1939. Första kammaren. Nr 12

ProtokollRiksdagens protokoll 1939:12

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 12.

Lördagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 11 och den 14 innevarande månad.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 79, angående anvisande av medel för avbetalning å statslån till vissa torrläggnings
företag;

nr 82, angående placering i lönehänseende av kronojägaren J. F. Lindberg;

nr 83, angående befrielse för vissa personer från betalningsskyldighet till
kronan på grund av virkesköp;

nr 85, angående efterskänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande
till styrelsen för kommunala mellanskolan i Göteborg oriktigt utbetalta statsbidrag;
samt

nr 88, angående tilläggspension åt reservkaptenen i flottan D. H. T. Börjeson.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare J. B. Johansson på grund av
influensa är t. v. oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet intygas.

Stockholm den 16 februari 1939.

C. Jacobsohn,
leg. läk.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tilläggsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser tredje huvudtiteln;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tilläggsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser fjärde huvudtiteln;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen med förslag till tillläggsstat
för budgetåret 1938/39 gjord framställning om anslag till kapitalinvestering
i fonden för förlag till statsverket till omkostnader för statlig
lagerhållning;

nr 44, anledning av Kungl. Maj:ts framställning under kapitalbudgeten i
fråga om överföring till statens allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
vissa tjänstemän vid utrikesförvaltningen;

nr 46, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar om
anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar i vissa fonder;
samt

Första kammarens protokoll 1989. Nr 12.

Nr 12.

Lördagen den 18 februari 1939.

nr 47, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar om
anslag under handelsdepartementet till kapitalinvesteringar i vissa fonder.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 48, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 60, angående inrättande av en statens kriminaltekniska anstalt m. m.;
nr 73, angående elektrifiering av banan Långsele—Boden;
nr 80, angående understöd åt privatflyget; samt

nr 81, angående medgivande av extra statsbidrag åt stiftelsen G-odtemplarordens
vårdhem för alkoholister till bestridande av vissa kostnader i samband
med anordnande av en alkoholistanstalt å kronoegendomen Dagöholm.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 2, 35 och 36, bankoutskottets utlåtanden nr 4, 5 och 11 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 6—9.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
79, 82, 83, 85 och 88 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 231, av herrar Wahlmark och Branting;
nr 232, av herr Andrén m. fl.; och
nr 233, av herr Linderot;

alla i anledning av Kungl. Maj:t,s proposition angående stipendier åt studerande
vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska
institutet m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 9, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna för kapitalinvestering
i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till tilläggsstat
för budgetåret 1938/39 gjorda framställning örn anslag till flyktingars
uppehälle, yrkesutbildning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag örn kapitalinvesteringar i luftfartsfonden;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för luftfartsfonden;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till bro över Svinesund
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kapitalinvestering i luftfartslånefonden; samt

Lördagen den 18 februari 1939.

Nr 12.

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare aktieteckning
i aktiebolaget Kattstrupeforsén;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen om
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 85 § rättesgångsbalken;

nr 10, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 11 juni 1920 (nr 407) örn barn i äktenskap m. m.
dels ock i ämnet väckt motion; samt

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1939/40 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande av allmänfarliga
arbetsinställelser;

nr 11, i anledning av väckt motion angående lagstiftning i syfte att bereda
virkesägare rätt till nödiga upplagsplatser för saluvirke vid flottled;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården
m. m.; samt

nr 14, i anledning av väckt motion angående hotell- och restaurangpersonalens
inordnande i full utsträckning under lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion angående sanering av kronoparkskolonaten
i Norrbottens län;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för vissa
personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till statens
växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra nr
1 i Stockholms län; samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutade kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. //. Berggren.

Nr 12.

Tisdagen den 21 februari 1939.

Tisdagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att biträda ackordsuppgörelser i fråga örn kronans fordringar
för försålda kronoegendomar;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av viss
åt lotsverket upplåten mark vid Halmstads lotsplats;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107) örn häradsallmänningar; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa områden av renbeteslanden; samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av den inhemska fodersädsmarknaden.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts propositioner: nr

79, angående anvisande av medel för avbetalning å statslån till vissa
torrläggningsföretag;

nr 82, angående placering i lönehänseende av kronojägaren J. F. Lindberg;
samt

nr 83, angående befrielse för vissa personer från betalningsskyldighet till
bronau på grund av virkesköp.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 85,
angående efterskänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande till styrelsen
för kommunala mellanskolan i Göteborg oriktigt utbetalta statsbidrag.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
88, angående tilläggspension åt reservkaptenen i flottan D. H. T. Börjeson.

Tisdagen den 21 februari 1939.

Nr 12.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 231, av herrar Wahlmark och Branting,
nr 232, av herr Andrén m. fl., samt
nr 233, av herr Linderot,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående stipendier åt studerande
vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska
institutet m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 9 och 37—42, första lagutskottets utlåtanden nr 8—11, andra
lagutskottets utlåtanden nr 10—14 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
11—14.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Onsdagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Äng. innebor- Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tilltförordning»1
kännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
'' Herlitz’ fråga örn innebörden av den enligt uppgift i kungl, propositionen nr 20
numera vedertagna terminologi, enligt vilken vissa av riksdagen antagna författningar
benämndes »förordningar», erhöll ordet och anförde: Herr talman!
I anledning av att chefen för socialdepartementet i propositionen nr 20 till
årets riksdag uttalat, att i enlighet med numera vedertagen terminologi en viss
författning — tuberkulosförordningen — borde erhålla karaktären av förordning,
ej av lag, har herr Herlitz hemställt, huruvida jag skulle kunna i korthet
klargöra innebörden av den åberopade terminologien och sålunda angiva,
när enligt min uppfattning den ena och den andra av dessa termer bör användas
i författningar, som antagas av riksdagen.

Till svar å denna fråga vill jag framhålla, att terminologien med avseende
å författningars benämning, såsom kammaren har sig bekant, tidigare varit
åtskilligt vacklande, men efter hand blivit mera stadgad. Sedan slutet av år
1937 har Kungl. Maj :t tillämpat den regeln, att författning icke gives titel av
lag i annat fall än då den förutsätter lagrådsgranskning eller eljest grundlagsenligt
skall ha nämnda titel. Författning, som utan att tillhöra nu angivna
grupp förelägges riksdagen för antagande eller godkännande, betecknas i regel
såsom förordning, och annan författning i regel såsom kungörelse, stadga,
reglemente eller instruktion. I särskilda fall har man emellertid av praktiska
skäl tagit hänsyn till att författning på visst område enligt vedertaget bruk
haft benämning, som ej står i överensstämmelse med nyssnämnda regler, samt
därför frångått dessa. Sålunda hava författningar innefattande avlönings- och
pensioneringsföreskrifter, ehuru utfärdade med riksdagens godkännande, benämnts
reglementen, och författningar utfärdade av Kungl. Majit utan riksdagens
hörande jämlikt de militära rekvisitions- och förfogandelagarna hava
kallats förordningar. Vidare har vid ändring i gällande författningar åt ändringen
i regel givits samma titel som den författning har, vilken varit föremål
för ändringen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för det
svar jag fått. Jag är angelägen att betona, att den fråga jag framställt,
ingalunda är någon stor fråga. Jag ser den inte heller som en statsrättslig
fråga, som en fråga örn grundlags tolkning eller tillämpning; till skillnad från
herr statsrådet läser jag grundlagen så, att den icke innehåller föreskrifter örn
hur författningar skola rubriceras. Det är således en rent praktisk fråga, en
lämplighetsfråga, som jag framkastat, men det torde få medges att den även
som sådan kan ha någon betydelse. Jag skall här inte närmare utveckla detta
utan vill bara framhålla en sak, nämligen risken för att förordningar, som
antagas av riksdagen, komma att i det långa loppet bli sammanblandade med
de förordningar, över vilka riksdagen allenast höres.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Ang. innebörden av termen »förordning». (Forts.)

Från dessa synpunkter var det av intresse att i herr statsrådets svar konstatera,
att enligt regeringens mening den nya terminologien skall komma till
synnerligen vidsträckt användning. Det är ett mycket stort antal viktiga lagar,
som i sinom tid skall ersättas av förordningar. Det var vidare av intresse
att få åtminstone indirekt bekräftat, att riksdagen förut inte har erhållit
något meddelande örn innebörden av denna terminologi, som regeringen
betraktar såsom vedertagen. Ännu mindre har riksdagen haft något
tillfälle att taga någon ställning i princip till denna terminologi. Då
riksdagen senast yttrade sig i frågan, nämligen över 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning,
gick riksdagens uttalande kanske snarare i annan riktning
än regeringens nya praxis.

För min del vill jag inte alls uttala någon mening i den här framställda
lämplighetsfrågan; jag vill dock gärna understryka vad herr statsrådet anförde
därom att praxis tidigare varit vacklande och ganska motsägelsefull.
Jag tillåter mig bara ifrågasätta, huruvida det inte kunde bli tillfälle för riksdagen
att någon gång taga principiell ställning till hela frågan med överblickande
av konsekvenserna. Måhända kunde herr statsrådet vilja medverka till
detta genom att exempelvis i någon kommande proposition motivera och utveckla
regeringens syn på saken något mera ingående än som kunnat ske vid
besvarandet av en enkel fråga.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för jordbruksdeparte- ring. nirotmentet
Pehrsson-Bramstorp, som meddelat, att han ämnade vid detta samman- j

träde besvara herr Schlyters fråga örn åtgärder för utrotning av berberis å na- naiparker
tionalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden, och nu yttrade: m.m.

Herr talman! Herr Schlyter har till mig framställt följande frågor:

1) Har herr statsrådet för avsikt att föranstalta örn åtgärder i syfte att få
till stånd utrotning av berberis å nationalparker och såsom naturminnesmärken
fridlysta områden?

2) Kan, därest lagändringar anses erforderliga för genomförande av nämnda
syfte, förslag till sådana ändringar väntas bliva förelagt innevarande riksdag? I

anledning av herr Schlyters berörda frågor får jag anföra följande.

Förvaltningsärenden angående nationalparker och naturminnesmärken sortera
under ecklesiastikdepartementet samt lagstiftningsärenden i ämnet under
justitiedepartementet. Emellertid kan jag, efter gemensam beredning mellan
justitie-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen, meddela att proposition i
de av herr Schlyter berörda hänseendena torde påräknas till årets riksdag.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för
svaret. Frågan var framställd på uppdrag av första lagutskottet, som hade
att behandla en motion av herr Heiding m. fl. i det ämne frågan berör. Med
anledning av svaret kan utskottet uppskjuta motionens behandling tills det
blir klart, huruvida proposition framlägges för riksdagen eller ej.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet Pehrsson-Bramstorp, Om ändringar
som förklarat sig hava för avsikt att vid detta sammanträde besvara jämväl £ la9en awJherr
Mannerskantz’ fråga örn framläggande av förslag till ändringar i 1913 års
lag angående gemensamhetsfisken, fick nu åter ordet och anförde: Herr tal man!

Herr Mannerskantz har till mig riktat den frågan, huruvida avsikten
vore och i så fall när att framlägga förslag till ändringar i lagen angående ge -

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Om ändringar i lagen ang. gemensamhetsf''isken. (Forts.)
mensamhetsfiske av år 1913, grundat på lantbruksstyrelsens utredning och förslag
av år 1933.

Lantbruksstyrelsens av herr Mannerskantz åsyftade förslag avser icke någon
mera genomgripande omarbetning av lagstiftningen rörande gemensamhetsfiske.
En av de mera väsentliga ändringarna i lagen som föreslås är, att det
skall kunna beslutas att fiske skall vara gemensamt endast i viss omfattning.
För närvarande torde det endast vara möjligt att besluta att fiske i sin helhet
skall vara gemensamt. Vidare avses vissa lindringar i gällande bestämmelser
i fråga om omröstning vid bildande av gemensamhetsfiske och vid beslut örn
gemensamhetsfiskes upplåtande på arrende. I anslutning till vad kammarkollegiet
och domänstyrelsen uttalat i sitt gemensamma yttrande över förslaget,
anser jag, att det torde kunna ifrågasättas örn de föreslagna ändringarna
komma att få någon direkt betydelse för fiskerinäringens befrämjande.
En mera rationell omarbetning synes härför erforderlig. För närvarande äro
ett flertal större fiskerättsfrågor föremål för övervägande inom jordbruksdepartementet.
En utredning pågår dessutom rörande möjligheterna att åvägabringa
ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten. Frågan om
ändring i lagstiftningen rörande gemensamhetsfiske kan även bliva påverkad
av det förslag som sistnämnda utredning kan komma att framlägga. Det synes
vidare vara önskvärt att erfarenhet vinnes rörande de nya bestämmelserna
angående jaktvårdssammanslutningar och möjligheterna att tillämpa liknande
enkla bestämmelser i fråga örn gemensamhetsfiske. Med hänsyn till det sammanhang
frågan örn gemensamhetsfiske har med förutberörda fiskerättsliga
spörsmål kan jag icke för närvarande göra något uttalande örn tidpunkten
för ett eventuellt förslag till ändring av ifrågavarande lagstiftning.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret och finner
därav att det inte synes föreligga så synnerligen stora möjligheter att inom
överskådlig tid få förslag framlagt beträffande dessa mindre ändringar i lagen
örn gemensamhetsfiske som lantbruksstyrelsen ifrågasatt och förordat. Emellertid
vill jag påpeka att för dem, på vilka det i första hand ankommer att
bilda gemensamhetsfisken, har det varit till ganska stort förfång att nödgas
tillämpa de bestämmelser i lagen, som för närvarande gälla, även örn dessa
kunna betecknas som mindre omfattande. Jag tror, att särskilt om det skulle
komma att dröja länge innan vi få motse ett stort nytt förslag som ersättning
för den nu gällande lagen av 1913, vore det till nytta för denna sak även örn
man blott finge fram ändringar i nu gällande bestämmelser, som berörde den
detalj, herr statsrådet först omnämnde, nämligen inrättande av gemensamhetsfiske
endast i viss omfattning. Jag tror, att en sådan ändring skulle underlätta
bildande av gemensamhetsfisken i långt högre grad än man vid första påseendet
föreställer sig, när man ser dessa bestämmelsers ringa storleksordning.

Äng. luft- Ordet gavs härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
nas behoTav Forslund, som meddelat, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde beutbiidad
svara herr Ömans fråga örn åtgärder för att snabbt kunna fylla behovet av i
hemskydds- brandskydd och sjukvård utbildad hemskyddspersonal i de svenska luftskyddspersonal.
orterna, och nu yttrade: Herr talman! Herr Öman har till mig framställt

följande fråga:

Har regeringen vidtagit eller planerat åtgärder för att med tanke på möjligheten
av krig inom en nära framtid snabbt kunna fylla det till omkring
300,000 personer — därav 60 å 70 procent kvinnor — beräknade behovet av
i brandskydd och sjukvård utbildad hemskyddspersonal i de svenska luftskyddsorterna? -

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Ang. luft skyddsorternas behov av utbildad hemsky ddspersonal. (Forts.)

Utbildningen av hemskyddspersonal ombesörjes för närvarande så gott sorn
belt av frivilliga organisationer.

Utbildningsverksamheten har hittills i första hand syftat att tillgodose behovet
av instruktörer för hemskyddet i de olika orterna. Detta behov har ansetts
vara det mest trängande. Tillgång till lokala instruktörer torde nämligen
vara en förutsättning för utbildning av hemskyddspersonal i erforderlig utsträckning.

Hittills ha cirka 2,000 instruktörer utbildats.

Samtidigt med denna utbildning av instruktörer har utbildning av personal
för hemskyddets brandtjänst och sjukvårdstjänst ägt rum. Enligt vad luftskyddsinspektionen
till mig meddelat, torde utsikterna att inom nära framtid
snabbt kunna fylla det beräknade behovet av utbildad hemskyddspersonal vara
gynnsamma.

Med den tillgång på utbildade hemskyddsinstruktörer, som redan finnes,
och med den takt den fortsatta utbildningen av hemskyddsinstruktörer bedrives,
synes det, enligt luftskyddsinspektionen, möjligt att, för den händelse luftskyddstillstånd
skulle anbefallas, inom kort tid kunna åstadkomma en snabbutbildning
på de olika luftskyddsorterna av huvudmassan av hemskyddspersonalen.
Att fastställa det antal personer, vilket kommer att visa sig erforderligt
för hemskyddets behov, låter sig för närvarande icke med exakthet göra.
Den siffra 300,000, som herr öman nämner, torde hänföra sig till en beräkning
av civila luftskyddsutredningen, som avsåg såväl det allmänna luftskyddet
som industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet.

Det torde vidare böra påpekas, att luftskyddsinspektionen i skrivelser till
samtliga länsstyrelser den 12 januari i år framhållit vikten av att vederbörande
luftskyddschef anmodades att senast den 1 april 1939 ha fastställt omfattningen
av hemskyddets organisation och verkställt planläggning för de enskilda
hemskydden.

Herr öman: Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret och tar med

synnerlig tillfredsställelse del av uppgiften, att herr statsrådet har sin uppmärksamhet
fästad på dessa förhållanden och att efter de åtgärder, som vidtagits
inom luftskyddsinspektionen, gynnsamma utsikter synas. föreligga för
att behovet av luftskyddspersonal skall kunna fyllas. Jag vill eljest säga
att såsom förhållandena hittills gestaltat sig, ha de varit allt utom tillfredsställande.
Jag kan nöja mig med ett litet exempel. Vi ha vid kurser här i
Stockholm utbildat cirka 6,000 personer i brandskydd och sjukvård, medan
vårt behov av sådan personal beräknas uppgå till mellan 50.000 och 60,000
personer. Skulle vi fortsätta utbildningen i samma takt som hittills, så skulle
vi alltså behöva 10 år, innan vi komma upp till det antal av utbildad personal,
som anses erforderlig. Jag är overtygad om att herr statsrådet lika litet som
jag anser de nuvarande förhållandena i världen vara sådana, att en dylik takt
i arbetet för utbildning av luftskyddspersonal är tillfredsställande.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändring
i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Ang. ersättningen
till
rättegångs
biträde i fri
rättegång.

Om utbytande
av vissa helgdagar
mot
andra ledighetsdagar.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande ersättning till rättegångsbiträde i
fri rättegång.

Med föranledande av två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
likalydande motioner, nr 21 i första kammaren av herr Roos och nr 49 i andra
kammaren av herr Bergquist, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa utredning örn ändrade bestämmelser i syfte att i vidgad utsträckning
bereda möjlighet till ersättning till biträde i överrätt i fri rättegång
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Schlyter: Herr talman! Vid behandlingen av dessa motioner har

utskottet haft sin uppmärksamhet riktad på en fråga, som faller vid sidan
av motionerna. I slutet av utlåtandet uttalar också utskottet »önskvärdheten
att inrättandet av nya rättshjälps anstalter befrämjas, då därigenom rättssökandes
hjälpbehov kunna tillgodoses å en mångfald områden, där användande
av institutet fri rättegång icke synes möjligt». Att utskottet inte har utvidgat
sin hemställan i skrivelsen till att omfatta även denna fråga kan möjligen
sammanhänga därmed att under utskottsbehandlingen blev upplyst, att Kungl.
Majit redan har sin uppmärksamhet riktad på detta särskilda spörsmål. Det
upplystes, att justitieministern redan skaffat sig bemyndigande att verkställa
en utredning i denna fråga. Detta har emellertid inte hindrat utskottet att
understryka vikten av att även denna sak tages under utredning. Just i dessa
dagar har presidenten i den norrländska hovrätten publicerat en framställning
i ämnet, som starkt hävdar behovet av åtgärder för att bringa de av landstingen
inrättade rättshjälpsanstalterna till större användning. Jag skulle vid
detta tillfälle vilja hemställa till justitieministerns övervägande, huruvida det
inte vore tänkbart att även i lagstiftningsväg göra något i saken, t. ex. genom
att i lag fastslå att anstalter av denna beskaffenhet skola komma till stånd i
viss utsträckning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion om utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade herr De Geer i Lesjöfors hemställt,
att riksdagen måtte besluta utredning angående sådan ändring av kalenderreformen,
att vissa enkla helgdagar indroges och utbyttes mot ledighetsdagar
i anslutning till söndagar under andra halvåret.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Norman, Hagman, Knut Petersson, Wistrand
och Pettersson i Hällbacken, vilka ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen
att i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning örn borttagande
av ett antal helgdagar eller deras ersättande med andra ledighetsdagar.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Örn utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)

Herr Petersson, Kuut: Herr talman! Som kammaren torde finna, råder

inte full överensstämmelse mellan motionärens yrkande och reservationen.
Denna bristande överensstämmelse gör, att jag inte kan framställa något yrkande
här i kammaren. Jag förutsätter nämligen att ett yrkande om bifall till
reservationen icke skulle upptagas av talmannen. Under sådana förhållanden
skall jag inskränka mig till några mycket korta ord.

Reservanterna ha känt viss sympati för motionärens förslag. För min
del finner jag denna tanke på en revision av helgdagsväsendet mycket befogad,
inte minst, skulle jag vilja säga efter semesterlagstiftningens genomförande.
Att denna lagstiftning åtminstone under övergångsåren kommer att
innebära en stark belastning för näringslivet kan icke förnekas. En tid framåt
har man att räkna med en av denna lag förorsakad mer eller mindre stark
nedgång i produktionen. Det förefaller mig vara riktigt, att man undersöker
de utvägar, som stå till buds för att motverka en sådan utveckling. En av
dessa utvägar är naturligtvis att indraga de nuvarande så kallade lätthelgdagarna.
Att dessa, eller åtminstone de lätthelgdagar, som äro spridda över
första halvåret, äro mycket hindersamma för arbetslivet, ha vi fått intygat.
Det förefaller mig också vara klart och oemotsägligt.

Under dessa förhållanden, herr talman, hoppas jag, att frågan utan allt för
långt dröjsmål skall komma tillbaka och komma tillbaka i ett gynnsammare
läge, så att motionärens förslag kan komma under allsidig och förutsättningslös
prövning. Det är vad jag i saken har att andraga.

Herr Tamm: Herr talman! På grund av den begränsade omfattningen av
reservanternas vid utlåtandet fogade hemställan skall jag inskränka mig till
ett ganska kort svar, därvid jag då ber att i några punkter få försvara den
ställning, som utskottsmajoriteten i detta ärende intagit. Särskilt vill jag göra
detta, eftersom det nu är tredje gången inom loppet av ett år som olika förslag
till borttagande av vissa så kallade lätthelgdagar förelagts riksdagen.
Första gången framlades ett dylikt förslag i samband med propositionen örn
semesterlag, andra gången i samband med förslaget, att 1 maj skulle likställas
med allmän helgdag, och i dag föreligger slutligen en motion örn utbytande
av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar.

I samband med behandlingen av semesterlagen framhölls det från representanter
för industrien och näringslivet såsom ett behov eller ett önskemål — och
samma synpunkt berördes också av den föregående talaren — att vissa helgdagar
skulle tagas bort för att kompensera olägenheten att genom den nya
lagen antalet dagar, då arbetet vore stillastående, ökades. Denna synpunkt
var givetvis förståelig och den var enligt mitt förmenande grundad på fullt
sakliga skäl örn också kanske något ensidig. Samma erkännande kan man ge
framställningen nummer två, så vitt den gäller borttagande av en lätthelgdag
för att som arbetsdag ersätta den praktiskt taget obligatoriska fridagen 1
maj.

Svårare har man onekligen att förstå det nu föreliggande förslaget. Det går
ut på att låta trettondedagen, Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag
ersättas av tre arbetsfria lördagar under vardera av månaderna augusti, september
och oktober. I stort sett skulle en dsdik kalenderreform enligt mitt förmenande
beröra tre huvudintressenter i samhället, näringslivet, allmänheten
och kyrkan.

Vad då först angår näringslivet, är det alldeles sant som motionären säger,
att ett arbetsuppehåll exempelvis inom järnhanteringen på en lördag eller
måndag medför ekonomisk besparing framför ett uppehåll under till exempel
tisdag och fredag, särskilt i de industrigrenar, där man arbetar med per -

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Om utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)
manent ugnsdrift såsom fallet är vid martinugnarna. Men rätt ofta infalla
ju de två förstnämnda helgdagarna inte på tisdag och fredag utan på lördag
och måndag och komma då i direkt anslutning till annan arbetsfri dag. Örn vi
slå upp vår almanacka för de sista åren, visar detta sig vara fallet i fråga om
nu angivna båda helgdagar. Vidare är det så, att omfattningen av den industri,
som skulle dra ekonomisk vinst av dessa ändrade fridagar, i det stora
hela är ganska obetydlig, medan saken för större delen av industrien får anses
som skäligen betydelselös. Jag syftar därvid på det förslag, som här framställts.
På sina håll har även från industriens representanter framhållits, att
man oftast har mera bråttom under sista halvåret, varför en omläggning av
helgdagarna i det syfte motionen avser mera skulle vara till skada än gagn
för industrien, och alldeles särskilt har samma synpunkt framhållits från
jordbruket i stora delar av vårt land, särskilt de södra delarna.

Frågar man sig därefter: »Vad säger allmänheten?», får man givetvis också
till denna räkna de stora grupper arbetare och löntagare, som inom industrien
huva anställning. Jag konstaterar då, att från det hållet ha mig veterligen
några klagomål över den nuvarande ordningen hittills inte framförts eller
några krav på omläggning förekommit åtminstone inte i någon större utsträckning.
I motsats till vad den föregående ärade talaren ansåg måste jag
säga, att detta förefaller mig i ännu mindre grad bli fallet efter införandet
av den lagstadgade långa semestern. Att få ledigt till exempel på en lördag
i augusti och september, vilka månader åtminstone delvis komma att utnyttjas
som semestermånader, får väl knappast anses särskilt eftersträvansvärt
liksom inte heller att få utbyta någon av de långa och härliga vårdagarna i
april eller maj mot en kort och killén oktoberlördag. Vad trettondedagen beträffar,
infaller den ju i samband med en söndag under en tid av året, då ledigheten
är särskilt uppskattad, och jag vet för min del ingen, som gärna skulle
vilja vara av med ledigheten den dagen.

Återstår så den tredje men inte minst viktiga av de av mig angivna huvudintressenterna,
nämligen kyrkan. Jag kunde på den punkten inskränka mig till
att hänvisa till vad i utskottets motivering framhållits. Sammanfattningsvis
skulle jag dock här vilja göra mig till tolk för den förhoppningen, att varje
förslag om avlysande av vissa hävdvunna helgdagar, i vilken form det än
må komma att framföras, måtte ske med största varsamhet och nied hänsyn
till vad kyrklig och religiös uppfattning samt gammal sed har rätt att kräva.
Detta krav, bakom vilket enligt mitt bestämda förmenande står en mycket
stark folkopinion, innebär även att mycket starka skäl — vida starkare än
de, som nu framförts för denna motion — böra åberopas, innan riksdagen
stöder och för sin del beslutar en reform av nu åsyftad art.

Yad den vid utskottets utlåtande fogade reservationen beträffar, går den
utanför motionens ram och kan sålunda inte nu bli föremål för riksdagens
omprövning. Jag vill därför, herr talman, inskränka mig till att juha bifall
till utskottets förslag.

Herr Gustavson, John: Herr talman! Herr Petersson uttalade utan att

göra något yrkande vissa förhoppningar för framtiden i denna fråga. Det
må då anses tillåtet också för mig att ställa vissa förhoppningar på framtiden
beträffande denna frågas vidare öde, även örn mina förhoppningar kanske gå
i en annan riktning än herr Peterssons.

Örn man jämför årets motion med fjolårets framställning i samma fråga,
kan det vid ett första påseende förefalla, som örn dessa båda motioner vore
tämligen lika, men det föreligger enligt mitt förmenande en kolossal skillnad
i fråga örn det resultat, till vilket, ett bifall till de två motionerna skulle leda.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Om utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)
Jag har i någon mån förvånat mig över att motionären med så olika argument
och så olika motiveringar kan försöka att få igenom denna reform. Det förvånar
mig också i någon man, att reservanterna — jag syftar på de två av
dem, som även voro reservanter i fjol -— kunna göra detta. Motionären säger
till en början, att »avsikten vore icke att beröva vårt folk några lediga dagar,
som onekligen äro väl behövliga i vår rastlösa och jäktiga tid». Men hur var
det i fjol? Jo, då framhöll motionären under debatten i andra kammaren, att
vårt land är handikappat i konkurrensen med andra länder, på grund av at.t
vi ha färre arbetsdagar än dessa. Han gjorde en jämförelse med England och
Tyskland och konstaterade, att England har fyra och Tyskland tre arbetsdagar
mer per år än Sverige. Örn vi toge bort dessa extra helgdagar, skulle
vi i fråga om antalet arbetsdagar bli fullt jämställda med Tyskland och England.
Så lät det i fjol. I år framhåller man, såsom jag nyss citerade, att det
inte är meningen att beröva vårt folk några av dess ledighetsdagar. I fjol
gällde det alltså att öka antalet arbetsdagar och i år vill man för att uppnå
samma syfte öka antalet ledighetsdagar. I båda fallen ha de två reservanterna,
herr Wistrand och herr Norman, reserverat sig mot utskottets avstyrkande
utlåtande. Jag tycker, att detta är ganska underligt.

Någon kanske undrar, hur jag kan påstå, att detta förslag går ut på att
skapa flera ledighetsdagar, när det ju egentligen bara är fråga örn att avskaffa
tre helgdagar och ersätta dem med tre helgfria lördagar. . Vi skola
emellertid komma ihåg, att av de helgdagar, som här ifrågasättas till indragning,
kunna en del inträffa på en söndag och under de år, .då så sker, innebär
den föreslagna reformen i själva verket, att det skulle bli fler ledighetsdagar.
Motionären räknar upp tre helgdagar, som närmast skulle komma i fråga
till indragning, men detta är bara en liten början. Han har tänkt sig, att
man i första hand skulle avskaffa trettondagen, Kristi himmelsfärdsdag och
Marie bebådelsedag. Motionären har, när han räknar upp dessa helgdagar,
gjort sig skjddig till precis samma felaktiga påstående som i fjol, nämligen
att »infalla här berörda helgdagar på en tisdag eller fredag, innebär detta,
att företag inom denna bransch som regel måste inställa driften under två dagar».
Jag tillät mig redan i fjol erinra örn att åtminstone en av dessa tre
helgdagar icke Iean infalla på en tisdag eller fredag, nämligen Kristi himmelsfärdsdag.
Eftersom motionären upprepar sitt påstående i år, anser jag mig
också böra upprepa min rättelse till den kraft och verkan det eventuellt kan
ha. Det är ett mycket svagt skäl för en reform att som motionären säga, att
det inverkar så menligt för den tunga industrien och de industrigrenar, som
■arbeta med så kallad »evig eld», örn någon av de nuvarande helgdagarna infaller
på en tisdag eller fredag, ty då nödgas företagarna släcka ugnarna och
inställa driften även under den mellan helgdagen och söndagen liggande söckendagen.
Vi veta ju alla, att det går sju år, innan en viss helgdag kan infalla
på samma veckodag. Under denna tid infaller helgdagen i fråga också
på en måndag eller på en lördag. Därmed försvinner ju helt och hållet den
olägenhet, som motionären påstår gör sig gällande, ty i så fall komma vi i
precis samma läge, som örn vi ta de båda andra lördagarna i augusti, september
eller oktober. Det blir nämligen i båda fallen två dagar i följd, som bli
lediga.

Jag kan inte förstå annat, än att det här innerst inne gäller att söka komma
de kyrkliga helgdagarna till livs, vilket jag måste reagera emot. Man påstår
visserligen, att det skulle vara så lämpligt att göra denna omläggning med
hänsyn till dem, som vilja utöva jakt, fiske och friluftsliv på hösten. Jag tror
verkligen inte, att vare sig de här omnämnda tre helgdagarna eller de andra
lägga något som helst hinder i vägen för de människor, som lia intresse för

Nr 12.

Ons-dagen den 22 februari 1939.

Örn utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)
detta, och jag ifrågasätter dessutom starkt, om en dag i oktober kan vara mera
lämplig för friluftsliv, jakt och fiske än en dag under sista hälften av maj
månad. Det som för mig är det avgörande härvidlag är emellertid, att det
trots allt fortfarande bland stora grupper av vårt folk finnes en djup vördnad
och aktning för de helgdagar, som motionären vill taga bort. Jag tänker
på alla de människor, som av religiös tro, hävdvunnen vördnad och gammal
vacker sedvänja — örn jag nu får använda ett så enkelt ord •— fira dessa
helgdagar. Jag är övertygad örn att dessa grupper av vårt folk äro betydligt
större än de, som herr De Geer kan åberopa, när han i sin motion säger, att
det är »ett önskemål bland stora grupper av vårt folk» att få bort dessa helgdagar.
Jag är för min del övertygad örn, latt detta icke är något större eller
mera utbrett önskemål i landet.

Det är inte så länge sedan vi i riksdagen lagfäste en bestämmelse, enligt
vilken 1 maj gjordes till allmän ledighetsdag. Då motiverade man sitt förslag
med att det var en sedvänja att 1 maj skulle vara en allmän ledighetsdag
och att denna sedvänja borde lagfästas. Den sedvänja, som i fjol fick lagfästelse,
är dock inte på långa vägar så gammal som sedvänjan att fira våra
kyrkliga helgdagar. Det göres i våra dagar så mycket och visas så stor förståelse
för en kategori människor, nämligen de som äro samvetsömma på det
ena eller andra området. Jag ifrågasätter verkligen, om inte den svenska
riksdagen också bör visa en viss respekt och vördnad för de stora grupper av
vårt folk, som skulle känna det som en djup besvikelse och som en mycket
djup kränkning av sin religiösa uppfattning, örn de icke längre skulle få ha
kvar dessa helgdagar, som de sedan fars och farfars tid ha lärt sig uppskatta
och värdera.

Jag skall, herr talman, inte upptaga tiden längre. Innan jag slutar, vill
jag dock vända mig mot vad herr Petersson sade örn att han finner tanken på
denna reform befogad, åtminstone nu efter semesterreformens genomförande.
Örn jag inte missuppfattade honom folio orden på det sättet. Jag förstår
verkligen inte, vad han menar med detta. Jag skulle i stället vilja vända på
saken och säga, att önskemålet att bereda vårt folk ökad ledighet inte längre
är så aktuellt, som det kunde vara före semesterreformens genomförande.

Jag ber, herr talman, att få biträda utskottets hemställan.

I herr John Gustavsons yttrande instämde herrar Lindhagen, Emil Andersson,
Friggeråker och Linder.

Herr Norman: Herr talman! I anslutning till herr Tamms redogörelse för
detta ärendes handläggning under den närmast föregående tiden tillåter jag
mig att konstatera följande:

I samband med behandlingen av frågan om 1 maj-ledigheten var utskottet
enhälligt att avstyrka en motion med förslag i denna riktning; då frågan behandlades
i samband med semesterlagstiftningen, fanns det två reservanter;
och nu är det fem reservanter.

Detta visar, om jag nu får taga ett uttryck, som herr Lindhagen ibland brukar
använda, att sanningen är på marsch. Vi få säkerligen tillfälle att i en
snar framtid taga upp denna fråga till en verklig realbehandling, där resultatet
kanske kan bli något helt annat, än vad som nu föreligger. Jag skall under
sådana förhållanden inte göra som herr Gustavson, det vill säga skjuta
bort mitt krut bara för nöjet att få skjuta, utan jag inskränker mig till att
med erinrande om hur denna fråga har utvecklat sig uttala en förhoppning om
att vi ett kommande år skola få tillfälle att taga upp spörsmålet till verklig
realbehandling.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Örn utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)

Herr Löfvander: Herr talman! Den siste ärade talaren uttalade en för hoppning

om att denna fråga snart skall komma tillbaka och att den då skall
bli föremål för en verklig realbehandling. Jag är inte så säker på att frågan
verkligen bör komma tillbaka, men jag är fullt överens med herr Petersson örn
att om frågan skall komma tillbaka, är det önskligt, att den kommer i ett bättre
läge. Som jordbrukarrepresentant kan jag nämligen inte ge min anslutning
till motionärens förslag att indraga trettondagen, Kristi himmelsfärdsdag
och Marie bebådelsedag och i stället förlägga de lediga dagarna till första
lördagen i augusti, september och oktober. Ur jordbrukarsynpunkt är detta
det sämsta möjliga. Därför menar jag i likhet med herr Petersson, att tom
frågan skall komma tillbaka, måste man komma med andra förslag och utgångspunkter.

Häri instämde herr Andersson, Alfred.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! När jag nyss inskränkte mig till
en summarisk sympatiförklaring till motionen, skedde det i förhoppning att
kammaren inte skulle slösa någon tid på ett förslag, som inte kunde leda till
något positivt resultat. Jag märker, att mina förhoppningar inte gått i uppfyllelse.
Jag måste förklara mig oskyldig till den utveckling, som händelserna
tagit. Eftersom jag blivit apostroferad ett par gånger under debatten, må
det dock tillåtas mig att taga till orda ännu en gång.

Det har här gjorts en del invändningar mot motionärens förslag. Jag har
strängt taget ingen anledning att taga upp dessa invändningar till bemötande,
men kan gott förstå, att motionären gjort en justering av fjolårets motion.
Jag förutsätter nämligen, att han är klok nog att resonera som så, att går det
inte att komma fram på den ena vägen, så låt oss försöka på den andra. Jag
kan verkligen inte, herr Gustavson, däri se något omoraliskt. Örn det visar
sig, att den ena vägen inte är framkomlig, väljer väl en klok man den andra.

Härutöver vill jag till de invändningar, som framförts ur religiös synpunkt,
foga den anmärkningen, att jag har betraktat och bedömt frågan uteslutande ur
profana synpunkter. Jag har inte känt mig på något sätt kallad eller ens berättigad
att bedöma den ur kyrkofolkets synpunkter. Jag tror också, att vi
nu gott kunna lämna dessa synpunkter å sido. De synpunkterna ha sitt naturliga
forum hos kyrkomötet.

När jag lyssnade till herr Tamms och herr Gustavsons inlägg, kom jag att
påminna mig ett ord ur bibeln, som, om jag inte missminner mig, lyder ungefär
så här: sex dagar skall du arbeta och på den sjunde skall du vila. Jag
måste säga, att jag har blivit en smula förvånad över att de religiösa synpunkternas
företrädare och talesmän här i kammaren fästa så litet avseende
vid dessa ord men så stort avseende vid traditioner, som bottna djupt nere i
katolsk medeltid och som vi i övrigt för länge sedan försökt att i mån av lägenhet
frigöra oss ifrån. Vi ha gjort ett försök att bringa helgdagsfirandet
under debatt och örn möjligt under revision. Det har dock, som jag sade, sina
rötter i katolska och medeltida traditioner och icke i svenskt kyrkoliv eller
svensk religiös tradition. Jag kan inte förstå, att det skulle vara ett helgerån
att försöka komma till en rationellare och förnuftigare ordning. Jag vet, att
man från många håll påstår, att det inte finns någon opinion bakom detta yrkande.
Men, herr talman, finns det ingen opinion, måste vi skapa en opinion.
Ett bibehållande av en ordning, som i så många avseenden strider mot våra
egna intressen och mot förnuftiga tänkesätt, förefaller mig varken vara lämpligt
eller önskligt.

I detta anförande instämde herrar Ehman, Lindström, Karl Andersson,
Wagnsson, Härdin och Sjödahl.

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Örn utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)

Herr Lindhagen: Vid sekelskiftet väcktes i andra kammaren av herr Hellberg
från Karlstad en motion örn att avskaffa Kristi himmelsfärdsdag för att
därigenom bereda flera arbetstillfällen åt svenska folket. Den tillstyrktes av
lagutskottet. Jag var ensam skiljaktig och sade, att vi behövde ha kvar alla
helgdagar, som vi kunde, då svenska folket inte hade någon semester. När
motionen kom före i andra kammaren, fick jag det största antal instämmanden,
som jag någonsin fått, och Hellbergs motion föll platt till marken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Kades till handlingarna.

Punkterna 11—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Kades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Kades till handlingarna.

Punkterna 20—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Kades till handlingarna.

Punkterna 39—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Kades till handlingarna.

Punkterna 46—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
telegrafverket tillhörig tomt i Nynäshamn; och

nr 3G, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
postverket tillhörig fastighet i Ödeshögs municipalsamhälle.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion örn pension åt förre förste stenografen hos
riksdagens andra kammare H. Reuter; och

nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn medel
för anordnande av en minnesfest i samband med riksgäldskontorets 150-årsjubileum.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 11, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Kades till handlingarna.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn rätt till barnbidrag för trolovningsbarn; nr

7, i anledning av väckta motioner örn höjning av inkomstgränserna för
rätt till barnbidrag och bidragsförskott;

nr 8, i anledning av väckt motion angående privilegierad inkomst enligt lagen
örn folkpensionering; samt

nr 9, i anledning av väckt motion angående sambandet mellan folkpension
och fattigvård.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna för kapitalinvestering
i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1939. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till
flyktingars
uppehälle
m. in.

Punkterna 5 och 6.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkterna 42—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj :ts i proposition med förslag till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda
framställning örn anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 2 med förslag till tilläggsstat för budgetåret 1938/39
hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Bidrag
till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. å tilläggsstat för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
upptagit

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 172, inom första kammaren
av herr R. Lindström och den andra, nr 349, inom andra kammaren av
fröken K. Hesselgren och fru R. Gustafson, vari hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

1. att sådana direktiv för socialstyrelsens verksamhet måtte utfärdas, att
större möjlighet bereddes för svenskar att hit inbjuda av andra staters raspolitik
hotade människor, särskilt i sådana fall, då nära släktskaps- eller vänskapsband
förelåge eller då det gällde arbete inom område, där det i Sverige
rådde brist på arbetskraft;

2. att från statens sida lämpliga åtgärder måtte vidtagas för att underlätta
den frivilliga flyktinghjälpens effekti visering och inbördes samverkan;

3. att det måtte utrönas, huruvida det kunde befinnas lämpligt och genomförbart
att i vissa svenska hamnstäder upprätta upptagningsanstalter eller
främlingshärbärgen för flyktingar och huruvida i samband därmed kuratorer
för flyktinghjälpen borde anställas, samt att Kungl. Majit måtte vidtaga de
åtgärder, vartill en dylik prövning kunde leda; samt

4. att föreskrifter för utlänningsnämnden måtte avfattas så att större möjlighet
till prövning av de individuella fallen gåves genom vederbörande flyktings
personliga inställelse hos nämnden i och för muntlig kommunikation;

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 201, inom första kammaren
av herrar Ö. Undén och K. Schlyter, samt den andra, nr 292, inom andra
kammaren av herr Å. Holmbäck, vari hemställts, att riksdagen måtte vid
beviljandet av det anslag till flyktinghjälp, som av Kungl. Majit äskats, uttala
sig för en positiv flyktingpolitik i enlighet med i motionerna framställda
önskemål;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena, nr 202, inom första
kammaren av herrar E. von Heland och W. Egnell samt den andra, nr 277,
inom andra kammaren av herr O. Wallén, vari hemställts, att riksdagen ville,
med avslag på Kungl. Maj:ts förslag, besluta att där avsedda medel, 500,000
kronor, skulle anslås för utbildning av lämpliga småbrukare till yrkesmän
särskilt byggnadsarbetare i anslutning till vad som av verkstadsutredningen
avsetts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»I betraktande av de speciella omständigheter, som föreligga, anser utskottet
i likhet med departementschefen rimligt, att staten stöder det uppoffrande
arbete, som enskilda personer och organisationer utföra på ifrågavarande
område. Utskottet tillstyrker därför, att medel ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för att användas som bidrag till flyktingars uppehälle i och avresa
från Sverige ävensom i de fall, där så kan befinnas ändamålsenligt, till beredande
av yrkesutbildning åt dem. Utskottet önskar härvid särskilt understryka
angelägenheten av att anslagets användning så avväges och utformas,
att statens bidrag icke tages till intäkt för inskränkning i den enskilda hjälpverksamheten.
Mot det för ändamålet äskade beloppet har utskottet intet att
erinra.

Av det anförda framgår, att utskottet icke kan tillstyrka bifall till motionerna
1:202 och 11:277, i vad dessa yrka avslag å Kungl. Maj:ts förslag.
Den i samma motioner väckta frågan örn anslag till utbildning av för ändamålet
lämpade jordbrukare till yrkesmän synes utskottet beaktansvärd men
torde icke vara av beskaffenhet att böra prövas i förevarande sammanhang.

Vad härefter angår motionerna 1:172 och 201 samt 11:292 och 349 vill
utskottet icke bestrida, att skäl kunna anföras för vidtagande av åtgärder i
de syften, som motionerna avse. Utskottet är emellertid icke berett att på
grundval av föreliggande utredning göra något positivt uttalande i hithörande
frågor, på sätt i motionerna yrkats. Ett sådant uttalande synes utskottet
icke heller direkt påkallat, då man torde kunna utgå från att Kungl. Majit hav
sin uppmärksamhet riktad på behovet av en praktisk organisering av flyktinghjälpen
och hinder icke lärer föreligga för Kungl. Majit att vidtaga de
åtgärder, som efter verkställd prövning må kunna befinnas ändamålsenliga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I:o) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å herrar von Helands och Egnells samt herr Walléns motioner (I: 202
och 11:277), till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. å
tilläggsstat för budgetåret 1938/39 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor;

Illo) att övriga i ämnet väckta motioner (I: 172 och 201 samt 11:292 och
349) må anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andrén, Nisser, Domö, Magnusson i Skövde och ljundberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)

I:o) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majlis förslag och med avslag
å motionerna 1:202 och 11:277, i vad dessa avsåge anslagsfrågan, till
Bidrag till flyktingars uppehälle i och avresa från Sverige å tilläggsstat för
budgetåret 1938/39 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

500,000 kronor;

II :o) att motionerna 1:202 och 11:277, i den mån de icke behandlades under
I:o), ävensom motionerna 1:172 och 201 samt II: 292 och 349 måtte anses
besvarade genom vad utskottet i det av reservanterna föreslagna yttrandet anfört
;

2) av herrar Nilsson i Fredriks!ält, von Heland, Svensson i Grönvik och
Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottet icke bort tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag, i vad det avsåge anslagets användning till yrkesutbildning åt
flyktingar, samt att utskottets utlåtande förty bort hava följande lydelse:

»I betraktande---—• (= utskottet) —--från Sverige. Utskottet

önskar--- -— (= utskottet) — --hemställa,

I:o) att riksdagen —---till Bidrag till flyktingars uppehälle i och avresa
från Sverige å tilläggsstat —-- 500,000 kronor;

II :o) att övriga — — — ovan anfört.»

Herr Domö: Herr talman! I det föreliggande utlåtandet från statsutskottet
behandlas Kungl. Maj:ts förslag, att riksdagen skall bevilja anslag till
hjälp åt flyktingar, som mottagits i vårt land. Såväl utskottsmajoriteten som
de två grupper av reservanter, som stå för de reservationer, som avgivits i
samband med utskottsutlåtandet, äro ense om att hjälp skall lämnas och att
det av Kungl. Maj :t ifrågasatta anslaget skall beviljas. Det är endast i fråga
örn medlens användning och motiveringen för anslaget, som meningarna gå
isär.

I den av herr Andrén m. fl. avgivna reservationen beröres flyktingproblemets
ömtåliga natur och framhålles nödvändigheten av att i anledning därav
försiktighet och återhållsamhet iakttages vid mottagandet av flyktingar. Hur
önskligt det än kan vara att av humanitära skäl ge stackars flyktingar en
fristad, får man ej förbise, att invandring i större omfattning av flyktingar
åstadkommer svårigheter. Därest flyktingarna skola inpassas i vårt produktiva
liv, uppstå mycket lätt konflikter med intressen och grupper, som beröras
därav. Därför är det ganska naturligt, att förslaget örn att medelst statsmedel
bereda yrkesutbildning för flyktingar mötes med betänksamhet. Många
erinra sig, huru liten del av vår egen ungdom, som kan få yrkesutbildning.

Utan att anlägga denna synpunkt på frågan, så måste man ställa sig kritisk
till speciell yrkesutbildning för flyktingarna med statsmedel, bl. a. av den
orsaken, att det är svårt att avgöra vad slags yrkesutbildning som hör anordnas.
I regel avses ju, att flyktingarna blott en kort tid skola kvarstanna
i landet, och vad de i ett annat land skola komma att syssla med är mycket
ovisst. Och medför yrkesutbildningen, att flyktingarna komma att kvarstanna
i landet, så kunna därigenom uppstå mycket ömtåliga problem. Jag tänker
särskilt på, att örn flyktingarna drivas in på handelns och hantverkets områden,
där arbets- och utkomstmöjligheterna redan äro knappa, så åstadkommes
därigenom icke blott irritation utan sannolikt en främlingsfientlig stämning
inom stora folklager, vilken kan bliva ganska olycklig även för de härvarande
utlänningar, som ej äro flyktingar. Helt visst kunna skäl anföras för
yrkesutbildning av flyktingar för att möjliggöra för dessa att fortare än
vad eljest skulle kunna bli fallet få arbetsmöjligheter i annat land, varigenom
deras vistelse i vårt skulle förkortas. Men mot ett sådant resonemang måste
göras den nyss anförda invändningen, att man ej vet flyktingarnas blivande

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle ra. ra. (Forts.)
arbetsområden i annat land och därjämte att yrkesutbildning här lätt föranleder
kvarstannande. I nuvarande högkonjunktur synes kanske det senare ej
vara någon nackdel, örn sysselsättningen av flyktingar sker inom områden,
där det för närvarande t. o. m. råder brist på arbetskraft. Men vi få ej förbise,
att konjunkturerna lätt kunna ändra sig. Vidare måste beaktas det stora
problem vi lia att omflytta och yrkesutbilda arbetsfolk från fack och områden
inom landet, där arbetslöshet redan råder — t. o. m. permanent ■— eller hotar
att utbryta.

Ett annat förhållande, värt särskild uppmärksamhet, är att den nuvarande
flyktingstocken till mycket stor del utgöres av judar. Utan att på något sätt
vara avogt stämd mot dessa -— jag beklagar mycket den antisemitism, som
utbreder sig i Europa, och den agitation, som i denna fråga drives även i vårt
land — måste jag framhålla det ömtåliga problem, som nämnda förhållande
utgör. Vi äro lyckliga nog att icke ha något judeproblem här i landet, men
vi måste akta oss för att få ett sådant.

Jag vill ingalunda förneka, att de europeiska flyktingproblemen gripa oss
djupt. Men flyktingproblemen, enkannerligen för judarna, måste ordnas internationellt
och främst genom inrättandet av kolonier utanför Europa.

Herr talman! Det är en annan sak i samband med detta utlåtande, som jag
icke kan underlåta att beröra, och det är den brist, som vidlåder förevarande
proposition i vad det gäller beräkning av medelsbehovet och plan för medlens
användning. I propositionen begäres kort och gott ett anslag -— för övrigt
ganska betydande, då 1h miljon kronor väl får anses vara det — men ingenting
säges angående de riktlinjer, efter vilka medlen skola användas eller hur
kontroll däröver skall utövas. När det gäller medlens användning för yrkesutbildning
framlägges ingen plan, ingenting säges örn vilket slags utbildning
det är fråga eller omfattningen av densamma. Betänkligheterna mot flyktingutbildning
bliva naturligt nog icke mindre genom den brist på upplysning och
riktlinjer, som kännetecknar propositionen. Hade det varit en motion, som
framlagts i samma knapphändiga skick som den kungl, propositionen rörande
flyktinghjälpen, så hade motionen säkerligen betecknats såsom alltför ofullständig
för att kunna rätt bedömas och tjäna såsom underlag för riksdagsbeslut.

Tillåt mig, herr talman, en jämförelse, som visar, vad ursprungsbeteckningen
kan spela för roll vid behandlingen av en anslagsfråga.

Objekt 1: förevarande proposition och utskottsutlåtande. Det är ju mycket
lätt att förutse, i vilken riktning beslutet här kommer att gå.

Objekt 2: motionerna örn anslag å 5,000 kr. till kurser för att ge västkustfiskarna
nödig färdighet att klara sig i engelska, när de skola avsätta sin
fisk i engelska hamnar. Jordbruksutskottet, dit dessa motioner remitterats,
vitsordar behovet av undervisning och säger, att denna bör ske genom kurser.
Men, säger utskottet vidare, hur dessa kurser närmare böra anordnas
har emellertid icke angivits i motionerna. Då det av flera skäl torde vara
lämpligt, att denna fråga, däri inbegripet medelsbehovet, närmare utredes, innan
anslag för ändamålet beviljas av riksdagen, kan utskottet icke biträda
motionerna.

När det gäller 500,000 kronor som i den fråga, i vilken vi nu skola fatta
beslut, anses det självklart, att Kungl. Maj :t kan anförtros att utan några
direktiv ordna beslutets fullgörande. Borde icke Kungl. Majit också lika förtroendefullt
kunna anförtros att anordna kurser i engelska för västkustfiskare?
I sistnämnda fall torde det nästan vara lättare att finna lämpligt administrativt
organ för frågans ombestyrande än när det gäller flyktinghjälpen.

I föreliggande ärende ha även motioner väckts, dels av herr Lindström

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
m. fl., tydligen åsyftande generösare invandringspolitik än den nuvarande.
Med hänvisning till vad jag förut sagt därom måste jag anmäla min betänksamhet
mot detta. Såvitt jag kan förstå, böra vi i fortsättningen lika väl som
hittills iakttaga försiktighet i vår invandringspolitik. Vidare föreligger en
motion av herrar Undén och Schlyter, vari anföras en hel del beaktansvärda
synpunkter angående det praktiska organiserandet av flyktinghjälpen. För
min personliga del sympatiserar jag med tanken på att åstadkomma en bättre
organisation i förevarande hänseende, men då frågan kommer upp i samband
med eventuell ändring av utlänningslagen, skall jag nu avstå från att yttra
mig om de propåer, som äro gjorda i nyssnämnda motion. Motion om ändring
av utlänningslagen föreligger ju till behandling i första lagutskottet, och utlåtande
däröver kommer väl så småningom på kammarens bord.

Herr talman! Då de två reservationernas hemställan är nästan exakt lika
-— skillnaden är endast den, att herr von Helands motion behandlas något
mera välvilligt i den av herr Andrén m. fl. avgivna reservationen — skall jag,
för att undvika dubbla yrkanden från reservanterna, ansluta mig till det
yrkande i fråga örn hemställan, som göres i den av herr Nilsson i Fredriksfält
m. fl. avgivna reservationen. Alltså tillåter jag mig yrka bifall till den hemställan,
som göres i den av herrar Nilsson i Fredriksfält, von Heland, Svensson
i Grönvik och Hansson i Rubbestad avgivna reservationen. Beträffande
motiveringen får jag yrka bifall till den motivering, som innefattas i den av
herr Andrén m. fl. avgivna reservationen.

Herr von Heland: Herr talman! I en motion har jag yrkat avslag på framställningen
örn anslag på 500,000 kronor till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning
m. m.

Jag förstår mycket väl flyktingarnas svåra läge och den hemska nöd som
kan förekomma, och givetvis bör Sverige ej undandraga sig sin andel i hjälparbetet,
men det synes mig att ömsintheten icke bör få leda till åtgärder, som
för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art. Genom
att anslå 1.5 miljoner kronor för att avhjälpa nöden i Spanien visade
Sverige för några dagar sedan på ett storartat sätt sin beredvillighet att
medverka i det internationella hjälparbetet, och vårt land har även på andra
sätt visat stor humanitär hjälpsamhet. Sålunda kan ingen påstå, att vårt
land är negativt inställt till fortsatt hjälpaktion i flyktingfrågan, även om vi
ej önska öppna landets gränser.

Aven socialdemokraternas ledare i denna kammare ssmes ha fullt klart för
sig att denna fråga är delikat. Sålunda skrives härom i Örebro-Kuriren: »Sverige
kan icke åta sig någon större andel av flyktingströmmen. Det är sant
att vi inte ha något judeproblem, men just därför skulle vi inte behöva skaffa
•oss ett sådant. Minst av allt torde vår egen gamla judiska befolkning känna
sig trakterad av att dess egen krets i alltför hög grad utökas. Det skulle
komplicera dess egna problem, som nu te sig som västanfläktar.»

Av propositionen framgår ej, att det finns behov av så stor summa som

500,000 kronor för att kunna ordna flyktingars tillfälliga uppehälle i och avresa
från Sverige. Jag hade därför helst velat fasthålla vid mitt avslagsyrkande,
men då jag förstår att ingenting vinnes med ett sådant yrkande,
yrkar jag bifall till den vid utskottets utlåtande fogade bondeförbundsreservationen.

Vår reservation gäller endast hur anvisade medel skola användas, och vi
lia icke kunnat finna det lämpligt, att statsmakterna medverka till yrkesutbildning
av flyktingar. Från visst håll framhålles, att flyktingarna efter yrkesutbildning
i vårt land skulle bliva mera intresserade av att bege sig till andra

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag lill flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
länder. Jag är av fullständigt motsatt uppfattning. Därest man går in för
att ge utländska element yrkesutbildning, varunder de dels komma att lära sig
vårt språk, dels att trivas bland oss, som äro så älskvärt inställda mot utlänningar,
kan man vara förvissad om, att dessa utlänningar komma att göra
allt för att få stanna i vårt land. Dessutom torde de hundratusentals svenska
medborgare, som äro i trängande behov av hjälp, anse det synnerligen orättvist,
att främlingar med så stor omsorg omhuldas av statsmakterna.

Utskottet har yttrat sig välvilligt örn min motion, i vilken jag uttryckte
önskemålet, att statsmakterna i första hand måtte ordna yrkesutbildning för
de många småbrukare, som föra en synnerligen bekymmersam tillvaro. Det
vore en våldsam orättvisa mot alla dessa, örn statsmakterna mera vårdade sig
örn de utländska flyktingarna. Enligt jordbruksutredningen ha landets småbrukare
fått en mycket besvärligare ställning än till och med lantarbetarna.
Småbrukarna i Skaraborgs län med 2—5 hektar jord hade sålunda år 1937
icke större genomsnittsinkomst än 1,100 kr. Småbrukarnas dåliga ställning
beror till viss del på rationaliseringen inom skogsdriften och bilarnas utkonkurrerande
av körning med hästar. Härigenom ha småbrukarna förlorat tidigare
möjligheter till extra förtjänst genom ackordsarbete.

Bondeförbundets andrakammarledare framhöll under remissdebatten, att något
måste göras mot den faktiska partiella arbetslöshet, som pressar småbrukarna
på ofullständiga jordbruk. Det var med hänsyn till dylika synpunkter
som jag ansåg det mera rättvist och nationellt handlat att anslå den halva
miljonen för utbildning av lämpliga småbrukare till yrkesmän, särskilt byggnadsarbetare,
i anslutning till vad som av verkstadsutredningen avsetts.

Redan har viss reaktion givit sig till känna mot flyktinghjälpen, och man
kan misstänka att reaktionen kan bliva än större på landsbygden. Detta därför
att landsbygdens folk redan finner sig tillbakasatt, sett ur statlig omvårdnadssynpunkt.
Icke nog med att jordbrukarklassen påtvingats betydligt
sämre levnadsstandard än andra samhällsgrupper, utan landsbygdens folk
möter även andra besvärligheter.

_ Nu kanske man vill säga, att de saker angående småbrukarnas yrkesutbildning
som jag berört inte höra ihop med dagens fråga, utan detta skola vi
taga itu med vid ett annat tillfälle. Jag kan inte gå med på ett sådant resonemang.
Hjälp åt våra egna behövande först och främst är mitt önskemål,
och därför, herr talman, yrkar jag bifall till bondeförbundsreservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Då herr Domö
anmärkt på den kungl, propositionens knapphet — det föreligger inte tillräcklig
utredning, sade han, och man anger inte tillräckligt stränga riktlinjer för
anslagets användning — vill jag fästa uppmärksamheten på, att man här rör
sig på ett område, där förhållandena ganska hastigt växla, där det överhuvud
taget är omöjligt att bygga på situationen vid en viss tidpunkt, utan där man
måste lia vissa möjligheter att kunna anpassa sig efter olika omständigheter.
Detta är utgångspunkten för Kungl. Maj:!, och vi ha. med konstaterande av
att vi redan kunnat finna, att flyktingproblemet — behovet av hjälp åt flyktingar
— är så pass stort, att statsmakterna borde medverka, ansett det rimligt,
att Kungl. Majit i detta fall med riksdagens förtroende förvaltar de
medel, som ställas till förfogande. Man kan heller inte i det här fallet göra
jämförelser med sådana, där man kan planera och ordna för en viss tid. Jag
har naturligtvis ingenting emot, att man i ett sådant fall som herr Domö omnämnde
— det gällde kurser i engelska för fiskare — också förtroendefullt
överlämnade saken åt Kungl. Majit, men jag vill påpeka, att det föreligger
en viss skillnad. I det ena fallet är det fråga örn en mer permanent anord -

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
ning, i det andra fallet är det fråga om att, som vi hoppas, tillfälligtvis göra
en anordning i ting, som plötsligt ha kommit över oss.

När herr Domö talar om att man skall iakttaga försiktighet och återhållsamhet
i fråga om flyktingar, så föranleder det mig endast att konstatera, att
den svenska flyktingpolitiken enligt mitt förmenande är tillräckligt restriktiv,
och jag skulle närmast vara benägen att upptaga en erinran, om den gjordes
från den motsatta ståndpunkten, som menar att man ofta så starkt tar hänsyn
till de mera begränsade intressena, att man kanske inte som sig borde
alltid följer humanitetens krav i önskvärd utsträckning. Yi äro emellertid ense
örn att det är nödvändigt för vårt land att bibehålla en viss restriktivitet i sin
utlänningspolitik, och det har också gjort, att man inte med skäl kan säga, att
vårt land på något sätt blivit ansträngt eller överansträngt på grund av sitt
förhållande till flyktingarna. Man är ju också här ense örn att det begärda beloppet
bör ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. Vad man tvistar örn är hur
det skall användas.

Man är ense därom, att det skall kunna användas till direkt understöd, liksom
också — och det är naturligtvis utmärkt — att det i stor utsträckning
skall användas för att förhjälpa flyktingarna att komma till länder, där de
kunna tänkas få mera varaktig hemvist. Men man har motsatt sig Kungl.
Maj :ts förslag att använda en del av beloppet jämväl för yrkesutbildning av
flyktingar. Saken är i så måtto vansklig att diskutera, att det ju är fråga örn,
vilket omdöme man har om verkningarna av en sådan användning. Det måste
ju vara så, att en yrkesutbildad flykting bör lia lättare att finna en anställning,
att det alltså bör vara lättare för en yrkesutbildad flykting att komma
från Sverige och få anställning i annat land. Det måste alltså ur den synpunkten
sägas, att örn vi hysa en önskan att efterhand avveckla vårt flyktingengagemang
genom att flyktingarna befordras vidare, så ligger det också i vårt
intresse att sörja för att dessa flyktingar äro så rustade, att de kunna mottagas
på annat håll. Då säger man, att det kan verka i annan riktning. Det
kan verka så, att när flyktingarna bli yrkesutbildade, kunna de lättare vinna
anställning här i landet, och då vilja de inte ge sig i väg. Ingenting kan naturligtvis
sägas om, huruvida den synpunkten kommer att överväga i det ena
eller andra fallet. Men jag skulle beträffande yrkesutbildningen också vilja
säga, att örn det vore så, att flyktingarna skulle stanna kvar i landet, så måste
det ju ur vår synpunkt vara ett intresse att vi inte få en massa, som inte
vet vart den skall ta vägen utan går här och lever på understöd, som kallas
fattigvård eller något annat. I den mån man räknar med att flyktingarna
under längre tid skola vistas här i landet, är det ett önskemål, att de inpassas
i arbetsapparaten. Och erfordras en yrkesutbildning för att detta skall
kunna ske, så är det bara bra att den givits. Hos de i yrkena intresserade
kommer alltid att finnas en tillräcklig vaksamhet, som utgör den starkaste
kontrollen på att man inte i onödan släpper fram främlingar, som fått yrkesutbildning,
att konkurrera med den inhemska arbetskraften. Ur min synpunkt
talar alltså mycket för att man skall kunna få använda dessa medel också
för att befordra yrkesutbildningen.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att enskilda ha gjort oerhört mycket
på detta område, innan staten överhuvud trätt till, och när jag vet, att de kommittéer,
som syssla med flyktingarna här i landet, även planera yrkesutbildning,
kan jag inte förstå, varför Kungl. Maj :t skall bindas på det sättet, att
vi skola nödgas säga till dessa kommittéer: Ja, ni kunna få pengar, örn ni
dela ut dem som understöd och örn ni kunna få flyktingarna att resa, men ni
kunna absolut inte få pengar, örn ni planera att på något nyttigt sätt sysselsätta
dessa människor, medan de äro i Sverige. Jag tycker, att detta är en

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyldingars uppehälle m. m. (Forts.)
rätt orimlig ståndpunkt. Jag förstår den ganska litet, när den kommer från
bondeförbundshåll, där man ju har en praktisk erfarenhet av flyktingars sysselsättning
i jordbruket. Det visar sig ju, när man granskar de uppgifter
vi ha örn flyktingarnas vistelse här i landet, att det är ett ganska stort antal
vad jag skulle vilja kalla »genomgångsflyktingar», som under sin vistelse här
ha tagits upp i jordbruket och där fått en praktisk utbildning för att sedan
fara vidare. Det har aldrig visat sig någon svårighet. Dessa, som ha kommit
hit under förutsättning att vistas här en viss tid och få utbildning i jordbruket,
ha mycket lojalt givit sig av inom den tid, som varit bestämd. De
svårigheter, som yppat sig, ha legat däri, att de jordbrukare, som haft tillgång
till denna arbetskraft, lia varit ganska ovilliga att släppa den ifrån sig.
Men där har nian sett ett direkt exempel på hur det kunnat ordnas så, att de
förnuftigt sysselsatts under en viss tid här, och de ha haft bättre förutsättningar
att slå sig fram, när de åter lämnat vårt land.

Jag har, som sagt, mycket svårt att förstå, att man på denna punkt reser
ett sådant motstånd. Det kan väl endast vara nyttigt, att det finnes en möjlighet
för Kungl. Majit att i ett sådant fall, där problemen inte äro så lätta
att ta på, kunna lämpa på det, förnuftigaste sättet. Jag vet ej, hur stark oppositionen
är, men jag förstår inte, att det kan ligga i någons intresse att här
driva det till gemensam votering. Det måste det bli, såvitt jag kan bedöma,
därest kamrarna stanna i olika beslut. Åt motiveringen kan väl inte mycket
göras. Jag utgår ifrån att andra kammaren biträder utskottets motivering.
Jag hoppas, att även första kammaren gör det. Men situationen kan ju också
bli den, att motiveringen helt enkelt bortfaller genom olika beslut. Då ha vi
en tvist örn, huruvida i formuleringen av beslutet ordet »yrkesutbildning» skall
komma med eller inte. Anse herrarna, att den saken är så viktig, att vi kanske
till slut skola avgöra den med gemensam votering? Kan man ge Kungl. Maj :t
förtroendet att förvalta denna kalva miljon för flyktinghjälp, när det gäller
understöd, så borde man också kunna ge Kungl. Majit förtroendet att på ett
förnuftigt sätt handha beloppet, när det gäller yrkesutbildning.

Herr Undén: Herr talman! I en motion som jag har väckt i denna fråga
har jag anfört några fakta rörande flyktingproblemet, och jag skall tillåta mig
att här återge några av dessa sifferuppgifter. Totala antalet flyktingar i
Sverige beräknades av socialstyrelsen omkring den 1 november 1938 vara

2,000 personer, kanske något färre, kanske något flera. Under tiden därefter
och till den 10 januari i år, alltså efter novemberpogromerna i Tyskland, steg
detta antal till omkring 3,100. Det är alltså denna siffra som har framkallat
så mycken diskussion och så stor ovilja på vissa håll. Kn sådan siffra är
ingenting som under normala tider är ägnat att väcka någon som helst uppmärksamhet.
Utlänningsbeståndet i vårt land har ofta inom en kort tidsperiod
växlat på 5,000 ä 6,000 personer. Så skedde till exempel under åren
1920—1930.

Ett utslag av det känslotänkande som kan råda i denna fråga vill jag anföra.
T pressen har refererats en högst allvarlig diskussion inom en kvinnlig
läkareförening här i landet, där man tagit upp till behandling Hagan huruvida
man till äventyrs skulle kunna förorda inresetillstånd för en eller kanske
det var två kvinnliga läkare, som önskade ta plats som sjuksköterskor i Sverige.
Samtidigt vet man att det är en sådan brist på sjuksköterskor i vårt
land att en hel del för länge sedan pensionerade sköterskor få återuppta sin
verksamhet, och att det är synnerligen vanskligt att erhålla privatsjuksköterskor
i enskilda hem.

Hela antalet utlänningar i Sverige utgjorde enligt den sista siffra som är

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
tillgänglig, nämligen för 1930. 16,500 personer. Samtidigt hade precis tio
gånger så många svenska medborgare sitt uppehälle och sin utkomst i främmande
land. Man kan alltså säga, att den gästfrihet vi lia visat utlandet är
en tiondedel av den gästfrihet som vi åtnjuta från utlandets sida. Örn man
utgår från den i och för sig felaktiga föreställningen, att varje främmande
medborgare som kommer hit berövar en svensk medborgare ett arbetstillfälle,
så måste slutsatsen bli att vi få tio gånger så många arbetstillfällen i främmande
land som vi själva bereda åt främlingar.

Flyktingproblemet är som bekant i mångå, avseenden synnerligen komplicerat.
Men det är inte något nytt problem. Även örn man bara håller sig till
de senaste århundradena, finner man hur gång på gång flyktingströmmar vällt
fram över länderna på^grund av religiöst, politiskt eller socialt förtryck i olikaländer.
Man kan också beteckna vissa av de emigrationsrörelser som ägde rum
i slutet på 1800-talet som verkliga flyktingrörelser. Från 1880 till 1910 anses
två miljoner judar ha lämnat Ryssland och begivit sig till Förenta staterna
och England på grund av de olidliga förhållandena i Ryssland. Men det är
möjligt att de folkvandringar som satts i scen efter världskriget varit större
till omfattningen och koncentrerade till en kortare tidrymd än tidigare.

Vi ha i vårt land, såsom framgår av nyss anförda siffror, endast i ringa
man haft känning av dessa. När nu i något ökad grad flyktingfrågan aktualiserats^
hos oss, kan det vara nyttigt att vi, för att inte förlora rätta perspektivet
på problemet, göra klart för oss vad som skett i andra länder under de
senaste decennierna i fråga om flyktingar och flyktinghjälp.

Det land som varit kanske mest hemsökt av flyktingproblemets svårigheter
torde vara Grekland. Efter nederlaget i kriget mot Turkiet 1922 drevs hela
den grekiska befolkningen i Mindre Asien över till Grekland. Så småningom
skedde en överenskommelse om tvångsutbyte mellan Grekland och Turkiet.
Denna företogs under bistånd av doktor Nansen och med finansiell och organisatorisk
hjälp från Amerika och England, organisatorisk jämväl från Nationernas
förbund. Det beräknades att Grekland sammanlagt fick ta emot
och bereda plats och arbetsutrymme för 1,300,000 flyktingar av grekisk härkomst,
medan samtidigt 370,000 turkar lämnade Grekland. Den grekiska
regeringen ställde från början stora jordområden till flyktingarnas förfogande.
Sålunda placerades 170,000 familjer i jordbruk, motsvarande 650,000
personer. _ De övriga Engö sin utkomst i hantverk, industri och handel. Genom
den internationella lånehjälpen kunde de erhålla den nödvändigaste utrustningen
för att komma i gång i ett yrke, och enligt trovärdiga vittnesbörd
har Grekland gått val i land med denna enorma flyktingtillströmning. På
de mest skilda områden av näringslivet framtvangs en intensifiering av produktionen.
Yrkesskickliga hantverkare och företagsamma affärsmän som funnits
bland flyktingarna i stort antal bidrogo i hög grad till det uppsving som
inträdde på många områden av Greklands ekonomiska liv.

Ett annat land som har fått en stark känning av flyktingproblemet är Bulgarien.
Redan efter Balkankrigen, som föregingo världskriget, mottogs c:a en
kvarts miljon flyktingar i detta lilla land, och mellan 1913 och 1925 mottogos
ytterligare 220,000. Även det bulgariska flyktingproblemet löstes med hjälp
av Nationernas förbund, som ordnade ett internationellt lån och övertog de organisatoriska
uppgifterna. Över 31.000 familjer, motsvarande 125,000 personer,
erhöllo små jordbruk, men i övrigt placerades flyktingarna mest i hantverk
och i någon mån i industrien. Det bulgariska flyktingproblemet kan nu
betraktas som löst, och flyktingarna utgöra en integrerande del av befolkningen.

Tjeckoslovakien fick motta ett stort antal ryska flyktingar, under de senare

Onsdagen den 22 februari 1939. Nr 12. 27

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
åren även tyskar och österrikare. Av dessa lämnade österrikarna mycket snart
landet och fortsatte till Ryssland eller Spanien eller återvände till Österrike.
Den tjockslovakiska statens verksamhet för de ryska flyktingarna hör till de
mest storstilade aktioner som förekommit i flyktingpolitiken. Den grundläggande
tanken i den tjeckoslovakiska flyktingplanen var att flyktingarna skulle
tränas till fackutbildade och val kvalificerade yrkesmän, som en gång skulle
bli i stånd att, då de återvände till sina hemland, lägga ner ett värdefullt arbete
på dess återuppbyggande. Huvudvikten Indes på utbildning av ungdomen.
För detta ändamål underhöll den tjeckoslovakiska staten 150 professorer
och högt kvalificerade lärare av rysk börd, huvudsakligen sannolikt själva
flyktingar, som kunde överta en väsentlig del av undervisningen av sina landsmän.
De ryska professorerna och studenterna hade tillträde till det tjeckiska
universitetet i Prag och till tjeckiska fackhögskolor. Men dessutom grundade
den tjeckoslovakiska staten speciella läroanstalter av de mest skilda slag enbart
för flyktingarna. En rysk juridisk fakultet grundades 1922 i Prag, en
lantbruksskola för 300 elever, uteslutande flyktingar, upprättades,, vidare en
läroanstalt för kooperation och lantbruk för 200 elever, en teknologisk läroanstalt,
en handelshögskola, en mekanisk yrkesskola m. m. Ar 1924 funnos
4,700 ryska och 1,400 ukrajnska studenter, av vilka alla som behövde det erhold
underhåll helt eller delvis på tjeckoslovakiska statens bekostnad. Huvuddelen
av studenterna utbildades för tekniska yrken. Av 2,400 studenter
som avslutade sina kurser 1927 voro 400 agronomer, 140 utbildade i skogshögskola,
bortåt 500 teknologer, men också 300 medicinare och ett. 20-tal veterinärer.
Vidare underhålles två ryska och ett ukrajnskt gymnasium. Antalet
ryska flyktingar i Tjeckoslovakien beräknades 1930 uppgå till 15,000 och
1937 till 9,000. Många av dem som där erhöllo sin utbildning ha sedermera
begivit sig till andra länder för att söka sm utkomst. De lia självfallet haft
lättare att komma in i andra länder tack vare sin yrkesutbildning.

Jag skall inte fortsätta med att redogöra för flyktingfrågans läge i olika
länder. Jag vill endast omnämna de hundratusentals armeniska flyktingar
som drevos från land till land, och av vilka en stor del genom Nansenbyråns
ingripande hamnade i Syrien, och en annan del, cirka 10,000 människor, i
Erivan i Sydryssland.

De tyska flyktingarna beräknades tidigt förra året, till omkring 115,000,
av vilka 100,000 ansågos ha fått uppehållstillstånd i olika länder i och utom
Europa. Nu äro givetvis de tyska flyktingarna långt flera. Cirka 100,000
ryssar som efter kriget levde i Konstantinopel och trakten däromkring ha fördelats
på olika länder i Europa. Frankrike, som visat en storstilad gästfrihet
mot flyktingar från Tyskland, Italien och Ryssland och alla möjliga länder,
har i dessa dagar fått motta hundratusentals spanska flyktingar. ^

Inför de siffror som jag här har nämnt får ju det problem vi nu stå inför
i Sverige mycket blygsamma proportioner. Vi lia aldrig haft att göra med
någon flyktingström, utan blott med enstaka flyktingar eller smärre grupper.
Svenska staten Ilar hittills haft mycket obetydliga bekymmer för flyktingarna.
De som behövt hjälp ha i allmänhet fått sådan genom .frivilliga, hjälporganisationer,
i främsta rummet Landsorganisationens flyktingkommitté, de
mosaiska församlingarna, vidare kommittén för landsflyktiga intellektuella,
som dels genom frivilliga insamlingar, dels med hjälp, av lotterimedel kunnat
underhålla bland annat en grupp vetenskapsmän i Sverige.. En del flyktingar
lia ju lyckats medföra tillräcklig egendom för att klara sig själva. Att Sverige
utan större svårighet kan absorbera några tusental flyktingar visar en
ganska färsk erfarenhet. Under 1918—20 inkommo till Sverige cirka 3,000
finska och ryska flyktingar, som stannade i landet och bär fingo sin utkomst,

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
utan° att det fördes något som helst rabalder örn den saken. Nu när vi fått
in några tusen tyska flyktingar har det plötsligt blivit en uppståndelse, som
örn hela vår framtid hängde på att vi hädanefter stängde landet för alla utlänningar.

Det kan vara av intresse att söka urskilja de olika motiv som ligga till
grund för denna uppjagade stämning i vissa kretsar. Först har man att räkna
med en nationalekonomisk föreställning av mycket primitiv art. Det antages
att varje hitkommande flykting skall ta brödet ur munnen på en svensk
medborgare och därigenom vara en börda för landet. Denna uppfattning står
i sällsam motsättning till den numera vanliga åsikten i befolkningsfrågan,
nämligen att vi hotas av en folkminskning, som även i ekonomiskt avseende
kommer att bli ödesdiger för vårt folk. Örn det vore så att varje ny flykting
sorn får arbete tar levebrödet från en svensk, hur skall man då förklara att
det lilla Grekland, med en befolkning lägre än Sveriges, kunnat ta emot en
miljon flyktingar på några få år, eller att Bulgarien kunnat ta emot en kvarts
miljon? Föreställningen att vid en given tidpunkt det endast finns ett begränsat
antal, arbetstillfällen, som inte kunna ökas, hör till de vanföreställningar
som eljest äro alldeles övergivna. Det är klart att det momentant kan
uppstå svårigheter på ett visst arbetsfält, särskilt där det finns ett relativt
begränsat antal yrkesutövare eller eljest särskilda förhållanden göra läget
speciellt svårt, men i längden kan inte den aritmetiken brukas, latt varje nyinflyttad
tar bort ett arbetstillfälle för en svensk medborgare. Hitkomna utlänningar
kunna tvärtom ofta bidra att skapa nya arbetstillfällen. För övrigt
är det ju en vanlig uppfattning, även hos dem som varna för en generösare
främlingspolitik, att vi dock finansiellt böra bidra till flyktinghjälpen. Men
örn nu denna hjälp i en del fall ges till exempel på samma sätt som ofta praktiseras
i fråga örn arbetslösa, nämligen genom att särskilda arbeten anordnas
för anslaget, borde nite ens de som hysa vanföreställningen örn arbetstillfällenas
fixa antal lia något att invända. Jag skall nämna ett litet exempel för
att visa vad jag menar. Under några år har kommittén för intellektuella
landsflyktiga med hjälp av lotterimedel kunnat bereda plats åt ett dussintal
vetenskapsmän genom att ställa medel till förfogande för en del vetenskapliga
institutioner och laboratorier, där flyktingarna fått sysselsättning. Vederbörande
institutioner ha alltså fått denna extra hjälp av medel som annars inte
skulle ha utgått. De hade inte under några förhållanden kunnat anställa några
svenskar, men de ha kunnat anställa dessa flyktingar tack vare att bidrag
lämnats dem ur flyktinganslaget,, och därigenom ha de fått ett uppskattat tillskott
till sina arbetsresurser. Örn vi nu alltså ställde litet mer pengar till
förfogande för liknande ändamål, skulle sannolikt ytterligare en del intellektuella
flyktingar kunna anställas, både i mera krävande och i mera anspråkslösa
sysslor, utan att någon enda svensk kunde påstå att han berövats något
enda arbetstillfälle.

Vad angår de läkare som spökat så mycket i agitationen, är det mig veterligen
ingen som föreslagit att de skulle sättas på de statliga eller kommunala
sjukhusen eller andra befattningar som våra yngre läkare gå och vänta på.
Vad som har ifrågasatts är att de skulle få utöva privatpraktik, något som står
öppet för alla de yngre läkarna men som de i allmänhet inte anse sig kunna
reflektera på, därför att det ger en mycket otrygg utkomst. För min del anser
jag, att de yngre läkarnas förhållanden äro mycket besvärliga, och jag
väckte förra året en motion om utredning rörande en förbättring i deras villkor.
Men den farhåga som spritt sig i deras krets med anledning av det framkastade
förslaget örn inresetillstånd för några utländska flyktingar tycker jag
är helt och hållet obefogat. Särskilt om några specialister skulle komma hit

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars upgehälle m. m. (Forts.)
såsom ifrågasatts, kan det inte antagas att de skulle ta patienter från dessa
svårt ställda yngre läkare, som överhuvud taget inte driva någon privatpraktik
och i varje fall ingen specialistpraktik. Skulle de ta några patienter från
svenska läkare, skulle det alltså vara från de vanligen mycket välsituerade
specialisterna, och i annat fall skulle vi få specialläkare på orter där sådana
inte funnits förut, vilket skulle bli en tillgång för sjuka svenska medborgare.

Jag har i min motion framhållit att flyktinghjälpen bör få en så positiv och
uppbyggande karaktär som möjligt. Arbetslöshetspolitiken under de senare
åren har bedrivits så, att man försökt ge de arbetslösa tillfälle till nyttigt arbete
och bereda dem en hygglig utkomst eller i förekommande fall särskild
yrkesutbildning, och vi ha funnit en sådan politik på längre sikt och ur alla
synpunkter mest rationell, även örn den för stunden kanske kostat landet något
mer än en nödtorftig kontantiajälp. På samma sätt bör enligt min mening
förfaras i fråga örn flyktingar som vi äro beredda att bistå. De böra
få den skolning som erfordras för latt de i sinom tid skola kunna göra nytta
för sig.

Statsministern antydde att det redan förekommit särskild yrkesutbildning
för flyktingar här i landet. Jag vill nämna som exempel därpå att ett par
hundra judiska ynglingar ha fått utbildning i lantbruk på gårdar i Skåne.
De ha vistats här ett och ett halft år och gått igenom denna utbildning, och
enligt vad jag erfarit ha alla dessa utom en lämnat landet och fått plats i
främmande land. Det har också, enligt vad jag hört, planerats eller redan
grundats en mekanisk yrkesskola i Stockholm för flyktingar. Vidare har det
vidtagits åtgärder för utbildning av hembiträden.

Reservanterna framhålla i sin reservation att staten inte bör ge yrkesutbildning
åt flyktingar. Jag har under årens lopp hört många invändningar mot
statens inblandning på olika områden, men aldrig förr har jag hört att det varit
främmande för statens verksamhet att ingripa då det gällt utbildning och
undervisning. För att inte flyktingarna antingen skola gå sysslolösa och demoraliseras
eller oförberett släppas in på arbetsfält där momentana svårigheter
kunna förväntas, bör enligt min mening ingående undersökas vad de kunna
lämpa sig för, och vilken yrkesutbildning som kan vara erforderlig för att
de skola komma in på lämpliga arbetsfält. Det är, som sagt, önskvärdheten
och nyttan av ett sådant praktiskt-organisatoriskt arbete som jag i min motion
fäst uppmärksamheten på. Jag förstår att statsutskottet yttrar sig med
en viss försiktighet i frågan, eftersom den inte varit föremål för särskild utredning,
men jag har för min del fullt förtroende för regeringens villighet att
rationellt planera användningen av de medel som riksdagen kommer att bevilja,
naturligtvis i samarbete med redan existerande frivilliga organisationer.

Det är emellertid klart att de nationalekonomiska motiven för vad man kan
kalla flyktingsskräcken här i landet icke äro de enda. Det finns också en allmän
främlingsovilja och en utpräglad antisemitism, som har spritt sig som en
farsot från kontinenten. På detta område lönar det sig knappast att argumentera.
Man har att göra med känslor som inte påverkas av förnuftsskäl.
Den onyanserade oviljan mot främlingar i allmänhet på grund av deras utseende
eller språk eller deras olikhet i övrigt från omgivningen är ett utslag av
primitiv naivitet och bristande kännedom örn främmande folk och främmande
länder. Vad särskilt judarna beträffar lia de nu i en rad europeiska länder
kommit i ett sämre läge än under tidigare århundraden, då judarna allmänt
i de civiliserade länderna voro hänvisade att leva i städerna och där stundom
i vissa ghettokvarter, hålla sig till vissa yrken etc. Den nuvarande antisemitismen,
sådan den praktiseras i Tyskland med all den vetenskapliga grundlighet
som är tyskarna egen, vilar på en del kvasivetenskapliga rasläror, som

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
vederhäftiga vetenskapsmän i de fria kulturländerna stå helt främmande för.
Försöken att vetenskapligt motivera de antisemitiska instinkterna äro naturligtvis
efterhandskonstruktioner och utslag av en önskan att ge skenbart förnuftiga
skäl åt oförnuftiga instinkter och känslor. Hur långt denna dårskap
kan drivas veta vi här i Sverige genom de många efterforskningar som ha anställts
efter svenska förfäder åt personer i Tyskland. Att ha en högt begåvad
och förnämt utrustad jude bland sina förfäder är ett hinder för en sådan persons
framtid av mångfaldigt värre art än örn hans förfäder varit brottslingar
och alkoholister. Jag har här i min hand ett tyskt Ahnen-Pass, avsett att
styrka en persons egenskap av »ariskt» fullblod. Det upptar 62 kolumner för
innehavarens förfäder. Först örn dessa 62 tomrum äro fyllda med namnen
på bevisligen »ariska» förfäder, är han en fullvärdig medlem av den kräsna
»ariska» folkgemenskapen. Jag vet väl att sådana extrema yttringar av antisemitism
behandlas med ett generat löje av dem här i Sverige som äro antisemiter
i mera förtäckt form. Men det finns en rak förbindelse mellan deras uppfattning
och den dårskap jag nyss nämnde. Många svenskar förklara sig föralldel
själva helt fria från antisemitism, men frukta att denna sjuka skall få
insteg bos andra och sprida sig, med alla konsekvenser detta kan medföra,
om några tusen judar inkomma i landet. För min del tror jag att just denna
fruktan för den kommande antisemitismen är den faktor som lättast bereder
väg för den antisemitiska rörelsen. Det är en mycket aktuell vädjan som
skickats ut av Sveriges biskopar med ärkebiskopen i spetsen, där det heter:
»Envar av oss måste vara på sin vakt att han icke smittas av rashatets epidemi
och förråder det kristna budet örn kärlek till varje lidande nästa.» Det
svenska folket har inte genomgått värlskriget och de fysiska och psykiska
påfrestningar som de besegrade folken varit utsatta för. Vi borde därför icke
vara mottagliga för de grumliga idéer och de exalterade känslostämningar eller
den fanatism som varit så smittosam på andra håll. Vår plikt är att slå
vakt örn mänsklighet, förnuft och god vilja och att upprätthålla denna vakthållning
även i vår flyktingpolitik.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

I herr Undéns yttrande instämde herrar Schlyter, Lindström, Wagnsson,
Oscar Olsson, Oscar Gottfrid Karlsson, Ohlin, Branting, Sjödahl, Johan Nilsson
i Malmö, Linder, Nils Andersson, Asplund, Karl August Johanson och
lindhagen.

Herr Pauli: Herr talman! Efter de klarläggande anföranden, som ha hållits
av hans excellens statsministern och nu senast av universitetskansler Undén,
har ju uppgiften för den, som här har att hävda statsutskottets ståndpunkt,
blivit i hög grad underlättad. Den utmärkta uppläggning av flyktingproblemet
och de bakom »flyktingskräcken» liggande motiven, som herr Undén nyss
gjorde, äro synnerligen tacknämliga i denna situation. Man frågar sig nämligen,
hur det kan komma sig, att vissa medlemmar av statsutskottet och riksdagen
komma och säga, att de visserligen äro med på att bevilja detta belopp,
men att de likväl måste reservera sig på vissa punkter. När man ser efter,
vad det är för punkter reservationerna gälla, upptäcker man, att de i denna
fråga, liksom när det gällde hjälpen till de spanska nödlidande, röra rena småsaker
och bidetaljer, och att de i själva verket icke kunna anses vara någonting
annat än ett maskerande av den allmänna motvilja man känner mot att biträda
själva huvudförslaget. Vi ha t. ex. hört, hur herr von Heland utvecklat
skälen till att han egentligen inte velat vara med örn detta anslag för hjälp
åt flyktingar från statens sida — han har ju också motionerat örn avslag —

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
men av någon anledning, tydligen av övervägande taktisk natur, drar han undan
detta yrkande och förenar sig med ett yrkande, som har framställts inom
utskottet och som endast riktar sig mot en detalj i direktiven för användningen
av anslaget, nämligen till yrkesutbildning i vissa fall. Jag kan inte underlåta
att konstatera, att den behandling, som man från reservanternas sida underkastat
denna sak, vittnar dels örn en tydlig småaktighet vid bedömandet av dessa
frågor, dels örn det något primitiva betraktelsesätt i fråga örn främlingar
över huvud, som den föregående ärade talaren så effektivt belyste.

Statsministern och herr Undén ha redan klargjort, varför anklagelserna mot
förslaget om yrkesutbildning äro fullkomligt obefogade. Här föreligger icke
någon som helst risk. Det är tvärtom så, att det ofta kan befinnas ändamålsenligt
att ge en sådan hjälp till dugliggörande av flyktingar, som någon tid
stanna här i landet och sedan ge sig i väg. Det har påvisats, att även ett sådant
material som judiska ungdomar, örn vilka man ofta har den uppfattningen,
att de icke alls duga till manuellt arbete, kunnat tillgodogöra sig utbildning
i jordbruk och haft nytta därav på annat håll, sedan de farit vidare. Man
kan också i detta sammanhang påminna örn den judiska koloniseringen i Palestina,
där detta folk visat en alldeles förvånande effektivitet i fråga om jordbruk,
särskilt apelsinodling o. d. Att de i allmänhet skulle vara oemottagliga
för detta slags utbildning och ur stånd till sådant arbete, är alltså ett ogrundat
påstående.

Det som närmast sticker fram är fruktan för att flyktingarna, örn man hjälper
till att ge dem en viss yrkesutbildning, komma att stanna kvar. Herr von
Heland anlade t. o. m. den för vår nation smickrande synpunkten, att om man
yrkesutbildar dem, så låter man dem uppehålla sig en längre tid i en miljö av
svenskar, vilka som bekant äro ett så utomordentligt älskvärt folk, i synnerhet
mot utlänningar. Ja, det finnes ju medlemmar av vårt folk, inom alla samhällsklasser,
vilkas själva familjenamn vittna örn att de härstamma från utlänningar,
som en gång känt sig så tilltalade av den svenska miljön, att de
stannat kvar. Men jag tycker inte, att detta åberopande av den svenska älskvärdheten
mot utlänningar bör komma från det håll, där man helst ser, att
varje statshjälp till dem bör förbjudas. Jag tror inte heller, att faran är så
stor. Statsministern har framhållit, att den politik, som förts av invandringsmyndigheterna
i flyktingfrågan, är restriktiv, och man kan t. o. m. ibland få
höra övertygade högermän uttryckligen komplimentera regeringen för dess
restriktiva politik i denna fråga. Vi behöva alltså icke hysa några större farhågor
för en överdriven generositet som skulle kunna bygga på någon tradition
i_den redan förda flyktingpolitiken. Berättigade invändningar skulle snarast,
såsom statsministern själv medgav, kunna komma från det andra hållet.

Man blir verkligen ganska betänksam, när man ser utslag av en panikartad
främlingsskräck framträda, inte bara här i riksdagen, utan också på olika håll
ute i landet. Vi ha, för några dagar sedan fått uppleva, att majoriteten av
Uppsala studentkår icke blott uttalade sig mot varje åtgärd, som skulle kunna
i_ minsta mån skärpa konkurrensen örn deras framtidsbanor, utan t. o. m. tog
sig för att stryka en oskyldig passus i det framlagda resolutionsförslaget, där
det stod någonting om att det är naturligt, att Sverige tar på sig sin andel av
den internationella hjälpen åt flyktingarna. Det är ju glädjande att höra från
reservanternas sida, att de icke dela den uppfattning, som sålunda kom till
uttryck bland studenterna i Uppsala. Men man kunde lia skäl att önska, att
de icke nöjde sig med en sådan platonisk sats, utan också i handling visade,
att de vilja, att Sverige skall efter bästa förmåga deltaga i hjälpaktionen.

Jag fäste mig vid en liten poäng i herr Domös anförande. Han talade örn
att det inte finns någon överensstämmelse mellan å ena sidan det förhållandet,

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
att regeringen begär ett anslag på en halv miljon kronor till hjälp åt flyktingar
utan att framlägga någon noggrann utredning eller planläggning av
pengarnas användande, och å andra sidan det förhållandet, att då man i en motion
begär några tusen kronor till kurser i engelska för bohuslänska fiskare,
svaras det, att saken behöver närmare utredas och planläggas. Häri ligger i själva
verket ingenting orimligt. Det är inte endast anslagets storlek, som är avgörande
för örn behovet närmare måste utredas och användandet planeras. Den
saken kail bero även på andra omständigheter. Jag har mig t. ex. bekant just
beträffande undervisningen i engelska bland fiskarbefolkningen i Bohuslän,
att en sådan undervisning sedan några år anordnats i vissa fortsättningsskolor
i landskapet. Denna undervisningsverksamhet är alltså någonting, som redan
existerar och försiggår enligt en bestämd plan. När man nu på lösa boliner
framkastar ett förslag örn nya kurser, så är det väl inte underligt, om riksdagen
begär, att dessa på något sätt samordnas med den undervisning av samma
slag, som redan finnes. Det av herr Domö berörda förslaget örn undervisning
i engelska var således ett dåligt utrett och föga övertänkt förslag, som
väl förtjänade den behandling det fick. När det gäller det anslag, som här begäres
till flyktinghjälpen, ligger saken, såsom här tydligt utvecklats, på ett
helt annat sätt. Härvidlag måste man handla från fall till fall. Någon systematiserad
plan har därför näppeligen kunnat framläggas. Vi ha inte den
minsta anledning att vägra regeringen den begärda fullmakten att i enlighet
med de i propositionen angivna direktiven få lämna erforderligt stöd åt den
hjälpverksamhet bland flyktingar, som redan utövas i vårt land.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
vilket också innebär avslag på de till betänkandet fogade reservationerna.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag kan fatta mig mycket kort särskilt
efter de anföranden, som hållits av hans excellens statsministern och herr Undén,
men jag vill med några ord motivera min anslutning till statsutskottets
förslag.

Örn jag ur mina synpunkter skulle göra någon erinran mot statsutskottets
utlåtande, skulle det vara den, att det förefaller mig, som örn även statsutskottets
majoritet givit uttryck åt en onödig snävhet gentemot det berättigade
i att ge understöd åt de flyktingar, som verkligen behöva ett sådant understöd.
De ekonomiska förhållandena i vårt land äro för närvarande så goda,
och vi ha så många och förpliktande humanitära och kulturella föregåenden,
att vi icke endast ha råd utan enligt mitt förmenande även skyldighet att föra
en verkligt human och liberal flyktingpolitik. Vi skulle säkert ingenting
förlora på att den blev litet mindre restriktiv än den hittills har varit. Den
flyktingpolitik, som här förts, har, såsom hans excellens statsministern framhållit,
varit verkligt restriktiv. Det finns också tillräckligt många krafter,
som driva på i sådan riktning, att det restriktiva ständigt skall komma att
göra sig gällande. Inom de olika yrkesgrupperna är man, såsom hans excellens
även framhöll, så angelägen örn att förhindra ett onödigt intrång på vederbörande
arbetsområden, att vi knappast någonsin behöva befara, att icke
mycket starka krafter komma att hålla tillbaka, när det gäller att ge vår
flyktingpolitik den mera humana inriktning, som jag gärna ville, att den
skulle få.

Nu har man sagt, att här råder fullständig enighet örn att riksdagen bör
bevilja den summa, som har begärts, och så förhåller det sig ju också formellt.
Men vi hörde nyss herr von Heland uttala, att han helst hade velat
yrka avslag på den kungl, propositionen. Han har motionerat örn avslag på
den, men i utskottet har han yrkat bifall. Jag förmodar, att herr von Heland

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
även i detta fall följt den metod, som han tidigare har inaugurerat i kammaren:
han ändrar sitt votum, men han ändrar inte sin uppfattning. Man hyser
tydligen i vissa kretsar en önskan att icke vara med på det föreliggande förslaget.
Man går med på det vid omröstningen, men helst, det sade herr von
Heland uttryckligen, vill man icke vara med på att ge den hjälp, som regeringen
här begärt medel till. Det föreligger sålunda faktiskt icke en övertygad
enhällighet örn förslaget.

I fråga om den punkt, som föranlett den livligaste diskussionen i kammaren
i dag, nämligen om regeringen skall ha möjlighet att använda en del av
medlen även för en viss form av yrkesutbildning, vill jag endast säga, att det
förefaller mig, som om hans excellens statsministern på ett så fullkomligt
bindande sätt har bevisat ohållbarheten i det resonemang, som på den punkten
har förts av herrar Domö och von Heland, att det icke kan vara nödvändigt
att upprepa eller ytterligare understryka, hur betydelselösa invändningarna i
det avseendet i själva verket äro.

Till hans excellens statsministern vill jag slutligen endast säga, att örn det
är så, att det parlamentariska underlaget för regeringen på denna punkt vacklar
i denna kammare, tror jag mig kunna utlova tillräckligt mycket hjälptrupper
för att en gemensam votering skall kunna undvikas örn den föreliggande
frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Häri instämde herrar Gärde, Elof Andersson, Elon Andersson, Bäckström,
Knut Petersson, Björck och Näslund.

Herr Andrén: Herr talman, mina herrar! Yi äro naturligtvis allesam man

i denna kammare — jag undantar inte ens herr von Heland — besjälade
av ett humanitärt intresse och humanitärt nit i denna fråga. Jag tror därför
icke det är nödvändigt att deklamera och deklarera örn den saken. Jag begärde
ordet närmast med anledning av vissa uttalanden, som fälldes av hans
excellens statsministern.

Hans excellens statsministern svarade på herr Domös vädjan att föra en
försiktig och återhållsam flyktingpolitik, att den politik, som fördes, redan var
tillräckligt restriktiv, och han tilläde i detta sammanhang, att var flyktingspolitik
kanske icke alltid fyllt humanitetens krav i önskvärd utsträckning.
Jag skall bortse från det egendomliga förhållandet, att hans excellens statsministern
på detta sätt via riksdagstrycket korresponderar med sin egen broder.
Om hans excellens statsministern nu avser att inaugurera en ny flyktingspolitik.
skulle jag emellertid vilja göra den reflexionen, att jag för nan
del misstänker, att det svenska folkets majoritet snarare står bakom den politik,
som förts av chefen för socialstyrelsen, än den, som i så fall skulle inaugureras
av chefen för regeringen. ^

Hans excellens statsministern sökte också bemöta de anmärkningar herr
Domö riktade mot den mycket egendomliga ofullständighet, som präglar den
proposition, som ligger till grund för utskottets utlåtande. Hans^ excellens
statsministern förklarade, att förhållandena på ifrågavarande område växla
så snabbt, att det skulle vara onödigt och olämpligt att binda sig genom någon
mera utförlig framställning. Det enda spörsmål, örn vilket det statt strid i
diskussionen här, är i själva verket frågan om yrkesutbildningen. Denna ha
vi erfarenhet av sedan år 1933; så länge har nämligen yrkesutbildning för
flyktingar pågått här i landet. Är det någon punkt, där propositionen hade
kunnat vara något mera utförlig, är det således just på denna.

Första kammarens protokoll 1989. Nr 12. 3

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)

I förbigående vill jag påpeka, att hans excellens statsministern framhöll,
att yrkesutbildningen var så lyckad, därför att den var en bra metod att bli
av med flyktingarna. Detta yttrande kastar i alla fall ett visst ljus över hans
excellens statsministerns ståndpunkt till frågan. Det visar, att även hans excellens
har förståelse för de restriktioner, som hittills präglat vår flyktingspolitik.
Jag vill emellertid icke dröja vid den saken, utan ber att få säga
några ord om vad yrkesutbildningen har betytt.

Yrkesundervisning för flyktingar har som sagt pågått ända sedan år 1933,
och den har givit en viss utbildning åt inte mindre än 385 flyktingar, av vilka
175 lämnat landet före 1938 års utgång. Reservanterna anse, att statligt stöd
icke bör givas åt yrkesutbildningen, bland annat därför att här redan föreligger
en tradition av enskild hjälpverksamhet att bygga på, och det har förefallit
oss, som örn de enskilda hjälporganisationerna med stöd av de erfarenheter
de sålunda gjort kunde fortsätta denna sin verksamhet. Den åsamkar
icke vederbörande särskilt stora utgifter. Från år 1933 till dato har den icke
kostat de enskilda hjälporganisationerna mer än 42,000 kronor.

Herr Undén framhöll, att det icke är någon ny uppgift för staten att meddela
undervisning. Naturligtvis är det icke det. Det är icke nödvändigt att,
såsom en berömd engelsk liberal gjorde någon gång på 1830-talet, med mycken
möda söka bevisa, att staten kan ha rätt att meddela undervisning. Men här
föreligger dock något nytt; det är nämligen första gången det ifrågasättes att
staten skall meddela yrkesundervisning åt utlänningar, fastän läget bevisligen
är sådant, att de enskilda organisationerna mycket väl gå i land med den
uppgiften. Jag tror därför icke, att det finns någon anledning för riksdagen
att giva Kungl. Maj:t en fullmakt i detta fall.

Naturligtvis har herr Undén rätt, när han framhåller, att man i denna fråga
möter ett mycket starkt känslotänkande. Det är väl ingen i denna kammare,
som har fallit offer för detta känslotänkande, men det är i alla fall ett faktum,
som vi måste taga hänsyn till. Det går som en epidemi över hela Europa,
ja, långt utanför Europa, och jag vet icke, örn vi ha någon anledning att antaga,
att vårt land skall gå fritt från de strömningar av kultur och av okultur,
som gå genom vår värlsdel. Vi ha ali anledning att vara på vår vakt för det
svenska folkets skull, och däri inbegriper jag också de judar, som ha hemortsrätt
i vårt land och blivit goda medborgare här.

Herr Undén var liksom herr Pauli inne på förtroendefrågan. Det är ju
rätt anmärkningsvärt, att man så där utan vidare begär, att oppositionen skall
ha förtroende för regeringen. Det bruka icke regeringar i andra länder begära,
och det bruka icke heller medlemmar av majoritetspartiet begära. Jag vet
egentligen icke, varför herr Pauli gång efter annan skall behöva betyga här
i kammaren, att han hyser ett fullt och lojalt förtroende för regeringen. Det är
väl ingen här i kammaren och inte heller någon utanför kammaren, som misstänkt
herr Pauli för någonting annat. En sak vill jag tillägga, nämligen att
herr Paulis förtroende icke löser några problem för oss. Det är någonting rent
personligt och subjektivt, och vi måste för vår del se fullt objektivt och sakligt
på denna fråga. Det är ingen stor fråga vi nu diskutera. Tvärtom. Frågan
om yrkesutbildningen är enligt mitt förmenande till och med ganska
liten. Den är så liten, att den enligt min mening med fullt förtroende kan
överlämnas till de enskilda hjälporganisationer, som alltsedan år 1933 ha skött
den ifrågavarande verksamheten.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag är angelägen
att tillbakavisa en sådan tolkning av mitt förra anförande, som att jag
här skulle ha velat kritisera det ämbetsverk, som handhar vår flykting.spoli -

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
tik. Jag gick i stället så långt, att jag talade om de nödvändiga restriktionerna.
Men jag ville å andra sidan giva uttryck åt den meningen, att det icke
finnes anledning till klander mot vår flyktingspolitik från den utgångspunkten,
att restriktivitet är önskvärd. Personligen uttryckte jag också den uppfattningen,
att jag bättre kunde förstå dem, som framställde anmärkningar
från den motsatta synpunkten.

Jag begärde emellertid ordet väsentligen för att i korthet bemöta vad herr
Andrén hade att säga örn yrkesutbildningen. Jag konstaterar, att man tydligen
mycket litet har tänkt sig in i vad det här gäller. Herr Andrén talade
örn en statlig yrkesundervisning och hänvisade till den tradition, som den enskilda
yrkesundervisningen hade. Han ville, att denna enskilda yrkesundervisning
skulle fortsätta. Jag konstaterar: man har sålunda ingenting emot att
flyktingar få yrkesundervisning i och för sig. Men man vill icke ha en statlig
yrkesundervisning. Därom är icke heller fråga. Hela det begärda anslaget
är konstruerat så, att därav skall kunna utgå bidrag till de organisationer,
som ha tagit hand örn flyktingarna. För att kunna möta de anspråk,
som staten måste ställa på dessa organisationer, har man inom dem redan gått
i författning örn att bilda en centralkommitté, så att regeringen inte skall behöva
gå ena gången till mosaiska församlingen och andra gången till arbetarorganisationernas
flyktingskommitté utan skall kunna centralt överblicka det
hela. Ifrågavarande organisationer syssla dels med hjälp direkt till flyktingarnas
uppehälle, dels med hjälp till yrkesutbildning och dels med
hjälp till avresa från landet. Regeringen kommer efter prövning i varje
särskilt fall att ställa beloppen till förfogande för de organisationer,
som enligt regeringens mening äro bäst skickade att handha uppgiften.
Örn man följde herr Andréns recept, skulle regeringen, då centralkommittén
föreläde regeringen ett förslag, i vilket den begär t. ex. 5,000 kronor
till understöd, 5,000 kronor till yrkesutbildning och 5,000 kronor till avresor,
svara: ni kunna inte få 5,000 kronor till yrkesutbildning, men ni kunna
få 7,500 kronor till understöd och 7,500 kronor till avresor, och sedan kunna ni
till yrkesutbildningen i stället ta av edro egna pengar, som ni annars tänkt
använda till understöd och avresor. Vad är det för spegelfäktare Inte vinner
man någonting på att gå den Andrénska vägen. Det är inte fråga om att organisera
en statlig yrkesutbildning. Här gäller det ingenting annat än att ge
en hjälpverksamhet, där de enskilda hittills på olika områden gjort mycket
stora uppoffringar, det nödvändiga stödet från statsmakternas sida. Jag vill
också tillägga, att det både i Kungl. Maj :ts proposition och i utskottets utlåtande
mycket starkt understrukits, att det begärda anslaget skall så handhas,
att det icke tas till intäkt för någon inskränkning i de enskilda uppoffringarna
på detta område.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har instämt med herr Undén och därigenom
utfäst mig att rösta för Kungl. Maj:ts förslag. Men när herr Sam
Larsson med sådan emfas framhöll, att vi här nått höjden av vishet i statskonsten
genom att införa restriktioner, kan jag med min stora erfarenhet av
hjälpverksamhet bland flyktingar — både finska, ryska och tyska och både
genom kommittéer och såsom enskild person — försäkra herr Sam Larsson
därom, att vi inte skola vara nöjda med att vi åstadkommit restriktioner utan
med beklagande erkänna, att vi nödgats stanna vid palliativ, ty det är den
verkliga sanningen. Till oell med statsministern sade ju. at.t regeringen inte
tillåtit några onödiga insläppningar i landet, och då har han också medgivit,
att vi måst stanna vid ett palliativ inför den naturkatastrof, som inträffat. De
flesta flyktingar, som jag kommit i beröring med, ha icke kunnat beredas

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
hjälp i Sverige, fastän de lidit nöd. Och dem, som lida nöd, är det inte onödigt
att hjälpa. Det beror på vår ofullkomlighet, att vi inte kunna hjälpa dem.

Jag sätter det största värde på propositionens löfte, att de, som få stanna
här, skola erhålla undervisning. Det är något, som erfarenheterna av min i
tysthet ganska omfattande verksamhet på detta område visat vara nödvändigt.
Att taga emot flyktingar såsom trashankar och kasta till dem litet mat här
och ett uselt härbärge där är väl ingenting, som vare sig är oss värdigt eller
hjälper dem. Det betydelsefulla är, att de under den tid de vistas här få sysselsätta
sig med arbete och få egen förtjänst. Det vore ett stort spektakel, örn
man nu icke modigt tog det steg, som regeringen på den punkten har föreslagit.
Vi ha för övrigt den oerhörda hotelsen över oss — jag tror nu inte alls
på den saken — att vi komma att försvinna såsom nation på grund av att det
inte föds tillräckligt många barn här. I vissa näringar har man också det bekymret,
att, man inte kan få tillräckligt med arbetskraft, t. ex. hembiträden.
Det finns alltså för litet folk, och då finns det tydligen också luckor här att
fylla på vår eljest ganska överansträngda arbetsmarknad. Man kan vidare
bereda flyktingarna tillfälle att visa sig så utmärkta, att vi önska behålla dem,
och så kunna de också, när det blir fred och lugn i andra länder, få återvända
till sitt ursprung.

Jag har egentligen begärt ordet för att säga, att hela denna fråga för närvarande
är ett, stort spektakel. Det sades vid riksdagens öppnande, att vårt
förhållande till utländska makter var gott. Det är det ju inte alls, eftersom
vi bara rusta och rusta mot utländska makter såsom mot fiender. Det är väl
det mest utsökta bevis för att förhållandet inte är gott. Nu få vi också taga
emot flyktingar, som vissa stater hänsynslöst kasta över på andra, särskilt på
små nationer. Det tyder inte heller på något gott förhållande. Det är oförskämt
av dessa stormakter att inte själva ordna sådana förhållanden på ett
rimligt sätt och ena sig om att giva det judiska folket ett nytt tillfälle att
bilda en enhetlig stat. Jag väckte en motion vid förra årets riksdag örn att
vi skulle intressera oss för den frågan. Men det nya utrikesutskottet har intet
intresse för att gå till grunden med någonting, utan det förklarade, att den
saken nog skötes av regeringen och att frågan för övrigt utredes av en kommitté,
som satt någonstans vid Pyrenéerna och som inte gjorde någonting annat
än pratade en smula utan att vidtaga några åtgärder. Jag menar, att vi
samtidigt som vi nödgas vidtaga sådana här palliativa åtgärder även på detta
område, skulle intressera oss för att gå till grunden med orsakerna till dessa
katastrofer i världen. Men det finns ingen möjlighet att inom den svenska
riksdagen samla något intresse för sådana saker som att vi t. ex. skulle träda
fram för en internationell rättsordning och med vår röst bidraga till att den
frågan blir aktuell och diskuterad. En röst fick jag år 1937 i första kammaren
för en sådan motion och år 1938 fick jag åtta röster här och i andra
kammaren diskuterades den inte ens. Men när man vänder sig med sådana
förslag till folket, t. ex. på folkriksdagen för fred, vinna de ett enhälligt och
stormande bifall. I riksdagen är det emellertid alldeles omöjligt och i regeringen
nästan lika omöjligt att komma till botten med de där frågorna.

Därför röstar jag, herr talman, för utskottsförslaget såsom ett palliativ och
ber att få pioniera med en ensam stämma i denna församling för det, som bör
fullkomna ett sådant hjälpförsök, nämligen att skapa ett sådant tillstånd i
världen, att vi bli befriade från sådana här problem, som nu påtvingas oss av
stormakterna.

Herr Undén: Jag nämnde i mitt förra anförande, att två hundra judiska
ynglingar hade utbildats i jordbruk i Skåne och att av dem numera efter ett

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
och ett halvt års utbildning alla utom en hade kunnat få anställning i främmande
land och lämnat Sverige. Herr Andrén förklarade, att de siffrorna icke
stämde med dem han hade fått till sitt förfogande. Såvitt jag uppfattade honom
rätt, hänförde sig hans siffror till 1938 års utgång. Mina siffror härstamma
från i går. Jag fick dem från en person, som jag har anledning att.
tro vara lika initierad som herr Andréns sagesman.

Vad beträffar herr Andréns uttalande örn yrkesundervisningen vill jag till
det, som sagts av statsministern, endast tillägga, att det föreföll mig, som örn
herr Andrén hoppade över ett. viktigt led i sin bevisföring. Han glömde nämligen
att visa, att den utbildning, som hittills ägt rum på enskilt initiativ, varit
tillräcklig och att denna utbildning med tillgängliga resurser skulle kunna
fortgå i tillräcklig omfattning även framdeles. Min erfarenhet från den tid
jag varit medlem i en av flyktingskommittéerna är den, att de tillgängliga
medlen alltid varit otillräckliga.

Herr Andrén: Herr talman! Statsministerns replik till mig föranleder

endast ett pär små anmärkningar.

Vad beträffar statsministerns uttalande angående den hittills förda utlänningspolitiken
vill jag endast citera statsministerns egna ord örn att den icke
alltid fyllt humanitetens krav i önskvärd utsträckning. Örn detta icke skall
kallas kritik, vet jag knappast vad kritik är. Men har hans excellens statsministern
med sin replik till mig velat säga, att han icke har någonting att
invända mot den hittills förda tämligen restriktiva invandringspolitiken, är
jag på den punkten fullkomligt belåten.

Hans excellens statsministern förvånade sig också över att jag här inte hade
någonting att invända mot en enskild yrkesundervisning för flyktingar. Vad
reservanterna ha talat örn — därför att vi inte haft anledning att tala örn
någonting annat — är en mer eller mindre statligt understödd yrkesutbildning.
Den yrkesundervisning för utlänningar, som redan finnes, tror jag verkligen
inte, att vi ha anledning giva statligt understöd, helt enkelt emedan denna
undervisningsverksamhet i så stor utsträckning är självförsörjande och därför
inte behöver statligt understöd. Nu säger herr Undén, att denna enskilda
verksamhet måhända är otillräcklig. Men just därför att den i så stor utsträckning
är självförsörjande, bör den kunna utvidgas utan större kostnader
ens för de enskilda hjälporganisationer, som stå bakom yrkesutbildningen
i fråga.

Till sist skall jag be att få tacka hans excellens statsministern för de upplysningar
han lämnade örn hur anslaget till flyktingshjälpen är konstruerat.
Men till mitt tack vill jag foga den anmärkningen, att det är ytterst förvånande,
att en kungl, proposition icke lämnar lämpliga och behövliga upplysningar
i en sådan sak, trots att det, som i detta fall, är fråga örn ett alldeles
nytt anslag.

Herr Ohlin: Herr talman! Den uppfattning, som reservanterna gjort sig
till tolkar för i utskottet, motiveras uppenbarligen av en rädsla för att ett
begränsat antal människor från utlandet skall komma in och sedan kvarstanna
i vårt land. Denna fråga är icke av en så ringa betydelse, som det kanske
kan förefalla, och som senast herr Andrén ville göra gällande. Enligt
min mening har den sjmnerligen stor principiell betydelse. Jag skall tillåta
mig att framhålla endast ett par synpunkter på spörsmålet, huruvida verkligen
en begränsad invandring till vårt land av människor, som stanna kvar, kan
tänkas få sådana allvarliga konsekvenser för arbetsmarknaden, som reservanterna
befarat.

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)

Jag ber först att helt och fullt få instämma med herr Undén, när han säger,
att denna oriktiga teori, att ett antal människor, som kommer in i landet,
skulle ta bort lika många arbetstillfällen för svenska medborgare, egentligen
inte förtjänar att tas på allvar. Jag skall här inte söka ingående analysera
denna teori, ehuru det kunde vara frestande, utan jag skall begränsa mig till
att påpeka exempelvis det faktum, att under den tid, då Förenta staterna
hade en invandring, som för varje femårsperiod kunde räknas i miljoner människor
och för varje år i hundratusental, var arbetslösheten där relativt ringa;
men när den period begynte, då Förenta staterna i allt större utsträckning
stängde sina gränser för immigranterna, började efter några år även arbetslösheten
tillväxa, och en period av mycket omfattande arbetslöshet inträdde.
Mot bakgrunden av sådana fakta förefaller det mig synnerligen svårt att påstå,
att det nödvändiga villkoret för att hålla arbetslösheten nere vore att
stänga gränserna.

För övrigt överflödar historien av exempel på det rakt motsatta förhållandet.
Herr Undén nämnde vissa exempel av denna art. Vi känna från våra vanliga
historieböcker, vad invandringen av franska hugenotter till västra Tyskland
betydde för det ekonomiska framåtskridandet där. Man har all anledning tro,
att alldeles samma förhållanden gälla i vår tid, så att en invandring av dugande
människor till Sverige kommer att öka, inte att minska arbetstillfällena
för den redan nu i vårt land boende, svenska befolkningen.

Jag vill visst inte säga, att man i andra länder har en mera förståelsefull
uppfattning än den svenska regeringen — jag vet inte någonting örn regeringens
uppfattning — men jag vill betona, att vissa andra länder föra en
flyktingspolitik, som, enligt mitt sätt att se, är mera liberal och mera ekonomiskt
motiverad än Sveriges. På vissa håll, till exempel i England, försöker
man rent av tillförsäkra det egna landet ett antal immigranter av det produktiva
nyskapande slaget.

Man får inte glömma att människorna äro den viktigaste produktionsfaktorn.
Jag kan därför inte tro, att man inom Sveriges riksdag skulle kunna
ta hänsyn till en så absurd uppfattning som den, att det viktigaste för ett
lands välstånd är att begränsa antalet människor. Vill man dra ut konsekvenserna
av denna uppfattning, kommer man fram till att all folkökning
måste medföra arbetslöshet. Likväl ha vi i vårt eget land haft en mycket
betydande folkökning jämsides med stigande välstånd. De, som konsekvent
vilja hävda en sådan uppfattning, måste även vända sig mot den befolkningspolitik,
som nu börjat bedrivas för att i någon mån söka råda bot för den folkminskning,
som befaras komma att inträda. Jag vill understryka, att såvitt
jag förstår, konsekvenser av denna art oundvikligen följa ur den speciella
arbetsmarknadsteori,. som ligger bakom reservationen. Den ståndpunkt, som
högerpartiet intagit i befolkningspolitiken, får lov att mycket väsentligt revideras.

Emellertid är det klart, att om det kommer in ett mycket stort antal människor
av ett visst slag, exempelvis ett tusental läkare, men inga andra kategorier
av flyktingar, så skapar detta en bristande balans på den svenska arbetsmarknaden.
Det nödvändiga men tillräckliga villkoret för att en invandring
skall kunna ske utan svårare rubbningsverkningar är därför att de, som
intagas i landet, tillsammans komma att utgöra en väl avpassad gruppering
av olika typer av yrkesutövare. Och det är just därför, herr talman, som nödvändigheten
av en yrkesutbildning i icke alltför liten skala är så uppenbar.
En rätt skött yrkesundervisning ger oss nämligen möjlighet att uppnå en sådan
avvägning av immigranternas kvalitet som arbetskraft betraktad, som
den svenska arbetsmarknaden tarvar. Yrkesutbildningen är förutsättningen

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
för att det svenska samhället skall kunna assimilera dessa flyktingar utan
ens tillfälliga rubbningar av allvarlig natur.

Nu säga emellertid herr von Heland med flera, att man i stället skall utbilda
svenska medborgare. Jag vill härtill endast genmäla, att Sveriges ekonomiska
läge enligt min mening är sådant, att vi — oavsett vilken flyktingspolitik
vi föra -— ha möjlighet att bereda den yrkesutbildning åt svenska medborgare,
som kan vara motiverad. Jag anser därför, i likhet med utskottet,
att det inte alls är nödvändigt att i detta sammanhang ta upp frågan om yrkesutbildningen
för svenska medborgare.

Det förefaller mig uppenbart, herr talman, att med den politik, som här
föres, endast ett relativt begränsat antal utländska medborgare kommer att
kvarstanna i landet. Det är svårt att avgöra, örn det kan bli något flera kvar
till följd av den föreslagna yrkesutbildningen, eller örn det därigenom kan
bli något färre, men det spelar mycket liten roll. Däremot är det viktigt, att
de människor, som komma att stanna i landet, få en sådan utbildning, att de
bli värdefulla medarbetare i svenskt samhällsliv.

Sedan vill jag, i anledning av vad herr Andrén anförde i överensstämmelse
med reservanternas ståndpunkt, säga, att örn nian är så förfärligt rädd för
att en viss yrkesutbildning skall leda till att fler utlänningar stanna kvar i
Sverige, och att detta skall medföra sådana allvarliga konsekvenser för den
svenska arbetsmarknaden, så borde väl konsekvensen bli, att man ville helt
och hållet förbjuda yrkesutbildning av utlänningar i Sverige. Jag kan inte
förstå logiken i att, därest enskilda bedriva yrkesutbildning av utlänningar,
det inte spelar någon roll, örn risken för att de stanna kvar i landet ökas, men
att staten, av hänsyn till den inhemska arbetsmarknaden, inte ens indirekt •—
och det är här bara frågan örn indirekta åtgärder — får göra någonting för
denna yrkesutbildning. Det förefaller mig verkligen vara uppenbart orimligt
att hysa så stort »förtroende» till enskilda sammanslutningars yrkesutbildning,
att man förutsätter, att blott denna får fortgå, blir antalet kvarstannande
flyktingar precis lagom, men att, så snart staten tar befattning med
denna sak, antalet blir för stort. Jag har större förhoppning örn att den omfattning
och inriktning av yrkesutbildningen, som här är befogad, vinnes genom
en viss koordination mellan enskilda hjälporganisationer och det allmänna
samt genom ett visst ekonomiskt understöd från statens sida.

Till sist sade herr Andrén, att man måste ta sig i akt och se denna fråga ur
litet .större perspektiv; man kan inte vara säker på att svenska folket kommer
att förbli obesmittat av de farsoter, som sprida sig över Europa, menade
han. Jag vill härtill endast genmäla, att svenska folket enligt min mening
har de största utsikterna att undgå en sådan olycka, örn den svenska riksdagen
inte i minsta mån accepterar en av känslotänkande och ohållbara ekonomiska
teorier motiverad uppfattning •— detta vore en vulgärdemokrati, som jag minst
av allt misstänker herr Andrén för att representera — utan i stället försöker
upplysa och vägleda opinionen, särskilt genom att fatta sådana beslut och ge
sådana motiveringar för besluten, som kunna tjäna detta syfte.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag skulle, inte tro, att herr Sam Larsson
hade givit repliken till mig, som han gjorde, om han hade hört på det anförande,
han talade örn. Det är ju mycket lätt att bryta ut en mening i ett
debattinlägg och göra ett stort nummer av denna enda sats, i all synnerhet om
man har en stark tidningspress bakom sig.

Jag finner det vidare nödvändigt att påpeka, att man inte kan sätta likhetstecken
mellan de bägge reservationerna. Vi bondeförbundsreservanter ha
ingenting att skaffa med högerreservationens motivering. Vi lia endast re -

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. rn. (Forts.)
serverat oss i fråga om en detalj, nämligen beträffande yrkesutbildningen. Man
Ilar under debatten framhållit lämpligheten av att utbilda flyktingar till jordbrukare,
emedan de härigenom skulle få intresse av att ta sig över till exempelvis
främmande länders plantagearbeten; herr Pauli var till och med inne
på apelsinodling och omtalade, att judarna visat sig vara synnerligen goda
apelsinodlare. _ Jag har, som jag säde i utskottet, ett par års erfarenhet som
farmare i tropikerna, och jag kan för min del vitsorda, att förtrogenhet med
svenskt jordbruk saknar varje spår av betydelse för dem, som skola bli farmare
i tropikerna, och detsamma gäller även apelsinodlingen.

Det har vidare anförts, att flyktingarna skulle kunna fylla jordbrukarnas
behov av arbetskraft. Men anser man verkligen, att dessa intellektuella flyktingar
skulle kunna placeras ut som drängar hos jordbrukarna? Jag erinrar
örn att jordbrukarna under årens lopp begärt att få ta in passande folk från
utlandet, särskilt då kvinnlig arbetskraft, men för den saken ha statsmakterna
inte varit särskilt intresserade.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag kände mig uppkallad, då ett ord
fälldes från Älvsborgsbänken, vilket uttryckte en stark belåtenhet med den
restriktiva främlingpolitiken. Jag delar inte denna belåtenhet. Jag hyser
tvärtom den uppfattningen, att den förda flyktingspolitiken varit en annan än
den man kunde hoppats på. Jag ville heller inte underlåta att inlägga en protest
mot den avvoghet, som lyst fram såväl i detta anförande som i åtskilliga
tidigare, mot en humanisering av främlingpolitiken.

Det har inte undgått oss, att debatten här i dag visst inte rört sig uteslutande
örn flyktingarnas yrkesutbildning. Det har kommit fram tankegångar
och strömningar, som ingenting haft att göra med de sakliga invändningarna mot
det föreliggande utskottsförslaget. Jag har under debattens gång ofta lagt
märke till huru främmande man är inom de båda meningsriktningar, som här
slagit sig ihop, för tanken på att vårt land på något sätt skulle verksammare
än hittills bidraga till lösningen av det kanske största humanitära problem,
som vår tid ställts inför efter världskriget.

Jag möter i dagens resonemang framför allt två invändningar. Den ena
gäller omtanken örn den svenska arbetsmarknaden. Vad som därutinnan sagts,
har, förefaller det mig, så fullständigt vederlagts dels av herr Undén och dels
av herr Ohlin, att det knappast kan vara lönt att spilla ett ord mera på den
saken. Jag kan för min del omöjligt inse, att idogheten och driftigheten, i
vilka former den än uppenbarar sig, skulle kunna stjäla brödet från medmänniskorna.
Jag lämnar därför denna sida av saken med ett påpekande av ett
pär siffror. Av de flyktingar, som för närvarande finnas här i landet, innehade
den 1 november 1938 summa 797 stycken socialstyrelsens tillstånd till
arbete. I all synnerhet som dessa personer fördelas över praktiskt taget hela
vårt lands många olika arbetsområden, är det ju fullkomligt uppenbart, att
ett sådant ringa antal människor inte på något sätt kan förorsaka någon allvarlig
konkurrens om de här i landet förefintliga sysselsättningsmöjligheterna.
Allra minst kan något sådant göras gällande, om man erinrar sig, att vårt
land redan under normala tider ger tillstånd till arbete för utlänningar i en utsträckning,
som åtminstone under det sista kvartalet 1926 uppgick till i det
närmaste samma siffra, som den jag nyss anförde; socialstyrelsen meddelade
nämligen under de tre sista månaderna detta år inalles 717 dylika arbetstillstånd.
Med sådana siffror för ögonen kan man inte på allvar vidhålla, att de
politiska flyktingarna här i landet skulle utgöra någon fara för den egna
arbetskraftens sysselsättning.

Men det var inte därom jag skulle tala. Jag skulle vilja säga något örn den

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
andra av de invändningar mot flyktinghjälpen, som bruka framföras, och som
framförts även i dag. Det talas så mycket om nödvändigheten att vara försiktig,
att gå fram med varsamhet. Det talas om att hela denna fråga har en
så utomordentligt allvarlig karaktär. Man hänvisar till att vi för närvarande
inte lia en judefråga här i landet, men att vi måste se till att vi inte få en.
Det talas örn en mystisk och smygande opinion, som skulle hålla på att spira
fram inom våra gränser. Det är en besynnerlig opinion detta. Det är många
som tala om den, men ingen, som talar för den.

Jag vill inte bestrida, att det finnes någonting, som skulle kunna kallas
antisemitism här i landet. Men om det nu finnes en sådan rörelse, hur skall
man då rätteligen behandla den? Skall man betyga den sin högaktning genom
att rätta sig efter dess önskemål? Skall man buga sju resor för att den
skall få sin vilja fram? Eller skall man be dess talesmän stiga fram ur sina
skumma gömslen och säga rent ut vad det är för slags mål, de önska uppnå,
vilka bevekelsegrunder, som driva dem framåt? För min del, herr talman,
väljer jag utan tvekan den sistnämnda utvägen. Låt oss se några ansvariga
sakförare för denna opinion, låt oss höra, vad de ha att anföra, låt oss lyssna
till deras andes stämma, låt oss pröva, vad det är för tungomål, som dessa
herrar tala. Låt oss också pröva vad slags anspråk de kunna ställa på andlig
medborgarrätt här i landet.

Herr statsministern yttrade för en stund sedan, att den flyktingpolitik, vi
här i landet fört, sannerligen inte kostat oss några större ansträngningar. Jag
kan instämma i detta yttrande, men jag skulle då gärna vilja tillägga, att
denna flyktingpolitik nog emellanåt har förefallit oss på något sätt påkostande.
Luften står tung av onda tidender. Det kommer en del meddelanden från
våra kulturella centra, som lägga sig tungt på sinnet, kanske inte minst för
dem, som haft sin andliga hemort i samma kretsar. Jag skulle i det sammanhanget
vilja säga, att förhåller det sig verkligen så, att Sveriges studenter inte
lia annat bidrag att lämna till diskussionen än sådana resolutioner, som för
några dagar sedan skickades ut över landet, så hade det varit bättre om ingenting
hade blivit sagt från det hållet. Jag kan inte neka till, att det bränner
till av vrede i blodet, när man läser örn sådana yttringar från ung svensk
opinion. Det står en atmosfär av andlig fattigdom, för att inte säga andlig
ynkedom omkring dylika opinionsyttringar. Men den saken skall jag också
lämna åsido.

Jag skall endast tillfoga ett par ord. Det finnes nog här i landet, herr
Andrén, trots allt människor, som hade hoppats, att de kväljande minnena från
den 10 november skulle förknippas med vittnesbördet örn att åtminstone vårt
land gjort vad det kunnat göra för att plåna ut denna nesa i den västerländska
civilisationens historia. De förhoppningarna ha vi till en stor del måst skrinlägga;
de ha i varje fall inte gått i uppfyllelse på det sätt, som jag skulle
lia önskat. Men kanske finns det fog för en annan förhoppning, den^nämligen,
att första kammaren i dag skall foga ett nytt och värdigt vittnesmål till diskussionen
i ämnet. .1 ag hoppas alltså, herr talman, att vårt beslut i dag inte
skall gå i den riktningen, som herr Andrén har yrkat på. Jag hoppas i stället
att beslutet måtte bli, icke den bugande högaktningens eller den skälvande
räddhågans vittnesmål utan ett det mänskliga vettets och humanitetens.

Herr Andrén: Herr talman! Endast ett par små anmärkningar. Jag ur
naturligtvis fullständigt ense både med herr Ohlin och herr Petersson, när
de kräva saklig upplysning i det stora och viktiga spörsmål, vi här tala örn.

Det finnes helt visst icke någon medlem i denna kammare, som vill ställa
sig bakom de antisemitiska strävanden, som förmärkas i vårt land, och som

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
framför allt härja i andra, länder. Det förvånar mig, att herr Knut Petersson,
som i sin egen hemstad nästan dagligen kan pröva omfattningen och styrkan
av dessa antisemitiska strävanden, nu söker bagatellisera dem på det sätt
som skett. I själva verket föreligger här en fara, som vi icke få lov att bortse
från.

Eftersom herr Ohlin talade örn upplysningens betydelse, kan jag inte underlåta
att i förbigående erinra om att den tidning, där herr Ohlin har sin
egen journalistiska hemvist, har bidragit till upplysningsverksamheten genom
att med all kraft påyrka, att högerreservationen skall antagas.

Det är emellertid inte endast upplysning, som kräves i denna sak. Det gäller
för oss allesammans att se till, att sådana objektiva förutsättningar föreligga
i detta land, att antisemitismen icke har någon jordmån. Vi ha talrika
erfarenheter att bygga på från snart sagt alla Europas länder, och de peka
i den riktningen, att om man får in många judiska flyktingar och framför
allt örn de komma på en gång, så växer antisemitismen. Vi kunna icke bortse
från dessa erfarenheter; vi kunna icke blunda för dessa fakta, därför att vi
råka vara idealister. I denna fråga, liksom i en annan fråga, som herr Knut
Petersson nyss berörde, måste vi i alla fall handla som kloka män.

Jag vill konstatera, att här inte bestå några djupa meningsskiljaktigheter,
som egentligen motivera storordiga deklamationer. Vi äro väl allesammans
utan undantag beredda att bevilja samma anslag. Skiljaktigheterna äro sålunda
icke av den storleksordning, att de kunna motivera några stora deklamationer,
men däremot är det motiverat att även i denna fråga se praktiskt.

När herr Knut Petersson med adress till Älvsborgsbänken kritiserar den
restriktiva politik, som har förts, så förstår jag i någon mån kritiken, men
jag förstår inte adressen. Herr Petersson borde välja rätt forum för sin
kritik, och i detta fall kan den endast adresseras till regeringsbänken och de
myndigheter, som i denna sak sortera under regeringen. Örn herr Knut Petersson
icke gillar den restriktiva politik, som förts med regeringens gillande, finner
jag för min del, att herr Petersson rätteligen bör framföra sin kritik direkt
till regeringen och icke på omvägar över Älvsborgsbänken.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Till detta skulle jag vilja anföra,
att den saken redan är undanstökad: jag bär framfört mina synpunkter på
detta ämne i remissdebatten. Örn det gått herr Andrén förbi, kan jag ingenting
göra däråt. Men när herr Andrén nu finner det lämpligt och lägligt att
uttala sitt instämmande i den restriktiva flyktingpolitiken anser jag mig fullt
berättigad att rikta mina ord även mot honom.

Vad sedan angår den uppfattningen, att antisemitismen här i landet hotar
växa sig så stark och överväldigande, att vi tvingas låta den bestämma våra
politiska handlingar, så vill jag säga, att jag har en helt annan tro på styrkan
av det svenska rättssamhället. Jag tror vi här i landet kommit så pass
långt i samlevnadens konst, att vi lia råd att bjuda in några tusen förföljda
politiska flyktingar.

När man vidare hänvisar till att våra svenska judar sannerligen inte önska
någon dylik invasion, så vill jag tillägga, att jag ingalunda ställer mig som
ombudsman för de svenska judarna eller för den internationella judendomen.
Motivet är ett helt annat, det är helt enkelt den aktning, jag känner mig vara
skyldig svenska kulturtraditioner och svensk rättsåskådning.

Herr Undén: Herr talman! Med anledning av ett tidigare yttrande av herr
Petersson, där han berörde ett opinionsmöte bland studenterna i Uppsala, tror
jag det vara min plikt att säga, att det torde ha undgått den allmänna upp -

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)
märksamheten, att i november månad förra året ett stort antal uppsaliensiska
studenter genom sina föreningar — de sägas representera en tredjedel av
studentkåren — gjorde en hemställan till regeringen, däri de uttalade sig för
och särskilt underströko vikten av en human flyktingpolitik och förordade att
tillfälle bereddes till sådan utbildning, varom det i dag har stått så mycken
debatt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Domö, att kammaren
skulle, med godkännande av den motivering, som förordats i den av herr
Andrén m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, bifalla den hemställan,
som innehölles i herr Nilssons i Fredriksfält m. fl. vid utlåtandet fogade reservation;
samt 3:o), av herr von Heland, att det förslag skulle antagas, som
innefattades i sistnämnda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Domös yrkande.

Herr von Heland äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 37 antager bifall till herr Domös under överläggningen gjorda yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr von Helands yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vili, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Domös under överläggningen gjorda yrkande.

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Anslag till
bro över
Svinesund.

Anslag till flyktingars uppehälle m. m. (Forts.)

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 33.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag örn kapitalinvesteringar i luftfartsfonden; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för luftfartsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag till bro över Svinesund jämte en i ämnet väckt motion.

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1939/40 hade Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att med norska staten träffa avtal örn sådant
tillägg till föreliggande överenskommelse mellan Sverige och Norge om
uppförande och underhåll av bro över Svinesund, att brons bredd fastställdes
till 9.5 meter; dels ock till bro mellan Sverige och Norge över Svinesund för
budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I en inom andra kammaren av herrar O. Carlström och O. E. Sandberg väckt
motion, nr 293, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts berörda hemställan örn bemyndigande att med Norge överenskomma örn
en breddning av Svinesundsbron till 9.5 m.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) , med avslag å motionen II: 293, bemyndiga Kungl. Maj:t att med norska
•staten träffa avtal örn sådant tillägg till föreliggande överenskommelse mellan
Sverige och Norge örn uppförande och underhåll av bro över Svinesund, att
brons bredd fastställdes till 9.5 meter;

b) till bro mellan Sverige och Norge över Svinesund för budgetåret 1939/40
anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anmälts av herrar Bäckström och Bergvall, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Bäckström: Herr talman! Då jag i statsutskottet deltagit i behandlingen
av denna fråga och därvid antecknat mig som reservant, ber jag att få
säga några ord.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till bro över Svinesund. (Forts.)

\ id fjolårets riksdag'' beslöts att anlägga en bro mellan Sverige och Norge
vid Svinesund. Riksdagen anslog ett belopp av 1,800,000 kronor, och samtidigt,
bestämdes det, att bron skulle vara 71/2 meter bred. Nu kommer vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen med en framställning till Kungl. Majit och
Kungl. Maj :t, med en till riksdagen, att denna bredd måtte ökas med två meter
till 972. Den kostnadsökning, som skulle uppkomma genom denna breddning
av bron, utgör 300,000 kronor. I och för sig måste man säga, att beloppet
inte är så stort, och om det ur trafiksynpunkt skulle vara nödvändigt att
göra denna bro så bred som 91/2 meter, så vore det ju väl använda pengar,
men jag tvivlar starkt på att trafiken får en sådan omfattning, att det kan
vara av behovet påkallat, att bron blir bredare än vad fjolårets riksdag beslöt.

Departementschefen säger i sitt utlåtande under denna punkt: »För en så dan

breddning föreligga otvivelaktigt skäl. Sex meters körbana, varmed bron
vid 7.5 meters bredd är avsedd att utrustas, anses i allmänhet icke numera
tillfredsställa kraven på en modern och starkt trafikerad väg.»

Inga nämnvärda skäl ha förebragts vare sig av Kungl. Majit eller vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Emellertid föreligger en motion beträffande
denna punkt i sjätte huvudtiteln, där motionärerna angiva, hur stor trafiken
varit vid detta färjläge. De säga i sin motion, att de ha gjort en fullt pålitlig
undersökning, som anger, att under fjolåret trafikerades detta färjläge av
10,333 motorfordon, d. v. s. örn man slår ut det på de 365 dagarna, skulle det
bli mellan 28 och 30 motorfordon per dygn. Det är givet, att örn en broförbindelse
kommer till stånd, blir trafiken något större än nu vid färjläget, men
jag kan inte vara övertygad om att denna trafikled kan ha så stor betydelse
för förbindelsen mellan Sverige och Norge, att man skall behöva ha en sådan
brobredd som 9*4 meter.

Herr talman! Jag bär mycket stora sympatier för den motion, som är
väckt i denna fråga och som behandlats av statsutskottet, och jag skulle helst
vilja yrka bifall till densamma, men då jag förmodar, att det inte finns utsikter
att få denna kammare med på ett bifall till motionen, skall jag, herr
talman, inskränka mig till vad jag nu anfört.

Herr Nilsson, Johnn, i Malmö: När riksdagen i fjol fattade beslut örn att
lägga en bro över Svinesund, uttalades på vissa håll betänkligheter rörande
denna bro -— inte mot att man skulle anlägga en sådan utan mot att man föreslog
den så smal. Det var ju nämligen fråga om att det inte skulle bli mer
än sex meters körbana och l1/2 meters gångbanor, fördelade på båda sidor.
Vi veta alla, att i vår tid göres det många och betydande breddningar av
landsvägar och broar, och det, med fog. En så smal bro som denna var otillfredsställande
för framtiden. Nu har emellertid förslag kommit fram örn
en breddning, och det förefaller mig, som örn riksdagen borde använda tillfället.
Det är nämligen bättre att bredda en bro på papperet än att bygga den
först och bredda den sedan. Nu göres bron 91/2 meter bred, och då blir den
tillfredsställande.

Man kan visserligen säga. att man inte väntar, att trafiken skall bli så
fruktansvärt stor, att det är behövligt med en bred bro, men det är klart, att
vid en sådan sammanbindning mellan två länder ökas nog trafiken så småningom.
Just det förhållandet, att det finns en bro där, gör ju, att trafiken
nog tar upp sig. Jag tror, att örn riksdagen skulle hålla fast vid det beslut,
som fattades i fjol, så komme det säkerligen att i framtiden uttalas mycket
klander över att man byggt en sådan bro.

Jag anser sålunda både praktiska och klokhetsskäl tala för att riksdagen nu

Nr 12.

On&dagen den 22 februari 1939.

Anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
godkänner det förslag, som föreligger, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Lindhagen, Karl Andersson och Karl Magnusson.

Herr Sköldén: Jag blev uppkallad av den statistik, herr Bäckström drog
fram örn den ringa trafiken nu över Svinesund. De av herrarna, som sett förhållandena
vid Svinesund, torde begripa, varför trafiken varit så liten. Jag
vill bara erinra örn att statsutskottet år 1935 — örn jag minns rätt — var där
och såg på trakten, då denna broförbindelse skulle komma till. Respektive
ingenjörer för väg- och järnvägsbygge beräknade en timmes uppehåll för att
få demonstrera sina förslag på platsen, men med befintliga färjförbindelser
krävdes det två timmar och tjugo minuter för att frakta statsutskottets åtta bilar
över denna färjled. När vi tänka på att de ned- och uppfartsvägar, som
finnas, under stora delar av året praktiskt taget äro ofarbara, är det under
sådana förhållanden lätt att komma med en statistik, som visar, att trafiken
är ringa. Undra på att bilarna köra dels över Bullarenlinjen, och dels över
Dalsland och Västergötland i stället för att ta denna förbindelse över Svinesund.
Det blir, som herr Nilsson sade, en sammanbindning, en riksväg, som
det säkert inte kommer att felas trafik på. Jag är säker på att örn riksdagen
kommer till Svinesund fram på sommaren och får klart för sig, med vilken
bredd man tänkt bygga bron, så skulle motståndarna komma att ändra sig.

Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Att man vill lia breda vägar är väl

närmast för att man skall kunna göra omkörning och möte samtidigt. När
trafiken är livlig, är det ju ett mycket återhållande moment, om vägen inte
tillåter sådant. Då emellertid en sådan här bro är ett stycke av vägen, som
är oerhört mycket dyrare per meter än vanlig väg, och då den dessutom upptar
en försvinnande kort sträcka av hela vägens sammanlagda längd — örn
man nu skall fara mellan Sverige och Norge — så anser jag det dock icke
vara alldeles nödvändigt, att möte och omkörning skola kunna ske samtidigt
just på själva bron. Jag finner de synpunkter, som herr Bäckström framfört,
vara alldeles riktiga och kan inte anse, att dessa 300,000 kronor användas på
lämpligaste sätt. Det finns alldeles säkert många andra vägändamål i Sverige,
där dessa pengar skulle kunna placeras till mycket större nytta.

Då jag finner, att det i alla fall bör ställas ett yrkande även på avslag på
Kungl. Maj:ts proposition, så skall jag, herr talman, be att få framställa det
och yrka bifall till den i andra kammaren väckta motionen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr Mannerskantz kan naturligtvis lia

rätt i sitt resonemang, om det gäller en mycket kort bro. Då kan man nog
undgå möten, men redan den omständigheten att den bro det nu gäller är 420
meter, tycks väl ändå tyda på att man bör ha möjligheter att mötas även ute
på bron.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindhagen: När i slutet av .1800-talet riksdagen och statsutskottet

uttalade sig örn den nya Bohusbanans byggande, sade de ifrån, att denna väg
över Svinesund skulle bli en internationell samfärdsväg -— ty det måste den
bli. Därför fick den inte gå några krokvägar i Bohuslän, utan den skulle gå
rakt på Kristiania. Vi ha nu tack vare nya uppfinningar på motorismens om -

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
råde fått denna autostrada, och den är också, i överensstämmelse med vad som
sades i slutet på 1800-talet, skapad av naturen och historien till att bli en internationell
mellanfartsväg mellan de båda länderna på en viktig punkt. Örn
jag skall ge mig ut på gissningar, får jag säga, att jag tror, att trafiken där
kommer att bli kolossal. Då vore det ju, såsom det sades nyss från Af alm öbänken,
en vanlig kortsynthet hos en samtid, örn man tvingade eftervärlden
att förbättra, vad som bort tas till från början. Då bleve det som så ofta,
att långa år få gälda, vad stunden brutit.

Herr Mannerskantz: Det var väl inte så, att man inte kunde mötas på bron.
I så fall skulle jag naturligtvis inte alls satt mig emot, att man gjorde bron
bredare. Men det är fråga örn möte och omkörning samtidigt. Det är detta
jag anser inte vara nödvändigt, även örn bron är så lång som 400, 500 meter.
Nackdelen består vid bifall till del lägre förslaget bara i att man får vänta
med omkörningar, tills man kommit över bron. Det avbräck, som därigenom
vållas den internationella trafiken, är så oerhört litet, att jag inte anser det
motiverat med den oerhörda kostnad det här är fråga om.

Herr Björkman, Gustaf: Herr talman! Jag kan till alla delar instämma i
vad som nyss yttrats av herr Sköldén. Den som känner den trafik som råder
i de trakter det här är fråga örn och på den väg det gäller — som jag i viss mån
känner till — måste ju säga ifrån, att en bro av 7 J/2 meters bredd, som först
beslutats här, blir för liten, bland annat i betraktande av den längd bron har,
När det kommer en fullt trafikabel bro till stånd vid Svinesund, kommer det
att bli en enorm trafik på den. Man måste därför se till, att man inte i första
taget gör den så dålig, att man sedan är ohjälpt med den.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till kapitalinvestering i luftfartslånefonden; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare aktieteckning
i aktiebolaget Kattstrupeforsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen örn
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag:

nr 9, i anledning av Kungl. Alaj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken;

nr 10, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 11 juni 1920 (nr 407) örn barn i äktenskap m. m.
dels ock i ämnet väckt motion; samt

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

nr 11. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1939/40 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Örn jorund. Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckta
rande, av_ motioner örn åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser.

allZrbets-iga Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
inställelser, riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första
kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge
m. fl.

I motionerna, vilka vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som
kunde vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt om
framläggande av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 43 och II: 91 icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Tamm, Knut Petersson, Wistrand, Skoglund,
Sandström och Barnekow under yrkande, att motionerna I: 43 och II: 91
måtte av riksdagen bifallas.

Herr Wistrand: Herr talman, mina herrar! Frågan örn åtgärder emot allmänfarliga
konflikter är ju ingalunda ny. Den har, såvitt jag erinrar mig
rätt, vid flera olika tillfällen under 1920-talet föranlett skrivelser från riksdagens
sida till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, men någon sådan
har inte kommit till stånd. Samtidigt med en hel del andra frågor behandlades
den på sin tid också av de s. k. arbetsfredssakkunniga, vilkas arbete som
bekant utmynnade i en hemställan, att den råd av sociala spörsmål, som de
hade under sin behandling, skulle upptas till förhandling mellan parterna på
arbetsmarknaden, vilket ju också sedermera skett vid de s. k. Saltsjöbausförhandlingarna.
Men samtidigt hemställde de, att de allmänfarliga konflikterna
skulle bli föremål för en särskild utredning av Kungl. Maj :t. Man bör
observera den distinktion, som denna centralkommitté på det sociala^ området
gjorde emellan denna fråga oell de andra, den hade att behandla på arbetsmarknadsområdet.
o ,

Vidare har riksdagen de bada sista arén haft fragan till behandling, och
den har vid bägge tillfällena pa förslag av andra lagutskottet blivit undanskjuten
under hänvisning till de förhandlingar, som då pagingo mellan arbetsgivarföreningen
och landsorganisationen. Nu föreligger emellertid resultatet
av dessa förhandlingar. Detta resultat har uppväckt en mycket allmän glädje
och tillfredsställelse här i landet från olika håll och meningsriktnmgar,. och
dess vikt och värde för vårt land och för vår folkmentalitet skola vi på intet
vis underskatta. Men när man kommer till vad detta avtal ger i fråga om möjligheterna
att undvika samhällsfarliga konflikter, då stannar man otvivelaktigt
med en viss tvekan inför resultatet. Som bekant innehaller detta avtal,
att man upprättar en s. k. arbetsmarknadsnämnd, som är sammansatt av representanter
för landsorganisationen och representanter för arbetsgivarföreningen
och som under vissa omständigheter skall kunna tillkalla opartisk ordförande.
Denna nämnd skall på begäran av endera parten eller på begäran av

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
dem, som representera något offentligt intresse, även uppta till behandling
frågor örn konflikter, som kunna tangera samhällets intressen.

Nu finns det naturligtvis en hel del företag, för vilka driftens fortsättande
är ett obestridligt samhälleligt intresse men vilka företag äro i enskild ägo
och där arbetsgivaren nog i de flesta fall är organiserad i arbetsgivarföreningen.
För företag av den arten har naturligtvis denna arbetsmarknadsnämnd
mycket att ge. Däremot förefaller det mig mycket tvivelaktigt, om man skall
tänka sig, att staten eller kommunerna skola draga eventuellt uppstående arbetstvister
inom dessa företag under denna arbetsmarknadsnämnd. Det skulle
i så fall såvitt jag förstår innebära en ren konvertering av vad hittills förekommit
på arbetsmarknaden, nämligen att om de privata parterna inte komma
överens, så träder staten in med sin medlande verksamhet. Här skola i
stället de enskilda parterna medla, när samhället kommer till korta.

Jag_ har, som jag nyss sagt, mycket svårt att tro, att en sådan ordning skall
visa sig effektiv. Utskottet påpekar i sitt utlåtande ett yttrande i kommentaren
till Saltsjöbadsavtalet, till vilket jag ger min fulla anslutning. Det heter:
»Utskottet vill i detta sammanhang erinra om arbetsmarknadskommit téns

uttalande, att så länge arbetsmarknadens organisationer äro beredda att
beakta jämväl de allmänt samhälleliga intressen, som äro förknippade med
deras verksamhet, de åtgärder, som rimligen må påkallas av hänsyn till arbetsfreden,
naturligast och ändamålsenligast, böra ankomma på organisationerna
själva.» Härvid glömmer man ju alldeles bort det primära i problemkomplexet,
nämligen att den ena parten inte är representerad i de organisationer,
som finnas på arbetsmarknaden, att den står utanför arbetsgivareorganisationen,
och att den inte kan utöva något inflytande på dess politik. Man
kan också svårligen begära, att de privata arbetsgivaresammanslutningarna
skola kunna sköta sin politik med speciell hänsyn tagen till det allmännas
ställning som företagare. Det allmännas företag stå allt fortfarande uti en
särställning. De stå som arbetsgivare med den sämsta rätten, de sakna allt
fortfarande av naturliga skäl de möjligheter att sätta makt bakom ordet, som
finnas på det privata området. Det är ju en högst egendomlig situation detta,
att man mitt under en utveckling, som angives tendera mot en koncentration
av allt större uppgifter hos det allmänna, så fullkomligt vägrar att inse nödvändigheten
av att ställa det allmänna såsom arbetsgivare i reell paritet med
de enskilda arbetsgivarna.

Otvivelaktigt har dock här vuxit fram och allt fortfarande växer här fram
med allt större styrka ett problem, som vi inte längre kunna lämna åsido.

Jag har i höst varit i tillfälle att vara närvarande på ett sammanträde, där
representanter för en hel del av våra större städer voro församlade för att
rådgöra i anledning av den förestående avtalsrörelsen bland kommunalarbetarna.
Man skulle kunna tro, att det vid ett sådant sammanträde med representanter
för olika partier, som inför offentligheten ganska mycket strida med
varandra även i denna fråga, skulle vara stora skiljaktigheter i frågan hur
det allmänna bör ställa sig uti sina avtalsförhållanden. Men det mest slående
var tvärtom just det, att i denna inre krets allesammans hade ungefär samma
synpunkter. Man veklagade över den pressning, man var utsatt för, och ansåg,
att den gått åtskilligt längre än som var skäligt. När det sedan kom
till det praktiska handlandet har man naturligtvis inom de socialdemokratiska
kommunalledningarna haft svårast att hävda de synpunkter, som man med
något större frimodighet kunde giva uttryck åt inom en trängre krets, och resultatet
av avtalsförhandlingarna på det kommunala området har i år ingalunda
avvikit från vad man här under en följd av år har varit van vid. Går

Första hammarens protokoll 1939. Nr 12. 4

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
man till vår statistiska årsbok, så visar etet sig. att löneökningen för arbetare
vid kommunala verk oell inrättningar från 1913 till 1936 — det sista ål
vi ha statistik för —- Ilar varit 246 procent per timme räknat, d. v. s. det har
här varit mer än en tredubbling, medan återigen den genomsnittliga höjningen
för samtliga arbetare inom näringslivet var 180 procent. Räknar man för år,
har höjningen varit 177 procent för kommunalarbetare mot 132 procent för
arbetare i gemen. Alldeles flagrant blir denna skillnad när man ser hur ökningen
under denna tid för tjänstemän och förvaltningspersonal gestaltat sig.
Där har ökningen varit endast 75 procent.

Jag upprepar, att samhället i fortsättningen inte kan komma ifrån att taga
itu med detta problem.

Som sagt, denna pressning uppåt av kommunalarbetarlönerna har emellertid
fortsatt, och i år har jag fått vara med örn här i Stockholm — d. v. s.
under protester — att, man antagit ett kommunalarbetaravtal, där den allmänna
lägsta timlönen för grovarbetare har höjts från 1.31 till 1.45, d. v. ^s.
med fjorton öre. Här är att märka, att utom denna avlöning på 1.45 utgår
det enligt kollektivavtalet en mängd förmåner på grund av andra orsaker, som
inte ha någon som helst motsvarighet i de enskilda industrierna. Det är sålunda
pensionering av arbetare och av änkor, sjukersättning etc. etc., ersättningar
som hittills ansetts lia ett värde av lägst 20 öre i timmen, men som
man på grund av förhöjningar i pensionsförmåner m. m. numera anser få
ett värde av 30 ä 35 öre. Man kommer sålunda till en lägsta grovarbetartimpenning
realiter på ungefär 1.75, kanske 1.80. Dessutom har man ju i de
flesta fall en högre ackordslön. Det. torde inte vara så många hundra, på
sin höjd ett par hundra arbetare, som arbeta på denna lägsta lön. När man
så finner, att vid verkstadsindustrien i Stockholm — där den stora huvuddelen
av huvudstadens arbetare finnes, som skall vara med örn att med sina
skatter betala dessa avlöningar — timlönen är 84 öre plus ett tillägg av
25 öre, örn de arbeta längre tid enbart för denna lön, dock högst 1.09, och
för textilarbetarna 93 öre plus 6 öres tillägg vid långvarigt arbete på timlön,
d. v. s. 99 öre högst, samt byggnadsarbetarna, som dock erkänt ha dragit
upp sina timlöner så högt, att det inte finnes mosvarighet på andra håll —
detta under den kända och delvis riktiga motiveringen, att de äro^ säsongarbetare
— ha en timlön av 1.50, så förstår man hur samhället på arbetsmarknaden
är utsatt för pressningar, som måste betecknas såsom obehöriga.

När man noterar dessa siffror och förhållanden i minnet, så får man kanske
en något annan syn än den vanliga på det ofta hörda argumentet mot en lagstiftning
mot allmänfarliga konflikter, att några sådana inte på länge existerat.
Det är alldeles rätt, men förhållandet har möjliggjorts endast på samhällets
bekostnad. Samhället har fått köpa sig sitt lugn med. utgifter, som,
örn det hade samma maktmedel som enskilda arbetsgivare, aldrig skulle kommit,
i fråga. Dessa möjligheter att friköpa sig föreligga dock endast i den
mån som det rör sig om ett relativt litet område, där man kan disponera
över skattebetalarnas pengar för beredande av löner, som ligga långt över det
enskilda marknadsläget.

Även örn man kunde tänka sig, att denna pressning på samhället från dess
anställda arbetares sida nu skulle vika under trycket av en allmän opinion,
så kan man ju aldrig komma ifrån, att det inte på något sätt kan lämnas garanti
för att det ej i alla fall uppstår allmänfarliga konflikter i en tid av oro
i samhället, «å att man kanske får att göra med vilda strejker, med vilka
organisationerna icke ha någon möjlighet att komma till rätta. Det är enligt
min mening endast att ordna en del av samhällets beredskap, att, man i tid
utreder frågan örn de allmänna konflikterna.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)

Man har från utskottet också framfört som ett skäl för dess avvisande hållning
mot en utredning av detta problem, att frågan örn statstjänstemannens
ställning vid konflikter ligger under utredning. Jag har svårt att finna, att
den frågan har något sammanhang med den vi nu behandla. Här gäller det
ju att komma tillrätta med konflikterna själva och icke statstjänstemannens
ställning vid konflikter, vilkas utbrott man avser att förhindra. Jag tror,
herr talman, att ju förr en utredning äger rum, desto fördelaktigare är det i
själva verket för alla parter. Det är ett svårt ämne, det vittnas från många
håll, men just därför att det är så svårt böra vi nu enligt min mening taga
hand örn det och underkasta det en utredning, som kan ske i lugnets och i
opartiskhetens lugna miljö.

Jag yrkar, herr talman, bifall till de i ärendet väckta motionerna.

Herr Norman: Herr talman! Herr Wistrand har som bevismaterial i den
här debatten bland annat infört den utveckling i lönehänseende, som har skett
beträffande kommunalarbetarnas ställning. Jag kan inte förstå annat än att
han därvid fört ett mera teoretiskt resonemang. Det kan väl inte bevisa i vad
mån befintligheten av en sådan lagstiftning, som här åsyftas, skulle ha medfört,
att resultatet av denna utveckling skulle ha blivit något annat än vad
det har blivit.

Vad som är det viktigaste och betydelsefullaste i dagens situation i det
här ärendet, förefaller mig vara det resultat, vartill arbetsmarknadskommittén
har kommit. Andra lagutskottet har vid ett par föregående tillfällen erinrat
om dessa förhandlingar, då utskottet avstyrkt motioner med samma syfte
som de nu föreliggande. Nu finnes utarbetat ett förslag till huvudavtal mellan
de båda centralorganisationerna på arbetsmarknaden. Vad där säges beträffande
ingripande från dessa parters sida, då det rör konflikter i fråga
örn samhällsviktiga funktioner, förefaller mig vara allmängiltiga bestämmelser.
Det åtagande, som parterna här i avtalet gjort, och som skall komma i
tillämpning när initiativ från något håll framföres, skall således fullföljas oberoende
av om den ena eller andra parten är ansluten eller inte till arbetsgivareorganisationen
eller till landsorganisationen. Det är ju klart, att den maktutövning,
som centralorganisationerna kunna utöva, ganska nära sammanhänger
med frågan i vad mån parterna äro anslutna till centralorganisationerna
eller inte, men att det här enligt huvudavtalet förefinnes möjligheter för
åtgöranden från centralorganisationernas sida, som kunna bli av mycket stor
betydelse, när det gäller att förhindra eller bilägga konflikter av sådan art,
som det här är fråga om, är enligt min uppfattning alldeles tydligt.

Man kan visserligen vara tveksam om hur resultatet skall gestalta sig i
fortsättningen, men jag tror, att det är av synnerligen stor betydelse, att man
inte tar något initiativ från riksdagens sida i den situation, som nu föreligger,
utan avvaktar vad som kan bli resultatet i praktiken av de överenskommelser,
som äro träffade. Jag vill understryka vad herr Wistrand anförde örn hur
glädjefullt detta resultat sådant det nu föreligger i allmänhet är och vilket
värde dessa överenskommelser lia som symtom på parternas goda vilja.
Nu kommer ju detta huvudavtal att ej få slutgiltig rättsverkan — inte närmast
i det avseende, som det här gäller, utan i allmänhet •—- förrän det är antaget
också av de olika underorganisationerna. Det förefinnes ganska skilda
meningar örn lämpligheten av att arbetarorganisationerna ansluta sig till detta
huvudavtal. Jag tror, att det är psykologiskt synnerligen olämpligt att under
dessa förhållanden föra fram ett krav sådant som det föreliggande, då det
säkerligen kommer att anviindas i argumenteringen från deras sida, som inte
vilja en allmän anslutning till detta huvudavtal. De komma att säga, att här

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Ang. viss
ändring i
fattigvårdslagen.

Om förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
ha nu centralorganisationerna kommit överens om dessa olika bestämmelser i
syfte att låta organisationerna själva komma till rätta med sådana förhållanden,
som eljest kunna leda till kanske för båda parterna olämpliga lagstiftningsåtgärder,
men — så komma de säkerligen att säga -— en lagstiftning kommer
man ej undan i alla fall. Det kommer att bli ett argument, som kan vara
rätt så betydelsefullt när det gäller frågan örn hur stor tillslutning det kan
bli till huvudavtalet. Vill inte den svenska riksdagen medverka till en sådan
utveckling, så tror jag att det är nödvändigt att i den situation, som föreligger,
avvisa de motioner som reservanterna här ha yrkat bifall till.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion angående lagstiftning i syfte att bereda
virkesägare rätt till nödiga upplagsplatser för saluvirke vid flottled; och
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården m. m.

Genom en den 20 januari 1939 dagtecknad proposition, nr 45, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn
fattigvården;

Onsdagen den 22 februari 1939.

Nr 12.

Ang. viss ändring i fattigvårdslagen. (Forts.)

2) lag angående ändrad lydelse av 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); och

3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om
förskottering av underhållsbidrag till barn.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

^»Enligt gällande lagstiftning må anspråk på ersättning för utgiven fattigvård
och barnavård icke bifallas av de dömande myndigheterna, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan
antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.
Däremot finnes ej någon möjlighet att, då särskilda omständigheter av social
eller personlig art föreligga, ogilla framställt ersättningsanspråk. Syftet med
förevarande proposition är att öppna en sådan möjlighet. Vidare föreslås en
ändring i lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn, varigenom barnavårdsnämnd
skulle tillerkännas befogenhet att under enahanda omständigheter
eftergiva sin rätt att återkräva bidragsförskott.

De föreliggande ändringsförslagen hava erhållit sådan avfattning, att hänsyn
kan tagas även till ''synnerliga skäl'' av annan art än nyssnämnda rent
ekonomiska. Under förarbetena till lagförslagen har från vissa håll påpekats,
att lagtexten icke borde få en så allmän avfattning eller att däri till ledning
vid tillämpningen borde angivas vissa exempel på de skäl, som åsyftas.
Häremot har invänts, bland annat av socialvårdskommittén, att ett närmare
angivande av vad som skall förstås med "synnerliga skäl’ skulle begränsa
myndigheternas frihet att i särskilt ömmande fall eftergiva ersättningskrav.
Enligt utskottets mening måste denna invändning anses befogad. I likhet
med föredragande departementschefen anser utskottet därför, att de nya föreskrifterna
böra erhålla en allmän avfattning och att någon exemplifiering av
fall, som omfattas av dem, icke bör göras i lagtexten.

På grund av vad sålunda anförts och då starka skäl tala för att ifrågavarande
lagändringar genomföras utan avbidan å slutförandet av den igångsatta
översynen av socialvården, får utskottet hemställa, att förevarande proposition
måtte bifallas av riksdagen.»

Reservation hade anmälts av herr Wistrand, som dock ej antytt sin mening.

Herr Wistrand: Herr talman! Mot detta utskottsutlåtande har jag reserverat
mig, och jag skall be att få giva en liten, mycket kort kommentar till
utskottets hemställan.

Vad däri ifrågasattes, är helt säkert värt mycket stort beaktande och motsvaras^
av ett verkligt behov. Även enligt min mening är det önskvärt, att
man får lagligt möjligheter att ogilla ersättningsanspråk beträffande meddelad
fattigvård även på grund av andra skäl än de nu föreliggande. Den formulering,
som har givits åt lagförslaget är dock, enligt min mening inte
tillfredsställande. Det skulle ha varit lyckligare med exempelvis en sådan
formulering, som föreslogs av länsstyrelsen i Örebro län, varigenom tillägget
skulle fått denna avfattning: »eller eljest i särskilt undantagsfall ett bifall till
ersättningsanspråket måste anses uppenbart obilligt». Det kan nämligen inte
tillräckligt starkt betonas, att det tillägg, som nu föreslås till fattigvårdslagen,
bör komma till tillämpning endast i mycket sällsynta eller åtminstone
relativt sällsynta undantagsfall. En motsatt lagtillämpning skulle te sig mer
eller mindre orimlig.

Det bär gentemot Kungl. Maj:ts proposition inte visat sig möjligt att få en
bättre formulering, och vid sådant förhållande har jag ej ansett mig kunna
med min röst biträda utskottets utlåtande. De inskränkningar, som göras i

Nr 12.

Onsdagen den 22 februari 1939.

Äng. viss ändring i fattigvårdslagen. (Forts.)
anhörigas skyldighet att försörja varandra och ännu mera ens egen skyldighet
att återbetala fattigvård, måste ske i starkt restriktiv anda. Då det emellertid
inte lönar sig att yrka avslag på propositionen och jag i den föreliggande
situationen kanske ej ens skulle känna mig själv till freds med att utan vidare
göra det har jag intet yrkande, men jag har ansett angeläget att inför kammaren
låta min uppfattning komma till uttryck.

Herr Norman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion angående hotell- och restaurangpersonalens inordnande
i full utsträckning under lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion angående sanering av kronoparkskolonaten
i Norrbottens län;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för vissa
personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse till statens
växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra nr 1
i Stockholms län; samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1939/40 till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden
m. m.; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående ett av den internationella arbetsorganisationens konferens år
1938 vid dess tjugofjärde sammanträde fattat beslut.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter -kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.02 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

390988