1939. Andra kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1939:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 38

Onsdagen den 7 juni.

Kl. 11 £. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som anförde:
Herr Lithander har till mig riktat den frågan örn jag vid eventuellt blivande utredningar
berörande hyreslagstiftningen, i större utsträckning än vad som hittills
varit fallet ämnade bereda tillfälle åt det stora antal fastighetsägare, som
icke tillhöra fastighetsägareföreningar att, eventuellt genom besvarande av frågeformulär,
yttra sig beträffande för samtliga fastighetsägare i riket synnerligen
viktiga frågor, innan förslag till lagstiftning förelägges riksdagen.

Mitt svar är, att då förslag till ny hyreslagstiftning ligger å riksdagens
bord, har jag för närvarande icke planlagt någon ytterligare utredning på
området.

Härefter yttrade

Herr Lithander: Herr talman! Yad som givit anledning till min fråga

är just den omständigheten, att tillfälle icke beretts fastighetsägarna att i
den utsträckning, som på detta håll ansetts önskvärd, yttra sig över det föreliggande
förslaget till ny hyreslagstiftning. Jag har därför funnit det påkallat
att fråga, örn herr statsrådet vore villig att vid blivande utredningar av
liknande slag vidtaga åtgärder till rättelse av det utav mig påtalade förhållandet.
Enbart i Stockholm, Göteborg och Malmö finns det, lågt räknat, över

30,000 fastighetsägare, vilka komma att beröras av den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Av dessa fastighetsägare äro endast cirka 5,000 medlemmar i de föreningar,
som blivit tillfrågade om sin uppfattning rörande lagförslaget. De
övriga ha av olika anledningar — ofta på grund av de höga avgifterna — icke
velat ansluta sig till någon förening. Det är här fråga örn personer, som icke
bruka göra mycket väsen av sig men som utgöra en mycket viktig kategori
bland skattebetalarna. Det vore icke mer än rimligt och riktigt, att tillfälle
beredes dessa fastighetsägare, som stå utanför föreningarna, att, exempelvis
genom ett frågeformulär, giva uttryck åt sin uppfattning örn ett lagförslag, som
i hög grad berör deras intressen, innan förslaget framlägges för riksdagen. Jag
ber att få fästa herr statsrådets uppmärksamhet på att det spörsmål, jag nu
tagit upp, har betydelse inte bara för fastighetsägarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö utan för fastighetsägarna i hela riket. Säkerligen skulle ett allmänt
önskemål bli tillgodosett, örn herr statsrådet eller det statsråd, som sitter
nästa gång ett förslag till hyreslag föreligger, skulle vilja beakta de synpunkter,
jag här framfört. Det står nu i riksdagens protokoll, att den förevarande
frågan blivit framställd, och jag hoppas, att, vilken regering vi än komma att
få, denna skall beakta det ingalunda orimliga önskemål, jag nu framfört.

Jag ber emellertid att få tacka för att jag har fått svar.

Härmed var överläggningen slutad.

Andra hammarens protokoll 1939. Nr 38. 1

Svar på fråga.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

§2.

Svar på fråga. Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde:
Herr Senander har till mig riktat den frågan, huruvida regeringen ämnade
vidtaga åtgärder för att tillmötesgå från vissa grupper av till beredskapstjänst
inkallade värnpliktiga gjorda framställningar örn förhöjning av avlöningen.

I anledning härav vill jag erinra örn att årets riksdag hos Kungl. Maj :t hemställt
örn utredning, bland annat, rörande frågan örn förbättrad dagavlöning åt
värnpliktiga i allmänhet.

Utredning i nämnda hänseende kommer att omedelbart igångsättas. Därvid
kommer också frågan örn ändrade bestämmelser angående understöd åt värnpliktigas
familjer att upptagas till behandling. Min förhoppning är, att utredningsresultatet
skall föreligga i så god tid, att förslag i ämnet skola kunna
framläggas för nästa års riksdag.

För årets riksdag komma således icke att framläggas några förslag i förevarande
hänseende.

Härpå yttrade

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att få framföra ett tack till försvarsministern
för det svar, han lämnat på min fråga. Jag måste emellertid
beklaga, att det icke finns möjlighet att redan nu vidtaga åtgärder av det slag,
jag angivit i min fråga. För att tillvarataga den försvarsvilja, som faktiskt
finnes hos vårt folk, är det enligt vår uppfattning av synnerlig vikt, att man
tillgodoser de värnpliktigas krav på någorlunda anständig avlöning och att
man beträffande värnpliktiga familjeförsörjare tillser, att deras familjer erhålla
ett understöd, som någorlunda tryggar deras existens.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Svar ä Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll på begäran
interpellation, ordet och yttrade: Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot, herr

Karlsson i Grängesberg, till mig framställt följande fråga:

»Ämnar herr statsrådet vidtaga några åtgärder med anledning av riksdagens
skrivelse av den 5 maj 1936 rörande frågan örn befrielse för mindre bemedlade
uppfinnare från att erlägga ansöknings- och utfärdningsavgifter vid sökande
och beviljande av patent, och kan förslag till riksdagen vara att förvänta i
detta ärende?»

Enligt 1884 års förordning angående patent skall vid patentansökning fogas
s. k. ansökningsavgift av 50 kronor. Innan ansökningen slutligen prövas, skall
därjämte betalas dels en s. k. utfärdningsavgift, likaledes av 50 kronor, avsedd
bland annat att bekosta utgifterna för tryckning av patentbeskrivningen m. m.,
dels ock stämpel å patentbrevet med 10 kronor, örn ansökningen avslås, återbetalas
utfärdnings- och stämpelavgifterna, varemot ansökningsavgiften behålles
av statsverket.

Den av interpellanten omnämnda riksdagsskrivelsen är föranledd av en av
interpellanten m. fl. väckt motion i ämnet och utmynnar i framställning till
Kungl. Maj :t att föranstalta örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning
mindre bemedlade uppfinnare må befrias från erläggande av ansöknings- och
utfärdningsavgifter vid sökande och beviljande av patent samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Med anledning av denna riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Maj:t den

Onsdagen den 7 juni 1939 f. in.

Nr 38.

Svar å interpellation. (Forts.)

22 maj 1936 patent- och registreringsverket att verkställa och till Kungl. Maj:t
inkomma med den begärda utredningen jämte förslag i ämnet. Utredningen
har ännu ej slutförts. Anledningen härtill torde bl. a. ha varit, att under åren
1936—1937 aktualiserades den redan tidigare övervägda frågan om gemensam
nordisk revision av patentlagstiftningen. I juni 1938 tillkallade chefen för
justitiedepartementet enligt Kungl. Majrts bemyndigande såsom utredningsman
för Sveriges del generaldirektören och chefen för patent- och registreringsverket.
_ Åt utredningsmannen uppdrogs därvid tillika att deltaga i överläggningar
i ämnet med utsedda delegater för Danmark, Finland och Norge.

Ehuru gällande patentlagstiftning är ett resultat av gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete,
råder vad patentavgifterna beträffar ej enhetlighet inom de
nordiska länderna. Den danska lagstiftningen giver möjlighet till befrielse
från avgiftsskyldighet av det slag, som avsetts i den av interpellanten m. fl.
väckta motionen. Finland och Norge befinna sig däremot i förevarande hänseende
på den svenska ståndpunkten. Enligt vad jag inhämtat, har frågan nu
vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling vid den internordiska utredningen
i syfte att undersöka möjligheterna för att även på detta område
framgå efter gemensamma linjer. Det torde dröja, innan det pågående lagstiftningsarbetet
blir avslutat. För min del skall jag undersöka, huruvida utredningen
kan påskyndas, eventuellt genom att lösbrytas ur sammanhanget med
revisionen av patentlagstiftningen i dess helhet.

Härpå anförde

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag ber att få tacka herr

handelsministern för det svar, jag har fått på min interpellation. Jag vill också
uttala min tillfredsställelse över svarets innehåll. Med hänsyn till innehållets
positiva natur kan jag, herr talman, fatta mig kort och begränsa mitt
anförande. Handelsministern har i sitt svar erinrat om de överläggningar,
som för närvarande pågå rörande frågan om en gemensam nordisk revision av
patentlagstiftningen. Vid den internordiska utredningen har, enligt vad herr
handelsministern ^meddelat, även det spörsmål som jag berört i min interpellation,
varit föremål för behandling, och överläggningar ha förts i syfte att undersöka
möjligheterna att även beträffande det spörsmålet gå fram efter gemensamma
linjer. Denna internordiska utredning kommer säkert att draga
ut på tiden åtskilliga år, och det är med särskild tillfredsställelse jag nu erfår,
att handelsministern vill påskynda utredningen och är beredd att eventuellt
utbryta den speciella fråga, som det här gäller, ur sammanhanget med revisionen
av patentlagstiftningen i dess helhet. Då handelsministern, på sätt som
bär har skett,_ uttalat sitt positiva intresse för ett bättre stöd åt de fattiga uppfinnarna
här i landet, är jag ganska förvissad om, att vad som kan göras också
kommer att bli gjort, för att föra den här föreliggande frågan framåt.

Jag vill, herr talman, endast understryka vad jag anförde 1936, när riksdagen
med anledning av min då väckta motion behandlade denna fråga och avlät
sin skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet. Jag framhöll, att det är ett samhällsintresse,
att de fattiga uppfinnarna här i landet få en bättre hjälp och ett mer
effektivt stöd från statsmakternas sida än vad nu är fallet. Den närmast till
hands liggande stödåtgärden är ju, att de mindre bemedlade uppfinnarna, så
långt detta är möjligt, befrias från de betungande patentavgifterna. Men
även andra stödåtgärder för de mindre bemedlade uppfinnarna kunna vidtagas.
Vid behandlingen av denna fråga vid 1936 års riksdag framförde jag
under debatten en del synpunkter beträffande dylika tänkbara åtgärder. Jag
skall icke nu ta tiden i anspråk med att upprepa vad jag då anförde. Jag

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Svar å interpellation. (Forts.)

vill för dagen — till den verkan det hava kan för den fortsatta behandlingen
av frågan — bara hänvisa till de synpunkter, som jag 1936 framförde i min
motion och i mitt anförande här i kammaren. Jag vill sluta med att ännu en
gång uttala min tillfredsställelse över herr handelsministerns påtagliga intresse
för den fråga, jag här tagit upp, och jag vill också uttala den förhoppningen,
att handelsministern skall finna framkomliga vägar för att bringa de mindre
bemedlade uppfinnarna här i landet ett mer effektivt statligt stöd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar å Ordet lämnades härefter på begäran till
interpellation. för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som yttrade:

Herr Lövgren har — efter en redogörelse för den enligt hans mening illojala
konkurrens, som i vårt land i vissa fall och i ingalunda obetydlig utsträckning
bedrives beträffande tillverkningen och försäljningen av parfymer, hårvatten
och kosmetiska preparat av olika slag såsom puder, smink, hudkrämer, hårborttagningsmedel,
toalettvål och vissa slags läkemedel —- till mig riktat två
frågor, nämligen dels örn jag delade interpellantens uppfattning, att av honom
omförmälda reklammetoder utgjorde ett allvarligt missförhållande inom svenskt
affärsliv och dels örn jag ville medverka till att gällande lag mot illojal konkurrens
och Madridkonventionen till bekämpande av oriktig ursprungsbeteckning
utnyttjades i kampen mot illojala affärsmetoder så långt detta vore möjligt
samt framlägga förslag till skärpning av denna lagstiftning, örn den i sin
nuvarande form visade sig ineffektiv vid bekämpandet av humbug och illojala

metoder. .

Såsom svar härå vill jag till en början framhålla, att de missförhållanden,
för vilka interpellanten närmare redogjort, uppenbarligen äro av den art, att
åtgärder för att söka undanröja dem böra vidtagas. Möjligheter till ett framgångsrikt
ingripande torde dessbättre föreligga redan enligt gällande lagstiftning.
1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller i
1 § föreskrifter rörande illojal reklam. Straff stadgas där för den, som i utövning
av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag eller skylt
eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett
större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående
verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig
uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt anbud. Berättigad
att anställa talan är i första hand allmän åklagare men därjämte varje
näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren som den, inom vilken brott
begåtts, ävensom varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,, safrand;
näringsidkare, varom nyss nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att kära inför domstol.

Ytterligare bestämmelser av betydelse i förevarande sammanhang återfinnas
i 1914 års lag angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig
ursprungsbeteckning och saluhallande av oriktigt märkta varor. X lagens .1 §
stadgas förbud mot att dels på utländsk vara, som är avsedd till försäljning,
anbringa beteckning, som giver varan sken av att hava frambragts eller till
verkats i Sverige, dels ock saluhålla utländsk vara, åt vilken givits sken av
att hava frambragts eller tillverkats i Sverige. Därefter stadgas i lagens 2 §,
att Honungen med avseende a främmande stat äger förordna, att de nyss omnämnda
bestämmelserna i 1 § skola äga motsvarande tillämpning i fråga örn
beteckning, genom vilken vara från Sverige angives vara frambragt eller till -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Svar å interpellation. (Forts.)

verkad i den främmande staten. Förbrytelse enligt denna lag åligger det allmän
åklagare att åtala. Genom en kungörelse av år 1933 angående skydd för
vissa utländska ursprung;sbeteckningar har — i anslutning till beslut, att Sverige
från oell med den 1 januari 1934 skulle biträda den i Madrid år 1891 träffade,
i Washington år 1911 och i Haag år 1925 reviderade överenskommelsen
angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror —
förordnande enligt 2 § i 1914 års lag meddelats beträffande bl. a. Frankrike,
Storbritannien och Tyska riket.

Det framgår av vad jag nu anfört, att gällande lagstiftning skänker vissa
möjligheter till ingripande mot de missförhållanden, som interpellanten påtalat.
Därest emellertid tillfredsställande resultat icke skulle uppnås genom
anlitande av de vägar, som här anvisats, lära statsmakterna bliva nödsakade att
taga skärpningar i lagstiftningen under övervägande.

Vidare anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för

socialdepartementet få framföra ett hjärtligt tack för svaret på min interpellation.
Jag är övertygad örn att efter den deklaration, som statsrådet här gjort,
det skall bli möjligt att för de lojalt arbetande fabrikanterna och affärsmännen
bekämpa de illojala metoder, som nu användas av mindre nogräknade fabrikanter
och affärsmän. Svarets innehåll är sådant, att det gör det onödigt
för mig att hålla något längre anförande för att exemplifiera de metoder,
som användas. Det må emellertid vara mig tillåtet att visa ett litet prov. Här
är en flaska parfym av svensk tillverkning. Flaskan, som förmodligen inte
rymmer mer än IV2 å 2 centiliter, kostar 2 kronor, och innehållet består huvudsakligen
av sprit, som fabrikanten köpt från kontrollstyrelsen, samt dessutom
av någon essens. På den å flaskans framsida anbragta etiketten angives
»Bourjois Paris — France» som tillverkare. Det är först efter påtryckning
från kontrollstyrelsen, som fabrikanten förmåtts att i botten på flaskorna
med den ifrågavarande parfymen anbringa en liten lapp med orden »tillverkat
i Malmö». Ett annat prov. Här är ett preparat, som säges vara bra
mot transpiration. Det har på ömse sidor etiketter, där det står, inte »made
in U. S. A.» utan »printed in U. S. A.». Detta preparat är tillverkat i
Stockholm. Jag har i min bänk ungefär ett halvt dussin liknande preparat,
men jag skall icke närmare redogöra för dem. Var och en är i tillfälle att ■—
framför allt i veckopressen — konstatera, vilken humbugsflora som existerar
på detta område. När jag framställde min interpellation, var det framför allt
därför, att dessa humbugsmakare tjäna så mycket pengar, att de börja bli
en makt i det svenska samhället. De korrumpera annonsmarknaden, och för
tidningarnas ekonomichefer utgöra det ett verkligt plågoris, ty lika naturligt
som det är för ekonomichefer att vilja ha inkomster på annonser, lika litet
vilja de medverka till att bedraga sin läsekrets. Humbugen växer emellertid
undan för undan. Jag undrar, örn icke de svenska fabrikanterna inom
den kemisk-tekniska branschen med hänsyn till innehållet i det svar, som jag
har fått på min interpellation, borde följa de amerikanska fabrikanternas
exempel och träffa en överenskommelse örn vad som får lov att förekomma
och vad som icke får lov att förekomma i fråga örn annonsering av kosmetiska
preparat, tvålar, parfymer o. s. v. Det är klart, att dylik humbug
florerar icke bara på det här området. Den florerar också på många andra
områden, men det skulle föra alldeles för långt att giva exempel på detta.
Kammarens ledamöter kunna emellertid, örn de bara bläddra i veckotidningarna
— även veckotidningar, som man borde vänta bättre av — få se exempel

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Svar å interpellation. (Forts.)

på humbug av den art, jag åsyftat i min interpellation. Jag tror, att örn de
lojalt arbetande affärsmännen och fabrikanterna sluta sig samman i syfte att
skapa renare och redbarare reklammetoder, kommer den här humbugsfloran
att minskas och det svenska folket att bli mindre uppskörtat än vad det nu
blir av alla dessa humbugsfirmor.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Herr Lövgren har ansett sig
böra tacka herr statsrådet och chefen för socialdepartementet för det svar han
fick. Jag anser mig pliktig att i min tur framföra ett tack till herr Lövgren
för att han fört på tal denna enligt min mening synnerligen viktiga fråga angående
den illojala konkurrensen.

När jag i protokollet tog del av herr Lövgrens interpellation kom jag underfund
med, att stora stycken av denna interpellation skulle ha kunnat tillämpas
på frågan angående färgning av margarin. Det är ju också en form av
illojal konkurrens, och jag ber att få tacka herr Lövgren för att han fört denna
fråga på tal. Jag hoppas att herr socialministern, när han finner sig föranlåten
att ingripa i här berörda spörsmål, också har sin uppmärksamhet riktad
på margarinfärgningsfrågan.

Det skulle ju varit bra att ha ett stycke färgat och ett stycke ofärgat margarin
till hands som demonstrationsmaterial. Jag tror, att ett sådant demonstrationsmaterial
på ett mycket effektivt sätt skulle belyst olikheterna.

Jag ber emellertid, herr Lövgren, att få tacka.

Herr Lindskog: Herr talman! När jag hörde socialministern yttra sig och
hörde herr Lövgren tacka honom och visa sina flaskor, kunde jag inte motstå
frestelsen att erinra örn en liten episod, som hände för några år sedan, då
jag i konstitutionsutskottet tillåtit mig att göra anmärkning mot ett lån, som
hade lämnats till ett skönhetsinstitut. Jag påvisade då från denna talarstol,
att precis dessa illojala metoder hade använts av detta skönhetsinstitut, som
fått stöd från statens sida.

Jag har begärt ordet blott och bart för att säga, att jag på grund av denna
min då framförda anmärkning gång på gång blivit föremål för rätt så skarpa
angrepp från olika håll. Senast vid årets dechargedebatt nämndes det från ett
håll, att jag älskade pikanterier, eftersom jag tagit fram frågan om detta skönhetsinstitut,
som på detta sätt fått stöd från statens sida, fastän det bevisligen
tillämpade illojala affärsmetoder.

Jag har, herr talman, använt detta tillfälle för att uttala den, jag kanske
skulle säga förhoppningen örn också inte den förväntan, att de angrepp, som
mot mig så många gånger ha riktats för denna sak, hädanefter kanske komma
att upphöra.

Herr Vougt: Herr talman! Det förvånar mig, att herr Lindskog i detta
sammanhang uttalar, att det skönhetsinstitut. som för några år sedan förekom
i konstitutionsutskottets handlingar, skulle bevisligen ha använt illojala
metoder. Det är mig inte bekant. Men jag vet, att den gången gällde det att
förhindra betydande avskedanden inom firman. Det var således ett arbetslöshetsproblem,
som det gällde då och ingenting annat.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag vill endast tillägga, att jag vid ifrågavarande
tillfälle stod i denna kateder och med en flaska i handen utförligt bevisade
och sedan för socialministern också visade, hurusom illojala affärsmetoder
hade använts.

Det förefaller dock vara rätt rimligt, att innan ett statsunderstöd lämnas åt

Onsdagen den 7 juni 1939 £. m.

Nr 38.

Svar å interpellation. (Forts.)

en firma, man i någon mån gör sig förvissad örn att icke dylika metoder använts.
Örn en sådan föregående undersökning icke har förekommit, så har i
varje händelse en underlåtenhetssynd enligt min mening blivit begången. Sedan
ingår jag inte alls på frågan, huruvida ett skönhetsinstitut i och för sig
är ett företag av den art, att det förtjänar understöd eller inte.

Herr talmannen lät, sedan herr Lindskog slutat sitt anförande, klubban falla
och yttrade: Jag hoppas, att kammarens ledamöter icke föra in diskussionen

på andra ämnen än det, som nu föreligger.

Härpå anförde:

Herr Kilbom: Jag ber, herr talman, att få förena mig i det tack, som

uttalats till herr Lövgren för hans påtalande av de illojala metoder, som inom
viss del av affärslivet kommit i tillämpning. Men jag vill i anslutning till *
detta tack också framföra en protest mot den politiskt illojala metod, som herr
Lindskog tillämpat i debatten.

Herr Yougt: Herr talman! Detsamma som herr Kilbom nyss sade var

det också min avsikt att framföra, då jag begärde ordet.

Jag vill inte gå in på sakfrågan, men jag vill erinra örn att herr Lindskog
den gången önskade, att konstitutionsutskottet skulle slå sig ned såsom ett
slags krets av kosmetiska experter för att utröna, huruvida ifrågavarande kosmetiska
medel voro sådana, att det givna lånet var berättigat. Det var detta,
som konstitutionsutskottet icke ville göra.

Herr Lindskog: Herr talman! Med anledning av herr Yougts sista an förande

vill jag säga, att jag begärde inte den gången att konstitutionsutskottet
skulle ställa sig som kosmetiska experter i högre grad än vad herr Lövgren
nu gör, när han begär att kammaren skall ägna uppmärksamhet åt hans
framställning.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll ordet och Svar å
anförde: Herr talman! I en med denna kammares tillstånd framställd inter- interpellation.
pellaton har herr Mosesson påtalat den alkoholdrycksreklam, som bedrives i
vårt land, och i anknytning därtill till mig riktat följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat den alkoholdrycksreklam, som under de
senare åren bedrivits i vårt land, delvis i anmärkningsvärda former, och anser
statsrådet, att dylik reklam är väl förenlig med vår alkohollagstiftnings andemening
och med samhällets djupare intressen?

2) Vill statsrådet söka åstadkomma, att i första hand uppenbart oriktig
och sakligt vilseledande alkoholdrycksreklam beivras på lagstiftningens väg
och i andra hand att alkoholdrycksreklam överhuvud taget avskaffas eller begränsas
antingen genom lagstiftning eller genom auktoritativ vädjan till enskilda
företag och sammanslutningar, som härvidlag främst äro ansvariga?

örn man med alkoholdrycksreklam avser annonsering eller annan reklam till
förmån för avsättning av sådana drycker, som innehålla mer än 21/* volymprocent
alkohol, så måste man i likhet med interpellanten konstatera, att denna
annons- och reklamverksamhet förekommer i en betydande omfattning i
vårt land. Såsom interpellanten framhållit, utöva de halvstatliga eller under
kontroll av staten stående företagen, aktiebolaget Vin- & spritcentralen samt

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Svar å interpellation. (Forts.)

systembolagen, icke någon till allmänheten riktad reklam för de varor, som _av
dem tillhandahållas. Den här åsyftade reklamen bedrives av privata industrier,
framför allt tillverkare av maltdrycker och vissa alkoholhaltiga preparat,
samt vidare av utländska företags försäljare eller agenter, vilka alla ha
ett ekonomiskt intresse av att driva upp omsättningen.

Den ledande grundtanken i den svenska alkohollagstiftningen är otvivelaktigt
den, att förbrukningen av drycker, som äro ägnade att framkalla rusverkningar,
skall i möjligaste mån begränsas. I gällande rusdrycksförsäljningsförordning
är stadgat, att ali försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas
så, att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Ehuru man i
detta direktiv till synes endast tagit sikte på skadeverkningarna av rusdrycksförsäljningen,
är det tydligt, att man därmed även åsyftat en begränsning av
själva försäljningen, då all erfarenhet ger vid handen, att en ökad försäljning
medför ökade tillfällen till missbruk. Med hänsyn härtill är det klart, att åtgärder,
som äro ägnade att stimulera förbrukningen, icke kunna sägas vara
väl förenliga med alkohollagstiftningens andemening. Det avlägsnande av
de privatekonomiska intressena inom alkoholhanteringen, som redan i stor utsträckning
ägt rum inom såväl partihandeln som detaljhandeln, har ju också
syftat till att avlägsna varje intresse av att öka försäljningen av rusdrycker.
Då reklamverksamheten går ut på att åstadkomma en sådan ökning, kommer
denna verksamhet givetvis i strid med den grundsats, som varit en av huvudlinjerna
i svensk lagstiftning på detta område, och det föreligger därför även
enligt min uppfattning anledning att överväga vidtagande av åtgärder gentemot
denna propaganda, framför allt emot den som sker under mer eller mindre
anstötliga former eller som rör sig med vilseledande eller till sanningshalten
tvivelaktiga påståenden. Särskild uppmärksamhet synes därvid böra ägnas
åt den reklam, som bedrives för olika slag av essenser, och åt frågan örn utlämnande
av sprit för tillverkning därav. Att helt förbjuda varje slag av reklam
för alkoholhaltiga drycker lärer emellertid, så länge försäljningen av dessa
drycker utgör en lagligen tillåten näring, knappast kunna komma i fråga.

Frågar man sig, vilka möjligheter som stå till buds då det gäller att begränsa
alkoholdrycksreklamen överhuvud taget och särskilt att komma till rätta
med avarterna av densamma, så måste det till en början konstateras, att nu
gällande lagstiftning icke torde innehålla något stadgande, på grund varav
ett ingripande skulle kunna ske. Då denna fråga tidigare i olika sammanhang
varit på tal, har det med rätta framhållits, att ett genom speciallagstiftning
stadgat förbud mot utbjudande av viss vara, vars spridande av särskilda skäl
icke anses önskvärt, icke skulle bliva effektivt utan ett motsvarande förbud i
tryckfrihetsförordningen. Den reklam, varom här är fråga, sker till stor del
och måhända företrädesvis genom spridande av tryckta skrifter eller genom
annonser i tidningar och tidskrifter. Genom speciallagstiftning skulle man
visserligen kunna förbjuda utbjudandet av alkoholhaltiga drycker och stadga
straff för den, som gjort utbjudandet, men då man härigenom icke skulle kulina
träffa personer i utlandet, skulle ett effektivt bekämpande av den utländsk
reklamen med nödvändighet förutsätta, att boktryckare och tidningsutgivare
bär i landet kunde ställas till ansvar för den reklam, som utginge från tryckeriet
eller inflöte i tidningen. En grundlagsändring i syfte att införa förbud mot
alkoholdrycksreklam förefaller emellertid att vara en åtgärd, som icke bör
övervägas, förrän andra utvägar visat sig resultatlösa.

Såsom en möjlig utväg återstår då •— såsom interpellanten själv ifrågasatt
— en auktoritativ vädjan till enskilda företag och sammanslutningar, som härvidlag
främst äro ansvariga. Det förefaller icke osannolikt, att åtskilligt kan
stå att vinna på denna väg, och jag är därför beredd att låta genom kontroll -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Svar å interpellation. (Forts.)

styrelsen samt aktiebolaget Vin- & spritcentralen rikta hänvändelser till vederbörande
i det syfte, som med interpellationen avses. Skulle dessa hänvändelser
icke medföra åsyftat resultat, torde frågan örn erforderliga åtgärder få
upptagas till förnyat övervägande.

Härpå yttrade

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har dubbel anledning att vara tacksam
mot herr statsrådet, nämligen dels därför att han varit så vänlig att svara,
dels därför att han svarat på det sätt som han gjort.

Den långa föredragningslista, som kammaren har framför sig, förbjuder
mig att vid detta tillfälle uttala något mera än detta tack. Det svar, som
herr statsrådet här givit, ger ju vid handen att han, i likhet med vad jag
givit uttryck åt i min interpellation, anser denna reklam för obehövlig, skadlig
och i strid med den idé, som ligger till grund för vår alkohollagstiftning, och
herr statsrådet antydde att han ville genom olika medel söka komma denna
annonsering och annan reklam till livs.

Såsom herr statsrådet förstår, innebär min framstöt naturligtvis ingen önskan
att på något sätt trakassera eller komma människor till livs på ett otillbörligt
sätt, utan här är ett led i de bekymmer, som jag och många tusen andra lia över
den utveckling, som äger rum i vårt land. Förra året ökades, såsom jag förmodar
kammarens ledamöter veta, antalet motboksinnehavare med 80,000,
och här i kammaren finns för visso icke en ledamot, som icke är bekymrad
inför en sådan utveckling.

Den annonsering, som det här gäller, vädjar ju till en annan art av konsumtion
— den som inte ligger under ransoneringssystemet — och är således
ägnad att ytterligare stimulera till alkoholkonsumtion- utöver den eggelse,
som givetvis ligger däri, att antalet motboksinnehavare ökat på det sätt som
jag har angivit.

Jag är glad över att chefen för finansdepartementet, såsom jag förstår, delar
den oro, som jag och många andra hysa över den utveckling, som i detta
avseende försiggår i vårt land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtanden nr 1—6, statsutskottets
utlåtanden nr 247—-256 samt bevillningsutskottets betänkanden nr
38—40.

§ 7.

Föredrogs sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts memorial, nr 7, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes ånyo första lagutskottets utlåtande nr 47 och
andra lagutskottets memorial nr 43.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan;

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. anvisande
av medel
för beredande
av ersättning
för vissa
förskingrade
förmyndare
medel.

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
till pastorer vid svenska församlingar i utlandet m. m.; och

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för vissa skador och kostnader till följd av Ume- och Vindelälvarnas
översvämning år 1938 jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa
förskingrade förmyndarmedel jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 180 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 10 mars
1939, föreslagit riksdagen medgiva, att under i protokollet angivna villkor
måtte från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utbetalas dels till dödsboet
efter Beda Wikström ett belopp av 40,000 kronor, dels till Per Göran
Palmcrantz likaledes ett belopp av 40,000 kronor, dels ock till Birgitta Thunell
ett belopp av 5,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
dels en i första kammaren av herr A. Sundvik väckt motion, nr 256, dels
ock en i andra kammaren av herrar Dahlbäck och Holmbäck väckt motion, nr
405.

Utskottet hemställde, att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 256 och II: 405 måtte medgiva, att under av
departementschefen angivna villkor finge från förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter utbetalas dels till dödsboet efter Beda Wikström ett belopp av 40,000
kronor, dels till Per Göran Palmcrantz likaledes ett belopp av 40,000 kronor,
dels ock till Birgitta Thunell ett belopp av 5,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustafsson i Benestad, Larsson i Varberg, Jansson i Falun,
Törnkvist, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Tersson i Tidaholm och
Hemsson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition samt motionerna I: 256 och II: 405 icke måtte
vinna riksdagens bifall.

2) av herrar Svensson i Kompersmåla, Taali, Carlström, Nisser, Tersson i
Falla, Isacsson och Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen I: 256 samt med avslag
å motionen II: 405 måtte medgiva, att under av föredragande departementschefen
angivna villkor finge från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
utbetalas dels till dödsboet efter Beda Wikström ett belopp av 40,000
kronor, dels till Per Göran Palmcrantz ett belopp av 113,500 kronor, dels ock
till Birgitta Thunell ett belopp av 5,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Isacsson: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har i proposition till riksdagen framlagt förslag till ersättning
åt vissa personer i anledning av en synnerligen bedrövlig förskingringshistoria,
i vilken det förekommit detaljer, som man måste beteckna som i hög grad
upprörande. I propositionen anhåller justitieministern, att riksdagen skall be -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

vilja anslag, så att man i viss utsträckning skall kunna gottgöra de skadelidande
de förluster som tillskyndats dem genom dessa förskingringar.

Jag kan gott säga, att statsutskottet har funnit, att detta ärende varit ett
av de mest svårlösta, som utskottet haft till behandling under året. Det framgår
även av utskottets betänkande, som visar, att vi utskottsledamöter gått
på icke mindre än tre olika linjer. Det visar, vilken osäkerhet som rått,
då man försökt skipa rättvisa i det föreliggande fallet. Detta ger mig anledning
att redan nu -— liksom vi i allmänhet gjorde i utskottet — uttala den
förhoppningen, att åtgärder skola vidtagas i en eller annan riktning i syfte
att åtminstone skärpa det allmännas kontroll av dess förtroendemäns sätt
att handhava sina uppgifter, d. v. s. i detta fall förvaltningen av myndlingarnas
medel.

Jag tror emellertid, att propositionens avfattning i viss mån bär skulden
till denna tvekan från utskottets sida. Kungl. Maj :t har nämligen ej följt någon
klar linje. Man erkänner till en början i viss mån de skadelidandes rättskrav.
Jag vågar påstå, att redan genom framläggandet av denna proposition
med förslag till ersättning har man erkänt det berättigade i dessa krav. Men
därefter går man över till en annan princip. Man lägger behovsprincipen till
grund för bestämmandet av det belopp, som man föreslår skola utgå. Det är
klart, att det finns skäl även för ett sadant betraktelsesätt, örn inga andra
så i alla fall sparsamhetsskäl. Det är likaledes givet, att man kan göra den
invändningen, att då en myndling efter en förskingring ändå har kvar bortåt
en halv miljon, kan han ej behöva full ersättning. Men det är enligt vår mening
ovidkommande, hur stor förmögenheten är. Är ett brott begånget, skola
de. förskingrade medlen ersättas, och man kan ej låta ersättningens storlek
eli beroende av de skadelidandes sociala och ekonomiska standard. Detta är
den logiska konsekvensen av den tanke, som tydligen även föresvävat statsrådet.

Då nian ej kunnat sammanjämka dessa olika uppfattningar inom utskottet,
har en uppdelning på tre olika linjer skett. Utskottsmajoriteten tillstyrker det
kungl, förslaget, som förutsätter, att man skall ge ersättning efter en viss
graderad skala, enligt vilken de skadelidande vid den minsta förskingringen
få ersättning fullt ut, vid den andra i ordningen med cirka 50 procent och vid
den tredje och största med ungefär 20 procent.

Vi, som ansluta oss till den reservation, som avgivits av herr Svensson i
Kompersmåla m. fl., biträda Kungl. Maj :ts förslag i fråga om de två förstnämnda
fallen. Däremot kunna vi ej godkänna beräkningsgrunden i det sistnämnda
fallet, alltså det Palmcrantzska fallet. Visserligen kan man, som jag
nyss nämnde, säga, att myndlingen bör kunna reda sig utan någon ersättning,
men man fordrar ändå starkare argument, örn man skall göra skillnad
mellan två fall och ersätta en 80,000-kronorsförskingring med 50 procent och
en 243,000-kronorsförskingring med ett belopp, som ej motsvarar mer än omkring
20 procent. Vi ha därför i enlighet med en motion i första kammaren
av herr Sundvik föreslagit, att procentuellt samma tilldelning skulle ske i fallet
Palmcrantz som i fallet Beda Wikström, d. v. s. att även till Palmcrantz
skulle utgå ett belopp av 50 procent av det förskingrade.

Man har nu invänt, att staten ej har vare sig juridisk eller moralisk skyldighet
att ersätta någonting alls, och detta har föranlett vissa utskottsledamöter
att avstyrka varje ersättning. Det är möjligt, att någon juridisk skyldighet
ej föreligger, men en moralisk skyldighet anses i varje fall av många vara
för handen. Jag kan erinra örn att både justitiekanslern, överståthållarämbe -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

tet, statskontoret och till oell med Stockholms stadsfullmäktige ha ansett, att
full ersättning bör utgå.

Det har i denna sak förekommit en liten historia, som förtjänar omnämnas.
När vederbörande svindlare blev fast för sina bravader, drogs självfallet saken
inför domstol av målsägarna i syfte att de skulle söka få ersättning. Målet
handlades vid Stockholms rådhusrätt, vilken ådömde Stockholms stad ersättningsskyldighet
med fulla beloppet av det förskingrade. Domen överklagades
hos Svea hovrätt, som upphävde rådhusrättens dom. Målet fullföljdes
till Högsta domstolen, som fastställde hovrättens utslag. Om ej detta i någon
mån engagerar staten moraliskt, så vet jag ej, vad som skulle göra det.
Örn ej dessa båda statliga domstolar upphävt rådhusrättens dom, hade myndlingarna
i dag haft kvar sina medel. På grund av detta anser jag, att staten
i viss mån är moraliskt skyldig att träda emellan.

Då invänder man, att ett beslut att giva ersättning kari få ytterst farliga
konsekvenser. Det är möjligt, men jag frågar mig, örn ej regering och riksdag,
som funnit att ett visst belopp på grund av billighetsskäl bör givas en
person, som fallit offer för en förskingrare, därmed också äro beredda att taga
de konsekvenser, som följa härav. För övrigt ha tidigare liknande fall förekommit,
då riksdagen ej varit rädd för konsekvenserna. I samband nied den
bekanta allmänna-sparbankskraschen för några år sedan beslöt riksdagen
tilldela insättarna visst belopp efter en på visst sätt graderad skala, medan
riksdagen beslöt ersätta de förskingrade förmyndarmedlen fullt ut. Jag vet
ej, vilka konsekvenser som följt av det beslutet, och jag vet ej heller, vilka
skulle följa av ett beslut i dag. Jag förmenar, att riksdagen i dylika fall bör
pröva, vad den anser rättvist och lämpligt. Det kan ej på något sätt, såvitt
jag förstår, bli prejudicerande.

Då vi alltså ej kunnat följa Kungl. Majit i fråga örn den största förskingringen,
så motivera vi detta med att vi omöjligen kunna finna någon rättvisa
i att den som berövas ett så stort belopp som nära 250,000 kronor skall erhålla
den minsta ersättningen. Jag sade tidigare, att det riktiga hade varit
att bevilja full ersättning, vilket tillstyrkts av de nyss nämnda myndigheterna.
Då det emellertid säkerligen ej finns någon möjlighet att få ett. sådant beslut
till stånd, ha vi i stället anslutit oss till det förslag, som angivits i den av
herr Svensson i Kompersmåla m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Jag vet ej vad som kommer att bli riksdagens beslut i denna fråga. Det
råder en viss tvekan på alla håll, men det oaktat är jag övertygad örn att, örn
man vill giva tillbörligt utrymme åt rättvisesynpunkter, man i varje fall gör
detta bäst genom att bifalla den reservation, som jag nyss omnämnde, vilken i
högre grad än Kungl. Maj:ts förslag ger rättvisa åt de myndlingar, som
fallit offer för dessa förskingringar.

Herr talman! Mycket skulle vara att anföra i fråga örn de detaljer, som
finnas i denna bedrövliga historia. Jag skall emellertid ej trötta kammaren
därmed. Den som vill forska närmare i handlingarna, kan gå till propositionen.
Han skall då finna, att det ej är för mycket sagt att beteckna det
hela som en synnerligen upprörande och rättsvidrig sak. Det är av dessa skäl
vi lia i vår reservation föreslagit den ändringen i Kungl. Majits förslag, att
ersättningsbeloppet åt Palmcrantz liksom till Beda Wikströms dödsbodelägare
skall utgå med 50 procent av den lidna skadan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Svensson
i Kompersmåla m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Staxäng, Onsjö och Jallansson i Norrfors.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det framgår ju av utskottets
utlåtande, att statsutskottets ledamöter ha varit synnerligen tveksamma vid
sitt ställningstagande till den föreliggande frågan. Den siste ärade talaren,
som anslutit sig till den ena reservationen, framhöll också detta. Utav statsutskottets
24 ledamöter ha allenast 9 biträtt utskottets hemställan, medan 15
äro anmälda som reservanter, därv 8 för rent avslag på Kungl. Maj:ts proposition
och 7 för den mening, som företrädes av herr Isacsson.

För egen del kan jag icke underlåta att också känna tveksamhet inför denna
fråga, och detta då närmast av det skälet, att ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag innebär, att staten skall taga ansvaret för försummelser, som i tjänsten
gjorts av en överförmyndare. Kungl. Maj :t har emellertid ansett, att eftersom
lagstiftningen ålägger förmyndare skyldighet att stå under offentlig kontroll av
överförmyndare, har staten ett visst ansvar för att överförmyndarna fullgöra sin
kontroll på ett riktigt sätt. Det är närmast ur den synpunkten som Kungl. Maj :t
har föreslagit riksdagen att bevilja medel för att kunna i någon mån ersätta
de förskingrade medlen. När jag nu har varit med om att tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag, har det närmast skett ur den synpunkten, att trots att jag
känner tvekan inför den situationen, att statsmakterna på detta sätt förklara
sig övertaga betalningsansvaret för försumliga överförmyndare, jag ändock ansett
med hänsyn till vad i detta ärende förekommit, att staten bör kunna träda
till och i någon mån ersätta de förskingrade medlen.

Jag har däremot ej kunnat anse, att det vore rimligt, att staten skulle övertaga
hela betalningsansvaret eller ens betalningsansvaret i den omfattning, som
föreslås i den reservation, som fogats till utskottets utlåtande och som är avgiven
av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. Jag erkänner emellertid, herr
talman, att man kan ha olika meningar i denna fråga, och jag anser därför,
att jag ej bör inlåta mig i någon som helst polemik vare sig mot de synpunkter,
som framfördes av herr Isacsson, eller dem, som jag förmodar komma att
framföras av de utskottsledamöter, som i den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Gustafsson i Benestad m. fl. yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
förslag. Det är förklarligt, att man i denna fråga tager ståndpunkt ifrån
ganska subjektiva uppfattningar. För min del ha dessa fört till den ståndpunkt,
som är Kungl. Marits och som sammanfaller med utskottsmajoritetens förslag.

Jag medger sålunda, herr talman, uppriktigt, att man kan ha delade meningar
i själva sakfrågan, och för egen del yrkar jag sålunda bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det nu behandlade utskottsutlå tandet

är i så måtto egendomligt, att reservanterna äro flera till antalet än
de, som biträda utskottets mening. Det beror nu på att ledamöterna gått på
tre olika linjer. Att man ej kunnat ena sig örn en viss lösning, bevisar att
frågan är mycket oklar och att meningarna därför äro odeciderade åtminstone
hos flertalet.

Vi, som stå för den reservation, som är avgiven av herr Gustafsson i Benestad
m. fl., lia ansett, att man, innan man beslutar någon ersättning, bör
göra klart för sig, i vilken omfattning sådana ersättningskrav kunna komma
att resas och efter vilka grunder ett ställningstagande till sådana krav bör
ske. Vidare ha vi ansett, att Kungl. Maj :t bör vidtaga åtgärder för att se
till att det oefterrättlighetstillstånd, som för närvarande synes vara rådande
beträffande förmyndarkammaren i Stockholm, blir undanröjt på ett eller annat
sätt. Om nu Kungl. Maj:t har någon möjlighet att ingripa — därom kan
jag för mitt vidkommande ej yttra mig.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

Det är rätt märkvärdigt, att här resas krav, man kan nästan säga i första
hand, gentemot statsverket, på att detta skall ersätta förluster, som ha uppstått
genom kommunala tjänstemäns åtgöranden. Överförmyndare väljas i allmänhet
av de kommunala beslutande myndigheterna utom i Stockholm, där
särskilda regler gälla för förmyndarkammaren, vilken består av borgmästaren,
assessorer och av magistraten utsedd kanslipersonal. Att magistraten skulle
anses som en statlig institution i den bemärkelse, som vi vanligen fatta detta
begrepp, har jag för min del svårt att förstå. Det må nu förhålla sig hur
som helst med den saken. Jag skall inte vidare resonera därom.

Det som föranlett mig att reservera mig för ett rent avslag är i varje fall
det uttalande, som departementschefen gjort i sin^proposition, då han säger:
»Vid flera tillfällen har inom riksdagen väckts fråga örn införande av vidgat
statligt ansvar för befattningshavares åtgärder. Denna fråga är av mycket
betydande räckvidd. Innan statsmakterna taga principiell ståndpunkt till densamma
torde sålunda en ingående utredning vara erforderlig. Uppenbart är
emellertid, att starka billighetsskäl kunna åberopas för att staten under vissa
förutsättningar ikläder sig ett sådant ansvar.» Riksdagen brukar ju ha den
uppfattningen, att örn förhållandena på ett område böra sättas till och göras till
föremål för utredning, är det olämpligt, att riksdagen, genom beslut på detta
område föregriper en sådan utredning. Det hade varit lämpligare, att, ifall
Kungl. Majit anser, att förhållandena på nu ifrågavarande område böra bli
föremål för utredning, vi fått avvakta resultatet av en sådan utredning, innan
man tager ståndpunkt i princip till en fråga sådan som den förevarande.
Kungl. Majits föreliggande förslag innebär i och för sig måhända inte något
ståndpunktstagande i princip till ifrågavarande spörsmål. Det är en väsentlig
skillnad mellan Kungl. Majits förslag och yrkandet i den reservation, som herr
Isacsson här nyss talade för, och som är avgiven av vissa representanter inom
statsutskottet. Reservanterna ha fastslagit 50 % såsom den norm, som de anse
vara motiverad ur rättvisesynpunkt, som de kalla det. Departementschefen
har ju sagt i sin proposition, att han anser, att billighetsskäl föreligga i detta
fall. Följaktligen har han varit inne på den bogen, att man här skulle verkställa
en skälighetsprövning. Jag menar sålunda, att Kungl. Majits förslag
inte är principiellt så bindande, som det andra förslaget, som här föreligger.
Jag vill göra herrarna i kammaren uppmärksamma på den saken. Om man
säger, att det skall vara 50 % ersättning, är det inte värt, att riksdagen sedan
kommer och muckar, örn Kungl. Majit framlägger ett förslag som går ut på,
att det allmänna skall ersätta sådana här förluster, som kunna uppstå på skilda
områden och speciellt örn det är fråga örn förmyndarmedel. Jag skall inte gå
in på de olika fall, som det här är fråga örn. Jag anser nämligen, att det inte
tjänar någonting till. De fall, som här föreligga, äro emellertid ganska intressanta
och det är med stort intresse vi tagit del av handlingarna i ärendet.

Jag har med dessa ord angivit de motiv, som för oss varit avgörande, när
vi gått på rent avslag i avvaktan på en kommande utredning och nytt förslag
från Kungl. Majits sida. Jag skulle vilja till departementschefen framföra
den vädjan, att iian vidtager de åtgärder, som äro möjliga, för att skydd beredes
myndlingar, d. v. s. främst minderåriga, som inte själva kunna bevaka
sina intressen, och ävenså att statsrådet ser till, att det ordnas upp med de
förhållanden, som existera inom förmyndarkammaren i Stockholm. Jag har,
herr talman, intet yrkande för tillfället.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Rubbestad och Andersson i
Prästbol.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa försking.
. rade förmyndarmedel. (Forts.)

Uhelen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!

Hen siste ärade talaren betonade i sitt anförande, att vi här ha att göra med
följderna av synnerligen beklagliga förhållanden, som lia rått inom Stockholms
förmyndarkammare, och den ärade talaren riktade till ling en uppmaning att
göra var jag kunde för att förebygga, att liknande rättskränkningar gentemot
myndlingar som de, vilka ha ägt rum, skola kunna ske i framtiden. Jag vill
då erinra därom, att redan i fjol tillsattes en kommitté under ordförandeskap
av justitierådet Arthur Lindhagen med uppdrag att komma in med ett förslag
rörande omorganisation av förmyndarkammaren i Stockholm i syfte att få
bättre och mer betryggande regler för dess verksamhet. Jag skall låta mig
angeläget vara att, så snart den kommittén slutat sitt arbete, framlägga förslag
för riksdagen.

Bet är, som den ärade talaren framhöll, på det viset, att dessa överförmyndare
äro tillsätta, av kommunen, men det är dock så, att de handhava en statlig
funktion. Härför måste man anse, att när det gäller att bedöma frågan i vad
mån staten bör vara ersättningsskyldig för deras handlingar bör man tillämpa
samma synpunkter som för tjänstemän, som äro tillsatta av staten. Allmänheten
är skyldig att träda under överförmyndares vård enligt av staten utfärdade
lagar. Man kan således ur synpunkten av sättet för tjänstemännens tillsättning
inte göra någon skillnad mellan dem och statstjänstemän.

Het bär, som de båda ärade talarna erinrade örn, vid flera tillfällen här i riksdagen
varit på tal att införa regler rörande vidgat ansvar för staten för handlingar
som utförts av statens tjänstemän och som tillfoga enskilda skada. Bet
är en° mycket stor och invecklad fråga, vars lösning säkerligen kommer att
taga anatal, och jag har för min del inte ansett, att det var möjligt att i dessa
fall vänta med att bereda riksdagen tillfälle att bedöma, huruvida ersättning
borde utgå till dessa omyndiga, som behandlas i propositionen. Jag har velat
bereda riksdagen tillfälle att besluta i detta ärende, innan dessa personers krets
ännu mera decimeras genom dödsfall än vad hittills varit förhållandet.

... sa,l6des finns några rättsregler, efter vilka man kan gå i det nu

föreliggande fallet, kan nian naturligtvis inte tala om några rättskrav. Hela
detta ärende måste därför bedömas uteslutande ur synpunkten av vad var och
en finnér vara skäligt och staten värdigt i fall sådana som dessa. Det är där■
J . ^ naturligt, att det kan vara olika meningar örn, hur långt man bör gå
i fråga örn det ersättningsbelopp, som bör utgå. Att någonting bör vidtagas,
det tror jag väl ändå, att de flesta av oss äro ense örn, och jag har fäst min
uppmärksamhet vidgått den reservation, som herr Jansson i Falun ansluter sig
till, motiverar sin ståndpunkt huvudsakligen genom en uppskovssynpunkt Hen
säger inte direkt, att det skulle vara obilligt, att ersättning i sådana fall som
det bär föreliggande skulle utgå, men den anser, att förutsättningarna för ett
ställningstagande till det här fallet inte äro tillräckligt utredda. Heil ärade
talaren yrkade ju inte heller avslag på Kungl. Maj :ts proposition i sitt anförande.

Under sådana förhållanden som de nu föreliggande har jag varit mycket
angelägen om att beakta en synpunkt, som nu framförts av herr Jansson i
h alun, den synpunkten nämligen, att man inte skulle lägga propositionen på
sadant sätt, att man därigenom föregrepe den ståndpunkt, som skulle kunna
komma att. intagas i ett blivande lagförslag. Jag hor således inte velat gå in
för den linjen, att man skulle lämna full ersättning. Het är en ståndpunkt som
jag vill avråda ifrån, ty örn vi tänka oss, att det skulle vara fråga örn att en
person tillskyndats en miljonförlust, kan det ändå knappast tänkas komma i
truga, att man skattevägen av en mängd människor, vilkas ekonomiska tillvaro

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

är ganska osäker, skulle utkräva bidrag för att återställa en ojämnhet i iörmögenhetsfördelningen,
som har blivit undanröjd på ^brottslig väg.^ Det kan
inte heller, såvitt jag förstår, vara lämpligt, att man går in för ett ståndpunktstagande
i detta fall, som kunde ge anledning till den slutsatsen, att man skapade
ett prejudikat för att en viss procent borde anses vara lämplig. Jag har
därför inte gått på samma linje, som förordas i en av reservationerna, nämligen
den linjen, att man i de två mest uppseendeväckande fallen ger 50 %. Jag bär
för min del föreslagit, örn man så vill, en fallande skala, så att när det är fråga
örn förskingringar till stora belopp, lämnar man en procentuellt sett lägre ersättning
mot vad förhållandet är, när det är fråga örn en förskingring av ett

mindre belopp. ,

Det är samma synpunkt, som fick uttryck i de regler som riksdagen bestämde,
när det var fråga örn att lämna ersättning till de insättare i allmänna
sparbanken, som hade lidit förmögenhetsförluster till följd av förskingringarna
där. Den tanke, som låg bakom, var väl den, att man skall i första hand
se till, att människor inte genom brottsligt förfarande av statens tjänstemän eller
försummelse av personer, vilka staten satt i förtroendeställning, komma i
det läget att deras dagliga uppehälle sättes i fara.

I detta fall är det ju fråga örn förskingringar gentemot omyndiga, och jag
tror, att vi äro ense örn, att det är alldeles särskilda behjärtansvärda skäl, som
tala’ för att i fall de omyndiga utsättas för förmögenhetsförluster genom
brottsligt förfarande, skall man skydda dem. Den synpunkten kom ju också
till uttryck i de regler som bestämdes vid förlusterna vid allmänna sparbankens
konkurs, i det att man då bestämde, att de omyndiga skulle få full ersättning.
Härvid är emellertid att märka, att det där var fråga örn mycket små
belopp. Det var inte fråga örn belopp å ett par hundratusen kronor, som det
är i ett fall nu. Därför förstår man, att denna synpunkt örn den fulla ersättningen
i det fallet var synnerligen välbefogad. Man kan emellertid inte betrakta
detta som ett prejudikat, som skulle vara tillämpligt i de fall, som nu

föreligga. . .

Jag vågar således säga, att ett bifall till den kungl, propositionen inte är
ägnat att på något sätt föregripa det resultat, vartill en blivande utredning örn
vidgat ansvar för staten för dess tjänstemäns åtgöranden skall komma.

Det är å andra sidan enligt min uppfattning just i detta fall alldeles särskilt
ömmande skäl, som tala för att någonting göres, och jag vågar hoppas, att
kammarens ledamöter vid den billighetsprövning, som var och en efter sina
utgångspunkter underkastar detta ärende, skall komma till den slutsatsen, att
något bör göras för att avhjälpa den skada, som här Ilar tillskyndats omyndiga.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå, att

meningarna skilja sig från varandra i en fråga av denna beskaffenhet. Jag
skall be att få ange några av de synpunkter, som ha varit bestämmande för
de reservanter i statsutskottet, som stå för den av herr Svensson i Kompersmåla
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jansson i Falun går ju in för rent avslag, alltså för att dessa människor,
som lia tillskyndats denna rättskränkning och denna egendoms förlust,
inte skulle erhålla någon ersättning och därmed få någon grad av rättvisa genom
samhällets försorg. Han stödde sig framför allt på den omständigheten,
att det inte var rent statliga organ eller representanter för sådana, som
här hade gjort sig skyldiga till dessa brottsliga manipulationer. På den invändningen
har ju redan herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
svarat, att när det gäller sådana organ som det här är fråga örn, nämligen

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

överförmyndare och deras handhavande av myndlingars egendom, måste man
anse, att staten har ungefär samma skyldighet, som om det vore dess egna representanter,
och jag tror, att man måste säga, att ett sådant betraktelsesätt
är riktigt.

Herr Jansson i Falun menade, att det skulle vara mycket farligt att gå
på reservationen av herr Svensson i Kompersmåla m. fl., därför att då hade
man fastslagit en norm av 50 % såsom gällande för framtiden, när ersättningskrav
av detta slag resas. Jag skall be att få alldeles bestämt vända mig mot
ett sådant påstående. Vi lia ansett, att för de båda fallen, det Palmcrantzka
och det Wikströmska, skulle, det i detta fall rimligen gälla samma regler, alitsa
oO /°, men däremot ha vi inte pa något sätt fastslagit en sådan norm såsom
under alla omständigheter eller för framtiden gällande. Jag menar, att detta
får bedömas från fall till fall med hänsynstagande till olika omständigheter.
Jag vet inte, örn herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har anlagt
sådana synpunkter. I så fall synas de dock ej lia tillgodosetts på ett
rationellt sätt. I ett sadant bär ärende anser jag, att man bör anlägga verkliga
rättssynpunkter, inte juridiska rättssynpunker utan moraliska rättssynpunkter.
Det är ju uppenbart, att de, som i dessa fall blivit kränkta i sin
rätt, inte kunna ställa något juridiskt krav. Det har ställts och blivit avvisat,
men därmed kvarstår dock den moraliska skyldighet, som man kan anse
att samhället här har. Här ha ju dock företrädarna för samhällsmakten, representanter
för samhällets organ, drivit ett samspel, resulterande i att de’tillskansat
sig mer eller mindre värnlösa människors egendom, och de ha kunnat
göra det i denna sin egenskap och med anlitande av samhällets tvångsmakt.

JaS yiU påpeka, att Per Göran Palmcrantz’ fader, herr Erik Palmcrantz,
som hade förmynderskapet för sin minderåriga son, blev genom ett åtal, anhängiggjort
vid Stockholms rådhusrätt och som det påstås igångsatt av överförmyndaren,
fråndömd detta förmynderskap. I stället tilldömdes detta undervisningsrådet
Holmén, och efter dennes snart inträffade död överfördes det
pa hans son advokat Holmén, som sedan omedelbart satte igång med att förskingra
den omyndiges arv. När detta var gjort och vederbörande blevo ställda
till lagligt ansvar, blev fadern omedelbart återinsatt som förmyndare för
sm son. Sedan värdena voro förskingrade, kunde han alltså återigen få vara
förmyndare och förvaltare. Jag förmenar, att omständigheterna i detta
lall aro sa exceptionellt upprörande, att det får bedömas på ett alldeles särskilt
satt, och jag skulle tro, att motsvarande förhållanden äro inte blott sällsynta
utan att något sådant knappast bär förekommit och knappast kan väntas
förekomma i framtiden. När omständigheterna äro sådana, menar jag,
att det finns ett så starkt moraliskt krav på att staten verkligen skall ge dessa
i sin rätt kränkta och som delvis ha blivit berövade sin egendom en rimlig
ersättning. ö

Vad det här gäller är inte endast ett krav på att göra viss rättvisa åt dessa
människor, som blivit kränkta. Jag för min del ser saken så, att det här
galler iramlör allt samhällets prestige och auktoritet.

•fPC^i ^lar fa^afs om konsekvenser i olika avseenden, men, mina herrar
v“ka konsekvenser tro ni kunna följa av att man handlar så att man i det allrnanna
medvetandet icke kan upprätthålla tilltron till samhällets vilja och
omlaga att giva dem rätt, som vederfarits orätt genom samhällets egna organ
Vi ha sa mycket av kverulanta stämningar i vårt samhälle, att vi lia
anledning se till att dessa icke få mera luft under vingarna. Det pågår just
nu en för alla syn- och hörbar mycket farlig propaganda mot vårt rättsväsenUe
oell tilltron lill det, som ju därmed riktar sig mot ett av samhällets vä Andra

kammarens protokoll 1989. Nr 38. o

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

sentligaste fundament. Jag anser, att vi icke lia råd att spoliera några sådana
väsentliga samhällsvärden. Väd som därvid kan gå till spillo väger
mycket, mycket mera än de konsekvenser, som man här varnat för. Jag tror,
att när man får en fråga som denna att bedöma, bör detta icke ske med formalistiskt
konsekvensmakeri utan man måste anlägga större synpunkter.

För mig framstår det icke såsom innebärande några farliga konsekvenser
för framtiden att gå på den reservation, som är avgiven av herr Svensson i
Kompersmåla m. fl. Jag anser, att man härigenom får en rimligare ersättning
än den som är angiven i propositionen, och att man får ett kanske något
konsekventare behandlingssätt av frågan. Jag tror, att man på det sättet
kan bryta udden av de anmärkningar, som ur samhällsmoralisk synpunkt eljest
kunna vara att befara i anledning av vad som förekommit i denna fråga.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Svensson i
Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Någon juridisk skyldighet för statsmak terna

att lämna ersättning i förevarande fall förefinnes icke. Den svenska lagstiftningen
stadgar icke någon dylik skyldighet, och jag tror, att det även i en
kommande lagstiftning blir mycket svårt att finna en allmän regel, som inför
ansvarsskyldighet för det allmänna i alla de fall, då förskingring av förmyndarmedel
kan föreligga. Det är nämligen så många fall, som härvid
kunna uppkomma. Vi kunna tänka oss hur svårt det är att hindra dylika förskingringar
under en boutredning och hur svåra de äro att hindra, då en omyndig
har affärsrörelse, som han ärvt och måste driva för framtiden, och vi kunna
även tänka oss andra sådana fall. I vissa hänseenden kan man komma
med mera effektiva regler, och jag hoppas för min del, att i det betänkande,
som kommer att avlämnas örn någon tid, det skall kunna framläggas regler,
vilka skärpa de nuvarande bestämmelserna.

Från denna utgångspunkt och trots denna utgångspunkt måste jag emellertid
ansluta mig till dem, som anse, att det ovillkorligen bör givas ersättning
åt de personer, varom här är fråga. Det finns en gammal rättsregel, som
fanns redan under antiken och går igenom århundradena. Den står i Olaus
Petri domarregler och säger, att »högsta rätt är största orätt». I det fall, med
vilket vi nu syssla, är denna rättsregel i utomordentligt hög grad tillämplig.
Giver man icke ersättning i de fall, som det här är fråga om, begår man moraliskt
sett en orätt. Därom är även flertalet av Jern, som yttrat sig i ärendet,
ense. Fyra myndigheter ha ansett, att hel ersättning bör givas. Kungl. Majit
har föreslagit, att viss ersättning skall utgå, och majoriteten av statsutskottet
går på samma linje. Det man tvekar örn är endast storleken av den ersättning,
som skall givas.

Jag för min del har varit med örn en motion örn att det vore riktigt att giva
full ersättning, och den åsikten hyser jag fortfarande. Då det emellertid är
uteslutet att få igenom denna ståndpunkt här i kammaren, ansluter jag mig till
den motion, som avgivits av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. I realiteten
innebär denna, att Per Göran Palmcrantz får ett större belopp än han skulle
få enligt Kungl. Maj:ts förslag. Han skulle få 113,500 kronor i stället för

40,000 kronor.

Vilka äro då omständigheterna i det Palmcrantzska fallet? En förste assessor
i Stockholms rådhusrätt slöt år 1929 ett direkt skriftligt avtal med en i
Stockholm praktiserande advokat örn att advokaten skulle erhålla förmyndarförordnanden
från rådhusrätten, med andra ord, att assessorn skulle använda
sitt inflytande till att skaffa honom dylika förordnanden, mot att assessorn själv

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

erhöll 25 % av de inkomster advokaten kunde få av dessa förordnanden. Förmyndare
för Per Göran Palmcrantz var da hans far. Denne avlägsnades från
förmynderskapet, och i stället tillsattes advokatens far undervisningsrådet
Holmén såsom förmyndare. Mot honom finns mig veterligen icke någon amärk -ning. Han dog följande ar, och då tillsattes advokaten såsom förmyndare i detta
mycket stora förmynderskap. Per Göran Palmcrantz’ far, som avlägsnats
som förmyndare ett år tidigare, protesterade. Han ville icke ha advokater såsom
förmyndare, och han gjorde skarpa inlägg och föreslog annan person. Det
fanns emellertid ingen misstanke mot advokat Holmén, och denne blev förmyndare.
Därefter börjar det.

Under de två följande åren fick Holmén uttaga förmyndarmedel vid icke
mindre än sju särskilda tillfällen av depositioner, så att en mycket väsentlig
del av Per Göran Palmcrantz’ egendom förspilldes. Det hela upptäcktes, och
Holmén dömdes för förskingring och assessorn i rådhusrätten såsom medbrottsling.
De dömdes att ersätta den omyndige med ett belopp av 243,000 kronor, ett
belopp, som för övrigt är räknat efter de låga värden, som tidigare förelågo på
effekter, som förskingras. Betala kunde de icke.

Man mäste säga, att förhallandena i detta fall äro fullständigt upprörande.
Per Göran Palmcrantz far kunde ingenting göra. Han blev påtvingad Holmén
som förmyndare för sin son. Vad som förekommit blir kanske inte bättre därav
att när förskingringarna skett, så förordnades på nytt den tre år tidigare avlägsnade
förmyndaren att återigen vara förmyndare för sin son. Förhållanden
i ärendet äro sådana, att jag för min del hyser den uppfattningen, att full ersättning
bör lämnas, och därav följer då helt naturligt, att jag utan varje tvekan
yrkar bifall till herr Svenssons i Kompersmåla m. fl. reservation, som står
min uppfattning närmast.

Herrar Holmdahl och Bcechman instämde häruti.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skall inte förirra mig så långt in i detta
ämne, även örn jag skulle kunna leverera ett längre anförande här efter den
Auii^-n S°m * statsutskottet. Jag har begärt ordet, emedan jag icke hade
tillialle att deltaga i utskottets slutliga avgörande, och jag vill säga, att om jag
hatt det, skulle jag ha fortsatt det arbete, jag där påbörjade, nämligen att få
till utskottets Förslag lögad en kläm med begäran örn en utredning.

Jag har samma uppfattning som herr Jansson i Falun i detta avseende, att
det är högst påkallat, att man får en utredning verkställd på detta område som
klarar upp vad som kan och skall göras för att förhindra dylika saker, som vi
nu tala örn, och aven försöker komma fram till grunder, efter vilka staten bör
ge ersättning. I fråga om det sista — efter vilka grunder ersättning skall lämnas
— tycker jag faktiskt, att Kungl. Majit i detta fall har lyckats finna den
gyllene medelvägen.

Olli man går med på det förslag, som den siste ärade talaren pläderade för
nämligen herr Svenssons i Kompersmåla m. fl. reservation, har man gått in för
en bestämd riktlinje, efter vilken saken skall bedömas. Vill man utreda herr
talman skall nian icke binda på detta sätt utan gå på utskottets förslag.’

Jag har, herr talman, med dessa få ord endast velat påpeka, att något måste
dessa människor lia. Man behöver endast tänka på sig själv, örn man varit i
samma predikament som de och varit utsatt för dessa eller liknande förskingnngar.
Det finns alltså — det kunna vi vara överens örn — ganska starka morahska
skal för ett bifall till utskottets förslag, och jag tillåter mig att yrka
bilall till utskottets hemställan med understrykande av vad som sao-ts örn behovet
av en utredning.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. anvisande av medel för beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedél. (Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Den nya förmynderskapslagen tillkom för

att giva ett bättre skydd åt de omyndiga än den gamla lagen. Enligt den gamla
lagen fick en förmyndare blanda in den omyndiges medel bland sina egna, och
stupade förmyndaren gingo den omyndiges medel även förlorade. Överförmyndaren
hade icke den befogenhet och det ansvar, som han fick genom den nya
lagen. När man sedan stadgade ett sådant ansvar för förmyndaren, att han
blev ersättnings skyldig helt och fullt för den omyndiges medel, att han mäste
hålla medlen åtskilda från sina egna och att överförmyndaren blev ersättningsskyldig
och t. o. m. kunde sättas i fängelse enligt en viss paragraf i lagen, om
han skulle brista i fullgörande av betalningsskyldigheten, så trodde man, att
man skapat tillräckliga garantier för att den omyndiges medel skulle vara
skyddade. Detta fall har emellertid visat, att de inte varit tillräckliga, och
att det finns en lucka att fylla.

Herr Jansson i Falun säger, att man icke skall betala ut pengar endast därför
att kommunala tjänstemän icke se upp. Ja, det är ju sant, att överförmyndaren
väljes av kommunerna, men, herr Jansson i Falun, denne har inga skyldigheter
förrän häradsrätten på landsbygden och rådhusrätten eller magistraten
i städerna sanktionerat valet. Det är emellertid riksdagen, som skapat lagen,
och när riksdagen skapat en lag, som skall skydda de omyndiges medel,
bör den lagen vara sådan, att dessa medel ligga ograverade till dess att den
omyndige når myndig ålder. Jag anser därför, att staten har skyldighet att se
till att förmyndarmedlen icke förskingras, och när lagen är så ofullkomlig
det trodde vi icke, att den skulle bli ■— att sådana möjligheter uppstå, är det
statens skyldighet att se till att ersättning gives fullt ut. Nu är det klart, att
detta icke går för sig i detta fall. Propositionen är ju avgiven, och man kan
icke gå mera över propositionens ram än vad reservanterna gjort, men nog hade
det varit riktigare, örn man kunnat giva full ersättning, ty örn man icke gör
detta, så skyddar man de omyndiges medel dåligt.

I detta fall ser jag ingen annan utväg än att yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Svensson i Kompersmåla m. fl.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag vill ställa till herr Råstock frågan, i

vad mån den av mig förordade reservationen binder riksdagen vid vissa bestämda
regler eller principer i högre grad än Kungl. Maj:ts förslag. Vi förorda
två procentsatser och det kungliga förslaget tre. På vilket sätt binder
denna reservation, jag omnämnt, riksdagen hårdare än Kungl. Maj:ts förslag
gör?

Herr Råstock: Herr talman! Jag vill endast säga, att den som uppmärk samt

lyssnade till herr Isacsson fann säkert själv, att mina farhågor voro motiverade.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herr Svensson
i Kompersmåla m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Isacsson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 245, röstar

Ja;

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. anvisande av medel för
Den, det ej vill, röstar

beredande av ersättning för vissa förskingrade
förmyndarmedel. (Forts.)

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren bifallit den av herr Svensson i Kompersmåla
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. låneproposition
angående låneunderstöd för innehavaren av Ericsbergs fideikom- understöd för
miss jämte en i ämnet väckt motion. innehavaren

I propositionen nr 185 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut-fideikommiss.
drag av statsrådsprotokollet över finansärenden den 3 mars 1939, föreslagit
riksdagen att till Låneunderstöd för innehavaren av Ericsbergs fideikommiss
å riksstaten för budgetåret 1939/40 under kapitalbudgeten: fonden för låneunderstöd
anvisa ett anslag av 250,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och Senander väckt
motion, nr 387, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 387, måtte såsom kapitalinvestering i fondefl
tor låneunderstöd till Låneunderstöd för innehavaren av Ericsbergs fideikommiss
å riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa ett anslag av 250,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Det är här fråga örn en stödaktion
tor en fideikommissarie, som har tillgångar på sammanlagt 9 miljoner kronor,
därav skuldfritt 6.2 miljoner kronor.

Regeringen föreslår nu, och utskottet följer regeringen, att denne fideikommissarie
dels skulle erhålla ett under 10 år amorteringsfritt lån på 250,000 kronor
och dels — och det anser jag vara det väsentligaste — att man skulle tillföra
honom praktiskt taget som subsidier 250,000 kronor genom att man ger
regeringen rättighet att företaga en manöver, varigenom arvskattebeloppets
storlek sänkes.med nämnda summa. Regeringen har i sin framställning stött
sig* huvudsakligast pa en balansräkning, sorn är upprättad av fideikommissinnehavaren
själv. Jag förmodar, att de siffror, som äro givna av honom, icke
är° tilltagna, i underkant. Regeringens huvudsakliga skäl för det ganska sensationella
förslaget tycks vara, att man icke genom arvskatten skall minska
det belopp, som vederbörande arvtagare skall erhålla. En sådan princip strir
c/’ oS£J'' vitt jag kan första fullständigt emot hela arvsskattelagens anda och innehåll.
Jag kan nämna, att bland tillgångarna finns bl. a. en fastighet i
Stockholm, som är taxerad till över 1 miljon kronor. Det framgår av den redogörelse,
som lämnats, att det finns gott om tillgångar, som mycket väl kunna
mtecknas för att fideikommissarien skall kunna betala den arvsskatt det här
är fråga om.

Propositionen är undertecknad av herr Wigforss, den man som utåt stått som

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. låneunderstöd för innehavare av Ericsbergs fideikommiss. (Forts.)
den som mest energiskt har hävdat principen örn arvsskatten såsom ett medel
att åstadkomma en i någon mån rättvisare och jämnare fördelning av de tillgångar,
som finnas i samhället. Utskottet har följt regeringen i denna fråga.
Man kostar naturligtvis på sig en Brasklapp, i det man säger, att utskottet
»icke kunnat undgå att ur principiell synpunkt hysa betänkligheter mot att,
såsom här föreslagits, i särskild ordning bereda fideikommissinnehavare förmåner
med anlitande av statsmedel». En sådan Brasklapp kan ju för ali del
vara bra att ha någon gång i framtiden, när det kommer andra ansökningar,
som kanske icke gälla så oerhört höga belopp och icke heller människor, vilka
befinna sig i så utomordentligt god ekonomisk ställning som den supplikant
det här är fråga örn.

Herr talman! Vi ha, min partikamrat herr Senander och jag, väckt en motion,
i vilken vi yrkat avslag på regeringens förslag. Jag ber att få yrka bifall
till denna motion, vilket är detsamma som avslag på regeringens förslag
och utskottets hemställan.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag har ingen anledning att ingå
i någon polemik med den siste ärade talaren. Jag skall bara angiva de skäl,
som för utskottet varit avgörande i detta fall.

Såvitt vi kunnat finna har departementschefen, finansministern, här velat
vidtaga en åtgärd, som innebär, att staten kommer att vinna på affären i° stället
för att förlora. Kungl. Maj :t har haft rätt att medgiva, att värdet å den
arvsbeskattade egendomen beräknats så mycket lägre, att motsvarande belopp
kunnat utfås. Men detta har Kungl. Maj :t ansett sig icke böra göra, därför
att det icke förelegat skäl därtill. Men för att bereda möjligheter för fideikommissarien
att komma igenom de värsta svårigheterna vid erläggande av
arvsskatt o. dyl. bär Kungl. Majit gått in för att lämna lån — märk väl: lån
mot ränta och med återbetalningsskyldighet. Det är en helt annan sak. Hade
Kungl. Maj :t använt sin makt att nedskriva taxeringsvärdena för att utvinna
samma resultat, hade det blivit en förlust för statsverket. I och för sig finns
det ingen anledning att göra en dylik nedskrivning, men vid en realisering
omedelbart hade den kanske varit motiverad. Genom den nu föreslagna åtgärden
undviker man emellertid denna förlust. Vi ha ansett förslaget lämpligt
och praktiskt och lia därför tillstyrkt det. Visserligen är det sant, att vi. skrivit,
att vi varit tveksamma, men det är man ju alltid, när man kommer in på
nya saker som dessa. Vårt uttalande i det hänseendet får ses ur den synpunkten
och icke tydas på något annat sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 12.

Äng. förslag- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av dels Kungl.
till lantarbets]/[aj ;ts proposition med förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet väckta

Mag. motioner.

Genom en den 31 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 244, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lantarbetstidslag.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 4 § 1 morn. lantarbetstidslagen hava
följande lydelse:

4 §.

1 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för arbetsvecka

under januari, februari och december 41 timmar,
under mars, oktober och november 46 timmar samt
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), utöver den i första
stycket angivna tiden för arbetsvecka användas till djurskötsel under
januari, februari och december högst 12 timmar för två arbetsveckor i följd
samt under mars, oktober och november högst 10 timmar för samma tid.

Vad nu sagts galle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet,

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
må. arbetstiden icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i
följd 108 timmar.

För att ersätta djurskötare under ledighet må annan arbetare användas till
djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för arbetsvecka, dock
att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar för arbetsvecka.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första
kammaren nr 325 av herrar Mannerskantz och Bondeson samt nr 326 av herr
Domö m. fl. ävensom motionerna i andra kammaren nr 478 av herr Lundell
m. fl. och nr 479 av herr Bagge m. fl.

I motionerna I: 325 och II: 478, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar i det genom propositionen framlagda
förslaget, att

dels arbetstiden enligt 4 § 1 mom. fastställdes för mars och oktober till
högst 50 timmar för arbetsvecka och för februari till högst 46 timmar för
arbetsvecka,

dels att uttrycket »För varje brukningsdel---— en arbetare» i 4 §

1 mom. a) ersattes med uttrycket »enstaka arbetare»

och dels »arbetare med blandat arbete» under tiden november—februari
utöver för honom eljest gällande arbetstid finge användas till djurskötsel högst
12 timmar för två arbetsveckor i följd (därvid förutsattes att arbetstiden för
mars och oktober utsträckes till 50 timmar för vecka).

Utskottet hemställde,

A. att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionerna 1:325 och 326 samt II: 478 och 479 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wistrand, Skoglund och Sandström, vilka yrkat bifall till motionerna
I: 326 oell II: 479.

2) av herrar Ekströmer och Barnekow, utan angivet yrkande.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Skoglund: Herr talman! Huvudsyftet med att driva jordbruk är

väl, att de inom jordbruket sysselsatta skola få sin försörjning på detsamma
och att man skall framställa för samhället önskvärda produkter. Det kan också
vara ett samhällsintresse, det erkänner jag gärna, att ingen inom näringen
utsättes för oskäliga arbetsförhållanden eller måste leva och arbeta under för
honom skadliga och farliga förhållanden. Vi lia därför varit med om att skapa
en arbetarskyddslagstiftning och en arbetstidslagstiftning även för jordbruket.
Det torde dock knappast finnas något yrkesområde eller någon yrkesgren, där
svårigheterna inför en arbetstidslagstiftning äro så stora som inom jordbruket.
Skall därför icke en arbetstidslagstiftning gå så långt, att den medför förminskade
möjligheter till ekonomiskt resultat för jordbrukets utövare och därmed
också förminskade möjligheter för dem som äro anställda inom jordbruket
att få en dräglig inkomst, måste man gå mycket varsamt fram och tänka sig
för mer än en gång.

1936 års riksdag antog en arbetstidslag för jordbruket. Den var icke i
överensstämmelse med den kungl, propositionen, men det resultat utskottet kom
till var nära anknutet till den praktiska erfarenheten. Man försökte få en arbetstidslagstiftning,
som icke var alltför omöjlig att tillämpa i det praktiska
livet. Vid 1937 års riksdag genomfördes en avsevärd skärpning av lantarbetstidslagen.
Jag skall icke här närmare ingå på vad jag tror vägskälet till
denna skärpning —- det var nog i hög grad av politisk art — utan jag konsta^
terar bara, att den genomfördes. Vi tilläto oss då framhålla från det parti
jag representerar -— och även från andra håll — att denna skärpning säkerligen
skulle komma att medföra mycket stora svårigheter. Det har visat sig,
att så också blivit fallet. Detta kunde man konstatera under den debatt, som
fördes i riksdagen förra året. Jag kan också se av utskottets utlåtande, att
utskottet icke är främmande för att det varit vissa besvärligheter. Nu har det
gjorts en utredning örn hur man skulle kunna få bort dessa svårigheter. Jag
skall villigt giva utredningen det erkännandet, att den försökt ändra åtskilliga
av de allra mest svårtydda bestämmelserna i arbetstidslagen. Jag kan också
erkänna, att Kungl. Maj :ts förslag nu är bättre än den lag, som för närvarande
gäller. Men jag tror, att det hade varit både klokare och riktigare, örn vi
hade fått ha kvar den lagstiftning, som vi fingo 1936. Att det gått så lyckligt
som det gjort skulle jag i stor utsträckning vilja tillskriva vederbörande
organisationers kloka omdöme och deras sätt att manga gånger litet fritt tolka
lagen, så att den kunnat bli möjlig att tillämpa. Om vi hade fått vara kvar
vid lagstiftningen av år 1936 och hade betraktat den som en ram, inom vilken
vederbörande organisationer fått utforma de närmare bestämmelserna, hade det
varit lyckligare.

Jag har, herr talman, varit med örn att underteckna en motion, som går ut
på att vi skulle återgå till 1936 års lagstiftning. Jag anser detta som det enda
riktiga och konsekventa. Vi ha fört fram denna sak därför att vi velat ha
utsagt, att vi tro, att det inom en icke alltför avlägsen framtid blir . sådana
besvärligheter, när det gäller att finna den nödiga arbetskraften vid jordbrudet,
att vi måste betydligt uppmjuka även den lagstiftning, som i dag är föreslagen.

Det är litet svårt för mig att ställa ett yrkande om bifall till motionen av
den anledningen att denna icke åtföljes av någon utarbetad lagtext. Jag vet,
att en återgång till 1936 års lagstiftning skulle medföra, att vi inom. utskottet
nödgats utarbeta en fullständigt ny uppställning av lagen.. När vi funno,
att det icke var flera, som biträdde motionen inom utskottet, ville vi icke krä -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
va av utskottets kansli, att en sådan lagtext utarbetades. Skulle det inom
kammaren finnas gehör för vår uppfattning, kommer jag emellertid att begära
aterremiss till utskottet, så att utskottet får tillfälle att formulera denna lagtext.

Jag skall för ögonblicket, herr talman, icke göra något yrkande. Jag har
velat säga ifrån — jag upprepar det ännu en gång — att jag anser, att örn vi
stannat vid 1936 års lag, skulle vi med denna lag ha kunnat skapa goda arbetsförhållanden
åt de anställda och undgått åtskilliga svårigheter.

I detta anförande instämde herrar Nolin, Cassberg, Larsson i Hede och
Persson i Grytterud.

o Herr Hermansson i Norrköping: Herr talman! Jag skall sträcka mig så
långt i vänlighet mot herr Skoglund och hans medreservanter, att jag förutsätter,
att de menat allvar med sitt förslag örn återgång till 1936 års lagstiftning
och att deras reservation sålunda icke tillkommit i rent demonstrationssyfte. Örn
man alltså antager, att det är reservanternas mening, att man skall återgå till
de bestämmelser i lantarbetstidslagen, som stadfästes av 1936 års riksdag,
måste man emellertid också göra klart för sig, vad respltatet av ett sådant riksdagens
beslut skulle bli. Den lantarbetstidslag, som beslutades år 1936, hade
knappast någon annan verkan än att själva principen godkändes. Lagens tilllämpningsområde
begränsades så, att minst 80 % av jordbrukets arbetare ställdes
utanför lagen. Bland dem som ställdes utanför voro också samtliga djurskötare.
Den i lagen medgivna arbetstiden bestämdes på det sättet, att den i
de flesta fall blev längre än den arbetstid, som stipulerades i gällande kollektivavtal.
Man kan därför säga, att lagen icke hade någon praktisk verkan alls.
Och det hade därför varit betydligt renhårigare av högerns representanter i
riksdagen och i utskottet att föreslå, att lantarbetstidslagen helt och hållet slopades,
än att föreslå återinförandet av bestämmelser, som sakna all betydelse.

Men reservanterna böra också göra klart för sig, att örn riksdagen skulle bifalla
deras yrkande, vilket herr Skoglund nu likväl icke hemställde örn bifall
till, detta dock icke skulle komma att medföra, att den ordinarie arbetstiden för
jordbruksarbetarna därigenom i verkligheten komme att ökas till resp. 46, 51
och 58 timmar i veckan, såsom det bestämdes i 1936 års lag. Det skulle heller
icke betyda, att djurskötarna skulle få sin arbetstid bestämd på samma sätt
som före lagens tillkomst. Ett sådant beslut skulle nämligen endast ha till
följd, att striden örn arbetstidens längd för jordbrukets del komme att överflyttas
till avtalsförhandlingarna mellan jordbrukets arbetare och arbetsgivare.
Även örn den nuvarande ordföranden i lantarbetsgivareföreningen, herr Liedberg,
är både duktigare och morskare än de flesta, är jag för min del övertygad
örn att han likväl skulle gå bet på uppgiften att tvinga de organiserade lantarbetarna
till en väsentlig ökning av deras arbetstid, örn också lagen skulle
komma att tillåta en sådan ökning. Ett bifall till högerreservanternas förslag
skulle endast komma att medföra, att frågan örn arbetstidens längd bleve föremål
för en ständig dragkamp mellan arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer,
en dragkamp, som kunde komma att giva anledning till bittra och upprivande
strider till skada för både jordbruket och hela samhället.

Det har ju också under senare år klagats både i tid och otid — kanske mest
i otid — över den s. k. flykten från landsbygden och över den tilltagande brislen
på arbetskraft vid jordbruket. Men jag vill fråga: iir det någon som tror,
att man gör jordbrukets arbetare mera benägna att stanna kvar på sitt nuvarande
arbetsområde, örn man försämrar deras sociala ställning? En sådan
försämring skulle ju bl. a. bli följden av den lagstiftning, som högerreservanterna
rekommendera.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till lant arbetstidslag. (Forts.)

För min egen del har jag varit synnerligen betänksam mot vissa av de uppmjukningar
av lagen, som nu föreslås. Jag har ansett det principiellt oriktigt,
att betalningsformen skall avgöra, örn ett visst slags arbete skall falla under
lagen eller icke, och jag har hyst betänkligheter mot att ackordsarbete i.så
stor utsträckning, som nu blir fallet, skall komma att falla utanför lagens tilllämpningsområde.
I alldeles särskild grad gälla dessa mina betänkligheter bestämmelsen
angående mjölkning mot ackordsersättning. Jag har vid tidigare
tillfällen röstat mot denna bestämmelse i lagen, men med hänsyn till att arbetsförhållandena
vid jordbruket —- i viss mån åtminstone — skilja sig från arbetsförhållandena
inom andra arbetsområden och särskilt med hänsyn till att
den lagändring, som nu kommer att bifallas, endast skall bli provisorisk, vilket
gör, att man kan vinna ytterligare erfarenheter, innan lagen göres definitiv,
har jag ansett mig kunna ansluta mig till utskottets förslag, till vilket jag således
yrkar bifall.

Häruti instämde herr Holm.

Herr Lundgren: Herr talman! Jag har begärt ordet i dag därför att jag
anser det vara min skyldighet att framföra några synpunkter från trädgårdsmannakretsarna,
när det nu gäller att fastställa ett nytt lagförslag.

Det var med mycket stor misstro — ja, jag kan säga förvåning — vi mottogo
1937 års lagstiftning. Vi förstodo nämligen, att den skulle komma att
bereda oss många stora svårigheter. Var och en, som har kännedom örn trädgårdsodlingens
arbetsförhållanden och vet, hur tidsödande detta arbete är, kan
förstå, att de synpunkter jag kommer att framföra måste anses synnerligen
berättigade. Och det är icke bara dessa arbetsförhållanden, som man härvidlag
har att taga hänsyn till. Därtill kommer det förhållandet, att våra grannländer,
som äro våra största konkurrenter — jag kan nämna Danmark, Holland
och Belgien —• icke lia 8-timmarslagen genomförd på detta område, något
som gör, att vi i konkurrenshänseende komma i en sämre ställning. I 1937
års lag smög sig vidare in en orättvisa gentemot trädgårdsodlingen i det att
dess arbetstid blev kortare än lantbrukets. Vi ha icke kunnat förstå, varför
det skall vara fallet. När nu lagen omprövats, trodde vi, att alla de omständigheter,
som under gångna tider framkommit, skulle komma att beaktas i det
nya förslaget, men vi lia fått en känsla av att så icke blivit fallet. När man
t. ex. i utlåtandet på sid. 12 läser, att genomsnittsarbetstiden vid jordbruket är
48 SU timmar men vid trädgårdsskötseln 48 timmar, skulle jag till de sakkunniga,
till den icke närvarande socialministern samt till utskottets ledamöter
vilja ställa den frågan, varför det skall vara fallet. Vi trädgårdsmän ha
icke förstått det. Då man vidare läser utskottets utlåtande på sid. 2 och 3,
ser man av den timplan, som där är upplagd, att den genomsnittliga arbetstiden
för jordbruket är längre. Här träffas trädgårdsodlarna också av den
olägenheten, att de under den ljusa tiden av året få arbeta endast 45 och 53
timmar, då man däremot i lantbruket få arbeta 46 och 54 timmar. Vi kompenseras
litet grand under vintermånaderna på det sättet, att vi få arbeta 42
timmar under 4 månader, men vi värdera denna kompensation mycket lågt,
ty man kan nog förstå, att vi hellre skulle vilja ha en inskränkning i arbetstiden
under den mörkare delen av året. Dessutom tillkommer en omständighet,
som man tycker, att alla borde tagit hänsyn till, nämligen att det finns
godsägare och större lantbrukare, som bedriva en ganska omfattande trädgårdsskötsel.
Dessa godsägare och lantbrukare få nu tillämpa den arbetstid,
som gäller för jordbruket, medan vi andra, som äro speciellt trädgårdsodlare,
skola tvingas att tillämpa den kortare arbetstid, som är fastställd för träd -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Anry. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
gårdsskötseln. Det har från svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, från
svenska arbetsgivareföreningen samt från ledamöter av arbetsrådet och trädgårdsmän
i Stockholmstrakten framhållits såväl till de sakkunniga som till
andra, att i det lagförslag, som nu utarbetats, borde vi ha fått samma arbetstid
som jordbrukarna, men dessa framställningar ha icke beaktats. Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund har t. ex. gjort en skriftlig framställning,
där det hemställde örn att få arbetstiden ökad till 54 timmar på sommaren
och 48 timmar på vintern. Vi förstå mycket väl — jag var med i den
styrelse, som avfattade denna skrivelse -— att detta icke kunde beaktas, men
vårt uttalande avsåg den arbetstid, som vi verkligen behövde.

Jag kan även säga, att det icke har bidragit till att det skulle bli lättare
för oss att få folk, och svårigheterna härutinnan för trädgårdsodlarna äro på
många håll rent av olidliga. Denna arbetstidslag har också bidragit till att
trädgårdsmän, som i sin dagliga gärning använda sina familjemedlemmar,
kunna lättare klara sig, såsom någon sade för några dagar sedan i Klarahallen:
Huru den, som endast har främmande folk anställt hos sig, kan gå i land
med detta, det förstår jag icke.

Jag hade tänkt att i ett skriftligt utformat anförande framföra några skarpare
anmärkningar, men då jag förstår, att det skulle vara nästan ett brott
att taga tiden mycket längre i anspråk, skall jag inskränka mig till dessa
korta anmärkningar. När denna lag nu endast är ett provisorium, hoppas
jag, att de sakkunniga, den socialminister och de utskottsledamöter, som komma
att behandla det lagförslag, som kommer att framläggas i detta ärende,
tänka på att även trädgårdsodlarna behöva lia en tillräckligt lång arbetstid.
Det kan rent av anses som en parodi, att man skall behöva uppträda och be
att få en arbetstid, som räcker till. Jag vill också peka på att trädgårdsodlarna
ännu mer än lantbrukarna äro beroende av de tider när solen går upp
och ned, och att de klimatiska förhållandena ha den allra största betydelse för
det arbete, som vi skola utföra. Jag vill även nämna, att det finns många
trädgårdsodlareföretag, som planlagt sitt arbete på ett sådant sätt, att de
arbeta från sex på morgonen till sex på kvällen med två arbetslag. För de
mindre trädgårdsodlarna är detta omöjligt, därför att här bereder denna
8-timmarslag dem kollosalt stora svårigheter. Jag hoppas, att de synpunkter,
som jag här framfört, kunna så småningom vinna denna kammares samt hela
den lagstiftande församlingens beaktande.

Herr Barnekow: Herr talman! Det är otvivelaktigt så, som herr Skoglund
nyss anfört, att med det av Kungl. Majit framställda förslag, som utskottet
tillstyrkt, ha vidtagits vissa förbättringar i det ursprungliga lagförslaget.
Dock vill jag påpeka, att om kammarens ledamöter läsa utskottsutlåtandet,
både från i år och föregående år, då denna fråga debatterades, så märka de,
att den uppmjukning av lagen, som i år föreligger, icke är så stor, som man
vid ett första påseende tror, därför att det här gällt blott att införa i lagen
va,d vi föregående år lyckades få infört i utskottets motivering till utlåtandet.
Vid föregående års riksdag hade vi fått in en punkt i utskottets motivering, där
det sades beträffande ackordsarbeten, att utskottet särskilt påpekade, att det
finns arbeten, som en arbetsgivare icke kan anses vara pliktig att övervaka.
Detta var i själva verket detsamma som ett undantag från lagens tillämplighetsområde,
t. ex. beträffande skogsarbete på ackord.

Även på andra punkter har det som stått i motiveringen föregående år kommit
in i lagen i år. Detta gäller en punkt örn »blandat arbete». Jag förmodar
dock, att man icke på långt när tillmötesgått de önskningar, som framkommit
från jordbrukarhåll. Emellertid lia icke blott i lagen utan även i mo -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag Ull lantarbetslidslag. (Forts.)
tiveringen till utskottsutlåtandet ytterligare uppmjukningar — om jag så får
säga — vidtagits. Jag skulle för min del tro, att då lagen nästa gång kommer
att behandlas, komma ytterligare uppmjukningar att genomföras.

Då jag antecknat en blank reservation vid utlåtandet, är det därför att jag
velat understryka, att de farhågor, som jag för min del uttalade i kammardebatten
föregående år, ha besannats. Det hade framhållits med synnerlig
skärpa, att tillgången på arbetskraft, skulle bli god, örn man finge en kortare
arbetstid. Jag förmodade, att det skulle bli lättare beträffande kreatursskötarna,
örn man kunde betala dem högre löner i jämförelse med industrien. Jag
trodde, att svårigheten alltså låg där. Jag skall icke närmare gå in på detta.
Det tjänar ingenting till att upprepa vad jag föregående år sagt i denna sak,
men även på andra områden har det visat sig, att svårigheterna att få det arbetsfolk,
man behöver i jordbruket för att medhinna det arbete, som måste utföras,
äro mycket stora.

Jag vill sluta, herr talman, med att understryka detta och därjämte framhålla,
att när lagen framdeles kommer att ytterligare behandlas, när provisorietiden
går ut, kommer jag att framställa ytterligare anmärkningar. Jag bär
intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Andersson i Rasjön.

Herr Lundell: Herr talman! Vi ha nu lantarbetstidslagen framför oss i
-— jag skulle vilja säga — sin tredje skepnad, som vi nu skola börja att tilllämpa.
Det gäller tydligen för lantbrukarna att ungefär en gång örn året
lära sig nya bestämmelser och sedan börja tillämpa dem. Det förefaller mig,
när man år 1936 antog en lydelse av lantarbetstidslagen, så kunde man låtit den
gälla de tre år, som den då i första hand var beräknad för, och som örn man
sedan kunnat nöja sig med att först inför frågan örn en förlängning av lagens
giltighetstid upptaga problemet, huruvida den behövde modifieras. Nu hade
man så förfärligt bråttom 1936 och 1937 att pressa igenom lagen i en skärpt
utformning, och de, som voro med därom, minnas ju, att det protesterades
ganska eftertryckligt från det håll, jag tillhör, mot denna brådska och uttalades
betänkligheter och anmärkningar mot många av de nyheter, som man då
pressade igenom. Jag vet -— det har för övrigt redan sagts av herr Skoglund
■—- att man på grund av politiska orsaker ville ha lagskärpningen igenom.
Man skulle vinna majoritet i andra kammaren vid 1936 års val, och därför
skulle man köpa valmännen dels med detta förslag örn en skärpt lantarbetstidslag
och dels med de dyrortsgraderade tilläggspensionerna. Nåja, röstköp, som
sker på sådant sätt, anses ju vara tillåtet i politiken, men man hade väl ändå
inte behövt förbinda sig till att denna fråga skulle genomföras omedelbart
utan det hade väl varit tillräckligt för valmännen, örn den blivit genomförd
under den period, som det var fråga örn.

Nu har man i år tagit upp frågan örn denna nya ändring av lagen. Det hade
emellertid varit betydligt rimligare och förnuftigare att inte komma med
en ny utformning av en lag för varje år. Nu vill jag erkänna, att genom den
utformning, som nu föreligger till antagande, får man bort de allra värsta
bristerna, som funnos i 1937 års skärpta utformning. Särskilt gläder det
mig, att man fått bort den skillnad mellan ackordsarbete av fast anställda arbetare
och av icke i rörelsen fast anställda arbetare, mot vilken bestämmelse man
anmärkte så mycket år 1937. Man hade redan då bort kunna förstå, att det var
en olämplig distinktion, som då infördes. I 1936 års lag plockade man bort den
och så förde man in den år 1937 för att åter plocka bort den nu igen. Ett sådant
förfarande inger icke hos lantbrukarna så förfärligt stor vördnad för den
lagstiftande makten.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag lill lantarbetstidslag. (Forts.)

Dessutom minnas vi ju, huru det var år 1937, då denna skärpta distinktion
infördes, att .det då anmärktes, bl. a. i en motion, som jag förde fram, att det
inte fanns någon rimlig definition på vad man menade med »fast anställd».
Andra lagutskottet funderade på detta och kom också till det resultatet, att
man icke kunde komma fram till något ordentligt bestämmande av vad som
är meningen med »fast anställd». Det finns ju så många olika former för
anställning inom lantbruket. Da tycker man, att när icke ens den som skriver
och formulerar lagen vet vad som menas med ett visst uttryck, man kunde
låta bli att taga in ett sådant uttryck. Det händer ju ibland, att på grund av
bristande omsorg vid formuleringen det kan komma in i lagarna uttryck, som
för den, som läser eller skall tillämpa lagen, förefalla oklara. Då kan man
emellertid som regel gå tillbaka till. den, som skrivit lagen, för att få reda på
andemeningen. Går man tillbaka till andra lagutskottet, finner man emellertid,
att det fanns ingen andemening, ty utskottet har ingen uppfattning örn vad
det betyder, utan utskottet skriver tvärtom i sitt utlåtande på följande sätt:
»I vissa .motioner har framhållits såsom en brist, att begreppet ''fast anställd’
icke blivit fixerat. Med hänsyn till anställningsförhållandenas skiftande natur
stöter det givetvis på svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lagen definiera
nämnda begrepp.» Så säger utskottet: »Man torde emellertid kunna

förvänta, att en praxis rörande begreppets innebörd snart torde komma att utveckla,
sig inom arbetsrådet.» Det är enligt mitt förmenande ett ganska anmärkningsvärt
sätt att formulera lagar, när detta sker på ett sådant sätt,
att det är fullkomligt tydligt, att den som gjort utformningen av lagen icke
lagt in någon viss bestämd betydelse i de uttryck, som han satt in. Denna
ändring, som man. här gjort i det. att man fått bort detta tvivelaktiga uttryck
och hela den därtill hörande distinktionen, är kanske den viktigaste i den reviderade
lagen.

Jag vill påpeka, att.det fortfarande finns i 1 § detta relikt ifrån äldre tid,
att byggnadsarbetare i jordbruket och därtill hörande binäringar äro undantagna
från den allmänna arbetstidslagen och höra under lantarbetstidslagen.
Det kunde kanske vara skäl i att man numera läte sätta in reglerna för byggnadsarbete
även viel lantbruk i den allmänna arbetstidslagen och toge bort
motsvarande regler i lantarbetstidslagen. Nu förhåller det sig så, att örn jag
anställer en byggnadsarbetare att lägga in ett golv i min bostad, då har han
strängt taget icke rätt att under hösten och vintern arbeta hos mig 48 timmar
utan lian.får arbeta 46 respektive 41 timmar; detta gäller alltså en bostad, som
tillhör mig. Lägger han emellertid in golvet i ett eget hem, som någon av mina
arbetare håller på att göra i ordning åt sig, får han arbeta i 48 timmar. Denna
oformlighet står. nu kvar, men jag förmodar, att man i regel klarar den på
det sättet, att man icke bryr sig örn vad som står i denna paragraf i lantarbetstidslagen,
utan att denne byggnadsarbetare arbetar lika lång tid, när han arbetar
för en lantbrukare som när han arbetar för någon annan.

Från högerhåll har framlämnats två stycken motioner, av vilka herr Skoglund
talade om den ena, nämligen den som hade den största anslutningen på
högerhåll, och som gällde återgång till den första formuleringen av lantarbetstidslagen,
det vill säga 1936 års. Jag skulle gärna se, att denna motion bifölles,
men herr Skoglund uppgav, att det var vissa formella hinder, som han
blivit uppmärksamgjord på. Dessutom är det väl så, att hur stark önskan
man än har, lär det icke vara så lätt att skapa majoritet för den vare sig i denna
kammare eller i första kammaren. Jag tror icke, att en sådan återgång skulle
ha sådana betänkliga följder, som herr Hermansson i Norrköping talade om,
men. det skall jag återkomma till litet senare. Här har emellertid väckts en
motion i denna kammare, som jag burit fram, där man blott föreslår vissa

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till lantarbelsiidslag. (Forts.)
uppmjukningar i den nu föreslagna lagformuleringen i fråga örn arbetstidens
längd under vissa månader och dessutom på några mindre väsentliga punkter.
Det är motionen 11:478, likalydande med motionen 1:325. I motionen anmärkes
bland annat, att den nuvarande starka förkortningen av arbetstiden
under oktober, februari och mars är mycket kännbar för lantbrukarna. Det
föreslås därför, att arbetstiden under oktober och mars skulle utsträckas från
46 till 50 timmar och i februari från 41 till 46 timmar. Under oktober har
ju lantbruket mycket stort behov av att få arbete utfört. Det gäller åtminstone
södra Sverige, men förhållandet är nog detsamma även i mellersta Sverige.
I södra Sverige har man arbetet med upptagning av foderrotfrukter och
sockerbetor, vilka odlingar äro mycket arbetskrävande, samt dessutom höstplöjningen.
Dessutom är att observera att det nu börjat bliva rätt allmänt,
att en stor del av jordens brukning sker på hösten genom skumplöjning, vilken
utföres både en och två och till och med tre gånger, innan jorden plöjes
upp definitivt.: detta för att bruka bort ogräset. Detta är uppenbarligen
tidskrävande. Ljusförhållandena skulle säkerligen medge, att man arbetade
50 timmar i veckan. På samma sätt är det i februari. Då är det mycket
ljust vid den tidpunkt, då det nuvarande 41-timmarsarbetet upphör för dagen,
samtidigt som man på många håll har en hel del skogsarbete, som det är svårt
att hinna med. Under mars har man slutligen avslutningen på skogsarbetet
och i södra Sverige börjar man med vårbruket, vilket fordrar längre arbetstid
än lagen nu medger eller 46 timmar.

Det är en jämförelsevis liten utökning av arbetstiden, som föreslås i motionen.
Den har provisoriskt beräknats till ungefär 50 årstimmar, och det
borde icke vara någon större risk för kammaren att gå med härpå. Icke
heller tror jag, att det socialdemokratiska partiet skulle riskera att förlora
nästa års val, till följd av att det företoge denna uppmjukning i vad det år
1936 lovade.

I motionen har vidare föreslagits en liten uppmjukning av 4 § 1 mom. a)
i det att uttrycket »en arbetare» skulle ersättas med »enstaka arbetare».. En
arbetare för varje brukningsdel kan nämligen vara för litet på ett större jordbruk,
och man kan där behöva ha två arbetare »med blandat arbete». Vid
sådant förhållande borde det kunna vara lämpligt, att begränsningen icke anges
till en arbetare utan till enstaka arbetare.

Innan jag slutar, skulle jag även vilja säga något i anledning av vad herr
Hermansson i Norrköping anförde gentemot herr Skoglund. Herr Hermansson
framhöll, att 1936 års lag icke direkt påverkade arbetsförhållandena för mer
än cirka 20 procent av arbetarna, varför bortåt 80 procent skulle så att säga
stå utanför lagen. Det vet emellertid herr Hermansson lika väl som någon annan,
att även örn lagen icke direkt träffade dessa arbetare, som stodo utanför,
måste deras ställning i alla fall påverkas av lagen. Den lantbrukare, som holle
sämre arbetsvillkor för sina arbetare, riskerade ju att bli utan arbetskraft,
ifall skillnaden var av väsentlig betydelse. Samma gäller anmärkningen, att
1936 års lag icke gav något åt djurskötarna. Det är väl ändå klart, att örn en
lantbrukare över huvud taget ville ha djurskötare måste han ge dem sådana
arbetsvillkor i jämförelse med vad andra arbetare, som icke sysslade med
djurskötsel, hade, att han kunde få några arbetare till djurskötseln. Lagen
verkade medelbart på detta sätt. På samma sätt kan man säga, att även
örn vi icke alls fått någon särskild arbetstidslag för lantbruket, hade de förhållanden,
som skapades genom den allmänna arbetstidslagen, påverkat arbetstiden
och övriga förhållanden vid jordbruket.

Nu framhöll herr Hermansson, att även örn man återgick till 1936 års lag,
skulle man därmed icke komma tillbaka till de arbetstider, som där stipulera -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till lantarbetslidslag. (Forts.)
des, utan långvariga strider med arbetsorganisationerna. Det kan ju hända,
att man icke i alla avseenden skulle kunna komma tillbaka, och det kan också
hända, att det för lantbrukets del icke heller är nödvändigt att i alla avseenden
komma dit, men lagen skulle dock i så fall icke stå hindrande i vägen
för sådana uppmjukningar, som man avtalsmässigt på båda sidor kunde vara
beredd att komma överens örn.

Herr Hermansson menade vidare, att när man klagar över flykten från
landsbygden, bör man icke sträva efter att komma tillbaka till den äldre avfattningen
av lagen, eftersom flykten då skulle ökas. Jag vet nu icke, örn
herr Hermansson i statistiken över utflyttningen av lantarbetare och lantbrukare
till städerna kan finna, att det blivit något mera allvarligt hak i kurvan
genom den skärpning av lagen, som genomfördes år 1937. Mig förefaller det
tvärtom, som örn hastigheten i denna befolkningsflyttning snarare hade ökats.
Jag vill visst icke säga, att den ökats genom lagskärpningen, men den har ökats
trots denna skärpning. Sedan kan man naturligtvis alltid säga, att örn icke
denna förändring av lagen hade kommit, skulle utflyttningen ha skett ännu
hastigare. På den punkten kan man emellertid icke åstadkomma någon bevisning,
så att därvidlag kunna vi knappast komma överens.

Jag har emellertid lika litet som herr Barnekow funnit, att det på något
sätt skulle ha blivit lättare att få folk vare sig till lantbruksarbete i allmänhet
eller speciellt till djurskötsel, sedan denna skärpning av lagen kom
till stånd. Det är nog i det avseendet nu lika svårt som tidigare eller värre.
Liksom herr Barnekow har jag också den uppfattningen, att huvudsaken i
alla fall icke är arbetstiden utan den ekonomiska ersättningen för arbetet. Jag
har icke blott en utan flera gånger sagt här i kammaren, att örn lantarbetarna
ville intressera sig för lantbruksprodukternas priser positivt och icke negativt
såsom för närvarande, så skulle man nog kunna komma till löner åt lantarbetarna,
som voro jämförliga med vad man betalar på andra arbetsområden.

Herr talman! Jag skall icke anföra något mer än det redan sagda utan
skall sluta med att yrka bifall till den motion, som jag här har talat örn och
som innehåller förslag örn mycket måttliga uppmjukningar i de föreslagna bestämmelserna,
alltså motionen 1:325 och motionen 11:478.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu protokollsföringen, jämlikt
herr- förste vice talmannens ''förordnande, av tjänstemannen hos kammaren,
sekreteraren G. Britth.

In fidem.

Sune Norrman.

Herr Hermansson i Norrköping, erhöll härefter ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Eftersom jag icke vill plåga kammaren med några

långa utläggningar i detta ämne, begärde jag endast ordet för en kort replik.

Jag vill säga till herr Lundell med anledning av dennes klagomål över att
lagen ändras så ofta och att lantbrukarna därför ha svårt att följa lagens
föreskrifter, att jag för min del icke skulle ha ansett det vara någon riksolycka,
örn det icke blivit någon ändring av lagen i år. Men då herr Lundell
själv både i fjol och i år varit med om att föreslå ganska vittgående ändringar
i lantarbetstidslagen, måste jag säga, att det är ganska malplacerat av
just honom att nu klaga över de många ändringarna i lagen.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Herr Lundell ville också göra gällande, att det var politiska orsaker, sorn
gjorde, att den nuvarande lagen genomfördes år 1937. Att det är politiska
motiv, som ligga bakom högerns motstånd mot en förnuftig reglering av lantarbetstidslagen,
behöver varken jag eller herr Lundell tala örn. Det veta vi
nämligen ändå. Med anledning av herr Lundells profetior angående, nästa års
val vill jag endast säga, att jag inte tror, att högerns utsikter aftvinna valet
1940 blivit ljusare på grund av det motstånd mot försöken att åstadkomma
bättre sociala förhållanden för lantarbetarna, som högern har rest i riksdagen
under de senare åren.

Herr Lundell, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Jag vill bara säga till herr Hermansson, att man val icke får ställa
sig så, att när det socialdemokratiska partiet såsom år 1937 vill ändra en lag,
så är det gott och naturligt, men när man från annat håll vill ändra en lag,
såsom när undertecknad tillåtit sig att motionera både i fjol och i år, så är det
synnerligen olämpligt.

I fråga örn de politiska avsikterna och örn påverkan av valutgången o. s. v.
är det nog så, att socialdemokraterna i sådana frågor mera sikta på den politiska
effekten, under det att vi sikta mera på effekten för den näring, som det
är fråga örn. Vi äro med andra ord mera ekonomiskt inriktade,, medan herr
Hermansson och hans partikamrater äro mera inriktade på att vinna så stort
politiskt underlag som möjligt ute i landet, ju större dess bättre, och icke tänka
på örn hela landets näringsliv och ekonomi därmed kunna bli fördärvadfe.

Herr Hermansson i Norrköping erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr Lundell menade, att vi socialdemokrater icke. skulle vara så

angelägna att göra ändringar i den lantarbetstidslag, som vi själva stiftade
år 1937. Jag vill då endast påpeka för herr Lundell, att det ändringsförslag,
som nu föreligger till riksdagens prövning, först har föreslagits av de. socialdemokratiska
ledamöterna av regeringen och sedan biträtts av samtliga socialdemokrater
i andra lagutskottet, just därför att de ansett det vara behövligt
att vidtaga dessa ändringar.

För övrigt vill jag säga, att icke heller högern föraktar att utnyttja de politiska
kulturbeten, som möjligen finnas.

.Vidare yttrande:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Herr Lundgren har i denna debatt
föregått kammarens ledamöter med ett utomordentligt gott exempel. Han
meddelade nämligen, att han hade haft för avsikt att utarbeta ett längre anförande
att föredragas här i kammaren, men att han vid närmare eftertanke
hade avstått därifrån. Detta senare är det jag menar vara att föregå med
gott exempel, även örn man riskerar att i stället få detta anförande år 1942
och få det längre då, men den dagen, den sorgen. Jag skall för min del följa
herr Lundgrens goda exempel och fatta mig utomordentligt kort.

Jag skall endast göra ett enda påpekande. Det är följande. Den lantarbetstidslag,
som för närvarande gäller, är provisorisk. Den utgår i höst. Örn
vi i fortsättningen skola ha arbetstiden lagligt reglerad vid jordbruket, måste
vi få en ny lag, antagen av detta års riksdag. Inseende nödvändigheten
av en förnyad lagstiftning, tillsatte Kungl. Maj :t en kommitté, som med ledning
av vunna erfarenheter skulle lägga fram ett förslag, som skulle kunna
tillfredsställa båda parterna så långt det var möjligt. Denna utredningskom -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
mitté, inom vilken säväl arbetsgivare som arbetare vid jordbruket voro representerade,
blev enhällig örn det förslag, som nu ligger på kammarens bord.
Under sådana förhållanden, herr talman, vill jag beteckna det såsom ett uttryck
av djup otacksamhet mot parterna inom jordbruket, örn vi här skulle
lyfta ett finger för att ändra en bokstav i förslaget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Redan när lant arbetstidslagen

antogs, fäste jag såväl motionsledes som under debatten i kammaren
uppmärksamheten pa den skiljaktighet, som förelåg mellan jordbruket
och trädgårdsodlingen i fråga om arbetstiden. Jag riktade till såväl den för
lagförslaget ansvarige ministern som till utskottets representanter i kammaren
frågan, vad som var anledningen till att trädgårdsodlingen hade fått en hårdare
arbetstidslag än jordbruket. Jag har senare upprepat den frågan, men
icke ens ett försök till svar eller till motivering härför har givits. Jag kan
sålunda nu endast stryka under de invändningar och de uttalanden i denna
fråga, som lia gjorts av herr Lundgren.

Det finns intet skäl till att trädgårdsodlingen skall ha en snävare arbetstid.
Det finns icke ens det skälet, att trädgårdsodlingen har en gynnsammare
ekonomisk ställning än jordbruket. I själva verket är det stöd, som trädgårdsodlingen
har fått av statsmakterna, mindre och den konkurrens, som trädgårdsodlingen
bär att uthärda från utlandet, ofantligt mycket större än vad fallet
är för jordbruket och kanske för de flesta andra näringar.

Jag skulle till herr Lundgrens vädjan till socialministern, att beakta saken,
vilja lägga, att det torde kanske vara skäl, att herr Lundgren också riktar
denna vädjan till de statsråd, som representera samma parti som han tillhör,
såväl som till sin partigrupp, för att han örn möjligt där skall vinna
förståelse för trädgårdsodlingens ställning och krav i föreliggande hänseende.

Jag skall icke gå längre utan vill endast med anledning av det uttalande,
som nyss gjordes av herr Hermansson örn högerns motstånd mot en förnuftig
reglering av arbetstiden ^ för jordbruket, be att få erinra om att högern som
parti icke har gjort motstånd mot regleringen av arbetstiden för jordbruket. Jag
kan ju fa erinra, att jag för min del icke ställt mig pa den rena avslagslinjen,
men att vi däremot ha ansett oss böra kämpa för och i fortsättningen även
komma att kämpa för att denna reglering blir sådan, att den icke verkar så
hämmande på, jordbruksnäringen, att det försvårar de möjligheter, som vi ha
eller kunna få såväl att själva kunna någorlunda klara vår ekonomi som att
ge de hos oss anställda en nöjaktig ekonomisk ersättning för deras arbete.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över de justeringar, som ha vidtagits i lagen. Jag tror, att de skola
visa sig vara till gagn både för arbetsgivare och arbetare, icke minst därför
att de komma a,tt i någon man minska den irritation, som i vissa fall finnes
gentemot lagen i fråga. Enligt mitt förmenande borde man emellertid lia vidtagit
justering på^ ytterligare en punkt, nämligen i fråga örn antalet tillåtna
arbetstimmar för årets olika månader enligt 4 §. Det är faktiskt så, att den
arbetstid, som här är fastslagen, exempelvis för november och december månader,
kan helt enkelt icke uttagas pa grund av mörkret. Dagen är denna tid
sa kort. Det blir dager först framåt 8 pa morgonen och det blir mörkt redan
vid 3-tiden på eftermiddagen. Vill man få möjlighet att något så när effek Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 38. a

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till lantarbetstidslag. (Forts.) o o

tivt utnyttja arbetstiden, är det ingen annan råd än att man får gå till arbetsrådet
och begära överflyttning av viss arbetstid från november och december
till vanligen februari och mars månader.

Framför allt gäller detta för mellersta Sverige och jag skulle tro tor större
delen av vårt land. Det är möjligt, att det ställer sig fördelaktigare till exempel
för Skåne att lia det så, som lagen föreskriver, men jag måste som mm mening
säga, att lagen borde väl egentligen vara avfattad pa det sätt, som passar
större delen av landet, och örn det för Skåne råder ett annat förhållande, så vore
det väl enklare, att man där finge göra framställning till arbetsrådet örn
annan fördelning av arbetstiden.

Jag tror, herr talman, att om man på den punkten ville vidtaga en ändring,
så att man icke, som nu är fallet, behövde begära dispens för latt kunna utnyttja
arbetstiden, skulle det vara till gagn för det stora flertalet jordbrukare
i detta land. Jag tror också, att det för flertalet arbetare i jordbruket icke heller
skulle vara till någon som helst skada. Nu säger man visserligen häremot,
att arbetstiden redan är så kort som 41 timmar i veckan i december, och då
vill man icke ytterligare minska den för att sedan öka ut arbetsveckan, när
man kommer fram till mars, da man redan har 46 timmars arbetstid. . Men lag
tror icke, att någon arbetare skulle ha något emot en sådan anordning. Åtminstone
har jag, när jag talat med mina mannar örn att begära dispens, icke
hört, att de haft något att invända mot denna anordning. Jag skulle önska,
att när lagen nästa gång kommer under behandling och man skall vidtaga justeringar
i den, man då ville även på denna punkt göra en ändring. Jag tror,
herr talman, att allt som i detta avseende kan göras, kommer att öka möjligheterna
till lagens anpassning efter de faktiskt rådande förhållandena och
samtidigt minska den irritation som nu finnes på en del håll, när det gäller
denna lag. Allt som kan göras härvidlag kommer säkerligen att medverka
till att även denna lag får en fastare förankring bland lantbrukets folk än den
för närvarande har.

Jag har liksom herr Skoglund intet yrkande.

Herr Hermansson i Norrköping: Herr talman! Jag skall bara säga ett par
ord i anledning av andre vice talmannens yttrande nyss. Han sade, att högern
icke rest något motstånd mot en reglering av lantarbetarnas arbetstid. Jag
har heller icke påstått, att högern motsatt sig en reglering av arbetstiden vid
jordbruket överhuvud taget. Högerreservanterna vilja ju också ha en reglering
av lantarbetstiden. Det är bara den skillnaden mellan deras stallning och
vår att de vilja reglera den uppåt, under det att vi tidigare velat reglera den
nedåt. Vad jag framhöll, var, att högern motsatt sig en förnuftig reglering
av arbetstiden för lantarbetarna.

Herr Lundgren: Herr talman! Jag vill till herr Olovson i Västerås, da

han påstår, att vi trädgårdsmän äro otacksamma, säga, att vi ha ett uttryck
sorn lyder: säg det nied blommor. X den bukett som jug lågt fram har jup
också blandat in litet tistlar, och det har jag gjort därför, att vi anse, att trädgårdsodlingen
i detta fall blivit orättvist behandlad.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa bifadl
till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionerna X: 3.25 och II.
478 bifolles; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den torra
propositionen.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen den 17 juni 1938 om semester.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första
kammaren nr 216 av herr Mannerskantz samt från andra kammaren nr 330 av
herr Nordström i Kramfors m. fl. och nr 332 av herr Janson i Frändesta m. fl.

I motionen 11:330 hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta
vissa, i motionen närmare angivna ändringar av lagen örn semester.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:216 och 11:332 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen II: 330 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Det förhållandet, att en lag
va-V kraft endast några månader eller några år, kan enligt min mening i
och tor sig icke vara något argument för ett avslag på berättigade krav som
staffas pa en ändnng^av densamma. Från denna utgångspunkt känner jag mig
nödsakad att säga några ord i anslutning till de här föreliggande frågorna.

V hade re,dai1 förra året en tämligen stor debatt i fråga örn rätten till semester
för arbetare. I våra dagar pågår ju en tämligen livlig propaganda för
nödvändigheten av rekreation och ett riktigt användande av fritiden. Det är
en propaganda, som jag för min del livligt ansluter mig till och anser vara
riktig. Men förutsättningen härför är dock, att en större del av Sveriges folk
kommer i åtnjutande av tillräcklig fritid.

I det förevarande utskottsutlåtandet har utskottet använt den rationella
metoden, att det endast återgivit de yttranden som det haft i sitt utlåtande förra
året, nar utskottet tog ställning till den motion vi då hade väckt i denna
.ga- Idet ar några av dessa yttranden i andra lagutskottets förra året avgivna
utlåtande, som ger mig anledning till att ännu en gång liksom förra
året påminna örn vissa inkonsekvenser i dessa yttranden och i denna lag

Innan jag kommer dithän, skulle jag vilja framställa en fråga till andra
lagutskottet pa grundval av uppgiften i detta utskottsutlåtande, att motionerna
nr ZLb och 330 den senare motionen avgiven av mig, av utskottet sänts
till några organisationer för yttrande. I de yttranden som avgivits av dessa

!f«na rr flr/ insentiag alls nämnt om att de tagit del av motionen
nr 330. Däremot Damgar det av yttrandena, att organisationerna tagit del
av motionerna nr -16 och 332. Alltså ha dessa organisationer icke anmodats
att avgiva yttrande i fråga örn motionen nr 330.

I sitt utlåtande förra året sade andra lagutskottet, att det var speciellt två
mycket allvarliga anmarknmgar som riktats mot den nuvarande semesterlagen,
och den forsta^ gällde kvalifikationstiden för erhållande av semester. Den har

Ji"lUVltSf eVSada!\ tolknmP> att mycket stora delar av arbetstagarna blivit
stålblå utanför ratten att erhålla semester. I utlåtandet förra året säger andra
lagutskottet: »Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen
komma åtskilliga arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner som -renon!
lagen givas at övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock ''för dessa
gruppen att genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.
» Andra lagutskottet pekar alltså här på att det finns möjlighet
för dem, at vilka lagen icke har kraft att giva semester, att i kraft av sina

Äng. vissa
ändringar i
lagen om
semester.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
egna organisationer och sin egen förmåga skaffa sig semester. Jag finnér detta
vara ett tämligen inkonsekvent ståndpunktstagande av andra lagutskottet, ty
det är väl ändå så i verkligheten, att de arbetargrupper, sorn ha en stark
organisation och genom sin organisation tidigare lyckats tillkämpa sig semester,
de ha gjort det, innan lagen trädde i kraft. Det är emellertid just för
dessa grupper som lagen konfirmerar och ger lagligt stöd åt deras rätt till
semester, då däremot de grupper, som icke i kraft av sina organisationer haft
möjlighet att tillkämpa sig semester, bliva utan också i fortsättningen. Det
är därför inkonsekvent av utskottet att hänvisa till att lantarbetarna, skogsarbetarna
och alla säsongarbetare ha möjlighet att genom förhandlingar med
arbetsgivarna erhålla semester.

Sedan är det en annan punkt i det berörda lagförslaget, som jag, såsom
jag sade förra året, anser vara särskilt upprörande, och den debatt som ägt
rum i det föregående ärendet visar, att lantarbetsgivarna ännu lägga tämligen
stor aktivitet i dagen, när det gäller att motverka, att jordbrukets arbetare
överhuvud taget skola få bättre förhallanden. Saväl utskottet som departementschefen
lia förra året sorn ett motiv för att undantaga djurskötarna från
att komma under denna lag stött sig på lantarbetsgivarnas uppgifter örn att.
djurskötarna ha hela 27 fridagar örn aret, och då är det naturligtvis för
mycket begärt, att de dessutom skulle erhålla semester. De ha hela. 27 dagar
örn året. Alltså lia de icke ens det antal fridagar som innehålles i årets 52
söndagar utan äro ålagda arbete under minst hälften av dessa. I vissa avtal
lia de visserligen 52 fridagar, men det förekommer, att de ha endast 27 dagar,
och detta frambäres som ett argument för att djurskötarna icke behöva semester
och att riksdagen icke skall medgiva dessa arbetare någon semesterrätt
och därmed upphäva lagens princip.. Man säger, att lagens princip är att
giva större frihet och större möjlighet till rekreation och friluftsliv, och sedan
tar man bort rätten till semester för djurskötarna, som äro de arbetare,
som äro mest bundna av sitt arbete, och ger lantarbetsgivarna rätt att byta ut
deras semester mot semesterersättning. . o

Jag är medveten örn att riksdagen icke heller i år är redo att gå ifrån sin
tidigare ståndpunkt. Jag förstår mycket väl, att det icke är möjligt att få
majoritet här för en ändring till det bättre i detta^ avseende. Men jag är å
andra sidan lika medveten örn att denna fråga skall återkomma till riksdagen,
till dess den vinner beaktande. Så länge säsongarbetargrupperna, lantarbetare,
skogsarbetare, målare, byggnadsarbetare och grovarbetare lämnas utanför lagen.
komma krav på förbättringar av densamma att återkomma till riksdagen.

Då jag för min del är övertygad örn att dessa krav äro.berättigade, ser jag
ingen anledning till att frångå det yrkande som gjorts i den motion vilken
jag väckt i denna kammare, motionen nr 330, varför jag, herr talman, skall
be att få yrka bifall till denna motion.

Häruti instämde herr Nordström i Torsby.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det är uppenbart, att det föreligger
ganska stora brister i den under fjolåret antagna lagen örn semester.
Den största svagheten i denna lag hänför sig enligt min mening till det förhållandet
att bestämmelserna i denna lag äro av den beskaffenhet att exempelvis
skogsarbetare icke kunna tillgodogöra sig någon avlönad semester enligt
lagen. Orsaken till att denna möjlighet icke föreligger, vad särskilt gäller
skogsarbetarna, är den, att man bestämt, att en arbetare är skyldig att under
ett år arbeta sex månader för samme arbetsgivare, innan han blir kvalificerad
till erhållande av semester. Då nu emellertid lagen antogs så sent som under

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Aria. vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
fjolåret, är det väl ganska troligt, att det är tämligen omöjligt, att man vid
innevarande ars riksdag, så tidigt som ett år efter det lagen antogs, skall kunna
lyckas få några förändringar genomförda i denna semesterlag. Jag Ilar
emellertid för min del velat, när nu detta ärende behandlas, begagna tillfället
att uttala som min bestämda mening, att den bestämmelse i lagen, som jag
påtalat, är av den innebörd, att en justering av densamma, så fort det låter
sig göra, måste verkställas.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Het var icke länge sedan denna
lag antogs av riksdagen, och den har därför icke hunnit tillämpas under så
lang tid, att man kunnat vinna någon större erfarenhet av lagens verkningar.
Lagen är i alla fall i ett avseende formulerad på ett sådant sätt, att den för
lantbruket kan komma att innebära vissa besvärligheter, och det har därför
i början av riksdagen väckts en motion som tagit sikte härpå.

Det är ju så, att semestern utgår för kalenderår, och det står i lagen, att
närmast föregående kalenderår skall vara kvalifikationstid för erhållande
av semester, om icke parterna överenskomma om en annan kvalifikationstid på
12 månader. Nu har man inom jordbruket genom kollektivavtal kommit överens
örn att kvalifikationsperioden skall vara från den 1 maj till den 30 april.
Enligt grundprincipen i lagen borde då semestern utgå under den därpå följande
tolvmånadersperioden. Man borde alltså kunna förlägga semestern till en
följande tolvmånadersperiod, men det finns en paragraf i lagen som stadgar,
att semestern skall utgå för kalenderår. Detta innebär, att man i lagtexten
underlåtit att draga konsekvenserna av att kvalifikationsperioden inom jordbruket
i allmänhet icke omfattar kalenderåret utan en annan tolvmånadersperiod.
Drar man nu ut konsekvenserna härav, så kommer man till det resultatet,
att örn kvalifikationsperioden omfattar tiden 1 november—31 oktober, då får
den anställde taga ut semestern under tiden november—december. Det kan
dock icke vara vidare trevligt för arbetarna att vara bundna vid att taga ut
semestern under denna tid. Örn man tillämpar detta på den kvalifikationsperiod,
som vi ha i lantbrukets kollektivavtal, så skulle arbetarna icke ha rätt att
taga ut någon semester under tiden 1 januari—30 april.

I motionen har yrkats, att § 4, som berör dessa saker, skall ändras, så att
den lyder pa följande sätt: »Semester utgår per kalenderår och omfattar en
dag för jvarje kalendermånad anställningen varat under närmast föregående
kalenderår (kvalifikationstid). Dock må annan period av samma längd gälla
såsom kvalifikationstid, saframt överenskommelse därom träffas mellan parterna,
i vilket fall semester utgår under närmast följande period av 12 månader.
» Utskottet medger det berättigade i det påpekande som göres i motionen,
men man säger, att formuleringen av § 4 synes utskottet icke utgöra något
hinder för en sådan tolkning som i motionen begäres. Det är ju i och för sig
glädjande, att utskottet gjort detta uttalande, men utskottet tillägger, att man
åtminstone för närvarande icke vill föreslå någon lagändring. Det tyder ju på
att utskottet något svävar på målet i detta fall.

Ett annat problem i samband med denna lag är frågan örn semester under
kvalifikationstiden. Nu är det sa, att enligt gällande lag behöver semestern
för jordbrukets vidkommande icke uttagas _ i ett sammanhang. Det vöre då
rimligt ur både arbetstagarnas och arbetsgivarnas synpunkter, örn semestern
finge uttagas under kvalifikationstiden, allt eftersom densamma intjänats.
Det förekommer ofta, att arbetarna få eller taga halvårsanställning, och då
vore det mångå gånger praktiskt, att man finge lämna ut denna semester, allt
eftersom den intjänats. Pa sa sått skulle man också tillgodose de synpunkter

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
som de sakkunniga och även Kungl. Maj :t lagt på semesterlagen, då man
sagt, att man anser det riktigt att semester ges i så nära anslutning som möjligt
till kvalifikationstiden. Men här säger utskottet, att lagens ^bestämmelser
äro minimibestämmelser och att arbetarna och arbetsgivarna sålunda böra
ha rätt att överenskomma örn ett successivt uttagande av semesterdagarna. Det
är ett värdefullt uttalande som utskottet där gjort, och det kanske på den punkten
kan vara tillräckligt.

Till slut har i motionen upptagits problemet örn semesterlön och semesterersättning.
Enligt lagen skall denna semesterersättning uträknas individuellt,
och den som möjligen har tagit del av denna motion, nr 216 i första kammaren
och 232 i andra kammaren, har ju sett exempel på hur pass krångliga och invecklade
dessa uträkningar örn semesterlön och semesterersättning kunna vara.
iVi veta ju, att lantbrukarna, både de större och de mindre mea framför allt de
mindre, icke äro särskilt roade av att sätta sig ned och göra många och krångliga
uträkningar. I detta fall lär det dock vara mycket svårt att komma ifrån
den saken.

Vi ha här i motionen begärt, att man skall kunna genom organisationerna
göra en kollektiv överenskommelse örn beräkningen av semesterlön och semesterersättning,
och till yttermera visso ha såväl arbetsgivarföreningen som lands:
organisationen ingivit en gemensam framställning till socialdepartementet i
denna sak. Chefen för socialdepartementet har också sagt sin mening i frågan,
men man har sedermera icke varit riktigt ense örn vilken tolkning man skall
giva åt hans uttalande. Utskottet säger örn denna sak: »Härmed har utskottet
dock icke velat taga slutlig ståndpunkt till frågan örn den lämpligaste utformningen
av bestämmelserna örn semesterlönens beräknande. Detta spörsmål
är enligt utskottets mening förtjänt av stor uppmärksamhet.»

När man läser utskottets betänkande, finner man, att det endast är en hårsmån
mellan ett rent tillstyrkande av de framställningar som gjorts i motionen
och det avslagsyrkande som utskottet har kommit fram till. Ehuru jag är
ganska säker på att åtminstone ett av de i motionenberörda spörsmålen komma
tillbaka till riksdagen, så skall jag i alla fall här i dag icke framställa något
yrkande.

Fröken Hesselgren: Herr förste vice talman! Den sista ärade talaren slutade
med att säga, att det var bara en hårsmåns skillnad mellan hans uppfattning
och utskottets. Man kan knappast befinna sig i en trevligare ställning,
då man skall försvara utskottets ståndpunktstagande. Utskottets uttalande
visar, att vi till fullo förstått de svårigheter, som påtalas i de väckta motionerna.
Anledningen till att vi inte ha ansett oss kunna upptaga de framställda
synpunkterna till realbehandling har naturligtvis varit, att från Kungl.
Majt väntas ett svar på den skrivelse från landsorganisationen och arbetsgivareorganisationen
i denna fråga, som den ärade talaren omnämnde.

Det är klart, att när man har med ekonomiska ting att göra, såsom löneberäkningar
och dylikt, kan det bli ganska svårt att omedelbart komma fram till
formuleringar, som täcka alla de olika förhallanden, som kunna förefinnas i
det praktiska livet. Det är givet, att man på detta område nog får lov att
uppnå några slags genomsnittsberäkningar, som fa komma till uttryck i lagtexten
eller förklaring till lagtexten.

Att vi inom utskottet icke heller tagit upp frågan örn de olika kvalifikationstiderna
till behandling har berott på att departementschefen i sitt yttrande
vid lagens tillkomst verkligen starkt underströk, att möjlighet borde lämnas
öppen att tillämpa annan kvalifikationstid. Departementschefen uttalade vid

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
detta tillfälle följande: »För att likväl bereda möjlighet att i de fall, då så kan
anses vara påkallat, förlägga kvalifikationstiden till annan period, förordar
jag, att i lagen intages en bestämmelse örn att så skall kunna ske genom överenskommelse
mellan parterna.» En bestämmelse av denna innebörd infogades
även i § 4% mom. 1, i lagen. Utskottet har förvissat sig örn, att det icke har
uppstått några svårigheter vid lagtillämpningen på grund av denna bestämmelse.
Man har tänkt sig, att den möjlighet, som lämnas genom denna bestämmelse,
skulle kunna täcka den rättighet, som här behöver ges, att kunna lägga
örn semestern pa det sätt, som i motionen påyrkas. Men jag är övertygad örn
att när Kungl. Majit kommer till frågan örn lönerna, måste Kungl. Majit också
taga upp° dessa frågor till behandling, och då kan kanske litet större klarhet
vinnas på denna punkt än som för närvarande råder. Jag tror sålunda, att
denna sak ligger väl till.

Till svar på den förste ärade talarens fråga får jag säga, att det verkligen
förhaller sig sa, att vi inte remitterat motion nr 330 till de olika organisationerna,
och orsaken härtill är, att det förra året på alla hithörande punkter gjordes
så mycket utredningar och infordrades så mycket yttranden, att vi inom utskottet
tyckte, att vi inte redan året därpå kunde besvära på nytt med samma
krav. Nu förstår jag, att den ärade talaren tänker på det gamla latinska ordspråket
»Gutta cavat lapidem o. s. v.», d. v. s. att droppen faller på stenen så
länge, att den till sist urholkar deri.. Det är möjligt, att det blir så urholkat
här i riksdagen, att vi få lov att gå in på det förslag, som motionsledes framställts.
Jag tror emellertid, att man måste erkänna, att man här är inne på
mycket svårare områden än dem, som lagen i övrigt täcker. Att upptaga frågan
örn semester at säsongarbetare till behandling, innan man har någon verklig
erfarenhet örn möjligheterna till semester för så stora arbetargrupper, som
det här faktiskt gäller, anser jag vara oklokt, men jag tror nog, att när man
Ilar vunnit erfarenhet om semesterns verkningar för de fasta eller mer eller
mindre fasta och regelbundet arbetande arbetarna, kanske man då också skall
kunna komma fram till någon form av semester för säsongarbetarna. Den
ärade talaren har själv i sin motion givit anvisning på en metod, nämligen semesterkupongsystemet.
Det är naturligtvis någonting, som bör undersökas,
när frågan på allvar tages upp.

Jag tror sålunda inte, att jag behöver ingå på ett detaljerat bemötande av de
krav, som uppställts i motionen. Känner jag den ä
han inte att ge sig, och vi kunna sålunda upptaga en verklig detalj diskussion
i denna sak örn någon tid, när vi vunnit ökad erfarenhet.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionen lii 330
bifölles; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 14.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 60, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän vid
riksdagens verk m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

§ 15.

Äng. förslag Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
till OT;«<a%.^r0p0g-^-0n me(j förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag).

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Yi ha närmast att behandla en

hel rad av lagförslag, vilka avse den ekonomiska krisberedskapen. Det är givetvis
fullt i sin ordning, att dylika lagar färdigberedas under lugna förhållanden,
så att man i den händelse att krisförhållanden uppstå inte behöver improvisera.
Emellertid kan det råda delade meningar örn hur långt en dylik
beredning behöver föras; örn det exempelvis kan vara nog med att lagförslaget
färdigställes och utremitteras till respektive myndigheter för att sedan låta
detsamma ligga på is tills krissituationen uppstår, eller om Kungl. Maj :t och
riksdagen skola antaga detsamma och tiden för tillämpningen skall anförtros
åt Kungl. Maj :t att bestämma. Beträffande en hel rad av de nu föreliggande
lagförslagen har regeringen valt den senare vägen, och riksdagen inbjudes nu
att besluta lagarna, men deras ikraftträdande skall bero på särskilt beslut av
Kungl. Majit.

Det är emellertid inte alla de lagprojekt, som varit uppe i detta sammanhang,
som fått denna behandling, ty i ett väsentligt hänseende har regeringen
gjort ett avsteg från den metod, som man har praktiserat, nämligen beträffande
lagförslaget till civil arbets- och tjänsteplikt. Inte annat än jag kan se, är
denna sistnämnda lag minst lika angelägen som någon annan av de lagar, som
vi nu inbjudas att antaga, ty i den händelse ett krig skulle utbryta, som kräver
inkallelse i någon större omfattning av värnpliktiga, rubbas ju arbetslivet
och produktionsförhållandena omedelbart och i utomordentligt stor utsträckning,
vilket säkerligen kommer att göra ett hastigt ingripande för ett reglerande
av arbetsförhållandena nödvändigt. Emellertid har regeringen beträffande
denna lag inte ansett det nödvändigt att inbjuda riksdagen att fatta beslut,
utan det förefaller, som örn man är inne på det förstnämnda behandlingssättet,
nämligen att låta respektive remissmyndigheter yttra sig över promemorian
och sedan låta det hela ligga till sig.

Samtliga de föreslagna lagarna ha karaktären av fullmaktslagar, d. v. s. de
skola kunna sättas i kraft genom beslut enbart från Kungl. Maj :ts sida. Beträffande
vissa av de ifrågavarande lagarna har emellertid Kungl. Marits
handlingsfrihet bundits genom vissa garantier. Detta är i varje fall förhållandet
beträffande fyra av lagarna, och de, som få betraktas såsom mest betydelsefulla,
och därvidlag förutsättes, att samtidigt som lagen sättes i funktion,
skall också riksdagskallelse utfärdas, därest inte riksdagen ändock skall sammanträda
inom 30 dagar, och därest riksdagen är samlad, skall godkännande
av riksdagen inhämtas.

Beträffande de föreliggande lagförslagen kan man i allmänhet konstatera,
att lagarna ha blivit i väsentlig mån hyfsade under behandlingen i departementen.
De ursprungliga utkasten, i det skick dessa remitterades till myndigheterna,
hade en helt annan karaktär och voro så beskaffade, att de ur min
synpunkt voro absolut oantagliga. De restriktioner beträffande Kungl. Maj:ts
handlingsfrihet, som jag här omnämnde, ha nämligen tillfogats på yrkande av
vissa av remissmyndigheterna, och därom är ingenting annat än gott att säga.

Dessa lagförslag äro betingade av hänsyn till de_ extraordinära förhållanden,
som väntas kunna uppstå under ett krig, vare sig vi själva äro invecklade i kriget
eller det föres i vår närhet. Eljest skulle det vara alldeles oförenligt med
våra konstitutionella grundsatser att lämna Kungl. Maj :t fullmakt i en örn -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till valutalag. (Forts.)

fattning, som här ifrågasattes. Lagarna skola ju stiftas av konung och riksdag
gemensamt. Det är en fundamental sats i vår författning, att undantag
ifrån denna utomordentligt viktiga regel inte böra få göras annat än i yttersta
nödfall. Nu kan man ju säga, att här sker intet egentligt undantag, därför att
konung och riksdag få ju gemensamt behandla lagförslagen och besluta örn desamma,
och det är allenast frågan örn tiden för tillämpningen, som överantvardas
åt Kungl. Majit att bestämma. Men jämväl denna sista omständighet
måste anses vara av så stor betydelse, att den principiellt bör inbegripas i den
medbestämmanderätt, som riksdagen enligt vår författning bör ha. Jag anser,
att nu som eljest är det riksdagens plikt att hävda sina egna rättigheter och
säga ifrån, att varje utvidgning av fullmaktssystemet i sig själv är av ondo.
Fullmaktssystemet hör alldeles speciellt diktaturstaterna till, och där har det
gått så långt, att riksdagen — örn det finns en sådan — sammanträder någon
gång då och då och lämnar regeringen eller diktatorn obegränsad fullmakt att
handla intill dess riksdagen sammankallas härnäst.

Benägenheten att lämna fullmakt till Kungl. Maj :t förefaller i någon mån
vara beroende på det större eller mindre förtroende, som hyses för den regering,
som begär fullmakt, och jag föreställer mig, att därest en regering, annorlunda
sammansatt än den nuvarande, skulle begära så vidsträckta befogenheter, skulle
förmodligen invändningar häremot resas med annan styrka än som nu sker,
i varje fall från annat håll. Men ett sådant betraktelsesätt måste anses som
i högsta grad oegentligt för att inte säga kortsynt, ty även örn man inte tror,
att det kommer att sitta någon annan regering än den nuvarande, så är principen
örn hävdandet av riksdagens rättigheter så viktig, att den bör hävdas mot
vilken regering som än sitter.

Angelägenheten att utrusta Kungl. Majit med fullmakt för extraordinära situationer
är synnerligen starkt motiverad beträffande de här föreliggande lagarna.
Rörande vissa av dessa kan man ju säga, att situationer kunna uppstå,
som kräva ett så snabbt ingripande och handlande, att varje uppskov skulle
lända landets intressen till skada. Jag vill inte bestrida, att så kan vara fallet
med den lag, som behandlas i bankoutskottets utlåtande nr 57. Men beträffande
andra av de i komplexet ingående lagförslagen förefaller det ganska
sannolikt, att tillräcklig beredelsetid borde förefinnas jämväl örn riksdagens
sammankallande avvaktas. Jag och mina meningsfränder ha inte nu för avsikt
att motsätta oss lämnandet av dessa fullmakter i de fall, då det på grund
av sakliga anledningar kan förmodas att ett snabbt ingripande är alldeles oundgängligt.
Men jag tror knappast detta är fallet beträffande alla de i komplexet
ingående lagarna, och därför har jag jämte några meningsfränder här
i kammaren avgivit en motion beträffande en av lagarna, den som gäller åsättande
av maximipris. Inte därför, att vi ej anse, att maximiprislagstiftningen
under den förutsatta situationen måste tillgripas, utan därför, att vi anse, att
handlandet härvidlag inte skall behöva ske så utomordentligt snabbt, att inte
ett beslut av riksdagen skall hinna inhämtas i det skede, då lagen befinnes
Amra behövlig. Jag skall emellertid inte ingå på någon diskussion beträffande
denna proposition vid den punkt, som vi nu behandla. Det blir tillfälle att
återkomma, då den påropas.

Jag har emellertid, herr talman, ansett det angeläget att framhålla dessa
.principiella synpunkter redan nu, då vi behandla den först påropade proposition,
som avser att lämna fullmakt till Kungl. Majit. Om vi nu från vår sida
Tösta för de propositioner, som gälla beviljande av fullmakter, med undantag
för propositionen örn maximipris, anse vi oss kunna göra detta, därför att det
i den inledande paragrafen har meddelats så pass restriktiva bestämmelser, som

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. förslag
till maximiprielag.

Äng. förslag till valutalag. (Forts.)

skett, så att man har den största möjliga garanti för att Kungl. Maj :ts fullmakt
icke kommer att användas i oträngt mål.

Jag har, herr talman, på denna punkt icke något yrkande.

I detta anförande instämde herrar Osberg, Tengström, Barnekow, Backman,
Nilson i Eskilstuna, Bergvall, Hilding, Annér, Österström, Nilsson i Norrlångträsk,
Fredberg och Björling samt fröken Hesselgren.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m.; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 17.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till maximiprislag dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 289, vilken behandlats av första lagutskottet, hade-Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till maximiprislag.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 1 § maximiprislagen hava följande lydelse: 1

§•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid
upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen, som
i första stycket sågs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande,
som där avses.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
fyra i anledning av densamma väckta, i utskottets utlåtande närmare
omnämnda motioner. I samtliga motionerna hade yrkats avslag på propositionen.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att de i ärendet väckta motionerna, I: 337 och 338 samt II: 506 och 507,
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Reservation hade avgivits av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Gärde,
Lindmark, Geselius och Olsson i Rimforsa, vilka ansett att utskottets hemställan
under A) bort hava följande lydelse:

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till maximiprislag.

I reservanternas förslag hade 1 § maximiprislagen följande lydelse:

1 §''

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Med hänsyn till det pappershav,

sorn nu strömmar över bänkarna i denna lokal, är det alldeles orimligt att begära,
att kammarens ledamöter i detalj skola hava studerat den proposition,
som ligger till grund för detta utskottsutlåtande. Hade man emellertid haft
tid till detta i gemen, tror jag, att man skulle lia funnit, att de övliga remissinstanserna
sällan lagt i dagen en så deciderad tveksamhet beträffande ett lagförslag,
som vad fallet varit i detta ärende.

Som vanligt har man sida upp och sida ner i propositionen redovisat dessa
yttranden. Genom dem går en linje av utomordentligt stark betänksamhet.
Detta gäller statens jordbruksnämnd, det gäller lantbruksstyrelsen, och det
gäller rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, i vilken senare en
ledamot helt avstyrkt lagförslaget, medan en annan, generaldirektör Örne, beträffande
maximiprisen framhållit som sin mening, att dessa torde så gott
som alltid verka återhållande på produktionen och medföra andra icke önskvärda
konsekvenser. En institution, som man måste tillmäta en alldeles särskild
betydelse i detta sammanhang, är naturligtvis kommerskollegium. Kommerskollegium
har med hänsyn till de tidigare erfarenheterna på området ställt
sig mycket tveksamt till den föreslagna lagen, men dock icke ansett sig kunna
avstyrka densammas genomförande, »då en dylik fullmaktslag måhända under
vissa förhållanden borde finnas att tillgå som nödfallsutväg i en krissituation».
»Den största moderation», tillägger kollegium, »torde emellertid böra
iakttagas vid en eventuell tillämpning av lagen.» Jag kan icke hjälpa, herr
talman, att jag måste uttala min beundran för kommerskollegium. Det är
ostridigt något av ett konststycke att i ett tillstyrkande uttalande på sju
rader kunna pressa in så bastanta och massiva barriärer av bestämda reservationer.

Jag skulle kunna gå vidare ibland alla dessa remissvar. Jag skulle kunna
erinra om, vad Stockholms handelskammare skriver. Denna handelskammare
framhåller som sin mening, att en maximiprislag alltid måste betraktas såsom
ett »olämpligt och otympligt remedium». »Den bleve dessutom i regel ineffektiv»,
tillägger man. En annan handelskammare, nämligen den i Göteborg,
förklarar, att det vore nödvändigt att maximipriser icke tillgrepes annat än i
yttersta nödfall, samt att de, då de åsattes en vara, borde kompletteras med
effektiva åtgärder till förhindrande av ogynnsamma verkningar.

En av remissinstanserna, nämligen handelskammaren i Sundsvall, har lämnat
några konkreta exempel på, hur maximiprislagstiftningen verkade under
krisåren. Jag är alldeles säker på, att alla i denna kammare väl erinra sig,
hur förhållandena gestaltade sig den tiden. Jag kan dock icke underlåta att
här lämna ett kort referat av detta handelskammarutlåtande. Det gäller en
bestämd sak, nämligen förordningen om handeln med smör under krisåren.
Regleringen av handeln med smör anser denna remissinstans utgöra ett var -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
nantie exempel på maximiprislagens verkningar. Sedan förordningen om
maximipris på smör den 16 november 1917 utfärdats med föreskrift, att priset
på ett kilogram smör skulle utgöra 4 kronor 80 öre, försvann smöret ur marknaden.
Den huvudsakliga smörhandeln försiggick därefter i smyg med priser
varierande mellan 15 och 25 kronor per kilogram. Därest smörpriset icke
maximerats, torde med ali sannolikhet smöret som förut hava salubjudits å
torg och i butiker till priser, som icke nått en sådan höjd. Genom regleringen
kvävdes emellertid producenternas lust att stegra smörproduktionen, och »man
kunde ju förstå etet orättvisa i regleringen, då smörproducenten själv fick betala
8 kronor för ett kilogram konsistensfett», heter det i detta yttrande. Handelskammaren
avstyrker därför en sådan reglering av produktionen, som en
maximiprislagstiftning innebär. Det finns ju ett vimmel av dylika exempel
från krisåren. Jag skulle kunna bidraga med en kort redogörelse för en annan
liten historia, nämligen potatisen. Hur det gick med potatisen komma vi väl
alla ihåg. Potatispriset var hela tiden maximerat till 13 öre. Följden blev
att lantbrukarna utfodrade sina kreatur med potatis och i stället sålde kålrötter.
Potatispriset var ju som sagt maximerat till 13 öre, medan man kunde
få sälja hur mycket kålrötter som helst för minst 20 öre per kilogram. Det är
icke att förvåna sig över, att det under dylika förhållanden gick som det gick.

Med hänsyn till dessa mycket bestämda erinringar till departementspromemorian
lät departementschefen utarbeta ett nytt, reviderat förslag, men detta
skilde sig icke så väsentligt från det tidigare. De betänkligheter, som man
hade emot departementspromemorian, kvarstå därför i allt väsentligt beträffande
det nu förefintliga förslaget.

Nu har ju utskottets majoritet tillstyrkt propositionen, under det att en
reservation avgivits av representanterna för högern och folkpartiet. Vad är
det då som skiljer utskottsmajoriteten från reservanterna? Ja, jag kanske
först bör framhålla vad som är enande. Även reservanterna medge ju: »även
om tillgripandet av maximipris är förenat med vansklighet, torde under de
förhållanden, som kunna väntas uppkomma vid krig eller krigsfara, en lag,
som möjliggör införandet av maximipris, icke kunna undvaras.» Men så
kommer jag till den väsentliga skillnaden, nämligen den att utskottsmajoriteten
vill, att lagen i enlighet med propositionen skall kunna träda i tillämpning
utan riksdagens samtycke, medan reservanterna hysa den bestämda meningen,
att i en så utomordentligt betydelsefull och i folkets allmänna villkor
djupt ingripande angelägenhet som denna bör riksdagens medverkan vara en
tämligen självklar sak. Jag tycker också, att departementschefen själv skulle
kunna känna en viss trygghet i ett sådant arrangemang som reservanterna
ifrågasätta. Departementschefen är icke heller, uppriktigt sagt, vidare övertygad
örn det riktiga och det rimliga i det föreslagna arrangemanget. Han
skriver nämligen: »Av vad jag anfört framgår, att prisreglerande åtgärder
enligt min mening böra komma ifråga endast när så av angivna skäl är oundgängligen
nödvändigt samt att tillämpningsområdet i så fall bör kunna bli relativt
begränsat och tillämpningsformerna i många fall förhållandevis mjuka.»
Jag menar, att, när departementschefen själv icke är fastare övertygad om
det riktiga i tillvägagångssättet, det skulle innebära en akt av trygghet att i
den aktuella situationen veta, att man har riksdagen med sig, när man går att
bringa lagen i tillämpning.

Vad är det nu som det ytterst gäller med en lagstiftning sådan som den,
vilken vi bär överlägga om? Ja, det gäller naturligtvis livsmedelsproduktionen.
Det är riktigt att denna lagstiftning något skiljer sig från den, som vi
hade under krisåren. Den är något utvidgad i förhållande till den då förefintliga.
Men i allt väsentligt tar den ju sikte på produktionen av livsmedel.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
Denna produktion av livsmedel måste ju -— därom äro vi väl allesammans alldeles
ense — vara av utomordentlig betydelse just vid ett kristillfälle eller
under ett krig. Ali erfarenhet visar ju, att allvarliga inskränkningar i livsmedelstillgången
leda till en utomordentligt stark inverkan på folkets motståndskraft.
Jag tror också, att man kan våga säga, att alla kravaller och
dylika uppträden, som så ofta ägde rum under kristiden, mindre berodde på
de höga ° priserna än på det förhållandet, att man överhuvud taget ofta icke
kunde få i den reguljära handeln köpa några livsmedel. Jag menar därför,
att det är en angelägenhet av allra största vikt att i möjligaste mån hålla
den inhemska livsmedelsproduktionen uppe. Men, herr talman, vilka medel
har man då att hålla uppe livsmedelsproduktionen? Ja, så vitt jag kail förstå,
finns det icke något annat effektivt medel härför än något så när tillfredsställande
priser för producenterna. Ger man deni icke något så när betalt
för varan, lära de icke heller komma att framställa den, detta så mycket
mindre som jordbruket efter en mobilisering säkerligen kommer att lida brist
på arbetskraft. Jag ifrågasätter verkligen också, herr talman, huruvida det
kan hållas för sannolikt i ett dylikt läge, att de stora jordbrukarorganisationerna,
som ju hittills arbetat på att hålla priserna uppe, under en kristid,
då den inhemska jordbruksproduktionen får en större betydelse än någonsin
och_ då den är ännu mycket mera betydelsefull än för närvarande, skola vara
villiga att främja produktionen, örn jordbrukarna icke kunna betinga sig sådana
priser, som de anse tillfredsställande. Jag tror det i varje fall icke för
mitt vidkommande.

Livsmedelsproduktionen är alltså den egentliga kärnan, såsom jag ser saken,
i hela detta problem. Kommer man icke till rätta med detta, tror jag, att
man tydet långa loppet kommer att stå sig ganska slätt. Jag tror icke man
når målet med någon sorts maximipris, utan jag tror att dessa komma att
skapa misstro hos jordbrukarna, ja, jag skulle icke bli alldeles överraskad, om
de rent av ledde till att jordbrukarna, i viss utsträckning åtminstone, på ett
eller annat sätt lade örn sin produktion.

Nu kan man ju naturligtvis anföra vissa skäl för att man skall gå den av
majoriteten anvisade vägen. Man menar sålunda, att denna maximiprislagstiftning
har samma karaktär som förfogandelagen. Ät förfogandelagen har
man givit fullmaktskaraktär, och därför bör man förfara på samma sätt med
maximiprislagstiftningen, menar man. Jag kan, herr talman, för min del
i- ii c^a resonemang. Förfogandelagen tager ju sikte på vissa

förhallanden, som motivera att denna lag behandlas på det sätt, som här redan
ar beslutat. De intressen, som i detta fall kräva beaktande, äro av den beskaffenhet,
att ett omedelbart ingripande kan visa sig nödvändigt. Men detta
kan ju omöjligen göras gällande beträffande maximiprislagen. Man kan ju
icke rimligen pasta, att förhallandena skulle kunna tillspetsa sig så utomordentligt
snabbt, att icke rådrum skulle kunna finnas att bereda riksdagen något
litet inflytande på denna lagstiftning och på de former, under vilka den
skall bringas till tillämpning. Här inom riksdagen finns ju dock en betydande
sakkunskap i ekonomiska ting ■— i varje fall när det gäller ting, som
ha anknytning till jordbrukets förhållanden. Varför skulle man då icke låta
denna sakkunskap i det aktuella fallet kunna få komma till sin rätt och säga
sin mening. Vi veta ju i dag förfärligt litet örn, hur förhållandena komma att
gestalta sig vid ett dylikt tillfälle. Vi veta ju icke alls vilka länder, som exempelvis
kunna komma i krig. Vi ha ingen aning i dag örn hur det kan komma
att ligga till med vår import eller export. Här föreligger en hel rad faktorer,
om vilka vi i dag alls ingenting veta. Vore det icke skäl i, att man under
sådana omständigheter läte riksdagen säga sin mening med hänsyn till

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
det aktuella läget. Yad man här ger Kungl. Maj:t är dock, säga vad man
vill, ingenting annat än en fullmakt in blanko. Genom ett tillmötesgående mot
reservanternas förslag skulle man emellertid kunna bereda riksdagen möjligheter,
som jag för min del anser tämligen naturliga, då det gäller att utöva
inflytande på denna angelägenhet. Nu säger man måhända, att det ligger
mycket i detta resonemang, och det är kanske svårt att argumentera emot detsamma.
Man har emellertid en annan invändning att göra. Man framhåller
nämligen att redan möjligheten av en maximiprissättning kan tänkas komma
att verka hämmande på osund spekulation och illojal lagring. Men, herr talman,
detta är ju endast ett antagande och ingenting annat. Jag tror nu för
min del, att man med samma rätt kan göra gällande raka motsatsen.

Mycket skulle kunna vara att tillägga till det redan sagda, men jag skall
icke göra det. Jag vill till sist endast erinra örn en sak, som man kanske
icke alldeles bör förbise, när man talar örn dessa spörsmål. Jag hoppas, att jag
icke blir alldeles missförstådd, örn jag kallar detta den moraliska sidan av
hela denna fråga. Det finns väl ingen i denna kammare, som icke erinrar
sig, hur dessa ting tedde sig under världskrigets år, och hur den s. k. kristidsmoralen
blommade upp som en giftig planta. Det fanns onekligen saker
och ting i det svenska samhällslivet under dessa år, som man icke gärna vill
se upprepade. Jag läste häromdagen i en tidning en mycket intressant uppsats
av en aktad före detta ledamot av riksdagen, professor emeritus, till för
kort tid sedan ordförande i konstitutionsutskottet, vilken i denna tidningsartikel
mycket noga gick in på dessa problem och därvid anförde en ganska
ingående kritik av hela detta lagstiftningskomplex. Författaren behandlade
även denna, som jag för ett ögonblick sedan vågade kalla moraliska sida av
saken. Han förmenade sålunda exempelvis beträffande maximiprislagstiftningen,
att »den vände upp och ned på vårt nedärva rättsmedvetande och skapade
en samvetenas oro och förvirring, som till sist måste utlösas i den likgiltighet
för rätt och orätt som florerat ej blott under krisåren då vanlig rätt
blev formell orätt, utan ännu kännbarare under tiden därefter». Jag tror,
herr talman, att det ligger ganska mycket av sanning uti detta uttalande.

Nu kommer naturligtvis kammarens majoritet att örn någon stund godkänna
vad utskottsmajoriteten här har föreslagit. Jag tror mig emellertid våga
säga, att detta godkännande icke kommer att lämnas i någon stämning av
övertygelse eller i någon stämning av frejdigt mod och av att man här beslutar
örn en god och gagnerik sak. Jag tror att den tvekan, som präglat
alla remissinstansers yttranden och som präglat även departementschefens eget
uttalande, kommer att prägla majoritetens av kammarledamöternas uppfattning,
då de ge sin anslutning till vad utskottet här föreslår.

Herr talman! Jag hade helst sett att man hade kunnat vinna resonans för
motionärernas rena avslagsyrkande, men, då detta icke har gått för sig, skall
jag för min del yrka bifall till reservationen, som dock har tagit upp det väsentliga
i de tankegångar, som motionärerna hava framfört, och som i sina
allmänna resonemang ligger tämligen nära i linje med motionärernas uppfattning.

Herr talman, jag hemställer sålunda örn bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Karl Emil Johanson m. fl.

I detta anförande instämde herrar Janson i Frändesta och Lithander.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hade väntat, att den föregående ärade
talaren efter det anförande, som han här höll, skulle ha ställt ett annat yrkande
än han gjorde, ty med den uppfattning, som herr Hagberg i Malmö gav ut -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
tryck åt, hade det ju varit i full konsekvens, att han hade yrkat avslag på det
föreliggande förslaget.

Vi ha ju inom första lagutskottet, när vi haft att taga ställning till Kungl.
Maj:ts proposition, även haft att behandla ett par motioner, den ena väckt i
första kammaren av herrar Linnér och öman och den andra väckt i samma kammare
av herrar Knut Petersson och Albertsson. Motsvarande motioner hava
även väckts i andra kammaren. Uti dessa motioner har man yrkat rent avslag
på det föreliggande förslaget till maximiprislag. Under utskottsbehandlingen
vågade emellertid ingen ställa sig på den rena avslagslinjen.

Icke bara vi, som i första lagutskottet behandlat detta problem, utan även
samtliga riksdagens ledamöter liksom också alla medborgare i detta land torde
hysa den önskan, att förhållandena aldrig skola bli sådana, att den här ifrågasatta
lagstiftningen skall behöva sättas i tillämpning. Vårt land befinner sig
ju just nu i ett så ovisst läge, att vi ingenting veta om vad framtiden bär i sitt
sköte. Därför bereda vi oss också på olika sätt att möta tider, som äro svårare
än dem vi för närvarande hava. Inför denna ovisshet vågade icke ens herr Hagberg
i Malmö med sin uppfattning om niaximiprislagstiftningen gå in för rent
avslag på Kungl. Maj :ts proposition. Även han tycks ju inse, att tiderna kunna
bli sådana, att vi för att så långt möjligt är kunna skydda oss själva måste
kunna sätta maximipris på en hel del varor. Det är säkert ingen av oss, som i
dag tala och rösta för Kungl. Maj :ts förslag, som icke inser, att ett tillgripande
av en lagstiftning örn maximipriser är en åtgärd, som kan vara ett tveeggat
svärd. Man vet med andra ord icke, hur det hela i detalj kommer att verka.
Vi hava emellertid från kristiden, då vi hade en dylik maximiprislagstiftning,
en viss erfarenhet, och denna erfarenhet säger oss, att vi göra klokt i att så förbereda,
oss för kommande tider, att vi icke behöva stå inför samma svårighet,
som vi stodo inför under denna kristid.

_ En sak, som vi då först hava att tänka på för att kunna undvika dylika svårigheter,
är att vi äro rustade att i god tid vidtaga sådana åtgärder, som vi
anse behövliga, så att vi icke behöva komma i efterhand med dem. Det torde
väl nämligen vara en allmän uppfattning bland vårt folk och bland de myndigheter,
som hade att under kristiden handlägga dessa ärenden, att man mången
gång kom för sent med en viss åtgärd och därför icke vann det man ville vinna
med densamma.

När nu, säsong jag skulle tro, Kungl. Majit får den fullmakt, som här begäres,
hava vi också all anledning tro, att Kungl. Maj :t icke kommer att använda
denna fullmakt utan att vara övertygad om att därmed åstadkomma det bästa
möjliga. Vi hava ju här för bara några minuter sedan antagit tvenne liknande
fullmaktslagar för Kungl. Majit. Den ena var den s. k. valutafullmaktslagen,
medan den andra lagen gällde förfogande över viss egendom. Jag har nu litet
svårt att förstå, att man här i riksdagen och i utskottet kan vilja vara med om
att ge Kungl. Majit dessa fullmakter men vägra Kungl. Majit den som det här
är fråga örn. Det finns icke någon konsekvens i ett sådant handlingssätt, och
det kan icke ha varit rent sakliga motiv, som härvidlag fått vara avgörande.
Vi som utgöra majoriteten i utskottet ha likaväl som alla andra ansett, att det
bär är fråga örn en fullmakt, som icke skall tillgripas annat än i fall, då särskild
fara är å färde. Så är ju också lagen skriven. Kungl. Maj :t kan icke
tillämpa densamma utan att verklig fara föreligger.

Herr talman! Jag har icke tänkt att här närmare gå in för ett sakligt försvar
för den föreslagna lagstiftningen. Jag skulle tro, att nu omedelbart efter
mig kommer att uppträda en talare, som i ett längre anförande kommer att
skildra de svårigheter, som äro förbundna med den föreslagna maximilagstiftningen.
Och därefter, förmodar jag, kommer man från statsrådsbänken att

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
svara på den kritik, som kommer att levereras av den som uppträder efter
mig.

Med dessa ord ber jag, kerr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bagge: Herr talman! Den föregående ärade talaren bär i viss ut sträckning

ordnat upp regien för denna diskussion, och jag skall så gott jag
kan försöka tillfredsställa honom i fråga om den roll, som han har tilldelat mig.

När man läser första lagutskottets föreliggande utlåtande liksom även den
reservation, som fogats till detta, står det mycket klart, att detta utskott måste
bestå av synnerligen lagfarna män, som äro vana vid att framför allt se olika
spörsmål ur lagtekniska, juridiska och konstitutionella synpunkter. Men det
förhåller sig nog ofta så, att personer, som äro juridiskt förfarna och inställda
på att betrakta problemen ur juridiska synpunkter, icke alltid äro så intresserade
av andra sidor av dem, nämligen de praktiska och ekonomiska sidorna. Detta
har också varit fallet här. Det återfinns icke något spår av intresse för de ekonomiska
och praktiska sidorna av detta mycket svåra och besvärliga problem
vare sig i utskottsutlåtandet eller i reservationen, utan man har där väsentligen
nöjt sig med att syssla med saken ur juridiska och konstitutionella synpunkter.

När man närmare betraktar detta problem ur ekonomiska och praktiska synpunkter,
kommer man med mina utgångspunkter närmast därhän, att man borde
ha yrkat avslag på denna proposition, och jag skall, örn ett sådant avslagsyrkande
på något sätt skulle röna stöd här, instämma däri, icke därför att jag
inte anser att maximipriser någon gång kunna behöva tillgripas, utan därför
att jag anser det vara skadligt, örn genom ett beslut örn maximiprislagstiftning
den föreställningen skulle kunna vinna terräng, att maximipriser från första
början skulle utgöra en normal del av en krigshushållning. I själva verket
utgöra ju maximiprisen ett alltför ohanterligt medel för att de skulle
kunna få spela en sådan roll i en krigshushållning. Jag tror, att det
skulle bli svårt nog ändå att hålla tillbaka trycket från en allmän opinion
— som inte så noga tänker på vad erfarenheten visat eller på vad som kan
komma att ske och vilken därför påyrkar maximipriser i oträngt mål •—
utan att vi ha en fullmaktslagstiftning, som direkt, kan man säga, inbjuder till
detta.

Det förefaller mig vara önskvärt, att man så länge som kan vara möjligt under
de svåra förhållanden, som krig och krigsfara medföra, bevarar så mycket
som det går av de fria krafterna och det enskilda initiativet och genom en frivillig
samverkan försöker ställa dem i det allmännas tjänst, detta både vad beträffar
den inhemska produktionen och importen. Det viktigaste av allt är ju
dock, att tillgången på de förnödenheter, som vi så väl behöva, särskilt under
ett krig, icke minskas och att dessa förnödenheter, särskilt livsmedlen, icke undanhållas
orter och befolkningsgrupper, där de framför allt behövas.

Nu ha vi ju från världskriget mångahanda erfarenheter av de dåvarande
maximiprisens verkningar, och herr Hagberg har redan påpekat, hur tråkiga
dessa erfarenheter voro i många avseenden. Det har verkställts en del undersökningar
rörande vår hushållning under denna tid ■—• jag erinrar t. ex. örn
»Världskrigets ekonomi» — och ehuru dessa undersökningar naturligtvis icke
kunnat bestämt fixera, hur olika åtgärder verkat, gå de emellertid ut på vad vi
veta litet var, nämligen att maximiprisen medförde mycket bekymmersamma
konsekvenser. Landshövding Mannerfelt har i sin klarläggande framställning
av livsmedelspolitiken och livsmedelsförsörjningen i »Världskrigets ekonomi»
påpekat, att utan tvivel de offentliga prisanordningarnas ändamål att dämpa
stegringen i livsmedelsprisen uppnåddes huvudsakligen endast i fråga örn va -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

o Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
ror, som tillika vörö föremal för ransonering'', men att de efterlevdes sorgligt
illa, när det gällde övriga artiklar. Det nakna maximiprisförordnandet ställde
därigenom de stora grupperna av mindre bemedlade löntagare och pensionärer
liksom även dem bland samhällets mera välbärgade medlemmar, som lojalt
rakttogo myndigheternas föreskrifter, i en ytterst ogynnsam ställning. Särskilt
hart drabbades storstädernas befolkning, medan de smärre orternas invånare,
som i allmänhet hade livligare kontakt med lantmännen, lättare kunde med
kringgående av myndigheternas kontrollåtgärder förvärva de åtrådda förnödenheterna.
överallt florerade smyghandel^ och i dess spår fortskred en uppluckring
av känslan för lagarnas helgd. Det gick så långt, att även personer, som
bet unno sig i en sådan ställning, att man inte borde kunna tänkt sig, att de
skulle överskrida förordningarna, gjorde detta såsom en fullständigt naturlig
sak. Det visade sig, att maximiprisen överhuvud taget ledde tillförseln av förnödenheter
fran den marknad,. där sådana priser tillämpades, till den marknad,
dar de icke tillämpades, nämligen smyghandeln. Tillförseln gick på detta sätt
iorbi myndigheternas reglering och de anordningar, som man vidtagit för att
hjalpa de mindre bemedlade.

o Jag har ea mycket livlig erfarenhet av detta, då jag under tre av de värsta
arén var verksam i centrum av Stockholms kommunala administration för livsmedelsförsörjningen
och hjälp åt de mindre bemedlade här i staden. Det var
en ytterst arbetsam och bekymmersam tid i alla avseenden, och jag kommer
aldrig i mitt liv att glömma de förhållanden, som då rådde. Stockholm var ju
taktiskt som en belägrad stad. De kommunala myndigheterna fingo inte hand
örn ens tillförseln fran de närmast liggande områdena, medan det däremot gick
en standig flod av varor in till staden vid sidan av hela den apparat, som vi
vörö satta att försöka sköta så gott vi kunde för att på det sättet hjälpa folket i
den man det gick.

Man kan säga,, att den grundläggande svagheten i systemet med maximiPrrSeii
bestod däri, att intresset för produktionens effektivitet, på längre sikt
offrades till förmån för en omedelbar prislindring för konsumenterna, vilken 1
mycket stor utsträckning blev en chimär, därför att folk måste skaffa sig livsmedef
pa andra vägar än de legala, örn det också inte kan anses klart påvisat,
finns det åtminstone starka skäl för antagandet — jag kan ånyo åberopa
mig pa den mannerfeltska utredningen — att jordbruksprodukternas pris i
stort sett icke vörö så gynnsamma, att lantmännen lockades att utnyttja produktionsmöjligheterna
till deras yttersta gräns. Prisanordningama torde därlor
snarast ha verkat hämmande på den krafternas högsta anspänning, som
tidslaget skulle fordrat.

Nar man talar örn att en maximiprislagstiftning är önskvärd ur social synpunkt,
bortser man . alltså från de hittillsvarande erfarenheterna, vilka visa,
att.maximipnssättningen ledde till den fullkomliga motsatsen till vad som var
socialt sunt och riktigt i det att de människor, som hade minsta möjligheterna
att kunna klara sig själva, fingo det sämst och sämre än de skulle lia haft det
örn maximiprislagstiftningen icke hade tillämpats, därför att tillförseln var
mindre än den annars sannolikt skulle ha varit.

Detta gäller alltså livsmedelsproduktionen. Detsamma gäller emellertid
aven importen Därvidlag mäste man också lita till de enskilda krafterna för
a.. i upprätthålla. importen i så stor utsträckning som möjligt, och det är då
nödvändigt att bibehålla den vinstmöjlighet, som gör att människor bry sig om
att nedlägga arbete på att kunna föra in varor.

Erfarenheterna från världskriget beträffande en maximiprissättnings inverkan
på produktionen och fördelningen av olika förnödenheter gå alltså stick i

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 38. a

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
stäv mot det antagandet, att maximipriser skulle vara nyttiga ur social synpunkt
eller med hänsyn till vårt lands möjligheter att överhuvud taget kunna
klara sig under ett krig. I propositionen talas mycket litet, knappast något
alls orri dessa erfarenheter. I stället hänvisar nian till andra omständigheter,
sorn man anser vara av den natur, att de böra föranleda, att vi ånyo skola ge
oss in på detta experiment. Verkningarna på produktionen och distributionen
skjutas i skymundan, och i stället understrykas de penningpolitiska omständigheterna
och möjligheten att hindra en spekulation i stigande priser, vilken
skulle kunna påverka penningvärdet på känt sätt och medföra uppkomsten av
lagring i spekulativt syfte. Slutligen talar man örn de erfarenheter, som gjorts
sedan världskrigets tid, särskilt i Tyskland. ... „

Det säges nu i propositionen att — jag översätter litet fritt men, såsom jag
tror, inte oriktigt — det som kritikerna av en maximiprislagstiftning anföra
beträffande de föregående erfarenheterna av en sådan lagstiftning, kan man
taga ad notam på det sättet, att maximiprisen icke skola fastställas på samma
sätt, som skedde under världskriget, utan att de skola sättas så, att de följa
marknadsläget eller, som det står i propositionen, motsvara priserna vid fri
konkurrens. Detta är ett teoretiskt resonemang, som kan vara riktigt under
vissa förutsättningar. Det har emellertid den svagheten, att det inte tar hänsyn
till de praktiska svårigheter, som möta, till de möjligheter, som vi ha, att
överhuvud taget kunna genomföra en sådan anordning. Efter de erfarenheter,
som jag gjort, är jag övertygad örn att den människa inte fmns^, och ej
heller den kommission, som skulle vara i stand att fastställa prisen pa ett sadant
sätt, att de villkor täckas, som förutsättas i propositionen.

Man har också hänvisat till att det inte bara är prisen på livsmedel och konsumtionsförnödenheter,
som skulle maximeras, utan att även vissa kostnader
— åtminstone gäller det priset på råvaror o. s. v. •— skulle underkastas maximering
och att man därigenom skulle uppnå ett bättre resultat. Jag tror inte,
att så skulle bli fallet. Jag är alldeles övertygad örn att det icke skulle komma
att underlätta produktionen, örn man fastställde prisen över hela linjen,
ända från kostnader för råmaterial och upp till priser på konsumtionsförnödenheter.
Att avväga allt detta övergår mänsklig förmåga, och det kommer
icke att kunna ske på det smidiga och förträffliga sätt, som man förutsätter
i propositionen, utan det kommer att bli liknande konsekvenser som dem vi
ha så tråkiga erfarenheter av från världskriget.

Jag kan med ett litet exempel visa, hur besvärligt detta är. I propositionen
föreslås såsom norm för prissättningen den genomsnittliga produktionskostnaden
för en vara. Nu säger ju all erfarenhet, att priset måste motsvara
de högsta kostnader, som produktionen av en vara betingar. Det var principen
örn den genomsnittliga kostnaden såsom norm, som man följde, när man
på sin tid satte maximipris på potatis, vilket hade det sorgliga resultatet, att
potatisen försvann ur marknaden och icke odlades i den utsträckning, som var
nödvändigt. Hela detta resonemang att maximiprisen skulle kunna följa
marknadsprisen försvagar emellertid i högsta grad det argumentet, att man
genom maximiprissättning skulle kunna stävja en spekulation, bade. i lagring
och på annat sätt, i syfte att draga vinst av en kommande prisstegring.

När det säges att maximiprisen skola följa den allmänna prisutvecklingen,
då frågar man sig: vilken blir då egentligen den allmänna prisutvecklingen?
Vad är det sannolika därvidlag? I propositionen visas på en rad av orsaker
till att en prisstegring med all säkerhet är ofrånkomlig under ett krig, och
därvidlag delar jag helt och hållet finansministerns uppfattning. Da blir man
ju också tvungen att låta maximiprisen följa denna prisstegring. Detta törstar
folk _ det behövs förresten bara en första maximiprissättning tor att alla

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

... Ang. förslag till m a x i m i pr islå g. (Forts.)

skola begripa det och det kommer därför likafullt att ske spekulation, nämligen
i höjda maximipriser mot annars i höjda vanliga priser.

Jag tror därför inte, att detta argument, att nian skall hindra spekulation
med maximipriser, håller, utan jag tror. att det kommer att bli spekulation i
alla fall. Maximiprissättningen kommer icke att kunna avsevärt hålla tillbaka
de spekulativa tendenserna, när vi ha ett krigsläge kring oss eller över
oss, ty då veta alla människor att prisen komma att stiga, även örn maximipns
tillgripas.

Vi skola också komma ihåg, att vi stå i alla fall bättre beredda för närvarande
i fråga örn korrektiv mot en omedelbar, vanligen spekulativ varuprisstegring
än vad vi gjorde tidigare. Staten har ju lagrat en hel del varor i mycket stor utsträckning.
Vi ha det nordiska .samarbetet på försörjningsområdet. Och under en
ickg alltför kort tid borde detta i någon man kunna bjuda pnsstegrmgstendensenny
spetsen. Fråga är, örn icke denna synpunkt leder ett steg längre. Vi
veta ju, att under detta ar har fran olika håll framförts tanken på en utvidgning
av lagringsverksamheten i landet till att omfatta också enskild lagring
i betydande utsträckning. . Jag erinrar därom, att herr Andrén med flera inom
vart parti väckt motion vid årets riksdag rörande organiserande av sådan enskild
lagring. Den har avslagits med hänvisning till att rikskommissionen
skulle ha dylika planer. Vi få hoppas, att rikskommissionen rycker upp sig
och gör något åt saken. Örn det blir fallet, få vi väl säga. att om vi få en sådan
de svenska hushållens ekonomiska försvarsberedskap, lia vi väl också
byggt upp en i viss mån hållbar mur mot den första, omedelbara, spekulationen,
när ett krig bryter ut, såvitt den avser de viktigaste konsumtionsförnödenheterna.

Det anmärkningsvärda är emellertid, att maximiprislagen utformats utan
beaktande av detta spörsmål. Frågan är rent av, örn icke 3 § med dess beslagsklausul
kan vara ägnad att avhålla företagsamma husmödrar och husfäder
från att skaffa, sig de förråd, vilkas största betydelse, som jag nyss sade,
kanske just ligger i att vara en motvikt mot den första rusningen med därmed
följande prisstegringstendens och den fara, som ligger i detta.

En annan sak, som förefaller mig kunna verka i samma riktning, är ju frågan,
om icke det är rätt .sannolikt, att med de nuvarande jordbruksorganisationerna
man skall kunna ordna saken sa, att man icke får någon dylik omedelbar
prisstegring. Där är ju sedan flera år tillbaka icke prisbildningen på
jordbruksprodukterna fri utan statligt reglerad. Att denna reglering medfört
en höjning av priserna till en nivå, som ligger icke oväsentligt över den fria
marknadens priser, är också klart. Da undrar jag, örn icke, när förutsättningarna
för en maximiprislagstiftning bli klarlagda och man får utredning om
detta, det skall.visa sig, att denna icke behöves ur den synpunkt, som finansministern
särskilt lägger vikt på, nämligen för att stävja den omedelbara spekulationen
i prisstegring.

Vad så beträffar argumentet, att fullmakten för regeringen att förordna om
maximipris skulle kunna användas som påtryckningsmedel vid förhandlingar,
så är det naturligtvis ett argument, som man väl kan giva en viss vikt. Men
.jag undrar, örn det argumentet för så långt, därför att det finnes mångå andra
påtryckningsmedel, som regeringen har, framför allt förfogandelagen. Och
när det gäller monopoliserade råvaror och dylikt, som man särskilt talat örn,
år det lättare att använda förfogandelagen mot d5dika monopolistiska organisationer
än på andra områden. Då blir detta, det effektivaste och lämpligaste
medlet, sorn jag ser saken.

Slutligen skulle jag vilja erinra örn den bebådade krigsvinstbeskattningen.
Den anser jag vara fullt riktig också ur den synpunkten, att vi väl alla mena

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.) . . .

_och det är kanske det som ligger bakom stämningen för maximipnserna —

att vad som i allra största grad stöter rättskänslan är, att när det allmänna befinnér
sig i svårigheter och nöd, skola vissa människor begagna sig av dessa
möjligheter att skaffa sig oskälig vinst på sina medborgares bekostnad. Denna
moraliska synpunkt, som jag helt underskriver, förefaller mig kunna tillgodoses
genom en dylik krigsvinstbeskattning, som i främsta rummet borde
drabba spekulation i lagerhållning och på detta vis också bli ett medel att mota

denna spekulation. . , .

För riksdagens ställningstagande till maximipnslagen synes det mig, som
örn det skulle varit av värde, örn den i ett sammanhang kunnat taga ställning
till båda dessa spörsmål. Det har emellertid icke varit möjligt, då fragan örn
en krigsvinstbeskattning icke förelagts årets riksdag. _

Jag kan därför icke finna den argumentering bärande, som jag nu sokt be Yad

så beträffar de tyska erfarenheterna äro de synnerligen intressanta,
icke minst för att de visa, vad det är för förutsättningar som behövas för
att en maximiprislagstiftning överhuvud taget icke skall bil fullständigt
misslyckad och få verkningar av en helt annan innebörd än man tänkt sig.
Det är nämligen på det viset, att den lärdomen kunna vi åtminstone draga
från världskrigets erfarenheter, att maximiprisbestämmelserna . icke ensamma
leda till målet. Det kräves med nödvändighet kompletterande ingripanden pa
andra områden. Det regleringssystem, som av den nationalsocialistiska regimen
genomförts i Tyskland och på vilket departementschefen i hög grad stöder
sig i sin motivering till föreliggande proposition, bekräftar till fullo
dessa våra inhemska erfarenheter.

I sista häftet av Ekonomisk tidskrift finnes en mycket intressant översikt,
författad av chefen för vårt statliga konjunkturinstitut, över de tyska prisregleringarna.
A.v denna översikt får man ett mycket starkt intryck av hur
intimt priskontrollen över varorna är sammanvävd med ingripanden på arbetsmarknaden
och inom utrikeshandeln, och hur det är nödvändigt, att allt
detta sammanfogas till ett enda system. ..

Örn man skall med utsikt till framgång kunna möta en .tendens till stigande
varupriser, måste man givetvis i första hand vidtaga sådana åtgärder, som
söka att undanrycka eller neutralisera prisstegringens orsaker. Prisstegringen
är bara ett symtom på vad som inträffat. Lika litet som man skall ingripa
mot symtom, när en människa är sjuk, utan i stället mäste ga till orsakerna,
lika litet skall man ingripa mot symtom, när samhället är sjukt, utan man
skall gå till själva orsakerna.. .

Nu uppräknar också propositionen, ehuru utan anspråk pa fullständighet, en
rad av tänkbara ingrepp i sådant syfte på penningväsendets, på finanspolitikens,
på skattepolitikens och på distributionens områden. Det är tacknämligt,
att man åtminstone fått denna första lilla början till huvuddragen i den
generalplan för den ekonomiska beredskapslagstiftningen, som man med allt
fog på senare tid efterlyst i den offentliga diskussionen. Men den är långt
ifrån fullständig. Det är bara några spridda synpunkter och ingenting annat.

Det är desto beklagligare, som ju maximiprislagstiftningen, sorn. jag säde
tidigare, åtminstone i viss mån gar utöver den tidigare maximiprislagstiftningen
därigenom, att den också vill lägga för produktionen nödvändiga förnödenheter
under bestämmelserna örn maximipris. Därigenom har man ju
faktiskt kommit över till ett tillstånd, där man försöker, örn ock. ofullständigt,
att kontrollera materielen, produktionsförnödenheterna och kapitalet. Men
man’ lämnar kvar den kanske viktigaste av alla produktionsfaktorerna och
den i ett sådant läge mest drivande faktorn, nämligen arbetskraften.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag lill maximiprislag. (Forts.)

Jag behöver ej närmare utveckla, hur brist på arbetskraft utlöser en lönestegring.
Denna lönestegring medför ofrånkomligt en prisstegring på varor,
även om man gör aldrig så mycket i maximiprisväg för att försöka hindra
den. Det där veta vi ju också från krigstiden. Det var ju så, att när bränsleicke
fick den lagstiftning örn tjänsteplikt den ville ha för att
fa tillräckligt med arbetskraft, blev följden en våldsam stegring i lönerna på
detta område, som var en av de väsentliga faktorer, som satte i gång prisstegringen
och inflationen på den tiden.

Som läget nu är, då frågan örn arbetsmarknadens krisberedskap ännu befinner
sig på utredmngsstadiet, skulle ett godtagande av den föreliggande propositionen
innebära, att regeringen bereddes möjlighet att ingripa på alla
möjliga andra områden men icke på det arbetsrättsliga gebitet. Man kan icke
värja sig för farhågan, att prisregleringarna kunna komma att bli mera genomgripande
och fa mera svarberäkneliga konsekvenser än örn möjligheter
också stöde till buds att inskrida med neutraliserande åtgärder på arbetsmarknaden,
framför allt för att fa arbetskraft pa sådana områden, där man främst
behöver den.

AUt detta visar nödvändigheten av en plan. Det visar, hur alla dessa åtgärder
hänga ihop och att maximipriserna icke böra tillgripas förrän mycket
ingående ingripanden i hushållningen blivit nödvändiga. För min del tror
jag, att örn vi få ett långvarigt krigstillstånd och förhållandena bli värre och
värre, komma vi till en situation, när vi måste gå till dessa mycket genomgripande
ingrepp i produktionen och hushållningen. Det kan icke hjälpas.
Under krig tiga lagarna, och även de önskemål man annars skulle kunna ha
kunna da icke bli tillgodosedda. Men vad jag menar är, att man skall icke gå
tili ett sadant tillstånd förrän det är alldeles nödvändigt. Och man skall icke
göra det pa det sättet, att man först tar det kanske mest dubiösa medlet, nämligen
maximipriserna, och för igenom dem, och efteråt vidtar de andra åtgärder,
i sorn skulle vara en förutsättning för denna maximiprislagstiftning.

Då blir det, som sagt, sa att man får en blandning av olika system, med
prismgnpanden, under det att man i övrigt lämnar allehanda delar av produktion
och hushållning fria. Då blir resultatet det, som vi känna till från
världskriget.

För att icke bil missförstådd vill jag till sist sålunda understryka, att jag
givetvis icke förbiser, att under ett krig, vare sig Sverige är indraget i det
elier icke, kan situationen bliva sådan, att statsmakterna tvingas att åstadkomma
en^ hushållning liknande den nuvarande i Tyskland och att tillgripa
aven en sa pass tvivelaktig sak som förordnande örn maximipriser. Det är
bara till gagn för frågans sakliga behandling, om vi få grundligt genomdiskutera
detta svara avsnitt av krigsekonomien innan vi ge oss in på en så
pass bekymmersam historia.

Det är därför jag tagit kammarens säkerligen hårt anlitade tålamod i an®?rak.
’ las.tan hur gärna ni vill komma (iver till de andra ärendena,

lor att halia denna langa utläggning. Jag anser emellertid, att det här gäller
en sa ytterst viktig sak, att den svenska riksdagen icke bör avgöra den utan
att man torst sökt göra sig någon föreställning örn vad det verkligen gäller
biet skulle enligt ram mening lända hela vår nationella hushållning till mycket
allvarlig skada örn vi började experimentera med detta farliga medel utan
att lia klarlagt verkningarna av de möjligheter, som vid sidan av detta stå
till buas, och utan att ha. utformat reglerna för alla dessa olika åtgärders
samspel pa ett riktigt sätt. Med de papper, som Kungl. Majit hittills framlagt,
saknas nästan alla dessa möjligheter. Vi veta icke ens någonting om de konkreta
förslag eller de konkreta planer, som kunna föreligga, örn Kungl Maj''t

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.) .

skulle finna det nödvändigt att sätta en sådan här maximiprislagstiftning i verket.
Vi veta ingenting om den organisation, som skall bliva till- Vi veta
ingenting om de stödåtgärder man planerar. Vi ge i själva verket här Kungl.
Majit, som det sagts i medkammaren, en fullmakt in blanco^och rösta i blmdo
för detta. Det kan ej vara ett riktigt sätt att behandla en så viktig fråga som

denna. _ „ „

Ja, som sagt, jag skulle helst vilja gå på avslag. Ar det nu sa, som sannolikt
är, att ett sådant yrkande icke har någon större resonans, så får jag val
begränsa mig till att gå på reservanternas förslag. Jag gör det också därför,
att jag har den uppfattningen, att maximiprisen icke äro något medel, som behöver
omedelbart sättas i verket. Det är ju från den uppfattningen, som även

reservanterna utgå. _ . .

Jag gör det också av en annan anledning. Som jag sade tidigare ^ i mitt
anförande, kommer det säkerligen att bli ett mycket starkt tryck på regeringen
att i oträngt mål sätta i gång en maximiprisreglering. Ty folk kommer
icke ihåg hur det varit, och folk tänker icke igenom, vad^ det kan bil fråga
om. De se bara, att priserna stiga, och då vilja de, att något skall göras at
saken — vad det än må vara. Då menar jag, att örn man går på reservationen,
får man åtminstone en liten smula andrum. Man far ett stöd åt regeringen
att kunna tänka litet mera på saken och att icke omedelbart giva vika för en sadan
opinion.

Jag skulle också vilja säga, att jag tror, att det vore mycket nyttigt, örn
riksdagen finge framlagt för sig hela detta komplex av praktiska frågor örn
hur detta skall genomföras i praktiken, innan beslut fattas, bland annat därför,
att här ha vi ju representanter också för producenterna av livsmedel och
då framför allt jordbrukarna. Det är icke bara^det, att de kunna bidraga
med sin sakkunskap. Jag hoppas, att de då också skola kunna bidraga med
ett motstånd mot en lagstiftning av det här slaget — även örn de för närvarande
tyckas ha fallit till föga för den nuvarande regeringen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Werner i Höjen: Herr talman! Det är väl knappast någon som

tror, att det knippe av lagar, som riksdagen i dag har att behandla, hälsas med
någon större tillfredsställelse och förtjusning från näringslivets sida. Man
måste se tillkomsten av dessa lagar mot den mörka slagskugga, som ett kommande
krig kastar framför sig. Det torde icke vara någon, som vill göra gällande,
att vi i ett dylikt läge skulle stå oförberedda liksom vid det förra krigsutbrottet,
och att vi icke skulle ha resurser att så långt som möjligt reglera
näringslivet och dess olika förhållanden för att skydda nationens olika med borgargrupper.

, . . , , , ,

Det är inför detta förhållande, inför ett hotande krig, som dessa beredskapslagar
lagts under riksdagens prövning redan nu för att riksdagen med större
lugn och eftertanke skulle lia möjlighet att sakligt pröva desamma. Man torde
icke kunna påstå, att det gives större möjligheter att pröva dessa lagar och
söka förändra och anpassa dem, sedan kriget utbrutit. Det är väl anda lippenbart,
att vid ett krigsutbrott nationen och den lagstiftande församlingen
få andra och kanske mera primära spörsmål att syssla med såsom nationens
försvar, dess neutralitet o. s. v. I det läget kanske man bor vara tacksam,
att en regering givit riksdagen möjlighet att i tid behandla lagar, som kanske
omedelbart måste träda i funktion.

Man talar i högtidliga ögonblick från bl. a. det håll, som nu representeras

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
av reservanterna, örn värdet av nationell samling. Men man måste beklaga,
att i ett ögonblick, då nationell samling kanske vore mera av nöden att omsätta
i handling, densamma icke är tillfinnandes.

I-)en ovilja, som vi alla hava kvar i minnet av de förra krislagarna, härleder
sig fran dessas uppenbart orättvisa och ensidiga konstruktion. När man nu
från högerns sida med utgångspunkt från den förra kristidslagstiftningen
kritiserar den nu föreliggande, särskilt maximiprislagen, skall man kanske
också från högerns^ sida tala om, att det var de hammarskjöldska och swartzska
regeringarna, alltså två högerregeringar, som genomförde en lagstiftning, som
i hela sin hårdhet och orättvisa kom att drabba livsmedelsproduktionen och
jordbrukarna.

Jag vågar, då jag utan reservation anslutit mig till lagutskottets betänkande.
öppet uttala, att jag hyser större tilltro till den nu sittande regeringens
förmåga att anpassa en maximiprislagstiftning efter de förutsättningar, som
äro tillfinnandes, för att hålla produktionen uppe på en för nationens försörjning
nödvändig nivå än vad jag skulle hysa till de på det praktiska livets
område mindre erfarna politiker, som bildade underlaget under den hammarskjöldska
regeringen.

. När vi här i långa anföranden från reservanternas sida höra deras deklarationer,
kan man verkligen fråga sig: Var är reservanternas ställning till denna
fråga? Här talar den ene talaren efter den andre mot lagen. De motivera
ett avslag genom att bygga på de motioner, som avlämnats i de här frågorna,
vilka motioner gå ut på rena avslaget, medan reservationen i verkligheten innebär
ett godkännande av propositionens sakinnehåll.

Var ha vi då egentligen motionärernas ställning just nu? Är det icke så,
att båda de partier, som motionärerna och reservanterna representera, utan
vidare sprungit ifrån det ursprungliga och verkliga innehållet i sina motioner?
Man har icke kunnat göra gällande, att icke lagarna äro nödvändiga , och att
det icke finnes behov vid ett krigsutskott av en maximiprislag. Man har
heller icke kunnat vända sig mot lagarnas konstruktion. Men man vänder
sig mot den tidpunkt, då dessa lagar skola träda i funktion. Om man bara
ägnar några ögonblick at att läsa 1 § i förfoganderättslagen, motsvarande
samma paragraf i maximiprislagen, så finner man, att Kungl. Maj :t icke äger
att sätta lagarna i funktion utan att först hava kallat riksdagen att sammanträda
och att samma lagar träda ur funktion automatiskt, försåvitt icke riksdagen
konfirmerat dem inom 30 dagar efter riksdagens början. Det är sålunda
bara en tidsintervall, som manga här i debatten gjort så mycket väsen
av. Någonting annat är det icke fråga om. För övrigt upphör lagens giltighetstid
den 31 mars 1940. När lagarna icke äro av annan karaktär och man
icke kan påvisa någon felaktighet i propositionens konstruktion, förstår jag
icke, varför man förlänger debatten i denna fråga.

Jag undrar, vad som skulle hända, örn riksdagen icke lämnade regeringen
fullmakt att fastställa maximipris. Vi minnas alla krigsutbrottet år 1914.
Det första folk gjorde var att rusa från den ena affären till den andra för
att köpa upp varor. Vi minnas hamstringen under fjolårets septemberkris, då
konsumenterna försökte förse sig med nödvändiga livsmedel, örn det nu utbröte
ett krig, skulle samma företeelser framträda på affärslivets område.
Enskilda personer skulle försöka att sia under sig betydande varumängder
för eget behov. Den gamla från kristiden kända jobbarandan skulle antagligen.
örn inga skyddsåtgärder vidtoges, komma att fritt florera över hela landet.
Örn jag icke hörde tel, gjorde herr Bagge gällande, att krisvinster, som
nan innerst inne fördömde, skulle utgöra lämpliga skatteobjekt för staten.
Bär staten verkligen tillgodose sitt skattebehov på så osmakligt sätt? Det

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
vöre väl ändå oriktigt att lämna jobberiet frihet att utplundra fattigt folk för
att på så sätt skaffa staten inkomster.

Jag vill erinra örn angelägenheten av att trygghet skapas för att sådana priser
åsättas, att livsmedelsproduktionen icke hämmas. Som bekant arbetar
jordbruket på lång sikt. Det är nödvändigt^ att de priser, som i ett nödläge
åsättas jordbrukets produkter, bestämmas på sådant sätt, att livsmedelsförsörjningen
icke råkar i fara. Därom äro vi alla ense. Alla torde dock vara
ense örn att man bör visa så pass stor blick för realiteter, att man icke framkallar
en för landet farlig minskning av produktionsvolymen. Jag kan icke
såsom jag framhållit finna reservanternas ställning vare. sig följdriktig eller
hållbar. Varför hava icke reservanterna i likhet med motionärerna konsekvent
yrkat avslag? Då hade de debattinlägg, som gjorts här, haft något att bygga
på. Nu anser jag dem hava varit ett slag i luften. Den opinion, man talar
örn, är icke den opinion, som f. n. finnes i landet, utan det är den opinion, som
man tror sig kunna skapa beträffande denna lagstiftning.

På jordbrukarhåll hava vi aldrig sökt undandraga oss ansvaret, mot samhället
inför svåra och bekymmersamma lägen. Lagarna skola ju icke heller
tillämpas annat än vid ett krigsutbrott, och jag har därför för min del ansett
mig kunna biträda såväl propositionen beträffande förfoganderättslagen som
propositionen angående maximiprislagen. Jag ber att fa vidhålla denna mm
ståndpunkt och yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Gustafsson i Lekåsa, Andersson i Vigelsbo, Andersson
i Ovanmyra och Johansson i Mysinge.

Herr Bagge erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!

Eftersom herr Werner i Höjen uttalade sin förvåning över att jag här utvecklat
synpunkter, som närmast talade för avslag pa propositionen, ehuru, ledamöter
av högerpartiet i första lagutskottet intagit en annan .ståndpunkt, vill jag
hara säga honom, att jag tror, att han icke skulle blivit så förvånad, örn
han litet bättre känt till, hur det går till inom vårt parti. Inom vårt parti halla
vi nämligen på de enskilda ledamöternas frihet. Vi ga till och med sa långt,
herr Werner i Höjen, att även partiledaren någon gång får säga vad han menar,
även örn hans åsikt skulle strida mot andras. Jag har i detta fall haft
en personlig anledning att framföra mina synpunkter, eftersom jag på detta
område befinner mig »på min mammas gata». Jag har nämligen praktiskt
och teoretiskt sysslat ganska mycket med dessa saker, och jag har därför ansett
mig lia både rättighet och skyldighet att uttala min uppfattning.

Härpå anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

De inlägg, som hittills gjorts av motståndare till denna lagstiftning, ha skapat
en, jag vill icke säga förvirrad, men något osäker situation. Det är därför
icke fullt klart, på vilken linje en anhängare av propositionens och utskottsmajoritetens
förslag bör föra sin argumentering.. Man mäste rimligen
föra en helt annan argumentering, örn man.vill vända sig emot den kritik, som
av såväl herr Hagberg som herr Bagge riktats mot hela maximiprislagstiftningen,
än om man endast skall taga hänsyn till den från propositionens betydligt
mindre avvikande ståndpunkt, som intagits av reservanterna. Jag förmodar,
att det trots allt blir reservationen, som kommer att ställas emot utskotts
förslaget, och jag skall därför återkomma till reservationen såsom det
väsentliga. Men innan dess kanske det ända är skäl att säga några ord om hela
den diskussion, som förts örn maximiprislagstiftning i allmänhet.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Det har sagts såsom en kritik, att man icke i propositionen tillräckligt utförligt
erinrat om och utmålat de svagheter, som vidlådde maximiprislagstiftningen
under den förra krisen. Det har ansetts vara en brist, att man sålunda
icke givit den rätta bakgrunden åt det nya förslaget. Jag tror mig våga påstå,
att detta helt enkelt hänger samman med att regeringen ansett, att de
svagheter, som vidlådde maximiprislagstiftningen, och de besvärligheter, som
förelågo under kristiden, voro så kända, att det skulle varit alldeles onödigt
att i detta sammanhang lämna en utförlig redogörelse därför. Därmed faller
också en mycket stor del av de kritiska invändningar, som flera talare ha
riktat mot maximiprislagstiftningen i allmänhet. I den kritik, som av herrar
Bagge och Hagberg, ävensom av talare i första kammaren, riktats mot maximiprislagstiftning
i vissa former, kan vem som helst instämma. Jag är alldeles
övertygad örn, att majoriteten i första lagutskottet icke har anledning att göra
en enda invändning emot den kritik, som herr Bagge på denna punkt riktat
emot vissa former av maximiprislagstiftning, men just därför att vi så väl
komma ihåg vad som inträffade under förra krisen, just därför att vi äro fullständigt
ense beträffande en hel rad av de kritiska invändningarna emot maximiprislagstiftningens
svagheter, så borde ju även motståndare till regeringsförslaget
kunnat draga den slutsatsen, att vad som här är framlagt bygger på
erfarenheter från kristiden. Förslaget bygger till den grad på dessa tidigare
erfarenheter, att man med mycken omsorg slagit fast, att ingen längre tänker
sig, att man med en maximiprislagstiftning såsom något slags huvudvapen
skulle kunna bekämpa en prisstegring, som man på andra vägar låter äga rum
eller till och med understöder. Det är ju alldeles klart, att en utav de grundläggande
svårigheterna vid genomförandet av maximiprislagstiftningen under
förra krisen förorsakades av att man icke vårdade sig örn penningvärdet utan
på vägar, som jag här icke alls behöver närmare redogöra för, tillät en prisstegring,
vilken sedermera icke på något sätt kunde hejdas genom försök att
med tillämpning av maximipris hindra priserna på vissa varor att stiga. I
propositionen har mycket uppriktigt sagts ifrån, att regeringen betraktar
en prisstegring som sannolikt nästan oundviklig. Regeringen har ansett, att
det troligen icke går att helt och hållet undvika en prisstegring, även om man
tillgriper alla de medel, som ligga i statsmakternas händer, örn man samarbetar
med organisationer och enskilda i den allra största utsträckning, örn
man anlitar det nordiska samarbete, vilket herr Bagge betecknade såsom ägnat
att förebygga brist på livsmedel, om man underlättar en privat lagring i förväg
o. s. v. Regeringen har tvärtom sagt ifrån, att regeringen tror, att en
prisstegring i viss mån är ofrånkomlig. Målet är att hålla prisstegringen
inom så trånga gränser, som överhuvud taget är möjligt. Det har radats upp
alla möjliga medel. Vi lia nämnt möjligheten att manövrera vår valuta, så
att icke en onödig höjning av prisnivån åstadkommes. Vi lia talat örn, att det
kan bli nödvändigt att närmare reglera arbetsmarknaden och särskilt arbetslönerna.
Vi ha framhållit, att det på vissa punkter kan visa sig både möjligt
och behövligt att tillgripa någon form av maximiprislagstiftning. Vi
ha icke dolt för oss, att förfoganderättslagen kan tillämpas nied ungefär
samma verkan som maximiprislagen. Med stöd av förfoganderättslagen kunna
statsmakterna taga hand om stora delar av de lager, som finnas av vissa
varor, och sedan sälja varorna. Försäljningspriserna kanske icke förtjäna
beteckningen maximipriser, men de skäliga priser, till vilka staten övertager
varorna, lia uppenbarligen karaktären av maximipriser. Jag vill bara påpeka,
att förfoganderättslagen, enligt vilken statsmakterna mot skälig ersättning
kunna lägga beslag på stora lager, som finnas hos enskilda, utan ett ords
invändning godkänts av både denna kammare och första kammaren. Med

Xr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
tillämpning av förfoganderättslagen kan man givetvis lägga beslag på varor
och sedan ransonera varorna. Så kan ske beträffande en del varor, men det
finnes andra varor, som staten av olika anledningar icke lämpligen kan lägga
beslag på med tillämpning av förfoganderättslagen, ehuru en prisstegring
på dem kan befaras inträda.

Då uppställer sig frågan: är det icke rimligt, att staten har i sin hand även
det medel till förhindrande av prisstegring, som rättigheten att fastställa
maximipris kan utgöra? På den punkten har kritiken satt in, men man har
icke kritiserat regeringens plan att möjliggöra användning av maximipris i
begränsad omfattning, utan man har riktat en stor frontattack mot en maximiprislagstiftning
av ett helt annat slag. Man har målat upp alla möjliga
bilder av vad som skedde under helt andra förhållanden under kristiden. Jag
tror, att diskussionen på denna punkt är missvisande. Jag tror, att man givit
en skev framställning av de verkliga tvistefrågorna. Herr Bagge vände sig
emot, att man visserligen tänkt sig olika slags åtgärder men icke inordnat
dem i en gemensam plan. Det är denna mycket efterlysta plan, som förmenats
böra vara till finnandes för att, om och när krisen utbrutit, framläggas
inför riksdagen. Jag vill icke alls göra anspråk på att kunna bedöma denna
sak bättre än andra. Som min personliga uppfattning vill jag emellertid uttala,
att jag hyser starka tvivel angående möjligheten att upprätta en sådan
generalplan, ett slags på förhand uppgjord »tidtabell», i vilken angåves den
ordning, vari olika ingripanden skulle äga rum. Jag tror, att man vid bedömande
av frågan på vilket område ingrepp först bör ske får handla efter
omständigheterna. Jag tror också, att omständigheterna i stor utsträckning
komma att bliva avgörande för bedömande av frågan i vilka former man skall
försöka möta krisartade företeelser.

Herr Bagge har sagt, att det vore mycket bättre att vänta med saken, till
dess man kommit i det läget, att lagen verkligen behövdes. Jag vill med anledning
därav endast ytterligare understryka vad herr Werner i Höjen framhöll,
eller att när man först började diskutera frågan örn s. k. civil tjänsteplikt,
så riktades mot regeringen den anmärkningen, att regeringen underlåtit
att lägga fram förslag till riksdagen, att regeringen velat uppskjuta frågans
behandling. Regeringen hade velat vänta, för att lägga fram förslag,
tills man kommit i en krissituation. Då skulle regeringens förslag piskas
igenom med fart, medan alla voro gripna av något slags panikstämning och
ingen människa tog sig tid att närmare fundera på förslagets innebörd. Örn
man har denna uppfattning rörande ett av regeringens förslag, är det ganska
besynnerligt, att man beträffande ett annat icke vill resonera i förväg utan
anser sig kunna bedöma regeringens förslag lugnare och bättre, när förhållandena
i landet blivit krisartade. Jag tror icke, att det är riktigt att resonera på
det sättet. Jag vill icke påstå, att vare sig den ena eller andra ståndpunkten
är självklar, men eftersom detta argument anförts, har det icke varit ur vägen
att erinra om den kritik, som tidigare förts från rakt motsatta utgångspunkter.

När det gällt att samla erforderlig kristidslagstiftning i ett komplex av
lagar, har bland andra herr Bagge erinrat örn, att det kunde bliva erforderligt
att närmare reglera förhållandena på arbetsmarknaden. Med anledning härav
vill jag erinra örn att på den svenska arbetsmarknaden icke finnes vad man
skulle kunna kalla individuella priser. En enskild person, som tillhandahåller
sin arbetskraft, kan icke begära vad som helst. På den svenska arbetsmarknaden
ha arbetspriserna i allra största utsträckning reglerats genom kollektivavtal.
Samhället, allmänheten, har därför mycket större möjligheter att
öva inflytande, när det blir fråga om förändringar. Kollektivavtalen utgöra

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
närmast en motsvarighet till de överenskommelser örn fixerade priser, som i
den av regeringen angivna planen angivits skola träffas med respektive organisationer
på näringslivets område. Man Ilar tänkt sig, att de stora organisationerna
skulle komma överens med representanter för statsmakterna om
att vissa priser icke skulle få överskridas. Det är möjligt, att organisationerna
icke äro så starka, att de kunna hindra att vissa av deras medlemmar eller
utomstående uppträda illojalt. Då kan det vara en hjälp för vederbörande
organisation, att regeringen har möjlighet att fastställa maximipris.

Eftersom det talats örn priserna på jordbruksprodukter, vill jag nämna, att
det säkerligen föreligger en skillnad emellan det nuvarande tillståndet och det
tillstånd, vi hade under den förra krisen. Då rådde i stor utsträckning brist
på livsmedel. Prisregleringen gällde huvudsakligen jordbruksprodukter och
andra livsmedel. Alla veta, att vi i detta nu ha ett annat läge, där det inte
anses möta så stora svårigheter kanske att hålla jordbrukspriserna reglerade,
såsom de för övrigt redan äro, men att det kan möta svårighet, örn man tillåter
övriga priser, på vilka jordbrukets produktionskostnader äro byggda, att utan
reglering stiga ungefär hur mycket som helst. Man kan snarast säga, att det
som nu står i blickpunkten av intresset är, hur man på andra vägar skall reglera
sådana priser, som kunna göra det möjligt för jordbrukarna att hålla de
reglerade priser, som ändå finnas. Ty vad vi lia för närvarande på jordbrukets
område är ju reglerade priser, även örn vi inte kalla dem för maximipriser.

När jag har sagt detta vill jag också till sist såsom en sammanfattning av
svaret på den kritik emot maximiprislagstiftningen överhuvud taget, som här
har riktats, göra det påpekandet, att örn denna kritik vore riktig — lägg märke
till att den icke endast har framhållit, att detta är svårt att administrera
o. s. v., att det kanske inte kan lyckas; utan man har framhävt, hur omöjligt
det praktiskt taget är att verkligen genomföra det — så förefaller det underligt,
att man sedan faller tillbaka på den ståndpunkten, att man säger: ja,
jag erkänner att under vissa förhållanden kan det ändå bli nödvändigt. Örn
maximipriser äro olyckliga för vårt näringsliv, bli de väl lika olyckliga även
örn man kommer i en situation, där motståndarna säga: nu kunna vi inte längre
göra motstånd mot dem!

Herr Bagge säger, och det förvånade mig att höra ifrån en ekonom — jag
kan visserligen berömma mig likaväl som han av att vara en praktisk man såtillvida
som jag är okunnig örn juridik — att örn vi komma i verkligt krig, då
få vi naturligtvis ändå tillgripa en sådan här maximiprislagstiftning, ty under
krig tiga lagarna. Jag har ännu aldrig hört någon nationalekonom säga,
att under krig tiga de s. k. ekonomiska lagarna. I det fallet kan inte någon
ändring inträda, ty om en maximiprislagstiftning är omöjlig att genomföra,
om den leder till mycket skadliga konsekvenser för näringslivet, för själva
produktionen, örn den i stället för att främja medborgarnas försörjning, som
herr Bagge sade, i stället kommer att försvåra den, då kommer detta att ske
likaväl under ett krig som under en tid av krigsfara. Jag kan därför inte förstå
annat än att de, som vilja rösta emot detta förslag, göra det därför att
de tro, att man kan undvara en maximiprislagstiftning. Örn man däremot inte
anser, att man kan undvara den —• och det göra ju reservanterna — då bli
meningsskiljaktigheterna mycket mindre, och då förefaller det mig, som örn
reservanternas ståndpunkt närmast vore en halvmesyr, som egentligen inte
har något av styrkan vare sig hos det rena avslagsyrkandet eller hos propositionen.
Ty vad reservanterna stödja sig på är, att man säger: man skall inte
brådska, man vill ha betänketid, man skall förebygga överilade beslut.

Nilr herr Bagge vände (iver på den linjen, att han kanske iindå inte kunde
gå med på avslagsyrkandet utan i stället skulle ansluta sig till reservationen,

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)
anförde lian också en viss argumentering för den. Särskilt påpekade ''lian, att
regeringen skulle bli utsatt för en sådan press ifrån den allmänna opinionens
sida, att man kunde befara, att regeringen skulle falla undan på ett sätt, som
inte skulle bli fallet med en riksdagsmajoritet. Jag bar inte något uppdrag
att försvara regeringen gentemot riksdagen. Jag förmodar, att eftersom regeringens
medlemmar till allra största delen äro riksdagsmän, är den inställd
på ungefär samma sätt, och det finns väl ingen anledning att tro, att en mindre
samling av riksdagsmän, som sitter i regeringen, skall vara mera tillgänglig
för vad man brukar kalla för masspsykos eller panikstämning än en större
församling av riksdagsmän. På den punkten kanske jag skall säga något,
som jag också sade i första kammaren. Det är bara ett upprepande av vad
även herr Werner i Höjen yttrade, nämligen det, att ingen tror väl, att det är
någon bland dem, som äro med på framläggandet av detta förslag, som ser med
någon sorts glädje, att det skulle behöva tillgripas? Det är väl ingen som
tror, att en regering skulle ha någon önskan örn att i onödan lägga på sig
bördan av att manövrera en sådan maximiprislagstiftning? Jag tror jag kan
försäkra, att inom den nuvarande regeringen finns den allra största motvilja
mot att tillgripa den. Vi äro övertygade örn, att så länge man kan låta
marknadens vanliga krafter fungera, är detta det mest önskvärda. Det är
något, som inte minst ligger bakom det uppskov, som vi förordat med ett upptagande
av frågan örn en reglering av arbetsmarknaden och den civila tjänsteplikten,
därför att vi äro bestämt övertygade örn att det inte är någonting,
som kan komma över en hastigt och brådstörtat, utan där bör man kunna ha
en kris under en ganska lång tid, innan ett sådant behov framträder. Sålunda,
pressen ifrån en opinion tror jag inte kommer att vara starkare på en regering
än den är på en riksdagsmajoritet.

Därmed är jag framme vid reservanternas ståndpunkt. De ha utan vidare
godkänt förslaget. De säga bara, att de vilja inte ge denna fullmakt, när
inte riksdagen är samlad, men när riksdagen väl kommer tillsammans igen,
kan man ge ett bemyndigande att sätta lagstiftningen i kraft. Om jag inte
misstolkar reservanternas uppfattning, innebär den, att örn i en sådan situation
regeringen begär ett bemyndigande att få sätta i verket en maximiprislagstiftning,
så kommer riksdagen icke att vägra. Under sådana förhållanden
inskränka sig meningsskiljaktigheterna till, huruvida man under den korta
tid, som kan föregå en riksdags inkallande, kan tänka sig så pass skadliga
verkningar av brist på varor och prisstegringar, att det är behövligt eller
önskvärt att ingripa omedelbart, eller om skadorna inte äro större än att man
mycket väl kan vänta den tid, som behövs för att invänta riksdagens sammankallande.
Ja, därom kan man naturligtvis ha delade meningar — det vill
jag inte förneka. Men örn man är på det klara med att för den händelse regeringen
anser ett sådant läge vara inne, att man sammankallar riksdagen och
avser att för den lägga fram ett förslag örn maximiprislagstiftningens ikraftträdande,
så är man inom riksdagens majoritet, i vilken i detta fall även reservanterna
i första lagutskottet äro innefattade, fullt beredd att i det ögonblicket
säga ja, vad har man då vunnit genom att ha väntat så många veckor eller
vad det kan vara? Jag kan inte se, att man har vunnit något alls. Kan man
däremot lia förlorat något? Ja, ty man kan därmed ha möjliggjort för spekulationen
att under denna tid ta en viss fart, och därigenom ha vi kommit i ett
läge, där en viss prishöjning har börjat göra sig gällande, vilken egentligen
hade varit onödig.

Det är klart, att man kan säga, att det är ingen stor skillnad, och att denna
lilla risk kan man ta. Men när, för att gå tillbaka till valutalagen, den kritik
upphört, som omedelbart riktades mot denna lag från precis samma synpunk -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
ter, nämligen att det fanns ingen anledning, varför man skulle lägga i riksbankens
oell regeringens liand att sätta i kraft en valutalag, utan det kunde
man mycket väl vänta med, tills riksdagen hunnit sammanträda -—- det skulle
inte kunna inträda så stora vanskligheter under tiden — när det beträffande
den lagen ändå slutligen har erkänts, att det kan inträda en sådan överraskande
och hastig förändring på marknaden, att det är skäl att taga denna lag, varför
skulle man inte kunna göra så även på denna punkt ifråga örn maximipnslagen,
när •— jag upprepar det — den är tänkt såsom ett supplerande
medel på vissa bestämda områden, när det är uppenbart, att motviljan mot att
inskrida är lika stark, skulle jag tro, på alla sidor i riksdagen, och när man
val därför kan tänka sig, att det komme att bli i mycket begränsad omfattning,
på mycket enstaka punkter, som ett sådant ingripande skulle ske, örn det nu
verkligen komme att ske innan riksdagen sammanträdde. Under sådana förhållanden
förefaller det mig, som örn det vore naturligare att säga: eftersom
vi ändå äro beredda att göra denna sak, kunna vi gärna låta saken få ske
några veckor tidigare och därigenom förebygga de onödiga nackdelar, som
man annars har anledning att räkna med.

Jag tror sålunda, att lagutskottets majoritet har ställt sig på den mest hållbara
ståndpunkten, och jag hoppas, att utskottsmajoritetens förslag skall bli
andra kammarens beslut.

Herr Bagge, som härefter ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! När herr finansministern anförde mitt argument angående lagringen
som medel mot prisstegring, förbisåg han, att jag avsåg det inte såsom något
skgs permanent medel mot prisstegringar utan vände mig mot det, som
förefaller mig vara hans hjärtesak, nämligen att man omedelbart behövde tilllämpa
denna lagstiftning. Jag tänkte mig, att lagringen möjligen kunde vara
något, som görrätt den omedelbara prisstegringen kunde försvagas.

När finansministern säger, att det bara gäller enskilda priser, som skulle
maximeras, och att jag skulle ha målat upp en tavla så att säga över hela fältet,
vill jag däremot säga, att han själv ju sagt, att det gäller att genom maximipriser
se till att spekulationens inverkan på hela penningvärdet hindras.

Jag har inte tänkt mig, att man skulle få någon tidtabell från regeringen
beträffande de olika åtgärderna. Jag har med min begäran om en plan endast
avsett en allmän översikt, så att vi något så när skulle veta vad vi göra,
när vi besluta dessa olika saker och ting, och särskilt gäller det frågan örn
tjänsteplikten. Det kan inte hjälpas, att frågan örn arbetskraftens användning
i själva verket är en kärnpunkt i hela problemet. Kollektivavtalen komma
därvidlag inte att hjälpa på något sätt, därför att örn det är så. att vi inte
få tillräckligt med folk på sådana områden, där det är särskilt viktigt att få
fram en produktion, kommer det att bli en sådan knapphet på arbetskraft, att
lönerna måste komma att stiga enormt i höjden, som vi sågo till exempel inom
bränslekommissionen. Det är därför ganska naturligt, att man vill ha denna
sak med i detta komplex, innan man bestämmer sig för en enligt min uppfattning
så utomordentligt betänklig åtgärd som en maximiprislagstiftning.

Finansministern tyckte, att det låg en motsättning däri, att man å ena sidan
kunde anse att en maximiprislagstiftning under vissa förutsättningar kan medföra
betänkliga konsekvenser och å andra sidan anse, att en sådan reglering
under vissa förhållanden måste äga rum. För min del har jag endast velat påpeka,
att en maximiprislagstiftning skall ske i samband med andra åtgärder
längre fram under en kris och icke i början, när dylika ingripanden ännu icke
behövt vidtagas.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Jag har inte begärt ordet därför
att jag tänkt mig kunna omvända någon av damerna eller herrarna. Jag förmodar,
att vi litet var redan innan debatten började hade vår ståndpunkt klar.
Men jag befinner mig själv i en situation, som gör, att jag känt det nödvändigt
att säga några ord.

Jag har, som åtminstone en del av kammarens ledamöter ha sett, undertecknat
en av de motioner, som väcktes efter denna propositions avlämnande, med
yrkande örn avslag på propositionen, och nu befinner jag mig i den situationen,
att jag i utskottsutlåtandet står såsom reservant. Det kan ju synas litet egendomligt,
men det finns åtminstone några skäl för det.

Jag vill först säga, att när jag — och jag tror det gäller flera än mig -—-först läste propositionen i detta ämne, så fördes våra tankar oph vårt minne
utan vidare tillbaka några år i tiden, då vi senast hade maximiprislagar, och
de verkningar, som dessa lagar åstadkommo. Åtminstone för oss producenter
av jordbruksalster kan man våga säga, att verkningarna av dessa lagar voro
långt ifrån lyckliga. Jag vill tillägga, att det var kanske det som gjorde, att
jag i första hand fick min inställning mot tanken på införandet av maximipris.

Örn man emellertid närmare betraktar propositionen och deri. uppläggning,
som frågan där har fått, vill jag gärna erkänna, att jag för min del kommit
till en i viss mån annan uppfattning örn hur denna maximiprislagstiftning
skulle komma att verka i jämförelse med den, som vi hade under världskriget.
Jag tror mig våga säga, att denna skillnad dess bättre är ganska uppenbar. I
synnerhet efter den utomordentligt klarläggande föredragning, som vi hade i
lagutskottet, och efter den debatt, som sedan följde, måste man nog erkänna,
att likheten mellan den gamla maximiprislagen och den nu föreslagna är mycket
liten örn ens någon.

Då vi i utskottet gingo till att behandla frågan, restes yrkande örn att ärendet
inte skulle upptagas till realprövning och framställdes tanken på avslag på
hela propositionen. Men det blev ju dock så. att ärendet upptogs. Jag kan
ju säga, att det kanske till viss del berodde därpå, att en ärad ledamot av utskottet
gav oss en ganska drastisk skildring, grundad på personlig erfarenhet,
av hur det ter sig, då en lagstiftande församling skall samlas och besluta i sådana
här frågor under det att bomberna krevera över riksdagshuset. Man fann,
att det var lämpligare att få behandla frågan sakligt redan nu, och det blev ju
också utskottets beslut.

Vi, som stå som reservanter, ha inte opponerat oss mot förslagets reella innebörd.
Jag tror för min del. och det vill jag gärna säga, att skulle vi komma
i den ställningen, att vårt land ännu en gång skulle hemsökas av krig och vad
därmed följer, blir en extra krislagstiftning nödvändig. Jag tror, att det lagförslag,
som här föreligger och som lagutskottet ifråga örn dess innehåll utan
reservation har godtagit, torde vara av den art, att det inte finns någonting särskilt
att anmärka på detsamma. De skäl, som jag och jag tror även övriga reservanter
ha lagt till grund för vårt ståndpunktstagande, ha förut understrukits.
Då herr Werner i Höjen för en stund sedan relaterade propositionens innebörd
beträffande ikraftträdande av ett fattat beslut, tycker jag, att han gav
den allra starkaste motivering för och på ett klarläggande sätt framlade reservanternas
inställning till frågan. Jag kan inte låta bli att läsa upp fyra, fem
rader ur första paragrafen i den föreslagna maximiprislagen; herrarna känna
säkert till det förut, men jag bringar det ännu en gång i erinran. Det heter:
»Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordent -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Arif/. förslag till maximiprislag. (Forts.)
liga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är samlad,
förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må förordnande,
som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.»

Vi känna till att riksdagen kan samlas på ganska kort tid. Örn jag icke
missminner mig, talar grundlagen örn 48 timmar. Skulle det dröja längre, kan
det i värsta fall bli fråga örn några dagar. Då uppställer sig för mig frågan:
är det nödvändigt att i detta fall en fullmaktslag utfärdas, som endast är i
kraft från den dag, då riksdagen kallas att sammanträda och tills den hinner
samlas, således högst två dagar? Kan det verkligen ligga så till, att på denna
korta tid så stora ting kunna ske i vårt ekonomiska liv, att man inte kan vänta,
tills riksdagen far tillfälle att besluta örn ikraftträdande av lagen?

Detta är i korta ord min ståndpunkt och orsaken till, att jag befinner mig
på, reservanternas linje. Jag behöver väl icke säga, att denna ståndpunkt inte
på minsta sätt innebär något misstroendevotum mot den sittande regeringen.
Vi lia lärt oss förstå, att den har blicken öppen för vad som kan inträffa i framtiden.
På grund av de skäl jag anfört finner jag mig emellertid för min del,
trots vad som sagts i debatten, böra vidhålla den uppfattning, som jag företrätt
i utskottet, varför jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde herr
Werners i Höjen uttalande i denna fråga. Han är jordbrukare och det är även
jag, och^vi ha alltså ett gemensamt utgångsläge, när det gäller att bedöma
denna fråga ur yrkessynpunkt sett.

Jag frapperades emellertid av att iakttaga herr Werners iver och hetsighet
för att icke säga hetsiga temperament. Det var precis som om det skulle ha
tagit honom på själva »kvicken», som vi norrlänningar bruka säga. Jag kom
av hans anförande att draga den slutsatsen, att han tydligen känner en viss
bondånger, därför att han inte finns med bland reservanterna. Han skulle ha
velat vara, reservant, ty i det långa loppet — det förstår han nu — kommer det
att visa sig, att det är den enda rätta och riktiga ståndpunkten i denna fråga.
Ja, det breden gamla historien, att örn man har ont samvete, då blir man ömtålig
och otålig i allra högsta grad.

Herr Werner i Höjen sade i början av sitt anförande, att det är väl icke
lämpligt att pröva en lag, sedan ett krig har utbrutit. Ja, det är det första
misstaget, som herr Werner begår. Vi ha ju prövat lagen i första lagutskottet
och hållit på ganska länge därmed. Alla voro eniga örn att det var en fördel
att ha fått pröva lagen under lugna förhållanden. För övrigt förutsättes den
icke blott kunna träda i tillämpning vid krig, utan även vid krigsfara, och det
kan tänkas -—- jag hoppas för min del, att det skall bli så — att det är endast
i fall av krigsfara, som_ riksdagen skall behöva sammanträda för att fatta beslut
om att sätta lagen i kraft.

Herr Werner i Höjen sade vidare, att det var de usla lagarna under de hammarskjöldska
och swartzska regeringarna, som vi fingo så dåliga och tråkiga
erfarenheter av. När herr Werner i Höjen gjorde detta uttalande, hade han
tydligen glömt bort, vad som star i propositionen och även i utskottsutlåtandet,
där det säges, att det föreliggande förslaget till maximiprislagstiftning
»bygger i princip på 1018 års maximiprislag». Detta gäller det förslag, som
föreligger i dag, herr Werner. Det har konstaterats från flera håll, att maximiprislagen
under världskrigets dagar var behäftad med svagheter och felaktigheter,
men ur de erfarenheter, som gjordes, utkristalliserades en allt bättre
och bättre lag, vilken resulterade i 1918 års lag, som förnyades år efter år.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Det är de hammarskjöldska och swartzska regeringarna, som ha stått faddrar
till dessa lagar.

Herr Olsson i Rimforsa har redan talat örn betydelsen av tidsintervallen på
30 dagar, som herr Werner i Höjen berörde, men gentemot herr Werner vill
jag erinra örn att det, sedan Kungl. Maj :t har satt maximiprislagen i kraft
och riksdagen därefter sammanträder, icke blir lätt att upphäva regeringens
beslut i denna fråga. Det skulle innebära en ganska skadlig bakläxa för den
sittande regeringen i en tid, då det verkligen behövs att denna får stöd av en
enig riksdag och icke blir alltför hårdhänt behandlad. Det skall vara synnerligen
starka skäl för att framkalla en reagens. från riksdagens sida gentemot
regeringen. (Vidare sade herr Werner i Höjen, att reservationen är ett
slag i luften. Min gode vän och yrkesbroder, kan det vara ett slag i luften att
vilja åt riksdagen bevara rätten att vara med örn att bestämma i en sådan betydelsefull
fråga? I lugn och ro ha vi kunnat underkasta lagen en detaljprövning.
I ett kritiskt ögonblick gäller det det svåra avgörandet, huruvida vi
vilja underkasta oss maximiprislagens verkningar, huruvida tiden är inne just
för detta. Därom kunna delade meningar råda, och det kan vara en styrka
för den sittande regeringen att finna stöd hos riksdagen, som representerar det
svenska folket.

Herr finansministern sade bland annat —• jag kan inte upptaga alla punkter
i hans anförande till bemötande —• att omständigheterna få bli avgörande
för regeringens bedömande av huruvida maximiprislagarna skola tillgripas.
Men detta är ju också reservanternas mening. Yi ha ansett, att vi kunna hjälpa
regeringen att taga ställning till den svårbedömliga omständigheten, huruvida
en maximiprislagstiftning bör tillgripas under de rådande förhållandena.

Herr finansministern sade också, att reservationen är en halvmesyr, eftersom
reservanterna anse, att det inte är någon brådska. Ja, jag förstår ju mycket
väl, att överord kunna fällas i en diskussion, även när det gäller uttalanden
från regeringsbänken. Vad reservanterna ha velat är endast att begränsa
riksdagens fullmakt åt regeringen. Lagen är klar, men riksdagen vill vara
med örn att utfärda de slutliga bestämmelserna örn när lagen skall träda i
kraft. Detta innebär icke någon halvmesyr. Det är endast en hjälp åt regeringen.

Finansministern sade också, att en inkallad riksdag ej kommer^ att vägra
att godkänna ikraftträdandet av maximiprislagstiftningen, och frågade, vad
det då tjänade till att inkalla riksdagen. Jag måste säga, att detta argument
förefaller mig något underligt att höra från statsrådsbänken. . I en kritisk
situation, när stark krigsfara hotar eller ett krig kanske utbrutit, då har väl
riksdagen även andra saker att resonera örn än just maximiprislagen. Då kommer
det att finnas ett knippe av stora problem att överlägga örn, och det är
inte sagt, att maximiprislagen är det största. Den är sannolikt ett mindre problem.
Men det kommer sannerligen icke att bli någon proformahistoria detta,
utan ett av de problem, som riksdagen i allvarstider har att befatta sig med.

Herr talman,, jag ber att få yrka bifall till den av herr Karl Emil Johanson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan inte underlåta att uttala
min förvåning med anledning av det anförande, som herr Werner i Höjen höll,
en förvåning, som även sträcker sig till de instämmanden, som följde pa detta
anförande. Enligt min mening rimmar nämligen innehållet i detta tal mycket
illa med den uppfattning, som i ali synnerhet herr Werners egna meningsfränder
tidigare givit uttryck åt, när det gällt att taga ståndpunkt till den
angelägenhet, som vi här diskutera.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

o . Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Jag mäste erinra herrarna örn den stort upplagda kampanj, som bondeförbundet
i början av 1920-talet satte i scen för att verkställa en verklig generalstädning,
_ en verklig generalutrymning av hela kommissionsväsendet, hela
maximiprislagstiftningen och allt vad därmed ägde sammanhang, en aktion,
soln ju -— det komma herrarna alldeles säkert ihåg — tog gestalt i en stor
motion i första kammaren, talangfullt och elegant och under utvecklande av
niycken stridbarhet försvarad av en ledamot av det nuvarande statsrådet. I
denna diskussion framfördes fran bondeförbundets sida en enligt min mening
utomordentligt befogad kritik i fråga örn verkningarna av maximiprislagstiftningen,
kommissionsväsendet o. s. v. Jag har i dag roat mig med att i biblioteket
läsa denna diskussion, och jag får säga, att det är ganska länge sedan
jag haft en så förnöjsam stund, och nöjet har inte minskats av att jag nu ser
saken mot bakgrunden av herr Werners anförande.

En ärad representant för bondeförbundet, som alltjämt sitter i första kammaren,
levererade i antydda första-kammardebatt en utomordentligt saftig
kritik av förhållandena. Han brännmärkte dessa inspektioner, dessa förhör
och hemsökelser, som vid den tiden gingo ut över jordbrukarna, och som en
konklusion av denna sin ingående kritik anförde han följande: »En sak, som
jag slutligen vill framhålla, är att ingen i denna dag torde kunna påstå, att
den knstidsförvaltning, mot vars män denna undersökning nu begäres, är den
sista i vår historia. Förr än vi ana kunna förvisso förhållandena gestalta sig
så, att denna förvaltning i en eller annan forin åter dyker upp, och då kan
det ur rättsmedvetandets och nationalekonomiens synpunkt vara väl på sin
plats att lia en erfarenhet, som i möjligaste mån visar den rätta väg, som i
detta fall bör beträdas, ty sådana institutioner måste ju byggas för allas och
icke endast för ett fåtals fördel.» Detta var den uppfattning, som då var
rådande, och jag tror, att den var alldeles riktig. Vi, som här äro på en annan
linje än herr Werner i Höjen, lia den uppfattningen, att riksdagen inte
bör medverka till en utveckling, som kanske kopplar in på de spår, som här
närmare ha skildrats, spår, som verkligen enligt min uppfattning äro ägnade
att förskräcka.

Nu har av herr Werner riktats ett angrepp mot den hammarskiöldska och
även i någon mån mot. den swartzska regeringen för den enligt hans mening
dåliga kristidslagstiftning, som man lade upp, och han talade örn orättvisorna
i den gamla lagstiftningen. Jag har ingen anledning att här uppträda som
försvarare för dessa ministärer, men. jag vill erinra örn att denna lagstiftning
helt naturligt i ganska vidsträckt mån var en improviserad lagstiftning. Man
hade inte någon erfarenhet att bygga på och fick skriva lagar på tämligen
lösa bolmer. Nu säger herr Werner i Höjen, att den lagstiftning, som vi nu
skola taga ståndpunkt till, är en helt annan, en mycket mera gedigen och
mycket mera välformulerad sådan, och det kanske är riktigt. Jag för min del

kan emellertid inte finna, att skillnaden är så förfärligt stor. Det är _ i

någon män i varje fall — sill i kapprock, herr Werner i Höjen! Jag vill
fästa uppmärksamheten på att herr Werner i Höjen satt sitt namn under ett
utskottsutlåtande, där den första och inledande satsen i utskottets motivering
lyder^sålunda: »Föreliggande förslag till maximiprislag bygger, såsom av den
föregående redogörelsen framgår, i stort sett på den under världskriget gällande
maximiprislagstiftningen.»

Till slut ännu ett ord! Man säger, att skillnaden infe iir så stor mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens uppfattning. Enligt min mening är den
ganska betydande, ty örn man följer reservanterna, skapar man möjlighet för
riksdagen att säga sitt ord, när denna lagstiftning skall träda i tillämpning,
och kanske det allra viktigaste med en lagstiftning som denna är just att fixe Andra

''kammarens -protokoll 1030. Nr SS. 5

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
ra deri riktiga tidpunkten för dess ikraftträdande. Säga vad man vill om erfarenheterna,
i ett fall äro de dock samstämmiga, nämligen såtillvida, att nian
vet att, örn en lagstiftning av denna beskaffenhet är i kraft alltför länge,
«å förlorar den fullständigt sin effekt. Däremot är det inte alldeles osannolikt,
att en sådan lagstiftning, tillgripen i en utomordentligt kritisk situation
och tillgripen såsom en ren nödfallsutväg, kan under en begränsad tiel fungera
någotsånär tillfredsställande. Det är därför vi förmenat det vara sa viktigt,
att riksdagen beredes tillfälle att uttala sig om när den avgörande tidpunkten,
när det aktuella ögonblicket enligt riksdagens mening är inne att sätta denna
lagstiftning i tillämpning.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt kammaren,
på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande utlåtande ävensom handläggningen av övriga pa föredrag
ningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., da enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 18.

Interpellation. Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Henriksson, som yttrade: Herr talman! Frågan örn den s. k. statliga
detaljhandeln har vid skilda tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. 1
sin berättelse till 1937 års riksdag hade riksdagens revisorer funnit anledning
att rikta vissa anmärkningar mot de s. k. proviantbodarna vid marinen. Vid
föredragningen inför andra kammaren av statsrevisorernas berättelse tillät jag
mig i ett anförande, som återfinnes i kammarens protokoll nr 34/1937 sid. 18,
att något närmare beröra den förekommande detaljförsäljningen till statliga
befattningshavare och de irritationer, som i anledning härav uppkommit. I de
synpunkter jag därvid framförde fick jag instämmande av statsrevisionens
ordförande, herr Törnkvist, som bl. a. framhöll att anledningen till att statsutskottet
icke tagit upp revisorernas anmärkning på denna punkt var att lönefrågan
var under utredning. Herr Törnkvist framhöll vidare, att det förefanns
en allmän önskan att få bort dessa kristidsinstitutioner, av vilka det för
närvarande icke ur någon synpunkt fanns behov. De skapa endast olagenheter
för befolkningsgrupper och människor på ett sätt, som verkar irriterande.

Med utgångspunkt från statsrevisorernas anmärkning och den här berörda
riksdagsdebatten ingavs till statsrådet och chefen för finansdepartementet skrivelser
i ärendet från såväl Sveriges Köpmannaförbund som Stockholms Handelskammare.
Dessa skrivelser remitterades av departementschefen till 193b

års lönekommitté. . . .. .... .

Lönekommittén har emellertid icke velat anvisa någon vag till lösning av
frågan om den statliga detaljhandeln till befattningshavare. Kommittén säger
i sitt betänkande, att den anser, att denna fråga bör bli föremål för överväganden
utan samband med lönefrågan. Dock konstaterar kommittén (sid.
106) att erfarenheten visat, »att denna försäljning kail giva anledning till
friktioner, och det är vidare tydligt, att densamma i viss män medför ökat arbete
för förvaltningspersonalen. Ur nämnda synpunkter», heter det i betankandet,
»kunna goda skäl anföras för ett avskaffande av denna försäljmngs I

proposition nr 245 till innevarande riksdag har Kungl. Majit framlagt förslag
till militärt avlöningsreglemente, vilket bygger på lönekommitténs förslag.
Under rubriken »Beställningshavares rätt att från kronans förråd utbekomma

Onsdagen den 7 juni 1939 e. ni.

Nr 38.

Interpellation. (Forts.)

förnödenheter m. m.» refererar departementschefen lönekommitténs nyss citerade
synpunkter. Departementschefen slutar med följand ord: »För egen del
kan jag instämma i de synpunkter, åt vilka lönekommittén givit uttryck vid
behandlingen av förevarande spörsmål.»

Alla instanser, som behandlat denna fråga, synas alltså vara ense i principfrågan,
att den kristidskvarleva, som den statliga detaljhandeln utgör, hör
avvecklas. I anslutning till vad jag här anfört anhåller jag örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet rikta följande
fråga:

''Äro några åtgärder vidtagna eller planerade för att avveckla den detaljförsäljning
till anbudspriser från kronans förråd, som ligget utanför vad som
medgivits genom bestämmelserna i avlöningsreglementet?

Denna anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.56 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 7 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning första lagutskottets ut- Äng. förslag
låtande, nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till m maximimaximiprislag,
dels ock i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid enligt Prisla9-förut skedd anteckning ordet till (Forts.)

Herr Bergvall, som yttrade: Jag skall inte göra något längre inlägg i fråga
örn effekten av en maximiprislagstiftning, örn möjligheterna för ett förnuftigt
genomförande av en sådan lagstiftning eller örn de svårigheter, som komma
att möta^ vid dess tillämpning. Det är möjligt, att man icke skall draga
alltför vittgående slutsatser av de svårigheter, som mötte på detta område
under världskriget. Man hör ha lärt åtskilligt från den tiden, och man kan
kanske få en rimligare tillämpning än då. Icke desto mindre är jag övertygad
om att en maximiprislag kommer att visa sig vara ett mycket svårhanterligt
instrument. Då administrationen av en maximiprislagstiftning skall genomföras,
kommer det att torna upp sig hela rader av problem. Trots de svårigheter,
som genomförandet av en maximiprislag möter, och trots de olägenheter
i olika avseenden, som bli en följd av maximiprisernas tillämpning, är det
möjligt att situationen kan bli sådan, att man måste tillgripa en lagstiftning
av ifrågavarande slag. I den motion, som jag och några andra kammarledamöter
väckt, ha vi också betonat, att vi icke vilja bestrida möjligheten av att
en dylik situation kan inträda. Det ligger otvivelaktigt ingen inkonsekvens

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
i att erkänna denna möjlighet oell samtidigt anse det olämpligt att nu antaga
en maximiprislag.

Jag har begärt ordet närmast för att ställa ett annat yrkande än som förut
gjorts i debatten, och för att säga några få ord till motivering av min ståndpunkt.
Från mina principiella utgångspunkter finner jag det önskvärt, att
vi få så få fullmaktslagar som möjligt. Om vi antaga fullmaktslagar, kunna,
vi icke undgå att i viss utsträckning begränsa riksdagens befogenhet, och vi
kunna så småningom glida över i ett tillstånd, som ■— därom är jag övertygad
— icke så värst många av kammarens ledamöter skulle vilja vara med
om. Detta gör, att man, såvitt jag kan se, måste utgå ifrån, att man skall
lämna regeringen — man må hysa misstroende till regeringen eller förtroende
till regeringen — fullmakter endast i sådana fall, då man är fullkomligt övertygad
örn att fullmakten är nödvändig; det betyder med andra ord helt enkelt,
att man skall icke lämna några fullmakter, örn man tror, att det finns möjligheter
för riksdagen att i en uppkommande krissituation sammanträda och behandla
de spörsmål som fullmaktslagstiftningen berör, utan att under, denna
behandling några större olägenheter inställa sig. Ser man maximiprislagen
från dessa utgångspunkter, tror jag, att man utan vidare kan konstatera^ att
det inte är nödvändigt att i dag fatta ett positivt beslut rörande lagen ifråga.
Jag vill på nytt hänvisa till erfarenheterna från världskriget. Gåvo d.e något
vid handen, så var det, att något omedelbart starkt behov av en maximiprislag
förelåg icke. Man kunde dröja rätt länge, innan man tillgrep maximiprislagstiftning.
Följer man resonemanget i propositionen och i viss män även i
utskottsutlåtandet, finner man, att de uttalanden, som göras örn maximiprislagstiftningen,
äro av den art, att man därav kan dra den slutsatsen, att man
inte tänkt sig denna maximiprislagstiftning tillämpad annat än som ett kompletterande
och hjälpande instrument att tillgripas först sedan man i en ganska
betydande utsträckning sökt klara sig med andra hjälpmedel. Den redogörelse,
statsrådet Wigforss lämnade för sin syn på maximiprislagstiftningen —- hans
synpunkter voro obestridligen i många avseenden mycket förnuftiga — häntyder
alldeles bestämt på att han tänkte sig ett tillgripande av maximipriser
i en krissituation först på ett relativt sent stadium, sedan andra åtgärder visat
sig otillräckliga, och då som ett komplement till och slutlig utformning av
dessa åtgärder. Jag kan icke förstå, varför under sådana förhållanden statsrådet
Wigforss från sina allmänna politiska utgångspunkter icke kommit till
den slutsatsen att riksdagen måste antagas i en uppkommande krissituation
få tillräcklig tid för att fatta sitt slutliga ståndpunkttagande till ett förslag,
så väl genomarbetat på förhand som det föreliggande. Såvitt jag kunnat fatta
menade statsrådet Wigforss, att maximiprislagen i en krissituation icke skulle
tillämpas omedelbart. Möjligen hade han samma uppfattning beträffande några
— dock icke alla — av de andra fullmaktslagarna.

Örn nu läget är sådant, som jag angivit, kan jag för min del icke komma
till någon annan slutsats än att ett avslag på propositionen under nu varande
förhållanden är det riktiga. Jag måste erkänna, att jag så till vida delar
deras uppfattning, som kritiserat utskottsreservanterna, att jag tycker, att reservanterna
dragit en slutsats, som icke logiskt kan förena^ ined deras egna
utgångspunkter. Jag finnér det med andra ord knappast följdriktigt att lämna
regeringen en begärd fullmakt och samtidigt säga, att den fullmakt, vi nu
lämna i regeringens hand, får regeringen icke använda förrän riksdagen fattat
ett nytt beslut. Ha vi tid att fatta detta nya riksdagsbeslut, böra vi i dag avstå
ifrån att fatta något positivt beslut alls och ta upp den föreliggande frågan
till realbehandling först när en sådan situation inträder, att maximipriser
måste tillämpas. Då jag sålunda icke av vad som anförts i dagens debatt

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

,, o . . Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)

elier av vad som star i propositionen eller av tidigare erfarenheter kunnat bibringas
den uppfattningen, att en situation, som kräver tillämpning av en
maximiprislagstiftning, kan inträda så hastigt, att det inte finns tid för riksdagen
att da ta ståndpunkt till frågan om en sådan lagstiftning, måste jag,
herr talman, be att få yrka avslag pa Kungl. Maj :ts proposition.

Vidare anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! Såsom reservant i utskottet föranleddes iag
att begära ordet i anledning av herr Werners i Höjen anförande. Herr Werner
riktade ett angrepp mot reservanterna och utformade detta så, att han betecknade
motionären herr Hagberg i Malmö och herr Bagge som reservanternas
malsman, och med utgångspunkt härifrån sökte herr Werner ironisera över
skillnaden mellan herrar Bagges och Hagbergs uppfattning, å ena, samt rep^rv^n^ern^s
uppfattning, å andra sidan. Eftersom herr Werner deltagit i den
öreliggande frågans behandling i utskottet, kan han inte gärna vara okunnig
örn reservanternas uppfattning och skälen för densamma. Det kan vara ägnat
att missleda kammaren, örn det icke sägs ifrån tydligt från reservanternas sida,
vad som bestämt deras ståndpunkttagande. Herrar Olsson i Rimforsa'' och
lundmark ha redan delvis gjort detta. Jag skall emellertid tillåta mig att i
storsta korthet anföra några av reservanternas synpunkter.

utskottet varit fullständigt ense örn, att utomordentliga, av krig
orarnecidia förhållanden kräva, att de statliga organen utrustas med extraordinära
befogenheter för reglering av vår produktion, omsättning och konsumtion.
l\i ka vant ense örn, att det första och viktigaste syftet med en sådan regleIirh?
mäste vara att trygga varuförsörjningen, och vi ha också varit fullt på
det klara med att varje prisreglerande åtgärd är ägnad att inverka till men för
varuförsörjningen. . Om priset på en vara stiger på grund av minskad varutilfgang
— det är i regel fallet under kriser — är det icke möjligt att angripa
det ondas orsak genom några prisreglerande åtgärder. Prisstegringen är
bara ett symptom på varuknapphet. Skall man råda bot för det onda, måste
man avvaga_prisstegringen så, att den stimulerar till ökad produktion och —
i den män så är möjligt -—- till minskad varuförbrukning. ,Vi ha emellertid
inte varit blinda för, att det beträffande vissa varor — det gäller närmast
konsumtionsvaror - ■ kan bil nödvändigt att förena ransoneringsåtgärder med
maximiprisatgärder. Jag vill inte säga, att det måste bli oundgängligen nödvändigt
att tillgripa maximiprissättning. Man kan gå många andra vägar,
men. man kan icke utesluta, att. ett sådant läge skulle kunna uppstå, att en
maximiprislag bleve ett nödvändigt komplement till ransoneringsåtgärder. Vi
ha statt fullt på finansministerns i dag tillkännagivna linje, när vi sagt, att
ett tillgripande av en maximiprislagstiftning i förening med ransoneringsåtgärder
är ett komplement till den alllmänna förfogandelagen, vilket — såsom herr
Bergvall mycket riktigt anmärkte -— endast kan tänkas komma till användning
pa ett senare stadium av en kris.

Man gör gällande, a,tt maximiprisåtgärderna ha två syften. Det ena skulle
vara,.att nian skall stäcka förväntningarna pa vinst oell därigenom inverka på
prisnivån i allmänhet. Detta skulle ske redan vid krisens början. Blotta
1 örefintligheten av en maximiprislagstiftning skulle inverka prisreglerande
utan att man behövde tillgripa en maximiprissättning. Det andra syftet med
en maximiprislagstiftning är • som jag nyss nämnde *— att man skall använda
en maximiprisreglering i samband med ransoneringsåtgärder.

Vi inom utskottet ha varit pa det klara med, att det varit en förmån för riksdagen
alt redan nu under lugna förhållanden få granska det ifrågavarande lag -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. lii.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
förslaget. Det är beklagligt — jag riktar ingen förebråelse mot regeringen
på den punkten — att förslaget framlagts för riksdagen på ett så sent stadium,
att granskningen av förslaget icke blivit sadan, som man skulle ha velat. Det,
har stått ringa möjligheter till buds för en genomträngande granskning. Därtill
kommer att utredningar rörande ett flertal frågor, som sammanhänga med
denna lagstiftning, ännu icke slutförts av regeringen. Emellertid ha vi, även
om vi varit tacksamma för att vi nu fått granska den föreslagna lagen, icke
funnit skäl att lämna Kungl. Maj :t en omedelbar fullmakt att tillämpa lagen.
Vi ha för det första överhuvud taget varit tveksamma, örn redan förefintligheten
av en maximiprislag kan vara till gagn. Vi reservanter lia emellertid
utgått från, att så är fallet, men man kan pa lika goda grunder - såsom herr
Hagberg — göra gällande, att en sadan lag skulle kunna verka till men. Vi
lia dock utgått ifrån, att förefintligheten av en maximiprislag skulle vara till
gagn. Däremot ha vi icke kunnat finna, att det föreligger anledning att redan
nu giva full verkan åt de fullmakter, som innefattas i den ifrågavarande lagen.
Vi lia nämligen icke kunnat förstå, att det finns skäl att i en krissituation tillgripa
maximiprisåtgärder, förrän riksdagen blivit inkallad. .

Nu säger finansministern, att reservanternas ståndpunkt innebär ^endast »en
mindre betydande modifikation» i regeringsförslaget. Jag skall tillåta.mig att
fästa uppmärksamheten på, vari denna »mindre betydande modifikation» består,
och sedan framställa den frågan, huruvida det icke finns skäl för finansministern
att ansluta sig till reservanterna, örn han nu anser deras förslag innebära
allenast en mindre betydande modifikation av regeringsförslaget. ^

Vi reservanter ha för det första haft ett konstitutionellt skäl för vart standpunkttagande.
Enligt vår mening måste riksdagen vid bedömandet av den föreliggande
frågan intaga den principiella utgångspunkten, att det skall förebringas
fullgoda och trängande skäl för att giva Kungl. Maj :t fullmakter av
det slag, som Kungl. Majit här begärt. Sådana skäl lia vi ansett föreligga beträffande
de allmänna förfogandelagarna, men icke beträffande en lag, vilken
finansministern själv kallar för ett komplement, som skall komma till an\ andning
först på ett senare stadium under en kris. 0

Det andra skälet är, att örn Kungl. Majit på sätt reservanterna föreslagit iar
denna fullmakt med avseende på maximiprissättningen först sedan riksdagen
i en uppkommande krissituation lämnat sitt samtycke härtill, då far riksdagen,
när den inkallas för att lämna detta samtycke, tillfälle att ytterligare pröva
frågan oell giva de direktiv, som kunna vara erforderliga. Samtidigt får riks
dagen tillfälle att taga del av de utredningar rörande vissa med^maximiprislagstiftningen
sammanhängande spörsmål, som för närvarande pågå men vilkas
resultat icke varit tillgängliga för lagutskottet, då det tagit ställning till lagförslå
get

Emellertid invänder herr Bergvall, att det kanske är lite inkonsekvent att
nu giva en fullmakt, som inte får tagas i bruk annat än efter ett nytt riksdags
beslut, och att det vore bättre att vänta och låta den riksdag, som inkallas i en
krissituation, besluta örn maximiprislagstiftningen överhuvud taget. . Som reservant
kan jag gent emot detta säga, att genom det arrangement, vi föreslagit,
vinner man, att örn den riksdag, som inkallas vid. en krissituation, lämnar
sitt samtycke till att en maximiprislagstiftning träder i tillämpning, har månen
lag färdig, som omedelbart kan promulgeyas och sålunda omedelbart vinna tilly
lämpning. Man har med andra ord vunnit, att man har en lagstiftning, som i
en utomordentlig situation kan sättas i kraft omedelbart.

Även örn finansministern från sina utgångspunkter anser reservanternas förslag
vara allenast »en mindre betydande modifikation» av regeringsförslaget.
måste hail förstå, att det ur riksdagens synpunkt inte är fråga örn mindre be -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
tydande modifikationer. Det gäller ett bevakande av riksdagens rätt att granska
lagförslag, vilka skola sättas i kraft i en situation, som vi nu icke kunna
förutse.

Ingen önskar, att maximiprislagstiftningen skall behöva träda i tillämpning,
och det är min bestämda förhoppning, att det skall finnas andra vägar att nå
det mål, man vill vinna nied denna lagstiftning. Det är beklagligt, att man icke i
utskottsutlåtandet finner något uttalande örn att maximiprislagstiftningen icke
skall tillämpas annat än i yttersta nödfall och med varsamhet. Jag vill vid
detta tillfälle understryka angelägenheten av att endast en sådan tillämpning
får ifrågakomma. Såsom framgår av utskottets utlåtande, lia vi icke kunnat
uppnå, att ett uttalande av antydd art influtit i utlåtandet.

Herr talman, jag ansluter mig till yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Werner i Höjen: Herr talman! I en replik till undertecknad på

förmiddagen behagade herr Bagge inför kammaren deklarera sin tillfredsställelse
över att han tillhörde ett parti, där fullständig frihet rådde. Han ville
naturligtvis därmed säga, att jag råkade höra hemma i ett parti, där fullständig
ofrihet rådde. Jag undrar, örn man skall behöva säga ifrån här i kammaren,
att dylika argument icke äro sakligt användbara i detta sammanhang. Av
en partiledare skulle man kunna vänta, att han begagnade mera vägande
argument än herr Bagge gjorde i sin replik. Under de sju år, jag vistats i
riksdagen, har jag i handling bevisat, att för mig diar intet tvång rått. Jag
kan också betyga, att ingen ens försökt att tvinga mig. Riktigheten av vad jag
nu sagt skall framgå av mitt ståndpunkttagande vid de olika omröstningar,
för vilka redogörelse lämnas i riksdagens protokoll.

Man har vidare velat göra gällande, att jag uppträtt som regeringsadvokat.
Med anledning därav vill jag säga, att om jag låtit mig vägledas av rena intressesynpunkter,
skulle jag lia yrkat avslag på de nu föreliggande lagförslagen.
Det hade varit den mest följdriktiga inställningen. Jag har emellertid
bedömt dessa lagar ur rent sakliga synpunkter och ur nödvändighetssynpunkt.
Jag Ilar också under debatten fått det intrycket, att reservanterna icke kunnat
påvisa, att det icke är nödvändigt att antaga lagarna i fråga. Reservanterna
eller motionärerna lia icke heller under debatten kunnat framlägga några sorn
helst positiva förslag till ändringar i lagförslagen. När jag fullkomligt sakligt
tagit ställning till den föreliggande frågan, har jag funnit, att de föreslagna
lagarna, sådana de blivit konstruerade, äro rättvisare och allsidigare
än tidigare liknande lagar.

Herr Hagberg i Malmö sade, att bondeförbundet tidigare reagerat mot kristidslagar.
Det är alldeles riktigt, och jag vill säga ifrån, att örn man skulle
föreslå kristidslagar, så ensidiga och orättvisa som de förut gällande, skulle
vi fortfarande reagera oell reagera skarpt mot en klasslagstiftning av dylik
art. Reaktionen mot de tidigare kristidslagarna var så mycket mer berättigad,
som lagarna fortsatte att gälla efter det att kriget upphört. Enligt övergångsbestämmelserna
i de nu föreslagna lagarna träda dessa ur funktion den
31 mars 1910, därest icke en ny riksdag dessförinnan konfirmerat desamma.
Vidare stadgas i nämnda lagar, att dessa få träda i funktion endast under den
förutsättningen, att Kungl. Maj :t inkallat urtima riksdag och denna inom
trettio dagar från riksdagens början konfirmerat lagarna. Det är alltså en
tidsintervall på några dagar som striden gäller. Hade man varit konsekvent
i sina framställningar bär, skulle man lia vidhållit sina motioner om avslag i
stället för att konstruera fram en reservation, som såvitt jag kan finna icke
har det underlag, som reservanterna vilja göra gällande.

Herr Lindmark uttalade en förmodan, att jag kände bondånger över att jag

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
icke biträtt reservationen. Det uttalandet får ju stå för hans egen räkning.
Jag har, som sagt, sökt att självständigt bedöma den här saken, och min
ståndpunkt i frågan beror på att jag är övertygad örn att det vid ett krigsutbrott,
då man icke vet örn eller på vad sätt riksdagen skall kunna samlas, skulle
vara till gagn för en regering, som har att ta ansvaret för samhällslivet i dess
olika former, att äga tillgång till fullmaktslagar av den ari som nu föreslagits.
Jag vill gärna erkänna, att de fullmakter, det här är fråga örn, äro av så
extraordinär beskaffenhet, att den svenska riksdagen icke i onödan bör lämna
regeringen dylika fullmakter, men under nuvarande förhållanden, då vi icke
veta, vad morgondagen bär i sitt sköte, är det av vikt att se örn sitt hus i tid
och vara rustad även för eventualiteter, örn vilka vi inte kunna veta, huruvida
de skola inträffa.

Jag har lagt märke till att man särskilt på sista tiden, särskilt från högerhåll,
sökt vara spetsig mot bondeförbundet och gjort detta till en skottavla för
ett flertal mer eller mindre befogade angrepp, vilka tydligen ansetts kunna
vara till nytta i valrörelsen. Skulle jag vara lika spetsig, skulle jag kanske
kunna fråga: När man nu vänder sig mot den föreslagna maximiprislagen, beror
det möjligen på att den är alltför omfattande, i det att den avser icke endast
livsmedelsproduktionen, som ensidigt och orättvist drabbades av 1918 års
motsvarande lagar, utan även för produktionen nödvändiga varor, alltså även
industrivaror? Är detta anledningen till att man mot lagförslaget reser detta
frenetiska motstånd, som kommit till uttryck här i debatten, utan att dock
våga framkomma med ett avslagsyrkande?

Herr Lindavist erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!

När herr Gezelius säger, att utskottet inte ens har uttalat sig för någon varsamhet
i fråga örn denna lag, så vill jag säga, att det ha vi inte ansett vara
behövligt att göra, då finansministern själv har gjort ett sådant uttalande.

Finansministern säger på ett ställe i propositionen: »Av vad jag anfört framgår,
att prisreglerande åtgärder enligt min mening böra komma ifråga endast
när så av angivna skäl är oundgängligen nödvändigt samt att tillämpningsområdet
i så fall bör kunna bli relativt begränsat och tillämpningsformerna i
många fall förhållandevis mjuka.»

Yi ha inte ansett ifrån utskottsmajoritetens sida, att det varit behövligt att
särskilt understryka detta.

Herr Gezelius, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Jag kan inte finna annat än att det varit på sin plats, att utskottet
strukit under detta statsrådets uttalande. Det är ju inte alldeles säkert —
det är i varje fall teoretiskt tänkbart — att en annan regering sitter, när
denna lag blir aktuell, och då gäller detta uttalande endast för detta statsråds
och denna regerings vidkommande.

Herr Werner i Höjen anförde såsom ett ytterligare argument, att lagen
innehåller den bestämmelsen, att när Kungl. Majit satt lagen i kraft, Kungl.
Majit är skyldig att framlägga saken för nästföljande riksdag, som inom 30
dagar från riksdagens början skulle uttala, om den gillade denna åtgärd.
Häremot vill jag emellertid invända, att då är det för sent att tänka sig
någon omedelbar rubbning i systemet. Har Kungl. Majit satt i gång något
så allvarligt ingrepp i folkhushållningen som en maximiprisreglering, lär det
inte genast kunna ändras av en riksdag, som sammanträder. Då är lavinen
satt i gång, och riksdagen står inför ett fullbordat faktum. Där är därför
vi förmena, att riksdagen borde få denna fråga sig förelagd, innan Kungl.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

. c Ang. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Majit vidtagit någon åtgärd. Herr Werners i Höjen oell min uppfattning
skilja sig uppenbarligen väsentligt härutinnan.

Ordet lämnades, jämväl för kort genmäle, till herr Lindmark, som yttrade:
Herr talman! Herr Werner i Höjen säger, att reservanterna icke haft något
att erinra emot lagens detaljer. Det är riktigt. Vi ha kunnat godkänna den
såsom maximiprislag. Men att lagen skall träda i kraft utan att riksdagen
får tillfälle att uttala sin mening, ha vi icke kunnat vara med örn. Det är mot
detta vi vända oss.

Herr Werners i Höjen uttalanden i övrigt skulle passa, örn det hade gällt
förfogandelagen, den lag, som vi några timmar tidigare antogo, men inte när
det gäller maximiprislagen. Förfogandelagen har en helt annan och större
betydelse, örn verkligen krig eller krigsfara skulle inträda. Det är icke på
samma sätt, när det gäller maximiprislagen.

Herr Werner i Höjen är förskräckligt rädd örn bondeförbundet och tycker,
att det är bondeförbundet som såras genom våra angrepp. Nej, inte alls!
Jag har endast vänt mig mot herr Werners i Höjen egen aggressivitet och »frenetiska
motstånd» mot reservanternas mening. Vi ha icke uppträtt här såsom
lidelsefulla och aggressiva själar. Jag nar för min del tagit saken ganska lugnt.
Men jag mäste ju säga, att det förvånar mig storligen, att livsmedelsproducenten
herr Werner i Höjen är så utomordentligt glad över att livsmedlen
skota komma under maximiprissättning. Det är en sak, som jag inte kan
förstå.

Härpå anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Det är alldeles självklart, att det kan råda olika meningar,
örn, på vad sätt statsmakterna skota handla i ett visst läge, då det gäller dessa
olika spörsmål. Det finns naturligtvis de, som bestämt förfäkta den uppfattning,
som herr Bergvall förfäktade, nämligen att man icke skall ingripa
utan lata priserna utveckla sig fritt, utan att alltså vidtaga några åtgärder.
Det trodde jag skulle bli den slutliga konsekvensen av herr Bergvalls uttalande.
Men det blev det ju^inte, ty herr Bergvall menar precis detsamma som alta
andra, att sannolikt mäste statsmakterna ha något instrument till sitt förfogande
för att kunna ingripa under eventuellt uppstående svåra förhållanden.
Herr Bergvall menar emellertid, att detta skall prövas i sitt enda sammanhang
— jag vet nu inte vilket sammanhang. Där är herr Bergvall ense
med reservanterna örn att det skall vara något visst sammanhang. Jag förmodar
att herrarna mena, att man skall pröva det i det sammanhanget, att det
finns vissa organisationer, som äro tillsatta, en viss folkhushållningskommission
eller en industrikommission eller eventuellt andra organisationer, och att
uppläggningen skulle finnas klar, så att utskottet kunnat ta del av detta.

Då jag emellertid jämför reservanternas och utskottets ståndpunkt, kan jag
inte finna, att denna skillnad är någonting. Herr Hagberg i Malmö nämnde
vissa rättslärda experter, som uttalat sig mot heta denna lagstiftning överhuvud
taget, och det är ju en principiell ståndpunkt, som kan förfäktas, att nian
överhuvud taget icke skall ingripa. Men reservanterna ha ju inte gått den vägen,
ty reservanterna säga, att det kan bliva nödvändigt att ingripa, men vilja
inte i detta ögonblick befullmäktiga Kungl. Maj :t, utan riksdagen skall höras
ytterligare, innan denna lagstiftning får sättas i kraft. Herrarna mena väl
inte, att riksdagen då skall höras och i varje detalj fatta beslut? Ty även om
riksdagen skall höras en gång senare, skall väl Kungl. Majit, ändå ha en full -

\r 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. ra.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
makt! Om denna fullmakt lämnas nu eller senare, kan jag inte förstå innebär
någon skillnad.

Herr Gezelius nämnde, att priserna stiga, då det är brist på varor. Men
herr Gezelius kanske inte Ilar tänkt på, att det kan bli brist på varor utan
att produktionen minskas. Örn en del personer, som äro intresserade av spekulation,
köpa upp varor och låta bli att sälja dem, stiga priserna på dessa varor.
Nämnda personer resonera som så, att detta är ett medel för oss att tillgodose
vårt ekonomiska intresse och skaffa oss en större inkomst. Det är ju
också ett sätt att skapa brist på varor, och är det detta system, som herrarna
vilja skydda, d. v. s. den rena spekulationen, då ligger det ett verkligt syfte
bakom, men eljest kan jag inte förstå er tankegång. _

Vi få väl erkänna litet var, att det är en väsentlig skillnad på det lagförslag,
som nu föreligger, och den maximiprislagstiftning, som gällde under förra
krisen. Detta lagförslag utgår ifrån den fundamentala förutsättningen^ att
här skola vi vidtaga åtgärder så att det blir möjligt att hålla priserna å en
rimlig nivå, och detta skola vi göra därigenom att vi skaffa fram förnödenheter
till sådana priser, att det blir möjligt att på dem bygga en beräkning av
produktionskostnaderna. Så skedde inte under förra krisen. Det är självklart,
att det även då gjordes kalkyler, men de voro värdelösa. _ Ty, när jordbruksprodukterna
skulle levereras, stod priset å dessa inte alls i proportion till produktionskostnaderna.
Det var ju en hel del varor, som icke vörö maximerade.
Maxi merin gen gällde t. ex. kol för järntillverkningen. J ärnpriserna vörö emellertid
icke maximerade förrän de senare krisåren. Då utlämnades ^vissa kvantiteter
s. k. kompensationsjärn till smederna i bygderna. Men till så små kvantiteter,
att denna kvantitet räckte inte långt för att tillgodose jordbrukets behov.
Därmed hade man slagit undan grundvalen för hela systemet.

Det finns en hel del förnödenheter, som äro alldeles nödvändiga för jordbruket
och som så snart en kris inträder kunna stiga mycket starkt i pris.
därest inte det finns en fullmakt varigenom Kungl. Majit, med större utsikt
till framgång, kan förhindra att priserna på dessa varor skörtas upp. Örn en
prisstegring på dessa förnödenheter inträder under en tid, då jordbruket står
färdigt att använda sig av dessa varor, har man därmed ryckt undan själva
grundvalen för denna produktion till skäliga priser.

Örn man ser på vår spannmålsförsörjning lia vi, örn man räknar med normal
skörd, praktiskt taget brödspannmål för minst 11/2 år framåt. Så länge denna
kvantitet finns, är det ingen som räknar med, särskilt som det ligger en
relativt stor kvantitet i statens hand, att det skall bli någon nämnvärd prisstegring
på denna vara. Därför är det så mycket viktigare, att det finns
möjlighet att reglera priset på de förnödenheter, som jordbruket behöver. Det
är självklart att man, örn det skulle bli fråga örn maximipris, måste ta hänsyn
till de ökade produktionskostnader, som äro rådande. Det är där, det enligt
min mening är angeläget för oss att genom detta förslag fastslå den principen,
att statsmakterna skola lia en viss möjlighet att bibehålla förutsättningarna
för produktionen, så att kostnaderna för denna inte skola omotiverat drivas
i höjden. Ty örn statsmakterna inte lia möjlighet att ingripa där, är
själva underlaget bortryckt.

När nian under förra krisen maximerade priset på till exempel brödsäd,
sade man, att det gällde en vara, som var viktig för folkhushållet. Reservanterna
ha erkänt, att det måste under vissa förutsättningar ske en maximering
av dessa priser, men under förra krisen maximerades inte, som jag förut sagt,
helt andra saker. Jag kan ta som exempel foderspannmål. Örn jag säger, att
det sköttes huvudlöst, menar jag inte därmed, att de som skötte det på den
tiden, inte förstodo. huru det skulle skötas, utan det berodde på att allesam -

Onsdagen dea 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
mans hade mycket liten erfarenhet och att de organisationer vi nu ha då inte
funnos. Kornet räknades i ransoneringen till brödspannmål. Alla lingö leverera
hela den kvantitet råg och vete, som producerades, med undantag för den
kvantitet som tilldelades självhushållet och två tredjedelar eller tre fjärdedelar
av kornproduktionen. Återstoden fick man behålla. Vad medförde detta?
Jo, det medförde, att kornet, som i vissa delar av landet betraktas såsom ett
bra fodermedel och inte som brödsäd, tog slut. Jordbrukarna blevo i avsaknad
av erforderlig foderspannmål, och jag var själv en av dem, som fingo lov att
köpa foderspannmål för 60 kronor per 100 kg. I och med detta var all möjlighet
för mig att bedriva en fortsatt animalisk produktion till fastställda priser
fullständigt undanslagen. Det är ett sådant system, som bör förebyggas,
så att vi inte komma in i det på nytt. Precis på samma sätt var det med en
en hel del andra saker på industriens område, där varupriserna fritt fingo
stiga varigenom jordbrukets produktionskostnader ökade utan kompensation.

Det är alldeles självklart — och det äro vi alla överens örn — att maximipris
endast skall tillgripas i yttersta nödfall. I propositionen understrykes mycket
bestämt, att man skall låta produktionens utveckling ske naturligt. Det är
det bästa för att tillgodose folkhushållets intresse. Men örn sådana förhållanden
inträda, att man behöver ingripa, skall man naturligtvis göra det på ett sådant
sätt, att betingelserna för produktionen upprätthållas, så att vi inte stå
risken att, såsom under förra krisen, få underskott på de varor, som maximeras.

Klagomålen och missnöjet den gången berodde ju på, som jag förut sagt,
att priserna på förnödenheter av olika slag, som behövdes för jordbruk och
kanske i vissa fall även för industri, fingo stiga praktiskt taget hur mycket
som helst. Men beträffande en av de ömtåligaste sakerna, nämligen livsmedel,
menade den regeringen och den riksdag, som satt då, att här måste
vi ingripa, och följaktligen var det däremot oppositionen reste sig, att man inte
försökte skipa rättvisa.

Jag vill säga, att det finns ingen vare sig av de då levande jordbrukarna
eller de nu levande, som hade anledning att rosa den tid, då maximiprisen
1921 släpptes och spannmålspriset gick upp i 50 kr. pr 100 kg., ty det har
varit orsaken till många yngre jordbrukares ekonomiska undergång.

De ha aldrig rest sig efter den persen de då fingo. Prisstegringen föranledde
ju väsentligt ökade priser på fastigheterna. De blevo räntabla, och eftersom
detta förekom sedan kriget var slut, trodde naturligtvis många, att detta
kom att fortsätta även i framtiden. Hade statsmakterna gått in för en avveckling,
som man resonerade örn vid riksdagen 1921, under 5 år framåt från
1921 och fått till stånd en mjuk avveckling av det hela, hade man kunnat
rädda en del av dem, som gingo sin fullständiga ekonomiska undergång till
mötes.

Med all den försiktighet, som kommit till uttryck i propositionen och även i
debatten, förefaller det mig, som det riktiga vore att ge Kungl. Maj :t denna
fullmakt genom bifall till vad utskottet föreslagit i stället för att säga som
reservanterna, att vi godkänna det hela, men vi vilja ytterligare pröva det i
ett annat sammanhang. Det är det sammanhanget jag inte kan se. Ty det
är väl ingen som menar, att vi med den organisation, som finns med avseende
på partihandeln med livsmedel, skola behöva, örn något skulle inträffa,
återgå till en kristidsorganisation sådan som den vi hade 1914—1920. Det
finns så stor anslutning till de ekonomiska organisationerna och dessa distribuera
så stora kvantiteter livsmedel, att det finns stora möjligheter för oss att
diskutera med ledningarna för dessa organisationer örn att sköta distributionen
av produktionen på ett tillfredsställande sätt och träffa överenskommelse

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
om en skälig prisnivå, precis som nu sker. Vi lia ju reglering av priserna på
livsmedel redan nu, men i motsatt riktning mot vad maximiprislagen avser.
Men det finns tyvärr vissa producenter, som stå utanför dessa organisationer,
och det finns även de, som få varor ifrån dessa organisationer och skola distribuera
dem till minuthandeln. Det finns ett mellanled. Det kan inte vara
rimligt att detta mellanled skall göra en oskälig vinst. Även om flertalet
äro lojala får man inte räkna med att alla äro det. Det anser jag inte vara i
jordbrukets sanna intresse att låta dem lia möjlighet att spekulera för att
skapa oskäliga vinster.

När nu riksdagen utan att invända något har tagit förfogandelagen, vad har
då riksdagen gjort? Jo, förfogandelagen ger Kungl. Majit möjlighet att beslagtaga
innehavet hos den enskilde av det ena varuslaget efter det andra. Det
sades till och med i medkammaren, att denna lag ger möjlighet för statsmakterna
att lösa dessa varor till bestämda priser och sedan sälja dem, och då behöver
man inga maximipris. Ja. det är allt självklart, men kräver en omfattande
organisation liksom förra krisen vilken jag menar numera till viss del
blir obehövlig. På slakteri- och mejerihanteringens område ha vi stor anslutning,
som normalt sköter varufördelningen till detaljhandel och konsumenter,
och till skogsägareföreningarna ha vi ganska stor anslutning. Inom sistnämnda
förening har man gjort upp ett program för bränsleförsörjningen, som i viss
mån kan bidraga till att tillförsäkra folkhushållet bränsle. Dessa organisationer
böra användas för att därmed undvika en stor statlig organisation, som
det förefaller att herrarna vilja genomföra. Med representanter för dessa
organisationer böra representanter för statsmakterna på ett tidigt stadium
förhandla. Organisationernas ledande män äro beredda att under statlig kontroll
ställa sina möjligheter till förfogande. Det tråkiga är under sådana
förhållanden, om de förnödenheter, som behövas för produktionen, skola ligga
i spekulationens händer. Det vill jag icke vara med om. Man bör i stället
bereda möjlighet att, därest man ser, att en spekulation börjar, då hindra denna
och ordna försäljningen av varorna på ett tillfredsställande sätt. Herr Olsson
i Rimforsa erkände också, att propositionen var helt annorlunda än han
föreställt sig, innan han hade läst den. Jag minns själv, hur förhållandena
voro under världskriget — jag minns, att vi hade brist på varor på grund
av att vi hade ett felaktigt system. 1918 motionerade jag i riksdagen.
Vi fingo ett helt annat system året därefter. Det svenska folket fick
brödsäd, men jordbrukarna fingo i alla fall behålla tillräckligt med
spannmål för sina behov. Men man förstod ej, när man satte maximipriser
på fläsk, kött och smör, att man glömde skapa förutsättningar
för en produktion av dessa varor till de priser, som voro satta. Följaktligen
kom jordbruket i ett mycket svårt läge, som innebar en undantagsställning.
Jag vill för min del ej medverka till att något sådant upprepas,
därest jordbruket, vilket vi hoppas att vi skola slippa uppleva, skulle
komma i en sådan kristidssituation en gång, att särskilda åtgärder behöva
vidtagas.

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade ej tänkt deltaga i diskussionen i
i denna fråga, därför att jag tidigare under dagen tagit kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Det är emellertid ett uttalande av herr finansministern,
som närmast har gjort, att jag begärt ordet.

Det har förvånat mig, att lagen ej talar något örn reglering av arbetslöner
under en eventuell kris. Man talar i 2 § örn »priset å förnödenhet» och i 4 §
om »kostnad för transport eller tillhandahållande», vilket allt skulle regleras.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
Men lagen talar ingenstädes om reglering av arbetslönerna vid tillverkning,
transport eller tillhandahållande av dessa förnödenheter.

Anledningen till att man ej har inriktat sig på att genom en laglig reglering
hålla lönerna inom rimliga gränser antydde finansministern i sitt anförande.
Han nämnde, att han tänkte sig, att då kollektivavtalen numera äro
så allmänna på arbetsmarknaden och då de löpa på vissa terminer, skulle detta
förhållande medföra, att lönesatserna tillämpades under avtalsterminen och inte
höjdes. Det kanske finns skäl som tala för detta, men det synes mig som örn
finansministern därvid bortsåg från, att en hel del av våra viktigaste kollektivavtal
ej tala om löner, som äro begränsade både uppåt och nedåt, utan endast
örn minimilöner. Örn jag ser t. ex. på det avtal, som gäller för lantbruket,
står det där talat om minimilön för manliga arbetare och minimilön för
kvinnliga arbetare o. s. v. Det är ju ett avtal, som i hög grad är bestämmande,
då det gäller jordbrukets produktionskostnader. Ser man på förhållandena
vid industrien, finns där ett så stort avtal som verkstadsavtalet, vilket gäller
för arbetarna vid verkstäderna, och motsvarande finnes vid järnbruken, där likaså
endast minimilöner äro stipulerade och där intet hinder finns för att de
under en avtalsperiod kunna stiga. Det är ej på något sätt ett avtalsbrott,
örn en arbetare får bättre lön, när det är stark efterfrågan på arbetskraft och
en arbetsgivare bjuder honom en lön, som ligger över den minimilön, som står
angiven i avtalet. Det händer ju för övrigt även under eljest normala förhållanden
inom sådana områden, där det är knapphet på utlärda yrkesarbetare,
att det ena företaget bjuder över det andra. Det är en sak, som man kanske
under normala förhållanden söker hindra genom privata överenskommelser.
Men vid en tid som den lagen avser måste det komma att vara ganska vanligt,
med den knapphet och efterfrågan på arbetskraften som då komma att
råda, att den ene arbetsgivaren kommer att bjuda över den andre, varigenom
arbetslönerna stiga. Det vet ju var och en, att det som kraftigast stegrar
priset på en nyttighet är just knappheten och efterfrågan, och detta till och
med mera än aldrig så väl organiserade löneframstötar. Jag tror därför, att
den hållhake, som finansministern menar att dessa kollektivavtal skulle utgöra,
ej är att lita på under sådana tider, som lagen avser.

Det ligger val närmare till hands att tro, att orsaken till att man icke här i
lagen talar någonting örn en reglering av löner är, att man ej från regeringens
sida vill stöta sig med sina närmaste valmän. Det tycker jag är en förklaringsgrund,
som verkar betydligt sannolikare än den som finansministern framförde.

Jag skall utöver detta blott säga, att jag för min del är, på samma sätt som
herr Hagberg i Malmö och herr Bagge och även herr Bergvall, synnerligen
skeptisk i fråga örn denna maximiprislags verkan i en allvarlig situation.
^ Särskilt är jag skeptisk i min egenskap av jordbrukare, och jag kan ej
se på allt sorn. kan komma att inträffa med samma glada trosvisshet som t. ex.
herr Werner i Höjen. Även örn den trosvissheten är fullt frivillig, som herr
Werner i Höjen betygade i sitt sista anförande, tycker jag knappast, att den
år motiverad på grund av den erfarenhet som finns från världskrigets dagar.
Jag skulle tro, att örn lagen kommer i tillämpning, komma priserna på jordbruksprodukter
att hållas nere så mycket som möjligt, medan man däremot
kommer att lägga ned betydligt mindre energi för att hålla nere priserna på
de förnödenheter, som jordbruket behöver. Man får ju ändå lia klart för sig,
att de flesta, som tillhöra det socialdemokratiska partiet, äro konsumenter,
under det att vi jordbrukare äro producenter. Det går ej att komma ifrån, att
uppfattningen pa dessa bada håll måste bil olika örn vad som i en pressad
situation kan vara en lämplig avvägning av priser.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Med den uppfattning, herr talman, som jag har i frågan skulle jag helst
vilja yrka avslag på lagen på samma sätt som herr Bergvall. Men jag anser,
att redan genom den modifikation, som föreslås i reservationen, är åtskilligt
vunnet. Då kommer ju ändå inte lagen att träda i funktion förrän riksdagen
har blivit hörd, och det innebär en skillnad emot majoritetsförslaget, som är
mera betydelsefull än vad man på den motsatta sidan har velat medge. Det är
ej alls någon bagatellartad skillnad, utan det kan komma att betyda ofantligt
mycket i ett kritiskt läge, örn dessa åtgärder ej vidtagas alltför oöverlagt.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag har begärt ordet för att

anmäla min anslutning till det yrkande, som har framställts. av herr Bergvall.
Jag gör det helt och hållet av principiella skäl, ty, som jag anförde vid
behandlingen av bankoutskottets utlåtande nr 57, jag anser det självklart,_ att
man ej bör giva några särskilda befogenheter åt Kungl. Maj :t, örn det ej är
absolut oundgängligt. Jag anser för min del, att det är osannolikt, att prisutvecklingen
under de förutsättningar, som finnas omförmälda i ingressen till
den nu behandlade lagen, kunna komma att bli sådana, att ett omedelbart ingripande
med maximipriser erfordras. Här kan det ej bli fråga örn en tidsförlust
på mer än några dagar, högst en vecka, innan riksdagen hinner taga
ställning. Ty vi äro alla överens örn att, därest Kungl. Maj:t behöver sätta
dessa fullmaktslagar i kraft, det ej kommer att gälla enbart någon av dem
utan alla. Riksdagen måste därför under alla omständigheter inkallas med
mycket kort tidsvarsel. Det är alltså ej fråga örn en frist på trettio dagar
utan en betydligt kortare frist.

De av kammarledamöterna som här åberopa erfarenheterna från världskriget
och säga, att krisen kan komma snabbt, kunna ej påvisa, att prisutvecklingen
under världskriget satt in omedelbart på ett sådant sätt, att en våldsam
stegring i priserna var märkbar. Så skedde först örn och i den mån brist på
varor uppstod. Nu är det från flera håll omvittnat, att vi åtminstone för
närvarande stå bättre rustade i fråga örn flertalet varuslag, främst livsmedel,
men även i fråga örn importerade varor, tack vare den systematiska lagring,
som statsmakterna bedrivit. Därför håller jag det för osannolikt, att ett sådant
läge skulle uppstå, att denna lag skulle behöva tillgripas med en kort
tidsfrist.

Försvararna av förslaget att lämna regeringen jämväl en fullmakt av det
slag, varom nu är fråga, utgå från en annan hypotes. Här står antagande
emot antagande. Men jag tror, att man, med den erfarenhet vi ha, kan säga,
att jag har bättre skäl för min hypotes än vad regeringen och dess försvarare
ha för sin.

Skillnaden emellan den nu behandlade lagen och de övriga fullmaktslagarna
i det omdiskuterade hänseendet är enligt min mening den, att såväl i fråga
om valutalagen, förfogandelagen, som den lag, som ålägger kommunerna att
inrätta kristidsnämnder, gäller, att på de områdena kan ett mycket snabbt och
omedelbart ingripande bli nödvändigt, medan detta ej är fallet i fråga örn en
maximiprissättning. Därför finner jag det lämpligt och rimligt, att fullmakter
lämnas i de förra fallen. Men därför behöver jag ej medverka till att
lämna vilka fullmakter som helst.

Regeringen har för övrigt själv företagit en liknande gradering av frågorna
i detta stora komplex, då regeringen genom finansministern förklarat, att
lagen örn civil tjänsteplikt ej var av sådan natur, att den behövde behandlas
och beslutas av statsmakterna, innan något behov av en sådan lag gjorde sig
gällande. Ja, det är hans och regeringens antagande. Jag skulle för min del

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m. Nr 38. 79

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)
vilja göra det påståendet, att behovet av en dylik lagstiftning kommer att bli
mera kännbart än av en maximiprislag, då, som man förutsätter, krigsfaran
eller eljest situationen är sådan, att den kräver en omedelbar mobilisering av
en hundratusen arbetsföra män. Vid det avbrott i det normala produktiva livet,
som detta skulle innebära, bleve behovet av en tjänstepliktslag vida större.
Detta avbrott skulle nämligen bli vida mer riskabelt för samhällets bestånd
än den prisstegring, som man skulle stävja genom en maximiprislag.
Att regeringen och jag befinna oss på olika ståndpunkter i detta hänseende
beror på att vi anlägga olika synpunkter beträffande angelägenheten av denna
lagstiftning och att vi ha olika uppfattning örn vilka situationer som i händelse
av ett krigsutbrott komma att uppstå. Jag tror, att behovet av den civila
tjänsteplikten anmäler sig före behovet av maximiprislagen. Regeringen anser
tvärtom, och det tjänar inte mycket till, att nu i förväg diskutera detta, Endast
erfarenheten, kan komma att visa vem som får rätt, men vi äro ju alla
överens om, att vi vilja slippa att få någon erfarenhet alls härvidlag. I varje
fall finns det från mina utgångspunkter icke någon anledning att ingå på diskussion
örn vare sig maximiprislagens konstruktion eller tilltänkta effekt. Jag
bär förut sagt, att jag finner det självklart, att en dylik lagstiftning kommer
att béhövas i en svår krissituation, men jag skulle vilja tillråda de herrar,
som tvärsäkert profetera örn, hur den här föreslagna maximiprislagen kommer
att verka i jämförelse med den lag, som tillämpades under världskriget, att
vara mera försiktiga i sina utsagor. Ingen vet på förhand, hur den krissituation
kommer att. vara beskaffad, där eventuellt denna krislagstiftning kommer
att behöva tillgripas. Ingen vet heller, vilka svårigheter man då har att
bemästra. Man vet inte, var riskerna sätta in. Därför anser jag, att det inte
är skäl att förutspå att det kommer att bli så eller så.

Mitt ståndpunktstagande är, som jag säde, uteslutande av det principiella
slaget. Riksdagen bör inte avsäga sig några befogenheter, inte ens i smått och
ännu mindre i stort. Herr Werner i Höjen beklagade, att det inte gått att
åvägabringa en nationell samling örn denna fullmaktslag. Jag säger till herr
Werner, att örn han vill åvägabringa samling kring åtgärder, som innebära
inskränkning av riksdagens.rättigheter, då det inte är nödvändigt, kommer han
alltid att sakna mig och mina meningsfränder i denna samling.

Herr Bagge: Herr talman! I mitt första yttrande anförde jag, att örn jag
fick anslutning till ett avslagsyrkande skulle jag gå på det. Då jag nu fått
denna anslutning ber jag, herr talman, att få förena mig i yrkandet om avslag.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När jag lyssnade till det andra

anförandet av herr Werner i Höjen, tyckte jag mig känna igen den gamle herr
Werner, som man blev bekant med tidigare och i andra sammanhang, och
inte den som framträdde i det första anförandet. Jag tror, att örn vi bleve i
tillfälle att ytterligare diskutera denna angelägenhet, vi kanske så småningom
komme över på en enande linje i detta spörsmål. Det var i varje fall den gamle
svenske lantmannens utomordentliga betänksamhet mot dessa åtgärder, som
talade i hans senare anförande, en betänksamhet, som knappast kunde spåras
i hans första inlägg i denna debatt.

Så några få ord till herr jordbruksministern! Det var med mycket stort intresse,
jag hörde hans anförande. Det var ju väsentligen upplagt såsom en
redogörelse för de. erfarenheter, herr jordbruksministern personligen hade gjort
beträffande förhållandena sådana de gestaltade sig under den förra krisen.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Samtidigt var det ju en ganska hårdhänt kritik av mångahanda, som då ägde
rum. Det var för visso mycket värdefullt att lyssna till allt detta.

Vad är det nu man avser från deras sida, som inte vilja gå med på denna
proposition? Man avser ingenting annat än att i det aktuella läget uppfattningarna
skola kunna komma fram, framför allt från jordbrukarnas sida, örn
vad man i då förevarande situation anser rätt och rimligt att göra. Man vill
inte vara med örn att redan nu lägga allt detta i Kungl. Maj :ts hand. Jag
tänker mig, att många kär resonerar som så, att det inte kan vara så förfärligt
riskabelt att ge Kungl. Maj:t detta stora bemyndigande. Ja, herr talman,
visserligen hyses på många håll ett solitt förtroende till den nuvarande Kungl.
Maj :t, men ingen människa här kan ju gå ut ifrån att det blir den nuvarande
Kungl. Majit, som en gång kommer att verkligen begagna sig av den fullmakt,
som man nu är beredd att lämna. Jag skulle tro, att om det blev den
nuvarande Kungl. Maj :t, så kommer i varje fall jordbruksministern att mycket
uppmärksamt lyssna till de stämmor, som eventuellt och sannolikt komma att
förmärkas från de stora jordbruksorganisationernas sida, och dessa stämmor
komma säkerligen att vara karakteriserade av mycken betänksamhet, men
ingen vet ju, örn det blir herr jordbruksministern, som en gång kommer att
taga ståndpunkt till dessa meningsyttringar. Därför förmenar jag, att försiktigheten
borde bjuda, att man inte kopplar av riksdagen helt i detta sammanhang.

Till min överraskning har det under överläggningens senare skede visat sig,
att det här i kammaren finns resonans för ett rent avslagsyrkande. Jag trodde
knappast, att så skulle vara fallet, när jag höll mitt första anförande, men då
saken ligger till på det sättet, har jag naturligtvis för min del ingenting emot
att taga tillbaka mitt förra yrkande om bifall till reservationen och förena mig
med herrar Andersson i Rasjön och Bagge om ett rent avslagsyrkande.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag vill upplysa herr Bagge örn att bland de viktigaste sakerna
äro förnödenheterna för jordbruksproduktionen. Det hade inte beaktats
förra gången. Man ville inte vidröra den saken, och det står särskilt framhållet
i denna proposition. Sedan vill jag påpeka, att örn denna proposition blir
antagen, gäller inte den däri föreslagna lagen längre än till och med den 31
mars 1940. Sedan måste riksdagen pröva den på nytt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen,
samt 3:o) avslag å såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Bagge begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid
den under 3:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed
blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd.

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets som Kungl. Majlis
förslag i ämnet.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. förslag till maximiprislag. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Skoglund, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och 56
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldignet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgii
ter,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förfogande
i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförtogandelag); .

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara; och

„ nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart
med svenskt fartyg m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

■ i Stockholm: Herr talman! Jag har i lagutskottet deltagit

i behandlingen av detta ärende och har inte reserverat mig men vill nu ändå
säga några ord angående tredje paragrafen i förevarande lagförslag. Där
imns en bestämmelse, att fartyg må efter visst medgivande å utrikes ort upplaggas,
avrustas eller avmönstras för annat ändamål än nödvändig reparation,
i e.. f,ra-in®a.r Ju av denna bestämmelse, att man skulle kunna avmönstra svensk
besättning i utländsk hamn och låta den stanna på utländsk ort, därest myndigheterna
i vederbörande land tillåta detsamma. Det förefinnes icke heller
enligt denna lag någon skyldighet för vederbörande redare att se till att besättningen
kommer hem till Sverige, eller att den får sitt uppehälle i den utländska
orten, medan den väntar på att fartyget skall repareras.

Det har nu icke funnits möjligheter att i samband med detta lagförslag
stalla, något yrkande örn tillägg eller något sådant som skulle garantera besat
t jungens ratt i detta fall, och jag får därför inskränka mig till att hemställa
till regeringen, att den uppmärksammar just denna fråga, så att icke
svensk besättning kommer i sämre läge under de förhållanden, som denna lag
avser, an vad som skall gälla, under förhållanden, som råda i fredstid. Den
nuvarande sjömanslagen förbjuder ju befälhavaren att avmönstra svensk besättning
savida den inte varit ombord över ett år, sedan fartyget lämnat
svensk hamn. Da finns det ju möjligheter till sju dagars uppsägning med

Andra hammarens protokoll 1939. Nr 38. g

Ang. förslag
lill lag om
förbud i vissa
fall mot utrikes
fraktfart
med svenskt
fartyg m. m.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart nied svenskt
fartyg m. m. Forts.) „

skyldighet för besättningen att klara sig bäst den kan, men före detta ar kan
man inte avmönstra besättning på utrikes ort utan att bekosta hemresan. Jag
förutsätter, att det skall ordnas så, att även i här tänkta fall besättningen
skall kunna fritt hemtransporteras. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nied förslag till lag nied vissa vid krig tillämpliga bestämmelser
örn utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse, och
lag med vissa bestämmelser örn inländsk försäkringsrörelse vid krig.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Äng. ändring Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av dels Kungl.
av vissa delar Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av luitskydds»
lujtslcydds- lagen ,jeil il juni 1937 (nr 504), dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 28 april 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 274, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr
504).

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 11 § 1 mom. luftskyddslagen erhålla
följande ändrade lydelse:

1 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke
utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig

kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga atgärder
för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk,

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal,
som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

Därjämte åligger det kommun att tillhandahålla lokaler för. förvaring av
den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft en i anledning av densamma
inom andra kammaren väckt motion, nr 504, av herr Brädefors wt. fl.9
i vilken motion hemställts att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag
med följande ändrade lydelse av 11 § 1 mom. luftskyddslagen:

1 mom. Kan med ----ålägga kommun:

att inom kommunens---luftanfall hotar;

att verkställa---inom kommunen;

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. ändring i vissa delar av luftskyddslagen. (Forts )

att planlägga allmänna skyddsrum och söka statsanslag för deras upnförande; att

i den mån---tekniska verk;

att vidtaga ----vid nämnda verk; samt

att sörja---luftskyddstjänst.

Därjämte —---gasskyddsmaterielen.

Utskottet hemställde,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att den i ärendet väckta motionen, II: 504, måtte anses besvarad genom
utskottets hemställan under A).

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Regeringen har här framlagt ett förslag
örn ändring i den nuvarande luftskyddslagen, som stadgar vissa skyldigheter
tor kommuner och enskilda ifråga örn förberedelser till luftskyddsåtgärder
dels direkta bestämmelser för kommuner och dels indirekta genom ålägganden
av lansstyrelser När inte heller i den sålunda ändrade luftskyddslagen har tagits
med ett enda ord örn förberedelser av luftskyddsrum för allmänheten, så
tycker jag för min del, att det fattas mycket i fråga om en luftskyddslag
fJarigenom lamnar man, enligt mitt sätt att se saken, när denna luftskyddslag
behovs, i verkligheten civilbefolkningen i vissa viktiga städer och andra platser
utan den effektivaste hjälp, som man kan tänka sig i fråga om luftskydd®t-
. A!11a’ som Pa nagot sätt äro sakkunniga på detta område, måste medge
att skyddsrummen aro den viktigaste detaljen i fråga örn hela luftskyddet. Jag
tycker också, att det är litet egendomligt, att när man på annat sätt försöker
förstärka försvaret för att kunna möta eventuella angrepp mot landet, när man
starker försvaret till den grad som till exempel skett vid årets riksdag, då
man beviljat för försvarsändamål över 300,000,000 kronor, så är den enda post
som har upptagits för luftskyddsrum endast på 100,000 kronor. Därtill kommer,
att detta anslag a 100,000 kronor, varur bidrag skall kunna utgå till kommuner
och enskilda huvudsakligast är avsett för den personal, som sysselsätter
sig med luftskyddet, men även i viss mån för allmänheten. Det är ju ändå
en liten början att 100,000 kronor ha upptagits i årets statsverksproposition,
men man kunde da ha väntat, att i en lag, som ålägger kommuner vissa förberedelser
i luftskyddshänseende, också borde lia tagits med, att kommunerna
aro skyldiga gora vissa förberedelser för planläggning av skyddsrum för allmänheten.
Socialministern har också tidigare framhållit, att frågan om luftskyddsrum
ar en synnerligen viktig fråga. Det anslag, som nu upptagits i
ar, visar emellertid motsatsen, nämligen att man inte har ansett denna fråga
sa synnerligen vildig, som socialministern har framhållit.

Jag vill påpeka, att sakkunniga på detta område lia givit fullkomligt övertygande
belägg för att det är motiverat med den förändring i denna luftskyddslag
som jag och mina partikamrater ha föreslagit i en motion, nämligen
att dar också skulle inrymmas en passus, där man ålägger kommunerna
planerandet av dessa luftskyddsrum och sökandet av bidrag till desamma. För
någon tid sedan uttalade sålunda vice brandchefen, herr Arve, i ett föredrag
angående luftskyddet, att upprättandet av skyddsrum vore det viktigaste av
det civila luftskyddet, då man för Stockholms vidkommande har att vänta,
att staden kommer att beskjutas med sprängbomber. I anledning av detta
föredrag bär tidningen Ny Dag gjort en förfrågan till vissa personer, som ansagos
lörsta sig pa luftskyddsfrågor, och tidningen fick också svar av en hel

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av luftskyddslagen. (Forts.)
del personer. Borgarrådet Yngve Larsson yttrade sålunda: »Jag ber att ia
meddela, att jag personligen helt kan ansluta mig till vice brandchefens mening
och att jag följaktligen anser det högst angeläget, att Stockholm utrustas
med''skyddsrum i erforderlig omfattning. Under den närmaste tiden hoppas
jag kunna för stadsfullmäktige framlägga förslag i detta ämne. Emellertid»,
fortsätter borgarrådet Yngve Larsson, »önskar jag betona, att anordnandet
av allmänna skyddsrum i främsta rummet är en statlig angelägenhet » Civilingeniör
Ingvar Strömdahl vid statens luftskyddsbyra framhåller följande:
»Enligt referat av föredrag i Eder tidning för den 5 dennes framfor brandchefen
Arve som sin uppfattning, att Stockholm för den händelse Sverige indrages
i ett krig företrädesvis har att vänta luftbombardemang nied sprangbomber
och att därför inrättande av luftskyddsrum för Stockholms vidkommande
vore det viktigaste av det civila luftskyddets manga uppgifter», och
han tillägger: »Jag delar brandchefen Arves uppfattning örn den absoluta
nödvändigheten av skyddsrum.» Fastighetsägareföreningens ordförande, kapten
Tor Wibom, säger också, att fastighetsägarna ha åtskilliga gånger diskuterat
skyddsrumsfrågan, och han tillägger, att detta är en bade teknisk

och ekonomisk fråga. . „ „ , , , • ,

Yi skulle kunna draga fram exempel ifrån det senaste spanska kriget, hur
det var i sådana städer, där någorlunda tillförlitliga skyddsrum funnen tor
civilbefolkningen, och där trots ivriga bombardemang ifrån luften civilbefolkningen
klarade sig relativt bra och hade blott ett fatal dödsoffer, medan 1
städer, där mycket bristfälliga skyddsrum eller inga skyddsrum funnos, dödsoffrens
antal var mycket stort. . , , ,, , , ,

Det förefaller mig åtminstone, som örn regeringen och aven utskottet borde
ha ägnat större uppmärksamhet åt att, när det är fråga örn förberedande åtgärder
i detta hänseende, fastslå vissa skyldigheter för kommuner att borja

med dessa förberedelser. _ , , , ,

Första lagutskottet motiverar sitt avslagsyrkande nied departementschefens
uttalande, att åtskilliga för närvarande aktuella spörsmål rörande anordningar
för tillskapande av skyddsrum för olika ändamål tarva ytterligare
överväganden. Vidare förklarar utskottet, att Kungl. Maj :t tidigare i ar fatt
sig ålagt av riksdagen att utreda frågan örn fördelningen av kostnaderna tor
anordnande av allmänna skyddsrum. Med denna motivering anser utskottet,
att man icke behöver göra den av oss föreslagna ändringen i luftskyddslagen
Jag tycker emellertid, att den omständigheten, att riksdagen förut i ar begärt
utredning rörande fördelningen av kostnaderna för allmänna skyddsrum, utvisar
att man redan principiellt fastslagit statens och kommunernas gemensamma
skyldighet att anlägga sådana skyddsrum. Det blir en senare fråga,
hur man gör uppdelningen, vilken procent som ankommer pa staten och vilken
procent som ankommer på kommunen. Därför hade man gott kunnat taga in
i lagen den av oss föreslagna ändringen. Vad departementschefens nyssnämnda
uttalande beträffar, kan vad han åberopar icke motivera avslag pa val
motion. Skyddsrum torde man nog få ha även sedan man kommit underlund
med att ifrågavarande passus skall intagas i luftskyddslagen Sa fullkomliga
bli väl icke luftskyddsanordningarna, att fragan örn dem icke farvar ytterligare
överväganden. Men överväga saken kan man gora anda, lastan man
fastslagit kommunernas skyldighet i detta avseende. , r ,

Det kan icke hjälpas, att det förefaller, som om utskottet icke verkligt sakligt
prövat den av oss föreslagna ändringen. Senast i gar var det Ilar i kammaren
tal örn att man i utskotten ser noga efter, vanfran en motion kommer,
innan man tager någon hänsyn till den. Det finns ledamöter av denna kammare,
som tidigare ganska öppet deklarerat, att sa brukar det vara i

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ändring i vissa delar av luft skyddslagen. (Forts.)
ten. Det verkar, som örn vår motion varit föremål för ett sådant behandlingssätt.

Jag Iean naturligtvis icke förvänta, sedan nu utskottet enhälligt avstyrkt
vår motion, att få några instämmanden i mina synpunkter, att bestämmelser
örn skyddsrum skola intagas i den föreslagna lagtexten. Det tror jag icke alls.
Men jag menar, att då uttalanden från sakkunniga i stor utsträckning gå i
den riktning motionen angiver, kan man hoppas, att saken mognar så småningom.
Kanske man får säga som fröken Hesselgren i en föregående debatt,
när hon talade latin här och talade örn droppen som till sist urholkar stenen.
I detta fall får man väl hoppas, att örn icke förr så åtminstone när det blir en
tvingande nödvändighet för varje medborgare att ha skyddsrum, får man börja
fundera över skyddsrumsfrågan. Men då är det kanske för sent.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen nr 504.

Herr Bergquist: Herr talman! Första lagutskottet har ingalunda förbisett
den stora betydelsen av den fråga, som herr Brädefors här berört. Då vj.
ställt oss avvisande till det förslag, som framkommit i motionen, ha vi gjort
det med hänsyn därtill, att hela frågan örn inrättande av allmänna skyddsrum
för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vi ha därvid
följt en stadgad praxis, och vi ha gjort detta utan att taga hänsyn till från
vilket håll motionen kommit. Med hänsyn härtill och då det är anledning att
förvänta, att Kungl. Maj :t kommer att ägna denna fråga all uppmärksamhet,
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att motionen II: 504 bifölles; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckt motion
örn hänförande av anstalter för lokalt luftskydd till gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter, som avses i kommunallagarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av dels Kungl.Äng. ändring
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen * vissa delar
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. * tTfZ Jgl

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats dom’ m'' m''
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändrad lydelse av 14 § lagsökningslagen; samt

3) lag om medling i hyrestvister.

I sammanhang med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta, i utskottets utlåtande närmare omnämnda
motioner.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. to.

(Forts.)

Utskottet hemställde,

1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; och

2) att motionerna I: 285 och 286 samt II: 438, 439 och 440 måtte anses besvarade
genom vad utskottet sålunda hemställt.

Vid utlåtandet voro fogade åtskilliga, här nedan delvis närmare omförmälda
reservationer beträffande olika delar av de framlagda lagförslagen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredrag ningen

av andra lagutskottets utlåtande nr 38 föreslås,

att utskottets hemställan må företagas till avgörande punktvis samt punkten
1) på det sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas paragrafvis
och, där så erfordras, styckevis med underrubriker efter föredragningen
av till desamma hörande paragrafer samt slutbestämmelser, ingresser och rubriker
sist, varefter och sedan lagförslagen blivit i sin helhet genomgångna
utskottets hemställan i punkten i fråga föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf eller det stycke, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må äga vidtaga
de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut,

samt att, för den händelse utskottets förslag kommer att i någon del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Denna hemställan bifölls.

Punkten 1).

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 1 kap. 3 §.

Efter föredragning av förevarande lagrum, anförde:

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande, som berör
reformering av hyreslagstiftningen, fogat en reservation, i vilken jag dels
yrkar bifall till Kungl. Maj:ts förslag, dock med vissa ändringar, dels hemställer,
att riksdagen skall skriva till Kungl. Maj :t och begära fortsatt utredning
rörande det avsnitt, som avhandlar optionsrätten. Jag skall be att få
säga några ord med anledning härav.

Först vill jag påpeka, att när det gäller de ändringar i propositionen, som
jag föreslagit i min reservation under punkt A), a), b) och c), har jag fått
det meddelandet, att proposition därpå icke kan framställas. Därför kommer
jag icke att yrka bifall till mitt förslag under nämnda punkter. Däremot
skall jag tillåta mig att hemställa örn bifall till det yrkande jag gjort under

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

„ . o (Forts.)

punkt is) pa sidan 43 i utskottsutlatandet, vari påyrkas en riksdagsskrivelse
om fortsatt utredning rörande frågan om optionsrätten.

. S°m förklaring till att jag begärt ordet först, ber jag att få nämna, att jag
i avseende å denna lagstiftningsfråga har ett ganska långt föregående. Jag
väckte redan 1922 en motion, däri jag yrkade utredning rörande utformande
av denna lagstiftning i en social anda till skydd för hyresgästerna. Jag har
sedan fullföljt detta yrkande under ett flertal riksdagar, och jag har alltid
betonat, att likaväl som vi ha sociala inslag i arrendelagstiftningen, böra vi
ha sociala inslag -—- först och främst i form av en optionsrätt för goda hyresgäster
— i hyreslagstiftningen, som jag anser som en parallell till arrendelagstiftningen.
Jag har anledning att vidhålla detta, då både arrendelagstiftningen
. och hyreslagstiftningen beröra tryggandet av det svenska hemmet,
vilket ju ingår såsom någonting synnerligen konstitutivt i det svenska samhället.
Goda svenska hem äro givetvis förutsättningen för ett livskraftigt
Sverige. ^ Där skola uppfostras goda medborgare, som sändas ut i livet. Icke
minst från den utgångspunkten har jag vid upprepade tillfällen framfört motioner
i frågan. Jag har för övrigt haft anledning att göra detta också därför,
att den lagstiftning, som vi ha på området, daterar sig från 1907. Visserligen
har det sedan skett någon liten ändring i lagstiftningen, men i det stora
hela har denna 1907 års lag gällt. \ i veta ju, att vi 1907 hade en sammansättning
av första kammaren, som gjorde det alldeles omöjligt att få igenom
bestämmelser av social innebörd och till skydd för hyresgäster och småfolk.
Följden av detta, har givetvis blivit, att i lagen återfinnas mycket obetydliga
inslag av social innebörd.

_ När jag 1922 väckte motion örn utformning av en lagstiftning i den riktning
jag antytt, möttes jag i stort sett av axelryckningar. Vi voro några
stycken, ^som arbetade för detta, och vi ha kommit tillbaka och fått bakslag
år efter år. Nu föreligger här emellertid ett lagförslag, som i alla fall går i
den riktning, jag hade tänkt mig, även örn förslaget icke går så långt som
jag hade astundat. Att det icke sträcker sig så långt önskvärt vore i det avseende
jag förut nämnt, markeras icke minst därav, att i den kommitté, som
utrett frågan örn denna lagstiftning, avgivits reservationer för längre gående
yrkanden till förmån för hyresgästerna och för att få in mera sociala inslag
i lagen. Reservationerna äro avgivna av herr Hermansson och herr Larsson.
Jag har den uppfattningen, att det hade varit önskvärt, örn lagstiftningen utarbetats
på grundval av deras förslag, men detta har ju icke skett.

Nu framhåller man, att när man skall utforma en lagstiftning som denna
måste man — även örn man skall taga mycket stor hänsyn till hyresgästernas
intressen — också se till husägarna och deras kapitalintressen. Ja, det är
möjligt, att man måste göra detta i en viss utsträckning. Men samtidigt kan
man säga, att hyresgästerna dock i sitt förhållande till husägarna generellt
sett äro den svagare parten, och den sociala lagstiftningen avser ju att gynna
och skydda den svagare parten. Från den utgångspunkten hade det varit
klokt, örn lagen varit, utformad mera mod hänsyn till hyresgästernas intressen.
Jag vill för övrigt i det sammanhanget påpeka, att i länder, som ligga
oss ganska nära, nämligen Danmark och Norge, har man alldeles säkert tagit
stor hänsyn till husägarnas intresse men likväl vågat sig på att gå längre till
förmån för hyresgästerna.

Emellertid förhåller det sig så — det måste ju även jag erkänna — att det
förslag, som här föreligger, iir ett steg framåt. Främst markeras detta därigenom,
att det i lagen finns en hel del s. k. tvingande bestämmelser, varigenom
husägarna icke kunna med bestämmelser i hyreskontrakt åstadkomma ett upp -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

hävande av vad som stadgats i lagen till skydd för hyresgästerna. ^ 1 det avseendet
ha vi t, ex. en bestämmelse, som säger, att husägaren skall hålla lägenheten
i gott stånd. Denna bestämmelse har blivit tvingande. Det finns också
andra tvingande bestämmelser, exempelvis den att man har rätt att uppsäga
kontraktet under vissa förhållanden, örn icke lägenheten är i gott skick och
örn sådant intrång göres i lägenheten för reparation, att man icke kan bo i
den. Men trots detta vågar jag det påståendet, att i vissa hänseenden har
dock detta lagstiftningsförslag icke gått så långt, att lagen fått tvingande
innebörd på en del punkter, där detta varit önskligt Jag har särskilt observerat
en sak, men det har icke väckts någon motion därom, och man kan därför
icke ställa något yrkande. Örn det t. ex. gäller att göra ett reparationseller
underhållsarbete i en lägenhet, utgår man i allmänhet ifrån, att hyresgästen
skall genom kontraktet ha sig tillförsäkrat att få en minskning i hyran.
Det kan ju hända nämligen, att han tvingas att under den tid arbetet pågår
hyra sig en annan lägenhet, och da bör han fa någon ekonomisk ersättning.
Men på den punkten förhåller det sig så, att därvidlag finnes ingen tvingande
bestämmelse. Örn husägaren skulle vilja införa i kontraktet, att han icke har
skyldighet att i detta fall lämna ersättning, är ingenting att göra åt den saken,
ty bestämmelsen på ifrågavarande punkt är icke tvingande. Detta kan
vara synnerligen ofördelaktigt för en hyresgäst med en stor familj. Örn det
skall göras reparation i en lägenhet pa ett rum och kök, där det bor en familj
på 5 ä 6 personer, förstår jag icke, hur man skall kunna hysa in alla dessa i
det ena rummet, medan reparationen görs i det andra. Följden blir nog i de
flesta fall, att hyresgästen tvingas att under tiden skaffa sig en annan lägenhet.
Men då får han, örn det så bestämmes i kontraktet, ingen ersättning

Det finns, när det gäller denna lagstiftning, en massa detaljbestämmelser,
som det kunde vara åtskilligt att säga örn, men jag skall icke gå in på dem
nu. Jag skall huvudsakligen hålla mig till den fråga jag nyss snuddade vid,
nämligen optionsrätten för hyresgäster. _

Yrkandet örn optionsrätt har framförts både i form av resolutioner och petitioner
samt motioner sedan många ar tillbaka. Det innebär, att en person, vilken
såsom hyresgäst skött sig pa ett förträffligt sätt varit en god hyresgäst,
örn jag så får uttrycka mig — skall ha skydd i det hänseendet, att örn
han bott en viss tid i en lägenhet, skall han icke kunna.på ett oförsynt sätt uppsägas
av husägaren. De reservanter i hyreslagstiftningskommittén, jag förut
talade örn, ha velat tillmötesgå detta krav, men både Kungl. Maj :t och utskottet
ha gått in för en annan bestämmelse, som i mycket ringa grad^kommer
att utgöra ett skydd för hyresgästerna. ^ Den kungl, propositionen går ut pa
att örn en hyresgäst uppsäges på ett sådant sätt, att man kan anse^ att det
strider mot vanlig kutym — han uppsäges kanske av rent okynne, såsom det
kan ske ibland — då ''skall han vara skyldig att flytta, men har han betalt
sin hyra ordentligt och i övrigt varit en god hyresgäst, skall han erhålla något
slags flyttningsersättning. Jag måste säga, att den flyttningsersättnmg,
som det kan bli fråga örn — när det gäller en liten lagenhet, kostar väl flyttningen
på sin höjd 30 ä 40 kronor — är sa oerhört ringa, att den icke kan pa
något sätt verka avskräckande på hyresvärdens benägenhet att uppsäga en
hyresgäst. Örn en sådan bestämmelse skall ha någon effekt i detta avseende,
skall den naturligtvis gå ut på en skadeersättning, och det belopp, ^som husägaren
skulle betala, skall i så fall naturligtvis vara rätt ansenligt, så att det kan
ha en viss preventiv verkan mot husägarens benägenhet att, avhysa hyresgästen.
Nu säger man, att goda hyresgäster, som det här är fråga örn, säger man

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

inte upp utan vill behålla. Ja, i allmänhet är det naturligtvis så. Jag sysslade
emellertid för några år sedan en hel del med dessa saker och följde med
vad som inträffade på hyresmarknaden, och jag vet, att det nog likväl inträffar,
att husägarna ibland av rent okynne säga upp även goda hyresgäster.
Det kan t. ex. vara ur den synpunkten, att husägaren träffat ett nygift pär,
som icke har några barn, medan den gamla hyresgästen har fem, sex barn.
Då kan det ju vara trevligare att få den nygifta familjen i lägenheten i stället
för den gamla med fem, sex barn, och då sker många gånger en uppsägning.
Men även i en del andra fall sker sådan uppsägning.

Nu säger man — mot detta krav att optionsrätten skulle utformas på ett
annat och bättre sätt ■— att, örn man går in för detta, så måste det medföra
en minskning av bostadsproduktionen i landet. Man antager, att under sådana
förhållanden husägarkapitalet och husägarna överhuvud taget känna sig så
osäkra, att de icke äro pigga på att satsa kapital för att. producera bostäder.
Jag tror, att detta påstående är oerhört överdrivet och tendentiöst överdrivet.
Ty denna optionsrätt — som genomförts t. ex. i Danmark — skulle icke gå
ut på — åtminstone ha vi icke tänkt oss det —• att man skulle medgiva rätt
för vilken hyresgäst som helst och undantagslöst att sitta kvar i en innehavd
lägenhet. Det kan naturligtvis icke bli fråga örn att den som missköter sig som
hyresgäst ■— icke betalar hyran etc. -—• skall få sitta kvar. Vidare måste
nog, när skäl därtill föreligga, i vissa specialfall stadgas undantag. Optionsrätten
skulle alltså — som man tänkt sig den från hyresgästhåll — ändå
vara försedd med vissa undantag, och lägger man optionsrätten på den bogen,
kan man icke säga, att detta är en så långt gående och i äganderätten ingripande
inskränkning, att den behöver leda till konsekvenser för hyresägarkapitalet
och att de, som ämna producera bostäder, skulle avskräckas därifrån. Jag
har anledning att påstå detta, icke minst emedan man dock infört en sådan optionsrätt
i Danmark och ännu icke hort, att denna optionsrätt där lett till
sådana konsekvenser, som man talar örn i vårt land. Jag skulle för övrigt
tro, att man i Danmark är lika ömsint mot husägarna och husägarkapitalet.
Man har ingen anledning att tro något annat, och likväl har man där vågat
sig på att införa en längre gående optionsrätt än den mycket obetydliga, som
skulle införas här i vårt land enligt detta förslag.

Herr Hermansson har på denna punkt framfört en reservation, enligt vilken
han önskar en skärpning av Kungl. Maj :ts förslag på det sättet, att enligt
3 kap. 38 §, där optionsrätten behandlas, skulle vederbörande få ersättning
för skada, som genom flyttningen åsamkas honom. Han skulle alltså
icke blott få ersättning för kostnaderna för transport av möblerna utan även
för ren skada, och när hyresgästen sutlit i fem år i lägenheten, skulle dessutom
vid skadans utmätande hänsyn tagas icke blott till rent ekonomiska utan även
till ideella värden, som man uttrycker sig på något ställe i propositionen. Jag
vågar det bestämda påståendet, att örn man toge denna reservation, så hade
man ändå vunnit något av det. som man frun början avsåg att vinna genom
åstadkommandet av en optionsrätt.

Jag skulle emellertid, som jag antytt, vilja gå ännu längre. Jag skulle vilja
ha en optionsrätt i stort sett i överensstämmelse — kanske dock med vissa
undantag — med Danmarks mönster. AT få väl se efter någon tid, till vilket
resultat tillvaron av denna optionsrätt i Danmark kommer att leda. Jag skall
inskränka mig till vad jag nu sagt.

Från denna utgångspunkt skall jag för min del, när vi komma till 38 § örn
optionsrätt, be att få förena mig med herr Hermansson i Norrköping, men därutöver
kommer jag att som ett särskilt yrkande framföra krav på att riksda -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

gen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om en fortsatt utredning rörande
frågan örn åstadkommande av en optionsrätt för hyresgäst, varvid må övervägas
örn nämnda rätt bör utformas efter förebild från de stadganden, som
genomförts inom norsk och dansk lagstiftning -— det är ju för övrigt modernt
med nordiskt samarbete när det gäller sådan lagstiftning — samt under hänsynstagande
till den reservation som inom 193G års hyreslagstiftningskommitté
i denna fråga framlagts av herrar Hermansson och Larsson.

Jag vet visserligen mycket väl, att detta sista yrkande örn utredning kommer
att avslås, men jag vill framföra det för att markera, att den organiserade
hyresgäströrelsen, vilken jag tillhör, icke är nöjd och belåten med det förslag,
som nu föreligger, och att man från denna rörelses sida alltjämt endast
kommer att betrakta det, som nu beslutas, som en slags avbetalning på gamla
krav. Man har förklarat, att denna rörelse alltjämt kommer att fortsätta med
att propagera för en fortsatt utbyggnad av hyreslagstiftningen i social riktning
till att bli ett verkligt skydd för hyresgästerna. Framför allt kommer man
att försöka åstadkomma en verklig optionsrätt för hyresgästerna, och det är
för att markera detta som jag har velat framföra detta yrkande.

I vad det gäller 1 kap. 3 §, som nu är föredragen, vill jag inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hermansson i Norrköping: Herr talman! Jag hoppas, att det föreliggande
ärendet skall kunna avgöras utan någon längre principdebatt, och
jag bygger denna min förhoppning därpå att de flesta synas vara eniga örn
det som är det väsentliga i detta lagförslag. De meningsskiljaktigheter, som
finnas, röra ju endast vissa enstaka punkter i förslaget.

Förslaget till ny liyreslagstiftning skiljer sig icke mycket till formen från
den gällande hyreslagstiftningen. Skillnaden i sak är dock ganska betydlig
och består framför allt däri — som även herr Hage påpekade — att många
viktiga bestämmelser i lagförslaget erhållit tvingande karaktär. Det största
felet med den gamla hyreslagen har varit, att lagens bestämmelser på ett fåtal
mycket obetydliga undantag när kunnat sättas ur kraft genom bestämmelser
i hyreskontraktet. Och då hyresvärdarna i regel varit den starkare parten,
ha dessa i regel kunnat föreskriva vad som skall stå i det skriftliga hyresavtalet.
Oftast går det till på det sättet, att hyresvärden tillhandahåller
tryckta formulär med en mängd hyresvillkor, varigenom hyresgästen avhänder
sig en stor del av de rättigheter, som lagen formellt tillerkänner honom.
Det enda som parterna väl i vanliga fall diskutera är hyresbeloppets storlek,
och sedan överenskommelse träffats därom undertecknas kontraktet och lagens
bestämmelser sättas ur funktion.

Den nya hyreslagen -—- jag förutsätter nämligen, att riksdagen nu kommer
att godkänna förslaget till ny hyreslag — kommer att innehålla många viktiga
regler av tvingande natur. Det lämnas även i fortsättningen tillräckligt
runi för friheten för parterna att avtalsvägen träffa överenskommelse. Men
det är ingen överdrift att säga, att de tvingande bestämmelserna komma att
reglera förhållandet mellan parterna på hyresmarknaden just på de områden,
där mer eller mindre illfundiga kontraktformulär nu oftast få ersätta de dispositiva
lagreglerna. De tvingande bestämmelser, som böra tillmätas den största
betydelsen, äro reglerna rörande lägenhetens skick och hyresvärdens skyldighet
att ansvara för de hinder för hyresrättens utövande, som kunna komma
att uppstå. Den nya lagen kommer att definitivt göra slut på den ordning,
som nu råder och som gör det möjligt för en hyresvärd att utkräva oavkortad
hyra för en lägenhet i ett nytt hus, som är halvfärdigt eller i varje fall icke

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

. (Forts.)

lullt färdigt vid inflyttningen, eller för en lägenhet i ett äldre hus, som genomgår
en omfattande reparation.

Da, som jag redan sagt, det synes råda en ganska stor enighet rörande
själva principerna för regleringen av parternas rättigheter och skyldigheter,
skall jag icke längre uppehålla mig vid skillnaden mellan den gällande lagen
och det lagförslag, som riksdagen nu kommer att godkänna, utan jag skall i
stället övergå till att med några ord motivera den reservation, som jag avgivit,
emedan jag icke kunnat biträda utskottets förslag beträffande § 38 i förslaget
till lagtext.

Reservationen gäller behandlingen av frågan örn hyresgästernas hemskydd
och den s. k. optionsrätten. Frågan örn införande av optionsrätt för hyresgäster
sammanhänger mycket intimt med en annan fråga, nämligen frågan
om det s. k. fardagssystemet. Det år ju klart, att, om en paragraf i lagen erhåller
en sådan avfattning, att både hyresgäster och hyresvärdar, oavsett örn
hyresavtalet gäller för längre tid, erhålla rätt att uppsäga avtalet till den
1 april varje år, det icke är möjligt att i en annan paragraf införa en bestämmelse,
_ som säger raka motsatsen, nämligen att en hyresgäst, som vill bo
kvar i en förhyrd lägenhet, icke skall kunna uppsägas förrän efter visst antal
år.

Hyreslagstiftningskommitterade upptogo icke något förslag till ändring av
de nuvarande fardagsbestämmelserna, och då jag i kommittén förordade en
optionsrätt med treåriga perioder i huvudsaklig överensstämmelse med den
danska lagstiftningen, riskerade jag sålunda icke att komma i motsättning
till kommitténs förslag i övrigt.

Kungl. Majit har nu emellertid ur andra synpunkter än som direkt sammanhänga
med hyresförhållandena ansett det önskvärt att fördela de årligen
förekommande bostadsflyttningarna på åtminstone två effektiva fardagar.
Man tror sig därigenom vinna en bättre fördelning av byggnadsarbetet, och
man tror även, att en dylik anordning skall medföra billigare byggnadskostnader.
Det föreslås således i 47 § i Kungl. Maj:ts förslag, att Kungl. Majit
skall erhålla befogenhet att vid behov förordna, att på de orter, där behov
av en sådan anordning anses föreligga — det blir i huvudsak de större städerna
löpande hyresavtal kunna uppsägas till den 1 april, även örn den
avtalade hyrestiden utlöper först den nästkommande 1 oktober. Jag väntar
mig icke några större resultat av den föreslagna anordningen i detta avseende.
Men då det även bland hyresgästerna synes råda en ganska grundmurad
uppfattning örn att Kungl. Maj :ts förslag till lösning av fardagsfrågan utgör
själva nyckeln till en _ jämnare fördelning av byggnadsarbetet och därmed
även skulle medföra billigare byggnadskostnader och billigare hyror, Ilar
jag för min del icke velat motsätta mig ett beslut i enlighet med propositionen
och utskottets förslag på denna punkt.

Följden av detta mitt ställningstagande har blivit, att jag icke kunnat vidhålla
den ståndpunkt beträffande hyresgästernas optionsrätt, som jag intog i
hyreslagstiftningskommittén, och att jag således fått finna mig i att i utskottet
gå med på de lagregler, som i stället för hyresgästens kvarboenderätt stadgar
skadeståndsskyldighet för hyresvärden i syfte att därigenom avskräcka hyresvärdarna
från att företaga omotiverade uppsägningar. Den skadeersättning
på grund av otillbörliga uppsägningar, som hyresgästen enligt Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag skulle erhålla, inskränker sig dock endast till gottgörelse
för själva flyttningskostnaderna och ingenting annat. Enligt min mening
bryter man genom en sådan begränsning av skadeståndsskyldighetens omfattning
udden av själva skadeståndsinstrumentet. Örn man vill öka hyres -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

gästens hemskydd genom att stipulera skadeståndsskyldighet för hyresvärdar,
som företaga uppsägningar utan verklig orsak, borde enligt min mening skadeståndsregeln
utformas på det sättet, att hyresvärden verkligen riskerar någonting,
örn han företager uppsägning i oträngt mål. Hyreslagstiftningskommittén
hade på denna punkt föreslagit en sådan formulering, att hyresgästen i dylika
fall skulle erhålla ersättning för all skada, som tillfogas honom, genom flyttningen,
samt vidare, att en hyresgäst, som innehaft lägenheten i mer än fem
år, skulle kunna erhålla ersättning även för s. k. ideell, skada. Det är detta
hyreslagstiftningskommitténs förslag, som jag tillåtit mig att framföra i min
reservation, och som jag vid föredragningen av 38 § ämnar framställa såsom
motförslag till utskottets hemställan.

Jag hoppades, att jag i utskottet skulle erhålla stöd för denna min mening
av herr Sandström, som i hyreslagstiftningskommittén varit med om att förorda
just denna anordning, men jag blev, såsom det också framgår av utskottets
utlåtande, grymt gäckad i denna min förhoppning. Jag litar nu emellertid
på att herr Bergquist, som väl egentligen är den verkliga fadern till hyreslagstiftningskommitténs
förslag på denna punkt, skall ila till min hjälp i försvaret
för det förslag, som framföres i min reservation.

Då jag på alla punkter utom beträffande 38 § biträtt Kungl. Maj :ts förslag,
får jag således också biträda herr Hages förslag om bifall till den nu föredragna
paragrafen i utskottsförslaget.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har haft tillfälle att i andra lag utskottet

taga ingående del av det lagförslag, som för närvarande ligger på
kammarens bord. Enligt min mening är det ett mycket gott förslag, som vi
nu skola besluta örn. Jag skulle kunna tillstyrka lagförslaget i dess helhet
med undantag för en paragraf. För de reformer, som lagförslaget upptager,
är tiden mogen, men däremot tror jag icke, att så är fallet för mera vittgående
förändringar.

Herr Hage har i sin reservation föreslagit, att jämte lagförslaget skulle antagas
en riksdagsskrivelse, i vilken begäres vidare utredning rörande optionsrätten.
Enligt min uppfattning bör icke en sådan riksdagsskrivelse avlåtas.
Jag tror, att det skulle vara av värde, att få lugn på hyreslagstiftningens
område, så att hyresvärdar och hyresgäster under en avsevärd tid veta vad de
lia att rätta sig efter och känna vilka lagbestämmelser som komma att reglera
deras inbördes förhållanden. Dessutom är det en annan sak. Optionsrätten
har varit föremål för reglering i Danmark genom en lag av år 1937, som nu
gällt något över två år. Vad Norge beträffar föreligger ett förslag till ny
hyreseg, vilket framlades i norska stortinget i höstas, men sorn icke ännu
föranlett någon lag. Hur långt det gått med förhandlingarna inom stortinget,
känner jag inte till, men jag förutsätter, att eftersom den norska regeringen
framlagt förslaget, blir det upphöjt till lag. Då vi alltså ha fått . bestämmelser
örn optionsrätten i Danmark och sannolikt få bestämmelser. i Norge,
föreligger det alla skäl för att vänta och se huru dessa mycket ömtåliga regler
komma att te sig i praktiken.

Vad angår lagförslagets särskilda delar får jag till en början beröra 38 §.
Det är denna paragraf, som herr Hermansson i Norrköping varit inne pa.
Kungl. Maj :t har här beskurit de regler, som föreslagits av hyreslagstiftningskommittén.
Enligt min mening äro de skäl, som Kungl. Maj :t anfört,

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

mycket starka. Statsrådet säger i sin motivering, att de regler, som föreslagits
av hyreslagstiftningskommitterade, skulle medföra mycket svårbedömbara
rättsförhållanden samt också vara av vag natur. Jag tror, att denna
motivering är stark och tillräcklig.

Däremot kan jag icke inse, att 47 § är en bestämmelse, som det vore lyckligt
att införliva med den svenska lagstiftningen. 47 § härrör icke från hyreslagstiftningskommittén
utan från en helt annan kommitté, byggnadsindustrisakkunniga,
vilka för övrigt icke utarbetat någon lagtext utan endast kommit
med några allmänna uttalanden i en riktning, som sedermera tagit gestalt
i denna 47 §. Hyreslagstiftningskommittén fick byggnadsindustrisakkunnigas
förslag på remiss och avstyrkte det. Sedermera har förslaget avstyrkts av
ett stort antal myndigheter. Herr Linnér och jag lia i vår reservation angivit,
att det avstyrkts av 17 länsstyrelser, svenska stadsförbundet, samtliga
handelskamrar, konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan
samt av majoriteten av riksbanksfullmäktige. Det är alltså utomordentligt
många, som på denna punkt ställt sig avvisande. Vad innebär då
47 §? Jo, att Kungl. Majit skall kunna genom en administrativ kungörelse
bestämma, att på vissa orter, där flyttning i allmänhet äger rum den 1
oktober, men där man anser, att flyttning bör äga rum även den 1 april,
hyresavtalet skall utan vidare kunna förkortas med sex månader, så framt
ej därigenom den sammanlagda tid, hyresgästen sistnämnda dag innehaft lägenheten,
kommer att understiga ett år. Motivet för detta ingrepp i avtalsfriheten
är, att man skulle i större utsträckning byta bostad den 1 april. Och
att man får flytta den 1 april betyder, säges det, att man stimulerar byggnadsmarknaden.
I likhet med herr Hermansson i Norrköping tror jag emellertid
icke, att paragrafen kommer att verka i den riktningen. Någon utredning på
den punkten är icke gjord, och jag tror att det överhuvud taget icke kan göras
någon sådan utredning. Det motiv, som herr Hermansson i Norrköping framförde,
var, att hyresgästerna tro, att det kan bli ett resultat av en bestämmelse
som § 47. Själv kunde han emellertid icke ansluta sig till någon förhoppning
härutinnan. Paragrafen skulle enligt min uppfattning medföra olägenheter.
När hyrorna gå ned, komma hyresgästerna att begagna sig av § 47
för att bli av med hyresavtalet tidigare än eljest, d. v. s. det blir en tvångsreglering
av hyran sex månader tidigare än eljest. När hyrorna gå upp, kommer
hyresvärden att begagna sig av situationen för att i sin tur få en tvångsreglering
av hyrorna tidigare än eljest skulle vara fallet. Jag tror, att det
blir allvarlig olägenhet med en sådan regel. Ytterligare får man beträffande
hyresvärdarnas möjlighet att begagna § 47 noga observera, att hela lagen för
övrigt bygger på att ge hyresgästerna hemskydd, men att det i det fall, som
§ 47 berör, icke finnes någon princip om hemskydd. Till slut tror jag, att
§ 47 skulle minska fastheten på hyresmarknaden.

Såsom ett ytterligare skäl skulle jag vilja säga, att man överhuvud taget
bör vara ytterligt försiktig med att på lagstiftningens område, då det gäller
obligationsrättsliga förhållanden, inskränka på avtalsrätten. Då man på obligationsrättens
fält ingriper med tvångsbestämmelser, bör man icke blott ha
vissa skäl därför utan ha visshet örn att man skapar bättre förhållanden än
om man icke hade avtalsfrihet. Vad gäller § 47 tror jag, att det icke finns
någon som helst möjlighet för att man genom det ingrepp på avtalsfriheten,
som i paragrafen föreslagits, kommer fram till bättre förhållanden.

Alltså, herr talman, utan tvekan och med glädje yrkar jag bifall till den
föredragna paragrafen och till följande paragrafer i lagen, men jag yrkar
avslag på 47 §.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

Herr Bergquist: Herr talman! Då jag under ett tidigare skede åtskilligt
sysslat med det lagstiftningsproblem, som nu är föremål för riksdagens behandling,
kan jag icke underlåta att säga några ord i denna fråga.

Spörsmålet om en revision av hyreslagen har sedan mycket länge stått på
dagordningen. Ända sedan kristidslagstiftningen på detta område avvecklades
1923, har det år efter år i riksdagen framförts önskemål örn revision av 1907
års hyreslag. Även från den organiserade hyresgäströrelsen ha tid efter annan
kommit framställningar örn ändring på väsentliga punkter i denna lag. Riksdagen
har under många år ställt sig avvisande till de framställningar som
gjorts. Men slutligen beslöt riksdagen år 193G en skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan om en allmän översyn av denna lagstiftning. Det har från
många håll gjorts gällande, att det icke fanns något som helst behov av en
revision av gällande lagstiftning. Man har pekat på att tidsförhållandena
medfört förändringar, som göra, att man kanske icke skulle behöva denna
skyddslag till förmån för hyresgästerna. Man har därvid pekat på att den
organiserade hyresgäströrelsen kommit till, och att den har mycket större
resurser än de enskilda hyresgästerna att på ett kraftigt sätt tillvarataga deras
intressen. Man har också pekat på statsmakternas ökade intresse för
bostadsproduktionen och den inverkan, som detta skulle ha på hyresgästernas
ställning.

Då vi inom hyreslagstiftningskommittén grepo oss an med detta problem,
kommo vi emellertid ganska snart till den uppfattningen, att det verkligen förelåg
ett behov av ändring i gällande lagstiftning. Den omständigheten, att
andra lagutskottet nu enhälligt har anslutit sig till de huvudprinciper, som
innefattas i Kungl. Majlis förslag, utgör enligt min mening ett mycket klart
uttryck för att det är en allmän uppfattning, att den revision, som nu har kommit
till stånd, var välbehövlig och nyttig.

På många håll anser man emellertid, att den revision, som nu har skett,
icke har varit så grundlig och genomgripande, som önskvärt varit. Herr Hage
har ju i afton just fört fram denna synpunkt och uttryckt ett visst missnöje
med att revisionen av hyreslagstiftningen icke har gett vad man hade väntat.
Det gäller dock här liksom i fråga örn all lagstiftning att göra en avvägning
mellan skilda synpunkter, och denna avvägning är på hyreslagstiftningens
område kanske svårare än på många andra områden. Det kan så lätt bli så,
örn man tillmötesgår mycket långt gående krav från hyresgästernas sida, att
detta i det långa loppet kan bliva till skada för hyresgästerna själva och därigenom
direkt motverka syftet med lagbestämmelserna. Det gäller här å ena
sidan att försöka trygga och säkra hyresgästernas rätt och att skapa största
möjliga säkerhet för dem och å andra sidan att se till, att man icke går så
långt, att man hämmar den enskilda bostadsproduktionen. Yi måste under
överskådlig tid framåt räkna med att det är den enskilda bostadsproduktionen,
som i främsta rummet skall tillgodose behovet av bostäder. Om man skapar
lagregler, som innebära ett mycket kraftigt ingrepp i den enskildes förfoganderätt
över sin fastighet, kan det lätt leda till att intresset för den enskilda
bostadsproduktionen minskas, varigenom tillgången på bostäder blir mindre,
vilket i sin tur nödvändigt har till följd, att priset för bostäder blir högre.
Man kan därigenom göra större skada än nytta.

Det har varit dessa synpunkter, som ha varit avgörande för hyreslagstiftningskommittén,
när den gick att göra den avvägning mellan de olika intressena,
som resulterat i kommitténs förslag. Yi ha hela tiden försökt hålla för
ögonen just dessa synpunkter, att vi skola försöka skapa skyddsbestämmelser
för hyresgästerna, i den mån deras önskemål äro befogade och i den mån det är

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. ändring i vissa delar av lagen ani nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

möjligt att göra det, meri vi skola också se till att vi icke gå så långt, att vi
hindra den enskilda bostadsproduktionen. Det förslag, som hyreslagstiftningskommittén
lagt fram, bygger alltså på denna grundsats, och det kan därför
nog sagås, att det innebär en måttligt avvägd revision av den nuvarande lagstiftningen.
V i ha försökt tillmötesgå de önskemål, som från hyresgästhåll lia
framkommit om att lagens bestämmelser i betydligt mycket större utsträckning
än för närvarande skola göras tvingande, d. v. s. få karaktär av skyddsbestämmelser
till förmån för hyresgästerna. Vi ha också försökt tillmötesgå
åtskilliga andra önskemål, som framställts från hyresgästernas sida.

. Sedan vi framlagt vårt förslag, har det varit ute på remiss hos alla de myndigheter,
som ha anledning att taga befattning med denna fråga, och i allmänhet
lia myndigheterna funnit den gjorda avvägningen vara något så när tillfredsställande.
Kungl. Majit har också i stora delar anslutit sig till de synpunkter,
som hyreslagstiftningskommittén har framfört. Jag är herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet mycket tacksam för den behandling,
som han har ägnat denna fråga, och för att herr statsrådet för riksdagen har
framlagt detta förslag. Enligt min uppfattning är det endast på tre punkter,
som man kan ställa sig frågande inför Kungl. Maj :ts förslag. På samtliga
dessa punkter har Kungl. Maj :t frångått hyreslagstiftningskommitténs förslag.

Den första punkten gäller den mjmket omstridda optionsrätten, d. v. s. rätten
för en^hyresgäst att få sitta kvar i lägenheten även mot fastighetsägarens
vilja. Frågan örn optionsrätten har intagit en mycket framstående plats på
hyresgästernas^ önskelista, och det har varit ett av de krav, som ständigt ha
återkommit, då man framfört sina önskemål om reformer på detta område.
När vi inom hyreslagstiftningskommittén började grubbla över detta problem,
funno vi ganska snart, att det skulle vara synnerligen önskvärt, örn man
på detta område kunde införa en verklig optionsrätt. Vi sågo detta icke så
mycket ur ekonomisk synpunkt som främst ur social synpunkt. I varje fall
enligt kommittémajoritetens mening skulle optionsrätten tjäna det syftet, att
den skulle ge ett hemskydd åt hyresgästen. Den skulle skapa en rätt för honom
att fa sitta kvar i den lägenhet, där han hade bildat sitt hem och vant sig
att vistas. Däremot sågo vi icke i första hand denna rätt ur ekonomisk synpunkt,
d. v. s. att den skulle ge hyresgästen rätt att för oförändrad hyra sitta
kvar i sin lägenhet, utan vad vi ville skydda med optionsrätten var överhuvud
taget rätten att sitta i lägenheten.

Vi ha kanske icke grubblat så mycket över någon fråga på hyreslagstiftningens
område som just på denna fråga örn optionsrätten. Vi voro från början
ganska optimistiska och trodde, att vi rätt lätt skulle komma fram till en lösninfiö
som kunde tillfredsställa just detta önskemål örn rätt för hyresgästen
att sitta kvar i lägenheten utan att man samtidigt gjorde ett alltför starkt ingrepp
i fastighetsägarens förfoganderätt över sin fastighet. Ju mera vi grubblade
på problemet, desto svårare visade det sig emellertid vara att finna en
lösning av detsamma. Vilken lösning vi försökte, visade den sig vara förenad
med mycket stora nackdelar.

Herr Hage och även herr Herniansson lia här talat örn att vi ju ha utländska
förebilder på detta område. Vi ha den danska lagen och det norska lagförslaget.
Vi hade verkligen tänkt, att det skulle bli ganska lätt att flytta
över de lagregler, som funnos i våra grannländer, till vår lagstiftning, men
när vi undersökte saken närmare, funno vi, att dessa regler icke voro tilllämpliga
i vårt land utan att det skulle bli så stora nackdelar med dem, att
vi icke vågade lägga fram det som vårt förslag. Herr Hage påstod, att det

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Ane/, ändring i vissel delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

icke visat sig uppstå några nackdelar med det danska systemet. Man iar
emellertid minnas, att den danska lagen varit i kraft sa kort tid, att man
icke ännu Ilar fått erfarenhet örn vilka verkningar det danska systemet kommer
att medföra.

Vi kommo alltså inom kommittén till det resultatet, att vi icke för närvarande
kunna genomföra en verklig optionsrätt på hyresmarknadens, område, utan vi
fingo i stället tillgripa ett surrogat härför genom att föreslå skadeståndsrätt
för den hyresgäst, som obehörigen blev uppsagd från sin lägenhet. Kommittémajoriteten
samlade sig omkring denna skadeståndsrätt, som innebär, att
örn en hyresgäst under viss tid har suttit i sin lägenhet och hyresvärden utan
giltig anledning säger upp honom, skall hyresgästen kunna fa ersättning för
den skada, som därigenom förorsakas honom. Vi gjorde ett tillägg örn att,
ifall hyresgästen suttit i sin lägenhet under viss längre tid, feni år, skulle
han få ersättning även för s. k. ideell skada.

Detta var alltså den lösning, som vi kunde komma fram till, och det ar med
glädje, som jag konstaterar, att herr statsrådet, och chefen för justitiedepartementet
har anslutit sig till den princip, som vi funno vara den enda möjliga
på detta område. Däremot kan jag icke uttala samma glädje över den utformning,
som givits åt denna regel i Kungl. Maj :ts förslag, ty Kungl. Maj :ts
förslag innebär en ytterligare uttunning av vårt förslag. Herr Hermansson
vädjade nyss till mig, att jag skulle stödja den reservation som han avgivit
till utskottets utlåtande, och han hoppades, att jag icke skulle förneka iaderskapet
till den bestämmelse, som han där Ilar upptagit. Det tänker jag ingalunda
göra utan jag vill endast med glädje konstatera, att herr Hermansson,
som inom hyreslagstiftningskommittén var reservant och icke godkände denna
bestämmelse, nu har funnit, att den är det bästa möjliga och därför har givit

den sin anslutning i sin reservation. . ,. , v ■,

För min del tycker jag, att Kungl. Maj :ts förslag innehar för litet. Kungl.
Majit säger endast, att hyresgäst, som i strid mot god sed pa hyresmarknaden
blir uppsagd, skall få ersättning enbart för flyttningskostnaden och icke
något därutöver. Han kan alltså icke få ersättning för eventuellt andra
kostnader, som han kan få ikläda sig i samband med flyttningen och ingen
ersättning för den ideella skada, som han kan lida genom att behova flytta
från lägenheten. Jag förstår mycket väl, att,det avgörande för Kungl. Majit
härvidlag har varit en önskan att gå försiktigt fram. Det galler att införa
ett helt nytt institut på nyttjanderättens område, och man Ilar darlor anledning
att pröva sig fram. Jag har emellertid den uppfattningen, att det
förslag, som framlagts av kommittén, skulle icke ha varit farligt att realisera
men skulle ha givit ett starkare skydd åt hyresgästen an Kungl Maj :ts förslag
gör, utan att detta likväl skulle ha lagt alltför starka band pa fastighetsägarens
rörelsefrihet. Jag kominer därför för min del att ^ vi komma t H
denna paragraf ansluta mig till det yrkande, som innefattas i herr Hermans S°DeneSandra°fråga,

som jag tycker är av mera principiell natur och som
kan vara föremål för delade meningar, galler den av herr Holmback berörda
47 8 där Kungl. Majit har föreslagit en bestämmelse, enligt vilken riksdagen
skall ge Kungl. Majit en fullmakt att för viss ort eller vissa,ortcrbestamma,
att hyresavtalets överenskommelse angående uppsägningstid icke skall ga •
Kungl. Maj :ts förslag innebär en tydlig kompromiss mellan byggnadsindustrisakkunnigas
förslag och hyreslagstiftningskommittens förslag. Bygg ad
industrisakkunniga hade på sm tid föreslagit, att i lagen skulle, inforas en b
stymmelse, att oavsett vad kontraktet innehöll örn uppsägningstid, skulle

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

. , (Forts.)

vederbörande la såga upp det till den 1 april eller den 1 oktober. Syftet nied
debestämmelse var, att byggnadsindustrisakkunniga ville arbeta fram två
effektiva fardagar. Det har tyvärr blivit så, åtminstone i stora delar av landet,
att fastän vi i lagstiftningen ha två fardagar, den 1 april och den 1 oktober,
har den 1 oktober blivit nästan den enda fardagen, vilket onekligen har
medfört mycket stora nackdelar. Det har säkerligen bidragit till en ökning
av byggnadskostnaderna, att alla byggnader skola göras färdiga till en och
samma tid, och det har också lett till en ökning av flyttningskostnaderna och
en del andra olägenheter.

Syftet med byggnadsindustrisakkunnigas förslag är därför enbart gott, men
frågan är, örn man kan räkna med att en sådan bestämmelse skall leda till det
åsyftade resultatet, nämligen att bostadsproduktionen blir mera kontinuerligt
fördelad över hela året. Inom hyreslagstiftningskommittén ställde vi oss
mycket tvivlande till att ett sådant resultat skulle uppnås. Vi sade oss, att
vi icke ha något belägg för att en sådan regel kommer att leda till en mera
kontinuerlig byggnadsproduktion och därmed till lägre byggnadskostnader.
Vi ansågo också, att det var åtskilliga olägenheter förenade med detta, örn
nämligen denna bestämmelse skall få någon användning i praktiken, skulle
den leda till ett direkt motverkande av det syfte, som vi ville nå, nämligen
att skapa ökad trygghet för hyresgästen att få sitta kvar i sin lägenhet. Örn
man nämligen inför en bestämmelse, att hyresvärden oavsett vad som står i
kontraktet får säga upp lägenheten till den 1 april eller den 1 oktober, kan
detta vara ägnat att motverka den trygghet, som man ville skänka hyresgästen.
Detta var anledningen till att vi ställde oss avvisande.

Kungl. Maj :t har nu gått en medelväg genom att föreslå, att Kungl. Maj :t
skulle få en fullmakt att förordna för vissa orter örn uppsägning även till den
1 april. Vi ha ju i dag gett Kungl. Majit åtskilliga fullmakter på mycket
betydelsefulla områden, men dessa ha föranletts direkt av tanken på krisartade
förhållanden. Någon sådan motivering för en fullmakt torde i detta
fall icke kunna åberopas, och jag tror mig också av departementschefens anförande
kunna utläsa en viss tvekan örn behovet och värdet av denna fullmakt.
Ingen kan ju med säkerhet påstå, att en sådan rätt kommer att inverka
något i fråga örn bostadsproduktionen och därmed i fråga örn byggnadskostnaderna,
men ingen kan heller förneka, att det kan ligga en viss fara i att
Kungl. Majit ett tu tre förordnar, att exempelvis för Stockholms stad skall
gälla, att oavsett vad som står i kontraktet får vederbörande säga upp lägenheten
till den 1 april eller den 1 oktober. I tider av stigande hyror kunna
hyresvärdarna mycket allmänt utnyttja detta för att generellt säga upp hyresgästerna
till den 1 april för att på det sättet få en höjning till stånd av hyresnivån.
Örn Kungl. Majit har varit tveksam på denna punkt, så tycks utskottet
lia varit än mer tveksamt. Majoriteten har visserligen anslutit sig till
Kungl. Maj :ts förslag, men man har gjort det med en sådan motivering, att
man nästan får den uppfattningen, att utskottet helst skulle lia sett, att denna
bestämmelse icke kom med. Utskottet har direkt sagt ifrån, att man först
bör försöka att genom sonderingar hos de olika organisationerna undersöka,
örn nian icke kan undvara användandet av en sådan fullmakt. För min del
kan jag icke tro på värdet av denna fullmakt, men jag tror, att det kan vara
vissa nackdelar förenade med densamma, och jag ansluter mig därför på
denna punkt till den av herr Linnér och herr Holmbäck avgivna reservationen.

Slutligen finns det en tredje punkt av mera principiell betydelse, där Kungl.

Andra kammarens protokoll 1039. Nr 38. 7

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

Maji hår avvikit från hyreslagstiftningskommitténs förslag. Den gäller frågan
om rätt för hyresvärd att draga stamledningar genom lägenhet. Hyreslagstiftningskommittén
hade för sin del föreslagit, att hyresvärd efter. viss
kortare varsel skulle få draga stamledningar genom lägenheterna. Vi gjorde
detta därför, att vi ansågo, att utförandet av dylika arbeten kunde ha ganska
stort intresse ur bostadssocial synpunkt. Framdragandet av sådana ledningar
ingår såsom ett moment i saneringen och förbättringen av äldre fastigheter.
Det är ur allmän synpunkt ett mycket starkt önskemål, att gamla och dänga
fastigheter kunna moderniseras och förses med alla moderna bekvämligheter.
Vi ville därför göra det ganska lätt för hyresvärden att modernisera sin fastighet,
Vi ställde emellertid ingalunda hyresgästen rättslös i sådana fall utan
föreslogo en bestämmelse örn att hyresgästen skulle _ få kompensation genom
nedsättning i hyran och i vissa fall genom ersättning för den skada, som
kunde uppkomma genom sådant arbete. . .,,, ,

Kungl. Majit har icke anslutit sig till hyreslagstiftningskommitténs förslag.
Innebörden i Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt blir i regel den, att hyresvärden
icke får draga stamledningar genom lägenheterna, örn han icke sager
till hyresgästerna i så god tid, att de kunna säga upp hyreskontraktet. Detta
kan i praktiken komma att leda till att en hyresvärd som vill modernisera
sin fastighet, måste säga upp alla hyresgästerna och fa huset rensat tor att
han skall kunna utföra detta ur allmän synpunkt betydelsefulla arbete. Det
är klart, att det medför en massa obehag och otrevnad, örn stamledningar skota
dragas genom en lägenhet, men örn man ser till att hyresgästen får kompensation
härför, tror jag, att fördelarna överträffa nackdelarna. I denna del
anser jag alltså Kungl. Maj :ts förslag icke innebära någon förbättring, utan
jag kommer här att ansluta mig till den av herr Tamm m. fl. avgivna reserva tl0I

övrigt har jag för min del icke något att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag
Om det genomföres, är jag övertygad örn att det kommer att leda tili
betydligt bättre förhållanden på bostadsmarknaden an som for närvarande
finnas.

Herr Senander: Herr talman! Det lagförslag, som vi nu skola ta ställ ning

till, berör ett av samhällets viktigaste områden. Det finns val knappast
något annat område, där spekulation och jobben under arén fatt florera sa
ohämmat som just på bostadsmarknaden. Problemet örn att skapa skydd tor
hemmen mot hyresocker och jobberi har därför blivit ett av det moderna samhällets
allra viktigaste problem. Ålit mer och mer har den uppfattningen börjat
slå igenom, att bostadsfrågan icke uteslutande ar én ekonomisk fra-ga utan
i allt större utsträckning en social fråga. Den har ju också redan gjorts till
föremål för en hel del ingripanden från statsmakternas sida.. Men tyvärr fia
icke dessa ingrepp varit av den omfattningen, att de inverkat pa fastighetskapitalets
monopolställning på bostadsmarknaden. Man kail utan överdrift
påstå, att hemmen alltjämt — och i främsta rummet de fattigaste hemmen —
äro utsatta för fastighetskapitalets hänsynslösa utsugning. Något som helst
hemskydd existerar icke i vårt land, trots att det betecknas såsom en av de
bästa demokratierna i världen. Det jobbas ohejdat med tomter och fastigheter,
ett jobberi och en spekulationsverksamhet, som självfallet far betalas av hyresgästerna
genom högre hyror. Jag skall icke trötta med att upprepa de
exempel på tomt- och fastighetsjobberi, som ju finnas i ett stort antal. Uet ar
blott ett par, vilka jag skulle tro icke äro så bekanta för riksdagen, som jag
skall omnämna. Enligt köpebrev av år 1881 mellan Stockholms stad och bygg -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

mästaren A. G. Söderlund var markpriset för Sågen 1—15 48,835 kronor. År
1934 var detta område enligt taxering värderat till 1,185,000 kronor — en stegring
sålunda på markpriset med icke mindre än 2,3261/* procent. Denna väldiga
markprisstegring går självfallet ut över hyresgästerna. Det är alldeles
tydligt, att detta höga markpris i sin tur är beroende på att det finns så ringa
tillgång på lägenheter, att man därigenom kunnat driva hyrorna i höjden och
spekulera i tomter samt åstadkomma en väldig prisstegring. Jag skall nämna
ett annat'' exempel för att belysa fastighetsprisstegringen. Detta är hämtat
från stadsdelen Gårda i Göteborg, en stadsdel, som bebos av de allra fattigaste
bland de fattiga i proletärstaden Göteborg. Under perioden 1922—1933 tillfördes
ägarna till 61 fastigheter i denna stadsdel Gårda genom prisstegring på
fastigheterna en ökad förmögenhet av 2,262,000 kronor. Hur har denna prisstegring
på fastigheterna uppkommit? Har den uppkommit därigenom att förbättringsarbeten
och moderniseringsarbeten å dessa fastigheter ha ökat deras
vården? Nej, denna höjning har uteslutande uppkommit genom att hyrorna
drivits upp. Hyrorna hade nämligen under samma tid ökats med sammanlagt
225,000 kronor och därmed givit anledning till prisstegringen på fastigheterna.
De fattiga hyresgästerna fingo alltså betala fiolerna. Det bör än en
gang understrykas, att fastigheterna inte förbättrats och moderniserats, vilket
givetvis skulle ha medfört en höjning av deras värde. Det var endast i något
enstaka fall, som det förekommit modernisering, t. ex. W. C.-installation. I
flertalet fastigheter hade inte ens erforderligt underhåll verkställts, utan hyresgästerna
hade •—- såsom det åtminstone förut var ganska vanligt i Göteborg
—jU c^er ^nga Peri°der själva fått utföra reparationsarbeten på egen bekostnad.
Såsom var och en känner till tillhöra inte dessa exempel undantagen. De
äro pa intet sätt extrema utan återfinnas litet varstans och äro ofta ännu mer
markanta än de exempel, som jag anfört.

Under sådana förhållanden och då vi ha ett sådant tillstånd på bostadsmarknaden
samt man måste erkänna, att bostadsfrågan är en synnerligen brännande
fråga, kunde man ha väntat sig, att då statsmakterna nu tvingats att på
grund av dessa oefterrättliga förhallanden pa bostadsmarknaden företa en förändring
av hyreslagen, denna kommit att få ett innehåll, som tog sikte på att
skapa ett någorlunda effektivt skydd för de svenska hemmen. Men tyvärr föreligger
bär ett förslag, som icke alls befattar sig med den viktiga frågan örn
att stävja utplundringen av hemmen, som jag anfört exempel på, utan helt
lämnar denna fråga åsido. Det är också ett faktum, som var och en, som
litet känner till förhållandena, måste betänka, nämligen att frågan örn ett
stävjande av omotiverade hyreshöjningar är en icke så oväsentlig del av dien
verkliga optionsrätten. Inte ens när det är fråga örn att skydda ‘hyresgästerna
mot godtycke i andra avseenden, kan man tala örn ens ett tillnärmelsevis
tillfredsställande resultat.

Den utredning, som föregått frågans behandling i riksdagen, har resulterat i
det lagförslag, som nu föreligger till kammarens avgörande. Lagförslaget är,
såsom en av reservanterna anmärker, endast »en avbetalning på gamla reform °

+aV’ ni ai — i de.n mån de.nu ef tillmötesgås — måste framföras åter och
Ht^r, tills dess de vinna en bättre lösning än den som nu kan uppnås». Såsom
en främsta invändning mot det i vår motion framförda förslaget, att i hyreslagen
skulle intas en bestämmelse, som förhindrade omotiverade hyreshöjningar
och tryggade hyresgästernas kvarboenderätt i övrigt, anför utskottet, att ett
förverkligande därav »skulle medföra ogynnsamma verkningar å bostadsproduktionen
och hyresmarknaden». Utskottet tillägger vidare, att »en riklig
bostadsförsörjning är av största betydelse ur hyresgästernas synpunkt».

100

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen orri nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

Jag tiar i annat sammanhang talat örn den hjälplöshet, som präglar statsmakternas
åtgöranden i många avseenden, och jag kan inte använda annan beteckning
på detta utskottets resonemang. Det är riktigt, som utskottet säger,
att en riklig bostadsförsörjning är av den allra största betydelse. Vi ha också
i vår motion kategoriskt sagt ifrån att en riklig tillgång på goda bostäder skulle
bryta fastighetskapitalets enväldiga ställning på bostadsmarknaden samt
eliminera bort många av de missförhållanden, som rada pa bostadsmarknaden,
och som nu gjorts till föremål för ny lagstiftning.

Det är alldeles tydligt, att spekulation och jobberi på bostadsmarknaden och
de till följd därav uppstående missförhållandena bottna just i det faktum,^att
att det finns för liten tillgång på bostäder, och att en riklig bostadstillgång
skulle åstadkomma betydligt bättre förhållanden och framför allt åstadkomma
en reglering nedåt av hyrorna samt därmed också minska möjligheterna till
spekulation i tomter och fastigheter. Hjälplösheten hos utskottet ligger däri,
att det icke kunnat tänka sig en annan form av bostadsproduktion än den som
baseras på spekulation, alltså den privata. Nog är det underligt, att en riksdag,
där arbetarepartierna ha majoritet och där de demokratiska krafterna utgöra
det överväldigande flertalet, icke tror sig kunna göra något mot fastighetskapitalet
utan alltjämt låter det driva sitt för hemmen så äventyrliga spel.
Med utgångspunkt från att bostadsfrågan är en social fråga och dess lösning
därför omöjligen kan läggas i händerna på vår tids avskyvärdaste jobbare och
spekulanter, måste det vara en angelägenhet för samhället att självt, skaffa
fram bostäder till överkomliga priser. Så länge inte stat och kommun i egentlig
mening befatta sig med bostadsproduktionen och därmed lägga sin tyngd i
bostadsmarknadens vågskål till förmån för hemmen, så länge komma dessa.,
framför allt de fattiga hemmen, att vara utsatta för samma hänsynslösa rofferi
som nu förekommer på bostadsmarknaden.

Därest vårt förslag örn bestämmelser mot omotiverade hyreshöjningar bleve
bifallet, skulle på sin höjd det kunna inträffa, att stat. och kommun i större
omfattning än hittills måste syssla med bostadsproduktion. Men den tanken
har utskottet icke vågat sig på att tänka till slut. Det är dock på denna väg,
genom kommunernas och statens insatser, genom att staten och kommunerna
till självkostnadspris hyra ut goda bostäder, som man skall kunna bryta fastighetsägarnas
monopolställning på bostadsmarknaden.

Även i andra hänseenden uppvisar lagförslaget stora brister, ja i vissa
delar föreligga försämringar i jämförelse med den gamla lagen. Den s. k.
optionsrätten, som effektivt utformad skulle ha kunnat utgöra en början till ett
acceptabelt hemskydd, har inte tillgodosetts. Förslaget ger som här förut har
framhållits icke några garantier för hyresgästernas kvarbo.enderätt utan
syftar endast till att ge hyresgästerna en ringa flyttningsersättning, örn de under
vissa bestämda förutsättningar berövas sin bostad. Här har man alltså
negligerat ett av hyresgäströrelsens allra viktigaste krav sedan många år tillbaka.
Frågan om optionsrätten har varit ett av de väsentligaste elementen i
hyresgäströrelsens kamp för bättre förhållanden, och för några år sedan gåvo

80,000 hyresgäster genom en opinionsyttring till känna sitt bestämda krav
på att det för uppnående av bättre förhållanden på bostadsmarknaden måste
skapas en optionsrätt till skydd för de fattiga hemmen.

Hyresgästerna och hyresgäströrelsen äro djupt otillfredsställda med det. föreliggande
lagförslaget, även örn detta innehåller en del smärre förbättringar.
Lika litet som tidigare kan man efter lagens antagande tala örn hemskydd här
i landet. Sverige kommer även i fortsättningen att ligga efter en del andra
länder i detta avseende. Vi konstatera inför det förslag som föreligger, att

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

101

Ang. ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, m. ni.

j^stj.?hets^apita.lets monopolställning icke på minsta sätt Ilar rubbats och att
därför utplundringen av hemmen ostört kan fortsätta som hittills.

Jag är. från en stad, där kampen, mot hänsynslösa fastighetsägare har förts
hardade än på någon annan plats i landet. Jag vet av erfarenhet, att i denna
stad, nämligen Göteborg, där man kan tala örn att kåkarna dominera, d. v. s.
att det sämre fastighetsbeståndet dominerar, äro innehavarna av de äldre fastigheterna
de hänsynslösaste, när det gäller att tillskansa sig vinster av de
fattiga människor som mäste bo i deras kåkar. Vi hade på sin tid en stor strid
i stadsdelen Olskroken, som väckte ett uppseende utan like i hela landet och
som fördes i de mest förbittrade former. Det var en kamp från de fattiga hyresgästernas
sida mot. hänsynslösa fastighetsägare, som icke ville gå med på
att tillgodose ens de rimligaste krav pa att det skulle företagas små blygsamma
tekniska förbättringar i fastigheternas utrustning. När man har sådana
exempel och när man levat mitt uppe i striden och sett, hur hänsynslöst fastighetsägarna
behandlat fattiga människor och till och med anlitat »rättvisan»
för att kasta, ut dem på gatan och göra dem hemlösa, så att Göteborgs stad
mäste gripa in för att härbärgera de utkastade familjerna — då man upplevat
detta, då kan man icke godkänna det lagförslag som föreligger. Vi kunna icke
deltaga i lovsångerna över den nya lagens upphovsmän.

år det emellertid tyvärr sa, att man av formella skäl icke kan yrka bifall
till motionen. Det är ganska naturligt, att vi icke äro i stånd att utarbeta
den lagtext som erfordras för att vad vi i vår motion föreslagit skulle kunna
lögås m i det lagförslag, som här föreligger till behandling. Det förhåller sig
även sa med herr Hages .reservation, efter vad som upplysts, att man icke utan
vidare kan yrka bifall till denna reservation i dess helhet. Emellertid är det
en viktig sak som herr Hage fört fram, nämligen ett krav på att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit skall begära en utredning avseende den s. k. optionsrätten^
och under förhoppning, att denna utredning, därest den kommer till
ständ, också, skalig befatta sig med den allra viktigaste frågan, den som är den
väsentligaste beståndsdelen av optionsrätten och som kan medföra, att vi få
en verklig optionsrätt till skydd för hemmen i detta land, under förhoppning
att utredmngen aven skall omfatta denna fråga, vill jag, herr talman, yrka bifall
tilt herr Hages reservation.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Westman: Herr talman''

Jag skall icke lämna någon redogörelse för denna frågas historia. Jag har varit
med om att uppleva den under många år i andra lagutskottet, jag likaväl
som herr Hage, och jag gläder mig åt att herr Hage, som så ivrigt i andra lagutskottet
kämpat för att föra denna fråga framåt, nu i alla fall anser, att det
lagforslag sorn. ligger pa riksdagens bord betecknar ett framsteg och. även om
icke steget tagits ut så långt som herr Hage önskar, dock ett steg i den riktning
som herr Hage anser vara den rätta.

^ Jag skall nöja mig med att i all korthet nu beröra de tre problem, som föregående
talare ha upptagit till debatt. Ett av dem är skäligen obetydligt. Det
ar/ et pr<?b era ?om avhandlas.i 26 § i lagförslaget och som avser hyresvärdens
ratt att draga fram stamledningar genom hyresgästens bostad. Denna fråga
berördes av ordföranden i hyreslagstiftningskommittén, herr Bergquist. För
min.de
angivit i sin motivering måste anses vara skälig. Jag refererar här utskottets
uttalande, därför att utskottet har berört denna sak utförligare, än Kungl
Majit gjort i sin proposition. Utskottet framhåller, litt örn hyresvärden skall
draga Iram ledningar t. ex. för värme, vatten eller avlopp inom fastigheten, så

102

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

får hänföra det efter tillsägelse en månad i förväg, om arbetet icke länder till
avsevärt men och avsevärda olägenheter för hyresgästen. Örn det däremot länder
till verkligt men för hyresgästen, har hyresvärden icke rätt att låta utföra
sådana arbeten, förrän sex månader gått, och då har hyresgästen rätt att uppsäga
kontraktet. Det förefaller vara en skälig avvägning mellan hyresvärdens
och hyresgästens intressen. Man måste betänka, att för en hyresgäst som har
en liten bostad och små barn är det en mycket betänklig sak, om man skall låta
hyresvärden sätta igång sådana störande arbeten med endast en månads

varsel. _ . .

Jag går sedan till 38 §, som ju är en ersättning — ett surrogat, antar jag att
herr Hage anser —• för optionsrätten. Jag ber da att fa framhalta, att kommittén
Ilar, som dess ordförande framhållit, ägnat denna fråga örn optionsrätten
ett mycket noggrant övervägande och därvid funnit, att det vore mycket
svårt att inordna den i våra svenska förhållanden. Man kan icke heller nu sätta
ifråga ett skandinaviskt samarbete på detta område. Såsom herr Bergquist
framhållit, har Danmark antagit en lag om optionsrätt för personer, som bott
tre år i en fastighet, men efter ytterligare tre år finns optionsrätten icke längre.
Då denna lag endast varit i kraft två år, vet man icke, hur den verkar. I
Norge har man ett lagförslag men ännu ingen lag. Under sådana förhållanden
finns det starka skäl för oss att basera vårt ståndpunktstagande på våra inhemska
förhållanden. Herr Hermansson har också framhållit, att det är ur
den synpunkten, som han uppgivit kravet på optionsrätt, och han framhöll särskilt
att 47 § innebar en ståndpunkt, som icke läte förena sig med en optionsrätt
enligt det danska systemet.

Nu är att märka, att denna 38 §, som skyddar hyresgäst mot att drivas bort
från sin lägenhet, sådan den är avfattad i propositionen, ger ett vidsträcktare
skydd åt hyresgästerna, än vad en optionsrättsparagraf skulle ha givit. Man
kan nämligen icke tänka sig att optionsrätt skulle tillerkämnas en hyresgäst som
suttit i sin lägenhet kortare tid än låt oss säga tre år, liksom i Danmark. Det
skydd, som meddelas hyresgästen enligt 38 §, inträder däremot, så fort ett hyreskontrakt
är slutet för sex månader. På denna punkt är förslaget mera omfattande,
än vad kommitténs förslag var. Kommittén hade föreslagit, att skyddet
skulle träda i kraft endast, när en hyresgäst suttit två år i sin lägenhet.
Av personlig erfarenhet vet jag, att denna inskränkning skulle medföra ganska
betydande personliga olägenheter för en hygglig hyresgäst. Jag håller före,
att man kan behöva ha ett skydd redan efter ett år eller låt oss säga redan
efter sex månader. Det föreslagna skyddet gäller vidare för alla lägenheter.
Kommittén hade inskränkt skyddet till att avse bostadslägenheter och vissa
affärslägenheter. Även ur den synpunkten innebär alltså Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag ett vidgat skydd.

Men å andra sidan är det skadestånd, som enligt utskottets förslag skall utgå,
därest hyresvärden på sätt som icke står i överensstämmelse med god sed
avlägsnar en hyresgäst, begränsat i förhållande till kommitténs förslag. Det
är enligt propositionen och lagutskottets förslag begränsat till att hyresgästen
skall ha ersättning för flyttningskostnaderna.

Herr Hermansson har i likhet med kommittén föreslagit ett tillägg som innebär,
att hyresgäst som obehörigen avlägsnas skulle få ersättning för alla
ekonomiska skador som tillfogas honom och, örn han bettei lägenheten i fem år,
även få ersättning för ideella skador. Jag har icke vågat mig på att, följa
kommittén, och jag vågar mig icke heller på att följa herr Hermansson på denna
punkt, därför att det är så oerhört svårt att fastställa, vilken skada som tillfogas
en hyresgäst ur ekonomisk synpunkt utöver flyttningskostnader. Ännu

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

103

Ang. ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

svårare är det naturligtvis att värdera den ideella skada, som kan lia tillfogats
honom.

Jag har mycket funderat på detta problem och försökt finna någon formulering,
som kunde vara till ledning för hyresvärden och hyresgästen, när det gäller
att bestämma skadestånd i den omfattning kommittén föreslagit. Jag har
icke kunnat finna någon, och jag befarar, att en så obestämd och svävande regel
som kommittén framlagt i sitt förslag skulle föranleda mycket delade meningar
mellan hyresvärd och hyresgäst. Örn t. ex. någon som bor i en lägenhet
och betalar en hyra på 400 kronor blir obehörigen avlägsnad och sedan hyr en
ny lägenhet som kostar 500 kronor, ja, då kanske den frågan uppstår: var det
nödvändigt att han ådrog sig denna ökade hyresutgift? Det är en mycket kinkig
sak för en domstol att avgöra. Däremot är det naturligtvis icke så svårt
att bestämma själva flyttningskostnaderna. Jag måste säga, att det är dock en
ganska kraftig varning för en hyresvärd mot att obehörigen avlägsna en hyresgäst,
när han vet, att örn han därvid handlar mot god sed på hyresmarknadens
område, får han betala flyttningskostnaderna. Jag skulle föreställa mig, att
dessa flyttningskostnader för den som flyttar från ett håll till ett annat i en
stad gå till ungefär 10 % av hyran. Den föreslagna bestämmelsen är i alla fall
ett memento för hyresvärden, att han icke skall utsätta sig för en sådan förlust,
och den innebär på samma gång ett skydd för hyresgästen. Med alla de garantier
som 38 § innehåller, med föreskrifter tillika örn kungörelse från hyresvärdens
sida, örn skyldighet för hyresvärden att uppgiva skälen, varför han
säger upp, så att hyresgästen får riktigt ordentligt fastslaget och får möjlighet
att inför domstolen lägga fram, vilka skälen för uppsägningen varit — med
alla dessa garantier tror jag, att denna paragraf innebär ett betydande steg
framåt till hyresgästernas skydd.

Det Ilar slutligen talats örn 47 §, som avser att åstadkomma en jämnare produktion
på bostadsmarknaden av hyreslägenheter. Jag förstår mycket väl, att
ordföranden i hyreslagstiftningskommittén betraktar denna paragraf som en
klut från ett främmande kläde, som tråcklats på den av honom själv tillverkade
dräkten. Det är klart, att man kan göra invändningar mot denna paragraf. Man
har ju ingen erfarenhet av dess verkningar, och man kan då naturligtvis vara
optimist eller pessimist, allt eftersom man känner en böjelse åt det ena eller åt
det andra hållet. Jag vill emellertid framhålla, att det icke bara är, som herr
Hermansson sagt, bland hyresgästerna, som man hyser den tron eller i varje
fall den förhoppningen, att denna paragraf skall leda till att det blir en utjämning
på hyresmarknaden och även billigare produktionskostnader. Jag har talat
med en av de tre stora byggmästarna i Sverige — icke den som är ledamot av
riksdagen utan en annan —• och han sade, att det kunde ändå hända, att denna
bestämmelse i 47 § skulle leda till gynnsammare produktionsförhållanden inom
byggnadsindustrien och därmed också till gynnsammare arbetsförhållanden för
hela den stora kår av arbetare, som är sysselsatt i denna industri. När man således
har förhoppning å ömse sidor, att denna paragraf skall ha en viss verkan,
finns det anledning att låta den träda i tillämpning.

I den reservation, som avgivits av bl. a. herr Holmbäck och som han har
motiverat här i kammaren, har herr Holmbäck framhållit, att i kristider skulle
denna paragraf med den ökade frihet, som den medför för en hyresgäst att lösa
sig från ett hyresavtal, verka så, att krisen skärptes åt det ena oller andra
hållet, så att hyrorna ginge kraftigare antingen uppåt eller nedåt. Jag vill häremot
säga, att denna paragraf endast skall tillämpas i de städer, där Kungl.
Majit sätter den i kraft, och naturligtvis endast under en tid då den lämpligen
kan fungera. Den är icke avsedd för en kristid. Inträder en kristid, får man

104

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen ont nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

tillgripa en lagstiftning av helt annan natur. Denna paragraf är avsedd att utöva
en utjämnande inverkan på bostadsproduktionen under normala tider. Jag
är övertygad att, om den visar sig ha den minsta ogynnsamma verkan under
kristider, kommer den genast att sättas ur kraft.

Det har sagts av herr Bergquist, att det skulle vara olämpligt att ge Kungl.
Maj :t den fullmakt, varom här är fråga. Men det gäller här ingen fullmakt,
som skall utövas i statens intresse, utan en fullmakt, som man skall använda
för ett intresse, som är gemensamt för både den bostadsproducerande och bostadsanvändande
delen av befolkningen. Under sådan förhållanden kan det
såvitt jag förstår inte vara farligt att lämna Kungl. Maj :t möjlighet att göra
detta experiment. Skulle det visa sig, att resultatet inte blir tillfredställande,
har naturligtvis riksdagen en möjlighet att avskaffa denna bestämmelse, igen.
Men så som läget nu är på bostadsproduktionens område har jag för min del
ansett, att det finns övervägande skäl för att upptaga denna paragraf, låt vara,
att den kommer som en utböling i lagtexten.

För min del överskattar jag naturligtvis inte betydelsen av en hyreslagstiftning,
utan jag gläder mig åt att Kungl. Maj :t och riksdagen under den sista
tiden ha vidtagit en hel rad av andra betydelsefulla åtgärder vid sidan ^av lagstiftningen
för att främja bostadsproduktionen i vårt land och bereda vårt folk
bättre bostäder, och jag är övertygad örn att både Kungl. Majit och riksdagen
ha för avsikt att vid sidan av denna lag, som nu antagits av riksdagens första
kammare, fortsätta sina strävanden att med andra medel än lagstiftning bereda
vårt folk gynnsammare bostadsförhållanden, väl vetande, vilken oerhörd betydelse
som hemmen äga för den enskilde.

Herr Holmbäck erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag har med stort intresse avvaktat vad herr statsrådet skulle säga beträffande
den ingående kritik, som riktats mot § 47.

Herr statsrådet har angivit två skäl.

Det ena skälet var, att en framstående byggmästare skulle ha sagt, att det
kan hända att paragrafen kan leda till gynnsammare betingelser för byggnadsindustrien.
Någon ytterligare motivering på den punkten gav inte herr
statsrådet.

Det andra skälet var, att Kungl. Maj :t skulle sätta § 47 i kraft under vissa
förutsättningar och sedan ur kraft under andra förutsättningar, t. ex. örn det
skulle bli en kristid på byggnadsverksamhetens område. Detta av herr statsrådet
angivna skäl visar inte annat än att vår kritik varit riktig, nämligen att
paragrafen kommer att medföra osäkerhet på hyres- och fastighetsmarknaden,
och också, att § 47 kommer att medföra osäkerhet ur en annan synpunkt än
vad vi tidigare ha antagit.

Jag kan för min del inte känna mig övertygad av herr statsrådets bägge
skäl.

Härpå anförde:

Herr Hermansson i Norrköping: Jag är givetvis mycket glad. över att

herr Bergquist inte ville förneka faderskapet till det förslag, som jag framställt
i min reservation, och över det stöd i fråga örn bestämmelserna i § 38,
som han utlovade. Jag hade för övrigt icke väntat något annat.

Herr Bergquist var emellertid missnöjd med en annan paragraf i lagen,
nämligen § 26 i den utformning, som denna har fått i Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag. För min del är jag däremot mycket tillfredsställd med in -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

105

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

ion - i (Forts.)

nehallet i denria^ paragraf, vilket också är ganska lättbegripligt, då Kungl.
Maj :ts förslag pa denna punkt bygger på en reservation, som jag och en annan
kommittéledamot avgav inom hyreslagstiftningskommittén. Jag skall inte
här upprepa vad herr statsrådet nyss anförde till motivering för innehållet i
denna paragraf. Men jag anser mig likväl böra säga att varken reservanterna
inom kommittén eller utskottsmajoriteten vill lägga några hinder i vägen för
behövliga moderniseringsarbeten i äldre hyreshus, utan att vi äro ense örn att
dessa arbeten böra utföras utan onödigt dröjsmål. Men ett bifall till den reservation,
sorn. herr Bergquist rekommenderade, skulle säkerligen inte heller
med en enda timme kunna påskynda införandet av stamledningar i något bostadshus.
En husägare drar nämligen inte in stamledningar i sitt ägandes
hus, därför att det plötsligt faller honom in att göra det. Sådant arbete fordrar
en längre tids förberedelse både i fråga örn arbetets planläggning och finansiering.
I alla de fall, då sådant arbete är av någon större omfattning,
bör det således inte uppstå några svårigheter för hyresvärden att besluta örn
arbetets utförande minst sex månader innan detsamma påbörjas. Ett beslut
i den riktning, som reservanterna härvidlag föreslagit, skulle däremot innebära
att en hyresvärd alltid hade vissa möjligheter att förhindra en hyresgäst
att flytta ifrån en lägenhet för att slippa det säkerligen i många fall mycket
betydande obehag, som kan vara förenat med att bo kvar, medan arbete med
indragning av stamledningar pågår. Det är självfallet, att jag för min del
ansluter mig till det förslag på denna punkt, som jag tidigare biträtt både
inom hyreslagstiftningskommittén och nu senast vid ärendets behandling inom
utskottet.

Beträffande det långa anförande, som herr Senander höll — ett anförande
av sådant innehåll att även jag åtminstone till en del skulle kunna instämma
i de synpunkter, han framförde — vill jag endast säga, att herr Senander
tydligen bortsett från det förhållandet, att hyreslagen har den begränsade
uppgiften att reglera rättsförhållandena mellan hyresvärdar och hyresgäster
och således inte gärna kan innehålla några bestämmelser i avsikt att direkt
stimulera byggnadsproduktionen. Jag fattade nämligen herr Senanders yttrande
så, att han ville rikta en anmärkning mot utskottet för att detta förbisett
behovet av att vidtaga nödvändiga eller önskvärda åtgärder för byggnadsproduktionens
befrämjande. De flesta av oss torde vara ense örn, att byggandet
av nya bostäder är en synnerligen viktig samhällsangelägenhet. Denna
bostadsproduktion kan dock inte gärna befrämjas genom en lag örn hyra, vilken
ju har en helt annan uppgift. Frågan om befrämjandet av byggnadsproduktionen
måste lösas i ett annat sammanhang och med andra medel än vad
en hyreslag utgör.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord med anledning
av statsrådet Westmans yttrande. Han tog fasta på att jag för min del
hade erkänt, att det föreliggande förslaget innebär vissa framsteg ur hyresgästernas
synpunkter i olika avseenden. Detta uttalande står jag alltjämt för.
Det finns, vissa bestämmelser, som bli till fördel för hyresgästerna.

Jag måste däremot taga bestämt avstånd från vad herr statsrådet Westman
yttrade rörande § 38, d. v. s. örn optionsrätten. Jag fattade statsrådets
yttrande så, att han menade, att vad som föreslås i § 38 skulle utgöra ett bättre
skydd än man får genom ett bifall till herr Hermanssons reservation och ett
bättre skydd än vad till exempel den danska hyreslagstiftningen erbjuder.
Detta kan jag absolut inte vara med på, och jag tror att mycket få hyresgäster
kunna tillägna sig den uppfattningen.

106

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

Jag skall belysa detta med ett exempel. Låt oss tänka oss en arbetare, som
har ett rum och kök; han befinner sig i små omständigheter och har endast
lågt sig till med de allra enklaste och nödvändigaste möbler. Örn den mannen
blir uppsagd under förutsättningar, som strida mot vad som kan anses skäligt,
skall han enligt utskottets formulering erhålla gottgörelse för de kostnader,
som äro förenade med flyttningen från lägenheten. Ja, en man i hans ställning
har kanske en säng och några stolar och litet småsaker i övrigt, och flyttningskostnaden
för detta torde icke belöpa sig till mera än 20 till 30 kronor.
Han kan möjligen med en pressad lagtolkning få ersättning, örn han t. ex. behöver
skaffa sig nya gardiner och gardinkäppar på grund av att fönstren äro
större eller mindre i den nya bostaden. Det blir en så oerhört ringa kostnad,
som husägaren behöver betala, att det inte på något sätt kan verka avskräckande
för honom, när han skall avgöra örn han skall uppsäga denne man. Då
måste man väl ändå säga, att den avfattning, som paragrafen fått enligt herr
Hermanssons reservation, är att föredraga, ty i den talas det ju örn ersättning
för skada, som genom flyttningen åsamkats hyresgästen.

Den danska lagstiftningen är konstruerad på ett helt annat sätt, men såväl
denna som herr Hermanssons reservation måste anses erbjuda så^pass mycket
bättre skydd för hyresgästerna, att man inte kan tala örn dem på samma ^dag
som den nu föreslagna bestämmelsen i § 38 i hyreslagen, som inte är något
skydd alls.

Jag måste vidhålla denna min uppfattning och jag vill vidare säga, att när
nu ordföranden i hyreslagstiftningskommittén har givit sin auktorisation åt
den hermanssonska reservationen, tycker jag att vi borde kunna få majoritet
i kammaren för denna reservation. Det är alltid ett framsteg när det gäller
utvidgande av optionsrätten. Första kammaren har väl redan fattat beslut örn
bifall till propositionen, men örn reservationen bifalles i denna kammare, skola
vi nog klara upp saken sammanjämkningsvis i andra lagutskottet, skulle jag
tro, på det sättet, att denna optionsrätt blir någon smula bättre än vad som
föreslås i den kungl, propositionen.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill som replik till herr Hermansson

säga, att det inte är jag som missuppfattat syftet med lagen, utan det är herr
Hermansson, som missuppfattat mitt anförande.

I polemik mot ett yttrande av utskottet, att en mera skärpt lagstiftning än
den nu föreslagna skulle medföra en minskad bostadsproduktion, anförde jag,
att stat och kommun i sådant fall ha möjligheter att genom sina insatser motverka
sådana följder av skärpta lagbestämmelser. Något annat har jag inte
sagt. Hyreslagstiftningen är självfallet en sak, som ligger helt vid sidan av
spörsmålet örn byggande av bostäder genom statens eller kommunens försorg,
men som jag nyss framhöll berörde jag frågan för att bemöta utskottets. uttalande
rörande de eventuella följderna av en mera skärpt hyreslagstiftning.

Herr Bergquist: Herr talman! Jag skall inte ingå i någon längre polemik
med justitieministern angående rätten för hyresvärden att draga stamledningar
genom lägenheterna, när han så önskar. Jag har uppmärksammat de synpunkter,
som utskottet anfört i den motivering, som utskottet avgivit för
Kungl. Maj:ts eget förslag. Vad jag mest är rädd för i detta avseende är
att man skapar oklarhet på området. Här skall enligt Kungl. Maj :ts mening
hyresvärden i vissa fall lia rätt att efter kortare tids varsel draga ledningar
genom en lägenhet, men örn det är till allvarligare men för hyresgästen far
hyresvärden inte göra det utan längre tids varsel. Det är klart att det kan

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

107

Ang. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

bli och ofta kommer att bli delade meningar mellan hyresvärd och hyresgäst,
huruvida framdragandet av stamledningar genom lägenheten medför något
större men för hyresgästen eller icke, och då kan en sådan här bestämmelse
leda till tvistigheter och stridigheter mellan parterna. Ett av de stora syftemålen
med reformförslaget på hyreslagstiftningens område är ju, att man vill
försöka skapa så klara bestämmelser som möjligt för att därigenom kunna
undvika strider på hyresmarknaden. Och det är i det avseendet som jag anser
att hyreslagstiftningskommitténs förslag har företräde framför Kungl.
Maj :ts förslag på det sättet, att man däri klart och tydligt sade ifrån hur
denna fråga skall lösas. Nu kan det bli en tvistefråga mellan parterna, och
det tycker jag inte är så lyckligt.

Beträffande optionsrätten vill jag erkänna vad herr statsrådet sade, att i
vissa avseenden innebär Kungl. Maj:ts förslag ett större skydd för hyresgästen
än vad hyreslagstiftningskommittén har föreslagit, nämligen särskilt
i det hänseendet, att det kravet inte längre uppställes, att hyresgäst under någon
viss längre tid skall ha bott i lägenheten. Det innebär dock ett ganska
allvarligt försvagande av skyddet för hyresgästen, att han aldrig kan få ersättning
för mer än flyttningskostnaderna. När vi i vårt förslag togo upp
stadgande om skadeståndsrätt för hyresgästen, räknade vi inte så mycket med
att det kommer att utkrävas skadestånd i vissa fall, utan vi räknade huvudsakligen
med en preventiv verkan av denna lagregel, alltså att den omständigheten,
att man i lagen fastslår att hyresvärden är skadeståndsskyldig, skulle
leda till att en hyresvärd komme att tänka sig för mer än en gång, innan han
kör bort en hyresgäst. Med Kungl. Maj :ts förslag, enligt vilket ersättning
inte utgår annat än för flyttningskostnaderna, blir detta problem för fastighetsägaren
endast ett räkneproblem. Hail frågar sig: vad kostar flyttningen?
För ett litet möblemang blir det 20 till 30 kronor. Då tar han risken och kör
bort hyresgästen. Med vårt förslag hade man trots dess oklarhet haft en
mycket starkare press på hyresvärden, att han skulle tänka sig för innan han
körde bort en hyresgäst utan giltig anledning.

Jag förstår så väl, att herr statsrådet varit betänksam att lägga fram ett
förslag, som naturligtvis på grund av sitt syfte måste leda till en viss oklarhet,
därför att man inte riktigt kunnat fastställa, hur skadeståndet skall gå
ut. Men jag anser att Kungl. Majits förslag innebär en väsentlig inskränkning
i det skydd, som vi hade tänkt att hyresgästen skulle kunna få.

Beträffande § 47 vill jag endast säga, att mina betänkligheter mot densamma
kvarstå. De ha inte minskats genom den förklaring, som herr statsrådet
här lämnade, att Kungl. Majit skulle kunna under en viss tid utnyttja sin
fullmakt och sedan upphäva de utfärdade bestämmelserna när det har gått
någon tid. Det kan leda till ökad oro på hyresmarknaden, örn man det ena
året skulle rätta sig efter vad som står i hjueskon Häktet i fråga örn uppsägningstid
och det andra året inte skulle behöva bry sig om det. Örn detta förslag
går igenom, vilket jag misstänker det gör, vill jag endast rikta en vädjan
till herr statsrådet att med allra största försiktighet utnyttja den fullmakt,
som riksdagen kommer att ge herr statsrådet.

Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Westman: Herr talman!

Jag skall börja med vad den siste ärade talaren sade om § 47. Jag sade inte,
att den skulle tillämpas ett år och inio ett annat år. Jag sade att örn kristid
skulle inträda och denna paragraf icke kan fungera på ett tillfredsställande
sätt, kommer den att ersättas med en lagstiftning av en helt annan karaktär
än den som vi i dag besluta.

108

Nr 38.

Onsdagen d.en 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

Beträffande § 38, som innehåller bestämmelser örn skadeståndsrätt för hyresgäst,
förordade den ärade talaren kommitténs förslag och herr Hermanssons
reservation med den förklaringen att paragrafen enligt denna avfattning visserligen
var otydlig, men hade en preventiv verkan. Det är ju mycket bra
med en otydlig preventiv hotelse, så länge man inte behöver sätta den i verket.
Men örn det faller en hyresgäst in att han verkligen skall se efter värdet av
den där hotelsen, så ter sig saken annorlunda. Det är alltid så med sådana
där oklara paragrafer, att de locka till tvister. När tvisten avgöres kanske
inte den part, som har herr Bergquists sympatier på sin sida, också får fördel
av otydligheten i paragrafens formulering.

Herr Bergquist: Herr talman! Jag vill i fråga örn oklarheten i 38 §

bara säga, att denna oklarhet kvarstår i Kungl. Maj :ts förslag i vad det gäller
själva förutsättningarna för skadeståndets utgående. Det är väl emellertid härvidlag
som de största svårigheterna möta. I fråga örn utdömandet av skadeståndsbeloppets
storlek ha vi ju inom domstolarna en viss vana, låt vara att
det vid ärekränkning och dylikt kan vara svårt nog att bestämma beloppets
storlek. Svårigheten i själva rättstillämpningen är som sagt att avgöra, örn
och när själva grunden för skadeståndet är för handen. Denna oklarhet finns
emellertid alltjämt kvar i Kungl. Maj :ts förslag.

Efter härmed slutad överläggning godkände kammaren ifrågavarande lagrum.

2 kap. 38 §, 3 kap. 1 och 2 §§, underrubriken till 1 och 2 §§, 3—6 §§, underrubriken
till 3—6 §§, 7 och 8 §§, underrubriken till 7 och 8 §§, 9—20 §§,
underrubriken till 9—20 §§, 21 och 22 §§, underrubriken till 21 och 22 §§,
23—27 §§, underrubriken till 23—27 §§, 28—31 §§, underrubriken till 28—
31 §§, 32—35 §§, underrubriken till 32—35 §§, 36 och 37 §§ samt underrubriken
till 36 och 37 §§.

Godkändes.

3 kap. 38 § skulle enligt Kungl. Maj :ts, av utskottet tillstyrkta förslag hava
följande lydelse:

38 §.

Varder hyresavtal, som slutits för minst sex månader, av hyresvärden uppsagt
utan att hyresrätten är förverkad och giver hyresgästen inom en vecka
hyresvärden meddelande att han önskar behålla lägenheten, åligger det hyresvärden
att utan dröjsmål uppgiva på vilka villkor kan är villig att förlänga
hyresförhållandet eller ock av vilken orsak han vägrar att medgiva förlängning.
Underlåter hyresvärden det eller uppställer han för hyresförhållandets förlängning
villkor, som är otillbörligt, eller vägrar han att medgiva förlängning av
sådan anledning att hans förfarande måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden,
åge hyresgästen, där han lämnat meddelande som nyss sagts, erhålla
skälig gottgörelse för de kostnader, som äro förenade med flyttningen från lägenheten.
Försummar hyresgästen efter uppsägningen sina skyldigheter, vare
han förlustig denna rätt.

I fråga örn lägenhet, som av hyresgästen brukats för handel, hantverk, industriell
rörelse eller annan förvärvsverksamhet, vare denne i fall och under villkor
som i första stycket sägs tillika berättigad att, där efter hans avflyttning hyresvärden
eller annan i lägenheten utövad förvärvsverksamhet av samma eller lik -

Onädagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

109

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

nantie art, av hyresvärden erhålla skälig ersättning för den ökning av lägenhetens
värde på hyresmarknaden som verksamheten må hava medfört.

Hade hyresgästen övertagit av föregående hyresgäst bedriven verksamhet,
skall vid tillämpning av vad i andra stycket är stadgat skälig hänsyn tagas
jämväl till den ökning av lägenhetens värde på hyresmarknaden som den föregående
hyresgästen må hava åstadkommit.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Hermansson i Norrköping
med instämmande av herr Hage hemställt, att 3 kap. 38 § i förslaget måtte erhålla
följande lydelse:

38 §.

Varder hyresavtal, som slutits för minst sex månader, av hyresvärden uppsagt
utan att hyresrätten är förverkad och giver hyresgästen inom en vecka
hyresvärden meddelande att han önskar behålla lägenheten, åligger det hyresvården
att utan dröjsmål uppgiva på vilka villkor han är villig att förlänga
hyresförhållandet eller ock av vilken orsak han vägrar att medgiva förlängning.
Underlåter hyresvärden det eller uppställer han för hyresförhållandets förlängning
villkor, som är otillbörligt, eller vägrar han att medgiva förlängning
av sådan anledning att hans förfarande måste anses strida mot god sed i hyresförhall
an deri, äge hyresgästen, där han lämnat meddelande som nyss sagts, erhålla
ersättning för skada, som genom flyttningen åsamkats honom. Försummar
hyresgästen efter uppsägningen sina skyldigheter, vare han förlustig denna
rätt.

Vid bedömandet örn och i vad man skada uppstått skall, där hyresförhållandet
varat minst fem ar, hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse.

I fråga —- -— — hava medfört.

Hade hyresgästen---hava åstadkommit.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Hermansson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Hage instämde häruti.

Herr Gardell: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av paragrafen enligt utskottets förslag dels
ock pa godkännande av berörda stadgande i den lydelse, som föreslagits i den
av herr Hermansson i Norrköping med instämmande av herr Hage därom
avgivna reservationen; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hermansson i Norrköping
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 kap. 38 § i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ilo

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. ro.

Äng. ändring i vissa delar av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

Vinner nej, har kammaren godkänt berörda stadgande i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Hermansson i Norrköping med instämmande av herr
Hage därom avgivna reservationen.

3 kap. 39 och 40 §§, underrubriken till 38—40 §§, 41 och 42 §§, underrubriken
till 41 och 42 §§ samt 43—46 §§.

Godkändes.

Härefter föredrogs 3 kap. 47 §, som enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag skulle hava följande lydelse:

47 §.

Konungen äger förordna, att inom ort, där flyttningar till och från lägenheter,
som uthyras allenast till hostad, årligen förekomma till betydande antal
och huvudsakligen äga rum den 1 oktober, hyresavtal örn sådana lägenheter
må, utan hinder av vad avtalet innehåller örn tidpunkten för avtalets
upphörande, uppsägas till den 1 april, såframt ej därigenom den avtalade
hyrestiden förkortas med mer än sex månader eller den sammanlagda tid,
hyresgästen sistnämnda dag innehaft lägenheten, kommer att understiga
ett år.

Förbehåll, varigenom för uppsägning, som avses i första stycket, föreskrives
längre uppsägningstid än eljest eller stadgas särskild påföljd av uppsägningen,
vare utan verkan.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Linnér och Holmbäck
yrkat avslag på 47 §.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Holmbäck: Herr talman! Med stöd av den motivering, som jag redan
tidigare anfört, yrkar jag avslag på denna paragraf.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av paragrafen i utskottets förslag dels ock
på avslag å utskottets förslag i denna del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Holmbäck
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 3 kap. 47 § i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets förslag i denna del.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

lil

Äng. ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

(Forts.)

Övriga delar av ovan behandlade lagförslag, förslaget till lag örn ändrad
lydelse av 14 § lag sökning slag en samt förslaget till lag örn medling i hyrestvister.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen
fattade beslut.

Punkten 2).

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Hage under punkt B) hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn en fortsatt
utredning rörande frågan örn åstadkommande av en optionsrätt för hyresgäst,
varvid matte övervägas örn nämnda rätt borde utformas efter förebild
från de stadganden, som framförts inom norsk och dansk lagstiftning, samt
under hänsynstagande tillden reservation som inom 1936 års hyreslagstiftningskommitté
i denna fråga framlagts av herrar Hermansson och Larsson.

Sedan utskottets hemställan i punkten 2) föredragits, yttrade

, Herr Hage: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan med

tillägg av det yrkande, som göres under punkt B) i min reservation örn utredning
rörande optionsrätten.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i punkten 2) dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes av ett
bifall till punkten B) i den av herr Hage avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet med utskottets hemställan
i förevarande punkt.

§ 8.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr andre vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta
att å föredragningslistan för nästa sammanträde bland två gånger bordlagda
ärenden först uppföra statsutskottets utlåtanden nr 247—256 och därefter övriga
ärenden i den ordning, i vilken de finnas upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk avlöningsförstärkning
och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlöningsanslag
under riksstatens fjärde huvudtitel;

112

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1989/40 m. m.;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring
i vissa delar äv militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167);

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 (nr
542); och

nr 69, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring
i vissa delar av tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk och familjepensionsreglementet
för riksdagens verk; samt

budgetdeputerades memorial nr 2, angående arvode åt deputerades sekreterare.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
m. m. vid navigationsskolorna;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939—40, i vad propositionen avser anslag till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av vissa fastigheter i kvarteret Jericho i Stockholm samt
uppförande av en ny radiostation å västkusten; och

nr 366, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående exploatering av
Johanneshov och Kvarnängen m. fl. markområden i Stockholm.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Osberg under 3 dagar fr. o. m. den 8 juni,

» Jansson i Falun » 3 » » » 8 » och

» Gezelius > 3 » » » 8 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.42 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392490