1939. Andra kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1939:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 29.

Måndagen den 8 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande maj.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Majrts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Eriksson propositionen, nr 288, angående ytterligare anslag
till statlig lagerhållning; och

a,v herr statsrådet Wigforss propositionen, nr 293, angående provisorisk avlöningsförstärkning
och provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare

m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos följande å kammarens bord vilande propositioner;'' och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen, nr 279, med förslag till kungörelse örn ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 280, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;

till bankoutskottet propositionen, nr 281, angående pensionering av vissa befattningshavare
vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 284, med förslag till allmän förfogandelag m. m.;

nr 285, med förslag till lag örn förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med
svenskt fartyg m. m.;

o nr 286, med förslag till lag örn förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m.;

nr 287, med förslag till lag med vissa vid krig tillämpliga bestämmelser om
utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse, och lag
med vissa bestämmelser örn inländsk försäkringsrörelse vid krig; och

nr 289, med förslag till maximiprislag;

till bankoutskottet propositionen, nr 290, med förslag till lag örn förfogande
över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (valutalag);

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 89.

Nr 29.

Måndagen den 8 maj 1939.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 291, med förslag till lag om
förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag);
samt

till bankoutskottet propositionen, nr 292, angående pensionsrätt för vissa
professorer vid konsthögskolan och vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet herr Hanssons i Vännäsby
m. fl. på bordet liggande motion nr 503.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 155—161 samt
jordbruksutskottets utlåtande och memorial nr 56 och 57.

§ 6.

Föredrogs herr Flygs vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena framställa interpellation angående förhallandena vid förhandlingarna
inom 1938 års ålandskonferens i Helsingfors mellan de åländska delegaterna
och vissa ledamöter av den svenska delegationen; och blev denna anhållan
av kammaren bifallen.

§ 7.

Svar å Sedan hans excellens herr ministern för utrikes ärendena meddelat herr talinterpellation.
mannen sin avsikt att omedelbart besvara herr Flygs i näst föregående paragraf
omförmälda interpellation, lämnade herr talmannen nu ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler, som yttrade:
Herr talman! Å den första frågan är svaret ja. Därav följer, att den andra
frågan blev besvarad den 22 mars.

Vidare yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Herr Flyg har framställt denna
interpellation med anledning av den debatt, som förts här i riksdagen i samband
med besvarandet av en tidigare interpellation. _ _ .

Det förklarades då från hans excellens utrikesministerns sida, att ingenting
hade förekommit, som kunde ge anledning till klagomål mot de i delegationen
ingående tjänstemännen. Senare har emellertid framkommit en del mycket
skarpa anklagelser, som visa, att det icke var alltför helt med det svar, som utrikesministern
den gången avgav. Fyra av Ålands kanske mest kända män ha
ju i en svensk tidning under edlig förpliktelse meddelat sina synpunkter och
iakttagelser, och man har därvid icke blott anklagat ett par svenska tjänstemän
för olämpligt uppträdande, utan man bär också riktat ett visst klander
emot hans excellens utrikesministern. Jag tar för givet, att de anklagelser,
som där framställts, icke äro utan fog. Man måste ju tro åtminstone på en del
av, ja, kanske på allt vad dessa fyra välkända och med allmänt förtroende omfattade
ålänningar ha sagt.

Under alla förhållanden är detta en affär, som gjort ett mycket pinsamt intryck
här i landet. Vi ha ju haft den uppfattningen, att vi böra vara goda vänner
med ålänningarna och söka stödja deras intressen så långt som de sammanfalla
med svenska intressen. Under sådana förhållanden borde ju icke dylikt
få förekomma, som nu påtalats.

Måndagen den 8 maj 1939.

Nr 29.

Svar å interpellation. (Forts.)

Det är för att få denna fråga klarlagd, som kerr Flyg framställt sin interpellation.
Jag beklagar, att herr Flyg icke själv har tillfälle att vara närvarande^
vid detta sammanträde. Då utrikesministern har svarat kort och gott
på frågorna, så står här uppgift mot uppgift. Ännu så länge tror jag på de
under edlig förpliktelse avgivna uttalandena från åländskt håll.

Det kanske blir, herr talman, tillfälle att litet senare under denna riksdag
komma med ytterligare material i denna sak.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr tal man!

Jag förstår mycket väl, att man försöker bereda sig tillfällen att etablera
debatter i denna angelägenhet. Interpellanten har begärt att få veta min
mening, och han har fått det. Därmed bör det vara nog.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Det är kanske inte riktigt, att
det är nog. Det är lätt att vara litet överlägsen ibland, men jag tror för mitt
vidkommande, att det är klokt att vara litet mera diplomatisk. Har ett misstag
begåtts, är det mera ärligt och uppriktigt att erkänna detta än att blankt förneka
vad som har förekommit.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 29.

Tisdagen den 9 maj 1939.

Tisdagen den 9 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 282, angående överenskommelse örn skyddet av Ålandsöarnas neutralitet;
och

nr 283, angående förslag till lag örn ändrad lydelse av § 28 mom. 2 vämpliktslagen
den 30 juni 1936 (nr 443).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
hord vilande propositioner:

nr 288, angående ytterligare anslag till statlig lagerhållning; och

nr 293, angående provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare m. m.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 241, till Konungen i anledning av väckta motioner om beredande av
skattefrihet för vissa gåvor till inköp av luftskyddsmateriel.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindberg i Umeå under 3 dagar fr. o. m. den 11 maj,

» Jansson i Falun > 4 > > » 10 » och

» Liedberg » den 11 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.8 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj.

Kl. 11 f. m.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
Tornegård har till mig framställt fråga, huruvida jag vore villig att medverka
dels till att de ackordhästar, som nu skola uppköpas, i möjligaste utsträckning
förvärvas av uppfödare direkt, dels till att remonteringsnämnderna
erhålla i uppdrag att i vidgad omfattning inköpa varmblodiga hästar.

Beträffande frågans första del kan jag upplysa, att arméförvaltningens intendenturdepartement
utfärdat bestämmelser av innebörd, att vid uppköp av
ackordhästar skall eftersträvas att erhålla sådana hästar, som säljarna själva
äro villiga att mottaga till utfodring. Kör att underlätta möjligheterna för
direkt hänvändelse till uppfödare har vidare medgivits, att inköp av ackordhästar
må tills vidare ske genom underhandsuppgörelse.

Hörande frågans senare del vill jag framhålla, att antalet remonter, som skall
uppköpas, varje år bestämmes av riksdagen. Därutöver sker inköp av varmblodiga
hästar jämväl som ackordhästar. Detta antal har de senare åren
varit i stigande. I beredskapssyfte skall utöver den vanliga remonteringen
företagas extra inköp av varmblodiga hästar, innevarande budgetår med cirka
40 och nästa budgetår med cirka 65 hästar.

Utöver vad nu sagts äro för närvarande icke några åtgärder planerade i med
frågan åsyftade avseenden.

Härpå yttrade

Herr Tornegård: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och che fen

för försvarsdepartementet få framföra mitt tack för det svar som nu lämnats
på min fråga. Dock skulle det ha varit angenämt, örn jag fått något
löfte, att de hästar, som redan i år skola uppköpas som ackordhästar, i större
utsträckning skulle köpas direkt från uppfödarna.

Jag är nämligen förvissad örn att det är många hästar, som köpas av hästhandlare
och som dessa göra sig en stor vinst på genom sin förmedling mellan
uppfödarna och staten. Denna vinst anser jag vara tämligen överflödig, då
staten väl kan vända sig direkt till uppfödarna för att fylla sitt behov av
hästar. Vidare finns det ingen möjlighet att vi på Öland t. ex. — liksom
även är fallet i andra trakter långt från regementenas förläggningsorter -—■
skulle kunna åtaga oss hästarnas vidare utfodring, då frakterna oftast ställa
sig för dyrbara. Likväl böra ju de trakter, som ha stor uppfödning av hästar,
i första band få sälja sina hästar till staten direkt. Då erhåller också staten
största möjliga garanti för att de hästar som uppköpas verkligen äro födda
inom landet, vilket även framgår av tjänstemeddelandet rörande lantförsvaret
nr 13.

Svar på fråga.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939

Svar på fråga.

Svar på fråga. (Forts.)

Jag skulle för den skull vilja anhålla, att statsrådet i fortsättningen ville
medverka till att dessa ackordhästar i större utsträckning komme att köpas
av uppfödarna, oberoende av örn man på orten kan erhålla utackordering av
hästarna eller ej. Det kan inte vara rätt som nu sker, att hästhandlarna skola
tjäna stora pengar på uppfödarnas bekostnad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund, som anförde: Herr
talman! Fröken Andersson har till mig riktat den frågan, huruvida jag anser
nödigt att för luftskyddsarbetet upprätta en central myndighet med verkställande
befogenheter.

Till svar vill jag framhålla, att vi redan ha en central myndighet med verkställande
befogenhet för det civila luftskyddsarbetet, nämligen luftskyddsinspektionen.
Inspektionen har att, i enlighet med statsmakternas anvisningar,
förfoga över de anslag, som beviljats för olika grenar av det civila luftskyddet.
Sålunda åvilar det luftskyddsinspektionen att anskaffa och fördela för luftskyddsorterna
erforderliga alarmeringsaggregat samt att anskaffa, lagra, underhålla
och fördela gasskyddsutrustning för den aktiva personalen. Inom
området för inspektionens arbetsuppgifter ligger vidare att utfärda anvisningar
till ledning för myndigheter, enskilda sammanslutningar och allmänheten, att
planlägga mer omfattande luftskyddsåtgärder samt att inspektera hela den
civila luftskyddsorganisationen.

Det har, såvitt för mig är känt, icke hittills från något håll gjorts gällande,
att luftskyddsinspektionens arbetsuppgifter borde fixeras på ett sätt, som är
i princip avvikande från den nu rådande ordningen.

Härefter yttrade:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra mitt tack för det här avgivna svaret.
Jag vet också fuller väl, att luftskyddsinspektionen existerar, men alla veta
också, att dess befogenheter — liksom kanske framför allt det stöd denna
inspektion erhållit från statsmakterna — äro minst sagt otillräckliga. Yi veta,
att det finns massor av frivilliga krafter ute i landet, som arbeta inom detta
område, men vi veta också, att området är så vidsträckt och framför allt så
betydelsefullt, att dessa frivilliga krafter behöva allt det stöd de kunna få.

Det är därför jag har velat understryka vikten av att luftskyddsinspektionen
dels erhåller vidsträcktare befogenheter, dels också får det stöd, som
jag vet, att denna inspektion har begärt. Jag är emellertid glad, att herr
statsrådet tycks ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga, och jag vill,
herr talman, bara uttrycka den förhoppningen, att frågan även i fortsättningen
ägnas all den uppmärksamhet dess vikt kräver.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Av den med få

ord framställda frågan är det litet svårt att få klart för sig vad den frågande
egentligen åsyftar. För oss är det ganska klart, att luftskyddsinspektionen
från regeringens sida skall givas allt det stöd den kan vara i behov av.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

§ 3.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begä- . Svar “
rån ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Flyg interPettatwnhar
i en till mig ställd interpellation frågat, örn ett i svensk press återgivet
meddelande örn ett finskt statslån, i vilket även riksbanken skulle ha deltagit,
vore riktigt, samt örn i så fall lånetransaktionen enligt min mening stöde i
överensstämmelse med vad som stadgas i för Sveriges riksbank gällande lag.

Till svar vill jag bekräfta, att finska staten tagit upp ett 2‘/a % obligationslån
å sammanlagt 30 miljoner svenska kronor att återbetalas den 1 april 1942.

Av detta lån övertager riksbanken, enligt vad jag inhämtat, obligationer för
nominellt 10 miljoner kronor. 16 § i lagen för Sveriges riksbank ger banken
rätt att köpa, bland annat, lätt säljbara utländska statspapper. Obligationsförvärvets
lämplighet ur placeringssynpunkt ankommer det på bankoutskottet
att i föreskriven ordning pröva.

Vidare yttrade:

Herr Flyg: Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för det
svar han avgivit på min interpellation. Jag tror emellertid, att han förstår
mig, då jag samtidigt säger, att jag inte kan låta detta tack omfatta även
innehållet i det avgivna svaret. Ty vad jag riktat uppmärksamheten vid såsom
det enligt min mening väsentliga i den angelägenhet interpellationen gäller
har finansminister Wigforss alls icke berört — av vilka orsaker skall jag
för mitt vidkommande inte alls uttala mig om.

Det är ofrånkomligt, att örn man stöder sig på den lag, som gäller för Sveriges
riksbank, nr 437 i Svensk författningssamling för år 1934, så finner
man huvudsakligen endast en paragraf, § 15, vilken i detta fall skulle komma
i fråga. Där säges: »Riksbanken må upptaga utländsk kredit ävensom bevilja
utländsk centralbank kredit.

Därjämte må riksbanken hos utländsk bankinrättning insätta penningar
samt av sådan bankinrättning såsom insättning mottaga penningar med eller
utan räntegottgörelse.»

Örn vi här nu endast hade att rätta oss efter det telegram, som via T. T.
kom till svensk press från Helsingfors, kunde man ju förutsätta, att den transaktion,
som i detta telegram omnämndes såsom ett lån, beviljat av Sveriges
riksbank, Stockholms enskilda bank och som tredje part den finska statsbanken,
försiggått i de former, som angivits i § 15, nämligen att svenska riksbanken
beviljat finska statsbanken en kredit till ett visst belopp, och att även
Enskilda bankens penningar, en del av lånet således, förmedlats under liknande
former.

Så har tydligen icke skett, ty nu hänvisar finansminister Wigforss i stället
till § 16 i lagen för Sveriges riksbank, vilken ger banken rätt att köpa bl. a.
lätt säljbara utländska statspapper.

Samtidigt meddelar han emellertid tydligt och klart, att finska staten tagit
upp ett lån. Men om man meddelar, att finska staten tagit upp ett lån, medger
man förmodligen samtidigt, att Sveriges riksbank har beviljat en del avi
detta lån, och då spörjer jag, herr talman: vad har det nu för sammanhang
med den paragraf, som finansministern hänvisar oss till? Har det förekommit
köp av utländska statspapper, och i så fall: hur ämnar man förfara med
den produkt, som här är inköpt? Ämnar man, såsom det signalerats gissningsvis
i en, jag höll på att säga riksbankstidning, sälja den pant man har fått för
det lån, som här beviljats?

Jag kan inte förstå, herr talman, att man så lätt kan gå förbi en transaktion
av dylik karaktär. Kunna riksbanksfullmäktige utan att höra riksdagen, utan

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Svar å interpellation. (Forts.)

att anse det som någonting utöver elen vanliga verksamheten, i dag bevilja ett
dylikt lån på 10 miljoner kronor till Finland, så kunna givetvis riksbanksfullmäktige
i morgon bevilja ett liknande lån på 100 miljoner till ett annat land.
Och därmed ha vi kommit in på en verksamhet, för vilken jag hävdar, att det
icke finnes stöd i den lag, som gäller för Sveriges riksbank. I dag skulle man
kunna säga, att regeringen tolkat en av de paragrafer som finnas i denna lag
på sådant sätt, att den för framtiden skulle av riksbanksfullmäktige kunna
utnyttjas på det sätt, som här har skett. Jag undrar, om denna kammare och
dess medkammare äro villiga att ge riksbanksfullmäktigeinstitutionen den befogenhet
den i detta fall fått finansministerns ord på att den har. Jag undrar,
örn riksdagen är villig att ge riksbanksfullmäktige i samförstånd med högvördiga
bankoutskottet befogenhet att börja bedriva låneverksamhet -—- till 21/2 %
ränta för ögonblicket, kanhända till högre räntesats i framtiden — det beror väl
på hur pass sympatisk man anser själva transaktionen vara. Några finansiella
synpunkter kan jag i varje fall inte spåra bakom den här räntesatsen. Vilja
vi emellertid icke godkänna, att detta förfaringssätt blir praxis, så föreligger
här enligt min mening ett tydligt skäl och ett nödvändigt behov att i lagen för
Sveriges riksbank säga ifrån, att riksbanksfullmäktige icke äga befogenhet
att inlåta sig på affärer av dylik karaktär utan att höra regeringen eller utan
att höra riksdagen.

I min interpellation pekade jag dessutom, herr talman, på detta låns dagsaktuella
och — låt mig säga det klart och tydligt — utrikespolitiska sammanhang
och karaktär. Frågan har ett ofrånkomligt sammanhang med det övriga
samarbete, som har ägt rum under senare tid mellan å ena sidan svenska regeringen
och å andra sidan finska regeringen. Jag vill här endast med några
få ord peka på det förhållandet, att det i denna kammare och i allmänt ansvarskännande
politiska kretsar i dag råder en mer bestämd uppfattning än
någonsin, att det gäller för Sverige att inta en strikt och klart neutral position.
Det är klart, att man på detta spörsmål icke behöver anlägga sådana synpunkter,
men det är också klart, att man i detta fall mycket väl kan anlägga sådana
synpunkter, då man ser till detaljerna och nu hör finansministerns förklaring.

Jag ber vidare att få beröra sammanhanget med Stockholms enskilda bank.
Denna bank och det finansiella namn den banken representerar här i Sverige
har tidigare engagerat sig i den svensk-finska politiken och speciellt i det avsnitt
därav, som heter Ålandsfrågan, på sådant sätt, att vi kunna säga, att
dagens läge är beroende av detta engagemang. När man i närvarande stund
ser, hur denna bank här tillträder som tredje part, vid sidan av Sveriges riksbank,
då frågar man sig verkligen ännu en gång, hur det är möjligt, att affärstransaktioner
av dylik karaktär kunna få försiggå, utan att de omedelbart
påtalas och omedelbart bli föremål för korrigering från det håll, där en dylik
korrigering borde göras.

Det ar, herr talman, vad jag har att saga för dagen med anledning av det
innehållslösa svar, som finansministern här har avgivit. Detta svars kringgående
karaktär är för mig ett klart bevis för att den av mig påtalade angelägenheten
är sjuk. Det återstår endast en sak att göra, nämligen att, när möjligheter
därtill föreligga, framställa ett yrkande örn sådan ändring av den
gällande lagen för Sveriges riksbank, att befogenheten att bedriva finansiell
utrikespolitik fråntagos riksbanksfullmäktige och bankoutskottet och förläggas
där den rätteligen bör vara: i riksdagens eget avgörande.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Med anledning av formen för denna inter pellation

och kanske också med anledning av innehållet i det anförande, som

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Svar å interpellation. (Forts.)

herr Flyg- här hållit, kan det vara nödvändigt att fästa kammarens uppmärksamhet
på ett visst förhållande. Det är i varje fall nödvändigt för allmänhetens
skull att påpeka, att riksbanken är riksdagens verk och icke Kungl.
Maj:ts verk. Riksbanken sorterar under riksdagen, och fullmäktige äro ansvariga
inför riksdagen.

Då herr Flyg envist biter sig fast vid § 15, är det angeläget att stryka under,
att fullmäktige vid handläggningen av detta ärende ha stött sig på riksbankslagens
§ 16. Örn herr Flyg har någonting att anmärka, har han att göra
bankoutskottet uppmärksamt på att riksbanksfullmäktige enligt hans mening
icke ha följt lagens bestämmelser.

Herr Flyg: Bara ett par ord. Med anledning av herr Jonssons påpekande,
att riksbanken är riksdagens verk, vill jag ännu en gång framhålla, att det
må vara ett riksdagens aktuella intresse att snarast se till, att riksbanksfullmäktiges
verksamhet av den karaktär, det här är fråga örn, upphör. Hänvisningen
till § 16 kan bemötas enbart med påpekandet, att varken § 15 eller § 16
ger något stöd för en lånetransaktion av den art, varom här är fråga.

Herr Holmgren: Jag vill erinra om att kammaren häromdagen utsåg

riksdagens revisorer. De komma tvivelsutan att uppmärksamma denna fråga,
varför vi kunna lugna oss och uppskjuta diskussionen i denna punkt till nästa
år, då revisorernas granskning föreligger.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag skall endast
tillägga en upplysning, som herr Flyg kunde ha inhämtat ur varje riksbanksrapport,
nämligen att dessa 10 miljoner kronor i utländska lätt säljbara
obligationer endast utgöra en mindre del av det innehav av utländska obligationer,
som riksbanken ständigt redovisar. Örn alltså någon skulle ha fått den
föreställningen, att detta köp av utländska obligationer skulle vara en nyhet i
riksbankens verksamhet, kan han bara hänvisas till riksbanksrapporterna.

Herr Flyg: Herr talman! Det är verkligen egendomligt, att det skall

vara så svårt att förstå varandra, fastän både jag och herr Wigforss tala
svenska, låt vara med litet olika dialekter.

Det förhåller sig ju så, att jag har påtalat formen för den transaktion, som
här är på tal. I min interpellation ifrågasatte jag, örn det var riktigt, att ett
lån av den karaktär, som uppgivits i telegrammet från Helsingfors, beviljats.
Finnes det stöd i gällande lag för en dylik låneverksamhet? På den frågan har
icke något svar lämnats. Herr statsrådets sista replik innebär icke något svar
i det avseendet. Här är emellertid, anser jag, den ömtåliga punkten, ty Sveriges
riksbank såsom ett statligt organ får icke engagera sig i rustningspolitiken
i andra länder än det land, där banken i fråga hör hemma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Strindlund avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 294, angående
inköp för telegrafverkets räkning av vissa fastigheter i kvarteret Jericho
i Stockholm samt uppförande av en ny radiostation å västkusten.

Denna proposition bordlädes.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Ang. delaktighet
i statens
pensionsanstalt
för
viss personal
hos vägdistrikten.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj :ts å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 282, angående överenskommelse om skyddet av Ålandsöarnas neutralitet;
och

nr 283, angående förslag till lag örn ändrad lydelse av § 28 mom. 2 värnpliktslagen
den 30 juni 1936 (nr 443).

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för viss personal hos
vägdistrikten.

Därvid yttrade:

Herr Lindmark: Herr talman! I föreliggande bankoutskottets utlåtan de

nr 42 behandlas Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrikten. Jag ber att få uttala ett
tack till finansministern, därför att Västerbottens läns vägstyrelseförenings
framställning lett till denna proposition. Vägstyrelseföreningen kommer att i
stort sett känna sig tillfredsställd med resultatet.

Det finnes dock en punkt här, där jag, och givetvis också en del andra, icke
äro fullt tillfredsställda. I skrivelse till Kungl. Majit den 16 april 192:7 uppdrog
Kungl. Majit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utfärda normalbestämmelser
för pensionering av vägdistriktens tekniska personal. Detta ledde
till att kungl, styrelsen den 14 maj 1927 utfärdade sådana allmänna normer.
I dessa allmänna normer finnes föreskrivet, att pensionsrätt inträder efter uppnådda
63 levnadsår och en tjänstetid av 30 år. I nu föreliggande proposition
föreslås på tillstyrkan av pensionsanstalten, att pensionsåldern skall utgöra 65
år och antalet tjänstår 33. I den motion, som jag väckt och som handlar just
örn denna punkt i propositionen, har jag förmenat, att de tidigare gällande bestämmelserna
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens normer fortfarande böra
gälla.

Det finnes i utskottets utlåtande åberopat vissa synpunkter, som Sveriges arbetsledareförbund
framlagt i denna fråga. Någon närmare redogörelse för vad
dessa synpunkter innebära finnes dock icke i utlåtandet. Jag ber att få citera
några rader ur framställningen. Där tecknas i korta drag vad jag närmast
avsett med min motion. Det heter där bl. a.: »Mycket starka skäl tala också för
bifall till motionen. Utöver vad motionären anfört, vari vi till alla delar instämma,
anhålla vi att få framställa ytterligare följande.

För de arbetsledare vid vägdistrikten, som f. n. äro pensionsförsäkrade i
S. P. P. — det är Svenska Personal-Pensionskassan — »gälla för alla utom 7
en pensionsålder på högst 63 år. För statens egna befattningshavare gäller i
regel en pensionsålder av 63 år för arbetsledare av olika kategorier t. ex. verkmästare,
linjemästare, Överbanmästare, maskinmästare m. fl., trots att åtskilliga
av dessa grupper i motsats till vägmästarna och schaktmästarna ha sitt
arbete förlagt inomhus och till en och samma plats. För åtskilliga tjänstemannagrupper,
vilka liksom vägmästarna och schaktmästarna äro nödsakade att
mestadels vistas på rörlig fot, är pensionsåldern 63 år trots att de icke äro arbetsledare
t. ex. för jägmästare och skogstaxatorer. Särskilt bör också erinras
om att vägingenjörerna erhålla pension vid 63 års ålder.»

Av detta uttalande framgår, att det lägges särskild vikt vid arten av det

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. delaktighet i statens pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrik ten.

(Forts.)

arbete, som dessa vägmästare ha att utföra, nämligen arbetet i markerna med
många gånger ansträngande promenader. Det är därför icke lämpligt, att
tjänstgöringsåldern är alltför hög. Det antal personer, som skulle komma att
försäkras, utgör omkring 430. I Svenska personalpensionskassan finnas redan
omkring 210 av dessa försäkrade. Det är möjligt, att ett antal även finnas
försäkrade i andra enskilda pensionskassor. Jag skulle emellertid tro, att det
skulle vara till nytta och av värde, örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens allmänna
bestämmelser på ifrågavarande område icke ändrades. Starka skäl tala
för att allt borde förblivit vid det gamla. Emellertid avser jag icke att göra
något yrkande örn bifall till motionen. Förhållandena äro ju sådana, att det
icke nyttar till något.

Jag skulle emellertid vilja till finansministern framställa en fråga. Det förhåller
sig ju dock så, som jag nyss nämnde, att en del av denna personal redan
är försäkrad i enskilda pensionskassor, och att det nu föreslås pensionsrätt i
statens pensionsanstalt. Min fråga lyder: innebär pensionsrätten i statens pensionsanstalt,
att pensionering av vägdistriktens tekniska personal i enskilda
pensionsanstalter skall upphöra? Jag anhåller, att finansministern svarar på
den frågan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Eftersom herr

Lindmark framställt denna fråga till mig, vill jag svara, att saken kräver en
undersökning, innan jag kan giva något svar.

Herr Holmgren: Utskottet likaväl som Kungl. Maj:t har funnit den mest
praktiska vägen att ordna pensionsförhållandena för vägmästarna och med dem
likställda vara att inordna dem i statens pensionsanstalt. Häremot har motionären
icke gjort någon invändning, men han har föreslagit en sänkning av pensionsåldern
för dessa till 63 år med krav på 30 års tjänstetid för full pension.
Jag vill icke bestrida, att det finnes skäl för den uppfattning han givit uttryck
åt. Men utskottet har icke funnit dessa skäl tillräckligt starka för att utskottet
skulle vilja tillråda riksdagen att i fråga örn denna jämförelsevis fåtaliga
personalkategori göra ett avsteg från de bestämmelser, som finnas i kapitel VII
i pensionsanstaltens reglemente.

På den grund, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindmark: Herr talman! Yad vice ordföranden i bankoutskottet nu
yttrat giver mig anledning att säga några ord. Han säger, att utskottet icke
velat göra något avsteg från kapitel VII i pensionsanstaltens reglemente. Det
må vara riktigt, men vad här föreslås innebär likväl ett avsteg från de normalbestämmelser,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt Kungl. Maj :ts
uppdrag utfärdat, och det betyder icke så litet.

På min nyss till finansministern ställda fråga fick jag svaret, att det krävs
närmare utredning inom departementet för att kunna giva svar på frågan. Jag
kan förstå detta. Jag vill här endast tillägga, att när ett sådant förutsett övervägande
skall äga rum, bör hänsyn tagas därtill, att nu gällande normer för
pensionering avse en pensionsålder av 63 år och en tjänstetid av 30 år. Enligt
Kungl. Majis proposition skulle pensionsåldern för vägmästarna vara 65 år
och tjänstetiden 33 år. Det är icke bra med en sådan dualism. Det bör vara
enhetliga grunder på området. Mig förefaller det, som om den enda lösningen
måste bli den, att den pensionering genom enskilda anstalter av dessa tjänstemän,
som förut förekommit, måste upphöra, och att pensionering uteslutande
skall ske genom statens pensionsanstalt.

Ang. revision
av pensionsvillkoren
för
föreståndare
och föreståndarinnor

vid ålderdomshem

m. fl. vårdanstalter.

12 Nr 29. Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. delaktighet i statens pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrikten.
(Forts.)

Den här frågan kan synas obetydlig, men det är inte i verkligheten så. Vägdistrikten
böra av detta ärendes behandling i riksdagen och av den debatt, som
föres här i dag, få vägledning för sitt handlande.

Som jag tidigare anmält har jag icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckt motion om
revision av pensionsvillkoren för föreståndare och föreståndarinnor vid .ålderdomshem
m. fl. vårdanstalter.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ericson i Boxholm: I motiveringen till den motion, som här före ligger

till behandling, har jag framhållit den ogynnsamma ställning i pensionshänseende,
som föreståndarinnorna vid våra ålderdomshem intaga. Jag har
framhållit, hurusom ålderdomshemmens klientel numera äro betydligt svårare
att sköta än tidigare varit fallet. De förbättrade pensionsförhållandena och
fattigvårdsstyrelsernas inställning till en förbättrad bidragsform med avseende
å den öppna fattigvården göra nämligen, att de vårdbehövande icke söka
sig in i dessa hem, förrän de äro så sjuka, att de icke längre kunna vårdas i
hemmen. Jag har med anledning härav framhållit, hurusom dessa föreståndarinnor
såväl fysiskt som psykiskt utmattas av sitt instängda arbete, varför
de icke kunna hålla på därmed till den fastställda pensionsåldern, 60 år. Jag
har därför föreslagit en till 55 år sänkt pensionsålder samt att det för full
pension erforderliga antalet tjänstår såsom en följd härav skulle nedsättas till
25 år. Vidare har jag föreslagit, att pensionsunderlaget, som nu är 600 kronor,
skulle höjas till 1,200 kronor. Jag har sökt motivera mitt förslag bl. a. genom
att jämställa dessa föreståndarinnor med sjuksköterskorna.

Nu har icke utskottet, såvitt jag förstår, tagit ställning till själva principen.
Det resultat utskottet kommit till grundar sig på de yttranden, som avgivits
med anledning av motionen. De yttranden, som avgivits av såväl svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet som av statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt av Sveriges socialvårdsfunktonärers riksförbund, gå emellertid
i tillstyrkande riktning. Fattigvårdsförbundet har ju icke helt kunnat
instämma i det förslag, som jag kommit med, men det har icke ställt sig avvisande
emot principen till att någonting ändock borde göras.

Fattgvårdsförbundet har gjort en rundfråga till icke mindre än 345 föreståndarinnor.
Denna passus i fattigvårdsförbundets utlåtande har av någon
egendomlig anledning icke kommit med i bankoutskottets utlåtande. Emellertid
redogöres i fattigvårdsförbundets tidskrift för de svar förbundet erhållit.
Av de 345 tillfrågade ha 282 bestämt uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern
i enlighet med motionens syfte, medan 63 ha uttalat sig för bibehållandet
av nuvarande pensionsålder. Av 35 föreståndarinnor för barnhem ha 24
förklarat sig för och 11 emot den föreslagna sänkningen. Detta visar i alla
fall, att det råder en ganska enstämmig vilja hos föreståndarinnorna själva att
söka få sina anställningsformer något gynnsammare än de nu äro. Det är att
märka, att de som svarat nej äro äldre personer, som befinna sig i 50- ä 55-årsåldern och följaktligen se en större förmån ligga däri, att de kunna uppehålla
tjänsten ännu några år framåt.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. revision av pensionsvillkoren för föreståndare och föreståndarinnor

vid ålderdomshem rn. fl. vårdanstalter. (Forts.)

Statens pensionsanstalt har yrkat avslag på framställningen. Detta avslagsyrkande
är närmast baserat på statistiska och ekonomiska skäl. Pensionsanstalten
har icke sett frågan ur humanitära synpunkter eller med hänsyn till
likställighetsprincipen, vilket jag gjort i min motion, och det är något, som
man givetvis icke får blunda för. Vi få icke glömma dessa föreståndarinnor
vid ålderdomshemmen, när vi nu söka åstadkomma mera tillfredsställande förhållanden
för andra anställda.

Statens fattigvårdsinspektör har också uttalat sig i tillstyrkande riktning;
han håller till och med före, att den skillnad, som i pensioneringshänseende finnes
mellan sjuksköterskor samt föreståndarinnor och husmödrar, är omotiverad.
Förre fattigvårdsinspelctören von Koch uttalade, som vi erinra oss, redan när
det var fråga om att dessa föreståndarinnor skulle pensioneras i statens pensionsanstalt,
att de på grund av sitt instängda och hårda arbete borde pensioneras
vid 55 års ålder.

Nu har icke utskottet vågat sig på att föreslå utredning i motionens syfte,
detta närmast i anledning av det yttrande, som avgivits av statens pensionsanstalt,
som framhållit, att anstalten icke kan gå med på att begära utredning
örn varje liten grupp pensionärer. I detta fall är det dock ingen liten grupp
det rör sig örn. Vi lia ju närmare 1,400 ålderdomshem och dessutom en hel del
barnhem, och vid alla dessa äro föreståndarinnor anställda. Därtill komma
åtskilliga s. k. fattigstugor, vilka jag emellertid icke i detta sammanhang räknat
med.

Nu är det givetvis sant, att alla dessa föreståndarinnor icke vunnit inträde
i statens pensionsanstalt. Fattigvårdsstyrelserna lia ännu icke i den utsträckning
vi väl alla önska gått in för att ordna vederbörandes tjänsteanställningsoch
pensionsförhållanden. Men det är väl i alla fall att hoppas, att fattigvårdsstyrelserna,
allteftersom de inse fördelen att anställa kvalificerade föreståndarinnor,
som genomgått svenska fattigvårdsförbundets utbildningskurs,
också tvingas in att ordna tjänsteanställning med pensionsrätt.

Utskottet har till sist pekat på en utväg. Man hoppas, att den kommitté, som
har hand om utredningen av statens pensionsanstalts fondställning, även skall
kunna taga upp nu ifrågavarande problem. Ehuru jag icke trott, att detta
skulle vara möjligt, har jag vid ett samtal med bankoutskottets ordförande
erfarit, att kommittén förklarat, att den skall kunna taga upp även denna fråga.
Under sådana förhållanden finner jag det meningslöst att nu yrka bifall till
motionen, utan nu blott uttala en livlig förhoppning, att den fråga som här
påtalats också skall få en tillfredsställande lösning. Är det så, att det hela
kommer att taga alltför lång tid i anspråk, ber jag att få återkomma på det
ena eller andra sättet. Här gör sig dock gällande ett berättigat krav, som
det är vår skyldighet att söka i görligaste mån tillgodose.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar Toregård, Näsström, Staxäng och Hedlund
i Östersund.

Herr Holmgren: Herr talman! Tvivelsutan äro de arbetsuppgifter, som

åvila den personal vi nu tala om, av sådan art, att det måste ställas stora krav
på dess fysik och vigor. Men förhållandena komma att bli väsentligt annorlunda
i samma mån man överför kroniskt sjuka, sinnesslöa och lindrigt sinnessjuka
personer till de direkta vårdanstalterna, någonting som i allt större utsträckning
kommer att äga rum under den närmaste framtiden. Statens pensionsanstalt
har dessutom upplyst, att enligt dess erfarenhet det icke för när -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. revision av pensionsvillkoren för föreståndare och föreståndarinnor
vid ålderdomshem m. fl. vårdanstalter. (Forts.)
varande föreligger något behov av att sänka pensionsåldern för den ifrågavarande
personalen. Därtill kommer, att det för tillfället råder brist på sådan
personal, något som i stället pekar llän mot en åtminstone tillfällig höjning av
pensionsåldern. -—I övrigt vill jag fästa uppmärksamheten på att riksdagen
under de senaste åren vid mer än ett tillfälle ställt sig avvisande mot kravet
på sänkning av pensionsåldern.

Dessa ha varit de huvudskäl, som dikterat utskottets uppfattning i föreliggande
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Fastän jag förenat mig med utskottsmajoriteten,
måste jag säga, att det ligger bra mycket i motionen. När unga kvinnor
söka sig in på detta arbetsområde, veta de mycket sällan, vad de giva sig
in på. Om de visste, vilka svårigheter de komma att mota, skulle säkert många
av dem draga sig för yrket. Vi skola komma ihåg, att på ett ålderdomshem
samlas människor av de mest skilda slag, från de mest olika sociala skikt och
med de mest olika tänkesätt, och dessa människor skola där leva sina sista år
tillsammans. Det gäller för föreståndarinnan att se till, att sammanlevnaden
blir så lugn som möjligt och att det icke blir för mycket gnissel. För att
kunna klara detta behövs det friska krafter. Så länge föreståndarinnan är
ung och pigg och ser allting ljust, går det nog bra, men när hon blir gammal
och själv börjar få krämpor och börjar känna sig gnatig och otrevlig, är det
icke så trevligt vare sig för henne eller för dem som äro intagna på ålderdomshemmet.
Då är det bättre, både med hänsyn till henne själv och den sak
hon vill gagna, att hon kopplas ifrån arbetet.

Därför menar jag, att herr Ericson i Boxholm, har rätt i vad han säger. När
utskottet här yrkat avslag på motionen, är det bara därför att vi för tillfället
icke anse oss böra gå in för saken. Jag hoppas, att det icke skall dröja länge
förrän de önskningar herr Ericson i Boxholm uttryckt i sin motion skola gå
i uppfyllelse.

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Med avseende å arbetsförhållandena
vid ålderdomshemmen, vilka både utskottet och herr Holmgren försäkra
skola bli bättre, så vet jag ju mycket väl, att det pågår en utbyggnad av anstalter
tillhörande landstingen för att överföra de lindrigt sinnessjuka från
ålderdomshemmen. Men därvidlag är det ju fråga örn en siffra av 1 %0, och
det kommer alltid att finnas kvar ett visst klientel av denna kategori som
får vårdas å ålderdomshem. De äldre sinnesslöa, som alltför länge fått kvarbliva
i privata hem, torde det ej heller finnas någon möjlighet att få in i härför
avsedda specialanstalter — utan för dem komma ålderdomshemmen att få
bereda plats allt framgent.

Vad sedan beträffar den rådande bristen på arbetskraft, är det helt naturligt,
att örn förhållandena äro otillfredsställande i avseende å lön, pension och
dylikt, söker sig ingen till yrket. Det är också en synpunkt, som vi i detta
sammanhang icke få förglömma.

Herr Tornegård: Herr talman! Det var herr Holmgren, som uppkallade

mig. Jag skulle vilja bemöta påståendet från statens pensionsanstalts sida, att
det icke skulle föreligga något behov av sänkt pensionsålder. Jag tror nog,
att detta uttalande beror på det förhållandet, att statens pensionsanstalt ännu
icke hunnit få någon erfarenhet av behovet. Alla de äldre föreståndarinnorna
vid ålderdomshemmen, som verkligen haft behov av att avgå vid den tidigare

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. revision av pensionsvillkoren för föreståndare och föreståndarinnor

vid ålderdomshem m. fl. vårdanstalter. (Forts.)
åldern, lia nämligen icke käft förmånen att ka vunnit inträde i statens pensionsanstalt,
därför att vederkörande fattigvårdsstyrelser icke kunnat ordna
den saken.

Jag är alldeles övertygad om att motionens syfte är mycket kekjärtansvärt,
ock jag koppas i likket med kerr Paulsen, att det icke skall dröja länge, innan
frågan går igenom i riksdagen. Ty örn några människor ka en ansträngande
tjänstgöring, så är det dessa föreståndarinnor. Det kan icke vara någon mening
i att ka föreståndarinnor, som bli så gamla att de själva behöva taga
emot vård av pensionärer på hemmen.

Herr Paulsen: Herr talman! I anledning av vad den siste ärade talaren
yttrade örn att fattigvårdsstyrelserna icke kunnat söka inträde för dessa föreståndarinnor
i statens pensionsanstalt vill jag påpeka, att det är många år sedan
de fingo rättighet att reglera föreståndarinnornas löner ock få dem anslutna
till pensionsanstalten.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial, nr 44, med förslag i fråga om rätt till besvär
över beslut, fattat av fullmäktige i riksbanken eller riksgäldskontoret eller av
styrelsen för riksdagsbiblioteket, om vägran att utlämna allmän handling; och

första lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckt motion angående
införande av möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 9.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av väckta motioner
angående beredande av effektivare skydd för svensk konstslöjd.

Därvid yttrade

Herr Kilbom: Herr talman! Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
med det beslut utskottet kommit till. Jag skulle emellertid vilja understryka,
att denna sak icke bör sammankopplas med den utredning, som för närvarande
pågår angående litterär och konstnärlig äganderätt och dylika ting, varom vi
i tidningarna sett att ett interskandinaviskt arbete är igångsatt. Här gäller
det ju helt andra och icke bara skilda utan mycket viktigare områden. Statsmakterna
ha ju visat sitt stora intresse för konstslöjden. Det har skett ur
två synpunkter. För det första är denna en utomordentlig reklam för Sverige
i utlandet, för det andra bereder den människor arbete och ökar den konstnärliga
förståelsen. Det är sålunda naturligt, örn man förväntar, att regeringen
vid den utredning, som väl nu kommer att ske, lägger dessa synpunkter
på saken. Exempel från andra länder visa, att ett skydd kan ordnas.
I Amerika t. ex. har man för textilindustrien skapat ett slags clearinghistoria,
som gör, att vederbörande företagare och intresserade övervakas, så att det

Äng. beredande
av effektivare
skydd
för svensk
konstslöjd.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. beredande av effektivare skydd för svensk konstslöjd. (Forts.)
icke får ske sådant som i vissa fall förekommer när det gälier den svenska
industriens och hantverkets mönster.

Med uttalande av dessa synpunkter ber jag, som sagt, herr falman, att få
uttala min tillfredsställelse med det förslag, som här föreligger.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Äng. ändring Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl.

1 vissa a™ ^aj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni
landsting eller 1028 (nr 302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, dels ock
kommun driv- i ämnet väckta motioner.

na sjukhus. Gen0p en den 17 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 89, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 265 i första kammaren
av herr Domö m. fl. och nr 412 i andra kammaren av herr Bagge m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen ville i samband
med behandlingen av förevarande proposition i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
örn utredning av frågan om åtgärder till säkrande av arbetsfreden inom
sjukhusväsendet.

Utskottet hemställde,

A. att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B. att motionerna I: 265 och II: 412 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade beträffande punkten B. i utskottets hemställan avgivits av
herrar Linnér, Wistrand och Sandström samt fröken Andersson, vilka föreslagit,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 265 och II: 412, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning av frågan örn åtgärder
till tryggande av arbetsfreden inom sjukhusväsendet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Sandström: Herr talman! Vid detta utlåtande finnes, som de ärade
kammarledamöterna torde observera, fogad en reservation av fyra ledamöter
i utskottet. Reservationen riktar sig icke mot propositionen såsom sådan. Reservanterna
biträda alltså utskottets förslag, att propositionen måtte av riksdagen
bifallas. Men reservationen innefattar en annan sak, och denna har
samband med en motion, som är avlämnad i båda kamrarna och i vilken det
hemställes, att utredning bör företagas i fråga örn säkrandet av arbetsfreden
inom sjukhusväsendet. Vi reservanter anse, att detta hör till de områden, där
framför allt samhällsfarliga arbetskonflikter böra undvikas. Genom a4t kollektivavtal
numera, och särskilt sedan förevarande proposition blivit bifallen,
i allt större utsträckning komma att tillämpas inom det svenska sjukhusväsendet,
har enligt reservanternas mening denna fråga därmed aktualiserats mer
än förr. Vi anse sålunda, att det nu vore hög tid att göra en framställning

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. ändring i lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

(Forts.)

örn ea utredning-, på vad sätt man skulle kunna i möjligaste mån där få
arbetsfreden tryggad.

o Visserligen har utskottet i sitt utlåtande anslutit sig till ett uttalande, som
på sin tid gjordes av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller. Han yttrade vid 1934 års riksdag, att sjukhuspersonalen med hänsyn
till arten av dess arbetsuppgifter icke kunde få använda de påtryckningsmedel
i form av arbetsinställelser o. dyl., som begaguas inom industriens arbetsområde,
i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal. Detta
yttrande har nu utskottet gjort till sitt, och det är klart, att det ligger ett
visst värde däri. Örn det nämligen skulle inträffa en arbetsinställelse inom
sjukhusväsendet, skulle sannolikt detta utskottets uttalande bidraga till att
en strejk icke skulle bli populär inom det svenska samhället. Vi anse det
dock icke vara tillräckligt, att man uttalar sig på detta sätt och endast uttrycker
en platonisk önskan, att det skall råda arbetsfred inom sjukhusväsendet.
Det kan komma att bli sådana påfrestningar, då det är fråga örn nya kollektivavtal,
att det trots allt blir arbetsinställelser, om det inte finns förbud mot
sådana. Vi äro icke övertygade örn att de arbetargrupper, som det här är
fråga örn, komma att taga tillbörlig hänsyn till detta utskottets uttalande.
Det är. därför vi velat i samband med denna frågas avgörande få till stånd en
utredning för att få arbetsfreden vid sjukhusen tryggad.

Detta är vad reservanterna avse, och jag tror för min del, att det anförts tillräckliga
skäl för att jag här vill yrka bifall till reservationen, vilket även innebär
bifall till motionerna I: 265 och II: 412.

• ?eri- Herr talman! dag föreställer mig, att debatten i denna fråga

i dag icke behöver bli så lång som exempelvis 1934, då vi också behandlade
ett regeringens förslag örn rätt för landstingen att ingå kollektivavtal och
centralt reglera lönerna för sjukvårdspersonalen. Då avslogs ju regeringens
förslag, och det skedde efter en mycket lång debatt -—- jag erinrar mig, att den
räckte en hel förmiddag.

Nu. är det emellertid så, att när det gäller huvudsaken är man inom utskottet
enig. Man bär tillstyrkt regeringens förslag, och vi behöva alltså icke diskutera
det spörsmålet. Däremot har högern reserverat sig i så måtto, att den
anser, att man skall skriva till Kungl. Maj :t och begära genomförande av en
lagstiftning örn strejkförbud för sjukvårdspersonalen. Högern står emellertid
ensam om denna reservation. Utskottets övriga ledamöter gå på avslag på
den punkten, och detta, tycker jag, att utskottsmajoriteten har anledning att
göra. Det. torde nämligen förhålla, sig. så, att den personal, som det här är
iraga örn, icke.är inställd på att tillgripa strejk, när det gäller uppgörelser.
Jag har haft tillfälle — både i mitt läns landsting och på andra håll -— att
vara med om förhandlingar med såväl sjukvårdspersonalförbundet och kommunalarbetarförbundet,
, och jag har fått den bestämda uppfattningen, att denna
personal icke vill begagna sig av strejkvapnet eller ens strejkhotet. Det
har .åtminstone icke förekommit, att man kommit fram med något sådant vid
de tillfällen jag varit närvarande vid förhandlingarna. Jag anser därför, att
det inte finnes någon anledning för riksdagen att rent av utpeka denna säkerligen
mycket lojala personal såsom särskilt farlig för den allmänna samhällsfreden
på detta område.

Därutöver har ju utskottet, såsom också berördes av den föregående talaren,
pekat pa att utskottet ansluter sig till don uppfattning, som framfördes av
socialministern 1934, att man inte bör lia rätt att tillgripa strejk, när det gäl Andra

kammarens protokoll 1039. Nr £9. 2

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

(Forts.)

ler detta arbetsområde. Jag tror för övrigt, att om en organisation inom
sjukhusväsendet tillgrepe strejk, oell örn följden därav blev, att sjuka, människor
fingo ligga och pinas och lämnades utan hjälp, skulle det uppstå, en sådan
folkopinion mot en sådan organisation, att det säkerligen vore till mycket
stor nackdel för denna organisation och dess organisationsarbete, örn man
gick fram på den vägen.

Emellertid finns det ännu ett skäl, som talar för avslag på högermotionen,
och det är enligt mitt sätt att se avgörande. Det är nämligen så, att frågan
huruvida man skulle skriva till Kungl. Maj :t och begära, att det skulle genomföras
en lagstiftning mot s. k. allmänfarliga arbetsinställelser, jedan har
varit föremål för riksdagens prövning i år. I mitten av februari månad avvisade
riksdagen en motion, som gick i den riktningen, och när nu detta problem
är en del av det större problemet örn de allmänfarliga strejkerna, så har jag
mycket svårt att tro, att riksdagsmajoriteten skulle ha ändrat sig på den
punkten till i dag. Men även örn riksdagen skulle ha hunnit ändra sig, är min
personliga uppfattning den, att riksdagen helt enkelt inte har rätt att nu fatta
beslut örn bifall till det som herr Sandström här agiterat för, därför att riksdagen
har redan tagit ståndpunkt i detta avseende, när den avvisade motionen
örn de allmänfarliga strejkerna. Jag är ingen grundlagstolkare . och vågar
inte ge mig in på någon grundlagstolkning, men när jag läser riksdagsordningen
och särskilt doktor Malmgrens kommentar till § 63 riksdagsordningen,
får åtminstone jag den uppfattningen, att riksdagen icke kan bifalla^ ett sådant
yrkande som det som nu framförts av herr Sandström. Det står nämligen
i dessa kommentarer — och jag antar, att de äro tillförlitliga — att
»vid en riksdag fattat beslut får icke upprivas eller ändras vid samma riksdag.
Har ett positivt beslut fattats, skall detta verkställas. Har försök att
få ett beslut till stånd misslyckats» — och det var det fallet, som jag först
talade örn •— »får man vänta med att påkalla nytt försök till nästa riksdag.»
Högern bör därför resonera som så: skola vi ta upp denna sak, få vi göra det
nästa riksdag.

Det går inte vid denna riksdag, det är min uppfattning i saken, och inte
minst ifrån den utgångspunkten skall jag, herr talman, be att få yrka bifall
till utskottets förslag, både när det gäller första punkten, m bifall till propositionen,
och när det gäller andra punkten, örn avslag på högermotionerna.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Sedan herr Hage här utvecklat

utskottets synpunkter på föreliggande fråga, som i stort sett sammanfalla med
mina, borde kanske inte mycket vara att tillägga. Jag vill emellertid begagna
tillfället att uttala min tillfredsställelse över att sjukhuspersonalens rätt att
sluta kollektivavtal nu synes bli erkänd, och att ett enhälligt utskott tillstyrkt
proposition i frågan.

Emellertid ha några reservanter i detta sammanhang velat återupptaga det
gamla spörsmålet om att Kungl. Maj:t skulle utarbeta lagförslag örn förbud
mot allmänfarliga konflikter, och i detta fall tagit sikte på sjukhuspersonalen.
Som förut påpekats har detta spörsmål redan varit föremål, för behandling i
år, men förslaget i fråga vann icke riksdagens bifall. Jag vill fästa reservanternas
och särskilt herr Sandströms uppmärksamhet på, att när nu sjukhuspersonalen
får rätt att med sina arbetsgivare överlägga och besluta örn arbetsoch
lönevillkor, bringar man enligt min mening ur världen en hel del vanskligheter,
som eljest i hög grad kunnat inverka störande på arbetsfreden. För
att lugna den oro, som finns inom framför allt högern, men som jag anser va -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

(Forts.)

ra oberättigad, kanske det inte skadar att erinra därom, att det är inget nytt
förhållande på detta arbetsområde, som inträder i och med att sjukhuspersonalen
får rätt att sluta kollektivavtal. Fastmera är det så, att en hel rad
landsting redan slutit avtal med sin personal så långt som nu är möjligt med
hänsyn till lagbestämmelserna på hithörande område. Redan 1922 slöt Malmöhus
läns landsting kollektivavtal med sin personal. Sedan dess har man
inom landsting efter landsting slutit kollektivavtal med sin personal, och herr
Sandström eller någon av de övriga reservanterna eller vem det vara månde
i denna församling kan inte lämna något exempel på, att det förhållandet att
kollektivavtal redan finnas på något som helst sätt har stört arbetsfreden
inom sjukvården. Det har inte förekommit några konflikter av något slag,
som föranletts av detta. Man kan sålunda bara gå till vad som är för tillfället
och därur hämta lärdomar örn hur det kommer att gestalta sig även i
framtiden.

Jag har ingenting annat att tillägga än möjligen ett påpekande av den omständigheten,
att detta problem inte bara är en arbetarfråga. Det är inte
bara en personalens angelägenhet, utan jag tror, om jag känner landstingens
representanter rätt, att de,. vilket politiskt läger de än tillhöra, lia börjat inse
det förmånliga och praktiska i att på kollektivavtalsvägen träffa överenskommelser
med sin personal. Jag tror sålunda, att herr Sandström, hans partivänner
och andra kunna känna sig ganska lugna inför den utveckling, som
kommer att försiggå nu när sjukhuspersonalen får sin kollektivavtalsrätt. Det
betyder enligt min uppfattning, att man nu säkrar arbetsfreden på hithörande
område. Jag tror mig liksom herr Hage kunna uttala den förvissningen, att
sjukhuspersonalen och dess organisationer komma att taga all nödig hänsyn
till de spörsmål, som komma att föreläggas dem, med hänsyn till den stora
vikten av deras arbete.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandström: Herr talman! Jag är alldeles ense med herr Nilsson i
Göteborg örn, att det inte endast är en personalens angelägenhet, att det blir
möjlighet till kollektiva uppgörelser i arbetsfacken för sjukhusen. Även jag
anser, att detta är en samhällelig fråga, och vi ha inte heller rest invändningar
emot utan gått med på det kungl, förslaget, vilket vi sålunda inte behöva tala
örn i detta sammanhang. Här är det endast fråga örn säkrande av arbetsfreden.

o Herr Hage nämnde, att frågan redan är avgjord i år. Ja, den är avgjord
så till vida att en motion, som högern framlämnat angående skydd i allmänhet
emot allmänfarliga arbetsinställelser, har av riksdagen avslagits. Men dagens
fråga rör endast ett avsnitt av detta område. Här ha tillkommit nya
synpunkter, och här ha möjligheterna till kollektivavtal utvidgats. Därför
anser jag, att man med fullt skäl nu kan göra den framställningen, som gjorts.
Jag hyser inga illusioner, att vi skola vinna kammarens förståelse för detta,
men att vi ha full rätt att göra yrkande därom vill jag mot herr Hage påstå!

Nu är det så med dessa arbetstagargrupper — jag känner ju litet till denna
sak, då jag varit 20^ ar i ett landsting —- att det går mycket bra att komma
överens med dem, så snart de få någorlunda som de vilja. Det blir ju förhandlingar
numera, och det framställs kanske litet större krav än vad vederbörande
tro sig kunna få igenom. Örn då landstinget går tillräckligt högt
upp, blir det uppgörelse och arbetsfred, och det iir lyckligt, så länge det kan
fortgå så. Men jag befarar, att det kan uppkomma sådana fall, där arbetarparten
begär högre lön än landstinget kan gå med på, och i sådana fall kan

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

(Forts.)

det bli en påfrestning på arbetsfreden i detta landstings sjukhusområde. Det
är bara för sådana eventualiteter, som vi velat säkra arbetsfreden.

Nu hörde jag, att utskottets ärade ordförande i första kammaren, då man
där debatterade detta ärende, yttrade sig så, att örn omständigheterna därtill
skulle föranleda, skulle man få tillgripa lagstiftning. Han menade sålunda,
att örn det trots allt blir en sådan arbetsinställelse, örn det blir en sjukhusstrejk,
är det riktigt att lagstifta. Men, herr talman, jag undrar, örn det
då inte är för sent? Bara en strejk vid ett enda sjukhus kan kosta åtskilliga
människoliv och jag tror, att det i detta hänseende är bättre att stämma i
bäcken än i ån. Därför vidhåller jag mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Fast: Herr talman! Jag måste säga, att jag blev ganska överraskad
av denna reservation. En av reservanterna har här själv erkänt, att det
problem, som de här rulla upp, är en del av det större problem, som^ riksdagen
i sitt större sammanhang redan behandlat och avvisat. Örn således
denna reservation skulle leda till ett positivt resultat ifrån riksdagens sida,
så tror jag, det skulle dra med sig konsekvenser, som inte vore önskvärda.
Nu tror jag, att den risken inte alls föreligger, och därför skall jag inte heller
ägna någon uppmärksamhet åt reservationen ur den synpunkten.

Jag har begärt ordet för att säga, att vid de centrala förhandlingar, som
numera börjat föras ifrån landstingsförbundet, visserligen kanske något oformella
men dock med reell innebörd, där man till motpart har haft inte blott
sjukvårdspersonalens organisation utan jämväl kommunalarbetareförbundet
och dess specialorganisationer, som finnas för olika befattningshavaregrupper,
så har man i precis samma utsträckning som vi gått ut ifrån
den självklara förutsättningen — vilken överensstämmer med den deklaration,
som gavs av socialministern år 1934 — att någon strejk icke kan
förekomma, och att något hot örn strejk i förhandlingsväg icke kommer att
framställas. Man kan således tryggt taga detta uttalande _ såsom ett faktum,
och gör man inte det, skapar man i onödan hos människorna en föreställning
örn att det skulle råda något slags osäkerhet, som inte kan vara till
gagn för det syftemål, som reservanterna här vilja främja. Jag tror, att man
inte skall lagstifta på områden, där man _å ömse sidor utgått ifrån såsom en
självklar sak, att lagstiftning är överflödig.

Man gör således enligt min mening mycket klokt i att ta dessa personalorganisationers
uttalanden på rena allvaret och gå ut ifrån den förutsättningen,
att i vårt kulturland tillåter man inte, att människor, som vårdas på ett sjukhus,
bli lämnade utan vård. Det läget har inte förelegat och kommer icke att
föreligga i vårt land.

Fru Rönn-Cliristiansson: Herr talman! Trots de svårartade förhållan den,

som sjukhuspersonalen arbetar under, har det inte, som utskottet också
framhåller, bland denna personal förekommit någon som helst strejk, och det
är ju i regel det enda vapen, som för arbetarnas vidkommande föreligger för
att något så när utfå sina rättigheter.

Reservanternas oro är inte ny. Deras oro på detta område är, som utskottet
också framhåller, ett avsnitt av deras allmänna oro för arbetsinställelser
överhuvud taget. Rätten till kollektivavtal för sjukhuspersonalen är givetvis
ett framsteg, och reservanterna borde, i stället för att föreslå utredning till
tryggande av arbetsfreden inom sjukhusväsendet, ta reda pa de svara förhallanden,
som förekomma på detta område. Visserligen hyser jag inga förhopp -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. ändring i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

(Forts.)

ningar härom, men jag tror inte, att de då skulle upprepa något så onödigt
som vad de prestera i den föreliggande motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Blott en kort replik till herr Sandström.

Redan på den tid då jag gick i skolan lärde jag mig något som heter, att
det hela är lika med summan av sina delar. Herr Sandström har nog också
lärt sig detta vid något tillfälle. Om jag skall tillämpa den satsen här, kan
jag inte komma till någon annan uppfattning än att, örn riksdagen förut avslagit
hela problemet örn en utredning av samhällsfarliga arbetsinställelser och
herr Sandström nu begär, att man skall ta upp en del av detta, så är det inte
konsekvent. Riksdagen har redan avvisat även den del, som herr Sandström
nu vill framlägga till prövning, i och med att riksdagen avvisade hela frågan
örn att åstadkomma en utredning örn förbud mot allmänfarliga strejker.

Jag kan inte tolka grundlagen på annat sätt, och därför, herr talman, vidhåller
jag mitt yrkande.

Herr Sandström: Herr talman! Jag vill gentemot herr Hage säga, att

jag själv var tveksam om, huruvida yrkandet i reservationen var konstitutionellt
riktigt, och därför hänvände jag mig till talmannen. Efter konferens
med talmannen och sekreteraren befanns det, att det var konstitutionellt riktigt
att yrka bifall till reservationen.

Beträffande herr Fasts uttalande vill jag säga, att det skulle vara mycket
bra, om han bleve sannspådd. Den som lever får se, örn herr Fast har rätt.
Vi få hoppas, att han har rätt, men jag är inte säker på det.

_ Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen först proposition
på bifall till utskottets i mom. A. gjorda hemställan; och fattade kammaren
beslut i enlighet härmed.

Härefter gav herr talmannen beträffande mom. B. propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i nämnda moment, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 28, i anledning av remiss från
första kammaren av motionen I: 214 örn en ledande tanke och en ordnande
hand särskilt över den norrländska jordfrågan; och blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogos i ett sammanhang dels andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion angående utredning örn
handels jöf artens skydd under krigs förhållanden dels ock till kammaren överlämnat
utdrag, nr 380, av första kammarens protokoll, innefattande delgivning
av sistnämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 12, i anledning av väckt motion i samma ämne.

Andra kammaren biföll sitt tredje tillfälliga utskotts hemställan i utskottets
ovanberörda utlåtande; och som kammaren härigenom fattat enahanda

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

beslut sorn det, vilket blivit kammaren genom omförmälda utdrag av första
kammarens protokoll delgivet, skulle den gjorda delgivningen ej föranleda någon
andra kammarens åtgärd.

§ 13.

Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, angående
utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Rökerska
stiftelsens å Lärkesbolm arrendegårdar jämte viss stödskog.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 299, hade herr Hammarlund anhållit, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
snarast låta utreda det i motionen närmare angivna förslaget örn försäljning
till respektive arrendatorer av von Reiserska stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar
jämte den stödskog, som lämpligen borde tilldelas varje särskilt hemman.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte i anledning av
här förevarande motion nr 299 besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit skulle anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning örn upplåtande
genom försäljning eller annorledes till respektive arrendatorer av von
Reiserska stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte den husbehovs skog,
som lämpligen borde tilldelas varje enskilt nybildat hemman.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Magnusson i Tumhult, som hemställt, att förevarande motion nr
299 icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda;

2) av herr Backman, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Silfwerbrand: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast med anledning
av en passus i utskottets motivering, som jag finner olämplig, emedan
densamma kan ge anledning till missförstånd. På andra sidan andra
stycket nedre delen i utlåtandet finns det en mening, som lyder sålunda: »Redan
på formella grunder lärer tilldelning av stödskog utöver husbehovet möta
hinder i nuvarande lagstiftning.» Jag anser, att den meningen bör bortfalla,
varför jag yrkar på det. Sedan finns det längre ned i fortsättningen en mening,
som lyder: »Den nu under stiftelsens egen förvaltning stående, av skogssällskapet
i Göteborg vårdade skogen med därtill hörande jakträtt utgör därjämte
stiftelsens huvudsakliga inkomstkälla.» Jag anhåller även, att ordet
»därjämte» i denna mening måtte bortfalla. I övrigt ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan, med följande i formellt avseende ändrade formulering:
att andra kammaren för sin del måtte i anledning av här förevaran-,
de motion nr 299 besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller
örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten och möjligheten
av upplåtande genom försäljning eller annorledes till respektive arrendatorer
av von Reiserska stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte den
husbehovsskog, som lämpligen bör tilldelas varje enskilt nybildat hemman.

Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! Då denna fråga behandlades
i kammarens femte tillfälliga utskott, kunde jag icke biträda utskottsmajoritetens
mening, utan jag har anfört reservation, mot utskottets hemställan. Jag
skall därför nu för kammaren redogöra för de skäl, som legat till grund för
min uppfattning.

Äng. utredning
om försäljning
till
respektive
arrendatorer
av von Reiser
stea stiftelsens
å Lärkesholm
arrendegårdar
jämte
viss stödskog.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)

Det starkaste motiv motionären anfört för det föreslagna friköpet är tanken
örn den egna torvan, och då man utan tvekan kan säga, att det som regel
är lämpligast, att den som brukar jorden också äger densamma, vill jag i
denna del tillfullo instämma med motionären. Emellertid finnas åtskilliga
fall, då det säkerligen är fördelaktigare för jordbrukare att vara arrendator
än ägare, och så torde med visshet vara förhållandet, då det gäller arrendegårdarna
på Lärkesholm. Av de nu gällande kontrakten framgår nämligen,
att arrendeavgiften i medeltal utgör endast 100 kronor per år och lägenhet.
För denna ersättning erhåller arrendatorn bostadshus, ekonomibyggnader samt
brukningsrätt till omkring tio tunnland odlad jord och ungefär tjugo tunnland
betes- och hagmarksområden. Därjämte erhåller han bränsle i viss utsträckning.
Detta exempel visar tydligt vilka förmånliga arrendevillkor som
tillämpas, och under sådana omständigheter torde det för dessa jordbrukare
bli svårt att genom friköpet erhålla bättre utkomstmöjligheter än nu är fallet.
Säkerligen skulle friköpet ställt sig väsentligt förmånligare för några år
sedan, medan byggnadskostnaderna ännu lågo inom rimliga gränser, men för
närvarande, då dessa kostnader utgöra en verklig börda för jordbruket, skulle
arrendatorerna, därest de inlöste sina innehavda hemman, komma ur askan
i elden. Av motionen framgår, hurusom husen äro mer än lovligt låga, små
och omoderna, samt att detta ej kan avhjälpas annat än genom ombyggnad.
Därför befarar jag, att arrendatorerna icke utan synnerligen stora ekonomiska
risker äro i stånd att åstadkomma en förbättrad byggnadsstandard.
Jag hyser emellertid det förtroendet för stiftelsens styrelse, att den, när en
allmän förbättring av byggnadsbeståndet nu pågår överallt i vårt land, skall,
så långt det är möjligt, se till att Lärkesholm ej blir vanlottat i jämförelse
med den övriga bygden. För övrigt vill jag, i likhet med vad som skett i
utskottets hemställan, framhålla, att man numera strävar efter att få större
brukningsdelar till stånd, enär dessa ha större förutsättningar för att bli ekonomiskt
bärkraftiga, och i denna riktning arbetar ju också direktionen. Det
är emellertid klart, att en dylik plan inte kan realiseras omedelbart, utan
att det måste taga en lång följd av år, vare sig den genomföres av stiftelsen
eller på annat sätt. Hade jag varit övertygad örn att friköpen kunde bli
till ekonomiskt gagn för dessa skötsamma och idoga personer, vilka gjort sig
väl förtjänta av en uppmuntran, skulle jag med nöje biträtt utskottets hemställan,
men då det inte är möjligt att medelst friköp skapa ekonomiskt bärkraftiga
hemmansdelar, finns heller ingen anledning att företaga någon utredning.

Jag skulle redan på dessa skäl kunna yrka avslag på motionen, men jag vill
först belysa frågan även ifrån ett par andra sidor.

Så vitt man kan bedöma, skulle hemmanen ställa sig synnerligen dyra, örn
arrendatorerna skulle inlösa stödskog, såsom motioniiren föreslagit. Den meningen
har utskottet visserligen icke kunnat dela. Därest emellertid friköpen
skulle komma till stånd, måste under alla förhållanden varje hemmansdel tilldelas
en viss areal husbehovsskog, och då den inte gärna torde kunna omfatta
mindre områden än 30 å 40 tunnland, förstår man, att det blir en ganska
stor köpesumma, som varje arrendator måste anskaffa. Enligt motionärens
uppgifter örn dessa jordbrukares ekonomi skulle flertalet av dem då behöva
underkasta sig en större skuldsättning. För övrigt kan det inte vara lämpligt
att i så hög grad spränga .sönder ett större skogskomplex, där skogsvården
sedan långa tider tillbaka utgör ett mönster för hela bygden. Såväl staten
sorn landstingen och kommunerna skapa ju skogsallmänning^ för att få till
stånd en bättre skogsvård, och då måste det vara felaktigt, att i detta fall

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. utredning orri försäljning till respektive arrendatorer av von Rederska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
vidtaga åtgärder, som uppenbart skulle motverka en dylik utveckling. Skulle
däremot något hemman på grund av sitt läge i förhållande till andra jordbruk
kunna frånsäljas utan att godsets nuvarande enhet äventyras, bör så kunna
ske. Stiftelsen själv är dock bäst i stånd att kunna avgöra, vilka hemman
som under sådana omständigheter lämpligen kunna försäljas från stamgodset.

I min reservation har jag framhållit, att därest friköpet skulle komma till
stånd, uppstår det för stiftelsen stora svårigheter vid tillgångarnas betryggörande
placering och förräntning.

Jag tror alltså, att örn man bedömer denna fråga praktiskt och ekonomiskt,
man icke skall kunna finna några bärande skäl för att företaga den i motionen
och utskottsutlåtandet föreslagna utredningen.

Vidare vill jag tillägga, att det mest betänkliga i denna sak är dock att
på så tvivelaktiga skäl, som motionären förebragt för sin framställning, kränka
testators sista och yttersta vilja. Örn riksdagen kommer att slå in på den
vägen, kan man befara, att stiftelser för allmännyttiga och välgörande ändamål
hädanefter komma att bli sällsynta, ty örn en donator bestämt håller på
något, så är det just, att hans bestämmelser skola efterlevas, därest ej tvingande
skäl nödvändiggöra en ändring. Kan det således vara moraliskt och
juridiskt rätt, att riksdagen utan större anledning ingriper i avliden persons
testamentariska förordnanden örn efterlämnad egendom? Konsekvenserna komma
i så fall att bli ödesdigra.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka avslag på motionen och
utskottets hemställan.

Herr Bceckman instämde häruti.

Herr Ekdahl: Herr talman! Hå den stiftelse, det här gäller, är belägen
i min hembygd, och då jag känner till förhållandena där, skall jag be att få
säga några ord örn det läge, som har föranlett denna motion.

För att den sidan av saken inte på något sätt skall undanskymmas, skall
jag först med en del sifferuppgifter söka belysa stiftelsens gagnerika verksamhet.
Stiftelsen består först och främst av ett fideikommiss av fonderade medel,
som belöpa sig till 40 ä 45,000 kronor. Dessutom finns det någonting, som
kallas pensions- och skolfonden med fonderade medel till omkring 300,000 kronor.
Dit höra också de två säterierna Lärkesholm och Lärka, som det här är
fråga örn. De omfatta tillsammans nära 1,700 hektar, varav något mer än hälften
ligger under jordbruk och resten under skogsbruk. Dessa tillgångar ha givit
stiftelsen möjlighet att under de senaste 10 åren till Örkelljunga kommun överlämna
något över 90,000 kronor i kontanta medel. Därav har barnavårdsnämnden
i Örkelljunga fått 5,000 kronor, skolrådet 15,000 kronor medan de
återstående c:a 70,000 kronorna ha gått till kommunala mellanskolan i Örkelljunga.
Dessutom har stiftelsen årligen delat ut ungefär 12,000 kronor i pensioner
och gåvor samt vissa ytterligare belopp för liknande ändamål. Man
kan säga, att stiftelsens utdelningar gått till c:a 25,000 kronor örn året.

Det är alldeles klart, att ansvarskännande människor icke skulle vilja gå
in för en förändring av förhållandena dithän, att stiftelsen skulle i mindre
grad än hittills förmå fortsätta med sin samhällsgagnande verksamhet. Det
är inte heller meningen. Jag skall försöka i fortsättningen visa det med vad
jag har att säga.

Först skall jag då nämna, att den odlade mark, som här finns och som är
fördelad på 45 lägenheter, är så gott som uteslutande uppodlad av dessa arrén -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Rederska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
datorer själva eller deras förfäder. Det förhåller sig så, att på omkring 30
av dessa 45 lägenheter sitta arrendatorer, som kunna räkna innehavare på
samma eller andra arrendegårdar under Lärkesholm 3 å 4 generationer tillbaka
i sin släkt. Den jord, som Lärkesholm disponerar över, hör inte till Skånes
bästa. Det »växer inte av sig självt» där, utan man har fått arbeta mycket
hårt. Arrendatorerna skulle inte ha klarat sig, vare sig nu eller tidigare,
örn de inte som binäring haft hemslöjd, affärer med hemslöjdsalster, försäljning
av julgranar o. s. v. Det har varit ett slitsamt liv, men trots att de fått
splittra sig på olika uppgifter för att hålla sig uppe, lia de lagt ned ett odlingsarbete,
som är storslaget. En arrendator berättade för mig häromdagen,
att han hade roat sig med att räkna hur många lass sten han hade kört bort
och lagt i diken under en enda sommar. Det var 515 lass. Samma sommar
hade han ändå tid att slå och räfsa ihop 25 lass s. k. vildhöstnad.

Stiftelsens direktion Ilar meddelat, att det finns ungefär 120 byggnader på
godsets område. Dessa byggnader äro emellertid alla utom en uppförda av
arrendatorerna själva. I några fall ha mindre bidrag lämnats, men de fallen
äro mycket få. I regel ha bidragen bestått i att det lämnats träd på rot i
skogen, och mycket ofta har arrendatorn ändå fått betala ränta på rotvärdet
av de träd han fått. Allt arbete har han fått göra själv. Men byggnaderna
äro stiftelsens egendom.

Till en liten belysning av förhållandlena på Lärkesholm skall jag be att
få berätta en liten historia, vars sanningshalt vederhäftiga ortsbor gått i
god för. — Det var en arrendator, som för några år sedan lämnade arrendet, efter
att ha suttit där i 49 år. Han hade uppfört en källarbyggnad, som han ville
ha ersättning för, och så hade han fått en sakkunnig att verkställa värdering
därav. Denne hade värderat bygget till 500 kronor. Av direktionens ombud,
stiftelsens skogvaktare, fick arrendatorn ett anbud, som han antog, på 300
kronor såsom ersättning för denna byggnad. Men när ersättningen efter 2^2 år
skulle klaras ut, betalade direktionen inte mer än 200 kronor. Denne arrendator
säger i den skrivelse, som jag har fått, att »dessa 100 kronor, som stiftelsens
direktion tog ifrån en fattig man, som trälat ett helt liv, motsvarar inte ens
det belopp, som stiftelsens ledamöter ha i ersättning vardera per förrättningsdag
på Lärkesholm». Med sådana ekonomiska motsättningar är det mycket
förklarligt, att arrendatorerna kräva en ändring.

Jag kan också som en liten belysning av arrendatorernas arbete tala örn att
på fyrtio år har den odlade jorden mer än fördubblats och kreatursstocken
mer än tredubblats. Denna ståtliga utveckling vilar helt på arrendatorernas
insatser. Vid vissa arrendeupplåtelser har direktionen däremot t. o. m. tagit
tillbaka av den odlade jorden. Sålunda har direktionen låtit återplantera 30
ä 35 tunnland med skog. — Ungefär en halv mil vägar ha anlagts av arrendatorerna
själva. Till dessa lär stiftelsen lia bidragit med c:a 350 kronor;
f. ö. ha arrendatorerna klarat detta arbete på egen bekostnad. — Åtskilliga
arrendatorer lia lagt ned 8,000, 10,000, ja, 15,000 kronor i byggnader på sina
arrendegårdar, men byggnaderna äro — som jag förut nämnt — stiftelsens
egendom, trots detta. — Alla brunnar med undantag av två stycken, som stiftelsen
bidragit till, äro grävda av arrendatorerna, eller på deras bekostnad.

Nu hör det till historien, att trots dessa stora investeringar av eget arbete
och eget kapital ligger det så till, att efter den senaste stora omskrivningen
av arrendekontrakten, som skedde 1926, har stiftelsens direktion förbjudit arrendatorerna
att på något sätt betinga sig vederlag, när de skola överlåta
arrendet till efterträdare. Allt vad de lagt ned är sålunda dött kapital
för dem. -— Och dock finnas arrendatorer, som själva fått betala ända till

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
6,000 kronor till företrädaren bara för att få övertaga arrendet. — Är det inte
fullt förklarligt, att arrendatorerna under sådana förhållanden upphört nied
all nyodling och slutat upp att bättra på stiftelsens byggnader?

Keservanten, herr Magnusson i Tumhult, vill göra gällande, att arrendatorerna
äro ute i rent oförstånd, när de begära att få friköpa sina lägenheter,
och att utskottets majoritet har låtit locka sig med på detta ekonomiska oförstånd.
Herr Magnusson anförde som skäl för sin ståndpunkt, att det blev för
dyrt att bygga, och att arrendet var så lågt nu, att det inte var möjligt för
arrendatorerna att klara sig bättre, örn de skulle bli sina egna. Med anledning
därav skulle jag vilja fråga: Kan verkligen inte herr Magnusson hålla
med mig örn, att människor, vilkas släkt i tre eller fyra generationer arbetat
på dessa tegar, böra vara i stånd att själva bedöma, örn de ska kunna klara
sig, när jorden kommer i deras egna händer?

Herr Magnusson talade i fortsättningen också örn att man inte fick ruinera
ett stort skogsbestånd. Det är inte heller meningen. Arrendatorerna ha i
skrivelse till utskottet meddelat, att de önska inte stödskog utan endast husbehovsskog,
till bränsle och virke för reparationer o. s. v., och av uppgifter,
som jag fått därnerifrån, finns det på de flesta arrendelägenheterna skog tillräckligt
för detta ändamål. För stiftelsens del bör det icke kunna vara så
svårt att avstå dessa arrendejordar. I sin inlaga till utskottet säger direktionen
själv, att arrendena representera ungefär 1.6 % på taxeringsvärdet. Ingen
menniska förutsätter — i varje fall icke arrendatorerna — att jorden skall
försäljas till lägre pris än taxeringsvärdet representerar. Då bör man väl
kunna tänka sig, att det kapital, som en försäljning av dessa arrendelägenheter
skulle inbringa, skall kunna placeras på ett sådant sätt, att det ger till och
med mera, än vad stiftelsen för närvarande har i inkomst i form av arrenden.
Mot detta vill nian kanske anföra, att stiftelsen står i begrepp att höja arrendena;
1946 skulle de, har det sagts, höjas till ungefär 20 kronor per tunnland.
Men låt så vara, även örn vi räkna med den summan, lär en överlåtelse
av lägenheterna icke kunna betyda minskade inkomster för stiftelsen.

Jag vill också erinra örn att denna utredning -—- det är ej fråga örn något
ingripande från riksdagens sida, utan det gäller endast en »utredning angående
möjligheten och lämpligheten av en upplåtelse genom försäljning eller
annorledes» — är tillstyrkt av egnahemsstyrelsen. En representant för egnahemsstyrelsen,
som är bosatt i de trakter, det här gäller, ledamoten av första
kammaren, herr Andersson i Fältenborg, har informerat utskottet rörande
denna fråga. Han tillstyrkte på det varmaste, att en utredning skulle begäras.
Likaså ha kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Örkelljunga
tillstyrkt en utredning. När så arrendatorerna själva i tjugu år arbetat på att
bli i tillfälle att friköpa sina lägenheter, då menar jag, att vi, som förorda
en utredning, lia stöd av verklig sakkunskap.

För min del ser jag saken så, att det här gäller att bereda människor, som
sett sina fäder träla hårt hela sitt liv, och som själva arbeta på samma sätt
på samma jordbitar, möjlighet att få tryggad besittningsrätt till åtminstone
något av de värden, som de själva skapat genom mycket arbete och stora
ekonomiska uppoffringar. Det kanske viktigaste av allt är, ha dessa
arrendatorer sagt mig, att de så gärna skulle vilja se sina barn fortsätta
att bruka den mark, de själva och deras förfäder odlat. Men det vilja
ej dessa ungdomar göra, så länge de rådande förhållandena bestå, ty
där de ej kunna få tryggad försörjning för framtiden, där vilja de ej heller
stanna. — Detta, att man vill bevara den mödosamt brukade jorden åt den
släkt, som brutit mark i dessa skogar och vildmarker, ger det ej skäl
nog att tillstyrka en utredning?

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i den formulering,
som herr Silfwerbrand nyss föreslagit.

Häruti instämde herrar Andersson i Munkaljungby och Nilsson i Landskrona.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag vill till utskottets majoritet framföra
mitt tack för den välvilliga behandlingen av min motion. Är det nu som
reservanten, herr Magnusson, anför, att skälen äro tvivelaktiga, så har jag ju
ännu större anledning att vara tacksam. Men detta visar, att majoriteten insett
det berättigade i min uppfattning. Man erkänner, att arrendatorerna böra
tillerkännas optionsrätt eller gottgörelse för de förbättringar, som ha gjorts
på egendomen under den senaste arrendeperioden, i enlighet med nu rådande
uppfattning, och att de icke, såsom hittills varit fallet, skola i förväg avstå
från denna rätt till ersättning.

Herr Magnusson uttalade sina bekymmer för de blivande ägarnas ekonomi.
Jag kan försäkra herr Magnusson, att han ej behöver ha några bekymmer för
den saken, ty dessa blivande ägare ha redan kalkylerat med de ökade utgifter,
som de skulle få såsom ägare till dessa jordbitar. Det förhåller sig ej heller
som det har sagts i ett yttrande till utskottet, att dessa arrendatorer skulle
vara uppagiterade, utan det är, som herr Ekdahl nyss nämnde, en gammal
tanke, att arrendatorerna skulle få friköpa sina små jordbruk. Det framgår
ju också tydligt och klart av den skrivelse, som kom in till utskottet häromdagen,
och som var undertecknad av icke mindre än 37 arrendatorer, vari
dessa understryka detta förhållande. För övrigt visar ett utdrag av ett protokoll,
som är fört vid von Reiserska stiftelsens sommarsammanträde den 8 juli
1937, och som jag har här i min hand, att 36 arrendatorer då begärt att få
friköpa sina lägenheter. De gingo så långt, att de sade, att örn de blott finge
köpa åkerjorden, skulle de vara nöjda. De avstode gärna från husbehovsskogen.
Men deras begäran blev ju avslagen av direktionen. När man nu är rädd för
de utgifter, som de nya ägarna komma att få, skulle jag gentemot detta vilja
säga, att arrendatorernas utgifter nog ej varit så små, som man har velat påskina.
Det har varit mycket, som har hidragit därtill, icke minst det förhållandet,
att deras små åkrar i alla år utnyttjats av skogens villebrådsbestånd,
vilket kanske varit något rikligt på detta storgods. När man nu talar örn att
det blir för dyrt — herr Magnusson var särskilt inne på detta — att sätta husen
i stånd, så vill jag erinra örn att det måste bli dyrare att förbättra dem,
när man ej underhållit dem, än örn man gjort detta år efter år. Nu är den allmänna
meningen i dessa bygder, att det är på tiden, att något göres för dessa
hus på Lärkesholm. Läser man egnahemsstyrelsens yttrande till utskottet, finner
man, att de anse, att det är ett trängande behov att husen bli iståndsätta.
Detta framgår också tydligt av en skrivelse, vilken jag har här i min hand,
ur vilken jag skall be att få citera ett par paragrafer. Det är en avskrift av
protokoll, fört vid sammanträde med hälsovårdsnämnden i Örkelljunga kommun
den 27 november 1936. »Närvarande Provinsialläkaren Doktor Mart.
Ahlberg, lantbr. Oscar Olsson och Henning Kjellsson samt undertecknad ordf.
§ 1. Arrendatorn av torpet Fredriksborg, under Lärkesholm, Martin Nilsson,
hade till hälsovårdsnämnden anmält, att den av honom där bebodda lägenheten
var ur hälsovårdssynpunkt otillfredsställande, och begärde hälsovårdsnämndens
ingripande. Vid denna dag företagen besiktning av lägenheten konstaterades
sanitära olägenheter på grund av att ladugården och svinstian inrymmas
i samma byggnad som där boningsrummen förefinnas. Boningsrum -

Nr 29.

Onsdag-en den 10 maj 1939.

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
men äro även i övrigt behäftade med en del olägenheter, såsom fukt och mögelbildning,
råtthål samt otäta tak och väggar. — — — § 2. Att justera protokollet
utsagos Oscar Olsson och Henning Kjellsson. Som ovan Axel H. Nilson.
Justerat Oscar Olsson, Henning Kjellsson. Hatt utdraget betygar Axel
H. Nilson.» När jag citerar detta, har jag ej därmed velat taga parti vare sig
för arrendatorerna eller för stiftelsen utan endast konstaterat fakta för att bevisa,
att systemet numera är ohållbart.

Reservanten nämner i sin reservation och han var även inne på samma sak
i sitt anförande, att det ej överensstämmer med tidsenliga synpunkter på skogsskötsel
att genom styckning söndra ett större komplex. Enligt utskottets förslag
blir det emellertid ej någon styckning av några större komplex. Jag hade
önskat, att även detta problem upptagits till behandling, men utskottet har på
sidan 2, andra stycket, i utlåtandet uttalat, att man ej vill minska eller borttaga
denna inkomstkälla, som storskogen utgör för stiftelsen. Man vill endast
giva arrendatorerna husbehovsskog, vilket de i sin skrivelse till utskottet förklarat
sig nöjda med av rädsla för att man kanske annars ej skulle giva dem
någonting. Att arrendatorerna tilldelas rikligt med husbehovsskog är också
det minsta man kan begära för deras räkning. Ty man får icke glömma människorna
för skogen. Visst är det bra med stora skogskomplex och de pengar,
som storskogen ger, men naturligtvis är det bättre med familjer, som kunna få
stanna kvar på sitt jordbruk och kunna få sin bärgning där uppe på åsen, och
vars barnskaror kunna växa upp i dessa små hem generation efter generation.
Att få sin bärgning endast ur jorden i denna ytterst magra trakt går icke.
Det har visat sig vid ett annat gods ej långt från detta gods, att trots att arrendegårdarna
äro stora — det finns sådana som äro på 50, 60 och upp till
100 tunnland -—- ha arrendatorerna i alla fall stora svårigheter att komma ut
med arrendet, därför att jorden är för mager. Vi veta ju, att vi gjort samma
erfarenhet uppe i Norrland, där vi ha måst tilldela jordbruken stödskog, och
samma är förhållandet i Småland, och kanske till och med herr Magnusson
har en liten bit stödskog eller husbehovsskog nere i Småland. Jag tycker ej,
att vi skola missunna våra yrkeskamrater att få del av den fördel, som litet
stödskog eller husbehovsskog utgör i de magrare trakterna för jordbruket. Det
finns skogsdungar insprängda bland de små hemmanen i Lärkesholm, så man
behöver ej alls genera storskogen, om man tilldelar lägenheterna litet stödskog.
Direktionens tanke att sammanslå de små jordbruken till större enheter har
såsom en mara ridit befolkningen därstädes i många år. Jag är förvissad om
att Kungl. Maj :t och dess underordnade organ helt säkert komma att finna
den rätta lösningen för att skapa rättvisa emellan det stora skogsbruket och
arrendatorernas behov av husbehovsskog, örn utskottets hemställan godkännes.

Nu kan man ju kanske säga: Varför skall man tvunget köpa denna stiftelsens
magra jord, då det finns tillräckligt med bördig jord till salu? Ja, det
är naturligtvis sant. Men denna bygd är en vacker bygd med omväxlande
skog och sjö. Som herr Ekdahl nyss nämnde, äro många av arrendatorerna
födda på godset, och vissa släkter ha funnits på Lärkesholm långt innan von
Reiser blev godsets ägare. Det förhåller sig väl så med många av oss jordbrukare
i de magrare bygderna, att det är förspilld mannakraft att bearbeta
och beså sådan mager jord, men att kärleken till den torva, där vi fötts och
uppfostrats, kärleken till hembygden och till den gamla mystik, som vilar över
vår hembygd, kommer oss att stanna kvar där. Jag förstår alltför väl att de,
som ej äro jordbrukare, ej förstå mig, men jag är också säker på att många
jordbrukare förstå mig.

Till sist nämnde reservanten en sak, som även jag tillmätt en mycket stor

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
betydelse, nämligen frågan om förräntningen av det lösgjorda kapitalet. Direktionen
nämner i sin skrivelse till utskottet, att stiftelsen fått dålig förräntning
på sina tillgångar. Man nämner 1.6 procent på arrendegårdarnas taxeringsvärden.
Att döma av detta skulle stiftelsens svårigheter i detta hänseende
vara minimala, och då stiftelsen består av tre av häradets allra främsta män
med länets hövding såsom ordförande och alla äro väl förfarna i ekonomiska
frågor, komma de helt säkert att finna någon utväg. Med litet god vilja på
båda håll, både från arrendatorernas sida och från stiftelsens sida, kan denna
sak ordnas. Man kan kanske helt enkelt tänka sig, att stiftelsen placerar det
lösgjorda kapitalet i inteckningar i de frånsålda fastigheterna. Får stiftelsen
mindre inkomster genom friköpningen, så minskas också dess utgifter, man
slipper bygga nya hus och förvaltningen förbilligas. I den skrivelse, som inkom
till utskottet, talar direktionen örn att man behövde använda en summa av
225,000 kronor för modernisering av fastigheterna. Nu förstår jag alltför väl,
att örn man endast moderniserar ett mindre antal fastigheter, enligt direktionens
tanke, så skulle denna summa kunna bli mindre. Man skulle då kanske
kunna tänka sig en summa av 150,000 kronor. Slår man ut denna summa på
tio år, blir det 15,000 kronor per år. Då blir det ej mycket kvar till stipendier
och dylikt till dem, som förut haft fördelar av denna stiftelse.

Vi få väl icke vara alltför finkänsliga i detta hus, där vi dagligen modernisera
och förbättra gamla lagar och förordningar, därför att en gammal man av
utländsk börd en gång har uttalat en viss önskan, då det numera redan är sörjt
för genom andra organ för allt det som han önskat. Hans tanke skall äras och
respekteras, blott den ej kommer i konflikt med utvecklingen, som nödvändigtvis
kräver reformer för att folket skall förmås att stanna kvar på sin torva.
Det kan komma sådana tider, att vi bli glada över att vi ha bromsat utvecklingen
och hindrat en del familjer från att flytta bort ifrån jordbruket till
städerna.

Med dessa ord skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan med den ändring som föreslås av herr Silfwerbrand.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Det är kanske en viss risk
att tala emot utskottsmajoriteten i denna fråga. Man kan ju då lätt få den
föreställningen, att jag vill hindra bildandet av egna hem. Men jag vill bestämt
säga, att det ej är anledningen till att jag begärt ordet. Orsaken är i
stället, att efter de uppgifter, som jag erhållit ifrån rätt tillförlitligt håll, finnas
möjligheter att åtminstone i viss utsträckning lösa denna fråga efter de
riktlinjer, som motionären förordar, utan att riksdagen för den skull skall behöva
taga ställning till saken. Det har nämligen upplysts mig från skogssällskapet,
att stiftelsen och skogssällskapet undersöka möjligheterna att låta åtminstone
en viss del utav dessa arrendatorer få friköpa sina egendomar och därvid
ordna förhållandena så att de kunna bli självförsörjande. Men detta var
ej anledningen till att jag hade begärt ordet, utan det beror på vissa principiella
inställningar, som jag har.

För det första vill jag säga, att under den tid jag varit i riksdagen har jag
aldrig läst en utskottsmotivering, som så tydligt bör utmynna i ett avslag, men
utskottet slutar i alla fall med att yrka bifall till motionen. Den andra orsaken
till att jag här kommer att yrka avslag på utskottets hemställan — utom
de möjligheter att till en viss del ordna saken ändå enligt de uppgifter, som
jag erhållit och varom jag nyss talade — är att det för mig måste finnas ofantligt
starka skäl för att jag skulle vilja vara med örn att på något sätt ändra
de villkor, som en donator uppställt, då han lämnat sin donation. Jag har nårn -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
ligen en så stor respekt för en donators vilja. Vill en människa skänka sin
egendom till något allmännyttigt ändamål, är det min grundsyn, att de villkor,
som lian uppställer, ej skola förändras utan att man kan påvisa, att det
är alldeles nödvändigt. I)å det, såvitt jag känner till, ej föreligger några dylika
skäl i detta fall, är det för mig anledning till att jag ej vill, att man skall
gå tvångsvis fram.

Jag Ilar vidare den uppfattningen — jag kör nämligen till de människor,
som icke alltid så principiellt kylla den keliga äganderätten — att det val
icke skall dröja så värst länge, innan vi få en ny arrendelagstiftning. Örn denna
arrendelagstiftning i kuvudsak är kyggd på de grunder, som utredningen
föreslagit, får jag fråga, kuruvida icke på vissa områden — kär ka vi ett sådant
område — det kan vara lika fördelaktigt att få kruka jorden efter den
nya arrendelagstiftningen som att sitta med äganderätt. Jag framställer den
frågan. Nu ka länsstyrelsen i Kristianstads län ock domänstyrelsen kåda avstyrkt
i motionen föreslagna åtgärder, medan kommunalfullmäktige i Örkelljunga
socken delvis tillstyrkt framställningen. Stiftelsens styrelse är dock
emot detta förslag ock, såsom jag förut nämnt, äro planer å kane att ordna saken
mellan stiftelsens styrelse ock skogssällskapet i Götekorg delvis åtminstone
på frivilligketens väg. Då den nu gällande arrendetiden utgår först 1946,
kar man således tid på sig, tills denna tid går ut. Skulle det visa sig, att utredningen
icke leder till något resultat, är det möjligt att komma tillbaka ock
få saken ordnad, så att det kan bli ett riksdagsbeslut, innan denna arrendetid
utgår.

På de skäl, som jag här anfört, ber jag, herr talman, att få yrka avslag å
såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Trots de uttalanden, som gjorts av herrar
Ekdahl ock Hammarlund, hyser jag den uppfattningen, att det enda riktiga
är, att kammaren avslår såväl motionen som utskottets hemställan. Enligt
min uppfattning skulle en utredning i denna fråga vara onödig och i vissa hänseenden
skadlig.

Arrendatorerna på stiftelsers egendomar lyda för närvarande icke under
några särskilda bestämmelser utan endast under allmänna arranderättsliga
regler. Just nu är det emellertid fråga om att ställa dem under arrenderegler,
som äro bättre än de, som gälla sådan jord, som äges av enskild person. 1936
års arrendeutredning har framlagt ett förslag, som avser att skapa särskilda
regler beträffande arrende av stiftelsejord och som skulle sätta dessa arrendatorer
i en bättre ställning än de varit i förut. Förslaget går ett steg vidare. Det
säger, att örn en stiftelse skulle sälja en jord, som är bortarrenderad, har arrendatorn
förköpsrätt. Detta förslag torde väl så småningom komma på riksdagens
bord, och örn det då antages, förbättras ju ändå arrendatorernas ställning.
De få visserligen icke därmed någon rätt till friköp av jord, men frågan om
friköp av jord är ett spörsmål, som ganska snart också kommer på riksdagens
bord, nämligen i samband med egnahemsfrågan. Hela detta spörsmål är diskuterat
bl. a. i årets proposition i egnahemsfrågan och torde upptagas vidare
av Kungl. Maj :t, enligt vad propositionen ger vid handen. Att alltså frågan
örn höjning av arrendatorernas -—• och däribland även stiftelsearrendatorernas
—■ ställning överhuvud är under utredning är orsaken till, att det är tämligen
onödigt att gripa in beträffande den stiftelse, varom här är fråga, just i detta
hänseende.

Vad angår mitt uttalande, att en utredning skulle verka skadligt, får jag anföra
följande. Enligt gällande lagstiftning kan en stiftelse sälja jord av den

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
karaktär, Lärkesholm äger, nämligen om Kungl. Maj:t ger sitt tillstånd därtill.
Det finns något, som heter Kungl. Maj :ts permutationsrätt, och som innebär,
att Kungl. Maj:t kan ge en stiftelse rätt att frånsälja jord. Skall den nu
föreslagna utredningen ha någon mening, bör den väl avse, att man skall gå
vidare, och att man beträffande förevarande stiftelse skulle stadga regler, innebärande,
att Kungl. Maj :t skulle få rätt att bestämma, att jord skulle få säljas
utan medverkan av stiftelsens direktion. Eljest har, efter vad jag kan
finna, utredningen icke någon mening. Örn man går på den linjen, måste man
emellertid taga i betraktande, att det finns andra stiftelser i landet. Varför
skall det just beträffande Reiserska stiftelsen stadgas regler, som tvinga styrelsen
för stiftelsen att sälja jord? Det finns många stiftelser, och det finns
juridiska personer, som stå stiftelserna mycket nära, bland annat en som jag
känner mycket bra till, nämligen Uppsala universitet, som är ägare till 600
hemman. Örn man beslutar en utredning i fråga örn Lärkesholm, vad är det
då som hindrar en utredning örn friköpsrätt för arrendatorerna under vilken
annan särskild stiftelse som helst t. ex. för arrendatorerna under Uppsala universitet?
Det skulle, efter vad jag kan finna, medföra en allmän osäkerhet,
örn man godtoge ett skrivelseförslag av den typ som utskottet nu föreslagit.
Vill man, att styrelsen för en stiftelse skall tvingas att sälja jord till sina arrendatorer,
bör man i varje fall gå in för en allmän utredning och icke först
plocka ut ett särskilt fall med de konsekvenser, som därav kunna bli en följd.
Det enda riktiga i fråga örn Lärkesholm är, att man litar på att stiftelsens direktion
kommer att göra sitt bästa för att taga bort de eventuella missförhållanden,
som kunna föreligga. Vi få icke glömma bl. a. att ordföranden i direktionen
är den man, som helt nyligen av Kungl. Majit fått förtroendet att
vara landshövding i Kristianstads län. Jag tror att man måste förutsätta, att
direktionen kommer att försöka göra sitt bästa för att taga bort de missförhållanden,
som eventuellt kunna föreligga — i frågan, huruvida det verkligen
finns några sådana, kan jag ej uttala mig.

Jag får, herr talman, yrka avslag på motionen samt på utskottets förslag, och
likaledes anser jag det vara riktigast att även den första reservationen avslås,
varför jag sålunda yrkar rent avslag på alltihop.

I detta anförande instämde herr Bergquist.

Herr Ekdahl, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Jag kan icke finna annat än att herr Andersson i Falkenberg liksom herr
Holmbäck missuppfattat vad utskottet egentligen menar. Då både herr Andersson
i Falkenberg och herr Holmbäck söka avskräcka andra kammaren från
att bifalla detta utredningskrav genom att tala örn, att de icke kunna föreställa
sig, att det kan föreligga någon rätt att tvinga en stiftelse att sälja
mark och byggnader, då vill jag till detta blott säga, att ingen har förutsatt,
att det skulle vara fråga örn någon tvångsåtgärd. Herr Holmbäck Bilger,
att han kan icke begripa vad utskottet vill, örn det icke är fråga om en
tvångsåtgärd. Kan man då icke tänka sig, att den utredning, som regeringen
sätter i gång, skulle kunna bestå bl. a. i underhandlingar med stiftelsens
direktion för att försöka få till stånd sådana upplåtelser, som utskottet
förutsatt?

Jag måste säga, att det mycket obestämda löfte, som herr Andersson i
Falkenberg nyss gav, då han talade örn vissa resonemanger mellan stiftelsens
direktion och Skogsvårdssällskapet i Göteborg, kan icke trösta mig, utan jag
vidhåller fortfarande, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)

Herr Holmbäck, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Efter den tolkning av utskottsutlåtandet, som herr Ekdahl nyss
lämnat, får detta delvis en annan karaktär, men jag stryker under, huru
utomordentligt vagt det hela blir, örn Kungl. Majit blott skall behöva taga
upp underhandlingar med stiftelsens direktion, vilket Kungl. Majit kan göra
när som helst utan någon skrivelse. Är emellertid herr Ekdahls tolkning
riktig? I det förslag till ändring av utskottets kläm, vilket nyss framställts
av utskottets vice ordförande, heter det, att man skall begära en utredning
rörande möjligheten och lämpligheten av en försäljning av dessa jordar, men
i ordet »möjlighet» ligger väl, att man förutsätter möjligheten, att stiftelsens
direktion skall tvingas, att försälja dem.

Vidare yttrade:

Herr Osberg: Herr talman! Då jag har begärt ordet i denna fråga, beror
det därpå, att jag har rätt stor erfarenhet på områden, likartade med det, som
är berört i den nu väckta motionen.

Vid början av 1900-talet gjorde sig starka krav gällande i Bohuslän bland
de s. k. gymnasieåborna örn att få friköpa sina hemman, som lydde under
den Hvitfeltska stipendieinrättningen, bildad år 1664. Kungl. Majit medgav
år 1908 rätt för åboar å stipendiehemman att få friköpa desamma. Jag
skall icke gå in på den historik, som ligger bakom. Örn man emellertid
reste omkring i de trakter, där dessa hemman lågo, kunde man peka ut och
säga, att här ligger ett stipendiehemman och här ligger ett kronoskattehemman.
Nu förlåter jag de herrar, som gå emot detta förslag, ty de ha icke
någon kännedom örn vad det vill säga att vara fri bonde eller att vara torpare.
I svenskens kynne finns ett utpräglat drag att vilja vara sin egen.
Dessa s. k. stipendiehemman voro till antalet något över 140 mantal. Herr
Holmbäck nämnde, att Uppsala universitet skulle vara ägare till 600 hemman,
men det var väl brukningsdelar, som han menade, kan jag tänka mig.
I Bohuslän var det närmare 1,000 brukningsdelar, som tillhörde den Hvitfeltska
stipendieinrättningen. Antalpt friköp av rena jordbrukslägenheter
och skärgårdslägenheter uppgår till över 2,500.

Huru låg det då till, innan dessa försäljningar kommo till stånd? Jo, bebyggelsen
å dessa hemman var dålig, och jorden befann sig även i dålig
hävd. Men sedan friköpen kommit till stånd -— vi kan säga, efter tio år*
ty så kort tid tog det — kunde man, örn man reste omkring i bygderna, icke
skilja på de hemman, som tillhört den Hvitfeltska stipendieinrättningen, och
de hemman, som voro av kronoskattenatur. Dessa åboar, som sålunda blivit
ägare till sina med åborätt innehavda hemman, fingo en bättre inställning,
som bjöd dem att tillämpa andra metoder. Hade de förut varit klavbundna,
fingo de nu genom den frihet, ''Sorn ligger i själva äganderätten, större intresse
för att bygga och förbättra husen och även bättre hävda jorden. Det anmärkningsvärda
är, att båda parterna voro nöjda, både kuratorerna för stiftelsen
och i all synnerhet de, som fått köpa sina hemman. De fingo dem
icke till skänks, ty enbart för rätten att få köpa dem fingo de betala 10
procent av taxeringsvärdet, och sedan fingo de betala i kapitalisering efter
3 procent av den s. k. gymnasieskatten. Jag kan nämna, att år 1889 hade
Hvitfeltska stipendieinrättningen en inkomst, som gick upp till 33,000 kronor,
och dess förvaltningskostnader uppgingo till 14,000 kronor. Detta gav
statsrevisorerna anledning till att anmärka på detta egendomliga förhållande,
att det var så stora förvaltningskostnader beträffande en så liten inkomst.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)

När sedan de här åberopade försäljningarna kommit till stånd, hade stiftelsen
år 1926 haft en inkomst av 159,000 kronor, medan förvaltningskostnaderna
sjunkit till 11,000 kronor. Detta var således en affär, som gick i
rätt riktning.

Nu var det någon — det var visst herr Andersson i Falkenberg — som
undrade, vem som kunde gilla, att man bryter mot en testators sista vilja.
Det har icke varit och är icke meningen att göra det, men tiderna utveckla
sig i den riktningen, och kuratorerna för Hvitfeltska stipendieinrättningen
ansågo det lämpligt, om de skulle ha någon nytta av stiftelsen, att gå med
på detta. Det är visserligen sant, att riksdagen icke kan tvinga en stiftelse,
men Kungl. Majit kan i många fall fälla ett sådant utslag, att det blir affär
av, örn jag så får yttra mig.

När nu denna av mig relaterade fråga löstes så lyckligt i alla avseenden,
behöllo dock kuratorerna för Hvitfeltska stipendieinrättningen två gårdar,
nämligen Åby och Sundby. De förklarade, att de icke ville sälja dem utan
att de skulle vara såsom ett slags stomme för stiftelsen. Det visade sig emellertid,
att dessa egendomar icke lämnade någon som helst inkomst. Då tog
jag mig före att till 1928 års riksdag, i likhet med vad herr Hammarlund
gjort nu, motionera örn en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn en
utredning, huruvida det icke vore lämpligt att försälja även de båda godsens
jord med bibehållande av de därå uppförda corps de logien för att där upprätta
ett slags studenthem samt även behålla ett parkområde av en rätt stor
omfattning. Denna motion gick till jordbruksutskottet och blev där tillstyrkt
med stor majoritet. Andra kammaren godtog utskottets förslag utan votering.
Dåvarande landshövdingen Oscar von Sydow i egenskap av kurator
motsatte sig på det kraftigaste försäljningen av dessa båda gods och uppehöll
sig flera dagar här samt agiterade bland riksdagens ledamöter och lyckades
stjälpa frågan i första kammaren med tre rösters majoritet. För tre år sedan
kom landshövding Jacobsson även i egenskap av kurator och begärde, att
domänvärderingsnämnden i Bohuslän skulle företaga en värdering av Sundby
egendom. Han ansåg det lämpligt, och att det var överflödigt att hava kvar
en sådan jord, men han ville behålla corps de logiet och ett parkområde, jämte
största delen av skogen. Jag var med såsom domänvärderingsman och värderade
alltsammans. Cirka 15 hektar jord skulle tillfalla huvudgården jämte skog,
och det har hållits auktion i våras, men jag vet icke, om man lyckades sälja
lotterna. Detta tyder på, mina herrar, att de personer, som ha prövat detta,
äro för att man icke skulle ha en stiftelse så fast bunden, att man icke får
lov att ändra dess anpassning. Huvudsaken är väl, att stiftelsen kan lämna
avkastning och göra den nytta testator avsett. Hvitfeltska stipendieinrättningen
har ett gods kvar, nämligen Åby, och jag är säker på att när arrendetiden
är ute, så kommer landshövdingen att låta verkställa värdering även av
denna egendom och försälja den.

Jag skall vidare tala örn en annan stiftelse, vars styrelse jag tillhör, nämligen
Nordbergska stiftelsen Lilla Foss vid Munkedal. Där hade man uppe
frågan örn försäljning för många år sedan, och då stannade stiftelsens styrelse
för att man icke skulle sälja bort marken. Man var inne på samma bog
som herr Andersson i Falkenberg, då han säde, att vi skola väl icke förvanska
en avliden givares sista vilja. Några arrendatorer gingo då emellertid
in till Kungl. Maj :t med begäran att få köpa sina tomter enligt bestämmelserna
i ensittarlagen, och det kunde Kungl. Majit icke neka dem. Då
ansåg man emellertid, att det var lika bra, att styrelsen gick själv in till

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 29. 3

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
Kungl. Maj :t med begäran att få sälja tomter alltefter som innehavare av
dessa önskade köpa. Vi fingo rätt att sälja tomter, men Kungl. Maj:t förbehöll
sig granskningen av priserna. Det är till fördel för stiftelsen. Vi kunna
icke på annat sätt få större inkomst av egendomarna än genom dessa tomtförsäljningar,
och då främja vi det syfte, som är avsett med donationen.
Nämligen att bedriva slöjdundervisning i snickeri och smidesarbete. När jag
fick se herr Hammarlunds motion, var jag på det klara med att syftet med
densamma var riktig, och det skulle förefalla mig egendomligt, örn inte herrarna
skulle vilja gå med på förslaget.

Nu har nian här talat örn hur motiveringen till detta utskottsutlåtande
är avfattad. Det kan man diskutera örn hur mycket som helst, men det är
väl vanligtvis så, att man främst fäster avseende vid vad klämmen har att
säga, och där begäres en utredning för att man skall få se hur det hela ligger
till.

Herr Ekdahl var uppe och talade om huru det gick till vid bebyggelsen å
egendomen i fråga. Det är sant och riktigt, att brukarna göra mycket
mera än de skulle göra på eget bevåg, och så kostar det pengar. Så kommer
en dag, när de få lämna stället och de ha ingenting för sina strävanden. Här
har det talats örn att de byggt vägar och ordnat om jorden o. dyl., så det finns
väl talande skäl för att de nuvarande innehavarna böra erhålla någon reveny
av vad de själva eller deras förfäder uträttat. Jag tycker, att det är mycket
rimligt, och därför höra vi gå med på detta.

Man har här talat örn att det skulle vara bättre för vederbörande att kvarstå
såsom arrendatorer med de billiga arrenden, som äro fastställda. Jag kommer
här tillbaka till den erfarenhet, som vi ha haft i Bohuslän, hurusom friköpen
gagnat alla parter och gagnat Hvitfeltska stipendieinrättningen i sådan grad
att man kunnat lägga upp en särstiftelse, vars avkastning går till sådana personer,
vilkas studier avslutats, professorer och doktorer erhålla bidrag till studieresor
till Amerika och andra länder. En sådan utvidgning av stiftelsens
verksamhet hade man icke tänkt sig från början, men man har kunnat gå in för
detta, sedan man fått så rikligt med inkomster. I första hand skall ju stiftelsen
lämna bidrag till studerande vid Göteborgs gymnasium som är bestämt i
testamentet.

När alltså både Hvitfeltska stiftelsen och de, som ha fått friköpa sina gårdar,
äro över sig belåtna med detta, kan det väl icke vara skäligt att i nu förevarande
fall gå på avslag. Örn herrarna gå med på en utredning och friköp
sedermera komma till stånd, är jag säker på att detta skall visa sig bli till
fromma för båda parter. Här är icke fråga örn någon vandalism, utan det är
svenska medborgare, som vilja förvärva sina hemman och därtill få litet husbehovs-
och stödskog. Det blir ändå ett stort skogskomplex kvar, som stiftelsen
kan ha såsom stomme för vad den från början har varit.

Herr Holmbäck frågade hur det skulle gå, om arrendatorerna under Uppsala
universitet skulle börja vilja friköpa sina hemman. Det lär väl icke vara någon
fara för att de skola göra det, men jag vill säga herr Holmbäck, att anledningen
till att universitetet fått så mycket jord är, att man har donerat till sig
själv. När jag tillhörde statsutskottets andra avdelning, uppkom där spörsmålet
vad man skulle göra med Uppsala universitet för att få fram korrekta uppgifter
örn dess finansiella ställning. Det var på den tiden, när Värner Hydén
satt i utskottet, och han gav sig icke, förrän man fått ned räkenskapsföraren
och allt material för att gå igenom det hela. Det visade sig då, hur man hade
jonglerat med den s. k. jordbruksfonden och ökat upp den till 300,000 ä 400,000
kronor och använt pengarna för olika ändamål och icke minst för att köpa ny

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Tieiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
jord. När den stora jorddonationen gjordes, var meningen, att avkastningen
skulle gå till universitetet, men man har i stället köpt det ena hemmanet efter
det andra. Herr Holmbäck talade örn 600 hemman, men han avsåg förmodligen,
som jag redan sagt, ''brukningsdelar, ty i annat fall skulle universitetet
väl ha erövrat stora delar av Uppsala län. Det var ett bekvämt sätt, som Uppsala
universitet tillämpade, att använda inkomsterna av jorden till att köpa ytterligare
jord, och att sedan gå in till riksdagen och begära felande medel. Tänk
örn vi alla skulle kunna jonglera på det sättet! Jag hoppas, att dessa universitets
transaktioner numera upphört, sedan man fick en ordentlig avbasning den
gången.

Jag skall icke vidare gå in på frågan, utan vill, herr talman, på det livligaste
yrka bifall till utskottets förslag med den ändring, som här blivit föreslagen.
Jag vill än en gång försäkra kammaren, att ingen part kommer att bli lidande
på detta, utan det kommer att bli till glädje och fromma både för stiftelsen
och för dem, som i sinom tid, efter vad jag hoppas, skola få köpa sina arrendegårdar.

Herr talmannen gav härefter för kort genmäle ånyo ordet till herr Holmbäck,
som anförde: Herr talman! Jag vill i anledning av herr Osbergs anförande
bara säga, att örn herr Rydén en gång i tiden icke kände till Uppsala
universitets finansiella ställning, så berodde detta uteslutande därpå, att han
icke förstod den då för tiden måhända ganska invecklade bokföringen, vilken
emellertid nu blivit förenklad. Nu ligger universitetets finansiella ställning
fulkomligt klar för var och en.

Vidare erhölls, likaledes för kort genmäle, ordet av herr Osberg, som yttrade:
Det är nog ganska vågat av den siste ärade talaren att påstå, att
Rydén icke förstod sig på bokföring. Jag betraktade alltid honom såsom
en mycket klok man. Han var emellertid icke ensam örn granskningen,
utan det fanns sakkunnigt folk från flera håll. Universitetet hade skickat ned
en stab på fyra eller fem personer, som måste lägga papperen på bordet. Det
var icke värre än att var och en, som då tillhörde andra avdelningen av statsutskottet,
begrep det. Det var emellertid ett ingripande i sinom tid, som då
gjordes, ty det var icke något snyggt sätt att gå till väga så, att man donerade
åt sig själv på statens bekostnad. Det hade ju varit annorlunda, örn andra hade
donerat till universitetet.

Härpå anförde:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Eftersom jag är medansvarig
i det beslut av egnahemsstyrelsen, där styrelsen yrkar bifall till motionen,
skall jag be att få säga några ord såsom motiv för mitt ställningstagande i
detta fall.

Man har från utskottets sida talat örn att det borde vara angeläget för dessa
arrendatorer att få friköpa sina ställen; För mig är detta emellertid icke
huvudsaken. Frågan örn huruvida vederbörande skall friköpa eller icke är ju
en lämplighetsfråga, som bör avgöras från fall till fall. Vad som däremot i
detta fall torde vara avgörande för att en undersökning skall komma till
stånd är det tillstånd, som är rådande på dessa arrendegårdar framför allt
med hänsyn till det skick, vari åbyggnaderna befinna sig. Det har ju hittills
visat sig, att det icke varit möjligt att åstadkomma rättelse i detta avseende.
Dc ansträngningar, som lia gjorts av hälsovårdsnämnden och andra myndig -

Nr 29.

Onsdag«n den 10 maj 1939.

Äng. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Rederska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
heter, lia icke lett till något resultat. En förutsättningslös utredning torde
därför i detta fall vara väl motiverad. Denna utredning kan ju icke rimligtvis
innebära, att vederbörande stiftelse skall tvingas att sälja ställena till arrendatorerna,
eftersom någon lag, som kan framtvinga en sådan försäljning,
för närvarande icke finns.

Man har här också talat örn skogstilldelningen, och jag skall be att få säga
några ord även därom. Jag vill fästa uppmärksamheten vid vad riksdagen
beslöt år 1937, då jorddelningslagen ändrades. Detta beslut innebar, att man
skulle trygga tillkomsten av ändamålsenliga jordbruksfastigheter genom att
uppställa krav på att nya jordbruk skulle göras bärkraftiga i alla avseenden
och fördenskull även, då så var möjligt, förses icke blott med husbehovsskog
utan även i vissa fall med stödskog. Det är uppenbart, att en avstyckning
och försäljning i detta fall icke kan komma till stånd på annat sätt än att
man följer vad som föreskrives i gällande jorddelningslag. I detta fall finns
det ju skog, och fastigheterna skola därför förses med husbehovsskog, och
därest jordbruket är litet, skall det desslikes förses med stödskog.

Beträffande de rent principiella invändningar, som gjordes av herr Andersson
i Falkenberg, vill jag säga, att för mig kan det icke synas angeläget att
i detta fall åstadkomma någon ändring i de villkor, som i allmänhet gälla för
stiftelser. Den utredning, som här ifrågasättes, och det resultat, vartill den
kan leda, avser ju icke i och för sig att åstadkomma någon sådan ändring,
utan vad man här framför allt åsyftar är ju att åstadkomma förbättrade förhållanden
för de arrendatorer, som finnas på denna egendom.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring, som föreslagits av herr Silfwerbrand.

Herr Lundell: Herr talman! Eftersom jag har suttit i detta femte tillfälliga
utskott och har deltagit åtminstone i en del av behandlingen av detta
ärende, ehuru jag, såsom framgår av utlåtandet, icke deltagit i beslutet, skall
jag tillåta mig att anföra, att sedan jag tagit del av tillgängliga handlingar,
som ha varit ganska många, och läst igenom dem så omsorgsfullt som möjligt
och försökt bilda mig en uppfattning i frågan, har jag funnit, att det
icke föreligger något skäl att bifalla motionen. Jag skall icke anföra någon
utförligare motivering för detta ställningstagande utan ber att få hänvisa
till de olika moment, som finnas anförda i reservationen.

Det anföres till en början, att ett friköp icke skulle bli till ekonomisk fördel
för vederbörande arrendatorer. Herr Ekdahl sade, att arrendatorerna förstå
väl bäst själva vad som blir till ekonomisk fördel för dem, men det är
nog icke så alldeles säkert, att de göra det. Man ser ju ofta exempel på att
folk.kan misstaga sig örn vad som är till fördel för dem själva.

Vidare har emot motionen anförts, att det icke överensstämmer med tidsenliga
synpunkter på skogsskötsel att splittra sönder de skogskomplex, som
finnas. I min hembygd gå vi i stället den motsatta vägen. Där köpa vi ihop
bondeskogar och lägga dem under samfällighet, antingen under kommuner eller
under härad såsom allmänningar! Här föreslås ett rakt motsatt förfaringssätt.

Jag vill dessutom påpeka, att det tydligen råder rätt stor oklarhet örn hemmanen
skola förses med husbehovsskog eller örn det också skall vara stödskog.
Motionären yrkar ju på att man skall sälja också stödskog, medan utskottets
kläm talar örn husbehovsskog. Såvitt jag förstod herr Andersson i Tungelsta
rätt, kan ^ett frilösande överhuvud taget icke gärna komma i fråga utan att
man också lämnar stödskog. Härigenom spränges ju skogskomplexet sönder

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
på ett sätt, som icke kail vara förnuftigt. Naturligtvis kommer detta också
att leda till ekonomiska svårigheter för arrendatorerna. På grund av det
ekonomiskt tryckta läge, vari de komma, när de skola reparera och sätta
i stånd sina byggnader, kommer stödskogen att försvinna, och sedan ha de
kvar bara skulden på inköpssumman. Örn inteckningarna i de friköpta gårdarna
skola ligga kvar hos stiftelsen, får den det mindre nöjsamma arbetet
att kräva ut förräntning på dessa inteckningar.

Vidare bör det finnas mycket bärande skäl för att på detta sätt göra ett
ingrepp i ett testamentariskt förordnande. Jag vill härvidlag särskilt understryka
de synpunkter, som herr Andersson i Falkenberg framhöll, ävensom
de synpunkter som framhöllos av herr Holmbäck.

Slutligen är det ytterligare en punkt, som jag skulle vilja påpeka: att en
sammanslagning av arrendelägenheter säkerligen är den lyckligaste lösningen
på svårigheterna, och att direktionen för stiftelsen själv anfört, att den söker
att med iakttagande av ett hänsynsfullt förfarande undan för undan slå tillsammans
brukningsdelar till större enheter. Länsstyrelsen har för sin del framhållit,
att detta är ett riktigt förfarande, och sagt, att så bör man göra. Eftersom
landshövdingen, såväl den förutvarande som den nuvarande, är ordförande
i stiftelsens direktion, kan man räkna med att länsstyrelsen besitter särskild sakkunskap
i frågan. Domänstyrelsen tillstyrker likaså sammanläggning av arrendegårdar
till större enheter. Utskottet anför också mitt på sid. 2: »Den enda
utvägen att skapa större och lämpligare jordbruksenheter lärer därför vara att
minska antalet gårdar genom sammanslagning.» Motionären vill däremot icke
vara med örn en sådan sammanläggning utan säger i motionen: »Särskilt är man
bekymrad för den tendens, vilken gjort sig gällande från direktionens sida. Enligt
uppgift vid detta möte är det fråga om att sammanslå två och två hemman
till ett, varigenom praktiskt taget hälften av arrendatorerna skulle bli
utan försörjningsmöjligheter.» Han vill alltså icke alls vara med örn en sådan
sammanläggning, som utskottet i sin motivering förordar. Herr Hammarlund
säde också, såvitt jag uppfattade honom rätt, att tanken på en sammanslagning
av brukningsdelar vilar såsom en mara över arrendatorerna. Om utskottets^
förslag bifalles och örn utredningen skulle följa vad som står i utskottets
motivering och vad alla myndigheter ha tillstyrkt — även egnahemsstyrelsen
är inne på samma sak, att en lämplig utväg vore sammanslagning — så bli
arrendatorerna uppenbarligen icke alls nöjda med den utgången.

Jag har, herr talman, den bestämda uppfattningen, att dessa friköp icke bli
till någon glädje för arrendatorerna. De ha ju för närvarande så låga arrenden
som icke fullt 10 kronor per tunnland. Däremot är jag fullt på det klara med
att Örkelljunga kommun, som direkt eller indirekt har en mycket värdefull
inkomst av stiftelsen, blir lidande på ett friköpande. Under sådana förhållanden
får jag säga, att man skulle visserligen kunna vara med örn en utredning,
men eftersom allting talar för att ett friköp icke är till nytta för arrendatorerna
men till skada för Örkelljunga kommun, ber jag för min del att få
yrka avslag på motionen och på utskottets förslag.

Herr Andersson i Tungelsta erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Gentemot vad herr Lundell anförde örn olämpligheten av att
stycka skogskomplexet vill jag framhålla, att det ju finns möjlighet för arrendatorerna,
därest de .skulle friköpa sina gårdar, att förvalta sina skogsandelar
såsom en gemensam skog, vilket även torde vara lämpligt.

Såvitt jag förstår är det icke här fråga om att ändra de testamentariska för -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
ordnandena. Det ingår ju icke däri, att arrendatorerna skola ha det ställt så
beträffande byggnader och annat, som de nu i verkligheten ha det.

Vidare vill jag säga, att det väl är uppenbart, att man bör sammanslå för
små arrendegårdar till större och bärkraftigare jordbruk. Detta lär emellertid
endast så småningom kunna förverkligas och bör ske med beaktande av de intressen,
som vederbörande arrendatorer, som nu sitta på gårdarna, rättvisligen
kunna göra gällande.

Herr Ekdahl, som jämväl för kort genmäle ånyo erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Jag hoppas, att jag icke skall behöva besvära kammaren flera gånger
i denna fråga, men jag anser mig ändå böra än en gång betona vad jag sade i
mitt första anförande, nämligen att det icke kan vara rimligt, att ledamöter
här i kammaren ställa sig upp och kategoriskt förklara, att det är omöjligt för
arrendatorerna att med något slags ekonomiskt vett gå in för friköpande av
sina lägenheter. Jag känner dessa arrendatorer. De äro icke hasardspelare av
den sort, som skaffa sig egendomar på spekulativa och lösa grunder. De veta
vad de göra, när de vilja köpa dessa jordbitar, som de ha lagt ner så mycket
arbete på.

När man i denna debatt har anfört så många formella skäl emot en utredning,
vill jag till allra sist säga, att här gäller det i alla fall människor -—
människor som ha arbetat och försakat, människor, som lita på att statsmakterna
skola ge dem ett handtag i en mycket berättigad strävan till bättre villkor.
Skulle man då icke kunna bortse från sådana formella invändningar,
som i själva verket icke förtjäna att anföras som hinder, och gå med på en utredning? * Herr

talmannen gav, likaledes för kort genmäle, ordet till herr Hammarlund,
som yttrade: I anledning av herr Lundells resonemang örn att Örkel ljunga

kommun kommer att förlora på friköpen, vill jag säga, att jag tycker
icke vi behöva vara bekymrade för den sakens skull, eftersom såväl kommunalnämnden
som kommunalfullmäktige och R.L.F. i Örkelljunga ha tillstyrkt
detta. De äro ju myndiga män allesammans, och de veta säkert vad det är fråga
örn. Det var endast en reservant i kommunalfullmäktige, som gick emot förslaget.

När herr Lundell talar örn att det skulle bli för många arrendatorer, som skulle
friköpa, vill jag framhålla, att av de nuvarande 45 kan man genast gallra
bort 8, eftersom det endast är 37, som ha begärt att få köpa sina hemman. Nu
dröjer det kanske fem eller sex år, innan något kan bli gjort, och det är därför
möjligt, att flera falla bort och icke vilja köpa. Många av arrendatorerna börja
nämligen bli rätt till åren komna. Man kan därför kanske räkna med, att det
i fortsättningen icke blir mer än 30 stycken, som vilja friköpa. Direktionen
har ju förklarat, att endast 23 bärkraftiga jordbruk skulle kunna bildas, och
man skulle sålunda få gallra bort 22. Med den väg, sonlag bar föreslagit,
kommer ingen att bli bortgallrad, utan alla komma att få stanna kvar, som
vilja det.

Vidare anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag förmodar, att alla sympatisera med

tanken, att när skäl därtill föreligga, skola arrendatorer få friköpa de hemman,
som de arrendera. Jag känner givetvis icke till förhållandena i detta speciella
fall, men jag tillåter mig ändå ifrågasätta, huruvida det egentligen kan vara

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska

stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
lämpligt, att vi på grund av enskilda motioner än i fallet a), än i fallet b),
än i fallet c) o. s. v. taga upp och debattera sådana frågor. Vore det icke lämpligast,
att de, som intressera sig för dessa saker och känna till sådana fall som
detta, väcka en motion med hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit örn att
arrendatorer i allmänhet på sådana egendomar, som äro av stiftelses natur,
skulle kunna, när skäl därtill äro, få friköpa sina lägenheter. I detta fall är
ju ingen ko på isen, eftersom arrendekontrakten icke skola förnyas förrän
1946. Det är väl ingen, som tror, att det kapitaliserade värdet av dessa egendomar
kan bli så lågt, att de nu utgående arrendena motsvara räntan därå.
Fördenskull herr talman, ber jag att få förena mig i herr Holmbäcks yrkande.

Herr von Seth: Herr talman! I denna långa debatt är det en sak, som

jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på, och det är, att den förutvarande
ordföranden i direktionen för denna stiftelse är den avgångne landshövdingen i
Kristianstads län, och den nuvarande ordföranden är den nuvarande landshövdingen.
Detta förhållande innebär säkerligen en garanti för att arrendatorernas
förhållanden bliva beaktade med oväld och att deras rätt icke trädes för
nära.

Herr talman! Jag anhåller att få förena mig i det yrkande som framförts
av herr Holmbäck och herr Magnusson i Tumhult.

Herr Wallén: Herr talman! Med anledning av herr von Setlis sista yttrande
vill jag säga, att jag icke alls ifrågasätter, att inte landshövdingen är
intresserad för arrendatorerna, men jag vill på förekommen anledning och efter
inhämtade upplysningar från trakten meddela, att han inte ensam utgör styrelsen
i denna stiftelse och att det är majoriteten som bestämmer.

Jag skall för övrigt icke förlänga debatten, men till herr Mosesson, som yrkat
avslag på en framställning som skulle möjliggöra för dessa stackars arrendatorer,
som leva under sådana förhållanden, att bliva fria medborgare, vill
jag dock säga, att det finns ingen anledning att taga denna fråga generellt
till förevändning för att ingenting göra, därför att det gudskelov knappast
torde finnas någon annan plats, där sådana förhållanden råda som där nere på
Lärkesholm. Detta gör, att det är motiverat att taga upp denna fråga, och det
inse nog alla jordbrukare, som taga del av dessa förhållanden.

Jag skall inskränka mig till att läsa upp ett par rader ur ett protokoll från
en R.L.F.-stämma på orten. Medlemmarna av K.L.F. torde såsom varande
jordbrukare känna förhållandena bättre än rektor Mosesson. Denna stämma
beslöt enhälligt att skriva följande: »Det är av stort intresse för orten och för
socknen, att Lärkesholm, såsom varande gammal kulturbygd, räddas från avfolkning
samt att det göres möjligt för folket, som där bor, att kunna anpassa
sig och sköta jordbruket efter tidens krav. Elektriskt ljus och andra bekvämligheter
äro otänkbara saker för dessa arrendatorer, likaså mekanisering och
maskinutrustning för jordbruksdriften. Jordförbättringsarbeten äro icke heller
lockande efter nuvarande förhållanden, vilket gör att bygden lider i sin efterblivenhet.
Det kan ej heller anses vara god hushållning med vår fosterjord att
plantera skog på åkrar som förfäderna röjt och odlat» o. s. v. Till slut skriver
H.L.F.-stämman: »Även torde det vara ett riksintresse, att då det gäller ett
idogt och skötsamt lantfolk detta icke blir drivet bort från jorden, från sina
hem och sin bygd som de älska.» Den instämmer därför i arrendatorernas framställning
och herr Hammarlunds motion.

Herr talman! Jag har velat relatera denna skrivelse till utskottet. Då det
här gjorts gällande, att förhållandena skulle vara sådana, att man skulle kun -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. utredning örn försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
na vänta någon tid och taga upp frågan i en oviss framtid, så har jag ansett
mig böra läsa upp denna skrivelse. Jag skulle därtill endast vilja säga, att det
icke kan skada något berättigat intresse, om Kungl. Maj :t får en skrivelse med
begäran, att förhållandena skola utredas. Detta förpliktigar icke till några
speciella åtgärder, ifall Kungl. Maj rt med sin sakkunskap skulle finna, att förhållandena
icke behövde förbättras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med den
av herr Silfwerbrand föreslagna ändringen.

Herr Mosesson: Herr talman! Örn herr Wallén, min bänkkamrat, till

nästa år vill komma med en motion, som avser icke endast dessa 37 ansökande
utan, såsom jag nyss antydde, oändligt många flera arrendatorer under stiftelser,
och hans utskott får hand örn denna motion och tillstyrker densamma,
skall jag gärna vara med därom.

Herr Wallén: Jag vill endast replikera herr Mosesson och säga att jag

hoppas, att man kan lita på detta löfte från herr Mosessons sida. Då skall jag
föreslå herr Mosesson en motion.

Herr Holmbäck: Herr talman! Debatten har varit långvarig, men det

är dock en fråga som icke besvarats, och det är den, örn det kan vara lämpligt,
att riksdagen tar ut en enstaka jordägare i Sverige, en stiftelse, och säger,
att det skall bli en utredning, där man skall undersöka, huruvida icke denne
jordägare skall eventuellt tvingas att sälja sin jord.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till det av herr Silfwerbrand
under överläggningen framställda yrkandet samt 3 :o) avslag å såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den under 2:o) angivna propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Tumhult begärde emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka den under 3:o) angivna därvid antogs
till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller det av herr Silfwerbrand under överläggningen
rörande andra kammarens femte tillfälliga utskotts förevarande utlåtande
nr 5 framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. utredning om försäljning till respektive arrendatorer av von Reiserska
stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog. (Forts.)
Därvid avgåvos 99 ja och 78 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av herr. Silfwerbrand under överläggningen
framställda yrkandet.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta kammarens beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 14.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckta motioner
örn åstadkommande av dels vissa ändringar i organisationen för behandling
av utlänningsärenden, dels ock en ny invandringslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Brädefors: Herr talman! Jag vill icke motsätta mig den föreslagna
utredningen, men jag vill säga, att när jag vill ha en utredning angående ändring
av ifrågavarande lag, har jag andra utgångspunkter än motionärerna.

Jag har redan vid lagens tillkomst 1937 uttalat farhågor beträffande oklarheten
i lagens formulering angående behandlingen av politiska flyktingar. Det
har sedan i praktiken visat sig, att dessa mina uttalade farhågor varit berättigade.
Polismyndigheterna ha i många fall själva godtyckligt avgjort, vilka
som kunna anses vara politiska flyktingar och vilka icke, och behandlat flyktingarna
därefter. Jag anser därför, att lagen nu bör få en sådan formulering,
att de politiska flyktingarna icke utsättas för en sådan godtycklig behandling
från polismyndigheternas sida.

Det synes, som örn motionärerna med sitt förslag till utredning hade för
avsikt att icke alls humanisera den nuvarande utlänningslagen beträffande behandlingén
av politiska flyktingar utan endast, som man säger i motionen,
söka åstadkomma ökad återhållsamhet och vaksamhet, d. v. s. att göra det ännu
svårare för de politiska flyktingarna, än vad det nu är, att erhålla asylrätt
i vårt land.

De förorda också att flyktingsfrågan skall lösas internationellt. Men jag
måste säga, att örn man vill åstadkomma sådana svårigheter i vårt land, som
motionärerna föreslå, innan man löser frågan internationellt, då går man in
för att under tiden brutalt avvisa dessa människor och i många fall driva dem
till tukthuset och till döden. Motionärerna erinra örn att försök till sådant
internationellt samarbete redan gjorts på initiativ av presidenten Koosevelt.
Men jag tycker, att det initiativ, som de själva referera i motionen, icke syftar
till vad motionärerna åsyfta utan att det avser, att man skall överlägga om
sådana åtgärder som kunna vidtagas för att underlätta bosättningen i andra
länder av politiska flyktingar från Tyskland (inklusive Österrike). De ha
alltså refererat till en utgångspunkt för det internationella samarbetet i flyktingsfrågan,
som är motsatt den som de själva motionsledes anfört, när det
gäller önskemålen för den blivande utredningen.

Emellertid har första lagutskottet sagt, att det utan att taga ståndpunkt
till de i motionerna framförda särskilda spörsmålen tillstyrker en utredning.
När det alltså blir en förutsättningslös utredning, har jag icke heller anledning
att motsätta mig utredningen. Jag hoppas i alla fall, att den kommande
utredningen icke endast kommer att syssla med restriktiva åtgärder i fråga

Äng. dela
vissa ändringar
i organisationen
för
behandling av
utlänningsärenden
dela
ock en ny invandringslag.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. dels vissa ändringar i organisationen för behandling av utlänningsärenden
dels ock en ny invandringslag. (Forts.)
om immigrationen utan även med frågan örn att bereda politiska flyktingar här
i landet en mänsklig behandling.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

h^tta Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av väckta momåsförhål-
Pioner om tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättslanden
mellan skipning m. m.

rätissBpning Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två
m. m, inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 213
i första kammaren av herr Lindhagen och nr 240 i andra kammaren av herr
Wallén. I motionen nr I: 213 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Majit begära övervägande av skyndsamt förslag till lagstiftning och andra
åtgärder för tillrättaläggande av de missförhållanden vid samverkan mellan
psykiatri och rättsskipning, som på sätt i motionen närmare angivits påtalats
i riksdagen interpellationsvis och motionsvis åren 1937 och 1938. I motionen
nr II: 240 hade hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma ändring
av gällande bestämmelser rörande sinnesundersökning av tilltalad person eller
eljest.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, nr 1:213 och 11:240, icke
måtte till någon riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman, mina damer och herrar! Hithörande frågor,
frågorna om förhållandet mellan psykiatri och rättsskipning, tillhöra dem,
vilkas bristande lösning har upprört det kulturellt intresserade Sverige under
de senaste åren. Utskottet hänvisar beträffande dessa frågors reglering till att
avvakta vissa resultat av strafflagberedningens utredning. I de båda motionerna
har påyrkats skyndsam utredning i och för en tillfredsställande lagstiftning
på området. På båda hållen, både hos utskottet och motionärerna, andas
man tydligen en viss optimism i fråga om möjligheten att inom en överskådlig
framtid åstadkomma något acceptabelt i lagstiftningsväg på detta område.
För såvitt denna optimism skulle delas även av kammarens ärade ledamöter i
övrigt, är jag mycket ledsen över att nödgas göra dem grundligt besvikna. Jag
måste nämligen reservationslöst påstå, att hela frågekomplexet karakteriseras
av den mest fullständiga oreda och förvirring. .Vad psykiatrien angår befinner
sig denna såsom vetenskap ännu i sin linda. Rättspsykiatrien är psykiatrien
såsom samarbetande med rättsvetenskapen, särskilt straffrättsvetenskapen.
Det är i de frågor som nu äro å bane, uteslutet för rättspsykiatrien att
göra någon nytta, örn icke psykiaterna ha tillgång till de verkliga elementen
och grunderna, d. v. s. realiteterna, inom det som hör till straffrätten. Men
vem skall leverera dessa realiteter till psykiatrien? Straffrättsvetenskapen?
Ingalunda. Straffrättsvetenskapen är icke byggd på realiteter. Den är byggd
på metafysiska, d. v. s. övernaturliga föreställningar, på chimärer alltså, vilka
mer eller mindre fullständigt beslöja blicken för realiteterna. Beaktar man nu
vad jag nyss sade örn psykiatriens unga stadium som vetenskap, så kan jag

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

icke finna någon bättre bild att måla situationen med, än när jag säger, att
rättspsykiatrien är barnet, som ledes av en blind. För närvarande må därför
på detta område alla förhoppningar förvandlas i den djupaste pessimism. Här
kan en ljusning icke skönjas, förrän vårt lagstiftningsarbete kommit i händerna
på personer, som lia det moraliska modet och den intellektuella kapaciteten att
taga upp kampen mot rättslögnerna.

Det är ett faktum, att straffrättsvetenskapen alltjämt bygger på idén örn att
brottslingen begått en rättsstridig handling och sålunda överträtt en rättslig
plikt, att han därigenom ådragit sig skuld, att han därigenom åter gjort sig
moraliskt förtjänt av straffet, som samtidigt både skall vara en vedergällning
till skuldens sonande och lia till syfte att moraliskt förbättra honom. Var och
en av nu nämnda föreställningar står bevisligen i strid med vad som i verkligheten
tilldrager sig; var och en av dessa föreställningar är följaktligen en
bevislig osanning. Det är en ytterst primitiv, många tusen år gammal föreställning,
att straffet vore att betrakta som en hämnd mot brottslingen. »Öga
för öga, tand för tand!» så var den gamla hämndparollen formulerad. Ursprungligen
togs därvid icke hänsyn till delinkventens inre person vid handlingstillfället.
Det var så att säga en förfinad form av hämndföreställningen,
när man sedermera drog in skulden i motiveringen för straffet, resonerande så,
att brottslingen genom den moraliska undermålighet, som tagit sig uttryck
i brottet, gjort sig förtjänt av straffet såsom vedergällning, varvid så i senare
tider skuldföreställningen dragit med sig den stupida idén, att straffet vore
ägnat att moraliskt förbättra brottslingen.

Det kan som sagt bevisas, att skulden blott är en tom kliché. Vad förbättringsidén
angår, ådagalägger erfarenheten, att straffet — väsentligen beroende
just på den i bakgrunden för förbättringsidén liggande skuldföreställningen
-— ofta verkar brottslingens moraliska nedbrytande i stället för hans
moraliska höjande. Det gäller vid straffets utformande att så mycket som
möjligt förebygga och motverka demoraliserande följder av detsamma. Detta
har man i sin oskuldsfullhet förväxlat meÄ det rent naiva, att straffet skulle
lia positivt moralstärkande effekt på brottslingen.

Rätta förhållandet är nu, att straffets sociala betydelse alldeles icke ligger i
det enskilda straffet såsom sådant utan i dettas egenskap att vara ett led i
strafflagens uppehållande. Det är det allmänna medvetandet örn strafflagen
och dennas uppehållande, örn att vissa handlingar, de s. k. brotten, nära nog
med naturlags nödvändighet äro förbundna med straffet såsom påföljd — det
är detta, som verkar, att människorna i det stora hela avhålla sig från brottsliga
handlingar. Det är självfallet i nu nämnda effekt, som straffet har sin
väsentliga betydelse. Medvetandet om strafflagens uppehållande alstrar och
underhåller allmänneligen i samhället vissa pliktkänslor, om man så vill en allmän
moralinstinkt, emot de brottsliga handlingarna. Den s. k. rättsplikt, varom
rättsvetenskapen talar, den finns icke; den är blott ett innehållslöst ord.
Plikten är alltid blott en känsla hos individen. Långtifrån att brottslingarna
sålunda skulle ha överträtt sina plikter, är rätta förhållandet det motsatta, i
det att brottslingarna till skillnad från andra människor icke känt någon plikt,
i allt fall icke tillräckligt starkt känt någon plikt emot det ifrågavarande
brottet.

Jag behöver nu icke säga mera. Vi stå färdiga för konklusionen. Enligt
den härskande straffrättsvetenskapen är straffets funktion bestämd av mot
verkligheten stridande idéer örn rättsstridighet, skuld och skuldens sonande
genom straffet såsom vedergällning, alstrande skuldidén i sin tur den lika
overkliga förbättringsidén. Enligt nyare forskningar har straffet förnuftigt -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. tillrättcdäggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

vis intet med brottslingens skuld att skaffa. Det kan följaktligen icke heller
vara någon vedergällning. Det verkar icke brottslingens moraliska förbättring,
snarare tvärtom. Positivt innefatta dessa forskningar, att straffets sociala
funktion väsentligen och framför allt ligger däri, att medvetandet om
straffet såsom led i strafflagen producerar och underhåller en allmän moralinstinkt
emot de brottsliga gärningarna. Detta måste vara den stora dominerande
synpunkten vid varje diskussion om straffet, ty denna synpunkt för
oss in på en absolut nödvändig grund för vår existens såsom sociala varelser,
d. v. s. för samhällets existens. Inom ramen för tillgodoseendet av denna sociala
funktion är det nu visserligen av vikt, att straffet utformas så, att dess
verkningar på den straffade individen bli så litet moraliskt förödande som möjligt.
Detta är något helt annat än att tro på straffets förbättrande verkan och
låta dylik ingå i straffets sociala ändamål.

Det säger sig självt, att utformningen av strafflidandet kommer att influeras
därav, örn man anser straffet vara en vedergällning för sonande av
moralisk skuld eller helt och hållet befriat från detta chimäriska syfte. Och
det torde utan vidare vara uppenbart, att rättspsykiatriens hela inställning till
det s. k. tillräknelighetsproblemet, vidare till frågan örn lämpligheten att
straffa personer med viss psykisk läggning och till frågan örn behandlingen
av sådana personer, vare sig de dömas till straff eller icke -—- jag säger, att
det är uppenbart, att rättspsykiatriens inställning till alla dessa problem
måste bli väsentligen beroende av, dess upplysning örn straffets funktion
i samhället, alltså väsentligen beroende av örn straffrättsvetenskapen
själv förbliver stående i den gamla traditionella övertron örn straffet såsom
en rättvis vedergällning för sonandet av brottslingens skuld, eller örn
den kan frigöra sig från denna övertro. Särskilt vill jag påpeka, att när en
riktig uppfattning örn straffets sociala funktion vinner insteg, då blir det en
naturlig följd, att psykiatrien i rättsskipningens tjänst anvisas en mera blygsam
och begränsad uppgift än man hittills velat tillägga densamma. Området
för den straffrättsliga otillräkneligheten måste nämligen högst väsentligt inskränkas
i och med övergivandet av skuldföreställningen och accepterandet av
en förnuftig åsikt om straffets sociala funktion.

Vad jag i början nämnde, nämligen att hela detta frågekomplex kännetecknas
av oreda och förvirring, har jag härmed sökt motivera så kortfattat som
möjligt. Man kan invända, att denna motivering mest har inskränkt sig till
påståenden utan någon argumentation. Men hur skulle väl något annat
kunna ha varit möjligt? Har jag inte redan tagit kammarens tid alltför länge
i anspråk? Det har helt enkelt varit nödvändigt för mig att här inskränka
mig till att blott angiva vissa resultat, som jag under min vetenskapliga verksamhet
har utrett med hjälp av icke blott egna utan jämväl och framför allt
annans forskningar. Jag har förut vid skilda tillfällen fäst den ärade kammarens
uppmärksamhet på dessa forskningar. Särskilt tillåter jag mig i sådant
avseende hänvisa till min motion år 1931 angående Sveriges befrielse
från sanktionsplikterna efter folkförbundsakten samt min motion 1933 angående
ändring av stadgandet i 18:10 strafflagen. Jag önskar jämväl bringa i
erinran mitt yttrande i lagutskottet för två år sedan vid behandlingen av förslaget
till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Herr talman! 20 år ha förflutit, sedan jag första gången visade upp, att
straffrättsvetenskapens grundåskådningar voro falska. Min kritik har därefter
utvidgats till att avse fundamenten inom förmögenhetsrätten. Slutligen
har jag använt resultaten av min kritik på dessa områden för att visa upp

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

odugligheten och livsfarligheten för folken i den s. k. folkrätten. Mina ifrågavarande
kritiska analyser lia aldrig blivit vederlagda. Men inträffade erfarenheter
både ifråga om totalförbuds införande och ifråga om förhållandena
mellan folken ha bekräftat riktigheten i de resultat, som jag kommit till i mina
undersökningar. För den svenske lagstiftaren ha dessa dock icke varit annat
än luft. Inom strafflagstiftningen fortsätter man att bygga på den gamla
skolastiska grunden, fullkomligt oberörd av att den ligger där söndersmulad. En
följd av detta tillvägagångssätt se vi framför oss i den hopplösa förbistring,
som utmärker de frågor, som inneslutas i nu föreliggande ärende. Liknande
följder i fortsättningen torde icke utebliva. Denna varning har jag ansett det
vara min skyldighet att föra fram inför den ärade kammaren. Att den svenske
lagstiftaren skulle kunna förfara så osakligt, att den för ali framtid komme
att med tystnad gå förbi de utredningar, till vilka jag hänvisat, håller jag
för uteslutet. Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr Wallén: Herr talman! Jag har väckt en motion, som går ut på att
riksdagen ville besluta^ att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam
utredning i syfte att åstadkomma ändring av gällande bestämmelser rörande
sinnesundersökning av tilltalad person eller eljest.

Vad anledningen är till att jag väckt denna motion, är det nog inte svårt
att förstå, när man känner till den upprörda folkstämning som faktiskt råder
och särskilt har ratt, när vissa personer, av anledningar som man har svårt
att förstå, blivit ålagda att undergå sinnesundersökning. Det tycks lia gått så
långt i Sverige, att det blivit ett medel att ekonomiskt och på senare tid även
politiskt oskadliggöra personer genom detta, att man begär en sinnesundersökning
av^dem. Den stackars människa, som blir utsatt för sinnesundersökning,
har fått det svåraste straff som gärna kan drabba honom. Han är moraliskt
dömd, han är ekonomiskt dömd, och hans verksamhet, örn han driver en
näring, är också dömd. Detta är en dom som enligt mitt förmenande endast
skulle få fällas efter mycket ingående prövning. När jag har sett detta, har
jag icke kunnat undgå att begära, att när man av en eller annan anledning,
med rätt eller orätt, vill ha en person sinnesundersökt, denna sinnesundersökning
skall medgivas endast under betryggande garantier, d. v. s. under sådana
garantier att undersökningen icke kan missbrukas i ekonomiskt eller politiskt
syfte.

Jag vill icke underlåta att säga rent ut, att jag tänker på fallet Dalström.
Där gäller det en oförvitlig medborgare i Stockholm, en känd advokat o. s. v.,
och varje människa, som talar med honom och ser honom, måste förstå, att det
är något på^tok, när man tvingar honom att undergå sinnesundersökning. Men
det finns något som heter hämnd, och det finns också något som heter politik.
Jag måste därför säga, att när det till slut lyckades honom att rehabilitera
sig, kunde det ju i och för sig vara roligt för honom. Men han är dock
icke helt rehabiliterad, ty följden har blivit, att hans yrke och hans moraliska
anseende framgent i många kretsar komma att lida härav.
o När man skall tilldela en människa det svåraste straff som hon gärna kan
få, nämligen att först bli förklarad skyldig att låta underkasta sig sinnesundersökning
och sedan i värsta fall, som ofta skor, åtminstone örn hon blir
hänvisad till någon viss läkare, bli förklarad sinnessjuk, då bör det också finnas
så starka garantier, att samhället har möjlighet att känna sig tryggt för
att icke en människa på detta sätt får lida oskyldigt utan möjlighet att få
rättelse.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. to. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att i anledning av vad jag i korthet anfört som en demonstration
få yrka bifall till min motion.

Herr Bergquist: Herr talman! Det brukar tillkomma mig att framträda
som opponent mot herr Lundstedt, och jag nödgas göra det i dag också. Jag
kan givetvis inte ge mig in på någon teoretisk diskussion med herr Lundstedt
örn straffrättens grunder och örn dess syften. Tvärtom finner jag mig tvungen
att omedelbart återföra diskussionen från de idéernas höga sfärer, där herr
Lundstedt en stund har dvalts, till verkligheten.

Själv ser jag detta problem örn förhållandet mellan psykiatrien och rättsskipningen
ur domarens synpunkt, ur den i det praktiska livet verkande juristens
synpunkt. Jag erkänner att det låg något berättigat i vad herr Lundstedt
nämnde örn, att allt inte är bra på detta område. Den utveckling, som här
har ägt rum under de senaste åren, har inte fullt stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Det gäller också — inte minst för dem, som ha att i det praktiska
livet använda de rättsregler, som härvidlag kunna komma i fråga — att
göra klart för sig var felet ligger och vilken anledningen kan vara till att utvecklingen
inte i allo kan anses tillfredsställande.

För min del tror jag, att felet ligger både i lagstiftningen och i organisationen.
Vi befinna oss för närvarande i en brytningstid på detta område. Förhållandena
ha ännu inte riktigt stadgat sig. Man famlar och trevar och prövar
sig fram för att kunna komma till bästa möjliga resultat. Anledningen till
osäkerheten är, som sagt, enligt min uppfattning att söka i en ofullkomlig lagstiftning
och uti en organisation, som inte fullt motsvarar tidens krav. Vi få
ju komma ihåg, att vår lagstiftning på detta område är mer än 70 år gammal,
och att densamma praktiskt taget inte undergått några förändringar, sedan
den år 1864 infördes i vår strafflag. På den tiden, då dessa lagregler
örn otillräknelighet och förminskad tillräknelighet kommo till, fanns det
väl knappast någon psykiatrisk vetenskap, i vart fall inte i vårt land.
Sedan dess har ju emellertid densamma undergått en oerhörd utveckling.
Jag kan inte riktigt dela herr Lundstedts uppfattning, att den
psykiatriska vetenskapen fortfarande skulle ligga i sin linda. Den har
nått åtskilligt längre och befinner sig väl åtminstone uppe i ynglingaåren.
Låt vara att den inte är fullt färdig ännu, så har den dock under de senaste
årtiondena genomgått en mycket snabb utveckling och en utveckling, som
lagstiftningen inte kunnat följa. Och vilket har då resultatet härav blivit?
Jo, resultatet har blivit, att man tänjt ut våra lagregler till att omfatta fall,
som lagstiftaren aldrig hade en tanke på, då lagen kom till. I 1864 års lag
menade man, att såsom otillräkneliga skulle anses allenast sådana personer,
beträffande vilka det för varje man stod klart, att de voro sinnessjuka eller
sinnesslöa, alltså personer, som enligt den rent populära uppfattningen vörö
sådana att de inte, såsom man brukar säga, kunde anses ansvariga för sina
handlingar. Det var alltså inga. andra man syftade på. Man menade med
andra ord, att dessa, som för envar framstodo såsom otillräkneliga, inte skulle
drabbas av samhällets reaktion i form av straff utan i stället överlämnas till
de medicinska myndigheterna. Sedermera har man emellertid undan för undan
utvidgat begreppet otillräknelighet. Under denna kategori har sålunda
förts en hel mängd människor, som vi vanliga lekmän inte betrakta såsom varande
sinnessjuka eller sinnesslöa, men som av psykiatriens företrädare anses
så mycket avvika, från det normala, att de äro att jämställa med sinnessjuka
och sinnesslöa. Detta har, som sagt, lett till att man så att säga sprängt ramen
för våra otillräknelighetsbestämmelser och under dessa fått in en hel

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

mängd personer, som lagstiftaren aldrig avsett skulle falla under desamma.
I och med att man på detta sätt vidgat ramen för hithörande bestämmelser har
en mycket stor grupp av personer, som ursprungligen avsetts skola hemfalla
under strafflagens bestämmelser, kommit att undandragas domstolarnas beslutanderätt
och i stället överlämnats till den medicinska vetenskapen, som här
på så sätt fått sista ordet. Häri ligger naturligtvis en viss fara. Det är ingen
risk. ur s. k. .allmänpreventiv synpunkt att en människa, som uppenbarligen
är sinnessjuk eller sinnesslö, undandrages domstolsförfarandet
och i stället blir föremål för medicinsk myndighets behandling. Faran
ligger däruti,. att personer, som lekmän inte kunna anse för sinnessjuka
eller med sinnessjuka jämställda, undandragas domstolarnas verksamhet och
i stället överlämnas till medicinsk behandling. Det är väl också huvudsakligen
i sådana fall som den allmänna reaktionen gjort sig märkbar såsom till
exempel då en person, som för oss lekmän framträder såsom visserligen kanske
något men dock i inte alltför hög grad avvikande från det normala, av psykiatrikerna
förklarats för otillräknelig och alltså inte hemfallen under strafflagens
bestämmelser. Särskilt upprörd har den allmänna opinionen känt sig,
då en person, som ena dagen förklarats sträf fri, den andra dagen kunnat visa
upp läkarintyg på att han var fullt återställd och i stånd att återtaga den
befattning i vilken han kanske tidigare förbrutit sig.

Formellt sett.ha domstolarna full frihet att avgöra, huruvida en person skall
anses tillräknelig eller inte, men utvecklingen har gått därhän, att domstolarna
i mycket hög grad börjat känna sig bundna av de utlåtanden, som efter
undersökning av vederbörande avgivits av den psykiatriska vetenskapens målsmän.
Detta förhållande har givit anledning till talet örn, att avgörandet i
frågor örn tillräknelighet och otillräknelighet flyttats över från domstolarna
till de medicinska myndigheterna, medicinalstyrelsen och de psykiatriska experterna.
Häri ligger enligt min mening en fara. Det är utav mycket stor
vikt, att domstolarna bibehållas vid sin rätt att avgöra sådana här frågor, och
att domstolarna också ta ansvaret för sitt avgörande och inte utan vidare bygga
på de utlåtanden, som komma från de psykiatriska myndigheterna. De utlåtanden,
som domstolarna få från dessa myndigheter, ha endast karaktären av
sakkunnigutlåtanden. Domstolarna mäste ju ofta i olika frågor infordra yttranden
från sakkunniga. Ett sakkunnigutlåtande är inte för domstolen bindande
utan är endast att anse såsom ett råd åt domstolen, huru den bör handla.
Domstolen har sålunda att fritt och otvunget pröva, örn den anser sig böra
följa rådet eller inte. Domstolarna måste här se till, att de inte lämna avgörandet
åt annat håll och att de inte skjuta ifrån sig ansvaret utan bibehålla
detta.

Jag tror; att man i fråga om lagstiftningen måste gå rätt radikalt till väga.
Utan att på något sätt vilja framlägga något program i denna fråga, vill jag
framhålla, att det finns mycket starka skäl, som tala för att man skall återgå
till den mening, som fått sitt uttryck i 1864 års lag, nämligen att endast personer,
som äro. klart sinnessjuka eller sinnesslöa, skola överlämnas till de medicinska
myndigheterna, medan det i fråga örn alla andra, även örn de i någon
mån avvika ifrån det normala, bör tillkomma domstolarna att bestämma den
reaktion som är den lämpliga.

Frågan örn hur man skall behandla dessa personer är en fråga örn de åtgärder,
som äro de lämpligaste för att man skall kunna nå det syfte, som man vill
nå med straffet. Jag törs knappast nu yttra mig örn syftet med straffet, ty
jag är rädd för att komma i en lärd diskussion med herr Lundstedt örn detta
spörsmål. Enligt min enkla uppfattning är syftet med all straffrättsskip -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

ning att skydda samhället mot brottsliga gärningar. Detta kan man göra på
olika vägar. Då man har att bestämma reaktionen emot en brottslig handling,
gäller det att i varje särskilt fall undersöka vilka åtgärder, som kunna vara
bäst ägnade att skydda samhället mot den ifrågavarande individen och därmed
också emot andra, som kunna frestas att begå handlingar av likartad beskaffenhet.
Jag tror, att örn man begränsade sträf friförklaringarna till att
avse allenast klart och tydligt sinnessjuka och sinnesslöa och läte domstolarna
ha det slutliga avgörandet ifråga örn alla andra, med möjlighet att tillgripa
straff, villkorlig dom, ungdomsfängelse, förvaring eller internering, skulle vi
komma till ett bättre resultat. Då skulle vi komma till den enligt min mening
önskvärda ordningen på detta område, att de medicinska myndigheterna
bleve rådgivare — i regel mycket värdefulla rådgivare — åt domstolarna angående
den i det speciella fallet lämpligaste behandlingsformen. Yi skulle
därmed praktiskt taget kunna slippa ifrån begreppen tillräknelighet och otillräknelighet,
vilka åstadkommit så mycket ont.

Här ha vi emellertid att göra inte bara med en lagstiftningsfråga utan även
med en organisationsfråga. Man får väl örn vår organisation på detta område
säga, att den utveckling, som härvidlag har ägt rum, sprängt själva ramen
för densamma. Organisationen har med andra ord inte kunnat följa med utvecklingen.
Jag skall inte ta upp tiden med att gå in på detta spörsmål. Kammaren
hade härom dagen anledning att ta ställning till denna fråga, då den
behandlade ett utlåtande från statsutskottet, i vilket statsutskottet i
anledning av riksdagens revisorers skrivelse angående just denna fråga
gjorde ett uttalande, som huvudsakligen hänförde sig till de organisatoriska
problemen. De av kammarens ledamöter, som togo del av detta utlåtande,
kunde nog finna, att det var ovanligt skarpt i formen, och att man
där mycket bestämt tog avstånd ifrån den utveckling, som härvidlag ägt rum,
och mycket starkt underströk nödvändigheten av en omorganisation. Även
örn man kan tycka, att detta utlåtande på sina ställen var väl skarpt, kan man
nog inte säga annat, än att det låg något mycket berättigat i detsamma. Riksdagen
har ju också genom att utan debatt ansluta sig till statsutskottets uttalande
gjort detta till sitt och alltså hos Kungl. Maj :t framhållit, att en grundlig
utredning av organisationsfrågan bör komma till stånd. Denna utredning
bör, såsom uti detta utskottsutlåtande framhölls, syfta till bland annat att
man får större enhetlighet på detta område.

Då vi nu i första lagutskottet till synes ställt oss negativa till de motioner,
som här framförts, så innebär detta ingalunda, att vi inom utskottet skulle
vara likgiltiga för de problem, varom här är fråga. Jag vill inte säga, att de
synpunkter, som jag här framfört, äro utskottets synpunkter. Jag vill emellertid
framhålla, att det inom utskottet rått en allmän mening därom, att det
verkligen är av största betydelse, att detta stora och viktiga komplex blir föremål
för en undersökning. Anledningen till utskottets negativa hållning är ju
endast den, att Kungl. Majit för kort tid sedan uppdragit åt strafflagsberedningen
att göra en utredning på detta område. Kungl. Maj :t har också så sent
som i januari månad i år, efter vad jag vill minnas, direkt understrukit, att
denna utredning bör göras skyndsamt, och justitieministern har jämväl ställt
särskild sakkunskap till strafflagsberedningens förfogande. Inom strafflagsberedningen
komma vi givetvis att följa de direktiv vi fått och skyndsamt
ta upp hela denna fråga till undersökning.

Det nyss sagda gäller ju närmast frågan örn rättspsykiatriens ställning i
straff rättsskipningen.

Herr Wallén var emellertid, åtminstone delvis, också inne på frågan om

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
to. to. (Forts.)

rättspsykiatriens ställning i civila mål, och de yrkanden på sinnesundersökning,
som framställas av part i rättegång. Jag saknar varje som helst anledning
att gå in på det fall herr Wallén berörde. Det finns ingen anledning att
diskutera denna sak här. Jag vill för min del endast säga, att det som därvidlag
förekommit inte på något sätt kan tagas till intäkt för ett angrepp på rättspsykiatrien.
Frågan huruvida det verkligen fanns anledning att förordna om
sinnesundersökning äro vi inte kompetenta att här inlåta oss på. Vad herr
Wallén i det avseendet anförde, anser jag icke i någon mån utgöra anledning
till någon hemställan från riksdagens sida.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till första lagutskottets
förslag.

Herr Lundstedt: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande utma nade

mig på intet sätt att ånyo ta till orda i debatten. Likväl anser jag mig
böra säga några ord i anledning av hans uttalanden. Jag vill först framhålla
— vilket jag för övrigt kunde ha gjort redan i mitt första anförande —
att, såvitt jag uttalat några förebråelser, riktade jag dessa inte emot viss
person eller mot någon viss korporation. Man är ju i det förmånliga läget,
när man talar här i riksdagen i hithörande ämnen, att kunna begagna sig av
begreppet lagstiftaren. När jag talar om lagstiftaren, menar jag naturligtvis
varken herr Bergquist eller första lagutskottet eller justitieministern, den
nuvarande eller någon föregående. Det är åtskilliga personer i klump, så att
säga, som bilda det, som jag i förevarande avseende skulle vilja komma åt —
örn jag nu får använda ett så fult ord.

Herr Bergquist tyckte, att mina synpunkter inte voro av någon större praktisk
betydelse. Likväl ordade han i ungefär tre fjärdedelar av sitt anförande
just örn det, som var en av mig framför allt betonad konsekvens av min framställning,
nämligen att själva det straffrättsliga otillräknelighetsbegreppet av
rättspsykiatrien gjorts alltför vidsträckt. Jag kom emellertid i min framställning
till detta resultat på ett något elegantare sätt, skulle man kanske kunna
säga, än herr Bergquist. Ty medan herr Bergquist nödgades dra in frågan
om framtida lagstiftning på detta område och lita till denna, kunde jag nöja
mig med att framhålla, att straffrättsvetenskapen själv — om den här blott
haft begreppen klara för sig -— utan all hänvisning till kommande lagstiftning
skulle föranlett rättspsykiatrien till en sådan begränsning av området
för den straffrättsliga otillräkneligheten, att rättspsykiatrien inte
skulle ha kunnat sticka fram fotterna på sätt som den hittills gjort
utan måst hålla sig på mattan. Nu har emellertid psykiatrien, på grund
av rättsvetenskapens jag vill icke säga okunnighet men väl fördomsfullhet.
till all olycka fått ett så starkt insteg här, att det numera inte
är så lätt att driva den tillbaka. Låt vara att detta dock kommer att lyckas
med tiden, så vore likväl mycket redan nu vunnet, örn juristerna i fortsättningen
intoge en sådan ståndpunkt, som herr Bergquist i dag gjort sig till
tolk för.

Redan för 20 år sedan betonade jag vikten av att övergiva den gamla uppfattningen,
att straffet vore ett slags vedergällning till sonande av skuld, och
av att i stället göra klart för sig, vilken social funktion som straffet har.
Man skulle då förstå, att det är fråga om ett moraliskt inslag av helt annan
art än det som ligger i skuldvärderingen. Straffet rycker nämligen den allmänna
moralen med sig emot vissa handlingar, de s. k. brotten. Detta — som
är straffets främsta betydelse i samhället -— kan dock icke ske, om icke handlingen
iir begången under sådana omständigheter, att det allmänna måste rea Andra

kammarens protokoll 1989. Nr 29. 4

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

gera emot densamma såsom varande något mer eller mindre avskyvärt, begånget
av en människa. Saknas dylika omständigheter, då uteblir enligt psykologiska
lagar den allmänna moraliska reaktionen emot handlingen. Det är härefter,
som tillräknelighetsfrågan bör bedömas. Alltså: bur abnorm i vanlig mening
en brottsling än må synas vid gärningens begående — är situationen likväl
den, att folk, som iakttagit gärningen och känner alla till densamma hörande
omständigheter, moraliskt reagera emot densamma, då bör gärningen hemfalla
under strafflagen; även om psykiatrien efter sina särskilda linjer betraktar
gärningsmannen såsom otillräknelig.

Att detta inte är något, som jag först nu funnit på, skall jag verifiera genom
att läsa upp ett par brottstycken ur en av mig för 20 år sedan författad
skrift. Jag gjorde i förevarande avseende först följande erinran:

»Den av mig hävdade uppfattningen leder till att åt psykiatrien i rättsskipningens
tjänst måste anvisas en uppgift av vida mera begränsad art,
än man hittills velat tillägga densamma.»

Nu tycker man emellertid ofta, att en person som kunnat handla så eller
så grymt, »perverst» och dylikt, nog måste vara tokig, och man frågar och
svarar: »har ni sett en förnuftig människa handla på det sättet? Nej, vederbörande
är nog tokig och bör remitteras till psykiatrien för undersökning.»

Gentemot ett sådant resonemang anförde jag följande i min ifrågavarande
skrift:

»Den enskilde förbrytaren må hur mycket som helst framträda såsom
abnorm genom fullständig frånvaro av pliktkänsla eller allmänt sociala
känslor; hans själsläge är dock sådant, att det visst icke är något för den
normale samhällsmedlemmen främmande, ehuru hos denne de brottsliga
tendenserna undertryckas genom moraliska faktorer. Psykiatrien bör
därför regleras av det allmänna medvetandets sätt att reagera och har
endast till uppgift att, där tvivel kan finnas, söka fastställa, huruvida
själsläget vid handlingen var sådant, att det allmänna, om det haft full
insikt i saken, icke skulle ha reagerat. D. v. s. psykiatern får icke ställa
frågan så: är den handlande i abnorm brist på sociala känslor? Utan han
bör ställa den så: finns det ingen fara för att ett sådant motivläge som
den handlandes skulle kunna bli det bestämmande också för åtskilliga
andra samhällsmedlemmar, örn gärningen icke bestraffades? En Redning
vid svaret på den frågan erhålles i det allmännas sätt att förhålla sig
gent emot handlingen ifråga vid tillräcklig kunskap örn sakläget. Man
må ej förlora ur sikte, att vad som gör, att den grövre brottsligheten i den
allmänna föreställningen framträder såsom något abnormt, det är just den
särskilt starka allmänna pliktkänsla emot de grövre brotten, sorn fostrats
genom; det reguljära stränga bestraffandet av grova brottslingar.
Men det är ingalunda säkert, att icke bortfallandet av straff i vanlig
mening för dessa ''abnorma’ skulle förvandla situationen, så att abnormiteten
lomme att falla bort och deras handlingar måste betraktas såsom
mera förmala’ företeelser.»

Detta yttrades som sagt för 20 år sedan. Rättspsykiatrien har numera tagit
sig en vida farligare ton än da. Fran en ytterlighet har man gatt till en
annan! Faran för förf lackning genom sträf frihet på grund av abnormitet har
efterträtts av straffriförklaringen såsom ofta ledande till vida grymmare följder
än det regelrätta straffet. . .

Min. avsikt var nn emellertid ingalunda att polemisera emot herr Bergquist,
ty vi stå båda beträffande ett väsentligt önskemål, åtminstone i huvudsak, på

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

samma linje. Vi skilja oss i fråga örn den djupare motiveringen, ävensom i
fråga örn medlen. Utskottets ärade vice ordförande anser, att vi skola sträva
efter en bättre och effektivare lagstiftning för önskemålets i fråga uppnående,
medan jag för min del anser, att någon ny sådan lagstiftning inte alls behövs.
Införande av sunt förnuft i straffrättsvetenskapen torde vara tillräckligt för
att psykiatrien skall nödgas hålla sig på mattan i fråga örn rättsskipningen.

Herr Wallén erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Med anledning

av vad första lagutskottets ärade vice ordförande här sagt skall jag bara be att
få framhålla, att orsaken till att jag dragit fram ett visst fall inte är, att det
gäller en särskild person, utan att detta fall är typiskt. Det visar, hur man
handlar, när man utan ansvar kan begära sinnesundersökning av en person.
Denne person, som jag åsyftar, blir med våld ålagd att underkasta sig sinnesundersökning.
Då han vid denna blir förklarad icke sinnessjuk, dömes han
till fängelse och skadestånd för den förseelse det gäller. Jag frågar då: vilket
straff är det värsta? Är det straffet att gälda påstådd ära eller är det
det straff, som består i de olägenheter, som han såsom näringsidkare får vidkännas,
därför att han undergått sinnesundersökning?

Det blir alltså här fråga örn en dubbelbestraffning och en dubbelbestraffning,
som enligt min uppfattning är mycket hård. Jag har därför i min motion
tillåtit mig föreslå, att begäran örn sinnesundersökning skall ske under
ansvar, detta med hänsyn till vikten av — det vill jag understryka — att
svenska medborgare tillförsäkras rättssäkerhet.

Härpå anförde:

Herr Kilbom: Herr talman! Det intresse, som kammaren har visat denna
debatt, tror jag, med rätta kan tolkas såsom ett uttryck för det stora intresse,
som man ute i landet allmänt hyser för den fråga, som det här gäller. Jag
tycker, att det är mycket glädjande, att ett sådant intresse kommit till synes,
inte därför att jag skulle vilja ansluta mig till dem, som tyckas hävda, att
varje som helst undersökning av en persons sinnesbeskaffenhet är ett övergrepp
men därför att jag ändå anser, att det finns anledning att mycket noggrant
följa hithörande spörsmål. Jag delar nog i stort sett den uppfattning,
som professor Lundstedt här givit uttryck åt, och jag beklagar för sakens
skull, att han icke — i varje fall här i kammaren — givit sina synpunkter en
mera populär form.

Trots vad jag inledningsvis framhållit måste jag ställa mig frågande till
den behandling eller det uppträdande eller rättare sagt, de domslut, som i en
del fall förekommit från domstolars sida — ja, jag menar, att det i verkligheten
gäller domslut, även örn avsikten inte varit denna. Jag hoppas, att herr
talmannen ursäktar mig, om jag åtminstone snuddar vid en exemplifiering.

Det inträffade för inte så länge sedan, att domstolen i Göteborg begärde
sinnesundersökning av en person, som jag känner. Vederbörande arbetar sedan
många år tillbaka såsom journalist och har även suttit i Göteborgs stadsfullmäktige.
Jag skall gärna medge, att denne mans sätt att framtriida kanske
förefaller den som icke känner honom en smula hetsigt. Jag kan inte yttra
mig örn, huruvida detta beror på ett temperament utöver det normala eller på
något annat. Mannen har sysslat med saker, som förefallit en del vara av den
naturen, att man inte borde så mycket syssla med dem. Att hans sysslande
med offentliga saker väckt irritation, det kan jag förstå, men jag är ändå
inte, herr talman, med min mångåriga kännedom — jag understryker mångåriga
-— örn denne man övertygad örn att det var att göra vare sig den psykia -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

friska vetenskapens eller domstolarnas anseende någon tjänst att utan vidare
bestämma, att han skulle undersökas till sin sinnesbeskaffenhet. Var inte
detta ett övergrepp?

Nu är det klart, att man kan säga, att man inte av ett sådant fall kan draga
några generella slutsatser, vare sig i fråga om domstolarnas eller rättspsykiatriens
uppträdande. Det är riktigt. Men jag tror, att den omständigheten att
sådana fall förekomma gör det befogat, att man understryker, att dessa saker
äro så ömtåliga, att man måste taga på dem med den allra största försiktighet.
Jag tror emellertid inte, att man kan komma någon vart med nya lagparagrafer,
utan jag tror, att vid sidan om rättspsykiatrien och domstolarna — om professor
Lundstedt också menade detta, ber jag att få instämma med honom •—
måste få göra sig gällande ett allmänt samvete, ett sunt bondförnuft så att
säga. Detta är ju för övrigt avsikten, såvitt jag fattat rätt, med inrättandet
av den nämnd, som har att pröva fall, örn intagning på sinnessjukhus.

Hur ömtåliga dessa saker äro och hur svårt det är att fälla ett rättvist domslut,
visar emellertid även ett annat fall, som berörts i debatten. Jag har haft
att göra med det fallet under flera år och har ägnat mycken tid och intresse
åt studiet av de förhållanden, som lågo till grund för det beslut örn sinnesundersökning,
som här påtalats av en tidigare talare i debatten. Jag måste säga,
att jag blev djupt och allvarligt upprörd, då jag tog del av handlingarna i detta
mål — det är fallet Unman jag avser — och jag uppsökte många personer i
denna stad för att intressera dem för saken. Jag tror inte, att statsrådet och
chefen för justitiedepartementet misstycker, om jag säger, att jag också talat
med honom. Jag konstaterar med glädje, att detta måhända bidrog till, att
från hans eller i varje fall från hans departements sida gjordes en mycket noggrann
undersökning av den unmanska historien.

Under allt detta arbete, herr talman, kom jag under alla förhållanden till
den uppfattningen, att orättvisa var begången mot Unman, men att vederbörande
själv var medansvarig därför. I varje fall blev jag fulkomligt övertygad
örn att det inte fanns någon möjlighet att komma längre än som skett genom
myndigheternas undersökningar. När situationen var denna, sade jag mig:
det går inte att fortsätta på detta sätt längre. Man kan inte hopa beskyllning
på beskyllning mot allt och alla i ett fall där huvudpersonen bär en del av ansvaret
för vad som skett. Jag kan inte i fortsättningen medverka till något
sådant.

Arbetet fortsattes emellertid, och nu överlåter jag åt kammaren att avgöra,
örn det förelåg skäl att besluta sinnesundersöka dem som fortsatte »affären
Unman». Jag överlåter till de närvarande att bedöma, huruvida inte denna
brist på förmåga att bedöma ärendets läge ändå förklarade de många frågorna
örn sinnestillståndet hos Unmans hjälpare.

Jag tror, att det är två faror, som lura på detta område. Först och främst
är det farligt, att man låter en viss art av rättspsykiatri göra sig alldeles för
bred, en rättspsykiatri, som, herr talman, örn inte direkt så dock indirekt argumenterar
för att man skall sätta hela svenska folkets hjärnor eller deras innehåll
på kortsystem. Att man under sken av psykiatrisk vetenskap tillåter sig
argumentera på det sättet, tror jag är till skada för hela den psykiatriska vetenskapen.
Vidare tror jag, att det är farligt, örn folk angående domstolarnas
uppträdande, örn förtjänta vetenskapsmäns — jag tänker t. ex. på en sådan
man som professor Gadelius ■— uppträdande o. s. v., säger: »Denne person
var misshaglig och därför förklarade domstolarna och psykiatrikerna honom
tokig.» Vem gagnar man med sådant? Men å andra sidan: Vem gagnar man
med en propaganda, som subjektivt måhända utgår från krav på rättvisa, men

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

objektivt faktiskt innebär en upplösning av vissa rättsnormer och rättsbegrepp,
vilket vi alla, som icke vilja vandra över till politiskt reaktionära ståndpunkter.
icke ha något som helst intresse av att understödja?

Jag har, herr talman, många gånger på förekommen anledning tänkt här i
riksdagen säga vad jag nu senast anfört, men jag har inte velat göra det. Jag
har emellertid sett av protokollen —- jag var nämligen borta vid tillfället i fråga
— att de tidigare framförts vid en debatt i en annan fråga från håll, där
man är mera kompetent än jag att uttala sig om dessa förhållanden. Nu förefaller
det mig vara på sin plats att varna mot misstänkliggörandet av dem, som
arbeta under de allra största svårigheter. Har man under flera år varit i den
situationen att få besök av personer, som varit hundraprocentigt övertygade
om att de haft rätt, men beträffande vilka man efter en halvtimmes diskussion
kommit till klarhet örn att de varit samhällsskadliga kverulanter, eller har man
umgåtts med personer, som arbeta inom sinnessjukvården, så måste man säga
sig, att saken är så pass ömtålig, att å ena sidan den psykiatriska vetenskapen
inte kan släppas fri med att sätta alla hjärnor på ett kortsystem, men att folk
å andra sidan inte heller böra vara så snabba med att, utan att känna till alla
fakta stämpla dem, som ha ställt sig frågande till sinnesbeskaffenheten vid en
viss handlings begående, såsom förbrytare, handlande av personliga, politiska
eller andra bevekelsegrunder, ty då komma vi till ett läge, där rättsbegrepp
och rättsnormer en vacker dag kanske äro upplösta, vilket drabbar oss alla.

Herr Råstock: Herr talman! Jag ber på förhand om ursäkt för att jag
uppträder i en så delikat fråga som denna. Att jag nu tagit till orda beror
emellertid på två skäl, nämligen dels att här i debatten åberopats statsutskottets
skarpt — eller hur nu uttrycket föll — formulerade uttalande i utskottets
utlåtande över statsrevisorernas berättelse, dels att jag under tio års verksamhet
i interneringsnämnden har kommit till ungefär samma resultat som herr Kilbom,
att det är nödvändigt att bägge sidorna av denna sak ordentligt belysas.

Att jag utan tvekan biträdde den formulering, som statsutskottet gav det
åberopande uttalandet, berodde på, att jag hyste den bestämda förhoppningen,
att om en mera ändamålsenlig organisation genomfördes, skulle det inte bli
möjligt att så att säga ställa rättspsykiatrien i ett hörn och göra den till
syndabock, inte bara för dess egna missgrepp utan också för missgrepp, som
begåtts av många andra, utan man skulle bli i tillfälle att på ett bättre sätt
anlita psykiatriens hjälp, när det gäller bedömningen av människor. Vi måste
väl i alla fall vara överens örn, mina damer och herrar, att den, som har till
sin livsuppgift att behandla sinnessjukdomar och att följa utvecklingen av
människors själsliv under en lång följd av år, har svårare jin andra att låta
dupera sig av en människas uppträdande. Det måste vara lättare för honom
att dissekera upp det människomaterial, som han ställes inför. Jag tror, att
det är ganska obestridligt, att så är förhållandet.

Vad beträffar min erfarenhet från arbetet inom interneringsnämnden vill
jag framhålla, att jag många gånger tyckt, att den metod med poängberäkning,
som vederbörande läkare använt, varit allt annat än tilltalande. Det har
emellertid förklarats av de sinnessjukläkare, som jag där samarbetat med, att
metoden är ofullkomlig, men att resultatet av denna poängberäkning inte utgör
den enda bedömningsgrunden utan endast är ett hjälpmedel.

Till vad jag nu sagt vill jag lägga, att de handlingar, som gälla på anstalten
i Norrköping omhändertagna förminskat tillräkneliga, visa, att resultatet
av de utskrivningar på försök, som vi inom interneringsnämnden beslutat, alltid
blivit sämre, ju mera bestämt och positivt psykiatrikerna uttalat sig mot att

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. tillrättaläggande av missförhållanden mellan psykiatri och rättsskipning
m. m. (Forts.)

man skulle friskriva vederbörande och låta dem försöka reda sig på egen hand.
Glädjande nog är det många utskrivningar, som ha lyckats bra, men då lia
också de sinnessjukläkare, som haft att då bedöma objekten i fråga, tillstyrkt,
att man skulle göra ett försök.

Det är därför för mig ett behov att konstatera, att sinnessjukläkarna göra
så gott de kunna och att de i många fler fall, än man kanske föreställer sig,
bedöma vederbörande individer riktigt.

Herr Bergquist: Herr talman! Endast ett par ord! Det har här i de batten

anförts, att domstolarna ibland kanske litet väl lättvindigt begära undersökning
av en tilltalad persons sinnesbeskaffenhet. Jag kan naturligtvis inte
bedöma, huruvida så i allmänhet är fallet, men min erfarenhet säger mig,
att domstolarna äro ganska försiktiga med att begära sådan sinnesundersökning.
Det förekommer ganska sällan, att domstolarna göra detta av eget
initiativ. Oftast kommer framställning örn sådan undersökning antingen från
den tilltalade själv eller från hans försvarsadvokat, och försvarsadvokaten
har då i regel själv haft överläggningar med den tilltalade och blivit i tillfälle
att bilda sig en uppfattning örn dennes psyke. Det är endast i undantagsfall,
som domstolarna av eget inititiv begära undersökning, och jag tror, att domstolarna
även äro ganska försiktiga, då det gäller att bifalla framställningar
därom.

Man bör också komma ihåg, att när en domstol begär sinnesundersökning,
sker det för att domstolen skall få ett råd från den psykiatriska sakkunskapens
sida, hur man skall handla för att ha de största möjligheterna att kunna återföra
en person till ett ordnat samhällsliv. Örn domstolen själv är tveksam
angående bästa sättet att gå tillväga, är det ju klokare av domstolen att begära
ett sådant råd än att underlåta att göra det. Jag kan såsom min egen
erfarenhet säga, att jag har aldrig haft anledning ångra, att jag låtit verkställa
sinnesundersökning av en tilltalad, men jag har däremot haft anledning
ångra, att jag underlåtit att påyrka sådan undersökning.

Herr Wallén: Herr talman! Jag ber att för herr Kilbom få fram hålla,

att just känslan av personlig rättssäkerhet är en absolut förutsättning
för tilliten till statens auktoritet och den möjligen rådande demokratien.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr förste vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring däri, att motionen U: 240 bifolles;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 17.

Äng. ändring Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av dels Kungl.
i vissa delar :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
^vlssa^in™ den maJ 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för
akränkningar förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m., dels ock i ämnet väckta
beträffande ti- motioner.

^andeavbagé- Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 146, vilken hänri-
och kondi-visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
toriarbete under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
m''m'' protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1930 (nr
139) örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
och konditoriarbete, dels ock inhämtat riksdagens yttrande beträffande ett
å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1925 antaget förslag
till konvention angående nattarbete i bagerier.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen motionerna i första
kammaren nr 266 av herr öman och nr 275 av herr Ekströmer samt i andra
kammaren nr 407 av herr Arnemark m. fl., nr 408 av herr Henriksson m. fl.
och nr 409 av herrar Fredberg och De Geer i Lesjöfors.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a) antaga det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget;

b) förklara, att riksdagen icke hade något att erinra mot ratificering av
det vid propositionen fogade konventionsförslaget;

2. a) att motionerna 1:266, 11:408 och 11:409 måtte anses besvarade genom
utskottets hemställan under 1. a); samt

b) att motionerna 1:275 och 11:407 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Tamm, Knut Veter sson och Ekströmer,
fröken Hesselgren, herr Sandström samt fröken Andersson, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa

1. att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna 1:266, 11:408 och 11:409 avslå det genom
förevarande proposition framlagda lagförslaget;

b) förklara, att riksdagen icke för närvarande ansåge sig kunna tillstyrka
ratificering av det vid propositionen fogade konventionsförslaget; samt

2. att motionerna 1:275 och 11:407 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sandström: Herr talman! Man har från det håll som vill gå in

för detta regeringsförslag framhållit, att detta är en liten fråga. Jag vill,
herr talman, gå med på den åsikten men endast örn man skådar frågan från
den ena sidan, nämligen om man söker klargöra vilka fördelar dessa ändringar
i denna lag skulle medföra. I fråga örn nyttan av lagändringen är det
verkligen en mycket obetydlig angelägenhet. Örn man däremot ser frågan
från den andra synpunkten, nämligen vilka menliga följder som dessa ändringar
sannolikt komma att medföra för det svenska samhället, måste man
finna, att denna fråga icke är liten utan tvärtom ganska betydelsefull.

Jag skulle då först vilja orda något litet om det avsnitt i den kungl, propositionen,
i vilket departementschefen föreslår ändring av tiden för bageriarbetets
början på morgonen. Själva bageriarbetet skall enligt propositionen
framflyttas från nu gällande klockslag kl. 5 på förmiddagen till kl. 6 förmiddagen.
Jag måste säga, att de motiv, som framlagts för denna ganska
genomgripande ändring i denna skyddslagstiftning, äro synnerligen svaga.

Departementschefen anför till stöd för sin framställning härvidlag, att
det ej kan anses vara från social synpunkt tillfredsställande och innefattar
hygieniska risker och betydande olägenheter för arbetarna att börja bageriarbetet
klockan 5 förmiddagen såsom nu är fallet. Något mera i sak anföres
ej. Ty man kan väl icke säga, att det argument, som förekommer i den
kungl, propositionen, att redan nu på grund av kollektivavtal en hel del av

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
bageriföretagarna av fackföreningarna tvingats att i sina bagerier icke börja
själva bakningen tidigare än klockan 6 förmiddagen, fastän lagen medger dem
detta, är något argument alls för en sådan här lagändring. Snarare kail
man säga, att detta argument verkar i motsatt riktning och borde avhålla från
att framlägga ett sådant här förslag.

Jag har mycket svårt att förstå departementschefen, då han talar om dessa
olägenheter. Man har icke tidigare ansett det så förfärligt farligt för svenska
arbetare att få gå upp så tidigt, att de kunna börja sitt arbete klockan 5 på
morgonen. Morgonstund har guld i mund! Det är ett gammalt svenskt
ordspråk, som departementschefen tyckes hava förgätit. Man har också allmänt
ansett det fördelaktigt för hälsan och medföra ett långt och lyckligt liv,
ifall man tillämpar principen att gå upp tidigt på morgonen.

Det är dock icke endast dessa bageriarbetare, som äro underkastade olägenheten
att få gå upp vid denna tidiga morgontimme, utan vi lia en hel del
andra arbetarkategorier, som äro i samma predikament. Jag kan bland dem
nämna jordbrukets arbetare i stor utsträckning, kommunikationsverkens arbetare
och befattningshavare, renhållningsverkens arbetare samt många andra
som jag icke här anser mig behöva särskilt angiva. Dessa bagerigesäller äro
visst icke ensamma om att få lämna sin säng litet tidigare på morgonen.

Ännu egendomligare förefaller det nu gjorda förslaget och de motiv, som
anförts till grund för detta, örn man jämför det med den föreskrift i den
allmänna arbetarskyddslagen, som medger, att man får använda till och
med minderåriga och kvinnor i arbete, som börjar klockan 5 på morgonen.
Man behöver väl icke vara strängare i det avseendet beträffande vuxna bageriarbetare
än man är gentemot de unga och kvinnorna.

Jag antar, att dessa omständigheter ha varit bestämmande för socialstyrelsen
och kommerskollegium, då de avstyrkt detta förslag.

I samband med detta ärende ha vi ju en internationell konvention, som nu
föreslås böra ratificeras av Sverige. Ej heller denna konvention lägger något
hinder i vägen för, att man börjar bageriarbetet klockan 5 på morgonen.
Tvärtom fastslår den just denna tid. Det torde också i själva verket vara
så att de flesta länder utom Sverige även tillämpa denna tid att börja bageriarbetet.
Vi skulle därför komma i en särställning, om vi antoge denna proposition.
Den är alltså icke alls betingad av någon förefintlig mellanfolklig
överenskommelse.

I alla fall skulle naturligtvis icke resas så stora hinder i vägen för en sådan
här ändring, i fall det icke uppstode nämnvärda olägenheter av ett sådant
arrangemang. Hur förhåller det sig nu i det avseendet?

Vi ha redan en gång tidigare haft denna bestämmelse. Mellan åren 1919
och 1926 gällde just bestämmelsen, att man icke fick börja själva bageriarbetet
förrän klockan 6 på morgonen. Under dessa år gjorde man en hel del erfarenheter
av denna anordning, och dessa erfarenheter, herr talman, gingo icke i
gynnsam riktning för denna princip, att icke tillåta arbetets början förrän
klockan 6 på morgonen. Det var en hel del saker som talade däremot. Det
föranledde också, att denna bestämmelse år 1926 blev upphävd, och att då
i stället infördes den tid, som nu gäller, med början av arbetet klockan 5
förmiddagen.

I fråga örn de olägenheter, som konstaterats uppstå genom att börja detta
arbete först kl. 6 förmiddagen, har man först pekat på den direkta följden,
att det färska morgonbrödet blir en timme försenat. För egen del vill jag
säga, att det gör mig ingenting alls. Det finnes många medborgare och medborgarinnor,
som icke fästa sig vid denna olägenhet, att de få morgonbrödet

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
en timme senare. Men däremot finnes oändligt mycket flera, som fått till
vana, att de vilja lia sitt färska morgonbröd. För dem innebär det en olägenhet
och ett avsteg från deras hittills tillämpade vanor. Det kommer enligt
vad utrönts att med säkerhet medföra, att de komma att minska sin brödkonsumtion
på grund av att de ej få det färska morgonbrödet i rätt tid.

Men också en annan sak torde följa av att morgontiden mellan kl. 5 och b
icke får utnyttjas för brödbakning. Sannolikt blir det en tävlan mellan de
olika bagerierna att ändå försöka att få sitt morgonbröd färdigt i så god tid,
att det icke alltför sent kommer konsumenterna tili godo. Det blir ett hafs
och ett jäkt i arbetet, som icke kan vara till fördel för själva brödets kvalitet.
Det medför också, enligt vad fackmännen uppgiva och som icke har jävats
från det håll, som yrkat på denna förändring, att man för att få brödet
färdigt i god tid måste blanda in mera jäst i degen för att på så sätt
ernå hastigare uppjäsning. Även själva brödbakningen och gräddningen måste
forceras, så att den icke blir så bra gjord som tidigare. Det blir med andra
ord ett sämre bröd, som kommer ut och därtill kommer ut senare än det
färska brödet förut. Det kommer att medföra minskning i brödkonsumtionen,
särskilt i fråga örn mjukt vetebröd. Denna minskning anses bliva avsevärd.

Jag kan nämna, att uppfattningen på fackmannahåll även är, att ett sådant
bröd icke blir lika lämpligt ur hälsosynpunkt som det andra brödet, som man
får laga till i sakta mak på morgonen och som alltså får den tid det behöver
för sin tillblivelse.

Allt detta kommer att medföra en betydande nedgång i förbrukningen av
vetebröd, som i sin tur givetvis kommer att medföra, att det blir mindre vete
förbrukat inom landet. I den delen blir ändringen alltså till olägenhet och till
skada för det svenska jordbruket. Denna skada måste anses vara av sådan art
och av sådan storleksordning, att en sådan reform som den här föreslagna borde
blott på denna grund vara utesluten.

Det var för mig av ganska stort intresse att avvakta, hur våra herrar ledamöter
från bondeförbundet i utskottet skulle ställa sig till det här nya förslaget.
Jag visste ju, att de 1936 samt och synnerligen röstade mot de motioner, som
då förelågo med ungefär samma yrkande som denna kungl, proposition. Då
tänkte jag, att 1939 måste de väl gå samma väg och yrka avslag på detta förslag
även nu. Men det gick ej på det sättet. Nu svalde de hela propositionen,
och det var inga protester alls från deras sida. Och ändå säga de sig skola
i allt företräda jordbrukets intressen.

Jag vet nu icke, vad det kan bero på. Sannolikt är det den nära anknytningen
till den socialdemokratiska regeringen, som ändrat deras syn på denna fråga.
Men till fördel för det svenska jordbruket torde icke den nya inställningen
verka.

Herr talman! Jag anser, att vad jag anfört här beträffande det första avsnittet
av propositionen är fullkomligt tillräckligt för att motivera ett avslagsyrkande
på denna del av förslaget.

Så kommer då det andra avsnittet. Det gäller frågan örn de så kallade familjebagerierna.
De ha ju tidigare åtnjutit en särställning. De ha icke fallit
under denna lags bestämmelser. Dc ha fått börja sin bakning när de velat och
fått använda vilken tid på dygnet som passat dem för att fullgöra och sköta
sitt arbete. Nu kommer departementschefen här och föreslår, att även denna
kategori skall falla under lagen och att de icke heller skola få lov att börja
att arbeta förrän klockan 6 på morgonen.

Såsom skäl för framställningen örn denna ändring kunna icke anföras, åt -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen örn vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
minstone icke i vidare mån, några hygieniska eller sociala förhållanden. Därför
griper man till att påstå, att det finnes konkurrensförhållanden mellan
dessa små familjebagerier och de stora bagerierna, vilka förhållanden i sin tur
skulle göra det fullt berättigat att beröva familjebagerierna deras hittills åtnjutna
frihet.

I det avseendet talar dock statistiken ett helt annat språk. Örn man går till
den kungl, propositionen, finner man på sid. 13 en statistik över hur det ställer
sig i detta hänseende. Beträffande vad jag vill kalla de större bagerierna i
motsats till familjebagerierna under tidsperioden efter 1925 framgår det, att
dessas antal har ökats med ej mindre än 29 procent under denna tidrymd, varemot
familjebagerierna i stället visat nedgång. Nedgången är icke så stor, men
det är dock en nedgång.

Jag frågar då: Kan man taga detta som intäkt för att dessa små familjebagerier
äro så svåra konkurrenter för de större bagerierna? Jag tror, att detta
påstående måste vara orimligt. Men då behöver man icke heller lagstifta på sätt
här är föreslaget.

Hur många av dessa små familjebagerier är det nu, som egentligen skulle
drabbas härav? Det finns på ett annat ställe i propositionens utredning en
upplysning örn den saken. Det skrives där, att det är endast 12 procent av
samtliga familjebagerier, som nu börja sitt arbete så tidigt som före klockan 6
förmiddagen. Det är alltså 12 procent. Det är summa summarum 166 stycken
sådana där små familjebagare över hela vårt land, som nu börja före klockan 6
på förmiddagen.

Jag vill fråga: Skulle man ej kunna låta de där 166 små företagarna fortsätta
som de varit vana? Varför skall man ingripa och förbjuda dem att börja
före klockan 6? De komma ej att förstå detta. De komma naturligtvis att såsom
förut, då de vakna på morgonen och känna sig pigga och krya, börja sitt
arbete. Det komma de att göra. Jag tycker, att det är olämpligt att på detta
sätt göra dem till lagbrytare. Ty det gäller dock en mycket aktningsvärd kategori.
Det är småfolk, som försöker att reda sig själva och försörja sig och de
sina utan att på något sätt ligga samhället till last. Jag tycker icke, att det är
vackert av departementschefen att sätta åt detta småfolk på sätt som skett.

Härtill kommer den synpunkten, som även tidigare framhållits, att det icke
är möjligt att få en verklig kontroll över, örn dessa små familjebagerier börja
tidigare än vad enligt den nya lagen skulle vara tillåtet, alltså klockan 6 förmiddagen.
Därvidlag är det av ett ganska stort intresse att återkalla i minnet
vad dåvarande ordföranden i andra lagutskottet, nuvarande justitieministern
Westman anförde i en debatt i första kammaren 1936, då riksdagen avslog då
väckta motioner med samma syfte som den nu förevarande propositionen. Jag
skall tillåta mig att läsa upp ett stycke. Det är ganska kort men rätt belysande.
Ty han har verkligen slagit huvudet på spiken i detta sitt anförande i
första kammaren till förmån för familjebagarnas fortsatta frihet. Så här uttalade
sig då herr Westman: »Slutligen vill jag framhålla, ett skäl, som har gjort,
att jag för min del önskar i det längsta undvika, att lagstiftaren ingriper på
detta område. Det är det ytterligt stora obehag, som skulle vållas av kontrollen.
Om man skulle skicka ut yrkesinspektörer och andra, som skulle gå omkring
och kontrollera, hur dags de små familjeföretagen börja sitt arbete, skulle
detta naturligtvis ge anledning till en hel massa slitningar, och folk skulle tycka,
att man ställde dem i mycket otrevliga situationer. Det är klart, att man vid
familjebagerierna skulle draga ned rullgardinerna tidigt på morgonen och därigenom
försöka hindra, att varje ljusspringa trängde fram till den yttre iakttagaren.
Om det då i alla fall kom folk dit på morgonen, även örn det såg mörkt

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
ut ■— man kanske hörde några svaga ljud — för att inspektera och knackade
på före klockan 5 och såg efter, om familjen vore vaken, och överraskade en eller
flera familjemedlemmar i mer eller mindre omsorgsfullt utförd toalett, skulle
det naturligtvis enligt svenskt folklynne framkalla en del förargelse, som lätt
skulle sprida sig till sympatiserande småfolkskretsar.»

Herr Westman ansåg således, att man borde undvika detta, och därför yrkade
han då bifall till utskottets avstyrkande hemställan.

Herr talman! Jag anser att vad som här anförts beträffande de små familjebagerierna
är värt att taga fasta på. Jag vill för min del alltså hemställa, att
propositionen även i denna del icke måtte vinna andra kammarens bifall. Jag
yrkar således avslag även i den delen.

Det faller av sig självt, att örn man intar en sådan ståndpunkt kan man icke
heller gå med på förslaget örn en ratificering av Genévekonventionen. Den bibehållna
särställningen för familjebagerierna utgör nämligen ett hinder mot
denna ratificering för Sveriges vidkommande.

Jag anser dock icke, att det är någon förlust för vårt land, örn man icke
skulle kunna gå med på denna konvention, vilken ju icke tyckes hava vunnit
någon vidare anslutning från de stora ländernas sida, fastän det är så länge
sedan den tillkom i Genéve.

Jag vill till sist nämna ett par ord om motionerna I: 275 och II: 407. Där
har för bagerier och konditorier beträffande sådant bröd utan jästtillsats, för
vars framställande man hittills fått använda tre söndagstimmar varje vecka,
föreslagits, att det skulle göras den ändringen, att hälften av personalen skulle
vara ledig varannan söndag emot att den varannan söndag i stället arbetade
sex timmar. Detta förslag rönte en del sympatier inom utskottet. Hen huvudsakligen
på den grund, att det icke riktigt ansågs höra samman med denna
lag, tyckte vi, att man icke kunde taga upp det i detta sammanhang. Det är
sålunda rent lagtekniska skäl, nämligen att förevarande lag icke reglerar
de enskilda arbetarnas rastetider och förhållanden utan innehåller allmänna
föreskrifter angående hur bageriarbetet skall förläggas, som här blevo bestämmande.
Jag vill säga till motionärerna, att i den form dessa yrkanden kommo
fram kunde icke utskottet träda in för bifall till dessa motioner. Men jag
uppmanar dem att komma tillbaka och lägga upp frågan på ett annat sätt,
så blir den kanske mera välvilligt behandlad den gången.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag har redan motionsvägen yrkat avslag
på Kungl. Maj :ts proposition nr 146 med i huvudsak samma motivering som
reservanterna i andra lagutskottet framfört. Jag skall emellertid tillåta mig
att något närmare utveckla mina synpunkter på det föreliggande förslaget,
som enligt min uppfattning för det första har större praktiska verkningar än
vad propositionens anhängare synas vilja medgiva och för det andra är av
ganska stor principiell betydelse. Som redan framhållits, föreslås i propositionen
ändringar i gällande bestämmelser i två huvudpunkter, nämligen dels beträffande
arbetstidens förläggning och dels beträffande de s. k. familjebageriernas
ställning.

Örn vi då först skulle se efter vilka intressen, som spela in, när det gäller
arbetstidens förläggning. Det är för det första konsumentintresset. Jag
sätter konsumenterna i första rummet, oaktat departementschefen placerat dem
i andra hand. Ty det är väl i alla fall så, att produktionen är till för kon -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
sumtionens skull och icke tvärtom. Vad är då konsumenternas intresse i
denna fråga? Jo, konsumenterna hava intresse av att få den bästa kvalitet
till förmånligaste pris och av att få varorna tillgängliga på för konsumenterna
lämpliga tider. Det är alldeles påtagligt, att riksdagen, örn riksdagen bifaller
propositionen, handlar i strid emot detta konsumentintresse. Här i
Stockholm till exempel och i andra större städer öppnas brödbutikerna klockan
sju på morgonen. Brödet måste vara ute senast klockan åtta, om affärsinnehavarna
skola kunna tillfredsställa kundernas efterfrågan på morgonen.
De större bagerierna måste distribuera brödet till hundratals försäljningsställen.
Det är ju fullständigt omöjligt att hinna med både tillverkning och
distribution på två timmar. Örn tiden för bageriarbetets påbörjande framflyttas,
blir man tvungen forcera tillverkningen av bageri- och konditorivaror
ännu mer än som redan nu sker. Resultatet blir att varornas kvalitet, smak
och hållbarhet blir försämrad. Tillverkningens forcering kommer därtill att
medföra en höjning av produktionskostnaderna med ty åtföljande höjning av
varupriserna. Konsumenterna få betala högre pris för sämre varor. Detta
åter kommer att lända till att konsumtionen minskas. Mot dessa slutsatser
torde icke vägande invändningar kunna göras. Jag vill erinra om, att man i
vårt land och i andra länder under tider, då det rått knapp tillgång på brödsäd,
förbjudit försäljning av färskt bröd i syfte att minska konsumtionen.
I Sverige utfärdades -— i det påtagliga syftet att få till stånd en minskning
av konsumtionen av bröd — år 1918 efter framställning från folkhushållnings -kommissionen en förordning, i vilken stadgades, att bröd icke finge säljas,
förrän brödet var en dag gammalt. Påföljande år fingo vi den första bagerilagen,
och sedan denna tid har man kunnat iakttaga en fortgående minskning
av brödkonsumtionen.

Det andra huvudintresset i denna fråga är bageriarbetarnas intresse. Bageriarbetarna
ha klagat över att de varje morgon måste stiga upp vid en så tidig
timme. I aprilnumret av tidningen »Mål och medel», som är organ för livsmedelsarbetareförbundet,
har man gjort vissa jämförelser mellan arbetsförhållandena
i bageriyrket och inom andra yrken. Man har pekat på att arbetarna
inom dessa andra yrken få arbeta i skift och därigenom slippa att mer än varannan
eller var tredje vecka börja arbetet tidigt på morgonen eller fullgöra
arbete nattetid. Det är en synpunkt, som jag mycket väl kan förstå, och jag
tycker, att socialministern, när han sökte finna en lösning på detta problem,
borde ha prövat möjligheten av att ordna skiftarbete även i bagerierna. Däremot
anser jag propositionens hälsovårdssynpunkter något sökta. I detta sammanhang
må framhållas, att det även för arbetarna måste vara av intresse,
att konsumtionen icke minskar i sådan utsträckning, att det återverkar på arbetstillgången
inom yrket.

Det tredje huvudintresset är företagarnas intresse. Företagarna hava varit
och äro mycket bekymrade för utvecklingen. De kunna icke ekonomiskt utnyttja
sina produktionsanläggningar. De nödgas forcera tillverkningen och
tillhandahålla allmänheten en mindre begärlig produkt till högre produktionskostnader.
Man har under hittills rådande bestämmelser försökt att anpassa
produktionen genom att taga tekniken till hjälp. Vissa företagare hava experimenterat
med kylskåp för att fördröja jäsningen, och på det viset undgå den
försämring av brödets kvalitet, som uppstår, då stora satser jäst måste tillsättas.
Sedan arbetsdomstolen meddelat utslag i sådan riktning, att tillsyn av
kylskåp — till exempel att man nattetid öppnar skåpdörrarna för att se efter,
att jäsningen fortgår normalt — är att betrakta som »bageriarbete», har man
måst upphöra med detta experimenterande.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 2ö.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)

Det fjärde huvudintresset slutligen är det intresse, som förefinnes hos råvaruleverantörerna
av skilda slag och deras anställda. Främst borde ju jordbrukarna
ha intresse av denna fråga. Den totala konsumtionen av vete, till människoföda,
uppgår till cirka 500,000 ton per år. Veteöverskottet uppgick under
konsumtionsåret 1937/38 till cirka 70,000 ton och beräknas för konsumtionsåret
1938/39 komma att uppgå till cirka 230,000 ton. När vi här i kammaren
— jag tror det var i förra veckan — behandlade propositionen örn stödåtgärder
för spannmålsodlingen, uttryckte en talare sina bekymmer över denna
utveckling och de förpliktelser, som staten med anledning av densamma finge
lov att påtaga sig. Man måste ställa sig frågande till, om det kan vara förnuftigt
att statsmakterna i en sådan situation vidtaga åtgärder, som äro ägnade
att ytterligare minska vetekonsumtionen.

Enligt min uppfattning finns det en lösning, som skulle medföra tillfredsställande
verkningar för alla parter. Det är, enligt min mening, att möjliggöra
för bageriindustrien att arbeta i skift. Jag måste fråga: Varför skall denna
industri vara den enda industri här i landet, som icke skall få skötas rationellt
genom skiftarbete? Man får till exempel tillverka mjöl i skift. Råvaran
får man tillverka i skift, men man får inte baka bröd i skift. Det vore
av rätt stort intresse att få höra departementschefens uppfattning på denna
punkt.

Vilka fördelar skulle skiftarbetet medföra för de intresserade parterna? Jag
börjar med att nämna arbetarna, vilkas intressen enligt departementschefens
uppfattning härvidlag äro de primära. De skulle genom en sådan anordning
slippa att varje morgon stiga upp vid en tidig timme. De skulle uppnå de
fördelar, som de i sin tidning påpekat, att arbetare inom andra yrkesgrupper
hava. Företagarna skulle kunna ekonomiskt utnyttja sina produktionsanläggningar.
Under dagskiften kunde de tillverka rågbröd, skorpor och andra dylika
typer, och under nattskiftet skulle de i lugn och ro kunna tillverka vetebröd,
så att de på morgonen kunde tillhandahålla sina kunder förstklassiga
produkter. Hela produktionsprocessen skulle genom denna anordning kunna
ske med omsorg, och utan någon hets. Konsumenterna skulle få en förstklassig
vara på de tider, som passade dem, och konsumtionen skulle därigenom stimuleras
till förmån för alla. Jag tror, herr talman, att det vore förnuftigare
att söka sig fram på den linje, som jag här pekat på, i stället för att acceptera
det förslag till lösning, som Kungl. Maj :t framfört, och som avstyrkts såväl
av socialstyrelsen som av kommerskollegium. Jag tror också, att andra kammaren
skulle göra vår sociallagstiftning en betydande tjänst örn den i dag i
denna fråga följde reservanterna och därmed gav Kungl. Majit tillfälle att till
nästa år komma igen med ett förslag, som toge hänsyn till alla i frågan intresserade
parters berättigade intressen.

Vi hava under de sista åren begåvats med en hel rad av sociallagar, som
förefalla att vara ganska hastigt hopkomna. Jag grundar denna min uppfattning
på det förhållandet, att Kungl. Maj :t och riksdagen ganska snart
efter det lagarna antagits få lov att börja på att »snickra örn» dem. Detta
måste ju framkalla förvirring hos allmänheten. Man har icke hunnit lära sig
en lagparagraf, förrän man får en ny. Jag kan icke heller förstå annat än
att detta måste minska förtroendet för lagstiftarna. Vi hava också begåvats
med en brokig flora av principer för de sociala lagarnas konstruktion. När
vi debatterade frågan örn »gift kvinnas rätt att kvarbliva i tjänst», reagerade
herr Molander ganska kraftigt mot att man på likartade områden tillämpade
olika principer. Nu har Kungl. Majit i förevarande fråga kommit med ytterligare
en princip och begärt, att den skall knäsättas av riksdagen. Jag syftar

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
härvid på bestämmelsen om familjebagerierna. Förr har man ju i vår sociallagstiftning
strängt hävdat den principen, att företagaren och hans familjemedlemmar
skola äga full frihet att disponera sin arbetskraft. Denna princip
torde •—- vilket är av vikt att påpeka i detta sammanhang — stå i god överensstämmelse
med folkets rättsmedvetande.

Till slut skulle jag vilja peka på en detalj i Kungl. Maj :ts förslag, en detalj,
som säkerligen torde stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen.
Jag syftar på den ändring, som vidtagits i första paragrafen, där en mening
har fått följande lydelse: »Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning
å tillverkning för eget hushåll, vilken bedrives utan biträde av annan än medlem
av hushållet.» Vad innebär denna bestämmelse? Jo, den innebär, som
en talare under debatten i första kammaren påpekade, att, örn en husmor är
sjuk, så blir det i lag förbjudet för en grannhustru att efter klockan 8 eftermiddagen
gå in och hjälpa henne baka. Denna bestämmelse kan det allmänna
rättsmedvetandet omöjligt acceptera. Jag kan icke förstå annat än att det är
en viss fara i att införa lagparagrafer, som icke kunna få resonans hos det
allmänna rättsmedvetandet.

Herr talman! När jag nu yrkar bifall till reservationen, sker det med den
förhoppningen, att riksdagen nästa år kommer att få taga ställning till ett
nytt förslag i samma ämne, ett förslag, som upplagts så att hänsyn tages till
alla av förslaget berörda parters berättigade intressen, och ett förslag, som
skiljer sig från det nu föreliggande däri, att de punkter, som äro stötande för
den allmänna rättsuppfattningen, avlägsnas.

Häruti instämde herr Arnemark.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr talman!

Den siste talaren ville, med full rätt förresten, göra gällande, att man bör
taga hänsyn också till konsumenterna och inte bara till dem, som äro anställda
i produktionen. Han bör dock icke förbise att tillkomsten av en lagstiftning
på detta område närmast föranletts av en önskan att tillgodose de
uti ifrågavarande näring anställdas intressen. Redan för långt tillbaka sedan
har man försökt att på frivillighetens väg arbeta sig fram till en bättre ordning
inom bageriyrket. Sedan man börjat ägna särskild uppmärksamhet åt
arbetstidsproblemet, gick man i ett förslag till arbetstidslag, som utarbetades
år 1919, in för att ifråga örn arbetstidens förläggning genomföra liknande
bestämmelser som de, vilka upptagits i den nu till behandling föreliggande
kungl, propositionen. Riksdagen biföll år 1919 Kungl. Maj:ts förslag. Jag
har litet svårt att fatta, varför man tjugo år efteråt av hänsyn till konsumenterna
skulle göra svårigheter, då det nu gäller att till förmån för de anställda
införa en social lagstiftning, som man redan för tjugo år sedan ansåg lämpligt
att genomföra. Man brukar ju taga ett steg i taget, men man brukar sällan
taga ett steg tillbaka. Häremot kanske någon invänder, att det gjorde ju
riksdagen år 1926. Men, mina damer och herrar, skedde det icke huvudsakligen
på grund av en i det då rådande politiska läget förefintlig önskan att
göra en justering? När man år 1919 kunde genomföra liknande bestämmelser
örn arbetstidens förläggning som de, vilka nu föreslås, vill det synas mig som
om riksdagen saknade anledning att avslå det nu föreliggande förslaget. Man
har invänt, att arbetsgivare och arbetare i ett stort antal städer, trots att lagen
1926 ändrades, enades örn att arbetet skulle börja klockan 6 i ställe för
klockan 5. Ja, detta är riktigt, men utgör icke bärande skäl för att vägra en
lagstiftning på området. Varför skulle icke vid brödtillverkning samma ar -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
''betstider kunna tillämpas i Stockholm som i Göteborg? Jag förstår icke, hur
reservanterna med sådan skärpa kunnat göra gällande, att en framflyttning
av arbetstidens början skulle medföra så stora olägenheter för konsumenterna,
att det skulle ske en återverkan så att konsumtionen skulle minska och större
överskott på vetespannmål uppstå än vad som tidigare brukat förekomma.

Herr Henriksson ville även göra gällande, att vår brödkonsumtion minskats
till följd av att det införts en arbetstidslag beträffande bageriarbetet. Är det
icke en överdrift, herr Henriksson? Är det icke i stället på det sättet, att
»mors matsedel» i de nutida hemmen har ett annat innehåll än fordomdags?
Litet var minnas vi, hur förr i tiden bröd konsumerades i så stor utsträckning
i hemmen, att brödet kunde sägas vara en huvudbeståndsdel av födan. I den
dag, som i dag är, serveras ju i många hem litet eller intet bröd till maten.
Även om någon liten justering sker på vetebrödskonsumtionens område, förmodar
jag ändå inte, att man skulle äta mindre med vetebröd i Göteborg, m. fl.
städer — jag har i varje fall ingen uppgift på detta. Örn man, för att taga
några orter längre upp i landet, som i distrikten Falun och Borlänge på fem
dagar i veckan börjar arbetet kl. 6 och på den sjätte dagen kl. 5, kan jag inte
tänka mig, att folk äter, mera bröd på den dag, då bageriarbetet börjar kl. 5.
Det är väl beroende av andra omständigheter. I en mängd städer, inte endast
i Göteborg, utan även i Västerås, Hälsingborg, Uppsala, Köping, Karlstad,
Strömstad m. fl., har man på frivillighetens väg genomfört den i propositionen
föreslagna förläggningen av arbetstiden.

Nu säger kanske någon, att bageriarbetarna borde vara nöjda, då de ju på
kollektivavtalets väg skulle kunna genomföra detta. Men man måste då göra
den frågan: örn det i allmänhet låter sig ordna på detta sätt, varför kan då
inte det undantagstillstånd, som råder i Stockholm och på några andra orter,
upphöra genom att anpassa sig efter samma förhållanden, utan att det skall
behöva éke genom öppna konflikter mellan de anställda och företagsägarna?

Jag vill ytterligare säga, att man heller inte kan se bort från hälsovårdssynpunkterna,
vilka herr Henriksson förvånade sig över att jag upptagit i
propositionen. Det är just det säregna i denna industri som gjort, att man på
detta område lagstiftar, och som gjort, att den blivit föremål för en sociallagstiftning
av annat slag än andra industrier. Så är förhållandet både hos oss
och i internationellt avseende.

Här har vidare påpekats en sak, som kanske borde tagas upp till behandling.
Det har sagts, att man skulle bygga förläggningen av arbetstiden på
något sorts skiftsystem, vilket inte alls varit uppe till övervägande i detta
sammanhang, och som väl inte heller under tidigare lagstiftningsperioder varit
uppe till behandling. Jag måste säga, att det må vara arbetsgivarnas och arbetarnas
ensak att inom ramen av den tid, inom vilken arbetet är tillåtet, komma
överens örn detta. Det finns inget förbud mot att ett arbete pågår efter
kl. 1 på dagen, utan man får fortsätta till kl. 8, men man har den begränsningen,
att man inte får taga ut av den enskilde arbetaren längre tid än som i den
allmänna arbetstidslagen är fastställt. Rent praktiskt ligger det väl även så
till, herr Henriksson, att i många fall, i Stockholmsbagerierna t. ex., det inte
är möjligt att ordna driften på det sätt, som herr Henriksson angivit, ty i mycket
stor utsträckning är det på detta område fråga örn ett specialarbete, och
det är inte så lätt att få en spisbrödsbagare att baka vetebröd, som Stockholms
herrar och damer vilja lia, och tvärtom, utan man måste räkna med en
specialisering inom denna industri såväl som inom andra.

Jag skall även säga ett par ord örn det förhållandet, att man fäst så stor
vikt vid att vi gå att taga bort undantaget för familjebagerierna. Ja,g vill då

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
stödja mig på att i konventionsförslaget inte förekommer något undantag för
hembagerierna. Efter den undersökning, som gjorts på riksdagens hemställan,
har socialstyrelsen själv förordat, att man skall taga steget fullt ut och
taga bort detta undantag, och som skäl för denna ståndpunkt angives, att man
observerat, att dessa hembagerier kommit att bestå inte endast av familjeanställda
utan vuxit ut till att omfatta även andra än familjemedlemmar. Socialstyrelsen
säger vidare, att kontrollen försvåras genom förefintligheten av en
dylik undantagsbestämmelse, och till detta uttalande ansluter sig även kommerskollegium.

Redan 1919 ansågo vi alltså, att bagerierna skulle börja kl. 6, och detta
system tillämpades fram till år 1926. Då även den utredning, som föreligger
ger stöd för förslaget att taga bort undantagsbestämmelsen för familjebagerierna,
anser jag, att det ligger en tillräckligt stark grund för Kungl. Majrts
proposition, vilken även utskottet funnit vara bärande, när det anslutit sig
till propositionen.

Första kammaren har antagit utskottets förslag, och jag hoppas, att andra
kammaren skall göra detsamma.

Herr Henriksson, erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr tal man!

Jag förstår mycket väl, att man inte kan låta spisbrödsbagarna baka
vetebullar och det var inte det jag åsyftade, utan jag sade, att man skulle göra
tillverkningen rationell, så att man på dagskiften tillverkade rågbröd eller
annat mjukbröd — ty det är ju mjukbröd det här gäller -— och att man bakade
det ömtåligare vetebrödet på nattskiftet. Spisbrödsfabrikerna ha ju för närvarande
möjlighet genom dispens att arbeta på skift. Jag tror, att man på
det sättet skulle få fram en fullgod kvalitet utan att behöva forcera på det
sätt, man talat örn. Detta är en lösning, som torde vara värd att tänka på.

Herr statsrådet nämnde, att upptakten till denna lagstiftning var tanken på
de anställda. Det är självfallet, men jag har härvid velat framhålla, att statsmakterna
borde i görligaste mån taga hänsyn till alla av frågan intresserade
parter. Kan man göra det på ett annat sätt än på det nu föreliggande, anser
jag, att man bör göra det.

Härpå anförde:

Herr Fredberg: Herr talman! Då jag intresserat mig för denna fråga

och varit med örn att frambära en motion i densamma, är detta särskilt föranlett
av den detalj i föreliggande lagförslag, som berör de s. k. familjebagerierna.
Det har ju tidigare varit ön princip i svensk arbetarskyddslagstiftning, att en
företagare själv och hans familjemedlemmar skulle äga full frihet att inom sitt
område, d. v. s. när arbetet var förlagt till hemmet, fritt få disponera över
sin egen arbetskraft. Denna princip har kommit till uttryck i tidigare lagstiftning
på detta område, i exempelvis arbetstidslagen och andra med den
jämförliga lagar, som jag inte skall upptaga tiden med att räkna upp.

Som såväl i propositionen som i utskottets utlåtande erinras örn, har denna
fråga flera gånger tidigare varit föremål för riksdagens prövning, men vid
alla dessa föregående tillfällen har riksdagen slagit vakt örn hemmets inre
förhållanden, till vilka där bedrivet förvärvsarbete ansetts höra, och skyddat
dem från tvångsingripanden. Överhuvud taget ha väl icke angrepp riktats mot
detta som man måste tycka fridlysta område vid andra tillfällen än då det
rört bagerinäringen. Oftast har det väl förhållit sig på det sättet, att dessa
attacker, vilka i huvudsak dirigerats av de större företagarna inom ^bagerinäringen
— man skulle kanske kunna våga säga av storindustrien på områ -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
etet, understött av ett visst fackligt arbetarintresse — i riksdagen företrätts
av enskilda motionärer. Så har åtminstone varit fallet under de senare åren.

Nu har ånyo den omständigheten inträffat, att nämnda intresse fått sina
synpunkter framförda i en kunglig proposition. Såvitt man kan finna av den
föreliggande utredningen föreligger knappast nu heller någon bärande motivering
för en ändrad lagstiftning rörande familjebagerierna. När detta lagförslag
första gången diskuterades för ett 20-tal år sedan, hyste förslagets
förespråkare den uppfattningen, att familjebagerierna genom sin friare ställning
skulle konkurrera ut de större bagerierna och ställa hos dessa större företag
anställda arbetare utan arbetsmöjligheter. Egentligen torde den iver, med
vilken man från fackligt håll gick till angrepp mot familjebagerierna, ha
grundat sig på denna åsikt. Farhågorna ha ju emellertid icke alls besannats.
Tvärtom visar socialstyrelsens utredning, som här redan citerats, att i samma
mån som de större bagerierna ökat i antal, liksom hos dem anställda, i
större utsträckning än som gäller näringslivet i övrigt, ha familjebagerierna
gått tillbaka. Örn dessa siffror säger socialstyrelsen, man kan säga, mera
skämtsamt, att desamma synas visa, att familjebageriernas undantagsställning
icke tillfogat den övriga bagerinäringen alltför svårartade skador. Då den
kungl, propositionen nu via bagerilagen gör ett avsteg från principen örn hemarbetets
skyddande mot tvångsingripanden, motiveras detta först och främst ur
konkurrenssynpunkten och detta trots att även kommerskollegium påpekat, att
i fråga om konkurrensförhållandena »må framhållas, att innehavare av familjebageri
i allmänhet torde vara personer i en mera blygsam ekonomisk ställning.
Beträffande deras möjligheter att inkräkta på de större yrkesbageriernas
område finge beaktas, att familjebageriernas mera begränsade tekniska
utrustning och begränsade möjligheter att kringsända brödet utgjorde hinder i
konkurrensen med de större yrkesbagerierna».

Då, som jag redan nämnt, konkurrenssynpunkten är ett av de angivna skälen
för föreliggande lagförslag, kan jag icke underlåta att ytterligare något
dröja inför denna. Det är sålunda den synpunkten, man har för ögonen, när
man går in för att skydda de stora bagerierna, de industriellt lagda bagerierna
— alltså de bagerier, som ha den mest moderna maskinella utrustningen till
sitt förfogande och sorn ha möjlighet att inköpa alla ingredienser i större partier
och därmed förbilliga dem. Det är för att skydda dessa storföretag gentemot
de små hem- och familjebagerierna, som man nu måste forcera fram denna
lagstiftning. I debatten för 20 år sedan framställdes i denna sak frågan:
»När har man sett en myra skjuta ett järnvägståg bakåt?» Denna fråga kan
med än större fog framställas nu. Herr talman! Jag vill endast säga, att
jag gjort den iakttagelsen, att riksdagen vid tidigare lagstiftning av detta slag
velat skydda de små och svaga emot eventuellt förtryck från de större och
starkare. Antager man föreliggande lagförslag, går man så vitt jag förstår
den motsatta vägen. Här vill man skydda de företag, som i ekonomiskt avseende
vid jämförelse befinna sig på solsidan, från den lilla konkurrens som
småföretagen kunna åstadkomma. Men om man nu finner detta så nödvändigt,
varför inskränker man sig då till bageriyrket? Det finns andra i fråga
örn arbetsförhållanden fullt jämförbara områden, på vilka konkurrenssynpunkten
även kan läggas. Jag hoppas, att det som i dag kommer att beslutas icke
skall bli inledningen till att man söker komma andra småföretag till livs. Det
önskemålet finns eljest på en del håll, och man kan ej gärna komma ifrån, att
icke det föreliggande förslaget utgör en tendens i den riktningen.

Det är emellertid icke ur alla synpunkter önskvärt och värdefullt, att alla
yrken och näringar utvidga sig till storindustri. Hantverket och småföreta Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 39. 5

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
gen ha också sin uppgift att fylla, och om de kunna fylla en uppgift även i
sund konkurrens och därmed förhindra en uppskörtning från ofta monopoliserade
storindustrier på området, böra väl konsumenterna, till vilka vi alla höra,
icke ha någon saklig invändning att göra däremot.

Sammanfattningsvis komma såväl departementschefen som utskottet till den
slutsatsen, att på grund av utav dem anförda skäl det dock icke skall innebära
någon förlust av betydenhet för familjebagerierna örn deras undantagsställning
avskaffas. En sak, som härvid måste beaktas, är dock den skillnad, som kommer
att uppstå efter denna propositions antagande i fråga om framflyttningen
av tiden för arbetets början på morgonen från kl. 5 till kl. 6. Denna ändring
kommer att medföra större svårighet för de mindre bagerierna att anpassa sig.
Jag har mottagit ett brev från en mindre bageriidkare, som rör just detta förhållande.
Jag anför ett citat: »Beträffande förslaget örn förbud att börja arbetet
före kl. 6 förmiddagen, måste jag säga, att när det gäller oss mindre
företagare, det är omöjligt att efterleva detsamma, särskilt dag före sön- och
helgdag. Skulle förslaget bli lag, få de större företagen möjlighet att rationalisera,
men denna möjlighet ha icke vi småföretagare.»

Vad jag särskilt fäst mig vid såväl i uttalandet från denna bageriidkare,
som jag citerat, som i uttalanden från personer i samma ställning är, att örn
detta förslag blir lag, veta de ej hur de skola kunna fortsätta sin verksamhet
utan att komma i konflikt med lagen, emedan de inte ha de med de större företagarna
jämförliga resurserna att anpassa sig. Blir denna lag med de straffbestämmelser,
som i den finnas, antagen, är det väl meningen, att den skall
efterlevas, och örn den inte efterleves att straffbestämmelserna skola tillämpas.

1 vad det gäller denna konfliktmöjlighet med lagen på grund av förhållanden
på hemlivets område, kommer man efter antagandet av den föreslagna
lagen vid en jämförelse fram till rena oformligheter. Jämförelser ligga nära
till hands, och jag vill endast erinra om den debatt örn hustrumisshandel, som
förra året fördes här i kammaren. Man fick då veta, att om en man misshandlade
sin hustru och detta skedde inom hemmets område, en anmälan från utomstående
part icke kunde föranleda ingripande från ordningsmakten. Örn däremot
efter antagandet av denna lag en man finner sig nödsakad att börja arbetet
inom hemmet något tidigare än lagen stipulerar för att därigenom vinna
den utkomst, som är nödvändig för honom för att kunna försörja sin hustru
och sin familj i övrigt, då kan vem som helst utomstående göra anmälan och
mannen får den regelrätta behandling som vederfares andra lagbrytare, trots
att han inte gjort något annat än att han genom ärligt arbete inom hemmets
väggar sökt få utkomst för sig och sin familj. Dylika konsekvenser av en
lagstiftning äro säkerligen icke i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning.

Herr talman! Då jag anser, att något verkligt bärande skäl för bifall till
föreliggande förslag icke föreligger, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det har talats så mycket för reservationen,
att det knappast är någonting ytterligare att tillägga. Jag skulle heller
inte säga någonting, örn det inte vore så, att det för många måste verka underligt,
att jag står för reservationen, då jag under långa tider ivrat och fortfarande
ivrar för allt vad arbetarskydd heter, och herr statsrådet förklarade ju
nyss, att denna lag var en lag för arbetarskydd. Nu måste jag emellertid säga,
att när det gäller arbetarskydd, det inte är guld allt som glimmar. Det finns
nämligen arbetarskyddslagar, som i verkligheten ej utgöra det skydd, man tänkt

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. ändring i vissa delar av lagen örn vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagen- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
sig, och det är den känslan jag haft, när jag nu motsatt mig detta lagförslag.
Det är icke en inställning mot bagerilagen, såsom sådan, och i det fallet är jag
alltså av en alldeles annan uppfattning än den föregående ärade talaren. Jag
hälsade med allra största tillfredsställelse bagerilagens tillkomst på sin tid, emedan
jag varit i tillfälle att se hur de människors familjeliv och vad därmed hör
blivit alldeles förstört därför att de i åratal måst arbeta natt efter natt. Jag
behöver inte gå in på några detaljer rörande detta. Jag har endast velat understryka,
att jag skulle anse det som en stor olycka, örn denna lag upphävdes.

Det är emellertid ett faktum, att när denna lag kom till, gjorde man den provisorisk
för att kunna pröva den under ett visst antal år, och slutligen bestämde
man sig för att göra en mycket noggrann undersökning över alla de olika klagomål
över lagens bestämmelser, som år efter år inkommit till riksdagen. Jag
skall inte upprepa alla klagomål -—■ vi känna ju alla till dem ■— men jag skall
understryka, att sedan man gjort denna grundliga undersökning, tog man det
steget, att man sköt tillbaka tiden en timme. Jag kan inte se, att förhållandena
lia ändrats på något sätt sedan dess. Vi lia nu prövat denna bestämmelse
i tretton år, och jag förstår inte varför vi nu skola gå tillbaka till det som
vi för tretton år sedan ansågo oss vara tvungna att ändra. Jag förstår det så
mycket mindre som man i avtalen lyckats reglera arbetstiden på annat sätt,
som mera överensstämmer med önskemålen på olika håll. Statsrådet har strukit
under, att i en mängd städer börjar arbetet klockan 6. Ja, det är alldeles
riktigt. Statsrådet sade också, att i Borlänge började arbetet fem dagar i
veckan kl. 6 och på den sjätte dagen kl. 5. Ja, det är just det som är pudelns
kärna — det förhållandet, nämligen att man har möjlighet att laga efter lägenhet.
Örn man bibehåller lagen som den nu är, betyder inte detta, att man icke
på de håll, där man kan företaga ändring med tillhjälp av kollektivavtal, kan
nå vad man vill. Det ställer sig nämligen mycket olika på olika platser.

Jag är fullt medveten om den överdrivna vikt, som lagts på möjligheten att
få färskt bröd och jag skall inte upptaga tiden med denna sak. Jag måste
emellertid säga, att man här har en försäljning, som är ganska beroende av
konsumenternas tycken. Den är så till vida ömtålig, som arbetet ju kan övertagas
av hemmen i rätt stor utsträckning, örn man inte gör lagen såsom folk
vill ha den. Det är inte endast fråga örn att det färska brödet skall komma
ut här i Stockholm så fort som möjligt, utan man måste även tänka på den
brödranson, som skall med tåg och båtar på morgonen o. s. v. Det är sådana
omständigheter som göra, att man på en del orter behöver lia frihet att kunna
ändra på tiden.

En annan omständighet, som gjorde ett mycket starkt intryck på mig vid
denna undersökning, var, att när man hade arbetstiden inskränkt till mellan
kl. 6 på morgonen och kl. 8 på kvällen, blev det ett oerhört hetsigt arbete under
arbetstiden på morgonen. Det är just detta jag avser, när jag säger, att
det inte är guld allt som glimmar. Här talar man om arbetarskydd -— att
vederbörande skola få sova längre och därigenom bli mindre trötta. Jag ställer
häremot det faktum, som åtminstone förut mycket starkt slrukits under —
jag har även nu hört mig för och iakttagelsen håller streck ännu — att när man
skall forcera så där kraftigt i den värme vari bageriarbetarna måste arbeta,
verkar det synnerligen tröttande. Jag frågar mig därför: Är det större skäl
att ifågavarande kategori skall drivas in i ett jäktigt arbete under stark hetta
än börja en timme tidigare? Jag tror inte den där timmen är så hälsovådlig,
och det har betonats förut att man tillåtit sådant tidigt börjande arbete för
minderåriga, man har t. o. m. under åtskilliga år tillåtit det för 14-åringar,
ehuru detta nu som viii är har ändrats. Men alltjämt tillätes det för 16-åringar,

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbele m. m. (Forts.)
och då tror inte jag för min del att det kan vara någonting så farligt för vuxet
folk.

Jag kan sålunda inte finna mig överbevisad om, att den ändring som här föreslås
är en skyddsåtgärd, som motväger de direkta svårigheter som bli en
följd av den föreslagna ändringen. Man har under ett visst antal år inrättat
sig för det nuvarande systemet. Man har med kollektivavtalets hjälp drivit
igenom en kortare arbetstid, där så varit möjligt, men med befogenheten att
tillämpa den längre arbetstiden, när så befinnes nödvändigt. I själva kollektivavtalet
har man gjort ett sådant undantag för Stockholm. Statsrådet Forslund
anser detta vara ett mycket onödigt undantag. Ja, det är mycket möjligt
att det är, men hur är det på somrarna när brödet skall ut till lantställena
med morgonbåtarna o. s. v.? Det är inte alldeles säkert, att det inte kan
vara rätt så klokt att bibehålla det nuvarande systemet.

Jag skall inte uppehålla mig vid nästa punkt men skulle bara vilja stryka
under, att när vi i svensk lagstiftning, i lag efter lag, ha gått in för att göra
undantag för familjerna, borde det förebäras utomordentligt starka skäl för
att godtaga en annan princip, och jag kan inte fatta, att det härför framförts
tillräckligt starka skäl. Någon konkurrensfråga kan man inte tala örn, när
de vanliga bagerierna ha ökat arbetarantalet med 48 procent och familjebagerierna
ha minskat antalet med 58 personer. Därför kan jag inte förstå, att
det kan vara tal om någon verklig konkurrens, och när det inte är det, kan
jag inte heller för min del vara med om att gå ifrån en princip, som visat sig
synnerligen praktisk för den svenska lagstiftningen. Att göra det för att ratificera
konventionen, tycker jag i detta fall inte är något skäl alls, det måste
jag säga. Jag tror det finns summa åtta länder, som alltsedan 1926 ha ratificerat
denna konvention. Det är en föga praktisk konvention, som det gör
oss detsamma örn vi ratificerat den eller inte.

Herr talman! Jag måste därför rösta för reservationen.

I detta anförande instämde fröken Andersson.

Herr von Seth: Herr talman! Denna lagstiftning har socialministern

enligt mitt förmenande tagit alltför lätt på. I det bemötande som herr statsrådet
gjorde mot herr Henriksson anser jag inte att sakens kärna berördes.
Det gick ut i periferien. Denna lag medför dock sådana följder att detta bör
belysas ur olika synpunkter. . . . .

Först och främst är det ju vanligt i vårt land, att den sociala lagstiftningen
på dylika områden gälla de anställdas förhållanden. Här har man givit sig in
på en lagstiftning, som reglerar förhållandena för näringsidkarna och näringsutövarna.
Bara det är ju i och för sig betänkligt. När vi från högerhåll vilja
skydda vissa grupper i samhället, tredje man exempelvis, hänvisar man till
att det finns arbetsavtal, som gälla mellan arbetsgivare å ena sidan och arbetare
å den andra. Och så motiverar man sitt avslagsyrkande med att dylika
förhållanden böra kunna regleras på avtalsvägen. Därför är det mycket liten
konsekvens uti, att den mäktiga landsorganisationen nu skall gå till storms
mot vissa grupper i samhället för att tvinga dem in under lagen. Jag syftar
härmed på hembagerierna, på småföretagarna, vilka genom lagen komma i
sådant beroende att deras näring många gånger försvåras. Det skulle vara
mycket att tillägga just på den punkten, men jag vet att kammaren har en
önskan att debatten här inte skall bli för lång, varför jag skall nöja mig med
att göra mig till tolk för den ståndpunkten, att de enskilda näringsutövarna
skadas, därest denna lag träder i tillämpning, ^och inte minst blir det hembagerier
och småföretagare som bli lidande härpå.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Ang. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)

Vidare måste man hysa stora betänkligheter mot att ge sig in på en lagstiftning,
som lägger kapson på näringsidkarna. Det finns ju många andra
områden, där man måste tillgripa nattarbete, och där bär mig veterligt ännu
inte något sådant förslag framlagts. Men denna lag kanske bara är en början,
så att det sedermera kommer att läggas kapson på än den ena, än den
andra verksamheten.

Vad som alldeles särskilt, herr talman, förvånat mig, är bondeförbundets
inställning i denna sak. Jag hörde nyss en ärad medlem av bondeförbundet
motivera sitt ställningstagande med att han ömmar för dem som lia svaga
magar. Jag är mycket tacksam för detta, men jag tycker ändå inte det är
något godtagbart motiv för att försvåra tillgången till wienerbröd eller färskt
morgonbröd överhuvud taget. Det ligger förvisso, och kanske inte minst för
jordbrukarna, något att observera i lagens första paragraf, varav framgår, att
man inte får biträda någon, som på grund av sjukdom eller andra omständigheter
blivit hindrad i sin bakning, efter klockan 8 på kvällen. Jag betonar
att detta inte kunnat vederläggas av herr statsrådet efter herr Henrikssons påpekande
i denna sak.

Jag skulle även vilja fråga bondeförbundet: Hur skulle ni ställa er, örn det
genomfördes en lagstiftning som inskränkte er fria arbetstid och försvårade
morgonmjölkningen genom att stadga, att den inte fick äga rum före klockan 6?
Ja, det vore mycket angenämt naturligtvis, både för dem som själva arbeta i
jordbruket och de anställda, men det skulle givetvis försvåra mjölkdistributionen,
fördyra arbetet och framför allt transporterna till mejerierna. Det är också
en synpunkt som man här bör ta hänsyn till.

För att inte bli för långrandig skulle jag till sist vilja säga, att denna lag
liksom så många andra, som förts fram av regeringspartiet, innebär en gradvis
socialisering av det enskilda näringslivet, ett inskränkande av friheten i vårt
samhälle, som vi givetvis icke böra tolerera. Just i dag skall, herr talman och
ärade kammarledamöter, en fest äga rum för L. O., och när den firade sitt 50-årsjubileum för en tid sedan var f. d. konseljpresidenten monsieur Blum närvarande.
Jag är säker på att vid den middagen statsministern hade tillfälle
sitta bredvid honom och att han då lade ut skriften om den socialdemokratiska
regeringens goda inflytande på vårt svenska samhälle. Jag hoppas att monsieur
Blum å sin sida då talade örn hur hans regim genomförde 40-timmarsveckan
och även lade andra kapsoner på näringslivet, och gjorde klart för
statsministern, att han därigenom varit nära att störta hela det franska näringslivet
till ruinens brant. Det är sociallagstiftningen, som lägger hinder
i vägen för vårt näringsliv och som så småningom hotar att fördärva den fria
företagsamheten.

Jag inser till fullo att denna lag bara är en liten länk i den kedja som skall
insnärja oss i dessa tvångsformer, men just därför måste man reagera emot
detta. Jag anhåller, herr talman, att få förena mig i det yrkande örn bifall
till den reservation, som här ställts av fröken Hesselgren, fröken Ebon Andersson
m. fl.

Herr Hage: Herr talman! Jag har under årens lopp varit med om en

hel del sociala reformer, som genomförts på förslag av andra lagutskottet,
och flir var gång har det alltid stått upp någon herr von Seth, som talat örn
vilka fruktansvärda följder som den eller den sociallagens genomförande skulle
få. Lagen har genomförts, och det har inte blivit några sådana följder. Jag
är för min del så immun nu mot de där predikningarna, att de gå in genom
det ena örat och ut genom det andra. Jag tror inte .alls på dem. När det gäl -

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen orri vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
ler angelägenheter som denna, tar man ståndpunkt till frågorna utan någon
hänsyn till sådana predikningar om vad som skall bli följden av den eller
den reformen. Här gäller det för övrigt en ganska ringa reform. Vi ha genomfört
lagar av mycket större räckvidd och som berört bela vårt näringsliv,
utan att det blivit sådana följder som herr von Seth här profeterat örn.

Jag skall i stort sett inskränka mig till detta, ty örn vi nu vilja undvika
nattarbete, böra vi kanske försöka inrikta oss på att tillämpa detta system
också här i riksdagen, och från den utgångspunkten skall jag be att få tilllägga
endast några få ord.

Vännen Sandström i andra lagutskottet gick emot det förslag att minska
nattarbetet, som innefattas i Kungl. Haj :ts proposition. Han sade bl. a.,
liksom även herr von Seth och kanske ytterligare en eller annan talare här,
att nattarbete ju förekommer på många andra områden. Ja, visst gör det det,
men jag säger, att när vi ha nattarbete inom sjukvården, kommunikationsväsendet,
renhållningsverken med flera arbetsområden, så är detta betingat
därav att övervägande samhällsintressen tala för att sådant nattarbete skall
tolereras. Sådana skäl kunna inte anföras här, det är min bestämda uppfattning.
Här är det ju strängt taget bara fråga om ett rent njutningsintresse:
att få äta färskt bröd. Är det ett stort och allmänt samhällsintresse?
Visst inte. För dem som ha dålig mage är förskt bröd tvärtom mycket skadligt,
vilket också berördes av en föregående talare.

Detta intresse berör för övrigt endast en liten del av befolkningen. De
flesta arbetare, den stora massan av invånarna i städerna exempelvis, få inte
ens med sådan här tidig bakning någon nytta därav, emedan de ge sig iväg
till sitt arbete så tidigt, att de inte hinna få något färskt bröd. Vad slutligen
landsbygden beträffar, så förklarade en utskottsledamot från landsbygden,
att där hade man inte den allra ringaste nytta av tidig bakning. Det
är alltså endast en förhållandevis mycket ringa del av medborgarna i städerna
som få någon nytta därav, resten får det inte alls. Det är alltså inte
ett samhällsintresse av den art, som motiverar bestämmelser örn nattarbete
inom kommunikationsväsendet, renhållningsverken, etc.

Med avseende på familjebagerierna vill jag säga, att är nattarbete skadligt,
är det naturligtvis även skadligt när det gäller familjebagerier. Det kan
t. o. m. vara skadligare där, därför att de hygieniska anordningarna i dessa
små bagerier ofta äro mycket sämre än de som finnas i de stora bagerierna.
Således finns det större anledning att förhindra nattarbete just vid srnåbagerierna.

Jag skall inskränka mig till detta, herr talman, och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! De förslag som framlagts i den
här behandlade propositionen äro särskilt svagt motiverade. Det gäller utvidgningar
av den speciella bagerilagens verkningskrets. Jag har gjort mig
den frågan tidigare, då denna bagerilag varit föremål för behandling här i
riksdagen, varför man överhuvud taget behöver en speciallagstiftning för
bagerihanteringen och varför inte den allmänna arbetstidslagens bestämmelser
skulle kunna göras fullt tillämpliga på detta arbetsområde lika väl som
på andra.

Det må vara sant att då bagerilagen på sin tid genomfördes, förekom det
inom yrkesområdet sådana säregna förhållanden, att ett lagstiftningsingripande
var nödvändigt. Men jag har svårt att förstå att det motivet kan åberopas
numera med den förmånliga tekniska utveckling som ägt rum på detta

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. ändring i vissa delar av lagen orri vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
område lika väl som på alla andra. Jag skulle hålla för ganska sannolikt,
att örn den speciella arbetstidslagen för bagerihanteringen inte hade funnits
då den allmänna arbetstidslagen på sin tid genomfördes, hade heller ingen
kommit på den idén att skapa särskilda arbetstidsbestämmelser för bagerierna.

Den viktigaste ändring som nu föreslås i ifrågavarande lag är enligt mitt
sätt att se, att verkningskretsen utvidgas jämväl till de s. k. familjebagerierna.
Det är ett principiellt betydelsefullt avgörande som nu träffas, ty här bryter
man, som tidigare påpekats under debatten, med en princip som är genomgående
i hela vår arbetstidslagstiftning, den principen nämligen att icke under
dylika lager inrangera företagarna själva och deras familjemedlemmar. Det
som man vill vinna med denna utvidgning av arbetstidsregleringsprincipen
är såvitt jag kan förstå inte något annat än en reglering av ett konkurrensförhållande.
Men, mina damer och herrar, det är en sak som statsmakterna
inte bruka blanda sig i. Något allmänt intresse att inrangera familjebagerierna
under bagerilagen finns inte, och det har heller inte här kunnat påvisas
något allmänt intresse för en sådan avvikelse från hittills tillämpad praxis
i fråga om familjemedlemmarnas förhållande till arbetstidslagarna. Jag
fruktar liksom en föregående talare, att detta förslag, om det vinner bifall,
kommer att få prejudicerande betydelse och att man steg för steg kommer
att försöka inskränka på de enskilda företagarnas frihet även på andra områden.

Den andra ändringen som föreslås är enligt min uppfattning av mindre betydelse,
den som avser en annan förläggning av tiden för arbetets början i bagerierna.
Jag måste säga att hela detta lagstiftande beträffande tiden på
dygnet då ett arbete skall börja och sluta vittnar om en ganska säregen lagstiftningsmentalitet,
när den inskränker sig till förhållandena allenast inom
denna näring. Man kan då ställa frågan: Vad är det för skillnad på arbetet
inom ett industriellt organiserat bageri och inom en annan industri, där man
låt mig säga arbetar med skiftgång. Särskilt inom spisbrödsbagerierna bedrives
arbetet nu huvudsakligen maskinellt, och ingen kan påstå att det är
hälsofarligt på något sätt. Det är snarare lätt och jämväl ett ganska angenämt
arbete. Att man för dessa bagerier skulle behöva några andra tidsbestämmelser
än låt oss säga för den tunga industrien, har jag svårt att förstå
— om man nämligen lägger arbetarskyddssynpunkter på spörsmålet. Nu
kan man invända att spisbrödsbagerierna kunna få dispens ifrån lagen. Javisst,
men varför skall man överhuvud taget laborera med en lag, om man
inte kan påvisa att det finns några förnuftiga motiv till att man har den?

Herr Hage säger att det är inget allmänt intresse, att bagerierna börja tidigt
på morgonen, det är bara ett njutningsintresse. Men då kan man fråga:
Vad är det för allmänt intresse, att vi skola få tidningarna så tidigt på morgonen?
Det är väl också ett njutningsintresse? Men det finns ingen lag som
kräver, att typograferna skola börja och sluta sitt arbete då och då. Meni
herr Hage, här finns ett mycket stort allmänt intresse, nämligen intresset att
få billiga livsmedel och billigt bröd. Herr Hage kan vara förvissad därom
att om man går till bagerinäringens utövare, skall man få många och ganska
slående bevis för hur bagerilagens inskränkningar i rätten att fritt disponera
över arbetstiden verkar fördyrande på produktionen; framför allt gäller detta
i fråga örn spisbrödsfabrikerna. Där är man nu förhindrad att arbeta i mer
än ett skift, varför hela fabriksutrustningen och apparaturen får stå stilla
under största delen av dygnet, för att inte tala örn det avbräck som vållas
av att ugnarna få kallna, att kärlen skola göras rena, o. s. v. I den mån som

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. ändring i vissa delar av lagen om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete m. m. (Forts.)
en stark begränsning av rörelsefriheten inom yrket fördyrar brödet, måste
det, herr Hage, vara ett allmän intresse att förhindra ytterligare inskränkningar
i friheten härvidlag.

I vetskap om herr talmannens strävan att så mycket som möjligt begränsa
diskussionen, skall jag inskränka mig till detta. Jag vill endast konstatera,
att statsrådet i sitt försvar för propositionen rekommenderat lagstiftningsåtgärder
på ett område, som i stället borde höra under avtalsförhandlingar.
Den förutvarande L. O.-chefen har alltså principiellt beträtt en väg,
som L. O. icke tidigare velat ansluta sig till.

Jag bär varit med örn att rekommendera lagstiftningsingripande i andra
närliggande hänseenden, men jag har alltid fått det svaret, att sådant skulle
lagstiftaren icke lägga sig i, utan det skulle man överlåta till organisationerna
att förhandla örn. Nu ha vi senast fått detta märkliga Saltsjöbadsavtal.
Man kan uttrycka en stilla förundran, örn icke den sak vi nu diskutera borde
höra till det förhandlingsområde, som skulle lia kunnat klaras upp i Stockholms
skärgård.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Tamm m. fl.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Henriksson begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Henriksson, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja
och 53 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 17.

Herr talmannen yttrade: Under erinran örn att anslag om fortsättande av
detta plenum i afton kl. 7.30 blivit i rätt tid utfärdat vill jag, då tiden nu är
långt framskriden, fråga kammaren, örn kammaren vill fortsätta behandlingen
av övriga ärenden på föredragningslistan utan att nu göra uppehåll.

Herr talmannen fann denna fråga vara med enhälligt ja besvarad.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

§ 18.

Föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i Äng. en stats -anledning av väckta motioner angående dels utredning och förslag rörande en understödd
statsunderstödd frivillig samhällstjänst för kvinnlig ungdom och dels utred - 8a^h^gtjänst
ning rörande en frivillig kvinnlig samhällstjänst. för kvinnlig

I inom andra kammaren väckta och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvi-”^^0”1 m''m''
sade motioner hade dels, i motion nr 128, fröken Andersson m. fl. hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning och förslag
örn lämpligaste formen för en statsunderstödd frivillig samhällstjänst för kvinnlig
ungdom, och dels, i motion nr 269, herrar Nyblom och Barnekow hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande
formerna och uppgifterna för en frivillig kvinnlig samhällstjänst och rörande
dess finansiering under statens medverkan.

Utskottet hemställde, att motionerna nr 128 och 269 ej måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag vill redan från början säga, att

jag bara skall tala ett par tre minuter i denna fråga.

De ledande synpunkterna för mig, när jag lagt fram min motion örn kvinnlig
samhällstjänst, ha — enkelt och rakt på sak — varit följande. Det finns å
ena sidan en hel del unga kvinnor —■ kanske män också — som vilja göra en
insats, å andra sidan folk ute i landet, som behöver hjälp. När vi alltså ha
å ena sidan en möjlighet till utbildning för unga kvinnor, å andra sidan ett
hjälpbehov, kunde det, menar jag, vara en uppgift för statsmakterna att utreda,
hur dessa unga krafter skulle kunna ledas in på produktivare banor än
som är möjligt, om ledningen ligger i en frivillig organisations händer. Jag
anser sålunda, att detta är en sak, som rimligtvis kunde falla under statsmaktens
domvärjo.

Förslaget har tillstyrkts av en hel rad myndigheter och sammanslutningar.

Jag skall med hänsyn till den knappa tiden icke gå in på vad man uttalat i de
avgivna yttrandena. Detta framgår av utskottets utlåtande. Det är visserligen
så — och utskottet har gått rätt mycket på den saken — att motionerna
i detta ämne avstyrkts av en del kvinnoorganisationer. Örn jag icke är fel
underrättad, beror detta i hög grad på missuppfattning av hela frågeställningen.
Man har varit rädd för nazism, för influens utifrån — och allt vad det heter.
Jag måste säga, att jag icke riktigt beriper denna ståndpunkt. När dessa
frivilliga organisationer redan finnas, kan det väl icke vara farligt att överlåta
utredningen av hela problemet åt en socialdemokratisk regering, vilken
tillsätter utredningsmän, som i sin tur skola taga ställning till saken. Jag förstår
som sagt icke resonemanget, men skall icke penetrera det närmare.

Jag är av den bestämda övertygelsen, att denna fråga kommer åter — och
då i ett större sammanhang. Emellertid vill jag icke förty, herr talman, nu
yrka bifall till motionen nr 128 i andra kammaren.

Herr Mäler: Herr talman! Jag tror, att utskottets motivering tillräck ligt

klart ådagalägger olämpligheten av att nu bifalla motionen i fråga. Av
motionen och av vad fröken Andersson nu sagt, har ingalunda blivit klart, att
de svenska husmödrarna skulle få någon nämnvärd hjälp genom den föreslagna
anordningen, även örn de i många avseenden äro i behov av hjälp. Däremot
har jag den uppfattningen — och den koigmer till uttryck i utskottets motivering
— att det säkerligen skulle vara synnerligen nyttigt för en hel del av

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. en statsunderstödd frivillig samhällstjänst för kvinnlig ungdom m. m.

(Forts.)

städernas kvinnliga ungdom, om de unga kunde komma ut i jordbrukarhemmen,
finge lära sig vissa ting rent praktiskt ock finge en bättre överblick över
det samhälleliga arbetet.

Emellertid framgår det ju av motionärernas framställning, att de åsyfta en
fullständigt frivillig verksamhet. Det finns, så vitt jag vet, för närvarande
inga hinder för de kvinnor, som ha intresse bärför, att ägna sig åt detta arbete,
och när det nu bildats en riksorganisation för ändamålet, finner jag det
lämpligast, att den liksom varje annan frivillig folkrörelse får visa vad den
kan uträtta.

Denna rörelse har ju jämställts med åtskilliga andra folkrörelser, och jag
vill då erinra därom, att ännu har ingen annan av folkrörelserna fått statsstöd
innan den ens har kommit i gång. Den har fått lov att först visa, vad
den dugt till, och den har fått lov att arbeta ofta i årtionden, innan staten har
uppmärksammat och stött den. Jag tror, att det i detta fall är lämpligt, att
den rörelse, som det här är fråga örn, i den mån den skall vara frivillig, får
visa, vad den duger till, innan man begär att staten skall ge den stöd och
hjälp.

Med hänvisning till detta och till den motivering, som utskottet i övrigt har
givit, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Östlund och fröken Hesselgren.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionen 11:128 bifolles; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning örn anslag till kapitalinvestering
för anordnande av ny tvättanläggning vid centralfängelset i Norrköping;
och biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 20.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvestering
i statens allmänna fastighetsfond, avseende socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5. •

Kades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

§ 21.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvestering
i fonden för förlag till statsverket, avseende finansdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 22.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom
samt stipendier åt elever vid dylika skolor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag har velat begagna

detta tillfälle för att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
göra en hemställan, att, när han tar under övervägande att tillmötesgå statsutskottets
hemställan örn omorganisation av verkstadsskolorna, han också ville
taga under övervägande det förslag till ordnande av lärlingsutbildningen, som
är framlagt av 1936 års hantverkssakkunniga.

Jag föreställer mig nämligen, att det skulle vara till gagn för båda dessa utbildningsområden,
örn dessa frågor kunde prövas gemensamt och örn man möjligen
skulle kunna sammanföra dem under gemensam organisation.

Örn man nu tänker sig, att man först skulle ordna utbildningen vid verkstadsskolorna
och sedan forma utbildningen för hantverk och mindre industrier,
kanske man löser det ena spörsmålet utan att få något samband med
det andra. Jag vill därför begagna detta tillfälle att till herr statsrådet göra
en vördsam hemställan, att när han tar detta ärende under omprövning han
också ville se till, om man inte kan koppla in 1936 års hantverkssakkunnigas
utredning angående utbildning av lärlingar inom hantverk och mindre industrier
i samband med detta.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Äng. understöd
åt verkstadsskolor
för
viss arbetslös
ungdom samt
stipendier åi
elever vid
dylika skolor.

§ 23.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 159, i anledning av vissa av Kungl.
Majit gjorda framställningar örn kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för
budgetåret 1939/40 till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Punkterna 8—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till universiteten i Uppsala och Lund m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ortnamnskommissionen
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Äng. åtgärder Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts

för lagring proposition angående åtgärder för lagring av brännoljor jämte i ämnet väckt
a» brännalt. moti(m<

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Skoglund: Herr talman! När riksdagen för något år sedan be handlade

en kungl, proposition, som rörde lagringsproblemet, fick jag ett mycket
starkt intryck av, vilken viktig angelägenhet det är att vi här i landet ha
ett icke ringa förråd av fett och oljor. Jag måste därför säga, att jag med
stor tillfredsställelse hälsade ett förslag från Kungl. Maj:t, som gick ut på
att gynna lagring av brännoljor direkt hos förbrukarna, i första liand jordbrukarna.
Jag beklagar dock, att det förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt,
icke torde komma att tillräckligt snabbt och i önskvärd utsträckning
medföra en sådan lagring. Jag och en medmotionär tilläto oss därför att i motion
yrka statsbidrag till de lagerhållare, som vilja skaffa sig cisterner för
lagring av brännolja.

Utskottet säger, att det i stort sett delar de synpunkter, som motionärerna
ha framfört, men när det blir fråga örn att följa motionärernas framställning
örn ett särskilt bidrag, vill utskottet inte vara med, utan utskottet uttalar,
att det hoppas att statsmakterna komma att se till, vad som möjligen kan göras
ytterligare i det avseendet.

Jag skall inte, herr talman, nu ställa något yrkande örn bifall till motionen.
Jag tillåter mig endast rikta en vädjan till jordbruksministern. Det är av
utomordentligt stor betydelse att vi försöka få fram en lagring ute hos jordbrukarna
av brännoljor och få det så snart som möjligt. Jag befarar, att det
förslag, som kammaren nu går att godkänna, icke medför en sådan verkan, som
jag skulle tro att herr statsrådet hoppas på, och därför gör jag det uttalandet,
att jag hoppas att, örn herr statsrådet finner, att förslaget inte medför önskat
resultat, herr statsrådet ville på allt sätt som är möjligt främja en sådan här
lagerhållning.

Häruti instämde herr Janson i Frändesta.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Naturligtvis är det omöjligt för mig att bedöma, i vilken örn -

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

Äng. åtgärder för lagring av brännoljor. (Forts.)
fattning lagring av brännolja kan ske på grund av beslutet i dag. Emellertid
har det varit för mig angeläget att söka åstadkomma en annan form för
lagring än den vi lia för beredskapslagring i allmänhet.

Nu förstår jag icke riktigt vad motionärerna i detta fall avsett. Om jag
icke missminner mig, ha motionärerna yrkat, att staten skall giva ett bidrag
av 50 % av kostnaderna. Ha motionärerna då samtidigt räknat med att vad
som lagras skulle av lagerhallarna få disponeras utan vidare? Skulle dylik
lagring vara undantagen från bestämmelser som gälla all annan lagring, vid
vilken staten träder emellan för att underlätta lagringen?

Vad som varit avgörande för mig är önskemålet, att det hos jordbrukarna
skall finnas en viss kvantitet, som under vidriga omständigheter kan tagas i
anspråk, naturligtvis i första hand för eget bruk, men även för de närmast
liggande jordbruken. Jag tänker mig den situationen, att det finns dels ett
jordbruk, som varit förutseende och lagrat, och dels i närheten några andra,
som icke gjort detta. Då få givetvis myndigheterna pröva, örn det med hänsyn
till att det för hela folkhushållningen är angeläget, att det på alla tre
jordbruken sker en intensiv drift under ett år framåt, bör bli en fördelning dem
emellan. Men i så fall skall den som företagit denna lagring lia full ersättning
för anläggningen, d. v. s. 2 öre per år och liter räknat under de fem år, som
kontraktstiden avser. Dessutom skall han ha ersättning för oljan enligt det
marknadspris, som då gäller. Enligt vad som upplysts mig under förhandlingarna
finns det utsikt för att örn man köper och lagrar olja i en tank, kan
man få köpa oljan 1.5 ä 2 öre billigare per liter än örn man köper den i fat.
Följaktligen får den som lagrar också förmånen att få en kvantitet olja till
en lägre kostnad.

När jag diskuterat problemet i första hand med svenska lantmännens riksförbund
men även med enskilda försäljare och oljefirmor, har det framhållits,
att det säkerligen skall gå att intressera en relativt stor grupp jordbrukare
för denna lagring, dag har mig bekant, att redan en hel del börjat lagra olja
utan att avvakta riksdagens beslut. Nu skall jag avstå från att uttala mig
örn, huruvida det går lättare att åstadkomma en större lagring sedan utskottet
ställt sig tveksamt inför den framlagda planen. Det är ju mycket möjligt,
att en hel del räkna med att statsmakterna få vidtaga ytterligare åtgärder,
örn planens genomförande kommer att bli en missräkning, därför att den
tar tid att genomföra. Man måste emellertid först se, vad resultatet blir härav.
_ Statsmakterna kunna icke vidtaga ytterligare åtgärder, och drar det ut
pa tiden veta vi inte, örn det inträder en situation, då den ifrågasatta lagringen
inte alls går att genomföra. Riksförbundet har undersökt detta spörsmål och
uttalat den bestämda uppfattningen, att det skall gå att intressera, för det
första centralföreningarna och lokalföreningarna, men därutöver de jordbrukare,
_ som ha användning för C,000 ä 8,000 liter under loppet av två år. Det
är givet, att lokalföreningarna, till vilka jordbrukarna äro anslutna, äro de
lämpligaste lagerhållarna, då det gäller lagring för det mindre jordbruket,
ty det blir ju väsentligt billigare. En cistern på 100,000 liter kostar mycket
mindre per liter olja än en cistern på 8.000 å 10.000 liter. Av den anledningen
måste man gå in för en lagring i större cisterner, örn staten skall lämna
bidrag, ty staten kan inte lägga ut mera pengar än vad som är erforderligt.

Då jag övervägde denna sale säde jag mig, att örn en jordbrukare skall köra
ett längre avstånd.i en kritisk situation, då man behöver anlita oljan, kanske
det inte finns bensin. Transporten kan således inte företas med bil, utan man
får använda hästar, vilket vållar tidsförlust. Av den anledningen är det bättre
att ordna det såsom Kungl. Majit föreslagit. Jag har kommit till den bestämda
uppfattningen, att det skall vara möjligt att därigenom ge trygghet

Nr 29.

Onsdagen den 10 maj 1939.

Äng. åtgärder för lagring av brännoljor. (Forts.)
åt jordbrukarna själva. I fall den olja, som lagrats, skulle behöva användas
av staten, får han ersättning för den. Han får betalt för sin olja, och följaktligen
tror jag, att med litet god vilja i samarbete med riksförbundet, såsom
jag har tänkt mig, och örn även oljefirmorna intressera sig, går det ganska
kvickt att anskaffa cisterner. En cistern på 4,000 liter skaffar man sig för
315 kronor, enligt en uppgift, som jag har fått. Det är ju inte något svindlande
belopp det rör sig om. För en egendom, som behöver ungefär denna
kvantitet örn året, rör det sig örn en relativt blygsam summa i förhållande till
samtliga driftskostnader. Man får betrakta denna utgift såsom ett förskott.
Pengarna skola ju ändå läggas ut för denna kvantitet under loppet av ett år,
men den skall lagras i början av året och sedan skall förrådet fyllas på, så
att en viss kvantitet alltid skall vara tillgänglig.

Jag kan naturligtvis inte gå i borgen för, hur detta utfaller, men efter samtal
med alla dem, som vi inom departementet rådgjort med, har jag fått den
uppfattningen, att detta skulle vara den tryggaste vägen för dem, som äro
förutseende nog att lagra olja, och att man åstadkommer ett tillfredsställande
resultat, i fall propositionen hifalles.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 26.

Vid härpå skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial, nr 57, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde, blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 27.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

§ 28.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för förstärkande av den personella försvarsberedskapen jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktierna
i Ruotivare gruf aktiebolag;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till driften av anstalter för lungtuberkulos jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag till kapitalinvestering
i statens allmänna fastighetsfond, avseende kommunikationsdapartementets
verksamhetsområde;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1939/40 m. m.; och

nr 167, om anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummorna;
samt

Onsdagen den 10 maj 1939.

Nr 29.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin; och
nr 23, i anledning av väckt motion örn höjning av tilläggstullen å handskar
m. m.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

§ 30.

Herr Brädefors avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion nr 504,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 274, med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Denna motion bordlädes.

§ 31.

Ledighet från riksdagsgöromålen herr Andersson i Munkaljungby	beviljades: under 5 dagar fr. o. m.	den
» Ryling	>	2	> >
» Fredberg	»	5		>
> Magnusson i Tumhult	>	2
> Hult		5	» ■»
» Gustafsson i Lekåsa	2>	7	» »	2>
5 Giistafson i Dädesjö		6	» »	»
» Lindskog	>	3	> >	2>
» Kilbom	>	4	> >	>
» Hallén	»	3	> »	>

11 maj,

11 »

11 >

11 »

12 »

15 >

12 > och

13 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.42 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 29.

Fredagen den 12 maj 1939.

Fredagen den 12 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I -

Justerades protokollen för den 5 och den 6 maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare herr Erik Larsson, Mörlanda,
på grund av sjukdom (angina tonsillaris) är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
till och med den 15 maj 1939, intygas.

Sollebrunn den 11 maj 1939.

Gustav Sköld,

provinsialläkare.

§3.

Herr stasrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 295, angående
ändrade grunder rörande ersättning av statsmedel för kostnader i anledning
av mul- och klövsjuka.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 294, angående inköp för telegrafverkets räkning
av vissa fastigheter i kvarteret Jericho i Stockholm samt uppförande av en
ny radiostation å västkusten.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott herr Brädefors’
ni. fl. på bordet liggande motion nr 504.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
162—167 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 22 och 23.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom.

Fredagen den 12 maj 1939.

Nr 29.

förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion örn ändring av 10 § i lagen den 30 maj
1919 örn rätt till litterära och musikaliska verk;

nr 28, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 29 maj
1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;

nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m., dels ock i anledning
därav väckta motioner;

nr 30, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen
örn kyrkofond; och

nr 31, i anledning av väckt motion angående viss ändring av lagen örn tillsättning
av prästerliga tjänster; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av väckta motioner angående rätten till fiske efter hummer
i vissa delar av Bohuslän;

nr 59, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktareboställena å
häradsallmänningar;

nr 60, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar av 36 § i
1934 års lag örn allmänna vägar;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronoegendomen Sundbyholm nr 2 i Sundby socken av Södermanlands län;

nr 62, i anledning av väckt motion angående förhindrande av spekulation i
jord och skog m. m.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronoegendomen Ågård nr 1 i Skrea socken av Hallands län jämte i ämnet
väckt motion;

nr 64, i anledning av väckta motioner angående omläggning av kronoparkerna
till länsallmänningar under länsstyrelsernas administration m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ;ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av statens skogsförsöksanstalt; och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för
anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyddsläkemedel
åt vissa kvinnor och barn jämte en i ämnet väckt motion;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente); nr

240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens kriminaltekniska anstalt m. m.;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
landshövdingurna jämte i ämnet väckta motioner;

Andra kammarens protokoll 1939. Nr £9.

Nr 29.

Fredagen den 12 maj 1939.

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1939/40 jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende
jämte två motioner;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till avlöning vid länsstyrelserna
och fögderiförvaltningarna jämte i dessa ämnen väckta motioner; och

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av den
årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner;

från bankoutskottet:

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för viss personal hos vägdistrikten;

från andra lagutskottet:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus; och

nr 254, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

från jordbruksutskottet:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för lag.
ring av brännoljor.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lundgren under 5

fru Gustafson > 2

herr Andersson i Ovanmyra > 5

» Holm > 3

> Ohlsson i Kastlösa > 5

» Weijne » 3

» Larsson i Mörlanda (sjuk) > 5

» Lindén > 3

» Andersson i Prästbol » 4

» Jonsson i Skedsbygd > 3

> Falk » 3

» Ericson i Boxholm » 5

> Persson i Norrby » 3

» von Seth >2

,r fr. o. m. den 12 maj,

» > 13

> » 13

i » 14

» » 13

» » 15

» > 11

» »15

> » 13

» > 14

» » 16

» > 14 » och

» » 15

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet,- P. A. Norstedt & Söner,

392074