1939. Andra kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1939:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 30 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, bevillningsutskottets
betänkanden nr 34-—36, sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts
utlåtanden nr 2 och 3, andra lagutskottets utlåtanden nr 33—
35, jordbruksutskottets utlåtanden nr 75-—82 samt andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7.

§2.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Anderson i Norrköping, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren matte besluta, att två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista skola uppföras i följande ordning, nämligen
först sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtanden nr 2 och 3, därefter
jordbruksutskottets utlåtanden nr 71—82, därefter statsutskottets''utlåtanden
nr 204, 205 och 207—212, därefter andra lagutskottets utlåtande nr 35,
därefter bevillningsutskottets betänkanden nr 32 och 33, därefter andra lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 32, därefter kostitutionsutskottets utlåtande
nr 18, därefter andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, därefter
bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36 och slutligen andra lagutskottets
utlåtanden nr 33 och 34.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

. nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
enskilda vägar jämte motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av vissa fastigheter i kvarteret Jericho i Stockholm samt
uppförande av en ny radiostation å västkusten;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering av
Johanneshov och Kvarnängen m. fl. markområden i Stockholm m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn anslag till låneunderstöd
för vissa regummeringsföretag;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 34. i

Nr 34.

Tisdagen den 30 maj 1939.

nr 218, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40;
nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1939/40;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
skolhusbyggnad i Tännäs skoldistrikt;

nr 221, i anledning av väckta motioner angående främjande av undervisningen
per korrespondens m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna;

nr 223, i fråga om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m.;
nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig krigsförsäkring;
„

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till statlig lagerhållning; . o .

nr 226, i anledning av väckt motion om flyttningsersättning åt fanjunkaren
E. C. A. Johnsson; _ .

nr 227, i anledning av väckt motion angående maskinisten vid Göta artilleriregemente
Hj. Winqvists löneklassplacering;

nr 228* i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Västra Sverige m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 229, i -anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag till
Högsta domstolen m. m.: Avlöningar till befattningshavare vid nedre justitierevisionen
m. m.;

sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 225, såvitt angar förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561) samt till förordning örn ändring i vissa delar av
vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562), dels ock en inom riksdagen
väckt motion, i vad avser nämnda författningsförslag;

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 225, såvitt angår förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt, dels ock en inom riksdagen väckt motion,
i vad avser nämnda författningsförslag; och

nr 6 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn upphävande
av 1 § andra stycket lagen den 7 juni 1934 (nr 247) örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av
vissa befattningshavare vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall m. m.; och
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förfogande
över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden (valutalag);
första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet väckta

motioner; _ . . ,

nr 34, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn skyldighet
för advokater m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,
som uppkommit i deras rörelse; och _

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn villkorlig dom, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

Tisdagen den 30 maj 1939.

Nr 34.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning ay dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; och.

nr 37, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen den
17 juni 1938 örn semester.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 316, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 6.

Hagberg i Lulea avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 513, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner, nr 305, med förslag till
beräkning av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret 1939/40 m. m. och,
nr 309, med ändrat förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
a spritdrycker.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

herr Magnusson i Tumhult under 2 dagar fr. o. m. den 31 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Svar pä
fråga.

Onsdagen den 31 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 24 och den 26 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som anförde:
Herr talman! Herr Bagge har frågat mig örn anledningen till att förslaget till
ändrad lagstiftning örn spioneri m. m., »sorn avsåge ett behov av den art att ett
uppskov kunde lända riket till men», ännu icke förelagts årets riksdag. Som
bekant har inom justitiedepartementet upptagits frågan örn ändrad lagstiftning
rörande spioneri samt örn utvidgning av tvångsmedelslagstiftningen. _ Det gäller
härvid att utforma bestämmelser, som mera än de nuvarande giva myndigheterna
tillfälle att uppdaga och straffa spioner, medan samtidigt iakttages,
att gränserna för myndigheternas verksamhet i sådant syfte uppdragas
på det sätt, att den laglydiga allmänheten skyddas i den säkerhet mot godtyckligt
intrång i privatlivet, som med rätta skattas högt av vårt folk.

Det har varit naturligt att i denna ömtåliga lagstiftningsfråga olika meningar
kommit till uttryck bland hörda myndigheter och i den offentliga diskussionen.
I departementet utarbetades ett förslag under hänsynstagande till de
beaktansvärda synpunkter, vilka framförts, och det remitterades till lagrådet.
I sitt yttrande den 17 maj förordade lagrådet skärpning och omformulering av
det remitterade förslagets bestämmelse örn spioneri. Att taga ställning till lagrådets
synpunkter har krävt en kortare tids överläggning.

Uteslutande av hänsyn till önskvärdheten att icke ytterligare öka riksdagens
arbetsbörda vid en så sen tidpunkt har regeringen besluta att icke framlägga
proposition i ämnet för den nu samlade riksdagen.

Ärendet är emellertid så förberett, att proposition kan framläggas omedelbart
vid nästa riksdags sammanträdande. Lagen kan, örn den antages, genast
träda i kraft.

Härefter yttrande:

Herr Bagge: Herr talman! Justitieministern hänvisade uteslutande till

önskvärdheten av att icke fördröja riksdagens arbete. Hänsyn härtill skulle
vara den enda anledningen till, att propositionen i ärendet icke framlagts. Jag
ber att få framhålla, att denna proposition är av samma natur som propositionerna
rörande beredskapslagar av olika slag, mot vilkas försenade framläggande
ingen har gjort några invändningar. Det gäller här i själva verket i
högsta grad en beredskapslagstiftning, icke minst i det totala krigets dagar.
Och det är en beredskapslagstiftning, som det till yttermera visso är ännu viktigare
än andra att få till stånd så tidigt som möjligt, eftersom den verksamhet,
mot vilken den riktar sig, icke dröjer, till dess att kriget brutit ut ute i

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Svar på fråga. (Forts.)

världen, utan pågår för närvarande med full fart, för att sedermera vid kritiska
tillfällen visa sina ödesdigra verkningar. Älof denna verksamhet är vårt
land för närvarande praktiskt taget värnlöst. För att karakterisera vad det
är fråga om kan jag citera en artikel i tidningen Social-Demokraten av den 21
april i år, i vilken jag helt och hållet kan instämma. Det heter där bland annat:
»Ingen betvivlar att icke i vårt land bedrives ett omfattande spionage,
riktat dels emot Sverige men också emot andra nationer, och det på ett sätt,
som ej är förenligt med vår neutralitet.» Tidningen lämnar därefter en hel del
drastiska exempel på hur de svenska myndigheterna ha stått maktlösa mot
denna trafik och på hur spionerna ha haft fritt fält i vårt land. Social-Demokraten
fortsätter: »Det säger sig självt att örn kriget släppes löst inom våra
gränser, alla åtgärder som äro nödvändiga för att skydda Sveriges vitala intressen
måste vidtagas, trots att de medföra en avsevärd beskärning av den

enskilde medborgarens privilegier.--Men om denna skyddsåtgärd först då

vidtages, kan den komma för sent för att verksamt bidraga till förhindrande
av att kännedomen örn våra medel för tryggandet av vår säkerhet kommer i
orätta händer.» Jag tror att detta är alldeles riktigt. Här är det verkligen
fara i dröjsmål på grund av den verksamhet, som bedrives här i landet och som
bland annat har till syfte att bygga upp nät av spionage och spioner, som
kunna träda i verksamhet på ett sätt, som i stor utsträckning kan fördärva våra
försvarsmöjligheter. Jag vill också påpeka, att man i andra länder, med
helt andra skyddsmedel än vi ha mot spionage, på sista tiden kraftigt skärpt
lagstiftningen mot spioneri. Jag skall bara erinra om den nyligen skedda
skärpningen av den danska lagstiftningen och den tidigare åstadkomna skärpningen
av den schweiziska lagstiftningen. Att en skärpning av spionerilagstiftningen
är av behovet påkallad, har framhållits av de myndigheter, som
yttrat sig i detta ärende. Faktiskt ha alla myndigheter varit eniga örn att åtgärder
böra vidtagas så fort som möjligt. Lagrådet har ju tillstyrkt detta,
och processlagberedningen, som visserligen framställt vissa allmänna invändningar,
har ansett det vara av vikt, att förslag i ärendet framlägges omedelbart,
och därför föreslagit antagande av en provisorisk lagstiftning. Tillförordnade
kriminalpolisintendenten i Stockholm har framhållit, att de erfarenheter,
som Stockholms kriminalpolis haft rörande förekomsten av utländsk
kunskapareverksamhet, utvisade såväl att dylik verksamhet förekommer i betydande
omfattning härj landet som ock, att den numera uppträder i former,
vilka icke kunna bliva föremål för bestraffning enligt för närvarande gällande
straffbestämmelser. Chefen för försvarsstaben framhöll, att det med hänsyn
till rikets säkerhet överhuvud taget förelåge ett stort behov av att medel skapades,
vilka vore ägnade att på ett effektivt sätt hindra främmande agentverksamhet
i riket. Förhållandena syntes enligt honom giva vid handen, att en
snar revidering i skärpande riktning av gällande lagstiftning på området vore
starkt påkallad. Processlagberedningen talar örn »de behov, som i nuvarande
läge framträtt med särskild styrka och därför påkallade ett skyndsamt ingripande».
I det förslag till proposition, som remitterats till lagrådet, har ju departementschefen
också understrukit detta. Departementschefen har därför
förordat antagande av en provisorisk lagstiftning, som skulle upphöra att gälla
automatiskt, jag tror det var den 1 april nästa år. Allt detta visar ju, att
vi här stå inför något, som alla anse vara av den allra största vikt för landets
trygghet. Icke minst viktigt är att åtgärder vidtagas så fort som möjligt.

Jag kan icke annat än förvåna mig över den behandling, som förslaget har
fått, speciellt när jag tänker på det förslag, mot vars framläggande jag riktat
mig, nämligen förslaget med ändrade bestämmelser om resningsförfarandet.
Vad man än har för mening örn lämpligheten av att framlägga sistnämn -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

da förslag, så kail väl ingen påstå, att frågan om ändrade bestämmelser angående
resning är av samma brådskande beskaffenhet som nu förevarande fråga.
Lagförslaget om resningsförfarandet har i lagrådet fått behandlas före förslaget
örn ny spionerilagstiftning. För min del anser jag en effektiv spionerilagstiftning
utgöra en så viktig del av Sveriges försvarsberedskap, att riksdagen
får taga konsekvenserna av justitieministerns handlingssätt och hellre låta
detta fördröja riksdagens avslutande än vänta med genomförandet av en ny
spionerilagstiftning till nästa års riksdag. Skulle så vara, att man av andra
anledningar bleve tvungen att uppskjuta tidpunkten för riksdagens avslutande
eller nödgas inkalla en urtima riksdag, vill jag i varje fall uttrycka den bestämda
förhoppningen, att detta lagförslag kommer att då framläggas.

Herr Bergguist: Herr talman! Jag kan icke underlåta att uttrycka mitt

beklagande av att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet icke
funnit tiden tillåta att framlägga det bebådade förslaget örn ändrad spionerilagstiftning.
På många håll bland landets polismyndigheter och även bland
andra myndigheter råder allvarlig oro över att nuvarande lagstiftning icke
bereder tillräckliga möjligheter att uppdaga och beivra företeelser, som ingalunda
äro till gagn för landet utan tvärtom allvarligt kunna skada det. Den
rådande internationella situationen har även på detta område försatt oss i ett
läge, som den nuvarande lagstiftningen icke har förutsett och som kräver
vidtagande av särskilda åtgärder. En ändring av spionerilagstiftningen skulle
få samma karaktär som andra lagstiftningsåtgärder, vilka vidtagas i syfte
att öka landets beredskap. Enligt min mening skulle riksdagen icke kunnat
rikta någon befogad anmärkning mot Kungl. Maj :t, även örn ett lagförslag i
ämnet kommit mycket sent, och jag är övertygad örn att det utskott, som
skulle fått att behandla ett sådant lagförslag, med hänsyn till ärendets brådskande
natur icke skulle ha undandragit sig en saklig prövning därav, även
örn förslaget hade kommit i riksdagens elfte timme.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Situationen

är ju ganska egendomlig. Här har regeringen vid olika tillfällen mottagit
klander för att riksdagen har belastats med propositioner så sent, ett klander
som, det skall jag gärna medgiva, på vissa punkter varit berättigat. Nu
klandras vi för att vi icke framlagt ännu flera propositioner för riksdagen.

Man kan ju, som redan har skett, motivera detta med att här gäller det en
särskild beredskapslagstiftning, och utav justitieministerns anförande framgår
ju, att även regeringen anser, att en skärpning av bestämmelserna på
detta område är motiverad. Man bör emellertid icke betrakta saken så som
örn vi, därest denna lagstiftning icke kommer till stånd, stå alldeles handfallna
gentemot den verksamhet, som man här vill stävja. Jag skulle tro,
att skärpningen av straffbestämmelserna mot spioneri är av mindre betydelse
i detta sammanhang och att det är bestämmelserna örn myndigheternas rättighet
att ingripa för att undersöka förhållandena, som man sätter större värde
på. Vi äro ju heller icke där alldeles stängda under nu gällande lagstiftning.
Kungl. Maj :t har befogenhet att giva myndigheter möjlighet att undersöka
brev och kontrollera telefonsamtal, och jag skulle tro, att, om förhållandena
visa sig motivera detta, så kommer också regeringen att bliva mindre restriktiv,
än den hittills hav varit i detta avseende. Örn man anlitar den utvägen,
så kan man mycket väl i stor utsträckning vinna det man skulle vinna med
den nya lagstiftningen. Jag har därför icke kunnat anse, att den var så
trängande nödvändig att efter den belastning, riksdagen redan fått vidkännas

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Svar på fråga. (Forts.)

och det klander, som riktats mot regeringen, det skulle vara motiverat, att
regeringen framlagt propositionen.

Det har av herr Bagge till mig under hand framställts förfrågan, vad regeringen
hade för avsikter i detta avseende, och herr Bagge visste, innan
herr Bagge framställde sin fråga till justitieministern, att regeringen icke
hade för avsikt att framlägga förslaget till årets riksdag. Emellertid tog
jag herr Bagges fråga till utgångspunkt för en sondering för att utröna, örn
det fanns en allmän önskan, att förslag i ärendet skulle framläggas, och jag
fick närmast det intrycket, att en sådan allmän önskan icke förelåg i riksdagen.

Jag vill ännu en gång understryka, att vi, ehuru detta förslag icke framlagts,
ej sakna möjligheter att åtkomma den verksamhet, som förslaget avser
att åtkomma. Jag måste här förklara, att sedan nu ytterligare tid har gått,
så anser jag icke någon anledning föreligga att ändra det ståndpunktstagande,
regeringen fattat i fråga örn uppskov med förslagets framläggande.

Herr Bagge: Herr talman! Med anledning av vad statsministern här har
yttrat örn att vi icke skulle stå alldeles handfallna ifråga om skyddet mot
spionage, så vill jag bara framställa ett par erinringar om hur det verkligen
förhåller sig för närvarande. En främling, som bedriver spionage här i landet,
kan icke för närvarande straffas. Det enda han riskerar är att bli utvisad,
d. v. s. att få resa hem på svenska statens bekostnad. Fältet ligger därför
fritt för främlingar, som här bedriva spioneriverksamhet. Vidare saknas bestämmelser
örn straff för spionage rörande andra än rent militära saker. Vi
veta att i det totala krigets dagar är det även andra ting, som äro minst lika
viktiga. Slutligen finns det icke några bestämmelser örn straff för spionage,
som från ett annat främmande lands sida bedrives mot ett tredje land. Icke
heller finns det möjlighet att annat än slumpvis använda tvångsmedel i form
av övervakning av post och telefonsamtal till misstänkta personer. För polisen
finns ingen möjlighet att på ett systematiskt sätt övervaka folk, som
misstänkes för spioneri här i landet. Jag måste därför vidhålla den uppfattning,
som uttrycktes i den artikel i Social-Demokraten, som jag citerade,
nämligen att landet f. n. ligger skäligen värnlöst mot spionage.

Vidare sade statsministern, att jag genom förfrågan hos honom visste, att
regeringen icke var hågad att lägga fram denna proposition. Det är mycket
riktigt, men vad jag frågade örn, det var vad detta kunde bero på. Vad statsministern
fått för uppgifter angående en allmän önskan i riksdagen, det vet
jag icke. Jag har emellertid icke velat utsätta mig för att på grund av den
kritik, som jag tidigare riktat mot en helt annan sak, helt oskyldig få ansvaret
för att förslaget till spionerilagstiftning ej framlagts. Vi ha också
kunnat konstatera, att man på folkpartihåll inom första lagutskottet hyser
en liknande uppfattning som den, jag gjort mig till tolk för. Herr statsminister!
Jag finner icke alls situationen egendomlig. Den framstår tvärtom som fullt
klar, om man beaktar skillnaden mellan å ena sidan beredskapslagstiftning
och å andra sidan sådan lagstiftning som den angående resningsförfarandet.
Min ställning är fullkomligt klar, men regeringens ställning är onekligen
egendomlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som nu på begäran
erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Herr Tengström har till mig framställt

Svar på
fråga.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Ang. prisreglerande

åtgärder på
jordbrukets
område m. m,

Svar på fråga. (Forts.)

följande fråga: »Ämnar regeringen för nästa års riksdag framlägga förslag
rörande förhandlingsrätt för kommnnala tjänstemän?»

Den av herr Tengström framställda frågan ber jag att få besvara med ja.

Härpå anförde

Herr Tengström: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för detta korta, innehållsrika och löftesgivande svar.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Hagbergs i Luleå
m. fl. på bordet liggande motion nr 513.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
206 och 213—229, sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtanden
nr 4—6, bankoutskottets utlåtanden nr 56 och 57, första lagutskottets utlåtanden
nr 33—35 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 36 och 37.

§ 6.

Föredrogs sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande, nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner med mera.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott hänskjutits
dels Kungl. Maj:ts den 24 mars 1939 dagtecknade, till jordbruksutskottet
hänvisade proposition, nr 230, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner, dels Kungl. Maj:ts den 24 mars
1939 dagtecknade, till bevillningsutskottet hänvisade proposition, nr 231, med
förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts
befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935
(nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock vissa av det sammansatta utskottet i dess utlåtande
angivna, under motionstiden vid riksdagens början väckta till utskotten överlämnade
motioner i ämnen, som berördes av propositionerna eller avhandlade
därmed närstående spörsmål.

I motionen I: 332 av herr Näslund m. fl., likalydande med II: 483 av herr
Sandberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 230 måtte besluta, bl. a.,

att bidrag till anläggande eller ombyggnad av andelsmejerier i lappmarken
och därmed jämförliga trakter av landet finge utgå med 40 procent av anläggningskostnaden,
Kungl. Maj:t dock obetaget att därest vederbörande hushållningssällskap
på grund av särskilda förhållanden funne sig böra tillstyrka
högre bidrag än 40 procent besluta i enlighet därmed, och

att kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 650) angående statsbidrag för sändningar
av vissa fodermedel till Västerbottens eller Norrbottens län måtte
ändras i enlighet med vad i dessa motioner angivits.

I motionen II: 490 av herr Hagberg i Luleå hade hemställts, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 230 för sin del måtte besluta, att

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
mjölkproducent, som levererade avgiftspliktig mjölk, högst 1,200 kg. per måna^,
i restitution skulle erhålla den mjölkskatt, som utbetalts för 250 kg.
mjölk, samt att mjölkproducent som levererade högst 1,000 kg. avgiftspliktig
mjölk per månad i restitution skulle erhålla den mjölkskatt, som utbetalts för
450 kg. mjölk.

I motionen 11:491 av herr Hagberg i Luleå, hade hemställts, att jordbrukare
med högst 2,000 kronors taxerad årsinkomst vid inköp av högst 900 kg.
kraftfoder, oljekakor, majs eller hönsfodermjöl skulle erhålla en rabatt av 7
kronor per deciton samt att jordbrukare med högst 1,700 kronors taxerad årsinkomst
skulle erhålla en rabatt av 7 kronor per deciton vid inköp av högst

1,200 kilogram kraftfoder.

I motionen II: 492 av herr Hagberg i Luleå, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att förutom tidigare anslag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk anslå ytterligare 2 miljoner
kronor till stöd åt det norrländska jordbruket.

I motionen 11:493 av herr Hagberg i Luleå, hade hemställts, att riksdagen
måtte till utsädeshjälp — särskilt sättpotatis — åt norrländska småjordbrukare
anvisa en miljon kronor.

Utskottet hemställde,

Ä) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 230,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni 1933 (nr
391) angående mjölkavgift;

2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr
279) angående slaktdjursavgift;

3) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 14 juni
1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

4) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete,

dels ock

1) medgiva, att Kungl. Maj:t finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 30 juni 1940 av införseln till riket av mjölk och mejeriprodukter
samt kasern i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer;

2) medgiva, att Kungl. Maj:t finge, örn så befunnes nödigt för stödjande av
priset å smör, vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den 30 juni
1940 av införseln till riket av margarin, konstister och fettemulsion samt av
råvaror för margarinindustrien och ämnen, varav dessa framställdes, i enlighet
med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer;

3) medgiva, att Kungl. Maj :t finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 30 juni 1940 av införseln till riket av slaktdjur samt
kött och fläsk i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna
riktlinjer;

4) medgiva, att Kungl. Majit finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 30 juni 1940 av införseln till riket av ägg m. m. i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande bestämmelser;

5) medgiva, att Kungl. Maj:t finge vidtaga åtgärder för reglering för
tiden till och med den 31 augusti 1940 av införseln till riket av malt i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna
riktlinjer;

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

6) medgiva, att Kungl. Maj:t finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 31 augusti 1940 i huvudsaklig överensstämmelse med
nu gällande bestämmelser av införseln till riket av vete och råg samt därav
framställda produkter;

7) medgiva, att Kungl. Majit finge, då särskilda skäl därtill föranledde,
för tiden till och med den 31 augusti 1940 bestämma, att restitution av tull
enligt 4 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
(kvarnindustrirestitution) ej finge åtnjutas eller finge åtnjutas allenast i
mindre omfattning än i nämnda paragraf sägs;

8) bemyndiga Kungl. Majit att träffa avtal med svenska spannmålsaktiebolaget
för tiden från och med den 1 september 1939 till och med den 31 augusti
1940 i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna grunder;

9) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut av Kungl.
Majit i mån av behov tillhandahålla svenska spannmålsaktiebolaget svenska
statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida,, till ett
nominellt belopp av 25,000,000 kronor för att av bolaget pantförskrivas såsom
säkerhet för lån i riksbanken;

10) godkänna i § 10 av avtal den 26 augusti 1938 mellan statens potatismjölsnämnd
och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. av nämnden
gjord utfästelse;

11) besluta, att av de avgifter för täckande av förluster å spannmålsregleringen,
vilka efter avdrag av restitutioner inflöte under budgetåret 1939/
40, skulle till fonden för mötande av sådana förluster överföras det belopp,
som överstege 2,000,000 kronor;

12) anvisa för budgetåret 1939/40:

a) till Beredskapslagring av fodersäd ett förslagsanslag av 300,000 kronor;

b) till Avsättning till jordbrukets prisregleringsfond ett förslagsanslag av
55,000,000 kronor;

c) till Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen
ett förslagsanslag av 6,000,0000 kronor;

B) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 231,

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ytterligare
utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela förordnande
jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och
vissa andra fettvaror,

2) besluta att, i den mån förordnande örn uttagande av accis enligt förordningen
örn accis å margarin och vissa andra fettvaror av Kungl. Maj :t
meddelades, Kungl. Maj :t skulle äga att för tid, varunder sådan accis utginge,
förordna, att med accisförordnandet avsedd vara skulle beläggas med tull, som
motsvarade den för densamma bestämda accisen, eller, därest tull å varan
redan utginge, en med accisbeloppet förhöjd tull; dock att från sadan tull
eller tullförhöjning skulle undantagas vara, som infördes uteslutande för tillverkning
i och för försäljning av annan accisbelagd vara;

C) att följande motioner, nämligen

1:15 och 11:17, likalydande, 1:219 och 11:318, likalydande, I: 220 och
11:141, likalydande, 1:221 och II: 342, likalydande, 1:222 och 11:338, likalydande,
1:313 och II: 463, likalydande, I: 314 och II: 461, likalydande, I: 315,
I: 316, I: 324 och II: 497, likalydande, I: 328 och II: 489, likalydande, I: 329
och II: 487, likalydande, 1:330, 1:331 och II: 482, likalydande, 1:332 och
II: 483, likalydande, II: 444, II: 462, II: 484, II: 485, II: 486, II: 488, II: 490,
11:491, 11:492, 11:493, 11:494, 11:495 ävensom 11:496,

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
matte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i sin
motivering anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I sin motivering hade utskottet i fråga om fodermedelsregleringen (å sid.
37 och 38 i det tryckta utlåtandet) gjort vissa uttalanden.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bengtsson, Lundell, Mannerskantz och Liedberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava viss, i reservationen angiven lydelse (i fråga
örn fodermedelsregleringen intagen å sid. 46 i det tryckta utlåtandet) samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 230 samt med bifall
till motionerna 1:328 och 11:489,

dels antaga (lika med utskottet) — -— — av 6,000,000 kronor;

B) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 231 samt med bifall
till motionerna I: 324 och II: 497,

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ytterligare
utsträckning. av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela förordnande
.jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och
vissa andra fettvaror,

2) antaga i reservationen intaget förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och
vissa andra fettvaror,

3) besluta att, i den man förordnande örn uttagande av accis enligt förordningen
örn accis å margarin och vissa andra fettvaror av Kungl. Maj:t meddelades,
Kungl. Maj:t skulle äga att för tid, varunder sådan accis utginge,
förordna, att med accisförordnandet avsedd vara skulle beläggas med tull, som
motsvarade den för densamma bestämda accisen, eller, därest tull å varan redan
utginge, en med accisbeloppet förhöjd tull; dock att från sådan tull eller
tullförhöjning skulle undantagas vara, som infördes uteslutande för tillverkning
i och för försäljning av annan accisbelagd vara;

C) att följande motioner, nämligen

1:15 och 11:17, likalydande, 1:219 och 11:318, likalydande, 1:220 och
11:141, likalydande, 1:221 och 11:342, likalydande, 1:222 och 11:338, likalydande,
1:313 och 11:463, likalydande, 1:314 och 11:461, likalydande, I:
315, I: 316, I: 329 och II: 487, likalydande, I: 330, I: 331 och II: 482, likalydande,
1:332 och 11:483, likalydande, 11:444, 11:462, 11:484, 11:485, II:
486, 11:488, 11:490, 11:491, 11:492, 11:493, 11:494, 11:495 ävensom II:
496,

mätte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna
i sin motivering anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

2) av herrar Elon Andersson, Björnsson och Carlström,, vilka ansett, att
utskottets motivering, i vad den avsåge fodermedelsregleringen, bort hava viss,
å sid. 49 i det tryckta utlåtandet angiven lydelse.

3) av herr Lövgren, vilken ansett, att utskottet i anledning av motionerna
1: 332 och II: 483, likalydande, bort tillstyrka följande ändringar av kungörelsen
den 30 juni 1937, (nr 650) angående statsbidrag för sändningar av
vissa fodermedel till Västerbottens och Norrbottens län: Statsbidrag för sändning-
av oljekakor och sådant fodermjöl, varå skatt utgår, samt av majs till
ort inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län från
ort utom dessa^län skall utgå med det belopp för kilogram, varmed skatt eller
införselavgift å varan utgår; dock att bidraget icke må överstiga, då varan
sändes till Västernorrlands eller Jämtlands län 2 öre, då den sändes till Väs -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
terbottens län 3 öre saint då den sändes till Norrbottens län 5 öre för kilogram
av sändningens verkliga vikt.

Statsbidrag för sändning från ort inom Västernorrlands eller Jämtlands
län till ort inom Västerbottens eller Norrbottens län skall utgå. med det . belopp
för kilogram, varmed för varan utgående skatt eller avgift överstiger
2 öre, dock för sändning till Västerbottens län högst med 1 öre samt för
sändning till Norrbottens län högst med 3 öre för kilogram av sändningens
verkliga vikt.

Statsbidrag för sändning från ort inom Västerbottens län till ort inom
Norrbottens län skall utgå med det belopp för kilogram, varmed för varan
utgående skatt eller avgift överstiger 3 öre, dock högst med 2 öre för kilogram
av sändningens verkliga vikt.

4) av herr Carlström, i vad avsåge stödköp av brödsäd.

5) av herr Johansson i Björnlunda, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Liksom i fjol har högern nödgats att re servationsledes

frambära de synpunkter och yrkanden, som av oss framförts
utan att vinna stöd och bifall av utskottets majoritet. Det kail kanske förefalla
hopplöst att mot en kompakt majoritet, som har haft ledningen i utskottet
och väl får den i kammaren också, hävda och vidhålla en avvikande me Det

som emellertid länder oss till en viss tröst är bland annat det förhållandet,
att tyngden i ett argument, riktigheten i en uppfattning har en viss benägenhet
att göra sig gällande åtminstone på lång sikt. Vi få väl därför hoppas,
att vad vi tilläventyrs icke uppnå i dag, kan komma i morgon — i likhet
med vad som skett år efter år.

Men det förhållandet skall ej hindra oss att erkännsamt notera de i årets
proposition vidtagna förbättringarna, som jag för övrigt får anledning att
återkomma till längre fram.

Som kammaren möjligen torde erinra sig, har det alltsedan arbetstidslagstiftningen
och den i samband därmed utlovade s. k. kompensationen rått en
viss meningsskiljaktighet angående den allmänna prisnivå, som regleringen
avsåg att åstadkomma. D. v. s., inte örn prisnivån i och för sig. Därvidlag
accepterade man så småningom efter de vanliga dröjsmålen prisnivån under
åren 1925—1929 icke bara såsom riktpunkt utan också såsom i och för sig
önskvärd och skälig. Tvisten, meningsskiljaktigheten har rört sig örn sättet
att använda prisregleringsapparaten för att uppnå eller vidmakthålla denna
prisnivå.

Vi ha för vår del såväl i fjol som i år — och vi ha därvid stött oss på alla
de faktorer av skilda slag, som stegrat jordbrukets omkostnader — hävdat,
att jordbrukets läge numera är sådant, att ett annat än tillfälligt underskridande
av denna allmänna prisnivå icke kan bäras utan att prisregleringens
syfte alldeles förfelas.

Utskottet säger självt, att utskottet icke har något att erinra mot motionens
syfte, vilket utskottet gärna ser förverkligat. Men mera får ej sägas ut, ty
det finner utskottet varken påkallat eller lämpligt!

Det är faktiskt ganska skönt ibland att höra till oppositionen och därmed
åtminstone ha sin fria talan.

I nästa andedrag varnar utskottet för att sätta målet för högt med åtföljande
produktionsstegring. Resonemanget är så till vida obegripligt, att utskottet
strax dessförinnan sagt sig gilla motionens syfte. Antingen äro vi överens

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
om målet, riktpunkten, och då rör sig meningsskiljaktigheten örn medlen och
deras användning, eller också äro vi icke överens om målet, och då är utskottets
sympatiyttring föga värd.

Utskottets varning kan vara befogad endast om det rör sig örn att i prisliänseende
gynna en produktionsgren på en annans bekostnad, men den är det
icke, om det gäller den allmänna prisnivån. Ty om utskottet menat det senare,
alltså den allmänna prisnivån, så borde utskottet ha sagt rent ut, att utskottet
varnade för den åsyftade prisnivån. Om utskottet har menat det förra, en prisstegring
på en enskild produktionsgren, som icke rimmar med prisläget över
huvud, då har utskottet missuppfattat såväl propositionen som vårt yrkande
och därtill — förefaller det mig — glömt sin egen sympatiyttring strax förut.

Nu torde väl tvisten icke gälla prisnivån i och för sig utan frågan, när de
olika regleringsanordningar, som Kungl. Maj :t har i sin hand, få sättas in. I
fjol yrkade vi, att de skulle få användas, då den allmänna produktprisnivån
tenderade att annat än tillfälligt nedgå under 1925—1929 års nivå. I år ha
vi för att påvisa, att detta icke är någon verklighetsfrämmande utopi, hänfört
samma yrkande till årsskiftet 1938—1939.

Majoriteten gjorde i fjol, som kanske kammaren erinrar sig, ett ganska stort
nummer av att direktiven då i så hög grad förbättrades därigenom, att Kungl.
Maj :t skulle äga vidtaga nödiga åtgärder redan då prisnivån ginge ned emot
85 procent. Nu har man tyst och stilla återgått till den tidigare ordalydelsen
ned under och visar ändå samma glada tacksamhet. Det är väl ändå skönt,
skulle jag tro, herr statsråd, att ha en så foglig majoritet bakom sig!

Vi tro, att det varken är möjligt eller lämpligt att låsa prisnivån vare sig
generellt eller för det ena eller andra produktionsområdet. Men både i det ena
och det andra fallet förmena vi, att åtgärderna böra få tillgripas, innan man
natt katastrofens rand. Och det får väl var och en medgiva, att en prisnivå
av under 85 procent skulle innebära detta. Eljest blir ju propositionens och
riksdagens uttalanden i realiteten blott det, att man söker gardera att prisnivån
icke går under 85 procent av 1925—1929 års nivå. Vill den gå högre så
ger man sin välsignelse. Men man betager sig möjligheterna att positivt ingripa,
örn och när så behöves för att nå det egentliga målet.

Jag har, herr talman, uppehållit mig ganska länge vid detta, ty det kommer
väl ändå framför allt an på, vad man syftar till och att man också får
främja detta syfte!

De särskilda fullmakterna till regleringsåtgärder för de skilda produktionsgrenarna
få ju endast därigenom verkligt värde, att de icke blott finnas utan
också få användas. Vi dela departementschefens och utskottets uppfattning,
att den pågående jordbruksutredningens resultat böra föreligga, innan grunderna
för jordbruksregleringen bli föremål för omprövning av statsmakterna,
förutsatt att utredningen avsätter positiva och givande resultat inom sådan
tid, att frågan kan tagas upp nästa år.

Smöravsättningsproblemet och därmed hela fettförsörjningsfrågan för vårt
lands vidkommande tränger framför allt annat till sin lösning. Vi kunna för
vår del icke dela utskottsmajoritetens trygga påstående, att de nuvarande avsättningsförhållandena
för smör inom och utom landet icke påkalla ingripande
från stadens sida i syfte att tränga tillbaka försäljningen av margarin. Smöravsättningsförhållandena
påkalla tvärtom efter vår uppfattning den största
uppmärksamhet, och endast den pågående utredningen kan motivera ett uppskov
med åtgärder.

Om vi måste reservera oss beträffande margarinaccisens maximihöjd, så innebär
detta på intet sätt, att vi icke skulle erkänna den mest betydande förbättringen
i årets kungl, proposition, den, varigenom sammankopplingen: höjt

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
smörpris—sänkt mjölkavgift frångåtts, samtidigt som Kungl. Maj:ts förslag
syftar till högre smörpris. Detta innebär tvärtom ett uppfyllande av vårt flera
år gamla önskemål.

Men nu är det ju så, att smörpriset höjts gång efter annan med 10, 20, 25 öre
i taget, från 2: 30 till 2: 50, från 2: 50 till 2:75 och nu, som man får hoppas,
från 2: 75 till 3 kronor, allt i parti. Samtidigt har margarinaccisen med i regel
15 öres tillägg åt gången kommit upp i 45 öre. Det är ofrånkomligt, herr
talman, att såväl den absoluta som den relativa prisspänningen mellan dessa
båda fettfödoämnen därmed ökats och kommer att ytterligare ökas. Å andra
sidan torde redan det pris margarinet nu betingar ligga högt i förhållande till
produktionskostnaden, att döma av det uttalande, som gjorts av Kooperativa
förbundets förvaltningsråd och styrelse i skrivelse till jordbruksdepartementet
av den 25 februari i år. Där säger man sig nämligen under en lång tid
ha haft för avsikt att sänka margarinpriset •— utan att därmed ämna förlora
pengar, får man val antaga — men man har tydligen hållits tillbaka av hänsyn
till att icke öka konkurrensen med smöret.

Vi befinna oss alltså i en mycket absurd situation. En ökad margarinaccis
kan efter allt att döma helt eller åtminstone delvis bäras av margarinindustrien
utan höjning av margarinets detaljpris. Samtidigt avser man att höja smörpriset
med mer än margarinaccisen. Örn denna höjning är i och för sig ingenting
annat än gott att säga. Men den gäller 25 öre på smöret mot endast 15
öre på margarinet. Margarinindustrien ser sig troligen — såvitt man kan förstå
— i stånd att icke höja för att icke öka trycket mot smöret med därav befarade
framtida olägenheter för margarinindustrien. Denna industri förtjänar
mera än den vill eller åtminstone borde förtjäna, utan att vare sig konsumenterna
eller smörproducenterna ha någon glädje av det hela. Att det sedan
i stor utsträckning lärer vara utländskt kapital, som skär breda remmar, gör
ju ej förhållandet försvarligare. Det blir ännu mera avvita, örn margarinets
råvaror skulle sjunka ytterligare. Kammaren torde benäget tänka den tanken
till botten!

Vad har man nu att göra för att möta en sådan situation? Såvitt vi förstå
är det ingenting annat än att sätta margarinaccisens maximihöjd vid en sådan
nivå, att denna industri å ena sidan tvingas att höja priset för att ej förlora
pengar och å andra sidan, för att hävda sin omsättning och icke duka under,
tvingas att begränsa höjningen till det med hänsyn till tillverkningskostnaderna,
inklusive skälig förräntning, nödvändiga. Det är omöjligt att säga, hur mycket
av en accishöjningsfullmakt, som kan komma att av Kungl. Maj :t behöva tagas
i anspråk. Det beror på margarinets råvarupriser, på konsumtionens utveckling
med mera.

Men det kan nog sägas, att en fullmakt upp till 75 öre ligger snarare i underän
i överkanten. Vi lia yrkat på den gränsen att uttagas vid behov. Samma
gräns har yrkats i motionen nr 11:141, som är likalydande med motionen nr
1:220, och, under hänvisning till dessa motioner, i motioner nr 1:329 och
11:487. Herrarna från bondeförbundet, som i så stort antal stå bakom dessa
motioner, ha tydligen sedermera kommit på andra tankar. Vi beklaga bara,
att vi ej fått del av herrarnas motiv härför.

Det är ingen, som ej förstår, att en margarinfördyring, en smörfördyring,
en kött- och fläskfördyring och allt vad man vill räkna upp är en allvarlig
sak för ekonomiskt svagt ställda hushåll. Men här gäller det något mera än
så. Det gäller, örn jordbrukstredjedelen av vår befolkning skall få sin lön
för sitt arbete efter tillnärmelsevis samma måttstock, varefter andra nyttiga
arbetare i vårt samhälle få sin.

Inkomststandarden har veterligen stigit proportionsvis mera än livsmedlen

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m. Nr 34. 15.

Äng. yr i sr egt er ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
fördyrats. En genomsnittslöntagare t. ex. har i dag mera över på lönen, sedan
livsmedlen äro betalade, än han hade för tio år sedan. Härtill kommer,
att hela vårt konjunkturläge i så hög grad vilar på att jordbrukets folk kan
köpa industriens och hantverkets alster och icke blott konsumenterna i gemen
köpa jordbrukets.

Det är därför, herr talman, som vi reservanter fästa så stort avseende vid
att margannaccisen maximeras därhän, att något så när goda garantier skapas
för att smörpriset icke bara får lov utan också verkligen kan höjas till
3 kronor i parti utan att margarinet tränger ytterligare in på smörets redan
trängda marknad. Propositionens betydelsefullaste förslag kan i annat fall
bil ett vackert löfte, som ej kan infrias.

. Var reservation berör också några andra betydelsefulla avsnitt av reglenngsapparaten,
^ även örn meningsskiljaktigheterna i dessa punkter äro mindre
djupgående. Vår syn på hela regleringsproblemet präglas av det oupplösliga
sambandet mellan den ena produktionsgrenen och den andra, mellan den
ena åtgärden och den andra. Likaså väl som respektive produktionsgrenars
volymer givetvis påverkas av de inbördes prisrelationerna, likaså väl bli ingrepp
pa ett område sällan eller aldrig utan inverkan även på andra. Målet
mäste väl vara att vilken generell prisnivå man än laborerar med ■— söka
avväga de inbördes priserna så, att jämvikt ernås mellan olika produktionsgrenars
stödverksamhet, samtidigt som mellan produktions- och avsättningsmöjligheterna.

För att. exemplifiera detta vill jag säga, att priset på animalier således
mäste sta 1 en viss normalrelation till priset på de råvaror, ur vilka dessa fört-ri
™r framställas, eljest blir överproduktion på animalier mycket
snabbt följden. . Eller, vice versa, örn vi tänka oss höga spannmålspriser och
anmialiepriser. Lika litet går det i längden väl att lämna prisbildningen
a iodersäd at sitt öde, medan man stödjer brödsäden. Må så vara att man
icke omedelbart och 1 ett sammanhang kan komma ifrån följderna av fjolarets
rekordimport av fodervaror, 555,000 ton, när vi samtidigt välsignades
med stor gröda. Spannmåls- och fodermarknaden är nu en gång ett saminanhängande
helt; all säd går att använda som foder, även örn det icke går att
gora bröd av allt foder. Därför mena vi, att den fullmakt, som Kungl. Majit
begär för att kunna vid särskilt behov exportera fodersäd, är för knapp. Det
kan faktiskt inträffa, att det är lättare och fördelaktigare att sälja t. ex.
bryggerikorn eller havre på världsmarknaden än vete eller råg. Örn man nu
är beredd att vid behov göra det senare, d. v. s. exportera vete eller råg, då
bor man elter var uppfattning icke betaga sig möjlighet att också kunna
gora det torra, d v. s. exportera lämplig fodersäd. Effekten kan nämligen
under vissa lörhallanden bli lika gynnsam för det hela. Vi säga icke att så
absolut bör ske, men att möjlighet bör finnas öppen. Örn ingen majs kommer
in, och bäst vore väl det, har Kungl. Majit inga medel till förfogande
* °r. finansiering av en fodersädesexport, såvida icke riksdagen härvidlag vill
tolja var reservation. Om majsen kostar 16 ä 17 kr. per deciton i parti, då får
man hoppas, att den inhemska fodersädesprisnivån kommer upp i motsvarande
lage, eljest fa vi svåra rubbningar de olika produktionsgrenarna emellan

hör min del tror jag, som nyss nämndes, att det vore lyckligast örn ingen
majs kommer in sa länge vi ligga med tyngande fodersädeslagar, i alla händelser
icke innan man fått en överblick över den växande grödans utfall. Det
an också starkt ifrågasättas, örn vi i längden kunna importera oljekakor på
satt nu sker. Givetvis böra dock de äggvitofattigaste importfodermedlen vika
torst, detta av rena bade produktions- och nationalekonomiska skäl.

Återstår da, herr talman, att beröra frågan örn brödsädesstödet. Med nyss -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
nämnda fodersädesprisnivå, majsprisnivå, innebär Kungl. Maj :ts förslag närmast
att brödsädespriserna stödjas för vete vid och för. råg snarast under
majspriset. Vi påstå icke, att det med säkerhet blir möjligt att stödja till
högre priser, i synnerhet när det gäller obegränsade kvantiteter, men vi påstå,
att ett höjt pris vore skäligt och därom tror jag icke, att det råder någon
meningsskiljaktighet. Vi påstå också att en naturlig prisrelation mellan prima
vete och vanlig fodersäd pekar mot högre pris för brödsäden och vi mena
också att skördens storlek och världsmarknadsprisläget etc. kunna bli sådana,
att förhållandena både påkalla och medgiva ett högre stödpris.Har Kungl..
Maj :t med de direktiv, som gälla under nu löpande regleringsår, kunnat i
höstas rekommendera spannmålsbolaget att stödköpa vete till 18 kr. per ton
— visserligen icke till en mängd av 104,000 ton som statsrådet förmenade
i remissdebatten men väl till en mängd av först c:a 85,000 ton och sedan ytterligare
cirka 50,000 ton — då finnes det väl intet skäl, varför Kungl. Maj :t
icke skulle ha den formella rätten därtill ett kommande år!

Beträffande prisrelationen mellan vete och råg förmena vi. att arealinyenteringen
tyder på att förhållandena kunna bli sådana, att vi icke få något
större rågöverskott att dragas med och skulle detta eller annan gynnsam
omständighet inträffa på rågmarknadens område, anse vi. att Kungl. Maj :t
bör äga befogenhet att stödja rågpriset upp till samma nivå som vetepriset.
De trakter av landet, som skulle profitera av detta, äro sannerligen icke bortskämda
i allmänhet och väl värda ett handtag.

Slutligen, herr talman, yrka vi att beredskapslagret till en mängd av förslagsvis
200,000 ton måtte finansieras som ali annan beredskapslagring, ty
det är dock en hela folkets angelägenhet och icke bara en jordbrukets.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som av herr Bengtsson m. fl. avgivits till sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, såväl beträffande motiveringen som beträffande
klämmen.

I detta anförande instämde herrar Skoglund, Thorell, Persson i Falla, Persson
i Grytterud och Staxäng.

Herr Sandberg: Herr talman! Det vore nog åtskilligt att säga på en del
punkter rörande de prisstödjande åtgärderna för jordbruket och örn jordbruksregleringen
i allmänhet, men det är ju så att hela frågan f. n. ligger under
utredning, och jag skall därför för min del inskränka mig till att beröra en
del frågor, som särskilt intressera den landsända, som jag representerar. Då
vi emellertid i den landsändan ha ett jordbruk, som helt och hållet karakteriseras
av att småbruket är den förhärskand.e formen, ber jag att i detta sammanhang
få passa på att understryka de i motionerna betonade önskemålen,
att man så långt det är möjligt vid den pågående utredningen rörande åtgärder
till jordbrukets stödjande måtte kunna komma fram till förslag örn åtgärder
som ge ett bättre resultat för småbrukets vidkommande.

Nu vill jag emellertid särskilt uppehålla mig en stund vid de åtgärder, som
vidtagits och som föreslås för främjande av jordbruket i Norrland. Det är
ju så, att man under ett par års tid anslagit ett betydande belopp ur jordbrukets
prisregleringsfond bl. a. till produktionsfrämjande åtgärder i Norrland.
För nästkommande budgetår föreslår departementschefen en summa av 800,000
kronor, av vilket belopp 100,000 kronor skola ga till slakteriorganisationens
stödjande. Vi ha i motioner särskilt från norrlandshåll yrkat på en höjning av
anslagsbeloppet, 800,000 kronor, till 1 miljon kronor. De motiv,^som förelegat
härför, ha framför allt varit — vad departementschefen också tacknämligt

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
nog upptagit och tillstyrkt — nödvändigheten av en rationalisering av mejerihanteringen
i lappmarken och därmed jämförliga trakter i vårt land. Med
tillfredsställelse och tacksamhet vill jag konstatera, att utskottet tillstyrker
bifall till vad i motionerna fran olika håll yrkats angående höjningen av anslaget
fran 800,000 kronor till 1 miljon kronor. Vad som närmast motiverar
denna anslagshöjning är naturligtvis — och detta är en mycket viktig sak —
behovet av förbättring av lappmarkernas försörjningsmöjligheter. Vi förmena
att ett organiserande av mejerihanteringen på ett rationellt sätt är en mycket
viktig hävstång för upphjälpandet av jordbruket i dessa trakter. Det är nämligen
på detta jordbruk, som man i högre grad än för närvarande måste falla
tillbaka, då inkomstmöjligheterna i olika avseenden framförallt från skogen
börja begränsas.

Inom Västerbottens län är frågan örn mejerihanteringens ordnande i lappmarken
ganska grundligt utredd genom Umeå mejeribolag och Skellefteåortens
mejeriförening u. p. a. Man har genom denna utredning kommit till det
resultatet, att det i det nämnda länets lappmark skulle behöva nyanläggas 6
mejerier och ombyggas 5 mejerier. Den totala kostnaden skulle gå till 1,720,000
kronor och planen avses att genomföras på tio år. Av anläggningskostnaden
beräknas emellertid^ genom andelsteckning endast komma att inflyta 492,000
kronor, varför alltså 1,228,000 kronor måste anskaffas i annan ordning. Anskaffningen
av detta stora belopp kan icke ske på annat sätt än genom att
det allmänna träder in med ett kraftigt bidrag. Det liela måste givetvis ändå
leda till åtskillig skuldsättning.

Jag vill fästa uppmärksamheten på storleken av detta bidrag. Med allt
erkännande at att själva saken upptagits och beaktats i propositionen måste
jag dock säga att storleken av det bidragsbelopp, som departementschefen föreslår,
nämligen 20 procent av kostnaden eller detsamma som brukar utgå för
byggande av andelsslakterier, är ett alltför lågt bidrag. Det är icke möjligt
för den ekonomiskt svaga befolkningen i dessa trakter att på ett tillfredsställande
sätt ordna sin mejenfraga, örn icke ett större bidrag lämnas från
det allmännas sida. Nu heter det i departementschefens yttrande, att därest
vederbörande hushållningssällskap på grund av särskilda förhållanden finner
sig böra tillstyrka högre bidrag än 20 procent, bör Kungl. Maj :t givetvis
vara oförhindrad att besluta i enlighet därmed. Där finnes det sålunda en
viss möjlighet till ökning av bidraget. Vi ha emellertid ansett detta vara alltför
ringa och yrka att bidrag må utgå med 40 procent och med bibehållande
av samma nyssnämnda möjlighet för Kungl. Maj :t att efter framställning av
vederbörande hushållningssällskap ga ännu något högre. Då jag måste tillmäta
frågan örn förbättring av lappmarkens försörjningsmöjligheter genom rationalisering
av mejerihanteringen en mycket stor vikt, måste jag, herr talman,
be att få yrka bifall till det yrkande på denna punkt, som framställts i
motionerna nr 1:332 och 11:483 nämligen »att bidrag till anläggande eller
ombyggnad av,andelsmejerier i lappmarken och därmed jämförliga trakter av
landet må utgå med 40 procent av anläggningskostnaden, Kungl. Maj:t dock
obetaget att därest vederbörande hushållningssällskap på grund av särskilda
förhållanden finner sig böra tillstyrka högre bidrag än 40 procent besluta i
enlighet därmed». Skulle emellertid icke detta yrkande vinna bifall, vill jag
understryka vad departementschefen i sitt yrkande sagt och rikta till honom
en hjärtlig vädjan, att han ma använda den möjlighet, som jag förmodar sannolikt
kommer att öppnas genom riksdagens beslut att i särskilda fall gå utöver
av honom föreslagna 20 procent av kostnaden för anläggandet av mejerierna.

Jag vill emellertid yttra ett par ord även beträffande en annan punkt. Det

Andra kammarens protokoll 19S9. Nr 34. 2

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. lii.

Äng. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
gäller frågan om bidrag till förbilligande av anskaffandet av oljekakor i Norrland.
För närvarande råder som bekant den ordningen, att man, då dessa
fodermedel införas till Västerbotten och Norrbotten, kan erhålla bidrag med
1 öre per kg. vid införsel till Västerbotten och nied 2 öre per kg. vid införsel
till Norrbotten. Vi ha i nämnda motioner föreslagit en viss utvidgning av
denna anordning, så att den skulle komma att omfatta även Jämtlands och
Västernorrlands län. Dessutom bör, anse vi, maximibidraget exempelvis bestämmas
så att bidraget icke må överstiga, då varan sändes till Jämtlands eller
Västernorrlands län 2 öre, till Västerbottens län 3 öre och till Norrbottens län
5 öre för kilogram av varans verkliga vikt.

Jag nämnde inledningsvis att i Norrland är småbruk den allt förhärskande
formen för jordbruk och att frågan örn stödjandet av dessa småbruk är aktuell.
Vad som i det avseendet föreslagits i den kungl, propositionen och som
också utskottet tillstyrkt, nämligen att man för en viss kvantitet av ali till
mejerierna levererad mjölk skall erhålla bidrag motsvarande mjölkavgiften,
är mycket bra så långt det räcker. Det förslag vi här gjort och som avser
ett förbilligande av kraftfodret för Norrland är ett led i denna strävan att
hjälpa småbruket, fastän vi äro väl medvetna örn att åtgärden blott komme
att gagna en del av landets småbrukare. Vi ha dock menat att de särskilda
förhållandena i Norrland motivera särskilda åtgärder och ett något högre bidrag
än f. n. För genomförande av detta lia vi icke behövt sätta i gång med
några nya anordningar, utan man har endast att fortsätta på den väg man
börjat slå in på. I fråga örn vissa andra förslag till småbrukets stödjande
som framkommit gäller ju, att man, måst slå in på oprövade vägar. Här föreligger
icke den nackdelen, utan det går mycket väl för sig att röra en smula
på den här regleringsskruven som redan finns. Därigenom får man fram ett
något bättre resultat för småbrukarna i de norrländska bygderna.

I övre Norrland ha vi som bekant icke möjlighet att producera äggviterika
fodermedel i samma utsträckning som söderut. Härav följer ju, att oljekakor
måste inköpas i den mån man måste ersätta den brist på äggviteämnen i exempelvis
kornas foderstat, som eljest uppkommer under högmjölkningstiden. En
höjning av ifrågavarande bidrag vore en kompensation i någon mån för den
höjda kraftfoderskatten. Jag ber att på denna punkt, herr talman, få yrka
bifall till den av herr Lövgren vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Det är emellertid, herr talman, ytterligare en sak, som jag har på hjärtat.
Det gäller frågan örn disponerandet av det nu ifrågavarande anslaget på 1
miljon kronor. I detta avseende säger utskottet: »Då i propositionen förut satts

att i fråga örn medlens fördelning och förvaltning skola gälla i huvudsak
samma grunder som för närvarande, saknar utskottet anledning tillstyrka
bifall till motionerna I: 313 och II: 463.» I dessa motioner ha vi nämligen
gjort ett yrkande, att det här ifrågavarande anslaget må användas så, att sedan
Kungl. Majit efter förslag av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
fördelat medlen, dessa av resp. förvaltningsutskott handhavas
och användas för ovan angivna ändamål på i huvudsak samma sätt som hittills.
Anledningen till att vi gjort ett sådant yrkande är, att i departementschefens
uttalande förekommer ett tillstyrkande från hans sida av vissa förslag,
som framlagts av lantbruksstyrelsen. Det förslag, som lantbruksstyrelsen i det
här avseendet framlagt, avser bl. a. fodermedelsanalyser, undersökning rörande
kreatursbeståndens beskaffenhet, demonstrationsjordbruk m. m. Jag tillåter
mig för korthetens skull återgiva något av vad vi om detta anföra i våra
motioner. Lantbruksstyrelsen synes ifrågasätta, att vissa medel skulle permanent
bindas för en viss forskningsverksamhet. Denna må i och för sig
vara hur betydelsefull som helst. Den torde dock icke vara vad som i förstone

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m. Nr 34. 19

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
bör vidtagas för höjande av jordbrukets lönsamhet i Norrland. De möjligheter,
som hittillsvarande^ forskning och försöksverksamhet påvisat som lampliga,
äro sa manga och sa betydelsefulla, att det är mindre bristen på kännedom
örn vad som bör göras än bristen på allmän anpassning till dessa forskningsrön.
som böra övervinnas. Det väsentliga bör följaktligen bli att hushållningssällskapen
så snart som möjligt fa till stånd en allmän tillämpning av de åtgärder,
som redan befunnits produktionsfrämjande under norrländska förhållanden.

Vi ha ju gjort den erfarenheten att de medel, som anslagits till produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland, visat sig knappa, ja, alltför knappa, och vi
frukta för resultatet, örn man nu skall giva sig in på en utvidgad och experimentellt
betonad verksamhet sådan som lantbruksstyrelsen föreslagit. Dessutom
föreslår ju också lantbruksstyrelsen att man skall ändra på organisationen
och skapa lokala nämnder och en för hela Norrland central nämnd. Vi
“a *n<?m hushållningssällskapen, åtminstone inom hushållningssällskapet i
Västerbottens län, ansett en sådan omändring av organisationen vara onödig
och mindre lämplig. Det är därför, vi ha velat betona, att vi tro, att man får
det bästa resultatet, örn man fortsätter med produktionsfrämjande åtgärder av
olika slag i huvudsak enligt de grunder, som hittills gällt, utan att man behöver
giva sig in pa någon försöksverksamhet, som i och för sig kan vara bra,
men till vilka dessa medel icke räcka. Man bör icke heller onödigtvis utbygga
förvaltningsapparaten på ett sätt som gör den tungrodd.

Jag föreställer mig, att det icke tjänar till något att på denna punkt framställa
yrkande örn bifall till motionernas kläm. Jag tror, att man kanske vinner
det bästa resultatet, örn vi kunna tolka det uttalande, som jag nyss citerade
— och det tror jag a,tt man har rätt till — så att utskottet menar att i
fråga örn medlens fördelning och förvaltning skola gälla i huvudsak samma
grunder som för närvarande. Jag vill tro, att utskottet menar, att det icke
skall bil någon större revolution på nu ifrågavarande område. Det är till
ihrsta nytta för saken, örn det hela far fortgå på i huvudsak samma sätt som
hittills.

Ja, herr talman, nied detta har jag velat beröra en del av problemen i fråga
om stödjandet av det norrländska jordbruket. Det vore val mycket mer att
ytterligare tillägga, men jag vill begränsa mig till det sagda. Jag har alltså
dels yrkat bifall till motionerna 1: 332 och IT: 483 örn högre bidragsprocent
för organiserandet av mejerihanteringen i lappmarken, dels yrkat bifall till
herr Lövgrens reservation.

Herr Nilsson i Norrlångträsk instämde häruti.

Herr Lövgren: Herr Liedberg yttrade i sitt anförande, att det här var

Laga om att at jordbrukstredjedelen av vår befolkning ge en rimlig andel
av nationalinkomsten.

Herr talman! Under behandlingen av jordbruksregleringarna i år har det
vilat en sadan stilla frid över utskottet som aldrig förr, och jag tolkar detta
som ett bevis för att »jordbrukstredjedelen» av vår befolkning känner sig täm!-uen
nöJT-0<h! tillfredsställd Jag fäster uppmärksamheten vid att ett bifall
till herr Ledbergs och hans partivänners reservation skulle innebära, att man
rubbade pa en jämvikt, som man så småningom har uppnått. Fm hörning av
margarin accisen i enlighet med det förslag som framlägges i reservationen är
inte odelat angenäm for småbrukarna i vårt land. och ännu mindre är detta
tallet med reservanternas förslag att höja spannmålspriset från 16:50, respektive
lo: 50 till 18 kronor. Ett bifall till högerreservationen skulle i stället

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.° (Forts.)
innebära en rubbning av den tämligen goda jämvikt som nu råder. Huruvida
det är en fullkomlig jämvikt skall jag inte uttala mig örn, men den omständigheten,
att så ringa opposition förelegat på olika punkter, måste jag tolka som
ett uttryck för att man i olika landsdelar är ganska tillfredsställd. Det är
ju möjligt att man velat vila på hanen i år, emedan det pågår en jordbruksutredning,
vars resultat man hoppas få se i form av förslag från regeringen under
kommande riksdag och att detta kan vara en_ bidragande orsak till att man
inte river och sliter i de olika regleringsanordningarna så mycket som eljest
skulle lia varit fallet.

I vad gäller margarinet vill jag fästa uppmärksamheten på att här på sätt
och vis stå tvenne på import vilande produktionsgrenar emot varandra. Att vi
ha ett så stort smöröverskott som måste exporteras beror i mycket^hög grad på
den starka importen av oljekakor och andra fodermedel. Jag måste säga att
det ligger åtskilligt i det krav, som framföres från annat håll, nämligen att
man bör basera animalieproduktionen här i landet på svenska fodermedel och
icke på importerade fodermedel. Jag skall inte gå djupare in i denna fråga
utan bara säga, att jag under behandlingen av ärendet i det sammnsatta utskottet
varit med om ett bifall till departementschefens förslag men att. jag
ändå är ganska tveksam i fråga om margarinaccisen, när den kommit upp i det
höjdläge som nu föreligger.

I övrigt, herr talman, skall jag överlåta debatten åt andra av utskottets och
kammarens ledamöter och inskränka mig till att dels yrka bifall till utskottets
hemställan men dels, under punkten C) yrka bifall till min reservation, som
innebär att man skulle kompensera övre Norrlands jordbrukare för den höjning
av fodermedelsacciserna som skett under de senaste åren. Jag tror att
det är en rättvis anordning som föreslås i den reservationen. Efter det anförande
herr Sandberg nyss höll, vari han redogjorde för synpunkterna på mejerihanteringen
i lappmarken och andra frågor som beröra Norrland, behöver
jag inte vara ordrik här utan nöjer mig som sagt med att under punkten C)
yrka bifall till min reservation och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag kan börja med att uttala min tillfredsställelse med den behandling
propositionen rönt i utskottet och således även med det utlåtande
som föreligger från utskottets sida.

Underlaget för innevarande års proposition utgör i huvudsak det av jordbruksutredningen
framlagda förslaget. Om jag då börjar med mjölkregleringen
— mjölken anses ju som en av de viktigaste av jordbrukets produkter då
det gäller landet i dess helhet — vill jag redan.nu säga, att jag själv är mycket
tveksam i fråga om differentieringen av priserna på såväl produkter som
framställas inom landet och säljas som på inköpta förnödenheter, vilka behövas
vid produktionen. Jag hade redan 1937 på hösten och 1938 på våren låtit
verkställa en utredning rörande verkningarna av en differentiering av mjölkpriset
ungefär i den stil som jordbruksutredningen föreslog. När nu jordbruksutredningen,
som hemställde örn denna utredning, framlägger detta förslag
och det dessutom råder en allmän uppfattning, att man bör försöka, inom
de gränser som regleringen avsåg, göra det bästa möjliga för att tillgodose det
mindre jordbrukets intressen, så bär detta föranlett mig framlägga ifrågavarande
differentiering beträffande mjölkpriset.

Jag vill här understryka att det pris, som det mindre jordbruket erhåller
för sina produkter, vilka beröras av regleringen, visst inte är lägre än under
den tidsperiod vi bruka resonera örn utan tvärtom något högre. Det förhåller
sig som bekant på det sättet, att den allmänna inkomstnivån i landet ökat vä -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. • (Forts.)
sentligt hos olika befolkningsgrupper. Detta Ilar medfört ökade omkostnader,
och följaktligen är det rimligt och skäligt att man gör vad som är möjligt
för att med statsmakternas hjälp åstadkomma en förbättring för jordbruket.
Det var ju allmänt känt, att jordbruksutredningen föreslog 2 öres prisförbättring
för en kvantitet örn 450 kilogram mjölk i månaden. Jag fann emellertid
vissa brister i jordbruksutredningens förslag i så måtto, att förbättringen
av mjölkpriset måste anknyta sig till mjölkavgiften. Man kan inte med
en mjölkavgift på 1 öre medge ett pristillägg eller en rabatt på mer än 1 öre.
Följaktligen innebar jordbruksutredningens förslag, att vid ett smörpris av
2.85 per kilogram skulle denna prisförbättring för kvantiteter örn minst 450
kilogram mjölk inskränka sig till endast 1 öre per kilogram. Av den anledningen
föreslog jag i propositionen, att mjölkavgiften skulle utgå med 2 öre
per kilogram ända upp till ett smörpris av 3 kronor per kilogram.

Enligt mitt sätt att se skulle landets småbrukare många gånger ställa sig
frågande inför reformen, örn prisskillnaden, sedan smörpriset stigit till 2 kronor
85 öre per kilogram, hade inskränkt sig till 1 öre — trots att man, som det
så vackert heter, lovat dem 2 öre mera. Förslaget om den fasta mjölkavgiften
och smörpriset på 3 kronor var alltså dikterat av en önskan att, då man säger
att man skall genomföra en förbättring, verkligen också försöka att med tillgängliga
medel åstadkomma denna förbättring.

Då smörpriset har höjts ha vi höjt margarinaccisen, icke för att ytterligare
belasta en del konsumenter i landet — som jag mycket väl förstår tyvärr leva
i sådana ekonomiska omständigheter att de nödgas använda margarin, därest
inte fettkonsumtionen skall minskas — utan emedan det system vi tillämpat
hittills nödvändiggjort denna åtgärd, som avser att öka försäljningen eller åtminstone
motverka en minskad försäljning av smör. Av denna anledning föreslås
i. propositionen, att margarinaccisen skall ökas till 60 öre eller med 15 öre
per kilogram.

Detta har nu kritiserats och man har bl. a. invänt, att det föreligger risk för
att smörkonsumtionen skall minska, örn margarinaccisen inte ökas med mer än
15 öre, då smörpriset ökas med 25 öre, därest de ekonomiska organisationerna
taga ut det smörpris som är bestämt; herr Liedberg yttrade sig ungefär på
det sättet. Det är väl då på sin plats att jag här tydligt och klart påpekar,
att den styrelse herr Liedberg själv sitter i nu har avgörandet i sin hand. Herr
Liedberg yttrade vidare, att vi förvänta att smörpriset skall kunna bli 3
kronor. Här har inte stuckits under stol med någonting. Tidigare har det
diskuterats: Skall mjölkavgiften sänkas eller inte? Men här är klart och tydligt
utsagt, att mjölkavgiften skall vara så hög även örn smörpriset höjes
mera. Margarinaccisen har ökats med 15 öre, då smörpriset ökats med 25 öre.

Någon minskning av smörkonsumtionen efter den senaste ökningen av smörpriset
från 2: 50 till 2: 75 har inte förmärkts. Snarare kan man glädjande nog
konstatera en ökad konsumtion, glädjande nog, emedan detta säkerligen beror
på en tillfredsställande levnadsstandard hos stora grupper av vårt folk, som
inte sakna sysselsättning. Vi måste komma ihåg att vi här ha att räkna med
två grupper: arbetsföra som inte kunna få någon sysselsättning, numera kanske
inte så många dess bättre, och sådana människor som inte kunna få någon
sysselsättning på grund av att de uppnått den ålder, att de praktiskt taget
inte kunna utföra något arbete. Den ökade smörkonsumtionen får man nog
därför tillskriva den omständigheten, att de som äro arbetsföra ha en relativt
jämn sysselsättning och god inkomst. Därför uppvisa också januari- och
februarisiffrorna för smörkonsumtionen t. o. m. en ökning i stället för
(Ion på sina håll befarade minskningen, sedan smörpriset stigit till 2:75
per kilo.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Liedberg sade att högern även i år nödgats reservera sig, för att eventuellt
på det sättet vinna beaktande för vissa synpunkter, om inte nu så framdeles.
Ja, jag har mycket noga tagit del av reservationen och får säga, att
om jag i början av mitt anförande kunde uttala min tillfredsställelse över utskottets
behandling av propositionen, så kan jag nu nästan uttala min tillfredsställelse
med högerreservationen också. Ty den andas en sådan välvilja
att jag läser den på det sättet, att man menat: Reservera oss måste vi, vi

kunna knappast undgå det, även om vi överhuvud taget äro belåtna med det
hela. Det är ju glädjande att vi nu närma oss en punkt då vi börja förstå,
att detta är relativt ömtåliga saker. Det är också närmast av den anledningen
vi böra tänka ut det bästa möjliga systemet, varmed vi alla kunna försöka
hjälpas åt att med hänsyn till förhandenvarande läge för olika befolkningsgrupper
räkna mera med realiteter. Det har från vissa håll gjorts gällande,
att den pågående jordbruksutredningen borde ha kunnat framlägga flera
resultat redan vid innevarande års riksdag. Den saken kan jag inte bedöma,
men jag skulle i detta sammanhang vilja betona, att det alltid är lätt att stå
utanför och kritisera, men det är inte alltid så lätt att själv handha en sådan
utredning. Såväl ur min egen som riksdagens synpunkt är det önskvärt att
så genomgripande undersökningar göras, som det överhuvud taget är möjligt
att genomföra. Örn jag ser tillbaka på den jordbruksutredning som jag själv
en gång tillhört, inledde den sitt arbete 1927, men 1929, då jag själv kom med
i densamma, hade den ännu icke framlagt något förslag; dess första förslag
framkom först 8 till 9 månader senare. 1930 års mejeriutredning pågick i
3 år, innan den framkom med något positivt förslag. Det är alltså i detta
sammanhang flerfaldiga olika omständigheter man måste ta hänsyn till. Jag
har ingen anledning försvara jordbruksutredningen och inte heller att kritisera
densamma. Jag har endast med vad jag nu yttrat velat återföra diskussionen
till det plan, på vilket den egentligen bör föras. Det är bättre att få förhållandena
undersökta på ett tillfredsställande sätt än att man rusar i väg och
framlägger förslag, som äro mindre väl övertänkta.

Örn smörpriset ytterligare höjes, är det självfallet mycket ovisst, vilken
utveckling konsumtionen av smör och margarin kommer att få. Det är önskvärt
och eftersträvansvärt — det står i jordbruksutredningens direktiv — att man
söker få avsättning för det svenska jordbrukets produkter i så stor utsträckning
som möjligt och att man därvid även beaktar, att man skall söka uppnå
en sådan prisnivå, att jordbruksnäringens utövare kunna upprätthålla en i
förhållande till övriga befolkningsgrupper skälig levnadsstandard. Ha inte
herrarna någon gång reflekterat över att det kan vara riktigt att man under
den undersökningstid, som förflyter innan jordbruksutredningen framlägger
sitt slutgiltiga förslag, försöker skaffa sig så stor klarhet och erfarenhet örn
hithörande frågor som möjligt? Örn det nu mot förmodan inte skulle bli
någon nedgång i smörkonsumtionen och eventuellt en uppgång i margarinkonsumtionen,
vet då inte jordbruksutredningen och nästa års riksdag litet mera
örn utvecklingen? Det har gjorts vissa undersökningar och utredningar så väl
örn prisutvecklingen på vissa förnödenheter i vårt land som i andra länder, elasticitetsundersökningar,
som t. ex. visa, att en högre prisnivå på margarin visst
inte behöver medföra, att den minskning av margarinkonsumtionen, som genom
prisstegringen åstadkommes, motsvaras av en ökning av smörkonsumtionen,
utan att ökningen av smörkonsumtionen är mycket minimal i förhållande
till minskningen av margarinkonsumtionen. En sådan utveckling kan ur
jordbrukets synpunkt inte vara eftersträvansvärd. Jag anser alltså, att örn
spänningen mellan de båda fettvaruprodukterna blir större än den varit tidigare,
ger detta oss en viss erfarenhet örn hur konsumtionen reagerar och följ -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
aktligen kan man med något större säkerhet ta ståndpunkt, då det definitiva
förslaget förelägges statsmakterna till prövning.

Den i propositionen föreslagna ökningen av margarinaccisen är emellertid
nödvändig för att kunna effektuera den förbättring av mjölkpriset, som är
avsedd att komma de mindre jordbrukarna till godo. De jordbrukare som avyttra
450 kg. mjölk i månaden erhålla 2 öres prisförbättring, för 900 kg. per
månad blir förbättringen 1 öre och för 1,800 kg J/2 öre per kg. Bidraget
sjunker i samma mån som mjölkproduktionen ökar. Av propositionen framgår
vad utanordnandet av dessa bidrag kommer att kosta. Begränsar man sig
endast till dem som producera den lägsta kvantiteten, 450 kg., stannar merkostnaden
vid omkring 3 miljoner kronor örn året. Men man kan icke räkna
på det sättet. Skulle man stanna vid en kvantitet av 450 kg., skulle det innebära,
att en jordbrukare, som producerar 900 kg. mjölk i månaden och alltså
börjar närma sig en storleksgrupp av jordbrukare, som någorlunda kunna
klara sig på sin näring, inte kan erhålla någon förbättring. Jag har följaktligen
inte kunnat gå den väg, som rekommenderats i vissa yttranden rörande
jordbruksutredningens förslag. Medelpriset på margarin under perioden 1925—
1929 var kronor 1:53 — det var något högre 1925 och sjönk fram emot 1929.
Det smörpris på 3 kronor, som nu är föreslaget, kommer ungefär att motsvara
det pris, som rådde under perioden 1925—1929. Är det nödvändigt för
margarinindustrien att höja priset med ett belopp, som svarar mot den högre
accisen, skulle vi komma upp till ett margarinpris av 1: 75 pr kg. Örn det nu
rådande goda ekonomiska läget såsom vi hoppas får äga bestånd, anser jag
för min del att man inte behöver befara några större förändringar i konsumtionen.
Jag har följaktligen vågat ta detta steg. Jag ansåg inte att det
skulle ur jordbrukets egen synpunkt vara lyckligt, att man innan man har ett
väl genomtänkt förslag börjar riva upp meningsskiljaktigheter alldeles i onödan
om hur ett system skall utformas, som vi dock ha en viss erfarenhet av, då
man inom detta system kan vidtaga vissa förbättringar.

Beträffande regleringen av den animala produktionen i övrigt föreslås inga
förändringar. Herr Liedberg sade, att det skrivsätt, som i år använts, inte
tydde på samma effektivitet i stödåtgärderna, som skrivsättet förra året angav.
Ja, när man vill tolka någonting till det sämsta kan man alltid göra det.
Jag vill här muntligen förklara, att det är min avsikt, vilket jag även uttryckt
i propositionen, att man skall göra stödet åt jordbruket så effektivt som det
överhuvud taget är möjligt. Jag vill samtidigt erinra örn att det beträffande
fläsket — vilket är den enda produkt beträffande vilken man kan företaga
extraordinära åtgärder — redan framhållits att dylika åtgärder böra företagas
för den händelse priset sjunker eller stiger 10 procent i förhållande till prisnivån
1925—1929.

Beträffande mjölken äro riktlinjerna uppdragna. Det skulle endast gälla en
förhindrad försäljning på utlandsmarknaden, och i det avseendet har Kungl.
Maj :t redan fullmakt på grund av tidigare riksdagsbeslut.

Beträffande övriga slag av produkter äro ju även linjerna uppdragna. De
kunna inte inverka på det allmänna prisläget, som vi diskutera i detta sammanhang.

Jag har heller ingen anledning uppehålla mig vid potatisregleringen, och utskottet
har i detta avseende icke gjort någon erinran utan tillstyrker i korthet
densamma.

Beträffande brödspannmålen ha högerreservanterna ansett ett stödköpspris
av 18 kronor pr 100 kg. önskvärt. Man blir ju något förvånad över detta, när
de i propositionen framställda förslagen — såvitt jag kunnat finna — i flera
detaljer äro effektivare än de förslag, som framlagts från jordbruksutred -

Xr 84.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ningens sida. De äro effektivare beträffande mjölkregleringen, de äro effektivare
beträffande spannmålsregleringen i så måtto, att de gå ut på att man skall
stödköpa det spannmålsöverskott som finnes. Jordbruksutredningen har begränsat
sitt förslag till stödköpsförfarande på samma sätt som tidigare skett,
d. v. s. till 150,000 ton. Det är ju inte alls förvånande, att det finns reservanter
från högern, men jag kan inte underlåta att ge uttryck för den förvåning jag
kände, när jag såg högermotionerna. En av dessa motioner frambars av en
man, örn suttit i jordbruksutredningen och varit med om att föra fram alla dess
förslag och mig veterligt under den tid han suttit där inte gjort andra yrkanden
än vad jordbruksutredningen framkommit med. Man måste ju under sådana
förhållanden ställa sig frågande, huruvida det verkligen menas allvar med de
olika motionerna, eller örn man har lagt fram dem för att kunna påpeka, att
man har velat det och det och föreslagit det och det. Det är klart, att detta
står fritt för var och en, men jag kan dock inte underlåta att uttala min förvåning
över att man inte redan på det förberedande stadiet försökt föra fram
dessa synpunkter.

Nu förefaller det som örn reservationen örn högre stödköpspris närmast var
föranledd av att Kungl. Maj :t har befullmäktigat spannmålsnämnden att köpa
spannmål till ett högre stödköpspris under hösten 1938 än vad som nu är föreslaget.
Jag har anslutit mig till det av jordbruksutredningen föreslagna priset
16: 50, med rätt för Kungl. Majit att gå upp till 17 kronor. Det torde väl vara
bekant för riksdagen, att spannmålsbolaget inte har gått högre än till 17 kronor.
Det har inte gått till den prisnivå, som Kungl. Maj :t medgivit. Spannmålsbolaget
har förmodligen handlat riktigt, därför att det har fått offert till
det pris det erbjudit. Men då Kungl. Majit fattade ståndpunkt, visste man
inte, hur läget på världsmarknaden komme att bliva. Hela förfarandet bygger
på möjligheterna att exportera ett visst överskott. Priset på världsmarknaden
var sådant, att det inte var möjligt exportera vid början av förra hösten. Man
hade trott, att icke minst den politiska oron i världen skulle stimulerat intresset
för att köpa och att priserna därför skulle stiga, men det blev tvärtom fallande
priser.

Se vi sedan på uppgifterna på den lagrade spannmålen och den insådda arealen
för det senaste året, finna vi, att trots att spannmålsbolaget inte stödköpt
till det pris av 18 kronor, som Kungl. Maj :t bemyndigat det till, har vetearealen
ökats med ungefär lika mycket som rågarealen har minskat. Då säga högerreservanterna,
att man av denna anledning bör gå in för att stödköpa råg till
samma pris som vete. Jag har övervägt även denna fråga, och jag anser att den
fått en riktig behandling. Tycka inte både damerna och herrarna, att det skulle
vara önskvärt — minst lika önskvärt som att staten skall garantera allting -—
att utvecklingen går dithän, att det blir en utjämning, så kanske rågpriset av
sig självt utan stödköp går upp till samma nivå som stödköpspriset för vete och
kanske över denna nivå. Med hänsyn till den rågkvantitet, som skördades förra
året, och den minskning av insådd areal, som enligt föreliggande uppgifter har
skett 1938, så behöver rågpriset inte försämras innevarande år utan snarare
tvärtom. Rågskörden torde inte bli större än att prisnivån kanske kommer att
stiga över veteprisets nivå. Detta har då skett till följd av en naturlig utveck1
ling utan att statsmakterna lia behövt lyfta upp prisnivån. I min egenskap
av gammal föreningsman tycker jag att detta skulle vara den bästa utvecklingen.
Jag vill vidare beträffande brödspannmålsregleringen i dess helhet och
beträffande övrig spannmål säga, att jag förväntar, att de ekonomiska organisationerna
på detta område — ensamma, om de kunna, eller i förtroendefull
samverkan med spannmålsliandeln i övrigt — böra söka åstadkomma någonting,
som är ägnat att få rätsida på hela detta problem. Enligt min mening måste

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
något göras från detta håll, såvitt inte staten skall ta aktivare del i dessa angelägenheter
än vad man hittills har ansett att staten bör göra.

I propositionen har ju även begärts ett visst belopp för stödjande av exporten
av foderspannmål. Nu gör man gällande, att detta anslag är för litet, och det
är mycket möjligt. Men vi veta, att den vanliga foderspannmålskvantiteten
i marknaden begränsas till ungefär 50,000 ton. Förra året var produktionen av
foderspannmål omkring 400,000 ton mera än under normala år. Men det är
väl ingen som vill göra gällande, att det av denna anledning är 400,000 ton mera
ute i marknaden, utan det innebär, att många på grund av den ökade produktionen
kunna tillgodose sina egna behov i större utsträckning än förut. Följaktligen
bli inköpen av behövliga fodermedel väsentligt mindre än skördeökningen.
Under sådana förhållanden anser jag, att 2 millioner böra räcka ganska
långt för att vidtaga regleringsåtgärder i den mån sådana äro möjliga att vidtaga.
Riksdagen har tidigare i år ställt 2 millioner kronor till förfogande för
att avlyfta överskottet från föregående år. Kungl. Maj :t har beslutat att tilldela
dem, som kunna exportera, ett belopp av 4:50 pr 100 kg. för att stödja
exporten, och detta pris ansågs tillfredsställande av de olika organisationerna.
Såvitt jag har mig bekant är det endast en mindre kvantitet, som har kunnat
exporteras, och detta av den anledningen att världsmarknadspriset på havre
och foderspannmål i övrigt ligger mellan 6 och 7 kronor pr kg. Av denna anledning
har ett anlitande av detta anslag för export ännu inte varit möjligt vare
sig från den enskilda köpenskapens eller de ekonomiska organisationernas sida.
Det råder ju ganska skilda meningar örn systemet för regleringen av foderspannmålen,
och då nu jordbruksutredningen även har detta spörsmål sig förelagt,
så förefaller det mig, som örn det vore mindre välbetänkt att riva upp en
strid mellan olika åsiktsriktningar bland jordbrukarna i stället för att avvakta
de resultat, som jordbruksutredningen kan komma till.

Beträffande anslagen för främjandet av jordbruket i Norrland har jag redan
från början haft det syftet, att man med hjälp av de lokala myndigheterna
skulle söka utnyttja dessa anslag på bästa möjliga sätt för det norrländska
jordbruket. Jag har den uppfattningen att man skall söka använda
dessa pengar för att i största möjliga utsträckning komma jordbrukarna direkt
till hjälp. Jag har svårt att bedöma huruvida så i första rummet har
skett. Jag överläde i höstas med mejeriföretag i Västerbotten och Norrbotten
örn en sanering av mejerierna i lappmarken, en sanering, som är bj^ggd på
verkligt hållbara ekonomiska principer, inte ett utbyggande och restaurerande
till vilka kostnader som helst, så att omkostnaderna för dessa mejerier
bli för höga och innehavarna få satsa alldeles för stor del av sina intäkter
för att driva sin mjölkförädlingsverksamhet. Vid dessa samtal lade producentsammanslutningarna
i Norrbotten och Västerbotten själva fram sin syn på
saken och förklarade sig beredda att ta hand örn denna verksamhet. Det gällde
att få till stånd ett tillfredsställande system för det norrländska jordbruket,
där förhållandena t. ex. inom lappmarken voro annorlunda än på slättlandet.
Jag erfor vidare, att dessa organisationer utfäst sig att lämna även
ekonomisk hjälp till ordnandet av mejerihanteringen i lappmarken. Det är
klart, att en koncentration av mejerihanteringen kommer att medföra, att verksamheten
i dess helhet giver större nettoinkomst än tidigare. De av staten
lämnade bidragen till anläggande eller ombyggnad av andelsmejerierna i lappmarken
måste säkerligen anses som väl använda pengar, i synnerhet örn dessa
bidrag giva mejeriorganisationerna anledning att själva lämna ekonomisk hjälp
för åstadkommande av en förbättring på mejerihanteringens område. Bland
annat med hänsyn till mejeriorganisationernas löfte örn sådan hjälp har jag
ansett det tillräckligt att 100,000 kronor anvisades för detta ändamål. Det

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
kanske hade varit riktigt att en del av dessa medel fått gå på budgeten,
men samtliga kammarledamöter veta ju, hur ansträngd budgeten för nästa
år är. Jag har förf rågat mig hos slakteriorganisationerna, huruvida det för
dem skulle medföra någon olägenhet, att bidraget till byggandet av andelsslakterier
för nästa budgetår utginge med allenast 100,000 kronor. Denna min
fråga besvarades nekande. Såsom jag tidigare berört har jag med representanter
för mejeriorganisationerna i Västerbotten, Norrbotten — och det finns
ju andra därmed jämförliga trakter, exempelvis Härjedalen, där dock icke
undersökningar gjorts, -— resonerat örn åtgärder till ordnandet av mejerihanteringen.
Jag framhöll vid dessa resonemang, att mejeriorganisationerna
naturligtvis icke borde forcera anläggandet av nya andelsmejerier, så att sådana
mejerier stodo färdiga redan efter ett eller två år. En dylik forcering
medför en ökning av anläggningskostnaderna. Erfarenheten har visat, hur
dyrbart det är att uppföra ett stort antal byggnader på mycket kort tid. Man
har sett hur utvecklingen gestaltat sig på slakteriområdet. Trots att anbud
t. ex. infordrats från 7 ä 8 byggmästare lia anbuden visat sig ganska ensartade.
De lia nämligen erfarenhet eller på känn hur högt de kunna gå, och
många komma rent av överens örn en viss summa i anbudet. Jag tycker inte
att man skall kasta ut pengar i onödan för att forcera fram byggandet av
mejerier av ifrågavarande slag. Vad beträffar bidragen till byggandet av
andelsslakterier är det uppenbart, att därest för nästa budgetår anvisas ett
anslag för sådant ändamål på 100,000 kronor, är det tillfredsställande, då
byggandet kan ske successivt. Ett sådant anslag kommer kanske icke ens att
tagas i anspråk i sin helhet. Behovet av andelsslakterier utgör således icke
enligt min uppfattning någon anledning att nu höja anslaget till förbättring
av jordbrukets lönsamhet i Norrland. Emellertid har utskottet i anledning av
föreliggande motioner föreslagit att detta anslag för nästa budgetår måtte
utgå med 1 miljon kronor. Jag är överens med kammarens övriga ledamöter
därutinnan, att man skall försöka hjälpa det norrländska jordbruket i så stor
utsträckning, som överhuvud taget är möjligt. Att jag inte begärt en höjning
av det ifrågavarande anslaget har berott på att jag ansett, att anslaget i dess
helhet skulle användas till något, som är nyttigt för det norrländska jordbruket.
Man kan emellertid inte för sådant ändamål med fördel använda ett
högre belopp än jag begärt, och då förstår jag inte, varför man skall ställa
mera pengar till förfogande. Jag har emellertid klart för mig, att riksdagen
vill höja förevarande anslag till 1 miljon kronor. En sådan åtgärd kommer
att få till följd, att slaktdjursavgift måste uttagas med högre belopp än som
eljest skulle ba blivit fallet. Det har sagts, att slaktdjursavgift kommer att
uttagas under nästa budgetår. Detta kommer också att bli nödvändigt på
grund av det stora fodersädsöverskottet från förra året. Jag förstår inte riktigt
att folk vill köpa majs för 18 kronor per 100 kg. Den månatliga importen
av majs har innevarande år uppgått till något över 3,000 ton. För att
kunna reglera utförseln av fodersäd och vissa animaliska produkter måste vi
skaffa pengar. De avgifter, som upptagas å majs och övriga importerade fodermedel,
äro icke tillräckliga för detta ändamål särskilt med hänsyn till att
införseln av bland annat majs på grund av 1938 års stora fodersädsskörd
måste bliva mindre och därmed minskad inkomst till fonden. De behövliga
pengarna kunna då icke skaffas annat än genom uttagandet av slaktdjursavgiften.
Om emellertid denna avgift skall användas dels för att bestrida kostnaderna
för regleringen av fodersädsexporten och de animaliska produkterna
och dels för att täcka det belopp å 200,000 kronor, varmed anslaget till befrämjandet
av jordbruket i Norrland nu föreslås höjt, måste avgifterna i fråga
bli mera kännbara. Jag tycker inte, att det är någon mening i att ta ut

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. ra. (Forts.)
slaktdjursavgift för att täcka det sistnämnda beloppet, vilket är avsett att
användas för ett ändamål, som icke nu nödvändigt måste tillgodoses under
löpande året. Jag har endast velat lämna denna upplysning.

Beträffande anslagen i övrigt till det norrländska jordbruket Ilar jag i propositionen
tagit positiv ståndpunkt till frågan om potatislagringen. Därvid
har jag haft den tanken, att potatisodlarna skola bygga upp försäljningsorganisationer
och att potatisen från de många olika jordbruken skall samlas i
centrala lagerhus för att sedan försäljas efter enhetliga, ekonomiskt riktiga
principer. På så sätt skulle man motverka, att potatisodlarna, såsom nu sker,
skicka ut sina produkter i marknaden var för sig och sälja dem nästan till
vilket pris som helst. Jag tror, att det förslag, som i denna fråga föreligger
från min sida, kommer att gagna det norrländska jordbruket.

Vad slutligen beträffar högerns reservation i fråga om margarinaccisen, har
jag av reservationen närmast fått det intrycket, att högern tycker, att något
måste man skriva, som avviker från Kungl. Maj :ts förslag. Emellertid ha reservanterna
på ett mycket tydligt sätt varnat Kungl. Maj :t för att ta ut förhöjd
margarinaccis, därest detta icke skulle bli nödvändigt. Reservanterna
reagera sålunda själva mot att margarinaccisen höjes utan hängande skäl.
Denna reaktion beror väl på att det f. n. pågår en utredning örn jordbruksstödets
utformande och att reservanterna velat avvakta utredningens resultat. På
grund härav ha reservanterna velat vara försiktiga i sina yrkanden, även örn
de ansett det ur egen synpunkt önskvärt att framställa åtminstone några andra
yrkanden än utskottet.

Herr Sandberg erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp framhöll såsom önskvärt, att anslaget till
befrämjande av jordbruket i Norrland utnyttjas på sådant sätt, att så mycket
som möjligt av anslaget kommer jordbrukarna direkt till godo. Vi ha i Västerbotten
också försökt använda de anslagna medlen på det sättet. Vi ha sökt
att så direkt som möjligt understödja och främja vallodlingen, potatisodlingen,
trädgårdsodlingen, nötkreaturs-, svin- och hönsskötseln, m. m. Jag tror
nog, att vi kunna på ett riktigt sätt använda anslaget, även örn det höjes. Herr
statsrådet uttalade som sin uppfattning, att det icke förefunnes anledning att
öka anslaget, enär detsamma icke kunde förbrukas omedelbart. Jag vill erinra
örn, att vi icke kunnat få det belopp, vi begärt för direkt produktionsfrämjande
åtgärder, emedan medlen ej räckt till. Örn man nu dessutom skall
påbörja en helt ny sak, nämligen ordnandet av mejerihanteringen i lappmarken,
då behövs det sannerligen pengar. Vi ha redan för Västerbottens vidkommande
en mycket fullständig utredning rörande denna mejerifrågas ordnande.
Jag tror, att man kommit så långt med utredningar i detta avseende,
att det skall visa sig behövligt, att det belopp, som nu är föreslaget, står till
förfogande under nästa budgetår. Jag vill i detta sammanhang ytterligare
understryka önskvärdheten av att de bidrag, som lämnas för ifrågavarande
ändamål, komma att utgå med så hög procent som möjligt.

Herr Liedberg som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Jag
tror mig inte örn att kunna övertyga herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp örn
riktigheten av högerns uppfattning i de föreliggande frågorna, men jag tror
icke heller, att herr statsrådet lyckats övertyga någon av högern örn riktigheten
av sin ståndpunkt. Det finns därför icke för mig anledning att mera avsevärt
förlänga debatten. Jag skall emellertid tillåta mig att på ett par punkter
beröra herr statsrådet anförande. Herr statsrådet sade, att en ökning av
anslaget till befrämjande av jordbruket i Norrland skulle tvinga fram en högre

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område rn. m. (Forts.)
slaktdjursavgift. Jag vill bara säga. att etet beror på Kungl. Majit, örn så blir
förhållandet. Kungl. Maj :t är formellt oförhindrad att begagna medel ur jordbrukets
prisregleringsfond för att höja anslaget till det norrländska jordbruket.
Jag har i utskottet förvissat mig örn detta. Det belopp, med vilket
margarinaccisen inflyter, som ju ingår i den nyssnämnda fonden, är så
avsevärt, att man av detsamma bör kunna bestrida anslagsökningen på 200,000
kronor. Örn så sker, kommer denna ökning icke att få sådana konsekvenser,
som om man enbart toge ut en förhöjd slaktdjursavgift för att täcka ökningen.

Det som egentligen uppkallade mig till replik var emellertid, att herr statsrådet
sade sig vara förvånad icke bara över högerns motioner och de däri framställda
yrkandena, utan också över att herr Domö -—- vilken tydligen åsyftades
såsom ledamot av jordbruksutredningen —- underskrivit dessa motioner. Det
förefaller mig, som örn herr statsrådet bort giva uttryck åt denna sin förvåning
i den kammare, herr Domö tillhör och där han har tillfälle att svara.

Härefter yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Då jag uttalade min förvåning över att herr Domö underskrivit högerns motioner,
befann sig herr Domö inne i denna kammare. Jag kommer naturligtvis
att även i första kammaren göra ett liknande uttalande, något som herr
Domö nu i förväg blivit beredd på. Jag kan icke finna annat än att jag förfarit
artigt mot herr Domö, då jag på detta sätt varskott honom på förhand.

Med anledning av vad herr Liedberg yttrade örn att man kunde använda
margarinaccismedel för att höja anslaget till det norrländska jordbruket, vill
jag påpeka, att även örn man gör detta, är det väl mjölkregleringspengar, man
tar i anspråk, alltså pengar varigenom jordbrukets produktpriser minskas.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! När man ser det stora antal
motioner, som väckts i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
-—- motionerna innehålla inte mindre än tjugoåtta ändringsyrkanden — skulle
man kunna få den uppfattningen, att det bland jordbrukarna rådde ett stort
missnöje med den nuvarande jordbruksregleringen. Det är klart, att det finns
jordbrukare, som äro missnöjda, och det kommer det väl att finnas under alla
förhållanden. I stort sett kan man emellertid konstatera, att jordbruksregleringen,
sådan den gestaltats under de gångna åren, varit till jordbrukarnas fördel
och att detta även erkännes av det stora flertalet jordbrukare. Som nyss
nämnts äro emellertid en del jordbrukare missbelåtna. De förneka icke, att den
hittillsvarande jordbruksregleringen varit till nytta för dem, men de anse, att
de vidtagna åtgärderna icke varit tillräckligt omfattande. Sådana synpunkter
framkomma i de motioner, som högerpartiet varje år väckt i den föreliggande
frågan. Jag vill säga, att enligt min uppfattning är den nuvarande
jordbruksregleringen av en sådan omfattning, att den icke kan ytterligare utvidgas.
Yi få vara tacksamma, att vi orka med de påfrestningar, den nuvarande
regleringen medför. Produktionen av mjölk, brödsäd och fodersäd ökas
kolossalt, och avsättningsförhållandena i utlandet äro ju svåra att bemästra.
Följden blir, att ett utvidgat jordbruksstöd kommer att ådraga samhället ofantliga
förluster, som en gång måste täckas. Man kan ju ha olika uppfattningar
örn olika ting. Jag för min personliga del har hyst vissa betänkligheter mot
de föreslagna åtgärderna och också avlämnat en blank reservation. Dessa betänkligheter,
för vilka jag förgäves sökt vinna gehör i utskottet, ha i huvudsak
inneburit, att man bör följa Kungl. Maj:ts förslag, som i stort sett kan sägas
utgöra ett fortgående på redan inslagen väg, och icke företaga några större

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ändringar i den hittillsvarande jordbruksregleringen, förrän jordbruksutredningen,
som har hela denna fråga under behandling, kommit fram med något
förslag.

En del av de betänkligheter, jag hyst, ha framförts reservationsvis från andra
håll. Jag har dock icke ansett mig själv böra framställa några yrkanden
på de punkter, där jag ställt mig tveksam. Det gäller bl. a. fodermedelsregleringen.
Vi veta alla, att under innevarande år medel anslagits för export av
fodersäd. Kungl. Maj :t begär nu en ökning av detta anslag för att lätta fodermedelsmarknaden.
Samtidigt pågår en import av oljekakor i stor utsträckning.
Jag har den uppfattningen, att jordbrukarna borde försöka att i så stor
omfattning som möjligt använda vårt inhemska foder. Jordbrukarna i vissa
delar av vårt land, särskilt i södra Sverige, göra emellertid gällande, att det
inte är lönande att använda inhemskt foder. Enligt vad som upplysts inom
utskottet finns det åtskilliga jordbruksegendomar av vilkas areal tre fjärdedelar
användas för att framställa sådana produkter, vilkas priser garanteras
av staten, under det att endast en fjärdedel av arealen tas i anspråk för annan
produktion. Dessa egendomar ha emellertid i de flesta fall stora kreatursbesättningar,
vilka utfodras med det s. k. grovfodret, d. v. s. halm, betmassa och
drank från brännvinsbrännerierna, samt dessutom med kraftfoder, som inköpts
från utlandet. Enligt min uppfattning borde det förhindras, att man importerar
utländskt kraftfoder samtidigt som man till utlandet säljer svensk fodersäd
till underpris, d. v. s. i själva verket dumpar ut de inhemska fodermedlen.
Jag hoppas, att jordbruksutredningen, när den en gång kommer in på
denna fråga, skall se till vad som kan göras för att ändra detta beklagliga förhållande.

En annan punkt, där jag hyst betänkligheter, gäller stödköpsförfarandet
till skydd för brödsädesodlingen. Vi ha ju velat komma ifrån detta inlösningsförfarande,
som vi hittills haft, emedan det påståtts — kanske med rätta
— att ett fast inlösningspris på en jordbruksprodukt kommer att medföra
en ökad framställning av denna produkt. Det har också visat sig, att vi fått
ett betydande överskott av brödsäd, ehuru vi i stället skulle vilja räkna med
ett underskott. Ju större överskottet blir, ju större bli svårigheterna att
vinna avsättning för detsamma och ju större bli de förluster, som skola täckas
av staten. Detta stödköpsförfarande, sådant som det hittills kommit till ähvändning
och är avsett att under kommande år användas, blir under alla
förhållanden i realiteten ett inlösningsförfarande, även örn man icke i framtiden
kommer att begagna denna benämning. Jordbrukarna räkna med, att
staten kommer att inköpa överskottet av briidsäd, även om överskottet icke
sedan kan avsättas annat än till underpris. Jordbrukarna mena, att de härav
föranledda förlusterna få täckas av jordbrukets prisregleringsfond. På högerhåll
är man icke nöjd med det stödköpspris, som Kungl. Maj :t föreslagit,
utan vill få till stånd en höjning av priset ifråga. Skulle en dylik höjning
komma till stånd, befarar jag, att den besådda arealen skulle i större omfattning
än hittills tagas i anspråk för produktion av brödsäd med påföljd att
överskottet av sådan säd skulle ytterligare ökas.

Jag hyser vidare stora betänkligheter mot en höjning av margarinaccisen.
Utskottet har självt påpekat, att det framförts betänkligheter mot att accisen
höjdes utöver nu utgående 45 öre per kilogram. Utskottet liksom också herr
statsrådet Pehrsson-Bramstorp har emellertid framhållit, att man ämnar vidta
kompensationsåtgärder, för att höjningen av margarinaccisen icke skall drabba
ekonomiskt svaga hushåll alltför hårt. Genom dessa kompensationsåtgärder
avser man att bereda fattiga familjer med många barn och andra mindre bemedlade
familjer tillfälle att köpa smör till nedsatt pris. Jag tror att det

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
i verkligheten kommer att bli mycket svårt att rättvist fördela det anslag
på 5 miljoner kronor, som begäres för prisrabatter å smör. Varken Kungl.
Maj :t eller utskottet lia givit några direktiv för hur anslaget skall användas,
utan denna fråga har hänskjutits till jordbruksutredningen. Det är väl, att
man har en sådan utredning, en avstjälpningsplats, där man skall klara upp
allt som icke Kungl. Majit eller utskottet går i land med. Om man nu vill
bevilja 5 miljoner kronor för att bereda fattiga familjer möjlighet att inköpa
smör till nedsatt pris, må det vara hänt. Motioner med liknande syfte ha
väckts varje år. Varför skall man emellertid använda margarinaccismedel för
det ifrågavarande ändamålet? MargaTinaccisen drabbar i huvudsak fattiga
personer, av vilka många kanske äro för blyga för att springa till myndigheterna
och begära hjälp. En del av dessa fattiga komma kanske i åtnjutande
av den föreslagna prisrabatten å smör. Emellertid är det möjligt, att
rabatten kommer även icke behövande personer till godo, vilka ha för vana
att hålla sig framme, där det finns möjligheter att köpa produkter till nedsatt
pris. Kostnaderna för prisrabatten å smör måste kanske bäras av personer,
vilka icke vilja gå och tigga av det allmänna, men som befinna sig i
sämre ekonomisk ställning än de som tillgodogöra sig rabatten. Något sådant
vore mycket motbjudande. Det ligger nog en viss sanning i det gamla ordstävet,
att skola de fattiga Ira hjälp, skola de hjälpa varandra. Det ordstävet
tycks herr stastrådet lia haft för ögonen, då han framlagt det nu förevarande
förslaget. Enligt detta skulle fattiga personer med stora familjer få köpa
smör till billigt pris, men kostnaderna härför skulle drabba andra fattiga,
som över huvudtaget icke lia råd att använda smör, utan på grund av prisskillnaden
mellan smör och margarin begagna endast det sistnämnda fettmedlet,
Det finns vidare inte några garantier för att de personer, som få köpa
smör till nedsatt pris, komma att använda smöret för egen räkning. Det föreligger
nog risk för att det skall uppstå en kedjehandel, så att personer, som
inköpt smör till reducerat pris, sedan komma att sälja smöret vidare. Om de
betinga sig ett pris, som understiger priset på mejerismör nied exempelvis 5
öre, skulle de lia möjlighet att avyttra det inköpta smöret till personer, som
under vanliga förhållanden bruka köpa mejerismör.

Herr talman, jag kommer inte att framställa något särskilt yrkande. Med
unn blanka reservation har jag emellertid velat tillkännagiva min uppfattning
i de frågor, jag nu berört. Eftersom jordbruksstödet för närvarande är föremål
för utredning, borde man enligt min mening kunna begränsa sig i sina
krav och avvakta utredningens förslag. Som jag framhöll i början av mitt
anförande, tror jag att även örn vissa jordbrukare skrika högt om att stödet
till jordbruksnäringen hittills varit otillräckligt, äro dock Sveriges jordbrukare
i allmänhet innerst i hjärtat tacksamma för det stöd, som staten lämnat dem
under den gångna brydsamma tiden, och för att konsumenterna burit de bördor
och påtagit sig de uppoffringar, som jordbruksregleringen haft till följd,
utan att det därvid uppstått något större gnissel. Man har gjort gällande, att
konsumenterna ha fått kompensation i form av ökade löner. Ja, det är klart,
att personer med fast anställning tillkämpat sig bättre löner, men vi skola
komma ihåg, att det i detta land finns en grupp fattiga medborgare, som äro
mindre arbetsföra och som på grund av det nutida jäktande arbetet i fabrikerna
och i jordbruket icke kunnat ta annat än tillfällig anställning. Det
finns vidare många, som leva enbart på folkpension. Alla dessa fattiga skola
nu bidraga till att betala kostnaden för den prisnedsättning å smör, vilken
statsmakterna äro beredda att genomföra som kompensation för en ökning av
margarinaccisen.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Carlström: Herr Liedberg sade i början av sitt anförande, att det

ibland är skönt att köra till oppositionen, ty då har man åtminstone sin frihet.
Från högersidan har man nu utnyttjat denna frihet för att uttala sin
åtminstone relativa otillfredsställelse med Kungl. Maj :ts förslag på en hel del
punkter. Jag förmenar icke högern att uttala sina åsikter, och jag är alldeles
övertygad örn att bondeförbundet, därest det nu befunnit sig i oppositionsställning,
skulle ha använt sin frihet på alldeles samma sätt som högern. Det ligger
så nära till hands att, örn man har tillfälle därtill, utåt låta förstå att man
är duktigare än de, som sitta vid styret. För min del har jag för vårt partis
räkning varit anspråkslös, nog att i fråga örn stödet åt jordbruksnäringen icke
gå längre än Kungl. Maj :t. Jag har tvärtom på ett par punkter reserverat
mig mot Kungl. Maj:ts förslag. Vad jag föreslagit i min reservation skulle
nog enligt herr Lindbergs uppfattning leda till minskade möjligheter för jordbrukarna
att få betalt för sina produkter. Jag vill emellertid redan från början
säga, att jag inte avsett ett sådant resultat, då jag reserverat mig i fråga
örn fodermedelsexporten och ett stödköpsförfarande, som avser hela årets
skörd. Jag kan emellertid inte ansluta mig till utskottets ärade ordförandes
underförstådda mening, att eftersom det finns en del människor här i landet,
som ha det besvärligt och svårt och icke kunna tjäna så mycket, är det liksom
jordbrukarnas skyldighet att se till att livsmedelspriserna inte stiga så, att
dessa fattiga människor .icke ha råd att betala dem. Den uppfattningen skulle
jag kunna ansluta mig till, örn man hade klart för sig på alla andra områden,
att man inte kan begära högre pris eller högre lön för den händelse man därigenom
skadar de .mindre inkomsttagarna, som inte lia möjlighet att på annat
håll kompensera sig för de återverkningar, som en förhöjning av priset på nyttigheter
och tjänstbarheter för med sig. I det avseendet tycker jag, att vi
skola försöka över hela linjen göra klart för oss, att vi inte skola taga för oss
så mycket, att vi skada dem, som åtgärderna drabba. Man har här talat om
jordbruksutredningen, och utskottets ärade ordförande har använt det namn på
denna, som vi också fingo höra i utskottet, nämligen en »avstjälpningsplats»
för. alla. övermaga förslag. Men skall jordbruksutredningen enligt Kungl.
Maj :ts diktamen eller direktiv kunna åstadkomma en utjämning mellan jordbrukets
folk och andra jämställda yrkes- och befattningshavare i landet, måste
jag säga, att då. räcker ej högerns reservation på långa vägar. Vi ha naturligtvis
inte ännu hunnit få så ingående undersökningar om hur läget är i fråga
om denna jämställdhet. Vi ha dock fått en utredning, som har baserats på de
deklarerade uppgifterna för år 1934, tror jag, och den synes visa, att jordbruksbefolkningens
andel i nationalinkomsten per capita är 27 procent av vad
andra grupper ha. Då har man inte anledning att säga, att vi jordbrukare ha
fått för mycket.i jämförelse med andra, detta även om ej alla grupper äro
jämförbara med jordbrukarna —- man kan inte gärna jämföra dem med högre
tjänstemän och personer, som göra anspråk på en helt annan levnadsstandard.
Men jag tror, att det kan vara nyttigt, örn man här i kammaren och kanske
främst inom regeringspartierna nu diskuterar, hur långt man kan hjälpa jordbruket.
Då herr Liedberg har sagt, att man från högerns sida ej tvekar inför
en margarinaccis på 75 öre, måste utskottet i alla fall skriva, att man var betänksam
gentemot förslaget på 60 öre, eftersom detta nu var majoritetens mening.
Man får från skilda håll höra talet örn att man börjar på att närma sig
den gräns, då man kan vänta att konsumenterna skola börja reagera. Jag
måste nu säga, att då både högern och folkpartiet i viss man stå utanför avgörandena,
böra regeringspartierna vara angelägna om att verkligen diskutera
dessa spörsmål, så att man kan finna en rimlig lösning, i fall nu jordbruksutredningen
kan framlägga förslag örn en utjämning, varigenom alltså jordbrukarnas

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
levnadsstandard skulle höjas. Jag vet inte ännu, hur långt jordbruksutredningens
förslag kan komina att sträcka sig. Jag är rädd för att man inte vågar gå så
långt, ty jag har en känsla av att man kan så att säga befara en överansträngning,
då man söker höja livsmedelspriserna. Särskilt när det gäller smör- och
margarinpriserna får man akta sig för att överskrida den gräns, som medför
en minskad fettvarukonsumtion i landet. Det kanske inte blott blir margarin
utan också smör, som tränges tillbaka, och något sådant eftersträva vi ej. Vi
få ha klart för oss att frågan örn smör och margarin är ett av de största problem,
som vi inom jordbruksutredningen komma att få brottas med.

Efter att lia sagt detta, skall jag övergå till att med några ord motivera,
varför jag ej kunnat biträda en fortsatt statssubvention för export av fodersäd.
Det är i själva verket samma skäl, som utskottets ärade ordförande anförde,
som också varit avgörande för mitt ställningstagande. Vi ha klart för oss inom
utredningen, att småjordbrukarna äro mindre gynnade av prisregleringarna
än storjordbrukarna. Då det därför gäller att just hjälpa dessa småbrukare,
är det uppenbart, .att man inte har något annat att göra än att försöka
i någon mån ytterligare höja mjölkpriset. Jag är ej säker på att det går att
uttaga 3 kronor för smöret utan att produktionen i viss utsträckning stagnerar,
men därvidlag får man, som statsrådet sagt, söka sig fram. Men är det
rimligt att, när de större jordbrukarna ej få avsättning för den fodersäd, som
blir över, men de mindre av dem ha svårigheter -— på grund av att importavgifterna
på kraftfoder äro för höga — att kunna hålla sin produktion uppe,
vi samtidigt skola exportera fodersäd, som just småbrukarna behöva och kunna
använda, »trots att den är inhemsk». Det är visserligen sant, att vi i jordbruksutskottet
fingo höra, att jordbrukarna i Skåne ej kunde använda havre
vid utfodringen av grisar. Örn det berodde på att grisarna inte åto den eller
örn den inte växte där på ett tillfredsställande sätt, vet jag inte. På det småländska
höglandet ha vi fodrat grisarna med havre, och det har gått bra, och
jag tror fortfarande, att det är möjligt även i Skåne. Att under sådana förhållanden
skicka ut denna fodersäd och låta staten betala 4 kronor och 50 öre
i exportpremie per 100 kg och i stället köpa majs och betala 17, 18 öre tycker
jag är fullständigt orimligt. Skola vi kunna åstadkomma en förbättring av
fodersädspriserna, finner jag ingen annan utväg än att man sätter stopp för
importen av kraftfoder i den utsträckning, att man blir tvungen att utfodra
djuren med inhemsk säd. Det tror jag är en rimlig utväg, även om man i
Skåne anser, att det inte går att utfodra svin med havre. När jag. biträtt
förslaget i jordbruksutredningen, att man skulle använda de två miljonerna,
som man redan beslutat, för export av fodersäd i år, så var det från min
sida under det uttryckliga förbehållet, att det blott skulle ske för en gångs
skull. Men man ser, att ger man, som det heter, ett finger, får man snart
släppa till hela handen. Detta går igen även i detta fall, ty nu säger man,
att nu när vi ha fått denna foderexport för innevarande år, kunna vi behålla
den också för nästa. Herr Liedberg tycker, att den är bra, ty den är ju för
honom ett gammalt kärt barn, som han stått fadder åt tidigare i riksdagen.
Men fortsätter man på den vägen, blir följden densamma som i fråga örn
brödsäden. Då kommer herr Liedberg att säga: Låt oss exportera fodersäd
vid varje tillfälle, då vi inte få ett tillräckligt högt pris för densamma inom
landet. Det är att slå in på vägar, som jag tror äro farliga. I jordbruksutskottet
uttalade herr Liedberg den meningen, att produktionen av vegetabiliska
produkter — brödsäd och fodersäd — närmast är konstant här i landet.
Örn man höjer priserna, gör det därför ingenting till den samlade produktionsvolymen.
Det betyder, att om man inte betalar brödsäden bra, får
man mera fodersäd, och då får man en stegrad animalieproduktion, som haller

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
priserna nere å denna. Men vi ha klart för oss litet var. att då det gäller
att få bra priser på en vara, finnas en del metoder, som kunna tillgripas för
en utökning av produktionen över det vanligt måttet. Det har skett både
i fråga örn brödsäden och mjölken och smöret på ett oanat sätt, sedan regleringsanordningarna
kommo till. Jag måste alltså anse, att det är en oriktig
väg att slå in på att exportera fodersäd och samtidigt importera stora mängder
fodermedel som utöka animalieproduktionen.

När det sedan gäller stödköpsförfarandet, vill jag påpeka, att jag redan
då denna fråga var uppe vad beträffar detta års överskott tillkännagav, att
jag ansåg, att detta var en riskabel väg att gå. Vart bär det i själva verket
hän, örn vi skola, som herr Liedberg och högern vilja, höja brödsädespriset
ytterligare. ^ Kungl. Maj :ts förslag örn stödköp i obegränsad utsträckning
är ju inte något annat än ett återförande av inlösningsförfarandet beträffande
hela kvantiteten. Det är uppenbart, att örn man höjer priserna och låter staten
övertaga allt som produceras, kommer regleringen ofelbart att gå sönder. Det
är detta jag är rädd för. Jag är nämligen av den uppfattningen, att Sveriges
jordbruk i fortsättningen behöver statens stöd, örn rättvisa skall kunna skipas
vid utbytet av nyttigheter mellan olika medborgargrupper. Stödet innebär,
att jordbrukarna få något så när rimliga priser för sina produkter. Det är
således ej fråga om någon »gåva» från konsumenternas sida. Men skola vi
kunna medverka till att stödet i fortsättningen gives och utökas, få vi naturligtvis
gå fram med en sådan försiktighet, att vi inte riskera, att hela regleringssystemet
ramlar samman.

Vad man ifrån Norrlandsbänken har påtalat i fråga örn det anslag, som
vi nu ha utökat med 200,000 kronor, och i fråga om dess användning, skall
jag inte närmare beröra. Jag hoppas, att de norrländska hushållningssällskap,
som ha denna fråga örn hand, äro så pass framsynta, att de kunna ordna den
saken utan att vi skola behöva diskutera den.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat uttala min uppfattning dels örn
problemet i dess helhet och dels om de särskilda förhållanden, som lia föranlett
mig att foga reservationer — i ena fallet en blank reservation -— till
utskottets betänkande. I fråga örn fodermedelsregleringen ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som har framförts av herrar Elon Andersson och
Björnsson ,i första kammaren samt mig i andra kammaren. I fråga örn stödköpsförfarandet
skall jag inte göra något yrkande. Jag har uttalat mina
betänkligheter rörande detsamma, och inom jordbruksutredningen får man väl
försöka finna någon annan lösning på problemet. Jag vill emellertid understryka,
vad jag kanske redan tidigare vid ett tillfälle har sagt här i kammaren,
nämligen att när man talar om avstjälpningsplatsen-jordbruksutredningen
bör man nog inte ställa alltför stora anspråk på denna. Framför allt
bör man, tror jag, genom diskussion av dessa problem inom de grupper, som
lia avgörandet i sin hand, giva utredningen större möjligheter att uppnå de för
jordbruket mest gynnsamma resultaten.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Herr Liedberg hade i sitt

anförande en del kritiska erinringar att göra gentemot det förslag, som utskottet
har framlagt. Jag skulle emellertid vilja påpeka, att utskottet på alla
punkter har tillstyrkt Kungl. Ma,j:ts förslag. Herr Liedberg sade i början av
sitt anförande, att departementschefen hade i årets jordbruksproposition vidtagit
vissa förbättringar i fråga örn de olika stödanordningarna och att det

Andra kammarens protokoll 19S9. Nr SJt. 3

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
var anledning att uttala sin tacksamhet för detta. När herr Liedberg är tacksam
böra vi kunna vara överens här i kammaren örn att departementschefen
säkerligen lyckats åstadkomma åtskilliga förbättringar. Jag vill också för
min del gärna giva uttryck åt min tillfredsställelse med det förslag, som nu
föreligger till riksdagens prövning. Jag kan inte underlåta att säga, att med
hänsyn till det läge, varifrån departementschefen måst utgå, är hans förslag
gott. Jag tror, att vi böra kunna erkänna det. Yi som ha en mera mångårig
erfarenhet av hur riksdagen brukar förfara, när den behandlar frågor, som
äro föremål för utredning, kunna nog lia anledning att säga, att departementschefen
kanske i vissa hänseenden har lyckats nå ett mera positivt resultat, än
vad som i dylika fall brukar vara möjligt.

Riksdagen har ju sedan gammalt alltid velat hävda den uppfattningen att
när en fråga ligger under utredning, kan man inte, medan utredningen pågår,
genomföra några förändringar beträffande de förhållanden, som utredningen
har att pröva. Om jag sålunda ger uttryck för en viss tillfredsställelse med
det förslag till ''stödanordningar på jordbrukets område, som här föreligger, är
jag naturligtvis å andra sidan angelägen om att betona, att man naturligtvis
inte ur jordbrukarnas synpunkt och ur den svenska landsbygdsbefolkningens
synpunkt i allo anser, att det nuvarande läget skall eller bör anses fullt tillfredsställande.
Alldeles uppenbart förhåller det sig på det sättet, att här gapar
ännu ett ganska stort och djupt svalg emellan de utkomstmöjligheter, som
stå landsbygdsbefolkningens arbetande folk till del, och de möjligheter, som
jämförliga medborgargrupper på andra verksamhetsområden kunna räkna med.
Det skulle naturligtvis därför också varit, som departementschefen har uttryckt
det i propositionen, önskvärt, örn man redan i år hade kunnat på ett mera
avgörande sätt taga ståndpunkt till en del av jordbrukets avsättningsfrågor.
Jag tror emellertid att vi i likhet med departementschefen ha anledning att säga
oss, att det är riktigast att låta den nu arbetande jordbruksutredningen
grundligt undersöka dessa problem, så att det kan föreligga en tillfyllestgörande
utredning, varpå man kan grunda sina förslag och ståndpunktstaganden
till nästkommande års riksdag. Jag skulle också vilja säga, att örn jag här ger
uttryck för den meningen att det föreliggande förslaget är i rätt hög grad tillfredsställande
i det nuvarande läget, så gör jag det också ur synpunkten, att
Kungl. Majit, som ju haft att bygga sitt förslag till innevarande års riksdag
i fråga örn jordbruksstödet på av jordbruksutredningen framlagda förslag,
föreslagit •— vilket ju för övrigt sagts här ifrån andra håll -— i vissa fall avsevärda
förbättringar emot de förslag som jordbruksutredningen har kommit
med. Det är ju fallet bl. a. när det gäller möjligheten att bibehålla 2 öres
mjölkavgift även vid ett smörpris, som är uppe i 3 kronor. Yi veta ju alla,
att jordbruksutredningen i den punkten hade föreslagit, att då smörpriset
översteg 2 kronor 85 öre skulle mjölkavgiften sänkas till l1/2 öre för att vid
ett smörpris på 3 kronor utgå med 1 öre.

Jag skall naturligtvis inte ge mig in på att uttala någon som helst mening
med anledning av att i jordbruksutredningen ha suttit personer, som ha biträtt
jordbruksutredningens förslag men sedan kunnat uppträda som huvudmotionärer
i riksdagen, när det har gällt att avlämna förslag, som ha gått
längre än vad jordbruksutredningen har föreslagit. Jag skall bara till det
knyta den lilla erinringen, att det är inte så lätt för Kungl. Majit heller. Här
sätter Kungl. Majit till en utredning, som skall utreda de spörsmål, varom
vi nu tala, och som bl. a. också har haft till uppgift att framlägga förslag rörande
stödåtgärderna på jordbruksområdet för det år, som nu ligger framför
oss. Så avlämnar den sitt förslag, departementschefen föreslår betydande förbättringar,
men sedan komma ledamöter i jordbruksutredningen och yrka mo -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tionsvis på längre gående åtgärder än vad framförallt jordbruksutredningen
bär föreslagit men även i vissa fall på längre gående åtgärder än Kungl. Maj :t
föreslagit. Jag tror, att det skulle vara anledning för Kungl. Majit att vara
tacksam, om de, som lia fått förtroendet att utreda dessa frågor och för Kungl.
Majit framlägga förslag, i utredningen och vid den tidpunkt, då denna tager
ståndpunkt till de olika spörsmålen, där angåvo sina meningar, så att de kunde
bli vägledande för Kungl. Majit, och Kungl. Majit i varje fall kunde pröva
dem, när man från hans sida tager ståndpunkt till vad som skall föreslås i
olika avseenden. Jag tror, man har rätt att göra den erinringen, utan att det
skall möta gensaga från något håll.

Vad sedan beträffar högerreservationen, i den mån man i densamma har
ställt yrkanden som gå längre än vad Kungl. Maj :t har föreslagit och vad utskottet
här har kommit till, vill jag för mm del i fråga örn mjölkregleringen
säga, att visst kan även jag vara på det klara med att ett sådant läge kan
uppstå, att det skulle vara önskvärt, att man haft möjligheter att bestämma,
låt mig t. ex. säga, en något högre margarinaccis än vad den nuvarande maximenngen
medgiver. Det är dock en sak. En annan sak är den, huruvida det
är politiskt möjligt att just nu, medan utredningen pågår, komma längre än
vad Kungl. Maj :t har föreslagit. Jag är för min del övertygad om att en sådan
möjlighet inte föreligger. Dessutom skulle jag också vilja understryka —
vilket departementschefen också varit inne pa — att örn vi ha anledning befara
en ökad spänning mellan margarinpris och smörpris kan det vara rätt nyttigt,
att vi under den tid framåt, som återstår, tills jordbruksutredningen blir färdig
med sitt förslag, få klarhet örn den saken. Jag kan nämligen inte tänka
mig annat, än att i den mån det halvår som ligger framför oss kommer att
visa, att man har rätt i de farhagor, som uttalats vis ä vis den ökade spänningen
mellan margarin och smör, så måste jordbruksutredningen låta dessa erfarenheter
bli vägledande för sig, när man överväger vad som ytterligare bör
göras, för att man skall få rum för avsättning av den inhemska smörproduktionen.

I fråga örn brödsädesregleringen har man ju i högerns motioner och likaså
i.hogerreservationen uttalat önskvärdheten, att Kungl. Majit skulle ha möjlighet
att gå längre än vad som i propositionen och i utskottets utlåtande föreslås.
Jag vill i det avseendet säga att jag i och för sig icke skulle ha något
att erinra däremot, därest det möjliggjorde för brödsädesodlarna att få ut ett
något högre pris än det som man för närvarande kalkylerar med, men å andra
sidan vill jag inte, att någon av oss skall vara blind för de faktiska regleringssvårigheter
som i det avseendet för närvarande föreligga. Vi veta ju
alla, att det förhåller sig på det sättet, att trots att man från vissa håll uttalar
en viss otillfredsställelse med brödsädespriserna sådana de här föreslås, så
har odlingen av brödsäd på de senare åren utvidgats på ett sådant sätt, att’det
skapar de största bekymmer och, låt mig också säga, vanskligheter, när det
galler att upprätthålla även det pris som propositionen och utskottet här räkna
med._ Jag ^vill i det hänseendet erinra att på grund av tidigare proposition
ha vi ju mast anvisa 15 miljoner kronor för att stödköpa vad som finnes kvar
och behöver stödköpas av föregående ars skörd. Föreliggande förslag innebar
ju bl. a., att det anvisas ytterligare 25 miljoner kronor, för att spannmålsaktiebolaget
skall bil i tillfälle att stödköpa 1939 års skörd i hela den omfattning
som nodvandiggörcs för att upprätthålla de priser, som här i propositionen
ha föreslagits. Vi veta ju, att redan mot vad vi i det fallet stå i beredskap att
besluta göras vissa erinringar. Herr Carlström, som bär deltagit i det sammansatta
utskottets förhandlingar, har ju reservationsvis yrkat avslag på just
denna utvidgade stödköpsverksamhet.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

TVrp.rl anledning av herr Carlströms yrkande vill jag säga, att det är alldeles
uppenbart, att när läget på brödsädesmarknaden gestaltar sig så som det gör
för närvarande, kan man inte gärna stanna vid att stödköpa en viss och ganska
begränsad kvantitet brödsäd. Om man gör det, skulle nämligen, såsom departementschefen
mycket riktigt har uttalat i propositionen, det förhållandet inträffa
att de jordbrukare, som sålde på hösten omedelbart efter skörden, i
skydd av de stödköp som staten då har möjlighet att företaga, få de högsta
brödsädspriserna. Men allt eftersom det blir överskott på brödsäd, skulle alla
de som försökte hålla igen utbuden och därmed bidraga till att försöka stabilisera
brödsädspriset bli nödsakade att godtaga lägre brödsädspriser, därest
stödköpsverksamheten ej kan fortsättas. Det är därför, tycker jag, alldeles naturligt,
att nian här inte gör några erinringar emot att man praktiskt taget
stödköper hela den kvantitet av brödsäd som är nödvändigt köpa för att åtminstone
kunna hålla det pris som i propositionen har räknats med såsom det
lägsta pris som bör stödjas. När man nu emellertid från högerhåll reservationsvis
åtminstone antyder — ty det är inte stort mer än en antydan — att
man kan gå litet längre, måste jag säga, att de önskemål man i reservationen
och även i högermotionerna ger uttryck för kunna nog inte lätt uppfyllas.
Detta beror näppeligen på politiska skäl, utan det beror enligt min mening
uteslutande på det läge som är för handen i fråga om denna marknad. Reservanterna
säga här: »Därest förhållandena (hänsyn till skördens storlek,
världsmarknadsförhållandena o. s. v.) så påkalla och medge, må stödköpspriset
å höstmånaderna enligt Kungl. Maj:ts beprövande kunna höjas till högst''
18 kronor» o. s. v. Det är nog ingen av oss, som vågar hoppas, att förhållandena
skulle kunna bli sådana i höst, att det vore möjligt, även om Kungl. Maj :t
hade ett sådant uttalande att stödja sig på, att höja brödsädesprisen under höstmånaderna
till 18 kronor för vete.

Jag skulle också vilja säga ett par ord rörande det särskilda anslaget till
Norrland. Jag har för min del ingen erinran att göra emot att man på det
sätt som föreslagits bereder det norrländska jordbruket ett visst stöd i särskild
ordning. Jag har i utskottet gått med på att man i år skulle få öka de belopp
som föreslagits till jämnt 1 miljon kronor. Jag vill dock understryka,
vad för övrigt departementschefen här själv har sagt, att när det gäller att bevilja
bidrag till mejerianläggningar uppe i Norrland Kungl. Majit bör, då
hushållningssällskapen göra ansökningar örn bidrag, kunna ge ett högre bidrag
än vad som regelmässigt har räknats med. Det rör sig här enligt mitt
förmenande örn ett område, där bidrag till åstadkommandet av nya mejeribyggnader
i de norrländska länen och särskilt lappmarkerna är av den värdefulla
beskaffenhet att jag skulle tro, att jordbrukarna däruppe skulle i synnerligen
hög grad uppskatta, om man hade möjligheter att få de bidragen tillmätta
så rikligt som möjligt.

Jag skulle slutligen bara vilja uppehålla mig ett ögonblick till vid en enda
sak. Som kammarens ledamöter finna, har man i samband med Kungl.
Maj:ts proposition också haft uppe till behandling en hel rad av motioner,
syftande att i olika hänseenden möjliggöra en förbättrad ställning för jordbruket.
Jag skall inte gå in på vad som i alla dessa olika motioner har anförts
och yrkats. Det är emellertid särskilt en motion, som jag skulle vilja
säga ett par ord örn. I första kammaren har av herr von Heland m. fl.
väckts en motion, vari man hemställer om sådan ändring i margarinförordningen,
att där föreskrives, att med margarin måtte förstås varje med konst
framställt till människoföda avsett fett av vad ursprung, blandning eller sammansättning
som helst, såvida däri ingår fett, som ej är framställt ur mjölk.
I samma motion har man jämväl yrkat på att färgningsämne inte skulle få till -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. ^risr e gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
sättas råvarorna vid tillverkning av margarin. Nu vet jag mycket väl att vad
jag kommer att säga, kommer att möta erinringar ifrån vissa håll, och jag vill
själv redan på förhand säga att jag är också på det klara med att man kan
göra vissa erinringar emot vad som sålunda i motionen har föreslagits. A
andra sidan vill jag understryka, att man i jordbrukarled anser det såsom en
mycket naturlig strävan, att man söker tränga tillbaka margarinanvändningen,
ett problem som vi jiu för övrigt här i riksdagen från alla partiers sida lia
brottats med så mycket under de senare åren. Man söker tränga tillhaka denna
margarinproduktion med sikte på att man skall kunna möjliggöra en ökad avsättning
av, jag höll på att säga, den mest lojala produktion, nämligen smörproduktionen.
Örn denna motion har man såväl som örn de övriga motioner,
som utskottet har haft att behandla, i utskottets utlåtande sagt, att man förutsätter,
att de i motionen framförda förslagen och spörsmålen komma att prövas
av den nu arbetande jordbruksutredningen. Ehuru vi från vårt håll naturligen
gärna skulle önskat, att man redan vid detta års riksdag skulle kunnat
komma till ett mera avgörande resultat med avseende på margarinproblemet,
så ha även vi inom utskottet ansett oss böra nöja oss med att på det här
sättet uttala en förhoppning örn att jordbruksutredningen kommer att ingående
pröva dessa problem. Jag vill emellertid understryka, att det är synnerligen
viktigt, att man söker komma till rätta med just det problem, som jag nu
sist talat örn. Det är väl ingen överdrift, om man säger, att just margarinfrågan
är det stora nyckelproblemet, när det gäller för oss att skapa möjligheter
för ökad avsättning av det svenska jordbrukets produkter.

Att det skapas förutsättningar för en ökad avsättning av jordbrukets produkter
är ju mer än någonsin ytterst nödvändigt. Därest man inte lyckats
komma till rätta med avsättningsproblemet, är det nämligen helt naturligt
också ganska svårt att lyckas komma längre, när det gäller att få till stånd
bättre ekonomiska förhållanden inte bara för jordbrukets utövare utan också
för landsbygdens arbetande folk. Slutligen behöver jag väl inte i detta sammanhang
säga, att det ju framstår såsom fullständigt ostridigt, att de ekonomiska
möjligheter som stå landsbygdens arbetande folk tillbuds, jämfört
med andra medborgargruppers, inte på långt när äro sådana som de borde
vara. Jag behöver inte heller säga, att den omständigheten, att vi ha högkonjunktur
nu medför, att städerna och industrien suga till sig folket ute från
landsbygden, som hotas av att i stor omfattning bli utan arbetskraft. Detta
är också en sådan sak, som nödvändiggör, att vi måste mycket allvarligt beakta
vad som kan göras, för att kunna få litet mera ekonomiskt jämviktsläge
mellan utkomstmöjligheterna för det arbetande folket ute på landsbygden och
övriga medborgargrupper.

Herr talman, med vad jag nu har anfört, ber jag att få yrka bifall till sammansatta
utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Andersson i Vigelsbo, Onsjö, Pettersson i Rosta.
Werner i Höjen, Gustafsson i Lekåsa, Hallagård, Hermansson i Kvistljungby,
Hansson i Rubbestad, Eriksson i Toftered, Lundgren, Olsson i Kullenbergstorp,
Pettersson i Dahl, Gardell, Wolgast, De Geer i Hanaskog, Johansson
i Mysinge, Andersson i Södergård, Pettersson i Norregård, Närlinge, Andersson
i Dunker, Westman, Persson i Norrby, Johansson i Norrfors och Johansson
i Tväråselet.

Herr lie Geer i Hanaskog: Herr talman! Det är inte min avsikt att söka
något nämnvärt förlänga debatten i detta ärende, men jag skall tillåta mig att
några korta ögonblick fästa uppmärksamheten på en detalj, som för jordbruket,

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 £. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
särskilt för jordbruket i de fattigare bygderna, är mycket viktig, nämligen
frågan örn matpotatisodlingen och dess stödjande.

Man kan säga, att det har varit en tradition här i riksdagen under många år,
att man har diskuterat en hel del i denna sak, men det har tyvärr också varit
en tradition, att resultaten varit mycket negativa, och så är tyvärr förhållandet
också i år. Jordbruksutskottets ärade ordförande ansåg, att man från jordbrukets
sida borde begränsa sina anspråk i de olika jordbruksfrågorna. Då
synes det mig, att den motion, som undertecknad och några andra motionärer
kommit med i potatisfrågan, borde ha passat jordbruksutskottets ärade ordförande
och även jordbruksutskottet i övrigt särskilt väl. Vi lia nämligen varit
så blygsamma, att vi för tillfället icke gjort något yrkande om inskränkande
av den enligt vår mening onödiga importen av potatis utan inskränkt oss till att
påyrka, att den import som tydligen tyvärr fortfarande skall äga rum skall få
omhänderhavas av en organisation, någon redan bestående sådan, som Kungl.
Majit själv skulle utvälja. Jag anser för min del, att detta förslag är synnerligen
blygsamt och borde ha kunnat tillstyrkas av utskottet. Från utskottets
sida har man emellertid endast sagt, att denna fråga liksom mycket annat bör
hänskjutas till den pågående jordbruksutredningen. Vi, som motionerat på
detta område, äro ju inte bortskämda med resultat och måste därför kanske
säga, att när utskottet inte direkt slagit ihjäl vår motion utan hänvisat till
utredningen, det kanske skall betyda början till att vi så småningom få litet
mera positiva resultat på detta område. Nu har emellertid ledsamt nog herr
Carlström för ett ögonblick sedan liksom låtit förstå, att man inte bör ha alltför
stora förhoppningar och ställa alltför stora krav på jordbruksutredningen. Det
är ju litet tråkigt för oss då vi nu kommit så långt, att vi ansett oss kunna
hysa vissa förhoppningar, att herr Carlström nu säger att vi inte skola vara
alltför förhoppningsfulla. Vi hoppas emellertid, att utredningen verkligen skall
kunna komma ett steg framåt och kunna föreslå riksdagen någonting, så att
dessa tusentals odlare i vårt land, som förvåna sig över att riksdagen ingenting
gör på detta område, skola få se, att en kommande riksdag på initiativ från
utredningens och Kungl. Majlis sida verkligen beslutar åtgärder i positiv
riktning.

Herr talman! Jag skall icke göra något yrkande. Jag har endast velat fästa
uppmärksamheten på denna detalj inom jordbruket, vilken på många håll är av
mycket stor betydelse.

Herr Liedberg erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Herr

talman! När herr Gustafson i Vimmerby var inne på frågan örn margarinaccisens
storlek, angav han som bakgrund till Kungl. Majits förslag, så vitt
jag förstod honom rätt, att detta var vad som låg inom de politiska möjligheternas
gräns. Detta uttalande innebär ju i så fall, att vår ståndpunkt åtminstone
icke skulle vara sakligt oriktig! Men herr Gustafson sade också, att det kunde
vara nyttigt och bra, om margarinkonsumtionen komme att ökas på smörets bekostnad.
Om detta börjar ske i juli månad 1939, herr Gustafson, och Kungl.
Majit icke har möjlighet att hämma den utvecklingen förrän den 1 juli 1940.
undrar jag, örn objekten för ett sådant experiment — jordbrukarna — bli lika
glada!

Herr Carlström citerade vad som sagts i utskottet. Det har alltid förefallit
mig vara rent ut sagt en osed att citera vad som sägs och diskuteras i utskotten
under de relativt fria former, som ännu lyckligtvis råda där. Herr Carlström
må emellertid gärna citera, bara han gör det rätt. Men omedelbart efter det att
herr Carlström citerat mig, kom en kammarledamot till mig och säde, att det
herr Carlström lade i min mun hade en helt annan person yttrat. Är det i ali -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
mänhet olämpligt att citera uttalanden som gjorts i utskotten, är det enligt min
mening helt enkelt förkastligt att citera fel. Jag försäkrar herr Carlström, att
de ord, han påstod att jag använt, har jag aldrig yttrat. Och den tankegång
han tillvitade mig har jag aldrig haft.

Herr Carlström, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag vill hänvisa herr Liedberg till det stenografiska protokollet. Herr
Liedberg skall då finna att jag icke sagt att det var herr Liedberg som yttrade
sig örn havrens oanvändbarhet i Skåne. Det har jag icke påstått. Jag hoppas,
att det är tillräcklig tröst för herr Liedberg i detta fall. För övrigt vill jag
säga, att citeras det icke annat än så oskyldiga saker som dem jag citerade från
jordbruksutskottet, behöver man icke taga vid sig så och bli så irriterad. Värre
saker har jag säkerligen hört citeras från utskotten. Påståendet att man är
tvungen att köpa fodersäd från utlandet, t. ex. majs för svinuppfödning, har
jag för övrigt hört även från andra håll än inom utskottet, och därför är det
icke så märkvärdigt, om man citerar ett sådant yttrande. Det anser jag mig ha
rätt att göra.

Ordet lämnades härefter likaledes för kort genmäle till herr Gustafson i
Vimmerby, som anförde: Herr talman! Herr Liedberg undrade, hur man kommer
att uppfatta det, därest det skulle visa sig under juli månad, att smörförbrukningen
minskas på grund av det förhållande vi talat örn här, och han uttalade
också den uppfattningen, att jordbrukarna då icke skulle bli glada. Nej,
herr Liedberg, det är jag övertygad örn att de icke bli. Herr Liedberg blir icke
glad heller, och jag vill säga herr Liedberg, att icke heller jag blir glad, örn
det blir på det sättet. Men detta utesluter icke, att det dock kan vara skäl i att,
som jag sade, jordbruksutredningen för sitt fortsatta ståndpunktstagande får
bygga på de erfarenheter, som vi kunna samla under de månader, som ligga
framför oss. När jag gör detta uttalande, gör jag det verkligen därför att jag
hoppas, att dessa erfarenheter skola vägleda oss på ett sådant sätt, att vi för
framtiden få möjlighet att vidtaga de åtgärder på ifrågavarande område, som
kunna skapa ett ur jordbrukarnas synpunkt bättre förhållande än det vi måhända
befara kan bli en följd av vad som nu skall praktiseras under de närmaste
månaderna framåt. Jag tror också, att sett på lång sikt blir detta för
det svenska jordbrukets vidkommande att förorda framför att nu försöka slåss
för — jag vågar använda uttrycket ännu en gång -—• det i nuvarande läge politiskt
omöjliga.

Herr Liedberg, erhöll härpå ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara kort och gott säga, att det förefaller mig som örn,
låt oss säga, ett par månaders erfarenhet, pekande i en viss bestämd riktning,
skulle vara fullt tillräcklig för att jordbruksutredningen och Kungl. Maj :t
skola komma till klarhet örn att läget kanske icke blir hållbart. Jag har uttalat
mig mot att man skall ställa det så, att man under kanske elva månader
framåt icke kan göra något ingrepp!

Herr Gustafson i Vimmerby, som jämväl ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag tror nog, att herr Lieberg och jag mycket
väl kunna ena oss örn att anse ett par månaders erfarenhet i detta fall tillräcklig.
Men nu är det så, att vi äro på det klara med att det finns betydande
grupper inom riksdagen, som mena, att vad man företager sig — och detta i
varje fall när det gäller långt gående åtgärder — skall föregås av vad man
brukar kalla för en grundlig utredning. Jag är övertygad örn att det i etl fall

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
som detta är ganska klokt, att man låter en sådan grundlig utredning komma
till stånd. Då har man möjlighet att lättare komma till resultat än man har i
det i viss mån outredda läget för närvarande.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Efter det intensiva replikskifte,
som ägt rum mellan de föregående talarna, skall jag be att få fästa kammarens
uppmärksamhet på ett par saker. Det är med anledning därav jag tillåtit
mig att begära ordet.

I den allmänna diskussionen örn fortsatta prisreglerande stödåtgärder för
jordbruket har småbrukarfrågan kommit att intaga en synnerligen framskjuten
plats — och detta med all rätt, då småbrukarnas ekonomiska ställning ostridigt
är betydligt sämre än jordbrukarnas med de medelstora och större jordbruken.
Jag vill alltså understryka det fullt berättigade i de strävanden, som syfta till
att göra tillvaron dräglig för landets minsta odlare. Många av dem hava en
ekonomisk och social levnadsstandard, som är synnerligen låg. Detta småbrukets
bekymmersamma läge har emellertid icke uppstått under de senare
åren, utan läget har tvivelsutan varit ännu värre under gångna tider. När
det därför ifrån visst håll gjorts gällande, att småbrukets svårigheter skulle
vara en följd av ett ensidigt eller oriktigt avpassat jordbruksstöd, måste en
bestämd gensaga inläggas mot en dylik felaktig och förvrängd framställning.
Detta gör jag, även om jag medgiver, att det nuvarande jordbruksstödet givetvis
icke kan vara fullkomligt i alla avseenden. Småbrukarna lia även för
sin del fått med av jordbrukshjälpen. Men det synes mig, att det borde vara
tämligen självfallet, att för den som blott har en mindre eller helt obetydlig
kvantitet av produkter till avsalu de prisreglerande åtgärderna icke kunna
ha sådan verkan, att tillräckligt med kontanter kan erhållas. Den som sålunda
säljer bara några få säckar spannmål örn året eller levererar blott några tiotal
kilogram mjölk örn dagen, kan omöjligen få sin ekonomi i nämnvärd grad förbättrad
genom några prisreglerande åtgärder. Dessvärre befinner sig en stor
del av de människor, som räknas till jordbrukarna, i en dylik eller liknande
situation. Av landets 425,000 redovisade jordbrukslotter är det icke mindre
än 237,000 eller 55 % av samtliga, där åkerarealen icke överstiger 5 hektar •—
alltså till största delen typiska ofullständiga jordbruk. Dessa jordbrukare —
ägare och arrendatorer — kunna helt enkelt icke tillräckligt hjälpas med prisreglerande
åtgärder.

Den rationellaste lösningen för småbrukarnas del är tvivelsutan utökning av
den odlade arealen antingen genom nyodling, genom tillköp av jord eller genom
sammanslagning av fastigheter. Nyodlingsmöjligheter finnas emellertid endast
i begränsad omfattning, och dessutom är nyodling åtminstone i närvarande
stund ett medel på både gott och ont. Örn småbönderna nämligen få mera
odlad jord, blir givetvis den enskilde jordbrukarens ställning därigenom förbättrad,
men varje utökning av landets odlade jord gör det redan i vissa
fall rätt besvärliga jordbruksstödet ännu mera svårbemästrat, detta beroende
därpå att vi beträffande flera av våra lantmannaprodukter redan ha en tillgång,
som är tillräcklig eller rent av större än landets behov. Tillköp av
jord eller sammanläggning av jordbruksfastigheter äro åtgärder på lång sikt.
I de delar av landet, där jordstyckningen gått alldeles för långt, saknas möjligheter
att i tillräcklig omfattning tillköpa jord, och sammanslagning av
fastigheter är svår att genomföra, åtminstone så länge det bor folk kvar på de
små jordlapparna. Att överflytta dessa människor till annan förvärvsverksamhet
erbjuder svårigheter. Jag tror, att det finns något som kan karak -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
teriseras med uttrycket »kärlek till jorden!» Denna kan oftast spåras hos
småbondesläkter, som sitta kvar på den karga torvan generation efter generation.
Kanhända finns det sådana, för vilka en omplantering till en helt
annan miljö skulle vara ett brott mot naturens lagar.

Jag har upptagit detta resonemang därför att jag menar, att man aldrig
skall inbilla sig, att småbrukarproblemet som sådant löses genom prissättning
å jordbrukets produkter. Jordbruksstödets avpassning borde därför enligt
min mening ske med syfte att bereda bärkraftiga jordbruk möjlighet att klara
sig. Att genomföra en högre prissättning än som erfordras för de medelstora
eller större jordbrukens behov orka vi helt enkelt icke med, och jag tror ingenting
är farligare, när det gäller näringspolitiska åtgärder från det allmännas
sida, än att gå så långt i välvilja, att man riskerar att förlyfta sig på uppgiften.
De miljonförluster staten på sin tid fick vidkännas för spannmålsregleringen
äro ett typiskt skolexempel härpå, och jag är tämligen förvissad
örn att går man längre — och framför allt längre än vad i den kungl, propositionen
i år föreslås beträffande brödsädespriserna — kommer man att få ett
nytt skolexempel på hur det går till när man förlyfter sig på en viss uppgift.
Men då bli ju fortfarande massor av småbrukare ofullständigt hjälpta? Ja,
det är så sant. Men i den mån den långa vägen med utökning eller sammanslagning
av ofullständiga jordbruk icke är framkomlig, blir småbrukarproblemet,
vad jag kan förstå, mera en rent social än en näringspolitisk fråga. Jag
behöver självfallet icke tillägga, att även örn så är fallet, frågan är icke mindre
viktig fördenskull.

Vad jag här sagt hindrar icke, att jag är beredd att för min del medverka
till åtgärder, som inom prisregleringssystemets ram giva en förbättrad ställning
åt småbrukarna. Jag har därför kunnat biträda förslaget örn 2 öres högre
mjölkpris för de första levererade 450 kilogrammen mjölk per månad. Denna
höjning kommer i huvudsak de minsta mjölkproducenterna till godo. Man
torde dock icke kunna blunda för den synpunkten, att när staten medverkar till
åstadkommande av en som eftersträvansvärd eller kanske som skälig ansedd
prisnivå, blir det svårt i längden att kunna upprätthålla ett system, som
sätter priset på likvärdiga produkter olika, beroende på huru den producent,
som framställer varan, har det ordnat — om han är en större eller en mindre
producent, örn han bor i Norrland eller i Skåne. Nu tror jag emellertid, att
det föreliggande förslaget är så måttfullt avpassat, att ingen risk för regleringsanordningarnas
äventyrande härvidlag förefinnes. Man kan dock säkerligen
räkna med att krav på ytterligare prisdifferentieringar såväl med hänsyn
till storleksförhållandena sorn med hänsyn till jordbrukens rent geografiska
belägenhet komma att framföras. Örn sådana krav uppställas, kan det säkerligen
vara nyttigt med ett påpekande, att möjligheten att på denna väg komma
fram är starkt begränsad, och att, örn man går för långt på den vägen, den är,
så vitt jag kan förstå, i högsta grad äventyrlig.

Dessa här anförda synpunkter gälla i ungefär lika hög grad de från skilda
håll framställda kraven, att jordbrukarnas inköpspris på fodermedel skulle
sättas olika, beroende på huruvida producenten har stor eller liten rörelse och
huruvida producenten bor i den ena eller den andra delen av landet. Örn det
är möjligt att göra någonting när det gäller priserna på småbrukarnas fodermedel
och örn de därmed befarade riskerna för alltför stor produktionsökning
kunna bortelimineras, är jag för min del fullt beredd att diskutera den saken.
Jag tror dock, att det är klokt att redan från början säga ifrån, att man
icke bör hysa alltför stora förhoppningar örn möjligheterna i sådant avseende.
dag begriper mer än väl. att småbönderna behöva varje, låt vara obetydlig
förbättring elior ökning av sin nettoinkomst, men jag har velat uttala en var -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ning till deni som möjligen tro, att vårt invecklade jordbruks- och småbrukarproblem
kan lösas genom liknande åtgärder. En prisdifferentiering —• det ina
vara å försålda eller inköpta produkter — kan icke gärna bli annat än blott
och bart en detalj, och måhända en rätt obetydlig sådan, i strävandena att
lösa småbrukarproblemet.

Då jag biträtt det föreliggande utskottsförslaget har det varit en punkt, som
jag varit tveksam örn, nämligen den sak som min kollega och granne herr
Carlström nyss talade örn: anslaget för stödjande av fodersädsexporten. När
innevarande års riksdag anvisade 2 miljoner härför trodde jag, att åtgärden
skulle vara av rent provisorisk karaktär. Nu begär Kungl. Maj :t ytterligare
2 miljoner kronor för nästa budgetår. Jag förstår väl, att det kan inträffa
omständigheter, som motivera ett fortsatt tillämpande av exportunderstödet,
och jag har därför icke velat motsätta mig regeringens begäran, även örn jag
i hög grad sympatiserar med de synpunkter, som framförts i den av herr Elon
Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Högerreservanterna hysa en mycket stark tilltro till Kungl. Maj :t då det
gäller handhavandet av jordbrukets prisregleringsanordningar, och som ett
utslag av detta förtroende önska de giva Kungl. Maj :t vidsträcktare fullmakter
och större rättigheter än Kungl. Majit begär. Jag delar reservanternas uppfattning
örn förtroendet till Kungl. Maj :t, men detta förtroende är för mig en
anledning att i stället uttala förhoppningen, att det bemyndigande, som vi nu
komma att giva Kungl. Maj :t att i fortsättningen stödja exportpriset på foderspannmål
icke skall tagas i anspråk utan att särskilt tvingande skäl härför
föreligga.

Innan jag slutar vill jag ge uttryck åt den uppfattningen, att även örn det
skulle vara åtskilliga ledamöter i denna kammare och framför allt åtskilliga
inom jordbrukarkretsar, som anse, att den kungl, propositionen ger för litet,
Sveriges jordbrukare dock böra kunna känna sig tillfredsställda, örn syftemålet
beträffande prisläget i den kungl, propositionen verkligen kan nås. Även
med risk att göra några ledsna, måste jag säga, att min personliga uppfattning
är, att vi för tillfället inte orka längre.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets hemställan.

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Debatten i denna fråga har i år
varit osedvanligt lugn och saklig, och vi ha anledning förmoda, att så blir fallet
även i fortsättningen. Det återstår blott att önska, att debatten ute i landet
även kunde föras på samma lugna och sakliga sätt. Det är ju för övrigt
rätt naturligt, att ingen här ger sig in i en mera omfattande principdiskussion
med hänsyn till det läge, i vilket frågan för närvarande befinner sig, när vi
vänta på resultatet av en omfattande utredning av densamma.

Tvenne ledamöter i denna utredning ha här yttrat sig och liksom herr Carlström
gjort sig till tolk för den uppfattningen, att det inte skulle skada örn
i diskussionen av denna fråga regeringspartierna gåvo uttryck för sin uppfattning
att tjäna som vägledning för utredningen. Jag skulle vilja säga,
att det är ganska svårt att ingå på någon verklig debatt, då detta förutsätter,
att man har tillgång till det sakmaterial, som det är utredningens uppgift att
införskaffa. När jag i utskottet och även här i kammaren hört två mycket
framstående och tongivande ledamöter i utredningen yttra sig och då framför
allt med hänsyn till småbrukarproblemet, vill jag säga, att jag helt instämmer
i vad särskilt herr Andersson i Löbbo yttrade på denna punkt. Herr Carlström
och även andra ha resonerat, på ett mycket förnuftigt sätt, och när vi veta, att
utöver dessa herrar, som speciellt företräda småbrukets intressen, även i utred -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ningen finnas flera med samma ställning, tror jag, att dessa intressen bli synnerligen
väl tillvaratagna.

Yad propositionen beträffar är det Mart, att man inte kan ingå på någon
debatt om denna, då den i stort sett går efter samma linjer som tidigare följda.
Vi ha dock två nya ting som föreslagits till prövning, trots att såväl departementschefen
som utskottet uttalat betänkligheter. Jag syftar på förslaget örn
prisdifferentieringen dels genom denna nedsättning eller detta avskaffande,
som det i praktiken innebär, av mjölkavgiften för småbrukarna och dels i fråga
örn smöret, varigenom 5,000,000 kronor skulle avsättas för att bereda behövande
familjer tillgång till smör till nedsatt pris. Jag vill till detta endast
säga, att när det i diskussionen tidigare framkommit förslag örn åtgärder för
att bereda stöd dels åt småbrukare och dels åt de sämst ställda konsumentgrupperna,
vilket senare förslag ju framkommit i befolkningskommissionen, det
finns skäl för att dessa uppslag prövas. Det är endast från den utgångspunkten
som utskottet gått med på dessa- förslag, att det här gäller ett experiment.
Örn det då skulle visa sig t. ex. att genomförandet av fördelningen av detta vad
man kallar socialsmör skulle bli en mycket svår sak att genomföra med betänkliga
konsekvenser, är ju ett konstaterande av detta till rätt stor nytta när
vi i fortsättningen skola taga ställning till dessa frågor. Örn således dessa experiment
kunna giva någon vägledning för diskussionen i fortsättningen om
utformningen av stödåtgärder på längre sikt, vilka vi hoppas få vara med om
att besluta vid nästa års riksdag, kan detta som sagt vara av stort värde.

Jag skall icke yttra mig vidare örn dessa saker utan endast göra några
reflexioner i anledning av vad som förekommit under debatten. Herr Liedberg
talade örn glädjen av att få tillhöra en fri opposition. Ja, det är ju en glädje att
kunna vara så fri, att man kan framställa önskemål utan att taga mycken hänsyn
till om de äro möjliga att genomföra i praktiken. Herr Liedberg vände
sig emot en passus i utskottets utlåtande där utskottet säger: »Utskottet vill i
detta sammanhang erinra örn att utsikterna att i praktiken genomföra en prisförhöjning
i hög grad äro beroende på vilken inverkan prisförhöjningen får på
produktionens omfattning. Sättes målet för högt, riskerar man att produktionen
sväller ut i en sådan grad att prisregleringen äventyras.» Han anmärker
mot detta, att det kan visserligen vara riktigt när det gäller särskilda produktionsgrenar
men ingalunda när det gäller det allmänna prisläget. Herr
Liedberg anser sålunda, att uttalandet är riktigt t. ex. i fråga om mjölkregleringen
och i fråga om priset på mjölkprodukter överhuvud taget. Även lantbruksstyrelsen,
en auktoritativ myndighet på detta område, gör i sitt yttrande
ett uttalande, som visserligen står i annat sammanhang men som ändå visar,
att den är inne på samma tankegång. Styrelsen säger: »Garantier mot att
smörpriset på den inhemska marknaden höjes till en oskälig nivå, synas ligga
däri, att regleringsorganen måste tillse, att avsättning vinnes för hela smörproduktionen.
Då även en måttlig höjning av smörpriset på den inhemska
marknaden måste förutsättas förorsaka nedgång i konsumtionen inom landet
och därmed ökad export till avsevärt lägre priser, synes häri ligga ett incitament
till förande av en försiktig prispolitik.» De gränser, som vi här ställas
inför, äro således ingalunda, som framhållits från vissa håll, av endast politisk,
utan framför allt av ekonomisk natur. Även örn riksdagen sålunda uttalar
önskvärdheten av en viss prisnivå, finns vissa gränser, som man ställes inför
och som man icke kan komma över. Örn nu resonemanget är riktigt när
det gäller mjölkprodukterna och när det gäller fläskproduktionen och veteproduktionen,
vilka områden vi ju tidigare i debatlen varit inne på, då gäller ju
detta de viktigaste produktionsgrenarna, och lägger man tillsammans verkningarna
i fråga örn de viktigaste produktionsgrenarna, kan jag inte förstå

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
annat än att resultatet av det liela måste bli lika nied verkningarna i fråga om
de särskilda produktionsgrenarna. Jag förstår således inte herr Liedbergs resonemang
på denna punkt, och när herr Liedberg säger, att propositionens uttalande
örn smörpriset endast är ett vackert löfte så vida man icke giver regeringen
erforderliga möjligheter att vidtaga nödiga åtgärder, kan detsamma sägas
även om den önskvärda prisnivå, som högerreservanten här framför. Man
skulle ju kunna invända, att då kunde man ju vidtaga åtgärder i fråga örn margarinet
för att förhindra spänningen mellan priset på smör och margarin, men
nästa steg bleve då, att fettkonsumtionen överhuvud taget skulle sjunka, och
här ställes man sålunda inför gränsen för våra möjligheter att gå denna linje.

Jag har emellertid framför allt begärt ordet för att säga ett pär ord om de
särskilda stödåtgärderna för jordbruket i Norrland. Utskottet bär ju tillmötesgått
de krav, som framställts från norrlänningarnas sida. Beloppet har
höjts i förhållande till det i propositionen föreslagna. De olika motionerna lia
avslagits, men detta inte därför att utskottet anser de ändamål, som där angivas,
icke beaktansvärda utan emedan det anser, att riksdagen skall följa de
linjer, som den redan från början slagit in på när det gäller de särskilda åtgärderna
för jordbruket i Norrland och sättet för lämnande av detta stöd. Det
sades redan från början klart och tydligt ifrån, att riksdagen ställde medel till
förfogande, men att det borde ankomma på hushållningssällskapen att i framställningar
till Kungl. Maj :t anvisa sättet för medlens användning. Därför
vågade man icke alls upptaga till diskussion aldrig så beaktansvärda uppslag
till dessa medels användning. Det är således endast ett konsekvent fullföljande
av denna linje, som ligger bakom avslaget på motionerna. Jag förstår
därför inte herr Sandberg när han trots detta yrkar bifall till motionerna. Det
finns ju möjlighet att i hushållningssällskapen i Norrland framföra dessa synpunkter
och sedan få dem prövade inför Kungl. Maj :t.

Jag kan till detta blott säga, att det vore önskvärt att i propositionen funnes
en redovisning över hur dessa särskilda stödåtgärder ha utnyttjats och hur
medlen ha använts. Det var inte länge sedan dessa särskilda stödåtgärder
började tillämpas, men jag hoppas, att man redan vunnit så pass stor erfarenhet
och överblick, att man dels kan ge en redogörelse för hur de använts, och
att Kungl. Majit i proposition kan fälla ett omdöme därom. Jag förmodar
emellertid, att även denna sak kommer att hänskjutas till jordbruksutredningen,
och att erfarenheten av den verksamhet, som försiggått på detta område,
där kommer att prövas, något som kanske iir anledningen lill att Kungl. Majit
på denna punkt icke lämnat någon redogörelse till årets riksdag. Det var de
synpunkter på och anmärkningar till den förda debatten jag hade att framföra.
Vi få, som sagt, nästa år tillfälle att taga ställning tili frågan i stort.

Jag vill i fråga om regleringsanordningarna i övrigt, i anslutning till vad
herr Andersson i Löbbo framhöll, säga, att dessa regleringsanordningar varit
av ett oerhört stort värde för det svenska jordbruket, även småbruket och det
norrländska jordbruket, och jag vill framhålla, att om man är enig örn detta, så
bör man både i debatten här och i diskussionen ute i landet och i de framställningar,
som kanske komma att göras till utredningen, fara måttligt och varligt
fram så att man inte äventyrar den sammanhållning, som ligger till grund för
de stödanordningar vi hittills lyckats utforma. Man bör se till att do regleringsanordningar,
som vi väl få räkna med även i fortsättningen — då utformade
på längre sikt — inte bli så vidlyftiga, att de bli omöjliga att bemästra.
De få inte göras till en vetenskap, så att endast experter förmå behärska och
bedöma verkningarna av desamma. Vi måste vidare se till att man i sina anspråk
icke sträcker sig längre än vad regleringsanordningarna tåla. De stödåtgärder,
som vidtagits och som vi hoppas komma att ytterligare och mera

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
praktiskt utformas, äro enligt mili mening av sådant värde, att de inte böra
äventyras genom ensidiga och osakliga opinionsyttringar från vare sig det ena
eller andra hållet, utan i stället i fortsättningen utformas i en anda av saklighet
och samförstånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte underlåta att göra

några kommentarer till behandlingen av denna viktiga fråga.

Den pågående och fördröjda utredningen har avstannat i stort sett och framkallat
en på stället marsch av hela regleringsproblemet. Man har inte velat
eller ansett sig kunna taga itu på allvar med de missförhållanden, som ha konstaterats.
Detta gör att såväl regeringen i sitt förslag som utskottet och riksdagen
finna sig i att det överskottsproblem, som tidigare uppställt sig, skall
försvåras ytterligare. Praktiskt taget alla de åtgärder, som föreslås från regeringens
sida, måste ju öka produktionen av jordbrukets viktigaste produkter
och därmed ännu mera öka svårigheterna att lösa det problem, som alla erkänna
består i denna fråga. Denna anmärkning gäller även det andra huvudsakliga
missförhållandet som framträtt, nämligen att stödet, som egentligen är
ett stöd åt storjordbruket, skall givas på bekostnad av småjordbruket och i
verkligheten öka dess svårigheter. Man fortsätter alltså den tidigare praktiserade
dumpinglinjen eller fördyringslinjen i fullt medvetande om svårigheterna,
som man väl knappast har några större förhoppningar om att den arbetande
jordbruksutredningen skall kunna lösa. Att dessa svårigheter blivit
större har konstaterats av flera än mig, och det är ett mycket anmärkningsvärt
förhållande, att trots att vi leva i en högkonjunktur som aldrig tidigare,
så är jordbruket, och jag talar örn jordbruket som näring, hänvisat till statens
stöd precis som under den svåraste kris, ja, man kan säga utan överdrift i
mycket högre grad än det var under den svåraste krisen. Hela utskottets behandling
av propositionen och av motionerna visar frågans säregna ställning.
Jordbrukspropositionen är nästan ett sakrosankt dokument, som inte får ändras,
i varje fall icke i någon väsentlig punkt, hur välmotiverade framställningar
som än göras. Den har karaktären av ett kontrakt mellan två parter, ett
kontrakt, som inte får brytas utan tvingande skäl. Detta gör, att jag i denna
situation icke tager det alltför hårt, örn vi i dag icke vidtaga så stora rubbningar
i den ordning, som fastställts under gångna år, och som man i dag i
huvudsak följer. Det råder enighet om att jordbruket skall stödjas, men däremot
råder oenighet om hur detta stöd skall givas, och vad som är ännu viktigare,
vilken del av jordbruket, som skall stödjas. En hel del anser, att storjordbruket
skall ha denna hjälp. Detta framträder framför allt i de yrkanden,
som framförts såväl i högermotionerna som i reservationerna, vilka givetvis i
huvudsak beröra det område, som storjordbruket skall kunna profitera av. För
vår del mena vi, att storjordbruket har det ganska bra för närvarande, och att
om några skola hjälpas bör det vara Sveriges småjordbruk och en del mellanstora
jordbruk — framför allt de jordbruk, som omfatta högst 10 hektar jord.
Regeringspartierna företräda officiellt den uppfattningen, att alla jordbruk
skola lia hjälp, vare sig de äro stora eller små. I verkligheten visar det sig
emellertid — vilket icke minst dokumenterats av debatten i dag — att det
blott är storjordbruken, som erhålla hjälp genom de föreslagna åtgärderna.
•lag har i min huvudmotion med stöd av officiell utredning påvisat, huru storjordbruken
verkligen profiterat på statens stödåtgärder, hur avkastningarna
ökats oerhört, och huru jordbrukens försäljningsinkomster, som år 1929 varit
nero i 790.5 miljoner kronor och under krisen sjönko med 100 miljoner kronor,
under 1938 voro uppe i en miljard 4.7 miljoner kronor. Det är en fantastisk

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
inkomstökning’, sorn, jämförd med inkomsten under krisen, utgör icke mindre
än 60 procents förhöjning.

Vi lia fått en aktiv handelsbalans i fråga om jordbruksprodukterna. Medan
vi tidigare hade ett underskott för jordbruksprodukter, ha vi nu ett överskott
på de viktigare jordbruksprodukterna och tvingas att exportera såsom aldrig
någonsin tidigare. Storjordbrukets utmärkta läge framträder framför allt, när
det gäller försäljningen av jordbruksfastigheter. Såsom jag erinrat om i min
motion, visar det sig, att medan jordbruksfastigheter åren 1934 och 1935 kunde
försäljas till ett överpris av respektive 9.1 och 12.7 procent, kunde de år
1937 försäljas till ett överpris av icke mindre än 26.6 procent. Detta betyder
verkligen en jordvärdestegring, som på sitt sätt påverkar bedömandet av jordbrukets
räntabilitet. Det är nämligen klart, att den spekulation, som denna
jordbrukspolitik möjliggjort och understött, kommer att få viktiga återverkningar
i framtiden. Det är icke ovanligt framför allt på storjordbruket söderut,
att förräntningen kunnat vara 10 procent. Den genomsnittliga förräntningen
har varit nära 7 procent. Detta visar vad storjordbruken beträffar, att
dessa sannerligen blivit hjälpta över hövan genom regeringens och riksdagens
åtgärder. Det är icke samma förhållande med småjordbruket. Det påvisas i
den nu arbetande utredningen, att en småbondes dagsinkomst i Norrland kan
uppgå till 2 kr. 77 öre och i mellersta Sverige till 3 kr. 13 öre. Jordbruk på
högst 5 hektar ha enligt professor Nannesons utredning en förräntning av 0.2
procent i Norrland och 0.8 procent i mellersta Sverige. Huru mycket betyder
detta för den jordbrukarkategori, som ändå omfattar majoriteten av Sveriges
jordbruk eller 55.5 procent, såsom redan uppgivits av en talare i dag? Utredningen
har vidare konstaterat, att det är en minoritet av Sveriges jordbrukare,
som kunna tillgodogöra sig fördelarna av jordbruksregleringen. Det visar sig,
att icke fullt 45 procent av Sveriges jordbrukare producera alla sockerbetor,
92.5 procent av brödsäden, 80 procent av mjölk- och köttprodukterna samt 78
procent av fläskproduktionen. Detta betyder, herr talman, att de övriga jordbrukarna
få sälja ungefär var femte liter mjölk, som produceras, en sjättedel
av det kött, som produceras, och ungefär var fjärde gris, som föds upp. Därför
konstaterar också utredningen, att denna jordbrukarekategori, som omfattar
flertalet svenska jordbrukare, icke kan stödjas genom reglering av priserna
på jordbruksprodukter. Den fråga, som vi behandla i dag, gäller alltså
icke frågan örn stöd åt jordbruket i dess helhet utan örn stöd åt det svenska
storjordbruket och det mellanstora jordbruket. I den mån även småjordbruken
kunna få en liten hjälp har det visat sig, att denna hjälp ätes upp genom
den fördyring av produktionsmedlen, som också är en följd av de prisregleringar
som genomförts. Trots dessa officiellt fastställda fakta fortsätter man
en prisstegringspolitik, som ofördelaktigt måste drabba flertalet av Sveriges
jordbruk.

I dag står smörfrågan i förgrunden. Det har påvisats av flera talare, att
avsättningsproblemet måste lösas på något sätt, hur det nu skall gå till, för
landets smörproduktion. Varje åtgärd, som vidtagits för en lösning av avsättningsproblemet.
har egentligen förstorat detta problem. Det säger sig självt,
att örn smörproduktionen, såsom faktiskt skett, på ett tiotal år fördubblas
här i landet, hjälper det icke, örn en betydligt ökad smörkonsumtion samtidigt
äger rum. Det måste till sist uppstå en motsättning mellan den ständigt
ökade produktionen av smör å ena sidan, och en marknad, å andra sidan,
som saknar förmåga att hålla samma häftiga ökningstempo i konsumtionen.
Man har kunnat till nöds klara svårigheterna något år. Vi ha haft en väsentligt
ökad inhemsk konsumtion av smör, men även konsumtionen i utlandet
har icke så oväsentligt ökats. Skola vi nu, såsom det skedde i fjol, öka

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
smörkonsumtionen nied 9.4 procent oell göra det varje år, säger det sig självt,
att trots alla de åtgärder, som regeringen genomfört, komma vi in i en återvändsgränd,
varifrån vi icke hitta vägen ut. Ju mer man fortsätter denna
produktionsökning, desto svårare blir det att betala bonden ett skäligt pris.
Jag anser icke, att jordbrukaren får för mycket betalt för sina mjölklitrar,
ty man kan genom en enkel division räkna ut, att han exempelvis får i vissa
delar av landet 13 ä 14 öre per liter och i andra delar av landet 18 öre per
liter, och detta är ju icke så mycket med hänsyn till produktionskostnaderna.
Skall man emellertid fortsätta så här, innebär detta, att man blott
för att nå det mål, som här uppställts av någon i debatten tidigare — låt
oss säga 20 öre per liter ■— måste ställa upp kravet på ett smörpris av 5
kronor 50 öre. Tror någon verkligen, att det är möjligt med hänsyn till förhållandena
i detta land att driva denna fråga så mycket längre än den redan
drivits? Tro verkligen på allvar de, som formulerat detta mål inför bönderna
och försöka^resa upp dem till kamp, att det kan vara möjligt att, örn man
fortsätter på de vägar, som man tidigare beträtt, åstadkomma ett smörpris,
som skulle vara skäligt med hänsyn till produktionskostnaderna? Med varje
år som går ökas den andel av mjölken, som kallas för producentmjölk. Finge
bonden sälja den mjölk såsom konsumentmjölk, skulle det naturligtvis kunna
bil något större ersättning, men allteftersom procentandelen av producentmjölken
ökas måste också svårigheterna att få ett tillfredsställande mjölkpris
bli större.

Jag erinrar örn att för många år sedan många i denna kammare ansågo
det fullkomligt otänkbart, att man skulle genomföra en margarinskatt, och
som använde de svåraste invektiv för att karakterisera en sådan åtgärd såsom
en förryckt tanke. Det gällde ändock blott en margarinskatt på 10, 15,
20 och maximum 35 öre. I dag utgår man ifrån såsom något fullkomligt
naturligt, att man kan taga ut en skatt på G0 öre. Högern kräver för sin
del 75 öre att hållas i beredskap, därest man icke med en skatt av 60 öre
uppnår det uppställda målet. Här har skett en väldig åsiktförskjutning,
föranledd av olika omständigheter, som jag icke skall uppehålla tiden med
att gå in på. Jag har blott velat konstatera densamma, och jag vill säga,
att även vi för. vår del böjt oss inför svårigheterna. Vi ha i år, i motsats
mot vad. vi tidigare gjort, icke ställt margarinaccisen under debatt. Detta
betyder icke, att vi skulle vara nöjda med densamma. Vi anse, att den är
oskäligt hög för att nå det eftersträvade målet, nämligen att ge bonden ett
bättre pris för smöret. Vi anse, att den haft farliga och skadliga verkningar
för folkhälsan. Att nu sedan, såsom regeringen föreslår, bevilja några miljoner
kronor för att ge billigare smör åt en del, tror jag icke kan neutralisera
de ofördelaktiga verkningar, som äro tillfinnandes. Det finns nämligen en
stor kategori medborgare, som leva på den livsnivån, att de icke kunna tilllåta
sig att konsumera smör. De vilja icke gärna köpa smör utan köpa på
sin höjd margarin, och dessa skall man beskatta för att därigenom möjliggöra
ett fortsättande av denna jordbrukspolitik med alla de konsekvenser, som
den för med sig.

Det har här även ställts ett krav, som är mycket längre gående än regeringens.
Jag tänker på aktionen från Riksförbundet Landsbygdens Folk, enligt
vilken man skall taga upp kampen mot margarinkonsumtionen på allvar
genom att gå ett ytterligare steg för att öka smörkonsumtionen. Jag förstår,
att bönderna se det ganska bekymmersamt och anse det vara en svår situation,
eftersom denna enligt min mening tokiga idé verkligen kunnat vinna
en så bred resonans på landsbygden och utlösa sig i en så stark opinion,
som här faktiskt skett. Jag har emellertid den uppfattningen, att sådana

Nr 34.

Onsdagen, den 31 maj 1939 £. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område to. to. (Forts.)
förhållandena för närvarande äro och med den fattigdom och den underkonsumtion,
som vi kunnat konstatera här i landet, är den väg, som föreslagits,
icke framkomlig, örn man vill nå det uppställda målet. Regeringen haltar
fram ett litet steg på denna väg, men jag är nästan övertygad om att regeringen
själv känner sig mycket litet övertygad om denna vägs framkomlighet,
örn man ser saken på litet längre sikt.

När margarinaccisen genomfördes, antogo vi, att densamma icke skulle
leda till någon begränsning av margarinkonsumtionen, och detta har nu bekräftats.
Jag skulle tro, att margarinkonsumtionen under den tid denna
accis utgått ökats med åtminstone 15 procent i vårt land. och därigenom har
fastlagits, att margarinbeskattningen icke tjänar uppgiften att begränsa margarinkonsumtionen.
Då kvarstår blott dess andra uppgift, nämligen att tillföra
pengar till mjölkregleringen. Den uppgiften fyller den. Den inbringade
under det sista budgetåret cirka 25 miljoner kronor, och under kommande
budgetår, örn regeringen får sin vilja igenom — något som man väl icke
kan betvivla — beräknas den inbringa 35 miljoner kronor. Nog behöver

mjölkregleringen dessa pengar. Det är klart, men jag tycker, att det icke

är rätt och rimligt att taga dessa pengar av margarinkonsumentema. Jag
anser, att man måste söka andra vägar för att skaffa dessa för mjölkregleringen
nödvändiga pengar.

I hela denna regleringsanordning finnas många drag vilka, såsom tidigare
påvisats, verkligen stöta folk i allmänhet. Nu behöver man ju icke, såsom under
den värsta kristiden, förstöra produktionsmedlen samtidigt som det råder
en ganska utbredd nöd i landet, men detta dumpingförfarande ter sig för mig
-— och säkerligen också för många — såsom en orimlig åtgärd. Jag påvisar i
min motion, att för varje gris, som man dumpade ur landet, skulle konsumenterna
betala 23 kr. 10 öre, och för varje kilogram smör skulle konsu menterna

betala 80 öre, och detta skulle ske genom förhöjda priser på dessa
produkter.

Regeringen har i sin proposition tagit ett steg för att avveckla mjölkskatten.
I varje fall har jag tolkat förslaget så, att det blivit klart för regeringen,
att man icke kan fortsätta på mjölkskattvägen. Vi lia tidigare föreslagit,
att man skulle befria jordbruk med högst fem kor från skyldigheten att betala
mjölkskatt. I princip innebär regeringsförslaget något i den stilen, låt
vara att den föreslagna mjölkmängden icke är riktigt så stor. Det betyder
emellertid, ifall man beträder denna väg, att ett visst antal kor befrias från
beskattning. Man gör emellertid denna befrielse generell. Man anser, att denna
åtgärd bör komma storjordbruken till nytta i samma mån som småjordbruken.
Vi dela den mening, som i denna fråga framförts av Riksförbundet Landsbygdens
Folk, att man borde begränsa åtgärden till småjordbruket, så att
de jordbruk, som ha ett mindre antal kor, skulle befrias från mjölkavgiften,
ty detta innebär förslaget i realiteten. Vi ha denna mening därför att det i
verkligheten icke är de små jordbrukarna, som äro ansvariga för den ökade
produktionen och de bekymmer, som därigenom skapats, och som i sin tur
föranlett regleringen, utan de stora jordbrukarna. Härtill kommer, att det
icke är fråga örn att subsidiera en särskild grupp av jordbruk utan på sin
höjd fråga om att befria en grupp från att betala en avgift, som utgått
några år och vars konsekvenser ur många olika synpunkter äro mycket omdiskuterade.
Jag har därför i min motion föreslagit, att denna åtgärd skulle
begränsas till småjordbruken med en viss gradering. För övrigt är jag överens
med regeringen i denna fråga.

Det har under diskussionen i dag framförts mycket stark kritik av den
fodermedelspolitik, som man enligt regeringens och utskottets förslag skall

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
fullfölja. Man Ilar påvisat det orimliga uti att vårt land, som ändå importerar
så oerhört mycket fodermedel, skall på grund av tillfälliga svårigheter,
därför att priset tillfälligtvis sjunker, behöva exportera och dumpa fodersäd
till andra länder.. Vi lia icke ställt något yrkande i den motion, som jag har
framburit, men vi ha uttalat oss mycket kritiskt mot denna metod. Om de
ärade reservanterna pa denna punkt komma att begära votering, komma vi
också att rösta för deras yrkande, enär vi anse, att Kungl. Majit här är inne
på felaktig väg.

För vår del lia vi tagit upp det av några reservanter i jordbruksutredningen
framförda förslaget, att småbrukare skulle ha rättighet att köpa en viss kvantitet_
kraftfoder utan att betala accis eller skatt för densamma. Vi ha föreslagit,
att man skulle genomföra en gradering, så att en jordbrukare med högst
2,000 kronors taxerad inkomst skulle få köpa 900 kilogram skattefritt och att
en jordbrukare med högst 1,700 kronors inkomst skulle få köpa 1,200 kilogram
skattefritt. I verkligheten rör det sig icke heller här örn en subsidiering
utan örn att befria dessa små jordbrukare från en avgift, som för närvarande
utgår.

Under tidigare år, då denna fråga varit uppe i riksdagen, har det framhållits,
att det egentligen är storjordbruket, som drabbas av dessa kraftfodersavgifter.
Formellt är det riktigt, att storjordbruket drabbas hårdare, men i realiteten
drabbas småjordbruket hårdast av dessa avgifter. Det framgår av propositionen,
att beskattningen icke har lett till en inskränkning i importen av fodermedel.
Trots den ökade beskattningen fortsätter importen tvärtom att ökas.
Skatten har alltså icke begränsat importen av dessa kraftfodermedel, som man
menade delvis skulle kunna ersättas genom ökad förbrukning av svenska fodermedel''.
Ett resultat har det emellertid blivit, tror jag, och det är, att man
begränsat småjordbrukarnas förbrukning av kraftfodermedel. Visserligen kan
det anföras, att detta på sitt sätt begränsat produktionen av mjölk och av
fläsk, men en begränsning enbart hos småjordbrukarna parallellt med en väldig
ökning av produktionen hos storjordbruket kan icke vara eftersträvansvärd.
Därför fyller beskattningen enbart den uppgiften, att den försvårar för de
svenska småjordbrukarna att rationalisera sin produktion, att underlätta sitt
arbete och att få litet större utbyte av sin hårda strävan. Eftersom vi för
vår del äro övertygade örn. att dessa konsekvenser av kraftfoderbeskattningen
äro de väsentliga, ha vi ansett, att man skulle ta ett steg för att avveckla
den genom att möjliggöra för småjordbrukare att köpa skattefritt kraftfoder
på det sätt, som jag förut bär refererat.

Det visade sig också, när regeringspropositionen framlagts, att en hel rad
av motionärer såväl i första som andra kammaren påyrkade vidtagandet av
åtgärder efter ungefär de linjer, som reservanterna i jordbruksutredningen hade
föreslagit. Ehuru ingen i utskottet velat biträda förslag i denna riktning,
hoppas jag, att det vid det slutliga avgörandet i riksdagen skall visa sig
finnas en stark opinion, som kan ge den arbetande jordbruksutredningen en
anvisning örn att detta bör vara en lämplig väg att beträda för att rationalisera
småjordbruket.

För vår del äro vi motståndare till en ytterligare fördyring av brödsäden.
Jag har därför också i den av mig väckta motionen nr 494 hemställt, att riksdagen
måtte uttala som sin mening, att direktiven för jordbruksregleringen
så handhavas, att en ytterligare fördyring av brödsäden förhindras. Av den
diskussion, som har följt, har det visat sig, att vårt missnöje på denna punkt
med propositionen dölas på flera håll, och man kan säga också på håll, där
detta verkat en^ smula överraskande på mig. Jag trodde icke, att misstron
mot denna subsidiepolitik hade hunnit sprida sig så pass långt.

Andra kammarens protokoll 1930. Nr Sh.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ni. m. (Forts.)

Yi ha dessutom framlagt ett par förslag rörande det norrländska jordbruket.
Vi äro naturligtvis icke motståndare till de av regeringen i detta avseende
föreslagna åtgärderna och till den ytterligare förbättring av dessa, som utskottet
har föreslagit, men vi anse deni icke vara tillräckliga. Vi anse, att
det borde kunna göras mera, framför allt med hänsyn till det norrländska
och speciellt det övre norrländska jordbrukets särskilda misär och till den
omständigheten, att å detta jordbruk fortfarande är lagd en skatteplikt gentemot
det sydsvenska jordbruket. Det har under de senaste åren visat sig,
att det går an att skapa ett framgångsrikt och konkurrenskraftigt jordbruk
även i övre Norrland, under förutsättning att man erbjuder det villkor, under
vilka det kan arbeta. Det har genom verkställd utredning fastställts, att den
viktigaste svagheten är, att jordbruken där uppe äro för små. _ Brukningsdelarna
uppgå till ungefär 3.5 hektar, under det att de sakkunniga anse, att
7.5 hektar odlad jord är det minsta som kräves för att skapa ett försörjningskraftigt
jordbruk. Genom de prisreglerande åtgärderna skulle riksdagen kunna
göra ett verkligt krafttag för att underlätta en utveckling av det övre norrländska
jordbruket. Vi ha i enlighet därmed föreslagit, att riksdagen, förutom
de anslag, som föreslås i statsverkspropositionen, skulle anslå 2 miljoner kronor
till nyodlingar, stenröjning, betesförbättring o. dyl. Utskottet hänvisar
i sitt utlåtande till att denna fråga kommer upp i samband med förslaget om
ny egnahemslagstiftning. Jag har icke varit i tillfälle att övertyga mig om
huruvida utskottet har rätt däruti, men jag skulle icke tro, att det kommer
upp i den form, som vi för vår del ha föreslagit.

Ännu ett förslag ha vi ställt i anledning av de svårigheter, som drabbade
det norrländska jordbruket under fjolåret. Potatisskörden slog litet fel, potatisröta
gjorde, att avkastningen icke blev den, som man hade förutsett, och
man har på många ställen icke sättpotatis i tillräcklig omfattning. Vi ha
därför föreslagit, att man skulle anslå en miljon kronor till förbilligande av
sättpotatis för norrländska behövande jordbrukare. Den kostar för närvarande
30 kronor per deciton, vilket är ganska mycket för en fattig jordbrukare med
de låga inkomster, som manbar där uppe.

Herr talman! Med dessa anmärkningar till de framlagda förslagen och
till utskottets utlåtande vill jag för min del yrka bifall till de i de av mig
väckta motionerna nr 490—493 gjorda yrkandena. Jag hoppas, att när riksdagen
nästa år blir i tillfälle att taga ställning till jordbruksregleringarna^
man skall från helt andra utgångspunkter kunna gripa sig an med frågan, så
att man då äntligen kan taga ett steg för att bereda hjälp åt den del av det
svenska jordbruket, som trots alla stödåtgärder befinner sig i en lika svår
situation som under den svåraste krisen.

Herr Lindmark: Herr talman! När jag lyssnade till herr Hagberg i Luleå
fick jag det intrycket, att han var både positiv och negativ. Han var positiv
så till vida, att han vill komma det norrländska jordbruket till hjälp, men
han var mycket negativ, när det gällde jordbrukshjälpen i allmänhet. Han
fruktade överproduktion, men i dessa orostider kunna vi väl vara eniga örn att
det är synnerligen glädjande att kunna konstatera, att vårt land blivit självförsörjande
på livsmedelsproduktionens område. Detta är ju endast att vara
tacksam för. Icke minst ha konsumenterna anledning^ att vara glada. Herr
Hagberg är ju icke äldre än att han torde erinra sig förhållandena under världskrigets
dagar, då det rådde svår brist på livsmedel. Konsumenterna hade det
då fruktansvärt svårt. Om Sverige är självförsörjande och följaktligen kan
reda sig i tider av blockad och krig, finns det också möjlighet för konsumen -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
terna att leva. Vad priserna beträffar, hållas dessa ju nere, om tillgången är
riklig i stället för knapp.

Herr Hagberg frågade, örn verkligen denna politik med höjda priser skall
fortsätta. Härpå vill jag svara, att så länge den nuvarande prispolitiken fortsätter
på arbetsmarknaden, måste också böndernas livsmedelsprispolitik fortsätta
för att de skola kunna betala sitt arbetsfolk skäliga löner. Om priserna
på jordbruksprodukterna äro låga, är det uteslutet för bönderna att på ett
tillfredsställande sätt kunna betala jordbrukets arbetskraft. Herr Hagberg
borde val också ha en liten smula omtanke örn den.

Herr Persson i Undersvik sade för en stund sedan, att de många motioner,
_ som hade väckts i samband med den kungl, propositionen nr 230, hade
blivit avstyrkta. och att utskottet endast tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, vilket vi borde vara glada och tacksamma för. Det är icke fullt riktigt,
herr Persson, eftersom utskottet på en mycket viktig punkt, nämligen i
fråga örn särskilda åtgärder för främjande av det norrländska jordbruket,
föreslagit en höjning av det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget av 800,000
kronor till en miljon kronor. Detta måste vi betrakta som ett mycket lyckosam
åtgärd från det sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets sida.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga dessa saker utan för att tala
något örn potatislagerhusen. På grund av framställning från Västernorrlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har Kungl. Majit i propositionen
föreslagit, att av prisregleringsanslaget till Norrlandshjälpen skulle
utgå bidrag till anläggande av ett potatislagerhus i Sundsvall och möjligen
något ytterligare sådant lagerhus. Detta är gott och väl, men grunderna för
statsbidraget äro enligt min uppfattning alltför snävt tilltagna. Bidrag föreslås
nämligen skola- utgå med endast 20 procent av anläggningskostnaden.
Detta blir enligt min mening ett alltför ringa bidrag för att det skall kunna
stimulera lagerhusbyggande. Det får allt lov att vara kraftigare grepp för
att stimulera därtill. Intresse för saken finns nog, men ett statsbidrag av denna
storlek innebär alltför ringa hjälp.

Lantbruksstyrelsen har i sin skrivelse rörande denna fråga sagt, att förutsättningarna
för en lönande potatisodling i Norrland äro Hacket stora, framför
allt i fråga örn konsumtionspotatis, samt att behovet av lämpliga lokaler
för sortering och lagring av potatis har gjort sig allt mer och mer gällande.
Styrelsen förordade därför, att stöd från statsmakternas sida lämnades för
åstadkommande av potatislagerhus. Det är ju klart, att även örn man har
lyckats få en god produktion men icke kan lagra resultatet av sitt arbete, är
det hela förfelat. Det är därför viktigt att ha goda källare eller lagerhus, och
förslaget att anordna sådana centralt belägna lagerhus i huvudorterna innebär
otvivelaktigt ett tillfredsställande sätt att lösa frågan.

I en motion, som väcktes vid början av denna riksdag, dels i första kammaren
av herr Carlström m. fl. och dels i denna kammare av mig m. fl., föreslogo
vi, att 200,000 kronor skulle ställas till förfogande för åstadkommande
av fyra potatislagerhus. Av bidraget skulle 30 procent utgå i form av rent
statsbidrag och 70 procent i form av lån för byggande av potatislagerhus. Beträffande
villkoren i övrigt föreslogo vi, att lånet skulle vara räntefritt i tre
år och att sex år skulle vara amorteringsfria, samt att lånet därefter skulle
amorteras under en tidrymd av 10 år. Givetvis skulle man med ett sådant
krafttag på ett helt annat sätt kunna möjliggöra tillkomsten av dessa lagerhus.

Det har förvånat mig. alt jordbruksutskottet icke upptagit denna motion
lill behandling i samband med den kungl, propositionen nr 230. Frågan behandlas
i stället i jordbruksutskottets utlåtande nr 79, som senare i dag skall

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 £. m.

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
behandlas, men den har likväl sitt givna sammanhang med vad vi nu diskutera,
vilket har gett mig anledning att i samband med vad i det nu föreliggande
utlåtandet namnes om potatislagerhusen också säga några ord örn min motion.
Jag kommer emellertid icke att ställa något yrkande. Jag vill endast
uttala en vädjan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han, när förslag ett kommande år på hithörande område komma att göras,
ville förbättra villkoren för statsbidraget så, att man tar ett verkligt krafttag
för åstadkommandet av potatislagerhus.

Jag har, herr talman, som sagt icke något yrkande i denna sak.

Herr Persson i Undersvik erhöll för kort genmäle ordet och anförde: Herr
talman! Jag måste rätta herr Lindmarks referat av mitt yttrande nyss angående
de särskilda stödåtgärderna för Norrland genom att upprepa vad jag då
sade. Jag yttrade, att utskottet har så till vida tillstyrkt motionerna och de
önskemål, som ha framkommit från Norrland, att utskottet höjt det av Kungl.
Haj:t föreslagna beloppet från 800,000 till 1,000,000 kronor, men så till vida
avstyrkt motionerna, att man ansett, att de olika uppslag, som där framlagts,
icke nu borde upptagas av riksdagen, utan att de enligt gängse praxis borde
komma fram på annat sätt, nämligen via hushållningssällskapen och Kungl.
Majit. Örn vi alltså icke skola slå in på helt nya vägar, står ju den vägen
öppen för de norrländska hushållningssällskapen att på det sättet framföra
sina önskemål. Därmed har jag ingenting sagt vare sig för eller emot de uppslag,
som ha framkommit i motionerna.

Härefter yttrade

Herr Lundell: Herr talman! Jag har av omständigheternas makt kommit
att få ordet närmast efter en rad Norrlandsrepresentanter. Jag får säga, att
norrlänningarna i år ha hållit sig mycket mera till de för hela landet gemensamma
jordbruksproblemen än till sina särskilda problem i anledning av jordbrukets
speciella läge i deras landsända. Jag är mycket glad över att man
där nu ser frågan på detta mera vidsynta sätt, som här har kommit till uttryck.

Vad nu rör jordbruksfrågan, som vi se den i mellersta och södra Sverige,
där ju de mesta jordbruksalstren produceras, talade jag en hel del örn min syn
på saken under remissdebatten i år, och jag kan kanske därför nu vara tämligen
kortfattad. Jag skall åtminstone försöka vara det.

Jag hörde naturligtvis, eftersom det är fråga om jordbrukets ställning, med
stort intresse på de yttranden, som ha framkommit från jordbrukets _ speciella
parti, bondeförbundet. Särskilt hörde jag på herr Gustafson i Vimmerby,
som väl får anses vara partiets specielle talesman i dag, att döma av de
många instämmanden, som han fick. Han var, såvitt jag kunde förstå — och
han sade också tydligt ut detta — nöjd och tacksam för utskottets förslag,
men då tänkte jag i mitt stilla sinne, att här har ju ändå väckts en del bondeförbundsmotioner,
som icke blivit tillgodosedda. Så tog jag mig för att bläddra
igenom dem och se på namnen under dem men fann, att herr Gustafson i Vimmerby
varit en försiktig general och inte skrivit under några motioner, och
då kunde han ju förklara sig tämligen nöjd med utskottsutlåtandet, ty då
hade han inte blivit motsagd, på något mera offentligt sätt åtminstone. Men
så finns det andra bondeförbundare. som skrivit på motioner, ganska talrikt
undertecknade, men de äro försiktiga pa det sättet, att de inte uttala sig
här i debatten. Därför vet man inte riktigt, vad de lia för något i tankarna,
örn de äro lika nöjda som herr Gustafson i Vimmerby. Vi lia ju hört dessa

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
instämmanden, men man kanske inte på den grund kan påstå, att de skulle
vara alltigenom lika nöjda som herr Gustafson i Vimmerby sagt sig vara.

Här finns ju många motioner, däribland i första kammaren en av herr von
Heland ensam och en likalydande i andra kammaren, nr 141, undertecknad
av endast herr Wolgast och herr Andersson i Dunker, där man begärt, att
margarinaccisen skulle höjas med 15 öre. Jag har ju funderat litet på om
det menas, att det aktuella beloppet skulle höjas med 15 öre, eller örn det var
maximeringen som skulle höjas med 15 öre. Ser man endast till motionen,
kommer man närmast till den slutsatsen, att det bara är fråga örn att höja
det aktuella beloppet med 15 öre. Men det är ju å andra sidan rätt egendomligt
att motionera om en sådan sak, då man redan lagt en fullmakt i Kungl.
Maj :ts hand att göra vad Kungl. Maj :t vill i detta avseende. Men så finns
ju en uttolkning i en senare bondeförbundsmotion med många namn i båda
kamrarna, där det sägs, att den förra motionen avser höjande av maximeringen
av margarinaccisen. Då är det ju ganska egendomligt, att här ifrån bondeförbundshåll
inte givits uttryck åt något missnöje, vare sig i utskottet eller
i kamrarna, med att maximeringen nu inte kommer att bli höjd. Det skulle
vara rätt intressant att få någon förklaring till att man så där motionerar örn
en sak och sedan går fram efter en annan beskedligare linje i utskottet och i
kamrarna.

Jag hörde av herr jordbruksministern, när han talade, att han var förvånad
över högerns motioner och över att en motionär hade gått längre i sin motion
än han hade gått i jordbruksutredningen. Det var väl fråga örn herr Domö,
och jag antar, att herr Domö i första kammaren har fått tillfälle att förklara,
varpå denna bristande överensstämmelse beror. Jag är emellertid i gengäld
förvånad över att bondeförbundsmotioner äro väckta och att man sedan inte
alls går så långt i utskottet och i kammaren som man går i motionerna, och
jag vore ju tacksam, örn jag kunde få en förklaring på detta förhållande.

Vi få väl ändå säga, att denna fråga örn margarinaccisen är den huvudsakliga
tvistefrågan i år. Det är väl den, som skulle ha den största betydelsen
för förbättrande av jordbrukets läge. Om man nu får bemyndigande att höja
smörpriset _ med 25 öre och margarinaccisen endast får höjas upp till det
gamla maximibeloppet, d. v. s. med 15 öre, blir det ju en ökad spänning mellan
prisen. Jag har funderat här, örn jag inte kunde få höra i kammaren, hur
man tänkt sig, att det verkligen skall gå till att ta ut dessa tre kronor på
smöret. Jag har hittills inte fått någon förklaring. Jag lyssnade i detta
ärende uppmärksamt till vad jordbruksministern säde, men han säger ju väldigt
mycket, och det är inte så lätt att få ett klart sammanhang i vad han
säger. För mitt ringa förstånd åtminstone är det mycket, som inte kan uppfattas.

Det som nu huvudsakligen skulle vinnas i år för jordbruket skulle vara detta
högre smörpris, och dessutom skulle man ju få den lättnaden beträffande mjölkavgiften,
att varje jordbrukare skulle få 450 liter mjölk i månaden undantagna
från mjölkavgift, d. v. s. vi skulle få en liten slunt på 9 kronor i månaden
eller 108 kronor per år. Vi äro naturligtvis mycket tacksamma för även denna
slant, men inte inverkar den så förfärligt mycket på lantbrukets ekonomi, och
inte hjälper den så mycket till att täcka alla de merkostnader, som ha lagts
på oss både i det ena avseendet och det andra. Jag får också notera, att
vid sidan av vad detta sammansatta bevillnings- och jordbruksutskott vill ge
oss, få vi ju också en del andra saker. Vi fingo ju häromdagen löfte örn
att få låna av statsmedel till att förbättra lantarbetarbostäder, och det är ju
en sak, som vi naturligtvis också böra vara tacksamma för. Men naturligtvis
ligger inte jordbrukets räddning i n1t man ökar jordbrukarnas skuldsättning,

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på iordbrukets område m. m. (Forts.)
utan räddningen skulle väl ligga i en ökad räntabilitet. Skulder finns det
nog bos lantbrukarna bättre tillgång på än på de flesta andra saker.

Sedan har i ett pär yttranden talats litet om den subventionerade lantbruksexporten.
Man exporterar smör och svin med exportpremier, och man tycker
naturligtvis vid första påseendet, att detta är en mycket onaturlig sak och
att det är något, som man borde komma ifrån så fort som möjligt. Det kan
nog hända, att det är en del, som talar för denna uppfattning. Men vi få
inte glömma bort, att liknande saker förekomma även inony industrien, nämligen
att man tar in vissa råvaror eller halvfabrikat, som då bli fullbelagda;
sedan tillverkas vissa produkter inom landet, och så exporteras dessa, och
då får man restitution ay tullen. Inom varvsindustrien till exempel förekommer
sådan här tullrestitution av ganska betydande belopp. Man kan ju se
dessa exportsubventioner för jordbrukets alster i en liknande dager.. Örn det
vore så. att dessa exportsubventioner till sitt sammanlagda belopp inte uppgingo
till mera än vad vi ta upp i importavgifter eller skatt på oljekakor.
majs. havre o. s. v., om dessa belopp sålunda vore något så när lika stora eller
örn de belopp, som vi betalade i exportpremier, vöre mindre än dem vi ta upp
i importavgifter, kunde man inte säga, att detta förfarande i och för sig vore
något bestämt onaturligt.

Nu lia vi i utskottsutlåtandet i år en sammanfattning av vilket prisläge
som Kungl. Majit och riksdagen skulle vilja åstadkomma för jordbrukets
räkning. Det är ju, som departementschefen har sagt, »att regleringsanordningarna
böra inriktas på att inom föreliggande möjligheter upnnå eller uppehålla
ett prisläge på jordbrukets produkter ungefärligen motsvarande den genomsnittliga
prisnivån under åren 1925—1929». Detta borde ju, örn man^tänker
på den stora fördyring, som jordbruksdriften har blivit utsatt för på senare
år, egentligen innehålla en betydlig förbättring gentemot bestämmelser,
som tidigare i detta avseende ha givits i jordbrukspropositioner.. Men då vill
jag erinra om, att redan för två år sedan eller år 1937 sades i motsvarande
punkt i det årets jordbruksproposition, att prisbildningen bör hålla sig^omkring
1925—29 års nivå och få röra sig fritt från 15 procent under till 15 procent
över denna nivå. Alltså, vi ha precis samma medeltal föreslaget nu som vi
hade för två år sedan, och vi ha ändå fått en betydande fördyring ay jordbrukets
produktion under tiden. Detta har skett först genom skärpning av
lantarbetstidslagen, som man ju kanske får säga delvis skulle vara kompenserad
med 1937 års uttalande. Sedan ha vi fatt en, lat oss säga 50-procentig
stegring av lönerna sedan 1925—1929, eller ifrån lat oss säga 44 pre per timme
till nu 65 öre. Vidare ha vi fått en semesterlag, och så lia vi fått kolossalt
höjda byggnadsarbetarlöner och en hel del annat. Man tycker, att inför
denna stora fördyring av jordbruksdriften borde det vara berättigat vänta,
att man inte år efter år kommer och presenterar oss samma medelnivå för jordbrukets
priser: där skola ni hålla er, och längre vilja inte statsmakterna stödja
er, än att ni hålla er omkring detta medeltal för åren 1925—1929! ^ Det är
ingen jordbrukare, som kan finna att det är ett rättvist förfarande ifrån statsmakterna
att hålla på en sådan begränsning.

Jag skall utöver vad jag här sagt endast ta upp en eller två punkter till,
och då skulle jag först vilja säga något om beredskapssynpunkten. Det var
någon, som här talade örn i vad mån vi vörö självförsörjande — det var visst
herr Lindmark — och han menade, att vi glädjande nog nu borde kunna räkna
oss för att vara i ganska hög grad självförsörjande. Ja, hur är det med
det? Här talas ju för närvarande mycket örn överproduktion, men hur blir
det i själva verket, örn vi skulle bli avspärrade ifrån världsmarknaden? Eleve
vi då också självförsörjande, eller finge vi inrikta oss på att plocka fram ett

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
album av ransoneringskort, såsom vi hade under världskriget? Såvitt jag kan
se komma vi nog därhän, trots allt nutida tal örn överproduktion och ali veklagan
örn statens förluster, förluster av pengar för statskassan. Om vi tänka
oss, att vi bleve avstängda från import av margarinoljor och övriga råvaror
för margarintillverkning, så finge vi naturligtvis icke heller något margarin
vid en avspärrning. Då skulle vi ersätta margarinkonsumtionen med det smör,
som vi för närvarande med premier exportera till England och Tyskland. Men
vi veta, att det räcker inte till. Det margarin vi konsumera motsvaras inte
mer än till hälften av det smör vi exportera. Redan därigenom blir det underskott
i vår fettvaruförsörjning. Antaga vi sedan, att vi inte finge oljekakor
till kraftfoder, så minskades naturligtvis mjölkproduktionen rätt mycket av
denna anledning. Skulle vi dessutom efter ett eller annat år ha ont örn superfosfat
och kali — det tillverkas ju inte inom landet eller av inhemska råvaror
— finge vi sämre vallar, sämre fodersäd och sämre brödsädesskördar, och av
den anledningen skulle produktionen av animalier sjunka och naturligtvis även
produktionen av smörfett. Jag tror inte man räknar för pessimistiskt, örn man
säger, att vi först och främst komma ned i hälften av nuvarande fettförsörjning,
örn det bleve en allvarlig avspärrning. För brödsäd kanske utsikterna
kunna vara något mera tillfredsställande, men jag tror, att vi snart komme
därhän även beträffande brödsäd, att vi finge ta tili ransoneringskort. Det
vore ju önskvärt, om vi redan under fredstid kunde organisera vår produktion
på sådant sätt, att vi med någotsånär säkerhet kunde försörja oss själva i livsmedelsavseende,
om vi skulle råka ut för att ännu en gång bli avspärrade.

Sedan skall jag tillåta mig att ta upp en punkt, som jag tog upp inom utskottet
men där inte fick någon vidare anslutning till. Det finns ett litet uttalande
på sid. 33 i utskottsutlåtandet, som ljuder: »Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att utsikterna att i praktiken genomföra en prisförhöjning
i hög grad äro beroende på vilken inverkan prisförhöjningen får på produktionens
omfattning. Sättes målet för högt, riskerar man, att produktionen
sväller ut i sådan grad, att prisregleringen äventyras.»

Jag opponerade litet mot denna sak i utskottet, fastän jag samtidigt säde,
att det naturligtvis inte åligger mig att förbättra majoritetens motivering, när
jag inte anslutit mig till majoriteten. Men jag ville ge mina kamrater i utskottet
en sak att tänka på, som jag själv rätt mycket har tänkt på, och det
är den, att vi kunna dock icke utvidga vår jordbruksproduktion så förfärligt
mycket, vilka priser man än bjuder oss. Det är ju den skillnaden mellan jordbruksdriften
och fabriksdriften, att en fabrik kan byggas ut och dess produktion
fördubblas eller tredubblas, om prisläget på dess produkter inbjuder därtill,
men vår jordbruksfabrik, d. v. s. vår odlade areal, kunna vi icke själva
öka ut, om vi icke skola tillgripa en del metoder, som börjat bliva populära
ute i Europa. Vi få nog vackert hålla oss inom den areal, som sedan gammalt
legat under Svea rikes konung, och på den arealen kunna vi icke åstadkomma
vad som helst. Jag är ju själv jordbrukare, och jag får säga, att örn
jag skulle få 10 eller 20 procent högre pris för mina produkter, än vad jag för
närvarande får, är jag dock mycket tveksam, huruvida jag skulle kunna producera
mera i genomsnitt per arealenhet, än vad jag nu gör. Så förhåller det
sig nog också med andra jordbrukare, som någon tid drivit sitt jordbruk rationellt.
De kunna icke komma så värst mycket längre, än de redan gjort. Lägger
man på mera konstgödsel, så får man liggsäd, och då blir skörderesultatet
minskat därigenom. Användningen av konstgödsel är sedan många år tillbaka
inriktad på optimum, att man skall få. bästa möjliga avkastning utan
att få liggsäd. Man kan möjligtvis öka bearbetningen av jorden och tillgripa
en ändå intensivare brukning, men man vinner icke så förfärligt mycket däri -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
genom. Varje jordbrukare vet, att även de allra bästa jordar icke åstadkomma
att man i medeltal för många år kan få ut över c:a 6,000 foderenheter per
hektar. Överproduktion av en vara kan man få genom att höja priset på den
varan utan att samtidigt höja priserna på andra varor. Man försökte en tid
att hålla låga priser på brödsäd och höga priser på animaliska produkter, och
då fick man för mycket a,nimalier. Sedan höll man högre priser på brödsäd
och lägre på animalier, och då fick man för mycket brödsäd. Uppehåller man
ett proportionerligt prisläge för alla jordbruksprodukter, kan ingen människa
åstadkomma så förfärligt mycket på jordbrukets område utöver vad vi för närvarande
åstadkomma här i landet.

Jag har velat framhålla detta, därför att jag har den bestämda uppfattningen,
att jordbruket i ifrågavarande avseende befinner sig i ett helt annat
läge än andra näringar. Vi jordbrukare kunna icke bygga ut vår fabrik på
samma sätt som man bygger ut andra fabriker, d. v. s. under den förutsättning,
som jag hela tiden hållit fast vid i mitt resonemang, nämligen att vi
stänga vår gräns för import av utländskt foder eller i varje fall icke öka denna
import utöver dess nuvarande omfattning.

Jag bär velat framhålla dessa -synpunkter här, och jag skulle, då jag nu
har kommit in på fodermedelsimporten, vilja säga, att jag icke skulle anse
det onaturligt, om man höjde importavgifterna för både oljekakor, havre och
majs så mycket, att man kom i ett sådant jämviktsläge, att staten tog in i
importavgifter ungefär vad den gav ut i exportpremier, när man skickade ut
jordbruksprodukter ur landet genom en subventionerad export. Då finge man
ett jämviktsläge, som vore naturligt. För närvarande ger man ut i exportpremier
mera, ja kanske ungefär dubbelt mera, än vad man tager in i importavgifter.

Vi ha ju varje år en sådan här diskussion i riksdagen, då det gäller att försöka
hjälpa jordbruket, men vi komma icke till några resultat, som egentligen
någon är tillfredsställd med. Jag tror icke, att det är något parti som säger, att
nu är det bra, och så ska det vara. Att det icke är -bra, det se vi på den ström
av desillusionerade lantarbetare och desillusionerade bönder, som ständigt flyter
in till städerna. Örn den totala befolkningen på landsbygden ändå icke
minskas så mycket, beror det väl på att i stället för dessa de verkliga lantbrukarna,
som flytta in till städerna, kommer det villaägare, stockholmsgrosshandlare,
och grosshandlare från andra städer också, och köpa sig tomter till -sommarvillor
och även hela jordbruk. Det är den landsbefolkning, som vi för
framtiden tycks få räkna med. Det finns åtskilliga socknar i vårt land, där
den sortens landsbefolkning nu är den utslagsgivande. Så länge sådana förhållanden
råda, är det klart, att statsmakternas åtgärder för jordbruket icke
äro tillräckliga, och så länge dessa förhållanden råda, komma också vi jordbrukare
att framställa våra klagomål. Jag kommer för min del icke att bli
nöjd, förrän vi nått det målet, att jordbruksnäringens ställning är likvärdig
med andra näringars ställning, så att vi icke både i prisavseende, skatteavseen-de
och i många andra avseenden äro så tillbakasätta, som vi för närvarande
äro.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till högerreservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Gustafson i Vimmerby erhöll härpå ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag skall icke sysselsätta mig med herr Lundells långa
anförande i annan mån, än att jag vill säga några ord i anledning av hans

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
uttalande, att en del bondeförbundsledamöter här i kammaren väckt motioner och
i dessa framställt yrkanden, som de nu — enligt herr Lundells mening — icke
vidblivit. Detta måste anses ganska förklarligt, ty örn flertalet av dessa motioner
gäller det, att de ha väckts i riksdagens början, och jag utgår ifrån
att motionärerna — jag är icke med bland dessa motionärer — ha funnit, att
den kungl, propositionen i sak tillgodoser de önskemål, om vilka de motionsledes
gjort framställning. Örn detta på någon punkt mot förmodan icke skulle
vara fallet, så kanske det i sin tur beror på att motionärerna under utskottsbehandlingen
kommit underfund med att det icke varit möjligt eller lämpligt, att
de nu drivit sina yrkanden längre. Jag tror för övrigt, att det förekommer
rätt ofta — det gäller säkerligen även herr Lundell, som är en rätt flitig motionär
— att man väcker motioner och sedan får finna sig i att riksdagen icke
bifaller desamma. Många motionärer få resignera i sådana fall, och jag tror
också, att herr Lundell hör till dem, som fått göra detta någon gång.

Herr Liedberg erhöll likaledes ordet för kort genmäle och yttrade: Herr

talman! Jag skall icke ingå i någon ytterligare polemik med herr Gustafson
i Vimmerby, men jag begärde ordet, när han säde, att dessa motioner varit
väckta i början av riksdagen. Jag vill nämligen meddela, att den senaste av
de motioner, som det här är tal örn, väckts den 21 april 1939. Då hade man
alltså ännu icke resignerat. I denna motion säges: »Mycket skulle vara vunnet,
örn dessa medel kunde utgå i enlighet med vid årets riksdag väckta motioner»,
och så angivas här numren på dem. Vidare heter det: »I dessa motioner
föreslås, att maximeringen av margarinaccisen höjes med 15 öre» etc.

Herr Lundell, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Det som jag ämnade säga örn den första delen av herr Gustafsons i
Vimmerby replik till mig har redan sagts av herr Liedberg, och det är tillräckligt
tydligt sagt, förmodar jag.

Herr Gustafson yttrade vidare gentemot mig, att även jag väcker motioner
och resignerar. Det gör jag, så tillvida att jag icke kan tvinga kammaren att
bifalla dem. Men har herr Gustafson vid några tillfällen märkt, att jag icke
yrkat bifall till Jern? Om han hör efter hos sina kamrater, skall han nog få
reda på att det är mera sällan som detta ''förekommit.

Härpå yttrade

Herr Carlström: Herr talman! Jag skall icke ge mig in i duellen mellan
bondeförbundets och högerns representanter örn vem som bjuder för högt eller
för lågt. Jag tycker emellertid, att det är tråkigt, örn man nu blivit så renlärig
bär i kammaren, att man icke vill tolerera, att den som väckt en motion
kommer på bättre tankar under riksdagens lopp och icke yrkar bifall till den.
Den friheten anser jag att både högermännen, bondeförbundarna och vi andra
skola ha.

Herr Lundell sade i slutet av sitt anförande, att han icke kommer att bli
nöjd, förrän en sådan utjämning skett, som gåve jordbrukets folk samma möjligheter
som folk som ha sysselsättning på andra områden. Jag skall icke uttala
mig örn huruvida herr Lundell kommer att bli nöjd i denna tid. Det är ett
spörsmål, som man kanske får hänvisa till framtiden att giva svar på.

Jag begärde ordet, när herr Hagberg i Luleå drog upp frågan örn en differentiering
av priset på kraftfoder för det mindre jordbruket. Det är en fråga,
som det varit mycket väsen örn under de första månaderna av detta år på
grund av en reservation, som inom jordbruksutrcdningen framförts av ett par

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande. åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ledamöter från vårt håll. Det har också väckts motioner, särskilt i första kammaren,
örn bifall till denna reservation. Inom jordbruksutredningen hade jag
samma uppfattning som reservanterna, att det skulle vara önskvärt med en
differentiering av priset på kraftfoder, och för detta uttalade sig också jordbruksutredningen
som helhet. Men vi ansågo det icke möjligt att inom den tid
som stod till vårt förfogande, före förra årets slut, framlägga ett genomtänkt
förslag på denna punkt.

I herr Hagbergs motion nr 491 i andra kammaren begäres det, att jordbrukare
med högst 2,000 kronors taxerad årsinkomst vid inköp av högst 900 kilogram
kraftfoder skall erhålla en rabatt av 7 kronor per deciton, samt att jordbrukare
med högst 1,700 kronors taxerad årsinkomst skall vid inköp av högst

1,200 kilogram kraftfoder erhålla samma rabatt. Jag är rädd, att det härigenom
skulle bli en tämligen stark ökning av produktionen. Utgår man från
denna bestämmelse örn den taxerade årsinkomsten och tänker på jordbrukarna
på det småländska höglandet, där vi till stor del äro småbrukare — d. v. s.
icke av den kategorien som bär 1 ä 2 hektar, ty dem räknar jag icke till småbrukare,
utan låt mig säga sådana som ha 2 upp till 10 hektar — då tror jag,
att den övervägande delen av dessa jordbrukare komma att få denna rabatt för

1,200 kilogram kraftfoder. Går man till Norrland, så skulle det förvåna mig,
örn icke de allra flesta jordbrukarna där skulle enligt dessa bestämmelser få
den ifrågavarande rabatten för 1,200 kilogram. Reservanterna inom jordbruksutredningen
ha varit betjrdligt blygsammare, då det gällt inkomstsummorna.
För min del är jag i varje fall betänksam i fråga örn möjligheten att
kunna komma fram på denna väg, att medgiva rabatt efter den taxerade inkomsten.
Man får nog söka sig fram på andra vägar, örn man skall komma
till ett resultat, som icke verkar alltför vanskligt att omsätta i praktiken.

Jordbruksutredningen har, såsom jordbruksministern och jordbruksutskottet
konstaterat, tagit upp denna fråga till övervägande. Örn det finns några framkomliga
vägar i detta avseende, kommer säkerligen jordbruksutredningen att
till nästa år framlägga förslag i denna riktning. Beviset för att de förslag
som framkommit, vare sig de som framlagts inom jordbruksutredningen eller
de andra förslagen, icke varit starkt byggda får man i den omständigheten,
att den motionär i första kammaren, som sitter i jordbruksutskottet och som är
nära lierad med småbrukarorganisationen, icke ens reserverat sig inom utskottet
för ett bifall till sin motion. Då måste man vara på det klara med att
frågan icke var mogen att framläggas vid detta års riksdag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början beträffande punkterna A) och B) av utskottets hemställan propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i angivna delar, dels ock på bifall
i motsvarande delar till den av herr Bengtsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets hemställan i
punkten C), i vad anginge det i de likalydande motionerna I: 332 och II: 483
framställda yrkandet rörande storleken av bidragen till anläggande eller ombyggnad
av andelsmejerier i lappmarken och jämförliga trakter, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i angiven del, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till sagda motionsvis framställda yrkande; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i punkt C) av utskottets förevarande utlåtande nr
2, i vad angår det i de likalydande motionerna I: 332 och II: 483 framställda
yrkandet rörande storleken av bidragen till anläggande eller ombyggnad av
andelsmejerier i lappmarken och jämförliga trakter, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit sagda motionsvis framställda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i angiven del.

Vidare gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i punkten C),
i vad anginge det i de likalydande motionerna 1: 332 och II: 483 framställda
yrkandet om viss ändring av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 650) angående
statsbidrag för sändningar av vissa fodermedel till Västerbottens eller
Norrbottens län, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna
del, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den av herr Lövgren
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lövgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i punkt C) av utskottets förevarande utlåtande nr
2, i vad angår det i de likalydande motionerna I: 332 och II: 483 framställda
yrkandet örn viss ändring av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 650) angående
statsbidrag för sändningar av vissa fodermedel till Västerbottens eller Norrbottens
län, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Lövgren avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda del.

Herr talmannen framställde härpå beträffande utskottets hemställan i punkten
C), i vad anginge motionen 11:490, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i nämnda del. dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till sagda motion; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.

Härpå gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i punkten C),
i vad anginge motionen II: 491. propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till sagda
motion: och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Luleå begärde emellertid votering, i an -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
ledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i punkt C) av utskottets förevarande utlåtande nr 2,
i vad angår motionen II: 491, röstaT

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
sagda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i denna del.

Herr talmannen framställde vidare beträffande utskottets hemställan i
punkten C), i vad anninge motionen 11:492, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i berörda del, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till nämnda motion; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Härefter gav herr talmannen beträffande utskottets hemställan i punkten
C), i vad anginge motionen 11:493, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till sagda
motion; och biföll kammaren utskottets hemställan i förevarande del.

På av herr talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan under
punkten C) i övrigt av kammaren bifallen.

Härpå framställde herr talmannen beträffande utskottets motivering, i vad
densamma rörde frågan om fodermedelsregleringen, propositioner på l:o) godkännande
av utskottets motivering i denna del, 2 :o) godkännande av den motivering,
som i motsvarande del innefattades i den av herr Bengtsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen, samt 3 :o) godkännande av den motivering,
som i motsvarande del föreslagits i den av herr Elon Andersson m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Slutligen gav herr talmannen beträffande utskottets motivering i de delar,
örn vilka icke genom kammarens redan fattade beslut avgörande träffats, propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering i dessa delar, dels ock
på godkännande av den motivering, som i motsvarande delar innefattades i
den av herr Bengtsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets motivering i nu förevarande delar av kammaren godkänd.

§ 7.

Äng. ökat Föredrogs sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande, nr 3, i
tvllskydd för anledning av väckta motioner örn ökat tullskydd för matlök m. m.
matlök m. to. . .

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott överlämnats
följande under motionstiden vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänskjutna motioner, nämligen

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. ökat tullskydd för matlök m. m. (Forts.)

1) I: 90 av herr Löfvander m. fl., likalydande med II: 143 av herrar Lundgren
och Tornegård, vari hemställts, att tullen å matlök (stat. nr 109, tulltaxenr
53) måtte bestämmas till 5 kronor för tiden 1 april—31 maj samt till
20 kronor under annan tid av året, allt pr 100 kg;

2) II: 142 av herr Lundgren, vari hemställts, att kvistar och blad, hänförliga
till stat. nr 98, s. k. snittgrönt, asparagus plumosus och sprengeri samt
adiantum, utöver nuvarande tull av 50 kronor pr 100 kg måtte åsättas en
tilläggstull av 450 kronor pr 100 kg.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna I: 90 och
11:143, bemyndiga Kungl. Maj :t att, i den mån förhållandena så påkallade,
förordna örn höjning av tullen å matlök under tiden 1 januari—31 mars (ur
tulltaxenummer 53: 2) intill ett högsta belopp av 20 kronor för 100 kilogram;

2) att motionerna I: 90 och II: 143 måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

3) att motionen II: 142 måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Elon Andersson, Sjödahl, Björnsson,
Lövgren, Werner i Hultsfred samt Granath, vilka hemställt, att riksdagen
måtte avslå utskottets hemställan under 1).

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lundgren: Herr talman! När Kungl. Majit i mars 1937 tillsatte

en kommitté, som skulle verkställa utredning och avgiva förslag rörande trädgårdsnäringens
produktions- och avsättningsförhållanden, vilka förvisso måste
betecknas såsom bekymmersamma, framkallade detta hos landets samtliga
trädgårdsodlare sympati, ja, jag kan gärna säga glädje. När vi trädgårdsodlare
vidare i föregående års trontal fingo höra, att Kungl. Maj :t tänkte föreslå
särskilda åtgärder till trädgårdsodlingens stödjande, väcktes hos oss förhoppning
örn att en ny tid nu skulle randas för oss.

Jag skall icke här närmare gå in på allt, som därefter följde. Alla ni,
mina damer och herrar av denna kammare, hava säkert kännedom örn den proposition,
som Kungl. Majit förra året framlade för att stödja vår trädgårdsodlings
berättigade krav, liksom också reda på, hur det hela kom att utveckla
sig. Jag kan ju för min del erkänna, att vi trädgårdsodlare hoppats på
ännu någonting mera. Kanske kunna vi till en del instämma i och förstå de
synpunkter, som lågo till grund för det förslag, som då framkom. Resultatet
av ärendets handläggning blev ju, att sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
utformade ett för oss rätt sympatiskt utlåtande, vilket bland
annat innehöll ett löfte, att örn det i framtiden skulle visa sig, att ytterligare
åtgärder behövde vidtagas, så skulle statsmakterna och deras verkställande
organ ställa sig förstående härtill.

När jag blev ledamot av denna kammare, uppställde sig genast för mig
frågan, örn jag i denna riksdag möjligen skulle kunna hinna att motionsvis
framföra några önskemål för trädgårdsnäringens vidkommande. Den korta
tid, som stått mig till buds, har emellertid icke gjort det möjligt för mig att
ingå på de större problem, som beröra trädgårdsodlingen. Jag har emellertid
ansett mig med stöd av det betänkande, som förelåg från de sakkunniga, kunna
motionsvis framföra ett par spörsmål till skyndsam prövning. Det ena gällde,
som man kan förstå, frågan örn utsträckt tid för tullen på matlök. Det
borde vara ett för alla känt faktum, att vi i vårt land kunna odla ali den mat -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. ökat tullskydd för matlök m. m. (Forts.)
lök, som vi behöva. Icke bara på Öland utan även inom andra landsändar lia
vi både den jordmån och de övriga betingelser, som göra det möjligt för oss att
fylla landets hela behov av matlök. Jag skall icke här framlägga siffrorna
från senare års stora import av denna vara, utan, som läget nu är, inskränker
jag mig till att uttala min tacksamhet för att utskottet så välvilligt som skett
behandlat denna min motion. Utskottsmajoriteten har ju nämligen föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att, i den mån förhållandena så påkalla,
förordna örn höjning av tullen på matlök under tiden 1 januari—31 mars
intill ett högsta belopp av 20 kronor för 100 kilogram. Jag vill uttala min
livliga förhoppning, att Kungl. Majit skall heakta detta medgivande, så att
trädgårdsodlarna och övriga, som äro intresserade uti odlingen av matlök,
måtte få det stöd, som jag för min del anser dem vara berättigade till.

Min andra motion om höjning av tullen på s. k. snittgrönt har däremot icke
från det sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets sida fått röna den
behandling, som jag trodde mig kunna förvänta. Jag har med rätt stort intresse
tagit del av utskottets uppgift, att tullen på snittgrönt förskriver sig
så långt tillbaka i tiden som från 1888, en upplysning, som i och för sig är
mycket intressant. Naturligtvis är det min uppfattning, att denna tull kom
till i syfte att stödja den del av trädgårdsnäringen, som berör odlingen av
s. k. snittgrönt. Jag tror mig emellertid kunna säga, att enligt många, ja,
alla trädgårdsmäns uppfattning är det en abnormitet, att i vår tulltaxa alla
sådana här avskurna kvistar och blad, som till väsentlig del importeras för att
användas till kransbindning o. dyl., kommit att uppföras i en enda stor grupp.
Förutom cypress och mahonia och med dem likställda växter användes för
kransbindning exempelvis asparagus plumosus och adiantum. Man kan säga,
att det genomsnittliga priset på dessa senare blad är 1 krona ä 2 kronor per
hektogram. Var och en kammarens ledamöter förstår ju då, att ett tullskydd
på 50 öre per kilogram icke kan anses tillräckligt. Härtill kommer emellertid.
att dessa växter måste odlas under glas, en omständighet som gör, att ett
helt annat pris måste betingas för dem än för växter, som odlas på friland.
Yar och en förstår ju också, att denna odling under glas för att kunna bli
lönande måste betinga ett helt annat och bättre tullskydd än som finns för
växter på friland. Det finns i vårt land rätt stora snittgröntodlingar under
glas, vilka skulle kunna giva en någorlunda dräglig vinst, örn de blott finge
det skydd, som de behöva. Länder som exempelvis Danmark, Holland, Belgien
och Italien ha nämligen helt andra produktionskostnader än vi, när det gäller
framställningen av olika snittgrönttyper.

Jag har bland utskottsledamöterna sökt vinna förståelse för dessa synpunkter,
men det har icke lyckats mig. En av utskottets ärade ledamöter
yttrade till exempel, att jag väl kunde begripa, att det var orimligt att begära
ett från 50 öre till 5 kronor per kilogram förhöjt tullskydd. Mitt svar
blev, att detta väl icke kunde vara någonting så orimligt, när utredningskommittén,
som dock måste anses representera sakkunskapen på området, på sid.
166 i sitt betänkande föreslagit just denna förhöjning. Yar och en som ser
sådana här blad förstår, att de icke väga synnerligen mycket. För att det
skall löna sig att odla dem måste de betinga ett pris av 15, 20 ä 25 kronor
per kilogram. Vi förstå ju då, att ett tullskydd på 50 öre per kilogram icke är
något skydd, och att exempelvis italienarna, som på hösten kunna odla asparagus
plumosus på friland och sålunda icke lia några egentliga produktionskostnader,
kunna sälja dessa växter här mycket billigare än de svenska odlarna.
Detsamma gäller danskarna. Danmark har ett vida mildare och behagligare
klimat än Sverige, om vi undantaga Skåne, och därmed avsevärt
gynnsammare produktionsförhållanden än vi lia här i Stockholmstrakten och

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. ökat tullskydd för matlök m. m. (Forts.)
i Mellansverige. Detta gör, att även importen från Danmark av snittgrönt,
såsom asparagus och adiantum, är mycket stor. Syftet med min motion lika
väl som med trädgårdsutredningens förslag har som sagt varit att få bort
abnormiteten i vår tulltaxa i fråga om avskurna kvistar och blad.

Jag hyser naturligtvis ingen som helst förhoppning- om att mot ett enhälligt
utskott kunna vinna bifall med min motion. Lika stor förståelse som
utskottet visat min motion örn ökat tullskydd för matlök, lika stor oförståelse
har utskottet visat i fråga örn detta krav på förhöjd tull å s. k. snittgrönt,
en åtgärd som dock trädgårdsutredningen framhållit såsom nödvändig, då det
gäller att stödja trädgårdsnäringen. Jag skall icke ta kammarens tid i anspråk
längre, men jag vill försäkra dess ledamöter, att denna sak måste komma
igen. Utan att ytterligare ingå på trädgårdsodlingens förhållanden, dess
existensmöjligheter o. s. v. kan jag försäkra er, mina damer och herrar, att
ett kommande år skall frågan tagas upp på nytt och, såsom jag hoppas, i ett
vidare sammanhang, och då icke bara i denna utan också i medkammaren på
andra sidan trapphuset.

Det kunde vara frestande att nu i ett större sammanhang ta upp till granskning
hela denna fråga, men jag skall inte göra detta. Jag vill emellertid ta
tillfället i akt och säga, att det i stort sett råder misstämning och misstro och
en viss modlöshet inom trädgårdsnäringen. Man har på det hållet en stark
känsla av _ att varken regering eller riksdag hyser den rätta förståelsen för
denna näringsgren, som dock under hårda villkor och svåra klimatiska förhållanden
drivits fram till sin nuvarande höga ståndpunkt.

Resultatet av trädgårdsutredningens arbete blev ett tjockt betänkande på
314 sidor. Jag förstår, att en del av kammarens ledamöter åtminstone läst
igenom detta betänkande. Jag har emellertid såsom ett sorgligt faktum kunnat
konstatera, att de finnas, som icke ens lia kännedom örn att detta betänkande
existerar, och jag förstår, att det stora flertalet icke ens ögnat igenom
detsamma. Jag vill emellertid rekommendera betänkandet till ett närmare
studium, ty jag anser det vara er plikt, mina damer och herrar, att intressera
er så pass mycket för trädgårdsodlingen, att ni åtminstone läsa igenom detta
betänkande. Jag vill också framhålla, att vi i detsamma ha en god grund för
kommande framställningar för trädgårdsodlingens vidkommande, och att vi
tack vare detsamma nu äro i tillfälle att mera ingående än tidigare diskutera
denna näringsgrens utvecklingsmöjligheter. Yi skola också komma igen ända
till dess denna näringsgren tillvunnit sig all den respekt och förståelse, som
den är berättigad till.

Jag ber till slut att ännu en gång få tacka sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottet för att det ställt sig så välvilligt till min motion om utsträckt
tid för tullen på matlök. Min förhoppning är, att jag skall bli i tillfälle
att, om icke under denna riksdag så under den kommande, med eder,
mina damer och herrar, liksom även med utskottsledamöterna, privat diskutera
de berättigade krav, som denna näringsgren kan ha, och de förhållanden,
under vilka den arbetar. Min tro och förhoppning är, att jag. så småningom
skall kunna vinna förståelse för mina synpunkter i det här avseendet.

Här har i dag pågått^en lång debatt om det egentliga jordbrukets förhållanden
och dylikt. Trädgårdsodlingen betecknas ju sedan gammalt som en lantbrukets
binäring. Den representerar emellertid numera så pass stora värden,
och så mångå människor äro numera sysselsatta inom densamma, att vi trädgardsmän
i fortsättningen icke ämna hålla till godo med att den ena gången
efter den andra få våra framställningar avvisade. Jag kan peka på, hurusom
man gång efter annan avvisat våra krav med en enkel hänvisning till rådande
handelspolitiska förhållanden. Sådana där s. k. välvilliga uttalanden

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. ökat tullskydd för matlök m. m. (Forts.)
kan emellertid, mina damer och herrar, den svenska trädgårdsodlingen i fortsättningen
icke leva på, utan den kommer att framställa de krav, som den
finner vara berättigade.

Herr talman! Med det anförda ber jag få vädja till denna kammare, att
den bifaller utskottets hemställan såvitt angår min motion örn utsträckt tid
för tullen på matlök.

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! Den fråga, som nu diskuteras,
är ju en gammal bekant. Som frågan nu ligger till, sedan utskottet avgivit
sitt utlåtande, är det förklarligt, att den förre talaren i sitt anförande mest intresserat
sig för frågan örn tullen på snittgrönt, som han vill ha höjd. Herr
Lundgren gjorde gällande, att den nuvarande tullen på 50 öre per kg utgjorde
en abnormitet. Men i själva verket skulle man kunna fråga sig, örn icke en
tull på 5 kronor per kg skulle innebära en större abnormitet, vilket skulle bli
följden, örn hans förslag antoges. I tulltaxan benämnes ju snittgrönt »kvistar
och blad». Då nu tullen på levande blommor statistiskt nr 89.1 Mimosa fortfarande
skulle uppgå till 2 kronor per kg, vore det väl ändå en abnormitet,
om herr Lundgrens förslag skulle godkännas av riksdagen.

Jag har emellertid begärt ordet, därför att jag står såsom reservant beträffande
en annan punkt i utskottets utlåtande, nämligen i fråga örn utskottets
hemställan under punkt 1. Jag har där reserverat mig, emedan en säsongtull
på lök av 20 öre per kg är onormal, då medelimportvärdet på lök håller sig
mellan 12 och 14 öre. Men kanske har mitt ställningstagande mest berott på
handelspolitiska skäl. En dylik tullhöjning vore nämligen ej något lämpligt
eller riktigt tillvägagångssätt gentemot andra länder, exempelvis de båda
oslostaterna Holland och Danmark, med vilka vi ha särskilda överenskommelser.
En sådan handling skulle kunna anses utmanande mot dem. Jag tror
nämligen, att liksom i fråga om snittgrönt äro framställningskostnaderna för
lök i länder som Danmark och Sverige så likartade, att en tull av en så onormal
höjd, som här ifrågasatts, icke gärna kan anses försvarlig.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord får yrka bifall till den reservation,
som beträffande punkt 1 i utlåtandet är fogad till utskottets utlåtande, och
vilken såsom första namn upptager herr Elon Andersson i första kammaren.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Det sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottet behandlade i fjol dessa spörsmål i samband med motioner,
som väckts med anledning av en kungl, proposition örn stödjande av
trädgårdsnäringen, som regeringen då framlagt. I år väcktes dessa motioner
vid riksdagens början, och de remitterades då till bevillningsutskottet. Men
bevillningsutskottet har ej behandlat dem utan väntat ända tills det sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet koni till stånd. Då överlämnade man
motionerna till detta sammansatta utskott. Jag anser emellertid, att detta
är en ren tullfråga, som alltså bort behandlas av bevillningsutskottet ensamt.
Orsaken till att ett sammansatt utskott behandlade frågan i fjol var, att den
avlämnade propositionen hade remitterats till jordbruksutskottet, vilket inte
ensamt kunde behandla frågan i dess helhet. Men i år har ju ej någon sådan
proposition om åtgärder till stödjande av trädgårdsodlingen avlämnats.

Motionären säger, att han stöder sig på de sakkunnigas betänkande. Ja, jag
har också varit tillkallad sakkunnig många gånger. Det finns många kommittébetänkanden,
som ej föranlett några ytterligare åtgärder och som aldrig
kommit under riksdagens behandling. Jag tycker, att man bort vara belåten
med det stöd, man fick förlidet år. Vidare sade motionären, att han trodde,
att utskottet inte hade läst detta betänkande. Nej, det ha vi inte gjort i år,

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. ökat tullskydd för matlök m. m. (Forts.)
ty vi trodde, att det var nog, att vi gjorde det i fjol, då vi hade den kungl,
propositionen angående stödjande av trädgårdsnäringen att behandla. De motioner,
som då väcktes i anledning av propositionen, avstyrktes av utskottet
och avslogos av riksdagens båda kamrar.

Om motionären kommer igen i framtiden, hoppas jag, att det blir bevillningsuls
kottet och inte jordbruksutskottet, som tager hand örn motionerna. Vi voro
nämligen tveksamma vi i jordbruksutskottet äro ju inte specialister på tullragor
huruvida handelspolitiska förhallanden skulle lägga hinder i vägen
Rökning ''''iV den tid> då de högre tullsatserna skulle gälla i fråga om
lok. Därför valde vi den vägen att bemyndiga Kungl. Maj :t att, i den händelse
inga hinder möta på grund av traktater eller andra förhållanden, utöka
denna tid. Själva tullsatsen är det alltså ej fråga örn att ändra, utan det är
endast en utsträckning av tiden som avses. Reservanterna — de tillhöra alla
bevillningsutskottet lia nu förebrått oss, som tillhöra jordbruksutskottet
att vi ej begrepo oss på tulltaxeförhållanden och att vi ha handlat lättvindigt.
Ar man nu sa angelägen att avsla motionen, kan nian fråga sig, varför beville^''
avstyrkte motionen, da man ännu hade den om hand, i stället
för att vänta med behandlingen av den till den tidpunkt, då det sammansatta
utskottet tillkom. I stället för att infordra yttranden lät man nu ärendet
vila. Det är för all del ett bekvämt sätt för ett utskott att komma ifrån
en sak och skjuta över den på andra.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

• Herr Persson i Undersvik: ^ Herr talman! Jag vill endast anmäla, att jag
i utskottet i fragan örn tull på matlök gått på avslagslinjen, fastän jag ej står
antecknad som reservant, vilket beror på ett misstag. Jag ber, herr talman,
att samtidigt som jag gör denna anmälan få yrka bifall till reservationen.

Herr Lundgren: Herr talman! Herr Johansson i Björnlunda gjorde i sitt
anförande gällande, att jag skulle ha sagt, att utskottet inte läst betänkandet.
Men det tror jag inte, att ja,g sagt. Tvärtom tror jag mycket väl, att utskottets
ledamöter läst betänkandet mer än en gång. Vidare har det sagts
i debatten, att det skulle vara en abnormitet att höja tullen på snittgrönt från
5° ore till 5 kronor per kg. Jag vill bara säga, att värdet av snittgrönt kan
jamstallas med värdet pa avskurna blommor, och vi trädgårdsmän anse, att
tullen pa dessa borde höjas till 10 kr. per kg. En annan sak är, huruvida

. ^fjt''I/.^erilerr1.hultsfred: Herr talman! Den abnormitet, varom jag talade
i mitt förra anförande, framgår av en sammanställning av å ena sidan tullen
pa kvistar och blad och a andra sidan den på levande blommor. De förra s k
bladgrönt, skulle påläggas en tull av 5 kronor per kg, lika med tullen på levande
blommor lastan dessa senare naturligtvis representera ett högre värde. Jag
kun inte tanka mig, att man kan i en tulltaxa göra sådana rubbningar i förhållandet
mellan olika tullsatser, utan skall det bli en höjning, bör den ske planmassigt,
så att mera värdefulla varor få det skydd, de förtjäna i förhållande till
varor, som ej representera samma värde.

Herr Limdgren: Herr talman! Jag vill bara meddela, att den nuvarande
tullen pa levande blommor är 5 kronor per kg.

Herr Wallén: Herr talman! Jag uppkallades av herr Werner i Hultsfred,
da ha*n gjorde gällande, att lian reserverat sig på grund av handelspolitiska

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 3h. n

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. ökat tullskydd för matlök m. m. (Forts.)
skäl. Då måste jag reagera, därför att man hade då lika gärna kunnat taga
hänsyn till dessa skäl, när man tog bort tullen på apelsiner och på citroner
och då man slog ihjäl den svenska vintillverkningen genom att bereda möjlighet
till ökad import av utländska viner o. s. v. Men vid dessa tillfällen talade
man inte så mycket i den andan och fran den sidan örn handelstraktater. Då
herr Warner vidare nämnde Danmark, vill jag framhålla, att till Danmark
importeras inga utländska trädgårdsalster. Där är det nämligen, som herr
Werner i Hultsfred mycket väl vet, förbjudet att importera onyttiga saker
eller sådana, som kunna tillverkas inom landet, på grund av den valutakontroll,
som är genomförd och som är ett oöverstigligt skydd för näringen.

Till slut vill jag också säga, att värdet av trädgårdsalster och frukter i
Sverige belöper sig som bekant till lika mycket som värdet av hela veteskörden
i Sverige. Med hänsyn till detta och till att småfolket inom trädgårdsyrket
kämpar en verkligt hård kamp för det dagliga brödet, borde man
ej behandla dessa framställningar beträffande trädgårdsodlingens skydd alltför
lättvindligt eller nied överlägset leende! .. .

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag kan försäkra, att tradgardsodlarna
i Sverige hade av den nuvarande regeringen och den nuvarande folkliga
riksdagen väntat sig en annan behandling av sina livsfrågor.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av att den vid utlåtandet
fogade reservationen bifölles; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för statens veterinärbakteriologiska anstalt; _

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
försöksgård å sandjord i Kristianstads län; ... , ,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser nionde huvudtiteln,

jämte i ämnet väckta motioner; ... , ,.n , i

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten gjorda framställning örn
anslag till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn

enskilda vägar, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Äng. införande
av förbud
för markägare
alt vid vägkorsningar

m. fl. platser
hava prydnadshäckar

och9dylikt
över viss höjd.

§ 9.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 76, i anledning av väckt motion
angående införande av förbud för markägare att vid vägkorsningar m. fl. platser
hava prydnadshäckar och dylikt över viss höjd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Gardell: Herr talman! I den nyss av kammaren behandlade lagen

örn enskilda vägar ha även de olägenheter behandlats, som jag patalat i mm
motion. Jag vill därför nu endast uttala den förhoppningen, att om en väghållare
måste tillkalla vägnämnden för att denna skall bilägga en tvist, da

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. införande av förbud för markägare att vid vägkorsningar m. fl. platser
_ huva prydnadshackar och dylikt över viss höjd. (Forts.)
man velat åstadkomma bättre sikt genom att borttaga buskar och dylikt vid
en vägkorsning, vagnämndens kostnader måtte betalas av vägkassan för den
allmänna vägen, örn det är en allmän väg som korsar en enskild
Jag tiar, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 77, i anledning av Kungl
T^J;ts Pr°P°sltlon angående andrade grunder rörande ersättning av statsmedel
for kostnader i anledning av mul- och klövsjuka.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

uiiåt^idfutlff011 1 BjörnIunda: Herr talman! Jag har till detta utskottsom
St lTeU knfwie" fSTaB0n'' iVld riksdagens början väcktes en motion
not, vi -i f°r de åtgärder, som man måst vidtaga på de av mul ochkbvsjuka

smittade gårdarna, skulle ersättas av statsmedel Men innan

Mai-t redan11 t ill!] Je,}lfmdklts ?a andra avdelningen av utskottet, hade Kungl.
Maj .t redan tillkallat sakkunniga for en utredning av denna fråga Dessa

ändamåletmskulleS1kommaIattfbegäras.g ~ ™ a^"

ka?6t ivr« llt? ®gendom.llgt “ed en kungl, kungörelse, som har retroaktiv ver Orsake?

tJlbnHkar , !ata lagar eller kungörelser verka bakåt i tiden.

ett halvt å! iSLvi Iata jen nU behandlade kungörelsen verka ett och

ha ifört felakttfftb^r “ Jaftemän onder ämbetsmannaansvar

na gjort felaktiga utbetalningar. Nar detta upptäcktes, fingo de av Kund

Maj t en skrivelse örn att de skulle upphöra därmed. Då uppstod naturligtvis
eib b^nddeJordbrukare vilkas djur hade drabbats av denna hemska sjukdom
och som hade fatt ersättning, en del full ersättning, andra med endast^
jardedel av deras kostnader. Därför har man föreslagit, att staten skulle

N^säno fftirirng°re R6n fa re,tfoaktiv verkan svara för dessa utbetalningar.
Nu saga utredningsmannen, att de ej tagit ståndpunkt till hur denna fråga

skall ordnas i framtiden, ty de ha ej utrett detta ännu, utan de betrakta sitt
förslag sorn ett provisorium. Statsrådet och utskottet betrakta det också som
ett provisorium. Men det egendomliga är, att man i detta provisorium börjar
tillämpa andra grunder an dem, som hittills gällt. Enligt den gamla författningen
var en jordbrukare, som hade fast anställd personal, skyldig att ställa
denna till förfogande, och endast då han behövde leja ytterligare folk. eller
da personalen anvandes pa^ övertid eller på söndagar, fick han full ersättning
harfor Nu ligger saken sa till, att full ersättning skall utgå utom för arbete
.örn utförts av jordägaren eller arrendatorn eller vem nu djurägaren är och
dennes hustru. Det kommer naturligtvis att bliva så, att en småbrukare som
gar nied och graver, far ingen ersättning. Det torde vara mycket sällsynt att
^godsägare och ännu mora sällsynt att hans gemål fektor dyHkt arn

Det är lönlöst att här framställa något yrkande. Jag har emellertid fäst
mraktii 1Jn,ehal!et91 P?nkt 3 ai( kungörelseförslaget, där det heter: »Vad under
?omkföra i krafft1" J TT™ ®tadgads ska11 Sälla jämväl beträffande åtgärd
loas fiorålQ a"de«t aT C M1-na k.uriSorelse vidtagits i anledning av under
a,renf ock 1333 pågående epizooti.» Det är ju tur, att detta icke är någon
strafflag, ty da kunde det bliva hemska följder för många. Örn man i en^ny

Äng. ändrade
grunder
rörande ersättning
av
statsmedel för
kostnader i
anledning av
mul- och
klövsjuka.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. ändrade grunder rörande ersättning av statsmedel för kostnader i anledning
av mill- och klövsjuka. (Forts.) . , , ,.

lag stadgade högre straff och sedan föreskrev, att den skulle hava retroaktiv
verkan under 17* år tillbaka i tiden, så skulle de, som redan avtjanat sitt
frihetsstraff eller betalt sina böter, komma i en obehaglig.situation, dag
hoppas, att detta förfaringssätt icke skall smitta av sig pa strafflagstiftningens
område. Det skulle kunna medföra farliga konsekvenser. Har ar det
ju bara staten, som får betala, och ingen enskild, och staten ar ju numera till
för att klås så mycket som möjligt.

Häruti instämde herr Uddenberg.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, pa hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga pa föredragningslistan
upptagna ärend/n till kl. 7.30 e. m„ då enligt utfärdat anslag detta plenum
konnue att fortsättas.

§11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser

Inledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ^ statliga
och kommunala beredskapsarbeten m. m. jamte i ämnet vackta motnaner,
nr 315 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstodsverksam

proposition angående åtgärder £5, en hetliggörande

av det svenska järnvägsnätet jamte lamnet vackta motioner oc
n/319, i anledning av väckta motioner örn utökning av musikkårerna vid

vissa regementen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.3 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 78, i anledning av väckta motioner örn anslag till stipendieunderstödd
kursverksamhet inom byggnadsfacket för landsbygdens småbrukare;

nr 79, i anledning av väckta motioner örn anslag för bidrag till uppförande
av centrallagerhus för konsumtionspotatis för de fyra nordligaste länen m. m.;
och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa den statsunderstödda
vattenavlednings- och avdikningsverksamheten berörande frågor
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående grunderna för statsbidrag från statens avdikningsanslag
till vissa invallningsföretag vid lime- och Yindelälvarna i Västerbottens län
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Hansson i Vännäsby: Herr talman! Jag får till en början meddela,
att jag icke begärt ordet för att ställa något yrkande.

Som alla veta inträffade våren 1938 en ödeläggande översvämningskatastrof
kring Ume- och Vindelälvarna, som till största delen berörde min hembygd
i Västerbottens län. De skadegörelser som därvid anställdes torde vara
väl kända genom tidningspressen samt dessutom för kammarens ledamöter
genom den kungl, propositionen nr 254, som ligger till grund för föreliggande
utskottsutlåtande, såväl som genom propositionen nr 269, angående ersättning
av statsmedel för vissa skadegörelser och därav föranledda kostnader, som
vållades genom nämnda översvämning.

Först vill^ jag då framföra ett vördsamt tack till regeringen och vederbörande
statsråd för de skyndsamma åtgärder, som vidtogos för att undsätta de
mest behövande bland befolkningen där uppe, samt för den raska åtgärd,
varigenom medel ställdes till länsstyrelsens förfogande för att reparera och
återuppbygga de skyddsvallar, vilka genombrötos och i mer eller mindre
mån förstördes av högfloden. Genom dessa åtgöranden äro nu de gamla
skyddsvallarna nödigt reparerade till att möta ett så att säga mera normalt
högvattenstånd. Hur stora påfrestningar de skola utsättas för denna vår är

Äng. grunderna
för
statsbidrag
från statens
avdikningsanslag
till
vissa invallningsföretag

vid Ume- och
Vindelälvarna.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. grunderna för statsbidrag från statens a-vdikningsanslag till vissa inv
alhlin g sföretag vid Thue- och Vindelälvarna. (Forts.)
det ännu något tidigt att söka bedöma; man torde endast kunna säga, att
omständigheterna tyda på att någon särskilt kraftig högflod icke synes vara
att vänta detta år.

Den fråga som nu föreligger till avgörande gäller, huruvida och i vad
mån riksdagen vill medverka till förebyggande av nya ödeläggande översvämningskatastrofer
från omskrivna älvar i Västerbottens län. Den kungl,
proposition som ligger till grund för utskottsutlåtandet innehaller dels förslag
till skydds- och förstärkningsåtgärder till skydd mot nya katastrofer
vid exceptionella högvattenstånd, dels ock förslag till grunder för deltagande
i de kostnader, som uppkomma för genomförandet av dessa skyddsåtgärder.

Kungl. Majit har till grund för det föreliggande förslaget lagt en utredning,
som statens lantbruksingenjör i Västerbottens län har utarbetat. Denna
utredning går ut på att de gamla skyddsvallarna böra breddas, förstärkas
och påbyggas till en krönhöjd av 70 centimeter över 1938 ^ars högsta
vattenstånd, vilket med andra ord blir lika med en höjdökning på de gamla
skyddsvallarna med 1.5 meter. Enligt tillgängliga uppgifter synas de exceptionella
högvattenåren tendera att allt oftare återkomma, och tyvärr synas
också högvattenstånden stiga allt högre för varje år som högfloden återkommer.

Det är många orsaker som medverka härtill. Det kan sålunda bero på de
ändrade väderleks- och temperatur förhållandena i dessa trakter, som mer och
mer synas få ett mildare klimat. Dessutom finns det orsaker som äro att
söka i statens egna åtgöranden. Från statens sida bedrives ju understödsverksamhet
för att torrlägga marker, som äro tjänliga för jordbruksändamål,
för skogsbruk och kultur ändamål. Vidare förekommer i alla Norrlandsälvar
flottning av virke i större eller mindre utsträckning. Man har då genomfört
det systemet, att man bevarar vattenmängden i de smärre sjöarna intill den
tidpunkt då man behöver den för att flotta fram virket. Da släppas vattenmängderna
på, och många gånger inträffar detta samtidigt med högvattenståndet.
Detta gör att högvattnet ofta kommer mera på en gång, till stor
skada för de låglänta trakterna kring älvarnas nedre lopp. _

Det förslag som nu föreligger går som sagt ut på att höja skyddsvallarna.
I de låglänta trakter, som äro utsatta för översvärnningsrisken, har man fått
allt större känning av det förhållandet, att allt vidare områden ställas under
vatten i högflodstiderna, vilket i sin tur medför att helt nya föreningar —
närmare bestämt fem — måste organiseras för att invalla nya områden.. Vi
som tillåtit oss framlägga en motion i anledning av denna kungl, proposition
äro inte riktigt överens med Kungl. Majit och utredningsmannen i fråga örn
de åtgärder som föreslås. Vi tro inte pa att enbart en höjning och förstärkning
av dessa skyddsvallar blir till fyllest. Med den höjning som nu är
föreslagen att utföras måste man förstå, att läget i alla^ fall är ofantligt
riskabelt för ortens befolkning. Man kan aldrig hoppas på en nödig trygghet,
örn vattnet står ända upp till översta kanten på dessa vallar. Då högfloden
kommer blir det likväl en synnerligen kuslig existens för den befolkning
som bor inom dessa vallar. Skulle en bristning än en gång äga juni,
kan man förstå att en katastrof av oanad beskaffenhet skulle uppstå, ty
efter den föreslagna förstärkningen är det sannolikt, att man till det ^yttersta
litar på vallarna. Det kommer inte att bli som förliden var, da nian
gjorde sig beredd att utrymma bostäderna, fly undan katastrofen och i
väsentlig mån vidtog åtgärder för att klara sin familj och kreaturen, utan
i sådant fall kan det hända att en dylik, översvämning drabbar de jnänniskor
som bebo dessa trakter, utan att de själva kunna ana något pa förhand.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. grunderna för statsbidrag från statens avdikningsanslag till vissa invaUningsföretag
vid Ume- och Vindelälvama. (Forts.)
Därför anse vi, att enbart ett påbyggande av skyddsvallarna inte är tillräckligt
i denna trakt. När man nu bisträcker med statens medel borde man
ordna saken mer rationellt på en gång.

Vid de överläggningar i denna fråga som förekommit mellan utredningsmannen
och den intresserade ortsbefolkningen, framkommo flera förslag. Ett
av dessa gick ut på att man skulle försöka förmå statsmakterna att vidtaga
åtgärder för att reglera de stora källsjöarna uppe i Lappmarken, vilka äro av
sadan beskaffenhet att de kunna magasinera oerhört stora vattenmängder.
Som ett exempel kan jag nämna att den stora källsjön Storuman, som sträcker
sig ° från Storumans station ända upp till norska gränsen, har en längd
på bortåt tjugo mil, med varierande bredd. Örn denna sjö reglerades kunde
man magasinera dess stora vattenmängder intill en årstid, då högvattnet i
älvarnas nedre lopp hade undanrunnit och man således utan risk för högflod
kunde släppa på de vattenmängder, som där magasinerats.

Emellertid visar det sig att en sådan åtgärd skulle ställa sig alltför dyrbar.
En reglering av denna stora källsjö kommer dock förr eller senare att bli nödvändig.
Vattenfallsstyrelsen har, som kammarens ledamöter veta, redan till
någon del utbyggt Norrforskraftverket, och när det blir aktuellt att utnyttja
hela fallets _ vattenmängder måste man även reglera denna och kanske även
andra källsjöar. Än är tiden inte mogen för detta, och då en sådan åtgärd
som sagt blir mycket dyrbar har man inte på detta förberedande stadium ansett
sig nu kunna förorda densamma.

Vid det sammanträde, jag nyss berörde och som hölls inför lantbruksingenjören,
framhöll ortsbefolkningen särskilt önskemålet att man, när statsmakterna
nu taga hand örn frågan, skulle försöka möjliggöra en starkare avrinning
i Umeälvens nedre område, där dessa översvämningar i regel äga rum.
De områden som äro mest utsatta ligga i omedelbar närhet av Ume- och Vindelälvarnas
sammanflöden. Jag har, som kammarens ledamöter se, här på
väggen låtit uppsätta en kartskiss över dessa trakter. Här kommer Vindelälven
och här kommer Umeälven, som breder ut sig till en stor och mäktig
flod bort emot Bergsforsen. Avståndet från sammanflödet fram till Bergsforsen
är ungefär en halv svensk mil. Jag vill påpeka att vattenföringen inom
hela detta område är synnerligen stillsam. Det är så nära ett lugnvatten, att
ingen nämnvärd strön! förekommer. Utefter östra Umestranden och nedströms
örn älvarnas sammanrinning bildas uppgrundningar, så att vid lågvatten träda
sandbankar över vattenytan, från sammanrinningspunkten och fram mot
Bergsforsen. Detta visar att en något starkare avrinning inte skulle medföra
någon fara för strandbankarna. En sådan avlagring tyder snarare på att
vattnet cirkulerar för långsamt.

Orsaken till att jag bett att få sätta upp denna skiss är att jag velat påvisa
vad som huvudsakligen åstadkommer dessa översvämningar. Vid en plats som
heter Persvik bildar älven en vinkelfåra, och vid Bergsforsen är lutningen
mycket stark. Nivåskillnaden mellan högsta krönet ovanför forsen och ned
till dammkrönet vid Norrforsen, en halv mil därifrån, utgör sex meter. Därav
kan man första, att strömmen är mycket stark. Som man också ser av kartan
har det i denna fors bildats en hel del utskjutande bergspartier som vattnet
måste förbi. Denna åtstramning bildas således av dessa bergsformationer, som
här tränga ihop väldiga vattenmängder.

_ Om yi nu till äventyrs gå in för att höja skyddsvallarna och det sedermera
visar sig att detta inte medför det bästa resultatet, utan att man sedan kanske
mäste spränga bort dessa berguddar, kommer detta att bli åtminstone omkring
200,000 kronor dyrare än örn man tar upp hela frågan i samband med det

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. grunderna för statsbidrag från statens avdikningsamlag till vissa inrättnings
företag vid linie- och Vindelälvarna. (Forts.)
förslag som nu föreligger. Yi anse att man inte behöver höja skyddsvallarna
till den föreslagna höjden, utan att de erforderliga medlen kunde användas
bättre än Kungl. Maj :t föreslagit.

Ur estetisk synpunkt är det heller inte önskvärt för åboarna att få dessa
höga skyddsvallar. I byn Spöland och i vissa andra trakter, där bebyggelsen
ligger omedelbart intill krönet av älvstränderna, är det dessutom förenat med
stora svårigheter att bygga till dessa skyddsvallar. Man får sålunda på vissa
håll, enligt förslaget, medelst betong sammangjuta skyddsvallarna med de
socklar, som finnas under respektive åboars bostäder. Hur man skall kunna
ordna detta nöjaktigt och betryggande kan varken jag eller någon annan praktisk
och förnuftig människa bland ortsbefolkningen räkna ut. Det är som
sagt inte heller vackert med dessa skyddsvallar, 1.5 meter högre än de nuvarande,
varigenom på sina ställen vallen skulle nå upp över fönstren till deras
halva höjd.

Nu har det rests invändningar mot vår tankegång, bl. a. av flottningsväsendets
målsmän, som ansett, att den starkare vattenföring, som skulle uppkomma
genom en breddning av Bergsforsen, skulle medföra svårigheter för
flottningsväsendet. Det skulle exempelvis behövas dammbyggnader och dylikt
för att behålla virket, så det inte kommer ut i strömmen och bryter ned
magasinet. Omedelbart intill forskrönet ligger nämligen ett virkesmagasin,
ett s. k. ersättningsmagasin som tar emot virket från det magasin som ligger
längre upp efter älven och matar ut virket i den mån sorteringen äger rum i
sorteringsverket utanför Umeå stad.

Som jag nyss nämnde anse vi, att med den daliga vattenföring som rader i
älven och med det sparvatten, som finns ovanför denna fors, kan det inte vara
någon större risk för magasinet med en något starkare vattenföring, utan det
är mycket sannolikt att detta inte alls leder till några riskabla förhållanden.
Om ändå någon förstärkningsåtgärd skulle behöva vidtagas där, så^är det ju
inte värre än att man kan åstadkomma den. Den kostnad som uppstår för förstärkningar
av virkesmagasin och dylikt går — som alla veta — varken på
statsverket eller flottnings!öreningen utan går direkt på virkes ägarna , i form
av direkt amortering å virket. Vidare har vattenfallsstyrelsen gjort invändningar
mot att man nu skulle vidtaga åtgärder för breddning, och starkare
vattenföring. Genom dessa oerhörda vattenmassor, som under tiden för dessa
högvattenstånd ligga ovanför denna fors, får man, menar vattenfallsstyrelsen
större vattentyngd på turbinerna i Norrfors, och man utvinner dessutom en
större effekt vid kraftverket. Man vill därför, helt naturligt, förhindra att
åtgärder vidtagas, som inverka i försämrande riktning på kraftverkets utnyttjande.
Häremot invända vi, att man, när kraftverket byggdes, i all rimlighets
namn icke hade någon tanke på att, på bekostnad av jordbruksnäringen
och dess utövare, som bebo trakterna ovanför forsen, utvinna fördelar i
fråga örn kraftverkets effektivitet.

I vattenfallsstyrelsens yttrande säges det vidare, att om Norrfors kraftverk
en gång skall utvidgas till den kapacitet, som är möjlig i förhållande till den
vattentillgång, som finnes i älven, blir det för övrigt nödvändigt att verkställa
vissa breddningar i Bergsforsen för en beräknad kostnad av cirka 155,000 kronor.
När så är förhållandet kunna åtminstone icke vi med den syn på saken,
som vi ha, finna det vara olämpligt att nödig omsorg ägnas även beträffande
avrinningen.

Yi ha påpekat i vår motion att avrinningsfrågan bör ägnas uppmärksamhet.
Kungl. Maj :t har också omnämnt den saken, men endast i förbigående och i vaga
ordalag. Det heter nämligen, att örn det visar sig behövligt, skall frågan

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. grunderna för statsbidrag från statens avdikningsanslag till vissa invallningsföretag
vid Ume- och Vindelälvarna. (Forts.)
upptagas till ny prövning och framläggas för riksdagen. Om man nu i ett
sammanhang kunde ordna med förstärkning och höjning av vallbyggnaderna
till en höjd, som synes skälig och samtidigt lämna Kungl. Maj :t i uppdrag att
utreda möjligheterna för en starkare vattenföring, skulle därigenom föreligga
möjligheter för Kungl. Maj :t att ha sina ögon riktade på saken, utreda frågan
och vid en tidpunkt, då man kan tänka sig, att man har behov av att ordna arbetstillfällen,
åstadkomma det utan att vidare höra riksdagen. Nu har utskottet
på den punkten avgivit ett välvilligt yttrande. Utskottet säger: »Vidare
torde sänkningen kunna komma att medföra olägenheter för flottningen. På
grund härav lärer igångsättandet av ett sådant företag böra föregås av ytterligare
överväganden. Därest en sänkning av Bergsforsen sedermera kommer
till stånd, vilket kan synas önskvärt, torde — såsom departementschefen framhållit
— frågan örn statsbidrag till ett sådant företag få upptagas till prövning
efter särskild framställning. Då utskottet har anledning förutsätta^ att
Kungl. Maj:t skyndsamt vidtager erforderlig utredning rörande denna fråga,
torde någon särskild framställning därom från riksdagens sida — i enlighet
med vad som yrkats i motionerna I: 327 och II: 481 — icke vara erforderlig.
Emellertid förväntar utskottet att Kungl. Majit, om denna utredning giver vid
handen att en sänkning av Bergsforsen bör komma till stånd samt en minskning
av den nu planerade höjden av ifrågavarande vallar på grund därav kan
ske, vidtager härav föranledda åtgärder.»

Jag har tänkt ta mig friheten att giva departementschefen ett råd i fråga
örn dessa båda synpunkter. I dessa bygder tro vi, att den lyckligaste lösningen
av den här frågan vore att omedelbart företaga påbyggnader och förstärkningar
av de skyddsvallar, som föreslagits, dock icke till den höjd, som föreslagits av
Kungl. Maj :t utan endast intill en meters höjd över de gamla skyddsvallarna.
Därigenom skulle man ernå trygghet för ett högvattensstånd likvärdigt med
fjolårets. Man skulle t. o. m. ernå trygghet för ett vattenstånd, som är 20 cm.
högre. Örn man emellertid samtidigt vidtoge åtgärder för en utredning örn en
eventuell breddning av älven vid Bergsforsen, varigenom man skulle åstadkomma
starkare vattenföring, då skulle man nå ett betydande resultat, och detta
på ett billigare sätt, än örn man först skulle sätta igång med det ena företaget
och därefter ordna med det andra.

Beträffande Kungl. Majlis förslag angående grunderna för den kostnadsfördelning,
som riksdagen skall fastställa, ha vi i vår motion framhållit, att vi
anse att den föreslagna åtgärden är nödvändig för att, som Kungl. Maj :t säger,
skydda en kulturby från en oberäknelig och oersättlig skada. Under sådana
förhållanden anse vi motionärer också att statsmakterna böra taga på sig alla
kostnaderna med avdrag naturligtvis för vad som kan beräknas såsom bidrag
från vägdistrikten.

Jag ämnar emellertid icke föra någon propaganda för vår motion i detta avseende.
Jag sade från början, att jag icke ämnar ställa något yrkande. Det
synes dock ganska märkvärdigt, att när man anslår medel av mycket större
storleksordning än det här är fråga örn för näraliggande ändamål, nämligen
för att stödja jordbruksnäringen, som kommit i svårigheter — jag tänker på
det anslag, som förut i dag beslutats, varigenom staten skall betala alla kostnader
för desinfektionsåtgärder efter mul- och klövsjukan — då säges inte ett
ord mot det anslaget, som då begärdes, vilket utgjorde (iver 1 miljon kronor.
Staten skall ju vidare också efter värdering betala vederbörande ersättning för
hela värdet av de djur, som nedslaktas. Här är det fråga om en skillnad mellan
Kungl. Maj :ts och motionärernas förslag, som uppgår till ett belopp av 27
ä 28,000 kronor. I detta fall fann icke utskottet skäligt att medgiva en sådan

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. grunderna för statsbidrag från statens avdikningsanslag till vissa invallningsföretag
vid Ume- och Vindelälvarna. (Forts.)
ökning utan knusslade med medlen. Utskottet menar, att vederbörande få nog
pengar ändå.

Jag sade, att jag icke bär för avsikt att framställa något yrkande. Det
känns emellertid ganska bittert att i en fråga som denna röna en sådan behandling,
som utskottets utlåtande bär vittne om. Den katastrof, som inträtt
under fjolåret var dock enastående, och det är för övrigt för alla bekant huru
stora svårigheter befolkningen fick genomgå. Dessutom tillkom den omständigheten
att befolkningen i dessa bygder kostat på stora summor för att genomföra
och åstadkomma de skyddsåtgärder, som redan finnas. Vi lia satt oss i
skuld till ett belopp av 89,000 kronor, vilket belopp anskaffades i form av ett
40-årigt amorteringslån. Härtill komma nya utgifter, som statsmakterna icke
ansett sig kunna bisträcka oss med.

Vägväsendets bidrag till här ifrågavarande ändamål är också en konstig historia.
Jag är icke motionär, men nog är det mycket märkvärdigt att vägdistriktet
skall bidraga till dessa byggnader med ett belopp av 230,000 kronor. Jag
bär för mig att vägväsendet och de utgifter, som utgå för sådana ändamål
egentligen äro avsedda för vägförbättringar eller vägbyggnader. Här är det
fråga örn att vägdistriktet skall lämna medel till en fiktiv utgift, som går till
helt annat ändamål än till vägväsendet. Men jag har ingen anledning att närmare
bråka örn den saken. De andra motionärerna på den punkten komma, förmodar
jag, att yttra sig i den saken.

Som sagt, jag har icke för avsikt att framställa något yrkande. Vad jag
egentligen vill framhålla är, att jag skulle önska att vederbörande statsråd tager
hänsyn till våra synpunkter beträffande hur det skall ordnas med detta
stora och viktiga önskemål för den ifrågavarande bygden, så att man får den
största och bästa tryggheten till största båtnad för ortens befolkning.

Häruti instämde herrar Sandberg, Jacobson och Johansson i Norrfors.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Motionären har fyra gånger
förklarat, att han icke skulle framställa något yrkande. Detta visar ju, att
han är tämligen belåten med utskottets utlåtande. Jag förvånar mig över
att han här höll en så lång föreläsning örn dessa saker. Den kan inte ha varit
avsedd för kammarens ledamöter utan förmodligen för jordbruksministern,
men han är ju icke närvarande här. Vi ha lagt i jordbruksministerns hand
att ordna med denna sak.

Vad det gäller Bergsforsen är det klart, att örn man spränger ut och vidgar
avloppet, åstadkommer man därigenom en hastigare avrinning av det
överliggande vattnet. Jag är emellertid rädd för, att sådana arbeten komma
att draga ut på tiden, ty här finnas många intressen och intressen, som äro
starka och som kunna utnyttjas för ett uppskov i oändlighet. Detta är emellertid,
så vitt jag förstår, en vattenrättslig fråga, som berör både flottningen
och flottningsföreningama och vattenfallsstyrelsen. Utskottet har därför ansett,
att Kungl. Maj :t bör undersöka, om man genom en utsprängning av Bergsforsen
skulle kunna minska vattenståndet. Örn det visar sig, att det är möjligt,
skulle man icke behöva höja vallarna. Jag tror emellertid, att det vore
olyckligt om Kungl. Maj :t skulle besluta att icke höja vallarna. Då skulle
man kanske få en process som varar i 10 år, och det kan ju under den tiden
inträffa en liknande katastrof, som inträffade år 1938.

Jag skall icke yttra mig angående Bergsforsen. Vi lia lagt frågan i Kungl.
Maj:ts hand och med det stora förtroende, som numera alla hysa till Kungl.
Majit, kunna väl herrarna vara nöjda och lugna åtminstone för närvarande.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. grunderna för statsbidrag från statens avdikningsanslag till vissa invallningsföretag
vid lime- och Vindelälvarna. (Forts.)

Vad sedan gäller anslaget, vill motionären att det skall utgå med 100 procent
av kostnaderna. Anslaget skall ju utgå från statens avdikningsanslag.
Jag kan emellertid icke vara med om, att man från statens avdikningsanslag
skall lämna bidrag med upp till 100 procent. Enligt nuvarande grunder gäller
ju att bidrag kan lämnas upp till 50 procent. Man kan naturligtvis göra
ett undantag för Norrlands del, men lantbruksstyrelsen å sin sida har icke velat
gå längre än till 75 procent, medan motionären, som sagt, vill ha bidrag
med 100 procent. Ja, det är den nya tonen från övre Sverige. Jag mötte den
i en tidning från Västernorrland. Riksförbundet för landsbygdens folk hade
ett möte och man ansåg där, att bidrag till skogsdikning, avdikning, betesförbättringar
och allt sådant till Norrland borde uppgå till 100 procent av kostnaderna.
Men då kan man icke tala örn bidrag till självhjälp för Norrland.
Då innebär det, att staten betalar alla kostnaderna, men det är ju icke meningen,
utan meningen är väl att staten, för att ett företag skall komma till stånd,
skall lämna visst bidrag för att uppmuntra intressenterna och göra det ekonomiskt
möjligt för dem att gå i land med uppgifterna. Går man in för bidrag
upp till 100 procent, varför skall man då begränsa sig till Norrland? Då
kunna ju smålänningarna komma och fordra 100 procent i bidrag för att
föra bort sina stengärdesgårdar, som deras förfäder lagt upp för 50, 75, ja
100 år tillbaka i tiden.

Beträffande detta belopp av 230,000 kronor, varmed vägdistrikten skulle
bidraga till kostnaderna, vill jag säga, att utskottet icke alls tagit hänsyn till
den saken. Det har ju varit en syneförrättning däruppe enligt vattenlagen,
och denna förrättning har fått laga kraft. Intressenterna ha icke överklagat
denna förrättning. Så långt har det dock ännu icke gått och kommer heller
icke att gå så länge jag är ordförande i jordbruksutskottet, att utskottet sätter
sig som domare över vattendomstolen, utan har vattendomstolen, som i detta
fall, fattat sitt beslut och intressenterna ansett det onödigt att överklaga,
då må herrar motionärer vara ledsna, men jordbruksutskottet kan under sådana
förhållanden icke tillmötesgå deras önskemål.

Motionären hade intet yrkande, men han har ju begärt ordet igen och det
kan ju hända, att han då kommer att framställa yrkande örn bifall till motionen.
För säkerhets skull ber jag därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hansson i Vännäsby: Det var med anledning av min vetskap örn den
inställning, som utskottets ärade ordförande har i sådana här fall, som jag icke
tillät mig att yrka bifall till motionen i bidragsfrågan. Jag ansåg, att det
icke var någon idé att göra det, när han har ett så gott som enhälligt utskott
bakom sig.

Ordföranden i utskottet ansåg, att vår framställning örn statens medverkan
i detta företag är oblyg. Men en dylik framställning är väl icke att anse såsom
enastående. Det har ju ändå från alla håll, även från Kungl. Maj :ts sida,
erkänts, att det här är en fråga av utomordentlig betydelse. Landshövdingen,
Konungens högste troman, som är ordförande i länsstyrelsen, har utan tvekan
sagt ifrån, att hela kostnaden bör bestridas av statsmedel. Jag har likväl icke
tillåtit mig yrka därpå. Att jag icke framställt något yrkande härom innebär
icke någon förnöjsamhet utan beror på, att jag hyser en högaktning för
utskottets ordförande, grundad på kännedom örn hans karaktär i dylika frågor.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. beredande
ål stadsplanelagda

samhällen på
landet av lättnad
i dem
åvilande bördor
för vågoch
gatuhållning.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 82, i anledning av väckta motioner
om beredande åt stadsplanelagda samhällen på landet av lättnad i dem
åvilande bördor för väg- och gatuhållning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Werner i Hultsfred: Herr talman! Jag skall först be att till ut skottet

få framföra min tacksamhet för det sätt, på vilket utskottet behandlat
den av mig och mina medmotionärer väckta motionen. Jag skulle icke velat
förlänga debatten genom att begära ordet, om det icke varit så, att dessa
frågor äro av så stor betydelse för stadsplanelagda samhällen. Det är med
beklämning och oro, som de motse den närmaste framtiden.

Jag vill nu här endast till kammarens protokoll inläsa ett kort citat från
en hemställan, som jag, när jag kom åter till riksdagen efter pingsten, fick
mottaga från Yaldemarsviks köping i Småland. Däri hemställes, att jag skulle
framlämna skrivelsen till utskottet. Då detta numera är omöjligt, ber jag,
herr talman, att få göra ett litet citat ur densamma angående vägs intagande
till allmänt underhåll: »Inom köpingens planlagda område för en 350 meter
lång väg från sedan gammalt allmän väg till kyrkogården och utgör enda
väg dit. Vägen anlades av köpingen med diken och slänter till 8 m. bredd
redan år 1916 och har sedan dess av köpingen underhållits. Med stöd av ett
uttalande av särskilda vägutskottet vid 1934 års riksdag hemställde köpingen
år 1938 örn denna vägs intagande till allmänt underhåll. Sedan grusad vägbana
enligt vägdistriktets önskan ordnats till 5 m. bredd (mot begärda 4^2
m.) har länets vägingenjör bl. a. fordrat, att vägen, till den del den är fullt
bebyggd, eller en sträcka av e:a 200 meter, skall utläggas enligt stadsplanen,
innan framställningen kan bifallas. Vägen slutar vid kyrkogården och den
sträcka som fordras utlagd är yttersta delen vid kyrkogården, där vändplan
är anordnad. Enligt 40 § stadsplanelagen inträder dock denna skyldighet först
i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut allmän
väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggd för bostads- eller
industriändamål. Den del av vägen, som ligger närmast förut allmänna vägen,
är icke så bebyggd, vilket ock medgives av vägingenjören. Yttermera erfordras
enligt samma lag att tomter i viss utsträckning skola vara bebyggda enligt
stadsplanen, vilket förutsätter tomtindelning. Ingendera av dessa förutsättningar
finnes, varför sålunda angivna villkor måste anses anmärkningsvärt.
Men dessutom kan jag åberopa 1935 års vägsakkunniga, som uttryckligen
förklarat, att för vägs intagande till allmänt underhåll erfordras icke
mera än att vägen, givetvis i gott skick, är sådan, att den är trafikabel för
fordon, varför den är avsedd.»

Jag har velat framdraga detta lilla inpass från en köping, där kostnaden
för en väg, som tidigare varit intagen till allmänt underhåll, på grund av nuvarande
bestämmelser och den tolkning myndigheterna giva dessa, helt och
hållet faller på samhället ifråga, som i sådana fall har alla skyldigheter men
inga rättigheter i förhållande till vägdistriktet. Jag har endast velat framhålla
detta. Det finnes andra exempel i skrivelsen angående samhällenas vägunderhållning,
som skulle vara lämpliga att beröra, men jag nöjer mig med
detta såsom bevis för en allmän uppfattning hos dessa samhällen, att de stå
missgynnade i dessa avseenden. Städerna ha sina bilskattemedel, med vilka
de kunna ordna sin vägfråga, och i de samhällen, som icke äro stadsplanelagda,
där svarar vägstyrelsen för samtliga kostnader.

Jag vill också nämna något örn kostnaderna för vägövergångar, särskilt
när det gäller korsningar mellan landsväg och järnväg. Säkerhetsanordningar -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. beredande åt stadsplanelagda samhällen på landet av lättnad i dem
åvilande bördor för väg- och gatuhållning. (Forts.)
na vid en sådan korsning gå icke att ordna under en kostnad av 10 ä 15,000
kronor, vartill kommer en årlig bevakningskostnad på mellan 400 oell 600
kronor, en kostnad som vederbörande köping, om den överhuvud taget vill
ha fram vägen över järnvägen, måste underkasta sig. Även dessa medel måste
tagas av direkta skattekostnader, trots att innebyggarna fått betala full skatt
till vägdistrikten. Jag har icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan, som jag hoppas skall vara ett steg i rätt riktning, så att
alltså dessa samhällens rättmätiga intressen beaktas.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4-

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 204, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar m. m. vid
navigationsskolorna blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. anslag
proposition angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet till karolinska
samt till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte i ämnet

.. -t . . • stTdjitn&Tlasu vackta

motioner. rei‘M m_ m.

Statsutskottet hade till behandling förehaft dels Kungl. Maj:ts den 3 mars
1939 dagtecknade, till utskottet hänvisade proposition, nr 206, angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet, dels ock vissa av utskottet i dess utlåtande
angivna motioner.

I de likalydande motionerna 1:279 av herrar G. A. Björkman och N. Holmström
och II: 434 av herr Leffler m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att med en eventuell avveckling av ersättning för intyg, som på serafimerlasarettet
och karolinska sjukhuset utfärdades, respektive komme att utfärdas,
för patienter, å vilka lagen örn olycksfall i arbete ägde tillämpning, måtte
anstå till dess en fullständig utredning av intygsersättningsfrågan i sin helhet
verkställts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 11:432 samt 1:279 och 11:434,

1. godkänna av utskottet föreslagen personalförteckning för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40;

2. godkänna av utskottet föreslagen avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas under budgetåret 1939/40;

3. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 2,785,000 kronor;

4. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 1,555,000 kronor;

5. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning för budgetåret
1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 475,000 kronor;

6. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Inköp av radium för
budgetåret 1939/40 anvisa ett anslag av 411,000 kronor;

7. godkänna av utskottet föreslagen personalförteckning för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40;

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet rn. ni. (Forts.)

8. _ godkänna av utskottet föreslagen avlöningsstat för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40;

9. till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Avlöningar för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 1,532,700 kronor;

10. till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Omkostnader för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 1,276,000 kronor;

11. _ godkänna av utskottet föreslagen personalförteckning för vissa tjänstemän
vid karolinska inediko-kirurgiska institutet och dess institutioner m. m.,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40;

. 12. godkänna av utskottet föreslagen avlöningsstat för karolinska medikokirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/
40:

13. till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar för budgetåret
1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 745,400 kronor.

B. att riksdagen matte, i^anledning av motionerna I: 278 och II: 433, i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande lämpligheten och möjligheten
av att genomföra evalvering av vissa läkare vid de statliga sju kim spri
tillkommande ersättningar av patienter å enskilda och halvenskilda rum.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivats av herr Holmdahl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Vid detta utskottsutlåtande är
fogad en blank reservation av mig, men innan jag går in på innebörden av denna
reservation, skall jag tillåta mig att beröra en punkt i utlåtandet, som icke
avses med reservationen.

Som damerna och herrarna torde finna, har utskottet med anledning av motionsvis
framförda yrkanden under punkten B i utlåtandet föreslagit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande
lämpligheten och möjligheten av att genomföra evalvering av vissa läkare vid
de statliga sjukhusen tillkommande ersättningar av patienter å enskilda och
halvenskilda rum. Det är örn denna punkt i utskottets utlåtande som jag först
skulle vilja säga ett pär ord. Jag är nämligen av den meningen, att det knappast
är lämpligt att vid dessa stora statssjukhus i Stockholm genomföra en
dylik evalvering. Jag skall icke gå närmare in på denna mycket omfattande
och vittutseende fråga, utan jag skall endast tillåta mig att göra den reflexionen,
att det nog kan vara sant, som motionärerna framhållit och som också
framhållits under utskottsbehandlingen, att man inom vissa landstingsområden
på ett lyckligt sätt genomfört en sådan evalvering, då det gällt chefsläkarens
löneförhållanden, men jag kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid
att svårigheterna bli mycket större, då det gäller dessa stora centrala, i landets
huvudstad belägna sjukhus, vilkas chefsläkare samtidigt äro professorer vid
karolinska institutet, vilka ha att ombesörja en mycket viktig del av utbildningen
utav landets blivande läkare. Det synes mig uppenbart, att det är av
utomordentlig betydelse, att man icke vidtar sådana anordningar beträffande
lönerna för dessa chefsläkare, att man därigenom äventyrar möjligheterna att
fa de mest kvalificerade krafterna på ifrågavarande poster. Därtill kommer
en omständighet, nämligen att man här i Stockholm måste taga hänsyn
till de förhållanden, som råda vid Stockholms stads stora kommunala sjukhus.
Att jag emellertid icke reserverat mig på denna punkt beror därpå, att
utskottet i denna fråga skrivit synnerligen försiktigt och att utskottet också
framhävt de svårigheter, som jag nu påpekat, ävensom att utskottet direkt
utsäger, att man önskar, att utredningen skall göras förutsättningslös under

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Ang. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. rn. (Forts.)
beaktande av de utav utskottet anförda synpunkterna. Utskottet önskar sålunda
en förutsättningslös utredning, som skall avse frågan om lämpligheten
och möjligheten av att genomföra en förändring av här ifrågasatt slag. Herr
talman, jag Ilar endast inledningsvis velat säga detta beträffande denna mycket
viktiga punkt i utskottets utlåtande för att giva en förklaring till att jag
trots den tveksamhet jag hyser inte velat motsätta mig en utredning, motiverad
på det sätt utskottet föreslagit.

Jag skall sedan endast med några ord beröra den blanka reservation, jag
här avgivit. Den avser en detalj i Kungl. Maj:ts nu förevarande proposition,
och denna detalj omnämnes i det första stycket på sid. 50 i utskottets utlåtande.
Där behandlas frågan örn rätt för underläkarna till ersättning för
vissa intyg rörande arbetsoförmåga och invaliditet. Utskottet ansluter sig på
denna punkt till vad Kungl. Maj :t föreslagit eller att redan vid denna riksdag
beslut må fattas örn en väsentlig begränsning av vissa läkares rätt till dylik
ersättning i enlighet med ett av statskontoret framlagt förslag. Den nya ordningen,
som skulle vara ett provisorium, skulle innebära, att sjukhusen skulle
erhålla hälften av ersättningen för ifrågavarande intyg, medan läkarna skulle
få behålla den återstående hälften. Av propositionen att döma synes emellertid
departementschefen lia varit tveksam, huruvida frågan örn dessa ersättningar
nu borde upptagas till behandling. Han uttalar i propositionen, att
skäl kunna anföras för att hänskjuta hela frågan till de nu arbetande s. k.
1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga. Departementschefen tillägger emellertid,
att han med hänsyn till ett uttalande i saken av fjolårets riksdag anser
sig böra föreslå, att riksdagen redan nu fattar ett positivt beslut. Det
förhåller sig också så, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl. Majit uttalade
sig för ett borttagande av denna vissa läkare tillkommande ersättning för
invaliditetsintyg. I skrivelsen uttalade riksdagen emellertid också, att frågan
örn avskaffandet av ersättning för dylika intyg borde göras till föremål
för en fortsatt utredning, vilken borde avse jämväl ersättning för likartade intyg
inom övriga socialförsäkringsgrenar. Min blanka reservation, herr förste
vice talman, innebär nu, att jag anser, att ersättningsfrågan, som berör läkarna
vid de här ifrågavarande statliga sjukhusen, icke nu borde lösas fristående utan
först efter en mera omfattande och allsidig utredning, något som riksdagen
också uttalat sig för. Sakkunniga myndigheter, som hörts i ärendet, t. ex.
karolinska institutets direktion, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och De ömsesidiga försäkringsbolagens förening, ha uttalat sig mot en förändring.
Dessa myndigheter ha i sina yttranden framhållit, att det funnits en
gammal, för hela riket giltig hävd rörande ersättning för läkarintyg och att
starka betänkligheter måste resas mot att placera serafimerlasarettets och det
nya Karolinska sjukhusets läkare i en sämre ställning beträffande detta ersättningssystem.
Jag har icke kunnat finna det motiverat, att, innan hela
denna fråga blivit grundligt, allsidigt och även från principiella synpunkter
utredd, vidta särskilda åtgärder till nackdel för de yngre läkarkrafterna vid
statens sjukhus i Stockholm.

Med anledning av vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 434 i denna kammare, som företräder den ståndpunkt jag här skisserat.

I detta anförande instämde herr Lithander.

Fröken Hesselgren: Jag har i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition väckt en motion, i vilken jag hemställt, att vid Karolinska sjukhuset
måtte inrättas en ordinarie social kuratorstjänst i lönegrad A 11. Motionen
har enhälligt avstyrkts av utskottet, och jag förstår, att det inte är någon
som helst mening i att yrka bifall till motionen. Jag har emellertid begärt

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (Forts.)
ordet för att få tillfälle att understryka, att utskottet i varje fall icke tycks
lia tagit definitiv ställning till den fråga, motionen avser. Utskottet talar visserligen
om att det är en oprövad sak, som jag här föreslår, att t. ex. Lunds
psykiatriska klinik icke har någon social kurator och att man därför icke
kan vara säker på att man behöver en sådan kurator vid Karolinska sjukhuset,
men det oaktat har jag den känslan, att utskottet icke anser det uteslutet, att
den sodia kuratorsverksamheten blir bättre ordnad i framtiden. Jag tror, att
det är utomordentligt viktigt, att man har möjlighet att vid Karolinska sjukhusets
psykiatriska klinik fästa en fullt utbildad god kraft, som skall göra de
sociala utredningar, vilka absolut behövas inom sinnessjukvården. Den moderna
sinnessjukvårdens målsmän förstå betsdelsen av att ta reda på de
sociala förhållanden, under vilka patienten lever eller kommer att leva. För
detta sjukhus, som kommer att ta emot folk från hela landet och som är en
utbildningsanstalt för blivande läkare, är det naturligtvis av särskild vikt, att
de sociala undersökningar, som företagas, utföras av väl kvalificerade personer.
Utskottet har i denna fråga anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, att
man för ifrågavarande uppgifter vid Karolinska sjukhuset skulle anlita en
vid Psykiatriska sjukhuset redan verksam extra ordinarie befattningshavare
i 7 :e lönegraden, d. v. s. en person, som icke åtnjuter ens föreståndarinnelön.
Förut har den sociala kuratorsverksamheten vid Psykiatriska sjukhuset ombesörjts
av befattningshavare i nämnda lönegrad. Följden härav har blivit,
att Stockholms stad lockat bort flere sådana befattningshavare, när de blivit
färdiga för sin uppgift, och sedan placerat dem i 15 :e''lönegraden enligt stadens
löneskala. Jag tror därför, att det är olyckligt, örn man låter den sociala
kuratorsverksamheten handhavas av befattningshavare i sådan löneställning
att man ej kan fordra någon extra utbildning utöver en vanlig sjuksköterskas.
Jag har emellertid den förhoppningen, att de förhållanden, jag nu berört, skola
rättas till så småningom. Utskottet säger, att det inte nu vill göra någonting,
och Kungl. Maj:t säger, att Kungl. Maj:t för närvarande inte vill göra
någonting. I detta »nu» och detta »för närvarande» inlägger jag ett löfte örn
att man längre fram skall söka få till stånd en bättre anordning.

Herr förste vice talman, jag har inte något yrkande.

Fröken Andersson instämde häruti.

Herr Leffler: Jag skulle ha kunnat begränsa mig till att instämma i herr
Holmdahls anförande, ty de synpunkter han framlade överensstämma helt med
mina egna. Som motionär tillåter jag mig emellertid att några ögonblick ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk. Den fråga vi nu behandla har varit
föremål för de två närmast föregående riksdagarnas prövning. Man får —
såsom herr Holmdahl påpekat — det intrycket, att departementschefen varit
tveksam, huruvida han nu borde framlägga ett förslag örn begränsning av vissa
läkares rätt till intygsersättning. Departementschefen har emellertid ansett,
att frågan örn en sådan begränsning redan nu borde bli föremål för riksdagens
beslut, och till stöd härför åberopar han en, mina herrar, jag påpekar det, en
reservant inom lasarettsdirektionen, statskontorets yttrande och riksdagens
uttalande förra året. Örn man granskar 1938 års riksdagsprotokoll, skall man
emellertid finna, att det fanns en mycket stark opposition mot det förslag,
som då framlades i denna fråga. Särskilt statsutskottets ärade ordförande
gick mycket kraftigt emot förslaget och yrkade, att detsamma skulle bli föremål
för en allsidig utredning. Detta jakande åtföjdes av ett tjugutal instämmanden
från olika partier inom kammaren. Det betyder dock en hel del,
att en så kraftig opposition reses mot ett förslag av här ifrågavarande art.

Onädagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (Forts.)
Jag vågar göra gällande, att om man ser denna fråga riktigt från dess inre
synpunkt, måste man erkänna, att de läkare, som beröras av det nu föreliggande
förslaget, måste känna sig åsidosatta och anse sin verksamhet som
läkare undervärderad, när frågan örn deras rätt till intygsersättning förs fram
på det sätt som nu skett. Alla de sakkunniga instanser, som blivit hörda, ha
-—- enhälligt kan man säga — avrått från att man skulle bryta ut denna fråga
ur dess sammanhang med andra likartade spörsmål och i stället hemställt, att
frågan örn intygsersättningen måtte i dess helhet bli föremål för utredning av
1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga. Dessa sakkunniga ha själva förklarat,
att de hysa mycket stor tvekan, huruvida de nu omedelbart kunna lösa
frågan örn intygsersättningen, och de ha ansett, att det borde få anstå med
frågans lösning. Jag måste säga att det förefaller något egendomligt, att denna
fråga dragits fram på det sätt som skett. En allsidig utredning av de
många spörsmål, som sammanhänga med lösningen av intygsersättningsfrågan,
måste man dock ta en viss hänsyn till. Det är en gammal praxis, att de yngre
läkarna få uppbära avgifter för dessa intyg. Iliksförsäkringsan stätten och
andra likartade anstalter, som meddela försäkring mot olycksfall i arbete,
ha enhälligt gått in för att frågan örn intygsersättningen bör bli föremål för en
objektiv utredning. De läkare, som utfärda ifrågavarande intyg, begagna därvid
blanketter, som ställas till deras förfogande av de olika försäkringsanstalterna
— lasaretten ha inga som helst kostnader i det avseendet — och det
arbete, som kräves för att ifylla blanketterna, utföra läkarna på sin fritid.
Om man nu vill ta ifrån dem dessa avgifter, som de hittills uppburit, måste
de anse sig ha rätt att få någon kompensation härför. Man kan vidare göra
den reflexionen, att eftersom man, då det gällt en eventuell löneförhöjning åt
de s. k. 3:e underläkarna, velat avvakta resultatet av en pågående allsidig
utredning av denna fråga, borde man också, innan man vidtar några åtgärder
rörande den nu föreliggande frågan, avvakta resultatet av en sådan allsidig
utredning. Jag kan icke frigöra mig från den uppfattningen, att det ligger
något forcerat över det sätt, på vilket frågan örn intygsersättningen förts fram.
Denna forcering kan bliva till skada för de institutioner, som för sin verksamhet
behöva de intyg, varom här är fråga. Jag för min del är av den bestämda
uppfattningen, att det är ett olyckligt beslut riksdagen nu troligen
går att fatta.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till vår motion.

Häruti instämde herr Lundqvist.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Vad beträffar den av herr Holmdahl först

berörda frågan, örn den s. k. evalveringen, erkände herr Holmdahl själv, att
utskottet skrivit synnerligen försiktigt härom, även örn utskottet röjt sin
sympati för den tanke, som ligger under motionerna. Det kan därför vara
onödigt att jag vidare uppehåller mig vid denna del av herr Holmdahls anförande.

Vad sedan frågan örn intygsersättningarna angår, vill jag erinra därom,
att lasarettsnämnden bestämt påyrkat dessa ersättningars avskaffande, att
riksdagen 1937 ställde sig på lasarettsnämndens ståndpunkt, att riksdagen i
fjol underströk vad riksdagen tidigare i saken uttalat samt att statskontoret i
allt väsentligt haft samma mening som lasarettsnämnden och preciserat ett
förslag, på vilket departementschefen baserat propositionen i nu förevarande
del.

Vidare vill jag erinra örn en sak, när herr Leffler åberopar 1938 års sjukvårdssakkunniga,
nämligen att dessa lia ställt sig på statskontorets stånd Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 3h. 6

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (Forts.)
punkt i saken. Det är således två riksdagar och en rad av institutioner, som
ha uttalat sig för att intygsersättningen, som det nu är fråga örn, skulle avskaffas.
Jag fäster vidare uppmärksamheten på att de nu anställda läkarna,
som få nytta av dessa ersättningar, fortfarande skulle få 90 procent av avgifterna,
och att lasaretten skulle ta de tio procenten, samt att därefter i den
mån förordnandena utgå och nya läkare förordnas, de skulle få hälften av avgifterna
medan den andra hälften skulle gå till lasaretten. Jag erinrar vidare
örn att det här inte rör sig örn något annat än örn ett provisorium i avvaktan
på en utredning, som väl enligt vad vi allesammans eller åtminstone de flesta
hoppas, skall definitivt avskaffa intygsersättningarna till läkarna.

Statsutskottet riktar sig lika litet som departementschefen emot läkarna.
De kunna möjligen behöva en kompensation. Om jag inte missminner mig, har
jag vid en föregående debatt i detta ärende uttalat mig därför. Det är sålunda
inte fråga örn att man skall ta ifrån läkarna något, som de kunna behöva ha,
utan det är fråga örn att på annan väg ge dem någon ersättning för dessa arvoden,
och under alla förhållanden är det fråga örn en jämnare fördelning av
dessa inkomster mellan läkarna. Direktionen för serafimerlasarettet erkänner
själv i sitt uttalande, att det inte är bra som det är och att det borde vara en
jämnare fördelning.

Vad fröken Hesselgrens intresse för den sociala kuratorn beträffar, så kan
jag ju bekänna, att jag står ganska nära hennes uppfattning i saken. Men
man vet inte ännu, huruvida vid ett sinnessjukhus och i vart fall vid den sinnessjukvård,
som det här är fråga om, behövs en social kurator med den utbildning,
som man har på andra ställen och som anses böra avlönas enligt!
elfte lönegraden. Den saken får undersökas. Erfarenheten från psykiatriska
kliniken, när den flyttas över till Karolinska sjukhuset, får visa, i vad mån
man inte kan nöja sig med en social kurator av det slag, som man nu har,
utan måste ha en med större lön och följaktligen, så vitt jag förstår, också med
större kompetens.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kilbom: Jag vill, herr talman, ge en honnör åt den svenska läkarkåren
och den höga medicinska och vetenskapliga ståndpunkt, som den i allmänhet
representerar. Jag tror att man utan överdrift kan säga, att våra
svenska läkare och kanske alldeles särskilt våra sjukhusläkare stå på höjden
av vad som kan uppvisas i något land i världen. Så långt jag har erfarenhet
av vederbörande, representera de kunskaper, vetenskapligt intresse och social
vidsyn, som är en oerhörd tillgång för vårt land. Men då jag säger det så
måste jag göra ett tillägg, detta närmast i anledning av den första punkten,
som i dag har berörts i debatten. Nyligen diskuterades i anslutning till en
historia, som inte precis kastade något heroiskt skimmer över våra läkare,
frågan angående arbetslösheten bland underläkarna, och det sades bland vissa
överläkare också här i Stockholm i det sambandet, att örn vi — jag citerar,
herr talman, närmast ordagrant —■ i överläkareställning i allmänhet visade
litet mindre intresse för stora arvoden och inkomster och delade med oss litet
mera till de yngre läkarna så skulle arbetslösheten bli ofantligt mycket mindre
bland dessa.

Jag tror, att det finns skäl att säga något sådant. Det är verkligen ingen
anledning att indirekt ta avstånd ifrån en utredning, som syftar till litet mera
rättvisa förhållanden, då överläkare sitta med inkomster tre gånger så stora
som de högsta vi ha i den svenska statsförvaltningen, tre gånger så stora som
våra statsråds. Och det räcker inte att motivera dessa inkomster med stora stu -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Ang. andag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (Forts.)
diekostnader o. s. v., då man vet, att innehavare av andra poster i landet få dragas
med en lika dyrbar utbildning men få nöja sig med löner på 10,000 eller
11,000 kronor om året. Jag tror inte, herr talman, att det är så rättvist, att
provinsialläkare — duktiga, arbetsamma, kunniga visserligen — komma upp
till inkomster på 20,000 ä 25,000 kronor örn året, när en landshövding kommer
avsevärt under. En filosofie doktor, en lektor i kristendom eller dylikt
får nöja sig med cirka 11,000, och ett vanligt statsråd får nöja sig med något
över 20,000 kronor.

Jag tror, herr talman, att också ett annat ord bör sägas i denna debatt. När
man motiverar honorar för utförd behandling av en sjuk med orden: 500 kronor
kan det väl vara värt att ha blivit frisk, så är detta och kraven på de stora
inkomsterna en skönhetsfläck på en eljest respektabel kår, som den borde vara
angelägen örn att få bort.

Jag tror mig veta, herr talman, att man i en del av våra landsting, vid lasarett
o. s. v., brottas med dessa problem. Jag tror att det inte minst härför
varit motiverat från min sida att säga detta, alldeles oavsett vilken uppfattning
man från annat håll har. Jag tror nämligen, att i en vetenskap, en kunskap,
en kulturnivå o. s. v., som är så hög som vissa av våra överläkares,
också skulle avspeglas en liten smula större förnöjsamhet och, tillåt mig tilllägga
det, litet större solidaritet med dem, som ännu inte, kanske på grund av
en tillfällighet, ha kommit upp till överläkaretjänster.

Jag säger detta inte minst med tanke på att staten skall gå i spetsen för
skapande av andra förhållanden, och med hänsyn till det sistnämnda ber jag
för mitt vidkommande att få hälsa den utredning, som här nu så småningom
skall ge resultat, med den allra största tillfredsställelse.

Men jag är angelägen att ännu en gång tillägga, att detta är intet omdöme
om den svenska läkarkårens medicinska och vetenskapliga ställning, ty den
står, som jag inledningsvis tillät mig yttra, högt. Den kommer att fortsätta
att stå högt i den mån den kan hålla sig fri från den anda, som taxerar sitt
arvode efter synpunkten: jag har gjort en människa frisk, jag har rätt till
högt arvode. Örn den synpunkten skall gälla, varför skulle då inte den rakt
motsatta gälla: den här gången har jag misslyckats, och den här gången
skall jag betala!

Herr Råstock: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga några ord
i fråga örn evalvering av vissa inkomster, som läkarna på lasaretten lia.

Det är så, att den erfarenhet vi ha i Örebro län örn den evalvering, som vi
gjort där, är enbart glädjande. Vi ha det ordnat på det sättet, att för varje
halvenskilt eller enskilt rum, som kommer på en läkares lott, har han rätt
att få ett årsarvode. Därtill får han en viss avgift per dag för varje vårdad
patient, och landstinget tar i stället ut något högre avgifter av patienterna på
ifrågavarande halvenskilda och enskilda rum.

Att jag har begärt ordet för att tala örn detta, beror på att jag måste lämna
lasarettsläkareföreningens nuvarande ordförande det erkännandet, att det
var han, som tog initiativet därvidlag för att få fram detta system, som jag
vågar rekommendera och som jag hoppas också skall komma att bli genomfört
inte bara i landstingen i vårt land utan även Stockholms stad, som kanske
så småningom skall finna sig föranledd att gå in för det. Jag tror, att
svårigheterna här beträffande Karolinska sjukhuset inte äro större än att de
gå att övervinna. Det är ju ett gammalt talesätt som säger, att svårigheter
äro till just för att övervinnas, örn man ser till, att man får fram en
lämplig avvägning, är jag övertygad om att det kommer att bli till alla

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m. (Forts.)
parters fromma. Patienterna komma i fortsättningen inte att behöva känna
sig ängsliga för att de skola betala för litet för ett kirurgiskt ingrepp, större
eller mindre, utan veta precis, att när man betalt sin räkning är man kvitt
och har ingenting att förebrå sig på något sätt. Man har inte varit för knusslig
och man har inte heller varit för flott.

Så är det en annan sak, som detta system med evalvering medfört ändring
uti, och det är att patienterna, som legat så att säga under kniven, d. v. s.
under kirurgiskt ingrepp, ha känt en mycket större skyldighet att göra sitt
bästa, pressa sig ekonomiskt kanske ibland, för att ge så stora honorar som de
möjligen kunna rå med. På den medicinska avdelningen lia säkerligen läkarna
lagt ned precis lika mycken möda och omsorg för att få patienten frisk,
men det har inte i samma utsträckning ansetts motivera, att man skulle lämna
någt särskilt honorar, och där det lämnats har man kanske försökt att ge
så litet som möjligt.

Jag återkommer till Örebro läns landsting. Där har systemet medfört en
jämnare inkomstfördelning för läkarna, och under de cirka 6 år vi praktiserat
det, har det inte hörts ett enda klagomål från patienterna, utan alla ha
varit nöjda. För landstingets vidkommande ha beräkningarna visat sig hålla
streck så bra, att det ibland hänt, att det har blivit ett litet underskott på
ett par tusen kronor, men det spelar ju rakt ingen roll i en stat sådan som ett
landstings.

Jag har velat säga de här orden, herr talman, därför att jag hyser den
bästa förhoppning, inte bara att det skall vara möjligt att lösa detta problem
vid Karolinska sjukhuset utan också att det skall kunna komma att lösas
efter samma linjer över hela landet inklusive Stockholms stad.

Jag har intet annat yrkande, herr talman, än örn bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionerna I: 279 och II:
434 bifolles; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av nybyggnad för en statens sjuksköterskeskola;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
det för budgetåret 1938/39 anvisade reservationsanslaget till vissa byggnadsarbeten
vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem m. fl. ;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts i ''statsverkspropositionen för budgetåret
1939/40 gjorda framställning örn anslag till vissa byggnadsarbeten vid
statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem m. fl.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag till uppförande
av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården, m. m.;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna; och

nr 212, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande bestämmelser
rörande gift kvinnas rätt till barntillägg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

§ 7-

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av dels Kungl.
Majits proposition nied förslag till förordning om skyddskoppympning m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 182, vilken Hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
förordning örn skyddskoppympning samt lag örn upphävande av 128 § strafflagen
för krigsmakten.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
andra kammaren väckta motioner, nämligen motionerna nr 410 av herr Eriksson
i Sandby och nr 411 av herr Lundqvist.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till förordning örn skyddskoppympning icke kunnat i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till förordning
örn skyddskoppympning.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Majits i propositionen framlagda, i
utskottets utlåtande intagna förslag till lag örn upphävande av 128 § strafflagen
för krigsmakten.

C. att motionerna II: 410 och 411 måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A. och B. härovan.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wistrand, Ekströmer och Sandström samt fröken Andersson,
vilka hemställt,

1) att Kungl. Maj:ts proposition icke måtte av riksdagen bifallas;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utarbetande
av nytt förslag i ämnet i enlighet med de riktlinjer, som i reservationen angivits; 2)

av herr Linder;

3) av herr Norman.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes,
rörande föredragningssättet, ordet av

Fröken Hesselgren, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredrag ningen

av andra lagutskottets utlåtande nr 35 hemställes,

att utskottets hemställan må företagas till avgörande punktvis och punkten
A. på det sätt, att det däri tillstyrkta författningsförslaget föredrages
paragrafvis och, där så erfordras, styckevis med slutbestämmelser, ingress och
rubrik sist,

att vid behandling av denna paragraf eller det stycke, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Äng. förslag
till förordning
om skyddskoppympning
m. m.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)

Punkten A.

Utskottets förslag till förordning om skyddskoppsympning.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr von Seth: Herr förste vice talman! Det kan synas förmätet av mig
att uppträda såsom förste talare vid behandlingen av denna fråga, men jag
kan försvara mig med att jag suttit i utskottet vid så gott som hela behandlingen
av frågan.

Enligt utlåtandet har lagutskottet godtagit Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ny lag örn skyddskoppympning. Detta nya förslag innebär i stort
sett och i korta drag, att den obligatoriska barn vaccineringen borttages. Ty
det står i förslagets 1 §: »Till förekommande av smittkoppsjukdom och dess
spridning bör barn ympas ...» etc. Enligt mitt förmenande borde ordet »bör»
utbytas mot ordet »skall». Förslaget lägger således i föräldrarnas skön att avgöra,
örn barnen skola vaccineras eller ej. I 2 § står det vidare: »Skyldiga
att undergå skyddskoppympning äro:

a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid krigsmakten; b)

värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid; samt

c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i den
omfattning Konungen förordnar.» I 3 § står det slutligen: »Vid inträffad
eller hotande smittkoppepidemi må ympningsplikt påbjudas i den omfattning
...» etc.

I många år har man resonerat för och emot ett vaccinationstvång, och striden
har på många diskussionsmöten stått skarp emellan dem, som påyrka ett
dylikt tvång, och dem, som önska dess borttagande. Nu har man kommit så
långt, att riksdagen kan fatta beslut i frågan.

Det är ganska underligt, att vid de resonemang, som föras ute i bygderna,
tycks man mera taga hänsyn till vad man har hört andra berätta — »Hos den
och den bekantes bekante ha de och de olyckliga följderna av vaccination inträffat!»
— än till vad sakkunskapen haft att säga. På det sättet lägger man
ut texten, och härigenom lia de faror, som en vaccination anses innebära, fått så
stora proportioner, att man inom vissa landsändar anser, att riksdagen bör
följa Kungl. Maj:ts här föreliggande förslag att upphäva den obligatoriska
plikten att låta vaccinera minderåriga barn.

Sakkunskapen på detta område har varit företrädd dels i den utredning,
som för några år sedan igångsattes, och dels i en hel del utlåtanden, som sakkunniga
ha avgivit och som ha stått att läsa i de skrifter, som delats ut till
riksdagens ledamöter och även återgivits i dagspressen. Örn man studerar
vad läkarkåren och sakkunskapen säger, kan det inte hjälpas, att man blir betänksam,
ja mycket betänksam inför Kungl. Maj:ts förslag örn tvångsvaccinationens
borttagande.

Jag kan, herr förste vice talman, som förste opponent ej underlåta att gå
in på en hel del detaljfrågor. Det är otvivelaktigt, att smittkopporna är en
barnsjukdom. Smittkoppornas smittämne är så beskaffat, att det ej går att
med vanliga hygieniska åtgärder skydda sig mot sjukdomen i fråga. Varken
sol, frisk luft, ljus eller annat tager nämligen död på smittkoppans smittämne,
som överföres luftvägen. Därför kan man inte heller anföra sådana
argument för slopandet av vaccinationstvånget, som att hygienen inom samhället
numera är mycket god.

Smittkopporna förekomma ännu i vissa delar av Europa och i stora områden
i norra Afrika samt i vissa delar av Mindre Asien. Men sjukdomen uppträder
även så pass nära oss som i Ryssland, Portugal och Spanien. Just nu

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
rasar en ganska elakartad epidemi i Spanien, och där ympas dagligen hundratusentals
människor.

Alla, och det även departementschefen, äro eniga örn att det enda botemedlet
mot smittkopporna är skyddskoppympning, och vi behöva därför ej upptaga
någon strid angående dess vara eller icke vara. All sakkunskap och alla
instanser äro ense örn att endast skyddskoppympning kan tillmätas en avgörande
betydelse i kampen mot smittkopporna. En inom vårt land så gott som
fullständigt enig sakkunskap säger också, att den lämpligaste tidpunkten för
ympningens företagande är i den tidiga barnaåldern och innan barnet fyllt
två år. Det har dessutom visat sig vara av obestridlig nytta för ett framgångsrikt
bekämpande av smittkopporna. I länder, som lia en väl genomförd
barnvaccination, har man sålunda lyckats i hög grad begränsa antalet sjukdomsfall.
En enhällig erfarenhet lär oss vidare, att de besvär, som tyvärr
givetvis måste förekomma vid en vaccination, äro avsevärt större, när vaccinationen
företages vid en högre ålder, ja, de äro redan större, när den företages
på fem-, sex- och sjuåringar, än där den företages på barn i ettårsåldern.
Det har visat sig, att därest en epidemi skulle utbryta äro de besvär som förekomma
avsevärt mycket mindre och eventuella sjukdomsdagar färre vid en
förnyad ympning än då vaccination ej skett tidigare. Nu säga motståndarna
till vaccinationstvånget, att människorna bli sjuka av ympningen, och de framhålla
än det ena och än det andra fallet, där en person har blivit invalid och
fått sin hälsa fördärvad. Men i många av dessa fall är det ej vaccinationen
som är skulden härtill. Den är etet i vissa fall, men i andra fall bero dessa
följder på att barnet varit sjukt, när man gått med det till ymparen.

Inom vårt land händer det tyvärr, att ett och annat fall av hjärnhinneinflammation,
encefalit, som det heter på fackspråket, inträffar i samband med vaccineringen.
Men sådana fall lia varit av ett relativt mycket ringa antal. I
Holland uppträder t. ex. encefaliten avsevärt svårare än i vårt land. Där räknade
man under 1929 ett fall av hjärnhinneinflammation på 2,415 ympningar.
I Sverige hade vi under trettonårsperioden 1924—1936 i medeltal ett fall på
21,000 ympningar. I Tyskland tycks man ha kommit ännu längre än hos oss.
Där räknade man 1932 endast ett fall av hjärnhinneinflammation på 100,000
ympningar. De fall av hjärnhinneinflammation, som man i vårt land konstaterade
under de av mig nyss angivna åren, uppgingo sammanlagt till 54. Ser
man, hur dessa fall fördelade sig, finner man, att 43 fall inträffade efter den
första vaccinationen och 11 fall efter omympning eller, som det heter revaccination.
Ser man på åldersfördelningen i dessa fall, skall man finna, att biand
de barn, som ympades i första levnadsåret, förekommer under denna trettonårsperiod
intet fall av hjärnhinneinflammation. På barn i andra levnadsåret
förekommo 6 fall, under det att åldersklasserna 5—8 år räknade 22 fall. Antalet
vuxna, som drabbades av sjukdomen, var 11, och av dessa 11 fall inträffade
ej mindre än 8 i Malmö 1932 vid den då bekanta epidemien, då också 2
dödsfall förekommo. Just denna Malmöepidemi har föranlett många diskussioner,
och många mödrar ha vägrat att låta vaccinera sina barn just under
hänvisning till att det vaccin, som användes i Malmö, var för starkt, varigenom
det tog för hårt på barnens hälsa, de blevo för länge sjuka, feberkurvan
steg o. s. v. Man har nu kommit underfund med att man vid massvaccinationen
i Malmö 1932 använde vaccin, som ej var tillräckligt lagrat, vaccin, som
var för starkt och som sålunda förorsakade dessa svårartade komplikationer
och dessutom två dödsfall. Numera har man vaccin på lager, och man vill
skydda sig gentemot sådana kalamiteter genom att ha ett mycket stort lager
av vaccin, som räcker för en stor del av vår befolkning.

Nu säger Kungl. Maj:t i sitt förslag i 3 §: »Vid inträffad eller hotande

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
smittkoppepidemi må ympningsplikt påbjudas i den omfattning, som prövas
erforderlig.» Med andra ord, om olyckan skulle vara framme och ett eller
annat smittkoppsfall skulle inträffa, så måste givetvis Kungl. Majit, därest
detta förslag till lag går igenom, förordna örn massvaccination inom ett större
eller mindre område, och då draga vi givetvis över oss alla massvaccinationens
nackdelar. Det blir stora köer, och det blir inte möjligt för ymparen att i
varje särskilt fall undersöka, huruvida den person, som skall vaccineras, är absolut
frisk •—- en sjuk person bör nämligen under inga omständigheter ympas.
Det kan också hända, att man i den brådska, som råder, gör för stora snitt,
och detta medför i sin tur svårare komplikationer. Sakkunskapen är enig örn
att massvaccinationen ingalunda är tillrådlig, och en del läkare lia gjort det
bestämda uttalandet, att de anse, att den i många fall är direkt skadlig. Jag
tillåter mig, herr förste vice talman, att läsa upp en kortare passus ur en medicinsk
tidskrift, där man säger, att den förskjutning av vaccinationen, som
Kungl. Majit föreslår, från spädbarnsåldern till skolåldern är beklaglig. Den
kommer endast att medföra onödig sjuklighet i skolorna, liksom beväringsvaccinationen
skapar ökad sjuklighet vid truppförbanden.

Enligt Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag blir skyddskoppympningen
frivillig. Det lägges i föräldrarnas hand att avgöra, huruvida barnen skola
vaccineras eller inte, och samhällets välfärd blir då beroende av föräldrarnas
större eller mindre likgiltighet inför frågan, örn medicinska åtgärder skola
företagas, örn vilka menige man ej kan göra sig något begrepp, huruvida de
medföra någon nytta eller ej, därför att sjukdomen är så sällsynt i vårt land.
Därför tycka föräldrar, som hört talas om skadefall, att de skola låta bli att
vaccinera sina barn. Därigenom komma vi ganska snart i det läget, att den
manliga ungdomen vaccineras enligt 2 §, när den skall börja tjänstgöringen
antingen vid fast anställning vid krigsmakten eller som värnpliktiga, under det
att kvinnor och barn lämnas utanför.

I den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande och som är undertecknad
av herrar Wistrand, Ekströmer och Sandström samt fröken Andersson,
säger man i andra stycket: »Uppenbarligen åstadkommes den mest omfat tande

vaccinationsfrekvensen och det fullständigaste immunitetsskyddet, örn
barnvaccination är obligatorisk. Tillika bestyrker läkarerfarenheten, att vaccinationen
i spädbarnsåldern medför den minsta olägenheten för barnet och
således även för dess vårdare.» Det är säkerligen ej riksdagens ledamöter
obekant, att vi just i dagarna ha fått ett utlåtande på åtskilliga sidor, som är
undertecknat av inte mindre än 2,901 läkare. Här säger läkarkåren, att full
enighet råder därom, att ett dylikt beslut — man hänvisar sålunda till utskottets
framlagda majoritetsbeslut — skulle minska den militära beredskapen
men framför allt utsätta civilbefolkningen i dessa oroliga tider för ökad risk
för en av de svåraste farsoter. Jag vill framhålla för herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet, att här ha 2,901 ansvarskännande läkare yttrat
som sin bestämda åsikt, att det skulle vara skadligt för vårt land, därest det
föreliggande förslaget göres till lag. 16 av de tillfrågade läkarna ha ej uttagit
sig, beroende på att flera av dem avgivit yttrande på grund av sin tjänsteställning.
Det är endast 5 av de tillfrågade, som haft avvikande mening och
icke velat underskriva denna vädjan, som är ställd till Sveriges riksdag. Det
förekom även för några dagar sedan en intervju i en av Stockholms större dagliga
tidningar, i vilken man hade frågat de danska, norska och finska medicinalstyrelsernas
chefer angående vaccinationspliktens upphörande i Sverige.
Efter vad jag kunnat finna, äro samtliga dessa chefer för medicinalstyrelserna
i våra grannländer eniga örn att det skulle vara högst beklagligt, därest vi i
Sverige skulle taga detta steg att upphäva vaccinationsplikten.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Xr 34.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)

Det står ganska klart för dem, som verkligen vilja läsa de sakkunnigas utlåtande,
att när ett så stort antal läkare — ansvarskänslan hos den läkarkår,
som vi ha i Sverige, torde stå över all diskussion — yttra sig under sådana
former mot den här föreslagna lagen, så bör givetvis var och en låta sitt ställningstagande
till denna fråga dikteras icke av känsloskäl, utan man bör framför
allt studera de sakskäl som stå till buds. Ett upphävande av tvångsvaccineringen
i vårt land skulle bryta ned den skyddsmur, som byggts upp mot
smittkopporna. Det är, herr förste vice talman, inga överord. Jag skulle
dessutom för herr statsrådet vilja påpeka, att vi vid denna riksdag ha tagit
ställning till förslag till en hel del beredskapsåtgärder med anledning av de
oroliga tider som äro rådande och den krigsberedskap som finns ute i Europa,
vilka förslag riksdagen har bifallit. Då är det ganska underligt, herr förste
vice talman, att vi, när det gäller en sådan allvarlig fara för vår folkhälsa, som
det här är fråga örn, nu skulle få en lag eller förordning, som går bestämt stick
i stäv mot de beredskapsåtgärder, som vi ha tvingats genomföra på andra områden.
För min ringa del kan jag inte finna annat än att det är brist på
logik i detta. Dessutom kan jag inte finna annat, än att samhället måste
utfärda föreskrifter för det allmännas väl, och medborgarna måste underkasta
sig obehag, ja, till och med vissa uppoffringar, för att vi skola kunna stå
emot denna smittofara. Vid en massvaccination blir det otvivelaktigt rasning,
och jag är alldeles säker på, mina damer och herrar, att örn det skulle bli en
smittkoppsepidemi nu, skulle de, som på något sätt lia undgått att bli vaccinerade,
vara de första som ställa sig i vaccinationsköerna, därför att de tro på
vaccinationen. Det har visat sig vid alla tillfällen, bl. a. vid de fall som inträffade
i Stockholm omkring 1913 och i Malmö 1932. Det visar sig ofta i
ett samhälle, att de som skrika högst mot myndigheter och styrelseskick eller
vilja trampa rätt och lag under fotterna äro de första, som anropa samhället
örn skydd, örn de själva bli utsatta för fara. Vi böra därför tänka oss för mer
än en gång, innan vi riva ned det'' stora, värdefulla skydd som vaccineringens
uppfinnare givit oss i kampen mot denna svåra sjukdom. Jag skall inte gå
så långt som att säga, såsom en tidning i dag bär sagt, att det är spädbarnens
rätt att skyddskoppympas, men vi böra dock betänka, att samhället skyddas
bäst, om barnet vaccineras så tidigt som möjligt. Därigenom får man ett
skydd för det uppväxande släktet, och därigenom skapar man en beredskap
till skydd mot denna farliga sjukdom.

Herr förste vice talman, jag anhåller att få yrka bifall till den reservation
av herrar Wistrand m. fl., som har fogats till utskottets utlåtande.

Häruti instämde herrar Lithander, Sandström och Leffler, fröken Andersson
samt herrar Anderson i Norrköping, Silfverbrand och Holmgren.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Efter allt det myckna, som har
blivit sagt i den nu behandlade frågan i avsikt att skrämma för det här föreliggande
förslaget till förordning örn skyddskoppympning, kan det måhända
vara medgivet att åtminstone med några ord fästa uppmärksamheten vid vad
det inte är fråga örn. Den föregående talaren förklarade, att man inte borde
riva ned det skydd som vaccinets skapare har byggt upp. Tillåt mig då först
och främst att påpeka, att man känner inte till någon vaccinets skapare, men
det kunna vi lämna därhän. Vad som är viktigare, det är, att det här föreliggande
förslaget avser inte att riva ned något skydd, tvärtom. Propagandan
mot Kungl. Majda förslag har bjudit på så många, låt mig kalla det, stiliserade
sanningar, att den föreställningen har blivit rätt allmän, att det här verkligen
skulle vara fråga örn ett förslag, som går ut på, att vi här skulle avstå

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
från. att i fortsättningen begagna oss av vaccination som skydd mot smittkoppor,
och den senaste talaren gjorde då verkligen inte några allvarligare försök
att framskapa någon annan föreställning än denna vanföreställning. Det
har talats om att förslaget skulle vara en eftergift åt vaccinationsmotståndarna,
och sedan detta blivit sagt, har man kritiserat regeringsförslaget genom att påtala
ovederhäftigheter eller överdrifter i vaccinationsmotståndarnas argumentation.
Metoden kanske har varit lyckosam, men hedersam är den inte, och
genom att begagna en sådan metod lär man inte kunna gagna den sak, man
säger sig vilja gagna.

Här föreliggande förslag innebär icke, att vi skola avstå ifrån att begagna
oss av vaccination mot smittkoppor. Förslaget ger inte ett finger åt dem, som
förmena, att vaccination är något, som vi kunna undvara. Förslaget, räknar i
stället med och bygger på att vaccination är vårt främsta för att inte säga
enda verkliga skydd mot sjukdomen i fråga. Det är inte fråga örn att avskaffa
detta skydd, men enligt förslaget skall detta skydd tillgripas tvångsvis
endast när det behövs. Det är alltså inte fråga örn att på något sätt undervärdera
vaccinationen; ingen vettig människa kan göra det, när en mer än
hundraårig erfarenhet har visat en hel värld, att vaccinationen är det enda effektiva
medlet. Men därför att ett medel är effektivt, behöver jag inte nödvändigtvis
begagna det, när det inte behövs. Det är bara fråga örn att tvångsvaccinationen
av barn inte skall tillgripas annat än när det är av behovet
påkallat.

Hur se förhållandena ut för närvarande? Här talas nu örn nödvändigheten
av att alla barn vaccineras, innan de fyllt två år. Hela denna jättepropaganda
bygger på detta: alla barn måste vaccineras, innan de fyllt två år,
och så målar man ut vilken fara som hotar oss, örn så inte sker. Vöre detta
riktigt skulle denna fara varit över oss för länge sedan, ty långt ifrån alla
barn, som ha uppnått två års ålder, äro vaccinerade.

Enligt nu gällande lag skall barn undergå skyddskoppympning senast under
det kalenderår, under vilket det fyller sex år. Föräldrarna kunna eller
rättare sagt skola, örn de tredskas, vid vite åläggas att låta vaccinera sina
barn. Tidigare kunde utdömt vite förvandlas till fängelse, och föräldrar eller
målsmän kunde sålunda få undergå fängelsestraff, därför att de inte läto
vaccinera sina barn. Numera kan emellertid vitet inte förvandlas. Det betyder,
att föräldrar, som sakna utmätningsbara tillgångar, utan vidare kunna
låta bli att vaccinera sina barn och äro oåtkomliga av lagen. Det blir en
tvångsföreskrift på papperet och ingenting annat.

Vaccination under tidigaste åren har ju också oupphörligt sjunkit. ''År 1934
vaccinerades av 175,000 barn under två år endast omkring 9,000, vilket ju på
sitt sätt visar, att föräldrarna draga sig i det längsta, innan de föra fram sina
barn till vaccination. Barn under skolåldern äro redan nu till större delen
ovaccinerade. Perioden 1929—1934 utgjorde den egentliga småbarnsympningen
endast en fjärdedel av barnympningarna, och ingen olycka har följt därav.
Vid epidemien i Malmö 1932, som herr von Seth nyss talade örn, voro mer än
två tredjedelar av samtliga barn under tre år i Malmö ovaccinerade, men endast
två fingo smittkoppor. Åren 1925—1934, då nedgången i småbarnsympningen
var så starkt framträdande, förekommo elva fall av smittkoppor i landet.
Två av dessa fall gällde barn under tre år, de två nyssnämnda i Malmö.
Barnen äro ju också minst utsatta för smittkoppor, därför att de vistas ju i regel
i hemmen, och komma inte i kontakt med de människor, Som föra smittan
in i landet, eller med kontakter till dessa.

Man trodde på sin tid, att smittkopporna var en speciell barnsjukdom, och det
var den på sätt och vis, därför att de äldre fingo inte smittkoppor av den enkla

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. skyddskoppympning rn. m. (Forts.)
anledningen, att de haft denna sjukdom och därigenom voro immuna, ungefär
som vi äro immuna för mässling, därför att vi hade den, när vi voro barn.
Smittkoppor är ingen barnsjukdom. Man kail förstå, att föräldrarna draga sig
för att vaccinera sina barn, ty hur nödvändigt det än är att vid fall av risk
eller vid tillfälle, när det kommer in ett smittkoppsfall i landet, begagna vaccinationen,
kan man inte komma ifrån den sanningen, att vaccinationen medför
eller kail medföra risker. När fara är å färde får nian emellertid taga risken.
Infektion kan ju alltid uppkomma, så fort det är fråga örn ett sår, och vid
ympningen blir det ju ett sår. Den största risken är ju emellertid den sjukdom,
varom herr von Seth tidigare talade, den s. k. postvaccinala encefaliten, en sjukdom
som under senare tid uppträtt i vårt land. Det är någon sorts inflammation
i det centrala nervsystemet, som närmast liknar hjärnhinneinflammation,
sömnsjuka eller något sådant. Det inträffade under perioden 1924—1936, som
redan blivit nämnt, 54 fall här i landet, därav 10 med dödlig utgång. Men det
är inte bara de 10 döda man har att räkna med. Man har att räkna med ett
inte ringa antal andliga krymplingar, som inte finnas rapporterade. Under
samma tid inträffade elva fall av smittkoppor, därav ett med dödlig utgång.
Tio döda i encefalit till följd av vaccination, en död i smittkoppor! Det är för
mycket begärt, örn man fordrar, att mödrar inte skola reflektera över detta.
Man har skyldighet helt enkelt att förstå föräldrar, som inför detta bli betänksamma
och detta särskilt, när föräldrarna veta, att ingen smittkoppsfara
hotar, och när de vidare veta, att för den händelse fara skulle hota, kunna de
vilken dag eller vilken timme som helst till skydd låta vaccinera både sig själva
och sina barn, med andra ord: när man vet, att man kan begagna skyddet, örn
det behövs, då kan man inte se någon rimlig anledning, att man i onödan skall
utsätta barnen för riskerna.

Hur ser nu det skydd ut, som vi ha i landet, och som man nu menar skall bli
raserat? Då komma vi först in på den frågan, som ingen ännu har givit svar
på, nämligen frågan: Hur länge kvarstår immunitet mot smittkoppor efter
undergången vaccination? Det är ju förmätet av en lekman att överhuvud taget
diskutera det, men man har väl rättighet, och man behöver väl inte bli
betraktad som högfärdig, örn man tillåter sig referera vad läkarna ha att säga
i saken. Då har man att konstatera, att ännu ingen läkare vågat stiga fram
och förklara, att så och så länge varar immuniteten effektivt. Vår nu gällande
lag räknar med fem år. Det gör den på det sättet, att lagen föreskriver, att
den som vaccinerats under de senaste fem åren behöver inte underkasta sig ympning,
där sådan eljest är föreskriven. Tecken på immunitet kvarstår givetvis
längre. Det kan ju ses vid revaccinationerna. Hur länge den genom vaccination
uppkomna immuniteten kvarstår till den grad att den skyddar mot smittkoppor,
därom vet man emellertid faktiskt ingenting, ty även sådana personer,
som — låt mig uttrycka det så — helt nyligen blivit vaccinerade, lia ändå
drabbats av smittkoppor. Jag hoppas jag skall komma ihåg att draga fram
ett sådant fall senare. Ingen förnuftig människa vill emellertid lita på vaccinationen
som skydd längre tid än fem år. Herr von Seth visade ju upp här,
hur man formligen rusade under epidemien i Malmö 1932 för att bli vaccinerad.
Ja, det är riktigt. Och dock iir Malmöhus län ett av de bäst vaccinerade
områdena i hela landet. Låt oss då säga, att immuniteten varar, så att man
kan lita på den mot smittkoppor, i fem år, och låt oss vidare antaga, att vi
kunna upprätthålla nu gällande lag, så att alla barn bleve vaccinerade. Vilka
vore då skyddade mot smittkoppor till den effektiviletsgrad, som nu gällande
lag förutsätter? Jo, barnen mellan 6 och 11 år och ynglingarna mellan 20
och 25 år — d. v. s. barnen fem år efter vaccinationen och de värnpliktiga efter
den vaccination de undergå vid sin första inryckning — och dessutom de olika

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
yrkesgrupper, som nu också måste hållas vaccinerade. Alla de andra i hela
landet äro utan det skydd som lagen föreskriver och räknar med. Vid ett krigsfall
skulle ju faktiskt alla hemmavarande utom fem årskullar av barnen vara
utan ympskydd. Vid fall av smittkoppor i landet måste vaccination sålunda
ändå företagas å ort, där smittkoppfall konstaterats. Den nyss omnämnda
epidemien i Malmö visade, att trots den obligatoriska barnvaccinationen företogs
massvaccination. När man sålunda skrämmer för att massvaccination blir
nödvändig för den händelse tvångsvaccinationen upphör, så glömmer man, att
vi befinna oss redan nu i precis det läget.

Det nu föreliggande förslaget innehåller just det som den föregående talaren
berörde, även örn han kanske försökte pressa vissa ting i sina kommentarer till
redogörelsen. Barn bör enligt förslaget ympas, innan det fyllt två år. Det är
ett råd, och det åligger hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för ympning.
Intet tvång föreligger. I stället för tvång, som inte kan upprätthållas,
blir barnvaccinationen frivillig. Skyldighet att undergå vaccination föreligger
enligt förslaget för de värnpliktiga, de fast anställda vid försvaret, och vidare
alla medborgare vid förestående fara i den omfattning som kan anses nödvändig.
Vidare kunna ju då alla kontakter, d. v. s. personer, som varit i beröring
med de smittade, tvingas att underkasta sig vaccination och naturligtvis också
isolering. Det uppställes vidare krav på att vara vaccinerad för att få anställning
inom vissa områden, nämligen vid sjukvårdsanstalter, hälsovården, lotsoch
tullväsendet, luftfarten, polisväsendet och för dem, som inskrivas vid sjömanshus.
Genom att man har hela försvarspersonalen vaccinerad och sjukvårdspersonal,
polis, tullpersonal, lotsar och andra i liknande ställning vaccinerade,
menar man sig lia skapat en barriär, som först kan tänkas komma i kontakt
med fallen. Skolbarnsympning skall företagas varje år, men där målsman
har förbjudit vaccination, får den inte företagas. Det blir alltså en verklig
samvetsklausul.

Man skrämmer, som sagt, nu med att man skall bli tvungen att tillgripa
massvaccination i händelse av ett smittkoppfall eller början av en epidemi.
Jag har redan påpekat, att det måste man redan nu räkna med. En massvaccination
är ingenting att längta efter, men vid fara får den tillgripas i den mån
som det anses vara påkallat. Under Malmöepidemien 1932 ympades inte mindre
än 87 % av befolkningen i Malmö. 113,000 personer, under de få dagarna 29
januari—5 februari trots den obligatoriska barnvaccinationen och trots att,
som jag sagt förut, Malmöhus län är ett av de bäst vaccinerade områdena i
landet. Det man sålunda skrämmer för, måste man redan nu räkna med. Det
är ju enligt min mening under sådana förhållanden ganska naturligt, att folk
menar, och det med full rätt, att det inte kan vara nödvändigt att begagna sig
av tvångsmedel, när ingen fara föreligger. Nu har det sagts med avseende på
tvånget för de värnpliktiga, som föreligger redan nu, att det är ologiskt att
föreskriva tvång till vaccination för de värnpliktiga, när man inte har tvångsvaccination
av barn. Ja, nu är det så, att folk har så olika uppfattning, örn
vad som är logiskt. De värnpliktiga skola vara beredda att gå i fält, och
vid ett, som man nu talar örn, blixtanfall lär det väl inte vara lämpligt att
först börja vaccinera flottans och arméns manskap, utan de skola vara skyddade
redan från början. Beträffande barn däremot behöver man ju inte räkna
med att de skola komma i omedelbar kontakt hastigt och lustigt med eventuella
smittkoppfall. Man har ansett det vara lika oriktigt att bringa en värnpliktig
i samvetsnöd genom att tvinga honom att vaccinera sig som att bringa
en mor i samvetsnöd genom att tvinga henne att bära fram sitt barn till vaccination.
Man kan väl emellertid knappast göra en sådan jämförelse. Örn en
mor känner skräck inför att bära fram sitt barn till vaccination, när hon vet,

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Ane/, skyddskoppympning m. m. (Forts.)
att det inte är riskfritt, kan man säga, att moderns samvete är i nöd, men örn
en vuxen karl är så feg,.. att lian inte vågar underkasta sig vaccination är lian
ett kräk, oell. man kan då inte tala örn samvetsnöd. Man kan säga, att en man
kan komina i samvetsnöd, örn man vill tvinga honom att skjuta andra, men
man kan inte säga, att han är i samvetsnöd, örn han är rädd för att utsätta
sig själv för risken att bli skjuten. Då är han feg. Det går inte att jämföra
dessa båda fall. Jag har heller inte hittills hört, att någon reagerar på allvar
emot att de värnpliktiga vaccineras. Man säger, att det är så farligt
att primovaccinera äldre, men har någon hört talas om en enda militärläkare
vid något regemente i detta land, som någon gång vägrat eller ens hesiterat
inför att vaccinera en förut ovaccinerad beväring? Det har man aldrig hört talas
örn förrän nu. Det är klart, att en äldre som vaccineras löper samma risk
som barn, .men risken är obetydlig i jämförelse med vaccinationens omfattning,
men den finns ju alltid. När det anses nödvändigt, måste emellertid den risken
tagas.

Här har sagts, bl. a. av den föregående talaren, att vi äro så utsatta för
smittofara. Vi måste tänka på vår beredskap. Det är rätt underligt att höra
detta, när ett land som England kan undvara tvångsvaccination, och när ett
land som Holland kan reda sig utan tvångsvaccination. England har ju som
envar vet de mest livliga förbindelser med Indien där smittkopporna ständigt
rasa. Holland har även livlig förbindelse med sin del av Indien. Båda dessa
länder reda sig emellertid utan tvångsvaccination av barn. I Norge är
vaccinationen i realiteten frivillig, och som var och en vet är den norska flaggan
synlig i långt flera farliga hamnar än den svenska. De förbättrade kommunikationerna
ha gjort, att en smittad person kan resa jorden runt praktiskt
taget från det han blivit smittad till dess han blir sjuk. Man räknar med en
inkubationstid på mellan 10—14 dagar för smittkopporna, och därigenom är
naturligtvis risken för att smittan sprids fort större än tidigare, men så har
ju förhållandet varit under mångå år, och det kan ju inte sägas, att de förbättrade
kommunikationerna lett till att vi blivit mera utsatta för smittkoppor
än vi varit tidigare. Man skulle t. o. m. kunna säga tvärtom. Smittobäraren
reser fortare än förut, men efterforskningen av de smittade går så Hacket
fortare nu för tiden, och lättheten att sprida kännedom om fallet, infånga
kontakterna och vaccinera i den smittade personens omgivning är större än
tidigare. Den siste ärade talaren berörde även, att det finns en smittkoppepidemi
för närvarande i Spanien. Ja, verkningarna av det beslut, som möjligen
fattas här i dag kunna ju inte bli märkbara på många år än, och till
dess, det kan herr von Seth vara fullkomligt övertygad om, är smittkoppepidemien
i Spanien slut.

Men det kan bli krig. Ja, tyvärr kan det bli krig. Och det kan komma
smittkoppor in i landet. Ja, tyvärr kan det göra det också, men då få vi göra
precis detsamma, örn det nu föreliggande förslaget antages, som vi få göra,
örn nu gällande lag får vara kvar eller örn i dag ett lagförslag i överensstämmelse
med reservanternas förslag skulle antagas, emedan den tvångsvaccination
vi nu ha på papperet inte ger det skydd, som vi behöva, utan skyddet
få vi genom vaccination skaffa oss den dagen fara hotar.

Den föregående talaren har med skärpa åberopat läkaropinionen. Man gör
stort väsen av läkarnas opinionsrörelsc i vaccinationsfrågan, eller kanske man
kan säga, att det är läkarna, som göra stort väsen. Här har talats örn allt
läkarna haft en omröstning, och den siste ärade talaren nämnde några siffror,
och han nämnde också hur få läkare som yttrat sig för tvångsvaccinationens
avskaffande. Det kan vara befogat efter allt vad som förekommit att till
andra kammarens protokoll lämna några upplysningar örn denna s. k. omröst -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning ni. m. (Forts.)
ning. Det är ingen omröstning! Det är ren och skär propaganda! Jag vill
inte påstå, att läkarna själva gjort några nämnvärda ansträngningar att få
fram den verkliga sanningen örn hur det gått till. Kammarens ledamöter ha
fått i sina händer en skrift, vilken även herr von Seth talade örn, undertecknad
av några tusen läkare. Denna skrift upptager en adress till Sveriges
riksdag, och den börjar på följande sätt: »Undertecknade svenska läkare vil ja

i anslutning till den nyligen framkomna, synnerligen enhälliga läkaropinionen
för den obligatoriska barnvaccinationens bibehållande framhålla, den ansvarsfulla
innebörden i ett beslut örn dess upphävande.» Så inledes denna
adress. Lägg nu märke till orden »i anslutning till den nyligen framkomna,
synnerligen enhälliga läkaropinionen». Detta skrevs redan den 18 mars
1939, då opinionsrörelsen sattes i gång. Redan då visste man, att det skulle
bli enhällighet, och det kan inte kallas omröstning. En omröstning där endast
de som vilja rösta ja skola svara, och de som vilja rösta nej. skola tiga, kalla
inte vi omröstning, åtminstone inte i andra kammaren. Så gick det emellertid
till. och den order eller uppmaning, som utsändes och som var daterad den 18
mars 1938 hade följande lydelse, vilket jag anser befogat att få till andra
kammarens protokoll: »Ärade kollega! Under hänvisning till i nr 11 1939

av Svenska Läkartidningen (s. 569) intagen redogörelse för nu framlagd
proposition örn upphävande av den obligatoriska bamvaccinationen, sedd mot
bakgrunden av Sveriges Läkarförbunds tidigare uttalande i frågan (Svenska
Läkartidningen nr 52/1937, s. 1.835), får centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund,
efter från ett flertal kolleger under hand gjord framställning, hemställa,
att Ni måtte med Eder namnunderskrift biträda närslutna vädjan till
riksdagen samt godhetsfullt omgående återställa handlingen till Sveriges Läkarförbund,
.varefter förbundet kommer att skyndsammast möjligt vidare befordra
densamma till riksdagen. Stockholm den 18 mars 1939. A centralstyrelsens
för Sveriges Läkarförbund vägnar: Ernst Sahlgren, J. P. Edwardson.» När
denna uppmaning sändes ut var man redan på det klara med att det fanns en
enhällig opinion emot regeringens förslag.

Högerreservanterna, vars talan herr von Seth fört, Ira talat örn de praktiskt
erfarna läkarna. Jag har en utomordentligt stor respekt för läkarna,
men jag har väl ändå rättighet att säga den sanningen, att endast ett ringa
antal, kanske någon procent, av alla dessa läkare ha sett ett smittkoppfall,
och då måste jag väl säga mig, att deras erfarenhet av smittkoppor inte kan
vara nämnvärt stor. De engelska läkarna ha utan tvivel. större erfarenhet av
smittkoppor, men de påfordra ändå ingen tvångsvaccination. En läkare, som
har erfarenhet av encefaliten gör inte detta, och jag har i denna skrift med de
tusen läkarnas namn förgäves letat efter namnet på en mycket berömd läkare
på västkusten. När denne läkare stod inför det andra fallet av den postvaccinala
encefaliten hos barn, som drabbats av denna fruktansvärda sjukdom till
följd av vaccination, lär han enligt vad en av hans goda vänner berättat för
mig ha förklarat, att han aldrig mera skulle komma att vaccinera ett barn.
1 förteckningen saknas även en läkare från en stad norr om Stockholm, som
även haft att behandla ett barn. som drabbats av encefalit, som visserligen
inte dog, men som drabbades av det som för barnet och föräldrarna på längden
blir sjufalt värre.

Som propagandister äro läkarna som folk är mest. Jag kan inte neka mig
nöjet att berätta hur, när några läkare skulle bedriva propaganda inför en
samling riksdagsmän, en av läkarna förklarade på frågan hur det kunde komma
sig, att England klarat sig utan tvångsvaccination, att detta berodde pä
Englands insulära läge. England skulle vara bättre skyddat än Sverige! Det
vet ju ett barn, som gått i folkskolan och kan läsa kartan, att Engelska kanalen

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Xr 34.

Ang. skyddskoppympning m. ni. (Forts.)
är smalare än Ålandshav, och att England har ett mera utsatt läge än Sverige.
En annan läkare skulle understryka, att allmänheten var av samma
mening som läkarna i deras opinion genom att framhålla, att när vaccinationsutredningens
betänkande kom, gick barnvaccinationen ned, men sedan läkarnas
opinion blivit känd, kom folk rusande och ville ha sina barn vaccinerade och
förklarade, attlio varit idioter som inte vaccinerat sina barn förut. När en
riksdagsman da sade, att det ju under sådana förhållanden inte var någon
risk att upphäva tvånget, när folk hade så stort förtroende för läkarna, slog
han örn och sade, att han inte själv hört talas örn detta, utan att en av hans
kolleger uppmärksammat detta. Kollegan förklarade, att det kanske hade
inträffat i något enstaka fall. Ja, som propagandister äro läkarna lika som
du och jag.

Till detta kapitel hör också ett uttalande, som stått att läsa i Svenska Dagbladet
den 25 maj i år. Kammarens ledamöter kunna observera hur man fullkomligt
trummat med agitation emot regeringens förslag. Varje tänkbart tillfälle
har begagnats. Cheferna för medicinalstyrelserna i de nordiska länderna
voro för några dagar sedan samlade här i Stockholm, vilket även herr von Seth
berörde. Bland dessa var generaldirektör Lavonius i den finska medicinalstyrelsen.
Enligt Svenska Dagbladet hade han vid nämnda tillfälle gjort ett
uttalande rörande smittkoppepidemien i Uleåborgs län i norra Finland 1936
och yttrat följande: »Just genom den obligatoriska vaccineringen kunde den
hejdas», d. v. s. smittkoppepidemien i Uleåborgs län i april 1936. »De som
dogo voro huvudsakligen personer, vilka icke vaccinerats i barnaåldern.» Ja,
det låter någonting. Frånsett nu emellertid att sanningen är den rakt motsatta,
så är _ uttalandet riktigt. Jag påstår inte, att generaldirektören för
finska medicinalstyrelsen farit med osanning, men jag anser mig ha rättighet
att påpeka, att under epidemien i Uleåborgs län förekommo 8 dödsfall i smittkoppor.
3 av dessa voro ovaccinerade och 5 vaccinerade. Det är inte jag
som gör detta påstående, utan det meddelas i en med siffror och data fullständig
rapport, överlämnad till vaccinationsutredningen från Sveriges medicinalstyrelse,
som i sin tur erhållit uppgiften från vederbörande medicinska
myndigheter i Finland. Av dem som avledo i smittkoppor voro en man i 35-årsåldern,. vilken vaccinerats som barn, och en man i 32 års ålder, som likaledes
vaccinerats som barn. Det var vidare en flicka på 6 år, som vaccinerats
som liten, och där kunde vaccinationen säkerligen inte ligga mer än på sin
höjd 4 ar tillbaka i. tiden. Hon vaccinerades några dagar före insjuknandet.
Immuniteten hade i detta fall inte varat så värst länge, och det en gång
vaccinerade barnet fick smittkoppor så allvarligt, att barnet avled. Det var
vidare en kvinna i 61-årsåldern, som vaccinerats och som avled. Tre voro
ovaccinerade, men det var som sagt fem som voro vaccinerade. Nu står uppgift
mot uppgift. Jag tror inte, att den uppgift som på officiell väg kommit
in i utredningens betänkande är oriktig. Jag endast säger detta för att belysa
arten av den propaganda, som bedrives, och som herr von Seth byggde hela
sitt anförande på.

Högerreservanterna förorda minoritetsförslaget, som innebär tvångsvaccination
av barn senast under det år barnet fyllor två år med vitesföreläggande,
där vitet kan förvandlas till fängelse, men samtidigt bär man en samvetsklausul,
enligt vilken föräldrar kunna vinna befrielse för sina barn, örn de kunna
åberopa eller på något sätt styrka, att barnet skulle taga skada av vaccinationen.
Det skulle alltså bli cn skärpning av det nuvarande Ivångot med hot örn
fängelse, och en del skulle kunna få befrielse neli en del skulle straffas. Vill
man ge vaccinationens motståndare god vind i seglen, skall man gå den väg,
reservanterna föreslagit, och hota föräldrarna med fängelse, om de inte vilja vac -

Xr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. in.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
emera sina barn. En sämre väs kan man enligt min mening inte välja. Tror
man verkligen, att det skall bli möjligt att i vårt land tvinga föräldrarna att
låta vaccinera sina barn, då de äro fullt medvetna örn att det icke är nödvändigt?
Det kunna vi icke tro, och det kunna vi bedöma lika bra som läkarna,
ja bättre. När man vet, att det är omöjligt och orimligt, skall man inte fantisera
örn att den vägen är framkomlig. Jag vill vidare påpeka, att riksdagen
själv begärt en mildrad lagstiftning, och nu bjuda reservanterna riksdagen
att begära en skärpt lagstiftning.

Jag vill till slut endast göra ett pär konstateranden. Vaccination är det
bästa för att inte säga det enda verkliga skyddet mot smittkoppor, men vaccination
innebär vissa örn också obetydliga risker. Vid fall av fara måste envar
taga den risk som föreligger, men det är icke motiverat att i tider då
ingen fara föreligger tvinga föräldrarna att låta vaccinera sina barn. Då är
det bättre med frivillig vaccination, varigenom förtroendet för detta skydd
kan stärkas. De mest och först utsatta skola enligt vårt förslag vara vaccinerade,
och god beredskap för att ingripa vid behov bör ordnas. Vaccin kan
finnas på lager, så att det räcker till att vaccinera hela befolkningen, och med
vår tids kommunikationer kan vaccinet föras till alla delar av landet på ytterst
kort tid.

Det är inte ansvarslöst att lätta på tvånget, utan det är förnuftigt.^ Gör
man det inte, måste man överväga att bringa lagen i tillämpning och gå den
fruktansvärda väg, som reservanterna föreslagit, och återigen börja att inte
endast hota med utan även döma till fängelse. Den vägen är orimlig att gå,
och gör man det, kommer det skydd, som vi behöva, att taga skada därav. Vi
måste därför gå den väg Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr von Seth, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Under sitt närmast timslånga anförande har herr Olovson inte kommit med
ett enda bärande argument. Herr Olovson började mycket patetiskt med
att rikta en fullkomligt nedgörande kritik mot den lovsång, som jag höll över
vaccinets uppfinnare. Jag anhåller att få läsa upp vad Nordisk familjebok
säger om denne man: »Jenner, Edward, engelsk läkare, vaccinationens uppfinnare
etc.» Jag skall be att få överlämna band 10 av detta uppslagsverk
till herr Olovson för närmare studium av denna sak.

Herr Olovson i Västerås, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag vill bara påpeka för herr von Seth, att då det
gäller vaccinet är Jenner icke att anse som uppfinnare. Vaccin är detsamma
som kokoppor, d. v. s. koppor hos kor. Det var en engelsk bonde, som såvitt
man vet observerade denna sak första gången, och det var doktor Jenner, som
under 20 år prövade det. Någon uppfinning är det icke fråga örn.

Herr von Seth, erhöll härpå ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! En uppfinnare är en sådan man, som med begagnande av de hjälpmedel
naturen ger honom, lär sig använda en sak på ett sätt som förut ej är
känt. Jenner var den, som begagnade sig av detta medel för att skapa vaccinet,
och han har skördat så stor ära på detta, att han står i Nordisk familjebok,
trots att herr Olovson vill underkänna hans kapacitet.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)

Herr Olovson i Västerås, som likaledes ånyo för kort genmäle erhöll ordet,
anförde: Herr talman! Det skulle kunna vara anledning att dröja länge vid
detta spörsmål, men jag skall nöja mig med att anföra följande: I Eng land

observerade man, att de mjölkerskor, som mjölkade kor, vilka hade koppor
på spenarna, fingo kokoppor och därigenom blevo immuna mot smittkoppor.
Därefter började man att ympa in kokoppor på människor. Det var sålunda
kon, som uppfann det.

Härpå yttrade:

Herr Lundqvist: Herr talman! Även örn det kunde vara lockande, skall

jag inte falla för frestelsen att ingå på någon medicinsk disputation med herr
Olovson i Västerås. Ty även örn han själv uppenbarligen tror sig vara i besittning
av en utomordentligt stor sakkunskap i detta avseende, måste jag för min
del i varje fall förklara mig vara i avsaknad av nödiga förutsättningar att
kunna upptaga en sådan medicinsk disputation. Det föreföll mig för övrigt,
som örn herr Olovson i Västerås så väsentligt brast redan i fråga örn den enklaste
grad av objektivitet, att han inte kan betraktas som någon särskilt lycklig
talesman för den meningsriktning, han företräder — jag menar inte i politiskt
avseende utan i denna sakfråga. Jag fäste mig vidare vid, herr talman,
hurusom herr Olovson ena ögonblicket höjde vaccinationen till skyarna såsom
varande någonting alldeles utomordentligt och på det allra bestämdaste bestred,
att majoriteten på något sätt ville begränsa vaccinationen, och i nästa
ögonblick inte hade ord nog starka för att svartmåla följderna av vaccinationen
för dem, som vågade använda den.

När jag, herr talman, har begärt ordet, är det därför, att jag har dristat mig
att framlägga en motion, i vilken jag yrkat avslag på Kungl. Maj :ts proposition
och i stället hemställt, att riksdagen skall godkänna det förslag, som framlagts
av minoriteten inom den kommitté, vars majoritet herr Olovson i Västerås
tillhört.

Huvudspörsmålet i denna fråga är givetvis, såsom socialministern också
framhållit i propositionen, huruvida den obligatoriska barnvaccinationen
skall bibehållas eller inte. Denna fråga måste väl, såvitt jag förstår, ses mot
bakgrunden av vilken betydelse barnvaccinationen har. Jag tror, att alla —
också efter herr Olovsons anförande — äro överens örn den mycket stora betydelse,
vaccinationen har, och att vi just i vaccinationen lia den mest effektiva
hjälp och det bästa skyddsmedel, som överhuvud taget står att få, mot en av
världens värsta farsoter, nämligen smittkopporna. Herr statsrådet understryker
för övrigt själv i propositionen vaccinationens stora, betydelse för bekämpandet
av en utbruten smittkoppsepidemi och förordar ju även tvångsvaccinationens
bibehållande för försvarsmaktens vidkommande. När emellertid
herr statsrådet inte desto mindre har funnit sig icke böra förorda tvångsvaccination
i övrigt, så har skälet därtill enligt vad herr statsrådet själv säger
främst varit, att statsrådet funnit, att den medicinska sakkunskapen långt
ifrån vore enig i fråga örn behovet av tvångsvaccination för barn och vidare
att det förefallit herr statsrådet som örn man inom denna sakkunskap i alltjämt
växande utsträckning vore benägen besvara frågan om den obligatoriska
barnvaccinationens erforderlighet nekande.

Jag förmodar, herr talman, att jag efter den opinionsyttring från läkarhåll,
som på sistone sett dagens ljus, och som i debatten redan har spelat en
framträdande roll, inte är ensam örn att ha den uppfattningen, att själva
grundvalen för herr statsrådets ställningstagande i denna fråga måste vara
icke blott allvarligt rubbad utan även ganska ordentligt sönderskjuten. Nu

Andra kammarens protokoll 1989. Nr Sif. 7

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
försökte visserligen herr Olovson i Västerås att i djupa brösttoner förringa
värdet av denna opinionsyttring. Han ifrågasatte också värdet av den enhällighet,
som därvid hade kommit till uttryck. Jag skall endast i anledning
av det uttalande, herr Olovson gjorde på denna punkt, tillåta mig göra den
reflexionen, att vore alla opinionsyttringar i vårt land lika vederhäftiga och
lika lojala som dc, som i denna fråga kommit till synes från läkarkåren, tror
jag vi skulle kunna skatta oss ganska lyckliga överlag.

Då det för lekmannen gäller att taga ställning till en medicinsk fråga som
denna, är det såvitt jag förstår en utomordentlig förmån att kunna stödja sig
på en sällsynt enhällig uppfattning inom den berörda sakkunskapen. Det
är emellertid enligt mitt förmenande inte bara en förmån, utan det är också en
plikt att taga all möjlig hänsyn till den sakkunskap, som på detta område har
kommit till synes, och att därest inga andra tungt vägande sakliga skäl tala
däremot, följa de råd och uppmaningar, som från sådant vederhäftigt håll
framförts. Herr Olovson i Västerås gjorde sitt yttersta för att misstänkliggöra
värdet av denna opinionsyttring. Jag vill inte närmare ingå på denna
sak. Jag har för hög uppfattning örn läkarkåren och dem, som stå bakom
denna opinionsbildning, för att överhuvud taget anse mig behöva ingå i någon
diskussion i det avseendet med herr Olovson.

Jag vet ju mycket väl, herr talman, att meningarna i fråga om tvångsvaccinering
ha varit delade och att det alltjämt finnes en mycket stark opposition
emot densamma inom stora befolkningsgrupper och särskilt inom vissa landsdelar.
Det sakliga underlaget för denna motvilja synes mig emellertid vara
ganska svagt. Uttalanden som ha kommit från sakkunnigt håll ha, såvitt jag
kunnat finna, inte bara vederlagt talet örn de stora riskerna av vaccinationen överhuvud
taget, dessa sakkunnigeuttalanden ha dessutom visat nödvändigheten av
att tvångsvaccineringen bibehålies just ur folkhälsans synpunkt med hänsyn
till de allvarliga smittorisker, som vi eljest både som folk och enskilda personer
utsätta oss för. Det förefaller mig även, som om dessa risker särskilt
i nuvarande utrikespolitiska läge icke få bagatelliseras. Det är ju konstaterat,
att smittkoppsfall under de senaste 25 åren ha förekommit i Sverige inte
mindre än 11 gånger. Skulle ett europeiskt krig utbryta, bleve givetvis
riskerna för smitta utomordentligt stora, och att under sådana förhållanden
vidtaga en nedrustningsåtgärd av den allvarliga art, som det här är fråga örn,
just i dessa tider, synes mig i varje fall vara allt annat än tillrådligt.

Det lär ju visserligen vara obestridligt, att vaccination i vissa undantagsfall
kan medföra allvarliga komplikationer. Jag tror emellertid, att denna
risk numera är väsentligt reducerad, och det kan väl även ifrågasättas, om
man inte kan betrakta den såsom obefintlig, såvida ympningen sker vid en så
tidig ålder som omkring 2 år.

Utskottsmajoriteten synes nu emellertid ha den uppfattningen, att även örn
tvångsvaccinationen skulle upphöra på det sätt, som Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
lia föreslagit, så skulle barnvaccineringen ändå bli allmän.
Jag ställer mot detta lösa antagande den helt motsatta mening, som kommit
till uttryck inom den medicinska sakkunskapen liksom också hos den långa
raden av myndigheter, som ha yttrat sig i frågan. Mig synes i varje fall klokheten
bjuda att i detta fall räkna försiktigt. Det synes mig nämligen ganska
uppenbart, herr talman, att örn riksdagen i dag skulle, som utskottsmajoriteten
föreslår, med ett klart underkännande av den medicinska sakkunskapen
hävda den uppfattningen, att betydelsen ur smittosynpunkt av barnvaccinationen
inte är större, än att vi utan risk kunna slopa den tvångsvaccinering,
som vi sedan mångå år tillbaka haft i landet, en naturlig följd av ett sådant
riksdagens beslut måste bli en väsentlig minskning av antalet vaccinationer.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)

Nu har ju visserligen Kungl. Maj:t och även utskottets majoritet förordat
vaccinationsplikt för de värnpliktiga, och detta är givetvis i och för sig gott
och väl. Alla veta vi emellertid, att en förstagångsvaccination så sent som i
värnpliktsåldern är vida besvärligare än i barnaåldern. Därom föreligga ju
också mycket tydliga vittnesbörd i de olika yttranden, som äro avgivna. Varför
skall man då uppskjuta denna pojkarnas vaccinering från barnaåren till
en tidpunkt, då den i varje fall ofta medför besvärande sjukdomstillstånd?
Förstagångsvaccination i samband med värnpliktstjänstgöringen har för övrigt
sina nackdelar även ur rent militär synpunkt, då den enligt utredningar, som
vi alla ha haft tillgång till, i hög grad bidrager till att öka antalet sjukdagar
för de värnpliktiga. Sied den starkt begränsade övningstid, som vi för närvarande
ha, tycker jag det är ganska angeläget, att denna tid kan utnyttjas så
effektivt som möjligt. Att vidtaga åtgärder, som komma att öka sjukledighetsprocenten,
måste därför även ur den synpunkten anses vara mindre lämpligt.

Enligt det föreliggande förslaget skall nu emellertid all ungdom före 20 års
ålder undgå tvångsvaceinering, vidare alla kvinnor, oavsett ålder, och dessutom
alla män, som icke äro vapenföra. Jag tillåter mig verkligen fråga, örn
detta kan vara riktigt. Vi göra ju för närvarande allt vad vi kunna för att
förbättra hygienen och för att främja ett gott hälsotillstånd hos vårt folk.
Vi göra i dessa dagar också allt vad vi kunna för att skydda civilbefolkningen
överlag mot ett luftkrigs förödelser. Samtidigt vill man emellertid här ställa
hela civilbefolkningen försvarslös mot en så förhärjande farsot som smittkoppor.
Jag tycker icke, att det är konsekvent eller riktigt handlat.

Inom den kommitté, som har förberett denna fråga, ha ju tre ledamöter stannat
för tvångsvaccinationens slopande, medan två ledamöter ha förordat dess
bibehållande. Av majoritetens tre ledamöter äro två lekmän, medan den tredje
är en av de mycket fåtaliga läkare, som i motsats till kårens alldeles överväldigande
flertal är för tvångsvaccinationens upphävande. Minoritetens två män
tillhöra bägge den medicinska sakkunskapen. Herr Kilbom gav i en annan
debatt nyss sin honnör åt den svenska läkarkåren för dess förnämliga egenskaper,
dess sociala vidsynthet etc. Jag instämmer med glädje i detta betyg, och
jag skulle vilja åberopa det just i detta sammanhang, när jag nu tillåter mig
hävda den uppfattningen, att de två läkare, som bilda minoriteten i denna
fråga, väga tyngre än den majoritet, som är sammansatt på det sätt, som jag
angivit. Herr Olovson i Västerås får förlåta, om jag vågar hävda denna uppfattning
och vågar säga det även efter det långa tal, som han nyss höll.

Enär den reservation, som avgivits av herr Wistrand m. fl., innebär en
hemställan till Kungl. Maj :t att till nästa riksdag framlägga ett förslag i huvudsaklig
överensstämmelse med kommittéminoritetens förslag och alltså även
med den motion, som jag tillåtit mig väcka, är det naturligt, herr talman, att
jag yrkar bifall till denna reservation.

Herr Hage: Herr talman! Den reservation till vaccinationsutredningens
betänkande, till vilken nu både herr von Seth och herr Lundqvist yrkat bifall,
innehåller en 27 §, som är ganska uppseendeväckande. Herr Olovson i Västerås
har redan snuddat vid den saken. Det står i denna 27 §: »Böter och vitén,
som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.»

Före år 1934 hade vi en sådan bestämmelse, som alltså innebar, att örn icke
vederbörande föräldrar eller andra ansvariga sågo till att barnen blevo vaccinerade,
dömdes de vid tredska till böter, och örn vederbörande icke hade några
pengar att betala med, åkte han in. Det fanns alltså en bestämmelse örn fängel -

100

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. rn. (Forts.)
sestraff för personer, som på grund av sina åsikter icke ville gå med på vaccination.
Detta förhållande åstadkom en sådan opinion här i landet, att riksdagen
år 1934 enhälligt — märk väl enhälligt, ty det fanns ingen opposition vare
sig i första eller andra kammaren —- tog bort denna bestämmelse. Nu vilja,
herrarna emellertid föra in den igen. Jag tycker för min del, att redan den
omständigheten, att vi år 1934 enhälligt gingo in för bestämmelsens avskaffande,
borde utgöra ett bevis för att minoritetsreservationen sådan den blivit
utformad är omöjlig. Nedan från den utgångspunkten måste jag, såsom jag
gjort i utskottet, ställa mig på majoritetens sida.

Jag vill också i detta sammanhang säga — herr Olovson var också något
litet inne på den saken — att det ju är mycket vanligt, när man vill fälla ett
reformförslag, att framställa reformen i en särskild dager genom att säga, att
innebörden av vad som föreslås är mycket värre än som egentligen framgår av
lagtexten. Man vill på det sättet skrämma folk från att vara med örn reformen.
På detta sätt har man i detta fall förfarit i allra högsta grad. Vad är
det egentligen, som föreslås? Jo, det förhåller sig ju på det sättet, att redan
nu ha vi en samvetsklausul, som innebär, att barn under vissa förhållanden
kunna undantagas från tvångsvaccinering. Denna klausul är förenad med
den bestämmelsen, att för att ett sådant undantagande skall få ske, skola vederbörande
föräldrar kunna påvisa, att de känna till fall, då vaccineringen
har lett till skada för barn, som lia vaccinerats. Denna bestämmelse ändras nu
icke på annat sätt än att man tar bort detta, att vederbörande skola kunna påvisa,
att de känna till sådana fall. Enligt det nu föreliggande förslaget är det
tillräckligt, att föräldrar, som icke vilja, att deras barn skola vaccineras, skola
anmäla detta, vilken anmälan skall ske skriftligt. Detta är strängt taget hela
innebörden i den reform, som här föreslås. Det är alltså i själva verket icke^så
stor skillnad mellan de bestämmelser, som nu finnas, och vad som nu föreslås.

De nu föreslagna bestämmelserna ha i övrigt i stor utsträckning utformats
för att tillgodose den läkaropinion, som håller på tvångsvaccinering. Man
har exempelvis satt in en bestämmelse om att man skall försöka verka för att
det blir frivillig vaccinering, och man har föreslagit _ tvångsvaccinering för
värnpliktiga o. s. v. Så snart det uppträder en stor epidemi, skall tvångsvaccinering
äga rum. Vaccinering skall verkställas å barn som uppnått skolåldern,
dock såsom nämnts med det undantaget, att vederbörande föräldrar ha
rätt att i vissa fall få undantag från vaccineringen. I övrigt är ju bela lagen
skriven på sådant sätt, att myndigheterna skola försöka få vaccinering genomförd.

Frågan är nu vad det medgivande, som det här gäller, kan få för effekt i
fråga örn antalet ovaccinerade. Det är naturligtvis mycket svårt att säga.
Man bör emellertid observera, att den antivaccinationsrörelse, sorn. en gång
existerade och som givetvis fortfarande existerar, icke numera är så effektiv
och icke arbetar på ett så intensivt sätt, som den gjorde förut. Detta är ju en
omständighet, som tyder på att det kanske icke är alldeles säkert att den reform,
som det här är fråga örn. kommer att leda till att det blir så förskräckligt
många, som bli ovaccinerade. Det är som sagt mycket svårt att bedöma,
hur det kan komma att gå, men det kan mycket väl inträffa, att även med den
utformning av lagen, som nu föreslås och som delvis innebär en frivillig vaccinering,
procenten vaccinerade icke kommer att gå ned på sådant sätt, som
en hel del personer lia föreställt sig.

Vad jag här har anfört är några av de omständigheter, som göra, att jag för
min del tycker, att man kan vara med örn förslaget. Därutöver skulle, jag vilja
säga, att det ju finns ett gammalt gott ordspråk, som säger, att man icke skall
tillgripa större våld än nöden kräver. Om det här verkligen gällde en stor

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

101

Äng. skyddskoppympning rn. m. (Forts.)
folksjukdom, som vore mycket spridd och ofta skördade människoliv på samma
sätt som låt mig säga tuberkulosen, skulle saken ställa sig helt annorlunda.
Men i detta fall förhåller det sig ju så, som också nämndes av herr Olovson, att
vi under åren 1924—1936 icke i vårt land haft mer än ett tiotal fall av smittkoppor,
varav endast ett med dödlig utgång. Det är ju en oerhört låg siffra.
När det gäller en sjukdom med så liten omfattning, blir tvångsvaccinering med
hot örn straffarbete, efter mitt sätt att se, ett tillgripande av större våld än
nöden kräver.

Någon av de föregående talarna sade, att när det gäller en så viktig sak
som denna, böra medborgarna underkasta sig ett tvång. Jag kan instämma
häruti, nämligen örn det gäller en sjukdom, som är mycket spridd, och där
följaktligen risken för medborgarna i allmänhet att ådraga sig denna sjukdom
är mycket stor. Vi ha ju i vårt land och särskilt uppe i mina bygder en sjukdom,
som heter tuberkulos, som träffar oerhört många människor. I min hembygd
har man börjat vaccinera mot tuberkulos med s. k. Calmette-vaccin, och
man tror, att denna vaccinering skall medföra en viss immunitet. Detta bestyrkes
därav, att bland barnen håller tuberkulosen synbarligen på att gå tillbaka,
och man tillskriver i någon mån denna tillbakagång den vaccinering med
Calmette-vaccin, som sker på barnen i Norrbotten, när de äro nyfödda. Jag
vill för min del öppet och ärligt säga, att skulle det visa sig, att denna Calmette-vaccin
håller måttet med avseende å möjligheterna att tränga tillbaka
den folksjukdom, som heter tuberkulos, och örn regeringen i anledning därav
skulle lägga fram ett förslag örn tvångsvaccinering med Calmette-vaccin, så
kommer jag att arbeta för att få igenom det. I detta fall gäller det nämligen
en mycket spridd folksjukdom, som medför risker för medborgarna i allmänhet
och icke minst för barnen att gå en för tidig död till mötes.

Överhuvud taget vill jag alltså säga, att på detta område får man väl något
litet avpassa de medel, som skola användas för att bekämpa en sjukdom,
med hänsyn till sjukdomens omfattning. Har en sjukdom liten omfattning, är
man naturligtvis mindre benägen att gå med på tvångsåtgärder. Icke minst
med hänsyn till att smittkopporna gått tillbaka på sätt som skett och alltså till
att riskerna nu äro mycket mindre iln de voro under gångna tider, då tvångsvaccinering
troligen var motiverad, kan jag icke finna annat än att detta förslag
— som på sätt och vis tillmötesgår dem, som vilja ha frivillig vaccinering,
men samtidigt också i stor utsträckning tillmötesgår den motsatta uppfattningen
— är sådant, att det kan tagas och tagas med ansvar av riksdagens
ledamöter. Från denna utgångspunkt ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindén: Herr talman! Det är ett pär skäl, som framförts av ut skottet,

som göra, att jag kommer att avlämna min röst till förmån för
utskottsförslaget. Dels känner jag en viss instinktiv reaktion mot att samhället
skall kunna påtvinga en frisk människa en sjukdom, och dels har jag
den bestämda uppfattningen, att det förslag, som utskottet här framlagt,
skulle, örn det blir riksdagens beslut, endast konfirmera såsom lagligt vad som
nu försiggår såsom olagligt.

Jag skulle emellertid, herr talman, icke dristat uppträda i denna debatt,
örn jag icke varit i tillfälle att, åtminstone när det gäller det ena skälet, framträda
såsom representant för några läkare, som icke dela den uppfattning, som
de 2,900 mycket omtalade läkarna hysa. En läkare har nämligen skrivit ett
brev till mig, en läkare, som vill ha sitt namn okänt för kammaren, och som
har meddelat, att han icke deltagit i den omröstning, som här omtalats. Han
kunde icke svara ja, säger han, men han ville icke heller svara nej, utan han

102

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
föredrog att skriva ett brev, vari han lämnade uppgift om sin inställning till
denna fråga och hänvisade till ett par andra kolleger. Han medger givetvis,
såsom även jag själv förstår, att vaccinationen under vissa förhållanden kan
vara till ovärderlig nytta, men han skriver vidare:

»Om man har att räkna med enbart fördelar i det förfarande, som en ympning
innebär, måste en lag, som påbjuder varje medborgare en viss underkastelse,
vara att anse som berättigad, enär den ger skydd mot en svår farsot
för den enskilde och för folket i sin helhet. Ingreppet medför emellertid ej
endast fördelar utan även nackdelar. Örn man bortser från kostnadsfrågan,
utgöras nackdelarna av sjukdomskomplikationer i anslutning till ympningen.
Dessa komplikationer äro vanligen övergående, alltså kortvariga. En del
komplikationer leda dock till bestående ohälsa, övergå alltså i kronisk form
och invalidisera den utsatte helt eller delvis. I en del fall blir det dödlig
utgång. Ympningen innebär ett överförande av en sjukdom på en frisk människa.
En sjuk eller bräcklig individ kan undandragas tvånget att undergå
ympning, örn ymparen finner det befogat. Örn ympningen ''slår an’, d. v. s.
ger en positiv reaktion, vilket ju eftertraktas, är det obestridligen liktydigt
med att den sjukdom, som vid ympningen överförts, även träffat och utbrutit
hos den vaccinerade. Då detta icke i regel är farligt eller obehagligt för den
ympade, spelar förfarandet på grund härav ej någon negativ roll. Värre
är det med komplikationerna, vilka främst äro vanga lymfkörtelinflammationer
och allra värst encephaliten (inflammation i hjärna och ryggmärg).
Denna senare sjukdom leder ibland till döden eller övergår i kronisk form.
På auktoritativt håll i Sverige räknar man med att komplikationsrisken är
minst i barnaåren. Professor Hiller i Munchen framhåller, att det beträffande
encephalit ej existerar någon åldersdisposition. Prognosen vid denna
komplikation är mycket dålig. I England dogo på sin tid 58 procent av de
insjuknade. Fullständig läkning är omöjlig. Oftare övergår sjukdomen i
kronisk form.»

Härefter skriver han följande, som jag anser vara mycket anmärkningsvärt: »Lagen

bjuder alltså, att var och en skall underkasta sig ett ingrepp, som
för honom kan betyda död eller invaliditet; därtill kommer plågan och lidandet.
För mig är denna lag förkastlig, enär den på ett brutalt sätt ingriper
i den personliga friheten. Den kan också synas onödig, då risken för
uppträdandet av smittkoppor i vårt land är minimal. Det borde räcka med
att vaccinering påbjudes vid risk för epidemi och vid utbrutna sjukdomsfall.
»

Denne läkare menar alltså, att Kungl. Maj:ts proposition skulle lösa frågan
på ett tillfredsställande sätt, och jag har icke velat undanhålla kammaren
denna läkares uppfattning.

Det är emellertid ännu ett skäl, som för mig varit avgörande, och som
jag uttrycker på det sättet, att utskottet praktiskt taget konfirmerar såsom
lagligt ett tillstånd, som för närvarande är olagligt men icke desto mindre
gäller. Man säger ju, att de människor, som vaccineras först såsom vuxna,
skulle utsättas för en större risk än örn de varit vaccinerade i de första levnadsåren.
På grund av bl. a. uppdraget såsom ombudsman i en lärarorganisation,
därvid jag satts i tillfälle att komma i beröring med lärare och skolstyrelser
på olika håll här i landet, har jag gjort den erfarenheten, att en stor del av
folkskolans barn äro ovaccinerade. Jag känner till skoldistrikt, där ungefär
50 procent av de elever, som lämna skolan, icke äro vaccinerade. Detta betyder
således ingenting annat än att den tvångs vaccination, som vi redan ha,
endast är en halvmesyr, därför att en skolstyrelse visserligen skall vidtaga åt -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

103

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
gärder för att barnen skola bli vaccinerade, men skolstyrelsen kan icke hindra
ovaccinerade barn att komma till skolan. En anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd
leder ofta inte till något oell så får man detta tillstånd, som
finns i så många landsortssocknar bär i landet. Under sådana förhållanden
kan icke gärna utskottets förslag innebära en försämring av det system, vi
redan ha. Det innebär praktiskt taget endast, att ett olagligt förhållande
göres lagligt.

Det är dessa två skäl, herr talman, som kommit mig att stanna för utskottets
förslag, till vilket jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herr Fast.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Det är med den allra största tillfredsställelse
man vid genomläsandet av 2:a lagutskottets förevarande utlåtande
kan konstatera, att utskottet följt departementschefens förslag och förordat
en revision av vaccinationsförordningen så till vida, att man nu föreslår
avskaffande av den obligatoriska barnvaccineringen. Den hittills gällande
förordningen har icke haft sådant stöd i det allmänna rättsmedvetandet, att
dess bestämmelser kommit att efterlevas. Många eljest laglydiga medborgare
lia genom denna lag på grund av olika omständigheter, principiella skäl o. dyl.,
blivit lagbrytare. Anledningarna därtill kunna givetvis vara flera. Tydligt
är väl dock, att föräldrarnas, för övrigt enligt mitt sätt att se väl grundade,
tvivel på ympningens effektivitet samt medvetandet örn de avsevärda risker,
barnet genom ympningen utsättes för, varit de främsta anledningarna till
lagens impopularitet. Den riktigaste och mest logiska konsekvensen av de
vunna erfarenheterna i olika avseenden är sålunda enligt mitt sätt att se just
den konsekvens, som utskottet och departementschefen kommit till, nämligen
avskaffandet av tvångsympningen.

Vad som emellertid enligt mitt förmenande varken kan betraktas såsom
logiskt eller konsekvent det är, att medan tvångsympningen på barn föreslås
avskaffad, föreslås alltjämt bibehållandet av ympningstvång för vissa kategorier
av medborgare, såsom värnpliktiga, sådana som tagit fast anställning
vid krigsmakten i fredstid etc. Genom denna bestämmelse bibehålies alltså
praktiskt taget allt fortfarande tvångsympningen. Ty det är endast män före
värnpliktsåldern, män vilka av en eller annan anledning ej undergå militärtjänst,
samt kvinnor, som skulle åtnjuta lagens stöd för vägran att undergå
vaccination. Jag kan icke tillägna mig den uppfattningen, att ett dylikt tillvägagångssätt
kan vara riktigt, ty med hänsyn till den väsentligt ökade och
allmänt kända risk för olika slag av komplikationer, som ofta medföljer vaccination
vid högre ålder, vore det mera logiskt att, örn man nu anser det
nödvändigt bibehålla tvånget i nämnda avseende, i stället behålla vaccinationstvånget
beträffande barnen. Även örn meningarna äro synnerligen delade
i vad det gäller vaccinationens skyddsvärde mot smittkoppor samt riskerna
av densamma, så råder knappast praktiskt taget någon meningsskiljaktighet
beträffande lämpligheten av dess utförande å barn vid en späd ålder, därest
densamma överhuvud taget skall ske. Det finnes för övrigt ett flertal yttranden,
som belysa just detta. Exempelvis finns det yttranden från Svenska
läkaresällskapet och från olika auktoriteter på området. Det finns också yttranden
från olika militära myndigheter, vilka framföra såsom sin uppfattning,
att vaccinationen är väsentligt mycket olämpligare att utföra i värnpliktsåldern.

Nu har jag emellertid för min del den bestämda uppfattningen, att vaccinationens
värde är synnerligen diskutabelt. Ty hur man än från särskilt läkarhåll
söker att propagera för ympningstvångets bibehållande, kvarstår dock

104

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
det faktum, att inga helt övertygande argument kunnat anföras för dess bibehållande
eller överhuvud taget för vaccinationens genomförande. Det råder
bland auktoriteter och läkare delade meningar örn, huruvida vaccinationen överhuvud
taget innebär ett effektivt skydd mot smittkoppor. Den amerikanske
läkaren Howard Hay berättar i tidskriften »En ny värld» om en smittkoppsepidemi
på 900 fall, där 95 % av de sjuka voro vaccinerade. Dr. Hay har själv
behandlat 33 koppfall, varav 29 voro vaccinerade. Det tvistas synnerligen
mycket om immunitetstidens längd, vilken enligt flera medicinska sakkunnigas
utlåtanden dels uppskattas till 9 månader dels till tidsperioder varierande
mellan 1 och upp till 40 år. Det är givetvis farligt, såsom herr Olovson i
Västerås säger, för en lekman att ge sig in på detta problem, men tydligt är,
att ingen verkligt säker hållpunkt förefinnes. Erfarenheterna ge emellertid
vid handen — det var vid en epidemi i England — att icke mindre än 15
personer insjuknat i smittkoppor vid en tidpunkt, som legat från 2 veckor
till 4 månader efter vaccinationen. Framstående auktoriteter göra också gällande,
att omvaccinering borde ske minst två gånger årligen, för att skyddet
skall kunna betraktas såsom någorlunda effektivt. I vissa länder t. ex. i
.Spanien före inbördeskriget — detta bär icke något samband med de förhållanden,
som möjligen kunna råda där just nu — företager man ju omvaccineringar
vart sjunde år intill 40 år. Allt tyder på att sakkunskapen utan tvekan
kan betecknas såsom synnerligen oenig. Det är ju ej heller obekant, att
många läkare, vilka officiellt förorda tvångsvaccinationen, själva underlåta
att vaccinera sina egna barn. För mitt vidkommande förstår jag detta mycket
väl, då jag finner det ganska naturligt med hänsyn till vetskapen örn att
skyddet är problematiskt, medan risken genom företagen vaccinering är högst
väsentlig. Ty vad som icke kan motbevisas utan fastmer officiellt erkänts
är ju, att medan i vårt land smittkopporna under en tidsperiod av 12 år uppträtt
i tio fall och krävt ett enda dödsoffer, har vaccinationen under samma tid,
så långt man känner till, medfört 54 fall av enbart postvaccinal encephalit,
varav ej mindre än 10 fall med dödlig utgång. Hur många dödsoffer, huru
mångå andliga krymplingar, såsom herr Olovson i Västerås rubricerar deni,
vaccinationen har krävt genom andra följdsjukdomar såsom tuberkulos, varbildningar.
barnförlamning o. dyl. undandrar sig ett bedömande, men antalet
är säkerligen avsevärt. I vårt land saknas ju tillförlitlig statistik i detta
hänseende, men det kan erinras om, hurusom en svensk tidning efter ett upprop
med begäran örn meddelande beträffande ympskador på en mycket kort tid
erhöll meddelanden om cirka 350 sådana. En utländsk publicist, Vegener, har
i en bok samlat och redogjort för 34,000 fall av ympskador (offentliggjorda
av läkare). De flesta av dessa fall äro av mycket svår karaktär, några tusen
av dem lia medfört dödsfall.

_ Det är ju sålunda tydligt, att vaccinationen medfört avsevärt flera både
sjukdoms- och dödsfall än vad smittkopporna gjort, samt att vaccinationen från
begynnelsen och intill nu åtföljts av sjukdomar och död i långt högre grad
än den officiella medicinska skolans målsmän velat erkänna. En utländsk
vetenskapsman, som för studier av vaccinationen genomrest samtliga världsdelar,
säger i en sammanfattning av sina intryck bland annat: »I nästan alla
länder gjorde ja,g till min uppgift att studera följderna av vaccinationen, och
överallt gjorde jag erfarenheten örn svåra lidanden och grymheter, som ymptvånget
hade till följd, som ock om sjukdom, död och mången gång massolyckor.
Den stat», säger han vidare, »som tvingar till en så ödesdiger vantro,
handlar brottsligt, och det folk, som fördrager detta tvång, består av slavar.»

Det kan ju också i detta sammanhang påpekas, att ett flertal främmande
länder infört vaccinationsfrihet och avskaffat tidigare gällande tvång. Så -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

105

Ang. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
lunda sakna England, Belgien, Schweiz, Australien, Nya Zeeland och Nederländska
Indien vaccinationstvång. I England och Schweiz upphävdes tvånget
på yrkande just av den medicinska sakkunskapen. Det som sålunda i vårt
land utges för att vara sakkunskapens tungt vägande ord är raka motsatsen
till vad denna sakkunskap förkunnar och kräver i England och Schweiz. I
England är siffran för de koppsjuka efter tvångets avskaffande i starkt
sjunkande. England har för övrigt under de senaste 21 åren haft 3 gånger
så många dödsfall genom vaccinationen som genom smittkoppor. I Holland
har exempelvis sedan tvånget avskaffades förekommit ett enda fall av smittkoppor
-— dock intet dödsfall. Dessa siffror säga oss en hel del. Det finns
åtskilliga andra siffror, som kunde anföras i detta sammanhang, men det anförda
må för tillfället vara nog.

Jag vill endast till sist, herr talman, uttala, att jag anser det vara stridande
mot rättskänslan att medelst våld och handgriplighet tvinga unga myndiga
män, vilka skola undergå militärutbildning i fredstid, att ställa sig till
förfogande för medicinska ingrepp, vilka för dem kunna betyda en genom
sjukdom förstörd framtid eller kanske livets förlust. Man behöver icke, herr
Olovson i Västerås, vara ett »kräk», örn man icke har så synnerligen stor
entusiasm inför utsikten att i sin kropp inympa fruktansvärda sjukdomsbakterier
och därjämte Ilar en principiell inställning gentemot vaccinationen. Det
borde vara dem, som så önska, medgivet att själva bestämma, örn vaccination
på dem skall företagas eller ej.

Genom ett bifall till punkten 1) i den motion, som av undertecknad i denna
kammare avgivits, skulle riksdagen kunna visa sin vilja att även beträffande
denna kategori av människor skipa rättvisa.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag tror, att man i denna fråga bär

synnerligen svårt att på något sätt påverka varandra. Man har sin åsikt,
och man kan endast se frågan från sin egen synpunkt men icke ur den andres
synpunkt. För min del har jag icke deltagit i behandlingen av detta ärende
inom utskottet. Jag har emellertid en känsla av att jag måste deklarera min
egen ställning.

Jag måste för min del säga, att trots allt vad herr Olovson i Västerås här
har anfört verkar det sätt, på vilket man har lagt upp denna fråga, ologiskt
på mig. Man har tagit bort det obligatoriska under den tid, då det är minst
farligt att göra ett ingrepp, men gjort ingreppet obligatoriskt under den tid
i de unga männens liv, då det verkligen kan vara fråga örn risker, ifall vederbörande
icke blivit vaccinerad förut. Den sisle ärade talaren tyckte, att resultatet
av en sådan åsikt borde vara, att man skulle stryka det obligatoriska
i båda fallen och sålunda göra vaccinationen frivillig även för de värnpliktiga.
Såväl kommittén som Kungl. Maj :t äro emellertid absolut på det klara
med att man icke vågar göra detta. Man inser nämligen värdet av det utomordentliga
skydd, som vaccinationen skapar gentemot den farliga sjukdom,
som det här gäller.

Den siste ärade talaren uttalade sina tvivel örn vaccinationen verkligen innebär
ett skydd. Det må stå för hans egen räkning. Alla, som lia sysselsatt sig
med frågan och icke minst kommittén, ha en annan uppfattning. Kommittén
stryker på nästan varje rad i betänkandet under, att vaccination är det
enda, det bästa och det verkliga skyddet mot sjukdomen. Detsamma säger
Kungl. Majit i sin proposition.

När man emellertid har sagt detta och även har sagt, att man anser, att
vaccinationen är minst riskabel, örn den sker före två års ålder, gör man vaccination
före två års ålder frivillig men giir den obligatorisk för de värnplik -

106

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
tiga. Det senare motiveras med att man måste särskilt skydda krigsmakten.
Nu tror jag icke, att man behöver räkna med att vår krigsmakt skall ge sig
ut utanför landets gränser, utan den kommer, såvitt jag förstår, att hålla sig
inom vårt lands gränser. Det är alltså inom våra egna gränser, som vår armé
skulle komma att utsättas för smittorisk. Jag måste då fråga, örn det bara
är de unga krigarna, som komma att utsättas för smittorisk? Hur är det
med alla kvinnor? Vi göra ju allt möjligt för att göra kvinnorna beredda att
hjälpa till i det s. k. totala kriget. Både kvinnor och barn och unga män
under 21 år komma absolut att utsättas för samma smittorisk, ifall vi under
ett krig få in smitta här i landet. Jag kan därför icke finna, att man har
rätt att säga, att man bereder skydd särskilt vid krigstillfälle genom att taga
ut en viss grupp och vaccinera den. Jag är visserligen glad åt alla, som bli
vaccinerade, därför att det hjälper väl alltid något för att bilda en skyddsmur,
men det skulle vara så oändligt mycket enklare, örn man började ordna
med denna skyddsmur redan i barndomen, eftersom riskerna då faktiskt äro
mindre än vad de sedan bliva.

Det har i dag ideligen talats om hjärnhinneinflammation, örn denna encefalit.
Det har sagts mig från mycket auktoritativt håll, att risken för encefalit är
fullt lika stor hos de värnpliktiga, om de vaccineras, i synnerhet örn det är
en primavaccination, ty om de första gången vaccineras vid denna ålder, bli
de mycket lätt sjuka. Jag skall icke trötta med några siffror, men det har
visat sig, att redan nu, när vi delvis åtminstone lia barnvaccination, blir det
ett sämre resultat för de värnpliktiga, som vaccineras utan att förut lia varit
det. En militärläkare har just uttalat sina bekymmer över denna sak, ifall
man nu kommer att upphäva vaccinationstvånget för barnen och släppa lös
kravet.

Nu vill icke utskottet släppa lös. Herr Olovson i Västerås har ju mycket
vältaligt framhållit betydelsen av barnvaccination. Utskottet menar emellertid,
att man skall klara upp det genom propaganda. Jag får ju säga, att örn
man kunde skicka ut herr Olovson i Västerås att tala för barnvaccination, så
skulle jag också tro, att det vore möjligt att gå fram den vägen, men det
kunna vi ju icke göra. Vi måste finnas oss uti, att icke alla, som skola driva
denna propaganda, äro så vältaliga.

Örn det nu skall bli så, att föräldrarna utan vidare kunna låta bli att vaccinera
sina barn, så vill jag fråga, om man icke därmed ställer föräldrarna inför
en samvetsnöd, som är mycket värre än den att bli tvingad. De skola
nämligen nu själva avgöra, örn de skola låta vaccinera sina barn eller ej. De
ställas inför frågan, örn de skola ge sina barn detta skydd, om de skola våga
sig på det eller icke. Jag tror, att på det sättet blir det lika stor örn icke
större samvetsnöd än örn staten med sin erfarenhet av betydelsen av denna
sak säger ifrån, att ni skola göra det.

Det är alldeles självklart, att alla som här tala för bibehållandet av den obligatoriska
vaccinationen ha klart för sig, att det måste göras undantag. Det
måste finnas en samvetsklausul, och en sådan ha vi ju •—- att sätta målsmännen
i fängelse ha vi slutat med. Det finns också en annan väg, och det är
att läkarna ha möjlighet att befria från vaccination, när de anse den vara
förenad med någon risk. Men när vaccinationen numera verkligen skötes av
läkarna, har situationen blivt en helt annan än i min barndom, då klockarfar
skulle utföra den. Att en klockare kunde bedöma, örn barnet borde vaccineras
eller inte, är väl inte så säkert. När man för barnet till en läkare, är det
klart, att om denne anser, att här kan vaccination vara riskabel, så säger han:
Låt bli! Även örn det på det sättet skulle bli ganska många undantag —
och det kommer det givetvis att bli även med obligatorisk vaccination — blir

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

107

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
det i alla fall en oerhörd skillnad i dessas antal mot vad fallet skulle bli, om
man upphäver tvånget helt och hållet. Alla erfarenheter från andra länder ge
vid handen, att när man tar bort tvånget, sjunker antalet barnvacc.inerade i
mycket hög grad.

Här får man olika uppgifter av olika sakkunniga örn hur länge en vaccination
utgör ett verkligt skydd. Enligt herr Olovson skulle den inte skydda mer
än fem år. Men läkarna säga i alla fall, att det faktum, att man blivit vaccinerad
i barndomen, gör en i viss grad motståndskraftig i tjugo år, ja kanske
ännu längre. För alla dem som revaccineras bli obehagen dock betydligt
mindre, och får man trots allt sjukdomen, är risken för att dö i den betydligt
mindre. Läkarna framhålla vidare, att när mödrarna varit vaccinerade, ge de
på grund av sin egen immunitet ett visst skydd åt de nyfödda barnen.

Det är ganska förvånande, tycker jag, att man här, där man har ett tvång,
som man under många herrans år haft och som så småningom inarbetat sig i
det allmänna medvetandet, skall ta bort detta samtidigt som man inför tvångsåtgärder
i fråga örn andra sjukdomar. Vi ha i år behandlat en proposition,
som också antogs, i vilken vi lagt ett mycket hårt tvång på tuberkulösa. Där
är det fråga örn ett tvång, som man verkligen kan känna sig tvivlande inför,
ehuru jag för min del böjt mig för auktoriteterna därvidlag och gått in för
detta tvång. Där kan det emellertid gälla en människas framtid. Att vederbörande
vill dölja att de ha tuberkulos är inte så märkvärdigt därför att
detta inverkar på hela deras framtid, deras arbete, o. s. v. Men örn ett litet
barn blir vaccinerat eller inte har väl inte den allra ringaste effekt i den vägen;
det är, såvitt jag kan förstå, bara ett skydd. Herr Olovson har visserligen
varit fullkomligt konsekvent, när det gäller tvång, ty han motsatte sig
också tuberkulospropositionen, så jag skall inte säga någonting örn hans inställning.

Det må sägas vad som helst om denna läkaropinion, den har berömts, och
man har gjort motsatsen; herr Olovson i Västerås har velat förminska dess
värde så mycket som möjligt. Men jag undrar ändå, om man inte måste ta
hänsyn till vad de allra flesta av Sveriges läkare anse. Hur denna opinionsyttring
åvägabragts har inte det ringaste att göra med det faktum, att Sveriges
läkare, så när som på enstaka undantag, äro på det klara med att det innebär
ett mycket värdefullare skydd, örn vi verkligen gå in för vaccination
under barndomen. Det stora felet var, att vi en gång sköto upp vaccinationen,
så att man kunde få dröja därmed ända till sjuårsåldern. Under den tiden
hinna vederbörande bli oroade på alla möjliga sätt. Om vi ginge tillbaka till
en obligatorisk vaccinering före fyllda två år, tror jag den skulle vara mycket
lättare att genomföra än nu, när man låter frågan vara öppen så
länge.

Jag kan för min del inte se annat än att vi här riskera att göra någonting,
som vi kanske få ångra. Vi riskera någonting, vars följder vi inte kunna se
omedelbart. Det är nu i alla fall så genomvaccinerat i vårt land, att vi ha
en viss motståndskraft. Börja vi nu undan för undan öka antalet av dem som
icke skola vaccineras — kom ihåg, att en mycket stor procent kvinnor inte
kommer att vaccineras, och en mycket stor procent barn kommer inte att vaccineras
— får smittan mycket större möjligheter att hastigt sprida sig.

Jag tror sålunda, att här föreslår man någonting oklokt. Jag kan inte se
annat än att Kungl. Majit själv är ganska betänksam. Jag får det där citatet:
»Tror du jag sjunger med glädje?» i tankarna, när jag läser Kungl. Maj:ts
uttalanden här. Kungl. Majit tycker, att det får lov att vara så och så, men
riktigt nöjd är man inte. Och jag är inte alls nöjd, och därför, herr talman,
ber jag få yrka avslag både på Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.

108

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr talman!

Det har, såsom också nyss sades, förekommit uttalanden som givit vid handen,
att man varit förvånad över att Kungl. Maj :t framlagt en proposition av det
innehåll som den föreliggande. Jag vill då redan från början säga, att när
vi skola bedöma den fråga vi här diskutera, böra vi söka få fast mark under
fotterna, på samma sätt som vi böra lia det vid diskussion i alla andra frågor.

Här har man verkställt en utredning, och efter noggrann omprövning har
kommittémajoriteten kommit till det resultatet, att man borde, icke borttaga
vaccineringen, utan lägga örn formerna för denna verksamhet. Man har rekommenderat,
att i den situation, vilken vi befinna oss uti, böra vi tillämpa
en ordning — man kunde uttrycka det så — nied folket och inte emot folket.
Det är just detta som kommer till synes i kommittéförslaget och som också
kommer till synes i Kungl. Maj :ts proposition. Varför föreslår man detta? Jo,
därför att den hittillsvarande ordningen, vilken nu är mer än hundra år gammal
här i landet, icke är effektiv, utan en del av folket reagerar på det sättet,
att de underlåta att verkställa den vaccinering, som man i lagen har föreskrivit,
att de skola vara skyldiga att ombesörja.

Här har nu talats så mycket örn den stora, vi kunna kalla den opinionsrörelse,
som presteras från läkarhåll. Särskilt herr Lundqvist riktade sig till
mig och ville göra gällande, att det underlag, som skulle ha funnits för propositionen,
kommit att falla sönder genom denna opinionsyttring. Men man
får väl ändå inte förglömma, att så sent som 1916 infördes på läkarnas eget
förslag en ändrad bestämmelse, som framflyttade vaccineringen från tvåårsåldern
till den ålder, vilken är stadgad i nuvarande lag. Det var på grund av
läkarnas egna uttalanden denna förändring vidtogs. Man åberopade då, att
det i spädbarnsåldern förekom så pass mycket sjukdomar, att det ansågs
lämpligare verkställa vaccineringen efter tvåårsåldern. Det var 1916. I dag
säger sakkunskapen: Nu är det lämpligt att gå tillbaka till det tidigare systemet.
Det finns, mina damer och herrar, anledning att vara en smula kritisk
även gent emot opinion från detta håll, från läkarna, vilka vi högt skatta
för övrigt. Men även de äro människor och ingenting annat.

Yad har skett sedan utredningskommittén framlagt sitt förslag? Vederbörande
instanser ha varit i tillfälle att avgiva yttranden. Icke mindre än
tretton länsstyrelser, däri inberäknat Överståthållarämbetet i Stockholm, ha
givit sin anslutning till majoritetens förslag. I den mån man varit tveksam
har man till sitt yttrande dock fogat den anmärkningen, att det inte går att
uppehålla den nuvarande ordningen medelst tvång. Ett antal av sju läkare,
däribland fem förste provinsialläkare, ha å tjänstens vägnar avgivit samma
uttalande. Jag måste då fråga mig: skall Kungl. Majit icke fästa något avseende
vid vad de, som äro i tillfälle att personligen ute i bygderna följa utvecklingen
på detta område, ha att säga, när Kungl. Majit har att ta ställning
till det föreliggande förslaget? Och märk väl, att lärarkollegiet vid
karolinska institutet, sex läkare, uttalat sig för majoritetens förslag. Sakkunskapens
ståndpunktstagande, som skulle rubba Kungl. Maj :ts cirklar, är
alltså inte alls så enhälligt, som man här velat göra gällande. När den kungl,
propositionen skrevs, hade vi ingenting annat att gå efter än vad som sagts
i remissyttrandena. Jag måste säga att vad som därefter skett enligt min
mening icke har givit anledning till att intaga en ändrad ståndpunkt, därför
att den faktiska utvecklingen under den tid, vi haft vaccinationstvånget, har
visat att man icke har kunnat få till stånd vaccinering i den omfattning, man
önskat.

Vad är det nu utskottsmajoriteten vill uppnå? Jo, majoriteten vill — om
jag får använda detta uttryck som gammal järnvägsman — koppla in folket

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

109

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
för medverkan till vaccinering i den mån som de själva äro övertygade örn att
vaccinering behöver ske. Herr Lundqvist vill, att man skall införa en lagbestämmelse,
som stadgar vaccinationstvång med påföljds verkan i form av
böter, vilka för den händelse man inte förmår betala dem på vanligt sätt skola
kunna förvandlas enligt gällande strafflag. Tror någon här i kammaren,
att riksdagen är beredd att återinföra påföljdsbestämmelsen, som avskaffades
endast för kort tid sedan? Jag tror det inte, mina damer och herrar! Ni
äro för tidigt ute — örn jag får begagna det uttrycket — örn ni vilja påyrka,
att en proposition skall föreläggas riksdagen, i vilken ett stadgande skulle införas,
som skulle få de konsekvenser, som minoriteten här har yrkat på såsom
påbröd till det hela. Herr Lundqvist har förklarat sig villig härtill, men jag
tror ^knappast, att hans valmän ge sin anslutning till detta hans uttalande.

Sadan är ställningen. Och varför? Jo, på grund av den utveckling, som
ägt rum under den tid stadgandet örn obligatorisk vaccination av barn varit i
kraft. Hurudan har denna utveckling varit? Jag skall belysa det med några
siffror, som äro hämtade ur de sakkunnigas betänkande. Under perioden
1911 -1934 är det 60 procent av de födda barnen, som lia blivit vaccinerade,
under det att 40 procent däremot icke vaccinerats. Vad betyder det? Det betyder,
att det är 1,600,000, som ha blivit vaccinerade, men samtidigt år 1934
var det en miljon son^ icke voro vaccinerade. Har det skett något så katastrofalt
i detta land pa grund av detta förhållande, så att vi här skulle vara
beredda att stadga ett påföljdsstraff, som innebär, att de föräldrar, som haft
sådana betänkligheter emot vaccinationen, att de inte låtit vaccinera’sina barn,
och som i enlighet med en viss paragraf i sakkunnigminoritetens förslag äro
ansvariga för fullgörande av ympningsplikten, skulle kunna få fängelse för
dylik uraktlåtenhet? Utvecklingen i detta land har inte gått i sådan riktning,
att vi befinna oss i det läget, att sådana extraordinära åtgärder skulle behöva
vidtagas. Vi kunna dessutom ta i betraktande den omständigheten, att antalet
vaccinerade under femårsperioden 1923—1928, då nu gällande bestämmelser
tillämpades, inte uppgick till mer än 49 procent av rikets hela befolkning.
I Stockholms stad utgjorde de vaccinerade under samma period 32 procent
av samtliga födda barn, och samma siffra gällde för Göteborg. I Kopparbergs
län t. ex. utgjorde antalet vaccinerade 27 procent, i Gävleborgs län
36 procent, och i Jämtlands län var man under samma period nere i 19 procent.
Västerbotten och Norrbotten hade respektive 36 och 33 procent.

Mina herrar, det vill synas som mäste nian söka sig fram på andra vägar
för att skapa en bättre tingens ordning, och därför ha kommitterade och
Kungl. Maj :t i sådant syfte gjort ett allvarligt försök. Hur vill nian då uppnå
detta? Jo, man säger, att man inte skall använda tvång, utan man skall
uppmana folk att frivilligt vaccinera sina barn. Ni, som äro motståndare till
denna förnuftiga ordning, ha ingenting annat att komma med än ett fasthållande
vid de nu gällande bestämmelserna. Det enda, som därutöver skulle
kunna göras, vore att man, som herr Lundqvist ville, skulle våga sig på att
avskaffa samvetsklausulen. Den skulle väck; man skulle i stället använda
fängelse, i händelse de skulle tredska. Vi befinna oss inte i det läget, mina
herrar, utan låt oss i stället göra ett försök att gå fram på andra vägar. Vi
ha ju experimenterat oss fram under tider som gått; vi ha t. ex. haft maximiåldern
för vaccinering fixerad till två år under tiden 1816—1916, alltså under
ett århundrade; därefter höjde vi denna gräns till sex år. Nu äro vi beredda
att gå ner till tvåårsgränsen igen. Vi sorn äro anhängare av sakkunnigmajoritetens
uppfattning vilja inte, att det skall heta, såsom det står i minoritetsförslaget,
att man skall vara pliktig utan att man böv undergå vaccinering.
Det är detta sorn skiljer oss af, men jag måste säga, att då minoritetsförslagets

Ilo

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. skyddskoppympning m. m. (Forts.)
anhängare äro ense med oss i huvudfrågan, att medverka till vaccinering, då
behöva de väl icke göra gällande, att man här är i färd med att riva sönder
en ordning, som skulle lia verkat som något slags skydd. Det är emellertid
icke något effektivt skydd. Det är ju alltjämt ett stort antal, som underlåta
att vaccinera sig. När det gäller att få dem med i denna verksamhet, delar jag
fullt och helt deras mening, som säga, att det inte skall ske genom tvång, utan
att man måste söka att få folk med sig på frivillig väg. Man får då också
respektera de skäl, som anföras av dem, som äro så betänksamma mot vaccinationen,
att de inte våga lämna sina barn till vaccinering. Ömsesidig hänsyn
måste väl tagas på detta såväl som på så många andra områden.

Det torde ligga i sakens natur, att man företager en massvaccination, då
verklig fara föreligger. Det kan icke ligga något oriktigt i detta, som en
talare framhöll för en stund sedan. I det föreliggande lagförslaget ha vi även
bibehållit den nu gällande ordningen, att var och en, när han inträder i försvarets
eller i sjukvårdens tjänst, skall undergå vaccination. Skälet härtill är, att
en stor mängd människor härvidlag komma tillsammans; det finns även andra
orsaker, som tala för en sådan åtgärd. Detta är inte alls någon nyhet, och
hela detta lagförslag är för övrigt inte heller någon nyhet annat än just på
den punkten, att man vill hålla sig till de verkliga förhållandena på ett annat
sätt än vad reservanterna vilja, ty de tyckas fortfarande hänge sig åt den
föreställningen, att vaccinationstvånget är effektivt. Då tvånget inte är effektivt,
säga vi: varför skulle man inte erkänna detta öppet och i stället påkalla
medverkan från alla håll för att komma fram till en praktisk och förnuftig
ordning? Den skiljaktighet i uppfattningen, som läkarkåren så starkt har
velat poängtera, utgör sålunda inte någon egentlig stridsfråga. Jag tycker,
att läkarkåren skulle tacksamt annotera det av Kungl. Majit framlagda förslaget,
och jag hoppas, att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag är
villig att medverka till att nå just det syfte, som läkarna plädera för.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, uppsköts den vidare behandlingen av ifrågavarande utlåtande
till plenum fredagen den 2 nästkommande juni kl. 2 e. m.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtande, nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens
verk förslag till avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän vid riksdagens
verk m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
förfogandelag m. m.;

nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till maximiprislag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag); -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

lil

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa vid krig tillämpliga bestämmelser örn utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket driver försäkringsrörelse, och lag med vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig; och

nr 44, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), dels
ock i ämnet väckt motion; -

andra lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 84, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en lånefond för att
främja tillskapandet av gemensainhetsbeten för mindre jordbruk; och

nr 85, i anledning av väckt motion om inrättande av en lånefond för beredande
åt trädgårdsmän av förbättring av värmeledningsanordningar.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens.kanslis förslag dels till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 280, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och

nr 281, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 282, för bankdirektören herr Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken
;

nr 283, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Per Conrad Jonsson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 284, för bankrådet herr Harald Teodor Magnusson att vara förste suppleant
för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 285, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Fritjof
Ekman att vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 286, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Elof Andersson
i Fältenborg att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken
;

nr 287, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Anders Råstock
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 288, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf
Eugén Eriksson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 289, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Carl Olof Harald
Andersson i Dunker att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; -

112

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

nr 290, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Torsten Emanuel
Ström att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; och

nr 291, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
i Falla att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 327, angående utredning örn handelssjöfartens skydd under krigsförhållanden;och nr

328, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.

Slutligen anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter; nr

324, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förbättrad
bostadsförsörjning för lantarbetare m. m. jämte väckta motioner; och

nr 325, i anledning.av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket och statens järnvägar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Andersson i Södergård under 3 dagar

> Persson i Falla » 2 »

> Jacobson » 4 »

» Lövgren » 3 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.43 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

fr. o. m. den 1 juni,

» » 1 »

» » 3 » och

» » 3 » .

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392395