1939. Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1939:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 17 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1939 den 17 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1939—1942 efter herrar I. Rooth och P. C. Jonsson, vilka voro
i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1939—1942:

herr Rooth, Ivar, bankdirektör

Jonsson, Per Conrad, ledamot av riksdagens
andra kammare

med 43 röster,
» 43 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1940 försiggått:

herr Magnusson, Harald Teodor, bankråd med 43 röster,

» Ekman, Johan Fritjof, ledamot av riksdagens

första kammare » 42 »

» Andersson, Elof, ledamot av riksdagens första

kammare » 41 »

Gunnar Bodin. C. J. Johansson.

Carl Bengtsson. Oscar Carlström.

År 1939 den 17 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1939—19A2 efter herrar A. Råstock och E. G. E. Eriksson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1939—1942:

herr Råstock, Anders, ledamot av riksdagens andra

kammare med 44 röster,

» Eriksson, Ernst Gustaf Eugén, ledamot av riksdagens
andra kammare » 41 » •

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1940 försiggått:
herr Andersson, Carl Olof Harald, ledamot av riksdagens
andra kammare med 39 röster,

Andra kammarens protokoll 1989. Nr 31. 4

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

herr Ström, Torsten Emanuel, ledamot av riksdagens

första kammare med 38 röster,

» Persson, Gunnar, ledamot av riksdagens andra

kammare » 37 »

Gunnar Bodin. G. J. Johansson.

Carl Bengtsson. Oscar Carlström.

Protokollen lades till handlingarna; och beslöts tillika, att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas örn dessa
val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till dels förordnanden
för de valda dels ock skrivelser till Konungen med anmälan örn de
försiggångna valen.

§ 2.

Vid remiss Föredrogs Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande proposition, nr 298,
av proposi- mecj förslag till löneplaner för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke-ordinarie
(ionen nr ^-befattningshavare vid försvarsväsendet m. m.; och anförde därvid:

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! På dagens föredragningslista,

den 17 maj, återfinnas bland en gång bordlagda ärenden inte mindre än nio
kungliga propositioner. Vi närma oss nu den tid, då riksdagsarbetet regelmässigt
borde lida mot sitt slut. Kammarledamöterna ha väl också litet var
gått och hoppats på, att de rikt flödande källorna i kanslihuset skulle sina.
Alla tecken tyda emellertid på, att de fortfarande, trots torkan ute i naturen,
komma att flöda ganska friskt.

Det finns givetvis propositioner av skilda slag. Somliga äro av den natur,
att ett uppskov med deras framläggande inte kan komma i fråga. Detta gäller
en del löpande ärenden och ärenden, som tillkommit pa egrund av tidshåndelserna.
I den skörd, som kom i går, finnas emellertid några propositioner,
som representera nya initiativ och nya uppslag. Jag vill i det sammanhanget
särskilt nämna propositionen med förslag till förändring av vissa, tullsatser
och propositionen angående ett nytt resningsinstitut. Initiativ sådana som
dessa förutsätta ju en grundlig riksdagsbehandling. Ingendera, av dessa propositioner
kan emellertid anses vara vad nian kallar löpande ärenden. Hur
skall det nu vara möjligt för vederbörande riksdagsinstanser att kunna ägna
dessa viktiga spörsmål en tillräckligt grundlig behandling, då propositionerna
komma till riksdagen först den 16 maj? . „

Det finns i de senare årens riksdagshistoria vissa prejudikat, pa, att riksdagen
i sådana här fall kan uraktlåta att realbehandla propositionen och jag
skulle vilja rekommendera respektive utskott att beträffande vissa av de nu
framlagda propositionerna företaga ett dylikt övervägande. Särskilt gäller denna
rekommendation förslaget örn ett nytt resningsinstitut. Ingen kan val pasta,
att detta förslag är av så brådskande natur, att det behöver drivas igenom i
riksdagens sista timmar med risk för att den grundliga behandling, som
ärendet kräver, icke kan åvägabringas. Man behöver ju bara förutsätta, att
någon kammarledamot skulle begära förlängd motionstid, pa denna proposition,
så att vederbörande utskott icke förrän ett stycke in i juni skulle kunna
börja föredragningen av ärendet. o ..... ... . ,

Den nuvarande statsministern har. någon gång i sitt försvar för s. k. stärka
regeringar, och för majoritetsregeringssystemet överhuvud taget, bland annat
pekat på de fördelar, som enligt hans mening skulle vara .förenade med
att en regering har ett fast parlamentariskt underlag. En sadan regering
skulle nämligen enligt herr statsministerns mening sitta sa säkert, att den i

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m. Nr 31. 3

Vid remiss av ''propositionen nr 298. (Forts.)
god tid skulle kunna förbereda de förslag, som den ämnade förelägga riksdagen.
Ja, bär lia vi ju ett slående bevis på, hur pass mycket av värde det ligger
i denna utsaga. Regeringen Ilar ju nu suttit under tre riksdagar, men så
vitt man kan bedöma saken har tiden för de sista propositionernas avlämnande
kommit att infalla allt senare och senare, ju längre regeringen suttit. Jag
vill för min del framhålla, att det ur riksdagens synpunkt är en stor olägenhet
med starka regeringar, regeringar, vilka liksom den sittande anse, att de
kunna behandla riksdagen såsom fallet är nu, då viktiga propositioner läggas
fram i riksdagens elfte timma.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag är den föregående ärade talaren tacksam för att han givit mig tillfälle att
påpeka en del omständigheter, som föranlett, att dessa propositioner kommit
att föreläggas riksdagen senare än regeringen skulle lia önskat och också senare
än riksdagen kan finna angenämt vara.

Det förhåller sig inte alls så som den ärade talaren antog, nämligen att det
skulle ligga något slags övermod bakom den omständigheten, att dessa propositioner
framlagts av regeringen så sent. Den ärade talaren kan möjligen finna
en fullt tillfredsställande förklaring, om han tänker på den stora kristid, som
vi nu genomleva, och som föranlett, att en hel del propositioner måste läggas
fram för att den svenska staten skall kunna vara rustad vad som än kan hända
i utrikespolitiskt avseende. Det är givet, att, när man har en sådan uppgift
för handen, detta medför, att arbetet med inrikesreformerna blir något försenat.
Jag kan försäkra den ärade talaren, att det har arbetats mycket inom
departementen för att propositionerna icke skulle komma fram för sent.

Herr Andersson i Rasjön vände sig särskilt emot, att propositionen rörande
resningsinstitutet först nu lagts fram på riksdagens bord. Jag ber att i det
avseendet få erinra därom, att denna proposition förebådades redan i trontalet.
Att den sedermera först rätt långt fram i tiden kommit på riksdagens
bord beror på under riksdagen inträffade händelser, nämligen de svåra utrikespolitiska
kriser, som väckt vår oro. Dessa kriser gjorde, att man måste
utarbeta en del förslag till kristidslagar, såsom till exempel förfoganderättslagen
och maximiprislagen. Dessa kristidslagar måste behandlas av lagrådet.
Det var då rätt naturligt, att jag måste ställa mig på den ståndpunkten, att
dessa kristidslagar mäste få förtursrätt framför lagförslaget örn ett nytt resningsinstitut.
Man visste nämligen icke vad som kunde hända. Det hade ju
sett egendomligt ut. om jag skulle ha gjort anspråk på att denna lag örn resning
skulle lia det företräde, som dess tidigare utarbetande kunde berättiga
den till.

Jag vågar emellertid hoppas, att detta lagförslag icke skall bereda riksdagen
alltför mycket bekymmer. Att jag framlagt lagförslaget har berott dels
därpå, att det var utlovat i trontalet, och dels naturligtvis därpå, att jag anser,
att starka skäl finnas att nu undanröja den brist i vår lagstiftning, som detta
lagförslag åsyftar att avhjälpa. Slutligen har jag också varit angelägen örn
att visa, att den orostid, vari vi för närvarande leva, icke behöver verka förlamande
på det inre reformarbetet. Jag vågar uttala den förhoppningen, att
det parlamentariska maskineriet skall kunna fungera på ett sådant sätt, att
riksdagen utan att behöva förlänga sin session utöver vad som möjligen kan
visa sig erforderligt för behandlingen av vissa utrikespolitiska frågor, så
grundligt som önskvärt är skall kunna pröva lagförslaget om resning.

Herr Holmbäck: Herr talman! Grundlagsstadganden örn att propositio ner

borde avlämnas inom viss tid tillkommo som bekant år 1918 och började

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Vid remiss av propositionen nr 298. (Forts.)
tillämpas år 1919. Då infördes bl. a. den ännu gällande regeln att efter propositionstidens
utgång propositioner kunde få avlämnas, då detta föranleddes
utav någon under riksdagen inträffad händelse, eller uppskov med framställningen
prövades lända riket till men. Kommitterade för utarbetande av förslag
till grundlagsändringar föreslogo ett stadgande, att en proposition skulle
få avlämnas efter propositionstiden örn dess icke-avlämnande skulle lända riket
till avsevärt men. De kommitterade säga i sitt betänkande: »Viktiga statsintressen
kunna---kräva, att avgörandet av en fråga, som ej hunnit sa

förberedas, att proposition kunnat avlåtas inom visst föreskrivet tidsrum, ej
varder till en påföljande riksdag uppskjutet. I dylika fall måste Konungen
äga möjlighet att avlåta framställning till riksdagen även efter utgången av
den normala propositionstiden. Klart är emellertid, att de skäl, som böra få föranleda
sådant frångående av föreskriften örn en propositionstid, måste vara
synnerligen vägande. Vi hava fördenskull ansett oss böra föreslå, att undantag
från den allmänna regeln må stadgas även för det fall, att ett uppskov med
framställningen skulle lända riket till allvarligt men.» I den proposition, som
förelädes riksdagen, ströks visserligen ordet »avsevärt», men konstitutionsutskottet
fann för sin del, att den av Kungl. Majit föreslagna formuleringen
överensstämde till sin sakliga innebörd med vad kommittérade föreslagit på
samma gång som den i formellt avseende syntes äga något företräde.

Örn man nu undersöker, hur dessa regler ha tillämpats, har man att ta hänsyn
till två perioder, nämligen en period, som räcker från 1919 till 1933, då man
hade 70 dagars propositionstid, och en period från 1934 fram till innevarande
år med en propositionstid av 60 dagar.

1919, alltså det första året enligt 1918 års bestämmelser, avlämnades 21
propositioner efter den ordinarie propositionstidens utgång. . Sammanlagda
antalet propositioner utgjorde då 406. 1920 och 1921 steg siffran för efter

den ordinarie propositionstiden avlämnade propositioner till 29 respektive 49,
detta trots att hela antalet avlämnade propositioner sjunkit till 263, respektive
232. Som bekant ägde 1920 ett ministerskifte rum under själva riksdagen,
och under 1921 års riksdag skiftade den då sittande ämbetsmannaministären
både stats- och finansminister. Härefter sjönk antalet av de propositioner,
som avlämnats efter propositionstidens utgång, så att detsamma 1922 utgjorde
23 för att till och med år 1931 utgöra respektive 8, 15, 11, 7, 8, 7, 10, 8 och .5.
Med år 1932 steg siffran i samband med kreugerkraschen och depressionen till
20 och år 1933, alltså det sista året, då en propositionstid av 70 dagar gällde,

till 32. n

Det första året, varunder de nu gällande reglerna örn en avkortad propositionstid
tillämpades, alltså 1934, avlämnades 28 propositioner efter den ordinarie
propositionstidens utgång. Sa steg ånyo siffran. 1935 blev antalet 39,
1936 46, 1937 56, d. v. s. över 1921 års siffra. 1938 är man så uppe i 68
stycken. Vid årets riksdag har herr Hagberg i Malmö till herr statsministern
riktat en fråga, hur många propositioner, som kunde väntas efter propositionstidens
utgång. Han fick den 8 mars till svar, att man kunde förvänta ytterligare
ett 60-tal propositioner. Nu är antalet uppe i 80 eller 81. Man har alltså
under dessa 2 månader kommit väsentligt över det då i utsikt ställda antalet.

Jag drar för min del av dessa siffror bland annat den slutsatsen, att utvecklingen
gått därhän, att en propositionstid på 60 dagar är alldeles för kort.
Propositionstiden måste förlängas, och spörsmålet härom bör enligt min åsikt
bli föremål för utredning. Ett system, som leder till att ett stort antal propositioner
kunna framläggas för riksdagen med den motiveringen, att lierås
icke-framläggande skulle lända riket till men, kan icke vara riktigt. Fragan
örn propositionstidens längd sammanfaller emellertid med frågan örn en för -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Vid remiss av propositionen nr 298. (Forts.)
ändring av riksdagens arbetsformer. Min åsikt är — vilket jag offentligen
uttalat tidigare — att riksdagen snart måste införa en höstsession. Det hektiska
i arbetet i slutet av riksdagen måste bort, riksdagens arbetssätt måste
reformeras, så att riksdagsledamöterna få tid att i grund diskutera de frågor,
som kunna föreligga. De för sent avlämnade propositionerna, örn jag nu får
avanda detta uttryck, finner jag utgöra ett allt klarare motiv för kravet på
en höstsession.

Herr Råstock: Herr talman! När jag begärde ordet, visste jag icke, att
herr justitieministern ämnade yttra sig i denna fråga. Det är icke heller för
att uppträda såsom någon regeringens försvarsadvokat som jag tagit till orda
utan för att konstatera, att ett överskridande av propositionstiden praktiserats
även av regeringar, som icke varit några s. k. starka regeringar. Dessa
regeringar ansågo sig emellertid förvisso starka nog. Malmen förtäljer sålunda,
att vid ett tillfälle, då vederbörande statsråd i statsrådsberedningen
föredrog ett ärende, skall han ha sagt, att han ville se den, som vågade gå
emot ett så förnuftigt förslag som det han ämnade framställa.

Ett liknande resonemang tror jag nog, att man kan föra i dag också. Jag
skulle för min del lia varit herr Andersson i Rasjön tacksam, örn han velat
ange de propositioner,. som härvidlag kunna anses vara av särskilt svårartad
beskaffenhet. Han gjorde visserligen ett försök i den vägen, men den siste
talaren kunde icke ge något exempel på någon proposition, som just nu skulle
kunna erbjuda några särskilda svårigheter. Jag kan ju i det här sammanhanget
nämna, att. enligt tidningarna ett regeringsförslag av i går behandlats
sa snabbt, att vi inom en liten stund lära få tillfälle att avgöra detsamma.
Detta tyder på, att vederbörande utskott funnit propositionens sakliga innehåll
vara sadant, att någon anledning att avvisa densamma icke förefunnits.

Vad beträffar en av ^de nu en gång bordlagda propositionerna, nämligen nr
304, förhåller det sig så, att en av parterna och en mäktig sakägare är Stockholms
stad, som har ett mycket stort intresse av att kunna sätta i gång med
arbetet på en högbro och därför påyrkat framläggandet av denna proposition.
På grund av alla de remissinstanser, som finnas såväl å stadens som å statens
sida, Ilandet emellertid icke varit möjligt att föra fram detta förslag förrän nu.

Vad vidare beträffar propositionen nr 308, har jag ingen annan kännedom
om densamma, än den jag fått genom att läsa dagens tidningar, men jag misstar
mig nog inte, om jag säger, att den är av den beskaffenheten, att det kan
anses klokt, att den nu framlagts.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet erinrade örn, alt det förhållandet
att dessa propositioner avlämnats så sent måste ses mot bakgrunden av
de åtgärder, som blivit betingade av den oro och kris, som råder i världen.
Jag begär inte alls någon ursäkt för regeringen, och jag tänker inte heller,
såsom jag sade, när jag började mitt anförande, uppträda såsom någon försvarsadvokat
för regeringen, men jag kan inte underlåta att draga fram ännu
en sak i detta sammanhang.

Vid fjolårets riksdag träffades ett mycket viktigt avtal, där det giillde att
trygga tillgången för vårt land av nödvändig kvantitet brännoljor. På grund
av att en part — jag skall inte säga vem, men det var i varje fall inte staten
— inte kunde lämna besked förrän i riksdagens elfte timme, kom inte propositionen
fram förrän några dagar innan det egentliga riksdagsarbetet avslutades.
Det fanns då inte en man inom statsutskottet, där frågan först behandlades,
eller inom riksdagen i övrigt, som opponerade sig emot att detta förslag
kom så sent. Anledningen härtill var förmodligen den, att det ansågs vara

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. ni.

Vid remiss av propositionen nr 298. (Forts.)
till betydande gagn för riket, att den anläggning, som avtalet gällde, snarast
möjligt kom till stånd.

Det är alltså på det sättet, att förhållandena kunna göra, att man måste
finna sig i att propositioner avlämnas sent. Jag tror emellertid, att jag kan
säga för det utskotts räkning, som jag representerar, att de propositioner, som
nu avlämnats, inte skola behöva vålla någon försening av riksdagens arbete.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt att överlämna ifrågavarande proposition
jämte de vid föredragningen av densamma inom kammaren avgivna
yttrandena till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig övriga på bordet liggande propositioner; och
hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionerna:

nr 299, med förslag örn ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167);

nr 300, med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet
den 16 oktober 1936 (nr 542); och

nr 301, angående anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för statens
pensionsanstalt m. m. för budgetåret 1939/40;

till statsutskottet propositionen, nr 302, angående barntillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 303, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 304, angående exploatering av Johanneshov
och Kvarnängen m. fl. markområden i Stockholm m. m.

Vid remiss Vid härpå skedd föredragning äv Kungl. Maj :ts proposition nr 307, med
av proposi- förs[ag. till lag örn särskilda rättsmedel, m. m. begärdes ordet av

Herr Bagge, som anförde: Herr talman! Jag måste tyvärr i någon män
återföra debatten till det ämne, som nyss diskuterades, nämligen förseningen
av Kungl. Maj :ts propositioner. Att jag först vid denna punkt tagit till orda
i detta ämne beror dels därpå, att jag inte önskar tala örn saken i allra största
allmänhet utan med tillämpning på den proposition, som här föreligger för
remiss, och dels därpå, att jag, herr talman, beträffande denna proposition
har för avsikt att framlägga ett förslag, som det vöre angeläget, att det utskott,
till vilket propositionen skall remitteras, kunde få del av.

Jag tillät mig ju redan vid förra årets riksdag framhålla, hurusom förseningen
av Kungl. Maj:ts propositioner desorganiserade riksdagsarbetet och
gjorde jäktet mot slutet av riksdagen alldeles olidligt. Ai här i riksdagen
ha naturligtvis all anledning att tänka på att modernisera vårt arbetssätt
och göra det mera effektivt, men man kan inte komma ifrån, att det beror på
förseningen av Kungl. Maj :ts propositioner att riksdagsarbetet blir så desorganisera!
och föga tillfredsställande, i synnerhet mot slutet av riksdagen.
Jag begriper mycket väl, att det kan innebära besvär och svårigheter för
Kungl. Maj :t att organisera sitt arbete på ett annat sätt, men en utväg, som
man skulle kunna tänka på bland andra, vore väl den, att man åtminstone
sköt över till en nästkommande riksdag propositioner i sådana ärenden, som
inte äro av så absolut överhängande natur, att de måste upptagas vid den
pågående riksdagen. På detta sätt skulle man ju i någon man fa till stand
en jämnare arbetsfördelning, så att inte riksdagsledamöterna behövde gå ar -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Vid remiss av propositionen nr 307. (Forts.)
betslösa under förra delen av riksdagen för att under senare delen utsättas för
en olidlig forcering av arbetet.

De propositioner, som avlämnats under den allra sista tiden, äro ju av
mångå olika slag. Vissa av dem, såsom t. ex Ålandspropositionen och de
propositioner, som justitieministern talade örn och som innehålla förslag till
fullmaktslagar och försvarsberedskap, äro uppenbarligen av den karaktären,
att de borde framläggas vid detta års riksdag. Å andra sidan finns det
åtskilliga propositioner, beträffande vilka man kan säga, att det icke skulle
»lända riket till men», örn de finge vänta ett halvår eller så på behandling.
Till dessa senare hör enligt min mening den här föreliggande propositionen
angående ändringar av bestämmelserna för resningsförfarandet. Det kan väl
ändå inte finnas ett sådant överhängande behov av en omedelbar ändring av
denna lagstiftning, att man inte skulle ha kunnat ge sig till tåls ett halvt år
med att lägga fram denna proposition.

Justitieministern sade, att anledningen till att han lagt fram denna proposition
var, att den hade bebådats i årets trontal. Men örn det nu är så, att
det på grund av en uppgift från honom lämnats ett förhastat löfte i trontalet,
borde väl inte detta behöva medföra, att riksdagen skall utsättas för att få
en proposition i ämnet så sent, som nu är fallet, och alltså bli nödsakad att
behandla en så viktig fråga under ett forcerat arbete. När justitieministern
säger, att ett ytterligare skäl till att han nu framlagt denna proposition är,
att han ansett, att orostiderna inte skulle behöva verka förlamande på det parlamentariska
maskineriet, vill jag framhålla, att enligt min mening har justitieministern
därmed just bidragit till att orostiderna verka förlamande på det
parlamentariska maskineriet, ty denna anhopning av arbetet mot slutet av riksdagen
har faktiskt medfört ett tillstånd, där man nästan kan tala örn en förlamning
av riksdagsarbetet.

Jag skall vidare be att få påpeka, att lagrådet i sitt yttrande framhållit
en omständighet, som kanske inte är avgörande för frågan örn ett uppskov
men som i varje fall borde, förefaller det mig, i hög grad ha bidragit till att
man övervägt ett sådant uppskov. Lagrådet säger, att »en reglering av dessa
särskilda rättsmedel och av den omfattning, i vilken de böra kunna anlitas,
är enligt lagrådets mening i hög grad beroende på utformningen av det ordinära
processförfarandet och de garantier för rättssäkerheten, som detta förfarande
erbjuder. Det ligger därför i öppen dag, att betydande svårigheter
måste möta, när det gäller att. i enlighet med vad här föreslås, på vår gamla
rättegångsordning inympa ett avsnitt av ett efter moderna principer utarbetat
förslag till ny rättegångsbalk. Även örn man inskränker sig till att
endast göra de jämkningar i de sålunda utarbetade reglerna, som äro absolut
nödvändiga för att dessa icke skola komma i strid med gällande lagbud, lärer
vidare en förnyad översyn i samband med processreformens genomförande
bliva ofrånkomlig. För lagrådet, som kan antagas komma att inom den närmaste
tiden få till sig överlämnat processlagberedningens betänkande för
granskning, blir det således nödvändigt att vid sådan granskning undersöka,
huruvida de nya reglerna örn resning, återställande av försutten tid och besvär
över domvilla stå i överensstämmelse med grunderna för den föreslagna
rättegångsordningen. Med hänsyn till vad nu framhållits skulle det kunna
dragas i tvivelsmål, huruvida tillräckliga skäl finnas att utbryta denna del
av processlagberedningcns förslag nr sitt sammanhang och göra den till föremål
för särskild lagstiftning.»

Därefter säger lagrådet, att det för sin del icke ville motsätta sig, att förslaget
upphöjes till lag, eftersom det kan innebära en del sakliga förbättringar.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Vid remiss av propositionen nr 307. (Forts.)

Själva övervägandet, huruvida detta är ett lämpligt förfaringssätt, tillkommer
ju emellertid framför allt Kungl. Majit och nu riksdagen.

Det bör då framhållas, att ett sådant ändrande fram och tillbaka, som ett
antagande av detta förslag kan komma att medföra, enligt lagrådets mening
i och för sig inte är lyckligt utan örn möjligt bör undvikas. Man kan också
säga, att ehuru dessa saker äro mycket viktiga, är det inte så överhängande
att få en ändring till stånd. Sveriges domstolsväsende och rättsväsende skulle
på intet sätt äventyras av att man dröjde ett halvt år med att behandla denna
ändring och i stället toge upp frågan under mera normala och rimliga arbetsförhållanden
i riksdagen.

Vidare är det här fråga örn ett ärende, som det åtminstone för lekmannen
är ganska besvärligt att sätta sig in i, och då de flesta av oss här i riksdagen
äro lekmän på detta område, tror jag knappast, att det förhåller sig på det
sättet, som justitieministern sade, att denna proposition inte skulle behöva
bereda riksdagsmännen några särskilda bekymmer.

Då detta ärende alltså inte kan behandlas så omsorgsfullt som dess vikt
och natur kräver — propositionen avlämnades i går, den 16 maj, mer än två
månader efter propositionstidens utgång, och motionstiden utgår den 26 maj,
varför utskottets behandling kan börja först efter pingst — bör och måste
riksdagen bestämt reagera mot detta, både med hänsyn till att det här gäller
ett mycket viktigt ärende och med hänsyn till att riksdagen bör ha möjligheter
att granska ärendena på ett sådant sätt, att den kan bibehålla sin funktion och
ställning i statslivet. Beträffande hur detta skall gå till finns det prejudikat,
bl. a. andra lagutskottets hemställan i dess utlåtande nr 36 av år 1936 med anledning
av en proposition angående vanartslag. Det heter i nämnda utskottsutlåtande:
»Förevarande proposition avlämnades till riksdagen den .22 mars,
och tiden för väckande av motioner i anledning av densamma utgick den _ 9
april. På grund härav hade ärendet av utskottet tidigast kunnat upptagas till
behandling efter påskferiernas slut den 25 april.» -— Jag tillåter mig sticka
emellan med en erinran örn att nu föreliggande proposition är avlämnad den
16 maj, och att behandlingen i utskottet inte kan ske förrän efter pingst. -—
Utskottet säger vidare, att det av olika anledningar först den 9 maj kunnat
taga upp saken till behandling och fortsätter: »Med hänsyn till den begränsade
tid, under vilken riksdagsarbetet ännu må komma att fortgå, har utskottet
emellertid funnit det knappast tillrådligt att ingå på en saklig behandling av
förevarande ärende. Även örn utskottet skulle upptagit ärendet till saklig
handläggning, lärer på grund av de många och stora frågor, som i slutet av
innevarande månad äro att förvänta inom kamrarna, hos dem icke kunna påräknas
den allsidiga och ingående behandling, som bör föregå ett avgörande
av ett så viktigt och omfattande ärende. Vid sådant förhållande torde förevarande
proposition ej kunna komma under saklig behandling förrän vid en
kommande riksdag. Då någon särskild utväg för ett ärendes uppskjutande till
fortsatt behandling och slutgiltigt avgörande vid en kommande riksdag ej
finnes i riksdagsordningen anvisad, finner sig utskottet — under uttalande av
den förväntan, att förslag i ärendet redan nästa år måtte åter föreläggas riksdagen
— böra hemställa, att förevarande proposition ej måtte av riksdagen bifallas,
samt att de i anledning därav väckta motionerna ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Utlåtandet var undertecknat av utskottsordföranden, herr K. G. Westman.

Jag tillåter mig rekommendera vederbörande lagutskott _ att _ behandla
den av justitieminister Westman nu avlämnade propositionen i enlighet med
samma principer, som återfinnas i lagutskottsordföranden herr Westmans hemställan.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Vid remiss av propositionen nr 307. (Forts.)

Vidare yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Den fråga, som riksdagen nu principiellt sett har att taga ståndpunkt till beträffande
sitt arbete, är den huruvida riksdagen skall utgå därifrån att man
vid riksdagsarbetet skall fordra, att kristidsåtgärderna skola få den följden,
att reformer, som avse det inre arbetet, skola skjutas åt sidan. Jag har mycket
svårt att inse, att de fordringar på att Kungl. Maj :t skall lämna sina propositioner
i tid, som man med skäl kan uppställa under normala och lugna
tider, också skola kunna göras gällande i de oroliga tider, varunder vi nu leva.
Den svenska riksdagen kan väl inte begära att få bli ställd utanför den nuvarande
kristidens verkningar. Dessa måste bli kännbara också när det gäller
riksdagens arbete. Kristiden har emellertid inverkat ganska lindrigt på
det svenska parlamentets arbete i jämförelse med vad förhållandet varit i
andra länder.

Jag har för min del inte velat undandraga mig att bereda riksdagen tillfälle
att i år taga ställning till detta förslag om en ändring av resningsförfarandet.
Jag vet inte, örn det alldeles överensstämmer med den parlamentariska taktens
allra finaste etikett, att man använder ett sådant uttryck beträffande trontalets
innehåll, som den föregående talaren gjorde, då han sade, att det avgivits
ett förhastat löfte i trontalet. Man brukar i allmänhet lämna vad som säges
i trontalet utanför en sådan kritik. Jag vill emellertid endast säga, att det
löfte, som avgavs i trontalet, ingalunda var förhastat, ty det fanns vid detta
tillfälle alla förutsättningar för att det skulle kunna fyllas. Sedermera tillkommo
dock kriser, som skakade världen och väckte mycken oro, och som föranledde
regeringen att vidtaga särskilda åtgärder även inom lagstiftningens
område. Det var dessa under riksdagen timade händelser, som gjorde, att
lagrådet, såsom jag förut sagt, blev upptaget med annat arbete, så att den nu
omdebatterade propositionen kom att bli fördröjd vid sin behandling i lagrådet.
När man talar örn regeringens organisering av propositionsarbetet, måste
man komma ihåg, att lagrådet är det nålsöga, varigenom propositioner från
många olika departement ha att passera.

Vad nu beträffar lagrådets ställning till den föreliggande propositionen,
citerade den ärade talaren några uttalanden av lagrådet. Jag vill framhålla,
att de betänkligheter, som där anföras, har lagrådet självt övervunnit, i det
att lagrådet har tillstyrkt propositionen.

Jag kan inte riktigt dela den grunduppfattning, som låg bakom den ärade
talarens anförande, och det må kanske vara tillåtet för mig att anföra min
generellt avvikande åsikt.

Det förhåller sig ju så, att vår rättegångsordning är bristfällig. Den har
blivit underkänd bl. a. i det stora betänkande, som processlagberedningen
framlagt och som innehåller förslag till en rättegångsreform. Det är en
ytterst allvarlig sak för ett land, när det på detta sätt konstateras, att rättegångsordningen
är behäftad med brister, och det måste vara en angelägenhet
av allra högsta klass att se till, att dessa brister så fort som möjligt avhjälpas.
Jag skall för min del göra allt vad jag kan för att ett förslag till
rättegångsreform skall föreläggas riksdagen så fort som möjligt. Jag skall
försöka ställa det så, att det framlägges redan nästa år. Men även om så sker,
kan inte denna stora nya reform börja tillämpas förrän om ungefär fyra
eller fem år. Det är ett så stort organisationsarbete, som måste utföras,
innan det nya förfarandet igångsättes, att det kommer att ta så lång tid, till
dess lagen kan träda i kraft.

Nu finns det emellertid i processlagberedningens förslag en detalj, som

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Vid remiss av propositionen nr 307. (Forts.)
är fristående, nämligen den som handlar örn rättsmedlen. Riksdagen kan
redan i år ge sitt samtycke till en lösning av denna detalj i enlighet med den
föreliggande propositionen, vilken i huvudsak överensstämmer med processlagberedningens
förslag. Örn riksdagen gör det, kunna dessa bestämmelser
träda i kraft redan den 1 juli i år.

Nu kan man säga, att det icke är så bråttom med denna reform. Men örn
man som jag har att göra med en hel del människor, som komma till mig och
tala örn, att de anse de bedömanden, som ägt rum av deras mål, lett till
resultat, som de tro skulle ändras för den händelse en ny omprövning kunde
äga rum, och när samtidigt processlagberedningen förklarat, att de nuvarande
reglerna örn resning äro otillfredsställande, har jag ansett, att det bäst
överensstämde med det ansvar, som jag har att uppbära, att jag beredde riksdagen
tillfälle att — låt vara sent — taga ståndpunkt till huruvida riksdagen
vill vara med örn att avhjälpa dessa olägenheter.

Örn riksdagen skulle anse, att saken ej brådskar, så blir det icke ett
uppskov på ett halvt år, som den ärade talaren sade, utan det blir ett uppskov
på åtminstone ett år, innan de nya reglerna kunna träda i kraft. Jag har
genom denna proposition velat bereda riksdagen tillfälle att taga ett första
steg och ett snabbt steg, så långt det nu räcker, för att avhjälpa de brister,
varav vår rättegångsordning lider.

Herr Bagge: Herr talman! Örn herr justitieministern menar, att det

skulle strida mot ceremonielen på något sätt, att man uttalar sig kritiskt mot
något som förekommit i trontalet, är detta ju beklagligt. Men det är han, som
dragit in trontalet i debatten, och då måste man lämna svar på vad han anfört.
Jag har icke kritiserat trontalet. Jag var så ceremoniös och försiktig,
att jag sade, att jag kritiserade det meddelande från justitieministern, på vilket
jag förmodade, att trontalet helt och hållet var byggt i denna punkt.

Jag vill också säga, att när justitieministern talar örn, att lagrådet legat
i vägen, så visar det utdrag av protokollet, som är bilagt propositionen, att
lagrådet icke fick detta ärende förrän den 29 april 1939. Då kan man icke
säga, att lagrådet i någon större utsträckning verkat försenande på ärendet.

Justitieministern trodde sig kunna konstatera, att han har en annan principiell
inställning än jag i fråga örn riksdagsarbetet. Han ville nämligen icke,
att reformerna skola skjutas åt sidan på grund av kristidsarbetet. Med anledning
därav får jag säga, att jag anser icke, att reformarbetet skjutes åt sidan
därmed, att man väntar ytterligare ett år med att få denna sak ordnad. Jag
tror, som sagt, att denna reform kan precis lika väl klaras upp nästa riksdag.
Det går lika bra som när den reformeringen av vanartslagen, som förmodligen
var mycket behövlig år 1930, sköts till riksdagen året därpå.

Det är egentligen det jag vill understryka, att jag icke kan förstå, att detta
uppskov kan innebära någon fara för vårt rättsväsen. Jag vill visst, att de
brister som kunna finnas skola botas så snabbt som möjligt. Men örn man på
denna punkt gör detta lilla uppskov, när det finnes så mycket annat, som
kanske till och med är viktigare och kräver sin bot — såsom justitieministern
väl vet — kan det nog ej vara så farligt.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag ber kammaren örn ursäkt för att jag upprepar vad jag förut har sagt.
Det synes emellertid nödvändigt att göra det, eftersom den ärade talaren icke
tycks ha fått klart för sig, hur arbetet inom lagrådet organiseras från regeringens
sida. Det är regeringen, som bestämmer i vilken ordning propositionerna skola
föredragas i lagrådet. Som jag förut sagt kunde jag icke, fastän denna pro -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Vid remiss av propositionen nr 307. (Forts.)
position om resning var färdig i justitiedepartementet vid en tidig tidpunkt,
påyrka, att den skulle i lagrådet få komma före de fullmaktslagar och andra
lagar, som det blivit nödvändigt att lägga fram för riksdagen på grund av
krisen. Det är således, som jag sagt ett par gånger förut, under riksdagen timade
omständigheter, som föranlett det sena framläggandet av denna proposition.
Det datum, som den ärade talaren anförde och som angav den dag, då
propositionen framlades för lagrådet, står på intet sätt i strid mot de upplysningar
jag förut lämnat kammaren.

Slutligen vill jag tillägga, att jag tror icke, att den ärade talaren, örn han
vore justitieminister, skulle slå sig till ro med den princip, som han gav uttryck
åt i slutet av sitt sista anförande, nämligen att örn det finnes många
och stora brister, som man icke genast kan avhjälpa, skulle därav följa, att man
icke skall avhjälpa de brister, som man genast kan avhjälpa.

Herr Lundstedt: Herr talman! dag har ju vid ett par tillfällen rent av
påyrkat, att man skyndsammast borde förfara i fråga örn införande av ett nytt
resningsinstitut. Jag vill därför icke låta denna debatt gå till ända utan att
jag kortfattat uttalar min mening angående den föreliggande situationen.

Jag anser naturligtvis, att den principiella debatt, som nu förts angående
riksdagsarbetet och propositionstiden, är av den allra största betydelse. Och
såvitt det därvidlag är fråga örn själva principen, har jag ej någon anledning
att taga avstånd från de talare, som nyss i detta ämne lia uttalat sig.

Men såvitt gäller själva den proposition, som nu är i fråga, nämligen resningspropositionen,
kan jag icke på något sätt dela de anmärkningar, som
lia framställts med anledning av justitieministerns handlingssätt. Min ståndpunkt
är, att man bör vara justitieministern synnerligen tacksam, därför att
han trots det prekära läget likväl icke dragit sig för att framlägga propositionen.

Vi alla beklaga givetvis, att situationen har varit sådan, att tidpunkten för
frågans behandling inom utskottet måste bliva så långt framskjuten. Men man
får ju å andra sidan beakta, att här stå mot varandra skilda allmänna intressen;
å ena sidan detta intresse från, närmast, riksdagens sida, att propositionerna
avlämnas så tidigt som möjligt, å andra sidan intresset att taga hänsyn
till de djupa allmänna stämningar ute i landet, vilka äro uttryck, kan man
säga, för önskemålet örn ett nytt resningsinstituts skyndsammast möjliga införande
i vårt land.

Jag anser därför, att justitieministerns handlingssätt — och jag är glad att
nu ha fått ett tillfälle att uttala mig på detta sätt -— enligt min mening vittnar
örn en beaktansvärd omsorg att taga hänsyn till dessa stämningar hos vårt
folk.

Man måste också dela justitieministerns uppfattning, att kristidsoron icke
får onödigtvis inverka menligt på det inre reformarbetet. Det reformarbete,
som nu är å bane, avser ju bristerna i vår rättegångsordning. Det är brister,
som kunna få särskild betydelse. Det är så, att rättskänslorna i landet understundom
kunna bliva upprörda på grund av sådan bristfällighet. Det är detta
allmänna intresse, som man enligt min mening har att väga mot riksdagens
intresse av att propositionerna avlämnas i god tid.

Jag kan ej dela herr Bagges uppfattning, att utskottet på grund av tidsbrist
måste hava särskilda svårigheter att tillräckligt grundligt behandla detta
ärende. Det är visserligen möjligt, att så kommer att bliva fallet. Och då får
ju utskottet avsäga sig ärendet. Men när motionstiden godt till ända, kanske
situationen är sådan, att icke några andra meningar föreligga, till vilka man
har att taga ställning, än sådana, som tidigare äro ganska ingående dryftade.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 £. m.

Vid remiss av propositionen nr 307. (Forts.)

Blir detta förhållandet och tager man hänsyn till att lagutskottet torde ha tillfälle
att koncentrera sig på detta ärende, synas mig inga farhågor i berörda
avseende föreligga.

Till sist vill jag säga, att jag ännu icke haft tillfälle att taga del av propositionen.
Men den hänvisning herr Bagge gjorde till ett visst uttalande av lagrådet,
gående ut på att saken i alla fall om något år måste tagas upp ånyo för
vinnande av konformitet med den nya rättegångsordningen, kan jag, med hänsyn
till de omständigheter jag nyss antydde, icke finna spela någon roll såsom
skäl mot propositionens framläggande. Tvärtom, här gäller det nu att skyndsammast
avhjälpa vissa påtagliga brister. Örn på grund av den knappt tillmätta
tiden eventuellt vissa brister, särskilt i formellt avseende, skulle uppstå
vid utskottets behandling, så kunna ju, herr talman, dessa bristfälligheter sedermera,
när ärendet ånyo måste upptagas, bliva korrigerade.

Jag har endast velat med dessa antydningar angiva min ståndpunkt i den
nu debatterade frågan.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill först understryka de kritiska syn punkter

beträffande propositioners avlämnande, vilka under en föregående
punkt på föredragningslistan framfördes av herr Holmbäck. Och jag vill tilllägga,
att det är klart, att de smärre grupper inom riksdagen, som icke ha
möjligheter att i utskotten taga del av propositionernas innehåll, genom den
sena avlämningen beredes ännu större svårigheter än kammarens ledamöter i
övrigt. Man får hoppas, att den förda debatten i den mån det är möjligt
leder till bättre förhållanden ett kommande år.

Varför jag begärt ordet är för att rikta uppmärksamheten på att trots att
herr Bagge, högerns ledare, ägt möjlighet att i princip uttala sig i denna angelägenhet
på den punkt på föredragningslistan, där den första diskussionen
fördes, tog han i stället ordet på den punkt, som rör Kungl. Maj :ts proposition
nr 307 och avser en rättsreform, vilken jag skulle tro, att herr Bagge icke
vågar säga är onödig eller ej av behovet påkallad. Jag tog ordet för att påpeka
detta, därför att vi här till en del se en avspegling av stridskrafterna
bakom den fråga, som det här egentligen gäller. Jag uttalar på grund därav
den förhoppningen, att vederbörande utskott, som skall behandla denna proposition,
icke måtte beakta det råd, som här lämnats av den ena stridsgruppens
talesman här i kammaren, herr Bagge.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att endast

konstatera, att det tydligen finnes flera sätt att förlänga riksdagsarbetet. Kammaren
har använt ett av dessa sätt nu.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren hänvisa ifrågavarande
proposition till behandling av lagutskott: och skulle till utskottet jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen inom kammaren avgivna yttrandena.

Härpå föredrogs och remitterades till statsutskottet propositionen, nr 308,
angående ytterligare anslagsmedel till extra materielanskaffning m. m. för
försvarsväsendet.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herrar Hagbergs i
Malmö och Nelanders på bordet liggande motion nr 506.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1
mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen, i anledning av Kungl. Marits proposition med
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat och lädes till handlingarna jordbruksutskottets
memorial:

nr 69, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; och

nr 70, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1938 försålda och bortbytta tomter och områden.

§ 7.

Föredrogs, men bordlädes åter andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6.

§ 8.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 §
1 mom. förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å
vissa lotterivinster.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckt motion Äng. ändring
örn ändring av 10 § i lagen den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och mu- 10 § i
sikaliska verk. lagen^ om rätt

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

till litterära
och musikaliska
verk.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som riksdagen nu
har att behandla, går ut på ett avslag med så kallad välvillig motivering. Det
är måhända det bästa resultatet, som jag kunde hoppas av min motion, med
kännedom örn den svenska riksdagens praxis vid behandling av lagstiftningsfrågor,
vilka icke tagits upp genom kungl, proposition, och som dessutom äro
föremål för utredning. För utskottets hållning får jag därför framföra min
tacksamhet. Efter utskottets utlåtande är det självklart, att vid den utredning,
som nu är igångsatt, spörsmålet örn för fattar rätten vid återgivande genom
radiomottagningsapparat av litterära eller musikaliska verk kommer att
särskilt ingående prövas i ändamål att man skall nå fram till andra regler
än dem, som nu äro gällande.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. midling av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.-

(Forts.)

Jag anser mig emellertid icke kunna nöja mig med att konstatera det resultat,
som jag alltså tror mig lia nått. Den uppmärksamhet, som hithörande
spörsmål rönt, kommer mig att till kammarens protokoll låta anteckna några
synpunkter i frågan.

Jag ansluter mig utan tvekan till dem, som vilja i vår lagstiftning behålla
för upphovsmannen förmånliga regler örn rätt till litterära och musikaliska
verk, konstverk, alster av konstindustri o. s. v., och eventuellt införa nya sådana
regler, i den mån detta kan vara lämpligt. Jag understryker detta därför
att i det av Svenska musikerförbundet avgivna utlåtandet finnes ett uttryck,
bakom vilket synes ligga den tolkningen av motionen, att jag skulle
vara ogynnsamt inställd till upphovsmannens rätt till sin skapelse överhuvud.
Musikerförbundet nämner, att skydd även för musikernas prestationer är ett
önskemål av internationell räckvidd, och att musikerna i olika länder ha yrkat
att erhålla en liknande omvårdnad från staternas sida som den, för vilka tonsättarna
blivit föremål. Därefter fortsätter förbundet: »Det vill synas som
örn hela andan i herr Holmbäcks motion skulle gå stick i stäv mot dessa önskemål
och förhoppningar.» Jag vill betona, att jag icke har någon invändning
att göra mot dessa önskemål från musikernas sida.

Då jag så positivt angivit min uppfattning i dessa frågor, måste jag emellertid
göra två förbehåll.

Det ena är, att det gäller att finna starkast möjliga garantier för att verkligen
den ekonomiska vinning, som staten möjliggör genom sina lagbestämmelser
örn upphovsmannarätt, kommer vederbörande upphovsman till godo.
Det talas nu örn att utsträcka skyddstiden för litterära och musikaliska verk
från 30 år efter författarens död till 50 år därefter. En ovillkorlig förutsättning
måste vara, att det också skapas regler, som garantera, att denna förlängning
kommer författaren och icke förläggaren till godo.

Det andra förhållandet, som man måste beakta vid en utgestaltning av den
författarrättsliga lagstiftningen är, att man icke får skapa regler, vilka över
hövan inskränka på allmänhetens möjligheter att tillgodogöra sig de skatter,
som den kulturella utvecklingen skapar, eller regler som medföra osäkerhet
om vad lagen menar.

I denna kammares historia har frågan örn allmänhetens rätt att tillgodogöra
sig den kulturella utvecklingen kommit fram med utomordentlig klarhet och
pregnans vid antagandet av den nuvarande lagstiftningen örn rätt till litterära
och musikaliska verk och örn rätt till verk av bildande konst m. m. Denna
lagstiftning är, som kammarens ledamöter känna till, av år 1919. Herr Hansson
i Stockholm — alltså den nuvarande statsministern — väckte i anledning
av den kungl, propositionen en motion, i vilken han påstod, bland annat, att
i den föreslagna lagstiftningen författarens och i ännu högre grad förläggarens
intresse beretts ett kraftigt skydd, under det att inga garantier funnos
för den stora allmänhetens rätt att inom rimlig tid och till rimliga priser få
tillgodogöra sig de andliga skatter, som nedläggas i böcker. Medan bland de
sakkunniga, som förberett ärendet, författare- och förläggareintressena haft
sina speciella representanter, hade ingen representant för de stora folkbildningsorganisationerna
varit tillkallad. I kammarens debatt yttrade sig särskilt
av denna orsak för avslag på den föreslagna lagstiftningen, utom herr
Hansson, bland andra herrar Hjalmar Branting, Möller och Engberg. Det
var endast med den förseglade sedelns hjälp som lagen överhuvud taget gick
igenom, och sedan denna öppnats, reste sig en av Stockholmsbänkens ledamöter,
herr Tengdahl, och sade, att det måtte hava varit något fel med vote -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

ringsklockorna, ty lian hade icke hunnit upp i kammaren, förrän hela Stockholmsbänken
var uppropad.

1919 års lagstiftning och den utveckling, som skett på dess grundval, har
uppväckt kritik. Kritiken har riktat sig mot det organ, vilket tonsättarna
skapat för att bevaka sina rättigheter, enligt författarrättslagen. Detta organ
är föreningen Svenska tonsättares internationella musikbyrå, efter sina initialer
kallad Stim. Stims verksamhet består som bekant i att bevaka, att icke någon
av författarrättslagen skyddad musik olovligen utföres eller avtryckes
utan tillstånd av Stim, som antingen själv eller genom systerorganisationer i
andra länder är innehavare av ett stort antal in- och utländska tonsättares arbeten.
Örn de sätt, på vilka Stim arbetar på andra områden än radiomusikens

— varom min motion handlar — har jag blott ringa kännedom. Stim har
emellertid förra året avkrävt Göteborgs arbetarinstitut avgift för att man
visat en ljudfilm, Maria Stuart, vilken man hyrt genom Svensk filmindustris
skolfilmsavdelning. Filmen hade visats mot en entré av 25 öre för barn och
65 öre för vuxna vid en föreställning, vilken upplystes hava gått med förlust.
Det skall villigt erkännas, att avgiften sattes lågt — till endast 3 kronor

— men själva principen att avgifter skulle upptagas även för föreställningar
av den typ, som här är i fråga, önskade man hävda, och det är principen, som
här är av vikt. Styrelsen för institutet har tillställt Göteborgs stads representanter
i riksdagens båda kamrar och mig som motionär vidimerade avskrifter
av den korrespondens, man fört med Stim i denna fråga. Vid översändandet
betonades »den betydelse det har för folkbildningsverksamheten i
vårt land, att Stim ej må kunna godtyckligt beskatta denna verksamhets organisationer».
Jag vet också, att Stim försökt erhålla avgifter utav föreningar
sådana som Jordbrukarnas ungdomsförbund, socialdemokratiska ungdomsföreningar
o. s. v.

När 1919 års lag kom till, var radion ännu icke uppfunnen, och några bestämmelser
örn återgivande genom radio av litterära och musikaliska verk funnos
därför ursprungligen icke i lagen. År 1931 infördes dylika bestämmelser
i vår rättsordning, men då hade man blott själva utsändandet av en dikt, ett
föredrag, en komposition eller dylikt för ögat, icke huru rättsförhållandena
skulle gestalta sig då vad som sålunda utsändes delgavs offentligheten genom
en radiomottagningsapparat. Detta problem rör, huruvida det skall vara tilllåtet
till exempel för en kaféidkare, en pensionats- eller en hotellvärd att i
kaféet, pensionatet eller hotellet uppställa en radiomottagningsapparat för att
låta gästerna höra det program, som utsändes genom radion, eller om man
först måste inhämta vederbörande författares tillstånd vid äventyr att man
eljest begår vad som enligt författarrättslagen är en brottslig gärning, å vilken
följer dagsböter och skadestånd.

Så mycket är klart, att ingen kan hindra innehavaren av ett kafé eller ett
pensionat att i sin lokal uppställa en radiomottagningsapparat. Där har han
rätt att låta gäster avlyssna dagsnyheter och väderleksrapporter, höra uppläsningar
av dikter, vilkas författare dött för mer än 50 år sedan, och till
vilka därför icke finnes någon författarrätt — i fråga örn skyddet för författare,
vilka avlidit före 1920 gäller fortfarande en skyddstid av 50 år efter författarens
död — åhöra klassisk musik o. s. v. Men begår han ett brott, örn
han icke stänger av radion, ifall efter dagsnyheterna kommer ett musikstycke,
komponerat av en man, som avlidit icke för 50 utan för 40 år sedan, eller örn
efter dagsnyheterna följer en dikt, vars författare ännu lever, ett föredrag av
någon expert o. s. v., allt såvida han icke på förhand inhämtat samtycke av

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.''

(Forts.)

komponisten, diktaren eller föredragshållaren? Begår han ett brott, om någon
av gästerna knäpper på radion, så att därigenom ett musikverk av en för
blott 45 år sedan död komponist kommer att höras av gästerna, ett brott, som
då tydligen består i att han icke tillräckligt noga övervakat sin radio?

Detta spörsmål, herr talman, har aldrig — jag vill betona det — varit underställt
den svenska riksdagen. Inför högsta domstolen kom det emellertid
upp år 1933. Då avgjordes två rättegångar, vilka jag refererat i min motion.

Den ena rättegången fördes emot en balettmästare —• han kallas så i
rättegångsreferaten -—- vilken i Göteborg anordnat en danstillställning, till
vilken allmänheten ägde tillträde mot avgift. Vid rådhusrätten i Göteborg
gjorde Stim gällande, att under danstillställningen utförts två musikaliska
verk, till vilka Stim ägde utföranderätten. Svaranden genmälde, att musiken
vid danstillställningen hade utförts av ett musikkapell, men att en av gästerna
hade knäppt på en radiomottagningsapparat, som fanns i lokalen och
som sedan återgivit de båda musikstyckena. Stim invände i sin tur härtill
att, när svaranden i sin lokal hade en radiomottagningsapparat, så anbringad,
att allmänheten hade tillfälle att knäppa på den, han vore ansvarig, örn genom
apparaten utan tonsättarens medgivande utförts musikstycken, till vilka
förefanns författarrättsskydd. Både i rådhusrätten och i hovrätten avvisades
Stims talan enhälligt, men i högsta domstolen blev utgången en annan. Stims
talan bifölls av fyra justitieråd, vilka dömde balettmästaren att böta 5 dagsböter
och att utgiva 30 kronor i skadestånd. Två justitieråd ville frikänna.

Den andra rättegången fördes mot en kaféidkare, också i Göteborg; det
var sålunda samma domstolar, som dömde i båda målen och även samma domare.
Kaféidkaren hade i sin lokal låtit utföra fem musikstycken med radiomottagningsapparat
under tid, då allmänheten hade tillträde till lokalen. I
denna rättegång frikände rådhusrätten med två röster mot en. Hovrätten frikände
enhälligt, men högsta domstolen dömde till dagsböter, med fyra röster
mot två.

Det resultat, till vilket högsta domstolen i de två refererade rättegångarna
kommit, torde vila på den i 1919 års lag förefintliga regeln, att offentligt utförande
av ett musikaliskt verk icke får ske annat än med tonsättarens tillstånd.
Ett återgivande av ett verk medelst radiomottagningsapparat har man
ansett som ett »utförande» av verket, även örn icke genom någon lagbestämmelse
direkt slagits fast, att så skulle vara förhållandet. Utländska domstolar
hava vid ett flertal avgöranden kommit till samma resultat. Det torde
emellertid förtjäna understrykas, att riktigheten av denna uppfattning från
den svenska rättens ståndpunkt icke är otvivelaktig; av de domare, som uttalat
sig i de båda målen, stod majoriteten på den andra sidan — i det ena
målet var det nio mot fyra och i det andra åtta mot fem. Hade i högsta domstolen
rösterna icke stått fyra mot två utan tre mot tre, så hade det — eftersom
det här var fråga om ett brottmål och det enligt rättegångsbalken gäller,
att i ett brottmål vid lika röstetal gäller deras mening, som vilja fria — blivit
ett frikännande, vilket betytt, att den kommande utvecklingen, för vilken
jag nu går att redogöra, icke kunnat äga rum.

Med utgångspunkt från 1933 års rättsfall har Stim uppmanat innehavare
av restauranger, kaféer och pensionat att teckna kontrakt, innebärande att företagen
skola betala en viss summa per månad för rätt att låta sina gäster åhöra
musik, som utföres av radion och till vilken Stim innehar författarrätten. Vilken
är nu denna musik?

Stims uppfattning i detta hänseende framgår av ett cirkulär, vilket Stim
låtit utarbeta. I cirkuläret säges, att musikstycken, som komponerats av för

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 81.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

mer än 30 (sid) år sedan avlidna författare, må fritt utföras i original. Musikstycken,
som utföras i dans-, restaurang-, biograf-, kafélokal o. d., äro emellertid,
fortsätter cirkuläret, i regel arrangerade av någon höarbetare, som hör
till Stim eller till någon med Stim samarbetande utländsk organisation, varför
utföranderätten även till sådant verk äges av Stim. Ytterligare framhålles,
att s. k. gammal dansmusik merendels åtnjuter samma skydd som moderna
schlager, och att även allmogemusik i många fall åtnjuter skydd.

Till Stims framhållande av att ett visst musikstycke, som i princip är fritt
på grund av att viss tid förflutit från tonsättarens död, i ett särskilt fall kan
vara skyddat pa grund av att det är arrangerat, har jag i min motion anmärkt,
att frågan, huruvida författarrättsskydd föreligger för arrangerade musikstycken
beror på graden av den nyskapande verksamhet, som präglar arrangemanget.
Mot detta har Stim genmält följande: »I detta sammanhang gör sig
motionären skyldig till ett direkt misstag i fråga örn lagens bestämmelser. -—•
Motionären synes förväxla nyskapelser och bearbetning. Bearbetaren har för
sin bearbetning den författarrätt, som tillkommer författaren, och som bearbetning
anses ett musikverks omsättning för ett eller flera instrument eller för
en eller flera stämmor.» — Jag vill icke ingå i polemik i denna fråga, men jag
vill framhålla, att det synes mig böra undersökas, huruvida icke den lagbestämmelse
går för långt, enligt vilken författarrättsskydd under bearbetarens
livstid och 30 år efter, hans död föreligger till en bearbetning av ett klassiskt
verk, då bearbetaren icke gjort mera än att han omsatt verket för en eller
flera sångstämmor eller ett eller flera instrument.

Beträffande, den religiösa musiken har Stim i sin promemoria sagt, att utförande
av musik i samband med gudstjänst är fritt. I princip är emellertid
även religiös musik skyddad. Jag har. sett ett brev till Stim till en pensionatsföreståndarinna,
i vilket Stim säger sig vilja påpeka, att även religiös musik
i mycket _ stor utsträckning åtnjuter skydd enligt gällande lagstiftning. Man
kan alltså säga, att Stims anspråk omfattar avgift för den övervägande delen
av existerande musikaliska verk.

För att förmå vederbörande företag att teckna kontrakt utsänder Stim
först bland annat det cirkulär, som jag nyss talade örn, och ett frågeformulär
angående företagets verksamhet. I cirkuläret betonas det bland annat, att
överträdelse, av författarrättslagen är ett brott, som kan ådraga den skyldige
böter upptill 2,000 kronor och skadestånd. I frågeformuläret finner man
också.en påminnelse örn att här kan vara fråga örn brott. Det anhålles örn uppgift,
inom vilket landsfiskalsdistrikt företaget är beläget. Sedan Stim erhållit
önskade upplysningar, förelägger det företagen kontrakt, avfattade enligt
vissa formulär och i vilka avgifterna sägas vara fastställda enligt vissa
kollektivavtal. En egendomlighet med Stims kontrakt är, att avgifterna skola
erläggas den 15 i varje månad; annars kostar det 25 % mera i avgift. Om icke
företagarna underteckna, uppmanas de att taga bort radioapparaten vid äventyr
att ärendet överlämnas till en jurist.

Jag kan relatera ett fall. Don 28 september 1937 uppsade Stim ett kontrakt
med en systemrestaurang till den 15 november samma år. Det uppgavs i uppsägelsen,
att nytt. kontrakt med det snaraste skulle tillställas företaget. Den
5 februari 1938 tillställde Stim systembolaget det nya kontraktet, i vilket månadsavgiften
för uppföranderätt till mekaniskt utförande av musik höjdes från
10 till 50 kronor per månad. Bolagets direktör gjorde invändningar samt erhöll
några dagar senare ett brev, i vilket fanns följande passus: »Skulle ni
omedelbart upphöra med musikuppförandet, har Stim givetvis ingenting att in Andra

kammarens protokoll 1039. Nr 31. 2

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen örn rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

vända. Under sådana förhållanden skola vi även godtaga föregående avgift
intill den 5 dennes, d. v. s. den dag, då Stim tillställt Eder kontraktsformuläret.
Yi förbehålla oss emellertid att, örn Ni sedermera skulle återupptaga
musikutförandet och träffa avtal med Stim på föreslagna villkor, uttaga den
förhöjda avgiften retroaktivt av Eder från den 15 november 1937. Vi emotse
omedelbart Edra meddelanden.» Jag tror mig kunna påstå, att få affärsmän
skulle våga sända sina kunder ett brev med dylikt innehåll.

När Stim började att i större utsträckning söka kräva avgifter av kaféer
och restauranger, undandrager sig mitt bedömande. Förmodligen var det omedelbart
efter 1933 års utslag, vilket torde lia expedierats av högsta domstolen
i början av år 1934. Så har jag fått mig tillsänt ett den 15 juni 1934 daterat
brev från Stim till en konditoriägare. I detta brev anhåller Stim, under hot
örn ytterligare åtgärder, örn ett skadeståndsbelopp för musik, som utförts med
radio på sådant sätt, att densamma av gästerna i kafélokalerna kunde uppfattas
såsom underhållning. Örn radioapparaten icke helt avlägsnades, fordrade
man att kontrakt tecknades. I detta brev förekommer följande mening, vilken
jag tillåter mig att läsa upp: »Att Ni enligt Eder uppgift varit omedveten
örn Edra skyldigheter enligt gällande lag, giver Eder icke rätt att exploatera
tonsättarrätten i förvärvssyfte utan Stims tillstånd. Vi kunna nämna, att
en tjuv dömes till stöld, även örn han inför rätta påstår sig varit omedveten
örn det brottsliga i att stjäla. Stim anser det därför förenligt med Edra egna
intressen att Ni tillställer Stim behörigen undertecknat kontrakt.» Jag skall
icke göra andra kommentarer till detta brev än den att den omständigheten,
att ett dylikt brev kan ha blivit avsänt i en angelägenhet av den art, varom
här är fråga, visar olämpligheten att överträdanden av författarrättslagen betraktas
som brott. Innebär icke denna åskådning i lagen en relikt från den
tid då inga andra olovliga återgivanden av ett litterärt eller musikaliskt verk
funnos än olovligt eftertryck?

En verksamhet för att föra in pensionat och turisthotell under de företag,
som erlade avgifter, har emellertid Stim börjat först år 1938. Det är Stims
åtgärder i detta hänseende, som fäst min uppmärksamhet på hithörande förhållanden.
Det fall, som föranlett min motion, har jag angivit i denna. Jag
fick reda på att värdinnan å ett litet pensionat, där jag några år tilli)ragt en
vecka av julferierna, blivit krävd på avgift till Stim för radion. Pensionatet
består av åtta gästrum, varjämte tillgång finnes till tre rum utanför pensionatet.
Örn värdinnan ginge in i Svenska turisthotellens riksförbund och dessutom
var punktlig med betalningen, så att den kom senast den 15 i varje manad.
skulle hennes rätt att utföra mekanisk musik kosta sex kronor per månad,
eljest skulle hon betala tio kronor. Skulle hon undanflytta radioapparaten
under sex månader av året —- upplyses det emellertid i ett annat brev — och
garantera att något musikutförande för gästernas underhållning med radioapparaten
icke förekomme, skulle ersättning för denna tid på året icke behöva
förekomma. Jag fann det upprörande, att ett företag av den typ, varom här
var fråga, skulle behöva betala dessa avgifter. Dessutom fann jag, att Stim
här givit sig in på områden, i fråga örn vilka det måste betecknas som högeligen
tvivelaktigt, örn 1933 års prejudikat vore tillämpliga. Kan det verkligen
betecknas såsom ett offentligt utförande av ett musikaliskt verk, örn ett antal
personer, som bo på ett pensionat av den storleksklass, varom här är fråga,
sitta och höra en radioframställning av ett musikaliskt verk. för vars framförande
i radio kompositören får ersättning av radiobolaget? Jag fann, att här
tvungos personer att betala avgifter vid äventyr av stämning för handlingar,
som domstolarna måhända icke skulle beteckna som brott och som — det tror

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

jag mig kunna våga uttala — den allmänna uppfattningen Ilar i landet, vilken
lagstiftning, som än skulle råda, skulle vägra att betrakta som brottsliga.

I sitt utlåtande över min motion har nu Stim förnekat mina uppgifter. »Såsom
ett annat exempel på motionärens förhastade slutledningar kan anföras»,
heter det, »hurusom i motionen refereras ett fall, då ett litet pensionat med 8
gästrum skulle komma att erlägga 72 kronor per år i ersättning till Stim för
musik, utförd medelst radiohögtalare. Stim har icke något utföranderättsavtal,
där ett enda pensionat av denna storlek betalar ens tillnärmelsevis så stor
ersättning som den av motionären angivna. Ersättning utgår nämligen endast
för säsongen, och Stim känner icke till ett enda pensionat av sådan storlek, som
har säsong året runt.» Jag har för min del icke något att taga tillbaka i fråga
örn de uppgifter, som meddelas i motionen. De voro icke stödda på några
muntliga meddelanden utan på brev från Stim, vilka sedermera i original tillställdes
sekretariatet i första lagutskottet kort efter det jag väckt motionen. Jag
kan däremot icke bestrida Stims uppgift, att Stim icke har något utföranderättskontrakt
med något pensionat av den storleksordning, varom här är fråga. Beträffande
förevarande pensionat har det nämligen icke kommit till kontraktst,
Bokning.. Någon dag i mars i år, alltså nära två månader sedan motionen väcktes,
påminde Stim örn att det översänt kontraktsformulär. »Vi framhålla»,
skrev Stim, »att edert musikutförande nu äger rum, utan att ni i enlighet med
gällande lagbestämmelser förvärvat utföranderättstillstånd, och vi uppmana
eder därför att utan uppskov reglera ärendet. Vi nödgas eljest låta frågan örn
kontraktsteckning falla och överlämna ärendet till vår jurist. Ärendet torde
regleras inom 8 dagar.» Detta brev underställdes mig med förfrågan, örn
kontrakt borde tecknas. Jag svarade: Skriv icke på. Låt dem stämma. ’ Jag
skall skriva svaromålet. Vi skola se om svenska domstolar i ett fall sorn
detta verkligen skola döma till böter och skadestånd.

Därmed har jag, herr talman, sökt teckna de förhållanden vilka min motion
avsett att beröra. Jag har sökt att slå fast, huru den gällande författarrättslagen
antagits i denna kammare endast med den förseglade sedelns hjälp;
huru den svenska riksdagen aldrig underställts spörsmålet, att det vore ett
brott mot författarrätten att genom radiomottagningsapparater litterära eller
musikaliska verk delgivas, offentligheten på sätt jag nu talat örn; huru den
regel härom, på vilken Stim bj-gger sin verksamhet i hithörande hänseenden,
slagits fast endast som en konsekvens av allmänna rättsregler. Jag har
vidare sökt visa, hur man sökt få den av högsta instansen, för vissa fall, hävdade
grundsatsen örn att författarskydd föreligger även då litterära och
musikaliska verk. delgivas, allmänheten genom en radiomottagningsapparat,
att i praktiken bil tillämplig även för andra fall, som ligga vid sidan av dem
sorn domstolarna yttrat sig över. Vad jag framför allt har fäst mig vid.’
herr talman, har varit den osäkerhet, som präglar det nuvarande systemet.
Vilka sorn äro avgiftsskyldiga kan i detalj blott utredas genom rättegång.
Hur mycket var och en skall betala fastslas visserligen numera genom
kollektivavtal, men den organisation med vilken dessa avtal i de särskilda fallen
slutas, nämligen Stim, har monopolkaraktär. För den allmänna uppfattningen
ter. sig upptagandet av avgifter särskilt för rätten att återgiva radioutsändnmgar
medelst radiomottagningsapparat närmast som en beskattning, vilken
icke ålagts av stat eller kommun och som därför får en odiös karaktär.’ Och
dock Ilar jag icke berört alla olägenheter med det nuvarande systemet. Så
kan till exempel nämnas, att den näringsidkare, som slutit avtal med Stim om
ratt att fritt få återgiva musikverk, därigenom icke fått någon rätt att fritt
få återgiva dikter, föredrag o. s. v., vilka spridas genom radion. Ingenting

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

hindrar en författare, vars verk återgivits av radion, att stämma de företag,
vilka betala avgift till Stim, för att verket återgivits genom en radiomottagare.
Ingenting hindrar, att författarna en dag organisera sig på samma sätt
som musikerna ha gjort och för sin del genomföra samma system som Stim
har.

Huru skall man emellertid nu undgå dessa olägenheter?

Jag har för min del föreslagit, att man genom en lagstiftningsakt skulle
förklara det fritt att genom radiomottagningsapparat återgiva ett verk, som
utsändes genom radio. Därigenom skapar man enkelhet och klarhet. Ju
mera antalet radioapparater stiger, ju mera radion alltså blir en hela folkets
egendom, desto mera motiverat är det att författarrätt icke skall kunna göras
gällande, då ett arbete återgives av en radiomottagningsapparat, utan att författare
och tonsättare få hela sin ersättning av radiobolaget. Praktiskt taget
alla ha ju radio i sina hem; varför skola de då genom ökade avgifter för sin
inackordering, då de vistas på ett semesterpensionat, betala ersättning åt tonsättarna,
vilkas verk återgivas i pensionatets radio. Hemma hade de ju
kunnat lyssna gratis.

För den minskning i inkomster tonsättarna genom en dylik, lagstiftningsåtgärd
skulle lida och som enligt vad upplysts skulle belöpa sig till 200,000
kr. för år 1938, böra de erhålla kompensation av Radiotjänst. Förlust böra
de icke lida. Jag kan icke medgiva riktigheten av Radiotjänsts åsikt, att det
vore orimligt att kompensationen utginge av Radiotjänst. Även utskottet
synes anse, att i varje fall en större del än nu av ersättningen till tonsättarna
skulle kunna utgå av Radiotjänst, Jag tillåter mig påpeka, att endast under
de sista månaderna, sedan jag skrev motionen, antalet licenser ökats med nära
80,000. Inkomsten av denna ökning täcker flerfaldigt kompensation åt
tonsättarna.

Jag vill emellertid gärna medgiva att det yttrande, som i anledning av motionen
avgivits av Svenska musikerförbundet, innehåller synpunkter värda beaktande.
Där påvisas, huru de utövande musikerna kämpa en hård och ojämn
kamp mot den mekaniska musiken. På ett stort antal badorts- och turisthotell
äro mottagningsmöjligheterna så gynnsamma, att hotellinnehavaren är. i stånd
att med tillhjälp av de danska, tyska och engelska radioprogrammen vid sidan
av de svenska bjuda gästerna musikunderhållning från arla morgon till sena
kvällen. Då blir följden av en lagändring — så resonera de utövande musikerna
— att radiomusiken blir än billigare för hotellen, och därigenom komma
de att i större omfattning än nu tillhandahålla sina gäster musik endast med
radions hjälp. Det kommer alltså här vid diskussionen av en lagändring även
in en arbetslöshetsfråga. o ...

Vid bedömande av musikerförbundets yttrande måste man enligt min uppfattning
hålla i minnet, att även återgivande av musik genom musiker, s. k.
levande musik, beskattas av Stim. I kontraktsformulär, som jag sett, beräknar
Stim en ersättning från företag, vilka hava musiker anställda, till en
summa av 12 kronor 50 öre per månad för en, 25 kronor för två musiker
o. s. v. Det skydd, musikerna kunna hava av det nu gällande systemet, kan
alltså blott bestå i, att musikerna beskattas lindrigare än radion och grammofonen.
Redan detta giver vid handen, att man icke här får bilda sig en uppfattning
utan en närmare undersökning. Att märka är även följande egendomliga
förhållande. Att ett svenskt etablissement kan reda sig med endast
radiomusik beror bland annat på, att det kan taga in tyska stationer. Pbr intagandet
av tyska radiostationer kan, i vad gäller musik, enligt svensk lagstiftning
föreligga avgiftsskyldighet till Stim. Att ett hotell i Tyskland tager

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

in samma tyska station, föranleder emellertid icke någon avgift till tonsättaren;
i Tyskland är det nämligen tillåtet för envar att för allmänheten genom
en mottagningsapparat återgiva vad radion utsänder.

Örn emellertid en undersökning skulle visa, att verkligen systemet med särskilda
avgifter av hotell, restauranger m. m. spelar en roll för de utövande
musikerna i deras kamp för existensen, har man ett skäl för att bibehålla
systemet med särskilda avgifter av nämnda företag, vilka avgifter då borde
reserveras för tonsättarna, som en del av den ersättning de få för sin författarrätt,
kanske också i någon mån som understöd åt musikerna. Men då är det
oeftergivligt, att det blir ett statligt organ, som efter på förhand av statsmakterna
fastslagna riktlinjer i detalj fastslår denna ersättning, så att varje
osäkerhet faller bort, både hur mycket som skall betalas och vilka som skola
betala.

Vare sig man väljer den ena eller den andra linjen, står således enligt min
uppfattning en sak utom debatt. Vi måste, och detta snarast möjligt, bort
från det nuvarande systemet. Det har vållat ett missnöje så utbrett, att det
till och med för några månader sedan bildats en riksförening mot Stim. För
min del beslöt jag genast, när jag fick reda på hithörande förhållanden, att
bringa dem under diskussion i den svenska riksdagen. Det material, som jag
fått till mitt förfogande, sedan jag väckte min motion, och som spontant tillsänts
mig från flera håll, har gjort mig alltmera förvånad över, att ingen annan
under de förflutna åren tagit upp denna fråga till diskussion här i riksdagen, att
det icke varit flera insändare i pressen. Allt efter det jag läst brev efter brev
från personer, som haft att göra med Stim, har den reflexionen osökt tvingat
sig på mig, att svenskarna äro ett bra .tåligt folk.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Mina damer och herrar! Jag

ber om kammarens överseende, örn jag några ögonblick kommer att ägna mig
åt detta ämne. Jag har haft tillfälle att deltaga i utskottsbehandlingen av
denna sak,. och jag vågar försäkra, att det ingalunda saknas skäl för denna
framställning, vilket också framgår av utskottets utlåtande, där man säger:
»Starka skäl hava förebragts till stöd för påståendet att det nu praktiserade
sättet för ersättningens uttagande är mindre lämpligt.»

Det föreligger flera problem på detta område, vilka tilldraga sig uppmärksamhet.
Jag syftar bland annat på frågan örn sättet, på vilket litterär och
musikalisk äganderätt förvärvas. Jag förmodar att den sittande kommittén,
vilken håller på och undersöker detta problem, kommer att ägna den sidan av
saken den uppmärksamhet, som den förtjänar. Det är icke obekant, att litterär
äganderätt^ofta förvärvas genom bearbetning. Man kan känna igen det gamla
verket så att säga under det nya, men bearbetningen är stundom av det slag,
att den kanske närmar sig begreppet plagiat. Man förvärvar vidare äganderätt
till musikaliskt alster genom någonting som kallas arrangemang. Ni ha
kanske hört, hur dessa arrangemang ibland kunna låta, och kanske ofta funnit,
att det är gammal och känd fri musik, som omstuvats.

Det är dock icke enbart metoderna för erhållande av berörd äganderätt, som
det bär är fråga om och som behöva underkastas prövning, utan det är också
fråga örn de metoder, som framförallt organisationen Stim begagnar sig
av. Man kan öppet och klart säga ifrån, att de metoder, som man i denna organisation
använder, äro i långa stycken fullständigt omöjliga, och detta gäller
särskilt sagda organisations kontrakt med enskilda föreningar och med innehavare
av radiomottagarapparater.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verki

(Forts.)

När denna organisation skall skaffa sig gehör för sin mer eller mindre befogade
äganderätt i de olika fallen, gäller det för den att leda i bevis att viss
skyddad musik utnyttjas för offentligt utförande. Det är naturligt, att det
i många fall kommer att draga med sig ett system, som kommer spionaget
ganska nära och som leder till icke önskade metoder. Jag tror dessutom att
man på grund av de erfarenheter, man hittills haft, kan våga säga, att Stimledningen
är allt annat än vuxen den mycket grannlaga uppgift den har, när
det gäller att tillvarataga kompositörernas rätt.

Jag tillhör icke dem, som vilja underkänna kompositörernas rätt till ersättning
för utfört arbete. Här som på många andra områden gäller det, att arbetaren
är sin lön värd, och det är icke därom tvisten står. Tvisten står örn
de metoder, som man använder vid tillvaratagandet av denna rätt.

Jag har här i min hand en liten skriftväxling som föreningen Svenska tonsättares
internationella musikbyrå, Stim, haft med en liten bondeorganisation,
en s. k. SLU-förening nere i Varatrakten. Denna förening har i regel ett årligt
samqväm i samband med sitt årsmöte, och därvid bruka ett par allmogespelmän
utan noter spela några melodier. Vidare förekommer det amatörteater,
deklamation o. s. v. Vid det här ifrågavarande tillfället hade denna
organisation haft sitt sedvanliga samkväm. Det hade serverats te och smörgås
mot en avgift av 75 öre per deltagare, och samtidigt hade uppträtt ett
par allmogespelmän, som spelat en del dansmelodier.

Någon dag efteråt får föreningens styrelse följande skrivelse från Stim:
»Betr. Varaortens bonde- och ungdomsförbunds dans. Uppg. av landsf, i Barne
distr. Landsfiskalen har meddelat oss, att Ni erhållit resolution att utföra musik.
Resolutionen har meddelats på villkor» — märk väl på villkor! — »att
Ni ''noggrant iakttager bestämmelserna i lagen örn rätt till litterära och musikaliska
verk’, m. a. o. att Ni träffar uppgörelse med rättsinnehavaren till de
verk, som offentligen framföras hos Eder. — Ehuru det säkerligen icke varit
Eder obekant, att en kontraktsteckning med Stim varit nödvändig för Eder
för att kunna uppfylla i resolutionen föreskrivet villkor, tillåta vi oss översända
bifogade P. M., som närmare klargör detta förhållande. — Genom Eder
uraktlåtenhet att redan före anordnandet av musikutförandena begära Stims
tillstånd till desamma har Ni visserligen kommit att åsidosätta hithörande lagbestämmelser.
Vi erbjuda Eder likväl uppgörelse under förutsättning, att
närslutna kontraktsformulär behörigen undtertecknat omedelbart återsändes
till Stim.»

Märk nu väl, dels att det heter här i denna skrivelse, att »resolutionen har
meddelats på villkor att Ni noggrant iakttager bestämmelserna i lagen örn
rätt till litterära och musikaliska verk», och dels den tolkning man ger densamma.
I nästa stycke talar man återigen örn »i resolutionen föreskrivet villkor».
Nu frågar jag: Vad är det för villkor som skulle vara föreskrivet, för
en dylik tillställning? Det kan inte vara något i lag föreskrivet villkor. Finns
det ett sådant villkor i landsfiskalens tillståndsbevis, måste det vara ett olagligt
sådant. Då jag emellertid föreställer mig, att landsfiskalen näppeligen
ger sig på att föreskriva några olagliga villkor, finns det till synes ingen annan
förklaring än att åberopandet här är att ett grovt vilseledande föreligger.

Organisationens styrelseledamöter förstodo nu inte saken bättre, än att de
undertecknade kontraktet och sände in den summa som de hade att. erlägga för
den musik, som skulle ha utförts. Sedan följa här tre, fyra skrivelser, vari
Stim energiskt gör gällande, att man skall irppge namnen på varje musikstycke
som spelats, dess kompositör, o. s. v. I en av dessa skrivelser heter det:
»I besittning av Edert ärade av den 28 ds få vi hemställa till Eder att här -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

efter icke engagera musiker, vilka säga sig icke kunna eller vilja utföra dem
ålagd skyldighet att notera utförda musikverk. Stim måste för att kunna
verkställa noggranna avräkningar kräva, att varje musikförbrukare iakttager
kontraktsvillkoren i berörda hänseende. Sålunda måste Stim kräva, att även
Ni härefter insänder godtagbara musikförteckningar.»

Nu frågar man sig: Hur skall det vara möjligt för gamla bondspelman,

som spela sina melodier utan noter, att redogöra för, vilken som är kompositör
i de olika fallen? Det kanske kan vara fråga örn en melodi de hört ur något
verk av Strauss eller Waldteufel — hur många av dessa gamla spelmän skulle
kunna uppge detta? Sådana föreskrifter äro uppenbart orimliga. Det
hör till saken att man, sedan ett pär riksdagsledamöter gjort ett besök
på denna organisations kontor, fick rättelse så till vida, att de
utkrävda ersättningarna återställdes. I en skrivelse av den 6 mars föreligger
meddelande från Stockholm till föreningen i fråga, att avgifterna för
allmogefesten ha restituerats. Men det hindrar inte att dagen därpå Varaortens
ungdoms- och bondekluhb får ett meddelande från Stim av följande lydelse:
»Vi hava mottagit Eder musikförteckning för tillställningen den 4 januari,
men få påpeka, att densamma icke kan godtagas. Sålunda måste uppgivas
musikstyckets titel jämte kompositörens namn samt datumsiffra för varje
utförande av varje enskilt verk», etc. Dagen efter det man fått ärendet avskrivet
och pengarna återsända, kommer ett nytt förständigande till föreningen
att ordna upp denna sak på sätt som Stim föreskriver. Det förefaller i varje
fall som örn den högra handen skulle veta ganska litet vad den vänstra har
tagit sig för.

Jag har ett annat exempel. En ledamot av denna kammare, som samtidigt
är ombudsman i ett partidistrikt, fick en dag en ganska amper skrivelse från
organisationen Stim vari begärdes att han skulle likvidera musik för någon
viss tillställning. Då han inte kände till att de organisationer han företräder
anordnat någon tillställning, meddelade han, som den försynte man han är,
detta förhållande till organisationen i fråga. Men i stället för en ursäkt, som
ju hade varit det rimliga, får han ett ännu fränare brev med föreläggande,
att örn icke saken klaras upp blir det stämning till domstol. Först sedan vederbörande
hos organisationen begärt rent besked, vilken tillställning som
åsyftades, blev man på det klara med att man begått ett misstag, och äntligen
kommer den långsökta ursäkten.

Det finns en hel del dylika fall, som äro av det slag att man måste säga, att
detta förhållande icke kan få fortfara. Att utskottet inte har kunnat ansluta
sig till motionen beror, beträffande en stor del av utskottets ledamöter, säkerligen
inte på att det saknas sympati för densamma utan därpå att det igångsatts
en utredning örn dessa förhållanden och att man hoppas, att densamma
skall komma till rätta med problemet.

Det har av en föregående talare pekats på orimligheten uti de mellanhavanden,
som exempelvis innehavare av radioapparater få med denna privata
organisation. Det är självklart, att en sådan sak måste ordnas mellan Radiotjänst
och kompositörerna och icke bör få bli föremål för metoder av det slag vi
nu bevittna. Ar det så att Radiotjänst för sin del anser, att det behövs högre
licensavgift för innehavare av de radiomottagare, som vidarebefordra programmen
till en större eller mindre allmänhet, blir ju detta en fråga som Radiotjänst
får överväga. Men denna nu tillämpade metod måste få ett slut, den
kan inte få fortsätta.

Jag vill fatta mig kort, herr talman, med anledning av den tid som denna
debatt har tagit, oell vill nu blott, till den kraft och verkan det hava kan, stål -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.''

(Forts.)

la en direkt uppfordran till den sittande kommittén, att gå grundligt till verket
med de här påtalade förhållandena.

Herr Werner i Höjen: Herr talman! Det borde kanske anses tillräckligt

med vad som redan anförts i denna fråga, men jag kan ändå inte underlåta
att lämna ytterligare några bidrag rörande den här omtalade institutionen
Stims arbetsmetoder. Det är ju rätt egendomligt, att en enskild ekonomisk
sammanslutning under åratal kan få utöva ett avgiftsbeläggande ute i landet
av vissa musikverk, vilket sker på ett från samhällets sida fullständigt okontrollerat
sätt.

Det är av ålder känt att det svenska folket är mycket tåligt och långmodigt,
men det gives företeelser i samhällslivet som kunna komma även en svensk
rättsopinion att råka i svallning. Dit hör tydligen Stim. Det har genom herr
Olssons i Mellerud anförande framgått, att Stim behagat avgiftsbelägga sådana
inträdesavgifter, som även utgjort valuta för exempelvis te och smörgåsar,
och att denna avgiftsbeläggning har fortsatt, trots att Stim icke ens
tagit reda på eller kunnat bevisa, att de musikverk som vid festtillställningen
utförts ha varit Stims egendom eller borde ha varit avgiftspliktiga,

Frågan har förts fram till diskussion här i riksdagen på grund av att Stim
nu börjat räkna nya fält till sitt rättsområde genom att avgiftsbelägga musik,
som Radiotjänst utsänder och som varje radioinnehavare väl anser att han
eller eventuella gäster i hans hem har rätt att avlyssna på grund av den
licensavgift som han betalat. Jag vill icke neka till att i de fall, då denna
musik ytterligare utnyttjas i rent förvärvssyfte, kan föreligga en viss avgiftsplikt
från respektive radioinnehavares sida, men den saken bör regleras mellan
Radiotjänst och tonsättarna. Stim kan inte tillåtas att utöva en beskattningsrätt
i andra hand.

Jag kan med ett exempel bevisa hurusom Stim under föregående sommar,
på grund av viss underrättelse från den ort saken berör, avfordrat ett litet
pensionat i Fryksdalen kontrakt. Det rör sig örn ett mycket litet pensionat,
som mest liknar ett vilohem av religiös läggning, där dans inte får förekomma.
Detta hade av någon angivits ha en radioapparat till gästernas förfogande.
Stim avfordrade, som sagt, pensionatet kontrakt, innehavarinnan vägrade
att gå med därpå, varefter hon fick mottaga följande skrivelse: »Med anledning
av Eder skrivelse av den 19 ds få vi påpeka, att erfarenheten visat
att när radioapparat finnes tillgänglig för gästerna stundom även musikutförande
äger rum. Vi vilja påpeka, att även religiös musik i mycket stor
omfattning åtnjuter skydd enligt gällande lagstiftning. Stim äger praktiskt
taget utföranderätten till all sådan musik, som kommer till offentligt utförande.
»

Man kan härvid fråga sig på vad sätt exempelvis den svenska koralbokens
tonsättningar skulle lia förvärvats av Stim eller med vilken rätt Stim gör
gällande, att organisationen har äganderätt till den klassiska musiken eller
till vår religiösa musik, som väl ändå i det längsta bör få anses som det svenska
folkets fria egendom. I fortsättningen av brevet heter det: »Stim måste
därför begära, att Ni träffar avtal med Stim. Vi ha för Eder fixerat» —
lägg märke till ordet fixerat! ■— »en avgift av kr. 20: •— under sommarsäsongen
V6—31/8 och för övrig tid på året en avgift av kr. 10:—.» Under den
tid som detta vilohem står tomt på gäster skulle alltså pensionatsinnehavarinnan
vara skyldig erlägga en extra avgift av 10: — kr. per månad till Stim
för atthen innehar en radioapparat. Jag citerar vidare: »Å dessa avgifter

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

har Ni möjlighet erhålla en nedsättning av 40 % enligt §§ 5 och 6 i översänt
kontraktsformulär. Ersättning utgår givetvis endast för den tid på året,
då musikutförande offentligen äger rum.»

Pensionatsinnehavarinnan vägrade dock fortfarande att underteckna något
kontrakt och fick i anledning därav ytterligare en skrivelse, som lyder: »Med
anledning av Eder skrivelse av den 26 ds få vi påpeka, att den avgift vi fixerat
för Eder, kr. 20:-—- per månad under säsongen, kr. 10:— per månad under
resten av året, synes oss stå i skälig proportion till Eder rörelses omfattning.
»

Vad vet egentligen Stim örn rörelsens omfattning? Faktum är, att det gäller
ett litet hem som mottar några få gäster. Vilka undersökningar ligga till
grund för Stims ekonomiska bedömande av storleken av den avgift, som Stim
behagade stipulera?

Jag går vidare: »Emellertid vilja vi påpeka, att under den tid på året,
exempelvis under hösten, då intet som helst musikutförande äger rum, Ni icke
har skyldighet att erlägga någon utföranderättsersättning till Stim, ehuru kontraktet
är tecknat att gälla per år.» Det är alltså en eftergift man gör här. •—
»Vidare vilja vi påpeka, att Ni enligt §§ 5 och 6 i kontraktet har möjlighet
erhålla rabatter med intill 40 %, så att minimiavgiften för Eder skulle kunna
utgöra kr. 12:— per månad under säsongen och kr. 6:— per månad under
vintern.»

Sedan kommer det allra märkligaste i skrivelsen: »Skulle Ni helt önska upphöra
med musikutförandet bör radioapparaten undanflyttas och placeras så,
att event, musikutförande icke av gästerna kan uppfattas såsom underhållning.
Det är icke tillrådligt, att radioapparaten ställes till gästernas förfogande,
icke ens för avlyssnandet av rapporter o. d., enär erfarenheten har visat,
att under sådana förhållanden stundom även musikutförande äger rum.»

Alltså dekreterar här Stim, att en radioapparat, som tillhör en privatperson,
vilken betalat sin licens, skall undanflyttas på order av Stim för att icke begagnas.
Det kan nämligen befaras att gästerna kunna lyssna på dagsrapporterna! Inför

den pågående utredningen inom detta område är det nödvändigt att
i den svenska riksdagen bestämt säga ifrån, att svensk rättsopinion icke i
längden tål ett dylikt godtyckligt tillvägagångssätt. Jag ber också att få säga
ifrån -— det kan kanske tjäna till någon ledning för utredningsmännen — att
svensk rättsuppfattning i detta fall är beredd att hävda sin egen ståndpunkt,
oavsett vilken uppfattning som kan komma att hysas av inernationella medintressenter.

Det är inte meningen att frånkänna författare och tonsättare deras rätt att
erhålla lön för sitt arbete, men det är heller inte meningen att tolerera ett enskilt
företags godtyckliga metoder, som gripa djupt in i ett naturligt och sunt
rättsmedvetande.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Dunker, Pettersson i Norregård,
Johansson i Mysinge och Olsson i Kullenbergstorp, fröken Hesselgren
samt herrar Närlinge, Tengström, Danielsson, Hansson i Rubbestad, Onsjö,
Andersson i Vigelsbo och Persson i Norrby.

Herr bergquist: Herr talman! Första lagutskottet har ställt sig avvi sande

till den av herr Holmbäck väckta motionen, men för denna ståndpunkt
har utskottet åberopat endast formella skäl. Första lagutskottet har i detta
avseende följt den praxis, som utskottet brukar tillämpa, en praxis, som enligt

Nr 81.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk

(Forts.)

min mening är god och riktig. Hela detta komplex rörande den litterära,
musikaliska och konstnärliga äganderätten ligger för närvarande under utredning
hos en kommitté, som rätt nyligen har tillsatts. Det är emellertid inte
bara fråga örn en svensk lagstiftning, utan på området pågår ett skandinaviskt
samarbete, och lagstiftningen har dessutom sin internationella prägel. Det
är därför helt naturligt, att första lagutskottet inte velat gå in på en prövning
av sakfrågan utan hänvisat till den pågående utredningen.

Jag skulle för min del kunna stanna vid att peka på de formella skäl, som
utskottet åberopat för sin ståndpunkt, men med hänsyn till den debatt som
förts här och med hänsyn till den uppmärksamhet som denna motion har väckt,
anser jag mig även något böra gå in på sakfrågan.

Det är nog otvivelaktigt så, att det råder en viss misstämning gent emot
tonsättarnas organisation och de metoder, som Stim har använt för att göra
sin rätt gällande. Den debatt, som förts här i dag, visar detta otvetydigt.
Det har även tidigare kunnat märkas i pressen, och man har ju till och med
gått så långt, att man bildat en förening, Antistim.

Det är alltså inte någon tvekan om att det är ett ganska utbrett missnöje
med tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen och med de metoder, som
tonsättarna ha ansett sig böra använda, då det gällt att utnyttja lagen. Man
kan inte undgå att fråga sig, hur det kommer sig, att en sådan här missstämning
har uppkommit. Man får dock komma ihåg, att tonsättarna ha inte
gjort något annat än utnyttjat den lagstiftning, som Kungl. Maj :t och riksdagen
ha ställt till deras förfogande. Det har inte från något håll direkt
påståtts, att Stim gjort sig skyldigt till några övergrepp, eller att Stim har
gått utanför lagens gränser, utan Stim har tillvaratagit tonsättarnas intressen
och utnyttjat den lagstiftning, som vi ha på detta område. Trots att man
alltså inte direkt kan peka på några övergrepp, finns denna misstro och detta
missnöje.

Nu förhåller det sig nog så, att denna lagstiftning har inte riktigt trängt in
i det. allmänna rättsmedvetandet. Den har inte riktigt det stöd i rättsuppfattningen,
som man helst vill ha för en lagstiftning. Det är en relativt ny
lagstiftning. Hela detta område har ju länge varit fullkomligt obearbetat,
och det har inte riktigt gått upp för folk ännu, att tonsättaren, författaren och
konstnären ha rätt att ekonomiskt utnyttja sin skapelse.

Men det kan inte bara vara detta som ger anledning till att folk reagerar
i rätt stor utsträckning mot Stims användande av lagen, utan det tycks också
bero på att man ofta har känt sig stött av de metoder, som Stim har använt,
då det gällt att tillvarataga sin rätt. Både herr Olsson i Mellerud och herr
Werner i Höjen ha här givit åtskilliga exempel på vad som förekommit i
detta fall. Jag saknar ali kompetens att bedöma, hur det ligger till i dessa
fall, men jag skulle bara i detta sammanhang vilja säga, att när man nu
utan tvekan kan konstatera, att det råder en misstämning över Stims metoder,
så skulle det vara mycket klokt av denna organisation att gå mera försiktigt
fram än vad som hittills har skett. Man har ju full laga rätt att utnyttja
de möjligheter, som lagstiftningen har givit, men det är inte alltid
så klokt att tillfullo utnyttja denna. Man kan ibland vinna mycket mera
på att gå försiktigt fram. Det finns den risken — jag säger det inte som
något.. hot, utan jag vill endast konstatera ett faktum — att örn man går
för hårdhänt fram, kan man därigenom skapa en opinion och en reaktion,
som leder till att många av de vinningar, som man har nått under de sista
åren, kunna gå förlorade; och de kunna gå förlorade inte bara för dem, som
kanske väl hårt utnyttjat sina möjligheter, utan också för andra grupper av

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

de andliga arbetarna, som under de sista årtiondena fått sin rättsställning
erkänd. Det skulle därför enligt min mening vara mycket förståndigt av
dessa grupper av konstutövare, örn de försiktigt utnyttjade de möjligheter, som
lagstiftningen har givit dem, så att det inte leder till en reaktion och statsmakterna
finna sig böra inskränka på de rättigheter, som en gång ha
skapats.

Yad nu beträffar den speciella fråga, som det här gäller, nämligen frågan
örn rätt till ersättning för utsändande av musik genom radiohögtalare, så
innefattar den ju två olika problem, för det första problemet huruvida till
tonsättare skall utgå ersättning överhuvud taget för utsändande genom radiohögtalare,
och för det andra frågan, hur en sådan ersättning i så fall skall
utkrävas. Jag tror nog vi äro ense örn alla, även de, som här ställt sig mycket
kritiska gent emot Stim och dess verksamhet, att det inte ligger något
oberättigat i att en tonsättare får ersättning för sitt arbete, då en annan person
i förvärvssyfte utnyttjar den produkt, som han åstadkommit. Enligt min
mening kan man inte säga, att det är något stötande i detta, och jag tycker
för min del, att det inte är något att erinra mot att till exempel en hotellinnehavare
eller en kaféinnehavare får utge en viss ersättning, örn han direkt i
vinningssyfte utnyttjar det arbete, som en annan har utfört. Men däremot
anser jag det vara mycket diskutabelt hur en sådan ersättning bör uttagas.
Man kan mycket väl förstå, att folk reagerar mot, att man först skall betala
sin radiolicens, och det sedan skall komma krav från annat håll därför att man
utnyttjat den radiolicens, som man betalt ersättning för. Jag tror det skulle
vara lyckligare, örn man här kunde finna en annan väg, så att all den ersättning,
som skall utgå för radio, skulle uttagas i samband med utfärdandet
av radiolicens. Det kommer säkerligen att möta en del tekniska svårigheter
att genomföra en sådan tanke, men den bör mycket noga undersökas. Man
skulle helt säkert få bort åtskilliga av irritationsmomenten, örn man sloge
in på den vägen.

Båda dessa frågor, alltså frågan örn rätt överhuvud taget för tonsättare att
få ersättning vid utsändning genom radiohögtalare, och frågan örn på vad sätt
sådan ersättning skall utgå, komma emellertid nu att tagas upp till prövning
av den sittande kommittén. Jag vill instämma i det uttalande, som herr
Olsson i Mellerud slutade med, att det är att hoppas att de synpunkter, som
här framförts, komma att tagas i beaktande av kommittén, då den har att
fullgöra sitt uppdrag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skall be att till alla delar få instämma
med herr Olsson i Mellerud och herr Werner i Höjen. Jag har från en annan
del av landet precis samma erfarenhet örn Stims uppträdande mot sinåföreningarna,
särskilt på landsbygden, som den de här skisserat.

För ett par år sedan på hösten fick jag i egenskap av ordförande i en
skytteförening i hemorten ett brev från denna illustra inrättning, som heter
Stim, där man sade, att jag omedelbart skulle betala in avgifterna för den
musik, som förekommit under året på skytteföreningens fester. Då vi under
året inte hade haft någon fest, var det alldeles klart, att jag inte inlevererade
några pengar. Påföljden blev, att litet senare fick jag från en advokatfirma
här i Stockholm ett kravbrev, mycket skarpt för att inte säga fränt i tonen,
liksom även kravbrevet var. Då ringde jag till Stim, och träffade någon
herre, inte alltför artig utan även lian — det kanske var brevskrivaren —
synnerligen frän — jag skall inte säga oförskämd, men det var inte långt dit

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. ändring av 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.

(Forts.)

— i tonen. Jag frågade honom, vad detta var för mening. Skola vi betala,
när vi inte utövat någon musik? Ja, det skulle ni ha talat örn, blev svaret.
Jag ansåg mig inte skyldig att tala örn, att vi inte utövat någon musik under
året.

Men efter detta samtal hade jag en mycket obehaglig känsla, och det var,
att nu råkade de träffa en, som vågade säga ifrån, men hur många gånger
träffa de inte med sina fräna brev mindre erfarna hyggliga människor, ordförande
eller kassaförvaltare eller sekreterare i små landsbygdsföreningar,
som av denna hotande ton helt enkelt kunna förledas att betala, trots att de
inte alls äro skyldiga till det. Jag ber att få fråga dessa herrar, örn de ha
representanter här: är det system i detta och är avsikten att på detta sätt framtvinga
pengar?

Herr Bergquist sade, att dessa herrar ha utnyttjat lagstiftningen. Ja, nog
ha de gjort det. Det ha vi mycket väl känning av. Men jag får, herr talman,
för min del säga, att det är väl inte riktigt att vi stifta lagar här i det svenska
parlamentet, som kunna av personer av den kulör, som det här tycks vara
fråga örn, utnyttjas på ett sätt som varit fallet. Jag håller före, att den utredning,
som skall syssla med denna fråga, bör taga under övervägande, örn
det inte är lämpligt att på något sätt inskränka på dessa herrars möjlighet,
ja, vingklippa dem, så att de hädanefter komma att uppträda på ett annat
sätt gent emot hyggliga människor ute på den svenska landsbygden.

Jag skall inte förlänga debatten, men jag är glad att vid detta tillfälle,
herr talman, få i det svenska parlamentet, liksom mina ärade kamrater tidigare,
säga ifrån, att ett sådant system, som dessa herrar tillämpa, kunna vi
icke tolerera.

Herr Holmbäck: Herr talman! Herr Bergquist, med vilken jag delvis kan
instämma, sade att tonsättarna blott utnyttjat den lagstiftning, som ställts till
förfogande av statsmakterna. Det kunde icke påstås, sade han, att Stim gått
utanför lagen. Jag vill svara, att det är i vissa fall tvivelaktigt, huruvida
Stim gått utanför lagen eller inte. Det står i enlighet med Högsta domstolens
prejudikat, att ett kafé och en restaurang får betala avgift till Stim, men
står det i enlighet med Högsta domstolens prejudikat, att ett litet pensionat
med 10 stycken gästrum skattlägges? Enligt min uppfattning är det högeligen
tvivelaktigt.

Härmed var överläggningen avslutad; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§ 10.

Äng. vissa
statökningar
för Värmlands,
Skaraborgs
och Södermanlands

regementen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 168, i anledning av väckta motioner
dels örn vissa statökningar för Värmlands, Skaraborgs och Södermanlands
regementen, dels ock i fråga örn organisationen av infanteritruppförbandet i
Karlstad; och anförde därvid

Herr Björling: Herr talman! I lördags hade vi ju en stor generaldebatt i
försvarsfrågan. Den nu föreliggande frågan gäller ju endast en detalj, nämligen
det motionsvis framställda kravet på en utökning av befälskadrerna vid
vissa regementen, däribland också Värmlands regemente. Då statsutskottet
ställt sig välvilligt till detta förslag, kommer jag givetvis icke att ha något
annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Jag förstår också väl, att detta är ett ganska torrt ämne, sett mot bakgrunden
av den debatt örn »tonsättarna», som nu har pågått här inemot två timmar.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. vissa statökningar för Värmlands, Skaraborgs och Södermanlands regementen
m. m. (Forts.)

Emellertid kan det nu föreliggande förslaget icke anses innebära en slutgiltig
lösning, vad det angår Värmlands regemente och militärförläggningen i Karlstad,
och handläggningen av denna fråga har under senare tid varit av den beskaffenhet,
att jag nödgas belasta kammarens protokoll med en historik över
denna fråga.

Före 1901 års härordning fanns det två infanteriregementen i Värmland,
Värmlands regemente och Värmlands fältjägarekår, och båda dessa voro då
förlagda till Trossnäs fält. Genom 1901 års härordning blev det en sammanslagning
av Värmlands fältjägarekår och Hallands bataljon, som tillsammans
skulle bilda Vaxholms grenadjärregemente. Genom denna första åtgärd måste
det givetvis företagas en viss emigration av värnpliktiga från Värmland till
andra regementen, då Värmlands län var ett bland de största inskrivningsområdena.

Så komma vi fram till 1925 års härordning. Då föreslogs av regeringen
ingen förändring i fråga örn Värmlands regemente, utan detta skulle fortfarande
vara vid den storleksordning som beslöts 1901, men under frågans handläggning
i riksdagen kom det till en kompromiss. Man ville rädda ett av de
dödsdömda regementena, nämligen Västernorrlands regemente, och för att detta
skulle ske framkom förslag att uttunna ett annat regemente. Man fick då
syn på Värmlands regemente och föreslog, att det skulle skäras ned till s. k.
begränsad organisation. Detta skedde då utan någon föregående utredning.
Därigenom måste också ytterligare en viss emigration av värnpliktiga från
Värmland företagas till andra truppförband.

Sedan komma vi fram till 1936 års härordningsförslag. Då föreslog regeringen,
att en flygkår skulle förläggas till Karlstad och att regementet skulle
indragas, men riksdagsbeslutet gick ju i en annan riktning. Riksdagen beslöt
bibehålla regementet men med en ytterligare begränsning av kadern och ändra
namnet till förslagsvis Värmlands fältjägarekår. Men bläcket hade knappast
hunnit torka i riksdagens skrivelse, förrän flygstyrelsen satte i gång en
utredning, huruvida flygfältet i Karlstad var lämpligt eller inte, och efter
många om och men och efter upprepade besök i Karlstad uttalade den så
mångomtalade militära sakkunskapen, att flygfältet i Karlstad var alldeles
odugligt för sitt ändamål — samma flygfält, som före 1936 ansetts vara
lämpligt.

Vid 1938 års riksdag framlämnades också en proposition örn att upphäva
riksdagsbeslutet av 1936 och förlägga flygkåren till Såtenäs i Skaraborgs län.
I samband med framläggandet av denna proposition yttrade den dåvarande
försvarsministern, att frågan örn Värmlands regemente och dess förläggning
i Karlstad hade kommit i ett nytt läge, därigenom att flygkåren skulle förflyttas,
och att han hade för avsikt att, därest riksdagen skulle bifalla förslaget
att förlägga F 7 till annan plats än Karlstad, utreda frågan, huruvida
inte Värmlands regemente borde utökas till ett infanteriregemente av normal
storlek. Men han var oförsiktig nog att utpeka ett annat regemente, som
skulle beskäras, nämligen livgrenadjärregementet. Det var ju klart, att opposition
från den landsändan gjorde sig gällande, och i sinom tid förklarade
försvarsministern, att han måste frånfalla denna sin avsikt. Han gjorde då i
proposition gällande, att med hänsyn till förläggningsförhållandena och
byggnadernas beskaffenhet såväl i Karlstad som i Linköping det skulle vara
ekonomiskt fördelaktigt att göra denna omplacering, och luftvärnsregementet
skulle då förläggas i livgrenadjärregementets kaserner.

Frågan omnämndes emellertid icke i årets statsverksproposition.

Ingen kan förtänka oss värmlänningar, att vi med tanke på detta löfte från

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. vissa statökningar för Värmlands, Skaraborgs och Södermanlands regementen
m. m. (Forts.)

högsta ort väckte en motion, däri vi yrkade att till förnyad prövning skulle
tagas upp frågan örn Värmlands regementes förläggning i Karlstad och att i
avvaktan på denna utredning någon nedskärning icke skulle ske, utan att regementet
skulle bibehållas vid samma storlek som beräknats i 1938/1939 års
stat. Vi hade goda skäl för vårt krav. Jag skall försöka fatta mig så kort
som möjligt, men jag måste dock säga några ord örn de utmärkta förläggningsförhållandena
för Värmlands regemente i Karlstad.

Kasernerna äro av utomordentlig beskaffenhet. De byggdes under det senare
byggnadsskedet, då man gjort erfarenheter från de första kasernbyggnaderna.
Där finnas fristående underofficersbostäder, och byggnadsbeståndet
har ytterligare förstärkts med två baracker, som tagits från Trossnäsfältet
och inrättats till officers- och underofficersbostäder. Övningsterräng och övningsplatser
torde både med hänsyn till omfattning och beskaffenhet vara bättre
än vid något annat infanteriregemente. Det tillkom bland annat genom
inköp av ett par herrgårdar med vackra parkanläggningar, vilka särskilt under
sommartiden öka hemtrevnaden för de värnpliktiga. Därtill kommer, att
regementet allt fortfarande är ägare till Trossnäs fält, där flera välvårdade
baracker ännu stå kvar. Där voro ju både Värmlands fältjägarekår och Värmlands
regemente förlagda, och man måste säga, att terrängen där är ganska
idealisk, när det gäller övningar för landstormen eller motsvarande övningar,
och att regementet där under mindre fälttjänstövningar har en utmärkt bivackplats
utan kostnad för statsverket.

Oavsett hurudan den slutgiltiga lösningen av förläggningsfrågan kommer
att bli, är det klart, att befälsbristen har blivit kännbar vid Värmlands regemente.
Det ingick i riksdagsbeslutet, att regementet och flygkåren skulle ha
gemensam förvaltningsapparat, stabstjänst m. m. När nu flygkåren flyttades
till en annan plats, blev det ju en förändring i detta avseende. Arméchefen
gjorde för en tid sedan en framstöt om en viss kaderökning, ett krav som upptogs
i ett pär motioner och som nu är med viss prutning tillstyrkt av statsutskottet,
Jag ber att få uttala mitt vördsamma och djupt kända tack till
statsutskottet för den välvilja utskottet visat dessa motioner. Det beklagliga
missförhållandet kvarstår dock alltjämt att endast en liten procent av de värnpliktiga
i Värmland får fullgöra sin värnplikt i Karlstad. Och mitt tack till
utskottet får ingalunda betraktas som ett medgivande att frågan örn infanteriförläggningen
i Karlstad fått en slutgiltig lösning.

Nu pågår ju en utredning rörande frågan att till Karlstad förlägga arméns
officersaspirantskola. Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet är icke
här närvarande, men jag vädjar till honom att taga en noggrann översyn över
förläggningsförhållandena vid Värmlands regemente, innan han fattar ståndpunkt
i den frågan. Jag hoppas, att detta skall leda till önskvärt resultat. Det
måste anses som ett rent slöseri att inte i större omfattning utnyttja de utmärkta
förläggningsförhållandena i Karlstad.

Den kaderökning, som nu här är föreslagen och tillstyrkt, torde motivera,
att regementet får bibehålla sitt gamla namn, Värmlands regemente, i stället
för det föreslagna: Värmlands fältjägarekår, och jag vädjar till försvarsministern
att taga också den saken under övervägande.

Så som frågan för dagen ligger till har jag intet annat yrkande, herr talman,
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Grytterud instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 169, i anledning av väckta motioner
om infanteriförsvaret av Vaxholms oell Karlskrona fästningar.

Uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr R. Lindström m. fl. (nr 54) och den andra inom andra kammaren av
herr Wolgast (nr 118), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att till
vardera Vaxholms och Karlskrona fästningar skulle från och med den 1
oktober 1939 förläggas en fristående kår av den ungefärliga styrka och för de
beräknade kostnader, vilka framginge av motionerna.

Vidare hade uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr F. Domö m. fl. (nr 153) och den andra inom andra kammaren
av herr Bagge m. fl. (nr 193), hemställts, bland annat, att riksdagen ville besluta,

att fästningsbataljonerna i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar skulle
fr. o. m. den 1 oktober 1939 t. v. bibehållas såsom självständiga infanterikårer,
avsedda att ingå i vederbörliga kustfästningars fredsbesättningar utan att
därigenom någon annan ändring vidtoges i fråga örn organisationen enligt
1936 års försvarsordning; samt

att till bestridande av kostnaderna för dessa fästningsbataljoner anvisa ett
förslagsanslag å 900,000 kronor under budgetåret 1939/40.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 54 och II: 118 samt I: 153 och
II: 193, i vad sistnämnda båda motioner avsåge förslag örn bibehållande av
fästningsbataljonerna i Vaxholms och Karlskrona kustfästningar samt örn anvisande
av anslag härför, icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wolgast: Herr talman! Utskottets utlåtande i anledning av motionerna
rörande infanteriförsvaret av kustfästningarna i Vaxholm och Karlskrona
har, tycker jag, ett ganska magert innehåll. Utskottet hänvisar till
1930 års försvarskommissions yttrande. Orsakerna till att infanteriet vid
dessa kustbefästningar har indragits måste man nog söka i det förhållandet,
att i den proposition Kungl. Majit 1924 avlät till riksdagen angående försvarsväsendets
ordnande föreslogs indragning av de dåvarande båda grenadjärregementena
i Vaxholm och Karlskrona. Man ville göra den indragningen för att
bringa ett offer för att kunna bibehålla övriga regementen. Denna indragning
skulle utgöra ett slags samförståndslinje vid försvarsfrågans lösning. Riksdagen
beslöt år 1925, att regementena skulle indragas, men riksdagen ansåg
likväl, att dessa fästningar behövde ett infanteriförsvar, varför man förläde
till Vaxholms fästning en bataljon av Svea livgarde och till Karlskrona fästning
en bataljon av Kronobergs regemente. 1930 års försvarskommission föreslog
emellertid, att även dessa bataljoner skulle indragas. En av orsakerna
härtill torde vara, att dessa infanteribataljoner ha haft en mellanställning så
tillvida, att de sorterat både under marinen och armén. Jag skall icke närmare
inlåta mig på det förhållandet, men det har gjort, att varken marinen eller
armén ansett sig böra kännas vid dem, och därför lia de också så småningom
indragits.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande: »De av motionärerna anförda skälen
för ett bibehållande av fästningsbataljonerna i fråga voro på sin tid föremål
för en ingående prövning av de militära myndigheterna och statsmakterna.»
Jag vill emellertid påpeka, att kommendanten för Vaxholms fästning i augusti
i fjol i skrivelse till Kungl. Majit uttalade sig på följande sätt: »I egenskap

Äng. infanteriförsvaret

av Vaxholms
och Karlskrona
fästningar.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. infanteriförsvaret av Vaxholms och Karlskrona fästningar. (Forts.)
av kommendant för Vaxholms fästning anser jag mig pliktig att såsom jag
gjort vid flera föregående tillfällen inför Eders Kungl. Maj :t i underdånighet
framhålla de allvarliga betänkligheter jag hyser inför genomförandet av denna
åtgärd, varigenom fästningen fullständigt blottas på fullt utbildade och utrustade
arméstridskrafter.»

Utskottet förklarar emellertid, att man i stället för dessa infanteriförband
skall använda landstormsförband. Utskottet säger: »Kommissionen hade nämligen
kommit till den uppfattningen, att såsom säkerhetsbesättning i kustfästningarna
vid mobilisering borde tjänstgöra landstormsförband med den ökade
effektivitet och den speciella utbildning, som kommissionen i annat sammanhang
föreslog.» Nu kan man emellertid ställa den frågan: ha de förhoppningar,
som 1930 års försvarskommission hyste angående landstormens effektivitet,
blivit infriade? Det har hållits många landstormsövningar. Jag har
mig bekant, att sådana hållits också vid Karlskrona, och man har därigenom
fått vissa erfarenheter, varav man skulle kunna draga en del slutsatser angående
landstormens förmåga att tjänstgöra som fästningsinfanten. Jag vet
icke vad den högre militära ledningen har för omdöme härom, men vid de
många personliga samtal jag haft med landstormsmän, som deltagit i dessa
övningar, har det framgått, att de icke ansett sig så utbildade, att de skulle
kunna i ett förband på ett effektivt sätt försvara fästningen. Dessa personer
voro_ allmänt av den upfattningen, att landstormen mycket väl behövde stöd
av linjetrupper, som skulle vara den kärna, omkring vilken infanteriförsvaret
skulle formas.

Utskottet tycks — det är det märkliga — självt tvivla på den av försvarskommissionen
förutsatta ökade effektiviteten hos landstormen. Det heter nämligen
i utlåtandet: »Då utskottet följaktligen finner sig böra avstyrka motionerna,
i fråga, har utskottet därmed icke bortsett från att det kan befinnas
lämpligt, att vissa åtgärder vidtagas för att öka de för fästningarna avsedda
landstormsförbandens användbarhet för sina uppgifter. Sålunda skulle till
exempel en ökning av landstormsförbandens stridsvärde kunna åstadkommas,
därest vid förbandens organisering ytterligare en del befattningar utöver vad
som förutsattes i 1936 års försvarsbeslut besattes med för ifrågavarande uppgifter
lämpat aktivt befäl.» När utskottet ansåg att landstormens effektivitet
icke är sådan 1930 års försvarskommission förutsatte och att den behöver
göras större, hade utskottet kunnat draga den slutsatsen, att infanteribataljonerna
borde ha fått vara kvar. Jag tror också, att örn anfallen komma snabbt,
fästningarna icke kunna försvaras med framgång av landstormstrupperna.
Försvarskommissionen räknade med att fälttrupperna då skulle kunna hinna
fram, så att fälthären skulle vid en mobilisering ersätta dessa till fästningarna
förlagda infanteriförband. Emellertid kan man nog göra sig skyldig till en
felberäkning därvidlag. Häromdagen uttalade första avdelningens ärade ordförande
mycket bestämt, att första stöten måste mötas av flottan och kustartilleriet.
Det ligger väl då nära till hands att draga den slutsatsen, att försvaret
på den punkt, sorn. flottan och kustartilleriet skola skydda, särskilt bör
stärkas. Jag kan icke finna, att det är ett riktigt resonemang att betrakta
alla delar av den svenska kusten i lika stort behov av försvar, utan jag anser
givetvis, att kustfästningarna böra komma i främsta rummet.

Jag skall icke, herr talman, orda längre i denna sak. Det är nog mycket
små utsikter att få bibehålla dessa fästningsinfanteriförband, även örn de icke
skulle vara större än en bataljon, men jag anser alltjämt, att det är nödvändigt
vid dessa fästningar med ett infanteri, som skall vara stommen i det försvar,
som bygges upp med tillhjälp av landstormsförbanden. Landstormen
med sina fem dagars utbildningstid kan icke äga det betryggande värde i för -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. infanteriförsvaret av Vaxholms och Karlskrona fästningar. (Forts.)
svarshänseende som är nödvändigt när det gäller dessa för oss så viktiga kustfästningar.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den av mig väckta
motionen nr 118.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Holmgren: Herr talman! Vi ha nog alla här i kammaren kunnat
konstatera, hur överraskande snabbt krigshandlingar i våra dagar utföras.
Vi få i detta sammanhang icke vara blinda för det förhållandet, att örn ett
krig skulle uppstå mellan två främmande makter och vi förklara oss neutrala,
vi likvisst kunna bli utsatta för krigshandlingar, framför allt riktade mot
våra södra provinser.

, Hur skulle då med ali sannolikhet en fiende vid ett sådant tillfälle bära
sig åt? Jo, en förnuftig fiende skulle tvivelsutan samtidigt som eller strax
innan han flyttade några större truppstyrkor till de södra provinserna söka
oskadliggöra vår flotta för att därigenom trygga sina förbindelser och säkra,
sin överskeppning. Det säkraste sättet för honom härvidlag vore naturligtvis
att stänga in den svenska flottan och bemäktiga sig dess operationsbas, i detta
fall Karlskrona. Vid ett eventuellt anfall mot de södra provinserna komme
sålunda tvivelsutan Karlskrona att bli ett begärligt operationsföremål för en
fiende.. Men krigshistorien har visat oss, att ännu ingen sjöfästning har tagits
från sjösidan, men väl från landsidan. Detta är helt naturligt, ty de i land
uppställda kanonerna kunna förses med skydd, som vida överträffar det skydd
man kan giva pjäserna ombord på ett örlogsfartyg. Genom en hastigt utförd
landstigning i närheten av Karlskrona bara med ett par regementen cykeltrupper
skulle man i en handvändning kunna taga Karlskrona, örn staden
från landsidan uteslutande försvarades av landstormen.

Under det världskrig, som avslutades för 20 år sedan, förstod man infanteriregementenas
betydelse för kustfästningarna. De två enda regementen i vårt
land,. som vörö mobiliserade under hela kriget, voro just de två kustfästningsinfanteriregementena.
Jag förstår ju fuller väl, att det för arméns
ledning icke kan vara särskilt behagligt att lämna ifrån sig ett av regementena,
när fälthären så väl behöver dem. Men risken för att Karlskrona skall
bli taget är så stor, att jag anser, att den borde motivera uppoffringen från
fälthärens sida att placera ett regemente i Karlskrona. Man säger, att de
ansvariga myndigheterna äro ense örn att regementet skall dragas in — det
står så i utskottsbetänkandet. Detta är en sanning med modifikation. Man
måste väl ändå som ansvarig räkna kommendanten vid Vaxholms fästning,
som nyss citerades här av herr Wolgast. Man får väl ock betrakta befälhavande
amiralen i Karlskrona som ansvarig, eftersom han ansvarar för Karlskrona
fästnings försvar. Denne har gjort upprepade framställningar för att
rädda de spillror, som äro kvar av det gamla infanteriregementet.

Det är uppenbart, att mot ett enhälligt utskott kan man ingenstans komma.
Jag nöjer mig med att lägga denna lilla enkla blomma på regementets grav,
men jag vill samtidigt uttrycka den förhoppningen, att de åtgärder, statsutskottet
här föreslår, skola visa sig åtminstone till någon nytta. Då jag
emellertid är övertygad om att de icke äro av tillräckligt stor nytta, tilllåter
jag mig, herr talman, ehuru det är tämligen utsiktslöst att vinna framgång
för ett sådant yrkande, likväl ställa yrkande örn bifall till motionen
II: 193.

Andra kammarens protokoll 1939. Nr SI.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. infanteriförsvaret av Vaxholms och Karlskrona fästningar, (rörts.)

Herr Lundberg: Herr talman! Med anledning av de två sista yttrandena
vill jag, då jag deltagit i arbetet i statsutskottet i denna fråga, säga, att
jag ingalunda skall fördölja, att det där förefunnits mycket stora sympatier
för de ifrågavarande motionerna. Men sedan en representant för den militärt
ansvariga myndigheten inför utskottet blivit i tillfälle redogöra för de
skäl, som förelegat för beslutet örn ifrågavarande förbands indragande, samt
påpekat, att dessa skäl alltjämt förefinnas, måste även de som hyst de varmaste
sympatier för motionerna säga sig, att det är omöjligt att vidhålla
kravet, detta i synnerhet som det framgår tydligt och klart, att de militära
myndigheterna ha sin uppmärksamhet riktad på just önskvärdheten av att
på allt sätt stärka användbarheten av de landstormsförband, som för ifrågavarande
försvarsändamål skulle komma till användning.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionerna I: 54 och II: 118 bifölles,
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionerna
I: 153 och II: 193 bifölles; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 170, i anledning av väckt motion örn anslag till iståndsättande och utökning
av skjutbanorna vid flygkrigsskolan å Ljungbyhed; och

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förste
provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Äng. åtgärder Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts
för enhetlig- proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägs görande

av nätet jämte i ämnet väckta motioner.
d€ft svcnshd

järnvägsnätet. I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 207, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de
av departementschefen angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet, dels ock föreslagit riksdagen att ej mindre medgiva, att enskild
järnväg, som försåldes å exekutiv auktion, därvid finge förvärvas av staten,
än även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle i fall som nyss
sagts tillhandahålla medel för ändamålet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 280 av herr Bernhard Nilsson,
nr 281 av herr G. Velander m. fl. och
nr 283 herr N. Holmström m. fl. samt
inom andra kammaren:
nr 390 av herr Åqvist,

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

nr 420 av herr Åqvist m. fl.,

nr 435 av herr Gezelius m. fl. och

nr 437 av herrar Anderson i Norrköping och Leffler.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) såsom yttrande angående de i propositionen nr 207 angivna åtgärderna
för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet i skrivelse till Kungl. Maj :t
åberopa vad utskottet i sin motivering anfört;

„ b) medgiva, att enskild järnväg, som försåldes å exekutiv auktion, finge
förvärvas av staten, ävensom besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle
i fall som nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet;

II. att följande motioner, i vad de ej kunde anses besvarade med vad utskottet
i motiveringen anfört, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda a)

I:280 och II: 420;

b) I:281 och 11:435;

c) 1:283 och 11:437;

d) II: 390.

Reservation hade avgivits av herrar J. B. Johansson, Sundberg, Nisser,
Persson i Falla och Staxäng, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av propositionen nr 207 och de i samband därmed väckta
motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig för en lösning av frågan
örn enhetliggörandet av det svenska järnvägsväsendet i enlighet med de riktlinjer,
som i reservanternas motivering angivits.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Staxäng: Herr förste vice talman! När riksdagen i dag går att

fatta ett beslut angående enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet, står
den inför ett avgörande av mycket stor räckvidd. Jag kan ej underlåta att
göra den reflexionen, att man vid denna frågas dryftande har alltför mycket
fascinerats av det organisatoriska samordnandet, så att man kanske har glömt
vissa faktorer, som varit verkliga hörnstenar vid detta kommunikationsmedels
utveckling och funktionerande. Jag skulle vilja karakterisera ställningen i
denna fråga bär i dag pa följande sätt: Utskottsmajoriteten och reservanterna
sta cni*a * fraSa om att ett samordnande i det svenska järnvägsnätet är nödvändigt.
Utskottet, som ej besväras av några större hämningar, löper emellertid
hela linan ut och kräver ett förstatligande av praktiskt taget alla järnvägar,
och för utskottsmajoriteten föreligga ej heller några principiella hinder
härför. Vi reservanter vilja däremot vara med örn en samordning till en
viss grad, som .vi anse nödvändig, och vi ha också anfört vissa praktiska
åtgärder, som vid en samordning böra vidtagas.

. vårt ställningstagande i denna sak ha för oss reservanter följande principiella
ekonomiska och praktiska synpunkter varit avgörande.

Jag vill da först något stanna vid den principiella frågan. Härvidlag finna
vi frenne linjer, som föreslagits fran olika hall. Vi ha 1936 års järnvägskommittés
förslag, vi ha propositionens och utskottsmajoritetens förslag samt
slutligen reservanternas förslag. Det kan vara av intresse att något syna dessa
frenne linjer. 1936 års järnvägskommitté ställer sig klart och oförskräckt
på den ståndpunkten, att en lagstiftning örn tvångsförvärv vid järnvägarnas
förstatligande är förenlig med hittills använda rättsgrundsatser, och den föreslår
därför också en dylik tvångslagstiftning. Kommittén anser dock, att en

g@ Xr 31. Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
dylik lag ej bör komma till användning, där frivilliga överenskommelser kunna
träffas. När kommittén vidare framhåller, att en tidrymd av fem år lämpligen
synes böra anslås för järnvägarnas förstatligande, torde man kunna antaga, att
tillämpningen av tvångsförfarandet ej skulle komma till användning förrän denna
tidrymd gått till ända. Departementschefen i sitt förslag i_ propositionen och
utskottet i sitt utlåtande ställa sig oreserverat på kommitténs principiella
ståndpunkt, att en lagstiftning är förenlig med gällande rättsgrundsatser.
Utskottet säger: »I förhoppning att de behövliga inlöspingsåtgärderna skola
på frivillighetens väg kunna genomföras, har emellertid departementschefen
ej framlagt något lagförslag i ämnet», och utskottet har anslutit sig till denna
departementschefens uppfattning. Men när departementschefen och utskottet
ganska bestämt understryka kommitténs uppfattning, att de enskilda järnvägarnas
införlivande med statsbanesystemet bör ske inom femårsperioden,
drivas ju faktiskt departementschefen och utskottet ganska klart fram till
kommitténs ståndpunkt på denna punkt. Ty kan ej ett förstatligande ske
på frivillighetens väg inom dessa fem år, kommer naturligtvis tvångslagstittningen.
Ett godtagande av departementschefens och utskottets formulering
i denna sak binder också riksdagen redan nu på den punkten. Kanske något
drastiskt uttryckt skulle jag vilja likna det tillvägagångssätt, som kommittén
föreslår, vid det, då en part vid förhandling med en annan part skrider
till verket med knytnäven dallrande i luften framför motparten, medan däremot
det av utskottsmajoriteten föreslagna tillvägagångssättet liknar det, da
en part döljer sin knytnäve bakom ryggen. I bägge fallen är dock avsikten,
att man skall begagna knytnäven. Trots att det i båda fallen är fråga örn
övergrepp, respekterar jag i högre grad kommitténs förslag på grund av dess
öppenhet. Reservanterna kunna ej acceptera departementschefens och utskottets
ståndpunkt. När utskottet i sin motivering avfärdar de erinringar, som
på denna punkt ha gjorts i motionen emot propositionens uttalande, framhåller
det, att motionärernas uppfattning »får anses ganska^ ingående och för övrigt
också enhälligt vederlagd av de sakkunniga». Men då är det ganska anmärkningsvärt,
att utskottet med tystnad förbigår den råd av yttranden över de
sakkunnigas förslag härutinnan, varl man uttalat sina starka tvivel, för att
inte nämna alla de yttranden, där man har protesterat mot att en lagstiftning
skulle vara möjlig och rättvis. Det har nämligen ganska klart framhållits
i dessa yttranden, att en dylik lagstiftning ej kan byggas på den grund, varpå
gällande expropriationslagstiftning vilar. Det är möjligt, att jag i fortsättningen
av denna debatt får tillfälle att litet närmare motivera detta. Men
jag har med detta velat taga avstand fran en åtgärd, som skulle innebära
ett allvarligt hot mot rättssäkerheten genom att legalisera ett obehörigt ingrepp

i enskild rätt. . .

Reservanterna ha ej kunnat följa utskottsmajoriteten i dess förslag att
samordna praktiskt taget samtliga järnvägar i ett statsbanesystem pa grund
av ekonomiska och praktiska synpunkter. Enligt vår uppfattning böra fran
ett förstatligande undantagas dels sådana enskilda järnvägar, som bilda en
grupp av den storleksordning och med den ekonomiska styrka, att de med tilltampning
av en med statens järnvägars jämförlig taxa kunna genomföra erforderliga
rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar, vilkas övertagande
av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter till rationalisering
och vilka dessutom lia ekonomiska förutsättningar att i fortsättningen

leva ett självständigt liv. .

Örn jag ej skall stanna vid det förhållandet, att en begränsning av förstatligandet
även medför en säkerligen avsevärd begränsning av statens kapitalinsatser
— på den punkten synes riksdagen i allmänhet ej ha några större
bekymmer — finnes det dock därjämte flera skäl, som tala för ett förstatli -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
gande i något begränsad omfattning. Man får ej förbise, att vid ett enhetliggörande
av samtliga järnvägar värden, som hittills haft en befruktande inverkan
på detta kommunikationsmedel, kunna gå förlorade. Hit vill jag
räkna enskilt initiativ och insats, konkurrensens inflytande samt ej minst den
ekonomiska och affärsmässiga inriktning, som har förefunnits vid enskilda
järnvägslinjer. Att det snabba tillskapandet av det svenska järnvägsnätet har
skett under samverkan mellan stat, kommun och enskilda är oss alla bekant.
Att systemet med både statliga och enskilda järnvägar hittills haft en för
modernisering och annan utveckling sporrande inverkan, torde få anses ställt
utom allt tvivel. Lika litet som man får förbise t. ex. statens järnvägars stora
förbättringsarbeten, inte minst under senare år, får man glömma, att statens
järnvägar ofta fått impulser från enskild järnvägsdrift liksom även enskilda
järnvägar fått impulser från statens järnvägar. När enskild järnvägsdrift
sökt och tvingats tillämpa affärsmässiga principer, har det ej kunnat undgå
att även gynnsamt influera på statens järnvägars ekonomiska förvaltning. När
därför reservanterna föreslå, att även i fortsättningen vissa enskilda järnvägar
böra få fortleva i enskild regi, innebär det ett bibehållande av en ömsesidigt
befruktande faktor av mycket stort värde för hela detta kommunikationsväsende.
Då vidare en stor del av buss- och lastbilstrafiken suges in i ett fullständigt
enhetligt statsbanesystem, kan detta leda till att vi drivas in i ett
fullständigt trafikmonopol av sådan räckvidd, att konkurrensens inflytande
går förlorat. Att man i det läget visserligen kan ståta med en genomförd
enhetlighet av vårt kommunikationsväsende till lands, kan bli en dålig tröst,
örn en dylik utveckling sker på bekostnad av t. ex. sparsamhet och affärsmässighet
i förvaltningen. Den återverkan, som ett dylikt system omedelbart
skulle lia på gällande taxebestämmelser, kommer att drabba näringslivet och
allmänheten.

Vidare vill jag beröra några åtgärder, som lia föreslagits i reservationen,
när det gäller överförandet av järnvägarna till staten. Förstatligandet bör
ske efter en på förhand uppgjord plan, och reservanterna ha påvisat vissa
normer, som härvidlag böra vara vägledande. Upprättandet av denna plan
liksom även handhavandet av förstatligandet bör tillkomma en särskild av
Kungl. Majit utsedd nämnd, och reservanterna anse denna åtgärd ofrånkomlig,
ty ingenting bör få underlåtas i denna stora samhällsfråga, när det gäller
att ernå garantier för en opartisk och strängt saklig behandling av de krav,
som parterna framställa och som måste prövas. Utskottets förslag på denna
punkt får mera karaktären av ett förlikningsförfarande, och detta skapar ej
tillräckliga garantier för opartiskhet vid behandlingen av dessa spörsmål. Endast
örn en opartisk nämnd redan från början får handlägga dessa ärenden, kan
full objektivitet ernås.

Jag vill slutligen också något beröra de värderingsgrunder, som böra tillämpas
vid dessa järnvägsöverlåtelser. Departementschefens och utskottets förslag
synas icke giva tillräckliga garantier för att enhetliga och i möjligaste mån
distinkta värderingsgrunder komma att tillämpas. Reservanterna anse, att
den nämnd, som enligt vår mening bör handhava detta förstatligande, skall,
där koncessionsbestämmelserna ej annorlunda angiva, vid sin värdering följa
de värderingsgrunder, som 193G års järnvägskommitté angivit. Härvid har
också framhållits, att juan vid värderingen skall taga hänsyn till tekniska
förbättringar, som ha gjorts i rationaliseringssyfte. Att inblanda 1938 års
värderingsprinciper ha reservanterna av flera skäl ansett vara olämpligt. En
icke oväsentlig sak är också, att en omkastning av samtrafiksvägarna kan i
hög grad inverka på inlösningspriset. Även på denna punkt lia reservanterna
gjort påpekanden i syfte att full rättvisa även härvidlag skall skipas.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Herr förste vice talman! Jag vill sammanfattningsvis framhålla, att reservanterna
ej stå främmande för ett enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet
i rätt stor utsträckning, och de ha även i direkta förslag framfört
synpunkter och sökt ernå garantier för att förstatligandet skall realiseras på
ett rättvist sätt med en saklig avvägning av olika intressen. När vi ej lia
kunnat följa departementschefen och utskottet i deras förslag att förstatliga
praktiskt taget alla järnvägar, ha vi intagit den ståndpunkten i den fasta
förvissningen, att om en del enskilda järnvägar, som hitintills kunnat leva ett
självständigt liv och följa med utvecklingen, också få fortleva, detta helt
säkert kommer att vara till gagn för hela detta kommunikationsmedels framtida
utveckling.

Herr förste vice talman! Jag ber att med detta få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Råstock: Herr talman! Till en början ber jag att få konstatera, att,
som den siste ärade talaren nämnde, ej så värst stora meningsskiljaktigheter
råda mellan utskottsmajoritetens och reservanternas uppfattningar. Det är
blott det, att reservanterna ej ha vågat gå in för vad de i själ och hjärta anse
vara riktigt i denna sak. Jag kan ju i detta sammanhang få understryka, att
den kommitté, som haft att utreda denna fråga, var åtminstone beträffande
dem, som representerade det parlamentariska inslaget däri, fullkomligt enig
i sina slutsatser och förslag. Det räcker enligt mitt sätt att se ett gott stycke,
eftersom nog alla — även reservanterna — under utskottsarbetet ha erkänt,
att kommittén hade en tillräckligt allsidig sammansättning för att kunna framlägga
ett fullgott förslag.

Efter dessa anmärkningar skall jag be att få framhålla en sak, som jag
tycker att kammarledamöterna göra klokt i att hålla i minnet, när de lyssna
till denna debatt. Det är, att Kungl. Maj :ts och utskottets förslag förutsätta,
att frivilliga överenskommelser skola träffas. På denna grund har man sökt
ernå ett så smidigt tillvägagångsätt som överhuvud taget varit möjligt. När
jag säger det, kan jag också tillägga, att vi inom utskottet ha låtit oss angeläget
vara att åstadkomma den mest grundliga utredning i det avseendet. Vi
ha haft föredragningar under sammanlagt mer än sex timmar av föredragande
från olika håll, vilka ur olika synpunkter utsatts för en korseld av frågor. Jag
tror, att alla, som läsa igenom utskottets utlåtande noggrant, skola komma till
den uppfattningen, att vi ha beaktat alla de synpunkter, som varit värda ett
beaktande. Vi ha gått ut ifrån, att vi ej skulle åstadkomma ett förslag, som
enbart gagnade statens järnvägar eller enbart de enskilda järnvägarna, utan
vi lia tänkt oss, att det förslag till principuttalande, som vi skulle framlägga,
skulle syfta till att åstadkomma den största möjliga samhällsnytta. Det är
därför vi ha gått så långt i vårt uttalande, att vi ej velat undantaga några
andra järnvägar än sådana, som ha ren spårvägskaraktär eller eljest, som vi
skriva, äro av utpräglat lokal betydelse. Men »lokal betydelse» får ej i detta
sammanhang tagas vare sig alltför snävt eller alltför vitt. Vi ha tänkt oss,
att till och med järnvägar, som ligga isolerade inom sådana enstaka landskap
som Gotland och Öland, skola få vara med. Vi ha ansett det vara en gärd av
rättvisa gentemot dessa provinser, att de också få statens stöd i fråga örn
sina viktigare kommunikationer. Jag misstänker starkt, att det ej är med
någon större tillfredsställelse som man utvidgar tillämpningen till dessa områden,
men enligt mitt och utskottsmajoritetens sätt att se är det nödvändigt
för att man skall kunna bringa ordning och reda i förhållandena och för att
alla provinser skola i lika mån få statens stöd bakom sina kommunikationer.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Jag nämnde, att vi ha hört många föredragande. Vi ha även haft sådana
från personalhåll, och i fråga örn personalens ställning ha vi, vilket kammarledamöterna
nog observerat, givit uttryck åt den förhoppningen, att man skall
förhandla med de olika personalgrupperna, så att ej några spörsmål skola
förbli olösta i förhållandet mellan den övertagna personalen och statens järnvägars
ledning. Detta har också järnvägsstyrelsen för sin del förklarat sig
villig att göra. Jag är förvissad örn att detta kommer att ordnas på bästa
sätt, ty det är ett faktum, att örn människor få diskutera saker och ting och
få konfrontera sina uppfattningar, så brukar det gå lättare att komma till ett
för alla plausibel resultat.

Sedan skall jag be att få säga några ord om inlösningsvillkoren. Jag skall
inte hålla på så länge, då det som bekant här i kammaren finns inte mindre
än tre ledamöter av kommittén, vilka ha tillfälle att ytterligare belysa denna
fråga. Herr Staxäng befarade, att det inte var tillräckligt klart utsagt vad
som skulle gälla. Jag för min del vill i stället göra gällande, att vad utskottsmajoriteten
skrivit är bättre än vad reservanterna skrivit ur den synpunkten,
att inom affärslivet måste det finnas möjlighet att åstadkomma sådana regler,
som möjliggöra en smidig anpassning efter förhållandena i varje särskilt fall.
Örn det inte går att använda 1938 års inlösningsregler, går det an att försöka
med kommitténs. Man kan också försöka slå ihop bägge, alltså använda sig
av en kombination av både 1938 års och kommitténs inlösningsregler. Jag är
övertygad om att på det sättet kommer man smidigast fram, och då når man
det ur bägge parternas synpunkt bästa resultatet. Att vi inte velat gå in för
en nämnd, som skulle ha den karaktären, att den skulle taga initiativ och så
att säga fösa ihop parterna, sammanhänger med hela frågan örn frivillighet
eller inte. Tvärtemot vad herr Staxäng velat antyda, då han talade örn att
knytnäven dallrade i luften ■— han kunde lika gärna ha sagt, att smockan dallrade
i luften, ty han menade, att vi ville med knytnävslag krossa de enskilda
järnvägarnas intressenter -—• anse vi, att det bör ordnas så, att örn det skär
sig vid försöken att åstadkomma frivillig uppgörelse, skall det finnas en
nämnd, som skall försöka medla — det är det riktiga ordet — och försöka få
fram en syntes av vad som bör vara riktigt i de olika fallen. Denna nämnd
bör helst vara liten; vi ha föreslagit, att den skall bestå av tre personer. En
nämnd, så bunden till händer och fotter som herr Staxäng och hans medreservanter
här förorda, skulle få betydligt mera karaktär av tvång än enligt det
förslag som utskottet gått in för.

Vidare vill jag säga litet örn koncessionerna, men det skall inte bli så många
ord. Jag skall be att få fråga herr Staxäng, hur han själv tänker sig en strikt
tillämpning av koncessionernas bestämmelser och villkor för järnvägar med
dålig ekonomi. Om herr Staxäng kan svara tillfredsställande, skola vi fortsätta
resonemanget sedan. Det är emellertid faktiskt på det sättet, att med
de regler vi föreslagit, kommer man i det stora flertalet fall till bättre resultat
än vid strikt tillämpning av koncessionsvillkorens inlösningsregler. Jag vill
bara ha sagt detta.

Vad sedan beträffar den tid, inom vilken det hela skulle verkställas, så får
jag säga, att jag för min del liksom också utskottsmajoriteten har deli uppfattningen,
att en sådan här operation vinner på att utföras under kortast
möjliga tid. Om man vet, att det skall ske inom kort tid, tager det bort den ovisshetskänsla,
som de enskilda förvaltningarna naturligtvis måste ha, och risken
för att anläggningarna inte hållas vid högsta standard vad beträffar kvalitet
i fråga örn både bana, övriga anläggningar och rullande materiel av olika slag.
Det är ju inte mer än mänskligt, örn o1t företag skulle underlåta eller åtminstone
göra det minsta möjliga därvidlag, när det har klart för sig, att det

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
kanske inte kommer att få så stor nytta av det. Det kommer då å andra sidan
surt efter för den part, som skall betala fiolerna, d. v. s. den som skall lösa in
järnvägarna. Vi ha ju måst konstatera i statsutskottet, att vid de järnvägsinlösningar,
som hittills förekommit, har det varit regel, liksom för övrigt var
fallet beträffande den sista vi ha haft i år, att man samtidigt har måst begära
anslag, större eller mindre, för att åstadkomma förbättringar i olika avseenden.
När så är förhållandet, är det givetvis mycket bättre, såsom vi se det, att alla
parter ha klart för sig, att här måste det vara en vinning att hålla standarden
uppe, därför att det skall tagas hänsyn därtill vid den värdering, som skall
äga rum.

Herr Staxäng talade också örn svårigheterna för näringslivet. Jag är alldeles
övertygad örn att det finns representanter för näringslivet, som här komma
att svara på det, men jag vill bara säga, att jag har inte märkt någon särskild
ovilja här i riksdagen mot att ingripa och kritisera statens affärsverks
åtgöranden, när det gäller taxorna. Jag tror därför, att det finns möjligheter
och att dessa komma att begagnas i tillräcklig utsträckning för att mota eventuella
utpressningar från det hållet.

Vi ha som sagt velat handla i hela samhällets intresse, då vi ha lagt fram
detta utlåtande, vi ha försökt skipa rättvisa åt alla håll och skapa fram ett
smidigt förfarande. Jag måste därför, herr talman, fastän det kanske passar
litet illa i en sådan här affärsfråga, sluta med ett citat, och det riktar jag till
herr Staxäng och hans medreservanter, framför allt därför att han sade själv,
att de ville gå med ett litet stycke: Vad du gör, gör fullt och helt, icke styckevis
och delt.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Åqvist: Herr talman! Riksdagen står nu inför att besluta i en av
landets största och viktigaste ekonomiska frågor. Jag hoppas, att beslutet
går i enlighet med statsutskottets förslag och skall visa sig vara till verklig
nytta för landets utveckling.

Statsutskottet föreslår, att vårt järnvägsnät enhetliggöres, och anser att detta
bör ske genom förstatligande av alla enskilda järnvägar, såväl normalspåriga
som smalspåriga, vilka ej ha spårvägskaraktär och äro av den allmänna
betydelse att de böra fortbestå.

Förutsättningen för ett väl utvecklat näringsliv är, att kommunikationerna
äro väl ordnade.

Järnvägarna utgöra alltjämt ryggraden i vårt transportsystem, och det är
av största betydelse, att de rationaliseringsåtgärder vidtagas, som tidsläget
kräver.

Redan från 1850-talet, då järnvägarna började anläggas i vårt land, har staten
främjat och medverkat till järnvägsanläggningarna. Vid riksdagarna 1853
och 1854 fattades viktiga principbeslut härutinnan. Man ansåg det nämligen
icke lämpligt att såsom i England helt överlåta åt enskild företagsamhet
att åstadkomma järnvägsanläggningar, då det skulle leda till vingleri och planlöshet.
Att överlåta det åt enskilda bolag med statsunderstöd skulle därjämte
ofta vålla förvecklingar. I intetdera fallet bleve det allmänna intresset
vederbörligen tillgodosett.

Riksdagen beslöt på Kungl. Maj:ts förslag, att icke några järnvägsstambanor
finge anläggas och utföras annorlunda än medelst statens omedelbara försorg
och på statens bekostnad, men att på den enskilda företagsamheten måtte
få ankomma att anlägga de smärre järnvägarna. Dessa skulle dock staten
äga rätt att i stadgad ordning inlösa.

Konjunkturerna ha genom tiderna växlat. Staten har på grund av pen -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
ningbrist vissa tider överlåtit åt enskilda bolag att med statens stöd anlägga
järnvägar i stor utsträckning.

De viktigaste stambanorna och genomgångslinjerna i södra Sverige och likaså
i Norrland äro dock byggda av staten. Egentligen är det i stort sett endast
bergslagsbanorna i mellersta Sveriges brukslund skap, som fått byggas av enskilda,
men även andra linjer av stambanekaraktär ha tillkommit på enskilt
initiativ.

Ända sedan 1879, då staten övertog järnvägen Hallsberg—Motala—Mjölby,
som råkat på obestånd, har staten fått övertaga en mängd järnvägar, vanligen
på grund av att de råkat på obestånd eller att koncessionsinnehavaren icke
kunnat uppfylla sina förpliktelser.

År 1870 bestod det svenska järnvägsnätet till nära 65 % av statens järnvägar.
Genom det enskilda järnvägsbyggandet hade statens andel år 1917 sjunkit
till nära 85 %. Vid 1937 års slut uppgick svenska järnvägsnätet till 16,700
km., varav nära hälften ägdes av staten, och det enskilda nätet, som utgjorde
omkring 8,600 km., bestod av 5,164 km. normalspåriga och 3,500 km. smalspåriga.

Icke mindre än omkring ett 30-tal banor med 2,600 km, hade av staten till
och med 1937 övertagits från enskilda. Under 1938 och 1939 har staten övertagit
ytterligare ett antal enskilda banor.

Statens järnvägar skötas numera rationellt och tidsenligt.

Statens järnvägar ha i dag de största förutsättningar för att sköta ett enhetligt
järnvägssystem till näringslivets och det allmännas nytta, och ett sammanförande
i statlig regi av samtliga järnvägar kommer att leda till väsentlig
höjning av järnvägarnas positiva insats i folkhushållet.

Det är icke små belopp, som staten nedlagt i sina järnvägar. Intill den 30
juni 1938 utgjorde detta över 1,400 miljoner, sedan betydande nedskrivningar
av det räntepliktiga kapitalet ägt rum. Sammanlagt har staten å utlämnade
lån till enskilda järnvägar till den 30 juni 1938 haft förluster på närmare 90
miljoner kronor.

Som jag redan sagt, har staten från början gått in för att intaga en dominerande
ställning inom svenska järnvägsnätet. Kommuner och enskilda ha dock
med betydande egna insatser anlagt större delen av landets järnvägar, ett verk
av bestående värde. Det är därför en moralisk skyldighet för staten, att nu,
då staten står inför att övertaga de enskilda järnvägarna, hänsyn tages till
kommunernas och enskildas insatser.

I koncession har i regel intagits statens rätt att för visst ändamål begagna
järnvägsområdena och att inlösa järnvägarna. Före 1869 har med något undantag
icke intagits bestämmelser i detta hänseende. Under åren 1869—1883
förekom koncession såväl med som utan inlösningsbestämmelser. Efter 1883
ha endast två koncessioner utfärdats utan inlösningsbestämmelser och från
1882 till 1894 förekom bestämmelsen, att valet mellan lösensystemets bestämmande
enligt kapitaliseringsmetoden eller genom värdering av gode män tillkom
koncessionsinnehavaren, under det att övriga koncessioner innehålla, att
lösensystemet skall bestämmas av gode män, där sådant fordras av staten eller
koncessionsinnehavaren.

Enligt kommitténs uttalande motiverar järnvägarnas betydelse ur samhällsekonomisk
synpunkt, att, när så erfordras, positiva ingrepp från statens sida
med tillbörligt beaktande av de enskildas intressen företagas i syfte att skänka
järnvägarna de utvecklingsmöjligheter, på vilka de såsom transportmedel
kunna göra anspråk. Några principiella hinder mot en lagstiftning i sådant
syfte torde enligt kommitténs mening ej kunna påvisas. Kommittén uttalar,
att hänsyn till genom koncession uppkommet rättsförhållande icke får lägga

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
hinder i vägen för strävandena att åstadkomma en ordning, som är till båtnad
för landets utveckling och som förhindrar, att kapital onödigtvis förintas.

Utskottets mening kan sammanfattas i dess erinran i anslutning till de sakkunnigas
och myndigheternas i detta avseende gjorda uttalanden, att kommunikationernas
och då i första hand landsvägs- och järnvägsnätens utbyggnad
och förbättring varit ett av de mest elementära ändamål i fråga örn vilket enskild
rätt ansetts böra få vika för allmän.

Från 1886 ha kommittéer arbetat med näringslivets frågor i förhållande
till järnvägarna och statens inköp av de viktigaste järnvägarna. Orsaken har
varit fraktkostnaderna, samtrafiken, lokala trafikens godtyckliga skötsel,
mångfalden av olika taxor etc. Genom statens inlösen skulle vinnas lättnad
på penningmarknaden genom att kommunerna frigjorde investerat kapital, enhetliga
avgifter etc.

År 1893 ha vi återigen en ny kommitté.

På järnvägsstyrelsens framställning tillsatte Kungl. Majit 1918 en kommitté
med hänvisning till att Amerika och England koncentrerat sina järnvägar i
fusioner. Den kommittén skulle utarbeta förslag därtill för vårt enskilda
järnvägsnät. Kommittén upplöstes vid 1922 års kommittéslakt, men tvenne
ledamöter, Norrman och Flodin, fortsatte utredningen var för sig och förordade
den ene fusionsbildning genom lagstiftning och den andre på frivillighetens
väg. Sedan ha utredningar 1927 arbetat med skilda problem inom enskilda
järnvägsväsendet, och därefter har järnvägsstyrelsen 1933 verkställt ytterligare
utredningar rörande bl. a. personalbehovet och kostnaden för driften.

Järnvägsstyrelsens utredning visade en minskning av 4.7 miljoner kronor
av årliga kostnaden vid en rationalisering med ett ytterligare investerat kapital
av 21 V2 miljoner kronor och ett minskat personalbehov av 2,000 man.

Vagnparken skulle kunna effektivare utnyttjas, tomvagnsdragning undvikas
och möjligheter till besparingar på olika sätt beredas.

År 1936 tillsatte Kungl. Maj :t den kommmitté, på vilkens utredning Kungl.
Maj :t bygger sin nu framlagda proposition. Kommittén uttalar, att örn man
ur ekonomisk och driftteknisk synpunkt vill vinna fördelar genom en ny ordning
inom landets järnvägsväsende, kan detta endast ske genom förstatligande.
Samtliga de olägenheter, som härledas ur nätets splittring på olika ägare
och förvaltningar, komma att bortfalla. Taxorna bli enhetliga, zontariffer
kunna konstrueras och trafikvägarna förkortas. Tåglägenheter, befordringshastighet
och bekvämlighet i övrigt kan komma till stånd. Det blir ökade
förmåner för de trafikanter och samhällen, som nu ligga utanför huvudlinjernas
områden.

Ett införlivande med statens järnvägar av de enskilda järnvägarna bör ske
så samtidigt som möjligt och efter en av järnvägsstyrelsen uppgjord och av
Kungl. Maj :t fastställd plan. Kommittén uttalade tillika, att övertagandet
bör ske i första hand beträffande sådana järnvägar, vars införlivande är mest
ägnat att medföra ökad transporteffektivitet och driftekonomiska besparingar.
Järnvägsstyrelsen har också förordat, att en sådan plan upprättas, och enligt
järnvägsstyrelsens uppfattning tillhör en plan de nödvändiga förberedelserna.
Syftet därmed kan vara tvåfaldigt, säger järnvägsstyrelsen, nämligen dels att
angiva vilka järnvägar, som böra komma i fråga till förstatligande, och dels
att markera den från statens järnvägars synpunkt önskvärda ordningsföljden.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser utskottet, att förvärven böra ske successivt
och planmässigt, men det torde dock i verkligheten visa sig, att vissa
undantag från den stadgade ordningsföljden kunna bli erforderliga. Utskottet
uttalar också, att för införlivningen med staten bör ej åtgå längre tid än
5 år.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Jag vill också understryka utskottets uttalande, att skälig hänsyn tages till
samhällen som berövas skatteunderlag eller tillskyndas andra olägenheter genom
förflyttning av järnvägspersonal, nedlagd drift vid lok- och vagnverkstäder
o. s. v., och att särskilt med hänsyn till verkstäder och andra liknande
fasta anläggningar bör övervägas, hur långt en blivande centralisering och
driftkoncentration bör drivas.

I den kungl, propositionen uttalas, att övertagandet till en början endast bör
göras medelst frivilliga överenskommelser mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande
förvaltningar. Några bindande normer för företagens värdering
skulle i nuvarande läge icke komma i fråga. Vid dessa frivilliga uppgörelser
skulle ett för ändamålet särskilt organ vid behov lämna medverkan.

I motion nr 420 i andra kammaren har undertecknad framhållit, att det
kan vara lämpligt, att försök göres att gå fram på frivillighetens väg. I
syfte att underlätta frivilliga överenskommelser synes det av Kungl. Maj:t
föreslagna organet böra få närmare preciserade arbetsuppgifter. Då järnvägsstyrelsen
är att betrakta som representant för köpareintresset, synes det
vara förenat med skälighet och billighet mot den säljande parten, att en institution
skapas i form av opartisk inköpsnämnd, till vilken parterna äga rätt
att vädja vid olika uppfattning örn inlösningsvärdet. Goda skäl tala för att
nämnden sammansättes på det av kommittén föreslagna sättet. Utskottet har
tillmötesgått framställningen i så måtto, att utskottet tillstyrker, att en permanent
institution skapas i form av en opartisk nämnd, bestående av förslagsvis
tre personer och i övrigt så sammansatt, att den kan med tillbörlig auktoritet
behandla uppkommande tvistefrågor örn järnvägsegendomaruas värde
m. m. Det synes mig, att motionens huvudsakliga syfte blivit beaktat.

I fråga om värderingsgrunderna har Kungl. Maj :t uttalat, att de värderingsgrunder,
som statens järnvägar tillämpat våren 1938, kunna tjäna till
ledning för avgörande av åtskilliga punkter vid förhandling örn frivillig uppgörelse.
I min motion uttalar jag mig för att enhetliga värdenngsgrunder
må komma i tillämpning och att den opartiska nämnden bör vid sina värderingar
följa de grunder, kommittén föreslagit. Dessa äro värderingar enligt
affärsvärdet i enlighet med § 8 i den av kommittén föreslagna lagen
(d. v. s. man har en 10-årsperiod före det år, under vilket tillstånd
till inlösen göres gällande, tar bort de två sämsta och de två
bästa åren, beräknar genomsnittsavkastningen under de resterande 6 åren,
kapitaliserad, efter viss procent med beaktande av att ett visst realisationsvärde
alltid skall beräknas såsom bottenvärde). Utskottet anser i likhet
med departementschefen, att man kan ifrågasätta lämpligheten av att genom
dylika till sina blivande verkningar ovissa ersättningsnormer binda de
blivande förhandlingarna, vid vilka väl dock torde komma att tillfyllest beaktas
sådana av kommitterade angivna huvudpunkter som järnvägsföretagens
avkastning, verkställt underhåll, realisationsvärde samt värde i övrigt, varvid
väl också hänsyn kommer att tagas till verkställda tekniska förbättringar,
särskilt sådana som vidtagas i rationellt syfte. Som departementschefen antytt
böra liknande värderingsgrunder, som tillämpats vid statens senaste järnvägsförvärv,
också tjäna till ledning. Utskottet utgår från sorn
att inga otillbörliga pressningar och inlösningspriser få förekomma, exempelvis
genom omotiverade uppskov från statens sida med förvärv. Jag kan icke
annat än se, att vad utskottet har uttalat fullkomligt täcker såväl vad departementschefen
uttalat som vad kommittén har föreslagit och sålunda måste
anses vara ganska tillfredsställande.

Även den viktiga frågan om betryggande bestämmelser flir personalens fortsatta
anställningsvillkor har utskottet tillvaratagit och säger till slut, att

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g ärande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
även ur personalens synpunkt borde dessa normer, sådana de nu närmare av
de sakkunniga och departementschefen utformats, kunna godtagas som ej obilliga.
Likaså har utskottet beaktat de i min motion gjorda framställningarna,
att enskilda järnvägarnas milkontors ägare och personal i lämplig form hållas
skadeslösa.

Då vid övertagandet man skall söka sig fram på frivillighetens väg, vill
departementschefen ej nu framlägga något lagförslag och anser därför ej nödvändigt
att nu ingå på lagstiftningsbestämmelsernas innehåll. Järnvägsstyrelsen
uttalar också, att tillämpning av lagen ej kan komma i fråga vare sig
under 1939 eller 1940. Departementschefen uttalar dock, att örn alltså lagstiftning
i frågan om enhetliggörandet tills vidare uppskjutes, torde sakens
utveckling närmast få bero av järnvägsstyrelsen och de olika järnvägsföretagens
förmåga till godvillig överenskommelse. Säkert komma järnvägarna
— landets alltjämt viktigaste transportmedel -— att efter ett enhetliggörande
gå en ny tid till mötes och därmed tjäna landets näringsliv.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! En tidning, som står den

nuvarande regeringen mycket nära, skrev härom dagen, att det förliggande
utskottsutlåtandet markerade en seger för socialiseringstanken. Jag måste
ju säga, att det är ganska blygsamma anspråk man har på socialisering nu
för tiden, när man kan hälsa detta statsutskottsutlåtande nr 172 såsom en
seger för socialiseringstanken. Tidningen sökte också göra gällande, att i
själva verket voro alla partier nu på väg mot socialismen, ja, att de nästan kappades
örn att komma först på socialiseringsvägen. Jag måste säga, att här är
det icke blott en otrolig förnöjsamhet, som tar sig uttryck, utan det är också
en ganska betänklig brist på förmåga att bedöma vad som ligger bakom det
uttalande i reservationen till det föreliggande betänkandet, som skribenten i
fråga syftade på. Högermännen i utskottet säga i denna sin reservation, att
de äro på det klara med att åtgärder i rationaliseringssyfte böra vidtagas, men
de taga samtidigt bestämt avstånd från tanken på ett generellt förstatligande.
De anse, att från ett förstatligande böra undantagas »dels sådana enskilda
järnvägar, som bilda en grupp av den storleksordning och med den ekonomiska
styrka, att de med tillämpning av en med statens järnvägar jämförlig taxa
kunna genomföra erforderliga rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar,
vilkas övertagande av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter
till transportrationalisering och vilka dessutom Ira ekonomiska förutsättningar
att leva ett fortsatt självständigt liv». Reservanterna ha också mycket
starkt betonat betydelsen av att både statliga och enskilda järnvägar även i
fortsättningen komma att existera sida vid sida. Slutligen ha reservanterna
varnat för det transportmonopol, som kan uppstå därigenom, att icke blott
alla enskilda järnvägar utan också den till järnvägarna hörande motortrafiken
överföras i statens hand. Den, som i detta ståndpunktstagande från reservanternas
sida kan utläsa ett förord för socialisering, måste ha mycket dimmiga
begrepp örn vad socialisering är. I varje fall lär det icke kunna gå att inregistrera
några landvinningar för socialiseringstanken bland högern. Folkpartiet
och bondeförbundet få väl svara för sig själva i den fortsatta debatten.

Jag kan i stort sett ansluta mig till de principiella synpunkter, som herr
Staxäng här har framfört. Jag skall därför endast framföra några ytterligare
randanmärkningar till statsutskottets yttrande, som jag finner i många
avseenden vara ganska märkligt.

överst på sid. 9 talar statsutskottet örn att det framförts betänkligheter mot

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
»att banor, varmed de nuvarande ägarna äro starkt förbundna och som kanske
i huvudsak uppkommit genom enskilda uppoffringar oell närmast för att tillgodose
speciella trafikändamål, nu helt undanryckas de hittillsvarande intressenternas
kontroll». Utskottet förklarar, att det icke underskattar vad sålunda
anförts, men säger, att »dessa och andra liknande lokala eller måhända
rent personliga intressesynpunkter torde dock få vika». Ja, naturligtvis få
lokala och personliga intressesynpunkter vika, när ett klart och bestämt allmänintresse
träder fram, men det är just påvisandet av det allmänintresse, som kräver
åsidosättande av alla andra intressen, som vi här förgäves efterlysa.

Nu är det icke alls bevisat, att de enskilda järnvägar, som äro starkt förbundna
med sina nuvarande ägare och som närmast ha tillkommit för att
tillgodose speciella trafikändamål, därför icke ha tjänat och fortfarande tjäna
allmänheten och det allmännas intresse lika bra som statsägda järnvägar. Örn
ett järnvägsföretag i och för sig är allmännyttigt, spelar det ju ingen roll, örn
det är statligt eller ligger i enskild hand. Allt beror på hur det sköts, och
det kan icke påvisas, att de enskilda banorna i allmänhet skötas sämre än
statens järnvägar. Tvärtom har man vitsordat betydelsen av en sådan tävlan
mellan staten och enskilda järnvägsförvaltningar eller mellan de senare inbördes,
som hittills har existerat. Man har ’ framhållit vilken nytta denna
tävlan under gångna tider har medfört.

Jag vill också framhålla och särskilt understryka, att i samtliga yttranden,
som Ira avgivits av näringslivets organisationer beträffande det föreliggande
förslaget örn förstatligande av järnvägsväsendet, har förslaget avstyrkts på
skäl, som i mycket stor utsträckning just hänföra sig till den synpunkt, som
jag här har berört. Näringslivet värdesätter sålunda tydligen _ mycket högt
de eggande inflytelser, som konkurrensen eller tävlan mellan olika järnvägsförvaltningar
kan ha i avseende å tekniska framsteg och på den transportekonomiska
utvecklingen. Det är ju fördelar, som framför allt komma trafikanterna
till godo.

Jag skall härefter säga några ord örn den förmån, som enligt utskottets
mening ligger däri, att vissa kommuner och enskilda få sina förpliktelser i
fråga örn dessa järnvägars upprätthållande överflyttade på staten. Jag har
mycket svårt att förstå den »tyngande omsorg», som utskottet talar örn. Det
är klart, att vissa banors upprätthållande kan kännas tyngande, men jag tror,
att man icke skall underskatta den betydelse, som ligger däri, att en bygd har
haft denna förpliktelse att hålla sin bana uppe. Det kan i mångå fall ha
varit svårt och också förenat med uppoffringar, men det har också skapat fram
den samhällssolidaritet och den gemensamma ansträngning, som är en moralisk
tillgång av betydande värde, och det har framtvingat en ekonomisk drift,
som låt vara i något fall kanske har gått längre än vad som är förenligt med
trafikanternas intresse men som dock varit välbehövlig såsom motvikt mot
tendenser från andra håll till en icke ekonomisk drift.

Statsutskottet syftar emellertid icke på dessa småbanor, som haft svårt att
överhuvud taget hålla sig uppe, ulan statsutskottet syftar uppenbarligen på
just sådana banor, som äro starkt förbundna med vissa enskilda intressen
enligt statsutskottets terminologi. Just för sådana ägare, som här åsyftas,
kan det visst icke vara någon förmån att befrias från sin bana. Det representerar
ingalunda någon t5rngande omsorg utan det är tvärtom till fördel för
dessa ägare att få lia sin bana kvar och sköta den som hittills. Jag upprepar,
vad jag sade i början av mitt anförande, att örn det kan påvisas, att ett starkt
och påtagligt allmänintresse kräver, att de enskilda intressena avstå från sina
förmåner, så får det naturligtvis ske, men i så fall har man rätt att fordra, att
man presterar en starkare bevisning för allmänintressets krav än den, som

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet: (Forts.)
förebragts i kommitténs utlåtande, i den kungl, propositionen och i statsutskottets
utlåtande.

Det förekommer vidare i detta statsutskottsutlåtande några ord örn att järnvägar
konkurrera örn delvis samma trafikområde. Jag läste detta uttalande
med viss förvåning. Jag har talat med järnvägsmän örn saken och frågat
dem vad man kan ha menat med detta, och de ha förklarat, att en sådan
konkurrens järnvägar emellan är ett okänt begrepp här i landet. Samtrafiksbestämmelserna
lia uppdragits så, att de svenska järnvägarna ha varit befriade
fran en sådan förödande konkurrens, som andra länders järnvägssystem
ha att uppvisa.

Örn utskottet emellertid förutsätter, att sådan konkurrens finnes, är det väl
meningen att, sedan staten övertagit det hela, skall driften på vissa banor
antingen helt nedläggas eller också väsentligen inskränkas av ekonomiska
skäl. Hur kan emellertid utskottet då samtidigt tala örn att trafikmöjligheterna
komma att förbättras efter ett statsförvärv? Här har man en av de
många motsägelser, som förekomma i detta utlåtande.

Utskottet säger vidare, att ett av de starkaste skälen för ett förstatligande
är de enskilda järnvägarnas ekonomiska svårigheter. Såsom allmänt omdöme
är detta uttalande obefogat. Örn vi gå till järnvägsstatistiken för år 1937,
visar den, att de enskilda järnvägar, som lämnade underskott detta år, voro
obetydliga lokalbanor, vilka banor representera blott en ringa del, närmare
bestämt 8 procent av de enskilda järnvägarnas totala banlängd och likaledes
8 procent av deras totala fraktinkomster. Det tal, som man så ofta hör under
denna diskussion, _ örn de enskilda järnvägarnas nödläge är en stor överdrift.
Det hänför sig till vissa bekanta fall, som riksdagen också haft under behandling
under gångna år. Talet örn ett nödläge är däremot icke berättigat
i fråga örn hela det enskilda järnvägsväsendet. År 1937 utgjorde summan av
de statslån, som lämnats till enskilda järnvägar, blott 20 miljoner kronor, och
häremot svarade ett tillgångsvärde av 756 miljoner kronor. Jag skulle tro,
att det bleve billigare för staten att subventionera de förlustbringande småbanorna
än att inköpa och driva dem.

En jämförelse mellan statens järnvägars ekonomi och de enskilda banornas
ekonomi är icke heller ett hållbart argument för förstatligande. Statens järnvägars
förräntning hänger helt och hållet på avkastningen från malmbanan.
Driftöverskottet för ett genomsnittsår med nu gällande taxor utgör för statens
järnvägar, malmbanan icke inräknad, 17 miljoner kronor, medan räntan
å.det räntepliktiga kapitalet, malmbanan fortfarande oberäknad, år 1937 uppgick
till 27.5 miljoner kronor. Även under ett rekordår i fråga örn trafiken
som 1937 skulle alltså statens järnvägar ha visat förlust, örn icke malmbanan
och malmfrakterna hade funnits.

De ekonomiska kalkyler, som ligga till grund för detta förslag om det enskilda
järnvägsväsendets förstatligande, ha i en rad av utlåtanden skarpt
kritiserats. Man väntar sig då att i statsutskottets utlåtande finna en motkritik
av dessa utlåtanden. Statsutskottet har emellertid icke ens gjort ett
försök härtill. Jag tycker det är ganska betecknande för det låt mig säga
lättvindiga sätt, på vilket man tar på den ekonomiska sidan av detta utomordentligt
stora och viktiga problem. Vi ge oss här in på ett företag, som är
minst sagt ekonomiskt tvivelaktigt. Den beräknade besparingen är, som kommittén
själv har medgivit, ganska obetydlig, medan man för de närmaste åren
kan räkna med en säker minskning av driftinkomsterna på grund av att statens
järnvägars taxor nu skola räknas över hela det förstatligade enskilda
järnvägsväsendet. Den inkomstförlust, som härigenom kommer att uppstå under
de första åren, bär vill jag minnas beräknats till 9 miljoner kronor, vil -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
ket belopp icke täckes av de direkta besparingar, som man i bästa fall kan
räkna med. Nu hoppas man, att genom de nya taxorna och de förbättrade
trafikförhållandena skall en ökning av trafiken uppstå, som skall kompensera
den annars ofrånkomliga förlusten. Det är naturligtvis ur allas vår synpunkt
utomordentligt önskvärt, att denna optimism visar sig vara berättigad,
men man kan icke underlåta att göra den reflexionen, att det finns utomordentligt
stor anledning att också räkna litet mindre optimistiskt, särskilt med
tanke på ovissheten i den konjunkturutveckling, som vi nu ha att se fram
emot. Det kan mycket väl hända, att i stället för att det nätt och jämnt går
ihop eller, som de mest optimistiska hoppas, i det långa loppet blir en nettovinst,
kan resultatet under en lång följd av år bli en betydande förlust. En
sådan förlust kan täckas på två sätt, antingen genom taxehöjningar ■—• var
ha vi då den vinst för trafikanterna, som man här vinkar med? -— eller också
genom anslag på budgeten till statens järnvägar, d. v. s. skattebetalarna få
betala underskottet. I vilket fall som helst äro perspektiven ganska dystra,
och man hade verkligen kunnat begära, att denna sida av problemet skulle
ha ägnats något mera uppmärksamhet av statsutskottet.

De kritiska synpunkter, som jag här har tillåtit mig att anföra, har jag
ansett nödvändiga såsom motvikt mot den tendentiösa och ensidiga uppläggning,
som frågan har fått i detta utskottsutlåtande.

Jag har här, liksom jag gjorde i remissdebatten, undvikit att taga upp principfrågan
örn statlig drift kontra enskild drift. Jag uttalade då den uppfattningen
och vill understryka den nu, att den frågan behöver icke i detta sammanhang
aktualiseras. Man kan mycket väl ge det erkännandet, som jag tror
är rättvist och befogat, att statens järnvägar i Sverige skötas på ett utmärkt
sätt, men man är då också skyldig ge det erkännandet åt det enskilda järnvägsväsendet,
att även detta skötes på ett utmärkt sätt, och att det just är
genom tävlan mellan statlig och enskild drift, som vårt järnvägsväsende har
uppnått sin nuvarande höga ståndpunkt.

Den rationalisering, som man nu kräver och som naturligtvis ur många
synpunkter är berättigad, hade kunnat vinnas med mindre ingripande åtgärder.
Statsutskottet säger, att »de nu verkställda utredningarna hava bekräftat,
att en rätt genomgripande samordning erfordras av det nu på över ett
femtiotal förvaltningar splittrade svenska järnvägssystemet». Mot detta har
jag ingen invändning att göra, men däremot innehåller följande sats ett obekräftat
påstående. Utskottet anför nämligen: »Bekräftats har emellertid också,
att förhoppningar ej längre kunna ställas örn en dylik samordning genom
de privata förvaltningarnas egna åtgöranden, utan att statens ingrepp härvidlag»
erfordras. Jag tror för min del, att om man hade visat mera intresse
för att just på frivillighetens väg få fram ett samordnande av de enskilda
järnvägsförvaltningarna till större enheter och en rationalisering av statlig och
enskild förvaltning i anslutning härtill, så hade man icke behövt gå den väg,
som här föreslås, och som enligt vad jag redan framhållit framför allt ekonomiskt
innebär mycket stora risker för staten.

Man framhåller i utskottets utlåtande, att man i andra länder mer eller
mindre direkt gått samma viig, som nu föreslås hos oss. Jag vill emellertid
erinra örn att i Tyskland förhåller det sig icke så, att hela järnvägsväsendet är
förstatligat. Utanför de tyska statsbanorna finnes en hel del enskilda järnvägsföretag
av mera lokal karaktär och hela det smalspåriga järnvägsnätet.
Hos oss vill man emellertid nu gå vida längre. Man vill ta steget fullt ut.

Riksdagen står nu inför ett mycket viktigt avgörande. Det är allvarligt
för landets näringsliv, det är allvarligt för betydande enskilda intressen och
det är allvarligt icke minst, som jag ser saken, för statens ekonomi och finan -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
ser. Jag tror därför, att det i nuvarande situation vore klokt att stanna vid
en betydligt mindre ingripande åtgärd än den statsutskottet föreslår.

I det läge, vari frågan nu befinner sig, kan jag, herr talman, icke komma
till något annat yrkande än örn bifall till den reservation, som har avgivits
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Häruti instämde herrar Nylander, Leffler och Casenberg.

Herr Lundqvist: Herr talman! I oell för sig är det väl icke så särskilt

förvånansvärt, att meningarna bryta sig i en fråga av så pass stor räckvidd
som den det nu gäller. Den som det allra minsta bläddrat i riksdagens protokoll
från tidigare år, då olika järnvägsfrågor av praktisk natur varit uppe till
avgörande, har lätt kunnat se, hurusom mening stått mot mening, men har
också kunnat se, huru uppfattningen skiftat från gång till gång även inom ett
och samma läger.

Var och en, som haft tillfälle att litet närmare se verkningarna av den splittring,
som alltjämt kännetecknar det svenska järnvägsnätet, kan nog emellertid
icke utan tillfredsställelse hälsa den nyordning, som det nu framlagda förslaget
syftar till. Jag är också ganska säker på att, liksom redan tidigare
statsförvärv av olika privatbanor så gott som genomgående, såvitt jag kunnat
finna, framkallat belåtenhet och tacksamhet i de bygder, som därav berörts,
över därmed följande lägre biljettpriser, billigare godsfrakter, snabbare godstransporter,
bättre tågförbindelser m. m., så skall säkerligen också det stora
steg i samma riktning, som riksdagen i dag kommer att taga, mycket snart
komma att lämna påtagliga fördelar för både näringslivet och enskilda främst
på de orter, som närmast beröras av förändringen. För att fördelarna av ett
allmännare förstatligande emellertid skola kunna bli så stora som möjligt och
sådana de äro avsedda att bli, tror jag, att det är ganska viktigt, att förstatligandet
verkligen får bli ungefär hundraprocentigt i vad det gäller normalspåriga
järnvägar. Jag tror därför, att örn herrar reservanter syfta till en
mera omfattande beskärning av förstatligandeprogrammet, kommer man icke
på den vägen fram till samma goda, samlade resultat av ett förstatligande som
efter de linjer, som Kungl. Maj :t och statsutskottet dragit upp. Nu ha emellertid
reservanterna uttalat sig mycket vagt. Det är mycket svårt att av reservationen
få något begrepp ens örn inom vilken ungefärlig ram man vill hålla
förstatligandet. Av de uttalanden, som äro gjorda i kammaren i dag, tycks
man dock kunna draga den slutsatsen, att reservanterna vilja undantaga från
förstatligande alla de större mera bärkraftiga privatbanorna, å ena sidan, och
så gott som helt och hållet alla smalspårsbanor, å andra sidan.

Låt mig då, herr talman, få peka på några av våra allra största järnvägar
och järnvägssammanslagningar i privat ägo: Vi ha sålunda trafikförvalt ningen

Göteborg—Dalarna—Gävle, Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar,
trafikförvaltningen Grängesberg—Oxelösunds järnvägar och Halmstad—Nässjö
järnvägar och låt mig också taga med linjen Göteborg—Karlskrona.
Örn jag lägger till dessa järnvägar också Dalslands järnväg, som ligger
isolerad och som givetvis icke lämpligen kan överföras i statens ägo, för
den händelse Bergslagsbanan skall bibehållas såsom enskilt företag, så representerar
detta komplex av större järnvägar icke mindre än omkring 3,000 kilometers
bannät. Vad betyder detta, herr talman? Jo, det betyder, att man på
detta sätt skulle från förstatligande undantaga icke mindre än 62 procent
av hela det normalspåriga privata bannät, som vi i dag ha. Det bleve i så fall
icke mycket kvar av privatbanor att sammanföra med statens järnvägar i det
rationaliseringssyfte, som man nu från alla håll så starkt trycker på, för att

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
öka järnvägarnas möjlighet överhnvucl taget att fylla sin viktiga samhällsuppgift.

Skulle reservanterna till äventyrs icke tänkt sig att gå så långt, som jag
här ifrågasatt, måste de väl i varje fall ha tänkt sig såsom minimum att låta
trafikförvaltningen Göteborg—Dalarna—Gävle och Stockholm—Västerås—
Bergslagens järnvägar stå utanför ett förstatligande. Örn jag då även till
dessa banor lägger Dalslands järnväg av skäl, som jag nyss lämnat, komma
vi fram till att även detta minimum av fristående normalspåriga järnvägar
representerar en så betydande banlängd som c:a 1,800 kilometer — alltså
motsvarande, enbart detta, icke mindre än 35 ä 40 procent av hela det normalspåriga
privatbanenätet. Jag måste för min personliga del säga, att redan
detta minimum innebär en avsevärd beskärning av programmet — en beskärning,
som naturligtvis skulle bli så mycket kännbarare, som dessa järnvägar,
såsom herrarna och damerna veta, ligga såsom ett brett bälte tvärs över mellersta
Sverige. Att detta därigenom givetvis kommer att ofördelaktigt inverka
i högst väsentlig grad på rationaliseringen och ordnandet av den stora
genomgående trafiken m. m., lär väl icke kunna bestridas.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa faktiska siffror, för att vi skola
få någorlunda klart för oss vad verkningarna praktiskt komma att bli, ifall
man reflekterar på ett förstatligande efter de begränsade linjer, som reservanterna,
såvitt jag kan förstå, närmast önska. Enligt min uppfattning måste
en så avsevärd begränsning av programmet komma att med nödvändighet menligt
återverka på rationaliseringsprocessen i stort och därmed också i icke
ringa mån minska de vinster, som både för det allmänna, näringslivet och
även enskilda avsetts skola uppnås med hela denna procedur. Nu vet jag ju, att
de finnas, som mena, att skadan icke kan bli så stor i längden, därför att många
av dessa privata järnvägar skötas och fungera i alla avseenden icke blott lika
bra utan till och med åtskilligt bättre än statens järnvägar. — Jag skyndar
mig att med tillfredsställelse tillägga, att denna uppfattning icke återfinnes
i vare sig utskottsmajoritetens uttalande eller i reservationen. — Det vare mig
naturligtvis, herr talman, fjärran att vilja på något sätt förringa betydelsen
av de enskilda järnvägarna och den landsgagneliga insats, som de i olika avseenden
under tiderna gjort. Men rätt skall vara rätt, herr talman, och nog förefaller
det mig —- även örn jag kanske har litet svårt för att vara fullt opartisk
— som örn man vid ett rättvist och någorlunda objektivt bedömande väl
ändå måste säga, att statens järnvägars betydelse liksom också statsbaneledningens
insatser såväl i allmänhet som när det gällt att föra utvecklingen inom
järnvägsväsendet framåt i vårt land varit åtskilligt större än privatbanornas.

Vad sedan de smalspåriga banorna angår, kan det givetvis anföras åtskilliga
skäl för att undantaga dem ifrån ett förstatligande. Där betyda naturligtvis
rationaliseringssträvandena i stort sett icke så mycket. Kan det emellertid,
herr talman, vara riktigt, att statsmakterna, då de nu gå in för en
sådan genomgripande omgestaltning av hela vårt järnvägsväsende, lämna
dessa privata smalspåriga banor åsido och alltså låta de trakter av vårt land,
som kanske uteslutande lia sådana och följaktligen i jämförelse med andra delar
av landet redan varit mindre väl tillgodosedda, fortfarande få dragas med
de väsentligt högre transportavgifter och de mindre goda trafikförhållanden,
sorn nära nog med nödvändighet måste vidlåda dessa smalspåriga banor i privat
ägo? Personligen finner jag det i varje fall lättförståeligt, örn befolkningen
i de landsdelar, som här närmast beröras, skulle'' lycka, att den blivit
litet styvmoderligt och orättvist behandlad av de svenska statsmakterna, om
vi låta det smalspåriga järnvägsnätet fortfarande leva sitt fria men, såsom
vi också alla veta, utomordentligt bekymmersamma liv.

Andra kammarens protokoll 1989. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

När jag alltså, herr talman, såsom det tydligen framgått av vad jag sagt,
helt ansluter mig till huvudlinjerna i det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord från statsutskottet, är jag givetvis icke alldeles blind för att den genomgripande
reform, som här föreslås, kan lia sina risker, även om jag tror, att en
del av dem, som här redan framförts i debatten, nog icke äro alltför tungt vägande.
Får emellertid, såsom jag livligt hoppas, statsbaneföretaget i samma
utsträckning som hittills skötas efter någorlunda sunda ekonomiska principer,
och underlåter alltså staten att utnyttja detta affärsverk och dess avkastning
för ovidkommande ändamål och till främmande syften, är jag personligen
av den bestämda uppfattningen, att de risker och faror, som här naturligtvis
kunna lura, komma att visa sig väga mycket lätt i vågskålen i jämförelse med
de ur olika synpunkter direkta fördelar, som denna nyordning kommer att medföra.

Låt mig slutligen, herr talman, få erinra örn att den utveckling på järnvägsväsendets
område, som vi nu stå inför med det beslut, som kammaren fattar
i dag, icke är för vårt land något enastående. Ingen kan förneka, att samma
eller i varje fall ungefär samma koncentration redan för flera år sedan skett
nära nog överallt i Europa, där man tidigare såsom vi haft ett mycket splittrat
järnvägsnät.

Man har också, herr talman, på sina håll i samband med denna reform talat
örn socialisering. Även den siste ärade talaren var något inne på det temat.
Jag har för min del mycket svårt att förstå, vad socialisering har med denna
fråga att göra. Det är ju så, att vi ha sedan gammalt i Sverige haft ett mycket
stort statsbanenät. Det är ju också så, att vi åtmintone ända sedan 1870-talet av olika anledningar successivt överfört i statens ägo den ena privatbanan
efter den andra. Vad som nu föreslås är ingenting annat än en mycket
naturlig fortsättning på samma väg, framtvingad av förhållandenas egen
utveckling. Den nu föreslagna nyordningen kan alltså, såvitt jag förstår, icke
ha någonting att göra med den näringslivets socialisering, kring vilken av helt
naturliga skäl meningsbrytningarna äro mycket starka. Vad det här gäller
— och det ber jag, herr talman, till sist att få understryka •—• är en naturlig
rationaliseringsåtgärd i fråga örn vårt viktigaste kommunikationsmedel och
ingenting annat. Den borde för övrigt ha vidtagits långt tidigare!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Arnemark, Olovson i Västerås, Lindahl,
Andersson i Vigelsbo, Blomquist och Ekdahl.

Herr Sundberg: Herr talman! Denna fråga har under en tid av ungefär
två decennier varit föremål för en diskussion, som ibland flammat upp och
ibland brunnit med tynande låga.

Frågan har nu nått fram till ett principavgörande här i riksdagen. Den
har varit föremål för utredning från många kommittéers sida. Den har utretts
av privata kommittéer, som, åtminstone i en del fall, verkställt sina
utredningar i syfte att motarbeta planer på de enskilda järnvägarnas förstatligande.
Bedömningen av denna fråga har alltså skett från olika utgångspunkter.
Tidningspressen har sedan vidarebefordrat de olika uppfattningarna
till allmänheten och uppträtt som förespråkare för de olika intressena.

Jag sällar mig ingalunda till dem, som på något som helst sätt i dag skulle
vilja beskylla exempelvis högerpartiet för att ha lagt i dagen någon slags
socialiseringsvänlighet, och den beskyllning, som en tidning enligt herr Anderson
i Norrköping har riktat mot högern för socialiseringsvänlighet, tycker
jag var tämligen obefogad. Vi ha i dag fått uppleva den sällsynta till -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
dragelsen, att ett par högermän ha talat mot den föreliggande reservationen
och alltså till förmån för denna, enligt högerns gängse uppfattning farliga
socialisering av järnvägarna. Förklaringen härtill torde vara, att dessa bägge
herrar i dag ha hållit opolitiska anföranden; de ha talat som järnvägsmän och
enligt min uppfattning som synnerligen praktiska järnvägsmän.

Men trots all diskussion, som förekommit i denna fråga, har man innerst
inne varit tämligen överens örn grundprincipen att järnvägarna böra förstatligas.
Denna uppfattning har också kommit till uttryck i pressen, och särskilt
ha vissa tidningar i Göteborg, trots att trafikförvaltningen Göteborg—-Dalarne—Gävle i egenskap av det största enskilda trafikforetaget har kommit
att intaga en dominerande ställning, klart och tydligt i sina ledarspalter anslutit
sig till denna grunduppfattning. I en folkpartitidning heter det i en
ledande artikel: »Det kan inte förnekas att ett förstatligande av de privata järnvägarna,
såsom 1936 års järnvägskommitté föreslagit, ur driftsekonomisk synpunkt
skulle bli av stor betydelse.» På ett utrymme av en halv spalt uttalar tidningen
i. fortsättningen sitt instämmande i järnvägskommitténs utlåtande. Jag
ber att i detta sammanhang få påpeka, att kommittéutlåtandet i sak var av
mycket skarpare innebörd än det utlåtande, som utskottet slutligen kommit
fram till.

Däremot gick man från vissa tidningars sida till angrepp mot förslaget till
lag örn tvångsinlösen av de enskilda järnvägarna. Som alla veta har förslaget
på denna punkt betydligt uppmjukats i den proposition, vi haft att
ta ställning till. Vad som väckte ett visst uppseende och särskilt bejublades
av vissa tidningar i Göteborg och skreks ut med fetstilsrubriker var det uttalande,
som Bergslagsbanans järnvägsaktiebolags styrelse gjorde beträffande
denna fråga. Detta uttalande gick ut på att styrelsen var emot förstatligandet.
Samma Göteborgstidning, som jag nyss citerade, svek här grundprincipen
och säger i en ledande artikel, att det inte kan bli tal örn ett förstatligande
för Bergslagsbanans vidkommande, och man anför slutligen, att det
möjligen skulle ur personalsynpunkt finnas en anledning som talar för förstatligande,
och det är lönefrågan. »Vid ett förstatligande», säges det, »skulle
de lägre tjänstemännen få bättre löneförmåner.» Till slut heter det: »Men
det borde väl finnas möjligheter att ge dessa en kompensation, utan att banan
förstatligas.» Ja, jag skulle önska, att vi hade denne ledarskribent såsom
förhandlingsman, när de enskilda järnvägarnas personal förhandla om lönerna.
Vi ha sannerligen inte haft lätt att uppnå en reglering av lönerna vid
de enskilda järnvägarna.

Tidningarna lia vidare hotat med socialiseringsspöket. Nu när äntligen
ett förslag i frågan har framkommit, har man på nytt tagit fram detta gamla
spöke. »Det är visserligen nu stoppat i säck», säger en Göteborgstidning,
men varnar för att »det ligger där fördolt i alla fall.» Jag förstår inte varför
denna dimbildning skall behöva förekomma. Såväl i propositionen som
i utskottsutlåtandet återfinnes ett klart och tydligt uttalande i denna fråga.
I anslutning till en redogörelse för el t utkast till lag om tvångsinlösen av
enskild järnvägsverksamhet anför departementschefen följande: »Huruvida det
önskade enhetliggörandet kan vinnas utan anlitande av en dylik lagstiftningsåtgärd
må tills vidare lämnas öppet. Som i flera yttranden framhållits, synes
nämligen något trängande behov icke föreligga för ett omedelbart lagstiftningsinitiativ.
» Frågan lämnas alltså olöst tills vidare. Var och en, som
inte endast läser tidningarna utan går till handlingarna i saken, kan förstå,
att man inte stuckit under stol med denna sak.

Naturligtvis gör sig för Göteborgs vidkommande det lokala intresset starkt
gällande. För min del kan jag dock inte trots Bergslagsbanans styrelses och

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Ainy. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
vissa lokaltidningars uttalanden ha den uppfattningen, att Göteborgs stad
skulle bli så oerhört lidande på ett förstatligande även av trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarne—Gävle. Den naturliga godstransportvägen skall väl ej
slopas och godsmängden kommer nog fortfarande att gå över Göteborgs hamn.
Jag tror inte att man på grund av ett förstatligande kan lia anledning att
misstänka, att kungl, järnvägsstyrelsen skulle vara så partisk, att den skulle
sätta exempelvis Stockholms hamns intressen i första hand. Jag tror inte
heller att detta vore möjligt, därför att västerhavshamnen nog är mer naturlig
hamn för större delen av den trafik, som nu går över trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarne—Gävle.

Jag skall inte beröra alla de juridiska spörsmål, som lia samband med denna
fråga. De ha ju behandlats av mera sakkunniga än jag.

Några ord örn den stora järnvägsmannakåren vid de enskilda banorna. Det
är klart, att denna kår avvaktat lösningen av denna fråga med synnerligen
stor spänning. 1 samband med statens övertagande av driften uppställer sig
naturligtvis den frågan för personalen: Hur kommer det att gå med oss? Personalen
har givetvis det önskemålet att i största möjliga utsträckning undgå
en deklassering i såväl tjänstegradsplacering som i fråga örn löneförmånerna.
Personalen vid de stora enskilda järnvägarna och särskilt vid de större stationerna
har ju till punkt och pricka samma uppgifter som personal vid statens
järnvägar. Det är därför naturligt, om personalen vid de enskilda järnvägarna
hyser förhoppningar örn att vid förstatligandet sådan rättvisa kommer att
skipas, att den kommer att få åtnjuta löneförmåner som motsvara liknande
tjänsteställning vid statens järnvägar. Vi ha vid enskilda järnvägar stationskarlar
i ständig expeditionstjänst, som utföra kontorsbiträdens, kontoristers och
förste kontoristers arbeten. Vi lia vagntillsyningsman, som utföra fullständigt
motsvarande arbete som förste reparatörer vid statens järnvägar. Vi ha konduktörer
i tågmästaretjänster, vi ha stationskarlar i trafikbiträdestjänst o. s. v.
Vi lia högre befattningshavare av olika slag, vars uppgifter äro förenade med
ett arbete, som icke åligger motsvarande tjänstemannagrupp vid statens järnvägar.
Inplacering i tjänsteställning vid statens järnvägar motsvarande tjänsteåligganden
måste sålunda i vissa avseenden innebära en befordran.

Det kräves fullt ut lika stora kvalifikationer för dessa tjänster. Det är därför
man också hoppas, att frågan örn tillgodoräknandet av tjänstgöringstiden vid
de enskilda järnvägarna vid övergång i statstjänst skall tagas upp till allvarlig
behandling, och att man inte kommer att göra de avdrag, som enligt vad som
framskymtat ha ifrågasatts. Beträffande förvaltningspersonalen har ju den
frågan uppstått, huruvida inte en stor del av denna personal skulle bliva övertalig.
I propositionen och utskottets utlåtande uttalas emellertid förhoppningar
örn att det inte skall behöva förekomma massavskedanden utan att man skall
kunna placera denna övertaliga personal i andra arbetsuppgifter. Jag kan i
i stora drag instämma i vad utskottet uttalar i fråga örn normerna. De normer,
som i propositionen utformats, kunna således från personalens synpunkt godtagas
som icke obilliga.

Det är klart att det i samband med lösandet av denna fråga kommer att uppstå
en mängd detaljspörsmål beträffande personalfrågor, vilka det skulle föra
för långt att här resonera om och vilka för övrigt inte kunna intressera kammaren
eller här bli föremål för avgörande.

Utskottet gör även ett annat uttalande, som tillfredsställer mig, när det säger,
att man vid en kommande slutlig behandling av ärendet skall söka erhålla
»en möjligast rättvis avvägning av den hittillsvarande statsbanepersonalens
och den nya personalens i vissa avseenden mot varandra stående intressen».
Jag tror dock inte, att det skall behöva förekomma så värst många mot

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
varandra stående intressen. Det kan ju hända att sådana skulle kunna uppstå
beträffande rätten till befordran, turberäkning- och rätten att tillgodoräkna
sig anställningstiden. Man måste emellertid härvid beakta, att det inte är
bara personalen, som överföres, utan även hela det enskilda järnvägsnätet, och
räjongen för befordran och möjligheterna i övrigt komma ju därmed att utvidgas
betydligt. Men detta är som sagt detaljspörsmål, och dessa kan väl riksdagen
inte ta ställning till i annan mån än att angeläget förorda, att man söker
ernå största möjliga rättvisa åt alla de befattningshavare i olika tjänstegrader,
^ som komma att inplaceras vid statens järnvägar. Beträffande detaljspörsmål
och eventuella tvistefrågor får det väl ankomma på järnvägsstyrelsen
och representanter för respektive personalorganisationer att förhandla och
söka så rättvist som möjligt lösa dessa frågor. Av denna anledning tillfredställer
det mig mycket, att statsutskottet säger, att »det fövissat sig örn att
statens järnvägars ledning är villig att överlägga med de olika berörda personalgrupperna
örn det närmare genomförandet av de normer som utformats.»
Jag föreställer mig att utskottet härmed åsyftar de olika personalorganisationerna.

I förhoppning att man vid sådana förhandlingar, som otvivelaktigt komma
att bli alldeles nödvändiga, skall kunna ernå den bästa och rättvisaste lösningen
av uppstående detaljfrågor ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr talman!

Jag vill endast med några få ord anknyta till det problem, som här föreligger.
Det var särskilt herr Anderson i Norrköping, som gav mig anledning härtill,
när han i sitt anförande visserligen i vänliga ordalag sade några ord örn den
tidning, som han betecknade som regeringsorganet — vilket det väl också är
— och skämtade litet med ett uttalande av denna tidning.

Ja, tidningarna kunna komma med överraskningar ibland. Jag ber att få
gengälda herr Andersons vänliglret genom att uttala en undran, örn inte en
tidning, som står herr Anderson i Norrköping mycket nära, också har gjort uttalanden
på denna punkt, som med hänsyn till herr Andersons i dag lämnade
deklaration synas vara ganska egendomliga. I en tidning, som heter Östergötlands^
Dagblad, vars uttalanden i denna speciella fråga jag under min kommunikationsministertid
hade anledning att taga del av, säges det i en ledare,
dagtecknad den 26 oktober förra året och rubricerad i »I statens hand», bland
annat följande: _ »Man kan också konstatera, att det även inom de kretsar,
där man principiellt avråder från utvidgning av statsdriften, nu oförbehållsam^
erkännes att någon bättre lösning av frågan än den, som kommittén föreslår
icke gärna står att vinna.» I samma artikel heter det vidare: »Utlåtandet
är. enhälligt, örn man bortser från de enskilda järnvägarnas representant i
kommittén. Han vill begränsa förstatligandet till de järnvägar, som heke
kunna fullgöra sina uppgifter’. Men denna reservation Ilar väl så att säga
mera avgetts på tjänstens än på samhällsintressets vägnar och torde därför
icke komma att röna någon större uppmärksamhet när det för regering oell
riksdag gäller att komma fram till en ur allmänna ekonomiska, sociala och
tekniska synpunkter lämplig lösning av detta viktiga trafikproblem.» På ett
annat ställe säges följande: »Det mest rationella måste därför vara att det

enskilda järnvägsnätet knytes an till statsbaneförvaltningen, vilken ju representerar
det stora flertalet av landets stamlinje!''.»

I fortsättningen heter det: »Skall nian ta hand örn det dåliga och mindre

goda. bör man också försäkra sig örn det, som kan bidraga till ett någorlunda
gott resultat för det hela.» Till sist säges det: »Ser man saken i stort och tar

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g övande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
man hänsyn till det helas bästa, är det i varje fall en önskvärd oell nödvändig
utveckling, som kommittén förordar i sitt framlagda betänkande. Och man
torde därför kunna ta för givet att denna socialiseringsfråga kommer att slutgiltigt
lösas utan större strid.» Detta örn något är väl en deklaration, som
helt ansluter sig till det kommittéförslag, vilket utskottet har gjort till sitt.

(Här framträdde herr Anderson i Norrköping till talaren och fäste dennes
uppmärksamhet på att de upplästa citaten voro hämtade ur Östergötlands
Folkblad.)

Jag ber herr Anderson örn ursäkt och får därtill framhålla att förväxlingen
icke är mitt fel utan Svenska telegrambyråns. Svenska telegrambyrån har
till mig överlämnat detta som Östergötlands Dagblads uttalanden. Det är en
förklaring till varför jag fattat dem såsom herr Andersons resonemang.

Vi kunna då övergå till att tala om reservanternas förslag. Reservanterna
ha på sid. 14 i utlåtandet avgivit en allmän deklaration, som jag tycker
går fullt i stil med vad som står i utskottsmajoritetens förslag. Jag kan icke
förstå, att man i en reservation kan skriva på det sätt, man har gjort, om
man har en annan mening i huvudfrågan. Reservanterna säga nämligen:
»Järnvägarnas transportapparat måste effektiviseras så att järnvägarna få
möjlighet att utföra transporterna snabbt och punktligt i enlighet med tidens
krav. Tyngande överorganisation, tidsödande redovisningsarbete de olika företagen
emellan och bestämmelser, som hindra järnvägarna att föra godstransporterna
fram på de vägar, där de gå snabbast och transportekonomiskt billigast,
böra utan tidsutdräkt försvinna.» Detta uttalande kan väl ändock inte
härröra från någon annan källa, såsom de förra, utan det måste väl tillskrivas
reservanterna. Jag vill då fråga: hur överensstämmer detta uttalande med
vad som står på sid. 15, första stycket, där man påyrkar att undantag skola
göras för en stor mängd enskilda järnvägsföretag, i händelse förslaget skulle
omsättas i praktiken enligt de riktlinjer, reservanterna ha tänkt sig. Hur
skall det under sådana förhållanden bli möjligt att genomföra en sådan rationalisering,
som reservanterna förorda i det uttalande, jag nyss uppläste? Jag
vill som helhetsomdöme örn reservationen säga, att nittio procent av de uttalanden,
som där göras likaväl kunde ha anförts för bifall till den kungl, propositionen.

(Vid bedömandet av transportproblemet måste man utgå från den allmänna
synpunkten, att vårt järnvägsväsen har stora förutsättningar till anpassning,
örn man kan åstadkomma ett enhetligt förfarande och komma bort från den
decentralisation, som nu råder. Ty märk väl, att även örn det inte, som herr
Anderson påpekade, finnes konkurrens mellan de olika järnvägsföretagen, ha
vi ändock så stora kapital nedlagda i våra järnvägar, att det bör ligga i järnvägarnas
eget intresse och vara ett gemensamt samhällsintresse att ordna trafikförhållandena
på ett rationellt sätt och därigenom åstadkomma den samordning,
som man så väl behöver, och icke utan åtgärder för järnvägarnas utnyttjande
låta trafiken övertagas av nya transportmedel, vilka i och för sig
äro bra för de uppgifter, som rimligen böra tillkomma dem. Men är man ense
i huvudfrågan, nämligen att en effektivisering av järnvägarnas verksamhet
bör komma till stånd, är det givet, att man har de största möjligheterna att
uppnå detta genom en samordning, vilket väl också reservanterna för sin del
ha förklarat vara sin huvudinställning. Det är först, när det blir fråga örn
detaljerna, som de vilja draga sig från de konsekvenser, som denna allmänna
deklaration borde medföra. Litet var av oss, som haft tillfälle att iakttaga,
när staten bär övertagit ett järnvägsföretag, kunna omvittna, att detta övertagande
i regel har medfört den allra största belåtenhet hos befolkningen i den

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
bygd, där järnvägen dragit fram. Hur ha inte många av dessa övertagna enskilda
företag i tiotals år fått kämpa med stora svårigheter för att till allmänhetens
tjänst kunna fullgöra vad som rimligen kan begäras av en järnväg?
De lia sedan kunnat inlemmas i det statliga järnvägsnätet och anpassats så,
att de bättre än tidigare — även örn det förelegat svåra förhållanden — kunnat
stå till allmänhetens tjänst.

Under sådana förhållanden anser jag, att reservanterna mera konsekvent
borde ha kunnat ansluta sig till tanken, att denna fråga inte bör vara någon
stridsfråga. Det är inte förstatligandet i och för sig, som frågan här gäller,
utan huvudspörsmålet är: vilka verkningar kan det medföra, om vi gå in för ett
förstatligande? Det var väl detta, som riksdagen ville lia utrett, när den beslöt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en utredning i denna fråga. Denna
utredning torde väl också ha verkställts på ett så allsidigt sätt, att man
kan säga att dess resultat tillkommit efter den mest objektiva prövning, som
en kommitté kan åstadkomma.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid denna sak. Jag har emellertid velat
framhålla, att reservationen måste anses haltande till sin uppläggning och
att reservanterna ha kommit till slutsatser, som inte överensstämma med den
allmänna deklaration, de avgivit.

Herr Anderson i Norrköping erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag har nödgats beröva herr statsrådet Forslund den

tillfredsställelse, som han otvivelaktigt kände, när han citerade ett tidningsuttalande,
som han tillskrev min tidning. Jag har påvisat för honom, att
citatet i själva verket var hämtat ur Östergötlands Folkblad, sålunda en tidning,
som tillhör hans eget parti. Jag skall icke härtill knyta några reflexioner.
Jag har förstått, att statsrådet blivit missledd genom uppgifter som
han erhållit. Jag kan dock icke underlåta att uttrycka en förvåning över att
statsrådet, när han läste detta uttalande, icke funnit anledning att något närmare
undersöka saken. Det borde väl i alla fall ha slagit honom, att ett uttalande,
som så oreserverat förordar det framlagda förslaget, knappast skulle
förekommit i en tidning, som enligt citat, som jag förmodar att herr statsrådet
också har fått, framfört starkt kritiska synpunkter på ifrågavarande
förslag. Jag tror, att man sålunda härav kan draga den slutsatsen, att man
skall vara försiktig, icke minst från statsrådsbänken, när man använder
tidningscitat i en riksdagsdebatt.

Vidare yttrade:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr talman!

Vid den tidpunkt, då diskussionen i denna sak förekom i våra tidningar, sedan
kommittén hade framlämnat sitt betänkande, var det en diskussion så där i
allmänhet, och då var det icke nämnvärd skillnad i uttalandena i de olika
tidningarna, vilket parti de än tillhörde. Därför är det icke så märkvärdigt,
örn man verkligen tror, att herr Andersons tidning har skrivit på det sätt
jag här citerat. En tidning, som högern i dag lär äga, förde då ungefär
samma språk. Det kanske var en något annan ton som anslogs i den tidningen
men vid diskuterandet av det framlagda förslaget gick tidningen dock
in för att ett förstatligande borde ske.

Dessutom vill jag tillägga, att när telegrambyrån säger, att en tidning
heter Östergötlands Dagblad, tillkommer det icke mig att granska, huruvida
den möjligen heter Östergötlands Folkblad.

Xr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Herr Andersson i Rasjön: Enligt min syn på saken, herr talman, är det

vida lättare att acceptera den föreliggande regeringspropositionen än det kommittéförslag,
som en gång avgavs i ärendet. Detta kommittéförslag innehöll
som en väsentlig del en lag om tvångsinlösen av enskilda järnvägar. Att
departementschefen har lämnat detta förslag å sido, har säkert i hög grad
underlättat diskussionen och behandlingen av ärendet här i riksdagen. Jag
kan icke heller finna, att skillnaden mellan utskottets förslag och reservationen
är särdeles stor. Jag tror, att statsrådet Forslund gjorde vad han kunde för
att förstora denna skillnad. Även reservanterna gå dock på ett bifall till
propositionens tanke på en successiv inlösning av det enskilda järnvägsnätet.
Skillnaden består huvudsakligen däri, att reservanterna velat göra undantag
för stora bärkraftiga järnvägsföretag, som på grund av sin storleksordning
och sin ekonomiska styrka kunna genomföra erforderliga rationaliseringsåtgärder
och fortfara att föra sitt självständiga liv vid sidan av ett i övrigt
förstatligat järnvägsnät.

Jag har begärt ordet för att tillkännagiva min anslutning till detta uttalande.
Därmed har jag dock icke fattat ståndpunkt till något av de övriga
uttalanden, som reservanterna göra, då de polemisera mot utskottsutlåtandet.
Jag utgår ifrån att syftet är att främja ifrågavarande trafikmedels ändamålsenlighet,
att gynna trafikanterna med bättre tågförbindelser och billigare taxor
samt överhuvud taget ett bättre tillgodoseende av trafikbehovet i de trakter,
som en järnväg genomlöper. Då måste var och en säga sig, att örn en koncern
är så pass stor och omfattande som exempelvis Bergslagsbanans koncern
för närvarande är, så tillgodoser den trafikbehovet för de trakter, som den
berör, på ungefär samma sätt som fallet skulle vara, därest koncernens banor
tillhörde ett förstatligat järnvägsnät. Jag bor inom den geografiska räjong,
inom vilken denna koncern arbetar, och jag kan icke finna, att man ur trafikanternas
synpunkt skulle lia så särdeles mycket att vinna, om koncernens
banor ägdes och dreves av statens järnvägar. Jag skulle i detta sammanhang
vilja framföra den synpunkten, att örn man nu förutsätter, att dessa enskilda
järnvägar skola övertagas inom en tid av låt oss säga fem år, måste
det bli en ganska omfattande assimileringsprocess som skall försiggå under
kort tid. Därtill kommer den utomordentligt stora kapitalinvestering, som
här skall göras av staten. Även detta är en omständighet, som synes tala
för att man icke bör gå hastigare fram, än som av praktiska skäl är betingat.
Finns det icke ur trafiksynpunkt något rimligt skäl till att man skall
gå så långt som till ett förstatligande av hela järnvägsnätet på en gång, så
tala ju betänkligheter av sistnämnda slag ett starkt språk. Jag föreställer
mig. att en fortvara tills vidare av sådana järnvägsföretag, örn vilka det
talas på sid. 15 i utlåtandet i det stycke, som herr statsrådet uppläste, skulle
på flera sätt underlätta den utomordentligt stora transaktion som staten nu
står beredd att göra.

Med dessa ord vill jag, herr talman, deklarera, att jag kommer att rösta för
reservationen, därför att jag anser, att reservationens tyngdpunkt ligger i
rekommendationen av att man skall från statsinlösen undantaga de största och
bärkraftigaste företagen. Därmed har jag icke sagt, att staten endast skall
lösa in de dåliga företagen, ty det finns också en del smärre järnvägar som
äro ekonomiskt bärkraftiga företag, vilkas införlivande med statsbanenätet
ingalunda behöver medföra några förluster för staten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen med uttryckligt
uttalande av att jag därmed icke tagit ståndpunkt till de uttalanden,
som reservanterna gjort utöver det av mig här särskilt berörda.

Herr Tengström instämde häruti.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Herr Severin: Herr talman! Det var med en viss förvåning jag liörde herr
Staxäng anföra, att reservanterna icke kunnat följa utskottsmajoriteten på
grund av bland annat ekonomiska skäl.

Herr Lundqvist har redan på ett utmärkt sätt berört betydelsen av de begränsningar
i förstatligandet, som man har anledning att antaga att reservanterna
avse med vad de säga överst på sidan 15. Det är icke alldeles klart, vilka
banor reservanterna anse icke skola förstatligas. Men örn man går ut ifrån
det antagandet, som herr Lundqvist gjorde, nämligen att det skall vara Bergslagsbanorna,
Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg, Halmstad—Nässjö,
Grängesberg—Oxelösund och någon annan järnväg, så skulle därav följa, att
en väsentlig del av det enskilda järnvägsnätet fortfarande skulle vara enskilt.
Med detta ginge också de vinster av ett enhetliggörande, som reservanterna
själva anse önskvärda, väsentligen förlorade. På sid. 14 sägs, att det är ostridigt,
»att den rådande splittringen på ett stort antal olika ägar- och förvaltningsenheter
är ägnad att medföra betydande olägenheter» o. s. v., och det
framhålles, att »tyngande överorganisation, tidsödande redovisningsarbete de
olika företagen emellan och bestämmelser, som hindra järnvägarna att föra
godstransporterna fram på de vägar, där de gå snabbast och transportekonomiskt
billigast, böra utan tidsutdräkt försvinna.» Man kan emellertid, örn man
fortfarande bibehåller ett så stort enskilt järnvägsnät, icke komma undan en
tyngande överorganisation. Man kan icke genomföra åsyftade rationaliseringsåtgärder,
icke undkomma detta avräknings- och redovisningssystem, som samtrafiken
mellan de olika förvaltningarna medföra. Man har icke rätt att föra
godset på de billigaste och för trafikanterna lämpligaste vägarna m. m.
Alltså de vinster, som reservanterna anse önskvärda, för att icke säga nödvändiga,
de gå väsentligen förlorade genom den begränsning av förstatligandet
som de själva föreslå. Det är just ur dessa synpunkter, som jag fann det egendomligt,
att reservanterna bland annat av ekonomiska skäl icke kunde följa
utskottsmajoriteten, enär detta begränsade enhetliggörande lämnar betydligt
sämre ekonomiskt resultat. Penetrerar man innebörden av reservanternas yttrande
något närmare, så tycker jag för övrigt, att man också från en annan
synpunkt kommer till ett mycket förvånande resultat rörande de ekonomiska
skälen.

Vilka banor är det som reservanterna anse böra förstatligas? Örn man med
utgångspunkt från vad som sägs på sid. 15 söker draga slutsatser, kommer
man till det resultatet, att det på det hela taget är de järnvägar, som icke äga
förmåga att fortfara som enskilda företag. Man skulle enligt reservanterna
från förstatligandet undantaga dels sådana enskilda järnvägar, som bilda en
grupp av den storleksordning och med den ekonomiska styrka, att de med
tillämpning av en med statens järnvägar jämförlig taxa kunna genomföra erforderliga
rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar, vilkas övertagande
av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter till transportrationalisering
och vilka dessutom ha ekonomiska förutsättningar att leva ett forisatt
självständigt liv. De säga visserligen icke, att när järnvägar sakna förutsättningar
att leva ett eget liv, skall staten övertaga dem, men deras uttalande
betyder ungefär detsamma, som att staten skall omhändertaga de konkursmässiga
järnvägarna. Detta är i förbigående sagt icke i och för sig något
nytt. Staten har hållit på därmed rätt länge.

När reservanterna emellertid litet längre fram lala örn de grunder, efter vilka
förstatligandet skall ske. förklara de visserligen att man skall beträda den
frivilliga förhandlingens viig. Men man vill. örn också icke helt avkoppla järnvägsstyrelsen
från deltagande i dessa förhandlingar, dock under alla förhållanden
sätta järnvägsstyrelsen något åt sidan och i stället för järnvägsstyrel -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
sen sätta en nämnd, som icke blott skall värdera järnvägarna utan sköta förhandlingarna
och framlägga förslag till överenskommelse. Man vill ha vad
man kallar fasta värderingsgrunder, enhetliga värderingsgrunder, så att godtycke
icke skall kunna komma i fråga. Sådana grunder liksom värderingsnämnden
äro naturligtvis mycket lämpliga, för att icke säga nödvändiga i händelse
det skulle gälla en tvångsinlösen av de enskilda järnvägarna. Därför har
också kommittén föreslagit ungefär dessa grunder. Men detta föreslog kommittén
i samband med ett förslag om tvångsinlösen. I propositionen har icke föreslagits
någon tvångsinlösning utan i stället att man skulle söka träffa uppgörelser
genom frivilliga förhandlingar.

Vad menar man under dessa förhållanden med enhetliga värderingsgrunder,
och vad menar man med att alldeles särskilt framhålla, att de värderingsgrunder
som tillämpats vid statens järnvägars köp av aktiemajoriteten i vissa enskilda
järnvägar icke böra komma i tillämpning? Det är litet oklart, vad man
menar. Örn man emellertid läser uttalandet med bästa vilja att förstå, vad reservanterna
avse, så kommer man till det resultatet, att en värderingsnämnd
skall tillsättas och uppgöra en plan, efter vilken de avsedda banorna skola
förstatligas, att de skola förstatligas i den och den bestämda ordning planen
innehåller, och att de skola inlösas av staten till det värde nämnden fastställer.
Nu är det att lägga märke till, att detta förslag alltså skall gälla vid inlösen
av praktiskt taget uteslutande konkursmässiga järnvägar. De järnvägar som
kunna leva ett självständigt liv skola icke förstatligas utan endast de konkursmässiga.
För dessa skall alltså en nämnd fastställa värdet, vilket uppenbarligen
icke skall bli det värde, som man kan komma till vid frivilliga förhandlingar
mellan järnvägsstyrelsen och det enskilda bolaget. Vid frivilliga förhandlingar
förutsätter man, att de resultat som därvid framkomma skola vara
så pass tillfredsställande för båda parter, som ett förhandlingsresultat överhuvud
taget kan bli. Man utgår alltså ifrån, att ingen av parterna, järnvägsstyrelsen
eller det enskilda bolaget, är så pass klyftig, att den lurar sin motpart,
vadan man kommer till ett pris, som motsvarar verkliga värdet. Kan
detta för båda parter tillfredsställande pris icke överenskommas sker ingen
affär. Denna metod för förstatligandet förkastas av reservanterna. Man vill
i stället ha en opartisk nämnd, som skall fastställa ett värde, som icke räknas
fram på samma grunder, efter vilka man har framräknat värdet vid statens
järnvägars aktieköp. Vid statens järnvägars aktieköp utgick man, som kammaren
vet, från den under ett visst antal år uppkomna vinsten, och beräknade,
på hur stort kapital denna vinst utgjorde ränta efter viss procent. Det belopp
man då kom till blev köpeskillingen. Detta förfaringssätt förkastas nu.

Nämnden skall fastställa ett pris, som uppenbarligen av reservanterna avses
att bli högre än det, som skulle framgå ur frivilliga förhandlingar. Man kan
faktiskt icke läsa ut någon annan mening ur reservationen än att man skall
försöka förmå staten att betala högsta möjliga pris för de konkursmässiga
järnvägarna. Är detta icke meningen, så har den ingen mening alls på denna
punkt. Avser man med en sådan politik att vinna ett för staten gott ekonomiskt
resultat? Man skulle verkligen, om man ville vara elak, lia lust att fråga, när
herr Staxäng talar örn ekonomiska skäl: vems ekonomi är det i själva verket
reservanterna tänka på, statens eller de enskilda bolagens? Örn man överhuvud
taget kan tala om ett enhetliggörande på bekostnad av sparsamhet och ekonomiska
principer, tycker jag, att det skulle vara ett förstatligande enligt de
linjer, som reservanterna föreslagit.

Jag skall be att till det anförda få lägga ytterligare följande. Reservanterna
peka på faran av ett statens järnvägars trafikinonopol. ett monopol, som
skulle kunna förvärvas därigenom, att statens järnvägar övertaga icke bara

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
järnvägarna själva utan även den till järnvägarna anknutna automobiltrafiken.
»Ett sådant monopol skulle vara», heter det i reservationen, »till men för landets
näringsliv och medföra risker för taxehöjningar.» I själva verket ligger
häri en insinuation, att statens järnvägar icke komma att skötas så väl sora
de hittills ha skötts eller att de helt enkelt komma att misskötas. Det är ju den
skillnaden mellan ett statligt monopol och ett privatmonopol, att ett privatmonopol
mycket väl, trots att det kan anses såsom välskött, kan skörta upp sina kunder
för att få bättre vinst. Detta kan icke ett statligt monopol göra. Örn statens
järnvägar skötas så rationellt som överhuvud taget vore möjligt, men icke
dess mindre skulle skörta upp kunderna, d. v. s. trafikanterna, så skulle detta
ske därigenom, att taxorna hölles så höga, att en monopolvinst uppstod. Enär
statens järnvägars vinst emellertid, såsom vi alla veta, går direkt till statskassan,
skulle denna monopolvinst innebära en indirekt beskattning av medborgarna.
Ingen har emellertid någon tanke på, att statens järnvägar skola
användas som instrument för en indirekt beskattning av medborgarna, och
man torde väl kunna säga, att vinstintresset eller den bokföringsmässiga vinsten
av järnvägsdriften aldrig varit den avgörande synpunkten vare sig för järnvägsstyrelsen
eller för statsmakterna. Varje möjlighet som erbjudit sig, då
det gällt att taga ut eventuella vinster av rationaliseringen i form av sänkta
frakter för trafikanterna, lia statens järnvägar och statsmakterna alltid utnyttjat.
Det är ju påtagligt, att statsmakterna, d. v. s. Kungl. Majit och riksdagen,
såsom de även i fortsättningen bestämmande, skola komma att se till
att denna taktik allt fortfarande följes.

Herr talmani Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Mina damer och herrar! Örn jag
skulle låta ortssynpunkterna vara utslagsgivande i den förevarande frågan,
skulle jag sannolikt ställa mig på reservanternas sida. Min hemort, Mellerud,
är nämligen en sådan här kommun, som utan tvivel har att räkna med stora
ekonomiska svårigheter vid ett förstatligande av de enskilda järnvägarna. I
Mellerud finns en enskild järnvägsverkstad, som är avsedd att försvinna och
betydande personalförflyttningar komma att ske, varför skattekraften i detta
lilla samhälle kommer att utsättas för allvarliga påfrestningar på grund av
de förändringar, som komma att bli en följd av ett förstatligande av denna
järnväg. Jag intager emellertid i den föreliggande frågan samma ståndpunkt
som utskottsmajoriteten, då man ju i en fråga av detta slag icke bör
låta de lokala synpunkterna vara utslagsgivande för sitt slutliga ställningstagande.

Man har här i dag gjort vissa jämförelser mellan statlig och enskild järnvägsdrift.
Jag undrar emellertid, örn dessa försök till en jämförelse överhuvud
taget varit så riktigt väl genomtänkta. Vi ha nämligen i närvarande
stund knappast någon enskild järnvägsdrift. De av våra järnvägar, som icke
ägas och dirigeras av staten, ägas i mycket stor utsträckning av kommunerna.
Jag menar därför, att det vöre riktigare, om man talade örn en jämförelse
mellan statlig och kommunal järnvägsdrift.

Forskar någon efter skälen till, att man hittills gått emot ett enhetliggörande
av det svenska järnvägsnätet, ett enhetliggörande, som nog alla måste
erkänna kommer att innebära ekonomiska fördelar, upptäcker han två sådana
skäl. Det ena av dessa skäl är, att systemet med konkurrerande företag
skänker nya uppslag och nya initiativ. Det andra skälet skulle vara. att
systemet med företag i enskild drift medger en tävlan på ett sätt, som hela
järnvägsdriften överhuvud taget har gagn av. Detta resonemang är utan

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

rAng. åtgärder för enhetlig g ärande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
tvekan i långa stycken riktigt, nämligen så till vida att en tävlan på olika
områden kan alstra initiativ och medföra vissa andra fördelar.

Även ett hundraprocentigt förstatligande av det enskilda järnvägsnätet
behöver emellertid icke betyda, att all konkurrens kommer att upphöra. De
svenska järnvägarna ha, som vi alla känna till, i närvarande stund att utkämpa
en mördande konkurrens med automobiltrafiken på våra landsvägar.
Sjöfarten längs våra kuster och icke minst på våra kanalleder och större sjöar
är icke heller någon obetydlig konkurrent. Denna konkurrens är säkerligen
av den art, att järnvägsledningarna måste hålla ögonen på densamma, och
den kvarstår ju under alla förhållanden även efter ett enhetliggörande av det
svenska järnvägsnätet. Man får också räkna med impulser från olika järnvägsnät
i utlandet, impulser som betyda oerhört mycket, då det gäller att finna
nya uppslag o. s. v. Jag kan därför icke finna, att det resonemang, som man
här på reservanternas håll fört, är riktigt.

Vi måste också erkänna, att konkurrensen å andra sidan kan uppvisa en
massa nackdelar, något som jag emellertid nu icke anser mig behöva gå in
på, då jag är övertygad örn, att de flesta äro villiga att erkänna splittringens
nackdelar på olika områden. Många driftsenheter är ekonomiskt sett någonting
ganska irrationellt. En nackdel ligger också i det bristande samarbetet
mellan olika företag. Dessa olägenheter gå givetvis ut över trafikanterna i
form av höjda tariffer och biljettpriser. Ett enhetliggörande åter betyder
bättre tillgodogörande av de materiella resurserna, bättre samtrafik och bättre
trafikförhållanden överhuvud taget. Det synes mig därför vara ett riksintresse,
att åtgärder nu vidtagas för ett enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet.

Jag fäste mig vid en anmärkning av herr Andersson i Rasjön i vilken han
framhöll, att han för sin del anslöt sig till reservationen av det skälet bl. a.,
att Bergslagernas trafikkoncern skött sin trafik på ett sådant sätt, att någon
förbättring därvidlag icke vore att förvänta vid ett enhetliggörande av våra
järnvägar. Jag tycker nu för min del, att det där resonemanget är en smula
kortsynt. Jag medger villigt, att trafiken på Bergslagsbanan, vid vilken
jag har förmånen att vara anställd, skötes på ett ur alla förhållanden, så
vitt jag kan förstå, utmärkt sätt. Jag skulle emellertid vilja fråga herr
Åndersson i Rasjön, hur han tror att det kommer att ställa sig i en framtid •—
då exempelvis 85 ä 90 procent av det svenska järnvägsnätet är förstatligat
— för de järnvägar, som då stå utanför. Vi som lia någon erfarenhet av
enskild järnvägsdrift känna de svårigheter, som de enskilda järnvägarna haft
att kämpa emot på grund därav, att statens järnvägar hållit sin hand över
samtrafikvägarna. Med ett förstatligande av låt mig säga 90 procent av
det svenska järnvägsnätet, skulle möjligheten för statens järnvägar att behärska
trafikvägarna bli så stor, att det bleve ytterligt vanskligt för de enskilda
järnvägar, som skulle bli kvar, att hålla sig uppe. Det skulle ge
oanade möjligheter åt statens järnvägar att kunna undandraga dessa järnvägar
den trafik, som de nu ha. Det är icke uteslutet att deras ekonomi då örn
några år kommer att bli sådan, att det är mycket tvivelaktigt, om de skola
kunna sköta sin uppgift på det sätt, som man varit van vid eller skulle önska.
.Tåg menar alltså, att det icke är något intresse, vare sig för de enskilda
järnvägarnas ägare eller de enskilda järnvägarnas personal, att vissa järnvägar
lämnas utanför ett förstatligande. Med all säkerhet komma nämligen
bestämmelserna om samtrafikvägarna att medföra, att de enskilda järnvägarnas
ekonomi icke kan tillåta dem att hålla samma höga standard som den nuvarande.

Det är klart, att örn ett övertagande av de enskilda järnvägarna icke sker

Onsdaeen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
med tillräcklig smidighet, detta kail skapa svårigheter såväl för de anställda
sorn för företagens ägare. Jag är mycket glad åt, att utskottet här på flera
punkter tagit upp dessa synpunkter och är angelägen om, att de överenskommelser,
som härvidlag komma att träffas, skola bli billiga och rättvisa för
personalens vidkommande. Man kan nu visserligen hysa en viss ängslan för
att ett uttalande, som återfinnes i propositionen överst på sid. 136, skall kunna
betyda en deklassering på något sätt av de enskilda järnvägarnas personal
i förhållande till statsbanepersonalen, och att den förra skall komma att
sättas i en avsevärt sämre ställning än den senare. Det heter nämligen på
ifrågavarande ställe i propositionen: »Beträffande anställningstiden i den enskilda
järnvägens tjänst framflyttas tidpunkten för första anställningen (extra
eller ordinarie) efter fyllda 18 år ett år, och tiden därefter — uttryckt i månader
— i olika befattningar multipliceras med det tal, som gäller för tjänst
med motsvarande arbete vid statens järnvägar, varefter summan av de sålunda
erhållna talen minskas med 20 procent. Såsom motiv för den reducering
av tjänståldern, som sålunda, är föreskriven, må anföras, att vederbörande i
regel varken har samma utbildning eller genomgått samma prov som nominellt
jämställda statens järnvägars tjänstemän., samt att tjänstgöringen vid de
flesta enskilda järnvägarna är avsevärt mindre krävande än motsvarande
tjänstgöring vid den stora mängden av statens järnvägars linjer.»

Det är klart att ett uttalande av detta slag är ägnat att oroa den personal
vid de enskilda järnvägarna, som det här är fråga örn. Personligen uppfattar
jag det arrangemang, som man här vill tillämpa, såsom en frukt av någon
sorts byråkratisk knappologi och som bevisar hur litet man känner förhållandena
vid de enskilda järnvägarna. För den som i likhet med mig har åtskilligt
mer än 30-årig erfarenhet av tjänsten vid enskild järnväg och vid en
större av dessa, står det klart, att det icke finns någon rimlig anledning för
en sådan deklassering. Den är fullständigt oberättigad. Jag ser också med
glädje, att utskottet gjort ett uttalande, där man icke vill vara med örn att
knäsätta denna underliga åtgärd, som man har varit inne på från statens järnvägars
sida. Jag skulle vara tacksam, om utskottets ärade ordförande ännu
närmare ville understryka vad utskottet sagt på denna punkt. Ett uttalande
i den vägen från auktoritativt håll skulle nämligen betyda, att personalen vid
de enskilda järnvägar, som komma att övertagas av staten, kan känna sig betydligt
lugnad.

Jag är också mycket tillfreds med, att utskottet ställt i utsikt, att personalgruppernas
organisationer skola få tillfälle att förhandla i sådana fall, då
meningsskiljaktigheter uppstå örn placeringarna och andra frågor, som kunna
uppstå i samband med ett övertagande. Förfar man från statens järnvägars.
sida i detta, fall lojalt — något som jag för min del icke har någon anledning
att betvivla är jag övertygad örn, att man i de olika lägen, som
härvidlag kunna uppstå, skall kunna komma till ett för båda parterna tillfredsställande
resultat. Jag har också anledning uttala min tillfredsställelse
(iver det uttalande, som utskottet gjort därom, att de svårigheter, som vissa
.finhällen kunna komma att fa kämpa med pa grund av nedläggandet av verkstäder
ävensom pa grund av andra förändringar i driften i form av en försämrad
skattekraft, också böra beaktas. Jag är övertygad örn, att dessa
samhällen tack vare dessa uttalanden, icke skola behöva hysa någon större oro
i ifrågavarande avseende.

dag har ännu eli. önskemal, och det gäller tiden för förhandlingar och tiden
lör övertagandet a,v dessa olika järnvägsföretag. Den som något känner
till enskild järnvägsdrift förstår nämligen, att en övergångstid, örn den kommer
att sträcka sig över ett större antal år, kommer att betyda en osäkerhets -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

''Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
period, som icke kan bli till gagn vare sig för företaget självt elier för de
anställda. Det är risk för att en sådan där osäkerhetsperiod, om den blir av
längre varaktighet, kommer att leda till att företagsledningen icke blir så
angelägen örn att hålla företaget på samma standard som tidigare. Det är
ju så mänskligt att man, då man har att räkna med att ens företag inom ett
visst antal år skall övergå i annans ägo, icke intresserar sig på samma sätt
som tidigare för ett bibehållande av den gamla standarden eller att följa med
sin tid ordentligt. Samma är förhållandet med personalen, örn den ser sina
möjligheter till befordran i normal ordning i alltför hög grad försvårade. På
grund härav skulle jag för min del vilja vädja, i första hand till regeringen
och i andra hand till de organ, som få sig förelagt att sköta dessa förhandlingar,
att se till, att denna övergångstid göres så kort som överhuvud taget
är möjligt. Kan en sådan osäkerhetstid förkortas, är detta säkerligen av betydande
ekonomiskt värde för företaget självt och jämväl till gagn för den
personal, som det här är fråga örn, och vars intressen annars kunna befaras
icke skola bli på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Med dessa uttalanden, ber jag, herr talman, att få ansluta mig till utskottsförslaget
i detta stycke.

Herr Leo: Herr talman! Jag har närmast i min egenskap av ledamot
i 1936 års järnvägskommitté blivit uppkallad av en passus i herr Ivar Andersons
anförande.

Herr Anderson i Norrköping inlade i sitt anförande en protest -— jag tror,
att orden folio så — gentemot den tendentiösa och ensidiga prägel, som utredningsarbetet
i frågan om ett enhetliggörande av det svenska, järnvägsnätet
hade haft. Då jag förmodar, att han därvid i främsta rummet riktade sig
emot 1936 års kommittés utredning, vilken ju ligger till grund för såväl
propositionen som utskottsutlåtandet i denna fråga, har jag ansett det nödigt,
både med hänsyn till kommitténs ledamöter och till denna kammare, att i min
tur protestera i form av en bestämd försäkran, att vi inom kommittén icke
på något som helst sätt lagt några tendentiösa eller ensidiga synpunkter på
detta utredningsarbete. Tvärtom voro vi allesammans inom kommittén från
första början av vårt arbete överens örn och besjälade av en önskan och avsikt
att gå till detta utredningsarbete så förutsättningslöst som möjligt. Redan på
första sidan i kommitténs betänkande finns också en kort redogörelse för, hur
vi inom kommittén sågo på vår uppgift.

Kommittén hade enligt Kungl. Maj:ts direktiv att företaga en utredningrörande
en rationalisering i vidsträckt bemärkelse av det trafikmedel, som
det svenska järnvägsväsendet utgör, och vi hade därvid att undersöka närmast
tre utvägar, nämligen dels ett förstatligande helt eller delvis av järnvägsväsendet,
dels en rationalisering av järnvägarna med bibehållande av den organisation,
som de för närvarande ha, samt dels en rationalisering genom fusion,
sammanslagning av de enskilda järnvägarna i vissa större grupper med bibehållande
av den enskilda äganderätten till dessa järnvägar. Vi undersökte
alla dessa tre utvägar så noggrant som det var oss möjligt, och vi togo dem i
tur och ordning, d. v. s. vi började med den, som skulle medföra de minst långt
gående ingripandena.

Vi började således med att undersöka möjligheterna att rationalisera de
enskilda järnvägarna med bibehållande helt av den organisation, som de för
närvarande ha. Enligt vår bestämda mening visade det sig icke möjligt att
komma fram på den vägen. Bara en teknisk rationalisering av de enskilda
järnvägarna skulle kosta mellan 30 och 40 miljoner kronor, och vem vill i våra
dagar låna de enskilda järnvägarna 30—40 miljoner kronor friska pengar?

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
Säkert ingen enskild långivare, varför det endast kunde bli fråga om, huruvida
staten vore villig att satsa det stora belopp, som behövdes för att ge de
enskilda järnvägarna en bättre ställning i tekniskt avseende. Man kan emellertid
vara förvissad örn, att staten, om den skulle visa sig villig att göra en
sådan kapitalinsats, skulle uppställa vissa villkor för sin medverkan. En
sådan sanering skulle därför säkerligen bl. a. komma att medföra en mycket
sträng kontroll över att de statsmedel, som ställdes till förfogande, blevo använda
på ett riktigt sätt, inte bara när det gällde anskaffandet av materiel
o. dyl., utan också vid användningen av denna materiel, alltså överhuvud taget
av järnvägarnas fortsatta drift.

Vi skulle på detta sätt få ett enskilt järnvägsnät, som stöde under ganska
sträng kontroll och uppsikt från statens sida, och för min personliga del tror
jag, att detta vore den sämsta utvägen av alla, bl. a. därför att den icke skulle
ge oss någon av de trafiktekniska fördelar, som ett enhetliggörande av järnvägsnätet
skulle medföra.

Vi måste således inom kommittén lämna denna lösning åsido.

Vi undersökte sedan, med mycket värdefullt bistånd av svenska järn vägsföreningen,
möjligheterna att åstadkomma en rationalisering genom en fusionering
av de enskilda järnvägarna. Men även denna tanke måste uppges. Jag
skall inte närmare redogöra för orsakerna härtill, utan jag kan inskränka
mig till att säga, att det inte fanns någon som helst utsikt att åstadkomma den
frivilliga fusionering av enskilda järnvägar, som vore nödvändig, och staten
kan ju inte i ett fall som detta ingripa med något tvång.

Under sådana förhållanden återstod endast frågan örn ett enhetliggörande
genom förstatligande av enskilda järnvägar. Det gällde emellertid att avgöra,
hur långt man skulle gå i fråga örn detta förstatligande. Vi började inom
kommittén även här ganska försiktigt och räknade inte med ett förstatligande av
andra banor än dem, som det måste anses absolut nödvändigt att förstatliga,
för att åstadkomma den rationalisering av järnvägsnätet, som man önskade.
Det visade sig emellertid snart, att vi undan för undan måste utsträcka det
område, inom vilket ett förstatligande borde ske, och till sist kom detta område
att omfatta praktiskt taget hela det svenska järnvägsnätet, med undantag
endast av vissa bruksbanor och andra.

Detta är gången av kommitténs arbete, och jag tror inte, att det finns någon
som helst befogad anledning att påstå, att detta utredningsarbete har bedrivits
tendentiöst eller ensidigt.

Herr Anderson i Norrköping uttalade den förmodan, att örn man tidigare
ägnat större intresse åt fusioneringstanken, skulle man ha kunnat komma
fram på den vägen och debatten i dag alltså varit överflödig. Det är mycket
möjligt, att så skulle ha varit fallet. Vi ha nu emellertid i över 25 år diskuterat
frågan om en omorganisation av järnvägsväsendet i vårt land, och varje
gång tanken på ett förstatligande i större eller mindre utsträckning varit uppe,
har man från vissa håll sagt: »Låt det vara så länge med ett förstatligande,
så skola vi i stället söka åstadkomma nödig rationalisering genom en fusionering
av enskilda järnvägar.» Man har också gjort vissa försök att åstadkomma
en sådan fusionering, men alla dessa försök ha strandat. Om jag undantar de
två eller tre trafikförvaltningar, som sedan gammalt omfatta ett större antal
enskilda järnvägar, har det under de senaste 20—30 åren inte skett några
som helst nämnvärda framsteg i detta avseende. Jag tror, att vi tryggt
kunna säga, att den utredning, som är gjord, har visat, att man hädanefter
måste avföra fusioneringstanken från dagordningen, liksom man också från
dagordningen måste avföra tanken på att företaga den nödvändiga rationaliseringen
inom det nuvarande järnvägssystemets ram.

6t Nr 31. Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Jag undrar, om herrarna lagt märke till att under den debatt i denna fråga,
som förts sedan kommittén framlagt sitt betänkande, har ingen sakkunnig röst
böjts för att man skulle åstadkomma en lösning genom fusionering eller genom
rationalisering av de enskilda järnvägarna inom nuvarande organisation. Alla
äro överens örn att en rationalisering endast kan ske genom ett förstatligande,
och meningarna skilja sig endast när det gäller frågan, hur långt detta förstatligande
skall utsträckas.

Utskottsmajoriteten bar i detta avseende följt Kungl. Majit och 1936 års
kommitté, medan reservanterna inom statsutskottet inte vilja gå så långt som
utskottsmajoriteten. Jag gör dock detta uttalande beträffande reservanternas
ståndpunkt med någon tvekan, ty örn man samvetsgrant läser reservationen,
finner man däri två belt olika meningar uttalade. Reservationens kläm hänvisar
ju till motiveringen, och örn man samvetsgrant, som sagt, läser dessa
båda, blir man litet tveksam, örn vad reservanterna egentligen mena — det är
kanske dock litet elakt sagt. I motiveringen säga reservanterna på sid. 15, att
från ett förstatligande bör undantagas »dels sådana enskilda järnvägar, som
bilda en grupp av den storleksordning och med den ekonomiska styrka, att de
med tillämpning av en med statens järnvägar jämförlig taxa kunna genomföra
erforderliga rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar, vilkas övertagande
av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter till transportrationalisering
och vilka dessutom Ira ekonomiska förutsättningar att leva ett
fortsatt självständigt liv». Här mena alltså reservanterna, att från ett enhetliggörande
skola undantagas alla järnvägar, som kunna klara sig själva i ekonomiskt
avseende. På nästa sida säga emellertid reservanterna, att det är
mycket viktigt, att det blir uppgjort en plan för den ordning, i vilken förstatligandet
skall ske, innan detsamma påbörjas, och att »huvudavsnitten i denna
plan beträffande ordningsföljden av förstatligandet böra vara Skånes enskilda
järnvägar, övriga normalspårsbanor i Götaland, bergslagsnätet och smalspårsnäten».
Med denna plan för förstatligandet blir det knappast ens så mycket
över av de enskilda järnvägarna, som kommittén för sin del hade tänkt sig.

Det är emellertid här uppenbarligen bara fråga örn ett skrivsätt, ty reservanterna
och de, som i debatten här skänkt reservationen sitt stöd, mena tydligen,
att man skall — kort och gott uttryckt — förstatliga de banor, som inte
kunna klara sig själva ekonomiskt, och låta de andra tills vidare åtminstone
kvarstå såsom enskilda järnvägar. Jag måste säga, att man då är inne på någonting
helt annat än frågan örn en rationalisering av vårt järnvägsväsende.
Kär vi diskutera frågan örn ett enhetliggörande av vårt järnvägsväsende är det
ju inte med tanke på att förbättra den ena eller andra banans ställning, utan
med tanke på att göra vårt järnvägsnät överhuvud taget sådant, att det i
största möjliga utsträckning kan fylla de fordringar som samhället kan och
bör ställa på detsamma i trafiktekniskt avseende, och ju enhetligare vårt
järnvägsnät blir, desto större möjligheter har det att f3’lla dessa fordringar.
Reservanterna däremot vilja, att det skall företagas vissa räddningsåtgärder
och att staten skall taga hand örn järnvägar, som inte kunna klara sig
själva ekonomiskt. Detta har ju inte ett spår att göra med frågan om en
rationalisering av vårt järnvägsväsen i trafiktekniskt avseende, utan det är någonting
helt annat.

Örn det bara hade gällt att försöka hålla konkursmässiga järnvägar vid liv
genom tillskott av statsmedel, hade man inte heller behövt tillsätta någon särskild
kommitté år 1936, ty för detta ändamål hade Kungl. Maj :t redan år 1932
tillsatt en kommitté, som fortfarande arbetar. Den fungerar såsom ett slags
räddningskår, vilken med statsmedel försöker pumpa liv i enskilda järnvägar,
som hålla på att ramla omkull. Detta räddningsarbete har alltså pågått sedan

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
1932 och pågår alltjämt. Det företogs naturligtvis åtgärder av detta slag
även före 1932, men då aktualiserades genom de dåliga tiderna särskilt behovet
av dylika åtgärder.

Reservanterna diskutera alltså en sak, som enligt min mening ingenting har
att göra med frågan örn en rationalisering av vårt järnvägsnät. Jag hoppas
därför för min del, att kammaren skall följa utskottsmajoriteten, så att man
-—- jag instämmer med herr Lundqvist däri — äntligen skall få löst en fråga,
som sannerligen borde ha varit löst för länge sedan, till hela den trafikerande
allmänhetens gagn.

I detta anförande instämde herrar Westman och Pettersson i Hällbacken.

Herr Anderson i Norrköping, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Med anledning av att herr Leo åberopade direktiven för

1936 års järnvägskommitté ber jag att få meddela, att de ord, som han citerade
från mitt anförande, icke avsågo denna kommitté, utan statsutskottet. Hela
mitt anförande var upplagt såsom en kritik av statsutskottets utlåtande. Jag
omnämnde i ett sammanhang också kommittén, men det var icke i samband
med det av herr Leo citerade uttalandet.

Härefter yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Jag finner det anmärkningsvärt, att när
det gäller ett till sina ekonomiska verkningar så omfattande förslag som det
nu föreliggande kostnaderna icke äro närmare angivna än som sker i det kapitel,
som börjar på sid. 19 i den kungl, propositionen, och i ett uttalande på
sid. 93 av statsrådet, där han säger, att i anslutning till vad han anfört rörande
de järnvägsekonomiska verkningarna av ett förstatligande, »vill han
hålla före att den besparing för förvaltning och drifttjänst, som vid ett enhetligt
järnvägsnät kan vinnas, torde bliva åtminstone tillräckligt stor att på
längre sikt motväga kostnaden för lönernas höjning och driftens förbättring
samt övriga eventuella utgiftsökningar vid de inlösta järnvägarna».

Det är visserligen bra att hysa förhoppningar och förväntningar, men det är
inte på sådana grunder, som vi här i riksdagen — särskilt inte tidigare — baserat
till sina ekonomiska konsekvenser så viktiga beslut som det, som det nu
är fråga om att fatta. Detta gäller även frånvaron av räntabilitetsberäkningar
för framtiden.

Vi ge oss med andra ord här in på ekonomiska problem av en omfattning,
som inte är tillräckligt belyst. En mycket framstående järnvägsman, nämligen
herr Löfmarck, har också inom järnvägskommittén givit uttryck åt dessa
farhågor. Enligt vad som återgives på sid. 24 i den kungl, propositionen har
han ansett, att »det av kommittén rekommenderade totala förstatligandet av de
enskilda järnvägarna är att gå längre än vad nödigt är. Ett eventuellt förstatligande
borde begränsas till att omfatta endast sådana järnvägar, som
saknade eller kunde befaras sakna förmågan att fullgöra sina uppgifter inom
trafikväsendet.» Detta gäller alltså själva sakfrågan. Vidare har han uttalat:
»Kommittén förmenade, att inkomstminskningen vid ett förstatligande,
utgörande 9.9 miljoner kronor, komme att icke oväsentligt kompenseras genom
ökad trafik. Härom vore givetvis vanskligt att döma, men försiktigheten syntes
dock närmast bjuda, att man med hänsyn till den i annat sammanhang av
kommittén befarade kommande lågkonjunkturen och ökade bilkonkurrensen
räknade med örn icke minskad så dock ej heller ökad trafik.»

Andra kammarens protokoll 1989. Nr 81.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Vidare pekar han på det förhållandet att om en taxesänkning medför driftsförlust,
måste denna förlust täckas skattevägen. Det är just där, som den
stora risken med det förevarande förslaget ligger, nämligen att om beräkningarna
inte hålla, utan gå i annan riktning än man tänkt sig, så blir det skattedragarna
i riket, som få betala underskottet. Det blir kanske inte så värst
roligt för många av den nuvarande riksdagens kommittenter, när den dagen
kommer, och den torde säkert komma.

Denne mycket kunnige järnvägsman — han har tidigare varit driftschef i
statens järnvägar — har också i likhet med järnvägsföreningen påvisat, att
man i det förslag, som nu är förelagt riksdagen, inte räknat med de cirka 40
miljoner kronor, som behövas för rationaliseringsåtgärder. Även i andra avseenden
har han kritiserat de ekonomiska beräkningarna och sagt, »att de besparingar,
som ansåges kunna vinnas med ett förstatligande, ej borde upptagas
till högre belopp än cirka 1 miljon kronor, samt att hela inlösningsbeloppet för
de enskilda järnvägarna sannolikt komme att icke oväsentligt överstiga det
av kommittén approximativt angivna totalbeloppet».

Det är just detta senare, som jag, herr talman, velat fästa uppmärksamheten
på inför denna kungl, proposition och detta utskottsbetänkande, nämligen
att de ekonomiska konsekvenser, som ett bifall till desamma kan komma att
medföra, icke ens approximativt, skulle jag vilja säga, äro kända av riksdagen.

Det kan ju också vara av ett visst intresse att i detta nu, när riksdagen är i
färd med att överlämna ett nytt mandat till Kungl. Maj :t att förvalta, nämligen
det enskilda järnvägsnätet, ägna några minuter åt frågan, hur den ekonomiska
förvaltningen av statens järnvägar skötes — jag talar inte om den
driftsmässiga skötseln, ty den sker på ett skickligt sätt, utan det är den ekonomiska
förvaltningen, som jag vill peka på och som kan ge anledning till betänksamhet.

Vi fingo nyss siffrorna för år 1937. Det kan vara av intresse att undersöka
det ekonomiska resultatet av statens järnvägars verksamhet under förra året.
Vid en jämförelse bör man bortse från inkomster och utgifter för malmbanan
och endast räkna med inkomster och utgifter av persontrafiken och vanlig varutrafik.
Vilket resultat har järnvägsdriften lämnat, och vad kan man vänta
för resultat därav i fortsättningen? Under tiden januari—december 1938
uppstod ett överskott — bortsett från malmbanans inkomster och utgifter —
av 23,550,599 kronor. Därifrån skall avgå räntan på de skulder, staten iklätt
sig för järnvägarna med 27,400,000 kronor. På driften har således i verkligheten
uppstått ett underskott på 3,849,401 kronor, som täckts genom det överskott,
som uppstått på malmbanans drift. Enligt sammandraget för hela statens
järnvägar utgöra inkomsterna under år 1938 45,667,457 kronor, varifrån
avgår ränta å statens skulder med sammanlagt 32,800,000 kronor. Nettoöverskottet
blir 12,867,457 kronor. Räntan beräknas då å ett kapital av 858,000,000
kronor. Sammanlagt har i statens järnvägar nedlagts ett kapital av icke mindre
än 1,381,000,000 kronor. Skillnaden mellan dessa båda sistnämnda belopp
motsvarar vad som använts för anläggning av kulturbanor, strategiska banor
och andra dylika banor. Räntan å anläggningskapitalet för sådana banor har
ansetts icke böra belasta person- och godstrafiken. Kapitalet 858,000,000 kronor
har alltså kunnat förräntas endast med anlitande av inkomsten av malmbanan,
vars driftsresultat emellertid är vanskligt att på förhand beräkna och
företer stora variationer från ena året till det andra. Under fjolåret gingo inkomsterna
av statens järnvägar, frånsett malmbanan, ned med 8,209,502 kronor
från cirka 31.000,000 kronor till något över 23,000,000 kronor. Örn utvecklingen
fortsätter i den riktningen, föreligger stor sannolikhet för att sta -

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Äng. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
tens järnvägars verksamhet i framtiden kommer att lämna underskott. Det är
detta, herr talman, som jag har velat erinra örn i detta nu, ty det kommer säkerligen
en dag, då man nödgas göra sig den frågan: hade det icke varit klokare
att icke bifalla denna Kungl. Maj:ts proposition? Staten må gärna övertaga
de banor, som icke bära sig. Det är ingenting som hindrar den saken, men
staten bör icke tvångsvis inlösa enskilda banor, som hittills skötts på ett förnämligt
sätt.. Man synes vilja använda mera våld än nöden kräver. Örn den
kungl, propositionen bifalles, kommer de enskilda järnvägarnas handlingsfrihet
att bliva begränsad. Ett damoklessvärd kommer att sväva över dem.

I den kungl, propositionen står bland annat på sid. 78: »Med hänsyn härtill
framstår det för överskådlig framtid såsom ett samhällsintresse av betydande
vikt, att upprätthålla järnvägarnas livsduglighet och konkurrenskraft.» Den
satsen äro vi säkerligen beredda att underskriva litet var. Statens järnvägars
livskraft och livsduglighet upprätthalles emellertid bäst genom konkurrens med
enskilda järnvägsföretag. Det vöre mycket beklagligt, örn de enskilda järnvägarna
skulle komma att förstatligas, sa att det icke längre bleve möjligt
att göra jämförelser mellan statens järnvägars och de enskilda järnvägarnas
driftsresultat. Ett förstatligande skulle komma att gå ut antingen över trafikanterna
eller över skattebetalarna.

Herr Råstock uttryckte sin glädje över att man pa de frivilliga överenskommelsernas
väg kommit varandra närmare. Varför icke fortsätta på den vägen?
Varför vill icke herr Råstock medverka till att riksdagen förordar ett användande
av frivillighetens väg, i stället för att genom att bifalla den kungl, propositionen
pålägga det enskilda näringslivet en tvångströja. Jag vill i detta
sammanhang erinra örn de ord, som han nyss citerade gentemot herr Staxäng
och som jag läst på Djäkneberget i Västerås: »Vad du gör, gör fullt och helt,
ej styckevis och delt.» Den satsen äger sin giltighet vid skapande verksamhet
men bör icke tillämpas, när det gäller någonting, som rives ned. Jag skulle
vilja erinra min vän Råstock örn en annan sentens, en sentens, som också står
att läsa på Djäkneberget och som lyder: »Att bygga upp, ej riva neder, är
plikt och heder.» Kommuner och enskilda hava byggt upp ett enskilt järnvägsnät
med all heder och till befolkningens fromma. Den hedersmannen Råstock
bör icke vara med örn att »riva neder» utan han bör tillämpa grundsatsen:
leva och låta leva.

Jag tror mycket väl, att vi hade kunnat komma till en lösning, som möjliggjort
ett fortsättande av rationaliseringen. Den pagar redan nu både i fråga
örn snabbare trafik och i andra hänseenden. Vi hade nog kunnat komma fram
på frivillighetens väg, utan att herr Råstock, när han kommer till den goda
staden Västerås, där de nog icke äro så glada åt honom i dessa dagar, behöver
gå upp på Djäkneberget och läsa några sentenser, som göra honom litet ledsen.
Det hade varit önskvärt, örn denna kammare velat gå frivillighetens väg
beträffande inlösningarna.

Det är, herr talman, många saker, som man skulle kunna säga ytterligare.
Men jag skall gå förbi dem. Jag skall icke tala örn de så kallade smalspåriga
järnvägarna något nämnvärt. Jag vill bara säga, att de komma nog att bli
ganska oekonomiska, när de komma under statsdrift. Att de burit sig i alla
fall ännu, kanske beror litet på att de, som de kallas ute i bygderna, varit
snålspariga, d. v. s. att de varit litet försiktiga med ekonomien. ''

Då jag, herr talman, har den alldeles bestämda uppfattningen, att ett beslut
av riksdagen i_ denna fråga nu enligt utskottets förslag skulle för antingen trafikanterna
i riket eller skattebetalarna föra med sig följder, som riksdagen i
detta nu icke kan överblicka, ber jag att få yrka avslag på den kungl, propositionen.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Äng. åtgärder för enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Herr Staxäng: Herr talman! Endast några ord i anledning av en del föregående
yttranden. .

Jag ber först att få säga till min partivän herr Lundqvist, da han befarar
att det enligt reservanternas förslag icke skulle vara möjligt att
införliva de smalspåriga järnvägarna i statsbanenätet, att jag kan icke
alls fatta att, som vår reservation formulerats, en sådan sak skulle vara utesluten.

Jag vill även framhålla till herr Sundberg i Göteborg, när han talade
örn herr Lundqvists inställning i denna sak, att högern här star splittrad. Jag
vill erinra herr Sundberg om, att när Bergslagernas järnvägsaktiebolag yttrade
sig i denna sak, var detta yttrande även undertecknat av hans partivänner,
vilka gingo emot kommitténs förslag.

Till statssekreteraren i kommunikationsdepartementet, som ansåg, att vårt
förslag, när det gällde inlösningsgrunderna, vore dunkelt oell knappast tilllämpligt,
vill jag framhålla, att reservanterna ha ju anfört,_ att där icke koncessionsvillkoren
skola tillämpas, ansluta vi oss till kommitténs ersättningsgrunder
på denna punkt. Han framhöll emellertid, att enligt reservanternas
förslag skulle det egentligen bil de konkursmässiga järnvägarna, som endast
skulle bli föremål för tillämpning av ersättningsgrunderna i kommitténs förslag,
som vi också anslutit oss till. När han alltså mot reservanterna riktar
den beskyllningen, att dessa ersättningsgrunder knappast skulle vara tilllämpliga,
riktar han sig samtidigt mot kommitténs förslag. Jag kan icke
finna annat än att ersättningsbestämmelserna och de grunder reservanterna
föreslagit därför äro lämpliga i dessa fall. o

Sedan vill jag också gentemot herr Råstock framhålla, att det var ett litet
missförstånd oss emellan, när han anspelade på att jag talat örn den knytnäve,
som dallrar i luften. När jag använde den bilden, menade jag just den
tvångslagstiftning, som utskottet nu visserligen icke anser sig böra genomföra
men som, då utskottet samtidigt ställer sig på utredningens sida, bara
är en korttidsfråga, Örn inlösningen icke kan ske på frivillighetens väg, skall
den komma till stånd genom en sådan lagstiftning. Det var för att uttrycka
detta som jag använde denna bild.

Det var med mycket stort intresse som jag hörde på statsutskottets ordförande
och hans utläggning, därför att just på detta område och i den fråga
vi i dag diskutera tillmäter jag honom mycket stor sakkunskap. Frågan gäller
ju ett område, som han ägnat kanske större delen av sitt liv. Det förvånar
mig ej, att han blev litet lyrisk på slutet, då han citerade Ibsen. Men
jag skulle vilja hålla mig till en svensk författare — jag kan icke säga namnet.
Men det finnes i de gamla landskapslagarna ett ställe, där man säger, att
man skall »laga efter läglighet». Det svenska uttalandet röjer en mycket
större moderation än den vers, som herr Råstock citerade.

Jag tror, att i denna fråga är det nödvändigt med större moderation än
vad utskottet här visat.

Jag begärde ordet mest för en annan sak, herr talman. Jag uttalade redan
i mitt första anförande en farhåga, att vi snart stå inför en principiell debatt,
en debatt örn principen örn vi skola genomföra en tvångslagstiftning eller icke,
allra helst som utskottet icke har visat någon tvekan utan tvärtom anslutit
sig till kommitténs resonemang på denna punkt.

Jag vill då peka på en sak, som är av ganska allvarlig natur. Vi ha nyss
behandlat en proposition, nr 251, som gällde åtgärder för lagring av brännoljor.
I den har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet grundat
det avtal, som här skall göras upp och som riksdagen också har beslutat, på

Onsdagen den 17 maj 1939 f. m.

Nr 31.

Ang. åtgärder för enhetlig görande av det svenska järnväg snätet. (Forts.)
en motivering, där det heter på följande sätt: »I ersättningsfrågan må då

först påpekas, att en i eventuell krissituation grundlagsenligt skedd lagstiftning
icke i och för sig kan medföra någon skadestånds (ersättnings-) skyldighet,
även örn den innefattar förfogande över med avtalet avsedda brännoljor.
Skall alltså ersättning i förevarande avseende överhuvud taget kunna utgå,
måste statens skyldighet därutinnan fastslås redan i avtalet, så att nämnda
skyldighet innebär en privaträttslig utfästelse av staten av den beskaffenhet
att träda i kraft, därest staten använder sig av sina grundlagsenliga rättigheter
att lagstifta på ett med avtalet icke överensstämmande sätt.» Så kommer
följande mycket innehållsrika sats: »En dylik i ett civilrättsligt avtal

gjord utfästelse torde få betraktas såsom bindande oavsett kommande eventuella
lagstiftningsåtgärder.»

Jag skulle vilja fråga, hur länge står riksdagen fast vid ett sådant avtal.
När det gäller koncession till våra järnvägar har såväl kommittén som departementschefen
och utskottet i sin formulering visat sig kunna taga avstånd
från dessa avtal.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag
å utskottets hemställan samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen samt 3:o) avslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka därvid den under 2:o) angivna antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 172, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funné flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Staxäng, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 125 ja
och 35 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr förste vice talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m.. då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Ang. viss
ändring i
lagen med
vissa bestämmelser
mot
iUojal konkurrens.

§ 14.

Herr Bergvall avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 507,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 289, med förslag till maximiprislag.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 17 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till örn- och tillbyggnad av posthuset i Umeå; och

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 63,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Bleckman och Björklund
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
förslag till sådan ändring i lagen mot illojal konkurrens, att lämnandet av
rabatt, vilken icke gåves lika till alla kunder, skulle hänföras till de enligt lagen
förbjudna åtgärderna''.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Emil Andersson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Baeckman: Herr talman! I den motion, som herr Björklund och jag
väckt här i kammaren, ha vi påpekat, huru stora sammanslutningar såsom

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. viss ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

(Forts.)

Svenska Turistföreningen, Skidf ram jandet, Gymnastikfrämjandet samt sammanslutningar
inom skilda yrkesgrupper m. fl. trängt sig emellan detaljhandeln
oell dess kunder genom att ha utverkat rabatter av växlande storlek till
sina föreningars medlemmar. Vi ha framhållit, att denna brandskattning
måste leda till oriktig prissättning och till högre pris för de köpare, som icke
få del av dessa rabatter. Vidare ha vi påpekat, att man inom handeln och
dess organisationer inser det olämpliga i denna rabattgivning, men att man
icke lyckats få en ändring till stånd.

Sveriges Köpmannaförbund säger också i sitt yttrande, att dess liksom
andra näringsorganisationers bemödanden att genom frivilliga överenskommelser
avskaffa de s. k. föreningsrabatterna icke lett till resultat.

Stockholms handelskammare yttrar: »Med hänsyn till bl. a. den utbredning,
som den icke önskvärda rabattgivningen har, torde det tyvärr icke
vara möjligt att effektivt stävja densamma genom opinionsnämnderna, vilka
ju icke ha några maktmedel till sitt förfogande. Att eljest genom näringslivets
egna åtgärder mera omedelbart vinna rättelse uti ifrågavarande missförhållanden
är ej heller tänkbart.»

Dessa uttalanden, som äro grundade på en mångårig erfarenhet, lia icke
alls beaktats av utskottet. Tvärtom, utskottet rekommenderar just den väg,
som visat sig oframkomlig. I stället framhåller man svårigheten att lagstifta
på detta område. Men därför att det är svårt får man väl inte väja,
när det gäller att få bort en företeelse inom handeln, som alla institutioner,
som yttrat sig i denna fråga, förklarat icke vara sund eller önskvärd.

Det är ju mycket beklagligt att en förening som Svenska Turistföreningen
ställt sig så oförstående till de lojala köpmännens krav, att den för att tillmötesgå
deras önskemål uppställt sådana villkor, som icke äro möjliga att
uppfylla, därför att många av dessa rabattgivande firmor äro att finna utanför
köpmännens organisationer. Och för att fortfarande tala med Stockholms
handelskammares ord: »Särskilt numera — då avsikten är att Turistföreningen
för sin gagnerika verksamhet skall erhålla anslag av s. k. tipsmedel
— borde föreningen kunna taga den risk av en nedgång i medlemsantalet, som
turistrabattens slopande enligt föreningens uppfattning skulle innebära.»

Utan risk för att bli vederlagd vågar jag påstå, att intet europeiskt lands
köpmän ha så dåligt skydd mot illojala affärsmetoder, som just vi här i
Sverige. Att förhållandena trots detta äro i det stora hela. så pass bra, som
de äro, beror på en allmän inställning hos landets köpmän, att därför att
en åtgärd icke är förbjuden i lag den därmed icke är tillåten eller lämplig
att göra. Ingående har man inom näringslivet dryftat frågan örn lämpligheten
av att få en generalklausul införd i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Meningarna äro emellertid mycket delade. När man läser utskottets
motivering finner man, att de som tala mot en generalklausul måste få
belägg för sin uppfattning. Jag har heller icke kunnat värja mig för en
känsla av att utskottet självt fallit offer för rabatternas tjusning. Utskottet
skriver nämligen: »Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida straffbeläggning
av ett förfarande, som består däri att säljare beviljar vissa kunder prisreduktion,
står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen.»
Men, herr talman, örn man vänder på frågan och ser saken, som den är, kan
man undra: Är det förenligt med den allmänna rättsuppfattningen, att säljaren
begär ett högre pris av somliga kunder än av andra? Jag talar naturligtvis
nu örn samma vara vid samma tillfälle. Åtminstone för mig synes
det oriktigt, såvida inte kunden kan go mig en motprestation i något avseende.

Jag läste häromdagen i en förenings rabattförteckning följande: »Fram -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

(Forts.)

ställning om rabatt samt uppvisandet av legitimation härför skall göras så
diskret, att övriga kunder, vilka sakna denna förmån, ej få anledning till
missnöje.» Sådant kallar jag för smussel, och det är det jag vill ha bort
från detaljhandeln i vårt land. Det var avsikten med denna motion.

I detta anförande instämde herr Åqvist.

Herr Lindgvist: Herr talman! Det är visst icke så, som den ärade motionären
säger, att utskottet självt fallit offer för rabatternas tjusning, utan
det förhåller sig så, som utskottet säger, att det är mycket svårt att skrida
till lagstiftning på detta område. Att utskottet tagit den här motionen med
ett mycket stort allvar trots dess knapphet — det gör ju för övrigt utskottet
med alla motioner — bär utskottets utlåtande vittne örn. Då utskottet icke
haft tillräcklig kännedom örn förhållandena på det här området, remitterades
emellertid motionen till olika sammanslutningar för yttrande. Sedan utskottet
fått svar från dessa, har utskottet likväl icke kunnat finna någon uppslagsända,
som kunde föranleda utskottet att hemställa örn skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Den ene av motionärerna, som nyss hade ordet, är ju fackman på handelsområdet,
men ej heller han har kunnat giva något annat uppslag, än att han
ifrågasatt, att man i lagen örn illojal konkurrens skulle föra in en bestämmelse
om förbud mot rabatter. Därom har utskottet sagt, att det torde vara
mycket svårt att så göra och skilja på alla olika slags rabatter, som förekomma.
Jag tror icke, att motionären kan ha någon annan uppfattning om
den saken än den, som utskottet har uttalat. Jag tror mig ha funnit, att det
arbete, som näringsidkarna under det sista året nedlagt för att få bort det
osunda rabattsystemet, icke varit förgäves utan burit rik frukt. Utskottet
rekommenderar såsom den mest framkomliga vägen, att näringsidkarna fortsätta
med denna metod hellre än att söka med lagstiftning råda bot för de
svårigheter, som förefinnas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Baeckman: Det är ju mycket svårt, herr talman, för en enskild motionär
att framkomma med något utarbetat förslag. Jag vill bara hänvisa
till, att de privata köpmännen i alla fall sökt åstadkomma något. Alla remissvaren
visa, att man överallt försökt göra vad man kan, utan att man likväl
kunnat komma till något resultat.

Jag åberopar ännu en gång Stockholms handelskammare, som sagt rent ut,
att vi kommit till en återvändsgränd, och att vi icke kunna komma längre.

Herr Lithander: Den fråga, som de ärade motionärerna här beröra, är

av den art, att det kommer att bli mycket stora svårigheter för vederbörande
att komma till något praktiskt resultat, örn vi icke med riksdagens och regeringens
hjälp få till stånd en lagstiftning. Köpmännen över hela landet lia
samt och synnerligen funnit, att nu tillämpade metoder icke äro önskvärda
och riktiga, och det har, trots alla mångåriga försök, icke lyckats att råda
bot på missförhållandena. Genom en av köpmännens representanter har man
då vänt sig till riksdagen för att därigenom få en rättelse till stånd.

Kommerskollegium, som är en av våra högsta myndigheter på detta område,
giver motionären full rätt. Kollegiet säger: »Kollegium finner för sin del det

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

''Äng. viss ändring i lagen nied vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

(Forts.)

påtalade rabattsystemet i vissa hänseenden utgöra en mindre önskvärd företeelse
inom affärslivet och skulle med tillfredsställelse se, att detsamma upphörde.
Kollegium ställer sig dock tveksamt till lämpligheten av att tillgripa
lagstiftning för att avskaffa detsamma. Frågan synes Kollegium, heter det,
»vara av den art, att densamma borde kunna lösas utan statligt ingripande.»
Men sedan åberopar kollegiet, som jag nyss nämnde, vissa av köpmännens organ,
exempelvis Stockholms handelskammare och Köpmannaförbundet, och dessa
ha konstaterat, att de försök, som man hittills gjort för att råda bot på
missförhållandena, ha strandat. Man begär därför, att Kungl. Maj:t skall
komma med förslag till sådan ändring i lagen, att det nu påtalade sättet att
giva rabatter till olika personer därefter kommer att strida mot lagen. Det
förefinnes så pass stor ovilja emot detta system ute i landet, att det icke skulle
förvåna mig, örn exempelvis många lämna dessa föreningar såsom ett slags
kritik mot deras olämpliga åtgöranden. Detta skulle i sin tur skada de önskvärda
syften, som dessa föreningar önska nå. Föreningarna äro emellertid så
stora att, därest icke de enskilda köpmännen få stöd av lagen, kunna de med
hänsyn till den tävlan, som sinsemellan råder, icke komma till något resultat.
De måste säga ja och amen och tvingas vara med, så länge dessa missförhållanden
råda. Det är därför, som det är fullt berättigat att söka stöd hos lagstiftningen.

Utskottet hade mycket väl kunnat föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan örn en utredning av detta spörsmål. Med de skickliga krafter, som
vi ha inom Kungl. Majit skulle man, därom är jag säker, lätt lia kunnat bena
ut de här frågorna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Lindqvist: Jag trodde icke. att jag skulle behöva läsa upp vad de
olika myndigheterna och sammanslutningarna härvidlag ha yttrat. Herr
Lithander erinrade örn vad kommerskollegium anfört, men han gjorde det icke
fullständigt. Hade han gjort det, hade han kanske icke yrkat bifall till motionen.
Kommerskollegium säger följande: »Kollegium finner för sin del det

Som sagt, när nu herr Lithander med rätta tillmäter kommerskollegiums
yttrande så stor betydelse, förvånar det mig, att han yrkar bifall till motionen.

Herr Hjortlund: Herr talman! Jag vill säga, att det ej varit motionärerna
främmande, att det spörsmål, som här beröres, är av mycket svår art,

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

(Forts.)

och att åtskilliga svårigheter onekligen komma att möta även örn Kungl. Maj :t
tar upp problemet och söker komma till rätta därmed. Man skall emellertid
väga de olika svårigheterna mot varandra.

Faktum är, att de svårigheter, som för närvarande råda inom handelslivet,
äro av den natur, att det torde bli nödvändigt, att man i en näraliggande framtid
i någon mån från allmänhetens sida riktar sin uppmärksamhet på denna
fråga och söker vidtaga åtgärder för att stävja den osunda konkurrens som
förekommer. Vad kommerskollegium säger är riktigt, och vad representanten
från första lagutskottet yttrat är naturligtvis också riktigt. Han stödde sig ju
på utskottets utlåtande. Det är riktigt, att utskottet tänkt ungefär detsamma
som kommerskollegium, men den mentalitet, som utskottet här visar, är
av den sorten, som vi icke i allmänhet äro vana vid i riksdagen. Utskottet erkänner
svårigheterna, kommerskollegium likaså, men ändå säger utskottet mot
slutet av sitt yttrande, att man icke skall göra något åt denna sak. Kommerskollegium
anser, att saken bör lösas genom respektive föreningsorganisationer.
Ja, det tror jag också skulle gå bra, örn man hade att göra med en
handelsmannakår, som vore organiserad till 100 %. Då skulle man komma fram
till det resultat, som man här åsyftar. Men vi skola komma i håg, att det i
mycket hög grad är så, att de köpmän, som begagna sig av illojala metoder,
icke tillhöra organisationen. Det är därför, som det blir ett sådant kaos på
marknaden med dessa rabattgivningar.

Jag förstår, att det är meningslöst att komma med något yrkande gentemot
ett enhälligt utskott. Jag vill dock, herr talman, säga, att jag skrev på denna
motion, ^ därför att jag kommit underfund med förhållandena efter att under
ett par års tid i en kommitté ha varit sysselsatt med att undersöka vissa delar
och grenar av näringslivet och tagit del av inlagor och påståenden från köpmännens
sida. När huvudmotionären, som i likhet med mig är ledamot av denna,
kommitté, kom och frågade mig, örn jag ville skriva på motionen, ansåg jag
mig icke kunna låta bli. Jag är eljest i allmänhet ganska rädd för att skriva
på motioner, som jag icke närmare trängt in i.

Herr talman, vare sig kammaren beslutar en skrivelse till Kungl. Maj :t eller
icke, tror jag, att Kungl. Majit på grund av det kommittébetänkande, som i
höst skall avlämnas, icke kommer att kunna undgå att försöka rätta till vad
som brister på denna punkt.

Som saken för närvarande ligger till har jag intet yrkande, då jag, som
sagt, förstår, att det är meningslöst att göra det gentemot ett enhälligt utskott.

Herr Lithander: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som utskottets

ärade talesman säger, att det möter svårigheter, ja, stora svårigheter, att få
någon ordning på detta område, men svårigheterna äro ju till för att övervinnas
och man övervinner dem icke genom att ingenting göra och lägga armarna
i kors. Kommerskollegium är icke till för att härvidlag lägga armarna i kors
utan för att göra kommers och handla.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken,
m. m., dels ock i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 167, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

1) Lag

örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten
över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; under
hovrätten för övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län; under
hovrätten för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Hallands, Göteborgs och Bohus
eller Älvsborgs län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten
fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten
för Västra Sverige. De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas
erforderliga, meddelas av Konungen.

2) Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren
i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger
inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av
inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom
domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra Sverige, samt av inskrivningsdomaren
i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger inom
domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg lagfaren hos någon av förenämnda inskrivningsdomare och inträda
förändrade förhållanden, lyder järnvägen ändock fortfarande under
samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen
bestämmer.

Äng. ändrad
lydelse av 8
kap. 3 § rättegångsbalken,

m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Ang. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
270 i första kammaren av herr Lindström samt nr 396 i andra kammaren av
herr Onsjö m. fl. I förstnämnda motion hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte fatta beslut av innebörd, att
även Värmlands län skulle hänföras till hovrätten för västra Sverige i stället
för, såsom i propositionen föreslagits, till Svea hovrätt. I den av herr Onsjö
m. fl. väckta motionen hade yrkats sådan ändring av propositionen, att Åse,
Viste, Barne och Laske domsaga skulle hänföras till den för västra Sverige
avsedda hovrätten i Göteborg.

Utskottet hemställde

A) att förevarande proposition, nr 167, måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, nr 1:270 och 11:396, måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A.

Reservation hade avgivits av herrar Gärde, Emil Andersson, Hedlund i Östersund,
Olsson i Mellerud, Gezelius och Larsson i Hede, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i reservationen
intagna förslag till 1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken;
samt 2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15
oktober 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg
under konkurs.

B) att de i ämnet väckta motionerna, nr 1:270 och 11:396, måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A.

De i reservationen framlagda lagförslagen skilde sig från Kungl. Maj:ts
förslag endast därutinnan, att reservanterna ansett, att under hovrätten för
Västra Sverige borde höra även Värmlands län.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina damer och herrar! Vid förevarande
utskottsutlåtande har fogats en reservation undertecknad av sex av
utskottets medlemmar. Det gäller en viss^f detalj, där vi ha en avvikande mening
från propositionen. Vi dela propositionens mening örn inrättandet av en
ny hovrätt för västra Sverige, och vi dela även propositionens mening, att denna
hovrätt bör förläggas till Göteborg. Däremot har det varit delade meningar
örn, var vi skola placera Värmlands län, örn vi skola placera detta län inom
den nya hovrättens domsområde, eller örn det liksom tidigare skall tillhöra
Svea hovrätts domvärjo. Jag skall villigt medgiva, att man på den punkten
kan ha goda skäl för såväl den ena som den andra meningen.

örn vi slå upp propositionen se vi, att departementschefen där bl. a. säger,
att då »frågan örn delning av Svea hovrätt icke för närvarande synes mogen
att slutligt avgöras, torde det med slutligt ståndpunkttagande av frågan om
Värmlands läns inpassande i det ena eller andra hovrättsområdet tills vidare
böra anstå och länet för närvarande böra kvarbliva under Svea hovrätt». Utskottet,
som följer propositionen på denna punkt, uttalar också sin tveksamhet
i fråga om Värmlands läns placering och säger i alla fall klart ifrån, att utskottet
icke genom sin anslutning till propositionen tagit någon definitiv ståndpunkt
om var Värmlands län skall placeras i detta hänseende.

Genom den nya processreformens grundtankar, som innebära muntligt för -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
farande även i hovrätterna, ha förhållandena, som vi alla veta, förändrats i
rätt hög grad. Denna processreforms genomförande kräver ju, att hovrätterna
så att säga flyttas ut till folket och till de olika landsändarna för att göras
lättare tillgängliga för allmänheten än tidigare. Vi ha, som känt, tidigare
fått den norrländska hovrätten, och nu kommer den västsvenska eller, som propositionen
säger, »hovrätten för Västra Sverige». Jag skulle för min del
önska, att hovrätten kallades för den västsvenska hovrätten. Enligt processlagberedningens
tankegång vänta vi ju ytterligare en hovrätt för Nedre Norrland.
De grundtankar, som jag nyss antydde, medförde, att det ansågs nödvändigt
och lämpligt att dela Göta hovrätt. Då tycker man ju, att konsekvensen
härav borde bli en delning även av den stora Svea hovrätt. Även
örn man för framtiden räknar med en hovrätt för Nedre Norrland, som skulle
avsöndras från Svea hovrätts domsområde, och även örn man räknar med att
Värmlands län skulle sortera under den nya hovrätten för Västra Sverige, bilda
i alla fall de folkrika områdena i Mellan-Sverige, inte minst Stockholm och
dess omgivningar, grundvalen för en mycket stor hovrätt här i huvudstaden.

Enligt processlagberedningen anses det förefinnas behov ^av en och annan
stor hovrätt även utanför Svea hovrätt, detta med tanke pa utbildningen av
domare. Såvitt jag kunnat finna har man inom processlagberedningen den
meningen, att dessa små hovrätter inte äro lämpliga med hänsyn till utbildningen
av domare, utan att det är skäligt och lämpligt, att de hovrätter, som
avses för detta ändamål, göras litet större. Då ligger det ju nära till hands,
att hovrätten i rikets andra stad blir av sådana dimensioner, att den även bör
kunna bilda ett verksamt underlag för utbildning av domare.

Jag medger, att det rests en mycket kraftig opinion inom Värmland för bibehållande
vid det gamla, d. v. s. att länet också i fortsättningen skall tillhöra
Svea hovrätts domsområde, men jag kan knappast erkänna, att denna opinion
är grundad på några särskilt starka skäl. Betraktar man saken ur geografisk
synpunkt, finner man, att det inte är någon olägenhet förknippad med
Värmlands läns anslutning till hovrätten för Västra Sverige, och även ur kommunikationssynpunkt
torde det vara hugget som stucket, till vilket domsområde
man förlägger länet. Det torde dessutom vara ett faktum, att de värmländska
handelsförbindelserna -— i den man dessa kunna öva något inflytande pa en
angelägenhet av detta slag — i övervägande grad anknyta sig till den stora exporthamnen
på västkusten, Göteborg. Dit gå produkterna från de stora värmländska
industrierna, och dit går köpenskapen överhuvud i mycket betydande

utsträckning.

Jag kan å andra sidan villigt medge, att det finns skäl för att ta en viss
hänsyn till den lokala opinionen, som i detta fall tycks vara ganska klar. Man
vill bibehålla sin anslutning till Svea hovrätts domsområde. Men jag tycker,
att sakskälen, såsom jag ser dem åtminstone, i övervägande grad tala för att
Värmlands län borde anslutas till den nya hovrätten för Västra Sverige, och
detta har gjort, att jag varit med om att avge den reservation, som förordar
en sådan anslutning.

Nu förmodar jag det är ringa anledning ta upp någon större debatt örn denna
sak, då ju medkammaren redan tagit ställning till frågan, och det endast
skulle komplicera det hela, örn kamrarna skulle stanna vid olika beslut. Jag
finner mig dock föranlåten att på frågans nuvarande stadium yrka bifall till
reservationen.

Häruti instämde herr Larsson i Hede.

Herr Werner i Höjen: Herr talman! De skäl, som av processlagbered ningen

och reservanterna anförts såsom stöd för Värmlands läns överförande

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
till den nya Göteborgshovrättens domsområde, synas varken fullt övertygande
eller bärande. Jag kan inte heller erkänna, att dessa skäl ha stärkts genom
det anförande, som nyss hållits av herr Olsson i Mellerud.

Anledningen till detta förslag synes närmast vara den, att man inom processlagberedningen
sökt efter lämpligt fyllnadsgods för att ge den nya Göteborgshovrätten
ett visst omfång. Enligt förslaget är den avsedd att arbeta på
två divisioner; möjligen har man tänkt sig att redan från början inrätta den
för tre divisioner. Innan man vinner någon erfarenhet av den arbetsbalans,
som kan komma att belasta den nya hovrätten, har man dock ingen anledning
söka efter ökad anslutning till densamma. Man gör här gällande, att Värmlands
län°geografiskt sett sammanhänger med Väst-Sverige, och det kan ju vara
riktigt på sätt och vis. Men den omständigheten, att våra handelsvägar, våra
trävaruförsäljningar och affärsförbindelser överhuvud taget i viss utsträckning
anknyta till Göteborg, utgör heller intet skäl för att vi i rättshänseende
skulle hänföras till den nya hovrätten.

_ Om processlagberedningens förslag ha så gott som samtliga ansvariga myndigheter
inom Värmlands län yttrat sig i avstyrkande riktning. Sålunda ha
länsstyrelse och domhavande inom fem eller sex av domsagorna yttrat sig bestämt
avstyrkande, och med den erfarenhet jag har av folkmeningen inom länet
gör jag gällande, att mot förslaget reser sig en mycket bestämd opinion,
som i stället önskar Värmlands läns kvarblivande under Svea hovrätt.

Det har påståtts, att förbindelserna med Göteborg skulle för Värmland vara
bekvämare än med Stockholm, och att avståndet till Göteborg är kortare. Sistnämnda
omständighet spelar med de moderna kommunikationer, som nu stå
till buds, ingen som helst roll, medan däremot restiden spelar den större rollen.
Våra förbindelser med Stockholm lia under de senare åren alltmer ökats och
förbättrats. Dessutom tar det i själva verket kortare tid för länets befolkning
att resa till Stockholm än till Göteborg, varför jag inte kan finna, att det i
detta hänseende vöre till någon som helst fördel att överföra Värmlands län
från Svea hovrätts till den nybildade hovrättens domsområde.

På dessa skäl, som ju även ha beaktats av departementschefen i propositionen,
ber jag få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag i frågan.

I detta anförande instämde herrar De Geer i Lesjöfors, Nilson i Kristinehamn,
Tersson i Grytterud, Åqvist och Pettersson i Rosta.

Herr Lindqvist: Herr talman! Första kammaren har, som herr Olsson i
Mellerud säde, redan fattat beslut i denna fråga och godkänt utskottets och
Kungl. Maj:ts förslag. Under sådana förhållanden finns det ingen anledning
att här ta upp en särskild debatt örn frågan, huruvida Värmlands län skall
tillhöra den nya hovrätten i Göteborg eller Svea hovrätt i Stockholm.

För min personliga del lutar jag nog mest åt den uppfattningen, att Värmlands
län — en gång när det hela blir färdigt — bör tillhöra den västsvenska
hovrätten. Såväl Kungl. Maj :t som utskottet ha lämnat både den frågan och
andra öppna för slutgiltigt avgörande vid den tidpunkt, då vi gå att fatta beslut
rörande den nya hovrätt, som vi vänta skall inrättas.

_ När jag nu inte påyrkat något beslut i enlighet med motionerna, har jag
gjort detta därför att jag trott det vara lyckligast, och att man skulle nå den
största enigheten, örn man gick på den linje Kungl. Majit föreslagit. Det är
detta som gjort, att jag anslutit mig till utskottets hemställan, vartill jag även
här ber få yrka bifall.

Herr Olsson i Mellerud: Jag undrar, örn inte min ärade vän på Värm landsbänken

åtog sig att bevisa litet för mycket i fråga örn avståndet mellan

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Ang. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
Värmland och Stockholm. Ett faktum är ju, att Laxå ligger mitt på järnvägslinjen
Stockholm—Göteborg. Laxå ligger öster om Värmlands östligaste
gränslinje och det är ju dessutom klart för var och en, att för hela den södra
delen av landskapet äro förbindelserna med Stockholm bättre än med Göteborg.
Om den saken yttrade jag mig överhuvud taget icke i mitt förra anförande
och denna omständighet spelar för övrigt inte heller någon avgörande roll.

Jag vill vidare påpeka, att det inte är alldeles säkert, att man kan tillmäta
uppfattningen hos tjänstemännen inom domsagorna i länet en avgörande betydelse,
när det gäller en sådan sak som förläggningen av en blivande hovrätt.

Till detta skulle jag vilja lägga, att man nog betraktar det nästan som en
brist i propositionen, att man inte upprättat en plan över hur man tänkt sig indelningen
av samtliga de nya hovrättsområdena. Det hade varit lättare för kammar-
och utskottsledamöterna att bedöma dessa spörsmål, om man haft tillgång
till en sådan planritning. Nu ha vi huvudsakligen fått hålla oss till den
plan, som processlagberedningen skisserat.

Herr Råstock: Herr talman! Då jag försöker bilda mig en uppfattning
örn vad reservanterna mena, måste jag säga, att detta är mycket svårt. Det
kanske beror på att jag inte har någon vana att bedöma lagkloka mäns sätt
att skriva, men örn jag läser upp vad de till att börja med anföra, så kanske det
går lättare för andra än för mig att fatta vad som är meningen med det sagda.
Så här börjar reservationen:

»Såsom utskottet tidigare uttalat kräver den blivande rättegångsreformen
med nödvändighet, att hovrätterna göras lätt tillgängliga för allmänheten.
Redan under gällande rättegångsordning är det med hänsyn till önskvärdheten
av ökad muntlig handläggning i hovrätterna av stor betydelse, att dessas
jurisdiktionsområden icke äro mera omfattande än att områdenas olika delar
bava goda förbindelser med hovrättsstaden. Starka skäl tala för att en ny
hovrätt nu inrättas för västra Sverige, och att densamma förlägges till Göteborg.
» Mitt på sidan står det någonting, som jag tycker borde betyda något
annat än vad reservanterna vilja ha det till. »Även enligt utskottets mening
bör stort avseende fästas vid uppfattningen inom den landsdel, som beröres av
åtgärden, om och i den mån en sådan uppfattning kail anses sakligt grundad.»

Här ha nu värmlänningarna givit till känna den uppfattning de ha, och jag
kan inte enligt reservanternas eget resonemang finna annat än att man borde
fästa allra största vikt vid värmlänningarnas uppfattning härvidlag. Här resoneras
litet örn de olika förslagen och omfattningen av hovrätternas områden
o. s. v., och så kommer väl det som skall vara det starka skälet för reservanterna: »Till

stöd för att Värmlands län hänföres till hovrätten i Göteborg talar
särskilt att därigenom vinnes en lämpligare arbetsfördelning mellan hovrätterna.
» Och så skälet nummer två: »Av stor vikt är härvid den nya hovrättens
betydelse för domarutbildningen; att denna kan ordnas på ett lämpligare sätt
vid en större hovrätt ligger i öppen dag.»

Jag har frågat mig: Vart ha reservanternas inledningsord tagit vägen och
vad har det blivit av den uppfattning, de uttala på mitten av sidan, att man
skall ta hänsyn till meningen inom den landsdel som beröres? De senast anförda
citaten äro intet annat än ett påstående, att det är en lämpligare arbetsfördelning
som vinnes. Och det må vara hänt. men det, tages inte någon hänsyn
till att hovrätterna bli lätt tillgängliga för allmänheten, vilket var motivet
i början av reservationen.

Jag kan inte se annat än att kammaren gör klokt i att följa Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag, då därigenom först och främst vinnes den fördel, som

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. ni.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
värmlänningarna här peka på, att få så bra förbindelser med hovrättsstaden
som möjligt. Men vi böra göra det också därför att det kanhända anmäler
sig en supplikant, som är omnämnd i mycket knappa ordalag här, en stad i
Mellan-Sverige, utomordentligt centralt belägen, där man kan göra en hovrätt
mycket lätt tillgänglig för allmänheten. Goda kommunikationer finnas redan
nu, och bättre bli de efter det beslut, som kammaren fattade strax före middagen.
Jag kan för min del inte finna annat än det är skäl följa utskottet, då
man därigenom lämnar möjligheten öppen för rationella anordningar i syfte
att göra hovrätten lättillgänglig för allmänheten. Och därför, herr talman,
ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag mäste ansluta mig till herr
Gärdes reservation, emedan jag ansett, att han i första lagutskottet givit starkare
skäl för sin uppfattning än Kungl. Maj:t lämnat för sitt förslag.

I första lagutskottet redogjorde processlagberedningens ordförande för innebörden
av den hovrättsreform, vi nu skola organisera. Hovrätten skall inte
endast ha till uppgift att skipa rättvisa, den skall också utbilda domare. Och
sakkunskapen —- som jag anser inom första lagutskottet ha legat förankrad
hos processlagberedningen och dess ordförande — bevisar så bindande, att en
mindre hovrätt är mindre skickad att sköta domarutbildningen än en större
hovrätt.

Kungl. Majit föreslår nu inrättandet av en större hovrätt i Göteborg. Den
omspänner femton domsagor. Domarutbildningen bygger givetvis på att den
skall ske i domsagorna. Bara den omständigheten att hovrätten inte förfogar
över tillräckligt mångå, domsagor måste vara bevis nog för att hovrätten
inte kan ombesörja domarutbildningen lika effektivt och intensivt som
en större hovrätt skulle göra. Följer man reservanterna, skulle det överföras
ytterligare 7 domsagor till Göteborgshovrätten, och därmed skulle man få
mönstret för den hovrätt, som sakkunskapen själv anser vara den lämpliga.
Jag är naturligtvis inte alls sakkunnig på detta område, men jag har ända
sedan 1932 varit med om olika debatter örn, hur man skall möta den kommande
processreformen, och en av åtgärderna för att möta den är att organisera
upp hovrätterna. Men alltid lia jurister givit de allra starkaste skäl
för att en hovrätt av den storleksordning, som reservanterna vilja införa, är
den lämpliga. I första lagutskottet ha samma sakkunniga, som herr Råstock
åberopade, visat, att vissa delar av Värmlands län, som vi föreslå skola hänföras
till Göteborgshovrätten, ha lättare ur kommunikationssynpunkt att komma
till Göteborg än till Stockholm, och att ingen del av Värmland har svårare
ur kommunikationssynpunkt att komma till Göteborg än till Stockholm.
Jag skulle naturligtvis i allra högsta grad ta hänsyn till den värmländska opinionen,
örn den kunde ange bärande skäl, varför den hellre vill till Stockholm
än till Göteborg. Örn det nu är riktigt, vilket icke är motbevisat, att kommunikationerna
mellan Göteborg och Värmland i en del fall äro bättre än och i
andra fall likartade med kommunikationerna mellan Värmland och Stockholm,
har ju det skäl, som herr Råstock åberopade, bortfallit, det nämligen, att man
får lov att se till, att hovrätten blir lätt tillgänglig för den rättssökande allmänheten.

Om jag vore värmlänning och skulle bedöma denna fråga bara med hänsyn
till att jag vore värmlänning, skulle jag naturligtvis rösta för Kungl. Maj:ts
förslag. Men vi här i riksdagen måste ju se till, att inte bara ortsintresset
blir tillgodosett — och här är det inte ett objektivt grundat ortsintresse. _ Vi
ha skyldighet att se till, att den organisation vi bygga upp kommer att tjäna
det ändamål för rättsväsendet, som hovrätterna skola tjäna. Jag blev inte

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
litet överraskad, när första lagutskottets representant, tillika sakkunnig hos
processlagberedningen, här sade, att hans sympatier i detta fall lago för att
Värmland skulle föras till hovrätten i Göteborg. Men eftersom Kungl. Majit
inte vill det, vill inte jag det heller, sade herr Lindqvist. Det kan inte jag finna
vara ett tillräckligt skäl för att låta sakskälen vika. Jag vill också av naturliga
skäl så långt det är möjligt följa Kungl. Maj :t -— även med offer
av egen uppfattning ibland — men här tycker jag det är så starka skäl för
den uppfattning, som herr Gärde i sin reservation givit uttryck åt, att jag, herr
talman, yrkar bifall till reservationen.

Herr Lindqvist, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Jag vill

till herr Hedlund säga, att han återger mitt yttrande fel. Jag har inte sagt,
att jag anslutit mig till utskottets förslag, därför att Kungl. Maj :t så vill.
Jag har sagt mig tro, att det skulle vara lättast få samling på den linjen,
och genom bifall till detta har man lämnat frågan öppen, hur det sedan skall
bliva med Värmlands läns anslutning till den ena eller andra hovrätten.

Vidare yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!

Efter det att första kammaren har fattat sitt beslut i detta ärende, har frågan
kommit i följande läge: Skall man genom beslut i denna kammare ställa
sig på den ståndpunkt, som intagits av Kungl. Majit, utskottet och första
kammaren, så att man nu tar ett steg framåt på vägen mot den stora processreformen,
ett inte så långt steg kanske, som åtskilliga i kammaren skulle
önska, men i alla fall ett steg, nämligen inrättandet av en hovrätt i Göteborg,
eller skall man genom ett beslut i denna kammare åstadkomma, att detta steg
inte nu kan tagas?

Den tvist mellan utskottet och reservanterna, som det här gäller, är bara
den, huruvida man nu skall bestämma, att Värmland skall ryckas loss ifrån
Svea hovrätt och läggas under hovrätten för Västra Sverige, eller örn man
skall ställa den frågan på framtiden och avgöra den ställning, som Värmland
skall intaga i den blivande hovrättsorganisationen, först när man tar nästa
steg, alltså när man går till att uppdela Svea hovrätt på olika hovrättsområden.

Det har för mig förefallit vara mycket lämpligt, att man på det sätt, som
jag här skildrat, går fram stegvis, när det gäller att få till stånd en tillfredsställande
hovrättsorganisation för landet i dess helhet. Det finns många
skäl, som tala för det. Jag skall inte trötta kammaren med dem alla. Jag
skall bara nu säga, att man får genom den indelning, som är föreslagen i den
kungl, propositionen, ett alldeles tillräckligt domsområde för en Göteborgshovrätt,
ett domsområde som gör, att den blir fullt arbetsför. Om man bara
tar det område, som utskottet föreslagit, blir det två divisioner i Göteborg.
Lägger man till Värmland, får man inte tre divisioner, utan man får två och
en halv divisioner. Det kan ju inte bli en så stor skillnad mellan två divisioner
och två och en halv divisioner, att hovrätten i ena fallet blir lämpad
att på ett förträffligt sätt utbilda domare, medan hovrätten i andra fallet
inte skulle kunna göra det. Jag ber att få erinra örn, att Högsta domstolen,
som bör kunna beakta sådana synpunkter, som äro av rent juridisk betydelse,
har tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag.

Vad beträffar stämningen inom Värmland, så är det klart, att man inte
skall fästa avseende vid en folkopinion, som inte har några skäl för sig.
Men när nu fem av de sju häradshövdingarna i Värmland tillstyrkt, att man

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 31. 6

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
för närvarande skall låta Värmland vara kvar under Svea hovrätt, så åberopa
dessa fem häradshövdingar, att de ha satt sig i förbindelse med affärsmän
och industriidkare i orten, och att dessa förklarat, att de ur sina synpunkter
helst se, att det blir som det är för närvarande. Och när landsfiskalerna
i Värmland uttala sig i samma riktning, så säga de, att de gjort
en mycket noggrann undersökning om befolkningens intresse i saken. Länsstyrelsen
har också sagt, att den verkställt en utredning och kommit till
det resultatet, att ur de synpunkter, som ligga värmlänningarna örn hjärtat,
när de lia att välja mellan förläggning av sitt län till ena eller andra hovrätten,
så förordar länsstyrelsen, att Värmland skall höra till Svea hovrätt.

De synpunkter, som från Värmlandshåll sålunda anförts, tillmätas emellertid
endast den betydelsen, att vi inte för närvarande skola ta det föreslagna
steget att lägga Värmland under Göteborgs hovrätt. Men det är klart, att
skulle det vid ett slutligt avgörande visa sig, att det kan anföras nya och
starka skäl för en ändring i fråga örn Värmlands förläggning, måste man
låta dessa skäl tala.

Om nu denna kammare biträder medkammarens beslut, blir naturligtvis
gången av hovrättsindelningens vidare genomförande den, att Kungl. Majit
kommer att för riksdagen framlägga förslag örn inrättandet av en ny hovrätt,
som skall utskiljas ur Svea hovrätt. I samband därmed måste man naturligtvis
taga upp frågan örn den slutliga regleringen av Svea hovrätts domsområde
i dess helhet, varvid också frågan örn Värmland kommer upp på nytt.
Då får ju också kammaren tillfälle att ytterligare överväga denna sak.

Jag kan inte finna annat än att det i nuvarande situation är det bästa,
för att hålla alla möjligheter öppna för en framtida reglering, att man följer
det förslag, som förordats av utskottet.

Herr Bergquist: Herr talman! Första lagutskottet har i denna fråga

varit ense i tre hänseenden, nämligen att det bör inrättas en hovrätt i Göteborg,
att dit bör föras Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län,
samt att Skaraborgs län eller någon del därav inte bör komma dit. Däremot
har det varit stark splittring i utskottet, såsom framgår av utlåtandet, i den
frågan, huruvida Värmland bör hänföras till Göteborgshovrätten eller bibehållas
under Svea hovrätt.

Herr Hedlund i Östersund har här anfört åtskilliga skäl, varför Värmland
nu borde flyttas över till Göteborgshovrätten, och tyngdpunkten i herr Hedlunds
argumentering var den, att han ansåg den motivering, som processlagberedningen
anfört, vara så stark och övertygande, att Kungl. Maj :ts skäl för
en annan hållning i jämförelse med den vägde mycket lätt. Jag anser nu inte,
att processlagberedningen är så sakrosankt som herr Hedlund kanske anser,
och jag kan inte heller anse, att dessa skäl äro så förfärligt övervägande i förhållande
till Kungl. Maj:ts.

Jag måste säga, att det är beklagligt, att inte hela denna hovrättsfråga har
kommit fram på en gång, att vi inte nu på en gång ha fått upp frågan, hur
landet skall indelas i olika hovrättsområden. Det hade då varit betydligt
lättare att ta ställning till dessa indelningsfrågor. Men när man nu av olika
skäl inte har kunnat ta upp hela denna fråga, måste man enligt min mening
gå försiktigt fram. Det är ju lättare att en gång lägga Värmland till Göteborgshovrätten,
örn så slutgiltigt skulle befinnas lämpligt, än att, örn man nu
flyttar över det, sedermera flytta Värmland tillbaka till en annan hovrätt.
Det skulle ju endast medföra oreda.

Det finns också enligt min mening åtskilliga skäl, som tala för att Värmland
bör höra till Svea hovrätt och inte under den nybildade hovrätten för Göteborg.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
Herr Hedlund bagatelliserade i rätt stor utsträckning de lokala synpunkterna
bär, men en^av de dominerande synpunkterna, då det gäller rikets indelning i
hovrättsomraden, är just att hovrätterna skola läggas på sådana platser och
få sådana domsområden, att de äro lättillgängliga för den befolkning, som
lyder under dem i rättshänseende. Då det nu är fråga örn lättillgängligheten
här, mäste man väl ta en viss hänsyn just till den lokala opinionen, som väl
är det bästa uttrycket för uppfattningen örn vart ett område bör höra för att
det skall bli bekvämast, för befolkningen inom detta område.

Herr Hedlund ville liksom lyfta upp denna fråga på ett förnämligare plan
och se den ur rikssynpunkt i stället för ur lokalsynpunkt. Men jag tror, att
riks- och lokalsynpunkter sammanfalla ganska mycket här. Det är här inte
bara fråga örn några yttranden ifrån tjänstemän och myndigheter i Värmland,
utan man mäste väl räkna med att dessa myndigheter ha någon kontakt med
folket. Örn inte annat. mäste vi väl räkna med, att våra ärade representanter
tor Värmland här ha någon kännedom örn, hur önskemålen äro i landskapet, och
att denna uppfattning inom landskapet inte bara bygger på tillfälliga omständigheter
utan att den verkligen är ett uttryck för en känsla, att detta län
hör närmare samman med Svea hovrätt, alltså med Stockholm, än med Göteborg.
Jag anser alitsa, att även om man ser saken ur den där högre synpunkten,
sorn herr Hedlund gjorde, måste man i mycket hög grad ta hänsyn
till de lokala synpunkterna.

Man har också nämnt, att det skulle vara så olämpligt att lägga ett alltför
litet område till Göteborgs hovrätt därför att arbetsbördan skulle bli så ojämn
mellan hovrätterna. Nu betyder det i och för sig inte mycket, hur arbetsområdena
fördelas mellan hovrätterna ur arbetsbördans synpunkt, därför att
hovrätterna arbeta ju på divisioner, och antalet divisioner blir beroende på
hur mycket arbete det finns. Vi hörde av herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att med. den av Kungl. Maj :t föreslagna anordningen blir det
lagom arbete för tva divisioner, under det att, om man lägger dit Värmland,
det icke blir arbete för tre divisioner utan för två förstärkta divisioner.

Slutligen har man också berört frågan om domareutbildningen, och herr
Hedlund fäste också ett visst avseende vid denna. Han sade, att Göteborgshovrätten
med den ringa omfattning, som Kungl. Majit och utskottet föreslagit,
inte skulle bil en lämplig eller tillräckligt stor utbildningsanstalt för unga
jurister. Jag har ju själv den allra största vördnad för hovrätterna just såsom
utbildningsanstalter för jurister. Jag har själv fått min utbildning i
Svea hovrätt och sätter mycket stort värde pa detta, men man behöver inte
alltid ha en stor hovrätt för att det skall bli en god utbildningsanstalt. I varje
taH ar jag övertygad örn att ett läggande av Värmland till Göteborgs hovrätt
icke kommer att i. någon mån öka dennas lämplighet såsom ^bildningsanstalt
Det är nog så, att även en mindre hovrätt kan vara en mycket god
utbildningsanstalt. Jag tror inte,, att det är hovrättens storlek, som betyder
allt, da det gäller att locka folk dit, utan. även hovrättens förläggning betyder
mycket. Örn hovrätten ligger i en stor stad, lockar den till sig jurister, därför
att det i den större staden finns goda möjligheter för juristerna, örn de
inte komma franci hovrätten, att komma in på andra områden. Enbart detta,
att vi fa en hovrätt förlagd till Göteborg-, rikets andra stad, kommer att leda
till att denna hovrätt kommer att locka till sig unga jurister, och den kommer
säkerligen att få. sitt stora värde ur utbildningssynpunkt utan att Värmland
behöver läggas dit för den skull.

Jag anser alitsa, att övervägande skill tala för att för närvarande inte gå
längre lin Kungl. Majit föreslagit, alltså att låta Göteborgshovrätten omfatta
endast tre län. Men därmed, vill jag understryka, har jag inte tagit någon

84 Nr 31. Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

''Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)
ställning till, vilka områden denna hovrätt slutligen skall, omfatta, därför
att detta måste bero på, hur många hovrätter man. anser sig slutligen böra
ha här i landet. Jag vill bara upprepa vad jag säde i början, nämligen
att det är lättare att i framtiden lägga Värmland till Göteborgs hovrätt än
att senare ta bort landskapet, örn man nu lägger det dit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets och därmed
också till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag vill bara konstatera, att det
förefaller, som örn meningarna svängt en liten smula sedan vi diskuterade
detta problem i utskottet. Då var det icke några delade meningar örn att
det vöre lyckligt och lämpligt med en och annan större hovrätt utom Svea
hovrätt för domareutbildningen. Därom fanns. inte mer än en mening.

Jag har emellertid begärt ordet för en replik till herr Råstock, vars omdöme
jag brukar fästa stor vikt vid, men som jag nu har svart att följa.
Han kunde inte förstå, sade han, reservanternas resonemang, när de å ena
sidan vilja göra hovrätten lättillgänglig men å andra^ sidan vilja hänföra
Värmland till Göteborgs hovrätt. Man svarar lättast på den frågan med en
motfråga: blir hovrätten lättare tillgänglig för allmänheten, om man följer
utskottets mening och hänvisar Värmland till Stockholm? .

Den avsikt, som herr Råstock hade, stack fram, kanske en liten smula ofrivilligt,
i slutet av hans anförande. Det tydde på att han för framtiden spekulerar
på en hovrätt även i örebro. Jag vet inte, örn det gör herr Råstock
glad, men jag kan upplysa honom örn att av de diskussioner vi haft örn detta
problem har jag fått det intrycket, att såväl värmlänningar som dalmasar be
Gud bevara sig för anslutning till en hovrätt i örebro.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Varken justitieministern eller
herr Berggquist åberopade i sitt anförande andra skäl för Värmlands kvarstannande
under Svea hovrätt än att värmlänningarna själva säga, att de hellre
vilja resa till Stockholm än till Göteborg. Herr Bergquist har icke kunnat
motbevisa uppgifterna, som lämnats i första lagutskottet, att stora delar
av Värmland ur kommunikationssynpunkt ha bättre förbindelser med Göteborg
än med Stockholm. Här ha en del landsfiskaler och affärsmän försäkrat,
att de lia andra ärenden till Stockholm, och att de därför vilja ha sin
hovrätt där. Vad är det för ärenden? Är det roligare på Gröna lund än på
Liseberg? Jag vet icke vad de mena.

örn vi skola få allmänhetens förtroende för de nyinrättade mindre hovrätterna,
får riksdagen göra dem arbetsdugliga, d. v. s. giva dem de arbetsområden,
som göra det möjligt för dem att sköta sina uppgifter. Det har blivit
tradition, att man skall tillhöra Svea hovrätt. Det har ansetts såsom något
mycket förnämligt. Jag tror, att herr Bergquist också anser denna hovrätt
mycket förnämligare än andra hovrätter i landet. Men denna föreställning,
att Svea hovrätt överglänser de andra hovrätterna, vill jag bryta med, ehuru
jag vet, att den är djupt rotad. Jag vet, att det är frågan örn att inrätta en
hovrätt för nedre Norrland, som möjligen skulle ligga i Sundsvall, men jag
är övertygad om att jämtlänningarna skulle säga, att de icke vilja höra under
en hovrätt i Sundsvall, då de ha sina ärenden till Stockholm, detta fastän
Stockholm ligger 50 mil avlägsnare än Sundsvall, och bara där försatt det är
tradition och något förnämligt att tillhöra Svea hovrätts domsområde.

Inga bärande skäl ha kunnat anföras emot att Värmland lägges under Göteborgshovrätten.
Därför vidhåller jag mitt yrkande och anser, att värmlänningarna
böra få resa till Göteborg.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)

Herr Råstock: Herr talman! Till herr Olsson i Mellerud vill jag säga,

att värmlänningarna ju för närvarande höra till Svea hovrätt. Den saken
trodde jag icke, att han skulle förbise.

På tal om arbetsdugligheten kan jag kanske få uttrycka min lekmannauppfattning,
och det är den, att arbetsdugligheten icke bara beror på hur stor
hovrätten är utan även på hur många olika slags mål, som hovrätten får taga
upp till prövning. Jag tror, att man kan få en lika god provkarta på olika
sorters juridiska bedömningsfrågor vid en hovrätt med två divisioner som vid
en hovrätt med tre eller flera divisioner.

Slutligen vill jag säga herr Olsson i Mellerud, att jag tycker, att det är
löftesrikt, att han redan varit med om att diskutera frågan örn en hovrätt i
Örebro. Det är ett framsteg, för vilket jag är mycket tacksam.

Vad herr Hedlunds bekymmer för värmlänningarnas moral beträffar och
hans farhågor för att de hellre resa till Stockholm än till Göteborg, så vet jag
icke, om motivet för hans ställningstagande häromdagen var att skydda värmlänningarna
för farligheter.

Herr Bergquist: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund tyckte, att

jag icke på något sätt motbevisat de starka skäl han anfört för sin ståndpunkt.
Vad herr Hedlund påstått var, att järnvägsförbindelserna vero bättre
till Göteborg än till Stockholm. Det är naturligtvis olika i olika delar av
Värmland med den saken. Från vissa delar är det lättare att komma till
Göteborg, från andra är det lättare att komma till Stockholm. Men enligt
min mening är det icke avgörande, örn man på järnväg kan komma några minuter
eller någon timme fortare till den ena staden än till den andra, utan
avgörande är, huruvida länet helt naturligt hör till ett visst område eller icke.
Det är i det hänseendet jag tycker, att man måste fästa mycket stort avseende
vid de lokala synpunkterna. ..Det har t. ex. på tal örn frågan, huruvida
vi skulle förlägga en hovrätt till Örebro, framhållits, att från vissa delar av
Västmanland skulle det vara närmare till örebro än till Stockholm. Detta
har icke imponerat på oss västmanlänningar alls. Och jag måste säga till
herr Råstock, att vi ha ingen som helst önskan att komma till en hovrätt i
örebro. Mitt ställningstagande är icke alls grundat på någon önskan att det
skulle bli en hovrätt i örebro.

Slutligen vill jag säga ytterligare en sak till herr Hedlund. Han påstår,
att värmlänningarna tycka, att det är så förnämligt att lyda under Svea hovrätt.
Det vet jag icke, örn värmlänningarna anse. Det få de väl svara på
själva. Men jag kan icke tänka, att avgörande för deras ställningstagande
är, att den ena hovrätten anses förnämligare än den andra. Särskilt när det
nu blir en ny hovrätt, vet man ju icke, hur förnämlig den kan bli, och sådana
synpunkter kan man därför icke tillmäta alltför stort värde.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Hedlund i Östersund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 30, i
anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Ang: viss Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckt moåsen
om till- ^on angående viss ändring av lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster.
sättning av I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 244,
^tjänster0 v^ken behandlats av första lagutskottet, hade herr Hedlund i Östersund m. fl.

hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag till sådan ändring av lagen den 7 december 1934 örn tillsättning
av prästerliga tjänster att bestämmelsen örn prästval skulle utgå vid
sådan tillsättning av kyrkoherdetjänst, som avsåges i 41 § 4 mom.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående ändrade bestämmelser
för s. k. tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst samt om
framläggande av de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Gärde, Lindqvist och Lindmark,
vilka hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda,

dels ock av herr Gezelius beträffande motiveringen till utskottets hemställan.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde i

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag står jämte några kamrater i första
lagutskottet som reservant i föreliggande fråga och har begärt ordet för att
bli i tillfälle att ställa samma yrkande, som ställts i första kammaren och som
vunnit första kammarens anslutning, nämligen örn avslag på den skrivelse till
Kungl. Majit, varom utskottet hemställt.

Det är en djärv och tillika reaktionär tanke, som behärskat huvudmotionären,
herr Hedlund i Östersund, när han här i riksdagen fört fram biskop Bohiins
vid kyrkomötet framförda och avslagna yrkande, att församlingarna skulle
berövas sin urgamla rätt att gå fram till val för att medverka vid utseende
av församlingens kyrkoherde. Nu har herr Hedlund lyckats få med sig flera
socialdemokrater, och icke endast dessa utan även herr Bergquist, som också
skrivit på denna — som jag tillät mig beteckna den — reaktionära motion. Ja,
allting kan ju hända i dessa dagar, då det är så mörkt runt omkring oss. Nu
ligger det ju på riksdagens bord ett stort antal propositioner, i vilka Kungl.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. viss ändring av lagen orri tillsättning av ''prästerliga tjänster. (Foris.)
Maj :t begär riksdagens fullmakt att i såväl det ena som det andra avseendet
fa handla själv, örn icke riksdagen skulle vara samlad när det behövs handln£*
■^■°^0n^ren här har väl tydligen tänkt sig, att, då förhållandena äro sådana,
kan det vara lämpligt att också giva Kungl. Maj :t fullmakt på att utan
törsamlingens hörande tillsätta de kyrkoherdetjänster, som bli lediga, tjänster
beträffande vilka Kungl. Maj :t nu har utnämningsrätt, efter det de röstberättigade
dock genom val fått rätt att säga sin mening.

Härom året — det var år 1931 — gjordes ett allvarligt försök här i riksdagen
att beröva städernas invånare deras gamla rätt att medverka vid utseende
av borgmästare. Detta försök avvisades särskilt av oss socialdemokrater.
Ja, kanske icke av alla; det var kanske några socialdemokrater, som även då
vörö med örn att taga bort en del av medborgarrätten. Men vi som ville bevara
denna rätt förmenade, att ° så länge städernas borgmästare utöver sin statliga
funktion som domare också ha kommunala funktioner att fylla och avlönas av
kommunerna, borde också städernas invånare ha rätt att giva Kungl. Maj :t ett
råd, när det gäller vem som skall utses till borgmästare.

Huruvida det i dag skall lyckas att avvisa det försök, som är gjort i motionen,
är naturligtvis mycket ovisst, I första kammaren har det gått. Hur
det «kall ga här vågar jag icke profetera örn. Det är ju flera av dem som tillhöra
samma parti som herr Hedlund och jag. som nu skrivit på motionen —•
» litet för hastigt — och herr Hedlund har från första lagutskottet också
fatt med sig både ordföranden och vice ordföranden och därtill vår ärade
partivän herr Brandt. Det är väl kanske därför stor anledning att tro, att
herr Hedlund i dag skall finna gehör för sin framställning.

Det är 1934 ars prästvalslag, som motionärerna här vilja ha ändrad, en lag
som^antogs för feni år sedan och som trädde i kraft den 1 januari 1935. Det
är sålunda en relativt ny lag, och något alldeles särskilt brukar ju dock hända,
innan ^ man. begär ändring av en så ny lag. Huvudmotionären själv höll vid
1934 års riksdag ett som vanligt mycket varmhjärtat tal över utskottsförslaget,
vilket i huvudsak var detsamma som regeringsförslaget, och detta tal
slöt motionären pa följande sätt: »Da salunda Kungl. Maj:ts linje, till vilken
lagutskottet givit sin anslutning, tillgodoser berättigade intressen i fråga örn
kommunernas inflytande på prästvalen liksom beträffande befordringsmöjligheterna
för prästmännen och fragan tillika varit föremål för politisk diskussion
under så^manga ar, ifrågasätter jag, örn man icke ändå nu, när man funnit
en väg till frågans lösning, borde ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag.» Även
jag var med i utskottet det året och röstade här i kammaren för förslaget, och
jag har för min del icke kunnat ändra mig så lätt som motionären har gjort.
Det var, kan man säga, en så gott som enig riksdag, som antog förslaget. Det
förekom ingen votering vare sig i denna kammare eller i medkammaren vid
frågans avgörande.

Vad är det då, som gjort, att herr Hedlund nu väckt denna motion? Ja, för
honom är det^icke, såsom jag lagt upp saken här, en principfråga utan en ren
lämplighetsfraga. Sa har lian velat betrakta den, när han fört fram sin niotion.
Han säger, att vi skola se fragan som den i verkligheten är, och i motionen
anföres bl. a., att »bestämmelsen om val vid tredjegångstillsättning av
kyrkoherdetjänst har — därom lämnar erfarenheten under den relativt korta
tid, som lagen tillämpats, tillräckliga vittnesbörd — medfört olägenheter av så
allvarlig art, att en lagändring synes oss påkallad». Längre fram i motionen
heter det: »Att bibehålla en bestämmelse, som utan att tjäna något praktiskt
ändamål visat sig vålla irritation och i hög grad verka störande för ett harmoniskt
församlingsliv, finna vi olyckligt.» Här säger motionären sålunda, att
församlingens val av kyrkoherde icke tjänar något praktiskt ändamål, men

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
som utskottsledamot säger han motsatsen. På sidan 8 i utskottsbetänkandet
uttalas nämligen, att i över hälften av fallen har Kungl. Maj :t utnämnt den av
församlingen valde. Denna rådgivande omröstning. fyller således, förefaller
det mig, ett verkligt förnuftigt ändamål. Det går icke ihop att å ena sidan
säga, att lagbestämmelserna sådana de nu äro icke fylla ett förnuftigt ändamål,
och å andra sidan, när man skall redogöra för tillämpningen, konstatera,
att Kungl. Maj:t har i mer än hälften av fallen följt de råd församlingarna
givit.

Jag vet icke vad det är för sällskap motionären kommit i, när han fört fram
detta förslag. Av vissa tidningsuttalanden att döma ligger det° mera bakom
motionen än man först kan tro. Jag har läst t. ex. i en av vara stora tidningar
här i Stockholm följande uttalande: »Offentliga val höra i ett demokratiskt
samhälle inte på detta sätt missbrukas. För att inte tala om all den
irritation, som dessa betydelselösa val och valstrider kunna skapa inom församlingsarbetet.
Den sidan av saken påvisades klart och tydligt av biskop
Bohlin, när han i höstas bragte frågan på tal vid kyrkomötet. I denna församling
segrade visserligen den gången det konservativa nejsägeriet. Men det
resultatet behöver sannerligen inte bli prejudicerande för riksdagens ställningstagande.
Tvärtom borde man inte minst bland det närmast berörda kyrkfolket
med glädje se, att riksdagen tar det initiativ, som kyrkomötesmajoriteten försummade.
» ... .

När jag läste ordet »kyrkfolket» påminde jag mig, att det vid vissa tillfällen
finnas de, som dela upp församlingsborna i får och getter, och förstår
jag saken rätt, är det någon från det hållet som fört pennan, när denna tidningsartikel
skrevs. Nere på Västkusten har man också uppmärksammat herr
Hedlunds motion. I en tidning där nere skrevs bl. a. följande: »Gång efter
annan har herr Engberg tillsatt kyrkoherdetjänsterna stick i stäv med försam;
lingens i val uttalade vilja. Det ligger i öppen dag, att dessa utnämningar i
strid med församlingarnas vilja framkalla tråkigheter mången gång både för
den som fått tjänsten och för den församling, dit han kommer.» Artikeln slutar
på följande sätt: »Örn den 1934 tillkomna lagen örn kyrkoherdetjänster
tillämpats i den anda, som riksdagen avsåg, hade den icke framkallat allvarligare
betänkligheter, men det sätt, på vilket herr Engberg utnyttjat den, har
varit sådant, att allt starkare krav rests på en återgång till den gamla ord -

lilliy Cai" .

Nu är det ju så, att ett av riksdagens utskott har, sin plikt likmätigt^ när
det haft att fullgöra sitt arbete ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt frågan
örn Kungl. Maj:ts utnämningsrätt vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänster.
Utskottet har, så vitt jag förstår — ty någon anmärkning har icke
gjorts —. kommit till det resultatet, att Kungl. Maj :t använt sin utnämningsrätt
på ett sådant sätt, att det icke finns anledning att göra anmärkning däremot.
Och första lagutskottet konstaterar ju också i sitt tillstyrkande av motionen,
att i över hälften av fallen har församlingens vilja följts. Vi lia sålunda
funnit, att Kungl. Maj :t följt lagen, sådan den är skriven, liksom de^ uttalanden,
som gjordes vid lagens antagande här i riksdagen. Det har alltså ingenting
inträffat, som givit riksdagen anledning att skriva och begära, att
Kungl. Maj :t skall göra en utredning örn viss ändring av prästvalslagen. Skall
riksdagen ha möjlighet att skapa respekt för de lagar, som stiftas, och de beslut,
som fattas, får icke riksdagen visa ett sådant vankelmod, att riksdagen
det ena året beslutar en lag och det andra begär ändring av densamma utan att
något särskilt inträffat, som kan giva anledning därtill.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. viss ändring av lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag hade knappast väntat, att
herr Lindqvist skulle börja sitt anförande med att säga, att den motion, som
jag har väckt och som är tillstyrkt av lagutskottet, är reaktionär. Jag riktar
mig, säger herr Lindqvist, mot församlingarnas urgamla rätt. att själva få
välja sina präster. Det gör jag inte. Örn jag 1934 varit motionär om införande
av tredjegångstillsättningen av präster, skulle herr Lindqvist kunnat
säga detta, men nu är denna förbråelse ogrundad.

Både herr Lindqvist och jag voro emellertid överens örn att 1934 års prästvalslag
var i högsta grad påkallad, inte för att beröva kommunerna rätten att
själva välja sin själasörjare, utan med hänsyn till att det valförfarande, som
i allmänhet tillämpas vid prästtillsättning,, i många fall ger till resultat, att
många förtjänta prästmän aldrig kunna vinna den befordran, vartill de äro
berättigade. 1934 års lag örn prästers tillsättande avsåg uteslutande att tillgodose
de berättigade kraven från icke befordrade prästmän att vinna befordran
genom kungliga utnämningar.

Jag kan försäkra herr Lindqvist och kammaren, att jag icke i ett enda fall,
som jag känner till, har funnit, att Kungl. Majit har vikit från.principerna i
1934 års lag, då Kungl. Majit har gått emot församlingens vilja och tillsatt
präst, som den inte velat ha. . .. . o

Jag finner emellertid det ur demokratisk synpunkt olämpligt att sätta i gang
en valprocedur vars resultat Kungl. Maj :t sedan skall nödgas fullständigt
ignorera. Det kan inte vara värdigt ett demokratiskt samhälle att förfara som
nu sker. Man säger till församlingen: nu får ni avge ett votum och säga vem
ni vill ha till präst. En valapparat lika omständlig som vid alla kommunala
val sättes i gång och församlingsborna sluta upp vid valet och rösta emot den
präst som de äro hotade att få. När sedan valet är över, finner Kungl. Majit
sig ej kunna tillmötesgå församlingen, därför att Kungl. Maj :t har skyldighet
tillse, att förtjänta prästmän bli befordrade.. I sådana, fall kommer, församlingen
icke att förstå Kungl. Maj :t. Är det inte parodi pa demokrati att anordna
ett val, när Kungl. Maj :t nödgas bortse från valresultatet?. Det är givet,
att det i sådana fall uppstår irritation i vederbörande församling. Jag. har
själv iakttagit i Härnösands stift vid ett par tre tillfällen, och även i ärkestiftet
de ogynnsamma verkningarna av valproceduren vid tredjegangstillsättande av
kyrkoherde. Församlingsmedlemmarna bli besvikna över att valhandlingen
ingenting betyder, och den präst, som Kungl. Majit har utnämnt, kommer till
församlingen som en objuden gäst. Jag hävdar med bestämdhet, att i de fall,
då Kungl. Majit skall ha utnämningsrätt, skall det inte anordnas några val,
detta för att få bort den irritation som ligger i att valresultatet icke alltid kan
respekteras av Kungl. Maj :t. Det finns för övrigt i samband med denna fråga
en del andra förhållanden, som jag liksom lagutskottet vill ha utredda. Man
röstar örn på förslag uppställda prästmän. En del av de prästmän som .komma
på förslag äro icke befordrade; röstagitationen inrikta sig ofta på att hindra
denne från ämbetet. Kungl. Majit är pliktig att utse den obefordrade prästmannen.
Väljarna som icke betraktat valet blott konsultativt bli missbelåtna
dels över att deras votum ingenting betytt och dels över att Konungen gav dem
den präst, mot vilken valet riktade sig.

I ännu högre grad bli emellertid församlingarna obehagligt överraskade när
de få till präst en som inte har baft förslag och ej heller provpredikat i församlingen
utan som provpredikat i kanslihuset. . Jag menar de extra sökande, örn
vars tillvaro församlingen inte ens haft en aning. De extra sökandena böra giva
sig tillkänna på samma sätt som sökande, vilka komma på förslag.

Jag hävdar, att prästval vid tredjcgångstillsättning icke tjänar något förnuftigt
ändamål. Det kan inte motbevisas med att säga, att i femtio procent

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Anf/. viss iindring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
gör Kungl. Majit som församlingen velat. Jag tror att när Kungl. Majit går
på samma linje som församlingen, då sammanfaller Kungl. Maj :ts plikt att befordra
präster med församlingens önskan att hjälpa den obefordrade.

Det enda argument i herr Lindqvists anförande, som man enligt min uppfattning
skulle kunna diskutera, är hans invändning att vi väl inte skola så där
hastigt ändra en lag. _ Jag har under de år jag tillhört första lagutskottet troget
bT'']Pt.Spomma PnnclP som herr Lindqvist. Örn man emellertid ser, att en lag
är till förfång såsom i detta fall, har man skyldighet att vika från den prinmpen,
och det Ilar herr Lindqvist gjort många gånger. Bara för några veckor
sedan inigo vi klart för oss i första lagutskottet, att främlingslagen måste justeras.
Den antogs 1937. Den lagen, herr Lindqvist, var alltså ännu mycket
yngre än prästvalslagen, men vissa oegentligheter funnos förknippade med den
lagen, och da ändrade vi den. På samma sätt förhåller det sig här. Alla som
studerat forhallandena i de församlingar, där irritation uppstått, måste erkänna
att bestämmelserna om prästval vid tredjegångstillsättning äro olämpliga,
och den omständigheten att lagen är endast fem år gammal kan inte hindra mig
Iran att rosta för den utredning som lagutskottet föreslår. Jag yrkar därför
bifall till lagutskottets hemställan.

rn Häruti instämde herrar Lundqvist, Norén, Jacobson och Johansson i
I varaselet.

i Hot Lindmark; Herr talman! Först vill jag instämma med herr Hedlund
daruti, att principen örn tredjegångstillsättningen är i sig själv riktig.

en .?r nödvändig för att skapa möjlighet, att sådana prästmän bli utnämnda,
som aro förtjänta, men som på grund av särskilda omständigheter icke kunnat
vinna befordran Vi äro samtliga eniga på den punkten. Men när herr Hedlund
säger, att Kungl. Maj :t icke respekterar valresultaten, då håller han sig
icke längre pa sanningens mark. Det är en felaktig föreställning. Kungl.
Maj :t — det visar statistiken —■ respekterar tvärtom i ett betydande antal fall
valresultaten.

Motionärerna åsyfta, att prästval icke skall förekomma vid s. k tredjegangstillsättning
av kyrkoherdetjänst.

Förslag till tredjegångstillsättning utan föregående församlingsval, på sätt
som motionärerna nu föreslå, avvisades i det förslag till lag angående tillsättning
av prästerliga tjänster m. m. som av tillkallade sakkunniga avgavs 1932
De sakkunniga ansågo, att en lösning enligt denna linje (Leufvén-Kundgrens
nnje) komme att innebära ett icke oväsentligt brytande med den historiska utvecklingen
a förevarande område och att i de fall en kyrkoherdetjänst skulle
tillsättas utan att församlingen haft tillfälle att genom val uttala sig den utnamnande
myndigheten komme att fästa alltför stort avseende vid vederbörandes
tjanstealder och formella meriter, under det att andra kvalifikationer av
mahanda större betydelse med hänsyn till den ifrågavarande tjänstens behov
icke komme att vinna tillräckligt beaktande. Det borde därför icke, så var de
sakkunnigas mening, få förekomma att i större eller mindre utsträckning fråntaga
församlingarna deras rätt att genom val medverka vid tillsättning av
prästerliga tjänster.

Kungl. Majit följde också de sakkunnigas mening på denna punkt. Det
uttalades i propositionen till 1934 års riksdag, att den utnämningsrätt, som
redan var tillförsäkrad Kungl. Majit, där fjärde provpredikant varit under
omröstning enligt 1910 års prästvalslag, borde utan att väcka betänkligheter
erhålla vidsträcktare användning genom införande av tredjegångsregeln. Departementschefen
framhöll, att vid utnämningsrättens utövande största avse -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. viss ändring av lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
ende alltid måste fästas vid den anslutning som någon av de å förslag uppförda
kunde lia vunnit vid församlingsvalet.

1934 års första lagutskott underströk dessa synpunkter. Utskottet uttalade,
att det hyst stor tvekan, huruvida det skulle låta sig göra att i enlighet med
departementschefens förslag låta Kungl. Maj :t tillsätta kyrkoherdetjänster
var tredje gång utan att därigenom den rätt, som i flertalet församlingar av
ålder tillkommit menigheten, träddes för nära. Utskottet förklarade sig dock
kunna godkänna propositionens förslag under förutsättning att Kungl. Majit
vid utövandet av denna utnämningsrätt, som skulle tillkomma honom, toge vederbörlig
hänsyn till församlingens vilja. Utskottet uttalade därjämte sin
förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkomme Kungl. Maj :t, församlingens
val likväl komme att tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens
tillsättning, där det visade en under avsevärt deltagande tydligt uttalad mening
och valresultatet icke skulle leda till uppenbar orättvisa.

Genom de gjorda uttalandena både i propositionen och i lagutskottets utlåtande
har församlingens urgamla rätt att välja sina själasörjare eller att medverka
vid deras utnämning kraftigt värnats.

Frågan blir slutligen, huruvida Kungl. Majit i tillämpningen av sin utnämningsrätt
fästat tillbörligt avseende vid de gjorda utfästelserna och de av lagutskottet
och riksdagen 1934 formulerade förväntningarna. I nu föreliggande
utskottsutlåtande finnes införd en tabell över tredjegångstillsättningar av
kyrkoherdetjänster. Beträffande i tabellen redovisade 93 utnämningar ha i
51 fall eller 54.8 % Kungl. Maj :t följt valresultatet. Vid kyrkomötet förra
året lämnade ecklesiastikministern procentsiffror rörande valdeltagandet i 43
fall, där Kungl. Maj :t företagit utnämningar i strid med valresultatet. Genomsnittsprocenten
uppgick till endast 16.2. Av de 43 redovisade fallen understeg
valdeltagandet i icke mindre än 17 fall 10 % av de röstberättigade. I
föreliggande utskottsutlåtande finnes även uppgift rörande de fall, då Kungl.
Majit under förra året tillsatte kyrkoherdetjänster. Även av dessa siffror
framgår, att Kungl. Majit tagit stor hänsyn till församlingarnas vilja.

Det förefaller, som örn Kungl. Maj :t i stort sett sökt tillämpa de utfästelser
som från dess sida gjordes 1934, då den nu gällande prästvalslagen antogs.
Här föreligga givetvis några undantagsfall, men örn dem kan man säga, att
undantagen endast bekräfta regeln. Det är självfallet, att i detta mitt omdöme
icke inbegripes något omdöme, huruvida Kungl. Maj :t i de speciella fallen
utnämnt den rätte för tjänsten. I detta sammanhang har sådan speciell
prövning ingen betydelse.

Motionärerna framhålla bl. a., att väljarna i allmänhet förbise valens konsultativa
karaktär och därför gripas av harm och missmod, då majoritetens
kandidat får vika för den präst, som Kungl. Maj :t funnit vara mera förtjänt
av ämbetet. Men ett sådant uttalande innebär väl ändock ett underskattande
av väljarkårens förmåga att fatta och bedöma vad det är fråga örn. I våra
dagar läsas tidningarna mycket noga av de flesta, och ett prästval diskuteras
icke blott i tidningarna utan jämviil man och man emellan. Att ett stundande
prästval innebär tredjegångstillsättning med de begränsningar i valets betydelse,
som detta innebär, känna väljarna snart väl till. De veta också, att de
kunna göra sitt inflytande gällande endast örn de äro mycket eniga och anslutningen
förhållandevis god.

Det bör i detta sammanhang lippmärksammas, att i kyrkolagsutskottet lekmannahalvan
av de ordinarie ledamöterna stod enig kring den nuvarande ordningen.
De ansågo tydligen, att synpunkten örn prästerskapets rättvisa befordran
icke alldeles bör undanskjuta församlingarnas rättvisa krav. Även
bör ihågkommas, att de många tidigare obefordrade prästerna, som väntat på

Nr 3l.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen örn tillsättning av ''prästerliga tjänster. (Forts.)
befordran, efter hand minskas i antal, och att Kungl. Maj:t i fortsättningen
får större möjlighet att följa församlingarnas i val uttryckta önskan än vad
från början efter lagens tillkomst var fallet.

Örn församlingarna helt och hållet avkopplas ifrån inflytande i samband med
tredjegångsutnämningarna, inträffar, om man härtill lägger de fall, då Kungl.
Maj :t på grund av fjärdemanskallelse har utnämningsrätten, att kanske nära
hälften av alla kyrkoherdeutnämningar gå till Kungl. Maj :t. Är detta önskvärt,
är det klokt att reformera på sådant sätt att svenska folkets sedan gammalt
tillförsäkrade självstyrelse på sådant sätt beskäres?

Utskottet framhåller i slutet av sitt utlåtande att, enär de fall som avsetts
att regleras genom tredjegångstillsättningarna äro betydligt fåtaligare än hela
a/ntalet tredjegångstillsättningar, det synes böra tagas under övervägande, huruvida
icke Kungl. Maj:ts tillsättningsrätt skulle kunna begränsas till ett
mindre antal fall än nu är stadgat. Det är givetvis önskvärt, att •— för den
händelse utredning kommer till stånd — föreliggande problem underkastas så
allsidigt övervägande och ingående prövning som saken kräver. I fråga örn
utskottets nyssnämnda synpunkt bör dock icke förbises, hurusom det har stor
betydelse, att antalet fall, där Kungl. Maj :t har utnämningsrätt, ej blir för litet.
Genom tredjegångsbestämmelsen har Kungl. Majit möjlighet placera
prästmän, som ehuru förtjänta av olika anledningar haft svårighet att med
tillämpning av valsystemet vinna befordran, i de fall, då valdeltagandet varit
ringa eller röstsplittringen stor. Samtidigt härmed kan Kungl. Maj :t tillmötesgå
församlingarnas önskan, där större valdeltagande förekommit eller god
enighet rått. Örn t. ex. femte- eller sjättegångstillsättningar infördes, skulle
väl möjlighet att placera samtliga obefordrade men förtjänta prästmän förefinnas,
men då hade Kungl. Majit icke möjlighet att, på sätt som nu sker,
taga hänsyn till de fall, då församling genom klart markerat val givit en allmännare
vilja tillkänna.

Vid fjolårets kyrkomöte under behandlingen av en motion liknande den som
vi nu behandla, yttrade ecklesiastikminister Engberg, efter att ha omnämnt
några fall, då valdeltagandet varit ringa, följande! »Betydelselös är valhandlingen
emellertid icke. Vid förberedelserna till denna lag stod det klart för
mig, att valhandlingen alltid måste ha den bet5’delsen, att den klarlägger deras
ställning i församlingsopinionen, som äro uppförda på domkapitlets förslag.
Alltså: domkapitlet får besked och Kungl. Majit får besked om församlingens
uppskattning av dem, som äro presenterade på förslaget. Det är icke
utan betydelse, att så sker.» Herr Engberg är ju särskilt vittnesgill i denna
sak, som har så mycket att syssla med dessa prästutnämningar.

Med 38 röster mot 19 — sålunda kvalificerad majoritet •— avslog kyrkomötet
motionärernas yrkande.

Kyrkomötets ställningstagande bör, synes det mig, vara ganska vägledande.
Det är klart, att kyrkomötet på ett helt annat allsidigt och bättre sätt företräder
de intressen, som på hithörande område finnas i församlingarna, än vad
riksdagen kan göra. När kyrkomötet sålunda för blott några månader sedan
avslagit framställning örn utredning, vilket yrkande var lika med det som
framförts i herr Hedlunds i Östersund motion, finns enligt min mening ingen
anledning för riksdagen att i dag bifalla en framställning örn utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Bergquist: Herr talman! Herr Lindqvist var ovanligt radikal i kväll.
När han betecknade herr Hedlund i Östersund och mig som reaktionära bakåtsträvare,
vill jag dock påpeka, att under denna beteckning inbegriper han inte

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Ang. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
bara oss utan åtskilliga av sina ärade partivänner, bl. a. fru Östlund och herr
Olsson i Mellerud. Nu förhåller det sig emellertid så, att vi i första lagutskottet
allesamman varit ense örn det reaktionära inslaget i denna fråga, nämligen
att Kungl. Maj:t skall ha bestämmanderätten, då det gäller att tillsätta
kyrkoherde var tredje gång sådan befattning blir ledig. Det är enligt min
mening det enda, som med användande av herr Lindqvists terminologi kan
betraktas som något reaktionärt. Om man ser på i vilket sällskap herr Lindqvist
befinner sig, då han står som reservant, finner man, att det är tre avutskottets
fyra högermän och en folkpartist. Detta är ju ganska märkligt då
herr Lindqvist i vanliga fall icke brukar anse högermännen som förkämpar
för radikal tankegång.

Hela den fråga som rullas upp här kan naturligtvis ses från olika synpunkter.
1934 års lagstiftning har en mycket stark prägel av kompromiss. Ä ena sidan
har man velat låta Kungl. Majit ha avgörandet i vissa fall för att rätta till
sådana felaktigheter som genom det tidigare valsystemet uppkommit vid tillsättande
av präster, å andra sidan har man inte velat helt släppa den gamla
tanken att församlingarna på något sätt skola få göra sin röst hörd, då det
gäller att utse präst. Det är alltså enligt min mening en mycket typisk kompromiss.
Man har måst gå den medelvägen att församlingen precis som vanligt
får rösta, men Kungl. Majit är inte bunden av församlingens röstning,
utan den är på sitt sätt ett råd till Kungl. Maj :t, hur Kungl. Maj :t skall förfara
vid tillsättning av präst.

Under de år denna lag varit i tillämpning har från många håll gjorts den erfarenheten
att denna kompromiss inte är lycklig. Den ger varken det ena
eller det andra. Den ger icke Kungl. Majit fullkomlig frihet, och den ger
församlingarna ett sken av att ha något att säga till om, fastän de i verkligheten
icke ha det.

Vi som motionerat i denna fråga och som i utskottet stött denna motion lia
ansett, att det är meningslöst med en sådan här valprocedur. Såvitt jag vet,
finns det inte några andra befattningar, beträffande vilka man anordnar ett
val, och sedan låter Kungl. Maj :t alldeles oberoende av valet utse vilken Kungl.
Maj :t vill. Vid val till de befattningar som herr Lindqvist talade om, nämligen
borgmästartjänsterna, är Kungl. Maj :t bunden av det förslag på tre personer
som uppsatts och kan inte under några omständigheter gå utanför. I fråga
örn prästval däremot har man den egendomliga ceremonien att det anordnas
ett val, som i viss mån skall vara ett råd för Kungl. Maj :t, men som inte i
någon mån binder Kungl. Maj :t. Det har nu sagts mig från omdömesgillt
håll och från personer, som haft tillfälle se, hur detta system verkar, att systemet
varit till direkt skada, framför allt därigenom att det minskar intresset
för prästval överhuvud taget i en församling. Det är självfallet, att örn man
i en församling sätter i gång hela valapparaten och röstar, men sedan finner,
att Kungl. Majit inte fäster något avseende vid deras röster, det lätt kan leda
till att överhuvud taget intresset för prästvalen och därmed hela grundvalen
för tillsättning av präster blir raserad. Det är nämligen så att församlingsborna
ej alltid göra klart för sig, örn det är fråga örn ett sådant val. där Kungl.
Maj :t vid utnämningen har rätt att taga någon annan än den valde, eller örn
det gäller ett val, där den som får högsta röstetalet utan vidare blii utnämnd.
Denna valprocedur medför också, att det måste vara synnerligen pinsamt för
en präst att komma till församlingen i det fall, vilket har förekommit då och
då, att Kungl. Maj :t utnämnt honom, fastän han vid valet kanske endast fått
några stycken röster, medan någon annan kandidat fått ett mångdubbelt antal
röster. Församlingen har på det sättet klart och tydligt sagt ifrån, att den ej
vill ha honom utan någon annan av de tre på förslaget uppförda, och var och

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
en kan förstå, hur svårt det skall vara för en präst att komma till församlingen
efter att ha fått ett sådant misstroendevotum. Då är det bra mycket bättre,
örn Kungl. Majit utan någon dylik valprocedur får välja bland dem, som anmäla
sig som sökande. Nu har man mot detta invänt, att örn man skulle taga
bort valen i dessa fall, skulle det innebära, att man bryter mot den gamla traditionen,
att församlingarna alltid skola få uttala sig örn vem de vilja lia till
präst. Men jag tycker, att örn man bar en tradition, som medför vissa nackdelar
utan att man kan påvisa, att den är av värde för församlingarna, skall
man ej hålla pa den blott därför att det är fråga örn en gammal tradition.
Traditionen är emellertid ej, att församlingarna alltid skola få rösta utan att
de skola få välja präster, och den traditionen bröt man med 1934, då man införde
rätten för Kungl. Majit att vid tredjegångstillsättningarna utse en person,
som församlingarna ej röstat på och som ej hade stått på förslaget ens.
Man kan ej komma ifrån att, även örn avgörandet ligger hos Kungl. Majit,
möjligheter nog finnas för de ansvariga myndigheterna i församlingarna att
göra sin röst hörd, och det kan nog ofta bli ett bra mycket säkrare vittnesbörd
örn vad de ansvarskännande i församlingen anse än vad ett prästval med dess
ofta förekommande intriger utgör. Jag tror alltså icke, att man skulle komma
att taga bort en rätt, som är av något värde, utan man skulle göra det hela
• även prästerskapet — en tjänst genom att lägga utnämningsrätten direkt
i Kungl. Majits hand.

Nu är det emellertid ej blott denna fråga, som vi ha tagit upp i utskottsmajoritetens
förslag, utan vi ha kombinerat önskemålet örn en utredning på
denna punkt med önskemålet örn en utredning, huruvida man skall ha dessa
utnämningar av Kungl. Maj :t sa ofta som nu är fallet. Nu är det var tredje
gång. ett pastorat är ledigt, som Kungl. Maj :t utan att vara bunden av församlingens
val får utnämna präst. Detta system infördes därför att präster,
som hade svart att göra sig gällande vid de vanliga valförrättningarna men
somjoro förtjänta av befordran, också skulle vinna sådan. Nu ha naturligtvis
åtskilliga av dessa missgynnade präster blivit befordrade under den tid,
som denna lagstiftning gällt, och det finns kanske ej längre samma behov som
tidigare att så ofta som var tredje gång låta Kungl. Majit utnämna. Vi ha
därför föreslagit, att man bör undersöka, örn man kan inskränka de tillfällen,
då Kungl. Maj :t tillsätter, till exempelvis var femte eller sjätte gång, men att
man då. också bör undersöka, huruvida det finns någon anledning att bibehålla
den .enligt min mening ganska meningslösa valprocedur, som nu användes vid
de tillfällen, då Kungl. Maj :t tillsätter.

Jag anser, herr talman, trots de skarpa adjektiv, som herr Lindqvist använde
gentemot oss i utskottsmajoriteten, att de starkaste skälen äro på vår
sida, och även örn första kammaren redan bifallit reservationen — jag vet ej
närmare anledningen därtill — tror jag det vore av värde, örn andra kammaren
ville klart tillkännagiva sin mening genom att ansluta sig till majoritetens
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

. I detta anförande, varunder herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herr Olsson i Mellerud.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den motion, som vi nu behandla,
ar ett uttryck för en gryende opposition mot 1934 års prästvalslag i den del,
där lagen tillägger Kungl. Maj :t befogenhet att var tredje gång en kyrkoherdebefattning
är ledig tillsätta denna utan hänsyn till församlingens val.
Att ett sadant missnöje omsider skulle uppstå, var det många som förutsågo.
Men motionärerna ha ej sökt att komma till rätta med hela problemet. De hå

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
ej yrkat en sådan ändring i prästvalslagen, att nian skulle komma tillbaka till
vad som gällde före 1934 års lags ikraftträdande, utan de lia nöjt sig med
en uppsnyggning av det hela, som skulle komma fasaden att se bättre ut så
att de irritationsmoment, som man tror förefinnas i förevarande hänseende
skulle försvinna. Herr Lindqvist talade här i början av debatten skarpa ord
örn att motionen var djärv och reaktionär och att den vände sig mot församlingarnas
urgamla rätt att själva få utse sina kyrkoherdar. Set uttalandet
verkar som ett slag i luften, när man erinrar sig, som den föregående talaren
gjorde, att det reaktionära inslaget såg dagens ljus 1934. Det var då, som avstegen
från de demokratiska grundsatserna gjordes, och det skedde på förslag
av en ecklesiastikminister, som jag förmodar har herr Lindqvists förtroende.
Om den kommunala självstyrelseprincipen bör hävdas på något område, så bör
det vara just på det kyrkliga, och detta särskilt när det gäller att kora församlingsherde.

Anordningen med tredjegångstillsättning tillkom för att man skulle förbättra
befordringsmöjligheterna för äldre, väl meriterade präster, som ej kunde
göra sig gällande i konkurrensen örn rösterna. Men på vilket annat område
vidtager man ändringar i befordringsprinciperna för att tillgodose en tillbakasatt
del av en kår? Genom en lönereglering med införande av ålderstilllägg
för präster och eventuellt extra lönetillägg för komministrar och adjunkter,
hade man kunnat nå målet på ett vida mer sympatiskt sätt. Jag hör till
dem, som bekämpade förslaget 1934, och jag har ej fått anledning att ändra
ståndpunkt. Tvärtom har jag och övriga motståndare styrkts i vår uppfattning,
när vi sett, på vilket sätt den nuvarande ecklesiastikministern tillämpat
lagen. Det uttalande, som 1934 gjordes i första lagutskottet, lugnade många
tveksamma — för resten var hela lagutskottet tveksamt, vilket framgår av
det citat, som herr Lindmark nyss uppläste. Men man tröstade sig med ett
uttalande av följande lydelse: »Utskottet förordar fördenskull departementschefens
förslag i förevarande avseende, under uttalande av den bestämda förväntan,
att i de fall, då utnämningsrätten tillkommer Konungen, församlingens
val likväl kommer att tillmätas ett väsentligt inflytande på tjänstens tillsättning.
» Men hur har det nu gått i praktiken? Ja, var och en kan ju genom
att studera de föreliggande handlingarna förvissa sig örn att i ungefär
halva antalet fall har ecklesiastikministern frångått församlingarnas val. Men
bakom dessa tal ligga siffror, som verka ännu mera avskräckande. I åtskilliga
av dessa fall bär nämligen församlingens val varit praktiskt taget enhälligt,
och den slutligt utnämnde har endast fått någon enstaka ströröst. Därför
vill jag ifrågasätta,, huruvida man kan säga, att den förväntan, som första
lagutskottet uttalade vid sitt förordande av propositionen 1934, verkligen har
infriats.

Ja, nu står man här inför valet att giva sin röst antingen åt utskottsmajoritetens
förslag eller åt reservanternas. Jag har cj så särdeles stora sympatier
för någotdera, Men om jag kommer att giva min röst åt utskottsmajoritetens
förslag, är det mest av hänsyn till att utskottsmajoriteten har vidgat ramen
för utredningen något mer än vad motionärerna påyrkat, nämligen genom att
ifrågasätta ett övervägande i större sammanhang av själva systemets lämplighet
och om man cj överhuvud taget skulle kunna inskränka de gånger, då
Kungl. Maj :t har rätt att utse kyrkoherde mot församlings vilja. Örn jag nu
röstar för utskottsutlåtandet, gör jag det emellertid med en bcstiimd gensaga
mot ett uttalande, som finnes i utlåtandets motivering, där man förklarar den
princip, som knäsattes 1934 som självfallen och klar. Ett sådant uttalande
vill jag ej skriva under på, utan jag vill freis min röstning i dag i framtiden kunna
verka för upphävande av den bestämmelse i prästvalslagen, som giver Kungl.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
Majit rätt att eventuellt mot församlingens vilja tillsätta kyrkoherde var
tredje gång.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Jeppsson.

Herr Holmdahl: Herr talman! Den föregående ärade talaren intog en helt
ny ståndpunkt i denna fråga, en ståndpunkt, som varken återfinnes hos motionärerna
eller efter vad jag kunnat finna hos utskottsmajoriteten. Han vände
sig mot själva den nya och bärande principen i 1934 års prästvalslag, medan
talesmannen här för utskottsmajoriteten liksom också huvudmannen bland
motionärerna har betygat sin absoluta och obrottsliga trohet gentemot denna
nya och grundläggande princip, tredjegångsregeln kort och gott, i den nya
prästvalslagen. Men, herr talman, jag är ej alldeles övertygad örn att avståndet
mellan den föregående ärade talaren och dem, som företräda motionärernas
och utskottsmajoritetens ståndpunkt, är så synnerligen stort. När det kommer
till kritan, rikta sig både den kritik, som motionärerna framföra, och den
kritik, som utskottsmajoriteten framför, mot just denna nya och bärande princip
i den nya prästvalslagen, som har tagit sig uttryck i tredjegångsregeln.
Man kan säga, att denna deras kritik mot den nya lagen i själva verket går en
smula djupare än vad det kan synas vid första påseendet, och att avståndet
därför mellan herr Anderssons i Rasjön ståndpunkt och utskottsmajoritetens
och motionärernas ståndpunkt icke heller är så synnerligen stort.

Nu säga motionärerna följande, vilket citeras i utskottsbetänkandet: »Bestämmelsen
örn val vid tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst har — — —
medfört olägenheter av så allvarlig art, att en lagändring synes oss påkallad.»
Jag har med intresse undersökt, vilka dessa olägenheter äro, men jag måste
säga, att utskottsbetänkandet lika litet som motionen har kunnat uppvisa, en
enda olägenhet, som uppkommit vid tillämpningen av denna lag och som icke
kunde på fullt klara och tydliga skäl ha förutsetts, när lagen tillkom. _ Det
förhåller sig så, mina damer och herrar, att alla dessa olägenheter bottna i och
framkallats av att Kungl. Majit i en mängd fall ansett sig böra utnämna
en annan präst än den av församlingen valde. Härav komma alla tårar och
beklaganden. Jag skall nu icke stanna vid den statistik i detta hänseende,
som visar, att Kungl. Majit i över halva antalet fall har utnämnt den präst,
som församlingen valt. Jag skall ej heller ingå på den intressanta del av statistiken,
som visar, att Kungl. Majit i en del andra fall har följt biskopens
och domkapitlets eller endera av dessa myndigheters förord. _ Ej heller skall
jag ingå på de fall, då Kungl. Majit har gått emot församlingen och ej utnämnt
den av församlingen valde. Helt naturligt, utan att ha närmare undersökt
saken, vågar jag påstå, att en hel del fall förekommit, där valdeltagandet
varit så ringa, att man verkligen måste säga sig, att Kungl. Majit ej
haft anledning att fästa alltför stort avseende vid valet. Det förekommer i
många trakter i vårt land, att förhållandet är detta, och då kan man icke ens
från de väljande församlingarnas synpunkt anse det så upprörande och irriterande,
att Kungl. Majit skickar en prästman, som i det stora hela säkerligen
är mera meriterad än den valde. Klagomålen och oppositionen bottna i att
församlingen i vissa fall icke får den som den valt. När denna lag genomfördes,
var det just för att införa denna nya grundläggande princip, som herr Andersson
i Rasjön talade örn. Det är främst anordningen med tredjegångstillsättningen,
som var nyheten i den nya lagen, och vad avsåg man med detta?
Vad avsågo Kungl. Majit och riksdag samt kyrkomöte med detta? Jo, man
avsåg att med denna lag möjliggöra för Kungl. Maj :t att, såsom utskottet mycket
riktigt säger, placera en prästman, som ehuru förtjänt, av olika anled -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Ang. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
ningar har svårt att med tillämpning av gällande valsystem vinna befordran.
Själva huvudsyftet med den nya lagen hade alltså icke kunnat vinnas, örn icke
Kungl. Maj :t i ett stort antal fall gått emot ett valresultat. Detta är enligt
min mening en synnerligen avgörande synpunkt. Huvudsyftet med denna lag,
som riksdagen antagit, var ju att i ett bestämt antal fall skulle Kungl. Maj :t,
då skäl förelåg för att kompensera vissa egendomligheter i det hittillsvarande
prästerliga befordringsväsendet, kunna tillsätta en annan än den valde. Jag
kan mycket väl förstå, att i många fall, där deltagandet varit livligt, det kan
ha uppstått irritation, vilket i och för sig är beklagligt, men örn man icke vill
finna sig i denna irritation, skulle man icke gått med på lagen, och då hade
man icke keiller 4 1/2 år efter det lagen börjat tillämpas, plötsligt behövt visa
ett förvånat ansikte och säga, att därför att Kungl. Maj :t i vissa fall gått emot
församlingens vilja, vilket framkallar irritation, böra vi ändra lagen. Jag
måste säga, herr talman, att det borde man lia tänkt på, när man röstade för
lagen. Då ansåg man, att det var klokt att på detta sätt rätta till vissa ojämnheter
och vissa olägenheter i det prästerliga befordringssystemet.

Efter dessa allmänna betraktelser rörande denna frågas läge måste jag
säga, att jag tycker, att det ändå är något tidigt att efter 4^2 år komma med
yrkande örn revision av lagen just på den punkt, där denna lag kommit med
en principiell nyhet. Det gladde mig, att lagutskottets ärade vice ordförande
tillerkände åtminstone det skälet ett visst värde. Jag tycker, att det har större
värde än att blott rätt och slätt säga att lagen tillämpats så kort tid. Den olägenhet
av lagen, som man nu påtalar, kunde man till alla delar förutsett. Det
är icke något nytt, som tillkommit efter den tidpunkt, då lagen stiftades. Jag
tycker för min dei, att man bör kunna låta lagen fungera ännu någon tid, innan
man tar position till ett revisionsyrkande.

Nu ifrågasätter utskottet i sitt utlåtande, att frågan örn själva tredjegångstillsättningen
skall undersökas, och att man skall gå över till en annan regel
med längre tids mellanrum än tredjegångsregeln har fixerat. Frågan berör
alltså själva den grundläggande nyheten i lagen. Motionärerna ha icke gått
så långt, örn jag uppfattat motionen rätt. I den kläm, som refererats i utlåtandet,
ha motionärerna endast gått in för att prästval icke må förekomma
vid de tillfällen, då Kungl. Majit skall mera fritt kunna utnämna innehavare
till ett pastorat. Här har herr Hedlund i Östersund framfört en del synpunkter
på detta val, som icke har bindande verkan. Herr Hedlund säger, att han
finner denna anordning vara mycket odemokratisk och mycket orimlig. Jag
vill då säga, att örn man har gått in — och det har herr Hedlund också gjort
— för att det kan vara riktigt, att Kungl. Maj :t med vissa års mellanrum
var tredje gång eller något sådant utnämner en annan än den valde, t. ex. den
mest meriterade, måste man väl ändå säga sig, att även vid dessa tillfällen
bör man skapa rättsliga normer för församlingens sätt att ge sin mening och
sin vilja tillkänna. Vare sig man nu går in för en tredje-, en fjärde- eller
en femtegångsregel, kan jag icke finna det lämpligt, att man helt enkelt stryker
valet. Jag vill fråga herr Hedlund i Östersund: Kan han finna någon

mera demokratisk form för en församlings sätt att tillkännage sin vilja och
sitt intresse än ett val? Jag kan icke finna det. Jag kan icke finna det sunt,
att grupper inom en församling skicka jin den ena än den andra deputationen
till Stockholm. Det gör man i varje fall, men det bleve ändå sämre, ifall man
icke på det gamla vanliga svenska sättet finge ge uttryck för sin vilja genom
ett val i vanlig ordning.

Sedan sade utskottets vice ordförande herr Bergquist, att det var otillfredsställande
med en sådan anordning med val, örn Kungl. Majit skall utnämna

Andra kammarens protokoll 19S9. Nr 31. 7

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
mera fritt, och herr Bergquist förmodade då, att det var en kompromiss mellan
å ena sidan det demokratiska kravet på ett församlingsval och, å andra
sidan, de skäl, som gjorde, att man ansåg, att Kungl. Majit skulle ha en vidgad
utnämningsrätt. Det synes mig, som om utskottets ärade vice ordförande
för tillfället förbisett, att under århundraden här i Sverige lia ägt rum val
just i liknande fall. Jag slog för en stund sedan upp 1686 års kyrkolag —
alltså i hög grad en akt av en enväldig konung. Lagen innehåller bestämmelser
örn hur det skall gå till vid vanliga prästerliga tjänsters tillsättning.
Härom sägs att domkapitel och biskop skola se till att vid prästtillsättning
»allting sker med församlingens frivilliga val, konsens och goda nöje». Sedan
följa bestämmelser om val i regala pastorat —• som bekant mångdubblade
Karl XI de regala pastoratens antal. Härom heter det i 1686 års kyrkolag,
att församlingen skall först utvälja trenne, till vilka den har största förtroende,
och sedan nämner Konungen en av dessa eller en annan. Jag måste
säga, att församlingsvalet är historiskt så fast grundat hos oss, att det skall
föreligga synnerligen viktiga skäl för att taga bort detta. I dessa gamla
regala pastorat — våra största och folkrikaste pastorat, där Konungen alltid
utnämnt ■— även där har man under århundraden hållit på regeln att församlingen
skall välja. Jag vet verkligen icke, varför man H/2 år efter det man
antagit 1934 års prästvalslag, som ger Konungen rätt att var tredje gång tillsätta
pastor, nu skall slopa valet. Detta är historiskt motiverat, psykologiskt
motiverat och det är motiverat därför, att det är, såvitt jag förstår, den enda
demokratiskt godtagbara formen för församlingen att även vid dessa tillfällen
tillkännage sin vilja. Enligt min mening betyder det något ganska väsentligt,
att församlingen tillkännager sin vilja. Det betyder nämligen, att
Kungl. Maj :t skall såsom en mycket väsentlig omständighet vid en prästerlig
tillsättning taga hänsyn till församlingens genom valet uttalade vilja.
Det är en av de viktigare omständigheterna, som Kungl Maj :t skall taga hänsyn
till vid återbesättning av den prästerliga befattningen. Det är därför
en fullkomligt logisk ordning, att så sker, och det är, såsom jag sade, en
mycket gammal ordning i vårt land även i de fall där Kungl. Majit själv fullkomligt
fritt tillsatt pastor.

Nu anförde första lagutskottets vice ordförande såsom skäl för att man skall
taga bort församlingsvalet, att örn Kungl. Majit skulle utnämna mera fritt,
skulle detta minska intresset för prästval. Tyvärr är intresset för prästval
mycket skiftande i olika delar av landet med hänsyn till den olika styrkan
av de kyrkliga och religiösa intressena i församlingarna, men jag har mycket
svårt att tro på denna verkan av 1934 års lag. Ty de gånger, då församlingen
vet, att dess val blir avgörande vid tjänstens tillsättning, kan jag
icke förstå, att den omständigheten kan spela någon roll, att man exempelvis
föregående gång icke fått den, man då valde. Man vet ju, att nu får man den,
för vilken det blir klar majoritet. Jag tycker tvärtom, att en ordning som den
nuvarande verkligen vore ägnad att stegra intresset för valet vid de tillfällen,
då församlingsvalet blir avgörande. Jag kan mycket väl förstå, att intresset
kan minskas vid val vid en tredjegångstillsättning, då Kungl. Majit skall
utnämna, men för övrigt tror jag icke på en sådan verkan av den nu gällande
lagen.

Jag har, herr talman, med dessa ord endast velat motivera min anslutning
till reservanternas yrkande, nämligen om avslag på skrivelseförslaget, vilket
yrkande herr Lindqvist först framställde. Jag kan icke finna annat än att
det är för tidigt att gå till en revision av den nya princip, som tog sig uttryck
i 1934 års lagstiftning, och även örn denna framkallat irritation på sina håll,

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

Ang. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
kan det vara rimligt, menar jag, att ännu avvakta någon tids erfarenhet. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Andersson i Lindome.

Herr Andersson i Rasjön erhöll härefter ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Den föregående ärade talaren undrade hur man blott 4V2
år efter det denna prästvalslag antogs kan komma och begära en sådan ändring
som den i motionen föreslagna. Jag kan då meddela herr Holmdahl,
att det beror därpå, att Kungl. Maj :ts utnämningsrätt använts på ett helt
annat_ sätt än vad riksdagen förutsatte år 1934. När herr Holmdahl åberopar
såsom historisk grundval för den nuvarande ordningen Kungl. Maj :ts
gamla utnämningsrätt beträffande regala pastorat, tror jag, att det skulle
lätt kunna bevisas, att Kungl. Maj :t då tog större hänsyn till församlingens
uttalade mening, än vad Kungl. Majit för närvarande gör.

Vidare fäste herr Holmdahl stort avseende vid att deltagandet i valet stundom
var så ringa, och han menade, att då ingen skada skedde, örn Kungl.
Majit gick emot ett valresultat. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Att deltagandet
i valen i en församling är ringa kan bero bl. a. därpå, att man
praktiskt taget är enhällig om vem man vill ha till präst och därför anser
det överflödigt att mobilisera massor av röster. Sedan tages emellertid detta
förhållande till ° intäkt för att gå emot församlingens önskan. Jag skulle
kunna meddela åtskilliga fall, där Kungl. Maj :t gått mot församlingens önskan,
och där valdeltagandet varit ringa just av den orsaken, att man praktiskt
taget varit enig om vem man velat ha.

Vidare anförde

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Holmdahl anmärkte på att
i debatten förts in nya och både från motionen och utskottsutlåtandet avvikande
synpunkter. Trots detta vågar jag yttra några ord till protokollet,
som kanske utvidga spörsmålet ytterligare. Jag gör det i medvetande örn att
den föreliggande frågan förvisso intresserar den stora allmänheten vida mer
än flertalet av de ärenden, vi ha på dagens föredragningslista, och kunde
riksdagen därför taga ett steg mot en lycklig lösning av detta spörsmål,
vore det otvivelaktigt av den allra största betydelse.

I denna fråga bryta sig två stora intressen mot varandra, nämligen förförsamlingsintresset
och kårintresset. Församlingarna hävda med styrka sin
rätt att utan restriktioner fa kora sin man, och kårens medlemmar mena med
styrka, att de ha rätt till befordran och en tryggad ställning, och därvid
pekar man på det hållet pa studietiden och därmed förenade kostnader, på
en oförvitlig tjänstgöring o. s. v. Nu har det påtalats — och det är riktigt
•— både i motionen och under diskussionen, att enligt gällande bestämmelser
har en och annan församling överraskats med att få en präst, som man icke
önskat, och att resultatet blivit i vissa fall en ganska kraftig reaktion, som
emellertid snart gått över. Men i många fall — och det var en sak som herr
Holmdahl undvek att stanna inför — innebär ett sådant påtvingande av en
prästman ett. förlamande av det kyrkliga livet inom respektive kommuner
för långliga tider framåt. Exempel härpå kunna ges, det känna vi till. Där
synes pudelns kärna ligga. Det är därför högst angeläget att få klarlagt
vad som är prästens väsentliga uppgift, att vara en förkunnare och själavårdare
eller det kamerala arbetet. Vi torde vara ganska förtrogna med att
prästmännens rent kamerala arbete växt så oerhört, att det håller på att bli
en alltför tung börda för mången. Är den andliga uppgiften det väsentliga

100

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
i prästens gärning, synes det mig berättigat, att församlingen får kora sin
själasörjare, men är återigen de kamerala uppgifterna det väsentligaste i
prästmannens gärning, då kunna helt andra synpunkter läggas på denna
fråga. Då vore därför lyckligast örn denna sak klarlades med alla dess
konsekvenser, så att antingen församlingen finge oinskränkt, rätt att tillsätta
sina prästerliga befattningshavare eller att Kungl. Maj :t direkt eller genom
underordnade myndigheter finge sköta detta i likhet med vanliga befordringsärenden.
Jag vet val, att vilken väg man än väljer är en idealisk lösning
av frågan svår att finna. Mången menar med rätta, att även vid val
ganska ovidkommande synpunkter kunna spela in, bl. a. politiska. Jag hörde
en ärad ledamot säga i fjol, då det var prästval i hans hemkommun: Det
viktigaste är, att vi få en duktig kommunalman. — Då jag invände, att lian
väl borde vara även en duglig förkunnare och själasörjare, svarade lian:
Nej, vi behöva en kommunalman. — Detta visar, huru lätt den allra bästa
sak kan snedvridas, men örn valet sker efter dessa linjer, kunna dock de
röstandes synpunkter och intressen komma till sin rätt.

Man säger nu, att man måste ha det nu tillämpade förfarandet som en möjlighet
för annars obefordrade prästmän. Men tillåt mig säga -— jag hoppas
att icke bli missförstådd: är det icke i regel så, att de, som valt denna gärning
på grund av inre kallelse och som äga ofrånkomliga förutsättningar för
denna uppgift, bli befordrade? Jag är ju icke så ung, utan har sett åtskilligt
av förhållandena ute i landet, varför jag tillåter mig, herr talman, att foga
det påståendet till protokollet, i förhoppning att ingen skall missförstå mig,
att ingen annan än den, som äger inre kallelse och är skickad för denna uppgift,
borde välja denna bana, ty den bör icke sjunka ned till blott och bart
en utkomstmöjlighet. Jag hoppas, att jag därmed icke sagt något, som
någon känner sig sårad utav. Jag vill också tillägga, att det förefaller mig,
som om rekryteringen numera sker på ett sätt, som måste anses enbart glädjande
av var och en, som önskar, att kyrkan skall bli en krafthärd i samhället.
Någon kan kanske komma och tala örn legationspräster och andra,
som ha svårt att skaffa sig förbindelser i hemlandet, men det är väl en sak.
som skulle kunna ordnas utan att församlingarnas önskan kränkes.

Jag skall, herr talman, sluta med att säga, att trots utgången i första
kammaren kommer jag, örn jag är kvar, när det blir votering, att rösta för
utskottets förslag i förhoppning, att frågan faller framåt och i en ej alltför
avlägsen framtid kommer att upptagas i hela sin vidd utan den av motionärerna
och utskottet angivna begränsningen.

Herr Holmdahl, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Jag skall endast bemöta herr Nilson i Eskilstuna på en punkt. Han
framhöll, att örn en församling får en präst, som den ej önskar, kommer detta
att förlama prästens möjlighet att göra en insats i församlingsverksamheten.
Jag vill endast göra två anmärkningar till detta yttrande. Den ena är, att
det väl ändå beror något på denne prästs personliga egenskaper. Det finns
oändligt många fall. då en församling eller ett regalt pastorat fått en präst,
som den icke velat lia eller icke har valt. men som har gjort en god gärning
i församlingen, och där har man efterhand funnit sig väl till freds med. sin
präst. Den andra anmärkningen är, att den saken herr Nilson påtalade icke
botås genom bifall till utskottets förslag, som herr Nilson i Eskilstuna yrkade.

Härpå anförde:

Herr Larsson i Hede: Herr talman! Jag kan för min del icke dela deras
uppfattning, som säga, att tredjegångstillsättningen av kyrkoherdetjänster har

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

101

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (F.orts.)
medfört så stora olägenheter och sådan missstämning, att en revision av den
nuvarande lagen kan vara av behovet påkallad så snart efter lagens tillkomst.
Utgår man ifrån, att det är rätt och riktigt, att det bör finnas en möjlighet för
Kungl. Majit att genom utnämning befordra en präst, som genom duglighet
har gjort sig väl förtjänt av befordran, men som på grund av en eller annan
anledning icke har kunnat nå sådan, tror jag, att misstämning i en hel del
fall icke kan undgås, vilken förberedande form man än tillskapar för
Kungl. Majits utnämningsrätt. Att utesluta församlingarna från att genom
val även vid tredjegångstillsättning få ge sin mening till känna tror
jag icke blir en lycklig väg att gå. Jag har den uppfattningen, att församlingarnas
valrätt, även örn den icke är helt utslagsgivande, ändå utgör en
så stor tillgång för församlingarna, att ett avskaffande av denna rätt icke bör
komma i fråga.

Under^den tid, som de nuvarande bestämmelserna ha varit i funktion, har
det också visat sig, att valrätten icke har varit betydelselös, utan att det förhåller
sig tvärtom. Tillgänglig statistik visar ju, att Kungl. Majit i drygt
50 procent bär kunnat följa församlingens vilja. Detta visar tillräckligt,
synes det mig, att valen icke ha varit, som det stått i en tidningsartikel, ett
meningslöst spegelfäktare utan i stället verkligen ha tjänat till vägledning
för Kungl. Majits utnämning. Om utnämningarna skulle ha skett utan att
församlingarna genom val fått uttala sig, så hade det varit mest troligt, att
i mångå fall helt andra präster hade blivit utnämnda av Kungl. Majit, och
de missnöjda församlingarnas antal hade säkerligen därigenom ökats.

De besvärligheter och kostnader, _ som utskottet anser, att tredjegångsvalen
förorsaka församlingarna, tror jag icke man bör fästa särskilt stort avseende
vid, eftersom dessa val ju förekomma så sällan. De förekomma ju endast var
tredje gång, en kyrkoherdetjänst skall tillsättas i församlingen.

Likaså tror jag, att församlingarna ha fullt klart för sig när ett val avser
ett regelmässigt val eller ett tredjegångsval. De farhågor, som utskottet har
uttalat för att tredjegångsvalen skulle kunna få en ogynnsam inverkan på de
regelmässiga valen,^ förefalla mig vara fullkomligt ogrundade. Däremot tror
jag, att om vi en gång lia gett oss in på att avskaffa tredjegångsvalen, detta
lätt kan leda till ansatser att avskaffa också de regelmässiga valen.

Den av utskottet framhållna tanken att begränsa antalet fall, i vilka Kungl.
Majit skulle fa rätt att utnämna, och att i dessa fall utnämning skulle ske
utan föregående val anser jag vara förkastlig, emedan detta innebär, att man
frantager församlingarna rätten att genom val uttrycka sin mening, det må
sedan vara flera^eller färre församlingar, som drabbas av förlust av valrätten.

Jag vill också framhålla, att kyrkoherdetjänsten inom en församling är,
vare sig man betraktar den ifrån borgerlig eller kyrklig synpunkt, en så viktig
och betydelsefull befattning, att man icke bör ga in för en ordning, som i större
utsträckning än vad nu är fallet inskränker församlingarnas rätt att i val säga
sm mening.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hansson i Hönö instämde häruti.

Herr Kilbom: Någon säde, att det icke fanns anledning att tala så mycket
i denna fråga, eftersom den redan har fallit i första kammaren. Även om det
är riktigt tycker jag man skulle säga det till dem, som förgäves kämpa för
utskottets förslag. När jag emellertid kommer att yttra mig till förmån för
reservationen, vilket mahanda kan ha någon betydelse för framtiden, skall jag
be att få göra det i följande form.

102 Nr 31. Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Ang. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)

Jag kom i tisdags morse kem från en plats vid norska gränsen. Det var i
ock för sig en upplevelse att resa dit. icke minst på grund av de dåliga bussar,
som postverket kaller, ock jag kalsar därför med tillfredsställelse, att statens
järnvägar nu sannolikt kommer att övertaga denna trafik. Jag satt 140 km. i
en sådan buss. Framför allt var det emellertid en upplevelse sa till vida, att
efter folkkögskolekursen samlades kommunens ledande män i föreläsningslokalen
ock berättade vad de kade gjort ock vilka bekymmer de hade. Jag måste
säga, att den del av berättelsen, som skildrade vad de hade gjort —- jag hoppas
bli i tillfälle att återkomma till denna — var ett betyg över. de sista årens
politik, som också från min sida fordrar ett öppet och reservationslöst erkännande.
De hade bl. a. byggt en sjukstuga i församlingen, tvenne skolbarns kem,

en kyrkoherdegård och en komministergård, de hade reparerat kyrkan
ock kyrkogården, och i kommunen hade under samma tid åstadkommits 25 arbetarsmåbruk
och genomförts 120 bostadsförbättringar jämte en ^ del jordförbättringar.
Så frågade jag: Äro ni nöjda med detta allihop? Da var det en
man, som sade: Ja, jag bor i den bästa kyrkoherdegården i hela Sverige. En
annan genmälte, att den är icke den allra bästa, ty där finns icke värmeledning
o. s. v., men gården ligger högt. Den. som först yttrade sig, var kyrkoherden
i församlingen. Församlingen heter Frostviken och samhället var Gäddede.
Kyrkoherden deltog med liv och lust i reformarbetet!

Jag måste för min del säga, att de förhållanden, som ha medfört
en ordning, där sådana präster fått möjlighet att säga sitt ord. böra vi .slå
vakt örn i hela landets intresse, i kommunernas intresse och i befolkningens intresse.
Det är möjligt, att det icke är lika bra för dem, som nyss här förklarade,
att vi skola lia präster, som förkunna ordet. När jag hörde allt detta omtalas
i Frostviken, tänkte jag: Ack vad du är en underbar kommunens tjänare.
Jag förlåter dig, om du icke är en så god församlingens själasörjare.

Vad är det denna fråga rör sig örn? Jag har många gånger tänkt reagera
mot häcklandet av den nuvarande ecklesiastikministerns »utnämningspolitik».
Det är sannolikt, eftersom allt mänskligt är bristfälligt, att han har begått en
del missgrepp. I varje fall är det väl knappast troligt, att sadant kunnat undgås.
Jag tror emellertid, att den möjlighet, som han tagit i bruk, att försöka
få fram de vidsynta lärarna, prästerna o. s. v. har varit lycklig, därför att
man därvid sett litet längre än till de formella omständigheterna. Jag tror
icke, att vi skola gå in för en linje, som ingalunda innebär något föraktfullt
örn församlingarnas möjlighet att ge sin mening till känna skapar ökarle
möjligheter för »predikande», skola vi kanske säga ökade möjligheter till
kafferepspredikande i församlingarna och mindre möjligheter till verkligt också
socialt framstegsarbete.

Vad det här gäller är att å ena sidan bevara möjligheten för församlingarna
att rådgivande ge sin mening till känna men samtidigt, på grund av
många missgrepp under tidigare årtionden, möjligheten för Kungl. Maj:t att
var tredje gång och icke blott var femte gång korrigera kafferepsmentaliteten
i församlingarna utan att därför taga bort deras rådgivande röstning. Jag
tror, herr talman, att det är så pass viktigt att slå vakt örn båda dessa saker,
att man gör klokt uti att rösta för reservationen, vilken herr Lindqvist och flera
andra lia talat för. o „

När man lyssnar till de anföranden, som ha hållits från utskottets^sida, sa
finner man, att vederbörande talare icke slå vakt örn församlingarnas rådgivande
rättighet. Borgmästare Bergquist i Västerås, som är en både i framställning
och i röst skicklig talare här i kammaren, säger, att nog är det bra mycket
bättre, att Kungl. Maj :t väljer bland dem, som direkt anmäla sig såsom sökande,
och herr Andersson i Rasjön tillägger, att motionärerna vilja uppsnyg -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

103

Ang. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
ga fasaden. Tack så ra ycke t! Vi vilja icke ha vare sig något sådant »direkt»
avgörande för Kungl. Maj :t utan församlingarnas hörande eller ett »uppsnyggande
av fasaden». Vi vilja bibehålla principen, att församlingarna skola ha
möjlighet att ge ett råd men att Kungl. Majit skall ha rätt att, eftersom det
gäller ämbetsmän — det blir ju prästerna mer och mer, vare sig vi tycka om det
eller ej —• utnämna den, som måhända icke har kommit med, kanske därför
att han icke kunnat ordna så många kafferep. En sådan präst kan kanske likväl
besitta alla de egenskaper, som man i vår tid främst kräver av en präst,
nämligen att han skall vara kommunens tjänare och ändå vara församlingens
själasörjare — det senare i ordets bästa mening.

Med anledning av det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde fru Gustafson.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina herrar! Jag hade litet svårt
att följa den siste talarens argumentation för reservationen, men jag hörde
icke hela anförandet, och det beror kanske därpå. I vad mån hans argumentering
kunde styrka reservationens synpunkter får jag alltså lämna därhän.

Vad beträffar mitt ställningstagande till denna fråga vill jag framhålla,
att 1934 års lag visserligen har tillgodosett syftet att möjliggöra placering av
vissa förtjänta prästmän, men att den å andra sidan haft följder av icke önskvärt
slag. Det måste ju vara begripligt för var och en, att om man i en församling
uppbringat flertal vid ett val för en viss person, men sedan får en
annan, tycker man nog resultatet är en smula omöjligt. Jag måste erkänna,
att jag, efter att allt mera lia funderat över denna sak, ur rent demokratiska
synpunkter blivit ganska betänksam mot den nuvarande anordningen. Det
måste i hög grad kompromettera våra demokratiska valhandlingar, örn man,
som nu är fallet, vid ett val får ett visst flertalsresultat i församlingen men
en annan person sedan blir utnämnd än den, som har fått flertalet röster. Menige
man ute i församlingen fattar icke skillnaden mellan ett sådant prästval
och övriga val. Jag betraktar det som en olycka, att dessa valförrättningar
överhuvud taget lia fått namnet val, ty jag tror, att den omständigheten,
ratt förrättningen erhållit detta namn. just har gjort, att. människor tro,
att det är fråga örn ett verkligt val. I själva verket är det ju ingenting annat
än en rådgivande omröstning. Hade det från början erhållit en annan beteckning,
är det möjligt, att en del missförstånd icke skulle ha behövt uppkomma.

Nu håller utskottet före. att om man inskränker Kungl. Maj :ts utnämningsrätt
till vad som är absolut nödvändigt för att nå det syfte, som riksdagen ursprungligen
har avsett, så skulle det bli fråga örn ett så litet antal fall, att
man lugnt skulle kunna överväga avskaffandet av dessa parodiska valförrättningar.
Jag har gjort ett sammandrag av resultaten vid de tredjegångs.tillsättningar,
som ha ägt rum under åren 1935—1938, och det visar, att vid sammanlagt
136 sådana tredjegångstillsättningar 67 av de utnämnda erhållit flertal
vid valet, under det att 64, alltså något mindre än hälften, ha utnämnts
emot församlingens vilja.

Herr Holmdahl, som lade i dagen en obegriplig etterklokhet och en skarpsynthet,
som i varje fall icke är oss vanliga meniga människor förunnad, frågade,
vad det är, som har skett, eftersom vi nu komma med förslag om en utredning
och undersökning av dessa förhållanden. Ja, vad som har hänt är
helt enkelt, att fyra år lia gått, under vilka vi lia fått se ett visst resultat.
Det resultat, som framför allt haft betydelse för vårt ståndpunktstagande, är,

104

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
att Kungl. Maj :t Ilar behövt mindre än hälften av det utrymme för utnämningar,
som lagen Ilar skapat.

För oss är det en ovillkorlig förutsättning att begränsa Kungl. Maj :ts utnämningsrätt
till vad erfarenheten nu gett vid handen är nödvändigt, örn vi
skola vara med om ett slopande av valförrättningen.

Jag tror, att man med så mycket större lugn kan gå in på den av utskottet
förordade linjen, som det vid lagens tillkomst år 1934 uppgavs, att det då hade
magasinerats en hel del sådana förtjänta prästmän, som vore i behov av befordran.
Nu har detta överskott på dylika förtjänta prästmän under tiden uttunnats,
och det föreligger all sannolikhet för att en mycket stark begränsning
av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt kan ske utan att det syfte, som riksdagen
vill uppnå, på något sätt blir satt åt sidan.

Det är under sådana förhållanden obegripligt, hur man kan tala örn att
utskottets förslag är odemokratiskt, då det tvärtom avser att till kommunerna
återföra en hel del av dessa verkliga valförrättningar och endast i ett mindre
antal fall överlämna åt Kungl. Maj :t att utnämna. Enligt mitt förmenande är
det ett steg i demokratisk riktning att låta församlingarnas vilja helt och odelat
bli gällande i ett större antal fall än nu och inskränka Kungl. Maj:ts utnämningsrätt
till ett mindre antal fall än tidigare. Detta måste enligt mitt
sätt att se vara ett steg i demokratisk riktning och inte motsatsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall endast be att få göra ett par

korta repliker.

Herr Andersson i Rasjön gjorde gällande, örn jag fattade honom rätt, i en
replik efter mitt förra anförande, att jag delvis hade missuppfattat den kritik,
som framförts mot de gällande bestämmelserna. Det var inte så mycket själva
regeln, att Kungl. Maj:t skall utnämna var tredje gång kyrkoherde tilisättes,
utan det var denna regels tillämpning, som hade framkallat kritiken. Jag
skall inte ingå på Kungl. Maj:ts sätt att tillämpa denna regel örn tredjegångstillsättningen
mer än jag gjorde i mitt första anförande. Jag ber emellertid,
herr talman, att få fästa kammarens uppmärksamhet på en eventualitet,
som legat mycket nära, och det är att Kungl. Maj :t hade gått den bekvämare
och angenämare vägen och i ett mycket större antal fall än som nu skett
hade stadfäst valet. Därmed hade, mina herrar, själva huvudsyftet med denna
lagstiftning kunnat äventyras. Om Kungl. Majit inte hade velat påtaga
sig obehaget att gå emot den vid valhandlingarna uttalade meningen, så hade
det mycket lätt kunnat inträffa, att själva huvudsyftet med denna lag aldrig
hade förverkligats.

Herr Andersson i Rasjön gjorde också gällande, att när det gällde den
gamla regalrätten hade Kungl. Majit nog på ett försiktigare sätt använt denna
och tagit mera hänsyn till församlingarnas uttalade önskningar än som
skett under de senaste åren. Jag tror inte, att herr Andersson i Rasjön har
rätt i detta antagande. Jag måste säga, att det under alla förhållanden undeivissa
perioder i vår kyrkas historia — jag vill erinra om den gustavianska
tiden - ■ var. en allmän regel att åtminstone de större pastoraten i riket praktiskt
taget tillsattes helt oberoende av församlingens val.

. Herr Olsson i Mellerud ville göra gällande, att denna anordning med val
vid de tillfällen, då Kungl. Majit har fri rätt att utnämna, skulle kompromettera
själva valhand.lingen, emedan valet alltså inte blir stadfäst. Men jagvill
fråga herr Olsson i Mellerud, örn det i det mycket stora antal fall, där låt
mig säga bara en fjärdedel av församlingens röstberättigade medlemmar eller
ännu mindre deltagit i prästvalet, innebär något komprometterande för val -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

105

Ang. viss ändring av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)
handlingen som sådan, att Kungl. Maj:t inte fäster avseende vid ett sådant
val. Det är dock ett mycket stort antal val, vid vilka Kungl. Majit har frångått
valutslaget, där deltagandet har varit synnerligen ringa.

Jag måste även vända mig mot ett annat resonemang av herr Olsson i Mellerud.
Han sade, att menige man inte uppfattade den skillnad som råder, då
man går till val vid de tillfällen, då Kungl. Majit utnämner. Jag måste säga,
att detta väl ändå innebär att underkänna folks omdömesförmåga i vår tid.
Efter allt vad som skrivits i pressen örn detta, måste man väl ha klart för
sig, att ett visst val endast innebär, att församlingen uttrycker sin önskan örn
vilken prästman den vill ha. Jag har svårt för att tro att församlingarna inte
skulle kunna göra denna distinktion.

Jag kan mycket väl, som jag sade i mitt första anförande, förstå, att de
nu gällande bestämmelserna kunna skapa en viss irritation, vilket naturligtvis
i och för sig är beklagligt. Men de fördelar, man har velat vinna med denna
lag, torde man inte kunna uppnå utan att även taga de med denna lagstiftning
förbundna nackdelarna.

Herr talman, jag har ingen anledning att frångå mitt yrkande.

Herr Lindmark: Herr talman! Vi, som ha talat för reservationen, ha framhållit,
att den senaste prästvalslagen blott varit i funktion i fyra och ett
halvt år.

Det bör även ännu en gång påpekas, att det blott är ett fåtal månader
sedan kyrkomötet tog ställning till precis samma yrkande, som framförts i
motionen, och detta med kvalificerad majoritet. Kyrkomötet beslöt nämligen
med 38 röster mot 19 att avslå ett yrkande av samma beskaffenhet som det
herr Hedlund i Östersund framfört. Man måste därvid komma ihåg, att kyrkomötet
på grund av sin sammansättning givetvis på ett bättre sätt representerar
församlingsviljan än vad riksdagens kamrar kunna göra. Jag har
velat understryka dessa synpunkter, innan kammaren går att fatta sitt beslut.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Skulle andra kammaren vara beroende
av kyrkomötets beslut, skulle det knappast vara någon mening i att väcka
en motion i ett ärende, som hör kyrkomötet till. Jag minns från mina tidigare
riksdagsår, att riksdagen många gånger till båtnad för kyrkan själv fått korrigera
kyrkomötets beslut, vilket inte minst var fallet, när riksdagen annullerade
ett kyrkomötesbeslut i psalmboksfrågan för några år sedan.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund skall också

erinra sig, att han inte är primus motor i fråga örn sin motion utan att det är
en ledamot av kyrkomötet, som skrivit motionen och överlämnat den till herr
Hedlund att väckas i kammaren.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herr Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Hedlund i Östersund begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å första lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 31, bifaller den av herr Karl Emil Johanson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

106

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Ang. rätten
till fiske efter
hummer i
vissa delar av
Bohuslän.

Äng. viss ändring av lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpningav
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren, med avslag å utskottets hemställan, bifallit
den av herr Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av väckta motioner
angående rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Denna motion berör frågan örn
hummerfisket i den del av norra Bohuslän, som vi kalla för Norrviken. Frågan
har en både lång och intressant historia, som jag dock både med hänsyn
till tiden och frågans läge inte skall ingå på. Det gäller huruvida denna del
av norra Bohuslän skall få samma fria fiskerätt, som riksdagen år 1928 beslöt
för den övriga västkusten.

Spörsmålet togs upp av 1935 års fiskeriutredning, som i sitt betänkande
bland annat också föreslog Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga förslag
örn en sådan fri fiskerätt. Jordbruksutskottet stöder sitt avslagsyrkande på
den omständigheten, att frågan örn fri fiskerätt inom Vette, Tanums och
Kville härader, som det nu gäller, alltså ligger under Kungl. Maj :ts prövning.
Jag skall gärna medge, att utskottet av formella skäl inte kunde komma fram
till något annat än ett avstyrkande av de båda likalydande motionerna, i vilka
det hemställdes att riksdagen måtte besluta om fri fiskerätt inom de angivna
områdena. När jag för min del undertecknade motionen i denna fråga, var
jag fullt medveten örn svårigheterna att få denna motion bifallen, då detta
ärende jämte ett flertal andra som sagt ligger under Kungl. Maj:ts prövning.
Men motionärerna ha också syftat till att på detta sätt aktualisera denna
fråga. Jag hade hoppats att jordbruksutskottet i sin motivering skulle kunna
anhålla, att Kungl. Majit utan tidsutdräkt toge frågan under omprövning,
och jag tillät mig i utskottet framställa yrkande därom. Detta yrkande avslogs
tyvärr. Men det är ju så, herr talman, att motionärer äro till för att —
jag skulle nästan vilja säga — misshandlas, inte bokstavligt visserligen men
ändå bildligt.

Av denna anledning har jag tillåtit mig att till detta utlåtande foga en blank
reservation. Jag skall inte här uppehålla tiden med att belysa denna frågas
innebörd. Jag kan förstå de myndigheter, som ha ansett, att utredningen i
frågan inte är så fullständig som den kanske borde vara. Det är väl också
den omständigheten, som har gjort, att några av de hörda myndigheterna ha
avstyrkt de sakkunnigas förslag. Men alla vi, som tillräckligt grundligt
känna förhållandena i norra Bohuslän, äro på det klara med att denna fråga
måste lösas. Jag har, herr talman, främst begärt ordet för att till jordbruksministern
rikta den anhållan, som utskottet vägrade att göra, nämligen att
skyndsamt — eller skall jag kanske säga så skyndsamt som möjligt —• taga
upp frågan samt låta verkställa den kompletterande utredning som kan anses
behövlig. Jag är förvissad örn att denna utredning icke skall komma att bli
av allt för besvärlig beskaffenhet och att den tämligen klart skall visa upp att

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

107

''Äng. rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän. (Forts.)
den lämpligaste lösningen av denna fråga med hänsyn till försörjningsmöjligheterna
i hela denna länsdel är att bevilja fri fiskerätt i norra Bohuslän.
Jag vädjar varmt och enträget till jordbruksministern att av de frågor, som
fiskeriutredningen föreslagit, åtminstone ta upp denna till behandling. Jag
är, herr talman, förvissad örn att i detta fall kunna tala på den allra största
delen av Bohusläns befolknings vägnar.

Jag har, herr talman, i övrigt intet yrkande.

Häruti instämde herrar Osberg, Mårtensson, Hansson i Hönö, Johansson i
Öckerö och Andersson i Mölndal.

Ridare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7-

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktareboställena å
häradsallmänningar;

nr 60, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar av 36 §
i 1934 års lag örn allmänna vägar; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronoegendomen Sundbyholm nr 2 i Sundby socken av Södermanlands län.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 62, i anledning av
angående förhindrande av spekulation i jord och skog m. m.

väckt motion^»?, förhindrande
av
spekulation i

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,?^ och skog
nr 167, av herrar Ericsson i Sörsjön och Pettersson i Dahl hade hemställts, m• r"''
att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Majit hemställa örn utredning för
att förhindra spekulation i jord och skog samt främjande av jordens bevarande
i den jordbrukande befolkningens händer.

Utskottet hemställde, att motionen II: 167 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Alfred Andersson, Ericsson i Sörsjön
och Pettersson i Dahl, vilka yrkat bifall till motionen II: 167.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Den av herr Pettersson i Dahl

och mig i ämnet väckta motionen är väsentligen av samma innehåll som den
motion, vilken avlämnades vid fjolårets riksdag, och som behandlades i anslutning
till den av Kungl. Majit då framlagda propositionen angående ändring
av 5 § skogsvårdslagen.

Utskottet har icke velat tillstyrka den utredning angående förhindrande av
spekulation i jord och skog, som vi påyrkat, och detta av tvenne skäl. Utskottet
hänvisar först till att år 1937 vissa ändringar i jorddelningslagen
vidtogos, och utskottet anser, att dessa ändringar äro av den innebörden,_ att
de motverka spekulation av det slag, varom här är fråga. Jag kan visserligen
erkänna, att de åberopade ändringarna i jorddelningslagen förhindra en uppdelning
av fastigheter i så små delar som tidigare varit fallet, men jag vill

108

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. förhindrande av spekulation i jord och skog rn. m. (Forts.)
å andra sidan göra gällande, att de icke förhindra, att enskilda personer, vilka
icke äro jordbrukare, spekulera rätt avsevärt i dylika fastigheter.

Det andra skälet, som utskottet åberopar för sitt avstyrkande av motionen,
grundar sig på den ändring av skogsvårdslagen, vilken jag nyss berörde. Innebörden
av denna ändring är ju, att ny köpare av jordbruksfastighet icke äger
rätt att under en tid av fem år efter det att köpet avslutats avverka skog
på fastighetens område — under förutsättning givetvis att skogen icke är av
sådan beskaffenhet, att den ur skogsvårdssynpunkt behöver avverkas. Enligt
min mening utgör denna bestämmelse icke ett tillräckligt effektivt medel
för förhindrande av spekulation i jordbruksfastigheter. En enskild spekulant
kan ju alltjämt köpa hur många fastigheter han önskar, förutsatt att han har
erforderliga medel därtill och förmåga att träffa avtal örn köp. Det föreligger
enligt min mening icke heller några som helst svårigheter att vänta fem år
med avverkningen av skogen, ty skogen växer ju under hela tiden, och i all
synnerhet örn den befinner sig i god växtkraft, bör man kunna göra detta.
Man kan då fråga sig, huruvida det kan vara ett samhällsintresse att förhindra
spekulation av det slag, varom här är fråga. För min del svarar jag
ja på denna fråga,. Jag anser, att det kan vara ett lika stort samhällsintresse
att här göra ett ingripande som det var då man på sin tid genomförde den
s. k. förbudslagstiftningen, vilken ju innebär, att bolag icke kunna förvärva
skogsfastigheter utan tillstånd av Kungl. Maj:t.

Det är enligt min mening en ur samhällelig synpunkt beklaglig och skadlig
företeelse att, då en fastighet av detta slag övergår i spekulationshänder.
i regel ytterligare ett ofullständigt jordbruk uppstår. Skogen är ju ämnad
att vara ett stöd för jordbruket, men då en spekulant tillhandlat sig en egendom,
blir skogen undandragen jordbruket och förvandlad till ett spekulationsobjekt
i dens hand som inköpt den. Det är ju helt naturligt, att ägarens största
intresse måste koncentreras på uppgiften att invänta lämpliga konjunkturförhållanden,
då skogen med fördel kan exploateras.

Under de senaste åren har frågan örn de ofullständiga jordbruken aktualiserats
på ett alldeles särskilt sätt, och detta viktiga spörsmål ligger nu vid
denna riksdag i stöpsleven genom den proposition angående organisation av
egnahemsverksamheten, som framlagts till årets riksdag. Vår uppgift måste
bli att söka skapa bärkraftiga jordbruk, s. k. familjejordbruk, bl. a. genom
tilldelande av stödskog. Genomförandet av dessa nödvändiga åtgärder kommer
emellertid^ att medföra mycket betydande uppoffringar från samhällets
sida. Örn vi sålunda betrakta det såsom en angelägen uppgift att genom en
omfattande hjälp från samhällets sida skapa bärkraftiga jordbruk, så torde
det vara lika angeläget att förhindra uppkomsten av ofullständiga jordbruk
genom spekulationsförfarande. Jordbruksfastigheterna ha en mycket betydelsefull
uppgift att fylla och intaga, kan man säga, en särställning inom folkhushållet.
Det veta vi alla, inte minst på grund av de rätt omfattande åtgärder,
som måst vidtagas under de senaste åren i syfte att göra jordbruksnäringen
mera lönsam. Vi torde vara överens örn att en god lönsamhet för jordbruksnäringen
är nödvändig och eftersträvansvärd, men vi få icke heller vara
blinda för att detta vällovliga syftemål motverkas genom en osund spekulation,
som ju resulterar i en höjning av fastighetsvärdena. Jag förstår mycket
väl, att detta är ett ganska svårt och ömtåligt problem, vars lösning kommer
att medföra ett ingripande i medborgarnas frihet i vad det gäller att köpa
sälja. Jag anser emellertid, att ett dylikt ingripande i alla fall ur samhällelig
synpunkt kan vara nödvändigt.

Örn vi se pa de yttranden, som utskottet inhämtat från olika myndigheter
i anledning av den i ämnet väckta motionen, finna vi, att många av dessa gå

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

109

Ang. förhindrande av spekulation i jord och skog m. m. (Forts.)
i hllstyrkande riktning. Majoriteten av dem som yttrat sig lia visserligen inte
tillstyrkt en utredning, men det är ändå 48, som icke motsatt sig en utredning,
och däribland inte mindre än 15 av 26 jordbrukskommissioner. När nu
dessa, som ha en rätt ingående sakkännedom på detta område, i så stor utsträckning
som är fallet önska en utredning, måste väl dock detta tillmätas
en ganska stor betydelse.

Det har sålunda enligt min mening funnits bärande skäl för utskottet att
vid årets riksdag gå med på den utredning, som motionärerna föreslagit. Så
har emellertid icke skett. Då jag dock för min del håller före, att en utredning
— och en så skyndsam sådan som möjligt — är nödvändig, ber jag att få
yrka bifall till den i ämnet väckta motionen, vilken överensstämmer med den
reservation av herr Alfred Andersson m. fl., som är fogad till utskottets förevarande
utlåtande.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall be att med några ord få
motivera utskottets ståndpunktstagande i den föreliggande frågan. Motionären,
den föregående ärade talaren, har redan erinrat örn den ändring av bestämmelserna
i skogsvårdslagen, som 1938 års riksdag vidtog. Detta beslut fattades
i avsikt att söka förhindra spekulation i framför allt skogsfastigheter. Jag
vill erinra om att de rena spekulationsaffärerna beträffande fastigheter nog
torde vara till finnandes främst när det gäller typiska skogsfastigheter. Utöver
vad som stadgas i skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, gäller för
spekulationsköp. av skogsfastigheter under en tid av fem år efter köpet en
högst väsentlig inskränkning i rätten att avverka växande skog.

Den föregående ärade talaren trodde, att denna femårsperiod beträffande
avverkningsrätt icke var tillräcklig. Jag ber då att få erinra örn ett litet faktum,
som måhända herr Ericsson i Sörsjön i detta sammanhang förbisett, nämligen
att vid behandlingen av frågan under föregående års riksdag såväl departementschefen
som utskottet uttalade, att för den händelse det skulle visa
sig att denna femårsperiod beträffande åtgärderna för förhindrande av skogsspekulanters
skogsskövling icke skulle vara tillräcklig, så var man beredd att
upptaga frågan till förnyad behandling. Jag tillåter mig vidare påpeka, att
enligt nu gällande jorddelningslags bestämmelser ha skapats möjligheter att
förhindra den sönderstyckning av jordenheter i olämpliga smådelar, som den
föregående talaren omnämnde. Jag kan av denna anledning för min del inte
finna annat än att den utredning, som motionärerna ifrågasätta, är tämligen
onödig. Jag tror inte att det finns anledning att i det läge, vari saken för närvarande
befinner sig, skriva till Kungl. Majit och begära utredning. Örn det
skulle visa sig, att utvecklingen blir sådan, att vad som hittills gjorts i detta
avseende icke är tillräckligt, är jag fullt övertygad om att initiativ till ytterligare
restriktiva åtgärder kommer att tagas från regeringens sida.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Anledningen till att jag be gärt

ordet i denna fråga är, att jag i fjol väckte en motion i samma ämne. Utskottet
ställde sig då liksom i år avvisande under hänvisning till de ändrade
lagbestämmelser, som såväl år 1937 som 1938 genomförts, avseende att förhindra
dels spekulationsförvärv och dels avstyckning av skog från jordbruksfastigheter.
Erfarenheten har emellertid visat, att dessa bestämmelser icke
förmått hindra vare sig de spekulativa skogsförvärven eller jordbruksförvärven,
utan att de i mycket stor omfattning fortgå. Den lagändring, som genomfördes
1938 och som avsåg att förhindra avverkning under de första fem åren

Ilo

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Ang. försäljning
av kronoegendomen

Ågård nr 1 i
Skrea socken
av Hallands
län.

Äng. förhindrande av spekulation i jord och skog m. m. (Forts.)
och omöjliggöra dessa spekulationsaffärer, har visat sig kunna kringgås på ett
så enkelt sätt som att man först köper den avverkningsbara skogen och några
dagar därefter fastigheten. Förvärv på längre sikt, som jag även vände mig
emot i min motion i fjol har inte heller kunnat hindras. Jag har här i min
hand ett papper, som visar, att syftemålet med den lagändring, som genomfördes
1937, avseende att förhindra avstyckning och sönderstyckning och därmed
skapandet av ofullständiga jordbruk icke har kunnat nås.

Jag anser under sådana förhållanden, att riksdagens uppmärksamhet bör
fästas på denna fråga. Det kan inte vara riktigt, att vi samtidigt som vi här
i riksdagen gå in för att genom stora anslag årligen stödja skapandet och förbättrandet
av mindre ofullständiga jordbruk låta en sådan utveckling fortgå,
som förstör befintliga jordbruk, på vilka ägarna mycket väl kunna existera örn
jordbruken få befinna sig i det skick som de befinna sig för närvarande. Jag
skulle kunna påvisa fall där sådan sönderstyckning pågår, och att det första
den nye ägaren av den lilla avstyckade fastigheten gör är att vända sig till
vederbörande egnahemsnämnd med begäran om statens hjälp och stöd för att
kunna förvärva och behålla detta lilla sönderstyckade jordbruk.

På dessa grunder vill jag, herr talman, förena mig med motionärerna och
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9-

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av kronoegendomen Ågård nr 1 i Skrea socken
av Hallands län jämte i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! När jag begärt ordet i detta
ärende är det för att vända mig emot vad domänstyrelsen anfört utifrån sin
rent principiella inställning till frågan. Domänstyrelsen säger i sitt yttrande,
att staden varit väl medveten örn villkoren för övertagandet. Jag vill då säga,
att detta icke är med verkligheten överensstämmande. Jag har varit med vid
det enda tillfälle, då muntliga förhandlingar förts, och då har det icke varit tal
örn ersättning i någon form utöver köpeskillingen.

Jag har emellertid, som jag sade, begärt ordet särskilt på grund av den
rent principiella uppfattning, som domänstyrelsen hävdat, och som det synes
mig att även jordbruksutskottet godkänner, nämligen principen för ersättning
på visst sätt för taktäckning. Domänstyrelsen säger, att plåt på västkusten
icke kan godkännas som ett varaktigt taktäckningsmedel, och på grund
av detta förhållande anser den, att den nuvarande arrendatorn icke har rätt
till ersättning för den förbättring, som gjorts genom det tak, som pålagts.
Jag vill då säga, att denna uppfattning är felaktig. Jag har under hela
min verksamhet inom byggnadsindustrien aldrig någonsin hört det påståendet
framföras. Ett vällagt plåttak håller även på västkusten 30, 40 ja 50 år.
Det förekommer ju numera rätt allmänt att tak täckas med plåt, och att då
en arrendator, som gjort detta, icke får ersättning för detta arbete och denna
merkostnad, synes mig vara oriktigt.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

lil

Äng. försäljning av kronoe g endomen Ågård nr 1 i Skrea socken av Hallands
län. (Forts.)

Jag har, herr talman, icke något yrkande. Genom den motion, som framlagts,
har blivit klarlagt, efter vilka normer ersättning skall utgå, och därmed
är vunnet huvudsyftet i den framlagda motionen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill endast invända gentemot
herr Andersson i Falkenberg, när han säger, att utskottet godtagit domänstyrelsens
uttalande angående taktäckningen, att utskottet inte gjort detta. Utskottet
har sagt, att det av domänstyrelsen och Kungl. Maj:t framlagda förslaget
synes utskottet möjliggöra en uppgörelse i frågan örn ersättning åt de
nuvarande arrendatorerna för vissa vidtagna förbättringar å egendomen. Det
är detta som utskottet stannat för. Jag har samma uppfattning som herr Andersson^
Falkenberg, att det går mycket bra även på västkusten att täcka
med plåt, och jag anser, att domänstyrelsens påstående i detta avseende är
oriktigt.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av väckta mo- -Äng. omtioner
angående omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar under Roning av
länsstyrelsernas administration m. m. * bernatia

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande MnsdUmänmotioper,
nämligen 1:103 av herr Svensson, Nils, och 11:174 av herr Löv-n,ngar m- m
gren, hade hemställts,

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn en utredning
rörande möjligheterna att förstärka länens folkförsörjning genom en omläggning
av kronoparkerna till länsallmänningar, som direkt eller indirekt
ställdes under länsstyrelsernas administration;

dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn en skyndsam
utredning rörande möjligheterna att förbehålla avkastningen från Norrbottens
läns skogar åt detta läns egen industri.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna 1:103 och II: 174 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lövgren: Herr talman! Jordbruksutskottet har inlett sitt yttrande
med ett citat ur direktiven för 1936 års skogsutredning. Däri ligger väl en antydan
örn att de spörsmål, som uppställas i motionen, redan äro under utredning.
Tyvärr är denna utskottets uppfattning grundad på ett misstag.

1936 års skogsutredning skall enligt sina direktiv utreda de »med skogsbrukets
och den därpå grundade förädlingsindustriens ekonomiska läge sammanhängande
spörsmål». Den är framför allt tillkommen för att utfinna medel
att möta eventuellt kommande konjunkturförsämringar och för att hindra svårare
rubbningar i det normala affärslivet för träförädlingsindustrien och
skogsbruket i sin helhet.

_ Motionen går däremot ut på att förbehålla Norrbottensskogarnas avkastning
både i fråga örn inkomster och arbetstillfällen åt länet självt. Detta är

112

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar m. m. (Forts.)
ett speciellt socialt spörsmål, som går vida utöver den uppgift som 1936 års
skogsutredning erhållit, och när denna motion väckts, har det skett därför att
vi inom Norrbotten äro djupt övertygade om nödvändigheten av en dylik
speciell utredning för Norrbottens vidkommande och även för Västerbottens
vidkommande. Vår åsikt är emellertid, att förhållandena inom vartdera länet
äro så speciella att de påkalla separata utredningar. I en hela landet
omfattande utredning komma de önskemål, som finnas inom översta Norrland,
aldrig till sin rätt. Det är tvärtom så, att den förädlingsindustri, vars
intressen skola skyddas genom de planer, som 1936 års utredning fått till uppgift
att utarbeta, står i klar motsatsställning till de sociala intressen, vilka
vi såsom representanter för övre Norrland vilja skydda och förkovra.

Jordbruksutskottet har sänt motionen på remiss till länsstyrelserna i Norrbotten
och Västerbotten, till dessa läns skogsvårdsstyrelser samt till domänstyrelsen.
Vad ha nu dessa myndigheter svarat? Jo, domänstyrelsen har talat
om, hur klok och ekonomisk den nuvarande ordningen är och hur väl styrelsen
förvaltar de pund den fått sig anförtrodda. Någonting annat var väl inte
heller att förvänta. Man kan ju inte rimligen begära, att domänstyrelsen skall
kritisera sig själv och begära sitt eget avskaffande. De uppgifter, _ som den
lämnar i sitt yttrande, kunna dock icke vederlägga det i motionen gjorda påståendet,
att staten fått en ringa behållning av skogarna inom Norrbotten och
att länets befolkning icke beretts den nytta vid deras exploaterande, som rimligen
borde lia varit fallet.

Skogsvårdsstyrelserna inom båda länen tillstyrka livligt en utredning i motionens
syfte och framhålla, att utredningar böra göras separat för vartdera
länet.

Länsstyrelsen i Västerbotten finner det. mycket sannolikt, att överförandet
av statsskogarna i länet till en länsallmänning skulle vara en god lösning. Den
finner också, att den nuvarande förvaltningen av dessa skogar icke är ändamålsenlig,
och tillstyrker att utskottet hos Kungl. Majit anhåller om utredning i
motionens syfte.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det vara högst på tiden,_ att statsmakterna
uppmärksamma det för länet skadliga förhållande, spm ligger i råvarans
måttlösa utförande ur länet. Den instämmer till fullo i motionens yrkande
och tillstyrker livligt en skyndsam utredning av de problem, som här
föreligga, samt tillfogar, att den omtaxering av länets skogar, som skogsvårdsstyrelsen
ansett böra utgöra en förutsättning för utredningen, är opåkallad,
därför att man redan nu vet att Norrbottens skogar blivit för hårt avverkade
och att en omtaxering endast skulle förspilla dyrbar tid, som hellre borde
användas till att sätta stopp för den olyckliga utveckling, som nu pågår.

Här ha alltså samtliga remissinstanser med undantag av domänstyrelsen
kraftigt tillstyrkt utredning av de frågor, som motionen vill aktualisera. Men
jordbruksutskottet har enhälligt ställt sig på avslagslinjen. Herr talman, jag
bär svårt att finna de riktiga orden för att karakterisera denna utskottets
inställning, men den synes mig bäst kunna förklaras pa det sättet, att sydsvenskarna
i jordbruksutskottet tänkt: vi äga och besitta, och även det, som
norrbottningarna och västerbottningarna ha, tillfaller oss; låt oss sova i fred

och ro. ...»

Läget är emellertid icke sådant, att vi däruppe kunna stillatigande åse,
hurusom vår landsändas folkförsörjning undermineras. Det är ett intresse
för oss att förkovra vårt näringsliv på grundval av föreliggande naturtillgångar.
Och när vi hävda dessa intressen, så tro vi, att det även sker i statens
intresse. Det är förklarligt, att den industri i mellersta och södra Norrland,
som nu köper en del av sitt råvarubehov däruppe, icke vill förlora denna

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

113

Äng. omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar m. m. (Forts.)
möjlighet. Men den vill säkert icke ikläda sig några sociala förpliktelser mot den
befolkning, som inom en snar framtid blir brödlös genom att grunden för dess
försörjning blir undanryckt, utan då blir det staten som får träda emellan.
Detta kommer att innebära, att där nu den privata industrien genom dessa
skogars alltför hastiga exploatering kan tjäna något tiotusental kronor, där
kommer staten så småningom att få träda emellan med många tiotal miljoner
kronor för att bereda de arbetslösa inom det nordligaste Norrland utkomst.

När vi hävdat den uppfattningen, att såväl de inkomster som de arbetstillfällen,
vilka kunna härflyta ur exploateringen av kronoskogarna inom Norrbotten
och Västerbotten, böra förbehållas åt dessa läns egna innebyggare, så
göra vi detta på grundval av en moralisk rätt, som bör tillerkännas vitsord
framför varje annan juridisk eller sedvanerätt, som utbildats efter den tid,
då staten själv genom sitt ingripande och stöd lade grunden till dessa nordliga
landsändars industri och jordbruk. Jag vill erinra kammaren om några
fakta ur Norrbottens kolonisationshistoria, som riksdagen näppeligen kan förbigå,
såvida den vill ge dessa landsdelars innebyggare den rättvisa, som de
kunna kräva.

Den första stora inflyttningen till Norrbottens inre skogsland ägde rum under
1600-talet, då gruvorna vid Nasafjäll och Svappavaara började bearbetas.
Dessa första försök att skapa en bergslag i Norrbotten ledde till en inflyttning
till Arvidsjaur och Arjeplog inom södra delen av lappmarken och till övre delen
av Tornedalen i dess norra del. Utan dessa av kronan bedrivna eller kraftigt
understödda företag skulle dessa trakter i dag icke ba baft en så talrik
befolkning som de ha.

Det andra stora kolonisationsäventyret kom på 1700-talet, då professor Meldercreutz
och kapten Steinhotz anlade Meldersteins och ett flertal andra industribedrifter
inom Råneå socken samt det område, som ligger mellan Lule
och Kalix älvar. Till dessa bruk införskrevs folk från Bergslagen oell andra
trakter av landet, och över 200 nybyggen anlades. Råneå socken bar nu närmare
10,000 invånare, och man kan utan överdrift våga påståendet, att två
tredjedelar av dessa äro ättlingar till det arbetsfolk, som först professor Melderereutz
och sedan friherre S. G. Hermelin införskrevo till dessa trakter. Råneå
är som bekant den kommun inom landet, som torde dragas med den allra
största arbetslösheten, och detta är alltså en följd av de statsunderstödda kolonisationshistorierna
under 1700-talet och början av 1800-talet.

Det tredje kolonisationsäventyret kom under Carl Johans regering år 1824,
då denne vidtog kraftiga åtgärder för att, såsom det bette, »befrämja odlingen
och befolkningen i rikets norra provinser». Genom detta beslut om avvittring
av skogsmark till nybyggen och hemman inom övre Norrland ville man bereda
befolkningen möjlighet att med skogen som stöd vinna arbetstillfällen och utkomst.
Ett årtionde senare skedde upplåtelserna av s. k. stockfångstskogar
till sågverken däruppe, vilket ledde till att en lång rad av sågverk anlades.

På grundval av brukens och hemmanens skogar vända det sedermera under
1800-talet upp sågverk som svampar ur jorden, och vid seklets slut räknade vi
över 20-talet stora sågverk i Norrbotten och minst lika många i Västerbotten.
Denna sågverksindustri tillsammans med gruvindustrien medförde ytterligare
inflyttning till länet, och dessa med statens stöd och hjälp och ofta med dess
maktspråk vidtagna kolonisationsåtgärder ha lett till, att där vi år 1800 hade
en befolkning på 30,000 personer där ha vi nu, säger och skriver, 212,000 personer.
Befolkningsmängden har alltså mera än sjudubblats under loppet av
140 år.

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 31.

114

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. omläggning av kronoparkerna till läns allmänning ar m. m. (Forts.)

Det är mot bakgrunden av dessa befolkningspolitiska åtgärder, som man
måste se förhållandena däruppe. När kronan upplåtit sina skogar till enskilda
och bolag, har det skett för att bereda arbetstillfällen åt folket däruppe.
Förr i tiden hade man ingen möjlighet att bogsera virket ned till Sundsvall
eller Gävlebukten, Holmens bruk eller något bruk nere i Småland, utan detta
är en senare tids uppfinning. Såvitt jag vet, var Enhörning i Sundsvall den
förste, som började med denna trafik. Han hade pråmar, med vilket timret
från Kalixbygden forslades ned till Sundsvall och det var omkring 1897, som
han började med detta.

Nu måste man ju från vår sida ställa den frågan: är det inte rimligt att
hänsynen till den befolkning, som en gång blivit bofast uppe i Norrbotten, antingen
på grund av statens maktspråk eller på grund av att staten understött
denna kolonisation, går före hänsynen till de bolag i mellersta och södra Norrland,
vilka lia överspekulerat och byggt för stora industrier i förhållande till
råvaruområdena? Undra herrarna på, att vi uppe i Norrbotten bli förbittrade
och att befolkningen där känner det, som örn den tillhörde en koloni, som Sverige
inte bryr sig örn, när man t. ex. bland dem, som köpa virke i Kalix älvdal,
finna många företag utanför länet. Jag kan räkna upp följande: A/B Robertsfors,
A/B Scharins Skogsförvaltning, Öhrvikens A/B, Dynäs A/B, Ankarsviks
Ångsågs A/B, Holmens Bruks & Fabriks A/B, Robertsviks Ängsåg,
Uddefors A/B, Fiskeby Fabriks A/B, Svanö A/B, Ströms Bruks A/B, A/B
Tändsticksvirke, A/B Kemi O. Y., Yeitsiluoto O. Y.

Där vill jag göra en parentes och ställa den frågan: skola vi här i Sverige,
sedan Finland absolut stoppat transporten av virke från Finland till Sverige,
vidhjärtat låta finnarna köpa virke på den svenska sidan och så lägga ned
våra egna sågverk? Till de industriintressenter i mellersta och södra Norrland,
som så envist hävda sin rätt att köpa virke i Norrbotten, ställer jag
frågan: är det inte lika rimligt, att tyskarna köpa råvaran här och frakta den
över till Tyskland för förädling? Jag undrar emellertid, hur det skulle gå
för dessa företag, örn så bleve förhållandet. Såvitt jag vet, har skogsägareföreningen
dock i någon mån befrämjat en sådan utveckling. Det är klart, att
för de enskilda skogsägarna kommer det alltid att framstå såsom ett önskemål
att få sälja till den, som betalar mest, och att ha så många konkurrenter örn
virket som möjligt.

Jag ställer alltså den frågan: finns det i en tid, då man kräver rationalisering
på alla områden, någon människa som vågar påstå, att det är rationellt, att
inte mindre än ett 20-tal träförädlingsanstalter, belägna mellan Blankaholm
i Småland och Västerbottensgränsen, skola konkurrera örn virket i älvdalarna
inom Norrbotten, när det uppenbarligen inte finns mer virke där än Norrbottens
sågverk och övriga industrier behöva själva?

Utöver de företag jag nyss nämnde finns det ytterligare en hel del, som köpa
virke däruppe, och jag kan exempelvis nämna Sävenäs Nya A/B, Wifstavarfs
A/B, Sandvikens Cellulosa A/B, Utansjö Cellulosa A/B, Nordmalings
Ångsågs A/B, Ströms Trävaru A/B, Bure A/B, Graningeverkens A/B, Mo och
Domsjö A/B, etc. På samma sätt förhåller det sig för älvdal efter älvdal.

I motionen finnes en tabell, som visar, att på 1920-talet utgjorde i regel det
på älvarna nedflottade virket ungefär 50 miljoner kubikfot per år. 1937 var
siffran uppe i 91 miljoner kubikfot, och 1938 utgjorde den 87 miljoner kubikfot.
Jag vågar påstå, att örn den överavverkning, som nu pågår, får fortsätta,
kommer det örn tio år icke att finnas tillräckligt med virke åt sågverken
i Norrbotten. _ .

Nu kanske någon säger, att det är ingenting att vinna på en provinsprotektionism
av den typ, som förordas i motionen. Det blir bara fråga örn att flytta

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

115

Äng. omläggning av kronoparkerna till läns allmänning ar rn. m. (Forts.)
arbetslösheten från en trakt till en annan. Det är inte alls riktigt att påstå
detta, ty i verkligheten ligger saken till på helt annat sätt. Förklaringen är
ganska enkel, men ligger ändock icke i öppen dag, och några ord till förklaring
torde därför vara på sin plats.

Man kan t. ex. säga, att det ur rikets synpunkt är likgiltigt, om Sandviks
sågverk i Västerbotten hålles vid liv med hjälp av den avkastning, som skogarna
inom länet ge, eller örn detta timmer i stället går till sågverk i Sundsvallstrakten,
som behöva råvara. Så är likväl icke fallet. Rätta förhållandet
är, att om ett dussin sågverk eller flera i Sundsvallstrakten uppdela denna råvara
mellan sig, så inverkar det inte mer än till några få procent på vartderas
förmåga att uppehålla driften. Men när Sandviks sågverk i Västerbotten nedlägges,
så rycker man också undan avsättningsområdet för den jordbrukande
befolkningen i dess närhet, och man ödelägger de egnahem, som arbetarbefolkningen
under de senaste 30—40 åren skapat åt sig. Teoretiskt kunde man säkerligen
göra upp en kalkyl, som visar, att hela Norrlands träförädlingsindustri
med största ekonomiska fördel kunde sammanföras till några jättestora
anläggningar i Gävlebukten. I praktiken kunde ett dylikt arrangemang också
vara ekonomiskt lönande för industrien som sådan. Men jag frågar: hur
går det då för den jordbrukarbefolkning, som är bosatt upp efter den övriga
Norrlandskusten och som har sitt avsättningsområde inom de industrisamhällen,
som vuxit upp därstädes, innan man ännu ägde tekniska möjligheter att
bogsera råvaran långa distanser, såsom nu är fallet? Och hur går det med
arbetarbefolkningen utefter samma kust, vilken i tusental byggt sina egna hem
i industriens närhet i fast förlitan på att skogen skulle räcka för evärdeliga
tider? Jag frågar vidare: är förräntningen av det kapital, som av den mellan-
och sydnorrländska industrien nedlagts i anläggningar, vilka överdimensionerats
med hänsyn till resp. trakters råvarutillgång, ett större statsintresse
än det, som ligger i bevarandet av den odling, som uppstått i dessa trakter i
övre Norrland under trehundra års kolonisation under statens medverkan?

Jordbruksutskottet har gett sitt svar. Det har tagit parti för de nuvarande
förhållandenas fortvaro genom att hänvisa till en utredning, som icke är någon
utredning av de spörsmål, som ligga oss där uppe närmast örn hjärtat. Jag
hyser den förhoppningen, att kammaren skall behjärta motionens yrkande och
ge oss en utredning örn dessa spörsmål, nämligen frågan örn att tillförsäkra
Norrbottens befolkning och industri inkomsterna från skogen. Jag vet, att
detta skulle innebära en avstängning av transporten av råvaran söderut och ett
sådant ingrepp i den enskilda näringsfriheten, som vi inte äro vana vid på
detta område. Men detta ingrepp är inte större än det ingrepp, som består i
skapandet av vårt sockermonopol, där man reglerat allting, från det fröet lägges
i jorden till försäljningen av den färdiga produkten, eller i en lång rad
andra regleringar på olika områden i vårt land, vilka ha satt den gamla näringsfrihetens
principer ur funktion.

Jag skall inte gå djupare in på frågan, hur kronoskogarna böra förvaltas,
men jag är övertygad örn, att varje objektiv undersökning skall visa, att ett
överförande av kronoskogarna till länsdrift, vare sig man vill lägga dem direkt
under länsstyrelserna eller i aktiebolagsform, skall ge ett bättre resultat
än den drift, som nu sker genom domänverket. Nu är det på det sättet, att
varje revirförvaltare är inställd på att leverera in mesta möjliga till statskassan,
och hans anseende inom verket är beroende på att reviret uppvisar ett så
gott ekonomiskt resultat som möjligt. Följden har blivit, att man faktiskt
inskränker sådana skogsvårds;!,!gärder, som på lång sikt skulle kunna bereda
staten buttro inkomster.

Vidare vill jag framhålla, att när domänverket levererar in, låt oss säga,

116

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

''Äng. omläggning av hr ono j> orhem a till läns allmänning ar m. m. (Forts.)
100,000 kronor från Norrbottensskogarna till statskassan, så får socialdepartementet
betala ut 200—300 tusen kronor, på grund av att domänverkets organisation
icke är av den art, att den tar hänsyn till sociala önskemål och förhållanden.
Jag säger — och det står jag för •— att det är en ren och uppenbar
skandal, att det på de sex nordligaste länens kronoparker finnas omkring 3,000
kronotorp och 350 kolonat och kronotorp, vilka med en förnuftigare organisation
kunde ha varit verkligt förstklassiga egnahem men som nu i de allra flesta
fall äro undermåliga såsom bostäder och ännu undermåligare såsom jordbruk.
När man följer kronotorpens kolonisationshistoria, finner man, att det faktiskt
nästan ser ut, som om domänverket satt sig i sinnet att förfölja de människor,
som vilja slå sig ned där. Jag vill t. ex. inte ge fem öre för den sakkunskap,
som fick vara bestämmande, när man under 1920-talet och åren närmast före
stakade ut dessa kolonat; så illa äro de planerade och placerade. Det finns
kolonat, som placerats på mark, som är värd att odla, men i ett stort antal fall
är marken icke värd att odla.

Jag skall inte fullfölja min process med domänstyrelsen här i kväll ■— jag
beklagar, att detta ärende kommit upp vid en så sen timme.

Med hänsyn till att bägge skogsvårdsstyrelserna och bägge länsstyrelserna
däruppe ha tillstyrkt en utredning och med hänsyn till att domänstyrelsen, såsom
framgår av ett utlåtande, som jordbruksutskottet fogat såsom bilaga till
sitt betänkande, tillstyrkt en teknisk-ekonomisk utredning av tillkomsten av
en sulfitfabrik i Norrbotten — en utredning som såvitt jag vet ännu inte är
igångsatt —- skall jag ställa ett yrkande örn bifall till den senare delen av
klämmen i min motion, vilken lyder »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning rörande möjligheterna att förbehålla
avkastningen från Norrbottens läns skogar åt detta läns egen industri».

Jag hade med största nöje utvidgat detta yrkande att gälla även Västerbotten,
men då sekretariatet i första kammaren, där en likalydande motion redan
har behandlats, ansett detta ligga utanför motionens ram, måste jag nöja mig
med att ställa det yrkande, sorn, jag här gjort.

Jag hoppas uppriktigt, att kammaren skall biträda detta yrkande, ty vi
kunna vara övertygade örn, att ifall den överavverkning, sömma sker, får fortsätta
under någon längre tid, kommer staten, där den enskilda industrien i
landets sydligare delar nu genom exploateringen tjänar t. ex. 10,000 kronor,
att örn några år få lägga ut många 100,000-tals kronor för att bota de revor,
som man nu slår.

Häruti instämde herrar Hage, Nilsson i Antnäs och Johansson i Tväråselet.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Herr Lövgren visade sig ju i sitt
anförande rätt så hård emot jordbruksutskottet, därför att utskottet icke tillstyrkt
den utredning, som han föreslagit. Jag vill för min del bestämt bestrida,
att jordbruksutskottet eller dess ledamöter eller de av dessa, som deltagit
i behandlingen av detta ärende, skulle ha avstyrkt motionen eller denna
begäran örn utredning på grund därutav, att man skulle vara ogint inställd
till Norrbotten. Det är nog helt andra skäl som varit anledningen till, att utskottet
icke velat vara med örn att tillstyrka en sådan här utredning. Sedd
emot bakgrunden av de förhållanden, som råda uppe i Norrbotten, kan man
mycket väl förstå en framställning sådan som denna. Förhållandet är ju, såsom
herr Lövgren påpekat såväl här i debatten liksom också i motionen, att
Norrbottens kommuner över lag äro mycket hårt skattetyngda, och att de ha en
skattebörda, som är oändligt mycket högre än i något annat län. Vidare är
ju också Norrbotten, såsom vi alla känna till, konstant besvärat av en ganska
omfattande arbetslöshet, trots att det däruppe finns stora naturtillgångar av

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

117

''Äng. omläggning av kronoparkema till läns allmänning ar m. m. (Forts.)
skilda slag. ja, naturtillgångar, som intet av våra övriga län har någon motsvarighet
till.

Jag förstår ju, att en förbättring i etet ekonomiska tillståndet i Norrbotten
skulle kunna ernås, örn förädlingen av råvarorna kunde ske inom länet i stället
för att, såsom exempelvis nu sker, all järnmalm skall behöva exporteras till
Tyskland och andra länder och ungefär hälften av trävirket skall behöva
skickas till andra län. Frågan måste emellertid sägas vara av ganska komplicerad
natur. För min del tror jag nu icke, att det är möjligt att lösa en fråga
som denna utan bortseende från ekonomiska beräkningsgrunder. Man får
säkerligen anlägga ganska långtgående sociala synpunkter på detta spörsmål,
om man skall kunna vinna det resultat, som motionärerna avse med sin framställning.

I fråga örn trävarorna förmena nu motionärerna, att en ordentlig lösning
av försörjningsspörsmålet i Norrbotten skulle vara möjlig, om man uppdelade
kronoparkema uti länsallmänningar under länsstyrelsernas administration.
Enligt min mening är denna väg visserligen framkomlig, men jag tror icke,
att den är att rekommendera. För såvitt jag kan förstå måste en sådan åtgärd
medföra ganska vittgående konsekvenser. En decentralisering av kronoparkerna
över lag torde väl sålunda icke kunna undvikas. Man kan väl nämligen
icke tänka sig möjligheten utav att avskilja från den statliga förvaltningen
kronoparkema i Norrbotten. Dessa utgöra ju en så betydande del av
landets kronoskogar, att ett avskiljande av dem från den nuvarande förvaltningen,
såvitt jag kan förstå, skulle göra det omöjligt att bibehålla domänverket
såsom förvaltningsapparat för kronans övriga skogar. Jag menar, att
det är mycket svårt att kunna vara med om en sådan sak, särskilt om man
som jag — i motsats till den föregående talaren, örn man får döma av hans anförande
— har den uppfattningen, att länsstyrelsernas administrering av skogsförvaltningen
är ägnad att fördyra det hela. Jag tror att man kan säga,
att länsstyrelserna icke äro så förfärligt väl skickade att omhänderha förvaltningen
av kronoskogarna inom respektive län. Förutsättningen för ett
genomförande av en åtgärd sådan som den här föreslagna är väl, att man
med säkerhet kunde säga, att domänverket icke sköter sina förvaltningsuppgifter
på ett tillfredsställande sätt. Jag har emellertid icke av innehållet
i motionen och knappast heller utav innehållet i vad herr Lövgren nyss yttrade
kunnat finna, att han för sin del anser, att domänverket egentligen misssköter
sina förvaltningsuppgifter. För egen del kan jag icke vara med örn
ett dylikt påstående, ty jag skulle icke vara i stånd att bevisa riktigheten
utav detsamma. Jag tror nog att man kan säga, att den omorganisation av
domänverket, som genomfördes år 1934, ganska mycket förbättrat domänverket
såsom förvaltningsorganisation för de statliga skogarna. Genom de
åtgärder, som då genomfördes, har ju nämligen åt domänverket givits en
mycket friare ställning i förvaltningsavseende än det tidigare hade. Meningen
var ju också, att domänverket genom denna omorganisation i likhet med
andra statliga verk skulle bli ett affärsdrivande verk i egentlig mening.

För att realisera motionärernas önskemål, att avkastningen av skogarna i
Norrbotten må kunna komma länets befolkning tillgodo, är det enligt mitt
sätt att se icke nödvändigt att göra kronoskogarna till länsallmänningar under
länsstyrelsernas administration. Motionärernas önskemål måste enligt min
mening leda till, att förbud utfärdas mot försäljning till köpare utom länet
av viss kvantitet virke. Jag föreställer mig, att en dylik åtgärd skulle vara
nödvändig, även örn länsstyrelsen skulle omhänderha förvaltningen av kronoskogarna,
ty annars skulle det väl knappast vara någon mening med det hela.
Örn man sålunda skall kunna vinna det resultat, som motionärerna eftersträva,

118

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

''Äng. omläggning av kromparkerna till läns allmänning ar m. m. (Torts.)
blir det nog nödvändigt att genomföra ett rätt så vidsträckt förbud mot försäljning
av virke ifrån Norrbotten till andra län. Jag undrar också, örn icke,
därest ett dylikt förbud genomföres beträffande kronoskogarna i Norrbotten,
detsamma även måste utsträckas att gälla jämväl hemmansskogarna. Därigenom
komma även innehavarna av enskilda skogar att få bidraga till den
sociala understödsverksamhet, som det här givetvis är fråga örn. Eli sådan
åtgärd måste väl ändå, enligt min mening åtminstone, medföra ganska viktiga
och svårbedömliga konsekvenser. Nu ha ju motionärerna som vi hörde av
herr Lövgrens yttrande frånträtt frågan örn inrättandet av länsallmänningar
under länsstyrelsernas administration och stanna nu vid ett yrkande örn ett
säkerställande av att avkastningen av skogarna i Norrbotten må kunna förbehållas
detta läns egen befolkning. Såsom av utskottsutlåtandet tydligt
framgår har utskottet icke tagit riktig ställning till detta spörsmål. Utskottet
har under behandlingen utav motionen kommit till den övertygelsen, att 1936
års skogsutredning, som ju bland annat har att utreda frågan örn inrättandet
av en cellulosaindustri i Norrbotten, icke gärna kan undgå att ta upp även
det spörsmål, som beröres i herr Lövgrens yrkande, och att det därför är
onödigt att nu hos Kungl. Maj:t begära ytterligare utredning örn denna sak.

Innan jag slutar detta mitt anförande vill jag säga, att det finns möjlighet
för staten att även på annat sätt än det här ifrågasatta hjälpa icke bara Norrbotten
utan även Västerbotten och kanske delvis också andra län. Jag tänker
nu icke minst på möjligheten för staten att genom ökade anslag förbättra
skogsvården. Jag föreställer mig, att, om man från riksdagens sida ville vara
med om ett årligt anslag på låt mig säga 25 miljoner kronor, vilket till övervägande
delen skulle användas i Norrbotten och Västerbotten, man härigenom
säkerligen skulle kunna göra ganska mycket icke bara för en ökning av arbetstillfällena
utan även för en förbättring av själva grunden för den näring,
varifrån en ganska stor del av skogsbygdernas befolkning i dessa län erhåller
sin försörjning. Jag menar med andra ord, att i detta hänseende återstår
säkerligen ännu mycket att göra. Just nu är det ju icke fråga örn någonting
dylikt, men jag vill dock uttala den förhoppningen, att det i en snar
framtid efter verkställda utredningar skall bli möjligt för riksdagen att kunna
anvisa betydligt större summor till skogsvårdens främjande än dem som hittills
utgått.

Med hänsyn till vad jag här anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Lövgren erhöll härpå ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill bara säga till den föregående talaren, att det är självklart att man kan
överföra inkomsterna från kronoskogarna i Norrbotten från statskassan, dit de
nu gå, till länet. Jag vet emellertid, att detta icke kommer att ske, utan att det
hela bara är en teoretisk spekulation.

Den föregående talaren hade ju så mycket att säga emot förslaget örn länsallmänningar.
Jag undrar emellertid, om han icke möjligen känner till några
allmänningar i Dalarna, som äro en guldgruva för respektive kommuner. För
egen del känner jag till allmänningar i Norrbotten, som äro en guldgruva för
vederbörande kommun. Jag är för min del övertygad örn, att en länsallmänning
skulle ge samma goda resultat som dessa.

Att domänstyrelsen är överorganiserad visar det förhållandet, att medan omslutningen
uppgår till 43 miljoner kronor utgöra administrationskostnaderna 7
ä 8 miljoner kronor. Det är något fel med ett sådant system. För en areal
här i Stockholms län på 17,000 hektar belöpa sig administrationskostnaderna

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

119

Äng. omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar m. m. (Forts.)
till 109,000 kronor, om jag minns rätt. Det är helt enkelt abnorma kostnader,
som vi se.

Det fanns ingenting i den föregående talarens anförande, som slog undan
den bevisning, jag hade. Det sagda gäller icke bara ifråga örn skogsvårdsstyrelserna
och skogsvården utan även ifråga örn de människor i kustlandet, som
varit sysselsatta i en industri, vilken under en gången tid kommit till under
statens medverkan och understöd.

Vidare anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag anser mig böra lämna vissa upplysningar, då det ju icke är
alldeles riktigt, att direktiven för 1936 års skogsutredning ha en sådan begränsning,
som herr Lövgren nämnde. Då denna tillsattes hade jag nämligen
kommit till den uppfattningen, att beträffande riksskogstaxeringen var det i
första rummet angeläget att försöka utröna, örn förhållandena vore sådana,
som från flera håll påpekats, att vårt skogskapital börjat förminskas. När jag
remitterade ut ärendet till olika myndigheter, var det många, som avstyrkte av
den anledningen, att det icke var länge sedan den sista skogstaxeringen skedde.
Jag fick i alla fall den bestämda uppfattningen, att det vore bättre att göra en
ny riksskogstaxering litet tidigare för att få klarhet i förhållandena än att lita
till ett rent gissningsförfarande.

När 1936 års skogsutredning tillsattes vörö naturligtvis direktiven i första
hand att man skulle försöka utreda, under vilka förutsättningar och på vilket
sätt staten borde ingripa ytterligare för att hjälpa till att vidmakthålla och
eventuellt utöka skogskapitalet. Det är en av de första förutsättningarna för
att kunna planera en på ekonomisk grund byggd industri eller förädlingsverksamhet.

Detta gäller naturligtvis för landet i dess helhet. Men i direktiven ingår
även, att man skall försöka giva anvisning på särskilda åtgärder å orter, där
skogen är mera svårföryngrad. Det är självfallet ett hela landets intresse, att
statsmakterna ha intresse av att giva det ytterligare stöd som påkallas av den
längre tid som förflyter innan man får valuta för de skogsförbättringsåtgärder,
som vidtagas.

Därutöver har 1936 års skogsutredning sig förelagt att undersöka, huru —
när vi utgå från den färdiga varan, och vi kunna icke utgå från något annat —
förhållandet är mellan de inkomster, som tillkomma skogsägaren, d. v. s. rotvärdet,
och dem industriens företagare och arbetare erhålla, och skogsarbetarnas
inkomster i relation härtill. Detta problem skall man försöka penetrera
och lösa. Därutöver skall hela det ekonomiska systemet på detta område utredas
ur strängt ekonomiska synpunkter. Är det t. ex. riktigt att transportera
virket på dc avstånd, som detta nu många gånger sker? Eller är det med hänsyn
till skogstillgången riktigare att söka åstadkomma en förädlingsindustri för virkets
förädling inom det mera begränsade område, varifrån virket tages? Följaktligen
kan skogsutredningen icke underlåta att även undersöka behövligheten
eller nyttan av en cellulosafabrik eller annan anläggning för att nyttiggöra
den del av virket, som icke går till sågvirke. Ty det kan naturligtvis vara
ofördelaktigare, om ett sågverk i Norrland tar allt sågvirket och försågar det,
medan sulfat- och sulfitveden har svårt att finna köpare. Då får det måhända
säljas till lägre priser, medan många gånger högre priser kunna betingas, under
förutsättning att virket går till sågverk i trakten. 1936 års skogsutredning har
alltså att undersöka även detta problem.

Därutöver vill jag bara lämna det meddelandet, när man nu talar örn att

120

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. omläggning av kronoparJcerna till länsallmänningar m. m. (Forts.)
länsstyrelserna borde övertaga ledningen av kronoskogama, att som vi veta litet
var lia på grund av sociala omständigheter befolkningen oell fabriksledningar
uppifrån de norrländska länen hänvänt sig till Kungl. Maj :t med framställningar
att utan tävlan i den öppna marknaden få köpa virke, som är erforderligt
för att hålla vissa sågverk i gång. Man har förmenat, att man kunde icke
eljest hålla tillräcklig arbetstid. Då har Kungl. Maj :t åtminstone i flertalet
fall tilldelat de olika företagen vissa kvantiteter virke.

Då jag sista gången hade detta spörsmål under mina ögon, gjorde jag en
närmare undersökning, som jag meddelade till landshövdingen i Norrbottens
län. Yad jag hade fäst mig vid då var, att virket från allmänningsskogarna,
vilka skogar stå under länsstyrelsens överinseende, gick långt söderut, medan
man begärde, att statsskogarna skulle förse de olika sågverken i orten med virke.
Landshövdingen svarade, att länsstyrelsen hade ingen möjlighet att lägga
sig i förhållandena. Så är det verkliga förhållandet, att samtidigt som Kungl.
Majit ålägger domänstyrelsen att leverera virke till vissa företag, går virket
från allmänningsskogarna söderut.

Följaktligen kan man icke säga annat än att vi lia försökt underlätta för
industrien där uppe att tillgodose sitt virkesbehov. Domänstyrelsen har fått
direktiv från Kungl. Maj :t att tillgodose vissa industrier. Länsstyrelsen har
ingen sådan möjlighet. Men landshövdingen lovade att göra styrelserna för
allmänningsskogarna uppmärksamma på förhållandet, och därest det vore av
intresse för de olika styrelserna skulle man söka tillgodose dessa synpunkter.

När man kominer in på frågan örn att virkestillgången skall förädlas inom
den egna provinsen, vill jag säga, att det är möjligt, att man så småningom
kommer därhän i större och större utsträckning. Men vi skola ej förglömma,
att en sak, som ser aldrig så bra ut, kan hava både en och flera avigsidor. Det
är naturligt, att örn avsättningsmöjligheterna begränsas till ett visst område
och det ej blir någon tävlan i öppna marknaden, kan det medföra prisfall på
virket inom detta område. Detta prisfall drabbar, som herr Lövgren sade,
skogsägarna. Men vi skola icke blunda för, att det drabbar även skogsarbetarna.
Det är för övrigt icke alldeles säkert, att skogsarbetarna äro den lyckligaste
gruppen av arbetstagarna. Det kan naturligtvis medföra, att skogsarbetarna
i betydande utsträckning, örn virkesuttagningen får så mycket mindre
värde genom att avsättningsräjongen minskas, också få mindre inkomster.

Jag vill icke därmed ha sagt, att man ej bör överväga saken. Men man måste
tänka igenom saken fullt ut, så att man icke hjälper på ett ställe och stjälper
på ett annat.

Då jag reste i Norrland förra året, fann jag, att det finnes stora delar, där
skogen är gles. Det är ett intresse icke allenast i Norrland utan i olika delar
av de skogbärande trakterna i landet, att skogskapitalet icke blott vidmakt''
hålles utan även utökas. Av den anledningen menar jag, att särskilt när det
gäller de svårföryngrade delarna är det angeläget, att staten griper in i större
utsträckning genom att ekonomiskt ytterligare hjälpa fram skogsproduktionen.
Därför har på mitt förslag Kungl. Maj :t de sista dagarna beslutit sätta igång
en utredning, som gäller de norra länen och även vissa av de andra länen, som
kunna vara jämförliga med de förstnämnda länen.

Jag menar, att vi skola göra en inventering. När denna inventering är klar,
skall man taga i övervägande, vilka •— låt mig säga — extraordinära åtgärder
utöver de vanliga, som kunna vara angelägna, icke bara ur dessa landsdelars
synpunkt utan ur hela landets synpunkt, för att hålla i gång industrien och
vidmakthålla skogskapitalet.

Det torde vara möjligt för denna utredning att komma till ett positivt resultat
i vissa delar redan i år. Då kan man tänka sig, att redan nästa år stats -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

121

''Äng. omläggning av JcronoparJcerna till läns allmänning ar m. m. (Forts.)
makterna skola bisträcka med ytterligare medel för att sätta i gång förbättringar
i skogsproduktionen och som medför ökad arbetstillgång.

Samtidigt som detta sker har domänstyrelsen sin inventering i gång. När
man får en överblick i större utsträckning härav, kommer man närmare fram
till en lösning av problemet. Då får man en bättre bild av vad vi ha för tillgångar
inom dessa provinser och örn vi för att kunna avsätta vissa av de olika
sortimenten av virke ha behov av ytterligare industrier. Då är ögonblicket
framme — även örn icke 1936 års skogsutredning kommer dit — för den tekniska
undersökningen, örn vi icke behöva ytterligare någon anläggning för avsättningen
av vissa sortiment. På detta sätt har jag sett dessa problem.

Sedan kan jag icke underlåta att i detta sammanhang, då herr Lövgren
nämnde om export av virke, säga, att det importerats virke till och med av de
sågverk, för vilka herr Lövgren själv var med örn att göra framställning till
Kungl. Maj :t att få virkestilldelning. Alltså ha vissa av sågverken de sista
åren försetts med virke, som importerats från Finland, i ganska stor utsträckning.
Det är gott och väl, att så skett.

Den export av råvirke, som sker, är av ganska blygsam kvantitet. Jag kan
nämna, att då vi på Tyskland ha en viss kontingent osågat virke, som vi äro
angelägna att få så stor som möjligt, har på hemställan av den köpande parten
medgivits rätt att exportera virke, som motsvarar 10 procent av hela exportkvantiteten.
Det är sålunda inga större kvantiteter. Men det är självklart av
ett visst värde. Då vi taga in virke kan det under vissa förhållanden vara rimligt,
att vid mindre efterfrågan inom landet häva något utlopp för en viss kvantitet.
Det är självklart, att regeringen, såsom också sagts till skogsägarna,
anser att det är önskvärt att vi örn möjligt förädla allt virke inom landet. Därigenom
bereda vi arbetsmöjligheter. Men örn vi släppa en viss kvantitet virke
på export och kunna få en större kontingent av arbetat virke, då kontingenterna
kringskäras på alla möjliga sätt, synes det angeläget att tillmötesgå även
dessa krav från köparna.

Jag har, herr talman, bara velat lämna dessa upplysningar i detta sammanhang.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen ånyo övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag har lyssnat med stort

intresse till herr Lövgrens anförande. Jag tror att jag får instämma med
honom i att det varit önskvärt, att denna fråga kommit upp till behandling i
kamrarna vid en tidpunkt, då det varit tillfälle att ägna den en mera ingående
behandling. Jag kan också giva honom rätt i att det är icke bara ett intresse
för Norrland och Norrbotten, som det här gäller, utan ett intresse för hela
landets näringsliv. Han talar om att framför allt gäller det att förkovra
»vårt läns» näringsliv. Som jag ser problemet gäller det att förkovra hela
vårt lands näringsliv, våra försörjningsmöjligheter överhuvud taget. Men jag
erkänner, att det är riktigt, att vårt försörjningsproblem tillspetsas för närvarande
på alldeles särskilt sätt i Norrland och särskilt i Norrbotten.

Jag har kunnat ägna denna sak någon uppmärksamhet, dock icke på långt
när så mycket som jag önskat. Vad jag sett bär i alla fall givit mig ett
starkt intryck av att något måste göras. Jag är sålunda i princip enig med
herr Lövgren om att denna sak måste tagas upp som en nationell angelägenhet.
Men om jag ett ögonblick skall, utöver vad som sagts, gå in på hans
konkreta förslag, kan jag icke lika oreserverat vara med honom. Han har
sett denna fråga litet för snävt, brutit ut vissa detaljer och lagt fram förslag,

122

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar m. m. (Forts.)
som han tror äro till gagn och som kanske för kort tid under en övergående
situation skulle vara till gagn, men som säkerligen icke på lång sikt skulle
lösa Norrbottens försörjningsproblem. Det gäller särskilt det yrkande, som
framställts i motionen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn utredning rörande möjligheterna att förbehålla avkastningen från
Norrbottens läns skogar åt detta läns egen industri.

Herr Lövgren har själv antytt, att man genom ett bifall till denna motion
egentligen flyttar arbetslösheten söderut från det ena länet till det andra. Men
jag förstår, att han som norrbottning menar, att det framför allt gäller att
taga vara på de arbetstillfällen, som finnas i detta län. Jag undrar, örn det
verkligen är rätta sättet att skaffa norrbottningarna arbete på lång sikt att
göra som motionärerna föreslå, d. v. s. slå vakt örn dessa råvaror och förbehålla
dem för Norrbotten.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet pekade nyss på den
olägenheten av denna protektionism, att man därigenom får minskad avsättning
och minskad konkurrens. Detta kan leda till prisfall för skogsägarna
och till lönereduceringar för skogsarbetarna. Men jag skulle vilja fråga: Är
det överhuvud taget önskvärt att i Norrbotten bygga upp en utvidgad trävaruindustri?
Är det icke riktigare att lägga frågan örn Norrbottens försörjningsproblem
så, att man undersöker andra möjligheter att få fram nya industrier
eller företag? Ett så starkt konjunkturbetonat industriliv, som Norrbotten
har för närvarande, medför betydande risker för befolkningen. Det har just
lett till den situation, som vi stå* i, och skapat det starka missnöje, som herr
Lövgren gjorde sig till tolk för.

Nu är det dessutom så, vilket även framhålles i domänstyrelsens yttrande
över motionen, att sågtimret förädlas redan nu så gott som helt inom Norrbottens
län. Det sågtimmer, som tillföres från domänstyrelsens skogar på
Norrbottens älvar, går sålunda endast i mycket liten utsträckning utanför länet.
Det är råvaran för sulfitindustrien det gäller. Domänstyrelsen har ju
lämnat denna fråga öppen och ansett det böra undersökas, om en suifitindustri
inom Norrbottens län bör komma till stånd. Men jag vill ännu en gång understryka,
att som jag ser dessa problem bör man icke ensidigt bygga på skogsprodukterna
och deras förädling i fråga örn Norrbottens framtid. Det finnes
alldeles säkert andra utvägar, som man parallellt med denna sak bör undersöka
och som man ej bör skjuta tillbaka.

Jag tror för min del rätt mycket på möjligheterna att få fram en småindustri
i Norrland och Norrbotten. När man ser, hur småindustrien växt fram
i stora delar av landet under de senaste åren, måste man göra den reflexionen,
att det väl icke är förbehållet allenast ett eller ett par landskap: Småland
och Västergötland, att åstadkomma en livskraftig småindustri. Jag tror, att
även om förutsättningarna där varit speciellt gynnsamma, så saknas de icke
heller i Norrbotten. Jag vet, att man tagit upp saken och gjort en del. Men
det vore nog skäl att ägna frågan större uppmärksamhet.

Vidare bör större uppmärksamhet ägnas åt frågan örn möjligheterna för den
tyngre kemiska industrien i Norrbotten. Här finnas möjligheter att taga i
sikte. Framför allt tror jag, att det är angeläget att söka ordna för Norrbotten
så, att länets näringsliv icke i fortsättningen blir så mycket som hittills beroende
av starkt konjunkturbetonade industrier. Det är särskilt detta jag vill
framhålla i denna debatt i anslutning till herr Lövgrens anförande.

Jag vill sluta med att ännu en gång understryka, att denna fråga är allvarlig
och väl förtjänt av uppmärksamhet. Huruvida det tjänar något till
att komma med en utredning, är jag tveksam örn. Jag tror liksom herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att man i alla händelser först

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Ni 31.

123

Äng. omläggning av kronoparkerna till läns allmänning ar m. m. (Forts.)
bör avvakta 1936 års skogsutredning, som ju uppenbarligen har dessa frågor
på sitt program. Jag tror också, att det intresse, som finnes för närvarande
inom det enskilda näringslivet i Norrland, både det större och det mindre, är
en borgen för att man ej kommer att underlåta att pröva något uppslag, som
kan vara till gagn för Norrbottens och Norrlands näringsliv.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Jag ber, herr talman, örn ursäkt för att jag tager kammarens
tid i anspråk under några minuter. Jag ber örn ursäkt närmast därför,
att så många yttrat sig redan förut och man ju icke bör ockra på kammarens
intresse.

Jag har under de sista månaderna gjort icke mindre än fyra längre eller
kortare resor i de norrländska länen och har besökt särskilt Norrbotten. Jag
har därvid icke kunnat underlåta att komma i kontakt med skilda grupper av
befolkningen och under nog så långa nattliga samtal taga del av deras synpunkter.
Med mitt anförande vill jag fullgöra ett flera gånger givet löfte,
men jag har också ett annat skäl. I dag hava vi med anledning av föreliggande
motioner diskuterat förhållandena i Norrbotten. Jag är rädd för att vi i
morgon nödgas diskutera skogsväsendet och därpå byggda industrier i andra
län. Jag tror nämligen, att vi stå inför en begynnande kris inom de industrier,
som äro byggda på skogsväsendet, detta beroende på många omständigheter,
som jag härvidlag icke kan giva mig in på.

Jag är givetvis icke beredd att i dag giva min anslutning till herr Lövgrens
motion. Jag vill nämligen öppet och ärligt säga, att jag icke blivit övertygad
om att man skulle vinna något för vare sig Norrbottens eller Västerbottens
befolknings försörjning eller för hela den befolknings försörjning, som är baserad
på skogsindustrien, örn man överflyttade förvaltningen av statens skogar
från domänverket till respektive länsstyrelser. Jag tror, att man i sakens
intresse bör akta sig för att hängiva sig åt några förhoppningar på resultat av
en omläggning av förvaltningen av enbart formell innebörd. Situationen för
de norra länen är nog så allvarlig, men jag tror icke, att man får se partikularistiskt
på saken. De som i likhet med mig utgå ifrån att vi böra söka skapa
bästa möjliga förhållanden för alla svenskar, sakna anledning resonera så, att
man genom att stoppa exporten av sågtimmer från Norrbotten till andra delar
av landet kan åstadkomma en förbättring av läget. Jag måste dock medgiva,
att herr Lövgrens anförande genom sin saklighet och sitt patos på mig
verkade mycket starkt, och vill gärna betyga att jag innerligt väl förstår
honom. I dag för fjorton dagar sedan sade man till mig uppe i Murjek, att vi
hava en representant, som alldeles särskilt för vår talan, och det är herr Lövgren
i Boden.

Det råder uppe i de norrländska länen en stämning, som jag tror är mycket
farlig. I Seskarö, Överkalix, Luleå, Malmberget, Murjek, ja ned i Jämtland
har man sagt mig: vi äro kolonister, som utsugas av övriga delar av Sverige.
Mina damer och herrar! Det var väl ändå icke meningen med den i
fråga örn resultatet glädjande socialpolitik, som vi hava fört under de sista
åren! Jag vill vädja till de kamrater i kammaren, som äro »sörlänningar».
De böra icke tro, att det bara är av avundsjuka, som norrbottningarna till exempel
fråga sig: varför skola våra råvaror, malm och trä, komma främst sydligare
delar av landet tillgodo, då samtidigt de skånska råvarorna förädlas inom
provinsen och det skånska jordbruket på ett nästan exempellöst sätt gynnats
genom statligt understöd? Även örn jag anser klagomålen i en del avseenden
vara överdrivna — Norrbotten har ju, vilket Norrbottens representanter icke

124

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. omläggning av kronoparkerna till läns allmänning ar m. rn. (Forts.)
ha anledning att sticka under stol med, under de sista 25 åren rusat framåt -—
är det dock i varje fall ord, som riksdagen har anledning att skriva sig till minnes.
Jag är glad över de förklaringar, som härvidlag avgivits av jordbruksministern.
Men jag vill tillägga, att det snart är på tiden, att man får något
annat än vanliga utredningar. Örn befolkningen i två av våra län ■—• och till
på köpet de län, som årligen visa starkt befolkningsöverskott och där det enligt
min mening finnes oanade möjligheter inte minst för jordbrukare, vilket
jag tycker man bör stryka under — anser sig stå utanför folkhemmet Sverige,
kan detta komma att medföra politiska konsekvenser, som icke äro önskvärda.
Under alla förhållanden är jag övertygad örn, att det vid nästa ekonomiska
kris kan komma att medföra konsekvenser också för oss alla andra, konsekvenser,
som vi i varje fall böra försöka att förebygga. Det kan icke vara någon
mening i att skapa ett läge, som gör, att tusentals människor försöka att utvandra
från den ena landsändan till den andra. Just i dagens tidningar talas
det om, hurudant resultatet blivit i Amerika. Förhållandena äro ju mycket
mindre hos oss, men så mycket större utsikter bör det också finnas att förebygga
det onda.

Örn det blir någon votering vill jag som en maning till Mellan- och Sydsveriges
representanter här i kammaren meddela, att jag kommer att rösta för
herr Lövgrens förslag, och jag vill ännu en gång vädja till er att verkligen
»taga på» detta problem. Jag beklagar, att det med den dumhetens och småsnålhetens
politik, som gäller i fråga örn arvodena, finns några möjligheter för
enskilda ledamöter av riksdagen att resa upp till Norrland och se sig omkring
där annat än på en riksdagsresa. Jag har haft möjlighet, bland annat genom
att jag erhållit understöd från mitt partis organisationer, att företaga resor
till det nordliga Sverige. Jag vädjar nu som sagt till kammaren att söka förstå,
att det här föreligger ett mycket allvarligt socialt och politiskt problem,
som i dag visserligen direkt bara rör Norrbotten, men som säkert framdeles
kommer att visa sig vara av långt större räckvidd, örn icke statsmakterna på
allvar och snabbt taga itu med detsamma.

I detta anförande instämde herr Lindmark.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag vill till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet säga, att det förhåller sig som han angav icke bara
med virket från allmänningsskogarna utan även med virket från hemmansskogarna.
Efter åratal av propaganda har det lyckats för oss norrbottningar att
driva det dithän, att vi fått en industri vid Kalix, Karlsborg, Båtskärsnäs och
vid Seskarö. Tidigare hade man ett sågverk i Piteå, som statens järnvägar
förvaltade. Dess förvaltning har numera överflyttats på domänstyrelsen. Jag
sörjer icke för dessa verks framtid, jag går ut ifrån, att de fyra verk, som domänstyrelsen
har där uppe, skola drivas med virke från statsskogarna. Det
är riktigt, när domänstyrelsen säger, att det är ingen nämnvärd timmerkvantitet
från statens skogar, som går söderut, men det är virket från hemmanens
skogar och virket från sockenallmänningarna, som går söderut. Jag satt i
höstas i två dagar och åhörde debatten mellan allmänningarnas delägare och
landshövdingen med flera, så jag vet precis, hur det ligger till där. Man säger:
vi kunna icke annat än hävda den fria konkurrensens princip, när det gäller
försäljning av vår skog. Häremot invänder jag, att detta leder — med den
nuvarande avverkningen på enskilda skogar och på sockenallmänningarnas
skogar -— till att Törefors sågverk, en rad av cirkelsågverk och sannolikt ett
av Munksundsbolagets sågverk komma att stå utan råvara inom mindre än
10 år.

Onsdagen deli 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

125

Äng. omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar m. m. (Torts.)

Herr Anderson i Norrköping sade, att vi måste tänka på att också i Norrbotten
skapa ett mera differentierat näringsliv, en småindustri. Det är alldeles
riktigt, men, herr Anderson, det är förädlingen av skogens produkter i kustbygderna,
som uppehåller en industriarbetarbefolkning med en relativt god
köpkraft, vilken bildar underlaget för kustbygdens jordbruk, och den dagen
man rycker undan grunden för industrien, den dagen så har man också ryckt
undan grunden för dessa jordbruk där uppe, och den dagen har man också
ryckt undan grunden för en småindustri. Jag vill icke vara med om att bygga
en enda sågram till i Norrbotten, ty jag är övertygad om att vi hava flera
sågverk än vi behöva eller åtminstone så många sågverk, som vi behöva. Vad
jag strävar efter, det är, att den råvara, som finns i Norrbotten, skall förbehållas
de sågverk, som finnas där. Ty jag vill bevara arbetstillfällena åt den
befolkning, som slagit sig ned där. Den enda utbyggnad av träförädlingsindustrien,
som kan komma i fråga, är byggande av en sulfitfabrik för produktion
av omkring 40,000 ton. Det finnes det råvara till, och, såvitt jag vet,
finns det råvara i tillräcklig mängd åt rikets övriga sulfitfabriker. Endast
vid utvidgning av driften vid söderut belägna fabriker skulle man behöva befara
någon råvarubrist. För våra cellulosafabriker i Gävlebukten och södra
Sverige tror jag det finns god balans mellan tillgång och efterfrågan på råvara,
men det gör det icke uppe i våra nordliga län, ty 90 miljoner kubikfots
avverkning örn året, det är 40 miljoner kubikfot för mycket, och med den takten
i avverkningen måste ovillkorligen våra egna anläggningar komma att
inom en ganska snar framtid lida brist på råvaror. Det är med anledning av
dessa utvecklingstendenser, som jag vill ropa halt, innan det har gått så långt,
att det blivit en ny industrinedläggelse.

Jag skulle vara herr Anderson i Norrköping oändligt tacksam, örn han framdeles
ville medverka till, att vi finge en differentierad industri. Men jag frågar:
varför finns det icke något järnbruk nu i Norrbotten, trots att Norrbotten
har landets eller jag kan gott säga Europas rikaste malmtillgångar, landets
rikaste krafttillgångar, överflöd på avfallsskog, som kan användas till
kolning och alltså till reduktionsmedel, överflöd på grafit, örn man vill framställa
ett tackjärn av billigare kvalitet än träkolstackjärn? Varför skola vi
i Norrbotten icke få lov att göra järn, när vi hava dessa rika tillgångar? Örn
herr Anderson vill höra svaret på min fråga, bör han vända sig till storbankerna
och till järnindustrien i mellersta Sverige. Vi hade ett järnverk i Luleå,
som under hela sin tillvaro gick med förtjänst, men när Ytterstfors-Munksund
i början av 1920-talet råkade i svårigheter, så passade de mellansvenska intressena
på att köpa upp järnverket och lade ned det därför att de icke ville
hava någon konkurrent där uppe. Jag hoppas livligt, att herr Anderson i
Norrköping och kammarens övriga ledamöter, när frågan, sedan utredningarna
blivit färdiga, kommer att läggas fram för riksdagen, lämnar stöd, då det
gäller att bygga upp ett mera differentierat näringsliv där uppe.

När det gäller utredningar, så har jag lärt mig, att det finns någonting, som
närmast måste betecknas med ordet sabotage. Här tillsattes en utredning om
järnmalmen år 1932. När den suttit i fyra år, hade den haft tre sammanträden,
trots att den enligt sina direktiv borde verkställt utredningen snabbt, så
att vi kunnat få någonting att göra uppe i Norrbotten. Så blev det litet rabalder
örn saken, och då lovade man, att det skulle sättas fart på utredningen.
Jag 1ror dock, att vi komma att få litet fart på den, beroende icke på de ledamöter
i utredningen, som liro ifrån södra delarna av landet, utan därpå, att vi
bava en ledamot ifrån länet, som nog kommer att försöka påskynda förhandlingarna.
Men jag är ganska övertygad örn, att när han är färdig att framställa
sin propos, så liro de andra färdiga med en »reservation», där de för -

126

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Äng. omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar m. m. (Forts.)
söka att leda i bevis, att det icke går att göra järn i Norrbotten, utan malmen
måste forslas ut till Tyskland, England eller Amerika eller till Höganäs, där
det finns en liten industri för förädling av Norrbottensmalm.

Kammarens ledamöter böra förstå oss, som äro från Norrbotten, när vi försöka
att slå vakt örn våra fövsörjningstillfällen, ty vi veta, att, när skogen är
»avbetad» och industrien i kustlandet börjar att lida brist på råvaror, så inställer
sig också det verkliga problemet för Norrbottens jordbruk. Norrbottens
jordbruk kan blomstra, men bara på ett villkor, och det är att det inom
länet finns en köpstark industriarbetarbefolkning. Det är grunden för hela
länets näringsliv. Den ena näringsgrenen betingar den andra.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande bifall till motionens senare del.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag ber att få förklara, att jag

delar den uppfattning, som talarna i denna debatt samstämmigt givit uttryck
åt, eller att försörjningsproblemet för övre Norrlands del tvivelsutan är ett
problem av allra största betydelse och tillika ett säkerligen mycket svårlöst
problem. Jag ber att till denna deklaration få foga det uttalandet, att jag för
min del vid åtskilliga resor i Norrland fått den bestämda uppfattningen, att
skogsavverkningen där sker i ett betydligt hastigare tempo än vad den årliga
tillväxten medgiver.

Vad beträffar det yrkande, som herr Lövgren på ett, jag medger det, mycket
skickligt sätt har ordat för, så torde det redan nu stå klart för kammarens
ledamöter, att den första delen av motionen är tämligen omöjlig. Att dela upp
statens skogar mellan de olika länen och låta länen ekonomiskt förfoga över
dessa skogars avkastning, tror jag icke att den svenska riksdagen är böjd att
medverka till. Den kritik, som herr Lövgren riktat mot domänstyrelsen,
skall jag för min del icke närmare yttra mig örn. Jag kan icke verifiera
hans uppgifter, men jag vill icke heller bestrida dem. Kritiken får alltså stå
för herr Lövgrens egen räkning. Jag är icke alls övertygad örn, att länsstyrelserna
i övre Norrland skulle hava större möjligheter att sköta Norrlands
skogar ekonomiskt mer tillfredsställande än de nu skötas genom domänstyrelsens
försorg. Jag anser, att en hel rad svårlösta problem skulle komma att
uppställa sig, örn domänstyrelsen avkopplas; bland annat uppstår då den
stora frågan, vart dess folk skall ta vägen.

Örn man granskar taxeringsresultaten över värdena på statens skog i olika
län, finner man ostridigt, att de överväldigande största värdena befinna sig i
Norrland. Sålunda är taxeringsvärdet på statens skogar för Norrbottens län
46 miljoner kronor och för Västerbottens län 45 miljoner kronor. Jag vill
inte säga annat än att det är mycket möjligt, att Norrbottens och Västerbottens
befolkning mer än väl behövde åtnjuta avkastningen av dessa skogar,
men att göra en uppdelning på sätt som här ifrågasatts kan jag dock inte vara
med örn. Det finns även andra landsdelar i vårt land, som inte äro över sig
förmögna. Vi ha t. ex. ett län som heter Göteborgs och Bohus län. I detta
län äro statens skogar inte taxerade till mer än 1,800,000 kronor.

Herr Lövgren har nu frånträtt detta yrkande — det förstår jag synnerligen
väl — och i stället inskränkt sig till att yrka bifall till den hemställan,
som framförts i senare delen av hans motion. Ja, jag skall inte bestrida att
även det problem, som här beröres, är så pass viktigt, att en ingående prövning
är befogad. En utredning i detta syfte pågår emellertid. Herr Lövgren
bestred i sitt första anförande riktigheten av den uppgift, som jordbruksutskottet
har lämnat, nämligen att 1936 års skogsutredning skall behandla
ifrågavarande spörsmål. Denna uppgift har jordbruksutskottet fått under
hand, och riktigheten av jordbruksutskottets uttalande verifierades i det an -

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

127

Ang. omläggning av kronoparkerna till läns allmänning ar m. m. (Forts.)
förande, som helt nyss hölls av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Nu är det visserligen möjligt, att denna utredning icke kommer att
få den stora räckvidd, herr Lövgren önskar. Med hänsyn till det sakförhållandet,
att utredningen redan pågår och frågan alltså åtminstone i viss utsträckning
kommer under prövning, kan jag inte finna annat än att det föreligger
goda skäl för kammaren att även i detta avseende bifalla jordbruksutskottets
förslag.

Det var med mycket stort intresse, som jag hörde herr Kilbom framlägga sin
syn på saken. Jag förstår väl, att herr Kilbom under sina resor i Norrland
gripits av en stark medkänsla för de fattiga människor, han där råkat. Jag
har i detta avseende samma känsla som herr Kilbom, men jag hade svårt att
följa herr Kilboms logik i fortsättningen. Han uttalade nämligen på ett
ganska markerat sätt, att han inte trodde det var möjligt att gå fram på den
av motionärerna föreslagna vägen att förbehålla avkastningen av skogarna i en
landsdel åt denna landsdel egen industri. Men så slutade herr Kilbom likväl
sitt anförande med att yrka bifall till herr Lövgrens yrkande. Herr Kilbom
gjorde detta, örn jag förstod honom rätt, med den motiveringen, att han
därmed ville inlägga en protest gentemot vissa mellansvenska och sydsvenska
representaters uppträdande.

Detta föranleder mig, herr talman, att uttala en undran om det är riktigt,
att man i svenska riksdagen vid behandlingen av spörsmål sådana som dessa
eller låt mig säga vilken fråga som helst söker konstruera fram ett motsatsförhållande
mellan olika landsdelar. Saken ligger ju så till, att vi sitta i samma
båt. Jag förstår för min del till fullo den misstämning och den bitterhet,
som ofta kommer till synes ifrån Norrlandsrepresentanternas sida. Det är
emellertid en helt annan sak, att jag i en hel del av dessa frågor inte kan biträda
de vägar till frågornas lösning, som dessa representanter ifrågasätta.

Jag ber för min del, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Kilbom: Om jag hade yttrat mig så som herr Andersson i Löbbo

trodde, säkerligen på grund av att han missförstått vad jag sade eller hört
dåligt, skulle hans polemik mot mig ha varit motiverad. Men då jag inte
gjort det, är herr Anderssons uttalande icke motiverat.

Jag sade så här: Jag vill öppet och ärligt säga att jag inte är övertygad
om att man skulle vinna någonting genom att överflytta förvaltningen av
statens skogar från domänstyrelsen till länsstyrelserna. Men, säger jag i slutet
av mitt anförande, som en maning kommer jag ändå då det blir votering
att rösta för herr Lövgrens yrkande, och det lyder så här: att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om skyndsam utredning rörande möjligheterna
att åt vartdera av de två nordligaste länens befolkning och industrianläggningar
säkerställa avkastningen från resp. läns skogar såväl i fråga
örn inkomster som arbetstillfällen.

Detta innehåller det yrkande jag haft i min hand och ingenting annat.
Såvitt jag kan finna innebär detta något helt annat än ett bifallsyrkande till
förslaget örn överflyttande av förvaltningen till länsstyrelserna.

I övrigt tycker jag förstås att herr Andersson i Löbbo ■—■ att döma av
hans yttrande, att vi sitta alla i samma båt — kunnat ha litet större förståelse
för befolkningens känslor i Norrbotten och Västerbotten. Denna befolkning
betraktar sig som kolonister — och behandlas delvis också som kolonister.
Då situationen är sådan, förefaller mig läget så pass allvarligt, att
man verkligen litet mera borde vara med örn åtgärder än som framgår av
herr Anderssons anförande.

128

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

''Äng. omläggning av kronoparkerna till läns allmänning ar m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Löbbo, som härefter för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Även örn det skulle vara så att jag i någon mån missförstått herr Kilboms
första anförande, vilket jag självfallet beklagar, kvarstår dock det faktum,
att herr Kilbom nu verifierade att han såsom en protest eller — vilket
han underströk — som en varning till vissa andra ledamöter yrkade bifall
till den hemställan han nyss läste upp.

Jag vill erinra därom att detta yrkande icke är identiskt ^med herr Lövgrens,
ty det yrkande herr Kilbom nu föredrog gällde de båda nordligaste
länen, under det herr Lövgrens yrkande blott avsåg Norrbottens län.

Härpå anförde

Herr Lindmark: Herr talman! Jag instämde i herr Kilboms yttrande och
yrkande därför att de behärskades av ganska mycket sunt förnuft. Herr Kilbom
vände sig mot herr Lövgrens utgångspunkter och menade att de knappast
voro riktiga, och det är också min uppfattning. Det kan inte vara riktigt
när man försöker lösa Norrlandsproblemen genom att dra upp provinsgränserna
på sätt som herr Lövgren föreslår. I uppräknandet av olika bolag, som
erhållit virke från Norrbotten, omnämner herr Lövgren också tre bolag i Västerbotten.
Enligt hans mening skulle dessa också böra vara avstängda från möjligheten
att erhålla virke från Norrbotten. Det kan väl inte vara någon rim
och reson i denna gränsdragning.

Problemet är likväl av sådan utomordentligt stor vikt och betydelse, att
det är värt att utredas, och örn man också inte kommer fram till det ytterligtgående
resultat som herr Lövgren tror på, så är det likväl möjligt att man
under denna utredning kan finna vägar, som äro ägnade att förhindra en
katastrof för den industri som finns i Norrbotten. För övrigt äro förhållandena
i desa två nordligaste län tämligen likartade, och kunde man finna lämpliga
utvägar för att rädda näringslivet i Norrbotten, hade man också därmed
anvisat vägar för att lösa svårigheterna för Västerbottens läns vidkommande.

Jag har bara velat nämna detta såsom en förklaring till att jag kunnat
instämma med herr Kilbom i hans yttrande och yrkande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
det av herr Lövgren under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Lövgren begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Lövgren under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

129

§ 11.

Föredrogs vart efter annat

jordbruksutskottets utlåtanden,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens skogsförsöksanstalt; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; och

nr 26, i anledning av väckt motion angående tullen å knivar och gafflar;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14, 16 och 36 §§ lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank;

nr 46, i anledning av väckt motion örn beredande av tjänste- och familjepensionsrätt
åt extra lantmätare; och

nr 47, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn
pension till förre överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket fil. doktorn B. G.
Höckerts änka Gunhild Christina Höckert.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 12.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 17 maj 1939.

S. D. Förordnade herrar deputerade kanslisterna hos kammaren juris kandidaten
B. C. A. Ericsson och juris studeranden N. Grass att från och med
den 20 i denna månad under återstoden av innevarande riksdag vara stenografer
hos kammaren samt juris studeranden D. Hj. Gillberg och filosofie studeranden
Arne Häll att under samma tid vara kanslister hos kammaren.

Som ovan

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 31.

130

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion örn uteslutande ur vissa kommunallagar
m. fl. författningar av bestämmelserna örn obligatorisk uppläsning av kungörelse
örn stämma och sammanträde m. m.;

nr 14, i anledning av väckta motioner örn författningsändringar beträffande
samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska ärenden;

nr 15, i anledning av väckta motioner angående formerna för riksdagens
budgetbehandling; och

nr 16, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser
rörande kvalificerad majoritet för vissa kommunala beslut;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;

nr 175, på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av Kungl.
Majt:s proposition angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader i samband med inbördeskriget i Spanien;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Tokio m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
sändebudsbefattningen i Prag och upprättande av en sändebudsbefattning i
Belgrad;

nr 179, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för tillgodoseende
av västkustens sjöförsvar;

nr 180, i anledning av väckt motion om mottagande av bidrag från kommun
till anskaffning av luftvärnspjäser till hemortens försvar m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska avlöningsbestämmelser
under budgetåret 1939/40 för vissa kommunanställda lärare
m. fl.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa särskilda
grunder för lönetursberäkning för ordinarie lärare i övningsämne vid det statliga
undervisningsväsendet;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga
och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner ;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter; och

nr 187, i anledning av väckta motioner örn möjligheterna att underlätta tillgången
till elektrisk kraft för landsbygdens folk;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.;

Onsdagen den 17 maj 1939 e. m.

Nr 31.

131

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 4 juni 1937 (nr 305) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv; nr

53, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn årligt
understöd åt en städerska vid riksdagshuset; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor,
praktiska mellanskolor och högre folkskolor; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående förslag till lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen den
30 juni 1936 (nr 443), dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 14-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt
verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom samt stipendier åt elever vid dylika
skolor;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond,
avseende socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket,
avseende finansdepartementets verksamhetsområde; och

nr 265, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till universiteten i Uppsala och Lund m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt

från riksdagens kansli:

nr 267, angående åvägabringande av större enhetlighet i fråga örn måltidstider;
och

nr 268, angående hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiserande och
stödjande från det allmännas sida.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Näsström under 5 dagar fr. o. m. den 20 maj,

» Gustafson i Vimmerby * 4» » >18»

» Andersson i Dunker » 4 » » 21 18 »

fru Alvén » 2 » » » 18 »

herr Leo » 9 » _» » 18 »

» Lundstedt * den 19 maj,

132

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1930 e. m.

herr Johansson i Djursnäs	under	2 dagar fr. o. m.	den 18	maj,
» Spångberg » Olsson i Rimforsa	>	5 4	> » » »	» >	18 19	> y
» Wolgast	>	5	y y	>	20	>
» förste viee talmannen Jeppsson		2	y y	y	19	y
» Nyblom	>	2	y »	y	18	»
» Janson i Frändesta	2>	2	» »	>	18	»
» Jacobson	T>	3	y y	y	20	» och
» Johansson i Öckerö	»	2	» y	y	19
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl.	1.15 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392202