1939. Andra kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1939:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 39.

Fredagen den 9 juni.

Kl. 11 f. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad till en början vid protokollet.

§ I -

Justerades protokollen för den 2 och den 3 innevarande juni.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler, som yttrade: Svar å

Herr talman! Herr Brädefors har till mig riktat vissa frågor angående av interpellation.
honom relaterat uppträdande inom svenskt område av finska polismän. Jag
har infordrat utredning rörande det av interpellanten relaterade fallet. Denna
utredning vitsordar icke uppgiften örn rättsstridig verksamhet inom svenskt
område. Vad som förefallit ger icke anledning till någon min ämbetsåtgärd.

Vidare anförde:

Herr Bnidefors: Herr talman! Jag får först tacka herr utrikesministern
för det svar han givit å min interpellation. Men självfallet är jag icke lika
tacksam för svarets innehåll. Jag anser svarets innehåll vara för det första
intetsägande och för det andra ganska tvetydigt.

Om herr utrikesministern menar, att sådan verksamhet av den finska politiska
polisen, som jag har relaterat i min interpellation, icke är rättsstridig,
så kan varken jag eller majoriteten av Sveriges folk och — icke heller herr
utrikesministerns egna partivänner vare sig i Sverige eller Finland dela hans
uppfattning. Vi anse nämligen, att en sådan verksamhet verkar störande
och förhindrande för de demokratiska krafternas i dessa länder strävanden till
samarbete till båtnad för båda ländernas folk.

Om det däremot är herr utrikesministerns mening, att den finska polisens
verksamhet i Sverige icke har varit sådan, som jag i min interpellation har
relaterat, så vill jag ännu en gång påpeka, att denna relation är en under ed
avgiven berättelse inför den finska domstolen av en finsk polisman, en berättelse,
som har tagits till förhörsprotokollet och sedermera av den anklagades
försvarsadvokat intagits i försvarsinlagan till Åbo hovrätt. Den har också
publicerats i en del finska tidningar.

Jag har här en socialdemokratisk tidning, som heter »Tulenkantajat». Jag
har hört sägas, att herr utrikesministern behärskar finska språket. Då skulle
han själv kunna övertyga sig från denna tidning, att det av mig relaterade
fallet är riktigt. Jag har för övrigt läst även en annan finsk tidning, som

Andra hammarens ■protokoll 1939. Nr 39. i

Nr 39.

Tredagen den 9 juni 1939 f. m.

Svar å interpellation. (Forts.) . ,

relaterade den finske polismannens berättelse liksom denna tidning »iulenkantajat».
Men efter sedan jag avlämnat min interpellation skrej samma tidning,
att interpellationen och de i interpellationen relaterade lörhailanciena
voro gripna ur luften. Örn det är sådana upplysningar, som utrikesministern
erhållit i frågan, så är det från ungefär lika vederhäftigt folk. Då kan nian ej
förundra sig över att utrikesministerns svar är sådant som det är.

Jag har senare fått ytterligare upplysningar från Haparanda örn detta
inträffade fall. Det säges. att de finska polismännens — alitsa desamma
som jag åberopar i interpellationen — Spanienresa slutade vid järnvägsstationen
i Haparanda, där statspolisen från Luleå formellt anhöll dessa polismän
och via polisstationen i Haparanda förpassade dem till Torneå. Dessutom
upplystes också från Haparanda, att flera Haparandabor varit inkallade till
förhör hos polisen i anledning av den finske detektiven Keskitalos provokatoriska
verksamhet i Sverige. Det kanske icke skulle ^a skadat, att man, när
man begärde upplysningar, även begärt upplysningar från den plats och dess
polismyndighet, som det varit fråga örn i min interpellation.

Men jag vill säga, att det fall, som jag i min interpellation relaterat, är icke
det enda fallet av liknande provokation från den finska polisens sida och det
enda fallet av den finska polisens verksamhet i Sverige. Jag skall _ namna
ytterligare ett exempel. Detta är från huvudstaden och har hänt tidigare.
Jag anser förfarandet därvidlag vara lika rättsstridigt som i det i mili interpellation
relaterade fallet.

F d finske riksdagsledamoten Yrjö Enne, som för närvarande befinner sig
i Stockholm, fick på våren 1938 besök i sin bostad Tobaksspinnaregatan 10
här i staden av byråchefen i detektiva centralpolisen i Helsingfors Löfving,
som ville tala med Enne. På Ennes fråga, vad han hade för ärende, svarade
han att han ville på neutral mark på uppdrag av centralpolisen tala örn
Ennes eventuella återvändande till Finland. Enne ville icke tala örn detta,
därför att han förstod, att polisen ville locka honom till Finland och fängsla
honom som politisk brottsling. Då försäkrade Löfving, att lian skulle fa
vistas på fri fot. Villkoret var emellertid, att han för centralpolisen skulle
skriva silia memoarer från sin vistelse i_ Sovjetunionen och Sverige. Löfving
föreslog att örn Enne tvivlade på den finska polisens löfte örn frihet, skulle
han kunna få syssla med detta arbete för den finska polisens räkning här i
Stockholm och Löfving skulle i så fall kunna medverka till, att Enne Hnge
såväl uppehålls- som arbetstillstånd här. Han tilläde, att hans ord inför
stockholmspolisen för Ennes uppehålls- och arbetstillstånd här i Sverige skulle

vara av stor betydelse. . nili ,,

På fråga av Enne, varifrån Löfving fatt hans adress, meddelade denne att
han fått Ennes bostadsadress av Stockholms kriminalpolis. Han meddelade
också, att han varit närvarande i polishuset i Stockholm i maj 1937, när Enne
varit i förhör i kriminalpolisen. Han hade emellertid icke varit synlig i förhörslokalen,
detta med anledning av vad som inträffat, då han enligt egen
utsago var närvarande i förhörslokalen på vintern 1935, när polisen förhörde
en annan politisk flykting, Hannes Mäkinen, som för närvarande befinner sig
i Sovjetunionen. Så länge denne finske polisman var närvarande, svarade nämligen
Mäkinen icke på några den svenska polisens frågor. Enne vägrade
bestämt att taga någon som helst befattning med den finska polisen. Detta
föranledde en fråga av Löfving, örn Enne hade för avsikt att offentliggöra
detta hans besök i pressen. Löfving tilläde, att i så fall skulle han själv få
vissa obehagligheter därav, men det skulle även medföra obehag för Enne.
Enne svarade, att lian icke var redo att svara på denna fråga, men han lovade

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Svar å interpellation. (Forts.)

att tänka på saken. En tid därefter relaterades denna händelse i tidningen
»Ny Dag». Även i Stockholms stadsfullmäktige har fallet Enne relaterats av
riksdagsman Linderot i samband med frågor rörande kriminalpolisen. Sakmaterialet
i fråga örn fallet Enne liksom beträffande andra politiska flyktingar
har sedermera insänts till Överståthållarämbetet, som enligt vad jag erfarit
infordrat yttrande i ärendet av kriminalpolisen.

Det verkar, som örn den finska polisen skulle lia ett visst inflytande även
över stockholmspolisen. Enne har fått förpassningsdom att lämna landet, och
två gånger lia polismyndigheterna försökt att förpassa ut honom till Frankrike
och Danmark men ha misslyckats, så att han omedelbart har återsänts från
dessa länder. Han är fortfarande i Stockholm men utan uppehålls- och arbetstillstånd.
Det synes sålunda, som örn den finske polisbyråchefens hotelse örn
obehagligheter för Enne redan skulle lia realiserats av de svenska polismyndigheterna.
Den dåvarande socialministern Möller gjordes också i brev uppmärksam
på fallet Enne av personer, sorn voro intresserade av flyktingsfrågor.
Men det har tydligen icke gjort något åt saken, när sådant även i fortsättningen
förekommer, som jag har påpekat i min interpellation.

Jag vill ha sagt detta, därför att jag icke tror, att det är till nytta vare
sig för svenska folket eller för finska folket, att nian avfärdar en fråga som
denna så, som herr utrikesministern i sitt interpellationssvar gjorde. Jag anser,
att såväl det i interpellationen relaterade fallet som även det andra fall, som
jag nu har relaterat, berättiga oss att se litet bättre efter, vilken verksamhet,
som i olika delar av landet bednves av agenter för den finska polisen.

Därmed har jag icke sagt, att jag vill göra något sorn helst anfall mot den
finska regeringen, eller att clet är med den finska regeringens vetskap eller
tillstånd sådant förekommer. Men det finnes sådana personer inom den finska
politiska polisens, kar, som icke fråga efter tillstånd utan i enlighet med sina
egna politiska asikter försöka sträcka sin verksamhet ut över sitt eget lands
område. Därmed skadas det goda samarbete, som börjat finnas mellan dessa
bada grannländer.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
t?6??11!, sJälva. läggningen av mitt mycket korta svar hade jag ju berett herr
Brädefors .möjlighet att taga denna sak lika stillsamt som jag gjorde i mitt
interpellationssvar. Men herr Brädefors har icke utnyttjat den möjligheten,
trots att kammaren har sa mycket pa sin dagordning. Han har valt den metoden
att här halla ett längre anförande örn en annan sak än den, som hail interpellerat
örn. Beträffande den sak, som interpellationen gällde, var han
mera kortfattad. Men han sade därom, att vad som här hade förefallit från polisens
sida var någonting, som enligt hans relation verkat störande för de demokratiska
krafternas samarbete.

Det är en strålande karakteristik av vad som i verkligheten förefallit. Kammaren
får verkligen ursäkta mig, örn jag också lägger beslag på litet tid. Ty
vad det är fråga örn här, mina damer och herrar, är ingenting annat än att en
hemlig etapplinje, som man arrangerat mellan Finland och Sverige, blev avslöjad
på Haparanda torg sålunda. Det lilla tricks, som skulle användas för
att förmedla, den närmare förbindelsen, bestod däri, att en man från den finska
sidan infinner sig pa Haparanda torg med en näsduk lindad örn ena handen.
Så kommer en obekant person och tilltalar honom med frågan: Yad är
klockan? Så svarar mannen: Se på tornuret! Därmed är lösen växlad.

Mina damer och herrar! Det är historien. Det är avslöjandet av denna metod,
som är det relaterade fallet.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Svar å interpellation. (Forts.)

Nu förstår ju kammaren, att för att avslöja detta lilla tricks behöves icke
någon Sherlock Holmes-begåvning. Det här är ingen sak, . som har några
större dimensioner. Det är ingenting i det, som är av någon, riksvadlig karaktär.
Det finnes ingen som helst anledning att göra något, seriöst av denna sak.
Låt oss betrakta det som en amatörmässig seminarieövning i illegal.verksamhet
och sättet att avslöja densamma. Men om man. har blivit överlistad i en
sådan sak, är det verkligen anledning att göra en interpellation?

Herr Brättefors: Herr talman! Herr utrikesministern säger, att hans avsikt
varit, att denna debatt skulle gå mycket stillsamt förbi, och därför var
hans svar på interpellationen så kort. Jag har också., mycket väl förstått, att
han vill vara så stillsam som möjligt beträffande sådana frågor som de av
mig påtalade. Men anledningen till att jag icke höll mig så strängt till det
fall, som jag relaterat i interpellationen, var den, herr utrikesminister, att jag
redan i interpellationen ganska detaljerat redogjort för detta fall. Det be
hövde därför icke mera relateras.

Nu lyfter utrikesministern litet grand pa förläten och säger, att bär var det
en hemlig etapplinje i Haparanda, som avslöjades. Vilken hemlig etapplinje?
Vad avsåg denna hemliga etapplinje? Var det ett sadant förfarande, som var
brottsligt här i Sverige, nämligen att resa till Spanien? Eller var det. endast
den frågan, som var på tapeten, att de, som den finska, polisen föreställt sig
som Spanienfrivilliga, ville komma tillsammans med likasinnade i Sverige,
alltså i Haparanda, för att gemensamt ordna dessa angelägenheter att resa
till Spanien? Det är ingenting brottsligt. Regeringen har återtagit de laga
verkningarna i fråga örn de beslut riksdagen fattat i anledning, av Spanien
resorna. Vad är det för någonting som man blivit störd., av? Även örn den
finska polisen i detta fall icke kan befaras ha haft otillåten verksamhet pa
svensk sida, menar herr utrikesministern, att det varit i vällovliga syften lör

att avslöja en hemlig etapplinje. ,

Jag kan i alla fall icke vara med på sadant. Jag hoppas, trots herr utrikesministerns
försäkran, att detta skett i vällovliga syften, att sadant i
framtiden kommer att stävjas med både utrikesledningens och den högsta polisledningens
medverkan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Hela intresset i denna sak var ju att ta reda på, vilken metod herrarna^ använde
i Haparanda för att förmedla förbindelsen. Välkomna ater nasta gang,
då ni misslyckats med nästa försök!

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det framgår av utrikesministerns

förklaring, att det ej varit stridande mot svensk lag att en eller flera finska
polismän komma till Sverige och här utföra viss verksamhet för vilken de bil
anhållna av statspolisen och sedan förvisade till Finland. Jag hoppas, herr
talman, att utrikesministern är den ende inom regeringen, som anser, att den

finska polisens verksamhet varit just. ..... .. ..

Sedan skulle jag vilja passa på tillfället, när herr socialministern ar närvarande.
att framställa det önskemålet till honom att han undersöker det relaterade
fallet, alltså fallet Enne. Det finns nämligen en möjlighet, att man
kan utgå från att vägran att ge Enne uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige,
har ett visst samband med den finska polisens uppträdande. Sa behover ej
vara fallet, men det finns naturligtvis en möjlighet, att ett samarbete tore -

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Svar å interpellation. (Forts.)

kommit mellan de finska ock de svenska polismyndigheterna. Jag tror, att
det skulle vara bra med en undersökning därvidlag.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till Svar d

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som anförde: ''nierpellation''
Herr talman!_ Med andra kammarens tillstånd har herr Lundqvist till mig
framställt följande frågor:

1) Vilka åtgärder lia av regeringen vidtagits i enlighet med riksdagens
framställning örn lagstiftning rörande det enskilda arbetsavtalet?

2) . Anser herr statsrådet, att den fortsatta beredningen av ärendet kan så
bedrivas, att förslag i ärendet är att förvänta till detta eller nästa års riksdag? Såsom

i interpellationen närmare angivits avgav kommittén angående privatamställda
den s. k. fehrska kommittén -— i mars 1935 ett betänkande med
förslag till lag örn arbetsavtal. Lagförslaget innehöll allmänna bestämmelser
örn arbetsavtals ingående och upphörande, stadganden örn lön i allmänhet, örn
lön vid sjukdom m. m. och örn semester, särskilda bestämmelser örn avtal för
utförande av visst arbete, föreskrifter örn arbetsavtals upphörande i vissa fall,
örn betyg samt örn verkan av företags övergång. Därjämte funnos vissa skad.
estandsbestämmelser m. m. Detta lagförslag har icke såsom sådant förelagts
riksdagen. Men åtskilliga av de spörsmål, som däri behandlats eller som med
dem^ äga, nära samband, hava -— såsom också interpellanten anfört — varit föremal
för statsmakternas uppmärksamhet och delvis även — i den mån de
mognat för avgörande — blivit lagligen reglerade. Jag vill därutinnan hänvisa
till den betydelsefulla lagstiftningen örn förenings- och förhandlingsrätt
av år 1936, till^1937 ars lag örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
till den år 1938 genomförda lagen örn semester, till det vid årets riksdag
beslutade förbudet mot avskedande pa grund av trolovning, giftermål eller
havandeskap samt slutligen till arbetstidsregleringens genomförande även för
de butiksanställda.

Jag vill särskilt framhålla att man vid lagstiftning beträffande frågor, som
angå enskilt arbetsavtal, bör framgå med stor varsamhet. Därvid får ej förbises
svårigheten att bestämma den ifrågasatta lagens giltighetsområde och
att angiva de villkor, som lämpligen böra hänföras till en dylik lagstiftning.
Arbetsvillkoren äro i regel intressefrågor, som i allmänhet regleras genom överenskommelser
mellan parterna. Man bör vidare observera, att risk kanLöreligga
för att man genom en ovarsam lagstiftning skadar de anställdas intressen
i stället för att gagna dem. Den väg, som hade anvisats exempelvis av
den fehrska kommittén, innebar i stort sett allenast ett lagfästande av då
gängse praxis. Inskränker man sig härtill, kan man komma att fastlåsa avtalsvillkor
på vilkas utformande de anställdas organisationer icke haft något inflytande
av betydelse. Detta torde icke ur de anställdas synpunkt vara någon
fördel. Ibland berörda grupper har det också visat sig vanskligt att finna
en linje för lagstiftningen, som kunnat bli samlande för de privatanställda
själva. Den fehrska^ kommittén, örn vilken jag nyss erinrat, lyckades som bekant
icke finna en sadan samlande linje. För behandlingen av de till arbetsavtalsfragan
hörande spörsmål, vilka ännu ej blivit lagligen reglerade, synes
emellertid tillämpningen av 1936 års lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätten
komma att få en avsevärd betydelse. Do privatanställdas in -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Svar å interpellation. (Forts.)

tressen torde otvivelaktigt bliva bäst gagnade, om nian tills vidare avvaktar
resultaten av sistnämnda lagstiftning. Med hänsyn till dessa förhållanden
har regeringen för närvarande icke för avsikt att förelägga riksdagen förslag
till arbetsavtalslagstiftning.

Härpå yttrade

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för
vänligheten att, örn också något sent, besvara min interpellation. . Beträffande
innehållet i svaret framgår det klart redan av min interpellation, att jag
givetvis hade väntat och önskat ett något mera positivt innehåll. Jag ber att
få erinra örn att riksdagen både 1936 och indirekt också 1938 uttalade sig för
en lagstiftning på detta område, och inte bara det, utan att riksdagen också
understrukit vikten av att denna lagstiftning komme till stånd med ali möjlig
skyndsamhet. Jag understryker detta i anledning av statsrådets erinran
om att man på detta område bör framgå med stor varsamhet. Jag ber också
att få framhålla, hurusom man redan på sin tid i många remissyttranden över
kommittébetänkandet liksom i många andra uttalanden från sakkunnigt håll
har starkt understrukit vikten av att man får en rättslig reglering till stånd
av det enskilda arbetsavtalet för att därigenom få en allvarlig brist i vår lagstiftning
botad.

Nu säger herr statsrådet vidare, att man genom en ovarsam lagstiftning
lätt kan skada de anställdas intressen i stället för att gagna dem. Det är alldeles
otvivelaktigt riktigt, vad herr statsrådet därmed har sagt. Ingenting
kan emellertid för mig vara mera främmande än att vilja medverka till en sådan
utveckling. Men jag har givetvis hela tiden förutsatt, att en lagstiftning
skulle kunna ske utan någon sådan ovarsamhet.

Herr statsrådet säger sig vara av den meningen, att de spörsmål på detta
område, som ej redan lia funnit sin lösning på lagstiftningens väg, böra lösas
förhandlingsvägen. Jag är naturligtvis fullt på det klara med att det är mycket
som står att vinna på den vägen. Men jag, liksom en enhällig riksdag
1936, har dock ganska svårt att förstå, att det nya förhandlingsinstitutet, vilket
även jag personligen har hälsat med stor glädje, skulle kunna onödiggöra
en lagstiftning av det slag, som det här gäller. Jag vill gärna ha sagt, att
jag ur social synpunkt anser det vara ganska angeläget, att statsmakterna genom
lagstiftning ge skydd särskilt åt de många anställda, som ej ha några
starka organisationer av ena eller andra slaget att falla tillbaka på. Jag tror
visst för min del, att det stora flertalet arbetsgivare i vårt land äro lojala och
ordna förhållandet för de anställda, både arbetare och tjänstemän, påsett tillfredsställande
sätt. Men det är alldeles självfallet, att på detta område, liksom
på alla andra, finnas undantag. Då förefaller det mig både naturligt
och rimligt, att det allmänna genom lagstiftning skapar garantier och skydd
mot en hänsynslös och otillbörlig behandling av den svagare parten. Jag
tänker härvid alldeles särskilt på löneförhållandena vid sjukdom, förhindrandet
av ett bryskt avskedande och liknande förhållanden.

Därför hoppas jag också livligt, herr statsråd, att det nej, som i dag lämnats
från regeringsbänken, ej skall vara definitivt, utan att denna för så mångå
av de anställda viktiga fråga alltjämt skall göras till föremål för en välvillig
uppmärksamhet från regeringens och i första hand socialministerns sida, och
att, när förhållandena göra det möjligt, riksdagen skall erhålla det förslag till
lagstiftning, som begärdes redan 1936. Man måste i varje fall säga, att denna
fråga nu är så pass gammal, att den av alla borde kunna erkännas vara mogen
för en lagstiftning, även örn man är av den uppfattningen, att man skall

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Svar å interpellation. (Forts.)

gå fram med stor varsamhet. Det var ju nämligen redan 1931, som initiativet
togs. Då tycker jag man kan säga, att örn en lösning av spörsmålet nu sker,
har man även tillgodosett det önskemål, som herr statsrådet uttryckte, att man
skall iakttaga mycket stor försiktighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 257—261 samt
bankoutskottets utlåtanden nr 66—69.

§ 5.

Föredrogs budgetdeputerades memorial, nr 2, angående arvode åt deputerades
sekreterare; och biföll kammaren budgetdeputerades däri gjorda hemställan.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts An''J- anslag
framställningar örn anslag till avsättningar till fonden för idrottens främ- ^ åTlfii
jande och till fonden för friluftslivets främjande jämte i samband därmed för

väckta motioner m. m. idrottens

I statsverkspropositionen för budgetåret 1939/40 hade Kungl. Majit under^tttTfmdenför
åberopande av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 4 januari friluftslivets
1939 (tionde huvudtiteln, punkterna 77 och 78, sid. 175—184) föreslagit riks- främjande
dagen att dels till avsättning till fonden för idrottens främjande för budget- m''
året 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 7,500,000 kronor dels ock till avsättning
till fonden för friluftslivets främjande för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang jämväl behandlat några inom
riksdagen väckta, i utlåtandet närmare omförmälda motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln
anvisa

1) till Avsättning till fonden för idrottens främjande ett förslagsanslag av
7,500,000 kronor,

2) till Avsättning till fonden för friluftslivets främjande ett förslagsanslag
av 3,000,000 kronor,

B) att motionerna 1:209 och 11:304 finge anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört,

C) att motionen 11:202 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtan de!

avser fördelningen av de s. k. tipsmedlen. Förslaget innebär i stort sett,
att Kungl. Maj:ts förslag till fördelning har blivit tillstyrkt av statsutskottet.

Denna fördelning av tipsmedel avviker från tidigare på så sätt, att ett större
belopp överföres till allmänna budgetära ändamål, och att statsmakterna med
dessa medel även skola stödja, frilutslivets främjande. Om dessa förändringar,
som föreslagits i statsverkspropositionen, har det icke, efter vad jag hört,

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
förelegat några meningsskiljaktigheter. Man Ilar allmänt accepterat denna
utvidgning av medelsfördelningen såsom en mycket välbetänkt åtgärd.

Statsutskottet Ilar emellertid föreslagit en ändring i så måtto, att även den
frivilliga skytterörelsen skulle erhålla bidrag av tipsmedel. Jag har mig bekant,
att de principer, som ligga till grund för medlens fördelning, lia varit,
att man tidigare sökt undvika, att sådan verksamhet, som har anslag på annat
sätt från staten, kommer i fråga vid fördelningen av tipsmedlen. Nu veta vi
alla, att den frivilliga skytterörelsen har anslag under fjärde huvudtiteln. Av
detta skäl skulle det sålunda anses olämpligt att låta denna rörelse vederfaras
den särskilda nåd, som utdelningen av tipsmedel skänker vissa rörelser.^

Jag vill emellertid även erinra örn att den frivilliga skytterörelsen av årets
riksdag har fått ett ökat anslag sig anvisat, nämligen en ökning från 400,000
kronor till 470,000 kronor. Man har därmed nått upp till den summa, som
förordades av 1936 års försvarskommission. Sålunda har denna rörelse enligt
mitt förmenande blivit omhuldad på ett alldeles särskilt sätt.

Nu är det ej anledning att diskutera, örn den frivilliga skytterörelsen behöver
ett ökat stöd. Om så skulle vara fallet, anser jag för min del, att den saken
bör behandlas i anslutning till framställningar från rörelsen örn ytterligare
statsanslag, och då får riksdagen taga under övervägande, huruvida. ett ökat
anslag skall beviljas. Man kan emellertid konstatera, att den frivilliga skytterörelsen
icke på något sätt, efter vad jag kunnat finna, har gjort någon sådan
framställning. När den s. k. skytteriksdagen för några dagar sedan öppnades,
sades det vid öppningsceremonien — jag minns ej, vem som företrädde förbundet,
men det var antagligen ordföranden i skytteförbundets överstyrelse —-att den frivilliga skytterörelsn nu hade blivit riksdagens speciella , skötebarn.
Det verkar litet egendomligt, att när denna rörelse är relativt väl tillgodosedd
från statsmakternas sida, statsutskottet förordar ytterligare stöd åt rörelsen
i form av tipsmedel, och att utskottet samtidigt finner det vara angeläget uttala,
att detta helst bör ske under nästa budgetår, alltså samtidigt som rörelsen
får ett väsentligt höjt anslag, ett anslag, som med 70,000 kronor överstiger
förra årets.

Att döma av propositionen och utskottets utlåtande anser man fortfarande,
att en verksamhet, som har bidrag från annat håll, ej bör få anslag av tipsmedel.
Jag erinrar örn vad som anföres på sid. 3 i utlåtandet i fråga örn stöd
till barnkolonier, där man hävdar, att eftersom dessa få bidrag från allmänna
arvsfonden, böra de vara diskvalificerade från rätten att erhålla tipsmedel. Jag
tycker för min del, att saken vore bäst betjänt av att den frivilliga skytterörelsen
och dess understödjande behandlas på sedvanligt sätt: örn denna rörelse
behöver ytterligare stöd, få framställningar göras till riksdagen för behandling
i vanlig ordning.

Regeringen bär i år föreslagit, att användningen av tipsmedel skall utvidgas
till att omfatta även friluftslivets främjande. Jag finner det angeläget betona,
att man i detta fall hållit sig inom den ram i fråga örn medlens användande,
som från början fastställdes, nämligen att de skulle användas för vårt folks
fysiska fostran. Mankan ifrågasätta, örn skytterörelsen är en idrott i egentlig mening,
örn dess huvudsakliga uppgift är att fostra vårt folk i fysiskt hänseende.

På grund av vad jag anfört finner jag mig böra framställa yrkande om_ bifall
till utskottets hemställan men med den ändringen i fråga örn dess motivering,
att sista stycket därav, där utskottet rekommenderar, att tipsmedlen även
skola användas till den frivilliga skytterörelsen, måtte utgå.

I detta anförande instämde herrar Lindén, Ohlsson i Kastlösa, Pettersson i
Norregård, Gustafson i Dädesjö och Holm, fru Johansson, fröken Öberg, lier -

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
rar Karlsson i Munkedal, Sundberg, Olsson i Mellerud, Andersson i Mölndal,
Johansson i Öckerö, Larsson i Mörlanda, Nilsson i Kristinehamn, Olovson i Västerås
och Andersson i Surahammar, fru Humla, herr Karlsson i Grängesberg,
fru Alvén samt herrar Mäler, Näsström och Viklund.

Herr Severin: Herr talman! Det är riktigt, att det vid skytterörelsens

nyligen hållna möte yttrades, att den frivilliga skytterörelsen var riksdagens
speciella skötebarn. Det var ingen mindre än ordföranden, general Lilliehöök,
som fällde det yttrandet. Sett mot bakgrunden av den utveckling, som har ägt
rum, är emellertid yttrandet förklarligt. Den frivilliga skytterörelsen fick ju
i betydande utsträckning vidkännas de svårigheter, som under några år förefunnos
att kunna erhålla bidrag från staten. Anslagen till skytterörelsen nedsattes
högst väsentligt under en del år på 1930-talet. När anslaget nu åter
kommit upp i sin forna höjd är det förklarligt att glädjen häröver kan taga
sig uttryck i ett yttrande som det anförda. Med nedsättningen av anslaget till
den frivilliga skytterörelsen följde emellertid även en nedgång i medlemsantalet.
Medlemsantalet hade under åren då anslaget minskades nedgått från
108,000 och var 1934 endast 58,000. Då anslaget sedermera åter började öka,
så ökade även medlemsantalet i den frivilliga skytterörelsen och utgjorde 1938
98,000. Det har sålunda skett en ökning på i runt tal 40.000 under åren
1934—1938. Med denna ökning av medlemsantalet har även följt ständigt stigande
krav på skjutbaneanläggningar — dels nya skjutbanor för de nya föreningarna
och dels förbättrade skjutbanor för de äldre föreningarna. De medel
som stå till rörelsens förfogande för tillgodoseende av föreliggande krav på
skjutbanor äro alldeles otillräckliga. Det föreligger alltså för närvarande hos
överstyrelsen krav på anslag till skjutbanor på icke mindre än 283,000 kronor.
Tillgängliga medel för utdelning till anläggande och förbättrande av skjutbanor
uppgå emellertid icke till mer än 153,000 kronor, och det kan således
konstateras en brist på_ 130,000 kronor. Nu kunna naturligtvis kraven sättas
ned, och detta sker alltid. Ingen förening får det anslag, som den begärt. Man
kan emellertid icke pruta ned hur mycket som helst, och det beräknas inom
överstyrelsen, att sedan sedvanliga nedprutningar på begärda anslag ägt rum,
så föreligger i alla fall en brist på 110,000 kronor.

Nu kan man naturligtvis säga, att om denna brist icke fylles, så inträffar
ingenting annat än att skjutbanorna icke förbättras i den grad, som föreningarna
krävt, eller att nya skjutbanor icke anläggas i den utsträckning, som man
krävt, och detta är icke värre än att det kan bäras. Ja, det är naturligtvis
riktigt, men jag tycker, att av de ymnigt flödande tipsmedlen skulle mycket
väl kunna bli litet över även till den frivilliga skytterörelsen, vilken jag anser,
att man gott och väl även kan kalla en gren av idrott. Det är icke idrott i
vanlig bemärkelse — det kan jag hålla med örn — men nog är det att betrakta
såsoin friluftsliv, då man ger sig ut på skjutbanan, och ännu mera då man
ger sig ut på fältskjutning eller, såsom ofta sker, fältskjutning i förening med
tävling i skidåkning^ då skyttarna åka skidor mellan de olika målen. Nog
kan detta betraktas såsom friluftsliv och på visst sätt även idrott, och nog kan
det vara värt, att staten understödjer denna som så många andra idrottsgrenar.

De frivilliga skyttarna få själva pålägga sig betydande offer för att hålla
rörelsen uppe. Rörelsen skulle icke kunna existera på uteslutande statens anslag.
Utan skyttarnas egna medlemsavgifter skulle denna rörelse omöjligt
kunna hallas uppe sa, som nu är fallet. Det var i år inom överstyrelsen avsikten
att söka öka anslaget till de anslagsberättigade skyttarna från kr. 2: 50

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Ang. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
till 3 kronor, meli just på grund av den föreliggande bristen på medel till
skjutbanor .ändrade mötet detta det verkställande utskottets förslag, för övrigt
på verkställande utskottets egen framställning. Verkställande utskottet
ändrade sig alltså under tiden från framläggandet av förslaget till dess att
överstyrelsen sammanträdde och tog tillbaka sitt eget förslag samt föreslog
kr. 2: 50 per anslagsberättigad skytt i stället för 3 kr., emedan man ansåg, att
medelsbehovet till skjutbanorna först och främst borde fyllas.

Jag vill till sist endast meddela, att första kammaren, som nyligen behandlat
denna fråga, antagit utskottets förslag med en mycket betydande majoritet,
och jag skall tillåta mig att dels yrka bifall till utskottets förslag och dels
hemställa till kammaren att följa medkammarens beslut.

Herr Ward: Herr talman! Man kan vara skyldig att giva herr Ericsson i
Kinna rätt så till vida, att det möjligen kan påvisas, att den anordning, som
utskottet föreslagit, icke är formellt så lämplig. Man bör naturligtvis upprätthålla
den principen, att för ett visst ändamål icke bör utgå anslag från
två olika håll. Man bör söka för överskådlighetens skull och även av andra
skäl se till, att man får anslagsfrågorna så ordnade, att det under alla förhållanden
vinnes klar överblick. Jag tror emellertid, att man kan utgå ifrån att
Kungl. Maj :t, när Kungl. Maj :t nu får förfoga över dessa båda anslag •— dels
det som är beviljat på fjärde huvudtiteln och dels det som statsutskottet anser
böra kunna uttagas av tipsmedel — kan verkställa en sådan rationell uppdelning,
att man kan taga från det ena anslaget till själva verksamheten och från
det andra till anläggande av skjutbanor och därmed sammanhängande anläggningar.
Det är följaktligen icke svårt att övervinna de olägenheter, som herr
Ericsson i Kinna nyss erinrade om.

Vad det reella behovet beträffar, vill jag för min del instämma med herr
Severin, och jag vill även understryka den motivering för denna medelsanvisning,
som han för sin del anförde. Man bör taga till utgångspunkt, när man
bedömer denna medelsfördelning, att de tipsmedel, över vilka vi nu förfoga,
så väsentligt överskridit det belopp, man från början räknade med, att man
följaktligen utan att skada några som helst andra intressen kan gå nied på
denna framställning till förmån för anläggande av skjutbanor.

Det är för övrigt en rätt egendomlig historia med denna erkända tipsverksamhet.
När riksdagen hade att från början taga ställning till frågan, ställde
man sig allmänt rätt tveksam, och man tyckte nästan att det var syndigt att
använda för det ena eller andra ändamålet medel som hopspelats genom denna
verksamhet. När man nu emellertid funnit, att det blivit gott örn pengar,
tycks man på alla håll ha övervunnit sina skrupler och kastar sig begärligt
över dessa pengar och vill ha så mycket som möjligt. Därmed har behov av
ny fördelningsprövning uppstått.

Vi lia för vår del inom utskottet ansett, att man med hänsyn dels till de nya
anspråken och dels till den stora medelstillgången borde från Kungl. Maj:ts
sida verkställa en utredning i syfte att få fram goda och säkra riktlinjer för
medelsanvändningen. Man kan därvid med fog, såsom utskottet framhållit,
ifrågasätta, örn det för närvarande med den stora tillgången på medel är nödvändigt
att verkställa en fondering. Man kan måhända i stället anse det vara
lika bra örn icke bättre, att år efter år, allt efter som de strömma in, disponera
medlen med hänsyn till de behov, som kunna uppstå inom olika verksamhetsområden,
och även, vilket vi betona, för statens eget vidkommande. Utskottet
har därför framhållit önskvärdheten av att frågan huruvida fortsatt fondering
överhuvud taget bör pågå upptages till prövning, och jag anser det vara

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
naturligt, att Kungl. Maj :t i samband med en sådan utredning även söker finna
fördelningsgrunder i sådant hänseende, att man kan undvika formella svårigheter
av det slag, som herr Ericsson i Kinna berörde.

Jag vill till slut ytterligare understryka, att när vi gå att fördela medlen
till olika friluftsändamål, till idrotten och allmän friluftsverksamhet m. m.,
så kunna vi mycket väl därmed även motivera det bidrag till skytterörelsen,
som statsutskottet tänkt sig. Och när nu första kammaren fattat beslut i överensstämmelse
med utskottets förslag, borde man väl kunna förutsätta, att även
andra kammaren är villig att biträda vad utskottet föreslagit. — Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Nilsson i Steneberg.

Herr Thorell: Herr talman! Jag begärde ordet under herr Ericssons i
Kinna anförande, men sedan ha herr Severin och herr Ward hållit sina anföranden,
och då de i huvudsak framhållit de synpunkter, som jag avsåg att
framhålla, skall jag fatta mig mycket kort.

Jag skall endast be att få erinra kammarens ledamöter örn en debatt, som
fördes för några år sedan mellan herr Eriksson i Stockholm och mig i denna
fråga. Det var innan vi voro ense örn att skytterörelsen borde ha anslag, och
vi stodo då på olika linjer. Därvid framhöll herr Eriksson i Stockholm bl. a.,
att han för sin del ansåg, att skytterörelsen knappast borde ha anslag från
fjärde huvudtiteln utan från någon annan, då han betraktade den såsom varande
i huvudsak en idrott. Det är rätt intressant att höra, att hans partivän
herr Ericsson i Kinna nu anser detta icke lämpligt, utan att tipsmedel i stället
böra gå till idrotten, och att ett eventuellt förhöjt anslag till skytterörelsen
bör utgå på samma huvudtitel som förut.

Herr Ericsson i Kinna sade även något, vilket herr Severin just påpekade,
örn de ord, som fällts vid öppnandet av skytteriksdagen i år. Alla som känna
aldrig så litet till denna rörelse och alldeles särskilt vi som arbeta i densamma
veta, att det fortfarande finns ett skriande medelsbehov för denna rörelse.
Jag tillhör styrelsen för Stockholms läns skytteförbund, och vi ha där de
största svårigheter att ens kunna tillgodose de allra mest påfallande behoven.
Att behov föreligger är därför alldeles klart och tydligt.

Jag trodde, att jag i dag endast skulle få tillfälle att vid behandlingen av
detta statsutskottets utlåtande i denna kammare framföra ett tack för det uttalande,
som det enhälliga utskottet gjort. Jag hade aldrig väntat mig ett sådant
anförande, som det herr Ericsson i Kinna hållit, då hans partikamrater,
som noga övervägt denna fråga i utskottet, ha fattat en sådan ståndpunkt som
de gjort.

Jag skall emellertid icke uppehålla mig längre vid detta, utan jag skall endast
be att få instämma med de båda föregående talarna i en förhoppning örn
att denna kammare måtte besluta på samma sätt som första kammaren i denna
fråga. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande oförändrat.

Fru Gustafson: Herr talman! .Tåg skall be att få erinra örn den motion,
som väcktes vid förra årets riksdag av mig och herr Andersson i Tungelsta
om ändrade direktiv för tipsmedlens fördelning. Behandlingen av denna motion
var såväl i utskottet som i kammaren välvillig, men man ansåg sig vara
bunden av principerna för tipsmedlens fördelning och kunde sålunda icke vid

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Ang. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. ni. (Forts.)
denna riksdag bifalla motionen, som avsåg anslag av tipsmedel till friluftslivets
befrämjande. Det är därför jag för min del, och jag förmodar även herr
Andersson i Tungelsta, är synnerligen tacksam mot dåvarande departementschefen
då han dels av fjolårets tipsmedel till en fond för främjande av friluftslivet
anslog 2,000,000 kronor och dels i år föreslår riksdagen, att för framtiden
varje år skall utgå 20 % av den för staten tillgängliga behållningen av
aktiebolaget Tipstjänsts verksamhet till friluftslivets främjande.

Jag är dock nödsakad att göra några erinringar mot det statsutskottets utlåtande
vi nu behandla. Statsutskottet säger sig i huvudsak icke ha något att
erinra mot de av departementschefen uppdragna riktlinjerna för användning
av ifrågavarande medel, innebärande ett tillmötesgående av vissa av fritidsutredningen
anförda önskemål i fråga örn befolkningens rekreationsbehov. För
detta uttalande är jag för egen del, och jag kan även säga å utredningens vägnar,
tacksam.

Departementschefen säger emellertid å sid. 183 i propositionen, att med
hänsyn till de konsekvenser, som därav kunna följa, bör bidrag av tipsmedel
icke tilldelas organisationer inom detta område till löpande organisationsutgifter.
Ingen annan administrationskostnad bör här — säger departementschefen
— få komma ifråga än sådan, som sammanhänger med prövningen av
bidragsansökningar och kontroll av medlens användning och förvaltning. Jag
delar i stort sett denna uppfattning, men jag förstår ej departementschefens
tal örn konsekvenser i detta sammanhang, när det sålunda gäller friluftslivets
främjande. Departementschefen säger på sid. 178 i propositionen, att »beträffande
de Riksförbundet och Svenska gymnastikförbundet beviljade understöden
kan anmärkas, att omkring 203,000 kronor resp. 60,000 kronor hava
avsetts för administrationskostnader». Jag kan fullständiga dessa siffror med
följande ur »Svensk Idrott» hämtade siffror, avseende förvaltningskostnader
under de senaste fyra åren. Riksförbundets eget kansli har fått 100,000 kronor,
specialförbunden inklusive Gymnastikförbundets kanslier 295,000 kronor,
Riksidrottsförbundets distrikt 260,000 kronor, Svenska gymnastikförbundets
distrikt 80.000 kronor och kontorsinventarier 75,000 kronor. Det blir
tillsammans 810,000 kronor.

Det synes mig i belysning av dessa siffror märkligt, att en annan riksorganisation,
som jag har haft särskild anledning, herr talman, att pa grund av
mitt arbete i fritidsutredningen närmare följa, nämligen Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande i Sverige, som förvaltningsbidrag för
sina c:a 90 lokala kommittéers arbete hos Kungl. Maj:t begärt 30,000 kronor
per år. Dessa pengar skulle icke användas till avlöningar utan till bestridande
av ofrånkomliga kostnader i samband med ordnandet av för allmänheten
avsedda utflykter, skidfärder, vandringar, instruktionskurser o. dyl. Det gäller
ej här utflykter för en förenings egna medlemmar, utan alla hava samma
rätt att deltaga i dem. Dessa ansökningar örn bidrag av tipsmedel ha emellertid
avslagits. Därest således departementschefens uttalande på denna punkt
skall kvarstå oemotsagt, lärer Kungl. Majit näppeligen kunna lämna ett såj
dant enligt min mening fullt skäligt bidrag till organiserande av utflykter, i
vilka stora skaror av medborgare utan föreningstvång kunna deltaga.

Med tillfredsställelse ser jag, att utskottet icke har något att erinra emot att
bidrag må utgå till anordnande av semester åt husmödrar på landsbygden ur
den tilltänkta fonden för friluftslivets främjande. — Jag vill dock här ha sagt
ifrån, att jag tolkar utskottets uttalande så, att även husmödrar från städer,
industrisamhällen och tätbygder, som äro i behov av semester, må kunna få
bidrag ur samma fond. Men även för att organisera husmödrars semester be -

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
hövs administrationsbidrag. Jag kan icke finna det logiskt, att för idrottens
och gymnastikens organisationer — där det dock rör sig om ett mindre antal
personer — skall få utgå rikligt tillmätta bidrag till täckande av organisations-
och administrationskostnader samt löpande utgifter — 810,000 kronor
under fyra år — under det att för friluftslivets behov, där det rör ett mångdubbelt
större antal personer, något organisations- eller administrationsbidrag
icke skulle utgå.

Vidare synes utskottet anse, att de två plus tre miljoner kronor, som omnämnas
i propositionen såsom avsedda för friluftslivets främjande, skola räcka
till väl mycket. Redan nu kan det förutses — fritidsutredningen har redan
blivit erinrad därom ■—• att under innevarande år ansökningar från kommuner
och föreningar komma att föreligga, vilka ansökningars belopp komma att väsentligt
överstiga tillgängliga medel. Mest brådskande sjönas — det anse vi i
fritidsutredningen — markförvärvsfrågorna vara, ty här är fara å färde att
prisen å de områden i städers och kommuners närhet, som äro oundgängligen
behövliga för friluftslivets behov, snabbt komma att stiga. Jag vill betona,
att utan fritidsområden såväl vid kusten som inne i landet är intet verkligt
friluftsliv möjligt. Därför brådskar det med markförvärven •— byggnader och
anstalter gå enligt min mening i andra hand.

Statsutskottet säger nu, att bidragen till badanläggningar, friluftsbad m. m.
å landsbygden skola tagas ur fonden för friluftslivets främjande. De ha tidigare
utgått ur fonden för idrottens främjande. Ett friluftsområde väljes i regel
så, att det har en naturlig badstrand — några badanläggningar behövas
sålunda icke i första hand. Om anstalter för simundervisning och simtävlingar
behövas på en badstrand å ett friluftsområde, bör det bli kommunernas och
idrottsfolkets sak att bekosta dessa anläggningar. Jag vet väl, att sådana anläggningar
mycket väl behövas, men jag förstår icke, varför pengarna nu skola
tagas ur det mindre anslaget och icke ur det större, då det i regel rör anstalter,
som stå idrottens intressen närmast.

Jag kan vidare icke rösta för att de tipsmedel i friluftsfonden, som så väl
behövas för de ändamål, jag här talat örn, skola användas för understödjande
även av den frivilliga skytterörelsen. Det har i pressdebatten talats om denna
möjlighet. Jag vill emellertid redan nu som min mening säga, att skall det
beviljas anslag av tipsmedel för frivilliga skytterörelsen, ligger det närmast
att ta dem ur idrottsfonden. Jag kommer emellertid att i voteringen rösta för
herr Ericssons i Kinna hemställan, att det som i utskottets hemställan rör
skytterörelsen, bör utgå.

Herr talman! Med dessa ord har jag velat framhålla de synpunkter, som
jag särskilt anser vara viktiga, alltså att fonden för friluftslivets främjande
bör användas för de syften, som fritidsutredningen omnämnt i sin skrivelse
till Kungl. Maj :t och som departementschefen i stort sett, och även utskottet,
gillar. Jag har även velat framhålla, att en organisation av friluftslivet på
alla de olika områden, som komma ifråga, också måste föra med sig kostnader,
som visserligen kunna hållas på en mycket blygsam nivå, men som icke
böra stå hindrande i vägen för ett beslut, genom vilket riksdagen ger Kungl.
Maj:t befogenhet att i rimlig omfattning lämna bidrag till organisationskostnader.

Herr talman! Jag anhåller således, att riksdagen måtte uttala, dels att hinder
ej bör möta för Kungl. Majit att lämna bidrag till organisationskostnader
för friluftslivets behov och främjande, dels att Kungl. Majit från fall till
fall äger avgöra, örn bidrag till badanläggningar, friluftsbad m. m. skola utgå
ur idrottsfonden eller ur friluftsfonden.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Ang. anslag till avsättningar• till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Protokollsföringen övertogs nu av kammarens sekreterare, kammarrättsrådet

Norrman.

In fidem

Gunnar Britth.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Denna debatt har givit mig anledning att göra några randanmärkningar i
frågan.

När plötsligt, såsom här har skett, många miljoner kronor komma att i en,
låt mig säga extraordinär ordning stå till statsmakternas förfogande, är det
ju ganska naturligt, att det leder till att folk funderar över, hur man lämpligen
skall använda dessa pengar. Jag förstår också, att det finns folk, som frågar
sig, örn det är lämpligt att använda så stora summor, som det här är fråga örn,
till idrotts- och gymnastikrörelsen och till friluftslivets främjande. Det finnes
åtskilliga, som förmena, att man borde använda pengarna för andra ändamål,
som ligga dem närmare, och som de anse lämpligen böra komma i fråga.

Jag vill fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet på en sak, som man
härvidlag icke får förbise. Hela vår moderna kulturutveckling leder ju till,
att människorna få en viss fritid, som man icke förr hade, och som det gäller
att utnyttja på lämpligt sätt. Detta är en utvecklingstendens. En annan är,
att arbetet allt mer och mer förvandlas från kroppsarbete till intellektuellt arbete.
Vi känna alla till att den moderna industrialismen leder till att människorna
få mera användning för sin tankeförmåga, för sin uppmärksamhet, än
kanske för sin muskelstyrka. Emellertid förhåller det sig ju så, att om vissa
sidor av vår förmåga icke brukas, förtvina de delar av vår organism, som icke
komma till användning. Följaktligen, örn man skall kunna bevara människornas
balans och sundhet, fordras det icke bara att man tänker och är uppmärksam,
det fordras även att man använder sin kropp. Det är för en sund utveckling
av det svenska folket grundläggande, att folket beredes tillfälle till idrott
och kroppsrörelse och till friluftsliv. Det skulle vara ett kapitalt misstag av
de svenska statsmakterna att icke inse detta. Man bör hellre vara frikostig
med understöd åt de rörelser, som syfta till att främja dessa områden av den
mänskliga verksamheten, än att vara njugg. Jag skulle för min del vilja varna
riksdagen för att hylla den satsen, att därför att tipsmedel äro lättillgängliga
kunna de användas för nästan vad slags ändamål som helst. Låt oss icke
bli förskräckta över att idrottsrörelsen eller gymnastikrörelsen eller friluftslivet
får stora anslag. Jag tror, att det är väl använda pengar. Det är fjor
övrigt viktigt att begagna detta tillfälle till att slå ett stort slag för vad man
gott kan kalla det svenska folkets uppfostran. Men det är också ganska naturligt,
att det, när stora medel stå till förfogande, genast uppstår rivalitet mellan
olika intressen. Man är genast färdig med att försöka taga för sig, örn jag så
får säga, en allt större och större kaka.

Jag förstår, att fru Gustafson som representant för den nya friluftsrörelsen
tycker, att idrottsrörelsen får för mycket pengar. Men man skall icke glömma
bort, att idrottsrörelsen och gymnastikrörelsen äro gamla folkrörelser med en
väl utbyggd organisation med stora möjligheter att väl använda pengarna, under
det att friluftsrörelsen är en relativt ny företeelse — som sådan visserligen
en stor dominerande rörelse, men den är dock icke så utbyggd, att den kan
ta hand örn pengarna på ett sådant sätt, att man, när de äro förbrukade, kan

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
säga, att pengarna blivit väl använda. Låt oss göra klart för oss, att friluftsrörelsen
bör få växa i sina kläder efter liand, och låt oss icke utan vidare, bara
därför att det är en sak, som ligger oss örn hjärtat, kasta ut för mycket pengar
på det hållet.

Den föreslagna fördelningen av de olika medlen är — anser jag ■— väl avvägd,
och jag tror icke, att det finnes någon anledning till avundsjuka liär-l
vidlag. Jag tror, att idrottsrörelsen kan väl använda de pengar, som äro avsedda
för den, och jag tror, att friluftslivet får fullt upp att göra för att finna
en sådan användning för de 2 plus 3 miljoner kronor, som stå till förfogande,
att man kan säga, att användningen varit förnuftig.

Nu har i statsutskottets utlåtande, och även i debatten här i kammaren, talats
örn att ett nytt område, nämligen skytterörelsen, också bör få del av tipsmedlen.
Det är klart, att skytterörelsen ur många synpunkter är att anse som
en idrottsrörelse. Den leder icke bara till, som herr Severin sade, friluftsliv.
Själva skjutningen som sådan är en nervträning av stora mått och har sin betydelse
vid sidan av annan idrottslig och kroppslig rörelse. Det har också,
som man tidigare påmint örn, varit tal örn, huruvida skytterörelsen bör få sitt
anslag från Le huvudtiteln eller från någon annan huvudtitel. Jag vill meddela,
att vi i regeringen allvarligt övervägt just denna fråga, örn skytterörelsen
skall få sitt anslag via riksstaten eller om den skall få sitt anslag via tipsmedlen.
Det är nog rätt, som herr Ericsson i Kinna påpekade, att man bör
icke låta samma ändamål få anslag från två håll. Då blir det svårt med redovisningen,
och det blir heller ingen reda och ordning. Det är naturligtvis riktigt,
att varje ändamål bör få sitt anslag från samma håll. Regeringen har
också sökt tillämpa den principen över hela linjen. Vid vår prövning av saken,
kommo vi närmast till det resultatet, att skytterörelsen borde få sitt anslag
från riksstaten. Det kanske starkaste skälet härför var, att vi ansågo
skytterörelsen ha en sådan ställning och ligga så till i det allmänna medvetandet,
att riksdagen dock kanske vill vara med och behandla dess anslagsfrågor
mera i detalj. Så blir ju icke fallet, örn denna medelsanvisning sker
från tipsmedlen. Det finnes emellertid skäl för båda tillvägagångssätten. För
min del vill jag säga, att örn riksdagen i dag skulle följa statsutskottet, kommer
naturligtvis regeringen att på allvar taga upp denna fråga till förnyad
omprövning. ^Det kan, som sagt, anföras skäl för båda linjerna, både att vi
fortfarande låta skytteanslaget stå kvar på budgeten och att man låter anslaget
utgå från tipsmedel.

När man har så här mycket tipsmedel till förfogande, får man dock icke
förbise de väldiga risker, som äro förenade härmed. Man får nämligen göra
klart för sig, att denna stora medelstillgång ju icke med naturnödvändighet)
är evig. En vacker dag kunna ju alla tipsmedlen vara borta. Det kan ju hända,
att det icke längre kommer in några 15 miljoner kronor, ja, att det icke
kommer in ett öre, och vilken situation komma vi då in i? Jo, — då kommer
man i ett ganska bekymmersamt läge. Man har under tiden gjort väldiga anordningar,
som på sätt och vis förutsätta ständiga medelslillskott. När plötsligen
tipsmedlen äro borta, blir frågan: ha vi råd och möjlighet att tränga in
dessa miljoner på riksstaten, så att vi i vanlig ordning på skattevägen kunna
taga ut dem av det svenska folket? Om man tänker på detta, blir man en
smula fundersam och även bekymrad. Det är därför, som vi från regeringens
sida så strängt velat hålla fast vid den principen, att anslag från tipsmedlen
bör avse engångskostnader, som äro av den beskaffenheten, att man icke nödvändigt
skall behöva ersätta dem. Örn tipsmedlen taga slut, skall man således
kunna underlåta att giva ut lika mycket pengar i fortsättningen. Man har

ig Nr 39. Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
därför icke av tipsmedlen velat giva bidrag till förvaltningskostnader eller
till löpande utgifter i egentlig mening. .

Fru Gustafson sade, att idrottsrörelsen och gymnastikrörelsen ju fa betydande
summor från tipsmedlen till löpande utgifter. Ja, men vi skola komma
ihåg, att idrotts- och gymnastikrörelsen sedan gammalt haft anslag från riksstat^
för löpande utgifter. Här har alltså icke skett någonting annat, än att
de löpande utgifter, vartill man förr fick bidrag via riksstaten, nu bestridas
med tipsmedel. Bidraget är ju litet mera frikostigt °nu än när anslaget kom
via riksstaten, men i princip förhåller det sig dock så. Nu kommer en ny rörelse,
den s. k. friluftsrörelsen, och genast är fru Gustafson framme och bönfaller
örn bidrag till denna rörelses förvaltningskostnader. Låt oss då göra
klart för oss, att varje ny rörelse, till vilken vi giva bidrag till förvaltningskostnader,
då också får en permanent organisationsapparat, som för sin tillvaro
är beroende av bidrag från det allmänna. Skulle tipsmedlen en vacker
dag sina, ja, vad händer då? Jo, då hänger allt detta i luften. Jag tror därför,
att vi fortfarande böra vidhålla en viss stränghet, när det gäller bidrag
till’ löpande utgifter, även örn vi för tillfället ha gott örn pengar.

I detta sammanhang vill jag säga några ord örn vad statsutskottet här uttalat
örn fonderingen. Det är alldeles självklart, att örn riksdagen gör ett uttalande,
regeringen på nytt skall överväga frågan örn fonderingen. Men varför
gör man en viss fondering? Varför låter man en miljon, eller vad det nu
kan bli av dessa pengar, icke direkt förbrukas utan giver dem till riksidrottsförbundets
lotterimedelsfond? Jo, därför att tipsmedlen nu bestrida vissa av
de löpande utgifter, som av gammalt förts på riksstaten, och dessa löpande
utgifter ha tillåtits att i någon mån svälla ut. Måste man icke då tänka på,
att den dag kan komma, då kanhända inga tipsmedel stå till förfogande men
idrottsrörelsen har kvar sin stora organisationsapparat, som kräver sitt tillskott.
Är det icke då bra att ha pengar i en fond, vars ränta i någon mån kan
bidraga till att uppehålla denna förvaltningsapparat? Örn man går över till
att säga: nu ha vi så mycket pengar, hurra! låt pengarna rulla, gör slut på
dem varje år! — så kan detta medföra konsekvenser, som man bör tänka på.
Jag har velat säga detta, därför att jag för min del icke kan finna, att det är
alldeles självklart, att man skall släppa denna fondering och gå över till att
låta alla pengar utan vidare gå åt för varje år.

Dessa ting lia alltså — det är detta, som jag velat framföra — olika sidor,
som det tål att tänka på.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag ser med glädje utvecklingen av friluftslivet
och idrottsrörelsen och allt vad som hör därtill, men jag kan icke värja
mig för tanken, att de stora anslag, som föreslås avsatta till fonden för idrottens
främjande, måste betyda en viss »övergödsling». Jag skulle möjligen kunna
vara tveksam på den punkten, örn jag delade statsrådet Skölds uppfattning,
att vi kanske en vacker dag stå i den situationen, att inga tipsmedel komma
in. Det är klart, att teoretiskt sett något dylikt kan inträffa, men jag tror
icke, att det för närvarande föreligger några omständigheter, som peka i dylik
riktning.

Trots min sympati för understöd åt idrotten och friluftslivet i alla dess
sunda former, tror jag, att man i detta sammanhang kan säga, att det ur budgettekniska
synpunkter knappast kan anses vara klokt, att vi operera vid si -

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
dan om nksbudgeten med stora miljonbudgeter, fastlåsta till sina inkomster
liksom också när det gäller utgifterna vid speciella saker, ty därigenom avliänder
sig ju riksdagen i realiteten möjligheten att pröva anslagsfrågorna på
samma sätt som sker, när anslaget är upptaget i riksbudgeten.

Efter detta vill jag, med herr talmannens benägna bistånd, anmäla, att jag
tillhör dem, som sedan någon tid reflekterat över, örn det verkligen icke finnes
andra ändamål, som borde komma ifråga, då det gäller att utnyttja tipsmedlen
på det för landet gagneligaste sättet. Det är klart, att det är nödvändigt med
samlingslokaler på landsbygden, men ifråga om den motionen har utskottet
gjort eli hänvisning, för vilken man mäste böja sig. Det är emellertid andra
ändamål, herr talman, som det tror jag man kan säga — äro av grundlägf/aride
vikt för vårt lands framtid, nämligen skapandet av nya inkomstkällor
lör vart folk.

Sedan någon tid lia vi diskuterat den tekniska forskningens läge. och
icke minst statsrådet Sköld har ju visat sitt intresse för denna sak. Faktum
är emellertid, att trots erkännande fran alla hall örn nödvändigheten av en
mycket intensivare teknisk forskning, denna alltjämt ligger i begynnelsestadiet
för att inte säga något ännu starkare. För forskningsändamål, kan man invända,
ha vi ju dock mycket rikliga penningmedel avsatta. Vi ha humanistiska
fonden, som ju årligen tillföres vissa belopp av lotterimedel och, enligt
vad det sagts, på grund därav ökar. Jag vet inte, huruvida nian inte
skulle kunna gå in för en större anpassning till det levande livet och för forskningen
bättre utnyttja humanistiska fonden, men många hävdar en sådan
uppfattning. Vi ha Längmanska fonden, som ligger något vid sidan därom.
Vi lia vidare den Wallenbergska fonden, som också ligger vid sidan, samt
for medicinen den Anderssonska fonden och dessutom för mera allmän forskning
den Wenner-Grenska fonden. Men den egentliga tekniska forskningen,
den, som mäste gå ut på att förrikliga våra försörjningsmöjligheter, bättre utnyttja
våra naturrikedomar, t. ex. en mera långt gående förädling av de naturrikedomar
vi ha, var får den medel ifrån? Hur är det med utforskandet
av aen vidare utvecklingen av vår trävaruindustri, vår massaindustri, våra
bergverksförekomster, vårt järn och stål hur är det nied uppbyggandet av en
minsk industri i detta land, som vi i stor utsträckning för närvarande sakna
enligt en del pa grund av att vi sakna naturliga förutsättningar därför därför
att vi inte lia kol, svavel och en del andra ting! Jag vill emellertid omedeliai
i erinra örn att å andra sidan många hävda, att vi ha den naturliga grundvalen
lör en stark kemisk industri i vår vattenkraft, i våra skogar och i vår
jord.

Varifrån, herr talman och ärade kammarledamöter fås pengar för alla de
forskningsuppgifter som här möta? Ja, årets riksdag har anslagit några
hundratusentals kronor, men alltjämt är situationen den att vi sakna tillräckliga
laboratoneutrymmen, vi sakna nödig apparatur, vi sakna kvalificerade
forskare — vi sakna framför allt medel, som möjliggöra stimulering till en
utbyggnad av dessa områden, varigenom kunde skapas större existensmöjligheter
tor hela folket i framtiden. Jag tror för övrigt inte att nian får säga att det
ar bara den saken det gäller. Enligt mitt sätt att se blir det nödvändigt att
de svenska statsmakterna — oell åtminstone regeringen synes ju vara inne på
den linjen, nied de initiativ den tagit — på ett långt, långt kraftigare sätt
mäste ga in tor litt fömkliga våra möjligheter till export, förrikliga våra möjligheter
till konkurrens med andra länder, örn vi inte skola bli utslagna och
darmed stallas inför försörjningsproblem i framtiden, sorn vi icke komma att

Andra kammarens protokoll 1039. Nr 30. o

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
bemästra, såvitt jag kan förstå, vilken politisk regi vi sedan lia. Användandet
av något tiotal miljoner per år för lösande av dessa uppgifter vore förvisso
väl använda pengar.

Det kan, herr talman, icke vara förmätet att ifrågasätta^ huruvida icke av
tipsmedlen, som ju nu flöda så rikligt som ingen någon gång har beräknat,
skulle kunna avsättas årligen någon miljon, kanske två, tre miljoner för just
dessa uppgifter.

Jag är beredd på att man säger: Men avsikten da vi startade deli här röreisen
var ju ändå att medlen skulle gå till friluftsliv, idrotten o. s. v.! Ja,
men väl inte till hur stora belopp som helst och väl inte under all framtid? Jag
vet inte, örn det är möjligt att få någon sympati för dessa synpunkter. Många
skulle emellertid säkerligen vara mycket glada härför.

Utskottet har emellertid gått in för, såvitt jag förstår, att det borde utredas,
hur det skall förfaras med dessa medel för framtiden. Jag vill gärna
tolka dess uttalande på sidan 6 på så sätt, herr talman. _I varje falldin jag
understryka de två synpunkterna: för det första att vi inte skola gå in för
flera budgeter än en, och för det andra att, då vi ha sa rikligt med tipsmedel,
skola vi tänka på det som är av långt större betydelse än allt annat i det långa
loppet för landets framtid, nämligen den forskning som skapar ökade försörjningsmöjligheter
för hela vårt folk.

Häruti instämde fröken Hesselgren, fru Östlund samt herrar Aqvist, Bagge
och Ericson i Boxholm.

Herr Råstock: Herr talman! För de äldre i denna kammare behöver jag
inte påminna om, att jag på sin tid hade till speciell uppgift att försöka åstadkomma
avslag på varje anslag till skytterörelsen. Under mångå år lyckades
jag också i andra kammaren, men lika regelbundet blev det så att vid de gemensamma
voteringarna fick skytterörelsen ett större eller mindre anslag. Jag
har alltså både lyckats och misslyckats i fråga om mina insatser för skytterörelsens
avskaffande till att börja med.

Men jag har också en gång tillsammans med en annan örebroare riktat förstoringsglaset,
kan jag säga, på hur idrottens medel ha använts, och de upptäckter
vi då gjorde voro av det slag, att vi den gången lyckades förmå riksdagen
att flytta en betydande del av det anslag, som då beviljades på riksstaten,
över på anslaget för främjande av gymnastiken. ^

Jag har velat göra denna lilla erinran därför att då jag tog ställning till
vad första avdelningen i sin motivering föreslog det samlade statsutskottet, så
läste jag det inte en utan flera gånger, men jag fann ingenting som var att
invända emot det, helt enkelt av det skälet att skytterörelsen fått en helt annan
inriktning än vad den tidigare hade. Den har numera kommit att bli en
verklig folkrörelse. Den idrottsliga sidan av saken har framhållits så många
gånger i debatterna här i kammaren för och av oss, som voro motståndare
till att det skulle lämnas anslag på fjärde huvudtiteln. Yi anförde vid många
tillfällen, att det riktigare vore att detta anslag till skytterörelsen ginge antingen
på femte eller på åttonde huvudtiteln. Nu ha vi kommit dit hän på
grund av att vi anse, att denna rörelse numera är en folkrörelse med helt annan
karaktär än tidigare. Folkets inställning är också en helt annan till denna
rörelse än förut. Vi endast önska, att Kungl. Maj :t skall taga under prövning,
huruvida det inte kan lämnas ett större eller mindre belopp för att göra i
ordning skjutbanor. Som gammal skogsmänniska måste jag .säga, att det är
då absolut lika trevligt eller trevligare att samlas och öva sig på detta sätt

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande ni. m. (Forts.)
än exempelvis att slita ut både skor och läderkulor i oändlighet och på det
sättet bli allt för ensidigt inriktad i fråga om sin fysiska fostran.

Jag har alltså inte kunnat upptäcka någonting farligt i statsutskottets uttalande,
och det var inte heller någon av kamraterna som gjorde det. Men då
nu frågan om redovisningen har framförts i debatten, så får jag väl lov att
bekänna kort, det helt enkelt, att jag tycker det är ett oting med dessa specialbudgeter.
De borde helt enkelt avskaffas. Det enda sättet för riksdagen att
verkligen kunna granska, till vilka olika ändamål de här anslagen gå, ligger i
dylika medels upptagande i den allmänna budgeten. Så långt går jag, och
jag hörde, örn jag inte missuppfattade den siste talaren, nämligen herr Kilbom,
att han hade ungefär samma inställning. Det kan inte vara rimligt att
man låter så stora miljonbelopp behandlas på det sätt som sker, även örn man
såsom jag har den uppfattningen, att Kungl. Maj :t inte skall vara insnörd allt
för hårt. Men det kan vara måtta på den öppna fullmakt i fråga örn tilldelning
av anslag, som kan komma i fråga.

. Sorn denna sak nu ligger till kan jag inte se annat än att Kungl. Majit vid
sm provning gjorde klokt i att även se till, huruvida man inte kan avskaffa den
bär specialbudgeten så gott som fullständigt. Då är jag övertygad örn att det
skall bli en mycket bättre hushållning på många håll än vad som nu är fallet.
Jag tror det vore till nytta inte bara för den svenska statskassan utan även
för respektive folkrörelse själv, örn det blir litet noggrannare tillsyn, hur dessa
pengar til syvende og sidst användas.

Herr talman! Jag har velat säga dessa ord och därmed motivera mitt bifallsyrkande
till statsutskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag finnér det en smula tveksamt, vad herr Råstock egentligen syftade tili
med sitt sista yttrande. Det förhåller sig ju så, att det är Kungl. Majit, som
granskär framställningarna örn anslag av tipsmedel och som fördelar dessa medel.
Vidare är riksidrottsförbundet ansvarigt för det sätt, varpå de till förbundets
verksamhet anslagna medlen användas. Förbundet är dessutom skyldigt
att granska, hur medlen handhavas av de lokala organisationerna. Riksförbundets
medelsförvaltning granskas av särskilt utsedda revisorer. Därjämte
är förbundets verksamhet sådan, att statsrevisorerna ha rättighet att
ingripa och granska. Här utövas alitsa kontroll i precis samma former, som
man annars i allmänhet använder. Även örn man inte beträffande tipsmedlen
hade någon specialbudget utan lät inkomsterna av dessa medel upptagas bland
statens vanliga inkomster och sedan tog upp anslagen av tipsmedlen som vanhga
budgetanslag, skulle ju tipsmedlen användas på precis samma sätt och
medelsförvaltningen bli granskad på precis samma sätt som nu. Jag måste
för min del bestämt bestrida, att det icke sker en ordentlig prövning, då det
gäller att bevilja anslag av dessa medel, eller att medlens användning icke blir
föremal för en ordentlig kontroll.

Herr Råstock erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Jag vill bara

säga till herr statsrådet, att jag inte gjort någon anmärkning mot granskningen
av tipsmedlens användning. Det är emellertid så, att av dessa medel beviljas
stora anslag utan vidare. Skulle dessa anslag upptagas i budgeten, förmodar
jag, att Kungl. Majit icke kunde undgå att förfara så som sker exempelvis i
fråga om anslaget lill det s. k. fredsarbetet. Beträffande det sistnämnda anslaget
specificeras nämligen, vilka föreningar och vilka organisationer, som

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
få del av anslaget. Jag tror, att det går an att göra på samma sätt, då det
gäller tipsmedlen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Om herr Rå stock

verkligen önskar, att regeringen skall ta in en lista över alla de anslag,
som utgå av tipsmedel, och örn statsutskottet skulle finna nöje i att läsa en
sådan lång förteckning, så kan det icke vara något hinder att ordna den saken
även med den nuvarande anordningen för tipsmedlens användning.

Herr Svensson: Herr talman! Jag skall bara säga några ord i anledning
av vad som tidigare anförts under debatten. Den förste talaren, herr Ericsson
i Kinna, ville inte vara med om utskottets uttalande angående skytterörelsen.
Såvitt jag kan förstå sysslade han mest med en formell fråga, i det att han
gjorde gällande, att stödet åt skytterörelsen icke borde utgå dels i form av
anslag på den allmänna budgeten och dels i form av anslag av tipsmedel. Jag
vill i detta sammanhang bringa i erinran ett uttalande, som statsrevisorerna
gjorde förra året. Vi ifrågasatte, att man skulle använda hälften av tipsmedlen
till allmänna budgetändamål. Om man följt statsrevisorernas förslag,
hade skytterörelsen kunnat erhålla större belopp under fjärde huvudtiteln. I
denna fråga är jag nog ense med statsrådet Sköld. Han var också inne pa den
linjen, att man icke borde bevilja anslag från olika håll så att säga, enär
detta skulle göra redovisningen och kontrollen besvärligare.

Statsrådet yttrade, att då det är fråga örn medel, som flöda så rikligt som
fallet är med tipsmedlen, många anmäla sig för att få del av medlen. Det
är otvivelaktigt riktigt, Bland dem, som på detta sätt anmält sig, befinna sig
också jag och några av mina meningsfränder. Vi lia i en motion anmält oss
som sökande för att möjligen kunna få något av dessa flödande medel att användas
till ett ändamål, som jag hoppas, att ingen anser onyttigt, nämligen
till anordnandet av semester åt husmödrar på landsbygden. ^ Jag tror, att vi
nog kunna vara ense örn att medel behövas för detta ändamål och att det är
på tiden, att man kommer ihåg den uppbyggande och uppfostrande verksamhet,
som husmödrarna utöva, en verksamhet, som är väl förtjänt av en uppmuntran
i form av semester. Jag är mycket tacksam för att första avdelningen i statsutskottet
gjort ett uttalande av sådan innebörd, och jag hoppas, att detta skall
leda till att vi för nyssnämnda ändamål skola få ett anslag av tipsmedel. Fru
Gustafson uttalade, att icke endast husmödrar på landsbygden utan även andra
husmödrar borde få del av bidragen för anordnandet av semester. Jag har
ingenting emot att så blir fallet, ty husmödrarnas verksamhet och deras uppfostrande
arbete är givetvis lika värdefullt, vare sig de bo i städerna eller på
landsbygden. På den punkten har jag sålunda samma mening som fru Gustafson.
Hon tyckte vidare, att eftersom anslaget till beredande av semester åt
husmödrarna icke komme att användas direkt för friluftslivets främjande,
det icke vore riktigt, att anslaget utginge ur den mindre fonden, fonden för
friluftslivets främjande, utan hon ville, att anslaget skulle tagas ur den större
fonden, fonden för idrottens främjande. Det är en sak, som naturligtvis
kan diskuteras. Herr Kilbom var inne på att den sistnämnda fonden var
så stor. Jag tror att han i det sammanhanget talade örn övergödning. Jag
skall inte uttala mig örn det berättigade i herr Kilboms yttrande. Så mycket
är väl emellertid säkert, att örn pengarna flöda till i allt för stor utsträckning,
blir vaksamheten vid deras användning inte lika stor som när pengarna äro
sparsammare förekommande. För min enkla del tror jag, att det är möjligt
att till direkta budgetändamål använda en större del av tipsmedlen än som
nu sker.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)

Jag skall, herr talman, inskränka mig till det nu sagda och be att få yrka
bifall till utskottets utlåtande i dess helhet.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Rubbestad, Werner i Höjen,
Pettersson i Rosta, Andersson i Södergård, Westman, Gardell, Jonsson i Skedsbygd,
T orne gård och Onsjö.

Herr Ward: Om jag fattade fru Gustafson rätt, tycktes hon befara, att de
medel, som utskottet tänkt sig skola användas för skjutbanor, möjligen skulle
kunna tagas utav den del av tipsmedlen, som anslås till friluftslivets befrämjande.
Jag vill med anledning därav fästa uppmärksamheten på, att i det
stycke i utskottets motivering, där denna fråga beröres, framhålles det, att
bidrag till skytterörelsen bör utgå av de tipsmedel, som äro avsedda att användas
för idrottsändamål. Samtidigt som jag fäster uppmärksamheten därpå
vill jag emellertid framhålla vikten av att man, när man går till en fördelning
av dessa medel, icke underskattar den stora betydelse, som den allmänna
idrotten har för vårt folk och vårt land. Jag vill med glädje notera vad
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet yttrade härom i det anförande,
han nyss höll.

Beträffande slutligen den av utskottet framförda tanken, att .fonderingen
av tipsmedlen skulle upphöra, vill jag med anledning av herr statsrådets
anförande framhålla, att utskottet ingalunda yttrat sig kategoriskt på den
punkten utan nöjt sig med att ifrågasätta, huruvida en fortsatt fondering kan
anses ändamålsenlig och nödvändig, samt överlämnat till Kungl. Majit att
pröva örn så är fallet. Denna fråga står alltså fullkomligt öppen. Yisar det
sig, att det alltjämt finns goda skäl för en fortsatt fondering, lär statsutskottet
säkerligen icke ha någonting att erinra mot en sådan väl dokumenterad slutsats.

Fru Gustafson: Herr talman! Herr statsrådet är ju icke närvarande, men
jag vill åtminstone få antecknat till kammarens protokoll, att jag har den uppfattningen,
och all min erfarenhet av organisationsarbete har gjort mig övertygad
därom, att det frivilliga arbetet på olika områden har den största betydelse,
icke minst då det gäller att få goda resultat. Jag frångår icke i någon
mån denna min uppfattning, då jag säger, att jag anser, att ideella organisationer
ha rätt att ställa anspråk på någon ersättning för sådant arbete, som
utföres av frivilliga krafter och som icke kail kallas för avlönat arbete. Jag
har därför också i denna diskussion om fördelning av tipsmedlen velat erinra
örn Skidfrämjandets betydelse för friluftslivet och folkhälsan, och jag har
funnit skäl att göra en jämförelse mellan det begärda anslaget till Skidfrämjandet
och de väldiga belopp, som tilldelas riksidrottsförbundet och dess organisationer
till bestridande av förvaltnings- och organisationskostnader. Jag
har velat föra detta på tal, för den händelse man skulle anse sig även i fortsättningen
böra avslå dessa blygsamma ansökningar örn anslag till anordnandet
av utflykter, skidfärder, instruktionskurser och liknande. Oaktat jag inte fått
någon erfarenhet av Skidfrämjandets verksamhet annat än i det sammanhang,
jag förut berörde, har jag dock fått klart för mig, att organiserandet av semester
för husmödrarna ovillkorligen ■— även örn man räknar i största utsträckning
med frivillig arbetskraft -— måste draga med sig organisationskostnader.
Tidigare har jag nog önskat, att statens bidrag till anordnandet av
semester för husmödrarna skulle tagas av helt andra inkomster än tipsmedel
ur friluftsfonden. Jag har, som jag förut nämnde, med stor glädje sett, att

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)
statsutskottet hemställt om bifall till de motioner vid årets riksdag, som avse
anslag till anordnandet av semester åt landsbygdens husmödrar. Jag vill
— med herr Svenssons instämmande — erinra örn att även andra husmödrar
böra få komma i åtnjutande av ett dylikt anslag. Vad beträffar organiserandet
av husmödrarnas semester, måste man i mycket stor utsträckning räkna
på de ideella organisationernas medverkan. En sådan medverkan måste emellertid
för dessa medföra kostnader, som de icke ha möjlighet att bära. Jag vill
i detta sammanhang erinra örn de försökssemestrar, som nu börjat och under
sommaren komma att pågå i hela landet, från Tornedalens folkhögskola och
ned till Önnestad. Avgifterna för själva pensionen har man måst hålla utomordentligt
låga, för att just de mindre bemedlade husmödrarna, skola kunna
komma i åtnjutande av semester. En semester bör emellertid giva något utöver
den dagliga näringen, d. v. s. mat och vila. Den bör även på annat sätt
verka stimulerande eller åtminstone förkovrande. Av denna anledning har
man också gjort dessa blygsamma försök med att anordna föreläsningar, utflykter
och samkväm. Kostnaderna härför kunna emellertid icke täckas av
inackorderingsavgiften utan måste bestridas på annat sätt. Med vad jag nu
anfört har jag velat motivera mitt yrkande på att pengar skola kunna tagas ur
friluftsfonden för organiserande av en verksamhet av den art, jag här antytt.

Herr talman! Jag har fått upplysning örn att mitt föregående yrkande under
debatten icke var formellt riktigt och att det därför kanske icke kan
framställas proposition på detsamma. Jag är ganska okunnig i dylika formella
frågor. Jag har emellertid med sekreterarens benägna medverkan formulerat
örn mitt yrkande. Jag ber därför att få föreslå, att kammaren måtte
besluta, att efter det stycke å sid. 6 i utskottets tryckta utlåtande, som börjar
med orden »Utskottet finner» och slutar med orden »nästa budgetår», tillägges
ett stycke av följande lydelse:

»Utskottet finner dock hinder ej böra möta för Kungl. Majit.att lämna bidrag
till organisationskostnader för friluftslivets behov och främjande samt att
Kungl. Maj:! måtte tillerkännas befogenhet att från fall till fall avgöra, örn
bidrag till badanläggningar, friluftsbad m. m. skola utgå ur idrottsfonden eller
ur friluftsfonden.»

Herr Nyblom instämde häruti.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Pa av herr talmannen dära
given proposition blev utskottets hemställan av kammaren bifallen. Herr. talmannen
gav därefter beträffande den del av utskottets motivering å sid. 6 i det
tryckta utlåtandet, som började med orden »Utskottet finner» och slutade med
orden »nästa budgetår», propositioner dels på godkännande av utskottets motivering
i berörda del dels ock på godkännande av samma motivering med det
tillägg, som innefattades i det av fru Gustafson under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Eru Gustafson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner den del av statsutskottets motivering
å sid. 6 i utskottets förevarande utlåtande nr 247, som börjar med orden
»Utskottet finner» och slutar med orden »nästa budgetår», röstar

Ja;

Nej;

Den det ej vill, röstar

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. anslag till avsättningar till fonden för idrottens främjande och till
fonden för friluftslivets främjande m. m. (Forts.)

Vinner Nej, Ilar kammaren godkänt samma motivering med det tillägg, som
innefattas i det av fru Gustafson under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets motivering i berörda del oförändrad.

Herr talmannen framställde härefter beträffande sista stycket av utskottets
motivering propositioner dels på godkännande av utskottets motivering i denna
del dels ock på bifall till det under överläggningen framställda yrkandet, att
berörda stycke skulle utgå ur motiveringen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ericsson i Kinna begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner sista stycket av motiveringen i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 247, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren för sin del beslutat, att berörda stycke skall utgå
ur motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava rösta för ja-propositionen.
Herr Ericsson i Kinna begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstnings apparat verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och 73
nej, varjämte 11 ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering i denna del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets motivering
i övrigt av kammaren godkänd.

§ 7.

Eöredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslagsmedel till
nybyggnad för ammunitionsfabriken;

nr 249, i anledning av väckt motion örn anslag till markförvärv för radiosändarstation
vid Västgöta flygflottilj å Karlsborg;

nr 250, i anledning av väckta motioner örn anslag till förstärkning av försvaret
vid Gotlands östra kust;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder beträffande
villkorligt dömda personer ävensom frigivna fångar;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till konjunkturinstitutet
för budgetåret 1939/40;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster;

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Ang. ändrade
grunder för
egnahemsverksamheten

m. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. in. (Forts.)
nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om avsättning till statens automobilskattemedelsfond; nr

255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Statens
isbrytarverksamhet: Avlöningar för budgetåret 1939/40; och

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till löneplaner
för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 83, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte
i dessa ämnen väckta motioner.

I en till riksdagen den 17 mars 1939 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 236, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, framlagt
förslag angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
åtskilliga inom riksdagen väckta, i utskottets utlåtande närmare omförmälda
motioner.

I motionen II: 455 av herr Sandberg hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels anvisa till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk ett förslagsanslag av kronor 1,500,000, dels ock medgiva
att Kungl. Majit finge för 1940 bevilja statsanslag intill 3,000,000 kronor för
utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

Motsvarande belopp i Kungl. Majits förslag voro 1,250,000 kronor respektive
2,500,000 kronor.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits förslag

I) dels medgiva, att Kungl. Majit finge, med hänsynstagande till vad utskottet
i sin motivering anfört och i huvudsaklig överensstämmelse med de i
bilagorna A, B och C till utskottets utlåtande intagna bestämmelser, utfärda

a) kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,

b) kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

c) kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m.;

II) dels för egnahemsstyrelsen fastställa av utskottet föreslagen personalförteckning; III)

dels godkänna av utskottet föreslagen avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40;

IV) dels för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa:

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 202,800 kronor;

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 95,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare ett
förslagsanslag av 1,290,000 kronor;

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)

till Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för jordanskaffningsverksamhet
ett förslagsanslag av 1,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare
ett anslag av 500,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar ett förslagsanslag av
100,000 kronor;

till Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ett reservationsanslag av 300,000 kronor;

till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor;

V) dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge för budgetåret 1939/40 bevilja
statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till byggande
av nybyggesvägar;

VI) dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge för år 1940 bevilja statsanslag
intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

VII) dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge för tiden 1 januari—30 juni 1940
bevilja statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 11,000,000 kronor,
därav 7,250,000 kronor för jordbrukslägenheter och 3,750,000 kronor för
bostadslägenheter, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning och i den mån så utan förfång för lånerörelsen för
jordbruksändamål kunde ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större belopp
än det sist angivna;

VIII) dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse med hittills tilllämpade
riktlinjer under budgetåret 1939/40 uppskov till ett sammanlagt belopp
av 100,000 kronor finge beviljas med erläggande av ränta och amortering
å lån från egnahemslånefonden;

IX) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning finge under
tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap
av egnahemsstyrelsen disponeras tillhopa högst så stort belopp, att vad
som utestode i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle under
sagda tid överstege 1,500,000 kronor;

_ X) dels medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens för ny utlåning
disponibla kapitaltillgång, som ej anvisades såsom jordanskaffningslån, finge
under tiden 1 januari—30 juni 1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande
av förlagslån åt kommuner, aktiebolag och föreningar;

XI) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder till Arrendeegnahemsfonden
för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 500,000
kronor;

XII) dels medgiva, att för år 1940 finge från arbetarsmåbrukslånefonden
beviljas statslån intill ett belopp av 10,000,000 kronor;

XIII) dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder till Arbetarsmåbrukslånefonden
för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av 4,000,000 kronor;

B) att följande motioner, nämligen I: 214, I: 296, I: 302, I: 303 och II: 464,
likalydande, 1:304, 1:305 och 11:468, likalydande, 1:306 och 11:467, likalydande,
I: 307 och 11:470, likalydande, 1:308 och II: 469, likalvdande, I: 309,
1:310, 1:311, 1:312, II: 31, II: 32, II: 33, II: 254, 11:336, 11:454, 11:455,
II: 465 samt II: 466, matte, i den man de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i sin motivering anfört och här ovan hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverlcsamheten rn. m. (Forts.)

Keservationer hade avgivits

1) av herrar Sederholm, Gabrielsson, Hedlund i Häste och Cadenberg, vilka
ansett, att utskottets motivering å sid. 26 i fråga om åtgärder av tvångskaraktär
för anskaffande av jord till egnahemsändamål bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse;

2) av herrar von Stochenström och Carlström, vilka ansett, att utskottets
motivering å sid. 26 i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande
av jord till egnahemsändamål bort hava viss, av reservanterna föreslagen lydelse; 3)

av herrar Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Carlström vilka
ansett, att utskottets motivering å siel. 39—44 angående förräntning och amortering
av egnahemslån bort hava viss lydelse, som reservanterna föreslagit;

4) av herr Andersson i Tungelsta, vilken ansett, att utskottets motivering
å sid. 48—49 angående viss åborätt bort hava viss, av reservanten föreslagen
lydelse;

5) av herrar Sederholm, Hedlund i Häste och Casenberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Casenberg: Herr talman! I föreliggande förslag angående egnahemsverksamheten
ha införts flera förbättringar i jämförelse med nu gällande bestämmelser,
bl. a. den, att större lån kunna erhållas och att lån kunna erhållas
till högre procent av värdet av en lägenhet. Det hatmed nuvarande bestämmelser
visat sig icke vara så väl beställt härvidlag. Så högt lån har icke kunnat
lämnas, att vederbörande kunnat fullt reda sig. Han bär därför måst anlita
andra utvägar och därvid fått betala högre^ ränta, vilket ju redan från
början undergrävt hans ekonomi och medfört svårigheter. Genom att enligt
föreliggande förslag större lån kunna erhållas, lån till högre procent av fastighetens
värde, kan man hålla räntorna betydligt nere. Detta är av stor betydelse
för en utveckling av egnahemsverksamheten. De höga räntorna ha i
många fall tvingat egnahemsägare att lämna sina egna hem. Att ränteutgifterna
hållas inom rimliga gränser är enligt min mening villkoret för att egnahemsägarna
skola kunna reda sig.

Nu får man naturligtvis inte förbise det förhållandet, att man fortfarande
i egnahemsverksamheten kommer att få räkna med stora risker. Därvid beror
det naturligtvis väsentligen på örn de personer, som få dessa lån, kunna reda
sig. Det måste ju bli stora påfrestningar på en person, som är så högt skuldbelastad
som en egnahemsägare, och för att han skall kunna reda sig måste
han besitta arbetsförmåga och förmåga att ordna ekonomien i sin verksamhet.

Man kan fråga sig, örn det inte varit lyckligast, att denna utredning hade
fortsatt därhän, att man även gått in för en utredning örn hushållningssällskapens
omorganisation, då denna egnahemsverksamhet och hushållningssällskapens
verksamhet för övrigt gå så i vartannat. Jag anser, att det hade varit
lyckligt, örn en sådan utredning hade varit klar och nu förelegat. Hushållningssällskapens
tjänstemän ha sin verksamhet förlagd dels till egnahemsnämnderna
och dels till hushållningssällskapen, och lönerna äro på så sätt förenade.
När nu enligt föreliggande förslag egnahemsnämnderna skola skiljas
från hushållningssällskapen, kommer det naturligtvis att uppstå vissa svårigheter
i fråga örn dessa tjänstemän, som ha blivit garanterade eller utlovade löner,
vilka inte gärna kunna minskas. De måste ju ha sin lön. Det hade därför
enligt min mening varit lyckligast med en utredning av hushållningssällska -

Fredagen den D juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ane/, ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
pens omorganisation nu i samband med avvecklingen i huvudsak av deras handhavande
av egnahemsverksamheten.

Då jag i många år har bidragit till egnahemsbildningen, ser jag med tillfredsställelse
de förbättringar, som kunna åstadkommas för denna verksamhet,
men jag finner det inte så. lyckligt att nu på en gång förstatliga egnahemsnämnderna.
Det hade varit bättre, örn de egnahemsnämnder, som nu finnas,
fått fortbestå, då, som jag finner, de bestämmelser, som ingå i förslaget till
kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten, väl skulle kunna
anpassas efter den nuvarande organisationen. Jag kan i detta fall hänvisa till
den reservation nr 5, som jag har varit med att biträda, av herr Sederholm
m. fl. Jag skall be att få citera följande: »Förslaget örn egnahemsnämndernas
förstatligande skulle innebära ett allvarligt ingrepp i hushållningssällskapens
organisation och verksamhet, enär sällskapen inrättat sitt arbete i allmänhet
och särskilt konsulentarbetet jämväl med hänsyn till egnahemsverksamheten.
Då nu en utredning angående sällskapens organisation är nära förestående,
synes det betänkligt att, innan denna utredning föreligger, fråntaga sällskapen
så betydelsefulla uppgifter, som nu föreslagits. Jämväl för 1938 års jordbruksutredning,
som har till uppgift att verkställa utredning av jordbrukets
produktionsbetingelser och avgiva förslag till organisatoriska åtgärder med avseende
på jordbruket, torde en så genomgripande omorganisation, som nu föreslås,
kunna komma att föregripa utredningens resultat.» Jag finner också, att
statsrådet har haft en känsla av att det inte skulle varit klokt att ingripa så
kraftigt, att hushållningssällskapen helt skulle frånskiljas från sin befattning
med egnahemsverksamheten, då han nämligen, emot utredningsmännen, har gått
in för att hushållningssällskapen skola behålla en del av den verksamhet, som
kommer att tilldelas egnahemsnämnderna. I denna min tankegång har jag,
kan man säga, gott sällskap, då ju herr statsrådet också har haft den uppfattningen.

Sedan vill jag påpeka, att i den kungl, propositionen icke föreslagits någon
särskild lagstiftning för utvidgning av expropriationsrätten, på sätt utredningsmännen
föreslagit departementschefen, för erhållande av erforderlig tillskottsjord
för utvidgning av ofullständiga jordbruk, fastän departementschefen
uttalat sig därför. Det har nämligen ansetts att tillräckligt med jord bör
kunna anskaffas på frivillighetens väg. Enligt mitt förmenande skulle en dylik
åtgärd i manga fall framkalla olust och på så sätt skada verksamheten
samt innebära ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde jordägarens
rätt. De enstaka fall, som förekommit, där det skulle varit behövligt med tillskottsjord,
som jordägaren inte velat frivilligt avstå, torde vara så få, att de
inte kunna ge anledning till ett lagförslag i ärendet. Jag finner för min del,
att tillgripande av expropriation skulle skada verksamheten i många fall, och
därför anser jag det lyckligare, att icke sådan åtgärd vidtages. Jag har, herr
talman, endast velat anföra detta och har intet yrkande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! De ändrade grunder för den statliga
egnahemsverksamheten, som föreslås i Kungl. Maj:ts nu förevarande proposition,
ha i huvudsak tillstyrkts av jordbruksutskottet. Det är blott i ett
par avseenden utskottet föreslagit vissa ändringar. Det gäller dels villkoren
för utlämnande av premielån, dels sättet för beräkning av räntan å de beviljade
egnahemslånen. Då jag för min del icke har kunnat biträda utskottsförslaget
i den del som avser ränteberäkningen utan därvid anslutit mig till den
av herr Gustafson i Vimmerby m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade reservationen,
skall jag be att få med några ord motivera reservanternas ståndpunkt i
detta avseende. Jag går med avsikt därvidlag inte in på förslagets övriga de -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för eg naii erit sv e r k sam h e t e n m. m. (Forts.)
täljer av den anledningen, att jag har mig bekant, att andra ledamöter i kammaren
komma att uppta egnahemspropositionens övriga detaljer och därmed
sammanhängande frågor till diskussion.

I propositionen föreslås en fast ränta, under det att utskottsmajoriteten,^ i
huvudsaklig överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag, föreslår
rörlig ränta. Propositionens förslag därvidlag innebär, att räntan å egnahemslån
under hela lånetiden skall vara lika och beräknas efter en av Kungl. Maj :t
bestämd räntefot, som inte får understiga medelräntan för statens upplåning
mot obligationer under de tre budgetår, som löpa närmast före det år krediten
beviljas, med tillägg av V, procent. Utskottsmajoritetens förslag örn rörlig
ränta innebär, att räntefoten för beviljade egnahemslån skall under hela
lånetiden vara rörlig i förhållande till det allmänna räntelägets växlingar.
Räntefoten skall även i detta fall bestämmas av Kungl. Maj :t, och den får efter
ett beräkningssätt, motsvarande det i propositionen föreslagna, ej understiga
medelräntan för statens obligationsupplåning under tre år med tillägg
av 7„ procent.

Departementschefen har såsom motivering för förslaget om fast ränta bland
annat anfört, att det vid startandet av ett jordbruk måste vara till fördel att
veta, till vilket belopp ränteutgifterna komma att uppgå under en längre tid
framåt. Härigenom underlättas möjligheterna att genom kalkyler beräkna
hur stort kapital som med utsikt till framgång bör kunna investeras i jordbruksföretaget.
En dylik kalkyl måste bli mycket osäkrare att göra, om
räntan tillätes att följa penningkonjunkturens allmänna växlingar. Ur den
synpunkten sett bör räntan vara fast. Om räntan blir fast, kan emellertid
inte undgås, att liksom fallet är med hypotekslån och med statens sekundärlån
räntans höjd kommer att bli beroende av vid vilken tidpunkt krediten upptages.
Sannolikt bör emellertid detta medföra, att vid högt ränteläge försiktighet
kommer att iakttagas med igångsättandet av jordbruksföretag, såvida inte
fastighetsvärdena stå lågt eller konjunkturerna för jordbruksproduktionen förete
en stabil lönsamhet. Sådana hänsyn synas också departementschefen väl
sammanfalla med förhållandena inom all ekonomisk verksamhet.

I de yttranden som avgivits över egnahemsutredningens förslag ha från en
del håll förordats fast ränta och från andra håll rörlig ränta. Jag har för
min del ingen anledning förtiga, att uppfattningarna beträffande det lämpliga
med fast eller rörlig ränta äro i betydande grad delade. Emellertid har jag
inte kunnat undgå att taga en betydande hänsyn till en del av de yttranden
som avgivits. Jag tänker då i främsta rummet på de yttranden, som avgivits
av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. I dessa yttranden
ha samstämmigt framhållits betänkligheter ur statens synpunkt emot
förslaget örn rörlig ränta. Sålunda har det ifrågasatts, örn den i utredningen
och utskottsförslaget. åberopade utjämningen av ränteförluster för statens del
under tider av låg ränta verkligen kommer att motsvaras av räntevinster under
tider av hög ränta. Fullmäktige anse för sin del, att mycket talar för
att så inte kommer att bli fallet. Den rörliga räntans konsekvenser, inte bara
för egnahemsverksamheten utan även för statens övriga utlåningsfonder, belysas
i några rader i fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande, vilka jag ber
att här få ordagrant citera: »Enligt fullmäktiges mening böra ovan påvisade

förhållanden beträffande den föreslagna rörliga räntan tillmätas avgörande
betydelse. Örn ändock en dylik ränta anses böra införas i statens lånerörelse,
synes det vara av vikt att, innan ett avgörande träffas, en allsidig undersökning
verkställes rörande de konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt, som detta
skulle medföra icke blott för egnahemslånefondens del utan även för övriga
utlåningsfonder. Det torde nämligen ligga nära till hands, att därest den

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ånej. ändrade grunder för egnahem sver kram h elen m. m. (Forts.)
under nuvarande ränteläge fördelaktiga nya beräkningsgrunden skulle fastställas
för egnahemslånefonden, krav komma att uppstå från låntagare hos
andra fonder att jämväl komma i åtnjutande av de omedelbara förmåner en
rörlig ränta erbjuder.» Angående myndigheternas yttranden ber jag ytterligare
att fa tillägga, att socialstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket
jämväl för sin del förordat den fasta räntan.

En synpunkt, som jag finner, att man jämsides med de förut anförda bör
taga hänsyn till, är den, att under tider av stigande ränteläge kommer den
rörliga räntan att verka ofördelaktigt för låntagarna själva. Det inträder för
låntagarnas del en ökad räntebelastning, som vederbörande låntagare kanske
aldrig på allvar räknat med, då han startade sitt jordbruksföretag. När högt
ränteläge inträder, kommer det tvivelsutan att resas krav på för låntagarna
förmånligare ränteberäkning. Det blir ett tillfälle, som välvilliga motionärer
säkerligen inte komma att låta gå sig ur händerna, och jag tror, att i en dylik
situation det inte kommer att bli så synnerligen lätt, vare sig för en departementschef
eller för riksdagen, att kunna avvisa dylika krav.

Slutligen vill jag framhålla, att man, under förutsättning att fast ränta blir
besluten, torde kunna förutse, att enär fastighetsvärdena vid högt ränteläge i
regel ligga lägre än vad fallet är under lågt ränteläge, så komma de skilda årgangarnas
olika räntenivå ej att medföra samma olikhet i låntagarnas ekonomiska
belastning. Örn nämligen den ene låntagaren har att erlägga en ränta på
2 /, % och den andre låntagaren en ränta å 3 7* %, är det högst sannolikt, att
skillnaden i betydande grad är skenbar, därför att den, som bär startat sitt
företag under ett högt ränteläge, bör rimligtvis inte lia lika stora anskaffningskostnader,
som den som har startat under ett lågt ränteläge.

Herr talman! Till vad jag här anfört vill jag ytterligare blott foga, att
första kammaren redan har bifallit den vid utskottsutlåtandet i detta avseende
fogade reservationen, och då jag för min del har sökt att väga skälen för den
fasta och den rörliga räntan mot varandra, har jag inte kunnat komma till annan
uppfattning än att de övervägande oell starkaste motiven anförts för den
fasta räntan. I överensstämmelse med denna min uppfattning, med hänvisning
till de yttranden jag här erinrat om, med hänvisning till vad departementschefen
anfört, och med hänvisning till vad reservanterna i sin reservation
anfört, ber jag att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag, men med
den ändring i motiveringen, som innefattas i den av herr Gustafson i Vimmerby
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! I det komplex av frågor, som här
möter oss, träder på ett alldeles särskilt sätt i förgrunden spörsmålet örn de
ofullständiga jordbruken. Det torde numera vara allmänt erkänt, att egnahemsverksamheten,
sådan den tidigare bedrivits, i viss mån har varit fel inriktad
så tillvida, att den främjat tillkomsten av ett mycket stort antal ofullständiga
jordbruk. Nu är det ju meningen, att det skall bli en ändring härvidlag
och att man i fortsättningen skall söka få till stånd mera bärkraftiga jordbruk,
s. k. familjejordbruk. För min del anser jag, att just denna sak är en av dé
mera bärande principerna i det förslag som nu föreligger. Men även örn man
har den uppfattningen, så förstår man ju ändå, att det kommer att mota betydande
svårigheter att realisera de goda intentioner som man har i dessa hänseenden.

Jag vill i det sammanhanget säga, att det enligt min mening hade varit lämpligt,
örn man redan nu hade kunnat besluta genomförandet av en expropriationslagstiftning,
som skulle lia gett större möjligheter till att främja tillkomsten av
mera bärkraftiga jordbruk. Jag kan inte för min del dela reservanternas me -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
ning på denna punkt, nämligen att ett sådant exproporiationsförfarande icke
skulle vara nödvändigt av den anledningen, att man i nästan samtliga fall kan
uppnå frivilliga överenskommelser angående försäljning eller inköp av jord, tyden
erfarenhet som jag har på detta område och de iakttagelser^ som jag har
gjort också i övrigt ha givit vid handen, att det ofta är ganska svårt att uppnå
sådana frivilliga överenskommelser, som enligt reservanternas mening i regel
kunna uppnås. Jag kan inte heller dela reservanternas mening örn att införandet
av ett expropriationsförfarande skulle utgöra något som helst skadligt eller
onödigt ingrepp i den privata äganderätten, ty det är ju inte alls meningen,
örn man får ett sådant expropriationsförfarande genomfört, att man skall företaga
någon expropriation för expropriationens egen skull eller expropriera i
oträngt mål, utan meningen är väl den, att expropriation endast skall förekomma
i sådana fall, där ägaren är ovillig att överhuvud taget försälja jord, som
utan olägenhet för honom och utan men för honom kan avstås.

Det finns ju också en del andra saker, som lägga hinder i vägen, för att man
skall kunna realisera försöken att åstadkomma bärkraftiga jordbruk. Det hade
ju varit intressant att gå in på dessa saker nu, när frågan behandlas, men
jag kan på grund av den korta tid, som tydligen står till förfogande, försvärja
talare här, inte göra detta. Jag vill blott påpeka, att det föreligger ju på sina
ställen bristande avsättningsförhållanden i stor utsträckning, och det är en sak,
som måste rättas till genom understöd ifrån statsmakternas sida, örn man skall
kunna ernå bättre avsättning av produkterna eller det överskott av produkter,
som man givetvis måste få, när man får ett bärkraftigt jordbruk. Det erfordras
emellertid också vissa ändringar i vissa redan befintliga lagstiftningar.
Enligt min mening erfordras det en ändring av nuvarande jorddelningslag och
även beträffande någon annan lagstiftning, som jag nu inte, på grund av de
omständigheter som jag här berört, kan gå in på.

Jag skulle även vilja säga några få ord örn förslaget rörande förstatligande
av egnahemsnämnderna, som vissa reservanter här vända sig emot. För min
del anser jag, att denna föreslagna åtgärd är riktig och betingas av de i viss
mån kaotiska förhållanden, som ha varit rådande på detta område. Jag menar,
att det inte visat sig vara riktigt, att flera olika organ fått
handhava låneförmedlingen inom egnahemsverksamheten. Det har exempelvis
hänt i många fall, som jag känner till, att en lånesökande,
när han vänt sig till den myndighet, som handhar arbetarsmåbruksverksamheten,
för erhållande av arbetarsmåbrukslån, ej har ansetts kvalificerad
att erhålla något sådant lån, utan man har hänvisat honom till
egnahemsnämnden för att han där skall söka egnahemslån. Men när han gjort
det, har han fått det beskedet, att han inte heller varit kvalificerad att erhålla
egnahemslån, utan man har uppmanat honom att åter söka arbetarsmåbrukslån.
Inte minst på grund av dessa förhållanden anser jag, att det är riktigt, att, som
här föreslås, förstatliga egnahemsnämnderna. Genom den föreslagna ändring,
som jag förmodar kommer att antagas och som innebär att låneförmedlingen
kommer att omhänderhavas av endast ett organ, vinnes det resultatet, att vederbörande
lånesökande i alla händelser får ett bestämt besked örn vilket lån,
som han eventuellt kan vara kvalificerad att erhålla.

Det återstår nu endast att säga några ord om en detalj, nämligen räntespörsmålet.
Jag hade tänkt, att en efterföljande talare för utskottet skulle få redogöra
för utskottets inställning till denna särskilda fråga. Men eftersom jag nu
har ordet, skulle det måhända rentav anses som en svaghet, örn jag ej skulle
angiva min ståndpunkt härvidlag. Enligt min uppfattning är utskottets och
egnahemsutredningens förslag i detta avseende avgjort att föredraga framför
reservanternas, trots att det är Kungl. Majit som står bakom reservanternas

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
förslag i vad det avser denna detalj. Ett rörligt räntesystem åstadkommer enligt
mm mening största möjliga rättvisa för de olika låntagarna. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag får man däremot ett system med olika*räntesatser för olika låntagare
helt och hållet beroende på vid vilken tidpunkt den ena eller andra erhållit
lån. Örn vi skulle antaga Kungl. Maj:ts förslag, kommer alltjämt ett betydande
irritationsmoment att kvarsta, vilket i fortsättningen liksom tidigare
kommer att ge anledning till framställningar om ändringar. Det enda skäl,
som enligt min mening egentligen bär anförts emot utskottets förslag, är att det
skulle strida mot budgetära principer. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
pa det förhållandet, att för egnahemsverksamheten har inte någonsin ekonomiska
synpunkter varit avgörande, utan den har alltid varit en socialt inriktad
verksamhet, och den kommer givetvis också att vara det i fortsättningen. Örn
detta skulle leda till, som man har sagt, att man skulle nödgas avskriva något
belopp en eller annan gång, kan det enligt mitt sätt att se icke utgöra något bärande
skäl för att man mäste antaga Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Herr talman! Jag skall ej upptaga tiden längre, utan jag ber att med dessa
ord fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Barnekow: Herr talman! Yi kunna vara statsrådet tacksamma för
det förslag han har framlagt. Denna min tacksamhet hindrar ej, att jag kan
Ja vissa önskemal på grund av att min mening i vissa hänseenden avviker
fran. statsrådets. Vi lia. framlagt motioner såväl i första som andra kammaren
innefattande åtskilliga spörsmål. Då första kammaren redan har fattat
sina beslut i denna fråga, skall jag för min del ej framställa några yrkanden
på de olika punkter, som beröras i den av mig i denna kammare väckta motionen.
Men jag skall ändå rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet,
att han måtte beakta de synpunkter, som vi gjort gällande, vid organisationens
genomförande nästa år.

^Det är emellertid några punkter i utskottsförslaget, som jag ej kan förbigå.
Det har framhållits av några bland utskottets reservanter, att ett förstatligande
av egnahemsnämnderna vore olämpligt och att de därför alltjämt
böra vara anslutna till hushållningssällskapen. Då jag under många år tillhört
både egnahemsnämndens och hushållningssällskapets ledning i mitt län,
kan jag betyga, att samarbetet mellan egnahemsnämnden och hushållningssällskapet
varit mycket gott. Med hänsyn till min egen erfarenhet skulle jag
därför ej ha anledning att ställa mig på Kungl. Maj:ts ståndpunkt. Men jag
har hört och sett så mycket från andra hushållningssällskap, att jag förstår,
att det är orimligt att anse, att hushållningssällskapen fortfarande skola ha
kvar ledningen av egnahemsverksamheten. Från många hushållningssällskaps
sida har man kunnat förmärka en synnerligen stor likgiltighet för egnahemsverksamheten.
. Att det gått så lyckligt i vårt län beror på att hushållningssällskapet
låtit egnahemsnämnden så att säga fritt sköta egnahemsrörelsen.
Det har, såvitt jag förstår, verkat i hög grad sporrande på egnahemsnämnden.

I detta sammanhang vill jag vidare framhålla ett önskemål, som även resonemangsvis
har framförts i vår motion, i fråga örn tillämpningen av det nya
systemet med statliga egnahemsnämnder. Hur systemet kommer att fungera,
kommer ej blott att bero på innehållet i förordningarna utan också på deras
tillämpning. Det är ju alldeles tydligt, att om egnahemsnämnderna i sin verksamhet
bindas alltför strängt av instruktioner från egnahemsstyrelsens ledning,
kommer deras verksamhetsiver och möjlighet att arbeta för lösandet av

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för c g nahemsver k sa rn h elen m. m. (Forts.)
de spörsmål, som de lia om hand, att bli mycket ringa. Jag tänker därvidlag
Särskilt på sådana saker som jordstyckningar, inköp av tilläggsjord och uppförande
av byggnader i ■egen regi. Det är väl ändå knappast någon, som kan
tänka sig, att det skulle vara lyckligt örn t. ex. inköp av jord och bebyggande
skulle ledas härifrån Stockholm. Jag hoppas^ innerligt, att det måtte bil en
viss smidighet över hela egnahemsarbetet. Da tror jag att systemet kommer
att bli till fromma för verksamheten. När nu egnahemsnämnderna frigöras
från hushållningssällskapen och helt förstatligas, uppkommer ett spörsmål
som jag ej kan underlåta att beröra. I de egnahemsnämnder, som haft verksamhet
av större omfång, har man så småningom bildat ganska stora fonder.
Det finns egnahemsnämnder, som komma att till hushållningssällskapen överlämna
fonder på betydligt över en halv miljon kronor. Avkastningen av dessa
fonder har hitintills fått disponeras av egnahemsnämnderna för egnahemsändamål.
Då nu dessa fonder överlämnas till hushållningssällskapen, har statsy
rådet förklarat, att avkastningen i första hand bör användas, som det står i
propositionen, till småbrukens främjande. Följden blir, att egnahemsnämnderna,
då de börja sin nya verksamhet, ej få några som helst medel för den
verksamhet, som de hittills ha kunnat bedriva tack vare sina fonder. När jag
ögnar igenom föredragningslistor från egnahemsnämndens sammanträden under
den senaste tiden, finner jag att gång på gång har det framställts begäran
örn avskrivning av annuiteter på grund av sjukdom, begäran örn extralan
för att låntagaren skall kunna reda sig i en kortvarig svår ekonomisk situation
o. s. v. Jag vill därför rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet
att. örn det nu ej kan föreskrivas på ett eller annat sätt, att avkastningen av
dessa fonder i första hand skall komma äldre låntagare till godo, det i alla
fall må som ett mycket starkt önskemål uttalas, att belopp ställas till egnahemsnämndernas
förfogande för detta ändamål. .

Vi ha vidare uttalat det önskemålet, att egnahemsrörelsen ej skall utvidgas
utöver vad som hittills varit vanligt. Kanske något vid sidan av förordningen,
men i varje fall med egnahemsstyrelsens benägna godkännande, lia egnahemsnämnderna
beviljat lan i rätt stor utsträckning till s. k. äldre lägenheter.
Jag anser att en utvidgning utöver vad som nu varit brukligt skulle vara
olämplig. Tv med en sådan kunna vi lätt riskera, att egnahemsrörelsen blir
en allmän lånekassa. Jag tror. att den gräns, som under samarbetet mellan
egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna uppdragits, kan sägas vara länip
lig. Jag får väl fatta statsrådets uttalande på dessa punkter så. att han hållit
sig ungefär vid den gränsen.

Sedan lia vi även uttalat ett annat önskemal, nämligen beträffande arrencleegnahemsverksamheten.
Vi kunna ej underlåta att finna det förhållandet
märkvärdigt, att arrendeegnahem skola upplåtas på inköpt jord. Riksdagens
gamla beslut gäller ju alltjämt, att kronoegendomar av viss mindre storlek
skola försäljas. Då är det ju ganska egendomligt, örn staten skall försälja sina
arrendegårdar och inköpa jord och utarrendera denna, sedan den bebyggts. V.i
få väl var överens om att etet ingalunda är alla arrendeegnahem, som övergå
till att bli egnahem, utan en hel del förbli i fortsättningen arrendeegnahem.
Örn ett arrendegods inköpes och man låter det bli arrendeegnahem, finns det
ingenting att erinra däremot, lika litet sorn då kronojord utlämnas på samma
sätt. Men att staten skall inköpa i privat ägo varande jord och sedan utarrendera
den strider mot den princip, som statsmakterna hittills tillämpat.

I vår motion ha vi även hemställt örn en skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran örn utredning i två olika hänseenden. Jag vill ej heller på denna
punkt göra något yrkande, men jag vill till herr statsrådet framföra en vördsam
hemställan, att han ville ha vår framställning i åtanke. Det ena önskemålet

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
avser en utredning om skapandet och bibehållandet av arbetsmöjligheterna för
elem. som lia ofullständiga jordbruk. Hur mycket vi än försöka att utbygga
dessa ofullständiga jordbruk, är det väl alldeles klart, att under många år
komma en mycket stor mängd av ofullständiga jordbruk att kvarstå, vilkas
innehavare äro beroende av arbete på annat håll. Jag erinrar mig, att då egnahemsrörelsen
startades, vi som då deltogo i rörelsen debatterade rätt mycket,
örn man ej skulle tänka på arbetsmöjligheterna för dessa egnahemsägare. Lånen
voro små, sextusen kronor, och man betraktade över huvud hemmen som
arbetarsmåbruk. Det var nu ett misstag, som man kanske ej insåg då och
kanske inte heller senare, eftersom förhållandena ej ändrats. Småbrukarnas
möjligheter att få arbete ha faktiskt blivit mindre och mindre på grund av
mångå samverkande orsaker. Vi hoppas, att statsrådet har sin uppmärksamhet
riktad å detta, och — yrkanden i den riktningen ha ju framkommit även
från annat håll — tänker på möjligheterna att stödja småjordbrukarna, så att
de kunna få behålla de arbetsmöjligheter, som de alltjämt ha men nu hålla på
att gå förlustiga.

o Vi begärde i vår motion ännu en utredning, vilket jag skulle vilja att statsrådet
beaktar. Utskottet har varit välvilligt inställt till denna vår begäran liksom
överhuvud taget till vår motion, vilket jag får med tacksamhet erkänna.
Det gäller frågan örn ställande av annan allmän jord än kronojord till förfogande
för egnahemsändamål. Utskottet säger, att man anser, att frågan är behjärtansvärd
och att en utredning bör ske. Men utskottet säger vidare, att det
nya egnahemslånesystemet först bör prövas en tid, varför man bör se tiden an.
Men utskottet hoppas, att utredningen fortsättes. Det har jag svårt att tänka
mig. Utredningsmännen ha redan avgivit sitt betänkande, och jag vet ej, örn
de fortsätta någon utredning i denna fråga. Jag understryTker detta vårt
yrkande särskilt därför att en liknande fråga behandlades i denna kammare
för några dagar sedan. Där var då fråga örn jord, som tillhörde en stiftelse,
och andra kammaren beslöt för sin del att hemställa hos Kungl. Maj :t örn en
utredning just beträffande detta speciella fall. Har andra kammaren funnit sig
föranlåten begära utredning i ett speciellt fall, borde det väl ligga bra mycket
närmare till hands, att man vore angelägen örn utredning överhuvud taget,
huruvida icke viss allmän jord — och därvid får man väl främst tänka på
ecklesiastik jord och stiftelsers jord — skulle kunna ställas till förfogande
vid behov för egnahemsändamål. Det står alldeles klart för mig, att en sådan
utredning kommer att taga mycket lång tid i anspråk och att det blir åtskilliga
andra instanser än regering och riksdag, som få taga hand om frågan.
Men just därför vore det väl synnerligen angeläget, att regeringen så småningom
började planera för denna utredning.

Medan jag nu bär ordet skall jag be att få säga litet örn räntan. Statsrådet
har föreslagit en fast ränta, medan utskottet föreslår rörlig ränta. Några reservanter
ha följt statsrådet i detta fall, och jag får säga, att jag finner det
alldeles naturligt, att man därvidlag följer Kungl. Maj:t. Den fasta räntan
är något som egnahemslånetagarna veta att de lia att räkna med. Nu hörde
jag i debatten i första kammaren en talare säga, att örn vi få högre ränta, bli
de egnahemslånetagare, som få lån mot denna högre ränta, avundsjuka på dem
som under tidigare år fått låna mot lägre ränta. Tankegången hos dem som
förorda rörlig ränta skulle väl då vara den, att för att tillfredsställa de avundsjuka
skulle de sorn kanske köpt jord dyrare men fått betala lägre ränta nu få
helnia den högre räntan. Eller för att travestera ett gammalt känt uttryck:
den högre räntan håres lättare, örn den delas av alla. Detta tillåter jag mig i
alla fall att betvivla, och jag tror icke, att våra småbrukare och deras söner,
som skola tillträda sina egnahem, verkligen äro så avundsjuka, att de begära,

Andra kammarens protokoll 1939. Nr ,39. 3

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. ra. (Forts.)
att andra skola få betala högre ränta bara därför att de få göra, det. Att de
själva vilja lia låg ränta är en sak, men att de skulle känna sig tillfredsställda
med att andra få betala en hög ränta kan jag icke tro. Sådana äro de icke.
Jag kommer därför att på den punkten rösta för den reservation, som är avgiven
för Kungl. Maj :ts förslag.

Häruti instämde herr Johanson i Huskvarna.

Herr Carlström: Herr talman! Det är uppenbart, att man i denna riksdagens
elfte timme icke är sinnad att hålla några längre anföranden i denna
fråga, även örn man nog kan säga, att det är en av de viktigaste, som varit
före i år. Jag skall därför försöka begränsa mig så mycket som möjligt.

Innan jag går in på de reservationer, vilka jag varit med örn att underteckna,
skall jag uppehålla mig litet vid några rent principiella synpunkter
på frågan.

Jag är icke riktigt övertygad örn att tidpunkten nu är väl vald för att genomföra
en så omfattande omorganisation av verksamheten, som här föreslagits.
Herr Lindhagen brukar ofta i sina motioner tala örn en ledande tanke,
då det gäller en viss sak, och det är ju bra, örn man kan lia en sådan, då
man går in för att söka komma till rätta med besvärliga problem. Jag har
emellertid icke kunnat få fatt i den ledande tanken i egnahemsutredningens
förslag, på vilket ju propositionen i huvudsak bygger.

Jag skall citera ett stycke ur egnahemsutredningens utlåtande, som departementschefen
anslutit sig till och som väl utskottets stora flertal också ^kanhända
anser riktigt. Satsen är utomordentligt väl skriven. Det heter: »Egnahemsutredningen
har såsom program för den framtida egnahemsverksamheten
i vad den gäller jordbruket uppställt, att med densamma bör åsyftas att hålla
jordbrukare kvar vid jordbruket inom en ram, som bestämmes av naturliga produktionsbetingelser,
mobiliserbara avsättningsmöjligheter och kravet på social
utjämning olika folkgrupper emellan.» Detta är som sagt mycket bra skrivet.
Men örn man sedan försöker taga reda på, i vad mån egnahemsutredningen
verkligen penetrerat, örn dessa möjligheter nu och under .de närmaste åren eller
i framtiden äro tillfinnandes, får man nog klart för. sig, att man gatt förbi
ganska många problem. Vad menas nu med »naturliga produktionsbetingelser»
i detta fall? Man avser väl icke bara de geografiska förhållandena, sorn
äro olika i skilda landsdelar, utan jag förutsätter, att det är de ekonomiska
betingelserna, som man hänsyftar på. Egnahemsutredningen går i sitt förslag
ut ifrån, då man resonerar örn jordbrukets bärighet, att man måste räkna
med två värden på nyskapade jordbruk, nämligen dels anskaffningsvärdet och
dels brukmngsvärdet, och man kommer fram till, att man mäste pa anskaffningsvärdet
så småningom avskriva upp till 40 °/°. Örn det klientel, som det
här är fråga örn, icke kan klara sig på ett jordbruk utan en så. beskaffad
subvention, tycker jag det är ganska klent beställt med de naturliga produktionsbetingelserna.

Går jag sedan över till »de mobiliserbara avsättningsmöjligheterna», sa är
väl den frågan en av de allra besvärligaste vi nu ha att syssla med i detta
land — och för övrigt i alla länder. För min delbar jag den uppfattningen,
att den frågan får man icke gärna undanskjuta, da man behandlar ett förslag,
som berör egnahemsrörelsens framtida utveckling.

Vad »den sociala utjämningen olika folkgrupper emellan» beträffar, är det
visserligen sant, att vi från jordbrukarhåll ha ali anledning att söka förverkliga
ett sådant krav. Annars blir det naturligtvis ganska besvärligt att uppehålla
den naturliga rekryteringen till Sveriges jordbruk. . Men jag hyser
ganska stora tvivel på att vi någonsin kunna komma fram till denna sociala

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. ändrade grunder för egnahemsvensamheten m. m. (Forts.)
utjämning mellan jordbrukarna, å ena sidan, och andra folkgrupper, å andra
sidan, och det skall bli mycket intressant att få se, örn vi eventuellt vid nästa
riksdag eller senare presentera förslag, som peka i den riktningen, hur riksdagen
då ställer sig till problemet. Jag undrar därför, om det kanhända
icke hade varit anledning att syssla litet närmare med dessa förutsättningar,
innan man nu går in för en organisation av den omfattning som den det här
är fråga örn.

Jag förstår, att departementschefen, såsom vanligen brukar ske, kommer att
tala örn min negativism, då det gäller saker som dessa. Jag har emellertid
icke framställt något yrkande örn avslag på förslaget, men jag har icke kunnat
undgå att göra dessa erinringar. Ty fastän departementschefen i propositionen
förklarar, att vi nu skola se nyktert på frågan och avkoppla jordbruksromantiken,
tycks det i alla fall vara på det sättet, att denna frodas här och var i
detta land, och nian har tydligen den uppfattningen, att det skulle vara lyckkunde
skaffa mindre bemedlade eller medellösa människor ett
jordbruk för att de pa det sättet skola kunna klara sin försörjning t. o. m.
bättre än på andra områden. Gringe det för sig, skulle jag gärna vara med
örn en ganska omfattande organisation i detta avseende.

Vilka äro nu de nya riktlinjer, som egnahemsutredningen och departementschefen
föreslagit för den nya organisationen? För det första skall det icke
bil någon nybildning av jordbruk på icke odlad jord utom i Norrland. För
det andra skall det icke förekomma mindre jordbruk än de s. k. familjejordbruken.
Förödet tredje skall det ske en sammanslagning eller en utökning
av de för små jordbruken. Vi lia här i landet genom egnahemsorganisationerna
tillskapat omkring 50,000 jordbruk, av vilka de flesta äro för små och
vi ha dessutom ytterligare ungefär 100,000 jordbruk i detta land, som äro
för sina. Det är därför naturligtvis en mycket lovvärd åtgärd att söka åstadkomnia
större jordbruk, i den män man nu kan förverkliga detta önskemål.
Men det är klart, att den saken icke är så lätt — någon talare här har redan
tidigare vansinne på detta — ty örn jag känner småbrukarna rätt, gå de icke
gärna med pa att lämna ut sina jordbruk för sammanslagning, även örn de
klänga över att de ha det svårt och icke kunna reda sig på de små arealerna.
Utta aro också de geografiska förhållandena sådana, att det icke finns några
större gardar belägna så, att de äro lämpliga att styckas ut till de mindre
jordbruken. Därför är hela denna sak ett arbete på Hacket lång sikt.

Vidare föreslås det förmedling av redan färdigställda jordbruk och högre
^»SVärde’.Varvid det värde’ som ska11 få Sälla, skall kunna gå upp till
oo,000 kronor i vissa fall. I fråga örn den förstnämnda saken har det ju
väckts motioner här i riksdagen, i vilka framkommit funderingar på, örn det
verkligen är meningen, att denna nya organisation skall vara en jordförmedlingsanstalt
först och främst. Ty när man nu — utom i Norrland — icke
skall skaffa några jordbruk pa obruten mark och då man i övrigt endast
skall sträva att åstadkomma familjejordbruk, är det icke säkert, att man kan
inom organisationen framsläpa så många nya jordbruk genom att stycka
gf,T(iar'' Vi S‘i i ändå kunna åstadkomma något, får man slå sig på
att förmedla redan befintliga jordbruk till egnahemslånetagare. Jag har icke
velat reservera mig mot förslaget på donna punkt, eftersom utskottet på sidan
2Ö i betankandet skrivit mycket försiktigt örn saken. Det heter där- »Utskollet
har visserligen principiellt anslutit sig till den meningen, att även vissa
färdiga jordbruk skola kunna förvärvas medelst egnahemslån, och sålunda icke
biträtt, ifrågavarande mot inner. Men utskottet vill i detta sammanhang liksom
departementschef en framhålla, att dylika egnahems förvärv böra understöd jas
mod stor urskilning och allenast då fråga är örn viii kvalifieerade personer i
svag ekonomisk ställning, vilka sakna möjlighet att på annat håll upplåna

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten ni. m. (Forts.)
medel till finansiering av ett jordbruksföretag på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt.» Komma egnahemsstyrelserna i länen att följa denna utskottets
motivering, är det ju ingen anledning att tro, att verksamheten får ett sadant
omfång, att den skulle kunna i någon större utsträckning gripa lii i vad jag

kallar den naturliga jordförmedlingen.

Jag skall icke närmare gå in på konsekvenserna av att nian nu höjer premielånen
på det sätt, som är föreslaget i propositionen, ett förslag som något utökats
av utskottet. Jag går gärna med på att skall man skapa nya jordbruk,
där obemedlade personer skola träda till, är det alldeles nödvändigt, att staten
bättre än hittills medverkar och att premielåneverksamheten kommer att utökas
och premielånen höjas. Men å andra sidan är det klart, att skall denna
verksamhet ha så stor omfattning som man har tänkt sig, och skall man dessutom
slå sig på att förmedla redan färdiga jordbruk till nya egnahemslanetagare,
kan hela denna sak komma att bli ett allvarligt ekonomiskt problem
vad det lider. Man får väl förutsätta, att statsmakterna darvidlag ia handla
efter råd och lägenhet. Komma vi in i en period av ekonomiska svårigheter,
kanhända saken ordnar sig så, att man får tänka sig en viss begränsning av

verksamheten. , , , •

Den förste ärade talaren var inne på frågan örn samröret nied hushållningssällskapen
i fortsättningen, och det är klart, att det är en olägenhet, att när
det gäller dessa mindre, ofullständiga jordbruk både den nya organisationen
och hushållningssällskapen i fortsättningen skola handhava dessa ärenden.
Jag anser dock i likhet med departementschefen att det kanhända tillsvidare
åtminstone är bäst att gå försiktigt fram, helst som man vet hur besvärligt
det skulle bli att nu i stor utsträckning så att säga plocka över tjänstemannen
från hushållningssällskapen till den nya organisationen.

Slutligen vill jag säga några ord i anledning av de reservationer, sorl jag
varit med örn att underteckna. Jag skall icke vidare uppehålla mig vid ranteproblemet
— vid frågan örn en rörlig ränta eller en fast ränta, ty pa denna
punkt lia föregående talare, särskilt herr Andersson i Löbbo, ganska utförligt
motiverat reservanternas ståndpunkt. Jag tror, att det är synnerligen angeläget,
att egnahemstagarna vid starten få klart för sig, att de lia att rakna med
så och så stora utgifter framöver. Då man nu säger, att det kan hända, att
räntan är låg när vissa egnahemstagare tillträda, och framdeles under de närmaste
åren kan bli högre för andra, så är detta visserligen sant, men även örn
vilket man påtalat här i debatten, man har en rörlig ranta, ar jag övertygad
örn att det skulle komma motioner i riksdagen ideligen om att man icke kan
gå med på att höja räntan, då den eljest går uppåt, utan att riksdagen mäste
vidtaga särskilda åtgärder för att det skall bli en hygglig ränta för egnahemstagarna.
Jag tror. att det är lyckligt örn riksdagen nu fastslar, att nian
har att räkna nied den ränta som vid tillträdet till egnahemmet är den gällande.
Jag tror, att detta är det bästa systemet.

Jag skall även be att få säga några ord om den andra reservationen, som
har framförts av herr von Stockenström och mig rörande utskottets motivering
då det gäller frågan örn tvångsavlösning. En föregående talare, herr Ericsson
i Sörsjön, var även inne på denna fråga. Han var mycket missbelåten
med att man nu icke i ett sammanhang hade gått in för att expropriera jord
för att få tillskottsjord till ofullständiga jordbruk. Vi reservanter, herr von
Stockenström och jag, ha icke a priori velat förklara, att det icke for ali framtid
skulle vara nödvändigt att tillgripa en sådan utväg, men vi ha ansett att
man åtminstone bör lia något års erfarenhet av den nya organisationens arbete
innan man går att tillgripa en sådan åtgärd. Jag tror även. att man ratt mycket
överdrivit talet örn att man icke kan komma över tillskottsjord annat an

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. rn. (Forts.)
genom expropriation, ty i de allra flesta fall äro icke jordbrukarna ohågade
att på ett rimligt sätt tillgodose mindre jordbruk i deras närhet med tillskottsjord.

Jag slutar, herr talman, nied att be att fa yrka bifall till vår reservation
angående motiveringen i detta avseende och även till vår reservation angående
räntan samt i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag
beklagar, att denna viktiga fråga skulle komma på kammarens bord i riksdagens
elfte timme, da väl de flesta riksdagsmännen hålla på att packa sina kappsäckar
för att fara härifrån. Jag beklagar det därför, att det här kan bli
fråga örn en sammanjämkning. Visserligen är det motiveringen det gäller,
och när motiveringen är olika i olika kamrar, faller motiveringen bort, men
det kan vara tveksamt i detta fall, då denna motiverings innehåll är sådant,
att Kungl. Maj :ts utformning av författningarna är beroende på denna motivering.
Det gäller räntorna. Det kan icke läggas jordbruksutskottet till last,
att denna fråga kommit fram sa sent som den gjort. Vi avverkade den så
fort som möjligt och inlämnade vårt betänkande till kamrarna dagen före pingst.
Detta ärende har ju statt pa dagordningen tre eller fyra gånger nn, och när
jag fick föredragningslistan i dag, fann jag, att detta ärende satts söm nr 11
trots att vi kommo fram till detta ärende när denna kammare bröt föregående
plenum. Jag förvånar mig icke alls över detta, ty detta förhållande är ju
mycket vanligt, beroende, på den rangordning, som riksdagens utskott intaga.
Jordbruksutskottet står ju därvid längst ner, och jordbruksutskottet brukar
därför även många gånger placeras sist bland riksdagens utskott. Jag beklagar
det endast emedan jag icke ser någon möjlighet att nu företaga en sammanjämkning,
enär utskottet icke kan bli fulltaligt, och vi icke kunna taga
upp en sådan fråga till behandling under morgondagen, då vi ju måste invänta
beslutet. När sedan denna sammanjämkning skall företagas någon gång i
nästa vecka, ja, då finnas väl inte många riksdagsmän kvar här. Jag skall
emellertid nu övergå till att säga några ord om själva frågan.

Den fråga som nu varit föremål för en utredning, vars resultat nu föreligger,
är en fråga av stor vital betydelse. Den borde följaktligen samla ett
större intresse i riksdagen än som tycks vara fallet. De sakkunnigas förslag
bär av Kungl Maj :t idet väsentligaste följts liksom av utskottet med undants
aven punkt, till vilken jag kommer senare, nämligen frågan örn räntorna.
Vad gäller organisationen vill jag fästa uppmärksamheten på att redan 1928
ars riksdag behandlade frågan härom. Då förelåg från alla socialdemokrater
en reservation, i vilken de framhöllo, att man borde taga steget fullt ut och
skapa en statlig organisation. Det var man inte klar med då, men nu har
ingått in för detta, och ira föreligger ett visst missnöje från hushållningssällskapens
sida. Detta missnöje iir mycket märkligt, emedan det under de
elva år jag varit jordbruksutskottets ordförande allmänt framförts krav från
hushållningssällskapen om en ökning av det allmänna anslaget för deras verksamhet,
emedan staten lägger på dem så många nya uppgifter, att de inte
kunna reda sig med anslaget. Säger slaten å andra sidan, att det är fråga örn
att någonting skall tagas bort för alt lätta deras arbetsbörda, så heter det
att det har man haft förut, och det skall man lia kvar. Kn del hoppas jag att
vi få lia kvar. åtminstone tillsvidare, och det gäller framför allt bidragen till
ofullständiga jordbruk. Jag har den uppfattningen, att detta är en sak, som
bör ligga under egnahemsverksamhetens regim.

Beträffande den andra reservationen, i vilken man vänder sig emot vad utskottet,
som herr Carlström sade, uttalat angående tvångsåtgärder i vissa fall

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverjcsamheten rn. m. (Forts.)
för att möjliggöra anskaffande av mark till ofullständig^ jordbruk, sa har utskottet
så vitt jag vet icke gjort någonting annat än återgivit vad, departementschefen
uttalat, och det kan väl icke vara något så farligt, att någon därför
behöver taga anstöt. .

Vad gäller räntan, som ju blivit tvistefröet, har jag förordat en rörlig ranta
och detta på grund av en erfarenhet, som jag fatt i utskottet under de senaste
åren i fråga örn kravet på att, när räntan sjunker, ^den låntagare, som har en
fast ränta, skall ha möjlighet att följa med och få sin ränta nedsatt. Fast
ränta är ingenting nytt. Den har funnits i alla tider inom egnahemsverksamheten.
Den fastslogs vid dess början till 3.6 %. Den var icke beroende av ränteläget
i Sverige på den tiden, ty då var ränteläget i sparbankerna å inteckningar
5.5 % och å borgenslån 6.5 och det berodde på att vid denna tid
kunde pengar lånas billigt från det land, som då var världens bankir, sa att
säga, nämligen Frankrike. I Frankrike hade vi lånat sedan 1850 till vara
järnvägsbyggen, och där hade vi gjort oss kända som en punktlig och ordentlig
låntagare. Detta gjorde, att vi hade så att säga bästa-nations förman pa
den franska lånemarknaden. Då ansåg man, att man skulle taga 3.6 %. Lanen
voro då efter 3.5 % i Frankrike. Det fastslogs från statens sida, och det har
icke rubbats. Vi måste höja egnahemslåneräntan till 4.5 %, då vi måste upptaga
statslån till 4.5 % — det stora amerikanska dollarlånet var efter 5.5 % —
men för dessa lån stod den fast vid 3.6 %. Den som trädde till pa den nya,
grunden fick även en fast ränta, som var 4.5 °/°. Den sänktes sedan till 4^ %
och fick åtnjuta förmånen att följa med. Den sänktes sedan ytterligare fran
4 % till det nuvarande 3.6 %. Det har emellertid varit fast^ ränta både för Iantagare
och staten, men detta har tillämpats endast för låntagarnas del, icke
för statens del

Det har haglat motioner örn en sänkning av räntan, så att den skulle bil
likställd med den ränta, som råder på den allmänna penningmarknaden, alitsa
lika med bankräntan. Det skulle gälla icke endast detta område utan all statens
utlåningsverksamhet. Det har varit en varje ar ständigt återkommande
flod av motionärer, vilka haft yrkanden örn en nedsättning av räntan a lan fran
statens utlåningsfonder. Jag förstår mycket väl, att man önskar att kunna fa
åtnjuta sådan, men jag förstår även mycket väl, att samina personer, som tidigare
alltid förordat denna rörliga ränta, numera icke äro lika intresserade,
ty de ha troligtvis gjort den upptäckten, att räntefoten sjunkit sa lagt, att den
börjat närma sig botten. Det är mänskligt att döma icke att vänta ytterligare
räntesänkningar, och da vill man ha en fast ränta, ty da kan man gardera
sig mot att icke behöva följa det allmänna ränteläget uppåt. Man säger,
att det är nödvändigt för att en jordbrukare skall kunna kalkylera, när han
köper ett jordbruk, att han har räntan bunden^för 30 år framåt. Ja, det finns
jordbrukare, som icke få egnahemslån, och då vöre det ju angenämt för dem
att komma in i en bank och säga: »Jag vill låna till 90 % av taxeringsevärdet.
Var snälla och låt mig få en fast ränta på låt oss säga 3.2 %, som är ouppsägbar
från bankens sida på 30 år.» »Nej», säger banken, »det går inte!» Men
sedan säger man, att man skall lämna ut lån på upp till G0 % av fastighetens
värde i de privata bankerna. Hur går det då? Kan man, örn man gor det,
räkna med att bankräntan icke kommer att höjas? Nej, jag tänker,^att nian
får följa med det allmänna ränteläget. Det är mycket svårt att få ett ian
bundet på en tid av 10 år och är naturligtvis ännu mycket svårare att fa det

bundet på 30 år. ... ,

Nu säger man här, att örn man höjer ränteläget, komma, helt säkert krav
att resas på att man skall få en förmånligare ränta. Enligt Kungl. Maj.ts
förslag tillkommer, därest det allmänna ränteläget eller medeltalet av statens

Fredagen den 9 juni 1939 f. m. Nr 39. 39

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
inlåningsränta under de tre sista åren höjes, en ny grupp låntagare med denna
höjda ränta. Äro reservanterna säkra på att det icke i en framtid kommer
motionärer, som komma att yrka på en sänkning av räntan för dessa nytillkomna,
som lia högre ränta? Jag lever väl inte då, så jag skall inte bekymra
mig örn den saken, men jag tycker att det blir synd örn dem, som komma
att handhava denna flod av motioner, som kommer redan efter det att den
första ränteökningen inträffat.

Första kammaren har redan fattat sitt beslut, och jag har ingen anledning
att frångå den ståndpunkt, jag intagit. Det som bekymrar mig är endast
hur man skulle klara upp ett sammanjämkningsförslag med en riksdag, som
redan lämnat riksdagshuset, och detta gör, herr talman, att jag icke vågar
framställa något yrkande.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Såsom redan framgått av den
debatt, som bär forts, är det pa det sättet, att här föreligger det icke så stora
meningsskiljaktigheter mellan å ena sidan utskottets, å andra sidan Kungl.
Maj :ts° förslag. Beträffande verksamhetens allmänna inriktning under nu
överskådlig framtid råder det praktiskt taget inga delade meningar.

Det motiv, som från början låg till grund för egnahemsverksamheten, nämligen
att bereda ökad sysselsättning inom jordbruksnäringen åt en växande
befolkning och att genom jordbruksnybildning åstadkomma ökad produktion,
har nu mist sin aktualitet. Även i det fallet torde alla vara ense. Det syfte
för verksamheten, som kvarstår från rörelsens början, är ju att bereda mindre
bemedlade och obemedlade medborgare möjlighet att skaffa sig ett självständigt
jordbruk eller .en bostad. Därtill kommer den nu synnerligen angelägna
uPPgiften att möjliggöra en förstärkning av de många små jordbruk, som
finnas.

Da det gäller nytillträdande jordbrukare, avses med det föreliggande förslaget,
att dessa skola fa en verksam hjälp vid starten och att jordbruket skall
vara av sådan beskaffenhet, att vederbörande få förutsättningar att i fortsättningen
kunna, reda sig . utan det allmännas stöd. Vad man här alltså vill
komma fram till är en hjälp till självhjälp, som man brukar uttrycka det. Vad
denna hjälp beträffar, kan jag icke underlåta att taga upp till bemötande ett
yttrande av herr Carlström. Det skulle kunna föranleda mig att gå in på en
principdebatt i denna fråga. Jag skall emellertid icke låta förleda mig därtill
utan skall bara taga upp en sak. Herr Carlström erinrade örn vad egnahemsutredningen
anfört örn att då ett jordbruk skall nybildas eller då det
gäller att restaurera ett gammalt, kanske förfallet jordbruk, har man att
räkna med två värden: dels det värde egendomen kostar i färdigt skick, dels
det värde den. har i ägarens hand, d. v. s. bruksvärdet. Jag ber att få erinra
om att detta icke är något nytt. Det har alltid varit på det sättet. Vad är
det som skett beträffande våra bondgårdar här i landet? Jo, det är ju det, att
dessa ha genom generationers arbete uppodlats och bebyggts. Man har icke
fatt betalt för sitt arbete. Jordbrukens värde utgör icke något uttryck för
det arbete, som under generationer iir nedlagt på dem. Det finns och har alltid
funnits en marginal mellan vad det kostar att ställa en egendom i ordning
genom bebyggelse och uppodling och vad egendomen kan förränta.

Vad vi fran egnahemsutredningens sida sagt, vilket resonemang nu även
Kungl. Maj :t godtagit, är, att om det gäller att skaffa människor möjlighet att
bli jordbrukare, att. giva fattiga människor möjlighet att tillträda ett nytt
jordbruk och. de. vilja uppodla detta eller avsevärt förbättra byggnaderna, så
är det icke rimligt att begära, att vederbörande själv skall utan statens stöd
håra alla kostnader. Det finns ingen möjlighet till detta. Vi ha ju redan

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. in.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
tidigare knäsatt denna princip genom premielånen, och denna har nu ytterligare
utvidgats genom att premielånen enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
skola utgå med avsevärt högre belopp än vad som nu gäller. Då det gäller
komplettering av ofullständiga jordbruk, har departementschefen liksom utskottet
framhållit, att denna del av verksamheten säkerligen kommer att utgöra
en av egnahemsverksamhetens främsta uppgifter i framtiden. Härför
kräves emellertid aktivitet och intresse från de organs sida, som handhava
verksamheten, och det kräves även ekonomisk hjälp fran det allmännas sida. För
att behovet av tillskottsjord för de små jordbruken skall kunna tillgodoses, har
egnahemsutredningen förutsatt, att det torde bil nödvändigt att införa, ett
tvångs förfarande. Departementschefen har även för sin del rent principiellt
uttalat, att något hinder från hans sida i detta fall icke föreligger utan att
därest ett dylikt behov uppstår, bör det även tillgodoses.

Reservanterna anse, att ett tvångsförfarande är obehövligt, och att tillskottsjord
i tillräcklig omfattning bör kunna erhållas , på frivillighetens väg.
Jag tror även för mm del, att tvångsåtgärder endast i undantagsfall komma
att behöva tillämpas. X regel torde väl blotta tillvaron av en expropriationslag
vara tillräcklig som påtryckningsmedel för att jord skall lösgöras för detta
ändamål. Erfarenheten hittills har emellertid visat, att det funnits fall, där
behov av ett sådant tvångsförfarande förelegat. Jag kan erinra örn att etet
förekommit, att en jordägare, som innehaft en mycket stor egendom, från vilken
vederbörande själv tidigare frånsålt en hel del ofullständiga jordbruk,
vägrat att medverka till köp av jord för komplettering av dessa ofullständiga
jordbruk, oaktat det icke skulle medfört några olägenheter för honom att arsta
den jord som behövdes.

Vad gäller premielånen har ju, som redan förut sagts, departementschefen
föreslagit, att dessa skola bindas vid fastighetens värde. Utskottet har icke
riktigt följt denna väg, och det torde icke komma att resas något motstånd
i denna kammare mot ett bifall till utskottets förslag.

Jag skall därefter också be att få säga några ord örn den detalj^ utskottets
betänkande, varom striden egendomligt nog har kommit att stå hårdast. Beträffande
förräntningen av egnahemslånen innebår ju utskottets förslag i överensstämmelse
med vad egnahemsutredningen hade föreslagit, att låneräntan
skall göras rörlig i anslutning till det allmänna ränteläget. Från reservanternas
sida har framhållits, att det'' skulle vara bättre med en fast ränta. Utskottets
förslag medför emellertid, att man undgår den olägenhet som här redan har
berörts och som består däri, att det uppstår olika låneårgångar med sinsemellan
olika räntesatser. Liksom utskottets ordförande tror jag, att den hittillsvarande
erfarenheten ger belägg för hur ömtålig denna sak är och hur svårt
det är att övertyga låntagarna örn att de skola betala högre ränta än vad det
allmänna ränteläget innebär.

När man här har hänvisat till att det skulle vara bättre för vederbörande
att veta, när han startar sitt jordbruk, hur stor ränta han Ilar att betala under
hela lånetiden, och att det överensstämmer med all ekonomisk verksamhet i övrigt,
att man skall veta vilka omkostnader man får, när man startar ett företag,
’ så skall jag be att få erinra örn att en verksamhet som denna överhuvud
taget icke kan jämställas med vanlig affärsverksamhet. Hur manga av dessa
låntagare är det, som kunna välja den tid, da de starta sitt egna hem? I regel
är den tidpunkt, då vederbörande vill starta ett eget hem, icke beroende
på det allmänna ränteläget, utan det är andra omständigheter, som medföra,
att han vill starta vid en viss tidpunkt. Man kan därför icke resonera, som
reservanterna göra, då de säga, att under tider med högre ränta böra vederbörande
vara återhållsamma i fråga örn att starta egna hem. En arrendator,

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 09.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
som vill friköpa sitt ställe, kan i regel icke gå och vänta med detta, tills dess
det hlir ett gynnsamt ränteläge. Örn en av sönerna i en familj skall friköpa
sitt föräldrahem, lär det lika litet vara möjligt för honom att vänta på ett
gynnsamt ränteläge. Örn en person skall skaffa sig en bostad, är det uppenbart,
att han icke gör detta förrän hans belägenhet är sådan, att han måste
göra det oavsett huruvida räntan är hög eller låg.

Om det blir så, att vi få stigande räntor, vilket mycket väl kan tänkas, komma
vi, ifall räntan är fast, att få låneårgångar, för vilka vi få en ränta fastlåst
för 25 år, som är avsevärt högre än den ränta, som några år senare kan
komma att gälla. Örn man lånar i en hypoteksförening, kan man konvertera
räntan nedåt efter tio år. Staten kan för sin del betala tillbaka de pengar, som
den lånat mot en ogynnsam ränta, eller kan konvertera lånet till lägre ränta.
I detta fall däremot, då det gäller låntagare, som höra till de fattigaste och
hårdast skuldsatta på landsbygden, vill man fastlåsa ränteläget i vissa fall
för en tid av 25 år vid en räntesats, som kanske efter några år kommer att te
sig fullkomligt orimlig jämfört med det allmänna ränteläget. Jag måste säga,
att jag för min del icke tror, att det överhuvud taget är möjligt att upprätthålla
ett sådant system. Jag tror också, att reservanterna vid närmare eftertanke
skola ge mig rätt på den punkten. Det förslag, som utskottet här har
gått in för, innebär enligt min mening den mest rättvisa anordningen och är
säkerligen en anordning, som både från statsmakternas och egnahemslåntagarnas
sida skall komma att visa sig vara mest ändamålsenlig. Jag kommer därför
för min del på denna punkt att yrka bifall till utskottets förslag.

Jag ber slutligen att få säga några ord i anledning av den reservation, som
jag har avgivit till utskottets betänkande. I denna reservation förordas en
undersökning angående en mera modern och ändamålsenlig åborätt än den vi
för närvarande Ira. Det finns otvivelaktigt just nu behov av en upplåtelseform,
som bättre tillgodoser behovet av tryggad besittningsrätt än vad som för närvarande
varit fallet. Det bildas exempelvis s. k. arrendeegnahem, för vilka det
är uppenbart, att innehavarna icke under överskådlig tid kunna tänkas komma
i den ekonomiska ställning, att de kunna friköpa sina ställen. I regel gäller
det här personer i mycket svag ekonomisk ställning, ofta med stora familjer.
Vanligen ha de att avbetala ett s. k. arrendelån, som de ha fått för inköp av
kreatur och inventarier. Under sådana förhållanden vore det uppenbarligen
till gagn, örn det funnes en upplåtelseform, som gav äganderättens fördelar
och skänkte den trygghet i övrigt, som äganderätten medför . Jag tror, att även
beträffande andra än dessa, arrendeegnahem skulle en sådan upplåtelseform vara
till gagn. Jag tänker närmast på den mängd stödjordbruk, som vi ha i
norra delen av landet och som gå under benämningarna odlingslägenheter, kronotorp
och kolonat. Även för dessa skulle det vara till gagn, örn man kunde
få en enhetlig upplåtelseform, som gav den trygghet, som äganderätten ger,
utan att vederbörande skulle behöva dragas med de svårigheter, som ofta äro
förknippade med att inköpa ställena med hänsyn till de betydande kontanta
utgiftsbelopp, som detta för med sig.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som i anslutning till motionen
1:311 föreslagits i den av mig avgivna, med 4) betecknade reservationen.

Herr Herou: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att yttra några
ord örn den punkt i det föreliggande utskottsbetänkandet, i fråga örn vilken
jag motionerat såväl nu som tidigare. Det gäller den under punkten A) I)
upptagna kungörelsen angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. rn. (Forts.)

Det är med en känsla av outsäglig tillfredsställelse, som jag här inhämtar,
att jordbruksutskottets samtliga ledamöter, vilka tidigare satt sig emot förändrade
grunder, när det gällt denna verksamhet, oell i flera år ha avstyrkt
motioner härom, nu ha gått med på förbättrade bidragsvillkor och detta t. o. m.
så långt, att man i ett visst fall gått längre än vad jag själv har begärt. Jag
skall örn den saken icke göra annan reflexion än att när vi nu allesammans äro
överens om att det är så bra att ändra detta, så skulle vi kanske också kunna
komma sams örn att det ändå icke hade varit så tokigt att göra en sådan ändring
förut, varigenom man ju tidigare skulle ha fått i gång ifrågavarande verksamhet
på grund av den stimulans, som denna förändring kommer att medföra.

Såväl i den kungl, propositionen som i egnahemsutredningens betänkande
har man en motivering, som jag helt och fullt kan instämma uti och som överensstämmer
med den, åt vilken jag motionsledes gett uttryck varje år sedan
fem år tillbaka. Jag har städse under dessa år framhållit, att småbruken ha
icke alls kunnat inkassera den förbättring i prisförhållandena, som vi ha uppnått
genom den nu förda jordbrukspolitiken. De ha nämligen saknat tillräcklig
areal för att kunna bedriva en animalieproduktion baserad huvudsakligast
på egna fodermedel. Yi äro väl också ense örn att denna utveckling till
småbrukets nackdel har undan för undan fortskridit. Det är dels de yttre
världsförhållandena, dels de åtgärder, som vi nödgats vidtaga, som ha medfört
denna alltmer stegrade olägenhet för de ofullständiga småbruken.

Vi ha alltså nu kommit därhän, att alla äro överens örn att frågan örn jordtilldelning
till ofullständiga jordbruk är en mycket brännande fråga, och örn
att den till stor del kan och måste lösas inom jordbrukets egen ram genom
förbättringsarbeten. Utförandet av dylika förbättringsarbeten har ju det goda
med sig, att det så att säga ger småbrukaren ett delvis avlönat arbete och,
sedan arbetet utförts, skänker honom större möjligheter att få försörjning på
sitt jordbruk.

I min motion hade jag föreslagit, att man skulle öka statsbidraget från
hälften till två tredjedelar av kostnaden. Utskottets samtliga ledamöter ha
gått in för att öka bidraget till 60 procent. Den summa, som skall kunna utgå
per hektar nyodling, har av utskottet föreslagits till högst 400 kronor. Även
i övriga fall har man gått över de belopp, som ha föreslagits i min motion.
Jag vill därför, herr talman, begagna detta tillfälle för att säga, att jag gärna
frånträder min motion, som kanske var en smula blygsamt tilltagen med
kännedom örn det sega motstånd, som varje år har rests här i riksdagen. Det
är mig en glädje att kunna konstatera, att alla nu blivit fullt överens örn de
förbättringsarbeten, som vi städse från vårt håll ha krävt. Jag yrkar därför
på dessa punkter bifall till utskottets förslag.

Herr Hedlund i Häste: Då jag varit med örn att avge ett pär reservationer
till detta utlåtande, skall jag be att få yttra några ord.

När man gick igenom utredningskommitténs betänkande, fann man, att dess
synpunkter och förslag voro synnerligen välmotiverade. Statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet har också i huvudsak följt kommitténs förslag
och i vissa hänseenden även vidtagit enligt mitt förmenande väsentliga förbättringar
i detsamma. När egnahemsnämnden i vårt län hade att avge yttrande
över kommittéförslaget, observerade vi särskilt, att man i detta liksom
senare även i propositionen mycket starkt hade framhållit, att huvuduppgiften
skulle vara att framskapa s. k. familjejordbruk och att det tidigare nyskapandet
av jordbruk närmast skulle upphöra, dock med den inskränkningen, att
sådan verksamhet alltjämt skulle få äga rum i övre Norrland. I anslutning

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
till vad egnahemsnämnden i sitt yttrande till Kungl. Maj:t har anfört skulle
jag varmt vilja förorda, att sådan nyskapande verksamhet icke blott får äga
rum i de övre delarna av Norrland utan även i mellersta Norrland. Befolkningstillväxten
har nämligen medfört behov härav. Särskilt gäller detta lägenheter
med god jord, som, när föräldrarna lämna jordbruket, skola delas upp
på barnen. Det är nödvändigt, att man får göra en sådan uppdelning på
barnen, så att var och en kan få sin del att bruka, bebo och få sitt arbete vid.
Barnen äro också de mest lämpliga för detta arbete, eftersom de ha erfarenhet
om jordbruk, känna till förhållandena på trakten och ha kärlek till hemmet
och jordbruket. I Jämtlands län har egnahemsnämnden i mycket stor utsträckning
kunnat skapa fram jordbruk genom att arrendatorer ha fått friköpa
sina ställen. Understundom ha därvid de skogsarealer, som följt med, varit
rätt värdefulla, vilket gjort, att lånen givetvis måst vara rätt höga. För att
icke det kapital, som ligger i skogen, skulle förskingras, ha vi emellertid
tagit särskild inteckning i denna, så att vi kunna hålla reda på och följa med
utvecklingen och se till att icke skogen såldes och pengarna förslösades, varigenom
svårigheter skulle uppstå för egnahemslåntagarna. Jag tror, att
man därvidlag varit inne på rätt väg, och jag vill liksom herr Barnekow vördsamt
framställa det önskemålet, att egnahemsnämnderna även i fortsättningen
måtte erhålla så stor frihet som möjligt, så att de kunna ordna på ett lämpligt
sätt för låntagarna allt efter de förhållanden, som råda i olika delar av
landet.

Såväl i utredningsförslaget som i utskottets betänkande har man uttalat
sig för att en expropriationsförordning skulle ingå såsom ett led i verksamheten.
Jag ber för min del att få säga, att jag icke har haft någon som helst
erfarenhet på de områden, där jag har min verksamhet, örn att svårigheter ha
förefunnits att anskaffa tillskottsjord i tillräcklig omfattning. Det intygades
ju också av herr Andersson i Tungelsta, att det endast var i undantagsfall,
som ett dylikt tvångs förfarande skulle användas. Vid sådant förhållande kan
jag för min del icke finna det vara lämpligt, att man slår in på den vägen.

I propositionen har herr statsrådet uttalat, att expropriationsfrågan icke
medhunnits till årets riksdag, och utskottet har för sin del sagt, att något
»annat uttalande från dess sida icke erfordras än att utskottet ansluter sig
till vad departementschefen härutinnan anfört». För min del vill jag hemställa,
att det stycke på sid. 26, som börjar med orden »Då något Kungl.
Maj :ts förslag» och slutar med orden »behov av ägoutvidgning», måtte utgå
ur motiveringen för att ersättas av det stycke, som återfinnes i den av herr
Sederholm m. fl. med 1) betecknade reservationen.

Förut har herr Casenberg något omnämnt frågan om statliga egnahemsnämnder
eller egnahemsnämnder under hushållningssällskapen. Jag skall icke
gå in på den frågan, ehuru jag finner det något egendomligt, att man nu tar
upp denna sak, innan jordbruksutredningens förslag framkommit och innan
den väntade utredningen angående hushållningssällskapens omorganisation föreligger.
I detta fall står jag på precis samma ståndpunkt som lantbruksstyrelsen
angivit i sitt yttrande i denna fråga, vilket yttrande jag för min del
finner vara mycket välbetänkt och lämpligt. Då nu i alla fall en ändring
skall äga rum, skall jag icke framställa något särskilt yrkande i detta avseende.
Från herr Sederholm m. fl. har endast ett yttrande bifogats jordbruksutskottets
utlåtande. Man hoppas på större möjlighet till att rikliga medel
ställas till förfogande, så att de lånebelopp, som kunna utlämnas, bli höjda.
Det har förut varit svårt för jordbrukarna att få dessa lån. men det har icke
varit egnahemsnämndernas och icke heller hushållningssällskapens fel. utan
det har berott på de bestämmelser, som varit gällande och som hushållnings -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
sällskapen och egnahemsnämnderna givetvis varit skyldiga att i alla avseenden
följa. Nu får man större möjlighet att verkligen nå fram till bättre och
bärkraftigare jordbruk. Jag hälsar med den allra största tillfredsställelse
detta förslag.

Jag skall, herr talman, icke gå närmare in på frågan, därför att tiden är
rätt långt framskriden och vi ha många frågor kvar på föredragningslistan,
och därför nöjer jag mig med vad jag anfört och yrkar bifall till den nyssnämnda
reservationen, som är avgiven rörande utskottets motivering på sid. 26
i dess utlåtande.

I detta anförande instämde herr Tersson i Grytterud.

Herr Sandberg: Herr talman! Dels med anledning av den motion, som
jag tillåtit mig väcka i anslutning till förevarande ärende, och dels på grund
därav, att jag haft tillfälle att i någon mån deltaga i egnahemsnämndens arbete
hemma i vårt län, skall jag be att få yttra ett par ord i denna fråga. Det
är icke lämpligt att nu ingå på några längre betraktelser, utan jag nöjer mig
med att göra en del anmärkningar och reflexioner utöver det yrkande, som
jag kommer att ställa med anledning av nämnda motion.

Det är en mycket betydelsefull fråga, som vi här diskutera. Det äro vi
alla säkerligen överens örn. Jag tror också, att man kan säga, att det finns
anledning att med goda förhoppningar motse resultatet av denna verksamhet
på grundvalen av de reformerande bestämmelser, som det här är fråga örn beträffande
egnahemsrörelsen. Yad särskilt då beträffar önskemålet att skapa
bärkraftiga jordbruk råder härutinnan ingen meningsskiljaktighet. Man är
tvärtom överens örn att detta är en mycket betydelsefull riktpunkt. Det är
en av egnahemsrörelsens huvuduppgifter att söka skapa bärkraftiga jordbruk
och att vidare motverka tillkomsten av ofullständiga jordbruk och, där sådana
finnas, försöka bidraga till att de bli större och bärkraftigare.

I fråga däremot örn nybildande av jordbruk på obruten mark ha såväl utredningsmännen
som departementschefen tagit avstånd från denna tanke beträffande
landet i dess helhet men gjort ett undantag för Norrlands vidkommande.
I detta avseende skall jag be att få instämma i vad herr Hedlund i Häste nyss
yttrade, då han framhöll, att det i Norrland på grund av bl. a. den växande
befolkningen förefinnes ett stort behov att även genom nybildning av jordbruk
söka skapa ökade utkomstmöjligheter, varför en sådan verksamhet där
är på ett helt annat sätt berättigad än beträffande landet i övrigt. Jag tycker,
att utskottet varit nästan för ängsligt, när det understryker nödvändigheten
av yttersta försiktighet då det gäller nybildandet av jordbruk i Norrland.

I fråga örn tvångsåtgärder för anskaffande av jord för egnahemsändamål
har jag för min del samma erfarenhet som den, som antyddes av herr Hedlund
i Häste. I regel går det att ordna den saken utan några svårigheter och utan
att behöva tillgripa tvångsåtgärder. Jag skall icke vidare gå in på den frågan,
utan jag nöjer mig med att yrka bifall till den reservation, som rörande
denna fråga är avgiven av herrar von Stockenström och Carlström.

Vidare vill jag uttala min tillfredsställelse över det resultat, vartill utskottet
kommit i fråga örn det stöd, som behöver lämnas åt egnahemslånetagare
för att de skola ha möjlighet att kunna reda sig. Här hade utredningsmännen
föreslagit någonting som hette avskrivningslån. Departementschefen har
frångått denna tanke och tagit upp den gamla formen, premielån, men gett åt
dessa lån en utformning, som vi särskilt från övre Norrland ansett vara mindre
lycklig. Vi ha därför i en motion yrkat på att dessa premielån måtte ordnas
på det sättet, att de maximeras till visst belopp, och att man inom ramen av

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
detta belopp Ilar frihet att låta premielånen utgå med den storlek som bäst passar
efter de olika förhållandena i varje särskilt fall. Denna tanke har utskottet
upptagit, och premielånen ha sålunda blivit bestämda på det sättet, att de
kunna utgå med ett maximum av 3,000 kronor, vilket maximum emellertid i
särskilda fall kan uppgå till 4,500 kronor. Med tillfredsställelse konstaterar
jag, att man på denna punkt fått en anordning, som enligt min mening är den
smidigaste och bästa.

Sedan är det en fråga, som föranlett åtskillig meningsskiljaktighet, nämligen
frågan örn huruvida räntan på egnahemslånen skall vara fast eller rörlig.
Jag måste för min del säga, att jag tycker, att de skäl, som utskottet anfört
för en anordning med rörlig ränta, äro de mest övertygande. Även min erfarenhet
på detta område är densamma, som antytts av utskottets ärade ordförande.
Från egnahemslånetagare, som under tider av ett jämförelsevis lågt
ränteläge ändå måste betala en högre låneränta, inkomma ständiga klagomål,
och det är icke att undra på. Det synes mig naturligast och ur låntagarnas
synpunkt bäst, örn räntan beträffande dessa lån får i likhet med räntorna i
övrigt följa det allmänna konjunkturläget på kapitalmarknaden. Jag vill därför
i detta hänseende yrka bifall till utskottets motivering.

I fråga örn organisationen vill jag endast säga, att jag icke har någonting
emot det förstatligande av egnahems! ån everksamheten, som vi här gå in för.
Jag uttrycker också min tillfredsställelse över att Kungl. Maj :t i sin proposition
och även utskottet i sitt utlåtande modifierat förslaget så att man icke skall
driva centralisationen så långt som man ifrån början avsåg, utan att man i
fråga om kasserörelsen skall bibehålla den nuvarande ordningen.

Sist vill jag med ett par ord beröra frågan örn bidrag till förstärkande av
ofullständiga jordbruk. I likhet med vad en talare nyss framhöll ber jag få
uttala min tillfredsställelse över att villkoren för bidrag till nyodling m. m.
nu blivit gynnsammare, i det att såväl de relativa som de absoluta belopp, med
vilka dessa bidrag kunna utgå, komma att höjas. Därmed ha i riksdagen fyrfaldiga
gånger framförda önskemål i stort sett tillgodosetts. Så långt är det
sålunda bra. Men jag kan icke^ uttrycka samma tillfredsställelse, då det gäller
det belopp,, som. ställts till disposition för detta ändamål. Här har Kungl.
Majit föreslagit, vilket förslag utskottet biträtt, att man får utlämna bidrag
för nästa ar till ett belopp av 2.5 miljoner kronor. Utredningsmännen hade
föreslagit 3 miljoner kronor, och i den motion, som jag väckt, har jag upptagit
samma förslag. Det är ju på det sättet, att genom dessa förbättrade bidragsvillkor
kommer att ställas större anspråk på medelstillgången. Vidare är det
ett känt förhållande, att man särskilt inom norrlandslänen dragits med olägenheten
av en mycket stor balans av väntande ansökningar. Här ha ansökningar
legat färdiga och planer varit utarbetade, men vederbörande ivriga odlare ha
kunnat få vänta ett par år eller mer, innan de kunnat erhålla besked eller
bidrag. Det bör icke behöva vara på det sättet. Då man nu betonar, att en
av. egnahemsrörelsens viktigaste uppgifter just är att söka förstärka de ofullständiga
jordbruken och av dessa åstadkomma större och bärkraftiga jordbruk.
. vilket ofta lämpligast sker genom nyodling eller liknande åtgärder, tycker
jag verkligen icke, att man borde vara så snål på kronorna, då det gäller
detta anslag. Vi rulla gladeligen med miljonernas mångfald i andra fall. Det
belopp, som här är fråga örn, är jämförelsevis mycket blygsamt, och jag tycker
att man borde ställa ett någorlunda tillräckligt belopp till förfogande.

Jag ber, herr talman, alt, beträffande utskottets hemställan under punkten
A) IV) och VI) få yrka bifall till motionen i andra kammaren nr 455, som innebär,
att riksdagen beviljar ett förslagsanslag av 1.500,000 kronor såsom bidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk samt medger, att bidrag för

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
nämnda ändamål må utlämnas intill ett belopp av 3 miljoner kronor under år
1940.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag vill gc uttryck åt den meningen,
att det förslag till egnahemsverksamhetens omorganisation, som här
föreligger, är av stor betydelse framför allt för dem av landets jordbrukare, som
man i allmänhet vill hänföra till de mindre jordbrukarna. Jag skall med hänsyn
till att vi nu äro i riksdagens avslutningsskede icke närmare utveckla den
saken i annan mån än att jag i ett par hänseenden vill understryka, varför jag
anser, att det förslag, vi nu ha för oss framlagt, har en så stor betydelse för
de mindre jordbrukarna ute i landet.

Det gäller då först i fråga örn möjligheterna att få lån åt dessa jordbrukare.
Vi veta ju, att det hittills förelegat ganska stora svårigheter för jordbrukarna
att kunna ordna vad jag skulle vilja kalla sekundärkrediten. I och med
antagande av nu föreliggande förslag skapas möjligheter för hemmasöner och
andra, som vilja övertaga föräldrarnas jordbruk, att få egnahemslån även i de
fall, då jordbruket har en storlek, som överstiger den storleksram, som hittills
möjliggjort egnahemsbelåning.

Även i ett annat hänseende anser jag, att detta förslag skapar betydligt
vidgade möjligheter för dessa mindre jordbrukare, nämligen när det galler
fullständigande av s. k. ofullständiga jordbruk. I och med att raan, pa sätt
som föreslagits, höjer gränsen för den åkerareal, där man kan få bidrag till
nyodling, betesförbättringar, stenröjning etc. har man enligt min mening skapat
en betydande möjlighet för de mindre jordbrukarna att fullständiga sina
ofullständiga jordbruk. Jag tror, att vad i det avseendet föreslagits skall
komma att hälsas med den allra största tillfredsställelse bland jordbrukarna
ute i landet.

Efter detta skall jag endast tillåta mig ett pär randanmärkningar med anledning
av vad som sagts under debatten. Jag vill då först, med anledning av
vad som från högerreservanternas sida anförts med hänsyn till förstatligandet
av egnahemsnämnderna, säga, att jag tror, att alla äro tämligen eniga därom,
att hushållningssällskapen under den tid de handhaft egnahemsverksamheten
på det stora hela taget skilt sig från denna uppgift med heder. Nu går man
emellertid in för att i betydligt utvidgade former ge denna egnahemsverksamhet
stöd från statens sida. Det föreliggande förslaget innefattar också längre
gående förslag i fråga örn jordanskaffning än vad som tidigare förelegat.
Även örn man, å ena sidan, givit uttryck åt att hushållningssällskapen hittills
skött denna verksamhet pa ett tillfredsställande sätt, far man, a andra sidan,
medge, att det är ifråga örn jordanskaffningen, som hushållningssällskapen i
allmänhet hittills icke överallt fullföljt verksamheten i den utsträckning, som
av statsmakterna varit förutsatt. Nu vill jag dock säga, att jag mycket val
förstår hushållningssällskapens ställningstagande i detta avseende. Det är
klart, att en jordanskaffningsverksamhet, bedriven i en vidsträckt omfattliing,
kan även där man försöker sköta den. på, det allra bästa sätt, under
ogynnsamma förhållanden föra med sig åtskilliga risker, och det är uppenbart,
att det är riktigast, att i den mån dessa risker även med en god skötsel
skulle komma att förefinnas, de böra påvila staten. Det måste alltså enligt min
mening anses lämpligast, att statens organ i de olika länen handha denna eg
nahemsverksamhet. Även om jag i övrigt pa grund av min ställning till hus
hållningssällskapen i viss mån förstår, att man pa det hållet icke är sa vidare
glad åt den skilsmässa, som här föreslås komma till stånd mellan egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen, tror jag dock, att man härvidlag, sia
git in på en riktig väg. Jag kan också i detta sammanhang säga, att man i det

Fredagen den 9 juni 1939 f. m. Nr 39. 47

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
hushållningssällskap jag tillhör haft blicken öppen för nödvändigheten av att
ordna det så,. att egnahemsverksamheten bedrives statligt. Jag har också för
min del funnit det synnerligen tillfredsställande, att man kunnat ordna det på
ett sådant sätt, när .det gäller statsbidrag för fullständigande av ofullständiga
jordbruk, att dessa åtgärder fortfarande få ligga kvar under hushållningssällskapens
regim. Jag tror också, att om, såsom departementschefen givit uttryck
åt, egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen bemöda sig örn att
åstadkomma ett gott samarbete, skola de få fram ett gott resultat av verksamheten.

Herr Andersson i Löbbo har utförligt motiverat sitt yrkande om bifall till
den reservation i fråga örn räntan å egnahemslån, som jag samt herrar Andersson*
Löbbo och Carlström avgivit. Jag kan instämma i vad herr Andersson i
Löbbo i det hänseendet, sagt fran början till slut, och skall icke närmare gå in
på den saken. Emellertid vill jag med ett pär ord antyda, varför man även enligt
mm mening bör ga in för ett system nied fast ränta. Jag ger departementschefen
alldeles rätt, när han anser, att det är nödvändigt för den, som etablerar
ett eget jordbruk, att veta, vilka utgifter han har att räkna med under
årens lopp. Den möjligheten vinner man genom att på sätt, som departementschefen
föreslagit, bestämma en fast ränta som löper oförändrad under hela lånetiden,
till vilket förslag vi i vår reservation yrkat bifall.

Jordbruksutskottets ärade ordförande Ilar här ganska utförligt motiverat,
varför man enligt hans och utskottets mening icke borde gå in för en fast ränta
utan i stället göra räntan rörlig. Jag vill icke bestrida, att de skäl som utskottets
ordförande i detta fall anfört ha åtskilligt som talar för sig, men när
han här bland annat anför, att örn vi gå in för en fast ränta, ha vi under de
kommande åren liksom hittills att vänta en mängd motioner, däri man kräver
en lägre egnahemslåneränta. Detta kan möjligen bli fallet, men jag skulle
heller .icke bli förvånad, om det bleve på det sättet, att örn utskottets förslag
ginge igenom och räntan sedan om några år stege, man då skulle komma med
motioner i riksdagen, där man påvisade orimligheten av att tidigare årgångar
av egnahemslånetagare, som hade lån till lägre ränta, skulle få erlägga den
högre ränta, som vid den tidpunkten bestämdes. Jag tror, att det ligger ganska
mycket i vad herr Barnekow yttrat. Han sade nämligen, att han icke trodde,
att egnahemslåntagarna vöre så beskaffade, att en låntagare, som bär att
erlägga en hög ränta för sitt lan. skulle vara nöjd med sin höga ränta, örn
blott han visste, att de som hade en lägre ränta på tidigare utlämnade lån
också finge erlägga den högre räntan.

Herr Andersson i Tungelsta yttrade att ett bifall till det förslag örn fast
ränta, som Kungl. Maj :t och vi reservanter här förorda, skulle kunna komma
att — därest ränteläget faller — verka ofördelaktigt för dem som komme att
få betala den fasta räntan. Ja, örn man går ut ifrån att det allmänna ränteläget
i framtiden kommer att växla betydligt, då skulle det kunna bli på
det sättet. Men jag vill i detta .hänseende fästa uppmärksamheten på vad
departementschefen har sagt, nämligen att man icke förbiser, att sådana ränteförhållanden
kunna komma att inträda, att statsmakterna kunna ha anledning
ett överväga lägre räntor för att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Jag förmodar,
att när jag understryker detta, man kan komma att säga gentemot mig:
ja, men då är man tillbaka dit igen, att man, ehuru man bär en fast ränta,
kan överväga att sänka räntan, därest den 1 framtiden kan komma att med
hänsyn till. egnahemslånen befinnas oskäligt hög. En sådan erinran är i
viss mån riktig, men jag måste dock säga mig, att det ur sociala synpunkter
hl. a. kan vara rimligt, att statsmakterna i ett sådant läge vidja utvägen att
sänka räntan. Utskottets förslag innebär nit egnahemslåntagarna, som un -

Nr 89.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
der en följd av år framåt kunna påräkna en låg ränta, ^skulle tvingas att i tieler
av högt ränteläge låta sina räntor följa med uppåt. Jag tror icke, att
man skulle kunna göra klart för dessa tidigare årgangar av egnahemslantagare,
att det vore riktigt, att deras räntor skulle behöva stiga.

Jag vill också säga, att det kommer aldrig att förorsaka staten någon förlust,
örn de tidigare årgångarna av egnahem slåntagare, som fått lån till låg
ränta, få behålla denna låga ränta hela den tid, deras egnahemslån skola förräntas
och amorteras, därför att den ränta som en gång är åsatt deras Ian
beräknas efter statens egen medelupplaningsränta under en treårsperiod med
tillägg av förvaltningsbidrag, som uppgår till en kvarts procent. Det ^behöver
alltså icke vara några som helst budgetbetänkligheter mot att bestämma
räntan på det sätt, som i propositionen föreslagits och som vi i vår reservation

Slutligen vill jag framhålla ännu en sak. Utskottets ärade ordförande förklarade
i slutet av sitt anförande, att han, med hänsyn till de svårigheter som
kunde föreligga att nu i riksdagens elfte timme samman jämka eventuella olika
beslut i båda kamrarna i fråga örn räntan, icke vågade ställa något yrkande.
'' Jag vill icke draga alltför stora växlar på att herr ordföranden pa detta
sätt avstod från att göra något yrkande. Men om jag skulle söka att draga
någon slutsats av detta hans avstående från att göra yrkande, sa skulle det
vara den, att örn vi här följde Kungl. Maj:ts förslag och den av mig, herr
Andersson i Löbbo och herr Carlström avgivna reservationen, da korinne det
att föreligga samma beslut i båda kamrarna och vi undgmge darmed alitsa
ett sammanjämkningsförfarande, som — det ger jag utskottets ordförande
rätt i — det skulle bli svårt att åstadkomma. .. .

Herr talman! Jag skall icke fortsätta längre. Jag ber att nied hänvisning
till vad jag anfört få yrka bifall dels till utskottets hemställan och dels
också i fråga örn motiveringen till den av.mig, herr Andersson i Löbbo och
herr Carlström avgivna reservationen.

Herr Andersson i Rasjön instämde häruti.

Herr Larsson i Hede: Herr talman! Då jag sedan åtskilliga år tillbaka
såsom ombud för egnahemsrörelsen i min hemtrakt har följt denna verksamhet
har jag icke kunnat undgå att märka, att de fördelar och den nytta som
egnahemslåntagarna tidigare haft av egnahemslånen under de senare arén blivit
förminskade, för att icke säga, att dessa förmaner helt och hållet ha försvunnit.
Det förändrade läget på penningmarknaden har nämligen gjort att
egnahemslåntagarna kunna erhålla lån till betydligt billigare ränta och billigare
villkor på den öppna marknaden, än vad som erbjudes dem genom egnahemslånen.
Detta förhållande har också haft till följd, att en hel del av de
gamla egnahemslåntagarna inbetala sina egnahemslån. Under sådana iorhallanden
kan man säga, att egnahemsverksamheten icke heller motsvarar det
syfte som var avsett med densamma, nämligen att egnahemslånen skulle utgöra
ett stöd och en hjälp till de mindre bemedlade som vilja skaffa sig ett
eget hem. Det är därför med tillfredsställelse man kan halsa de nya bestämmelser
angående egnahemsverksamheten, som nu är o fram agda för antagande
och vilka ge låntagarna en fastare utgångspunkt och ett sakrare underlag samt
därmed också ökade utsikter till bättre levnadsvillkor for dessa landsbygdens
småfolk

bmjag beklagar emellertid, att varken den kungl, propositionen eller utskottet
redan nu vid antagandet av de nya bestämmelserna lia föreslagit att^rantevilikoren
för de gamla egnahemslåntagarna skola komma i samma niva som tor

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
de nytillträdande låntagarna. Tidigare lia ansatser gjorts för att bringa egnahemslåneräntan
i bättre samklang med ränteläget i den öppna marknaden, utan
att dessa framställningar ha lett till något resultat.

I den motion, som jag framlämnat i det nu föreliggande ärendet, har föreslagits
att samma räntevillkor skola bli tillämpliga jämväl för de egnahemslån,
som utlämnats före den 1 juli 1940, d. v. s. de äldre egnahemslåntagarna.
En starkt bidragande orsak till denna motion var, att de gamla egnahemslåntagarna
i regel utgöras av småfolk på landsbygden, som ha det jämförelsevis
dåligt ställt i ekonomiskt avseende, och att en minskning i deras ränteutgifter,
även örn räntan utgör ett relativt litet belopp, skulle bringa dessa små låntagare
en icke obetydlig lättnad i deras villkor. Den ränteförlust, som statsverket
därigenom förorsakas, måste betraktas såsom mycket obetydlig i förhållande
till andra sociala åtgärder, som statsmakterna få vidkännas för liknande ändamål.
Jag syftar då t. ex. på arbetarsmåbrukslånen, som staten stöder genom
delvis eller helt och hållet räntefrihet. Jag är för min del övertygad örn att
flertalet av de gamla egnahemslåntagarna äro förtjänta och i lika stort behov
av stöd och hjälp som de, som komma i åtnjutande av dessa betydligt förmånligare
arbetarsmåbrukslån.

Jag kan för min del inte finna annat än att det vore en gärd av rättvisa mot
dessa äldre egnahemslåntagare, att de ställas på samma nivå i ränteavseende
som utskottet föreslår för de nya låntagarna.

I det läge, som detta avsnitt av förslaget har kommit genom att utskottet
ställt sig välvilligt till motionen, vill jag inte yrka bifall till reservationen, men
jag vill betona nödvändigheten av att, som utskottet i sin motivering uttalat,
frågan så förberedes att den kommer fram vid nästa års riksdag och att den
då löses så, att de gamla lånen i räntehänseende ställas lika med de nyare
lånen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning

av herr Anderssons i Tungelsta reservation. Jag har ett speciellt intresse på
den punkten. Det är nämligen två kvinnoorganisationer, som ha haft äran inlämna
till utskottet en skrivelse för att stödja den motion, nr 311, som också
reservationen hänför sig till.

Det är nämligen så, att dessa båda organisationer under många år ha intresserat
sig för den fråga, som det här gäller, nämligen att försöka få fram en
bättre nyttjanderättslag. Jag är fullt medveten örn att vi ha en åborättslag,
men den är till den grad krånglig, att människor inte kunna använda sig av
den. Jag tror inte det är ett uttryck för att nyttjanderätten såsom sådan icke
skulle under några förhållanden passa svenska människor. Jag tror att det
skulle kunna vara utrymme för en viss användning av denna form vid sidan
av såväl arrendelagen som den verkliga äganderätten.

Dessa båda organisationer lia varit så intresserade för saken, att de ha tillåtit
sig att skänka Kungl. Majit ett visst jordområde för att man på detta område
skall bli i tillfälle att pröva ett upplåtande under nyttjanderätt. Det är
klart, att vi därför med stort intresse ha hälsat den motion, som väckts i detta
ämne. Nu har visserligen utskottet avstyrkt den, men jag hoppas att den reservation,
som här har framlämnats av herr Andersson i Tungelsta, skall vinna
kammarens intresse. Även om det inte går att vinna kammarens intresse för
en direkt begäran örn en utredning angående denna fråga, hoppas jag i sista
hand och mycket kraftigt på Kungl. Majit, att Kungl. Majit vill dra ut konse Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 39. 4

50 Nr 39. Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för e g nahemsv ensamheten m. m. (Forts.)
kvenserna av mottagandet av denna jord och där göra de erfarenheter, herr
minister, att ni ägnar det här jordförsöket i Sörmland ett visst intresse och
möjligen av det drar sådana slutsatser, att vi kunna hoppas att. inom en icke
allt för avlägsen framtid se på Kungl. Maj :ts bord ett förslag till en förbättrac[
äborättslä^

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till herr Anderssons i
Tungelsta reservation.

I detta anförande instämde fru Östlund och fru Gustafson.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Då jag nu ytterligare nödgas

begära ordet beror det därpå, att jag tänker göra en hemställan till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet.

Jag har ju i år liksom även under fjolåret hemställt om att innehavare av
arbetarsmåbruk skulle få rätt till odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet
på samma sätt som innehavare av ofullständiga jordbruk fa. . Jag menar att
den omständigheten, att dessa arbetarsmåbrukare erhålla billiga lån, eller
den omständigheten, att de icke äro innehavare av ofullständiga jordbruk i
egentlig mening, icke får utgöra orsak till att de icke skulle fa ett odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet. .

Nu har ju utskottet, såsom jordbruksministern kan iakttaga, uttalat sig pa
det viset, att den av mig m. fl. föreslagna åtgärden skall bli föremål för utredning.
Då nu alltså jordbruksministern får detta ärende om hand, vill jag
för min del hemställa, att han här, såsom han i allmänhet brukar göra, tar
ett rejält handtag, och detta rejäla handtag, som jag avser, bör gå i den riktningen,
att alla arbetarsmåbrukare, som önska få ett odlingsbidrag utan återbetalnings
skyldighet, skola lämnas möjlighet därtill. Man bör salunda icke
utgallra endast några av de mest behövande äldre innehavarna av arbetarsmabruk,
utan ge lika bidragsmöjligheter åt samtliga.

Det är endast denna hemställan, som jag här velat göra till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet och vill gärna hoppas att förslag skall
framläggas så tidigt som möjligt till nästa ars riksdag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skall i korthet uttala min tillfredsställelse med den behandling
det föreliggande ärendet fått i utskottet. Man kan väl säga, att propositionens
förslag praktiskt taget över liela linjen tillstyrkts av utskottet. Det
är enligt mitt förmenande ett steg på en av de framkomliga^ vägar man har att
slå in på för att åstadkomma bättre möjligheter till att få bärkraftiga jordbruk
i större utsträckning, än vi för närvarande ha. ^

Såsom egnahemsutredningen säger, bör det icke ligga någon romantik över
jordbruket, utan man skall betrakta jordbruket liksom andra näringar som en
produktionsform och de olika jordbruksenheterna som ekonomiska produktionsenheter,
bärkraftiga var på sitt område, så att vederbörande innehavare av
dessa jordbruk dels få tillräcklig sysselsättning och dels genom de åtgärder
som staten vidtager en tillfredsställande inkomst. Detta är ju, kan man säga,
alla eniga örn, men sedan har det varit en viss betänksamhet, huruvida egnahemsutredningens
förslag skulle framläggas redan nu, eller örn de skulle framläggas
vid en senare tidpunkt därför att vissa frågor ännu icke vore utredda.
Herr Carlström sade, att man skulle ha väntat, tills jordbruksutredningen
framlagt sina förslag. Jag vill visst icke kalla denna ståndpunkt, som herr
Carlström själv förväntade, för någon sorts negativism, utan det är klart, att
man kan bedöma denna fråga från olika utgångspunkter. Jag har sett saken

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamlieten m. m. (Forts.)
pa det sättet, att om egnahemsrörelsens organisationsfråga blir löst och statsmakterna
dragit upp riktlinjerna för densamma, har jordbruksutredningen att
försöka inom möjligheternas gräns konkretisera fram ett system för att för
dem sorn ha ett jordbruk skapa ekonomiska förutsättningar, att få tillräcklig
sysselsättning vid det. Jag anser därför, att det är en fördel, örn man först
löser egnahemsrörelsens organisationsfråga och jordbruksutredningen sedan
far bygga vidare, när statsmakterna fattat ståndpunkt till frågan om av vilken
storlek en egendomsenhet eller en fastighetsenhet bör vara. Ungefär på det
sättet har jag sett föreliggande organisationsfråga såsom sådan.

Det har i denna kammare och av vissa reservanter sagts, att de anse, att
j?n?{lemsrörelse.n icke hort tågås ifrån hushållningssällskapen, och man har
i o..3, . roPat val jordbruksutredningen som den blivande utredningen örn hushållningssällskapen.
Jag förstår, att herr Hedlund i Häste såsom en gammal
hushållningssällskapets tjänsteman har sin uppfattning örn vad hushållningssällskapen
böra ha och icke böra ha, men är det ändå icke bättre, herr Hedrik
\att riksdagen säger, att denna angelägenhet skola vi icke belasta hushållningssällskapen
med, så att den kommitté, som eventuellt skall utreda
detta problem, har åtminstone denna linje klar och icke behöver taga i övervägande,
örn hushållningssällskapen skola ha dessa ärenden örn hand eller icke.

En av de punkter, där utskottets förslag avviker från Kungl. Maj :ts proposition,
är först och främst den som avser premielånen. Jag har icke kunnat
vara helt ense nied utredningsmännen angående deras s. k. avskrivningslån.
Jag har nämligen den uppfattningen, att örn nian beträffande egnahemsverksamheten
skall ga in för stora avskrivningslån, då kommer man att göra en
viss orätt mot andra jordbrukare som icke ha egnahemslån. Jag anser icke,
att man skall lägga huvudvikten vid de sociala problemen i detta jordbruksekonomiska
spörsmål i annan man, än att man skall skapa möjligheter för vederbörande
att fa sanerade lan pa sina fastigheter. Det är den sociala verksamhet
som staten skall utöva, och däri innefattas även verksamheten med beviljandet
av dessa premielån. Örn det då skulle få anstå med vissa byggnadsoch
förbättringsarbeten, därest vederbörande själv skulle åstadkomma dem
utan bidrag, då kan det med hänsyn till den framtida utvecklingen vara angeäget,
att de fa litet hjälp för att åstadkomma en förbättring av byggnadsbeståndet
eller kanske grundförbättringar på fastigheterna, som kunna väl betala
sig under den framtida skötseln. Nu har utskottet härvidlag föreslagit en
ändring och sagt, att det skall vara fasta bidrag, och jag skall häremot icke
gora någon erinran. Det är möjligt, att utskottet, såsom anförts av herr Sandberg,
med hänsyn till de norrländska och uppsvenska förhållandena bedömt
saken bättre. Jag vill emellertid som min bestämda mening uttala, att den
blivande organisationen icke skall utnyttja dessa fasta bidrag till att giva
större bidrag för att göra det möjligt för den som får det att starta på ett jordbruk
som ar mindre, än det borde vara, Då har man icke hjälpt vederbörande,
ty han ar icke hjälpt med att hans skuldbörda blivit mindre, örn samtidigt den
jordareal han fatt är mindre, än vad som erfordras för att få ett bärkraftigt
jordbruk. Jag skall emellertid icke göra några erinringar på denna punkt.

Komplettering av ofullständiga jordbruk, såväl då det gäller odling inom
deras egna gränser som när det gäller förstärkning eller tillägg av jord iir ett
mycket viktigt problem. Det är icke allenast ett socialt problem utan även ett
jordbruksekonomiskt problem. Det är av intresse för alla jordbrukare — i lika

stor utsträckning för dem som redan ha en tillräckligt stor egendom _ att

man skall fa ett sa stort antal som möjligt av dessa mindre jordbruk upphöjda
till att hilva barkraftiga jordbruksenheter. Då blir det ett större intresse från
jordbruksnäringens utövares synpunkt, och det blir icke så många stridiga

Nr 89.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
uppfattningar om vad som är tillfredsställande för, låt mig säga, innehavarna
av de mindre brukningsenheterna och innehavarna av de något större enheterna.
Det är självklart, att man skall försöka att gå de vägar som äro möjliga
att gå, och det avses också i propositionen.

När jag gjort mitt uttalande i propositionen angående tvångsförfarandet, sa
har jag gjort det i den bestämda övertygelsen, att man icke skall bruka större
våld, än nöden kräver. Det är i alla fall ett så pass viktigt jordbruksekonomiskt
intresse, att nian vidtager denna åtgärd, att ingen, som vill se mot
framtiden med tillförsikt, bör kunna motsätta sig en sådan åtgärd. Men a
andra sidan vill jag säga, att vi kunna diskutera detta problem, när det blir
aktuellt och förelägges riksdagen. Det är emellertid en fråga som bör prövas
och övervägas mycket ingående, innan den kan föreläggas riksdagen. Av
denna anledning synes det mig lämpligt, att man uppskjuter diskussionen av
detta ärende. Man kan ju, synes det mig, pröva saker och ting ur praktiska
och ekonomiska synpunkter, och det förefaller mig märkvärdigt, att man kan
ha en förhandsuppfattning örn en sak och säga, att den saken vill man icke
vara med örn. Man kan dock i en framtid komma att sta inför en sådan situation,
att man måste vara med om en åtgärd, därför att den är nödvändig. Det
förefaller mig därför märkvärdigt, att en del reservanter kunna säga, att de
icke kunna reflektera på något sådant som detta tvångsförfarande.

Jag skall inte yttra mig mera om organisationen. Jag nar sagt nu, vad jag
tänkt om den. Sedan ha vi vad herr Barnekow nämnde i sitt anförande. Jag
tyckte det var många uppslag, som med hänsyn till hans erfarenhet inom egnahemsverksamheten
voro värda att uppmärksammas. Jag vill samtidigt säga,
att då det gäller utformningen av denna, tillhör jag ju den grupp av människor,
som vill försöka att åstadkomma en ordning, där vederbörande ute
i de olika orterna kan arbeta under så fria former som överhuvud taget är möjligt.
Jag tillhör inte dem, som mena, att det kan vara nyttigt att låsa fast
någonting i en enda central, låsa fast det så, att icke de verksamma krafterna
skola kunna åstadkomma det bästa möjliga. Jag förutsätter, att riksdagens
ledamöter i allmänhet dela denna uppfattning.

Beträffande sedan räntefrågan så är det egentligen den enda fråga, där det
råder delade meningar. Jag erkänner villigt, som jag sade i medkammaren,
att det är en omdömesfråga. Det är en fråga, beträffande vilken jag icke
vågar säga, att det är riktigt, att de fasta räntorna äro bäst. Men jag vill
å andra sidan påstå, att ingen kan med säkerhet säga, att de rörliga räntorna
äro de bästa.

Då jag föreslagit fasta räntor har jag gjort det i den bestämda uppfattningen,
att hela egnahemsverksamheten framdeles kommer att gå i den riktningen,
i allmänhet åtminstone, att det i första hand blir större enheter, alltså
större kapitalinvesteringar och därmed högre taxeringsvärden, och då måste
det inverka rent ekonomiskt, huruvida räntan är hög eller låg, även vid anskaffandet
av fastigheterna. Det har invänts, att det inverkar inte så mycket,
örn räntan är högre eller lägre, då det gäller inköpspriset för en fastighet. Det
är kanske riktigt, om det inte gäller jordbruksfastighet i vanlig mening utan
mindre fastigheter, som huvudsakligast äro avsedda som ett stöd för vederbörande
innehavare vid sidan av det arbete, som han har i övrigt. Men jag
vågar påstå, att så snart man kommer över till en verklig jordbruksfastighet,
en verkligt bärande fastighet, som vi vilja göra egnahemsfastigheterna till,
komma alla att räkna med ränteläget. Är det, låt mig säga 5 och konjunkturen
för jordbruket inte är bättre än då ränteläget är 3 °/°, mäste fastighetsvärdena
bli lägre vid ett ränteläge av 5 %. Följaktligen blir kapitalinvesteringen
i en fastighet, den gång den förvärvas, inte så stor vid en hög

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
som vid en låg räntesats. Det är min utgångspunkt, då jag har stannat för
den fasta räntan.

I likhet med förslaget i propositionen tillstyrker utskottet att även egnahemsbelånade
fastigheter skola kunna placera botteninteckning upp till 60 %
av värdet hos enskilda lämpliga kreditinrättningar. Detta avlastar den statliga
belåningen väsentligt mot nu gällande regler och innebär samtidigt att
låntagaren har möjlighet att vid relativt lågt ränteläge binda räntan viss tid
framåt. Härvidlag blir egnahemsinnehavaren jämställd med innehavaren av
annan jordbruksfastighet. Sistnämnda fastighetsägare kunna om så erfordras
söka och eventuellt erhålla sekundärlån upp till 75 % av fastighetsvärdet
och få därigenom möjlighet till en säker kalkyl över dessa utgifter varemot
eventuell skuld därutöver är mera beroende av räntornas fluktuationer. Vid
en rörlig ränta för egnahemslåntagare blir sådan låntagare, som har lån ända
till 90 % av fastighetsvärdet beroende av eventuellt stigande ränteläge, mycket
mera kännbart beroende av detta därest fastigheten förvärvats vid lågt ränteläge
och som jag förmenar till ett högre inköpspris.

Då säger man, att det blir missnöje de olika egnahemsinnehavarna emellan,
därest någon kommit att planera med en högre ränta. Jag tyckte herr Barnekow
bemötte detta på ett alldeles utmärkt sätt. Jag skall inte upprepa
vad han sade, men jag går ju ut ifrån, att då ha de förvärvat fastigheterna till
ett lägre inköpspris. Följaktligen ha dessa kalkylerat med den högre räntan
och därmed lättare att bära denna ränta än de, som vid ett lågt ränteläge
förvärvat sina fastigheter till högre pris och därefter belastas med en högre
ränta. Att det under sådana förhållanden skall vara samma ränta, anser
jag inte vara tillfredsställande. Av den anledningen har jag stannat för den
fasta räntan. Och om det skulle förvärvas en del egnahemsfastigheter under
låt mig säga en 5 % ränteperiod, kombinerad med högkonjunktur som oavsett
ränteläget bibehållit ett högt jordvärde få väl statsmakterna taga i omprövning
huruvida möjlighet kan beredas att konvertera lånen. I propositionen
har man beaktat detta och uttalat den uppfattningen att försiktighet bör
iakttagas vid startande av jordbruk under mindre normala konjunkturer.

Nu löpa ju de flesta lånefonderna med fasta räntor. Det är möjligt, att
statsmakterna framdeles komma att göra en översyn av, huruvida det skall
vara fasta eller rörliga räntor. När det blir prövat, får man ju se, huruvida
det är lämpligast med fasta eller rörliga räntor. Örn vi vid den undersökning,
som skall göras beträffande räntan för de gamla egnahemsinnehavarna, komma
till att dessa räntor kunna låsas fast vid den relativt låga räntenivå, som vi
för närvarande ha, då menar jag har man gjort de äldre innehavarna av egnahem
en ganska stor tjänst. Lika starka skäl skulle kanske inte tala för en fast
räntefot, örn räntesatserna för närvarande varit väsentligt högre än de äro. Men
med hänsyn till den låga räntesats, som vi för närvarande ha, och med hänsyn
till att staten har möjlighet att placera sina lån i obligationer, som löpa en
viss tid framåt, har staten möjlighet att på detta sätt minska utgifterna för
innehavarna av dessa lån. Då nu utskottet har förväntat, att man bör göra den
undersökning, örn vilken utskottet skrivit, så förutsätter väl utskottet, att det
skall bli något resultat.

Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten i detta ärende utan vill tillstyrka
kammaren att antaga utskottets förslag med undantag då det gäller
räntebestämmelserna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med den ändring däri,

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
att motionen 11:455 bifölles; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets motivering å sid. 26 i
det tryckta utlåtandet i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande
av jord till egnahemsändamål propositioner på 1 :o) godkännande av utskottets
motivering i denna del, 2:o) godkännande av den motivering i motsvarande
del, som föreslagits i den av herr Sederholm m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen samt 3:o) godkännande av den motivering i samma del,
som föreslagits i den av herrar von Stockenström och Carlström avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hedlund i Häste begärde
emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av
vilka därvid den under 2 :o) angivna antogs till kontraproposition. _ I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets motivering å
sid. 26 i utskottets förevarande utlåtande nr 83 i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär
för anskaffande av jord till egnahemsändamål, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Sederholom m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets motivering i förevarande
del.

Vidare framställde herr talmannen beträffande utskottets motivering å sid.
39—44 i det tryckta utlåtandet angående förräntning och amortering av egnahemslån
propositioner dels på godkännande av utskottets motivering i denna
del dels ock på godkännande av den motivering i motsvarande del, som innefattades
i den av herr Gustafson i Vimmerby m. fl. därom avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i
Tungelsta begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner det förslag till motivering angående
förräntning och amortering av egnahemslån, som innefattas i den av herr
Gustafson i Vimmerby m. fl. därom avgivna, vid jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 83 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering i motsvarande del
å sid. 39—44 i det tryckta utlåtandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten rrv. rrv. (Forts.)
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt den motivering, som innefattades i
den av herr Gustafson i Vimmerby m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Härpå gav herr talmannen beträffande utskottets motivering å sid. 48 och
49 i det tryckta utlåtandet angående viss åborätt propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering i denna del dels ock på godkännande
av den motivering i motsvarande del, som föreslagits i den av herr
Andersson i Tungelsta avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes emellertid av herr Andersson i Tungelsta, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner jordbruksutskottets motivering å sid.
48—49 i utskottets förevarande utlåtande nr 83 angående viss åborätt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den motivering i motsvarande del, som
föreslagits i den av herr Andersson i Tungelsta avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets motivering i berörda del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets motivering
i övriga delar av kammaren godkänd.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av väckta motioner om inrättande av en lånefond för att
främja tillskapandet av gemensamhetsbeten för mindre jordbruk; och

nr 85, i anledning av väckt motion örn inrättande av en lånefond för beredande
åt trädgårdsmän av förbättring av värmeledningsanordningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande, nr 4, i Äng. ändring
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt angår förslag till » vissa delar
förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 ok- motorfortober
1936 (nr 561) samt till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafik- ^ngen°samt
stadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) dels ock en inom riksdagen väckt vägtrafikmotion,
i vad avser nämnda författningsförslag. stadgan.

Nr 89.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen samt vägtrafikstadgan.
(Forts.) _

Genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 225,^kade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag till

1) Förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561); och

2) Förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562).

Genom propositionen hade Kungl. Maj :t vidare föreslagit riksdagen att antaga
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt.

I samband med propositionen bade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl. avgiven motion nr 406.

Propositionen och motionen hade, såvitt anninge förslaget till ändring av
automobilskatteförordningen, hänvisats till bevillningsutskottet. I övrigt hade
propositionen och motionen hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och andra lagutskottet
hade propositionen och motionen hänskjutits till behandling i sammansatt bevillnings-
och andra lagutskott.

I förevarande utlåtande behandlades propositionen och motionen, såvitt angginge
ändringarna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Ändringarna
i automobilskatteförordningen hade behandlats i utskottets utlåtande
nr 5 (se här nedan under § 11 i protokollet).

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att vid granskning
av de vid ifrågavarande proposition fogade förslagen till förordning örn
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 samt
till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra andra erinringar än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

B) att motionen 11:406, såvitt den avsåge motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan, måtte anses besvarad genom vad utskottet under A) hemställt.

Reservation hade avgivits av herr Löfvander.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Strindlund:
Herr talman! Första kammaren har redan fattat beslut i denna fråga och
därvid för sitt vidkommande godtagit Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn begränsningen
>av maximifarten för lättviktsmotorcyklar. Därjämte har första
kammaren beslutat enligt utskottets förslag örn bestämmande av viktsbegränsning
för lättviktsmotorcyklar till 60 kilogram. Första kammaren har sålunda
på visst sätt gjort en kompromiss mellan Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag.

Jag förmodar, att kammaren håller mig räkning för, om jag nu icke tar

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen samt vägtrafikstadgan.
(Forts.)

upp någon ytterligare debatt, utan inskränker mig till att tillstyrka andra
kammaren att förena sig med första kammaren i dess beslut.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Med hänsyn till det beslut, som
första kammaren tidigare i dag bar fattat och med hänvisning till vad herr
statsrådet just yttrat, skall jag be att få, utan att ingå på någon vidare motivering,
här ställa samma kompromissyrkande, som framförts i första kammaren
och som givit anledning till det där fattade beslutet. Jag gör detta av i
korthet följande skäl.

Örn kamrarna eventuellt skulle komma att stanna i olika mening i fråga
örn hastighetsbestämmelserna beträffande lättviktsmotorcyklarna, skall ju ett
sammanjämkningsförfarande sättas i scen. Ett förslag därtill kommer, föreställer
jag mig, att stanna vid en begränsning av maximifarten till 45 kilometer.
Med hänsyn därtill och till att ett sådant förslag icke kan föreläggas
kamrarna förrän på måndag, varav skulle följa en ytterligare förlängning av
den tid, som riksdagen måste vara samlad, skall jag icke framställa något yrkande,
som eventuellt kan göra en sådan sammanjämkning erforderlig, utan i
stället framföra det yrkande, som ligger till grund för första kammarens beslut,
nämligen örn bifall till utskottets kläm oförändrad men med vissa ändringar
till dess motivering.

Jag yrkar sålunda, att det stycke i utskottets motivering, som återfinnes
på sid. 14 i utlåtandet och som börjar med orden »Det synes utskottet angeläget»
och slutar med orden »50 kilometer i timmen» måtte utgå. Vidare yrkar
jag, att i nästföljande stycke den mening, som börjar med orden »Av förut
anförda skäl» och slutar med orden »50 kilometer i timmen» måtte utgå, samt
att i följande mening orden »med nämnda maximihastighet» måtte uteslutas.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Gävle och Ericson i Boxholm samt
fröken Hesselgren.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen, som under överläggningen yrkats
av herr Hagberg i Malmö; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den senare propositionen.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat

sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt angår förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt, dels ock en inom riksdagen väckt motion, i
vad avser nämnda författningsförslag; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn upphävande
av 1 § andra stycket lagen den 7 juni 1934 (nr 247) örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Ang. ändring
i vissa delar
av lagen angående
ansvarighet
för skada i
följd av automobiltrafik

m. m.

§ 12.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30
juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Hellberg: Herr talman! Med hänsyn till att obligatorisk försäkring
för lättviktsmotorcyklar nu införts ber jag att som försäkringsman få lämna
en upplysning i den nu föreliggande frågan.

Som de flesta av kammarens ärade ledamöter kanske veta, användes inom
automobilförsäkringen ett s. k. bonussystem, vars innebörd är att, örn en försäkringstagare
kör skadefritt ett år, så får han en viss rabatt å förnyelsepremien,
en rabatt, som för övrigt stiger för varje år, som han kör skadefritt.
Efter fyra skadefria år å rad är bonus uppe i 50 %, d. v. s. att förnyelsepremien
då är lika stor som halva den ursprungliga grundpremien. Ett sådant
bonussystem är av praktisk betydelse för riskgrupper, där skadefrekvensen är
stor. Bonusberäkningen medför emellertid ett ganska invecklat arbetsmaskineri,
som kostar pengar, vilka ju måste tagas ur premien. Bolagen tro sig emellertid
kunna utgå ifrån, att skadefrekvensen i fråga örn lättviktarna skall bli
lägre än för motorfordon i övrigt. Därav följer, att bonus skulle oftare förekomma
här, och att grundpremien därför måste sättas proportionsvis högre än
som behöver ske, då det gäller övriga motorfordon med hög skadefrekvens.
Tillämpning av bonus för lättviktarna skulle dessutom ytterligare fördyra
administrationskostnaderna. Jag tror mig därför kunna förutsäga, att bolagen
ha för avsikt att erbjuda en försäkring utan bonusrätt men med premien satt
så lågt som det med hänsyn till en tänkt bonusrätt är möjligt. ^Jag håller
före, att, därest utskottets förslag går igenom, premien för de två farligaste
distrikten, Stockholm och Göteborg, kommer att sättas till 15 kronor och för
det övriga Sverige till 8 kronor per år. Jag anser mig dock, herr talman, nödsakad
att i detta sammanhang göra ett påpekande — och det var egentligen
därför som jag begärde ordet — nämligen att försäkringsbrevet måste förses
med ett tillägg, som säger, att försäkringen i fråga icke omfattar ansvarighet
gentemot försäkringstagaren för skadestånd till person, som eventuellt medföljer
den försäkrade motorcykeln som passagerare. Detta tillägg innebär icke
någon kränkning av försäkringstagarens rätt. Redan i nu gällande vägtrafikstadgas
27 § är stadgat förbud för två eller flera personer att samtidigt färdas
å lättviktsmotorcykel. På grund av vissa föreslagna omredigeringar av
vägtrafikstadgan har 27 § i dess helhet slopats, men i stället har man i 26 §
satt in en bestämmelse, som säger: »Två eller flera personer må icke samtidigt
färdas å motorcykel, vars tjänstevikt icke överstiger 75 kilogram.» Förutsättningen
för att den av mig nyss nämnda låga premien i längden skall kunna
bliva bestående är, att bolagen kunna trygga sig till denna bestämmelse i vägtrafikstadgan.
Bolagen måste sålunda kunna utgå ifrån, att som regel en passagerare
å lättviktsmotorcykel, som kommer till skada, icke skall vara berättigad
till skadestånd. Detta är ju för övrigt icke märkvärdigare än att trafikförsäkringslagen
i 3 § stadgar undantag för skada å person, som färdas i ett
olovligt brukat fordon, därest han äger kännedom om, att fordonet brukas
olovligt. Örn i enstaka fall person, som trots lagens förbud färdas som passagerare,
kommer till skada under sådana omständigheter, att trots förbudet ersättning
kan komma att utdömas, räkna bolagen med, att förbudsbestämmelsen
skall ge anledning till avsevärd jämkning i skadeståndet.

Skulle domstolspraxis mot förmodan gå i annan riktning än den jag här an -

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Äng. ändring i vissa delar av lagen angående ansvarighet för skada i följd

av automobiltrafik m. m. (Forts.)

tytt, något som man val dock knappast har anledning befara, är jag icke säker
på, att man i framtiden kan undvika en premieförhöjning. Men detta är ju
en sak som statistiken får utvisa. Jag erinrar emellertid örn, att bolagen härutinnan
ha att underställa försäkringsinspektionen sina statistiska rön.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 37, i anlednnig av Kungl. Äng. visst
Maj :ts proposition angående visst avtal mellan aktiebolaget Vin- & spritcentra- avtal mellan
len och Mo och Domsjö aktiebolag jämte en i ämnet väckt motion. aktiebolaget

Vin- 4'' sprit Sedan

utskottets hemställan föredragits, anförde: Mo^och^Dom Herr

Lundell: Herr talman! Jag har i detta ärende tillåtit mig att väcka akt*bolagen
motion, som går ut på att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om förslag till ökad tillverkning och användning av motorsprit. Detta
yrkande har utskottet icke bifallit, och det hade under sådana omständigheter
kanske varit naturligast, örn jag reserverat mig för bifall till motionen. Detta
har jag emellertid icke gjort, av den anledningen att jag får medge att utskottet
i sin motivering har visat sig i huvudsak dela just de synpunkter, som jag
velat ha framförda till Kungl. Majit. Det hade ju legat nära till hands, att
utskottet, när det nu har denna uppfattning, hade föreslagit en skrivelse, men
det tycks bli en allt allmännare kutym, att utskotten, örn de gilla en synpunkt
eller ett förslag, visserligen lägga ned rätt stor omsorg på att i motiveringen
uttala sig tillstyrkande, men icke föra fram denna sin uppfattning till Kungl.

Maj :t i en skrivelse. Man skriver sålunda med mycken omsorg en viss motivering
och stoppar den sedan formellt i papperskorgen. Detta sätt att sköta
korrespondensen med Kungl. Majit överensstämmer inte med vad man helst
skulle vilja se, men man får ju finna sig även i detta tillvägagångssätt.

Det finns emellertid i utskottets motivering ett par uttalanden, beträffande
vilka jag anser mig böra säga några ord, därför att de enligt min uppfattning
kunna föranleda missförstånd. Jag tror, att utskottets majoritet har ungefär
samma uppfattning i sak, som jag har, och då är den formulering, som blivit
använd, enligt min mening litet vilseledande.

Mot slutet av tredje stycket i utskottets motivering heter det: »Enligt utskottets
mening bör vid en blivande utredning undersökas, huruvida icke spänningen
i prisen mellan motorsprit och bensin kan ytterligare minskas genom
sänkning av inköpspriset å motorsprit.» Jag är av den uppfattningen, att
innan en försöksdrift skett, kan icke en undersökning ge något resultat utöver
det, som man hittills uppnatt. Man har ju lyckats att år från år pressa ned
priset en del, men att just nu åstadkomma en generalnedpressning av priset
tror jag inte skulle vara möjligt. Först sedan tillverkningen igångsatts i
större omfattning och man därvid vunnit en del fabrikstekniska erfarenheter,
kan det enligt mili uppfattning vara möjligt att få till stånd en prissänkning.

De sista orden i den mening, som jag nyss uppläste lyda: »genom sänkning
av inköpspriset å motorsprit». Man bör emellertid göra klart för sig, att spänningen
mellan dessa priser kan minskas icke blott genom en sänkning av
inköpspriset å motorsprit, utan också genom att bensinen stiger i pris, vilket
också skett under de senaste åren — jag avser alltså den obeskattade bensin,
som införes. Det skulle naturligtvis särskilt bli fråga örn en sådan prisstegring,
örn det oroliga läget i världen skulle skärpas. Då kan man ju förvänta

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Äng. visst avtal mellan aktiebolaget Vin- & spritcentralen och Mo och Damsjö
aktiebolag. (Forts.)

att priset kommer att stiga rätt kraftigt och då bör man enligt mitt förmenande
likaväl inrikta sig på en produktion av motorsprit, även om man inte alls
skulle lyckas sänka priset på densamma.

Längre fram i tredje stycket av utskottets motivering står det, att »därest
en skälig prissänkning för motorspriten kan uppnås, anser utskottet skäl icke
längre föreligga för bibehållandet av den nuvarande begränsningen av inköpskvantiteten
sulfitsprit för motordrift». I anledning av detta vill jag
framhålla, att det väl knappast är lämpligt att på förhand föreskriva vissa
villkor för utredningen. Det lämpligaste är väl, att de, som verkställa denna
utredning, få taga upp frågan i den omfattning, som de anse önskvärt, och
sedan framlägga sina förslag till statsmakterna för granskning. Örn man
skulle draga ut slutsatser av vad här står, skulle det bl. a. bli, att örn icke
omedelbart en sänkning av motorspritens pris kan uppnås, skall allting förbli
vid det gamla, alltså vid den mycket inskränkta produktion som för närvarande
sker, endast ökad enligt överenskommelsen med Mo och Domsjö.

Sedan tycker jag nog, att utskottet bordera kunnat taga upp mera tydligt
en av de synpunkter, som jag framhållit i min motion, nämligen att vi böra inrätta
oss så, att tillverkningen av motorsprit kan ske icke endast som en biprodukt
ur sulfitlut, som ju är en avfallsprodukt vid massatillverkningen, och
som i händelse av en avspärrning av vår massaexport kommer att i stor utsträckning
försvinna, utan också direkt, som en huvudprodukt, örn jag så får
säga. Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller också i sitt yttrande, att en
dylik produktion är fullt möjlig att genomföra. Det är ju alldeles^ klart, att
motorspriten för att kunna bliva av någon verklig betydelse för vår försörjning
med inhemskt motorbränsle måste tillverkas vid särskilda fabriker och
icke vid fabriker, där spriten erhålles allenast såsom en biprodukt, t. ex. ur
avfallslut. I sistnämnda fall måste dess betydelse alltid bli mycket begränsad.
Låt mig säga, att vi nu tillverka 2 procent av vårt behov av motorbränsle i
form av motorsprit, och att vi skulle kunna öka detta procenttal till 5 eller 6
ur avfallslutarna. Men, mina herrar, det är väl icke till en så låg siffra som
vi skola sträva utan till i första hand 25 procent eller så mycket som man
med säkerhet vet går att med fördel blanda i bensinen. Jag är emellertid
övertygad om, att örn vi kunna komma så långt, så kunna vi komma ännu
längre.

Jag skall, herr talman, icke framställa något yrkande. Jag har endast velat
framföra dessa synpunkter på frågan såsom ett komplement till vad utskottsmajoriteten
anfört och för att något missförstånd icke skall uppstå.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill endast erinra örn, att varje
gång denna fråga varit före, meningarna örn hur densamma bör lösas varit
många och mycket delade. Jag har alltid vid dessa tillfällen sökt tjänstgöra
som kompromissarie för att man skulle ernå ett så positivt resultat som möjligt.
Så har jag försökt göra även denna gång. Jag bestrider bestämt, att
man kan utläsa vad utskottet bär skrivit på sätt som herr Lundell här gjorde.
Det är enligt utskottets mening ingen omöjlighet för sakkunskapen att, när man
vet produktionspriset för en viss kvantitet, kunna räkna ut vad en produktion
ökad med 10, 20, 30, 40 eller 50 procent eventuellt skulle behöva räkna med
för pris för att vara på den säkra sidan. Det är så utskottet tänkt sig saken.

Låt mig så till sist, herr talman, säga, att om herr Lundell med det intresse
han har i denna sak anser, att utskottets reflexioner och de meningar, som
här blivit uttalade komma att hamna i papperskorgen, så kan jag icke förstå,
att han icke har reserverat sig till förmån för ett skrivelseförslag. Jag är

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Nr 39.

Ang. visst avtal mellan aktiebolaget Vin- & spritcentralen och Mo och Domsjö
aktiebolag. (Forts.)

övertygad om, herr talman, att såväl Kungl. Majit som den kommitté, vilken
enligt vad Kungl. Maj :t sagt skall tillsättas, kommer att taga del av utskottets
synpunkter på frågan. Därför har jag också kunnat nöja mig med det slut,
vartill utskottet här kommit.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren biföll vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

§ 14.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av väckta motioner
örn tilläggspension åt folkhögskolföreståndaren G. R. Beronius’ änka Signe
Amalia Helena Beronius.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lovén: Herr talman! Beträffande dessa motioner och de yrkanden,
som i dem framställts, har det märkliga inträffat, att de myndigheter, som
haft att yttra sig över motionerna, icke äro eniga örn hur den ifrågasatta pensionen
åt fru Beronius skall beräknas. Statens pensionsanstalt har sålunda
en beräkningsgrund och statskontoret en annan.

Anledningen till att jag i utskottet anmält en blank reservation är att den
pension, som fru Beronius helt naturligt en gång skall få, enligt vanliga regler
skall reduceras därför att pensionsavgifterna icke betalats för åren 1908—1920.
Denna som jag för min del ansåg självklara sak ville utskottet icke skriva in
i utlåtandet.

Helt naturligt kommer Kungl. Majit med denna sak åter nästa år, och
Kungl. Maj :t får väl då uppträda såsom skiljedomare mellan de båda myndigheter,
som här icke kunnat ena sig. Jag antar, att denna gamla princip örn en
viss reducering på grund av icke erlagda pensionsavgifter då skall komma med.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat

bankoutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om årlig
pension åt förre extra portvakten i riksdagshuset A. Jonssons änka Sofia Ulrika
Jonsson; och

nr 61, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till avlöningsreglemente
för icke-ordinarie befattningshavare vid riksdagens verk; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Majits regeringsrätt; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn särskilda
rättsmedel, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Äng. tilläggspension
ät
folkhögskolföreständaren

O. R. Beronius’
änka
Signe Amalia
Helena
Beronius.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 f. m.

Sorn tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på Hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 387, i anledning av väckta motioner örn ändrad kommunal indelning i syfte
att åstadkomma större kommunala enheter m. m.;

från bevillningsutskottet:

nr 383, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa; och

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta skatter, m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 382, angående utredning rörande missförhållanden inom det offentliga
nöjeslivet m. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat_ för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till
kapitalinvestering i statens utlaningsfonder och fonden för låneunderstöd;

0 nr 361 i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för budgetaret
1939/40 gjorda framställning örn anslag till vissa byggnadsarbeten vid
statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem m. fl.;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag till uppförande
av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården m. m.;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1939/40;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
till pastorer vid svenska församlingar i utlandet m. m.;

nr 370, angående anslag till vissa kommunala läroanstalter, privatläroverk,
folkskolor m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet
för budgetåret 1939/40;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Västra Sverige m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 376, i anledning av väckta motioner örn utsträckning av riksdagens revisorers
granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående extra materielanskaffning
m. m. för försvarsväsendet jämte vissa i ämnet väckta motioner;
och

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av civila avlönings reglementet den 4 januari 1939
(nr 8) m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

från första lagutskottet:

nr 388, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allman lor f°

nrn390,Si anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till maximi Pnnra391,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsupp glnrr392,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag örn
förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskaps ^°iir

^Éhh^anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m m.;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa vid krig tillämpliga bestämmelser örn utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket driver försäkringsrörelse, och lag med vissa bestämmelser örn inländsk
försäkringsrörelse vid krig; och

nr 397, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504); samt

från andra lagutskottet:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantar betnrtl386,

gi anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt
till fast egendom, m. m.

§ 2.

Äng. Utred- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 39 i anledning av väckta moning
rörande Pioner om utredning rörande planmässigt ianspraktagande av folkets arbets kraft

1 händelse av krig Zdl^v

folkets Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två

arbetskraft t inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner nämligen nr lbb
av krig. i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 188 i andra kammaren av herr
Bagge m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn skyndsam utredning och förslag
till åtgärder, som under hänsynstagande till medborgarnas berättigade anspråk
på personlig rörelsefrihet möjliggjorde, att folkets arbetskraft i händelse
av krig planmässigt toges i anspråk i den utsträckning rikets försvarsberedskap
fordrade.

Utskottet hemställde, under hänvisning till viss i utlåtandet angiven motivering,
att motionerna I: 166 och II: 188 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. utredning rörande planmässigt ianspråktagande av folkets arbetskraft
. i händelse av krig. (Forts.)

.Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Wistrand och Sandström samt
fröken Andersson, vilka ansett, att utskottet bort till stöd för sin hemställan
åberopa annan, utav reservanterna föreslagen motivering.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sandström: Herr talman! Vid detta utlåtande av andra lagutskottet
är fogad en reservation av herr Linnér jämte tre andra av utskottets ledamöter,
varav jag är en. Reservanterna äro ense med majoriteten örn slutklämmen
i utskottets utlåtande. Även vi anse sålunda, att de i detta utlåtande behandlade
motionerna i sakernas nuvarande läge icke böra föranleda till någon
riksdagens åtgärd. Men vi ha varit skiljaktiga mot majoriteten i fråga örn
motiveringen för detta avslag.

Vi lia ansett, att det här är en synnerligen viktig fråga, ett stort och viktigt
ärende. Det tarvar, anse vi, en fylligare motivering än den som utskottsmajoriteten
bestått dessa motioner.

Vi lia i vår reservation först poängterat något, som ju är allmänt känt, nämligen
att det totalitära kriget ställer mycket stora anspråk på en stat och på
denna stats folkkraft i dess helhet. Det är icke endast de rent militära åtgärderna,
som omedelbart ta folkkraften i anspråk, utan det sker även för att
trots alla svårigheter hålla produktionen i gång. Vi lia icke ansett, att det
kunde åstadkomma något klander, örn vi gjorde detta påpekande i vår motiverings
början.

Vidare ha vi erinrat örn, att det för detta ändamål redan nu pågår en enrollering
av kvinnor. Det är den så kallade kvinnliga beredskapsrörelsen. Det
är kvinnornas beredskapskommitté, som frivilligt trätt i aktion och börjat ett
omfattande arbete för registrering av kvinnlig frivillig arbetskraft med erforderliga
kvalifikationer på olika arbetsområden. Vi ha ansett, att denna rörelse
har så stor betydelse, att den bör hälsas med glädje och tillfredsställelse, och
att den i detta sammanhang bör omnämnas.

Slutligen ha reservanterna i sin motivering framhållit att den nu pågående
utredningen bör bedrivas med all möjlig skyndsamhet. Det är så, att örn vi
nödgas tillgripa arbetsplikt medför detta stora pålagor för såväl vårt näringsliv
som också de enskilda medborgarna och medborgarinnorna i samhället. Det
är därför av den största betydelse att dessa så snart som möjligt få del av och
klart för sig vad det^är som man fordrar av dem, ifall det värsta skulle hända,
örn ofreden skulle stå för dörren. Vi ha tillåtit oss att i slutet av motiveringen
poängtera detta.

Jag tror, att denna lag, örn den nu anses nödvändig •—- vilket det icke är
mycket tvivel örn — kommer att vara så betydelsefull för hela vårt folk, att
arbetet med densamma bör bedrivas örn möjligt så skyndsamt, att, örn det blir
en urtima på sensommaren, frågan kan beräknas vara färdig att föreläggas
denna urtima riksdag.

Herr talman! Med denna korta motivering ber jag att få yrka bifall till
reservanternas motivering.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Vi äro ju i det lyckliga läget, att både
utskottet och reservanterna ha samma yrkande. Jag kan icke heller se, att
det är någon så färfärligt stor skillnad på motiveringen. Visserligen har den
Andra kammarens protokoll 19S9. Nr 39. 5

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. utredning rörande planmässigt ianspråktagande av folkets arbetskraft
i händelse av krig. (Forts.) .

siste ärade talaren understrukit, att vi icke i utskottets uttalande särskilt
nämnt någonting örn denna frivilliga sammanslutning av kvinnor för beredskapsarbetet.
Men det har blivit nämnt i andra sammanhang under denna
riksdag. Vi ha också ansett, att vi i reciten tagit in så pass mycket, som visar,
att detta är under arbete. Bland annat citeras bär det uppdrag, som den nu
sittande kommittén fått, där det säges, att den skall undersöka, huruvida det
skall vara med lagstiftning eller på frivillighetens väg, som detta skall ske.
Den skall göra en fullt opartisk undersökning och taga reda på, hur dessa områden
under olika krisalternativ kunna tänkas gestalta sig, och utröna^ det
oundgängliga; behovet av arbetskraft i vart och ett fall,, således också pa de
områden, som röra kvinnorna, utreda vilken tillgång till arbetskraft vi ha

’ Vi mena, att när vi på detta sätt hänvisat till det pågående utredningsarbetet
skulle man icke behöva i reservationen särskilt uttala sig örn det.

Så var det verkligen två detaljer, som gjorde, att försöken att na samförstånd
strandade. Den ena var, såsom det i reservationen har tryckts pa, att
det sannolikt är nödvändigt med en lagstiftning, emedan en verklig planläggning
icke kunde ske på frivillighetens väg. Vi ha för vår del icke^velat binda
oss på något sätt i detta avseende utan vi ha velat hålla den Dagan öppen.
Emellertid hade det kanske varit möjligt att ytterligare mildra uttrycken här
och komma till samförstånd. Men den föregående ärade talaren har sig nogsamt
bekant, att vi hade piskan efter oss, och att vi måste sluta vart arbete sa

fort som möjligt. „ ... . . , r ,

Jag tror således icke, att det kan betyda någonting for sakens lyckliga utgång
örn vi skulle gå på utskottsutlåtandet i stället för på reservationen. J ag
känner mig ganska trygg, att utskottsutlåtandet kommer att giva Rung .
Majit vad som kan behövas i fråga örn uppmaning till slutförande av detta
arbete

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Sandström: Herr talman! Bara ett ord! Utskottets ärade vice ordförande
sade, att det icke var stor skillnad på dessa båda formuleringar. Men
det är i alla fall så, att utskottets motivering innehåller det vanliga stereotypa:
utredning pågår; vi kunna icke göra något mera. Reservationen ar betydligt
mera fyllig. Det var bara det jag ville säga.

Överläggningen var härmed slutad. På av herr andre vice talmannen därå
given proposition blev utskottets hemställan av kammaren bifallen. Be(r
andre vice talmannen gav härefter beträffande motiveringen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med den förra propositionen.

§ 3.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av väckt motion
angående lika personell beredskap för män och kvinnor i statstjänst till bveriges
försvar m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor
med mera.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det framgår av utskottets utlåtande,
att regeringen den 5 maj 1939 givit socialstyrelsen i uppdrag att skyndsamt
utreda och framlägga förslag till en reformering av arbetslöshetsförsäkringen,
och att i de direktiv, som givits denna utredning, i huvudsak ha upptagits
de frågor, som vi berört i de motioner vi avlämnat i saken.

Jag vill i denna riksdagens sena timme passa på att uttrycka min tillfredsställelse
med detta beslut av regeringen. Jag betraktar det som ett uttryck
för det välmotiverade i de reformförslag, som vi framfört och som jag framförde
redan när riksdagen. 1934 beslöt den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.
Den har nu bestått i nära fem ar, och under desamma har något mer än
en sjättedel av Sveriges fackligt organiserade arbetare efter oerhörda ansträngningar
från statsmakternas och fackföreningsrörelsens sida anslutit sig till
denna försäkring. Den starka opinion, som framträtt inom fackföreningsrörelsen
och som har uttryckts i denna ur försäkringssynpunkt mycket negativa
anslutningssiffra, bekräftar ju bättre än många ord, vilket starkt missnöje som
bestar med den reform riksdagen beslöt genomföra 1934.

Jag vill ej förneka, att vi för vår del spelat en viss roll, när det gällt att
organisera opinionen bland de fackligt organiserade arbetarna mot denna arbetslöshetsförsäkring
och anslutningen till densamma. Men det var, herr talman,
egentligen den enda möjligheten att i denna till det yttre negativa form
kämpa för att nå ett positivt syfte.

Jag betraktar utskottets utlåtande och regeringens redan refererade åtgärd
som ett uttryck för att man här nu verkligen är på väg att nå ett positivt mål
eller en sadan förbättring, som skall göra det möjligt för de svenska fackföreningarna
att ansluta sig till kassan. Det säger sig själv, att då utskottet med
en sadan motivering har yrkat avslag på motionerna, och då nu regeringen har
beslutat vidtaga åtgärd för en skyndsam utredning, vi icke ämna göra något
annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Jag vill ytterligare säga^ ett par ord örn ett av de avslagsyrkanden, som utS+i
r- Hendigen på vårt krav örn obligatorisk försäkring. Jag vill säga,
11 , •°.S1ibar ej cn fentlig fråga, om försäkringen kallas obligatorisk
eiler fnvdhg. For oss är det väsentliga, att man får en sådan försäkring, att
det åstadkomma en effektiv anslutning av Sveriges arbetare och andra, som
riskera att drabbas av arbetslöshet, och vidare att försäkringen giver den försäkrade
en åtminstone relativ trygghet vid arbetslöshet, samt slutligen, att den
icke blir ett redskap för arbetsanvisnmgar, som strida mot arbetarrörelsens intressen
och mot den solidantetsmoral, som arbetarklassen under sitt framträdande
ocii^sm organisering har varit bärare av.

Under sådana förhållanden nöjer jag mig med att yrka bifall till utskottets
utlåtande med förhoppning örn att utredningen skall leda till ett snart resultat
och att vi redan vid nästkommande års riksdag skola bliva i tillfälle att taga
stallning till en sadan reform av arbetslöshetsförsäkringen, som kräves av de
fackligt organiserade arbetarna, och som även av oss i motionerna föreslagits.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng vissa
ändringar »
förordningen
om erkända
arbetslöshetskassor
m. m.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

§ 5.

Äng. förbön- Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
ring av vissa proposition angående förbättring av vissa äldre tjänste- oell familjepensioner
familj!*-'' m- m- Jämte i ämnet väckta motioner.

■pensioner j en till riksdagen avlåten, den 12 maj 1939 dagtecknad proposition nr 296,
m'' m'' vilken hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning^ hade Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,

1) att från och med den 1 juli 1939 finge utgå o

dels till officerare, underofficerare och civilmilitär personal på aktiv stat,
som pensionerats före ingången av år 1918, tjänstepensionsförmåner med belopp,
som skulle utgått, därest pensionstagaren med oförändrat antal tjänstår
avgått under sagda år, ......

dels till värvat manskap vid marinen, som vore berättigat till tiiiaggspension
enligt kungl, brevet den 18 september 1918 men icke till ytterligare tillläggspension
enligt kungl, brevet den 4 juni 1920, tjänstepensionsförmåner med
belopp, som skolat utgå, därest pensionstagaren vid avgången varit högbåtsman,
. . ... . „

dels ock till daglönare vid marinen, vilka pensionerats tore ingången av
år 1918, tjänstepensionsförmåner med belopp, som skolat utgå, därest pensionen
avpassats enligt kungörelsen den 24 augusti 1920 (nr 645) angående
pensionsförbättring åt vid marinen anställda daglönare, samt

2) att — likaledes från och med den 1 juli 1939 -—finge tills vidare å vissa
äldre familjepensionsförmåner utgå provisorisk pensionsförbättring i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen förordats.

Vidare hade Kungl. Maj :t i samma proposition föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att

dels i enlighet med vad i propositionen förordats utfärda viss föreskrift
angående tillämpningen av kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser
örn ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer,

dels ock utfärda de bestämmelser samt vidtaga de åtgärder i övrigt, som
kunde finnas påkallade i anledning av nu framlagda förslag.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
vissa inom ordinarie motionstid i början av riksdagen väckta, i utskottets
utlåtande närmare omförmälda motioner.

I de likalydande motionerna 1: 41 av herr Bäcklund jämte tjugo andra ledamöter
av första kammaren och II: 92 av herr Lundqvist jämte tjugosex andra
ledamöter av andra kammaren hade hemställts, »att riksdagen, i avvaktan på den
slutliga reglering beträffande de redan pensionerade statstjänstemännens pensioner,
som förutsattes inom den närmaste tiden komma till stand, matte besluta,
att till alla, som åtnjuta pension enligt nu gällande grunder i civila eller
militära pensionsreglementen, från och med den 1 juli 1939 skall utbetalas
provisorisk pensionsförstärkning med 180 kronor per ar och pensionär».

I motionen II: 25 av herr Brädefors jämte fyra andra av andra kammarens
ledamöter hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, i avvaktan på en mera
allmän och definitiv reglering av nu gällande bestämmelser rörande pensionering
av statens tjänstemän och arbetare i statens tjänst, däri inbegripet jämväl
med pension redan avgångna sådana, tilldela samtliga pensionerade statstjänstemän
och arbetare i statens tjänst ett provisoriskt pensionstillägg att, räknat

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

förbättring av vissa äldre tjänste- och f amiljepensioner m. m. (Forts.)
från och med den 1 januari 1939 och intill dess nya bestämmelser rörande ifrågavarande
pensionsväsende kunna varda beslutade och träda i kraft, utgå med
180 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp I, 240 kronor till pensionär
boende inom ortsgrupp II och 300 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp
lil; allt enligt den för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition; samt

2) att motionerna 1:41 och 11:92, likalydande, samt 11:25 och 11:73 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

av herrar Holmström och Holmberg, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
såväl Kungl. Maj:ts förevarande proposition som de likalydande motionerna
1:41 av herr Bäcklund m. fl. och 11:92 av herr Lundqvist m. fl.;
samt

av herrar Berling och Lovén, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lovén: Herr talman! När bankoutskottet i fjol föreslog och riksdagen
beslöt skriva till Kungl. Maj :t örn utredning angående någon provisorisk
förbättring för de små pensionstagarna, så trodde vi väl alla, att när den utredningen
kom fram, den skulle innehålla ett förslag, som medgåve provisoriskt
understöd åt de sämst lottade pensionärerna. IVi trodde detta den gången,
när vi föreslogo saken i utskottet, och det trodde även de flesta i riksdagen,
när riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Nu ha emellertid^ propositionen endast de, som pensionerats före 1918, kommit
med och fått någon provisorisk förhöjning i sina pensioner. De pensioner
däremot • även de allra minsta — som kommit till sedermera, ha icke blivit
delaktiga av någon pensionsförhöjning.

De. motioner, som väckts i denna fråga, äro enligt min mening alldeles
omöjliga, när dessa motioner föreslå, att den provisoriska pensionsförhöjningen
skall utgå lika till samtliga, vare sig de ha liten eller stor pension, d. v. s.
utgå lika till den, som har 8,000 eller 9,000 kronor i pension, och till den som
har 1,500 kronor i pension. Skall det vara en provisorisk hjälp, kan det icke
vara rim och reson att giva 15 kronor i månaden till den, som har 8,000 eller
9,000 kronor i pension. Hjälpen skall väl icke utgå, örn den skall vara provisorisk,
till generaldirektörer, generaler och liknande befattningshavare. Den
hjälpen tror jag icke i detta fall är befogad.

Nu kommer man att säga, att realvärdet av pensionen har sjunkit lika
mycket för de högre som för de lägre. Det kan kanske vara riktigt. Å andra
sidan kan man säga, att för dem, som ha pensionerats strax efter 1918, d. v. s.
1919 och 1920, ha pensionerna högre realvärde i dag än de hade den gången,
när levnadsomkostnaderna voro dyrare än nu.

Jag har i utskottet försökt framlägga ett förslag, att man skulle kunna
maximera de pensionsbelopp, för vilka provisoriskt tillägg skulle utgå, till
2,500 kronor. Eventuellt hade jag kanske, örn det kunnat samla majoritet,
sträckt mig upp till 3,000 kronor. . Dessutom skulle man måhända kunnat
jämka något på de där 15 kronorna i månaden såsom provisorisk hjälp. Men
detta förslag har icke funnit resonans i utskottet. Det har icke funnits någon
utväg att komina fram med detta förslag med utsikt till framgång.

Av denna anledning har jag antecknat mig som reservant. Jag har därför

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
velat göra den deklarationen i kammaren, att jag sökt i utskottet nå fram till
vad jag ansett vara rimligt, nämligen ett provisoriskt tillägg till de pensioner,
som gå upp till 2,500 kronor och kanske något däröver, men icke velat vara
med örn det pensionstillägg, som propositionen och motionerna föreslagit, nämligen
lika tillägg till de små pensionerna och till de allra högsta pensioner
som utgå. .

Bankoutskottet delgavs den proposition, som här föreligger till behandling,
i korrektur. Den var icke färdig då. Vi tillfrågades, örn vi ville avvakta den
och, fastän vi voro i riksdagens sena timme, taga i håll med propositionen.. Det
var med ledsnad vi sågo, att den icke gav hjälp till andra än de allra minsta
pensionstagarna, d. v. s. de som pensionerats före 1918. Men vi hade i bankoutskottet
icke hjärta att avvisa propositionen, då den gav ett litet provisoriskt
tillägg till alla, som hade dessa små pensioner, som utgått före 1918.

Vill man vara rättvis och se, hur det ställer sig efter det beslut, som riksdagen
kommer att fatta, få de små pensionstagarna med 500, 600, 700.kronor
ett litet välbehövligt tillägg. Vi ha därför icke velat avvisa propositionen,
fastän den kom i riksdagens elfte timme.

Med min ställning i utskottet och i denna kammare, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Paulsen och Lindahl.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag hade tänkt att säga några ord — jag
skall icke bliva långrandig — i anledning av den proposition, som vi nu hava
att behandla. Innan jag gör det, vill jag dock säga ett par ord i anledning
av den deklaration, som herr Lovén nyss avgav. Den synes mig nämligen
vara av den art, att den icke bör få stå alldeles oemotsagd.

Herr Lovén yttrade för det första, att årets motioner i denna fråga vore
fullkomligt omöjliga. Jag konstaterar, herr talman och ärade kammarkamrater,
att de motioner, som väckts i denna fråga och som samlat över ett femtiotal
namnunderskrifter, i fråga om önskemålen beträffande pensionernas
belopp äro identiskt lika med de motioner, som i fjol framfördes och som då
vunno bankoutskottets praktiskt taget enhälliga gillande. Jag har då ganska
svårt att förstå, hur herr Lovén i år kan karakterisera motionerna på det sätt,
han nyss gjorde.

Herr Lovén talade vidare örn det orimliga i att komma och begära samma
pensionsförbättring för dem, som ha pensioner på 8,000—9,000 kronor, ^som
för dem, vilka ha betydligt lägre pensioner. Jag skall icke gå in i någon
diskussion på den punkten. Det är så otacksamt att göra det vid denna tidpunkt.
Var det ingenting annat, som hindrade herr Lovén, så borde det emellertid
varit en mycket enkel sak att gallra ut de få befattningshavare — man
kan nästan räkna dem på fingrarna — som hava pensioner på 8,000—9,000
kronor, och så begära pensionstillägg för de övriga. Det borde man gjort
hellre än att t. o. m. avstå från att söka hjälpa dem, som hava pensioner på
bara ett eller ett par, tre tusen kronor.

Vidare talade herr Lovén örn, att realvärdet. av de pensioner, som beviljats
under åren 1918—1920 —- jag minns icke riktigt; vilka årtal han nämnde -—
i dag vore högre än vid den tidpunkt, då pensionerna beviljades. Jag skall
av samma anledning, som jag nyss angav, icke heller på den punkten upptaga
någon diskussion. Jag vill bara säga det, att då statsmakterna. funnit det
vara anledning att giva de i tjänst kvarstående först en provisorisk och sedermera
en definitiv löneförstärkning, så må väl samma skäl. kunna anföras
för en viss pensionsförhöjning åt de statens före detta befattningshavare, som

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
under den långa tid, utredningen av lönefrågorna pågått, hava lämnat tjänsten.
Detta i anledning av den deklaration, som herr Lovén här avgivit.

Beträffande huvudfrågan vågar jag på grund av den vikt, jag tillmäter
den, erinra något örn hur denna fråga behandlats tidigare. Frågan örn en förhöjning
av de nu utgående pensionsbeloppen har ju vid olika tillfällen varit
uppe till statsmakternas prövning, och vid olika tillfällen har också ifrån de
mest sakkunniga och auktoritativa håll vitsordats, att de nu utgående pensionerna
måste betecknas som otillfredsställande. Jag erinrar till exempel i detta
avseende örn, att 1930 års pensionssakkunniga föreslagit, att pensionerna
skulle omläggas att utgå efter lönerna å medeldyrort i stället för att de för
närvarande genomgående utan undantag beräknas på de löner, som utgå på
billigaste ort.

Det var ju en genomgripande förändring, som beträffande pensionsväsendet
vidtogs vid 1934 års riksdag. Någon ändring av pensionsbeloppen blev då
emellertid icke föreslagen av Kungl. Majit och naturligtvis icke heller av
riksdagen beslutad. Detta var i och för sig kanske så mycket mera anmärkningsvärt
som ju, såsom väl de allra flesta minnas, Kungl. Majit vid det tillfället
föreslog och riksdagen beslöt en genomgående, för många grupper kraftig
sänkning av den förutvarande pensionsåldern. Finansministern uttalade
emellertid i den proposition, som i ärendet avgavs vid 1934 års riksdag, att
det obestridligen kunde anföras goda skäl för den uppfattning, som 1930 års
sakkunniga hade uttalat, nämligen att pensionerna borde beräknas efter högre
dyrortslön än såsom dittills efter den lägsta. Att icke desto mindre pensionerna
bibehöllos oförändrade berodde, såvitt jag kan erinra mig, förutom på
de vanliga statsfinansiella skäl, som det ju alltid brukar talas örn, därpå,
att man icke ansåg det vara lämpligt att reglera pensionerna, innan man hade
reglerat lönerna. Sedermera har ju emellertid en lönereglering genomförts,
och de motioner, som i fjol väcktes om en provisorisk förstärkning av pensionerna,
kunde därför anses hava fullt fog för sig och stå i full överensstämmelse
med vad som tidigare i denna fråga förevarit och uttalats.

Fjolårets motioner ledde, som vi alla veta, icke till något positivt resultat
så till vida, att riksdagen i fjol icke beslöt omedelbar förbättring av de gamla
pensionerna, men, herr talman, det enhälliga, klart positiva uttalande, som
bankoutskottet i fjol gjorde, och den skrivelse till Kungl. Majit, som därav
föranleddes, örn en genomgående förbättring åt alla pensionärer, ingav dock
statens pensionärer den bestämda förvissningen, att de åtminstone i år alla
över lag skulle kunna få en provisorisk pensionsförstärkning. Vad Kungl.
Majit i år har föreslagit — detta förmodar jag, att även finansministern är
beredd att ärligt erkänna — kan ju icke på något sätt anses motsvara vad
bankoutskottet och riksdagen i fjol förordade och vad pensionärerna på grund
av riksdagens ställningstagande i fjol också ansett sig hava fullgoda skäl att
vänta sig såsom resultat av riksdagens behandling av denna fråga i år. När
jag säger detta, så innebär det icke på något sätt, att jag underkänner värdet
av den blygsamma förbättring i och för sig, som Kungl. Majit i år har föreslagit
för ett mycket litet fåtal f. d. befattningshavare. I det bingsta hade
jag, och säkerligen många med mig, väntat, att när bankoutskottet i fjol hade
sagt a och klart och tydligt understrukit angelägenheten av en allmän pensionsförbättring,
samma utskott med samma ledamöter i år även skulle säga b
och förorda åtgärder för att få till stånd den omedelbara rimliga pensionsförbättring,
som bankoutskottet ifjol förklarade vara så starkt motiverad.

Nu har ju emellertid, herr talman, detta icke skett. Men icke nog med det:
de av kammarens ledamöter, som till äventyrs läst såväl bankoutskottets uttalande
av i fjol som bankoutskottets förevarande utlåtande, måste väl liksom

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. rn. (Forts.)
jag finna, att bankoutskottet i år tagit tillbaka praktiskt taget allt vad bankoutskottet
i fjol uttalat på denna punkt, och därför vill jag i rättvisans namn
också hava sagt, att om besvikelsen inom berörda kretsar är stor över finansministerns
hållning i denna fråga, så är nog förvåningen och förstämningen
inom samma kretsar ännu större över bankoutskottets totala omsvängning i
frågan från i fjol till i år.

Nu pågår det emellertid en utredning inom 1938 års pensionssakkunniga
om pensionerna för de ännu i tjänst varande befattningshavarna. Skulle man
döma av finansministerns uttalande i propositionen, så hava dessa sakkunniga
ingenting att göra med pensioner åt dem, som lämnat den aktiva tjänsten
före den 1 juli i år. Enligt finansministerns åsyftade uttalande skulle alltså
de gamla pensionärer, som bankoutskottet i fjol ville giva en pensionsförstärkning,
icke ens vid 1940 års riksdag hava några som helst utsikter att få sina
önskemål och intressen tillgodosedda. Nog förefaller det mig, herr talman,
som örn en sådan hållning från statsmakternas sida måste betecknas som
ganska orimlig mot bakgrunden av den hållning, som bankoutskottet och riksdagen
tidigare intagit, och alla de uttalanden, som under senare år i denna
fråga gjorts från sakkunnigt auktoritativt håll.

Jag kommer att yrka bifall till den reservation, som finnes bifogad utskottets
utlåtande. Utsikterna att vinna majoritet för det yrkandet förmodar
jag emellertid äro skäligen små efter den deklaration, som herr Lovén lämnat,
och därför vill jag till mitt yrkande foga en vädjan, en mycket enträgen vädjan,
till finansministern att åtminstone sträcka sig så långt i behjärtande av
pensionärernas sak, att finansministern söker till nästa års riksdag -—i sammanhang
med att då lägges fram, som väl kommer att ske, förslag till nytt
pensionsreglemente för i tjänst varande tjänstemän — åvägabringa åtminstone
någon provisorisk pensionsförbättring för befattningshavare, vilka redan med
denna månads utgång eller tidigare ha lämnat sin tjänst. Helst skulle jag naturligtvis
se att det vid samma tidpunkt vore möjligt att åstadkomma en
definitiv pensionsförbättring även för dessa pensionärer.

Gärna skulle jag också se, att i detta sammanhang uppmärksammades^ behovet
av en förhöjning även av riksdagspensioner, som under de senaste åren
lämnats, pensioner, vilka ju i allmänhet varit av ganska ringa storlek.

Jag vill gärna hava understrukit, att när det gäller redan pensionerade personer,
så ligger det särskild vikt uppå, att utredningskvarnen icke får mala
alltför långsamt. För dessa grupper gäller det faktiskt dagens behov, och därför
ligger det fara i alltför långt dröjsmål.

Jag skulle också gärna i detta sammanhang vilja erinra finansministern örn
en motion, som jag tillät mig väcka här i riksdagen redan år 1934. Riksdagen
biföll motionen och skrev till Kungl. Maj :t med begäran, att vid pensionstagares
dödsfall pensionen skulle fortsätta att utgå en månad efter dödsfallet
även för sådana, som hade lämnat tjänsten före den 1 juli 1935. En sådan bestämmelse
gäller ju för alla, som avgått ur tjänst efter den 1 juli 1935. Jag
måste säga, att nog är det väl ganska beklämmande, att en sak, som för det
allmänna är så relativt obetydlig som denna men som för statens befattningshavare
och deras efterlevande är av så stor vikt, ännu efter fem år trots riksdagens
skrivelse i saken icke kunnat ordnas upp utav Kungl. Maj :t.

Jag vädjar alltså till finansministern att örn möjligt söka komma till rätta
även med detta problem, och jag ber finansministern vara övertygad örn att
även örn denna detaljfråga synes vara liten, så är inom de grupper, som därav
beröras, intresset för en lycklig lösning av frågan alltjämt lika levande och
starkt som förut.

Jag skall icke trötta längre. Jag ber att efter detta vädjande till finans -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och famil fegen sion er m. m. (Forts.)
ministern få sluta med att yrka bifall till den reservation, som fogats vid
detta utlåtande utav herrar Holmström och Holmgren.

I detta anförande instämde herrar Lindskog, .Janson i Frändesta, Thorell
och Arnemark, fröken Andersson samt herrar Hellberg, Sandström och Lithander.

Herr Brättfors: Herr talman! Då man erinrar sig fjolårets riksdags behandling

av denna fråga, såväl utskottets utlåtande som debatten här i kammaren,
förefaller det, som örn denna fråga nu hade kommit i ett alldeles
nytt läge, och som örn inställningen till de pensionerade statstjänarna blivit
helt förändrad. I fjol medgav utskottet, att behov av en utökning av statstjänarnas
pensioner förelag. Såväl i utskottets utlåtande som under riksdagsdebatten
framhölls, att en utredning i frågan borde komma till stånd och färdigställas
i så god tid, att förslag i ärendet kunde föreläggas nu innevarande
års riksdag.

När utskottet liär yrkar avslag på motioner med ungefär samma innehåll
som de motioner, vilka väcktes i fjol i samma fråga, så tycks enda motivet
härför vara, att man är rädd för att ett bifall till motionärernas hemställan
skulle föregripa den nu pågående utredningen. Jag vill erinra kammaren örn,
att när riksdagen beslutade örn provisorisk löneförhöjning för statstjänarna,
pågick det också en utredning örn lönereglering för statstjänarna, men då var
man icke rädd för att ett dylikt beslut örn provisoriskt lönetillägg skulle föregripa
den pågående utredningen. Såväl den provisoriska löneförhöjningen för
statstjänarna som den provisoriska pensionsförhöjningen motiverades med de
fördyrade levnadskostnaderna. Under sådana förhållanden borde väl i all rimlighets
namn både pensionsfrågor och lönefrågor behandlas på liknande sätt.

Regeringen Ilar föreslagit en sorts förhöjning av pensionerna — jag vet
icke varför regeringen har gjort det, men kanske är det för att blidka den opinion,
som förefinnes bland de äldre pensionärerna och statstjänarna. Örn detta
säger bankoutskottet, att »det förslag härutinnan, som framlagts av Kungl.
Maj :t och som är av ganska begränsad räckvidd, synes utskottet vara väl avvägt,
varför utskottet får tillstyrka bifall till detta förslag». »Begränsad
räckvidd», var det. Ja, det kan man säga, när man föreslår en liten förbättring
för de pensionärer, som avgingo ur tjänsten före år 1918. Vi veta ju, att
pensionsåldern för de flesta statstjänarna då var 65 år. De pensionärer, som
det här är fråga örn, skulle således nu vara minst 87 år gamla. Här kan man
verkligen tala örn begränsad räckvidd, det måste jag säga, ty det är väl icke
många av dessa statstjänare, som nu äro vid liv. Man kan icke säga, att det
är någon storartad gärning, som regeringen utfört i detta fall.

Av herr Lovén fick man höra, att utskottet icke velat gå med på de olika
motionerna, därför att de av motionärerna framlagda förslagen till pensionstillägg
för statstjänarna icke begränsats uppåt genom gradering. Herr Lovén
ansåg, att det var opassande, att även en generaldirektör skulle få en ökning
av pensionen med 15 kr. per månad. Ja, det kan ju passa herr Lovén att nu i år
uttrycka den åsikten, men jag vill erinra både honom och andra örn, att när det
vid fjolårets riksdag gällde att höja pensionen för en generaldirektör från 8,000
till 9,000 kronor — detta ärende behandlades även av bankoutskottet, där herr
Lovén sitter som ledamot — märkte man icke någon opposition från herr Lovens
sida. Men nu råkar det vara fråga örn de lägre statstjänarna, och därför
passar det honom att dra fram exempel, som skulle avskräcka andra att gå
med på en sådan förhöjning av pensionerna, som motionärerna här föreslagit.

Jag vill till herr Lovén säga detsamma som herr Lundqvist sade, att såväl

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
utskottet som herr Lovén, som avgivit en blank reservation, hade kunnat göra
något positivt. Därest herr Lovén verkligen hade velat få fram ett positivt
beslut, hade han reservationsledes kunnat föreslå en lämplig begränsning av
pensionstilläggens storlek. Detta har han icke velat. Han kan här stå och
tala örn vad andra skulle ha gjort, men när han själv haft tillfälle att komma
m.ed ett positivt förslag men icke gjort det, ja, då kan man ju göra sina reflexioner.

Mellan de motioner, som jag och mina medmotionärer väckt, och den motion,
som herr Lundqvist i denna kammare och herr Bäckström i första kammaren
avgivit, föreligger den skillnaden, att vi föreslå en dyrortsgraderad pensionsförbättring,
vilket jag anser vara det rättvisaste. Nu finnes det ingen
annan dyrortsgruppering än den, som gäller för folkpensioneringen, och därför
ha vi varit nödsakade föreslå, att den dyrortsgruppering, som gäller för folkpensionerna,
skulle tillämpas.

I vår motion förekommer det en fråga, som icke berörts i den av herr Lundqvist
m. fl. väckta motionen. Vi begära nämligen provisorisk pensionsförhöjning
även för pensionerade arbetare i statens tjänst. Varken herr Lundqvists
motion eller reservationen innehåller något om pensionsförbättring för förutvarande
arbetare i statens tjänst. Örn det är några, som skola ha en provisorisk
pensionsförbättring, är det väl dessa lägsta grupper, dit arbetarna i statens
tjänst höra. Jag har emellertid lika litet som herr Lundqvist några förhoppningar
örn att riksdagen i år skall behjärta de pensionerade statstjänarnas
verkliga behov av pensionsförbättring.

Jag skulle kunna uttala samma önskemål till finansministern som herr
Lundqvist uttalade, men efter den erfarenhet jag har av denna frågas behandling
såväl i år som i fjol måste jag säga, att jag icke har några stora förhoppningar,
förrän den åberopade utredningen är klar och man framkommit med
förslag till riksdagen. Man kan ju hoppas, att åtminstone de lägst pensionerade
statstjänarna komma att ihågkommas på ett bättre sätt än hittills. Jag
har dock icke så stor tilltro till att ens detta kan bliva verklighet.

När jag i alla fall anser, att de pensionerade statstjänarna — i synnerhet de
lägsta grupperna — ha ett verkligt behov av en förbättring av pensionerna,
skall jag, herr talman, fastän jag vet, att det icke går igenom, såsom en demonstration
å de pensionerade statstjänarnas vägnar yrka bifall till den av
mig och mina medmotionärer väckta motionen.

Herr Tengström: Herr talman! Örn herr Lovén är missbelåten med bankoutskottets
utlåtande, så är jag, det vill jag säga såsom motionär i frågan vid
både 1938 och 1939 års riksdagar, mycket mera missbelåten. Om jag tillägger,
att jag är minst missbelåten med finansministern, förstår kammaren, hur
jag känner mig i förhållande till bankoutskottet. Herr Lovén är jag också
missbelåten med på grund av det sätt på vilket han i sitt anförande tolkade
förra årets bankoutskottsutlåtande i denna fråga. Han påstod nämligen, att
utskottets utlåtande då avsåg de små pensionstagarna. Härtill vill jag säga,
att han, örn han noggrant läser igenom vad bankoutskottet skrev förra året,
skall finna, att det icke finnes ett ord örn den saken i detta utlåtande. Jag
måste därför instämma med herr Lundqvist däri, att bankoutskottet gjort en
helomsvängning. Jag skulle vilja gå så långt, att jag säger, att bankoutskottet
befinner sig på panikartad flykt i detta avseende.

Herr Lovén anförde i sitt yttrande, att 15 kronor i månaden, det var ingenting
för generaler och andra dylika statstjänstemän. Jag vill då bringa i erinran,
att vid förra årets riksdag, då denna fråga behandlades, talade en socialdemokratisk
ledamot i kammaren örn att 15 kronor i månaden eller någon -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Ang. förbättring av vissa äldre t jämte- och familjepensioner m. m. (Forts.)
ting i den stilen, det var ingenting för landshövdingar, som få pension. Sedan
dess ha landshövdingarna fått sina löner förbättrade. Det finns således icke
stor anledning att använda det argumentet i dag, ty det kunde ju lätt bli en
bumerang, som träffade den, som använde den.

Jag vill även nämna, att herr Lovén vid förra årets riksdag i ett kort anförande
anförde ett motiv, som jag tycker är slående. Han påpekade nämligen,
att statstjänarna betrakta pensionen såsom intjänt lön. Då det nu från
olika håll och i olika sammanhang framhållits, att levnadskostnaderna för närvarande
äro mycket högre än de voro tidigare -—- det har ju även understrukits,
att pensionerna äro byggda på lönerna på A-ort — måste man förstå, att
besvikelsen, för att använda herr Lundqvists uttryck, måste vara mycket stor
inom de olika grupper av statstjänare, som blivit behandlade på sätt, som
framgår av bankoutskottets utlåtande i dag.

Herr Lovén påpekade också, att han gärna skulle vilja vara med örn en
förbättring, örn denna varit differentierad. Jag känner mig nästan benägen
att tillmötesgå hans anhållan och yrka bifall till det andra alternativet i min
motion, som ju innebär, att somliga skola få 150 kronor, andra 180 kronor
och den tredje gruppen 210 kronor i pensionstillägg per år. Då detta endast
vore att betrakta som en demonstration för att tillfredsställa herr Lovén, ber
jag för min del, herr talman, att få instämma i herr Lundqvists yrkande och
i hans vädjan till finansministern.

Jag vill avsluta mitt korta anförande med att säga, att jag tror, att det
råder en stor missuppfattning, när det gäller dessa motioner. Örn jag icke
missminner mig har i denna kammare uttalats den satsen, att så länge icke
pensionärerna i övrigt, folkpensionärerna, få pensionsförbättring, böra icke
heller statstjänarna få någon sådan förbättring. Men, mina damer och herrar,
det är stor skillnad mellan dessa två grupper. I första fallet är det medborgarna
i staten, som genom sina förtroendemän själva bestämma, hur mycket de
skola ha på sin ålderdom, i det andra fallet är det staten såsom arbetsgivare,
som är skyldig att tillse, att dessa personer, när de lämna sin tjänst, också få
en ställning, som kan anses motsvara de krav, som dessa statstjänare ha rätt
att ställa på staten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att på det livligaste få yrka bifall till
det av herr Lundqvist framställda yrkandet.

Herr Lovén: Herr talman! När herr Lundqvist och delvis också herr
Tengström göra gällande, att utskottet skulle i år vara bundet av
vad utskottet skrev i fjol och riksdagen sedan beslutade, så är detta
ren och skär demagogi. Dels voro ju motionerna annorlunda i fjol,
i det att de inneburo alternativa förslag, och dels trodde vi, som då skrevo
under utskottets utlåtande — åtminstone trodde jag det i varje fall — att
man skulle genom en utredning komma fram till, vilka som skulle ha pensionstillägg
och hur mycket de skulle ha. Det står ingenting i utskottsbetänkandet
örn, att utskottet skulle lia gått in för att eventuella pensionstillägg skulle Amra
lika för alla, från don lägsta och upp till toppen. Vi gingo ut ifrån — åtminstone
gjorde jag det, det säger jag än en gång — att det skulle visa sig,
när den av oss begärda utredningen lades fram, att det var de små pensionärerna,
som borde bli hjälpta.

Herr Lundqvist yttrade, att utskottet mycket väl skulle kunnat angiva vad
utskottet ansåg, att pensionärerna borde ha i pensionstillägg. Härtill vill
jag svara, att jag tycker, att denna stora skara av tränade motionärer själva
skulle lia kunnat angiva vad de verkligen .skulle kunna vara med örn i den

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
vägen. Men det ha de icke brytt sig om, utan här Ilar man skurit alla över
en kam. När man frågar en motionär privat örn vad meningen är, örn de
tycka, att det är rimligt, att ett provisoriskt pensionstillägg skall vara lika
för såväl lägre som högre pensionärer, svara de: det tycka vi visst inte, men
den saken skall utskottet sköta örn. Herrarna skulle då förstås lysa som
hjältar utåt, därför att det skulle se ut, som örn ni vilja hjälpa alla. Utskottet
däremot skulle få lida, därest dess förslag gick ut på att några pensionärer
icke skulle få något pensionstillägg alls. Detta har jag icke velat
vara med örn, och jag kan aldrig vara med örn något dylikt. Sådana durkdrivna
motionärer som herr Lundqvist och den skara, som han här pekat på,
kunna sannerligen försöka komma fram med motioner, som man i någon mån
kan vara med örn.

Jag ömmar lika mycket för de små pensionärerna som herrar Lundqvist,
Tengström och Brädefors, men jag kan icke vara med örn att giva pensionstillägg
till pensionärer, vilkas pensioner äro högre än den lön, som arbetare
och tjänstemän lia, vilka gå i sitt dagliga slit och släp. Det skall vara rim
och reson, även när det gäller pensioner. Den dag då statsmakterna komma
fram med en allmän reglering av alla pensioner, då skall jag vara med örn
att eventuellt alla pensioner förändras. Herr Lundqvist erinrar sig nog, att
dyrtidstillägget varit maximerat under alla de år det har utgått, men i motionerna
begär han icke desto mindre en pensionsförhöjnyig lika för alla.

Herr Tengström yttrade, att man i utskottet borde ha orkat med att lägga
fram något positivt förslag. Härtill vill jag säga, att även örn herr Tengström
suttit i utskottet, skulle han icke ha orkat med det. En motionär, nämligen
herr Holmgren, framställde ett yrkande för att söka hjälpa fram mitt
förslag, så att man skulle kunna enas, men den aktionen hade ingen framgång.
Hur mycket herrar reservanter trott på förslaget visar sig för övrigt
däri, att den ene av reservanterna rymt fältet och lämnat herrarna åt sitt
öde. Varför ha ni icke hållit reda på honom, då det nu gäller att försvara
reservationen? Denne ledamot har lämnat motionerna åt sitt öde och, som
sagt, rymt fältet. Han såg väl, att det icke var något att göra. Det var hans
syn på saken.

Även örn herr Lundqvist och herr Tengström och t. o. m. herr Brädefors
suttit i utskottet, hade det icke lyckats att få någon rätsida på saken, såvida
man icke lyckats komma fram med något rimligt förslag örn ett litet pensionstillägg,
maximerat uppåt ett litet stycke. Men här begär man helt frankt, att
det skall beslutas om lika stora tillägg. Vad tror ni, att arbetare och tjänstemän
och andra, som för sitt dagliga arbete icke ha så stor lön som dessa
pensionärer, örn vilka motionärerna tala, skulle säga örn något sådant, som att
de skulle vara med örn att betala dessa pensionstillägg. Det finns för övrigt
pensionärer även på andra håll, och de skulle ju också få vara med om att
betala den pensionsförbättring, som motionärerna föreslå.

Herr Råstock och jag t. ex. äro med i en pensionskassa och uppbära 125
resp. 164 kronor per månad. Det går ingen nöd på oss; men alla de gamla
pensionärerna i denna kassa, som äro hemma och ingenting ha utöver sin pension,
dem tänka herrarna icke på, men de skulle också få vara med örn att
betala de provisoriska pensionstilläggen till statens pensionstagare. Det finns
massor av de enskilda järnvägarnas pensionärer, som ha 125 å 150 kronor
per månad i pension, och de skulle också nödgas hjälpa till att betala herrarnas
höga pensioner.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Mattsson instämde häruti.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Ang. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)

Herr Westman: Det är ju loga uppbyggligt att uppträda här och för svara

utskottet sedan utskottet fått ett så dåligt betyg. Herr Tengström har
framhållit, att det missnöje, som råder, icke riktar sig så mycket mot finansministern
som mot utskottet. Jag vill emellertid säga kamrarnas ledamöter,
att inom utskottet äro vi lika måna som någon annan att få så bra och rättvisa
pensioner åt statstjänarna som möjligt. När man nu kritiserar utskottets
utlåtande av i år jämfört med utskottets utlåtande i fjol, så vill jag säga, att
skillnaden beror därpå, att vi förra året icke hade följt den goda regel, som vi
riksdagsmän skola lära oss, att vi skola noga undersöka en sak, innan vi skriva.
Det var hjärtat, som talade i alltför hög grad i fjol, utan att vi då hade reda
på, hur det verkligen låg till för de pensionärer det här gäller. Alla inom
utskottet hade bibringats den uppfattningen då, att det var mycket sämre ställt
än det i verkligheten var. Finansministern har emellertid nu lagt fram en
utredning, som visar, att det icke var så illa ställt för de pensionärer, som åtnjuta
pensioner på grund av nu gällande villkor enligt löneregleringar, som för
pensionärerna enligt äldre bestämmelser. Finansministern har för sin del icke
vågat att utan närmare utredning lägga fram ett längre gående förslag än som
nu föreligger.

Utskottet har haft att på rent sakliga grunder taga ställning till denna fråga.
Vi ha icke kunnat taga på vårt ansvar utan tillräcklig utredning i så ömtåliga
och känsliga frågor, som pensionsfrågor alltid äro, att de eller de beloppen
skola utgå, som i detta fall 180 kronor. Det kanske kan intressera kammaren
att höra, att denna motion, som förefaller så blygsam och som herr
Tengström var så missnöjd över icke hade blivit tillstyrkt av utskottet, skulle
kosta statskassan fyra miljoner kronor örn året. Bankoutskottet vågade verkligen
icke utan finansministerns medgivande öka budgeten med dessa fyra
miljoner kronor på så lösa utredningar, som förelågo. Det må väl ursäktas
oss.

Örn herr Lundqvist varit nog vänlig att läsa igenom utskottets utlåtande,
skulle herr Lundqvist där ha funnit förklaringen till vår ställning. Han skulle
lia funnit, att den är en bärande rent saklig motivering, örn han nu sätter
värde på saklighet. Herr Lundqvist har ju en ovanlig förmåga att roa sig
själv genom att ständigt uppträda här i kammaren, men han ser mycket ogärna,
att andra göra det. I fjol blev jag angripen för att jag hade uppträtt och
tröttat ut kammaren. Herr Lundqvist uppträder ju oblygt utan hänsyn alls
till sina kamrater. Han har ju haft en hel rad av avslagna motioner i år, vilka
han uppträtt och försvarat med långa anföranden.

Jag tycker, att herr Lundqvist, som ju tillhör högerpartiet, som alltid brukar
klaga på bristande utredningar och framhålla, att man icke skall besluta
utan att en fråga är tillräckligt utredd, i detta fall skulle fästa avseende vid
vad statskontoret har yttrat.

I debatten har också framhållits, att det är så synd om statstjänarna. Det
är självfallet, att vi ingenting högre önska än att statstjänarna skola få högsta
möjliga pensioner, men vi riksdagsmän ha naturligtvis också att tänka på
den andra delen av folket, som skall betala skatter.

Eftersom jag anser, att ingen oförrätt är begången, så ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Llindqvist: Herr talman! Jag får väl be den siste ärade talaren örn
ursäkt för att jag såsom huvudmotionär i denna fråga vågat taga några minuter
av riksdagens dyrbara tid i anspråk. Herr Westman betecknade ju motionen
såsom oblyg. Jag ber att få det ytterligare understruket till dagens

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
protokoll. Eftersom motionen är underskriven av 27 stycken av kammarens
ledamöter från olika partier, så träffas alltså alla dessa 27 av den karakteristik,
som herr Westman nyss gav.

Herr Westman undrade, örn jag hade läst igenom utskottets utlåtande. Ja,
herr Westman, jag har läst det icke blott en utan många gånger, och jag kan
det vid det här laget nästan utantill.

Herr Westman talade om att ett bifall till motionen skulle medföra en kost:
nadsökning av fyra miljoner kronor, och att man därför icke vågat göra något.
Jag har icke haft tillfälle att kontrollera den uppgiften, men däremot
har jag framför mig fjolårets utlåtande från bankoutskottet, där utskottet utgår
från, att förslaget skulle draga en kostnad av 2.7 miljoner kronor. I alla
fall drog man sig icke då för att begära, att på dessa motioner grundade förslag
från Kungl. Maj:ts sida skulle framläggas. Jag tror icke, att herr Westmans
argumentering håller inför närmare skärskådande.

Vidare skulle jag vilja uttala ett beklagande över att herr Lovén har fallit
sin utskottskamrat herr Holmgren i ryggen, därför att han icke nu är närvarande.
Herr Lovén vet, att han har varit borta de sista dagarna. Jag tror
icke, att han lämnat kammaren, därför att han icke vågade vara närvarande
vid denna debatt, då han i varje fall reserverat sig till förmån för vår motion.
Jag tycker, att detta är ett ganska olämpligt sätt att söka slingra sig
undan sitt eget ansvar.

Herr Lovén ville också göra gällande, att motionen i år skulle vara helt
annorlunda beskaffad än fjolårets motion. Jag skall icke upptaga tiden med
att bevisa, att detta icke är sant, utan jag skall bara be herr Lovén vara hygglig
att när riksdagen är slut taga fram motionen från i fjol och motionen för
i år och läsa dem ordentligt både uppifrån och ned och nedifrån och upp, och
jag är säker på att han icke skall upptäcka någon skillnad. Den enda skillnaden
är, att det i fjol var tre personer, som stodo för motionen, medan vi i
år äro 27 personer från olika partier. Denna skillnad kan väl ändå icke ha
sådan verkan, som herr Lovén ville göra gällande.

Herr Lovén gav å ena sidan ett erkännande åt de skickliga motionärerna
och riktade å andra sidan en förebråelse mot dem för att de kastat fram en
motion så här lättvindigt. Varför ha vi icke, frågade herr Lovén, ändrat vårt
yrkande till mera rimliga proportioner? Jag undrar emellertid, herr talman,
hur den motionär skulle se ut, som väcker en motion det ena året och får den
praktiskt taget hundraprocentigt godkänd av vederbörande utskott, men som
det oaktat året därpå skulle skära ned sina krav. Så ligger faktiskt förhållandet
till i detta fall.

Till sist endast ett ord. Herr Lovén talade om maximeringen av dyrtidstilläggen,
och att det icke är ovanligt, att man skär ned för de högre tjänstemännen.
Den omständigheten, att vi här lia begärt samma pensionsförstärkning
för alla, från den, som har t. ex. 150 kronor i månaden, till den, som har
t. ex. 600 kronor i månaden, innebär väl dock en maximering, såvitt jag förstår.
Eljest är det ju nämligen så, att lönerna bruka stiga proportionellt.

Jag skall nöja mig med dessa randanmärkningar till de två yttranden, som
senast ha hållits.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag ämnar inte ta kammarens tid i anspråk någon längre stund. Jag tror,
att vi allesammans äro överens örn att vissa av de äldre pensionärerna ha så
pass små inkomster, att det vore önskvärt att kunna öka dem. Den motion
med ett flertal underskrifter, som i denna kammare väckts, betraktar jag såsom
ett tecken på att man från åtskilliga håll har velat understryka, att ett

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
sådant behov föreligger. Jag har däremot icke kunnat betrakta den såsom
ett uttryck för en bestämd övertygelse, att det skulle vara möjligt att omedelbart
utan närmare utredning gå kravet på ökade pensioner till mötes.

När talet örn de äldre pensionärernas behov har vunnit sådan resonans, som
det säkerligen på många håll har gjort, så är jag övertygad örn att detta hänger
samman med att man har blandat samman två slag av pensionärer. Man har
på grund av egen erfarenhet i första rummet tänkt på de pensionärer, som
fingo sin pension för mycket lång tid sedan, och man har kanske icke minst
tänkt på de änkepensioner, som utgå, vilka ha uppgivits vara, och även äro
ytterligt knappa. Med hänsyn till dessa pensionärer har man funnit det vara
alldeles uppenbart, att de äldre pensionerna behöva förstärkas. Jag skulle
emellertid tro, att det numera gått upp för kammarens ledamöter liksom även
för åtskilliga inom bankoutskottet, att de önskemål, som ha förts fram från
pensionärernas sida, i mycket mindre grad ha gällt dessa äldre pensioner och
dessa familjepensioner än att få en förbättring till stånd av de pensioner, som
utgå för dem, som nu avgå. Det krav, som har framförts med sådan styrka,
gäller i grund och botten de pensioner, som nu utgå, d. v. s. de pensioner, som
statstjänare fingo, när de avgingo den 1 jaunari i år, eller den 1 april, eller
skola få, när de avgå den 1 juli. Det är dessa pensioner, som man anser, att
det skulle vara så önskvärt att omedelbart och utan utredning höja. När man
fått detta klart för sig, tror jag, att många lia börjat draga sig tillbaka och
säga sig, att detta väl ändå är en sak, som tål att tänka på.

Det är på denna uppfattning, som propositionen bygger, när den har tagit
upp frågan örn förhöjning av de äldre tjänstepensionerna och av familjepensionerna
men har ansett, att man i fråga örn de nu utgående tjänstepensionerna
skall vänta med en förändring, till dess man får se, vilka nya pensionsbelopp,
som komma att fastställas i överensstämmelse med den nya löneregleringen.
Jag måste verkligen uttrycka min förvåning över att en man som
herr Lundqvist, som så väl känner till löne- och pensionsförhållanden, har kunnat
tänka sig, att man från regeringens och riksdagens sida skulle skrida till
en höjning av pensionerna över lag redan innan man vet, hur det nya pensionssystemet
skall se ut. Herr Lundqvist har själv erinrat örn att det är tal
örn att man icke längre skall låta pensionen utgå efter lägsta dyrort utan efter
låt mig säga medeldyrort. Redan en sådan tanke visar ju, hur ytterligt
svårt det är att komma till rätta med de nya pensionerna, ty örn man skulle
fastställa de nya pensionerna till så höga belopp, att de skulle utgå efter medeldyrort,
skulle det betyda, att tjänstemän, som haft hela sin tjänstgöring
på lägsta dyrort, skulle få lika mycket eller kanske mera i pension än de fått
uppbära i lön under sin tjänstetid. När en sådan konsekvens har påpekats,
har man svarat, att i så fall få vi väl försöka införa en dyrortsgruppering av
pensionerna. Det finns mycket, som talar härför, men uppenbart är, att örn
man gör en dyrortsgruppering i det nya pensionssystemet, kan man icke tänka
sig, att det skall bli samma höjning av pensionerna över lag. Antagligen
blir det i så fall på det sättet, att för de pensioner, som skola utgå efter billigaste
dyrort, kommer att ske en mycket blygsam höjning, under det att
andra pensioner höjas desto mera.

Allt detta gör, att de sakkunniga myndigheterna icke ha vågat sig på att
föreslå en generell förhöjning. Icke minst gäller detta statskontoret, som sagt,
att det icke kan vara rimligt att genomföra en provisorisk reglering av de nu
utgående pensionerna, innan man vet, hur de nya pensioner komma att se ut,
som skola anpassas till de nya lönerna. Såsom jag upprepade gånger sagt
även i denna kammare iir det min mening, att örn jag fortfarande då har något
att göra med saken, se till, i vad mån en förbättring även av de nu utgående

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjej)ensioner m. m. (Forts.)
pensionerna kan visa sig berättigad. Samma ståndpunkt har bankoutskottet
nu intagit, vilket jag hälsar med stor tillfredsställelse. Denna ståndpunkt
innebär icke, att man skulle underkänna betydelsen av denna fråga. Jag
skulle tro, att även bankoutskottets majoritet, om den vill ge uttryck för sina
känslor, mycket väl skulle kunna vädja till de missnöjda pensionärerna på
samma sätt, som här har skett från opponenternas sida. Jag är övertygad
örn att den, som både när det gäller löner och pensioner vill se frågan i ett
sammanhang, uppskattar, att bankoutskottet har sagt så klart ifrån, som det
har gjort, att man icke kan göra något för nu utgående pensioner, förrän man
fått se, hur det skall bli med det nya pensionssystemet.

Jag tror, att kammaren med allra största lugn kan ta beskyllningen för att
icke vara tillräckligt välvillig, örn kammaren nu följer bankoutskottets majoritet.

Herr Tengström erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det tråkiga har inträffat, att det är bankoutskottet, som har kommit i gluggen,
och att finansministern, som står vid sidan av denna glugg, har skyndat
bankoutskottet till undsättning. Nu förhåller det sig tyvärr så, att detta
bankoutskott, som förefaller ha blivit så tveksamt i år, uttalade förra året,
att »vad sålunda i ovanberörda motioner anförts och föreslagits finner utskottet i
stort sett vara värt beaktande». I början av samma utlåtande står det, att yrkandena
örn provisorisk pensionsförhöjning »avse i huvudsak beredande av en förbättring
av samtliga nu utgående pensioner till förutvarande anställningshavare
i statens tjänst». Jag har av herr Westman fått en förklaring till att utskottet
förra året behandlade denna fråga så vänligt. Det var nämligen hjärtat,
som talade. Vad är det, som har talat i år, herr Westman?

Herr Lovén, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Jag

begärde ordet, när herr Lundqvist gjorde gällande, att jag skulle ha fallit
utskottets vice ordförande i ryggen. Det var i varje fall icke min mening att
göra det. Har det uppfattats på detta sätt, så ber jag ögonblickligen öppet
örn ursäkt. Jag ville endast konstatera, att han efter de grundliga undersökningarna
och debatterna i utskottet funnit saken så hopplös, att han icke
ansett sig behöva stanna och strida för den. Han har visserligen avgivit en
reservation, men han har icke ansett det vara värt att strida för den. Om detta
kan kallas för att falla honom i ryggen, ber jag som sagt örn ursäkt. Så
ligger det emellertid till med den saken.

Herr Lundqvist erhöll härefter, likaledes för kort genmäle, ordet och yttrade:
Herr talman! Av herr Holmgrens uppträdande kan jag endast draga
den slutsatsen, att han efter de långa debatterna i utskottet kommit till den
uppfattningen, att motionen var värd att hävdas, och att han därför reserverat
sig till förmån för densamma. Av hans bortovaro kan man alltså icke
draga den slutsats, som herr Lovén gjorde.

Till finansministern vill jag endast säga, att när vi i vår motion icke ha
begärt mera än att pensionerna skulle höjas med 180 kronor per år, så vågade
jag verkligen med den kännedom jag har örn löner och pensioner utgå
ifrån, att en sådan förbättring icke kunde anses vara orimlig. Det förhåller
sig ju nämligen så, herr statsråd, att den provisoriska avlöningsförstärkning,
som lämnats de i tjänst varande befattningshavarna, jämte den ytterligare
förbättring, som träder i kraft den 1 juli i år, i genomsnitt uppgår till 300
kronor örn året, och jag kan icke tänka mig, att man skulle vilja sänka relationen
mellan löner och pensioner. Man bör därför utan större risk kunna gå
med på en pensionsförbättring av 180 kronor så, som pensionärernas orga -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. (Forts.)
nisationer och motionärerna efter gjorda beräkningar föreslagit. Jag tror,
att dessa beräkningar äro ganska väl grundade.

Vidare anförde

Herr Paulsen: Herr talman! Då jag icke var närvarande vid beslutets
fattande i bankoutskottet, hade jag icke tänkt säga något i frågan utan nöjde
mig med att instämma med herr Lovén. Emellertid kunde jag icke låta
bli att begära ordet, när jag hörde, att bankoutskottet fick ett så dåligt betyg
av en sådan man som herr Lundqvist, vilken ju egentligen kan nästan
allt och talar i allt. Det gjorde mig ont, att en så kunnig man verkligen gav
ett helt utskott ett sådant betyg, som han gjorde. Jag måste ju säga, att i
detta fall kämpar han väl en hopplös kamp, men måtte han då icke dö namnlös
för denna sin kamp för de högre pensionstagarna, ty det är säkerligen
icke de^små, som han kämpar för. De högre pensionärerna ha små pensioner
de också, och det är all ära värt, att herr Lundqvist strider så pass för dem,
som han här gör. Det skulle emellertid vara ganska roligt att se, örn det finns
någon sak, som herr Lundqvist icke kan tala i. Herr Tengström följde exemplet
så gott han kunde. Han har ännu icke nått lika långt, men han gör
sitt hästa. Måtte han lyckas nå upp till herr Lundqvists nivå!

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till såväl Kungl.

Maj :ts förslag i ämnet som motionerna I: 41 och II: 92 samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionen 11:25 bifölles; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för
vissa professorer vid konsthögskolan och vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet; nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt m. m. för budgetåret
1939/40; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst m. fl., såvitt angår pensionsväsendet; samt

jordbruksutskottets utlåtande, nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag
till extra utgifter för budgetåret 1939/40.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 7.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts Ann. rautilaproposition
angående ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörån- tion av protode
ändringar i Nationernas förbunds akt. bollet den 30

Genom en den 12 januari 1939 dagtecknad. till utrikesutskottet hänvisad immande
proposition, nr 23, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bi- ändrin9ar *
lågt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för sam- ,Naltion]ernfs

. , , . , „ förbunds akt.

Andra kammarens protokoll 1989. Nr 89. «

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

ma dag samt med överlämnande av texten, jämte översättning därav till svenska
språket, till ett i Genéve den 30 september 1938 dagtecknat protokoll rörande
ändringar i inledningen till, artiklarna 1, 4 och 5 i samt bilagan till
Nationernas förbunds akt, föreslagit riksdagen att samtycka till att protokollet
finge av Kungl. Maj :t för Sveriges del ratificeras.

Utskottet hemställde, under hänvisning till viss, i utlåtandet angiven motivering,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
samtycka till att protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar
i Nationernas förbunds akt finge av Kungl. Maj:t för Sveriges del ratificeras.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Wistrand,
Bagge och Lithander, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Jag har tillsammans med mina meningsfränder
i utrikesutskottet en reservation på denna punkt. Anledningen härtill är
ej någon meningsskiljaktighet örn den i sak numera ganska betydelselösa historien
med folkförbundsaktens skiljande från Versaillestraktaten. Denna fråga
aktualiserar emellertid ett större och viktigare problem, nämligen frågan örn
Sveriges förhållande till ett Nationernas förbund, som trots att det befinner sig
i ett mycket svårt nödläge ej förmått att reformera sig självt. Det enda reformtecken,
som kunnat spåras, äro de här föreliggande ändringarna, och ingen
kan väl tro, att de ha något reellt att betyda i nuvarande läge. Kanske de icke
skulle ha varit värdelösa, örn de kommit tidigare —• nu är det för sent och de
äro närmast av intresse som ett mycket typiskt exempel på de många försuttna
möjligheterna i Genéve och på nödvändigheten att i tid göra vad som kan
göras för att rädda vad som kan vara värdefullt.

Vi äro därmed inne på en fråga av större räckvidd än den föreliggande
punkten, nämligen Sverige och Nationernas förbunds framtid, och det är här
som utskottet icke kunnat enas. Det är för att motivera vår uppfattning som
jag måste taga kammarens tid och uppmärksamhet något i anspråk.

Inom högern ha vi under en följd av år verkat för en sådan ställning för
Sverige, att vårt lands medlemskap i folkförbundet skulle kunna förenas med
vår neutralitetspolitik, och vi ha också sett vissa resultat i detta avseende.
Den svenska utrikesledningen har ju gjort upprepade framstötar under de
senaste åren för att i Genéve få fram den svenska uppfattningen örn medlemskapets
förpliktelser, en uppfattning som innebär att varje skyldighet för
medlemsstaterna att deltaga i sanktioner bortfallit genom händelsernas egen
utveckling. Det är gott och väl. Vi måste emellertid komma ihåg, att något
formellt erkännande av denna uppfattning från förbundets sida har aldrig
kunnat erhållas. Även örn jag anser den svenska uppfattningen synnerligen
välgrundad och knappast tror, att § 16 i nuvarande läge har någon större
praktisk betydelse, böra vi dock ej förbise, att situationer kunna uppstå, då
det kan komma att spela en roll vid eventuella påtryckningar på vårt land,
att den svenska ståndpunkten icke blivit erkänd. Vi kunna därför ej låta oss
nöja med den oklarhet i fråga om erkännandet av vår ståndpunkt, som alltjämt
förefinns, och detta icke minst med hänsyn till vad som hänt i Genéve på
sista tiden.

Jag har för min del alltid framhållit, att Sverige måste noga se upp med
risken för att Nationernas förbund kunde förvandlas från ett folkförbund till

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

en allians för vissa makter. Excellensen Sandler har också en gång — här i
kammaren tror jag det var — framhållit, att det är risken att förbundet utvecklar
sig till en alliansgrupp, direkt motställd utanför förbundet stående
stater, som är den reella fara, vilken kan vara förbunden med vårt medlemskap.
Hurudan är då situationen i dag? Ja, vi kanske skulle ha haft svårt att mobilisera
något större intresse för Nationernas förbund överhuvud taget, örn
det inte varit så, att vissa förhållanden ställts i blixtbelysning under det senaste
rådsmötet. Till för blott kort tid sedan var det ett axiom, att Nationernas
förbund ställdes utanför alla internationella avgöranden av betydelse, men
vissa diplomatiska samtal av mer eller mindre öppen karaktär ägde ju ändå
rum vid sammankomsterna i Genéve. Nu har man gått ett steg längre och dit
börjat förlägga stormaktskonversationer av sådan art, som det är verkligt
farligt för småstater att komma i närheten av. Rådsmötet skulle ju börja den
15 maj, och vår utrikesminister hade redan avrest till Genéve, då man fick veta,
att sessionen uppskjutits en vecka av anledningar, som tydligen hade mycket
intimt samband med de bekanta förhandlingarna örn en ny trippelentente.
Detta och andra omständigheter visa enligt min mening, att vi nu kommit
ganska nära den situation, som av utrikesministern karakteriserades som den
stora reella risken av vårt kvarblivande i Nationernas förbund. Hade det inte
varit för Ålandsfrågans behandling, borde enligt min mening Sveriges ombud
ha hållit sig borta från detta rådsmöte.

Kommer så därtill att en fråga, där Sverige var alldeles särskilt intresserat
och där vi hade klara papper, som redan granskats och godkänts av de medlemsstater,
_som äro signatärmakter, nämligen Ålandsfrågan, drogs in i storpolitiken
på ett sätt, som vittnade om att en neutral makts neutrala intressen
latt kunna bli en lekboll i händerna på de stora makterna, ja, då är det ej underligt,
att den redan förut stora misstänksamheten mot Genéve stigit till ovilja
och olust. När vi nu sett ytterligare ett exempel på vad som kan ske under
Nationernas förbunds täckmantel, mäste vi säga oss, att ju mindre vi politiskt
lia att göra med detta förbund, desto bättre är det. Sverige kan omöjligen
\ara med i ett förbund, som utvecklas till ett redskap för en stormaktsgrupp.
Man kan ha^ delade meningar örn hur långt denna utveckling fortskridit, men
att den pågår är val alldeles uppenbart, och när den nått sin absoluta’ slutpunkt,
kan det bli för sent för Sverige att handla, Såsom förbundet nu är
sammansatt ett flertal stater stå ju utanför -—- måste en neutral stat ha
anledning att misstro varje som helst politisk verksamhet från förbundets sida.
Om man kallt och objektivt avväger de risker och de fördelar, som ett medlemskap
i ett förbund sådant som det nuvarande Nationernas förbund innebära
för vårt land, visar det sig, att fördelarna äro små eller obefintliga men riskerna
mycket stora, och under sådana förhållanden kail det enligt min mening
icke längre försvaras, om Sverige av hänsyn till de idéer, som en gång varit
en kraft bland andra vid förbundets uppkomst, skall kvarstanna i ett förbund,
som i sin maktlöshet icke längre kan kämpa för dessa idéer men väl mycket
lätt kan missbrukas för helt andra politiska syften.

Jag och mina medrescrvanter anse med andra ord, att Sverige icke kan
kvarstå i det nuvarande Nationernas förbund. Vi mena emellertid, att ett
utträde är ett^steg, som fordrar omsorgsfulla förberedelser, ej minst på diplomatisk
väg, såsom förhandlingar med andra alliansfria stater m. m., samt att
det ovillkorligen måste ske vid en sådan tidpunkt och på ett, sådant sätt, att
detta steg ej medför onödiga komplikationer för vårt land. Vi ha därtill’den
uppfattningen, att avvecklingen av vårt medlemskap i ett förbund av denna
art bör ske parallellt med en aktion, som syftar till att rädda vad som ur det

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

mellanfolkliga samarbetets synpunkt kan vara värt att räddas från ruinerna i
Genéve.

Det är nämligen uppenbart, att örn det finns risk för att förbundet skall
missbrukas som redskap i en stormaktspolitik, finns det samtidigt alla möjligheter
att förbundet, som folkförbund betraktat, kommer att undan för undan
ytterligare falla sönder. Det är möjligt, att det politiska Nationernas förbund
kan, som det heter, reaktiviseras, men rehabiliteras kan det ej. Det
nuvarande Nationernas förbund är, som jag vid tidigare tillfällen här i kammaren
sökt visa, en principiell felkonstruktion, och det är detta kardinalfel,
som medfört den brist på universalitet, d. v. s. brist på anslutning av viktiga
stater, som enligt vad man nu tycks vara ense örn utgör förbundets dödliga
sjukdom. Man kan säkerligen i framtiden liksom hittills utgå ifrån att örn
förbundets politiska verksamhet skulle rikta sig mot vad en medlemsstat,
särskilt en stormakt, betraktar som ett för sig vitalt intresse, kommer icke
den staten att snällt och stillatigande foga sig och stanna kvar i förbundet.
Och därmed är förutsättningen för universaliteten borta. Det är därför ur
alla synpunkter bäst, örn den politiska verksamheten i förbundet helt faller
bort. Förbundets prestige och ställning i övrigt har sjunkit därhän, att förbundet
nu inte längre kan utöva något moraliskt inflytande, vilket är det enda
inflytande ett Nationernas förbund kan utöva.

I varje fall bör denna politiska verksamhet så snart som möjligt skiljas från
övrigt arbete i Genéve, d. v. s. sådant av ekonomisk, kommersiell, social och
humanitär art, ty eljest kommer den politiska delen att dra med sig dessa
verksamhetsformer i fallet. Jag anser det vara ett viktigt önskemal att rädda
dessa verksamhetsformer, eftersom där verkligen utföres ett gott och nyttigt
arbete. Jag tror, att man i allmänhet icke gör riktigt klart för sig betydelsen
och omfattningen av denna verksamhet inom Nationernas förbund.. Bortser
jag från en rad mindre betydande verksamhetsgrenar, ha vi kvar sådana, viktiga
och betydelsefulla institutioner som sekretariatets ekonomiska och finansiella
avdelningar med deras publikationer, samfärdsel- ^och transitoavdelningen,
vilken spelar en synnerligen betydelsefull roll i fråga örn de internationella
kommersiella förbindelserna, hälsovårdsavdelningen, avdelningen för
kontrollen av handel med opium o. s. v. Därtill kommer ett stort antal kommittéer
och kommissioner, vilka bruka sammanföras under benämningen »de
biträdande organen» och som lia tillkommit enligt resolutioner av församlingen
eller rådet eller i vissa fall enligt bestämmelser i förbundsakten eller någon
särskild traktat och som utöva en omfattande och ofta mycket värdefull verksamhet
på olika områden. De viktigaste av dessa biträdande organ äro: de
tekniska organisationerna, finanskommittén, den ekonomiska kommittén,
skattekommittén. den statistiska kommittén o. s. v., alla med sina byråer av
tjänstemän. Slutligen ha vi organisationer av autonom karaktär, såsom den
fasta mellanfolkliga domstolen i Haag och den internationella arbetsorganisationen
med dess olika organ. Det är sålunda här icke fråga örn några obetydligheter,
som man understundom velat göra gällande i den offentliga diskussionen.
De organisationer, jag nu nämnt, äro av det värde och den betydelse,
att örn vi icke hade dem, måste vi pa något sätt söka åter bygga upp liknande
organisationer, på annan väg. Det vore meningslöst att förstöra hela detta arbete,
därför att Nationernas förbunds politiska verksamhet nu råkat ut för den
kalamitet, som är fallet. Men skall denna livskraftiga del av Nationernas förbunds
verksamhet kunna leva och alltjämt finansieras detta senare är en
ganska viktig sak — genom internationell, samverkan, då måste den omedelbart
göras fri från hoplänkningen med det sjunkande skeppet. På så sätt skulle

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

det också bli möjligt för stater, som ej vidare önska delta i detta Nationernas
förbunds politiska arbete, att ändock stå kvar i förbundet och bidraga till det
tekniska och ekonomiska samarbetet. Detta är anledningen till att vi i vår
reservation uppställt två syften för Sveriges politik i detta hänseende, två syften,
som kunna förverkligas parallellt, Det gäller dels en avveckling av vårt
medlemskap i det gamla Nationernas förbund, dels samtidigt initiativet till
en sådan reorganisering av förbundet, som jag här talat örn. På det sättet skulle
vi bli fria från ett ytterligt riskabelt politiskt engagemang men ändock kunna
medverka i ett viktigt internationellt samarbete av icke-politisk karaktär.
Jag har svårt att se, varför ej en sådan linje skulle kunna prövas.

Vid det nyss avhållna rådsmötet fick Mr Bruce, som leder en utredning rörande
den ekonomiska sektionens verksamhet, i uppdrag av rådet att som ordförande
utse en kommitté på fem till sju personer, vilken till förbundsmötet i
september skulle avgiva ett betänkande rörande det bästa sättet att göra samarbetet
med icke-medlemsstater i förbundets tekniska verksamhetsgrenar mera
effektivt. Det förefaller mig, som om här föreligger en grund för en vidare utveckling
av den reorganisering av förbundet, som jag talade örn, och ett tillfälle,
som man bör begagna. Det är också bekant, att det finns starka sympatier
för detta, både på inflytelserikt håll inom förbundet och utanför detta,
framför allt i Förenta staterna, som väl är den stormakt, vars hållning framför
allt är av intresse i det här sammanhanget. I icke liten utsträckning ha
också stater, som ej äro medlemmar i förbundet, begagnat de begränsade möjligheter,
som redan nu förefinnas att deltaga i det arbete, som avser vissa tekniska
verksamhetsgrenar. Det är härpå man bör bygga vidare.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja framhålla lämpligheten av att
Sverige under alla förhållanden, sedan nu Ålandsfrågan slutbehandlats i Nationernas
förbund och rådsmandatet utgår, inskränker sitt deltagande i Nationernas
förbunds politiska verksamhet till det minsta möjliga och helst bara till
det formellt allra nödvändigaste. Vi ha väl ändå nu sett vilka risker det för
med sig att i Genéve söka spela någon roll, låt vara att det oftast varit endast
en statistroll. Jag skulle verkligen vilja ifrågasätta, örn det numera kan vara
nödvändigt att varje år skicka dit en stor parlamentarisk karavan från Sverige,
vilken kan göra föga nytta. Jag kan desto hellre göra detta, som jag själv
under ett par år varit inhyst i karavanserajen.

Även utskottets majoritet tycks lia klart för sig, som det heter i utskottsutlåtandet,
»hur betydelsefullt det är — ej minst för stater, som i likhet med de
nordiska länderna föresatt sig att hålla sig utanför alliansgrupperna i Europa
— att riktlinjerna för Nationernas förbunds framtid upptagas till förnyat
och förutsättningslöst övervägande», men förutom att majoriteten hänger sig
åt den i utskottsutlåtandena numera ritualmässiga förtröstan på regeringens
allvishet, vill den icke se frågan om revisionen av förbundet aktualiserad på
allvar förrän »om och när det internationella läget klarnar och möjligheter därmed
äro lör handen att upplaga en fruktbar diskussion såväl inom förbundet
som med stater, vilka för närvarande stå utanför förbundet». Jag är rädd för
att utskottsmajoriteten nog kommer att få se ganska många obehagligheter,
innan detta uppklarnande äger rum, och obehagligheter av ett slag, som både
kan äventyra det, som eljest kunde ha bevarats av förbundets verksamhet, och
medföra betydande risker för vårt eget land.

Här kommer nu fram den grundläggande meningsskiljaktigheten, såvitt jag
kan förstå. Vi ha å ena sidan i vårt land dem, som tro på möjligheten av att
det gamla Nationernas förbund skall kunna återuppstå i full effektivitet och
rädda fred och internationell rättsordning, bara man ger sig till tåls, oell för

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

detta ändamål rekommendera de »ett tålamod, som övergår allt förstånd», för att
citera en folkpartitidning, och äro villiga att ta riskerna för vårt land under
denna väntetid, Vi ha å andra sidan dem, som i likhet med oss anse dessa risker
för vårt land för stora för att vi skulle kunna gå den vägen, även örn man trodde
på möjligheten av ett livskraftigt Nationernas förbund av det gamla slaget
med § 16 och hela tvångsapparaten, som visat sig så meningslös och farlig,
något som vi icke göra. Vi anse det därför vara fara i dröjsmål både för det,
som kan bevaras av Nationernas förbund, och för vårt land. Vi se i utskottsmajoritetens
yttrande ett typiskt uttryck för denna de försuttna möjligheternas
mentalitet hos en del gamla Genévehabituéer, vilken ej har den minsta skulden
till det nuvarande tillståndet. Den som tror, att han räddar folkförbundet genom
att bara i vått och torrt hålla fast vid den nuvarande organisationen, tar
säkerligen fel. Det är detsamma som att sticka huvudet i busken för att slippa
se en otrevlig verklighet. Jag har hört människor som anse, att man inte får
skära bort någonting av det nuvarande Nationernas förbund utan att man skall
låta det vara som det är i sin Törnrosaslummer i förhoppning, att det kan vakna
till liv senare. Jag för min del tror nu inte, att det någonsin kommer någon
sagans prins till det nuvarande folkförbundet. Däremot kan det komma ganska
fula gubbar dit, som kunna åstadkomma ett ytterligt otäckt uppvaknande.
Som jag ser saken gäller det att beslutsamt skära bort det murkna för att det
som är friskt skall kunna leva, och framför allt gäller det att se till, att Sverige
kommer ifrån ett ytterst riskfyllt politiskt engagemang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets kläm men med den
motivering, som angivits i reservationen.

I detta anförande instämde herrar Anderson i Norrköping, Nolin, Liedberg,
Lithander, Holmdahl, Hellberg, Persson i Falla, Janson i Frändesta, Larsson
i Hede. Losenberg, Lindmark, Hedlund i Häste, Silfiverbrand och andre vice
talmannen Magnusson.

Herr Vougt: Herr talman! Det parti, vars ärade talesman nyss höll ett
enligt min mening i sak, ehuru inte i form, ganska skarpt anförande, har ju
alltid ställt sig övervägande skeptiskt, för att inte säga avogt mot Nationernas
förbund. Partiets kritik har egentligen förts på två huvudlinjer.

Det har å ena sidan sagts, att Nationernas förbund icke kan skänka världen
den njugghet, som skulle kunna vara till hjälp för de små staterna. Ä andra
sidan har det hetat, att detta Nationernas förbund skulle kunna utveckla sig
därhän, att det i ett ogynnsamt läge på grund av sanktionsartiklarnas förpliktelser
skulle kunna draga Sverige in i ett krig. Att man förde fram kritiken
på två linjer vid begynnelsen av diskussionen här i Sverige örn Nationernas
förbund var ganska naturligt. Man uppställde så att säga två hypoteser:
det kan gå på det ena sättet och det kan gå på det andra sättet. Men när nu verkligheten
fastmera synes ha bekräftat den ena av dessa hypoteser, d. v. _s. att Nationernas
förbund tyvärr icke har blivit en organisation med tillräcklig fasthet
att giva världen en gemensam grund att bygga freden på, när Nationernas förbunds
hela apparatur har fallit samman, när det fastmera befinner sig i ett
tillstånd av verklig kraftlöshet, då förefaller det mig uppriktigt sagt ganska
egendomligt, att herr Bagge inte nöjer sig med att konstatera, att högern
i huvudsak fått rätt i den ena hypotesen utan fortfarande fasthåller vid den
andra kritiska linjen, som numera ändå inte har något stöd i verkligheten. ^Nationernas
förbund kan näppeligen på en gång vara svagt och starkt, på en
gång ur stånd att ge de olika staterna någon trygghet, och farligt för deras

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Ang. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

trygghet. Skall nian komma fram till en sådan uppfattning, måste man röra
sig med dessa relativt mystiska sagans gestalter, som herr Bagge nyss frammanade.
när lian liknade Nationernas förbund vid en prinsessa Törnrosa, över
vilken inte en prins skulle böja sig för att ge henne den frälsande kyssen,
men hon skulle hemsökas av »fula gubbar».

Vi måste väl ändå bygga våra överväganden på en något mera ingående analys
av de möjligheter, som kunna tänkas föreligga. Jag kan inte se annat än att
den enighet, som har rått när det gällt att för Sveriges vidkommande dra konsekvenserna
av Nationernas förbunds politiks sammanbrott, alltjämt borde
kunna bestå, därest det inte hos det parti, för vilket herr Bagge är ledare och
talesman, förelåge en viss önskan att återinföra i debatten de grundläggande
meningsskiljaktigheter med oss rörande Nationernas förbund, som man hade
från början. Jag vill naturligtvis inte därmed lia sagt, att inte den oro, som
man känner för att Nationernas förbund skulle kunna föra oss i olycka, är
uppriktigt menad. Men det har ju ändå varit så, att konsekvenserna för vårt
lands och för de nordiska ländernas vidkommande av nationernasförbundspolitikens
sammanbrott drogos så omedelbart, att när Nationernas förbunds församling
sammanträdde på sommaren 1936 för att avskriva sanktionerna mot
Italien när det militära våldet hade triumferat på den abessinska högslätten,
gjordes från de samverkande nordiska utrikesministrarnas sida den deklaration
och tillkom det dokument, som är utgångspunkten för vår sedermera konsekvent
fortsatta neutralitetslinje, den deklaration, i vilken det sades, att så
länge de olika paragraferna, de olika artiklarna i Nationernas förbunds pakt
icke alls eller blott delvis tillämpades, måste vi ta hänsyn därtill vid bedömande
av vårt ställningstagande inom Nationernas förbund. Man kan ju samtidigt
säga, att detta sammanbrott, som inträffade på sommaren 1936 och
som var så grundligt, att Nationernas förbund ju faktiskt under de dramatiska
händelser, som sedermera ha utspelats, aldrig fått fäst vid sig någon förhoppning
örn att kunna spela en ledande roll, gav upphovet till en revisionsrörelse
inom förbundet, och det protokoll, som avser att skilja förbundsakten
från fredsfördraget, till vilken enligt propositionen Sverige nu skall ansluta
sig. är ju ett av resultaten av denna revisionsrörelse. Och jag kan väl ha rätt
att tillfoga, att det är en enhällig mening här i landet, att denna separation
mellan förbundsakten och fredsfördraget borde lia kommit bra mycket tidigare.
Nu bär utskottet ansett, att det i detta sammanhang vore naturligt, att Sveriges
neutralitetspolitik ytterligare en gång uttrycktes från riksdagens sida,
och så har skett i motiveringen till utskottets hemställan örn bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Det är huvudsakligen två skäl — och herr Bagge har angivit dem, fastän
kanske icke i alla deras nyanser — som gjort, att utskottets majoritet och högerpartiet
icke kunnat underskriva samma motivering. Det viktigaste av dessa
synes mig vara, att vi andra icke ha velat, att det sägs i denna motivering någonting
som kan göra, att man drar i tvivelsmål, att Sverige i likhet med de
övriga nordiska länderna icke bindes och icke kan bindas av Nationernas förbunds
olika artiklar, sedan dessa, genom att de i praxis ha övergivits, fullkomligt
förlorat sin betydelse. Vi vilja icke, att inom eller utom landet skall ges
skäl till någon tolkning, att vi vilja ifrågasätta giltigheten av våra neutralitetsdeklarationer.
Jag skulle nästan tro, att det är det viktigaste skälet i år
liksom tidigare för utskottsmajoritetens oförmåga att underskriva vissa av de
satser, som högern velat lia in i motiveringen. Det andra iir att det vore en
synnerligen olycklig tidpunkt enligt vår mening att nu skrida till en aktion
inom Nationernas förbund med en oviss utgång, och följaktligen med nödvändig -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Ang. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

het under utträdeshot från Sveriges sida, för att få till stånd det förtydligande
eller den revision, som kan bringa Nationernas förbunds pakt i överensstämmelse
med den praxis, som nu tillämpas. Jag behöver ju inte göra några
långrandiga utläggningar för att klargöra, varför tidpunkten just nu måste
betecknas såsom synnerligen ogynnsam, ja, som så ogynnsam, att det väl
skulle kunna sägas, att örn Sverige företoge någon sådan aktion under utträdeshot
i Nationernas förbund, skulle detta kunna kasta starkare misstankar
över vår neutralitetsvilja än ett kvarstannande på grundval av alla våra förtydliganden
och deklarationer, eller, om man så vill, reservationer inom Nationernas
förbund.

Herr Bagge tecknade nyss bilden av två parter här i landet; den ena var
det realistiska högerpartiet, som såg klart och kallt på världen och följaktligen
också på Nationernas förbund med alla dess svagheter och brister och
dess samtidigt hotfulla väsen. Å andra sidan tecknade han bilden av någonting,
som han kallade för -— jag minns inte, hur uttrycket föll — fredskoryféer
eller någonting liknande.

(Här inföll herr Bagge: Det var intet fult ord.)

Herr Vougt fortsatte: Låt vara att det inte var något fult ord; det var i alla
fall ett relativt kraftigt tilltaget ord. Det förefaller mig, som om herr Bagge
med detta ord ville karakterisera utskottsmajoriteten som en smula bestucken
av de idealistiska fantasier, som väl ändå så fullständigt borde ha förintats.
Jag tror inte alls, att denna skildring är riktig. Det är ett fullt lika realistiskt
bedömande från vår sida, när vi inte vilja vara med örn den linje, som högern
förordat. Jag tror nästan att det finns skäl att säga, att det är mera realpolitik
i detta vårt ställningstagande. Men det kan ju tillfogas, att det naturligtvis
hos en hel del av oss finns en obenägenhet att genom någon aktion från de små
demokratiernas och nordiska staternas sida bryta ned det som ännu kan vara
livsdugligt även i den politiska delen av Nationernas förbunds verksamhet. Herr
Bagge tycktes utmönstra möjligheten att på grundval av det som nu finns kvar
inom Nationernas förbund skulle kunna skapas någonting nytt. Jag kan inte
ställa upp någon teori till jämförelse med hans, men jag måste säga, att det
bjuder mig emot att tänka mig att medverka till en aktion, som berövar människorna
de förhoppningar, som ännu kunna knytas till en sådan framtida
verksamhet. Sedan kan herr Bagge givetvis häremot anföra, att örn detta skulle
föra till någon äventyrlig politik för vårt lands vidkommande, då är den linjen
inte att förorda, och däri ger jag honom fullkomligt rätt. Men just därför att
jag inte kan se, att det nuvarande Nationernas förbund kan bli detta farliga
instrument för stormakterna, som herr Bagge velat se i det, kan jag tillåta mig
ha denna lilla Ögård för det som finns kvar av tro på samverkan och samarbete.

Jag skall nu inte taga upp någon tvist med herr Bagge örn i vilken mån det
redan framträtt tendenser till att göra Nationernas förbund till ett redskap för
en stormaktsgrupp och jag skall icke heller ge mig in på en diskussion med
honom — om han skulle vilja det — för att utröna, huruvida det verkligen är
motsättningar mellan stormaktsgrupper, som äro den enda eller väsentliga
olyckan i det internationella livet just nu. Men det bör väl ändå framhållas,
att när det i samband med de pågående förhandlingarna mellan olika stormakter
talats örn att lägga samarbetet emellan dem i viss mån på grundvalen av
någon artikel i Nationernas förbunds akt, så har det ändå samtidigt klargjorts
så mycket som har kunnat ske, innan slutresultatet av dessa förhandlingar lia
blivit redovisade, att det har varit fråga örn att för dessa samverkande stater
skapa en juridisk grund för deras samarbete. Men det har lika klart uttalats,

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

att man aldrig har tänkt sig att försöka mobilisera Nationernas förbunds råd
för denna samverkan, vilket skulle innebära risk för att andra stater droges in.

Sedan vill jag till sist säga några ord örn herr Bagges nya linje i fråga örn
Sveriges förhållande till Nationernas förbund, som skisserades i en artikel i
Nya Dagligt Allehanda, om jag inte misstager mig, den 22 eller 23 maj •—
märkvärdigt nog samma datum, som Sverige vädjade till Nationernas förbund
tillsammans med Finland om godkännande av Ålandsplanen. Denna tanke att
göra en rationell klyvning mellan de humanitära, sociala, ekonomiska och övriga
uppgifterna inom Nationernas förbund och den politiska apparaturen bär
i varje fall i utskottet omöjligt kunnat bli grunden för avfattande av dess motivering.
Herr Bagge får ursäkta oss — hur fängslande tanken än kan förefalla,
har det verkligen inte för utskottet funnits någon möjlighet att på grundval
av denna tidningsartikel skrida till en omredigering av sin motivering enligt
de i artikeln angivna linjerna.

o I fjol stod högern på ungefär samma linje som nu. Nyanserna äro ganska
få, men det finns en nyans, som är mycket viktig. Det var nämligen på det
sättet, att i utrikesutskottets utlåtande nr 5 vid 1938 års riksdag slutade högerns
reservation med följande rader — det står i slutet på motiveringen strax
före klämmen: »Utskottet anser det vara ett viktigt önskemål, att Sverige uti
ifrågavarande avseende handlar i samförstånd med de nordiska och övriga stater,
med vilka Sverige hittills plägat samverka inom Nationernas förbund.»
Det är ganska märkvärdigt, att denna synpunkt helt och hållet har fallit bort
i årets högerreservation, och jag beklagar det, eller rättare sagt, jag beklagar,
att högern icke funderat över nödvändigheten att också ta in den synpunkten
i reservationen. Ty herr Bagge bör väl ändå vara tämligen på det klara med,
att det är ganska omöjligt att tänka sig att i nuvarande läge samla de nordiska
länderna på den linje, som är skisserad, tyvärr i alltför allmänna ordalag och
ganska lösligt, i högerreservationen i utskottets utlåtande för i år.

Med dessa ord har jag, herr talman, sökt ange, hur utrikesutskottets majoritet
har sett på saken. _Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan örn bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill först fästa uppmärksamheten vid att
denna fråga kommer upp på riksdagens arbetsschema vid en så sen tidpunkt.
Nog synes det mig böra ha varit möjligt för utrikesutskottet att på ett tidigare
skede lia givit riksdagen möjlighet att taga ståndpunkt till de spörsmål,
som vi nu i elfte timmen skola yttra oss örn. Ty det gäller dock ej en
fråga vilken som helst.. Det är en fråga, som kan komma att spela en avgörande
roll för Sverige i en måhända nära liggande allvarlig morgondag. Det
är en fråga, som i det ögonblick då ett nytt världskrig bryter ut kan innebära,
att Sverige trots alla sina bestämda deklarationer örn vilja till neutralitet
och oberoende dragés in i denna världsbrand, enbart genom sitt medlemskap
i Nationernas förbund. Jag har velat säga dessa ord beträffande utrikesutskottets
arbetsmetoder även i medvetande örn, att det naturligtvis ingenting
gagnäf att uttala en dylik protest.

Sedan vill jag flista^ kammarens uppmärksamhet vid alt skillnaden mellan
utskottsmajoritetens ståndpunkt och utskottsminoritetens är relativt minimal.
Utskottsmajoriteten har den inställningen, att man skall taga upp frågan örn
en ändring av förbundspakten samt örn möjligheten för Sverige att komma
undan de förpliktelser, som finnas, på ett senare stadium, sedan ett världskrig
har rasat ut, eller i varje fall, sedan krigshotet, som i dag hänger över oss4
har försvunnit. Minoriteten, reservanterna, hävdar, att man bör nu just i det

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

allvarliga läge, som råder, i försiktig form söka filina en möjlighet att lösgöra
Sverige och eventuellt andra mindre stater från dessa förpliktelser. Jag konstaterar
för såväl majoritetens som minoritetens vidkommande, att de bägge
ha förflyttats framåt, bägge lia utvecklats i rätt riktning.

Det är inte, herr talman, så många år sedan konstitutionsutskottet — det
var före utrikesutskottets födelse — yttrade, att man fann det vara tryggare
innanför förbundet än utanför, eller att det var mindre risk att vara inne i
förbundet än utanför, och därför avstyrkte man att här gå till vad som enligt
min uppfattning är det enda riktiga och konsekventa, nämligen att anmäla
Sveriges utträde. I dag är det mig en glädje att kunna konstatera hos saväl
utrikesutskottets majoritet som hos högerminoriteten, att den utvecklingsprocessen
har ägt rum, att bägge två synas vara medvetna om att medlemskapet
i Nationernas förbund är riskfyllt, och bägge två synas vara medvetna örn
önskvärdheten för Sverige att bli skilt från förbundet. Vad de äro oense örn
dessa två parter är tempot, örn det skall ske före ovädret eller först sedan
detsamma har rasat ut.

Jag ber att få understryka vad herr Bagge nyss sade från kammarens talarstol
— jag tror, att jag hann anteckna hans ord direkt -—- nämligen att vi
kunna ej stå kvar i det nuvarande Nationernas förbund. Det är en sats, som
vi från vår grupps sida ha hävdat år efter år och argumenterat för, utgående
från olika rådande situationer, situationer vilka alltid ha talat mot Nationernas
förbund, vilka alltid ha visat vad organisationen är och vad. som är dess
rätta karaktär, och vilka alltid ha helt understrukit riktigheten i argumentationen
för utträde. Ingen av herrarna, som i dag stå bakom utrikesutskottets
utlåtande, kunna visa upp en enda gärning i Nationernas förbunds historia,
vilken står i överensstämmelse med principen i dess pakt. Ingen kan påvisa
en enda gärning i Nationernas förbunds utveckling, vilken kan sagås ha varit
till gagn för den part, vilken vänt sig till förbundet för att enligt pakten få
såsom medlem sin berättigade hjälp, sitt berättigade stöd. Ingen sådan gärning
förefinns. Med andra ord, hela organisationens utveckling, hela dess
historia bevisar, att den inte är vad den enligt pakten borde vara.

Herr Bagge försöker att lösa problemet här i kväll med det mycket milda
yttrandet, att Nationernas förbund är en principiell felkonstruktion. Ja, det
är mycket hyfsat och mycket snällt sagt, det måste jag medge, men saken ligger
nu väsentligen annorlunda till. Någonting som avlas, födes och växer
upp i bedrägeri kan inte gärna bli annat än en bedragare i sitt vuxna tillstånd,
och Nationernas förbund skapades efter Versaillesfreden av dess segermakter
såsom ett instrument för att uppehålla det tillstånd som Versaillesfreden
hade skapat. Nationernas förbund har under årens lopp av samma
makter utnyttjats i detta deras egoistiska intresse, och Nationernas förbund
är i dag inte någon universell världsorganisation. Det är ett intresseorgan
för en viss grupp av stormakter. Det är ej längre ett nationernas förbund,
det är en organiserad allians, där nian ännu ej har utkrävt alliansens förpliktelser
av de många och de små medlemmarna. När herr Vougt i dag argumenterar
för förbundet, så har jag en känsla av, ja, jag vet, att han talar mot
bättre vetande, och jag kan därför säga, att han talar rent tungomål. Det är
uppenbart, att den dag, då de nuvarande förberedelserna mellan Europas stormakter
lia utvecklats därhän, att vederbörande block äro färdigbildade, att
man anser tidpunkten kommen att militärt mäta varandras krafter, kommer
nian att hänvisa till att pakten finns och att paktens bestämmelser äro förpliktande
för samtliga medlemmar. Det är uppenbart, att vid den tidpunkten
kommer det att visa sig, att det är riktigt vad den socialdemokratiska tid -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m. Nr 39. 91

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

liing skrev, vilken för någon tid sedan hävdade, att det är inte småstaternas
representanter i rådet, ej heller småstaternas regeringar vilka avgöra förbundspaktens
giltighet, utan det är förbundet som sådant, dess generalförsamling
och dess råd som här är utslagsgivande och bestämmande, och så länge
rådet och generalförsamlingen inte ha korrigerat pakten gäller den för samtliga
medlemmar. Vi kunna den dagen, som allvaret knackar på Sveriges dörr,
åberopa oss på att vi ha deklarerat i Genéve, enskilt och tillsammans med de
nordiska länderna, att vi ha ansett att paragraf 16 är död. Det kunna vi
mycket val göra, men i det ögonblicket betyder, mina damer och herrar, den
deklarationen detsamma, som att vi säga, att vi vägra att följa och uppfylla
paktens högtidligt undertecknade förpliktelser. Det är inte en enskild medlem
av en organisation, som upphäver dess stadgar. Det är organisationen,
som upphäver stadgarna, och Nationernas förbund, framför allt dess tongivande
stormakter, ha aldrig givit någon koncession i den riktningen ens, medvetna
om, att i det ögonblick ett nytt krig bryter ut, skola de använda förbundet
som sitt instrument och draga oss såsom dess medlemmar in i kriget
på deras sida. Jag vet, att det är måhända meningslöst att säga detta, därför
att det ger ingen effekt, men jag har likväl velat ha det sagt, därför att
verkligheten kommer att bekräfta denna min uppfattnings riktighet i en som
jag hoppas, avlägsen men dock morgondag.

A''i ha, herr talman, även i år ställt yrkande örn utträde. Vi ha tidigare
kompletterat detta vårt yrkande med en alternativ sats, i vilken vi ha äskat, att
riksdagen ville hänvända sig till regeringen för att hemställa, att denna måtte
meddela i Genéve, att Sverige endast under förutsättning att pakten ändras
på sådant sätt att Sveriges suveränitet, dess rättighet att fritt avgöra sitt
ställningstagande i en allvarets morgondag inte på något sätt skulle vara
bunden eller beskuren. Jag vet inte, huruvida jag misstolkar högerns reservation,
örn jag i dag i densamma lägger en visserligen icke klart utsagd men
dock tydlig mening, att det är dithän högern syftar. Jag konstaterar med
glädje den utveckling, framåt, som i så fall högerns reservation innebär, och
jag skall för mitt vidkommande, då frågan kommer till avgörande här i
kammaren, också ge denna reservation med denna tolkning och från dessa
utslagspunkter min anslutning. Jag anser emellertid, att det inte är att taga
det tillräckliga steget, det är inte att taga det steg, som situationen bjuder oss
att taga, det är inte att taga det steg, som med hänsyn till läget ute i världen
borde vara naturligt för Sverige.

Herr "Vougt har bär talat om, att »vi i utrikesutskottet kunna inte gå med
på» den och den formuleringen. Nej. det kan naturligtvis inte herr Vougt
och de övriga herrarna i utrikesutskottet; det vore ju att handla alltför mycket
realpolitiskt för dem, vilka under en följd av år ha misstagit sig i varje politiskt
ställningstagande, ty det lia herrarna gjort. Men en sak skola vi likväl
vara medvetna örn, herr Vougt, och det är, att örn Sveriges folk i dag, dess
röstberättigade medborgare, finge, givetvis då förutsatt att det för ett ögonk
lc“- slapp Par^P^s^an över ryggen fran herrarnas sida, säga sin mening
fal1 Nationernas förbund, så vöre frågan örn Sveriges medlemskap avgjord.
Det finns en opinion långt in i det socialdemokratiska partiet, den finns inom
högerpartiet, inom folkpartiet och även inom bondeförbundet, en opinion, som
bär tratt fram i samtliga gruppers och riktningars press och som klart och
tydligt visar, att Sveriges medborgare äro färdiga med Nationernas förbund.
Riksdagens standpunktstagande i denna liksom i många andra frågor svarar
tyvärr ej mot folkmeningen.

Jag har velat för mitt vidkommande, herr talman, säga de här orden, in -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.) .

registrera detta faktiska förhållande, ty även den saken tror jag det kan
vara värt att i en morgondag kunna peka på, då konsekvenserna av medlemskapet
i Nationernas förbund stå för oss naturliga men också skrämmande,
på grund av att vi inte förstodo att i rätter ögonblick och medan tid var
taga detta steg, som borde vara det självklara och det naturliga.

Här säger man: Det steget får inte tagas; det skulle kunna tydas, som att
vi sympatiserade med det andra blocket — och det andra blocket är naturligtvis
i herrarnas uppfattning mera osympatiskt och otrevligt än det ena blocket.
Det ena blocket skall ju föreställa ett demokratiskt och det andra ett
diktaturblock. Jag tror för mitt vidkommande, att vi gjorde klokt i att se,
att bägge blocken äro mycket tvillinglika. Örn vi taga av de ledande gestalterna
deras bruna och svarta skjortor på ena sidan och på den andra sidan
den röda skjortan samt smokingskjortan på Chamberlain och den färgade
skjortan på baladier, skola vi nog fa se fem styckeji femlingar, precis likartade
och med rent naturliga stormaktsintressen stående mot varandra för
att eventuellt i en morgondag, örn de tvingas därtill, med vapen i hand göra
upp örn en nydelning av världen. Nationernas förbund är apparaten för det
ena sällskapet, och där skola vi vara med, därför att det skulle se opassande

ut, örn vi gingo ut just nu. . . ,

Vi kunna göra en deklaration varmed vi motivera Sveriges utträde, mot
vilken inga invändningar kunna göras, och vi skulle kunna^ visa vägen enskilt
eller tillsammans med Nordens övriga folk eller andra smastater för folken i
andra ländor.

Det är, herr talman, den enkla uppfattningen jag har i denna angelägenhet.
Jag kommer på denna punkt att rösta för reservation och jag kommer på nästkommande
punkt, där frågan örn direkt utträde ur förbundet star pa dagordningen,
att yrka bifall till den av mig och mina partikamrater väckta motionen
om utträde ur Nationernas förbund.

Herr Vougt erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Utan
någon som helst förvåning konstaterar jag, att herr Flyg nu äntligen efter
många års ensam vandring har hamnat hos högern i denna fråga. Högern är
ju inte att gratulera till det. Jag förmodar, att herr Flyg kommer att fortsätta
i samma riktning, i vilken han vandrat flera år.

Herr Flyg, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Örn ett dyligt inlägg anses lämpligt i denna debatt, vill jag till herr
Vougt säga, att förhållandet nog är omvänt. Det är nog högern, som hamnat
på den ståndpunkt, jag hittills ensam fått företräda.

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Håsjön: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlå tandet

är, som kammarens ledamöter finna, enhälligt i avseende på utskottets
hemställan. Det är allenast i fråga örn motiveringen meningarna gå något
isär. Efter den diskussion, som här har forts, och efter de inlägg, som gjorts
såväl av herr Bagge som av herr Flyg, tror jag, att man förstår, att debatten
lika väl skulle ha kunnat förläggas till nästa punkt på föredragningslistan.
Båda dessa anföranden handlade realiter örn någonting annat och något mer
än som avhandlas i nu föreliggande utskottsutlåtande, nämligen örn hela vår
ställning till folkförbundet med eventualiteten av ett utträde ur förbundet
i sikte.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m. Nr 39. 93

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

o Nationernas förbunds akt. (Forts.)

.. ln. en me^an de olika ståndpunkterna i fråga om motiveringen till det
nu föreliggande utskottsutlåtandet är, som herr Flyg mycket riktigt anmärkte,
inte sa särdeles stor. glinder det att utskottsmajoriteten anser sig böra rekommendera
att skjuta något pa kravet pa en mera djupgående reformering av
folkförbundsstatuterna, tills det internationella läget klarnat, så vilja reservanterna
redan nu göra ett bestämt uttalande därom i en viss riktning. Man
menar, att den revision, som snarligen bör åvägabringas, bör gå i den riktningen,
att förbundets politiska uppgifter avlägsnas ur statuterna så att förbundet
sedan kommer att fortsätta sin verksamhet på övriga tekniska och sociala
arbetsområden.

dedebatter’ som fördes vid fjolårets riksdag i fråga örn vårt förhållande
ull folkförbundet och vårt medlemskap däri, anförde jag, att det är självfallet,
att vart medlemskap far lov att bli beroende på den utveckling, som
i framtiden utges tältås inom förbundet, och att det inte kan komma i fråga,
att vi skola stanna kvar som medlemmar för medlemskapets egen skull. I
den män det står klart för oss, att detta medlemskap innebär risker, måste
vi allvarligt upptaga frågan, huruvida vi överhuvud taget skola i fortsättningen
deltaga i sällskapet Såvitt jag kan finna, är inte läget i detta hänseende
annorlunda, i år än i fjol. Ingen kan säga, att förbundet har stärkt
sin auktoritet under det senast förflutna året, men ingen kan väl säga, att
liskerna att stå kvar ökat. . Snarare är det väl så, att sanktionsförpliktelserna
de facto ha satts ur funktion. Även om herr Flyg aldrig så insisterar på,
att vi ha vissa förpliktelser i sanktionshänseende, veta vi väl allihopa, att dessa
iorpliktelser med all sannolikhet inte komma att utkrävas. Därför kan jag.
som sagt, inte finna, att några nya skäl ha tillkommit, som kunna ändra vår
mställning fran i fjol.

En sak är ju, hur utvecklingen i fortsättningen kommer att gestalta sig.
Herr Hagge har programmatiskt dragit upp riktlinjer för en utveckling, som
han anser önskvärd. Jag kan för min del säga, att jag i väsentliga avseenden
kan komma till samma slutsatser som han. Utvecklingen borde kunna gå i
den riktningen, att förbundet stärkes i avseende på de uppgifter, som icke
aro av rent politisk natur. Frågan är bara, om ett sådant stärkande överhuvud
taget kam ske moni den nuvarande ramen, eller om man i stället bör tänka sig
cm fullständig nybildning. Men det kan också hända, att utvecklingen går
at ett annat hall. Skulle, som somliga förmoda, ett nytt världskrig utbryta,
t1 ii v r värt, att folkförbundet hotas av ett fullständigt sammanbrott.

sa fall skulle antagligen såväl de politiska som tekniska funktionerna komma
att helt och hållet upphöra. Sedan lage det i vida fältet, när man kunde
bygga_ upp en ny organisation för nya uppgifter.

Enligt min uppfattning täcker utskottets motivering ungefär vad man i det
nuvarande läget kail begära. Det är otänkbart, vad den svenska riksdagen
an i dag kan besluta, att man fran svensk sida eller överhuvud taget från
de små nationernas sida skulle kunna påskynda utvecklingen i den riktning
man önskar. Hur gärna man än skulle vilja åvägabringa en ändring, måste
man erkänna, att vi för närvarande stå praktiskt taget maktlösa och att det
icke linnés några utsikter att komma någon vart. Med hänsyn till dessa omständigheter
anser jag, att utskottets motivering täcker vad som kan sägas
och darmed har jag angivit, varför jag ilr att finna på utskottsmajoritetens
sida dag.understryker ytterligare, att jag för min del icke betraktar medlemskapet
i Nationernas förbund som något självklart och nödvändigt, utan

1 ^arJe bfra förbehålla oss full frihet att pröva, huruvida vi vilja
tillhora förbundet eller icke.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av ''protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Om den kungl, proposition, som nu är tillstyrkt av utrikesutskottet, är verkligen
icke mer att säga än det som redan är sagt i departementschefens yttrande,
och vi befinna oss här i ett av de fall, då intresset koncentrerar sig
icke på klämmen utan på motiveringen. Att detta intresse nu också har utlöst
sig uti en så pass vidlyftig debatt, det hava ju närmast de förtjänsten
utav, som reserverat sig inom utrikesutskottet.

Jag vill först göra några randanmärkningar till reservationen, men jag
vill förutskicka, att detta icke var mitt egentliga syfte med att begära ordet,
Då jag nu gör det först, bär jag anledning tro, att för herr Bagge det är
en tyngre börda att bära med sig i kväll herr Flygs anslutning än mina kritiskä
bcträktGlsGr.

Jag finner först och främst i denna reservation, med en viss tillfredsställelse
för övrigt, att artikel 16, såsom rimligt är, kommit rätt mycket uti skymundan.
Det skjutes nu fram ett nytt program. Det är kanske för mycket att i
detta ögonblick kalla det för ett program, men eftersom detta har karaktären av
ett förslag till annan text för utskottets yttrande, så skulle man ju föreställa
sig, att reservanterna menat, att örn riksdagen gjorde detta yttrande till sitt,
så skulle det komma att tjäna till vägledning för regeringens handhavande
utav vår utrikespolitik på detta område. Jag finner, sade jag, att artikel 16
kommit i skymundan. "Vad det nu gäller, skulle, örn man skulle taga verkligen
på allvar det som står här på slutet, vara att icke bara avföra artikel 16 ur
förbundsakten utan att därifrån stryka hela raden _av de artiklar, som avse
förbundets politiska verksamhet. Örn jag läser rätt innantill, så innebär nämligen
detta yttrande att, örn reservanterna finge sin vilja fram, direktiven
för utrikesledningen skulle bliva, följande: Sverige skall taga. initiativet till
en avveckling av förbundets politiska verksamhet. Örn detta initiativ icke lyckas,
skall Sverige utträda. Detta sättes i omedelbart sammanhang med utskottets
resonemang örn det fortsatta arbetet på paktreformens område. Det
skulle ju ligga närmast till hands att då därutav sluta, att då vi skola göra
paktreform, så skola vi göra den grundligt och taga bort icke bara artikel
16 utan alla artiklar i pakten, som handla örn förbundets politiska verksamhet.
Och de äro många. Uppgiften är alltså betydande, och jag har för min
del icke lust att åtaga mig att bringa det där initiativet till ett lyckosamt
resultat. Jag kan nämligen icke föreställa mig, att reservanternas verkliga
mening är, att Sverige för sitt vidkommande i förbundet skulle begränsa sig
till det ekonomiska, sociala och humanitära området och låta andra syssla med
politiken, utan jag har föreställt mig, att reservanterna menat, att det svenska
initiativet skulle gå ut på att förhindra, förbjuda eller frånhända alla andra
medlemsstater möjligheter att i förbundets verksamhet behandla politiska angelägenheter.
Jag får erkänna, att jag icke är riktigt säker på, örn jag nu
har fattat reservanternas mening rätt, inen vi få kanske höra någon förklaring
på vad reservanterna mena härutinnan.

Detta skulle nu ske bland annat i ett syfte, som jag för min del för övrigt
finner synnerligen lovvärt, Han vill stärka förbundets verksamhet, pa vissa
områden, och för att kunna göra det, vill man operera bort det politiska innehållet
i förbundets verksamhet. Jag är herr Bagge mycket tacksam för vad
han här sagt örn värdet utav förbundets verksamhet på det ekonomiska, sociala
och humanitära området. Det behöver verkligen framhallas, och jag kan bara
instämma uti, vad han sagt därutinnan. Jag bara gör för mig själv den reflexionen
: om vi nu här skulle göra, vad man skulle kunna kalla för en rationell
klyvning, riskera vi verkligen icke då att få göra ett kejsarsnitt genom sia -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
....... . TT , Nationernas förbunds akt. (Forts.)

mesiska tvillingar; Herr Bagge och jag äro säkerligen överens uti det stycet,
att da det galler politik och ekonomi, så äro sådana siamesiska tvillingar
inga sallsynta varelser. Det händer ganska ofta, att ekonomi och politik icke
bara aro sammanblandade utan avhängiga av varandra på ett sådant sätt att
örn herr Bagge hugger bort den ena siameiska tvillingen och tar död på hollon],
sa ar det icke riktigt säkert, att herr Bagge kan mobilisera någon sago Pakpn

S\Z ik!mfa ih-V 1 dein ekono“1®ka ^lingen. Detta är en synpunkt på
baken. Med allt erkännande av vad herr Bagge sagt om det stora värdet av
den ekonomiska verksamhet, som förbundet bedrivit, undrar jag, örn det icke
finnes en mycket förnuftig linie rom herr Bagge och jag kulle kunna bli
overens örn, nämligen att man skall göra allt vad göras kan för att stärka
denna förbundets verksamhet pa de områden, där man ser, att denna verksamhet
Iean giva, positiva resultat. Detta kan nämligen ske utan att man gör
det dar kejsarsnittet Jag vet att det kan ske, ty jag vet, att vad herr Bagge
särskilt astander redan har skett. Jag är fullt överens med herr Bagge om

I!!”]”! famÄra, exempelvis en intimare samverkan med stater,
soln nu sta utanför förbundets Men man är ju just inne på den vägen. Just

Le ugai T lorbande1ts ekonomiska organisation har för något år sedan fattats
f fnS ’ n-rÄr’ att organisationen skall ställas mera fri än tidigare
f Jall,ante förbundsrådet, detta i syfte att göra det mera möjligt för
utanför förbundet ^stående stater att medverka i detta arbete. Resultatet har
™d radsmotet i maj i form av en skrivelse från State departement
i korenta staterna, dar Förenta staternas regering tillkännager sin stora
!rarefn e se med denna utveckling. Jag tror, att vi alla lia anledning att

sIlL f a1med de+tta’ ?ch 1 Sin Huga. man har Sverige verkat just för en
sadan förändring utav den organisatoriska apparaten.

Det dar var några av mina kritiska betraktelser till det som innehålles i
högerås reservation. Jag har ju verkligen uppfattat detta mindre såsom något
handlingsprogram, som reservanterna själva mena vara användbart för en
utnkesledning an som en opinionsyttring, som man naturligtvis mycket väl
an gora, örn man vet, att man icke är i majoritet. Jag är livligt övertygad
örn att hogerreservanterna själva skulle betänka sig mer än en gång och mycet
mer an som nu har skett överväga innebörden i en sådan linjo, innan de
sjalva ansage den vara mogen att framläggas såsom ett handlingsprogram.
Wn da rutin nan starkes for övrigt utav de mycket riktiga och be ty?

litet betrakteJser’.herr.®agfe här har gjort, Ifråga örn den antydda eventualitcten.
att Sverige vid ett misslyckat initiativ skulle få utträda ur förbundet.
sager nämligen herr Bagge, att det är all anledning att vara mycket
aktsam och tänka pa alla de olika politiska aspekterna av ett sådant steg med
avseende pa tidpunkt och omständigheter under vilka det skulle komma att
tågås Det sturker ram övertygelse om. att högerreservanterna icke själva
anse denna opinionsyttring ha mognat till ett verkligt program.

dag antydde i början av mitt anförande, att det nog innerst icke var för
att fa gora dessa anmärkningar som jag hade bett herr talmannen att få taga
till orda i denna debatt. Jag forsta! så väl, att det som ligger i botten på
hogerreservanternas yttrande, det är bekymren angående vår allmänna neutralitetspolitik.
Kärnan uti reservanternas yttrande är, vågar jag tro. vad som
star örn alf man befarar att förbundets politiska verksamhet skall medföra
allvarliga komplikationer för ett land, som för en klar neutralitetspolitik I
det avseendet sitta, vi ju alla i samma båt. Vi kunna ju bedöma lite olika
hur man skall manövrera, den båten, men ostridigt är ju, att vi alla liro i samma
bat. Jag vill närmast saga någonting örn den saken: är det verkligen

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.) „ „

farligt för vår neutralitetspolitik, att Sverige är med i folkförbundet'' Um
man skall bedöma den saken, kan man ju icke uraktlåta att uppställa också
den alternativa frågan: är det några faror eller svårigheter för var neutralitetspolitik
utanför folkförbundet? Man kan ju icke bedöma saken, örn nian
icke ställer bägge frågorna. Vad nu först beträffar farorna för var neutralitetspolitik
nere i Genéve, så har man verkligen särskilt under det sista radsmötet
sett, att det uppstått en hel del farhågor. Det har talats örn att artikel
16 skulle vara på väg att återupplivas m. m. Det har surrat en mängd rykten
kring det sista rådsmötet i detta sammanhang. Jag var i tillfälle i torsta
kammaren på förmiddagen att avliva ett sådant rykte, nämligen, att den
svenske representanten i Genéve vid Ålands-frågans behandling hotat med
Sveriges utträde, örn icke vederbörande rättade sig efter vara önskemal, dag
finner mig ha en viss anledning att fortsätta delina avlivning av rykten bär i
detta sammanhang därför att det berör på det närmaste Dagan örn i vad man
vår neutralitetspolitik råkar i fara genom att Sveriges representanter sitta
i Genéve och deltaga i arbetet där. Jag har sålunda sett uppgivas, att det i
Genéve under det sista rådsmötet skulle förekommit livliga, för att icke saga
hetsiga debatter emellan mig och lord Halifax angående just artikel 1 b. dag
har vidare sett uppgivas, att en stort anlagd engelsk eller engelsk-fransk
plan hur man nu vill presentera den, att så att säga spänna folkforbundsrade
för den nya allians- och garantipolitikens vagn blivit korsad i Geneve under
rådsmötet genom de nordiska staternas bestämda uppträdande, dag nödgas
förklara för kammaren, att allt detta är rena fantasterier. Den hjälteroll,
som man i det sammanhanget har behagat tilldela mig, kan jag följaktligen
icke acceptera. Applåder av icke rena händer äro för övrigt ingenting att
sträva efter. Nej, i Genéve uppenbarade sig varken S :t Georg eller draken.

Det var det verkliga förhållandet. . ,

Det förekom under detta rådsmöte en sak, som ar av intresse i sammanhang
med denna dags debatt, och det är det förhållandet att lord Hallfax och den
franske utrikesministern på andra dagens eftermiddag lamnade rådet ett meddelande
örn sina regeringars allmänna politik. De förklarade, att de ansa
o-e. att denna deras politik stöde i överensstämmelse med folkforbundspaktens
anda Artikel 16 spökar icke i någotdera uttalandet. Det inskränkte sig till
tämligen allmänna talesätt, och det preciserades icke vad det var för na^on
ting i förbundspakten, som man ansag, att nian holl pa och tillämpade de
nolitiska kombinationer, som man var sysselsatt med. Det tillkannagavs^
bägge de av mig åsyftade anförandena uttryckligen att man endast avsag
att famna ett meddelande, utan att ifrågasätta, att rådet eller medlemmar av
rådet skulle giva tillkänna någon mening om denna sak o o ... , ,

Det slutade emellertid med att man annonserade, att da pågående forhan
lingar lia bragts till ett definitivt resultat, förbehöll man sig att återkomma
till förbundsrådet och ånyo presentera denna sak, d. v. s. det resultat, som da
framkommit av det pågående arbetet. Det fanns förvisso ingen anledning vid
detta tillfälle under rådsmötet i maj att göra annat an med^ uppmärksamhet
åhöra dessa meddelanden. Huruvida det kommer att ligga sa till vid ett arn
nät tillfälle är mer än jag kan veta. Det beror naturligtvis i hog grad pa
vilken innebörd en förnyad presentation av denna sak inför rådet kan ha, och
det är alldeles självfallet, att man mäste ägna mycken uppmärksamhet at den
saken, örn och då den kommer. Det mäste ju vara for oss en alldeles^ självfallen
sak att tillse, att ingenting inträffar, som sagar av den gren, pa vilken vi

SltIn’för förbundsförsamlingen i höstas gjordes en deklaration i den svenska

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Äng. ratifikation av ''protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

delegationens namn, däri för vår räkning hävdades rättigheten att föra en
neutral politik och även meningen, att en sådan politik måste anses fullt
förenlig med en lojal tolkning av förbundsmedlemmarnas skyldigheter. Man
får, som jag säde, lov att noga tillse, att denna plattform för vårt medlemskap
i förbundet icke raseras och icke råkar ut för några äventyrliga risker.
Detta är endast en maning till aktsamhet i avseende å vad som komma kan.

Men jag sade, att örn man ställer denna fråga om farorna för vår neutralitetspolitik
i förbundet, kan man icke underlåta att ställa upp den vid sidan
av en annan fråga, och örn jag får göra det i en litet tillspetsad form, så
skulle jag vilja ställa frågan så: Är det verkligen sannolikt, att den politiska
passiviteten i Genéve är mera farlig för vår neutralitetspolitik än den politiska
aktiviteten i vissa huvudstäder? Jag tror, att man bör ställa denna fråga, ty
denna ^aktivitet är som bekant för närvarande mycket stor. Därmed är jag
inne på det som jag framför allt skulle vilja ha understruket här inför kammaren.

Det hölls ett nordiskt utrikesministermöte för en tid sedan här i Stockholm,
och då fastställdes vissa gemensamma grundsatser för nordisk politik. Denna
politik, sades det i den paroll, som gick ut från detta utrikesministermöte,
måste bestå dels däri, att vi själva icke deltaga i några maktgrupperingar i
Europa, och dels däri, att vi värja oss för att bli objekt för sådana maktpolitiska
kombinationer. Utrikesledningarna i de andra nordiska länderna ha haft
tillfälle att inför sina parlament nyligen göra klara deklarationer i denna anda.
Senast har detta skett för några dagar sedan i den finska riksdagen. Utrikesminister
Erkko har där för Finlands del i ett anförande, som var till sitt innehåll
otvetydigt, fast och värdigt dragit konsekvenserna av denna grundsats,
att de nordiska staterna skola sörja för att icke bli objekt för några maktpolitiska
kombinationer. Detta har skett med den förklaringen, att Finland orubbligt
kommer att vidhålla sin neutralitetspolitik, att Finland kommer att hävda
sin självständighet och att Finland kommer att beslutsamt motsätta sig försök
att isolera Finland från Norden i övrigt. Detta är alltså en tillämpning för
Finlands vidkommande av de grundsatser, som vi voro överens örn vid det
nordiska utrikesministermötet. Det finns ingen speciell anledning att för Sveriges
utrikeslednings räkning här avgiva någon deklaration, som syftar till
att undanbedja sig något, som icke har ifrågasatts. Jag tror emellertid, att
det är nyttigt, att vi själva göra oss fullt förtrogna med de risker, som kunna
ligga inneslutna i dessa nya kombinationstendenser å ömse sidor, och att det
är nyttigt även, att man åt alla håll får klart för sig, att vi äro beredda på sådana
risker.

Samtidigt som jag därför har velat ställa detta dubbelproblem såsom en
tankeställare för kammaren, örn det verkligen icke är mera skäl att tänka på
de risker, som den politiska aktiviteten utlöser för vår räkning, än på dem, som
passiviteten i Genéve innebär för oss, har jag velat begagna detta tillfälle,
som ju är det sista tillfälle som erbjuder sig under årets lagtima riksdag för
att ånyo understryka och hävda dessa samfällda grundsatser för nordisk neutralitetspolitik,
om vilka det ju råder enighet inom vårt land och även Nordens
länder emellan.

Herr Bagge: Herr talman! Jag vill börja med att helt .instämma i herr
utrikesministerns sista uttalande.. Vi känna alla tillfredsställelse över den
ståndpunkt, som den finske utrikesministern deklarerat, och jagt kan även helt
och hållet instämma mod honom darj, att vi alla äro eniga örn att yad. vi frain Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 39. 7

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

för allt måste bevara är elen nordiska neutralitetspolitiken. Det är ju det väsentligaste
målet för hela vår utrikespolitik för närvarande, men då vill jag
även säga, att jag har samma uppfattning, som han gav uttryck åt, nämligen
att risker för neutraliteten från olika maktkombinationer är någonting, som kan
förekomma från alla håll och som man således har all anledning att uppmärksamma
åt alla håll; i den andan måste vi värja oss för att bli objekt för maktpolitiska
kombinationer, såsom det sagts i de nordiska utrikesministrarnas förklaring.
Herr utrikesministern hade alldeles rätt, när lian antog, att det just
var detta, som var själva motivet för min inställning och för min oro inför utvecklingen
i Genéve för närvarande. Det är just dessa farhågor för att vi kunna
dragas in i en maktpolitik, där vi icke ha någonting att göra, som gör, att
vi måste vara vaksamma och se till hur vi skola beställa örn vårt hus.

Jag för min del har den uppfattningen, att det förefaller som om de senaste
händelserna i Genéve giva oss en allvarlig varning i detta avseende. Jag har
ju icke här tagit upp några rykten på något siitt. Jag har, så vitt jag förstår,
endast hållit mig till rena fakta, och jag tycker, att dessa fakta äro alldeles
tillräckliga för att vi skola ha all anledning att vara betänksamma.

Jag har även läst lord Hallfax’ yttrande, och det är till formen ingenting att
invända mot detta, men själva sättet att dra in ententmakternas politik vid
rådsmötet har väl i alla fall sina stora betänkligheter. Det kan ju mycket lätt
föras vidare ett steg längre i fråga om någon annan sak. Vi ha anledning att
säga oss, att vad som förekommit i Genéve vid rådsmötet visar, att man kommit
in i ett nytt utvecklingsstadium inom Nationernas förbund. Detta nya utvecklingsstadium
ger oss anledning att betänka, huruvida man icke har skyldighet
att ta hänsyn till detta även i fråga örn vårt lands ställning till Nationernas
förbund. Jag skall icke närmare ingå på denna sak, ty det kan hända,
att det är olämpligt att göra det vid detta tillfälle. Jag har blivit tvungen att
säga min mening rent ut i fråga om denna sak, även örn jag nu icke vill vidare
dokumentera den.

Jag borde kanske vara mycket imponerad och nästan tillplattad av de något
magistrala toner, herr utrikesministern här anlagt i dag, men det är jag icke,
bl. a. därför, att jag hört dem förut ett par gånger och funnit, att det icke finns
någon anledning att taga dem alltför seriöst och alltför ödmjukt från min sida.
Jag kommer mycket väl ihåg hur det var, när vi från högern började att tala
örn nödvändigheten att försöka komma bort från § 16. Då sades det: Detta är
alldeles omöjligt. Vad mena herrarna för någonting? Jag hörde då alldeles
samma toner, som jag hört i kväll beträffande det program, som jag då lade
fram. Men hur har det gått? Jo, under årens lopp lia vi i skön endräkt kommit
längre och längre just på den vägen, som då av både utrikesministern, herr
Vougt och andra förklarades som något ytterligt utopiskt och diplomatiskt
amatörmässigt från vår sida.

Jag tycker nog även, att herr utrikesministern onödigt krånglar till sakerna
-—• och det händer ju honom också någon gång. Vårt program är icke så
märkvärdigt, som han försökt göra det till. Han frågar: Vad mena herrarna,
skola vi stryka inte bara § 16 utan hela raden av artiklar i akten, som avse
politisk verksamhet? Ja otvivelaktigt! Om man vill lägga örn förbundet till
en icke politisk verksamhet, måste man taga bort de delar av akten, som beröra
den politiska verksamheten. Sedan kan man ha olika meningar örn huruvida
det är riktigt och lämpligt eller icke, men något så besynnerligt är det icke i
och för sig. Det gäller väl här, som jag sagt tidigare, att det, som nu anses
vara praktiskt taget ogenomförbart och svårt, visar sig, när man kommer till
kritan och börjar att arbeta med det, i själva verket icke vara så besynnerligt.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

Ang. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

För min del föreställer jag mig, att just det som herr utrikesministern här
talade örn, nämligen den samverkan, som har påbörjats med Förenta staterna,
och som även andra stater satt igång, med en del tekniska organisationer, just
är den grund, på vilken man skall börja och på det sättet bygga upp ett annat
Nationernas förbund än det nuvarande, ty den ger möjlighet för de stater, som
icke vilja vara med om en politisk verksamhet, att vara med om den tekniska,
ekonomiska och sociala verksamheten. Är det omöjligt, vilket är tänkbart, att
direkt genomföra en sådan formell omorganisation och klyvning med de maktförhållanden
och intressen, som för närvarande dominera förbundet, så är det
min enkla mening, att det genom att utveckla detta system blir möjligt för
Sverige att gå ut ur förbundet och träda in vid Förenta staternas och andra
makters sida som en stat, vilken har del i den livskraftiga och förnuftiga verksamheten
inom Nationernas förbund. Att detta skulle vara någonting så besynnerligt
och orealistiskt har jag mycket svårt att föreställa mig. Jag måste
alltså för min del oaktat herr utrikesministerns antydningar örn att vi icke
skulle lia tagit vår ställning på allvar -— att vi mera skulle velat göra en opinionsyttring
— framhålla, att så icke är fallet. Vi ha försökt att lägga fram
ett program så gott som enskilda personer det kunna göra, och vi ha övervägt
saken — det kan jag försäkra herr utrikesministern -— synnerligen noga. Vi
ha t. o. m. övervägt den tillsammans med experter av den kvalitet, att jag tror,
att även herr utrikesministern möjligen skulle kunna godkänna dem. Detta örn
vad hans excellens utrikesministern sagt här i kväll.

Jag skall därefter endast be att i all korthet få lämna några repliker till
ett par av de övriga talarna. Jag vill säga herr Andersson i Rasjön, att när
han försöker att koppla ihop vår ståndpunkt med herr Flygs så gott han det
kan, och när han säde, att vi egentligen borde ha upptagit denna fråga vid nästa
punkt, nämligen herr Flygs motion, så har han inte riktigt satt sig in i vad vår
reservation går ut på och vad den flygska motionen går ut på. Herr Flygs
motion går ut på ett omedelbart utträde ur Nationernas förbund, under det att
vår motion går ut på en parallellaktion — å ena sidan att söka förbereda en
avveckling av. vårt medlemskap i det gamla Nationernas förbund och samtidigt
å andra sidan få fram möjlighet att deltaga i ett vad jag skulle vilje kalla
nytt Nationernas förbund. Det är uttryckligen understruket, och jag har försökt
att ännu kraftigare understryka det i mitt anförande i kväll, att vi icke
avse något omedelbart utträde ur förbundet, då vi väl kunna förstå, att detta
kan medföra komplikationer just av sådan natur, som här antytts. Detta vilja
vi icke vara med om, utan vi vilja förbereda saken för att utträdet ur det gamla
förbundet skall kunna ske, sorn jag uttryckligen sagt, på ett sådant sätt och
vid en sådan tidpunkt, att det icke medför några onödiga komplikationer för
vårt land i nuvarande läge.

Ni kunna alla på olika håll vara fullkomligt förvissade om att omsorgen om
vår neutralitet är icke bara minst lika stark inom högern utan, jag skulle kunna
säga, understundom starkare inom högern än på andra håll. Därför vill
jag även framhålla, att när herr Vougt säger, att skillnaden mellan majoritetens
utlåtande och reservationen skulle vara, att man inom majoriteten icke
skulle velat ha med något, som kunde dra i tvivelsmål giltigheten av vår neutralitetsställning
o. s. v., så är detta ett ytterligt besynnerligt påstående. Det
vöre beklagligt om herr Vougts yttrande på något sätt skulle kunna tolkas därhän,
att herr Vougt menat, att vi skrivit på ett sätt, som på något sätt skulle
kunna draga i tvivelsmål vårt intresse för vårt lands neutralitet, ty jag tror
icke att det vore nyttigt, örn man här i landet och kanske även i utlandet skulle
fa den fullständigt oriktiga föreställningen, att det största oppositionspartiet

100

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

här i landet skulle vilja göra någonting, som på något sätt skulle kunna riskera
vårt lands neutrala ställning vare sig åt det ena eller andra hållet.^ När man
läser reservationen, finns det icke heller det minsta som kan tyda på något dylikt,
och, som jag nyss sade, ha vi på det noggrannaste velat akta oss för att
det ens skulle kunna tänkas, att vi ville åstadkomma någonting, som kunde på
ett eller annat sätt medföra komplikationer för vårt land. Däremot är det^ en
annan sak, att man ju måste säga ut den uppfattning, som man har i fråga
örn en så viktig sak som Sveriges förhållande till Nationernas förbund i fram tiden.

o . .

Herr Vougt sade, att högern haft en inkonsekvent hållning till Nationernas
förbund därigenom, att vi från början inom högern kritiserat hela projektet
dels med hänvisning till att Nationernas förbund skulle bli kraftlöst och dels
med hänsyn till att det skulle utgöra en fara för de smärre staterna. Jag vill
till detta säga, att det icke finns någon inkonsekvens i fråga örn högerns ställning
till Nationernas förbund. Från början — jag var icke med då — röstade
större delen av högerpartiet emot ett inträde i Nationernas förbund, men när
sedan den svenska statsmakten beslöt, att Sverige skulle gå in i Nationernas
förbund, så ha vi inom högern lojalt på alla sätt försökt att medverka i och
göra det bästa av den situation, som därigenom framkom; det lia vi gjort.till
dags dato och komma givetvis att fortsätta härmed även med den uppfattning,
vi ha angående Sveriges förhållande till Nationernas förbund.

Vad beträffar frågan örn förbundets kraftlöshet och faran för de små staterna,
sade herr Vougt, att ett förbund kan inte på en gång vara både starkt
och svagt. Det är alldeles självfallet, men det kan vara kraftlöst och i alla fall
en fara för de små stater, som äro medlemmar i detta förbund. Ty svaghet,
herr Vougt, är ofta en mycket stor fara, inte minst i den internationella politiken.
Och när dessa små stater äro medlemmar av en svag institution, som
kan tas örn hand av de starka, då är faran ganska påfallande. Det finns alltså
absolut ingen inkonsekvens i högerns ståndpunkt.

Jag vill till sist framhålla, att vår uppfattning beträffande riskerna av ett
kvarblivande i förbundet är uppenbarligen en annan än den som hyses på
andra håll. Vi ha försökt att framlägga sakskäl för vår ståndpunkt, att
detta är ett synnerligen riskabelt engagemang. Vi ha inte ens inför detta
läge påyrkat ett omedelbart utträde ur förbundet, utan ett utträde under sådana
former, att det inte kan skada vårt land eller dess neutralitetspolitik
på något sätt, och vi ha samtidigt försökt så gott vi kunnat att anvisa en väg,
som förefaller vara positiv och bärande och inte negativ, ej blott i den meningen,
att den uteslutande är kritisk utan därigenom att man ingenting gör
och låter det hela ramla i stycken,. därför att man inte törs företaga någonting.
Det är därför som jag för min del anser, att vi genom vårt förslag ha
gjort en positiv insats i fråga örn Sveriges förhållande till Nationernas förbund
liksom vi anse oss hä gjort det, när det gällde frågan örn § 16.

Vad § 16 beträffar delar jag den uppfattningen, att den för närvarande, i
detta ögonblick, icke har den praktiska betydelse, att vi ha behövt låta diskussionen
väsentligen röra den. Och det är också anledningen, herr Andersson i
Rasjön, till att vi inte intagit den ståndpunkt, som man tycks ha intagit inom
folkpartiet, där man uteslutande har fäst sig vid § 16. Vi ha i stället ansett,
att de thella förhållandena ha utvecklat sig så i hög grad till det sämre, att vi
måste ta steget fullt ut och säga oss, att tiden har ridit förbi frågan örn sanktioner
eller icke sanktioner och att vi inte längre kunna överhuvud taget uppehålla
ett Nationernas förbund med en politisk verksamhet.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

101

Ang. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

Herr Vougt erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
beklagar, örn jag inte riktigt kunde klargöra min ståndpunkt i mitt anförande
nyss. Vad jag ville säga, var, att högerreservanterna genom sitt skrivsätt
såväl i år som i fjol själva liksom ha satt i fråga att Sveriges neutralitetsdeklarationer
skulle vara giltiga och erkända. I fjolårets utlåtande stod det
nämligen i högerreservationen följande: »Det synes utskottet uppenbart, att
det under sådana förhållanden är av största vikt, att full klarhet erhålles angående
de krav, som kunna komma att ställas på Sverige såsom medlem av
Nationernas förbund.» Och i år heter det: »Även örn sanktionsbestämmel serna

i praktiken icke betraktas som bindande, har den formella bekräftelsen
härpå ej kunnat erhållas.»

Utskotts majoriteten vill icke att frånvaron av ett rent formellt erkännande
skall tillmätas den vikt, som högern vill göra, utan att de deklarationer som
avgivits, skola betraktas som giltiga och bärande för vår neutralitetspolitik.

Herr Bagge, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Jag skall be att få replikera herr Vougt på en punkt.

När han talade örn att det inte stod någonting om det nordiska samarbetet
i reservationen, vill jag försäkra honom, att när vi inte iakttagit den vanliga
ritualen härutinnan, har det ingen som helst betydelse. Vi ha alltjämt samma
ståndpunkt som förut, nämligen att man i första hand bör försöka få ett
samarbete med de nordiska staterna, och min uppfattning är, att läget här
mycket väl kan röra på sig, örn vi ta initiativ ifrån Sveriges sida och därigenom
påverka opinionen i de andra nordiska länderna i denna fråga. Det
är min bestämda övertygelse. Vår ståndpunkt är helt förenlig med en nordisk
neutralitetspolitik.

Vidare anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är med ganska blandade känslor
som jag har lyssnat till den diskussion, som förts. Jag hade inte tänkt
att ta till orda, men jag kan inte låta bli att göra några reflexioner med anledning
av en del av de yttranden, som fällts i dagens utrikespolitiska debatt.

Jag vill först göra den reflexionen, att själva resonemanget i dag enligt
min mening verkar litet periferiskt. Vi leva i en tid, då alla känna sig
oroliga, när det ena landet efter det andra förlorar sin självständighet, då
mäktiga stater med det ena slagordet brutalare än det andra motivera övergreppen
mot folk, som inte vilja någonting annat än att leva i fred, i en tid,
när staterna rusta sig till tänderna, och då vi alla med bävan fråga oss, hur
länge det skall dröja innan det nya kriget kommer. Detta är själva bakgrunden
till denna debatt. I nuvarande situation kan folkförbundet — enligt
vad vi alla anse —- näppeligen spela någon roll, när det gäller att i dag lösa
fredspolitikens viktigaste frågor och förhindra att den politik, som genomförts
under de senaste åren i Europa och utanför Europa, skall fortsättas och
gå ut över ännu flera folk. Vetskapen om detta gör, att vi i alla fall litet var
i de strävanden, som kommit till uttryck för att skapa en ny allians mellan
England, Frankrike och Sovjetunionen, faktiskt se den enda förutsättningen
att kunna bevara freden. De flesta av oss tro, att denna allians möjligen skall
kunna förhindra kriget. På förekomsten av denna allians basera de flesta
också den sista tiden spekulationer, även när det gäller de små personliga an -

102

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

gelägenheterna och perspektiven för sommaren och det närmaste året och när
det gäller landets politik. Men inför detta sätta vi oss här i Sverige och
börja som små krämare att räkna ut, hur vi skola exploatera ett sådant tänkt
läge, draga alla möjliga fördelar ur detsamma utan att själva .behöva bära
några av dess mindre behagliga konsekvenser. Vi acceptera gärna, att vissa
stormakter nu sätta in sina livskraftiga generationer som garanter för att
det skall bli slut på den hittills förda övergreppspolitiken mot småstaterna,
men samtidigt komma vi med tusen förbehåll inför den tanken, att vi själva
skola göra någonting. Jag menar nu inte, att Sverige skulle ge några militära
garantier eller förbindelser i fråga örn t. ex. sanktionsproblemet, som man gör
till dagens stora huvudfråga.

Herr talman, jag tror, att frågeställningen är periferisk. Jag föreställer
mig, att vare sig folkförbundet består eller inte, så kommer det i händelse av
att det blir ett nytt stormaktskrig att fastställas vissa krigskontraband, det
kommer att fastställas, vad som är tillåtet att göra och sälja inte minst, och
vad som är förbjudet. Med ledning av erfarenheterna från den enda gång, då
folkförbundet försökte genomföra sanktionsparagrafen, tror jag, att Sveriges
ställning kommer att vara ungefär likartad, vare sig sanktionsparagrafen består
eller ej.

Under sådana förhållanden anser jag, att hela det resonemang, som här
förts, ligger på det akademiska planet. Vi veta, att det inte är folkförbundet, som
hotar freden, och vi veta också, att örn folkförbundet för närvarande utgör något
problem, så består ju detta däri, att det är så svagt, och så svagt Ilar det blivit,
inte därför att det som herr Bagge säger är en politisk felkonstruktion, utan
därför att vi leva i en kapitalistisk värld; det är därför det är så svagt, att
det inte kan bli ett verkligt redskap för fredens sak i nuvarande situation.
Det är därför löjeväckande att, såsom här göres i högerns reservation, och i
dess allmänna propaganda i ännu högre grad, framställa medlemskapet i folkförbundet
som det som hotar Sveriges oavhängighet och Sveriges fred. Det
är helt andra faktorer, som inte ha med folkförbundet att göra, som utgöra de
verkliga riskerna för vårt land.

Dagens debatt har ju föranletts av regeringens förslag om godkännande
av det protokoll, enligt vilket folkförbundsakten frikopplas från Versaillestraktaten.
I princip lia vi naturligtvis ingenting däremot. Vi lia från vårt
partis sida hela tiden varit motståndare till väsentliga delar av Versaillestraktaten
och till att folkförbundet eller idén örn ett folkförbuund skulle så
grundligt komprometteras genom att sammankopplas nied dessa fredstraktater.
Vi kunna därför naturligtvis i och för sig inte ha något att invända mot att
man vidtager en sådan formalitet, ty det är det i dag. Det är däremot klart,
att vi annars inte äro anhängare av de motiveringar, som man nu har tillgripit,
även örn vi inte anse det vara mödan värt att man spiller så mycket
krut på desamma.

Ja, herr talman, jag har velat göra dessa anmärkningar till dagens debatt
för att därmed också klargöra, att vi naturligtvis utan att ansluta oss till
den allmänna motivering, som lämnats i utskottsutlåtandet, för vår del gå
med på det yrkande, som regeringen har ställt och som riksdagen uppenbarligen
kommer att godkänna. Jag skulle endast ytterligare vilja säga, att när
här på allvar från högerns sida har framställts krav örn en avveckling av folkförbundet,
så är det ju för alla klart, att den enda praktiska konsekvensen
i politiskt hänseende, som denna framställning i dag har, ju är, att den utgör
en solidaritetsmanifestation med de stater, som ha brutit med folkför -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

103

Ang. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i

Nationernas förbunds akt. (Forts.)

bundet och som enligt vår mening utgöra det verkliga hotet mot freden och
inte minst mot vårt eget lands oavhängighet.

Det har sagts, att de senaste händelserna nere i Genéve äro ett ytterligare
argument för hur riskabelt det är för vårt land att vara medlem av Nationernas
förbund. Jag vill avsluta detta mitt lilla anförande med den reflexionen,
att jag för min del tycker, att man för första gången på mycket lång tid
kan ha anledning att känna tillfredsställelse över någonting, som försiggått
därnere i Genéve.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill bara säga några ord med anledning av
utrikesministerns anförande. Herr Sandler säger, att den huvudfråga, som
man i detta sammanhang bör reflektera över, är i vad mån vår neutralitetspolitik
råkar i fara genom fortsatt medlemskap i Nationernas förbund. Jag
vet inte, om herr utrikesministern är omedveten om att han i sitt anförande
gav ett mycket bra svar på den fråga, han själv ställde. Han erinrade om vad
vi uppmärksammat i någon mån genom pressen, att de engelska och franska
regeringarna läto meddela, att de alliansförhandlingar, vilka de föra i närvarande
stund med ryska regeringen, hållas inom ramen av folkförbundspakten
och att syftet är att de skola byggas på dess fundament. Utrikesministern
meddelade dessutom, att man gav besked örn att när dessa förhandlingar ha
lett till ett resultat, så skulle man återkomma till förbundet. Är det någon i
denna kammare, som svävar i tvivelsmål örn vad denna deklaration avsåg, eller
vad den skulle utgöra? Man avsåg därmed att meddela rådsmötets deltagare,
att när dessa förhandlingar lett fram till ett resultat, så var avsikten den
att basera detta resultat på förbundspakten, ställa det inom förbundets ram.
Detta framgår för övrigt — örn man har följt med meningsutbytet mellan de
tre utrikespolitiskt aktiva huvudstäderna under den senaste tiden — inte minst
av de synpunkter, som framförts från Moskva, att man där har varit inriktad
på att göra den nya alliansen inom Nationernas förbunds ram och med denna
allians aktivisera förbundet.

Det förefaller mig därför, herr talman, något underligt, när utrikesministern
strax efteråt säger, att man måste noga tillse, att, som han uttryckte sig, den
gren, som vi sitta på, inte sågas av, att vår plattform icke raseras. Ja, det beror
på, vad man nu menar med denna plattform eller denna gren. Utrikesministern
avser den deklaration, som man många gånger har hänvisat till, i
vilken man från Sveriges sida och från de övriga nordiska staternas och andra
småstaters sida bestämt har hävdat, att sanktionsparagrafen icke längre är
gällande för dessa stater. Detta anser utrikesministern vara vår position, som
icke får raseras. Men vad visar stormakternas framställning till förbundet?
Jo, att de anse, att positionen för samtliga förbundsmedlemmar är pakten.
Ännu en gång markerar jag, att det inte är en enskild medlem, som upphäver
en organisations stadgar; det är organisationen som sådan, och i det avseendet
ha samtliga här aktiva stormakter synnerligen klart och tydligt deklarerat, att
de icke vilja vara med om någon revidering av den nuvarande förbundspakten,
då de anse, att den gäller nu som tidigare för samtliga medlemmar, vilka undertecknat
densamma.

Sedan vill jag säga ett par ord beräffande det sista yttrandet av utrikesministern,
då han ställde frågan, vad som är mest farligt, den politiska passiviteten
i Genéve eller den politiska aktiviteten i vissa huvudstäder Jag skall
inte ge mig in på något besvarande av denna tämligen enkla fråga. Men örn
det är så, att Genéve är centrum för tronne minst lika aktiva huvudstäder, så

104

Xr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Ang. uppsägande
av
Sveriges medlemskap
i
Nationernas
förbund.

Ang. ratifikation av protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt. (Forts.)

är frågan felaktigt uppställd, herr Sandler! Passiviteten i Genéve, den utgör
för Nationernas förbunds svenska anhängare det enda stora argumentet för
fortsatt medlemskap. Det är det tillstånd, som de bakom förbundet stående
aktiva stormakterna anse för närvarande vara lämpligt, men som de i allvarets
morgondag komma att omedelbart avlösa med att utnyttja förbundet som ett
instrument för sina syften.

Detta är vad jag har velat säga med anledning av utrikesministerns anförande.
Jag vill bara sluta med en replik, till vilken jag för mitt vidkommande,
herr talman, icke bär skulden. Jag vill bara säga till utrikesministern, att
personliga insinuationer mycket illa anstå en stor statsman.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen, som föreslagits i den av herr
Joban Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Flyg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som föreslagits i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 8.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion angående
uppsägande av Sveriges medlemskap i Nationernas förbund.

I en inom andra kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
273, av herr Flyg m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till regeringen hemställa, att regeringen snarast måtte inkomma till
riksdagen med förslag, att densamma beslöte uppsäga Sveriges medlemskap
i Nationernas förbund.

Utskottet hemställde, att motionen II: 273 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Flyg: Herr talman! Jag ber att med hänvisning till vad jag sagt
under en tidigare punkt på föredragningslistan få yrka bifall till den av mig
och mina partivänner väckta motionen.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

105

Ang. uppsägande av Sveriges medlemskap i Nationernas förbund. (Forts.)

Herr Bagge: Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört under föregående
punkt ber jag att få yrka avslag på herr Flygs m. fl. motion och sålunda
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation av ett
i Stockholm den 18 april 1939 undertecknat protokoll rörande ändring av 1928
års svensk-franska förliknings- och skiljedomstraktat;

nr 4, i anledning av väckt motion om alla nationers självbestämningsrätt;
och

nr 5, i anledning av väckt motion angående ett världsspråk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion örn
vissa europeiska minoriteters rätt.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 49, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
hemställa:

1) att regeringen måtte taga initiativ till en internationell överenskommelse
örn tryggad likställighet och självstyrelse till rimlig omfattning för europeiska
minoriteter, som icke genom segerfreden erhållit en sådan omtanke;

2) eller — örn detta ej bifolles — att regeringen ville taga initiativ efter
samråd mellan Sverige, Finland och den svenska Finlandsbefolkningen för ett
sådant minoritetsskydd under internationell kontroll för den svensk-finska befolkningen
på Finlands fastland.

Utskottet hemställde, att motionen I: 49 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Flyg: Herr talman! Trots att jag icke tillhör motionärens parti,

d. v. s. det största regeringspartiet, ber jag att få yrka bifall till hans motion.

Herr Bagge: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. vissa
europeiska
minoriteters
rätt.

106

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Ang. vissa
ändringar i
gällande tulltaxa
m. m.

§ IL

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 303, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga följande förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft å dag som
Kungl. Majit bestämde i

Tull

för 100 kg
kronor

Plåtar, även korrugerade i

779

780

781

782—783

784

785

böjda och med kanterna nitade, falsade eller
lödda; samt perforerade, med en tjocklek avi

3 mm eller däröver...........N

mindre än 3 mm men icke under 1.6 mm N

mindre än 1.6 mm...........N

Stålrör1!

utan söm, hållande i yttre diameter 215 mm
eller däröver; ävensom rördelar av motsvarande
beskaffenhet.............

andra slag; ävensom lednings- och lyktstolpar
av rör, hållande i yttre diameter:

50 mm eller däröver..........N

mindre än 50 mm.......... .. N

Anm. Svetsade rör, hållande i yttre diameter mer
än 250 mm och med en godstjocklek av mindre än
3 mm, hänföras till 780—781.

För elektroteknisk! ändamål arbetat kol, ej särskilt
nämnt, vägande per stycke:

6: —
7: 50
12: —

fria

6: —
8: —

mindre än 3 kg:

1020

1065: i
1065: 2

andra slag...............E

Anm. För kol hänförligt till nr 1020, inkommande
i form av korn eller pulver och avsett uteslutande
för tillverkning av elektroder till galvaniska
element, skall tull icke utgå.

Barometrar och termometrar..........E

Vattenmätare med högst 40 mm genomloppsöpp -

20: —

100: —

300: —

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta

att vid införsel från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1939
till och med den 30 juni 1941 utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tillläggstull
på sätt nedan sägs:

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

107

Ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.)

Toll taxe-nr	Statistiskt nr	Varuslag	Tilläggstull för 100 kg
	kronor
ur 397	ur 916	Vadd av bomull, kardad bomull härunder
		inbegripen, blekt..........N	15:-

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna nr 340 i
första kammaren av herrar Elof Andersson och Albertsson samt nr 512 i andra
kammaren av herr Carlström m. fl., vari hemställts, »att förevarande proposition,
nr 303, i vad den gäller tullsatserna å rör icke måtte av riksdagen bifallas».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts proposition nr 303 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt
med avslag å de likalydande motionerna 1: 340 av herrar Elof Andersson och
Albertsson samt II: 512 av herr Carlström m. fl.,

1) antaga följande förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft å dag som Kungl.
Maj :t bestämde:

För elektroteknisk! ändamål arbetat kol, ej sär-skilt nämnt, vägande per stycke:

mindre än 3 kg:

Tull

för 100 kg
kronor

1020

andra slag...............E

Anm. För kol, hänförligt till nr 1020, inkomman-de i form av korn eller pulver och avsett uteslu-tande för tillverkning av elektroder till galvaniska
element, skall tull icke utgå.

20: —

2) besluta såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa att vid införsel
från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1939 till och med den
30 juni 1941 utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull på sätt nedan
sägs:

Tulltaxe-

Statistiskt

Varuslag

Tilläggstull
för 100 kg
kronor

ur 397

ur 916

Vadd av bomull, kardad bomull härunder
inbegripen, blekt..........N

15: —

3) besluta såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa att vid införsel
från utlandet skulle från och med den dag, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
till och med den 30 april 1940 utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tillläggstull
på sätt nedan sägs:

108

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m

Äng. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.)

Tulltaxe nr -

Statistiskt

Varuslag

Tilläggstull
för 100 kg
kronor

Rör:

ur 782

ur 783

784
ur 1065

ur 1425-

-1427 |

ur 1428

1429—1430:

valsade eller varmdragna, andra än
stålmuffrör utan söm:
icke bearbetade, härunder inbegripna
nitade och falsade, hållande
i yttre diameter:

50 mm eller däröver . . . . N

mindre än 50 mm.....N

bearbetade, härunder inbegripna
böjda, formade till spiraler, försedda
med dansar, rör med ökad
godstjocklek på ändarna samt rör
med ändarna hopvällda, hållande
i yttre diameter:

50 mm eller däröver . . . . N

mindre än 50 mm.....N

kalldragna, med en godstjocklek av:

2 mm eller däröver.......N

1947

Vattenmätare med högst 40 mm genomloppsöppning.
..........E

200: —

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Elon Andersson,
Andersson i Dunker, Hammarlund och De Geer i Lesjöfors.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
föreslås bland annat höjning av tullsatserna å rör. Under denna förhöjning
inbegripas alla vanligen förekommande dimensioner och typer i vad gäller rör
för vatten, värme, gas och ånga m. m. Jag har jämte åtskilliga ledamöter av
kammaren undertecknat en motion,, vari vi yrkat avslag på regeringens proposition
i vad den avser höjning av tullsatserna å rör.

Regeringens framställning grundade sig på en^ begäran från i saken intresserade
industrier, som under åberopande av hård utländsk konkurrens ha
begärt en förstärkning av tullskyddet. Vi å vår sida ha icke kunnat finna,
att tillräckliga skäl ha förebragts för att separat och utan jiågon avvägning
i förhållande till andra tullsatser företaga en höjning av ifrågavarande rubriker.
Det är mycket möjligt, att den utländska konkurrensen på de skäl, som
ha anförts i propositionen, för tillfället är starkare än eljest, men det är en
företeelse, som ingalunda är för handen enbart på detta område. Liknande
tillfälliga framstötar från utlandet kunna säkerligen mångå andra företag
anföra som skäl för en förstärkning av tullskyddet inom sina respektive verksamhetsgrenar.

Här som eljest har man att göra en avvägning mellan de olika intressen,
som kunna vara engagerade i saken. I detta fall ha vi å ena sidan det industriintresse,
som har krävt förstärkning av tullskyddet, och å andra sidan det
intresse, som representeras av dem, som skola köpa rör. I sistnämnda avseende
lia vi att göra bland annat med ett område, som i alldeles särskild grad har

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

109

Ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.)
intresserat statsmakterna under den nu tilländalupna riksdagen. Vi ha här
med tämligen stor enhällighet beslutat begära utredning rörande byggnadskostnaderna,
speciellt i fråga örn landsbygden. Kostnadena för rör av olika
slag ingår som en icke oväsentlig del i byggnadskostnaderna såväl när det
gäller lantgårdar som när det gäller byggnader i allmänhet. Den begärda
utredningen skulle ju sikta till ett förbilligande av byggnadskostnaderna, till
ett nedbringande av arbetskostnader, materielpriser och andra på den totala
utgiftssumman inverkande faktorer. Att samtidigt med att riksdagen begär
en dylik utredning besluta örn en tullförhöjning på en vara, som ingår i praktiskt
taget alla byggnader, i varje fall i alla bostadsbyggnader, är väl ändå,
för att använda ett vanligt talesätt, att icke låta den högra handen veta vad
den vänstra gör. Ligger det något allvar i riksdagens föresats att söka medverka
till ett förbilligande av byggnadskostnaderna, skall man väl icke redan
innan utredningen satts i gång vidtaga en åtgärd, som verkar i rakt motsatt
riktning.

Det är för övrigt icke blott byggnadsverksamheten, sorn det här gäller, utan
det gäller jämväl tillgodoseendet av önskemål örn förbättrade sanitära och
hygieniska förhållanden på landsbygden och ett underlättande av arbetsvillkoren
i lanthushållen. Det har ju från skilda håll med styrka framhållits,
att ett av de bästa medlen härvidlag vore att i större utsträckning än tillförne
utföra vatten- och avloppsledningar. För utförande av sådana vatten- och
avloppsledningar krävas ju två faktorer, nämligen dels arbete och dels material,
d. v. s. rör. En fördyring av rören kommer därför att menligt inverka
även då det gäller förbättring av de sanitära förhållandena och att underlätta
arbetsvillkoren på landsbygden.

Nu framhålles såväl i propositionen sorn i utskottets utlåtande, att tillverkarna
av rör här i landet ha förbundit sig att icke med stöd av det höjda tullskyddet
öka försäljningspriserna på rör utöver det läge, som rådde den 15
april i år. Ja, det är gott och väl, men det är icke detta, som saken i nuvarande
läge gäller. Här är fråga örn att riksdagen genom en viss åtgärd
skall förhindra en önskvärd prissänkning, en sänkning, som för övrigt redan i
viss mån har inträtt och som sålunda kommer att hävas, därest riksdagen bifaller
förslaget örn en tullförhöjning. Det skulle vara intressant att få höra,
örn någon från utskottet kan säga, i vad mån priserna dags dato äro annorlunda
och lägre än de voro den 15 april. Med hänsyn till den påstådda utländska
dumpingen håller jag för sannolikt, att priserna åtminstone på vissa slag av
rör äro lägre i dag än de voro den 15 april. Följaktligen skulle ett beslut om
tullförhöjning betyda en höjning av priserna mot vad dessa äro i dag.

Jag vill erinra örn att vi från folkpartiets sida väckte en motion vid fjolårets
riksdag, i vilken vi hemställde om en allmän sänkning av tullsatserna å
byggnadsmaterial. Denna motion avvisades emellertid bland annat med anförande
av att tullsätserna inverkade i ringa grad på totalkostnaden av ett
bygge. Liknande skäl ha anförts i nu förevarande avseende. Man har sagt,
att denna tullförhöjning icke kommer att inverka med mer än så och så många
kronor på en anläggning, som kan anses vara normal för ett vanligt bostadsbygge.
Ja, med ett sådant resonemang kan man ju snart sagt komma hur långt
som helst. Hur skall man då någonsin kunna komma fram till ett förbilligande
av byggnadskostnaderna, örn man för varje punkt, som är i fråga, säger,
att det spelar så liten roll att företa den och den sänkningen, ty den inverkar
i alla fall icke mer mer än så och så många kronor för det hela. Därmed avsäger
anan sig ju varje möjlighet att nedbringa kostnaderna. Dylika kostnadsminskningar
tillsammantagna kunna ändå till slut komma''att representera icke
oväsentliga belopp.

Ilo

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.)

Utskottet Ilar nu modifierat den kungl, propositionen så till vida, att det icke
längre är fråga om en fast tull utan örn en tilläggstull med begränsad giltighetstid.
Riksdagen skulle alltså få tillfälle nästa år att pröva frågan på nytt.
Formellt har naturligtvis anrättningen därigenom gjorts smakligare än vad
den var i den kungl, propositionen, men det finns väl ingen, som på allvar tror,
att ändringen har någon reell innebörd. Saken kommer att ligga precis likadant
nästa år. Industrien kommer att med samma styrka som nu framhålla,
att tullskyddet är oundgängligen nödvändigt, proposition kommer att
framläggas och riksdagen kommer förmodligen att bifalla den. Ur den synpunkt,
som jag företräder, har det därför ingen egentlig betydelse, om man
bifaller propositionen eller utskottets förslag.

Jag ber alltså, herr talman, att med åberopande av det anförda och med
understrykande av inkonsekvensen i riksdagens handlingssätt från den ena
månaden till den andra få yrka avslag på såväl utskottets hemställan som på
den kungl, propositionen i vad avser de förhöjda tullarna å rör.

Häruti instämde herrar Carlström, Andersson i Vigelsbo, Fredberg, Barnekow,
Aqvist och Hilding.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Den föregående ärade talaren
hyste åtminstone i kväll den optimistiska uppfattningen, att riksdagen alltid
kan vara konsekvent i sitt handlande. Jag har icke varit med lika länge
som han, men jag har i alla fall lärt mig, att det är utomordentligt svårt även
för herr Anderssons i Rasjön eget parti att vara konsekvent. Det gäller örn
arbetet i stort och ibland också örn arbetet i utskotten. Jag begärde emellertid
icke ordet för att säga detta utan för att med några ord beröra de invändningar,
som nu från herr Anderssons i Rasjön sida ha rests mot det föreliggande
utskottsförslaget.

Såsom även han framhöll, har utskottet företagit en ganska väsentlig omstöpning
av propositionen, men han reducerade värdet av denna omstöpning
genom att säga, att i realiteten finns det ingen skillnad melan regeringens och
utskottets förslag. Utskottet tillstyrker en tidsbegränsad tullförhöjning i form
av en tilläggstull, men det är väl ingen, som tror, sade herr Andersson i Rasjön,
att det kommer att bli någon förändring, när denna tidsbegränsning utlöper,
utan tullförhöjningen kommer att fortsätta. Det kan hända, att så
blir fallet, men i så fall sker detta under förutsättning, att förhållandena alltjämt
äro sådana, att tullförhöjningen påkallas. Vad man vinner med den tidsbegränsning
på tio månader, som utskottet föreslagit, är emellertid, att nästa
års riksdag under alla förhållanden blir satt i tillfälle att pröva, huruvida skäl
fortfarande föreligga för tullförhöjningens bibehållande. Jag tycker för min
del, att detta är en ganska väsentlig skillnad mot propositionen. Utskottets
förslag borde därför ganska långt tillmötesgå herr Anderssons i Rasjön önskemål,
att riksdagen skall hålla sin hand över dessa tullfrågor och icke släppa
dem ifrån sig.

Herr Anderssons i Rasjön opposition mot det föreliggande förslaget för höjningen
bottnade, såvitt jag kunde uppfatta, denna gång icke i några principiella
invändningar mot tullförhöjningar överhuvud taget, utan det var denna
tullförhöjnings återverkningar på byggnadskostnaderna, som han ville särskilt
trycka på. Det är säkerligen icke någon, som förbiser, att det här gäller
en mycket betydelsefull tullfråga. Det gäller ju här stora artiklar, vilka
ha stor betydelse för vårt produktiva liv och i alldeles särskild grad för den
viktiga produktionsgren, som byggnadsverksamheten utgör. En tullförhöjning
på denna punkt kan därför tänkas få även sociala verkningar, som kunna

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

lil

... . . ÄnrJ. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts )

bil ganska vittgående Allt detta har givetvis Kungl. Majit beaktat, innan
proposition i amnet lades fram, och herr Andersson i Rasjön kan vara förvissad
örn att även utskottet ägnat dessa synpunkter en mycket ingående prövning
Vi ha emellertid icke kunnat få fram upplysningar, som skulle ge vid
handen, att verkningarna av denna tullförhöjning skulle bli så betydande
som herr Andersson i Rasjön utan att anföra några siffror antydde. Vi ha
tvärtom^ närmast fått den uppfattningen, att tullförhöjningen skulle få relativt
små verkningar på byggnadsmaterialkostnaderna, om den överhuvud taget
skulle leda till någon prisstegring. Ett mycket avgörande faktum för utskottet
har nämligen varit den deklaration, som har avgivits av de bruk som
närmast skulle få gagn av den föreslagna tullförhöjningen. De lia avgivit
en utfästelse till Kungl. Majit, vari de förbundit sig att icke vidtaga någon
höjning av priserna på ifrågavarande rör utöver den nivå, som gällde under tiden
till den 15 april 1939, då den internationella rörkartellen igångsatte stridsåtgärder
mot de svenska verken. Bruken ha också förbundit sig att, örn de
framdeles av andra orsaker än ifrågavarande tullhöjningar skulle anse sig
nodsakaue att höja försäljningspriserna å rör, icke vidtaga sådan höjning annat
än efter överenskommelse med kommerskollegium eller ock finna sig i att
tullhöjningarna åter borttoges.

Såvitt jag kan finna, bör denna förbindelse innebära en tillfredsställande
garanti. Uppfylles den icke eller ändras förhållandena till ett kommande år
sa att icke de skäl längre föreligga, som nu ha förmått Kungl. Maj :t och utskottet
till det förslag, som föreligger till kammarens avgörande, så är det
.helt naturligt, att dessa tilläggstullar falla bort. Existera däremot fortfarande
samma förhållanden ett kommande år, får man ju pröva i vad mån de då
motivera bibehållandet av dessa tullförhöjningar eller andra åtgärder.

Vad man under alla förhållanden bör hålla i sikte är, att vi stå inför abnorma
förhållanden. En mycket omfattande och för vårt land mycket betydelsefull
industri är för närvarande utsatt för ett priskrig, som, örn det skulle
ha framgång och den därmed åsyftade verkan skulle uppnås, skulle medföra
att de svenska konsumenterna i framtiden skulle vara utlämnade till den internationella
rörkartellens godtycke. Jag tror ingen kan påstå, att detta skulle
innebära en bättre garanti för skäliga pris för de svenska konsumenterna,
o , menai'' salunda, att ett förstärkt tullskydd kan i den situation, som nu
räder, vara det medel, som sätter de svenska bruken i stånd att i längden bereda
de svenska konsumenterna ett lägre pris på dessa produkter. När man
dessutom vet hur abnormt högt tullskydd, som rörindustrien åtnjuter i åtskilliga
lander jämfört med det mycket måttliga tullskydd på flertalet artiklar
som finns har i Sverige, kan man icke påstå, att dessa tullförhöjningar även
om tullsatserna nu te sig betydande, äro så orimliga, som här har gjorts gällande.
Framför allt vill jag emellertid betona ännu en gång, att vad som här
föreslås icke innebär någon risk för en prisförhöjning på byggnadsmateriel.
Skulle en sadan risk framdeles uppstå, är jag övertygad örn att regering och
riksdag komme att mycket snart göra slut på tullskyddet.

Jag tror sålunda att riksdagen kan utan risk bifalla det förslag, som här
föreligger fran bevillningsutskottet. Det är så avpassat, att det skall innebara
en garanti för att det tullskydd, som de svenska bruken i en bekymmersam
situation ha begärt och som Kungl. Majit också har föreslagit, eres nå
sådana villkor, att det icke medför någon risk för en oskälig prisstegring på
de viktiga konsumtionsartiklar, som det här gäller, och icke heller binder de
svenska statsmakterna vid ett tullskydd, som icke under alla förhållanden
ar erforderligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

112

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.) .

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den föregående ärade talaren

fäste sig vid att jag icke hade anfört några principiella, betänkligheter mot en
höjning av rörtullen. Ja, det är länge sedan det lönande sig att anföra några
principiella betänkligheter mot tullförhöjningar här i riksdagen. DaHor mäste
man försöka anföra praktiska synpunkter på spörsmålet, vilket också ar vad
jag och mina medmotionärer ha gjort. Vi ha papekat de konsekvenser för
byggnadskostnaderna, som måste följa av en tullförhöjning pa ett sa viktigt
byggnadsmaterial och överhuvud taget för användningen av rör.

Jag måste emellertid ånyo till medlemmarna av bevillningsutskottet rikta
frågan i vad mån priset på rör för dagen skiljer sig från det pris som gällde
den 15 april. Detta måste nämligen vara av betydelse för att klargöra värdet
av den förbindelse, som rörtillverkarna ha avgivit. Ar det sa att priset
nu har sänkts i förhållande till priset den 15 april, så, innebär givetvis denna
utfästelse ingenting annat än att man anser sig fri att ånyo höja priset tili vad
det var vid det föregående tillfället.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill säga ett par ord i anledning
av herr Anderssons i Rasjön anförande. Jag kan försäkra honom, att bevillningsutskottets
ledamöter, när de gingo att taga ställning till den föreslagna
tullförhöjningen på rör, ha prövat ärendet icke minst fran den utgångspunkt,
som herr Andersson i Rasjön här framförde, nämligen den praktiska synpunkten
örn tullförhöjningens inflytande på egnahemsverksamheten och i
övrigt den verksamhet, som staten stöder på dessa områden.. Man skall också
i detta sammanhang komma ihåg, att det här gäller en industri, som icke
brukar besvära riksdagen med några framställningar. o

Det för mig avgörande har varit de upplysningar, som lämnats oss angående
de krav, som ifrån kartellen ställts på rätten till den svenska marknaden, och
upplysningar örn de priser, som man använder på den svenska marknaden, och
de priser, som man använder på hemmamarknaden.. När man tagit del av
dessa- metoder, tror jag icke, att man kan komma till annat resultat än det,
sorn bevillningutskottets majoritet kommit till, och som för övrigt varit av
den art, att även herr Anderssons i Rasjön egna partivänner i utskottet vörö
tämligen tveksamma, när det gällde att taga ståndpunkt i detta avseende. Jag
tror, att när dessa ting en gång bli klarlagda det skall, visa sig, att i
denna situation kunde man icke kandla pa annat sätt än bevillningsutskottet
gjort. Bevillningsutskottet har också, såsom herr Andersson i Norrköping
mycket riktigt framhöll, sökt skapa, sådana garantier,, som kunde anses vara
erforderliga, för att denna tullförhöjning i det ögonblick, då den icke längre
behövs, automatiskt kan försvinna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, som föreslagits i det av herr
Andersson i Rasjön under överläggningen framställda yrkandet: och biföll
kammaren Utskottets hemställan.

§ 12. t ''

Äng. omsätt- ,, Föredrogs - bevillningsutskottets betänkande, nr 39, i anledning av Rungl.
nings- och Harits-propositioner med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av
förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkS
drycker”'' ningsskatt å spritdrycker jämte i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

113

Äng. omsättnings- och utskänkning sskatt å spritdrycker. (Forts.)

I en den 12 januari 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 27, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om
fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker.

J ^ j utskottet hänvisade i anledning av nämnda proposition väckta, likalydande
motionerna nr 158 i första kammaren av herr Ider yman och nr 317
1 andra kammaren av herr Fredberg m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
matte höja det i propositionen angående omsättnings- och utskänkningsskatt
a spritdrycker föreslagna beloppet av omsättningsskatten med två kronor pr
liter».

Sedermera hade Kungl. Majit i en den 12 maj 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 309, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat, ändrat förslag till
förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Enligt sistnämnda förslag skulle omsättningsskatt upptagas vid detaljhandelsbolagens
inköp av spritdrycker och utgå bl. a. med en grundavgift av 2
kronor i stället för den nuvarande grundavgiften 1 krona 60 öre, allt för liter
räknat.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning av bland annat förenämnda proposition
nr 309 väckta, likalydande motionerna nr 342 i första kammaren av
herr Lifidevot och nr 513 i andra kammaren av herr Hagbevg i Luleå tu. fl.y
varj såvitt nu vore i fråga hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl!
Maj:ts proposition nr 309».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
propositioner nr 27 och 309 samt de likalydande motionerna 1:158
av herr Bergman och II: 317 av herr Fredberg m. fl. ävensom med avslag å
de likalydande motionerna I: 342 av herr Linderot och II: 513 av herr Hagberg
i Lulea m. fl., såvitt sistnämnda motioner avsåge omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, antaga det vid propositionen nr 309 fogade
förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr loo) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Fredberg: Herr talman! I detta bevillningsutskottets utlåtande nr
39 har också medtagits den motion, som jag jämte ett par andra ledamöter
av denna kammare framburit, och vari vi yrkat, att omsiittningsskatten på
spritdrycker skulle höjas med 2 kronor per liter. Det vill av bevillningsutskottets
utlåtande framgå, som örn utskottet förordat bifall till yrkandet i
denna motion, nr 317, och det kan vara riktigt så till vida, som de 40 öre, som
utskottet vill höja skatten med, ju alltid utgöra en del av 2 kronor, men ur en
annan synpunkt förefaller det mig, som örn bevillningsutskottet icke ingått på
någon som helst realbehandling av motionen i fråga. Det är denna omständighet,
som gör, att jag anser mig lia rätt att taga en helt kort stund i anspråk
för att säga, att huvudsyftet med motionen nr 317 liksom med motsvarande
motion i första kammaren icke varit att bereda statsverket ökade inkomster
utan att försöka nedbringa konsumtionen och sålunda åstadkomma en

Andra kammarens protokoll 19S9. Nr 39. o

114

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (Forts.)
effekt i nykterhetsfrämjande syfte. För egen del får jag säga, att jag hoppats,
att vid ett bifall till motionen skulle konsumtionen lia nedgått sa mycket,
att det i stället för att bli ökade inkomster i statskassan skulle bil minskade
inkomster till densamma. Jag har givetvis hyst den förhoppningen i fullt
medvetande örn att vi, som icke använda spritdrycker, i det fallet finge vara
med om att fylla den lucka, som därigenom uppkommit. Den höjning av
skatten med 40 öre per liter, som bevillningsutskottet förordar, kan ju icke
tjäna något annat syfte och bevillningsutskottet uppger icke heller, att den
skulle tjäna något annat syfte än att öka statens inkomster av sprithanteringen
med 10 miljoner kronor. Denna höjning kan enligt mitt förmenande icke ha
någon annan inverkan än att ur deras fickor, som använda spritdrycker, plocka
ut ytterligare 10 miljoner kronor. Det framgår av nästa utlåtande, nr 40,
att bevillningsutskottet beräknat inkomsten fran spritdryckshanteringen ökad
för nästa budgetår icke blott med de 10 miljoner kronor som dessa 40 öre
skall åstadkomma, utan därutöver med ytterligare 5 miljoner kronor — en förhöjning,
som jag icke kan förstå vara grundad på annat än att bevillningsutskottet
räknar med att konsumtionen skall ytterligare ökas. Jag far säga för
min personliga del, att örn man icke höjer spritskatten i annat syfte än att
därigenom bereda ökade inkomster för statskassan, kan jag för min del icke
finna syftet med denna ökning av spritskatten enbart sympatiskt. Enligt mitt
förmenande skulle det syfte, som skulle rättfärdiga åtgärden att höja spritskatten,
vara, att man därigenom kunde nedbringa konsumtionen, sålunda en
åtgärd i nykterhetsfrämjande syfte. Jag anser att man borde höja spritskatten
så mycket, att dessa drycker bleve en verklig lyxvara, vars användning
skulle kosta så mycket, att det komme att svida i skinnet även på dem, som
även därefter hade råd att använda sig av dem.

Det är sant, att vi i motionen nr 317 sagt, att även en måttlig höjning av
spritskatten kan verka i konsumtionsminskande riktning. Den höjning av
60 öre sålunda, som trädde i kraft 1932, efterföljdes av att konsumtionen nedgick
med en liter per individ under åren 1932 och 1933, men då tillkommo
också andra omständigheter. Yi befunno oss då uti en lågkonjunktur, och
det rådde stor arbetslöshet. Såvitt jag kan bedöma föreligga icke nu sådana
omständigheter, som kunna berättiga förhoppningen örn att en höjning av
40 öre per liter kan komma att minska konsumtionen. Huruvida det är önskvärt
med en minskning av konsumtionen eller åtminstone ett stoppande av den
tendens till oavbruten stegring av densamma, som senare år utvisa, den frågan
kan man väl bland ansvarskännande människor inte behöva spilla många ord på.
Förhållandet är ju det. att konsumtionen av starkare spritdrycker under senaste
femårsperioden från att redan förut lia varit bland den högsta har ytterligare
ökat med en fjärdedel eller 25 procent. Under samma tid har
konsumtionen av andra alkoholhaltiga drycker också ökat, beträffande i synnerhet
vin i ännu starkare tempo.

Man måste väl medge, att med rusdryckskonsumtionen också följa risker
för skadeverkningar, och ingen lär väl här kunna förneka, att sådana förekomma.
Vill man icke eller tycker man, att det är torrt och tråkigt att ta
del av dem i de officiella siffrorna, så innehålla ju tidningarna dagligen vittnesbörd
därom. Jag har under två veckor av innevarande riksdagsperiod gjort
urklipp örn denna sak och fått en försvarlig hög av urklipp, som tala om
dråp på spritens konto, örn skövlade hem, örn förolyckade medmänniskor, örn
sänkt kultur. Medger man, som sagt, att risk för skadeverkningar åtföljer konsumtionen,
så ökas givetvis denna risk i den mån, konsumtionen ökar, och man
borde då på ansvarskännande håll vilja vara med örn en sådan åtgärd, som
ändrar eller stoppar utvecklingen till en alltmer stegrad konsumtion. Såvitt

Fredagen den 9 juni 1939 e. ni.

Nr 39.

115

Äng. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (Forts.)
jag kan bedöma, finns ingen annan åtgärd att nu vidtaga än att höja priserna.
Den lagstiftning, som nyligen trätt i kraft, är det väl för tidigt att
yttra sig om, men enligt mitt förmenande finns intet moment i den, som ger
anledning hoppas, att den skall bil en spärr för ytterligare ökning av konsumtionen.
Den enda utväg, som finns, att med lagstiftning medverka och stödja
det frivilliga nykterhetsarbetet i dess strävan att hejda en ödesdiger utveckling,
inskränker sig för närvarande till sådana åtgärder, som förordas i motionerna
nr 317 i andra kammaren och 159 i första kammaren. Jag ber sålunda
herr talman, att få yrka bifall till yrkandet i motionen nr 317, således att omsättningsskatten
skall höjas med 2 kronor per liter.

Herr Senander: Herr talman! Vi lia i den av oss framförda motionen vänt
oss mot Kungl. Maj :ts förslag att finansiera de ökade utgifterna för försvaret
genom en höjning av den indirekta beskattningen, som redan förut nått en
sadan höjd, att den utgör två tredjedelar av samtliga skatteinkomster. Den
indirekta beskattningen anse vi vara en beskattning av fattigt folk. Vid denna
beskattnings utmätande görs det ingen skillnad alls i fråga örn inkomsten, och
finns det en skillnad, så är denna skillnad till de fattigas nackdel. En fattig
får t. ex. betala lika mycket i skatt för det dåliga kaffe, som han förtär, som
den rike får betala, för lyxkaffct. Detsamma gäller också örn spritskatten
och andra indirekta skatter. Vi betrakta den indirekta beskattningen som en
klassbeskattning och anse, att den utgör en raffinerad metod från statsmakternas
sida för att finansiera väldiga statsutgifter på huvudsakligen småfolkets
bekostnad. Vi vända oss emot att bördan av de ökade försvarsutgifterna
skall läggas på den stora massans skuldror, och vi anse, att nu örn någonsin
vore det lämpligt att söka pröva de rikas försvarsvilja genom att pålägga de
större inkomsttagarna en särskild värnskatt. Tydligen har man emellertid
räknat med ett starkt motstånd fran de mäktigas sida mot en sådan åtgärd,
och. därför går man i stället in för att tillgripa den bekväma vägen att genom
en indirekt beskattning taga ut beloppet från arbetarna och andra mindre inkomsttagare.

\i hysa den uppfattningen, att sådana åtgärder icke äro ägnade att uppmuntra
försvarsviljan hos folkets stora massa. Jag tror, att det inte är alldeles
ur vägen att vid behandlingen av denna fråga också ägna denna sida
ay saken en viss uppmärksamhet. Vi äro alltså i princip motståndare till indirekt
beskattning. Därvidlag göra vi intet undantag för spritskatterna.
Tvärtom skulle vi vilja hävda, att spritskatterna äro osmakligare än de övriga
indirekta skatterna. Spritskatterna lia nämligen inte, som man vill söka göra
gällande från visst håll inom nykterhetsrörelsen, någon nykterhetsbefrämjande
uppgift. Jag tror inte, trots att det alltjämt finnes representanter för
denna rörelse, som hysa en sådan, uppfattning, att dessa befinna sig i majoritet,
utan att de bli alltmer fataliga. Jag tror inte det finns så många, som
stå fast vid denna uppfattning, att: spritbeskattningen, d. v. s. det förhållandet
alt spriten blir dyrare, skulle motverka supseden. Det är betecknande, att
en sådan avsikt inte heller är förknippad nied denna beskattning. Tvärtom
bygger ju denna beskattning på förutsättningen, att det svenska folket skall
supa minst lika mycket som förut, örn inte detta vore fallet, örn herr Wigforss
håde för avsikt att genom en fördyring av spriten minska konsumtionen,
då kunde nian inte räkna nied att balansera budgeten med spritskattemedel.
Det gar sålunda inte att göra den invändningen, att det står var och en
fritt att erlägga denna spritskatt, d. v. s. att supa eller att låta bli att göra
det. Örn budgetens balansering är beroende av en orubbad spritkonsumtion,
sa följer därav, att statsmakterna mäste förutsätta, ja önska, att superiet fort -

116

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Äng. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (Forts.)
sätter, och, varför inte, att det ökas, så att också statsinkomsterna ökas. Den
spritskattepolitik, som staten för, leder alltså till en konservering av supseden,
och det anse vi icke vara nykterhetspolitik. Vi betrakta det såsom varande
en politik, som står dåligt i samklang med de uttalanden, herr Wigforss
gjorde häromdagen i ett interpellationssvar angående spritreklamen.

Jag framhöll, att spritbeskattningen har en särskilt osmaklig karaktär.
Det är därvid icke blott fråga örn att denna beskattning liksom all annan
indirekt beskattning är ett medel att av de fattiga uttaga vad man ej vill
eller vågar taga av de rika. Spritbeskattningen utgör dessutom en spekulation
i folkets smak för sprit, en spekulation, örn jag sa far uttrycka mig, i det
svenska folkets brännvinstörst. Detta gör saken sa. oerhört osmaklig: statsmakterna
tvingas faktiskt på grund av en sadan politik att utgå ifrån att varje
medborgare skall konsumera den sprit, som han såsom laglydig medborgare
har rätt att få.

Vi ha sagt i vår motion, och vi vidhålla det, att med varje nytt steg staten
tager på den inslagna vägen i fråga örn spritbeskattningen blir en återgång
till en sund nykterhetspolitik allt svårare. Jag tror, att ingen kan jäva det
påståendet.

Det finns sålunda enligt min mening intet skäl, som talar för att staten
skall rädda bolagen och de större inkomsttagarna från en något ökad beskattning
och istället spekulera i en fortsatt spritkonsumtion bland folket. Alla
skäl, både moraliska och ekonomiska, tala tvärtom för att man genom en ökad
beskattning av bolagen skall skaffa fram de miljoner, som man nu avser att
låta svenska folket, praktiskt talat, supa ihop åt staten. °

Herr talman! Med vad jag här har sagt ber jag att få yrka bifall till vår
motion, i vad den avser det föreliggande ärendet.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionerna I: 158 och II: 317 bifölles
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionerna
1:342 och 11:513, såvitt dessa motioner avsåge omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, bifölles; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 13.

Ordet lämnades härefter till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens
föredragningslista skola bland två gånger bordlagda ärenden uppföras
först statsutskottets utlåtanden nr 257—261 och därefter bankoutskottets utlåtanden
nr 66—69 samt slutligen övriga ärenden i den ordning, i vilken de
finnas upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets memorial och utlåtande:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande av propositionen
nr 282 angående överenskommelse örn skyddet av Alandsöarnas neutralitet; -

Fredagen den 9 juni 1939 e. m.

Nr 39.

117

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse med återkallande av propositionen
nr 283 angående förslag till lag om ändrad lydelse av § 28 mom. 2
värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443);

nr 9, i anledning av väckta motioner angående Ålandsfrågan;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande av propositionen
nr 165 angående godkännande av ett i London den 21 december 1938
undertecknat avtal mellan Danmark, Finland, Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland, Norge samt Sverige angående begränsning av flottrustningar
och utväxling av upplysningar örn byggnad av krigsfartyg; och
nr 11, angående ersättning till dess tjänstemän;

bevillningsutskottets memorial, nr 41, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

bankoutskottets memorial och utlåtanden nr 70, angående instruktion för
nästkommande riksdags bankoutskott;

nr 71, angående ändrade bestämmelser i bankoreglementet och reglementet
för riksgäldskontoret rörande kompetensvillkor för erhållande av tjänst i riksbanken
och riksgäldskontoret;

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändring i vissa
delar av bankoreglementet;

nr 73, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till personalförteckning samt till avlönings- och pensionsstat för riksbanken
m. m.;

nr 74, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

nr 75, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m m.; och

nr 76, angående tilläggsarvoden till sekreterarna hos andra kammaren samt
konstitutions- och bevillningsutskotten; samt

första lagutskottets memorial, nr 48, angående arvode åt dem, som inom
första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nied
förslag till allmän förfogandelag m. m. jämte vissa andra ärenden.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Ledighet fran riksdagsgöromalen beviljades herr Erlander under 2 dagar
fr. o. m. den 10 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.15 på natten.

In fidem
Sune Norrman.