1939. Andra kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1939:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Andra kammaren. Nr 28.

Fredagen den 5 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 148—154 och
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 2.

Herr talmannan lämnade på begäran ordet till

Herr Hallén, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta, att två gånger bordlagda ärenden skola uppföras å
morgondagens föredragningslista i följande ordning, nämligen först konstitutionsutskottets
memorial, nr 12, därefter sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande, nr 1, därefter statsutskottets utlåtanden nr 136—
154 och därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken de finnas upptagna å
dagens föredragningslista.

[Vidare anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Egentligen skulle man yrka avslag
på framställningen örn att konstitutionsutskottets memorial skall sättas
först å föredragningslistan. Det riktiga vore, att sådana utlåtanden, som
kunna föranleda beslut i kamrarna och som påkalla ledamöternas närvaro,
komma först och att rena diskussionsämnen komma sist. Jag skall emellertid
icke framställa något yrkande.

Herr Vougt: Kan det icke tänkas, att statsutskottets ärade ledamöter begränsa
sina inlägg i debatten, så att ärendenas ordning på föredragningslistan
icke betyder så mycket?

Herr Kåstock: Beträffande begränsningen av debatten vill jag säga, att
ingen lär kunna klaga på statsutskottsledamöternas sätt att sköta debatten i
sina frågor.

Herr Paulsen: Det är ju ganska ovanligt, att en sådan sak som denna
föranleder debatt. Jag tycker icke, att det är något att resonera örn, utan anser,
att vi böra besluta i enlighet med herr Halléns förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren den av herr Hallén gjorda
hemställan.

§ 3.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 379,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 11, i anledning av väckta motioner örn utredning
rörande byggnadskostnaderna på landsbygden.

Andra kammarens protokoll 1939. Nr 28. 1

Ang. föredragningslistan.

Nr 28.

Fredagen den 5 maj 1939.

Interpellation.

Enär andra kammaren den 3 innevarande maj vid behandling av sitt andra
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av tre i samma ämne väckta
motioner nr 7, 105 och 176 fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit
kammaren delgivet, med den avvikelse likväl att sistnämnda utskotts motivering
av andra kammaren uteslutits, beslöt kammaren, att delgivningen icke
skulle föranleda någon kammarens åtgärd.

§ 4.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lövgren, som anförde: Herr talman! Vårt land äger som bekant

en lagstiftning mot illojal konkurrens, men om det nu beror på brister i denna
lagstiftning eller på bristande tillämpning av densamma, så är det ett faktum,
att en illojal konkurrens florerar på många områden, och att allmänheten
blir på det oblygaste sätt uppskörtad, samtidigt som staten blir skojad på tullinkomster
genom det sätt, på vilket vissa affärer bedrivas. Detta gäller i
synnerligt hög grad tillverkningen och försäljningen av parfymer, hårvatten
och kosmetiska preparat av olika slag såsom puder, smink, hudkrämer, hårborttagningsmedel,
toalettvål och vissa slags läkemedel. Statsmakterna ha
med rätta betraktat flertalet av dylika varor som lyxartiklar och belagt dem
med tullar, som äro att betrakta som finanstullar. Det har icke varit meningen,
att dessa tullar skulle utgöra ett skydd, i lä av vilket mindre nogräknade firmor
och personer kunde uppbygga en tillverkning i syfte att lura både statsverket
och allmänheten. Så sker emellertid nu i stor utsträckning, och metoderna
växla rätt mycket från fall till fall, men gemensamt för dem alla är,
att de äro bedrägliga på ett eller annat sätt. En metod består t. ex. däri, att
en här i landet tillverkad parfym reklameras under former, som får allmänheten
att tro, att den är tillverkad av någon välrenommerad firma i Paris,
London eller New York. Konsumenten blir icke upplyst om varans verkliga
ursprung utan bibringas den uppfattningen, att det är fråga om artiklar, .sorn
gjort ett triumftåg genom hela den civiliserade världen. För ett par centiliter
parfym i en miniatyrförpackning betalas gladeligt 2 kronor, ehuru det
verkliga värdet rör sig örn några tiotal öre. Mången kan ju tycka, att den
allmänhet, som låter lura sig, bör få stå sitt kast, men så enkel är enligt mitt
förmenande icke denna sak, eller bör i vart fall icke få vara det, ty för det
första föreligger här ett salubjudande under oriktig ursprungsbeteckning, för
det andra blir statsverket lurat på tullinkomster, som det eljest skulle ha haft,
för det tredje måste lojalt arbetande in- och utländska fabriker och affärsmän
finna det underligt, att ingenting göres för att hävda sunda affärsprinciper
även på detta område, för det fjärde blir allmänheten uppskörtad och för det
femte måste det i längden leda till att allmänheten mister förtroende för annonsreklam
överhuvud taget, och därmed skadas näringslivet i sin helhet. När
det gäller parfymer och hårvatten och andra preparat, i vilka sprit i flytande
form ingår som beståndsdel, synes det mig vara en tämligen enkel sak att
åstadkomma rättelse, ty här har ju kontrollstyrelsen möjlighet — och så vitt
jag förstår även skyldighet — att utöva kontroll, så att gällande lagar och
författningar icke kränkas. Svårare är det utan tvivel att öva kontroll, när
det gäller vissa andra kosmetiska preparat och patentmediciner, som sägas stå
i skönhetsvårdens tjänst.

Ett visst preparat reklameras t. ex. såsom otroligt undergörande. Vad sägs
t. ex. om ett preparat, som är tillverkat på »huden av unga djur», vars substanser
äro så livgivande, att en femtioårig dam blir ung och skön som en tjuguåring
och en sjuttiotvåårig gumma råkar ut för undret att förväxlas med sina
döttrar och dotterdöttrar? Eller ett annat preparat, som säljes under uppgift

Fredagen den 5 maj (939.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

att härstamma från en amerikansk skönhetsexperts laboratorium och till ett
pris av kronor 7: 50 per burk, ehuru det i verkligheten är tillverkat här i landet
och på sin höjd värt kronor 1: 50. Eller ännu ett, som enligt annonserna
användes av lady French, prinsessan Priscilla, lady Montague och hundratals,
nej tusentals av världens skönaste kvinnor, vilka alla anförtrott vården av sin
hy åt detta underbara preparat. Underligt i sanning att dessa damer ur världens
övre tiotusen varit nödsakade att överlämna vården av sin skönhet åt ett
preparat, som frarnställes vid en bakgata i en svensk stad. Eller ännu ett, som
försäkrar, att överflödigt fett smälter som smör i solen bara man stryker på
sina fettvalkar med detsamma, innan man lägger sig på kvällen. De anförda
exemplen torde vara tillräckliga för att illustrera förhållandena, eller rättare
sagt missförhållandena, på detta område.

När det gäller att vinna marknad för dessa ohederligt etiketterade och
reklamerade preparat, tillkommer ytterligare ett illojalt moment därigenom,
att återförsäljarna erbjudas både 50 och 60 procent i provision vid försäljningen
av dem. Hederliga fabrikanter, som vilja hålla rimliga priser på sina preparat,
gå ogärna över 30 procent i provision till återförsäljarna, och resultatet
blir följaktligen, att deras varor bli ställda i efterhand, under det att humbugspreparaten
vinna ökad marknad.

För tidningarnas annonsackvisitörer och ekonomichefer utgöra dessa humbugsannonsörer
en ständig källa till förtret, därför att lika gärna som de vilja
öka sina annonsinkomster lika ogärna vilja de lura på sin läsekrets humbugspreparat
till oblyga priser. För vissa tidskrifter däremot synas dessa annonsinkomster
utgöra det bärande underlaget, och det är kanske i denna omständighet
man har att söka förklaringen till att dessa svindelföretag blomstra på
det sätt som nu är fallet. Att denna utveckling är olycklig för alla sunda
affärsföretag är ofrånkomligt, ty detta slags reklam måste ändock till sist
bringa allmänhetens^ tilltro till reklam överhuvud taget att vackla. Så långt
har det emellertid gått, att dessa humbugsannonsörer äro på väg att förvärva
ett ekonomisktAnflytande, som gör, att även redbara tidningar och tidskrifter
ha svårt att hålla dem inom det anständigas råmärken.

I _U. S. A. har, enligt en uppgift, som jag såg i »Annonsgranskaren», de hederliga
fabrikanterna inom parfym- och kosmetikbranschen träffat en överenskommelse,
som syftar till uppehållandet av lojalitet inbördes och mot allmänheten
vid annonsering och annan reklam för resp. vara. Sverige äger ju en
lagstiftning mot illojal konkurrens, och genom vår anslutning till Madridkonventionen
»angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å
handelsvaror», som skedde den 22 september 1933 och som trädde i kraft den

1. januari 1934, ha vi här i landet förbundit oss att ta i beslag »varje vara, å
vilken finnes anbragt en oriktig ursprungsbeteckning, varigenom ett av de fördragsslutande
länderna eller en plats, belägen inom något av dessa, direkt
eller indirekt angives såsom ursprungsland eller ursprungsort». Det finnes
således medel, med vars hjälp det bör vara möjligt för myndigheterna att dämma
upp den flod av humbugspreparat, som nu under oriktiga ursprungsbeteckningar
väller ut över landet till förfång för redbara fabrikanter och affärsföretag
och till skada för allmänhetens ekonomi och det svenska namnets anseende.
Jag tillåter mig alltså att med stöd av det ovan anförda anhålla örn
andra kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Delar herr statsrådet min uppfattning, att ovan exemplifierade reldammetoder
utgöra ett allvarligt missförhållande inom svenskt affärsliv?

2) Vill herr statsrådet medverka till att gällande lag mot illojal konkurrens
och Madridkonventionen till bekämpande av oriktig ursprungsbeteckning

Nr 28.

Fredagen den 5 maj 1939.

Interpellation. (Forts.)

utnyttjas i kampen mot illojala affärsmetoder så långt detta är möjligt samt
att framlägga förslag till skärpning av denna lagstiftning, örn den i sin nuvarande
form visar sig ineffektiv vid bekämpandet av humbug och illojala
metoder?

Denna anhållan bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bankoutskottet:

nr 222, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 223, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; samt

från andra lagutskottet:

nr 224, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Nordström i Torsby	under	6 dagar fr. o. m. den
» Sundberg	>	2 » » »
» Lövgren		3 » > »
» Lindgvist	>	1 > » »
» Svensson	3>	6 » > >
Kammarens ledamöter åtskildes härefter	kl. 4.22 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördalen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I -

''Justerades protokollet för den 29 nästlidna april.

§ 2.

I enlighet nied kammarens därom den 29 nästlidna april fattade beslut företogs
nu val av dels sex revisorer för deltagande i den granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skall äga rum under innevarande år, dels ock sex suppleanter för dessa
revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter av riksdagens
andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter, nämligen
:

herr Danielsson
» Hallén
» Lindmark

» Lovén

» Andersson i Ovanmyra
» Törnkvist

var och en med 136 röster.

till revisor med

> 7> »

» 7> »

» » »

2 » 2>

» » »

herr Carlström
k Björklund
» Persson i
Falla

» Lövgren
s> Cardell
» Andersson i
Igelboda

som suppleant,

3> »

7> »

» >

2 » och

» >

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den 29 nästlidna april fattade beslut företogos
vidare val av ej mindre tjugofyra valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter för dessa valmän;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr Anderson i Norrköping,

» Andersson i Falkenberg,

» Bagge,

» Bergström,

» Blomquist,

» Carlström,

» Danielsson,

» Ericson i Boxholm,

» Fast,

» Hansson i Hönö,

» Hällgren,

» Janson i Frändesta,

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Ang. granskning
av
statsrådsprotokollen.

herr Johansson i Björnlunda,

» Liedberg,

» Lindmark,

» Lovén,

» Mattsson,

» Olsson i Mellerud,

» Osberg,

» Paulsen,

» Persson i Tidaholm,

» Wallén,

» Werner i Hultsfred och
» Westman,

var och en med 119 röster, samt

suppleanter:

herr Magnusson i Tumhult,

» Eklund,

» Isacsson,

» Svensson,

» Åqvist och
» Ryling,

var och en med 65 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

i§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

5 §.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 279, med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 280, med, förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa;
nr 281, angående pensionering av vissa befattningshavare vid skyddshemmet
åkerbrukskolonien Hall m. m.;

nr 284, med förslag till allmän förfogandelag m. m.;
nr 289, med förslag till maximip rislag;

nr 290, med förslag till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag);

nr 291, med förslag till lag örn förfogande i vissa fall över egendom för
krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag); och
.nr 292, angående pensionsrätt för vissa professorer vid konsthögskolan och
vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Till behandling företogs konstitutionsutskottets memorial, nr 12, angående
granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets under punkten A gjorda anmälan, att anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, föredrogs
och lades till handlingarna.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Härefter föredrogs och lades till handlingarna utskottets under punkten B
gjorda anmälan, att granskningen ej heller givit utskottet anledning besluta
någon anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet.

Av utskottet under punkten C gjord omförmälan.

I punkten C hade utskottet omförmält, att utskottet vid granskningen av
statsrådsprotokollen uppmärksammat vissa förhållanden, som utskottet ansett
sig böra bringa till riksdagens kännedom, nämligen

1. beträffande avfattningen av rubrikerna till de i statsrådsprotokollen upptagna
ärendena;

2. beträffande angivande i statsrådsprotokollet av den eller de frågor, som
ett meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen avsåge att belysa; och

3. beträffande antalet närvarande statsråd i vissa konseljer, där det förekommit
mål av synnerlig vikt och omfattning, som rörde rikets allmänna
styrelse.

Reservationer hade avgivits:

vid punkten C 2:

av herrar Strömberg, Karl August Johanson, Härdin och Fast, som ansett
skäl saknas för den av utskottet gjorda omförmälan;

vid punkten C 3:

av herrar Källman, Karl August Johanson, Härdin och Fast, som ansett
skäl saknas för den av utskottet gjorda omförmälan.

Sedan punkten C föredragits, yttrade:

Herr Lindskog: Herr talman! Vid årets dechargedebatt inträffar det såvitt
jag vet ganska enastående förhållandet, att ingen från regeringsbänken
har begärt ordet med anledning av konstitutionsutskottets memorial. Redan
det är ett egendomligt förhållande eller i varje fall ett sällsynt förhållande,
att ingen anmärkning enligt § 107 regeringsformen riktats mot regeringen,
men vad som förefaller mig vara mera anmärkningsvärt är, att ingen från regeringsbänken
funnit anledning att yttra sig med anledning av de s. k. C-anmärkningar
som här gjorts. Som man kan se av protokollet har jag — på
grund av sjukdom — icke kunnat närvara i utskottet, när dessa C-anmärkningar
varit före där.

Jag medger, att anmärkningarna under 1 och 2 äro så pass oskyldiga, att
regeringens medlemmar därvidlag hade kunnat sägas ha fog för sin tystnad.
Däremot kan jag icke förneka, att jag är rätt överraskad över att anmärkningen
under punkt 3 icke ger någon från regeringsbänken anledning att här
taga till orda. Det är visserligen sant, att det icke föreligger någon direkt
anmärkning enligt § 107, men det är dock i sak, synes det mig, en anmärkning
som här gjorts, något som framgår därav, att precis samma sak blivit föremål
för anmärkning enligt 107 § såväl vid 1930 års som vid 1931 års riksdag.

Såvitt jag kan finna, är den anmärkning som här föreligger i grund och
botten allvarligare än de som då förelågo. Ty i de fall det här är fråga örn
har det hållits en konselj i närvaro av 5, respektive 6 statsråd, då otvivelaktigt
mycket större och viktigare ärenden avgjorts än de som avgjordes de föregående
gångerna, då konstitutionsutskottet gjorde anmärkning. Vid det ena
tillfället var det icke mindre än 150 författningar som beslötos och vid det
andra tillfället 40 författningar. Det gällde då bland annat flottavtalet med
England och fördelningen av anslaget å 70 miljoner kronor till försvaret, av

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
vilka ärenden intet kan betecknas som en obetydlighet. Om man håller sig till
§ 107 regeringsformen mäste man nog säga, att det är rätt anmärkningsvärt
vad som förevarit, och nog förefaller det mig, som örn det borde ha kunnat
giva anledning för regeringen att här uttala sig.

När jag yttrar mig på detta sätt, bör jag kanske ändå åtminstone giva en
antydan örn att jag icke är alldeles ensam om denna uppfattning. Jag vill då
meddela, att en av medlemmarna av den nuvarande regeringen, ecklesiastikminister
Engberg, var med bland dem som 1930 och 1931 gjorde anmärkning
mot den dåvarande regeringen. År 1930 gällde anmärkningen bland annat,
att ett. ärende avseende åtgärder för bekämpande av kräftpesten tagits i liten
konselj. Örn man jämför de beslut, som fattades vid de tillfällen det här gäller,
och de beslut, mot vilka det förut riktats anmärkning, måste jag säga, att
det är en stor skillnad. Den dåvarande medlemmen av konstitutionsutskottet,
herr Engberg, medgav öppet år 1931, att det var en »struntanmärkning». Nu
kan jag medge, sade han efteråt, att det var en struntanmärkning. Men i så
mycket skarpare ordalag vände han sig då (år 1931) mot statsrådet von Stockenström,
därför att denne gjorde ett försök att försvara denna mindre konselj,
och han yttrade just dessa ord till herr von Stockenström, att det var
»icke annat än eländiga undanflykter, som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
förebragt».

Det förefaller, mig, att när man i regeringen har en person, som riktat så
skarpa anmärkningar mot ett liknande förfaringssätt en gång förut, det borde
ha varit för regeringen angeläget att här lämna en förklaring. Det kan ju
hända, att det föreligger omständigheter, som kunna fullständigt förklara regeringens
förfaringssätt, men nog hade det varit värdefullt att få höra dem.
Det är med tillfredsställelse jag hör, att statsministern nu begär ordet. Vi
kanske då kunna få en förklaring, som ställer förfaringssättet i en annan och
bättre dager än det förut haft. Det vill jag för min del livligt hoppas.

Emellertid ger mig hela det nuvarande läget anledning att med några få
ord litet närmare beröra den utveckling, som hela dechargeväsendet har fått
och som gör, att man verkligen kan sätta ifråga, örn den konstitutionella
granskningen längre har en uppgift att fylla, eller, eventuellt och alternativt,
örn man inte borde tänka sig andra och nya former för densamma. Jag skall
därför tillåta mig att med några ord beröra den utveckling, som har ägt rum.
Jag skall även nu tillåta mig att utgå från ett uttalande av en medlem av regeringen
och återge ett yttrande av samma regeringsledamot, som jag nyss citerade,
nämligen herr Engberg. Herr Engberg uttalade sig år 1930 på ett
sätt, som kan förtjäna att här återgivas. Han sade: »Slutligen vill jag helt
instämma med herr Ekman i hans uppfattning örn den konstitutionella granskningens
ställning. Den bör icke vara politisk, den bör vara rent saklig ...
Jag får säga, herr talman, att jag börjar nästan längta efter att få en socialdemokratisk
regering, som vi få göra anmärkningar mot, för att visa, att vi
inte äro partipolitiskt uppställda på det sätt, som tyvärr varit fallet i konstitutionsutskottet
många gångter.» Ja, att herr Engberg inte fått denna sin
kära önskan uppfylld beror ju på den omständigheten, att han själv blivit medlem
av regeringen och således inte haft tillfälle att i konstitutionsutskottet tilllämpa
sina principer.

Med utgångspunkt från detta citat skulle jag vilja säga, att man kanske kan
urskilja tre olika etapper inom dechargeförfarandets historia. För säkerhets
skull vill jag dock tillägga, att dessa etapper inte äro ordnade i tidsföljd —
i tidshänseende äro de tvärtom ganska oordnade ■— utan att uppdelningen är
rent logisk. Den första etappen karakteriseras av den princip, som herr Engberg
år 1931 gjorde sig till talesman för genom det av mig nyss citerade ytt -

Lördagen ilen 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Ports.)
randet, nämligen den rena saklighetens princip. Det är ju klart att denna
princip alltid framskymtar i alla debatter, ty följer man dechargedebatterna,
befinnes det, att man alltid söker att sakligt motivera både en anmärkning och
försvaret mot densamma. Bakom alla dechargeanmärkningar ligger den underförstådda
känslan av att det vore önskvärt, örn man kunde upprätthålla
saklighet.

Det är emellertid alldeles givet, att det i realiteten varit både si och så med
sakligheten, och detta har gällt alla partier. Detta säger jag inte som någon
anmärkning mot något parti. Jag tror, att inget parti kan svära sig fritt från
detta. Det ligger nämligen i sakens natur, att dylika anmärkningar äro partibundna
i ganska hög grad. Örn man har en misshaglig regering, gör man gärna
anmärkningar; örn man har en regering, som man tycker örn, aktar man
sig för att göra anmärkningar och försvarar i stället densamma. Man kan inte
förebrå någon härför; det är blott och bart att konstatera detta. Det är således
partipolitiken, som mycket ofta träder i saklighetens ställe; det är som
sagt ett faktum, som ingen kan komma ifrån och ingen ärligen kan förneka.

Men partipolitiken i sin tur kan förete två olika skeden. Det är dels den
partipolitik, som övas i dechargen under minoritetsregeringar och dels den,
som utövas under majoritetsregeringar. Under en minoritetsregering är det
nog det vanliga, att anmärkningar kanske komma i större antal än de skulle
göra, om man strängt upprätthölle saklighet. Det kan komma anmärkningar
i oträngt mål. Man vill — för att använda en liten nonchalant glosa — gärna
ge ett litet »tjuvnyp» åt mindre behagliga regeringar. På 1920-talet gavs exempel
på detta, och från åren 1929 och 1930 skulle jag kanske kunna lämna
mycket belysande exempel härpå. Men i detta fall kan man säga, att en viss
reglering dock är möjlig och faktiskt förekommer. Det kan nämligen hända,
och det har hänt åtskilliga gånger, att örn det framställes en orättfärdig anmärkning,
så reagerar andra kammaren mot detta genom att lägga anmärkningen
med ogillande till handlingarna. Det kan även hända, att en framstående
medlem av oppositionspartierna träder fram och förklarar, att han inte
kan finna denna anmärkning berättigad. Just under 1920-talet förekommo
flera sådana exempel på både det ena och det andra. Här, menar jag, har
riksdagen möjlighet att reagera och att utöva ett visst sakligt tryck.

Sedan kommer det tredje skedet: partipolitik under majoritetsregeringar.
Jag är alldeles säker på att en sådan partipolitik bedrevs även på den tid, då
högern hade majoritet i riksdagen. Detta är nu så pass länge sedan, att det i
hög grad tillhör historien, och jag tror inte, att den nuvarande nksdagsgenerationen
egentligen tiar något levande minne därav. Däremot torde man kunna
säga, att denna generation upplevt en partipolitik under en majoritetsregering,
en partipolitik, vars följder vi särskilt kunnat iakttaga under årets dechargearbete.
Här möta vi den rent motsatta effekten, nämligen att majoritetspartierna
sammansluta sig till ömsesidigt skydd. Hela dechargen har faktiskt
ändrat karaktär. Man kan inte komma ifrån detta. Hela vår författning vilar
ju på den förutsättningen, att det finns en maktbalans mellan regering och
riksdag. Men numera, när riksdagsmajoriteten är liksom ^ett med regeringen,
står mot denna grupp en annan, bestående av den relativt fåtaliga oppositionen.
Jag vill än en gång framhålla, att vad jag här säger inte är avsett såsom något
klander åt någondera hållet, utan att det endast avser att teckna utvecklingens
gång. Men jag tror, att det vid ett tillfälle som detta kan vara nyttigt att ett
tag stanna och se, vart denna utveckling bär hän. Någonting nytt präglar dechargen
och dechargearbetet. Såsom vi i dag kunna se försvarar sig inte längre
regeringen mot riksdagen, utan riksdagen försvarar regeringen. Jag tänker
nu inte på anmärkningarna under A, B och C utan på reservationsanmärk -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ningarna. Man kan inte neka till, att utvecklingen gått därhän, att tyngdpunkten
i fråga om hela anmärkningsförfarandet flyttat över från de egentliga
anmärkningspunkterna till reservationsanmärkningarna. Det är nämligen
under dessa senare som den verkliga kritiken emot regeringen sätter in. Vid
behandlingen av reservationsanmärkningarna har hittills rått den praxis —
lat vara avbruten av enstaka undantagsfall — att regeringens ledamöter varken
uppträtt eller ens varit närvarande i kamrarna. Regeringen har inte
själv försvarat sig mot reservationsanmärkningarna. utan den har försvarats
utav . ombud — inte valda ombud för Sveriges folk utan valda ombud för
regeringen, skulle man kunna säga. Regeringens ombud i konstitutionsutskottet
ha med andra ord ansett sig skyldiga att efter bästa förmåga försvara
regeringen. Det hela har gjort dechargen som sådan till någonting ganska
meningslöst. Jag förstår därför så väl de två utskottsledamöter, som vid riksdagens
början anhöllo att få lämna konstitutionsutskottet under den öppet uttalade
motiveringen, att i konstitutionsutskottet fanns beträffande dechargen
så litet, ja rent av ingenting att göra under de nu rådande förhållandena.

Jag kan, herr talman, inte motstå frestelsen att i detta sammanhang citera
gamle S. A. Hedin. Han polemiserade ironiskt — från sina utgångspunkter
under dåvarande förhållanden — mot uppfattningen, att »dechargegranskningen
numera icke åsyftar något annat än att åt utskottets medlemmar bereda tillfälle
till en av grundlagshelgd omhägnad, för statsverket rätt kostsam och sålunda
ganska högtidlig tidsspillan».

Jag säger ännu en gång, att jag här endast konstaterar den faktiska utveckling,
som ägt rum på detta område. Örn vi se på England, vår parlamentarisms
mönsterland, kunna vi även där finna belägg för en liknande uppfattning. Jag
kan sålunda citera en engelsk parlamentariker, som yttrat: »När partiet har
rätt, då kan man ge sina medlemmar en viss frihet. Men när partiet har orätt,
då gäller det att hålla ihop.» En annan engelsk parlamentariker har yttrat:
»Sammanhållningen blir aldrig så stark inom en regering, som då man gjort
många misstag ihop.»

Det är ju klart, att jag inte på något sätt vill göra mig själv till ombud för
samma uppfattning. Jag säger endast, att det är rätt roligt att kunna konstatera,
att den parlamentariska granskningen överallt uppfattas såsom allt mer
och mer politiskt betonad. Faktiskt har också i våra dagar — åtminstone under
senare år — tyngdpunkten kommit att flyttas över ifrån A-, B- och C-anmärkningarna,
som bakom sig ha utskottets majoritet, till reservationsanmärkningarna.
Tidigare var debatten i riksdagen om reservationsanmärkningarna
snarast en liten efterrätt, en slags slarvsylta, där allt gick huller örn buller.
Konstitutionsutskottets ledamöter ha emellertid i dag med benäget tillstånd av
talmannen sökt styra örn, att det skulle kunna bli någon liten ordning i
behandlingen av reservationsanmärkningarna. Uti denna omständighet ser
jag för min del ett glädjande tecken på, att man vill behandla oppositionens
anmärkningar mera sakligt än som måhända tidigare varit fallet. Detta önskemål
örn ordning och reda i dechargeförfarandet skulle vi alltså i
dag —- så. långt det nu låter sig göra —- försöka förverkliga. För
min del är jag djärv nog att ge uttryck även åt det önskemålet, att denna
ändrade inställning till oppositionens berättigade kritik även måtte omfattas
av.regeringens medlemmar. Jag vill inte säga någonting örn den praxis,
som härvidlag rått och råder, nämligen att regeringen avlägsnar sig, då reservationerna
komma på tal. Tidigare var detta fullt naturligt och berättigat. Jag
måste emellertid som min uppfattning framhålla att parlamentarismen såsom
sådan nog skulle vinna på att regeringen vore mäktig den självövervinnelsen att
med tanke på de ändrade förhållandena ge oppositionen — låt vara att denna

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
endast kan komma med minoritetsanmärkningar -— favören att åtminstone i vissa
fall verkligen få inlåta sig i en saklig debatt. Jag tror inte, att den sakliga
debatten skulle förlora någonting på en sådan ordning. Jag läste i går ett
uttalande i en socialdemokratisk tidning, i vilket det hette, att det vore önskvärt
örn regeringens medlemmar själva i fråga om sådana anmärkningar, som
framförts reservationsvis, och som för dem kunde vara obehagliga, ville uppträda
och motivera sina åtgärder i stället för att, såsom nu sker, detta skall gå
på omvägar genom ombud.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att jag så här i dechargedebattens
början har tillåtit mig att göra dessa små inledande anmärkningar. Jag skall,
herr talman, be att få sluta mitt anförande med att citera ett yttrande av S. A.
Hedin, som på sin tid — i viss mån åtminstone -— intog samma ställning som
oppositionen i dag, nämligen minoritetens. Han yttrade: »Man kunde förvänta,
att konungens rådgivare skulle gå till en diskussion örn en anmärkning icke så,
som skulle de ha att bemöta en personlig förnärmelse utan som till en ärlig
strid örn rätta uppfattningen av det allmänna bästas krav. När den dagen kommer,
skall folkets politiska bildning taga ett stort steg framåt.»

Hans excellens, herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är inte
min avsikt att ingå i någon diskussion örn en lämpligare form för dechargeförfarandet
än den hittillsvarande. Jag är inte heller beredd att taga ställning
till frågan örn lämpligheten utav, att man från statsrådsbänken börjar
delta i diskussionen örn reservationsvis framförda anmärkningar. Jag har
ingen principiell invändning att göra emot en anordning, som skapar möjlighet
för regeringen att på särskilda punkter komma till tals med oppositionen. Jag
vill emellertid ha tid på mig för att kunna klargöra för mig själv, vad det
egentligen är, som man härvidlag vill.

Hade det varit så, att i detta dechargebetänkande — vilket ju, såsom redan
konstaterats, är märkligt i så måtto, att någon anmärkning inte framförts
från utskottets sida •— å ena sidan stått representanterna för regeringspartierna
och å andra sidan representanterna för en samlad opposition, skulle man
ju ha kunnat säga, att sådana förhållanden förelegat, att talet örn en politisk
uppdelning varit i viss mån berättigat, och att oppositionen, trots sin minoritetsställning
kunnat begära, att man från regeringens sida toge upp till diskussion
även reservationsvis framförda anmärkningar. Ser man på detta betänkande,
skall man emellertid finna, att det är —- åtminstone så vitt jag
kan se •— endast uti en enda punkt, eller kanske två där en samlad opposition
står bakom anmärkningen. Uti den ena punkten förekommer för resten
också en representant för ett av regeringspartierna. Alla de andra reservationerna
visa, att de inte kunnat samla ens oppositionen bakom sig. Oftast
ha de fem högermännen hållit ihop, men inte heller de i alla fall. Jag kan
inte finna det rimligt att, om till exempel en eller två av utskottets ledamöter
behagat att i en formfråga eller någon annan relativt obetydlig sak till
dechargebetänkandet göra en anteckning örn missnöje, detta skall för regeringens
ledamöter medföra ovillkorlig skyldighet att inlåta sig i en diskussion
om ärendet i fråga. Det ligger inte så enkelt till, att regeringen här bara
skall visa största möjliga hänsyn till oppositionen, utan det är också fråga
örn, hur oppositionen själv i sådana här fall skall ställa sig. I sådana fall, då
uti en reservation inte bara regeringspartiernas representanter funnit, att regeringens
ställningstagande varit riktigt, utan denna mening också delas av
representanter för den politiska oppositionen inom konstitutionsutskottet, är
jag inte utan vidare beredd att acceptera den här föreslagna anordningen för

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
umgänge regering och opposition emellan i fråga örn de reservationsvis framförda
anmärkningarna.

Herr talman! Jag begärde ordet, då herr Lindskog uttalade sin förvåning
över, att regeringen inte ansett sig med anledning av den av utskottet under C
gjorda omförmälan böra avge någon förklaring. Själv betecknade herr Lindskog
punkterna A och B som rena bagateller och struntsaker. Jag har naturligtvis
inte rätt att använda någon karakteristik beträffande tredje punkten,
men anledningen till att jag inte från början begärde ordet för att avge
en förklaring på denna punkt var emellertid den omständigheten, att jag inte
kunnat fatta vikten och betydelsen av denna omförmälan. Densamma går som
bekant ut på att vid två konseljer statsrådets samtliga ledamöter inte varit
närvarande. I det ena fallet ha 7 av 12 varit närvarande och i det andra
fallet 6 av 12. Det har naturligtvis hållits andra konseljer, då statsrådet
inte kunnat fulltaligt delta. Även vi statsrådsledamöter äro människor. Vi
befinna oss inte alla i Stockholm året runt. Det kan hända, att någon eller
några av oss av någon anledning nödgas resa bort, vilket gör, att vi inte
kunna samlas till fulltaligt statsråd. Härtill kommer emellertid någonting
som heter semester. Kanske folk ibland tror, att man inte har mer att göra
i en regering, än att man kan låta bli att ta semester. Men eftersom vi nu
ha medgivandet att ta ut en viss tid som semester, är det helt naturligt, att
det under semestertiden blir ett något reducerat antal statsråd i konseljerna.
För att man skall kunna sätta i gång med budgetarbetet så tidigt som möjligt
skynda sig också regeringens ledamöter att så snart riksdagen är slut ta semester
■— detta inte för att de blivit så hårt a/nsträngda under den avslutade
riksdagen utan för att i god tid före den kommande kunna vara färdiga med
sitt arbete.

Det ena påpekandet gäller en konselj den 17 juni 1938. Fem statsråd voro
då frånvarande. Utrikesministern hade beviljats tjänstledighet den dagen, dåvarande
socialministern var som regeringens ombud nere i Genéve, medan två
av statsrådets ledamöter på regeringens uppdrag rest till Amerika för
Delawareminnets firande, varjämte en av regeringens ledamöter var sjuk. Jag
anser för min del, att i samtliga uppräknade fallen kravet på laga förfall för
frånvaro från konselj var uppfyllt. I fråga örn den andra konseljen kan det
laga förfallet var mera diskutabelt. I denna voro sex av statsrådets ledamöter
frånvarande — båda dessa konseljer höllos strax efter varandra. Två statsråd
befunno sig som sagt i Amerika, en ledamot var sjuk och tre hade semester,
bland de senare jag själv för resten. Vi hade börjat vår semester
i slutet av juni och hade utgått ifrån, att örn inte något alldeles extra förhållande
påkallade vår närvaro i konseljen, skulle vi kunna få njuta vår semester
utan avbrott. Det är emellertid en bedömningsfråga, huruvida här förelegat
anledning att även de på semester varande ledamöterna av regeringen
borde ha inkallats. Det skulle emellertid enligt min mening leda till rena
orimligheter,'' om man skulle tolka denna bestämmelse om laga förfall på det
sättet, att man inte skulle tillåta regeringens ledamöter att ha en sammanhängande
semester. En sådan tolkning skulle betyda, att vi skulle behöva
vara beredda på att minst en gång i veckan rycka in — naturligtvis utom
under de tider, då vi ha en tillförordnad regering, som bara består av fyra
ledamöter, och man inte längre kan kontrollera, huruvida de övriga statsråden
äro i Stockholm eller inte. I fråga om dessa konseljer gäller ju dock, att man
försöker undvika att behandla ärenden av större vikt.

De ärenden, som i de omförmälda konseljerna varit före, ha gällt dels
utfärdandet av en hel del allmänna författningar och dels frågan om undertecknandet
av ett flottavtal mellan de nordiska länderna och Storbritannien.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
Den senare frågan har ju numera förelagts riksdagen. Författningskungörelserna
äro ju i regel ingenting annat än rena expeditioner av riksdagens beslut.

Jag har ingenting att invända emot att man kvalificerar dessa ärenden på
ett särskilt sätt, men jag har velat lämna denna förklaring till en del statsråds
frånvaro från dessa båda konseljer, och jag skulle tro, att kammarens
ledamöter i allmänhet finna det ganska naturligt, att även statsråd ha semester.

Herr Lindskog erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
,Jag skall först be att få framföra mitt uppriktiga tack till hans excellens
statsministern för det älskvärda sätt, varpå han tog emot mitt lilla förslag,
vilket var framställt allenast som ett apropå i dagens diskussion. _

Jag vill nu blott säga, att självfallet ingen tänkt sig, att regeringen skulle
svara på alla de anmärkningar, som kunna förekomma i reservationerna, eller
då endast en eller ett par av utskottets ledamöter stå bakom en anmärkning.
Örn det emellertid gäller en anmärkning, som väckt allmän uppmärksamhet,
eller som samtliga inom minoriteten stannat för, tror jag, att det vore ganska
önskvärt med en sådan där diskussion.

I fråga örn den omförmälan, som utskottet gjort under C 3, vill jag uttrycka
min tillfredsställelse med att herr statsministern nu lämnat en förklaring. Jag
har själv, såsom jag framhöll, varit förhindrad att delta i denna frågas behandling.
Emellertid tycker jag det vara en rimlig begäran, att utskottet,
när vi göra en anmärkning som denna, örn inte för annat så till vägledning
för sitt kommande granskningsarbete bör få reda på anledningen till det anmärkta
förhållandet. Jag finner detta så mycket mera naturligt som en liknande
förklaring av en regeringsmedlem en gång av herr Engberg karakteriserades
som »eländiga undanflykter». Jag kallar inte herr statsministerns
här anförda skäl för eländiga undanflykter, utan jag anser dem vara rejäla
skäl, men jag tycker, att när herr Engberg kunde använda detta uttryck, vi
också kunna ha en berättigad önskan att åtminstone få höra dessa skäl.

Härefter yttrade:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag kan inte
underlåta att fästa uppmärksamheten på att herr Lindskog kan locka oss in
på farliga vägar. Det är helt enkelt fråga om, att man skall så att säga
kvalificera en anmärkning, som reservationsvis framföres, allt efter som den
kunnat samla ett större eller mindre antal utskottsledamöter. Men kan det
inte hända, att en rättskaffens man, som råkat bli ensam örn sin reservation,
har lika rätt som fem högermän, vilka hålla ihop, därför att de äro högermän?

Herr Lindskog, som nu ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag instämmer fullkomligt med excellensen i hans sista yttrande.
Jag vill bara påpeka, att orsaken till att jag drog fram det exempel, som jag
gjorde, just var den, att excellensen själv i sitt första anförande framhöll, att
det vore ganska orimligt att begära, att regeringen skulle svara på anmärkningar,
som inte ens förmått samla oppositionen.

Härpå yttrade:

Herr Hallén: Herr talman! Då man hörde herr Lindskogs beskrivning av
årets dechargearbete inom utskottet, kunde man lätt få den föreställningen, att
representanterna för den s. k. regeringskoalitionen bara hade liksom hyssjat

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ned kritiken, vilket skulle vara anledningen till att i år ingen anmärkning föreligger
från utskottets sida.

. JaS vill då påpeka, att detta inte är första gången, som det inträffat, att
inga anmärkningar framställts. Sedan representationsskicket genomfördes
1867/68 har det hänt inte mindre än 27 gånger, att ingen anmärkning framställts
mot regeringen, och under dessa år har det i 7 fall t. o. m. inträffat, att
det icke ens förekommit någon reservation. Herr Lindskog, som är historiker,
vet nog, vilken politisk regim och åskådning, som då härskade i riksdagen och
i konstitutionsutskottet.

Herr Lindskog säger, att dechargegranskningens tyngdpunkt numera kommit
att förläggas till reservationerna. Han fällde det uttrycket, att det är
där, som den verkligt sakliga kritiken mot regeringen sätter in. Statsministern
har själv redan antytt, att det inte alls varit på det sättet, att regeringskoalitionen
^ bara har klubbat ned den samlade borgerliga kritiken, och jag skall
med några siffror be att få belysa, hur det egentligen förhåller sig med de
anmärkningar, som framställts inom utskottet.

I memorialet återfinnas endast 10 reservationsvis framförda anmärkningar,
medan inom utskottet i verkligheten preliminärt framställts 24 anmärkningar
emot olika statsråd. På anmärkarnas nit kan man alltså inte anmärka! Av
dessa 24 anmärkningar återtogos icke mindre än 7 stycken, sedan förslagsställarna
-—- de hörde allesammans till herr Lindskogs parti — funnit, att de
inte kunde vinna något eller i bästa fall mycket obetydligt bistånd av meningsfränder.
Av övriga anmärkningar, som inte publicerats i memorialet,
avvisades en med 18 röster mot 1. Det måste alltså ha varit betydligt flera
än representanterna för den s. k. koalitionen, som röstat emot densamma.

Den reservationsvis framförda anmärkningen nr XI, som gäller tillsättandet
av en distriktsjägmästarbefattning, avslogs med 18 röster mot 2. Den s. k.
abolitionsanmärkningen avslogs med 16 röster mot 4, d. v. s. det var en nationell
samling från höger till socialdemokrater, som avvisade detta projekt.

Om vi sedan gå över till anmärkningar, som framställts av representanter
för högern, det största egentliga oppositionspartiet och det som är mest kritiskt
inställt gentemot regeringens politik, finna vi, att i inte mindre än 6 fall
kari anföras såsom förmildrande omständighet för koalitionspartiernas representanter,
^att folkpartiets representanter samverkat med majoriteten. Sedan
återstå två anmärkningar, som endast samlat 3 högermän. Därvidlag har
alitsa en nationell samling ur alla partier underkänt anmärkningarna.

Det blir alltså inte så.värst mycket kvar av det som man kallat den borgerliga
sakliga kritik, som inte fatt komma till synes, därför att majoriteten varit
så partiförblindad.

Statsministern har pa tal örn hur man skall värdesätta en reservationsvis
framförd anmärkning sagt, att det inte är så säkert, att en anmärkning är
obefogad, fastän det endast är en eller två, som stå bakom reservationen. Det
är mycket riktigt; men jag vill framhålla, att vi ha å andra sidan vant oss
vid, att de reservationsanmärkningar, som samtliga oppositionspartier stå
bakom, i regel ha större tyngd. Jag vill konstatera, att det nu faktiskt endast
förelegat två sådana anmärkningar i utskottet, den ena avseende ett förslag
till en överlära,rtjänst i en skånsk stad och den andra anläggandet av en större
vattenledning i ett arbetslöshetssamhälle i Norrland.

Jag anser, att myten örn koalitionspartiernas lust att votera ned den borgerliga
kritiken bör kunna vara avlivad i och med att sålunda visats, att majoriteten
i 22 fall av 24 haft stöd av borgerliga röster.

Nu kan man fråga sig: hur kommer det sig, att regeringen gått så pass
helskinnad genom skärselden? Det är väl inte så underligt, att så varit fal -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
let, då vederbörande statsråd under den rätt långa tid de innehaft sina poster
—• jag har hört uppges, att ett par ledamöter av regeringen i år skulle kunna
fira 10-årsjubileum såsom statsråd — naturligtvis hunnit skaffa sig god rutin,
så att inte formella fel behöva förekomma så ofta.

Jag vill därmed ingalunda ha sagt, herr talman, att det inte finns saker
och ting, som kunna bli föremål för erinringar, men fråga är — jag tillåter
mig återkomma till vad jag sagt i tidigare år och vad herr Lindskog också
var inne på — örn inte tiden snart är inne för en modernisering av hela detta
granskningsförfarande. Den form, som återfinnes i 107 § regeringsformen,
är säkerligen föråldrad, och ingressens lilla petitionslista är säkerligen varken
lämplig eller lycklig. Vi kunna därför allesammans vara ense på den punkten,
att man måste efterlysa en ny form för detta granskningsförfarande för
att sätta utskott och riksdag i tillfälle att framföra sina meningar och önskningar
på ett annat sätt, än vad den gamla § 107 ger möjlighet till.

Herr Hellberg: Herr talman! Herr Lindskog ansåg, att erinringarna i

punkterna 1 och 2 under mom. C. voro meningslösa. Jag är inte riktigt beredd
att underskriva det betyget. Då har jag mera förståelse för hans excellens
statsministerns raljanta jämställande av punkt 3 med punkterna 1 och 2
i anledning av herr Lindskogs omdöme om punkterna 1 och 2. Jag tycker
nämligen, att av dessa punkter har den sista den minsta betydelsen.

Hans excellens har nog förstått, att det aldrig varit vår mening att träda
statsrådens rätt till semester för nära eller att begära, att de skulle avbryta en
semestervistelse för att bege sig till en konselj. Men man kan nå det mål vi
åsyfta på annat sätt, nämligen genom att förlägga större ärenden till sådana
konseljer, då statsrådet utan dylika åtgärder kan vara så fulltaligt som möjligt.

Jag kan för övrigt i detta sammanhang knappast hålla tillbaka den stillsamma
reflexionen, att när det visade sig, att en statsrådsledamot dess värre mera
konstant var sjuk, och då det stod klart för alla, att allvarstider stundade, hade
man kanske bort taga under övervägande att låta regeringen representeras på
annat sätt i Amerika, än som skedde. Det kunde ju ha blivit sådana tider, att
de förtjänta män, som representerade oss därute, hade varit mera behövliga
hemma i Sverige.

Hans excellens statsministern sade någonting om att även en ensam man,
som reservationsvis framfört en anmärkning, kunde ha rätt — jag minns inte
riktigt, hur orden folio. Jag är övertygad om, att det är förmätet av mig att
tro, att jag skulle kunna räkna mig det omdömet till godo, när jag beträffande
punkt 2 under C. framställt en egen reservation. Jag skall i alla fall, herr
talman, be att få säga några ord örn denna reservation.

Det kan kanske tyckas onödigt, att jag har avgivit en självständig reservation,
som delvis omfattar detsamma, som utskottet framhåller under punkt 2.
Det är emellertid inte mitt fel, att så blivit förhållandet, då jag knappast kunnat
göra på annat sätt för konsekvensens skull. När jag lade fram mitt förslag
för utskottet, byggde det på, att man hade konstaterat, att det saknades
en rubrik, som angav vad som skulle behandlas vid det hemliga riksdagssammanträde,
vilket skulle hållas jämlikt 56 § riksdagsordningen. Jag yrkade,
att utskottet skulle göra en hemställan, att regeringen för framtiden ville ändra
delina praxis och ange i statsrådsprotokollet, vilka ärenden som skulle behandlas,
samt till statsrådsprotokollet foga en avskrift av meddelandet. Jag är
överens med herr Lindskog därom, att detta kan betraktas som en struntfråga,
och det tyckte visst utskottet också, när jag lade fram mitt förslag, ty det avslogs.
Fem minuter efteråt beslöt nian dock, utan att själva sakfrågan för -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 i. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ändrats, på förslag av två andra ledamöter att göra det uttalande, som återfinnes
under punkt 2.

Det väsentliga i min reservation är den Hemställan, som jag gör, att för
framtiden måtte till statsrådsprotokollen på något sätt fogas en avskrift av
det meddelande, som vederbörande statsråd har att på konungens vägnar göra
riksdagen. Jag tycker, att det är stridande mot god ordning, att ett av de
viktigaste politiska meddelanden, som gjorts, inte skall återfinnas någonstädes.
Det finns inte i statsrådsprotokollen och inte i riksdagens protokoll. Jag anser,
såsom jag tillåtit mig framhålla i min reservation, att det kan vara ett intresse
för vederbörande statsråd att inför historien redovisa vad han på konungens
vägnar framfört till riksdagen.

Denna min synpunkt rönte, som sagt, inte någon som helst förståelse från
utskottets sida, men detta har inte betagit mig tron på att min reflexion är
riktig, och jag vågar därför vädja till regeringens medlemmar att taga under
välvilligt övervägande, örn man inte kan företaga den revolutionära ändringen,
när det gäller protokollsförfarandet, att för framtiden de meddelanden, som
konungen önskar göra riksdagen, tagas in i statsrådsprotokollen. Jag tror,
att det kan vara nödvändigt även ur den synpunkten, att det alltjämt möter
svårigheter att fastställa det konstitutionella ansvaret för konungens rådgivare
i förevarande fråga.

Det är ju så förfärligt litet, som begäres härvidlag, och jag kan inte finna
annat än att man med litet god vilja skulle kunna åstadkomma en ändring.

Herr Holmbäck: Herr talman! Herr Lindskog började sitt anförande med
att säga några ord angående punkt 3 under C. Jag vill erinra örn, att konstitutionsutskottet
redan tidigare gjort omförmälanden av den typ, som återfinnes
under denna punkt. Man har gjort dylika omförmälanden, när det gällt en
högerregering, en frisinnad regering och en socialdemokratisk regering, och
nu sker det beträffande en regering av socialdemokrater och bondeförbundare.
Den första omförmälan av detta slag återfinnes i konstitutionsutskottets memorial
1930 och gäller en högerregering. Utskottet slutar där med att uttala,
att »då enligt utskottets mening statsråden måste anses solidariskt ansvariga
i här ifrågavarande avseenden, får utskottet på anförda skäl hos riksdagen
göra anmälan enligt 107 § regeringsformen mot statsministern Lindman, ministern
för utrikes ärendena Trygger---», och så följer en uppräkning

av samtliga statsråd, bland vilka även återfinnes statsrådet Lindskog.

För min del var jag med i konstitutionsutskottet 1937, då en dylik omförmälan
beslöts. Jag deltog dock endast i själva debatten, där jag uttalade mig
emot förslaget. På grund av sjukdom kunde jag inte vara närvarande vid själva
voteringen men skulle naturligtvis, örn jag varit där, ha röstat emot förslaget.
Regeringsformen får ju inte hänsyn till det förhållandet, att statsråd
kunna befinna sig på semester, utan fordrar, att de skola vara närvarande
vid konseljerna örn de ej ha laga förfall. Detta är en orimlig ståndpunkt, och
jag anser, att det riktiga vore, att man härvidlag ändrade regeringsformen, vilket
kanske skulle kunna ske genom några mindre justeringar. Därigenom skulle
man kunna komma ifrån den irritation mellan regering och konstitutionsutskott,
som föranlett så många omförmälanden. Det kan ju inte i sak vara
riktigt, att mycket upptagna personer i större antal än som strängt taget är
nödvändigt på somrarna skola resa till orter, som ligga 40, 50, 60 mil från
Stockholm.

Debatten här har emellertid inte rört sig så mycket örn denna detalj utan
fastmera örn själva dechargegranskningen överhuvud taget. Det har av herr
Lindskog ställts under debatt, huruvida denna dechargegranskning bör fort -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sätta. De skäl, som lian anförde för en ändring, äro delvis mycket vägande.
Det finns emellertid också andra sådana skäl.

Kungl. Maj :t behandlar för närvarande ungefär 20,000 ärenden per år. Det
är uteslutet, att konstitutionsutskottet skall hinna granska alla dessa ärenden,
utan utskottet måste sätta in sitt granskningsarbete mera på en höft. Urvalet
av vad som granskas sker efter läsning av ärendenas rubriker. Granskningen
sker så att rubrikerna till ärendena läsas, men rubrikerna ange inte i detalj,
vad respektive ärenden röra, och utskottet kommer därför att ibland slå ned på
sådant, som är mindre väsentligt i förhållande till annat, som skulle kunna
föranleda anmärkning. Att märka är vidare, att av den granskarförsamling
på tjugo personer, som utskottet utgör, inte alla lia läst handlingarna —• det
brukar inte vara mer än några stycken, som haft tid därtill —• och då måste
de, som icke läst handlingarna, fatta sina beslut endast efter föredragning
och efter läsning av en promemoria. Även detta innebär givetvis en nackdel.

Även ur dessa synpunkter kan man ifrågasätta, örn granskningsarbetet —
i varje fain den form det för närvarande har — bör fortsätta. Det finns skäl,
som tala både för och emot. Mot en fortsättning talar givetvis det förhållandet,
att regeringarna numera äro politiskt ansvariga vid valen, samt vidare att
vi ha en tidningspress, som ger vidsträckt offentlighet åt vad som sker. Detta
gör, att det inte nu behövs en granskning i samma omfattning, som fallet var
vid den tidpunkt, då regeringsformen skrevs. För att dechargeförfarandet —
måhända i något ändrad form — skall bibehållas talar åter den omständigheten,
att det alltid kan vara nyttigt, att det sker en genomgång (hur ofullständig
den än blir) av akterna rörande Kungl. Maj:ts beslut, och att oppositionen
genom dechargeförfarandet får tillfälle att direkt taga del av handlingarna
till de beslut, som ha fattats av regeringen.

Vad som här skall väga tyngst är givetvis en fråga, örn vilken man kan ha
olika uppfattningar. Och jag skall inte i detta sammanhang ange någon slutgiltig
ståndpunkt för egen del.

Herr Lundqvist: Herr talman! Utskottets ärade ordförande sökte bagatellisera
resultatet av oppositionens arbete inom utskottet genom att bl. a. erinra
örn att av de många yrkanden örn anmärkning, som preliminärt ställts
inom utskottet, hade vederbörande förslagsställare själva tagit tillbaka en hel
tiel. Detta är alldeles riktigt, men utskottets ärade ordförande vet också, att
åtskilliga av de anmärkningsyrkanden, som togos tillbaka, säkerligen skulle
lia återfunnits i det föreliggande memorialet, örn inte oppositionen av hänsyn
till vitala intressen för vårt land ansett det önskvärt att låta anmärkningarna
stanna inom utskottets väggar.

Jag har bara velat nämna detta för att ge en riktigare bild av oppositionens
arbete, än man kanske får av det här synliga resultatet och av den redogörelse,
som utskottets ordförande lämnat.

Efter härmed slutad överläggning lades utskottets under punkten C gjorda
omförmälan till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! När det gäller dessa reservationsvis framställda
yrkanden lia vi genom herr talmannens tillmötesgående fått lov att behandla
dessa undan för undan i den mån som talare anmäla sig. Jag har då
velat bringa under kammarens övervägande ett ärende, som jag hoppas att
både jag själv och andra skola kunna tala örn fullkomligt lidelsefritt, eftersom
vi i sak icke alls mena, att regeringen har förfarit olämpligt.

Andra kammarens protokoll 1980. Nr 28.

Nr 28.

Lördagen den 0 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

För två år sedan antog riksdagen på Kungl. Maj :ts förslag en lag, som
stadgade bland annat att sådana unga män, som efter viss dag, då lagen trädde
i kraft, toge värvning- i Spanien och sedan komme hem, skulle underkastas ett
straff för att de tagit sådan värvning. Statsmakterna förklarade härigenom av
internationella skäl, att detta icke var önskvärt, och straffet var satt upp till
sex månaders fängelse.

I det förslag, som lades fram, hade också regeringen intagit den bestämmelsen,
att därest en person komme hem efter det lagen hade upphört att
gälla — den var ju av provisorisk karaktär — skulle likväl det straff, som
lagen stadgade för gärningen, i alla fall utmätas för honom.

Vi erinra oss också, att lagen hade giltighet ett ars tid och att den därefter
förlängdes. Jag var en av dem, som, när detta lagförslag var uppe här till
behandling, tillkännagåvo, att de ansågo, att det icke var rätt, att man med hot
örn frihetsstraff mötte den låt vara felriktade idealitet, som^kunde finnas hos
unga människor, vilka voro villiga att bringa den enda tillgång, som de hade:
hälsan och livet, för att främja det som de ansågo vara rätt. Jag ville sålunda,
att vi icke skulle antaga denna lag på ett sådant sätt som den framlades.

Utrikesminstern var vänlig nog att säga mig, att han trodde sig kunna
försäkra mig, att i alla fall denna lag aldrig skulle komma att tillämpas på
några unga män, av det skälet, att han hoppades, att spärren skulle bliva sa
effektiv, att efter det lagen hade antagits skulle inga unga män komma i väg
till Spanien. Men detta skedde i varje fall. Det var en del, som gav sig i väg
och kämpade där ute, och några ha väl fallit där. Och sa blev det en angelägenhet
att få hem dessa frivilliga, beroende på att den dåvarande lagliga
regeringen i Spanien hade önskat, att dessa utlänningar skulle skickas i väg
hem. Regeringen fattade då i oktober månad i fjol det beslutet att upphäva
denna lag, vilket ju regeringen hade rättighet till.

På samma gång — och här kommer det viktiga — utfärdade regeringen den
förordningen till de allmänna aklagarna, att icke något atal skulle anhängiggöras
mot dessa unga män, som hade brutit mot lagen. De kornmo ju hem, och
man skulle kunna säga, att de kommo hem i viss man såsom hjältar och togos
emot av sina sympatisörer på ett ärorikt sätt.

Nu hoppas jag, att det ej är någon av kammarens ledamöter, som efter vad
jag sagt örn hur jag själv såg saken menar, att jag skulle önska, att man
skulle förfara strängt mot dessa gossar, som hade givit sig_i väg. Men rent
formellt är det i samband med regeringsbeslutet av oktober åtskilligt, som jag
finner vara anmärkningsvärt.

Jag vill utan att göra mig skyldig till någon indiskretion säga, att jag
grundar mitt antagande på dateringen av vissa handlingar, som finnas i den
dossier, som ställts till konstitutionsutskottets förfogande. Av denna datering
att döma har regeringen redan innan den föreslog riksdagen att antaga denna
lag haft under övervägande eller för avsikt att lagen icke skulle komma
att tillämpas, utan att i stället ett amnestiförfarande mot de unga männen
skulle komma att anlitas. Om jag sålunda antar, att regeringen hade för
avsikt att denna lag egentligen aldrig skulle komma att tillämpas, och därför
begärt av riksdagen rättighet att på tidpunkt, som regeringen funné, lämplig,
upphäva lagen, då anser jag att regeringen också hade bort föreslå riksdagen
att giva Kungl. Majit rätt att inhibera åtal enligt denna lag, därest regeringen
så funne skäligt, Hade detta skett, hade givetvis icke någon anledning
till erinran mot regeringen förelegat för att den nu har beslutat vad de
lärda bruka kalla abolition i stället för amnesti.

Men det bör vidare observeras, att det ju i lagen står, att även örn lagen har
blivit upphävd så skall det i varje fall gälla, att överträdelse av förbudet skall

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
straffas. Såvitt jag kan förstå, är detta stadgande av den art, att det omöjliggör
för regeringen att besluta abolition. Det förfarande, som bade bort tilllämpas
för att befria de unga männen från ett straff, som ingen ville giva
dem, hade enligt min mening bort vara icke abolition utan amnesti.

Sedan är det ett pär andra omständigheter, som jag och mina kamrater i
denna reservationsvis framställda erinran kommit med, men jag skall ej upptaga
kammarens tid med att vidare fästa uppmärksamheten på dessa saker.

Herr Hellberg instämde häruti.

Herr Hallén: Herr talman! När man tar del av denna reservation angående
abolitionsförfarandet från Kungl. Maj :ts sida, kan man knappast komma
ifrån intrycket, att reservanterna resonera så där fram och tillbaka. De säga
pa sid. 6, att de rättslärdas inställning till frågan örn abolition är skiftande.
Sedan erkänna de, att åtskilliga auktoriteter kunnat anföras för att Kungl.
Maj :ts förfarande varit grundlagsenligt och i överensstämmelse med en praxis,
som visserligen sparsamt dock tillämpats under ett helt århundrade. Därför
komma de till det resonemanget, att någon anmärkning ur konstitutionell synpunkt
kan icke riktas mot regeringen, allra helst som — tillägga de allra sist
— »lämplighetsskäl kunna anses tala till förmån för Kungl. Maj :ts beslut».

Sedan får man emellertid se längre fram, att de anföra tre olika lämplighetsskäl,
varför regeringen icke bort fatta detta beslut.

Jag tycker, att hela detta sätt att lägga upp anmärkningen verkar cirkus.
Man rör sig i en ständig cirkel.

o Reservanterna säga också, att beslutet är icke grundlagsstridig^ men ändå
får man ej tolka det så, att det står i god överensstämmelse med grundlagen.
Det är oerhört motsägelsefullt att skriva en reservation på detta sätt.

Om jag sedan, herr talman, får på bara några minuter granska de tre s. k.
lämplighetsskäl, som reservanterna anföra för att man icke bort fatta detta beslut,
är det först, att den s. k. abolitionen eller Kungl. Maj :ts medgivande, att
åtal icke skulle anställas mot de spanska krigsfrivilliga, borde hava angivit
en viss tidpunkt, då de frivilliga antingen skulle hava rest hem från Spanien
eller åtminstone för svenska myndigheter, konsuler eller andra, anmält sin villighet
att fara hem. Man skulle mot det kunna säga, att krigsdeltagare bruka
i allmänhet icke kunna bestämma, när de önska avlägsna sig från fronten för
att resa hem eller begiva sig till en eventuell svensk konsul eller någon annan,
som de kunna få tag i.

Dessutom tillkommer ett faktiskt förhållande, nämligen att den kontrollkommission
för evakueringen av de frivilliga, som bildades under ledning av den
finsko generalen dalander den 16 oktober eller 5 dagar före Kungl. Maj:ts abolitionsbeslut,
rapporterade redan i januari månad 1939, att samtliga frivilliga
dragits tillbaka från fronten. Hade man därför fattat ett beslut om abolition
med en tidsfrist, kunde det ha lett till att en hel del sårade, fångar och andra,
som icke kunde begagna denna tid, gått miste örn abolitionen.

Sedan mena reservanterna, att abolitionen skulle också ha gällt dem, som
efter den 21 oktober börjat deltaga som frivilliga. Först och främst kan man
säga, att det saknar all praktisk betydelse, då veterligen ingen svensk medborgare
tagit värvning i inbördeskriget efter den 21 oktober.

Dessutom må man sannerligen säga, lien- talman, att det är icke tilltalande
för rättskänslan att i förväg utfärda benådningsbeslut för brott, som ännu icke
blivit begångna. Ett dylikt beslut skulle dock kunna uppmuntra till begående
av straffbelagda handlingar.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag minnes för åtskilliga år sedan, när en ganska irriterad stämning rådde i
riket oell en del folk gjorde sig skyldiga till majestätsförbrytelse. Då utfärdades
en amnesti för att åstadkomma lugn och försoning, och straff för, sådana
brott efterskänktes. Hur skulle det hava varit, örn man med tanke på att en
del icke hunnit få reda på detta, meddelat, att straffen dels för redan begångna
brott i form av majestätsförbrytelse och dels också för de brott av samma art,
som inom de närmaste 8—10 dagarna beginges, skulle efterskänkas? Det skulle
ju ha frestat till ganska otrevliga situationer. Man skall icke uppmuntra
folk att begå straffbelagda handlingar.

Den tredje lämplighetserinringen, som reservanterna anföra, innebär att de
mena, att även örn Kungl. Maj :t hade rätt att sätta lagen ur kraft, skulle straffbestämmelsen
tillämpas, även örn de brott, som begåtts under lagens giltighetstid,
skulle bli möjliga att beivra först efter lagens upphävande.

Såvitt jag kan förstå bottnar detta reservanternas resonemang i en ren missuppfattning
av grunden för Kungl. Maj:ts befogenhet att giva abolition.. Ty
denna befogenhet har intet samband med lagens giltighetstid. Det är visserligen
sant, att lagen fastställde, att överträdelser, begångna under dess giltighetstid,
kunde bestraffas även sedan den upphört att gälla. Men bade dessa
överträdelser och de, som kunde lagforas under lagens giltighetstid, skola naturligtvis
allesammans kunna bli föremål för den abolitionsrätt, som här faktiskt
konstitutionellt måste anses tillkomma Kungl. Maj :t och vilken rätt reservanterna
icke formligen velat bestrida. ^ ,,

Till slut, herr talman, anbefalla reservanterna en annan väg. Det ar, att
man skulle gå amnestivägen. Hur skulle det ha tagit sig ut. Jo, da skulle åtskilliga
hundra sådana här unga svenska krigsfnvilliga ha stämts inför respektive
domstolar över hela landet. Så skulle det förmodligen ha fällts en dom,
och så skulle det lia skett en allmän benådning, d v s. man skulle ha fatt vara
med örn en sannskyldig rättegångsparodi, som skulle ha utlöst hela nationens

f° Reservanterna ha satt i fråga, att en sådan här åtgärd från Kungl Maj :ts
sida kunde liksom minska tilliten till den allmänna rättssäkerheten. Men örn
näsrot så skulle val den av reservanterna rekommenderade utvägen undergräva
aktningen för hela vårt rättsväsen. Jag tror därför att den åtgärd, sorn
Kungl. Maj :t här vidtagit, är klokast, lämpligast och konstitutionellt mest

oantastlig.

Herr lundstedt: Herr talman! Jag instämmer med den föregående ärade

SSSS tt»Vell SÄSS ''SÄ ut

^Huruvida" en d^aSÄSrfÄTkns^ hl åsidosatt rikets sannskyldiga
nytta eller i allt fall ha underlåtit att med ovald, nit, skicklighet och drift
utöva sitt förtroendeämbete, det är ju beroende av vara värderingar, vilka självfallet
på grund av sin subjektiva karaktär kunna vaxin med de olika bedomandePpersonerna.
Det synes mig därför vara en uppenbar angelägenhet, att
mil strävar efter att ernå en viss - örn jag så får säga - minimistandard
för dessa värderingar, en standard, som kunde vara i det liek gemensam för
alla Blott detta, att man till äventyrs finnér, att departementschefens hane -limrssätt kunde lia varit bättre och att sålunda någon mindre olämplighet vidlåder
detsamma, borde icke få vara tillräckligt för att framställa en anmark WÄSÖ

negativa kriterierna i detta stadgande skall
kunna appliceras på en regeringsåtgärd, mäste denna enligt mm mening pa

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ett visst kvalificerat sätt lia varit olämplig. Det kan väl icke vara många i
denna församling, som skulle vilja påstå detta i fråga örn den här påtalade åtgärden.
Örn icke en skälighetsprövning av nu antydd art göres, innan man
skrider till anmärkning mot ett statsråd, förlorar hela institutet sin udd och
sin effekt, och det sjunker ned till en tom manöver från riksdagsoppositionens
sida. Detta är ju också exakt vad som sedan länge skett. Örn jag ej
hörde, oriktigt, var professor Lindskog inne på en historik över denna dekadens
i vår konstitution.

Att jag just i denna punkt tillåtit mig: dessa påpekanden har ingalunda något
självändamål. De kunde ha varit lika motiverade i andra sammanhang.
Jag har gjort dessa påpekanden endast till förebyggande av missförstånd, när
jag nu ber att få starkt understryka vikten av en särskild del av reservanternas
uttalande på denna punkt, den del nämligen som uttryckligen karakteriseras
såsom icke utgörande någon anmärkning mot departementschefen. Jag
avser det andra stycket på sid. 6 i memorialet. Jag menar, att det är av stor
betydelse till förebyggande av maktfullkomliga tendenser hos ett statsråd eller
en regering, att den uppfattning vinner möjligast allmänna utbredning inom
riksdagen, att s. k. abolition icke kan anses stå i överensstämmelse med vår
grundlag.

Begränsar man sin syn till blott det föreliggande fallet eller fallen, så hav
visserligen alls ingen skada skett. Tvärtom! Men dylika ting få icke betraktas
isolerade. De måste ses mot bakgrunden av sina konsekvenser. Och
konsekvensen i föreliggande fall av riksdagens stillatigande erkännande av
den s. k. abolitionen vore, att Kungl. Majit skulle ensidigt kunna sätta vilken
strafflag som helst ur kraft. — Utan att vilja ingå på läget i vissa främmande
länder önskar jag endast säga, att det synes mig ligga i sakens natur, att ett
abolitionsinstitut måste förutsätta uttrycklig lagbestämmelse redan av den
anledningen, att det rimligen måste kringgärdas med bestämda rågångar för
sin räckvidd. Eljest råkar man in i den nyssnämnda, för vårt samhälle och
för varje konstitutionellt styrd stat, såvitt jag förstår, oantagliga konsekvensen.

Enligt min mening hade det varit klokt, örn utskottet gjort en omförmälan
örn en sådan ståndpunkt som den nu refererade. Den innefattar, att en regeringsåtgärd
av ifrågavarande art icke vidare borde få ifrågakomma.

Att det var nödvändigt att göra den ifrågavarande strafflagsbestämmelsen
mot de svenska krigarna i Spanien ineffektiv, det är, som sagt, en sak för
sig. Detta behöver jag så mycket mindre framhäva, som jag vid förra riksdagen
starkt motsatte mig lagen såsom stående i uppenbar strid mot förnuftiga
synpunkter på den sociala funktionen hos en strafflag. När man nu
emellertid antog denna lag, borde man på grund av dess dubiösa natur ha förutsett
behovet av att när som helst få den satt ur kraft, ett behov som skulle
kunna ha tillgodosetts genom formulering av ett härför lämpligt stadgande i
själva lagen.

Jag vill tillägga, herr talman, att jag ej haft tillfälle att taga del av de
yttranden av rättslärda, som regeringen enligt memorialet har inhämtat. Jag
själv är ingalunda expert på detta område av juridiken. Det är ju därför möjligt,
att min ståndpunkt skulle ha ändrats genom studiet av regeringens auktoriteter.
Men såsom jag i frånvaro av kännedom om dessa auktoriteters yttranden
ser på saken, har jag måst bestämt uttala min nyss anförda åsikt. Jag
säger icke, att det faktiskt förhåller sig så, att denna s. k. abolition faller
utanför vår grundlag, ty man kan diskutera i evighet vad som hör till och
icke hör till en grundlag. Men jag vågar under den angivna förutsättningen
bestämt hävda, att det är ytterligt olämpligt att anse abolitionsinstitutet tillhöra
vår grundlag och att det är av vikt, att man inställer sig diirpå, att — i

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
saknad av uttrycklig lagbestämmelse — ett sådant institut icke bör få användas
av regeringen.

Herr Hellberg: Herr talman! Om denna reservation icke baft någon annan
nytta med sig, så har den i alla fall medfört den fördelen, att herr Lundstedt
fått tillfälle att göra en deklaration, för vilken jag ber att hjärtligt få
tacka honom. Han uttalade just de tankar, som föresvävade reservanterna,
när de i utskottet uttalade sig i frågan. Hade reservanterna haft herr Lundstedts
förmåga att kläda sina tankar i ord, så hade kanske utskottets beslut
blivit ett annat än vad det nu blev. För oss reservanter stod det klart, att örn
det icke framställts någon anmärkning på denna punkt, skulle detta inneburit,
att samtliga medlemmar av utskottet ansett Kungl. Maj :ts förfaringssätt hava
varit konstitutionellt riktigt.

Reservanterna hade, som det tidigare framhållits, en ganska svår ställning.
Vi kunde icke förneka, att den av Kungl. Maj :t vidtagna åtgärden lett till ett
gott resultat, men vi kunde å andra, sidan icke lämna det använda förfaringssättet
utan anmärkning. När vi icke ville anmärka på lämpligheten av Kungl.
Maj :ts beslut, hade vi, örn vi ville, att saken skulle komma under debatt i kammaren,
faktiskt ingen annan möjlighet än att anmärka på de små formella
felaktigheter, som obestridligen begåtts av Kungl. Majit, och som kanske icke
voro fullt så bagatellartade, som utskottets ärade ordförande nyss sökte göra
gällande. Han påstod, att reservanterna anse, att beslutet icke var grundlagsstridig!
Jag är icke säker på, att han har rätt i sitt påstående. Reservanterna
hava skrivit: »Då emellertid åtskilliga auktoriteter kunnat anföras, för
att Kungl. Maj:ts förfarande varit grundlagsenligt eller åtminstone i överensstämmelse
med praxis etc.». Det är ju någonting helt annat än att säga,
att Kungl. Maj:ts förfaringssätt icke skulle varit grundlagsstridigt. Vi hava
aktat oss för att taga ställning till frågan örn förfarandets grundlagsenlighet.
Huvudsaken för oss var, att utskottets protokoll skulle komma att utvisa, att
det inom utskottet höjts åtminstone några röster till försvar för den uppfattningen,
att abolition icke existerar enligt svensk grundlag.

Utskottets ärade ordförande gjorde sig, då han höll sitt sista anförande,
skyldig till ett par smärre förbiseenden. Han tecknade en skrämmande bild av
den situation, som skulle inträtt, om i stället för abolition amnesti kommit
till användning. Jag tror icke, att det hade blivit ett så förskräckligt spektakel
med åtskilliga hundratal åtal och diskrediterande av landets rättegångsväsen
som han antydde. Så många tror jag icke saken gällde, och på den
punkten stodo ordförandens uttalanden åtminstone i mycket dålig överensstämmelse
med den förklaring, som excellensen Sandler på sin tid gav, att
lagen antagligen aldrig skulle behöva tillämpas, därför att inga skulle kunna
resa dit.

Vi hava i vår reservation anmärkt, att åtalsrätt ej efterskänkts gentemot
sådana personer, som tagit krigstjänst i Spanien under tiden mellan den 21
oktober 1938 och den dag, lagen upphörde att gälla eller den 28 februari 1939.
Herr Hallén yttrade — kanske var det en missägning — att veterligen ingen
svensk medborgare tagit värvning efter förstnämnda datum. Förlåt mig, hur
vet utskottets ärade ordförande det? Det var väl en ren gissning. Som bekant,
är det farligt att gissa på siffror. För några veckor sedan hette det, att alla
Spanienkrigare, som icke stupat, kommit hem, men sedan dess har det visat
sig, att minst sjuttio stycken ytterligare dykt upp, som kommit bort i Spanien
på ett eller annat sätt. Jag tror icke vi skola fördjupa oss i någon längre
diskussion örn denna sak. Jag har bara velat rucka litet på de grunder, på
vilka ordföranden stödde sina påståenden.

Lördagen den G maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr talman! När vi ville bringa saken på tal, hade vi icke annat val än
att framställa dessa anmärkningar. Det var icke med någon fröjd vi gjorde
detta och jag medger, att anmärkningarna äro bagatellartade.

Herr Andersson i Ovanmyra: Det kan icke hjälpas, herr talman, att en
lekman ibland tycker, att konstitutionsutskottet är ett konstigt utskott, där diverse
hugskott, som man har litet svårt att begripa sig på, se dagen. Vad är
det som skett? I sak äro praktiskt taget alla överens örn, att Kungl. Maj:ts
åtgärd att bereda de hemvändande Spanien-krigarna straffrihet under förhandenvarande
omständigheter •— märk väl under förhandenvarande omständigheter
— var riktig. Det har till och med en del rättslärda ansett. Men nu
säga reservanterna, att det förfaringssätt, varigenom straffrihet beretts Spanien-krigarna,
var oriktigt. I stället för abolition borde använts amnesti, säga
reservanterna. Jag företog mig idag på morgonen att titta efter i Nordisk
Familjebok, som vi hava stående på hyllan i läsrummet, vad ordet abolition
betyder. Kanske det kan vara till nytta för några — kanhända till och med
för de flesta — av kammarens ledamöter att få en förklaring på, vad det konstiga
ordet betyder. Det betyder enligt Nordisk Familjebok avskaffande, upphävande.
Vad betyder då amnesti? Enligt samma källa betyder det benådning
eller upphävande av straff. Det kan visserligen finnas en viss gradskillnad
i betydelsen, men det må förlåtas mig, om jag till belysande av denna skillnad
bringar i erinran en gammal dalkarlshistoria. Det stod en dalkarl och tittade
på en gammal förfallen kvarn. Han sade: »Här tycks det vara fel i hela
mankemanget.» »Fel i mankemanget.» Abolition eller amnesti. Det är verkligen,
kan man säga en »differens på åtskillnad». Det kan vara en lämplighetsfråga,
vilket man använder. Kort och gott: konstitutionsutskottet bör icke
vara konstigare, än att utskottet, när omständigheterna så påkalla, ser till den
verkliga innebörden av en handling och icke sysslar med spetsfundigheter och
petitesser i ett i detta fall praktiskt taget tämligen betydelselöst förfaringssätt.
Örn vi i vårt rättshaveri gå så långt, att vi i konstitutionsutskottet syssla
med rena småtterier och glömma det verkligt stora som sker, är jag rädd för
att vi missförstå vår uppgift, så att ett av riksdagens förnämligare utskott kommer
i en mindre fördelaktig dager.

Herr talman! Jag finner i detta fall ingen anledning att rikta någon anmärkning
mot vederbörande statsråd.

Herr Spångberg: Herr talman! Vid tidigare tillfällen, då denna lag diskuterats
i kammaren, har jag givit uttryck åt den uppfattningen, att lagen
icke borde hava antagits. Jag har nu begärt ordet bland annat för att ytterligare
understryka riktigheten av den uppfattningen. Den omständigheten,
att regeringen förordnat, att brott mot lagen icke skulle få åtalas, utgör ett
bevis för riktigheten av min uppfattning. Det är nog icke många lagar, som
väckt så stor ovilja som den för två år sedan av riksdagen beslutade lagen örn
.straff för dem, som frivilligt deltagit i kriget i Spanien. Det är klart, att vi,
sorn hava den uppfattningen, att införandet av denna lag var ett missgrepp,
hava anledning att uttala vår tillfredsställelse över att regeringen funnit det
lämpligt att inhibera åtal mot de hundratals personer, som kommit hem från
Spanien.

Det är väl sällan en reservation avgivits, som vilat på så svaga grunder som
den här föreliggande. Det är endast ett fåtal reservanter — fyra stycken -—-av konstitutionsutskottets ledamöter, som hava ansett, att regeringen handlat
oriktigt. Det framgår ju emellertid av reservationens eget innehåll, att reservanternas
åsikter äro oriktiga. Utan att ingå på frågan örn skillnaden mel -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lan abolition och amnesti vill jag konstatera att reservanterna själva hava framhållit,
att »åtskilliga auktoriteter ansett Kungl. Maj :ts förfarande hava varit
grundlagsenligt». Under sådana förhållanden hava reservanterna icke haft så
mycket att anmärka på. De hava också svävat åtskilligt på målet. Herr Mosesson
uttalade den uppfattningen, att regeringen enligt reservanternas mening
borde använt amnesti i stället för abolition, men vad skulle resultatet blivit?
Resultatet skulle hava blivit, att rättegångar hade anställts mot omkring 500
unga män i olika delar av landet, ehuru det varit bekant, att regeringen beträffande
samtliga åtalade komme att bevilja amnesti. En sådan parodi på
rättegångsförfarande skulle hava dragit löje över landet. Av de skäl, jag nu
anfört, drager jag den slutsatsen, att regeringen i detta fall handlat, som
den bort göra, och jag begagnar tillfället att uttala mitt tack till regeringen
för att den rättat till det misstag, som tidigare begåtts, så att vi sluppit massåtal
mot dessa unga män, som hedrat vårt land genom vad de uträttat för demokratiens
bevarande.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag hade egentligen nu tänkt att tala bara
örn nästa fråga, men kan dock icke låta bli att säga några ord till herr Spångberg,
då han givit sig in på att slå in öppna dörrar i denna sak.

Örn herr Spångberg läst igenom reservationen, skulle han sett, att vi icke
alls riktat någon anmärkning mot regeringen för att den skulle förfarit
olämpligt. Vi hava tagit fasta på några bagateller, för att få tillfälle framföra
vår uppfattning, att abolition icke är grundlagsenlig. Något annat har
det icke varit fråga om. Jag visste på förhand, att det skulle bliva en Spaniendebatt,
men de av oss framställda anmärkningarna hava ingenting med
regeringens ställning till händelserna i Spanien att göra.

Till herr Andersson i Ovanmyra vill jag i förbigående säga, att nog kan
han mer om abolition och amnesti än vad som står i Nordisk Familjebok, men
tyvärr fick man icke det intrycket av vad han nyss yttrade.

Som bekant fick regeringen från Förenta Staternas regering mottaga en
inbjudan att låta sig företrädas i en internationell kommitté för flyktingsfrågor,
vilken skulle sammanträda i Evian den 6 juli 1938. Denna inbjudan
framställdes den 21 mars 1938. Ändamålet angavs vara att underlätta politiska
flyktingars utvandring från Österrike och, »antagligen», även från
Tyskland. I skrivelse den 16 juni 1938 meddelade Förenta Staternas härvarande
minister vissa närmare preciserade upplysningar om ämnet för kommitténs
överläggningar. Dessa upplysningar överensstämde nära med kommitténs
senare antagna arbetsprogram. Innehållet av detta program utgjordes
av fem punkter, som återfinnas överst på sid. 13 i utskottets memorial, och
som jag icke skall upptaga tiden med att här uppläsa.

Sedan jag fäst utskottets uppmärksamhet på, att Kungl. Maj :t troligen icke
utfärdat några instruktioner för Sveriges representanter i kommittén, begärde
utskottet in handlingarna i ärendet. Bland handlingarna fanns icke någon
av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion. Efter en ny framstöt till regeringen,
erhöll utskottet bl. a. en P. M. från en statsrådsberedning. Promemorian, som
återfinnes mitt på sid. 13 i memorialet, torde nied fog kunna betecknas som
ett ganska ovanligt aktstycke. Jag ber att få läsa upp en del av vad som
står där: »Enär inga konkreta underrättelser kunnat inhämtas örn vad som
skall förekomma vid konferensen i Evian hava några instruktioner för ombuden
icke kunnat fastställas. Vid statsrådsberedning den 29 juni 1938 hava
följande riktlinjer för ombudens verksamhet lämnats.» Sedan står det vad
ombuden skola göra. Det är i kortfattad form en instruktion, som avslutas

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
med en uppmaning till ombuden att inhämta ytterligare instruktioner,
därest konkreta förslag framkomme, till vilka ombuden hade att taga ställning.

Reservanterna hava framhållit, att åtskilliga av de i inbjudan och senare
skrivelser angivna frågor givits en så pass konkret form, att ett avgivande
av instruktion från Kungl. Maj :ts sida varit icke blott möjligt utan även
lämpligt. Reservanterna dela sålunda icke den uppfattning, som finns återgiven
i första punkten av den nyss upplästa promemorian, och även örn man
skulle acceptera däri angivet skäl till att Kungl. Maj :t icke lämnat ombuden
vid konferensen i Evian några instruktioner, så kan det skälet icke åberopas
till försvar för att Kungl. Maj :t underlåtit att utfärda instruktioner för ombuden
i den s. k. Londonkommittén. De frågor, som skulle komma till behandling
i London, voro rätt väl kända efter konferensen i Evian. Reservanterna hava
vidare iakttagit, att ifrågavarande promemoria ger instruktion för ombuden,
avseende nödvändigheten av att åtgärder jämväl vidtagas för lösning av det
europeiska judeproblemet i dess helhet. För såvitt reservanterna kunnat finna,
innebär detta faktiskt en instruktion från statsrådsberedningens sida till ombuden
att gå längre än vad som avsågs i inbjudan.

Reservanterna avse icke att göra någon invändning i fråga örn det materiella
innehållet i instruktionen, men vi hava velat framhålla, att flyktingsfrågan är
en fråga av största vikt och en fråga, som mer än de flesta andra har intresserat
svenska folket i dess helhet. Det har därför synts oss önskvärt, att instruktioner
för ombuden vid en konferens sådan som konferensen i Evian skulle
lämnas av Kungl. Maj:t.

Det är ostridigt, att man i många fall måste tillerkänna hans excellens
ministern för utrikes ärendena större handlingsfrihet än andra statsråd, men
just den omständigheten att han föredragit denna fråga i statsrådsberedningen
och det synnerligen egenartade förhållandet att statsrådsberedningen
skriftligen fixerat instruktionen, borde väl ha bragt utrikesministern på
den tanken, att det här gällde en fråga, i vilken instruktionen bort fastställas
av Kungl. Maj:t. Av dessa skäl har anmärkningen reservationsvis framförts
mot hans excellens ministern för utrikesärendena. Det är en anmärkning,
som inte skulle ha kommit till stånd, därest denna statsrådsberedningens
P. M. hade protokollförts hos Kungl. Maj :t.

Jag är angelägen örn att framhålla, att det här inte alls är fråga örn ett försök
att komma någon i regeringen till livs i anledning av den förda flyktingspolitiken.
Det är beträffande denna anmärkning såväl som den föregående
endast den konstitutionella delen av förfarandet, som beröres av reservanternas
anmärkningar. Det förtjänar slutligen framhållas, att Kungl. Maj :t vid
flera tillfällen utfärdat instruktioner i liknande frågor för Sveriges representanter
i Genéve. Dylika instruktioner från Kungl. Majit ha för övrigt ofta
avsett mycket obetydligare frågor än den det här gäller och ha utfärdats
fastän hans excellens utrikesministern själv varit regeringens ombud nere i
Genéve.

Som synes, herr talman, samlade reservationen endast tre av utskottets ledamöter.
Att vi det oaktat vidhöllo den och nu fört fram den i debatten, beror
på att vi inte äro beredda ■—- vilket utskottsmajoriteten tydligen är ■— att
för framtiden tillerkänna statsrådsberedningen befogenhet att fatta beslut och
meddela föreskrifter. Vi veta mycket väl, att det faktiska avgörandet av frågoma
vanligen sker i statsrådsberedningen, men vi hålla på att de konstitutionella
formerna skola iakttagas. Vi vilja icke genom att tiga i denna fråga
vara med örn att acceptera en Kungl. Majit vid sidan av grundlagens Kungl.
Maj :t.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Vougt: Herr talman! Det är naturligt, att instruktioner fastställas
för de ombud, som Kungl. Maj :t skickar till internationella konferenser. Detta
bör ske av två motiv: dels för att Kungl. Majit skall veta, att ombuden handla
på ett sådant sätt, att det överensstämmer med Kungl. Maj:ts politik, oell
dels för att ombuden skola veta, inom vilken gräns de ha att hålla sig, vad de
få säga och medverka till.

Konferensen i Evian, som naturligtvis var en konferens men av en tämligen
egenartad karaktär, vilket bland annat tog sig uttryck i att den kallades för
en kommitté, tillkom emellertid tämligen improviserat på ett amerikanskt initiativ,
och enligt vad som angivits för utskottet fann man i utrikesdepartementet,
att man icke med ledning av den för konferensen utfärdade dagordningen
kunde fastställa instruktioner för ombuden. Det är emellertid att märka, att
av dessa ombud två voro tjänstemän inom departementet och en i socialstyrelsen
och att alla tre deltaga i handläggningen av de flyktings- och invandringsfrågor,
som voro föremål för behandling på konferensen i Evian.

Utskottets överväldigande majoritet, sjutton av dess tjugu ledamöter, ha ansett,
att det skulle vara en alltför långt driven formalism att här yrka anmärkning.
Jag har velat omtala detta till belysande av det yrkande, som herr
Hellberg jämte två högermän ha velat framställa.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord örn den
reservationsvis framförda anmärkningen under VI, som ju avser statens engagemang
i trähusfabriken i Uddevalla.

När detta ärende behandlades i riksdagen i fjol, rådde tveksamhet på alla
håll både om behovet och ändamålsenligheten av att staten engagerade sig i
detta företag. Jag ber att få erinra om, att även socialministern själv såväl
i sitt uttalande till statsrådsprotokollet, som återfinnes i propositionen, som
också i sina inlägg i debatten både i första och andra kammaren klart och
tydligt sade ifrån, att det ingalunda var givet, att detta engagemang skulle
komma till stånd, även örn riksdagen för sin del förklarade sig inte ha någonting
att erinra mot ett sådant. Jag vill citera ett par yttranden av socialministern
under riksdagsdebatten. Han säde i första kammaren bland annat:
»Vad är avsikten? Jo, avsikten är, att örn man får faktiska belägg för att det
består en efterfrågan, närmast från de skotska kommunernas sida, på sådana
trähus, och man alltså önskar, att det skall bli en anläggning, som kommer
åtminstone i huvudsak de arbetslösa i Bohuslän till godo, så skulle företaget
få ett statslån, icke ett statsanslag, på — enligt de kostnadsberäkningar man
har uppgjort — omkring D/2 miljon kronor.» Och i denna kammare yttrade
socialministern: »Ännu är det icke klart, örn man kommer till något verkligt
resultat. Man vet, att vederbörande begärt offerter i ganska stor utsträckning,
och i den mån dessa bliva accepterade kommer väl den nuvarande trähusindustrien
att få beställningarna. Örn det då visar sig, att det finnes verkligt
intresse för saken så frågar jag, vilket svenskt intresse skadas genom att man
gör elen här anordningen?» Detta uttalande är fullt tydligt. Socialministern
var själv vid detta tillfälle inte på det klara med örn detta projekt skulle bli
verklighet.

Att tvekan rådde även inom statsutskottet och riksdagen och att riksdagen
ingalunda utan vidare gått med på det ifrågasatta lånet, framgår med all
önskvärd tydlighet av det av statsutskottet direkt utskrivna villkoret, »att
det under ärendets fortsatta behandling skulle visa sig lämpligt» att staten
understödde det planerade nya bolaget.

Att godkännandet från riksdagens sida var villkorligt underströks för övrigt
även i debatten i första kammaren av andre vice talmannen, statsutskot -

Lördagen den 6 maj 1939 f. in.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tets vice ordförande, herr Gränebo, som bland annat uttalade följande: »Alltså
måste jag för min del stryka under, att det endast är under förutsättning att det
vid ärendets fortsatta behandling visar sig lämpligt att staten lämnar bidrag,
som sådant kommer ifråga, och för att utröna lämpligheten därav måste nian
undersöka förutsättningen för en dylik industris bestånd» ... »Skulle det
emellertid, sedan en grundlig undersökning därvidlag gjorts, visa sig, att det
kan upparbetas en marknad för en export av dylika färdiga trähus, bör man
ju icke vara så försiktig att man icke vågar sätta i gång en sådan industri.»

Av vad jag nu anfört torde väl med all önskvärd tydlighet framgå, att riksdagen
i fjol liksom departementschefen förutsatte ett visst gynnsamt resultat
av ännu icke avslutade utredningar. Sådana utredningar verkställdes ju även
efter det att riksdagen hade fattat sitt beslut. Därvid visade det sig emellertid,
såsom framgår av handlingarna, att detta förslag praktiskt taget genomgående
avstyrktes såväl av de hörda myndigheterna som från både företagareoch
arbetarhåll.

Jag understryker alldeles särskilt industriförbundets starka kritik av förslaget
och dess direkta underkännande av de uttalanden örn framtidsutsikterna
för denna trähusexport, som exporthuskommittén gjort.

Jag pekar vidare på det klara avstyrkandet av projektet från kommerskollegium
liksom även från arbetslöshetskommissionen, när denna fick yttra sig
— egendomligt nog icke över den ursprungliga framställningen örn lånet till
aktiebolaget Junoförlag utan först rörande Uddevalla stads senare framställning
örn statsbidrag för fabrikstomtens iordninggörande m. m.

Apropå denna senare framställning från Uddevalla stad, är det ju •— förefaller
det mig i varje fall — ganska anmärkningsvärt, att när riksdagen i
fjol hade att taga ställning till frågan örn statengagemang i den ifrågasatta
trähusfabriken i Uddevalla, nämndes icke ett ord om att det kunde bli fråga
örn någonting annat än det statslån på ungefär 1 1/2 miljon kronor, som då
fanns omtalat i den kungl, propositionen. Det fanns inte ett ord vid något
tillfälle sagt örn, att om man gick med på detta förslag, detta också utöver
lånet skulle dra med sig ett direkt statsanslag på över 1.100,000 kronor för att
ställa denna tomt i det skick, att fabriken kunde uppföras.

Jag har mycket svårt att tro, att detta kan stå i god överensstämmelse med
socialministerns av mig förut citerade uttalande i första kammaren, att det
här endast skulle röra sig örn ett statslån. Ty vad som skett är ju faktiskt
att staten nu till detta nya företag — trots avstyrkanden från så gott som
alla håll — lämnat inte bara ett lån på 1,600,000 kronor utan dessutom också
faktiskt ett direkt statsanslag på omkring 1.100,000 kronor. Detta är såvitt
jag förstår någonting helt annat än vad riksdagen räknade med, när riksdagen
förklarade sig under vissa förutsättningar inte lia någonting att erinra mot
att staten här engagerade sig på det sätt, som socialministern hade föreslagit.
Andare är det ju även påtagligt, att de förutsättningar, varmed riksdagen räknade,
inte heller i övrigt äro för handen, då det inte på något sätt har kunnat
konstateras, att det föreligger något sådant behov av och några sådana
utsikter för export av sådana trähus, som socialministern förklarade skulle
vara en given förutsättning för att staten skulle engagera sig i denna affär.

Jag vill till sist, herr talman säga, att det beklagligtvis ingalunda kan anses
uteslutet, att mycket stora svårigheter kunna komma att uppstå antingen
för denna export eller genom denna för annan äldre export från Sverige till
England. Jag tänker därvid särskilt på den aktion från engelskt håll, som
vi under allra senaste tiden ha fått bevittna, varvid man från engelsk sida
har satt in starka krafter för att åstadkomma en ur engelsk synpunkt bättre
balans mellan import och export i de svensk-engelska handelsförbindelserna.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Nilsson i Göteborg: Denna reservationsvis framförda anmärkning

grundar sig på att Kungl. Maj :t beviljat dels ett statslån på något över 11]2
miljon kronor till startande av en trähusfabrik i Uddevalla och dels beviljat
Uddevalla stad statsbidrag på över 1 miljon kronor för iordningställande av
det för fabriken upplåtna området.

Beträffande anslaget till startande av trähusfabriken i Uddevalla vill jag
erinra örn att chefen för socialdepartementet hade tillkallat sakkunniga för
att utreda möjligheterna för ökad avsättning av svenska trähus på exportmarknaden.
De resultat, som dessa sakkunniga kommo till, föreföllo särdeles gynnsamma.
Den omständigheten, att ett par myndigheter och enskilda sammanslutningar
avstyrkt förslaget, kan väl inte bli helt avgörande för Kungl.
Maj:ts ställning till frågan. Kungl. Majit hade lika stor anledning att bedöma
denna fråga på grundval av de sakkunnigas uttalande som de avstyrkande
myndigheternas.

Utskottet har ansett, att Kungl. Majit endast har följt riksdagens uttalade
mening i denna fråga. Jag vill erinra om att i proposition nr 284 vid 1938 års
riksdag angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m.
anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, bland annat följande:
»Arbetet på att främja åtgärder för att inom de arbetslöshetstyngda
områdena skapa såväl nya industrier som eljest förbättrade försörjningmöjligheter
för befolkningen bör alltså fortsätta.» Han avsåg i detta sammanhang
särskilt den utredning, som de tillkallade sakkunniga hade gjort rörande
möjligheterna att förvärva marknad för export av färdiga trähus till England,
och han påpekade, att de resultat, som dessa sakkunniga hade kommit
till, företedde en ganska gynnsam bild och förutsatte desslikes, att en ytterligare
undersökning i frågan skulle komma till stånd.

Statsutskottet yttrade sig i överensstämmelse med vad exporthuskommittén
hade anfört och tilläde att »därest under ärendets fortsatta behandling skulle
visa sig lämpligt, att staten understöder bolag, som kan bildas i syfte att för
tillverkning av färdiga trähus för export anlägga industriföretag å sådan ort,
att arbetslösa kunna beredas sysselsättning, har utskottet icke något att erinra
mot att tidigare till främjande av enskild företagsamhet anvisade medel anlitas
för ändmålet». Med sitt beslut underströk riksdagen denna statsutskottets
uppfattning. Det är ju riktigt att en reservation avgavs av sex högermän, vilka
ansågo, att utskottet i förevarande hänseende bort göra ett annat uttalande,
men denna reservation var inte av helt avstyrkande karaktär. Det kanske i
detta sammanhang kan erinras örn att en av högerns representanter på Bohuslänsbänken,
som deltog i statsutskottets behandling av denna fråga, örn jag
inte missminner mig, hade en annan mening än sina partikamrater. Han pekade
i detta sammanhang på de svårartade förhållanden, som råda i denna
landsdel.

Jag erinrar vidare örn att det från statsmakternas sida gjorts flerfaldiga
försök att starta företag i Bohuslän för att ge befolkningen sysselsättning,
men man har inte tidigare ansett tillräckligt starka skäl föreligga för startande
av industriföretag i stil med denna trähusfabrik. Emellertid uppstod en
ganska våldsam agitation, som inte minst riktade sig emot denna fabrik, och
detta föranledde en högerrepresentant på Bohuslänsbänken att bland annat
uttala, att man har använt en agitation mot dessa åtgärder och använt skäl,
som han inte kunde synnerligen respektera.

I denna fråga har sålunda regeringen endast handlat enligt riksdagens uttalade
mening, och detta kan följaktligen inte föranleda till någon anmärkning.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Herr Lundqvist erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Jag ber att få
fästa herr Nilssons i Göteborg uppmärksamhet på den ordning, i vilken dessa
båda frågor behandlats. Jag vill göra honom uppmärksam på att när statsutskottet
för beviljandet av detta anslag till trähusfabriken uppställde det villkoret,
att det vid den försätta behandlingen skulle visa sig vara lämpligt att
starta en dylik industri, då hade exporthuskommitténs förslag redan för länge
sedan kommit Kungl. Maj :t tillhanda och var alltså känt. Statsutskottet förutsatte
alltså, att en ytterligare utredning skulle komma till stånd, som skulle
visa lämpligheten av att igångsätta detta företag. Och örn vi studera den
fortsatta utredningen, måste vi väl då vara överens örn, att ett avstyrkande
praktiskt taget föreligger från alla håll. Jag efterlyser alltså vad det är som
visat behovet och lämpligheten av det engagemang från statsmakternas sida,
som här ägt rum.

Att vid ärendets behandling i statsutskottet en ledamot ifrån Bohuslän tillhörande
högerpartiet hade en annan mening än sina partikamrater, har heller
ingenting med denna sak att skaffa, ty både herr Staxäng och socialdemokraterna
och övriga ledamöter av statsutskottet uppställde ju som villkor för anslagets
beviljande, att det vid den fortsatta utredningen skulle visa sig vara
lämpligt med detta engagemang från statens sida.

Härpå anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! Det är i viss mån riktigt vad herr Lundqvist
har framhållit, att de flesta av de myndigheter, som hade att yttra sig
rörande frågan om startandet av trähusfabriken i Uddevalla, avstyrkte framställningen.
Men herr Lundqvist känner nog lika väl som jag till, att en del
myndigheter i regel ha intagit en negativ inställning till de förslag om startande
av nya företag, som varit ute på remiss. Detta har alltså inte varit fallet
endast beträffande trähusfabriken i Uddevalla utan även ifråga örn en rad
andra företag av större eller mindre omfattning som varit föremål för undersökning.
När dessa undersökningar lia blivit verkställda och de olika myndigheternas
yttranden ha infordrats, ha dessa i flera fall avstyrkt de framställda
förslagen på det bestämdaste. Så har även skett i detta fall. Örn det
skulle tagas alltför stor hänsyn till dessa yttranden bleve resultatet, att det
med statens bistånd inte skulle kunna startas ett enda företag här i landet, och
så långt vill väl inte ens herr Lundqvist gå.

Herr Lundqvist omnämnde även i sitt första anförande arbetslöshetskommissionens
yttrande angående framställningen örn statsbidrag till vissa förarbeten
för anläggandet av denna trähusfabrik och att detta yttrande gick ut på
ett avstyrkande. Jag tror emellertid, att örn herr Lundqvist ville göra en
närmare undersökning av saken, skulle han finna, att detta yttrande från statens
arbetslöshetskommission till viss del är byggt på en missuppfattning.
Jag har handlingarna här i min hand, men jag skall inte föredraga dem, då
jag inte vill upptaga kammarens dyrbara tid alltför länge, men av dessa framgår
klart och tydligt, att arbetslöshetskommissionen inte har varit tillräckligt
informerad örn det verkliga läget därnere, när den avgav detta yttrande örn
den nämnda framställningen.

Sedan nämnde herr Lundqvist något om ansökan från Uddevalla stad, och
att det ej från första början hade beräknats, att så stort statsbidrag skulle utgå
för iordningställandet av vissa arbeten där nere. Jag vill blott erinra örn
att Uddevalla är en av de städer här i landet, som varit hårdast utsatta för
arbetslöshetens verkningar under de senaste åren, och att denna stad allt fortfarande
är ganska svårt utsatt i arbetslöshetshänseende. Under högkonjunk -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
turåret 1938 utbetalade Uddevalla stad icke mindre än 153,000 kronor i anslag
till arbeten för de arbetslösa, och för 1939 äro anslag för samma ändamål
beräknade till ett belopp av icke mindre än 126,000 kronor. Om vi hålla oss
till den förstnämnda siffran, så visar den, att varje invånare i Uddevalla stad
får för arbetslöshetens bekämpande betala ett belopp av cirka 10 kronor örn
året. Likväl äro dessa summor, som jag här har nämnt, ganska låga. i jämförelse
med de utgifter, som staden tidigare haft för arbetslöshetens bekämpande.

För de arbeten, för vilka staden har erhållit statsbidrag i samband med anläggandet
av denna trähusfabrik, kan det vara nog att erinra örn att dessa
arbeten, hamnarbeten, broarbeten o. s. v. äro av den art, att de förr eller senare
måst komma till utförande, och även då skulle staden ha erhållit statsbidrag.
Uddevalla stad hade nämligen under de närmaste åren måst sätta i gång dessa
arbeten, och _ örn man då följt de vanliga statsbidragsbestämmelserna, hade
staten kommit att lämna bidrag till dessa arbetens utförande. Det enda, som
har inträffat, är, att dessa arbeten påbörjats tidigare än som skett, örn icke
denna trähusfabrik blivit förlagd till Uddevalla. Så ligger saken till.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har ej kunnat biträda de förslag till
anmärkningar mot statsråden, som ha behandiats här, av det skälet, att det är
en bedömningsfråga, som det här gäller. Statsutskottet föreslog, att riksdagen
skulle giva Kungl. Maj :t i uppdrag att anvisa medel, om så befunnes
lämpligt under den fortsatta utredningen och utsikter funnos för en export av
dylika trähus. Jag skulle vilja fråga, huru man skall kunna konstitutionellt
mäta graden av optimism eller pessimism. Örn Kungl. Maj :t skickar en delegation
till England för att höra sig för om möjligheterna att vinna avsättning
för sådana färdiggjorda hus, och denna kommission kommer till ett visst resultat,
så har ju Kungl. Majit därvidlag att rätta sig efter kommissionens rapporter.
Nu kan det ju hända, att någon, som hör dessa rapporter och känner
de personer, som ha avgivit dem, mena, att det är för mycket av sangvinism
bakom dessa rapporter, att utsikterna sålunda faktiskt ej äro så goda, som
rapporterna göra gällande. Men det finns ju ej möjlighet för oss att kunna
anmärka mot statsråden och säga: — Statsråden ha varit alldeles för optimistiska.
Man hade ur rapporten bort utläsa, att förutsättningarna ej voro för
handen. Detta är skälet till att jag ej har kunnat framställa någon anmärkning.

Dessutom finnes ett annat skäl, som jag också vill understryka i detta sammanhang.
När en hel landsända kommer i sådana svårigheter som Bohuslän
i allmänhet och Uddevalla stad i synnerhet på grund av nedläggandet av en
industri, måste statsmakterna taga vissa risker för att söka råda bot på den
arbetslöshet och den allmänna nöd, som uppstått. Vilja vi ej taga de riskerna,
jämväl risken av ett misslyckande, nåväl, då få vi taga konsekvenserna av en
sådan negativ inställning. Samhället får alltid betala vissa riskpremier för
den samhälleliga vällevnaden och lugnet, och dessa försäkringspremier få vi
vara beredda att erlägga.

Sedan jag sagt detta, återstår mig en sak, och det är den rena sakfrågan.
Jag anser emellertid, att sakfrågan ej hör hemma i detta sammanhang, ty nu
gäller frågan det konstitutionella. Hade jag ej varit sjuk i våras, när denna
fråga avgjordes, hade jag intagit en annan ståndpunkt än riksdagen intog, ty
jag har verkligen allvarliga farhågor, att detta företag i Uddevalla, icke kommer
att bli lyckosamt vare sig för staden eller de arbetslösa. Jag fruktar
nämligen, att avsättningsmöjligheterna på England av färdiga produkter komma
att gestalta sig allt svårare. Jag tänker då på den värdetull, som ut -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kräves, frakten för transporten av råvarorna ned till Uddevalla och andra sådana
omständigheter. Vi veta, att redan nu är det mycket svårt för leverantörer
av trähus och andra sådana färdiga produkter att i skogsrika trakter konkurrera
med enskilda yrkesmän, som kunna anskaffa material någorlunda billigt.
Hur mycket större skall då icke denna konkurrens bli, om vi tvingas
flytta över produktionen i Uddevalla på den inhemska marknaden. Råvarorna
skola fraktas till Uddevalla och de färdiga produkterna därifrån till andra
delar av landet. Men detta är en sakfråga och ej en konstitutionell. I fråga
örn det konstitutionella anser jag, att det ej finnes anledning till anmärkning
mot regeringen, sedan riksdagen i våras fattat sitt beslut.

Herr Lundqvist: Herr talman! Gentemot herr Mårtensson skulle jag endast
vilja göra den erinran, att naturligtvis även jag har haft tillgång till
alla handlingar, och att jag även mycket ingående studerat dem. Jag kan
säga, att mitt ställningstagande i frågan till mycket väsentlig del bygger just
på de uppgifter, som finnas i arbetslöshetskommissionens yttrande. Skulle det
mot mitt förmodande förhålla sig på det sättet, att arbetslöshetskommissionen
trots sin mångåriga erfarenhet missuppfattat situationen och avgivit ett felaktigt
yttrande, då må det ju ursäktas mig, örn jag har stött mitt ställningstagande
på felaktiga grunder.

Jag vill för min del gärna ha sagt, att jag är väl medveten örn de svårigheter,
som Bohuslän och Uddevalla stad haft, men örn man skall försöka rätta
till detta, får man inte gå till väga på det sättet, att man för framtiden skapar
nya svårigheter. Om det vore så, att vi hade några som helst garantier för
eller åtminstone kunde antaga, att det vore någorlunda säkert, att detta företag
skulle komma att bli till fördel, då behövde man naturligtvis inte vara så
pessimistisk i sin uppfattning, som jag för närvarande är. Men jag erinrar örn
att handlingarna i varje fall inte innehålla någonting — jag tror inte att herr
Mårtensson heller skall kunna finna det — som ger stöd för annan uppfattning
än den som jag har givit uttryck åt.

Till herr Mosesson skulle jag vilja säga, att då han förklarar sig helt och
fullt i sak dela min uppfattning, att företaget ej kommer att bli till fördel för
landsändan i fråga, då borde han väl även erkänna, att man måste reagera mot
att regeringen har engagerat sig och landet i en affär av den storleksordning,
som det här är fråga örn. Jag kan inte för min del tänka mig —- när riksdagen
ställt ett direkt villkor, som måste vara uppfyllt, och det ej påvisats någonstans,
att detta villkor är uppfyllt — annat än att konstitutionsutskottet skulle
ha rätt, och jag vill tillägga skyldighet, att påtala saken.

Herr förste vice talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Mårtensson, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Herr Lundqvist ger mig anledning att återkomma till det yttrande, som
avgivits av arbetslöshetskommissionen. Utav detta yttrande framgår bl. a.,
att Uddevalla stad har blivit tilldelat ett visst antal platser vid olika beredskapsarbeten,
men att de ej lia kunnat utnyttja 49 av dessa platser. De undersökningar,
som sedan gjorts, visade, att på en arbetsplats gällde det sex
platser, och först efter det arbetslöshetskommissionen hade avgivit detta yttrande,
fick Uddevalla stad meddelande örn att den skulle få tillsätta dessa
platser. Vid ett annat företag gällde det tio platser, som tilldelats, men som
man ej besatt vid ett visst tillfälle. Det var alldeles riktigt, att väg- och
vattcnbyggnadsstyrelsen hade sagt, att Uddevalla stad kunde besätta tio

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
platser vid en viss arbetsplats. Men när yttrandet avgivits av arbetslöshetskommissionen,
hade Uddevalla stad inte fått något meddelande därom, därför
att entreprenören ej kunde anställa så många arbetare, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade beräknat. Vid ett annat arbete skulle Uddevalla
stad få tillsätta ytterligare 33 man, men staden hade ej kunnat göra det, därför
att entreprenören ej kunnat taga emot dessa arbetare. Så snart entreprenörerna
vid dessa arbetsplatser kunde taga emot arbetarna, blevo det erforderliga
antalet arbetare hänvisade dit av Uddevalla stads arbetslöshetskommitté.
Sedan nämner arbetslöshetskommissionen något örn att de hjälpsökande
arbetslösa i Uddevalla hålla sig vid en viss siffra, och att de arbetare
som bliva arbetslösa på grund av tändsticksfabrikens nedläggande kunna
ganska lätt beredas arbete på andra arbetsplatser, utan att man behöver göra
i ordning dessa anläggningar för den nya trähusfabriken. Men hur stämmer
detta överens med verkligheten? Den 31 december 1938 hade Uddevalla stad
ej mindre än 193 hjälpsökande arbetslösa, och jag tror att det håller sig vid
ungefär 150 arbetslösa nu i maj månad 1939. Av dessa 193 hjälpsökande arbetslösa
i december 1938 voro 108 hjälpta och 85 ohjälpta. Detta visar, att
arbetslösheten i Uddevalla och antalet lijälpbehövande arbetslösa ökats efter
det att arbetslöshetskommissionen hade lämnat det yttrande, som det här rör
sig örn.

Härefter anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag skall inte fortsätta debatten med herr
Mårtensson örn arbetslöshetskommissionens uppgifter. Jag har eljest här ett
siffermaterial, som sträcker sig fram ända till mars 1939, och som skulle kunna
ge anledning till vissa reflexioner.

Jag ber i stället, herr talman, att få gå över till anmärkningen under punkt
VII, den som alltså gäller vattenledningsföretaget uppe i Sköns, Alnö och
Timrå kommuner. Att arbetslösheten är särskilt stor i dessa kommuner, och
att därför också alldeles särskilda åtgärder äro påkallade, är jag för min del
fullkomligt ense med utskottet i övrigt örn. På den punkten finns alltså icke
någon som helst meningsskiljaktighet. Det gäller emellertid enligt mitt förmenande
att se till, att de åtgärder, som vidtagas, äro så förnuftiga som möjligt.
Det må då ursäktas mig, herr talman, örn jag ej kan finna, att det omfattande
vattenledningsföretag, som ju slutar på i runt tal sex miljoner kronor,
och som Kungl. Maj :t har fastställt som beredskapsarbete, kan med hänsyn till
karaktären av den arbetslöshet, som råder i dessa kommuner, vara en lämplig
arbetslöshetsåtgärd vare sig ur det allmännas synpunkt eller med hänsyn till
de arbetslösa själva. Arbetslösheten i dessa trakter är ju ej av i går och ännu
mindre av i dag. Enligt en uppgift, som lämnades i utskottet av en ärad
representant för Alnö i första kammaren, har i varje fall Alnö haft att dragas
med en svår arbetslöshet ända sedan år 1922. Jag har ej kontrollerat uppgiften,
men jag förmodar, att den är riktig. Utsikterna att bli av med denna arbetslöshet
äro nog tyvärr högeligen ovissa. Jag har siffror i min hand för de
sista tio åren, men jag skall ej trötta med att läsa upp dem. Siffrorna visa
emellertid, att örn jag bortser från dem, som gälla de två värsta åren, nämligen
1933 och 1934, arbetslösheten i dessa kommuner praktiskt taget hela tiden varit
lika stor och bekymmersam som för närvarande. Orsakerna till dessa olyckliga
förhållanden känner jag naturligtvis inte helt — de äro väl antagligen
ganska många — men samme representant i första kammaren fäste uppmärksamheten
på att bl. a. antalet sågverk på Alnön under de senare åren _ hade
sjunkit ifrån sexton ända ned till fem. Bara den uppgiften säger ju åtskilligt.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
Att denna sågverksdöd skapar betydande arbetslöshet förefaller ganska uppenbart,
liksom tyvärr också att den arbetslöshet, som på detta sätt har uppstått,
knappast kan vara övergående, så mycket mindre som utsikterna att skapa andra
utkomstmöjligheter för alla dem, som tidigare haft sin försörjning inom eller
genom sågverksindustrien på Alnön, mäste, att döma av handlingarna i ärendet,
sägas vara utomordentligt minimala. Att detta väldiga vattenledningsarbete,
som nu har satts igång, i och för sig ej för framtiden kan skapa några
nya utkomstmöjligheter för befolkningen i någon nämnvärd utsträckning, torde
likaledes stå klart. Jag misstänker, att när dessa sex miljoner kronor äro
förbrukade, av vilka för övrigt ej stort mer än tre komma denna trakt till godo,
så står nog lika stor del av befolkning utan arbete, som innan dessa arbeten
sattes i gång.

Som förhållandena här uppe och särskilt på Alnön ligga till, förefaller det
mig — och jag skulle tro att jag därvidlag också har samtliga reservanter med
mig — att det nog är nödvändigt, att det allmänna på ett helt annat och vida
effektivare sätt försöker komma till rätta med detta arbetslöshetsproblem, vilket
eljest såvitt jag förstår hotar att bli en ödesdiger kräftskada i dessa trakter.
Hur rent abnorma förhållandena på arbetsmarknaden äro i dessa trakter,
kan man ju se av många uppgifter. Man kan bl. a. se det i rapporterna fran
den offentliga arbetsförmedlingen, och jag bär framför mig den officiella redogörelsen
för verksamheten vid de olika arbetsförmedlingsanstalterna i landet
för år 1938. Det är mycket man kan hämta ur denna redogörelse. Där framgår
det bl. a., att antalet ansökningar på 100 lediga platser i Västernorrlands
län under året uppgått till icke mindre än 806, medan i andra delar av landet
antalet ansökningar i regel icke varit mer än 1/3 eller V4 av siffran från Västernorrlands
län — jag talar här nu endast örn de manliga platssökandena; det är
ju egentligen endast de, som här beröras. Det län, som kommer^ närmast är
Gävleborgs län. Där är det 509 ansökningar på 100 platser, alltså en mycket
hög siffra i och för sig men i varje fall betydligt lägre än i Västernorrlands
län. I många län ligger emellertid motsvarande siffra långt under 200. Så är
fallet med Stockholms län, Södermanlands län, Kristianstads län, Malmöhus
län, Skaraborgs län och Västmanlands län. Dessa siffror och dessa fakta visa
icke bara, att situationen i Västernorrlands län är abnorm och utomordentligt
bekymmersam, utan även, glädjande nog, att det inom andra delar av vårt land
råder betydligt gynnsammare förhållanden. __

Varför då icke, herr talman, försöka se till att det göres ett kralttag tor att
förflytta åtminstone en väsentlig del av de arbetslösa häruppe — jag tänker da
särskilt på Alnö — till andra delar av landet, där möjlighet finns för dem att
komma in i elen normala produktionen? Jag vet, att manga le at tanken och att
mångå säga, att något sådant är omöjligt. Jag har icke hittills låtit mig imponera
av talet om att något är omöjligt — och ännu mindre naturligtvis av
hånleenden. Har man haft, så som det sägs, en arbetslöshet däruppe av den
stura utsträckning, som det här varit fråga örn, alltsedan 1922 da mäste man
pröva andra möjligheter. Det går ju för folk från Dalarne att lara tili btoc -holm och arbeta, och det går för danskar i hundratal att söka sin utkomst 1
Sverige. Under sådana förhållanden borde det väl icke vara alldeles omöjligt,
att en del av dessa arbetslösa kunde hjälpas att komma in pa arbetsmarknaden
inom andra delar av vårt land. När man vet, att framtidsutsikterna 1 trakterna
däruppe måste le sig högeligen ogynnsamma, och vet, att arbetsmöjligheterna
på andra håll i landet äro betydligt bättre, ja t. 0. m. att det räder stora
svårigheter i vissa delar av landet att fa den nödvändigaste arbetskraften da
måste man väl fråga, örn det verkligen kan vara välbetänkt att, såsom har sker,

Andra kammarens protokoll 1989. Nr 28. ^

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
med konstlade medel och med dryga kostnader för det allmänna hålla arbetslösa
kvar inom dessa utpräglade arbetslöshetsöar i dubbel bemärkelse, såsom
t. ex. Alnö. Så vitt jag kan förstå, måste man besvara denna mili fråga nekande.
Det är icke välbetänkt vare sig ur det allmännas synpunkt eller med hänsyn till
de arbetslösa. Jag kan förstå, att de äldsta av dessa svårligen kunna förflyttas,
i varje fall icke någon längre väg, och ännu mindre omplanteras inom andra
yrken. Men de arbetslösa i kommunerna i fråga äro ju icke alla gamla. Jag
har framför mig en uppgift på hur åldersfördelningen ställer sig bland de arbetslösa
i Sköns kommun och på Alnön. Uppgifterna avse förhållandena under
hösten 1938, men det kan väl icke ha inträtt någon nämnvärd förändring
sedan dess. Det framgår, att en betydande procent arbetslösa befinner sig i
åldersklasser under 40 år. Om normalt arbete på andra båll i landet skulle
kunna beredas dessa och även åtskilliga andra något äldre, kan jag icke förstå
annat än en sådan åtgärd — gärna ekonomiskt rikligt understödd av det allmänna
— skulle vara en väg, som vore betydligt mera värdefull och ur alla
synpunkter lämplig för att komma till rätta med arbetslöshetsproblemet, än
den väg man nu valt, att offra den ena miljonen efter den andra utan att det
ändå, herr talman, finns någon som helst utsikt, så vitt jag förstår, att nå åsyftat
resultat.

Häruti instämde herr Annér.

Herr Hällgren: Herr talman! Detta ärende har ju, innan konstitutionsutskottets
memorial blev offentligt, varit berört i tidningspressen. Jag skall
försöka att lämna en redogörelse, så kortfattad som det någonsin är möjligt,
för handläggningen av detsamma.

Den 30 december 1938 beslöt Kungl. Majit att såsom statligt beredskapsarbete
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utföra vissa vatten- och avloppsarbeten
i Sköns, Alnö och Timrå kommuner i Västernorrlands län. Anläggningarna
hade i sin helhet kostnadsberäknats till för Sköns kommun
2,918,000 kronor, för Alnö kommun 2,491,000 kronor och för Timrå kommun
432,800 kronor, eller tillhopa 5,841,800 kronor. Arbetsplan var upprättad av
Allmänna ingenjörsbyrån i Stockholm, och arbetet var avsett att uppdelas i tre
byggnadsstadier. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrkte företaget
som beredskapsarbete — jag anför detta därför att reservanterna göra gällande,
att ärendet icke var förberett. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
intet att erinra mot att vad Skön och Alnö beträffar arbetet utfördes såsom
statligt beredskapsarbete. Beträffande Timrå förklarade styrelsen sig intet
ha att erinra mot att kommunen tillerkändes statsbidrag för sitt vatten- och
avloppsnät. Statens arbetslöshetskommission hade behandlat ärendet skyndsamt
och icke hunnit med någon teknisk granskning av förslagen. _ Kommissionen
ansåg sig heller icke kunna bedöma, huruvida vattenförsörjningen bleve
nödtorftig eller gåve möjlighet till ökad konsumtion av vatten. Den ifrågasatte
reducering av Alnös befolkning och ansåg, att kommunens vattenfråga
borde kunna lösas billigare. Såsom huvudpunkt säger kommissionen: »Ar betslösheten

inom kommunerna i fråga är omfattande. Anordnande av allmänna
arbeten för arbetslösa från dessa kommuner måste därför anses väl
motiverat.»

Reservanterna ha omnämnt ett uttalande av en reservant inom Sköns kommunalfullmäktige
i ett annat ärende. Denne anför, att »arbetsföretaget ''Vatten-
och avlopp i norra Skön’ rekommenderas att utföras i statens regi i samband
med vattenfrågans ordnande i angränsande delar av Timrå samt i Alnö,
örn så finnes lämpligt». Såsom sammanfattning anför han, att han icke vill

Lördagen den ö maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
göra de oförskyllt arbetslösas lott svårare utan menar, att omsorgen om dem
bör överflyttas från kommunen till staten.

Örn man ser på de olika belopp, som vatten- och avloppsledningarna kosta i
de olika kommunerna, kan man någorlunda beräkna, om det blir en fördyring
eller icke. ° I Alnö kommun finnas 1,037 fastigheter, och om man delar upp
summan på fastigheterna, skulle det bli 2,402 kronor per fastighet eller ungefär
vad det skulle kosta för en enskild fastighetsägare att borra en brunn
där uppe. Det finns emellertid 1,754 hushåll, och man får räkna med att vatten
även kommer till användning inom allmänna inrättningar, i industrien, i
hantverket, i ladugårdarna o. s. v., varigenom kostnaderna för vatten i själva
bostäderna bli mindre. _ Nu sade herr Lundqvist, att Kungl. Majit gått med
på 6 miljoner kronor till vattenledningarna där uppe. I verkligheten är det
ju emellertid så, att Kungl. Maj :t den 30 december 1938 beslöt att låta utföra
arbetena, såsom statliga beredskapsarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi, men endast till det första utbyggnadsstadiet, vilket innebär, att totalkostnaderna
för vad Kungl. Maj :t egentligen beslutat äro 2,492,500 kronor,
medan stadsbidraget utgör 2,199,850 kronor eller den summa anmärkningen
väl egentligen rör sig örn.

Beträffande villkoren för arbetena föreskrevs, att man i största möjliga utsträckning
skulle anlita av kommunernas arbetslöshetskommittéer anvisad arbetskraft.
Länsstyrelsen skulle i samråd med statens arbetslöshetskommission,
örn skäl därtill förelåge,.jämväl äga föreskriva arbetskraft från andra kommuners
arbetslöshetskommittéer. Utbyte av arbetskraft kunde under arbetets
gång ske. Det skulle tillses, att man icke kvarhölle arbetskraft, som kunde
erhålla arbete i öppna marknaden, och för sådant ändamål kunde arbetet tillfälligt
avbrytas eller inskränkas.

Nu är det ju ganska stora kommuner det rör sig örn. Invånarantalet är i
den minsta av dem, Alnö, 6,377, i den största, Skön, 14,181. Och vad som är
av särskild vikt att veta är, att skattetrycket i dessa kommuner är högt. I
Sköns kommun är skatten 22: 67, i Alnö 31: 65 och i Timrå 16: 65.

Dagen efter det att Kungl. Majit fattat sitt beslut eller den 31 december
1938 hade vi här i landet 22,099 rapporterade arbetslösa, varav icke mindre
än 5,388 i Västernorrlands län. Sköns kommun hade 455 arbetslösa, Alnö
kommun 549 och.Timrå kommun 311, tillsammans 1,315 rapporterade arbetslösa,
av vilka 993 erhöllo kontant understöd.

Vid sitt ställningstagande i ärendet har Kungl. Majit följt de riktlinjer,
som riksdagen på regeringens och statsutskottets förslag fastställt för arbetslöshetshjälpen
inom Västernorrlands län. Jag vill erinra örn att Kungl. Majit
icke har skyldighet att följa de reservationer från högern, vilka icke vunnit
riksdagens bifall. I propositionen 1938 örn beredskapsarbeten framhölls, att
ett betydande antal personer, framför allt i Västernorrlands och Göteborgs och
Bohus län, borde beredas sysselsättning med kommunala och statliga beredskapsarbeten.
Därvid skulle man följa de riktlinjer, som uppdrogos i 1937
års proposition. Statsutskottet godkände också fullkomligt, vad Kungl. Maj :t
i propositionen till 1938 års riksdag framförde.

Reservanten bär har rekommenderat utflyttning från kommunerna. Det är
icke första gången denna sak är på tal. Man har sökt att få folket att flytta
till andra orter, där man skulle kunna bereda dem försörjningsmöjligheter,
och man har t. o. m. knutit en särskild omflyttningassistent till arbetsförmedlingens
huvudkontor i Sundsvall. Arbetet har också givit goda resultat, säger
man. Ett flertal familjer lia flyttat och erhållit bidrag därtill med 100 kronor
per familj. Vidare bär Västernorrlandsutredningen sysslat nied problemet
örn nya försörjningsmöjligheter i länet. Man har tänkt sig förbättring

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
av ofullständiga jordbruk; en särskild företagareförening har bildats, som
sysslat med hjälp åt nya företag; man har bedrivit konsulentverksamhet, och
13 nya företag har man lyckats få igång för tillverkning av sådana varor,
som icke förut framställts i länet. I övrigt ha 1937 års arbetslöshetssakkunniga
tagit restarbetslöshetens problem under övervägande, och man förväntar,
att de skola bli färdiga med sitt betänkande angående denna sak under år
1939. Man tänker sig även kunna göra en undersökning, örn det är möjligt
att anordna kalkbrytning på Alnö. Det föreligger förslag härom i en proposition
till innevarande års riksdag. Men medan man undersöker de framtida
försörjningsmöjligheterna och försöker att få ungdomen att flytta över till
andra orter, skola de gamla arbetarna leva, de som man icke kan få arbete åt
på andra håll, och riksdagen har godkänt och givit Kungl. Majit i uppdrag
att anordna beredskapsarbete för att klara deras försörjningsfråga under den
närmaste tiden.

Man har anfört, att det ifrågavarande arbetet är olämpligt därför att det
skulle draga för stora materialkostnader i förhållande till arbetslönerna. Då
jag emellertid vet, att särskilt herr Lundqvist håller mera på reservarbetena
än på beredskapsarbetena, skall jag be att få citera, innan jag slutar, ett parti
ur statens arbetslöshetskommissions råd och anvisningar till kommunerna örn
vilka arbetsobjekt, som kommissionen anser lämpliga för bekämpande av arbetslösheten.
Det heter: »De villkor ett arbetsobjekt skall fylla för att

kunna godtagas såsom reservarbete äro angivna i 21 _§. Såsom exempel på
dylika arbeten kunna nämnas planerings- och anläggningsarbeten för parker,
skolor och kyrkogårdar, idrottsplatser, skidbackar och badanläggningar, skogsdikningar
och kultiveringsarbeten, sjösänkningar och torrläggningar, vattenoch
avloppsledningar. ..» Duger det att göra vatten- och avloppsledningar
som reservarbete, måste väl i all rimlighets namn även sådant arbete vara
lämpligt som statligt beredskapsarbete.

Allra sist skulle jag vilja citera några ord ur en motion till innevarande års
riksdag. Det sägs där på tal örn dem som bo på landsbygden: »För de flesta

av dem, som bo i samhällena, äro sådana saker som vatten-, avlopps- och värmeledning
så naturliga ting, att man ej längre reflekterar över deras förekomst.
Man förutsätter helt enkelt, att de skola finnas. Helt annorlunda
ställer det sig på landsbygden. Här äro allt fortfarande de uppräknade bekvämligheterna
i allra största utsträckning något sådant, som man drömmer
om att någon gång i en oviss framtid möjligen få.» Det synes mig, som örn
Kungl. Maj :t, samtidigt som man sökt genom arbetstillfällen åstadkomma försörjningsmöjligheter
för de arbetslösa, som förut haft kontant understöd, också
tillfredsställt den dröm, som man här talat örn i motionen. Att denna är
framburen av högerpartiet och att bland dess undertecknare även befinner sig
reservanten herr Lundqvist bör givetvis icke föranleda, att Kungl. Maj :t skall
få anmärkning via konstitutionsutskottet för den saken.

Konstitutionsutskottet har ansett, att Kungl. Majit i denna fråga handlat
fullkomligt riktigt och har därför icke kunnat gå med på reservanternas förslag
örn anmärkning.

Herr Berg: Herr talman! När jag läst konstitutionsutskottets utlåtande,
har det förvånat mig att bland reservanterna på denna punkt finna två högre
statstjänstemän, mantalsskrivna i sådana orter, där man aldrig haft känning
av en sådan påfrestning, som den invånarna i Sköns och Alnö kommuner under
en följd av år fått erfara.

Man har i debatten särskilt dragit upp arbetslöshetsfrågan såsom det vä -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
sentliga här. Jag tror, att man först måste undersöka, vad som är orsaken
till att dessa kommuner kommit med ifrågavarande projekt. Kommunerna
höra till de tätats bebodda samhällena i hela landet, där åtgärder för vattenledningsfrågans
lösning äro behövliga men omöjliga att verkställa utan statsmakternas
stöd. Frågan är icke av i dag. Den har behandlats långt tidigare,
och vattenförsörjningen har varit ett av de aktuellaste problemen just i dessa
kommuner.

Örn jag nu tar Alnö kommun, där jag själv under en lång följd av år varit
bosatt, är det väl fyra år sedan kommunalfullmäktige voro tvungna att taga
upp denna vattenförsörjningsfråga, därför att vattenbrist rådde i så stor utsträckning,
att invånarna inom denna kommun inte kunde få begagna källvatten
och brunnsvatten annat än till hushållen. Jordbrukarna fingo t. ex.
köra sjövatten till kreaturen. Jag var själv med i den kommitté, som utredde
frågan för fyra år sedan, och vi kommo till det resultatet, att det fanns ingen
annan möjlighet att förse denna kommun med vatten än att få vatten ifrån
fastlandet till Alnö kommun. Kommunen har nämligen en sådan struktur, att
det ej finnes några uppsamlingsställen, och då fanns det ingen annan möjlighet
än att ta vatten ifrån fastlandet. Det var då naturligt och alldeles riktigt
ekonomiskt, att man samarbetade med Sköns kommun för att lösa hela detta
problem på en gång.

Efter herr Lundqvists anförande om de svårigheter, som dessa kommuner
under en följd av år ha haft — ett anförande och en motivering, som jag
tycker icke borde utmynnat i en anmärkning emot Kungl. Maj :t utan i ett
erkännande av att denna fråga har lösts på ett bra sätt —• så kan jag inte
underlåta att anföra några siffror. Jag gör det därför att herr Lundqvist
och andra, som inte äro mantalsskrivna i dessa orter, inte ha någon kännedom
örn de kommunala förhållandena där. Jag skall med några siffror visa, vad
ett fåtal invånare i dessa kommuner få prestera därför att flertalet äro utan
existensmöjligheter och utan inkomst. Jag är övertygad om att kamrarnas
ledämöter, när de se denna stora procentsats, som staten bidrager med till
olika arbeten, kanske tänka, att kommunerna komma lindrigt undan de utgifter,
som här äro i fråga. Men örn jag tar Sköns kommun och ser efter
för de tre sista åren, vad den betalat ut i arbetslöshetsunderstöd, så var det
1937 395,044 kronor. Det gör på varje utdebiterad skattekrona 6.62 och i procent
37.1. 1938 utdebiterades 228,535 kronor, vilket gör 3.74 per skattekrona
eller 21.0 procent. I den stat, som är uppgjord för 1939, har utdebiteringen
sjunkit något till 159,188 kronor med en utdebitering per skattekrona
av 2.38 eller 14.9 procent.

Örn jag samtidigt tittar på vad kommunen som en följd av denna arbetslöshet
fått utbetala enbart i fattigvårdsunderstöd, var det för år 1937 376,520
kronor, utgörande 6.32 kronor per skattekrona och i procent 35.3. 1938 utbe talades

392,397 kronor motsvarande en utdebitering per skattekrona av 6.43
och i procent 36. Kommer jag till 1939 har jag fortfarande 345,339 kronor
med en utdebitering per skattekrona av 5.16 eller 32 procent.

Går jag till Alnö kommun är det intressant att titta på vad som åtgår till
olika ändamål. Utdebiteringen var 1936 31 kronor, 1937 31 kronor, 1938 29
kronor och i år 26 kronor per skattekrona. Av detta har för fattigvården utdebiterats
per skattekrona: 1936 15.54 kronor, 1937 1 3.75 kronor, 1938 10.44
kronor och 1939 9.30 kronor.

Nu kan man kanske säga, att sänkningen på fattigvårdsutgifterna det sista
året till stor del varit beroende på de förbättrade folkpensionerna, men örn
man ser på utgifterna för folkspensioneringen finner man, att den kommunala
andelen år 1938 uppgick till 1.43 kronor per debiterad skattekrona och år 1939

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
till 2.70. Således har nian där på ett år fått nästan en fördubbling av utgifterna
på detta område.

Nu talar man örn utflyttning och möjligheter för människorna att bosätta
sig på annat håll. Jag skall tala örn för herr Lundqvist med flera av reservanterna,
att de kommunala myndighetrna inom dessa kommuner så gott som
dagligen dryftat detta problem, vilka åtgärder som skola vidtagas i första
hand för att få ut den jmgre arbetskraften oell sedan vilka åtgärder som kunna
vidtagas för att få nya arbetstillfällen. Utflyttningen från Alnö och Skön
är ungefär lika. Kanske att Alnö är handikappat därför att det är en ö.
Förra året utflyttade ett 50-tal personer till södra Sverige för att ta anställning
såsom jordbruksarbetare och dylikt. Men det märkliga är, att under
dessa 10 år som vi, enligt vad herr Lundqvist meddelade, haft dessa svårigheter,
har inte befolkningssiffran sjunkit något inom Alnö kommun. Den har
stått ungefär lika under dessa 10 år. Vad är då orsaken till att befolkningssiffran
trots denna utflyttning inte har sjunkit? Det är två omständigheter.
Den första är den, att vi inte kunna fridlysa kommunen för människor att
flytta in. De unga familjer, som utflyttat, ha ofta efter många svåra ekonomiska
prestationer skaffat sig ett eget hem. De måste flytta, men det kan
vara svårt att få det sålt. De hyra då ut det för att få någon inkomst av det.
Därav följer, att hyrorna i dessa kommuner sjunka, och då flyttar folk in från
andra kommuner därför att det är billigare att leva där.

En annan omständighet, som jag tycker att reservanterna också skulle försöka
ta reda på, när man talar örn de nedlagda sågverken, är att det finns
sågverk, som äro nedlagda av den stora Kreugerkoncernen, Sundsvalls Cellulosaaktiebolag,
men bostäderna finnas kvar på dessa sågverk. Vad gör man
då med dessa bostäder? Jo, pensionärer ifrån sågverk inom andra kommuner
flytta över till Alnö och bosätta sig i dessa bostäder. Det är personer mellan
65 och 70 år, som inte bidraga till att höja skatteunderlaget, men de fylla ut
befolkningssiffran och använda sig av de bekvämligheter, som kommunen
måste införa på olika områden.

Jag tror, att alla dessa omständigheter äro av den art, att här måste statsmakterna
och samhället hjälpa till, ty det gäller inte bara arbetslöshetsfrågan.
Det gäller en hygienisk fråga i dessa tättbebyggda samhällen och därtill en
fråga i vattenförsörjningshänseende, därför att det inte är möjligt att få vatten
på annat sätt. Här talar man örn att man skulle ha undersökt, örn det
inte funnits möjlighet att på ett billigare och bättre sätt få denna vattenförsörjning
tillgodosedd. Jag hoppas att reservanterna och kammarens övriga
ledamöter tro mig, när jag säger, att vi i fyra år ha undersökt denna möjlighet
utan att komma till något annat resultat. Då måste frågan lösas på det
sätt, som här är föreslaget och som även regeringen lämnat sitt bistånd till.

Det är också intressant att se på det uttalande, som gjorts av en reservant
i Sköns kommunalfullmäktige. Nu kan jag ju tala om, att jag är i den olyckliga
omständigheten att jag för närvarande bor i Skön och tillhör dess kommunalfullmäktige.
Det är märkligt, att denne reservant också är statstjänare.
Han säger i sista delen av sin reservation, att han anser det vara nödvändigt
att vidtaga dessa åtgärder för samhället och för de arbetslösa, bara kommunen
inte behöver lägga till något. Staten skall ta hand örn dessa åtgärder och
staten ensam skall hjälpa kommunen och de arbetslösa. Men han hänvisar
också i punkt 4 till detta vattenprojekt, nämligen vattenprojektet i Sköns norra
del, således det företag, som vi här diskutera. Jag tror att den anmärkning,
som här gjorts ifrån reservanternas sida i denna punkt, är den mest ohållbara.
Jag kan försäkra kammaren och reservanterna, särskilt herr Lundqvist, att
skulle herr Lundqvist och herr Arnemark varit mantalsskrivna i dessa kom -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
milner, skulle vi säkert under dessa tio år haft många interpellationer och
många enkla frågor till regeringen, örn regeringen inte tänkte lösa de svåra
problem, som skattedragarna i dessa arbetslöshetsöar ha att brottas med.

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Haverö, Mäler, Näsström och
Molander.

Herr Lundqvist erhöll nu ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skall be att till den siste talaren få uttala min förvåning över att
han sökt koppla ihop den principiella bedömningen av denna fråga med vårt
civila yrke. Jag kan inte med bästa vilja i världen förstå, vad det kan ha med
denna sak att skaffa, att jag är statstjänsteman, när det gäller frågan örn dessa
företag för att lindra arbetslösheten i Alnö. Det är ganska långsökt i varje
fall.

Vidare vill jag säga, att det är inte vi utan statens arbetslöshetskommission
som ifrågasatt, att man skulle kunnat ordna vattenfrågan på Alnö på billigare
sätt. Det är inte heller vi utan statens arbetslöshetskommission som sagt, att
utredningen inte varit så fullständig som den bort vara.

Vidare skulle jag bara vilja säga, att jag är fullt medveten örn svårigheterna
—• det har jag ganska tydligt sagt ifrån — och jag hör inte heller till dem som
tro, att kommunerna komma särskilt lindrigt undan genom att de få detta bidrag.
Jag har nogsamt bemärkt, att i Alnö kommun */3 av befolkningen åtnjutit
fattigunderstöd och att dessutom en betydande procent av hela befolkningen
har arbetslöshetsunderstöd. Men det är just dessa förhållanden som göra, att
jag för min del frågar mig, om det är lämpligt med hänsyn till framtiden att
anordna detta omfattande företag, som det här är fråga örn.

Till herr Hällgren skulle jag bara vilja säga, att jag har inte sagt att Kungl.
Maj :t anslagit sex miljoner kronor, utan att detta företag, när det är färdigt,
beräknas kosta sex miljoner.

Vidare konstaterar jag en liten motsättning mellan de två talarna för regeringen
här. Herr Hällgren är idel belåtenhet med de åtgärder, som äro vidtagna.
Herr Berg är dock vänlig nog att konstatera, att det går inte med bara
sådana här åtgärder, utan menar att man måste försöka få till stånd en vidare
utflyttning från kommunerna där uppe, och han säger, att man också är i färd
med det. Då kan jag inte förstå, att man behöver särskilt reagera från det
hållet mot att vi vilja ännu kraftigare påverka utvecklingen i den riktning, som
herr Berg tydligen själv anser vara nödvändig.

Herr Hällgren, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Jag har inte sagt, att åtgärderna äro tillfyllest. Jag har i mitt anförande
pekat på, vilka ytterligare åtgärder som förberedas och pågå för att
även på annat sätt möta arbetslösheten.

Härpå yttrade:

Herr Berg: Herr talman! Jag skall bara be att få efterlysa ett förslag
från herr Lundqvist till lösning av hela detta problem. Det går väldigt bra att
i allmänna ordalag kritisera vidtagna åtgärder, men då man kommer in på
problemet, möter man den ena svårigheten efter den andra.

Vi få också komma ihåg, att inom Alnö kommun finnas, som förut nämnts,
1,200 fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde av 5,700,000 kronor, varav
2,700,000 kronor för jordbruksfastighet. Var skola vi göra av dessa jordbrukare?
Behöva inte de ha alla de samhällets bekvämligheter, som nutiden
kräver särskilt i dessa tättbebyggda trakter?

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Jag skulle kunna anföra en hel del andra saker, t. ex. i vilken ställning egnahemslånetagarna
stå, såväl vad beträffar jordbruksegnahem som andra egna
hem, och vilka svårigheter de ha, men jag anser det vara obehövligt. Det behövs
kraftiga åtgärder för att lösa hela denna fråga.

Herr Bagge: Herr talman! Det är just inte vidare tacksamt att uppträda

här i dechargedebatten, i all synnerhet inte när det gäller reservationsanmärkningar,
inför tomma statsrådsbänkar och kamrar. Intresset blir naturligtvis
minimalt när man vet, att de, som man egentligen riktar sig emot, aldrig komma
att svara. Jag skall be att på allt sätt få instämma i vad herr Lindskog
tidigare utvecklat i dag, nämligen att vi få försöka åstadkomma någon ändring
härvidlag. Annars är det inte mycket mening med att hålla på med
detta.

När jag nu skall säga några ord vid denna punkt, beror det närmast på att
jag i viss mån är part i målet, därför att reservationsanmärkningen här berör
den anmälan, som jag i enlighet med § 57 riksdagsordningen gjorde rörande
bristen på beredning av Kungl. Maj :ts proposition om bidrag till flyktinghjälpen.
Men det beror också på att jag tror, att det här gäller en viktig och betydelsefull
sak. Här har varit en del tal örn förhållandet mellan politik och
juridik i fråga örn konstitutionsutskottets granskningsverksamhet. Jag skall
be att uppriktigt få säga, att det har varit två olika anledningar till att jag
har gjort den här anmälan. Den ena anledningen kan kanske karakteriseras
så, att den är av mera politiskt slag. Jag har nämligen velat peka på ett
flagrant exempel på den nuvarande regeringens sätt att missköta viktiga ärenden.
Det andra skälet har varit, att jag hoppats att genom min anmälan möjligen
kunna bidraga till att stävja en enligt min mening fördärvlig administrativ
tendens, som gjort sig gällande i synnerhet på sista tiden, nämligen att
man inte med tillbörlig omsorg bereder de kungliga propositionerna och därigenom
inte ger riksdagen och utskotten tillräckligt material för ett objektivt
bedömande av frågorna.

Då jag nu här av särskilda anledningar i detta fall fick belägg på vad man
i andra fall mera kunnat ana och förstå, och då bestämmelserna i § 10 regeringsformen
om nödiga uppplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk
uppenbarligen inte tycktes ha blivit iakttagna, så gjorde jag min anmälan
i förhoppning örn att konstitutionsutskottet skulle fylla sin uppgift att
vaka över att missförhållanden av detta slag inte insmyga sig i den svenska
förvaltningen. Jag har alltid trott, att detta skulle vara en av konstitutionsutskottets
främsta uppgifter, men utskottsmajoriteten har tydligen haft en annan
mening. Såsom framgår av reservationsanmärkningen rörande behandlingen
av detta ärende, så har tydligen ingen som helst annan utredning legat till
grund för ifrågavarande proposition än de ytterst knapphändiga upplysningar,
som finnas i det torftiga yttrandet till statsrådsprotokollet. Det meddelas
nämligen här i trycket, att som svar på utskottets begäran att utfå handlingarna
till propositionen fick man det meddelandet, att några dylika handlingar
överhuvud taget inte funnos, och det beskedet talar ju för sig själv. Dessutom
är det tydligt, att vederbörande ämbetsverk, i detta fall socialstyrelsen,
inte har hörts, och det är ju så vitt jag kunnat förstå i uppenbar strid med
stadgandet i regeringsformen § 10, som jag tidigare har citerat. Ämbetsverket
har överhuvud taget inte fått tillfälle vare sig att undersöka saken eller
att avgiva något yttrande. Det visade sig också, att man inte kunde få några
upplysningar ifrån ämbetsverket i fråga rörande denna sak, därför att det
inte hade behandlat den.

Se vi nu bort ifrån själva grundlagsbudet och det enligt min mening grund -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
lagsstridiga behandlingssättet, så får man ju, alldeles oberoende härav, säga,
att det här inte gäller något obetydligt ärende, som i realiteten inte skulle ha behövt
någon ytterligare beredning, så att det skulle ur s. k. praktisk synpunkt
ha varit onödigt att iakttaga dessa grundlagens regler. Det förhåller sig tvärtom
så, att det i själva verket gällde ett ganska stort belopp, nämligen en halv
miljon kronor. Det tycka vi väl ännu i den svenska riksdagen är en ganska
vacker summa. Framför allt gällde det emellertid ur olika synpunkter mycket
viktiga principer, som hängde ihop med så invecklade och besvärliga spörsmål
som flyktingspolitiken här i landet. Det visade sig också vid debatten
här i kamrarna, att det sammanhanget fanns i allra högsta grad, och att det
hade varit ytterligt nödvändigt att ha fått ärendet ordentligt utrett ur den
synpunkten. Från olika håll i kammaren påpekades också bristen på utredning,
särskilt i fråga om den föreslagna yrkesutbildningen, dess anordning
och framförallt dess syften, något som var av mycket stor vikt ur principiell
synpunkt. Det gällde nämligen, huruvida man skulle ordna yrkesutbildningen
på sådant sätt, att flyktingarna skulle komma vidare ut ur landet, eller örn
man skulle ordna den på sådant sätt, att man närmast tog sikte på att de skulle
stanna kvar i landet. Det visade sig också, att på den punkten gjorde sig olika
meningar gällande rörande propositionens verkliga innebörd. Somliga talare
hade den uppfattningen, att det här bara gällde att vidarebefordra flyktingarna.
Andra talare menade tvärtom, att det var avsikten att göra dem mera
lämpade att kvarstanna i landet. Det hade man inte fått något besked örn,
inte heller hade man fått besked örn hur j^rkesutbildningen ur dessa olika synpunkter
borde anordnas. Man fick i stället använda ett par motioner, som
väckts i anledning av propositionen, för att överhuvud taget få några som helst
realupplysningar rörande de förhållanden det här gällde. I de motionerna
fanns det upplysningar örn de olika hjälporganisationer och de olika vägar,
som skulle kunna tänkas, hur organisationerna skulle arbeta o. s. v. Örn detta
fanns ingenting i den kungl, propositionen. Statsrådet och chefen för socialdepartementet
kom med en hel del nya upplysningar i debatten, som ju också
visade, att de upplysningarna borde ha lämnats tidigare i propositionen. Medelsbehovet
var inte alls utrett i något avseende. Med ett ord: örn behovet av
ytterligare utredning och ytterligare upplysningar kan man väl egentligen
inte lia några olika meningar, såvitt jag kan förstå. Detta är väl lika otvivelaktigt
som att ärendet var av mycket invecklad och viktig beskaffenhet. Att
ärendet var otillräckligt förberett förefaller mig sålunda vara fullkomligt klart,
och jag undrar, om inte var och en, som vill se på den här saken en smula
objektivt, också skulle ge mig rätt i den uppfattningen.

För min del utvecklade jag i debatten, att anledningen till att jag och andra,
oaktat den bristfälliga utredningen, inte ville yrka avslag på själva beloppet,
utan bara ställde oss avvisande till syftet med denna yrkesutbildning, var, att
vi inte ville stjälpa ett ur humanitär synpunkt befogat förslag. Vi gingo därför
emot användningen av medel för yrkesutbildningen, i fråga örn vilken utredningen
f. ö. var mest bristfällig. Beträffande anslagets storlek förklarade
vi, att eftersom det var fråga örn ett reservationsanslag kunde vi i alla fall
votera för det, fastän vi ansågo, att medelsbehovet var otillräckligt utrett. Därmed
har naturligtvis sättet för beredningen icke på något sätt godkänts vare
sig av oss eller av riksdagen i övrigt. Tvärtom kritiserades ju sättet för beredningen
av dem, som röstade för själva anslaget, och det skedde på grund
av de skäl, som jag just har angivit. För övrigt kan naturligtvis ett riksdagsbeslut
i ett ärende under inga förhållanden på något sätt dispensera ifrån
själva grundlagsbudet. Är det så, att ärendet Ilar blivit grundlagsvidrigt behandlat,
är det en sak som kvarstår, även örn riksdagen efteråt har beslutat i

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ärendet. Detta är något, som konstitutionsutskottet borde ha anledning att
taga ställning till, även om ärendet blivit behandlat i riksdagen, liksom det
också förefaller mig som örn utskottet överhuvud taget borde tagit ställning
till frågan om beredningen av denna proposition. Det har nu utskottets majoritet
inte gjort, och jag finner det i högsta grad beklagligt, att konstitutionsutskottet
inte har begagnat möjligheten att i denna viktiga sak få en ändring
å stad, vilken skulle ha varit av betydelse ur många synpunkter.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill inte förneka, att när vi i konstitutionsutskottet
för en tid sedan bröto herr Bagges konvolut och läste innehållet,
väckte detta brev ett ganska stort uppseende, och det var inte utan, att vi
kände oss ganska förvånade. Herr Bagge har själv alldeles nyss liksom velat
förebygga den kritiken genom att säga, att den omständigheten, att det ärende,
som man här påtalat, varit föremål för denna riksdags beslut, hindrar inte,
att den eventuella bristen i ärendets grundlagsenliga behandling påtalas. Örn
jag inte är fel underrättad, lär det ha gått nästan ett helt sekel, utan att en
kungl, proposition, som har behandlats och avgjorts i riksdagen, efteråt har
blivit föremål för anmälan enligt § 57 riksdagsordningen. Vet herr Bagge, att
det skulle ha skett vid något senare tillfälle, få vi väl höra det.

När reservanterna, de fem högermännen, som stödja anmälan, skola försöka
resonera sig fram till att detta är grundlagsstridigt på grund av den bristande
beredningen, talas det om, hur riksdagen liksom varit försatt i ett tvångsläge,
att, som det heter i anmälan, riksdagen »i följd härav haft att taga ståndpunkt
till Kungl. Maj:ts förslag utan att äga sådan kännedom örn de föreliggande
behoven och de av regeringen åsyftade utvägarna för deras avhjälpande,
som med skäl kan fordras vid prövning av ett så betydande anslagskrav».
Jag vill då påpeka, att i statsrådets egen motivering sägs det tydligt ifrån, att
här är det ju fråga örn pengar till en humanitär beredskapsåtgärd för flyktingarna,
men att verksamhetsformerna inte kunna närmare i detalj anges,
utan de få prövas från fall till fall. Man kan alltså säga, att Kungl. Maj :t
liksom vädjar till riksdagen, om den med denna ganska allmänna motivering
ändå ville ge Kungl. Maj:t denna fullmakt att pröva sig fram från fall till
fall. Detta har riksdagen haft tillfälle att både i utskottet och kamrarna
taga ställning till med känt resultat.

Jag skulle vilja säga till herr Bagge, att om han anser, att en verkligt inkonstitutionel!
handling från vederbörande statsråds sida här föreligger, är
det bra underligt, att han inte har kommit på denna luminösa idé litet tidigare.

Först och främst undrar jag, örn inte herr Bagge borde ha ett litet resonemang
med sina meningsfränder i statsutskottet. Högerrepresentanterna i statsutskottet
tyckas inte ha ägt herr Bagges skarpa blick för de konstitutionella
bristerna vid beredningen av propositionen om flyktingshjälpen. Vad hade
nämligen i så fall varit mycket enkelt att göra från deras sida? Jo, de hade
kunnat i utskottet begära, att man enligt § 46 riksdagsordningen hos Kungl.
Maj :t hemställt, att socialsyrelsen eller eventuellt andra ämbetsverk hade ålagts
att avge yttrande över hela propositionen — och att man inte nöjt sig med att
kalla upp en herre från socialstyrelsen, som skett. Detta har mig veterligen
aldrig begärts av herr Bagges meningsfränder i statsutskottet. Det är den
ena försummelsen, och jag undrar därför, örn inte detta brev till konstitutionsutskottet
egentligen också bort vara adresserat till herrar högerrepresentanter
i statsutskottet.

Därmed må vara hur som helst, men örn nu högerrepresentanterna i alla fall
ha försummat denna möjlighet, så är så mycket underligare, att herr Bagge
i andra kammardebatten också gör det. Herr Bagge har visserligen tittat på

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

§ 57 riksdagsordningen. Hur skulle det vara, om herr Bagge bläddrade några
blad vidare, sex paragrafer till, och kom fram till § 63 riksdagsordningen? Där
visar sig den väg, som herr Bagge helt naturligt borde ha beträtt, när det gällt
denna fråga. Där står det nämligen: »När fråga, varöver utskott sig utlåtit,
till avgörande förekommer, äger kammaren att antingen genast, med bifall
till utlåtandet eller utan avseende å vad utskottet föreslagit, fatta sitt beslut,
eller, om ämnet anses fordra ytterligare utredning, målet till utskottet återförvisa.
» Hade det inte varit betydligt enklare av herr Bagge att i kammaren
säga, att jag anser, att detta ärende är inte i konstitutionell ordning tillräckligt
berett. Jag vill inte taga ståndpunkt till det. Herr Bagge sade, att man
ville inte från hans håll vara med om att stjälpa saken av humanitära skäl.
Det hade man inte gjort, om man fordrat, att det skulle återremitteras för
grundlagsenlig behandling för att sedan återkomma till kammaren. Den möjligheten
hade ju stått öppen för herr Bagge, men något sådant yrkande gjordes
inte. Hur gick det i stället? Jo, det gick tio dagar, efter det riksdagen avgjort
saken, innan herr Bagge satte sig ned och skrev till konstitutionsutskottet
och sade, att det inte var riktigt.

Herr talman, det brukar ju vara så, att talmannen ger tillfälle till en replik,
om man så begär. I det här fallet kom den stora repliken tio dagar efter debattens
slut. Det är ett typiskt exempel på vad fransmännen kalla esprit de
l’escalier. Herr Bagge vet vad det betyder. Därmed menas ju den spiritualitet,
som man visar i trappan eller farstun, d. v. s. det är en genial replik,
som man fatalt nog kommer på, när samtalet eller debatten är slut. Men,
herr talman, för sådant är riksdagsordningens 57 paragraf inte avsedd.

Herr Bagge: Herr talman! Jag skall bara be att få påpeka, att jag redan
i mitt anförande har bemött ungefär allt vad ordföranden i konstitutionsutskottet
nu har sagt. Att han det oaktat vidhållit sin uppläggning, kan jag
ju inte hjälpa. Det gör emellertid, att jag har litet svårt att komma tillbaka
till samma argumentering omigen. Jag skall dock ännu en gång be att
få framhålla, vad jag sade nyss, att anledningen till att jag varken yrkade
avslag på propositionen om flyktingshjälpen eller begärde återremiss var, att
jag ansåg, att själva anslaget borde beviljas, och att en återremiss inte hade
tjänat någonting till. Örn det kan vara av något intresse för herr Hallén, kan
jag säga, att jag redan då hade för avsikt att gå till väga på det sätt jag gjort,
detta för att skilja mellan å ena sidan själva sakfrågan i ärendet, då jag inte
ville bli misstolkad beträffande min uppfattning härutinnan, och å andra sidan
det ytterst uppseendeväckande sätt på vilket Kungl. Majit berett detta
ärende. Det var anledningen till att jag gick till väga på detta sätt, och jag
kan inte förstå, att det kan ge anledning till någon form av spiritualitet varken
av det ena eller andra slaget från herr Halléns sida. Jag skulle också
vilja säga, i anledning av att herr Hallén försöker försvara propositionens
dåliga beredning med det förhållandet, att statsrådet i yttrandet har sagt,
att han ville att Kungl. Maj :t skulle få pröva sig fram vid användningen av
detta anslag, att detta givetvis inte är något skäl, varför inte Kungl. Majit
skulle meddela riksdagen, efter vilka vägar man överhuvud taget tänkte »prövi
sig fram», i all synnerhet som dessa olika vägar voro av alldeles avgörande
betydelse ur principiell synpunkt i fråga om själva flyktingshjälpen och flyktingspolitiken.

Herr Hallén: Herr talman! Ja, jag måste säga, att jag tycker, att det är
en ganska egendomlig uppfattning, som den siste ärade talaren gör sig till

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
målsman för, då lian menar, att man måste här strängt skilja den sakliga behandlingen
av propositionen från den konstitutionella granskningen därav.

Lägger Kungl. Majit fram ett förslag, som till den grad brister i fråga örn
grundlagsenlig behandling, att vederbörande statsråd anses vara förtjänt av
en anmärkning, då böra väl riksdagsmännen resonera på det sättet: Vi vilja
ej behandla ett förslag eller medverka till ett beslut, som ej är tillkommet
i konstitutionell ordning. Jag kan ej heller nöja mig med herr Bagges förklaring,
att man ej för den sakens skull ville vedervåga eller försena ärendet.
Det hade varit en ganska enkel sak att begära en återremiss för yttrande
från socialstyrelsen eller annan ämbetsmyndighet. Man hade mycket väl kunnat
i kammaren förklara, att det ej var flyktinghjälpen man ville åt, och kunnat
försvara detta med att giva anvisning örn hur pengarna skulle användas
och hur flyktinghjälpen skulle utformas. Man hade mycket lätt kunnat befria
sig från misstankar örn att vilja hindra själva saken.

Herr Bagge: Herr talman! Ja, herr Hallén och jag ha ju olika meningar
i den här frågan, och jag tror mig överhuvud taget ej örn att kunna övertyga
herr Hallén. Men även örn jag nu enligt herr Hallens uppfattning skulle ha
begått något fel, vad har då det att skaffa med frågan, huruvida Kungl.
Majit förfarit grundlagsenligt eller ej? Det är väl ändå den frågan, som det
varit konstitutionsutskottets plikt att undersöka och jättra sig om.

Herr Lindskog: Herr talman! Den punkt, örn vilken jag nu skall yttra
några ord, intager uti konstitutionsutskottets memorial i så måtto en särställning,
att det är den enda bland de elva reservationspunkterna, där någon utav
de båda majoritetspartiernas medlemmar i utskottet har gått med på en anmärkning.
Det är herr Andersson i Ovanmyra, som verkligen har med den
självständighet och djärvhet, som utmärker honom, vågat sig på detta. Jag
skulle vilja i korthet säga, att den anmärkning, som här föreligger, gäller ett
fall, som i viss mån kan sägas vara en bagatell. Det är ej någon riksviktig
historia, ifall det blir den eller den personen, som blir uppsatt på ett förslag
till en överlärarebefattning. Men det är enligt min mening ett demokratiskt
krav, att varje medborgare i detta land — han må inta en aldrig så enkel
position -— skall vederfaras den rättvisa, som bör tillkomma honom. Det är en
allvarlig sak, när det mot ett statsråd riktas den anmärkningen, att han ej
har förfarit med den rättvisa och den hänsyn som vederbort. Jag skulle vilja
skärpa mitt uttalande därhän och säga, att det är ett rent utav skandalöst förfaringssätt,
som herr ecklesiastikministern använt i denna befordringsfråga.

Det gällde uppsättandet av sökande på förslag till en överlärarbefattning,
alltså en chefsbefattning. Bland de personer, som voro anmälda, voro två lärare
på platsen — det var i Hässleholm — herr Carlsson och herr Gravé. Folkskoleinspektören
och sedermera skolöverstyrelsen uppsatte på förslaget den
av mig nämnde herr Carlsson i tredje rummet, över detta klagade herr Gravé,
och på den punkten är jag gärna villig att medgiva, att örn man ser på de formella
befordringsmeriterna enligt punkterna 1, 2 och 3 i den vanliga stadgan
för befordran vid läroverken, skulle herr Gravé ha visst fog att säga, att han
var i varje fall lika meriterad. Men när det gäller en chefsbefattning, en överlärarebefattning,
finns det en mycket viktig paragraf i folkskolestadgan, 19 §
15 mom. Enligt den skall hänsyn jämväl tagas till sådana egenskaper, som
företrädesvis erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i
folkskolan. Det var med tanke på denna viktiga paragraf, som herr Carlsson
uppsattes i tredje rummet med förbigående av herr Gravé. Det är uppenbart,
att de, som därvidlag äro mest kompetenta att bedöma en persons kvalifikatio -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ner ur denna synpunkt, äro just folkskoleinspektören och skolöverstyrelsen. De
träda i den personliga beröring med dem det gäller, att de ha både rätt och
skyldighet att bedöma frågan just med hänsyn till vederbörandes lämplighet.
Nu har emellertid herr Gravé överklagat detta och han har, jag skulle vilja
säga, bombarderat skolöverstyrelsen och Kungl. Maj :t med en hel rad inlagor,
summa summarum tolv till antalet, och han har företagit de mest uppseendeväckande
åtgärder. Såväl de av honom företagna åtgärderna som de inlagor,
varmed han har bombarderat myndigheterna, äro av den natur, att då klagomålet
sedan skulle remitteras till skolöverstyrelsen och folkskoleinspektören,
ha bägge dessa myndigheter kommit till samma resultat. Folkskoleinspektören
förklarade: »Av vad sålunda i detta mål förekommit, torde det stå klart
att klaganden Gravé saknar de egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för
ett framgångsrikt utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan,
varför hans besvär avstyrkas.» Och skolöverstyrelsen instämde. Örn man ser
på det sätt, varpå Gravé gått tillväga, måste man säga sig, att det är mycket
uppseendeväckande, ja, så pass uppseendeväckande, att den person, som så
att säga hade huvudparten av försvaret i utskottet för statsrådets åtgörande
och som jag ser skall bemöta mig här i kammaren, medgav, att den åtgärd, som
jag strax kommer att beröra, var ett pedagogiskt självmord ifrån herr Gravés
sida. Denne gick nämligen så till väga, att han inbjöd sina medlärare
och medlärarinnor till en liten festlighet i sitt hem, en kaffejunta, örn jag så
får säga. Där framlades ett papper, på vilket de skulle skriva, om de verkligen
ansågo, att de ville ha denne Carlsson till sin Överlärare. Som första goda
namn på detta papper står »William Gravé, svar nej». Sedan komma två herrar
och sju damer. Allesamman skriva — örn de voro eldade av kaffet eller
rättspatos vet jag ej — »nej», och sedan skickas detta papper till Kungl. Maj:t
med en skrivelse där det står: »I djupaste underdånighet får jag med hänvisning
till mina föregående besvärsskrivelser rörande kungl, skolöverstyrelsens
förslag till överlärartjänst vid Hässleholms folkskola förete ett dokument, som
utan tvivel måste anses utgöra sådan bevisning för J. E. Carlssons olämplighet
för överlärartjänsten, att han måste avföras från förslagsrum.» Så omtalas
själva saken, varefter herr Gravé fortsätter: »Då det självfallet måste anses
som olidligt för vederbörande folkskolestyrelse att på förslag få en kandidat,
som under alla förhållanden betraktas som ovalbar, måste det för lärarkåren
kännas mer än hårt, örn J. E. Carlsson finge kvarstå på förslagsrum
och mot all rimlig förmodan bleve vald till Överlärare.» Vidare säger han:
»Med den utformning som lärarkårens uttalande fått, måste jag betrakta det
som ett förtroendevotum av visst värde för mig.» Vad han fått detta förtroendevotum
ifrån, begriper inte jag, ty mycket riktigt säger herr folkskoleinspektören,
att om dessa lärare och lärarinnor tillfrågats om herr Gravés
lämplighet, hade svaret blivit nej. Jag kan ej neka mig nöjet att läsa upp
utdrag ur en annan skrivelse av herr Gravé, där det står: »Med avseende på
dessa mina meriter kan jag tryggt citera ecklesiastikministerns egna ord: ’Det
är därför nödvändigt att se till, att endast de bästa, de ur skolans synpunkt
värdefullaste kommer fram till högre befattningar.’» . »Skall alltså», fortsätter
han litet längre ned, »i detta fall ecklesiastikministerns linje följas
eller inte? Jag vågar i detta fall vädja direkt till statsrådet Engberg
och uttalar den fasta förhoppningen, att jag åtminstone inför ecklesiastikministern
har lyckats bevisa det berättigade i mina krav.» Sedan
slutar han: »Allt tyder på att jag är bättre meriterad än han.»

Jag skall icke taga upp kammarens tid med att läsa upp andra roande skrivelser,
utan jag skall inskränka mig till en av de sista skrivelserna, där följande
dyrbara passus finnes återgiven: »Emedan jag och många med mig anse,

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att lärarnas och lärarinornas uttalande är av den vikt och betydelse, att dess
värde icke bör förringas av ett enda för starkt eller opåkallat ord, anser jag
det vara min ofrånkomliga plikt att härmed underdånigst anhålla, att Kungl.
Maj:t ville ursäkta mig och betrakta saken med förståelse. Jag vågar samtidigt
lika underdånigt anhålla, att Kungl. Maj :t måtte bedöma och värdesätta
omskrivna bilaga med hänsyn till dess eget värde och med helt bortseende
från sådant, som genom mitt förvållande annars skulle kunna skada en i sig
självt principiellt betydelsefull och rättvis sak.» Jag skulle också kunna anföra,
vad folkskoleinspektören har yttrat i ett utlåtande, där han säger, att det
är ett genomgående drag i klaganden Gravés hesvärsskrivelser, att han lämnar
missvisande och vilseledande uppgifter. Jag skall emellertid ej närmare gå in
på allt detta utan blott påpeka, att skolöverstyrelsen vid två tillfällen — och väl
till märkandes då bestående av helt olika personer •—- har underkänt herr
Gravé.

Det synes mig helt enkelt underbart detta, att när skolöverstyrelsen på
detta sätt ger ett bestämt förord åt en person och sätter en annan utanför och
det utav handlingarna i ärendet med fullständig evidens framgår, hur rätt
skolöverstyrelsen har och hur fullständigt olämplig klaganden Gravé är, Kungl.
Maj :t då skall desavuera skolmyndigheterna och uppföra på förslag den person,
som man efter det allra enklaste studium av handlingarna måste finna
olämplig.

Nu antar jag, att den eller de personer, som här bemöta mig, komma att
säga detsamma som då de försvarade saken i utskottet, nämligen att dessa
åtgärder, som äro komprometterande för klaganden, ha tillkommit efter skolöverstyrelsens
första förslag, och vad Kungl. Maj :t haft att göra, har blott varit
att bedöma, huruvida skolöverstyrelsen vid den tidpunkt, då förslaget uppsattes,
förfarit riktigt eller ej.

jag måste säga, att det är ett i högsta grad förvånande resonemang. Det
är alldeles självklart, synes det mig, att när Kungl. Maj :t skall bedöma en
sak, har Kungl. Maj:t både rätt och skyldighet att taga hänsyn till allt vad
som under ärendets lopp har framkommit. Kungl. Maj:t hade skyldighet att
då undersöka, örn denna skolöverstyrelsens uppfattning, att herr Gravé var
olämplig, var berättigad eller inte. Då måste Kungl. Maj :t säga sig, att av
vad som sedermera har framkommit, var det uppenbart, att det omdöme, skolöverstyrelsen
fällde, var alldeles riktigt. Det är en fullkomligt ofattbar formalistisk
ståndpunkt att säga, att Kungl. Maj :t blott har att bedöma, örn skolöverstyrelsen
med de papper, som förelågo vid styrelsens bedömande, hade rätt
eller ej. Kungl. Maj :t sitter ej vid ett sådant tillfälle som domare för att se,
örn skolöverstyrelsen vid ett visst tillfälle nödvändigt bort handla på det eller
det sättet, utan Kungl. Maj :t har att med hela det samlade materialet framför
sig undersöka, vad som är materiellt sett det rätta.

Jag anser, att denna anmärkning är av så allvarlig beskaffenhet, att det
förvånar mig, att ej utskottets samtliga medlemmar gingo med därpå. Det
visar bättre än någonting annat, att utvecklingen har gått därhän, att, som
jag sade i mitt första anförande för några timmar sedan, granskningen har
blivit helt och hållet politiserad. Det är med dessa ord, som jag, herr talman,
velat här kommentera mina anmärkningar.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Den som allenast bedömer detta
ärende på grundval av vad som är skrivet i utskottets memorial och vad som
här yttrats av herr Lindskog, får naturligtvis den uppfattningen, att det här

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
föreligger ett ärende, som är ganska solklart, och att en anmärkning vore berättigad.
Jag tror emellertid att det för ett rätt bedömande kräves, att frågan
litet närmare belyses. Jag skall därför tillåta mig att taga några minuter i
anspråk för att lata även den andra parten i detta ärende bliva hörd.

Jag skall da först och främst uppställa den frågan, som jag anser var kärnpunkten
i detta ärende och som herr Lindskog också antydde: Var det förslag
som först uppgjordes rättvist eller inte? Kan man konstatera, att det ej var
rättvist, är det uppenbart, att saken kan komma i ett helt annat läge. För
att konstatera detta nödgas jag gå in på frågan örn de båda sökandenas, de
båda tävlandenas, meriter för att kammaren må få en något fylligare bild än
den som de fyra fattiga raderna i utskottsmemorialet kunna giva. Jag skall då
taga de olika befordringsgrunderna var för sig.

Den första gäller de båda agerandes undervisningsskicklighet och nit. Där
kan man säga, att bada äro i stort sett jämställda, dock med en viss överlägsenhet
för klaganden, emedan han i sitt lärarbetyg har ett högre vitsord för
fallenhet för lärarkallet.

I fråga örn den andra befordringsgrunden, nämligen avlagda prov rörande
kunskaper och andra färdigheter, som kunna vara av värde för undervisningen
i skolan, är klaganden mycket, mycket överlägsen. Den som uppförts på förslagsrummet
hade allenast 26.5 poäng i sitt betyg, under det att klaganden
hade 38.5 poäng. Om jag räknar allenast med vitsorden i kunskapsämnena,
som måste tillmätas ett större värde, blir disproportionen ännu kraftigare. Där
hade klaganden 24 poäng, under det att den som fick förslagsrum endast hade
14 poäng.

Nu har emellertid den som fick förslagsrummet försökt förringa värdet av
klagandens högre betyg. Han har i en skrivelse gjort gällande, att klaganden
väsentligen har förvärvat sina bättre vitsord genom självstudier och efterprövningar,
sedan han avlagt sin examen, och han prövar den fullkomligt halsbrytande
argumenteringen, att han, som i tjugu år har undervisat i skolan, har
därigenom förvärvat ett överlägset mått av kunskaper. Jag tror att vem som
helst mäste erkänna, att detta är fullkomligt orimligt. Den som använder sin
fritid och sina ferier till att systematiskt förbättra sina kunskaper och få dessa
stadfästa genom under offentlig kontroll avlagda prov, måste ju ovillkorligen
anses vara mycket livaktigare och ha större möjligheter att förvärva ytterligare
kunskaper, samtidigt som hans kunskapsnivå måste anses stå högre. Även
när det gäller fortsatt utbildning är den klagande jämväl överlägsen sin konkurrent.
Jag vill säga, att fortbildning genom kurser och dylikt ej kan tillmätas
samma betydelse som kunskapsproven i examen, men det är i alla fall
ett tecken på att vederbörande söker förkovra sig och förbättra sina kunskaper,
och i detta avseende är den klagande överlägsen den som fick förslagsrummet.
Hail har genom studieresor i både Tyskland och Frankrike och genom auskultering
vid flera olika skolor sökt att på allt sätt förbättra sina kunskaper och
fortbilda sig. Det måste vara eif betydande plus i jämförelse med vad motparten
har att komma med, vilket inskränker sig till en dirigentkurs och en gymnastikkurs
samt några andra obetydliga meriter. I fråga om denna andra befordringsgrund
är sålunda den klagande ej blott »något överlägsen» utan jag vill
säga avgjort och mycket starkt överlägsen.

Då det gäller den tredje befordringsgrunden, längden av väl vitsordad tjänstgöring,
påstås den på förslaget uppsatte vara överlägsen. Jag tror knappast,
att detta omdöme tål dagsljuset. Den ena har femton års tjänstgöringstid, den
andra tjugu. Nu äro val alla, som ha reflekterat över dessa ting, på det klara
med att tjänstgöringstidens längd är av ganska relativ betydelse. Örn man
skall jämföra två lilrare och den ene har två års, den andre tio års t.jänstgö -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ring, tvekar jag ej ett ögonblick att säga, att den som har tio års tjänstgöringstid
är mycket mer erfaren och bättre meriterad, men när det gäller skillnaden
mellan femton och tjugu år förstå vi ju, att även den som har femton års
tjänstgöring har en sådan rik erfarenhet, att det är betydelselöst, huruvida han
har femton eller tjugu års tjänstgöringstid. Även på den punkten försöker
man sig på ett mycket underligt resonemang, när det gäller att bevisa, att den
på förslag uppsatte har de värdefullare meriterna. Man säger, att den som
fick förslagsrummet, har alla tjugu årens tjänstgöring bedömd med det högsta
vitsordet, under det att klaganden för en viss del av sin tjänstgöringstid icke
har fått samma höga vitsord. Det kan låta bestickande, men för var och en,
som är något inne i vad saken gäller, är det uppenbart, att det inte har någon
som helst betydelse. Det är nämligen så att den, som fick förslagsrummet, har
hela sin tid tjänstgjort vid samma skola, och där har han fått sina tjänstgöringsbetyg
för alla tjugu åren uppförda på samma betyg och värdesatta med
ett och samma vitsord. Jag vill säga, att en person, som överhuvud taget
reflekterar på att söka en överläraretjänst, näppeligen kan undgå att få högsta
betyget för hela sin tjuguåriga tjänstgöring, såvida det ej är fråga örn att
ge honom en ren prickning. Den klagande däremot har tjänstgjort vid flera
skoldistrikt, där man har som princip att ej ge högsta vitsordet till en extra
ordinarie eller vikarierande lärare. Han har emellertid en tillräckligt lang
tjänstgöring på platsen, för att ha både meriter och erfarenhet av den skola,
där han eventuellt skulle kunna bli Överlärare, för att man skall kunna säga, att
båda tjänstgöringarna äro fullt ut lika meriterande. Nu skulle jag kunna lämna
tjänstgöringen på olika orter därhän, men jag vill säga, att när det gäller en
överläraretjänst måste det väl ända anses vara av ett visst värde, att den blivande
skolledaren har erfarenhet från andra skoldistrikt än det, där hän skall
bli Överlärare. Den nackdelen för klaganden, som skulle kunna bestå däri, att
han några år tjänstgjort vid olika skolor med något lägre vitsord, uppväges
mer än väl av den erfarenhet, som han därunder samlat, och som kan tillföras
den skola, där han skall övertaga ledningen. Enligt ^dessa tre befordringsgrunder,
som sålunda kunna mätas med siffror, och pa vilka någorlunda objektiva
synpunkter kunna anläggas, skulle jag sammanfattningsvis vilja säga,
att klaganden är så avgjort överlägsen, att det icke borde ha varit någon tvekan
hos vederbörande att sätta honom på förslag framför den, som kom pa

tredje förslagsrummet. .

Så/Som herr Lindskog anförde, återstår sa den fjärde befordringsgrunden
nämligen, att vederbörande skall äga vissa personliga egenskaper, som kunna
vara av betydelse för hans ställning såsom skolledare. . Det mäste da bil en
värdesättning av mera subjektiv natur. Den värdesättning, som verkställdes,
innan förslaget skulle göras upp, utfördes i detta fall av t. f. folkskolinspektören
efter det att denne konfererat med ordföranden, och då fälldes det omdömet
om klaganden, att han ägde de personliga egenskaper, som fordras för
ledningen av och tillsynen över arbetet i en folkskola. Därjämte, erkände inspektören,
att han visat fallenhet för lärarkallet, nit och en väl vitsordad förmåga
att leda barnens uppfostran och sådana meriter i övrigt, som berättigade
honom till att uppsättas på förslaget i den ordning, som inspektoren ioreslog.
Beträffande den, som fick förslagsrum av skolöverstyrelsen, forhaller det sig
så att det angående honom icke finns uttalanden av mera positiv karaktär än
de som gåvos åt den, som icke fick förslagsrum. Den enda detalj, som man
möjligen kan hänga upp sig på och som tycks ha blivit utomordentligt högt
värdesatt, är att den, som fick förslagsrum, visat ett utomordentligt gott ordningssinne,
ty — hör och häpna — han hade katalogiserat undervismngsma -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
terielen vid Hässleholms folkskola. Det .skulle sålunda vara däri, som lians
överlägsenhet enligt fjärde befordringsgrunden skulle ligga.

Jag tror mig genom denna korta redogörelse ha lyckats visa, att klaganden
kan ställas i helt annan dager än den som framgår av reservationen. Jag kan
också i detta sammanhang icke underlåta att påpeka en detalj, som är ganska
märklig. De fina rekommendationer, som jag nyss anförde enligt fjärde befordringsgrunden,
framgå icke av konstitutionsutskottets memorial. Det omdömet
fälldes i juni månad, men i november månad är folkskolinspektören färdig
med den förklaringen, att klaganden saknar de egenskaper, som en Överlärare
behöver. När man talar örn att klaganden brustit i omdöme, så frågar
jag: Vilket omdöme lia dessa givit prov på, som väl känt klaganden sedan flera
år, och som fällt ett sådant omdöme i juni men i november förklarat honom inkompetent?
Det borde varit rimligt, att de tidigare kunnat genomskåda den
förment .svage man, som klaganden till äventyrs skulle vara, men jag tror, att
det är ren efterklokhet, som tagit sig uttryck i detta senare hårdare omdöme.

Såsom jag nu relaterat var alltså ställningen, när förslaget skulle upprättas,
och jag vågar säga, att Kungl. Majit rent siffermässigt och rent omdömesmässigt
hade fullt fog för att efter prövning av de båda agerandes meriter
komma till det resultatet, att klaganden hade större rätt till. förslagsrum
än den, som fick det. För övrigt vill jag säga, att man får det intrycket,
när man går igenom alla dessa handlingar, att denne, som fick förslagsrum,
.säkert är en hedersman, men jag känner honom icke. Han är sångarbroder,
och på grund av den egenskapen hyser jag en mycket varm känsla för honom.
Han är dessutom på lediga stunder tidningsman, fast medarbetare i
herr Lindskogs egen tidning, och har därigenom naturligtvis kommit i förbindelse
med mycket folk samt är sannolikt persona gräta överallt. Jag kan
därför mycket livligt förstå, att man här ansträngt sig till det yttersta för
att ge honom ett förslagsrum och därigenom kunna bereda honom chansen att
få en befordran. Jag vill säga, att jag visst icke känner något samvetskval
i anledning av en sådan anordning. Det är mänskligt och icke så ovanligt
och har i många fall slagit väl ut, och jag har ingen anledning tro annat än
att det kunnat gå mycket bra även i detta fall. Men jag vill tillägga, att varken
herr Lindskogs ställning såsom hans förman eller alla dessa grunder utgöra
något objektivt bevis för att reservanterna ha rätt och Kungl. Maj :t har
orätt.

Nu skall det icke ett ögonblick falla mig in att på något sätt .försvara den
orimliga handling, som klaganden begick, när man animerade sina kamrater
att fälla ett misstroendevotum örn en oförvitlig kamrat. I utskottet har jag i
motsats till herr Lindskogs påstående att han skulle ha begått pedagogiskt
självmord, fällt det uttrycket örn detta tilltag, att det varit ett befordringspolitiskt
självmord, och det måste jag ju säga, att han i det fallet begick en
mycket oklok och för sin egen sak mycket skadlig handling. Jag vill emellertid
ifrågasätta, om man skall tillmäta detta en sådan oerhörd betydelse,
som man här sökt göra gällande. Enligt mitt sätt att se, måste man bortse
från uttryck och skriverier som presteras i dylika sammanhang. Vi förstå,
att mannen här sett en chans att kunna få ett förslagsrum. Alla, som befinna
sig i en sådan situation, äro naturligtvis benägna att förstora sin egen sak och
därav följer, att man ofta fäller uttryck och begår handlingar, som skada en
själv, och att proportionerna i följd härav i hög grad snedvridas. Jag skulle
vilja fråga, vart det skulle bära hän, örn man skulle tillmiita alla de överord
och alla de fullkomligt orimliga påståenden, som komma fram i besvärsinlagorna,
när det gäller t. ex. tillsättning av en professur, en så oerhörd bety Andra

kammarens protokoll 19S9. Nr S8. 4

Nr 28.

Lördagen den G maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
delse, att personen ifråga därigenom skulle anses fullständigt sakna det omdöme,
som behövs för att inneha det sökta ämbetet. Det kan väl ändå icke
vara möjligt, att dylika överord skola kunna få livstids påföljd, ty då bleve
straffet alldeles orimligt i förhållande till förseelsen.

Jag tror mig ha påvisat, att det är flera, som brustit i omdöme och balans,
när det gällt dessa skriverier, och det skulle naturligtvis lia varit mycket
lyckligt för klaganden, örn den olycksaliga omröstningen aldrig kommit till
stånd. Men nog tror jag å andra sidan, att man blåst upp detta till fullständigt
orimliga proportioner, och jag undrar, om icke orsaken härtill delvis ligger
däri, att herr Lindskog i egenskap av grundlagsväktare onekligen visat
ett synnerligen skarpt väderkorn för det pikanta. Tidigare har han ägnat
sig åt kosmetiska skönhetsmedel och därpå grundat en betydelsefull anmärkning.
I fjol var det en viss alkoholsändning, som spelade en uppmärksammad
roll. Nu är det det remarkabla kafferepet och omröstningen, som blivit huvudtemat
i anmärkningen. Man måste väl ändå reducera allt detta till rimliga
proportioner och sålunda icke taga det alltför seriöst.

Jag vill såsom en sammanfattning nu säga — och jag tror, att utskottsmajoriteten
delar den uppfattningen — att klagandens meriter icke blivit behörigen
uppskattade, när förslaget gjordes upp, och att Kungl. Majit icke
hade anledning att fästa avseende vid vad som förekom på ett visst kafferep
utan håde allenast att taga ställning till frågan: var förslaget riktigt uppgjort
eller icke? — och att Kungl. Majit efter noggrann prövning måste korrigera
förslaget i den riktning, Kungl. Maj :t gjorde. Beträffande vad som sedan
skett kan man säga, att ingen skada har uppkommit. Det är säkert, att varken
den, som fick förslagsrum, eller klaganden haft några utsikter att bli vald,
och sålunda är ärendet med hänsyn till de praktiska verkningarna av ingen
eller ringa betydelse. Jag vill sålunda slutligen konstatera, att jag och utskottsmajoriteten
efter att ha vägt de skäl, som reservanterna bär anfört, och de
motskäl, som jag andragit, kommit till den slutsatsen, att här förelåg ingen
som helst anledning till anmärkning.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag ber örn ursäkt, örn jag
prövar herr talmannens tålamod till det yttersta, men det kan icke hjälpas
ändå, att man får lov att säga något, i all synnerhet efter ett sådant anförande
som den siste talaren hållit.

Den sak, som det nu är fråga örn, är för all del i och för sig icke så förfärligt
stor. Det gäller blott en tredjerumsplacering till en överläraretjänst,
och ingen olycka har skett. Det är ju känt. att denne man sedermera icke
fick någon enda röst, varför som sagt ingen olycka inträffat, men med hänsyn
till sakens principiella sida kan jag ändå inte komma ifrån, att det var ett
oriktigt förfarande av vederbörande statsråd med den placering, som gavs
denne man.

Herr Sundström i Skövde ville tillmäta motparten den egenskapen, att han
ansträngt sig till det yttersta för att försvara sin sak, men jag får verkligen
säga, att är det någon, som ansträngt sig till det yttersta, är det väl herr Sundström
själv. Han må tala örn krystade saker och att man letar och letar efter
skäl och motiv till det yttersta, men jag vågar i alla fall säga, att herr Sundström
i sitt försvar verkligen ådagalagt en sådan energi och kraft, att han
nästan är precis likadan som mannen i fråga, herr Gravé.

När det gäller att bedöma denna sak lär man nog ändå få lov att taga hänsyn
till vad som här förekommit. Vad är det utskottet haft att bedöma? Det
är rakt ingenting annat än de handlingar, som vi haft framför oss. Herr
Sundström ville göra gällande, att i pedagogiskt hänseende kunde vederböran -

Lördagen den 6 maj 1939 f. m

Nr 28.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
de mannar, både Gravé och Carlsson, anses någorlunda jämställda. Han försökte
visserligen att trissa upp Gravés företräde genom att säga, att denne i
många stycken hade ett betydande plus framför den andre, oell att han vidare
hade personliga egenskaper som skolledare. Det ena med det andra gjorde,
att Gravé var, såsom han sade, betydligt överlägsen. Ja, den överlägsenheten
kan taga sig många underliga former i herr Sundströms ögon. Men för oss,
som bedömt denna fråga med vanligt sunt bondförnuft, blir omdömet något
helt annat. Blott denna lilla sak, som även har generat herr Sundström litet,
med detta remarkabla kaffekalas i Gravés eget hem är ju en historia, som blott
belyser åtskilligt av herr Gravés mentalitet — denna kaffebjudning, där den
lilla näpna buketten eller ska vi säga septetten av femininer i en stämningsrik
stund gåvo svart på vitt på att dagens snälle värd var deras man. Ja,
herr talman, nog skall man anstränga sig till det yttersta för att taga i försvar
sådant plus allt annat, som förevarit i denna sak.

När herr Sundström sedan gör gällande, att Gravé i alla fall visat stor livaktighet,
får jag säga: Det ska gudarna veta, att han varit livaktig. Herr
Lindskog drog fram åtskilliga exempel därpå, och jag skall också draga fram
en liten passus ur hans skriverier, där han för fram sina egna funderingar över
sin värdefulla person. Där låter det såsom följer: »Nu återstår frågan: vilket
är i detta fall mest värdefullt — en lärare, som bevisligen av egen fri
vilja offrar mycket av bekvämlighet och fritid på fortsatta, verkliga studier,
kostsamma resor, mångå kurser, pedagogiskt författarskap, som bråkar sin
hjärna med försök till uppfinningar, avsedda att göra undervisningen mera
effektiv, eller — en lärare, som bevisligen uträttat påfallande litet eller intet
utanför tjänsteårens och schemats givna, tvångsmässiga ram?» — Mina damer
och herrar! — »Som bråkar sin hjärna med försök till uppfinningar» — nog
ligger det något av verkligt dödsförakt i den deklarationen. Jag må säga, att
man kan bli matt för mindre.

Nu kan jag. herr talman, icke underlåta att säga, och må det bli det sista
som jag här skall anföra, att när jag tog del av dessa handlingar, så rann det
upp en liten insinuant tanke hos mig, som tog denna form: Jag undrar egentligen,
om Engberg läst dessa papper eller om de råkat halka honom förbi? Det
vore ju förlåtligt med den stora arbetsbörda, som åvilar ecklesiastikministern,
om så någon gång skulle ske och örn han i stället endast följt en viss intuition,
som särskilt för snillen kan vara farlig ibland och peka åt det orätta hållet.
Ty, tänkte jag, örn statsrådet verkligen tagit del av dessa avlevererade mer
örn dödsföraktande energi än sund klokhet vittnande dokument av Gravés
hand, så borde hans omdöme, i mitt tycke åtminstone, genast ha varit klart och
givet: Nej, nu låta vi allt Gravé vila och växa till sig ett slag och taga
Carlsson i stället!

Ja, herr talman, detta var ju bara en insinuant tanke. Även om det vore
sant, behövde det ju icke vara så förfärligt komprometterande. »Det är slarvigt,
men det är mänskligt», örn så skulle ske. Jag vill icke heller någon
syndares död, herr talman, men när nu saken bragts inför konstitutionsutskottets
argusögon, vilket i detta fall för min egen del ingalunda betyder arga
ögon, så må det vara hänt, att det förts på tal. Och därmed låter jag, herr
talman, mig nöja.

Herr Lindskog: Herr talman! Efter herr Sundströms i Skövde anförande
borde det egentligen vara onödigt att yttra sig. Jag tilltror kammaren tillräckligt
självständig uppfattning att inse värdet av den bevisföring, som herr
Sundström lämnade. Han försökte förringa värdet av min uppfattning genom
att göra vissa insinuationer mot mig personligen. Han sade exempelvis,

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att jag älskar att komma med pikanta saker. Att de saker, på vilka jag anmärkt,
ibland haft vissa pikanta drag, är dock icke min skuld, utan det pikanta
har legat i själva de sakförhållanden, som jag har anmärkt på. Han
nämnde bland annat, att jag en gång hade dragit fram frågan örn ett skönhetsinstitut,
som fått ett lån från staten såsom understöd. Jag skall blott erinra
örn att en av herr Sundströms egna partikamrater i går här i kammaren
hade en interpellation just rörande dessa skönhetsmedel och de missbruk, som
sker med dem, alltså precis samma saker som jag anförde för en del år sedan.

Vidare tillät han sig säga, att herr Lindskog är Carlssons förman o. s. v.
Jag vet icke, att jag är förman till Carlsson. Jag känner honom icke alls personligen.
Saken är verkligen av den allvarliga art, att man verkligen bör vid
sådana tillfällen debattera frågan sakligt utan att komma med personliga antydningar
och insinuationer.

Vidare nämnde herr Sundström, att ingen skada hade skett. Ja, det kan
man ju alltid säga, att ingen skada har skett — därför att Gravé icke blev
vald! Han fick icke en enda röst, och det hade, sade herr Sundström, Carlsson
icke heller fått. Det sista veta vi emellertid icke, men det är icke det, saken
gäller, utan frågan är, om ecklesiastikministern har förfarit rättfärdigt eller
ej. Det är icke fråga om skadegörelse på annat sätt.

Sedan gjorde herr Sundström en jämförelse med professorsutnämningarna,
före vilka orden kunde falla nog så obehärskat. Jag vill framhålla, att det
dock är viss skillnad på obehärskade ord och sådana ord, som vittna örn den
defekt i omdömet, som det här uppenbarligen är fråga om och som herr Andersson
i Ovanmyra på ett så charmant sätt här påvisade. Men därtill kommer,
att en professorsbefattning icke är någon chefsplats. I detta fall gäller det
däremot en chefsplats, och här gäller det verkligen för en chef att visa omdöme,
när han skall handla å ämbetets vägnar.

Nu säger herr Sundström, att det är egendomligt och klandervärt av myndigheterna,
att de icke förut hade upptäckt Gravés defekter. Var och en vet
emellertid, hur svårt det är att verkligen kunna bedöma en lärargärning. Läraren
sitter där dag ut och dag in, och han får kanske ibland en inspektion,
och det är sannerligen icke så lätt att bedöma, örn han passar till Överlärare.
Örn emellertid en person månad efter månad genom sina skriverier och genom
sin verksamhet under höstens lopp har visat sig vara eminent olämplig för en
chefspost, kan väl ändå skolöverstyrelsen ha rätt att säga, att nu har denne
dokumenterat sin olämplighet så mycket, att vi bestämt kunna fastslå detta.
Då ligga ju bevisen på bordet, och då kan man yttra sig bestämt. Det vet ju
var och en, som känner till dessa förhållanden, att det är mycket svårt att bestämt
kunna säga, att den och den läraren är olämplig, men örn bevis därpå
föreligga, blir saken annorlunda.

Ja, herr talman, till sist vill jag blott säga ännu en gång, att frågan gäller
icke, om skolöverstyrelsen skall kritiseras vid det tillfälle, då den gjorde upp
sitt förslag, utan frågan gäller, örn Kungl. Maj:t, när den avgjorde saken,
verkligen icke borde insett, att skolöverstyrelsen hade handlat rätt, när den
uppgjorde sitt förslag. Jag har intet vidare att tillägga.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 7.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 285, med förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med
svenskt fartyg m. m.;

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

nr 286, med förslag till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m.; och

nr 287, med förslag till lag med vissa vid krig tillämpliga bestämmelser örn
utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse, och lag
med vissa bestämmelser örn inländsk försäkringsrörelse vid krig.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs sammansatt bevillnings- och jordbruksutskotts utlåtande, nr 1, i Äng. åtgärder
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande av till stödjande
spannmålsmarknaden m. m. målsmarkna

den m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Carlström: Herr talman! Jag har icke reserverat mig vid detta utlåtande
därför att jag tänkte framställa något yrkande, utan jag ville endast
säga några ord i avseende å själva den fråga, som det här gäller, eftersom vi
snart få upp samma fråga igen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
230. I denna proposition har departementschefen också varit inne på denna
sak och anser sig också för nästa budgetår böra rekommendera den vägen att
stödköpa all den brödspannmål, som produceras här i landet. Vi minnas ju alla,
att när vi 1936 gingo ifrån inlösningsförfarandet och genomförde denna stödköpsanordning,
begränsades den kvantitet, som fick stödköpas, till 125,000 ton.
I särskilda fall skulle emellertid Kungl. Maj:t lia rätt att utöka kvantiteten
med ytterligare 25,000 ton.

Nu har det visat sig i år, att de stödköp, som ha gjorts och genom vilka denna
kvantitet överskridits, icke ha varit tillräckliga för att avlasta marknaden
all den brödspannmål, som finns. Jag vill icke direkt gå emot, att Kungl.
Maj:t nu får tillstånd att ytterligare köpa upp vad som finns kvar, men man
kan ju med skäl framställa frågan, vart det skall bära hän i framtiden, örn vi
nu, såsom i praktiken sker, gå in för inlösningsförfarandet på nytt. Har man
då icke skäl antaga, att hela denna regleringsanordning kommer så att säga
att överansträngas så, att den brister samman. Kungl. Majit har också i propositionen
nr 230 uttalat sina betänkligheter. Statsrådet anför: »jag vill dock
icke underlåta att framhålla, att förevarande ändring i nu gällande regler för
stödköpsverksamheten ur vissa synpunkter kan vara ägnad att ingiva betänksamhet.
» Det är just denna betänksamhet, som jag har velat understryka.

Jag skulle för min del icke ha antecknat mig för denna reservation, om det
hade varit så, att utskottet hade i sin motivering uttalat betänksamhet på denna
punkt. Frågan var också uppe, men utskottsmajoriteten fann det icke vara
angeläget. Jag måste för min del säga, att jag finner det vara rätt uppseendeväckande,
att ett utskott, såsom här är fallet, utan vidare går in för att bifalla
ett förslag som detta utan att ens med ett ord uttrycka sina funderingar
över hur det framdeles skall vara möjligt att upprätthålla regleringssystemet,
om man nu återgår till inlösningsförfarandet, alldeles oavsett att det kommer
att medföra avsevärda utgifter för staten.

Man kan ju säga, att hur man än vänder det måste staten vara med och
taga vissa risker, och jag för min del är visst icke främmande för den tanken,
men man bör ju erinra sig, att när vi gingo ifrån inlösningsförfarandet, var
det i varje fall meningen, att överskottet på brödspannmål skulle kunna komma
att utfodras till djuren och att man på det sättet skulle försöka att närma
foder och brödsädesprisen till varandra. Man måste nu fråga sig, hur man
skall kunna ordna den saken framdeles, ifall man slår in på dessa vägar.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. anslag
tili intag■ningsnämnder

vid vissa
allmänna
läroverk m. fl.
läroanstalter.

Äng. åtgärder till stödjande av spannmålsmarknaden m. m. (Forts.)

Man får ju ofta höra talas om att jordbruksutredningen framdeles skall
komma fram med eventuella nya förslag, som lösa dessa besvärliga problem,
men jag måste säga, att man kanske icke skall hysa alltför stora förhoppningar
med tanke på att vi stå inför en alltjämt stigande produktion såväl beträffande
brödsäd som vad gäller de animaliska produkterna.

dag förstår ju, att ett förslag som detta utan vidare anmärkningar från
utskottets eller riksdagens sida kan godtagas örn jag så får säga i skuggan
av ett eventuellt världskrig, men eljest finner jag det vara ganska betänkligt
att så här utan vidare upphäva nu gällande bestämmelser ifråga om stödköpsförfarandet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente)
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat
för försvarsväsendet m. m. för budgetåret 1939/40 jämte en i ämnet väckt
motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk
m. fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1939/40 hade Kungl. Maj:t. (punkten 125 av det vid propositionen fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag)
föreslagit riksdagen att i avbidan på den oroposition i ämnet, som kunde varda
riksdagen förelagd, till Allmänna läroverken: Intagningsnämnder för budgetåret
1939/40 beräkna ett anslag av 10,000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Majit i en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition
(nr 101), under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för sistnämnda dag, föreslagit riksdagen
att till Intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1939/40 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr J. Bergman väckt motion (I: 235),
vari hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts föreliggande proposition
nr 101 måtte hemställa hos Kungl. Majit, att fortsatt och allsidig utredning
av frågan om sättet för intagning vid allmänna läroverk m. m. måtte
föranstaltas med beaktande av att tillfredsställande samverkan mellan folkskolans
och läroverkens lärare komme till stånd, ävensom att resultatet av denna
utredning måtte framläggas för riksdagen;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Tengström och Dahlbäck väckt
motion (11:364), vari hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. andag till intagning snämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter.
(Forts.)

proposition nr 101 ville hemställa hos Kungl. Majit att föranstalta örn fortsatt
utredning av frågan om sättet för intagning av elever vid allmänna läroverk
m. fl. läroanstalter och för riksdagen framlägga de förslag, vartill en dylik
utredning kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Marits förslag
och med avslag å herr Bergmans samt herrar Tengströn^ och Dahlbäcks
ovannämnda motioner (1:235 och 11:364), till Intagningsnämnder vid vissa
allmänna läroverk m. fl. läroanstalter för budgetåret 1939/40 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 10,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Bergman och Åqvist, vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att
riksdagen måtte med avslag på Kungl. Maj:ts föreliggande proposition och
med anledning av motionerna 1:235 och 11:364 i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att frågan om intagningsförfarandet vid de allmänna läroverken
och övriga av propositionen berörda läroanstalter måtte göras till föremål för
fortsatt allsidigare utredning i syfte att finna enkla och praktiska former för
i möjligaste mån rättvis procedur under lämplig samverkan mellan folkskolornas
och läroverkens lärare, ävensom att, örn utredningen därtill föranledde, ny
proposition måtte framläggas för en kommande riksdag;

2) av herr Magnusson i Skövde, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr ÅQvist: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till detta åtlåtande av herr Bergman och undertecknad.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den av herrar Bergman och Åqvist avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. reglering
proposition angående reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. wT

jämte i ämnet väckta motioner. folkskolan

I en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition (nr 149) hade Kungl. m• m Majit,

under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels
förklara sig icke hava något att erinra mot att lästiden vid folk- och småskolor
från och med den 1 juli 1940 utsträcktes från minst 34 */7 veckor till minst
36 4/7 veckor; dels ock medgiva, att rätten till statsbidrag till arvoden åt timlärare
vid folk- och småskolor finge från och med den 1 juli 1940 utvidgas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i ovannämnda
statsrådsprotokoll förordats.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
inom första kammaren:
nr 243 av herr V. Andersson,
nr 244 av herr E. G. C. Brandt,
nr 246 av herr D. Norman,

nr 253 av herrar R. Wagnsson och D. Norman och
nr 254 av friherre I. Lagerfelt samt

inom andra kammaren:

nr 370 av herr Lindén,

nr 404 av herr Lundqvist m. fl.,

nr 418 av herr Nilsson i Steneberg m. fl. och

nr 431 av herr Gustavson i Västerås.

I de likalydande motionerna I: 246 och II: 370 hade hemställts, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts hemställan i propositionen nr 149 angående
reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville jämväl vidtaga åtgärder, varigenom
lästiden vid folk- och småskolor från och med den 1 juli 1942 bestämdes
till 39 veckor.

I motionen 11:431 hade hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majlis
proposition nr 149 i vad densamma avsåge ett utsträckande av minimilästiden
vid rikets folkskolor.

Utskottet hemställde,

I. a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:244, 1:254 och 11:404 samt 11:431, måtte förklara sig icke
hava något att erinra mot att lästiden vid folk- och småskolor från och med
den 1 juli 1940 utsträcktes från minst 34 4/7 veckor till minst 36 4/7 veckor;

b) att motionerna 1:246 och 11:370 angående skrivelse till Kungl. Majit
beträffande vidtagande av åtgärder för utsträckning av lästiden från och med
den 1 juli 1942 till 39 veckor icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 253 och II: 418, i här behandlad del, medgiva, att rätten till statsbidrag
till arvoden åt timlärare vid folk- och småskolor må från och med den
1 juli 1940 utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 24 februari 1939
förordat, dock med iakttagande av vad utskottet i sin motivering anfört;

III. att motionerna I: 253 och 11:418, i den mån de icke behandlats här
ovan under II, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionen 1: 243 måtte anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Reservation hade avgivits av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionerna I: 246 och II: 370.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lindén: Herr talman! Jag är ganska medveten örn att det icke är
stor mening att spilla ord här i kammaren på detta ärende, men jag skall ändå
be att få säga ett par ord. Först och främst vill jag för att icke bli missförstådd
säga, att jag betraktar den kungl, propositionen, som ju är byggd på de
sakkunnigas förslag, såsom ett värdefullt och för vår svenska folkskola gagneligt
framsteg. Man kan icke misstaga sig på den positiva inställning, som tar

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
sig uttryck från såväl de sakkunnigas och Kungl. Maj :ts som från statsutskottets
sida. Trots detta är jag emellertid icke alldeles övertygad om att den
ställning, till vilken statsutskottet har kommit, är den riktigaste.

De sakkunniga ha för en förlängning av lästiden, icke till en minimilästid
av 36 V7 veckor utan till 39 veckor, framhållit bland annat pedagogiska och
sociala skäl. Beträffande nackdelarna av en utsträckning av minimilästiden
utöver 36 /7 timmar lia de sakkunniga hänvisat dels till den jordbrukande befolkningens
behov av att ha barnen hemma, dels till svårigheter att inlemma
fortsättningsskolan i den samlade undervisningen, dels slutligen till lärarnas
arbetsbelastning.

Vad först gäller den jordbrukande befolkningen och dess behov av att ha
barnen hemma, kan det naturligtvis vara riktigt, men icke är den jordbrukande
befolkningen den enda grupp av medborgare i detta land, som kunna behöva
ha barnen hemma. Fortsättningsskolan bör rimligtvis mycket väl kunna läggas
in i ett skolsystem med 39 veckors folkskola. Sedan man genomfört det
sjunde skolåret, får man ju kvar endast ett fortsättningsskoleår, som blir huvudsakligen
praktiskt betonat. För flickornas del är det överallt i landet ett
mycket stort önskemål, att fortsättningsskolan får förläggas till sommaren,
då man kan utnyttja bärtiden o. dyl., och för pojkarna bör också sommaren
vid en yrkesbetonad fortsättningsskola med jordbruksarbete vara den lämpliga
tidpunkten. Man har också på sina håll redan löst svårigheten med fortsättningsskolan
genom att förlägga lästiden i folkskolan till den 15 januari—
10 juni och den 15 augusti—omkring den 20 december, varigenom man dessutom
frigör sommaren som ferietid för eleverna i folkskolan. Det förefaller
111ig således, som örn dessa skäl emot en utsträckning av lästiden till 39 veckor
icke äro så starka som de pedagogiska och sociala skäl för en utsträckning,
som de sakkunniga själva ha framhållit.

Frågan är för mig såsom landsbygdslärare, tyvärr höll jag på att säga, en
landsbygdsfråga. Jag ber att få framhålla, att samtidigt som A-skolorna,
således städernas och de stadsliknande samhällenas skolor, ha en till 39 veckor
utsträckt lästid i icke mindre än i runt tal 89 procent, så är det endast 48
procent av B 1-skolorna, 37 procent av B 2-skolorna och 36 procent av B 3-skolorna, som lia 39 veckor. Vi finna således, att de bästa skolformerna, där
nian har en lärare för varje klass och där läraren alltså på ett helt annat sätt
kan ägna sig åt sina elever och bidraga till deras fostran, ha den längre lästiden,
medan de sämst ställda skolorna, där läraren måste dela sig på flera
undervisningsavdelningar och där han har barn i olika åldrar och icke ens har
tillgång till hjälpklasser utan har att göra med alla sorters barn ur intellektuell
synpunkt, fortfarande lia en kortare lästid, fastän man ju där har ett
praktiskt behov av en längre. Jag menar alltså, att de pedagogiska och rena
undervisningsskälen närmast skulle lia talat för en utsträckning av lästiden
till 39 veckor, därför att man därigenom på ett bättre sätt skulle lia kunnat
tillgodose undervisningen i landsbygdsskolorna.

För mig finns också ett annat skäl, vilket på sätt och vis är en lönefråga,
fastän jag lika litet som statsutskottet har anledning att göra detta ärende
till en lönefråga. Vem som helst här i kammaren, som har meriter för två
olika tjänster, av vilka den ena betalas med några hundra kronor mera per år,
söker givetvis den tjänst, där han får bäst betalt. Detta betyder alltså, att de
folkskollärare och folkskollärarinnor, som hädanefter söka tjänst, komma att
taga hänsyn till den uppgift, som redan brukar lämnas i annonserna, att skoldistriktet
har 39 veckors lästid. Får man således reda på att det är 39 veckors
tjänstgöring, vet man, att man får några hundra kronor mera örn året, och då
betyder det att Kläder och samhällen, d. v. s. skoldistrikt med 39 veckors läs -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Ant), reglering av den årliga låstiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
tiel, ta hand om de bäst meriterade lärarna, under det att de, som inte äro i stånd
att hävda sig i denna konkurrens, bli kvar för de 36 4/7 veckorna. Det är ur
den synpunkten jag tror mig kunna hävda, att klassificeringen kommer att
kvarstå. Trots alla ansträngingar som gjorts — jag uppskattar livligt statsrådets
önskan att utjämna motsättningen mellan landsbygd och städer, när
det gäller vår folkundervisning — kommer den att vara kvar, under förutsättning,
att meriterna ha något att betyda, när det gäller en persons lämplighet
att vara lärare.

Jag har i den motion, jag tillåtit mig väcka, föreslagit, att riksdagen fullt
och helt skulle acceptera Kungl. Maj :ts proposition men med det tillägget,
att det dessutom skulle fastställas en lämplig tidpunkt för ett genomförande
av 39 veckor för att nå fram till önskad enhetlighet. Den lämpliga tidpunkten
är för mig närmast den 1 juli 1942. Då komma automatiskt alla småskollärarinnor
i landet i åtnjutande av den för dem fastställda högsta lönegraden,
och det innebär således, att kvar står bara den del av själva folkskollärarkåren,
som finns i skoldistrikt med 36 4/7 veckors lästid.

Jag är också rädd för —• det är kanske en överdriven rädsla — att ett riksdagsbeslut
örn 36 4/7 veckors lästid kanske kommer att missförstås, trots uttalandena
från statsrådets och statsutskottets sida, att staten är mycket angelägen
att främja utvecklingen mot 39 veckors lästid — kommer att missförstås
därhän, att sedan riksdagen nu efter omprövning av 1937 års beslut
sagt ifrån att 36 4/2 veckor fortfarande är en rimlig lösning, den kan komma
att betraktas såsom den riktiga.

Jag är till slut litet fundersam över statsutskottets betänkande -— inte såsom
det är utformat men med hänsyn till reservanternas antal. Jag tillät mig
1937 ifrån talarstolen i denna fråga påpeka, att jag då var förvånad över, att
det starka intresse för en utsträckning av lästiden och det starka intresse, som
då lades i dagen för folkskollärarkårens löner, inte tidigare hade tagit sig uttryck
— således på den tid, då högern satt i regeringsställning och hade möjlighet
att göra någonting åt denna sak. 1937 hade ju den svenska folkskollärarkåren
nöjet att kunna påräkna ett starkt, intensivt och intresserat stöd
ifrån högerns sida. I statsutskottets betänkande finns inte mer än en enda
reservant, en socialdemokrat, och de, som 1937 med mycken skärpa kämpade
för de 39 veckorna, ha lämnat oss. Jag kan såsom skolman knappast dra någon
annan slutsats än att det intresse, som högern visade för den svenska folkskollärarkåren
1937, inte var ett intresse fotat direkt på sakliga skäl utan närmast
ingenting annat betydde än ett utnyttjande av lärarlönerna såsom en politisk
åtgärd. Högern har såvitt jag förstår med detta visat sitt verkliga ansikte.
Jag är ledsen över det, ty på detta sätt har en stark trupp ifrån 1937
svikit den fana, som då hissades. Men vi få väl räkna med att den positiva
inställning, som nu av ecklesiastikministern och statsutskottet ådagalagts,
skall visa sig värdefullare för framtiden.

Jag ber, herr talman, trots det jag efter första kammarens beslut är medveten
örn att yrkandet i och för sig är meningslöst, få yrka bifall till den av
mig väckta motionen.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Den proposition, som riksdagen
nu skall behandla, upptager två olika förslag. Dessa förslag ha emellertid inte
något mera intimt sammanhang med varandra än att de mjmket väl skulle ha
kunnat behandlas var för sig.

Det första förslaget är, att minimilästiden i folkskolan skall ökas från 344/r
veckor till 364/7 veckor. Den andra delen av propositionen föreslår viss differentiering
av lästiden i en utsträckning, som jag här inte skall gå närmare in

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

An(/. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
på. Om denna senare del har jag inte i min motion haft något att anföra.
Jag har ingenting att invända. Det är följaktligen örn den förra delen i propositionen,
som jag här vill säga några ord.

När löneregleringen för folkskollärarkåren genomfördes 1937, diskuterades
praktiskt taget alla de fördelar och nackdelar man då kunde finna med en
i olika skoldistrikt olika lästid, och resultatet blev ju det, att riksdagen kom
att knyta lästiden till tre olika intervaller: 34V2, 30V2 och 39 veckor. Löneställningen
för folkskollärarna bestämdes också med hänsyn därtill till löre,
löre respektive 17:e lönegraden. Ett av de väsentligaste skälen för det förslag,
som här föreligger, är ju det, att man funnit det vara otjänligt med att
ha så många löneställningar för en och samma kår. Det skälet kände man
emellertid mycket väl till, då löneregleringen för två år sedan genomfördes.
Det är alltså icke något nytt skäl, något, som riksdagen icke då kunde förutse.
Om man överhuvud taget anser detta vara ett skäl, kommer man att bli tvungen
att godtaga konsekvenser, som helt säkert icke bli särdeles behagliga för
riksdagen. Har man genomfört en lönereglering för så kort tid som för två
år sedan, och vederbörande befattningshavargrupper ändå anse sig ha fullgoda
skäl att påyrka en ''ny och genomgripande reglering av lönerna, då blir
det icke roligt att hädanefter ha med löneregleringsarbete att göra. Någon
tid bör ju ändå en lönereglering få anses gälla, innan man är färdig att ta
upp saken till ny behandling. Så mycket mera kan man ha rätt att fälla detta
omdöme i det här fallet, då den lönereglering, som lärarkåren fick 1937, helt
visst var den mest generösa lönereglering riksdagen någon gång genomfört för
en befattningshavargrupp.

Det har emellertid uppenbarats en del andra omständigheter efter det löneregleringsbeslutet
fattades, som jag ansett mig böra påpeka i den motion nr
431, som jag väckt, och dessa omständigheter äro inte av den natur, att de,
som deltogo i detta beslut, utan vidare hade kunnat förutse dem på förhand.
Riksdagens ledamöter hade nog den uppfattningen, att det fanns något slags
statlig kontroll över hur kommunerna komme att använda rätten att besluta
örn lästidens längd. Vi trodde nog i allmänhet, att åtminstone vederbörande
folkskolinspektörer skulle se till, att inte vilken kommun som helst, hur dåligt
den än hade sitt skolväsende ordnat, fick utnyttja statsmedel för en höjning
av lärarnas löner. Vi trodde nog också, att domkapitlen, som fastställa reglementena
för skolorna, skulle vara angelägna att se till att vägra fastställelse
av reglementen i de fall, då det kunde anses uppenbart att kommunen inte på
ett skäligt sätt kunde utnyttja den fastställda längre lästiden. Alla, som hade
en sådan uppfattning — och jag är övertygad örn att de flesta av riksdagens
ledamöter hade det — ha sedan dess haft mer än en anledning att bli grundligt
besvikna. Det är helt .säkert inte på det viset, att det i regel är de bäst
skötta skoldistrikten, som förlängt lästiden till 39 veckor. Snarare skulle man
kunna säga, att om man gör jämförelse mellan landsbygden, industrisamhällen
och städer, man i stället får det alldeles bestämda intrycket, att det är de
kommuner, vilka vårdslösat sitt skolväsende, som ha varit mest angelägna om
att nu, när staten betalar, vara med och tillvarataga pengarna. Det finns
exempel på skoldistrikt, som liro så dåligt försedda med lokaler, att de måste
använda det s. k. dupliceringsförfarandet, d. v. s. två läraravdelningar måste
använda samma undervisningslokal varje dag, men som ändå med begärlighet
lia anammat 39 veckors lästid. Dessa kommuner lia naturligtvis inte haft
några lokaler för sina fortsättningsskolor, utan dem har man fått plocka in
på den tid, som man normalt anser vara jullov eller sommarlov. Det finns
kommuner här i landet, som lia sin lokalfråga för folkskolorna så illa ordnad,
att do icke kunna bereda mer än en enda veckas ledighet under hela året ifrån

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
skolarbetet, och den veckan har man varit tvungen att ta ut vid midsommar,
alltså själva midsommarveckan, eftersom arbetare och tjänstemän ofta haft sin
semester förlagd till denna vecka. Vad skall det tjäna till att förlänga lästiden
med mycket stora kostnader för staten i sådana skoldistrikt, där man,
även örn lästiden fastställdes till bara 20 veckor örn året, skulle ha de allra
största svårigheter att få sina lokaler att räcka till för en hyggligt ordnad
undervisning under dessa 20 veckor!

När fortsättningsskolan för 20 år sedan tillkom, knötos till denna betydande
förhoppningar om att den skulle kunna ta upp en god del av den praktiska undervisning,
som man inte lämpligen hade kunnat få plats med inom folkskolans
lästid. Vad har nu resultatet blivit av dessa 20 års arbete för att bygga
upp fortsättningsskolan till en praktisk skola? Resultatet har förvisso blivit
mycket skiftande. Det är eller rättare sagt var glädjande att konstatera, att
man på många håll hade lyckats göra något av fortsättningsskolan. Men
det berodde då i stor utsträckning på att man hade litet tid på sig, eller rättare
sagt, att det fanns möjlighet att vid sidan örn folkskolans 34V2 veckors undervisning
också under en någorlunda lämplig årstid bereda plats för de sex veckornas
fortsättningsskola. I de kommuner, där man nu förlängt lästiden, har
man praktiskt taget gjort sig av med dessa möjligheter, ty fortsättningsskolan
blir nu i regel förlagd till sådana tider, att man inte utvinner något nämnvärt
resultat av dess undervisning. Det är en föga praktisk metod att befrämja
undervisningen i rikets folkskolor, att den s. k. förbättring, som man här
skulle åstadkomma, får fullkomligt slå ihjäl en annan skolform, som dock
av många, som äro intresserade för skolväsendet i landet, har betraktats som
något av det värdefullaste av det tillskott, som det svenska undervisningsväsendet
fått under den sista mansåldern.

Jag kan alltså inte på något sätt dela den beundran för den längre lästiden,
som ifrån lärarhåll, ifrån skolöverstyrelsen och i någon mån också ifrån
Kungl. Maj:ts och utskottets sida kommit till uttryck. Jag är tvärtom övertygad
örn att då man icke har någon kontroll över hur skoltiden användes, då
förlängningen får tas ut även inom de skoldistrikt, där man helt saknar möjlighet
att göra någon nytta med den, då vore det bättre att man hade kvar
de gamla åtta månaderna och i stället hade möjlighet att ordna fortsättningsskolan
på ett anständigt sätt.

Jag medger emellertid, att det finns kommuner, där man har möjlighet att
använda den längre lästiden. Detta har framför allt anförts såsom skäl för
denna längre lästid, och detta skäl behöver man inte vara blind för. Storstädernas
barn lia ofta svårt att hitta på något lämpligt sätt att tillbringa sina
ferier. För dem är det följaktligen icke något särskilt intresse att sommarferierna
äro särskilt långa. I vissa industridistrikt i landet, framför allt i
textildistrikten, lia båda föräldrarna arbete, och detta försvårar för dem att
ta hand om sina barn. Där är en längre lästid självfallet motiverad. Men
då man gjort detta undantag, har man därmed också praktiskt taget angivit
de delar av vårt land, där den längre lästiden är lämplig. Vi skola emellertid
komma ihåg, att det är en relativt liten del av landets barn, som växa upp
i storstäderna och i textildistrikten. Den övervägande delen av landets barn
får fortfarande, dess bättre, växa upp under något gynnsammare förhållanden,
och för dem har det intet intresse att sommarlovet kortas av till en så kort
tid, att det icke blir möjligt för dem att återhämta friska krafter till dess att
skoltiden på nytt börjar på hösten. När detta löneregleringsbeslut möjliggör
en sådan förnuftig differentiering av lästidens längd i olika delar av landet,
allt eftersom man behöver och kan ordna det, vad finnes det då för skäl i
att nagga på den frihet som kommunerna nu ha att fastställa lästidens längd?

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
Vad är det för skäl i att taga bort möjligheten att fortfarande ha 344/r veckors
lästid och samtidigt kunna ordna fortsättningsskolan på ett sådant sätt, att
det blir någon nytta med dess undervisning. Jag kan icke finna, att härför
kan anföras några praktiska skäl. Däremot finns det många praktiska skäl,
som tala mot en tvångsvis genomförd förlängning av lästiden.

Riksdagen beslöt i fjol, att svenska folket hädanefter skall lia semester.
Denna semester vill svenska folket helt säkert taga ut på sommaren, om det
går för sig. Men hur skall det gå till i en stad eller i ett industrisamhälle,
där kanske 90 procent av invånarna utgöras av anställda, att taga ut semester,
om skolarbetet skall fortgå hela sommaren eller i varje fall under
tre fjärdedelar av den tid av året, då medborgarna vilja taga semester. Det
kommer att betseda, att det uppstår en ohjälplig konflikt mellan skola och
hem. Det är icke svårt att räkna ut, att skolan i första hand blir lidande
härpå. Ty skolbarnens föräldrar tänka nog icke avstå från sin nyförvärvade
rätt till semester, därför att skolväsendet i landet är illa ordnat. Det blir
naturligtvis på det sättet, att skolarbetet blir trasigt. Ty att allmänheten
skulle avstå från semester för att tillfredsställa skolans krav, får nog anses
tämligen uteslutet. Ett sådant skäl har överhuvud taget aldrig varit föremål
för övervägande i detta sammanhang. Då kan man ställa den frågan:
Vad är det för brådska med denna förlängning av lästiden? Ha vi icke råd
och tid att vänta till dess vi få se, hur den nya semesterlagen kommer att
verka, hur den kommer att tillämpas? Det kommer relativt snart att bli
klart hur semestern kommer att förläggas. Då kan det åtminstone ur den
synpunkten icke längre finnas något hinder för att upptaga denna fråga om
lästidens längd till förnyad prövning, om så skulle befinnas nödvändigt.

Statsutskottet har i det föreliggande utlåtandet anfört, att denna fråga icke
är att betrakta som en lönefråga utan som en fråga om skolorganisationen, och
här skulle vi följaktligen icke diskutera löneläget. När man granskar de utomordentligt
magra skäl som i övrigt anföras för detta förslag, kan man emellertid
icke frigöra sig från det intrycket, att det måste föreligga något annat
skäl för att förlänga lästiden, och då kommer ju ändå lönefrågan slutligen
fram.

Det är med en viss beklämning man ser, hur illa kostnadsberäkningarna
stämma med de verkliga kostnaderna för genomförande av löneregleringen för
folkskollärarkåren. Det var ett mycket betydande belopp som beräknades
utgå, men det har ingalunda räckt. Enligt riksräkenskapsverkets i dagarna
offentliggjorda beräkningar kommer åttonde huvudtiteln för löpande budgetår
att överskridas med ett belopp som överstiger 18 miljoner kronor. Den huvudsakliga
skulden till detta överskridande ligger däri, att kostnaderna för folkskollärarnas
avlöning blivit mycket större än som beräknats. Det är visserligen
sant, att i dessa många miljoner även i viss mån innefattas efterskottsredovisning
för föregående budgetår, men det rubbar icke nämnvärt totalintrycket
av den oerhörda hastighet med vilken kostnaderna på detta område
växer. Jag tror, att det inför ett sådant perspektiv hade varit skäl
både för eceklesiastikministern och statsutskottet att taga sig en funderare
på örn icke denna oerhörda utgiftsstegring under åttonde huvudtiteln ändå till
sist måste medföra, att riksdagen icke får råd att tillfredsställa behov som
äro minst lika nödvändiga och kanske nödvändigare inom andra statens verksamhetsområden.
I stället har statsutskottet i sin motivering skrivit någonting
som jag finner vara rätt anmärkningsvärt. Det kan icke rimligen tolkas
på annat sätt än som ett erbjudande örn ytterligare prestationer på detta område.

På sid. 12 i utskottsutlåtandet står bland annat följande: »Utskottet anser

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
sig därför icke kunna tillstyrka, att steget nu skulle tagas fullt ut till en
enhetlig lästid av 39 veckor, men vill understryka det av departementschefen
gjorda uttalandet, att det bör vara statsmakterna angeläget att främja den
pågående frivilliga utvecklingen för utsträckning av lästiden till 39 veckor.»
Statsutskottet säger alltså, att det gärna går med på en utgiftsstegring, som
det föreliggande förslaget medför, och är det så, att kommunerna behöva en
uppmaning att göra av med ännu mera statsmedel, så är statsutskottet villigt
att omedelbart tillhandahålla denna uppmaning. När såg man på ett annat
område, där det gällde en utgiftspost, över vilken riksdagen har att besluta,
en sådan oerhörd generositet, en sådan villighet att både betala ut vad som
kräves och att utfästa sig att även i framtiden betala kostnaderna för allt
som kommer att beslutas?

Jag har, herr talman, velat anföra detta. Jag vet Hacket väl, att det icke
är särdeles stor mening i att ställa ett yrkande mot ett enhälligt statsutskott.
Men då man ser, hur inom ett visst verksamhetsområde, där man själv varit
intresserad under många år, statens medel få rinna bort under sådana omständigheter,
att man är övertygad om att det sker till ingen nytta, då måste
man reagera och reagera så att det hörs.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på punkten I. a) i statsutskottets
förevarande hemställan och bifall till motionen 431 i andra kammaren.

Herr Holmdahl: Herr talman! Lagstiftningen på folkskoleväsendets område
har ju under de senare åren varit synnerligen livlig, och jag tror man
kan våga det påståendet, att i stort sett har statsmakternas ingripande på
detta område varit utav den art, att det stärkt folkskolans ställning i vårt land
och ökat förutsättningarna för dess arbete bland det uppväxande släktet. Det
nu till kammarens behandling föreliggande förslaget betecknar ännu ett nytt
steg i samma riktning. Denna kungl, proposition avser att direkt befordra
undervisningsarbetet vid folkskolan.

Detta syfte skulle nås, såsom det redan har framgått av de föregående
anförandena, på två vägar, dels genom en utsträckning av den årliga lästiden
på det sätt, att minimitiden höjes från 34 till 36 veckor, och dels också genom
förstärkningsanordningar för undervisningen i två- eller flerklassiga läraravdelningar.
\rad förslagen i denna senare del beträffar, torde dessa förslag
utan tvivel kunna bliva till stort gagn, och jag tror icke det är för mycket att
säga, att med dessa förslags genomförande arbetet särskilt inom landsbygdens
folkskoleväsende kommer att kunna väsentligt effektiviseras. Icke
minst gäller detta enligt min mening om den möjlighet som här yppas till
ökat. statsbidrag för avlöning av timlärare. Jag är övertygad örn att denna
möjlighet att erhålla ytterligare bidrag till timlärararvoden skall underlätta
arbetet i skolorna, särskilt i fråga om landsbygdens skolformer, och att detta
skall bidraga till en lösning av den nu aktuella frågan örn undervisningsplanerna
för den sjunde klassen i folkskolan och denna sjunde klass’ samordnande
med den ettåriga fortsättningsskolan.

I likhet med herr Lindén är jag emellertid icke lika övertygad örn det
lämpliga och ändamålsenliga i det förslag angående utsträckning av den årliga
lästiden som här föreligger. Min tveksamhet härvidlag hänför sig främst
till den tidpunkt, då detta förslag framlagts och skall genomföras. Förslaget
har nämligen framkommit under en period i folkskolans utveckling, som
kännetecknas av en mycket stark utveckling på frivillighetens väg fram mot
en enhetlig lästid av 39 veckor årligen. Den 1937 genomförda löneregleringen
för folkskollärarna har, som vi alla veta, kraftigt befordrat denna ut -

Lördagen den 6 maj 1939 i. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
veckling, och ett mycket stort antal skoldistrikt har beslutat eller förberett beslut
om införande av en årlig lästid av 39 veckor. Från riksdagens sida har
också i olika sammanhang och även i sammanhang med löneregleringen 1937.
uttalanden gjorts, som varit ägnade att framhäva den enhetliga lästiden i
folkskolan såsom det av statsmakterna sanktionerade, önskvärda slutmålet.
Obestridligt är under alla förhållanden, att vi nu voro inne i en period av
synnerligen livlig utveckling fram mot en enhetlig lästid av 39 veckor, och
detta på skoldistriktens och skolstyrelsernas eget initiativ. Det gäller icke
minst landsbygdens skoldistrikt. I alla dessa skoldistrikt på landsbygden,
som frivilligt genomfört 39 veckors lästid, har man alltså icke funnit något
avgörande hinder föreligga för en sådan lästid, alltså en lika lång lästid som i
allmänhet är genomförd i städer och mera tätt bebyggda samhällen. Man kan
då, synes det mig, på goda grunder ifrågasätta, örn det i detta läge varit påkallat
att vid den nuvarande tidpunkten vidtaga några förändringar i gällande
författningar rörande lästiden.

Av propositionen framgår, att för redovisningsåret 1938/1939 35.7 ^*av
samliga skoldistrikt redan infört 39 veckors lästid, medan 36.4 % ha en lästid
av 36 veckor och endast 27.9 % bibehållit den blott för några år sedan allmänna
lästiden av 34 veckor. Av samtliga folkskollärare hade 62.3 % den
längsta lästiden och blott 13.9 % den lägsta eller en lästid av 34 4/''r veckor.
Herr talman! Dessa siffror synas mig mycket talande. För mm personliga
del har jag icke kunnat finna annat än att det knappast för närvarande förelegat
anledning att ingripa i den för folkskolan så gynnsamma utvecklingen
genom en ny lagstiftning. Statsutskottet anför på ett ställe i sitt utlåtande,
att varsamhet bör iakttagas fran statsmakternas sida, när det gäller genomförandet
av ytterligare skolorganisatoriska åtgärder. Jag undrar, om icke
varsamheten här krävt att överhuvud taget icke ingripa lagstiftningsvägen,
då det gäller den årliga lästiden i folkskolan. Men skulle här ske ett ingripande,
synes mig, att de starkare skälen talat för en utsträckning av lästiden
till 39 veckor, med rätt till undantag ifrån regeln i vederbörlig utsträckning.
Det kari nämligen och det är ett av huvudskälen till den ståndpunkt jag
deHarerat befaras, att genom fixerande av den nya minimilästiden
av 36 /r veckor och genom bibehållandet av tvenne fixerade lästider den
utveckling jag nyss talat örn skall avstanna och målet, en enhetlig lästid för
folkskolan, ställas på en ganska oviss framtid.

Departementschefen har nu liksom tidigare uttalat, att utvecklingen mot en
utsträckning av lästiden till 39 veckor bör av statsmakterna med tjänliga
medel främjas. Jag tror, att folkskolans målsmän stå mycket samlade bakom
departementschefen i detta hans uttalande. Jag tror emellertid icke, att en
ändring av bestämmelserna angående lästiden är ett dylikt tjänligt medel för
att nå fram mot den enhetliga lästiden, och jag tror icke, att den kommer
att befrämja utvecklingen mot detta mål. Det skulle, herr talman, vara
mycket gladjande, ifall mina farhågor icke skulle bliva besannade. Det skall
emellertid villigt erkännas, att ett genomförande av förslaget, även när det
galler lastiden, givetvis medför en obestridlig fördel därigenom, att detta förslags
genomförande för ett icke ringa antal skoldistrikt och läraravdelningar
kommer att omedelbart medföra en välbehövlig utökning av den årliga lästiden
upp till 36 veckor. Jag vill ännu en gång understryka, att förslaget i
övrigt, såsom jag inledningsvis framhållit, innefattar anordningar, som direkt
äro ägnade att förstärka undervisningen i folkskolan.

Herr talman! Jag har ansett mig böra göra dessa personliga randanmärkningar
till (let föreliggande utskottsutlåtande! Med hänsyn till det läge
varl hela frågan nu befinner sig, och med hänsyn till att dessa förslag i det

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Interpellation.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
stora liela äro, som jag tror, ägnade att öka och stärka möjligheterna för
folkskolans arbete, har jag, herr talman, intet yrkande att framställa.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 12.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Flyg, som yttrade: Herr talman! I det interpellationssvar, som utrikesminister
Sandler den 22 mars i år avgav inför andra kammaren, besvarades
min fråga huruvida underordnade ledamöter av den svenska delegationen till
Ålandskonferensen i Helsingfors uppträtt olämpligt mot de åländska delegaterna
med den kategoriska satsen: »Svaret är: nej.»

I min replik yttrade jag, att denna fråga kunde anses mindre betydelsefull,
att jag givetvis icke ägde rättighet att betvivla utrikesministerns uttalande,
men att jag ej heller kunde betvivla mina åländska sagesmäns påståenden.

Utrikesminister Sandler hade emellertid en helt motsatt mening örn berörda
frågas betydelse. Endast i ett hänseende ville utrikesministern ha med interpellanten
att skaffa, endast beträffande en fråga ville han yttra sig: han ville
ha svar på frågorna: vem är herr Flygs sagesman och vari består det olämpliga
uppträdandet. Mycket demonstrativt underströk alltså herr utrikesministern
den berörda frågans betydelse.

Efter det jag i indirekt form angivit, vilka mina sagesman voro, försökte utrikesministern
i en ytterligare replik att framställa min mening i spörsmålet
såsom ovederhäftig.

Senare har på grund av en artikel i Eskilstuna-Kunren en tjänsteman i utrikesdepartementet,
kabinettssekreterare Boheman, i ett till pressen utsänt
meddelande bestritt att något olämpligt uppträdande gentemot de åländska
delegaterna förekommit från de svenska ombudens sida.

Nu föreligger ett uttalande i saken från de åländska delegaterna, ställt till
chefredaktören för den tidning, vars uppgifters sanningsenlighet bestreds av
kabinettssekreterare Boheman. Uttalandet är av följande lydelse:

Herr Chefredaktör J. A. Selander, Eskilstuna.

Tidningen »Åland» avtryckte den 11 april detta år ur »Eskilstuna-Kuriren»
Eder artikel rörande de åländska delegaternas bemötande å Svenska legationen
i Helsingfors den 5 november 1938. Uti »Ålands» ingress sades det bland
annat: »Herr Boheman bestrider visserligen uppgifternas riktighet, men detta
hindrar icke att Herr Selander stöder sig på fakta.» Trots detta har, enligt
vad underskrivne erfarit, riktigheten av Eder skildring icke blott Bragasatts
utan även betecknats som tendentiös och icke sanningsenlig. Under sadant lörhållande
manar oss plikten att kategoriskt tillbakavisa silka påståenden. Ha
Ni under Edert Ålandsbesök ställde Eder i personlig förbindelse med envar
av oss enskilt, alltså på tumanhand, och Edert manuskript icke förelädes någon
av oss förrän det publicerades, äro smärre divergens^ i vissa detaljer förklarliga,
men detta förringar icke vad ovan sagts beträffande riktigheten av

Eder skildring i allt väsentligt. , .,11

Greve Ehrensvärds den 5 november ideligen framförda krankande beskyi
ningar för åländsk feghet och ynkedom, såsom varande motivet för var negativa

inställning till befästningsfrågan, lade vi alla nogsamt pa minnet, Nar en av oss

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

Nr 28.

Interpellation. (Forts.)

sohl bevis för motsatsen hänvisade till Ålands historia och den åländska allmogens
bragd 1808, insköt greve Ehrensvärd med ett spydigt tonfall, som icke kunde
missförstås, att denna allmoge var beväpnad blott med gärdsgårdsstörar.

Det är riktigt att tonen i herrar Ehrensvärds och Bohemans »strafftal» och
»avbasning» något dämpades, när utrikesminister Sandler infann sig. Men det
bör av oss icke heller lämnas osagt, att även Excellensens uppträdande i ord
och åtbörder på oss gjorde ett synnerligen pinsamt intryck, allrahelst vi av
en man i hans höga ställning aldrig hade väntat något dylikt. Detta framstod
så mycket tydligare, när vi erinrade oss Statsminister Cajanders utpräglat
humana sätt att leda de förhandlingar, under vilka vi framförde vår argumentering
i de föreliggande frågorna.

Mariehamn den 2 maj 1939.

Johannes Holmberg. Paul E. Paulson.

^Viktor Strandfält. Julius Sundblom.

Att herrar Johannes Holmberg, Paul E. Paulson, Viktor Strandfält och
Julius Sundblom egenhändigt undertecknat ovanstående handling intygas.

Mariehamns rådhus den 2 maj 1939.

Ex officio:

Axel Kuffschinoff.

Notarins publicus i Mariehamn.

Herrar Holmberg och Paulson äro landstingsmän, herr Strandfält lantråd
och herr Sundblom landstingets talman.

På grund av här återgivna aktstycke har sakfrågan onekligen kommit i ett
helt annat läge än den hittills haft. Det måste vara ett såväl riksdagens som
regeringens naturliga intresse att klarhet skapas. Jag yttrade i mitt anförande
den 22 mars, att förklaringen till de motstridiga uppgifterna måhända kunde
vara, att olämpligt uppträdande tolkas och bedömes olika från åländsk och
från svensk synpunkt. Nu är det uppenbart, att en dylik förklaring ej är
hållbar. Det synes vara självklart, att utrikesministern, då han talade här i
kammaren den 22 mars, avgav sitt kategoriska svar samt senare demonstrativt
gav frågan dess stora betydelse, måste ha varit ovetande örn vad som verkligen
inträffat. För kabinettssekreterare Boheman förefinnes dock icke någon
sådan möjlighet till förklaring. Efter de fyra åländska folkrepresentanternas
uttalande har man endast anledning önska, att herr Bohemans dementi till pressen
aldrig hade blivit publicerad.

Hela det svenska handhavandet av dagens Ålandsfråga är från början till
slut av beklaglig karaktär. I den speciella detaljfråga som jag här riktat uppmärksamheten
på, är det en svensk plikt gentemot Ålands folk, att det snarast
skapas tillfredsställande klarhet. Jag hemställer därför med hänvisning till
vad här anförts örn kammarens tillstånd att till hans excellens utrikesministern
få framställa följande frågor:

1) Ägde utrikesministern den 22 mars, vid Ålandsdebatten i andra kammaren,
tillfredsställande och tillräcklig kännedom om förhållandena vid förhandlingarna
mellan de åländska delegaterna och vissa ledamöter av den svenska
delegationen?

2) Örn svaret på denna fråga blir jakande — anser utrikesministern verkligen,
att det refererade uppträdandet överensstämmer med vad diplomatisk
takt och ton fordrar?

Denna anhållan bordlädes.

Andra hammarens protoholl 19S9. Nr 28.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 f. m.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av viss del av kronan tillfallet danaarv efter Annika Hansson, född Christoffersdotter,
från Blomskogs socken; och

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

från sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
stödjande av spannmålsmarknaden m. inifrån
jordbruksutskottet:

nr 228, i anledning av väckta motioner örn fortsatt tillämpning av lagen
den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den 22 juni 1928
örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
tomter från fastigheten Yetterskoga 41 i Skinnskattebergs socken av Västmanlands
län;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den lägre lantbruksundervisningens
ordnande;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Norrbottens läns hushållningssällskap för inrättande av lantbruksskola; nr

232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående iordningställande
av vissa kolonat i Norrbottens län, att upplåtas till lappar, m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens växtsky dds anstalts filial i Alnarp;
och

nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till veterinärstaten;
samt

från riksdagens kansli:

nr 235, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska utbredningen
av tandsjukdomar; och

nr 236, angående utredning örn pension eller statsbidrag åt vissa kvinnor
med två eller flera minderåriga barn.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj.

K. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets^n?. reglering
utlåtande, nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående regle-au den örliga
ring av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. jämte i ämnet väckta motioner; *“*?**”.
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Weijne som anförde: Herr talman! Jag vill först be att få uttrycka (Forts.)
min glädje över den samling, som nåtts kring utskottets betänkande. Utav
statsutskottets 24 ledamöter, som deltagit i behandlingen av detta ärende, är
det bara en enda, som reserverat sig. Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på, att reservationen icke avser hela förslaget utan bara en del av det.

Även herr Gustavsons i Västerås opposition avsåg bara en del av det föreliggande
betänkandet, en del som efter mitt sätt att se, knappast kan betecknas
som den viktigaste^ delen. Den samling, som nåtts omkring förslaget, är väl
det bästa beviset på att Kungl. Maj :ts proposition ungefär motsvarar vad som
för närvarande kan anses vara icke bara möjligt utan även lämpligt att genomföra
på det föreliggande området.

Här har nu ifrån två olika sidor riktats klander emot förslaget. Herr Lindén
önskade en utsträckning av lästiden till 39 veckor i ett sammanhang eller
åtminstone i det närmaste i ett sammanhang, och herr Gustavson i Västerås
ansag, att man borde nöja sig med nuvarande bestämmelser och betecknade
dem, sorn uu föreslagits, såsom pa sätt och vis en ny lönereglering. Jag vill
lästa herr Gustavsons uppmärksamhet på att det beslut, som riksdagen år
1937 tattade i lönefrågan, bland annat avsag avlatande av en skrivelse till regeringen,
i vilken riksdagen begärde den utredning, som sedermera har ägt
rum, och som propositionen bygger på. Man räknade alltså icke bara med en
fortgående frivillig utsträckning av lästiden utan också med att man senare
beträffande lästiden skulle kunna fatta ett mera generellt beslut. I det sammanhanget
vill jag säga, att herr Gustavsons kritik, såvitt jag kunde finna,
icke så mycket rörde det föreliggande utskottsbetänkandet som fastmera det
beslut, som riksdagen fattade 1937. Det var nämligen då som man anknöt
lönerna till lästiden och därigenom möjliggjorde den utökning av statens kostnader,
som herr Gustavson vidrörde. Da herr Gustavson i det sammanhanget
talade örn 18 ^ miljoner kronor, så gav han själv i viss mån en förklaring på
den siffran, danhan talade örn, att det skett en förskjutning av kostnader från
det ena budgetaret till det andra. Den verkliga merkostnaden rör sig säkerligen
örn ett betydligt mindre belopp. Att en merkostnad skulle uppstå hade
man ju för övrigt räknat med, ehuru man icke kunnat angiva den summa,
till vilken merkostnaden skulle komma att uppgå. Vi, som år 1937 talade för
regeringens förslag, förfäktade mycket bestämt, att det borde ske en utökning

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. reglering av den årliga låstiden vid folkskolan m. rn. (Forts.)
av lästiden, en utökning, som helt naturligt också skulle kosta en hel del
pengar.

Jag skulle vidare vilja säga ett par ord till herr Lindén, som gentemot herr
Gustavson förfäktade den motsatta åsikten. Herr Lindén tog upp de skäl,
som hade anförts emot 39 veckors lästid. Han ville i viss mån underkänna
dessa skäl. Bland annat talade han om, hur lätt det skulle gå att ordna läsningen
i fortsättningsskolan, när det sjunde skolåret väl blivit obligatoriskt.
Emellertid är ju det sjunde skolåret ännu icke obligatoriskt, och det skall ju
icke bliva obligatoriskt överallt förrän år 1948. Följaktligen är det först örn
åtskilliga år, som man kan uppbygga folkskoleorganisationen med hänsyn till
att fortsättningsskolan över hela linjen kommer att vara ettårig.

Jag skulle även vilja beröra en annan passus i herr Lindéns anförande. Herr
Lindén säde, att etet företrädesvis vore skolor av de bättre skolformerna, som
hade fått lästiden utsträckt, och han talade, som ofta brukar ske i detta sammanhang,
örn den klyvning, som uppstår mellan å ena sidan landsbygdens och
å andra sidan städers och stadsliknande samhällens skolväsen. Jag vagar för
min del bestämt hävda, att genomförandet av det förslag, som jag hoppas
andra kammaren örn en stund — liksom tidigare första kammaren — skall antaga,
i avsevärd mån skall bidraga till att denna klyfta överbygges. Får jag
taga ett exempel ur verkligheten? I den stad, där jag bor, har man sedan 20
år tillbaka haft icke bara 39 veckors lästid utan även sjuårig folkskola. Det
är klart, att det varit en betydande skillnad mellan denna stads skolväsen och
den omkringliggande landsbygdens, men när det sjunde skolaret blivit obligatoriskt,
och när lästiden blivit minst 36^2 veckor, så kommer skillnaden emellan
skolväsendet i Borås och skolväsendet på den omkringliggande^ landsbygden
att bliva ganska minimal och i varje fall icke på långa vägar så stor, som
den varit tidigare. I det sammanhanget skulle jag vilja understryka, att av
de förbättringar, som föreslagits, framför allt beviljandet av statsbidrag till
timlärare betecknar ett mycket stort framsteg. Herr Holmdahl berörde ju
också den saken på ett mycket erkännsamt sätt. Jag skulle vilja understryka,
att detta är en reform till hjälp för de skoldistrikt på landsbygden, där man
har skolor enligt de sämsta skolformerna, och där elevantalet är mycket högt,
en reform, som i sin mån kommer att minska klyftan mellan städer och stadsliknande
samhällen å ena sidan samt den rena och framför allt den glest bebyggda
landsbygden å den andra.

Jag skall, herr talman, icke upptaga tiden längre. Herr Holmdahl yttrade,
att det kanske hade varit klokare att vänta ytterligare. Det är alldeles klart,
att det kan anföras goda skäl för ett uppskov. __Man skulle^naturligtvis kunna
låta utvecklingen hava sin gång ytterligare något eller några år. Med den
grundsyn, som jag själv har på folkskolans utveckling ■— jag anser, att vissa
skoldistrikt böra gå i spetsen och vidtaga förbättringar, och att staten sedan
genom lagbeslut bör försöka att fa med dem, som äro sämst ställda - - anser
jag emellertid, att tidpunkten redan nu är inne för att höja skolväsendets standard
i de mellan 600 och 700 skoldistrikt, som genom beslutet skola få sin lästid
utökad. Jag tror också, att det föreliggande ^förslaget^fyller alla anspråk
på en effektiv förbättring. Förslaget är därtill måttfullt, sa att man ute i skoldistrikten
icke har anledning hysa missnöje. Jag vill med skärpa understryka
vad departementschefen sagt i propositionen angående vikten av att folkskolan
ute i orterna omfattas med sympati och förtroende av befolkningen. Den synpunkten
bör vara en ledstjärna i all folkskolepolitik. Den har varit ledande
vid utarbetandet av det föreliggande förslaget. Jag är för min del övertygad
om att antagandet av detta förslag jämte den frivilliga utsträckning av lästiden,
som redan ägt rum, och som väl kommer att fortsätta även under de

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
närmaste åren, kommer att innebära en mycket stor förbättring av vårt folkskoleväsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets föreliggande
förslag.

Vidare yttrade:

Herr Hyling: Herr talman! Såväl departementschefen som statsutskot tet

hava uttalat, att denna fråga är en skolorganisatorisk fråga och icke en
lönefråga. Jag skall, herr talman, närmast skärskåda denna skolorganisatoriska
fråga ur landsbygdens synpunkt. Varför skola landsbygdens barn,
såsom nu sker, erhålla en sämre undervisning? De hava berättigade krav
på att erhålla en lika god utbildning som den, vilken kommer städernas barn
till del. Vi känna alla till, att de skolformer, som äro vanliga på landsbygden,
icke fylla de krav, som vi hava rätt att ställa på folkskolan.

Det föreliggande problemet kan betraktas ur många olika synpunkter. Som
bekant har man på landsbygden ofta flerklassiga skolor. Den undervisning,
som lämnas i dessa skolor, kan icke jämföras med den undervisning som lämnas
i de »enklassiga» skolorna i städer och stadsliknande samhällen. Under
debatten före middagen framhöll en talare, att de som undervisa i landsbygdens
skolor få taga hand även om psykiskt efterblivna barn. I städerna
få psykiskt efterblivna barn ofta särskild undervisning av för sådan undervisning
kvalificerade lärarkrafter. Det är emellertid icke nog med att vi på
landsbygden få dragas med sådana psykiskt efterblivna barn, som höra landsbygden
till, utan på senare tider hava städerna, icke minst storstäderna, genom
silia barnavårdsnämnders försorg i ganska stor utsträckning börjat utackordera
psykiskt efterblivna barn på landsbygden. Dessa barn utgöra en ytterligare
belastning av arbetet i landsbygdens skolor.

Jag vill på detta problem lägga även en annan synpunkt. Strax före middagen
tog andra kammaren ställning till en kungl, proposition, i vilken det
begärdes, att man på prov vid 25 läroverk skulle taga bort inträdesprövningarna.
Det kommer väl icke att dröja så länge, förrän inträdesprövningarna
borttagits vid samtliga läroverk. I stället lär man komma att ordna med
standardprov, som komma att skickas ut till de olika skolorna, samma standardprov
på landsbygden som i städerna. Eesultatet måste bliva, att de elever,
som undervisas i skolor av sämre skolform, icke kunna få samma goda betyg
som de, vilka undervisas i skolor av bättre skolform. När inträdesprövningarna
borttagits, kommer intagning i läroverken att ske nästan uteslutande på
grundval av folkskolebetyg. Det säger sig självt, att landsbygdens barn därvid
komma, att vara väsentligt handikappade därigenom, att de på grund av sämre
utbildning icke kunna få lika bra betyg som städernas barn. I framtiden
kommer kanske på grund härav och på grund av den ökade tillströmningen
till högre läroanstalter landsbygdens barn att i relaflvt stor utsträckning utestängas
från utbildning vid högre skolor. Det är en synpunkt, som jag anser
mycket beaktansvärd.

Jag förstår mycket väl, att det på landsbygden finns vissa svårigheter att
hålla barnen i skola under 39 veckor. Därför har jag varit med örn att väcka
en motion, i vilken begärts, att man i stället för att utsträcka lästiden för
barnen skulle utsträcka tjänstgöringstiden för lärarna till 39 veckor. Den
ökade undervisningstiden skulle tillgodogöras på så sätt, att exempelvis en
fyraklassig skola, en s. k. B 2-skola, under två månaders tid skulle få arbeta
som två-klassig skola. Detta skulle betyda, att undervisningen under den tiden
bleve betydligt bättre. Jag tror, att det ur landsbygdens synpunkt är ganska

Nr 28.

Lördagen den G maj 1939 e. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid■ folkskolan m. m. (Forts.)
värdefullt att få behålla barnen hemma under viss tid av året. Jag är själv
lärare vid en landsbygdsskola, och jag förstår mycket väl, vilka svåra problem
lantbrukarna för närvarande hava att brottas med. Det finns ju knappast
någon arbetskraft att uppbringa på landsbygden. Nu invänder kanske någon,
att barnen äro alltför små för att börja arbeta, medan de ännu befinna sig i
skolåldern, men, mina damer och herrar, saken är den, att på landsbygden finns
det många olika slags arbeten, som icke äro alltför krävande och som på ett
tillfredsställande sätt kunna utföras av barn. För min del anser jag, att lästiden
för eleverna icke bör utsträckas i den omfattning, som bär föreslagits,
utan att det i stället bör ske en utsträckning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet,
så att undervisningens effektivitet ökas. Snart nog kommer det sjunde
skolåret att vara obligatoriskt. Härigenom komma de fyra-klassiga skolorna
att belastas med ytterligare en årsklass. Var och en torde klart inse,
att det under sådana förhållanden skulle vara värdefullt, om man under två
månader av året finge arbeta med respektive tre klasser och två klasser.

Låt oss undersöka, vilken inställning man hade, då riksdagen år 1937 behandlade
denna fråga, vilken nu betecknats som en skolorganisatorisk fråga.
Vid 1937 års riksdag behandlades denna fråga som en lönefråga. Tillåt mig
att först citera, vad statsrådet Engberg år 1937 yttrade i sin proposition:
»Örn jag än av angivna skäl icke kan finna de sakkunnigas motiv för en av
undervisningstiden oberoende lönegradsplacering fullt bärande, så innebär detta
givetvis icke, att jag icke på de av de sakkunniga åberopade skälen anser
en allmän placering i lönegraden B 17 önskvärd, och jag hoppas, att en sådan
genom undervisningstidens förlängning successivt skall komma till stånd.»
Jag ber vidare att få referera vad statsutskottet yttrade angående nyssnämnda
proposition. Utskottet var icke berett att för det dåvarande i enlighet med
yrkandena i flera motioner förorda en till tiderna fixerad övergång till längre
läs- och tjänstgöringstider i folkskolan utan ansåg sig böra föreslå riksdagen
att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i syfte att förlänga
tjänstgöringstiden för lärare vid folk- och småskolor till 39 veckor. Låt
mig också få taga kammarens tid i anspråk med att citera vad statsrådet
Engberg yttrade i den stora debatten 1937 i samma fråga: »Jag vill, herr

talman, deklarera, att jag, såsom jag redan framhållit i propositionen, betraktar
såsom en angelägenhet av vikt, att förutsättning för att nå fram till 17
lönegraden, så snabbt som möjligt skapas, och att i och genom denna förutsättnings
skapande det jämväl sörjes för, att det som är och förblir det viktigaste
och väsentligaste av allt, undervisningens effektiva förbättring, kommer
till stånd.» Lägger jag till dessa yttranden vad ordföranden i statsutskottets
andra avdelning, herr Conrad Jonsson i Eskilstuna, yttrade i debatten,
tror jag mig hava givit fullödiga bevis för att riksdagen år 1937 var relativt
enig örn att placera lärarna just i 17 lönegraden. Herr Jonsson anförde:
»Alla vilja komma framtill den sjuttonde lönegraden för de manliga.folkskollärarna.
Därom råder principelit ingen som helst meningsskiljaktighet, åtminstone
icke, såvitt jag vet, i stort sett. Jag understryker än en gång, att
utskottet vill ha en tjänstgöringstid av 39 veckor och en utredning om de
metoder, som man skall använda för att komma dit. För min del menar jag
fullkomligt allvar med det förslag till skrivelse örn utredning, som jag varit
med örn att utreda. Jag vill så fort som möjligt komma fram till en bättre
undervisning och en längre tjänstgöring och därmed också till en bättre löneställning
för folkskollärarna.»

Herr talman! Sedan jag sålunda redogjort för vad som förekom vid frågans
behandling år 1937, ber jag få framhålla, att utskottet nu ansett, det
vara angeläget att främja den pågående frivilliga utsträckningen av lästiden

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
till 39 veckor. Utskottet har alltså gjort ett mycket positivt uttalande på denna
punkt. Själv har jag svårt att förstå, hur det skall gå till att på frivillighetens
väg arbeta för utsträckt lästid, när man nu låser fast lästiden vid
36 4/7 veckor. Tillåt mig rikta den frågan till statsrådet Engberg: På vilket
sätt har statsrådet tänkt sig att arbeta för en frivillig utökning av lästiden
till 39 veckor? Jag tror, att det skulle verka mycket gott utåt, örn statsrådet
uttalade sig på den punkten. Efter alla dessa positiva uttalanden hade
lärarkåren även väntat sig ett slutgiltigt beslut vid årets riksdag.

Sedan var det en sak jag ville säga till herr Lindén. Herr Lindén kastade
in politik i debatten. Jag ansåg det mycket omotiverat att göra så. Bäste
herr Lindén, man skall icke kasta sten, när man själv sitter i glashus. Herr
Lindén gjorde ett mycket fult angrepp på högern, därför att högern 1937
varit positivt inställd till denna frågas lösning, alltså till de 39 veckorna.
Nu säger herr Lindén, att högern har sprungit ifrån sin ställning. I det avseendet
får jag fråga herr Lindén, varför ej folkpartiet fick följa med i samma
avbasning som herr Lindén gav högern.

Jag säger, att man icke skall kasta sten, då man själv sitter i glashus. Kommer
icke herr Lindén ihåg debatten 1937? Var det ej så, att majoriteten av
de socialdemokratiska lärarna i andra kammaren icke ville gå med på det förslag,
som herr Lindén nu höjer till skyarna, när beslutet fattades 1937? När
Kungl. Maj:t tillsätter en utredningskommitté med en socialdemokratisk folkskollärare
som ordförande och denna kommitté framkommer med ett förslag,
som i dag är departementschefens och statsutskottets förslag, så är det kanske
icke så underligt, örn högern möjligen anser, att eftersom majoriteten av lärarna
i riksdagen äro eniga, så kanske allt är bra som det är. Herr Lindén
bör besinna detta och icke taga munnen alltför full, då det gäller att göra ett
så omotiverat angrepp på högerpartiet.

Jag är övertygad örn att målet måste vara enhetlig tjänstgöringstid åt alla
lärare, oavsett om de äro placerade i stad eller på land.

Som frågan nu ligger till, herr talman, har jag intet yrkande men väl en
förmodan, att efter de positiva uttalanden, som såväl departementschefen
som statsutskottet gjort i denna fråga, man också mycket snart skall nå ett
positivt mål.

Häruti instämde herr von Seth.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Engberg: Herr tal man!

Jag skall icke falla för frestelsen att följa den siste ärade talaren på de
partipolitiska utläggningarnas väg. Jag skall nöja mig med att med några få
ord utveckla min syn på saken och varför enligt min mening andra kammaren
i likhet med första kammaren bör bifalla statsutskottets förslag.

Det är alldeles riktigt som här har framhållits, att man från Kungl. Maj:ts
och statsutskottets sida betonat det önskvärda i att nå fram till de 39 veckornas
lästid. Det har synts vara både rimligt och riktigt. Men man har å andra
sidan ansett det vara rimligt och riktigt att utvecklingen fram till detta mål
icke sker tvångsmässigt för större etapp än den som ligger mellan de 34 och
de 364/7 veckorna. Den etapp som från de sistnämnda sträcker sig fram till de
39 veckorna bör tagas i den frivilliga anpassningens tecken med bevarad möjlighet
att laga efter läglighet.

Att man kan se saken på det sättet sammanhänger med ett par omständigheter,
som såvitt jag kan förstå icke observerats i debatten. Den ena är det
sjunde skolårets genomförande. Den andra är hänsynen till den nya undervisningsplan,
som snart måste komma att tågås upp till allvarligt övervägande.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. ni. (Forts.)

Det sjunde skolåret är snart inne i det obligatoriska stadiet. Det tål då, såvitt
jag förstår, att övervägas, om det vore klokt att samtidigt utsträcka obligationen
till de 39 veckorna.'' Detta skulle måhända kunna bli väl mycket av
det goda på en gång.

Men det är icke bara lästidens längd utan också innehållet, lärostoffet och
dess disposition, som här spelar roll. Vår gällande undervisningsplan för folkskolan
är omkring 20 år gammal. På 20 år har det hänt mycket i svenskt
skolväsen. Det lider intet tvivel, att undervisningsplanen nu bör gå i stöpsleven.
Mycket behöver ändras och anpassas. Ingen kan i dag i förväg säga,
hurudan den skall se ut denna nya undervisningsplan, som kan komma att
framgå ur blivande överväganden. En sak kan dock förutsägas. Det är, att
på åtskilliga punkter, och kanske väsentliga punkter, kommer den att te sig
annorlunda än dagens undervisningsplan. Det kan därför vara riktigt, att
man håller marginalen mellan de 36 och de 39 veckorna liksom öppen för frivillig
användning, i syfte att bereda distrikten tillfälle att under hänsynstagande
till jämväl läroplanens innehåll träffa sina dispositioner i fråga örn lästiden.

Det är dessutom en synpunkt, herr talman, som jag är angelägen örn att understryka.
Vårt land är i klimatologiskt avseende högst olika. Från Skåne och
upp till översta Norrland ha vi ett brett register av skiftande förhållanden och
växlande betingelser för skoltidens lämpliga placering och utnyttjande. Jag
tycker, att det är i god överensstämmelse med hela den tradition vi ha inom
vårt folkskoleväsen, att vi icke alltför starkt från statens sida uniformera,
icke alltför snävt föreskriva en utveckling tvångsmässigt utan i största möjliga
utsträckning med tillvaratagande av den lokala rörelsefriheten sörja för
att man kan under växlande förhållanden laga efter lägligheten. I överensstämmelse
med denna grundsyn tror jag, att det är att ställa kyrkan mitt i byn att
gå på den linje, som den kungl, propositionen och statsutskottet anvisat.

Jag tillåter mig, herr talman, att uttala den förhoppningen, att denna kammare
liksom medkammaren skall giva sin röst för statsutskottets förslag.

Herr Weijne: Herr talman! Bara ett pär ord i anledning av herr Kylings
anförande. Jag skall därvid icke beröra lönefrågan. Det är bara en synpunkt
han framkastade, som tarvar ett bemötande, nämligen när han sade, att man
skulle kunna generellt genomföra 39 veckors lästid och genom uppdelning av
undervisningsavdelningar sänka lästiden för barnen, så att de finge läsa en
kortare tid. Det kan man icke göra, herr Hyling, av det skälet, att det finnes
massor av undervisningsavdelningar, som äro så små, att man ej kan motivera
uppdelning av dem. I det landskap, där herr Hyling och jag bo, finns det säkerligen
ett par hundra undervisningsavdelningar i småskolan, där man ej har
ens tio elever. Det finnes icke ringaste reson i att en lärare, som sitter med
6—8 elever, skall dela upp klassen i två delar och utsträcka tjänstgöringstiden,
Hade herr Kylings väg varit framkomlig, hade problemet legat enklare
till. Men nu ligger det icke så enkelt till. Vill man därför av lärarnas tjänstgöringstid
vinna största möjliga pedagogiska resultat — och det har varit
tankegången hos Kungl. Majit både 1937 och 1939 — har man ingen annan
väg att gå än den utskottet föreslår.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! När jag var uppe i debatten

strax före middagen, tog jag för givet, att i den kommande debatten skulle
komma att bemötas åtminstone några av de synpunkter, som herr Gustavson
i Västerås framförde på hela detta frågekomplex. Själv hade jag för min del

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
lovat att begränsa detta mitt yttrande till viss tidrymd och kunde alltså icke i
det sammanhanget taga upp hans argumentering.

Jag kan emellertid, herr förste vice talman, icke låta ett par synpunkter, som
herr Gustavson framförde, stå oemotsagda. Den första av dessa framkom,
när herr Gustavson skildrade de lokala förhållandena inom vissa skoldistrikt
och frågade: Vad tjänar det till att förlänga den årliga lästiden, när skoldistriktens
byggnadsfråga ännu icke är tillfredsställande löst? Alla i denna
kammare känner ju till att folkskolan lever under mycket olika yttre förhållanden
i vårt avlånga och, då det gäller de yttre betingelserna för folkets levnad,
olikartade land. Det är otvivelaktigt så, att ännu i många av vårt lands över
2,400 skoldistrikt finnas stora brister i både den yttre och den inre organisationen
av skolväsendet. Men jag gjorde en reflexion, när herr Gustavson anförde
detta som skäl mot bifall till utökningen av lästiden. Jag tänkte då:
Hur skulle det gått med det svenska folkskoleväsendets utveckling, örn man
skulle hava använt de skoldistrikt i vårt land, som ha sitt skolväsen icke tillfredsställande
ordnat, såsom »riktrotar», då det gällt statsmakternas strävanden
att förbättra och utveckla vårt skolväsen? Förvisso skulle vår folkskola
då icke hava nått dit, där den nu står.

För övrigt, vad beträffar denna bs^ggnadsfråga torde statsmakternas beslut
för några år sedan att lämna mycket rikliga statsbidrag till skollokaler möjliggöra
åtminstone för de allra flesta skoldistrikten i vårt land att nu lösa frågan
örn skollokaler på ett tillfredsställande sätt.

Den andra frågan, som herr Gustavson i Västerås ställde inför föreliggande
förslag, var: Varför skall skoltiden förlängas, då man därigenom bereder svårigheter
för fortsättningsskolan? Och varför skall man gå ett steg längre, då
det gäller den årliga lästiden, när man ändå icke nu löser dessa svårigheter?
Då vill jag endast erinra herr Gustavson i Västerås örn, att vi ha i vårt land
en stor mängd skoldistrikt, som för mycket länge sedan gjort sin folkskola
sjuårig och haft tvåårig fortsättningsskola på denna. Vi lia många skoldistrikt,
som ha 39 veckors lästid och likväl löst denna fråga örn fortsättningsskolans
förläggning under året.

Jag vill visst icke bestrida, att den årliga lästiden av 39 veckor kan komma
att på många håll vålla besvärligheter. Vad jag vill framhålla är endast, att
dessa svårigheter ha i rena landsbygdsdistrikt redan på många håll lösts. Jag
menar, att dessa svårigheter också äro av den natur, att de kunna lösas. Den
hänsyn till fortsättningsskolan, som herr Gustavson i Västerås anfört som
skäl för att vila på hanen, då det gäller den årliga lästiden, anser jag icke
böra förhindra, att man söker ordna det så rationellt som möjligt, då det gäller
lästiden i folkskolan, och därigenom stärka skolans möjligheter att nå fullgoda
resultat.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Jag skall taga mig friheten

att avge några repliker på de anföranden, som hållits sedan jag hade mitt
förra anförande. Jag skall då taga den siste ärade talaren först. Han berörde
förhållandena i fortsättningsskolan och vissa lokalfrågor.

Det är tyvärr icke så enkelt att ordna lokalfrågan i folkskolan trots
det till synes effektiva statsbidraget. Jag fick ett livligt intryck av detta
senast i föregående vecka, då jag besökte en skattetyngd norrlandskommun.
Bland alla de klagomål, som kommunalmännen framförde, var också det, att
de icke hade råd att bygga några skolhus. På mili invändning, att numera
finge de effektiva bidrag av staten, sade man: »Det är gott och väl för de
kommuner, som kunna betala resten själva och betala det kontant. Men 75
procents bidrag för oss, som få lov att låna alltsammans, är icke mer än halva

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
kostnaden. Vi ha så stora skatter förut, att vi ej kunna taga på oss den andra
delen av kostnaden. Vi lia här i vår kommun icke ett enda skolhus, som kan
anses lämpligt att bedriva undervisning i. Det är bara gamla ruckel.»

Så yttrade sig denne kommunalman. »Men», sade jag, »ni ha väl ändå 39
veckors lästid?» •— »Ja, det lia vi», svarade han, »ty det betalar ju staten.»

Jag tror, att detta samtal kan giva en god bild av hur det står till i den svenska
folkskolan. Detta gäller icke bara i landskommunerna, utan det står tyvärr
till på det sättet även i många städer och industrisamhällen, överhuvud är den
gränslinje, som man här dragit mellan städer och landsbygd, en ren konstruktion,
ty samma dåliga förhållanden, som man träffar på landsbygden, träffar
man också i många tättbebyggda samhällen.

Herr Holmdahl har — och däri vill jag instämma med honom — sagt, att
man skall icke taga de sämsta skoldistrikten som riktrote. Det är alldeles
riktigt. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att det var bland annat därför
som lönedifferentieringen med hänsyn till lästidens längd beslöts. Man
skulle kunna taga den längre lästiden i de kommuner, där den passade. Men
där man icke hade lokalförhållanden, som medgåvo den längre lästiden, där
skulle man kunna hålla sig till den kortare. Det var detta som var styrkan
och för övrigt det enda förnuftiga i detta beslut. Det var det skälet, som var
avgörande för att riksdagen godkände denna princip för löneregleringen. Det
var ju klart, att det skulle väcka opposition, örn man placerade befattningshavare
med samma utbildning i tre olika lönegrader.

Herr Hyling har kastat fram frågan: Varför skola vi missgynna landsbygden?
Varför skola dess barn bliva sämre utrustade än städernas? Frågan
är, såvitt jag förstår, lika skev som varje annan frågeställning måste
bliva, då man söker konstruera en gräns mellan stad och land. Det är ej så,
att man har bra skolor i städerna och dåliga på landsbygden. Jag skulle kunna
leta fram många landsbygdsskolor i mitt eget län, som äro mycket överlägsna
allt vad vi ha i städerna. Jag skulle kunna säga, att de fyra städerna
representera icke ens ett skapligt genomsnitt. Är det så i mitt län, antar jag,
att det utgör ej något undantag. Så är det i verkligheten, när man går ut på
platserna och ser, hur man har det ordnat. Det framstår då litet annorlunda
än när man här faller offer för den gamla jargongen, att städerna ha det
bra på alla sätt, medan landsbygden är efterbliven.

Det är många skäl, som göra, att landsbygden icke är så efterbliven. Det är
bland annat det skälet, att dess bättre har landsbygden sedan gammalt månat
om sin folkskola, medan man dess värre icke i samhällena alltid kunnat
draga upp samma intresse.

Det är en annan sak, som jag icke ansåg mig ha tid med i mitt första anförande,
eftersom det råkade framföras då kammarens ledamöter svårligen plågades
av middagshungern, men som jag i alla fall icke anser mig kunna gå
förbi. Det är hela detta resonemang örn att lång lästid är bra skola, kort
lästid är dålig skola. Så enkelt har detta numera blivit. Jag trodde eljest,
att skolundervisningen i mycket stor utsträckning berodde på lärarnas egenskaper,
på deras utbildning och på de förhållanden under vilka skolan i allmänhet
arbetar, på undervisningsmaterielen t. ex. Då jag för en tid sedan kom
till en skola, där man undervisade mellan 600 och 700 barn, förklarade en
lärare, att man icke hade någon karta, som var tryckt efter år 1914. Då förhållandena
äro sådana, förstår jag, att lärarna kanske behöva 39 veckor för
att bl. a. förklara, vad det är för fel på kartan. Så ser det alltså ut, när man
går till den praktiska sidan av saken. Det är lätt att säga, att en lång lästid
gör en bra skola och en kort lästid en dålig skola, men det förhåller sig icke
så. Det är många andra omständigheter, som medverka till att undervisningen
får ett gott resultat.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Ports.)

I den här föreliggande propositionen förekommer dessutom en annan sak,
som jag icke kan förbigå. Det gäller det sätt, på vilket den förlängda undervisningstiden
skulle disponeras. Skillnaden mellan 344/? vecka och 36*/7
vecka utgör efter vanliga beräkningsgrunder 14 dagar. Eftersom det infaller
minst två söndagar under den tiden, blir det 12 vardagar kvar. Man skall förlänga
läsdagarna från 192 till 203 alltså med 11 dagar. Ecklesiastikministern
har sagt, att örn vi skola förlänga lästiden så mycket — därvid grundade han
sin mening på de sakkunnigas yttrande — är det skäligt att lärarna få ytterligare
tre dagars ledighet för att besöka fortbildningskurser eller för att utnyttja
dagarna för andra liknande ändamål. Äv de elva dagarna är det då
åtta dagar kvar. Men det räcker ingalunda därmed, ty de sakkunniga ha sagt,
att örn man skall förlänga undervisningstiden, blir det svårare att ordna med
de individuella lovdagarna. Barnen vilja ha lov, och föräldrarna vilja, att de
skola få lov för att kunna deltaga i t. ex. potatis- och betupptagning. Denna
rätt att erhålla lovdagar måste vi vidga, örn vi skola förlänga lästiden. Jag
vet icke, hur mångå av de åtta dagarna, som komma att bli lovdagar, men
man kan säkert säga, att det blir icke många läsdagar kvar.

Kvar stå emellertid två saker, som äro absolut säkra. Vi komma att rubba
den grund, på vilken 1937 års lönereglering vilade, nämligen löre lönegraden.
Den slopa vi, eftersom vi två år efteråt säga, att dessa skollärare skola flyttas
upp en lönegrad. Vidare är man ju säker på, att vi förstöra 14 dagar för fortsättningsskolan.
Såvitt jag förstår blir detta resultatet av det här föreliggande
förslaget. Jag kan icke tro, att sådana åtgärder äro ägnade att lägga
grunden för en bättre medborgarbildning.

Herr Hyling: Herr talman! Gentemot herr Gustavson i Västerås vill jag
säga, att han och jag ha debatterat två olika saker. Jag talade örn skolundervisningen
på landsbygden och skolunderbyggnaden, medan herr Gustavson
tycks lia tänkt på själva skolbyggnaderna. Det kan icke bestridas, att skolundervisningen
på landsbygden bedrives i flerklassiga skolor, och jag kan icke
tänka mig, att städerna i Västmanland ha flerklassiga skolor. Jag tror, att de
äro A-skolor över lag.

Herr Gustavson måste ha gjort sig skyldig till en missuppfattning av vad
jag yttrat. Visserligen anser jag det vara värdefullt, örn undervisningen får
bedrivas i goda lokaler, men, mina damer och herrar, innerst inne beror det
dock givetvis på läraren, hurudan undervisningen blir. Även örn själva skolbyggnaden
är ett ruckel, kan val undervisningen där ge ett bra och kanske
bättre resultat, beroende på olika omständigheter än undervisningen i skolor med
goda lokaler. Herr Gustavson och jag ha diskuterat olika saker. Jag har, som
sagt. talat örn skolundervisning, medan herr Gustavson i Västerås har talat
örn skolbyggnaderna i stad och på landet.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag måste ännu en gång besvära kammaren
med anledning av de synpunkter herr Gustavson i Västerås framförde i
sitt sista anförande. Jag skall icke gå in på de olika punkterna i detta hans
anförande, men när han i sin kritik mot deras ståndpunkt, som anse det betydelsefullt,
att lästiden i folkskolan förlänges, använde uttrycket: »Här talar
man, som örn en lång lästid betydde en bra skola, men en kort lästid en dålig
skola», då måste jag inlägga en bestämd gensaga. Jag har aldrig hört ett
dylikt resonemang.

Till skolans yttre organisation höra ju timplanerna, den årliga liistiden,
skollokalerna etc. Vi äro väl också alla överens örn, att skolans yttre organisation
i själva verket betyder mycket litet i jämförelse med lärarens personlighet

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
och vad han förmår uträtta i skolan. Detta är väl en allmän uppfattning.
Jag trodde icke, att jag skulle behöva rätta några missförstånd på den punkten.
Det är väl alldeles klart, att en god lärare kan genom sin personliga insats
trots en dålig skolform med kort lästid, dåliga undervisningslokaler, bristfällig
undervisningsmateriel etc. uppnå bättre resultat än en dålig lärare med
lång lästid, goda lokaler och god undervisningsmateriel. Örn den saken trodde
jag inte, att vi behövde diskutera i denna kammare. Men därmed, herr Gustavson
i Västerås, är icke sagt, att icke skolans yttre organisation, av den årliga
lästiden bl. a., är av stor betydelse för skolan. Jag vill fästa hans uppmärksamhet
på att det enda, som statsmakterna, Kungl. Majit och riksdagen,
kunna giva skolan, är just att skapa dessa yttre förutsättningar för skolarbetet
och för lärarnas gärning, som ligger i en god skolorganisation. När det gäller
dessa yttre förutsättningar, så spelar helt naturligt, därpå behöver icke spillas
många ord, den tid, som skolan får rå örn barnen, en mycket väsentlig roll.
I en skolform, där skolan, såsom t. ex. i vårt statliga högre undervisningsväsen,
rår örn ungdomarna under 38 ä 39 veckor om året, kan man givetvis på
resp. stadier i genomsnitt nå bättre resultat än med en skolform, där skolan
icke rår örn barnen mer än 34 veckor per år i genomsnitt. Allt detta är enligt
min mening nästan axiomatiska satser, och deras sanningsvärde förminskas
icke alls av att man plötsligt i diskussionen för in denna självklara synpunkt,
att det i all undervisning och fostrarverksamhet är lärarnas personliga insatser,
som till sist fälla utslaget.

Herr talman, jag har låtit mig angeläget vara, att denna debatt icke skulle
kvarlämna det intrycket, att motiven, som ligga bakom de förbättringar för
vår svenska folkskola, som den föreliggande propositionen otvivelaktigt innehåller,
utgå från en sådan uppfattning, som herr Gustavson i Västerås här
gjort sig till talesman för. Jag har velat fästa uppmärksamheten därpå att
man icke får förringa värdet av de yttre organisatoriska åtgärderna för skolan,
vilka äro de enda åtgärder, som det allmänna kan vidtaga för att skapa
förutsättningar för en god folkskola i landet. När praktiskt taget alla våra
övriga skolformer, som jag nyss sagt, Ira 38 ä 39 veckors lästid per år, är det
ett mycket berättigat önskemål att få en längre lästid i folkskolan, än man
i allmänhet hittills har haft.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det var min avsikt att icke deltaga
i debatten i detta ärende, men den avsikten kan jag icke vidhålla. Det
har nämligen under meningsutbytet här förekommit en del uttalanden, som nödga
mig att säga något, som kanske på åtskilliga håll i kammaren måste uppfattas
såsom ganska obehagligt.

Man vädjar här från visst håll till det sparsamhetsintresse, som finnes i
kammaren, och man baserar sina argument på den omständigheten, att en förbättring
av folkskoleväsendet, som den här propositionen avser att åstadkomma,
kommer att kosta svenska folket för mycket pengar. Det kan vara riktigt,
att vårt undervisningsväsende blir dyrt, att vår folkskola blir ganska
dyr, men de ärade kammarledamöterna borde tänka på, att det år 1937 från
visst håll ansågs nödvändigt att kämpa mot en stark stämning i kammaren
för ännu större utgifter. Man borde kanske — här kommer möjligen det mest
obehagliga — ha tänkt på detta, när man så entusiastiskt voterade för den enhetliga
löneställningen för småkollärarinnorna.

Nu är det icke någon idé att vända, och det sparsamhetsintresse, som jag
brukar företräda, så ofta jag kan det, får kanske möjlighet att ta sig uttryck
på andra områden. Jag skall i varje fall sörja för att riksdagen skall få an -

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
ledning att rikta strålkastarna mot andra delar av vårt undervisningsväsende,
där åtskillig sparsamhet omsider kommer att bliva nödvändig.

Herr Gustavson i Västerås: Herr Jonsson i Eskilstuna berörde icke de synpunkter,
som jag framfört här, och då anser jag icke, att jag har någon anledning
att replikera honom. Jag skall emellertid ta tillfället i akt att tacka herr
Holmdahl för de påpekanden, han här gjort örn att de övriga betingelser,
bortsett från lästiden, under vilka folkskolan arbetar, äro av betydelse. Det
är första gången detta har blivit sagt i en offentlig debatt örn skolväsendet
i vårt land, alltsedan lärarnas lönefråga blev aktuell för några år sedan. Här
i riksdagen ha vi ständigt fått höra talas örn denna lästid såsom det avgörande.
Detta är också ett skäl, varför jag så starkt reagerar mot detta tal.

Det är klart, att herr Holmdahls resonemang i övrigt, att lästiden icke kan
vara hur kort som helst, och att man icke ur undervisningssynpunkt kan jämföra
en kort lästid med vilken längre lästid som helst, är riktigt, men det är
riktigt endast till en viss gräns, och det är detta, som jag vill framhålla. Ty
tager man ut två veckors längre lästid och tvingas att förlägga den ena av dessa
veckor till mellandagarna vid jultiden, då barnen äro fullt sysselsatta med
julstök och julgransplundringar, och förlägger den andra veckan till någon
gång under den heta sommaren, då bestrider jag, att undervisningen vinner
något. Skolan förlorar i popularitet på en olämpligt förlagd undervisningstid,
men den har icke vunnit någon verkligt effektiv undervisningstid. Är alltså
frågeställningen den, då måste jag säga, att den korta lästiden även ur undervisningssynpunkt
är fullt jämförbar med den längre.

Jag rekommenderar herr Holmdahl att närmare studera skolöverstyrelsens
yttrande på nytt på sidan 30 i propositionen — jag förstår, att han varit med
örn att utarbeta detsamma •—• och särskilt dess första mening, där det finnes
återgivet, hur skolöverstyrelsen anser, att en lästid på 39 veckor skall förläggas.
Det är ett tillräckligt avskräckande exempel. Jag tror icke, att någon,
som tänker igenom vad denna lästid betyder, skall reflektera på den, i
varje fall kan man inte göra det i skoldistrikt, där man icke kan ha fortsättningsskola
samtidigt med folkskola.

Till slut endast några ord örn den sparsamhetsfråga, som här har uppkommit.
Man rör sig, när det gäller ekonomiska ting, i allmänhet med ett begrepp,
som kallas för felinvestering. Jag tror, att riksdagen, när det gäller folkskoleväsendet,
gjort sig skyldig till en sådan felinvestering och detta i allra högsta
grad. Jag skulle tro, att det icke är få miljoner, kanske, 20 miljoner kronor
örn året, som vi satsa för att förlänga lästiden utöver de åtta månaderna, och
detta sker samtidigt som massor av skoldistrikt, på grund av likgiltighet i en
del fall, men säkerligen på grund av ekonomiska svårigheter i de flesta fall,
nödgas ha sin skolorganisation så illa ordnad, att de yttre betingelser, under
vilka folkskolan arbetar, äro tillräckligt svåra för att motverka vilken förlängning
som helst av lästiden. Örn svenska folket har råd att offra så här
mycket pengar för folkskolan, och det kanske, landet har råd till, år det icke
då riktigare att först sörja för det nödvändiga, alltså först skaffa lokaler
åt barnen att vara i och undervisningsmateriel till nöds, och därefter undersöka,
örn vi kunna förbättra det hela ytterligare genom att förlänga lästiden.
Men att förlänga lästiden först och sedan någon gång i en avlägsen framtid
ta upp dessa mera betydelsefulla frågor till behandling, det tycker jag är
en bakvänd ordning.

Herr Weijue: Herr talman! Jag skulle icke lia begärt ordet en gång,,till,
om icke herr Gustavson i Västerås vidrört de sakkunnigas betänkande på ett

Nr 28.

Lördagen den G maj 1939 e. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
sätt, som kan ingiva felaktiga föreställningar. Han använder ungefär samma
metod som en nykommen ledamot av första kammaren, som i en motion räknade
bort undan för undan, så att det påminte om den där historien örn arbetsgivaren,
som räknade ut, hur mycket en man arbetade under ett år efter åtta
timmar örn dagen. Han koni till det resultatet, att det egentligen skulle bli
en dag, men den dagen hade vederbörande varit sjuk. Givetvis skedde uträkningen
genom vissa matematiska manipulationer.

Vad ha de sakkunniga sagt? Man har ingalunda sagt, att barnen skola få
fritt från skolan för att taga upp potatis eller betor, utan man har sagt, att örn
man utsträcker lästiden, kan de finnas behov i en hel del fall av ytterligare lovdagar
för barnen och särskilt under övergångstiden. Det hela är ett led i en
önskan, att det skall vara ett gott förhållande mellan skolan och hemmet. En
och annan lovdag behövs t. ex. ibland i ett småbrukarhem, och sådant bidrager
stundom till det goda förhållandet mellan skola och hem. Jag tror icke, att det
är felaktigt av de sakkunniga att skriva så. Men sedan ha de sakkunniga i
fortsättningen framhållit, att örn det funnes mera allmänt behov av t. ex. potatislov,
kan man giva en hel avdelning lov. Man kan då genom differentiering
av lästiden söka ordna saken så, att man icke minskar de föreskrivna
läsdagarnas antal.

Vad beträffar de tre dagarna för lärarnas fortbildning är förslaget härom
ingalunda avsett såsom någon förmån för lärarna. Undervisningstiden skall
inte överallt avkortas med tre dagar, utan man har sagt, att lärarnas fortbildning
är ett så viktigt kapitel, att örn en lärare önskar deltaga i en fortbildningskurs,
skall undervisningen för den sakens skull kunna inställas under
denna tid. Men detta betyder inte, att lärarna få »lov», utan att barnen få lov
från skolarbetet.

Herr Gustavson i Västerås talade också om s. k. felinvestering och nämnde
i det sammanhanget siffran 20 miljoner. Jag vill fästa uppmärksamheten vid
att den investering det gäller att göra i dag i form av en förlängning av lästiden
kostar exakt 700,000 kronor. Och den investeringen avser förvisso de
skoldistrikt i Sverige, allmänt sett, som äro sämst ställda. Utan att förfalla
till sentimentalitet hyser jag den uppfattningen, att vad vi investera för den
uppväxande ungdomens bästa icke är någon »felinvestering» — ehuru ett beslut
härvidlag naturligtvis skall fattas efter moget övervägande.

Herr Gustavson förordade, att man borde skaffa lokaler först och utsträcka
lästiden sedan. Ja, det är precis vad man har gjort, herr Gustavson. Redan
för flera år sedan föreläde den nuvarande ecklesiastikministern riksdagen en
proposition, vari statsbidrag till undervisningslokaler _ begärdes och erhölls.
Sådana byggas också för närvarande i sådan omfattning, att statsmakterna
nästan icke hinna följa med •— så nog ordnar man lokalfrågan alltid. Men
jag kan inte förstå, att man nödvändigt skall behöva bygga överallt, innan
man skall kunna genomföra en skälig utsträckning av lästiden.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag ber örn ursäkt att jag kommer igen i detta
ärende. Men då jag nu upprepade gånger har lyssnat till herr Gustavson
i Västerås exemplifiering av det dåliga skolväsende, som existerar litet varstans
i landet och som skulle utgöra en alldeles för sva,g grund för en utökning
av lästiden, börjar jag misstänka, att han generaliserar några alldeles
särskilt dåliga förhållanden i Västmanland och kanske framför allt i Västerås.
Men örn man i åtskilliga kommuner där i trakten, där det för närvarande
finns både möjligheter och intresse för en förbättring av skolväsendet —- något
som borde ha funnits för länge sedan —- ändå inte gjort något åt saken, så
är denna omständighet efter mitt förmenande intet skäl, varför de forsum -

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Förts.)
ligaste skola få bestämma takten, när det gäller svenska folkskolans utveckling.

Herr Holmdahl: Herr talman! I det första anförande jag höll i kväll i
detta ärende kanske herr Gustavson observerade, att jag mycket villigt erkände,
att det kunde uppstå svårigheter just i fråga örn fortsättningsskolans förläggning
om man förlängde skoltiden till 39 veckor. I sitt senaste anförande gjorde
herr Gustavson en sammanfattning av sin synpunkt, som är lika expressiv,
liksom hans tidigare sammanfattningar. Han säger: Vad gagnar det om man
ökar skoltiden med 2 veckor örn man måste läsa under dagarna mellan jul
och nyår och mitt i den heta sommaren? Nu måste jag säga, att jag inte
känner till — ehuru detta måhända förekommer i enstaka skoldistrikt — en
sådan anordning. Jag är alldeles övertygad örn att även örn man på ett
eller annat ställe ordnat skoltiden så, bör man dock icke fortsätta på detta
sätt utan söka ernå en förnuftigare och bättre anordning. Att en sådan kan
åstadkommas är alldeles uppenbart, ty det finns en mängd skoldistrikt med
39 veckors lästid, som på ett helt annat sätt ordnat undervisningen utan att
behöva tillgripa studier under julhelgen.

Herr Gustavson i Västerås uppmanade mig vidare att studera skolöverstyrelsens
uttalande, som han citerade och som jag verkligen för ögonblicket
hade till hands, och jag måste säga, att just det ställe, som herr Gustavson
pekade på, helt och hållet står i överensstämmelse med de synpunkter jag
här framlagt. Skolöverstyrelsen framhåller, att det skulle uppstå svårigheter
och olägenheter, örn man förlänger skoltiden till 39 veckor, just då det
gäller inplaceringen av lästiden för fortsättningsskolan. Jag skall be att
ordagrant få citera följande: »Dessa svårigheter finge dock ej utgöra hinder
för folkskolans ändamålsenliga anordning, utan sådana anstalter borde vidtagas,
vilka gjorde forstättningsskolan i sin helhet oberoende av folkskolans
organisatoriska förhållanden. Detta vore flerstädes redan fallet, och allt eftersom
folkskolan bleve sjuårig och fortsättningsskolan därmed ettårig och yrkesbestämd,
uppkomme möjlighet till ett dylikt oberoende, och svårigheterna försvunne.
»

Herr talman! Jag har endast velat citera dessa två satser för att ange
den synpunkt, som man enligt min mening bör anlägga på utvecklingen härvidlag.
De svårigheter herr Gustavson pekade på — och därvid instämmer
jag med föregående ärade talare, som framhöll, att herr Gustavson i detta fall
alltför mycket generaliserade — äro svårigheter, som kunna och böra övervinnas.

Herr Gustavson i Västerås: Till herr Jonsson i Eskilstuna vill jag säga,

att den exemplifiering, som man i riksdagen ibland får lov att göra, icke bör
knyta sig till någon speciell kommun, ty riksdagen är ju knappast något
forum, vartill man anmäler ett sådant förhållande. Skulle jag vilja fästa
myndigheternas uppmärksamhet på särskilda missförhållanden i något visst
sammanhang, måste jag gå andra vägar. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att det av mig senast anförda exemplet angavs såsom gällande
en viss skatte tyngd Norrlandskommun.

Herr Weijnes replik kan jag kanske delvis förstå. Han var angelägen
om att värja sig emot en alltför lättsinnig, kanske jag kan säga, tolkning av
de sakkunnigas uttalande, men i sak var innebörden av hans anförande densamma
som i mitt. Om man skriver in uti en förordning, att lärarna ha rätt
att tre dagar örn året ta ledigt från undervisningen för att genomgå fortbildningskurser
— och sådana kurser pågå ju varje år — så tror väl ingen, att

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. reglering av den årliga lästiden vid folkskolan m. m. (Forts.)
de komma att avstå från denna rätt. Jag betraktar det såsom självklart, att
dessa tre dagar ur undervisningens synpunkt komma att gå förlorade, och då
ha vi åtta dagar kvar, på vilka vi skola bygga vidare för den allmänna medborgerliga
bildningen. Det är ett faktum, att det inte finns mer än åtta
dagar kvar. Jag påpekade dessutom, att det inte var meningen att bevilja
generella lov under dessa åtta dagar, men det är självklart, att denna förlängning
av lästiden ändå blir naggad i kanten.

Till herr Holmdahl skulle jag ytterligare vilja säga, att jag mycket väl
förstår, att det kan råda delade meningar örn till vilken tid på året man skall
förlägga lästiden. Då vi nu så pass allvarligt kommit att beröra detta spörsmål,
kan jag inte låta bli att ta kammarens tid i anspråk med att nämna så
intressanta saker som data för den ifrågasatta lästiden. Skolöverstyrelsen har
tänkt sig, att fortsättningsskolan skulle börja den 2 december och sluta den
22. Godhetsfullt skulle alltså barnen få vara hemma på julafton! Men sedan
skola de börja igen den 2 januari. Jag frågar verkligen: Är det lämplig
lästid för en skola mellan nyår och trettondagen? Jag kan inte förstå, att
denna tid tillhör den årstid, då man lämpligen bör anordna undervisningen i
fortsättningsskolan.

Gå vi sedan till folkskolan, skall den börja den 23 januari och försätta
till den 21 juni. Om det är någorlunda normal väderlek, har man då haft
varmt åtminstone ett par veckor, och alldeles för varmt för att det skall
bli någon mening med undervisningen. Jag tycker inte, att det är någon
lämplig undervisningstid 14 dagar närmast före midsommar. Det kan förvisso
råda delade meningar om den saken, men för egen del måste jag säga,
att jag finner det i högsta grad olämpligt att hålla skola vid den tidpunkten.
Och det är just då, som den egentliga folkskolan skulle pågå. För att man
skall få ut de 39 veckorna måste man sedan börja redan den 1 augusti. I
mellersta och norra Sverige hålla bönderna då som bäst på med höbärgningen,
och den tid man sysslar med sådant arbete betraktas ju om någon såsom varande
högsommar.

Kan det inte efter angivande av dessa data vara berättigat påstå, att införandet
av 391 veckors lästid — eller överhuvud taget genomförandet
av en förlängd lästid — måste möta stora svårigheter? Kan det inte ifrågasättas,
örn inte förlängningen av lästiden är förfelad?

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Kammaren får ursäkta mig, örn
jag måste yttra ännu några ord i detta ämne. Den föregående talaren finnér
det vara en orimlig anordning, att fortsättningsskolan pågår mellan den 2
och den 22 december och fortsätter den 2 januari påföljande år. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att det härvidlag gäller en skola, som i
allmänhet har 180 timmar, eller 6 veckor. De barn som gå i fortsättningsskolan
ha slutat folkskolan. Ivan man anföra några rimliga skäl emot att
dessa 6 veckor placeras omedelbart före och efter jul? Man kunde anmärka
på detta, ifall det gällde en hela året omfattande skola, men en skola på
180 timmar, d. v. s. omfattande sex veckor, anser jag verkligen på det angivna
sättet acceptabelt placerad, när det gäller elever som i största utsträckning
bo i sina hem.

Vidare har det påståtts, att det skulle vara synnerligen olägligt, att folkskolan
fortsatte att läsa veckorna före midsommar. Gentemot detta uttalande
vill jag endast fästa uppmärksamheten på att i vårt sydliga grannland Danmark
skolorna i många fall fortsätta till framemot mitten av juli, och ingen
människa har funnit, att barnen där tagit skada av detta förhållande.

Herr talman! Jag har blott med dessa ord velat säga, att jag inte kan

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. reglering av den årliga lästidcn vid folkskolan m. m. (Forts.)
finna, att den kritik, som herr Gustavson i Västerås riktat mot möjliga anordningar
i syfte att åstadkomma en lästidens förlängning, är grundad på
sakliga skäl.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav till
en början beträffande utskottets hemställan i punkten I. a) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i nämnda punkt, dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan samt bifall i stället till motionen II: 431; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Gustavson i Västerås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 139, i vad angår punkten I. a), röstar
t Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit motionen 11:431.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten I. a).

Vidare gav herr förste vice talmannen beträffande utskottets hemställan i
punkten I. b) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt, dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället
till motionerna I: 246 och II: 370; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

Härefter biföll kammaren på av herr förste vice talmannen därå given proposition
utskottets hemställan i övriga delar.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 140, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en statens kriminaltekniska
anstalt m. m. biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. skyddsproposition
angående skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn jämte en läkemedel åt
i ämnet väckt motion. vissa kvinnor

och barn.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag hoppas, att jag
trots detta i själva verket ganska stora ärende skall kunna hålla min föresats
att fatta mig kort.

Det är emellertid här fråga om en ganska ny princip i den allmänna hjälpverksamheten,
som håller på att knäsättas enligt förslag av befolkningskom Andra

kammarens protokoll 1939. Nr 83. 6

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. (Forts.)
missionen, varvid jag dock för min del hade anmält en avvikande mening.
Departementschefen har ur befolkningskommissionens stora utlåtande och förslag
brutit ut en detalj, den som berör en gratisutdelning genom statsmakternas
försorg av vissa skyddsläkemedel. Statsrådet går in för den princip, som
befolkningskommissionen gjort till sin, att en sådan utdelning skall ske oberoende
av behovsprincipen. Det borde emellertid vara skäl i att tänka sig
litet för, innan man går in för en sådan åtgärd. Det förefaller mig, att man
icke minst ifrån det håll, där man mest ivrigt talat för social hjälpverksamhet,
hade anledning betänka, huruvida det är riktigt och om det i längden blir möjligt
att vidtaga omfattande sociala skyddsåtgärder med förbigående av behovsprincipen.
Att bara vifta bort detta med påståendet, att det i detta fall skulle
gälla en så ringa besparing, att en uppdelning knappast skulle löna sig, finner
jag icke vara riktigt, ty det lönar sig alltid att upprätthålla en god princip.
Betraktar man hela det mycket stora förslag från kommissionen, ur vilket denna
detalj är utbruten, är det verkligen fråga örn många och stora besparingar,
som kunna göras, därest nian i någon mån går in för en behovsprövning.

Emellertid föreslås i propositionen och utskottsutlåtandet, att vissa skyddsläkemedel
skola kunna kostnadsfritt tillhandahållas, och det betonas därvid,
att det är angeläget att vid utdelandet av ifrågavarande medel uteslutande
medicinska synpunkter anläggas, sedan det konstaterats, att verkliga behov
föreligga. Departementschefen understryker också vad som i samband med
remissbehandlingen uttalades, nämligen att svårigheter ofta är för handen, då
det gäller att konstatera nämnda behov. Det förefaller mig därför vara rätt så
vanskligt, för att inte säga vågat, att man går in för ett system, vilket gör det
möjligt för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor att förordna örn tilldelning
av dylika skyddsläkemedel, då man knappast kan förutsätta, att det
kan bli ur medicinska synpunkter och på grund av ett verkligt konstaterat
behov som en dylik utdelning sker, även örn man begär, att den skall ske i
möjligaste mån efter samråd med vederbörande distriktsläkare.

Jag förstår ju fullväl, att mot ett utskottsutlåtande, som är nästan enhälligt
undertecknat, är det lönlöst att yrka på någon förändring ifråga om beslutet.
Jag har dock velat taga ordet för att uttala den förhoppningen, att när
denna lag nu genomföres man ifrån regeringens sida dock må ägna den all möjlig
uppmärksamhet i framtiden och snarast sörja för att kontrollen och handhavandet
av utdelningen av dessa skyddsläkemedel sker på sådant sätt, att något
missbruk icke måtte förekomma.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Tersson i Falla instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisningen
av vissa av försvarsväsendet, tullverket oell lotsverket disponerade fastigheter
m. m.; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i Äng. anslag
statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till fortsatt utvecklig
av statens telefon- och telegrafväsende jämte två motioner.

utveckling av
statens tele -

la propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under fon-oc,> ^febudgetåret
1939/40 hade Kungl. Majit i avseende å kapitalinvesteringar för orall''asen ■
telegrafverket föreslagit riksdagen, bland annat (punkt 27, sid. 63-—68, av
det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1939, Bil. 4), att till fortsatt utveckling av
statens telefon- och telegrafväsende för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av 32,200,000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang behandlat

dels en inom andra kammaren av herr Lundqvist m. fl. väckt motion, nr
200, däri hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning och åtgärder i syfte att förbilliga telefonen för landsbygdens
befolkning;

dels ock en inom andra kammaren av herr Andersson i Vigelsbo m. fl. väckt
motion, nr 270, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn en utredning angående frågan örn de avlägsna och
glest bebodda trakternas telefonfråga samt undersöka i vad mån och under
vilka former statens ekonomiska medverkan kunde vara att påräkna.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende
såsom kapitalinvestering för telegrafverket för budgetåret 1939/
4:0 anvisa ett reservationsanslag av 32,200,000 kronor;

b) att motionerna lii 200 och 270, i den mån de ej kunde anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jag har tillsammans med ett
par andra av kammarens ledamöter i denna fråga väckt en motion, däri jag
föreslår riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning
rörande möjligheterna för telefonförbindelser till avlägset liggande ödebygder.
Motionen har av statsutskottet enhälligt avslagits. Det har närmast skett med
anledning av det remissvar, som inkommit till utskottet från kungl, telegrafstyrelsen.
Vid studiet av detta synes det mig, som örn telegrafstyrelsen gått
något på sidan örn den fråga jag i motionen berört. Telegrafstyrelsen talar om
vad som från telegrafverkets sida uträttats under de senaste åren. Man har
bl. a. anlagt 899 nya automatväxlar. Ja, det är ju alldeles riktigt. Man bär
gjort en hel del och bl. a. anlagt automatväxlar på landsbygden. Men, såsom
det står i remissvaret, villkoret för anläggande av sådana är, att minst fem
abonnenter äro anslutna. Dessutom får den s. k. frikretsen icke vara vidare än
2 kilometer. Jag anser, att även om man anlägger automatväxlar, har man
därmed ändå icke löst ödebygdernas telefonfråga. Man kan som exempel taga
vad som inträffade häromdagen i en mycket avlägsen trakt. Det var en svår
eldsvåda i en av de norrländska ödebygderna. Ett hus brann ned under natten,
och tre av familjemedlemmarna brunno inne. Husfadern kunde med knapp
nöd rädda sig ut ur huset. Det var 2 kilometer till närmaste granne och 6 kilometer
till närmaste telefon. Nu kan man kanske säga, att det under dessa olyckliga
omständigheter icke hade haft någon betydelse, örn man haft telefon när -

Nr 28.

Lördagen den G maj 1939 e. m.

Äng. anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

mare. Meri vi kunna ju tänka oss, att katastrofen icke haft en sådan omfattning,
utan att mannens anhöriga i stället hade blivit svårt skadade av elden
och att han under sådana förhållanden varit tvungen att söka läkare för dem.
Vad skulle han ha tagit sig till i en sådan belägenhet med 6 kilometer till närmaste
telefon?

Telegrafstyrelsen uttalar i sitt remissvar, att man är beredd att för framtiden
göra ännu mera än man gjort. Man skall utöka antalet automatväxlar,
och man ställer i utsikt också att på vissa håll utöka den s. k. frikretsen. Jag
anser emellertid icke, som jag nämnde, att telegrafverket därmed löst ödemarkernas
telefonfråga. Där gäller det mycket stora avstånd, och det torde säkerligen
bli nödvändigt, att statsmakterna på ett eller annat sätt ekonomiskt ingripa.

Jag förstår, att det här i denna kammare är många, som denna kväll icke
skulle kunna gå hem med gott samvete utan att ha röstat för den motion vi avlämnat,
i synnerhet som de tidigare under riksdagen varit med om att bifalla
ett yrkande örn utredning rörande ordnande av telefonfrågan för ensamboende
lärarinnor. Jag är övertygad örn att de vilja sträcka en hjälpande hand
även till personer utanför den kategori, som då berördes, och jag förstår, att
jag har alla utsikter att få bifall till motionen. Den utredningskommitté, som
väl kommer att tillsättas med anledning av den skrivelse riksdagen beslöt, skall
säkerligen kunna utreda också den nu föreliggande frågan. När man t. ex.
undersöker, var det finns ensligt belägna skolhus, kanske man samtidigt också
kan taga reda på örn det icke finns även andra än lärarinnorna, som behöva
telefon i dessa trakter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Mäler.

Herr Råstock: Herr talman! Då motionären här talar om behövligheten
av att hjälpa de ensamboende i obygderna till telefon, har han säkerligen alla
med sig. Jag har för min del begärt ordet blott för att påpeka, att man här
liksom på andra håll icke gärna kan göra allt på en gång. Örn kammarens ledamöter
addera ihop de siffror, som finnas återgivna på sidan 2 i statsutskottets
utlåtande, skola ni finna, att under åren 1934—1939 beviljats sammanlagt
144,450 kronor. Jag är övertygad om att lyckas vi hålla den takten,
skall den dagen icke var långt avlägsen, då telegrafverket nått det mål man utstakat
för sig, d. v. s. att göra landsbygd och städer likställda ifråga örn möjligheten
att få telefon. Men det är ett stycke väg dit, och telegrafverket har
ett stort program sig förelagt redan. Vid föredragning i ämnet av telegrafstyrelsens
ombud framhöll han, att det fordras icke bara pengar utan även yrkesskickligt
folk för att kunna fullfölja detta program.

Att vi skrivit överhuvud taget så hyggligt som det kan tänkas gentemot
motionärerna framgår därav, att det vid behandlingen på avdelningen, icke var
någon som hade lust att anmäla avvikande mening, allra helst som vi ^i slutet
av utlåtandet, sedan vi talat örn att telefonförhållandena i städer och på landsbygd
skola bli så vitt möjligt lika, förklara: »Angelägnast härvidlag synes
nu vara, att klarhet i god tid skapas örn de riktlinjer, som böra följas, sedan
arbetet med de nya frikretsarna fullbordats. Vid de fortsatta utredningar och
åtgärder, som i sådant syfte företagas, böra enligt utskottets mening beaktas
möjligheterna att underlätta telefonanskaffningen för den i regel under karga
förhållanden strävande skogs- och ödebygdsbefolkningen. Redan den betydelse
denna befolkning har för landets bebyggelse och framför allt för vår

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Äng. anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

skogsnäring kan motivera särskilda ansträngningar för att minska dess isolering.
» Herr talman, när ett utskott skriver på det sättet oell när motiveringen
ansluter sig till ett så stort anslag, som det här är fråga örn, bruka både
Kungl. Majit och den myndighet det närmast gäller taga all tillbörlig hänsyn
till uttalandet.

Vi kunna, herr talman, icke komma längre i dag, och därför ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skulle icke ha
hegart. ordet, om icke den förste talaren, herr Andersson i Vigelsbo, använt
ett i viss mån provokatoriskt talesätt i sitt anförande. Jag tror nog, att även
vi, som röstade för framställningen örn telefon åt ensamboende lärarinnor, när
vi nu rösta för utskottets hemställan, med »gott samvete kunna gå hem och
lägga oss i kväll».

Jag ber herr Andersson i Vigelsbo att, örn det intresserar honom, läsa gamla
riksdagsprotokoll, exempelvis från riksdagarna 1915, 1916 och 1917, där
han skall finna, att jag oupphörligen motionerade örn ett förbilligande av
landsbygdens telefonkostnader, även örn detta skulle ske genom en utjämning
av kostnaderna från de mera tättbebyggda samhällena, och att mina motioner
också omsider medförde ett gynnsamt uttalande från riksdagens sida.

Jag skulle kunna tillägga, att har man rest litet i vårt lands glest befolkade
trakter -—- för att icke säga våra ödemarker — måste man erkänna, att
det från telegrafverkets sida har nedlagts ett betydande arbete och stora kostnader
för att giva dessa vanlottade bygder det billigaste och bekvämaste kommunikationsmedel
som finns och som för dem är av den största betydelse,
nämligen telefon. Men det tager naturligtvis sin tid att i vårt vidsträckta
land få sådana saker genomförda, och det får icke ske med alltför starkt
äventyrande av telegrafverkets ekonomi.

Jag måste säga, att jag blev något förvånad över att herr Andersson uttalade
sig på det sätt han gjorde efter den välvilliga behandling motionen rönt
i utskottet. Jag tror, att vi ha all anledning att vara nöjda med det som uttalats
och med det sätt, varpå man åtminstone under de senaste åren sökt tillgodose
landsbygdens — vi erkänna det alla — mycket stora behov av förbättrade
telefonförbindelser.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Utskottets ärade ordförande förklarade,
att de ekonomiska resurserna icke voro tillräckliga för ett forcerat
arbete utöver det som göres från telegrafverkets sida just nu. Men skulle det
vara ur vägen, att man under tiden verkställde en utredning för att få en
plan över arbetet till stånd? Utredningen som sådan behöver väl ändå icke
draga så avsevärda kostnader. Det kunde ha sitt värde att vi en gång, när
pengar bli tillgängliga för ändamålet, ha en plan för hur arbetet skall utföras.

Jag anser mig, herr talman, trots allt böra vidhålla mitt yrkande.

Herr Råstock erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
sade icke detta, herr Andersson i Vigelsbo. Jag sade, att det är icke bara
pengar, som behövs, utan det måste finnas yrkes skickligt folk också, som skall
utföra erforderliga arbeten.

Vad beträffar planen så ha vi alldeles tydligt angivit, att vi vilja ha en
sådan, när det program, man nu skall genomföra, är fullgjort.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag beslöt mig för att endast instämma
med herr Andersson i Vigelsbo när han talade första gången. Men
jag begärde ordet, då det av anföranden, som hållits därefter, framgick, att
man trots alla välvilliga ord och trots det välvilliga skrivsättet från statsutskottets
sida ändå icke vill komma till sakens kärna utan låter det bli ett så
långt dröjsmål, att många fler olyckor på landsbygden kunna inträffa, som
skulle kunna förhindras örn man hade telefonförbindelser.

Vi ha här i riksdagen gång efter annan diskuterat detta problem. Varje
gång frågan varit uppe har man från utskottets sida ställt sig välvillig gentemot
motionärerna, men längre har man icke kommit. Man har pekat på vad
det kostar och vilka summor telegrafverket lagt ned på detta område. Det
må erkännas, att det rör sig örn ganska stora summor och att utgifterna kanske
varit i viss mån betungande för telegrafverket. Men då motionären här
endast begärt en utredning och en plan i samband med andra pågående utredningar,
kan jag sannerligen icke begripa, varför statsutskottet skall sätta sig
på tvären och icke godkänna motionen. Kanske bakom detta ligger det gamla
vanliga, att ett utskott icke kan tillstyrka vad en enskild motionär föreslagit.
Uttalanden i den riktningen lia vi ju hört här i andra fall gång efter
annan. Men är motionen sakligt berättigad — och det är den — då borde
utskottet ha tillstyrkt motionen, så att vi kunde få en utredning till stånd.
En sådan är av behovet påkallad, och jag kommer för mitt vidkommande att
stödja motionärernas yrkande.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! För ett pär år sedan tillät jag
mig att här i kammaren rikta en del anmärkningar mot det sätt, varpå telegrafverket
bedrev byggandet av vissa telefonlinjer på landsbygden. Det gjordes
protester i kammaren mot vad jag sade. Man menade, att jag hade misstagit
mig och att det icke kunde vara möjligt, att det gick till på det sätt
jag skildrade. Nå, jag visste ju vad jag talade örn och visste, att vad jag
sade var riktigt, ty jag hade gjort iakttagelser under en hel sommar i min
hemkommun. Men jag hade den förhoppningen då, att det var något enstaka,
detta som jag beskrev från min hemsocken, och att några särskilda, beklagliga
förhållanden voro anledningen till att arbetet bedrevs på detta synnerligen
anmärkningsvärda sätt. Jag har emellertid sedan tyvärr fått klart för mig,
att det icke var fråga örn ett enstaka fall, utan att dylikt är något ganska
allmänt förekommande i hela landet. Jag har nämligen fått en mängd brev
och skrivelser från nästan alla delar av landet, i vilka man intygat, att den
uppfattning jag fått örn telegrafverkets sätt att bedriva sina telefonlinjearbeten
var riktigt och att detta sätt tillämpades på andra håll ute i landet också.
Det är beklagligt, att man skall ha den uppfattningen och kunnat göra
de iakttagelserna. Man ville då också göra gällade, att jag riktade anmärkningarna
speciellt emot telegrafverkets arbetare. Det var inte fallet. Jag
tror, att telegrafverkets arbetare äro lika goda och dugliga arbetare som några
andra. Jag är alldeles övertygad om, att det däremot är stora brister i
planläggningen och arbetsledningen inom telegrafverket, särskilt då det gäller
att bygga telefonledningar. Att det finns grundad anledning till anmärkning
framgår också, skulle jag vilja påstå, av det meddelande, som lämnas här
i statsutskottets utlåtande, där man talar örn att dessa i allmänhet mycket enkla
telefonledningar kosta 450 ä 600 kronor per kilometer att anlägga. Ära -

Lördagen den 6 maj 1939 e. ni.

Nr 28.

Ang. anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

de kammarledamöter! Alla veta vi, att för att bygga en telefonledning av en
kilometers längd erfordras att resa upp ett 15-tal stolpar och draga upp några
trådar. Det är ett ganska orimligt pris, då det kostar mellan 450 och 600
kronor!

Jag har ännu en gång velat rikta uppmärksamheten på detta förhållande.
Jag är övertygad örn att det verkligen finns anledning inom telegrafverket
att titta på detta, att se efter, hur det går till, och om inte detta skall kunna
ordnas på ett sätt, att det kan göras mycket billigare än vad nu är fallet.
Det skulle kunna åtskilligt förbilliga telefonkostnaderna ute på landsbygden.

Jag har, herr talman, icke något yrkande, men jag har velat ännu en gång
rikta uppmärksamheten på detta förhållande.

Herr Lithander: Herr talman! Det finns säkerligen ingen inom denna

kammare, som inte har förståelse och känsla för vad det betyder för ödebygdens
befolkning att få förbättrade telefonmöjligheter, och alla vilja vi nog
främja den saken. Men man skulle försumma något, örn man inte härvidlag
påpekade, vad som i den vägen är gjort under de gånga tiderna. Hedan
framlidne generaldirektören Rydin var synnerligen varmt intresserad av detta,
och detsamma gäller alla hans efterträdare. Jag minns under en statsrevisorsresa,
att det slog en, hur det var ordnat med ödebygdstelefoner långt
uppe i norr. Vi ha också en mycket tydlig förklaring från telegrafstyrelsen
i sista stycket av dess skrivelse, som lyder: »Enär telegrafstyrelsen enligt
vad ovan anförts sedan lång tid tillbaka mycket målmedvetet arbetat på och
även lyckats åstadkomma en betydande förbättring av telefonförhållandena
på landsbygden, enär styrelsen vidare fortfarande betraktar främjandet av en
dylik utveckling såsom en av sina viktigaste uppgifter samt styrelsen dessutom
redan framlagt förslag, som avse, att, i den mån telegrafverkets ekonomi
och arbetskapacitet det medge, tillmötesgå de i motionerna framförda
önskemålen, kan styrelsen för sin del icke finna, att en utredning av hithörande
spörsmål kan vara behövlig.»

Jag tror, herr talman, att var och en här i kammaren kan med gott samvete
rösta för utskottets hemställan.

Herr Råstock: Herr talman! Först vill jag säga till herr Olsson i Stockholm,
att han gör säkerligen klokt i att läsa igenom utskottets utlåtande en
gång till. Det andas mycken välvilja, och jag kan meddela, att det fanns de,
som knorrade en smula över att man tog några motionärer så högtidligt att
man skaffade in ett yttrande, som också är bifogat detta utskottsutlåtande.

Vi lia inte för sed att kasta några motioner åt sidan, som herr Olsson här
tycktes vilja förutsätta, utan vi behandla dem överhuvud taget så grundligt
som tiden medger, och jag vågar bestämt hävda, att ^den behandling, som
denna motion har fått i statsutskottet, enkannerligen då dess fjärde avdelning,
är absolut förstklassig. Vi ha inte kunnat göra mera åt saken.

Till herr Andersson i Dunker vill jag säga, att det exempel, som han drog
i fjol och som han fortfarande tycks vara framme med, har varit föremål för
överläggning inom fjärde avdelningen. Jag kan anförtro till kammarens
protokoll, att vi ha förmånen att lia en erfaren industriidkare där, som är van
att bedöma folks arbetsprestationer. Han hade sett telegrafarbetare bygga
en telefonledning, och han måste säga, att han inte sett folk som arbetat snabbare
än vad dessa arbetare gjorde. Det måste vara något undantagsfall, som
herr Andersson i Dunker var inne på. Han har kanske lyckats observera

Nr 28.

lildagen den 6 maj 1939 e. m.

''Äng. anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

några, som voro färdiga med sitt arbete och inte hunnit sättas in på något
annat.

Jag har, som jag talat om en gång förut här, i yngre år varit med i stora
telefonarbetarlag, och jag vet absolut, vad jag talar örn. Duktigare folk att
ligga i och utföra ett arbete än telegrafarbetarna går inte att uppbringa. De
arbeta det allra mesta av sin tid på ackord. Att det sedan i detta stora
verk liksom i så många andra kan finnas en del döda punkter vid övergången
från ett arbetsobjekt till ett annat, är en annan sak.

Beträffande kostnaderna vill jag påpeka, att örn man hugger en vanlig stolpe,
sätter ned den som den är och inte bryr sig örn, hur länge den håller, så
går det att bygga en telefonledning mycket billigt. Men de ledningar, som
det här är fråga om, äro byggda med impregnerade stolpar och med det trådslag,
som behövs. Och så till sist, herr Andersson i Dunker. Det är i alla fall
på det sättet, att det är inte bara stolparna och ledningen, som åstadkomma
en telefon, utan det är åtskilligt annat. Allt detta går in i de beräkningar,
som telegrafstyrelsen här gjort.

Jag kan ju få säga, att jag så sent som 1937 på hösten hade en personlig
erfarenhet av detta, när jag behövde få en ny ledning dragen till en bostad,
som jag fick lov att skaffa mig vid min avgång ur tjänst. Jag gjorde inga
extra påstötningar. Jag gjorde min abonnemangsbeställning på vanligt sätt.
Uppgifterna hur det går till, finnas i telefonkatalogen, så det kan vem som
helst lära sig. Jag fick telefonen på den utlovade tiden, och arbetet utfördes
utan allt för mycket folk. Det var ett helt litet arbetslag, som sysslade
med detta, men de arbetade precis som industriidkaTen sade på fjärde avdelningen,
de arbetade så mycket som de överhuvud taget kunde prestera —
vinter som det var till på köpet.

Jag har ingen anledning, herr talman, att frångå mitt yrkande.

Herr Olsson i Stockholm, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Statsutskottets mäktige chef har bett mig läsa utskottets utlåtande
ännu en gång för att finna, hur välvilligt det är. Jag har redan erkänt, att
det är ett mycket välvilligt utlåtande. Men denna välvilja tillfredsställer
mig inte. Jag skulle vara mera tillfredsställd, örn man finge reda på, hur
många det är i ödebygderna, som skulle behöva telefon, och vad detta skulle
kosta för telegrafverket. Att få reda på detta vore mera värdefullt än välvilliga
ord i statsutskottets utlåtande, och det är det, som jag i mitt anförande
har sökt att få fram. Därför har jag också yrkat bifall till herr Anderssons
i Vigelsbo motion.

Herr Andersson i Dunker erhöll likaledes för kort genmäle ordet och anförde:
Herr talman! Jag tror mig känna herr Råstock så pass väl att jag

vågar påstå, att örn herr Råstock sett vad jag och många med mig såg en hel
sommar, skulle herr Råstock nu haft precis samma uppfattning örn telegrafverkets
sätt att driva sina linjearbeten som jag.

Härpå yttrade:

Herr Danielsson: Herr talman! Bara ett par ord. Det är en personlig uppfattning
jag vill framföra.

Det är ju så, att alla ha intygat, hur intresserade de äro av landsbygdens
telefonfråga, och den är ju av synnerlig stor vikt för de avlägsna bygderna i
vårt avlånga land. Nu väcktes en motion 1936, och med anledning därav satte

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Äng. andag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

telegrafstyrelsea igång med en utredning, uträknade planer och satte igång
arbete i forcerat tempo med mål, som styrelsen sade, att örn möjligt söka utjämna
förhållandena, så att det skulle bli lika billigt med telefon på landsbygden
som i städerna.

Här skall villigt erkännas, att ofantligt mycket gjorts under de gångna åren.
Telegrafverket måste ju se till, att det kapital, som är investerat, förräntas,
och ingen har väl tänkt något annat, men ändå får man ju anslå en del kapital
av statsmedel. Allt kan ju inte förränta sig.

Nu har här begärts utredning om ytterligare förbättring av telefonväsendet
på landsbygden, och statsutskottet har, det måste erkännas — jag har inte varit
med om den slutliga behandlingen — tillmötesgått motionen i väsentlig grad.
Men jag vill ändå uttrycka en förhoppning om, att hur beslutet än blir i denna
kammare, måste man för framtiden gå in för ännu kraftigare tag, om vi skola
komma något så när fram till målet: likställighet mellan land och stad vad
telefoner beträffar. Det är inte för mycket, att kammaren stryker under detta
synnerligen kraftigt, även om det skulle kosta ytterligare en hel del utlägg
av statsmedel — det är ofrånkomligt för att kunna utveckla telefonväsendet
ännu mera.

Telefonen betyder dock så ofantligt mycket — det är erkänt från alla håll.
Men vi böra också här stryka under, att vi ha denna inställning, att när om ett
par år den period utgår, varunder man forcerat arbetet med telefonens utbyggande,
och en ny period, som vi hoppas, skall taga vid, vi då äro synnerligen
villiga att låta staten hjälpa till, så att telegrafstyrelsen inte måste tänka enbart
på räntabiliteten.

Det är dessa synpunkter, som jag har velat stryka under. Herr talman! Jag
har för närvarande icke något yrkande.

Herr Råstock: Herr talman! Jag måste säga, att för min del tycker jag
det är en ganska rask utveckling från 1934 års anslag på 12,350,000 kronor
till 1939 års sammanlagda anslag på tilläggsstat och ordinarie stat: 41,400,000
kronor. Det är mer an tre gånger så stort anslag för ändamålet som det vi
beviljade 1934. Kunna vi hålla den takten, såsom jag sade i mitt första anförande,
tror jag vi kunna vara nöjda — jag stryker under det ytterligare.
.Vidare vill jag framhålla, att vi ha just skrivit och anhållit örn denna plan,
som här ifrån olika håll begärts.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, att motionen
II: 270 bifölles; och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 144, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, att motionen II: 270 bifalles.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och telegrafväsende.

(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Andersson i Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
94 ja och 62 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Äng. årlig Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 145, i anledning av väckt motion örn
redovisning årlig redovisning för riksdagen av de automatiskt växande utgifterna: och anför
riksdagen för(]e därvid:
av de automatiskt
Herr Lithander: Herr talman! I en motion har jag tillåtit mig hemställa,
Eterna?4'' att riksdagen skulle besluta att hos Kungl. Majit begära en uppgift på, hur
mycket de automatiskt växande utgifterna utgöra för det löpande året och för
de följande år, som kunna överblickas. När denna utgiftssumma rör sig örn
cirka 100 miljoner kronor, är den av en sådan omfattning, att den bör meddelas
riksdagen, och det bör också via riksdagen bli känt för de svenska skattebetalarna,
vad dessa utgifter röra sig örn. Dessa utgifter bli eljest icke tillbörligt
observerade. Man tänker icke på dem på samma vis som örn de stå
i statsverkspropositionen. Det var en mycket lovvärd åtgärd, som för första
gången vidtogs förra året, då dessa utgifter angåvos för det nu löpande budgetåret,
det nästkommande och det därpå följande. För det sistnämnda budgetåret
uppgingo dessa utgifter till över 100 miljoner kronor.

Nu vill jag säga, att det är sällan man läser ett utskottsutlåtande som är
så förstående för själva saken som detta. Statsutskottet säger, att självklart
måste det vara av största intresse att genom beräkningar av den beskaffenhet
motionären antytt erhålla närmare belyst etc., och utskottet fortsätter:
»Av alldeles särskilt värde bör detta vara vid det förberedande budgetarbetet
inom finansdepartementet, och redan på grund härav synes skäl
föreligga för antagande, att här berörda angelägenhet skall tillbörligt beaktas
utan särskild framställning från riksdagen.»

Men när vi lia gjort den erfarenheten, herr talman, att vi i år inte ha fått
dessa uppgifter, har jag ansett, att det bör inte vara beroende på tillfälligheter,
huruvida riksdagen får reda på denna summa eller ej, utan det bör
ingå såsom god ordning att vi år ifrån år få det.

Då man läser detta betänkande, väntar man sig naturligtvis, att utskottet
skall komma fram till ett bifall till motionen. Nu är jag van att få motioner
avslagna, så det bekommer en ju inte så värst mycket, men jag kan inte
neka till att det skulle varit värdefullt, örn på en punkt som denna riksdaden
hade klart och tydligt givit ett besked örn sin önskan, att saken en gång
för alla blir klarerad och vi få dessa uppgifter framöver. Om en sådan påtryckning
icke göres, måste de, som äro intresserade av dessa frågor, återkomma
till dess riksdagen uttalar, att den definitivt vill ha det på det viset.

Nu vet jag, herr talman, inte riktigt, hur man i ett fall som detta skall
handla. Jag kan inte göra det yrkande, som jag egentligen borde göra, narn -

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. årlig redovisning för riksdagen av de automatiskt växande utgifterna.

(Forts.)

ligen om hemställan att regeringen tar mera hänsyn till vad som står i motiveringen
än vad som står i klämmen. Det finns inte någon motion med ett
sådant yrkande.

Jag har emellertid, herr talman, inte velat låta detta tillfälle gå förbi utan
att uttala en alldeles bestämd förväntan — jag säger »förväntan» och inte
förhoppning — örn att regeringen redan vid uppgörandet av kommande statsverksproposition
beaktar detta. Att så sker, är, såsom jag nämnde i början
av mitt anförande, av intresse inte blott för riksdagens kamrar, utan det är
i mycket hög grad av intresse även för skattebetalarna i riket. För ögonblicket
— efter toppkonjunkturer inom industri och näringsliv i övrigt — förmår
budgeten att bära utgifter av den storleksordning, som nu är för handen.
Men den dag kommer obönhörligt, ty det är vågrörelser i tiden liksom
i allting annat, då konjunkturerna försämras och skattebördorna, inte minst
på grund av de automatiskt växande utgifternas stora ökning, bli för tunga
för de breda skattebetalarleden inom vårt land. Det är därför av särskild
vikt, att man i tid har observerat detta och kunnat iakttaga den sparsamhet
med allmänna medel, som alldeles givet är ofrånkomlig.

Jag har, herr talman, under förevarande förhållanden intet särskilt yrkande.

Herr Råstock: Herr talman! Då den ärade motionären icke har ställt något
särskilt yrkande, skulle jag kanske icke lia behövt säga någonting. Det
var emellertid en liten passus i hans anförande, som gjorde att jag begärde
ordet.

Herr Lithander konstaterade, att statsutskottet ställt sig förstående till
hans synpunkter. Jag vill säga herr Lithander, att vi alltid äro förstående
för sådana synpunkter. Vi lia ju till uppgift att granska statens utgifter,
och jag försäkrar, att vi, även örn någon gång granskningen blir litet bristfällig,
göra så gott vi kunna. Det ha vi även gjort i detta fall och tagit reda
på, att såväl riksräkenskapsverket som den högsta myndigheten, finansdepartementet,
för varje gång budgeten göres upp företaga så noggranna kalkyler
som möjligt. Men det är självklart, att under en reformperiod som
denna, då av olika kommittéer utarbetade förslag läggas till grund för kungl,
propositioner, det lätt kan hända, att kalkylerna icke bli fullt tillförlitliga på
grund av att kommittéerna inte gjort eller kunnat göra tillräckligt noggranna
beräkningar angående de ekonomiska verkningarna av förslagen, vilket man
kan ha känning av under en del år framåt.

Jag vill emellertid liksom herr Lithander understryka, att det är högst önskvärt
att vi få veta så mycket som möjligt örn de framtida ekonomiska konsekvenserna
av ett beslut.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Lithander: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att det är svårt
att få fram exakta siffror i detta avseende. Kungl. Maj:t besitter dock möjligheter
att göra approximativa beräkningar, som komma det verkliga resultatet
kanska nära. En differens på någon miljon kan ju passera utan vidare.
När det emellertid är fråga örn en automatisk utgiftsökning på över 100 miljoner
kronor per år, är det av vikt för oss att något så när få veta vilka summor
det kommer att röra sig örn för olika år. Det måste ju i alla fall finnas
sådana beräkningar uppgjorda, ty jag förutsätter, att när ett förslag framkommer
i form av en kungl, proposition, har det inte bara varit fråga om
lagbestämmelser, förordningar o. dyl., som förberetts, utan man har natur -

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Ang. ändrad
lydelse av 35 §
civila avidningsreglementet.

Äng. årlig redovisning för riksdagen av de automatiskt växande utgifterna.

(Forts.)

ligtvis också uppgjort kalkyler över de kostnader, som förslaget kommer att
medföra. Jag är säker em, att det är av mycket stort intresse för riksdagen
att få dylika uppgifter.

Jag erkänner villigt, att statsutskottet är ofantligt grundligt vid sina undersökningar.
Det var inte heller detta jag riktade mig emot, utan jag framhöll,
att, då statsutskottet hade visat en så tydlig förståelse för denna frågas
vikt, jag väntat mig ett tillstyrkande av motionen.

Det är emellertid en sak, som jag tillåtit mig framhålla i min motion men
som inte beröres i statsutskottets utlåtande. Det bör redan vid framläggandet
av sådana kungl, propositioner, som lia till följd automatiskt växande
statsutgifter, klart och tydligt anges, icke endast hur stora utgifterna bli för
det närmast kommande året, utan även med hur mycket budgetens utgiftssida
ökas för en del därpå följande år, så att man vid beslutets fattande kan
taga detta i beaktande. Nu befinna vi oss faktiskt i det läget, att vi år efter
år fatta beslut utan att siffermässigt känna deras verkningar, och vi ha tidigara
bara fått höra, att det kommer att bli stora utgiftsökningar, men inte
fått veta, att ökningen är av en sådan storleksordning som 100 miljoner kronor.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

_ Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 146, i anledning
av väckt motion örn avskrivning av ett till Hjeltans byamäns elektriska
kraftförening beviljat lån biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet den
4 januari 1939 (nr 8) jämte i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr
223, vilken hänvisats^ till statsutskottet för förberedande behandling, hade
Kungl. Majit, under åberopande av det vid propositionen fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
att godkänna följande

Förslag

till

kungörelse angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8).

Härigenom förordnas, att 35 § civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skall erhålla följande ändrade lydelse:

35 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej nedan
annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning av verksläkaren
eller annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom.
ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor i övrigt,
som nedan angivas.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet. (Forts.)

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga örn egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats

å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;

i halvenskilt runi eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt

1 enskilt rum beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,
B 1—3 och C 1—17;

b) i fråga örn vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård

å allmän avdelning beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—-2S; samt

å avdelning för rumspatienter beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna
A 24—34, B 1—3 och C 1—17.

Till kostnader för sjukhusvård hänföres ock sådant arvode, som i enskilt
eller halvenskilt, rum vårdad tjänsteman erlagt till för vården ansvarig sjukhusläkare.
Bidrag av statsmedel till dylikt arvode må icke överstiga lägsta
tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade
rådgivande taxan. Vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos må
likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre bidrag kunna utgå,
dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den rådgivande
taxan högst skulle hava erlagts.

Där beträffande tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8,
verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt eller, om
sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum, må, utan hinder av vad ovan stadgas,
av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad, som överskjuter
halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för
plats å allmän sal. I kostnaden må härvid läkararvode inberäknas med högst
det belopp, som vid tillämpning av sista punkten i nästföregående stycke skolat
ersättas av statsmedel.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.

Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av
staten, landsting eller kommun, Konung Oscar Ilis jubileumsfond tillhörigt
sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.

2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 mom. sågs, bestridas av statsmedel intill
det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus;
dock att, där fråga är om olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaden må ersättas med högre belopp än
nu sagts.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herr Senander m. fl. väckt motion (II:
393), däri hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 35 § civila avlöningsreglementet
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

35 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas, helt av statsmedel, under förutsättning att verks -

Nr 28.

Lördagen desi 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
läkaren eller annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 §
1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor i
övrigt, som nedan angivas.

tVid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga örn egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats

å allmän sal;

b) i fråga örn vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård

å allmän avdelning.

Till kostnader--— högst skulle hava erlagts.

Där beträffande tjänsteman verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva
vård i halvenskilt eller enskilt rum, må, utan hinder av vad ovan stadgas,
av statsmedel bestridas hela kostnaden för vården. I kostnaden må härvid
läkararvode inberäknas med högst det belopp, som vid tillämpning av sista
punkten i nästföregående stycke skolat ersättas av statsmedel.

Ersättning — — — sjukvårdande verksamhet.

2 mom. Kostnader---än nu sagts.

dels ock en inom andra kammaren av herr Hansson i Rubbestad väckt
motion (II: 403), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att ovan berörda
paragraf i civila avlöningsreglementet skulle erhålla nedanstående ändrade
lydelse:

35 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren
eller annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 §
1 morn. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor
i övrigt, som nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga örn egentlig sjukvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal;

b) i fråga örn vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda
avgiften för vård å allmän avdelning.

Där beträffande tjänsteman verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva
vård i halvenskilt eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum, må,
utan hinder av vad ovan stadgats, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i
tjänsten samt vid fall av tuberkulos hela kostnaden för vården och eljest
den del av sagda kostnad, som överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset
fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal. I kostnaden för
sjukhusvård hänföres ock sådant arvode, som i enskilt eller halvenskilt
rum vårdad tjänsteman erlagt till för vården ansvarig sjukhusläkare. Bidrag
av statsmedel till dylikt arvode må dock icke överstiga lägsta tillämpliga
belopp enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande
taxan.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.

Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av
staten, landsting eller kommun, Konung Oscar II :s jubileumsfond tillhörigt
sanatorium, ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.

2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under ena -

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
handa förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel
intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus,
dock att, där fråga är örn olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaden må ersättas med högre belopp
än nu sagts.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och de i ämnet väckta motionerna II: 393 och II: 403
måtte med giltighet från och med den 1 juli 1939 godkänna den lydelse av
35 § civila avlöningsreglementet, som framginge av en vid utlåtandet fogad
bilaga.

Enligt utskottets förslag skulle 35 § hava följande lydelse:

35 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos
helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren
eller annan läkare, som tjänstemannen enligt bestämmelserna i 34 §
1 morn. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor
i övrigt, som nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal;

b) i fråga örn vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda
avgiften för vård å allmän avdelning.

_ Prövar verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den
sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt rum, eller örn sådant ej finnes tillgängligt,
i enskilt rum, eller finner vederbörande myndighet med hänsyn till
andra särskilda förhållanden dylik vård erforderlig, må, utan hinder av vad
ovan stadgas, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall
av tuberkulos hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad,
sorn överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal.

Till kostnader för sjukhusvård, som i nästföregående stycke sägs, hänföres
ock sådant arvode, som den i enskilt eller halvenskilt rum vårdade
tjänstemannen erlagt till den för vården ansvarige sjukhusläkaren. Bidrag
av statsmedel till dylikt arvode må icke överstiga lägsta tillämpliga beloppet
enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan.
Vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos må likväl efter prövning
av vederbörande myndighet högre bidrag kunna utgå, dock icke med större
belopp än det, som med tillämpning av den rådgivande taxan högst skulle
hava erlagts.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter dyrare
plats än den, som kommit till användning.

2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda
förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel
intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus,
dock att, där fråga är örn olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets
prövning må bero, huruvida vårdkostnaderna må ersättas med högre belopp
än nu sagts.

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet. (Forts.)
Reservation hade avgivits av herr Magnusson i Skövde, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Denna fråga har

ju redan behandlats av första kammaren, vilken har bifallit Kungl. Maj:ts
proposition oförändrad. Då jag för min del har reserverat mig till förmån
för detta Kungl. Maj:ts förslag, har jag gjort det av skäl, som jag skall be
att här i allra största korthet få referera.

Enligt upplysningar, som ha lämnats mig och som jag har anledning tro
vara fullt tillförlitliga, så skedde på sin tid en viss överenskommelse mellan
1936 års lönekommitté och representanter för tjänstemännen, en överenskommelse,
som först och främst innebar, att tjänstemännen för sin del accepterade
det förslag i fråga örn löneplanerna, vartill lönekommittén hade kommit; men
som även innefattade, att det särskilda, i viss mån utanför löneplanerna varande
förmåner, som tjänstemännen åtnjöto, skulle kvarstå orubbade. I varje
fall har detta från tjänstemännens sida varit en given förutsättning. Det synes
mig då vara oriktigt, att man sedan frångår denna överenskommelse och
genom en ändring av reglementet berövar tjänstemännen en fördel, som har tillkommit
dem och som är förenad med deras tjänsteställning. Jag har också
den uppfattningen, att vi i vårt land ha gått in för principen att en tjänsteman
skall bibehållas vid de löneförmåner, som en gång tillförsäkrats^honom.
Vi ha ju i det fallet gått så långt, att när exempelvis en tjänsteman, på grund
av ändrade arbetsförhållanden eller dylikt, förflyttas till en befattning med
lägre lön, så skall han bibehållas vid oförminskade löneförmåner.

Den ändring av Kungl. Maj:ts förslag, som utskottet i detta fall har gått
in för, skulle emellertid för vissa kategorier av tjänstemän innebära ett fråntagande
av en förmån, som tillkommer dem i deras egenskap av tjänstemän
och skulle således medföra ett brytande av den princip, som jag här nyss redogjort
för.

Nu kan man visserligen invända, att riksdagen för sin del icke skall vara
bunden av en överenskommelse, som har träffats mellan en lönekommitté och
representanter för tjänstemännen. Jag kan för min del inte inse, att riksdagen
skall kunna ställa sig helt obunden av en sådan överenskommelse. Man
kan vidare invända, att tjänstemännen ha möjlighet att behålla den givna förmånen
av vård på halvenskilt eller enskilt rum genom att helt enkelt kvarstå
under det gamla lönereglementet. Nu förhåller det sig emellertid så, att
övergången till det nya lönereglementet och löneplanerna är avsedd att medföra
viss, örn än inte så stor fördel för tjänstemännen, vilken fördel då skulle
gå om intet, samt vidare att det ur statens _ synpunkt anses synnerligen angeläget,
att tjänstemännen mangrant övergå till det nya lönereglementet. Följaktligen
kan eller bör man inte räkna med den utvägen, att vederbörande kan
bibehålla sig vid förmånen genom att kvarstå under det gamla lönereglemen jag

skall i detta sammanhang icke närmare ingå på frågan huruvida
det finns fog för den differens i fråga örn sjukvårdsförmåner, som förefunnits
mellan tjänstemän i olika tjänstegrader och olika löneställnmg. dag skall endast
i förbigående be att få säga, att den jämlikhet i tjänsteställning o. dyl.,
som man tidigare talat örn såsom en sant demokratisk princip, tyckes man
numera i icke så obetydlig mån vara på väg att frångå, bl. a. genom att man
i allt större utsträckning måst öka löneförmånerna för tjänstemän i högre
ställning.

Lördagen den G maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)

Nu har emellertid utskottet gått in för en kompromiss, som jag för min
del finner vara mycket litet tillfredsställande. Tidigare har det varit så,
att i de fall, där vederbörande tjänsteläkare funnit det vara erforderligt med
vård på halvenskilt eller enskilt rum, kunde en tjänsteman erhålla viss ersättning
härför. Denna förmån har utan vidare tillkommit tjänstemän i vissa lönegrader.
Befattningshavare i lönegraderna 8—23, vill jag minnas, ha åtnjutit
viss ersättning för vård å halvenskilt rum och befattningshavare i högre
lönegrader viss ersättning för vård på enskilt rum. Utskottet har nu föreslagit
en kompromiss på den linjen, att denna ersättning skall, oberoende av
vederbörande tjänstemans löneställning och tjänstegrad, i varje särskilt fall
utgå efter prövning. För min del har jag den uppfattningen, att en sådan
anordning skulle komma att medföra ständigt trassel och ständiga klagomål,
därför att denna prövning komme i många fall att förefalla vederbörande mer
eller mindre godtycklig. Min åsikt är därför, att den lösning, som utskottet
här har kommit till, nästan är sämre än örn man hade strukit hela förmånen.

Då förhållandena äro sådana, att jag för min del anser, att man icke utan
att göra våld på tjänstemännen tillkommande rättigheter och tjänstemännen
givna löften kan företaga den ändring, som utskottet föreslår, ber jag, herr
talman, att i enlighet med min vid utskottsutlåtandet fogade reservation få
yrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition oförändrad.

Häruti instämde herr Lithander.

Herr Råstock: Herr talman! Om man lyssnade uppmärksamt till herr

andre vice talmannen, så kunde man nästan få den uppfattningen,. att vi i
statsutskottet ha, när vi kompromissat, gjort någonting, som vöre i högsta
grad orätt. Jag har inte den uppfattningen, att så är fallet. Till en början
stod jag för min del på Kungl. Maj :ts ståndpunkt, men då vi kommit in i
ärendet och fått upplysningar från dem, som behärska ämnet ordentligt, måste
jag böja mig för deras uppfattning och säga: Det är inte fråga om annat än
att ni ha rätt.

Först och främst vill jag påpeka, att det exempel, som herr andre vice
talmannen drog fram, har sin giltighet endast beträffande affärsverkens personal.
För övriga är hela denna förmån ny, örn jag inte har läst handlingarna
alldeles galet. Det är alltså på det sättet, att man verkligen kan, örn man
vill, genom att kvarstå på den gamla staten tillförsäkra sig denna förmån,
som somliga anse vara så oerhört stor, andra återigen så utomordentligt ringa.

Ledamöterna på tredje och fjärde avdelningarna, vilka i förbigående sagt
ha behandlat detta ärende gemensamt, ha också i detta sammanhang erinrat
örn att lönekommittén föreslagit betydligt mindre sjukavdrag för vederbörande
tjänstemän än vad som tidigare har gällt vid kommunikationsverken. Skillnaden
mellan det avdrag, som tidigare utgått, och det, som nu kommer att
gälla, är mycket stor, en sak som jag dock inte skall gå närmare in på. Det
finns expertis här, som fullständigt behärskar detta område, och. då jag är
rädd för att jag skulle kunna göra mig skyldig till någon felsägning härvidlag,
skall jag noga akta mig för att ge mig in på denna sak. Dessa siffror
komma ni att få höra i alla fall, mina damer och herrar; det kunna ni vara
säkra på.

Vidare har här åberopats Kungl. Maj:ts uppfattning. Ja, något mindre
entusiastiskt yttrande från statsrådets sida än vad som finnes på sid. 9 i föreliggande
proposition är nog svårt att hitta. Jag bad på förhand finansministern
örn ursäkt, ifall jag skulle ta mig friheten att här citera vad han yttrar i propositionen,
och han sade då, att jag naturligtvis var i min fulla rätt att göra

Andra hammarens protokoll 1939. Nr £8. 7

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
det, och då gör jag det. Det heter i andra stycket av departementschefens
yttrande på följande sätt: »Väl anser jag goda skäl tala för den av reservanter
inom lönenämnderna hävdade uppfattningen, att likställighet olika lönegrader
emellan bör åvägabringas vid regleringen av statens bidrag till kostnaderna
för sjukhusvård. Närmast tänker jag mig härvid, liksom reservanterna
i lönenämnderna, att vid ersättningens bestämmande kostnaderna i regel skulle
beräknas enligt den fastställda avgiften för vård å allmän sal eller avdelning.
Vid avvägningen av övriga avlöningsförmåner för de olika lönegraderna har
emellertid i det för 1938 års riksdag framlagda löneregleringsförslaget förutsatts,
att ersättningsgrunderna för sjukvård skulle differentieras efter lönegrad.
Riksdagens uttalande rörande sjukhusvården synes icke innebära ett
underkännande av den härutinnan intagna ståndpunkten. För egen del anser
jag mig icke heller böra på denna punkt ifrågasätta ett frångående av 1938
års förslag.»

Jag kan ju inte rannsaka hjärtan och njurar, men nog måste jag utläsa ur
detta, att finansministern egentligen tycker, att dessa reservanter ha rätt men
att han i alla fall, då riksdagen uttalat sig litet otydligt i fjol, måste lägga
fram detta förslag. Detta har jag redan sagt privat till finansministern, och
jag säger det nu här, för att man inte skall tro, att jag går och hymlar med
vare sig den ena eller andra, utan att jag säger som det är.

Man frågade vidare inom tredje och fjärde avdelningarna: hur pass gott
utrymme ha sjukhusen, när det gäller att taga emot alla dessa, som enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle få ligga på halvenskilt eller enskilt rum? Det var
från landstingsmannahåll, där man vet, att det redan nu möter åtskilliga svårigheter
att tillgodose behovet av platser på halvenskilt och enskilt rum,
som denna fråga framställdes, och eftersom jag har en smula med landsting att
göra, så spetsade jag öronen litet extra i detta sammanhang. När jag fick
del av dessa uppgifter och därvid fann, att de moderna landstingssjukhusen
i allmänhet ha allmänna salar med plats för endast 4, 5, 6 patienter — det
framhölls dock att landstingens sjukhus ha det mycket bättre ställt i detta
avseende än Stockholms stads sjukhus, där det fortfarande på åtskilliga håll
lär finnas mycket stora sjuksalar med plats för, enligt vad jag hört, 16—20 patienter
— tänkte jag mig, att man möjligen skulle kunna finna någon kompromisslösning,
och jag lyckades också tillsammans med några av tredje och
fjärde avdelningarnas ledamöter få till stånd ett sådant förslag efter jämkning
mellan tre olika alternativ, som från början utarbetats.

Denna kompromiss föreligger nu i utskottets utlåtande. Örn kammarens ledamöter
läsa vad som där står på sidan 11, skola ni utan tvivel finna, att den, som
är verkligt sjuk, kan få vård på halvenskilt eller enskilt rum, örn verksläkaren
eller sjukhusläkaren, vilken i sista hand ensam kan avgöra detta, anser det
nödvändigt och det finnes plats. Jag tror för min del, att det är mycket
bättre, att man ser till, att den, som är verkligt sjuk, kan få den vård han
behöver än att man schematiskt fastställer, att en person, som tillhör den ena
eller andra lönegraden, skall placeras på halvenskilt eller enskilt rum. Jag är
övertygad örn att detta senare resonemang inte håller. Det behövs bara, att
människor, . som sitta i samma arbetslokal och dag ut och dag in utföra samma
arbete, skiljas åt genom ett enda nummer i löneklassen för att de, när de bli
sjuka och enligt vanligt folks sätt att se i ännu större utsträckning borde
behandlas enligt demokratiska regler, få helt andra förmåner i förhållande till
varandra, än vad fallet är i det dagliga arbetet. Nu kan det sägas, att detta
måste förekomma under alla förhållanden, därför att lönestaterna äro uppbyggda
så som de äro, och det är naturligtvis riktigt.

Jag vill i vart fall göra gällande, att vi ha åstadkommit en medelväg, som

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
är till tjänstemännens nytta, ty om inte denna kompromiss kommit till, är det
inte alls säkert, att det blivit något annat än ett bifall till ett motionsvis framfört
yrkande örn allmän säl utan vidare för alla tjänstemän. Då det bär talas
örn, att det är fråga om en överenskommelse är det förfärligt roligt för mig att
konstatera, att det verkligen finns en sådan överenskommelse. Jag Ilar nämligen
fått en mängd papper mig tillsända ifrån tjänstemannagrupper, olika
organisationer och enskilda tjänstemän, där de på det livligaste ge uttryck
för att de aldrig varit nöjda med vad kommittén-gjort, så att nu vet jag inte
riktigt, vem jag skall tro. Skall jag tro herr andre vice talmannen, som säger,
att det verkligen förelåg en överenskommelse, eller alla dessa skribenter, som
skicka det ena numret efter det andra av sina tidningar samt privata brev
o. dyl.? Vilkendera sidan har rätt? För min del vill jag bara konstatera, att
örn det förelegat en överenskommelse, hade det förutsatts ett bemyndigande
från riksdagens sida, i detta fall alltså ett vanligt kollektivavtal. Detta resonemang
av en lönekommitté med vederbörande personalorganisationers representanter
mäste innefatta ett sådant förhållande, att allt som göres där skall
godkännas av Kungl. Maj :t och riksdagen, innan det blir giltigt.

Sedan kan jag till sist inte underlåta att nämna, att inom avdelningarna en
erfaren man säde, att det hade varit bättre, örn man försökte avveckla systemet
med fri sjukvård helt och hållet. Därför vill jag endast sluta mitt anförande
med att säga, att inför det stora missnöje med och den ringaktning av
det, som den här kompromissen innebär, som har kommit till synes på åtskilliga
håll i ^ tidningsartiklar och, såsom jag förut sade, i brev, tycker jag,
att det är på sin plats, att jag till statsrådet och chefen för finansdepartementet
riktar en uppmaning att taga under övervägande, huruvida det icke går
att lösa ut staten ifrån den här gamla naturaförmånen. Tjänstemännen få
då själva genom sina organisationer ansluta sig till de sjukkassor av olika
slag, som finnas, för de pengar de få i merinkomst genom att dessa förmåner
utlösas. Då blir man av med allt detta gny, och då blir det en ganska god
ordning i detta hänseende. Det vore ju att tillråda, i synnerhet örn det skulle
bli så som herr andre vice talmannen sade, att denna kompromiss kommer att
valla trassel, i fall den blir lag. Det skulle emellertid vålla lika mycket trassel,
örn Kungl. Maj :ts förslag bleve bifallet. Det förnekar man visserligen,
men jag är tillräckligt gammal för att känna till att fackförenmgsmentaliteten
är precis lika dan, örn det är en fackförening av byråchefer eller örn
det är en av banvakter och stationskarlar. Det kommer måhända att bli trassel,
och därför vill jag ännu en gång fråga finansministern, örn det inte är
klokt att överväga, till vilket pris man kunde lösa ut staten från detta.

Herr talman! Som förhållandena ligga till, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag förutsätter, att herr Råstock inte tanker sig, att hans sista uppmaning
kan följas förrän vid en kommande lönereglering. Såvitt jag förstår, har
även statsutskottets majoritet gått ut ifrån, att det icke är möjligt att i detta
ögonblick slopa dessa naturaförmåner som tjänstemännen ha. Så tillvida äro
vi ju ense, att vi anse, att det icke är precis rimligt i detta ögonblick, att riksdagen
skulle lia frihet att handla med dessa naturaförmåner, som den finl\er
Soft- Däremot kan man naturligtvis ha delade meningar örn, hur

långt riksdagens bundenhet kan sträcka sig i fråga om ett förslag, som är
framlagt av en kommitté efter förhandling med tjänstemännen. Jag erkänner.
att man där kan ha delade meningar. Vid den riksdag, då denna lönereglering
genomfördes, ansåg sig riksdagen obunden ali på en punkt, som

100

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
visserligen kanske inte var av fullt så stor betydelse, nämligen i frågan örn
maximeringen av dyrtidstilläggen, frångå det förslag, som på grundval av lönekommitténs
förslag framlagts av Kungl. Majit och som vid förhandlingarna
hade godkänts av tjänstemännen. Jag vill sålunda icke sälla mig till dem
som säga, att riksdagen eller statsmakterna skulle begå vad man i första
kammaren kallade för ett löftesbrott, örn kamrarna här icke följde Kungl.
Majits förslag. Men jag vill å andra sidan understryka, att när en kommitté,
som i detta fall närmast får betraktas som en förhandlingsdelegation
från statsmakternas sida, har gjort upp med de stora organisationerna av
statstjänarna, så kan man icke annat än på mycket starka skäl gå ifrån en
sådan uppgörelse.

Det framgår av statsrådsyttrandet i denna fråga, att jag icke har ansett,
att jag för min del kunde gå ifrån den. Jag har uttalat mina starka sympatier
för en lösning ungefär i enlighet med det förslag, som statsutskottet
nu framlagt. Herr Råstock har befriat mig från tvånget att ytterligare utveckla
den synpunkten, eftersom han läste upp det statsrådsyttrande, där
jag har försökt förklara, varför jag skulle ha önskat, att lönekommittén vid
sina förhandlingar med tjänstemännen hade kommit fram till en lösning av
detta slag. Men när nu lönekommittén icke kommit fram till en sådan lösning
utan i stort sett stannat vid det gamla, och detta från tjänstemännens
sida uppfattats såsom ett accepterande av vad de uttalat sin anslutning till,
har jag, som jag säger i statsrådsyttrandet, icke ansett mig kunna gå ifrån
det förslag, som då framlades av kommittén och som har framlagts i förra
årets proposition. Jag kan i dag bara upprepa, att jag har samma uppfattning
som då.

Herr Senander: Herr talman! Jag får säga, att det är med verklig tillfredsställelse
jag finner, att utskottet till skillnad från Kungl. Maj :t har gått
in för att avskaffa den förhatliga klassificeringen av statstjänstemännen, då
det gäller sjukvård. I den motion, som jag tillsammans med herrar Brädefors
och Hagberg har avgivit, ha vi också framfört ett sådant yrkande. Vi
anse nämligen, att det inte kan försvaras ur några som helst förnuftiga synpunkter,
att inte behovet av vård utan den sociala ställningen skall vara avgörande,
då det gäller intagning av sjuka människor på sjukhus. Det finns
enligt vår mening ingen rimlig anledning till att exempelvis byråchefen vid
sjukdom skall behandlas bättre än stationskarlen och tullvakten. Skulle det
vara någon skillnad, så borde byråchefen, som ju har större lön, längre semester,
kortare arbetstid och överhuvud taget en behagligare och bekvämare sysselsättning,
varav följer, att han inte är utsatt för samma hälsorisker som
exempelvis stationskarlen och tullvakten, också stå tillbaka för de nyssnämnda
tjänstemännen, som ha det tyngsta och otrevligaste arbetet och äro utsatta
för de största hälsoriskerna. Vi lia emellertid i vår motion endast hävdat
den för ali sjukvård enligt vår mening riktiga grundläggande principen,
nämligen att sjukdomens karaktär och inte den sjukes sociala eller ekonomiska
ställning skall vara avgörande, då det gäller sjukvården.

. Jag tycker också, att det kan vara på tiden, att statsmakterna gå in för
att åstadkomma en demokratisering inom statsförvaltningen, framför allt då
det gäller lönesättningen och tillerkännandet av förmåner för statstjänarna i
olika grader. Den löneskala man för närvarande har är faktiskt ett slag i
ansiktet på allt vad demokrati heter. Det är väldiga avstånd mellan de lägst
avlönade statstjänstemännen och dem, som befinna sig i de högre graderna, och
man har ännu trots den demokratiska utvecklingen, som man ju prisar vid
olika tillfällen, inte på detta område hunnit längre än att man skapat järn -

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

101

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila'' avlöning sreglementet. (Forts.)
ställdhet mellan högre och lägre tjänstemän först efter döden. Det är nämligen
i fråga örn begravningshjälpen, den enda punkt, på vilken man genomfört
likställighet inom statsförvaltningen. Då tycker jag, att det vore på
tiden, att man gick ett steg vidare och även genomförde demokratisering beträffande
sjukvården för statstjänarna.

Örn vi alltså med tillfredsställelse hälsa utskottets förslag att rasera den
osmakliga klassificeringen beträffande de sjuka statstjänarna, så måste vi
ändå uttrycka vår besvikelse över att utskottet inte gått med på vårt förslag
örn helt fri sjukvård för statstjänarna. Vi anse nämligen, att vi även i detta
fall ha att göra med en viktig social princip, för vars förverkligande det är
statens skyldighet att gå i spetsen. Social lagstiftning har ju i stor utsträckning
till uppgift att skydda och bevara arbetskraften. För ett fullföljande
av ett sådant syfte borde man ju i främsta rummet tillse, att ingen på grund
av ekonomiska skäl underlåter att söka den läkarhjälp och den hälsovård, som
kan vara behövlig för vederbörande. Det är ju ett faktum, att många människor
i små omständigheter ha fått sin hälsa förstörd för livet, därför att
de inte haft råd att i tid söka läkare och erhålla den erforderliga vården.
Principen örn fri läkar- och sjukhusvård för alla samhällsmedlemmar är enligt
vår mening en av viktigaste förutsättningarna för att höja folkhälsan och
skapa ett friskare och bättre släkte. Vi anse därför, att staten borde gå
i spetsen genom att tillerkänna denna förmån åt sina egna anställda. Jag
tror inte, att man skall böja sig för kostnadsskälen i det här fallet. Ett bifall
till vår motion skulle betyda en årlig kostnadsökning av högst .125,000
kronor, och det är enligt vår mening en överkomlig utgift för staten. Den
summan anse vi vara värd att offra, för att man skall bli i tillfälle att praktisera
en sund och riktig princip och för att — och det är kanske inte det
minst viktiga bättre än hittills markera statens karaktär av mönsterarbetsgivare.

Jag vill, herr talman, med vad jag nu har sagt yrka bifall till den motion,
som avgivits av mig själv samt herrar Brädefors och Hagberg.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! Jag skulle kanske kunnat nöja
mig med att i stort sett instämma med herr Råstock, men då herr Magnusson
i Skövde ville göra gällande, att någon överenskommelse skulle ha varit träffad
mellan kommittén och representanter för tjänstemännen, måste jag säga något
gentemot detta. Jag hörde ju, att herr Magnusson hade fått detta ryktesvis
meddelat. Örn han i lönekommitténs betänkande ville titta efter, hur det
förhåller sig,, skulle han finna, att av de elva representanter för personalen,
som kommittén underhandlat °med, icke mindre än sex stycken reserverat sig
emot kommitténs förslag angående 35 §, som gäller sjukvården. Endast fem
av representanterna, nämligen de som representera de högsta tjänstemännen,
äro nöjda med detsamma, under det att de andra, som representera de lägre
tjänstmännen, ha reserverat sig för andra grunder. Två av dessa ha därvid
yrkat, att det skulle vara full likställighet mellan alla befattningshavare, såväl
de högre som de lägre. De säga på sidan 353 i 193G års lönekommittés
betänkande angående civila avlöningsreglementet, där de ha anfört sin reservation,
bland annat: »Det skulle förefalla oss mera sympatiskt, örn man inte

gjorde åtskillnad på tjänstemännen med hänsyn till deras lönegradsplacering,
när de på grund av sjukdom äro i behov av sjukhusvård. Vi drista oss därför
till övervägande framlägga förslag örn sådan ändring i lönekommitténs förslag
rörande sjukvård.» Dessutom vill jag erinra örn att även två av kommitténs
ledamöter lia reserverat sig emot denna 35 §. Det torde vara ett tydligt
bevis för att någon överenskommelse icke träffats angående denna para -

102

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet. (Forts.)
grafs lydelse, och därmed tycker jag att alla de motiv, som herr andre vice
talmannen framförde i sitt yttrande, ha vederlagts.

Det som var föremål för kommitténs överläggningar med personalrepresentanterna
var framför allt löneplanen, 5 § i reglementet, nämligen bestämmandet
av de olika lönesatserna, och det är just vid bestämmandet av dessa, som
man tager hänsyn till vad som skall vara skälig ersättning för tjänstemännens
arbete.

Denna sjukvård är en social förmån, som enligt min mening bör vara lika
för alla tjänstemän, oavsett vilken lönegrad de tillhöra. Jag vill säga gentemot
herr Magnusson i Skövde, att då han vill göra gällande, att en tjänsteman
skall bibehållas vid sina löneförmåner, skola vi bemärka, att dessa löneförmåner
äro nya för den allra största delen av tjänstemännen. Det är endast
ett fåtal, nämligen kommunikationsverkens tjänstemän, som ha haft denna
förmån förut. Nu är det meningen, att den skall utsträckas till hela civilförvaltningen,
hela landsstaten, alla militärer och läroverkslärare. Det är
också tänkt, att alla folkskollärare skola komma i åtnjutande av denna förmån.
I stället för att den nu endast berör några tusental, kommer den att beröra
omkring 50 ä 60 tusen nya befattningshavare. Då kan man icke göra
gällande, att denna förmån innebär en minskning av de löneförmåner de nu
lia utan i stället en betydande förbättring.

Jag vill också erinra örn att då löneregleringen skedde för statens befattningshavare
1919, så hade dessa befattningshavare vid statens järnvägar förmånen
av fri sjukvård både för sig själva och sina familjer. Då denna förmån
utsträcktes till andra grupper, beslöt man att draga in förmånen för familjemedlemmarna.
Jag anser, att man kan gå motsvarande väg nu, då det gäller
en utsträckning av denna förmån till nya grupper av tjänstemän i så hög
grad, som här nu är fallet. Då kan man minska själva förmånen på sätt här
föreslagits. Det innebär ingen försämring av lönevillkoren, därför att dels
äro lönebeloppen betydligt höjda, och dels tillkomma i det nya lönereglementet
en massa andra förmåner, vilket medför, att tjänstemännen få kompensation
övernog.

Vi skola också taga i betraktande en sak, som herr Råstock nämnde, nämligen
att i det nya lönereglementet äro föreslagna andra avdragsgrunder vid
sjukdom än som nu gälla. För närvarande gäller B-avdrag, men enligt de
av kommittén föreslagna och av riksdagen i fjol godkända bestämmelserna
skall i stället A-avdrag tillämpas. Det medför, att en befattningshavare,
som befinner sig i åttonde lönegraden, vilken för närvarande har 2 kronor 55
öre i avdrag, enligt det nya förslaget får detta minskat till 1 krona 50 öre. I
femtonde lönegraden blir det en minskning från nu 4 kronor 5 öre till 2 kronor
20 öre. En tjänsteman i tjugonde lönegraden får efter nuvarande systemet
ett avdrag av 5 kronor 90 öre, men efter det nya 3 kronor 20 öre; han vinner
alltså 2 kronor 70 öre per dag. I tjugusjätte lönegraden är nu avdraget
9 kronor 40 öre och enligt det nya reglementet endast 5 kronor; en tjänsteman
i denna lönegrad tjänar alltså 4 kronor 40 öre. En byråchef i högsta löneklassen
har nu 14 kronor 30 öre i avdrag, men det minskas till 8 kronor 50 öre.
Han tjänar alltså 5 kronor 80 öre, och det gör, att han mycket väl kan själv
betala sin sjukvård. Om han vill ligga på allmän sal, har han rätt att göra
det som alla andra mot halv avgift. Vill han ligga på enskilt eller halvenskilt
rum, må han betala mellanskillnaden, då hans lön mycket väl medger det.

Vad sedan beträffar den kompromiss, som är träffad i utskottet, så har
jag för min del vid behandlingen av detta förslag i tredje och fjärde avdelningarna
biträtt denna, därför att det var bättre att få denna kompromiss även
om man inte i alla delar gillar den, än att det skulle bli splittring. Man var

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

103

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
också fullkomligt enig på tredje och fjärde avdelningarna beträffande detta
förslag.

Jag tror också, att alla tjänstemännen kunna känna sig nöjda med detta.
Det är väl ändå en betydande förmån att få ligga på allmän sal mot
halv avgift ■— en förmån, som alla andra medborgare i samhället sakna.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Södergård, Werner i Höjen,
Eriksson i Toftered, Johansson i Tväråselet och Johansson i Norrfors.

Herr andre vice talmannen Magnusson, som nu för kort genmäle erhöll ordet,
anförde: Herr talman! Herr Hansson i Hubbestad gjorde gällande, att
jag misstog mig, när jag uppgav, att ingen överenskommelse skulle vara träffad
med tjänstemännen eller något löfte lämnats dem. Jag tycks emellertid
då befinna mig i ett auktoritativt sällskap, då herr statsrådets och chefens för
finansdepartementet ställningstagande och hans anföranden tyckas vara baserade
på att han ansåg, att ett sådant löfte var givet. Vem som tagit miste
må i ett annat sammanhang utredas.

Vad sedan beträffar den omständigheten, att det här gäller en utsträckning
till nya kategorier, och att det endast är en mindre grupp som skulle förlora
en av den innehavd förmån, förändrar detta, såvitt jag kan se, icke den rätta
ståndpunkt, som i frågan intagits, men det ger mig anledning att göra det
uttalandet, att det då varit riktigt, att man när man kommit med ett sådant
förslag tagit med i övergångsbestämmelserna den del av tjänstemännen, som
förlorat denna förmån. Sådana bestämmelser ha emellertid icke utarbetats.

Herr Hansson i Rubbestad, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Herr talman! Ett övergångsstadgande med ett sådant innehåll skulle

bli synnerligen svårt att formulera på grund av olika avdragsregler i det gamla
och det nya systemet. Dessutom anser jag för min del det alldeles onödigt,
då en försämring icke generellt inträtt för dem, som förut haft denna förmån,
utan det är en förbättring över hela linjen, på grund av löneregleringens innebörd
i övrigt, och jag anser då, att några övergångsbestämmelser icke behöver
ifrågakomma.

Härefter lämnade herr talmannen ånyo ordet för kort genmäle till herr
andre vice talmannen Magnusson, som anförde: Herr talman! Svårigheten

att åstadkomma övergångsbestämmelser bör icke bli anledning till att en
tjänstemannagrupp blir lidande. Vad sedan beträffar det förhållandet att
tjänstemännen trots detta erhållit ökade förmåner, har jag redan i mitt första
anförande pekat på, att hela meningen med det nya avlöningsreglementet var
den. att tjänstemännen skulle beredas ökade förmåner, och då skall man naturligtvis
icke på bakvägen taga från en del av tjänstemännen en del av dessa
förmåner genom att minska på vad de förut haft.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll likaledes ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill erinra örn att envar tjänsteman, som icke vill
finna sig i denna nya lönereglering, har rätt att stå kvar på det gamla lönereglementets
bestämmelser.

Vidare yttrade:

Herr Llindqvist: Herr talman! Den sista replikväxlingen mellan herr

Hansson i Rubbestad och herr andre vice talmannen kan ju ge anledning till åt -

104

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
statliga reflexioner, som icke äro så särskilt glädjande för den stora statstjänstemannakåren
och icke heller särskilt värdiga riksdagen. Jag förmodar, att
även herr Hansson i Rubbestad ändå har den uppfattningen, att vad riksdagen
efter ett nära nog tjuguårigt utredningsarbete gav åt tjänstemännen vid den
senaste löneregleringen skall riksdagen sedan icke i första taget försöka taga
tillbaka.

Visst är det riktigt, såsom herr Hansson i Rubbestad och såsom för övrigt
även statsutskottets ärade ordförande sade, att de tjänstemän, som icke äro nöjda
med detta nya reglemente, ha möjlighet att stå kvar på gammal stat och på
detta sätt få behålla bättre förmåner i fråga örn sjukhusvård. Med hänsyn till
konsekvenserna i övrigt är ju emellertid denna erinran icke vidare älskvärd.

Jag skall emellertid i anslutning till vad som redan sagts blott understryka,
att även örn man har olika meningar örn huruvida det träffats någon sådan
formlig överenskommelse melan tjänstemännen och lönekommittén, som finansministern
förklarat sig finna vara bindande för statsmakterna, är det i alla
fall ett faktum, som ingen kan förneka, att innan lönekommitténs förslag avgavs
förts förhandlingar och träffats överenskommelse med olika tjänstemannarepresentationer.
Jag behöver icke här inför kammaren erinra örn att resultatet
av dessa överläggningar liksom f. ö. kommittéförslaget icke i alla avseenden blev
sådant, som tjänstemännen ansett, att det borde vara — detta kan i någon mån
kanske därför förklara att statsutskottets ärade ordförande fått höra uttryck av
missnöje ifrån olika tjänstemannahåll beträffande löneregleringen som sådan.
Detta hindrar emellertid icke, att tjänstemannarepresentanterna i denna kommitté
av lojalitet och i enighetens tecken, trots att man alltså på tjänstemannahåll
i många avseenden var besviken, icke ville underlåta att ge sin anslutning
till förslaget. När man så gjorde, förutsatte man emellertid såsom självfallet,
att vid det definitiva avgörandet statsmakterna givetvis icke skulle beröva
tjänstemännen förmåner, som de sedan gammalt haft, och som man var överens
örn med lönekommittén, att de skulle bibehållas vid. Jag kan kanske i detta
sammanhang få bringa till kammarledamöternas kännedom, att denna differentierade
sjukhusvård ha vi t. ex. vid statens järnvägar haft sedan 1860-talet. Nu
skall den alltså, om statsutskottet får sin vilja fram, slopas. Herr Hansson i
Rubbestad, vågar då påstå, att här sker varken någon orättvisa eller försämring.
Hittills har det dock varit så att de grupper, som åtnjutit sjukhusvård,
haft full ersättning. Redan kommittéförslaget innebär ju, att tjänstemännen
själva skola fa betala 50 procent av kostnaderna, och nu kommer statsutskottet
och säger, att staten endast skall betala denna reducerade ersättning för
vård å allmän sal. Då säger herr Hansson i Rubbestad, att här ha tjänstemännen
fått kompensation genom att de skola få så väsentligt minskade avdrag
vid sjukdom. Jag går naturligtvis ut ifrån, att herr Hansson i Rubbestad
ärligt tror på detta själv, men i så fall visar detta, att herr Hansson i Rubbestad
icke har reda på de faktiska förhållandena. Jag skulle vilja rekommendera
herr Hansson i Rubbestad att höra efter vad det kostar att ligga på enskilt
rum här i Stockholm med därmed följande skyldighet att betala det särskilda
arvode, som läkaren skall ha. -— Hittills ha nämligen statsmakterna betalat
även detta, därför att det är någonting, som den enskilde patienten i varje
fall icke kan komma ifrån. Huru man kan komma och säga, att man genom
att sänka sjukavdraget per dag med ett par, kanske upp till fem kronor lämnar
kompensation för vad tjänstemännen förlora, har jag i varje fall mycket
svart att förstå.

Likaledes förutsatte tjänstemännens representanter såsom självfallet, att när
de gmgo med på detta förslag, skulle riksdagen icke på väsentliga punkter i övrigt
vidtaga ändringar i det förslag, varom man uppnått enighet mellan kom -

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

105

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
mitten och tjänstemannarepresentanterna. Vad statsutskottet på den nu ^föreliggande
punkten föreslagit är emellertid ingenting annat än just ett sådant
rubbande och ett överkorsande av förutsättningar, på vilka anslutningen från
tjänstemännens sida var baserad. Såsom finansministern klart och tydligt uttalat
i propositionen och även här i kammaren nyss betonat, är det nämligen ett
obestridligt faktum, att vid avvägningen av löneförmånerna enligt det nya förslaget
förutsattes det just, att ersättningsgrunderna för sjukhusvård skulle differentieras
efter lönegrad. Detta är finansministerns uttalande, och jag tvekar
inte att lämna detta uttalande vitsord, även örn därmed riktigheten i kommittéreservanten
herr Hanssons i Rubbestad uttalande i någon mån skulle ha satts
i fråga. Att herr finansministern därför för sin del omöjligt kunnat vara med
örn det förslag, som statsutskottet här lagt fram, och som ju betyder ett underkännande
av den uppfattning, han tidigare givit uttryck åt, finner jag ganska
självfallet. Jag vill icke desto mindre till statsrådet uttala ett ärligt och uppriktigt
tack för den deklaration, som han lämnat, och att han på det sättet
skingrat den dimbildning, som man på andra håll tydligen lagt ned så mycken
möda på att få så tät som möjligt. Jag skulle också gärna vilja uttrycka
den förhoppningen, att efter denna deklaration från finansministerns sida denna
kammare ville, liksom första kammaren redan gjort, följa Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tycker knappast, att ett annat tillvägagångssätt skulle vara riksdagen
värdigt.

Det förefaller mig också, som om, därest man följer statsutskottet, hela detta
förhandlingsförfarande nog bleve skäligen meningslöst. Jag vet mycket väl —-och det veta tjänstemännen överhuvud taget också — att denna lönekommitté
icke var enhällig, utan att det fanns reservanter inom kommittén. Men jag ber
örn ursäkt, om jag säger, att tjänstemannaorganisationerna dock knappast velat
tro, att dessa reservanter skulle utan att alltså respektera kommittémajoritetens
mening och tjänstemännens anslutning till denna, begagna sig av sin särställning
såsom ledamöter av riksdagen och av statsutskottet för att, såsom
skett, på den ena punkten efter den andra söka driva igenom sin mening utan
att andra parten på något sätt beretts tillfälle att på vederbörlig ort hävda sin
uppfattning. Skulle detta bli sed i fortsättningen, måste man fråga sig, vilken
förhandlingsduglighet en kunglig kommitté överhuvud taget kan ha.

När jag hörde herr Senander i Göteborg uttala sin oförställda glädje över att
statsutskottet här desavuerat Kungl. Maj :t, förvånar det mig icke. Det skulle
blott vara roligt att höra, huru den glädjen skulle ha tagit sig uttryck, ifall det
varit herr Senanders egna kamrater och egen organisation, som behandlats på
motsvarande sätt. Jag skulle för övrigt gärna vilja ställa den frågan, huru det
skulle te sig inom arbetarvärlden, därest en arbetsgivare, sedan en överenskommelse
träffats vid förhandlingsbordet — även örn den icke vore definitiv, herr
Råstock — sedan gick ifrån den på den ena punkten efter den andra. Jag tror
endast, att jag behöver ställa frågan.

Till sist vill jag gärna ha sagt ifrån, att jag naturligtvis är fullt på det klara
med att riksdagen är suverän, och att det inte finns någonting, som hindrar riksdagen
från att besluta, såsom majoriteten finner för gott. Riksdagen kan naturligtvis
i år, lika väl som riksdagen i fjol gick emot de högre ämbets- och
tjänstemännen genom att ändra på maximeringen, fortsätta och på denna punkt
pa motsvarande underliga sätt visa sin erkänsla för ämbetsmännens insatser
och intresse, men jag tvivlar på att en sådan nålstyngspolitik i längden kan
vara till fördel för det allmänna. Jag vill därför sluta med en vädjan till denna
kammare att här följa Kungl. Maj:ts förslag. Jag tror, att örn man vill vara
objektiv, så långt detta överhuvud taget är möjligt, nian har rätt att säga, att
både sakliga och psykologiska skäl tala för ett godkännande av lietta.

106

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
ärendet.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag var förhindrad att deltaga
i statsutskottets slutbehandling av detta ärende, och därför återfinnes icke
heller mitt namn bland deni, som deltagit i avgörandet av detta ärende. Jag
har emellertid deltagit i de sammansatta tredje och fjärde avdelningarnas
behandling av ärendet och därvid biträtt den kompromiss, som nu utgör utskottsförslaget.
Jag finner det angeläget att betona detta rent inledningsvis.

I övrigt vill jag erinra örn att, när denna fråga av förra årets riksdag behandlades
i sammanhang med Kungl. Maj :ts proposition om en allmän lönereglering,
uraktlät statsutskottet att taga ståndpunkt till frågan örn sjukhusvården,
och därför ha vi denna fråga i år separat. Eftersom jag även då
deltog i statsutskottets behandling, kan jag säga, att jag fann överläggningarna
inom statsutskottet närmast utgöra en beställning att få ett förslag,
som såg någorlunda ut som det, som då framlagts av Kungl. Maj :,t.
Kungl. Maj :ts förslag i år är ju detsamma som i fjol. Jag fick emellertid
det intrycket vid utskottsbehandlingen, att man i utskottet helst velat ha en
linje, som anslöt sig till den mening, som framförts av de två reservanterna
inom lönekommittén, herrar Hansson i Rubbestad och Andersson i Malmö.
Det var då närmast för att lägga en dylik grund för lösningen av frågan,
som jag tillsammans med en annan ledamot av kommunikationsverkens lönenämnd
anmälde reservation innehållande en lösning, som praktiskt taget är
densamma, som statsutskottets nu föreliggande förslag i frågan. Det är ganska
självfallet, att när jag intagit denna ståndpunkt jag icke anser, att frågan
ligger till så, som den siste ärade talaren utvecklat. Jag deltog ju i 1936 års
lönekommittés förhandlingar på det sättet, att jag tillhörde den delegation
från kommunikationsverkens lönenämnd, som var tillkallad för att tillsammans
med en avdelning av lönekommittén utarbeta förslag till avlöningsreglementets
allmänna bestämmelser. Även denna 35 § var sålunda föremål för behandling
av denna delegation, och den framlade ett förslag huvudsakligen på
grundval av de bestämmelser, som kommunikationsverkens avlöningsreglemente
med tilläggsbestämmelser innehåller, vilket förslag för övrigt upptagits av
1928 års lönekommitté, av vilken jag även varit medlem. Sedan deltog jag
icke i lönekommitténs förhandlingar med personalrepresentanterna, men inkallades
tillsammans med övriga ledamöter från lönenämnderna till det slutjusteringssammanträde,
som kommittén höll. Där fick man det beskedet, att
överenskommelse träffats mellan lönekommittén och representanter för personalorganisationerna,
men man hade ur denna överenskommelse brutit ut vissa
avsnitt, som betraktades såsom mindre viktiga, och beträffande vilka avsnitt
såväl ledamöter från organisationerna som ledamöter av kommittén och lönenämnderna
hade reservationsrätt. Denna 35 § hör just till det avsnitt, som
sålunda var utbrutet. Det är sålunda min uppfattning, att denna paragraf
icke var någon del av den s. k. överenskommelsen. Det är min uppfattning
i själva frågan. Nu kunna vi förstå, att representanterna för de högre ämbetsoch
tjänstemännen resonerade på det sättet, att eftersom kommitténs majoritet
samlats på en viss linje, voro utsikterna för att denna linje skulle gå igenom
i varje fall större än beträffande reservanternas linje, och de trodde därför,
att om de biträdde förslaget på väsentliga punkter, skulle de ha även denna
detalj som en present, då frågan avgjordes. Även om de då hade den
uppfattningen, kan man icke säga, att det var ett led av den s. k. överenskommelsen.
Nu har man emellertid — det är närmast herr andre vice tal -

Lördagen den G maj 1939 e. m.

Nr 28.

107

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
mannen — gjort sig till tolk för den uppfattningen, att det strider mot vår
hävdvunna princip att rubba på en tjänstemännen tillkommande rätt. Man
säger, att för de tjänstemän, som beröras av denna fråga, men som för närvarande
icke lia rätt till sjukhusvård, kan man stifta vilka bestämmelser som
helst, men för andra tjänstemän, alltså kommunikationsverkens tjänstemän,
som redan ha denna rätt till sjukhusvård, bryter man gängse praxis, om man
fråntar dem denna förmån. I anledning härav ber jag att få fästa uppmärksamheten
på innehållet i 45 § av gällande avlöningsreglemente, alltså avlöningsreglementet
av den 19 juni 1919 med däri senare gjorda kompletteringar.
Där heter det nämligen:

»Envar annan, som, utan att tillhöra äldre lönestat, den 1 juli 1920 innehar
ordinarie befattning vid något av nämnda verk, eller som senare tillträder
sådan befattning, är pliktig att underkasta sig detta reglementes föreskrifter
och villkor samt minskning i eller upphörande av de förmåner och ersättningar,
som omförmälas i 2 § 4 mom. och 26—39 §§, ävensom de ändrade bestämmelser,
som kunna vara utfärdade rörande i 10 § 3 och 4 mom. samt i 17 §
3 mom. berörda hänseenden samt i fråga om pension.»

Frågan om läkar- och sjukhusvård etc. finns i det avsnitt, som här kallas
26—39 §§ i gällande reglemente, och tjänstemännen äro alltså underkastade
icke blott minskning utan även helt och hållet indragande av dessa förmåner.
Motsvarande bestämmelse, herr talman, har också införts i det nya avlöningsreglemente,
som träder i kraft den 1 juli i år. Vi ha i dag fått en proposition,
som innefattar en komplettering av det nya avlöningsreglemente,
som är utfärdat genom Svensk författningssamling nr 8 för 1939, och även
där finna vi en motsvarande bestämmelse. Bestämmelserna örn sjukhusvård
innebära sålunda icke en sådan avlöningsförmån, som enligt gällande praxis
alltid har tillförsäkrats tjänstemännen, utan tjänstemännen äro förpliktigade
att när som helst, därest statsmakterna så besluta, underkasta sig såväl minskning
som fullständig indragning av förmånen. Så ligger frågan till, herr talman,
ur rättslig synpunkt.

Nu skall jag emellertid icke uppehålla mig så mycket vid denna sak. Jag
har ju redan inledningsvis förklarat, varför jag har kommit att stå på den
linje, som nu är statsutskottets. Jag vill särskilt betona, att skulle jag vara
mycket egoistisk, skulle jag naturligtvis tala för Kungl. Maj :ts förslag,
eftersom jag ju har förmånen att vara statstjänsteman vid ett kommunikationsverk
och står i 10 :e lönegraden, varigenom jag ju enligt nu gällande bestämmelser
har rätt till vård i halvenskilt ram. Jag har emellertid icke ställt
mig på den ståndpunkten och behöver väl icke närmare motivera det. Jag
måste emellertid tillägga, att när jag nu har haft denna rätt ända sedan
det nuvarande avlöningsreglementet trädde i kraft den 1 juli 1920 men jag
under hela denna tid lyckligtvis ■— jag betonar det särskilt — icke har behövt
taga i anspråk rätten att bli vårdad på halvenskilt rum å sjukhus, så har
jag litet svårt att förstå, att jag, örn bestämmelsen nu ändras, fråntages någon
rättighet, som jag har haft efter det gamla avlöningsreglementet. På samma
sätt föreställer jag mig att frågan bör te sig för alla dem, som sålunda på
papperet haft denna rätt, men som icke i praktiken lia kommit att utnyttja
den.

Jag finner alltså, att jag ur mina synpunkter kan biträda statsutskottets
förslag, och jag skall, herr talman, icke uppehålla mig längre vid saken. Det
väsentliga av de motiv, som kunna anföras för förslaget, har ju redan förut
anförts av talesmännen för statsutskottet, och jag nöjer mig alltså med att
instämma i det yrkande, som förut blivit gjort örn bifall till statsutskottets
förslag.

108

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)

Herr Bagge: Herr talman! När löneexperterna här i kammaren komma

i gång, är det ju svårt för litet var att känna sig riktigt hemma. Det är ju
icke så lätt att följa med alla dessa tilltrasslade saker. I detta fall ligger väl
emellertid saken ganska enkelt till, såvitt en vanlig människa kan förstå, efter
finansministerns klarläggande yttrande. Han har ju framhållit, att det nya
lönereglementet har tillkommit under samverkan med representanter för tjänstemännen,
och att man vid avvägningen av löneförmånerna för de olika lönegraderna
har tagit hänsyn till differentieringen i fråga örn ersättningsgrunderna
för sjukhusvård.

Mig förefaller saken så ytterligt enkel och klar. Man har här träffat en
överenskommelse. Det är visserligen klart, att formellt har riksdagen full
rättighet att besluta som den vill, såsom här också redan blivit framhållet, men
det är väl ändå föga praktiskt och föga lämpligt, att riksdagen skall gå ifrån
ett sådant förhandlingsresultat. Man har ju svårt att se, hur dylika förhandlingar
annars i framtiden skola kunna föras med någon framgång och med
något förtroende. Det är väl många av herrarna, som varit med örn förhandlingar
och varit med i organisationsarbetet, och ni måste väl förstå, hur omöjligt
det skall bli, örn man icke skall kunna lita på det resultat, som man har
kommit till vid sådana tillfällen, när det faktiskt är fråga om förhandlingar
mellan personalorganisationer och representanter för staten.

Jag tycker alltså som sagt, att saken efter finansministerns yttrande här i
kväll är ganska enkel och klar, och med anledning därav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Efter den ingående redogörelse, som
har lämnats av herr Råstock, herr Hansson i Rubbestad och sedermera av
herr Eriksson i Stockholm angående det nu gällande avlöningsreglementets
innehåll, finner jag för min del icke anledning att gå närmare in på själva
sakfrågan. Jag kom för min del endast att reflektera på en sak, när jag nyss
hörde herr Lithanders önskemål att få reda på den automatiska utgiftsstegringen
för varje år. De utgifter, som det nu gäller, äro naturligtvis icke automatiska
i det avseende, som herr Lithander menade, men vad jag vill framhålla
är, att det dock här gäller att gå in för stora utgifter för en förmån, som
man tidigare visserligen i princip varit med om, när det gäller en stor grupp
av befattningshavare, men som nu skall utsträckas även till andra tjänstemän.
Vi böra komma ihåg detta och också komma ihåg, att eftersom i det nya reglementet
icke finns något sådant undantag, som fanns i det gamla, sitta vi
sedan fast för dessa utgifter. Vi kunna icke komma ifrån att ge tjänstemännen
denna förmån med mindre vi ge dem särskild ersättning, ifall de övergå på
annan stat. Jag menar, att detta måste beaktas vid ett tillfälle som detta. Det
finns icke några beräkningar över vad det kommer att kosta, ty man vet naturligtvis
icke, när människor bli sjuka.

När emellertid människor bli sjuka, så förefaller det mig, att de skola ha
vård i förhållande till sjukdomens art. Örn den sjuke behöver ro och lugn för
att kunna få ordentlig vård, så skall han ha enskilt rum, även örn han tillhör
de lägre lönegraderna. Det bör bli en sak, som läkaren skall avgöra på grund
av sjukdomens art, men det skall icke i förväg vara stipulerat i lönereglementet
och dess lönegrader.

När jag hörde herr Lundqvist tala, kom jag att tänka på vad som härom
dagen sades om murarna. Är icke herr Lundqvist, tänkte jag, en sådan liten
murare i statsförvaltningen? Jag kan icke annat än dra den slutsatsen, när
jag hörde hans jeremiader och hans påståenden örn att man här skulle bryta en
träffad överenskommelse. Här försämrar man villkoren och här gör man allt

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

109

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
möjligt för att vara elak mot de anställda, menade lian. Det är fel, herr Lundqvist.
Vi äro icke så sinnade, att vi göra allt vad vi kunna för att vara elaka
mot de statsanställda, utan vi vilja, att de skola ha sin rätt, men jag tror, att
alla måste erkänna, att det icke behövs några akademiska meriter för att bli
sjuk. Sjuk kail ju vem som helst bli. Om det däremot gäller att utföra ett
arbete, för vilket det behövs högskoleutbildning, kan det vara försvarligt
och riktigt, att man har en skillnad i lönehänseende, men detsamma gäller icke
i fråga örn sjukvård.

Jag menar alltså, att vi ha velat gå in för principen att bereda de statsanställda
den vård, som sjukdomen kräver, utan avseende vid lönegradsplacering.
Det är detta, som har gjort, att jag för min del mycket ivrigt gick in
för att vi skulle få fram ett kompromissförslag, som gick något längre än
vad reservanterna inom lönekommittén föreslagit men som i någon mån tillmötesgick
kravet på att det skall vara sjukdomen, som skall vara det avgörande.
Vi ha dessutom sagt, att örn den sjuke icke är sjukare än att han
kan utföra visst arbete, skall verksläkaren ha möjlighet föreskriva, att den
sjuke skall beredas möjlighet att vårdas å enskilt rum. Jag menar sålunda,
att vi ha gått alla rimliga krav till mötes, och att man icke kan säga, att vi
på något sätt skulle ha handlat hänsynslöst mot de statsanställda.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag är övertygad örn att i fall finansministern hade fått ett sådant kompromissförslag
från lönekommittén, skulle han ha föreslagit samma sak. Det
vågar jag tro.

Herr Lundqvist erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Jansson i Falun förde murarna på tal och ville tydligen göra
gällande, att de högre ämbets- och tjänstemännen befunno sig i samma gynnsamma
ekonomiska läge som murarna. Jag vet icke, om herr Jansson i Falun
haft tillfälle att följa löneutvecklingen för ämbets- och tjänstemännen å ena
sidan och för murarna å den andra. Jag tror, att örn löneutvecklingen för murarna
hade gått i samma riktning som för ämbets- och tjänstemännen under
de senare decennierna, hade vi säkerligen ännu icke behövt ha någon debatt
örn mur arlönerna här i riksdagen.

Härpå yttrade:

Herr Senander: Jag vill icke här taga upp någon jämförelse i fråga örn

löneställningen för murarna och för de högre tjänstemännen, därför att jag anser
det vara nedsättande för murarna.

Herr Lundqvist slutade sitt långa anförande med att säga, att det förelåg
starka sakskäl för ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. för ett bibehållande
av den förhatliga klassificeringen av statstjänarna, då det gäller sjukhusvård.
Jag tror emellertid, att alla, som lyssnade till herr Lundqvist, observerade,
att han i själva verket icke presterade ett enda sakskäl under sitt långa
anförande utan endast red upp på rena formaliteter. Han åberopade exempelvis
såsom skäl för ett bibehållande av klassificeringen, att denna förmån hade
bestått sedan 1860-talet, och han åberopade sig på vad han tror men andra bestrida,
nämligen att det förelegat en överenskommelse mellan statstjänarnas
organisationer och 1936 års lönekommitté. Vad äro sakskälen i denna fråga,
herr Lundqvist? Jo, det är de rent moraliska skälen. Kan man anse det vara
riktigt, kan man anse det vara rättvist, kan man anse det vara demokratiskt,
kan man anse det vara förnuftigt ur någon som helst synpunkt, att man på
detta sätt skall klassificera tjänstemännen, när de äro i behov av sjukhusvård?

Ilo

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)

Jag förstår för övrigt icke, vad de högre tjänstemännen i detta fall ha att
beklaga sig över. Om de icke envist vilja hålla på sina klassprivilegier utan
vilja se frågan en smula ur rättssynpunkt och även ur moralisk synpunkt,
böra de väl vara tillfredsställda med utskottets förslag, som ju innebär, att
det blir läkaren, som avgör, huruvida de skola ligga på enskilt eller halvenskilt
rum. Det är alltså vårdbehovet, som skall vara avgörande, och ingenting annat.
Jag förstår icke, varför man då skall beklaga sig. Med den kännedom
jag har örn förhållandena skulle jag tro, att de högre tjänstemännen allt framgent
komma att gynnas. Vi få väl se till att bevaka detta i största möjliga
utsträckning. Just detta, att man emellertid så energiskt kämpar från de högre
tjänstemännens sida för att få behålla denna klasskranka, visar ju, hur
svartsjukt de högre tjänstemännen inom statsförvaltningen bevaka sina intressen
och vid varje tillfälle söka hävda dem. Klagomålen över de högre tjänstemännens
löneställning inom statsförvaltningen äro absolut oberättigade. Med
den tjänstgöring, som de ha, och med det ansvar, som åvilar dem, äro de väl
betalda. Det är den allmänna uppfattningen också bland de lägre tjänstemännen
inom statsförvaltningen.

Herr Lundqvist ställde en fråga till mig, nämligen örn jag skulle ha känt
mig lika tillfredsställd med utskottets förslag, om det hade innehållit något,
som hade gått emot de tjänstemän, som finnas i vår fackorganisation. Jag vill
upplysa herr Lundqvist örn att ungefär 200 medlemmar av vår fackorganisation
just drabbas därav, att man slopar denna klasskranka. Vi ha nämligen
så många tjänstemän, som stå över 8 :e lönegraden och som följaktligen gå förlustiga
denna s. k. förmån, men jag har ännu icke hört någon av dessa 200
försvara denna orättfärdiga princip. De komma säkerligen också liksom övriga
lägre tjänstemän att med tillfredsställelse hälsa ett beslut i enlighet först
och främst naturligtvis med den motion, som vi lia framlagt, men därest denna
icke skulle vinna bifall, komma de även att acceptera vad utskottet här har
föreslagit.

Herr Spångberg: Herr talman! Herr Lundqvist erinrade om att differentieringen
beträffande bestämmelserna för statstjänarnas sjukhusvård har ägt bestånd
sedan någon gång på 1860-talet. Jag har icke kontrollerat siffran men
tar för givet, att den är riktig. Sannerligen har det emellertid icke också inträffat
något i detta land under de 80 år, som gått sedan dess. På den tiden
ansågs nog lämpligt att gradera människovärdet efter placeringen på en löneskala
och ur den synpunkten bestämma om sjukvårdens art. Jag skulle emellertid
tro, att man numera allmänt insett, att den tiden är förbi, och att det
sålunda kunde vara lämpligt med en ändring, så att hänsyn tages till sjukdomens
art, när det gäller sjukhusvård, och icke till lönens höjd. Finns det någon
rättvisa i, herr Lundqvist, att s. k. lägre tjänstemän, som äro placerade
i lönegraderna 1—8, skola erhålla vård på allmän sal, under det att tjänstemännen
i 9 :e—23 :e lönegraderna skola erhålla halvenskilt rum och tjänstemännen
i 24 :e—34 :e lönegraderna eller i lönegraderna B 1—3 och C 1—17
vård på enskilt rum? Vad finns det för bärande motiv för en dylik differentiering
i fråga om sjukhusvården? Vad är det för skillnad på dessa grupper?
Jo, skillnaden är den, att de, som stå i de lägre lönegraderna, ha en så oerhört
låg avlöning jämfört med de övriga lönegraderna. Örn man ser i det lönereglemente,
som skall gälla från den 1 juli innevarande år, finner man, att i lägsta
lönegraden erhålles på billigaste ort en lön av 2,466 kronor. Den tjänstemannen
skall alltså vårdas på allmän sal. På halvenskilt rum skola vårdas de,
som tjäna 3,015 kronor, och på enskilt rum skola vårdas de, som tjäna 13,740
kronor, eller, örn jag tar lönegraden C 17, 36,000 kronor.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

lil

Ang. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)

I Kungl. Maj:ts förslag ingår också en bestämmelse örn att när en verksläkare
anser det vara lämpligt, att en tjänsteman i 1 :a—8 :e lönegraderna på
grund av särskilda förhållanden skall lia vård i halvenskilt eller enskilt rum,
så skall, såvida det icke gäller sjukdom, som föranletts av olycksfall i tjänsten
eller tuberkulos, tjänstemannen i bidrag erhålla halva den kostnad, varmed
priset för sjukhusvården överstiger kostnaden på allmän sal. Man skulle
alltså bestämma, att en sådan tjänsteman, som blir ordinerad en viss sjukvårdsform
på grund av svår sjukdom, skall betala viss del för denna sjukvård, då
han står i l:a—8:e lönegraderna, men ha fri sjukvård örn han står i högre
lönegrad. Han skall betala mera än den som tjänar 13,740 kronor, därför att
han endast tjänar 2,466 kronor. Det finns ingen som helst mening med ett bibehållande
av dylika bestämmelser. Det kan heller inte råda någon tvekan
örn att riksdagen har rätt att göra här ifrågavarande ändring, ty dylika ändringar
ha gjorts tidigare. Jag vill erinra herr Lundqvist örn att då man för
några år sedan tog bort läkarvården jämte den fria medicinen för familjerna,
så blev det ju en ändring till det sämre över hela linjen. Det kanske gick lättare
att gå med på detta den gången, därför att det blev de lägre befattningshavarna,
som drabbades hårdast av denna bestämmelse.

Herr Lundqvist tackade finansministern för att han varit storsint nog att
icke ta bort denna orättvisa, som vi ha haft ända sedan 1860-talet. Jag skall
i min tur be att få tacka statsutskottet för att det har varit framsynt och föreslagit
borttagande av denna åldriga bestämmelse och någorlunda förstått vad
tiden kräver i detta avseende. Det är inte värdigt vår demokratiska tid att
dela upp människovärdet efter lönegradsplacering. Det är inte värdigt vår tid,
att det skall ges en sämre sjukvård åt de sämst betalda och en bättre sjukvård
åt dem som ha råd att betala själva.

Ur den synpunkten ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till Kungl.
Maj :ts förslag oförändrat samt 3:o) bifall till motionen II: 393 av herr Senander
m. fl.; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr andre vice talmannen
Magnusson begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka den under 2 :o) angivna antogs till kontraproposition.
I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

^ Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
såvitt den skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifallit
denna framställning oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Hubbestad begärde emellertid rösträkning,

112

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Ang. löne.-planer för
extra ordinarie
tjänstemän
m. fl.
iclce-ordinarie
befattningshavare
vid den
civila statsförvaltningen

m. m.

Ang. lönereglering
för
landshövdingarna.

Äng. ändrad lydelse av 35 § civila avlöning sreglementet. (Forts.)
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 116
ja och 28 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs utlåtande, nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till löneplaner för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke-ordinarie befattningshavare
vid den civila statsförvaltningen m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Råstock: Herr talman! Jag har givetvis i detta ärende intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan, som är precis analog med
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag har emellertid fått min uppmärksamhet fäst på att i vissa ämbetsverk,
som ha med statistiska uppgifter att göra, blir beräkningen av tjänsteåren
för de icke ordinarie befattningshavarna i många fall icke fullt rättvis.
De kanske få tjänstgöra i något år med en uppgift, varefter de kopplas bort,
och sedan erhålla de ingen sammanhängande tjänstgöring lika fort som andra
tjänstemän.

Jag har med dessa ord endast velat vädja till Kungl. Maj:ts representant
att vid tillfälle ägna uppmärksamhet åt saken och ställa den tillrätta,
te

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Riksdagen kommer att i annat
sammanhang taga ställning till den fråga, som statsutskottets ordförande
berörde. Örn några dagar torde nämligen förslag till lönereglemente för
militära icke ordinarie tjänstemän föreligga. Jag tror att det även då finnes
anledning att göra ungefär samma erinran, som statsutskottets ordförande
gjorde nu, och jag tror, att en förnyad utredning på denna punkt så småningom
kommer till stånd.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för landshövdingarna jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 37 hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden den 4 januari 1939, föreslagit riksdagen
att

dels besluta, att civila avlöningsreglementet skulle äga tillämpning å landshövdingarna
;

Lördagen den 6 maj 1939 e. in.

Nr 28.

113

Ang. lönereglering för landshövdingarna. (Forts.)
dels godkänna det förslag till avlöningsbestämmelser för landshövdingarna,
som innefattades i en vid statsrådsprotokollet fogad bilaga;

dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet angivits, förordna, på vad sätt de i nämnda bilaga
innefattade bestämmelserna skulle inordnas i civila avlöningsreglementet;

dels bemyndiga Kungl. Majit att, vad anginge landshövdingarna, utfärda
erforderliga bestämmelser örn övergången till civila avlöningsreglementet;

dels ock besluta att barntillägg skulle övergångsvis utgå till landshövdingarna
enligt av föredragande departementschefen förordade grunder.

Enligt Kungl. Majits förslag till avlöningsbestämmelser för landshövdingarna
skulle för befattning såsom landshövding utgå lön med 22,000 kronor för
år räknat.

Vidare skulle landshövding äga åtnjuta representationsbidrag med följande
belopp för år, nämligen

9.000 kronor, såvitt anginge landshövding i Malmöhus län eller Göteborgs
och Bohus län,

6.000 kronor, såvitt anginge landshövding i annat län med undantag dock
för landshövding i Gotlands län, och

4.000 kronor, såvitt anginge landshövding i Gotlands län.

I samband med Kungl. Majits förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande inom andra kammaren väckta motioner, nämligen,

nr 356 av herrar ilansson i Rubbestad och Pettersson i Norregård,
nr 357 av herrar Johansson i Mysinge och Andersson i Vigelsbo samt
nr 358 av herr Magnusson i Skövde.

Utskottet hemställde att riksdagen, i anledning av Kungl. Majits förslag
samt motionerna 11:356 och 358 ävensom med avslag å motionen 11:357,
måtte

a) besluta, att civila avlöningsreglementet skulle äga tillämpning å landshövdingarna; b)

med de jämkningar, som föranleddes av vad utskottet i sin motivering
anfört, godkänna det förslag till avlöningsbestämmelser för landshövdingarna,
som innefattades i förberörda, vid statsrådsprotokollet över socialärenden den
4 januari 1939 fogade bilaga;

c) bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet angivits, förordna, på vad sätt de i nämnda bilaga innefattade
bestämmelserna skulle inordnas i civila avlöningsreglementet;

d) bemyndiga Kungl. Majit att, vad anginge landshövdingarna, utfärda
erforderliga bestämmelser örn övergången till civila avlöningsreglementet;

e) besluta, att barntillägg skulle övergångsvis utgå till landshövdingarna
enligt i statsrådsprotokollet förordade grunder.

Enligt utskottets förslag skulle representationsbidragen bestämmas till 4,000
kronor för alla län utom Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, för vilka de
skulle utgå med ett till 7,000 kronor förhöjt belopp.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Landeryd, Nisser, Persson
i Falla och Olsson i Staxäng, vilka förklarat sig anse, att utskottet bort uttala,
bl. a., att det icke vore lämpligt, att landshövdingarna förutom fast lön tillerkändes
särskilda representationsbidrag, och hemställa, att riksdagen, i anAndra
hammarens protokoll 1939. Nr £8. 8

114

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. lönereglering för landshövdingarna. (Forts.)
ledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 11:356 och 358 samt med
avslag å motionen II: 357, måtte

a) besluta — — — landshövdingarna;

b) besluta, att för befattning såsom landshövding skulle utgå lön med 29,000
kronor per år i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt 26,000 kronor
i övriga län ävensom att i övrigt skulle gälla de avlöningsbestämmelser, som
innefattades i förberörda i statsrådsprotokollet över socialärenden den 4 januari
1939 fogade bilaga, dock med de ändringar, som föranleddes av vad reservanterna
i sin motivering angivit;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna på vad sätt de under b) bär ovan
omförmälda bestämmelserna skulle inordnas i civila avlöningsreglementet;

d) bemyndiga —--avlöningsreglementet;

e) besluta---grunder;

2) av herr Lindberg i Umeå.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Till detta utlåtande är fogad en reservation,
som går ut på att det av utskottet föreslagna särskilda representationsbidraget
för landshövdingarna bör ingå i lönen, som alltså bör ökas med
det representationsbidrag, som utskottet föreslår.

Reservanterna anse alltså, att en fast lön bör utgå, vilken vederbörande länschefer
få använda på det sätt, de själva finna bäst.'' Detta är ingen stor
fråga;-det är endast en lämplighetsfråga. Vi reservanter tro inte, att representationsbidraget
medför några fördelar ur statens synpunkt och att det
även ur vederbörandes personliga synpunkt kan vara vissa olägenheter förenade
med detsamma. I vilken omfattning och med hur stora kostnader en
landshövding skall representera kan bero på många olika omständigheter, och
det bör vara länschefernas ensak att avgöra när, på vad sätt och i vilken omfattning
det skall ske. Nog bör det vara behagligare för en länschef att visa
gästvänlighet på ett personligt sätt än att göra det ex officio, och det bör
också vara behagligast för gästerna.

Man vet inte heller vilka konsekvenser ett beslut örn representationsbidrag
kan medföra. Har denna löneprincip en gång fastslagits, så torde krav på
representationsbidrag måhända komma att resas även från andra grupper av
tjänstemän, och det kan kanske medföra även andra konsekvenser. En sådan
uppställer sig omedelbart i beskattningsavseende, då representationsbidraget
är skattefritt. Representationsbidrag av sådan natur förekomma i viss utsträckning
ute i näringslivet, och detta kan ju vara fullt befogat i många
fall. Det torde kanske också finnas en viss benägenhet på en del håll att låta
lönen utgå i sådan form för att kringgå skattebestämmelserna. Det är inte
uteslutet att sådana tendenser kunna få ökad utbredning, om ett dylikt lönesystem
blir fastslaget beträffande landshövdingarna. Då kanske vi få konsekvenser
i beskattningshänseende, som varken äro förutsedda eller önskvärda.

Alla dessa omständigheter tillsammans göra, att jag måste anse en fast
lön vara det ur olika synpunkter lämpligaste, och i överensstämmelse med denna
uppfattning ber jag att få yrka bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen Magnusson instämde häruti.

Herr Jansson i Falun: På grund av den långt framskridna tiden
skall jag endast be att i korthet få hänvisa till statsutskottets motivering,

Lördaeen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

116

Ang. lönereglering för landshövdingarna. (Forts.)
där utskottet framlagt de synpunkter, som det ansett sig böra lägga på
denna fråga.

Jag har för min del vari med vid tidigare löneregleringar för landshövdingarna.
Vi gingo då emot Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn representationsbidraget,
som vi ansågo borde ingå i lönen, som då skulle höjas med ungefärligen
det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit som representationsbidrag. Följden
av detta blev att en hel del befattningshavare kommo efter och ville ha samma
lön som landshövdingarna, därför att de hade samma tjänstgöring som dessa,
trots att de icke hade motsvarande representationsskyldighet. Vi räknade
alltså fel den gången.

Då nu Kungl. Maj:t åter framlagt förslag örn representationsbidrag, funno
vi det i statsutskottet klokast att gå denna väg och avskilja ett visst belopp
från lönen, vilket skulle utgöra representationsbidrag. Detta bidrag är alltså
inte bundet vid den fasta lönen utan reglerbart allt efter omständigheterna
och de behov, som eventuellt kunna komma att föreligga. Vi ha därför inte
fastslagit en lön på 27,000 kronor, som påyrkas i reservationen, utan vi ha
skilt representationsbidraget från lönen. Som saken ligger till för ifrågavarande
befattningshavare ha vi ansett detta vara en klokare politik än att
låsa fast representationsbidraget i lönen.

Jag ber sålunda, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: I denna fråga
skiljer sig utskottets förslag från Kungl. Maj :ts genom att utskottet föreslår
en sänkning av representationsbidraget med 2,000 kronor. Jag vill endast
uttala den förhoppningen, att den ändring, som utskottet här har vidtagit i
propositionen, inte skall komma att motverka det syfte, som hela denna
anordning skulle tjäna, nämligen att göra det lättare att befria landshövdingarna
från enskilda uppdrag och delvis även från statliga uppdrag. Jag
vill emellertid inte göra några invändningar emot utskottets förslag på denna
punkt.

Jag skall dessutom uttala min tillfredsställelse med att statsutskottets majoritet
har följt den kungl, propositionen i det avseendet, att det icke har
reflekterat på att inarbeta representationsbidraget i den fasta lönen. Även
örn det kan medföra vissa konsekvenser att införa representationsbidrag, som
herr Persson i Falla nyss sade, så skulle konsekvenserna av att höja den
fasta lönen bli mycket svårare vid alla övriga löneregleringar. Jag tror man
av lång erfarenhet kan förutsäga, att det inte skulle dröja länge innan hela
löneskalan skulle bliva åtskilligt höjd, örn man på detta sätt på en punkt
vidtager en väsentlig höjning för vissa befattningshavare.

Jag har sålunda inte något annat yrkande än att utskottets förslag bif
alles.

Herr Vougt: Herr talman! Det är en synpunkt i fråga örn landshövdingarna,
som konstitutionsutskottet vid flera tillfällen har uppmärksammat, nämligen
frågan om deras uppdrag utanför tjänsten. Jag hade hoppats, att när
man nu skall göra en reglering uppåt av landshövdingelönen, skulle man samtidigt
kunna uppnå en bättre regel i fråga örn dessa uppdrag än vad som
i varje fall nu förutsättes enligt statsutskottets utlåtande. Jag skulle på
denna punkt ha föredragit de formuleringar, som förekomma i Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag Iean inte heller riktigt klargöra för mig de skäl, som ha föranlett utskottet
att sätta ned det föreslagna representationsbeloppet.

116

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Ang. anslag
till främjande
av fjällbygdens
elektrifiering
m. m.

Äng. lönereglering för landshövdingarna. (Forts.)

Jag skulle ha föredragit att rösta på Kungl. Maj:ts förslag framför statsutskottets,
men jag tror knappast det lönar sig att göra något yrkande i denna
riktning just nu.

Häruti instämde herrar Nilsson i Göteborg och Hellberg.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av herr Johansson
i Fredrikslund m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till avlöningar vid länsstyrelserna
och fögderiförvaltningarna jämte i dessa ämnen väckta motioner; och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
kommunerna för mistad kommunal progressivskatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av väckt motion örn
anslag till främjande av fjällbygdens elektrifiering m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 206,
av herrar P. J. Näslund och J. M. Bäckström samt den andra inom andra
kammaren, nr 340, av herr Sandberg m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
på i huvudsak de i motionen angivna villkoren och enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj :t kunde komma att utfärda, dels till bidrag till främjande
av fjällbygdens elektrifiering för budgetåret 1939/40 anvisa ett belopp
av 50,000 kronor, dels ock medgiva, att från vattenkraftslånefonden finge
utlämnas lån för främjande av fjällbygdens elektrifiering.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 206 och II: 340 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lindberg i Umeå, vilken ansett, att motionerna bort tillstyrkas;

2) av herrar Bergman och Åqvist, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Trots den sena timmen skall jag be att få
säga några ord i detta ärende. Vi ha i vår motion hemställt, att riksdagen må
på i huvudsak de i motionen angivna villkoren och enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Majit kan komma att utfärda, dels till bidrag till främjande
av fjällbygdens elektrifiering anvisa ett belopp av 50,000 kronor, dels
ock medgiva, att från vattenkraftslånefonden må kunna utlämnas lån för främjande
av fjällbygdens elektrifiering.

Utskottet har inte ansett sig kunna tillstyrka motionen. Jag noterar emellertid
med tillfredsställelse, att utskottet likväl i sitt utlåtande understryker
betydelsen av den verksamhet, som det här är fråga örn. Då utskottet fram -

Lördagen den (i maj 193!) e. m.

Nr 28.

117

''Äng. unslug till främjande av f jällby odens elektrifiering m. m. (Forts.)
håller, att företag av det slag det här gäller inte böra komma till stånd utan
en fullständig utredning, vill jag mycket bestämt betona, att vi motionärer
inte heller ha ansett, att företag av denna beskaffenhet skulle komma till stånd
utan att man först erhållit en grundad uppfattning om företagens livsduglighet
i olika avseenden. Vi hade emellertid trott, att det skulle vara möjligt att
utan att eftersätta kravet på nödig utredning igångsätta denna verksamhet för
främjande av fjällbygdens elektrifiering något tidigare än vad som troligen
blir fallet, örn man skall följa hela den nådiga tågordningen. Det gäller ju
här ett särskilt behjärtansvärt ändamål.

Den utredning, sorn nu enligt kommerskollegii förslag skall fortsätta
och till vilken riksdagen redan tidigare beviljat ett anslag å 50,000 kronor,
skall utföras genom kommerskollegium och länsstyrelserna. Kommerskollegii
hittills bedrivna utredning började 1936 med anledning av en skrivelse från
riksdagen samma år. Ännu efter två år har man emellertid inte kommit längre
än att man föreslår en fortsatt utredning. Denna fortsatta utredning torde enligt
kollegii eget yttrande inte heller bli färdig under nästa budgetår. Det
kommer sålunda sannolikt att dröja minst två år eller kanske mera innan
denna ytterligare utredning blir klar. Tidigast vid 1941 års riksdag skulle
det alltså kunna bli fråga örn anslag för detta ändamål, ja, kanske inte ens
då. Utredningen skall nämligen verkställas på det sättet, att man först skall
söka erhålla en kostnadsplan för elektrifieringen och ett begrepp örn storleken
av de erforderliga subventionsbeloppen. Därefter skall man göra detaljutredningar,
och först i den mån som dessa bli klara kan man börja tänka på att genom
länsstyrelserna göra framställning till Kungl. Maj:t örn anslag för ändamålet.
Vi anse nu emellertid, att man för att igångsätta understödjandet av
fjällbygdens elektrifiering inte skall behöva avbida slutförandet av hela utredningen
eller absolut veta vad denna elektrifiering i dess helhet kommer att
kosta inom de län och de områden, som nu närmast skola bli föremål för utredning.
Här gäller ju ett område med alldeles särskilda förhållanden. Vi avse
nämligen anläggning av små fristående kraftstationer i trakter, där det inte
kan bli fråga örn att man kan tillgodose behovet av elektrisk kraft genom anknytning
till större anläggningar på andra håll på grund av alltför stora kostnader
i form av ledningar.

Givetvis skall emellertid, som jag tidigare betonat, i de fall då fråga
uppkommer örn anläggning av en kraftstation göras en grundlig undersökning
och förutsättningarna för anläggningen klargöras, och därvidlag får man då
använda sig av den utredningsapparat, som det är meningen, att man skall låta
fungera i fortsättningen. Skillnaden mellan vad som enligt kommerskollegium
kommer att ske och vad vi i våra motioner avsett är endast, att man enligt vår
mening skall gripa sig an med de mest trängande fallen genast utan att avvakta
hela slutförandet av utredningen. Gör man detta kan det hända, att
man kommer alt behöva medel tidigare än vad som eljest synes bli fallet. Kommerskollegium
säger i sitt yttrande, som åberopas i utskottets utlåtande, att
därest erforderliga utredningar och förarbeten igångsättas, sedan statsbidrag
ställts till förfogande för ändamålet, lära dessa utredningar icke hinna avslutas
så snart, att på dem grundade anläggningar skulle kunna färdigställas
före ingången av nästa belysningssäsong. Ja, det är mycket möjligt, alt detta
inte skulle hinnas med, men budgetåret är längre än till början av nästa belysningssäsong.
Det sträcker sig ju ända till sista juni 1940, och innan dess
skulle det nog kunna hända, att man behöver medel, örn man finge specialisera
sig på utredningar i de fall, som här kunna komma att anmäla sig.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att när kommerskollegium här
polemiserar emot vårt yrkande örn billigare ränta från vattenkraftslånefonden

118

Nr 28.

Lördagen den 6 maj 1939 e. m.

Äng. anslag till främjande av fjällbygdens elektrifiering m. m. (Forts.)
än som eljest gäller och säger, att det skulle vara mindre lämpligt om så skulle
ske, behöver detta inte utgöra något hinder för ett bifall till motionen, ty vi ha
inte gjorde något bestämt yrkande i motionens kläm om någon viss räntesats,
utan det får ankomma på Kungl. Maj :t att närmare bestämma den saken.

Ja, herr talman, jag lovade, att jag endast skulle säga några ord, och jag
vill därför inskränka mig till vad jag här sagt och sluta med att understryka
att det är ett synnerligen behjärtansvärt ändamål, som det här gäller att främja.
Det kan ju tyckas som örn det inte skulle spela så stor roll, örn man börjar
denna elektrifiering av fjällbygden något eller några år förr eller senare, men
det gör det likafullt. För de människor, som där skulle beredas tillgång
till elektrisk kraft till ljus och annat, skulle det verkligen bli en i både bokstavlig
och annan mening ljusare tillvaro, och det är en trängande nödvändighet att
det sker så fort som möjligt.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till vår motion, vilket är
detsamma som bifall till den av herr Lindberg i Umeå avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Lindberg i Umeå och Åqvist.

Herr Råstock: Herr talman! Örn jag börjar med att säga, att detta spörsmål
även intresserar Mellansverige, så kanske ni dra på munnen. Det förhåller
sig emellertid faktiskt på det sättet, att t. o. m. i en kommun i örebro
län, i min egen hemsocken, ha vi ungefär samma behov av att få ett handtag
för att kunna förse småbönder och lägenhetsägare med elektrisk kraft för
belysningsändamål. För att herr Sandberg skall förstå, att jag är intresserad
av detta arbete, måste jag nämna att vi i söndags på vårt fullmäktigesammanträde
i denna kommun lämnade 500 kronor till en utredning för att
möjliggöra för en rad småbönder och lägenhetsägare efter den ena sidan av
kommunen att anlägga elektriska kraftstationer. Detta anslag beviljades enhälligt
trots att det påpekats, att man nästa gång säkerligen skulle komma
även från den andra sidan av kommunen och begära anslag. Det är den vägen
man måste gå innan man får den stora utredningen färdig.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att vi skrivit i utlåtandet, att
förefintligheten av dylika planer — för vilkas uppgörande särskilda medel
anvisats av 1939 års riksdag — bör vara en förutsättning för prövningen även
av själva anslagsfrågan. Detta betyder inte, att man behöver vänta till dess
man får hela utredningskomplexet klart. Vid den utredning, som jag nyss
talade om, hade småbönderna i vår kommun bett de kommunala myndigheterna
hjälpa till och sade, att de ämnade anlita en praktiserande ingenjör i
Örebro. Jag förmodar, att örn herr Sandberg vill göra en sådan utredning,
lär även det gå för sig. Jag vill emellertid säga, att det är viktigt, att man
vet vad man gör härvidlag.

Vi ha i dag behandlat en motion väckt i första kammaren av herr Tjällgren,
där han just yrkat på avskrivning av ett lån, som utgått till ett byalags elektriska
kraftförening. Där hade de emellertid planlagt stationen så dåligt, att
det ibland inte gick att driva den ens under normala vattenståndsförhållanden.
Det är därför man måste se sig för innan man rusar i väg och sätter
i gång sådana arbeten. Man skall bland annat även veta, att det går att driva
dem även när det är litet med vatten.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till de i ämnet väckta motionerna; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Lördalen den 6 maj 1939 e. m.

Nr 28.

119

§ U.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 154, i anledning av väckt motion om anslag för
övergång till högertrafik; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 21, i anledning av väckt motion örn
höjning av tullen å vissa slag av vävnader.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till kapitalinvestering för anordnande av ny tvättanläggning
vid centralfängelset i Norrköping;

nr 15 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond,
avseende socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket,
avseende finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt
verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom samt stipendier åt elever vid dylika
skolor;

nr 159, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar örn
kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för budgetåret 1939/40 till byggnadsarbeten,
avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 160, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till universiteten i Uppsala och Lund m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ortnamnskommissionen
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande och memorial:

. nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för lagring
av brännoljor jämte i ämnet väckt motion; och

nr 57, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

§ 17.

. Herr Hansson i Vännäsby avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 503, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 269, angående ersätting
av statsmedel för vissa skador och kostnader till följd av Ume- och
Vindelälvarnas översvämning år 1938.

Denna motion bordlädes.

120

Nr 28.

Lördagen den C maj 1939 e. m.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Olsson i Gävle	under	2	dagar fr. o. m.	den 7	ma
Pettersson i Norregård	>	2	> >	> 9	i
Lundhom	»	3	» *	» 10	»
Sandström	)	3	> >	» 10	*
Lovén	1	4	> >	» 8	>
Wallentheim	J>	2	J >	> 9
Söderdahl	1	4	» 2>	» 8
Hilding Lundstedt	» S	2 » » den 9 maj, 2 dagar fr. o. m.	» 8	>
Andersson i Lindome	5>	den 8	ma
förste vice talmannen Jeppsson	T>	2	2> »	» 8
Molander	>	3		» 7	>
Herou		5	» >	» 8	>
Pettersson i Hällbacken		3	3> >	> 7
Viklund	»	4		> 10	i
Hedlund i Häste		3	» >	» 7	}
Persson i Undersvik	>	4	> >	» 8	>
Skoglund		2	> »	> 8	>
Ekdahl	>	2	> >	» 8	>
Larsson i Mörlanda		5	> »	» 8	»
Gardell	>	3		» 10	>
Svedman	>	3	2> >	» 8
Dahlbäck	>	4	> >	» 10	>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.56 e. m.

och

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392021