1939. Andra kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1939:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 32.

Fredagen den 19 maj.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, enligt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 305, med förslag till beräkning av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret
1939/40 m. m.;

nr 309, med ändrat förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;

nr 310, angående anslag till låneunderstöd för vissa regummeringsföretag;

nr 312, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret
1939/40; och

nr 314, angående anslag till avlöningar till pastorer vid svenska församlingar
i utlandet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott herr Bergvalls
m. fl. på kammarens bord liggande motion nr 507.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13—16,
statsutskottets utlåtanden och memorial nr 4 och 175—187, bankoutskottets utlåtanden
nr 51—55 samt andra lagutskottets utlåtande nr 30.

§ 4.

Ordet lämnades härefter till

Herr Lindberg i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda ärenden skola uppföras i följande ordning, nämligen
först andra lagutskottets utlåtande nr 30, därefter statsutskottets utlåtanden
nr 4 och 175—187, därefter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13—16, därefter
bankoutskottets utlåtanden nr 48, 51—55, 49 och 50 samt slutligen andra
kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

Denna hemställan bifölls.

Andra hammarens protokoll 1939. Nr 32.

Nr 32.

Fredagen den 19 maj 1939.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av ett
avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande inkomst- och andra skatter, m. m.;

nr 28, i anledning av väckta motioner örn sänkning av tullen å för tillverkning
av traktorer avsedda delar och tillbehör;

nr 29, i anledning av väckta motioner örn beskattning av oförtjänt tomtoch
fastighetsvärdestegring; och

nr 30, i anledning av väckta motioner angående rätt att i deklaration av inkomst
av fastighet avdraga viss nybyggnadskostnad samt örn ändring av kommunalskattelagens)
avdrags- och avskrivningsbestämmelser med avseende å
jordbruket.

§ 6.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 276, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av
brännvin.

§7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Flyg m. fl., nr 508, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 282,
angående överenskommelse örn skyddet av Ålandsöarnas neutralitet; _

herr Tengström, nr 509, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,

nr 282; samt .

herr von Seth, nr 510 och 511, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
293, angående provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Holmqren under 3 dagar fr. o. m. den 25 maj,

> Westman » 3 » > * 20 » och

> Hallagård » 3 » » » 20 *

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.8 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 13 och den 16 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Majrts å kammarens bord vilande proposition, nr 305, med
förslag till beräkning av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret 1939/40
m. m.

och hänvisades propositionen, såvitt densamma anginge de procenttal, varmed
bottenskatten enligt 18 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1939 skall utgå, till bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande å bordet vilande propositioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 309, med ändrat förslag till förordning
örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker;

till statsutskottet propositionen, nr 310, angående anslag till låneunderstöd
för vissa regummeringsföretag;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 312, med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1939/40; och

till statsutskottet propositionen, nr 314, angående anslag till avlöningar till
pastorer vid svenska församlingar i utlandet m. m.

§ 3.

Vidare föredrogos följande på kammarens bord liggande motioner; och remitterades
därvid

till utrikesutskottet motionerna:

nr 508 av herr Flyg m. fl.; och

nr 509 av herr Tengström; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 510 och 511 av herr von Seth.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr 27—30.

Nr 82.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Ang. vissa
ändringar i
värnpliktslagen.

Ang. utgifterna
under
riksstatens
fjärde huvudtitel.

§ 5-

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 311, angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.;
och

nr 313, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen
dea 2G maj 1909 (nr 38 s. 3j örn Kungl. Majas regeringsrätt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående förslag till lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen
den 30 juni 1936 (nr 443), dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Skoglund: Herr talman! Det ärende, som nu står på föredragningslistan,
är i verkligheten redan avgjort genom riksdagens beslut den 13 maj.
Jag skall inte nu vare sig taga upp någon debatt eller ställa något yrkande.
Jag vill dock till kammarens protokoll ha uttalat, att riksdagens högermän
alltjämt anse, att riksdagen bort bifalla motionerna nr 294 i första kammaren
och nr 449 i andra kammaren och därmed skapa förutsättningar för en ökad
utbildning av våra värnpliktiga.

Häruti instämde herr Sandström.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Till behandling förelåg härefter statsutskottets utlåtande, nr 4, angående
regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid de särskilda punkterna endast rubrikerna
skulle uppläsas.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Punkten 19, angående arméns reservstater.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Den fråga, som är berörd i de under denna
punkt behandlade motionerna, har ju vid upprepade tillfällen varit föremål
för behandling bär i riksdagen. Gemensamt för alla dessa behandlingar har
varit, att de gjorda framställningarna ha avslagits. Motiveringarna för de olika
besluten ha emellertid åtskilligt varierat. Efter den relativt välvilliga
inställning, som kännetecknade riksdagens hållning till frågan i fjol, då ju inte
mindre än elva av statsutskottets ledamöter voro direkt positivt inställda och
första kammaren för sin del beslöt en skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn utredning av frågan, hade man emellertid ändå vågat tro, att riksdagen i
år, då inte något förslag framkommit från Kungl. Maj :ts sida, genom en skrivelse
skulle vilja påskynda ärendets behandling och utveckling.

Nu erinrar emellertid statsutskottet i sitt utlåtande örn en pågående utredning,
och utskottet säger sig ha anledning förutsätta, »att den av motionärerna
berörda frågan i samband därmed bliver föremål för prövning». Nu skulle
jag, herr talman, vara mycket tacksam för att ifrån statsutskottets sida, örn
det är möjligt, erhålla närmare besked örn, varpå statsutskottet grundar detta
sitt antagande. Jag vet ju mycket väl, herr talman, att riksdagen i fjol begärde
en sådan utredning, som statsutskottet här talar örn. Emellertid är det
ju så, att vi så sent som i lördags Engö en proposition, nr 296, rörande förbättring
av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. Där har finansministern
gjort vissa uttalanden om innebörden i och syftet med den pågående utredningen,
och av dessa uttalanden vill det förefalla, som örn finansministern själv
inte delade den uppfattning, som statsutskottet har givit uttryck åt. Jag ber
att få citera vad finansministern i propositionen säger örn den pågående utredningen
:

»Denna utredning, som är föranledd av den allmänna löneregleringen, avser
allenast en reglering av pensionsförmånerna för sådana befattningshavare, å
vilka de nya avlöningsbestämmelserna bliva tillämpliga. Frågan örn en höjning
av pensionsnivån för deni. som vid löneregleringens ikraftträdande åtnjuta
tjänste- eller familjepension eller som framdeles komma att åtnjuta familjepension
efter nuvarande tjänstepensionärer, skall däremot icke prövas av de
sakkunniga.» Och litet längre fram fortsätter finansministern: »Frågan örn
en allmän höjning av pensionsnivån för nuvarande pensionärer kräver sålunda
sitt särskilda övervägande och kan i varje fall icke upptagas till avgörande,
förrän pensionsnivån blivit fastställd för de befattningshavare, som bliva underkastade
de nya avlöningsbestämmelserna.»

Jag måste alltså till min egen stora ledsnad av finansministerns uttalande
draga den slutsatsen, att statsutskottets välvilliga uttalande tyvärr hänger åtskilligt
i luften. Om därför statsutskottet, som jag hoppas, i likhet med motionärerna
anser att den pågående utredningen måste omfatta jämväl de här
omhandlade reservstaternas — och andra äldre — pensioner, och det inte finns
några andra särskilda garantier för att detta utan vidare kommer att ske, så
synes det mig, herr talman, som om försiktigheten b.jöde, att riksdagen ändå
så till vida bifölle de föreliggande motionerna, att riksdagen beslöte en skrivelse
till Kungl. Maj :t, vari begärdes, att frågan örn en pensionsförbättring
ät den före den första juli 1936 pensionerade reservstatspersonalen måtte upptagas
till utredning och förslag i frågan framläggas till 1940 års riksdag.

Jag tillåter mig, herr talman, medan jag nu bär ordet, att ställa detta yrkande.
Jag är givetvis beredd att, örn det under den fortsatta debatten kan
lämnas sådana uppgifter, att inte någon särskild skrivelse kan anses motiverad,
taga tillbaka detta yrkande.

Äng. arméns
reservstater.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Det skulle föra för långt att följa den

föregående talaren och taga upp en ny realdebatt om den grupp det här gäller.
Motionärer ha under en följd av år svarat för att detta ärende blivit ganska uttömmande
behandlat, och denna kammare har ju upprepade gånger genom beslut
visat, att den inte vill medge en sådan tolkning av reservstatspersonalens
rätt till vissa förmåner, som motionären och hans meningsfränder tidigare ha
gjort. Denna kammare har i varje fall tre gånger under årens lopp fattat beslut
i detta spörsmål från principiell synpunkt. Den framstöt, som lyckades i
första kammaren i fjol, var ju en •— har man rätt att säga -— avvikelse ifrån
det normala programmets arbetsväg, men det som då tillfälligtvis lyckades stimulerade
andarna litet.

Svaret på den fråga, som ställdes till statsutskottet, nämligen »varpå statsutskottet
stöder sitt antagande, att» o. s. v., finns i utskottets resonemang. Där
står uttryckligen utsagt, varpå det stöder sig, och på det behöver jag inte ge
ett muntligt svar, såvitt jag förstår.

Emellertid är det en sak, som herr Lundqvist bör beakta. I den pensionsproposition,
ur vilken herr Lundqvist läste upp en del av herr finansministerns
uttalande örn vad den egentligen innebär, finns inte något, som ger anledning
att tro, att finansministern bär återtagit sitt löfte under debatten i första kammaren
i fjol. Det är naturligtvis så man måste se saken. Deklarerar finansministern
i denna proposition, att den utredning som han där närmast talar
om gäller vissa pensionärer men inte andra, kan detta ju omöjligt innebära,
att han tager tillbaka det positiva löfte han i första kammaren gav i fjol, att
han hade för avsikt att verkställa utredning rörande förbättring av pensionsvillkoren
för äldre pensionärer. Nu är det givetvis så, att det finns flera äldre
pensionärer än dessa, men finansministern gav detta löfte i samband med behandling
av frågan örn anslag till reservstaterna, som det här är fråga örn.
Därför måste jag och utskottet säga oss, att på frågan örn finansministern ämnar
föreslå förbättring av pensionsvillkoren för dessa ha vi inte fått svar. Det
är detta svar vi avvakta, och det tycker jag motionärerna också böra avvakta,
ty svaret är inte givet i den proposition, som här nämnts.

Jag tror sålunda, att motionären inte behöver vara ledsen ännu åtminstone.
Det kan ju komma en dag, då det är befogat, men just nu synes det, som örn
den enhälliga ståndpunkt statsutskottet har intagit i denna fråga, där det hakar
på detta löfte och inväntar svaret, borde tillfredsställa även motionärerna.
— Jag vill därför hemställa, att vi utan vidare palaver om denna sak bifalla
utskottets hemställan.

Herr Lundqvist: Herr talman! Det gläder mig, att utskottets talesman

uttalade sig så kategoriskt i den här frågan. Då av detta uttalande tydligt
framgår, att ett enhälligt statsutskott i varje fall har förutsatt, att den utredning,
som nu pågår, skall omfatta jämväl äldre pensionärer och även reservstatspersonalen,
skall jag be att få taga tillbaka det yrkande, som jag nyss
ställde, i förvissning örn att herr finansministern ej vill göra ett enhälligt statsutskott
besviket.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Punkten 26, angående de värnpliktigas avlöning.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
28 (sid. 50—54) av fjärde huvudtiteln, avd. D. Lantförsvaret, föreslagit riksdagen
att till de värnpliktigas avlöning för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag
av 3,400,000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i proposition nr 232 — nied ändring av ovannämnda
förslag — föreslagit riksdagen att för nu ifrågavarande ändamål för
nästa budgetår anvisa ett förslagsanslag av 4,175,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 37 av herr E. B. Andersson m. fl.,
nr 63 av herr W. Egnell m. fl. och
nr 64 av herr J. Nilsson i Malmö samt

inom andra kammaren:

nr 86 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 126 av herr Brädefors m. fl.,

nr 130 av herr Pettersson i Norregård m. fl. och

nr 203 av herr Olsson i Stockholm m. fl.

I motionen II: 126 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att dagavlöningen
till de värnpliktiga oavsett tjänstgöringstidens längd måtte höjas till
en krona per tjänstgöringsdag samt att med anledning härav de i årets statsverksproposition
upptagna förslagsanslagen till de värnpliktigas dagavlöning
måtte höjas med hänsyn därtill.

I motionen II: 203 hade hemställts, att dagavlöningen för samtliga värnpliktiga
måtte ökas från nuvarande 50 öre per dag till 1 krona per dag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:37 och 11:86 örn höjning av avlöningen till värnpliktiga
under landstormstjänstgöring samt därav föranledd ändring i gällande
avlöningsreglementen;

b) avslå motionerna 11:126 och 11:203 örn höjning av dagavlöningen till
de värnpliktiga, i vad motionerna avsåge detta anslag;

c) till de värnpliktigas avlöning för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag
av 4,175,000 kronor;

d) med bifall till motionen I: 64 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville verkställa utredning angående frågan om ökad dagavlöning
åt landstormsmän under dem åliggande obligatoriska landstormsövningar;

e) med bifall till motionerna I: 63 och II: 130, i vad avsåge förbättrad dagavlöning
till värnpliktiga i allmänhet, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i sådant hänseende;

f) med bifall till motionerna I: 63 och II: 130, i vad de avsåge fria resor för
de värnpliktiga, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
låta verkställa en förutsättningslös utredning i fråga örn utvidgad rätt till dylika
resor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! .lag har väckt en motion rörande
de värnpliktigas dagavlöning, vari jag yrkat, att denna måtte ökas från 50 öre
till en krona för samtliga värnpliktiga, och jag har ju redan under beliand -

Ang. de
''ämpliklujo*
avlöning.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)
lingen av ^frågan om den personella försvarsberedskapen framlagt mina synpunkter
på frågan om de värnpliktigas dagavlöning, varför jag ej skall göra
det på nytt i dag.

. Nu har emellertid utskottet i anslutning till ett par andra motioner föreslagit
en utredning örn rätt till fria resor och en ökning av dagavlöningen för
landstormsmän, som inkallas till tjänstgöring. Utskottet förklarar nu, att en
utredning även örn de värnpliktigas dagavlöning bör företagas i samband med
den nämnda utredningen örn landstormsmännens förmåner. Emellertid kommer
denna utredning, såvitt jag kan finna >av utskottets utlåtande, att bliva av
förutsättningslös karaktär, och därför torde man kanske kunna säga, att ej så
synnerligen mycket är vunnet i positiv riktning. Jag konstaterar emellertid,
att statsutskottet nu efter att vid flera tillfällen ha behandlat denna fråga dock
har kommit så långt, att det tillstyrker en utredning, visserligen förutsättningslös
men dock en utredning. Det är alltid ett litet framsteg, som kan noteras
här i kammaren. Jag vill nu blott uttala den förhoppningen, att denna
utredning sker så snabbt som möjligt, och att den kommer att leda till ett positivt
resultat.

Det är, som jag tidigare har framhållit, uppenbart, att man ej enbart kan
stärka försvaret genom att köpa kanoner och kulsprutor, utan att man också
måste se till att den personal, åt vilken dessa vapen anförtros, även rent personligt
sett är så pass rustad, att det hela ej sviktar på den grund. 50 öre i
dagavlöning till de värnpliktiga i nuvarande prisläge är en så löjligt liten
summa, att statsmakterna ej äro försvarade, örn de låta det nuvarande tillståndet
fortfara.

Jag ber, herr talman, att trots den av utskottet antydda förutsättningslösa
utredningen få yrka bifall till den i denna kammare väckta motionen nr 203.

Herr Råstock: Herr talman! Herr Olsson i Stockholm har alldeles rätt

tolkat statsutskottets utlåtande. Det är verkligen fråga örn en förutsättningslös
utredning. Förslaget innebär sålunda ej, att riksdagen giver något löfte
örn att de värnpliktigas dagavlöning kommer att höjas. Vi vilja blott ha en
utredning, som belyser frågan ur olika synpunkter. Vid denna utredning bör
man även, synes det oss, taga hänsyn till hur motsvarande förhållanden äro
ordnade i andra länder, och då närmast i våra grannländer. Därjämte bör
man utreda, i vilket förhållande den nuvarande avlöningen av 50 öre per dag
står till de förbättrade anordningar i olika avseenden, som nu gälla för de
värnpliktiga.

Herr talman! Jag har velat säga detta för att omöjliggöra varje misstolkning
av utskottets uttalande. Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! Jag tycker för min del. att utskottet varit
mycket fattigt på argument, då det motsatt sig ett höjande av de värnpliktigas
dagavlöning, vilket vi ha föreslagit i vår motion. Är det verkligen — jag skulle
vilja fråga utskottets företrädare och talesman i kammaren därom -— någon
motivering för ett avslag på vår motion att säga, att riksdagen 1938 har avslagit
en sådan motion? Jag tycker, att detta utgör en dålig argumentering
mot de starka skäl för en höjning, som vi anfört i motionen.

Det är ej många dagar sedan denna kammare behandlade frågan örn försvarsberedskapen.
Ifrån alla partier uttalades då, att man var angelägen örn
att efterlysa försvarsvilja bland landets invånare jämsides med att man ökade
den materiella försvarsberedskapen. Från vårt håll sades det i debatten,
att man måste, örn man skulle loinna öka försvarsviljan, också öka trivseln för
dem som ligga — som man brukar säga — i »lumpen». Men tro herrarna verk -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)
ligen, att man gör trivseln bättre för de värnpliktiga och ökar försvarsviljan,
om man utan någon bärande motivering avvisar de berättigade kraven på en
ökning av de värnpliktigas dagavlöning?

Jag vet ej, örn det tjänar något till att år efter år tala om vad de värnpliktiga
behöva i olika avseenden, och örn deras svårigheter att skaffa sig de nödvändigaste
behovsartiklar. Vi lia för övrigt i motiveringen i vår motion omnämnt
en hel del av dessa behovsartiklar. Vi ha också talat örn hur en stor
del av dessa värnpliktiga kommer från fattiga arbetar- och småbondehem och
kanske från långvarig arbetslöshet utan sparkapital och utan att deras föräldrar
ha någon möjlighet att hjälpa dem. Tro herrarna, att dessa medellösa
pojkar i förläggningsorterna känna någon trivsel bland lyckligare lottade, som
komma från förmögna hem och som kunna roa och förströ sig och köpa sig
det nödvändigaste, medan de medellösa få se på och vara utan allt detta?

Det vore, herr talman, mycket angenämt, örn utskottets representanter, när
de ej ha velat framlägga några bärande skäl för sitt avslag i utskottsutlåtande!,
nu muntligen här i kammaren åtminstone försökte tala örn, vilka skälen
ha varit •— naturligtvis bortsett från sparsambetsskäl. Är det ej, när man
åberopar sparsamhets skäl, de högre officerarnas löner som man bör beskära i
stället för att låta de värnpliktiga, de fattigaste, bli lidande?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen II: 126.

Överläggningen var härmed slutad. På av herr talmannen beträffande utskottets
hemställan i mom. a) därå given proposition biföll kammaren vad utskottet
däri hemställt.

Härefter framställde herr talmannen beträffande utskottets hemställan i
mom. b) propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
motionen II: 126 i vad den avsåge nu ifrågavarande anslag, och 3:o) bifall
till motionen II: 203, i vad den avsåge nu ifrågavarande anslag; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
i övrigt av kammaren bifallen.

Punkten 27, angående understöd åt vissa värnpliktigas familjer. ring. under Utskottets

hemställan föredrogs. Därvid yttrade värnpliktigas

Herr Briidefors: Herr talman! Yi ha motionsledes framfört en önskan, famllier•

att bestämmelserna om de värnpliktigas familjeunderstöd skulle ändras på sådant
sätt, att de som äro allra fattigast bland dem, som rycka in till militärtjänstgöring,
ej skola gå miste örn statliga familjeunderstöd.

Vi ha i motiveringen i vår motion utrett, hur systemet för närvarande verkar.
Visserligen kunna de värnpliktigas familjer, som äro i behov därav, få
fattigvårdsbidrag liksom alla andra fattiga, men även örn de därigenom skulle
få lika stor hjälp, som om de fått statliga familjeunderstöd, är en sådan hjälp
i alla fall oförmånligare, därför att den värnpliktige är skyldig att sedermera
återbetala de uppburna beloppen till kommunen. Detta förhållande ha vi ansett
vara avvita, varför det måste ändras. Nu har utskottet emellertid varit
ganska medgörlig! och säger sig förutsätta, att särskilda inom försvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga skola utreda frågan. Jag hoppas, att utredningen
leder till det resultatet, att, såsom vi lia yrkat i vår motion, den ifrågavarande
bestämmelsen borttages ur förordningen. Därför har jag, herr talman,
intet annat yrkande än det, som angives i utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Ang. de
värnpliktigas
avlöning.

Punkterna 28—57. ■

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

Punkterna 59—80.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81.

Lades till handlingarna.

Punkterna 82—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86, angående de värnpliktigas avlöning.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
98 (sid. 145 och 146) av fjärde huvudtiteln, avd. E. Sjöförsvaret, föreslagit
riksdagen att till de värnpliktigas avlöning för budgetåret 1939/40 anvisa
ett förslagsanslag av 542,000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i proposition nr 233 angående förslag till lag
örn vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443), under åberopande
av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 24 mars 1939, föreslagit riksdagen besluta, bland annat,
att i fredstid penningbidraget till de i § 24 mom. 1 b) värnpliktslagen — enligt
dess genom samma proposition föreslagna ändrade lydelse -— omförmälda
värnpliktiga skulle från och med tvåhundraelfte tjänstgörings dagen utgå
med två kronor örn dagen.

Vidare hade Kungl. Maj:! i propositionen nr 232 — med ändring av ovannämnda
i statsverkspropositionen framlagda förslag — föreslagit riksdagen
att för nu ifrågavarande ändamål för nästa budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 685,000 kronor.

Uti den inom andra kammaren av herr Brädefors m. fl. väckta, under punkten
26 berörda motionen (nr 126) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att dagavlöningen till de värnpliktiga oavsett tjänstgöringstidens längd måtte
höjas till en krona per tjänstgöringsdag samt att med anledning härav de i
årets statsverksproposition upptagna förslagsanslagen till de värnpliktigas
dagavlöning måtte höjas med hänsyn därtill.

Vidare hade uti den inom andra kammaren av herr Olsson i Stockholm m. fl.
väckta, likaledes förutberörda motionen (nr 203) hemställts, att dagavlöningen
för samtliga värnpliktiga skulle ökas från nuvarande 50 öre per dag till
1 krona per dag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) besluta, att i fredstid penningbidraget till de i § 27 mom. 1 A c) värnpliktslagen
omförmälda å sjömanshus inskrivna värnpliktiga vid flottan skulle
från och med tvåhundraelfte tjänstgöringsdagen utgå med två kronor örn dagen; b)

avslå motionerna II: 126 och II: 203 örn höjningen av dagavlöningen
till de värnpliktiga i vad motionerna avsåge förevarande anslag;

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)

c) till de värnpliktigas avlöning för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag
av 685,000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till

motionen 11: 203.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag yrkar bifall

till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att motionen II: 203, i vad den avsåge nu ifrågavarande
anslag, bifölles; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen;

Punkterna 87—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103, angående flottans ersättningsbyggnad.

Kungl. Majit hade uti innevarande års statsverksproposition under punkten
119 (sid. 165—178) av fjärde huvudtiteln, avd. E. Sjöförsvaret, föreslagit
riksdagen att till flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1939/40 anvisa
ett reservationsanslag av 23,500,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr J. Gustavson m. fl. (nr 61) och den andra inom andra kammaren av
herr Tengström, m. fl. (nr 112), vari, bland annat, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för användning inom västkustens marindistrikt anskaffa
tvenne motorfiskebåtar av trä, kosterbåtar av större typ, och för ändamålet
bevilja ett anslag av 60,000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr F. Domö m. fl. (nr 124) och den andra inom andra kammaren av herr
Bagge m. fl. (nr 194), vari, bland annat, hemställts, att riksdagen till anskaffande
av fyra nya motortorpedbåtar under budgetåret 1939/40 måtte bevilja
ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor, samt att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte hemställa örn inhämtande av marinmyndigheternas yttrande rörande
behövlig nyanskaffning av minsvepare, m. m.;

dels ock en inom andra kammaren av herr Lindberg i Umeå väckt motion (nr
281), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn fullständig utredning om de å fjärde huvudtiteln föreslagna
två artillerifartygens lämplighet, främst med hänsyn till deras motståndskraft
mot flygbomber, samt att, i avvaktan på resultatet av denna utredning,
reducera reservationsanslaget till flottans ersättningsbyggnad med 13,900,000
kronor.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 281 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

II. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å såväl motionerna I: 61 och II: 112, i vad de avsåge anvisande av medel
för anskaffande av motorfiskebåtar, som motionerna I: 124 och II: 194,
i vad dessa motioner avsåge anvisande av medel för anskaffande av motortor -

Ang. flottans
ersättningsbyggnad.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. flottans er sättning sbyggnad. (Forts.)
pedbåtar, till flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1939/40 anvisa ett
reservationsanslag av 23,500,000 kronor.

lil. att motionerna I: 124 och II: 194, i vad de avsåge hemställan om skrivelse
till Kungl. Majit i fråga om inhämtande av marinmyndigheternas yttrande
rörande behövlig nyanskaffning av minsvepare, m. m., icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund,
Nilsson i Landeryd, Domö, Magnusson i Skövde, Lundberg och Bergvall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa
I. = utskottet.

II. att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 124 och II: 194, i vad motionerna avsåge anvisande
av medel för anskaffande av fyra nya motortorpedbåtar, ävensom med avslag
å motionerna I: 61 och II: 112, i vad dessa motioner avsåge anvisande av medel
för anskaffande av motorfiskebåtar, till flottans ersättningsbyggnad för
budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 26,000,000 kronor.

III. = utskottet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Jag har vid tidigare tillfälle haft anledning
giva mitt fulla erkännande åt det sätt, på vilket regeringen söker genom olika
åtgärder särskilt i fråga örn flottans materiel taga igen vad som tidigare har
förlorats. Jag skall därvidlag blott be att få framhålla, att vi hoppas på att
regeringen även i fortsättningen skall söka åstadkomma all den forcering, som
är möjlig i fråga örn dessa olika åtgärder.

Beträffande det förslag till kustartillerifartyg, som här föreligger, veta vi
alla, att det varit föremål för mycket stark kritik från olika håll. Det är
otvivelaktigt så, att vi kunna ha olika önskemål i olika avseenden i fråga örn
denn:i fartygstyp. Jag tror nu för min del, att det är nödvändigt att här i
dag få en samling till stånd kring ett beslut rörande byggandet av denna fartygstyp,
om vi överhuvud taget skola kunna åstadkomma något positivt. Jag
har därför ej anledning att på denna punkt göra något annat yrkande än örn
bifall till utskottets hemställan.

Det är emellertid på en annan punkt, som jag skulle vilja yttra några ord,
nämligen beträffande utskottets avstyrkande av våra motioner örn att anskaffa
ytterligare åtta motor torp edbåtar. Efter de beslut, som med all sannolikhet
komma att fattas vid denna riksdag på grundval av regeringens förslag
i fråga om flottan, är det särskilt bristen på ett tillräckligt antal lätta fartyg,
som förefaller mig påkalla ytterligare uppmärksamhet och särskilda åtgärder.
Vi äro i det avseendet avsevärt sämre rustade än vi voro före förra världskriget,
och vi ha också särskild anledning att i dessa dagar räkna med att försvaret
av Ålandshav kommer att skjutas i förgrunden med anledning av Ålandsfrågans
aktualisering. Jag har i denna kammare flera gånger förut understrukit,
att detta försvar omöjligen kan skötas uteslutande genom de i Ålandsöverenskommelsen
planerade åtgärderna, och att även örn flottan kanske får
mindre uppgifter norr om Ålandsräjongen får den ökade uppgifter vid försvaret
av själva Ålandsarkipelagen. Det är därför förvisso också nödvändigt,
att vi ha såväl artillerifartyg som lätta fartyg, så att vi kunna göra Ålandsförsvaret
fullständigt, och här är det, som sagt, framför allt behovet av lätta
fartyg det för närvarande gäller att fylla. I det avseendet kan man icke annat
än beklaga, att vår motion örn motortorpedbåtar blivit avslagen.

Utskottsmajoriteten tycks såsom huvudargument mot att anskaffa dessa

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. flottans ersättningsbyggnad. (Forts.)
motortorpedbåtar vilja göra gällande, att detta icke påyrkats av de marina
myndigheterna. Men anledningen därtill är ju ganska klar. De marina myndigheterna
lia ansett, att de redan beställda motortorpedbåtarna först böra prövas,
så att man får se, om de äro lämpliga i våra farvatten. Det finns emellertid
ingenting, som hindrar, att proven verkställas omedelbart när de beställda
motortorpedbåtarna komma hit under sommaren och hösten, och vi ha ansett,
att Kungl. Maj:t då borde lia ett anslag till hands, så att Kungl. Maj:t
omedelbart efter proven, vilka icke behöva taga så lång tid, kan beställa ett
antal nya båtar. Det är nämligen viktigt, att man gör dessa beställningar tidigt,
emedan leveranstiden växer undan för undan, snart sagt för varje månad,
på grund av den stora efterfrågan, som råder på dylika båtar.

Att de äro av stort värde för försvaret veta vi redan på grund av gjorda
erfarenheter, och den saken behöva vi alltså icke pröva. Uttalandet av chefen
för marinen, att motortorpedbåtarnas förnämsta insats kan göras först när de
uppträda i stor mängd och i samband med övriga stridskrafter förefaller också
vara en påminnelse om nödvändigheten att beställa ett större antal båtar
så snart som möjligt. Det går icke att improvisera inköpet av motortorpedbåtar
vid en mobilisering, utan vi måste se till att eventuella beställningar
göras i tid, icke minst på grund av det förhållande jag tidigare framhöll, nämligen
att leveranstiden i så hög grad förlängts.

Man får ett livligt intryck av den vikt, som alltmera fästes vid detta nya
vapen, när man ser i vilken utsträckning andra makter skaffat detsamma.
Jag skulle tro, att det för närvarande finns ett hundratal motortorpedbåtar
hos Östersjöns olika sjömakter. Finland har 7 motortorpedbåtar, icke mindre
än 8 ha beställts i samband med Ålandsöverenskommelsen, och man kan med
största sannolikhet på grundval av de nu pågående flottutredningarna antaga,
att ytterligare ett antal sådana båtar komma att beställas av Finland. Vad
Sovjetryssland beträffar, anses detta land ha omkring 120 motortorpedbåtar,
av vilka hälften torde vara stationerade i Östersjön för närvarande. Estland
har beställt en båt från England, och flera komma att beställas, enligt vad
man hört. För Tysklands vidkommande måste man räkna med ett antal av
32: 15 äro redan färdiga, och 17 äro under byggnad eller planerade. Vad
makterna utanför Östersjön beträffar, kan det kanske vara av intresse att uppmärksamma,
att av 20-miljonersanslaget till försvaret i Norge en så stor del
som 5V2 miljoner komma att användas för anskaffande av motortorpedbåtar.
Slutligen äro siffrorna från Holland också intressanta. Där har man 4 färdiga
motortorpedbåtar, en är under byggnad, och icke mindre än 19 äro planerade,
av vilka 11 lära vara avsedda för europeiska vatten.

Det förefaller mig, som örn dessa siffror vore mycket talande. De visa,
att man överallt funnit, att denna nya typ är användbar och lämplig att införliva
med en modern flotta, icke minst med en flotta som har de uppgifter vår
flotta har.

Det är också en annan sak jag skulle vilja understryka, och det är den, att
under det att flera av de andra åtgärder, som vi gå att besluta — särskilt ersättningsbyggandet
av pansarbåtar — taga jämförelsevis lång tid i anspråk,
ha vi här någonting som kan ske omedelbart, någonting som genast hjälper
oss att få en icke ringa förstärkning i det vapen, som blir så viktigt, om ett
krig skulle utbryta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

T detta anförande instämde herr andre vice lalmanncn Magnusson.

Herr Törnkvist: Herr talman! Kammaren har måhända med viss för våning

redan konstaterat, att fjärde huvudtiteln i år från utskottet lämnats till

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. flottans er sättning sbyggnad. (Forts.)
kammaren i ett skick som aldrig tillförne. Det föreligger endast en reservation.
I övrigt råder fullständig enighet.

Reservationen innebär, såsom herr Bagge redan påpekat, att man utöver vad
som tillstyrkes på vederbörande punkt vill ha ytterligare ett antal motortorpedbåtar.
För utskottsmajoriteten har ärendet legat till på följande sätt.
Fjolårets riksdag beviljade medel till 4 motortorpedbåtar. Dessa skola levereras
i höst. Inom marinen är man ännu icke, enligt de uppgifter, som lämnats
oss, enig örn dessa båtars lämpliga infogande i olika lägen i sjöförsvaret. Någon
erfarenhet örn båtarnas ändamålsenlighet har man sålunda ännu icke, ej
heller örn deras möjligheter att kunna hävda sig såsom fartyg för de uppgifter
de äro avsedda att tilldelas. Man önskar nu inhämta erfarenhet i detta hänseende,
innan man bestämmer sig för ett fortsatt byggande av sådana båtar.
Örn de påbörjade båtarna bli färdiga i höst, behövs det ju en viss tid. innan
vederbörande kunna avgiva ett omdöme örn deras värde och den roll de kunna
tänkas bli tilldelade i flottan. Hur lång tid behövs det för en sådan prövning?
Ja, det beror på omständigheterna. Blir det en isvinter 1939—1940, går det
åt längre tid, än örn vi få ha öppet vatten, så att båtarna kunna vara i verksamhet
ständigt. I varje fall lär man väl icke kunna förrän in på nästkommande
år — låt oss säga på våren — bedöma båtarnas värde och taga ståndpunkt
till ett fortsatt byggande av dylika båtar. Då komma vi i varje fall
fram så långt, att 1940 års riksdag, örn ingenting inträffar, som stör möjligheterna,
och om erfarenheterna visa, att antalet bör utökas, kan besluta om
ett fortsatt bygge.

Så ter sig frågan för utskottsmajoriteten. Jag förstår mycket väl vad man
här vill poängtera, nämligen att det här gäller billiga fartyg, som man bör passa
på att skaffa sig. Men det är ju icke bara motortorpedbåtar, som ingå i
flottan. Om några dagar eller någon vecka få vi väl diskussion örn en eller ett
par tre u-båtar. Jag har det intrycket — och jag tror att utskottet har det
också — att vi måste vara litet försiktiga och icke lämna pengar, innan vi klarlagt
förutsättningarna för deras ändamålsenliga användning.

I utskottet liksom här har man fört fram Finland och Norge såsom exempel
på länder, som uppskatta och värdesätta dessa motortorpedbåtar såsom betydande
faktorer i en bevaknings- och stridsverksamhet. Men jag tror, att om
man vänder på saken och frågar, om vederbörande vilja byta ut pansarfartygen
mot motortorpedbåtar, svara de icke ja på den frågan. Vi konstruera våra
stridskrafter till sjöss på ett annat sätt än norrmän och finnar.

Nu har emellertid regeringen, för resten i full överensstämmelse med riksdagens
egen tidigare flottpolitik, även örn denna varit njugg och knusslig, ansett,
att den traditionella utbyggnaden av vår svenska flotta omkring artilleriet
skall fortsättas. Exemplen från Finland och Norge spela således icke så betydande
roll i argumenteringen. Det är klokt, herr talman, att vänta med att
laga ståndpunkt till frågan örn motortorpedbåtarna tills vi inhämtat den erfarenhet,
örn vilken jag här talat och vilken utskottet ansett, att man bör inhämta.

Slutligen vill jag tillägga en sak. Jag vill icke spela ut grupper mot varandra,
men jag vill säga, att örn man ser frågan ur fartygsbyggnadssynpunkt,
är det klart, att mariningenjörerna och varven med nöje skulle se ett beslut,
varigenom de skulle få denna arbetsreserv till hands i vissa lägen, medan den
egentliga flottans män — kanske jag har rätt att säga marinstaben — äro
mera ljumma i fråga om behovet att redan nu fatta ett beslut om motortorpedbåtar.
Det är dessa ting man i debatten också får tänka på. Det är nämligen
de senare, som skola bedöma behovet av fartygen ur direkt försvars- och strategisk
synpunkt.

Lördagen deli 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. flottans ersättningsbyggnad. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan,
samtidigt som jag icke kan underlåta att giva försvarsministern en
eloge för det grepp han har örn vår marinpolitik, ett grepp som i djärvhet icke
har någon motsvarighet, så långt jag kan minnas tillbaka.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! dag kan instämma med herr Törnkvist
i hans senaste uttalande, i vilket han gav försvarsministern en komplimang
för hans initiativ i fråga örn flottan. Detta hans initiativ har även glatt
mig betydligt, framför allt kanske när det gäller flottans personella beredskap
men även när det är fråga örn den materiella beredskapen.

På en punkt har försvarsministern emellertid egendomligt nog icke visat
samma intresse som i de övriga sammanhangen, nämligen ifråga örn det här
föreliggande spörsmålet. Nu kan man naturligtvis säga, att de marina myndigheterna
icke tagit något initiativ, och att under sådana förhållanden departementschefen
måste anses befriad från skyldigheten att göra en insats. Men
å andra sidan får man väl medgiva, att departementschefen hade varit i sin
fulla rätt, örn han själv gripit sig an med saken.

Det är ju icke första gången frågan örn motortorpedbåtar såsom förstärkningav
vår flotta är uppe. Vi ha vid två tillfällen tidigare gjort försök med sådana,
dels i början av 1920-talet och dels i mitten av 1920-talet. Dessa försök slogo
emellertid icke vidare väl ut. Vapnet ifråga befann sig vid dessa tidpunkter
på ett i någon mån experimentellt stadium. Sedan dess, herr talman, har emellertid
utvecklingen gått fantastiskt framåt. Under det att farten för de tidigare
båtarna var omkring 35 knop, är man nu uppe i mellan 45 och 50 knop. Jag
har i fackpressen sett ett meddelande örn att dylika fartyg nu skulle vara konstruerade
så, att de kunna gå med en fart av ända upp till 60 knop. Var och
en kan förstå vad detta innebär. Jag vill icke göra någon som helst jämförelse,
men såsom i någon mån ett perspektiv på frågan kan det förtjäna påpekas, att
de båda kustförsvarsfartygen, som vi skola besluta, göra 22 knop. Vidare ha
motortorpedbåtarnas utrustning undergått en betydande utveckling. Deras
torpeder äro nu 53 cm. mot 45 cm. förut, och de äro utrustade med luftvärnsartilleri,
med anordningar för sjunkbomber o. s. v. Samtidigt har genom nya
konstruktioner av skroven deras sjövärdighet högst väsentligt förbättrats. Alla
dessa omständigheter tillsammans förklara naturligtvis det mycket stora intresset
för dylika båtar från de flesta sjömakters sida, ett intresse som är särskilt
påfallande, när det gäller med oss jämställda länder, framför allt Finland
och Norge.

Nu menade herr Törnkvist, att intresset inom vissa svenska marina kretsar
för detta nya vapen skulle vara i någon mån ljumt, som han uttryckte sig. Jag
har givetvis ingen anledning att polemisera med herr Törnkvist härvidlag. Jag
har kanske icke de informationer han har, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att under de senaste dagarna i pressen synts uttalanden till förmån för dessa
båtar, bl. a. av chefen för ostkustens marindistrikt samt cheferna för sjökrigshögskolan
och för sjökrigsskolan. Jag föreställer mig, att dessa herrar äro i
besittning av ganska betydande sakkunskap på området.

Vidare skulle man kanske kunna tillägga ännu en omständighet, som talar för
en anskaffning av motortorpedbåtar. Man har mot dem tidigare riktat den anmärkningen,
att de genom det fruktansvärda dånet från motorerna lätteligen
skulle tilldraga sig uppmärksamhet. Men detta problem har, enligt vad det
visat sig i Norge, blivit löst på det sättet, att båtarna numera äro utrustade
med ljuddämpare. Jag antager, att detta bidragit lill beslulet örn den anskaffning,
som här tidigare nämnts för Norges del.

Herr Törnkvist framhåller — och det påpekas även i utlåtandet — att man

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. flottans er sättning sbyggnad. (Forts.)
bör nöja sig med de fyra båtar, som äro beställda i England. De äro inköpta
för en del av 70-miljonersanslaget förra året. De skola levereras i höst, och
man skall anställa försök med dem först för att se vad de duga till. Detta är
ju en ordning, som alltid praktiseras här i landet under normala tider, och det
är en hedervärd ordning, som man kanske icke egentligen har så mycket att invända
emot. Men å andra sidan måste man fråga sig, om tidsläget är sådant,
att vi ha tid med denna gamla nådiga tågordning, ifan kan också säga, att
båtarna äro utexperimenterade på andra håll, varför det icke kan vara annat än
till fördel örn man här i landet anskaffar dem utan att göra dessa ingående undersökningar.
Det är klart, herr talman, att det finns olika typer med olika
företräden, men det är naturligtvis i fråga örn motortorpedbåtarna lika lönlöst
som ifråga örn flygplanen att avvakta någon slutgiltig typ. Man kan tänka på
vårt flygvapen. Hur långt skulle vårt flyg ha kommit, örn vi ständigt skulle
ha väntat på resultatet av experiment, innan vi bestämt oss för en definitiv typ?
Då hade vi sannolikt aldrig fått något flygvapen. Enligt min mening borde
anskaffandet börja nu, och är det så att man under tiden gör några nya rön,
kunna naturligtvis dessa appliceras på de båtar, som efter hand tillverkas. Jag
föreställer mig, att man skulle kunna gå den vägen, att man i likhet med vad
Kungl. Maj :t gjorde förra året beställer ytterligare ett antal båtar från utlandet
och förvärvar licens för att kunna fortsätta och komplettera anskaffningen
här hemma. Enligt vad departementschefen meddelade i ett interpellationssvar
i första kammaren för en tid sedan, torde licensförfarandet icke stöta på några
svårigheter. Besluta vi oss för en sådan åtgärd, torde det vara lätt att från
exempelvis England förvärva licens för tillverkning i vårt land.

Jag skulle också vilja framhålla en annan fördel med dessa båtar. Det är
den, att de kräva för sin bemanning mycket liten personal. Det är en omständighet,
som vi kanske ha anledning att taga fasta på med hänsyn till de begränsade
personella tillgångarna inom vårt försvarsväsende. Motortorpedbåtarnas
effekt i förhållande till personalens storlek, örn jag så får uttrycka mig,
är sannolikt större än motsvarande effekt hos något annat fartyg inom den
moderna marinen. Jag anser det sålunda vara för sent att i större omfattning
börja bygga dessa motortorpedbåtar, då ett eventuellt krig redan utbrutit eller
då mörka moln börja att hopa sig vid horisonten, ty dessa båtar fordras från
krigets allra första dagar, och då måste de inte endast finnas utan även ha
utbildat befäl och en utbildad besättning. Till allt detta kan fogas det påpekandet,
som jag tror herr Bagge gjorde, att dessa fartyg såtillvida äro egenartade,
att de i .motsats till alla andra fartyg ha en ytterligt kort anskaffningstid.
Leveranstiden anses vara 8 månader, ja, jag har t. o. m. sett uppgifter på
att de vid forcering kunna byggas på 3 månader. Var och en förstår vad detta
betyder i nuvarande läge.

När man tränger in i detta problem och försöker skapa sig en bild av vilken
användning man företrädesvis skulle ha av dessa fartyg, anmäla sig i första
hand våra tämligen oskyddade södra farvatten — Östersjön, Öresund och Västkusten.
De marina styrkor som äro avsedda för dessa regioner äro, som kammarens
ledamöter veta, ytterligt obetydliga. Jag läste i en tidning för någon
tid sedan, att bl. a. chefen för Öresunds marindistrikt skrivit till marinchefen
och gjort detta påpekande och vidare framhållit, att det ur neutralitetssynpunkt
vore mycket lämpligt att i Öresund stationera ett eller flera förband av dylika
motortorpedbåtar. Vad särskilt Öresund och angränsande farvatten beträffar
erinrar man sig, att under världskriget ett stort antal av de då förekommande
försöken till neutralitetskränkningar gjordes just i dessa mycket utsatta farvatten,
och att dessa försök då avvärjdes genom ianspråkstagande av våra
ångtorpedbåtar, av vilka vi då hade icke mindre än 45 stycken. Det är en dy -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. flottans er sättning sbyggnad. (Forts.)
lik roll, som motortorpedbåtarna nu skulle övertaga ehuru naturligtvis med helt
andra resurser.

Herr talman! Med vad jag anfört har jag velat framhålla några argument
till förmån för ett bifall till högermotionen örn ytterligare anskaffande av motortorpedbåtar.
Jag hemställer därför örn bifall till den reservation, som vid
denna punkt är fogad till utlåtandet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Herr Törnkvist fällde ett yttrande, som jag tager mig friheten att understryka,
nämligen att man måste alltid med omsorg överväga beviljande av anslag
för olika ändamål, så att man verkligen få den valuta för pengarna, som man
avser. Det är alltid äventyrligt att anslå medel till företag, som icke äro ti 11-l äckii^t utredda, ocn jag tror man kan påstå, att det föreliggande förslaget icke
är tillräckligt utrett.

När denna fråga under nuvarande period senast väcktes, var det av förutvarande
chefen för marinen i samband med hans förslag till nybyggnad av
flottan. Han hade ju såsom huvudfartyg uttagit en pansarkryssare med 27
knops fart, och i det sammanhanget stod det klart, att de nuvarande vedettbåtarna
icke räckte till såsom skyddsfartyg för de pansrade fartygen emedan
deras, fart var för låg. Han sökte då ett fartyg, som skulle kunna göra u-båtsjakt
åt kustflottan, varvid han stannade för s. k. kustjagare. Han föreslog videras
anskaffning av 12 motortorpedbåtar för lokalstyrkorna. Hans förslag till
kryssare har icke upptagits av statsmakterna. I stället håller nu försvarsstabschefens
förslag, enligt vilket 4 motortorpedbåtar föreslås för kustflottan, på
att förverkligas. Det var alltså på denna grund som förra årets riksdag beslöt
anslå medel till anskaffande av dessa fyra motortorpedbåtar. Dessa motortorpedbåtar
ha därför beställts med tanke på deras inpassande i kustflottan.
Det är alltså fråga örn större motortorpedbåtar med i förhållande till de mindre
motortorpedbåtarna ringa hastighet — ja, det är kanske orätt att säga ringa
hastighet, då den överstiger 40 knop, men det finns ju mycket snabbare motortorpedbåtar.
Dessa större motortorpedbåtar äro så beskaffade, att besättningen
kan vara förlagd ombord. Chefen för försvarsstaben anförde i sitt yttrande
över marinchefens förslag såsom motiv för tillstyrkande av anskaffandet
av dessa fyra försöksbåtar, att eftersom de nya kustförsvarsfartygen icke hade
någon torpedbestyckning, skulle man sätta in dessa motortorpedbåtar som
hjälpvapen vid kustflottan, och för det ändamålet ansåg försvarsstabschefen
fyra motortorpedbåtar lämpliga.

I fartygsbyggnadsfrågans nuvarande läge kan man sålunda icke motivera
en ökning vid flottan av motortorpedbåtar för det ändamål, som avsågs vid förra
årets beslut. Nu har i stället en annan fråga framkommit, nämligen frågan
örn att anskaffa motortorpedbåtar icke för kustflottan, antar jag, utan för
de lokala styrkorna. Det finns sådana båtar i vissa länder, där man dock
kanske har mindre blåsigt väder än hos oss, men de äro av en annan typ. Man
har en billigare sort, med större hastighet. Det påstås, att man med dessa kan
komma upp i ända till 55 knops fart, men örn detta veta vi ju relativt litet.

Jag kan inte se, att det finns någon möjlighet för oss att nu bestämma oss
för att anskaffa kustbaserade motortorpedbåtar för de lokala styrkorna med
placering i Öresund och på en del andra ställen, där man kan finna dem lämpliga.
Några försök med de framställda motortorpedbåtarna för att kunna draga
slutsatser om deras verkningssätt kunna vi icke göra förrän nästa år. Den
första motortorpedbåten gör sin provtur vid tiden omkring Jen 1 augusti i år,
den andra omkring den 1 oktober och den tredje och fjärde den 1 december. Vi

Andra hammarens protokoll 1939. Nr SS. 2

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. flottans ersättning sbyggnad. (Forts.)
bli följaktligen icke i stånd att sommartid pröva dessa båtar i år, och det är ju
i alla fall ett fartygsslag, som skall användas på sommaren och icke på vintern.

Jag kan sålunda inte se något binder föreligga för att denna fråga ytterligare
tages under övervägande och att nästa års riksdag tager ståndpunkt till densamma,
örn den då mognat. Jag kan inte finna, att man nu bör igångsätta ett
byggande av denna fartygstyp, då vi ännu så länge veta alldeles för litet om
dessa båtars lämplighet för vår flottas vidkommande. Det kan inte vara en
angelägen sak att nu ställa pengar till förfogande, då jag inte kan se, att regeringen
för närvarande har möjlighet att på ett förståndigt sätt använda dessa
pengar.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag och några andra av kammarens
ledamöter ha tidigare under riksdagen framlagt en motion, i vilken vi yrka
bifall till en omprövning av hela 1936 års försvarsordning och i samband
därmed avslag på alla anslag till nyanskaffningar, till dess omprövningen bleve
klarlagd. Därmed ha vi även angivit vår ståndpunkt i fråga örn det nya
anslag, som nu äskas. Då det här emellertid gäller ett spörsmål, som har mycket
stor betydelse, ber jag, herr talman, att få säga ett par ord utöver min redan
deklarerade uppfattning.

Det är fråga örn att anskaffa tvenne artillerifartyg för en sammanlagd kostnad
av 70,000,000 kronor, vilka skulle ingå i kustflottan. Samtidigt skulle organisationen
beträffande kustfartygen något förändras genom byggandet av
smärre fartyg. Jag har alltid haft den uppfattningen, att stora fartyg icke
lämpa sig i vårt kustförsvar. Har man för avsikt att ge sig ut på de större
haven, är det klart, att man måste ha även några större fartygstyper, men det
ha vi väl inte tänkt oss, utan meningen är väl, att vi skola hålla oss i Östersjön
och inom våra egna skärgårdar. Örn så är förhållandet, äro dessa artillerifartyg
icke alls lämpliga. Jag har alltid varit av den uppfattningen, som jag
tidigare framhållit, att det inte är lämpligt att ge sig ut i Östersjön eller ner
efter västkusten med ett fartyg, som endast kan göra omkring 20 knop. Departementschefen
och även de sakkunniga ha förklarat, att maximihastigheten
icke skall understiga 22 knop på dessa fartyg, och det är möjligt, att hastigheten
till en början är 22 knop, men som vi alla veta av erfarenhet från andra
fartyg, så sjunker hastigheten tämligen hastigt. Det är nästan groteskt att
tänka sig en sådan där koloss eller »epapråm» i Östersjön, då man samtidigt
talar om motortorpedbåtar av rätt stort deplacement, som göra upp till 40 knop
och därutöver. Dessa kunna ju i händelse av krig med största lätthet sätta
några torpeder i dessa tunggående skrov, och så är deras saga all. Inne i
skärgården å andra sidan torde de inte ha någon större manöverförmåga. Att
så är förhållandet t. o. m. med de fartyg, som nu finnas av Sverige-typen, är
även ett välkänt faktum.

Alla sakliga skäl synas mig därför tala för att man icke skall bygga dessa
stora artillerifartyg utan som departementschefen säger noga överväga, till
vilket ändamål medlen anslås. Här gäller det ju i alla fall 70,000,000 kronor,
och man kan fråga sig örn icke pengarna skulle kunna användas på ett bättre
och mera effektivt sätt för att stärka vår flotta än genom anskaffandet av blott
dessa två stora artillerifartyg till kustförsvaret.

Under tidigare diskussioner både här i riksdagen och bland sakkunskapen
har man haft den uppfattningen, att de större fartygen icke voro lämpade för
vårt kustförsvar och våra skärgårdar, och särskilt heta voro diskussionerna
under den tid då den s. k. F-båtstypen stod på dagordningen. En del av sakkunskapen
gjorde gällande, att undervattensbåtarna, torpedjagarna, torpedbåtarna
och de lättare kryssarna voro den naturliga typen för Sveriges vidkom -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. flottans ersättningsbyggnad. (Forts.)
mande. Sedermera byggdes dock, kanske mera <av politiska än rent sakligt
militära skäl, några båtar av Sverige-typen. Jag vet inte, om dessa fartyg
ha visat sig vara effektiva vare sig under manövrer eller eljest. De som däremot
rent sakligt sett lia visat sin effektivitet ha varit de moderna torpedjagarna
med deras höga fart och verkligt goda manöverförmåga, vilka faktorer
ju äro av den allra största betydelse. Detsamma gäller örn de lättare kryssarna
och vedettbåtarna.

Under sådana förhållanden förefaller det mer än egendomligt, att riksdagen
nu skall fatta beslut om anskaffande av ett par sådana större kustförsvarsfartyg
eller som de även^kallas artillerifartyg för icke mindre än 37,000,000 kronor
vardera. Denna åtgärd måste betecknas såsom synnerligen oklok.

Det bär här motionerats örn en förnyad utredning rörande denna speciella
fråga angående flottans ersättningsbyggnad, och alla skäl tala för en förnyad
prövning, så att man icke här i riksdagen behöver säga, den ena gången att
det nu är flygets tur att få sitt, den andra gången att det är arméns tur och
den tredje gången att det är flottans tur. Man utgår härvidlag icke från några
sakliga grunder utan endast ifrån vem som står i tur att få anslag, och det är
klart, att med en sådan politik då det gäller vårt försvarsväsende kan man
icke fortsätta i längden, utan i dessa spörsmål borde man låta mera sakkunskap
få tala.

Herr talman! Jag har under denna punkt icke något yrkande att göra, då
det yrkande jag tidigare framställt redan av riksdagen avslagits.

^Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill inte, att herr Hagbergs i Malmö
påstående, att jag skulle ha uttalat, att flottans män voro ljumma inför frågan
om motortorpedbåtarna, skall stå oemotsagt i protokollet. Jag sade, att
flottans män äro ljumma för en forcering av byggandet just nu. När den erfarenhet
inhämtats, örn vilken jag tidigare talat, komma säkerligen flottans
män att på grundval av densamma taga definitiv ståndpunkt till frågan, huruvida
man skall beställa och bygga flera motortorpedbåtar. Det var så, jag
ville ha problemet lagt.

Vi ha nu. tagit ståndpunkt till vilken typ av motortorpedbåtar, vi skola
bygga, och vi ha beslutat — herr talman, detta är också en replik — att bygga
fyra motortorpedbåtar av viss typ. Det är den typens lämplighet, vi skola
inhämta erfarenhet örn, sedan båtarna blivit färdiga. Det kan måhända vara
berättigat att här i kammaren offentligt erinra örn att denna s. k. motortorpedbåt
inte är den enda typ av smärre fartyg, som håller på att växa fram inom
olika länders flottor. Enligt den senaste uppgiften utexperimenteras för närvarande
inom den engelska marinen en s. k. eskortbåttyp på mellan 800 och
900 ton. Jag tror uppgiften, innefattade ett 20-tal båtar, som voro beställda.

Det säger sig egentligen självt av dessa skäl, att i den mån som staternas
flottpolitik driver vederbörande till att bygga allt större och större sjöfästningar
och mellanfartygen så att säga växa och bli större, så försvinna de föregående
små fartygen. Så göras nya typer, som man sätter in i de primitivare
smärre fartygens ställe. Det uppstår på det sättet ett tomrum, och man får
vara försiktig, när man skall fylla detta. Även örn det just nu icke ser ut,
som örn vi hade begränsade resurser, måste en stat som Sverige likväl inhämta
vissa erfarenheter rörande värdet av olika materiel, innan man principiellt
binder sig för belopp i någon större omfattning.

.Jag har icke, herr talman, sa mycket mer att tillägga. Den avvägning av
olika krav, som försvarsministern här har gjort, har förefallit oss vara lämplig
på skäl, som han bär förebragt och som jag också har framfört muntligt,
och jag hemställer, att vi så enigt som möjligt godkänna utskottets förslag.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. flottans ersättningsbyggnad. (Forts.)

Jag betraktar yrkandet om ianslag till motortorpedbåtar mera såsom tillkommet
i avsikt att hålla diskussionen örn dessa fartyg i gång, så att man djärvare
eventuellt skall kunna gå in för denna typ, sedan man erhållit mera definitiva
erfarenheter örn dess egenskaper.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag är icke alldeles säker på att icke den
lilla ljumhetsdiskussionen mellan herr Törnkvist och herr Hagberg i Malmö
kan ha berott därpå, att herr Törnkvist ursprungligen sade något annat än han
gjorde sista gången och att kanske även herr Hagberg citerade herr Törnkvist
litet felaktigt. Hur därmed förhåller sig kan emellertid vara skäligen likgiltigt.
Herrarna kunna ju se efter i det stenografiska protokollet, när det kommer.
I varje fall behöver man väl icke befara, att någon av herrarna är ljum
i denna fråga. Örn herr Törnkvist ligger någon årgång efter herr Hagberg,
så är det ju icke beroende på ljumhet utan på, skola vi säga, bildningstörst.
Han vill med egna ögon se och bilda sig en uppfattning örn hur dessa motortorpedbåtar
komma att fungera. Samma önskan har även herr försvarsministern.
Jag vill emellertid påpeka, att vi veta lika litet om lämpligheten av
den nya pansarbåtstyp, som vi ganska enigt komma att fastställa, antar jag,
som vi veta örn dessa motortorpedbåtars lämplighet. Härtill kan läggas, att
örn vi göra ett misstag i fråga örn pansarbåtarna, har det oändligt mycket
allvarligare innebörd än örn vi göra ett misstag i fråga örn motortorpedbåtarna.
Det är ju i de båda fallen helt olika summor, som stå på spel. Pansarbåtstypen
binder ju på ett helt annat sätt utvecklingen av sjöförsvarets nybyggnader.

Jag begärde emellertid ordet för att beröra en annan, mera obetydlig fråga.
Vi äro några stycken på västkusten, som ha framställt diverse önskemål i fråga
örn västkustens försvar, och under punkt 103 redovisas bland annat begäran
örn ett litet anslag på 60,000 kronor för anskaffande av tvenne motorfiskebåtar
av trä. Det skulle vara kosterbåtar av större typ, som skulle användas
för minsvepning. Vi gjorde denna framställning, därför att vi visste, att de,
som ha ansvaret för västkustens sjöförsvar, äro livligt intresserade av frågan.

Det säges nu i utskottets utlåtande, att från vederbörande militära myndigheters
sida icke gjorts någon framställning till Kungl. Maj :t örn inköp av dylika
båtar, och att det därför icke synes utskottet finnas anledning för riksdagen
att på grundval av enskilda motioner och utan närmare utredning i ärendet
anvisa medel för ändamålet. Det är kanske icke ordagrant men i sak
samma motivering, som lämnades oss, när vi för några år sedan motionerade
örn en så uppenbart nödvändig sak som utflyttning av kanonerna i Göteborgs
skärgård. Den frågan föll då, men den kom dess bättre igen nästa år i form
av en kungl, proposition, och givetvis då med större framgång. Jag vågar
uttala den förhoppningen, att denna lilla bagatellfråga skall gå samma lyckliga
utveckling till mötes. Det dröjer visserligen ett år längre, under vilket
vederbörande militära myndigheter där nere icke kunna utbilda och träna personalen
på det extra sätt, som skulle vara möjligt, ifall man nu finge dessa
båtar, men det kan icke hjälpas. Jag vågar i alla fall hoppas, att försvarsministern
till nästa år vill ägna det här framförda önskemålet en välvillig
prövning.

Häruti instämde herrar Lithander och Tengström.

Herr Hagberg i Malmö: Det är alldeles riktigt, som herr försvarsministern
erinrade örn, att anledningen till att spörsmålet örn motortorpedbåtar för ett
par år sedan åter togs upp var diskussionen om införandet av pansarkryssare

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. flottans ersättning sbyggnad. (Forts.)
såsom huvudfartyg i flottan, men att saken i och med att man avförde
27-knopskryssaren från dagordningen kom i ett annat läge. Ett
tillfredsställande skydd för de nya 22 knops artillerifartygen kunde i stället
ombesörjes av vedettbåtar av ny typ, menade man. Detta är visserligen
alldeles riktigt, men kvar står likväl den omständigheten, att dessa motortorpedbåtar
äro, åtminstone enligt sakkunskapens på denna punkt alldeles enstämmiga
uppfattning, mycket goda och tillfredsställande komplement till
flyget och undervattensbåtarna. Särskilt flygets verksamhet är ju nattetid
mycket inskränkt, under det att de ytterst snabba motortorpedbåtarna just under
natten lia sin främsta operationstid.

Under diskussionen har man också något berört frågan örn neutralitetsvakten,
och jag kan icke underlåta att därtill knyta ett par korta reflexioner.
Jag var inne på den saken i mitt tidigare anförande, och jag skall be att något
litet få utveckla ämnet. Svårigheterna att upprätthålla en effektiv neutralitetsvakt
komma naturligtvis, örn det nu inom den närmaste tiden händer något,
att bli minst lika stora som förra gången. Hur hade vi denna sak ordnadunder
världskriget 1914—1918? Det kan väl icke anses ogrannlaga, att i
denna diskussion såsom bakgrund till frågan örn motortorpedbåtarna erinra,
därom, att under dessa fyra år befunno sig omkring 20 örlogsfartyg på Norrlandskusten
såsom neutralitetsvakt och för sjöfartens skyddande, ungefär 15
fartyg på ostkusten, cirka 20 fartyg på sydkusten och ungefär 15 fartyg
på västkusten. Dessutom hölls kustflottan med 20 ä 25 fartyg ständigt beredd
att såsom ett rörligt huvudskydd ingripa på de platser, där man möjligen kunde
vänta neutralitetskränkningar med insättande av starka fientliga stridskrafter.
Förhållandena under en eventuell neutralitetsvakt komma, som jag sade,
naturligtvis nu att bli lika svåra som de voro den gången, men vad ha vi att
möta dessa påfrestningar med i fråga örn lätta fartyg? Jag skall endast
nämna ett pär siffror. Av vår flottas omkring 65 nu rullförda stridsfartyg
äro, herr talman och ärade kammarledamöter, icke mindre än 25 överåriga.
Nästa år ökas detta antal med ytterligare 12 fartyg. Dessa överåriga fartyg
äro av allt att döma icke i det skick, att de kunna brukas under de ytterligt
påfrestande förhållanden, som en ny neutralitetsvakt skulle medföra.
Jämför man vad som fanns förra gången och ändå knappast räckte till,
tycker jag icke det är så värst svårt att draga de nödiga slutsatserna.

Jag kanske också skulle kunna, erinra om att till erfarenheterna från
denna tid hörde upprepade framställningar från såväl sjöfarts- som industrihåll
om förbättring av bevakningen i ändamål att, såvitt möjligt, söka hålla
våra handelsvägar öppna. Det gick ju, ehuru i begränsad omfattning, men
det gick kanske främst tack vare den relativt rikliga tillgång vi då hade
på lätta fartyg, som snabbt kunde ingripa och tillrättalägga förekommande
neutralitetskränkningar.

Jag har velat lämna dessa små erinringar såsom ett komplement till debatten.

Såväl försvarsministern som herr Törnkvist ha starkt understrukit nödvändigheten
av att ytterligare utreda detta spörsmål. Frågan befinner sig, anser
man, inte i ett sådant skick, att man nu kan fatta beslut örn anslag. Man
kan naturligtvis alltid, när det gäller sådana ting, argumentera på det sättet,
men, herr talman, jag vill dock erinra om att denna i och för sig hedervärda
strävan att blott skaffa det allra yppersta ganska ofta har åstadkommit
olägliga dröjsmål vid anskaffandet av för vårt försvar viktig teknisk materiel.
Jag tror icke, att jag behöver anföra några exempel på riktigheten
av denna sats.

Till slut vill jag endast, som ett allmänt intryck av departementschefens
anförande säga, att jag tyckte nog — jag är kanske litet optimistisk därvid -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 £. m.

Äng. flottans ersättning sbyggnad. (Forts.)
lag — att jag i detsamma kunde spåra ett icke ringa intresse för detta spörsmål.
Jag vill därför uttrycka den förhoppningen, att frågan skall komma
tillbaka till ett annat år i bättre och mera framgångsrikt skick än det vari
den nu synbarligen befinner sig.

Herr Senander: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
Olssons i Stockholm anförande, som jag fann vara ganska märkligt i visst
hänseende. Han förde ju ett rent militärtekniskt resonemang, och han drog
den slutsatsen, att om man följde hans linje på detta område, skulle man
kunna åstadkomma ett bättre och effektivare försvar. Jag anser, att detta
anförande i viss mån bör betraktas såsom en omvändelse för Flygpartiets vidkommande.
Efter den debatt, som fördes förra lördagen i militärfrågan, framhöll
Flygpartiets organ Folkets Dagblad, att socialisterna voro de enda, som
icke tillhörde den »nationella samlingen» i försvarsfrågan. Jag tror emellertid,
att man nu kan hälsa herr Olsson i Stockholm välkommen i denna nationella
samling efter det anförande, som han här har hållit. Nu gäller det
bara att få reda på var herr Flyg befinner sig, ty hans anförande vid förra
diskussionen i militärfrågan gav intet som helst besked och ingen möjlighet
att bedöma, hur han ställde sig i fråga örn försvaret.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Hellbergs anförande utgjorde ett nytt
moment i debatten, som icke varit framme förut. Det skulle varit underligt,
örn utskottet anfört såsom svar, att vi haft ärendet under mycket noggrann omprövning,
därför att idén att köpa ett par kosterbåtar för de uppgifter, som
skulle tilldelas dem, är ganska originell. Vi ha också inhämtat vissa upplysningar
om tänkesättet därom på vederbörande orter. Jag tror, att man där var
lika förvånad som vi rörande möjligheten att på den vägen lösa västkustens
försvarsproblem. Jag vill icke intaga någon förhandsståndpunkt. Det är mycket
möjligt, att den vägen tillgodoser förbilligandet av arbetsuppgifter av det
slag, som dessa kosterbåtar skulle tilldelas.

Jag skulle tro, att detta förslag emanerar direkt från den närmast ansvarige
befälhavaren där. Marinstaben står nog ganska främmande därför, och marinförvaltningen
torde vara ganska skeptisk. I varje fall lia vi icke kunnat undgå
det intrycket under det resonemang, vi förde örn den saken vid det tillfälle, jag
här åsyftar. Det har sålunda icke varit fråga örn någon slentrian, herr Hellberg.
Aktningen för västkusten är åtminstone hos huvuddelen av utskottet
synnerligen stor, och vi måste naturligtvis fästa stort avseende vid västkustens
ekonomiska liv, som är av en mycket stor betydelse för folkhushållningen. Det
gäller sålunda ingenting annat än att även här avvakta klara och bestämda
fakta både i fråga örn ändamålsenligheten och ekonomien, innan man rekommenderar
riksdagen att taga ståndpunkt. Jag hoppas, att herr Hellberg inser,
att jag med detta i någon mån lyckats avtvå utskottet det kanske enligt herr
Hellbergs mening litet lättsinniga skrivsättet, när utskottet icke utvecklat saken
mera. Jag tror emellertid, att ett bifall till utskottets hemställan på denna
punkt är berättigat, och ber, herr talman, att få yrka bifall till samma hemställan.

Herr Hellberg: Herr talman! Funnes det icke mera lättsinne hos statsutskottet
än som kommit till synes i denna del av utlåtandet, vore det ett ganska
tråkigt utskott. Jag har icke alls uppfattat detta såsom lättsinne eller någon
slentrian. Jag är alldeles övertygad örn att statsutskottet här såsom alltid gått
tillväga med yttersta noggrannhet och saklighet. Att sedan motionärerna haft
en fackman, som förfäktat sin åsikt, och utskottet haft en fackman, som förfäk -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. flottans ersättning sbyggnad. (Forts.)
tat en annan, är dess värre icke så ovanligt. Herr Törnkvist fattade fullkomligt
rätt, när lian angav vem som lian trodde vara den, som fört fram detta förslag.
Det blir den mannens sak att föra den vidare till den myndighet, som kar
att göra en undersökning och framlägga förslag i denna fråga. Jag ber att få
tacka herr Törnkvist för det gentemot västkusten vänliga svaret.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag vill säga till herr Senander,
att både min och herr Flygs ståndpunkt till det spörsmål, som vi nu diskutera,
är klargjord i den motion, som framlagts i riksdagen och som riksdagen avslagit.
Örn herr Senander läser den, kan han få min och herr Flygs uppfattning
ytterligare klarlagd. Herr Senanders ståndpunkt är däremot något dunkel.
Han höll ett litet anförande men gav icke något besked angående sin uppfattning,
huruvida man skulle bygga ett par stora epapråmar för 70 miljoner kronor
eller icke.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Bagge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
103 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 104—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 133—137.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138, angående de värnpliktigas avlöning och färder m. m.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punk
ten 163 (sid. 228 och 229) av fjärde huvudtiteln, avd. F. Flygvapnet, föreslå
git riksdagen att till de värnpliktigas avlöning och färder m. m. för budget
året 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 339,000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i proposition nr 232 — med ändring av förberörda
förslag — föreslagit riksdagen att för nu ifrågavarande ändamål
för nästa budgetår anvisa ett förslagsanslag av 350,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft under punkterna
26 och 86 berörda, inom andra kammaren väckta motioner, nämligen

Ang. de
värnpliktiga*
- avlöning och
. färder m. m.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. de värnpliktigas avlöning och färder m. m. (Forts.)
nr 126 av herr Brädefors m. fl. och nr 203 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,
såvitt motionerna anginge förevarande anslag.

Uti motionen II: 203 hade hemställts, att dagavlöningen för samtliga
värnpliktiga skulle ökas från nuvarande 50 öre per dag till 1 krona per dag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) avslå motionerna II: 126 och II: 203 örn höjning av dagavlöningen till
de värnpliktiga, i vad motionerna avsåge förevarande anslag;

b) till de värnpliktigas avlöning och färder m. m. för budgetåret 1939/40
anvisa ett förslagsanslag av 350,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 203.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem ställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att motionen II: 203, i vad den avsåge nu ifrågavarande
anslag, bifölles; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 139—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Lades till handlingarna.

Punkterna 166—170.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171.

Lades till handlingarna.

Punkten 172.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 173.

Lades till handlingarna.

Äng. befrämjande
av den
andliga
vården vid
försvarsväeendet.

Punkten 174, angående befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Mosesson: Herr talman! De sakkunniga, som hade att inkomma

med förslag rörande den andliga vården vid försvarsväsendet, voro fullkomligt
eniga örn det förslag som de framburo. Detta grundade sig dels därpå,
att alla voro genomträngda av en önskan att nå ett positivt resultat, och dels
därpå att de också voro besjälade av en uppriktig vilja att gå varandra till -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet. (Forts.)
mötes. Nu ha vi föreslagit i fråga örn den kulturella vården vid regementena,
att det skall finnas ett bildningsråd, och att detta bildningsråd skall vara
sammansatt av en representant för regementet och två representanter från de
statsunderstödda folkbildningsorganisationerna, att militärpastor skall vara
självskriven ledamot, samt att det också skall finnas en representant för den
frivilliga religiösa verksamheten. Statsrådet har föreslagit, att den sistnämnde
skall utgå. Statsrådet menar, såsom jag förmodar, att detta bildningsråd
eller kulturutskott, såsom han ville kalla det, icke skulle bli för stort. Man
kan förstå det, men jag vill fästa uppmärksamheten på att de föreläsningar,
som anordnas av detta bildningsråd, ofta hållas på soldathemmen, och då hade
vi tänkt oss såsom rätt och lämpligt, att t. ex. husfadern på detta hem skulle
vara med i den kommitté, som anordnar sådana här föreläsningar.

Så står det i statsrådets yttrande litet längre ned på sid. 115, att på grund
av vissa lokala eller personliga förhållanden kan en modifikation behövas i de
bestämmelser, som statsrådet i det föregående nämnt, vilket medför, att Kungl.
Maj :t bör ha rätt att vidtaga en sådan modifikation.

Jag ville vid behandlingen av denna punkt uttala den förhoppningen, att,
då skäl därtill äro, det icke måtte stöta på några svårigheter att få en sådan
representant i detta bildningsråd, så att vi undvika sådana friktionsanledningar,
som vi varit angelägna örn att försöka undanröja i de sakkunnigas förslag.

Jag har, herr talman, blott velat uttala detta och har icke något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i denna
punkt hemställt.

Punkten 175.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 176.

Kades till handlingarna.

Punkterna 177 och 178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Kades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 175, på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrad lydelse
av 35 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) jämte i ämnet
väckta motioner.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§9.

Herr talmannen tillkännagav, att efter överenskommelse mellan talmännen
bestämts, att gemensam omröstning komme att äga rum onsdagen den 24 innevarande
maj angående den i statsutskottets memorial nr 175 föreslagna, av
kammaren godkända voteringspropositionen.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Ang. vissa
åtgärder för
tillgodoseende
av västkustens
sjöförsvar.

Ang. lönereglering
för
ordinarie
tjänstemän
vid de allmänna
läroverken
m. fl.
statliga undervisningsanstalter.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader i samband med inbördeskriget i Spanien;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Tokio m. m.; och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
sändebudsbefattningen i Prag och upprättande av en sändebudsbefattning i
Belgrad.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 179, i anledning av väckta motioner
örn vissa åtgärder för tillgodoseende av västkustens sjöförsvar.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lithander: Herr talman! T de föreliggande motionerna har begärts

skyndsam utredning rörande dels det personalbehov dels det materielbehov,
som kräves för att bestrida de viktiga uppgifter, som på västkusten kunna förekomma
i händelse av krigsfara. Utskottet pekar här visserligen på att en
sådan utredning pågår, men i samma motioner har särskilt understrukits betydelsen
av att denna utredning sker skyndsamt. Jag vill, herr talman, uttrycka
den förhoppningen, att denna utredning skall slutföras mycket skyndsamt, och
att överhuvud taget detta viktiga spörsmål vinner det beaktande, som det utan
tvivel förtjänar, icke enbart i västkustorternas intresse utan i hela rikets intresse
på grund av den betydelse, som dessa uppgifter kunna ha för folkförsörjningen
och mycket annat.

Härmed var överläggningen slutad; och biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 180, i anledning av väckt motion
örn mottagande av bidrag från kommun till anskaffning av luftvärnspjäser
till hemortens försvar m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för ordinarie tjänstemän vid de allmänna
läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition (nr 217) hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att civila avlönings reglementet skulle äga tillämpning å ordinarie
tjänstemän vid högre lärarinneseminariet, de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna,
småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten
för blinda med komplicerat lyte, läroanstalterna för dövstumma, de
tekniska läroverken samt navigationsskolorna;

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. lönereglering för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl.

statliga undervisningsanstalter. (Forts.)

dels godkänna ett av föredragande departementschefen förordat förslag till
kungörelse angående ändrad lydelse av 54 § 9 och 10 mom. samt 56 § civila
avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8);

dels godkänna det i bilagan 2 vid statsrådsprotokollet för den 3 mars 1939
innefattade förslaget till avlöningsbestämmelser för rektorer vid allmänna läroverk
m. fl. statliga undervisningsanstalter;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i sagda statsrådsprotokoll angivits, förordna, på vad sätt de i nämnda bilaga
innefattade bestämmelserna skulle inordnas i civila avlöningsreglementet;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, vad anginge ordinarie tjänstemän vid förut
angivna undervisningsanstalter, utfärda erforderliga bestämmelser örn övergången
till civila avlöningsreglementet;

dels ock besluta, att barntillägg skulle övergångsvis utgå till de ordinarie
tjänstemännen vid här ifrågavarande undervisningsanstalter enligt av departementschefen
förordade grunder.

I samband härmed hade utskottet till behandling förebaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr T. Caap (I: 252) och
den andra inom andra kammaren av herr Arnemark m. fl. (II: 392), däri hemställts,
att riksdagen, i samband med behandlingen av propositionen nr 217,
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utfärdande av sådana
övergångsbestämmelser, varigenom extra-ordinarie lärare vid befordran
till ordinarie tjänst även efter den 1 juli 1939 under viss övergångstid
måtte vid placering i löneklass få tillgodoräkna sig sin icke-ordinarie tjänstgöring
före utgången av juni månad 1939 i enlighet med intill sagda tidpunkt
gällande föreskrifter.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

1. besluta, att civila avlöningsreglementet skulle äga tillämpning å ordinarie
tjänstemän vid högre lärarinneseminariet, de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna,
småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten
för blinda med komplicerat lyte, läroanstalterna för dövstumma, de
tekniska läroverken samt navigationsskolorna;

2. godkänna Kungl. Maj:ts förslag till kungörelse angående ändrad lydelse
av 54 § 9 och 10 mom. samt 56 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8), dock i vad avser 54 § 9 mom. 4, 5, 7 och 8 punkterna med de
jämkningar utskottet i sin motivering förordat;

3. godkänna det såsom Bil. 2 vid statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 3 mars 1939 fogade förslaget till avlöningsbestämmelser för rektorer vid
allmänna läroverk m. fl. statliga undervisningsanstalter, att lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1939, dock med den jämkning utskottet i motiveringen
förordat;

4. bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
nyssnämnda statsrådsprotokoll angivits, förordna, på vad sätt de i föregående
punkt 3 omförmälda avlöningsbestämmelserna för rektorer skulle inordnas
i civila avlöningsreglementet:

5. med avslag å motionerna I: 252 och lii 392 bemyndiga Kungl. Majit att,
vad anginge ordinarie tjänstemän vid förut angivna undervisningsanstalter,
utfärda erforderliga bestämmelser örn övergången till civila avlöningsreglementet; 6.

besluta, att barntillägg skulle övergångsvis utgå till de ordinarie tjänstemännen
vid här ifrågavarande undervisningsanstalter enligt av departementschefen
förordade grunder.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. lönereglering för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl.
statliga undervisningsanstalter. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson,
Asplund, Nilsson i Landeryd, Pauli, Bergman, Domö, Holmdahl och Åqvist,
vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i anledning av de likalydande motionerna I: 252
och II: 392 bort hava annan, i reservationen angiven lydelse;

dels ock att utskottets hemställan i anslutning härtill bort i nedan angiven
del hava följande lydelse:

5. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 252 och II: 392
bemyndiga Kungl. Maj :t att, vad anginge ordinarie tjänstemän vid förut angivna
undervisningsanstalter, utfärda erforderliga bestämmelser örn övergången
till civila avlöningsreglementet med iakttagande jämväl av vad reservanterna i
sin motivering förordat.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Holmdahl: Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande innehåller
förslag om att inordna befattningshavarna vid läroverk och andra statliga läroanstalter
under det civila avlöningsreglementets bestämmelser. Till de viktigare
ändringar, som skulle genomföras för dessa lärarkårer, hör otvivelaktigt
bortfallandet av den gamla rätten att vid befordran till ordinarie tjänst få för
löneplacering tillgodoräkna sig en viss del av föregående tjänstgöringstid. I
stället _ för denna tillgodoräkningsrätt inträder tillämpningen av den s. k.
sneddningsregeln. Jag skall icke trötta kammarens fåtaligt närvarande ledamöter
med att fördjupa mig i vad detta mycket invecklade begrepp innehåller.
Det framgår för övrigt av propositionen och utskottsutlåtandet. När det civila
avlöningsreglementet kommer att tillämpas på dessa stora lärarkårer från
och med den 1 juli, ifall riksdagen bifaller detta utlåtande, vilket väl kommer
att ske, kommer denna s. k. tillgodoräkningsrätt att försvinna. Utskottet är
enigt om att tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt. Däremot dela
meningarna sig, då det gäller det motionsvis framförda förslaget till övergångsbestämmelser
för nu i tjänst varande icke ordinarie lärare •— övergångsbestämmelser,
som inom en viss begränsad tid skulle medge, att de såsom hittills
skulle få tillgodoräkna sig intjänade tjänstår. Reservanterna på punkten
5 i utlåtandet ha ansett, att starka skäl tala för dylika övergångsbestämmelser.

Den praktiska tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna har varit
förmånligare för befattningshavare inom statens undervisningsväsende än för
andra inom den civila förvaltningen. Sannolikt har detta berott därpå, att
dessa lärare ha under en mycket lång följd av år först mycket sent kunnat
räkna på att vinna befordran till ordinarie tjänst. För blott några år sedan
kunde en extralärare vid ett läroverk i genomsnitt knappast vinna befordran,
förrän han var i fyrtioårsåldern, och hail kunde vara ännu äldre. Detta har
medfört, att man så mycket gynnsammare tillämpat just denna möjlighet till
tillgodoräkning av föregående tjänstetid för löneplacering vid befordran till
ordinarie tjänst. Men detta gör också, att en omedelbar och oförmedlad övergång
till sneddningsregeln skulle bli mera kännbar för denna tjänstemannagrupp.
Det kan bli en ganska påtaglig skillnad mellan lönen å ena sidan
för de lärare, som befordrats före den 1 juli, med löneplacering enligt de gamla
grunderna, och å andra sidan för de lärare som befordras efter den 1 juli, örn
sneddningsregeln skall för dessa tillämpas. Jag skall be att få taga fram ett
enda exempel. Två lärare, som kanske ha lika många tjänstår och kanske
precis lika goda meriter i övrigt att åberopa sig på, kunna då få uppbära vä -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. lönereglering för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl.

statliga undervisningsanstalter. (Forts.)
sentligt olika stora löner under en lång följd av år och detta endast beroende
på den omständigheten, att den ene blivit utnämnd före den 1 juli och den
andre efter den 1 juli i år. I vissa fall kan en sådan lärare få omkring 500
kronor mindre i lön under nio år än hans lyckligare kollega får, som utnämnts
före den 1 juli i år. Men att den ene befordras något tidigare än den andre,
beror i allmänhet på förhållanden som de enskilda lärarna icke på något sätt
kunna råda över. Jag anser, att det av mig anförda exemplet, vari påvisats,
hur det civila avlöningsreglementets bestämmelser komma att verka för lärarna,
örn därtill icke fogas en övergångsbestämmelse, talar mycket starkt
för det befogade i att man inför en sådan övergångsbestämmelse. Reservanterna
ha därför ansett, att de starka skäl föreligga, som utskottsmajoriteten
efterlyser för latt det enbart för denna grupp skall införas en övergångsbestämmelse.

Jag ber att med dessa ord får yrka bifall till den i fråga örn punkten 5 i
utskottsutlåtandet föreliggande reservationen.

I detta anförande instämde fröken Andersson samt herrar Henriksson, Arnemark,
Lindskog, Åqvist och Gezelius.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! De tomma bänkarna i kam maren

vittna örn att kammarens ledamöter egentligen icke behöva några ytterligare
upplysningar i detta ärende utan anse sig vara nöjda med vad som står
i betänkandet. För min del anser jag också, att vad som av utskottet anförts
på sid. 32 i utlåtandet, innebär tillräckligt bärande skäl för utskottets ställningstagande
i förevarande fall. Men jag skall likväl därutöver säga ett par
ord, det skall icke bli många.

Örn man med det förfarande som reservanterna önska skulle kunna åstadkomma
någon rättvisa, vore det ingenting att bråka örn. Det kan man emellertid
inte. Först och främst finns det andra statens tjänstemän, som skulle
kunna ha nytta av en sådan tillgodoräkningsregel som reservanterna vilja genomföra
för läroverkslärarnas vidkommande, men de få icke benyttja sig av
en dylik tillgodoräkning enligt det civila avlöningsreglementets bestämmelser.
Vidare är det icke säkert, att man kan hjälpa alla de extralärare som nu äro
anställda eller som anställas före den 1 juli i år. Är man fullkomligt säker
på att envar av dessa anställda om sex år kommit innanför de gyllene portarna?
Säkerligen komma några lärare att få stanna utanför. Vad vill man
göra med dem? Slutligen har man alla dem som komma att bli anställda efter
den 1 juli 1939. De nyanställda komma aldrig någonsin att få räkna sig till
godo den föregående tjänstgöringen. Fullkomlig rättvisa på området kan man
således icke åstadkomma. Någon gång och vid någon tidpunkt måste man
sätta gränsen till den nya ordningen. Om man gör det nu eller senare, det är
en sak som man naturligtvis kan diskutera. Jag betonar ännu en gång, att
man i varje fall icke kan åstadkomma någon rättvisa för läroverkslärarnas
vidkommande med en sådan övergångsbestämmelse, som reservanterna vilja ha
införd.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag i förevarande punkt.

Herr Holmdahl: Herr talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt, vad

andra avdelningens i statsutskottet ärade ordförande sagt, att fullkomlig rättvisa
icke kan vinnas, men å andra sidan, om man beslutar en övergångsbestämmelse
för sex år, kommer detta att bli till fördel för de allra flesta av dessa
icke ordinarie läroverkslärare, som icke hunnit bli befordrade före den 1 juli
1939, och de ojämnheter och orättvisor som eljest skulle uppstå komma att ge -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Ang. åtgärder
till arbetslöshetens
bekämpande.

Äng. lönereglering för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl.
statliga undervisningsanstalter. (Forts.)
nom en sådan övergångsbestämmelse bli väsentligen färre. Det är det enda
man kan säga. Men det torde räcka som motiv för ett bifall till reservationen.

Jag vill dessutom tillägga, att för det stora flertalet av dem, som skulle få
gagn av en dylik övergångsbestämmelse, gäller det, att dessa extralärare ba
gått och arbetat under sina första tjänstår vid läroverken mot en lägre begynnelselön
än den som samtliga extralärare efter den 1 juli i år komma att
uppbära. Jag tycker, att det också är ett skäl för att med en övergångsbestämmelse
utjämna ojämnheterna i själva skarven mellan de gamla och nya
lönebestämmelserna för de nu i tjänst varande icke-ordinarie lärarna.

Herr Tengström instämde häruti.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som beträffande mom. 5 föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Holmdahl begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 181, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som beträffande mom. 5 föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska avlöningsbestämmelser
under budgetåret 1939/40 för vissa kommunanställda lärare
m. fl.; och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa särskilda
grunder för lönetursberäkning för ordinarie lärare i övningsämne vid det statliga
undervisningsväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Till avgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande, nr 184, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga och kommunala
beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I anslutning till sin i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln
(punkt 21) gjorda framställning hade Kungl. Majit i propositionen nr 178,

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
den 3 mars 1939, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med vad departementschefen
anfört, besluta örn igångsättande av statliga och kommunala beredskapsarbeten
till en sammanlagd kostnad för staten av högst 10,000,000 kronor,

dels ock till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1939/
40 anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 198, inom första kammaren
av herrar K. II. Andersson och Th. Nilsson och den andra, nr 298, inom
andra kammaren av herr Mårtensson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att statsbidrag måtte tilldelas
kommun, som anordnade kommunalt beredskapsarbete speciellt avsett för
äldre arbetare och efter i huvudsak de principer, som i motionerna angivits,
dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 282, inom första
kammaren av herr F. Domö m. fl., och den andra, nr 436, inom andra kammaren
av herr Anderson i Norrköping m. fl., vari, såvitt nu vore ifråga, hemställts,
att riksdagen ville sänka det av Kungl. Majit för nästa budgetår till
statliga och kommunala beredskapsarbeten begärda anslaget från 10,000,000
till 7,500,000 kronor, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att frågan örn enhetligt centralorgan för den nu splittrade arbetslöshetspolitiken
måtte upptagas till utredning av 1937 års arbetslöshetssakkunniga
och att utredningen så påskyndades, att förslag därom kunde föreläggas 1940
års riksdag, samt att riksdagen i övrigt ville rörande direktiven för arbetslöshetspolitiken
beakta vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:282 och 11:436, i vad de avsåge här ifrågavarande anslag och
direktiven för dess användning, måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med vad föredragande departementschefen
och utskottet anfört, besluta örn igångsättande av statliga och
kommunala beredskapsarbeten till en sammanlagd kostnad för staten av högst
10,000,000 kronor och vidtaga i samband därmed stående åtgärder;

b) till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1939/40
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor;

II. att motionerna I: 282 och II: 436, i vad de avsåge skrivelse om utredning
angående enhetligt centralorgan för arbetslöshetspolitiken, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 198 och II: 298, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johansson i Fredrikslund, Carlström, Domö, Persson i Falla
och Lundberg, som ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:282 och 11:436, i vad de avsåge här ifrågavarande anslag och
direktiven för dess användning, måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit att, i enlighet med vad utskottet i det föregående
anfört, besluta örn igångsättande av statliga och kommunala beredskaps -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
arbeten till en sammanlagd kostnad för staten av högst 5,000,000 kronor och
vidtaga i samband därmed stående åtgärder.

b) till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1939/40
anvisa ett reservationsanslag av 7,500,000 kronor;

II. att riksdagen, med bifall till motionerna 1: 282 och II: 436, i vad de avsåge
enhetligt centralorgan för arbetslöshetspolitiken, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att frågan örn ett sådant organ måtte upptagas till utredning
av 1937 års arbetslöshetssakkunniga samt att utredningen så påskyndades,
att förslag därom kunde föreläggas 1940 års riksdag;

III. att motionerna---riksdagens åtgärd.

2) av herr von Heland.

Sedan utskottets hemställan föredragits, medgav kammaren på framställning
av herr talmannen, att överläggningen i anledning av detta ärende finge röra
sig jämväl örn det närmast härefter å föredragningslistan uppförda ärendet,
statsutskottets utlåtande nr 185.

I anledning härav upptogs nu jämväl till behandling statsutskottets utlåtande,
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner.

I anslutning till sina i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln
(punkterna 19 och 20) gjorda framställningar hade Kungl. Majit i propositionen
nr 179, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden den 3 mars 1939, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1939/
40 anvisa dels till Statens arbetslöshetskommission ett förslagsanslag av
350,000 kronor, dels ock till Reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m.
ett reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 282, inom första kammaren
av herr F. Domö m. fl. och den andra, nr 436, inom andra kammaren
av herr Anderson i Norrköping m. fl., vari, såvitt nu vore ifråga, hemställts,
att riksdagen ville höja det av Kungl. Maj :t för nästa budgetår till reservarbeten,
kontantunderstödsverksamhet m. m. begärda anslaget från 8,000,000
till 10,500,000 kronor,

dels en inom andra kammaren av herr Olsson i Stockholm m. fl. väckt motion,
nr 2, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta uppdraga åt regeringen
att snarast möjligt avveckla arbetslöshetskommissionens verksamhet, att ännu
pågående A. K.-arbeten skulle övertagas och utföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi till avtalsenliga löner och att understödsverksamheten skulle
läggas direkt under socialdepartementet i enlighet med de allmänna riktlinjer,
som återfunnes i motion nr 7 i andra kammaren vid 1936 års riksdag,

dels en inom andra kammaren av herrar Ericsson i Sörsjön och Olsson i Rödingsberg
väckt motion, nr 40, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående sådan ändring av
nu gällande arbetslöshetsdirektiv, att skogsarbetare och andra arbetare icke utan
att synnerliga skäl därtill förelåge finge avstängas från erhållande av arbetslöshetshjälp,
samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag vartill utredningen
kunde föranleda,

dels ock en inom andra kammaren av herr Brädefors m. fl. väckt motion, nr
283, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta avskaffa arbetslöshetskommissionen
och de nuvarande arbetslöshetsdirektiven samt att offentliga arbeten,

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
vid vilka kollektivavtalslöner tillämpades, skulle anordnas och handhavas av
statens, kommunernas och vägdistriktens ordinarie organ.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna II: 2 och 283 samt I: 282 och II: 436, de bägge sistnämnda i vad de
avsåge anslaget till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m., måtte
för budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens arbetslöshetskommission ett förslagsanslag av 350,000 kronor;

b) till Reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. ett reservationsanslag
av 8,000,000 kronor;

II. att motionen II: 40, i den mån den icke kunde anses besvarad genom vad
utskottet i sin motivering anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Carlström,
Domö, Persson i Falla och Lundberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna I: 282 och II: 436, i vad dessa avsåge höjning av reservationsanslaget
till reservarbeten, kontantunderstödsverksamhet m. m. från av
Kungl. Maj :t föreslagna 8,000,000 kronor till 10,500,000 kronor.

Efter föredragning jämväl av utskottets i utlåtandet nr 185 gjorda hemställan,
anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet är, som
kammarens ledamöter säkert ha lagt märke till, ett ganska fredligt dokument
både i avseende på själva utskottsutlåtandet och i avseende på reservationen.
Anledningen därtill är också uppenbar. Man avvaktar, som ju ganska ofta sker
här i landet, en pågående utredning, och under tiden råder ett slags vapenvila.
När utredningsresultatet föreligger, får man se, om denna vapenvila kan övergå
i en varaktig fred på detta område och om de olika meningsriktningarna
på grundval av de under årens lopp gjorda erfarenheterna skola kunna ena sig
örn något gemensamt resultat. Man måste säga, att ingenting kunde vara lyckligare
än detta, i all synnerhet örn man tänker på att det nuvarande läget och
den brist på plan och genomtänkta åtgärder, som den svenska arbetslöshetspolitiken
har haft att uppvisa under de gångna åren, icke är något att glädja
sig åt. För att emellertid ett sådant resultat skall kunna nås, är det nödvändigt,
att man har klart för sig bristerna i det nuvarande systemet — örn man
nu överhuvud taget kan kalla detta tillstånd för ett system —- och tager lärdom
av de erfarenheter som ha gjorts.

Det är väl klart, att något måste vara på tok med den nuvarande arbetslöshetspolitiken,
när den har att uppvisa en så besynnerlig och paradoxal situation
som att arbetslösheten på sina håll äter sig fast och ökas, samtidigt som
stora och viktiga näringsgrenar, särskilt jordbruket och skogsbruket, klaga
över svårigheterna att få tillräckligt med arbetskraft. Dessutom får man väl
säga, att det är något egendomligt, att vi faktiskt stå utan en enhetligt ledd beredskap
på detta område även inför en eventuellt åter inträdande massarbetslöshet.
Det är väl i alla fall något, som vi alla kunna vara ense om, alldeles
oberoende av vår uppfattning örn orsakerna till detta förhållande. Dessa båda
allvarliga och kanske avgörande omständigheter i det nuvarande läget på arbetsmarknaden
ha naturligtvis flera orsaker, men de bottna också i den arbetslöshetspolitik
som sedan 1933 förts här i landet. Denna arbetslöshetspolitik
har präglats av vissa grundläggande missuppfattningar beträffande arbetslös Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 32. 3

Xr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
hetens orsaker oell de medel som böra användas för att hjälpa de arbetslösa.
Jag skall emellertid här endast taga lipp ett par huvudsynpunkter för att icke
alltför mycket förlänga denna debatt, som kammarens ledamöter icke tyckas
vara särskilt intresserade av.

Från 1915 till 1933 hade här i landet utbildats ett system för att hjälpa de
arbetslösa, som vad man än vill säga örn det och vad man än kan tycka örn
det, dock måste erkännas lia varit grundat på en enhetlig administration och
också på väl genomtänkta principer och metoder samt på de erfarenheter som
man undan för undan gjort vid verksamhetens fortgång. Med det nu sagda
vill jag icke på något sätt glorifiera detta system eller säga, att det är det allena
saliggörande. Det har otvivelaktigt haft sina brister som alla andra
system. Framför allt måste nian emellertid se till, att man anpassar en sådan
verksamhet efter den utveckling som ägt rum sedan dess.

Vad jag i dag vänder mig emot, det är att den socialdemokratiska regeringen
och framför allt den förutvarande socialministern lyckats slå sönder det gamla
systemet, men här liksom på andra områden av socialvården icke kunnat ersätta
det gamla systemet med något nytt som kunde bättre lia passat hans
uppfattning i dessa frågor. I stället har han undan för undan låtit splittring
och planlöshet utveckla sig på detta område. Därtill bidrager icke minst
sammanblandningen av konjunkturpolitiska åtgärder — som ju sedermera icke
visat sig ha haft någon egentlig åsyftad verkan — och åtgärder i syfte att
hjälpa de arbetslösa. Man har blandat ihop dessa båda saker, och därför har
man icke fått något system som varit tillfredsställande vare sig i det ena eller
det andra avseendet. Av det gamla systemet bibehölls ju arbetslöshetskommissionen
med de av denna kommission ledda reservarbetena, men denna verksamhet
tillbakaträngdes systematiskt •— och det var väl egentligen det enda systematiska
i den förda politiken — av de s. k. beredskapsarbetena, som icke äro
konstruerade på sådant sätt, att de äro lämpliga ur arbetslöshetspolitisk synpunkt
och som dessutom icke ligga under någon gemensam arbetslöshetspolitisk
ledning. Härtill kommer ju ett stort antal andra allmänna arbeten, som
ha varit igångsatta väsentligen av arbetslöshetspolitiska skäl. Det har under
sådana förhållanden icke funnits någon gemensam plan eller någon gemensam
ledning vare sig inom det senaste slaget av arbeten eller beträffande förhållandet
mellan denna verksamhet och arbetslöshetskommissionens verksamhet med
dess reservarbeten. Än mindre har man haft något centralt organ, som kunnat
hålla i sin hand både arbetslinjen och kontantunderstödslinjen på ett sätt
som väl är nödvändigt, örn man vill göra arbetslöshetshjälpen effektiv.

Jag skall icke gå in på några detaljer beträffande dessa spörsmål. Vi ha
diskuterat dem ofta förut i kammaren, men jag anser mig skyldig att inför den
slutspurt, som jag hoppas att sakkunnigkommittén nu skall göra, framhålla
dessa mina synpunkter.

Beredskapsarbetena ha i flera avseenden icke varit lyckade ur synpunkten
av de syften som man med dem velat uppnå. Man har haft svårt att få anslagen
behandlade på ett ekonomiskt och finansiellt tillfredsställande sätt. De olika
kommunerna ha lockats genom statsbidrag till i och för sig oekonomiska anläggningar,
som måste få ett inflytande på den kommunala finanspolitiken. Kontrollen
har ofta varit olämpligt anordnad och kostnaderna stora. Alltför
stor del av dessa kostnader lia dessutom gått till andra ändamål än de arbetslösas
uppehälle, till material- och kapitalkostnader samt andra kostnader av
olika slag. Därigenom har ett mindre antal arbetslösa fått hjälp än vad som
blivit fallet, om man gått tillväga på ett sådant sätt, att man utvalt arbeten
som krävt mer arbetskraft och mindre material och kapital. Arbetena ha icke
heller kunnat anordnas på det lämpligaste sättet i fråga om deras förläggning.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
Framför allt är etet mycket påfallande, hur olämpligt de varit anordnade i förhållande
till arbetslöshetens säsongvariationer här i landet.

Slutligen skulle jag vilja säga några ord om en fråga, som varit under
diskussion även i anledning av den interpellation som jag tillät mig framställa
i detta ämne tidigare under riksdagen, nämligen det s. k. hänvisningsförfarandet
och vad därmed sammanhänger. Det är ju uppenbart, att de vanliga
allmänna arbetena och beredskapsarbetena äro i motsats till reservarbetena
icke särskilt lämpade att taga emot arbetslösa med olika utbildning och
olika förutsättningar för arbete, och därför ha svårigheterna med hänvisning
av arbetslösa till sådana arbeten varit en av de största bristerna ur arbetslöshetens
synpunkt med arbeten av detta slag. Nu har man sedan i januari
i år, tror jag, i arbetslöshetskommissionens rapporter fått en hel del siffror
som utvisa, i vilken utsträckning man har hänvisat arbetslösa till dessa beredskapsarbeten.
De ha varit mycket intressanta. Vi skulle ha kunnat få dem
förr. Dessa siffror visa, att numera är nog det övervägande antalet vid dessa
arbeten redovisade arbetare hänvisade till dem från olika slag av myndigheter.
Då skulle man kunna tro, att de, som hänvisats, i allmänhet äro mycket
väl lämpade för de arbeten som förekomma och att hänvisningen till beredskapsarbetena
icke alls skulle vara förenad med de svårigheter på denna
punkt, som vi. som ställa oss kritiska till dem, ha antagit. Men är det icke
i praktiken på det sättet, att vederbörande entreprenör får välja mellan de
arbetare, som hänvisas till honom för ett arbete, och att man i stället för dem
som han ur olika synpunkter ratar, hänvisar nya arbetare undan för undan?
Behovssynpunkten blir sålunda icke tillgodosedd genom detta hänvisningsförfarande.
Det är icke så, att i första rummet får den arbete, som har
det största behovet av det, såsom fallet är med reservarbetena. Det är icke heller
så, att familjeförsörjarna i främsta rummet komma i fråga. Alla dessa
behovssynpunkter få en mycket minimal plats, när det gäller att uttaga arbetslösa
till beredskapsarbeten. Detta innebär också en annan sak, och det är,
att kring dessa arbeten blir det en frans av arbetslösa, som icke lämpa sig
för arbeten av detta slag men som alltjämt gå och hoppas på att de någon gång
skola kunna komma i fråga och därför icke skaffa sig något annat arbete. Deras
arbetsvillig!^ inför den öppna marknadens arbetstillfällen påverkas av att
de alltjämt räkna med möjligheten att en gång få plats vid beredskapsarbetena
med de större förtjänstmöjligheter, som där hägra, och med kanske också
i andra avseenden mera bekväma anställningsförhållanden. Detta medför
framför allt, att jordbruket och även skogsbruket kommer att undanhållas
den arbetskraft som eljest skulle kunna komma till dem på ett både ur jordbrukets
och de arbetslösas synpunkter synnerligen önskvärt och lämpligt sätt.
Vägran att taga erbjudet arbete i den öppna marknaden diskvalificerar ju
icke på något sätt de arbetslösa från att få beredskapsarbete. Vad som kräves,
är i själva verket, att man har en arbetslinje, som kompletterar den
öppna marknadens möjligheter till prövning av arbet.svilligheten, och det förutsätter,
att lönerna inom denna arbetslinje icke överstiga vad den öppna marknaden
kan erbjuda.

Jag skulle således vilja säga, att vad jag nu framhållit ligger i dessa arbetens
natur. De skola ju vara likställda med arbeten i öppna marknaden.
Nu säger man: Ja, men det finns möjlighet att lägga ned sådana arbeten,
örn det skulle visa sig, att de på något sätt hålla kvar folk och hålla dem
från den öppna arbetsmarknaden. Jag tror emellertid, att detta är ett alltför
teoretiskt och abstrakt resonemang. Nedläggande av sådana arbeten genom
länsstyrelsens försorg i en kommun, där det finns arbetslösa, sker i själva
verket inte i praktiken, och det är heller inte gärna möjligt att genomföra.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

De arbetslösa kvarhållas vid dessa arbeten, och på så sätt kommer man fram
till ett tillstånd, vars ogynnsamma verkningar i praktiken vi för närvarande
ofta kunna observera. Detta beror på själva organisationen av arbetena oell
på en bristande central arbetslöshetspolitisk regi. Detta medför i sin tur, att
man får ett förhållande permanent, som i och för sig icke är normalt och
sunt. Allt detta är av ytterlig vikt, i synnerhet örn vi återigen skulle stå
inför en massarbetslöshetsperiod.

Det kan väl därför knappast sägas, att det nuvarande tillståndet och den
nuvarande organisationen innebär en god beredskap inför en arbetslöshetskris.
Uppgiften att reglera arbetskraften i syfte att så snabbt och i så stor utsträckning
som möjligt överföra den till den öppna arbetsmarknaden har i vissa fall
inte alls tillgodosetts och i andra fall splittrats på länsstyrelserna, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen o. s. v., vilka alla efter växlande
regler skola — som det heter — samråda med Statens arbetslöshetskommission.
Men detta samråd har, som vi veta, i de flesta fall blivit av skäligen formell natur.
Allt detta har fört med sig, vad jag inledningsvis strök under, att det icke
finns en principiell och genomförd ordning för arbetslöshetspolitiken. I den
mån vi tidigare haft en sådan har den ersatts av kaos, därför att principen örn
ordning, reda och plan inte har passat in i den politiska ledningens uppfattning
örn hur arbetslöshetspolitiken bör skötas.

För vår del föreslogo vi redan 1933, att man skulle omorganisera den statliga
arbetslöshetspolitikens ledning, och vi ha sedan under så gott som varje
riksdag haft anledning att stryka under kravet på enhetlighet och planmässighet
i den svenska arbetslöshetspolitiken. Men utvecklingen har, som sagt,
under den förutvarande socialministerns ledning — jag vet inte hur det går
under den nuvarandes — undan för undan gått i direkt motsatt riktning.
Till sist tycks man emellertid till och med på det hållet ha insett, att detta
kunde inte gärna längre få fortgå, och vid 1937 års riksdag sökte man tillmötesgå
de från högerhåll uttalade önskemålen genom att tillsätta 1937 års
arbetslöshetssakkunniga. Nu lia vi kommit så långt, att statsutskottet i sitt
utlåtande säger ifrån, att de i våra motioner vid detta års riksdag framställda
önskemålen »örn ett centralt organ för arbetslöshetsärendenas handläggning
lärer med hänsyn till vad departementschefen uttalat få anses tillhöra
de organisatoriska problem, som falla inom ramen för det åt 1937 års
arbetslöshetssakkunniga anförtrodda uppdraget». Detta är ju alltid ett framsteg,
ty förra året hade utskottet motsatt uppfattning. »Utskottet förutsätter»,
säges det nu, »att ifrågavarande spörsmål ägnas erforderlig uppmärksamhet
i samband med denna utredning.» Utskottet uttalar även med
anledning av de sakkunnigas uppgifter en blyg förhoppning att utredningen
skall vara slutförd under loppet av innevarande år. Detta hoppas vi ju alla.
men nog får man säga, att en ökad arbetstakt och ett större intresse för
dessa spörsmål än vad som hitintills lagts i dagen måste komma till stånd,
örn dessa förhoppningar skola infrias.

Vi få väl också hoppas, att regeringen samtidigt skall lyckas knäcka den
andra svåra frågan, den permanenta arbetslöshetens problem, vars karaktär
man från början missförstod och sedan envist har fortsatt att missförstå för
att företrädesvis kunna använda sitt eget universalmedel, nämligen beredskapsarbetena,
vilka ju lika litet som reservarbetena äro ägnade att avskaffa
långtidsarbetslösheten. Man skapar inte på detta sätt några nya normala
arbetstillfällen, man upprätthåller endast både ur ekonomisk och social synpunkt
abnorma förhållanden. För min del tillät jag mig 1934 att framhålla
den »permanenta» arbetslöshetens särskilda och egenartade problem, och 1936
gjorde vi inom högern ett försök att framlägga positiva synpunkter på detta

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
svåra problem och kommo med konkreta förslag i olika avseenden i de motioner,
som då väcktes.

Jag erkänner gärna svårigheten att komma till rätta med detta problem.
Det är inte hara i vårt land man gått bet på uppgiften. Men den maskerade
understödspolitik, som representeras av de allmänna arbetena inom för arbetslöshet
särskilt utsatta områden, kan kanske gå för sig en kortare tid,
men på grund av de skäl .jag tidigare framfört leder den i längden till orimliga
och ohållbara situationer. Vi ha många exempel på detta; ett av de mest
talande är Sköns kommun. Beträffande denna av arbetslöshet hemsökta kommun
har ju dess representanter inför socialministern enligt referat i SocialDemokraten
av den 8 maj framhållit, att »de resultat som hittills vunnits i
strävandena att förflytta arbetskraft till andra håll i landet ha direkt motverkats
av en icke obetydlig inflyttning». Ja, det kan väl inte heller vara
riktigt, att man på sådana platser sätter i gång arbeten, vilkas väsentliga uppgift
tycks vara att lämna arbetslöner till ortens arbetslösa, men vid vilka
arbeten i själva verket endast omkring hälften av de kostnader, de kräva, utbetalas
i form av arbetslöner. Besten går tili andra industrier och näringsgrenar,
där man har en sysselsättning, som för närvarande, kan man säga, nästan överstiger
den normala.

Det är därför på högsta tid att den splittring och det kaotiska tillstånd
undanröjes, som företrädarna för den nuvarande arbetslöshetspolitiken åstadkommit
under sina strävanden att se, inte till realiteterna i fråga om dessa viktiga
samhällsproblem utan bara till politiska önskemål eller till några gamla
förlegade ideer, man en gång förälskat sig i. För att detta skall kunna ske
måste det pågående utredningsarbetet präglas inte bara av ökad arbetstakt
utan också av en allmän strävan att grunda sina resultat på gjorda erfarenheter
och genomtänkta ståndpunkter Man får hoppas, att den pågående utredningen
under sitt fortsatta arbete skall ägna ett ökat intresse åt dessa viktiga
frågor och att de resultat, som framläggas, skola vara grundade på en mera fördomsfri
och objektiv granskning av gjorda erfarenheter än vi hittills varit vana
vid. I så fall komma vi att med glädje medverka till att söka uppnå ett lyckligt
resultat i denna för hela vårt samhälle viktiga fråga. Det är denna frågas
stora vikt som gjort, att jag vågat besvära kammaren med att framlägga
mina synpunkter på problemet så gott jag förmått.

Jag ber, herr andre vice talman, att få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Johansson i Fredrikslund m. fl., och att vad jag nu anfört
må gälla som motivering för det yrkande jag sedermera kommer att
framställa örn bifall till den reservation av samma herrar, som är fogad till
nästföljande utskottsutlåtande.

I detta anförande, varunder herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, instämde herrar Lindmark, Nilsson i Antnäs och
Anderson i Norrköping.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr andre vice talman! Jag har för min del
ingen anmärkning att göra mot vad utskottet har föreslagit i de tvenne föreliggande
utlåtandena vare sig i fråga örn arbetslöshetshjälpen eller beredskapsarbetena.

Den anmärkning, som jag vill framföra, hänför sig till något som utskottet
icke föreslagit. Jag har tidigare här i kammaren personligen och även tillsammans
med andra av kammarens ledamöter framhållit nödvändigheten av
att en ändring sker i nu gällande arbetslöshetsdirektiv, särskilt med tanke på
skogsarbetarna, och vid innevarande års riksdag har jag tillsammans med herr

Nr 32.

Lördagen ilen 20 maj 1939 f. ni.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Olsson i Rödningsberg framfört ett bestämt yrkande därom. Vi trodde också,
att vissa förutsättningar skulle vara för handen att få igenom en dylik framställning.
Dels försämrades konjunkturerna på trävarumarknaden på hösten
och dels trodde vi också, att de parlamentariska förutsättningarna nu skulle
förefinnas i tillräckligt hög grad. Jag menar härmed inte, att jag räknat
med understöd enbart ifrån dem, som tillhöra eller understödja den s. k. koalitionen,
lutan jag hade räknat med, att man från riksdagens samtliga partier
skulle kunna vinna understöd för en ändring i arbetslöshetsdirektiven på sätt
som motionärerna föreslå. Då jag gör ett sådant uttalande som det sista, så
beror detta på, att jag vid valtillfällena brukar studera de valprogram, som
framläggas från samtliga partiers sida till valmännens beskådande. Vid genomläsningen
av dessa valprogram finner jag, att man är synnerligen intresserad
och välvillig när det gäller skogsarbetarna. Men man måste väl i alla
fall konstatera, att det brister ganska mycket när det gäller att omsätta de
ilar välvilliga intentionerna i praktiken. Man mäste också fastslå, att skogsarbetarna
blivit föremål för en synnerligen hårdhänt behandling, inte minst
på grund av innebörden i gällande arbetslöslietsdirektiv. Jag vill i detta avseende
erinra örn att skogsarbetarna sedan år 1934 varit avstängda från den
statliga arbetslöshetshjälpen. Visserligen ligger det så till, att man skall
kunna erhålla dispens från de gällande bestämmelserna, men för min del anser
jag att denna dispensmöjlighet endast har ett teoretiskt värde, emedan
själva proceduren för utverkande av denna dispens är så omständlig, att det
tar alltför lång tid att vänta på att erhålla en sådan. Man får den icke inom
rimlig tid. Ganska hårt drabbar detta i många fall, då en omedelbar hjälp
är av behovet påkallad. Det visar sig ju också, att en sådan dispens ganska
sällan beviljas. Detta har också lett till. att många kommuner nödgats avskaffa
sin arbetslöshetskommitté. Det är ju även helt naturligt, att man
måste göra så, då det naturligtvis ingenting tjänar till för en kommun att ha
en arbetslöshetsorganisation, örn man icke har någon utsikt att kunna få de
arbetslösa hänvisade till lämpligt arbete eller att komma i åtnjutande av statlig
arbetslöshetshjälp.

Med vad jag här anfört har jag inte på något sätt velat göra gällande, att
arbetslöshetskommissionen skulle behandla skogsarbetarna hårdare än som med
hänsyn till givna bestämmelser skulle vara skäligt. Det hela torde väl ligga
så till, att arbetslöshetskommissionen på grund av de i direktiven givna bestämmelserna
är skyldig att när det råder så att säga normala förhållanden inom
en viss näring avstänga inom näringen sysselsatta från erhållandet av statlig
arbetslöshetshjälp. För skogsarbetarnas vidkommande medför emellertid ett
dylikt avstängningsförfarande vid s. k. normala förhållanden i realiteten synnerligen
ödesdigra konsekvenser. Detta beror på, att normala tider inom skogshanteringen
i verkligheten betyda arbetslöshet för de arbetare, som äro hänvisade
till att inom denna näringsgren förskaffa sig sin väsentliga försörjning.
Endast under för skogshanteringen så exceptionellt goda konjunkturer
som under de två sista åren varit rådande har arbete kunnat beredas i tillfredsställande
omfattning. Gällande arbetslöslietsdirektiv måste i tillämpningen
ovillkorligen leda till orimliga konsekvenser för de i försörjningshänseende
sämst ställda arbetarna inom landet, då ju dessa först av alla bli föremål för
sådana här avstängningsåtgärder. Det måste sägas, att dylika bestämmelser
stå i uppenbar strid mot den på olika håll särskilt under senare tid accepterade
grundsatsen, att samhällets hjälp i första hand bör lämnas dem. som äro mest
i behov därav.

Jag skall inte uppta tiden längre och inte heller ställa något yrkande örn
bifall till den av herr Olsson i Rödningsberg och mig vid årets riksdag väckta

Lördagen den 20 maj 1939 £. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
motionen. Att jag inte ställer något sådant yrkande beror på, att utskottet
på sid. 16 sagt, att anledning till antagande föreligger, att frågan om avstängning
av säsongarbetare från arbetslöshetshjälp skall bli föremål för övervägande
i samband med behandlingen av de spörsmål, som enligt departementschefens
uttalande ankomma på 1937 års arbetslöshetssakkunniga. Detta uttalande
är visserligen något vagt, men jag skall för min del försöka tolka detsamma
såsom varande så välvilligt som möjligt och därför endast nu uttala
den förhoppningen, att de arbetslöshetssakkunniga, som uppenbarligen syssla
med dessa spörsmål, sä snart som möjligt skola kunna komma fram med ett
förslag till de ändringar i gällande arbetslöshetsdirektiv, som vi motionärer ha
föreslagit. I övrigt vill jag godkänna det förslag, som statsutskottet här har
framlagt.

Häruti instämde herrar Larsson i Östersund och Jonsson i Haverö.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! När vi här i kammaren för
två år sedan behandlade frågan örn arbetslösheten och de medel, som staten
borde begagna sig av för att möta densamma, eller den arbetslöshetspolitik,
som i fortsättningen skulle följas, yttrade dåvarande socialministern, att arbetslöshetskommissionen
inom ett par år skulle så att säga ha avskaffat sig
själv. Statsmakterna skulle nämligen till dess ha tagit ifrån arbetslöshetskommissionen
den ena arbetsuppgiften efter den andra. Trots detta löfte existerar
emellertid arbetslöshetskommissionen allt fortfarande för stora delar av de arbetslösa.

För dem av kammarens ledamöterna, som höra hemma i landsändar, där man
har en s. k. högkonjunktur, förefaller det val egendomligt, att i vissa delar
av vårt land aldrig funnits någon högkonjunktur. Arbetarna i massaindustrien
och vid sågverken i Västernorrlands läns landskommuner med deras 500, 600,
700, ja 800 anmälda arbetslösa, fatta det närmast som ett hån, när de höra talas
örn, att det råder högkonjunktur och goda tider här i landet. Man kail
naturligtvis diskutera, örn den försämring, som inträtt under de senaste månaderna.
är en konjunkturarbetslöshet eller inte. I vilket fall som helst tror jag
inte, att de arbeslösa ha så värst stort intresse av örn det är en konjunkturarbetslöshet
eller ett permanent arbetslöshetstillstånd, ty de arbetslösas försörjningsproblem
är i båda fallen detsamma, och den arbetslöshetspolitik. som regering
och riksdag slagit vakt om, har alltjämt stor släktskap med de illa beryktade
Stripadirektiven. Visserligen har man för familjeförsörjare genomfört
den s. k. beredskapsarbetslinjen, men såväl departementschefen som statsutskottet,
tvingas här medge, att familjeförsörjare alltjämt hänvisas till rena
A. K.-arbeten med dessas oerhört låga förtjänstmöjligheter. Det torde väl
icke vara någon hemlighet för kammarens ledamöter, att dessa arbetslösa ha
att kämpa med oerhörda svårigheter i materiellt avseende. De sakna ofta kläder,
och för den, som skaffat sig skulder till höger och vänster, betyder det ju
inte någon lättnad att bli hänvisad till A. K.-arbete. Vi har redan tidigare i
år behandlat frågan om arbetslösheten, där högern liksom i dag gått till attack
mot de arbetslösa genom ett angrepp på socialministern för vattenledningarna
i Skön och Alnö. Det är förklarligt att barik- och bolagsintressena äro motståndare
till att man i dessa s. k. arbetslöshetsöar försöker att åtminstone ordna
sin vattenförsörjning. Att ha tillräckligt med vatten för husbehov är kanhända
någonting, som de arbetslösa oell de sämst ställda i en landsortskoinmun
inte ha rätt att fordra. I vart fall är det emellertid en oförsynthet från högerns
sida att gå till en sådan här attack, när det gäller områden i Västernorrlands
lim, där sågverk och fabriker mitt uppe i en högkonjunktur slå igen

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

4, 5, 6 gånger om året och varje gång på 14 dagar och där också de som ha
arbete sålunda få arbeta endast halva året. Den arbetslöshetspolitik, som
alltjämt kännetecknar statsmakternas åtgöranden, drabbar särskilt hårt dessa
s. k. arbetslöshetsöar. Jag skulle tro, att det vore på sin plats, att man äntligen
slutade upp med detta tal örn att statsmakterna, regering och riksdag,
hjälpa de arbetslösa. Jag tycker att det är på tiden att man erkänner, att det
är de arbetslösa, som hjälpa stat och kommun att skaffa sig en hel del nödvändiga
inrättningar. Det är de arbetslösa, som gräva vatten- och avloppsledningar
och som bygga vägar. Det är de arbetslösa, som bygga broar o. s. v. och
som se till att samhället kan hålla sig med något så när goda vägar. Man
kan också ibland i kommunernas årsberättelser finna, att en kommun kostat på
sig den vackra gesten att erkänna, att det är de arbetslösa, som kommunen
har att tacka för att exempelvis en vattenledning verkligen kommit till stånd.
När det gäller framställningar från de arbetslösa får man emellertid aldrig
höra, att även dessa ha offrat något.

I det föreliggande utlåtandet framhåller utskottet i likhet med departementschefen
behovet av en effektiv yrkesutbildning för ungdomen i sådana yrken,
där arbetslöshet icke råder. Det är ju naturligtvis ingenting att invända mot
detta i och för sig, men den praktiska utformningen av det hela ter sig på
vissa område ganska egendomligt. I Västernorrlands län finns på Sandö en
sådan här yrkesskola, för blivande målare. Då emellertid de till fackföreningen
anslutna målarna f. n. ha arbete endast 24 eller 26 eller på sin höjd 30 veckor
örn året, är det klart, att det icke finns tillräckligt med arbete inom Ådalen
för några flera målare. Trots detta är man nu beredd att släppa ut nya
kullar av vid denna skola utbildade ungdomar. Jag skulle tro, att den sortens
yrkesutbildning icke på något sätt är ägnad alt verksamt hjälpa de arbetslösa
inom yrket.

Jag kan, herr talman, icke underlåta att i detta sammanhang påpeka det
faktum, att arbetslöshetssiffrorna icke ge någon riktig bild av. hur det står
till med arbetslösheten i vårt land för närvarande. För min del skulle jag tro,
att i mångå av våra kommuner arbetslösheten är dubbelt så stor som den i den
officiella statistiken angivna. Massor av konkreta exempel skulle härvidlag
kunna anföras. Det är naturligtvis tämligen meningslöst att en hel del säsongarbetare
dag ut och dag in och vecka ut och vecka in skola gå och stämpla
hos arbetslöshetskommittén, när de äro medvetna örn, att hur länge de än gå
och stämpla kunna de icke få till stånd någon ändring eller få någon hjälp. För
några veckor sedan hörde jag, att man i Gudmundrå sökt att såsom beredskapsarbete
få bygga örn en skola, men att detta icke skulle lia gått för sig,
därför att det icke fanns några på platsen anmälda arbetslösa snickare. De
kommunala myndigheterna kunde emellertid genom en enkel förfrågan hos
byggnadsarbetarnas fackförening på platsen få klart för sig, att över 50 % av
fackföreningsmedlemmarna under största delen av året äro arbetslösa. Några
officiellt amälda arbetslösa funnos emellertid inte, och därför blev också kravet
på, att man skulle såsom beredskapsarbete få bygga om skolan, avslaget.
Det är klart, att byggnadsarbetarna veta med sig, att de äro avstängda från
sådana här arbeten. De arbeta emellertid endast 30, 34 eller 36 veckor om
året, och den övriga delen av året gå de arbetslösa. Från deras ekonomiska
synpunkt sett finns det för dem ingen som helst anledning att under sådana
förhållanden gå och stämpla hos arbetslöshetskommittén.

I samband med den arbetslöshetspolitik, som bedrives i vårt land, ha vi också
på senare tid fått en effektivare arbetsförmedling. Det ser nu ut som örn
statsutskottet skulle ställa tämligen stora förhoppningar på denna arbetsförmedling.
Bland Norrlands arbetarungdom och då framförallt bland den ar -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
betslösa ungdomen bär emellertid denna arbetsförmedling redan skaffat sig ett
så oerhört dåligt rykte, att den icke kan tänkas komma att på något mera
effektivt sätt kunna bidraga till arbetslöshetens avskaffande. Jag har massor
av exempel på, att denna arbetsförmedling blivit ett organ för sådana arbetsgivare,
exempelvis lantpatroner nere i södra Sverige, som, enligt vad allom
bekant är, inte kunna skaffa sig erforderlig arbetskraft på platsen, utan endast
tack vare arbetslöshetskommittéerna kunna få ungdomar från Norrland,
vilka äro fullständigt obekanta med förhållandena på orten. De få bo i dessa
Lubbe-Nordströmsbostäder, som finnas på en massa av södra Sveriges gods.
Det är emellertid ingenting ovanligt, att dessa ungdomar, sedan de tagit sin
chans, måst lämna sitt arbete och fara hem igen. När de kommit till den plats,
dit de blivit hänvisade, visar det sig nämligen ofta, att förhållandena äro
sådana, att de omöjligen kunna existera där. Bostäderna äro ett kapitel för
sig i det här sammanhanget. Jag har ett drastiskt exempel från den här arbetsförmedlingsverksamheten.
Förra året var jag i Sundsvall och hade då hand
örn ett sådant här fall, då en arbetare med hustru och två barn genom arbetsförmedlingen
fick anställning på ett jordbruk i Katrineholmstrakten. Han fick
hjälp till nerresan av arbetsförmedlingen och tog en bil, på vilken han fraktade
familj och bohag till arbetsplatsen. När han en mörk kväll i november
månad förra året kom ner till arbetsgivaren, fanns det ingen som tog emot
honom. Han lyckades leta sig fram till gården, där han skulle arbeta, men
han fann det mystiskt, att folk, som han frågade efter vägen, bara skakade
på huvudet. När han så kom fram till arbetsplatsen, visade det sig, att bostaden
var fullständigt fallfärdig. Golvplankorna i köket voro lagda direkt på
marken utan någon trossbotten, och i ett hörn av köket stod en gnistrande
roströd spis, vars rökrör gick rakt upp genom taket. I kammaren fanns en
fristående kamin utan någon som helst murning. Chauffören, som skjutsat
familjen dit ner, nekade bära in möblerna med den förklaringen, att han inte
kunde lämna familjen kvar under dessa förhållanden, utan att man måste fara
och söka en annan bostad. Arbetaren talade så med godsägaren, som han
skulle arbeta åt, men denne befanns vara en sådan där typ, som menade,
att det bara var att ta in i den anvisade bostaden, eftersom det erbjudna arbetet
redan var antaget. Familjen blev därför tvungen att följa med lastbilen
hem igen till Sundsvall; den kunde helt enkelt inte stanna kvar. Chauffören
skulle emellertid lia betalt för resan. Nerresan hade arbetsförmedlingen
som sagt betalat, men hemresan fick arbetaren själv bekosta. Arbetsförmedlingarna
lia sålunda endast blivit organ åt arbetsköpare med ohemula anspråk
och arbetsköpare, som inte kunna skaffa sig arbetare på annat sätt. Södra
Sveriges ungdom vill inte lia sådana bär arbeten, och därför försöker man att
med arbetsförmedlingens hjälp lura ner norrlandsungdomen till dessa arbetsplatser.
Statsutskottet stryker nu under arbetsförmedlingens betydelse, och
trycker speciellt på, att arbetarungdomen i dessa arbetslöshetsöar i de norrländska
länen böra hänvisas till sådana platser, där det råder brist på arbetskraft
inom jordbruket. Det är inte utan att man sympatiserar med norrlandsungdomen,
när den frågar: Varför råder det i dag arbetsbrist inom södra Sveriges
jordbruk? Har detta jordbruk stannat i utvecklingen, har det icke ralionaliserats
tillräckligt, eller har det utvecklats så oerhört, att man nu behöver
mera folk än tidigare? Dessa och andra frågor ställer sig norrlandsungdomen,
när den blir erbjuden ett sådant här arbete. Man kan ju också
fråga sig, varför Norrlands ungdom skall behöva resa och ta sådant arbete,
sorn södra Sveriges ungdomar, som känna lill arbetsförhållandena där nere,
inte vilja lia. Jag tror inte, att man kan klandra den ungdom, som inte vågar
ge sig i väg med risk flir alf få »luffa» hem. Man har inte rätt att klandra

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
denna ungdom, som begär bara en sak, nämligen att få arbeta. Den begär
att få arbeta för att kunna försörja sig, men den vill inte bli deporterad till
några straffanstalter. Den svenska fackföreningsrörelsen har också år efter år
framställt det kravet, att statsmakterna äntligen skulle göra slut på denna
skändliga arbetslöshetspolitik. Trots detta fortsätter emellertid utplundringen
av de arbetslösa. Det är ju ändå karakteristiskt, att departementschefen i dag
mäste slåss med en högeropposition, som inte ens vill satsa medel till färdigställningsarbeten.
Färdigställningsarbeten är inte detta ett typiskt uttryck?
Det är bär fråga om arbeten, som obönhörligen måste utföras, inte
därför att det finns arbetslösa, utan därför att arbetena i fråga äro nödvändiga
för samhället självt. De arbetslösa kunna enligt grunderna för beredskapsarbetena
hänvisas till färdigställningsarbeten, och dessa komma sålunda
att utföras på de arbetslösas bekostnad. Det vore faktiskt på tiden
att Sveriges regering och riksdag erkände sin tacksamhetsskuld till de arbetslösa,
och att man gjorde slut på talet örn, att det är staten som hjälper de
arbetslösa. Det riktigaste vore, att man visade sin tacksamhet för vad de
arbetslösa uträttat här i landet genom att avskaffa arbetslöshetskommissionen
och de nuvarande arbetslöshetsdirektiven.

Herr talman! Vad jag här anfört rör närmast statsutskottets utlåtande nr
185, och jag skall därför vid detta ärendes avgörande yrka bifall till vår i
detta utlåtande behandlade motion nr 283.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag tror inte, att det är nödvändigt
att bemöta vad den föregående talaren bär anfört. Han förefaller att delvis
röra sig så långt borta från verkligheten i sitt resonemang, och för övrigt ha
sådan syftning, att man inte behöver närmare sysselsätta sig med detsamma.
Det är ju alldeles tillräckligt för att karakterisera arten av hans resonemang
att peka på, att han säger, att den norrländska ungdomen betraktar sysselsättning
inom jordbruket i Sydsverige såsom straffarbete och deportation.

Det karakteristiska för dagens arbetslöshetssituation är ju, att det råder
kronisk arbetslöshet inom en del begränsade räjonger, samtidigt som det inom
vissa områden, främst inom jordbruket, förefinns en ständig och svårartad
brist på arbetskraft och det inom väsentliga delar av industrien råder en relativt
god tillgång på arbete.

Det är uppenbart, att nu föreligger en viss felbalansering inom samhället.
De åtgärder, varmed man sökt avhjälpa den inom vissa områden förefintliga
arbetslösheten, lia icke varit avvägda med hänsyn till den på andra områden
starkt kännbara bristen på arbetskraft. Det rationella är naturligtvis, att
man åstadkommer en arbetskraftens rörlighet och anpassning efter olika slag
av arbeten och olika orters arbetstillfällen. Det är den springande punkten
i hela detta problem. Det är därför uppenbart, att det är irrationellt att bedriva
en arbetslöshetspolitik, som med konstlade medel för tillfället avhjälper
arbetslösheten på en viss plats men inte åstadkommer en naturlig återgång
till normalt arbetsliv. Beredskapsarbetena verka i stort sett på sådant
sätt. De kvarhålla arbetarna inom områden, där de inte kunna finna en naturlig
sysselsättning, utan där man med konstlade medel måste bereda dem
sysselsättning. På detta sätt fortsätter man år efter år, och situationen förändrar
sig i grund och botten icke: arbetslöshetsproblemet är lika olöst som
tidigare.

Beredskapsarbetsmetoden har nu prövats så länge, att man kan säga, att
den i väsentliga avseenden icke uppfyllt de förväntningar, som man på visst
håll tidigare satte till denna hjälpform. För dessa arbeten tagas i stor ut -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Foits.)
sträckning i anspråk människor, med särskild yrkesfärdighet, och sådana äro
i allmänhet icke arbetslösa. De arbetslösa få endast i begränsad omfattningsysselsättning
vid beredskapsarbetena.

Man måste också finna den nuvarande splittringen och planlösheten i fråga
om arbetslöshetsåtgärderna mycket beklaglig. Beslut i dessa frågor fattas
av olika instanser, och beredningarna ske ofta av olika organ. Den högra
banden vet oftast inte vad den vänstra gör. Det är en brist, att det inte finns
något centralt organ, en verkligt enhetlig ledning, när det gäller arbetslöshetsåtgärderna.
Därpå beror mycket av den svaghet och ineffektivitet, som prägla
dessa åtgärder.

Man hade hoppats att den år 1937 igångsatta utredningen skulle lia framlagt
något förslag, som vore ägnat att skapa bättre ordning och reda på detta
område, men denna utredning synes röra sig efter samma devis som Sahlboms
slup: »Om du dröjer . . .» Denna snigelfart är uppenbarligen icke den lämp liga

takten för en utredning av detta slag. Det borde vara angeläget att
snarast möjligt få till stånd större klarhet och överskådlighet, när det gäller
detta ur olika synpunkter, både sociala och ekonomiska, så betydelsefulla
problem.

I avvaktan på resultatet av denna utredning får man i stort sett följa de
gamla vägarna och söka få ut det bästa möjliga av dem. I detta syfte gjorde
1937 års riksdag följande uttalande: »För nästa budgetår har departements chefen

därvid givit ökat utrymme åt beredskapsarbeten, i vilka framför allt
familjeförsörjare skulle sysselsättas. Under förutsättning att, såsom departementschefen
jämväl uttalat, vid arbetenas utförande i största möjliga utsträckning
anlitas av arbetslöshetskommittéerna anvisad arbetskraft, har utskottet
icke något att erinra emot förslaget i denna del. Beredskapsarbeten böra emellertid
så planläggas och bedrivas, att de icke kvarhålla arbetskraft, som kan
beredas sysselsättning i öppna marknaden i övrigt. Det bör med andra ord
tillses, att för reservarbeten gällande bestämmelser i nu berörda hänseenden i
tillämpliga delar beaktas. Med hänsyn till skogs- och jordbrukets svårigheter
att under vissa perioder erhålla tillräcklig arbetskraft böra vidare sådana anordningar
eftersträvas, som göra det möjligt att under nämnda tidsperioder
avbryta eller inskränka beredskapsarbeten. Beträffande urvalet av arbetsobjekt
vill utskottet framhålla, att företräde under rådande förhållanden bör
givas åt arbeten, som i största möjliga utsträckning skapa direkta arbetstillfällen.
»

Denna praktiska anvisning har emellertid aldrig blivit efterföljd. Praxis
har utvecklat sig i annan riktning, och därmed ha följt svårigheter av olika
slag. Sålunda har det, samtidigt som betydande beredskapsarbeten av icke
produktiv karaktär undan för undan satts i gång, inom vissa områden förelegat
ett ständigt växande och icke tillfredsställt behov av arbetskraft. Ett
system, eller rättare sagt en sådan brist på system, som leder till dylika resultat,
är uppenbarligen ur samhällets synpunkt varken något gott eller ens
tillfredsställande. Man kan icke fortsätta på detta sätt, och ju förr man får
en efter det produktiva arbetslivets natur anpassad anordning, desto bättre.
Den vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen syftar till en modifikation
i sådan riktning.

Jag ber. herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Johansson
i Fredrikslund m. fl. avgivna reservationen.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det har blivit rätt mycket sagt från
deras sida, som anse, att det föreliggande förslaget icke är tillfredsställande.
Det skulle inte falla mig in att försöka bemöta alla de erinringar, som gjorts,

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
men jag finner mig föranlåten att säga några ord i anledning av herr Bagges
anförande.

Herr Bagge klagade över, att den förutvarande socialministern hade slagit
sönder det system för arbetslöshetens bekämpande, som vi tidigare haft inom
vårt land. Jag skulle vilja fråga herr Bagge: vilket system är det som herr
Bagge syftar på? Beklagar herr Bagge, att det system, som innebar, att folk
fick arbete mot en liten svältlön och inte kunde dra försorg örn sin familj,
ifall det fanns barn, utan fattigvården fick ingripa, blev sönderslaget? Jag
känner inte till något annat system från tidigare tillfällen, och jag har varit
med i statsutskottet vid behandlingen av arbetslöshetsproblemet ända sedan
detsamma på 1920-talet blev aktuellt inom vårt land. Jag känner fuller val
till, hurudant detta system var och vilka följder det medförde för de människor,
som blevo tvingade in under detsamma, och jag för min del beklagar
visst inte, att det blev sönderslaget. Jag bara beklagar, herr Bagge, att man
inte har kunnat få bort det helt och hållet.

Jag erkänner, att den förutvarande socialministern inte fått det system, som
tillämpats under hans tid såsom chef för socialdepartementet, att fungera på
ett sådant sätt, som han själv önskat. Men det var inte hans fel, utan deras
fel, som ute i orterna hade att se till att vad som var möjligt att göra också
gjordes för att så att säga sätta detta system i system. Det var där, som det
stora felet låg. Men det oaktat tror jag, att den, som inte är alldeles blind
för de resultat, som detta nya system givit, inte kan vara främmande för att
det haft goda verkningar. Jag är också alldeles övertygad om, att ifall detta
system icke varit till gagn för svenska folket, så hade man icke uttalat det
förtroende för den dåvarande socialministern, som man gjorde vid det sista
valet. Det är min bestämda uppfattning.

Att fel förefunnits och att fel kunna påtalas, därom kunna vi vara ense.
Men jag vill fråga herr Bagge: vem kan införa ett system, beträffande vilket
det icke kan påvisas, att det klickar på vissa punkter?

Det synes också, som örn det problem, som nu ligger för oss och som har
legat för oss under många år, skulle ha blivit svårare att lösa genom uppkomsten
av dessa permanenta arbetslöshetsöar, där det inte finns möjlighet
att vare sig med beredskapsarbeten eller reservarbeten avhjälpa arbetslösheten.
Det är ju inte meningen, att man med dessa åtgärder skall kunna avskaffa
arbetslösheten, utan meningen är att man skall bereda människorna möjlighet
att försörja sig, tills de kunna komma in i produktivt arbete av stadigvarande
natur. Det finns emellertid för statens vidkommande vissa arbeten,
synnerligast inom byggnadsområdet, som med fördel kunna utföras såsom
beredskapsarbeten, och jag vågar påstå, att arbeten av detta slag varit välgörande
för de orter, där de kommit till stånd.

Jag vill sålunda för min del i all korthet avge en protest mot herr Bagges
beskyllningar gentemot den förutvarande socialministern. Han är ju inte här
närvarande och har alltså inte tillfälle att nu försvara sig. Jag tror, att han
eljest med siffror och exempel skulle ha påvisat, att herr Bagge har fel, när
han påstår, att man rivit sönder systemet för arbetslöshetens bekämpande och
förstört existensmöjligheterna för de arbetslösa här i landet.

Vad beträffar den kritik, som framkommit från andra håll, förstår jagmycket
väl den kritik, som framförts från Västernorrlands län. Läget där
är ju mycket svårt, och jag tror inte, att vi kunna avhjälpa arbetslösheten
i Västernorrlands län, om inte en förflyttning av arbetslösa sker. Det är
emellertid klart, att de arbetslösa i så fall måste förflyttas till platser, där de
kunna skaffa sig sådant arbete, att de kunna försörja sig. Men jag tror inte,
att man får göra för stort väsen av den omständigheten, att vid några till -

Lördagen den 20 maj 1939 £. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
fällen pojkar lia måst taga jordbruksarbete i södra Sverige. Våra svenska arbetare
äro väl inte så tafatta, att de inte skulle kunna för en kortare tid deltaga
i sådant arbete för att sedan återvända till hemorten, örn inte andra arbetsmöjligheter
yppade sig. Jag tror inte, att någon tar skada av en sådan
liten utflykt -— vi ha ju i det utlåtande, som nu föreligger, framhållit att
resebidrag bör utgå för såväl bortresa som hemresa. Det är också självklart,
att bönderna måste ha hjälp med sitt jordbruk — eljest bli vi olyckliga allesammans.

Man kan givetvis inte ordna med beredskapsarbeten i vilken utsträckning
som helst och för dessa arbeten, som kunna sägas vara tillfällighetsarbeten
i ordets vidaste bemärkelse, upprätthålla en stor arbetarkår, utan man måste
se till att kunna överföra de arbetslösa till produktivt arbete.

Vidare frågade herr Nordström: vad tjänar det till att utbilda målare i
Västernorrland, när det finns så många arbetslösa där? Jo, det kan jag säga:
det råder faktiskt brist på målare på vissa platser inom vårt land, och man
kan låta dem, som sålunda utbildas till målare, förflytta sig till sådana
platser. Det går således lättare att förflytta dessa arbetare än grovarbetare,
som inte kunna något hantverk.

Jag tror, att en viss företagsamhet måste komma till uttryck, örn vi skola
kunna klara upp förhållandena i Västernorrland. Jag säger inte alls, att
allt är bra som det är och att man inte skall göra någonting åt förhållandena
däruppe, men jag anser också, att man bör bereda de arbetslösa möjlighet att
förflytta sig och stimulera dem till att göra det, vilket vi även sökt göra.

I övrigt har jag ingenting annat att tillägga än att jag vill säga, att man
kan väl förvänta, att den kommitté, som nu sitter och vari även högern är representerad,
skall beakta alla de rimliga önskemål, som här framförts från
skilda håll.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till vad utskottet föreslagit
i båda de nu föredragna utlåtandena.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr talman!

De nu föreliggande utskottsutlåtandena n:ris 184 och 185 visa, att man i statsutskottet
åtminstone är enig i en sak, nämligen att bevilja medel till de ändamål,
som i respektive propositioner påyrkas. Man är ense örn att lämna medel
till beredskapsarbeten, och man är även ense om att lämna medel till arbetslöshetskommissionen
för utförande av reservarbeten. Man delar sig i fråga örn
beloppens storlek och användning. Därvid gör man i reservationen en deklaration,
där man tar upp gamla spörsmål, som tidigare ha varit uppe till behandling.

I avvaktan på den utredning, som pågår, kan man mycket väl här i kammaren
söka bidraga med att genom en debatt få fram nya synpunkter, som
i sin tur skulle kunna vara till någon nytta. För min egen del och jag må
säga för regeringen i dess helhet skulle det hälsas med tillfredsställelse,
ifall riksdagen kunde bidraga till att med en diskussion i dylika ting få fram
något uppslag, som kunde verka stimulerande för det fria näringslivet att fungera
så, att vi kunde räkna med, att arbetslösheten hundraprocentigt upphörde.
Vi skulle vara mycket tacksamma, örn man kunde finna någon sådan formel.

När man nu här gör erinringar mot den arbetslöshetspolitik, som föres, och
framför allt vill trycka på, att det system, som tillämpas, medför, att det tillfrisknande,
som vi alla önska, icke kommer inom rimlig tid just på grund av
vårt eget förfarande, undrar jag, örn man icke söker göra påståenden, som i det
verkliga livet icke egentligen ha något fotfäste

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Vad är skiljaktigheten mellan de arbetsobjekt, som förekomma och som utlöras
å ena sidan som reservarbeten och å andra sidan som beredskapsarbeten?
I praktiken visar det sig, att man till beredskapsarbetena, har tagit arbetsobjekt,
som tidigare även förekommit som reservarbeten, nämligen vägarbeten.
Vi ha en hel del vägarbeten, som utförts på områden, där det ansetts nödvändigt
att få i gång nya arbeten och där det också varit behov av att ett förbättrat
vägväsende kunde åstadkommas. Inom arbetslöshetskommissionen och
reservarbetslinjen får man väl säga, att under dess långa liv ha väl vägarbetena
varit det övervägande arbetsobjektet. Det har naturligtvis funnits andra
objekt också. Men jag kan icke förstå, hur en förändring från reservarbete till
beredskapsarbete av ett arbetsobjekt som t. ex. vägarna skall förlänga arbetslösheten
ute i bygden. Att detta skall kunna förändras genom själva formen
för statens verksamhet kan jag icke tänka mig. Jag har ju ännu mera svårt
att förstå det, eftersom vi i varje beslut, som Kungl. Maj :t fattat, noga givit
anvisning om, hur arbetarna skola anställas, och hur man i fortsättningen
framför allt skall taga sikte på, att man icke skall motverka, att människor
flyttas över till andra arbeten.

Herr Bagge själv gjorde ju också gällande, att han visste om denna sak, men
att han trodde, att det icke var möjligt att göra en sådan där anpassning, därför
att det var beredskapsarbeten och att det kommit in för många organ bland
de beslutande. Det är en punkt, som .jag ber att få läsa upp och som tydligt
och klart angiver, vilken inställning Kungl. Maj:t har till detta problem. I
Kungl. Maj :ts beslut i vad gäller Bohuslän har införts en passus, vilken också
införts i besluten örn alla övriga beredskapsarbeten, vilka upptagits. Där säges:
»I fråga örn anställandet av arbetare vid företaget skall iakttagas, att av
urbet.slösbetskommittéer anvisad arbetskraft anlitas. Beträffande de kommuner,
från vilka arbetskraft bör tagas, och platsernas fördelning mellan kommunerna
har styrelsen att samråda med länsstyrelsen och statens arbetslöshetskommission.
Styrelsen bör jämväl i samråd med nämnda myndigheter i möjligaste
mån tillse, att vid företaget icke kvarhålles arbetskraft, som kan beredas
sysselsättning i öppna marknaden i övrigt, och äger för sådant ändamål tillfälligt
avbryta eller inskränka arbetet.»

Som kammarens ledamöter hörde, talas här örn en styrelse, till vilken man
skriver. Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som fått i uppdrag att ombesörja,
att dessa arbeten bli fullgjorda, och som har att iakttaga, att denna
ordning tillämpas.

Det är sålunda tydligt och klart, att Kungl. Maj :t, som har medgivit, att ett
beredskapsarbete upptages, och lämnat bidrag därtill, fäster mycket stor vikt
vid just det förhållande, som det här gjorts gällande, att vi icke skulle hava
fäst avseende vid. Det är i stället tydligt och klart infört i Kungl. Maj:ts brev
örn de ärenden, varom här iir fråga.

Vad vi också mycket noga pröva är, att arbetet är av det slag, att det lämpligen
kan tagas upp som beredskapsarbete. Vad fråga vi då örn? Jo, vi fråga
om och få del av de kostnadsberäkningar, som ligga till grund för arbetet. Vad
är det som ingår i de kalkyler, som äro uppgjorda? Visar det sig då, att det
är alltför oproportionerligt stor del, som får betecknas som materialkostnad, så
fråga vi: Ha ni ej något annat arbete, som ni lämpligen kan föreslå, som är
mindre materialbetonat och mera arbetsbetonat, eftersom ni nu lia så många arbetslösa,
som ni vilja ha arbete åt just i eder kommun eller i edert län? Vi se
naturligtvis också efter — i den mån det är mycken materialkostnad — om det
är en materialkostnad, som kan tänkas verka stimulerande i så måtto att man
får använda material från en näring eller industri, som vi anse särskilt vara
i behov av att få ett tillskott till sin orderstock.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Vi ha sålunda att pröva just vad herrarna Ilar lia velat peka på och som ni
också i reservation ha framhållit. Och den beredning, som sker i departementet,
föregås hos respektive myndigheter, som lia att framlägga förslag härom,
av en mycket noggrann prövning just med hänsynstagande till dylika omständigheter.
Här är icke Kungl. Maj :ts kansli ensamt, utan man har den sakkunskap,
som finnes till förfogande. Man har den i arbetslöshetskommissionen,
man Ilar den i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och man har länsstyrelserna,
som ju i varje särskilt fall bli tillsporda örn hur de se på de speciella arbeten,
varom det kan vara fråga.

Jag^ må säga, att örn vi nu allvarligt granska det här, så föreligger det
icke någon sådan nämnvärd skillnad, som man här från högerns sida vill göra
gällande. Ty vad skulle det betyda, örn allt detta lades på reservarbetslinjen?
Om vi skulle återföra det hit, skulle, som herr Jansson i Falun här påpekat,
vi icke kunna taga fram andra arbetsobjekt därför att det vore arbetslöshetskommissionen
som finge taga hand om dem. Arbetslöshetskommissionen har
väl icke lättare att avbryta arbetena, om så behöves, än vad de myndigheter
kunna hava, som här äro uppräknade. Det blir en kollektivitet, som synes
bli ännu starkare för åtgärderna i fråga,

Det finnes en sak till att beakta. Det är nämligen den, att de, som få detta
uppdrag, få genom det kungl, brevet Kungl. Maj:ts fullmakt att handla just
så, som här har angivits, d. v. s. att om behov därav föreligger, kunna de inskränka
arbetet. De, som få sysselsättning vid eller hänvisning till sådant
arbete, äga noggrann kännedom örn detta. Samma gäller för arbetsledare.
Det går. ej att säga, att här är det en arbetslöshetskommitté eller kommission
som ensidigt — enligt arbetarnas mening — får taga ställning till detta, utan
det blir en mera allmän prövning av läget vid det tillfället. Därför skall ingen
hava anledning att tro, att man ett ögonblick skulle vilja kvarhålla arbetskraft,
som kan få arbete på annat håll. Vi, som syssla med detta, äro glada
åt varje litet antal, som man från det fria näringslivets eller kommunernas
sida kan skaffa något arbete och några dagsverken. Det har icke lyckats
så bra t. ex. uppe i Västernorrland. Men man skall se på saken sådan den är,
att man där får räkna med en förflyttning och framför allt på att de unga
flytta. Men för att de skola kunna flytta är det framför allt bra, örn de få
denna yrkesutbildning först och kunna få gå igenom dessa verkstadsskolor. I
den mån dessa skolor få några år på sig att verka, tror jag också, att det
skall kunna bli en utflyttning från länet, som skall kunna få väsentlig betydelse
i det avseende vi tala örn.

Men man får inte glömma, att under den tid vi arbetat nied reservarbeten
och med beredskapsarbeten har icke läget inom det fria näringslivet där uppe
varit oss behjälpligt att taga upp arbetskraften. Det har i stället varit någon
industri då och då, som lagt ner eller inskränkt driften. Och pappersoch
massaindustrien är icke i det goda läge nu som den tidigare varit.

Herrarna skola också, när ni bedöma den arbetslöshetspolitik vi föra, icke
glömma bort vad som är det grundväsentliga för att kunna hålla den standard
vi befinna oss i och som vi ha att försvara. Vi ha i det privata näringslivet
icke lyckats hålla produktionsapparaten uppe i den grad som den tidigare befann
sig i.

Det finnes en annan sak också, som jag vill beröra. Det talas här örn, att
skogsbruket skulle vara i avsaknad av arbetskraft. Vi lia i stället, framför
allt under första delen av detta år, fått en mycket överraskande bekantskap
med arbetslöshet just ute i skogsdistrikten. Också där har man lagt örn metoderna
så, att man påkallar det allmännas hjälp för att kunna få i gång något
arbete just med hänsyn till de rubbningar, som inträffat på grund av att man

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
har lägre konsumtion av skogsprodukter och därigenom mindre avverkning i
allmänhet. Men därtill har man inom vissa områden lagt om arbetet så, att
avverkningen icke sker just vid samma tider som tidigare varit fallet. Även
där är det en sorts rationalisering som pågår, och en förskjutning, som i sin
tur icke heller hjälper oss, framför allt under en sådan period som den vi nyss
haft framför oss. Även där har det varit försvårande moment. Likadant är
det uppe i de övre distrikten såsom Västernorrland. Inom Västernorrland talar
man alldeles enahanda språk. Även där har inom skogsdistrikten icke
varit det överskott av arbetstillfällen, som man eljest brukar hava ute i skogarna.

När vi sedan skola välja dessa arbeten, tror jag, mina herrar, att, vilken
partigruppering ni än tillhöra, när ni i edra kommunala institutioner ha att
sörja för samhällslivets funktion och för de människor, som bygga och bo
där, dra ni i kommunalnämnder och kommunalfullmäktige nog icke upp gränsen
så förfärligt mycket mellan huruvida det är ett vägarbete eller ett arbete
t. ex. med att få en kyrka reparerad, ett skolhus ombyggt på något sätt eller
att få en mur omkring en kyrka. Allt bjuda ni ut till Kungl. Majit såsom
lämpligt som beredskapsarbete. Det göra ni utan någon som helst skillnad
efter vilken partigruppering ni kommit att bli mantalsskrivna i.

Och varför? Jo, när människorna äro arbetslösa och när man har ett skattetryck
såsom i en kommun i Västernorrland, där man talar örn 24 kronor 75 öre
förlidet år, så står man icke och diskuterar, såsom herrarna göra här, örn det
blir en fördröjande arbetslöshet där uppe, utan man ropar helt enkelt: Kom och
giv oss något arbete!

När man får rapporterna från vederbörande myndigheter och finner, att arbetslöshetskommissionen
är med och medgiver arbetslöshetsunderstöds utbetalande
till ett stort antal av de arbetslösa i en församling, måste man säga sig,
att Kungl. Majit måste på allt sätt medverka till att hellre skapa ett arbetstillfälle
inom kommunen åt dessa människor än att de bara skola leva på det
understöd som de kunna få utan att uträtta någonting till det gemensamma
bästa. Tro ni icke, mina herrar, att man i Skön hellre går ut och ordnar en
vattenledning för samhället än att de arbetslösa skola uppbära arbetslöshetsunderstöd,
eller att man i en annan kommun hellre går in för att lämna bidrag
till att man får bygga något av något slag, som kan vara till kommunens och
församlingens gemensamma bästa, än att dessa arbetslösa bara skola gå till
arbetslöshetskommittén och få understöd?

Jag tror i stället, att allt vad vi kunna giva för att hjälpa till att skaffa arbetstillfällen,
kommer i det långa loppet bara till nytta för vårt land. Jag
tror också, att när reservanterna här försöka sig på att göra vissa deklarationer,
så kail jag utgå ifrån, att det endast är så, att man vill påminna om att
det är vissa synpunkter som man vill ha granskade. Men jag kan aldrig tänka
mig, att de, som äro undertecknare av reservationen, i själ och hjärta ett ögonblick
skulle vilja återinföra den ordningen att Kungl. Majit skulle bara låta
utbetala understöd och ingenting annat. Det kan ej vara den rätta vägen att
gå till väga på det sättet.

Jag vill sluta med att säga, att skiljaktigheterna i fråga om arbetslöshetsobjekten
icke äro stora, vare sig man går på reservarbetena eller man går på
beredskapsarbetena. Riksdagen har ansett — och jag har icke hört någon från
någon kommun komma och tala däremot —- att båda linjerna kunna tillämpas.
Det är väl heller icke anledning att nu längre hålla på och strida örn dessa
ting, utan man får avvakta och se, vad kommittén kan komma till och giva oss
för råd om vår politik framdeles, framför allt med tanke på örn vi kunna finna
något uppslag att hjälpa till att få igång något som betyder, att man kan ytter -

Lördagen den 20 maj 1939 f. ni.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
ligare nedbringa arbetslösheten. Jag tror, att man icke kan vara främmande
för att man från statens sida kanske med ytterligare krafter får medverka till
att få något arbete i gång, som ger människorna försörjning. Det vill då synas,
att vi icke bara kunna ställa oss avvaktande, utan vi kunna kanske mera
positivt då gå in för att bygga vidare och måhända finna på någon ny linje.
Men därom få vi tala, när vi få höra 1937 års sakkunnigförslag.

Herr Persson i Falla erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr tal man!

Herr Jansson i Falun yttrade några ord, som äro ganska belysande för
den sak, vi tala örn just nu. Han sade: »Jag erkänner, att det system, som förutvarande
socialministern införde, visat sig mindre lyckat, men det har berott
på, att man ute i landet icke tillämpat systemet på rätt sätt.» Det svaret är
mycket illustrativt för hur man förväxlar orsak och verkan på den sida, vars
talan herr Jansson i Falun här fört. Om man ute i landet icke på ett rätt sätt
kunnat eller velat tillämpa ett visst system, är det uppenbarligen något fel med
systemet. Skrivbordssystem, som uppgjorts utan hänsynstagande till det verkliga
livets förhållanden, komma alltid att verka olyckligt. Herr Möllers system
har utarbetats vid skrivbordet utan hänsynstagande till verkligheten, och
därför har det kommit att verka på det sätt, som icke är önskvärt.

Socialministern yttrade nyss, att han icke kunde förstå, varför samma slags
arbeten skulle komma att kvarhålla de arbetslösa mer, örn de utfördes som beredskapsarbeten
än örn de utfördes som reservarbeten. Det tycker jag icke att
det är svårt att förstå. Yi hörde för en stund sedan herr Nordström i Kramfors
fördöma, att arbetslösa från Norrland hänvisats till arbeten i södra Sverige.
Han karakteriserade sådana hänvisningar och sådana arbeten som deportation
och straffarbete. Därvid gav han säkert ett riktigt uttryck åt en stor
del av de arbetslösas uppfattning. Men då systemet med beredskapsarbeten
innebär att staten ställer medel till förfogande för utförande av arbeten i de
arbetslösas hemort och till kollektivavtalsenliga löner, och de arbetslösas inställning
till förekommande arbeten bl. a. jordbruksarbete i den öppna marknaden
är sådan som herr Nordström i Kramfors för en stund sedan omtalade, då
blir resultatet sådant, som här påtalats, att arbetslösheten konserveras inom
Anssa områden, under det andra orter lida brist på arbetskraft. Här är förklaringen
till den kritik, som socialministern sade sig ej kunna förstå.

Herr Jansson i Falun, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman] Endast ett par ord till herr Persson i Falla. Han tycks ha missuppfattat
mitt yttrande. Jag sade icke, att det system, som herr Möller infört.
är olämpligt, utan jag sade, att det kan hända, att systemet på vissa
punkter klickat, detta beroende på särskilda orsaker. Det är en viss skillnad,
herr Persson!

Vidare yttrade:

Herr Mäler: Herr t alman! Jag har icke begärt ordet för att blanda mig
i den storpolitiska debatten om riktlinjerna för vår arbetslöshetspolitik, utan
jag har begärt ordet med anledning av att förhållandena i Västernorrlands län
dragits in i debatten. Här ha lämnats vissa uppgifter, som icke stå i överensstämmelse
med verkligheten. Det var närmast herr Bagges tal örn att de
arbetslösa stannade kvar i vårt län, som gav mig anledning begära ordet. Innan
jag går in på frågan örn utflyttningspolitiken, skall jag nämna ett par
ord örn en sak, som herr Nordström i Kramfors nyss talade örn. Han talade
örn våra verkstadsskolor och sade, att det exempelvis icke vore någon idé att

Andra kammarens protokoll 1989. Nr SS. 4

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
utbilda målare i Västernorrland, där vi hade överflöd på målare. Jag vill gentemot
detta endast säga, att hitintills har varenda pojke, som kommit till våra
verkstadsskolor i Västernorrlands län, fått arbete, och i stort sett varenda en
har alltjämt stadigvarande arbete. Därmed tror jag mig hava klarlagt, att
inrättandet av verkstadsskolor varit en mycket effektiv detalj i programmet
för arbetslöshetens bekämpande i Västernorrlands län. Vad däremot utflyttningspolitiken
beträffar, så är det klart, att man tillsvidare måste inrikta sig
på att flytta ut människor ifrån Västernorrlands län. Jag har själv varit med
om att föreslå regeringen åtgärder i sådant syfte och har begärt anslag för bekostande
av utflyttning. Men jag vill å andra sidan stryka under, att det icke
är rimligt, att man i Sveriges riksdag betraktar Västernorrlands län som en
öde landsända, där man redan skördat vad som funnits att taga, så att det endast
återstår att låta befolkningen utvandra. I Västernorrlands län finns det
även i fortsättningen försörjningsmöjligheter, men det behövs en omläggning
av produktionen, som hittills alltför ensidigt varit inriktad på trävarurörelse.
En sådan omläggning pågår för närvarande, men medan den pågår, måste man
sörja för att de människor, som bo kvar och tidigare haft sysselsättning inom
trävaruindustrien, erhålla försörjning. För övrigt förhåller det sig på det
sättet, att det är många hinder, som resa sig i vägen, när man vill flytta ut
folk. För det första vill jag påpeka, att av det samlade arbetslöshetsklientel,
som fanns i Västernorrlands län den 31 augusti förra året, d. v. s. vid den tidpunkt,
då läget var gynnsammast och kurvan för arbetslösheten lägst, drygt
hälften utgjordes av personer över 40 år. Det är klart, att människor över 40
år, som hava sysslat med sågverksrörelse, skogsarbete eller pappersmassetillverkning,
icke rimligen kunna flyttas till andra landsändar, för att där konkurrera
örn arbetstillfällena. Jag vill vidare meddela, att utav de då räknade
arbetslösa innehade 303 stycken små jordbrukslägenheter eller andra egnahemslägenheter,
oftast i bristfälligt skick. Jordbrukslägenheterna voro belånade till
107.9 % av taxeringsvärdet, och de övriga fastigheterna till 72 % av taxeringsvärdet.
Man förstår, att det icke är så lätt att utan vidare »plocka loss» folk,
som har bröder, systrar och farbröder, vilka skrivit på växlar och borgensförbindelser
för deras fastighetslån. Man kan åtminstone icke »plocka loss» dem
på en gång, utan man får taga det försiktigt. Jag skulle kunna lämna även
andra uppgifter rörande detta klientels beskaffenhet, uppgifter som skulle
visa, att det icke är en lätt sak att flytta dessa arbetslösa till andra arbetsområden.
Jag skall emellertid låta detta vara och i stället visa, hurusom trots
de svårigheter, som jag här redan nämnt, och trots de förhållanden, som herr
Bagge talade om, det ändå oavlåtligt skett och sker en betydande utflyttning
av arbetskrafter från Västernorrlands län. Jag skall nämna några siffror beträffande
de socknar, där arbetslösheten varit störst. Från Njurunda socken
hava under femårsperioden 1934—1938 364 personer avflyttat, från Sköns socken,
som det varit så mycket bråk örn, hava 610 personer avflyttat under samma
tid, från Timrå socken 522 personer, från Alnö 487 personer och från Gudmundrå
socken 502. Siffrorna angiva nettoförlusten genom folkomflyttningen.
Jag tror, herr Bagge, att dessa siffror visa, att den för närvarande förda
arbetslöshetspolitiken ingalunda binder människorna vid den ort, där de äro
bosatta, för såvitt det gives möjligheter för dem att få sysselsättning på andra
håll. Det var uteslutande denna synpunkt på utflyttningsproblemet, som jag
velat framföra. Jag tror, att örn reservanterna uti statsutskottet hade närmare
undersökt omfattningen av den utflyttning av arbetslösa, som ägt rum från
Västernorrlands län, så skulle icke reservationen eller åtminstone icke den del
av reservationen, som handlar om utflyttningen, hava kommit till. Jag ber.
herr talman, att få betyga — min åsikt delas icke blott av mina partivänner

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
utan alla partigrupper inom Västernorrlands län — att den av regeringen förda
arbetslöshetspolitiken är för Västernorrlands län tjänlig och gagnelig.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Härefter erhöll herr Nordström i Kramfors ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Först och främst vill jag säga, att varken de arbetslösa
eller jag-har något att invända emot att folk utflyttar. Vi begära
endast, att de, som utflytta, skola beredas sådant arbete, som de kunna existera
på. Herr Mäler sade, att eleverna från verkstadsskolorna nu fått arbete. Det
må vara sant, men det har gått till så, att man skickat ut lärlingar från skolorna
och därigenom berövat andra arbete. Vi ha för närvarande en verkstadsskola
i Sandö i Ådalen. Verkstadsskolans ledning nekar att underhandla
med därvarande fackföreningsavdelning. Man skickar ut lärlingar, som taga
arbete i strid mot gällande avtalsbestämmelser. Mästarna plocka in lärlingarna
från verkstadsskolan i arbete med resultat att andra målare bliva
utan arbete. Det är detta tillvägagångssätt jag protesterat emot.

Herr Mäler, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr

talman! Jag tror, att herr Nordström är fel underrättad beräffande de förhållanden,
han här senast skildrade. Det är möjligt, att det i något enstaka
fall förekommit, att en lärling från en verkstadsskola anställts av en mästare,
som icke haft klart avtal med fackföreningsavdelningen, men regeln har varit,
att anställning av lärlingar skett i samförstånd med de fackliga organisationerna.

Herr talmannen återtog härefter ledningen av förhandlingarna.

Härpå anförde:

Herr Lindmark: Herr talman! Statsrådet och chefen för socialdeparte mentet

slutade med att uttala, att det icke kunde vara reservanternas mening,
att man skulle lösa svårigheterna genom att utbetala kontant understöd. Säkerligen
icke! Högerns linje är ju fast hellre, att man skall skapa fram
arbetstillfällen, arbetsobjekt, och kunde man helt och hållet slopa kontantunderstöden,
så vore ju detta idealet.

Man har sökt råda bot på arbetslösheten på två olika sätt. Man har anordnat
beredskapsarbeten. Man har anordnat reservarbeten jämte kontantunderstöd.
Beredskapsarbetena kunna uppdelas i tvenne olika typer, statskommunala
beredskapsarbeten och statliga beredskapsarbeten. De statskommunala
beredskapsarbetena lida av en avsevärd olägenhet, som består däri,
att kommunerna frestas att utnyttja utgående statsbidrag till att sätta i gång
företag, som icke äro absolut nödvändiga. Det saknas icke exempel på att
en kommun, som velat få sin prästgård reparerad eller velat få en kommunal
institutions byggnad förbättrad eller nybj^ggd, helt enkelt konstruerat fram
arbetslöshet för att därigenom bliva berättigad till statsbidrag. Örn man bedriver
arbetslöshetspolitik efter sådana linjer, så är det givetvis något fel
med det hela. Då konserverar man arbetslösheten. Man går icke till roten
med arbetslöshetsproblemet.

De statliga beredskapsarbetena hava också sina olägenheter. Sistnämnda arbeten
kunna utföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi eller av enskilda.
Vägarbeten såsom beredskapsarbeten kunna även utföras i vägstyrelsernas regi.
Utföras vägarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi, så blir resultatet
i regel en överansträngning av vägingenjörsexpeditionerna, en anhopning av
arbetsuppgifter, och det normala vägingenjörsarbetet blir lidande på detta.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Det är svårt att i det fallet skapa fram den nödiga tekniska arbetsledningen,
och det saknas ingalunda exempel på, att det nära nog uppstått kaos. Jag
är fullt medveten örn, att man bör hava möjlighet att anordna statliga beredskapsarbeten.
Vägarbeten, som bedrivas som statliga beredskapsarbeten, utföras
dock lämpligast i vägstyrelsernas egen regi. Det är lättare för vägstyrelserna
att mobilisera den nödiga arbetsledningen, att skaffa schaktmästare
och utsättare. Vid anordnande av beredskapsarbeten, som jag här omnämnt,
följa även vissa andra olägenheter, som jag i all hast ber att få
påpeka. Vid statskommunala beredskapsarbeten i form av byggnadsarbeten
skapar man visserligen arbetsobjekt, men — detta har redan tidigare framhållits
av herr Persson i Falla — för en yrkesgrupp, som ingalunda lider
brist på arbete, nämligen byggnadsarbetarna. Vanliga grovarbetare hava
mindre möjligheter att få anställning vid dessa arbeten. Följaktligen är icke
den typen av arbetsobjekt den bästa. Vid de vanliga statliga, beredskapsarbetena,
när det gäller vägarbeten, som utföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
eller i vägstjcrelsemas regi, så bestämmes lönestandarden på ett sådant
sätt, att folk mister intresset för att söka anställning i jordbruket. Det är
mycket fördelaktigare att vinna anställning vid ett vägarbete, där lönestandarden
är reglerad genom kollektivavtal, än i jordbruket. Jag känner till många
fall, där vederbörande väl varit arbetslösa men nekat att taga drängtjänst
eller annat arbete i jordbruk eller skogsbruk, i förhoppning att i stället få
anställning vid ett vägarbete, som givit betydligt bättre inkomstmöjligheter.
Enligt mitt sätt att se borde i stället anordnas statliga reservarbeten. Det
kan ju hända, att herr Nordström i Kramfors blir alldeles uppskrämd av ett
sådant talesätt. Han kan naturligtvis inte gilla detta. Vid de arbeten, som
anordnas i arbetslöshetskommissionens regi i de olika orterna, tillämpas en
något lägre lönestandard än den i den offentliga marknaden gällande. Detta
innebär en viss garanti för att de olägenheter, som jag nyss nämnde, skola
kunna undvikas. Det är detta, som reservanterna menat. De hava ingalunda
velat stryka ett streck över beredskapsarbetena. Beredskapsarbetena hava sin
givna plats och uppgift, men reservanterna vilja giva ett visst företräde åt
reservarbetena och följaktligen öka anslaget för sistnämnda arbeten. Till
följd av att anslaget varit otillräckligt för reservarbeten, har det ofta inträffat,
att man i brist på tillgängliga medel icke kunnat, ehuru det varit
lämpligt, öka arbetsstyrkan vid i gång varande vägarbeten. Det är billigare
att giva kontantunderstöd, och hellre än att öka antalet arbetare vid vägbygget
har man så givit de arbetslösa kontantunderstöd. Är sådant rimligt? Jag
svarar absolut nej på denna fråga. Örn det gäller att giva kontantunderstöd
vintertiden, till exempel då tjälen i marken gör det omöjligt att bedriva vägarbeten
i Norrland, må det vara hänt, men att under våren och sommaren, då
vägarbeten kunna bedrivas, hellre lämna kontantunderstöd än anordna sådana
arbeten måste vara oriktigt. Jag känner till fall, avseende vårtid, där så

skett. Låt oss få det nödiga anslaget, så att reservarbeten kunna bedrivas

i den omfattning som situationen på de olika orterna kräver!

Jag vill slutligen understryka vikten av att man vid bedömande av, vilka
åtgärder, som böra vidtagas för att råda bot för svårigheterna, ser saken på
lång sikt. Vägarbeten äro ju alltid till fördel för respektive orter. Det är

ju framför allt i Norrland ett viktigt önskemål att få vägar byggda och ko lonisationsmöjligheterna

därmed ökade, men skall man komma arbetslöshetsproblemet
in på livet, så bör man vidtaga åtgärder på lång sikt. Vi tala
ofta örn förhållandena i Bohuslän, Blekinge och Västernorrland och örn att
särskilda åtgärder böra vidtagas för att komma den betryckta befolkningen i
dessa landskap till hjälp under rådande arbetslöshet. Jag vill rekommendera,

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
att vid de undersökningar, som göras, hänsyn tages till att i nordligaste delen
av Västerbottens län, framför allt i Byske socken, på grund av att icke mindre
än tre sågverk nedlagts, en betydande restarbetslöshet ännu kvarstår. Visserligen
utvandrade ifrån dessa trakter en stor del av antalet arbetslösa, men de,
som utvandrade, voro de mest företagsamma och de, som verkligen lade manken
till, för att klara sig själva. Det finns en annan grupp arbetslösa, som sakna
företagsamhet, eller som ha svårt att flytta, därför att de bebo egna fastigheter.
Kan riksdagen vidtaga åtgärder, som komma denna befolkning tillgodo,
så är därmed mycket vunnet.

Jag vill tala örn, att staten redan nu gjort en hel del för denna befolkning.
Det är yrkes- och verkstadsskolor som staten anordnat där och som varit
framför allt de unga till utomordentligt stor hjälp och nytta.

Sammanfattningsvis vill jag slutligen säga, att den linje, som reservanterna
här rekommendera, med någon minskning av anslaget till beredskapsarbeten
och motsvarande ökning av anslaget till reservarbeten, enligt mitt sätt att se är
riktig, och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Staxäng: Herr talman! I de debatter, som förts i denna fråga under
den tid som jag varit i tillfälle att åhöra dem, har det alltid varit vissa saker
som på mig gjort ett beklämmande intryck. Så har det varit när man från
vissa håll försökt misstänkliggöra varandras avsikter, såsom då det gjorts gällande
att man röjt så stort oförstående ifråga örn dem det här gäller, att en
talare för en stund sedan yttrat sig: »Men vi skola väl inte låta dem svälta
ihjäl!»

Det är egendomligt att man även i denna debatt kunnat göra sig skyldig till
dylika överord. Jag vågar påstå att i denna fråga finns det inte någon strävan
hos något parti att hålla sig undan att hjälpa dessa hjälpbehövande. Som
min åsikt vill jag framhålla att jag anser det vara en samhällsåtgärd som man
inte kan komma ifrån, utan som man även i framtiden måste räkna med år efter
år. Under olika skiften måste man räkna med att från statsmakternas sida insatser
göras för de arbetslösa, som på olika sätt ha råkat i denna situation.

Det ligger mycken överdrift i det yttrande som fälldes här av en kommunistisk
talare, vilken ifråga örn en viss hjälpåtgärd bad att få reagera
emot att de hjälpbehövande skulle »förvisas» till A. K.-arbete.
För några år sedan tror jag att ett dylikt yttrande om A. K. kanske
hade litet större resonans i denna kammare, men jag fick det intrycket att
herr Nordström i Kramfors i dag, när hail i talarstolen försökte sjunga på
samma trall som förut, inte riktigt väckte samma uppmärksamhet här i kammaren
för sina synpunkter. Och varför det? Jo, örn man har arbetat ute i de
olika orterna i arbetslöshetskommittéerna och där haft kontakt med de arbetslösa
själva, bär man funnit att det numera inte finnes samma inställning som
förr till A. K. och som denne talare gav uttryck åt. Jag har själv gång efter
annan från de arbetslösas sida hört, att de, örn inte direkt rekommendera en
återgång till förutvarande system, så dock knappast anse att nuvarande system
kan tillämpas i fortsättningen, i synnerhet inte örn det skulle bli en ansvällning
av arbetslösheten.

Utöver de överdrifter herr Nordström gjorde sig skyldig till förekom i hans
anförande en ren lögn. Han sade att högern inte skulle vilja vara med örn att
satsa medel till färdigställningsarbeten. Förra året var det just i en högermotion
man begärde anslag till färdigställande av vägar. Denna motion vann
också utskottets anslutning, och tack vare denna motion beviljades ifrågavarande
anslag.

På tal örn de arbetslösa så har jag bevittnat åtskilligt på detta område. Jag

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
har exempelvis sett att personer, som haft en inkomst under ett år på över 2,500
kronor, efter att lia fått slut på sitt arbete på fredagen redan måndagen
efter begärt fattigvårdsunderstöd för sin familj! Men jag har också sett exempel
på familjer, som med en ringa inkomst ned till omkring 100 kronor i månaden
— inte i A. K.-arbete utan i sysselsättning genom de s. k. stenbeställningarna
— fått klara sin existens och därmed även avbetalningarna på sitt egnahem
och som verkligen ha klarat allt detta. Men man skall inte generellt dra fram
som exempel enstaka individer, som skulle fara så förfärligt illa, eller de som
sköta sig så synnerligen väl. Man får se det litet mer objektivt. Och jag skulle
kunna ge herr Nordström exempel på en kategori, som inte heller har det så lätt.
För något år sedan hade jag under skördetiden tillfälle komma till en mindre
jordbrukare, som hade så där 20—25 tunnland. Hustrun gick och vallade korna
med det minsta barnet på armen, de hade dessutom ett treårigt barn, som låg
ensamt hemma i stugan. Mannen var nere på fältet och satte upp säd, och de
måste reda sig utan främmande arbetskraft. Säger man att det är de arbetslösa
som bygga upp samhället, så vågar jag påstå att såväl denna bondhustru
som hennes man voro med i det bygget och kanske hade det många gånger
tyngre än andra.

Här råder faktiskt en spänning mellan jordbrukets brist på arbetskraft och
arbetslöshetsåtgärderna, vilket gör att man kanske måste ta upp denna sak till
mera allvarligt övervägande här än nu är fallet. Jag vågar ånyo påstå att det
inte finns någon skillnad ifråga örn en önskan att hjälpa, diskussionen står örn
vilka medel vi skola använda och vilka linjer vi skola gå fram efter. Jag vill
också i förbigående säga till herr Mäler, att då han påstår att reservanterna
tydligen inte uppmärksammat den stora utflyttning som skett från Västernorrlands
län, då de krävt åtgärder för en ökad utflyttning, riktar sig hans anmärkning
också mot hela utskottet, ty på den punkten ha vi ju varit eniga örn
att underlätta en utflyttning till de orter, där det skulle kunna finnas större
arbetsmöjligheter.

Jag vill också här något beröra den situation vi nu ha på detta område och i
viss mån ange några synpunkter beträffande framtiden. De hjälpåtgärder som
nu krävas äro ju i första hand avsedda till restarbetslöshetens minskande. Statsutskottet
var enigt 1937 örn att beträffande dessa orter, där restarbetslösheten
liksom hade bundit sig kvar, skulle man tills vidare i större utsträckning
än tidigare gå på beredskapsarbetslinjen. Men därmed ha vi inte
alls avsvurit oss varje kritik av denna linje, då den nu tillämpas. Det är alldeles
riktigt som socialministern framhöll, att en hel del arbeten av samma slag,
som förut igångsatts i form av statliga reservarbeten, har man nu utfört som
beredskapsarbeten. Vid detta överflyttande ha dock reservanterna pekat på
vissa missförhållanden, bl. a. på de brister som oundgängligen vidlåda hänvisningsförfarandet.
Och jag måste bestämt framhålla, även om man här kan
säga som socialministern, att det råder kontakt mellan olika organ när det gäller
tillämpningen härvidlag, att man det oaktat kan visa på flera missförhållanden.
Det råder desorganisation ifråga örn hänvisningsförfarandet. Det bär
omnämnts för mig att det förekommer nästan fyra, fem olika slag av hänvisningsförfarande,
och örn det visserligen rått ett visst samarbete mellan t. ex.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och A. K., har man dock funnit flera fall
där arbetslöshetskommissionens synpunkter klart ha frångåtts av Kungl.
Maj :t. Det bär för mig också omnämnts från ett flertal arbetslöshetskommittéer,
att en viss, för att inte säga ganska stor svårighet vid tillämpningen av
hänvisningsförfarandet gjort sig gällande, just på grund av den desorganisation
som f. n. råder på detta område.

Det råder dessutom skillnad beträffande organisationen av dessa arbeten. Vi

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Ang. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
tänka lin på vägarbetena i form av statliga reservarbeten, som alltså förr utfördes
i arbetslöshetskommissionens regi men som nu utföras i väg- ock vattenbyggnadsstyrelsens
regi. Man kan fråga sig örn sistnämnda förfaringssätt
kan tillämpas i längden, utan att en omorganisation här måste ske. Redan med
nuvarande ganska fåtaliga arbeten kan man inte komma ifrån, att vägingenjörskontoren
alldeles för hårt belastas, och örn inte en ändring sker, har man
att befara, att deras ordinarie uppgifter komma att bli lidande därpå. Man
kan inte heller komma ifrån att det är i viss mån oegentligt, att dessa arbeten
utföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi och sedan avsynas av samma
institution. Vi kunna tänka oss det förhållandet att vägingenjören står som
chef för vissa arbeten, som kanske skola avsynas av hans assistent.

När det gäller de åtgärder, som skola vidtagas gentemot restarbetslösheten,
vill jag tillmäta de s. k. yrkesskolorna en mycket stor betydelse. Just med
tanke på denna spänning mellan jordbrukets brist på arbetskraft och åtgärderna
för arbetslöshetens lindrande gjorde vi i en kommitté en hemställan örn vissa
åtgärder för att överföra arbetslösa till jordbruket; det gällde ett kommittéarbete
som utfördes inom Göteborgs och Bohus läns landsting. Vi voro enhälliga
i denna kommitté om att våra hänvisningar i denna sak skulle överlämnas
till verkstadsskoleutredningen. Jag har något studerat det betänkandet men
har inte där funnit att man i nämnvärd grad berört detta spörsmål. Jag finner
inte heller att departementschefen tagit upp frågan, ehuru det är ett spörsmål
som är oerhört viktigt med tanke på den situation jag nyss berört.

Jag måste även något stanna vid det svar, som socialministern lämnade på
en interpellation av herr Bagge i denna sak. Socialministern sade där att
det redan nu förefinnes en ganska stor reserv av lämpliga arbetsobjekt, som
ligga färdiga för ett realiserande. Han visade också på ett ganska avsevärt
antal vägföretag, som skulle ligga färdiga för realiserande, i så måtto att de
voro renstakade. Jag vill kanske inte direkt bestrida att så är fallet, men
jag är inte säker om att de äro så helt färdiga. Jag skulle exempelvis vilja
framställa den frågan: Hur är det med markuppgörelserna? Vid de förfrågningar
jag har gjort har framgått att den saken inte är helt ordnad, för
övrigt en viktig detalj, som det ofta brukar ta tämligen lång tid att ordna.

När det gäller de framtida arbetslöshetsåtgärderna, ämnar 1937 års arbetslöshetssakkunniga
ta upp frågan till dryftande, framhålles det. Jag tycker
det är beklagligt att ehuru riksdagen 1937 begärde denna översyn, som även
skulle omfatta en förutsättningslös utredning örn ett eventuellt framtida statligt
organ för denna angelägenhet, så har man faktiskt bara inriktat sig på
restarbetslöshetens problem under dessa två år. Denna utredning har bara
kunnat framlägga förslag till en enda åtgärd, nämligen ifråga örn arkivarbeten.
Men den stora, vida utredningen, framhålles i år från departementschefens
sida, ämnar man först nu övergå till.

Vi rusta oss på olika områden i beredskapssyfte. Vi lia inom arbetslöshetsfrågan
förra året och även i år fått ta ställning till en beredskapsstat,
men lika viktigt är att dessa åtgärder på ett snabbt sätt kunna förverkligas
och genomföras inför en kommande arbetslöshet, och det kunna de icke, örn
det inte finns organ som kan sköta saken på ett snabbt och rikligt sätt. Vem
blir det som får sitta emellan örn en stor arbetslöshet inträder? Jo, det blir
de arbetslösa själva. Jag tror att man i utredningsarbetet borde med större
allvar inrikta sig på denna detalj av spörsmålet. Jag beklagar ånyo att så
lång tid har gått utan att man närmare studerat detta avsnitt av frågan, och
jag tror inte — örn den delen verkligen skall sakligt utredas — att man kan
genomföra utredningsarbetet under detta år, som departementschefen här signalerat,
i propositionen. Under en framtida arbetslöshet av större omfattning

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
är det ju synnerligen viktigt att man, som jag nyss framhöll, har en stor reserv
av arbetsobjekt, som omedelbart kunna användas. Jag är inte övertygad
örn att man med nuvarande organisation och enligt de principer som nu tilllämpas
kan göra detta. Jag tror som sagt inte heller att vägingenjörskontoren
i en större arbetslöshet kunna bära den arbetsuppgiften. Man drives i
en sådan situation oundgängligen fram till en central handläggning av hithörande
ärenden.

Jag vill också i detta sammanhang framhålla att hänvisningsförfarandet
måste klarare bygga s ut i det kommande utredningsförslaget, och det måste
troligtvis bli en omorganisering av arbetsförmedlingarnas arbete. Jag vill
till slut nästan använda samma ord som dem jag började med. I denna fråga
stå vi inte skilda åt ifråga om en önskan att hjälpa detta klientel. Vi stå
endast på olika linjer. Det är min uppriktiga önskan att den utredning som
nu har denna sak om hand måtte kunna arbeta sig fram till en enhetlig och
samlande linje, som ger en rättvis hjälp åt detta klientel. Jag tror inte att
det är så synnerligen ärofullt för den svenska riksdagen, att arbetslöshetsfrågorna
skola vara sådana politiska frågor som de hittills varit.

Herr Mäler, som ånyo erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Gentemot herr
Staxäng vill jag vitsorda att ifråga örn lämpligheten av utflyttning av arbetskrafter
från de s. k. arbetslöshetsöarna råder enighet, men däremot råder det
icke enighet — och det är just där som utskottet och reservanterna skilja sig
— beträffande den nuvarande arbetslöshetspolitikens verkan, eller, som det
står här på sid. 11 i reservationen: Den förda arbetslöshetspolitiken har icke
varit ägnad att med den vikt, som därvid tillmätts beredskapsarbeten, »underlätta
arbetskraftens rörlighet utan snarare bidragit till att i viss utsträckning
konservera restarbetslösheten», o. s. v.

Det är detta resonemang i reservationen, som här även förts av herrar Bagge
och Persson i Falla, som jag har vänt mig emot.

Vidare anförde:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! dag har väckt en motion, som

redovisas i statsutskottets utlåtande nr 185. Motionen går ut på att arbetslöshetskommissionens
verksamhet skall nedläggas och att ännu pågående A. K.-arbeten skulle överföras dels på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dels
också, i vad det gäller kontantunderstödsverksamheten, på socialdepartementet.

Härtill vill jag bara foga ett par ord. Huvudskälet för att denna motion
framkommer vid riksdagen år efter år är att den arbetslöshetspolitik som nu
bedrives innebär en kategoriklyvning av de arbetslösa. En del får arbetslöshetsunderstöd,
men en del måste vända sig till fattigvårdssamhällena och erhålla
fattigvårdsunderstöd. Detta förhållande drabbar ju icke blott de arbetslösa
utan också de arbetslösas anhöriga, emedan fattigvårdsbidragen äro belagda
med återbetalningsskyldighet. Kategoriklyvningen sträcker sig vidare
fram ifråga om arbetslinjen. En del arbetslösa kan erhålla beredskapsarbeten,
då lönerna bestämmas enligt den öppna marknadens. Andra hänvisas till reservarbeten,
där lönerna ligga ett stycke under den öppna marknadens. Aven
här är sålunda en betydande orättvisa begången gentemot de arbetslösa.

För att uppnå ett rättvist förhållande härvidlag måste man se till att arbetslöshetsunderstöd
utgår till alla arbetslösa, således icke fattigvård, och att arbetets
beskaffenhet blir likartad. Beredskapslinjen är självfallet den som
måste föredragas i detta fall, och skall man nå fram till rättvisa, måste reservarbetena
slopas. Skall man få bort understödsförfarandet genom kommuner -

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
nas fattigvårdssamhällen, måste en omläggning av denna verksamhet ske.
Detta förhållande har skapat mycken irritation i aTbetslöshetskommittéerna
och i kommunerna. Och då man år efter år dels gör framställningar till
Kungl. Majit, som skett dels direkt, dels genom motioner i riksdagen, tycker
man ju att det är på tiden att man nu, då arbetslösheten är relativt ringa,
borde ta itu med en reglering av missförhållandena på detta område.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motion nr 2 i statsutskottets
utlåtande nr 185.

Herr Hage: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet i denna debatt,
örn inte två representanter för övre Norrland hade instämt i det anförande som
herr Bagge höll för en stund sedan och vari han kritiserade beredskapsarbetena
och förordade reservarbeten.

Jag har ett behov av att säga, att bakom dessa tvenne herrar, som instämt
med herr Bagge, står — åtminstone i vad det gäller Norrbotten — en mycket
liten minoritetsopinion. Jag tror jag kan påstå, att den stora majoriteten där
uppe har en annan uppfattning och gillar beredskapsarbetslinjen. Detta beror
givetvis därpå, att denna beredskapslinje och dessa beredskapsarbeten ha haft
och ha förmågan att medverka till åstadkommande av stora arbeten, som varit
behövliga och som antagligen aldrig skulle ha kunnat genomföras, örn man
gått uteslutande på reservarbetslinjen. Det är ju på det sättet att Norrland
i stor utsträckning är en icke färdigbyggd landsdel. Det finns så ofantligt
mycket att göra i Norrland och det finns alldeles säkert större möjligheter för
att det, som behöver göras, också blir gjort, om man går beredskapslinjen, när
det gäller ordnandet av arbetslöshetsarbeten, än om man går den andra linjen,
reservarbetslinjen.

Jag måste för min del säga, att det med hänsyn till behovet där uppe finns
verklig anledning att öka i stället för att minska anslaget till beredskapsarbeten.
Det finns ett sådant oerhört behov av anslag inom olika bygder, där
finnas så många arbetslöshetsöar och där föreligga planer på att genomföra än
det ena och än det andra arbetet, som visserligen kanske kan skjutas upp en tid
men som helst borde utföras så fort som möjligt och som skulle bli till fördel för
övre Norrland överhuvud taget. Jag vågar alltså bestämt påstå, att gäller det ett
ställningstagande till dessa olika linjer, så finnes med avseende på övre Norrland
en oerhört stark majoritetsuppfattning, för att man bör fortsätta med
beredskapsarbetena. Jag skulle tro att, örn man inte gör. detta, utan i större
utsträckning övergår till reservarbetslinjen, kommer en hel del arbete, sorn
man nu planerar, icke att bli färdigställt, åtminstone inte under den närmaste
tiden, och detta skulle åstadkomma en oerhörd besvikelse på en hel del håll
där uppe. När man där talar om större arbeten av detta slag, som behöva utföras,
tänker man sig dem alltid utförda på beredskapsvägen, såvida man inte
i vissa speciella fall tänkt, att man skulle få ett direkt statsanslag.

När jag nu skall rösta om detta i dag, skulle jag alltså helst vilja rösta för
ett yrkande, som gick längre när det gäller beredskapsanslaget än det som nu
föreligger. Men som saken nu ligger till, är jag beredd att rösta för utskottets
förslag både på denna och de andra punkterna.

Herr Lindmark erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr tal man!

Gentemot herr Hage vill jag erinra örn att reservanterna ingalunda
lia yrkat avslag på anslagen till beredskapsarbeten, utan endast givit reservarbetslinjen
ett visst företräde.

Jag ber emellertid att få fästa kammarledamöternas uppmärksamhet på herr
Hages motivering härvidlag. Han säger att örn inte anslaget till beredskaps -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
arbetena funnits, skulle stora arbeten icke komma att bli utförda. Där lia vi
pudelns kärna. Då det gäller vanliga anslag som riksdagen beviljar, drar man
upp bestämda gränser för hur medlen skola användas och är mycket noggrann
att bestämma former för användningen, som följa sunda ekonomiska principer.
Men så snart det gäller anslaget till beredskapsarbetena och dess användning,
slopar man oftast denna försiktighet och menar att då är det inte
så kinkigt, trots att det alltså här gäller beviljande av statsbidrag för ändamål,
som man på annat sätt icke har några utsikter att erhålla statsbidrag till.
Det är inför den risken man får lov att vara en smula uppmärksam och försiktig.
Och häri ligger själva spörsmålet, huruvida arbetslösheten skall bil
konserverad eller örn man skall ha utsikter att komma ifrån arbetslösheten.

Herr Hage, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag vill bara med anledning av herr Lindmarks anförande säga, att
reservanterna ändå påyrka ett mindre anslag för beredskapsarbeten. Denna
herrarnas linje måste väl komma att leda till, att vi i Norrland i en hel del
fall — där vi kanske, örn det större anslaget bifalles, hade fått medel för ifrågavarande
arbete — inte få något anslag alls.

Jag tror att det myckna talet örn att man är oförsiktig när det gäller framställningarna
rörande beredskapsarbeten nog är mycket överdrivet. För övrigt
är det ju på det sättet, att de anslag som begäras ganska eftertryckligt
ransoneras av vederbörande, varigenom en hel del av det, som möjligen skulle
kunna vara litet mindre behövligt, blir bortrensat.

Härpå yttrade:

Herr Österström: Herr talman! Även örn det är ganska klart att i en

debatt sådan som denna det av naturliga skäl är alldeles omöjligt att tränga
på djupet av detta problem, har jag i varje fall ett mycket starkt intryck av
att diskussionen i denna fråga i dag har varit mycket, mycket intressant. Det
inte minst intressanta synes mig vara den strävan till en faktisk avpolitisering
även av detta problem, som jag tycker har kännetecknat inte minst uttalandena
från högerhåll, trots den egna linje högern i denna fråga företräder.

Det var emellertid inte för att konstatera detta, även om jag anser det rättvist
och riktigt att göra så, när jag nu fått ordet, som jag bad få ta kammarens
tid i anspråk någon minut. Ett yttrande av herr Mäler föranledde mig
att ta till orda. Det fanns nämligen i hans anförande en blandning av riktighet
och någonting, som jag skulle vilja säga var alltför litet nyanserat, för att
det skulle gå bra ihop med min uppfattning. Herr Mäler försökte, alldeles
säkert oavsiktligt — eljest var det nästan för raffinerat — smälla igen en
dörr som jag till varje pris önskar få hålla öppen. Han slutade nämligen sitt
anförande med att säga, att det inte bara var hans partivänner i Västernorrlands
län som voro synnerligen belåtna med den arbetslöshetspolitik som f. n.,
d. v. s. under regeringens beskydd, drives, utan det var dessutom alla de borgerliga.
Den där växeln in blanco har jag emellertid icke lust att acceptera,
och det är av den anledningen som jag tvingas att säga något om hur jag anser
att man rimligen kan karakterisera den arbetslöshetspolitik i stort sett,
som regeringen försöker föra i land.

Sanningen ligger såvitt jag kan förstå, det bör konstateras, mitt emellan
ytterlighetsståndpunkterna, sådana de äro företrädda här i dag. Svårigheterna
äro stora, de äro stora inte minst för regeringen, därom äro vi alla som
springa i kanslihusets trappor med ortens eller med länets bekymmer fullt och
klart medvetna. Svårigheterna bottna inte minst däruti, som det så ofta sagts

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
redan i dag-, att det klientel man rör sig med och som är centrum i problemet
är ytterligt skiftande och oenhetligt och att för den mängd arbetslösa det här
gäller inte finns någon gemensam kungsväg till frågans lösning. D. v. s.
problemet är så ytterligt individuellt präglat, att det måste angripas från alla
möjliga håll.

Socialministern bär tyvärr blott alltför rätt när han — jag förmodar det
var gentemot högertalama — konstaterar, att det finns ute i bygderna ingen
opposition från något håll, när det kommer upp ett förslag örn att begära
pengar för ett arbete i en kommun. Ja, det är faktiskt på det sättet, det veta
vi alla, men det är alldeles nödvändigt att statsrådet är på det klara med -och jag är övertygad örn att statsrådet är på det klara därmed, fastän det
självfallet rent retoriskt passade att icke låtsas örn det — att detta faktum,
att det är en slags nationell samling i bygderna kring intresset att skaffa
pengar till orterna, i själva verket inte säger någonting örn huruvida den förda
arbetslöshetspolitiken är idealisk eller ej. Detta att bygderna få pengar vittnar
ingenting örn systemets verkningar i stort. Det veta vi allra bäst som
gång efter annan infinna oss, inte minst från Västernorrlands län, och begära
socialministerns och regeringens intresse för våra speciella problem.

Jag måste på tal örn detta säga ytterligare ett ord som jag inte tror är sagt
i dag men som jag saknar, och därför måste argumenteringen fullföljas. Det
bekymmersammaste i allt detta är till sist att statens oförmåga att kunna
klara t. o. m. ett så utomordentligt litet problem som vårt svenska arbetslöshetsproblem
är så påfallande stor. Kammaren mäste erkänna att detta påstående
är alldeles obestridligt. Örn jag ser på Västernorrlands län, vad ha, statsmakterna
kunnat göra hittills för att i det väsentliga lösa, restarbetslöshetsproblemet?
Faktiskt så gott som ingenting. Nu vänta vi på den senaste restarbetslöshetsutredningen,
och det skall bli ytterst intressant att se vad den
kommer till för resultat. Vi veta det inte, och jag är mycket rädd för att det
inte är så värst mycket att vänta heller, trots att det sitter duktigt och utomordentligt
intresserat folk i den utredningen. Hur är det med rationaliseringsutredningen?
Vad har den mäktat prestera tills nu? Vad har den givit oss
för hopp örn en verklig lösning av denna fråga? Det är alldeles nödvändigt
att i denna debatt konstatera, att möjligheterna att verksamt driva utvecklingen
i den .riktningen, att de som tillhöra restarbetslöshetsarméns kadrer komma
in i ett normalt arbete, t. v. ha varit ytterligt små.

Dessutom tror jag man måste säga att det är beklagligt, att undersökningen
rörande de möjliga vägarna att nå en lösning av detta problem är uppdelad
och splittrad på så många krafter och alltför många utredningsorgan. Vi ha
restarbetslöshetsutredningen, vi ha rationaliseringsutredningen. vi ha Västernorrlandsutredningen,
vi lia haft Blekingeutredningen och Bohuslänsutredningen
o. s. v. Det håkar upp sig, det märker man när man som jag och herr
Mäler deltagit i det lokala utredningsarbetet. Man kommer dithän att det gång
efter annan visar sig att det är någon annan som håller på med samma sak,
och det är utomordentligt svårt att få tänka tankarna ut, ty man kolliderar
med andra utredningar.

Här säger nu socialministern, och för övrigt alla talare, att meningen är
att försörja de arbetslösa med de arbeten som man tvistar örn i dag, tills dessa
arbetslösa komma in i en normal produktion. Javisst, det är klart,^ det gäller
just detta. Men det gäller ett både — och, det gäller även att få in dem i
denna normala produktion så skyndsamt som möjligt. Och det är detta man
hittills inte lyckats med. i varje fall inte alls på ett idealiskt sätt, men det
är dock den tanken man icke får släppa. Och då är frågan, huruvida det tag,
som hittills är taget av regeringen och de ansvariga, överhuvud är ett krafttag.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Jag svarar nej, det är det inte. Det är utan tvivel på det sättet, att ännu kännetecknas
framstötarna härutinnan av en valhänthet som är alldeles förbluffande.

Jag vill inte bestrida, att man efter den senaste formuleringen av direktiven
för dessa arbeten, som socialministern läste upp, gott kan säga att formellt äro
dessa föreskrifter oantastliga, ^ Spörsmålet är emellertid hur det blir i realitets11-.
. En fråga^ som jag inte vågar ge ett definitivt svar på, men en fråga som
alltjämt bör stå öppen även för regeringens vidkommande är denna: Kunna de
kommunala och statliga organen stå emot den press som sätter in lokalt från
de arbetslösa, deras anhöriga och alla dem som äro intressenter — inte i någon
ond mening, jag hittar bara inte något bättre ord för tillfället — omkring
denna olyckliga grupp? Det är detta som man kan ha sina tvivelsmål örn, och
det är väl närmast detta, förefaller det mig, som föresvävat högern, när den
ansett nödvändigt att presentera en kritisk inställning här. Och det finns fog
tor att ställa^ den frågan. De kommunala och de statliga organen måste tyvärr
här passas på och på ett utomordentligt uppmärksamt sätt, om icke arbetslöshetsproblemet
skall bli ett »infrysningsproblem».

Det är nog gott och val beträffande Västernorrlands län att vi kunna flytta
bort folket, och det är mycket sannolikt att det är nödvändigt att göra detta i
viss omfattning, men vi äro väl alla på det klara med att det innebär en oerhört
tragisk utveckling, att man i större eller mindre grad skall behöva tömma
ett län på dess närande befolkning. Jag skulle tro att för Västernorrlands vidkommande
— nied ali aktning för vad socialministern kan göra och med allt
erkännande för det intresse han veterligen har för dessa spörsmål och för våra
bygder inte minst är det fråga örn huruvida det inte är socialministerns kollega,
jordbruksministern, som till sist har en nyckelposition härvidlag. Jag
skulle vilja råda statsrådet Forslund att ta ett allvarligt samtal med jordbruksministern
örn den rationella skogsvården, som verkligen öppnar möjligheter
till produktivt utnyttjande av arbetskraften på ett sätt som det ännu inte
varit möjligt att få regeringen att göra riktigt klart för sig. Här är en enorm
uppgift och det fordras främst naturligtvis intresse, och det förutsätter jag att
regeringen har, men det fordras dessutom en fantasi som är fruktbärande, och
det är dea jag tror att regeringen saknar. Det gäller att ta itu med detta på
sådant sätt att man verkligen kommer fram. Jag tror att man t. o. m. kan
gjuta in ett ideellt moment i skogsarbetet och verkligen få det att bli till något
som gör, att vi kunna behålla folket och inte bara tala om att skicka bort det.
Jag är mycket rädd för — och det vill jag säga herr socialministern, örn han
inte skulle veta det, men det kanske han gör — att vi hotas av en ny rationaliseringsvåg.
Jag har en bestämd känsla av att företagarna i Västernorrland
inom trävaruindustrien, och detta kanske gäller hela Norrland, vila på hanen i
detta ögonblick. Man skulle med tillgängliga tekniska resurser kunna rationalisera
produktionen ännu mycket mera, men man är tveksam örn att göra det,
Men jag är, örn denna min misstanke är riktig, också säker på att det inte
dröjer länge, förrän man kommer att göra vad som ur deras synpunkt och även
nationalekonomiskt i det långa loppet och i stort sett är riktigt, nämligen dra
åt rationaliseringsskruven på nytt, och då kommer detta att gå ut över de äldsta
och över ungdomen. Regeringens stora plikt i detta fall — jag säger inte
detta av något partiagitatoriskt skäl utan jag gör det verkligen som västernorrlänning
och svensk — är att arbeta sig igenom detta problem, och alldeles
speciellt ber jag herr jordbruksministern att beakta de möjligheter beträffande
den svenska skogen, som finnas i Norrland, motsvarande möjligheter finnas beklagligtvis
inte i lika stor utsträckning i Skåne, men där har man ju åtskilligt
annat.

Lördagen den 20 maj 1989 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Det var ett

uttalande i den siste talarens anförande, som enligt mitt sätt att bedöma tingen
verkade något för hårt. Han beskrev regeringens arbetslöshetspolitik på det
sättet, att vad som gjorts i Västernorrland har inte haft någon som helst betydelse
för lösandet av arbetslöshetsproblemet. Men vore det inte riktigt, herr
Österström, att samtidigt som man ger ett sådant betyg, också säga, hur det
skulle ha sett ut i Västernorrland, örn ingenting hade gjorts från statens
sida?

Jag förstår mycket väl, att herr Österström i sitt tal vill leda in oss på det
stora problemet, att vi skulle vara mäktiga att kort och gott på en eller ett par
dagar avföra hela arbetslösheten. Men herr Österström får komma ihåg, att vi
lia ju i detta land ett fritt näringsliv, som skall verka och som har verkat i
långa stycken utomordentligt bra, och vi hoppas, att det också i fortsättningen
skall göra det. Men vi ha också fullt klart för oss, att vad som inom dessa industrier
sker och kanske måste ske, nämligen den anpassning som är erforderlig,
just leder fram till, såsom herr Österström själv sade, att en rationalisering
genomföres, vilket i regel betyder ett mindre antal arbetare, som släpps
innanför industriportarna, och ett större antal, som får stanna utanför. Detta
sker utan någon som helst samverkan mellan arbetslöshetsorganen och industriens
förvaltare. De arbeta fullständigt fristående finn varandra. Vi ha ingen
diktatur i detta land för att genomföra någon sådan ordning, att alltsammans
är centraliserat på en hand, utan vi få väl nu som förr utgå ifrån, att åtgärderna
från statens sida i första hand måste avse hjälpåtgärder, som framförallt
sikta på att skapa vissa förutsättningar för bättre förhållanden, så att
människorna skola kunna försörja sig genom arbetsanställning.

Det är många omständigheter, som äro invävda i hela detta stora problem,
framför allt ungdomsarbetslösheten. Till ungdomen vilja vi i mycket stor utsträckning
säga: Ni få försöka sköta er själva. Hårt, men kanske nödvändigt!
Man söker ge dem åtminstone en möjlighet, nämligen genom att anordna dessa
yrkesskolor. Vi få komma ihåg, här såväl som på alla andra områden, när det
gäller ungdomens utbildning, att detta tar sin tid och att det också tar sin tid
innan dessa människor kunna omplaceras i en annan bygd. Vi få framför allt
inte glömma — det vill jag säga till mångå här, som tala om att man skall
kunna förflytta människorna ganska hastigt — att dessa människor äro ju
inte i detta samhälle att betrakta såsom vanliga hotellgäster, som kunna gå
lied till portieren och säga: Nu reser jag i afton elier i morgon! Utan vi äro
knutna till vårt samhälle på ett helt annat sätt, många gånger mycket starkt.
Den ene är knuten starkare, den andre mindre starkt. Detta mitt påstående
får inte alls uppfattas så, att jag skulle uppmana någon att stanna kvar på en,
vi kunna säga, arbetslöshetsö längre än vad som är nödvändigt. Men man får
i vår diskussion inte glömma bort, att vi människor mera höra ihop med det
samhälle där vi bo, än vad till exempel en resande gör, som kan flytta från den
ena orten till den andra med mycket kort varsel. Därför är det inte så lätt
att anpassa sig.

Det var någon, sorn talade örn här, att vi på allt sätt understödja skapandet
av egnahem. Kostnaderna för ett eget hem följa i regel egnahemstagaren en
hel mansålder igenom. Han är dessutom knuten till detta hem, och det är inte
så lätt för honom att flytta från en ort till en annan. Han har inte den anpassningsförmåga,
som man kanske skulle önska. I vilket fall som helst skall
man göra klart för sig, att man från regeringens sida icke ett ögonblick vill
vidtaga åtgärder som förhindra, att människorna flytta till en ort, där arbetsanställning
kan erhållas, utan regeringen vill på allt sätt som kan vara möjligt
understödja dem, som vilja hjälpa till i arbetet att bereda människorna syssel -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
sättning. Kan det underlättas genom att, såsom utskottet liär talat örn, lämna
resebidrag och dylikt, så äro vi fullt införstådda med att det kan vara en framkomlig
väg att tillämpa.

Jag vill ännu en gång betona, att det är en missuppfattning då det göres gällande,
att man från regeringens sida skulle vilja föra en politik, innebärande
att man skulle binda denna börda, som man väl får anse att arbetslösheten är
för samhället, kvar längre än vad som är nödvändigt. Alla de uppslag, som
kunna komma att göras, skola mycket noga upptagas till omprövning, och det
som herr Österström nyss nämnde örn jordbruket och skogsbruket är ett problem,
som redan framlagts för riksdagen och som jag hoppas jordbruksministern
kommer att säga några ord örn.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Då man hör de olika synpunkterna framföras i denna fråga,
finner man ju oerhört skilda argument. Herr Staxäng såg problemet ifrån
sina utgångspunkter, men anförde nu helt andra argument än dem herr Staxäng
använder, då han tillsammans med andra kommunalmän uppvaktar Kungl.
Maj :t för att få mesta möjliga bidrag för att kunna utföra något visst arbete
i Bohuslän. De argument, som från hans sida framförts, torde bero på en
fullständig obekantskap med arbetsförmedlingen och en mycket liten kontakt
med de orter, där arbetsförmedlingen verkar.

Innan jag hörde de argument, som herr Staxäng framförde, fick jag en redogörelse
från ett par hälsingesocknar, där arbetsförmedlingen förra året hade
placerat något hundratal yngre arbetare i olika delar av Västmanland och
längre söderut, av vilka många ännu icke återvänt till sina hemorter. Då det
gällt att förmedla folk till mera tillfälliga arbetsanställningar i Skåne, vet
jag att förmedlingen lyckats relativt bra. En del av dem lia, under den tid
de varit anställda i detta arbete, fått annat arbete och icke återvänt till sina
hemorter.

Då jag hörde herr Österström, fick jag det intrycket, att hans argument
snarare voro motsatta dem, som anfördes av herr Staxäng. Herr Österström
menar, att här går det naturligtvis att fullborda allting i en hast. Herr Österström
är ju inte okunnig örn, att redan 1936 var jag på det klara med •— vilket
jag inte är övertygad örn att herr Österström var — att det borde tas i med
andra tag, då det gällde skogsförbättrande åtgärder. Jag tillsatte en utredning.
Det är möjligt, att örn någon annan skött denna utredning, det hade
gått fortare att få klarhet i frågan, men herr Österström har ju själv tillhört
en del utredningar och vet, att det går inte på ett ögonblick att få klarhet i så
stora problem, som det här gäller.

Denna utredning har ju kommit med vissa saker, som innebära större insatser
ifrån statens sida för att förbättra skogsbeståndet och öka skogskapitalet.
Senast i dessa dagar har man försökt bygga ytterligare på vad skogsutredningen
sagt, närmast avseende mera svårföryngrade skogar, och menar
att man skall göra en inventering och efter denna inventering en undersökning.
i vilken ytterligare utsträckning staten skall kunna anslå medel för att
åstadkomma en hastigare förbättring i skogsvårdande syfte. Att herr Österström
då kan säga, att regeringen saknade kanske inte vilja men fantasi, är
egendomligt. Jag har närmast fått det intrycket, att herr Österströms fantasi
har kommit sedan herr Österström erfarit, att regeringen satt i gång
dessa undersökningar. I direktiven för den senaste allsidiga undersökningen
är det uttryckligen uttalat, att jag förväntar att åtminstone en begränsad
del av utredningen skall kunna vara klar, så att man redan nästkommande år
skall kunna åstadkomma en större insats från statens sida. Ty jag är fullt

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
på det klara med, att detta är ett problem, som kan hjälpa till att skapa utkomst
åt stora grupper av människor.

Därefter kommer hela egnahemsspörsmålet. som ännu vilar hos utskottet,
och som utskottet har att pröva. Det är ett problem, som enligt mitt sätt att
se är av oerhört stor betydelse, inte minst för det län, som herr Österström
representerar. Att regeringen saknar fantasi kanske man kan säga, ifall
man menar, att man uteslutande skall ha fantasi men sedan glömma bort att
handla, trots att fantasien finns.

Herr Österström erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Herr

talman! Jag måste bemöta jordbruksministerns anförande först, fastän han
uppträdde sist av de båda statsråden.

Jag skall inte tvista med honom örn den där fantasien, men att min fantasi
beträffande skogsbrukets i Norrland utveckling skulle ha föranletts av
regeringens fantasi, det vågar jag bestämt bestrida, örn jag inte har alltför
ont om exemplar av Västernorrlands Allehanda, skall jag be att få skicka
jordbruksministern en årgång av denna tidning, så skall han möjligen komma
till en annan uppfattning örn, vem som varit före, regeringen eller herr Österström,
i fråga örn argumentationen för skogsbrukets tillgodoseende.

Vad beträffar socialministern vill jag bara säga, att jag naturligtvis varken
har velat eller kunnat vara så fruktansvärt orättvis att jag har sagt, att hela
den statliga arbetslöshetspolitiken är utan all nytta. När det stenografiska
protokollet från debatten föreligger, skall herr socialministern få läsa, att herr
Österström sade, att statens möjligheter att verksamt påverka restarbetslösheten
i egentlig mening hittills ha varit förbluffande små.

Herr Staxäng, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet anförde gent
emot mitt tidigare yttrande, att jag ställt mig kritisk på vissa punkter, men
sedan hade jag inte avstått ifrån att till exempel uppvakta vissa medlemmar
av regeringen för att få fram hjälpåtgärder i min hemort.

Jag har svårt att fatta ett sådant resonemang, örn Sveriges riksdag beslutar
hjälpåtgärder, mot vilka jag står kritisk i vissa avseenden, skulle man
då inte ha rätt att begära verkställande av dessa hjälpåtgärder, som riksdagen
beslutat örn, i sin hemort? En sådan tolkning och en sådan inställning kan
det väl inte vara herr statsrådets mening att göra gällande!

Vidare anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! dag ber att få yrka bifall till
motion nr 283 i andra kammaren.

Herr Hällgren: Herr talman! Skillnaden mellan utskottet och högerre servanterna

ligger däri, att högern vill giva mindre till beredskapsarbeten och
mera till reservarbeten. På det sättet vill högern dokumentera sin gamla inställning,
att den föredrar reservarbeten framför beredskapsarbeten.

Jag begärde emellertid ordet för att framhålla en synpunkt, som högern
synes fullständigt lia bortsett ifrån, nämligen reservarbetssystemets efter de
gamla direktiven rent moraliska inverkan på den svenska arbetarklassen. Vi
veta alla -— jag skall inte uppehålla tiden med att redogöra för det — huru
dessa direktiv voro beskaffade, med reducerade timförtjänster, med ackordsförtjänster,
vilka verkade på det sättet, att ju mera arbetaren arbetade, ju
högre intensitet han nedlade i arbetet, ju större utsikt hade han, när avid -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
ningen skulle uträknas, att få nedsatta ackord och minskade arbetsförtjänster
i framtiden. Detta innebär givetvis ett fullständigt motsatt system mot det,
som tillämpas på den öppna marknaden, där man visserligen arbetar efter
ackord, avvägda efter avtalsenliga löner, men där ''arbetaren också har utsikt
till att kunna erhålla de arbetsförtjänster, som han har lyckats att skaffa
sig genom ackordsarbeten. Det vore på tiden, att detta reservarbetssystem
mer och mer likviderades och ersattes med ett system, där arbetaren kan känna
sig såsom en fri arbetare och där lönen för mödan också kommer honom till
del. Arbetena bli ju i och för sig lika dyra, vare sig de anordnas som beredskaps-
eller reservarbeten, efter vad utredningar och myndigheter ha konstaterat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i dessa frågor.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag förstår fullkomligt väl herr Staxängs uppfattning. Jag
anser det riktigt att man skall försöka tillgodose de ortsbehov, som kunna tillgodoses
med anledning av statsmakternas beslut, men man skall inte driva upp
intensiteten i dessa strävanden på ett sådant sätt, att man därmed åstadkommer
sådant som man inte bör åstadkomma. Om, såsom herr Österström påpekade,
de lokala myndigheterna överdriva hela denna företagsamhet, kan man råka
in i ett sådant system, som herr Staxäng inte Anil råka in i. Det får man beakta,
även då man ser på de lokala sjmpunkterna.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag skall inte säga många ord, men här
har framkommit en del synpunkter och en del påståenden, som jag till auss del
anser vara oriktiga.

Här framhölls av en talare på norrlandsbänken, att de kommunala beredskapsarbetena
konservera arbetslösheten och motArerka de arbetslösas rörlighet. Det
Ilar redan tidigare av en annan talesman på norrlandsbänken belysts, hurusom
utflyttning har förekommit från en stor del kommuner, särskilt inom Västernorrland,
och jag kan inte underlåta att framhålla några synpunkter på
detta utflyttningsproblem även från det län, som jag representerar.

Det kan i detta sammanhang omnämnas, att från Bohuslän under de senaste
8 ä 10 åren utflyttat inte mindre än 10,000 personer. Av dessa utflyttade
är det inte mindre än cirka 6,000, som lia utflyttat från stenkommunerna,
och Bohuslän är ju ändå ett av de län, som hittills har fått en stor del av
dessa statliga beredskapsarbeten. Denna utflyttning visar ju, att denna hjälpform
ingalunda har konserverat arbetslösheten inom dessa hårt utsatta arbetslöshets
distrikt.

Vidare nämnde samme talare på norrlandsbänken något örn att de statliga
beredskapsarbetena, särskilt om de bedrivas i form av vägarbeten, ställa vägingenjörerna
inför så stora arbetsuppgifter, att de icke hinna med att pröva
de olika arbetsprojekten på ett tillfredsställande sätt. Däremot rekommenderade
han statliga reservarbeten som den bästa formen för att hjälpa de arbetslösa.
Jag skulle gentemot detta Abija säga, att jag tror, att det skulle
vara mycket fördelaktigt, örn vägingenjörerna och vägorganisationerna i länen
prövade även de statliga reservarbeten, som avse byggande av allmänna vägar.
Jag tror, att en dylik prövning skulle vara till mycket stor ekonomisk fördel
för staten. Jag har varit i tillfälle att under de senaste månaderna något
undersöka dessa arbeten, och vad har då visat sig? Jo, när arbetena blivit
utförda, har det i vissa fall visat sig, att kostnaderna överstigit vad som be -

Lördagen den 20'' maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
räknats med 50 och i något fall till 100 procent. Det är möjligt att örn en del
av dessa arbeten, innan de kommit till utförande, kunnat underkastas en ordentlig
prövning av vägingenjörerna och vägorganisationerna med flera, skulle
ha blivit betydligt billigare för staten. Det hade enligt min mening varit
bättre att i stället för att forcera fram en del av dessa arbeten, örn det betalats
understöd till de arbetslösa, medan arbetena blivit ordentligt undersökta
och prövade.

Det har vidare under debatten gjorts gällande, att den nuvarande arbetslöshetspolitiken
förorsakar brist på arbetskraft, framförallt inom jordbruket. Jag
tror inte, att det är den nuvarande arbetslöshetspolitiken, som är den viktigaste
orsaken till bristen på arbetskraft inom denna näringsgren. Se vi på
arbetslöshetsstatistiken, finna vi, att det under sommarmånaderna 1938 fanns
mellan 8,000 och 12,000 anmälda hjälpsökande arbetslösa varje månad. En
mycket stor del av dessa fingo ingen hjälp vare sig genom anställning vid
statliga eller statskommunala reservarbeten eller genom kontantunderstöd. Det
kan ju i detta sammanhang erinras örn att vid beredskapsarbeten få i regel endast
familjeförsörjare anställning, och vid de statskommunala reservarbetena få
inga anställning utan att lia uppnått 50 års ålder, såvida de inte äro familjeförsörjare.
På samma sätt förhåller det sig med de kontanta understöden.
Icke heller sådana understöd tilldelas i regel de arbetslösa, som icke uppnått en
ålder av 50 år, såvida de icke äro familjeförsörjare. Med hänsyn härtill tror
jag knappast, att den arbetslöshetspolitik, som hedrivits, har förorsakat någon
brist på arbetskraft för jordbruket. Denna brist bottnar nog i helt andra förhållanden,
som jag inte här skall gå in på.

Även herr Staxäng nämnde något örn att den nuvarande arbetslöshetshjälpen,
särskilt beredskapsarbeten och dylikt, konserverar arbetslösheten, vilket
även som jag redan framhållit en talare på Norrlandsbänken ville göra gällande.
Jag har redan omnämnt utflyttningen av arbetskraft från Bohuslän, och
jag tror, att denna utflyttning av arbetskraft i vissa fall tagit sig sådana
former, att till och med herr Staxäng och hans partivänner i Bohuslän känna
sig ganska bekymrade däröver. Från vissa kommuner ha de arbetslösa flyttat
ut i sådan omfattning, att kommunernas svårigheter kunna bliva betydande
örn utflyttningen fortsätter.

Vidare nämnde herr Staxäng, att arbetsförmedlingsorganen borde effektiviseras.
Ja, det är mycket möjligt, jnen jag tror, att vi åtminstone i Bohuslän
försökt göra detta organ så effektivt som möjligt. Jag förmodar, att herr
Staxäng känner till att det på arbetsförmedlingen i Bohuslän anställts en särskild
assistent, som ständigt skall stå i kontakt med de arbetslösa, kommunerna
och arbetsgivarnas olika organ. Det har alltså med andra ord anställts
en person, som nästan jämt är på resande fot för att söka bereda arbete åt de
arbetslösa.

Det är bara dessa upplysningar, jag velat lämna, herr talman. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Staxäng erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill till den siste talaren säga, att när jag berörde frågan om arbetsförmedlingarnas
omorganisation, talade jag örn den framtida utredningen av
detta spörsmål, och det är en sak, som också utskottet varit inne på. Då jag
yttrade mig örn utflyttningen av arbetskraft, uttalade jag mig icke därom, huruvida
en utflyttning vore önskvärd eller icke, utan jag framhöll, att utskottet
och reservanterna voro eniga om att söka få fram åtgärder till underlättande av
utflyttningen.

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 32.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Jansson i Fallin: Herr talman! Endast ett par ord! Herr Öster ström

beklagade sig över att den arbetslöshetspolitik, som förts i Västernorrlands
län, till förbluffande ringa del avhjälpt arbetslösheten. Det kan ju vara
sant, men jag vill fråga herr Österström: Varför har han icke kommit med några
förslag, som kunnat verka bättre och mer livgivande på arbetslöshetspolitiken
däruppe? Han sade, att han i sin tidning under åratal gjort sig till talesman
för den arbetslöshetspolitik, som enligt hans uppfattning bort föras. Varför
har inte herr Österström i en motion i andra kammaren delgivit sina synpunkter
åt oss, som ha att behandla dessa ting, så att vi fått granska de direktiv,
han förordat, och de uppslag, han haft, och vår tröga fantasi därigenom blivit
i någon mån befruktad? Jag tror, att det skulle ha varit nyttigt örn så skett.

Resultatet av den debatt, som förts här i dag, vill jag sammanfattningsvis uttrycka
så, att det förefaller, som örn en god del av de talare, som här uppträtt
mot det förslag, Kungl. Maj:t framlagt och statsutskottets majoritet tillstyrkt,
skulle vilja återgå till systemet Stripa, men jag ber att få säga herrarna: tänk
aldrig på att komma dit igen!

Herr Senander: Herr talman! Det var med verkligt intresse jag åhörde
herr Österströms anförande. Det var särskilt intressant därför, att det utgjorde
en synnerligen hård dom över resultatet av den arbetslöshetspolitik, som nu
bedrives. Det var intressant också därför att det kretsade i omedelbar närhet
av själva kärnan i problemet dock utan att vidröra densamma. Man har äntligen
hunnit så långt i diskussionerna om arbetslösheten, att man börjar erkänna
misslyckandet i att kunna likvidera arbetslösheten, och det är ju ganska
naturligt. Den som något litet känner till den kapitalistiska samhällsordningen
vet, att arbetslösheten är oskiljaktigt förenad med densamma. Alla känna
vi till att rationaliseringen och den allt mer och mer utvecklade maskintekniken
måste föra dithän, att arbetslöshetsarmén oupphörligt växer. Under det att
vi förr i tiden endast hade att räkna med tillfällig arbetslöshet, kunna vi i dag
konstatera förefintligheten av en permanent arbetslöshetsarmé, d. v. s. en armé
av arbetare, som icke ens under en högkonjunktur som den vi ha för närvarande
kunna dragas i produktionen och beredas tillfälle att utföra nyttigt arbete.
Därför är det givet, att så länge man diskuterar frågan om arbetslöshetens avskaffande
och samtidigt förutsätter den nuvarande produktionsordningens bibehållande,
måste man förr eller senare konstatera, att man icke kan likvidera
arbetslösheten.

Så länge vi ha det nuvarande samhällssystemet, gäller det emellertid att vidtaga
åtgärder för att lindra arbetslöshetens följder och att därvid i största möjliga
utsträckning genom allmänna arbeten och på annat sätt skaffa sysselsättning
åt åtminstone dem, som gå arbetslösa för närvarande. Karakteristiskt för
arbetslöshetspolitiken hittills har varit, att man styltat sig fram med åtgärder,
som icke ens kunnat lindra arbetslöshetens följder i någon större utsträckning.
När man nu kommit åtminstone så långt att man i stället för dessa bristfälliga
åtgärder talar örn att åstadkomma bättre och effektivare medel för arbetslöshetens
bekämpande, då uppträder emellertid högern och vill skärpa politiken mot
de arbetslösa.

Vi hävda, att man kan göra åtskilligt för att bekämpa arbetslösheten och för
att skydda dess offer. Man måste emellertid göra klart för sig, att de arbetslösa
äro oskyldiga offer för en samhällsordning, som mot deras egen vilja
tvingat dem ut i arbetslöshet. Från detta faktum måste man utgå, då man vidtager
åtgärder för att hjälpa de arbetslösa, med andra ord låta hjälpverksamheten
präglas av större vidsynthet än hittills. Därför ha vi också hävdat att

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
samhället måste söka organisera allmänna arbeten i stor omfattning, men icke
arbeten i A. K:s regi, icke arbeten, som sätta en mindervärdighetsstämpel på
de arbetslösa, utan arbeten, som dels ge dem all den hjälp, de ba rätt att fordra,
dels också utgöra en behandling av dem som med andra människor likvärdiga.
Vi hävda alltså, att A. K. skall bort. Vi hävda, att det skall betalas avtalsenliga
löner för alla de arbeten, som de arbetslösa utföra. Då, men först då,
bär man slagit in på en politik, som, visserligen, inte likviderar arbetslösheten,
vilken är en ofrånkomlig företeelse i den kapitalistiska samhällsordningen, men
likväl innebär att man gjort så mycket som går att göra under nuvarande förhållanden.

Men då måste också de krafter, som ha det avgörande inflytandet här i riksdagen,
se till, att man håller högern borta från inflytandet över arbetslöshetspolitiken.
När man hörde herr Staxäng, utgående från krassa klas synpunkter,
resonera här på högerns vägnar, då förstod man, att örn den syn, som högern
utvecklat på arbetslöshetsproblemet, får dominera, få vi samma elände som
hittills, och da ha de arbetslösa all rätt att vara i allra högsta grad missnöjda.

Herr talman, med vad jag nu sagt vill jag yrka bifall till herr Nordströms i
Kramfors motion.

Herr Thorell: Herr talman! Endast en replik till herr Mårtensson. Han
talade örn för kammaren, att han undersökt dessa reservarbeten, som utförts av
vägstyrelserna, och att han därvid kommit till det resultatet, att de beräknade
kostnaderna överskridits med mellan 50 och 100 procent. Om herr Mårtensson
brytt sig örn att undersöka denna sak litet närmare, skulle han ha kommit underfund
med att även de arbeten, som utföras i egen regi eller t. o. m. på entreprenad,
i stor utsträckning på liknande sätt dragit kostnader, som överskridit
de beräknade med 50 upp till 100 procent. Det är således intet speciellt för
reservarbetena utmärkande, utan gäller även arbeten, utförda på annat sätt.

Herr Ågvist: Herr talman! Det är ju beklämmande att arbetslösheten har
stigit. Jag hade haft förhoppningar om att vi skulle kunna avverka arbetslösheten
helt och hållet. Industrien kan emellertid icke för närvarande suga till
sig mer arbetskraft. Produktionen inom exportindustrierna har minskat, och vi
torde val möjligen få räkna med en ytterligare nedgång på det området. Det
är möjligt, att de ökade rustningarna kunna giva arbete åt en hel del folk. Örn
det inte skulle bli omedelbart, blir det säkerligen så småningom. Rustningarna
komma förvisso att verka i den riktningen, att en hel del yngre arbetskraft
och även arbetskraft i sin bästa ålder får sysselsättning.

Beträffande de här föreslagna olika arbetena, beredskapsarbeten och reservarbeten,
har jag vid flera tillfällen förut i denna kammare uttalat de största
sympatier för beredskapsarbetena, även då det gäller vägbyggnader. Yi lia
utfört en hel del vägar genom A. K., och vi ha åtskilliga vägar fortfarande liggande,
som icke äro färdiga. Beredskapsarbetena ha den fördelen att de någon
gång bli färdiga, men det blir ofta icke A. K.-arbetena. Yad betalningen beträffar
är skillnaden icke så stor nu för tiden mellan reservarbeten och beredskapsarbeten.
A. K.-lönerna ha blivit höjda, så att man egentligen icke kan klaga
över dessa löner. De arbeten, som lämpligen kunna anordnas för att sysselsätta
de arbetslösa, kunna således bedrivas både såsom beredskapsarbeten och
reservarbeten. Ja,g har icke anledning att därutinnan yrka något annat än vad
utskottet föreslagit.

Jag vill emellertid understryka att man måste här i vårt land lägga större
vikt vid vägbyggnader och söka få vårt vägnät utbyggt med större hastighet,

Nr 82.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)
än vad som för närvarande är fallet. Vi lia oerhört mycket arbete att ge vårt
svenska folk med att bygga vägar. Man behöver icke fara omkring mycket i
vårt land för att se. att vi på detta område äro mycket långt efter andra
länder, i varje fall efter länderna i söder. Före världskriget hade Italien
de sämsta vägarna i Europa, nu har Italien de bästa. Det har
ett vägnät, som är utomordentligt väl utbyggt. Tyskland är i färd med
att bygga ut sina vägar på ett utmärkt sätt. Vi måste här gå fram fortare
och kraftigare än hittills. Det är också ett lämpligt sätt att ge arbete undertider,
då det uppstår stor arbetslöshet. Naturligtvis är yrkesutbildningen i
våra yrkesskolor och verkstadsskolor ett av de mest verksamma medlen att
giva arbete åt de unga för framtiden, men det tar sin tid. Det är glädjande att
statsmakterna nu ha sin uppmärksamhet och sitt intresse inriktade på dessa
skolor.

Jag kan icke förstå herr Mäler, då han säger att personer, som äro över 40 år,
inte lämpligen kunna flyttas till andra orter. Det måste finnas arbetsvillighet
hos personer, som äro arbetslösa. De måste vara villiga att ta arbete var som
helst i landet, där de kunna få det och där det ges ordentlig betalning. Det är
gott och väl med utredningen 1937. Jag bara förvånar mig över att man ännu
icke är färdig, så att man kan föreslå bästa sätt att giva arbete åt de arbetslösa,
vi nu ha på vissa orter. Det är mycket bra med dessa utredningar och
att vi kunna giva riktlinjer och anvisningar som äro värdefulla, men man får
icke därigenom fördröja att giva arbete åt de arbetslösa. Jag vill särskilt stryka
under detta örn arbetsvilligheten och arbetskraftens rörlighet och att det visas
mer förståelse härför ifrån arbetarnas sida, men jag vill framhålla, att det
absolut icke får begäras, att dessa, som skola resa till andra orter och ta arbete,
skola arbeta under de vanliga gängse löner, som vi kalla för avtalsenliga löner.

När jag i slutet av juni månad förra året åkte bil ner genom Tyskland och
Italien, besökte jag också på inbjudan Bata i Zlin i Tjeckoslovakien. Han ville
tala med mig och vi hade ett samtal. I Tjeckoslovakien hade man då omkring
300,000 arbetslösa. Jag sade till honom: Ni ha 300,000 arbetslösa, men
ni behöva icke ha en enda. Här finns arbete för alla med vägbyggnader. Det
är också min mening, sade han. Därpå lade han upp en karta framför mig och
visade, att han planerat en autostrada från Eger till rumänska gränsen. Ett
sådant arbete skulle ha givit sysselsättning åt många. _ Själv Ilar han alltid
satt arbete i händerna på många människor. I sina fabriker i Tjeckoslovakien
sysselsatte han då över 30,000 personer, och han hade omkring 50,000 personer
sysselsatta i andra länder. Han sade emellertid till mig: Vi kunna, ju inte utöva
så stort politiskt inflytande, vi industrimän. I vårt parlament sitta professorer
och lärare, som se teoretiskt på dessa frågor. De diskutera och resonera,
men de komma icke till något resultat.

Jag undrar, örn det inte är något liknande här. Här i vårt parlament ha vi
mycket praktiskt folk, många arbetare och bönder, det är bra, men då kunde
man också förvänta att man också vöre så pass resolut, att man kunde komma
till ett resultat tidigare och fortare än vad vi göra. Det är icke värdigt vårt
folk att ha en stor skara arbetslösa, som oupphörligen växer. Jag tror, att det
ligger mycket i vad herr Österström sade — jag hade inte talat med honom före
hans anförande och visste icke, att han skulle säga det — att vi borde sysselsätta
mycket mera folk med skogsdrift, d. v. s. med utdikningar och skogsplanteringar.
Jag har varit i tillfälle att höra åtskilligt örn detta i Norrland,
och jag är viss örn att det finns oerhört mycket mer att göra. Det är naturligtvis
inte räntabla pengar, ty man får inte avkastning på kapitalet under
lång tid, möjligen efter 100 år, men det kommer att ge arbete och sysselsättning
åt folk.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. (Forts.)

Vi kunde också använda mera av vår svenska sten till våra vägar. Örn riksdagsledamöterna
skulle vilja göra sig besvär med att åka norra vägen till Västerås
och se på de delar av vägen som äro stensatta med smågatsten, skola ni
finna, att man därigenom får den bästa väg som kan fås. Det nya sättet att
bygga stensatta vägar, som äro djupbottnade och väl underberedda, är utomordentligt.
Smågatstenen är starkare och bättre än all annan vägbeläggning.
Vi kunna ge arbete åt de arbetslösa i stendistrikten i stor utsträckning på det
sättet. Vad gör det örn det kostar litet mera? Vi veta allesammans mycket
väl, att de pengar vi omsätta på det sättet gå ut i allmänna marknaden och ge
i sin tur arbete och försörjning för många. Hur skall det gå för våra industrier
att sälja sina alster, t. ex. skoindustrien att sälja sina skodon, örn inte
människor ha arbete? Det blir inte möjligt.

Jag skulle till sist vilja säga, att regeringen måste med kraftig hand och mera
resolut gå in för att ge de arbetslösa arbete i stället för att diskutera frågorna.
Det är vad svenska riksdagen begär, och det är vad svenska folket förväntar av
sin regering. Bifall till utskottet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav, beträffande statsutskottets
utlåtande nr 184, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Bagge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 184, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Beträffande statsutskottets utlåtande nr 185, framställde herr talmannen
först propositioner i vad anginge motionerna II: 2 och 283, nämligen på l:o)
bifall till utskottets hemställan rörande nämnda motioner, 2 :o) bifall till motionen
II: 2 samt 3:o) bifall till motionen II: 283; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner i vad anginge motionerna I: 282
och II: 436, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan, i vad den avsåge
dessa motioner, dels ock på bifall till ifrågavarande motioner; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Slutligen biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan i övriga delar.

§ 16.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 186, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om an -

Nr 82.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

slag till oförutsedda utgifter blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 17.

Äng. möjligheterna
att
underlätta
tillgången till
elektrisk kraft
för landsbygdens
folk.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 187, i anledning av väckta motioner
örn möjligheterna att underlätta tillgången till elektrisk kraft för landsbygdens
folk.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag har endast begärt ordet för
att understryka, vad utskottet har anfört vid behandlingen av den av mig
väckta motionen. Utskottet säger, att önskemålen att göra den elektriska kraften
mera lättillgänglig för landsbygdens folk äro berättigade. Det är ju också
alldeles tydligt, att det vore fördelaktigt, örn priset på denna elektriska kraft
sättes så att det blir möjligt att i större utsträckning använda densamma. Men
det är också klart — det framgår även av vad utskottet anför — att ledningarna
bli relativt vidsträckta och att strömförbrukningen för detta ändamål blir
begränsad i förhållande till åtgången för andra ändamål. Men riksdagen diskuterar
ofta problemet, hur det skall vara möjligt att få landsbygdens befolkning
att stanna på landet och särskilt då ungdomen och den arbetskraft, som
jordbruket nödvändigt behöver. Det är alldeles klart, att ett underlättande av
tillgången till elektrisk kraft skulle mycket verksamt bidraga till att öka trevnaden
och även att underlätta arbetet på landsbygden. Jag vill endast uttala
den förhoppningen, att de synpunkter, som statsutskottet här gjort till sina, bli
beaktade i de utredningar, som kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen
igångsatt, samt leda till resultat utan att det dröjer alltför länge.

.Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion örn uteslutande ur vissa kommunallagar
m. fl. författningar av bestämmelserna örn obligatorisk uppläsning av kungörelse
örn stämma och sammanträde m. m.;

nr 14, i anledning av väckta motioner örn författningsändringar beträffande
samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska ärenden; och

nr 15, i anledning av väckta motioner angående formerna för riksdagens
budgetbehandling.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19-

Äng. ändring Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt moav
gällande tion örn ändring av gällande bestämmelser rörande kvalificerad majoritet för
“(i'' vissa kommunala beslut.

Uti en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo”mssa
korn- tion, nr 51, av herr Sjödahl m. fl. hade hemställts, »att riksdagen ville besluta
munala att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida och i vad mån
beslut. nu gällande bestämmelser i kommunallagarna örn kvalificerad majoritet för
vissa beslut böra så ändras, att den kommunala förvaltningen erhåller större
rörelsefrihet».

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Nr 32.

Äng. ändring av gällande bestämmelser rörande kvalificerad majoritet för

vissa kommunala beslut. (Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson,
Härdin, Söderkvist, Nordström i Torsby, Nilsson i Göteborg, Fält och Spångberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av
föreliggande motion i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning,
huruvida och i vad mån nu gällande bestämmelser i kommunallagarna örn kvalificerad
majoritet för vissa beslut borde så ändras, att den kommunala förvaltningen
erhölle större rörelsefrihet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Vid detta utlåtande föreligger en
reservation med yrkande örn bifall till den i ämnet väckta motionen. Nu har
emellertid första kammaren redan fattat beslut, vilket går ut på, att första
kammaren har bifallit utskottets förslag. Även örn denna kammare, som jag
förväntar, följer reservanternas förslag, kommer riksdagen sålunda i år inte
fram till ett positivt beslut i denna fråga. Då dessutom riksdagen har kvar
en rad stora frågor att avgöra, finner jag skäl att inte nu taga upp någon
principdebatt, vilket dock inte får tydas så, att inte reservanterna ändock
fästa stor vikt vid frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Fält.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag skall be att få följa herr

Nilssons i Göteborg berömvärda exempel och fatta mig kort. Jag skall inskränka
mig till att rekommendera kammaren att följa första kammarens beslut
och antaga utskottets förslag, vartill jag ber att få yrka bifall.

Herr Råstock instämde häruti.

Herr Annér: Herr talman! Jag skall be att få citera, vad konstitutionsutskottet
anförde i denna sak vid 1926 års riksdag. Utskottet yttrade bl. a.
följande:

»Dessa bestämmelser gälla ärenden av djupgående ekonomisk betydelse och
utgöra enligt utskottets uppfattning ändamålsenliga garantier mot en äventyrlig
kommunal finanspolitik. Särskilt bör betonas, att de villkor, som här
uppställas, äro ägnade att motverka missbruk från en majoritets sida av en
tillfällig maktställning.»

Jag har, herr talman, den uppfattningen, att de synpunkter, som konstitutionsutskottet
då gjorde sig till tolk för, alltjämt äga full giltighet. Jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Nilsson i
Göteborg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av gällande bestämmelser rörande kvalificerad majoritet för
vissa kommunala beslut. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göteborg begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 90 ja och
60 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 20.

Interpellation. Ordet lämnades nu på begäran till

Herr Anderson i Norrköping, som yttrade: Herr talman! I underdånig

skrivelse den 17 november 1938 ha Mo & Domsjö Aktiebolag samt Sandviks
Ångsågs Aktiebolag erbjudit sig att till Kungl. Majit och kronan utan ersättning
överlämna äganderätten till Sandviks sågverk i Holmsunds socken på
villkor, bl. a., att staten förbinder sig att fortsätta driften.

I ärendet har domänstyrelsen den 20 sistlidna februari avgivit infordrat utlåtande.
Styrelsen har på anförda skäl avstyrkt antagandet av det gjorda
erbjudandet.

I särskilda skrivelser respektive den 10 och 21 mars samt den 20 april 1939
ha Bure Aktiebolag och Aktiebolaget Scharins Söner, Hernösands Distrikts
Trävaruexportförening och Sundsvalls Trävaruexportförening samt Holmsunds
Aktiebolag och Nordmalings Ångsågs Aktiebolag under framhållande av det
svåra läge i fråga örn tillgång på råvara samt i arbetslöshetshänseende, som
skulle uppstå, örn domänstyrelsen i egen regi komme att förädla praktiskt taget
allt till sågtimmer dugligt virke efter Örne- och Vindelälvarna, hemställt
att Kungl. Maj :t med beaktande av allas behöriga intresse ville avvisa det
gjorda erbjudandet. Likaså har Vifstavarfs Aktiebolag i en till Konungen
ingiven skrivelse hemställt, att Kungl. Majit ville avböja Mo & Domsjö A.-B:s
erbjudande.

Vidare har Holmsunds Aktiebolag i en av bolaget ensamt undertecknad skrivelse
den 20 sistlidna april erbjudit sig att i avvecklingssyfte på vissa villkor
övertaga Sandviks sågverk samt tillika förklarat sig villig att för närmare utformande
av förslaget omedelbart upptaga förhandlingar med regeringen.

Med anledning av vad sålunda förekommit i detta ärende anhåller jag att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Ämnar regeringen avböja det av Mo & Domsjö Aktiebolag m. fl. gjorda
erbjudandet?

2) Örn så icke är fallet, har riksdagen att motse proposition i ärendet?

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Interpellation. (Forts.)

3) Har regeringen inlett några förhandlingar nied anledning av Holmsunds
Aktiebolags erbjudande i skrivelse den 20 sistlidne april?

Denna anhållan bordlädes.

§21.

Herr Carlström avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 512,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 303, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.22 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 20 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, enligt herr andre vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande anordnande av vissa förvaringsutrymmen
för riksbanken och riksgäldskontoret.

I anledning av en av fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 20 april 1939
gjord framställning hemställde bankoutskottet, att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige att för anordnande av förvaringsutrymmen för riksbanken
och riksgäldskontoret av riksbankens medel taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
200,000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Holmgren.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Förra årets riksdag bemyndigade full mäktige

i riksbanken att för anordnande av i berg insprängda valvsutrymmen
för riksbanken och riksgäldskontoret av riksbankens medel taga i anspråk ett
belopp av 160,000 kronor.

Fullmäktige ha kommit igen även i år och begära denna gång 200,000 kronor
för samma ändamål, och deras motivering är, att »sedan riksdagens beslut
i förenämnda ärende meddelades, förhållandena utvecklat sig därhän, att en
ökad möjlighet till riskfördelning vid förvaring av riksbankens guld och övriga
värden befunnits önskvärd».

Vi kunna knappast veta, hur förhållandena komma att utveckla sig till nästa
år. De förhållanden, örn vilka här talas, äro emellertid helt enkelt och sim -

Ang. anordnande
av
vissa förvaringsutrymmen
för
riksbanken
och riksgäldskontoret.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av vissa förvaring sutrymmen för riksbanken och riksgäldskontoret.
(Forts.)

pelt, att man funnit, att den grotta, som man i fjol sprängde, inte ligger väl
till för vissa krigsfall, oell därför vill man lia en ny på ett annat ställe. Här
kunna ju emellertid bli många krigsfall i händelse av krig — vi kunna kanske
få upp till 20 ä 30 olika sådana. Skola vi då ha en grotta för varje krigsfall,
så blir det en dyr affär. Redan i fjol opponerade jag mig gentemot anordnande
av en grotta för riksbankens guld. Jag anser det inte vara riktigt att flytta
bort allt som finns i huvudstaden av guld och dyrbarheter till alla möjliga
håll i landet. Jag anser det vara riktigare, att vi försvara vår huvudstad. Det
är min övertygelse, att örn vi kommit så långt i ett krig, att fienden tagit
huvudstaden, äro vi nog benägna att göra upp med fienden, och vi lära då säkert
^få komma fram med guldet igen. Och örn man nu nödvändigtvis skall göra
någonting för att förvara guldet, förstår jag inte, varför man skall spränga
in det i berg. Är guldet skört och går sönder som glas? Det ligger ju i plantor
som vanliga tackor. Örn vi skola förvara andra tackor, inte spränga vi då
i berg. Vi gräva naturligtvis en grop, som vi kläder med betong. Vi lägga
in vad vi skola förvara och skottar jord på precis som vi göra med skyddsrummen.
Vi skola ju göra skyddsrum för riksdagens ledamöter här på gården så
småningom, och då utgör 3 ä 4 meter jord tillräckligt skydd. Varför skall det
behövas mera skydd för guld än för människor?

Jag anser utskottets tankegång felaktig, och jag yrkar utan vidare avslag
på utskottets hemställan.

Herr Svedman: Herr talman! Jag kan instämma med herr Holmgren i
hans uppfattning örn luftförsvaret och dess betydelse och framför allt den utjämning
i balansen mellan luftanfall och luftförsvar, som de senaste åren medfört.
Den framställning, som här föreligger från riksgäldskontoret liksom en
tidigare från riksbanken, anser jag emellertid vara ett uttryck för ansvarskänsla
och förutseende.

Utskottet har av denna anledning tillstyrkt framställningen, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Herr Paulsen: Herr talman! Det förslag, som herr Holmgren talar örn,
nämligen att man skulle bygga ett valv för riksdagens ledamöter att gömma
sig i vid händelse av krig, har visserligen varit uppe i bankoutskottet men inte
ännu kommit på riksdagens bord. Bankoutskottet har avstyrkt detsamma, och
den grop, som herr Holmgren vill gräva, har i varje fall icke något att göra
med denna sak.

Överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Äng. fortsatt
befrielse för
riksbanken
från skyldigheten
att
inlösa av
banken utgivna
sedlar
med guld
m. m.

§ 2.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lithander: Herr talman! Den föreliggande framställningen har ju
upprepade gånger tidigare under en lång följd av år varit föremål för riksdagens
behandling.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m. (Forts.)

Departementschefen säger, att »en suspension av riksbankens skyldighet att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld är grundläggande för den gestaltning
av det svenska penningväsendet och av penningpolitiken, som under en
följd av år ägt bestånd och nu i viktiga avseenden stabiliserat sig», och departementschefen
tillstyrker bifall till bankofullmäktiges framställning.

Det är givet, att under sådana förhållanden riksdagen kommer att godkänna
denna framställning, men när denna fråga återkommer år från år, vill jag
framhålla som min mening, att det skulle vara rejälare, örn riksbanken upphörde
att trycka på sedlarna, att »Sveriges riksbank inlöser vid anfordran denna
sedel med guldmynt enligt lagen örn rikets mynt av den 30 maj 1873». Detta
tryckes på sedel efter sedel, men löftet hålles inte. Jag anser därför, att
riksbanken borde stryka dessa ord, till dess man började att inlösa med guld
igen. Jag läste i en tidning i dag, att det tar ungefär två år, innan en sedel är
förbrukad. Då vore det väl bättre att vid slutet av dessa två år, när myndigheterna
bestämma sig för att återigen inlösa med guld, ha ett förråd av sedlar,
på vilka det icke stod, att de vid anfordran inlösas med guld, men att detta
ändock verkligen sker. Detta anser jag vara rejälare än det nuvarande förhållandet,
då man inte löser in fastän det står på sedlarna, att man gör det.
Staten bör väl gå före i fråga örn ordhållighet. Jag skulle vilja säga, att de
gamla grottmänniskorna voro bättre i det avseendet. Örn de lovat en sak, så
höllö de den, men de moderna grottmänniskorna äro inte så noga med att hålla
vad de lovat.

Herr talman! Jag har icke något yrkande. Jag har ju tidigare gjort erinringar
örn att detta förhållande inte kan vara riktigt. Vi svenskar veta ju
dock, hur det förhåller sig, men vad skola utlänningar anse om oss, när de få
ett riksbankspapper i handen, som inte håller vad det lovar? Sitt värde har ju
sedeln i alla fall, men det är, jag upprepar det, rejälare att inte lova, när riksdagen
år efter år beslutar att inte hålla det man lovat.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag tycker, att herr Lithander inte behöver
ängslas över att det står på våra sedlar, att riksbanken inlöser dem med guld
men sedan inte gör det, och att riksdagen varje år beslutar, att inlösen med
guld inte skall ske. Det kan ju komma andra tider, när guldet får samma betydelse
som det haft tidigare. Jag kan inte förstå, varför herr Lithander år
efter år rider på denna käpphäst. Någon betydelse har det sannerligen inte,
örn det står på sedlarna eller ej.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag tror, att vi nog alla anse som herr

Lithander, att det är litet underligt, att riksbanken lovar att inlösa men inte
gör det. Jag kan emellertid upplysa herr Lithander och kammaren om att denna
fråga var före i bankoutskottet redan i fjol, och att nästa gång sedlar tryckas
denna passus kommer att vara borta från sedlarna.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1937 (nr 305) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv
;

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

nr 53, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn årligt
understöd åt en städerska vid riksdagshuset; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor,
praktiska mellanskolor och högre folkskolor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Äng. anordnande
av
ett statens
emissionsinstitut
med
ensamrätt att
i landet
emittera vissa
obligationer.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av väckt motion
angående anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer.

I en inom andra kammaren av herr Nyblom väckt motion nr 23, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning av lämpligaste
formen för anordnande av ett statens emissionsinstitut med uppgift
att med ensamrätt i landet emittera obligationer för såväl staten, kommunen
och andra offentliga menigheter, sammanslutningar eller inrättningar som enskilda
företag samt örn förslag till lagstiftning härom».

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:23 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits

l:o) av herrar Swartling, Holmgren och Svedman: mot viss del av utskottets
motivering; samt

2:o) av herr Wallén, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Höglund: Herr talman! Utan att kunna i frågans nuvarande skick
och läge framställa något yrkande, ber jag likväl att få förse utskottets utlåtande
i förevarande fråga och de yttranden från den hörda myndigheten och
bankföreningens styrelse, som delvis ligga till grund för detta utlåtande,
med några utropstecken eller frågetecken.

Motionären har hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla örn utredning av lämpligaste formen för anordnande av ett statens
emissionsinstitut med uppgift att med ensamrätt i landet emittera obligationer
för såväl staten, kommunen och andra offentliga menigheter, sammanslutningar
eller inrättningar som enskilda företag samt örn förslag till lagstiftning
härom».

Det är möjligt, att motionens motivering och det material, som åberopats för
att belysa och styrka det yrkande, som motionären har ställt, inte ha varit tillräckligt
klargörande och uttömmande för att ligga till grund för en framställning
till Kungl. Majit, som utskottet säger i slutet av sitt utlåtande. Det är
möjligt, att motionären inte har lyckats att med i varje fall den klarhet, som utskottet
och riksdagen skulle önska, frambära sina skäl för det yrkande, som
han ställer. Jag tror likväl, utan att närmare ingå på en prövning av den saken,
att det jubel, som man upphöjt i vissa tidningar över det tämligen snäva

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. anordnande av ett statens emis sionsins ti tilt med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

avvisandet av denna motion, är något omotiverat och förhastat, och jag tror,
att man mycket väl skulle kunna understryka starkare än som skett i utskottsutlåtandet,
att grundtanken i denna motion är alldeles riktig, och att den i
sinom tid borde föranleda en framställning från riksdagens sida till Kungl.
Maj:t eller ett initiativ från Kungl. Majit i saken.

Jag måste säga, att å andra sidan lider icke heller utskottets utlåtande av
någon överflödande klarhet. Utskottet har inte gjort någon utredning, som
ter sig på något sätt bindande för dem, som i stort sett dela motionärens önskemål.
Här föreligger en kompromissprodukt emellan olika och inte helt överensstämmande
uppfattningar, och som sådan måste den väl ha sina skönhetsfläckar,
vilket man då inte får säga så mycket om.

Jag kan emellertid inte underlåta att framhålla vissa motsägelser i utskottets
motivering för den ställning det intagit. Jag vill även förutskicka, att icke
heller den hörda myndigheten, bank- och fondinspektionen, och den av inspektionen
hörda styrelsen för svenska bankföreningen ge några imponerande skäl
för sitt ståndpunktstagande. Bankoutskottet har ju även endast till hälften,
om jag så får säga, eller endast delvis kunnat acceptera de synpunkter, vilka
dessa vederbörande anlagt, och i övrigt gått motionären åtminstone i motiveringen
avsevärt till mötes.

Det gör icke något särdeles gott intryck, när man läser bankinspektörens
utlåtande och märker den högdragna ton gentemot motionären, som han däri
anlägger, en överlägsen och osaklig ton, som ingalunda pryder ett statligt ämbetsverk,
som avgiver ett utlåtande till riksdagen. Det verkar allt annat än
förtroendeingivande. Där säges, kan man säga, spydigt emot motionären, att
han »givit sig in på ett område, där han saknar den insikt, som måste erfordras
för bedömande av det spörsmål, varom fråga är». Det är inte sådana värdesättningar,
som riksdagen behöver, utan det är sakuppgifter och objektiva
utredningar från de myndigheters sida, till vilka ett ärende hänskjutes för
yttrande eller för utredning. Jag tror dessutom, att man kan tillbakavisa
såsom överord talet örn att motionären icke skulle ha några insikter i det
ämne, varom han skrivit, även örn han kanske icke har samina omfattande insikter
som bank- och fondinspektionen — det må ju vara förlåtligt för en riksdagsman,
som icke kan vara specialist på allt, men ändå djärves att taga ett
initiativ i en aktuell fråga. Men det är ju här icke bara fråga örn vissa i neikter
av teknisk, finansiell eller ekonomisk natur. Det är icke fråga om det nuvarande
emissionssystemets organisation och teknik, utan örn åsikter som stå
emot varandra: å ena sidan åsikten örn att det enskilda intresset skall få behärska
ett område av denna betydelse för samhällslivet och å andra sidan
åsikten att ett allmänt intresse skulle gagnas mera av ett ökat statligt inflytande
i detta avseende, ett tillbakaträngande av det enskilda bankintresset genom
en rent statlig form för obligationsutgivning. Därvidlag torde man
kunna lia rätt att intaga en ståndpunkt, även örn man icke har djupare insikter
i detta, som man tycks mena, mysterium, som heter utgivande av obligationer.
Saken är nog icke så invecklad, att icke en tämligen enkel riksdagsman
— och det få vi väl kalla oss de flesta av oss — skall kunna bilda sig
ett omdöme och taga ett initiativ utan att få skrapor av de myndigheter, till
vilka vederbörande vända sig med hemställan örn ett utlåtande.

Bankoutskottet har emellertid tagit dessa utlåtanden tämligen för gott och
anslutit sig till bank- och fondinspektionens uttalande. Utskottet instämmer
i att »något allmänt behov av ett dylikt institut icke förefinnes vare sig ur
obligationsköparnas eller ur statens synpunkt». Ser man saken rent tekniskt,
såsom en fråga örn att skaffa krediter, kan man ju säga, att det icke finns

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

något behov, eftersom de enskilda bankerna ordna dylika krediter. Men det
är icke detta saken gäller, utan det gäller att tillgodose ett allmänt intresse
vid låneverksamheten i motsättning till det enskilda intresset. På samma
sätt kunde man lia sagt, att det icke fanns något »behov» av att förstatliga
de enskilda järnvägarna. Behovet av järnvägar var fyllt — man behövde icke
förstatliga dem. Och på samma sätt kunde man i gamla tider, när staten blev
ensamutgivare av sedlar, som de enskilda bankerna tidigare hade haft rätt att
utgiva, ha förklarat, att behovet var fyllt och att det icke fanns något allmänt
behov av detta. Men det var ett intresse ur allmänna synpunkter att öka
statens inflytande och att giva staten en monopolställning.

Det är bara en myndighet oell en enskild organisation, som äro hörda i saken.
Den senare, Svenska bankföreningen, är part i saken med mycket stora
intressen att bevaka, och dess uttalande kan därför icke tillmätas vitsord av
absolut objektivitet. Dess yttrande är partens yttrande, som man icke bara
har att säga ja och amen till, utan som man bör syna litet i sömmarna. Det
råder intet tvivel örn att saken förhåller sig alldeles tvärtemot vad föreningen
säger. En obligationsköpare skulle inte bara lia större trygghet, örn emitteringen
skedde genom staten eller genom en statsbank — jag kommer till detta
senare — utan även kunna köpa obligationer billigare på det sättet, eftersom
bankerna utan tvivel och trots vad de låta påskina sko sig ganska betydligt
på dessa affärer. Att de göra detta är lätt att påvisa, när det gäller obligationer,
som äro utgivna av kommuner eller kommunala företag. Det bär jag
själv en betydande erfarenhet av från Stockholms stad, och den saken går
icke att bestrida. Det är ett intresse ur allmänna synpunkter, att icke privata
banker skola kunna vid upptagande av dylika offentliga lån sko sig på ett sätt,
som är oförsvarligt. Jag tror å andra sidan, att också staten har intresse av
saken, icke bara med hänsyn till den förmedlingsprovision — eller vad det
kallas — som då kommer att gå till statskassan i stället för till privata banker,
utan även ur mera allmänna synpunkter: för att bevaka medborgarnas intressen
i allmänhet och såsom en rationalisering av hela det ekonomiska livet.

^Nu anför man vidare från utskottets sida — och därvid stöder man sig också
på uttalanden från de hörda korporationerna — att örn staten upprättade ett
emissionsinstitut, skulle det säkerligen rent av bli till skada för industrierna
därigenom att ett statligt emissionsinstitut »kan förväntas komma att uppställa
alltför stränga krav på lånesäkerheten». Ja, detta är ett naket påstående, för
vilket det möjligen kan finnas ett sken av sannolikhet — det vill jag icke bestrida
— därför att den statliga byråkratien tyvärr är sådan, att den ofta i
onödan skärper kravet på säkerhet och garanti, när det gäller lån. Detta känna
vi till även från andra institutioner. Det är ett fel hos den statliga organisationsapparaten,
som bör rättas till. Men det kan icke anföras såsom ett
principiellt argument mot det förslag, som här föreligger. Jag kan förstå, att
de som hålla på det enskilda kapitalets och den enskilde företagarens oinskränkta
rätt, ^ även när det gäller allmännyttiga saker som denna, kunna ställa sig
pa en sadan ståndpunkt, men jag kan icke fatta, att de, som ha en principiellt
Jnotsatt uppfattning och vilja främja det statliga inflytandet över de centrala
ekonomiska funktionerna i samhället, argumentera på ett dylikt sätt.

Bland andra uppkonstruerade motiv mot motionen har man från den enskilda
intressepart, som här har hörts, nämligen bankföreningens styrelse, hävdat —
och däri har bankoutskottet instämt — att »låntagareintressena torde bliva bäst
tillgodosedda, örn det system med konkurrens om obligationslånen, som nu är
radande, far bestå och ytterligare utvecklas». Jag vill fråga: består det i verkligheten
en sådan konkurrens? Kan man visa, att det råder verklig konkurrens

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Ang. anordnande av ett statens emissionsinstitut nied ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

mellan storbankerna vid dylika emissioner? Jag har icke så stor erfarenhet,
att jag kan giva ett generellt omdöme, men jag vet, att när Stockholms stad
tager upp lån mot obligationer, sker det genom tre eller fyra av de största
bankerna i Stockholm, som lia en kartell och sköta det hela gemensamt efter
en inre uppgörelse, och som på en mycket kort tid sälja dessa obligationer — de
öro i allmänhet synnerligen lättsålda — varvid de göra en orimlig vinst på affären.
Det är icke alls fråga örn någon konkurrens, och en sådan kan knappast
ifrågakomma av olika skäl men icke minst på grund av det samarbete, som i
dylika ting råder mellan storbankerna. Jag skulle tro, att förhållandena äro
likartade, när det gäller enskilda företags obligationslån. Det finner jag indirekt
bestyrkt av det uttalande, som Svenska bankföreningens styrelse själv
gör här. På sidan 10 i bankoutskottets utlåtande finner man bland de punkter,
som äro formulerade som motiv för ett avstyrkande, följande: »Ett dylikt
institut skulle med säkerhet starkt beskära de möjligheter till en smidig anpassning
av lånevillkoren efter marknadsläget i varje särskilt fall, som den nuvarande
konkurrensen medför.» Men man tillägger: »Även om nämligen i det särskilda
fallet konkurrens örn lånets uppläggande icke skulle föreligga, innebär
den omständigheten, att likartade lån emitteras av skilda institut eller grupper,
som sorgfälligt undvika att träda i kontakt med varandra, en garanti för att
emissionsvillkoren så nära som möjlig anpassas efter det aktuella marknadsläget.
» Här medgiver man alltså indirekt, att konkurrens örn samma obligationslån
som regel icke förekommer. Vad menar man då med konkurrens? Detta
att en bank giver ett obligationslån till en viss industri eller en viss kommun,
en annan bank ett obligationslån till en annan industri eller en annan kommun
kallar man för konkurrens! Men i regel uppfattas icke dylikt som konkurrens.
Man säger icke, att en skomakare konkurrerar med en skräddare o. s. v. Det
är ingen konkurrens, men det skulle ligga på samma plan. Det är alldeles
tydligt, att om en bank förmedlar lån till en enskild industri mot viss avans —
2 V2 % eller vad det är — och en annan bank skulle kräva något mera i ett annat
fall, är detta icke konkurrens. Tvärtom är konkurrens utesluten, eftersom
bankerna icke konkurrera örn samma sak med varandra. Man kan möjligen
motivera den större avansen med, att det är större besvärligheter förenade med
att sälja det ena företagets obligationer och att det blir större omkostnader, men
konkurrens är det icke.

Jag menar alltså, att på denna punkt föreligger icke något verkligt sakligt
material från bankföreningens styrelse, från bank- och fondinspektionen eller
från utskottet, utan det är lösa påståenden, som när man synar dem närmare
i sömmarna^ visa sig sakna bärande grund. Örn det till äventyrs är på det sätt
utskottet påstår med stöd av den part i saken, som blivit hörd, är det i varje
fall icke styrkt i handlingarna och genom det material, som är framlagt för
kamrarna för att de skola kunna bedöma denna sak.

Men, herr talman, även om man skulle sträcka sig så långt, att man av politiska
konjunkturskäl eller av de skäl jag nyss snuddade vid — detta att vår statliga
byråkrati är sadan, att den skulle bromsa och försvåra en emissionsverksamhet
—- säger, att vi .icke skola inrätta ett monopolinstitut, som skall förmedla
alla dylika transaktioner, så kan man dock icke bestrida, att det är rimligt
och riktigt, att det allmännas egna lån böra utlämnas genom ett statligt finansinstitutet.
I sådana fall är .det väl icke blott onödigt att anlita en mellanhand,
som skall ges en oskälig vinst, utan också till förfång för det allmännas intresse.
Därför menar jag, att man icke kan motsätta sig, att åtminstone till en
början ett sådant institut eller, örn man så vill och som utskottet säger, en statsbank
inrättas med uppgift bland annat att förmedla obligationslån för staten och

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

statliga företag, för kommuner ock kommunala företag och för allmänna företag
överhuvud taget.

Efter dessa kritiska synpunkter, som skulle kunna utökas ganska mycket vid
en närmare analys av de föreliggande yttrandena, vill jag till sist uttala min
tillfredsställelse med att utskottet, trots att det har tagit intryck av dessa en
enskild parts argument mot det allmännas intresse, ändå har kommit till den
slutsatsen, att »en statens affärsbank, som har möjlighet att, i den mån behov
framträder, utöva en effektiv konkurrens med övriga bankföretag, torde vara
en mera naturlig utväg för ernående av inflytande på marknaden från det allmännas
sida än den statliga monopolinstitution, som föresvävat motionären».
Jag vill ingalunda bestrida, att detta kan vara en framkomlig väg för att nå
det syfte eller för att i varje fall komma framåt mot det mål, som har föresvävat
motionären, men i så fall har man å andra sidan ingen anledning att i sin
argumentation fullkomligt rycka bort grunden för en aktion i den riktningen.
Det är kanske minsta motståndets väg, som utskottet här anvisar.

Även örn motionärens yrkande alltså icke nu föranleder någon skrivelse —
det är ju omöjligt att tänka sig i detta läge, när ett enhälligt utskott har avstyrkt
förslaget, och när utredningen icke är mer tillfyllestgörande än den är
— så vill jag hoppas, att Kungl. Majit ändå skall beakta just detta av mig
citerade uttalande från utskottets sida, och att även motionären och eventuellt
andra intresserade i denna kammare på denna grundval skola ha möjlighet
att återkomma med större utsikt att nå ett positivt resultat i en fråga, som
dock enligt min och mångas mening är fullt mogen för en lösning.

I detta anförande instämde herrar Wallén, Lundstedt och Ömse.

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Jag ämnar icke taga upp någon
principdebatt i denna fråga utan skall endast med några ord beröra industriens
intresse. Industrien är som bekant den utan all jämförelse störste låntagaren,
när det gäller obligationslån. Jag tror jag kan säga, att jag gör mig till tolk
för en nästan enhällig industriopinion, när jag framhåller, att den med mycket
stor misstro skulle se fram mot ett statligt monopol på detta område. Den
skulle behandla låneärendena byråkratiskt, mera tungrott och med bristande
smidighet. Även den föregående talaren förutsåg ju detta.

Men, fråga många — och även herr Höglund var inne på det — varför
vara så rädd för ett statligt monopol, när vi ha ett enskilt monopol? Det är
sant, att vissa storbanker samarbeta örn obligationslån, men jag tror, att herr
Höglund själv skulle få känna på, att det icke finns något privat monopol
på detta område, om han fick anledning att ge sig ut på lånemarknaden, nota
bene om han hade goda säkerheter i sin portfölj. Det är för närvarande
nästan lika besvärligt som att köpa en bil. Man blir ju ständigt påringd av
agenter, när vederbörande vet örn att man är i marknaden för en bil. På samma
sätt är det för dagen, när man är ute på lånemarknaden. När det gäller obligationslån
och konkurrensen på området, får man icke blott tänka på den form
av upplåning, som heter obligationslån, ty såsom konkurrenter uppträda också
andra låneformer såsom reverslån och inteckningslån, vilka ju lämnas i stor
utsträckning av såväl statliga som enskilda institutioner, exempelvis pensionsstyrelsen,
försäkringsbolag och enskilda personer. Detta konkurrensläge är
särskilt accentuerat för tillfället, men det har alltid rått mer eller mindre
konkurrens på området.

När jag uttalade farhågor för byråkrati och tungroddhet, stödde jag mig
icke blott på ett påstående. Yi ha redan en statlig institution på området.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

Vi tillskapade för några år sedan genom beslut här i riksdagen aktiebolaget
Svensk industrikredit. Det är visserligen ett kreditinstitut i mindre skala, men
det lämnar på lång tid bundna lån till industrien. Jag tror man kan konstatera,
att detta institut icke har motsvarat förväntningarna. Och varför? Jo,
därför att det arbetar tungrott och osmidigt. I dessa mina ord ligger icke ett
ord av kritik mot de personer, som leda detta företag. Jag tror, att de själva
skulle vara de första att medge, att de icke kunna arbeta på annat sätt än
de göra. Det visar emellertid, att det med nödvändighet blir byråkrati och
tungroddhet kring ett statligt företag av denna karaktär. Därför se vi också
från industrihåll med mycket stor misstro fram mot ett realiserande av den
tanke, som motionären har framfört.

Herr talman! Jag har intet yrkande, men jag har ansett det lämpligt att
vid detta tillfälle några ord från industriellt håll yttrades i denna fråga och
fördes till kammarens protokoll.

Herr Holmgren: Herr talman! Vid detta utskottsbetänkande är fogad en
reservation mot viss del av motiveringen. På sid. 2 i utskottets utlåtande står
det: »En statens affärsbank, som har möjlighet att, i den mån behov framträder,
utöva en effektiv konkurrens med övriga bankföretag, torde vara en
mera naturlig utväg för ernående av inflytande på marknaden från det allmännas
sida än den statliga monopolinstitution, som föresvävat motionären.»
För min del anser jag, att vi icke behöva skapa en särskild bank för detta
ändamål, eftersom vi redan ha två statliga affärsbanker, nämligen Göteborgs
handelsbank och Jordbrukarbanken. Statens inflytande över dessa båda banker
är ju så stort, att örn staten finner det lämpligt att dessa banker utrustas
med fullmakt att förmedla obligationslån, kan staten göra det. På grund
härav har jag yrkat, att denna passus i motiveringen skulle utgå.

Jag vill därefter med några ord beröra själva frågan, nämligen motionen.
I det yttrande, som bankinspektionen avgivit över motionen, säger bankinspektören
bland annat, att »motionären givit sig in på ett område, där han
saknar den insikt, som måste erfordras för bedömande av det spörsmål, varom
fråga är». Jag ger inspektionen rätt däruti, men vill därför på intet sätt
lasta motionären för att han icke är inne i bankfrågor. Jag tror, att det är
mycket få av oss i denna kammare, som äro så inne i bankfrågor, att vi kunna
anse oss helt och hållet behärska dem.

Motionären framhåller, att när någon vill inlåta sig på obligationsköp, gör
han det i tron, att den bank, som emitterar obligationerna, också är ansvarig
för länet. De obligationsköpare, som köpa den största mängden obligationer,
äro ju i regel sparbanker, försäkringsbolag, kassor, stiftelser och andra
inrättningar o. s. v.. Icke kan väl någon vettig människa tro, att de, som äro
ansvariga för placeringen av många tiotusentals kronor vid ett sådant obligationsköp,
skulle köpa obligationer bara för bankdirektörernas vackra ögons skull.
De fordra naturligtvis besked, och dessa kapitalplacerare fästa givetvis stort
avseende vid att de få sådana upplysningar om det företag, som ger ut obligationer,
att de känna med sig, att detta företag sakligt är så pass solitt,
att det värde, som ligger bakom obligationsemissionen, är så oföränderligt, att
man icke riskerar, att obligationerna sjunka under sitt parivärde, således att
obligationerna icke förlora något av sin fullgodhet. När en bank uppträder
som emittent av ett obligationslån, införskaffar banken alla de upplysningar,
som äro erforderliga för alf banken skall kunna gå sina kunder till handa
med sådana uppgifter, som röra emissionen. Motionärens slutledning, att
bankerna praktiskt taget äro att betrakta såsom garanter för obligationslånet,

Andra hammarens protoholl 1939. Nr 32. 6

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

är emellertid uppenbarligen felaktig, ty om vi gå till banklagen, finna vi i
dess 51 § ett uttryckligt förbud för bankaktiebolag att ikläda sig något ansvar
för emitterade obligationslån. De få icke göra det. Detta var en ändring
i banklagen, som vi gjorde år 1933. Det var visserligen motionärens
första riksdag, men han har i alla fall varit med örn att besluta detta.

Herr Höglund gjorde anmärkning på den ton, som bankinspektionen hade
använt i sitt yttrande till utskottet. Att det var en ganska skarp ton vill jag
icke förneka, men bankinspektionen har ju ansett, att motionen icke är vederhäftig,
och det har naturligtvis givit anledning till att man höjt tonen något.
Sveriges ämbetsmän ha emellertid i alla tider varit vana vid att säga ifrån
sin mening ärligt och klart. De lyda icke under riksdagen utan lyda under
Kungl. Maj :t, och de äro fullkomligt fria att uttala sin mening klart och öppet,
som de själva finna för gott. Skulle vi lansera ett nytt system med något
slags munkorg på våra ämbetsmän, ha vi sannerligen icke förbättrat förhållandena
i vårt land. Jag är för min del fullständigt ense med bankinspektionen,
när den säger, att ett statens emissionsinstitut är varken behövligt,
gagneligt eller i övrigt önskvärt.

På denna grund, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändringen i motiveringen, att sista meningen i näst sista
stycket på sid. 2, som börjar med orden »En statens affärsbank, som ...» och
slutar med orden »som föresvävat motionären» måtte utgå.

Herr Svedman instämde häruti.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag kan instämma med den
föregående ärade talaren i en del av hans yttrande angående det föreliggande
utlåtandet. Jag vill dock påpeka, att det skiljer något mellan oss i fråga om
motiveringen.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att ett så gott som enhälligt
utskott här har förenat sig örn att yrka avslag på motionen. Orsaken härtill
framgår ju av motiveringen. Jag tror också, att var och en, som har läst
motionen, skall finna, att det är litet svårt för ett utskott att på motionen, sådan
den föreligger, komma fram till något annat slutyrkande än som här
skett.

Herr Höglund riktade viss kritik mot utskottet för att det icke har uppträtt
tillräckligt klart och för att det visat en viss undfallenhet. Jag måste bestrida
detta påstående, örn man vill se saken riktigt sakligt från de utgångspunkter,
på vilka utskottet haft att taga ställning till frågan. Vi ha ju haft att
yttra oss om motionen såsom sådan, och det är från den utgångspunkten, som
man skall betrakta utskottets utlåtande.

Herr Höglund framhöll, att bankinspektionen har uppträtt alltför strävt i
sitt yttrande. Jag vill till försvar härför helt instämma med vad herr Holmgren
påpekade. Vi få väl ändå vara tacksamma mot statsmyndigheterna, att
de äro självständiga och våga säga ut sin mening. Det må sedan vara riksdagens
och vår uppgift att korrigera denna mening, örn den icke är riktig, men
att klandra dem för att de säga sin uppfattning örn saker och ting tycker jag
icke är riktigt lämpligt.

Den omständigheten, att utskottet tagit bankinspektionens yttrande för gott,
måste vi se mot bakgrunden av vad jag nyss nämnde, nämligen att det är motionen
såsom sådan, som vi haft att yttra oss örn. Det är på den, som vi ha
svarat.

Vad beträffar frågan om att åstadkomma ett monopol för staten att ensam
emittera obligationer, tror jag, att vi litet var kunna ställa oss något tveksam -

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

''Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

ma till en sådan anordning, alldeles oavsett vilken politisk åsikt vi lia. Särskilt
med hänsyn till vad herr Holmgren anförde örn alla de olika penninginstitut,
som finnas, måste vi nog utgå ifrån, att även de skola ha en uppgift
att fylla på detta område.

Frågan örn det finns någon verklig konkurrens eller icke har jag ingen anledning
att här gå in på.

Vad som skiljer majoriteten och reservanterna är ju den mening i utskottets
motivering, där utskottet talar örn en statens affärsbank, mot vilket uttalande
herr Holmgren jämte övriga högerrepresentanter i utskottet ha reserverat sig.
Från deras utgångspunkter, som företräda majoriteten, finns det ingen anledning
att frångå denna inställning. Herr Holmgren pekade på det förhållandet,
att vi redan ha två statliga affärsbanker, men vi måste väl ändå vara
överens om att vi icke kunna räkna dem till de banker, som i någon nämnvärd
grad fullgöra det uppdrag, som här är i fråga. Utskottet har därför pekat
på möjligheten att låta en verklig statens affärsbank uppträda som förmedlare
av obligationslån och långivare i konkurrens med de stora enskilda
bankföretag, sop vi ha här i landet. Härom äro vi, som företräda majoriteten,
ense, och vi lia således ingen anledning att på något sätt frånträda denna
uppfattning.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här har anfört få yrka bifall till utskottets
förslag beträffande såväl hemställan som motivering.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Holmgren ville icke ha in något i

utskottets motivering om att en statens affärsbank skulle kunna vara nyttig
såsom konkurrent till de enskilda bankerna. Het var emellertid just vad vi
andra ha velat. Det är dock enligt min mening icke tillräckligt klart utsagt
i utskottets betänkande, men det finns där i varje fall. Det är, såvitt jag förstår,
den enda punkt där herr Höglund med skäl skulle lia kunnat klaga på
en icke fullständig klarhet, men denna sats lovordade han i stället.

Herr Höglund påstod, att ingen kunde bestrida, att det icke kan råda någon
konkurrens mellan bankerna i fråga om obligationsemissioner. Det är ingen,
som bestrider, men herr Höglund glömde bort, att både riksgäldskontoret och
riksbanken syssla med sådana saker, och man har väl ändå rätt att påstå, att
detta utgör en konkurrens.

Jag måste säga, trots all den lovprisning, som herr Höglund ägnade motionen,
. att den är mycket underligt skriven och innehåller en mycket underlig
motivering. Jag skulle tro, att man måste ge styrelsen för Svenska bankföreningen
rätt, när den skriver, att hela motiveringen är byggd på ett misstag.
Det är icke blott sa, att .de påstå detta, utan de bevisa det faktiskt också i det
yttrande, sorn är fogat till utskottets betänkande. När motiveringen är byggd
på ett misstag, blir ju hela bevisföringen felaktig liksom även slutsatserna.
Bank- och fondinspektionen säger, att motionären saknar insikt om hithörande
ting, och. ger mycket kraftiga bevis för detta uttalande. Det må vara, att
det är kraftigt sagt, men det synes vara sant. Finns "här någon i denna kammare,
som. då förundrar sig över att utskottet kommit till det slut, vartill det
bär kommit? Det. fanns ingen möjlighet för utskottet att gå in för motionen
sådan den var skriven.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nylander: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig under denna
punkt utan i stället ta till orda vid det utlåtande från bankoutskottet, som vi
härnäst skola behandla.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissions institut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

I ruin egenskap av stockholmare kail jag emellertid icke underlåta att framställa
en fråga till herr Höglund med anledning av en passus i det anförande
han nyss höll. Han sade nämligen, att bankerna skott sig på Stockholms stads
obligationslån, och förklarade sig ha bevis på den saken. Det är ganska naturligt
att jag som stockholmare ber att få detta påstående närmare preciserat, och
jag vore därför tacksam att få upplysning örn de fall, där bankerna ha skott
sig vid uppläggande av obligationslån till Stockholms stad.

Hade det inte i så fall varit möjligt för Stockholms stad att få billigare lån
på andra håll, jag tänker härvid bl. a. på den stora utlåning som exempelvis
våra sparbanker numera ha till kommunerna. Det framgår f. ö. av Svenska
bankföreningens yttrande, vilket som bilaga är fogat till utskottsutlåtandet —
detta yttrande har ju av herr Höglund starkt kritiserats — att på industriens
område, där man ofta rör sig med obligationslån, omkostnaderna vid emissioner
i allmänhet röra sig mellan 2 och 21/2 procent av lånebeloppet. Uppgiften återfinnes
på sid. 9 i utlåtandet. I utlandet — jag har införskaffat upplysningar
om saken och kunnat konstatera, att uppgifterna äro riktiga — röra sig omkostnaderna
vid uppläggandet av ett obligationslån mellan 3 och 3V2 procent.
I jämförelse med dessa kostnader i utlandet har man alltså från svenska industriens
sida ingenting att klaga över.

För närvarande ber jag emellertid att till herr Höglund få rikta den fråga,
jag framställde i början av mitt anförande.

Herr Flyg: Herr talman! Jag ber först att få säga, att jag saknar speciellt
ett av statsråden här i kammaren i kväll. Jag syftar på statsrådet Pehrsson-Bramstorp.
Ty den fråga, som vi nu behandla, och även den som kommer
till behandling under nästkommande punkt på föredragningslistan, utgör ingenting
annat än ett följdresultat av den mycket uppmärksammade programpunkt,
vilken återfinnes i bondeförbundets valprogram, och i vilken kampen
mot storfinansen och dess skadliga inflytande på olika områden i landet proklamerades.
Ledare för detta parti är ju statsrådet Pehrsson-Bramstorp, och
bakom denna programpunkt måste givetvis partiformationens främste man stå.
Det är underligt, att när denna fråga nu föreligger i viss form till behandling
i riksdagen, då är den man, som formade denna paroll och skapade denna
stridsfråga under valrörelsen, ej närvarande. Jag saknar vidare på statsrådsbänken
finansminister Wigforss och för det tredje statsminister Hansson.
Bägge borde givetvis vara närvarande, finansministern på grund av att det
här gäller viktiga detaljer på hans verksamhetsgebit och statsministern givetvis
därför att han är ledare för det större regeringspartiet, vilket självfallet
icke kan vara av annan mening i här berörda angelägenhet än bondeförbundet.

I varje fall fick man under valrörelsens slutskede ett mycket starkt intryck
av att även den socialdemokratiska delen av regeringsblocket var starkt intresserad
av denna speciella angelägenhet. Partiets huvudorgan, vars redaktör
har inlett dagens debatt, offrade mycket utrymme och många kraftiga rubriker
på denna speciella fråga, och under de senaste dagarna av valrörelsen offentliggjordes
ett öppet brev till Marcus Wallenberg, tryckt i rotogravyr och
till och med i viss mån illustrerat, som spTeds i brevlådorna för att stimulera
väljarkåren att ge det största regeringspartiet sin anslutning för Stockholms
vidkommande. Nu skulle nian verkligen ta itu med storfinansen. Det förefaller
mig berättigat, herr talman, att säga, att när denna fråga nu vid första
riksdagen efter denna valrörelse föreligger i form av tvenne utskottsbehandlade
motioner, borde givetvis förgrundsfigurerna för de partiformationer, vilka
proklamerade denna aktion, vara närvarande vid frågans behandling. Hur gick

Lördagen den gO maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

det emellertid? Jo, efter denna väldig-a upptakt i valrörelsen kommo herr Nybloms
motioner, och jag vill inför kammaren säga, att han har min respekt såsom
en av bondeförbundets riksdagsmän, vilken velat något göra i enlighet
med den uppmärksammade programpunkten. Jag tror, att han börta den s. k.
sakkunskapens omdömen örn hans motioner med tämligen knusende ro, ty denna
sakkunskap är — det är uppenbarligen precis som herr Höglund sagt —
icke objektiv i denna angelägenhet. Det är en part, som har uttalat sig i syfte
att påverka riksdagen för att rädda eget skinn, och det är klart, att under sådana
förhållanden behöver man inte betrakta vad den har sagt örn motionernas
värde såsom varande av någon särskild betydelse.

Dock är det säreget att lyssna till herr Paulsen, som nyss talade och citerade
vissa satser ur denna sakkunskaps uttalanden och åberopar dessa som ett
slags motiv för den ståndpunkt, som bankoutskottet kommit till. Ja, är det så,
att bankoutskottet inte har någon annan förklaring till eller något annat försvar
för sitt ståndpunktstagande i denna angelägenhet, och örn detta är det väsentliga,
som herrarna ha att hänvisa till, så må jag säga, att bankoutskottet
är synnerligen illa ute i denna fråga. Ty bankoutskottets majoritet måste ju
bestå av bondeförbundare och socialdemokrater, och denna majoritet måste
följaktligen programenligt, utgående från de föreliggande motionerna, vilkas
mening och syfte är att åstadkomma en första blygsam åtgärd i form av kamp
mot storfinansen, ge sin anslutning åt denna mening. Om motionen sedan icke
skulle kunna vara en grund att bygga ett förslag på, så borde givetvis denna
majoritet i bankoutskottet mot den minoritet av högermän och kanske även
några stycken folkpartister — ty där gå väl meningarna litet smått isär — ha
framkommit med ett positivt förslag, därmed visande för väljarna, att man
verkligen menade någonting, när man under valrörelsen proklamerade kamp
mot storfinansen. Detta positiva förslag borde lia gått ut på en hemställan till
Kungl. Maj :t att företaga vissa förberedande åtgärder i syfte att verkligen något
göra på detta område. Så ser jag denna sak, herr talman, och jag skulle
vilja ifrågasätta, huruvida någon av de två regeringspartiernas representanter
i bankoutskottet kan påstå, att icke deras handlande borde vid detta tillfälle
varit just sådant som jag anser att det borde ha varit.

Dessutom ber jag, herr talman, att få här markera en annan sak. Jag påtalade
under årets remissdebatt denna angelägenhet. Jag erinrade då rätt utförligt
om hur valrörelsen i ett visst skede koncentrerade sig kring denna programpunkt,
hur Sveriges mäktigaste man plötsligt trädde fram inför offentligheten
från de skumma rummen bakom gallren nere vid Kungsträdgården
och engagerade sig i valkampen. Jag frågade då: kan man förvänta från
regeringen något förslag i denna angelägenhet? Jag konstaterade, att något
sådant förslag icke förelåg och icke heller något initiativ från regeringens sida.
Och i dag konstaterar jag slutligen, att regeringspartiernas representanter i
bankoutskottet här också ha intagit en rent negativ ståndpunkt. Vad är det
för någonting, mina herrar, att å ena sidan utfärda en kraftig paroll under
valet till väljarna, å andra sidan såsom regeringsparti icke handla i enlighet
med denna paroll och för det tredje i bankoutskottet, då man får en motion
från en partivän, en meningsfrände, som säger, att man bör göra någonting,
behandla den som något mindervärdigt, ett uttryck för okunnighet och dumhet,
och sedan stå upp och säga: det har bank- och fondinspektionen, det har
Svenska bankföreningen sagt, det har bankinspektören sagt, och följaktligen
så är motionären okunnig och dum. Jag menar, att detta är ett bevis på hur
man å ena sidan i en betydelsefull angelägenhet ger löften till väljarna, men å
andra sidan icke är villig infria de givna löftena i praktisk gärning.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

Om svensk demokrati av i dag Ilar en viktig fråga, tror jag — ja, jag inte
bara tror, herr talman, jag är övertygad om att det i så fall är den angelägenhet,
som vi i dag äro inne på. Kunna vi, medan förhållandena äro som de äro, i
dag få ett kontrollerande grepp över de finansiella krafterna i landet, så löpa
vi ej risken i en morgondag, att den demokrati, som här består, liksom tidigare
i andra länder strypes av dessa krafter under förhållanden, då de icke äro så
lätta att tygla, som de äro i dag. Det kan sägas, att denna fråga kan komma
tillbaka nästa år, men det kan hända, att det är ett dyrbart år, som då har löpt
undan, och att det är en dyrbar, värdefull situation, som vederbörande nu låta
gå sig ur händerna -— jag förebrår givetvis inte högern, ty det är givet, att
dess intressen och dess sinnelag äro på det nuvarande tillståndets och systemets
sida — men jag förebrår de två regeringspartiernas representanter, att
de icke här ha gjort något. Herr Höglund säger mycket riktigt, att två åsikter
bär stå mot varandra. Det är det förlösande ordet, och märk väl, mina herrar
socialdemokrater och bondeförbundare i bankoutskottet, ni ha solidariserat
er med den åsikt, som företrädes av Svenska bankföreningen. Sedan kan man
ju i detta sammanhang fråga: vilken åsikt hyser vår arbetare- och bonderegering,
som i kväll, när denna fråga behandlas, icke är representerad i kammaren? Herr

Holmgren hänvisar till att vi ha två statliga banker, Göteborgs handelsbank
och Jordbrukarbanken, och han ställde den frågan: Varför skall man
här vidtaga åtgärder av speciell karaktär, varför ej ge dessa banker de möjligheter,
som här äro av behovet påkallade? Jag förmodar, att detta betyder:
Varför ej ge dessa banker den ekonomiska styrka, som bär är nödvändig?
Ja, örn herr Holmgren ställer den frågan, så förmodar jag, att han anser, att
detta vore den naturliga vägen, och då kommer jag med motfrågan: Har herr
Holmgren gjort en framstöt inom bankoutskottet eller på något annat sätt för
att vi skola få en sådan ändring i de nuvarande statsägda bankföretagen?
Annars är problemet riktigt: Varför ej utvidga dessa institut, företaga de förändringar,
som äro nödvändiga, ge dem det kapitaltillskott, som är av behovet,
och samtidigt se till, att de icke komma under ledning av den statliga byråkrati,
vilken, som herr Höglund fullkomligt riktigt påpekade, frodas och breder
ut sig och som inte bör få göra sig gällande inom ett institut av den
karaktär, som det här är fråga örn.

Sedan ber jag att till herr Holmgren till sist få rikta ännu en kort replik.
Han talade om bankinspektören och dennes av herr Höglund påpekade språk,
och han sade, att Sveriges ämbetsmän lyda ej under riksdagen, och att Sveriges
ämbetsmän äro vana vid att sjunga ut. Ja, under senare år, mina damer
och herrar, har jag haft en stark känsla av att Sveriges ämbetsmän mer än
någonsin tillförne ha börjat på att sjunga ut. Jag har en känsla av att de
anse sig vara demokratiens herrar i större utsträckning, i stället för att —
vilket de i dag borde begripa ■— vara demokratiens tjänare. Herr Holmgren
säger: De lyda ej under riksdagen. De lyda under Kungl. Maj:t. Är det
möjligen därför som de våga sjunga ut? Ja, vem är då Kungl. Maj :t? Vid
valtillfällen brukar man säga, att det är arbetare och bönder, och nog borde
arbetare och bönder både lära tjänstemännen att skriva artigt, hyfsat och
sakligt och även lära dem, att de ingalunda ha några befogenheter utöver att
fylla sin plikt på den post, där de äro satta; med andra ord tjäna den rådande
regimen, ej anse sig som dess herrar.

Detta är, herr talman, de allmänna synpunkter, som jag för mitt vidkommande
velat lägga på denna fråga. Jag uttalar till sist förhoppningen, att
detta spörsmål, såväl den del av detsamma, som vi nu behandla, liksom i

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

övrigt den punkt, som kommer senare på föredragningslistan, skall återkomma,
och att det återkommer nästa år i form av ett förslag från den institution,
som här är skyldig att något göra, att bli förslagsställare, d. v. s. i form av
en proposition från regeringens sida.

Herr Paulsen erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr Flyg säger,
att örn bankoutskottet inte har andra skäl att anföra än dem som framföras i utskottets
betänkande, så stå bankoutskottets ledamöter sig slätt. Jag vill då
säga herr Flyg, att vi i utskottsbetänkandet förordat en statens affärsbank,
och jag skulle vilja fråga herr Flyg: Behövas andra åtgärder, och vilka sådana
kan herr Flyg förorda, så att de intressen, det här är fråga örn, bättre tillvaratagas
än genom en statens affärsbank?

Jag vill dessutom säga herr Flyg, att han bör vara ytterligt tacksam mot
oss i bankoutskottet för att vi ha yrkat avslag på denna motion. Yi ha därigenom
givit honom denna möjlighet att försöka komma regeringspartierna i
utskottet och vissa regeringsledamöter till livs. Hade vi inte gjort detta, hade
han inte haft detta tillfälle, och under sådana förhållanden skulle han säkert
ha varit mycket ledsen.

Herr Holmgren, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Herr talman! Herr Flyg framställde till mig den frågan, örn jag i utskottet
gjort någon framstöt för att få statens båda egna affärsbanker så funtade,
att de skulle kunna medverka vid emission av obligationer. Ja, för att en
bank skall kunna delta i dylika emissioner behöver den sannerligen inte disponera
över något större kapital. Det måtte vi väl alla veta. Men jag har
ingalunda gjort någon framstöt i sådan riktning, därför att min mening är,
att staten snarast möjligt bör avveckla sina intressen i båda dessa banker.

Härpå anförde

Herr Höglund: Herr talman! Det är inte bra när man får för mycket

hjälp heller. Jag fick den känslan, när herr Flyg höll sitt anförande. Jag
måste nu säga några ord även till herr Flyg.

Det förhåller sig inte så, att det socialdemokratiska partiet i valrörelsen givit
någon utfästelse eller uppställt sorn ett aktuellt program att socialisera
bankväsendet i Sverige och inte heller efter den måttstock, som angives i den
föreliggande motionen. Jag tror icke ens att bondeförbundet, ehuru det var
detta parti som började valsen i somras, i sitt program hade givit någon som
helst utfästelse i den riktningen. Men väl ha vi socialdemokrater i vårt allmänna
principiella program, liksom bondeförbundet hade i sitt valprogram, ett
uttalande, som varnar för den stora finansmakt, som bankerna inneha. Jag
minns inte ordalydelsen, men det gick ut på att denna makt emellanåt missbrukas,
och att man från statsmakternas sida måste se upp med dessa förhållanden.
Och den kampanj, som herr Flyg här anspelade på, gällde framför
allt att inför valmanskåren framlägga de socialistiska idéerna, de allmänna
socialistiska grundsatserna från vår sida, liksom bondeförbundet framlade sina
grundsatser. Ingen människa har föreställt sig, att det är möjligt att omedelbart
kunna realisera ett sådant idéprogram, och saken har heller aldrig framställts
på det sättet under valrörelsen. Men på samma sätt som andra partier,
som samtidigt som de verka för konkreta mål även framlägga till valmännens
begrundan de allmänna grundsatser, från vilka de arbeta även i det konkreta,

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

gjorde också det socialdemokratiska partiet, dess tidning i Stockholm, som här
är nämnd, och många av dessa valarbetare vid det föregående valet.

Det är inte heller riktigt att påstå, som herr Flyg gjorde, att bankoutskottet
företrätt en rent negativ ståndpunkt i denna fråga. Det gör det inte dessbättre,
och jag framhöll tvärtom, som herr Flyg måhända observerade, örn han var
inne i kammaren under mitt anförande, till sist, att utskottet i alla fall, trots
vissa uttalanden, vilka jag kritiserade, dock hamnat i en positiv ståndpunkt, i
överensstämmelse med de riktlinjer, som vi socialdemokrater önska, när det gäller
dessa finansiella spörsmål. Låt vara att det är ett ringa steg, det är i alla
fall en början. Örn statsmakterna ta upp den tanke, som utskottet här positivt
har framlagt, om en statsbanks utveckling till att omfatta även emissioner
av obligationslån, så är det i alla fall ett rätt betydande steg i den riktning, som
herr Flyg söker bestrida att vi överhuvud taget äro intresserade av att vilja
främja.

När jag går vidare i texten, herr talman, och något skall uppehålla mig vid
vad de övriga talarna yttrat, som vänt sig mot mig eller som försvarat utskottets
ståndpunkt, tillåter jag mig dock att förbigå den förste ärade talaren, inte
av någon ringaktning för det inlägg han gjorde utan därför att jag redan i mitt
första anförande har upptagit de invändningar, han framförde, till belysning,
nämligen frågan örn i vad mån en statlig byråkrati skulle på ett mindre fördelaktigt
sätt handhava dylika emissioner än privatbankerna. Jag har ju erkänt,
att det ligger någonting i denna invändning med hänsyn till den nuvarande statliga
byråkratiens karaktär, men å andra sidan nämnde jag, att detta är en sak,
som statsmakterna givetvis ha möjlighet att reglera genom de bestämmelser som
utfärdas och de beslut som fattas av regeringen eller andra direktivgivande organ
för denna verksamhet.

Även jag måste ett ögonblick uppehålla mig vid herr Holmgrens något besynnerliga
försvar för den personliga ton, som fondinspektören anslagit gentemot
motionären i denna fråga. Herr Holmgren fällde det i och för sig alldeles riktiga
yttrandet, att ämbetsmännen ha frihet att uttala sin mening, men det var
inte det det var frågan örn här. Bankoutskottet har inte tillfrågat fondinspektionen,
vilken mening den har örn herr Nybloms kompetens på detta område,
utan har begärt att få ett utlåtande örn saken. Det är detta som jag framhöll.
De ha sin fria rätt, som det här hette, att uttala sin mening, men örn sak och
inte örn person. Och riksdagen har frågat dem örn sak och inte örn herr Nybloms
kompetens. Jag menar alltså, att det icke är ämbetsverkens uppgift att utställa
några betyg rörande den ene eller den andre riksdagsmannens omdömesförmåga,
insikter eller något dylikt utan yttra sig örn de sakfrågor, som underställas
deras prövning. Det är därför alldeles riktigt, när min ärade vän herr
Andersson i Falkenberg säger, att ämbetsmännen må uttala sin mening »örn saker
och ting». Just det, de skola uttala sig örn saker och ting. Men det var ju
detta, som herr fondinspektören inte gjorde helt i detta yttrande, vilket jag
tillåtit mig här påpeka — och jag anser att det är med riksdagens värdighet
förenligt att man reagerar mot sådana yttranden. Örn de i dag träffa herr Nyblom,
kunna de en annan gång träffa herr Holmgren eller någon annan av oss,
som känner sig stå ett pinnhål högre än herr Nyblom på intelligensens och insikternas
vägnar, såsom herr Holmgren och jag och andra -—• utan att det
därför är sagt att vi göra det!

Sedan sade herr Holmgren vidare, att det inte var märkvärdigt, att man stöder
sig på denna part i målet, Svenska bankföreningen, samt vidare fondinspektionen,
ty få av kammarens ledamöter äro sakkunniga i bankfrågor, som uttrycket
föll. Jag påstår, att det inte är någon bankfråga, som här föreligger till

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

behandling liksom det inte var en järnvägsfråga, som behandlades häromdagen,
när vi talade om att överföra de enskilda järnvägarna till staten. Det är inte
en bankfråga i teknisk mening; då skulle få av oss. kanske ingen — jag minns
inte, örn vi ha någon bankman här i riksdagen — kunna bedöma den. Det är
frågan örn hur det allmänna intresset bäst skall tillgodoses, genom en statens
bank, ett statens institut, eller genom de enskilda bankföretagen, och om dessa
skola förtjäna orimligt med pengar på affärer, som i de flesta fall äro av allmänt
intresse och allmän karaktär. Det är detta spörsmålet gäller, och det torde
vi kunna uttala oss örn och ta ställning till utan att vara bankmän av facket.
Man vill ju, att vi skola ta negativ ställning redan på grundval av de avgivna
yttrandena. Kunna vi på grundval av dem ta negativ ställning, torde vi även på
samma grund kunna ta positiv ställning, ty materialet föreligger ju. Det är alltså
en åsiktsfråga, som inte sammanhänger med insikt i banktekniska saker.

Herr Holmgren underströk, bland annat, vad parten i målet, bankföreningen,
samt fondinspektionen lia sagt, att kapitalplacerarna gärna vilja ha så goda upplysningar
som möjligt örn obligationernas utgivare, örn det företag det gäller.
Detta är ju riktigt. Men varför skulle bankerna vara ensamma örn att kunna
ge sådana upplysningar? Staten är väl inte någon dövstum, som inte har reda
på ting och förhållanden i detta land. Jag tycker, att staten har så mångå organ
till sitt förfogande, att den skulle genom en bank eller något emissionsinstitut
kunna införskaffa lika goda upplysningar om de ekonomiska, finansiella
och industriella förhållandena i detta land som någonsin ett enskilt företag kan
göra. För övrigt är det rätt intressant att läsa vad parten i målet, bankföreningen,
säger just på tal om dessa upplysningar, som skulle vara av sådant
värde. På sid. 6 i utlåtandet, punkt c) heter det: »De största och för en låneemissions
framgång avgörande obligationsköparna utgöras av försäkringsbolag,
sparbanker och dylika större kapitalplacerare, hos vilka finnes samlad en
betydande fond av erfarenhet och sakkunskap just i fråga örn bedömandet av
obligationers värde som placeringsobjekt på längre sikt.» Här erkänner man
alltså, att just de, som i regel köpa obligationer, främst försäkringsbolagen, lia
den tillräckliga sakkunskapen för att bedöma denna fråga själva. De behöva
därför inte gå till en bank, utan de skulle alltså mycket väl kunna nöja sig med
köp genom staten, även örn denna inte hade den ingående kännedom -— som
man nu vill frånkänna den — om lånesökandens vederhäftighet. Det framgår
klart och tydligt av de yttranden, som här föreligga från de hörda korporationerna
själva, att just det argument, som man framför allt anför mot det föreliggande
förslaget, icke har tillräcklig grund.

Ja, sedan skall jag till sist be att få säga några ord med anledning av de
frågor, herr Nylander ställde till mig. Herr Nylander önskade ordna ett inkvisitoriskt
förhör med mig och ville veta, när och var och under vilka förhållanden
bankerna skulle ha skott sig på Stockholms stads bekostnad. Herr Nylander
kan säkerligen få goda upplysningar örn den saken, örn han vänder sig till
Stockholms stads drätselnämnd, genom vilken dessa affärer bruka gå; Jag har
själv varit ledamot av denna nämnd under ganska munga år, ehuru jag inte är
det för närvarande, och det är just därifrån jag har den erfarenhet, som jag här
åberopar. Jag kan lämna den upplysningen, eftersom herr Nylander begärde
sådana, att jag själv i drätselnämnden på sin tid ställt förslag örn att
man skulle försöka på andra virgar utplacera Stockholms stads obligationer än
genom de storbanker i Stockholm, som nu genom en kartell behärska detta område.
Detta förslag visade sig då vara alldeles omöjligt att realisera. Det förklarades
av vederbörande myndigheter inom Stockholms stad, att detta i varje
fall inte vid nämnda tidpunkt och inte utan mycket ingående förberedelser

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

kunde låta sig realisera. Vad jag här återger, när jag talar om att bankerna
ha skott sig, är den uppfattning, som jag personligen hade av läget och som
kanske också, skulle jag tro, drätselnämndens socialdemokratiska ledamöter hade
— och måhända även andra -— nämligen att det är en oskälig vinst på så
enkla och lätta affärer, som bankerna gjorde vid dessa obligationers utgivande
och säkerligen ha gjort även i andra fall. Det utgör ett tillräckligt skäl för att
man skall kräva ett initiativ i den riktning, som här har blivit ifrågasatt. Herr
Nylander frågar: Hade det varit möjligt för Stockholms stad att få det billigare
på andra håll? Herr Nylander, som är mycket mera merkantilt, industriellt
och finansiellt orienterad än jag, är alldeles säkert icke okunnig örn att det
icke utan vidare skulle låta sig göra för Stockholms stad i händelse av en brytning
med de stora bankerna vid ett aktuellt tillfälle att utplacera dessa lån på
annat håll.

Och därmed är jag framme just vid kärnpunkten i det problem, som här föreligger.
_ Där visar det sig just, herr Nylander, att vi kommit fram till en örn
punkt i nuvarande ekonomiska organisation av detta samhälle. Där visar det
sig, vilken makt storbankerna ha. Det skulle sannolikt vara omöjligt att placera
ett dylikt obligationslån i andra banker; det kanske skulle vara möjligt
för Stockholms stad själv att skapa en apparat för detta ändamål, men de andra
bankerna, försäkringsbolagen o. s. v. skulle nog akta sig att i ett dylikt läge
såra känslorna hos de mäktiga storbankerna. Det behövs därför hela den kraft,
varöver statsmakten förfogar, för att man skall kunna bryta ett sådant välde.

Herr Nylander erinrade vidare örn att dessa mellanhandsvinster — förmedlingsprovision
— utgingo efter en procentsats av mellan 2 och 2 % procent och
påpekade, att låntagarnas kostnader i andra länder uppgingo ända till mellan
3 och 3 V2 procent. Detta vet man; räntorna kunna vara högre i andra länder.
. Herr Nylander, som genom sin verksamhet känner till affärsläget och
de finansiella förhållandena i Ryssland, vet väl att räntorna där kunnat vara
uppe i 15 till 20 procent, kanske mera. Den jämförelsevis låga räntesats, som
är gällande i vårt land, visar väl inte i och för sig, att detta skulle vara en tillbörlig
ränta. Det är fråga om vilka kostnader bankerna ha för denna förmedling
och vad de tjäna på affären; under alla förhållanden ha provisionerna i
andra länder föga med saken att skaffa. Varför skulle bankerna vara så förtvivlat
angelägna och slåss, som de göra — med stöd av fondinspektionen —
för att kunna bibehålla dessa affärer, örn det inte är förtjänst på dem? Det är
naturligt att det är så, ty de enskilda företagens uppgift är ju att tjäna pengar.
Allt går ut på detta; det veta vi ju. Bankerna ha till ändamål att tjäna pengar
och förmedla pengar, en förmedlingsverksamhet, som vi socialdemokrater inte
värdesätta så högt, att vi anse att den bör kunna ge dessa kolossala vinster, som
i regel sker. Vi anse inte att denna rörelse, en ren penningförmedling, är av sådan
skapande natur, att den motiverar dylika vinster och en sådan makt, som
dessa storbanker ha.

Med dessa ord, herr talman, har jag givit de sista repliker, jag ansett nödvändiga.
Jag uttalar ännu en gång den förhoppningen, att det positiva i utskottets
utlåtande och det understrykande av frågans betydelse, som i alla fall
fått många av kammarens ledamöter att ta till orda, också skall medföra, att
måhända även Kungl. Maj :t tittar en smula på denna sak.

Herr Nylander erhöll härefter ordet för kort genmäle och yttrade: Herr

talman! Jag beklagar att jag in concreto inte fick bättre svar från herr Höglund
än att jag skulle vända mig till drätselnämnden i Stockholms stad. Herr
Höglund yttrade nämligen själv, att han hade bevis för sitt påstående. Det

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Ang. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

hade varit intressant att till kammarens protokoll få ett verkligt svar på den
fråga, som jag framställt.

Jag skall be att i detta sammanhang få framställa ännu en fråga till herr
Höglund med anledning av hans sista yttrande. Han vände sig i detta med
skärpa mot vissa uttalanden, som från bankinspektionens sida gjorts mot en del
uttalanden av motionären. Jag vill nu framställa den frågan till herr Höglund:
Anser herr Höglund det lämpligt att en motionär gör sådana uttalanden
örn ett ansvarigt verk, som gjorts i den här föreliggande motionen?

Vidare anförde:

Herr Flyg: Herr talman! Bara ett par ord till replik till herr Höglund.
— Det är alldeles riktigt vad herr Höglund säger, att det socialdemokratiska
partiet icke proklamerat någon socialisering av storbankerna under den sistförfluten
valrörelsen. Det är även alldeles riktigt, att inte heller bondeförbundet
gjorde det. Bondeförbundet tillhör ju de partier i kammaren, som äro
motståndare till socialiseringen, och kan givetvis knappast gå in för en dylik
paroll.

Men vad var då meningen med parollen: »Kamp mot storfinansen» under
valrörelsen, där man klart sade ifrån att dess övermakt skulle brytas ned, därför
att denna övermakt var skadlig. Och vad är motivet till den nu diskuterade
motionen? Vad är det motionären vill? Är det någon som svävar i tvivelsmål
därom? Han begär, att riksdagen, med en majoritet av socialdemokrater
och bondeförbundare, skall föreslå Kungl. Majit att företaga en första blygsam
åtgärd för att bryta denna övermakt. Då skall man inte försöka att komma
undan detta och säga: Vi ha inte begärt socialisering. Jag är inte så naiv
och en sådan utopist, så att jag förväntar av socialdemokratiens ledning i dag,
att den skall förverkliga sitt partiprogram. Det hör hemma på ett museum
och har inte något annat än historiskt värde. Det begär inte jag, herr Höglund.

Sedan säger herr Höglund, att bankoutskottet icke företräder en negativ
ståndpunkt. Ja, detta är riktigt. Herr Paulsen var uppe och läste valda satser
ur utlåtandet. Det är ingen negativ ståndpunkt, när man yrkar avslag på
en motion. Man är mycket positiv! Bankoutskottet har slingrat sig mellan
å ena sidan ömtålighet inför väljarna, känslighet inför löftena och en känsla
av att nästa år är det val igen — då kunna vi avliva storfinansen på nytt ute
på valmötena — och å andra sidan obehaget att komma och föreslå åtgärder,
som skapa svårigheter mellan första statsmakten och den verkliga makten här
i Sverige.

Jag vill dessutom erinra örn, herr Höglund, att nog var det många utöver
undertecknads ringa person, som inför den historiska söndagen i Reftele, då
herr Bramstorp hade lovat att där skulle han tala och där skulle Wallenberg
få svar, väntade, att få se bondehären komma marscherande genom Stockholms
tull och direkt in i Kungsträdgården för att göra upp räkningen med storfinansen.
Det blev litet ord i allmänhet och det blev litet allmänna utläggningar i
Reftele och......

Här avbröts talaren av herr andre vice talmannen, som yttrade: Jag anhåller,
att den ärade talaren ville hålla sig till sak.

Herr Flyg fortsatte: Jag har slutat, herr talman. Tack.

Herr Höglund: Herr talman! Herr Nylander ställde den direkta frågan

till mig, emedan jag hade tillåtit mig kritisera bankinspektörens uttalande örn

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet
emittera vissa obligationer. (Forts.)

herr Nyblom, om jag kan godkänna sådana uttalanden, som herr Nyblom
hade fällt om bankinspektören i sin motion. Jag har på nytt genomläst föreliggande
motion och har däri icke kunnat finna något kränkande uttalande
av herr Nyblom örn bankinspektören. Jag tillfrågade herr Nylander privat
örn saken, och han svarade att han syftade på en annan motion, nämligen den
som härnäst kommer upp till behandling. Örn denna motion har jag icke uttalat
mig, i varje fall inte ännu; jag håller mig till den föreliggande. Det må
ju vara, att det står i en annan motion. Jag minns inte vad det är. Jag kan
alltså inte uttala mig örn det konkret, lien jag vill säga, att varje personligt
angrepp i en motion eller i en skrivelse här i riksdagen eller på annat sätt
ogillar jag givetvis; den saken är självklar. Jag ställer mig inte på den
ståndpunkten, att örn bankinspektören okvädar herr Nyblom, så är det oriktigt,
men örn herr Nyblom okvädar bankinspektören, så är det riktigt, lien jag
upprepar å andra sidan, att jag vet inte vad det här rör sig örn och att jag
därför inte vill uttala mig om det konkreta fallet. Vad jag har sagt är, att
dessa skrivelser från myndigheterna böra gälla sak och inte person; och skulle
till äventyrs mot förmodan någon kammarledamot föregå med dåligt exempel,
bör inte detta leda till efterföljd för våra statliga ämbetsverk.

Herr Paulsen erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Flyg använde många ord i sin replik, men han svarade inte på den fråga,
som jag ställde till honom. Jag frågade, örn han hade något bättre att föreslå
än anordnandet av en statens affärsbank. Jag fick intet svar. Kanske
jag kan få det nu?

Dessutom skulle jag vilja fråga herr Flyg: Om herr Flyg varit med i bankoutskottet
och haft att ta ställning till denna motion, skulle herr Flyg då gått
in för bifall till densamma, och om han skulle ha gjort det, varför yrkar han
inte bifall till den nu?

Herr Nylander, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Det är alldeles riktigt, att jag gjorde mig skyldig till ett litet misstag.
Det berodde på att vi förut hos talmannen förhandlat örn att vi skulle
behandla bankoutskottets utlåtande nr 49 och 50 på samma gång men att i
stället beslöts den ordning, vi nu följa.

Det är emellertid mycket märkvärdigt, att herr Höglund visar sådan okunnighet
om utlåtandet nr 50, till vilket vi strax komma och vid vilket, om jag
inte tar fel, han anmält sig som talare.

Härpå yttrade

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte neka mig nöjet att ge
en replik i anledning av den uppfriskande diskussion, som här förts.

Alla som yttrat sig ha ådagalagt stor blyghet och inte velat erinra örn en
inte så gammal affär, som hade ganska mycket med emissionsverksamhet att
göra. Utan att nämna några namn kan jag erinra örn, att det utfärdades
obligationer för 4 miljoner kronor och gavs garantier av auktoriserade revisorer
om att det fanns säkerhet på 9.2 miljoner för dessa 4 miljoner. Hela
företaget slumpades sedan bort för 246,000 kronor.

Jag vill påpeka ytterligare en sak. Denna obligationslåneverksamhet möjliggjordes
på grund av yttranden från statens egna tjänstemän. Jag åberopar
mig därvid på det vittnesmål, som avgivits i processen örn Högbroforsen, där
det erinrades om att kungl, försäkringsinspektionens förklaring var den yttersta
anledningen till att denna obligationsaffär lyckades.

Lördagen de® 20 maj 1939 e. m.

Nr 82.

Äng. anordnande av ett statens emissionsinstitut med ensamrätt att i landet

emittera vissa obligationer. (Forts.)

Min mening är inte, att man på det sätt, som motionären här lagt upp
saken, skulle kunna lösa frågan. Jag måste erkänna, att jag inte känner
mig nog kompetent att avge ett omdöme, hur man skall kunna göra slut
på den utplundring, som sker, när man säljer värdepapper eller bjuder ut
desamma till allmänheten. Men jag skulle för min del med nöje ha röstat
för bifall till utskottets förslag i denna fråga, örn det hade varit så som herr
Paulsen säger, att utskottet förordar en statens affärsbank. Det antydes visserligen
något härom i motiveringen, men jag måste fråga: Mina herrar, örn
detta är utskottets mening, varför löser man då inte knuten genom att ställa
ett sådant förslag och inte bara i förbigående antyda detsamma i diskussionen? Härmed

förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till
det av herr Holmgren under överläggningen framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckt motion angående
utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m.

I en inom andra kammaren av herr Nyblom väckt motion nr 24, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade hemställts,

»dels att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla verksamheten
om skyndsam utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden* an ,m-minom
bankverksamheten i landet med särskild hänsyn till behovet av en
effektiv kontroll- och inspektionsapparat samt av speciella bestämmelser örn
emissionsverksamheten i landet och örn det därtill anknutna emissionsansvaret,

och dels att riksdagen måtte besluta vidtaga följande ändringar i lagen den
22 juni 1911 örn bankrörelse:

1) Införande av förbud för tjänsteman i bankaktiebolag, ledamot och suppleant
i sådant bolags styrelse samt annan representant för sådant bolag att
innehava uppdrag såsom styrelseledamot eller revisor eller suppleant för styrelseledamot
eller revisor i aktiebolag. Förbudet bör sanktioneras med strängt
straffstadgande, varigenom även försök att genom bulvanförhållande åt bank
vinna representation i aktiebolags förvaltning belägges med straff för såväl
bulvanen som styrelseledamöter i bankaktiebolag, som anlitar sådan.

2) Införande av bestämmelse i banklagen, enligt vilken i §§ 250—252 a
icke särskilt nämnda brott mot banklagens föreskrifter bestraffas med fängelse
eller böter.

3) Införande av stadgande i banklagen, enligt vilken Konungen skall utse
tvenne allmänna ombud för varje bankaktiebolag, vilka skola hava att tillse,
att bankbolagen i sin verksamhet lojalt ställa sig gällande författningar och övriga
föreskrifter till efterrättelse och att avsteg inom bankverksamheten icke
göres från de allmänna riktlinjer för denna, som ligga till grund för gällande
lagstiftning. Allmänt ombud skall äga rätt att närvara och att yttra sig vid
bankbolags styrelse, vilken icke är beslutför, örn icke ett av de allmänna

Äng. utredning
örn åtgärder
för
undanröjande
av missförhållanden

inom bank -

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
ombuden är närvarande. Allmänt ombud ina äga sammankalla extra bolagsstämma
i bankbolag. Allmänt ombud må även hava alla de rättigheter och
befogenheter gentemot bankbolaget, som tilläggas bankinspektionen i banklagen
234 § styckena 1—4. Allmänt ombud är skyldigt att ofördröjligen
göra anmälan till Konungen, när han finner förhållande inom bankbolagets
verksamhet föreligga, som kan giva anledning till åtgärd från Konungens
eller bankinspektionens sida. Allmänt ombud må ej vara ledamot av bankbolags
styrelse eller vara anställd hos sådant bolag. Han äger icke bliva
beviljad kredit från det bankaktiebolag, för vilket han är allmänt ombud,
eller från detsamma mottaga några som helst ekonomiska förmåner. Allmänt
ombud skall erhålla ersättning från statsverket, vars kostnader härför
skola täckas genom bidrag från bankbolagen.»

Utskottet hemställde, att förevarande motion 11:24 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Wallén, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en förutsättningslös utredning angående bankernas inflytande på näringslivet
samt angående möjligheterna att begränsa detta inflytande, särskilt
med beaktande av låntagarnas berättigade intressen; samt

2:o) av herrar Swartling, Holmgren och Svedman mot vissa delar av utskottets
motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Wallén: Herr talman! Frågan örn storfinansens, bankernas och dé
stora trustbolagens ställning i samhället är av betydande aktualitet ej blott
i vårt land utan överallt, där den moderna industrialismen och penninghushållet
florera. Inte minst i det stora landet i väster, dit så många svenskars
längtan gått, har storkapitalets maktmissbruk skapat problem, som tvungit
detta demokratiska samhälle att genom särskild lagstiftning söka tillvarataga
de allmänna intressena och skydda folket mot utsugning.

I vårt land ha särskilt trust- och monopoliseringsproblemen, under medverkan
icke minst av det parti, jag tillhör, upptagits till behandling. Genom
särskild lagstiftning ha även de norrländska bondeintressena skyddats mot storbolagen.
Från bondeförbundets sida ha upprepade initiativ tagits till vidgade
åtgärder i dessa syften.

I höstens valrörelse tilldrog sig bondeförbundets uttalande i valprogrammet
angående storfinansen och dess ställning i samhället en uppmärksamhet, som
redan den visat, att vi här stå inför en av tidens mest brännande frågor. Från
vårt partis sida gjordes i samband härmed även uttalanden, ägnade att understryka
det faktum, att bondeförbundet ser en betydande uppgift i att bidraga
till att detta viktiga frågekomplex röner tillbörlig uppmärksamhet. Redan
pågår en utredning angående en förbättrad aktiebolagslagstiftning, och det
förefaller vara i hög grad på tiden, att vi få en ny tillfyllestgörande och
effektiv banklag med straffbestämmelser så avvägda, att man verkligen får
anledning att dra sig för att bryta däremot.

Vid årets riksdag har även från bondeförbundshåll ett par motioner väckts,
som från olika sidor upptaga problemet till granskning. Enligt min uppfattning
är det självklart, att boncleförbundet härvid skall intaga en positiv ställning.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

I sitt utlåtande är utskottet i åtskilligt inne på synpunkter, som även jag
delar. Jag vill därvid särskilt understryka, att man icke bör underskatta faran
för missbruk av den stora makt, som bankerna representera i vårt ekonomiska
liv. Sammanblandningen av bank- och industriintressen och den därmed
sammanhängande starka koncentrationen i fråga om näringslivet innebär, såsom
erfarenheten visar, påtagliga faror för näringslivets stabilitet. Örn kreditgivarens
och låntagarens intressen sammanblandas, förslappas lätt nog omprövningen
av legitima kreditbehov och kreditvärden till förfång för andra.
Erfarenheten synes även peka på, att en bank kunnat använda sin makt
inom ett företag till och med till att genomdriva dess nedläggande för att
gynna ett annat, vars intressen legat dess ledning närmare örn hjärtat. När
bankoutskottets majoritet fastslår denna sammanblandning såsom ett karakteristiskt
drag i det svenska näringslivets struktur, visar det hän på allvarliga
missförhållanden. Även örn det nuvarande läget på penningmarknaden
medför vissa lättnader också i fråga örn bankernas inflytande på näringslivet,
vill jag, i anslutning till vad utskottet anfört, kraftigt betona vikten av att
låntagarnas intressen på rimligt sätt tillgodoses genom effektiva åtgärder
från det allmännas sida. Upprörande exempel på utplundring av enskilda låntagare
och stora företag i tillfälliga svårigheter kunna här anföras. Att i avlägsna
bygder, där konkurrensen bankerna emellan är ännu mindre än vanligt,
rent hutlösa räntor tidigare utkrävts, är lika obestridligt.

Uppenbart är, att en effektiv konkurrens mellan olika kreditgivare skulle
vara till största gagn för näringslivets sunda utveckling och för tillvaratagande
av de ekonomiskt svagares intressen. Jordbrukskreditkassornas insatser
med statens stöd ha härvid varit av stor betydelse, men mycket återstår
att göra. Både direkt och indirekt kan det allmänna härvid åstadkomma
mycket.

Betydelsen av en moderniserad och effektiv banklagstiftning har förut berörts,
men jag vill ännu en gång understryka behovet därav. Att utskottet
i sitt utlåtande kunnat stanna vid ett rent negativt ställningstagande, har väckt
förvåning på många håll ur åtskilliga synpunkter. Representanterna för intressen,
som anses stå storfinansen och bankerna nära, lia naturligtvis sin ställning
given. Valprogram och vallöften utgöra viktiga faktorer i ett land med
demokratiskt styrelsesätt. Skulle så beklagligt inträffa, att väljarnas förtroende
för representanternas ärliga vilja att i riksdagen göra allvar av sina
uttalanden inför valet, har detta sin återverkan på hela systemet.

Att det här är fråga örn väsentliga problem inom det moderna samhället,
som väl behöva uppmärksammas, är obestridligt. Folkets representanter ha
att gentemot de stora penningintressena företräda det allmänna. Det skulle
nog inte göra något gott intryck, örn ett parti, som i höstas bedrev en intensiv
agitation i en viktig fråga, nu skulle plötsligt nöja sig med allmänna talesätt
men avstyrka att något åtgjordes.

Den reservation, som här föreligger, är synnerligen moderat och begär verkligen
ett minimum. Den avser endast en förutsättningslös utredning angående
bankernas och dem närstående holdingbolags och andra dotterbolags inflytande
på näringslivet samt angående möjligheterna att begränsa detta inflytande.
Att därvid låntagarnas berättigade intressen böra beaktas, har för
mig varit en självklar sak. I denna kammare, där ju det folkliga inflytandet
skall vara det förhärskande, borde detta blygsamma krav icke vara utsiktslöst
och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! När bankoutskottets utlåtande nr 49
skulle upptagas till behandling, gjordes en framställning till talmannen att
det skulle sammanslås och behandlas gemensamt med nästa ärende, det nu
föredragna. Talmannen var också villig att villfara denna begäran, men sedan
visade det sig omöjligt att uppnå enighet örn ordningsföljden mellan de
talare, som anmält sig i de två frågorna. Detta var beklagligt, ty frågorna
höra intimt tillsammans, vilket också behandlingen av den föregående frågan
bevisar. I och med denna fråga komma vi in på sakens kärnpunkt, på något
som kastade sin skugga över förra årets valrörelse, nämligen frågan örn bankernas
maktkoncentration eller rättare sagt den maktkoncentration, som uppstått
genom det intima samarbetet mellan bankerna och näringslivet.

Ja, mina damer och herrar, en maktkoncentration i ett samhälle är väl i och
för sig ingenting att kritisera. Tvärtom, vi ha flera utpräglade maktkoncentrationer
i vårt land, som vi inte ha anledning att klaga över. Se på den fackliga
rörelsen, en mycket stark koncentration av makt, tack vare organisatorisk
och även finansiell styrka; se på den kooperativa rörelsen, också den en
maktkoncentration på grund av organisatorisk och finansiell styrka. Det gäller
inte maktkoncentrationen i och för sig, utan örn den gör sig skyldig till
missbruk. Att sådana missbruk ha förekommit från alla parters sida kan
icke förnekas, men de äro sannerligen icke på något håll så stora, att de ge anledning
till speciell lagstiftning, i synnerhet icke innan dessa maktkoncentrationer
visat missbruk i större skala.

Tror någon här i kammmaren, att svenskt näringsliv hade kunnat bygga upp
sin imponerande byggnad, sina många världsomfattande företag, som vi ha
all anledning att vara stolta över, örn icke denna koncentration av makt hade
funnits, som samarbetet mellan våra banker och våra storföretag representerar?
Jag läste i går en artikel i en ledande fransk finanstidning. Den analyserade
det svenska och det franska näringslivet, och där påpekades tydligt,
att vad som kännetecknat svenskt näringsliv under de senaste decennierna har
varit en naturlig tendens till expansion, rationalisering och förbättring. Det
franska näringslivet kännetecknades av stagnation. Vad var orsaken till detta,
frågade denna tidning. Jo, bland annat påpekade den, att orsaken till det
svenska näringslivets expansion var just det svenska bankväsendet, dess styrka
och framför allt det intimare samarbetet mellan näringsliv och industri. För
ett pär år sedan förekom ett liknande yttrande i en halvofficiell dansk utredning.
I amerikanska tidningar har man fått läsa detsamma under senaste tid.

Det svenska näringslivet och särskilt samarbetet mellan näringsliv och banker
bygger på det gamla tyska systemet — observera icke dagens tyska system
utan det tyska systemet före världskriget, som då byggde upp det stolta tyska
näringslivet.

Jag tror, att vi måste se till denna positiva sida av denna koncentration, och,
mina damer och herrar, väger inte denna för dagen tyngre än den eventuella
risken, att denna koncentration kan göra sig skyldig till missbruk? Det
finns förvisso för dagen ingen anledning att genomföra en lagstiftning som
möjligen kan rasera denna byggnad, som organisatoriskt uppbyggts med så
mycken möda, som tycks vara förebilden för näringslivet i många andra länder
och som har möjliggjort så många positiva insatser för vårt land.

Herr talman, jag har icke något yrkande; jag har endast velat framhålla
dessa synpunkter.

Herr Holmgren: Herr talman! Även när det gäller detta utlåtande har
jag antecknat en reservation mot vissa delar av motiveringen.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Ungefär mitt i första stycket på sid. 19 står det: »Utskottet vill i detta

sammanhang till övervägande framföra den tanken, att bank- och fondinspektionens
verksamhet, som för närvarande avser att främst tillvarataga insättarnas
intressen, utökas till att omfatta även uppgiften att ur det allmännas
synpunkt beakta, att låntagarnas intressen icke otillbörligen undertryckas.»
Jag kan inte riktigt vara med på vad som säges i denna passus. Om nu bankinspektionens
verksamhet utökas med att den också skall uppmärksamma låntagarnas
intressen, vad blir det då kvar av bankdirektörernas arbete? Jo, de
få fungera såsom ett slags byråchefer i bankinspektionen. Jag tycker emellertid,
att bankdirektörerna ha alltför viktiga uppgifter att fylla i vårt samhälle
för att man skall placera dem i en sådan ställning.

Vidare heter det i sista stycket på sid. 19: »Utskottet anser sig i detta

sammanhang icke böra underlåta att påpeka möjligheten av en effektiv statlig
konkurrens med de privata bankerna, vilken kan utöva ett reglerande inflytande
på dessas verksamhet.» Av samma skäl, som jag anfört beträffande
den fråga vi nyss hade före, vill jag inte gärna vara med på detta uttalande
heller.

Den förevarande motionen genomströmmas — vilket också var fallet med
herr Walléns anförande här — av den tanken, att bankerna ha ett oerhört välde
här i samhället och att de utöva en stark press på näringslivet. Man tyckes
alldeles ha glömt bort, att det i många fall förhåller sig så, att det är storföretagen
som behärska bankerna. Det är inte alls ovanligt, utan kanske vanligare
än vad man tror. Enligt mitt förmenande är man härvidlag ute alldeles
för sent. Örn denna motion hade sett dagens ljus för tjugo år sedan,
tror jag, att det skulle ha kunnat finnas ett uns fog för de skräckmålningar,
som herr Wallén här gjorde. Under de tjugo år, som gått sedan dess,
ha emellertid riksdagen och bankinspektionen gemensamt tillrättalagt en del
mindre tillfredsställande förhållanden, som varit rådande inom bankverksamheten.
Utskottet har också tagit fasta därpå och skriver: »Det torde kunna

fastslås, att utvecklingen under de senare åren så tillvida gått i riktning mot
ett frigörande av industrien från ett direkt beroende av bankföretagen, som
industriens skuldsättning hos bankerna undergått en avsevärd minskning.
Ostridigt torde dessutom vara, att den rikliga tillgången på likvida medel hos
bankerna med därav följande ökad lätthet att erhålla lån numera i avsevärd
mån reducerat det inflytande, bankerna tidigare kunnat utöva över näringslivet
i egenskap av kreditgivare.»

Jag vill som en belysning av detta framhålla, att av den officiella bankstatistiken
framgår, att summan av lån och beviljade krediter sedan 1929
minskats med cirka 140 miljoner kronor. Härtill kommer en minskning under
samma tid med icke fullt 20 miljoner kronor för diskonteringen av växlar.
Åren 1929—1931 utvisade en ökning av den totala utlåningen, under det att
en minskning inträffade under åren 1932—1934. Åren 1935—1938 utvisade
återigen en ökning, som dock hänförde sig så gott som helt till lån mot inteckningssäkerhet.
Samtidigt som utlåningen minskades, ökades bankernas inlåning
med cirka G25 miljoner kronor.

Går man till företagens årsredogörelser, finner man lätt exempel på att
skulderna, däribland bankskulder, minskats, under det att fordringarna ökats.
Sålunda utvisar enligt uppgifter i tidningen Affärsvärlden t. ex. Separators
balans en minskning av banklånen med inemot 2 miljoner kronor sedan 1935
och en ökning av bankfodringarna med eirka (i miljoner. Billeruds balans utvisar
en skuldminskning med cirka 4 miljoner kronor och en ökning av fordring Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 33. 7

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
arna med cirka 8 miljoner kronor. Korsnäsverken lia helt återbetalat sin bankskuld.
Stora Kopparberg har ej några bankskulder och har sedan 1935 ökat
sina bankfordringar med inemot 7.5 miljoner kronor.

Ehuru det ej direkt framgår av bankstatistiken, råder det intet tvivel örn
att industriföretagen i stor utsträckning under senare år dels verkställt återbetalningar
av banklån, dels varit i stånd att finansiera utvidgningar, moderniseringar
etc. utan upptagande av nya banklån. Härtill kommer, att bankerna,
som känt är, under senare år i betydande utsträckning lia reducerat sina
ägareintressen inom industrien, ävensom andra större engagemang därstädes.

De uppgifter, som jag här lämnat, äro fullt korrekta — jag har förvärvat
dem från mycket autentiskt håll.

Med hänsyn till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan men med den ändringen av motiveringen, att den
mening i första stycket på sid. 19, vilken börjar med orden »utskottet vill i detta
sammanhang» måtte utgå, liksom ock det uttalande i sista stycket på samma
sida, som börjar med orden »utskottet anser sig i detta sammanhang» och slutar
med orden »uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden».

Herr Wallén erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Då
bankoutskottets ärade vice ordförande vill ha bevis på storfinansens övermakt,
ber jag honom slå upp boken Sveriges aktiebolag och banker. Jag kan som
exempel i det här sammanhanget bara behöva nämna Aktiebolaget Custos.
Detta bolag har ett aktiekapital på 12,400,000 kronor, därav 120,000 i preferensaktier.
Dessa senare äro fördelade bland den ägande bankens direktörer
m. fl., som ha 100 röster per aktie eller tillsammans 120,000 röster, medan
den återstående delen av aktiekapitalet, 12,280,000 kronor, har endast 122,800
röster. Jag frågar: behärskas icke under dessa omständigheter hela bolaget
av dessa bankdirektörer, deras goda vänner och närstående?

Man finner vidare i denna bok, att detta aktiebolag äger aktiemajoriteten
i Fastighets aktiebolaget Hufvudstaden och Riddarhytte Aktiebolag, 25,000 aktier
i Oxelösunds Järnverks Aktiebolag, 20,000 aktier i Grängesberg, 20,000
aktier i Marma-Långrörs Aktiebolag, 14,996 aktier i Arvika-Verken och 62.500
aktier i Aktiebolaget Kvarnintressenter. Kan man inte med tanke på detta
förhållande säga, att de som äga denna lilla aktiestock i Aktiebolaget Custos
på 120,000 kronor med 1,200 aktier deras 120,000 röster även i rätt stor utsträckning
behärska dessa industrier? Det finns flera liknande exempel i
denna tjocka bok, som jag rekommenderar storfinansens försvarare att studera.

Herr Holmgren, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Herr Wallén anförde här, som bevis för sitt tal örn den oerhörda
makt, som bankerna ha över industrien ett bolag som heter Custos. Jag vill
då meddela kammaren, att aktiebolaget Custos icke är något industriföretag,
utan ett holdingbolag. Det äger vissa värden, men det har ingenting med ifrågavarande
industrier som sådana att göra.

Herr Wallén erhöll härefter ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Holmgren förstod mig tydligen icke. Aktiebolaget Custos
är visserligen ett holdingbolag, men rösterna ägas i själva verket av banken,
som på detta sätt behärskar industrierna. Här behärskar alltså indirekt detta
fåtal bankdirektörer och med dem närstående med endast kr. 120,000 och 1,200
aktier flera stora industrier med mångmiljonvärden.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Herr Holmgren, som likaledes ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Ytterligare en replik till herr Wallén. Detta bolag har i full
överensstämmelse med banklagens bestämmelser under avveckling alla de av
företaget övertagna engagemangen. Allt vad herr Wallén här talat örn står i
överensstämmelse med vad regering och riksdag själva beslutat om hur det
skall gå till, då ett bolag avvecklar sina gamla engagemang.

Vidare yttrade:

Herr Nyblom: Herr talman! Jag avstod från att taga till orda redan

under förra punkten, därför att jag liksom herr De Geer i Lesjöfors tänkte
mig, att den stora principdebatten skulle komma först vid denna punkt,
d. v. s. vid behandlingen av bankoutskottets utlåtande nr 50.

Jag anser mig såsom motionär skyldig att här lämna en liten förklaring till
att jag velat föra fram till debatt i riksdagen just det ämne, som tilldragit sig
så stor uppmärksamhet ute i landet under senare tid. Jag har gjort det därför,
att jag anser att det inte kan skada, att de olika meningar, som där göra sig
gällande, få bryta sig också i parlamentet, och att de olika omdömen, som fällas
under en valstrid, få konfronteras med varandra under mera ansvariga förhållanden.
Mitt intryck av bankoutskottets förevarande utlåtande är, att det
möjligen kan vara ägnat att dämpa de farhågor beträffande vårt ekonomiska
liv, vilka uppstodo hos allmänheten närmast i anslutning till föregående års
valrörelse.

Det är visserligen sant, att länge har storfinansens makt och övervälde inom
vårt samhällsliv varit på tal, och man har på skilda håll och på olika sätt givit
uttryck för sin rädsla för att denna, såsom man sagt, fullkomligt okontrollerade
makt skulle utöva ett otillbörligt inflytande i det samhälleliga livet. Efter
vad som förevarit under de senaste åren, torde det väl icke heller förvåna, örn
en enskild riksdagsman försöker att på det sätt, som står honom till buds, föra
fram frågan till debatt i riksdagen, även örn den form, som jag nu valt, enligt
de sakkunnigas mening kan anses vara ofullkomlig. Jag vill emellertid tillägga
— jag ber därvidlag att samtidigt få tacka herr Höglund för hans uttalande
—• att det är naturligtvis alldeles omöjligt för en enskild riksdagsman
att på något sätt tillfredsställa den s. k. sakkunskapens fordringar, men detta
bör väl dock icke hindra en riksdagsman att framlägga sina synpunkter och
att överhuvud taget väcka till debatt de stora frågor, som ha tilldragit sig en
betydande uppmärksamhet i den allmänna diskussionen.

Jag vill erinra kammarens ledamöter örn att redan år 1928 väcktes här i
riksdagen en mycket uppmärksammad motion i detta ämne. Den framfördes
närmast av de nuvarande statsråden Gustav Möller och Ernst Wigforss samt
utrikesminister Richard Sandler jämte tvenne andra framstående socialdemokrater.
I denna motion fäste man uppmärksamheten på, hurusom inom bankernas
krets några få erhållit jättelika proportioner och samlat en betydande
makt över det ekonomiska livet. Aldrig förr, hette det i motionen, har vårt
land haft att uppvisa, en kapitalkoncentration av tillnärmelsevis sådana mått.
Vidare säger man: »Storbankerna kunna i ej oväsentlig grad öva ekonomiskt
tryck ej mindre på industri och övriga näringar än även på staten och kommunerna,
direkt vid förhandlingsbordet, indirekt genom sina förbindelser med
män i inflytelserika ställningar inom samhällslivets olika områden.» Motionärerna
framhöllo också, att slorbankcrnas oerhörda makt över vårt ekonomiska
liv vore en fara och att staten måste mot denna makt ställa erforderliga regulativ.
Närmast tänkte sig motionärerna anordnandet av en tillräckligt stark
statlig affärsbank.

100

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Sedan var det jämförelsevis tyst på fronten mot stofinansen till 1936 års
valrörelse. Då spelade de storfinansiella argumenten en mycket betydande
roll, och framför allt uppmärksammades en av nuvarande statssekreteraren i
kommunikationsdepartementet Frans Severin utgiven valbroschyr under rubriken
»Storfinansens välde». Häri framhöll herr Severin bl. a.: »Det måste vara
rätt klart, att vår industriella utveckling i mycket beror av storfinansens vilja,
uppfattning och intressen. Sannolikt startas inte många företag i detta
land utan storfinansens medverkan. Därav följer, att vårt näringslivs utveckling,
dess omfattning och inriktning till en viss grad bestämmes av storfinansen.
» Han tillägger: »Att tänka sig en verklig fri konkurrens på kapitalmarknaden
förefaller verklighetsfrämmande med hänsyn till den organisation
vårt bankväsen har» och fortsätter: »Den samhälleliga kontroll, som den fria
marknaden enligt liberalismen skulle utöva, har ersatts med storfinansens kontroll.
Samhället har förlorat kontrollmöjligheten och i stället till en viss grad
blivit underkastat storfinansens kontroll.»

Herr Severin utvecklar vidare i sin mycket intressanta skrift, hurusom denna
makt skulle göra sig gällande speciellt inom det industriella området. Han
framhåller också, att när bankerna bli invecklade i sådana engagemang, som
medföra stora förluster, anses det nästan såsom självklart, att staten skall
ingripa för att rädda bankerna. Han skriver, att ett bankfallissemang är icke
en privat utan en samhällelig angelägenhet. Det betraktas, fortsätter han, i
vårt land nästan som självfallet, att staten skall ingripa för att hindra en bank
att göra konkurs samt taga på sina skuldror åtminstone så stor del av förlusterna,
att insättarnas medel räddas. Men oftast tagas även, tillägger han,
andra fordringsägare inklusive aktieägarna med vid räddningsarbetet.

Även i 1938 års valrörelse spelade talet om storfinansen en mycket betydande
roll. Det är rätt intressant att nu efteråt studera den rika flora av pressklipp,
som handla örn storfinansen, och att jämföra dessa pressklipp med det
uttalande, som bankoutskottets majoritet här gjort.

I tidningen Arbetet i Malmö — ett tidningsorgan som redigeras av en framstående
ledamot av denna kammare — återfinnes för den 11 augusti 1938
en ledare under rubriken »Storfinansen», vari den ärade redaktören-författaren
återgår till herr Severins broschyr av år 1936 och bl. a. framhåller, att
det av herr Severins undersökning skulle ha framgått, att 64 % av den totala
omslutningen inom bankväsendet i Sverige omhänderhades av 4 storbanker. I
dessa 4 banker funnos vid undersökningstillfället 58 personer som voro direktörer
och styrelseledamöter. Dessa 58 personer innehade 590 styrelsemandat
i 394 bolag och dessa bolag voro av den storleksordningen, att de genomsnittligt
hade ett aktiekapital av 7 miljoner kronor per bolag. Inräknas bolagens
reservfonder, skriver författaren, finner man, att de sålunda av 58 personer
ledda aktiebolagen hade ett kapital på 4,842 miljoner kronor, d. v. s. 80 % av
samtliga de år 1933 till taxering upptagna bolagens kapital. Såsom slutsats
framhöll herr Vougt, att denna finansiella övermakt icke vore tolerabel inom
en god demokrati.

Samma tanke kom till uttryck i Östergötlands Folkblad, vilket som bekant
också redigeras av en aktad ledamot av denna kammare. I denna tidning framhölls
bl. a.: »Det borde icke från något håll förnekas, att den anhopning av

finansiell makt, som storbankerna representera, icke låter sig väl förenas
med det moderna samhällets kynne i övrigt. Här öppnar sig ett område, som
i det närmaste undandrager sig allt inflytande från det allmännas sida och där
ett fåtal i hägnet av stora rikedomar kunna allvarligt försvåra strävanden,
som omfattas av folkflertalets sympati.»

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

101

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Problemet blev även föremål för en alldeles speciell uppmärksamhet i Social-Demokraten,
där redaktör Höglund den 12 augusti i fjol skrev bl. a. följande:
»Att några enskilda personer, låt oss säga högst ett hundratal bank män»

— lägg märke till ordet bankmän, mina damer och herrar -—• »skola
tämligen godtyckligt härska över landets hela ekonomiska liv står i motsättning
till ett demokratiskt samhällsskick och kan icke i längden vara hållbart.»
Herr Höglund vänder sig också i sin ledare mot en i valrörelsen speciellt uppmärksammad
bankman — för att icke göra mig skyldig till några personliga
angrepp, anger jag icke namnet på den man, som avses, utan begagnar i fortsättningen
benämningen herr X — herr Höglund skriver emellertid: »Herr X
representerar direkt och indirekt en kapitalmakt på hundratals miljoner och
varav hundratusentals människor äro beroende. En sådan makt i en enda
persons hand är onaturlig och kan i vissa situationer visa sig ödesdiger. När
herr X därför frågar: Bör denna makt brytas? så svara vi för vår del obetingat:
Ja, den bör brytas, och begränsas till rimliga proportioner.»

Med synnerligen stort intresse tar man även del av en ledare i Smålands
Folkblad. Där skriver en ledareskribent: »Örn det är något som bönderna ha
en riktigt rejäl, ingrodd misstänksamhet mot, så är det storfinansen och dess
banker, och naturligtvis uppstår inte en sådan misstänksamhet utan skäl. Närén
bonde trälar och sliter både tolv och femton timmar örn dygnet hellre än att
låna pengar till maskiner, så beror det inte alltid på konservatism eller efterblivenhet
utan lika ofta på gammal erfarenhet av vad det betyder att ''råka i
klorna på banker’.»

Med siffror belyser den citerade tidningen koncentrationen av kontrollen
över landets tillgångar och gör den konklusionen, att det inte torde vara alldeles
omotiverat att tala örn en storfinansens övermakt. Tidningen ställer slutligen
några mycket intressanta frågor: »Har det aldrig inträffat, att t. ex.
en företagare ekonomiskt ’strypts’ av storfinansen därför att han kunnat bli
en farlig konkurrent till företag, i vilka bankerna varit intresserade, eller är
det alldeles obekant i Sveriges ekonomiska historia, att ett företag systematiskt
pressats ned till ekonomisk misär och sedan köpts till underpris av dem
som kontrollerat kapitatillgångarna, varefter det visat sig ha storartade förutsättningar
att bli en lysande affär?» Tidningen tillägger, att om sådant förekommer
inom storfinansen, så kan den inte finna, att det är någon dödssynd
att kräva, att storfinansens övermakt brytes.

Jag skulle kunna gå vidare i citatsamlingen, men med hänsyn till den långt
framskridna tiden skall jag hoppa över en del. På grund av det anförande, som
herr De Geer i Lesjöfors här höll, vill jag emellertid särskilt erinra honom örn,
att en framstående partikamrat till honom, även han riksdagsman men tillhörende
första kammaren, upptog storfinansproblemet till behandling i valrörelsen
i fiol och då skrev bl. a. följande: »En betydelsefull sida av detta problem
utgör faran av en för långt driven maktkoncentration inom storindustrien och
finansvärlden. Man har under senare år», tillägger han, »ej kunnat undgå att
observera hurusom industriföretagens avbetalning av banklån icke medfört den
väntade och önskvärda spridningen av den förut till bankvärlden koncentrerade
makten. Ett 10-tal banker, några investeringsbolag och kretsen av finansmän
kring dem ha det avgörande ordet i flertalet svenska storföretag i dag.» Vidare
skriver han: »Samförståndet inom denna begränsade krets räcker för att
bestämma storindustriens politik med avseende på utdelningar, löner, förhållanden
till statsmakterna m. m. Vissa lysande undantag bland storföretagen
endast bekräfta regeln.» Han fortsätter vidare: »En dylik maktkoncentration är
olycklig», och han skriver vidare, »industrimän och bankmän» — detta ber jag

102

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
herr Holmgren alldeles särskilt lägga märke till — »ha länge varit överens om
att en viss maktfördelning dem emellan är önskvärd och att företagens beroende
av bankerna snarast möjligt borde upphöra. Genom att behärska aktieposter —
bl. a. genom förmedling av investeringsbolag — förfogar emellertid kretsen
kring bankerna, trots industriens stärkta finansiella ställning, alltjämt i regel
över bestämmanderätten.» Den som fäller detta omdöme är nationalekonom,
och jag förmodar, att han icke fällt sitt omdöme utan att noga lia studerat det
område, som han fällt detta omdöme örn.

Jag återgår till Social-Demokraten. Denna tidning skriver den 15 augusti i
fjol: »Yad som särskilt är av ondo och måste reformeras är att ett litet fåtal
penninginstitut kunna kontrollera och bestämma över massor av industriföretag.
Detta kan icke vara sunt. Tillfällen till jobberi och spekulationer, till maktkoncentration
och ''rationaliseringar’ som gå ut över hela bygder uppstå.» »Ett
lands industri», lyder konklusionen, »mår säkerligen bäst av att slippa storbankernas
förmyndarskap.»

Två dagar senare skriver en borgerlig tidning och klagar på samma sätt över
storbankernas makt över storindustrien och över industrien överhuvud taget.

Sedan kan jag taga en röst ifrån Norrland. Det är Västerbottens Folkblad
som talar. Tidningen behandlar ett utav våra största bankföretag och ställer
frågan: »Var tog herrarna miljonerna?» Svaret lyder: »Jo, genom ränteutsugning
av Sveriges bönder och industri och genom att beröva arbetarna i de av
storfinansen direkt behärskade företagen en del av frukterna av deras arbete.»
Jag kan taga en annan norrlandstidning, nämligen Nya Norrland, som skriver:
»Det får därför förslå för denna gång med konstaterandet att 11 styrelseledamöter
i en enda bank företräda finans- och näringsintressen, vars bolagskapital
går på 11li miljarder kronor, och ändå», tillägger den citerade tidningen, »skulle
denna klick inte ha något med ''storfinans'' att göra och allra minst med deras
överherre.» Man framhåller vidare i en annan tidning, att bankerna koncentrerats
till antalet under de sista åren. Vi hade år 1908 84 banker. Numera bär
antalet minskat till 28. Det framhålles, att det bland dessa banker är framför
allt fyra stora, som äro de ledande och härskande, nämligen Svenska Handelsbanken,
Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank och Göteborgs
Bank. Det framhålles vidare, att dessa banker uppnått 64 % av alla bankers
omslutning och vidare att en av dessa banker uppnått 100 milj. i fonder, 2/3 av
aktiekapitalet i gratisemissioner, realiter 45 %. en gång till och med 75 % i
dividend sedan 1926. Och tidningen tillägger: »Aldrig skulle en sådan avkastning
ha varit möjlig, örn inte banken utöver den rena bank- och penningverksamheten
hade blivit delägare i landets viktigaste industriella företag.»

Det kan tilläggas, att dessa uppgifter senare återfunnos även i Social-Demokraten.
Men det bör ju kanske för vederbörande artikelförfattare i både den
ena och den andra tidningen vara lugnande att nu av bankoutskottet, bankföreningen
och bankinspektionen få veta, att bankerna kraftigt avvecklat sina aktieinnehav.
Frågan är emellertid bara, om avvecklingen skett sedan i september i
fjol eller från någon annan senare tidpunkt. Jag förutsätter nämligen, att uppgifterna
i fjolårets valrörelse äro tillförlitliga.

Slutligen vill jag tillägga, att en partikamrat till mig, en förutvarande finansminister,
i höstens valrörelse uppträdde med mycket starka ord mot bankernas
och penningväldets makt över vårt näringsliv. Han yttrade bl. a.: »DessArärre
har bonden under tidernas lopp fått dyrköpt och smärtsam erfarenhet av
penningmatadorernas övermakt. Mången skuldsatt bonde har känt sig som långivarens
livegne, då han till övermått pressats att fullgöra hårda förpliktelser.
Den penningövermakt, som en gång mötte den svenske bonden i bolagsväldet,

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

103

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
slog sår, som ännu äro ömma. Sena tiders nya strider på arbetsmarknaden lia
icke gjort den allmänna inställningen bättre.» Här vill jag erinra om, hurusom
ledaren för böndernas fackliga organisation, herr Johanson i Lövsnäs, ungefär
vid samma tillfälle gjorde det uttalandet, att när det gällde att bevaka de
små skogsböndernas intressen i Norrland, hade man stött på ett oerhört motstånd
ifrån dessa väldiga bolag, som dirigerades närmast av en enda bank.

Bankinspektionen har också varit på tal, och man har sagt, att jag fällt hårda
ord örn »densamma. Detta är riktigt. Om jag gjort mig skyldig till överord, är
jag emellertid beredd att taga tillbaka dem och be om ursäkt, ty jag vill icke
personligen förolämpa någon. Vad jag vill komma åt är systemet, och det är
otvivelaktigt så, att det föreligger mycken misstänksamhet emot det system
som råder. Det är väl också otvivelaktigt så, att många av dem som tjänstgöra
såsom assistenter inom bankinspektionen så småningom övergå till bankverksamheten.
Det är väl också ostridigt så, att den som har haft att ta ansvaret
inom bankinspektionen kommit ifrån bankerna. Jag menar, att det kan
vara lämpligt att man härvidlag kommer fram till ett annat och bättre system,
där den som skall vara inspekterande myndighet är mera fristående och i vart
fall icke kan bli föremål för någon misstanke, den må vara berättigad eller
icke.

Jag vill emellertid här tillägga, att den av mig nyss citerade finansministern
i sitt tal bl. a. yttrade: »Den statliga bankinspektionen behöver reformeras»,
och han förutsatte också att man ifrån samhällets sida borde försöka
finna utvägar för en bättre kontroll över finansmakten.

Innan jag lämnar denna talarstol vill jag vidare erinra örn, att det här i
Stockholm i slutet av valrörelsen hölls ett stort jordbrukarmöte på Auditorium,
vilket var besökt av ett par tusen personer, icke alla bönder. Där funnos
nämligen företrädare även för andra samhällsgrupper. Kvällens huvudtalare
var, förutom den av mig nyss citerade f. d. finansministern, en ledamot
av denna kammare. Det heter i ett tidningsreferat från detta möte:
»Kvällens båda talare skördade många och ovationsartade applåder för sina
framställningar.» Och det tillägges: »Entusiasmen nådde emellertid sin kulmen
först då mötesordföranden bröt ett nyss anlänt telegram och läste: ''Stockholms
Arbetarekommuns möte i Vasaparken, besökt av 3,000 personer, sänder
sin hälsning nied betygande av sin glädje över det goda samarbetet mellan
arbetare och bönder, ett samarbete som genom den nuvarande regeringen och
riksdagsmajoriteten visat sig så gagnerikt för hela vårt folk. Vi hoppas, att
i de kritiska dagar, som världen nu genomlever, denna samverkan skall i
vårt land främja alla de strävanden, som gå ut på fred och neutralitet och
att vi gemensamt skola säkerställa demokratien mot finansmaktens övervälde
och andra motståndare.

För mötet:

Z. Höglund.

T. Henriksson.’»

Vidare beslöt Auditoriummötet att avlåta en skrivelse till Kungl. Majit. I
denna skrivelse erinrades örn att det kanske fanns saker och ting, som borde
reformeras, och att man borde taga hänsyn till den punkt i bondeförbundets
program, där man alldeles särskilt tryckt på, att storfinansens övermakt, som
visat sig äventyrlig och ödesdiger för vårt näringsliv, måste brytas och jobberi
med svenska värden förhindras.

Jag skall nu från 1938 års valrörelse icke citera mer än ett par ord ur ett
statsrådstal. Dåvarande handelsministern, nuvarande försvarsministern, herr

104

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Sköld, yttrade enligt ett referat bl. a. följande: »Här i Sverige är det dokumentariskt
bevisat, att 3/4 av den verksamhet som aktiebolagen utöva bestämmes
av ett 60-tal personer, vilka dessutom i olika avseenden äro förbundna
med varandra. De åtgöranden dessa människor träffa äro undantagna all kontroll.
Örn de lända till skada för det stora flertalet människor i vårt land
blir oftast endast uppenbart långt efter det att besluten fattats.» Statsrådet
Sköld tilläde: »De bestämmande äro enväldiga, ty de ha makt över det svenska
folkets huvudsakliga försörjningsmöjligheter. Här är den verkliga diktaturen
som finnes i vårt land. Socialdemokratien anser det vara otänkbart, att ett
demokratiskt samhälle i längden tolererar ett dylikt tillstånd.» Han tillägger
slutligen: »Det ekonomiska fåtalets makt måste beskäras och kontrolleras.»

Det må vara nog med det här anförda. Är det icke förståeligt, ifall man
som enskild riksdagsman, örn man tager arbetet någorlunda på allvar, liksom
allmänheten kommer till den uppfattningen, att vi äro underkastade en finansiell
övermakt, som kan öva inflytande icke blott på hundratusenden av enskilda
medborgares livsförhållanden utan jämväl på stat och kommuner? Att
döma av den behandling, som mina motioner, vilka många kanske kalla för
okynnesmotioner, erhållit i bankoutskottet, förefaller det mig, som örn svenska
folket skulle hava fått ett lugnande besked och skulle kunna känna sig åtskilligt
tryggare än vad det hade anledning att göra under de upprörda dagarna
i augusti och september 1938. På så sätt har ju motionerna alltid varit till
någon nytta, även örn de väckt en kolossal förargelse på visst håll. Om det
nu är så att mina motioner, som icke syftat till någonting annat än att bringa
full klarhet i hela detta problem, som vi hava diskuterat ute i valrörelsen,
och som jag gärna ville att vi skulle diskutera här, ansetts vara ett mindre
lämpligt underlag för en officiell aktion i fråga örn storbankerna och näringslivet,
så är, mina damer och herrar, det ju alldeles självklart, att jag är tillräckligt
blygsam för att draga mig tillbaka. Det är ju givet. Jag har inga
så stora aspirationer, att jag skulle vilja framträda såsom någon alldeles särskilt
stor expert i det här ärendet. Jag har endast såsom enkel enskild riksdagsman
velat föra fram denna fråga till debatt, men örn man nu går till avrättning
av min motion, så hoppas jag för min del, att detta icke innebär ett
bortseende ifrån de utomordentligt betydelsefulla samhällsekonomiska problem,
som upprullats i fjolårets valrörelse. Med en viss tillfredsställelse och även
med en viss tacksamhet tager jag fasta på det positiva i bankoutskottets utlåtande.
Men jag beklagar samtidigt den negativism, som kommit till uttryck
i utskottets kläm. Det hade enligt min uppfattning varit mera logiskt, om utskottet
tagit den kläm, som återfinnes i reservationen.

Herr Svedman: All mänsklig makt missbrukas, herr talman, förr eller senare,
mer eller mindre, och den, som har till sitt förfogande penningens makt,
utgör intet undantag. Men vårt kultursamhälle och vårt fria samhällsskick ha
givit oss medel att skydda oss emot maktmissbruk på de flesta områden och
även på det område, varom här är fråga. Det förnämsta skyddsmedlet utgöres
av lagarna. Nu kräves i en framställning ytterligare skydd på ett visst område,
nämligen bankväsendets. Vi ha så sent reviderat vår banklagstiftning, att förändringarna
i banklagen icke börjat till fullo tillämpas förrän under fjolåret.
Det förefaller, som örn man borde avvakta erfarenheterna av de nya bestämmelsernas
tillämpning, innan man går vidare på revisionsvägen. Den föregående
talaren har sprutat ut citat över kammaren, citat, som emellertid enligt
mitt förmenande föga höra ihop med det föreliggande ämnet och den fråga,
till vilken utskottet haft och kammaren nu har att taga ställning, nämligen ta -

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

105

Ang. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
larens i sin motion framställda yrkanden och motiveringen för dessa. Jag medger,
att den talare hade rätt, som ansåg, att den föreliggande framställningen
var ett alltför svagt eko av de kraftiga basunaljud, som under fjolårets valrörelse
utstöttes mot den s. k. storfinansen, vars organ bankerna väl få anses vara.
Man hade väntat en mera samlad och en mera auktoritativ attack efter
vad som i fjol offentligt förekom. Under behandlingen i utskottet av motionen
har så gott som fullständig enhet uppnåtts därom, att den föreliggande framställningen
icke är så preciserad och så dokumenterad, att dess motivering täcker
de yrkanden, vilka däri framställts. Utskottet har haft ganska lätt att
fatta ställning till principfrågan, men motiveringen har man icke varit fullt
enig örn. Ett par medreservanter och jag ha icke velat göra de utfästelser, som
intagits i utskottets motivering. Det ser nog tilltalande och oskyldigt ut att
giva bankinspektören en ökad befogenhet över bankerna av den art, som i motiveringen
föreslås, men undersöker man konsekvenserna av en sådan maktutvidgning,
skall man finna, att de ansvariga bankstyrelsernas handlingsfrihet blir
bunden, och säkerligen blir detta icke i längden till något gagn, för dem, som
man vill skydda, nämligen låntagarna. Visserligen kanske en och annan, som
eljest förfasar sig, då han hör bara namnet diktator, är beredd att här bidraga
till skapandet av en makt, som i hög grad närmar sig diktatur, men huruvida
ett sådant handlingssätt kan åsättas demokratiens skylt och insegel, är väl mer
än tvivelaktigt.

Ej heller hava vi velat vara med örn en utfästelse örn inrättandet av en statens
affärsbank. Vi anse, att riksbanken redan nu till sitt förfogande har sådana
medel, att den kan reglera affärsbankernas verksamhet, örn den anser det
vara behövligt. För övrigt är väl tidpunkten ganska illa vald nu, då bankernas
likvida medel, som också i utskottets utlåtande framhållits, äro så ymniga,
att man har svårt att placera dem. Möjligheterna att erhålla banklån ha väl
aldrig varit större än just i dessa dagar.

Det finns väl knappast något örn sitt anseende månt stationssamhälle, i vilket
inte minst två affärsbanker äro företrädda med avdelningskontor. Är det
då meningen, att staten skall uppsätta ett tredje? Det skulle givetvis kunna
bliva en mycket vidlyftig affär. Men även en statens affärsbank måste ju
skötas affärsmässigt, ty annars blir det skattedragarna, som få finansiera rörelsen.
Man förstår så väl, att den som i bägge de förefintliga bankkontoren
fått en framställning örn lån avslagen eller en växel refuserad, önskar sig en
tredje möjlighet för att öka sina chanser. Jag tror dock, att inrättandet av en
statens med övriga banker konkurrerande affärsbank skulle visa sig vara en
vidlyftigare och farligare affär än man i första ögonblicket och ytligt sett
inser.

Herr talman! Vi reservanter ha icke velat tillstyrka riksdagen att göra utfästelser
av den positiva art, som de vilka förekomma i bankoutskottets utlåtande,
ty vi anse det icke vara lämpligt, att herr Nyblom, när han nästa år väcker
en motion örn inrättande av en statens affärsbank, på förhand kan inkassera
bankoutskottets sympatier för sin framställning.

Jag ber att få instämma i herr Holmgrens yrkande.

Herr Lundstedt: Herr talman! Visserligen synes det hava sina risker

för en riksdagsman att uttala vissa åsikter i hithörande frågor. Faran hotar
dock mindre ifrån de meningsmotståndare, som finnas mellan dessa väggar,
än ifrån bankernas korporation och statens bankinspektion. Jag tillät mig instämma
med herr Höglund i hans först hållna anförande. Detta instämmande
avsåg jämväl den protest, han uttalade emot det taktlösa och dryga, för att

10G

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamhet en i landet m. m. (Forts.)
icke enligt min mening, rent av säga dumdryga, förfaringssättet från vissa
offentliga anstalters sida. Den siste ärade talaren påpekade i vändningar,
påminnande om en föregående talares, att motionären icke hade så formulerat
och så preciserat sin framställning, att den kunde läggas till grund för bankoutskottets
förslag. Jag skall icke närmare gå in på den principfråga, som därvid
tangerats, nämligen huruvida det skall vara nödvändigt, att en ledamot
av andra kammaren själv är fackman på det område, inom vilket han tillåter
sig att till kammaren framföra ett förslag, som dock först skall granskas av
ett riksdagens fackutskott. Vad jag själv nu kan riskera för vad jag kommer
att säga, det vet jag icke.

Jag tar emellertid risken, herr talman. Jag kan nämligen icke neka till,
att jag har mycket stora sympatier för den vid utskottets utlåtande av herr
Wallén fogade reservationen. Jag skall emellertid endast tillåta mig att beröra
en viss sida av frågan. Jag skall endast beröra en sådan sida av densamma,
som jag tror, att vilken riksdagsman som helst, ja, vilken vettig människa
som helst, kan tillåta sig hava en mening i utan att därför behöva riskera
att bliva åthutad av statens myndigheter eller av bankernas korporation.
Långt ifrån att behöva vara fackman på detta område, behöver man, enligt
min mening, icke ens hava tillbragt sitt liv i något av affärslivets centra för
att hava nått känning med den fara för samhällsekonomien, som kan ligga i
bankernas okontrollerade makt i fråga örn kreditgivningen. På spridda ställen
i landet sporde man, särskilt under 1920-talet, mindre angenäma verkningar
av bankernas frihet att efter sitt förgottfinnande kunna vägra kredit
eller uppsäga krediter och därigenom bringa affärsföretag på fall. När
denna fråga utav särskild anledning debatterades i höstas, tog jag för min
del upp densamma och påpekade ensidigheten i den på bankerna utövade kontrollen.
Denna kontroll är väsentligen avpassad efter insättarnas intressen.
Jag framhöll, att det vore på tiden, att något åtgjordes jämväl med hänsyn
till den låntagande allmänheten. Det är naturligtvis, herr talman, utav största
vikt för det ekonomiska livets blomstring i landet, att all sådan verksamhet,
som utövas till gagn för den allmänna produktionen och omsättningen, likgiltigt
örn den har bankernas särskilda sympatier eller icke, i görligaste mån
får sitt kreditbehov tillgodosett. Godtycklighet från bankernas sida, i fråga
om företags hjälpande eller stjälpande måste det därför, såvitt jag förstår,
vara ett allmänt intresse att söka stävja.

Det synes mig vara av betydelse för utvecklingen på detta område, att utskottet
så pass förbehållslöst som skett har uttalat sig örn behovet av en förändrad
ordning, som är ägnad att motverka bankernas nyss antydda maktmöjligheter
i fråga om kreditgivning och uppsägning av krediter. Detta synes
mig vara av så mycket större betydelse, som man i den hittillsvarande
diskussionen i allmänhet både i riksdagen och i pressen torde kunna sägas
hava alltför litet beaktat låntagaresidans intressen. Må man dock besinna,
vad det betyder i fråga örn otrygghet inom företagareverksamheten — det må
vara fråga örn jordbruk, industri, hantverk eller annan affärsrörelse —
att en företagare på grund av tillfälliga betalningssvårigheter skall kunna
riskera hela sin ekonomiska existens, inklusive icke blott det egna medhavda
sparkapitalet utan jämväl resultatet av mödosamma strävanden, kanske av
ett helt livs sådana. Det är dock företagsamhetens trivsel och dess trygga arbetsmöjligheter,
som samhällets ekonomiska välfärd ytterst beror på. En sund
initiativkraft och driftighet kan omöjligen erhålla den nödiga stimulansen, örn
företagaren icke kan räkna med en viss trygghet i sina dispositioner. Det är,
förefaller det mig, en kortsynt politik att så helt gå in för omsorgen örn in -

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

107

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
sättarna, spararna, att man bereder otrygghet för dem, som genom sin verksamhet
skola skapa just de förutsättningar, vilka äro utav nöden, för att spararen
skall kunna räkna med någon avkastning på sitt kapital. I bankernas
valv, där växer sannerligen icke någon ränta! Denna växer fram ur skog och
mark, ur industri och hantverk, ur handel och sjöfart. Utan det producerande
arbetet vore varje tanke på ränta å sparkapital den rena utopien. För att
ränta skall ifrågakomma, måste sparkapitalet just ställas i det producerande
arbetets tjänst. Därmed är också låntagareintressets sociala rangplats given.

En föregående ärad talare hävdade, just som jag nödgades för ett ögonblick
lämna kammaren, att maktkoncentration i och för sig icke vore något att
klandra. Nej, det behöver den naturligtvis icke vara! Men maktkoncentration
och maktkoncentration är icke alltid ett och detsamma. Det finns onda
makter, och det finns goda makter. Kom nu icke och säg, att jag anser, att
bankerna och bankverksamheten äro att hänföra till de onda makterna! Örn
emellertid en viss koncentration äger rum i bankrörelsen, och denna rörelse
därigenom blir ett redskap åt storfinansen såsom en makt i staten — då föreligger
en maktkoncentration, som, efter min och en mängd människors värdering
— jag medger naturligtvis, att andra nu liksom eljest kunna värdera
i motsatt riktning — är av ondo för det allmänna, en maktkoncentration sålunda
som är fördärvbringande för samhällsekonomiska intressen.

Det synes mig därför, herr talman, påtagligt, att en bättre avvägning än
som hittills har skett, borde ske mellan insättareintresset och låntagareintresset;
eller, riktigare uttryckt: icke blott insättareintresset utan även låntagaresidans
intressen böra beaktas i kontrollen å bankernas verksamhet. Man bör
därvid märka, att dessa intressen ingalunda stå fientliga mot varandra utan
tvärtom ömsesidigt äro nödvändiga för och betingade av varandra. Att något
verkligen blir åtgjort från statens sida för ett bättre tillgodoseende av låntagareintresset,
är så mycket mera angeläget, synes det mig, som banksystemet
i vårt land har utvecklats på en sådan linje, att den eljest utjämnande faktor,
som kallas konkurrens mer och mer kommit att förlora i betydelse. Det är
dock, herr talman, en stor skillnad mellan å ena sidan att hava knappt halvtannat
tjogtal banker, såsom fallet är hos oss, och å andra sidan att hava
halvtannat hundratal, såsom är fallet i det lilla Danmark. Beaktar man detta,
så tycks det, som om inrättandet av en statens egen affärsdrivande bank i viss
större skala skulle väsentligen kunna bidraga till lösningen av det problem,
som jag här berört. Jag ansluter mig naturligtvis mycket gärna, till vad utskottet
i detta avseende har uttalat. Jag anser mig, herr talman, i den närvarande
situationen icke böra göra något särskilt yrkande. Vid voteringen
kommer jag emellertid för min del att rösta för herr Walléns reservation.

Herr Nylander: Herr talman! När jag läste den nu till behandling föreliggande
motionen, så måste jag säga, att jag blev minst sagt förvånad. Genom
en trettioårig verksamhet i den svenska exportens tjänst borde jag ha fått
åtminstone någon inblick i det svenska bankväsendet och den växelverkan, som
äger rum mellan detta och den .svenska industrien, naturligtvis från min utgångspunkt
särskilt den svenska exportindustrien, vars utveckling, såsom vi
alla veta, varit av så avgörande betydelse för uppnåendet av den höga ekonomiska
och sociala standard, på vilken vårt folk generellt sett lever i jämförelse
med andra länders.

I motionen kunde jag nämligen icke finna ett ord av erkännande av betydelsen
av denna växelverkan, utan motionen innebär, liksom ett par av de yttranden,
som här hållits i kväll, ett misstänkliggörande, man kan säga nästan

108

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
från början till slut, av svenskt bankväsen, vartill kommer att, som utskottet
på ett ställe i sitt utlåtande skriver, motionären för sin del i sina betraktelser
rörande förhållandena inom det ekonomiska livet i viss mån förväxlar orsak
och verkan.

I de yttranden, som avgivits av svenska bankföreningen samt bank- och
fondinspektionen, påvisas ju i detalj en mängd sakliga felaktigheter. Nu må
herrar Z. Höglund, Wallén och Nyblom så mycket som helst kritisera dessa
uttalanden från de sakkunniga tillfrågade. Jag anser, att deras ord i alla
fall vad dessa uppgifter beträffar väga tyngre än nämnda Henne herrars. Det
skulle under sådana förhållanden knappast vara nödvändigt att närmare gå
in på frågan. Jag beklagar att vid denna sena timme nödgas taga kammarens
tid i anspråk, men jag anser det dock nödvändigt, att här göra en del påpekanden.

Nu kan det tänkas, att jag av motionären och hans likatänkande betraktas
som part i målet, därför att jag händelsevis sitter som chef för en institution,
vars c:a 800 medlemmar naturligtvis stå i större eller mindre samarbete med
det förkättrade bankväsendet. Jag skall därför tillåta mig att i fortsättningen
åberopa några uttalanden från andra håll, som jag hoppas att även motionären
och hans likatänkande skola finna vara opartiska och sakkunniga.

Jag skall emellertid, innan jag ingår på detta, erinra örn, att det ju sedan
gammalt finnes bankintressen i en del industriföretag. Det tillhör mig att
även känna dessa på grund av min tjänst i det dagliga livet. Stödd på denna
min erfarenhet vill jag giva herr Nyblom och de med honom medkämpande
det rådet att besöka och studera dessa företag. Jag vågar då påstå, att herrarna
komma att finna, att de företag jag här åsyftar — och det är många ■—
tillhöra de bäst skötta i detta land och att de utgöra produktionskällor, som
äro av största betydelse för vårt folk.

Å andra sidan lia under de svåra kriserna bankerna tvingats att övertaga
många företag. Hen motionären har absolut fel, när han vill göra gällande,
att detta skulle ha inneburit en strävan från bankernas sida att underlägga sig
dessa industriföretag. Motsatsen har varit fallet. Ty hur har utvecklingen
gått? Jo, på det sättet, att i de flesta fall ha bankerna med all kraft sökt
sätta dessa företag på fotter. De lia bidragit till rationalisering och därmed
ökat konkurrenskraften för företagen i fråga, varefter industriengagemangen,
när så kunnat ske, avvecklats genom försäljning. Jag skulle kunna påvisa en
rad av dylika fall men vill icke närmare ingå härpå.

Då utvecklingen varit analog exempelvis i Norge, skall jag tillåta mig att
till belysande av den utveckling, jag här anfört, använda mig av ett uttalande
av chefen för dess statsbank, nämligen direktör Rygg i Norges centralbank,
vilken väl icke kan betraktas som representant för något enskilt bankintresse.
I denna statsbanks berättelse för verksamheten 1937 finnes infört ett föredrag
av denne framstående bankman, hållet vid Norges banks styrelsemöte den 7
februari 1938. Han yttrar därvid bland annat: »Det är ett icke ringa engagemang,
som bankerna haft att dragas med under dessa år, och jag vill här
endast nämna några exempel. Utbyggnader av kraftverk har man ju alltid
varit ense örn att betrakta som en nyttig sak. Då emellertid omslaget kom,
avtog efterfrågan på kraft, och arbetet måste avstannas, varvid erkännandet
avlöstes av en kritik över att bankerna hade bundit sina medel i sådana anläggningar.
Vi ha vidare fabriksanläggningar, skogskomplex, fartyg, aktier
och mycket mera, vilka bankerna haft att arbeta med och vilka de sökt rädda
genom de svåra åren.» »Det måste framhållas», fortsätter han, »att det icke
enbart varit intresset för det allmänna, som här varit bestämmande, utan också

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

109

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
hoppet att så småningom få liv i det döda kapitalet och att få tillbaka åtminstone
en del av de gjorda utläggen. Om det också varit den hårda nödvändigheten
och intresset för det egna, som i sista hand varit avgörande, så
har det dock samtidigt varit till samhällets nytta och till slut lämnat resultat.
» Och han fortsätter: »Tid efter annan ha dylika engagemang blivit

räntebärande, på vilken grund det också blivit möjligt att likvidera dessa intressen.
Detta har även ägt rum i mycket stor utsträckning under det gångna
året. Fartyg, aktieposter och fabriker ha överflyttats på nya händer, som
bättre kunna sköta dem. Denna utomordentligt viktiga utveckling har i stor
utsträckning genomförts under 1937. Följden har blivit, att lånens sammansättning
är mera tillfredsställande. De infrusna engagemangen ha minskats
och de löpande mera affärsmässigt betonade lånen intaga en långt mera dominerande
plats.»

Jag vill tillägga, att hade motionären verkligen velat ordentligt sätta sig in
i utvecklingen på hithörande område i Sverige, tror jag, att han ord för ord
skulle kunna skriva under för vårt lands vidkommande vad den norske riksbankschefen
anför för Norges del.

Liksom svenska bankföreningen vill jag även i detta sammanhang erinra om
ett yttrande från en annan instans, som väl knappast kan misstänkas gå den så
kallade storfinansens ärenden. Jag skall icke som herr Nyblom läsa upp utdrag
från tidningar från Ystad till Haparanda. Jag skall inskränka mig till
ett uttalande, som återfinnes i nr 49 för den 7 december 1938 av »Metallarbetaren»,
organ för arbetarna inom Sveriges metallindustri. Där står bland annat,
— sedan man i artikeln i fråga berört ett stort industrieföretag i Eskilstuna och
erinrat örn de svårigheter, med vilka företaget kämpat — »hurusom en omvärdering
av bolagets tillgångar ägde rum och aktieägarna lämnade ett tillskott
av 776,000 kronor för att göra den nya rörelsen livsduglig». »Utvecklingen
under de följande åren», fortsätter tidningen, »visar en effektivare drift, moderniserad
produktionsapparat, rikligare arbetstillgång och bättre villkor för de
anställda. Till denna allmänna stegring har givetvis den förbättrade konjunkturen
bidragit. Men bolaget skulle säkerligen ej ha kunnat utnyttja detta
uppsving, om ej den drastiska omläggningen företagits i tid. Den nya rörelsen
har konsekvent använt alla vinstmedel till förräntning av skulder och förstärkning
av hypoteket. Ett storbanksintresse står bakom denna politik. Årsberättelsen
är undertecknad av E. Browaldh, som står Svenska handelsbanken
nära.»

Tidningen fortsätter: »Har bankens finansieringsmetod visat sig skadlig för
företaget? Denna fråga kan kategoriskt besvaras med nej. Även vid flera
andra företag har denna bank och andra banker fört samma politik: vinsterna
ha använts i konsoliderande syfte till produktionsappartens förbättring och den
finansiella ställningens förstärkning. Denna politik är icke utslag av filantropi;
den ligger i bankföretagets eget intresse. Det är skillnad på finans och finans.
Storfinansen kan verkligen bli en fara för ett lands näringsliv; det veta vi
mycket väl här i Sverige, där vi sett Kreuger-koncernens svindlande storhet och
fall. Men örn ett finansinstitut sköter industrien efter ekonomiska principer,
använder vinsten för produktionens utveckling, håller effektiviteten hög och
priserna konkurrensdugliga på den internationella marknaden, då är denna insats
nyttig för näringslivet och hushållningen.»

Så långt tidskriften.

Då nu motionären vill hindra bankmän att sitta i industriföretagens styrelser,
säger det sig självt —• såsom jag tycker att var och en som reflekterar över
dessa förhållanden bör inse och såsom också svenska bankföreningen framhåller

Ilo

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

-— att ingen bank kan våga inlåta sig i ett industriföretag på sätt, som i den
ifrågavarande artikeln skildrats, såvida icke tillfälle finnes för bankens ledning
att direkt studera och följa företagets förhållanden, så att säga intränga i
desamma. Denna samverkan lia för övrigt herrarna från herr Nybloms parti
och andra, som representera jordbruket i detta land, ingenting att invända mot,
då det gäller exempelvis Jordbrukarbanken eller jordbrukskreditrörelsen.

Det torde också vara ganska klart, att det är lämpligt att i styrelsen för en
bank sitta personer nied praktisk erfarenhet från industrien, då det ofta gäller
krediter eller affärsuppgörelser med en viss bransch och att vid behandling av
frågor rörande denna hava sakkunnigt folk till hjälp vid bedömandet av de
olika problemen. Att denna samverkan mellan bankväsendet och andra näringsgrenar
varit av stor betydelse vid utvecklingen av den svenska produktionen
är redan belyst av herr De Geer och behöver alltså av mig endast ytterligare
understrykas.

Sedan kommer en annan omständighet, som jag vill betrakta från mera generella
utgångspunkter, nämligen att motionären alldeles uteglömt den betydelse,
som vid sidan av detta samarbete bankerna haft i denna utveckling genom att
till industrien överföra nödigt kapital. Jag skall i den punkten även åberopa
en utomstående person, nämligen professor Brisman. Herr Nyblom åberopade
en nationalekonom i annat sammanhang. Jag hörde icke hans namn, men jag
skall nu som sagt draga fram ett yttrande av professor Brisman. Denne höll för
en del år sedan ett föredrag i den av mig berörda frågan, vari han bland annat
yttrade: »Skilja de svenska bankerna sig i sin verksamhet i något avseende
från andra länders? Ja, de svenska bankernas speciella uppgift har varit att i
större utsträckning än som skett i andra länder kanalisera in kapitalet till industrien.
Den ovanligt stora omfattning, som bankinsättningarna hos oss ha
fatt,, visar, att vi i Sverige hittills haft att göra med folk, som icke gärna vill
ge sig in i direkta placeringar utan som fordrat absolut säkerhet för sina placeringar.
Örn de svenska bankerna icke ägnat sig med sådan iver åt insättningsrörelsen
som de gjort, hade de icke fått så mycket insättningar. De besparingar,
som motsvara dessa insättningar, hade nog gjorts ändå, men de hade gått
andra vägar. . De hade gått till statslån, kommunallån och inteckningar samt
dylika placeringar av säkert slag, men detta har just varit kapitalbehov, som
mycket lätt och mycket billigare har kunnat fyllas utifrån, under det att det
däremot icke varit lika lätt att fylla industriens kreditbehov från utlandet. Därigenom
att de svenska bankerna specialiserat sig på insättningsrörelsen och gjort
Sverige till världens kanske främsta insättningsland näst de anglosachsiska
länderna, har det lyckats att kanalisera in mera kapital till industrien och underlätta
dess framväxt på ett bättre sätt än i andra länder.»

Jag kan även i det sammanhanget åberopa en annan professor i nationalekonomi,
nämligen Montgomery, som har, kan man säga, utan att han känner till det,
strukit under vad utskottet här anfört om att motionären sammanblandat orsak
och verkan. Montgomery skriver nämligen på ett ställe: »Överallt råder
det ett nära _ samband mellan industrialiseringen och utvecklingen av kapitalmarknaden,
icke minst den viktiga del av densamma som bankväsendet utgör.
Det var den industriella revolutionen, som lade grunden för det moderna bankväsendets
utveckling.»

Men alla dessa enligt min uppfattning riktiga synpunkter har motionären utelämnat
för att i stället ga, kan man säga, till angrepp mot bankväsendet.

När jag vänder mig mot detta och mot de uttalanden, som från andra håll
gjorts i kväll, innebär det ingalunda — det skall jag be kammarens ledamöter
att vara förvissade örn — att icke jag väl vet, att företagare: industrimän,

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

lil

Ang. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
hantverkare och andra ibland ansett sig mindre väl behandlade av bankerna,
liksom också att mer än en gång allvarliga misstag och fel begåtts inom bankverksamheten.
Detta vill jag oförbehållsamt — liksom bankföreningen i dess
yttrande — erkänna. Men jag anser det vara min skyldighet att framföra rent
sakliga påpekanden gentemot vad som här framförts. Jag vill, som sagt, lika
oförbehållsamt som bankföreningen erkänna detta och beklaga det. Men det är
mänskligt att fela, och litet var, både motionären, herr Wallén och jag ha väl
gjort oss skyldiga till misstag i livet.

Men när man nu särskilt tänker på dessa svårigheter och misstag inom bankerna,
måste man också erinra sig de enastående påfrestningar, för vilka
bankväsendet under de sista två decennierna varit utsatt. Det kan och bör i
det sammanhanget erinras örn, att, såsom det står i bankföreningens utlåtande,
statens förluster på affärsbankerna under de efter kriget genomlupna två kriserna
räknas till högst 62 miljoner kronor, under det att de av bankerna själva
burna förlusterna uppgingo till mera än en miljard 300 miljoner kronor. Hade
vårt bankväsen icke haft den styrka, som det trots allt dock haft, utan som
exempelvis varit fallet i Norge och Förenta staterna •— örn herrarna vilja studera
det — stått splittrat på en mängd småbanker, är det troligt, att utgången
blivit en annan. I kristider kan det vara bra att ha starka banker och ej för
stor splittring på området.

Vad dessas kapitalkoncentration beträffar vill jag icke trötta kammaren
med att ingå närmare därpå. Men jag tror, att herrarna gjorde rätt i att studera
siffrorna i ett föredrag, som hållits vid ett årsmöte i sparbanksföreningen,
där det framgår, hur den sammanlagda sparmedelsförvaltningen procentuellt
nedgått under åren 1913—1936 vad affärsbankerna beträffar från 51
till 30 procent, under det att den samtidigt i motsvarande grad ökats för sparbankerna.
Jag kommer icke ihåg siffran för tillfället, men jag kan lämna
den till den, som är intresserad, ty jag har den borta på min bänk. Det är i
alla fall en mycket stor ökning av det kapital, som förvaltas av våra sparbanker,
i förhållande till vad förut varit fallet.

När jag nu efter detta gör ytterligare några reflexioner rörande samarbetet
mellan bankväsendet och industrien, vågar jag efter de senaste årens och framför
allt sista tidens utveckling på exportfältet ute i världen det påståendet,
att vid vissa större exportaffärer som ligga ganska naturligt till för svensk
industri finansieringsproblemen bli svårare och svårare, så att kanske ett ännu
mera intimt samarbete mellan finans- och exportindustri i dylika fall blir
nödvändigt för att vi skola kunna göra oss gällande på världsmarknaden. Förlora
vi terräng på den, kommer detta givetvis även att gå ut över vårt svenska
jordbruk därigenom att köpkraften minskas hos alla de i exportindustrien
anställda, och den utvecklingen kan väl knappast vara av något intresse för
någon av oss här i kammaren. Det är beklagligt att man inte mer tänker på
detta sammanhang.

När nu herr Nyblom inte vill se annat än ont — höll jag på att säga •—•
hos bankväsendet, så inskränker han sig emellertid inte bara till detta, utan
han har även gjort en del insinuationer mot den offentliga institutionen på
detta område, nämligen bank- och fondinspektionen. Jag berörde detta litet
för tidigt i mitt fiirra anförande men vill nu ta upp frågan igen för att erinra
även herr Höglund örn denna punkt, för vilken han underligt nog ställde sig
så främmande när vi behandlade utlåtandet nr 49.

Man förstår hur bittert dessa tjänstemän skola känna det ■—- kammaren
kan ju se vad som anföres i motionen på sidan 11, där det står: »Det är sålunda
bankens eget intresse, kapitalintresset i banken, som inspektionen fram -

112

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
för allt skyddar. Det är ganska naturligt att denna inspektionens i och för
sig viktiga uppgift är svår eller omöjlig att förena med uppgiften att vaka
över, att de regler iakttagas, som skola utgöra garantier mot, att bankerna
alltför väl tillgodose de egna intressena på det allmännas och enskildas bekostnad.
Bankinspektionens partinställning till bankernas förmån skarpes
ytterligare genom att inspektionen rekryteras med bankmän, som bestämt
kunna räkna med att, sedan de i inspektionen förvärvat värdefulla inblickar
i de skilda bankernas förhållanden, tilldelas lukrativa befattningar hos de
privata bankföretagen och som helt naturligt måste känna solidaritet med
bankintressena och vara välvilliga kontrollörer av bankerna.»

Jag måste inlägga en bestämd gensaga emot att gentemot ett utomstående
verk något sådant kan framläggas här i Sveriges riksdag. Jag beklagar även
djupt tendensen i motionen. Örn det någonsin är nödvändigt att hålla ihop
när det gäller tillvaratagandet av våra gemensamma intressen, så är det nu.
Detta gäller inte minst inom den näring jag närmast har att företräda, nämligen
den svenska exporten, vilken — det vågar jag påstå än en gång — är av
så avgörande betydelse för hela vårt lands standard. På avsättningsfälten för
den svenska exporten har det tyvärr allt mer och mer tornat upp sig stora
svårigheter av det mest skiftande slag, vilka det nu gäller att i förtroendefullt
samarbete mellan olika parter söka bemästra. Det fordras ett dylikt
förtroendefullt samarbete både mellan banker och industriföretag, handels- och
sjöfartsföretag och inte minst inom industri och jordbruk; jag vet också att
man på ansvarskännande håll inom sistnämnda näring mer och mer och väl
inser detta. Men det samarbetet gagnas sannerligen inte genom motioner av
det slag, som herr Nyblom ansett sig kunna framlägga i dessa brydsamma
tider.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Örn det hade varit så att vi levat
på den tiden, när Jerikos murar lär ha ramlat genom basunstötar, skulle väl
inte storfinansen ha varit mycket värd efter den kampanj som fördes under
hösten 1938. Det är ju inte utan att de framstötar som då gjordes i någon
mån ha karaktären av basunstötar — med den ringa effekt som dessa ha nu
för tiden.

Jag är inte någon optimist ifråga örn möjligheten att med exempelvis en
skärpt bankkontroll eller liknande åtgärder kunna hejda den utveckling som
försiggår inför våra egna ögon. 1919 fingo vi en lag örn förbud mot banksammanslagningar.
Det kan vara alldeles tillräckligt att erinra örn det enkla
faktum, att sedan dess har antalet affärsbanker minskats från 53 till 28.

Här lia från dem som försvara den svenska storfinansen i denna kammare,
och även från dem som förmedlat vissa synpunkter till bankoutskottet, anförts
mycket indignerade protester mot motionärens framställning, som man
menar är alldeles orimlig. Jag ser i den sammanställning som riksbanken
gjort och som utdelats till samtliga riksdagsmän, att våra affärsbanker bara
under 1937 på tidigare avskrivna fordringar fått 52.9 miljoner kronor i vinst.
Detta tyder, som jag ser saken, också på hur trots en förhållandevis utvecklad
bankinspektion friheten är praktiskt taget obegränsad för storbankerna
när det gäller att i sina redovisningar ge allmänheten oriktiga intryck, men
som motsvara de aktuella bankintressena vid de olika tidpunkterna.

_ Frågan har emellertid ett synnerligen stort samhälleligt intresse. Det är
tillräckligt att erinra örn att staten och kommunerna varje år få betala ett
pär hundra miljoner kronor bara i räntor —- med andra ord: hälften av statens
direkta skatteinkomster uppslukas bara i räntor — för att dra den slutsatsen

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

113

Arty. utredning orri åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
att även staten Ilar omedelbara ekonomiska intressen att bevaka visavi de institut,
som ha hand örn pengarna i vårt land. Det är enligt min mening ganska
ofruktbart att, som bankoutskottet, diskutera, huruvida det är storbankerna
som äga industrien eller industrien som äger bankerna. Jag har den uppfattningen
att det inte kan vara någon tvekan om bankernas betydelse som bestämmande
organ när det gäller näringslivet i vårt land. Den koncentration
som ägt rum har, såsom det har framhållits, givit en oerhörd makt åt ett relativt
ringa antal människor, som personligen naturligtvis inte alls äger ett
kapital som skulle motsvara den väldiga ekonomiska makt de ha genom sin
ställning som förvaltare av våra storbanker. Före den stora valutakraschen
varnade våra valutavårdande myndigheter upprepade gånger mot kapitalexport;
men vad kunde man göra? Man kunde inte förhindra densamma. Det
stod storfinansen fritt att driva denna export av kapital. Resultatet känna vi.

Motionären har också ställt frågan örn bankernas aktieinnehav. Vi ha numera
en lag som förbjuder bankerna att inneha aktier. Såvitt jag kan förstå
är den lagen precis lika effektiv eller precis lika ineffektiv som de flesta andra
lagar som stiftats för att begränsa kapitalanhopningen och bankernas utveckling.
Kryphål ges det alltid, och, mina herrar, alldeles oavsett örn bankerna
ha några industriaktier eller inte består en personalunion mellan bankerna
och industriföretagen. Jag vill säga till talesmannen här för bankoutskottet
— jag tror det var herr Holmgren — det kan inte användas som något
väsentligt bevis, örn exempelvis Enskilda bankens, eller skola vi säga herr
Wallenbergs, företag uppe i Dalarna ha avvecklat en del skulder, ja, t. o. m.
gjort sig skuldfri gentemot banken. Det finns ingen i denna kammare eller i
vårt land som därför tror, att vederbörande bank har ett mindre inflytande
över företaget än det hade tidigare. Örn exempelvis en bank, sådan som den
jag här angivit, avvecklar ett aktieinnehav på 50 miljoner kronor, men en av
dess intressenter i stället lånar pengar i banken på sitt eget namn och tar dessa
aktier, så spelar detta ingen roll, örn man skulle betrakta saken ur den synpunkten
att därmed ha de storfinansiella intressena och kanske framför allt
bankernas intressen, blivit mindre inom industrien.

Bankoutskottet gör gällande — det har redan åberopats av herr Holmgren
— att bankerna numera avveckla sina aktieinnehav. Men den bankstatistik
jag nyss refererat till visar, att medan bankerna 1929 hade ett aktieinnehav
av 97.9 miljoner kronor, hade de 1938 ett innehav på 237.5 miljoner, d. v. s.
nära 150 procent mer än de hade 1929. Jag tror att 1938 är jämförligt med
1929, då bägge dessa är representera högkonjunkturår. 1935 hade bankerna
visserligen ett aktieinnehav på 335 milj. kr., tror jag, vilket alltså till 1938
minskats till de angivna 237 miljonerna. Det är märkligt att man kan ta detta
som exempel på bankernas lojalitet och deras strävan att respektera lagstiftningen.
Det finns en mycket mera materiell och gripbar förklaring till denna
process. Jag finner i affärsvärlden att de svenska industriföretagens generalindex
från 1929 till krisåren sjönk med i runt tal 50 procent. Under
dessa år äga de angivna väldiga uppköpen av aktier från bankernas sida rum.
Just under den tid, när aktierna dalade, när bankerna fingo aktierna, jag vill
inte säga till skänks men i varje fall till 50 procent billigare pris än under
högkonjunkturen, passade man på att köpa upp. Då kostade en Grängesaktie
mellan 30 och 40 kronor, nu kostar den 180 kronor. 1929 var som sagt aktieindexet
nära 50 procent lägre än 1939; under de år som gått sedan krisen
ha de stegrats med i runt tal 180 procent! Och nu när man nått en ny toppnivå
på aktierna, tycker jag inte alls det är underligt örn bankerna passa på
att realisera, de göra ju en utomordentlig affär, och det bidrar, som jag ser sa Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 32. 8

114

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
ken, till att förklara varför bankerna, trots nuvarande låga ränteläge, trots
att de lia fantastiska summor i riksbanken, som de inte få någon ränta på,
kunnat redovisa så oerhört stora vinster.

Det är alltså fullständigt misslyckat att åberopa detta som ett exempel på
hur bankerna nu försökt att lojalt fullfölja vissa av statsmakternas intentioner.
Det är rena affären från bankernas sida vad som skett under dessa tider.

Bankoutskottet anför industriföretagens kraftiga skuldminskning under högkonjunkturen
som ett bevis för industriens frigörande från bankerna. Örn alltså
Kopparberg och Hofors, de företag som herr Holmgren här nämnde, under
denna guldtid föredra att minska sina skulder, att hålla utdelningarna nere, så
att man kan hålla utdelningarna litet jämnare och bättre sköta företagen —
man blev ju ganska uppskrämd under den förra krisen — ja, inte betyder det
att de i realiteten skilt sig från bankerna. Man urvattnade under den förra
högkonjunkturen aktiekapitalet ganska ordentligt, man belånade företagen för
att kunna hålla utdelningen uppe på ett sätt, som inte svarade mot företagens
ekonomiska möjligheter. Nu har man lärt sig av de tråkiga erfarenheterna,
och nu försöker man verkligen att utjämna utdelningarna och även skulderna,
så att de svara mot en nivå, som inte står riktigt på den höjd, den optimismens
ljusa höjd, man skapade åt sig under den förra, som man trodde, eviga högkonjunkturen.

Enligt vår mening kan endast en effektiv expropriation få en större betydelse
när det gäller att bevaka det allmännas intressen och begränsa storfinqnsens
inflytande. Problemet i dag är i mycket hög grad politiskt. Det har visat sig
i de länder, där de reaktionära statskupperna ha ägt rum, att just de storfinansiella
krafterna varit pådrivande och haft ett mycket stort inflytande på
de politiska förändringarna. Därför, herr talman, har problemet också ställts
i den politiska förgrunden i vårt land. I 1932 års valrörelse hade storfinansen
tillförsäkrat sig en särställning i svenska folkets medvetande genom de svindlerier
som senare blivit föremål för både riksdagens och domstolarnas behandling.
Vid 1936 års val ställde socialdemokratien frågan örn kampen mot storfinansen
i förgrunden, inte bara på grund av kriserfarenheterna och inte bara
på grund av den misstro mot densamma som rådde inom folket, utan också på
grund av storfinansens kamp mot regeringens ekonomiska politik — som samlade
riksdagens flertal ■—- vilken man ansåg skulle genomföras i vårt land.
1938 var det bondeförbundet, vilket här erinrats om tidigare, som t. o. m. i sitt
valmanifest talade örn att »storfinansens övermakt, som visade sig ödesdiger
och äventyrlig för vårt näringsliv, måste brytas och jobberi med svenska värden
förhindras». Bondeförbundet hade goda skäl för detta sitt uttalande, det
är ingen tvekan örn den saken. Storfinansens ränteutsugning av jordbruket är
sådan, att om den gällande räntefoten kunde sänkas med 1 eller 2 enheter,
skulle detta sannerligen betyda mycket mera för jordbruket än de flesta av de
stödåtgärder som genomförts av riksdagen.

I fjol ställde vi här i riksdagen ett förslag örn att staten, i kraft av de formella
och som vi menade även politiska möjligheter som förelågo, skulle inlösa
lapplandsgruvorna. Det skulle ha varit en mycket bra affär för staten. Bara
de två senaste årens vinster på dessa gruvor hade varit tillräckliga för att fullständigt
likvidera denna affär. Och vad som enligt vår åsikt var ändå betydelsefullare:
därmed hade man berövat den svenska storfinansen en mycket viktig
möjlighet att inverka på den svenska utrikespolitiken, ja, att bedriva en
egen utrikespolitik med Sveriges järnmalm. Man ville det inte, man åberopade
sig på vissa formella skäl. Jag tolkar för min del saken så: man vågade inte.

Nu Ilar en enda bondeförbundare känt sig så illa berörd av det som skett, att

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

115

''Äng. utredning orri åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
lian motionerat om att man skulle vidta vissa åtgärder, som kanske kunde få
en begränsad, ja, en mycket begränsad betydelse. Jag tror inte, mina herrar,
att en effektivare bankkontroll skulle kunna hejda koncentrationstempot, som
jag tidigare sagt, eller nämnvärt begränsa den svenska storfinansens manövermöjligheter.
Den kommer nog att fullfölja sin politik att samla i ladorna guld
och banker och fabriker och gruvor och jordbruk och tidningar och fartyg och
biografer och restauranger, att göra ett fåtal människor rikare men göra det
stora flertalet svenska medborgare allt fattigare. Den kommer säkert att göra
allt och hitta utvägar för att vidare utveckla monopolen och utrota de sista
blygsamma resterna av s. k. fri konkurrens, vilken ju för närvarande knappast
mera existerar annat än som slagord hos vissa borgerliga nationalekonomer.
Men trots denna misstro anser jag naturligtvis att vad man kan göra, det bör
man i alla fall göra.

Herr talman! Jag representerar en landsända, som kanske mer än någon annan
del av vårt land fått lida för storfinansens fullständiga frihet att göra
som den behagar. Den har slagit sönder den norrbottniska träindustrien och
den driver en malmpolitik som håller vårt län på en halvkolonial nivå. Vi har
en regering som högtidligt lovat, att den åtminstone skulle försöka åstadkomma
en liten järnförädling där uppe, men den kommer inte ur fläcken. Och jag tror
inte det ar överdrift då jag säger, att det beror inte på regeringens bristande
goda vilja, utan på de mäktiga storfinansiella krafter som på de mest invecklade
områden ha möjlighet, eller hittills åtminstone haft det, att sabotera en
förnuftig utveckling av näringslivet i Norrbotten.

Numera ha förädlingsmetoderna så förbättrats, att man avsevärt nedbringat
kolförbrukningen vid järnförädlingen. Där man förr räknade med 3 ton kol
för att få fram ett ton järn, räknar man nu kanske med 800 kg. kol för att få
fram ett ton järn. Hela den gamla s. k. ekonomiska lagen, som man på nationalekonomiskt
håll alltid åberopade, att järnet skulle till kolet, har fullständigt
upphävts. Jag kail för min del inte inse annat än att det finns oerhört stora
möjligheter att i norra Sverige skapa en järnförädlingsindustri, som skulle få
den största betydelse inte bara för länet utan för landet i dess helhet. Men storfinansen
vill det inte och får tyvärr folk i de mest skiftande institutioner, som
ger »sakliga» skäl för att man inte skall företaga sig någonting alls.

Herr talman) Det har här av dem som företräda de finansiella kretsarna
och för övrigt ha särskilt förtroende för dessa anförts vissa argument i
fråga örn denna koncentrationens välsignelse och hur den inneburit, att vårt
näringsliv överhuvud taget utvecklats. Marx, som ju inte alltför vänligt karakteriserat
kapitalismen, har inte heller underlåtit att påvisa vilka oerhörda
framsteg den möjliggjort för mänskligheten. Men det finns i dag massor av
skäl som tala för att kapitalismens progressiva period nått sitt slut, och jag
vill ge något exempel som jag hoppas skall bli föremål för eftertanke. Kanske
kan det.också få dem som nu så högljutt prisar denna kapitalkoncentration att
tänka sig för en liten smula.

För 200 år sedan svarade Sverige för 40 procent av hela världens järntillverkning.
Nu är vi ett lilleputtland på detta område. Vad som är mycket
anmärkningsvärt, det är, att vårt land från att lia varit en stor exportör av
förädlat och halvförädlat järn blivit importör av detsamma. Vi har fått passiv
handelsbalans på detta område. Sedan sekelskiftet har vår export av förädlat
och halvförädlat järn minskat till hälften. Ännu så sent som under
femårsperioden 1911—1915 hade vi ett exportöverskott på dylikt järn örn
222,000 ton, numera, femårsperioden 1931—1935, har vi ett importöverskott
örn 150,000 ton. Jag finner detta ganska alarmerande för vårt gamla järn -

116

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
land, som inom sina gränser Ilar så väldiga kvantiteter av världens bästa järnmalm
vilken borde kunna hålla oss på åtminstone den nivå som järnland, varpå
det befann sig vid sekelskiftet. Jag kan inte få något annat intryck än
att just storfinansen här spelar en destruktiv roll, utan att jag därför förnekar
att den på många områden har utvecklat näringslivet och kan peka på åtskilliga
resultat, som i och för sig te sig mycket imponerande.

Låt mig ta ännu ett exempel därvidlag som jag såsom norrbottning har särskilt
intresse för. Vårt jordbruk skulle kunna fullständigt förses med artificiella
gödningsmedel, örn man toge apatiten ur Kirunamalmen. De tekniska
förutsättningarna föreligga. Det sker ändå inte. Man låter tyskarna köpa in
G.-malmen från Kiruna och sedan köpa vi för vårt jordbruk tillbaka apatiten
ur denna G.-malm från Tyskland. Detta är destruktiva tendenser som framträda
och som för Norrbottens del ter sig alldeles särskilt anmärkningsvärda,
då de hålla tillbaka en landsända som har så stora industriella möjligheter
att utvecklas. Man gör det på grund av •— vissa intressen som storfinansen
har, det är en kortsiktig ekonomisk politik — man har en del kapital investerat
på andra ställen och vill inte riskera något. Vi kunna alltså inte begränsa
vår karakteristik av storfinansen och kampanjen mot densamma bara till storbankernas
område. Den griper överallt in i samhället, den berör indirekt och
direkt varje svenskt hem.

Här har talats örn Frans Severins utredning. Det har erinrats örn att våra
fyra storbankers 58 styrelseledamöter ha inte mindre än 590 mandat och
kontrollera nära 400 olika bolag. En siffra: dessa fyra storbanker kontrollera
ett kapital av 8.059 miljarder kronor. Vid 1930 års folkräkning beräknades
den svenska nationalförmögenheten till 15.312 miljarder kronor. Med
andra ord ligger i dessa fyra storbankers händer mer än hälften av den uppskattade
svenska nationalförmögenheten. Det må vara förståeligt örn herr
De Geer prisar denna kapitalkoncentration, men såsom en son av folket och
såsom en representant för de egendomslösa i vårt land har jag ingen förståelse
för kapitalkoncentrationens lyckobringande verkningar. Vi tro att
det är på tiden att den majoritet som sitter i Sveriges riksdag, representerande
arbetare och bönder, verkligen tar ett första steg för att begränsa denna
väldiga makt, som bildar en stat i staten och som har en sådan möjlighet att
politiskt och ekonomiskt påverka de beslut som fattas.

Bankoutskottet kan inte svära sig fritt med en hänvisning till att motionen
inte ger tillräckliga hållpunkter. Jag anser att den ger tillräckliga
hållpunkter för att utskottet skulle ha kunnat formulera åtminstone ett krav
på utredning. Och även örn man inte nådde några underverk därmed ■—- man
hade i alla fall börjat röra i frågan, man hade i alla fall nått så långt, att
inte denna behandling av spörsmålet skulle framstå som en seger för den
svenska storfinansen och som ett nederlag för de krafter, som lia talat örn
kamp mot denna ödesdigra maktanhopning som skett i vårt land.

Det är så underligt, att den minst demokratiske ledamoten av denna kammare
— enligt hans egen förklaring — står som den ende reservanten i utskottet
för ett krav, som är demokratiskt och som borde kunna samla de
demokratiska representanternas röster i kammaren. Jag skall be, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation och uttalar den förhoppningen,
att det skall finnas tillräckligt många demokrater i denna kammare för att
rehabilitera de partier, som genom vissa representanters ståndpunktstagande
i bankoutskottet fått en fläck på sig för att inte ha menat allvar när de
talat örn att man skulle, som Rickard Lindström på sin tid skrev i Ny Tid,
»knyta upp svansen på storfinansen en liten smula».

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

117

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När jag lyssnade till herr Walléns
anförande, som inledde denna debatt, kunde jag inte hjälpa, att jag fick ett
ganska starkt intryck — vilket jag föreställer mig att många av kammarkamraterna
dela — av den melankoli och den resignation, som präglade den ärade
talarens framställning.

Jag förstår honom ganska väl: han minns den ljuva tiden, han minns den
som i går, då han stod i Auditorium, insvept, bildligt talat, i folktribunens
mantel, omböljad av folkets jubel, manande till kamp mot storfinansen. Hans
porträtt sågs sedermera på rätt många valaffischer, där »folktalaren och riksdagsmannen
O. Wallén», som han kallades, kungjorde att han skulle fortsätta
detta härnadståg. Och vad har blivit av allt detta? Platt intet.

_ När herr Nyblom talade, fick jag samma intryck av melankoli och resignation.
Han vevade det ena citatet efter det andra, men man forskade tämligen
fåfängt efter den egna meningen. I varje fall förmärktes intet av den geist och
den entusiasm, som skulle bära upp denna livligt uppreklamerade paradkväll,
som vi ej utan intresse emotsågo.

Man kan, herr talman, rätt väl förstå anledningen till denna mycket matta
stämning från dessa talares sida. Man kan väl förstå de känslor de erfarit när
de tagit del av bankoutskottets utlåtande, ty, herr talman, hur skulle det kunna
vara på något annat sätt? Dessa motioner äro nämligen, det förstår var och en
i denna församling, icke baserade på något annat än ren och skär valmötesdnmagogi,
roen sådant går inte i riksdagens utskott, och det går inte i riksdagens
kamrar heller. Här behandla vi sakerna på ett något annorlunda sätt, här
ha orden en något annorlunda valör än på valmötena, och väl är det. Jag tror
också de allra flesta här i denna kammare liksom i medkammaren äro beredda
medverka till att denna förnuftiga ordning även i framtiden skall komma att
bevaras.

Uti motionerna ha mycket allvarliga uttalanden blivit gjorda rörande detta
omtalade bankvälde, särskilt rörande dess påstådda ödesdigra inflytande på
landets näringsliv. Man talar örn dess flagranta maktmissbruk, om ''dess sociala
olägenheter, och man talar örn att den kommersiella och industriella företagsamheten
kräver skydd mot bankernas övermakt, och den ärade reservanten herr
Wallén finner att här föreligger »en anhopning av kapital och maktresurser,
som för näringslivet och samhällsutvecklingen kunna medföra mindre lyckliga
konsekvenser». Dessa påståenden äro ju intressanta, men när man sedan går
att forska efter några exempel på denna ödesdigra makt, så forskar man förgäves.
Här finns i dessa papper inte ett enda belägg på riktigheten av dessa påståenden.
Och det är kanske inte så besynnerligt att detta är förhållandet. Jag
skall emellertid försöka att i allra största korthet anföra några bevis på oriktigheten
i dessa påståenden.

Här har av ett pär talare framhållits den samverkan som i vårt land äger
rum mellan industrien och bankväsendet, en samverkan som insiktsfulla bedömare
i denna kammare ha funnit för vårt näringsliv mycket gynnsam. Jag delar
denna uppfattning. Jag delar inte alls den meningen, som min ärade namne
på Norrbottensbänken för ett ögonblick sedan gav uttryck åt. nämligen då
han talade örn detta systems destruktiva tendenser, örn jag inte missuppfattade
honom. Jag skall anföra endast ett pär siffror, som visa hur denna växelverkan
i Sverige under de senare decennierna har fungerat.

Under år 1913 utgjorde antalet industriella arbetsställen i detta land 9,266.
1937 hade de ökat till 18,222. 1913 utgjorde antalet arbetare, som hade sin försörjning
inom industrien, 360,744. 1937 var motsvarande siffra 535,742. 1913
utgjorde salutillverkningarnas värde inom svensk industri 2,163 miljoner kro -

118

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
nor. 1937 hade samma saluvärde stigit till 7,185 miljoner. Hur man mot bakgrunden
av dessa siffror kan tala örn destruktiva tendenser är mig fullkomligt
ofattbart.

Jag skall be att få lämna ännu ett par siffror, som avse den. ur vissa synpunkter
kanske viktigaste delen av vår svenska industri, nämligen exportindustrien.
Jag tror det kan vara på sin plats att här i kammaren uttalas en oförställd
beundran för det sätt, på vilket vår svenska exportindustri i samverkan
med landets banker skött sig under de ytterligt besvärliga förhållanden, som nu
äro rådande ute i världen. Vi, som arbeta i bevillningsutskottet, få nästan vid
varje plenum erfarenhet av de svårigheter som resas ute i världen mot vår exportindustri,
svårigheter som bottna i autarkisträvandena, svårigheter som ta
sig uttryck i kompensationsaffärer, i skyhöga tullmurar, i kontingenteringssystem,
i clearingförfarande och allehanda andra taggtrådshinder. Att vi icke
desto mindre ha kunnat inte bara hålla vår exportindustri utan även ansenligt
utvecklat den vittnar kanske mer än något annat örn det utomordentliga arbete,
som här nedlägges av industrien och dess kreditgivare. Jag skall som sagt
be att få anföra ett par siffror som belägg för riktigheten av denna min uppfattning.

1932 utgjorde vår export 947 milj. kr., 1933 hade den stigit till 1,079 milj.
kr., 1934 tiil 1,302 milj. kr. och 1937 var den uppe i 2 miljarder.

Vår export tillsamman med vår industri utgör i dag, det vet ju varje människa,
vårt lands utan gensägelse främsta välståndskälla. Att man under dessa
förhållanden kan påstå, att här föreligga ting som äro för vårt näringsliv av
en katastrofal betydelse, är fullständigt orimligt.

Jag bär inte anledning att vid denna sena timma ytterligare gå in på detta
intressanta ämne, men innan jag slutar, herr talman,. kan jag inte underlåta att
erinra örn att man även från håll, där man principiellt är inställd emot detta
system, dock kan ge uttryck åt sin uppriktiga uppskattning av detsamma. Jag
vill erinra örn att i tidningen Social-Demokraten stod för inte längesedan en
mycket uppmärksammad födelsedagsruna beträffande en person, som jag föreställer
mig vara samme man, som herr Nyblom mystifierade oss med att kalla
herr X. Författaren i Social-Demokraten, en ärad ledamot av denna kammare,
karakteriserade emellertid den mannens insatser i svenskt näringsliv sålunda:

»Den rationalisering, som han genomfört inom stora delar av vår industri,
bär nog stundom varit hård och bitter för många, men den har också den på sitt
sätt förberett en högre ekonomisk och social ordning och skall en dag komma
hela folket till godo.»

Jag förbiser ingalunda, herr talman, att detta uttalande.givetvis har skett ur
synpunkter, som jag inte delar, men det förtar dock inte intrycket av att man
här ger ett positivt erkännande åt en mycket betydelsefull gärning.

Här ha i övrigt fällts många omdömen örn denna motion. Jag saknar anledning
att närmare gå in på dem, men innan jag slutar, kan jag inte underlåta
att erinra örn, vad bankoutskottets ordförande för någon tid sedan skrev i pressen.
Han karakteriserade den motion, som vi nu ha diskuterat ganska länge, sålunda:
»Dess signatur är så uppenbar och dess avfattning så virrig och ovederhäftig,
att den utesluter sig själv från varje möjlighet att tjäna som lämpligt
underlag för en allvarlig utredning av så allvarliga ting.»

Jag är inte tillräckligt kompetent att avgöra, huruvida detta uttalande är .alldeles
riktigt eller huruvida det ger uttryck åt en något överdriven uppfattning,
men man får väl utgå ifrån, att bankoutskottets ordförande i dessa ting har en
sakkunskap, som är större än den som vi vanliga ledamöter av riksdagen kunna
vara i besittning av.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

119

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Med dessa få ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan,
men med den ändring i motiveringen, som är föreslagen av herr Holmgren.

Herr Hagberg i Luleå erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! I anledning av herr Hagbergs i Malmö anförande, där han tar
ökningen av antalet arbetsställen och antalet arbetare som bevis för att den
svenska storkapitalismen inte är destruktiv, vill jag säga, att jag har inte
sagt att den är destruktiv i allmänhet för närvarande, men jag har sagt, att
det börjar framträda destruktiva drag. Jag pekade närmast på förhållandena
inom järnförädlingen.

Jag vill fråga herr Hagberg i Malmö: Är det inte ganska anmärkningsvärt,
att vårt lands export — detta land, som har sådana järnmöjligheter —
av förädlat oell halvförädlat järn skall sjunka på detta sätt, att vi från att
lia haft aktiv handelsbalans ifråga örn förädlat och halvförädlat järn numera
lia passiv handelsbalans? Sedan vill jag, även örn det inte var i polemik mot
mig, som herr Hagberg i Malmö anförde detta, till hans uttalande örn att
svensk export är landets välståndskälla, erinra örn den redogörelse, som gavs
inför en mycket auktoritativ företagarsammanslutning för någon vecka sedan,
där det påpekades de väldiga strukturella förändringarna i det svenska näringslivet.
Jag är inte beredd att säga, att dessa strukturella förändringar
i allmänhet ha destruktiva drag. Jag bara konstaterar, att man i denna
redogörelse säger, att den svenska exporten egentligen är tämligen stationär
numera, jämförd med tidigare högkonjunktur. Däremot visar den inre marknaden
en väldig absorptionsförmåga, och en allt större del av det svenska
näringslivet är numera inriktat på den inhemska marknaden.

Till det som sagts örn Social-Demokratens uppskattning av en representant
för den svenska storfinansen vill jag erinra örn, att en socialdemokratisk
tidning år 1930 skrev örn Kreuger, att han var en kung, omgiven av idel goda
rådgivare. Jag menar, att mer eller mindre väl övertänkta påståenden i det
historiska ljuset knappast visa sig så värst hållbara.

Härpå yttrade

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Den diskussion, som denna

fråga har föranlett, kan ju på intet sätt förklaras av det tämligen blygsamma
krav, som motionären har framfört i sin motion. Saken är väl den,
att alla känna att vi här kommit in på frågor, som för hela vårt samhällsliv
ha en utomordentlig betydelse, och utan att på något sätt gå in på den
stora sak, som de flesta talarna vid detta tillfälle ansett lämpligt att ta upp
till behandling, vill jag på de socialdemokratiska utskottsledamöternas vägnar
deklarera, att ställningstagandet till denna motion på intet sätt betyder något
ställningstagande till frågan i allmänhet.

Jag tror också jag kan säga med anledning av alla de säckar av citat, som
tömts ut över kammaren under denna kvälls lopp, att de människor, som ha
skrivit detta och talat detta i valrörelsen, äro helt säkert beredda att stå för
det. Men det är ingen, i varje fall inte inom mitt parti, som har uppdragit
åt motionären att välja tidpunkten och sättet för dessa frågors framförande i
riksdagen, och med den ordning som gäller för den svenska parlamentarismen
är ju dock detta en ganska väsentlig sak att den, som har ett krav att framföra,
får själv välja både formen och tidpunkten, då han vill komma med
det. Jag tror, att detta kan räcka som en allmän deklaration.

Sedan skall jag bara hålla mig till motionens i debatten fullkomligt bort -

120

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
glömda yrkanden. Det är ju ändå så, att bankoutskottet här har fått en
motion att behandla, och det är den vi ha att hålla oss till. Alla de utsvävningar
mer eller mindre högt i det blå, som kammaren har fått bevittna i
debatten, lia ju strängt taget inte så mycket med motionens innehåll att göra.
Vad är det i motionen, som framföres och som påyrkas såsom de förnämsta
önskemålen? — Jag bortser ifrån den under föregående punkt på föredragningslistan
avverkade frågan örn emissionerna. — Jo, det är för det första ett
förbud för tjänstemän och styrelseledamöter i bankbolag att tillhöra styrelser
i andra aktiebolag. Motionären och åtskilliga i debatten ha rört sig med uttryckssätt,
som kunna ge anledning att tro, att här finns två särskilda världar,
en bankvärld och en industribolagsvärld, och det gällde bara att resa upp en
tillräckligt stark gärdesgård mellan de där båda, så skulle sunda och goda
förhållanden inträda i vårt ekonomiska liv. I ett annat europeiskt land, i
Frankrike, talar man ju örn de 200 familjerna. I vårt land är säkert antalet
familjer mycket mindre. Men de fylla i stort sett samma funktion. I stort
sett samma personer äga inte bara bankerna utan även industribolagen. Är
det nu någon människa som tror, att ett stadgande i banklagen, som upprättar
en fullständig boskillnad mellan dem, som finge tillhöra styrelser i bankbolag,
och dem, som finge tillhöra styrelser i industribolag, skulle vara på något sätt
effektivt, när det är samma intressenter i båda slagen av bolag? Örn nu
Jacob inte fick sitta i industribolagens styrelser därför att han tillhörde en
bankstyrelse, kan ju Marcus sitta där eller någon annan Esau, vilken man
kan misstänka har precis lika ludna händer. Hela detta resonemang är med
förlov sagt rena enfalden. En utveckling av banklagstiftningen efter dessa
linjer skulle inte hjälpa oss det allra ringaste.

Den andra punkten, som motionären för fram, är strängare straff beträffande
vissa slag av förseelser inom bankvärlden. Det är §§ 250, 251 och 252
i gällande banklag, som särskilt apostroferas. Dessa paragrafer föreskriva
straff för de stiftare, styrelseledamöter och revisorer i bankbolag, som lämna
oriktiga uppgifter till bolagets delägare eller till bankinspektionen. Straff
föreskrives även för samma personer, därest de underlåta att lämna vissa
uppgifter till bolagets delägare eller till bankinspektionen. Jag förutsätter
emellertid, att motionären inte gärna kan mena, att vi skulle lia andra straffbestämmelser
för sådana förseelser, som begås inom bankbolag, än för dem,
som begås inom andra bolag. Det måste väl vara lika straffvärt och lika
brottsligt att lura en aktieägare i ett vanligt bolag som att lura en aktieägare
i ett bankbolag! Jag är litet tveksam om, huruvida dessa straffsatser, då de
en gång kunna komma upp till behandling, överhuvud taget falla inom bankoutskottets
kompetensområde, men det må nu vara hur som helst med den
saken. I varje fall är yrkandet av den art, att jag som utskottsledamot icke
har kunnat ta det på allvar.

Den tredje punkten är införandet i banklagen av föreskrifter örn allmänna
ombud, som skulle ingå i bankbolagens styrelser och där fylla funktioner dels
som styrelseledamöter — såvitt jag förstår formuleringen rätt — och dels som
särskilda kontrollanter. Vi ha på ett annat område denna allmänna ombudsinstitution
redan införd, och vi kunna väl, alla som känna den, konstatera,
att den inte alls har fyllt någon större uppgift. I varje fall beror det inte
alls på dessa allmänna ombud, att våra sparbanker åtnjuta ett så gott förtroende
som de göra hos allmänheten och att deras rörelse i allmänhet är så
sund och går så bra som den gör. Vilka är det, som bli utsedda till ombud,
när länsstyrelser eller Kungl. Majit skola utse dem? Jo, det blir någon betrodd
man. I landsbygdens sparbanker blir det en landsfiskal eller en handlande,

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

121

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
som är en betrodd man i orten och som följaktligen förutom sin borgerliga
näring eller tjänst har ett dussin andra maktpåliggande uppdrag att sköta.
På sin övertid, örn han har någon, skall han se till, att det finns inteckningar
för bankens alla inteckningslån, att det finns borgensnamn på alla
borgenslån och att inte större del av bankens tillgångar äro utlånade mot mera
riskabla säkerheter än vad som banklagen tillåter. Örn han är en någorlunda
arbetsam och samvetsgrann människa, kanske han hinner med dessa
rena formaliteter, men ingen tror väl, att han skulle lia tid att i en bank,
åtminstone av någon nämnvärd storlek, kontrollera örn det finns verkliga och
reella säkerheter bakom lånen!

Det är tämligen säkert, att örn vi skulle tillsätta allmänna ombud i de stora
affärsbankerna, skulle det bli på precis samma sätt. Man skulle utse några
människor, som voro betrodda och följaktligen hade mycket att göra förut.
När någon bank har gått omkull, har aldrig det allmänna ombudet kunnat
hålla den uppe, utan det har i stället varit banken, som har dragit det allmänna
ombudet med sig i fallet, och tyvärr finge man nog befara, att de
allmänna ombuden i affärsbankerna skulle röna precis samma öde.

När jag nu gått igenom dessa tre punkter, har jag repeterat alla de positiva
yrkanden, som motionären har, och jag måste konstatera, att om man
skulle gå till en attack emot den s. k. storfinansen, beväpnad med denna hartass,
skulle man inte bara misslyckas i försöket att skjuta björnen, utan man
skulle inte ens kunna åstadkomma en reva i pälsen på honom. Råkar inte den
svenska storfinansen ut för några värre fiender någon gång, kommer den att
ha ett långt och lyckligt liv framför sig.

Jag betraktade emellertid under mitt ställningstagande i utskottet denna
fråga tillsvidare som en ordningsangelägenhet, och det sägs också i utskottets
utlåtande, att man bör, innan man reformerar banklagstiftningen, ha en
ny aktiebolagslag. Det är ingen njdiet, att riksdagen betraktar denna sak på
det sättet. Yi fingo den senaste aktiebolagslagen 1910, och först därefter upptogs
frågan örn en ny banklag till behandling, och den fingo vi följaktligen
något år senare. Nu har aktiebolagslagen sedan länge varit omodern och Kungl.
Maj :t har uppdragit åt några utredningsmän att skaffa oss en ny. Det väntas,
att dessa utredningsmän skola bli färdiga i år. De förändringar •— för ali del
rätt betydelsefulla förändringar — som företogos i banklagen 1933, kunde då
inte göras mera omständliga, därför att man ansåg att en fullständigt ny och
modern banklag måste som underlag ha en modern aktiebolagslag. Den nuvarande
banklagen bygger ju nämligen på aktiebolagslagen. Kapitel efter kapitel
är det en parallell lagstiftning och det vore väl då i hög grad egendomligt,
om riksdagen skulle gå till att antaga eller ens utreda frågan om en ny
banklag, innan man klarat den större och viktigare frågan, nämligen den grundläggande
lagstiftningen, aktiebolagslagen. När vi nu kunna förvänta ett förslag
om en ny aktiebolagslag inom de närmaste åren, tror jag inte att det
vore en riktig ordning att nu ta upp denna sak till behandling, utan det är
helt säkert mycket riktigare att vänta och se, vad man vinner ut av den nya
aktiebolagslagen, och sedan skrida till en modernisering.

Det är jämväl ur riksdagsmännens och alla andra lagläsares synpunkt ett
önskemål i allra högsta grad, att vi inte splittra sönder vår lagstiftning genom
att antaga alltför många ändringar. Den, som nu vill läsa vår sparbankslag,
får offra både möda och tid, örn han skall komma underfund med vad som
står i den. Ty han får använda ett helt bibliotek av svensk författningssamling
för att kunna följa med alla de förändringar, som gjorts under årens
lopp. Vi skola inte plocka sönder banklagen på samma sätt. Det är en av

122

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning orri åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
våra allra största speciallagar, och det är inte önskvärt att det i denna antages
den ena ändringen efter den andra. Man måste härvidlag handla på
det sättet, att man får en reviderad och modern lag i ett sammanhang.

Motionären har uttryckt den förhoppningen, att ett avslag på motionen icke
innebär ett avståndstagande från alla positiva åtgärder på detta område. Örn
han hade studerat utskottets utlåtande med något större uppmärksamhet,
skulle han helt säkert kommit underfund med att utskottet ingalunda är så
negativt inställt till dessa frågor. Där finns åtminstone på två mycket väsentliga
punkter, när det gäller försäkringsinspektionens omorganisation och
ställningstagandet till en statens affärsbank, mera positiva uttalanden än vad
Sveriges riksdag någon gång har gjort. Jag är övertygad om, att örn det ur
denna debatt skall vinnas något positivt, så skall det vara därigenom, att kammaren
bifaller vad bankoutskottet föreslagit.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Hagberg i Malmö erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr

talman! Det är ju alldeles riktigt, vad min ärade namne på norrbottensbänken
här anfört, att Sveriges ställning som järnexportör har gått tillbaka, men det
sammanhänger ju helt enkelt med teknikens och fabrikationens omvandling
inom den svenska metallgruppen. Vi exportera mindre järn men vi exportera
väsentligt mera av hel- och halvfabrikat, Tänk bara på den svenska elektroindustriens
alster exempelvis verkstadsbranschen, kullager o. s. v. Härav
framgår, att den samlade exporten inom denna grupp har högst ansenligt utvidgats
och^inte alls gått tillbaka, som herr Hagberg i Luleå förmenade. Den
har vuxit så att exportvärdet för gruppen »metaller och produkter därav» har
från början av 1890-talet till 1935 stigit från 40 till 350 miljoner kronor, och
metallgruppens procentuella andel av den samlade exporten har fördubblats.

Till slut tog jag fasta på ett förtydligande av den ärade talaren. Han ville
nu precisera sitt uttalande örn det s. k. storfinansiella systemet så, att det enligt
hans mening »inte i allmänhet» är destruktivt. Jag tackar honom för
detta medgivande. Det är ju ett steg i rätt riktning, och jag hoppas att det
skall följas av flera.

Herr Nyblom, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr

talman! Endast ett par korta ord med anledning av det anförande, som herr
Gustavson i Västerås höll.

_ Herr Gustavson menade, att man kanske inte kan komma fram till en ordning,
där det gick att skilja på ledamotskap av styrelser i banker och i industribolag.
^ Jag vill då erinra herr Gustavson om att den nuvarande justitieministern
så sent som 1935 ställde detta allvarliga problem under debatt i
första kammaren i samband med en interpellation, därvid han bland annat
yttrade följande: »Denna förening av artskilda uppdrag, ledamotskap av
bankstyrelsen och av styrelsen i ett eller, som ofta händer, många industriföretag,
är mycket vanlig i vårt land. En dylik anordning är givetvis principiellt
oriktig. Den utsätter den person, som skall intaga denna dubbla förtroendeställning,
för svåra pliktkollisioner. Han skall på en gång tillvarataga
kundens och bankens intressen, vilka ingalunda sammanfalla. Vid bestämmande^av
räntesatser t. ex. ha aktieägarna och banken rakt motsatta intressen.
Konsolideringssträvanden, förhållandet till andra fordringsägare o. s. v.
stöta naturligtvis mången gång ihop med bankens önskemål.»

Jag har endast velat ha detta antecknat till protokollet.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

123

Äng. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Skoglund: Herr talman! När jag läste herr Nybloms motion försökte
jag att bilda mig en uppfattning örn vad det var motionären ville. Jag trodde
mig finna, att han var ängslig för att låntagarna bli illa behandlade av kreditgivarna.
Jag trodde också att han ville säga ut, att man kan vara rädd för
att storbankerna bade för stor makt över den svenska industrien. Jag konstaterar
nu, att vad det första beträffar, d. v. s. att kreditgivarna skulle varit
hårda och svåra mot låntagarna, så har det avsnittet kommit bort så gott sorn
helt och hållet i dagens debatt. Vad man i stället har uppehållit sig vid är, i
vilken utsträckning den s. k. storfinansen och bankerna ha möjlighet till att
påverka våra industriföretag. När jag har läst en del bokslut från stora
industriella företag, har jag kommit till den uppfattningen, att industrierna
numera använda en mycket förnuftig väg att frigöra sig från alltför stort
beroende av kreditgivarna. Det tillgår på det sättet, att man gör stora avskrivningar
och fonderingar och försöker så långt som möjligt skaffa sig en
finansiell ställning, som gör dem självständiga mot kreditgivarna.

Vad jag, herr talman, framför allt har begärt ordet för, var för att erinra
örn en sak, som det ser ut som örn både bankoutskottet och även de, som deltagit
här i debatten, inte fäst något avseende vid utan råkat att gå helt och
hållet förbi. Det är, att denna fråga har under de senaste åren i ett annat
sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Kammaren
torde erinra sig, hurusom på statsministerns föredragning det år 1934 tillsattes
en utredning, som enligt direktiven skulle verkställa en förberedande
utredning angående åtgärder från samhällets sida på vissa områden av det
ekonomiska livet. Det var den s. k. mammututredningen, som skulle dra upp
riktlinjerna för det nya samhälle, som skulle åstadkommas. Det var förnämliga
män, som voro utredningsmän, överståthållaren Torsten Nothin, disponenten
Elof Ericsson i Åtvidaberg och nuvarande statssekreteraren Frans
Severin. Det har i annat sammanhang här i dag från talarstolen citerats
en hel del av vad herr Severin har skrivit tidigare. Men varför icke fullfölja
den utveckling han gått till mötes senare och läsa, vad han har varit med örn
att skriva i den s. k. mammututredningens betänkande, som är avgivet 1935?
Ni skola där finna, att herr Severin har kommit till en betydligt förnuftigare
uppfattning än tidigare, och ni skola finna, att dessa tre herrar ha i
ett särskilt avsnitt av denna utredning behandlat just penning- och bankväsendet.
Utredningsmännen säga, att man gjort en undersökning^ av, hur
det ligger till på detta område, och göra vissa uttalanden. Jag tillåter mig,
herr talman, att citera några rader ur detta utlåtande: »Mot storbankssystemet,
bankkoncentrationen, lia höjts många röster. Sålunda har anförts, att de
missbruk, som kunde befaras följa i bankkoncentrationens spår, vore avsevärt
större än de som under i övrigt likartade förhållanden kunde befaras
under ett mera decentraliserat banksystem. Jämväl ha uttalats farhågor för
att storbankerna skulle i betydligt mindre grad än en provinsbank vara, benägna
att stödja provinsiellt betonade näringsintressen. Sistnämnda farhågor
synas emellertid av erfarenheten att döma vara överdrivna; de storbanker,
som haft lokalkontor ute i landet, lia i stort sett icke visat brist på god vilja
att stödja de mera lokalt betonade intressena.»

Om kammarens ledamöter någon gång skulle vilja ta fram detta betänkande
och läsa det i fortsättningen, finna ni att resonemanget i stort sett går
i samma riktning. Det slutar med att utredningen kommer. fram till en
ganska måttfull begäran. Man föreslår att åt särskilda sakkunniga uppdrages

124

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning orri åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
att utarbeta förslag till riktlinjer för en utvidgning av bankinspektionens
kompetensområde och befogenheter ävensom för den förändring i bankinspektionens
organisation, som för ändamålet erfordras.

Detta förslag avlämnades 1935. Sedan dess ha båda de partier, som gingo
ut i förra årets valrörelse och talade stora ord i denna fråga, varit i regeringsställning
dels var för sig och dels gemensamt. Alltså, först socialdemokraterna,
därefter under 1936 bondeförbundet, och sedan ha de tillsammans svarat
för regeringsmakten i detta land. Det förefaller inte, som örn de haft det
allra ringaste intresse att fullfölja, vad dessa tre herrar föreslogo, eller ägnat
det någon större uppmärksamhet, förrän det hände något på höstsidan förra
året, som gav upptakt till valagitationen. Jag tror vi svenskar kunna vara,
som en del föregående talare här ha sagt, tillfredsställda över att vi här i
landet ha en så kraftig industri som vi ha, och att den är förankrad på god
nationell grund. Det är möjligt, att de storföretag vi ha icke skulle kunna
existera utan att man samtidigt har finansieringsinstitut av en viss storleksordning.

Med detta har jag inte velat ha sagt, att det icke på det finansiella området
kan hända sådant, som är oriktigt och olämpligt. Men vad jag vill fram till är,
att vi skola akta oss för att kasta ut barnet med badvattnet. Misstag ha säkerligen
begåtts, men misstag ha nog inte bara gjorts av affärsbankerna.
Det kanske har gjorts även av banker, som stå staten betydligt närmare och
kanske under dess direkta ledning. Och jag gör den frågan: Tror någon, att
misstag kunna undvikas, så länge inte företagen ledas av några alldeles övermänskliga
personligheter? Tror någon att en statsägd bank skulle komma att
förfoga. över personligheter, som inte skulle kunna göra sig skyldiga till felbedömningar?
Jag tror det i alla händelser inte. Det är alldeles givet, att
det måste vila ett stort ansvar på de människor, som ha förtroendet att
handskas med betydande kapitalvärden, och de måste tjäna ett icke ringa
samhällsintresse. Jag säger för min del ut utan tvekan, att samhällsintresset
icke får komma i andra hand. Hota enskilda vinstintressen att komma fram
på ett sådant sätt, att det blir till skada för samhället, då skall samhällsintresset
utan vidare vara det som råder. Men därmed vare inte sagt, att vi
kunna göra vilka anklagelser som helst mot affärslivets män. Svenskt näringsliv^
är icke kännetecknat av en så långt gående ansvarslöshet, att man
kan tillåta hur stora angrepp som helst. Jag känner inte till, vilka upphöjda
motiv som motionären och reservanten i utskottet ha haft, när de gjorde sina
uttalanden. Jag hoppas, att de äro goda. Jag är dock inte säker på. att dessa
herrar i högre grad än någon annan äro skickade att företräda en upprensning
på detta område.

Vad jag alldeles särskilt har fäst mig vid här i dag är, att denna debatt
har varit så stillsam och att den så litet har erinrat örn vad man fick uppleva
under förra hösten. Jag vill minnas, att jag som pojke en gång läste
en, saga. Det förekom där en teckning, som föreställde vindarnas håla, och
fran denna hala blåste ett styggt troll ut hemska och förfärliga stormar över
världen. Jag. tyckte nästan ett tag i höstas jag hade anledning att erinra
mig denna .vindarnas hala, varifrån det blåste ut alldeles förskräckliga
ting. Jag tillåter mig ge kammarens ärade ledamöter en liten aning örn, vad
Producerades i förra höstens valrörelse. Kammarens ledamöter torde
förstå, att det var en ganska obehaglig situation man befann sig i, med de
beskyllningar, som gjordes.

Det har här i dag talats örn demokratiens ansvar. Tillåt mig säga: Demokratien
tål inte hur mycket skämt och hur många dumheter som helst. Väl -

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

125

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
jama låta inte driva med sig över en viss gräns, och det är en absolut svaghet
för den svenska demokratien, då man inte vågar gå ut i en valrörelse och
vädja till medborgarna och försöka få dem intresserade omkring stora samhällsintressen,
utan man skall försöka att med ren bluff fånga deras intresse och
föra dem till valurnorna. Det är en absolut felaktig uppläggning av demokratien,
och en demokrati kommer inte att bestå, örn den inte bygger på
andra grunder.

Vi skola vara tacksamma mot motionären, som gett riksdagen möjlighet
att diskutera denna fråga. Det lät på den föregående talaren, som örn motionären
burit sig illa åt därför att han inte begärt vederbörligt tillstånd
att väcka sin motion. Jag vet ju inte, hur det tillgår inom de nuvarande
koalitionspartierna, örn det är vanligt att bondeförbundets medlemmar måste
hos socialdemokratiska partiet anhålla örn tillåtelse att få väcka motioner
eller inte. Jag tror dock denna motion har haft den fördelen med sig, att
allt det skoj, som bedrevs i förra årets valrörelse, avslöjats, och frågan genom
de yttranden, som avgivits över motionen, genom bankoutskottets utlåtande
och genom den debatt, som förts här i dag, återförts till måttliga och riktiga
proportioner.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skall säga några ord med anledning av

herr Hagbergs i Malmö beklagande av mina motiv. Det är ju inte så underligt,
om man blir melankolisk, när man ser, hur bankoutskottets majoritet har
behandlat en fråga, som i årtionde efter årtionde varit aktuell. Jag vill bara
till mitt försvar säga, att herr Hagberg i Malmö lider ju alltid av melankoli.
Han frågade också efter exempel. Han skall få dem samtidigt som jag ger ett
litet svar till herr Nylander. Herr Nylander berömmer sig av att vara en stor
kännare av exporten, industrien o. s. v. Jag är inte någon stor kännare därav,
men jag har minst ett årtionde arbetat inom svensk industri. Herr Nylander
säger, örn jag inte missuppfattat honom, att de bäst skötta bolagen äro
de, som bankerna ha hand örn.

(Herr Nylander gjorde här följande inpass: Jo, det är missuppfattning.)

Herr Wallén fortsatte: De företag, bankerna tagit hand om. äro emellertid
enligt herr Nylanders uppfattning val skötta. Skulle emellertid inte herr Nylander
vilja tala om, på vilket sätt bankerna fått hand om ifrågavarande företag,
örn de hjälpt de gamla aktieägarna och de gamla ägarna att ro sig fram,
och om dessa fått något kvar av sina ägodelar, eller örn man bara helt enkelt,
på ett för all del »lagligt sätt», roffat åt sig företagen. Jag skall inte ta
upp så mycken tid, som egentligen behövdes för en uttömmande behandling
av denna fråga, utan jag skall bara säga några ord. Undersök gamla Klosterbolaget,
Gimo—Österby, Ytterstfors—Munksund, gamla Munktell, Svenska
maskinverken, Scania-Vabis, och örn herr Nylander vill ha sakkunskap, bör
han kanske tala med industricheferna, i fall de nu törs säga sin mening öppet.

Sedan skulle jag också vilja fråga herr Nylander — han talade storartat -—
hur de svenska bankerna kunnat offra 1 miljard 300 miljoner till utlandet.
•Tåg vill fråga honom: Vem har betalat den miljarden och de 300 miljonerna?
År det bankerna själva eller är det de bolag och låntagare, som få betala räntor
m. m.?

Eftersom man talar så vackert örn exporten och ökningen därvidlag, vill jag
säga: Tro herrarna verkligen, att exportens ökning beror på, att vi ha privatbanker
i Sverige och att de sköta saken så bra? Är det inte så, att exporten
kommit i gång på allvar just i sådana länder, där man inte har mäktiga
monopolistiska privatbanker -— vi kunna ta de baltiska staterna, Lett -

126

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
land exempelvis, där bankerna äro praktiskt taget kontrollerade av staten.
Herr Nylander vet mycket väl, att det förhåller sig så.

Vi skola inte förgylla en sak, örn det inte behövs. Även örn man haft fula
gubbar i valrörelsen, bör man inte i debatten försöka skämta bort en allvarlig
sak. Mina herrar, kom ihåg, hur man under deflationen berövade jordbrukarna
deras tillhörigheter i stor utsträckning. Kom ihåg, när ni på storbankernas
initiativ höjde kronans värde från 34 öre i guld till 100 öre i guld, sänktes
produktpriset till följd härav i ungefär motsvarande grad. De som fick lida,
det var bönderna och allmänheten! De som tjänade, det var storfinansen!
Jag tycker inte, att man skall skratta åt den strävsamma allmänheten, som
sålunda fick lida på olika sätt. Jag förmodar, att högern, som framförallt
slår vakt örn storfinansen, tycker örn att skratta bort en sak som denna, men
i längden går det inte att skratta bort den, det har sannerligen de olika länder
fått känna på., som låtit storfinansen ta väldet. I verkligheten är det ju i
Sverige ett privat bankmonopol. Vill man demokrati, vore det skäl att vara
mer allvarlig och skratta litet mindre samt ta i med allvar med storfinansens
övervälde.

Jag skulle vilja säga en liten sak till, örn herrarna tillåta. Vi lia ju i Sverige
ett bankväsen, som formellt är fritt och grundat på koncessioner. Skulle
det inte då vara alldeledes riktigt, att bankerna hade icke bara rättigheter
utan också skyldigheter? Skulle det vara oriktigt, örn man exempelvis föreskreve,
att därest en låntagare är solvent och intet särskilt inträffar, har långivaren
icke rätt att vid lägligt tillfälle säga upp engagementet och därigenom
försätta låntagaren i svårigheter, som han kanske stupar på? Herrarna veta
ju mycket väl, laur det går till. Börjar en konkurrent bli besvärlig, händer det
även här i Sverige, att man säger upp hans krediter och bereder honom andra
svårigheter för att på så sätt andra företag, som stå bakom närmast, skola
gynnas. Jag menar, att bankverksamheten dock måste vara sådan att den
medför icke bara rättigheter utan också skyldigheter att endast tjäna pengar
på ärligt och lojalt sätt.

Jag tycker, att efter allt vad som talats borde man på de håll, där man verkligen
vill göra någonting, kunna enas örn att undersöka, hur saken ligger till.
Det gjorde man ju inte heller i radiodebatten. Då visste ju inte högern av någon
storfinans, och folkpartiet hade ju inte heller något finger med då, det
minnas nog herrarna. Men även örn man nu ändrat sin ställning, skulle man
väl kunna vara med örn en förutsättning slös utredning. Visar det sig, att det
är så som herrarna på högerkanten säga, borde det bara vara bra att få detta
konstaterat genom en allsidig förutsättningslös utredning, som jag i min reservation
tillåtit mig föreslå. Min reservation är inte byggd på motionen, utan
håller sig inom ramen för den av utskottet behandlade frågan, och därför
skulle ju även herr Gustavson i Västerås samvete kunna vara med om vad
jag föreslagit. Jag ber ännu en gång, herr talman, att få yrka bifall till min
reservation.

Herr Nylander erhöll härpå ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Då herr Wallén påstod, att jag uttalat, att jag anser mig vara en stor
kännare av svensk export, vill jag hänvisa, till protokollet, varav framgår att
jag sagt, att jag efter 30 års tjänst i den svenska exporten anser mig ha åtminstone
någon inblick i de frågor, vi här behandla. Jag vågar också påstå,
att herr Wallén icke har den auktoritet vare sig beträffande svensk import eller
svensk export, som han utger sig för att ha. Då han åberopar vissa namn,
Kloster och Bolinder-Munktell, vill jag erinra om att Kloster tillhör ett företag

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

''Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
i den koncern, jag tänkte på, nämligen brukskoncernen, och att bolaget Bolinder-Munktell
är just det företag, som åberopas i den artikel i tidningen Metallarbetaren,
vilken jag relaterade i mitt förra anförande. Det är exempel på
företag, där bankernas hjälp lett till en rationalisering och till att företagen
kommit på fotter till förmån för anställda och många andra.

Vad sedan beträffar det, som jag yttrade om av bankerna väl skötta företag,
ber jag att få betona, att örn herr Nyblom och andra med honom likatänkande
vilja göra ett besök hos dessa företag, skola de säkerligen finna, att mitt påstående
motsvaras av verkligheten.

Herr Wallén, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag vill först tacka herr Nylander för hans inbjudan att besöka de
av bankerna skötta företagen. Jag hoppas att få tillfälle därtill. Att bankerna
och de, som äga dem, ej lägga hinder i vägen, det kanske herr Nylander
sörjer för.

Jag beklagar, örn jag missförstått, att herr Nylander sagt sig vara verklig
kännare både av import och export. Då han nu sade, att han ej var expert,
så får jag be örn ursäkt för att jag hade fått den uppfattningen.

Min kritik riktade sig ej emot Bolinder-Munktell, som är det nya bolag,
som banken har skaffat sig för »billigt pris». Jag åsyftade i stället de gamla
ägarna av Munktell, som på sin tid var ett väl känt svenskt företag. Bankens
åtgärder drabbade icke blott aktieägarna i företaget utan till och med dess
pensionärer, vilkas pensionsfond gick förlorad.

Härefter yttrade:

Herr Råstock: Herr talman! Jag hade tänkt att säga några ord om hur
jag under min jämförelsevis långa levnad fått bevittna, hur bankkoncentrationen
gått till. Men först måste jag, herr talman, uttrycka min beundran för
herr Skoglund, som hade mod att efter högerns uppträdande 1928 nu komma
fram och visa upp andra partiers valaffischer från andra kammarens talarstol.
Jag behöver ej säga mer i denna sak, ty jag hör, att kammarledamöterna helt
och fullt dela min uppfattning. Jag tror, att det skulle ha varit klokare örn vi
vid behandlingen av denna fråga icke blandade in så mycket politik utan förlänade
debatten ett större mått av saklighet.

När det talas örn faran av för stark koncentration av bankväsendet, skall jag
be att få påpeka en sak, som ej har på något sätt blivit berörd i denna debatt.
Jag syftar på den omständigheten, att det är alldeles självfallet, att i den
mån som industriföretagen blivit allt större också bankföretagen måst bli större
i en motsvarande utsträckning. Bankföretagen våga ej taga större risker än
de rimligen kunna bära. Inom det område, som jag närmast haft tillfälle att
studera, har det inträffat — jag minns flera fall från mellersta Sverige — att
nystartade bankföretag, som blivit kreditgivare åt industriföretag, ha överskattat
sin förmåga. De ha ej kunnat reda upp situationen, utan resultatet har
blivit, att de ha måst uppgå i större bankinstitut för att kunna vinna erforderlig
styrka och kunna sköta kreditgivningen åt de industrier, som velat taga
deras tjänster i anspråk. Sådan har utvecklingen varit, och jag vågar påstå,
att denna riskfördelningsprincip har varit alldeles nödvändig för näringslivets
utveckling. Jag är ej någon beundrare av storfinansen, men jag är övertygad
örn att det är riktigt och klokt -— det har jag fått lära mig, allt sedan jag började
ägna mig åt politiken — att hålla sig till verkligheten hellre än att skapa
dimbildning och bortse från vad som händer på detta område.

När jag talar örn nödvändigheten av att fördela riskerna, vill jag samtidigt

128

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning orri åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
säga, att fastän jag helt och fullt sympatiserar med bankoutskottet, tror jag
ej, att vi här i landet äro mogna för att enbart — märk väl, jag säger enbart
— ha en eller flera statliga affärsbanker, som äro i stånd att på ett tillfredsställande
sätt sköta den mycket omfattande kreditgivning, som då och då och
kanske ständigt måste äga rum. Ty jag säger än en gång, att riskfördelningen
härvidlag är nödvändig för ett sunt ekonomiskt liv. Jag tror ej, att det skulle
kunna finnas en krets av människor, som vore så allvetande, att den kunde från
en central ort bedöma, huruvida den vågade lämna kredit till företag i olika
landsändar. Då jag representerar denna uppfattning, vill jag säga, att det
är möjligt, att vi en gång skola komma dithän med ett eller flera av staten
ägda bankinstitut,^ men för närvarande äro vi ej där. Och att i dagens situation
tala örn att låntagarna löpa risker, är minst sagt överord. Det har tidigare
sagts i andra ordalag, att bankerna konkurrera med varandra örn varenda
låntagaresjäl, om jag får begagna det uttrycket. Just i dagens läge behöva
vi därför ej göra någonting för att skapa större konkurrens mellan bankföretagen,
utan man kan nästan säga, att konkurrensen är så hård, att den gott
kunde vara litet mindre utan att det skulle bli till skada för någon.

En annan sak, som har berörts i debatten, måste jag säga några ord örn. Man
bär gjort gällande, att det är felaktigt att bankinspektionen skyddar insättarna
pa lantagarnas bekostnad. Vi som ha en längre tids erfarenhet ha nog en
viss känsla av att det funnits en tid, då vi alla önskade att det funnits inspektionsmyndigheter,
som på ett effektivare sätt än som skett hade tillvaratagit
just insattarnas intressen. Vi skola komma ihåg, att en mycket stor del av
det kapital, som finnes placerat hos bankerna, utgör småfolkets sparade pengar.
Jag skulle beklaga, örn man ej försökte att hålla noggrann uppsikt och på
olika sätt bevaka insättarnas intressen så långt det är möjligt, ty detta är för
mig huvudsaken just på grund av de sorgliga exempel vi sett på vanvård av
insättarnas intressen. Jag vill naturligtvis ej på något sätt komma åt låntagarna,
men jag vill än en gång betona, att för närvarande är ej deras utan insättarnas
intressen huvudsaken.

Jag undrar, om vi ej skulle från denna debatt kunna avföra diskussionen
örn böndernas speciella intressen i denna fråga. Vi fingo ju för några år sedan
en fullständigt ny organisation, som skall tillgodose böndernas aktuella kreditbehov
— jag syftar naturligtvis på jordbrukskreditkassorna. Varför skulle
man ej kunna lata dessa växa ut, varigenom folkets egna män själva skulle
kunna sköta sina egna kreditföretag? Jag tror, att den vägen är framkomlig
och att man kommer att lyckas bra. Men låt oss ej i onödan blanda in storbankerna
i detta sammanhang och säga, att de klå bönderna, när det nu finns en
möjlighet att på den av mig antydda vägen låta bönderna själva sköta sin kreditgivning.
Därför anser jag, att vi ej ha någon anledning att i denna debatt
utpeka bankerna och storfinansen såsom dem som särskilt vilja komma åt bönderna.
Vi kunna taga ifrån dem den möjligheten genom att anlita jordbrukskreditkassorna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bankoutskottets utlåtande.

Herr Höglund: Herr talman! Den föregående ärade talaren nämnde, att
denna debatt genom herr Skoglunds yttrande hade fått en politisk tillspetsning.
Herr Råstock beklagade, att så blivit fallet. För min del kan jag ej
instämma i detta beklagande. Jag anser tvärtom, dels att det var naturligt,
att debatten till sist skulle få en politisk tillspetsning, vilket liksom
herr Skoglunds anförande i sin hetsiga form verkligen avslöjade, vilka starka
intressen, som man på högerhåll söker skydda emot demokratiska förslag.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

129

Ang. utredning örn åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

Herr Skoglund förevisade ett par av bondeförbundet utgivna affischer. På
den ena affischen såg nian några skogsarbetare, som enligt bildtexten varnades
för att ansluta sig till de borgerliga partierna, eller örn det nu var till
högern, vid det förestående valet, emedan skogsarbetarna skulle kunna riskera
att svälta ihjäl på grund av det bankvälde, som råder i vårt land, och som
personifierades med ett visst namn. På den andra affischen stod med kraftig
stil, att man ej skulle rösta med det och det partiet, och där nämndes också
ett namn, representerande en känd man, en mycket infljdelserik finansman
i vårt land.

Jag kan ej finna, att någondera av dessa affischer, även örn den förstnämnda
var skarpt formulerad, ej motsvarade det faktiska förhållandet, att
bankerna i vårt land då och då ha farit fram så hänsynslöst genom att nedlägga
produktiva företag, att där anställda arbetare ha kommit i svår nöd —•
om, som affischen tillspetsat det, de riskerade att svälta ihjäl, kan jag ej
uttala mig örn. Men dessa affischer innehöllo i alla fall i sin tendens en
påtaglig och bevisbar sanning, och bondeförbundet behöver ej blygas för att
lia utsänt dem. Men däremot måste ett parti blygas, som tager upp sådana
affischer till förevisning och försöker göra demagogi av dem, när det har
bakom sig ett sådant förflutet i fråga örn valaffischer, som herr Råstock
anspelade på. 1928 utsände nämligen högerpartiet valaffischer, i vilka
socialdemokraterna utmålades som boskapstjuvar och kvinnoskändare. Ett sådant
parti skall ej komma och giva oss lektioner i hur valaffischer skola utföras.
Då går skam på torra land, det måste jag säga.

Inte heller skall herr Skoglund blåsa upp sig till någon riddare av demokrati
och tala örn vilka faror denna löper i vårt land, örn bondeförbundet i fortsättningen
utsänder sådana otäcka upprop och blamerande affischer. Nej, demokratien
har stått sig hitintills utan högerns hjälp och kommer att göra det
även i fortsättningen. Högerns hela historia är som bekant en historia örn
kamp mot demokratien och mot dess förverkligande, och även i detta ögonblick,
då demokratien har segrat och högern bekänner sig till den och i viss
mån också anpassar sig till den, söker högern dock indirekt undergräva demokratien
hos den allmänna opinionen just genom sådant tal, som herr Skoglund
excellerade i, genom att ständigt säga, att gör ni så och så, undergräva ni
demokratien. Just genom att uppträda på det sättet undergräver i stället
högern demokratien, minskar förtroendet för den demokrati, som högern aldrig
har velat få genomförd. Detta yttrande av herr Skoglund vittnar, som jag
sade, om att här föreligga verkligt stora och väsentliga och avgörande meningsskiljaktigheter
mellan högern, å ena sidan, och de övriga partierna, å den andra.
Jag tager dem som en helhet, fastän det finnes skiftningar i deras uppfattning
örn hur långt man skall gå, när det gäller en ökad kontroll och ett ökat
ingripande gentemot bankväldet.

Jag hade från början begärt ordet, därför att herr Nylander blandade in
mitt namn även i denna debatt i samband med sin protest mot herr Nybloms
skriverier mot bankinspektionen. Jag vill säga till herr Nylander, att jag
ej bär något som helst ansvar, varken direkt eller indirekt, för den motion, som
herr Nyblom har väckt. Jag har först läst den, sedan bankoutskottet har
behandlat den, då jag närmare satte mig in i densamma. Det är mycket i
denna motion, som jag ej ansluter mig till, men jag behöver ej närmare ingå
på detaljerna, ty det är tämligen ovidkommande. Vad herr Nyblom har sagt
rörande bankinspektionen kan möjligen, om man så vill, uppfattas såsom
i viss mån kränkande. I så fall är det beklagligt. Själv fattar jag fram Andra

kammarens protokoll 1930. Nr 32. 9

130

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
ställningen ej såsom avsedd att vara en personlig reprimand mot bankinspektionen
utan såsom en kritik av dess rekryteringssystem, i det att herr Nyblom
ansett det oriktigt, att man anställer personer, som komma från de enskilda
bankerna. Jag skall ej närmare ingå därpå, det kan ju bli föremål för en
särskild diskussion. Det finns naturligtvis skäl både för och emot, och det
är kanske svårt att få kompetenta personer utanför bankernas krets. Men
principiellt sett kan man säga, att man helst borde gå utanför denna krets
och söka kompetenta personer på annat håll, om det är möjligt. Ty det kan
ligga något i det resonemanget, att en i den privata bankverksamheten uppfostrad
och uppväxt person medvetet eller omedvetet påverkas av de allmänna
synpunkter och grundsatser, som besjäla den enskilda bankverksamheten,
men som ej alltid behöva sammanfalla med samhällets intressen sedda
ur en vidare synpunkt.

Jag vill vidare säga, att jag finner utskottets argumentation, ehuru utskottet
kommit till en negativ slutsats, betydligt starkare än den var i utlåtandet
till det ärende, som behandlades närmast före detta. Men jag beklagar ändå,
att utskottet har uppehållit sig så mycket vid formella synpunkter, vilka särskilt
herr Gustavson i Västerås utvecklade, då man hänvisar till att en banklagsrevision
nyligen skett och att en revision av aktiebolagslagen förestår.
Allt detta gör, menar man, att man bör vänta en tid framåt, innan man går
vidare. Men jag tycker, att när utskottet självt konstaterar ett behov av en
viss ändring och hänvisar till att aktiebolagslagen är under omstöpning och
då, som jag vill minnas, även de hörda myndigheterna uttala sig på enahanda
sätt, därav logiskt följer, att man också skulle på ett mera positivt sätt än som
skett uttala sig för en revision av banklagen och därvid förverkliga åtskilligt
av vad motionären har åsyftat.

Jag fäster mig mindre vid sådana formella tvistigheter örn påvens skägg,
som man har anfört som viktiga argument mot motionen och som särskilt herr
Holmgren underströk, nämligen att det ej är bankerna, som äga industriföretagen,
utan att det är industriföretagen som äga bankerna. Det är fullkomligt
meningslöst att på det sättet leka med ord. Åtminstone från min allmänna utgångspunkt
kan det komma på ett ut, om det ena eller andra är förhållandet.
Ty huvudsaken är här, att ej ett fåtal personer skola kunna behärska hela det
ekonomiska livet, utan att detta bör ligga under samhällets ledning och kontroll.
I detta hänseende kan jag helt och fullt ansluta mig till professor Lundstedts
här utvecklade allmänna synpunkter på detta problem.

Jag uppkallades emellertid särskilt av det lovtal över maktkoncentrationen
och över rationaliseringen, som herr De Geer höll i början av denna debatt. Han
framhöll, att maktkoncentrationen var oumbärlig för uppbyggandet av den
svenska industrien och svensk företagsamhet överhuvud, och han framhöll, att
en motsvarande maktkoncentration kunde man finna inom fackföreningsrörelsen
och inom kooperationen. Det är sant, att denna maktkoncentration utfört
betydande ting i den industriella utvecklingen. Det kan ju ingen människa
bestrida, som något litet känner till dessa förhållanden. I så måtto kan jag även
understryka vad herr Råstock nyss anförde rörande betydelsen av enskilt initiativ
och enskilt kapital för den väldiga ekonomiska blomstring, som vårt land
genomgått under den senaste generationen och kanske även tidigare. Men denna
maktkoncentration är en sak på gott och ont.

Det är emellertid ganska egendomligt, det vill jag inskjuta, att samma representanter
här i kammaren, som nu prisa maktkoncentrationen av kapitalet på
ett fåtal händer, en maktkoncentration, som utestänger konkurrens och en demokratisk
ordning, talade nyss, när vi behandlade den föregående motionen rö -

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

131

Ang. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
rande ett emissionsinstitut, om hur välgörande det måste vara med konkurrens!
Då sade man, att det måste finnas konkurrens överallt mellan bankerna, och
man påstod, att det fanns en sådan konkurrens, vilket är sant endast i mycket
begränsad omfattning. Nu däremot, när vi komma in på detta kapitel, få vi
höra, att en väldig maktkoncentration hos ett fåtal bankinstitut är av välsignelserik
betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling!

Jag bestrider inte, att det förefinns en i viss mån motsvarande utveckling till
centralisering inom fackföreningsrörelsen och kooperationen, men den är dock
helt artskild och väsensskild från kapitalkoncentrationen, ty den är baserad på
en demokratisk grund. Det är en demokratisk centralisering både inom fackföreningsrörelsen
och kooperationen med en klar och bestämd ansvarighet för ledningen
inför ett demokratiskt forum. Om man däremot frågar, inför vilken detta
fåtal av storfinansiärer och kapitalister, som allt mer och mer slå under sig
nationens produktiva apparat, svara, måste man säga att dessa praktiskt taget
inte svara inför någon. Inom de små grupper, som utgöra deras bolagsstämmor,
äro de nämligen i själva verket herrar och självbestämmande.

Herr De Geer må komma ihåg, att om också rationaliseringen och kapitalkoncentrationen
ha haft en mycket stor positiv betydelse, så ha de å andra sidan
haft en negativ, som ur samhällets synpunkt varit ytterligt ödesdiger. Denna
maktkoncentration har gått fram över en skovling av små och medelstora
företagare och ofta kastat ut i arbetslöshet och nöd stora massor av svenska
medborgare — tiotusenden, ja hundratusenden -—- utan att de, som förfogade
över den maktkoncentrationen, fäste något avseende därvid. De överläto helt åt
samhället att bära följderna av en sådan utveckling. Det är som en svensk diktare,
Hjalmar Gullberg, bittert har skrivit, att »framtidens vagn går över söndermalda»;
kapitalkoncentrationens väg i vårt land har också gått över hundratusentals
söndermalda. Det hindrar inte, att den varit ett ekonomiskt framsteg,,
det erkänna också vi, men det är den andra sidan av saken, som vi fästa uppmärksamheten
vid. Yi anse, att samhället självt bör i sitt eget intresse se till
att denna makt, som är så farlig för många, inte blir en envåldsmakt i fortsättningen.

Här anfördes också av en talare, det var visst herr Nylander, en artikel ur
tidningen »Metallarbetaren», i vilken det framhölls, att en storbank hade hjälpt
till att sätta på fotter ett företag, som hade ramlat omkull, eller hur det nu var.
I alla fall hade genom storbankens ingripande företaget återigen kommit i
gång, och det hade sagts i tidningen, att det inte var till skada för företaget,
att denna storbank hjälpte till, och att det var skillnad på finans och finans.
Ja, alltihop detta är fullkomligt riktigt. Vem bestrider det? Det var mycket
bra, att storbanken hjälpte, och det är skillnad på finans och finans.

Jag bär själv tillåtit mig, sedan jag blivit utsatt för angrepp för ett öppet
brev till en viss bankdirektör i somras, att sedermera i samband med en
födelsedag skriva en artikel, där jag sökte ge kompletterande synpunkter i
frågan jag framfört i det öppna brevet och uppvisa, att storfinansens verksamhet
är på gott och ont. I valrörelsen visade vi »frånsidan av konungens
bild», men det hindrar inte, att det finns en framsida, och att bankerna även
ha sina förtjänster och goda sidor. Jag skulle tro, herr Skoglund, att vi
voro nog uppriktiga och ärliga att säga det även i valrörelsen. Det vet för
övrigt värjo människa, även om vi inte säga det. Det är emellertid på det
sättet, att vi behöva inte bluffa, utan vad vi uttalat under valrörelsen var sanningen
och ingenting annat än sanningen, och det stå vi också för inför denna
kammare och inför Sveriges folk.

Sålunda var det mycket bra, att ovannämnda bank hjälpte det ramlande

132

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
företaget och gav de arbetare, som där voro anställda, återigen deras sysselsättning.
Det är ingen, som bestrider det. Jag hade emellertid ansett, att

det varit bättre, örn man inte behövt prisa en sådan välgörenhet från ett

enskilt företags sida, Titan örn samhället i stället sett till att finansiera på

nytt denna rörelse, som behövdes ur samhällets egen synpunkt. Det är alltså
det som är problemet här, inte att en bank kan vara mer eller mindre nyttig
eller skadlig, utan frågan är, hur långt samhällets kontroll och samhällets
intressen skola sträcka sig.

Det anfördes här ett ord, som jag gärna vill understryka, nämligen att
demokratien och det nu rådande bankväldet äro i längden oförenliga och
omöjliga att kombinera, ty demokratien blir inte genomförd, förrän den är
demokrati också på det ekonomiska området. Det är, trots allt vad herrarna
säga, ett antal finansiärer här i detta land, liksom i de flesta andra länder,
som ha alltför stor makt för att kunna samsas med en demokratisk ordning.
Redan för trettio år sedan uttalade en tysk liberal ekonom, sedermera minister
och mördad av nazisterna, Rathenau, att det var 300 personer, som
behärskade hela det ekonomiska livet i Europa. Han var en av de främsta
kännarna av Europas ekonomi på sin tid. Numera talar man örn de 300
miljonärer, som i verkligheten behärska Frankrike. Hur många tro ni, att
det är här i Sverige? Säkerligen inte mer än ett par hundra, och det skulle
vara lätt att kunna räkna dem på fingrarna, om man ville göra en utredning,
vilka som äro faktiskt bestämmande inom det ekonomiska livet i vårt land.
Det har kanske varit bra i vissa hänseenden, och det är kanske ingen »ko på
isen»'' för ögonblicket örn jag så får säga. Men det veta vi inte säkert; det
kan uppstå ett läge, då denna finansiella övermakt hos ett fåtal personer
kan bli en fruktansvärd akut fara för demokratien i vårt land.

Det är ur sådana allmänna synpunkter, som jag har ansett denna motion
i sin grundtanke vara riktig och värd uppmärksamhet, utan att jag därför
i alla avseenden ansluter mig till vad som är sagt i densamma. Nu har utskottet
här emellertid på ett par punkter givit till känna positiv vilja i den
riktning som vi ha talat om, låt vara att det även här rör sig örn relativt små
steg. Det avgörande är dock kanske inte hur stort steg som tages, utan att
frågan verkligen föres vidare fram mot en lösning. Det står i utskottets utlåtande:
»Utskottet vill i detta sammanhang till övervägande framföra den
tanken, att bank- och fondinspektionens verksamhet, som för närvarande avser
att främst tillvarataga insättarnas intressen, utökas till att omfatta även uppgiften
att ur det allmännas synpunkt beakta, att låntagarnas intressen icke
otillbörligen undertryckas. Affärsföretagens förhållande till bankerna och
finansiella oberoende i allmänhet beröres för övrigt i flera avseenden av aktiebolagslagstiftningens
regler för ekonomisk verksamhet. Av denna anledning
synes frågan örn en revision av banklagen lämpligen böra prövas efter den
revision av aktiebolagslagstiftningen, beträffande vilken utredning för närvarande
pågår.» Och sedan säger utskottet längre ner: »Utskottet anser sig
i detta sammanhang icke böra underlåta att påpeka möjligheten av en effektiv
statlig konkurrens med de privata bankerna, vilken kan utöva ett reglerande
inflytande pa dessas verksamhet. Denna fråga har i annat sammanhang
redan varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag. Ehuru
utskottet ej anser den nu föreliggande motionen lämplig såsom underlag för
en utredning i detta ärende, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på hithörande förhållanden.» Jag tager med tacksamhet
fasta pa detta uttalande, och jag- hoppas, att örn utskottet segrar i voteringen,
Kungl. Maj :t i alla fall uppmärksammar vad som här står skrivet.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

133

Ang. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)

För egen del anser jag emellertid, att konsekvensen av utskottets här gjorda
uttalande borde ha varit, att utskottet hemställt om en skrivelse till Kungl.
Maj :t. Ehuru jag inte helt och hållet för min del finner den formulering, som
här är gjord av herr Wallén, vara tillfyllestgörande från de utgångspunkter,
som jag har utvecklat, finner jag det i alla fall vara ett sådant positivt steg
framåt, mer än vad utskottet föreslagit, att jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna herr Walléns reservation.

Herr talmannen, som under detta anförande hade återtagit ledningen av
förhandlingarna, lämnade härefter ordet för kort genmäle till herr Wallén,
som anförde: Herr talman! Till herr Råstock skall jag be att få säga, att
mina yrkanden utesluta inte att man tillvaratager insättarnas intressen, utan
mina yrkanden gå ut på ett både—och, alltså att båda parterna i någon mån ha
rätt och kunna få rätt även i en kritisk situation. Anledningen till att jag nu
begärt ordet var herr Råstocks uttalande, att vi inte skulle blanda in böndernas
intressen i denna debatt örn storbankerna. Den uppmaningen skulle jag
gärna efterkomma, örn det inte förefinnes vissa förhållanden, som motiverade
en sådan inblandning. Jag vill påpeka, att de svenska bönderna betala över
120 miljoner årligen i räntor eller cirka 30 kronor per odlad hektar åker, och
att en enda procent av räntan betyder över 7 kronor i ränta på odlad hektar
åker. Vidare är att märka, att bankernas antal under de sista trettio åren
minskats från 84 till 26, vilket ju måst medföra ett minskat intresse för de
olika orterna. Då därtill kommer, att bankinspektionen, mig veterligt, ingripit
i två län — det har kanske skett i flera — och förbjudit jordbrukskassorna
att belåna botteninteckningar i jordbrukskassorna, tager jag med glädje fasta
på herr Råstocks yttrande, att vi skola se till att kassorna utvecklas. Jag hoppas,
att herr Råstock kommer att medverka till att jordbrukskassorna få rätt
att i allo finansiera jordbrukarnas behov och bli så pass stora, att de kunna
göra det. Örn vi dessutom bli fria från det bankmonopol som faktiskt existerar
och som i stor utsträckning bestämmer låneräntorna i Sverige skall jag
gärna låta bli att tala örn jordbrukarnas intressen gentemot storbankerna.

Herr Skoglund, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag ber att få säga med anledning av de yttranden som fällts, att de
valaffischer som förekommo i 1928 års valrörelse — det har sagts vid andra
tillfällen förut och jag upprepar det ännu en gång — voro dumma och olämpliga,
och jag tror, att det är ingen som vill taga ansvaret för dem, men de voro
inte heller spridda från högerns valorganisation.

Vidare kan jag inte förstå, varför herrarna blevo upprörda, för att jag framvisade
vissa valaffischer. Herr Höglund säger, att de voro sanna och riktiga,
och då var det väl inte någon anledning att bli upprörd. Då det sagts, att jag
velat göra politik, tillåter jag mig framhålla, att jag endast påvisade hur och
när det gjorts politik i denna sak. Den som är så ömsint, att han icke tål att
erinras örn detta, betraktar jag som skenhelig.

Med anledning av påståendet, att jag och mitt parti eventuellt skulle företräda
några särskilda intressen, vill jag säga, att jag är en svensk bonde, och
jag har inte tagit råd från något håll, utan jag företräder endast min egen
uppfattning. Jag hoppas, att motionären och reservanten stå lika fria som jag.
Då ha vi samtliga gott samvete.

Till sist vill jag säga till herr Wallén, när lian säger, att svenska bönderna
betala 120 miljoner kronor om året i räntor, att det är alldeles för mycket, och
vi skulle önska, att det vore mindre, men lär dem för all del inte, herr Wallén,

134

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
hankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
att belåna sina gårdar och köpa fastigheter i Berlin och Stockholm. Ty då blir
den summan mångdubblad.

Vidare anförde:

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag skall fatta mig ytterligt kort. För

min del skall jag utan tvekan ansluta mig till utskottets förslag. Det motsvarar
i huvudsaken den uppfattning, jag gjorde gällande under 1938 års valrörelse.

Vi ha haft två svarta perioder för bankerna under de sista tjugo åren. Den
första var i början av 1920-talet. Då hade bankerna åstadkommit en vidsträckt
kreditgivning och köpt aktier, och sedan blev det stora förluster, för en bank
upp till 100 miljoner kronor. Vad var orsaken? Orsaken var nog ytterst, att
man inte hade lyckats att under de ytterligt svåra förhållanden som rådde
hålla ett fast penningvärde. Man fick först inflation och sedan deflation. När
herr Wallén, som jag tyckte, riktade en kritik mot de enskilda bankerna, för
att de gjorde så stora förluster under deflationen, borde väl den kritiken riktas
mot staten, mot riksbanken.

Den andra svarta perioden var i början av 1930-talet. Då blev det emellertid
inte lika stora förluster. Man lyckades nämligen då att hålla ett penningvärde,
som var något så när fast i förhållande till varuprisnivån.

Det viktigaste på bankernas område tror jag för min del är, att vi även i
fortsättningen, trots de utomordentligt stora statsutgifter som vi ha haft och
som vi delvis varit fullständigt piskade besluta, söka behålla ett i förhållande
till varuprisnivån fast penningvärde.

Herr Johansson i Mysinge: Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
örn ursäkt för att jag uppträder i denna debatt vid denna sena timme, men det
var särskilt ett yttrande av herr Råstock, som uppkallade mig. Det var hans
uttalande att bönderna inte ha anledning att vara rädda för storfinansen av
den orsaken att de ha sin egen rörelse, jordbrukskasserörelsen, som bör kunna
tillgodose deras intressen. Jag ber att till alla delar få instämma i detta
uttalande, men nu är det tyvärr så, som vi allesammans veta, att jordbrukskasserörelsen
är bunden, högst avsevärt, under bank- och fondinspektionen.

Jag vill från mitt hemlän relatera en del saker, som ha förekommit i anledning
av just denna bundenhet, som givetvis gäller enligt lag och förordning.
Det verkar på en lekman som örn vissa inspektionens tjänstemän skulle
vara benägna att starkt pressa lagens bokstav i detta hänseende och mindre
taga hänsyn till dess anda och mening. Den nuvarande lagen örn jordbrukskassorna
är ju, som vi också alla veta, avsevärt föråldrad, och man har en
känsla av att denna bankinspektion kunde handhavas på ett mera smidigt sätt.
som täger mera. hänsyn till det praktiska livets krav. Detta är dock en sak,
i vilken inspektionen har lagens stöd, varför man givetvis på den punkten inte
kan rikta något klander mot inspektionen. Annorlunda ligger det dock till
när anmärkningar framställas i fall, där det är osäkert örn det finns stöd i
gällande lag för inspektionens anmärkningar. Särskilt hos oss i Östergötland
har det uppkommit en stark motsättning mellan bankinspektionen och kasserörelsen.
Jag tänker nu närmast på en av de anmärkningar, som framställts —
såsom t. ex. herr Wallén tidigare sagt —- på primärbelåningens område och
då det gäller växelkrediter. Bankinspektionen har dock även framställt andra
anmärkningar. Det har sagts, att krediterna till jordbrukets ekonomiska föreningar
ej böra höra kassorna till utan böra tillkomma affärsbankerna, och

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

135

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
att utvecklingen av kasserörelsen gått så långt, att det är önskvärt, att den
inte går längre. Vidare har man också riktat uppmärksamheten på att jordbrukskassorna
hålla öppet för mycket. Man har riktat anmärkning mot att
kassor hålla öppet varje dag. Det är enligt bankinspektionens sätt att se inte
lämpligt, utan helst skulle det begränsas till en gång var fjortonde dag. Jag
medger gärna, att även dessa olika saker kunna diskuteras med hänsyn till
att bankinspektionen ju bör tillse, att insättarnas medel skyddas och att omkostnaderna
givetvis hållas nere i kassorna. Men detta är i stor utsträckning
en omdömesfråga, som besvaras olika, alltefter den syn man har på rörelsens
uppgift och syftemål. Det beror också på det sätt, varpå detta diskuteras
och framföres av vederbörande tjänstemän. Sker det med syftemålet från
bagge sidor att främja rörelsen och dess utveckling är det bara bra. Så har
dock knappast skett i mitt hemlän. Inspektionens synpunkter ha där framförts
ute i bygderna på ett sådant sätt, att kasserörelsens män allmänt nu ha
fått den inställningen, att man sätter likhetstecken mellan affärsbankerna samt
fond- och bankinspektionen. Det är betänkligt, när en stor jordbrukande befolkning
får en sådan uppfattning om ett statligt ämbetsverk och kontrollorgan.
Den har också tagit sig uttryck i starka protestyttringar och protestresolutioner
från flera av länets olika jordbrukarsammanslutningars årsstämmor.
När en sådan stämning vuxit sig fram hos en stor befolkningsgrupp,
får man den uppfattningen, att det inte är bra som det är. Detta är beklagligt,
då det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt att bygga på allmänhetens
förtroende till lagarna och till de myndigheters oväld, som skola tillämpa
desamma. Örn detta förtroende till tjänstemännens oväld rubbas, vet man aldrig
var det slutar.

Herr talman! Jag har endast i detta sammanhang velat peka på detta förhållande,
och jag har särskilt velat göra det efter det uttalande, som herr Råstock
gjorde rörande sin sympati för kasserörelsen, för att möjliggöra, att
jordbruket så mycket som möjligt, om jag får använda detta ord, avklippes
från storfinansens inflytande. Jag gör detta under den förhoppningen, att
den utredning, som nu pågår på jordbrukskasserörelsens område, verkligen
tager upp dessa frågor till noggrann prövning och behandling, och jag hoppas,
att den kommer till ett sådant resultat, att kasserörelsen blir i möjligaste mån
fri och självständig och kommer att utveckla sig till jordbrukets gagn.

Herr talman! Jag hade inte tänkt att använda min röst i voteringen angående
denna speciella fråga, men efter herr Skoglunds anförande ber även jag
att få ansluta mig till reservationen.

Herr Svensson: Herr talman! Jag begärde ordet under herr Skoglunds

första anförande här. Den förmyndarton han tog sig från talarstolen kom
mig att tänka på bibelspråket: den utan skuld är, kaste första stenen. Jag
undrar, örn de affischer, som visades för någon tid sedan och som herr Skoglund
tog avstånd ifrån, voro så mycket värre i fråga örn hänsynslöshet, ja cyniskhet,
än vad som framkommit på vissa andra håll. Under sådana omständigheter
är det nog ingen anledning att uppträda vare sig som förmyndare
eller domare.

Sedan var det en annan sak, som herr Skoglund så överlägset kastade fram.
Vågar man icke komma fram i en valrörelse med för samhället värdefulla
och nyttiga frågor, skall man icke komma fram med bluff, sade herr Skoglund.
Bondeförbundet vågar, herr Skoglund, komma fram med vad det anser
riktigt, utan att fråga högern om lov.

Här har också i denna debatt talats örn att man gör politik. Jag undrar,

136

Nr 32.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Äng. utredning om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom
bankverksamheten i landet m. m. (Forts.)
örn man på högerhåll i det fallet har rätt att vara åklagare. Ha vi icke i den
ena frågan efter den andra haft en bestämd känsla av att här göres politik
från högerns sida. Här talar man timme efter timme utan att det ligger något
annat väsentligt intresse bakom än önskan att göra sig politiskt märkbar.
Yi hava ingen anledning att taga råd eller rätta oss efter någon förmyndarton
från högerhåll.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
beträffande utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den av herr Wallén
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wallén begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Wallén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Wallén begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 88 ja och 43 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits
av herr Holmgren; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion angående utredning rörande försäkrandet i privata
försäkringsbolag av statlig och kommunal egendom m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta motioner i
fråga örn besvär över kommunala organs beslut örn tillsättning av tjänstebefattningar; -

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Nr 32.

137

statsutskottets utlåtanden:

nr 188, i anledning av väckta motioner om inköp av förläggningsplats för
Göta ingenjörkår vid Klarälven;

nr 189, i anledning av väckta motioner om utökning av musikkårerna vid
vissa regementen;

nr 190, i anledning av väckta motioner örn enskild lagring av vissa råvaror
och andra förnödenheter;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
inrättande av pensionärshem jämte i ämnet väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förbättrad
bostadsförsörjning för lantarbetare m. m. jämte väckta motioner;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring i
avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket och statens järnvägar m. m. jämte motioner;

nr 194, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40 jämte i ämnet väckta motioner
behandlade allmänna principfrågor;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag under
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag under
försvarsdepartementets verksamhetsområde jämte en i ämnet väckt motion;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser vissa anslag
under socialdepartementets verksamhetsområde, jämte därtill hörande motioner;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag under
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde med undantag för affärsverken
;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag under
finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag under
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag under
handelsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till
kapitalinvestering i affärsverksfonderna; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
beredskapsstat för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till kapitalinvestering
i statens utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckt motion angående
förhindrande tills vidare av livförsäkringsaktiebolagens utdelning av vinst till
aktieägarna m. m.

§ 8-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 270, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag
till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1939/40 m. m.

138

Nr 82.

Lördagen den 20 maj 1939 e. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m.; och

nr 278, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 7 § 2 mom.
lagen örn kyrkofond;

från riksdagens kansli:

nr 279, angående utredning rörande byggnadskostnaderna på landsbygden;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. förordningen den 28 september
1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster; och

nr 294, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Pettersson i Hällbacken
Lindberg i Stockholm
Eriksson i Stockholm
Lithander
Hällgren

Andersson i Surahammar
Närlinge

Gustavson i Västerås
Karlsson i Munkedal

under

■»

3 dagar fr. o. m. den 21 maj,

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.47 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 23 maj 1939.

Nr 32.

139

Tisdagen den 23 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande proposition, nr 311, angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.; och hänvisades
propositionen, såvitt anginge pensionsväsendet, till bankoutskottet samt
i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den på bordet
liggande propositionen, nr 313, med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet herr Carlströms m. fl.
på bordet liggande motion nr 512.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 188—203 samt första lagutskottets utlåtande nr 32.

§ 4-

Vid härpå skedd föredragning av herr Andersons i Norrköping vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framställa interpellation
angående vissa aktiebolags erbjudande att till Kungl. Majit och
kronan utan ersättning överlämna äganderätten till Sandviks sågverk i Holmsunds
socken m. m. blev denna anhållan av kammaren bifallen.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner om tillverkning till avsalu inom landet
av porter med 18 procents inbryggningsstyrka; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

140

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj 1939.

nr 32, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagarna om
kollektivavtal och örn arbetsdomstol samt av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för statens veterinärbakteriologiska anstalt;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
försöksgård å sandjord i Kristianstads län;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser nionde huvudtiteln,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till beredskapsstat
för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten gjorda framställning örn anslag
till byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag till kapitalinvestering
i statens allmänna fastighetsfond, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 271, angående anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummorna; nr

274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
aktierna i Euotivare gruf aktiebolag;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till driften av anstalter för lungtuberkulos jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förste
provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar m. m. jämte en i ämnet
väckt motion;

från andra lagutskottet:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till lag
örn vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443); samt

från jordbruksutskottet:

nr 298, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktareboställena å
häradsallmänningar;

nr 299, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar av 36 §
i 1934 års lag örn allmänna vägar;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronoegendomen Sundbyholm nr 2 i Sundby socken av Södermanlands län;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronoegendomen Ågård nr 1 i Skrea socken av Hallands län;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens skogsförsöksanstalt; och

Tisdagen den 23 maj 1939.

Nr 32.

141

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 272, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 14, 16 och 36 §§ lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank;

nr 273, i anledning av väckt motion örn beredande av tjänste- och familjepensionsrätt
åt extra lantmätare;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1937 (nr 305) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;
och

nr 308, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olsson i Rödingsberg	under	3	dagar fr. o. m.	den	28	maj
>	Andersson i Mölndal	»	5	> >		26	>
>	Åndersson i Falkenberg	2»	5	» »	7>	25	2>
>	Tornegdrd	»	4	> »	>	24	$
>	Persson i Undersvik	>	4	» 2>		25	2>
»	Staxäng	5>	4	» >	7>	25	»
>	Åkerström	»	5			26
	Nilsson i Norrlångträsk	2>	6		»	25	»
	Persson i Norrby	»	den 24 maj och
>	Persson i Norrby	2>	4 dagar fr. o. m.	den	27	maj

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.