1939 ANDRA KAMMAREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1959:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

ttfj

1939 ANDRA KAMMAREN Nr 24

28—29 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 oktober fin.

8 Sid.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m........... 3

Onsdagen den 28 oktober em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m. (Forts.) .. 78

Torsdagen den 29 oktober

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m. (Forts.) .. 126

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten
.................................... 172

herr Gustafsson i Skellefteå ang. prövningen av de i besparingsutredningens
betänkande påvisade besparingsmöjligheterna inom

statsverksamheten .................................... 174

herr Johansson i Stockholm i anledning av viss propaganda för den
svenska krigsmaktens utrustning med atombomber.......... 177

1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 2b

UÖSOTi »Ä

/ n

(*£<—3i

. trt .in

.:-■■■■■

f‘HrolÅi> <?«, fl''*:- .7; tf0

! fxH> i.i.vriiii?; .. ■; ... ■ / i« /

«r<» ''V ^ t-''*?< < .i i v;b i ii v >

<<; .tfi , *! rl>l -1 ."i; • - .''i; ■>: - i f .j i.:/ ", ,• vfj'' * ; 7

‘»''hJ.!'';.),i i‘L". oi»h

7—1 .. i i ifl t.'' - .. . . mUj. i- m-.i) - , i - !ji j''j* ; 7 f." I .

... HciiSljfaJpl

>^1: N}.,| 1/; ! ...; . 1i; - i>J

•• • ‘ .................... ...... '' ••

< . ''i : ...!; Vl. 7-, llilf/iVi ! . ''.V. , ■ ,, '' ,

* J i'' t _.* / > i ,.;; v f :*»:»>. ;.^?: i" r ? ‘v •• / d ''--''.di - i-f^ m>r <; wni» * .»*; v ,m

• A. • .......- - . ... . ............ . .

-ii h . ••U:.. i . i ull.:‘n ■ 5 .•’/(. v fr».!

• ■ * ...... . . ! •'' rt<«.Jt#jUw; V? i < > j> , /*ff •* } >5 i; •r: }•. •;:'' ,< • ,V.fv

A X -$■ } \\y v-, ■.>''«>*.\^ -vikw’ *r. r.«.n^

ri>i

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 16,
den 17 och den 20 innevarande oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Waldemar Svensson,
Ljungskile, är på grund av infektionssjukdom
oförmögen att närvara vid
riksdagssammanträdena fr. o. m. 27/10
t. o. m. 2/11 1959.

Stockholm 27/10 1959

Owe Brydolf
Leg. läk.

Herr Svensson i Ljungskile beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen till och med den 2
nästkommande november.

Vidare föredrogs följande till kammaren
inkomna ansökan:

För deltagande i en konferens i Amerika
anhålles om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 23 oktober
till och med den 3 november 1959.

Köpenhamn den 23 oktober 1959

James Dickson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Vid remiss av propositionen om allmän
varuskatt, m. m.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts på bordet vilande proposition
nr 162, med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m. Därvid anförde: -

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! När det gäller ekonomi
och konjunkturer och sådant är det
bättre att komma för tidigt än för sent,
förkunnar finansministern med malm i
stämman. Varpå han — i det närmaste
fem månader försenad — förelägger
medborgarna den senaste men säkerligen
inte sista upplagan av sin »De
höga skatternas höga visa». Enligt god
engelsk sed — särskilt statsministern
sätter ju värde på goda seder och sedebetyg
— skall jag inleda med en komplimang
till den socialdemokratiska finanspolitikens
poet och fakir, statsrådet
Gunnar Sträng. Herr Sträng är kongenial
med sin förkunnelse om de oavbrutet
växande skatternas välsignelse.
Han förkroppsligar denna förkunnelse.
Om han förandligar den, får andra avgöra.

»Läran om finanspolitikens avgörande
betydelse för det ekonomiska livet,
passar socialdemokratisk ideologi utomordentligt.
I arbetslöshetstider skall staten
öka sina utgifter för att skapa sysselsättning,
i valutaknappa tider skall
skatterna ökas för att hålla efterfrågan
nere och i en högkonjunktur kan skatterna
inte sänkas. Då kommer inflationen.
»

Dessa ord har jag hämtat ur ett aktstycke,
som jag läst bredvid herr Strängs
ur den väl underbyggda plan som visar
att det i Danmark går att sänka de direkta
statsskatterna med 30 procent och
mer. Ministären Erlander ålägger medborgarna
nya indirekta skatter, som netto
väger lika tungt som 30 procents
skärpning i deras källskatt till staten.
Detta är inte ekonomi. Det är inte konjunkturteori.
Det är socialdemokratisk
ideologi. Det finns inte den konjunktur

4 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

där inte den nuvarande regeringen ansett
sig tvungen att kräva ut dessa 30
procent skattehöjningar.

Under år av passivitet och tvärsäkerhet
liar regeringen låtit en statsfinansernas
djupgående kris växa fram. Med
överlägsna axelryckningar har den avfärdat
varje tanke på i tid insatta motåtgärder,
varje förslag om samverkan
för en sanering. När krisen inte längre
går att dölja, förvandlar denna regering
bara sin kassafeber till en order, riktad
till alla människor i detta land: »Minska
era utgifter, överlämna de pengar ni på
det sättet får över till oss!»

Men — om nu någon människa jsyarar:
»Det blir besvärligt för mig. I v9r
enkelhet hade vi där hemma planerat
det för oss och räknat med både lön
och löneförhöjning.»

Ja, då är svaret på svaret redan givet
i Kungl. Maj:ts proposition nr 162 till
1959 års riksdag.

Tomma ord. De kollektiva uppgifterna
får inte eftersättas. Ni måste självfallet
ta de ekonomiska konsekvenserna
härav. Den begränsning i era realinkomster,
som detta medför, har ni redan
bestämt er för. Ni har — ni medborgare
— bestämt de utgifter vi i regeringen
nu måste ha pengar till.

Den tilltufsade medborgaren drar sig
ur leken. Kanske är han ändå inte alldeles
övertygad om att han själv varit
med och bestämt. Kanske har han den
underliga erfarenheten från sitt eget liv
att man inte kan bestämma sig för utgifter
utan att veta hur de skall betalas.
Kanske minns han, att dagen före valdagen
1958 — då han sist hade ordet —
blev regeringen tillfrågad om den övervägde
allmän omsättningsskatt eller
andra nya skatter. Det är inte aktuellt,
blev svaret. En sak har emellertid finansministern
förmått övertyga om. För
regeringen är medborgarnas skyldighet
att stå för regeringens tilltrasslade affärer
självklar, obegränsad och alltomfattande.

Det är den inte för oss i högerpartiet.
Vi godtar inte tanken bakom — principen
om de politiskt maktägandes suveräna
rätt att förfoga över människors
arbetsförtjänster och deras hopsparade
resurser. Vi kapitulerar inte inför någon
förment naturlag om oavbrutet stigande
statsutgifter och skatter. Vi har
förtroende för miljoner människors sätt
att sköta sig och sitt utan departementala
pekpinnar och därför satsar vi på
många hushåll och demokratisk hushållning
och krymper medvetet området
för myndigheternas inblandning i angelägenheter,
som är och måste förbli
strängt personliga —• inte Strängs personliga.

V. Detta är vår grundläggande värdering
men också den ständigt aktuella handlingslinjen
för oss, utgångspunkten för
alla våra förslag och bedömningar. Det
finns inget utrymme för en kompromiss
mellan denna det personliga oberoendets
och den personliga självbestämmanderättens
politik och någon högskattepolitik.

Fn opposition, som inte nöjer sig med
att ge allmänna deklarationer och rekommendationer
utan försöker sammanfatta
sina ståndpunkter i praktiska förslag,
som — därför att de kan genomföras
precis som regeringens förslag —
är ett verkligt alternativ, möter ständigt
samma svårighet. Den måste oavbrutet
arbeta under villkor, som regeringen
skapar, under förutsättningar till vilka
den inte har någon som helst skuld.
Någon drar kanske därav slutsatsen, att
enda utvägen är att ge upp. Låt dem,
som slagit sönder bottenventilerna, hålla
skutan läns. Vi i högerpartiet kan
inte se saken så. Vi hänger oss inte åt
någon katastrofteoriernas defaitism. Det
finns så mycket av mänskliga och materiella
tillgångar i detta land. Det är därför
väsentligt, att människorna hela tiden
har något annat och mer än socialdemokratiska
skenlösningar att väga för
och emot. Följderna av regeringens politik
får inte och skall inte hindra oss

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 5

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

att aktualisera, konkretisera och sammanfatta
vår politik.

I början av detta år nöjde sig regeringen
med att presentera en halv budget.
I maj, då den svenska budgeten i
laga ordning skall kompletteras och göras
färdig, inskränkte den sig till att i
allmänna ordalag tala om hur en färdig
budget egentligen borde se ut och till
en begäran om uppskov. Detta uppskov
har den nu haft. Yad har den åstadkommit?
Den har höjt sin på våren signalerade
omsättningsskatt med en tredjedel,
införskaffat en rad siffror från olika
myndigheter och lovar att någon gång i
framtiden lägga fram en budget — för
nästa år. Men för i år? Var finns den
fullständiga budgetplanen, herr Sträng?
Det saknas ju en rad väsentliga siffror
om både upplåning och utgifter. Skall
vi få dem teskedsvis i fortsättningen —
en tesked efter maten fram till jul?

Myndigheternas beräkningar av statens
inkomster för det här budgetåret
kan kritiseras i sina enskildheter, vilket
är självklart eftersom de bygger på
bedömningar. Sammantagna ger de
emellertid — enligt vår uppfattning —
en så riktig bild av situationen, som
man kan skaffa sig just nu. Vi accepterar
dem alltså — som grundläggande
utgångspunkter för de förslag vi tänker
ställa. Inte heller har vi någon anledning
att betvivla att regeringens politiska
värderingar leder till ungefär de
statsutgifter, som herr Sträng nu anmäler.
Trots sin omsättningsskatt och sina
övriga skatter måste regeringen räkna
med att de löpande statsutgifter, för
vilka den tagit ansvar, kommer att överstiga
de reella inkomster den har rätt
att räkna med. Bristen i regeringens
budget för i år torde bli omkring en
halv miljard kronor. Regeringens liögskattegiv
ger alltså ingen lösning på den
statsfinansiella krisen. Den är inget
hållbart alternativ.

Det kan i dag konstateras. Den budget
för i år, som högerpartiet framlade
i maj, hade givit balans mellan statens

löpande utgifter och inkomster ■—- utan
omsättningsskatt eller andra nya skatter.
Myndigheternas nya beräkningar visar
i själva verket, att vi skulle kunnat ha
ett om än mycket litet överskott, när det
här budgetåret gått till ända. Men regeringen
har skapat en ny situation. Därför
måste också vårt budgetalternativ
bearbetas — med hänsyn till den tid
regeringen försuttit, de alltför stora utgifter
regeringen redan gjort och de
bindande löften den utfärdat. Vårt besparingsalternativ
måste skärpas och
kompletteras och ändå kan ej heller det
ge full balans — för i år. Under detta
år — ministären Erlanders virrvarrår
— blir också vi tvungna att kalkylera
med en viss upplåning för statens löpande
utgifter, mindre än regeringens
men ändå så stor, att särskilda åtgärder
måste vidtagas för att inte statens låneoperationer
skall amputera penningvärdet.
Detta problem, som för regeringen
är så litet, att den helt enkelt inte nämner
saken utan bara går förbi den, är
ytterst allvarligt och pressande aktuellt.
Under sista kvartalet i år torde regeringen
bli tvungen att låna nära sjuhundra
miljoner kronor i månaden. Vederbörande
myndighet tror inte att något
av detta kan betalas igen nästa år.
Det är alltså inte fråga om några förskott
utan om en bestående upplåning.
Varje månad fram över jul måste alltså
ett belopp lånas ihop, som överstiger
det dubbla beloppet av vad alla människor
i detta land under samma tid betalar
i källskatt till låntagaren-staten.
Att människorna skulle kunna spara
dubbelt så mycket som de betalar i
skatt för att låna skatteindrivarna pengarna,
är en orimlig tanke. Upplåningen
måste alltså ske i pengar, som inte finns
utan trycks för ändamålet. Det finns i
detta av regeringen skapade tvångsläge
bara två saker att göra. I all den mån
detta är möjligt måste man skjuta på
statsutgifterna — alla slags utgifter.
Vi måste öka människornas intresse av
att spara genom att erbjuda dem goda

6 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

placeringsmöjligheter i egendom som
nu är statens. Vi föreslår — som ett
första steg till den statliga äganderättens
demokratisering — att statens
stamaktier i LKAB utbjudes till medborgarna
— nu — att erbjudandet utformas
så, att inte minst de, som har
pengar att fordra av staten, därför att
de betalt för mycket i skatt, blir intresserade
av att välja säkra aktier i
stället för kontanter, att erbjudandet
till medborgarna göres affärsmässigt
men så generöst, att snålheten ej bedrar
visheten. Konkreta och fullt utarbetade
förslag kommer från vårt håll
att föreläggas denna riksdag. Vi vill
också ge människorna chansen att ge
de sina någonting av bestående värde
till jul. Chansen — sa’ jag. Det ligger
ingenting av tvång i vårt förslag. Låt
mig summera. Vår politik: Ingen omsättningsskatt,
lägre lånebehov än regeringens,
ökat och spritt personligt
sparande. Regeringens politik: En omsättningsskatt,
som driver fram en
hamstringsvåg under de kritiska månaderna,
en statsupplåning, som är så
stor att risken för ett nytt inflationsryck
är uppenbar. Och finansministern
går alltjämt omkring och funderar, om
han kan göra någonting och i så fall
vad.

Den bärande linjen i vårt budgetalternativ
är besparingar — besparingar
överallt där besparingar kan göras, i
stort och på smått. Vi anlägger därvidlag
inga prestigesynpunkter. Vi är beredda
att stödja goda uppslag varifrån
de än kommer. Det är utgiftssänkningarnas
summa som för oss är det väsentliga.
Vi ställer krav på alla dem som arbetar
i det allmännas tjänst — på det
allmännas plikttrogna och dugliga tjänare.
Krav på återhållsamhet och sparsamhet
— på kostnadsmedvetande. Den
chef, som gör slut på mycket pengar,
är inte den bäste — inte ens om han
når resultat. Den som för låga kostnader
gör väl avvägda insatser är meriterad
för befordran, snabb befordran.

Vi vill begränsa antalet tjänstemän —•
genom att koncentrera och begränsa
deras arbetsuppgifter. Vi ställer krav
på människorna. Det tar sig den formen
att vi föreslår sänkning av en rad
statsbidrag, som utgår utan prövning
av den slutliga mottagarens behov och
förhållanden. 73 procent av de besparingar,
som i år skulle ha gett oss säkra
statsfinanser, är nedskurna statsbidrag,
23 procent är möjliga därför att vi begränsar
statens egen verksamhet och 3
procent ar ökade krav på inkomster
för staten, alltså utgifter för medborgarna.
Denna fördelning på huvudposter
återspeglar rätt väl den svenska budgetens
sammansättning, varom finansministern
och vi mindre syndare fått
eu eftertrycklig lektion av 1958 års besparingsutredning.

Men — vi har ett budgetår efter detta,
omsättningsskattens år två, den fyraprocentiga
omsättningsskattens kanske
näst sista år. Vad det lider blir procenten
högre — om inte den nuvarande finansministern
tvingas syssla med annat
än finanser, om inte herr Erlander
helt ägnar Morokulien sin statsmannagärning
och herr Torsten Nilsson blir
bara riksdagsman.

Vi i högerpartiet bedömer utsikterna
för budgetåret 1960/61 så, att de utgifter
man kan räkna med att regeringen vill
göra, måste begränsas med någonting
sådant som ettusen å ettusenfemhundra
miljoner på driftbudgeten. Det betyder
utgiftsstopp på en mängd områden. Vi
godtar inte regeringens uppfattning av
storleken på de automatiska utgiftsökningarna
— de som kommer antingen
man vill eller ej — men vi medger
att betydande belopp är ofrånkomliga.
Detta skärper bara kravet på sparsamhet.
Ett förhållandevis växande eftertryck
måste framöver läggas på reformer
som begränsar den direkta statsverksamheten,
på strävandena att koncentrera
det allmännas insatser — också
på socialpolitikens och kulturpolitikens
område — till det väsentliga och

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 7

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

på ett fast motstånd mot alla specialintressen,
som bara ser sin sektor och
tror sig kunna klara alla sina problem
med statsbidrag. Det är en mot de verkliga
resurserna avstämd ekonomi vi
måste skapa — mot människornas resurser.
Annars växer inte resurserna så
snabbt som de skulle kunna göra
människornas egna och samhällets resurser.

Den renodlade besparingslinjen är
både på kort sikt och på längre den riktiga.
För undvikande av alla missförstånd
— avsiktliga eller oavsiktliga —
tillägger jag: Denna linje utesluter inte,
tvärtom markerar den vikten av att
medborgare, som begär och får särskild
service av det allmänna, betalar
vad denna service kostar. De höjda
folkpensions- och familjeskyddsförmåner
vi beviljat oss själva och varandra
gör en stegvis anpassning av folkpensionsavgiften
upp till 6 V2 procent rimlig.
Som en första etapp föreslår vi Vs
procent höjning från och med årsskiftet.

För att kunna fortsätta skulle regeringen
egentligen behöva höja den direkta
beskattningen med en tredjedel
av vad statsskatten nu är. Det går inte.
Det vet regeringen. Men — pengarna
måste den ha. Den måste ha sina tolvhundra
miljoner och kan bara få dem
genom skatter som drabbar alla ensamstående
med mindre än 7 000 kronor om
året hårdare än 30 procent höjning av
den direkta statsskatten, alla gifta med
två barn, som tjänar mindre än 10 000
kronor hårdare och alla gifta utan barn
med mindre än 14 000 likaledes hårdare.
Det går inte längre att pressa av
dem man kallar välställda mer. Där har
högskattepolitiken tagit vad som finns
att ta.

Vi i högerpartiet är inställda på att
begränsa statens utgifter med ett belopp,
som minst motsvarar vad omsättningsskatten
netto ger regeringen. Men
så bundna som de svenska statsutgifterna
trots allt är, tror vi oss inte om

att i år eller nästa år kunna skapa utrymme
för lättnader i den sammanlagda
skattebelastningen. Å andra sidan
är det angeläget — och jag understryker
den saken — att reformera beskattningen
för familjer med barn, där
bägge föräldrarna har arbete utom hemmet,
och för ensamma mödrar samt
att lösa jordbrukarnas och andra småföretagares
behov av att kunna utjämna
skatten mellan olika år. För att kunna
gör det med verkan redan från och
med ingången av nästa år med absolut
säker täckning kommer vi att godtaga
höjningar av skatterna på sprit, vin och
tobak, som till storleken ungefär motsvarar
vad regeringen här vill ta ut.
Detta är varken att skärpa eller att lindra
det sammanlagda skattetrycket. Det
är fråga om en viss omfördelning mellan
direkt och indirekt skatt.

Så många gånger har vi hört talet
om hur omöjlig en politik är, som vågar
ge sig på invanda föreställningar om
subventioner och statsbidrag, att finansministerns
principiella underbetyg av
denna politik varken förvånar eller
upprör oss. Vi vet att vårt alternativ
inte är mjukt eller sockrat, att det tvärtom
i första omgången ställer ett stort
antal människor inför nödvändigheten
att avstå från ersättningar, som förmedlas
av staten. Vi skall till och med
bespara herr Sträng besväret att bevisa
det.

En egnahemsägare med två barn har
i år låt oss säga 15 000 kronor i inkomst.
Han har en halv mil till arbetet.
Därför och för att man vill ordna semestern
billigt har familjen bil — en
liten bensinsnål bil. Låt oss säga att
rationaliseringar och förbättringar på
hans arbetsplats ger honom och alla
hans kamrater ett faktiskt utrymme för
löneförhöjningar på 4 procent. Det skulle
för den här familjen betyda 600 kronor
mer nästa år.

Men sedan arbetstidsförkortningen
och regeringens pensionsobligatorium
tagit sitt, återstår — i kontanter — ba -

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ra 50 kronor av hela lönehöjningen. Så
lägger herr Sträng på sina skatter och
ger sina ökade bidrag och sin s. k.
skattseänkning. Slutet på hans visa:
den här familjen får mellan två och trehundra
kronor mindre att röra sig med
nästa år än den har i år.

Så har vi högerpartiets alternativ:
Även vi liar att räkna med den förkortade
arbetstiden. Första barnbidraget
slopas, räntesubventionerna minskas,
statsbidraget till skolmåltider och fria
läroböcker försvinner. Vi utgår från att
familjen bor på en plats där sänkningen
av ortsavdragssubventionerna slår
igenom så hårt som möjligt — inga kommunala
utgifter skulle minskas som
motvikt. Det enda familjen kan tillgodoräkna
sig är litet skatteavdrag för amorteringssparande.
Slutet på vår visa: den
här familjen får också nu mellan två
och trehundra kronor mindre att röra
sig med nästa år än i år.

Vilka är då de avgörande skillnaderna
ur den här familjens synpunkt mellan
socialdemokraternas politik och högerpartiets?
Socialdemokraternas statsbidrag
är inte bestående men det är
deras skattehöjningar. Bidragen är i
själva verket ingenting annat än förskott,
som man får betala igen — till
sista öret. Årets skattehöjningar kommer
att följas av nya. Den utgiftspolitik
regeringen driver resulterar ofrånkomligen
i skärpt omsättningsskatt eller
andra nya skatter inom ett par tre år.
Vi i högerpartiet hejdar skattestegringen
och på ett par tre år lägger vår politik
grunden för skattesänkningar. Regeringens
inflationspolitik minskar värdet
på hushållspengar och sparpengar.
Den skärper automatiskt skattetrycket
på arbetsförtjänsterna. Vår politik motverkar
inflation.

För finansministern är »den allmänna
utjämningen i fråga om inkomster
och levnadsstandard» ett motiv för en
allmän omsättningsskatt. I ett samhälle
med stigande inkomstnivå är för oss de
allt mindre klyftorna mellan männi -

skornas arbetsförtjänster ett motiv att
minska de allmänna statsbidragen, att
göra om dem till allmänna skattesänkningar.
Vi förstår inte varför människorna
i ett sådant samhälle skall byta
inkomster med varandra till priset av
administrativt krångel och administrativa
kostnader. Särskilt inte som all erfarenhet
lär att den direkta personliga
hushållningen med de egna arbetsförtjänsterna
är överlägsen. Den ger större
effektivitet och större säkerhet än några
myndigheter kan åstadkomma.

Sådant som läget är och hotar att bli
för det stora flertalet svenska familjer
måste stor försiktighet iakttagas med alla
nya åtaganden, som för med sig obligatoriska
avgifter ovanpå skatterna.

Pensionsobligatoriet måste förvandlas
till en fullt frivillig ordning med obeskuren
möjlighet för människorna att själva
bestämma över sina arbetsförtjänsters
fördelning mellan nutid och framtid. Vi
kan inte heller binda medborgarna vid
större folkpensionsutgifter än dem, som
blir nödvändiga genom den takt i folkpensionernas
höjning, om vilken full
enighet rådde i besparingsutredningen.
Vi för vår del kommer att framlägga
förslag till en gradvis avveckling av de
inkomstprövade förmåner i folkpensionssystemet,
som i kommunernas ekonomi
är en sådan belastning — dock så
utformade att alla folkpensionärer undan
för undan får en stigande standard.

Herr talman! Den politik för oavbrutet
stigande statsutgifter och oavbrutet
skärpta skatter, som finansministern —
av någon egendomlig anledning — kallar
finanspolitik, visar sig vid närmare
granskning bestå av någonting, som psykologerna
kallar »efterralionaliseringar».
På idrottsspråk brukar det heta
bortförklaringar. I bestämda formuleringar
ålägger man den ekonomiska utvecklingen
att gå i regeringens takt och
på regeringens väg. Herrar statsråd håller
oss alla i grimman. När sedan fålen
sliter sig och sticker i väg åt rakt motsatt
håll, vilket med kuslig regelbunden -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 9

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

het inträffar, skriver finansministern en
ny proposition och konstaterar majestätiskt:
»Precis det har hänt, som jag
hela tiden har sagt skulle hända.» Politiskt
är detta en spekulation i människornas
korta minne. Sakligt sett innebär
det totalt nedrustning av alla möjligheter
att reellt påverka utvecklingen.

När finansministern nu lovar en politik
för full sysselsättning och stabila
priser är det löftet inte mera värt än när
han den 5 maj 1958 lovade hela svenska
folket, att en budget som slutade i ett
underskott på flera hundra miljoner,
skulle ge överskott. Ingen betvivlar regeringens
vilja att hålla priserna stilla på
den högre nivå, som dess skatteingripande
skapar, att begränsa penningvärdets
fall till det antal procentenheter, som
regeringspolitiken förutsätter. Men förmågan
räcker inte till när man själv
startar inflationsmotorn, när man själv
startar kompensationsmaskineriet, när
man själv bygger upp en överlikviditet i
samhällsekonomien och samtidigt rothugger
utsikterna att föra den penningvårdande
politik, som läget oundgängligen
kräver. Det är bekvämt att tala om
arbetsmarknadsparternas ansvar på
samma gång man laddar upp för den
svåraste avtalsrörelse vi haft på länge
och för en fortskridande kompensationslöneglidning.
Det är vänligt av finansministern
att apostrofera arbetsgivarna
och råda dem till den återhållsamhet,
som regeringen själv varken vill eller
vågar prestera. Men begär man något
av andra, skall man begära något av sig
själv också. Vad har regeringen i själva
verket att komma med? Ord — ett enda
ord — ordet finanspolitik. Den bortser
helt från att så fixerad som en svensk
statsutgift blir, finns det inga egentliga
möjligheter att driva en snabb och smidig
finanspolitik. Därom har vi fått och
får ständigt eftertryckliga påminnelser.
Den bortser helt från de skattetyngda
medborgarnas reaktion, som blir hårdare
för varje nytt skatteingripande.
Den bortser helt från att effekten av nya

statsutgifter på människor och deras
dispositioner också beror på hur höga
statsutgifterna är i utgångsläget. Regeringen
talar mot all erfarenhet —- förmodligen
också mot sin egen. Det gör
våra dagars socialdemokrater. De flyr
från en verklighet som inte längre passar
dem och deras politik in i en schematisk
värld, där det bara finns statsbidragsförfattningar
och skattetabeller.

En internationell jämförelse har —■
sent omsider — övertygat finansministern
om att vårt land ligger i toppen
när det gäller att ta ut direkta skatter.
Detta är för regeringen ett skäl att kraftigt
öka det sammanlagda skatteuttaget
på den indirekta vägen. För oss är det
i stället ett skäl att, alldeles oavsett liuistundens
vindar blåser, driva vår politik
för skattelättnader, men statsfinansiellt
och samhällsekonomiskt underbyggda
skattelättnader.

För några dagar sedan hörde jag i radio
att omsättningsskatten skulle vara
en billig skatt. Billig — för vem? Visserligen
anser finansministern att en fyraprocentig
omsättningsskatt är låg, men
därom är han alldeles säkert ensam.
Skatten är alltså inte billig för dem, som
skall betala den men kanske för regeringen.
Varför? Jo, 200 000 köpmän och
hantverkare skall göra övertid som finansministerns
skatteindrivare — utan
ett öre i ersättning. Det är inte svårt att
hålla låga kostnader, när man inte bryr
sig om att betala dem.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är ju en regeringsproposition,
vilken inte har behandlats
av utskottet, som i dag ligger på kammarens
bord. Oppositionspartiernas motioner
är inte väckta. Om några veckor
får vi en mera allmän debatt kring dessa
spörsmål, grundad på utskottsbehandlingen
av dessa dokument. Det
ligger då i sakens natur, att dagens debatt
inte gärna bör innehålla samma
sak som den debatt vi kan vänta om tre
eller fyra veckor.

10 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Syftet med en remissdebatt av denna
typ måste vara att få en mera allmän
diskussion kring det statsfinansiella läget
och regeringens sätt att handlägga
de aktuella problemen.

Jag vill då slå fast, att folkpartiets
riksdagsgrupp inte vill vara med om
att öppna slussarna för en väsentlig ökning
av det samlade skattetrycket genom
omsättningsskatt, en väsentlig omsättningsskatt
i år och sannolikt — om
denna regering sitter kvar -— en höjning
av denna omsättningsskatt längre
fram.

Vi tänker successivt framlägga förslag
om en förstärkning av driftbudgeten
för nästa finansår med ungefär
en miljard, så att budgeten blir balanserad
utan någon oms och så att ytterligare
besparingar blir effektiva under
året efter nästa.

Vi tänker också i sinom tid framlägga
förslag rörande kapitalbudgeten, vilka
verkar återhållande på den statliga
upplåningen under år 1960.

Riksdagen befinner sig enligt vår
mening vid ett vägskäl, sedan man nu
i åratal upplevt denna ständiga ökning
av den del av nationalinkomsten, som
passerar genom statskassan. För närvarande
torde ungefär 40 procent av
svenska folkets nettonationalinkomst
gå genom finansministerns och de kommunala
finansministrarnas händer. Det
allmänna tar alltså cirka fyra tiondelar
av svenska folkets och företagens sammanlagda
inkomst.

Ändå är finansminister Sträng inte
nöjd. Han och hans föregångare har
inom parentes sagt under efterkrigstiden
tagit mellan 50 och 60 procent av
svenska folkets inkomstökning. Men nu
har herr Strängs aptit vuxit så mycket,
att han nästa år tänker ta hand om
bortåt 2 500 miljoner kronor mer än
under det senaste finansåret. Denna ökning
på ett enda år är mer än 100 procent
av svenska folkets inkomstökning,
även om man gör vissa avdrag för folkpensionernas
och barnbidragens höj -

ning. Jag väntar inte att det skall göra
något intryck på herr Sträng att han
får veta, att han tar mer än 100 procent
av svenska folkets inkomstökning, men
jag tror att det finns många andra i
denna kammare — även inom hans eget
parti — som ändå medger att siffran
är skrämmande, särskilt när den ses
mot bakgrunden av de andra siffror
jag nyss nämnt.

Vi i folkpartiet tycker inte att svenska
folket skall fortsätta vidare på denna
väg. Vi vill i stället slå in på en
sådan väg, att det blir slut på den
ständiga minskning av den del av människornas
ursprungliga inkomster som
de själva får disponera över. Låt oss, i
den mån reformerna kostar stora pengar,
rätta reformtakten efter de resurser
som blir disponibla med en måttlig
skattepolitik. Detta betyder ingalunda
att reformarbetet här i landet skulle
upphöra, ty det finns många reformer
som inte kostar stora pengar men som
ändå är mycket viktiga och betydelsefulla.

Det står klart efter de senaste årens
utveckling, att staten måste ha en fastare
planering av sin utgiftspolitik. Vi
måste framför allt mera konsekvent
väga nya utgifter mot skatter och besparingar
och ta hänsyn inte bara till
läget i år utan också till utvecklingen
längre fram. Folkpartiet har länge och
vid upprepade tillfällen föreslagit detta,
men regeringspartiet har röstat däremot.
Mig förefaller det uppenbarligen
orimligt att göra som finansministern
gör innevarande år. Han fick den socialdemokratiska
och kommunistiska
majoriteten i riksdagen i maj att besluta
en budget, i vilken det finns ett
stort hål; stora belopp i form av beslutade
utgifter täcks inte på något sätt
av planerade inkomster. Några konjunkturpolitiska
motiv härför har finansministern
inte anfört. Herr Sträng
sade själv på regeringens vägnar: »Pengarna
räcker inte, men jag vill för närvarande
inte föreslå den täckning som

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 11

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

jag anser erforderlig.» Är inte detta en
parodi på budgetbehandling? Är det
inte raka motsatsen mot att väga utgifterna
mot finansieringsmöjligheterna?
Är det inte att beröva riksdagen tillfälle
att just väga utgifterna mot skatter och
besparingar?

Nåja, alla vet att finansministern inte
bär hela skulden. Hade han fått som
han ville, hade han nog föreslagit den
omsättningsskatt, som han nu tycks
omfatta med så varmt intresse, redan i
våras. Han fick emellertid vika för en
opinion, som påstås ha kommit särskilt
starkt till uttryck inom LO-kretsar. Men
nu säger finansministern: »O, så bra,
så bra, att vi inte föreslog någon täckning
av utgifterna i våras utan väntade
tills nära halva finansåret gått, innan
vi talade om hur utgifterna skall täckas!»
Mig påminner detta en smula om
de syndabekännelser som är vanliga i
regeringens kommunistiska stödparti
men som inte varit så vanliga på annat
håll.

Skall man bedöma omsättningsskatten
så, måste man naturligtvis ta hänsyn
till liurudant statens finansläge kan
väntas bli 1900/61 och närmast därefter.
Man kan inte gärna införa en
omsättningsskatt av hänsyn till utvecklingen
under de närmaste sex månaderna
— det är en alltför stor apparat
för så kort tid, det tror jag att till och
med herr Sträng erkänner.

Nå, liurudant är då läget under nästkommande
finansår? Ja, finansministern
målar i svart med hjälp av myndigheternas
äskanden om ökade anslag.
Han sätter upp dessa anslag — och han
gjorde det även vid konversationen med
oppositionspartierna — summerar ihop
dem till något sådant som en ökning på
2 000 miljoner, gör sedan en liten prutning
på 200 å 300 miljoner och säger:
»Se här hur allvarligt läget är — utgiftsökningar
på 1 700 miljoner eller
något i den stilen.»

Men, herr talman, finansministern
brukar ju inte godtaga myndigheternas

äskanden på detta generösa sätt. Under
de båda senast avslutade finansåren
har han varje gång prutat ned anslagsäskandena,
om jag tar drift- och kapitalbudgeten
tillsammans, med ett par tusen
miljoner, och även på driftbudgeten
allena har han prutat med väldiga belopp.
Varför lägger då finansministern
nu fram siffrorna utan någon nämnvärd
prutning, ungefär som om det var
det resultat han räknar med? Är förklaringen
den att finansministern tills vidare
har lagt ned arbetet med dessa
spörsmål inom finansdepartementet i
avvaktan på besked från kommunisterna,
om de skall fälla regeringen eller
inte? Eller varför kan finansministern
inte tala om för riksdagen och svenska
folket, hur han verkligen bedömer läget,
i stället för att komma med siffror
som uppenbarligen hålls på en högre
nivå än den realistiska, för att väl ge
ett intryck av att nya väldiga skattehöjningar
är erforderliga? Jag upprepar,
herr talman, att vi i folkpartiet
anser att en omsättningsskatt inte skall
beslutas. Vi kommer att lägga fram förslag
om besparingar och inkomstförstärkningar
av sådant slag, att driftbudgeten
nästa år kan balanseras utan
omsättningsskatt och så att den statliga
upplåningen kan begränsas.

Finansministern talar denna gång
mycket om konjunkturernas betydelse.
Länge vägrade han ju att ta hänsyn till
konjunkturväxlingarna på det sätt som
den svenska finanspolitiken sedan mer
än 21) år principiellt skall göra. Han
fick för övrigt här stöd av högerpartiet.
Men de nya siffrorna för inkomsterna
visar jo att de prognoser, som från
vårt håll framförts tidigare och där vi
just räknat med att ett kommande konjunkturuppsving
skulle gynnsamt påverka
statens inkomstläge, har varit
fullt riktiga.

Ocli det bör väl också vara så, att
när arbetslösheten går ned med stigande
konjunkturer, så kan vissa utgifter
reduceras. På den punkten liar cmeller -

12 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

tid finansministern en överraskande inställning.
Han är mycket rädd för att vi
skall få en överkonjunktur här i landet
med ett »övertryck» på arbetsmarknaden.
Han är så rädd för detta, att
han nu i stort sett vägrar att ge företagen
rätt att disponera vissa investeringsfonder,
vilket eljest skett i stor
utsträckning innevarande år. Men samtidigt
som finansministern har denna
bedömning av konjunktur och arbetsmarknad
under det närmaste året, föreslår
han och räknar med ett ökat anslag
till åtgärder mot arbetslöshet även
under året efter det innevarande. Kostnaderna
per arbetsdag för offentliga arbeten
nämner finansministern inte,
men de håller sig väl nära 200 kronor
per dag för varje i sådana arbeten sysselsatt
arbetslös person. Herr Sträng
vill inte räkna med någon reduktion
av kostnaderna för arbetslöshetspolitiken,
trots att man under förändringen
från högkonjunktur till en svagare konjunktur
har fått ungefär en tredubbling
av dessa kostnader. När nu konjunkturen
går upp, vill han ändock kvarhålla
kostnaderna.

Herr finansminister! Får jag göra en
fråga — annars skall jag inte göra så
många frågor denna gång, ty finansministern
grinar ju så illa, när man
frågar. Men låt mig alltså ställa frågan:
Om det efter denna högkonjunktur blir
en lågkonjunktur med växande arbetslöshet,
då skall väl kostnaderna för arbetslöshetspolitiken
höjas ytterligare?

Det är ju naturligt, att kostnaderna
för arbetslöshetspolitiken är större när
man har större arbetslöshet. Jag är en
varm anhängare av att här skall bedrivas
en aktiv politik mot arbetslösheten,
det vet både finansministern och alla
andra i kammaren, hoppas jag. Skall
vi verkligen ha det så, att kostnaderna
stiger när det blir dåliga tider men
ändå hålles oförändrade när konjunkturen
förbättras? Skall vi vänta oss att
ett ständigt växande antal människor i
detta land kommer att sysselsättas med

reservarbeten och andra av staten ordnade
arbeten, som anordnas av sysselsättningsskäl? Vi

i folkpartiet har många gånger
framhållit att vi tror, att en mer näringsvänlig
politik än regeringens skulle
öka sysselsättningsmöjligheterna och
därför medföra mindre utgifter för själva
arbetslösheten som sådan. Jag understryker
emellertid att vi inte har kritiserat
den mera aktiva arbetslöshetspolitik,
som bedrivits under de senaste,
skall jag säga 18 månaderna. Vi har
föreslagit en ökad yrkesutbildning även
genom extraordinära åtgärder, vilket
för en relativt ringa kostnad skulle få
ungefär samma effekt som statliga arbeten
och dessutom på lång sikt skulle
ha den fördelen, att vederbörande får
lättare att finna arbete på den fria arbetsmarknaden.

Jag tror att man gör de här berörda
grupperna av människor en otjänst, om
man satsar så mycket på att direkt
ordna statliga arbeten under högkonjunkturer
som finansministern vill göra.
Jag menar inte att staten därvidlag skall
lägga armarna i kors under en högkonjunktur,
ty jag tror att det alltid, på
grund av strukturella förändringar inom
näringslivet, kommer att finnas ett
visst behov av statliga och kommunala
åtgärder — stat och kommun bör därvidlag
samarbeta — med lokala tendenser
till mera koncentrerad arbetslöshet.
På den punkten tror jag att man principiellt
på alla håll i kammaren kan
vara överens, men den tillämpning herr
Sträng föreslår förefaller svårbegriplig
och svårmotiverad.

Herr talman! Jag är för min del
övertygad om att om riksdagen bifaller
regeringens förslag om en ny betydande
omsättningsskatt, kommer detta på
olika vägar att öka arbetslösheten jämfört
med vad den eljest skulle vara.
Detta kommer även att medföra en tendens
till stärkande av de inflationsbringande
krafterna här i landet. Det
är ju nämligen inte bara fråga om att

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 13

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

höja priserna på nästan alla varor och
flertalet tjänster med 4,2 procent, utan
förslaget innebär också en extra fördyring
av bränsle och energi, som är
procentuellt ännu större. Såvitt jag förstår
får man dessutom räkna med återverkningar
på jordbrukspriserna, varigenom
levnadskostnaderna ytterligare
fördyras; jag utgår då från de kompensationsregler
som den tidigare beslutade
jordbruksregleringen innebär.

I detta läge erkänner väl alla att det
finns en betydande risk för kompensationskrav
från löntagarnas sida av sådan
omfattning, att de överstiger det
samhällsekonomiska utrymmet och a?t
därmed följer ytterligare en tendens till
prisstegring via en höjning av produktionskostnaderna.
För min del tror jag
att den samlade effekten av dessa och
vissa andra återverkningar knappast
kan bli mindre än 6 å 8 procents prisstegring
för de berörda områdena av
varor och tjänster.

Finansministern säger att löneutvecklingen
inte behöver påverkas av en
omsättningsskatt och de andra sociala
åtffärderna vid årsskiftet, ty denna kreditåtstramning
kan skapa ett sådant
läge att företagen inte kan betala starkt
höjda löner. Det är tydligt att finansministern
menar att så bör ske. Han
tänker sig en kreditåtstramning så
hård, att företagen av räntabilitetsskäl
även när det gäller den rena hemmamarknadsindustrin
— som är den
största och som inte har utländsk konkurrens
i nämnvärd omfattning -— inte
kan höja lönerna väsentligt.

Det är ganska intressant, herr talman,
att uppleva en socialdemokratisk finansminister
som i så hög grad litar på arbetsgivarna.
Sveriges arbetsgivareförening
är en hörnsten i herr Strängs ekonomiska
politik. Visst har Arbetsgivareföreningen
en mycket viktig roll, det
vill jag gärna erkänna. Men låt mig påpeka
att herr Strängs resonemang förutsätter
ett läge, där eu kreditåtstramning
gjorts så hård, att därigenom en väsent -

ligt större arbetslöshet framkallas än den
som är vanlig under en högkonjunktur.
Meningen är alltså att föra en kreditpolitik
som leder till arbetslöshet! Där
har vi alltså lösningen på gåtan varför
finansministern tänker sig så höga anslag
till reservarbeten o. d. även i framtiden,
trots högkonjunkturen!

Sedan denna kreditpolitik framkallat
ett läge, där arbetsgivarna måste säga
nej till lönehöjningar och vari som en
ofrånkomlig beståndsdel ingår en väsentlig
arbetslöshet, tänker sig finansministern
att ordna offentliga arbeten
för en kostnad av 200 kronor per man
och dag, finansierade till väsentlig del
med de pengar som omsättningsskatten
skulle tillföra statskassan. Den karusell
som omsättningsskatten kan befaras
starta i fråga om priser, löner, kreditrestriktioner
och arbetslöshet i nästa års
känsliga läge kommer att sluka en stor
del av de pengar som omsättningsskatten
skulle ge.

Kanske blir det inte på det sättet som
finansministern önskar. Kanske får man
i stället kostnadshöjningar via arbetsmarknadsuppgörelser,
nedsatt konkurrenskraft
på exportmarknaden och även
på den svenska marknaden i förhållande
till utländsk import. Kanske får man då
en arbetslöshet som är större än normalt
för en högkonjunktur. Sannerligen,
hur man än vrider och vänder, inte är
detta en politik för full sysselsättning
och samtidigt snabb ökning av näringslivets
styrka.

Samtidigt som kreditåtstramningen
skall göras hård skall, såsom finansministern
säger på ett annat ställe, utrymme
skapas för fortsatt ökning av investeringsverksamheten.
Jag har svårt att
se sambandet mellan dessa ståndpunkter:
att i hög grad lita till en kreditåtstramning,
som just drabbar näringslivets
investeringar — det är ju inte herr
Strängs egen upplåning som påverkas av
kreditåtstramningen — och samtidigt
säga, att man skall öka investeringsverksamheten.
Ja, finansministern tänker

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

kanske bara på den offentliga investeringsverksamheten.
Jag tror emellertid
att han tänker på hela investeringsverksamheten.

Det förefaller mig klart, att pensionsreformens
genomförande just den 1 januari
1960 på det sätt, som regeringen
hade föreslagit och fått riksdagen att
acceptera, kommer att bidra till ökade
svårigheter för lönepolitiken och den
statliga upplåningen nästa år. Finansministern
har i sina många — mycket
intressanta — reflexioner om det ekonomiska
läget lyckats på ett märkligt
sätt förbise verkningarna av pensionsreformen
vid nyårsskiftet. Det hade annars
varit mycket värdefullt att nu få
veta, i vilken grad finansministern menar
att hans upplåning under nästa år
kommer att försvåras genom pensionsreformens
negativa verkningar på t. ex.
försäkringsrörelsens fondbildning. För
min del tror jag att det kommer att visa
sig, att pensionsreformen är en av orsakerna
till de svårigheter som kan uppkomma
på kapitalmarknaden nästa år
och att man därför i själva verket får
se herr Strängs omsättningsskatteförslag
till en del som en konsekvens av pensionsreformens
olyckliga handläggning.

Enligt min mening vore det bättre att
inte föra en ekonomisk politik av det
slag som jag här nyss har angivit. Det
vore bättre att låta bli att införa omsättningsskatt
och i stället gå in för att
beskära statliga utgifter och lägga om
den statliga politiken i andra hänseenden,
så att man kan balansera budgeten
nästa finansår utan omsättningsskatt.

Om den saken skulle det förhandlas
mellan partierna under höstens lopp,
enligt vad som avtalades i våras. Fastän
herr Sträng inte var särskilt glad åt
det fick vi ett löfte av statsministern,
att vi skulle få se siffror, som i stora
drag visade hur en budget för året 1960/
61 skulle kunna se ut utan omsättningsskatt.
Det fick vi emellertid inte. De
som representerade partierna vid dessa
överläggningar fick inga sådana siffror

sig förelagda. Det gick som väntat. Jag
var ju själv i utlandet och hade sagt till
mina vänner: Skicka mig ett telegram
för den händelse finansministern verkligen
vill ta upp förhandlingar om någon
annan lösning av de statsfinansiella
problemen än omsättningsskatt, så att
det blir något att förhandla om. Jag fick
inget sådant telegram och jag väntade
mig heller inte det.

Regeringens mening med dessa konversationer
var, att oppositionen skulle
acceptera herr Strängs omsättningsskatt
och ingenting annat. Det är ständigt
samma sak det är fråga om vid dessa
s. k. förhandlingar, nämligen att vi skall
acceptera regeringens ståndpunkt. Jag
tror att det vore bra, om det vore möjligt
att ge herr Sträng en liten lektion
i demokratisk kompromiss. Jag kan tyvärr
inte göra det. Det är någonting som
han inte har sinne för. Han tycks mena
att kompromiss är detsamma som att
andra skall tycka som han. Det har visserligen
förekommit ett väsentligt undantag.
Vi fick ju röna litet tillmötesgående
vid uppgörelserna om punktskatterna
för litet mer än ett år sedan.
Där var det emellertid fråga om alldeles
speciella förhållanden som jag inte
skall gå in på. Det är undantaget som
bekräftar regeln. I övrigt ser regeringen
så på problemen, att oppositionen skall
foga sig i allt väsentligt efter regeringens
önskemål.

Får jag lov att erinra om — jag vet
inte om det betraktas som ofint — att
svensk socialdemokrati representerar
färre väljare här i landet än oppositionen,
att socialdemokraterna plus kommunisterna
fått färre röster vid de två
senaste andrakammarvalen än oppositionen.
Trots det utnyttjar man förstakammarmajoriteten
på det sätt vi känner
till och säger: Vi allena skall bestämma.
Men ingår det inte i den demokratiska
åskådningen, att man skall
söka komma överens på ett sätt, som
tar hänsyn till olika önskemål och synpunkter?
Ni säger: Så länge vi har 51

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 15

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

procent av mandaten med kommunisternas
hjälp, gör vi som vi vill. Frågar
man, hur ni ser på ett omvänt läge,
säger ni: Ja, om ni får 51 procent av
mandaten, kan ni göra som ni vill. Är
detta verkligen en ståndpunkt som överensstämmer
med demokratisk anda? Jag
tycker det inte. Jag anser att den är
oförenlig med äkta demokrati.

Att ge en regering med en sådan inställning
det instrument som en omsättningsskatt
innebär, tycker jag vore
utomordentligt riskabelt. Jag kan väl föreställa
mig, herr talman, en diskussion
inom den nuvarande regeringen, ifall
den skulle sitta kvar, om ett eller ett
par år där finansministern har bekymmer
och säger: »Ja, ja, men vi kan ju
alltid höja omsättningsskatten från fyra
till sex procent. Det kostar ju inte mer
att ta ut sex procent än fyra procent
rent administrativt». Och så säger någon
annan: »Men om vi nu i alla fall
skall oroa folk med en höjning, skall vi
då inte ta 7 procent först som sist, så
att man har någonting att ta på och inte
behöver ändra så ofta?» Jag tror inte
det är många som anser, att detta är
någon orealistisk eller förenklad bild av
en kommande diskussion kring statsfinansiella
bekymmer, om herr Sträng
får fortsätta.

Jag nämnde nyss, herr talman, att vi
vill föreslå budgetförstärkningar på
driftbudgeten på cirka 1 miljard och
förstärkningar även på kapitalbudgeten
och kommande driftbudget. En ledande
tanke bland flera andra i vårt arbete
har varit, att man steg för steg skall göra
vår socialförsäkring i högre grad till
en verklig försäkring och inte till en inrättning,
där man låter medborgarna
subventionera sig själva med skatter,
som de betalar och som går in i de sociala
kassorna. Man skall i stället nu,
när den ekonomiska standarden stigit
så mycket sedan dessa reformer genomfördes,
övergå till alt i ökad utsträckning
ha sociala försiikringsanordningar,
så som meningen egentligen har varit.

En annan grundtanke är att de bördor,
som de budgetförstärkande åtgärderna
direkt och indirekt innebär, inte
lägges främst på barnfamiljerna genom
att man tar bort sådana bidrag,
som ersätter tidigare skatterabatter och
som alltså höjer skatterna speciellt för
barnfamiljerna, vilket högerns förslag
som bekant innebär. På det sättet skulle
man ju minska de medel, varmed
barnfamiljerna har att röra sig. Jag undrar
om inte rätt stora kretsar även inom
högerpartiet håller på att komma till
den uppfattningen, att det i grund och
hotten inte är riktigt och rättvist att till
så stor del lägga bördorna just på barnfamiljerna.

Det är klart, att det måste föras en
stram och återhållsam utgiftspolitik.
Man kan kanske på sätt och vis betrakta
det som ett undantag — men i så
fall som ett undantag som vi i folkpartiet
bestämt förordar och som riksdagen
flera gånger har godkänt — att folkpensionärerna
under 60-talet, med början
1960, skall få en mycket stor reell
standardhöjning. Vi har varit överens
om detta i de demokratiska partierna.
Den tankegång, som besparingsutredningen
preciserar och som väl överensstämmer
med riksdagens tidigare uttalade
allmänna önskemål, innebär ju i
praktiken att folkpensionärerna i genomsnitt
skall få en nära dubbelt så
snabb reell standardhöjning som den
snabbaste standardhöjning övriga folkgrupper
sannolikt kan räkna med. Jag
ansluter mig för min del till detta. Jag
vill beteckna det som en generös inställning,
men jag tycker att den är välmotiverad.
Vi är skyldiga de gamla i detta
land att föra en politik av denna art.

Däremot — det behöver jag väl inte
tillägga — synes det klart, att utrymme
här saknas för våldsamma överhud
i förhållande till den politik, varom vi
har varit överens genom olika uttalanden
i den svenska riksdagen och i andra
offentliga sammanhang. 1 den mån
sådana överhud framställes är de väl

16 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

närmast tänkta som skådebröd. Vi i folkpartiet
lägger fram våra förslag med en
känsla av ansvar för att de skall vara
förenliga med en sund budgetpolitik.
Eljest gagnar de i längden varken pensionärerna
eller några andra. Vi kommer
inte att delta i någon auktion, där
belopp och utgifter trissas upp. Men vi
kommer i framtiden som hittills att hävda,
att folkpensionärerna under 60-talet
på åtta år skall bringas upp till den
höjda reella inkomststandard, som vi
länge har varit överens om. Jag tror det
är nyttigast för hela det svenska samhället
om dessa riktlinjer följes.

Herr talman! Vår syn på statens affärer
är enkel och jag hoppas realistisk.
Vi menar, att det är hög tid att
staten gör halt i sina ekonomiska expansionsförsök
och anpassar de särskilt
kostnadskrävande reformernas takt efter
resurserna utan att ständigt pressa
det allmännas andel av nationalinkomsten
i höjden utöver de cirka 4/10 som
man redan nått. För man i stället en politik
av det slag, som vi många gånger
förordat, blir det snabbare produktionsökning,
bättre levnadsförhållanden för
alla och mera trivsel. Det är samhällsdynamiken,
den dynamiska kraften, som
det gäller att slå vakt om och utveckla.
Det saknas inte hotande tecken på att
regeringens politik där börjar verka negativ.
Den industriella produktionen i
Sverige under de senaste fyra, fem åren
har stigit sorgligt litet. Hushållens, de
enskilda personernas, sparande har nu
två år i rad gått ned. Det vore högst
önskvärt att detta sparande i stället växte.
Pensionsreformen har konstruerats
så, att den kan minska det privata sparandet
väsentligt mer än de halvstatliga
fonderna växer.

Det är kanske ett slitet uttryck att
man bör föra en sund politik, som främjar
produktionens utveckling och på
den vägen underlättar en lösning av de
statsfinansiella problemen, men vi är
fast övertygade om att detta är en bättre
politik än att stapla nya skatter på

varandra och ta in till herr Strängs kassa
mer än hela det belopp, varmed människorna
ökar sina inkomster från ett
år till ett annat.

När valet träffas mellan de två vägar
som vi har att välja på, bör man naturligtvis
inte bara tänka på hur den
första biten av dessa båda vägar ser ut,
utan framför allt på hur det ser ut vid
slutet av dem. Om man gör det skall
man finna att valet står mellan att under
socialistisk ledning vandra allt längre
in i förmyndarstaten eller att gå till
mötes en ökad frihet, en ökad självbestämmanderätt
för människorna och
inom dess ram också en ökad trygghet.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Hur är det i dag ställt
med ekonomien i Svea rike? Vad är det
för slags kris vi upplever? Det är väl ingen
som vill bestrida, att utvecklingen
här i landet liksom annorstädes i världen
har varit utomordentligt gynnsam
när det gällt att få fram inte bara vad
som hör till livets nödtorft utan mycket,
mycket därutöver. Gamla tiders fattigdom
är borta, låt vara att det alltjämt
finns en del eftersatta grupper i samhället.
Stundom görs det inte utan fog gällande,
att omsorgen om den materiella
utvecklingen konsumerar alla våra krafter.
Intresset fångas av frågor om stigande
produktion, förbättrad levnadsstandard,
levnadskostnadsindex o. s. v.,
så att andra vitala frågor kommer i
skymundan. Även om det ligger en betydande
överdrift i sådana uttalanden har
de nog ett visst berättigande.

Ibland kommer det emellertid — för
att återgå till näringslivet och ekonomien
— grus i maskineriet. Försäljningen
försvåras, sysselsättningen rubbas
och det blir ekonomiska svårigheter
i form av lågkonjunktur. Vid andra tillfällen
är utvecklingen den motsatta: vi
får rusning och vad som kallas för överkonjunktur.
Visst har den aktiva konjunkturpolitiken,
numera erkänd av
praktiskt taget alla men tidigare t. ex.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fin. Nr 24 17

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

på 30-talet, partipolitiskt omfattad bara
av vårt parti och socialdemokraterna,
betytt en hel del för en utjämning mellan
konjunkturens dalar och höjder.
Men alltjämt gäller säkert den gamla
sanningen från Faraos dagar om växlingen
mellan feta och magra år. Under
de tämligen många goda efterkrigsåren
har vi hört framstående industrimän
och nationalekonomer tala om sådana
växlingar som om någonting hörande
till en gången tid. Erfarenheten av den
senaste konjunkturdämpningen har
emellertid kommit dessa teckentydare
att modifiera sina profetior. En sak är
dock alla säkerligen överens om: vi
måste arbeta vidare på att i möjligaste
mån söka komma till rätta med svängningarna
i konjunkturen.

När nu den senaste konjunkturdämpningen
satte in visade det sig, att vi alla
hade bedömt det statsfinansiella läget
för optimistiskt. Men det är inte bara
fråga om en sådan felbedömning. Det
hela beror också uppenbarligen på att
planeringen varit för kortsiktig. Jag har
i den punkten ungefär samma uppfattning
som herr Ohlin här gav uttryck för.
Vi bär fattat utgiftskrävande beslut utan
att tillräckligt beakta vilka ekonomiska
konsekvenser besluten får för de närmast
följande åren.

Centerpartiet har, tyvärr utan framgång,
här i riksdagen motionerat om
upprättande av s. k. flerårsbudgeter.
Detta system har enligt vad som sägs
med en viss framgång prövats på det
kommunala planet, även i tämligen stora
kommuner — jag vill i detta sammanhang
nämna Göteborgs stad. Besparingsutredningen
har anslutit sig till
förslaget om att man bör söka sig fram
på denna väg.

Om nu dagens debatt självfallet koncentreras
till de statsfinansiella problemen,
måste dessa naturligtvis ses mot
bakgrunden av det aktuella samhällsekonomiska
och konjunkturpolitiska läget.
I.åt mig därför med några ord beröra
vår syn på detta läge.

Den ovisshet i fråga om konjunkturutvecklingen,
som litet var ansåg föreligga
under våren, har nu försvunnit.
Man kan tydligt skönja en bättre konjunktur,
ja, kanske en ny högkonjunktur
här i landet. Återhämtningen har
motsvarats av en tendens i samma riktning
utomlands och då i länder som är
våra handelspartners. Industriens exportmöjligheter
har därigenom avsevärt
förbättrats. Exportvolymen har varit väsentligt
större än under motsvarande
tid i fjol, och även om exportpriserna
på en del områden varit utsatta för
tryck har exporten värdemässigt företett
en glädjande ökning. Produktionen
av t. ex. pappersmassa har dock inte
stigit mycket — endast tre procent -—
medan exporten ökat med 21 procent.
När det gäller trävaror har exporten
stigit med inte mindre än 34 procent
men produktionen relativt litet. Det betyder,
att lagren har tömts ut och att de
som på ett eller annat sätt har sin utkomst
av skogsbruket — vilket kanske
var den näring som allra mest fick känning
av konjunkturavmattningen — kan
se framåt med vissa förhoppningar.

Uppgången har också slagit igenom
på arbetsmarknaden, och sysselsättningen
har undergått en betydande förbättring
inom de flesta branscher. Vi har
t. o. m. på nytt kunnat notera en viss
brist på yrkesutbildad arbetskraft. Det
verkar då paradoxalt — jag är även här
inne på samma tankegångar som herr
Ohlin förde fram — att man skall behöva
minst lika mycket pengar för arbetslöshetens
bekämpande i denna situation,
när vi nu har fått en väsentligt
ökad sysselsättning på den fria marknaden,
som i den åtstramade konjunkturen.
Detta kan man icke utan vidare
inse nödvändigheten av.

Till undvikande av varje missförstånd
vill jag här peka på att centerpartiet
ända sedan krisuppgörelsen i början av
1930-talet har erkänt vad man skulle
kunna kalla rätten till arbete. Det är vi
på det klara med, men vi tycker ändå,

indra kammarens protokoll 1959. Nr 2ri

18 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

att det är litet paradoxalt att man skall
behöva lika mycket pengar när tusentals
och tiotusentals av de förut arbetslösa
får sysselsättning i den öppna
marknaden.

Denna förändrade konjunkturbild har
som bekant medfört, att regeringen beslutat
sig för att inte längre frige några
av industriens investeringsfonder. Sedan
början av år 1958 lär företagen ha
fått medgivande att ta ut mer än en miljard
kronor av sina under goda år skattefritt
avsatta medel. Det är väl ingen
som betvivlar, att den vidtagna inskränkningen
är ägnad att dämpa industriens
investeringar, liksom det väl inte
heller faller någon in att betvivla
värdet av att vid en konjunkturnedgång
kunna ge näringslivet finansieringslättnader
av denna karaktär. Jag tror för
min del, att anordningen med dessa fonder
utgör ett gott grepp i strävandena
att föra en aktiv konjunkturpolitik.
Från vårt håll är ingenting att erinra
mot regeringens sätt att handha dessa
pengar. Jag har inte heller någon erinran
att rikta mot riksbankens åtgärder
i fråga om likviditetskvoterna. Jag tror,
att de var påkallade av förhållandena
och utgör en konsekvent tillämpning av
den tidigare politiken.

Detta om den privata sektorn. Om
man riktar blickarna mot den offentliga
sektorn kan man inte undgå att känna,
att det föreligger risk för att denna blir
så stor, att det kan snedvrida det ekonomiska
livet. Vi lär väl alla vara överens
om att utvecklingen inom näringslivet
är den grund, som vi bygger hela
vår samhällsekonomi på. Blir den offentliga
sektorn en alltför stor börda
förlorar hela samhällsekonomien den
balans, som det måste anses vara en så
väsentlig målsättning att upprätthålla.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga något om det förhållandet, att
näringslivets investeringar tvingas stå
tillbaka för ett högt tilltaget bostadsbyggande.
Jag tror, att det är anledning
att begrunda denna fråga och överväga,

om man inte skall försöka överflytta en
del av bostadsbyggandets investeringar
till det fria näringslivet. Jag tänker naturligtvis
då på frågan om prioritet för
kapital till investeringar. Det är nödvändigt
att de människor, som skall bo
i de hus som byggs upp, också har goda
utkomstmöjligheter, så att de kan betala
de dyra hyror, som nuvarande kostnadsnivå
kommer att föra med sig.
Skal! de få det är det väsentligt, att man
satsar ganska hårt på näringslivets investeringsmöjligheter.
I den situationen
är det anledning att fråga sig, om avvägningen
mellan bostadssektorn och näringslivets
investeringssektor är den
riktiga i dag. Vi vet, att bostadsproduktionen
för närvarande ligger långt högre
än t. ex. för ett par år sedan.

Om man så betraktar det statsfinansiella
läget ur samhällsekonomisk synvinkel
kan man väl inte komma fram till
mer än ett resultat, nämligen att någon
större underbalansering av driftbudgeten
inte kan tillåtas. Det gäller att på
det ena eller det andra sättet skapa
bättre balans mellan utgifter och inkomster.
Det finns två vägar att välja
på. Den ena innebär besparingar: prutningar
på redan utgående anslag och
praktiskt taget totalt stopp för nya, icke
ofrånkomliga utgifter till dess att staten
har hunnit växa i den alltför stora utgiftsrocken.
Den andra vägen är att skapa
nya inkomster. En kombination av de
vägarna borde vara den mest naturliga.

Talet om att vi står vid en skiljeväg
är nog inte orealistiskt. Skall vi gå vidare
i ullstrumporna, låta de gamla utgifterna
vara i stort sett oförändrade
och införa nya skatter och nya utgifter,
som vi inte tidigare har bundit oss vid
eller lovat ut?

Finansministerns väg är att praktiskt
taget uteslutande fylla ut budgetgapet
genom ökade skatter på 1 600 miljoner
kronor, en summa som genom aviserade
skattelättnader reduceras med cirka 300
miljoner kronor. Centerpartiet vill inte
vara med om den linjen. Framför allt

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 19

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

vill vi inte vara med om fortsatt expansion
till priset av högre skattetryck. Vår
väg blir besparingar, genom både prutningar
och undvikande av nya utgifter
som inte ter sig ofrånkomliga, och därefter
inkomstförstärkningar men av annat
slag än finansmistern har inriktat
sig på.

Det är klart att vi i detta sammanhang
anser oss ha att ta ansvar för endast sådana
utgiftsbeslut, som vi inom centerpartiet
har biträtt. Vi får tillfälle att senare,
i samband med motioner i anslutning
till oms-propositionen, utförligt redovisa
vår tankegång och även framlägga
vår ekonomiska tablå över utgifter
och inkomster. Det dröjer inte så
många dagar förrän det skall ske.

När jag nu har förklarat, att jag anser
en större underbalansering av budgeten
inte böra få ske men samtidigt också
har vänt mig mot omsen — jag kommer
strax att motivera uppfattningen
att den är inflationsdrivande — vill jag
klart säga ifrån, att jag tror det vore
mera inflationsdrivande att låta bli att
täcka gapet än att införa omsen. Detta
vill jag utan vidare medge. Att inte göra
något för att täppa till ett budgetgap av
den storlek vi har i dag vore oförsvarligt.
Men det finns andra vägar att gå än
att införa en omsättningsskatt, som måste
bli inflationsdrivande även den, låt
vara säkert i mindre grad än ett bibehållet
budgetgap.

Hittills har vi i stort sett varit överens
om de utgifter som staten har åtagit sig
— jag undantar naturligtvis tilläggspensionen.
Alla måste hjälpa till att klara
av den situation vi i dag har. Det är
bara om sättet härför som meningarna
går isär. Vi i vårt parti hyser som jag
sade farhågor för omsättningsskattens
ogynnsamma verkningar på konjunkturen.
En omsättningsskatt som är tillräckligt
stor kan avhjälpa budgetbristen,
det är ingen diskussion om den saken;
debatten under sista tiden har i
stort sett rört frågan, i vilken mån en
omsättningsskatt är inflationsdrivande.

De flesta av oss är nog medvetna om
att kompensationstänkandet är ganska
väl utvecklat och att det av det skälet
tyvärr förefaller i hög grad sannolikt,
att omsättningsskatten alla goda föresatser
till trots kommer att slå igenom
i löner och priser. Åtstramningsåtgärder
av det ena eller andra slaget i all ära

— dem har vi prövat under många år,
och visst kan de ha god effekt — men
jag tror inte att det går att finna åtstramningsåtgärder
som är så effektiva,
att vi med deras hjälp bemästrar alla
följder av kompensationstänkandet. Erfarenheten
kommer snart att visa huruvida
jag är alltför pessimistisk. Skulle
åtstramningsåtgärderna få större effekt
än jag trott är jag naturligtvis glad. Men
låt oss inte göra oss några illusioner i
det sammanhanget. Konjunkturpolitiskt
framstår största möjliga sparande inom
den offentliga sektorn som angeläget. Vi
menar alltså att omsättningsskatten
kommer att vara kostnadshöjande och
inflationsfrämjande.

Vi har också att beakta, att den internationella
utvecklingen tyder på att vi i
och med GO-talet går in i en ny epok,
där det kommer att lämnas något mindre
utrymme åt en avgränsad nationell ekonomisk
politik. Alla vill väl hoppas att
förhandlingarna mellan de yttre sju, som
i mitten av nästa månad går in i ett avgörande
skede här i Stockholm, skall
bli resultatrika så till vida, att en samverkan
kommer att genomföras den 1
juli nästa år. För övrigt är jag medveten
om att det är den enda vägen vi har
att gå för att förhindra en splittring av
Europa i ekonomiskt avseende.

Vi skall dock komma ihåg, att ett sådant
steg har eu positiv och en negativ
sida. Vi har skickliga arbetare och företagare
— det är ställt utom allt tvivel

— vi bär ett väl utvecklat näringsliv och
en rationell och i dag konkurrenskraftig
exportindustri, som till avgörande delen
grundar sig på förädlingen av våra egna
råvaror. Det är den positiva och ljusa
sidan. Den negativa består i ett relativt

20 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

högt kostnadsläge. Varje åtgärd inom
den ekonomiska politiken, som medför
risk för en ytterligare försämring av
vårt penningvärde och en höjning av
levnads- och produktionskostnaderna, är
i detta läge betänkligt. Vi måste i nuvarande
läge se bort ifrån all konventionalism
och försöka samlas kring den
stora väsentliga frågan om stärkande av
industriens, jordbrukets och hela näringslivets
konkurrenskraft. Stabilt penningvärde
bör alltså i dag vara en mer
angelägen målsättning för vår politik
än tidigare.

Det behövs emellertid också vissa direkta
åtgärder för att anpassa vårt näringsliv
till den nya situation som antagligen
kommer att inträda. Jag vill erinra
om att vi i centerpartiet upprepade
gånger riktat statsmakternas blickar på
svårigheterna för särskilt den mindre
företagsamheten att få långfristiga krediter,
den kreditform som är av avgörande
betydelse för dess möjligheter att
rationaliseringsvägen — via investeringar
alltså — vinna anpassning till
de nya krav som ställs. Tyvärr måste
jag nog säga, att våra synpunkter på
denna fråga inte vunnit den förståelse
som vi hade hoppats på och som vi,
med tanke på företagarnas problem, ansett
rimlig.

.lag återkommer ännu en gång till min
hemställan om att hela prioritetsfrågan
på kapitalmarknaden tas upp till omprövning
med sikte på dessa förhållanden.
Vi måste nog finna oss i att skära
bort något av den ökning i bostadsbyggnadsvolymen,
som vi gått in för under
dessa depressionsår. Detta har vi
naturligtvis främst gjort för att bekämpa
arbetslösheten och skapa sysselsättning.
•lag tror att vi får sänka denna produktionsvolym
något.

Bostadsfrågan förtjänar uppmärksamhet
även på driftbudgeten. Jag tänker
på de generella bostadssubventionerna.
Utan tvivel saknar dessa subventioner
i långa stycken varje social motivering.
Med hjälp av skattemedel ger man sub -

ventioner till människor med höga inkomster
och utan stor försörjningsbörda
— människor vilka dessutom har
förmånen att bo i nya och bra bostäder.
Här tycker jag att avvecklingen gått för
långsamt. Det måste till kraftigare tag.
Däremot — och det vill jag klart säga
ifrån — söker vi i centerpartiet att undvika
besparingar, som drabbar eftersatta
grupper och dem som har det mindre
gott ställt. Besparingsarbetet måste bedrivas
med urskillning. Vi vägrar helt
enkelt att biträda förslag, vars resultat
blir att man lägger bördorna på de svagaste
i samhället. Vi räknar med att
barnfamiljernas skattekraft är väsentligt
lägre än skattekraften hos andra
människor med motsvarande inkomster.
Vi kommer konsekvent att vägra
vår medverkan till att plocka ut just
denna svagare grupp i samhället och
säga: Ni skall bära en extra börda utöver
vad de andra får ta på sig! Detta
går vi inte med på.

Besparingar som innebär överflyttning
på kommunerna är ju inte besparingar
i verklig mening. De återkommer
på kommunalskatten. Sådana besparingar
bör så långt möjligt undvikas. Finansministern
har avvisat besparingsutredningens
förslag om en reducering
av skatteersättningarna till kommunerna.
Det kan ju förefalla att vara en lovvärd
gärning, men kommunerna får i
stället ökade utgifter till följd av omsättningsskatten.
Besparingsutredningen
har ådagalagt en kärvhet mot kommunerna,
men förslaget därifrån har dock
den obestridliga fördelen, att det inte
drabbar de svagaste och mest skattetvngda
kommunerna. Man har utformat
förslaget så, att dessa kommuner skulle
besparas bördan. Omsättningsskatten
drabbar över hela linjen och kommer
att föranleda utdebiteringshöjningar
över hela linjen. .lag gör här ingen total
vägning av de två alternativen, men ur
den synpunkten är naturligtvis besparingsutredningens
förslag bättre än
omsen.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 21

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Finansministern har förutsatt, att
barnfamiljerna skall få en viss kompensation
för de kostnadsökningar som
följer i omsens spår, och vidare skall
det bli indextillägg på folkpensionerna.
I sina kalkyler har finansministern dragit
ifrån utgifterna för dessa saker, men
också annan kompensation nämns utan
att den återspeglas i kalkylerna.

Uppenbarligen leder omsen till en
icke oväsentlig ökning av statens utgifter
för nästa år genom att den drabbar
statens inköp och investeringar. Vad
den kan ha för betydelse för lönerna
får vi väl se så småningom, men den
kommer i varje fall att återverka på både
kapital- och driftbudgeten. För att
komma fram till en riktig kalkyl måste
man dra ifrån mer från omsens bruttobelopp
än finansministern har gjort —
inkomsterna äts nämligen till avsevärd
del upp av kompensationer m. m.

Det är kanske mera en kuriositet, som
vi inte har så stor anledning att syssla
med, att omsen medför ökade utgifter
för kommunerna, vilka i sin tur måste
höja skatterna, varpå staten måste höja
sin skatteersättning till kommunerna.
Det är mer att säga om att handelns
folk, hantverkare och företagare får
ganska stort besvär med skatten, och
jag hoppas att riksdagen, när den går att
behandla propositionen, överväger i vad
mån man kan tillämpa ett tekniskt godtagbart
system av ersättning för detta
arbete. Det är inte lätt att finna en
enkel formel för beräkning av en sådan
ersättning, men jag hoppas att riksdagen
skall lyckas med den saken.

Såsom framgår av vad jag här har
sagt har vi tre huvudinvändningar mot
den oms finansministern förordar. För
det första är det risk att den verkar
kostnadsfördyrande och försämrar våra
exportmöjligheter. För det andra är den
för lätt att höja undan för undan, så
att finansministern får mer och mer
pengar att röra sig med — det vill vi
inte att han skall ha. Intill dess att det
råder balans i statsfinanserna vid högst

nuvarande skattetryck vill vi att finansministern
skall segla under knapphetens
kalla stjärna. Jag vill understryka att
alla inkomstförstärkningar nu måste vara
tillfälliga och jag tillägger: tidsbestämda.
Den tredje invändningen är att
omsen förorsakar hundratusentals hantverkare
och handlande ett inte så litet
besvär.

På något håll har man med tanke på
att det har aviserats förslag om ändringar
i sambeskattningen och om resultatutjämning
betecknat förslaget som en
ny skattegiv. Enligt min mening är det
emellertid bra litet sammanhang mellan
omsen och de övriga skatteförslagen.
Så till vida är det naturligtvis ett
samband, som staten genom omsen tar
in pengar som kan användas till de här
skatteändringarna, men för den som till
äventyrs vill ha en annan relation mellan
direkt och indirekt beskattning föreställer
jag mig, att åtgärderna ter sig
så pass blygsamma, att de är av föga
praktisk betydelse. Regeringen föreslår
skattelättnader. Den tar in 1 600 miljoner
i skatt, men skattelättnaderna stannar
vid 300 miljoner. Relationen mellan
siffrorna är sådan, att man inte har någon
större anledning att kommentera
skattelättnaderna.

Vid vårriksdagen ställde regeringen i
utsikt att förslag om förlust- och resultatutjämning
skulle föreläggas årets
riksdag. Nu har frågan skjutits till nästa
år, och då kommer tydligen endast förslag
till förlustutjämning. Särskilt för
jordbrukare och småföretagare och för
andra människor med ojämna inkomster
behövs ett förfarande för utjämning.
Årets på många håll miserabla skörd har
tvingat åtskilliga jordbrukare till speciella
dispositioner, som medför ett
ökat behov av förlustutjämning. Det behovet
synes nu inte kunna tillgodoses
annat än genom särbestämmelser.

Låt mig så säga några ord om finansministerns
uttalande angående behovet
av omskolning och omflyttning av arbetskraft.
Det är klart att sådana åtgår -

22 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

der behöver vidtas, och vi i centerpartiet
vill naturligtvis vara med om dem,
men vi vill i första hand ha förebyggande
åtgärder, som så långt det kan
tänkas ger arbets- och utkomstmöjligheter
i de herörda bygderna. Från vårt
håll har ofta avigsidorna av folkomflyttningen
påtalats. När det nu befinnes
nödvändigt med samhälleliga åtgärder
för att klara omställningsproblemen
på arbetsmarknaden och i näringslivet,
måste enligt vår mening stor vikt
fästas vid sådana åtgärder, som är ägnade
att motverka avfolkningstendenserna
i stället för att ytterligare befordra
dem.

Så ett par ord om vårt nuvarande
skattesystem. Det är komplicerat och
omfattar en rad olika skatter, som har
kommit till en efter en allteftersom
behoven har anmält sig. De har inte inordnats
i ett genomtänkt system utan
har kommit till den ena då och den
andra då. Det har lagts lapp på lapp.
Man kan inte med bästa vilja i världen
säga, att omsättningsskatten förenklar
det hela. Jag vill understryka vad jag
tidigare framhållit i höst, nämligen att
det bör ske en översyn av hela vårt
skattesystem. Det finns välgrundad anledning
att ingående pröva hur skattesystemet
bör vara utformat för att på
bästa sätt fylla sin funktion i vårt lands
ekonomi. Det är också nödvändigt att vi
försöker förenkla och förbilliga uppbörden.

För en stund sedan nämnde jag, att
endast ofrånkomliga utgifter bör tillåtas.
Såsom ofrånkomliga betraktar vi de
utgifter som utlovats. Folkpensionärerna
lovades bl. a. under folkomröstningskampanjen
en betydande och i
kronor angiven höjning. En höjning
under år 1960 var också angiven i de
tablåer som företeddes för hela Sveriges
folk. Är inte det ett löfte? Tror ni
inte att de som läste detta fattade det
som ett löfte?

Vi måste i varje fall till väsentlig del
infria det löftet. Det är inte tu tal om

att det statsfinansiella läget är dåligt och
att särskilda medel måste tillgripas, men
jag återkommer till vad jag inledningsvis
sade: det svenska folkets ekonomi
är inte dålig och närigslivets ekonomi
är inte dålig. Under sådana förhållanden
är den omständigheten, att finansministern
har det klent i sin kassakista,
icke tillräckligt skäl att svika löftet till
folkpensionärerna. Kom ihåg, att det
gäller de människor som genom mödosamt
arbete har byggt grunden till det
välstånd som vi i dag alla lever i och
lever på!

I nuvarande läge med avsevärt bättre
ekonomiska förutsättningar för vårt näringsliv
bör det enligt min mening inte
råda någon tvekan på den här punkten.
Den som vill utgifter över huvud taget
och den som vill denna utgift måste
vara beredd att ta på sig obehaget att
skaffa speciella inkomster för utgiften.
Vi är beredda till detta.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den här debatten är
litet originell i det avseendet, att partiledarna
har möjligheter att kritisera
regeringens förslag utan att själva presentera
sina alternativ. Vi får återkomma
till den saken litet längre fram när
utskottet i vanlig ordning har behandlat
frågan — då har vi kanske litet
bättre möjligheter att konkret behandla
hela vårt samhällsekonomiska och statsfinansiella
problem.

Jag var litet tveksam när jag avlyssnade
de här inläggen, om jag skulle
börja att direkt replikera de värderade
partiledarna när de för att använda
herr Hjalmarsons uttryck var ute för
att tala om »konjunkturer, ekonomi och
sådant». Eftersom jag har presenterat
ett förslag känner jag dock ett behov av
att i varje fall ge en kort resumé av
förslaget och regeringens bevekelsegrunder
och tankegångar bakom detta
förslag.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 23

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Denna debatt är ju egentligen en fortsättning
av den ekonomiska debatt som
vi hade i maj månad i år. Jag skall ta
mig orådet före och upprepa vad jag
då sade: »Jag skulle ha varit mera tilltalad,
om den inkomstförstärkning som
jag ser erforderlig i dag vore i hamn»
— jag svarade det på en direkt fråga.
»Men jag kan finna mig i att vänta i
fyra månader. Jag bedömer inte läget
mera äventyrligt än att också det är
förenligt med min uppfattning», d. v. s.
att vänta i fyra månader.

Nu är den väntetiden över, och ordhållig
som jag i varje fall försöker vara
har jag nu presenterat ett förslag, som
följaktligen skulle så att säga vara den
andra sidan av den ofullbordade budgeten
och göra denna i rimlig utsträckning
fullbordad.

Jag tror nog att den här väntetiden
har varit bra. Den har varit bra för mig
och den har med all sannolikhet varit
bra för oppositionsledarna. Deras deklarationer
i dag har varit enstämmiga på
en punkt, nämligen i den konjunkturbedömning
som är avgörande för den
statliga finanspolitikens skärpningsgrad.

Herr Ohlin överraskade mig genom
att här presentera en så pass frejdig
linje — och jag är angelägen om att understryka
frejdigheten, när den kommer
från det hållet — som han gjorde,
när han sade att man även inom folkpartiet
hade bedömt läget så, att det
tarvas en förbättring av budgeten på
omkring en miljard kronor. Semestern
vid universitetet i Virginia har tydligen
varit hälsosam för herr Ohlin, och man
har en känsla av att litet av hans ungdoms
samhällsekonomiska tänkande nu
har gjort come back -— hur länge det
nu kan vara. Från mina utgångspunkter
skulle det vara ytterst tacknämligt, om
herr Ohlin hade råd att varje år ligga
några månader vid något amerikanskt
universitet.

När vi nu är ganska samstämmiga
om själva konjunkturbedömningen, be -

höver jag väl inte här lämna någon redogörelse
för ekonomiska data. De
finns för övrigt presenterade i den avlämnade
propositionen. Vi kan se fram
emot en i stadig och glädjande uppgång
stadd nationell och internationell
konjunktur. Den förbättringen har faktiskt
under de senaste månaderna gått
så snabbt, att jag vid studium av den
internationella ekonomiska debatten
har funnit, att man på vissa håll har
ställt sig en garde för att möta eventuella
inflationistiska tendenser. Jag hänker
här närmast på den serie av diskontohöjningar
som skett i de västeuropeiska
länderna och —• framför allt
— i Amerikas förenta stater. Dessa
höjningar är ett uttryck för att man där
på ledande håll har en mycket bestämd
känsla av att utvecklingen kan tendera
till överslag i samhällsekonomien och
att det är bättre att stämma i bäcken
än i ån. Jag har försökt att ge uttryck
för denna tankegång vid skrivningen av
finansplanen, som helt enkelt går ut på
att vi nu inte kan vänta längre.

Jag har vid många tillfällen citerat
några synpunkter, som jag tycker man
bör ha i botten, när man går att bedöma
regeringens förslag. Under hela
1950-talet har vi haft en ganska utpräglat
god konjunktur; man kan tala om
överkonjunktur. Under 1953 och 1954
hade vi dock en liten regression, och vi
hade en något mera markerad nedgång
under 1958. Under hela 1950-talet har
den statliga upplåningen hållit sig vid
summor, som i regel legat under en
miljard kronor. Någon gång översteg
den dock den gränsen, och i något fall
var upplåningen litet över 1 100 miljoner
kronor. Denna statliga upplåning
liar givit vännen Hjalmarson och hans
trogna vapendragare herr Svärd tillfälle
att excellera i våldsamma beskrivningar
av statsskuldens utveckling. På
senaste tiden har jag emellertid fått en
väpnare i försvaret mot denna herr
Hjalmarsons kritik, nämligen herr Waldemar
Svensson i Ljungskile. Han är på

24 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

grund av sjukdom tyvärr inte närvarande
här i dag, vilket jag mycket beklagar.
Jag skulle annars med varm
hand ha överlåtit hela argumentationen
åt honom. Han har faktiskt skött försvaret
på den punkten riktigt bra under
de senaste veckorna.

Den upplåning vi haft under 1950-talet kan inte i något avseende användas
som underlag för påståenden att
statens ekonomi, samhällets tillgångar,
statens förmögenhetsställning har blivit
sämre. Med hjälp från framstående
folkpartistiska riksdagsmän har det
tvärtom bevisats, att herr Hjalmarson
på den punkten har varit något lättsinnig
i sin argumentering.

Under det förflutna budgetåret, alltså
budgetåret 1958/59, steg upplåningen
till 1 400 å 1 500 miljoner kronor. I
detta sammanhang kan det vara anledning
att tillrättalägga en liten sak. I
den allmänna debatten kring dessa ting
har man diskuterat riksräkenskapsverkets
siffror rörande upplåningsbehovet
och riksgäldskontorets faktiska upplåning.
Vi har hållit oss till riksräkenskapsverkets
beräkningar av det faktiska
upplåningsbehovet, eftersom vi
anser detta vara en riktigare och en
mera adekvat beräkning. Riksgäldskontorets
transaktioner med statskontoret,
som i långa stycken är beroende på hur
utbetalningarna faller, är inte något
adekvat uttryck för ett specifikt budgetårs
balans eller upplåning eller vad
man nu vill kalla det.

Jag kan som exempel nämna, att
riksgäldskontoret kom fram till ett lägre
upplåningsbehov, betingat bl. a. därav
att en summa på 100 miljoner kronor,
vilken skattemässigt skulle ha fogats till
budgetåret 1957/58, kom någon vecka
in på budgetåret 1958/59. Det finns
många sådana detaljer i den löpande
verksamheten, som här ger utslag. Men
låt oss alltså konstatera, att vi under
det sistförflutna budgetåret ökade den
statliga upplåningen med 400 å 500
miljoner kronor, alltså en halv miljard

kronor mer än vad som regelmässigt
varit fallet under 1950-talet. Den upplåningen
har, menar jag, inte varit farlig
i något avseende, sett ur samhällsekonomiska
utgångspunkter. Den har varit
betingad av den nedgång vi haft i konjunkturen
och av de extra insatser vi
fick göra på bl. a. bostads-, vägbyggnads-
och arbetsmarknadspolitikens
område för att på ett någorlunda hyggligt
sätt hålla sysselsättningen uppe.
Den upplåningen har icke varit inflationsdrivande,
det vågar jag bestämt
hävda. Men nu är läget radikalt förändrat.

Vi har tagit på oss utgifter av olika
slag som nu börjar mogna och kräver
sin betalning — och detta samtidigt
som konjunkturuppgången är påtaglig
såväl hemma hos oss som runt om i
världen. Jag tror den teorien är allmänt
vedertagen att en stor statlig upplåning
är farlig i en uppåtgående konjunktur.
Den kan accepteras när det privata initiativet
sviktar och det därför blir nödvändigt
med samhällelig aktivitet i
folkhushållet, men den kan inte accepteras
när det privata initiativet av egen
kraft visar en uppåtgående tendens.
Är man enig härom, är man naturligtvis
också enig om att en upplåning, som
förändrar sig från det förflutna budgetåret
till innevarande budgetår på sä
sätt att siffran 1 400 å 1 500 miljoner
höjes till nära 3 000 miljoner, inte är
godtagbar och tolerabel.

Vi brukar i allmänhet räkna med att
vi har en tillgång på långfristigt kapital.
Kapitalmarknadens tillflöden under ett
år — vi brukar här i landet räkna efter
en enkel tumregel — är ungefär 3 miljarder.
Det är många intressen som slåss
om de pengarna. Bostadsbyggandet kommer
att, om det skall drivas i rimlig
omfattning — och det skall det givetvis,
även om jag inte vill tala om 70 000
lägenheter utan tar det litet lugnare —
ta hälften av denna kapitalmarknad
bara för sin bottenlånegivning. Vidare
har kommunerna legala intressen att

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 25

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

komma åt den långfristiga marknaden.
Gör man ett överslag av vad som hänt
under 1950-talet, visar det sig att den
kommunala upplåningen legat mellan
400 och 800 miljoner kronor per år.
Jag vet att för närvarande väntar i
kommunerna av Kungl. Maj :t godkända
låneobjekt på 1 600 000 000 kronor på
att realiseras. De hindras egentligen
enbart av brist på kapital, på långfristig
upplåning. Om man utgår från att
jordbrukarna via sina jordbrukskassor
skall ha något och att företagsamheten
också bör ha en rimlig tillgång till den
långfristiga marknaden, är det uppenbart
att staten inte kan använda de
möjligheter som den teoretiskt skulle
ha att skjuta undan alla dessa andra
parter som söker långfristiga lån. För
att samhället skall funktionera något
så när är staten tvingad till en ganska
påtaglig återhållsamhet när det gäller
kapitalmarknadens anlitande.

I allmänhet har vi väl utnyttjat kapitalmarknaden
för statlig upplåning på
300 — 350 — 400, något år bortåt 500
miljoner kronor men knappast mera.
Om vi har klart för oss att vi inte gärna
kan få ut mera av den kapitalmarknad
vi har, ställer sig upplåningsproblemet
för staten sålunda att upplåningen skall
ske i banksystemet. Den har under 1950-talet skett där till bortåt en halv miljard
årligen, och det har väl i och för sig
inte varit så förskräckligt uppseendeväckande
och faroviickande. Genom en
energisk penningpolitik, som tagit sig
uttryck i kreditöverenskommelser med
bankerna och i vissa bestämmelser om
kassareservregler, har den uppladdningen
i banksystemet inte gått ur spår.
Men om en uppladdning i banksystemet
skall förändras från 500 000 000 till
bortåt ett par miljarder tror jag att det
går över en aldrig så energisk penningpolitiks
förmåga att bemästra det problemet.
Vi kommer att få en inflationsfaktor
på grund av den stora statliga
upplåningen. Med utgångspunkt härifrån
måste —- som regeringen sett det

— budgetens upplåning reduceras. Därom
är vi väl relativt eniga allesammans.

Det var ju intressant att få höra de
deklarationer som avgivits av herr Hjalmarson,
där han om jag minns rätt konstaterade
att vi kommer att behöva ett
större belopp än vi tänkt oss för att
åstadkomma den sanering av statsfinanserna
som han anser nödvändig.

Herr Ohlin deklarerade att man från
folkpartiets sida var på det klara med
att det behövdes en förstärkning av budgeten
på cirka 1 miljard.

Herr Hedlund preciserade inte sina
synpunkter men jag fattar hans allmänna
talesätt så att han på samma sätt som
jag anser att en sanering av budgetgapet
på låt oss säga i runt tal miljarden är
erforderlig. — Herr Hedlund nickar jakande
och konfirmerar därmed mitt
antagande. Vi har ju också arbetat tillsammans
i sex år, så vi bör kunna förstå
varandra.

Nu kan man naturligtvis fråga sig —
och det är det intressanta spörsmålet
i dag — hur den saneringen skall åstadkommas.
Det är alltid lätt att tala om
sparande — hur många gånger har jag
inte tillåtit mig säga det — och därför
är det med en viss spänning som mina
partivänner och jag avvaktar resultatet
av oppositionens spårförsök. I den budget
som jag överlämnat till riksdagen
har jag tillåtit mig att säga att vill man
via sparsamhet klara det budgetkapital
som behövs, undgår man inte att attackera
anslag i eu omfattning och av cn
karaktär som jag tror alt den här riksdagen
kommer att hesitera att vara med
om. Nu har jag visserligen tolkat herrarna
— i varje fall herr Ohlin och herr
Hedlund — på det siittet, att ni vill ha
en kombination av sparande och inkomstförstärkning.
Till och med herr
Hjalmarson har ju — mirabile dictu —
annonserat ett förslag om skattehöjning
på sprit, vin och tobak. Det kännetecknar
i varje fall eu frontförändring, som
det finns anledning att uppmärksamma.

Jag kan försäkra er, att om man i

26 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

stort sett vill följa den politik, som denna
riksdag med så bastant majoritet
ställt sig bakom, finns det inga möjligheter
att via en och annan punktbeskattning
klara en hygglig balans i budgeten.
Eftersom vi numera alla fyra på det hela
taget är ense om att det här rör sig
om en balansbrist på i runt tal 1 miljard
— i propositionen har jag tillåtit mig
att säga 1,2 miljard — måste ju en
inkomstförstärkning punktskattevägen,
som ju har sin klara begränsning, ge
försvinnande litet. Jag är inte beredd
att säga vad en höjning av skatten på
sprit och tobak kan ge — jag får väl
vänta med att kritisera tills jag fått herrarnas
förslag på bordet. Vad ni i övrigt
har i backfickan, vet jag inte.

Herr Hedlund har deklarerat att han
menar, att den alldeles extra utgift, som
kom som en överraskning för oss andra
här i kammaren och som är en följd av
överbudet till folkpensionärerna, skall
täckas genom höjd folkpensionsavgift.
Tidigare har herr Hedlund och jag varit
ense om att en höjning av folkpensionsavgiften
är en form av höjd direkt beskattning.
Även om den kallas avgift,
är den en form av direkt beskattning,
som det inte alltid är så rekommendabelt
att höja. Jag skall ägna mig litet
närmare åt den frågan längre fram i
mitt anförande.

Ibland när jag sitter snällt och beskedligt
och avlyssnar herrarnas utgjutelser,
gör jag den reflexionen, att nog
vore det litet anständigare, om man inte
satte likhetstecken mellan Sträng och
utgifter, mellan Strung och statens kassa.
De här pengarna tar ju inte Sträng
hand om, i varje fall inte personligen.
Dessutom är det väl så, att vi allesammans
hjälps åt att dela på statens kassa.
Jag kommer tillbaka till vad jag sade
nyss, när jag berörde frågan, hur vi
kommit in i det utgiftsläge som vi nu
befinner oss i. Jag erinrar om att utgifterna
för vårt kraftverksbyggande och
vårt vägbyggande under de senaste tio
åren har flerdubblats. Vi satsar nu en

miljard på vägarna, medan vi i början
av 1950-talet endast satsade ett par
hundra miljoner kronor för detta ändamål.
Våra försvarskostnader har på tio
år stigit från knappt 1,3 miljard till
noga räknat 3,25 miljarder. Våra kostnader
för utbildning och undervisning
har under samma tid stigit från 500
miljoner till 1,5 miljard. Folkpensionskostnaderna
har, om vi följer den av
riksdagen tidigare enhälligt rekommenderade
linjen, höjts från 800 miljoner
kronor till ungefär 2,5 miljarder.

På alla dessa avgörande och kostnadskrävande
punkter har vi varit eniga
om att reformera samhället. Jag tror
att det varit ett klokt reformarbete och
en riktig politik. Jag tycker att jag bör
säga ifrån, att varken finansministern
eller regeringen har anledning att be
om ursäkt för att riksdagen fattat de kloka
beslut, som kännetecknat den progressiva
samhällsutvecklingen som vi
allesammans haft glädjen att medverka
till under de senaste tio åren.

Varför envisas nu finansministern att
komma med sitt omsättningsskatteförslag
när icke endast högern, folkpartiet,
centerpartiet utan även kommunisterna
säger nej till dett förslag? Kommunisterna
har ju nyss av herr Ohlin upphöjts
till rang, heder och värdighet att
vara regeringens speciella stödtrupper,
men på denna punkt har vi ju inte ens
dem med oss. Vi gör det helt enkelt därför,
att vi ser det som den enda praktiska
politiska möjligheten att komma
fram. Jag har tillåtit mig säga, att en
höjning av den direkta skatten, som
skulle ge samma effekt — d. v. s. en
30-procentig skattehöjning — skulle
medföra för hårda påfrestningar på den
redan tidigare ansträngda skattemoralen.
Många säger att vi bör skärpa kontrollen.
Det gör vi i den utsträckning vi
orkar med, men jag tror inte att idealsamhället
är, att man har en fiskal på
var och varannan medborgare. Man kan
inte, även om man mobiliserar all den
fantasi man är mäktig — och alldeles

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.
Vid remiss av propositionen

barskrapad i det avseendet vill jag inte
säga att jag är — klara denna budgetbrist
genom en utbyggnad av punktskattesystemet.
Jag är inte rädd för att folk
blir irriterade, tv i så fall skulle jag inte
ha lagt fram omsättningsskattepropositionen,
men man kan irritera för starkt
på vissa avsnitt av näringslivet med konsekvenser
av sysselsättningsstörningar
och besvärligheter för den produktion
som mest ägnar sig åt de områden där
en skärpt punktbeskattning sättes in.
Man kan där få besvärligheter som jag
menar att det inte är honnett att utan
vidare servera för dessa speciella avsnitt
av näringslivet. Omsättningsskatten
har ju den fördelen att den läggs
som ett täcke över det hela. Den förändrar
inga nu varande relationer. Det är
en beskattning som rent allmänt riktar
sig mot utgifterna.

Det finns möjligen anledning att fundera
på om vårt nuvarande skattesystem
med dess mycket starka huvudvikt på
inkomstsidan är det riktigt anpassade
och det riktigt avpassade skattesystemet
i ett samhälle som karakteriseras
av de utvecklingstendenser som vi nu
avläser, med de allt större kraven på
kapitalinsatser för utveckling och utbyggnad
på den industriella, den offentliga
och över huvud taget alla olika investeringssektorer.
Jag är således inte
alls främmande för den tanke som herr
Hedlund annonserade! Är vi färdiga för
en allmän översyn av den svenska skattepolitiken?
— I min skrivbordslåda
ligger vissa utkast till direktiv, som
bland annat är inriktade på en sådan
mera allmän översyn. Jag skulle därför
personligen vara mycket tacksam om
det utspel, som regeringen gjort och som
innebär en omflyttning — inte så radikal
men dock en omflyttning — från
direkt till indirekt beskattning, kunde
bli en utgångspunkt för en givande diskussion
om detta. Jag tror att ell av de
väsentliga och kanske positiva dragen i
regeringens giv är att man kan få en
allvarlig debatt om skattebördornas för -

om allmän varuskatt, m. m.

delning på direkt respektive indirekt
beskattning, beskattning av inkomster
respektive beskattning av utgifter, det
sista då mot bakgrund av vad den tekniska
samhällsutvecklingen, som jag ser
den, kräver.

När vi valt omsättningsskatten, är det
därför att den ju med relativt låg procent
i sista ledet ger tillräckliga inkomster
för att effektivt sanera budgeten. Den
skapar möjligheter att så långt det nu
går sanera innevarande års budget, och
den ger oss praktiska möjligheter att
kunna lägga en anständig budget på
riksdagens bord den 11 januari. Med anständig
budget menar jag då en budget
som är statsfinansiellt och samhällsekonomiskt
försvarbar och som dessutom
skapar underlag för den fortsatta progressivitet
i samhällsarbetet som denna
riksdag hittills har slagit vakt om. Vi
har velat lägga detta förslag så att även
omsättningsskatten får sådan karaktär
att bördorna fördelas efter bärkraft.
Barnfamiljerna blir kompenserade och
folkpensionärerna har möjlighet att få
kompensation genom det rent automatiska
system vi har när det gäller att
kompensera folkpensionärerna för levnadskostnadsfördyringar.

Vi får möjligheter att göra en del skattereformer
som herr Hedlund kanske
litet överlägset avfärdade med att fråga:
Vad är 300 miljoner? Värderar herr
Hedlund skattereformerna på det sättet,
stämmer det litet illa med den allmänna
sparsamhetsbedömning han anlägger i
andra avseenden. Även en skattereform
på 300 miljoner är ju värd något för en
man som i allmänhet tycker att små
pengar är värda att slå vakt om. Det har
ju varit herr Hedlunds allmänna utspel
i våra tidigare ekonomiska debatter.

Jag tror att det är önskvärt ur produktivitetssynpunkt
att kunna presentera
en reformerad sambeskattning för
riksdagen nästa år. Jag tror att det varit
önskvärt ur produktivitetssynpunkt att
genomföra förlustutjämningen. Att vi
icke har föreslagit någon resultatutjäm -

28 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ningsreform är närmast betingat därav
att det förslag som för närvarande ligger
på finansministerns bord knappast
har den utformningen att det är möjligt
att med de utgångspunkter jag har skriva
en proposition på det.

Förutom att vi kompenserar barnfamiljerna
och folkpensionärerna, har vi
velat ge ett handtag till dem som ännu
tyvärr får finna sig i att bli arbetslösa,
genom en förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen,
ett förslag som socialministern
har avlevererat. Vi trodde också
att det fanns sakliga skäl för att jordbrukarna
skulle få en avskrivningsmöjlighet
på sina inventarier som överensstämmer
med de avskrivningsregler som
gäller för företagsamheten i övrigt.

Den stora skattereformen är naturligtvis
sänkningen av den direkta statsskatten.
Den sänkningen kostar 225 miljoner,
och den är lagd med huvudvikten
just på de breda folklagren, de löntagargrupper
som har arbete året runt och
hela den breda tjänstemannaklassen. Om
man skall tala om något skattetryck, så
är det nämligen där som det direkta
skattetrycket nu känns hårdast.

Det finns möjligheter att utveckla detta
ytterligare. Jag behöver inte göra det
nu, ty vi kommer ju tillbaka till dessa
frågor i en ny debatt om någon månad.

Det blir 1 200 miljoner kvar med detta
utspel, och då säger man: Det här var
ju rätt finurligt gjort av Sträng. Men det
är inte någon överfinurlighet, mina damer
och herrar! Jag är lika medveten
som någon annan om att omsättningsskatten
är en belastning, och därför har
jag sagt mig att det är rimligt att göra
utspelet mera nyanserat och inte bara
servera en enkel omsättningsskatt på 3
eller 4 procent med åberopande av bristen
i statens budget. Även omsättningsskatt
motiverar en kompensation, låt mig
säga ett visst socialt inslag i beskattningen,
och en omsättningsskatt av denna
storlek ger tillräckligt med resurser
för att det reformarbete vi satt i gång
skall kunna föras vidare och ger oss

dessutom möjligheter att även i fortsättningen
kunna göra saker och ting som
blir välkomna ute bland medborgarna,
oavsett vad de nu råkar ha för politisk
mantalsskrivningsort.

I debatten har vidare talats om —
dock inte i den utsträckning som jag
väntat, det är jag angelägen att säga —
att här har nu Sträng serverat siffror,
framför allt under de partiledaröverläggningar
som fördes, som baserar sig
på ett ännu inte färdigbehandlat material.
Herr Ohlin såsom återkommen partiledare
— han hade ju inte tillfälle att
vara med under överläggningarna —
tyckte det fanns anledning kritisera att
budgetbehandlingen inte varit så färdig,
att de definitiva siffrorna för nästkommande
år kunde anges. Ja, det finns
inte praktiska möjligheter till det. Jag
tror att det siffermaterial som presenterades
vid förhandlingarna var så öppet
klarläggande som någon objektiv
förhandlare kunde begära då. Siffrorna
gav ju bl. a. vid handen följande.

Vi har för innevarande budgetår att
räkna med ett upplåningsbehov, som
tenderar att gå upp till 3 miljarder. Det
upplåningsbehovet visar inga tecken på
att minska under budgetåret 1960/61.
Det har i pressen kannstöpts om de inkomstförstärkningar
som finansministern
skulle kunna räkna med såväl innevarande
budgetår som budgetåret
1960/61, men man har inte lämnat den
fullständiga redovisning som innefattar,
att finansministern redan under innevarande
år fått ta utgiftsökningar och
under 1960 och 1961 får ta utgiftsökningar,
som jag menar är omöjliga att
komma ifrån. Uppskattar man statsinkomsttillskottet
under 1960/61, d. v. s.
kommande budgetår, till mellan 600 och
650 miljoner, visar det sig att detta inkomsttillskott
till sista kronan konsumeras
av vad vi kallar automatiska utgiftsstegringar.
Det rådet har då givits
här i dag, att finansministern skall pruta
även på de automatiska utgiftsstegringarna.
Ja, vad är de automatiska ut -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 29

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

giftsstegringarna? Jag skall nämna en
del av de stora posterna för att ge kammarens
ledamöter en allmän föreställning
om hur pass lätt det är att pruta
på dessa.

Försvaret tar automatiskt 80 miljoner
mera genom den uppgörelse som föreligger
om en 2 i/,-procentig ökning för
att balansera de merkostnader den tekniska
utvecklingen medför.

Vidare måste man realistiskt räkna
med en kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
man måste räkna med
höjda traktamenten och andra ting. Socialdepartementet
får en automatisk
kostnadsstegring på över 60 miljoner.
Varför? Jo, bland annat därför att varje
år kommer ett nytt klientel av folkpensionärer
till och begär folkpension,
och avgången av folkpensionärer är inte
så stor som nytillströmningen i 67-årsåldern. Här har man att räkna med
25 miljoner i automatisk utgiftsstegring,
om man är inställd på att ge de nytillkommande
pensionärerna den pension
de skall ha, och ingen människa tänker
sig väl någonting annat.

Vi har inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde en post för
automatisk utgiftsstegring på 60 ä 70
miljoner. Vad ligger bakom den? Jo, om
vi skall ha ungefär oförändrat vägbyggande
i dagsverken räknat, kräver den
tekniska utvecklingen och det starkare
inslaget av maskinkraft i vägbyggnadsarbetet
att årsanslaget räknas upp med
ungefär denna summa. Vill vi inte reducera
väg- och vattenbyggnadsarbetarkåren,
får vi alltså ta denna utgift. Och
jag behöver väl inte understryka, hur
svårt det är för städer och tätorter att
klara sina trafikproblem med de mycket
hårt begränsade anslag de för närvarande
har. Den statsbidragsprocent de
fått löfte om kan vi med nuvarande anslag
inte tiicka till mer än hälften ungefär.

Finansdepartementet ståtar med en
automatisk utgiftsstegring på över 120
miljoner, helt enkelt därför att vi skall

betala tillbaka premierna på de sparobligationer
som gavs ut för några år sedan.

Ecklesiastikdepartementet har en
automatisk utgiftsstegring på bortåt 100
miljoner, avseende bl. a. driften av yrkesskolorna,
som vi byggt ut mycket
kraftigt, och skolbyggnader med 43 miljoner.
Vi har under nedgångsperioden
ansett det vara riktigt att satsa hårdare
inte bara på bostäder utan även på yrkesskolor
och vanliga skolor. Vi kan inte
låta dessa stå halvfärdiga, vi kan inte
låta dem stå tomma, utan inventarier.
Detsamma gäller mentalsjukvården. Vem
vill ta ansvaret för att ett nybyggt sinnessjukhus
skall stå tomt av den anledningen
att vi inte är beredda att ta konsekvenserna
i fråga om utrustning och
personal, som är nödvändiga för att
sjukhusen skall kunna fungera?

Dessa rent automatiska kostnader —
jag försäkrar att de är väl övertänkta
— konsumerar inkomststegringen. Sedan
finns det alltid något som heter icke-automatik.
Därvidlag kanske den icke
initierade kan fråga: På den punkten
kan väl finansministern i varje fall
pruta stora belopp? Bland belopp som
återfinnes under den rubrik jag kallar
icke-automatik är exempelvis de 200
miljoner som det kostar att höja folkpensionerna
med 250 kronor för ensamstående
och 350 kronor för äkta makar
fr. o. m. 1 juli 1960. Dessutom har den
här kammaren och medkammaren i all
enighet beslutat att man skall bygga ut
familjetryggheten inom folkpensioneringens
ram. Den Strandska kommittén
har levererat förslagen. Skall riksdagens
intentioner följas på den punkten krävs
det i ökade statsutgifter 143 miljoner för
barn- och änkepensioner inom folkpensioneringens
ram. Enbart på dessa tvä
poster kostar således ett realiserande av
det jämna programmet för folkpensionshöjningen
och ett realiserande av familjetryggheten
inom pensioneringens ram,
enligt de intentioner riksdagen uttalal
sig för, 350 miljoner kronor. Jag har

30 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

satt upp detta såsom icke automatiska
utgiftsstegringar.

Jag skall inte fortsätta denna redovisning.
Den ger väl ändå klart vid handen
att vi inte kan förvänta att nästa
budgetår rent automatiskt klarar det
statsfinansiella problemet. Vi behöver
denna inkomstförstärkning, såsom jag
betraktar saken, vi behöver den nu, vi
behöver den för att reparera innevarande
budgetårs underskott och den behövs
såsom ingående med full kraft under
hela nästa budgetår.

Det har i denna debatt, herr talman,
kannstöpts och reflekterats över arbetsmarknadspolitiken.
Både herr Hedlund
och herr Ohlin har haft mycket svårt
att förstå att man nu begär lika mycket
pengar för kommande vinter och i
fortsättningen när det gäller arbetsmarknadspolitiken
som man gjort och
ansett sig ha användning för under den
gångna vintern. Detta är ett problem
som det tar en stund att klara ut, men
vi har väl rent allmänt kommit fram
till den ståndpunkten, att nuvarande
konjunkturuppgång skiljer sig från tidigare
därutinnan att vi nu har väl utbyggda
resurser på alla områden. Vi
kan höja produktiviteten och vi kan höja
bruttonationalprodukten ungefär i
samma omfattning som tidigare men ändå
riskera att få arbetskraft över.

Detta beror helt enkelt på denna starkare
utvecklade effektivitet inom näringslivet,
de arbetsbesparande maskinerna,
hela den rationaliseringsutveckling
som gått så snabbt att man kanske
inte överallt hunnit med att dra konsekvenserna
av densamma. Jag tror att alla
nationer kommer att befinna sig i
detta läge. Om man vill driva en ambitiös
arbetsmarknadspolitik får man betala
för det, även om den allmänna konjunkturbilden
är klart och stadigt på
uppåtgående. För övrigt var vi väl i
stort sett överens om, när det gällde de
70 000 arbetslösa, som vi hade under januari,
februari och mars månader i år,
alt detta icke var rekommendabelt och

icke tolerabelt inom ett land, som säger
sig vilja driva den fulla sysselsättningens
politik.

Vi fick denna arbetslöshet därför att
vi blev överraskade av den snabba konjunkturnedgången
och den allmänna
pessimismen. Arbetsmarknadsverket var
inte upprustat så som det är i dag. Vi
har nu större möjligheter att driva arbetsmarknadspolitiken
effektivt, och detta
kommer att medföra att vi får mer
hyfsade arbetslöshetssiffror. Men det
kommer att kosta pengar att driva den
effektiva, energiska, rörelsebefrämjande
och vaksamma arbetsmarknadspolitik
som vi siktar till.

Jag vill ta upp en annan fråga som
jag tror att samtliga tre oppositionsledare
ägnade en tid av sina inlägg åt,
nämligen det s. k. kompensationstänkandet.
Vi säger nej till omsättningsskatten,
sade de, ty den driver fram
kompensationskrav, och vi vågar inte
acceptera en utveckling mot dessa kompensationskrav
som blir inflationsdrivande.
Här föres detta förbryllande resonemang
att jag presenterar en omsättningsskatt
för att förstärka statens budget
med en dryg miljard. Jag tar dessa
pengar från svenska folket — det är
ingenting att sticka under stol med —
men jag försöker göra det på: sådant
sätt, att de som är minst bärkraftiga ändå
skall slippa litet lindrigare undan.

Om ni har läst konjunkturinstitutets
slutrapport, vet ni, att där talas om att
vi riskerar såväl en efterfrågeinflation
som en kostnadsinflation. Det sista är
jag kanske inte alldeles beredd att skriva
under i dag — vi får se resultatet
av löneförhandlingarna och avtalsuppgörelsen,
innan vi bestämmer oss på
den punkten — men det första är jag
beredd att redan nu ta ställning till.
Denna min strävan således att undanröja
litet grand — inte så litet heller,
om jag skall vara ärlig — av det som
konstituerar efterfrågeinflationen och
min strävan att reducera statens upplåningsbehov,
så att vi skall slippa in -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

flationsuppladdning i banksystemet,
dessa mina strävanden presenterar herrarna
som en inflationspolitik, därför
att en omsättningsskatt i sin tur kommer
att mobilisera kompensationskrav
i avtalsförhandlingarna.

Jag har inånga gånger, när jag ställts
inför dessa spörsmål, gjort den enkla
reflexionen: Är det så enkelt att förhandla
att det bara är att sitta och mobilisera
argument för den ena eller andra
lönehöjningen? Så snart argumenten
har mobiliserats, kan man, tycks ni mena,
ta ut kompensationen. Därför framstår
det för er som ytterst önskvärt att
ett av argumenten för löneökningar i
detta läge elimineras.

Har ni tänkt på att många andra saker
kan föranleda kompensationsanspråk
från löntagarhåll? Om det är någon
som attackerar bostadspolitiken —
vi får se litet längre fram konkretare
exempel på det — och hyrorna därför
går i höjden, är man på löntagarhåll väl
inte dummare än att man inser, att också
detta är ett skäl att kräva lönehöjningar.
Eller raserar man familjepolitiken,
som herr Hjalmarson vill göra, och
med andra ord höjer statsskatten för
varje barnfamilj med 370 kronor per år,
är också detta en anledning till kompensation.
Detsamma gäller om man reducerar
anslagen till skolmåltider eller
annat som påverkar den kommunala
utdebiteringen eller fördyrar resekostnader,
höjer sjukkasseavgifter o. s. v.
Just en omsättningsskatt antas vara speciellt
brandfarlig argumentationsmässigt
sett; alla de andra fördyringarna
glömmer löntagarna bort, tror ni, och
dem bryr ni er fördenskull inte om. Jag
förstår inte ett sådant resonemang. Är
vi överens om att det i runt tal behövs
en miljard kronor, som skall tas antingen
genom inkomstförstärkning eller
besparingar, och besparingarna måste
gå ut över de breda folklagren, skaffar
man ju samma ammunition för kompensationsresonemanget
— om nu detta är
avgörande —- vare sig man tar just omsättningsskatt
eller inte.

Nu har jag varit tillräckligt fräck för
att säga att vid löneförhandlingarna går
det inte till på det sättet, att man bara
sitter och radar upp kompensationsargumenten
och sedan säger den andra
parten: »Det har du alldeles rätt i. Du
skall naturligtvis ha kompensation.»
Och så ökar man på lönen med de procenttal
som behövs för kompensation.

Jag förstår att herr Ohlin kan vara
talesman för den här linjen, eftersom
han är litet främmande för praktiskt
förhandlingsarbete. Herr Hedlund kanske
har mer erfarenhet på området.
Men herr Hjalmarson har ju själv varit
förhandlingsdirektör i Arbetsgivareföreningen,
innan han blev politiker, och
därför förstår jag inte hans synpunkter,
när han dissekerar dessa intressanta
problem — eller kanske jag förstår
dem: det kanske var herr Hjalmarsons
blåögdhet som gjorde honom omöjlig
som facklig förhandlare och tvingade
honom att byta yrke.

Det finns, ärade kammarledamöter,
alltid ett utrymme vid löneförhandlingar
som man från löntagarhåll har att se
på, om man skall företräda sina uppdragsgivares
intressen. Förr eller senare
kommer varje praktisk förhandlare
i det läget, att han har att säga sig: Skall
jag driva det till öppen konflikt för att
få mera, eller skall jag göra upp? Varje
förhandlare har varit i det läget att han
vet att det är det faktiska utrymmet som
är avgörande. Jag försäkrar herrarna
på oppositionssidan: eftersom jag inte
kan acceptera herrarnas besparingslinje,
vågar jag utan att ha sett dem påstå
att de icke representerar praktiska
alternativ från mina och regeringens
utgångspunkter. — Om vi skall ha en
upplåning av den dimension som här
avtecknar sig, så får vi ett inflationsklimat,
där utrymmet för icke reella men
nominella inflationsbetonade lönehöjningar
blir ganska stort.

Om vi däremot stramar åt budgeten
via inkomstförstärkningar av denna typ
— och den drabbar ju inte bara konsumtionen
utan iiven i viss mån företa -

32 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

gen — så ger det ju ändå en tankeställare
för arbetsgivarparten. Den parten
får inte samma lätthet att tillmötesgå
krav på lönehöjningar som skulle ha inflationsbetonad
karaktär. Jag tror att
vi allesammans är överens om att försöka
undgå sådana löneförhöjningar.

Det är ju rätt kärva herrar som sitter
och förhandlar på båda håll inom det
fackliga området. Det är klart att från
synpunkten av allmän offentlig konsumtion
kan det låta bra med detta tal,
att omsättningsskatten skapar kompensationskrav,
men i sak är det inte på det
sättet. Man bedömer vad det finns för
utrymme för löneförhöjningar och man
håller sig inom den ramen. Jag måste
bekänna, att även en del av mina partivänner
— låt mig säga mina gamla fackföreningsvänner
— ställt frågan: Radar
vi inte upp för ett kompensationstänkande
med den här skatten? Jag har
svarat: »Vill du lova mig att låta bli att
ta ut en i övrigt möjlig löneförhöjning,
om jag avstår från omsättningsskatten?»
Och eftersom de varit ärliga människor
har de sagt: »Det kan vi naturligtvis inte
lova dig. Vi tar ut så mycket vi kan och
så mycket det finns utrymme för.» Jag
har velat säga detta, ty talet om kompensationsproblemet
behöver faktiskt
sprättas upp. Det är så illa och löst uppbyggt,
att det inte bör spridas längre än
vad som skett i dag från denna kammares
talarstol.

Jag har avslutningsvis, herr talman,
ytterligare några synpunkter på de olika
inlägg som gjorts. Det gläder mig, att
herr Hjalmarson på samma sätt som tidigare
kommit fram till att han bör acceptera
det siffermaterial som här förelagts.
Varje sådan liten uppmuntran inregistrerar
jag självfallet med stor tillfredsställelse.
Jag hade från herr Ohlin
förväntat ett mycket intensivt diskuterande
om detta siffermaterial på den
ena eller andra punkten, eftersom hans
värderade partivänner ägnade sig åt en
sådan diskussion under de partiledarförhandlingar,
som försiggick när herr

Ohlin var borta. Får jag ta herr Ohlins
tystnad på den punkten såsom ett accepterande
av siffermaterialet, eller håller
herr Ohlin på att samla sig för nästa
inlägg? Vi får väl avvakta utvecklingen.

Herr Hjalmarson säger vidare, att
»vår linje är besparingar». Det är ju
ingen överraskning för oss. Den linjen
presenterades redan i våras i den debatt
vi då hade och i de motioner som högern
presenterade. Om det behövs, har
jag här material för att kunna räkna
upp alla de besparingar herr Hjalmarson
presenterade i våras. Har jag fattat
herr Hjalmarson rätt, måste han till de
besparingarna addera ytterligare besparingsförslag,
om han med utgångspunkt
från det siffermaterial vi är ense om
skall komma till en budgetbalans, som
ur samhällsekonomisk synpunkt är tillfredsställande.
Det blir en besparing,
herr Hjalmarson, som högerpartiet
fortfarande kommer att vara ensamt om
under denna riksdag. Tro mig på orden,
herr Hjalmarson, det blir på det sättet!

Herr Ohlin har också annonserat, att
han skall gå på besparingslinjen. Han
presenterade under vårriksdagen ett
besparingsförslag som, när det granskades
i sömmarna, visade sig sluta på
114 miljoner. Efter herr Ohlins deklaration
i dag, att han anser det vara riktigt
att sanera budgeten med en miljard,
måste herr Ohlin följaktligen ta betydligt
kraftigare tag besparingsvägen, såvida
han inte skall komma i närheten
av en skatteförstärkning, som ligger i
nivå med regeringens förslag — och
hur han skall klara det på andra vägar
än genom en omsättningsskatt förstår
jag inte.

Jag skall kanske kommentera herr
Ohlins inlägg ytterligare. Herr Ohlin
bär ju vid ett par tillfällen i dag inregistrerat
kommunisterna såsom hjälptrupper
till socialdemokratien i detta
läge. Vi vet ingenting om det. Man kommer
förr eller senare i den situationen,
alt regeringen har att presentera ett
förslag utifrån de bedömningar, som re -

Onsdagen den 28
Vid remiss av

geringen anser vara riktiga. Om det blir
en allians mellan herrar Hjalmarson,
Ohlin, Hedlund och Hagberg, förlorar
vi med två röster i en gemensam votering,
och följaktligen kan regeringen
under sådana förhållanden inte längre
regera detta land — det är väl alldeles
uppenbart. Men vi har ingen vetskap
om hur det går. Det finns inga förhandsobligationer
mellan oss och kommunisterna.
Det gäller ibland att göra vad
man anser vara rätt och riktigt, och sedan
får det bära eller brista. I den situationen
är vi i dag.

Jag skall inte ta upp alla de småkvickheter,
som herr Ohlin stack in i
sitt anförande, om att »finansministern
grinar illa» o. s. v. Om det skulle vara
på det sättet, har ju finansministern
ändå visat möjlighet att förändra sitt
ansiktsuttryck. Det har varit en ständig
jeremiad från herr Ohlins sida om att
vi har en så nöjd finansminister. Herr
Ohlin har sagt: »Låt oss få en mindre
nöjd finansminister!» I dag grinar han
illa, och då bör herr Ohlin vara tillfredsställd
på den lilla punkten.

Herr Ohlin tog upp frågan om vad
omsättningsskatten kominer att innebära
på kostnadssidan för konsumenterna.
I regeringens proposition redovisas att
en omsättningsskatt på 4 procent kommer
att höja levnadskostnaderna med 3
procent. Herr Ohlin kommenterar detta
med att säga att den samlade effekten
av omsättningsskatten kommer att bli
C—8 procents prisstegring för de berörda
områdena. Detta sätt att argumentera
är mycket typiskt ohlinskt. Folk i allmänhet
har väl för sig att omsättningsskatten
skall gälla alla områden, och när
herr Ohlin sålunda talar om 6—8 procent
drar man naturligtvis den slutsatsen
att det blir fråga om en prisstegring
på (i—8 procent. Vi har försökt förklara
att prisstegringen blir 3 procent, eftersom
icke oväsentliga områden är undantagna
från omsättningsskatt, däribland
hyror, resor och vissa servicetjänster.

3 — Andra kammarens protokoll 1959.

oktober 1959 fm. Nr 24 33

propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Om man vill veta — och det är väl det
intressanta vid en sådan här presentation
— vad omsättningsskatten kommer
att kosta för konsumenterna, därest den
helt slår igenom, är alltså siffran 3 procent.
Skall då omsättningsskatten helt
slå igenom? Ja, därom vet vi inte i dag
någonting, utan det får vi se längre
fram. Det kan finnas vissa marginaler
som är tillräckliga för att suga upp omsättningsskatten,
och det är inte alldeles
säkert att skatten skall behöva slå
igenom till varje tiondel.

Herr Ohlin kom vidare in på frågan
om pensionsreformen och gjorde den
för mig mycket djärva och överraskande
konklusionen, att omsättningsskatten
är en direkt följd av pensionsreformen.
Jag förstår inte herr Ohlins tankegångar
därvidlag. Om pensionsreformen
skall ha någon samhällsekonomisk effekt
bör det väl vara den, att den ger
möjlighet till en förstärkning av kapitalmarknaden.
Men en sådan förstärkning
motiverar inte utan vidare en omsättningsskatt
och borde i varje fall ge
anledning till ett något försiktigare förslag
om en sådan skatt än jag här presenterat.
Jag är emellertid inte beredd
att säga att den obligatoriska tjänstepensionen
kommer att medföra något
påtagligt tillskott till sparandet, eftersom
en del annat pensionssparande faller
bort i och med att det obligatoriska
pensionssystemet träder i kraft. Vi har
gjort vissa undersökningar och utredningar
på detta område, men resultaten
har inte varit så deciderade att jag
för min del vågar ha någon bestämd
upfattning på denna punkt.

Jag är mycket förvånad över att herr
Ohlin här kommer med det påståendet,
att statsministern skulle under partilcdarförhandlingarna
i våras ha utlovat
att det skulle i siffror visas hur budgeten,
balanserad utan omsättningsskatt,
skulle se ut. Jag skall, herr Ohlin, vara
vänlig och säga att det måste vara ett
gruvligt missförstånd, en missuppfattning
av vad som utlovats. Vi lovade att
AV 24

34 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ställa visst material till förfogande, men
det gavs inte från regeringens sida något
löfte om att vi skulle sitta och göra
en rent teoretisk konstruktion av hur
en balanserad budget utan inkomstförstärkning
skulle se ut. Vad finns det för
anledning att upprätta ett sådant förslag?
När vi för vår del inte tänker och
känner på det sättet att vi vill framlägga
en budget av detta slag, så överlåter
vi givetvis åt er inom oppositionen att
utforma ett sådant budgetförslag, därest
ni så önskar. Om herr Ohlin talar inte
bara med mig och herr Erlander utan
också med andra, som deltog i vårens
överläggningar men som inte tillhörde
socialdemokratiska partiet, skall han
nog få bekräftelse på att det inte utställdes
något sådant löfte. Det var också
rätt välgörande att under den sista partiledarförhandlingen
försökte inte vid
något tillfälle herr Ohlins partivänner
göra gällande att ett sådant löfte förelåg.
Herr Ohlin för nu på nytt in detta
argument i debatten, men jag skall som
sagt vara vänlig mot honom och utgå
ifrån att det beror på en missuppfattning
och ett missförstånd vid de överläggningar
som vi hade i våras.

Slutligen vill jag säga några ord till
herr Hedlund. Han konstaterade att
budgetläget nu hade klarnat men att
näringslivets investeringar fortfarande
får stå tillbaka. Herr Hedlund var därför
ute efter en minskning av bostadsbyggandet
till förmån för det fria näringslivets
investeringar. Regeringens
synpunkter på den saken kommer ju att
presenteras den 11 januari och det finns
väl då större anledning att föra en debatt
om huruvida den avvägning, som
alltid måste ske i kanslihuset mellan
alltför knappa resurser och alltför
många önskemål, är riktigt gjord eller
inte.

Herr Hedlund erkände emellertid att
budgetgapet är det allra värsta — det
näst värsta är omsättningsskatten. Det
i och för sig tråkiga men ändå acceptabla
alternativet skulle vara det för -

slag som herr Hedlund snart skall presentera
och som innebär en miljardsanering
via besparingar och, om jag
förstod honom rätt, via skattejusteringar.
Herr Hedlund behöver ju åstadkomma
en kraftigare sanering än kanske
någon av oss andra, eftersom han har
satsat på en folkpensionshöjning som
går längre än vad de andra partierna
hittills velat ställa sig bakom.

Många med mig gjorde kanske den
reflexionen efter att ha läst pressen —
både herr Hjalmarsons och herr Ohlins
— sedan den dag, när herr Hedlund
lanserade sitt överbud i fråga om folkpensionerna,
att dessa båda förfördelade
partiledare skulle ställa till med något
av en holmgång och ett räfst- och rättarting
i dag. Vi har fått bevittna, hur
både Hjalmarson och herr Ohlin — jag
menar naturligtvis herr Hjalmarson och
herr Ohlin; ingen diskriminering härvidlag!
— har smugit kring herr Hedlund
i filttofflor och andats litet försiktigt
om att detta kanske inte var så
korrekt gjort.

Herr Ohlin frågar: »Vad gör finansministern?»
Vänta, så skall det nog
komma!

Jag förstår försiktigheten från både
herr Hjalmarsons och herr Ohlins sida.
Ni är ju inte något dugligt regeringsalternativ,
om ni inte har fjolårets mest
framgångsrike borgerlige partiledare i
spetsen för det hela. Jag tillåter mig
göra den reflexionen, men nu skall jag
säga något om herr Hedlunds förslag
till förstärkning av folkpensionerna.

Det är obestridligt att när vi avläste
pensionsutredningens förslag och såg
den väldiga utgiftspuckel, som detta
skulle föranleda, även om man — och
det bör understrykas — skulle avveckla
de behovsprövade bostadstilläggen till
folkpensionärerna, sade vi oss, att detta
icke kommer att vara förenligt med den
samhällsekonomiska balans och det
statsfinansiella läge, som vi har att räkna
med åren 1960 och 1961. Av denna
anledning framhöll särskilda utskottet

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Vid remiss av

i sitt utlåtande nr 1 till 1958 års riksdag,
att man bör eftersträva att bli av
med denna puckel och att man bör se
till, att man får en jämnare utveckling.
»Jämnare är inte jämn», säger herr
Hedlund. Det är klart att det rent dialektiskt
naturligtvis finns en skillnad,
men när vi allesammans var ense om
att vi skulle ha en jämnare utveckling
hade vi nog inte räknat med att om vi
skulle tolerera någon ojämnhet i fråga
om konstnaderna skulle denna sättas in
just det år, då det var besvärligast att
få debet och kredit att gå ihop.

Bakom utredningens förslag låg tanken
att man gradvis skulle eliminera
de behovsprövade bostadstilläggen. Regeringen
har skrivit i den proposition,
som ligger på riksdagens bord, att den
anser, att dessa bostadstillägg skall bibehållas
för den tidsrymd, som vi nu
ser framför oss. Här kan naturligtvis
herr Hedlund säga: »All right! Jag har
också kommit fram till att bostadstillläggen
skall bibehållas.» Herr Hedlund
har ännu inte — försiktig som han är —
precis talat om, hur pass stor denna
puckel skall vara och hur mycket han
skall bjuda över kronprinsen Eliassons
förslag i besparingsutredningen, d. v. s.
250 respektive 350 kronor i standardhöjning,
för ensamstående respektive äkta
makar, men det blir väl ändå något
som märks; annars är det knappast någon
anledning att blåsa till valstrid på
den punkten. Jag gjorde en reflexion,
ärade kammarledamöter, eftersom jag
känner herr Hedlund sedan sex års
mycket intimt samarbete. Han brukar
inte höja rösten i första taget; han talar
lugnt och sansat. Nu fyrar han av som
om han skulle ha stått på ett torg utan
högtalare. Det finns en gammal regel
som heter, alt om det är något som man
är besvärad av och som man har litet
svårt att klara av inför sitt samvete —
jag känner herr Hedlund tillräckligt
för att veta att han personligen har det
svårt inför sitt samvete — kanske man
kan camouflera osäkerheten genom

propositionen om allmän varuskatt, m. m.

att tala med högre röst. Det var väl något
av detta som låg bakom herr Hedlunds
framträdande.

Nu är det inte så säkert, att den rätta
vägen att finansiera höjda folkpensioner
är att bara säga som så: »Vi skall
höja pensionsavgifterna.» Det finns en
gräns för hur långt man kan höja dessa,
och här kommer vi in på en intressant
fråga, som kanhända åtskilliga av
kammarens ledamöter inte har tänkt
på. En och annan centerpartist har faktiskt
gjort det, ty i ett riksdagsuttalande
i maj 1959 tog herr Gustavsson i
Alvesta upp denna fråga, som jag litet
närmare skall utveckla. Det kan sägas
att man alltid har en gräns när det gäller
premiefinansiering av folkpensionen
däri att den för den unge man,
som redan när han startar sin pensionspremiebetalning
har en så pass hygglig
lön att han betalar en ordentlig pensionspremie
och fortsätter med det tills
han är 67 år, inte bör framstå som en
sämre ålderspensionering än vad han
kan köpa sig på den privata försäkringsmarknaden.
Det är en av utgångspunkterna,
när man skall bedöma hur
långt man kan gå via premiefinansiering.
En annan utgångspunkt är onekligen
den, att folkpensioneringen alltid
kommer att vara en reform av social
karaktär, därför att alla skall ha folkpension
oavsett om de under hela sitt
liv på grund av sjukdom eller invaliditet
eller av annan anledning icke har
betalat ett enda öre i premie. Man kommer
aldrig ifrån det sociala, solidariska
inslaget när det gäller finansieringen
av folkpensioneringen.

Hur ställer sig nu avgifterna för
folkpensionen i olika inkomstled? Märk
väl, man skall nu betala 4 procent av
sin taxerade inkomst upp till ett maximibelopp
av 15 000 kronor per år, oavsett
om det är fråga om ensamstående
eller äkta makar. Denna avgift är sedan
avdragsgill i deklarationen — vid
både den statliga och den kommunala

36 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fin.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

beskattningen. Man får således följande
resultat:

Den som har en årsinkomst på låt
mig säga o 000 kronor och en taxerad
inkomst på ungefär 4 200 kronor får
netto betala 132 kronor per år till folkpensionen.
Har man en årsinkomst på
15 000 kronor betalar man en avgift på
bortåt 370 kronor per år, netto. Har
man en årsinkomst på 20 000 är avgiften
netto 380 kronor per år. Sedan blir
avgiften aldrig högre. Har man en inkomst
på 100 000 kronor så sjunker avgiften
till folkpensioneringen. Den blir
lägre än för den som har 10 000 kronor.
Är årsinkomsten 200 000 kronor per år
sjunker avgiften till samma belopp som
för en person som har ungefär 7 000
kronor om året. Så verkar avdragsrätten
i avseende på folkpensionering. Det
blir följaktligen, som centerpartisten
herr Gustavsson i Alvesta konstaterade
i maj månad, en skatteförhöjning med
tyngpunkten på inkomstskikten mellan
10 000 kronor och 20 000 kronor. Det
blir lättare — och icke oväsentligt -—-för alla som har lägre eller högre inkomster.

Jag vet inte om herr Hedlund har
tänkt på detta. Jag skulle förmoda det,
eftersom han faktiskt har ett konstitutionellt
sinne för sådana här ting. Då
är det rätt intressant att fråga: Har
herr Hedlund tagit konsekvenserna av
sitt förslag? Att lätta bördan för dem
som tjänar 5 000 å 6 000 kronor — eller
skall jag använda uttrycket deklarerar
för denna summa — kan det naturligtvis
finnas vissa skäl för om jag ser det
från herr Hedlunds utgångspunkt. Men
att lätta bördan för de verkligt höga
inkomsttagarna, det tror jag inte herr
Hedlund innerst inne vill vara med
om; han har i varje fall inte tidigare
varit miljöskadad åt det hållet.

Nu har riksdagen ju en beställning
där man säger, att Kungl. Maj:t skall
utreda folkpensioneringens finansiering
på längre sikt. Den utredningen är regeringen
beredd att tillsätta. Direktiv -

skrivningen är i gång. Jag vill nu ytterligare
slå fast, att till finansiering av
de höjda folkpensionerna —- som herr
Hedlund nu är ute efter — skall de
statsanställda löntagarna icke delta därför
att de avtalsmässigt är garanterade
kompensation på lönen för varje förhöjning
av folkpensionsavgiften. Inte
heller skall de kommunalanställda delta
i denna finansiering. De är också i stort
sett avtalsmässigt garanterade samma
lönekompensation som de statsanställda.
Det blir ett litet urval som skall ta
tungan av denna finansiering. Om man
nu vet att folkpensionen ändå måste
finansieras åtminstone till hälften med
skattemedel som tas in på den progressiva
vägen och till ungefär hälften med
premier, då ställer detta rätt intressanta
perspektiv. Jag tycker det vore
ganska orimligt och onödigt att nu
springa ut och binda sig för reglerna
för den fortsatta pensionsfinansieringen
innan man har dessa grundläggande
element utklarade — vilka som drabbas
och vilka som befrias. För närvarande
vet vi att de högsta inkomsttagarna i
offentlig tjänst inte behöver delta i
denna finansiering. Den faller på de
bredare tjänstemannagrupperna, de stora
löntagargrupperna.

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag behövt ta längre tid på mig än mina
värderade opponenter. Detta beror helt
enkelt därpå att jag måste svara er allesammans.
Ni är ju, av kända skäl, rätt
intresserade av att inte demonstrera
er osämja från denna talarstol.

Låt mig till sist avsluta med att ge
herr Hjalmarson en komplimang för
koncentration och förmåga att konkretisera
sina ståndpunktstaganden. När
jag presenterade riksdagen ett förslag
om en inkomstförstärkning, tvingades
jag att skriva en proposition på nära
400 sidor för att klara ut problemet.
Här har herr Hjalmarson i brevlådorna
givit oss »I stället för omsättningsskatten»
— fyra små blad, där högerns

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 37

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

hela program serveras. Detta är värt ett
erkännande.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar finansministern
för erkännandet. Jag hoppas
finansministern också finner att denna
skrift genom både sin läsvärdhet och
sin korthet länge, länge bort stanna i
hans minne.

Om anledningen till att herr Sträng i
dag står som finansminister och talar
till oss har något sammanhang med
hans sätt att sköta ombudsmannaskapet
inom Lantarbetarförbundet skall jag inte
yttra mig om.

Om löntagarna begär kompensation
för omsättningsskatt lär de också kunna
göra det för besparingar i statsbudgeten,
säger herr Sträng. Låt oss tänka
oss helt konkret, herr Sträng, hur det
går till. Det skulle alltså betyda att två
arbetsföra människor i sina mest aktiva
år och med 12 000—15 000 eller mera i
årsinkomst själva eller genom sina
fackliga ombud går till sin arbetsgivare
och säger: »Vi kan inte försörja ett
barn utan löneökning.» Eller att folk
med sådana inkomster att de har råd
att själva betala sin hyra skulle begära
kompensation därför att de i fortsättningen
skall behöva betala hela hyran
till värden direkt i stället för att dela
upp den i två delar, en som betalas direkt
till värden och en som betalas till
honom på skattsedeln genom herr
Sträng. Eller att människor skulle begära
kompensation därför att herr
Sträng inte kan nyanställa statstjänstemän
i den takt han tänker sig. Eller
att människor skulle begära kompensation
för alt SJ tvingas lägga ned en del
järnvägar som folk inte längre vill åka
på. Nej, herr finansminister, utrymmet
för kompensationsspöket blir vida
mindre i eif samhälle där man skär ned

utgifterna i stället för att höja skatterna,
då man skall komma till rätta med
det trassel i statsfinanserna som regeringen
har ställt till med.

Herr Sträng tyckte att dagens debatt
var originell därför att oppositionstalarna
fick kritisera regeringens förslag
utan att själva ha hunnit lägga fram
alternativ. I våras fick regeringen kritisera
oppositionen utan att ens ha
hunnit fullgöra sin grundlagsenliga
skyldighet att presentera en fullständig
budget. Dagens debatt, herr Sträng,
återställer alltså den samhällspolitiska
balansen -— tyvärr dock inte fullt ut, ty
det är icke något fullständigt budgetförslag
som herr Sträng nu lagt fram.
Och herr Strängs ordhållighet från i
våras inskränker sig till skattehöjningarna;
han infriar inte 1958 års löfte
om att inga skattehöjningar skulle behövas.

Herr Sträng nämnde försvaret, vägarna
och kraftverken som exempel på områden
för vilkas utbyggnad det krävs
nya skatter. För försvaret har herr
Sträng fått särskilda skatter och för
både vägar och kraftproduktion har
han tagit ut mycket mera i skatt än
vad han har använt för dessa ändamål.

Är det då konstigt att många människor
sätter likhetstecken mellan herr
Sträng och höga skatter, stora statsutgifter
och svag hushållning?

Vad är det för övrigt, herr finansminister,
för en budget där man inte har
redovisat statens upplåningsbehov fram
till årsskiftet? Här står finansministern
och säger till oss att vi omöjligen kan
acceptera en upplåning under detta
budgetår på två miljarder. Nej det kan
vi inte, men det är just den upplåningen
som herr Sträng, trots omsättningsskatten,
blir tvungen att acceptera!
Herr Sträng har inte något som helst
förslag till hur man skall komma till
rätta med det problemet.

Herr talman, jag skall sluta med att
beröra frågan om vårt budgetalternativ.
Först vill jag bara i korthet erinra om

38 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

att vi inom högerpartiet aldrig har
ställt oss bakom något löfte om att den
stora folkpensionshöjningen såsom
kommittén föreslog skall genomföras år
1900. Vi sade redan från början ifrån,
att man måste öka pensionerna i en
jämnare takt, sikta på slutmålet 1968
och försöka genomföra det. Det går icke
att lägga högre kostnader på medborgarna
än vad den höjning steg för steg
förutsätter som besparingsutredningen
kommit fram till. Barnbidragen, herr
talman, tillkom i en helt annan situation
än dagens vad beträffar människors
personliga inkomster. Vi i högerpartiet
hävdar att två människor i våra dagars
samhälle skall kunna klara försörjningen
av åtminstone ett enda barn utan
bidrag från det allmänna. Det är vida
bättre att slopa det första barnbidraget
om så är nödvändigt av statsfinansiella
skäl än att godta regeringens högskatteoch
inflationspolitik, som redan inom
de närmaste åren ställer både barnfamiljer
och andra inför nödvändigheten
att till det allmänna avstå 40—50 procent
av den egna inkomsten och som
dessutom skapar uppenbar risk för vår
sysselsättning. Våra besparingsförslag
riktar sig inte ensidigt mot något område
utan går över hela fältet. Såsom
regeringen har ordnat till det, är det
enda riktiga att slå till bromsarna hårt
och effektivt omedelbart för att äntligen
få slut på misshushållningen, sanera
statsfinanserna och sedan kunna genomföra
verkliga skattelättnader för
alla.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga ett ord till
herr Hjalmarson. Frågan är ju den, om
en familj med ett barn har samma
skattekraft som en familj utan barn.
Kan verkligen den frågan besvaras jakande?
Ett sådant resultat kommer man
inte till i något annat kulturland —
mig veterligt.

Herr Sträng talade om att avgifterna
till folkpensioneringen blir lägre för

den som har 100 000 kronor i inkomst
än för dem som har 15 000 därför att
den förre tjänar mer på att premien är
avdragsgill. Man betalar lika mycket
om man har 100 000 kronor som om
man har 15 000 kronor, men man får
större skatteminskning i det förra fallet.

Men, herr Sträng, den som har högre
inkomster har också lägre pensionsefterskatt.
Pensionen blir ju nämligen
hårdare beskattad hos honom. Skall
man göra en jämförelse, så får man i
båda fallen jämföra pensionen och avgifterna
efter skatt. Man får inte trolla
med siffrorna genom att låtsas som om
beskattningen inte existerade i det ena
jämförelseledet. Jag får använda finansministerns
eget uttryck: Hans underlåtenhetssynd
är väl ändå typiskt
Sträng. Alla pensionsförsäkringar har
den egenskapen att man får dra av premien
när man betalar och betala skatt
när man får pension. Avväg helt allmänt
inkomstbeskattningen på ett rättvist
sätt, men blanda inte ihop den saken
med den här frågan!

Herr finansministern var ledsen över
att vi inte diskuterade herr Hedlunds
vaga antydningar, men i dag gäller ju
diskussionen regeringens problem. Allt
har sin tid, herr finansminister. I dag
gäller det herr Sträng, en annan gång
gäller det herr Hedlund.

Jag kan i Waldemar Svenssons frånvaro
försäkra herr Sträng, att herr
Svensson lämnade de uppmärksammade
siffrorna om den statliga upplåningen
inte därför att han önskade vara någon
drabant till herr Sträng, utan därför
att han önskade föra debatten med
regeringen på ett sakligt plan. Herr
Sträng kan vara glad att han i dag
undgår herr Svenssons skarpa och sakliga
kritik, vilket jag finner mycket beklagligt.

Mot mig var finansministern vänlig
och gav mig en komplimang. Han sade
att min vistelse i USA, som han kallade
för semester, hade friskat upp min eko -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 39

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

nomiska bedömning. Svenska folket
skulle säkert vara intresserat av att
veta, när herr Sträng tar en utlandssemester.
Tänk om vi fick tillbaka en ny
finansminister, efter en lämplig studieresa,
med uppfriskad syn på skattepoliliken!
Tänk om finansministern gjorde
en liten gallupundersökning bland de
experter han möter vid Internationella
monetära fondens sammanträde och
frågade dem vad de tycker om att stat
och kommun tar fyra tiondelar av
medborgarnas inkomster och nu tänker
vandra vidare! Tänk om finansministern
sedan också tog intryck av vad de
herrarna sade — önskedrömmar kan
man ju hänge sig åt ibland.

Regeringen anser sig inte på något
sätt vara särskilt ansvarig för statsfinanserna
— herr Sträng säger att oppositionen
har alldeles samma ansvar.
Ja, herr finansminister, som riksdagsmän
har vi allesammans samma ansvar,
men har inte regeringen på något
sätt dessutom ett särskilt ansvar? Jag
upprepar, herr talman, att det är ömkligt
att regeringen varje gång som någonting
är bra träder fram och säger
sig ha ett särskilt ansvar men när det
är någonting otrevligt frånsäger den
sig varje särskilt ansvar.

Herr Sträng begärde att jag skulle
acceptera hans siffror. Nej, herr finansminister,
skriva på accepter åt Er
gör jag inte. Ni har alldeles för dåliga
affärer och alldeles för expansiv läggning.

En »anständig» budget ville finansministern
ha för nästa år. Han beskrev
den på ett sådant sätt, att den var raka
motsatsen till den budget han presenterade
och fick sina partivänner att
godkänna i våras. Jag tackar finansministern
för denna karakteristik av hans
egen nu löpande budget såsom »oanständig».
Han fortsätter att vara nyskapare
på den budgetära terminologiens
område.

Jag skulle vara till freds när herr
Sträng är surmulen, säger han. Ja, för

mig får herr Sträng vara vad han vill.
Jag tycker bara det är egendomligt att
han brukar vara så särskilt glad när
han föreslår höjda skatter, och jag är
inte ensam om att finna det egendomligt.

Finansministern kritiserade min
skildring av omsättningsskattens verkningar
på prisläget, men själv försökte
han ge ett intryck av att det skulle vara
fråga om 3 procent. Han talade om att
skatten kanske inte slår igenom i priserna
och tänkte sig tydligen att detaljhandlarna
skulle bära en del av skatten.
Ånej, någon rättvisa får det vara!
Det finns ingen anledning att lägga en
särskild skatt på en viss yrkesgrupp.
Herr Sträng gick förbi bränsleskattens
verkningar och gick förbi verkningarna
på jordbruksregleringen. Vad löneutvecklingen
beträffar gick han som
sagt inte förbi skattens verkningar, men
han sade att skatten inte skulle komma
att spela någon roll.

Får jag till sist, herr talman, erinra
om att finansministern inte tyckte om
att jag sade någonting om kommunistiska
hjälptrupper — han visste inte
om han skulle få någon hjälp. Emellertid
har herr Hagberg m. fl. redan uttalat,
att kommunistpartiet inte kommer
att medverka till att regeringen avgår,
och herr Sträng har sagt att han skall
avgå om inte kommunisterna medverkar
åtminstone genom att lägga ner
tillräckligt antal röster.

Sedan tilläde finansministern någonting
om att det kanske i fråga om oms
kunde bli en allians mellan de borgerliga
partierna och kommunisterna.
Observera uttrycket, herr talman: finansministern
och hans partivänner
blir indignerade när vi påpekar att de
alltemellanåt befinner sig i samarbete
med kommunisterna så till vida att de är
beroende av och får deras röststöd, men
han använder själv dylika uttryck om
oppositionen när kommunisterna någon
gång inte röstar som han vill. Det är
ett viktigt politiskt faktum att regering -

40 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

en i dag är helt beroende av kommunisternas
stöd i en eller annan form.
Finansministern vet att ingen annan
regering än den han tillhör kommer att
försätta sig i det läget.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Nu återstår det tydligen
bara att herr Hjalmarson och jag ömsesidigt
rekommenderar varandra att resa
utomlands för att debatterna skall
bli perfekta i framtiden.

300 miljoner kronor är stora pengar
även för en finansminister, men det är
inte den saken debatten gäller. Vad jag
ville framhålla var att om staten tar in
1 600 miljoner i skattehöjning och betalar
ut 300 miljoner i skatteminskning,
tycker jag det är ett magert resultat
för den som väntar sig skattelättnad —
i varje fall kan det inte bli det stora
flertalet människor som får någon total
lättnad.

Jag sade för min del att jag tror att
omsen blir inflationsdrivande. Jag sade
samtidigt — och det stryker jag under
en gång till — att det värsta vore att
behålla gapet som det är och låna upp
hela den summa gapet representerar,
men därnäst kommer omsen.

Jag tror inte att finansministern har
rätt i sin beskrivning av hur det går till
i förhandlingarna. Jag säger det trots
att jag vet att finansministern har förhandlat
många gånger, kanske rentav
mer än jag. Det är inte så att man matematiskt
exakt kan ange, hur mycket
näringslivet kan bära ett visst år. Det
faktiska utrymmet, som finansministern
talade om, är i realiteten ofta inte så litet
tänjbart. Vad man uppnår vid förhandlingarna
är delvis beroende av styrkan
i de argument man har att presentera
— det är i varje fall min erfarenhet
från förhandlingar av den typ som
jag har varit med om.

Vi har sagt att vi vill att finansministern
skall ha knappt om pengar intill
dess att han klarar alla sina utgifter
med nuvarande skattetryck. Vi vill inte

vara med om den här allmänna expansionen.
Vi vill inte att staten år efter år
skall ta hand om en större andel av de
enskildas inkomster. Jag sade att det är
möjligt att vi här står inför en skiljeväg
— herr Ohlin var inne på samma
tema. I och med att standarden för
svenska folket stiger måste utvecklingen
snarare gå i den andra riktningen, så
att behovet av statens engagemang tonas
ner. Statens ingripande är i fortsättningen
inte lika angeläget på alla
punkter, låt vara att det kan få ökat utrymme
på andra punkter.

Så några ord om folkpensionerna. Jag
berörde den saken mycket knapphändigt,
eftersom jag för min del hade tänkt
dra försorg om att vi får tillfälle att debattera
den saken så snart det låter sig
göra, och vi bör väl ta var sak för sig.
Jag skulle dock vilja lägga fram några
dokument här — jag undrar om de
känns igen. »Tjänstemannen och pensionsreformen»,
ett dokument presenterat
av ledningen för linje 1, kommittén
för lagfäst tilläggspension, Stockholm
15. Där var rätt många prominenta socialdemokrater
engagerade. Det säges i
denna broschyr att det råder enighet om
folkpensionerna, och det presenteras en
skala för höjning, utvisande den omtalade
puckeln för år 1960. Till herr Ohlin,
som inte kunde neka sig nöjet att försöka
ge mig en liten känga, måste jag
säga att jag faktiskt inte tror att folkpensionärerna
den gången — d. v. s. inför
folkomröstningen — betraktade det
här löftet som skådebröd — det fanns
nämligen också i linje 3. Om det bara
var avsett som skådebröd, borde det i
så fall ha sagts ut.

Sedan gäller det frågan, om vi har
råd eller inte. Jag säger att vi i ep skall
anvisa särskilda pengar till folkpensionerna.
Det skall vara starka skäl för alt
man inte skall hålla givna löften, ocli
jag upprepar vad jag sade, att om det
är klent med finansministerns kassa, när
svenska folket har det hyggligt, så är
det inte ett avgörande skäl för oss.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 41

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Så till detta som finansministern sade
om folkpensionsavgifter. Det är
märkvärdigt hur tokigt och galet det
blev alt inrikta sig på pensionsavgiften,
när vi i ep nu råkade komma med förslaget.
Om jag inte tar miste var det den
socialdemokratiska regeringen som föreslog
en höjning från 2,5 till 4 procent.

Tyvärr medger inte min repliktid att
jag utvecklar detta närmare. .lag kanske
kan återkomma i en fortsatt replik —
annars får vi väl ägna en särskild dag
åt den här frågan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De tre senaste inläggen
har ju inte utmärkts av någon speciellt
djuplodande analys av vare sig budgeten
eller samhällsekonomien, och jag
skall därför bemöta dem bara i allra
största korthet.

Herr Hjalmarson kommer tillbaka till
frågan, om inte två friska människor
kan låta bli att kräva kompensation för
att man höjer deras hyra, tar bort barnbidraget
och höjer skatten. Ja, varför
skulle precis de där friska människorna
med en gång bli så vänliga, hyggliga och
förstående att de skulle avstå från kompensation?
Vi är ju så funtade oavsett
om vi är friska eller sjuka — de friska
i kanske särskild grad — att vi begär
kompensation. Det är fortfarande ett
blåögt resonemang om herr Hjalmarson
haserar sin uppläggning på förutsättningen,
att bara den omständigheten att
man är frisk innebär garanti för att det
inte kommer att ställas några kompensationskrav
för de speciella fördyringar
jag har talat om.

Sedan frågade herr Hjalmarson varför
jag inte säger någonting om upplåningen
innan årsskiftet. Vi bär diskuterat
den frågan tidigare många gånger
här i kammaren. Upplåningsbehovct är
säsongmässigt och kulminerar under
vinterhalvåret, framför allt i december,
medan vi säsongmässigt har det bättre
på våren. Vi gör vissa försök att utjäm -

na säsongerna, men jag tycker inte att
man får ut någonting nämnvärt av att
tala om upplåningsbehovet ett vinterhalvår
och upplåningsbehovet ett sommarhalvår.
Det är riktigare att tala om
upplåningsbehovet ett budgetår och se
det såsom den utjämnande faktor det är.

Herr Ohlin säger att min skildring av
hur ojämnt pensionsavgifterna slår med
hänsyn till avdragsrätten är inte adekvat,
därför att den som har stora inkomster
får också en stor pension och
får skatta för den pensionen.

I allmänhet har man ju sina inkomster,
innan man blir 67 år. Efter 67 års
ålder har man kanske i de kretsar herr
Ohlin rör sig en hög tjänstepension —-såvida man inte rent av råkar ha det
så bra ställt med många sköna slantar
på banken, att man på rena kapitalavkastningen
kan leva högt även sedan
man fyllt 67 år. Detta är inte menat som
någon insinuation, herr Ohlin, det är
bara ett påpekande.

Tanken är väl att inkomsterna förtjänas
under den produktiva tiden, och
därefter skall man ha sin pension. Och
det kan väl tänkas att människor med
relativt höga inkomster inte har så värst
mycket att röra sig med efter 67 års
ålder.

I problemet hur vi skall finansiera
folkpensionen finns många aspekter,
som man i allmänhet inte tänker på.
Jag har därför vänt mig emot att herr
Hedlund — som jag dock vet är en impulsernas
man — hus flux föreslår att
vi skall göra vissa saker och klara finansieringen
med ytterligare höjningar
av pensionsavgiften. Jag tycker problemet
är sådant, att det förtjänar analyseras
och ventileras utifrån de aspekter
jag här dragit upp, innan man tar ställning
till fördelningen mellan skattefinansiering
och premiefinansiering.

Sedan är jag givetvis glad, herr Ohlin,
över att herr Waldemar Svensson inte
är här i dag. Det är ju en enkel match
för mig, så länge jag kan inrikta mig på
att bara fiikta med herr Ohlin som mot -

42 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ståndare. Men den glädjen varar ju inte
beständigt, utan herr Svensson i Ljungskile
uppenbarar sig väl här så småningom.
Då får jag emellertid ta även
den plågan.

Vad sedan utlandssemestrarna beträffar
vill jag säga, att om jag under en sådan
semester studerade skattepolitik, så
är det möjligt att jag sedan vid hemkomsten
skrämde upp herr Ohlin ännu
mer än vad jag gör nu. Ty i ett avseende
är ju de flesta länderna utanför våra
gränser skickligare än vi, nämligen när
det gäller att ta ut skatter den indirekta
vägen, d. v. s. med omsättningsskatten
i botten.

Sedan frågade herr Ohlin, om det är
detaljhandlarna som skall få svida för
denna omsättningsskatt. Kommer den
inte att slå igenom med hela sin procentsats,
frågade han. Jag vill svara att
omsättningsskatten är lagd på konsumtionen
men även på industrien. Om en
storföretagare t. ex. köper en maskinutrustning
för sin verksamhet, så betalar
han omsättningsskatt för den. Om
exportindustrien skaffar sig en ny och
rationell såg eller en pappersmaskin, så
betalar man omsättningsskatt även på
det. Och det kan ju tänkas att man i det
avsnittet inte kan vara säker som amen
i kyrkan på att varenda tiondel av omsättningsskatten
kan övervältras på konsumenten.
Där gäller ju andra regler för
hur man skall sätta sina priser, i varje
fall vad beträffar exportindustrien. Där
spelar konkurrensen på den internationella
marknaden in, och då är väl ändå
läget nu i förhållande till 1958 sådant,
att man på den industriella sidan kan
räkna med ett bättre förtjänstläge än tidigare.
Jag missunnar dock inte exportindustrien
den fördelen. I det perspektiv
vi nu står inför med en europeisk
marknad och hårdare konkurrens, skall
den svenska industrien ha en fair chans
att göra sig gällande, till välsignelse för
landet, medborgarna och folkhushållet.

Sedan blev jag inte indignerad, när
herr Ohlin sade att vi socialdemokrater

kan räkna med kommunistiska hjälptrupper.
Jag tillät mig säga, att jag inte
visste någonting alls om den saken. Och
det bör väl ändå ställas upp som ett alternativ
att herr Hagberg och hans partivänner
kommer att följa herr Ohlin i
den sista omröstningen — och då är ju
vi i minoritet. Jag har inte gjort några
så att säga känslomässiga utslag. Jag har
varit med i garnet tillräckligt länge för
att inte kosta på mig större affektladdningar
än vad som är erforderligt.

Herr Hedlund gillade inte mitt resonemang
om kompensationsproblematiken.
Herr Hedlund tror att argumentens
styrka är avgörande för ett förhandlingsresultat.
Jag vill då säga, att jag
vill föreslå Skogsägarnas riksförbund att
akta sig för att anlita herr Hedlund som
förhandlingsledare nästa gång de förhandlar.
Jag inskränker mig till att säga
det.

Vad sedan gäller »folkpensionspuckeln»,
så redovisar herr Hedlund en
broschyr, som jag med intresse skall
ta del av, om jag får låna den av honom.
Jag vet inte om det i den broschyren
står någonting om att vi skall behålla
de kommunala bostadstilläggen —
till skillnad mot folkpensionsberedningen,
som ansåg att vi skulle ta bort
dem. Är det inte sagt någonting på den
punkten, utgår jag ifrån att man i huvudsak
har tänkt på samma sätt som
pensionsberedningen, och då är förhöjningen
inte så uppseendeväckande, om
man samtidigt sätter in avregleringen
av bostadstilläggen. I vilket fall som
helst skulle det för de dåligt ställda folkpensionärerna
i storstäderna sannerligen
inte bli någon förbättring, snarare
en försämring.

Det hör emellertid till saken att ifrågavarande
broschyr gavs ut 1957. Sedan
dess har vi dock ställts inför det statsfinansiella
perspektivet 1958, vilket
gjorde att vi alla — inte minst herr Hedlund
— hade anledning att från denna
talarstol predika återhållsamhetens,
sparsamhetens och försiktighetens evan -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 43

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

gelium. Och i denna predikan, som vi
sålunda alla hjälptes åt med, ställde sig
riksdagen bakom särskilda utskottets utlåtande,
vilket en hel del prominenta
ledamöter av herr Hedlunds parti skrev
under och där det sades att vi inte kunde
gå fram med den puckel, som herr
Hedlund nu har till rättesnöre i folkpensionsfrågan,
utan vi bör ha en jämnare
utveckling.

Nå, vi får tvista vidare om detta, när
herr Hedlund lägger korten på bordet.
Jag tror emellertid att det kommer att
bli svårt, för att inte säga omöjligt, för
herr Hedlund att få den tanken accepterad
i denna församling eller i en vidare
församling att det enbart är känslan
för folkpensionärerna som drivit
herr Hedlund till sitt nya ställningstagande.
Fastmera är det nog intresset för
att vi har ett val 1960. Då kan man ju
tillåta sig en hel del — i varje fall om
man är centerpartist.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna resa utomlands,
herr Hedlund, men det som skiljer
mig från de andra är att jag inte
får resa utomlands för regeringen.

Herr Sträng säger att våra prutningar
på t. ex. barnbidrag och bostadssubventioner
kan föranleda krav på lönekompensation.
Menar då herr Sträng, att
barnlösa ska ha lägre kompensation och
alltså lägre lön? Skall de som bor i gamla
hus begära kompensation för att
andra människor får lägre bostadssubventioner? Upplåningen

fram till den 1 januari
på cirka 2 000 miljoner är, herr Sträng,
icke säsongmässig. Det nya är ju att den
inte beräknas bli utjämnad senare under
budgetåret. Jag bara konstaterar än en
gång, att herr Sträng inte har något förslag
för att klara upp den situation,
vars allvar han själv i sitt inledningsanförande
poängterade.

Detta är bara ett bland många exempel
på ofullständigheten i herr Strängs
budgetbehandling. Vad är det över hu -

vud taget för en budget, där man utan
vidare kan höja en kalkylerad omsättningsskatt
till fyra procent, när man bara
för några månader sedan räknade
med tre procent? Det är tydligen så att
väntetiden varit bra inte bara för herr
Ohlin utan även för herr Sträng. Vad
är det över huvud taget för form av
budgetbehandling att hux flux stoppa
in över 400 miljoner i utgiftsökningar
och inkomstminskningar, som aldrig får
prövas i riksstatens totala sammanhang?
Var finns för övrigt beräkningen av vad
omsättningsskatten betyder för statens
egna utgifter? En del av inkomsterna
genom omsättningsskatten kommer ju
från staten själv, och då skall de beräknade
utgifterna räknas upp i motsvarande
mån. Var finns den beräkningen,
och hur mycket rör den sig om?

Finansministern har många gånger
sagt att han inte vill vara med om att
reducera ortsavdragssubventionerna till
kommunerna, därför att detta skulle
kunna höja den kommunala utdebiteringen.
Men omsättningsskatten ökar
utan vidare kommunernas utgifter —
hur mycket, herr finansminister? — och
då får väl också staten automatiskt öka
sina subventioner till kommunerna
hur mycket, herr finansminister? Först
får alltså människorna ute i kommunerna
förutom sin egen omsättningsskatt
betala kommunernas omsättningsskatt.
Denna omsättningsskatt inflyter till herr
Sträng. Sedan betalar herr Sträng tillbaka
till kommunerna en del av den omsättningsskatt,
som kommunerna betalar
till honom, i kompensation för att kommunerna
fått betala omsättningsskatt.
Jag förmodar att det är sådant som kallas
socialdemokratisk planhushållning.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna ställa
den omtalade broschyren inte bara till
finansministerns utan till hela svenska
folkets förfogande.

Det är säkert lättare för oss att diskutera
denna fråga, sedan vårt förslag

44 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

lagts fram och när vi från vårt partis
sida har mera tid till förfogande i debatten.
Vi har ju nu endast repliktid och
kan därför inte i dag gå in på hur vi
tänkt oss det hela.

Det är möjligt att problemet med pensionsavgifterna
inte är så enkelt. Finansministern
sade det. Tag då pensionsavgifterna
tills vidare och låt oss
se om finansministern har något bättre!

Finansministern sade att Skogsägarföreningarnas
riksförbund nog bör skaffa
sig en förhandlare som inte tror på
att argument har någon betydelse. Då
skulle man tydligen få den idealiske förhandlaren
i en person som går till förhandlingen
och talar om vad förbundet
vill ha och sedan inte har några
argument att komma med. Det strider
mot min erfarenhet, om vad som är
framgångsrikt, och om finansministern
tänker efter strider det nog även mot
hans erfarenhet. Orden kanske inte föll
riktigt som de skulle men om så verkligen
var fallet har min förut rätt höga
tanke om finansministerns förmåga som
förhandlare fått en allvarlig knäck.

När de innersta skälen för centerpartiets
framstöt i folkpensionsfrågan diskuteras
och finansministern därvid
kommer fram till ett visst samband med
valet nästa år, skulle jag vilja fråga honom:
Det är väl inte någonting som
bubblar upp i hans minne från tjänstepensionsfrågans
behandling?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig påpeka att
finansministerns ståndpunkter i fråga
om en hårdare kreditåtstramning, som
skulle hindra kostnadsinflation, innebar
förord för en arbetslöshetsskapande politik.
Finansministern har inte svarat
på denna, tycker jag, rätt centrala
punkt. I stället har han bl. a. refererat
en massa siffror, som finns att läsa i
hans proposition. Han anser tydligen
sin ståndpunkt så svag att han, ehuru
eljest mycket stridsglad, föredrar att
hellre fly än illa fäkta.

Vad beträffar herrarna Sträng och
Hedlund gör jag den reflexionen att
herr Sträng slår sig för sitt bröst och
anser sig vara den ende som kan förhandla,
och herr Hedlund klär sig i
moralitetens mantel som den ende som
vill hålla löften. Jag tycker att herr
Hedlund är en smula hård mot sig själv
och sina partivänner, tv i våras deltog
centerpartiet i ett beslut om en jämnare
kurva för folkpensionshöjningen, vilket
herr Hedlund i dag betecknar som ett
löftesbrott.

Vad herr Strängs replik till herr Hjalmarson
om subventionerna beträffar
måste jag hålla med herr Hjalmarson om
att det är en egendomlig ståndpunkt,
när finansministern finner det naturligt
att folk vill ha kompensation, om man
minskar subventionerna till dem, men
bestämt bestrider att det kan vara naturligt
att folk vill ha kompensation, när
han lägger på dem en ny omsättningsskatt.
Vadan denna egendomliga dualism? Finansministern

hånade dem som
trodde att Landsorganisationen menat
allvar när den i sitt remissyttrande förklarat,
att den hävdar sin rätt att förhandla
om kompensation även för en
omsättningsskatt. Det är tydligen bara
innehållslöst tal enligt finansministern.
Nu uttalar ju LO också att en omsättningsskatt
»inte kan motiveras vare sig
med fördelningsmässiga eller med produktivitetsmässiga
skäl och att den bör
förkastas från konjunkturpolitisk och
psykologisk synpunkt». Jag tror inte att
LO skriver sådant utan att mena något
med det, och jag tycker att finansministern
borde överväga det. Det skall bli
intressant att höra om herr Arne Geijer
delar finansministerns uppfattning att
kompensationsproblemet är alldeles meningslöst.

Herr Strängs ståndpunkt innebär att
han för åt sidan skillnaden mellan å
ena sidan en sänkning av den reella
veckolönen för löntagarna med flera
procent och å andra sidan en utveck -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 45

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ling där man kan i stort sett bevara den
reella lönen. Att det i rådande läge skulle
vara lika lätt att få dem att acceptera
en reell sänkning av den kontanta
veckolönen som ett status quo, är den
ståndpunkt som herr Sträng hävdar under
det han betonar överlägsenheten hos
sin expertis. Det händer att den som
alltför mycket talar om sin egen expertis
och hur stor den är kan få den något
skamfilad av erfarenheten.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin anknöt till
1958 års riksdagsuttalande om den önskvärda
takten i höjningen av folkpensionerna.
Jag skall inte gå in på vad det
innebär -— det får vi diskutera senare.
Men jag vill på en gång bestämt säga
ifrån, att det i detta uttalande icke står,
att man skall följa den takt som besparingsutredningen
föreslagit med jämna
höjningar varje år, utan en jämnare höjning
än den pensionsutredningen föreslagit.
Det är en helt annan sak, herr
Ohlin.

Vi är beredda att uppfylla löftet till
folkpensionärerna från 1957, så långt
den tolkning, som rimligen kan ges åt
1958 års riksdagsbeslut, icke strider häremot.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund och centerpartiet
har alltså varit med om att i
riksdagen besluta en jämnare, höjning än
utredningens förslag. Nu föreslår herr
Hedlund en ojämnare höjning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var faktiskt herr
Ohlin som provocerade mig. Låt mig
uttrycka det på följande sätt, och där
tror jag att jag utan att i något avseende
skall framstå som förmäten kan
tala av erfarenhet: Vad är det som är det
avgörande, när en löntagarorganisation
går in i eu förhandling? — Jo, man
frågar sig: Finns det utrymme, är kon -

junkturen sådan, är sysselsättningen sådan,
är försäljningsmöjligheterna sådana
i dag och är prisläget sådant
i dag, att vi kan få något med av de
bättre tiderna? Det är det som är det
avgörande. Är det däremot dystra tider
med klar lågkonjunktur, blir det en annan
bedömning av hur man skall spela
ut på löntagarhåll.

Argumenten skall naturligvis ha sin
uppgift i den allmänna diskussionen,
men när det är gamla rutinerade förhandlare
på båda håll, skall man inte
inbilla sig att argumenten har någon
avgörande betydelse. Utan det är helt
enkelt den krassa bedömningen: Skall
vi ge det här för att få behålla arbetsfreden
och fortsätta en lugn produktion?
Har vi möjligheter att ge detta,
gör vi det. Har vi inte möjligheter, blir
det nej, och sedan må man tala hur
vackert som helst och ha vilka argument
som helst. Om man på den andra
sidan bedömer saken så, att man inte
kan ge något, då sitter man där. Och
det finns naturligtvis ingen ritning som
visar, att här är utrymmet slut, hit kan
man gå men inte längre. Allt detta är
subjektiva bedömningar från den arbetsgivarpart
som sitter vid förhandlingsbordet
och resonerar med utgångspunkt
i det rent affärsmässiga.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hjalmarson får
gärna resa utomlands, till och med på
enkel biljett, bara han inte begär att få
resa som representant för den svenska
regeringen.

Men det var inte det, herr talman,
som vi i dag skulle diskutera, utan det
ekonomiska läget och statsfinanserna.

Efter den debatt som här förts är det
ganska svårt att föra något vettigt resonemang
om de olika alternativen.
Här har talesmän för oppositionen varit
uppe och mycket vagt antytt vad de
kommer alt föreslå för att klara denna,
som de säger, statsfinansiella kris. Jag
tycker inte att ordet kris är så särdeles

46 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

lyckat i detta sammanhang. Det ordet
inger ju gärna föreställningar om nöd
och umbäranden och allehanda svårigheter,
om otrygghet och bekymmer.
Rent allmänekonomiskt ser ju inte det
svenska samhället ut på det sättet i dag.
Bilden präglas tvärtom av en sjudande
aktivitet på snart sagt alla områden.
Produktionen ökar, den tekniska utvecklingen
ger underlag för en allt bättre
behovstillfredsställelse, allt flera
grupper av vårt folk kan inrikta sin
konsumtionsefterfrågan mot varor och
tjänster som för bara några år sedan
var otänkbara.

Men, herr talman, jag skulle vilja påstå,
att vi inte fått den lyckosamma utvecklingen
som en gåva från ovan. Det
är tvärtom på det sättet, att statsmakternas
målmedvetna strävanden att på
bästa sätt utnyttja samhällets produktiva
resurser här avsatt resultat.

Det bästa åskådningsexemplet på betydelsen
av samhällsingripanden fick
vi under förra vintern, då flera tiotusentals
människor undgick arbetslöshetens
förbannelse tack vare åtgärder
från samhällets sida. Att här exakt ange
hur mycket åtgärderna betydde är väl
inte möjligt. Dessa åtgärders indirekta
verkningar kan man väl aldrig mäta,
men jag tror inte att det är någon överdrift
att påstå, att utöver de direkta
arbetstillfällen som skapades, bidrog
dessa ingripanden verksamt till att förhindra
en mera allmän spridning av
konjunkturavmattningen och därmed
också till ett snabbare förlopp av den
återhämtning som vi nu är inne i.

Denna återhämtning får emellertid
inte, som tidigare framhållits, föranleda
oss att tro, att det hela nu utan vidare
skall redas ut, att konjunkturuppgången
skall göra alla samhällsingripanden
överflödiga. Läget är ju det, att vi trots
konjunkturförbättringen har allvarliga
sysselsättningssvårigheter. En aktiv arbetsmarknadspolitik
blir därför lika
nödvändig under den kommande vintern
som den var under den förra, den

blir lika nödvändig så länge en enda
människa som vill och kan arbeta går
sysslolös. Mot bakgrunden av de sysselsättningsperspektiv,
som för den närmaste
tiden torde vara realistiska, blir
det därför angeläget att hålla de samhälleliga
arbetsmarknadsorganen topprustade.
Det är alltså med tillfredsställelse
jag konstaterar, att hittills ingen
av dagens debattörer ifrågasatt samhällets
skyldigheter på detta område.

Vad man möjligen däremot ifrågasatt
från oppositionspartierns sida, även om
man inte ansett det lämpligt att säga det
rent ut, är att ge samhället de erforderliga
resurserna för att klara denna uppgift.
Hur det blir med den saken ger
sig väl, när vi får nöjet att ta del av
oppositionens alternativ till regeringspropositionen.
Jag skall därför, herr
talman, för tillfället inte fördjupa mig
ytterligare i denna fråga utan övergå
till att säga några ord om de embryon
till alternativ, som man såväl i den
allmänna debatten som i dagens debatt
kunnat få en föreställning om.

Det är som jag sade ingen lätt uppgift.
Högern har ett alternativ, som man
möjligen kan få ett grepp om. Herr
Hjalmarson har, utöver vad högern tidigare
föreslagit, sagt att högern inte
bara vill skära ned på olika avsnitt i
budgeten utan också satsa på en demokratisk
hushållning — vad nu det kan
vara för någonting. Man skall inte heller
hänge sig åt någon defaitism — jag
förstår inte heller vad herr Hjalmarson
menar med det. Man skall vidare sälja
LKAB-aktierna till allmänheten, d. v. s.
realisera statens realvärden för att skaffa
inkomster. Men allt detta innebär ju
ändå inte någonting annat än en omfördelning
av bördorna till förfång för
de sämst ställda. Det skall bli hårdhänta
nedskärningar i första hand på
de sociala utgifterna. På mig verkar det
som om herr Hjalmarson närmast skulle
vara allergisk mot barnbidrag och andra
stödåtgärder åt barnfamiljerna. Här
tycks högern tro att det finns pengar

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 47

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

att hämta. Man riktigt hör med vilken
avsmak herr Iljalmarson tar ordet social
i sin mun och fortast möjligt försöker
spotta ut det. Nu väntar vi bara
att högern skall föreslå avskaffande av
socialdepartementet, socialstyrelsen och
annat, där ordet social ingår, kanske
också socialdemokratien.

Men, som sagt, högern har ju ändå
ett alternativ. Det är alt avrusta samhället
i alla andra avseenden än militärt.

Inte för att jag tror att det tjänar så
mycket till, men jag skulle ändå vilja
varna herr Hjalmarson för de konsekvenser
som hans onyanserade besparingspropaganda
kommer att få och delvis
redan har fått. Inger man folk den
föreställningen, att det finns möjligheter
att spara miljardbelopp på vissa
avsnitt av statsbudgeten, så är det inte
underligt om folk tror att det finns samma
utrymme för besparingar på försvarsutgifterna.
Vi som har kontakt med
de vanliga människorna, möter allt oftare
denna fråga, och det kommer att
bli svårt, mycket svårt till och med, att
övertyga människorna om nödvändigheten
av att de ikläder sig ständigt
växande bördor för ett starkt försvar,
om man samtidigt lämnar ut stora grupper
till socialt godtycke. Om man, som
i varje fall högern gör, indirekt säger
åt barnfamiljerna, att de får klara sina
barnkostnader bäst de kan, skall man
inte bli förvånad, ifall många svarar,
att då får väl de som är intresserade av
försvaret klara de kostnaderna. .lag tror
det finns anledning för högern att besinna
dessa sammanhang, att ta sig en
funderare över det nära sambandet
mellan försvarsvilja och social omvårdnad.

Jag har, ehuru det som sagt förmodligen
inte nyttar mycket till, helt stillsamt
velat göra denna reflexion med
anledning av herr Hjalmarsons våldsamma
attacker mot de sociala utgifterna.

Här står, såsom sagts förut, på ena

sidan frågan om samhället skall ha resurserna
och på den andra frågan om
samhället inte skall få resurserna. Det
går alltså för närvarande en skiljelinje
i svensk politik, i varje fall mellan oss
socialdemokrater och högern. Mot högerns
försök att avrusta på det sociala
området sätter vi upp behovet av att
fullfölja den sociala utjämningspolitiken.
Oppositionen vill att samhället
skall få så små resurser som möjligt —
vi vill att samhället skall få tillräckliga
resurser på alla de områden, där vi anser
att gemenskapen på ett bättre sätt
än den enskilde kan lösa uppkommande
problem och svårigheter, det må sedan
gälla sysselsättningspolitiken, vägbyggandet,
bostadspolitiken eller något
annat. Vi har inte samma barnatro på
den enskildes förmåga som herr Hjalmarson
tycks ha. Vi tror — ja, vi vet
av erfarenhet — att det privata näringslivet
inte kan klara sysselsättningsproblemet.
Vi har under tidernas lopp
gång efter annan fått en åskådningsundervisning
som varit alltför hårdhänt
för att vi skulle sätta vår lit till det enskilda
initiativets förmåga att trygga
sysselsättningen.

Vi tror på det riktiga och rättvisa i
att samhället uppträder som fördelare
och utjämnare inte bara av bördorna
utan också av det livets goda som samhällets
medborgare gemensamt varit
med om att frambringa, och vi hävdar
att även alla de som av olika anledningar
inte kan lämna så stort bidrag
— ja, kanske inget bidrag alls — till
den gemensamma kakan ändå skall få
en rimlig andel vid fördelningen. Det
är detta, mina damer och herrar, som
är innebörden i socialdemokratisk politik.
För att fullfölja denna politik är
vi beredda att ta ansvaret till och med
för en så föga populär åtgärd som införande
av allmän omsättningsskatt.

Utformningen av skatten kan jag för
min del acceptera. .lag tillät mig redan
under remissdebatten i januari att plädera
för att uttagningsprocenten vid en

48 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

eventuell omsättningsskatt borde sättas
så högt, att utrymme gavs för kompensation
åt vissa grupper, främst då barnfamiljerna.
Det är med tillfredsställelse
jag nu konstaterar att så kommer
att ske. Pensionärerna får automatiskt
kompensation genom pensionernas
anknytning till förändringarna i levnadskostnadsindex.
Men även sådana
saker som sänkning av den direkta
skatten för lägre inkomsttagare och lättnader
i familjebeskattningen tycker jag
är ett riktigt grepp på skatteproblemet.
En inom vissa gränser företagen omläggning
från direkta till indirekta skatter
torde inte heller, ur synvinkeln av
skatternas fördelning efter bärkraft, vara
omotiverad.

Finansministern berörde detta problem
och sade att han i sin skrivbordslåda
hade något utkast till en närmare
undersökning av detsamma. Jag inregistrerar
detta med tillfredsställelse. Jag
hade eljest för avsikt att rekommendera
finansministern att låta verkställa en
närmare utredning om vad ytterligare
steg på denna omläggningens väg i fråga
om vårt skattesystem skulle kunna
föra med sig för såväl den enskilde som
samhället. Jag skall i det sammanhanget
inskränka mig till att peka på
endast en sak. En mycket stor fördel
har den indirekta skatten framför den
direkta, nämligen att ingen samvetslös
skattesmitare kan dra sig undan betalningen.

Herr talman! Av de inlägg som hittills
gjorts i denna debatt framgår att
ingen inom den borgerliga oppositionen
är villig att medverka till den nödvändiga
inkomstförstärkningen av statens
kassa. Man har i stort sett — i varje
fall folkpartiet och centern ■— varit
med om att besluta om utgifterna. Man
har varit med om, bildligt talat, att ta för
sig av håvorna och ibland kanhända
bjudit ändå flottare, men nu när räkningen
skall betalas gör man ansatser
till att försöka smita undan. Jag kan
inte, herr talman, undgå att tycka att

det är ganska mycket av ynkedom i detta
uppträdande.

Herr Hedlund sade för en stund sedan
att han inte ville vara med om att
ge subventioner till människor som hade
det gott ställt. Jag skall inte gå in
på detta uttalande annat än genom att
fråga herr Hedlund, om man får tolka
hans yttrande så, att vi för framtiden
slipper vara med om subventioner av
typen grispremier o. d.

Herr Ohlin drog i sitt inlägg upp frågan
om de överläggningar, som förts
mellan de demokratiska partierna om
det statsfinansiella läget och som här
även kallats förhandlingar. Jag måste
för min del säga att vad som därvidlag
förekommer inte genom annat än ett
grovt missbruk av ordet kan kallas förhandlingar,
om nu någon vill benämna
dessa tillställningar så. Det är ju härvidlag
inte fråga om någonting annat
än att den ena parten, i det här fallet
regeringen, redovisar sin syn på läget,
medan den andra parten — jag kan
undanta herr Hjalmarson, som öppet
deklarerade att han fortfarande höll på
besparingslinjen för att åstadkomma
balans — bara sitter och trycker utan
att ge något som helst besked om hur
man själv bedömer det läge som skall
diskuteras.

Herr talman! Något som helst enigt
alternativ från den borgerliga oppositionens
sida har inte presterats. Det
enda man varit ense om, nu liksom i
tjänstepensionsfrågan, är tydligen att
man skall säga nej till regeringsförslaget.
År det inte underligt med det där
ordet nej, denna negation, att den skall
upphöjas till rang och värdighet av politiskt
alternativ i vårt land? Ett nej
med tre olika innebörder — kanske
fyra, om herr Hagberg sluter upp i nejsägarklubben.
Med erfarenheterna från
bl. a. pensionskampanjen tycker jag
det vore skäl i att man på vissa håll
inom oppositionen tog sig en funderare
över det politiskt riktiga i att inta denna
attityd.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Det är mot denna negativism, denna
oförmåga till konstruktivt samhällsarbete
som vi socialdemokrater ställer
upp ett positivt program, ett progressivt
och framtidssyftande — ett program
för den fortsatta samhällsutvecklingen
och ett program som bärs upp
av den fackliga och politiska arbetarrörelsen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Efter den för regeringen
löftesrika Harpsundskonferensen
har ju regeringen försökt vinna de borgerliga
partiernas stöd för omsättningsskatten.
Herrar Hjalmarson och Ohlin
har sagt nej, även här idag, och herr
Hedlund har instämt, antagligen därför
att han fruktar att eljest nästa år förlora
vad han vann i extravalet 1958.

En sådan revolt mot beprövade borgerliga
skatteideal vill regeringen naturligtvis
inte gärna tro på, och den
tycks in i det sista hoppas att kunna
spräcka den borgerliga fronten. Vad
folkpartiet beträffar finns ju Expressens
propå till förmån för 7 procents
omsättningsskatt och Dagens Nyheters
försvar för den nya skattelinjen att falla
tillbaka på. Och skattelättnader tillförsäkras
bönderna och undantag från beskattning
av deras produktionsförnödenheter
och löfte om resultatutjämning
— hur kan då centerpartiet säga
nej?

Regeringen anser troligen att det borgerliga
motståndet är osakligt, att motiveringarna
är grovt hyckleri och att
de verkliga anledningarna till nejsägeriet
är förhoppningarna att kunna fälla
regeringen på frågan samt spekulationer
inför nästa års andrakammarval.
Om de borgerliga partierna söker fläta
en snara av regeringens nya skattelinje,
har ju regeringen redan, bildligt
talat, stuckit in huvudet i snaran. Den
enda återstående frågan för det borgerliga
blocket borde alltså vara om
dess krafter skall räcka till för att dra
åt snaran.

t Andra kammarens protokoll

Hela detta år har herr Sträng spelat
den ståndaktige tennsoldatens roll. Han
ger de taktiska funderingarna en god
dag, och hans kolleger låter honom ännu
hållas. En sådan finansministerpolitik
borde ju vara i herrar Hjalmarsons och
Ohlins smak med tanke på 1960. Regeringen
kanske replikerar att kommunisterna
kan förhindra ett regeringsskifte
— i varje fall har dess anhängare
gjort det ute i landet — och i så fall
borde den delen av de borgerliga förhoppningarna
uppges. Men om vi gör
det, kan vi därmed hindra de borgerliga
från att bärga en valseger på omsättningsskatten
i nästa års riksdagsval?
Den frågan är oroande för hela
den svenska arbetarrörelsen.

Vi vill inte veta av omsättningsskatten.
Vi anser att den är orättfärdig, en
skatt i de rikas intresse. Vi återfinner
i densamma många av klasslagstiftningens
typiska drag. Vi anser inte att regeringens
eftergifter i form av höjda barnbidrag
och de direkta skattelättnaderna
upp till maximum 140 kronor, för att
nu nämna det viktigaste, kan förändra
detta omdöme. Ty kvar står det faktum,
att de som får 25 kronor i lättnader
skall betala 100 kronor därför, i varje
fall om man ser saken generellt.

Regeringen vill alltså ta ut 220 kronor
per huvud av befolkningen i en
kaloribeskattning vad gäller livsmedel
och i en förbrukningsskatt vad gäller
andra varor och tjänster. Om jag bortser
från uppmjukningarna och ser det
hela rent principiellt innebär den formen
av beskattning, att medan 12 000-kronorfamiljen pålägges 6,8 procent i
ökad skatt slipper 100 000-kronorfamiljen
undan med 0,8 procent.

Vi är särskilt oroade över detta förslag,
ty vi ser det som ett uttryck för
en ny skattelinje hos regeringen. Vi
ställer det vid sidan av de väldiga höjningarna
av folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna
och serien av skattelättnader
för de rika och aktiebolagen.
Regeringen har blivit uppskrämd av de

1959. Nr 2''/

50 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

borgerligas framgångsrika utnyttjande
av skattemissnöjet. Den vill nu genom
övergången från direkt till indirekt
skatt komma ifrån det farliga »skattetänkande»
som finansministern erinrar
om. Men, herr talman, arsenik är
arsenik, oavsett om man tar det i tabletter
eller sockerbitar. Regeringen har
redan genom serien av missnöjesyttringar
från arbetarorganisationer av
skilda slag kunnat övertyga sig om att
det föraktade skattetänkandet vunnit
en farlig utbredning under senare tid.
Och nu rör det sig om en annan kategori,
nämligen dem som, bildligt talat,
»under skatter dignar ner». Forsättning
kommer att följa — det är alltid farligt
att väcka den björn som sover.

Vi tycker att regeringen har valt en
oförsvarlig linje. Den befinner sig inte
alls i det tvångsläge, som den försöker
frammana bilden av. Den hade åtminstone
tre linjer att välja på, därav två
som skulle ha betjänat de strävanden
som den själv säger sig vilja befrämja.
Men den valde den sämsta av dessa ur
arbetarklassens synvinkel. Man kan fråga
varför.

Det behövs, säger finansministern,
900 miljoner kronor för att balansera
statens affärer. 900 miljoner kronor —
det är nästan på öret merutgiften på
försvarsbudgeten detta år jämfört med
1956/57. Och det årets militärutgifter
var verkligen inte fy skam — de var
åtminstone en halv gång högre än maximum
under andra världskriget.

Men nu har vi som sagt 900 miljoner
kronor mer, alltså styvt dubbelt så
mycket som under andra världskriget.
Är dä världsläget sämre nu? Är vårt
lands situation farligare? Är risken för
ett nytt storkrig, som skulle innebära
faror för vårt land, större nu än 1956?
Alla dessa frågor kan besvaras med nej.
Vi tror alltså att läget är betydligt
bättre än 1956, att faran för ett nytt
storkrig har minskat. Vi är övertygade
om att inte ens våra mest uppskrämda
och hysteriska militarister kan levere -

ra rimliga antaganden, som pekar i
annan riktning.

Varför skall då Sverige öka rustningarna,
när andra länder hejdar upprustningen
och en del t. o. m. minskar försvarsutgifterna?
Vi skall vara neutrala,
och det är dyrare, har våra militära
experter förklarat. Enligt denna militära
logik är det alltså dyrare att stå
utanför krig än att inrikta sig på att
delta i ett sådant. Vi tror inte på denna
sofistik, och en växande del av det
svenska folket delar vår skepsis.

Det förbättrade läget — ty det handlar
om en verklig förbättring — är ett
starkt motiv för minskade försvarsutgifter.
Det är sålunda helt andra skäl,
som tillåtits fälla utslaget, när det gällt
försvarsutgifterna.

Men finansministern behöver precis
900 miljoner ytterligare på grund av
denna obetänksamma ökning av militärutgifterna.
Detta är den enkla sanningen.
Regeringen skulle inte haft
några ekonomiska bekymmer i dag,
om den inte så gentilt kunnat kasta
bort hälften av de direkta skatterna till
våra militarister, d. v. s. om den inte
så obetänksamt ställt riksdagen under
försvarsstaben — kanske jag hellre skall
säga: ställt försvaret ovan partistriderna.
En sådan finanspolitik kan ju inte
inge respekt, inte vinna förtroende.
Dess praktikanter kan lätt riskera att
bli förväxlade med hasardspelare i stället
för att anses som allvarliga rikshusliållare.

Antagligen menar herr Sträng, att sådana
omdömen är orättvisa. Om han ett
ögonblick skulle övergå från att diskutera
med dem, som han tror i grunden
har samma uppfattning som han själv i
skattefrågan, till att diskutera med dem
som han anser har en rakt motsatt uppfattning,
skulle han kanske säga, att
underskottet var förutsett, att han väl
förstått vart det hela skulle barka i väg.

Men hur ser saken ut i så fall? Detta
år har man exempelvis sänkt bolagsskatterna
med cirka 250 miljoner kro -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

nor i stället för att man äntligen borde
ha börjat beskatta bolagens sagolika förmögenheter.
I fjol sänktes den redan
förut blygsamma förmögenhetsskatten
jämte kvarlåtenskapsskatten. Samtidigt
uppsköts ytterligare möjligheterna att
beskatta 600 ä 700 miljoner kronor av
bolagens lagertillgångar.

Inte nog med detta. Låt mig citera
några rader i herr Strängs föreliggande
proposition nr 162: »...borttagandet
av investeringsavgiften från den 1 januari
1958 ...frisläppande av investeringsfonderna
hos vissa företag, samt
införande fr. o. m. 1959 av möjlighet
att disponera såväl gjorde som framtida
fondavsättningar för mera långsiktiga
investeringsobjekt... återlämnande från
1958 av de särskilt under Koreakrisen
upplagda prisutjämningsfonderna inom
skogsindustrierna ...». Så långt alltså
herr Sträng.

Om regeringen — jag medger att det
är en djärv tanke — hade hållit militärutgifterna
på 1956/57 års nivå och
hållit kvar förmögenhets- och bolagsskatter
på 1958 års nivå, skulle den i
dag kunna kalkylera med ett par miljarder
i överskott i stället för ett underskott
på 900 miljoner kronor.

Inför denna kritik säger regeringens
tåligaste försvarare att nu måste vi se
framåt, och var skall vi då ta pengarna? Hela

landet har uppmärksammat de
väldiga förmögenhetsökningar som
aktieägarna på fondbörsen kunnat inregistrera
under ett enda år och som
avspeglats i en mer än 50-procentig ökning
av aktiernas priser. Enbart detta
motsvarar (iver 5 miljarder kronor i
ökad förmögenhet under ett enda år.
Man kan lugnt utgå ifrån att övriga
aktieägare, vilkas aktier inte registrerats
på fondbörsen, kunnat notera en
minst lika stor samlad förmögenhetsökning.
Vore det då så orimligt, att
dessa jätteförmögenheter, som tagits
från löntagarna genom underbetalning
av deras arbete, skulle användas för

att täcka hålet i regeringens budget?
Varför skall dessa rikemän tillåtas konfiskera
10 miljarder under ett år från
löntagarna, utan att staten åtminstone
kan konfiskara en tiondel därav för kostnader
som i verkligheten kommer att ge
ytterligare förmögenheter åt de rika?

Men det finns fler möjligheter. Våra
förmögenhetsägare med mer än 80 000
kronor äger tillsammans nära 30 miljarder
kronor enligt vår taxeringsstatistik.
För detta jättebelopp betalar de
180 miljoner kronor, d. v. s. 0,6 procent
i skatt. Vore då en förmögenhetsskatt på
låt mig säga 2 procent något så orimligt,
när man i dag tar ut 30 procent på en
ganska vanlig arbetarinkomst? Endast
en så måttlig höjning av den beskattade
delen av förmögenheterna skulle ge
statskassan ytterligare 420 miljoner
kronor i merinkomst. Varför skulle inte
de stora inkomsttagarna med mer än
50 000 kronor i årsinkomst kunna tillföra
statskassan ytterligare 100 miljoner
kronor? Och varför inte skapa en
effektiv kontroll på skattesmitarna, när
dessa anses undandra statskassan åtminstone
ett par miljarder kronor om
året, i stället för att ytterligare pressa
de små inkomsttagarna?

Herr Sträng har ju nyss sagt, att vi
inte kan tänka oss att ha en fiskal på
varannan invånare. Men en fiskal på
vart och ett av våra storbolag skulle
kanske ge resultat.

Under ett femtiotal år har riksdagens
uppmärksamhet varit riktad på tomtjobbarna,
som tillgodogör sig miljarder
på oförtjänt markvärdesstegring,
och vissa förslag har utformats för att
överföra sådana extraprofiter till samhället.
Men finansministern föredrar
att brandskatta småbarnens blöjor och
änkans sista skärv i stället. Nu vill finansminister
Sträng ha cn principdiskussion
till förmån för den indirekta
beskattningsprincipen. Han vill förstås
helst diskutera med dem som är anhängare
till principen, ty i så fall kunde
diskussionen begränsas till att gälla

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

> id remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

tidpunkten för beskattningens införande
och till frågan om en sådan kan anses
motiverad just nu. Men arbctaropinionen
har för sig, att omsättningsskatten
skyddar de rika och tar pengarna
från de små. De har lärt sig, att en rättvis
beskattning bör uttas efter bärkraft
och inte efter huvud, att en skattefri
existensnivå är nödvändig, och att den
indirekta beskattningen är raka motsatsen
till sådana principer.

De missnöjda har nyss fått en särskild
påminnelse om den indirekta beskattningens
princip genom dess tilllämpning
på folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna.
I år betalar den som
har 15 000 kronor 600 kronor i folkpensionsavgift,
den som har 100 000 betalar
lika mycket. Det innebär att den
mindre inkomstttagaren betalar 4 procent
av lönen och den större 0,6 procent.
De vet också, att om herrar Hedlund,
Hjalmarson och Ohlin får som de
vill skall samma folkpensionsavgift
snart utgå med 975 kronor för löntagare
med 15 000 kronors inkomst liksom
för miljonären. Det blir 6,5 procent
av lönen för den förstnämnde och 9
hundradelar av en procent för den sistnämnde.
Alltså ogillar arbetarna den
indirekta beskattningens principer.

Hotet om omsättningsskatten har med
bullersam optimism avtackats på fondbörsen.
Afen det har särskilt på arbetsplatserna
och i hemmen utlöst ett starkt
missnöje. Även regeringens pålitligaste
anhängare har frågat varför. De har ju
sitt gamla partiprogram och har inte
glömt sitt partis tidigare aktioner mot
den indirekta beskattningen. De förstår
inte, varför gårdagens sanningar nu
anses så verklighetsfrämmande. Och
går de till herr Strängs motiveringar
för den nya linjen, blir de ännu mer
omtumlade. Exempelvis följande: förr
kunde motståndet mot den indirekta
beskattningen motiveras med att många
hade så låga inkomster, men numera har
en sådan inkomstutjämning skett, att de
direkta skatterna har blivit de olämp -

ligaste. Förr — det var väl på den tiden
när 2 000 kronor gav en lika hög
standard som 10 000 nu. Men många
löntagare kommer inte upp till en sådan
reallön. Och om jag inte fattat saken
fel, har regeringen just tillsatt en
utredning på grund av att ett par miljoner
löntagare inte kommer upp till
mer än 8 000 kronor i lön. Flertalet löntagare
har ännu mycket låga löner, sett
i belysning av levnadskostnaderna.

Vi kan ta följande uttalande av herr
Sträng, som han upprepar också i dag:
Höga direkta skatter skapar tendenser
till skatteflykt och motvilja till maximala
arbetsinsatser, medan ingen kan
undandra sig den indirekta beskattningen
. . . När herr Sträng föreslår en
omsättningsskatt, som skall ge 220 kronor
per medborgare i genomsnitt, är
han väl medveten om att miljonärerna
inte klagar däröver, inte ens om deras
andel skulle bli något större. De vet att
99 procent av beloppet i alla fall kommer
att avkrävas folk med vanliga arbetare-
och tjänstemannainkomster.
Och på tal om skatteflykten: vilken
vanlig inkomsttagare kan fly från sina
direkta skatter? Om nu vissa rika och
stora inkomsttagare kan göra detta —
något som ju regeringen anför såsom ett
motiv för omsättningsskatten — måste
väl uppgiften vara att skapa spärrar
mot ett sådant bedrägeri i stället för att
genom övergång till indirekta skatter
underlätta detsamma.

Även det hjärtlösa argumentet att dra
in köpkraft för att motverka inflation
spökar i detta sammanhang. Nu har
man i tre år hållit lönerna stilla för
en mycket stor del av löntagarna. Lyckas
man upprepa detta även i år, får
dessa löntagare vidkännas reallönesänkning.
Genomföres omsättningsskatten
blir denna reallönesänkning ännu säkrare,
eftersom omsättningsskatten, försiktigt
räknat, höjer levnadskostnaderna
med 5 procent. En sådan försämring
av kronans redan svaga köpkraft vore

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.
Vid remiss av propositionen

inte något kort steg på en ny inflations
svåra väg.

Nu bedömer regeringen konjunkturutsikterna
opitimistiskt, även om den
förutser bl. a. en betydande arbetslöshet
och tvånget att med statliga åtgärder
dämpa dess verkningar. Detta visar att
det finns utrymme för ökad produktion,
liksom att utrymmet för en ökning av
konsumtionen är stort. Är det då inte
orimligt att nedbringa konsumtionen
med kanske 5 procent för att kunna
upprätthålla den improduktiva militära
konsumtionen?

Vad får i så fall detta för resultat?
Enligt försvarsuppgörelsen med de
borgerliga partierna skall försvarets
kapitalbudget pressas upp till 240 miljoner
kronor, och med hänsyn till den
tekniska utvecklingen skall varje år
försvarshuvudtiteln ökas med 70 å 75
miljoner kronor, varjämte kompensation
skall lämnas för pris- och löneökningar.
Herr Sträng har här nyss uppskattat
årets samlade militärutgifter till
3 1 /* miljard kronor. Nästa år skall alltså
dessa utgifter öka med 70 miljoner
plus 60 miljoner på civilförsvar och
kapitalbudget plus kanske 5 procents
kompensation i fråga om material och
löner eller sammanlagt med närmare
300 miljoner kronor.

Detta kan inte ske utan en motsvarande
uppräkning av löne- och materialkostnader
för den övriga statliga verksamheten,
varför herr Sträng måste
komma tillbaka och begära ytterligare
skatter, låt oss säga efter nästa års riksdagsval
— därest nu väljarna ger honom
möjlighet att fortsätta omläggningen
av beskattningen efter huvud i stället
för efter inkomst.

Om omsättningsskatten utlöser sådana
kedjereaktioner, måste det väl bero
på att den är kedjereaktionär.

Våra invändningar mot omsättningsskatten
får inte tolkas såsom ovilja att
diskutera frågan om ökade inkomster
till statskassan. Det finns så många behov
som behöver tillgodoses, och vi

om allmän varuskatt, m. m.

tänker därvid särskilt på folkpensionärerna,
barnfamiljerna och de otillräckliga
insatserna på det kulturella
området, där Sverige snart riskerar att
hamna i kretsen av underutvecklade
länder. Men vi anser inte att dessa behov
skall täckas genom indirekta skatter
av det slag regeringen nu föreslagit.

De borgerliga partierna har försäkrat
att de inte heller önskar en omsättningsskatt.
De föredrar att spara på de sociala
anslagen, och högern är, såsom
en konsekvens av sin egoistiska vakthållning
kring det rika fåtalet, beredd
att övervältra en ökad skattebörda på
kommunerna. Denna linje är oantaglig
för oss. När det gäller de socialpolitiska
frågorna är vi i princip eniga
med regeringen.

Vårt motstånd mot omsättningsskatten
har sålunda en helt annan motivering
och helt andra bevekelsegrunder
än de borgerliga partiernas. Deras verkliga
förhoppning är att arbetarrörelsen
skall genomföra de borgerligas skattepolitiska
linje och att de sedan skall
kunna utnyttja detta för att nästa år
erövra flertalet i andra kammaren.

I fjol tillfogade den svenska arbetarklassen
det borgerliga blocket ett svidande
nederlag, och vi kunde med gemensamma
krafter lagfästa den största
sociala reformen i vårt lands historia.
Den riktiga politiken är att fortsätta
denna offensiv. Just nu är det lönerna
som står på tapeten. De behöver pressas
upp och det kan ske, om arbetarrörelsen
samfällt verkar i denna riktning.
Inte minst viktigt är att den odemokratiska
och förnedrande behandlingen
av den kvinnliga arbetskraften
upphör, så att Sverige slipper skylta
bland. de efterblivna länder, där man
betalar människorna efter kön i stället
för efter prestation.

Den förbättring av barnbidragen, som
regeringen nu föreslår, är inte den förbättring
som riksdagen tidigare efterlyst
och som en offentlig utredning
framlagt förslag om. Det handlar här

54 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

\ id remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

om en absolut otillräcklig kompensation
för den levnadskostnadsfördyring
som regeringen vill genomföra, inte
alls om den standardhöjning för barnfamiljerna
som riksdagen begärt och
som utredningen föreslagit. Därför bevarar
kravet sin fulla aktualitet.

Regeringen har följt den sorgligt ryktbara
besparingsutredningens förslag
att uppskjuta förverkligandet av samtliga
partiers löften till folkpensionärerna
i samband med tjänstepensionsdebatten,
nämligen att nästa år ta ett verkligt
krafttag för att pressa upp folkpensionerna.
Detta är inte rent spel
mot de gamla. Arbetarrörelsen har fått
deras stöd för tjänstepensionen, inte
minst på grund av löftet om en kraftig
förbättring av folkpensionerna nästa
år. Jag skall för dagen inte tala om
hederlighet och ansvarskänsla inför
givna löften, men det borde väl ändå
finnas något av självbevarelsedrift hos
det regerande partiet. Det kan väl
aldrig vara möjligt, att herr Erlander
med öppna ögon skall medverka till att
hundratusentals folkpensionärer genom
den fiffige herr Hedlund överföres till
det borgerliga blocket?

Detta har herr Hedlunds centerparti
förstått. Det blir utskällt i pressen för
att det liksom kommunistiska partiet
vill stå fast vid högtidliga löften. Men
vad skall de gamla tänka därom?

För vår del står vi fast vid de löften,
som givits de gamla, och har klart
visat att medel därför finnes.

Fn begränsning av försvarsutgifterna
är en både statsfinansiell och politisk
nödvändighet.

Det första som måste göras är att den
dåraktiga fyrpartiöverenskommelsen om
automatiska utgiftsökningar varje år liksom
kompensation för pris- och lönestegringar
på fjärde huvudtiteln sättes
ur kraft.

Det andra, vilket även ett regeringsparti
borde kunna ta på sitt ansvar, är
att återföra försvarsutgifterna till 1956
års nivå. Det ger 900 miljoner kronor

om året i besparingar. Detta, liksom
en sådan inriktning av skattepolitiken
som jag har pläderat för, skulle lägga
en bättre ekonomisk grund för sunda
statsfinanser, en framstegsvänlig socialoch
kulturpolitik och ett fast penningvärde.

Innan jag sätter punkt skulle jag vilja
erinra om ännu en fråga; den gäller
svenska atomvapen. Det har viskats om
att den socialdemokratiska partikommitté,
som utreder frågan om svenska
atomvapen, skulle ha lämnat utrikesministern
i sticket och redan vara beredd
att tillstyrka miljonanslag för att
utexperimentera de första atombomberna.
En sådan kapitulation frammanar
oro och bekymmer och vänder fantasien
mot fasansfulla perspektiv för vårt
folk.

När en officiell amerikansk utredning
nyss påvisat, att ett kärnvapenkrig mot
USA på kort tid »endast» skulle döda
55 miljoner amerikaner och skada 20
miljoner, därest man bygger fullträffsäkra
skyddsrum för 43 miljoner —
eljest blir det långt fler offer — borde
sunda förnuftet säga oss, att ett land
med Sveriges ringa landareal inte kan
föra ett kärnvapenkrig. USA har dock
21 gånger större territorium än Sverige.
Det har också helt andra försvarsresurser
än Sverige någonsin kan drömma
om att anskaffa.

Redan nu är åtminstone en miljon
människor dömda till en för tidig död
medan stora arvskador hotar ännu ofödda
släkten på grund av de genomförda
försökssprängningarna, enligt många
världskända vetenskapsmäns utsago.
Tanken att Sverige skulle söka sig in i
den exklusiva atomklubben och sälla
sig till dem som förgiftar atmosfären,
växterna och allt levande är fruktansvärd.

Per Edvin Sköld som galjonsfigur för
svensk atompolitik — kan detta vara
möjligt? Det skulle säkert hälsas med
uppriktig glädje av flertalet svenskar,

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 55

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

om regeringen kunde försäkra att sådana
antaganden saknar verklig grund.

Lika nyttig vore en regeringsförklaring,
att den godkänner och understöder
den sovjetiske regeringschefen
Chrustjovs förslag i Förenta Nationerna
om fullständig avrustning. Varför
tiga inför ett så epokgörande förslag?
Varför, såsom utrikesministern, försöka
inbilla folk att det saknar betydelse,
därför att sovjetregeringen redan för
32 år sedan framlade ett avrustningsförslag?
Finns det då någon annan
räddning för mänskligheten? Finns det
verkligen någon som kan tro, att rustningspolitiken
kan fortsätta utan att
den leder till en världskatastrof?

Det är visserligen sant att kapitalisterna
förkastade ett avrustningsförslag
för 32 år sedan, men det är också sant
att läget nu är ett helt annat. Det är
inte bara världsläget som förändrats,
det förhåller sig också så att ett krig
med nuvarande militära resurser enligt
den militära expertisens mening kommer
att ödelägga vår planet och göra
den obeboelig för levande varelser.

Finns det då någon annan utväg än
avrustning? Hångrinet, den cyniska
skepticismen, den iskalla okänsligheten
inför den hotande katastrofen — är det
egentligen något annat än hjälplöshet,
defaitism, oförmåga? Kanske tror en
och annan att det är statsmannamässigt
och realistiskt, men varken vårt folk
eller något annat är betjänt av en sådan
attityd.

Vårt land är ett litet land, och vi
överskattar inte dess möjligheter att påverka
det internationella skeendet. Men
låt oss inte heller underskatta dess betydelse!
Må Sveriges stöd aldrig saknas
för allvarliga strävanden att lösa vår
tids dominerande problem, nämligen
att trygga en varaktig fred!

Herr NOItUP (ep):

Herr talman! Det ämne vi diskuterar
här i dag är säkerligen intressant för

många medborgare och föranleder säkert
diskussion på många håll.

Det genomgående draget i de tre borgerliga
partiledarnas anföranden har
varit hur nödvändigt det är med sparande,
och jag är för egen del övertygad
om att de stora bristerna i statsbudgeten
icke kan täckas enbart genom att
vi tar ut mera skattemedel från medborgarna.

Jag kan icke föreställa mig att den
oro, som gjort sig gällande på så många
håll i vårt land, på något sätt har stillats
av herr finansministerns så uttömmande
anförande där han försökte motivera
nödvändigheten av den fyraprocentiga
omsättningsskatten för att fylla
det mycket stora hål i budgeten som för
närvarande föreligger.

I proposition nr 162 hänvisar finansministern
till att han redan i statsverkspropositionen
vid årets början konstaterade,
att ett betydande underskott förelåg
för budgetåret 1958/59 och att en
mycket kraftig förstärkning av statsinkomsterna
för 1959/60 bleve nödvändig.
Utvecklingen med ökade budgetunderskott
1957/58 och 1958/59 ansågs dock
inte inge betänkligheter utan ligga helt
i linje med de godtagna principerna för
en ekonomisk politik som skulle bevara
en hög och jämn sysselsättning. Något
fullständigt budgetförslag för 1959/60
framlades därför inte i statsverkspropositionen.
Därmed skulle man få rådrum
för att fastställa den ekonomiska
politiken.

Att skjuta på fastställande av budget
tyder väl på att den ekonomiska utvecklingen
icke är tillfredsställande och att
det förelegat stor tveksamhet inom finansdepartementet
om hur framtiden
skulle gestalta sig. I varje fall föreligger
det stor tveksamhet inom näringslivet
om hur det skall bli. Detta avspeglas ju
också tydligt i redogörelsen för den ekonomiska
utvecklingen, där industriinvesteringarnas
ökning endast är 25 procent
av de statliga och 50 procent av de
kommunala investeringarna. Detta in -

56 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

nebär ingalunda någon konjunkturförbättring
— snarare tvärtom.

I en hel del andra länder har utvecklingen
gått i andra och gynnsammare
banor trots att dessa länder varit invecklade
i krig. Den internationella konjunkturförbättringen
visar oavbruten
förbättring med en ökning av volymen
på industriproduktionen på drygt 5 procent
andra kvartalet 1959 jämfört med
andra kvartalet 1958. I Förenta Staterna,
Västeuropa och Danmark är uppsvinget
så starkt, att expansionskraften gradvis
förskjutits från bostadsbyggande till företagsinvesteringar.
När detta skall kunna
hända i vårt land vågar väl ingen av
näringslivets företrädare sia om i dag.

Enligt den reviderade nationalbudgeten
beräknades de totala investeringarna
öka volymmässigt med 6 procent
från 1958 till 1959. De privata investeringarna
antogs öka med endast 3 procent,
under det att de statliga beräknas
öka med 12 procent och de kommunala
med 6 procent.

Även om senare uppgifter pekar på
större ökning från 1958 till 1959 än som
antagits, visar företagare och näringsliv
en modlöshet som inger betänkligheter.
Dessa betänkligheter beror i stor utsträckning
på att de allmänna statliga
och kommunala investeringarna är så
stora i förhållande till de privata. De
statliga och kommunala investeringarna
har kunnat ske genom ökat skatteuttag,
som för många företagare blivit så stora,
att de så nödvändiga investeringarna
för att rationalisera företagen icke har
gått att utföra. Jag hörde för ett år sedan
en mycket känd industrichef förklara,
att hans företag enligt beslut som var
fattade under fem år skulle betala 80
miljoner kronor i skatt, som väl behövdes
för rationalisering inom företaget.
Vad detta betyder är väl omöjligt
att fastlägga, när så mycket tyder på alt
vi måste ansluta oss till den gemensamma
marknaden och konkurrera med företag,
som arbetar med betydligt lägre
arbetslöner och kostnader.

Jag har tidigare nämnt att det höga
skatteuttaget i stor utsträckning omöjliggjort
ökade investeringar, och den
budgetmässiga utvecklingen talar ju för
att ännu högre direkta skatter blir nödvändiga
om de beslut riksdagens majoritet
fattat skall kunna effektueras. Att
effektuera vissa riksdagsbeslut genom
direkta skattehöjningar är motbjudande
för att icke säga omöjligt. Detta kan
väl knappast komma i fråga i nämnvärd
grad. Det var också huvudorsaken till
att vi i centerpartiet — och flera med
oss — var av den meningen, att beslutet
om lagstadgad tjänstepension för
alla löntagare skulle komma att medföra
utgifter, som vi ej rår med. Den
allmänna pensionsförmånen jämte en
del för långt gående sociala förmåner
har fört oss in i ett läge, där det nu är
nödvändigt att spara på olika områden.
Även om detta skulle medföra en sänkning
av vår höga levnadsstandard är
det — enligt min mening — lyckligare
än att fortsätta med att utarma landets
ekonomi.

Regeringspartiet har dock inte velat
detta. Nu föreligger här ett förslag av
i viss utsträckning ny karaktär. När
det inte går att öka de direkta skatterna
kommer förslaget om indirekta skatter:
en fyraprocentig omsättningsskatt.

Vilken väg är den rätta att gå, direkta
eller indirekta skatter? För min del har
jag alltid varit motståndare till indirekt
skatt, därför att denna skatt icke uttages
i proportion till bärkraften. Genom
att bryta mot den regeln tar man på sig
ansvaret att helt förändra grundläggande
demokratiska regler. Under
ofärdstider har vi måst göra detta, men
att göra det under tider då man är så
angelägen att tala om det välfärdssamhälle,
vilket skapats genom socialdemokratisk
politik, är minst sagt förvånande.
Det måste väl vara hårt och motbjudande
för en sann demokrat att behöva
lägga sin röst för genomförandet
av ett så odemokratiskt beslut.

Med ett beslut om omsättningsskatt

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 57

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

följer väl också — det har sagts tidigare
i diskussionen — efter hand ett
kompensationstänkande, som i sinom
tid medför ökade lönekrav och ökade
omkostnader för näringslivet. Hur
länge detta system om kompensation
för alla fördyringar skall fortgå kan
väl ingen i dag uttala sig om. Jag tror
för min del att slutet blir mycket olyckligt.
Det vore nog bättre för oss alla,
om vi tog oss samman och hjälptes åt
att resa upp den ekonomiska skutan.
Utvecklingen måste göra varje sunt tänkande
medborgare som är insatt i det
ekonomiska skeendet bekymrad.

Jag har gjort en undersökning inom
ett litet område, som är nog så betydande
för många. På budgetens utgiftssida
förekommer automatik i stor utsträckning.
Herr finansministern var
inne på den saken i sitt anförande. Automatik
innebär i detta fall att verkställa
och dra konsekvenserna av riksdagens
tidigare fattade beslut. Hit hör
ofta — t. ex. i ett verk — löneökning
och löneuppflyttning, vilket kan ha
stor inverkan på förhållandet mellan
löneanslag och sakanslag. Om man gör
en undersökning finner man, att automatiken
medför en betydligt större ökning
av lönerna än av sakanslagen. Givetvis
är det nödvändigt att löneökningen
blir lika i olika statliga och
kommunala institutioner samt i näringslivet
i övrigt. Men ökade löner,
ökade skatter och ökade sociala utgifter
för till ett mål: försämrat penningvärde.
EU försämrat penningvärde måste
medföra, att vårt land kommer att
stå sig ännu sämre i konkurrensen med
länder som liar ett bättre penningvärde.
Ett genomförande av en omsättningsskatt
medför säkerligen eu fortsatt försämring
av penningvärdet. Detta är
tillräckligt för att jag skall rösla emot
ett dylikt förslag.

Säkerligen är ett sparande med statliga
bidrag av olika slag nödvändigt. I
det sparprogram som besparingsutredningen
kommit till finns det mycket

övrigt att önska. Jag vill dock uttala min
tillfredsställelse över att det gått att i
stort ena så motstridiga viljor.

Beträffande besparingarna borde det
ha framkommit förslag om större besparingar
av hyres- och bostadsbidragen.
Här borde det ha gått att spara åtskilliga
hundra miljoner kronor. Besparingsutredningens
förslag kommer väl
senare att bli föremål för behandling
i en kommande proposition. Då blir det
kanske tillfälle att återkomma till saken.

Gentemot förslaget att skaffa pengar
genom omsättningsskatt begär regeringen
förslag från oppositionen att
skaffa fram pengar till de åtgärder, som
regeringspartiet genomdrev i våras mot
oppositionen. Ja, den ekonomiska politik,
som centerpartiet tidigare har föreslagit
och senare kommer att framlägga
förslag om, skall med all säkerhet
stärka statens finanser så, att budgeten
framdeles skulle kunna bli betydligt
bättre balanserad än den nu är. Om man
på grundval härav sedan sparar ytterligare
och tillfälligtvis accepterar en
eller anan punktskatt på umbärliga varor,
får vi en realistisk linje utan allmän
omsättningsskatt.

Jag måste än en gång säga, att det är
egendomligt, att de som säger sig företräda
de breda lagren i vårt folk, människorna
med små inkomster, nu vill
göra deras inkomster mindre värda genom
att lägga på en omsättningsskatt.
Jag tror inte att man på den vägen kan
åstadkomma en lycklig utveckling av
vårt ekonomiska liv.

Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.

Herr HECKSCHER (h) :

Herr talman! Det händer ibland, att
den politiska diskussionen i Sverige antar
eu litet mer principiell karaktär än
vad som är vanligt. I dagens liige är det
eu del som tyder på att motsättningarna
inte bara är meningsskiljaktigheter i

58 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

fråga om praktiska detaljer utan har en
sådan mera allmängiltig karaktär.

Grundtanken i den proposition som
nu är föremål för överläggning är såvitt
jag kan förstå, att statsverksamheten
över huvud taget skall befinna sig i oavbruten
ökning, att det allmänna i växande
utsträckning skall befria medborgarna
från deras ansvar för den egna
ekonomiska välfärden och därför också
befria dem från deras inkomster och
egendom. Det går inte längre att genomföra
en sådan politik genom att — som
man tidigare brukade — vända sig mot
»storkapitalet». Tanken på en egendomsägande
demokrati är på väg att förverkligas
alldeles av sig själv, och det gäller
nu att också små egendomsägare och
små inkomsttagare måste förmås avstå
tillräckligt mycket åt det allmänna, antingen
de önskar det eller inte. Detta
är, för att använda regeringens uttryckssätt,
en progressiv samhällssyn. »En
progressiv samhällssyn», heter det i
propositionen, »är icke förenlig med en
negativ attityd till samhällets behov av
erforderliga ekonomiska resurser. Från
den grunduppfattningen bör det statsfinansiella
problemet i dag angripas.»

För att få riktigt perspektiv på vad
det betyder i praktiken skall man komma
ihåg att — som det sägs i propositionen
— medan de enskilda investeringarna
ökat med fyra procent, har de
kommunala investeringarna ökat med
sex procent och de statliga med tolv.
Detta skall alltså fortsätta, tv man räknar
med att eu »progressiv samhällssyn»
kräver att statsverksamheten alltjämt
får en större och större proportion
i jämförelse med enskild verksamhet.

Föredragande statsrådet grips tydligen
ibland av en viss eftertänksamhet. Han
talar t. ex. om den principiella svårigheten,
att statsutgifternas fortsatta utveckling
är beroende av statsmakternas
årliga beslut, som om dessa årliga beslut
inte hade någonting som helst att
göra med vad finansministern själv föreslår.
Och när han kommer in på att

avvisa tanken på de kraftiga nedskärningar,
som också enligt hans uttalade
uppfattning skulle kunna hindra en farlig
utveckling, säger han bara att de inte
skulle ha den nödvändiga förankringen
bland det stora flertalet av vårt lands
medborgare. Jag skulle vilja fråga, om
inte dessa krav på en betydande nedskärning
skulle få den nödvändiga förankringen
bland det stora flertalet av
vårt lands medborgare i samma stund
som regeringen anslöt sig till kraven.
När regeringen i det här fallet skyller
på vad det stora flertalet av vårt lands
medborgare lär tycka, är det inte någonting
annat än en undanflykt — man vill
helt enkelt inte själv ta ansvar för att
övertyga det stora flertalet av vårt lands
medborgare om att de behövs. I själva
verket lär nog många av dem, som av
tradition eller andra skäl fortfarande
stöder regeringen, i grund och botten ha
en, om jag så får säga, mycket mindre
»progressiv» uppfattning i de här frågorna
än regeringen har. — Jag hoppas
att citationstecknen kring ordet progressiv
är fullt möjliga att iaktta.

Motiveringen — eller man kanske
skall säga förevändningen — för denna
regeringens ståndpunkt ligger till stor
del på det socialpolitiska området. Det
mest typiska exemplet finner man i
Kungl. Maj:ts proposition nr 162 när
det talas om arbetsmarknadspolitiken.
Jag tror inte, att det finns några delade
meningar i denna kammare om vikten
av en aktiv arbetsmarknadspolitik
i den betydelsen, att vi alla vill ha en
arbetsmarknadspolitik, som vid depression
eller vid allvarligt hot om depression
sörjer för att sysselsättningen bevaras.
Det är någonting av det viktigaste
som man över huvud taget kan ha
att göra med, och jag skulle vilja säga
att i jämförelse med kravet på att bibehålla
sysselsättningen vid depression eller
allvarligt hot om svår depression får
de flesta andra hänsyn vika.

Men hur är det nu? Det har sagts redan
tidigare, att vi befinner oss i en

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 59

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

uppåtgående konjunktur — det är inte
tal om depression eller allvarligt hot
om depression. Ändå skall bidragen till
arbetslöshetskassorna i jämförelse med
vad som togs upp i riksstaten för innevarande
budgetår ökas med 12 miljoner
kronor, vilket sägs motsvara den ökade
belastningen för innevarande budgetår.
Antalet dagsverken vid beredskapsarbetena
uppskattas till 2 miljoner, medan
de 1958''59 uppgick till något över 1,8
miljon.

Nu har statsrådet Sträng både i statsverkspropositionen
och här i dag lagt
fram en ingående utredning om vad
detta beror på. Han säger att man måste
föra en aktiv arbetsmarknadspolitik,
kanske alldeles särskilt under uppåtgående
konjunktur, och han pekar på att
det kommer ett tillskott till arbetsmarknaden
av 25 000, därför att de årsklasser
som nu kommer ut på arbetsmarknaden
är så stora. Men betyder detta
att man allteftersom årsklasserna ökar
skall placera ett motsvarande antal arbetare
i beredskapsarbeten? Jag vill inte
karikera det genom att säga, att man
skulle föreställa sig, att den nytillkomna
arbetskraften omedelbart skall placeras
i beredskapsarbeten — så illa är
det naturligtvis inte — men om vi skulle
komma därhän, att varje ökning av arbetskraftstillgången
utlöser en däremot
svarande ökning av beredskapsarbetenas
omfattning, måste det verkligen vara
någonting galet i hela systemet.

På samma sätt är det när herr Sträng
talar om att kvinnornas allt större deltagande
i arbetslivet är ett skäl till att
vi har alt vänta ökad arbetslöshet. Man
frågar, om den omständigheten att kvinnorna
går ut på arbetsmarknaden —
rimligtvis för att förtjäna pengar —
skall leda till att en däremot svarande
mängd av arbetskraften skall sysselsättas
med offentliga beredskapsarbeten.
Det kan väl inte förhålla sig på det
sättet.

I själva verket innefattar både vad
som här sägs i propositionen och vad

som har sagts tidigare i dag en slående
brist på förtroende till arbetsmarknadens
parter. Uppenbarligen menar man,
att arbetsmarknadens parter är fullständigt
ur stånd att avtala en lönesättning,
som skulle kunna hålla så gott som hela
arbetsstyrkan i produktivt arbete utan
att detta behövde leda till inflation. Om
man jämför situationen här i Sverige
med förhållandena i andra länder, som
— i många fall på grund av rena tillfälligheter
— har fått ett mycket större
tillskott till arbetsmarknaden och gjort
mycket mindre ingripanden, visar det
sig, att det där har varit möjligt att på
arbetsmarknaden absorbera mycket stora
mängder av nytillkommande arbetskraft
just därför att verksamheten har
lämnats i fred. Men här skall vi inte
göra det. Här skall vi föra en »ambitiös
arbetsmarknadspolitik», sade statsrådet
i dag, och det kostar pengar, tilläde han.
Jag fruktar att det är en ambitiös arbetsmarknadspolitik,
som kostar pengar
men som inte på lång sikt ger lika
mycket sysselsättning som en mindre
ambitiös arbetsmarknadspolitik skulle
göra.

Vid vilken tidpunkt är det som detta
sker? Jo, det sker, om jag återigen får
hålla mig till vad statsrådet säger —
jag bär omsorgsfullt läst hans översikt
över det ekonomiska läget i propositionen,
som i många hänseenden förefaller
mig utomordentligt välskriven till sin
form — i ett skede, som enligt hans beteckning
är expansivt och där påfrestningarna
på vår produktionsförmåga
befinner sig i ökning. Han säger själv,
att en begränsad tillgång på yrkeskunnig
arbetskraft redan börjar sätta en spärr
för produktionsökningen.

Vad beror det på att vi nu har begränsad
tillgång — dålig tillgång, uppriktigt
sagt — på yrkeskunnig arbetskraft
inom en hel del områden? Det
beror naturligtvis på flera omständigheter
men 1)1. a. på att den unga arbetskraften
under tiden med överfull sysselsättning
icke var intresserad av att ut -

60 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

nyttja de möjligheter till yrkesutbildning
som fanns. Man föredrog att söka
sig till de sysselsättningar där man på
kort sikt kunde få en relativt hög lön.
Det var en direkt konsekvens av den
överfulla sysselsättningens politik. Skall
vi nu, såsom det här antydes, genom
konstlade medel försöka bibehålla en
överfull sysselsättning av denna typ,
kommer bristen på yrkeskunnig arbetskraft,
alla åtgärder för yrkesutbildning
till trots, snarare att bli mindre än större
än vad den eljest skulle bli.

Som jag nyss sade har regeringen i
det här fallet visat mycket liten tilltro
till vad arbetsmarknadens parter själva
kan åstadkomma. Men när det däremot
är fråga om risken för krav på kompensation
för omsättningsskatten, då är förtroendet
mycket stort. Den saken har
diskuterats rätt mycket tidigare här i
dag och jag skall därför inte gå in på det
resonemang som föres i propositionen.
Det kan väl kort och gott sammanfattas
så, att regeringen i detta fall litar till
det s. k. arbetsgivarmotståndet. Regeringen
är övertygad om att arbetsgivarna
och deras organisationer kommer att
göra ett så starkt motstånd, att det inte
blir några riskabla löneförhöjningar.

Herr Sträng har tidigare i dag utvecklat
denna ståndpunkt med en, om
jag så får säga, uppfriskande cynism.
Han sade att argumenten praktiskt taget
inte spelar någon roll vid förhandlingar
av den här typen; det enda som
betyder någonting är vilken makt man
kan sätta bakom ordet och vilket utrymme
som finns. Jag har inte alls samma
erfarenhet som herr Sträng av arbetsmarknadsförhandlingar,
och jag får
därför förutsätta att hans något cyniska
beskrivning är riktig. Men det ligger ändå
någonting egendomligt i att regeringen,
som i andra hänseenden är så
angelägen att dirigera allting själv, på
den punkten så fullständigt litar på arbetsgivarna
och deras motstånd. Man
kanske kan säga att regeringen utvecklat
det hela på ett ur sin synpunkt utom -

ordentligt tilltalande sätt. Man låter först
arbetsgivarna genom motstånd mot löntagarnas
krav på lönehöjningar lösa regeringens
problem att hindra inflation,
och man låter sedan löntagarnas förargelse
över att arbetsgivarna gjort ett
sådant motstånd mot kraven på lönehöjning
lösa regeringens problem när det
gäller att skaffa tillräckligt många röster
till det socialdemokratiska partiet.
Man kan åberopa arbetsgivarnas motstånd
mot löntagarnas lönekrav och säga:
Ni kan väl inte rösta på ett parti,
som har något att göra med arbetsgivare
som är så hjärtlösa gentemot era anspråk
på lönehöjningar? Det är onekligen
en ur regeringens synpunkt tilltalande
situation. Man använder arbetsgivarna
till både det ena och det andra,
och man behöver inte ens ge uttryck åt
någon som helst tacksamhet — tvärtom.

Alternativet till regeringens förslag är
— och det har väl alla representanter
för oppositionspartierna här i dag med
undantag för kommunisterna, om de nu
skall betraktas som oppositionsparti,
starkt understrukit — en begränsning
av det allmännas verksamhet. En sådan
begränsning betyder emellertid också,
att det allmänna inte, i den utsträckning
som man från socialdemokratiskt håll
kräver, även i goda tider tar på sig ansvaret
för medborgarnas ekonomi.

I detta sammanhang skulle jag särskilt
vilja säga några ord om hur ett
sådant alternativ ställer sig ur högerpartiets
synpunkt. Där måste man göra
en mycket klar och bestämd skillnad
mellan vad alternativet betyder på kort
sikt, i det nuvarande mycket allvarliga
läget, och vad alternativet betyder på
längre sikt, när man har övervunnit nuvarande
svårigheter. Vårt alternativ och
våra förslag på kort sikt är tämligen
välkända i sina huvuddrag och de är ju
mycket omtyckta föremål för angrepp.
Alltsedan vi började framställa sådana
förslag har man från andra håll, även
från de andra oppositionspartiernas sida,
ivrigt angripit dem. Jag skall gärna

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 21 Öl

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, ni. m.

säga att i en ohållbar situation, sådan
som den regeringen genom sin politik
skapat, krävs drastiska åtgärder som är
mycket lätta att angripa, därför att de
är obehagliga. På kort sikt blir vi i allt
högre grad, allt eftersom regeringen
trasslar till situationen ytterligare,
tvungna att föreslå åtgärder, som vi i
grund och botten icke heller själva tycker
om men som erfordras på kort sikt
för att man skall få möjlighet att på
längre sikt göra det man verkligen önskar.

Under hela denna diskussion, både
den som gäller åtgärderna på kort sikt
och den som gäller åtgärderna på lång
sikt, har man särskilt skjutit in sig på
högerns ståndpunkt när det gäller socialpolitiken.
Herr Sträng sade i dag, att
utan att veta någonting om vad högerns
förslag innebär kunde han ändå säga
att de var reaktionära. Herr Gustafsson
i Stockholm talade om »socialt godtycke»
och undrade om högerpartiet skulle
föreslå att man avskaffade socialdepartementet
och socialstyrelsen för att få
bort allting, där ordet »social» finns
med. Hans sista förslag, att man skulle
avskaffa socialdemokratien, tyckte jag
var det mest tilltalande, och mot vad
han där sade har jag egentligen ingenting
att invända. Om herr Gustafsson i
Stockholm vill hjälpa till därvidlag skall
vi tacksamt ta emot hans hjälp.

Däremot är det fel att säga, att vi
skulle vilja ha bort det socialpolitiska
resonemanget. Vad vi strävar efter på
lång sikt är en socialpolitik som är ansvarsmedveten
men som inte är socialistisk,
en socialpolitik som inte innebär
att det allmänna övertar ansvaret
för ekonomien för dem som har möjlighet
att klara sin ekonomi genom egna
ansträngningar men däremot ingriper
där det verkligen behövs. Detta är
eu förändring av rätt stor omfattning,
och eu förändring av den typen kan
man inte verkställa plötsligt genom några
motioner vid eu enda riksdag. Den
kräver utrymme, och det utrymmet har

regeringens ekonomiska politik för närvarande
tagit bort. Vi måste se framåt
mot en tidpunkt, då konsekvenserna av
den nuvarande regeringspolitiken är
övervunna.

Nu skall jag gärna erkänna, att en socialpolitik
av denna typ inte var motiverad
för 30 år sedan på samma sätt
som den är i dag. För 30 år sedan hade
vi ännu en utomordentligt ojämn inkomstfördelning,
och för 30 år sedan
kunde vad man kan kalla det allmänna
omfördelningsmotivet inom socialpolitiken
därför tillerkännas en betydande
vikt. Det gällde vad herr Gustafsson i
Stockholm i dag kallade den sociala utjämningen.
Men nu har inkomstutjämningen
redan nått så långt, att det är
orimligt att säga att det skulle vara en
socialpolitisk uppgift att fullfölja arbetet
på en allmän inkomstutjämning. Inkomsterna
är jämnare i Sverige än i de
flesta länder i världen. Man kan inte
komma så värst mycket längre i det
hänseendet.

Socialpolitikens huvudsyfte måste för
det första vara att garantera en viss säkerhet,
och då kan det naturligtvis alltid
diskuteras vilken standard det därvidlag
skall vara fråga om. Det skall jag
inte gå in på i detalj.

För det andra är socialpolitikens syfte
att vara produktionsfräinjande i den
meningen att den återför arbetskraft till
produktivt arbete. Vi tror nämligen i
motsats till regeringen inte att ökad tillgång
på arbetskraft huvudsakligen skall
resultera i ökad tillgång på beredskapsarbeten.
Detta är av särskilt stor betydelse
när man förmodligen med rätta
befarar en ny period av arbetskraftsbrist,
därför att ekonomien befinner sig
i ett expansivt skede och behöver produktionsförmåga.
Har man dessutom
stort behov av att öka sin konkurrenskraft,
så behöver all arbetskraft utnyttjas.
När finansministern i dag talade
om exportindustriens vinstmöjligheter,
tror jag han var alldeles på tok för optimistisk.
Exportindustrien har goda

62 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

vinstmöjligheter i vissa situationer, men
den har i andra situationer ett mycket
svårt konkurrensläge. Därför kräves
mycket betydande insatser inte minst
på detta område för att på längre sikt
åt exportindustrien ge den dugliga och
skickliga arbetskraft den behöver.

För det tredje — och det är kanske
det viktigaste — är socialpolitiken också
humanitärt motiverad. Men denna
humanitära motivering måste framför
allt gälla de eftersatta minoriteterna. I
proposition nr 162 talas det om att rörelsehindrade,
döva och blinda har
rätt alt ställa stora krav på samhället
för att få god vård i dräglig miljö och
om möjligt få hjälp till att själva skaffa
sig försörjning. Finansministern säger
också, att han inte kan tänka sig att
minska takten i det reformarbete som
på det området pågår. Nej, på längre
sikt är väl detta något av det viktigaste
vi har att göra, och de exempel som
nämnts i propositionen är inte de enda.
Vi har exempelvis ett mycket stort problem
i åldringsvården. Däremot kan jag
inte instämma i att enskilda, frivilliga
insatser inte skulle vara i varje fall ett
användbart medel på detta område —
men det är kanske en speciell fråga.

Det viktiga att komma ihåg är dock,
att på utomordentligt många områden
av stor humanitär betydelse är vad de
hjälpbehövande kan göra anspråk på
inte bidrag; det är inte pengar de behöver
utan service, en service som de
kan få mot en försäkring eller rent av
mot direkt ersättning. De pensionssystem
som på olika vägar, och i en omfattning
som vi inte varit överens om,
håller på att genomföras, innebär såvitt
jag förstår, att man på åldringsvårdens
område kommer gott och väl över den
nivå, där den utgående pensionen kan
betala den vård de gamla vill ha — om
den över huvud taget finns att få. Det
är där problemet ligger.

Vad sedan gäller frågan om socialpolitikens
omfördelande uppgift är det
numera enligt vår mening endast i myc -

ket liten utsträckning man behöver ta
hänsyn till den synpunkten. Givetvis
finns det områden där sådan omfördelning
är nödvändig. Jag skall därvidlag
nämna ett område, eftersom man ständigt
angriper oss på den punkten, nämligen
familjepolitiken. Det är uppenbart,
att frågan om en rättvis fördelning mellan
de stora och de barnlösa familjerna
är av betydelse. Men det bör observeras,
att vad det här gäller och skall gälla
är en omfördelning till förmån för
de verkligt stora familjerna. Där ligger
problemet. När vi i högerpartiet från
början utvecklade vårt program på denna
punkt, hade vi utformat det på sådant
sätt, att det skulle innebära en direkt
förbättring för de stora familjerna.
På längre sikt är det vad vi önskar.
Om regeringens ekonomiska politik har
skapat en sådan situation, att man inte
på kort sikt kan genomföra den önskade
omfördelningen, så är detta beklagligt,
men det är inte vårt fel. År 1957
hade man kunnat göra det, men 1959 är
det inte möjligt på samma sätt. Och det
är inte vi som haft hand om ekonomien
under mellantiden. På längre sikt är det
alldeles uppenbart, att vad familjepolitiken
kräver framför allt är ökad hänsyn
till de verkligt stora familjerna, och
det är där vi bör göra en insats.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
förtydliganden, därför att det är på
dessa punkter man framför allt angripit
det alternativ som högerpartiet har
fört fram, och jag har velat göra det
också därför att det på det området så
lätt uppstår missförstånd. Regeringens
efterkrigspolitik har efter hand fört oss
in i ett läge, som vi inte kan komma
ur utan betydande kraftåtgärder. Men
de åtgärder regeringen föreslår är alltid
av samma slag, nämligen ökade skatter.
Vi föreslår ökade besparingar. De
åtgärder som krävs — och därom torde
regeringen och vi vara överens — är
obehagliga vare sig man väljer den ena
eller den andra vägen. Men vi får inte
väja för obehagliga förslag, om det gäl -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 63

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ler att komma ur en besvärlig situation.
Den ståndpunkt vi intagit skulle göra
det möjligt att komma ut ur den besvärliga
situationen och sedan börja med
något annat. Den ståndpunkt regeringen
intar innebär, att vi kommer ur situationen
för dagen, och sedan får vi en
omsättningsskatt som får öka successivt.
Det är den enda lösning man kan
spåra vid genomläsningen av propositionen.
Där finns det inte någonting som
pekar framåt.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! De som yttrat sig hittills
i denna debatt har varit ganska
eniga om att statens finanser är i dåligt
skick, även om bedömningen av
hur dåliga de är har varierat.

Det skulle vara helt naturligt, om de
som lyssnat till den förda debatten
ställer frågan: Hur kan det vara att vi
har kommit i ett sådant läge? Det var
ju ändå inte så länge sedan driftbudgeten
uppvisade överskott och sedan
en viss finansminister talade om att
totalbalansera budgeten. Men nu talar
samme finansminister om en upplåning
på tre å fyra miljarder kronor. Det
måste alltså ha inträffat någonting, inte
bara när det gäller finansministerns
bedömning av läget utan även beträffande
det verkliga läget. Statsinkomsterna
liar vuxit undan för undan
under de senaste åren, men utgifterna
har samtidigt vuxit i snabbare
takt. Vad beror det på? Ja,
främst beror det väl på att det fanns
en del eftersatta områden som måste
upprustas. Det var fångvården, det var
sinnessjukvården och det var också utbildningsväsendet:
de stora ungdomskullar
som föddes i början av 1940-talet måste ju ha möjligheter till utbildning.
Allt detta kostade pengar, men
det kostade inte så mycket pengar att
vi bara fördenskull skulle ha hcfunnit
oss i det läge där vi är i dag.

Orsaken iir att vi utom denna upp -

rustning genomförde en rad kostnadskrävande
reformer. Det var förbättringen
av folkpensionerna, det var höjningen
av barnbidragen och det var
höjningen av de kommunala ortsavdragen.
Allt detta var bra reformer. Barnbidragen
hade naggats i kanten av inflationen
och behövde förbättras, och
folkpensionärerna hade en låg standard.
Det var rätt rimligt att de fick
en förbättring, och det var också rimligt
att de kommunala ortsavdragen
kom på samma nivå som de statliga.
Reformerna var det alltså i och för sig
inget att säga om. Felet var att de kom
samtidigt och att vi på grund därav
fick en utgiftspuckel som vi nu har besvär
med.

Då kanske någon frågar: Vilka av
dessa större reformer skulle ni i så fall
ha velat avstå från? Jag tror nog att
kammarens ledamöter skulle ha blivit
betänksamma inför den sänkning av
kommunalskatten, som genomfördes i
samband med höjningen av de kommunala
ortsavdragen, om de vetat att pengarna
skulle tas tillbaka av samma skattebetalare
i form av omsättningsskatt.

I besparingsutredningens betänkande
heter det att kostnadskrävande reformprojekt
inte bör realiseras med mindre
det på grundval av en statsfinansiell
långtidsplanering har konstaterats, att
medel står till förfogande för ändamålet
på längre sikt. Jag tror att besparingsutredningen
här har pekat på
en av bristerna. Det har saknats en ordentlig
statsfinansiell långtidsplanering.
Det är väl detta som gjort, att utgiftsbesluten
har gått längre än de borde
ha gjort med hänsyn till möjligheterna
att finansiera dem. Om eu sådan långtidsplanering
funnits, skulle antagligen
en större försiktighet ha präglat riksdagens
utgiftsbeslut. Frågan iir då vem
som främst bär ansvaret för denna bristande
planering och därmed för det nuvarande
liiget.

Centerpartiledaren herr Hedlund brukar
vara väldigt angelägen att fördela

64 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ansvaret absolut lika mellan opposition
och regering. Det har han i varje fall
varit de senaste åren, men han var det
inte tidigare. I en riksdagsdebatt 1951
om elskatten sade han, att det ju är regeringen
som sköter statens pung och
att den borde säga till när man börjar
se botten i pungen. Om man översätter
detta bildspråk till vanlig riksdagssvenska,
så betyder det väl att herr Hedlund
ansåg, att det är regeringens skyldighet
att förse riksdagen med material
som klart visar hur utgiftsbesluten
påverkar statsfinanserna och då naturligtvis
inte bara under löpande budgetår
utan även på längre sikt. Om detta
var riktigt 1951, bör det inte vara alldeles
oriktigt hösten 1959.

Regeringen och främst finansministern
har naturligtvis i första hand ansvaret
för den bristande planeringen
och därmed också för den anhopning
av utgiftsbeslut, som ju är främsta orsaken
till dagens statsfinansiella läge.
Det är därför en smula egendomligt att
finansministern tidigare i höst har förefallit
vara intresserad av att få läget
att framstå som sämre än det är. Han har
faktiskt ansträngt sig för att överdriva
följderna av sina egna försummelser,
och det är onekligen en rätt ovanlig
sysselsättning för ett statsråd.

Vad som främst bör komma i fråga
i det läge vi nu är i är naturligtvis besparingar,
och här kommer besparingsutredningens
förslag in i bilden. Det är
rätt naturligt om jag som tillhört denna
utredning, som herr Hagberg kallat
sorgligt beryktad, ägnar några minuter
åt dess förslag och de öden och äventyr
som de gått igenom under de senaste
veckorna.

Remissorganen var kritiska, och stort
annat hade vi inte väntat oss, ty de består
i rätt stor utsträckning av organisationer,
som har till uppgift att bevaka
medlemmarnas intressen just på
de områden där vi föreslagit prutningar.
Det är naturligt att det kommit avstyrkande
yttranden från dessa håll.

Mera överraskande är att den socialdemokratiska
pressen nästan hundraprocentigt
har gått emot förslagen, och
allra mest egendomligt tycker jag det
är, att det var finansministern som
startade denna propaganda genom ett
föredrag i Kolbäck. Herr Sträng hade
två invändningar mot utredningen. De
föreslagna besparingarna betydde litet
ur statsfinansiell synpunkt och de medförde
stora skadeverkningar. Detta har
sedan varit det genomgående temat i
kritiken. Besparingsförslagen har framställts
som både betydande och obetydliga:
de har varit betydliga till sina
skadeverkningar men obetydliga ur
statsfinansiell synpunkt. Utredningens
enda förtjänst i den socialdemokratiska
pressens ögon tycks ha varit, att den
visat att även besparingar som är obetydliga
ur statsfinansiell synpunkt kan
beskyllas för att ha betydande skadeverkningar.

Jag skall nu inte gå närmare in på
den kritik som riktats mot besparingsförslagen.
Det får räcka med att jag påpekar
att vi aldrig talat om någon sänkning
av anslaget till vägarna utan endast
om en långsammare stegringstakt
och att den prutning på bostadssubventionerna
som utredningen föreslagit
ganska väl ansluter sig till den tidsplan,
som den bostadspolitiska utredningen
på sin tid enades om. I ett avseende kan
det emellertid vara anledning att litet
närmare beröra förslagen, nämligen när
det gäller bidragen till kommunerna, eftersom
finansministern tycks avfärda
besparingsutredningens förslag på den
punkten.

En höjning av de kommunala ortsavdragen
kunde tydligen mycket väl ha
genomförts utan något statsbidrag, möjligen
med undantag av ett bidrag till
de ur skattesynpunkt allra svagaste kommunerna.
Följden hade då blivit att
kommunerna fått öka sin utdebitering
så att de fick in samma belopp i pengar,
eftersom deras utgifter var desamma.
Vad man då åstadkommit hade va -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 65

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

rit att de lägsta inkomsttagarna hade fått
lägre skatt och de stora inkomsttagarna
högre skatt, medan de som befinner
sig i mitten inte hade märkt förändringen,
eftersom höjningen av ortsavdragen
och höjningen av bevillningen
liksom hade vägt upp varandra. Man
hade alltså åstadkommit en omfördelning
av skattebördorna i kommunerna.
Tycker man att detta är riktigt och rättvist,
kan man göra det utan statsbidrag.
Statsbidraget var icke en given och
ofrånkomlig följd av riksdagsbeslutet
om ortsavdragen, utan det kom till
emedan man samtidigt ville göra en stor
allmän skattesänkning i form av en
sänkning av kommunalskatten. En sänkning
av kommunalskatten är naturligtvis
bra, men om den skall betalas med
en omsättningsskatt är den inte längre
bra.

Vi bör tänka oss in en smula i vad
som nu kommer att ske. Herr Hjalmarson
var inne på det tidigare, men jag
tycker att det är så viktigt, att det gärna
kan upprepas.

Först skall staten ta in pengar av
kommunernas invånare genom en omsättningsskatt,
d. v. s. genom ett medel
som är besvärligt och arbetskrävande
och som ställer stora krav på kontroll.
När staten sedan fått pengarna, skall
den skicka tillbaka dem till kommunerna
för att de på nytt skall pumpas ut
till kommunernas innevånare, denna
gång i form av en lättnad i den kommunala
beskattningen. Då har de där
pengarna vandrat ett varv, och ingen
kan säga att detta skett utan transportkostnader.
Jag skulle önska att jag
kunde rita upp processen, så att den
framstod så irrationell som den i själva
verket är.

Om man nu frågar om vi verkligen
skall ha allt detta arbete för att åstadkomma
ingenting, så stiger genast någon
upp och menar, att om inte staten tar
in pengar av kommunernas invånare
på ett sätt och betalar tillbaka dem på
ett annat sätt, så blir det synd om kom -

munerna. Jag tror det kan vara på tiden
att sluta tänka på kommunerna som
individer, som liksom plågas av att
man höjer skatten. När vi talar på det
sättet är det ju inte kommunerna vi
tänker på utan kommunalmännen, som
naturligtvis föredrar att skattehöjningarna
sker här i kammaren i stället för
i kommunerna. Det är emellertid bättre
att vi tänker på kommunernas invånare
inte bara i egenskap av kommunalskattebetalare
utan även i egenskap av omsättningsskattebetalare.
Då tror jag att
debatten skulle komma på ett annat
plan.

Det har talats mycket om löften till
kommunerna. Vad är det för löften som
staten givit? Jo, man har lovat kommunernas
invånare skattesänkningar i
form av minskad kommunalskatt, men
det löftet håller man inte, när man tar
tillbaka pengarna genom omsättningsskatten.
Löftet är redan brutet. Det är
sanningen.

Vad folkpensionerna beträffar, så har
jag inte ansett att besparingsutredningens
förslag på den punkten egentligen
varit någon besparing. Vad besparingsutredningen
gjorde var ju endast att räkna
ut hur riksdagens tidigare ställningstagande
lämpligen kunde omsättas i
praktiken. Något annat gjorde vi inte.
Dessutom trodde vi väl att det faktum,
att representanter för olika partier på
nytt enat sig om en jämn takt i stegringen,
skulle göra att partierna kände
sig ännu mera bundna av tidigare överenskommelser
och att därför risken för
nya överbud skulle ha eliminerats. I det
stycket tänkte vi fel. Det är tydligt att
det finns partier som inte går att binda
genom överenskommelser. Politiken har
även den sina utbrytarkungar.

Centerpartiet säger nu, att folkpensionshöjningen
skall finansieras genom
en höjning av folkpensionsavgifterna
och att den därför liksom kan ställas åt
sidan och inte behöver vara med i resonemanget
om statsfinanserna. Jag har
verkligen litet svårt att förstå den tan -

5 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 24

66 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

kegången. Vi måste ändå rimligen betrakta
det statsfinansiella läget som en
helhet. Vi vet ju att vi får ett betydande
budgetunderskott, som måste täckas dels
genom hårda besparingar men kanske
dels också genom inkomstförstärkningar.
Dessa inkomstförstärkningar innebär
nya bördor på skattebetalarna i en
eller annan form. En höjning av folkpensionsavgifterna
kan naturligtvis få
övervägas i det sammanhanget. I pensionsberedningen
räknar man med en
höjning med 1 procent 1961. När vi
krävde bättre pensioner åt änkorna sade
vi, att man skulle kunna finansiera
dem genom en höjning med Va procent.
Det är rimligt att även den frågan tas
upp till behandling. Jag tyckte nog att
finansministern bevisade litet för mycket
i dag, när han var inne på höjningen
av pensionsavgifterna och menade att
detta var ett medel som inte kunde användas,
därför att dessa avgifter är avdragsgilla
vid beskattningen och därför
inte drabbar de större inkomsttagarna
lika hårt. Ja, så länge det finns en progressiv
inkomstskatt kan denna invändning
göras mot allt som är avdragsgillt.
Precis samma argumentering som finansministern
i dag förde mot folkpensionsavgiften
kan föras mot de schablonavdrag,
som vi för några år sedan på
regeringens förslag beslutade om. Att
man resonerar om en höjning av avgiften
finner jag sålunda inte orimligt. Men
om man i det läge, där vi nu befinner
oss, kliver fram och utlovar reformer,
som ökar statens utgifter med mellan
300 och 350 miljoner, är det ju nödvändigt
att framhålla, att det hål i budgeten,
som måste täckas med besparingar
eller inkomstförstärkningar, härigenom
blir större. EU förslag av denna art kan
man inte gärna föra åt sidan och mena,
att utgiftshöjningen står på egna ben
och inte behöver tas med i den allmänna
debatten om statsfinanserna.

Jag vill också, medan jag är inne på
besparingsutredningens förslag, erinra
om att besparingsutredningen i viss ut -

sträckning fick karaktären av en exemplifierande
redovisning av besparingsmöjligheter,
som utredningen inte hade
möjlighet att närmare granska. I många
fall fick utredningen, för att den skulle
kunna bli färdig i höst, nöja sig med
att peka på förhållanden, som borde bli
föremål för ytterligare prövning i besparingssyfte.
Vid genomgången av de
olika huvudtitlarna har utredningen således
redovisat ett stort antal besparingsmöjligheter,
som den ansåg borde prövas
ytterligare. Jag menar att det är
ytterst angeläget att regeringen inte dröjer
med att följa utredningens råd i det
fallet. Den oroande ansvällning av statsutgifterna,
som vi haft under senare år,
gör det i högsta grad angeläget att uppslagen
tillvaratas och att detta sker utan
dröjsmål.

Från såväl folkpartiets som centerpartiets
sida har det framhållits, att statsfinanserna
visserligen befinner sig i ett
dåligt tillstånd men att finansministern
visat en viss lust att framställa läget
sämre än det är. Jag bör kanske tillägga
att hans bedömning i dag av budgetbristen
1960/61 enligt vårt sätt att se är rimligare
än den han tidigare gjort och att
den tydligen ligger ganska nära den bedömning
vi för vår del kommit fram
till. Vi har emellertid sagt att han överdrivit,
och detta har föranlett statsministern
att i ett föredrag påstå, att folkpartiet
menar att läget är »utomordentligt
tillfredsställande». Jag skulle gärna
vilja veta, vilken folkpartist som kan ha
sagt detta. Skillnaden mellan att säga att
läget inte är fullt så dåligt som herr
Sträng beskriver det och att säga att läget
är utomordentligt tillfredsställande
är så pass stor, att jag tycker statsministern
borde kunna upptäcka den utan
min hjälp.

Högern tycks däremot i huvudsak godtaga
finansministerns tidigare bedömning
och just nu förefaller det som om
högerns bedömningar vore mera pessimistiska
beträffande budgetgapet 1960/
61 än finansministerns.

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

För att få fram den sannolika budgetbristen
1960/61 måste man göra tre olika
beräkningar. Man måste först försöka
räkna ut hur stor budgetbristen kan bli
under detta budgetår. Sedan måste man
göra en beräkning av hur stor inkomstökningen
blir nästa budgetår. Och slutligen
får man räkna ut hur stora utgiftsökningar
vi kan ha att räkna med för
budgetåret 1960/61. Godtager man finansministerns
bedömningar får man
naturligtvis godtaga hans beräkningar i
alla tre leden, men detta är vad vi inte
velat göra.

Det vore rätt underligt om högern,
som vill pruta så kraftigt på redan beslutade
utgifter, skulle liksom resignera
inför nya stora utgiftsökningar, och det
tror jag inte heller att den gör. Ansträngningarna
bör naturligtvis i första hand
gå ut på en mycket hård gallring av nya
utgiftskrav.

Framför allt är det nödvändigt att se
till att statens utgifter i fortsättningen
icke ökar snabbare än inkomsterna.
Besparingsutredningen har fått känna
på hur stort motståndet är när man skall
pruta på redan utgående förmåner eller
på utgifter som bara är planerade. Detta
bör åtminstone ge en nyttig lärdom,
nämligen att det är nödvändigt att visa
större försiktighet framför allt när
det gäller nya åtaganden. En mycket
sträng gallring bland alla utgiftsökningar
är så mycket mera befogad som vi
ju har att klara en utgiftspuckel. Finansministern
vill inte riktigt godkänna
detta, men t. o. m. enligt besparingsutredningens
siffror skulle inkomsterna
1961/62 växa snabbare än utgifterna, och
då ingår ändå i besparingsutredningens
siffror en mycket försiktig bedömning
av inkomstökningen. Till detta kommer
att besparingsåtgärder, som beslutas under
vårriksdagen 1960, i de flesta fall
verkar betydligt kraftigare budgetåret
1961/62 än 1900/61.

Jag hoppas nu att ingen påstår att jag
sagt att läget iir utomordentligt tillfredsställande,
ty det är det inte. Även med

mycket hårda prutningar på nya utgifter
är det troligt, att vi 1960/61 får ett
hål på ungefär en miljard kronor att
fylla igen.

Enligt mitt sätt att se är läget sådant
att det behövs en mycket sträng återhållsamhet
med nya utgifter. Det behövs
också besparingar i fråga om redan utgående
förmåner och det behövs måhända
någon övergång till ökad avgiftsfinansiering
av de sociala försäkringarna.
Därutöver behövs möjligen vissa
mindre inkomstökningar — men det behövs
inte någon omsättningsskatt.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag skall så småningom
gå in på herr Gustafssons i Skellefteå
omdömen om centerpartiets inställning
till folkpensionerna. Men dessförinnan,
herr talman, några allmänna reflexioner! Finansministern

sade att denna debatt
var säregen. Ja, det är den på
många sätt. Vid sådana här remissdebatter
brukar man ju sväva vida omkring
på det villande politiska havet,
men nu uppehåller man sig huvudsakligen
bara vid de föreliggande propositionerna
och vad därmed sammanhänger.
Det är kanske litet förvånande
att man kommit överens om att utrikesfrågorna
skall hållas utanför diskussionen
i dag, så häftig som den politiska
diskussionen kring dessa spörsmål var
bara för ett par veckor sedan. Men är
det så att man menar, att utrikesfrågorna
skall diskuteras mera i lugn, är
jag fullt tillfredsställd — det är bra så.
En särskild debatt om utrikespolitiken
skall ju hållas i november. Personligen
är jag ledsen att jag då inte kan vara
med. Jag skall deltaga i FN:s generalförsamling,
ty jag hör till dem som i
olikhet med herr Iljalmarson får med
regeringens goda minne resa utomlands.
Därför, herr talman, vill jag ändå yttra
bara ett par ord om utrikespolitiken,
utan alt gå in på dess substans. Jag vill

68 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

säga, med adress till både högern och
socialdemokraterna, att om man tar
upp utrikespolitiskt gräl i 1960 års valrörelse,
ådrar man sig ett stort ansvar.
Vi behöver ha kvar vår sammanhållning
här hemma, det ger styrka utåt.

Det har som sagt varit omsättningsskatt
för så gott som hela slanten i dag.
Bland de frågor litet vid sidan om som
tagits upp finner vi högerns inställning
till barnbidragen. Herr Hjalmarson sade,
att två arbetsföra människor borde
kunna klara försörjningen av ett barn,
och herr Heckscher hävdade alldeles
nyss, att det här gällde en omfördelning
till förmån för de verkligt stora familjerna.

Nej, herr Hjalmarson och herr Heckscher,
det är inte det som frågan gäller.
Var och en som något satt sig in
i denna sak vet, att barnbidragsfrågan
i allt väsentligt inte är en socialpolitisk
fråga utan en skatteavvägningsfråga.
Det är, som herr Ohlin så riktigt sade,
här fråga om, huruvida två familjer med
samma inkomst, av vilka den ena har
barn och den andra inte har barn, skall
betala samma skatt. Det skall de inte.
Det är klara principer som erkännes av
alla, också av högern, att skatten skall
utgå efter skattekraft. Det är bara en
mycket ringa del av barnfamiljerna som
befinner sig inom räjonger, där man inte
betalar skatt. Här representerar barnbidragen
ett socialpolitiskt problem,
men inte något stort sådant i pengar
räknat. Jag skulle inte tro att högern
verkligen vill spara då det gäller dessa
verkligt imkomstfattiga barnfamiljer.
Så långt om den saken.

Sedan skall jag, herr talman, gå in på
omsättningsskatten. Finansministern sade
att här föreligger en allians mellan
högern, centerpartiet, folkpartiet och
kommunisterna. Så skall man väl ändå
inte uttrycka saken. Vi påstår inte att
det är någon allians mellan socialdemokrater
och kommunister, även om det
förhåller sig så att socialdemokraterna,
om de skall regera, dock måste lita till

kommunisternas röster i många sammanhang.
Nej, men det är klart att alla
i denna kammare utom socialdemokraterna
motsätter sig regeringens föreliggande
skatteförslag, och då är det också
klart att motiveringarna växlar. Jag
skulle vilja redovisa min motivering,
den vi allmänt anför inom centerpartiet.

Mycket har redan härvidlag sagts,
men jag skall ta upp ett spörsmål som finansministern
här nyss kom in på och
som ingen hittills kommenterat. Finansministern
sade att ett högt skattetryck
medför alltför stora påfrestningar på en
redan ansträngd skattemoral. Jag undrar
om inte finansministern här funnit
en nyckel till problemet.

Han säger, att han vill medge lättnader
för de lägre inkomsttagarna. Ja, det
är sant vad beträffar den direkta skatten
att det enligt de nya förslagen blir
högre progressivitet, men det är lika
sant, om man ser skatten in toto och
alltså tar med den föreslagna omsättningsskatten,
att det genom de nya förslagen
blir mindre progressivitet än tillförne.

Det är många människor i vårt land
som inför detta faktum säger: Vi har
ett besvärligt statsfinansiellt läge, skall
då inte även de högre inkomsttagarna
vara med och betala när det gäller att
klara upp situationen? Men finansministern
lämnar de högre inkomsttagarna
vid oförändrat skattetryck, och jag menar
att han har fullgoda skäl till detta.
Det är så på detta område liksom över
huvud taget när man vill tillämpa regleringssocialism,
att medborgarna, så
länge de har en viss frihet, försöker
undvika regleringarna och är mycket
uppfinningsrika i det hänseendet.

Så är det på skatteområdet. Jag har
just tittat en smula på inkomststatistiken.
Jag har inte gjort några grundliga
analyser, men det står fullt klart att
inom det fria näringslivet vad beträffar
de högre inkomsttagarna, och det är
dem denna frågeställning gäller, lönerna
avpassas efter beskattningen. Det är all -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 69

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

deles tydligt att man här ofta säger: »Vi
ger denna personal en högre lön med
tanke på att det går bort så mycket i
skatt.» Det blir därmed större inkomstspridning
än det annars skulle ha blivit,
och på så sätt försättes statsmakternas
fiskaliska intentioner ur spel.

Motsvarande gäller även på andra områden.
Vi vet ju mycket väl, att inte bara
företag utan också högre inkomsttagare
tillkallar högt betalda skattejurister,
som är specialister på den improduktiva
uppgiften att leta reda på
alla skattelagstiftningens kryphål och
möjligheter att få ner skatten. Och den
enskilde försöker deklarera »förståndigt»,
som det heter. Finansministern
har rätt: det är tyvärr så, att samhällsandan
inte räcker till för de påfrestningar,
som det höga skattetrycket framskapar.

Det finns ingen som helst statistik
över hur mycket i form av skatteunderlag
som undandrages genom, låt mig kalla
det, »finurliga» deklarationer. Men vi
vet att det gäller stora summor, och det
behövs ingen statistik för att visa det.
Vi kan gå bara till vår bekanskapskrets.
Tänker man på folk, vilkas ekonomi
man något så när kan bilda sig ett omdöme
om, kan man finna många exempel
på personer som har en långt exklusivare
livsföring än vad som skulle antydas
av den inkomst, som står upptagen
för vederbörande i taxeringskalendern.
Det måste sägas, att man inte kan
frigöra sig från tanken att det i vårt
land håller på att uppstå en ekonomisk
överklass av — framgångsrika självdeklaranter.

Även andra exempel på anpassning
kan anföras. Inom yrken där man i viss
grad kan bestämma sin arbetsvolyni
själv, säger man: »Vad skall det tjäna
till att arbeta? Jag tar mig mera ledigt
i stället. Det går bort alldeles för mycket
i skatt.»

Då säger finansministern: »Är inte
detta en argumentering för just indirekt
beskattning och en överflyttning från

direkt till indirekt beskattning?» Ja,
till en del. Det är givetvis så att när
man beskattar en inkomst, trubbar man
något av vederbörandes ambitioner att
tjäna pengar. Beskattar man en utgift,
skapar man naturligtvis en viss stimulans
för vederbörande att dra in på utgiften,
att spara. Genom den indirekta
beskattningen blir det ett skattefritt sparande.
Visst är det så, om man ser saken
isolerat.

Men jag talar om progressiviteten och
de högre inkomsttagarnas situation, och
man har där ganska små möjligheter att
genom indirekt beskattning åstadkomma
en progression. Jag vet mycket väl
att det finns förslag om att att åstadkomma
en progressiv utgiftsbeskattning,
men jag har hittills inte sett några
förslag som är genomförbara i praktiken.
Vi får alltså konstatera med finansministern,
att om man nu skall
höja skatten, måste denna skattehöjning
i huvdsak drabba de bredare lagren av
det svenska folket.

Sedan tycker jag att finansministern
borde ha utnyttjat de möjligheter att få
ett progressivt moment i beskattningen,
som dock finnes. Man kan här peka på
många saker, men det förvånar mig
framför allt att finansministern inte liksom
i den gamla allmänna omsättningsskatten
velat undantaga s. k. tunga jordbruksprodukter,
alltså utpräglat oumbärliga
varor. Vi behöver ju allesammans
mat. Jag tror det var herr Hjalmarson
som sade att finansministern
förkroppsligar det föreliggande skatteförslaget.
Jag tycker inte att bilden är
så bra vald. Dessa tunga varor — potatis,
mjöl, bröd och vad det nu kan vara
— äts lika mycket av finansministern
och av mig som av den magraste ledamoten
av denna kammare.

Men det värsta iir, att dessa produkter
är prisbilliga och därför i mycket
högre grad iin andra konsumeras just
inom de inkomstfattiga befolkningsskikten.
Tag barnfamiljerna t. ex.! De
får nu eu femtiolapp som plåster, det

7U Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

är sant. Den är inte tillräcklig, men man
gör ändå något för barnfamiljerna. Dessa
måste för att få ekonomien att gå
ihop »stödja» på mjölmat och potatis
och andra billiga livsmedel, som nu föreslås
beläggas med skatt. Folkpensionärerna
får sitt — de har sin indexreglering,
och det är vi glada över. Men det
finns också andra fattiga i vårt samhälle.
Jag menar, att det inte är rimligt att
hårt skattebelägga oumbärliga varor,
som inte bara relativt utan också absolut,
har så stor betydelse i de lägsta inkomstskiktens
budget.

Finansministern nämnde med adress
till herr Hjalmarson ordet »reaktionärt»
med tanke på högerns förslag. Jag har
ingenting att säga på den punkten, men
jag måste säga, att om en högerregering
hade framlagt föreliggande förslag till
allmän varuskatt, skulle herr finansministern
och jag ha varit mycket eniga.
Vi skulle ha sagt, att det varit ett reaktionärt
förslag. Att detta förslag nu kommer
från en socialdemokratisk regering
ändrar inte mitt omdöme.

Finansministern brukar ju under
skattediskussionerna vara mycket vänlig
mot oss i centerpartiet. Han brukar säga,
att vi i centerpartiet »löser in räkningen».
Jag skall inte här upprepa vad
herr Hedlund har varit inne på i dag
liksom så många gånger tidigare. Men
jag vill säga, att det är klart att vi i centerpartiet
är medvetna om att vi varit
med om de stora kostnadskrävande reformerna,
försvarsreformen, folkpensionsreformen
och annat. Yi vet detta
och vill inte smita ifrån notan. Men det
bör dock framhållas i detta sammanhang,
att vi inte har varit med om reformen
om tilläggspensionerna. Bär
har vi sagt stopp. Vi vill betala notan,
och det gör vi också, när vi kommer
med vårt förslag om reglering av folkpensionerna
på åtta års sikt.

Vi skiljer inte alls, herr Gustafsson,
ökningen av folkpensionsavgifterna från
de allmänna ekonomiska resonemangen,
men vi säger, att för den här delen

tänker vi oss en höjning av pensionsavgiften.
Finansministern kritiserar
skattetrycksmekanismen vad beträffar
dessa pensionsavgifter. Vad finansministern
härvidlag framhöll, är inte alls
främmande för oss i centerpartiet. Vi
har funderat mycket på den saken. Det
är visserligen rätt, som herr Gustafsson
säger, att samma problem också finns
på andra håll. Vi har emellertid i centerpartiet
övervägt att till en del neutralisera
de oförmånliga verkningarna i
fråga om skattens progressivitet genom
att höja taket för folkpensionsavgifterna.

Finansministern säger att man här
har gått omkring med filttofflor när det
har gällt centerpartiets inställning till
folkpensionerna. Jag är glad över det.
Vad som har sagts i denna kammare är
ju rena västanfläktar jämfört med de
nästan hysteriska utfall mot oss som
förekommit i pressen. Framför allt har
man skjutit in sig på oss som har suttit
i pensionsutskottet. Såväl finansministern
som andra har varit inne på detta
ämne i dag. Så förfärligt, att vi som
har suttit i pensionsutskottet skulle ha
ändrat mening! Det gör man ju aldrig
i riksdagen! Så säger man i propagandan.
Men hur är det i verkligheten?
Herr Gustafsson nämnde nyss i sitt anförande
slående exempel på hur man
på andra områden ändrat mening i
riksdagen. De flesta av de motioner
som avlämnats här går ju ut på att försöka
förmå utskott och riksdag att just
ändra mening.

Emellertid är det så, herr talman, att
vi centerpartister som har suttit i pensionsutskottet
inte har ändrat mening.
För att utveckla den saken måste jag
faktiskt med talmannens tillstånd gå litet
längre tillbaka i tiden och ge en bild
av hur vi i centerpartiet har resonerat
i dessa frågor. Jag måste gå tillbaka till
den tid, då de tre linjerna i pensionsfrågan
uppfanns: ettan och trean på
ena sidan gatan med de udda numren
och tvåan på den andra sidan gatan med
det jämna numret. Vi höll på den per -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fin. Nr 24 71

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

sonliga frivilligheten, medan enligt de
båda andra linjerna tvångspensioner
skulle genomföras. Nu har jag inte möjlighet
att vända mig mot trean, eftersom
trean har blivit övergiven av sina
tillskyndare. Där har vi förresten också
ett exempel på att man har ändrat mening.

Hur resonerade vi den gången? Jo, vi
var motståndare till obligatoriska tillläggspensioner
av olika skäl, som jag
inte behöver repetera. Vi ville slå vakt
kring personligt frivilliga pensioner,
samtidigt som vi ville säkerställa ålderstrvgghet
för de svenska medborgarna
genom folkpensionerna.

Vid detta tillfälle sade man helt allmänt,
att en rimlig pension borde utgöra
60 procent av inkomsterna under
arbetstiden — sedan har man höjt procentsatsen
något. Vi sade: låt oss med
utgångspunkt från dessa 60 procent gå
in för 6 000 kronor i folkpension för
äkta makar och motsvarande för ensamstående!
Det blir enligt 60-procentregeln
en hygglig pension, för den halva
av det svenska folket, som har lägre
inkomst än 10 000 kronor. De som har
större inkomster får i alla fall ett
grundskydd genom en folkpension på
6 000 kronor för äkta makar och motsvarande
för ensamstående. Några kanske
är fullt nöjda med det. Till de andra
säger vi: pensionera er gärna privat
och frivilligt. Det innebär ett sparande,
som vi gärna vill uppmuntra. Av vad
jag sagt framgår, att frågan om tilläggspensionerna
gäller bekymren för den
hälft av svenska folket som har de
större inkomsterna.

Detta var alltså vår inställning. I pensionsberedningen
blev det emellertid
underhandlingar om saken, och vår representant
där kompromissade nedåt till
5 400 kronor för äkta makar och motsvarande
för ensamstående. Vi har stått
fast vid den kompromissen. Så kom folkomröstningen.
Vad sade vi där? Observera,
alt alla de fyra stora partierna
inom svenska riksdagen sade detsamma

vad beträffar folkpensionsavsnittet! Detta
var det ingen diskussion om, vi var
eniga. Jag citerar ordagrant vad som
stod på alla folkomröstningens valsedlar:
»Avsikten är att successivt höja folkpensionerna
enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så att de år 1968
uppgår till 5 400 kronor för pensionsberättigade
makar och 3 600 kronor för
ensamstående.» Jag anser vad vi den
gången sade som ett löfte. Jag hade ju
en del att göra med linje 2 och skulle
inte stå till svars med att här gå in för
en politik, som folkpensionärer och
andra som var intresserade av vår utformning
av pensionsfrågans lösning
skulle bli missnöjda med. Företrädarna
för linje 1 och linje 3 får göra upp med
sitt samvete. Jag klandrar ingen för
löftesbrott, men vi i centerpartiet vill
stå fast vid våra utfästelser. Detta är
bakgrunden till vad som hänt.

Då säger ni: »Pensionsutskottet!» Situationen
blev där så till vida förändrad
som det uppstod diskussion om hur man
skulle göra med de kommunala bostadstilläggen,
vilka ju pensionsberedningen
ville avveckla. Och så blev det debatt
om den s. k. puckeln.

Vad sade man då i pensionsutskottet?
Jo, för det första, att riksdagen icke
borde binda sig för ett definitivt beslut.
Jag skall citera ordagrant också här:
»Vad härefter angår den takt i vilken
höjningarna av folkpensionerna skall
ske för att man skall nå det ovan uppställda
målet anser utskottet det icke
lämpligt att riksdagen nu binder sig.»
Det var det första. Sedan gjorde vi ett
uttalande där det heter — jag skall
återge också det ordagrant och inte i
den förvanskade och stympade lydelse,
som man sett här och var i pressen —:
»Utskottet vill dock uttala att den av
pensionsberedningen föreslagna särskilt
kraftiga höjningen år 1960 bör undvikas
och en jämnare successiv höjning eftersträvas.
»

Finansministern tycks inte vara här
i kammaren. Han sade nyss, att det är

72 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

dialektik nar vi trycker på detta ord
»jämnare». Det är det inte alls. Här föreligger
ett förslag om en »jämn» trappa
upp till det slutmål, som vi är överens
om. Detta representerar en klar skillnad
gentemot vad vi förordar och vad
pensionsutskottet förordat.

Vår reaktion är denna: Vi har varit
med om kompromisser förr — det kan
kompromissas både här och där — men
nu säger vi stopp! För att ingen skall
uppfatta vad jag säger som dialektik
och med tanke på att man ifrån folkpartiets
och herr Ohlins sida ändå var
mycket hygglig i sin beskrivning av
centerpartiets ståndpunkt -— jag kanske
har fel, men jag anar att det måhända
är på folkpartihåll som vi kan få
den bästa förståelsen — vill jag vända
mig till alla partier men kanske i första
hand till folkpartiet och säga: Låt oss
diskutera vad vi skall lägga in i begreppet
»jämnare»! Kanske vi kan komma
överens. Vi är fullt beredda att diskutera
denna sak, och jag vill, herr talman, för
säkerhets skull säga ifrån, att vad jag
nu yttrar helt överensstämmer med de
uttalanden, som tidigare här i dag och
också under veckan tidigare har gjorts
av vår partiordförande, herr Hedlund.
Jag vill inte påstå att det går att enas,
men det kanske inte är alldeles omöjligt.

Det skulle kunna räcka med detta och
jag skall inte ta till några starka ord
här, men jag kanske bara, herr talman,
till sist skall framhålla, att det inte är
oväsentligt i vilken takt vi höjer folkpensionerna.
Framför allt får vi tänka
på att dödligheten är stor i de åldrar
som frågan gäller. När vi skjuter folkpensionsförbättringen
på framtiden kan
det hända, att de människor, som anser
sig ha blivit utlovade förmånerna,
inte finns till längre.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte föra
någon stor process mot herr Wahlund

om denna sak. Vi hinner väl återkomma
till den senare. När han påstår, att
han och hans centerpartikamrater i
pensionsutskottet inte har ändrat mening,
blir jag nog ändå en smula överraskad.
Vad sade utskottet? Jo, att den
av pensionsberedningen föreslagna särskilt
kraftiga höjningen år 1960 bör
undvikas. Nu säger centerpartiet, att
denna höjning icke skall undvikas. Det
bör väl ändå rimligen vara att ändra
mening.

Vidare skulle jag vilja fråga herr Wahlund:
om inte herr Wahlund själv har
ändrat mening, så har väl åtminstone
herr Eliasson i Sundborn gjort det. Jag
föreställer mig att herr Eliasson har
ändrat mening åtminstone två gånger.
I annat fall måste centerpartiet ha lagt
sig till med ett helt nytt språkbruk som
gör allt resonemang om denna sak omöjligt.

Låt oss, säger herr Wahlund, diskutera
vad som i detta sammanhang skall
läggas in i begreppet »jämnare». Pensionsberedningen
föreslog ju en höjning
av folkpensionen med 700 kronor till
ensamstående, men från detta måste
dras ett visst belopp på grund av att bostadstilläggen
skulle minskas. Nu har
centerpartiet rent av talat om 700 kronor
utan att säga någonting om bostadstilläggen.
Det måste väl innebära att
man ämnar bibehålla bostadstilläggen
oförändrade och att det alltså skulle ske
en större höjning av folkpensionen enligt
centerpartiets förslag än enligt
pensionsberedningens. Hur ordet »jämnare»
än skall tolkas, så kan det väl
inte rimligen betyda detsamma som
»ojämnare».

För min del känner jag bara till ett
löfte, nämligen det som ligger i riksdagens
beslut, och det skall vi hålla.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
ackorderar tydligen just nu med
herr talmannen för att få ordet. I varje
fall är ju herr Eliasson antecknad

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm. Nr 24 73

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

längre ned på talarlistan och jag behöver
inte svara för hans räkning.

Det blev ingen särdeles positiv reaktion
när jag sträckte fram min hand till
representanterna för folkpartiet. Herr
Gustafsson i Skellefteå anförde samma
citat som jag anfört. Skillnaden var
bara den att herr Gustafsson ville översätta
ordet »jämnare» med »jämn». —
Jag ser att herr Gustafsson skakar på
huvudet, och då kanske det fortfarande
finns möjligheter till samförstånd.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Gustafsson
i Skellefteå gjort gällande att jag
ändrat mening, så kanske det är motiverat
att jag säger några ord.

Jag har i besparingsutredningen varit
med om det förslag som utredningen
kommit till — det behöver vi inte här
diskutera. Men vad är det som därefter
har hänt? Jo, när utredningens förslag
framlades, förklarades av statsministern
och senare även från annat håll på regeringssidan
att regeringen inte kände
sig bunden av detta förslag, eftersom
regeringen betraktade de socialdemokratiska
ledamöterna mera såsom privatpersoner
än som befullmäktigade delegater
för regeringspartiet. Om regeringen
förbehållit sig full handlingsfrihet,
kan jag inte inse annat än att centerpartiet
också har rätt att förbehålla sig
handlingsfrihet, därest man anser skäl
föreligga att göra detta.

Därtill kommer att centerpartiet har
för avsikt att skaffa särskilda medel för
att täcka en höjning av folkpensionerna
utöver besparingsutredningens förslag,
alltså mera medel än besparingsutredningen
har räknat med.

Man har här diskuterat vilket pensionsbelopp
som kommer att föreslås.
Det torde väl av sammanhanget ha
framgått att vi i huvudsak kommer att
följa pensionsberedningens förslag, men
det innebär inte detsamma som att man
helt följer beredningens förslag. Såsom

herr Wahlund sagt vill vi eftersträva en
jämnare höjning än pensionsberedningen
tänkt sig, men den närmare diskussionen
om denna sak kan väl anstå tills
vårt förslag föreligger här i riksdagen.
Frågan om beloppets storlek hänger ju
också samman med frågan om bostadstilläggen.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Jag har inte i första
hand begärt ordet i anledning av det
förslag regeringen framlagt i fråga om
omsättningsskatten, utan närmast för
att göra några kommentarer till den utredning
som här har diskuterats så flitigt,
nämligen besparingsutredningen.
Jag tycker att detta är den rätta tidpunkten
att ta upp den saken, eftersom
regeringen väl nu kommer att ta ställning
till en del av utredningens förslag.

Besparingsutredningens förhistoria
känner kammarens ledamöter väl till.
Här kom den ena framstöten efter den
andra om en granskning av statsutgifterna
och förslag till besparingar. Om
man i dag skulle säga något beträffande
effekten av den medgörlighet, som finansministern
visade när han tillsatte
besparingsutredningen, skulle den väl
närmast bli att alla blev besvikna på
resultatet. En grupp människor är besvikna
därför att förslagen ger alldeles
för litet i fråga om besparingar, andra
grupper är besvikna därför att vi sparar
alldeles för mycket. Det är nog
ganska belysande för den nuvarande
situationen att det går så bra att tala om
att utgifterna bör skäras ner men att det
knakar betänkligt när det gäller viljan
att genomföra förslag i sådan riktning.

Herr Eliasson i Sundborn ansåg att
ledamöterna av besparingsutredningen
— jag utgick ifrån att han menade de
riksdagsmän som deltagit i utredningens
arbete — inte varit några befullmäktigade
ombud för sina partier. Under
många år har jag gått och inbillat mig

74 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

att man på borgerligt håll har den uppfattningen
att när det sitter en socialdemokratisk
representant i en utredning
måste vederbörande alltid springa
och fråga om lov hos regeringen innan
han får ta någon ståndpunkt. Det har
ju också ofta använts uttrycket transportkompani.
På den sista tiden har vi
emellertid fått uppleva något mycket
märkligt, nämligen att den borgerliga
pressen uttrycker sin förvåning över
att inte de socialdemokratiska ledamöterna
i besparingsutredmngen har talat
vid sin partiledning och fått fullmakt
att tycka någonting.

Jag förstår ingenting av detta. Inte
har det varit tal om att man skulle ha
någon fullmakt i den här besparingsutredningen,
utan det har väl närmast
varit frågan om att de, som blivit utsedda
att i utredningen representera de
olika partierna, skulle försöka komma
överens om någonting. Vi visste väl redan
tidigare vad det rådde oenighet
om och det gällde nu att undersöka, om
man på någon punkt kunde uppnå enighet
om vissa förslag. Vi sade oss vid vårt
arbete att om vi inte bleve överens, vore
det ingen mening med vårt utlåtande, ty
då bleve det bara fullt med reservationer
på varje punkt. Det vi kunde
komma fram till — det måste jag ärligen
erkänna — förslår dock inte långt
mot de nya stora utgifterna.

I samband med dessa förslag har vi
ju fått illustrerat på mycket markant
sätt, att det även i fråga om sådana ting
som man trodde att alla var ense om
har uppenbarat sig plötsliga meningsskiljaktigheter.
Jag syftar på pensionerna.
En av kritikerna av besparingsutredningen
har t. ex. sagt att den utredningen
var alldeles onödig, därför att de
förslag som vore vettiga, var man ense
om redan förut och dem hade den icke
behövt befatta sig med. Vederbörande
avsåg då folkpensionerna. Att man var
ense om dem har väl alla trott ända till
de här senaste dagarna; att besparingsutredningen
lade fram förslag på den

punkten berodde på att det inte förelåg
några utarbetade förslag beträffande
beloppen. Det var den detaljen vi tog
upp i utredningen.

När herr Wahlund här argumenterat
som om det skulle finnas delade meningar
partierna emellan om hur långt
man skall höja folkpensionerna när man
avser slutmålet slår han in öppna dörrar.
Det man diskuterar är stegringstakten.
Herr Wahlund drar sig inte ens
för att säga att om vi väntar för länge
är det många som faller ifrån. Ja,
det är en argumentationsmetod! Pensionsberedningen
föreslog — enhälligt
såsom herr Wahlund särskilt tryckte
på — att man skulle höja folkpensionerna
med 700 kronor år 1960. Med
halva detta belopp skulle man reducera
de kommunala bostadstilläggen. Det bleve
netto 350 kronor åt ensamstående
folkpensionärer. 1962 skulle man höja
pensionerna med ytterligare 150 kronor.
Det bleve alltså netto 500 kronor.
Besparingsutredningens förslag, som
jag tycker är bättre än pensionsberedningens,
innebär att pensionärerna får
en höjning med 250 kronor 1960, lika
mycket 1962 och bibehållna bostadstillägg.
Det är alltså inte fråga om en
försämring. Redan efter två år är förslagen
jämställda, om nu centerpartiet
tänker ta detta förslag, vilket inte jag
vet. Tidsfaktorn kan rimligen inte spela
någon roll. Jag vill tillägga, herr talman,
att ingen i världen kan hindra
centerpartiet att lägga fram särskilda
förslag när det gäller folkpensionen;
frågan är bara hur välgrundade de förslagen
är.

Ett annat förslag, som har diskuterats
här i dag av herr Hedlund, herr Norup
och andra, gäller bostäderna. Man har
sagt att vi på den punkten borde kunna
spara långt mera än besparingsutredningen
har föreslagit. Kortfattat kan jag
sammanfatta besparingsutredningens
förslag beträffande bostäderna så, att
de generella subventionerna till småhusbyggandet
skall slopas och ränte -

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

villkoren justeras för hus som uppförts
fram till 1958, medan subventionerna
för hus som byggts efter 1958
eller kommer att byggas i framtiden
skall kvarstå oförändrade. Vi föreslår
oförändrade subventioner därför att
dessa nya hus i jämförelse med de
äldre husen från 40-talet och under 50-talet kräver höga hyror, också sedan
subventionerna medräknats. Vi har inte
velat fördyra de nya lägenheterna ytterligare,
ty det blir då svårt för folk i allmänhet
att betala hyrorna.

Jag ser som utredningens viktigaste
uttalande i fråga om bostadsbyggandet
detta att om vi skall kunna säkra ett
fortsatt bostadsbyggande på hög nivå
så kan räntegarantierna inte slopas, och
det är de som kostar pengar. Dessa
räntegarantier kostar nu 150 miljoner
kronor om året. Besparingsutredningens
förslag innebär en reduktion med
ungefär 60 miljoner kronor, men redan
för en ny bostadsårgång får vi lägga till
35 miljoner kronor, och då stiger de
90 miljonerna till 125. Efter två år är
vi uppe i 160 miljoner kronor. Ett genomförande
av besparingsutredningens
förslag innebär bara en tillfällig sänkning
av kostnaderna för räntegarantierna.
Sedan går kostnaderna raskt uppåt
igen. Jag har kunnat biträda förslaget
om justering av låne- och räntevillkor
därför att jag anser att man måste se
dessa ting på litet längre sikt. Det är
angeläget att hålla i gång en produktion
och sörja för att de nya lägenheterna
inte blir alltför dyra.

Men, herr talman, en besparingskommitté
kan inte gå längre. Jag tycker åtminstone
att jag har så pass stor frihet
i sammanhanget att jag har rätt att säga,
att i den mån bostadsanskaffningskostnaderna
ökar för de nya husen — och
det är en uppenbar fara för detta —
borde regeringen överväga huruvida det
inte vore skäligt att justera bostadsbidragen
för familjer med begränsade inkomster
som efterfrågar dessa nya lägenheter
men inte kan betala hyran.

Jag betonar att det gäller de nya, dyra
lägenheterna.

Utvecklingen när det gäller anslagen
är den, att om ingenting görs ökar räntegarantikostnaderna
med 35 miljoner
kronor om året. Förra budgetåret upptogs
bostadsbidragen till 150 miljoner.

I årets budget har de upptagits till 140
miljoner. Jag misstänker att om ingenting
sker kan vi reducera dessa belopp
ytterligare. I detta läge tycker jag att
det är skäligt och rimligt att spendera
relativt små belopp till ett begränsat antal
familjer med små inkomster, så att
även dessa familjer kan efterfråga de
nya lägenheterna. Jag har velat framhålla
detta, herr talman, eftersom regeringen
nu står inför en prövning av
dessa förslag.

Om bostadsstödet har jag, i motsats
till herr Hedlund och herr Norup, den
uppfattningen, att man kan justera dessa
bidrag i vissa avsenden, men man
får bereda sig på betydande kostnader
för att hålla i gång bostadsproduktionen.
Det är så många faktorer som just
nu inverkar i ogynnsam riktning.

Besparingsutredningen hade även ett
antal andra förslag. Jag skall inte beröra
mer än ett par, som jag tycker har
väsentlig betydelse i statsfinansiella
sammanhang. Jag tänker på vad utredningen
sagt om vägbyggande och väganslagen.
Man kan gott uttrycka utredningens
mening så, att utredningen inte
vill reducera statsanslagen till vägbyggande.
Man ger dock uttryck åt den
meningen, att vi inte orkar genomföra
cn anslagshöjning i den takt som är
fixerad i den s. k. vägplanen. Denna plan
innebär att man på tre eller fyra år
skall öka anslaget med 70 procent. Vi
tror inte att detta är möjligt av statsfinansiella
skäl. Man säger då att regeringen
har tagit ut skatter långt utöver
de summor som man bygger vägar för;
det nr först nu som vi kommit upp i
lika höga vägbyggnadskostnader som vi
egentligen beräknat vid skatteuttaget.

Ja, det är just här jag vill säga ett ord.

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 fm.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Här har man en metod, där vissa slag av
skatter skall redovisas på ett speciellt
sätt. Man för en agitation och säger, att
det här finns pengar. Varför då inte
bygga mera? Detta innebär emellertid
att man inte kommer att granska väganslagen
på samma sätt som man gör
med andra statsutgifter. Det snedvrider
med andra ord hela behovsprövningen.
Det är denna speciella destination av
fordons- och bensinskattemedel o. s. v.
som jag tycker är allra viktigast i sammanhanget.
Det är en föråldrad budgetredovisning,
en föråldrad budgetmetod.
Vi kan inte fortsätta med den eftersom
den i verkligheten ger folk den uppfattningen,
att samhället är skyldigt bilisterna
en massa pengar som har använts
— detta påstår en del — på ett oriktigt
sätt. Vi ser ju dagligen vilka samhällsutgifter
som föranleds av motorismen.
När man hade ett hundratusental bilar
gick det väl an att behandla anslagen
på detta sätt. När vi kommer upp till
miljoner blir det emellertid helt annorlunda.

Min förhoppning är sålunda att regeringen
verkligen beaktar dessa sparsamhetssynpunkter,
ty här om någonsin
kan man tala om att vi måste granska
på samma sätt som vi granskar andra
statsutgifter. Vi kan inte bara säga att
det flyter in pengar här.

Utan några jämförelser i övrigt vill
jag berätta, att en person för en månad
sedan föreslog, att alla de pengar
som staten tar in på sprit oreserverat
skulle användas för vård av alkoholmissbrukare.
Här har vi nu en situation
där ökade bilskattemedel flödar in
och där man bara tänker på vägarna
och inte på alla de andra ting som följer
med den strukturförändring i trafiken
som ligger framför oss.

Till sist, herr talman, ett par ord om
ett annat ämne, som föranlett indignerade
protester från praktiskt taget alla
håll. Det gäller studiebidragen. Man har
sagt att besparingsutredningens förslag
i detta fall är ett steg tillbaka. Andra

har använt ännu starkare uttryck. Vi
har i besparingsutredningen sagt, att vi
hoppas att antalet studerande vid högskolor
och universitet kraftigt skall öka
undan för undan. Man har konstaterat
att den mest kostsamma understödsformen
är naturastipendierna. Vi har sagt
att det inte är säkert att det går att
hålla relationen mellan andra stödformer
och naturastipendierna och ännu
svårare att förbättra dem. Det kommer
att kosta mycket pengar, och vi har vågat
antyda att man kanske skulle kunna
använda låneformen.

Hur ser nu det här stödet ut? Schematiskt
uttryckt utgår ungefär en femtedel
av stödet i form av naturastipendier
— de kostar omkring 11 miljoner
kronor — och en femtedel i form av
räntefria studielån; de går inte upp till
fullt 10 miljoner. Återstående tre femtedelar
eller 30 milj. hänför sig till kreditgarantilånen,
på vilka låntagaren får
betala 5 procents ränta.

Om man gör det tankeexperimentet,
att regeringen ökar de räntefria studielånen,
kostar det 500 000 kronor för
varje tiotal miljoner. Vi kan vidare
tänka oss en utveckling som innebär
att naturastipendierna inte reduceras
utan ökas så långt vi har ekonomisk förmåga
till det —- ingen är i och för sig
emot den stödformen. Nu var det emellertid
en besparingsutredning tillsatt,
och vi tyckte att man kunde diskutera
en ökning av de räntefria studielånen
med 10, 20, 30 eller 40 miljoner. Vilken
statsfinansiell effekt skulle det få?
Jo, de direkta kostnaderna på driftbudgeten,
om man går upp till 40 miljoner,
skulle bli 2 miljoner. Jag tycker inte att
det är så våldsamt ur samhällelig synpunkt,
i varje fall inte i en tid när vi
är rörande ense om att hjälpa allt fler
att skaffa sig bättre utbildning.

Om nu inte dessa metoder är tillräckligt
effektiva, är naturligtvis vårt
nuvarande stöd så mycket mera otillräckligt
och så mycket mera oförmånligt
— jag har velat antyda det här ef -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

tersom nyligen en utredning har tillsatts
som skall syssla med de här sakerna.

Det föreliggande förslaget till omsättningsskatt
får jag senare tillfälle att
syssla med och kanske tala om; nu räcker
det för min del att säga, att jag tror
det är nödvändigt att anskaffa pengarna.
Jag sympatiserar med den metod regeringen
använder för att lindra bördorna
för dem som har de lägsta inkomsterna
och känner trycket allra
hårdast — jag räknar med att pålagorna
där blir relativt lindriga.

Jag hyser därutöver den meningen
att det vore önskvärt, när vi får de här
nya slantarna — jag hoppas att riksdagen
kommer att bifalla förslaget — att vi
får en litet bättre översikt än vi hittills
haft över de utgifter som följer av de
förslag som riksdagen bifaller. En sådan
översikt kan vi få genom en så kallad
rullande budget, och i den mån det
finns tekniska och andra möjligheter att
nå en sådan ordning tror jag det innebär
ett stort framsteg.

Här har talats om att vårt statsfinansiella
läge är utomordentligt svårt,
och det kan vara berättigat, men personligen
tror jag inte att det behöver leda
till något tal om reformpaus eller till
att vi, som andra säger, skall riva upp
en hel del kostnadskrävande beslut. Min
förhoppning är att om vi nu åstadkommer
någorlunda jämvikt mellan statens
utgifter och inkomster, inkomsterna
skall ge utrymme för ett reformarbete,
som i och för sig innebär stora
framsteg.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 oktober

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter samråd i talmanskonferensen
får jag meddela att det, såvitt nu kan
bedömas, under instundande november
månad icke torde bli erforderligt att
anordna arbetsplena annat än på ons -

dagarna. Tisdagar och fredagar skulle
alltså kunna ägnas uteslutande åt interpellations-
och frågesvar samt formella
ärenden.

Beträffande de närmast förestående
sammanträdena må nämnas att det —
utöver de plena som hålles i morgon
— kommer att anordnas plena tisdagen
den 3 november klockan 16.00, onsdagen
den 4 november kl. 10.00, fredagen
den 6 november kl. 14.00 och tisdagen
den 10 november kl. 16.00. Det blir sålunda
icke några plena nu på fredag,
den 30 oktober.

78 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

§ 2

Vid remiss av propositionen om allmän
varuskatt, m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts proposition nr 162, med förslag
till förordning om allmän varuskatt,
m. m., nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag måste bekänna att
inte ens för mig och som jag förmodar
inte heller för många andra som föreställer
sig att de i någon mån har bevarat
gosselynnet kunde ens meddelandet
under middagspausen att Sverige slagit
England på Wembley med 3—2 förta
det intryck av tristess eller beklämning
som finansministerns framträdande
på förmiddagen efterlämnade.

Jag vill ta upp ett par punkter som
han berörde. Den första gäller det resonemang
som finansministern förde
när han var inne på ett försvar för sin
tes att en del av omsättningsskatten och
den kostnadsstegring den i och för sig
innebar kunde absorberas inom näringslivet.
Till min stora förvåning tog
finansministern även det exemplet med
exportnäringarna och deras investeringsförsörjning
och ville framhålla, om
jag fattade honom rätt, att dessa inte
kunde räkna med några möjligheter att
ta ut kompensation. Detta måste i varje
fall ha varit den huvudsakliga innebörden
av finansministerns yttrande, och
han betraktade tydligen detta på något
märkligt sätt som ett slags förmildrande
omständighet i samband med omsättningsskatten.

Jag tror i och för sig att finansministern
inte har alldeles orätt. Det måste
bli svårt för exportnäringarna att få
någon kompensation för de kostnadsstegringar
som omsättningsskatten kommer
att föra med sig även för dem. På
exportmarknaderna gäller det ju att

hänga med i konkurrensen, att i stor utsträckning
sälja till de priser man kan
få, även om dessa ligger under de faktiska
kostnader man själv har. Det är
i inte obetydlig grad här många gånger
fråga om ett val mellan att göra en
sådan försäljning på export eller att
inskränka verksamheten med åtföljande
svårigheter för sysselsättningen på
arbetsmarknaden. Detta förhållande
är sannerligen inte en förmildrande
omständighet i samband med omsättningsskatten
utan tvärtom.

Herr Ohlin erinrade tidigare i dag om
den motsägelse som ligger i att finansministern
vill hävda att man i en uppåtgående
konjunktur, en högkonjunktur,
behöver lika stora anslag för den sysselsättningsbevarande
politiken som i
ett skede med en lägre och mera instabil
konjunktur. Det förefaller mig alldeles
klart att det ur statens synpunkt
billigaste sättet att verkligen hålla sysselsättningen
vid en hög nivå är att underlätta
för näringslivet. Det gör man
inte med en oms. Det gör man i stället
t. ex. genom att föra en smidig och rörlig
kreditpolitik och även genom att i
situationer då så är lämpligt och påkallat
ha en generös inställning till utnyttjandet
av konjunkturinvesteringsfonderna
och över huvud taget uppmuntra
metoder av det slaget. Det är
för det allmänna den billigaste vägen
att uppehålla en full sysselsättning.

Men detta är ändå på sätt och vis en
något sekundär synpunkt. Den primära
synpunkten på detta problem skulle jag
vilja säga är att en god sysselsättning
som uppehälles med sådana näringsvänliga
metoder leder till högre effektivitet
inom näringslivet och till större
trivsel för den arbetskraft, som då kan
bli försörjd och få sin utkomst på normalt
sätt på arbetsmarknaden i stället
för genom statliga beredskapsarbeten.

Den andra punkt i finansministerns
resonemang, som jag bär vill beröra,
är hans syn på en del avtalsproblem.
Finansministerns förklaring där tyckte

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 79

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

jag gick i två led. I det ena ledet sade
han, att det inte är argumenten — och
jag fick där den uppfattningen att finansministern
menade inte heller argumentens
sakliga tyngd — som spelar
huvudrollen vid förhandlingarna. Vad
som spelade den största rollen var enligt
hans mening parternas styrka på
arbetsmarknaden i förhållande till rådande
konjunkturläge och andra påverkande
omständigheter. Finansministerns
resonemang i det avseendet tyckte jag
innehöll ett otrevligt drag av antiförnuft.
Det var på något vis en den brutala
styrkans lära, som jag för min del
vill reservera mig emot. I varje fall
måste väl förhoppningarna i stället
vara, att de fördjupade ekonomiska
kunskaperna även hos medborgarna i
allmänhet samt den bättre insikten i de
ekonomiska sammanhangen skall göra
det möjligt att även vid de stora avgöranden
det här är fråga om vinna resonans
för de förnuftsmässiga resonemangen.
Inte minst i det avseendet
gjorde finansministerns inlägg ett ganska
beklämmande intryck på mig.

Det andra ledet i herr Strängs resonemang
på denna punkt var, att man
vid förhandlingarna bildar sig en föreställning
om det utrymme som i verkligheten
finns, och sedan försöker löntagarna
ta ut de förmåner som enligt
deras uppfattning är möjliga inom detta
utrymme. I ett avseende har givetvis
finansministern rätt. All vår erfarenhet
från åren efter kriget visar ju, att det
i stort sett och jämt över är omöjligt
att förhandla sig till andra resultat än
vad det finns reellt utrymme för. Försöker
man ta ut mera, så leder detta till
prisstegring och inflation — det tror
jag ingen reglering eller priskontroll i
världen kan hejda och det blir ingen
reell vinst av detta. Man kan inte ta ut
mer än vad det finns reellt utrymme för,
vilka metoder man iin anlitar.

Utvecklingen under åren efter kriget
visar emellertid också, att möjligheterna
att genom starkt höjda skatter lösa de

samhällsekonomiska problem, som ett
efterfrågeöverskott innebär, inte har
haft någon vidare framgång. Sådana
åtgärder har lett till avskräckande resultat
snarare än till något som inbjuder
till nya försök. Lika fullt vill
regeringen nu på nytt försöka.

Under eftermiddagens lopp har här
också förts resonemang om de konsekvenser
för kommunerna, som olika
sätt att lösa föreliggande statsfinansiella
problem skulle medföra. Förhållandet
mellan staten och kommunerna
är naturligtvis ett ömtåligt förhållande.
Jag har där den meningen — liksom
man har inom folkpartiet i allmänhet

— att för hårda och snabba framgångsmetoder
t. ex. vid avvecklingen av de
statliga bidrag som nu utgår med anledning
av kommunalskattereformen,
är betänkliga med hänsyn till sina konsekvenser.
Av den anledningen har vi
tidigare gått ganska försiktigt fram,
ehuru vi har ansett det berättigat att
anknyta till skattenivån i kommunerna
ett bestämt år för att undvika den
sannerligen märkliga konsekvensen att
skattehöjningar i kommunerna leder
till en ökning av de statliga bidragen.
Nu är det emellertid klart — vilket även
tidigare har påpekats här i debatten

— att finansministern och regeringen
själv genom den omsättningsskatteproposition
som nu framlagts har slagit
alla rekord när det gäller belastningen
på kommunerna. Det finns emellertid
i detta sammanhang ett par omständigheter,
som jag gärna vill nämna. Jag
tror nämligen att de har betydelse för
de allmänna avvägningsproblemen mellan
den offentliga sektorn och den sektor
som är fri för enskilda människors
egna avgöranden — en fråga som i någon
mån förut har debatterats här i
dag.

Vi har fått detta lilla blågröna häfte
från konjunkturinstitutet. Det innehåller
ett mycket stort och värdefullt siffermaterial.
Bland annat finns där också
ett diagram över de totala brutto -

80 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

investeringarnas volymmässiga utveckling
här i landet mellan åren 1946—■
1958, alltså under en tolvårsperiod. Jag
ber kammarens ledamöter observera,
att det inte är någon beräkning till löpande
priser utan att det rör sig om
investeringarnas volymmässiga utveckling.
Av det diagrammet finner man, att
de kommunala investeringarna utom bostäder
har ökat med i runt tal 150 procent.
De statliga investeringarna utom
bostäder har ökat med nära 100 procent,
och de privata investeringarna
utom bostäder har ökat med nära 70
procent. Bostadsinvesteringarna slutligen
— jag nämner det för att ge en
liten relief åt herr Hedlunds oro på
den punkten — har ökat med mindre
än 20 procent sedan 1946.

På konsumtionsområdet är bilden
enahanda. Den kommunala konsumtionen
•— vad som nu kan dölja sig bakom
detta mångtydiga ord; jag har inte tid
att närmare gå i på den frågan — har i
stort sett fördubblats under denna 12-årsperiod, under det att den statliga
och privata konsumtionen volymmässigt
har ökat med ungefär 40 procent.

Det är klart att det är många omständigheter
som har inverkat på denna
utveckling, säkerligen framför allt den
befolkningsomflyttning som skett och
den expansion av de svenska städerna
som ägt rum. Det kan ju ändå vara av
stort intresse att observera dessa siffror,
ty de visar att kommunerna när
det gäller resursernas fördelning sannerligen
inte kan sägas ha varit satta
på någon svältkost i jämförelse med
andra utvecklingsområden. Detta har
ju också fått sina konsekvenser när det
gäller utvecklingen av de kommunala
skatterna. Dessa har under ett litet antal
år i städerna stigit från i genomsnitt
12-kronorsnivån upp emot 15-kronorsnivån,
och de är sannolikt på rask
marsch vidare. Om man vill betrakta
problemet beträffande den offentliga
sektorns förhållande till den enskilda
sektorn och medborgarnas fria valmöj -

ligheter, kan man inte lämna expansionen
på det kommunala området ur räkningen.

Jag tror vidare — jag säger det ingalunda
som något slags pekpinne till alla
de erfarna kommunalmän som sitter
här i kammaren — att om inte kommunalskatteproblemet
skall växa till svårbemästrade
och för medborgarna mycket
pressande proportioner, är det nog
oundvikligt att inte bara staten utan
även kommunerna i större utsträckning
än som hittills varit fallet försöker
rätta mun efter matsäcken och håller
sina investeringar och sin expansion
över huvud taget inom en måttlig ram
och sprider dem över längre tidsperioder
än som hittills varit fallet. Sker så,
är det ingalunda omöjligt att det kan bidraga
till lösningen av de kapitalmarknadsproblem
som vi i dag brottas dem.
Sker så, uppstår ju ett ökat utrymme för
näringslivets expansion, vilket näringslivet
naturligtvis skall beredas tillfälle
att utnyttja, om det är i stånd att göra
det med hänsyn till de konkurrens- och
konjunkturförhållanden, under vilka det
arbetar. Om näringslivet icke är i stånd
att göra det, då gäller å andra sidan att
ögonblicket är inne för både staten och
kommunerna att utvidga sin verksamhet
och bl. a. geomföra investeringsprojekt
som man planerat, under en kortare
tid än som ursprungligen avsetts. Men
nu tror jag att det väsentliga problemet
är att sprida investeringsprogrammen
även på den kommunala sidan över
längre tidsperioder, om inte kommunalskatteproblemet
och andra därmed sammanhängande
problem skall bli övermäktiga.

Det finns naturligtvis vissa konkreta
åtgärder, som berör kapitalmarknadsproblemen
och som kan vidtas med effekt
även på kortare sikt. Jag vill gärna
säga, herr talman, att jag med stor
skepsis har betraktat förslag av den typ
som vill göra gällande, att man under
en kort tidsperiod — under ett enda år
— skulle kunna till den svenska allmän -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Kr 24 81

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

lieten försälja aktier i LuossavaaraKirunavaara
AB eller andra statliga
företag till belopp som närmar sig
eller överstiger den totala omsättningen
på den svenska börsen under ett normalt
år.

Det är av den anledningen, som vi
från folkpartiets sida vid flera tillfällen
försökt animera regeringen att göra en
ordentlig utredning om de framgångsvägar
som skulle kunna användas för
att få en saklig och rationell lösning av
dessa privatiseringsproblem, om jag får
kalla dem så. I och för sig är det ju
klart att den statliga inlösning av aktierna
i malmbolaget som pågår i viss
mån förvärrat den svenska statens upplåningsproblem,
ehuru man inte skall
överdriva dimensionerna av dessa verkningar.
Det är inte min mening att ett
förfarande av den typ som jag här talar
för skall vara sådant, att det allmännas
inflytande över utvecklingen i
LKAB eller andra statliga företag helt
och hållet avvecklas, men jag tror verkligen
på ett samägande i förnuftiga former
mellan det allmänna och många enskilda
medborgare i dessa fall.

Det är av den anledningen, herr talman,
som vi, när regeringen visat så
ringa intresse för problemet, efter måttet
av vår förmåga gjort en utredning
av dessa förhållanden. Vi kommer att
förelägga riksdagen förslag till en försäljning
i lämpliga former av aktier i
låga valörer och med en viss begränsning
av inköpsrätten. Ett genomförande
av detta förslag skulle bidraga till att
underlätta en lösning på kort sikt av de
statliga upplåningsproblemen. .lag vill
i detta sammanhang tillägga, att vi ämnar
återkomma till frågan om värdebeständiga
lån, som kan vara av betydelse
även för bostadsbyggandets kapitalförsörjning.

.lag tror inte för min del, ehuru avvägningsproblemet
naturligtvis är svårt,
alt det behöver föreligga ett sådant absolut
motsatsförhållande mellan näringslivets
investeringar och bostads -

investeringarna som bl. a. herr Hedlund
ville göra gällande.

Det förhåller sig nämligen utan tvivel
så, i varje fall om man förutsätter att
det allmänna, både stat och kommun,
genom en förnuftig avvägning av sina
egna investeringar bereder ett skäligt
utrymme för näringslivet, att det föreligger
en parallellitet i intresse mellan
näringslivet och bostadsbyggandet, så
till vida att ett rörligt och väl fungerande
näringsliv förutsätter en rörlig
och väl fungerande bostadsmarknad i
mycket betydande utsträckning.

Jag skulle till sist med anledning av
den politik som regeringen nu bestämt
sig för att föra vilja gräva litet på ännu
en sida i den här blågröna boken, Nationalbokföring
för Sverige. Jag tänker
på sid. 5°, alltså inte sidan 50, utan sidan
5 i andra avdelningen, som betecknats
på detta sätt. Den innehåller en
tabell som bland annat visar utvecklingen
av den samlade produktionen i Sverige,
bruttonationalprodukten till marknadspris,
och en beräkning som är
gjord för efterkrigsåren i fasta priser,
1954 års priser.

Jag kom att se på denna tabell, herr
talman, och den gav upphov till vissa
tankar, i synnerhet som jag också hade
en tabell över levnadskostnadsstegringen
i Sverige under samma år. Lekmannen
som betraktar sådant här material
säger naturligtvis till sig själv att han
måste vara mycket försiktig. Han är
medveten om att han inte kan se en
del av de samband som utan tvivel existerar
— dem ser vetenskapsmannen —
men å andra sidan kan han falla i den
gropen att se samband som inte existerar.
Jag tyckte i alla fall att här fanns
eu antydan till ett visst mönster som
det kan vara av intresse att se något
närmare på.

Det visar sig nämligen, om man tar
till exempel de tre åren 1948—1950, då
vi hade en uppgång av levnadskostnaderna
med mindre än 8 procent — en
ganska lugn utveckling under en tre -

(i — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 24

82 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

årsperiod — att nationalproduktionen
steg i fasta priser räknat med ungefär
17 procent, en god utveckling. Men om
man sedan flyttar sig till den därefter
följande treårsperioden, 1951—1953 —
det var den period under vilken den
förra regeringen sökte rädda den svenska
kronans värde — så visar det sig
att levnadskostnadsstegringen under
den treårsperioden var 27 procent, men
under samma treårsperiod steg nationalproduktionen
i fasta priser räknat
med mindre än 6 procent. Den sista
siffran representerar en mycket svag
utveckling under en treårsperiod i synnerhet
i förhållande till den expansion
vi hade under den föregående perioden,
då förhållandet mellan nationalproduktionens
utveckling och prisutvecklingen
var den rakt motsatta. Om
man sedan går vidare till treårsperioden
1953—1955 så bestyrks intrycket
av att här ändå kan föreligga ett visst
mönster. Då hade man återigen en lugn
utveckling av levnadskostnaderna. De
steg under den treårsperioden med
mindre än 6 procent. Utvecklingen av
nationalproduktionen var betydligt
mera tillfredsställande än under den föregående
treårsperioden, nämligen 14
procent. Går vi sedan till den sista treårsperiod
som det finns siffror på,
1956—1958, så ser vi att stegringen av
levnadskostnaderna blir häftigare —
nära 15 procent, ökningen av nationalproduktionen
sjönk till ungefär 8 procent.

Den märkliga bild som jag tyckte
utvecklade sig var alltså den, att när
levnadskostnaderna steg mer än 10 procent
under en treårsperiod, så sjönk ökningen
av nationalproduktionen under
samma period under 10 procent, och
när levnadskostnaderna steg mindre än
10 procent, så ökade också nationalproduktionen
mera än 10 procent.

Allt detta kan ju sägas vara tillfälligheter,
och det kan naturligtvis också
vara en tillfällighet, ehuru jag måste
säga, herr talman, en nog så signifika -

tiv tillfällighet, att det år efter kriget,
nämligen 1951, då vi hade den i särklass
häftigaste stegring av levnadskostnaderna
vi haft efter kriget, nämligen
med 16 procent i förhållande till
föregående år, var det enda år då nationalproduktionen
i fasta priser räknat
inte steg alls utan snarare sjönk något.

Ännu mera anmärkningsvärd blir
den här bilden om man på den inkomponerar
utvecklingen av statens skatteinkomster
under samma period. Den
bekräftar då att när statens skatteinkomster
har stigit mycket starkt, har
också levnadskostnaderna stigit starkt,
vilket ju inte är så märkvärdigt. Men
även produktionen har då utvecklat sig
dåligt, medan under perioder, då statens
inkomster av skatter stigit mera
måttligt, produktionen utvecklat sig
gynnsamt.

Jag har det intrycket, herr talman,
att det här är fråga om litet för många
sammanfallande omständigheter för att
det skulle kunna röra sig om rena tillfälligheter.
Kort sammanfattat kan ju
den här bilden sägas ge vid handen, att
del förefaller vara så — och det är ju
inte konstigt — att när man har en
lugn och stillsam utveckling av levnadskostnaderna
och en något så när
måttlig ökning av statens skatteinkomster,
så får medborgarna också i större
utsträckning känslan av och vissheten
om att det verkligen lönar sig att arbeta,
och då stiger bruttonationalprodukten.
Har man å andra sidan en kraftig
stegring av skatter och priser, försvinner
såvitt jag förstår denna känsla
i betydande grad, och då blir utvecklingen
på produktionssidan sämre.

Det kan sägas, herr talman, att detta
är väl egentligen bara vad man genom
ett vanligt resonemang med sunt förnuft
skulle komma fram till. Men jag tycker
det är tillfredsställande att dessa konjunkturinstitutets
siffror, som jag åberopat
och gjort en sammanställning av
— jag tror man kan sammanställa denna
tabell ungefär på vilket sätt som

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 83

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

helst och ta vilken årsperiod som helst
och ändå få samma bild — ger en bekräftelse
från konjunkturinstitutet på
att det sunda förnuftet har rätt. Detta
är angenämt både för det sunda förnuftet
och för konjunkturinstitutet.

Nu har vi under 1959 och en tid
dessförinnan haft en lugn utveckling av
levnadskostnaderna, och vi är inne i
en period, då produktionen utvecklar
sig mera tillfredsställande än tidigare.
Just denna period väljer regeringen för
att söka bota de föreliggande statsfinansiella
och samhällsekonomiska svårigheterna
genom att sätta in ett nytt
skatteökningslyft, av mycket större dimensioner
än vad det någonsin tidigare
varit fråga om och uppenbarligen med
risker för att pris- och levnadskostnadsnivån
kommer i rullning på sådant
sätt som visat sig ha en nedtryckande
verkan på produktionsutvecklingen tidigare.
Den statskonst, eller rättare
sagt okonst, som på ett år hopar på oss
starten för världens dyraste pensionsreform,
arbetstidsförkortningen och så
omsättningsskatten, är jag verkligen
rädd leder oss in i en ny besvärlig
period. Kan det verkligen inte vara möjligt
att skickligare bemästra den svenska
ekonomiens problem så att man
undslipper, i varje fall i större utsträckning
än hittills, de åter och åter upprepade
perioderna av häftiga skatteoch
prisstegringar och mindre tillfredsställande
utveckling av produktionen?
Det förefaller emellertid som om detta
inte skulle vara möjligt under en regering
av den karaktär vi nu har.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framhålla — vilket Waldemar Svensson,
som tyvärr inte kunde vara här i
dag tidigare har gjort i ett påpekande,
som jag anser vara ett av de väsentligaste
som har gjorts i debatten kring
regeringens nya förslag — att detta
förslag ändå är så enormt till dimensionerna
och så omvälvande i förhållande
till allt vad väljarna vid de aktuella
valen kunde ha en föreställning

om vara avsikten, att det måste vara
felaktigt att vidta åtgärder av denna
karaktär utan att ha en fullmakt från
medborgarna.

Jag behöver inte erinra kammaren
om att statsministern icke har kunnat
anse sig få, för sig eller sin regering,
en sådan fullmakt vid något av de senaste
valen. Han kunde inte ha fått det
vid 1956 års val. Tvärtom svarade han
då på frågor som ställdes i samband
med omsättningsskatten, att han icke
ville genomföra något sådant och icke
ville på en gång införa en skatt av det
slaget och sänka de direkta skatterna.
Han kunde icke ha fått något fullmakt
vid 1958 års val. Tvärtom svarade han
då att åtgärder av denna karaktär icke
var aktuella.

Det är klart att det ligger en viss
reservation i ordet aktuell. Men, herr
talman, ingen svensk väljare som lyssnar
till ord av landets statsminister dagen
före ett val kan få den föreställningen,
att han med uttrycket »icke
aktuell» menar något som han inte precis
skall göra i morgon men väl kan
göra i övermorgon. Åhöraren får i stället
den föreställningen att statsministern
med »icke aktuell» menar något
som han i varje fall icke skall göra under
perioden fram till nästa allmänna
val. Därför vill jag, herr talman, bestämt
bestrida att statsministern och
den nuvarande regeringen har något
mandat från väljarnas sida att genomföra
förslag i enlighet med den proposition
som nu ligger på riksdagens bord.

Vidare anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag tycker att dagens
debatt klart har visat att regeringen
och den s. k. borgerliga oppositionen i
princip är överens om att beskattningen
i fortsättningen skall läggas upp på det
sättet, att den träffar huvudsakligen de
stora massorna. Herr Hedlund har visserligen
sökt skapa sig en plattform för

84 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

nästa val och velat inta en särställning
i förhållande till de två andra borgerliga
partierna genom att kräva, att den
kommande förhöjningen av folkpensionerna
nästa år skall genomföras i enlighet
med pensionsberedningens förslag.
Det är i och för sig bra att centerpartiet
bär slutit upp på samma sida
som vi kommunister. Vi interpellerade
nämligen redan vid höstriksdagens öppnande
angående folkpensionshöjningen
nästa år, och av herr Hedlunds inlägg
i dag att döma har han accepterat hela
den motivering som vi framlagt i interpellationen
för att pensionshöjningen
nästa år skall utgå i enlighet med vad
pensionsberedningen föreslog.

Den proposition, som nu är föremål
för diskussion, är enligt vår mening på
sitt sätt en bankruttförklaring från regeringens
sida. Den utgör ett nytt bevis
på den hjälplöshet som karakteriserar
regeringens försök att, utan att rubba
storfinansens maktställning, åstadkomma
ordning och reda i landets affärer.
Förslaget om allmän omsättningsskatt
är dessutom den slutliga bekräftelsen
på att den socialdemokratiska
idén att genom en inkomstutjämning
skattevägen åstadkomma ett folkhem
som ersättning för en socialistisk samhällsordning
nu brutit samman. Regeringen
med herr Sträng i spetsen presenterar
ett skatteförslag, som enligt
herr Strängs eget erkännande drabbar
de mindre inkomsttagarna och naturligtvis
i konsekvens därmed skonar de
rika bolagen och de större inkomsttagarna.
Detta förslag, som innebär att
de mindre inkomsttagarna plockas på
ett miljardbelopp, söker nu herr Sträng
tolka som rena välgörenheten mot dem
som skall plockas. Jag tycker det ligger
ett skimmer av tragikomik över herr
Strängs försök i den vägen, ty varje
reflekterande människa måste le ett
stilla medlidandets löje, när det påstås
att sänkningen av levnadsstandarden
för de mindre inkomsttagarna är en
fördel för dem och inte en nackdel.

Jag har inte för avsikt att fördjupa
mig i förslagets detaljer, även om de i
många fall frestar till en ironisk kritik,
såsom t. ex. att herr Sträng belägger så
oskyldiga ting som rullsångare, guldfiskar
och sköldpaddor med skatt men
fritar kanoner, bomber och granater.

I stället skall jag syssla med herr
Strängs argumentation för omsättningsskatten,
en argumentation som är minst
sagt märklig i mer än ett avseende. Den
pyramid av argument som presenteras
har ett huvudsyfte av principiell karaktär
och detta är att man i fortsättningen
skall lägga tyngdpunkten på den indirekta
beskattningen. Argumentationen
går ut på att man nu inte kan komma
längre på den progressiva beskattningens
väg och därför måste tillgripa konsumtionsbeskattningen.

Denna sorts argumentation för till den
slutsatsen att regeringen betraktar omsättningsskatten
icke som en tillfällig
anordning utan som ett bestående skatteinstrument,
med vilket man tänker
reglera statsfinanserna i fortsättningen.
Idén att åstadkomma en inkomstutjämning
på den indirekta beskattningens
väg har därmed övergivits, och nu står
regeringen i begrepp att för framtiden
vältra över skattebördorna på de minst
bärkraftigas skuldror.

Uppgörelsen med det förgångna på
beskattningens område presenterar herr
Sträng på följande sätt: »Inställningen
till den indirekta beskattningsformen
har tidigare varit ganska negativ. I ett
äldre samhälle kunde det med fog sägas
att den indirekta beskattningen, i den
mån den avsåg nödvändighetsvaror, i
särskild grad träffade de ekonomiskt
sämst ställda, medan dessa å andra sidan
endast i ringa utsträckning blev
föremål för samhällets omsorger. En
sådan uppfattning håller inte streck
längre.»

Herr Sträng åberopar sig på 1949 års
skatteutredning, som ansett en omläggning
av skattesystemet till indirekt beskattning
vara särskilt motiverad med

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 85

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

hänsyn till skattesmitarna. Dessa kan
nämligen komma undan den direkta
skatten men inte den indirekta. Om man
drar ut konsekvenserna av detta resonemang
kommer man till de mest horribla
slutsatser.

Ett annat argument från herr Sträng
är att den »allmänna utjämningen i fråga
om inkomster och levnadsstandard
har över huvud taget bidragit till en förändrad
syn» på den indirekta beskattningen.
Slutligen anser finansministern,
att då driftbudgetens utgiftssida under
senare år i stor utsträckning betingats
av sociala utgifter och andra insatser
som kommit de breda lagren direkt till
godo, så är det befogat med en indirekt
beskattning i stället för en progressiv
sådan.

Det må ursäktas mig om jag ställer
den intrikata frågan: Har en finansminister
rätt att producera vilka oriktigheter
som helst för sin ståndpunkt?

Inställningen inom arbetarrörelsen
mot de indirekta skatterna är lika markant
i dag som den var i »det äldre
samhälle» finansministern talar om. Hur
kan finansministern förbigå det faktum
att punktskatternas genomförande i samband
med försvarsuppgörelsen 1957
åstadkom en fullständig folkstorm där
herr Strängs egna partivänner utgjorde
huvuddelen av protestanterna? Eller hur
kan han nonchalera de protester som
alltjämt inströmmar mot omsättningsskatten,
trots att den sockrats med en
viss återbäring?

Arbetarrörelsen har alltid betraktat
konsumtionsbeskattningen som en raffinerad
metod för skatteutpressning
gentemot de mindre inkomsttagarna.
Varken arbetarnas inställning eller de
sociala förhållandena har förändrats på
ett sätt som föranleder en förändrad inställning
till de indirekta skatterna. De
har i dag samma förhatliga klasskaraktär
som de tidigare hade.

Rent häpnadsväckande är finansministerns
hänvisning till skattesmitarna.
Menar herr Sträng allvar med detta skäl

för omsättningsskatten? Är detta fallet,
så har vi här att göra med en kapitulation
av regeringen och herr Sträng inför
de stora skattesmitarna.

1950 års skattelagssakkunniga beräknade
skattefuskets omfång till mellan
1 och 2 miljarder. Den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt har beräknat
beloppet till mellan 5 och 6 miljarder.
Om man skall döma av propositionen,
så blir det alltså de små inkomsttagarna
som skall hängas för de stora skattesmitarnas
synder.

Herr Sträng anses av en del beundrare
som en stark man. Är detta riktigt,
så borde han väl ha kurage nog att gå
en ordentlig omgång med det stora skattefusket.
Men därav blir tydligen intet.
Enligt vad jag nyss erfarit från herr
Sträng närstående håll, vågar regeringen
sig inte på en höjning av vissa direkta
skatter, därför att den fruktar ökning
av skattefusket. Herr Sträng har ju
för övrigt varit inne på samma linje i
dag. I varje fall framgår det tydligt av
propositionen att regeringen inte räknar
med att kunna komma till rätta med
de stora skattesmitarna.

När det gäller den sidan av saken, så
skall tydligen de vidare åtgärderna mot
det stora skattefusket inskränkas till att
finansdepartementet i tryck formulerar
moralregler för skattesmitarna. Sådant
tycker jag är lämpligare som underlag
för en lek i Morokulien än som en åtgärd
för att hämta in de bortfuskade
miljarderna i konungariket Sverige.

Men när det gäller de små inkomsttagarna
är regeringen parat till ingripande.
Nu har den upptäckt — jag har
påtalat det tidigare här i riksdagen utan
att få någon särskild resonans — att inte
mindre än 2 100 000 inkomsttagare har
8 000 kronor om året och därunder. Nu
undrar regeringen hur denna stora massa
kan existera på så låga inkomster.
Regeringen misstänker inte, att det flitigt
utnyttjade talet om vårt enormt
höga välstånd kan vara falskt. Regeringen
misstänker i stiillet, att dessa små

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

inkomsttagare är att hänföra till skattesmitarna,
eftersom de inte gärna kan
leva på sina små inkomster. Och nu har
en stor utredning igångsatts för att undersöka
fenomenet.

När regeringen av allt att döma gett
upp kampen mot det stora skattefusket,
söker den nu kompensera sig genom att
rikta sig mot hantverkare, småhandlare,
småbönder, fiskare och varför inte folkpensionärer
för att eventuellt där hitta
vad den inte velat eller kunnat finna
hos bolagen och de stora inkomsttagarna.

Hänvisningen till skattefusket som ett
väsentligt motiv för en allmän omsättningsskatt
kan omöjligen betraktas med
bibehållet allvar. Men det framföres
dock på fullt allvar i propositionen.
Det ser följaktligen ut som regeringen
tänker revanschera sig för nederlaget
mot de stora skattefuskarna genom att
hämta igen en del av de försvunna miljarderna
genom en allmän omsättningsskatt.

Den »allmänna utjämningen i fråga
om inkomster och levnadsstandard» har
också fått tjänstgöra som motiv för omsättningsskatten.
Det är för övrigt ett
flitigt utnyttjat tema då det gäller att
framhålla vårt land som en gyllene klenod
bland nationernas skara.

Vi bestrider inte att vårt land har en
högre levnadsstandard än åtskilliga
andra länder. Men det bör vara någon
måtta på skrytet. Så hög är nämligen
inte levnadsstandarden för det stora
flertalet här i landet att den tål vilka
påfrestningar som helst. Talet om »utjämning
i fråga om inkomster och levnadsstandard»
är å sin sida ett självbedrägeri,
som man tycker att en socialdemokratisk
regering inte borde falla
offer för.

Statistiken lämnar besked om hur det
är beställt med det svenska välståndet.
Över 90 procent av landets cirka 4 miljoner
inkomsttagare ligger vid eller under
15 000 kronors årsinkomst. 67 procent
ligger vid eller under en årsin -

komst på 10 000 kronor eller 833 kronor
per månad. Över 34 procent eller
1 358 340 inkomsttagare ligger vid eller
under 5 000 om året eller 401: 75 i månaden.
Sådant är välståndet bland de
bredare folklagren i den officiella statistikens
ljus. Hur är det då ställt i toppen?
Det finns i runt tal 160 000 inkomsttagare
med 20 000 upp till 100 000
och däröver i årsinkomst. Dessa har en
sammanlagd inkomst på i runt tal 5
miljarder. Men 1 358 340 inkomsttagare
d. v. s. de som ligger vid och under
5 000 om året har en sammanlagd inkomst
på endast 3,3 miljarder.

Den »allmänna utjämningen i fråga
om inkomster och levnadsstandard» ter
sig sålunda annorlunda i verklighetens
ljus än vad den gör i den ofta högtravande
propagandan kring »VälståndsSverige».
Och den försvarar absolut inte
sin plats i regeringens argumentsamling
för omsättningsskatten.

Jag kan inte förbigå ett annat av de
anförda motiven för omsättningsskatten.
Jag syftar på herr Strängs åberopande
av de sociala utgifternas »ansvällning».
Därmed söker han liksom de
borgerliga propagandisterna skapa föreställningen
att omsättningsskatten skall
gå till sociala ändamål.

Man kan förstå denna strävan att söka
göra den osmakliga skatten något
smakligare genom att tala om nödvändigheten
att uppfylla förpliktelserna
mot barn och åldringar, änkor och sjuka,
arbetslösa och andra hjälpbeliövande.

Men att göra detta samtidigt som man
förtiger att »hålet i budgeten» hellre
måste anses ha uppstått genom den
våldsamma »ansvällningen» av militärbudgeten
och det militära slöseriet och
alt omsättningsskatten lika väl kan anses
gå till dessa improduktiva ändamål,
det tycker jag inte är rent spel.

Det kan inte med sakskäl bestridas
att ett återställande av militärutgifterna
till 1956 års nivå skulle utgöra full täckning
för underskottet i budgeten. Men
i stället för att ens diskutera denna ut -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Vid remiss av propositionen

väg föredrar regeringen att låta militärutgifterna
stiga med närmare 300 miljoner
samtidigt som den förklarar att den
tänker pruta 300 miljoner på den utlovade
folkpensionshöjningen nästa år.
Enligt herr Strängs egen logik kan man
här säga att folkpensionärerna får avstå
300 miljoner för att militären skall få
sitt. Jag tycker det är upprörande att
regeringen fallit undan för den borgerliga
propagandan och låtit folkpensionärerna
såsom varit tradition genom tiderna
sitta emellan. Jag kan erinra om
att vid ett tillfälle i början av andra
världskriget förklarade en socialdemokratisk
socialminister, att folkpensionärerna
också måste bära sin andel av
utgiftsbördan.

Motiveringen för generositeten mot
militären är att det föreligger en överenskommelse
med de borgerliga partierna
och den vill inte regeringen svika.
Däremot synes den inte ha några samvetsbetänkligheter
då det gäller löftet
till folkpensionärerna. Reflexionerna
gör sig själva.

Det återstår för mig att behandla ett
sista argument för omsättningsskatten,
nämligen inflationsrisken. Om inte staten
drar in 1,2 miljarder till statskassan,
riskerar vi, som termen brukar lyda,
ett »efterfrågetryck på våra samlade
resurser» som gör att inflationen bryter
in över oss med förödande kraft, d. v. s.
vi får stegrade priser.

Nu måste man ju säga att det är en
minst sagt underlig åtgärd mot prisstegringar
att dekretera fram prisstegringar
lagstiftningsvägen. Kampen mot prisstegringar
skall föras med prisstegringar,
det är den paradoxala nationalekonomi
som utgjort rättesnöret för alla
finansministrar och ekonomiska experter
under de 23 år jag suttit i riksdagen.
Resultatet liar blivit därefter. Priserna
har ideligen rakat i höjden. Och nu
skall finansministern av i dag på nytt
»pröva» samma metod.

Orsaken till denna inflationskamps
verkningslöshet är alt man inte vill eller

om allmän varuskatt, m. m.

kan se var de verkliga inflationsorsakerna
finns. Likt malen som obevekligt
dras mot ljuset och sveder vingarna har
regeringen envisats med att söka efter
den huvudsakliga inflationsrisken i löntagarnas
portmonnäer och plånböcker.
Vid varje avtalsrörelse halar man fram
inflationsspöket, som nu blivit en så
gammal bekanting för löntagarna att det
mera verkar skrattretande än skräckinjagande.

Ingen bestrider att inflationsfaran existerar.
Men, mina damer och herrar i
regeringen, ni söker den på fel håll.
Den huvudsakliga inflationsfaran ligger
i det faktum, att vi offrar över 3 miljarder
om året till improduktiva militära
ändamål och att monopolkapitalismen
kan husera efter behag på samhällsekonomiens
område. De stora börsvinsterna
bär syn för sägen, och här finns det
anledning för finansministern att ta ett
krafttag.

Finansministern föredrar emellertid
att gå den lättare och då det gäller kampen
mot inflationen meningslösa vägen
över löntagarnas portmonnäer. Hade han
följt vårt alternativ, minskat militärutgifterna
och riktat sitt angrepp mot
de stora förmögenheterna och inkomsterna,
skulle han med bibehållen ära ha
kunnat klara den fatala situation, där
han nu befinner sig. Han skulle då inte
heller behövt stapla upp sin pyramid
av nödargument för att genomdriva sin
fattigmansskatt.

Regeringen har gjort sitt impopulära
skatteförslag till en kabinettsfråga. Den
har valt omsättningsskatten som en
eventuell ättestupa. Förslaget skall alltså
behandlas under hot om regeringskris.
Detta är en farlig spekulation i socialdemokratiska
och andra arbetares lojalitet.

Men det är mer än så. Det är ett hasardspel,
där regeringen sätter allt på
ett så dåligt kort som omsättningsskatten,
med risk att få en reaktionär borgerlig
regering. De höga insatserna i
detta spel får ytterst betalas av de mind -

88 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 era.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

re inkomsttagarna, vem som än tar hem
spelet. Regeringen har gjort ett dåligt
utspel inför nästa års val, och jag vill
sluta med att understryka att endast en
enig arbetarfront kan rädda situationen
och hindra de borgerliga bluffspelarna
att triumfera.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När man läser vad finansministern
skriver om sin omsättningsskatt
får man närmast det intrycket
att han tror sig ha funnit ett universalmedel
i den ekonomiska politiken.
Omsättningsskatten skall dels fylla uppgiften
att vara ett medel mot inflationen
d. v. s. mot prisstegringarna, dels
täcka hålet i statsbudgeten. Finansministern
försöker få förslaget att framstå
såsom en rationell lösning av såväl
de statsfinansiella som de konjunkturpolitiska
problemen, men i själva verket
ser man tydligt att det här är fråga
om en ren nödlösning.

I tekniskt hänseende bygger förslaget
på den utredning som kommittén för indirekt
beskattning lade fram för ett par
år sedan. Förslaget sändes ut på remiss,
och den mest mördande kritiken kom
från Landsorganisationen. I den föreliggande
propositionen sammanfattar
departementet självt LO:s kritik mot
omsättningsskatten i följande ord: »Slutsatsen
av LO:s bedömning blir att en
omsättningsskatt inte kan motiveras vare
sig med fördelningsmässiga eller produktivitetsmässiga
synpunkter och att
den bör förkastas ur konjunkturpolitiska
och psykologiska synpunkter.»
Förslaget är en nödlösning som — om
det genomföres — kommer att försvåra
en ordentlig skattereform.

Jag skall inte nu, herr talman, närmare
beröra de kompensationer som
föreslås i propositionen. Den som är
motståndare till omsättningsskatten som
sådan behöver inte mer ingående uppehålla
sig vid dessa kompensationer som
skall vara en liten tröst i bedrövelsen.

Det hela innebär i själva verket bara
att man tar ett stort belopp ur ena fickan
på medborgarna och så med buller
och bång lägger ned en liten slant i
andra fickan för att folk skall tro att de
gjort en förtjänst på saken, något som
ju ingalunda blir fallet.

Jag vill i detta sammanhang bara erinra
om ett uttalande, som landets största
tjänstemannaorganisation TCO tillsammans
med övriga stora tjänstemannaorganisationer
gjort beträffande omläggningen
av den direkta beskattningen.
Man påpekar att lättnaden i den direkta
beskattningen är konstruerad på
ett sådant sätt, att inkomster för äkta
makar på över 23 500 och upp till
39 500 kronor drabbas av höjd marginalskatt.
För ensamstående inträffar denna
marginalskatteförhöjning redan vid
inkomster på 14 500 kronor och upp till
26 000 kronor. När vi här i landet redan
har en så hög direkt beskattning att alla
är överens om att marginalskatten uppmuntrar
till skattetänkande, måste det
vara ofördelaktigt att skärpa marginalskatten
just i dessa mellanlägen. Det
måste minska intresset av att ta extraarbete,
övertidsarbete o. s. v.

Nu säger finansminister Sträng att
han hoppas att omsättningsskatteförslaget
skall bli utgångspunkten för en givande
diskussion om skattesystemet över
huvud taget. Ja, det kommer givetvis att
bli en diskussion, men tyvärr kommer
den att föras med en sämre utgångspunkt
än om omsättningsskatteförslaget
inte hade framlagts.

Finansministern har vidare kopplat
ihop detta förslag med ett par skattereformer
som vi från folkpartiets sida
år efter år ivrigt har kämpat för. Det
gäller dels en reformering av sambeskattningen
och dels ett undanröjande
av de upprörande orättvisor som för
närvarande vidlåder beskattningen av
ofullständiga familjer, d. v. s. familjer
där den ena av föräldrarna saknas. Vidare
är det fråga om ett förslag som vi
år efter år fört fram, nämligen om möj -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. nu

lighet till förlustutjämning för företagare.

Nu skall ingen tro att det är nödvändigt
att införa en omsättningsskatt bara
för att genomföra dessa reformer.
Vi kommer på vårt håll att visa, att reformerna
kan förverkligas med ett helt
annat och riktigare skattesystem.

Ett av felen med omsättningsskatten
är ju att den utgör en medicin som trots
sin beskhet inte botar sjukdomen i vårt
ekonomiska liv. Det är sant att omsättningsskatten
kommer att verka bedövande
på symptomen, men när denna
tillfälliga verkan är över kommer
sjukdomen åter att göra sig gällande
med full kraft och kräva ännu större
doser av medicinen. De sifferuppgifter,
som lämnats från finansministerns
eget departement, visar att i fortsättningen
skulle den av regeringen förda
politiken snart åstadkomma ett upplåningsbehov
som är lika stort som det
finansministern nu inte finner tolerabelt.
Man säger också från departementets
sida att redan de automatiska utgiftsstegringarna
kommer att sluka hela
den inkomstökning som en normal produktionsökning
ger under de närmaste
åren framåt.

Som jag ser det innebär uttagandet av
omsättningsskatt bara att man kommer
att köra runt ett varv till med omsättningsskattepengarna,
och så kör man
fast ännu värre än förut och kommer då
att ställa krav på ökad beskattning. Vad
som behövs i detta läge är en sanering
av budgeten. Den får delvis gå ut på att
folk som har råd att betala sina socialförsäkringar
får göra det själva. De får
då ett klart begrepp om vad förmånerna
kostar och kan inte inbilla sig, att det är
någon anonym donator, som bekostar
större delen. I den preliminära konjunkturrapport,
som just blivit färdig
och ligger på ledamöternas bord, konstateras
det, åt! vi kommit i den situationen,
att vid full sysselsättning socialreformerna
betalas av inkomsttagarna
själva. Det är då riktigt — av de skiil

jag nyss nämnt — att kostnaderna i
större utsträckning blir synliga och inte
döljes i den direkta skattens klumpsumma.

I ett budgetsaneringsarbete måste också
ingå att generella subventioner i
möjligaste mån avskaffas. De som verkligen
behöver hjälp skall få den. Det
gäller över hela fältet. Bostadsfrågan
t. ex. är en social fråga. Trångboddhetens
elände har vi sett alltför många
exempel på. Man skall inte gå till den
överdriften — som en del gör — att
skylla nästan all ungdomsbrottslighet
och vanart på dåliga och trånga bostäder,
men dessa är tillräckligt socialt
nedbrytande för att vi skall bekämpa
trångboddheten.

Därifrån är dock steget långt till att
binda sig för subventioner för framtiden
åt folk, som har råd att betala sina bostadskostnader.
Vi bör i stället enligt
min mening, herr talman, inrikta oss
på att stimulera folk till att genom eget
sparande påsky nda anskaffandet av bostad.
Om vi lyckas med detta — det
kommer att ta tid och kan inte genomföras
på en enda gång — har vi bidragit
till att lösa det stora problemet i vår
ekonomi, nämligen frågan om bristen
på sparande. I boken »Världen och vi
på 60-talet», som utkommit i dagarna,
ställs problemet på sin spets i följande
passus:

»Det står ingenstans skrivet att en
svensk medborgare — som i unga år
och före äktenskapet ofta har en hög
inkomst — skall kunna räkna med att
andra människor sparar till hans bostad,
medan han själv förbrukar sin inkomst
bl. a. i samband med inköp och
förslitning av bil, TV, m. m.»

Frågan om det personliga sparandet
är allvarlig. Det är över huvud taget
intressant att se, hur man i den preliminära
konjunkturrapporten gång på
gång återkommer till frågan om sparandets
storlek. Man konstaterar, alt det
ser ut som om hushållssparande! sjunkit
under de två senaste åren. Man tror

90 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

sig några sidor längre fram i rapporten
finna en förklaring till sänkningen år
1958 men står mera frågande inför anledningen
till minskningen i år. Man
slår i alla fall fast, att den privata konsumtionsökningen
synes stå i samband
med en sådan sänkning av sparkvoten
att det absoluta sparandet minskar. Det
är alltså inte bara fråga om en relativ
minskning, utan även i absoluta tal —
menar man — har sparandet sjunkit.

Om vi nu vet, att en minskning av
sparandet verkar inflationsdrivande i
en högkonjunktur, måste vi säga oss, att
här finns ett viktigt problem. Varje
minskning av sparandet i ett högkonjunkturläge
motverkar effekten av inflationsdämpande
åtgärder.

Jag vet, att finansministern brukar
hävda, att det personliga sparandet inte
tar någon som helst inverkan av den
ekonomiska politiken. Det är lika bra
eller dåligt ändå, brukar han säga, och
tar experimentet med premiesparkontona
som ett exempel. Om det förhölle sig
så, att allmänhetens sparbenägenliet alltid
vore konstant, oberoende av vilken
ekonomisk politik som förs, skulle de
socialistiska konjunkturteoretiker ha
rätt som säger, att det är en enkel sak
att föra en konjunkturdämpande finanspolitik.
Om medborgarna skaffar
sig högre inkomster än det finns utrymme
för i form av varor och tjänster,
tar man bara ifrån dem i skatter precis
så mycket som motsvarar inflationsgapet,
och så är den saken klar.

I denna viktiga fråga gör man i konjunkturrapporten
ett väsentligt påpekande.
Det heter på sidan 16 i den stencilerade
upplaga som vi har fått:

»Vad beträffar konsumtionen beror
utvecklingen i hög grad av utvecklingen
av de disponibla inkomsterna. Oavsett
denna spelar emellertid sparkvoten en
avgörande roll för konsumtionsvaruefterfrågans
storlek.»

Det är alltså storleken av det personliga
sparandet som spelar en avgörande
roll. Om sparkvoten sjunker — och

finansministerns omsättningsskatteförslag
lär inte råda någon bot på detta
förhållande för resten av året i varje
fall, utan det blir alldeles tvärtom ■—■
är det allvarligt i en uppåtgående konjunktur
alldeles särskilt därför att sparkvoten
enligt min mening redan nu är
för låg för att kunna möjliggöra investeringar
i sådan takt, att vi kan hävda
oss i konkurrensen med andra länder i
en tid, då gränserna öppnas för ett friare
handelsutbyte. Den enkla sanningen
är att vi måste avstå en tillräcklig del
av nationalinkomsten för t. ex. byggnader,
maskiner, forskning. Om vi inte
får ett tillräckligt sparande i landet,
uppstår inflationstendenser, risk för
framåtskridandet på längre sikt och ett
tvångssparande i en eller annan form
för att hjälpligt lappa ihop bristen.

Det går inte att skapa ett sparstimulerande
klimat över en natt. Det är en
tidskrävande och besvärlig uppgift, men
det finns anledning att i denna debatt
peka på att det är hög tid att börja.

Konjunkturrapporten innehåller en
del rekommendationer i fråga om den
kommande avtalsrörelsen, som jag här
inte skall kommentera. Arbetsmarknadens
parter får ta itu med den frågan.

Jag vill till slut, herr talman, beröra
några förhandlingar av helt annan karaktär.
Jag gör det därför att det kan
vara risk att de annars drunknar i allt
talet om kompensation för omsättningsskatten.
Jag syftar på samordningen
mellan den allmänna tjänstepensioneringen
och pensionsförmånerna för
dem som man med ett gemensamt ord
brukar kalla för SPP-försäkrade. Givetvis
kan en obehörig inblandning i dessa
förhandlingar eller försök till påtryckningar
utifrån inte komma i fråga. Förhandlingar
föres emellertid aldrig i ett
lufttomt rum. Den allmänna opinionens
uppfattningar eller missuppfattningar
är av en stor psykologisk betydelse i
detta sammanhang. Därför är det av
vikt att det inte sprids felaktiga åsikter
om förhandlingarnas utgångspunkt.

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 91

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Därtill kommer att förhandlingarna som
nu pågår är en direkt följd av ett politiskt
beslut beträffande en del av löntagarnas
arbetsersättning. Det är därför
motiverat att något beröra utgångspunkterna
för denna samordning.

I de SPP-försäkrades arbetsersättning
ingår förutom kontantlön också kostnader
för deras pensionering. Den kontanta
nettolönen har givetvis påverkats
av dessa kostnader. Om nu dessa tjänstemän
går över till den obligatoriska pensioneringen
måste en samordning äga
rum — en samordning som av tekniska
och andra skäl inte kan ske lika enkelt
som för statstjänstemännen som har den

s. k. bruttometoden. Vad tjänstemännen
i detta läge har rätt att begära är att en
skälig omfördelning av den totala arbetsersättningen
mellan kontantbetalning
och pensionskostnader äger rum.
Nu lämnar den allmänna tjänstepensioneringen
en del luckor, varför en del av
det belopp som utgjorts av pensionskostnader
även i fortsättningen får användas
för pensionsändamål, d. v. s. för
kompletteringspensioner i den mån
tjänstemännen inte vill ha en försämrad
pensionsstandard utan kanske

t. o. in. förbättra den. Resten bör tillföras
de anställda i annan ordning. Sedan
får vid de vanliga löneförhandlingarna
frågan om höjning av den totala
arbetsersättningen och den inverkan
som de obligatoriska avgifterna kan ha
avgöras på vanligt sätt.

Under pensionskampanjen gavs
många löften till de SPP-försäkrade från
det håll som drev igenom lagstiftningen.
Strax före extravalet förra året vände
sig det socialdemokratiska partiet direkt
till de SPP-försäkrade med en annons
i vilken det försäkrades att dessa
bara kunde vinna på en lagfäst pension.
.lag har annonsen framför mig. Den har
rubriken: »SPP-försäkrad?» — »Vad
händer om vi SPP-försäkrade väljer
lagfiist pension?» frågas det. Ett avsnitt
av annonsen lyder så här: »Vi får behålla
mer av lönen. De 8 procent av lönen

som vi nu betalar i avgift till SPP, får
vi behålla. Arbetsgivaren, som nu erlägger
16—18 procent av vår lön i avgift,
slipper undan med 1,8 procent. Utöver
de 8 % finns det således ett väl tilltaget
utrymme för löneökning.»

Detta löfte är inte på något sätt ensamstående.
UO:s ordförande Arne
Geijer har i radio använt ungefär samma
ord och man skulle kunna ta fram
andra sådana uttalanden.

Det är klart att denna fråga betraktas
som mycket viktig av tjänstemännen.
Följderna av ett samordningsavtal kommer
att sträcka sig årtionden framåt.
Denna fråga får därför inte förväxlas
med det kortsiktiga problemet om allmänna
lönehöjningar under nästa år.
Tjänstemännens krav på kompletteringspensioner
och kontant ersättning
får tas för vad det är, nämligen krav
på omfördelning inom den totala arbetsersättningens
ram mellan kontanter
och pensionskostnader och en direkt
följd av riksdagens beslut om den allmänna
tjänstepensioneringen.

För att undvika varje missförstånd
vill jag på nytt stryka under att frågan
nu ligger hos arbetsmarknadens parter
och bör avgöras av dem utan politiska
beslut. Men jag tror att det är legitimt
att man i detta hus påminner sig de beslut
som fattats och får klart för sig
konsekvenserna av dem.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I en demokrati — i en
riktig demokrati — måste det finnas ett
harmoniskt samspel mellan statsledningen
och medborgarna, och det samspelet
måste bygga på ömsesidig tillit och ömsesidigt
förtroende. Brister den förutsättningen
förlorar den demokratiska
gemenskapen en oersättlig tillgång.

Låt oss utan omsvep säga som det är:
Medborgarna här i landet förlorar undan
för undan förtroendet för ministären
Erlander. De kan kanske fortsätta
att rösta med socialdemokraterna men

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

gör det under stigande misstämning,
allt mer tveksamt, med allt mindre entusiasm.
Jag menar med medborgarna
folk i allmänhet som kanske mest intresserar
sig för sina egna problem men
som inte heller de kan undgå att märka
vad som håller på att hända i vårt land.
Detta betyder naturligtvis inte att alla
människor på en gång grips av missmod.
Visst kan det här och var finnas en och
annan kvar som ännu inte nått full
insikt om hur det står till, men det stora
flertalet håller på att upptäcka verkligheten
och detta inom alla samhällslager.
Det blir allt svårare för folk att tro
vad statsminister Tage Erlander säger.
Det finns heller ingen levande möjlighet
att bli trodd om man, som regeringen
har gjort före valet, bestritt eller förtegat
att omsättningsskatt eller andra nya
skatter skulle vara aktuella och sedan,
så snart valresultatet hunnit bli uträknat,
sätter full fart på förberedelserna
för våldsamma skatteökningar. Sådant,
ärade kammarledamöter, kan en socialdemokratisk
regering till nöds göra en
gång, men den kan inte upprepa detta
skäligen enkla trick gång på gång. Gör
den det måste den räkna med att ingen
deklaration, inga bedyranden, inga löften
från dess sida i fortsättningen tas
på allvar.

Statsminister Tage Erlander har i dag
i riksdagens första kammare hävdat:
»Skatten är en funktion av konjunkturläget.
» Därmed vill alltså landets
statsminister påstå, att om den konjunkturavmattning
som man började kunna
märka hösten 1957 hade fortsatt och
förvärrats under innevarande budgetår,
skulle regeringen i dag icke ha framlagt
förslag om sin 4-procentiga allmänna
omsättningsskatt. Mot bättre vetande
— jag nödgas säga det — hävdar
alltså herr Erlander, att om den svenska
staten hade fått högre utgifter för
arbetslöshetens bekämpande och avsevärt
lägre statsinkomster än den nu har,
så skulle ministären Erlander ha varit
beredd att täcka denna brist med upp -

låning. Hur vill i så fall herr Erlander
förklara det uttalande hans finansminister
gjorde i årets statsverksproposition,
att även om avmattningstendenserna
består skulle det vara oklokt att under
budgetåret 1959/CO gå vidare med en
ekonomisk politik som leder till ökade
budgetunderskott? Oavsett konjunkturläget
behövdes det alltså inkomstförstärkningar.
Det var alltså inte konjunkturläget
som var det avgörande.

Upplåningsbehovet i regeringens budget
— utan omsättningsskatt — är för
innevarande budgetår minst 3 000 miljoner.
Fortsatt eller eventuellt förvärrad
lågkonjunktur skulle ha ökat detta upplåningsbehov
— säg till 4 000 miljoner.
Vidhåller statsministern att hans ministär
skulle ha varit beredd att tvinga
fram 4 000 miljoner i lån på 12 månader,
någonting i närheten av 3 000 miljoner
under det sista kvartalet i år, eller
har statsministerns uttalande icke någon
mening alls?

Herr Erlander vill göra gällande, att vi
i högerpartiet vid förra årets valrörelse
skulle ha frågat honom om regeringen
tänkte höja skatterna under budgetåret
1958/59. Han skulle ha uppfattat frågan
så. Den frågan har emellertid aldrig
framställts från vår sida, och om
statsministern besvarat den har han
svarat på en fråga som ingen har
framställt. Redan i motionen nr 233 till
1958 års sommarriksdag redovisade vi
våra beräkningar över driftbudgetens
utfall för de olika budgetår som då var
aktuella. Vi påpekade att driftbudgetens
underskott för budgetåret 1958/59
skulle komma att röra sig om mer än
200 miljoner. Detta förnekade regeringen
då. Budgetunderskottet blev för detta
budgetår 338 miljoner. Ingen människa
har ett ögonblick förutsatt att regeringen
skulle införa en indirekt beskattning
som ger 1 000 miljoner för att
täcka en budgetbrist på 200 miljoner. På
den punkten kan statsministern inte
sväva i tvivelsmål. I samma motion hävdade
vi emellertid att budgetbristen

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.
Vid remiss av propositionen

för innevarande budgetår — alltså budgetåret
1959/60 — skulle komma att uppgå
till 900 miljoner eller någonting därutöver.
Budgetunderskottet beräknas nu
till knappt 900 miljoner. Vår gissning
var alltså ganska exakt.

Vi framhöll några månader senare,
alltså framåt hösten 1958, att en allmän
omsättningsskatt på 3 procent — det
var den siffra som nämndes då — skulle
ge ungefär 1 000 miljoner och vi frågade:
Tänker regeringen täcka denna
budgetbrist på 900 miljoner med nya
skatter på cirka 1 000 miljoner? Det
tänkte uppenbarligen regeringen göra,
men därom har vi fått besked först nu.

Herr Erlander kom in på frågan om
statsutgifter och statsinkomster den 19
september 1958 i en radiodebatt. Då
hade regeringen tvingat igenom sin
budget för budgetåret 1958/59. Den budgeten
var alltså godtagen av riksdagsmajoriteten.
Det är då, ärade kammarledamöter,
som herr Erlander påstår
att det icke skulle finnas någon anledning
att tala om nya skatter. Detta besked
kan ju icke avse den redan godtagna
budgeten. Påståendet måste syfta
på den närmast framförliggande, alltså
på budgeten 1959/60. Men rätt skall vara
rätt. Herr Erlander hade den lilla reservationen
»i nuvarande konjunkturläge».
Ja, det är riktigt. Men reservationen
måste självfallet avse det konjunkturläge
som man då — alltså den
19 september 1958 — kunde räkna med
framöver. Beräkningarna borde alltså
ha avsett tiden från hösten 1958 och en
hit in på år 1959. Nästa fråga blir då:
Inträffade det verkligen inellan den 19
september 1958 och den 11 januari 1959,
när statsverkspropositionen lades fram,
några händelser som så radikalt förändrade
bedömningen av konjunkturutvecklingen?
Var det någon tendens till högkonjunktur
vid jultiden 1958? Var det
inte snarare så att arbetslösheten den
1 januari 1959 var värre än vad den tidigare
hade varit? På den frågan har
herr Sträng redan svarat. Han säger i

om allmän varuskatt, m. m.

finansplanen den 11 januari 1959, då
han för första gången i officiellt tryck
för fram sina funderingar om omsättningsskatt,
att han har ett starkt intryck
av den ekonomiska situationens
labila och svårbedömbara karaktär, och
jag citerar: »För den fortsatta ekonomiska
utvecklingen i vårt land skymtar
olika möjligheter och risker.» Det skulle
alltså vara dessa olika möjligheter och
risker som skymtade i januari 1959 men
som regeringen inte kunde skönja i
september 1958 som gjorde det nödvändigt
att i januari 1959 börja planera
nya väldiga skatter, om vilka man inte
hade någon aning före valet. Tro det
den som vill.

Alla — numera även regeringen —
talar ideligen om behovet av ett kraftigt
ökat sparande. En stark kapitalmarknad,
där staten har absolut företrädesrätt
framför alla andra lånesökande,
är ju i själva verket grundförutsättningen
för hela den socialdemokratiska
politiken med dess miljardupplåningar,
som virvlar i luften så snart ett statsråd
sysslar emed ekonomi, och det gör
ju socialdemokratiska statsråd gärna
men alltid i förbifarten. Men pengarna
måste ju någonstans tas. Varje försök
att grädda plättar utan smet är en gest
ut i tomma luften. De hungriga får inga
plättar och inte heller den som gräddar.
Bara för att ge en liten föreställning om
regeringens aptit kan det vara skäl att
teckna sig till minnes att vad svenska
staten behöver låna för nästa budgetår
överstiger vad den av 82 av jordens stater
bildade världsbanken har kunnat
prestera på ett helt år för utlåning åt
de underutvecklade länderna. Skall vi
döma av detta är den svenska regeringen
alltså mera underutvecklad — ekonomiskt
sett — än alla de underutvecklade
länderna tillsammans.

I början av herr Strängs regeringstid
tyckte han att det var roligt att tala om
att staten genom överbalansering av
hudgeten skulle inträda som sparare för
det gemensamma hushållet och alltså

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

komplettera och ersätta det sparande
som medborgarna inte själva orkade
med. Ni minns det där talet om totalbalansering
och sådant. Hela den tanken
är nu vederbörligen etiketterad och
uppsatt på sin plats i statens historiska
museum. Vi vet allihop av bitter erfarenhet
att staten över huvud taget inte
kan spara. Vill någon ha bevis räcker
det att gå tillbaka till de tragedier som
har vederfarits herr Strängs besparingsbudget,
ett nytt och säreget kapitel i
svenska folkets underbara öden. Det i
varje framåtskridande samhälle ofrånkomliga
sparandet måste därför åstadkommas
av enskilda människor, men
där stöter vi på nytt på förtroendekrisen.
Att spara är att satsa på framtiden,
och ingen vettig människa gör det om
han inte räknar med att detta sparande
skall komma honom själv eller hans anhöriga
till godo, ge dem något som de
inte skulle ha kunnat skaffa sig utan det
sparandet. Men för att han skall kunna
tro på det fordras två ting, nämligen
för det första att han är någorlunda
säker på att hans sparande inte skall
ätas upp av en raskt pågående penningvärdeförsämring,
och för det andra att
han tror på att framtiden kommer att
präglas av en någorlunda rimlig beskattning.
Ingen av de förutsättningarna är
i nuvarande situation för handen. Ingen
människa i det här landet, åtminstone
ingen utom regeringens egen krets, tror
ett enda ögonblick att ministären Erlander
har kraft, mod, vilja och förmåga
att föra en ekonomisk politik,
som undviker inflation. Hela den proposition
som nu har lagts på riksdagens
bord andas ju sida efter sida hänförelse
över svällande statsutgifter. Inte på en
enda rad framskymtar en antydan om
ett beklagande av att regeringens politik
framkallat en så våldsam statsfinansiell
kris som den riksdagen nu inbjudes
att klara. De förutsättningar,
herr talman, för syndernas förlåtelse,
som i medeltida biktpraxis uppställdes,
var tre, nämligen contritio cordis —

hjärtats förkrosselse, confessio oris —
munnens bekännelse, och slutligen satisfactio
operis — gottgörelse genom gärningar;
alla dessa förutsättningar saknas
ju samt och synnerligen. Regeringen
har, enligt egen uppfattning, år efter
år handlat på det enda sätt som varit
riktigt och möjligt, och den kommer att
försätta sin väg rakt fram. Jag citerar:
»En progressiv samhällssyn med ansvar
för de gemensamma uppgifter vi har oss
förelagda är icke förenlig med en negativ
attityd till samhällets behov av
erforderliga resurser.» Den som vill ha
något annat än ständiga skattehöjningar,
han skulle alltså vara fiende till det
progressiva samhället. Mera eftertryckligt
kan man inte hävda de höga och
växande skatternas välsignelse, mera
bestämt kan man inte företräda en politik,
vars egentliga syfte är att undan
för undan föra över allt större delar av
människornas arbetsförtjänster till det
allmänna, mera rakt på sak kan man
inte företräda tanken på ett kontrollsamhälle,
där kontrollen över människornas
resurser oavbrutet vidgas och
skärpes.

År från år har driftbudgetens utgiftssida
ökat med cirka en miljard, men till
nästa år skall det bli bättre fart: då skall
ökningen ligga mellan en och en halv
och två miljarder. Denna utveckling
är enligt regeringens mening inte bara
ofrånkomlig; den är snart sagt välkommen.
Att den måste accepteras är därför
självklart. Det är den socialdemokratiska
högskattepolitikens triumfmarsch,
komponerad icke av Giuseppi Verdi,
utan av herr Gunnar Sträng.

Den utgiftskurva som regeringen nu
ritar leder — det vet alla människor i
det här landet — med obönhörlig konsekvens
till statliga budgetunderskott,
som blir alltmera svårbemästrade. Dessa
underskott kräver i första omgången
ständigt större och större lån, lån som
inte kan lämnas med riktiga pengar, och
till slut ständigt ökade krav mot människornas
inkomster.

Onsdagen den 28 oktober 1959 era. Nr 24 95

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Riksbankschefen dundrar mot affärsbankernas
utlåning, och han söker strypa
köplån och förtroendekrediter för
att bemästra inflationen, som det heter,
under månader då staten kommer att
låna åtminstone två miljarder i affärsbankerna
och i riksbanken. Herr Åsbrink
kunde lika gärna försöka stoppa
Tännforsen med en pilsnerkork!

Så länge vår nuvarande regering sitter
vid makten görs det ingen enda
penningtransaktion på litet sikt i det
här landet utan att kontrahenterna kallt
räknar med ett urholkat penningvärde,
och dessa beräkningar av den svenska
kronans fall är ingenting specifikt för
svenska sparare — utlandets värderingar
kanske säger mest. Eders excellens
borde ta till vana, om jag nu får ge ett
råd, att ständigt på nattduksbordet ha de
artiklar om Sveriges ekonomi som Neue
Ziircher Zeitung i rask följd publicerat
de senaste månaderna. De kanske
inte lugnar nattsömnen, men kanske de
i gengäld kunde ge någonting att tänka
på.

Låt mig citera några rader av vad
denna sällsynt välunderrättade tidning
har att säga: »Det mest oroande av allt
är att det socialdemokratiska regeringspartiets
ansvariga politiker ännu en
gång offrar landets långsiktiga intressen
för att hävda sina partipolitiska propagandistiska
positioner inför det viktiga
nyvalet. I dag måste de svenska socialdemokraterna
komma till insikt om
att de senaste årens extrema välfärdspolitik
icke kan förenas med sunda statsfinanser
och en störningsfri ekonomisk
expansion.» Till sist säger tidningen:
»Regeringen Erlanders experiment med
välfärdsstaten har till och med för de
socialdemokratiska regeringspartierna i
Danmark och Norge blivit ett avskräckande
exempel.»

Detta är alltså en av världens mest
balanserade och bäst underrättade tidningar.
Där gick, herr talman, våra möjligheter
att låna på den schweiziska
marknaden!

Om man nu vill sticka emellan med
litet engelska efter all tyskan, kan man
roa sig med att läsa vad Daily Telegraph
i gårdagens ledare hade att säga om
Sveriges ekonomiska läge. Där sägs att
det enda alternativet till högerpartiets
utgiftsbegränsningar är att finna sig i
en fortgående höjning av levnadskostnaderna.
»Nu då världsinflationen är
över kan detta bara leda ett land, som
är beroende av sin export, rakt in en
större kris.»

Det var något om vad man har att
säga utomlands.

Den andra förutsättningen för sparandet
skulle vara förhoppningen om en
någorlunda rimlig framtida beskattning,
men är det någon som vågar hoppas och
tro på någonting sådant? Nej, inte så
länge regeringen Erlander sitter. Den
är själv medveten om att den direkta
beskattningen inte kan föras längre
utan att leda till ren konfiskation. Vi
har, sade finansministern häromdagen,
världens högsta direkta skatter med
stark progressivitet, så där kommer vi
inte längre. Regeringen är medveten om
att punktskatterna knappast kan dras åt
hårdare utan att det ger minskade i
stället för ökade inkomster.

I denna tröstlöshetens öken hägrar
omsättningsskatten som en oas. Varje
procent ger 350 miljoner. Ja, men då
är det ju ingen konst längre, säger regeringen.
Det är kanske litet svårt i början,
men folk vänjer sig så lätt, och sedan
går det av sig självt. Fyra procent
låter inte så orimligt; det orkar nog
folk med.

Men det finns en passus på sid. 84 i
propositionen som de ärade kammarledamöterna
bör studera och som den
svenska allmänheten har anledning att
studera mer än en gång. Det är ett avsnitt
ur kommittébetänkandet som där
citeras, och där heter det: »Särskilt
klart framträder enligt kommittén fördelarna
med en indirekt beskattning i
detta hänseende genom att den — sedan
den väl blivit införd — erbjuder inöj -

96 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ligheter till tämligen snabba ändringar
av skattesatserna enligt konjunkturpolitiska
överväganden.»

Man riktigt ser hur det saftar sig i
Gunnar Strängs mungipor. Detta att
ändra skattesatserna enligt konjunkturpolitiska
överväganden tillhör visserligen
ett passerat stadium. Vilken konjunktur
som än råder måste mer och
mer pengar fram för att klara den statsfinansiella
livhanken, men det där med
snabba ändringar i skattesatsen låter
lovande. År det någon i denna kammare
som tror att sådana ändringar kommer
att ske i sänkande riktning? Tror någon
i denna kammare att det finns någon
utanför denna kammare som tror på en
sänkning av procentsatsen?

Nej! Alla begriper att regeringen kommer
att vidta snabba ändringar gång
efter annan genom att höja omsättningsskatten
med ett par enheter i taget. Kom
nu inte och bedyra motsatsen! Det finns
ingen som längre tror ens på edra allra
heligaste bedyranden.

Herr talman! Kapitalbildningens problem
är under nuvarande regim olösligt.
Staten kan inte spara, och enskilda
människor varken kan eller vill, ty förtroendet
är borta.

Utan en rikt flödande kapitalmarknad
är vårt land dömt att sacka efter de
andra industriländerna, dömt att komma
på efterkälken i kampen om marknader
och kunder, dömt att bli utklassat
av andra i verklig mening progressiva
samhällen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Tack vare herr Ståhls
älskvärdhet har jag nu fått tillfälle att
här i en kort replik svara på den våldsamma
salva från denna talarstol, som
vi nyss lyssnat till.

Jag instämmer helt med herr Cassel,
när han säger att en förutsättning för
att en demokrati skall fungera väl är
att det finns ett förtroende mellan folkets
representanter — i riksdagen eller

regeringen — och folket självt. Det förtroendet
skall vi också försöka göra oss
vuxna på alla sätt, i såväl ord som handling.
Men jag tror inte att vi skapar en
lycklig demokratisk atmosfär genom att
rikta beskyllningar, grundade på mer
eller mindre lösryckta citat, eller genom
ovilja att förstå vad en meningsmotståndare
har sagt.

På de frågor rörande skatten, som riktades
till mig före valet 1958, svarade jag
att i dåvarande konjunkturläge var skatterna
icke aktuella. Den formuleringen
var hämtad från professor Carsten Welinder
i Lund, och jag tror ingen kan
göra gällande att han hade några som
helst valtaktiska skäl för den formuleringen.
Det är vad som förekommit. Jag
vågar påstå, att herr Cassel inte skall
kunna leta upp något uttalande av mig,
i vilket jag definitivt förklarar att jag
före 1960 års val skall avstå från att använda
eller avråda regeringen från att
använda skattepolitiken som ett konjunkturpolitiskt
hjälpmedel. Det hade ju
varit en utomordentligt egendomlig position,
om jag sagt att jag även i ett annat
konjunkturläge än det dåvarande
bestämt avrådde från skattehöjningar,
då jag ju så envist talat om att mitt avböjande
svar var knutet till det dåvarande
konjunkturläget.

Herr Cassel kan ju roa sig med dessa
ting i fortsättningen, men jag tror inte
att det gagnar vare sig honom eller mig
att diskussionen föres efter dessa linjer.
Det kan jag dock inte göra något åt.

Men när herr Cassel i slutet av sitt
anförande tog upp en mera principiell
fråga och förklarade att finansministerns
sista ord på sidan 70 i propositionen
är en hämningslös deklaration till
högskattesamhället, då beklagar jag att
tiden inte medgav herr Cassel att läsa
hela citatet. Vad är det, som enligt herr
Cassel är så oerhört farligt för individens
frihet? Vilka kollektiva utgifter
är det nämligen finansministern säger
att vi skall skaffa pengar till? Ja, låt
oss läsa hela citatet. Det lyder: »De kol -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

lektiva uppgifterna, som de framträder
i bland annat kraftutbyggande, vägbyggande,
undervisning och forskning, olika
vårdområden, hjälp till eftersatta
minoriteter, standardförbättring för
folkpensionärerna och upprätthållande
av den försvarskraft som utgör underlaget
för vår neutralitetspolitik, får inte
eftersättas.»

Vilka av dessa uppgifter är det herr
Cassel betraktar som ett hot mot den enskilde
individen, och vars tillfredsställande
skulle innebära en sådan fara för
friheten i vårt land?

Sedan fortsätter finansministern:
»Skall en sådan förklaring bli mer än
tomma ord, måste vi självfallet också
ta de ekonomiska konsekvenserna härav.
En progressiv samhällssyn» — och
det var här som herr Cassel kopierade
herr Aastrup, som också citerade detta
avsnitt i propositionen — »med ansvar
för de gemensamma uppgifter vi har
oss förelagda, är icke förenlig med en
negativ attityd till samhällets behov av
erforderliga ekonomiska resurser. Från
den grunduppfattningen bör det statsfinansiella
problemet i dag angripas.»

Här har alltså finansministern redogjort
för vad pengarna skall användas
till, och då är det bara att konstatera att
det för herr Cassel är viktigare att åstadkomma
någonting som han tror vara
statsfinansiell balans än att fullgöra
dessa kollektiva arbetsuppgifter i den
utsträckning regeringen tror att medborgarna
här i landet vill ha dem fullgjorda.

Sedan hade herr Cassel också en del
intressanta upplysningar om stämningsläget
inom det socialdemokratiska partiet,
den växande olusten där o. s. v. Det
var oerhört intressant att få lyssna till
en sådan kännare av socialdemokratiska
partiets inre förhållanden. Men
ännu intressantare var att herr Cassel
tydligen har genomskådat väljarna, som
enligt herr Cassel visserligen röstar på
socialdemokraterna, men inte tycker
om dem.

Under detta anförande hade herr talmannen
övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kommer åter till
hur det var med statsministerns uttalande
före valet. Här finns tre möjligheter
att välja mellan: för det första att
experterna i finansdepartementet inte
överblickar mer än löpande, möjligen
kommande budgetår, att de alltså inte
ser framåt i tiden; för det andra att de
visserligen ser framåt i tiden men att
de underlåter att tala om sina rön för
finansministern och statsministern; för
det tredje att regeringen varit underrättad
om läget i god tid före valet men
att regeringen inte har brytt sig om eller
velat underrätta allmänheten om hur
det låg till. Regeringen har kanske menat
att det är tids nog om allmänheten
får veta detta när valet är över. De
båda första möjligheterna, alltså att experterna
i finansministeriet inte sett
framåt eller inte sin plikt likmätigt underrättat
statsråden, kan vi utesluta.
Alltså återstår bara den tredje möjligheten.
Statsministern säger: »Vi har
inte sagt att det inte skall bli skatter.»
Men, herr talman, i annonser den 18,
19 och 20 september 1958 i landets alla
tidningar frågade vi i högerpartiet direkt
statsministern härom. Regeringen
teg. Vad betyder det? Jo, den som tiger
i en sådan situation döljer någonting.
Regeringen ville alltså inte tala om för
allmänheten hurudant läget var. Förtigandet
i den situationen var ett vilseledande.

Sedan skulle jag vilja fråga herr Erlander:
I vilket konjunkturläge skall
man inte ta ut en omsättningsskatt, om
man har så dåliga finanser som de regeringen
redovisat?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ja, herr Cassel, sanningen
kryper ju fram, fastän det går
7 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

långsamt. Nu medgav herr Cassel att vi
inte hade svarat nej. Vi hade inte svarat
någonting alls. Detta är ändå en
väsentlig skillnad jämfört med de beskyllningar
som riktades mot mig i det
första anförandet, där det påstods att
jag vilselett allmänheten genom att svara
nej. Jag vill ändå upprepa vad jag
sade den 19 september: »I ett konjunkturläge
kan man nödgas föra en skattepolitik,
i ett sämre konjunkturläge, som
det nuvarande otvivelaktigt är, kan man
föra en annan.» Litet längre ned i samma
anförande säger jag: »Finanspolitiken
får anpassas efter konjunkturerna.
Det är ett klart och öppet svar från
vår sida.»

Den tredje september yttrade jag härom
att vad som är beklagligt är att högern,
som envist drev sin lek om statsskulden,
vägrade att erkänna att upplåning
i vissa situationer kan vara till
gagn, nämligen i ett läge då man har
arbetslöshet och i ett dåligt konjunkturläge.
Vidare sade jag att jag instämmer
med professor Welinder, när han
säger att det i nuvarande konjunkturläge
inte finns någon anledning att tala
om nya skatter. Jag tycker verkligen
att herr Cassel skulle kunna visa den
ridderligheten att erkänna, att det i
varje fall finns lika stort fog för mig
att säga detta som det fanns för professor
Welinder. Han stod väl inte inför
omval? Han hade väl inga valtaktiska
hänsyn till att ge denna formulering,
som jag ord för ord upprepade och
som jag här moraliskt är angripen för?

Ärade kammarledamöter! Om socialdemokratien
i sitt handlande alltid
skulle ta hänsyn till vad som är valtaktiskt
klokt att göra, tror ni verkligen
att vi då skulle ha framlagt ett så impopulärt
förslag som förslaget till omsättningsskatt
att träda i tillämpning
under valåret? Det är väl en tillräcklig
dementi på alla de förtalskampanjer
som pågår. Varför har vi gjort det? Ja,
uppenbarligen inte för att vinna popularitet
utan helt enkelt därför, att vi

tror att det i den nuvarande situationen
är nödvändigt att göra det. Om vi
i september månad 1958 hade kommit
till det resultatet att landets ekonomi
krävde ett snabbt genomförande av en
omsättningsskatt hade vi säkerligen
handlat precis på samma sätt som vi
gör nu och talat om för svenska folket
hurudant läget var. Det fanns ingen anledning
att genomföra en omsättningsskatt
1958. Det fanns det inte under
hela 1959. Vi väntade så länge som vi
ansåg det möjligt att vänta. Men när
den tidpunkt kom då vi fann, att kampen
mot inflationen krävde denna
kraftinsats, så handlar vi och då handlar
vi även om det skulle vara under ett
valår.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om chefen för en regering
säger som statsminister Erlander
sade i Dagens Nyheter den 10 september,
en vecka före ett val, att i dagens
läge är det inte aktuellt med nya skatter,
så ger han utan tvivel Sveriges folk
det intrycket, att när han vänder sig
till väljarna och talar om vilken politik
hans parti vill föra är det inte meningen
att införa några väsentliga nya skatter.
Det går inte att förklara bort detta, herr
statsminister. Så uppfattar folk en sådan
förklaring, och den är väl också
avsedd att uppfattas så.

Fyra månader senare, i januari 1959,
och ännu mera bestämt någon månad
senare, började finansminister Sträng
tala om att han ville ha en omsättningsskatt.
Han uttryckte sig som vi vet
diplomatiskt, men vi var överens alla
här i riksdagen om vad hans mening
var. Han dolde det ju inte. Den gången
skulle omsättningsskatten användas för
att finansiera åtgärder mot arbetslösheten.
Nu motiveras däremot denna omsättningsskatt
i huvudsak med att vi
står inför en hotande överkonjunktur
som det är nödvändigt att bromsa.

Med förvåning hör man att statsminister
Erlander nu alldeles tar avstånd

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

Vid remiss av

från vad finansministern sade under
vårriksdagen i fjol. Statsministern säger
att det inte var motiverat med oms.
i år. Herr Sträng hade tydligen fel. Men,
herr statsminister, om Ni för en finanspolitik,
vars anpassning efter konjunkturen
betyder att när det passar så
motiverar Ni skatten med arbetslösheten
och när det passar så motiverar Ni
den med att det är en hotande överkonjunktur,
så faller hela denna konjunkturpolitiska
motivering bort. Då blir
det här liksom det blev med den extra
företagsbeskattningen så, att Ni skiftar
motivering som det passar sig. Ni avvecklar
eller lägger på skatter precis
som Ni tycker att det passar sig.

Att på detta sätt anpassa en finanspolitik
efter konjunkturen kan omöjligen
vara en princip, som ger Er någon
fullmakt att höja skattetrycket här i landet
mycket väsentligt, om Ni omedelbart
före ett val har sagt ifrån, att det
inte är aktuellt med några nya skatter.

Jag tror inte, herr talman, att man
kommer långt när man diskuterar regeringens
konjunkturpolitiska resonemang,
tv de är ju så förvirrade som
något kan vara. Men det som är enkelt
och påtagligt i hela denna sak är, att
Sveriges folk före valet har fått ett intryck
av att det inte var fråga om att
pålägga några nya skatter. Därför har
regeringen inte fått fullmakt att handla
annorlunda, men det gör den i alla
fall.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Mot mitt påstående, att
statsministern och regeringskretsen
strax före valet den 19 september 1958
måste ha varit underrättade av experterna
i finansdepartementet om vilken
utveckling man hade att vänta i fråga
om statsfinanserna under de närmaste
åren, bär statsministern inte kommit
med något förnekande. Låt oss slå fast
det! Sedan är det ju bara advokatyr och
ingenting annat när statsministern för -

propositionen om allmän varuskatt, m. m.

söker slingra sig undan. Han säger: Jag
svarade inte, jag sade ingenting. Det är
som om han skulle dra ett täcke över
huvudet och säga: Jag vågar inte svara,
ty om jag skulle svara skulle det gå galet.
Eller också säger han: Jag hänvisade
till rådande konjunkturer. Vad är
det? Det är ju ingenting annat än prat,
tv i vilken konjunktur som än varit rådande
så skulle statsministern med den
utveckling av finanserna som var att
vänta måst skaffa pengar. Det var väl
inte meningen att gå ut och låna alla
pengar som saknades?

Nej, det var nog så i alla fall, att det
där med konjunkturen kom till för att
skydda. Inte hade väl konjunkturen
från den 19 september till den 7 december
1958 svängt så där kolossalt kvickt.
Låt mig läsa upp litet av vad herr
Sträng sade i Skövde den 7 december
1958: »Lika väl som kommuner och
landsting . . . kommer också staten i dagens
läge att tvingas kräva ökad skattetribut
av medborgarna.---En in komstförstärkning

är nödvändig. Vi får
ta den beska medicinen i form av att
direkt avstå från något av livets goda.»

Om regeringen hade varit en riktig
regering, så hade den väl inte sagt detta
den 7 december utan den 7 september.
Då hade medborgarna vetat precis vad
regeringen visste. Det är möjligt att de
hade stött regeringen i alla fall, men
det hade varit klara ord och verba.
Ingen hade blivit lurad utan var och
en hade vetat exakt var han stod.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Cassel har bara
upprepat sina föregående påståenden.
Jag har bemött dem och har ingen anledning
att fortsätta den diskussionen,
så länge han inte för fram några nya
synpunkter.

1 herr Ohlins inlägg fanns det däremot
ting, som det förvisso vore värt
att resonera om, men det trodde jag att

100 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ni hade gjort i denna kammare under
den tid jag tillbringade i första kammaren.

Det ar inte två fullkomligt vattentäta
skott mellan de olika motiveringarna
för en förstärkning av statens inkomster.

För första gången i svensk politik
har en konjunkturnedgång bekämpats
med en arbetslöshetspolitik av en ny
typ. Vi har i större utsträckning använt
en aktivare arbetsmarknadspolitik, vilken
inneburit att man satt in samhällets
stödåtgärder punktvis på de områden,
där det förelegat risk för en alltför
allvarlig konjunkturavmattning.
När konjunkturdämpningen gjorde, att
industriens investeringar sjönk och det
hotade att bli en betydande arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna, satte vi
inte in generellt verkande åtgärder utan
vi ökade byggnadsverksamheten, framför
allt bostadsbyggandet men även
byggandet av skolor, sjukhus och vägar.
På det sättet skapades för de områden
och de näringsgrenar där konjunkturerna
var vikande ett speciellt
stöd, som enligt vår mening var långt
mera effektivt än ett stöd genom mera
generellt verksamma metoder. Detta
kostade pengar. Det är möjligt att vi
underskattade kostnaderna, när denna
selektiva arbetsmarknadspolitik infördes,
men jag tror inte att jag överdriver
om jag säger, att ungefär hälften av
det budgetunderskott med vilket vi nu
kämpar är en följd av åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande. Jag räknar
därvid en icke oväsentlig del av ökningen
av bostadsbyggandet till de arbetslöshetsbekämpande
åtgärderna.

Nå, i vilken situation kommer vi då?
Vi vill på grund av konjunkturnedgångens
selektiva karaktär inte späda på
med en upplåning så stor, att den skulle
klara alla dessa arbeten. Då är det
väl ingenting motsägelsefullt i att man
säger, att vi bör skaffa låt oss säga 500
miljoner kronor till denna selektiva arbetslöshetspolitik
men att man är rädd

för att skaffa pengarna genom en upplåning,
eftersom man då driver konjunkturen
uppåt även på områden där man
inte behöver några stödåtgärder. Det
finns alltså ingen dualism här, utan jag
tror att det är precis samma sak. Det
tror jag också att herr Ohlin inser när
han funderar ett ögonblick på vad det
är fråga om.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu för statsministern ett
resonemang som inte är konjunkturpolitiskt.
Statsministerns resonemang innebär
tvärtom, att vilket konjunkturläge
man än har, så kan det av arbetsmarknadstekniska
skäl vara erforderligt
med en omsättningsskatt.

Jag tillåter mig med hänvisning till
detta och med hänvisning till herr Cassels
och statsministerns meningsutbyte
att ställa följande fråga: Om Ni anser
att det i goda konjunkturer är motiverat
med en omsättningsskatt för denna
arbetsmarknadspolitik och om Ni under
en svag konjunktur anser det vara motiverat
med en omsättningsskatt för att
finansiera den arbetsmarknadspolitik
som ni då vill föra, i vilka slag av konjunkturlägen
är det då inte motiverat
att införa en omsättningsskatt?

Frågan bör besvaras med tanke på att
statsministern hösten 1958 sade, att det
i dåvarande läge inte var någon tanke
på att införa en omsättningsskatt. Var
alltså september 1958 ett läge av denna
speciella karaktär, som statsministern
nu skall redogöra för och då det händelsevis
inte är motiverat med en omsättningsskatt.

Nej, herr statsminister, dessa hårklyverier
fram och tillbaka leder Er inte
långt. Det är fråga om vilka intryck
Ni gav den svenska allmänheten en vecka
före valet. Fick allmänheten den
uppfattningen, att Ni inte tänkte öka
skattetrycket, eller uttalade Ni er på
sådant sätt att folket sade: Jaså, de tänker
höja skatten, det får vi räkna med.

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

101

Vid remiss av

Ni lugnade allmänheten med uttalanden
som gav intrycket att det inte var någon
fara för skattehöjningar för den
tvåårsperiod som valet avsåg. Folket
har blivit besviket. Folket gav Er ingen
fullmakt. Hade Ni önskat en fullmakt
hade Ni kunnat säga, att det i dagens
läge inte var aktuellt med en omsättningsskatt
men att det i det och det
läget vore motiverat att höja skatterna.
Hade Ni sagt så, hade Ni fått en fullmakt.
Ni sade inte så, och därför har
Ni ingen fullmakt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Varför ställde vi i 1958
års valrörelse frågan, om och i så fall
när regeringen före 1960 års val skulle
införa allmän omsättningsskatt eller
andra nya skatter? Jo, därför att det
mot bakgrunden av de av regeringen
framlagda siffrorna var fullkomligt
klart, att en omsättningsskatt eller
andra skatter var oundvikliga.

Under årens lopp har vi fått så många
och så skiftande förklaringar till alla de
förklaringar som regeringen vid olika
tillfällen givit, att varje ytterligare förklaring
bara gör att vi måste fråga oss:
När kommer nästa förklaring?

Jag skall emellertid nu följa statsministerns
uppmaning att för ett ögonblick
inte syssla med det som har varit
— det har varit! Men jag är, Ers excellens,
brinnande intresserad av att få
veta hur det kommer att gå för människorna
under förutsättning av fortsatt
socialdemokratisk politik under den
närmast överskådliga framtiden. Jag är
alldeles speciellt intresserad av den frågan
mot bakgrunden av vad excellensen
nyss anförde, nämligen att underskottet
i statsbudgeten till väsentlig del var föranlett
av arbetslöshetsanslagen. Tidigare
i dag har vi nämligen av herr finansministern
fått höra, att nästa budgetår
skall vi räkna med att dessa anslag,
trots att det är högkonjunktur,
kommer att bli ännu högre.

propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Då vill jag fråga statsministern rakt
på sak: Hur länge kommer i så fall en
omsättningsskatt på 4 procent att vara
tillräcklig? När blir socialdemokratien
tvungen att höja procentsatsen nästa
gång? Jag förutsätter då att regeringens
inställning till statsutgifterna förblir
den som i dag har redovisats av herr
Erlander och herr Sträng i denna kammare.
Och jag ber Er, herr statsminister:
Gå inte förbi denna fråga genom
att tala om konjunkturer och konjunkturpolitik
— det är inte det saken gäller.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den här sista repliken
från herr Hjalmarson är jag verkligen
mycket tacksam för, ty den illustrerar
precis den situation, i vilken vi alla befinner
oss. Har herr Hjalmarson några
som helst möjligheter att bedöma den
närmaste framtiden, så att han kan ge
ett svar på dessa frågor? Det ekonomiska
livet är inte sådant, att man —
vare sig den 19 september 1958 eller
den 28 oktober 1959 — har möjligheter
att svara på dessa frågor.

Det vore mycket enkelt för mig att i
dag svara på frågan, om det bara var
valtaktiska hänsyn som skulle hindra
mig, ty nu har vi ju gått in för denna
omsättningsskatt. Det kan alltså inte
vara detta som hindrar mig, utan det är
helt enkelt så, att det inte går att på
detta sätt skåda in i framtiden. Det
finns inte någon ekonom i världen som
kan göra det.

Herr Hjalmarson är ju själv ett intressant
exempel härvidlag. År efter år
har herr Hjalmarson kämpat energiskt
för skattesänkningar och lovat svenska
folket, att under vissa politiska betingelser
skall han kunna presentera ett förslag
om skattesänkningar. Han har exakt
samma material som vi — det är
offentliga siffror. Ur detta material drog
han den slutsatsen, att Sveriges ekono -

102 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

miska läge var sådant, att han kunde
gå ut till väljarna och lova dem skattesänkningar.

Vad gör han sedan? Jo, han föreslår
skattehöjningar, en rad av skattehöjningar.
Det är bara den skillnaden, att
herr Hjalmarson sviker sina vallöften
— om vi nu skall ta till sådana ord —■
på det sättet, att han säger att »den
skattehöjning som blev i stället för den
skattesänkning som jag lovat er skall
drabba bara barnfamiljerna» — den
skall drabba en viss kategori i samhället
— under det att vi säger: Det är
rimligt att herr Hjalmarson — liksom
vi — kan felbedöma den ekonomiska
utvecklingen, men om vi går mot ett
behov av ökade skatter, varför skall då
bara de människor i landet, som har
den största försörjningsbördan, vara de
som drabbas av skattehöjningen?

Herr Hjalmarsons frågor om framtiden
var precis den avrundning av debatten
som jag själv skulle ha velat ge,
om jag inte haft en så ädel motståndare
som hjälpt mig.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Ers excellens! Vad är skillnaden mellan
Er och mig? Jo, skillnaden är den,
att jag och den meningsriktning jag har
äran företräda klart och tydligt före
valet 1958 lade fram vårt program med
besparingar — avveckling av bostadssubventionerna,
slopande av första
barnbidraget o. s. v. — för att undvika
en omsättningsskatt. Herr statsministern
sade, att det var ett uttryck för det
allmänna lättsinnet inom oppositionen
att tala om en statsfinansiell kris. Statsministern
kände inte till någon sådan.

Om det inte är några valtaktiska hänsyn
som hindrar statsministern från att
svara på den av mig ställda frågan —
och jag är naturligtvis övertygad om att
några sådana inte existerar för Ers excellens
— måste jag med ledsnad konstatera,
att Ers excellens visar en beklaglig
oförmåga att ge ett klart svar på
en klar fråga.

Statsministern undrar vilka möjligheter
vi har att bedöma den närmaste
framtiden. Men, Ers excellens, vi godtar
ju regeringens siffror. Jag har tidigare
i dag klart och tydligt sagt, att vi
har inte någon anledning att ifrågasätta
riktigheten av de uppgifter, som
herr Sträng redovisat om de beräknade
inkomsterna och om de utgifter regeringen
tänker göra under de närmaste
åren. Och med utgångspunkt från dessa
siffror kan var och en räkna ut, att
även om regeringen inför sin omsättningsskatt
kommer det under den närmaste
tiden varje år att finnas ett behov
av upplåning på uppemot 3 000 miljoner
kronor. Herr statsministern vet lika
hra som jag att en sådan upplåning är
omöjlig att genomföra. Om man då tilllämpar
de vanliga enkla fyra räknesätten
ser ju varje människa, att er omsättningsskatt
inte kommer att räcka
till. Och när statsministern till på köpet
talar om den absoluta nödvändigheten
av att öka arbetslöshetsanslagen ytterligare
kan ett barn se, att siffrorna inte
går ihop. Det är då helt naturligt att
fråga: När blir det, om era egna siffror
är riktiga, nödvändigt för regeringen
att höja omsättningsskatten från nu
föreslagna 4 procent till 5 eller 6 eller
7 procent eller vad det nu kan bli fråga
om? Skulle inte statsministern vilja ge
ett klart och bestämt svar på den frågan? Herr

WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte undgå
att uppmärksamma, att statsministern i
sitt förra yttrande alldeles glömde bort
den diskussion med herr Ohlin om konjunkturpolitiska
överväganden i samband
med omsättningsskatt, som han
själv inledde med utgångspunkt från
sin hänvisning i radiodebatten till professor
Welinders yttrande om sambandet
mellan skatter och konjunkturpolitik.

Herr Ohlin konstaterade, att tämligen
oberoende av hur konjunkturläget ge -

Nr 24

103

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.
Vid remiss av propositionen

staltade sig kunde man från regeringens
sida finna en motivering för en omsättningsskatt.
Statsministern sade att om
konjunkturen var i viss mån vikande
behövde man pengar, anskaffade på det
sättet för att bestrida kostnaderna för
arbetslöshetspolitiken. Var konjunkturen
uppåtgående behövde man med
andra motiveringar en omsättningsskatt.

Herr Ohlin frågade statsministern
med anledning av denna förvisso i och
för sig intressanta diskussion: I vilket
konjunkturläge anser då statsministern
en omsättningsskatt icke nödvändig?
Eftersom statsministern glömde bort
den saken i den diskussion han själv
inledde, skall jag tillåta mig att upprepa
denna fråga och tillägga: I vilket konjunkturläge
anser statsministern att omsättningsskatten
kan avskaffas?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Man har verkligen en fast förtröstan
på min och regeringens förmåga att
skåda in i framtiden. Svaret på herr
Ohlins fråga gav han ju själv. I det konjunkturläge
vi hade 1958 ansåg regeringen
inte att det förelåg ett behov av
omsättningsskatt. Det är väl ett tillräckligt
svar. — Det var ju roligt att detta
uppfattades såsom så väldigt skojigt.
Den ekonomiska politiken är ju inte alltid
så lustig. Kan man fånga intresset
genom konstaterande av så enkla sanningar
som den jag nyss gav uttryck åt,
är detta ändå en vinning för populärvetenskapen.

Herr Hjalmarson säger så här: Ni
kan nu nätt och jämnt klara er med er
omsättningsskatt. Men era egna siffror
visar, att ni inom kort står inför behovet
att öka inkomsterna. Herr Hjalmarson
har ännu inte presenterat sitt
förslag till lösning av vad han kallar
den statsfinansiella krisen. Men det har
skymtat fram från högern, att ni menar
att ni genom besparingar skulle kunna

om allmän varuskatt, m. m.

uppnå ungefärligen samma effekt som
den vi vill uppnå med omsättningsskatten.
Ni vill genom besparingar uppnå
ungefärligen samma effekt!

Herr Hjalmarson säger vidare, att den
effekt som vi uppnår är temporär. Enligt
herr Hjalmarsons egen bedömning
kommer vi att tvingas att höja omsättningsskatten
— det är hans egen bedömning
från denna talarstol. Herr
Hjalmarson begär av mig ett besked när
denna höjning kommer. Då svarar jag:
Herr Hjalmarson laborerar med s. k.
besparingar, huvudsakligast skattehöjningar
för barnfamiljerna, som enligt
vad det upgivits, uppgår till ungefär
samma belopp som vi når genom omsättningsskatten.
Herr Hjalmarson betonar
emellertid, att vår omsättningsskatt
endast är ett tillfälligt botemedel.

Då frågar jag herr Hjalmarson med
lika stort fog som han frågar mig om
omsättningsskatten: Vad blir nästa område
för besparingar? Hur många barnbidrag
skall herr Hjalmarson dra in med
utgångspunkt från hans egna, från denna
talarstol presterade analyser av vår situation?
Vad är det i bostadspolitiken
som ytterligare skall raseras? Vad är
det i sjukkassepolitiken som ytterligare
skall brytas sönder? Ty det kan väl inte
till äventyrs vara vägbyggandet eller
försvaret som herr Hjalmarson är ute
efter.

Herr Hjalmarson förklarar, att den
inkomstförstärkning som vi föreslår är
otillräcklig. Själv har han ingen annan
utväg än att föreslå besparingar, som
drabbar i första hand de sämst ställda
i samhället. Från herr Hjalmarsons egna
utgångspunkter blir min motfråga: Var
kommer herr Hjalmarson att vilja sätta
in nästa besparingsaktion?

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar statsministern
för svaret beträffande det konjunkturläge,
i vilket en omsättningsskatt icke
behöves och, om den blivit genomförd,

104 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

skall avskaffas. Det är alltså konjunkturläget
i september 1958. Vi får nu
penetrera detta och jämföra det med
konjunkturläget i december 1958 och
möjligen även i januari 1959. Jag känner
mig ingalunda övertygad, herr talman,
om att vi vid denna undersökning
kommer att finna så djupgående förändringar
i konjunkturläget, att de kan
motivera vidtagandet av en så vittgående
politisk åtgärd som den omsättningsskatt
regeringen nu föreslår.

Nej, herr statsminister, det är nog
klart ändå att den konjunktur, som
statsministern tänkte på i september
1958, var ett annat slags konjunktur än
den ekonomiska.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom herr Hjalmarson
inte kan få någon replik för att
svara på statsministerns fråga skall jag
be att få fortsätta och ställa en fråga,
ehuru i något annan turnering. Det förvånar
en när man hör denna diskussion,
att regeringen på något sätt tycks
vara främmande för en reflexion som
jag tror att vi gjort litet till mans under
arbetet med statbehandlingen i statsutskottet,
inte bara inom oppositionspartierna
utan även på annat håll, nämligen
att statsapparaten är alltför överdimensionerad
och sväller alltför mycket
för varje år. Den lider av något
slags elefantiasis; den växer och växer
utan att någon kan finna ett botemedel
häremot. Man frågar sig då: Har inte
regeringen upptäckt att statsapparaten
är sådan, att en rad av de rent produktiva
uppgifter som staten åtagit sig att
svara för är underförsörjda och måste
bli underförsörjda genom att vi kommit
in i denna ansvällningsprocess?

Nu vill jag påminna statsministern
om — och det var väl detta flera av de
föregående talarna har syftat till — att
senast under fjolåret presenterade oppositionspartierna
besparingsförslag som
var ganska omfattande. Säga vad man
vill om dessa besparingsförslag — de

hade naturligtvis liksom allt annat
sina brister — präglade av det uppriktiga
syftemålet att på väsentliga punkter
åstadkomma en beskärning av utgifterna,
att få den statliga elefantiasisprocessen
att upphöra.

Hur gjorde regeringen och dess parti
med alla dessa besparingsförslag? Vi
vet att förslagen avvisades utan vidare.
Det är ju inte bara fråga om att anvisa
pengar, utan det är fråga om att med
förenade krafter få bukt med utgiftsstegringar,
så att vi får kontroll över
dem på ett annat sätt än regeringen och
även riksdagen hittills har lyckats få.
Detta är ett så allvarligt problem, att
man grips av beklämning när man hör
att det göres till föremål för politiskt
bollande. Vi måste få bukt med problemet,
och jag kan inte förstå annat än
att regeringen därvidlag är den i
främsta frontlinjen ansvarige.

När vi i dag på förmiddagen hörde
herr Strängs långa anförande, gavs det
icke ett enda positivt uppslag för att
åstadkomma beskärningar av denna väldiga
statsapparat. Jag skulle kunna nämna
långa rader av titlar, där det finns
stora behov för rent produktiva uppgifter,
som staten har åtagit sig. Tag till
exempel, eftersom handelsministern
sitter framför mig, sjöfartssidan! Tag
utbildningssidan och hela mängden av
sådana uppgifter, där både regering
och riksdag år efter år måst avvisa behov,
som i och för sig är skriande. Vore
det inte en uppgift för regeringen att
i stället för att göra detta till föremål
för politisk knivkastning ta initiativ
för att komma till rätta med problemet? Jag

hade egentligen, herr talman,
tänkt säga ett par ord om en i och för
sig väsentlig detalj i propositionen om
omsättningsskatt. Under hela diskussionen
har man hittills belyst de samhällsekonomiska
och statsfinansiella
sidorna av problemet. Men man får
dock inte glömma bort, att det gäller
väsentliga problem för varenda före -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24 105

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

tagare och köpman i detta land. Denna
skatt gäller inte bara nödvändighetsvaror
utan får också verkningar för
det svenska kulturlivet. Jag skulle med
ett par ord vilja fästa uppmärksamheten
på hur finansministern har behandlat
den sidan av problemet, som närmast
gäller tidningarna, det fria ordet och
litteraturen.

Här har finansministern fått lov att
göra ett undantag från den generella
regeln att lägga omsättningsskatt på
praktiskt taget allt — vad vi skall äta,
dricka och kläda oss med o. s. v. Han
har måst göra ett undantag för nyhetsspridningen
och sålunda låtit de dagliga
tidningarna slippa omsättningsskatt.

När han kommit fram till problemet
var man skall sätta gränsen, har finansministern
tydligen vetat om, att vi
inte bara har någonting som heter dagliga
eller sjudagarstidningar, utan även
sexdagarstidningar o. s. v., som måste
undantagas. Litet längre ut i landet har
vi tredagarstidningar, som också måste
räknas som nyhetstidningar, och finansministern
har även undantagit
dem. Men han har tydligen inte gått
igenom problemet tillräckligt noga för
att komma underfund med att vi även
har nyhetstidningar, som fyller en viktig
lokal funktion men som utkommer
två dagar i veckan. Så har han satt
gränsen nedanför tredagarstidningarna,
vilket gör att de tidningar, som utkommer
sju, sex, fem, fyra och tre dagar i
veckan, befrias från omsättningsskatt,
medan de som utkommer två dagar eller
en dag i veckan drabbas av omsättningsskatt.
Följden av detta blir, herr
talman, om man får exemplifiera med
Skaraborgs län, som härvidlag ligger
nära till hands, att tredagarstidningarna
i Skövde, Mariestad och Lidköping
är fria från skatt, medan tvådagarstidningarna
i Hjo och Tidaholm, som inte
alls har några större möjligheter att betala
omsättningsskatt, kommer att drabbas
av den.

Jag förstår att det är att tala för döva
öron att härvidlag vända sig till regeringen.
Jag skulle därför vilja rikta mig
till bevillningsutskottet med dess ärade
ordförande i spetsen och hemställa till
utskottet att verkligen underkasta dessa
i propositionen uppdragna regler en
sådan prövning, att man här får rättelse.

Man måste dock gå ännu ett steg. Vi
har ett demokratiskt parti här i landet,
som bildades senare än de andra och
därför inte kom i gång med en press
i samma omfattning som det liberala
partiet, högern och socialdemokratien,
nämligen centerpartiet. Jag har, som
alla vet, ingen anledning att här i kammaren
göra mig till talesman för det
partiets intressen, men jag känner mig
bland annat som före detta ordförande
i Publicistklubben förpliktad att tala
för pressen, och då måste jag säga att
man som pressman tvingas reagera emot
att icke mindre än 15 av centerpartiets
tidningar, som är veckotidningar, skall
drabbas av omsättningsskatt, medan
däremot de partier, som bara har tredagarstidningar
och uppåt skall gå helt
fria. Jag skulle också vilja säga till bevillningsutskottets
ärade ordförande att
detta icke kan vara rimligt.

Då kan man fråga sig: Nå, men var
skall vi dra gränsen? Jag är ingen expert
på att dra gränser i detta fall. Jag
vet att den kommitté som sysslade med
den indirekta beskattningen grubblade
ganska mycket över gränsdragningen
mellan den s. k. nyhetspressen och den
egentliga veckopressen. Kommittén slutade
med att konstatera, att man måste
lägga pressen utanför denna skatt, därför
att det inte går att göra någon tillfredsställande
gränsdragning.

Finansministern har inte ansett detta
möjligt eller kanske önskvärt. Han skatteläggcr
därför — får jag exemplifiera
— Stridsropet, .Svenska missionsförbundets
tidning. Svensk Veckotidning, tidningen
Vår Kyrka, tidningen Reformatorn
— och många andra, medan där -

106 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

emot ett antal ekonomiskt starkare tidningar
slipper undan.

Det kan inte understrykas tillräckligt
starkt, att detta är att tillgripa större
våld än nöden kräver. Det är att ge sig
in på ett område, där man inte borde
anlägga så grova ekonomiska synpunkter,
därför att det är ett alltför känsligt
område. Egentligen är det inte finansministern
som skulle avgöra dessa frågor
utan kulturministern här i landet.
Om det hade varit en sådan arbetsfördelning,
tror jag, att det hade blivit ett
annat resultat.

Är det inte märkligt, ärade kammarledamöter,
att i Finland, som väl får
sägas vara i en betydligt mera bekymmersam
situation än vi, har man undantagit
hela pressen utom en viss kategori,
som inte anses förtjänt att undantagas
på grund av dess innehåll,
nämligen de pornografiska alstren, som
finns där likaväl som här i landet
och som naturligtvis ingen av oss på
något sätt ömmar för. Finns det möjlighet
att dra en sådan gräns innehållsmässigt,
är vi de första att yrka, att den
gränsen skall dragas. Det är tyvärr inte
så lätt att göra det i praktiken. Ändå
är det genant och olyckligt, om vi skall
vara mera fiskaliska mot pressen och
mot bokutgivningen här i landet än vad
man är i ett sådant land som Finland.

Detta är ett så utomordentligt viktigt
avsnitt av den föreliggande propositionen,
att jag inte kunnat avhålla mig från
att på denna punkt rikta en vädjan till
bevillningsutskottet. Själv kan jag tyvärr
inte vara hemma under behandlingen
av detta ärende, eftersom jag
har regeringens förordnande att resa
till New York om några få dagar.

Eftersom jag av denna anledning inte
kan rikta någon interpellation till handelsministern,
som jag annars hade
tänkt, vill jag här — fastän handelsministern
nu gick — passa tillfället att
föra en sak på tal som är brådskande,
nämligen frågan om tillämpningen av
den av riksdagen i våras ändrade ord -

ningen för vår exportkreditverksamhet.
Som kammarens ledamöter minns, beslöt
vi då vissa ändringar, varmed åsyftades
lättnader för företagen i detta
hänseende. När ärendet behandlades i
statsutskottet var vi på det klara med
att detta var syftet med ändringarna.
Nu har det emellertid visat sig, sedan
exportkreditnämnden fått hand om det
och under sommaren utfärdat tillämpningsföreskrifter,
att det i stället i en
hal rad fall — jag vågar inte säga om
det är generellt men jag tror knappast
det — uppstått svårigheter och komplikationer
för företagen. Man har övergått
från tremånadsperioder som man tidigare
hade för dessa försäkringar till
sexmånadersperioder, vilket gör, att
man får betala premier under sex månader,
när man kanske utnyttjar försäkringarna
bara under tre månader,
medan man förut kunde nöja sig med
premiebetalning för tre månader. Man
tvingar dessutom exportörerna att försäkra
varorna och betala premierna
redan vid avgången från svensk hamn,
vilket man tidigare inte gjorde.

Jag skall inte fördjupa mig i denna
fråga med hänsyn till kammarens tid,
men jag hemställer, herr talman, att få
rikta den uppmaningen till handelsministern,
att han närmare undersöker
hur tillämpningen har blivit, huruvida
man har förverkligat de intentioner,
som besjälade riksdagen vid beslutet i
våras. Man bör få till stånd en sådan
ändring, att exportkrediterna kommer
att tjäna näringslivet och exportörerna
på det sätt som vid beslutet var riksdagens
avsikt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Efter herr Cassels anförande
kanske man skulle kunna ha anledning
att göra en del reflexioner. Det
är väl lämpligt att påminna partiledarna
om att samma regler bör gälla för
dem som för kammarens ledamöter över
huvud taget. Det kanske också kan an -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 107

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ses angeläget, att konstitutionsutskottet
prövar om debatter verkligen bör få
följa efter en replik på det sätt som här
nyss har skett.

Med anledning av herr Cassels uttalande,
att en demokrati måste bygga på
förtroende och att den stora allmänheten
håller på att upptäcka vad som
sker, vill jag bara säga, att det är en
glädjande nyhet, tv därigenom skulle
väl högern komma i en oerhört ofördelaktig
dager.

Men, ärade kammarledamöter, vad är
det vi har åhört under denna debatt?
Vi har år efter år lyssnat till dessa partiledares
ekonomiska och taktiska utgjutelser,
och jag frågar mig: Har inte
svenska folket anledning att känna sig
beklämt över denna underliga historieskrivning,
inte minst den som herr Cassel
presterade för en stund sedan? Om
herr Cassels far, som var professor,
skulle ha åhört den, skulle han troligen
ha gjort samma kommentar som en annan
professor gjorde gentemot en kollega,
som hade talat i ett visst ämne.
Han sade: »När jag hör professor den
och den tala, tycker jag mig höra Odhners
historia, lilla upplagan.»

Alla partier har i stort sett varit eniga
om samtliga större och kostnadskrävande
reformer, som har genomförts här i
riksdagen. Vi vet även, att motionärer
har framfört mycket trängande önskemål
om ytterligare utgifter från statens
sida och att ansvariga myndigheter på
forskningens och undervisningens område
har rest krav på att få ytterligare
bygga ut den vetenskapliga forskningen.
Jag skulle vilja fråga både högern och
folkpartiet: Vart tror herrarna och damerna
att det skall ta vägen i detta land,
om vi skall fortsätta med att bara tala
om att spara på dessa områden? Om ni
läser vad som står i dagens tidningar
om ett grannlands insatser för att få
fram ingenjörer och forskare, skall ni
upptäcka, att man i ett litet land som
vårt kan förstöra hela näringslivet, om
inte stat, landsting och kommuner verk -

ligen förstår att satsa på forskning och
vetenskap i den utsträckning som är
nödvändig.

Det talas här om att vi skall spara.
Skall vi spara på sjukhus? Alla som har
suttit i ett landsting eller varit med i
kommunala sammanhang vet, att vi allesamman
har varit angelägna om att inrätta
sjukhus. Om vi har suttit i en
brandstyrelse har vi sagt, att vi måste
ha en brandstation. Vi har upprepat olika
krav i liknande frågor. Jag vill också
fråga dem, som för en tid sedan talade
om att vi har så dåliga vägar, var
dessa finns i dag. Har vägarna helt plötsligt
blivit så mycket bättre? Jag tror, att
kravet på att förbättra vägarna kvarstår
nu lika mycket som förr. Hur tror ni, att
det skall gå för svensk industri i framtiden,
om vi inte får bygga ut våra
kraftresurser i tillräcklig utsträckning?
Jag kan fortsätta min uppräkning och vi
kan konstatera, att på olika områden
måste samhället göra ytterligare insatser
för att klara sin uppgift i nuvarande
situation.

Här har man talat om statsskatt. Är
det statsskatten som för det stora flertalet
medborgare i vårt land är den
tyngsta? Se efter i statistiken, och ni
skall komma underfund med att landstings-
och kommunalskatterna är de
tyngsta för de mindre inkomsttagarna.

Jag vill understryka, att regeringen
bör se till, att man icke glömmer bort,
att kommunerna vill ha en garanti för
fortsatta och om möjligt utökade anslag
för att de skall kunna klara det hela.
När man hört dessa partiledare, som
skall representera partier vilka säger
sig vara företagsvänliga, får man en
känsla av att skattegnället i riksdagen är
en sorts demagogi, som påminner om en
ekonomisk kasperteater och som hämtar
sin visdom ur Ebberöds bank.

Jag tror att vi skall ha klart för oss,
att kritik är nyttig och att vi givetvis
bör slå vakt om den, ifall den är positiv.
Men är det rimligt att herrar Hjalmarson
och Svärd i synnerhet men jäm -

108 Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

väl herr Ohlin och herr Hedlund skall
fortsätta med sitt pokerspel i ekonomiska
ting? Jag tror, att svenska folket har
en berättigad känsla av att detta är ekonomiskt
lättsinne. De folkvalda representanterna
bör i varje fall inse, att har
vi beslutat utgifter förutsätter detta även
vilja att betala dem.

För egen del har jag i drygt tio år
utan att vinna förståelse försökt att få
riksdagen med på att genom direkta
skatter och genom att ta ut pengar från
vissa konjunkturvinster etc. skapa en
konjunkturfond på 10 å 20 miljarder
kronor för att staten skall kunna föra
en aktiv konjunkturpolitik och styra
den ekonomiska utvecklingen. Men samtidigt
måste vi, i motsats till högern, ta
hänsyn till att vi lever i ett dynamiskt
samhälle och inte i ett statiskt. Det kan
inte vara rimligt att staten på detta sätt
fortsätter att leva ur hand i mun utan
att göra så som man inom svensk kooperation
och enskild företagsamhet har
fått göra, nämligen försöka skaffa sig
en ekonomisk garanti för sin verksamhet.
Riksdagen har själv försatt sig i den
situation, där vi nu befinner oss, genom
att inte iaktta vad som ändå är ekonomiskt
riktigt inom annan verksamhet.

Jag är principiell motståndare till indirekta
skatter, inte minst därför att jag
har den uppfattningen, att i ett demokratiskt
samhälle måste medborgarna
lära sig förstå det ekonomiska sammanhanget.
Det är också svårt att styra en
konjunktur och att fördela bördorna på
ett riktigt sätt med hjälp av indirekta
skatter. Enligt min uppfattning borde
man emellertid kunna konstruera en sådan
skatt, att den fyller räntepolitikens
uppgift till dess vi hittar på något bättre
medel att styra konjunkturen.

Vid 1958 års riksdag hävdade jag tillsammans
med en del andra ledamöter
den meningen, att vi borde införa ett
»försvarsstopp» och på så sätt spara
några hundra miljoner och även få tid
att tänka igenom hur försvaret skulle
kunna ordnas på ett vettigare sätt än

för närvarande. Men denna tanke blev
föremål för mycket klander. Det fanns
vid denna tid i riksdagen en känslomässig
inställning, som gjorde att man gick
med på ett anslag av cirka 3 miljarder
kronor till försvaret utan att tänka på
hur man skulle klara dessa utgifter i
fortsättningen. Jag skulle vilja fråga herrarna
och damerna inom högern, folkpartiet
och centerpartiet, om man nu
verkligen vill vara med om att betala
notan och om det inte i stället är så, att
man söker lägga alla dessa tungor på de
breda folklagren, som alltså får betala
kalaset. Jag måste säga att det är en föga
hedrande roll som den s. k. oppositionen
i detta sammanhang har spelat.

Men trots denna min principiella inställning
anser jag att vi i dagens läge
inte kan blunda för att det krävs mera
pengar, om vi skall kunna betala de utgifter
som redan beslutats och samtidigt
klara den utveckling som inom den närmaste
framtiden förestår inom ett dynamiskt
samhälle som det nuvarande.
Även om jag beklagar att regeringen
och riksdagen har så länge dröjt med att
försöka skaffa pengar, så inser jag att
vi nu måste bita i det sura omsättningsskatteäpplet,
därest vi inte skall behöva
minska utgifterna till de olika sociala
och kulturella ändamål, som för mig
framstår som en livsviktig sak i ett demokratiskt
samhälle. Jag vill inte vara
med om att vi slår sönder reformpolitiken
i vårt land och därigenom ger oss in
på vägen tillbaka till Fattig-Sverige. Alla
som något litet har sysslat med ekonomisk
verksamhet måste be Gud bevara
sig för något sådant. Därför får man,
även om man måste beklaga det, acceptera
någonting som i alla fall utgör ett
mindre ont.

Jag skulle också vilja fråga högern,
centerpartiet och folkpartiet, om det
tjänar någonting till att försöka förvrida
synen på de svenska skattebetalarna.
Är det mindre fördelaktigt att exempelvis
höja skatteprocenten för folkpensionsavgifterna
än att ta ut dessa pengar

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24

109

Vid remiss av propositionen

under en annan rubrik, varigenom alla
medborgare här i landet skulle få vara
med om att betala folkpensionen på det
sätt som varit förutsatt? Och jag skulle
vilja fråga centerpartiet, speciellt herr
Wahlund, om man inom detta parti har
utarbetat några sådana regler, att de
stats- och kommunalanställda får vara
med om att bära den tunga som det i
detta sammanhang gäller. Det är en mycket
viktig sak. Är det, herr Wahlund,
rimligt att vara så generös när man inte
själv skall vara med om att betala notan?

Herr Hedlund säger att han vill avskaffa
subventionerna till de mera bärkraftiga
grupperna inom samhället. Menar
herr Hedlund att centerpartiet är
redo att avskaffa jordbrukarhjälpen till
de större jordbruken? Nu kan man säga
att de större jordbruken betalar just
ingen skatt. Det är de mindre jordbruken
som nu förefaller att få bära den
tyngsta skattebördan. Vill herr Hedlund
vara med om att avskaffa jordbrukarhjälpen
eller ta låt oss säga en halv miljard
kronor från försvaret, vilket det
utan tvekan finns möjligheter att göra,
så finns det i nuvarande situation andra
investeringar som ligger i varje fall
mig varmare om hjärtat.

Jag skulle vilja fråga herr Hjalmarson
och herr Svärd och andra högerrepresentanter
vad de menar med den sirapssötade
vardagsmänniskans mytologi. Ju
mera jag hör talas om vardagsmänniskan
från högerns sida, ju mera börjar
högerns vardagsmänniska påminna mig
om 30-talets herreklassideologi. Vanliga
vardagsmänniskor ber Gud bevara sig
för högerns politik, men det är kanhända
annat som ligger bakom högerns nya
linje. Det är angeläget att man vet vad
det är. Är det djungelmänniskodrömmen
som kommer igen, drömmen om ett
samhälle där makt är rätt?

Det har talats om att vi skall frånta
staten inkomster och att vi skall sälja
aktier från LKAB och privatisera aktierna.
Men de företag, inget undantaget,
som har mest samägande i det här lan -

om allmän varuskatt, m. m.

det och bäst insyn är de företag som
staten själv har. Vill herr Hjalmarson
och andra att vi skall sälja A-aktier i
Korsnäs AB, Uddeholm eller andra storföretag,
där vi nu inte har någon som
helst insyn och där arbetare och tjänstemän
saknar all möjlighet att göra sig
gällande?

Det har också betonats att vi skall ha
ett fritt näringsliv och utrymme för personligt
initiativ. Man målar ut staten
som en fara för friheten. Men vår levnadsstandard
har sju- eller åttadubblats
sedan sekelskiftet, och jag vågar påstå
att svensk industri och handel aldrig
tillförne har varit så starka som nu.
Alla som inifrån ser förhållandena vet
att den nöd som de borgerliga veklagar
över är en myt. Därmed har jag inte
sagt att man inte skulle ha skäl att önska
bättre förhållanden på en del håll —
önskemål måste alltid finnas i ett samhälle
som vill gå framåt. Så länge vi
hade enskild företagsamhet som drivkraft
här i landet saknade samhället på
jordbrukets, industriens och handelns
område möjligheter att expandera. Först
när staten med en positiv politik skapade
förutsättningar kunde framstegen
allt snabbare komma. Det är på gemenskapens
grund vi har byggt det samhälle
vi har.

Talet om ett fritt näringsliv påminner
om berättelsen om kejsarens nya
kläder. Utvecklingen alltsedan vi för
600 år sedan fick det första aktiebolaget,
den utveckling som har gett oss
t. ex. moderna banker och samgående
på kooperativ grund inom olika grenar
av samhällslivet, har lett fram till de
stora enheterna som är förutsättning för
storindustri och storföretagsamhet och
som enskilda har tvingats att skapa när
inte samhällsmakten haft förstånd att göra
det. Även om somliga av politiska
eller taktiska skäl förnekar vissa fakta
i detta sammanhang måste den som ser
till realiteterna erkänna att om icke staten
i den utsträckning som skett hade

Ilo

Nr 24

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän

gripit in, så skulle vi behöva be Gud
bevara det svenska samhället.

Till herr Cassel, som höll sin latinska
mässa, skulle jag vilja säga att han borde
ha tänkt på att kristendomen inte är
avsedd att nyttjas för att sprida lögnaktiga
historier i den svenska riksdagen.

Vi vet för närvarande inte så mycket
om formen för produktionen i framtiden.
Om de borgerliga fortsätter med
sitt tal om att det svenska näringslivet
inte skulle kunna fungera nu, så måste
vi väl vara på det klara med, att de med
sin negativa inställning till produktiviteten
kommer att framtvinga ett hastigare
tempo i samhällsutvecklingen för
att staten skall kunna klara sina utgifter
på samma sätt som enskild och annan
företagsamhet gör då man tar ut skatter
inom företagen. Jag begriper inte
varför man gnäller så mycket över att
staten tar skatter. Vad gör vi inom handeln
och industrien när vi t. ex. skall
nyinvestera? Då tar vi jämväl ut den
skatt vi behöver för att klara det hela.
Frågan är bara vem som skall ta skatten.
Om ni undersöker någon annan företagsamhet
än den statliga vågar jag säga,
att det slöseri med pengar och den brist
på planmässighet som kommer i dagen
där är mycket mera avskräckande än
den som herrarna och damerna försöker
påstämpla den statliga företagsamheten.

Med detta vill jag endast ge uttryck
åt att även om jag inte principiellt anser
att indirekta skatter är lämpliga —
jag har protesterat mot punktskatter och
mot investeringsavgifter m. m. — så vill
jag erkänna att vi i dag måste ha in
pengar. Det finns inga politiska förutsättningar
att få in dessa pengar på
något annat sätt än genom en omsättningsskatt.

Det alternativ som högern och folkpartiet
— jag vet inte hur det är med
bondeförbundet — har i tankarna, alltså
punktskatter på sprit, tobak och sådana
varor, kan jag inte acceptera. Där -

varuskatt, m. m.

för får vi försöka klara denna uppgift
med omsättningsskatten.

Jag vill emellertid också skicka en
liten hälsning till försvarsdepartementet.
Eftersom vi nu är så eniga om att
staten skall spara, så tycker jag att vi
kan spara in en halv miljard på försvarsutgifterna
och på sätt tvinga fram
en nödvändig och riktig rationalisering.

När man tänker på de olika anslagen
till barnfamiljer, pensionärer, till vetenskap,
forskning m. m. så har man naturligtvis
många önskemål. Det skulle
emellertid rimma illa om jag skulle
framföra dessa i detta sammanhang.
Jag vill bara hoppas att utskottet skall
se till, att vi slipper en höjd procentuell
avgift för att klara folkpensionen. Jag
tror att mindre jordbrukare, arbetare
och ungdom måste få riksdagens förståelse
för att deras skattebörda redan
är tillräckligt tung.

Till sist vill jag också lägga regeringen
varmt om hjärtat, att när man nu
skall planera den nya budgeten så må
man försöka se till, att det kulturella
och det vetenskapliga arbetet får det
stöd som är nödvändigt. En social eller
ekonomisk nedrustning anser jag vara
fel.

Vidare må även en praktisk sak
framhållas. Det har diskuterats på vilket
sätt vi skall ta upp skatten, hur den
skall slå igenom etc. Man har framfört
önskemål om att handeln borde ha någon
sorts ersättning för det ökade arbetet.
Om man organiserar arbetet på ett
vettigt sätt när man tar in denna omsättningsskatt
och inte krånglar till det
på det sätt som köpmännen synes förutskicka,
så kan det bli en relativt obetydlig
arbetsbörda, så att ersättning för
dess uttagande ej behöver utgå. Jag hoppas
att man skall kunna klara upp detta.

Hur denna skatt kommer att slå igenom
på priserna är mycket svårt att
säga. Eftersom den rörelse jag tillhör
i min stad i varje fall försökt att driva
en aktiv prispolitik, har jag fått en

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 111

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

känsla av att viss handel för närvarande
arbetar med så pass god marginal, att
man inte behöver låta prishöjningarna
helt slå igenom.

Jag har velat avge denna deklaration.
Jag tror nämligen att det behövs en
ekonomisk tillnyktring i den svenska
riksdagen. Jag skulle vilja vädja till de
borgerliga partiledarna att försöka komma
ihåg, att svensk industri och svenskt
samhällsliv icke kan gagnas av att vi
fortsätter med den ekonomiska demagogien
och alla de historier som här
presteras. Detta löser icke problemen
utan det försvårar det hela på ett för
land och folk olyckligt sätt.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Frågan om frihandelsplanen
mellan de s. k. yttre sju har inte
nämnvärt diskuterats i höstens remissdebatt.
Anslutningen till sjustatsgruppen
kommer förmodligen upp senare
under höstriksdagen, och jag skall inte,
herr talman, göra några kommentarer
denna gång. Jag vill dock betona att
övergångsproblemet til) en ny ekonomisk
giv under den korta tid som står
till buds, d. v. s. till den 1 juli 1960, kan
medföra komplikationer för det svenska
näringslivet.

När det gäller omsättningsskatten
kommer det av allt att döma att bli en
hård politisk strid. Nya skatter för att
klara den statsfinansiella situationen
är en hårdsmält karamell för det svenska
folket. Då omsättningsskatten avskaffades
efter kriget var det med tanke på
att dylika skatter tillhör regleringssamhället
under krigs- och kristid. Nu är
vi tydligen där igen med regleringar i
släptåg.

Denna vår sista skattereserv borde utnyttjas
endast i ett ytterst vanskligt ekonomiskt
läge.

1952 års kommitté för indirekta skatter
som avlämnade sitt betänkande 1957,
förutsatte att en procents omsättningsskatt
skulle ge staten 270 miljoner kro -

nor i detaljhandelsledet. Administration
och kontroller kräver emellertid
en utbyggd kontrollapparat, som kostar
statsverket ett tiotal miljoner kronor.
Detaljhandeln har över 200 000 skatteobjekt,
och det blir ett väldigt plock med
ett- och tvåöringar över butiksdisken.
Men även reparationer, underhåll och
restauranttjänster m. m. kommer att beskattas.
Det blir säkerligen svårt att kontrollera
samköpsföreningar, gårdfari-,
gatu- och torghandel, postorderförsäljning
och handel vid dörren. Omsättningsskatten
kan också starkt bidra till
att skapa illegal varuförmedling, som i
realiteten betyder skattefusk.

Finansministern är emellertid optimistisk.
Han räknar med en omsättningsskatt
på 4 procent, som skall inbringa
1,4 miljarder kronor till statsverket
på ett år. En särskild skatt på
bensin, eldningsolja, kol och koks ger
— tror han — 225 miljoner kronor. Jag
tror att omsättningsskatten ovanpå lyxbeskattade
varor minskar konsumtionen.
Häromåret höjdes choklad- och
konfektyrskatten med om jag inte missminner
mig 15 procent från 65 till 80,
men det visade sig efter ett år att statsmakterna
måste sänka skatten därför
att det blev ett väldigt köpmotstånd.
Konsumtionen minskade och skatterna
till staten blev mindre.

Man kan befara ett liknande psykologiskt
köpmotstånd på en mängd varor,
och därför är finansministerns »inkomstförstärkning»
mycket osäker och vilar
på bräcklig grund. De danska affärsmännen
— jag bor själv nära den danska
gränsen — väntar strålande tider.
Man räknar nämligen med nya invasioner
när livsmedlen fördyras i Sverige
genom omsättningsskatten. Bensinen blir
i svenskt mynt 9 öre billigare per liter.
Det kommer att löna sig att resa över
Sundet med bil och köpa varor i Danmark.
Finansministern får förbereda sig
på att skåningarna skapar sig ett eget
Morokulien.

Inflytelserika partivänner till finans -

112 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 era.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ministern ville i våras sänka biografskatten
till 25 procent. Med omsättningsskatten
blir biografskatten nu 37
procent. Biobesöksfrekvensen minskar
varje år, och denna tendens kommer att
fortsätta allteftersom innehavet av TVapparater
ökas. Även här får med all
sannolikhet finansministern ett inkomstbakslag.

Det mest överraskande i propositionen
är den s. k. energiskatten. Höjda
skatter på bränsle ger omedelbart utslag
på hyrorna och ökade produktionskostnader.
Men även skatt på böcker och
restauranttjänster har vållat skarp kritik.
Förordningen om avbetalningsliandeln
kommer att ställa till med villervalla.
Den föreslagna allmänna varuskatten
regleras av ett hundratal paragrafer
jämte en mängd anvisningar. Detta är
ett nytt steg mot ett statsreglerat och
paragrafstyrt samhälle.

Fem öre mer i bensinskatt, som regeringen
föreslår, kommer att betyda att
vi kan ståta i toppen med det högsta
bensinpriset bland sjustatsländerna.
Bensinpriset blir högst i Sverige och
Portugal med 78 svenska öre. Våra
grannländer Norge och Danmark noterar
respektive 75 och 69 öre. Storbritannien
noterar 68 öre, Österrike 62 öre
och Schweiz 53 öre per liter, allt i
svenskt mynt.

Dessa priser avser den lägsta priszonen.
Ett flertal priszoner med varierande
pristillägg på drivmedel förekommer
i alla länder. Denna femöring kommer
att få vittomfattande konsekvenser.
Eftersom våra grannländer blir klart
billigare i bensinpriset efter höjningen
kommer den troligen att medföra att vi
skrämmer bort turisterna i än större
utsträckning än vi nu gör med vår
vänstertrafik — de kommer helt enkelt
att utebli ifrån Sverige. Höga resekostnader,
toppriser på livsmedel och restauranter
kan ställa vårt turistväsende
i en dålig dager, och ändå är turistväsendet
en utmärkt exportaffär. Jag tror
att det är ungefär 500 miljoner kronor

som genom turisttrafiken kommer in
varje år. Resemöjligheterna till andra
länder med låglöner och lägre varuskatter
kan bli en stor lockelse även för
svenskarna.

För nyttotrafiken inom lastbilsbranschen,
buss- och taxirörelsen samt när
det gäller varudistributionen över huvud
taget innebär skatten på flytande bränsle
ökade omkostnader och dyrare varor.

Vinner regeringen med kommunisternas
direkta eller indirekta hjälp slaget
om höjda skatter i riksdagen, så är omsen
ett faktum vid nyårsskiftet. Under
sådana förhållanden får man en julhandel
som vi aldrig tidigare har upplevat.
Kapitalvaror, såsom bilar, TV och kylskåp,
får en strykande åtgång. Efter en
dylik köprush blir det en vågdal under
det första halvåret 1960, och en sådan
ryckighet i varuförsäljningen kan bli
till skada för produktionen och för sysselsättningen.

Omsättningsskatteprojektet blir en
hård belastning för detaljhandlarekåren.
Handelns män och kvinnor brottas
redan med hårda och svåra problem.
Omsättningsskatten kan bli svårbemästrad
i verksamheten, och man förundrar
sig inte när det ifrån det hållet har
sagts ett kategoriskt nej till omsättningsskatten.
Under kristid får man underkasta
sig mycket, men vi har nu normala
förhållanden och då är det annorlunda.
Att vara skatteindrivare för staten
hör inte till handelns uppgifter.
Men även andra befolkningsgrupper än
detaljhandeln har protesterat mot omsättningsskatten.
Det är pensionärer,
hyresgäster och husmödrar. Fackföreningarna
fortsätter med sina protestaktioner,
och i denna skara är också
den föregående talaren, herr Lundberg
i Uppsala, fastän hans invändningar låg
på det principiella planet.

Det är naturligt att man på arbetstagarhåll
är ytterst orolig för vad som
skall hända på 60-talet. Hur skall de
obligatoriska pensionsavgifterna klaras
in i avtalsfrågorna, och hur skall det

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24 113

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

bli möjligt att få kompensation för omsättningsskatten
och övriga prishöjningar?
Sverige exporterar nu en femtedel
av sin produktion och vi måste
vara konkurrenskraftiga på utlandsmarknaden.
I annat fall blir det bakslag
med arbetslöshet som följd. Rörelsefriheten
i skattehänseende blir i framtiden
mera begränsad efter vårt inträde i »de
yttre sju». Vi kan inte föra vilken löneoch
penningpolitik som helst, om vårt
land skall vara med i de stora sammanhangen.
Misslyckas statsmakterna ännu
en gång med försvaret av penningvärdet
och stiger prisnivån snabbare än den
internationella, då är vi i ett mycket
prekärt läge. Skatteförslaget innebär i
realiteten att det svenska folket årligen
skulle få betala 1 200 miljoner kronor
mer i skatt trots alla kompensationsmanövrer.
Regeringspropositionen är
ett skattepolitiskt lappverk.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I detta stadium av debatten
skall jag inte gå in på någon argumentering
kring omsättningsskattens
vara eller icke vara — jag instämmer i
den kritik mot densamma som tidigare
har anförts från vårt håll. Jag skall i
stället beröra ett par andra frågor som
behandlas i denna proposition.

Vi vet alla att finansministern har
försett sin omsättningsskatteproposition
med vissa förskönande drag. Det gäller
främst skattelindring i den direkta skatten
för vissa lägre inkomsttagare, som
det heter. Det är för all del gott och väl,
men fråga är om inte de verkligt låga
inkomsttagarna — låt oss säga de handikappade,
de som är strax under pensionsåldern,
de mindre företagarna inom
jordbruk, trädgårdsnäring, hantverk
och industri — kominer att i stor utsträckning
ställas utan den kompensation
som sänkningen av den direkta
skatten avser att ge dem.

Herr Lundberg anmärkte för en stund
sedan på oppositionspartierna och sade

att dessa ville vältra över notan på de
mindre inkomsttagarna. Detta var väl
ändå en liten överdrift? Om det är någon
som vältrar över notan på de mindre
inkomsttagarna är det väl regeringen.
Det stod en ganska belysande artikel i
en av gårdagens tidningar, där det talades
om att regeringen övervägde att
låta utreda hur människor kan existera
på inkomster under 8 000 kronor. Det
framgick av denna artikel att inte
mindre än 2,6 miljoner av de skattepliktiga
inkomsttagarna i landet har inkomster
under 10 000 kronor. 65 procent
ligger alltså under 10 000. Om man
ser efter vem som får kompensationerna
vid den sänkta direkta skatten, finner
man att det är de grupper som ligger på
en betydligt högre inkomstnivå än dessa
65 procent, nämligen de vars inkomster
ligger under och strax över 20 000 kronor.
Det är också signifikativt att när
man från regeringspartiet — i varje fall
i tidningspressen — talar om denna
kompensation, säger man att en inkomsttagare
på låt oss säga 18 000 kronor
får 120 kronor eller någonting sådant
i kompensation och den som ligger
över 20 000 får 140 kronor i kompensation.
Men sedan säger man att
inkomsttagare under 10 000 får 9 procent.
Där övergår man alltså plötsligt
till procenträkning. Dessa inkomsttagare
får några tior, låt oss säga 30 eller
40 kronor, i skattelindring.

När det gäller omsättningsskattens
belastning har dock varje människa,
om hon har 5 000, 10 000 eller 20 000
kronor i inkomst, en grundkonsumtion
som blir belastad. Mat, husrum, värme,
lyse etc. skall alla ha, antingen de har
låg eller hög inkomst. Den kompensation,
man ger här, ger man alltså till
den konsumtion som ligger över vad
jag kallar grundkonsumtionen. Det må
ju vara regeringens ensak att ge kompensationen
åt dem som den tycker
skall ha den. .lag har emellertid ställt
mig den frågan: Vem är det egentligen
som numera representerar de verkligt

41 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 24

114 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

låga inkomsttagarna i vårt land? Den
frågan är faktiskt berättigad i detta
sammanhang. De skattelindringar som
man här har föreslagit, höjningen av
barnbidragen och folkpensionerna, är
ju i varje fall logiska i sammanhanget.

Då man emellertid på samma gång
förebådar, att man för nästa år skall
lägga fram förslag om förlustutjämning
och ändrade regler för avskrivning på
inventarier för jordbruk, verkar detta
vara en extra förgyllning som inte passar
in riktigt i den övriga uppsnyggningen
av propositionen. Dessa frågor
är nämligen av sådan karaktär att de
borde genomföras utan att man ger dem
sken av att vara bytesobjekt mot en omsättningsskatt.
Jag tror för min del att
finansministern inte i längden skulle
kunna motsätta sig detta rättvisekrav på
skatteområdet efter de energiska och
väl motiverade krav, som framförts vid
senare års riksdagar. I alla våra grannländer
finns nu liknande eller motsvarande
rättigheter på skatteområdet. Det
är emellertid självklart att företagarna
i vårt land är tacksamma för det löfte
som givits från regeringens sida om en
förlustutjämning. Efter det svar finansministern
i morse gav i första kammaren
på en interpellation har det i varje
fall blivit klart vad som menas med den
formulering som detta löfte fått. Såvitt
man kan tyda svaret gäller detta löfte
förlustutjämning för alla företagare
inom olika näringsgrenar, vilket är i
enlighet med de krav som vi framställt
tidigare på att en sådan lindring i beskattningen
bör ges till alla företag, med
särskild tonvikt då kanhända på företagare
inom jordbruk, fiske, trädgårdsnäring,
hantverk och småindustri, därför
att man där har mindre möjligheter
att på annat sätt utjämna sina inkomster
eller förluster.

Trots denna tillfredsställelse över att
åtminstone något sker på detta område
måste man beklaga att steget inte nu
tages ut till att omfatta även rätt till
vinstutjämning, d. v. s. till ett införande

av fullständig resultatutjämning. Om
finansministern vill ha frid i denna
fråga, så tror jag det är bättre att genast
införa en fullständig resultatutjämning.
Därför vill jag begagna tillfället att till
finansministern hemställa att han tar
steget fullt ut i det avseendet. Denna
anhållan aktualiseras också av finansministerns
ord om att han tänker införa
ändrade avskrivningsregler för
jordbruksinventarier — jag förmodar
enligt det förslag som nyligen utformats
av den utredning, som man kanske kan
kalla för den Nordgrenska utredningen.
En sådan ändring i avskrivningsreglerna
för jordbruk är mycket väl motiverad,
men den hänger intimt samman
med rätten till resultatutjämning. Om
inte en försämring skall inträda för
jordbrukare med kontantredovisning —
d. v. s. för 99 procent av samtliga jordbrukare
— så bör en förlustutjämning
kompletteras med en resultatutjämning.
I den nuvarande kontantredovisningen
ligger nämligen i avdragsrätten för ersättningsköp
av inventarier ett visst
slag av resultatutjämning, som kan utnyttjas
under goda skördeår. Men den
möjligheten försvinner, när avskrivningsreglerna
ändras. Detta gör, att den
försköning av omsättningsskatten som
herr Sträng velat åstadkomma inom
företagarvärlden, fördunklas betänkligt
för jordbrukets vidkommande, om man
inte som ett komplement till de ändrade
avskrivningsreglerna inför en fullständig
vinst- och förlustutjämning.

När dessa regler skall skrivas — nästa
år är det sagt — är det också viktigt
att de får en sådan utformning att de
inte bara blir en vacker gest utan också
får verkligt praktiskt värde. Då en resultatutjämning
genomföres, måste också
det gränsbelopp för skillnaden i olika
årsinkomster, som utredningen en gång
satte, sänkas väsentligt, om åtgärden
skall bli av praktiskt värde.

Till trösteorden i samband med omsättningsskattepropositionen
hör vidare
uttalandena om den sannolika prissänk -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Nr 24 115

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ningen på livsmedel vid jultiden. Det säges
där att livsmedelspriserna skall falla
ungefär lika mycket som skatten fördyrar
dem, och man bör därför inte
vara ledsen för den skatt som lägges på
dessa varor. Jag tror att finansministern
har rätt i sina förmodanden beträffande
sådana prissänkningar. Världsmarknadspriserna
har nämligen legat och
ligger fortfarande på en nivå, som enligt
experternas mening pekar i riktning mot
en utlösning av treprocentsregeln. Men
om dessa tröstens ord till konsumenterna
skall ha någon verklig bakgrund och
inte bara bli en falsk förespegling, kräves
det säkerligen också att pris- och
lönenivån efter jul hålles relativt stabil.
I annat fall kan samma spärregler komma
att utlösas igen men då i motsatt
riktning.

Enligt de uppgifter jag fått av experter
på detta område kan en relativt
måttlig stegring på jordbrukets omkostnadssida
under nästa år komma att
innebära att dessa spärregler utlöses
med en förhöjd prisnivå som resultat.
Vi känner alla till de kedjereaktioner
som utlöses vid förändringar i prisnivån.
Utöver den inverkan omsättningsskatten
har kommer också återverkningarna
hos arbetsmarknadens parter.
Enligt min mening finns det knappast
någonting som så animerar till kompensationstänkande
som den allmänna
höjning av varuprisnivån som följer
med omsättningsskattens införande. Det
är emellertid inte omöjligt — jag formulerar
det så — att de stora löntagargrupperna
frivilligt kan visa återhållsamhet
i sina kompensationskrav. Om
emellertid en kompensationsvåg för
med sig höjda priser över lag, så tror
jag vi har bäddat för en ny hemmatillverkad
inflation, liksom vi gjorde 1955.

Finansministern sade på förmiddagen
att det inte föreligger någon större risk
för överbud på lönemarknaden, därför
att det alltid bara finns ett visst utrymme,
som man diskuterar sig fram till och
sedan håller sig inom. Ja, om det vore

så väl ändå! År 1955 hade vi vid ungefär
denna tid ungefär samma tendenser
inför den stundande lönerörelsen som vi
har i dag. Den dåvarande regeringen och
den dåvarande finansministern sade
mycket bestämt ifrån att det inte fanns
utrymme för mer än 3 procents lönestegring
1955. Vi som var med minns alltför
väl att det ingalunda stannade inom
detta löneutrymme. Man hamnade någonstans
vid 8, 9 eller 10 procent med
en inflationsutveckling därefter som vi
hade mycket svårt att bemästra under
de närmast kommande åren.

Det är detta som gör att jag för min
del ställer mig litet tveksam, när man
tar så lätt på detta problem som finansministern
gjorde i förmiddags. Det är
viktigt att inte omsättningsskatten vältras
över på näringslivet och företagsamheten,
men så kan det lätt bli, om man
framställer kompensationskrav i sådan
utsträckning att den individuella bördan
elimineras. Det hade därför varit önskvärt
att finansministern i propositionen
klart hade framhållit den risk för inflation
som inträder vid denna belastning
av produktionsapparaten, med 1955 i
färskt minne.

Skall nämligen en omsättningsskatt få
åsyftad verkan samhällsekonomiskt sett,
bör den åstadkomma en motsvarande
uppoffring och en begränsning av konsumtionskraven
men däremot inte verka
hindrande på produktionssidan. Då
gör en indirekt skatt avsedd verkan.
Försöker man genom krav på inkomsthöjningar
neutralisera omsättningsskattens
verkningar, kan man i stället åstadkomma
en verkan på företagen som ju
regeringen velat undvika, när den valt
en konsumtionsskatt i stället för en
höjd direkt beskattning.

Från regeringshåll uttalade man för
en tid sedan, alt man hellre väljer en
omsättningsskatt iin man tar risken av
en inflation. Jag förstår det. Det tyder
kanske på att regeringen nu anser att
vårt näringsliv, alltså den produktionsapparat
som ändå till »syvende och sidst»

116 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

skall bära huvudparten av bördorna för
de statliga engagemangen, nu är så pass
ansträngt, att en ytterligare ekonomisk
belastning kan allvarligt försämra detta
näringslivs konkurrensställning framdeles.
Jag tror för min del att om regeringen
ser det på det sättet, så bär den
fullständigt rätt i sin bedömning av det
svenska näringslivets ställning för dagen
och framöver.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Inom det socialdemokratiska
partiet synes man inte vara det
minsta oroad av den statsfinansiella utvecklingen.
Det generar tydligen inte vår
finansminister att han nu har en så
stor brist i budgeten som 2 500 miljoner.
Hur har det blivit med den stolta
föresatsen, som vi hörde för ett par år
sedan, om den totalbalanserade budgeten?
När man känner till tongångarna
inom socialdemokratien så är man inte
heller så förvånad över att detta parti
nu finner allt så naturligt och riktigt.
Sedan det visat sig att det inte är så
mycket med staten som företagare, har
man tydligen kommit fram till att den
rätta linjen är i stället att socialisera
människornas inkomster. Jag tycker att
alla de människor, som slutit sig till
socialdemokratien av den anledningen
att man skulle ta av de rika och socialisera
näringslivet, borde känna sig ganska
besvikna när de nu kommer underfund
med att det är deras egna arbetsförtjänster
som är föremål för socialiseringen.
Vi är alltså tyvärr redan
framme vid den punkt i den socialistiska
utvecklingen, där det blir fråga om
ett verkligt ianspråktagande av arbetsinkomsterna.
Man förstår att så måste
ske när det hårda skattetrycket hitintills
gjort att förmögenheterna så smält samman
att även finansministern måste
konstatera att där finns inte längre något
att hämta. För socialdemokratien
synes det emellertid vara fullt naturligt
att staten i ännu högre grad tar hand

om arbetsförtjänsterna, då man på det
hållet tydligen anser att människorna
inte kan sköta pengarna lika bra som
regeringen. Den endast vet hur våra
slantar skall användas. Lämna dem till
herr Sträng, så får ni den bästa valutan!
När herr finansministern nu vill införa
denna nya skattebelastning på svenska
folket, så försöker han göra den mera
aptitlig genom att förbättra förmånerna
litet för vissa grupper. Den socialistiska
metoden för skattesänkningar är
emellertid rätt egendomlig. Hur gör då
finansministern? Jo, till folkpensionärerna
t. ex. säger han: Här skall ni få
ytterligare fyra kronor i månaden, om
ni bara ger mig tillbaka i form av omsättningsskatt
av er tillkommande pension
8 å 10 kronor per månad. Till textilarbetaren,
som är gift och inte bär
några barn, säger han: Här skall du få
40 å 60 kronor om året i skattesänkning
på den direkta skatten, bara du av dina
avlöningar avstår i form av omsättningsskatter
omkring 300 kronor. Till en del
högre inkomsttagare säger han: Du skall
få några tior i skattelättnad, men i gengäld
skall du betala litet högre marginalskatt
på den nya inkomst som du förvärvar
genom att ta på dig mera arbete
och ansvar, och så får Du givetvis betala
omsättningsskatten. Tror man verkligen
på socialdemokratiskt håll att sådant
skall gå i svenska folket? Jag tror
att människorna är klokare än regeringen
synes anse.

Nej, det nya skattetrycket är mycket
mera ingripande än folk i allmänhet föreställer
sig. Man kan bara begagna sig
av finansministerns egna ord i propositionen,
där han talar om för oss, att
det belopp som han måste ha in motsvarar
icke mindre än 30 procent av den
statliga skatt som fysiska personer erlägger.
Fn sådan skattehöjning vågar
sig inte ens finansministern på. Han
säger att det inte går. Vi ligger redan i
toppen vid jämförelse med andra länder
när det gäller den direkta skatten.
När det blir fråga om indirekta skatter,

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 117

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

menar finansministern att vi inte ligger
så högt upp vid samma jämförelse och
därför gör han nu sitt bästa för att vi
snart skall nå en ärofull topplacering
även där.

Det finns all anledning att göra klart
för sig att det nu inte är fråga om någon
avvägning mellan direkt eller indirekt
skatt utan endast fråga om en höjning
av det totala skattetrycket.

I den allmänna debatten synes man
icke nämnvärt ha sysslat med att den nu
föreslagna skatten inte endast är en
skatt på all konsumtion utan även en
skatt på investeringarna, på maskiner,
redskap, byggnadsmaterial m. m., och
detta drabbar näringslivet.

I en tid då vi med eller mot vår vilja
kommer att tvingas in i ett frihandelsområde
med en allt hårdare konkurrens
är det en i sanning egendomlig förberedelse
med denna åtgärd, som direkt
kommer att påverka våra produktionskostnader
och göra vår konkurrensförmåga
ännu mindre. Hela omsättningsskatten
kommer för övrigt att verka
direkt kostnadsfördyrande.

Hur skall det sedan gå med den fulla
sysselsättningen? I samband med den
tilltänkta frihandelsmarknaden med de
sju staterna uppstår ett problem genom
att Hongkong som engelsk koloni kan
uppträda med en synnerligen besvärande
konkurrens. De oerhört låga arbetskostnaderna
där medför redan nu en
besvärande konkurrens inom olika delar
av vårt näringsliv. Här är det ofta
mindre företagare som drabbas av denna
konkurrens. Det är många sådana
artiklar som tidigare tillverkats i de små
svenska familjeföretagen men som nu
importeras från Hongkong. Det hjälper
icke hur våra småföretagare än utsträcker
sin arbetsdag; de kan aldrig tävla
med dessa människor, som har en så
mycket lägre levnadsstandard än vi.

Jag vill därför nu begagna tillfället
att till herr handelsministern ställa
frågan, hur man inom regeringen har

tänkt sig att komma till rätta med detta
problem i sjustatsmarknaden.

Vad beträffar kostnaderna för omsättningsskattens
indrivande talar man i
propositionen endast om statens kostnader,
som beräknas bli mellan 10 och
15 miljoner kronor. Men vad innebär
förslaget egentligen? Jo, man avser att
göra 200 000 företagare till skatteindrivare.
Finansministern synes inte ha någon
känsla för allt det merarbete som
man där lägger på massor av små företagare,
som härigenom kommer att få
sin arbetsdag betydligt förlängd. Det
hårda konkurrensläget har redan tidigare
gjort att dessa i allmänhet måste
arbeta betydligt längre än som är brukligt.
Det hela framstår så mycket mer
anmärkningsvärt som arbetstidsförkortning
införes i andra sammanhang. Icke
heller går det att som en del socialdemokratiska
tidningar helt cyniskt
framföra, att handlaren kan kompensera
sig genom höjda priser. Konkurrensen
ser till att så icke sker. För resten
är det ju enligt propositionen meningen
att miljoner skall offras på kontroll
av att inga otillbörliga prisförhöjningar
sker genom omsättningsskattens
införande.

lin rimlig åtgärd är att en viss ersättning
lämnas till de affärsmän som
skall tjäna som skatteindrivare av en
eventuell omsättningsskatt.

De åtgärder som regeringen nu tvingas
vidtaga kommer att medföra en icke
obetydlig standardsänkning för människorna.
De stora löneförhöjningar som
skulle erfordras för en bevarad standard
uppgår till sådana tal att varje i avtalsförhandlingar
aldrig så litet insatt
människa förslår atl de inte kan förverkligas.
Även om vi optimistiskt skulle
räkna med en produktionsökning av tre
procent, så är detta icke möjligt. F''örst
skall kostnaderna för pensioner och
arbetstidsförkortning täckas med cirka
fyra procent. Sedan har vi i år haft ett
par procents ökning av konsumtionsindex,
och detta kommer väl att stiga

118 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ytterligare. Härtill kommer då kravet
på kompensation för omsättningsskatten.
Lägger man ihop allt detta är vi
uppe i cirka 8 å 9 procent, vilket skulle
motsvara en löneökning av 9 å 10 procent
för alt ge samma köpkraft som avlöningarna
i år representerar. Vi måste
nämligen ta hänsyn till att den direkta
skatten även på de lägsta inkomsterna
tar en fjärdedel eller mer av löneökningen.
Dessa siffror ligger så långt
ifrån verkligheten att en standardsänkning
nu blir den självklara följden av
ett flerårigt socialistiskt regerande.

Högerpartiet har kritiserats för att
det har krävt en snabbare avveckling av
subventionerna till kommunerna för de
ökade kommunala ortsavdragen. Vår
princip har varit att kommuner med
större skattekraft i första hand skulle
komma i fråga. Denna mening har delats
av besparingsutredningen. Man har
sagt att de stora kommunerna icke kan
minska på sina utgifter. Jag är för min
del övertygad om att detta är möjligt.
Låt mig endast ta ett exempel. Det sosocialdemokratiska
partiet i Stockholm
gick till val på en sänkning av spårvägstaxan.
Denna sänkning har nu genomförts
och kommer enligt lämnade uppgifter
att innebära att Stockholms spårvägar
går med en förlust av över 30
miljoner. Har man råd med sådant, då
behöver man knappast någon skatteersättning.
I verkligheten blir det alla
medborgare i vårt avlånga land som
får vara med och betala för att människorna
skall åka spårvagn billigt i Stockholm.
Detta är orättvist mot landsbygdens
befolkning, där ett eftersatt vägbyggande
skapar besvärligheter för alla
människor.

Den skattesänkning, som med stor
reklam infördes när ortsavdragen höjdes,
har aldrig blivit någon skattesänkning.
Tvärtom! Nu inför regeringen en
omsättningsskatt för att bl. a. kunna
ersätta kommunerna för skattebortfallet,
och bland dem som skall betala den omsättningsskatten
är kommunerna själva.

40 öre i ökad utdebitering säges ju bli
resultatet av omsättningsskatten. Människorna
ute i kommunerna skall alltså
betala högre kommunalskatt för att
kommunerna skall kunna betala omsättningsskatt
som skall göra det möjligt för
staten att betala ut skatteersättningar.
Det är självklart att en sådan omgång
blir mycket dyrbar.

Herr statsministern frågade förut vilka
ytterligare förmåner som högerpartiet
skall ta bort i framtiden för att få
budgeten att gå ihop. Alldenstund herr
Hjalmarson inte har replikrätt skall jag
svara på frågan — statsministern ställde
den i stället för att svara på en till
honom riktad fråga. Svaret är enkelt:
När man genom utgiftsbegränsningar
har fått balans, låter man helt enkelt
inte utgifterna stiga ytterligare förrän
produktionen har ökat och givit nya inkomster,
som kan utgöra en säker plattform
för nya reformer eller förbättringar
av redan genomförda. Statsministern
vet kanske inte hur det går till i en
familj, som finner att utgifterna börjat
stiga över inkomsterna. Man skär där
helt enkelt ned sina utgifter och låter
det inte bli några nya förrän man fått
ökade inkomster. Jag har, herr talman,
uppfattningen att staten måste göra på
samma sätt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som vanligt tycker man,
när man äntligen kommer upp en sådan
här dag, att det är meningslösare än det
meningslösa att tala i en remissdebatt.
Men en viss envishet gör att man ändå
fortsätter att anmäla sig år efter år.

Herr Magnusson i Borås talade litet
om Stockholms kommunalpolitik och
menade, att spårvägstaxan här i Stockholm
sköttes så, att landsorten fick betala
spårvägsbiljetterna för oss i Stockholm.
Vi har annars den uppfattningen
här att avigsidan med den relativt låga
taxan i Stockholm är att hela landsorten
åker på vår bekostnad. Det är enligt
vår mening ett fel, men det är ju ingen -

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 119

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ting som vi kan rätta till här i riksdagen.

Som ledamot av besparingsutredningen
och kanske litet märkt av den har jag
varit med om att försöka spara för att
balansera budgeten de närmaste fem
åren. Försöket har ju, trots att utredningen
kommit med förslag som är mycket
impopulära och mött kompakt ovilja
var de lanserats, inte givit ett resultat
som ens på papperet skapar balans i
budgeten. Vi skulle ha lyckats spara under
det närmaste året 120 miljoner och
sedan om vi tog hela förslaget 300 miljoner
per år.

Man har klandrat metodiken i besparingsutredningen
och sagt: Varför skulle
ni vara överens — ni kunde väl ha
framfört reservationer? Men det är väl
rätt uppenbart, att hade man fått lov
att reservera sig mot förslagen, skulle
icke något av dessa ha framförts utan
reservation. Även där flera hade varit
överens skulle det säkert ha förekommit
långa utläggningar om att härtill är
jag nödd och tvungen och att anslutningen
till förslagen skett under de och
de omständigheterna.

Även om vi nu blev överens har ju
många senare svikit, somliga ganska
snart. När det gäller herr Eliasson i
Sundborn har det i någon tidning framskymtat
att han menat sig vara utsatt
för ett visst hot i utredningen och att
han på något sätt mot sin vilja drevs till
den stupstock som hette besparingsutredningens
förslag. Sedermera har han
tydligen utsatts för press från annat
håll, och han har nu velat springa ifrån
en del ting, inte för att han funnit andra
vägar att skapa budgetbalans utan tydligen
helt enkelt för att han fått utveckla
sig i frihet utanför besparingsutredningen.
Att herr Eliasson har ett
så känsligt sinne! Hade jag märkt det
tidigare skulle jag ha varit ännu vänligare
mot honom än jag var i utredningen,
men jag visste inte att det var
fråga om dåliga nerver. För egen del
kände jag mig inte alls illa hanterad.

Jag trodde, att dalkarlarna var av ett
annat virke och inte så veka som herr
Eliasson. Det hela är betänkligt, när
man tänker på att herr Eliasson nämnts
som kronprins inom centerpartiet, där
man dock måste vara hårdhudad många
gånger, när man skall sadla om från den
ena ståndpunkten till den andra.

Herr Eliassons svårigheter att framföra
sin mening har alltså kommit till
synes när det gäller folkpensionerna.
Av besparingsutredningen har ju framförts
förslag om en jämnare höjning av
folkpensionerna fram till det slutliga
beloppet 19G8. Herr Wahlund höll på
att komparera jämn, jämnare, jämnast
och kom med olika tolkningar av formen
»jämnare», men han har dock inte
riktigt förklarat vad han menar. Han
såg mycket pillimarisk ut och ansåg
tydligen att han hade en särskilt fin uttydning
av vad som menas med »jämn».
Något jämnare än en ökning med 250 +
+ 250 + 250 går det väl dock inte att
komma fram till. Herr Wahlund menar
tydligen jämnare än pensionsberedningens
förslag. Det är synd att han inte i
siffror kunde ange vad han menade, ty
då skulle även den som inte har känsla
för alla nyanser i uttryckssättet förstå
det. Var det en femtiolapp som man
ville lägga på och som herr Eliasson inte
fick fram i besparingsutredningen eller
är det en hundralapp som man förbereder
för valet?

Herr Hedlund kretsade kring detta
utan att kunna klämma fram med vad
han menade och så läste han i ettans
broschyr. Herr Wahlund kretsade också
kring pensionsomröstningen. Det är
väl herr Wahlunds käraste minne, han
hade ju sin politiska storhetstid i tvåan.
Och det kanske är flera än han som hade
ett rikt liv på den tiden. Jag hör också
till dem som gläder mig åt pensionsomröstningen
och de resultat som då
vanns. Därför har jag tagit fram tvåan,
den »personliga frivilliglinjens» broschyr,
för att läsa vad man menade då,
och jag frågar: Vad menar man i dag?

120 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

I dag har man sagt att man från
centerpartiets sida skulle vilja föreslå
en höjning av folkpensionsavgiften och
att man skulle vilja ändra det s. k. taket.
Jag förstår att man menar att man
skall låta den procentuella folkpensionsavgiften
beräknas på inkomster även
över 15 000 kronor. Men vi fick inte riktigt
veta vad man menar här heller, inte
hur många procent eller hur många kronor
det rörde sig om, utan det här talet
hör väl till de små bomber som skall
avfyras. Herr Hedlund räckte fram
ettans broschyr med en stor gest och
sade att han kunde visa upp den för
hela svenska folket. Jag kan göra på
samma sätt med tvåans broschyr. Där
står det med kursiverad stil:

»Från vissa håll har föreslagits, att
pensionsavgiften skall höjas ytterligare»
(över 5 procent). »Det skulle emellertid
betyda, att de mindre inkomsttagarna
belastades hårdare. En sådan höjning
bör därför inte ske.»

Nu skulle jag vilja fråga: Håller man
detta löfte eller är man på väg att gå
ifrån det? Om vi fått veta hur stort detta
uttag skulle vara, om det skall vara 5
procent eller mera, hade det i alla fall
varit någon upplysning.

För städernas pensionärer som inte
har andra inkomster än sin folkpension
betyder besparingsutredningens förslag
strängt taget ingen försämring jämfört
med det förslag, som en gång lades fram
av pensionsberedningen. Detta innebär
nämligen att man skulle höja i långsammare
takt, d. v. s. för ensamstående
med 250 kronor år 1960 och en lika stor
summa vartannat år därefter. Därvid
skulle det kommunala bostadstillägget
behållas, medan däremot pensionsberedningen
ville höja med 700 kronor och
dra bort 350 kronor genom att slopa
bostadstillägget. Nästa gång skulle man
höja med 150 kronor och ta tillbaka 75
kronor. De som bara har folkpensionen
att leva på skulle då få en kontanthöjning
med ungefär samma belopp som
man uppnådde genom besparingsutred -

ningens förslag. Genom en reducering
av bostadstillägget skulle emellertid dessa
pensionärer komma i ett sämre läge.
Däremot är det klart att de pensionärer,
som har andra inkomster och alltså
inte åtnjuter kommunalt bostadstillägg,
skulle få det bättre enligt beredningens
förslag. För dem innebär naturligtvis
besparingsutredningens enhälligt tillstyrkta
förslag en försämring. Men för
de sämst ställda pensionärerna bleve
det en förbättring.

Högern har emellertid i dag presenterat
ett helt nytt förslag när det gäller
dessa kontantbelopp och hur man skall
förfara med det kommunala bostadstilllagget,
och där måste det väl betraktas
som ett löftesbrott — om vi nu skall
uttrycka oss högtidligt. Ty det har aldrig
tidigare framförts något förslag om
att man skulle frångå den av beredningen
föreslagna kontanta höjningen 1960,
för ensamstående med 700 kronor, och
samtidigt reducera det kommunala bostadstillägget.
Om jag uppfattat herr
Hjalmarson rätt är det högerns mening
att föreslå en jämnare kontant höjning
som det föreföll enligt besparingsutredningens
förslag — och en reducering av
det kommunala bostadstillägget. Detta
innebär en klar försämring, som jag
inte kan tro att något annat parti vill
vara med om.

Så skulle jag vilja säga några ord om
dagens fråga, omsen. Då besparingsutredningen
inte kunde komma med något
förslag som åstadkom budgetbalans och
man inte heller kunnat från annat håll
framföra förslag till besparingar, som
utan att verka på ett fullkomligt horribelt
sätt skulle kunna återställa balansen,
har jag för min del kunnat acceptera
ett förslag om en omsättningsskatt,
som fyller det gap som även herr Hedlund
ville fylla.

Med den utformning omsättningsskatten
tycks få och med de »stöttor» den
föreslås få kan man inte göra de vanliga
invändningarna emot detta omsättningsskatteförslag.
Man brukar klaga

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 121

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

på att en omsättningsskatt drabbar en
familj med många medlemmar men med
kanske endast en inkomsttagare mycket
hårdare än en familj med färre medlemmar,
och detta är en allvarlig invändning.
Om man, såsom här föreslagits,
tar bort den effekt omsättningsskatten
får för varje barn räknat genom
att höja barnbidraget, behöver dessa
invändningar inte göras. När man
därtill anser sig ha möjlighet att ge
äldre människor en kompensation liksom
att också medge en förbättring av
arbetslöshetsunderstödet, anser jag man
har rätt att gå med på den föreslagna
beskattningen utan att fördenskull behöva
stämplas såsom familjeogin.

Hur träffar förresten en direkt beskattning
barnfamiljerna? På samma
sätt som omsättningsskatten och egentligen
hårdare. Den direkta skatten beskattar
det lilla som finns över för varje
familjemedlem när man klarat livets
nödtorft, och det som är över är mycket
mindre för den som har många barn
än för den familj som är barnlös. Men
man tar samma skatt av bägge. Det
finns viss kompensation genom barnbidraget,
men det är inte alls en kompensation
för hela den ojämnhet i beskattningen,
som drabbar barnfamiljerna
även genom den direkta skatten. Jag
vill nästan säga, att en indirekt skatt
borde kunna verka skonsammare mot
barnfamiljerna än den direkta skatten
i många fall gör.

En annan sak är naturligtvis, att progressionen
skapar en viss jämnhet i
skattebördan mellan olika inkomsttagare,
ipen även den har ju sin begränsning
när det gäller att verka rättvist
utjämnande. Man behöver alltså inte
hesitera inför den här föreslagna omsättningsskatten.

Det blir ju i alla fall så, att den som
har en lyxkonsumtion, den som lever
dyrare och även kostar på sina barn
mer, får betala mer i skatt. Även om
man inte kan kalla denna skatt progressiv
i vanlig mening, är det en

skatt som hårdare drabbar den lyxigare
konsumtionen. Den har ju också det
lilla straffmomentet över den icke sparsamme,
som man så gärna vill ha in
niir man talar för sparsamhet.

När herr Wahlund ganska upprört talade
om hur orättvist det var med en
omsättningsskatt, blev man förvånad
över att han inte samtidigt tyckte att
det var obehagligt med de stora hyreshöjningar,
som centerpartiet är berett
att föreslå. Man vill reducera bidraget
för bostadsbyggandet, man vill reducera
räntesubventionerna och vad det
nu kan vara mer. Det är ju minst lika
besvärligt för en familj att få en dyr
hyra eller att inte kunna hyra den bostad
familjen behöver som att konsumtionsförmågan
minskats genom omsättningsskatten.

Både herr Wahlund och herr Heckschcr
brukar ju göra i något slags
»operation familj». Vad de än talar om
brukar det komma in litet familjesociala
resonemang. Herr Heckscher kunde inte
heller i dag låta bli att poängtera, att
högern är villig att hjälpa den barnrika
familjen mera än andra partier. Om han
då syftar på det högerförslag, som varit
uppe till behandling flera gånger, nämligen
att ta bort barnbidraget för det
första barnet men ge ett generösare bidrag
föi en större barnskara, så bör
man komma ihåg att den totala hjälp,
som en mångbarnsfamilj får med högerns
förslag, inte blir bättre än den
nuvarande hjälpen förrän man kommer
upp till en mycket stor familj med
omkring sex barn. Hur många sådana
familjer har vi? Det måste bli ganska
billigt för staten. I Stockholm är det
visst en tiobarnsfamilj och inte mer än
2 000 fyrabarnsfamiljer. Totala antalet
familjer med 5 och G barn och därutöver
är inte större än 500 i Stockholm.
Däremot är det 58 000 enbarnsfamiljer
av de 107 000 barnfamiljerna. Det är i
Stockholm mycket lätt att räkna ut, att
barnfamiljerna icke kan ha någon glädje
av högerns förslag. Den saken har väl

122 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

f. ö. diskuterats här många gånger tidigare.

Till debatten om barnbidraget till de
små familjerna hör även en annan synpunkt,
nämligen att det blir allt yngre
föräldrar till de få barn som föds. Den
vanligaste åldern, i vilken man skaffar
sig barn, är nu ungefär 5 år lägre än
för 20 år sedan. Dessa yngre människor,
som nu i allmänhet har en längre
utbildningstid, har mindre förmåga att
skaffa sig de inkomster, som vi räknar
med att folk i allmänhet har. De utgör
alltså en ekonomiskt svag grupp, och i
stället för att reducera stödet till familjer
med ett barn anser jag att det
finns många skäl att stödja de yngre
familjerna mycket mera än man gör nu.
Vill vi att det skall blir fler barn, får vi
stödja de yngre familjer, som är beredda
att skaffa sig några.

Därför tycker jag att sådana förslag
som det herr Ericsson i Kinna förde
fram här tidigare, att man helt enkelt
skall förbättra familjebostadsbidraget,
går väl ihop med sparsamhet på andra
punkter. Jag skulle också gärna vilja
öka stödet för yngre studerande, som i
så stor utsträckning bildar familj. Jag
har ingenting emot att när resurserna
ges även förorda ett högre barnbidrag.

I samband med omsättningsskatten
har man rekommenderat en sambeskattningsreform,
och jag tycker också att
det är mycket önskvärt att genomföra
den famiijcvänligare åtgärden att reducera
skattebördan något för den som
har barn och en förvärvsarbetande
hustru. Detta gäller nämligen i hög grad
de unga familjerna.

Men till allt detta behövs pengar. Omsättningsskatten
ger en del, besparingarna
ger mycket litet. De stora posterna
som vi diskuterat ger på kort sikt ingenting,
på längre sikt ganska litet. Om
man inte kan vinna gehör för de omedelbart
verkande förslag besparingsutredningen
framlagt, hoppas jag i alla
fall, att regeringen skall beakta förslagen
till rationaliseringar och minsk -

ningar av förvaltningskostnaderna. En
del av dessa förslag gäller jordbruket,
där det verkar som om man hade rätt
så generöst tilltagna statsutgifter på
sina håll.

Jag hoppas att riksdagen i fortsättningen
skall tänka sig för litet mer än
man gjort hittills, när man beslutar utgifter,
som man inte betalar på en
gång, att man skall få till stånd en åtstramning
i tänkesättet, när det blir
fråga om att binda sig för stora utgifter,
som ökar undan för undan. Besparingsutredningen
är inte någon djupanalys
utan en ganska ytlig genomgång
av statsutgifterna. Den visar dock på en
del vägar som borde kunna följas.

Till slut, vi i besparingsutredningen
har strängt taget gått förbi den största
utgiftsposten, försvaret. Det finns skäl
härtill. Vi är bundna genom en överenskommelse
om stora utgifter på det
området, vilken man inte kan tänkas
rubba före 1961. Detta får emellertid
inte hindra, att regeringen i god tid
— jag menar därmed senast på våren —-tar upp frågan hur man skall kunna reducera
försvarsutgifterna och rationalisera
på detta område utan att därför
slå in på en ny försvarspolitik.

Det är en allmän uppfattning att det
inom försvaret finns möjligheter att
minska utgifterna. Denna uppfattning
är så allmän att det över huvud taget
inte finns något besparingskrav som
ute bland människorna i landet omfattas
med så stor enhällighet som kravet
på besparingar i fråga om försvaret.
Som herr Gustafsson i Stockholm sade
i morse, får man inte, om man skall
bevara försvarsviljan, undanta försvaret
från insyn och sparsamhetskrav.
Man måste ha samma bedömning av utgifterna
på det området som på andra,
annars förstörs de sympatier vi i alla
fall lyckats vinna för ett starkt försvar.

Jag skall inte mera beröra besparingsutredningens
förslag, som redan
tycks ha gått ett ganska hårt öde till
mötes.

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 123

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Nancy Eriksson att det förslag vi
ännu 1958 hoppades att det skulle finnas
möjlighet att genomföra beträffande
barnbidragen skulle ha inneburit en
klar förbättring för alla familjer med
fyra barn eller däröver, så att hennes
uttalande om familjer med sex barn och
därutöver tror jag inte var alldeles riktigt.

Jag kan över huvud taget inte acceptera
den frågeställning som fru Eriksson
här tar upp. Hon frågar: Hur många
familjer rör det sig om och hur stora
totalbelopp blir det fråga om? Det skall
inte vara så att man, när det gäller familjepolitik,
skall räkna efter hur stora
totalbelopp det gäller eller att det skall
vara så många familjer som möjligt som
man gynnar. Det är enligt min uppfattning
valpolitik och inte familjepolitik.
Vad det bör vara fråga om är i vilka
fall bidrag är erforderliga. Därvidlag är
det vår uppfattning att sådana särskilt
behövs för de verkligt stora barnfamiljerna.
För dessa är det nödvändigt med
en omfördelning.

Fru Eriksson tog också upp frågan
om de kommunala bostadstilläggen och
menade — visserligen på det älskvärda
sätt som är utmärkande för henne — att
här är det fråga om löftesbrott. Med anledning
därav vill jag erinra om att redan
till särskilda utskottets utlåtande i
april 1958 fanns fogad en reservation
av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg,
som till skillnad från utskottets flertal
yrkade att det skulle fattas principbeslut
om avveckling av de kommunala
bostadstilläggen, i takt med framtida
höjningar av den allmänna ålderspensionen.

Vad slutligen beträffar försvaret noterar
jag med tacksamhet och tillfredsställelse
att fru Eriksson inte menar att
det skall bli en fråga om en ny försvarspolitik.
De rationaliseringar inom
försvaret och den sparsamhet som är
förenlig med bibehållande av försvarets

fulla effektivitet kan ingen ha något att
erinra mot. Men vad man i detta sammanhang
befarar är att -—• i varje fall
på vissa håll — intresset inte är så
förskräckligt stort för att bibehålla försvarets
effektivitet. Jag tror inte att
detta gäller fru Eriksson. Jag vill bara
säga att om vi på högerhåll med vissa
bekymmer ser på tendenserna att plocka
in försvaret i detta sammanhang så
är anledningen därtill att vi inte är
övertygade om att alla i likhet med fru
Eriksson håller fast vid tanken att man
skall ha kvar den gamla försvarspolitiken
med anspråk på att kunna fullt ut
försvara landet. Kan vi vara överens om
den tror jag inte, att kraven på rationaliseringar
inom försvaret ger anledning
till några nämnvärda strider.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vi tycks alla vara överens
om att vi är mitt inne i en statsfinansiell
kris. Vad diskussionen gäller
är hur den skall lösas. Vi möter då två
förslag — som vanligt höll jag på att
säga. Vissa av kammarens ledamöter
vill spara på utgifterna för att få till
stånd en sanering av ekonomien. Den
andra delen, som framför allt representeras
av regeringen, vill höja skatterna
eller alternativt pålägga människorna
nya skatter.

När vi har presenterat våra besparingsförslag
för nödvändiga saneringar,
har man inte kunnat undgå att göra den
reflexionen att man från regeringens
sida sätter in sin största kraft på att
söka bevisa att dessa besparingar är
olämpliga. Vid valmötena försöker man
inbilla det svenska folket, att högerns
besparingar är så stora, att de hotar att
rasera hela den svenska socialvården.
När den diskuteras i denna kammare
och när det gäller att ordna upp ekonomien
står samma parti och hävdar, att
högerns besparingar är av noll och intet
värde. Det är på tiden att regeringen
bestämmer hur den skall se på högerns
besparingar.

124 Nr 24 Onsdagen den 28 oktober 1959 em.

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

En sak vet vi säkert i dag, nämligen
att det förslag som regeringen lagt fram
innebär höjda skatter för alla och dessutom
pålagor som slår mycket ojämnt.
Låt mig bara ta ett enda litet exempel:
bensinskatten. Bilen kan i dag inte anses
som något lyxföremål på den svenska
landsbygden. Det kommer att för
dem som använder bil bli stora fördyringar,
och dessa kommer framför allt
att drabba dem som bor i glesbygderna,
d. v. s. dem som har de största avstånden
och — kan man konstatera — som
regel den svagaste ekonomien.

För jordbruket gäller att det kan
komma i en brydsam situation. Visserligen
har man i propositionen undantagit
stora delar av jordbrukets produktionskostnader
från omsättningsskatt
men ingalunda alla. Väsentliga sådana
kommer att belastas med omsättningsskatt.
Jag vill bara erinra om maskiner,
drivmedel, byggnadsmaterial
och reparationer. För att nämna några
siffror kan jag påpeka, att investeringarna
i detta fall kan beräknas belöpa
sig till 290 miljoner kronor, för ersättningsanskaffningar
till 220 miljoner och
för drivmedel till 140 miljoner kronor.

Allt skulle trots detta kunna synas
ganska gott, och man kan kanske säga
att det inte betyder något för svenskt
jordbruk, tv enligt det avtal, som riksdagen
godkände i våras, skall jordbruket
kompenseras även för denna omsättningsskatt.
Det står klart och tydligt
i en anteckning, att omkostnadsindex
inte skall rensas från de skattehöjningar
som kan komma. Det oaktat kan situationen
inge bekymmer. Om man ser till
konsumenterna får de givetvis först betala
omsättningsskatt på ungefär 4,2
procent och dessutom den kompensation,
som producenterna skall ha för
omsättningsskatten. Det blir avsevärda
höjningar som måste till, om konsumenterna
skall betala detta. När vi då
vet, att prisläget i dag är så känsligt,
att genomförandet av en fördyring på
en eller två procent inger oro, kommer

givetvis dessa höjningar att betyda
mycket för det svenska jordbruket.

Man kanske säger, att jordbrukarna
skall ha kompensationen nu. Denna har
de emellertid rätt att ta ut endast under
en förutsättning, nämligen att det är
marknadsmässigt möjligt. Blir livsmedlen
dyra, kanske det sker en konsumtionsförändring,
vilken kan leda fram
till stora överskott, som skall lyftas
bort från den svenska marknaden av
jordbruket självt.

I det nya avtalet har man dessutom
bestämt, att de kompensationsavgifter,
som jordbruket i detta fall skall ha, är
fastlåsta, så att de inte kommer att följa
höjningen och sänkningen av importavgifterna
som de tidigare har gjort. Med
andra ord betyder detta förhöjda produktionskostnader
och en hårdare konkurrens
från utlandet. Det kommer kanske
att innebära sänkta priser och lägre
inkomster.

Det nya avtalet inrymde också en ny
målsättning: det skulle genomföras en
kraftig rationalisering av det svenska
jordbruket. Man höjde upp inkomstnivån
för att göra jordbruken större. Vad
innebär detta? Jo, att rationaliseringen
skulle gå i en snabbare takt, eftersom
den eftersläpning, som konstaterats och
som erkänts av bägge parter, bara till
en liten del skulle kompenseras genom
höjda priser. Besten skulle under sexårsperioden
kompenseras genom att
jordbruket skulle få behålla rationaliseringsvinsterna.
Dessa rationaliseringar
kan emellertid inte genomföras utan
stora kostnader, och de som sysslar
med saken känner redan till att det möter
stora svårigheter att finansiera rationaliseringarna.
Kommer omsättningsskatten
nu att läggas ovanpå det hela,
blir rationaliseringarna både dyrare
och mindre räntabla och det blir givetvis
också svårare att få plats för dem
på penningmarknaden. Detta kommer
att betyda en saktare rationaliseringstakt
och ett äventyrande av hela målsättningen
för den sista uppgörelsen,

Onsdagen den 28 oktober 1959 em. Nr 24 125

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

som också, mina damer och herrar, innebar
ett löfte från riksdagens sida.

Vi har under de senaste åren gjort
den erfarenheten att varje inflation är
farlig för jordbruket, och en intern inflation
av det slag, som man nu försöker
laga till, är helt enkelt livsfarlig. Vi har
sett hur det har gått och vi förstår hur
det kommer att bli, med omsättningsskatt,
prisstegringar, kompensationer
och inflation i en ständig kretsgång,
som måste skada det svenska jordbruket.

Herr Sträng har i radio och TV —
statsråden äger ju den oskattbara förmånen
att med jämna mellanrum där
få oemotsagda framföra sin mening —-talat om att riksdagen för sitt anseendes
skull måste ta på sig kostnaderna
för att uppfylla de löften som givits.
Det finns emellertid anledning erinra
om att alla inte varit lika rundhänta
med löften. Från vårt håll presenterade
vi ett alternativ och deklarerade redan
före valet öppet och ärligt vår mening.
Trots vad som här sagts under diskussionen
mellan statsministern och herr
Cassel kan jag inte heller komma ifrån
att man från regeringspartiets sida försökte
i valrörelsens sista minut göra
gällande att det inte på något sätt var
aktuellt med en skattehöjning. Det måste
alltså vara fråga om bristande förutseende
eller bristande förmåga att bedöma
situationen, och det är synd om
ett land som har en regering med sådana
egenskaper.

Det finns givetvis det alternativet att
man medvetet vilseledde väljarna eller
teg med beskedet före valet. När jag nu
ser de tomma statsrådsbänkarna kan
jag emellertid inte underlåta att göra
den reflexionen, att om statsrådens intresse
för landets ekonomi är lika stort
som för debatten i kväll i denna kammare,
kan det kanske vara detta som är
orsaken till det hela eller ett tredje alternativ.

Herr Sträng sade att man skall vara
mån om riksdagens anseende. Han bor -

de kanske också ha varit mån om regeringspartiets
anseende. Han borde inte
bara ha erinrat om vad riksdagen lovat
och som vi är skyldiga uppfylla, utan
även om alla löften som givits av regeringspartiet
när det gäller bostadspolitiken,
prissänkningar och ett fast penningvärde.
Ingenting av dessa löften har
herr Sträng ansett att regeringspartiet
behöver uppfylla — så långt driver han
inte kravet på att man skall vara mån
om sitt anseende. Det förslag, som han
i dag framlagt, går i stället tvärt emot
dessa löften. Man kan säga att herr
Strängs förslag är ett slags Döbelnmedicin.
Visserligen ger det inte ens
något tillfrisknande för dagen — möjligen
ett visst andrum för herr Sträng
— men säkerligen får vi det senare sjufallt
värre med en stigande omsättningsskatt.

§ 3

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 163, med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262)
om allmän energiskatt, m. m.,

nr 164, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt,

nr 168, med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) samt till byggnadsstadga,

nr 169, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag,
nr 170, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297),

126 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

nr 171, angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
in. m., och

nr 172, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 161, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
motionerna:

nr 626, av herr Jansson i Benestad,
nr 627, av herr Senander m. fl., och
nr 628, av herr Johansson i Norrköping
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
om allmän varuskatt, m. m., motionerna:
nr 629, av herrar Regnéll och Löfgren,
nr 630, av fru Lindskog m. fl.,
nr 631, av herrar Elmwall och Vigelsbo,

nr 632, av herrar Johansson i öckerö
och Nyberg, samt

nr 633, av herrar Levin och Arweson;
samt

i anledning av ovannämnda proposition
nr 161, motionen nr 634, av fru
Lindberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.10 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 29 oktober

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av propositionen om allmän
varuskatt, m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 162, med
förslag till förordning om allmän varuskatt,
m. m., nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid jämlikt förut
skedd anteckning ordet till

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s),
som yttrade:

Herr talman! Den fråga som nu skall

behandlas och avgöras här i riksdagen
är ju mycket betydelsefull, och ett eventuellt
regeringsskifte har redan signalerats.
När jag ser mig omkring i denna
sal får jag dock inget intryck av att det
råder något större intresse i frågan —
åtminstone inte så här tidigt på morgonen.
Jag vill i alla fall göra ett par
reflexioner omkring de frågor som här
tidigare har berörts.

Då utskottet har behandlat regeringens
föreliggande proposition och det sedermera
föreligger ett utskottsutlåtande, får
vi väl återkomma till frågan och se hur
långt man kunnat komma med detta problem
och om man haft möjligheter att
göra några eventuella förbättringar eller
sammanjämkningar. Får man döma efter
gårdagens debatt förefaller det som om
saken skulle vara rätt klar. Vi har här

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 127

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

en skarp skiljelinje i frågan om omsättningsskatten.

Jag vill säga att vårt parti inte har
någon anledning att vara glad över förhållandet
att vi måst lägga fram ett
förslag om omsättningsskatt. Förr i världen
ansåg vi det vara förbehållet högern
och andra reaktionära kretsar att utforma
tullar och indirekta skatter. Tyvärr
har vi nu kommit i det läget att vi
vid lösandet av problemet fått resonera
så här: Har vi möjligheter att genom
direkta skatter ta in det belopp vi behöver
för att klara de ökade utgifterna
eller måste vi — som herr Lundberg
sade i går — bita i det sura äpplet? Rent
personligen tycker jag att det är ganska
osmakligt att vi måste klara problemet
på detta sätt.

I går fick vi höra än från det ena och
än från det andra hållet att statens finanser
är urusla, att vi praktiskt taget
står inför en bankrutt. Man försöker påskina,
att Sverige för närvarande är
ett dåligt land. T. o. m. kommunisten
herr Senander talade om att det är
skryt när man säger, att folk har det
bra här i landet. Jag har tvärtom fortfarande
den uppfattningen, att de bredare
folklagren har det bättre här hemma,
om vi jämför med många andra, ja,
de flestå andra länder, och detta tack
vare den politik som hittills förts.

Man talar om att statsskulden växer
undan för undan. Ja, den gör det men
vem är fordringsägaren? Det är svenska
folket. Vi har inte placerat våra skulder
utomlands. Det gäller att se till att statens
fordringsägare får hjälpa till att återbetala
vad de fått för mycket. Om statsskulden
är felplacerad, så har pengarna
i alla fall inte hamnat i herr Strängs
fickor. De måste finnas på något annat
ställe. Det kanske blir nödvändigt för
den nya skatteutredningen, som herr
Sträng signalerar om, att syna denna sak
i sömmarna.

Åtminstone jag har den uppfattningen,
att den växande statsskulden är bra placerad.
Vi har bl. a. kraftverk, som inte

bara ger oss försörjning vad gäller kraftbehovet
i dagens läge utan utgör en placering
på lång sikt, som kommer att
medverka till förbättringar i det svenska
folkets försörjningsmöjligheter under
långliga tider framåt o. s. v.

Man frågar sig nästan om dessa herrar
och damer, som försöker inge svenska
folket det intrycket att vi har det
så dåligt ställt, varit utanför dessa väggar.
I min hemstad har man i förra veckan
fått en ny sändarstation för TV.
Radiohandlarna är bekymrade över hur
de skall kunna tillgodose behovet av
TV-apparater. TV är numera en nödvändighetsvara
som folk vill ha för att få
en bättre behållning av fritiden. Jag
tänker mig tillbaka till de tider, då en
borgerlig regim var rådande här i landet.
Det är så länge sedan att vi glömt
det. Då hade vi andra problem att brottas
med; det gällde att skaffa människorna
arbete, mat och kläder. I dag har
vi nya problem.

Vilka problem brottas vi med i de
kommunala församlingarna? Om en vecka
skall vi ha en konferens i Trollhättan
mellan cheferna i de olika verken och
en del intressenter, för att utröna hur vi
skall kunna bygga nya parkeringsplatser
för att möta alla bilägarnas behov
av utrymme. Samtidigt talar man här
om den fattigdom, och om den ruin vi
står inför.

Aktiekurserna stegras nu undan för
undan. Om man får tro konjunkturinstitutets
rapport är investeringsviljan
ganska god. Här och var i tidningarna
kan vi se att våra företag planerar utvidgningar.
Man ämnar anställa nya arbetare
för att kunna öka produktionen.
Allt detta sker alltså i ett samhälle, där
man inte skulle ha tilltro till statsmakterna
och till den politik som vår regering
har fört. Verkligheten talar ett
annat språk.

I denna församling kan man tydligen
röra sig med tomma talesätt. Detta
kan man inte göra ute i kommuner och
landsting. När de kommunala förvalt -

128 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ningarna och landstingen diskuterar de
ekonomiska problemen, då kan man direkt
påvisa hur man kommer att använda
pengarna. Vi måste t. ex. bygga
nya lasarett, vi behöver bygga ut våra
läroanstalter o. s. v. Skattebetalarna i
länet har åtskilliga önskemål som landstinget
inte kan undgå att tillgodose,
men eftersom alla vet att landstinget
måste gripa in blir det inte något större
resonemang om de frågorna. I Älvsborgs
läns landsting höjde vi skatten
med 40 öre i år och vi har under de senaste
3, 4 åren höjt den från 2: 50 till
4: 40, men det sägs inte ett ord i landstinget
och ingenting i förvaltningsutskottet.
Jag vill erinra om att i Älvsborgs
läns landsting har vi borgerlig majoritet.
Där har funnits möjligheter för
folkparti, höger och centerparti att genomföra
skattesänkning, men man vågar
inte ens tala om det, ty det är så påtagligt
för skattebetalarna ute i länet att
landstinget måste vidta vissa åtgärder
och att man fördenskull behöver pengar.

Men i den här församlingen kan man
tydligen blanda bort korten, och herr
Sträng kommer på den ena sidan och
oppositionen på den andra. Det var därför
jag undrade när jag i går lyssnade
till debatten, om dessa herrar och damer
som pratar här verkligen sett sig omkring
i gamla Sverige.

Vi har att välja mellan direkta skatter,
punktskatter och omsättningsskatter.
Tyvärr har vi i vår grupp måst godkänna
omsättningsskatten. Det är klart
att det är otrevligt. Nog hade vår statsminister
rätt när han i går sade, att
det inte är någon populär sak man lägger
fram. Inte är det något valfläsk inför
nästa års val. Det hördes t. ex. på
herr Senander som sade att regeringen
har fallit offer för borgerlig bluffpolitik.

Vi ansåg inte att det fanns annan väg
att gå och därför presenterades detta
förslag.

Jag har varit med om att behandla
denna fråga inom en organisation som

borde känna till problem av detta slag
väl och som gjorde mycket tråkiga erfarenheter
då vi senast hade omsättningsskatt,
nämligen Kooperativa förbundet.
Sträng kallades till ett stort
möte med 150—200 representanter för
den konsumentkooperativa rörelsen.
Där sades ifrån, att en omsättningsskatt,
om den skall genomföras, måste bli mera
generell, så att det inte går att smita
undan på det sätt som många gjorde
förra gången, och församlingen godtog
Strängs förslag till omsättningsskatt.
Detta fastän man var medveten om att
det kommer att ställas stora krav på oss i
föreningarna, då personalen måste syssla
med ommärkning av varorna och man
måste avväga den procentsats som skall
läggas på de olika varuslagen. Trots
detta besvär kunde den församling jag
här talar om, församlade distriktsstyrelser
inom den svenska kooperationen,
enhälligt ansluta sig till finansministerns
förslag. Jag vågar påstå att samtliga
som var närvarande helt inser att
det är en otrevlig sak, som kommer att
beslutas, men de menar att den i dagens
läge inte kan undgås.

Det skulle vara intressant att få uppleva
den dag då de omtalade skattesänkningarna
kunde bli verklighet. Om högern
och folkpartiet skulle bilda regering
och få möjlighet att presentera en
skattesänkning, hur skulle det gå till i
dagens samhälle? Det är klart att högern
som är reaktionär, tänker slå sönder
den sociala reformpolitik vi har
byggt upp. Den visar visserligen inte
sina tankegångar helt och fullt nu, den
kamouflerar dem genom att t. ex. stanna
vid det första barnbidraget, men det
är inte tu tal om att framtida skattesänkningar
kräver åtskilligt mera vittgående
förändringar.

Jag har en motion som är under utredning.
Den rör polisväsendets förstatligande.
Jag anser att ordningsfrågorna,
inte minst trafikfrågorna, bör vara
hela samhällets angelägenhet och inte
ligga på primärkommunerna. Om sta -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

129

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ten förstatligar polisväsendet blir det
naturligtvis en skattelättnad som vi i
kommunerna tacksamt tar emot, men
den kommer väl inte att minska statens
utgifter.

Vad mentalsjukvården beträffar, för
att ta ett annat exempel, påstår i varje
fall läkarna att vården på detta område
skulle kunna utvecklas mera rationellt,
om den kunde läggas direkt under
landstingen. Men landstingens utgifter
är redan nu på väg uppåt, och den
dag man kan realisera önskemålet att
göra landstingen till huvudmän för mentalsjukvården
kommer det helt naturligt
att krävas ytterligare bidrag från
statskassan. Liknande är förhållandena
på många olika områden.

När besparingsutredningens betänkande
blev känt för menige man börjades
det ute på arbetsplatserna och på
möten diskuteras föreslagna besparingar
på bl. a. bostadsområdet och vägväsendet.
I stort sett var man nog överens
om att den utredningens resultat
bara bevisar att talet om sparande med
statsutgifterna inte håller. Möjligheterna
kan inte vara stora då en sakkunnigkommitté
som granskat dem kommit till
slutsatsen att vad vi kan spara innevarande
år är ingenting alls, nästa år 120
miljoner och senare 330 miljoner. Då
fick allmänheten nog den uppfattningen,
att det inte var någonting att ta ut
av. Det var bara ett bevis för att det
inte finns någonting att spara på, om
man inte skall driva en reaktionär politik.

Man ställer sig naturligtvis då den
fråga som fru Eriksson berörde i går
och som även herr Ileckscher bekymrat
talade om, huruvida det inte finns några
möjligheter att spara inom försvaret.
Utredningen har sagt, att där finns
det ingenting att spara på, eftersom det
föreligger en överenskommelse mellan
de olika partierna, som inte får rubbas.
Nej, överenskommelsen får inte rubbas,
men att betala notan det överlåter man
åt herr Sträng. Den saken talar man

inte så mycket om i radio, TV och tidningarna.

Jag vill nu säga ifrån, att jag tycker
att det är synd att det hittills bara är
kommunisterna, vilka inte betraktas
som hederliga i den politiska debatten
— man påstår att de har vissa biavsikter
— som för det här resonemanget.
Också andra medborgare börjar nu ställa
samma fråga: Om vi nu skall spara
på barnbidragen och socialpolitiken i
övrigt, finns det då inga möjligheter att
även granska de militära utgiftsposterna,
som omfattar 3 miljarder?

Jag har den uppfattningen, att vi bör
ha en neutralitetsvakt. Nu har emellertid
högern vid högtidliga tillfällen sagt,
att vårt försvar i nuvarande stund utan
taktiska atombomber är praktiskt taget
odugligt, att vi bara har en tennsoldatsarmé
— det säger man kanske
inte Öppet, men man menar det. Nu
är ju svenska folket ännu inte övertygat
om att vi skall ha taktiska atomvapen,
men en sak är vi på det klara med: om
vi skall upprätthålla ett konventionellt
försvar och dessutom skaffa atomvapen,
måste det leda till ökade skatter i stället
för skattelättnader. Även av det skälet
är jag pessimist när det gäller framtida
skattelättnader.

Jag förmodar att herr Senander i går
spred glädje bland den borgerliga oppositionen
när han talade om att det går
en klar skiljelinje mellan socialdemokraterna
och kommunisterna i omsättningsskatten.
Jag har tidigare betonat,
att vi tycker att det är otrevligt med
detta steg, men vi finner tyvärr ingen
annan lösning på problemet för närvarande
än att göra som vi har gjort.

Här talas det på den borgerliga sidan
om att kommunisterna är regeringens
stödtrupper. Vid det senaste riksdagsmannavalet
hade kommunisterna lärt
om en del. Där de inte hade någon möjlighet
att få något mandat ställde de
inte upp någon kandidat. Det innebar
naturligtvis vissa möjligheter för vårt
parti att hävda sig. År 1948 förlorade vi

9 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 24

130

Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

i Älvsborgs län det tredje mandatet på
grund av kommunisternas splittring,
och folkpartiet tog med förtjusning
hand om mandatet och behöll det till
senaste valet. Om kommunisterna nu
har möjlighet att beröva oss röster, är
det alltså till gagn för de borgerliga partierna,
och dessa kommer med förtjusning
att anamma den hjälpen, eftersom
de då kanske kan få sitta på regeringsbänken
och leka en tid.

När kommunisterna är bekymrade för
herr Hjalmarsons utsvävningar i utrikespolitiken,
tycker jag att de inte
skulle anse det vara tacknämligt att vi
har en sådan representant till att diskutera
utrikespolitiska problem i internationella
församlingar. Jag tror att det
är gott så länge vi har vår gamle vän
Undén kvar i regeringen. Det visade sig
inte minst under det senaste världskriget
vara lyckligt att vi hade omtänksamt
folk i ledningen för utrikespolitiken,
och vår gamle ledare Per Albin
blev ju högaktad under de åren. Det
gäller att på sådana poster ha människor
som kan tänka kallt och nyktert
och inte svävar ut i tomma fraser som
kan bli till fara för land och folk.

När jag läste i tidningen att man
inte ville skicka herr Hjalinarson till
FN-församlingen, tyckte jag att det var
förståndigt handlat av regeringen. Man
skall skicka ut människor för vilka man
har förtroende och inte sådana som
bara är duktiga när det gäller rena nöjesuppträden
här i talarstolen. Vi kan
visserligen ha litet roligt här, men i de
internationella församlingarna vill man
troligen inte skratta åt en sådan där
herre.

Vi skulle inom vårt parti med förtjusning
se att det funnes möjligheter
att lösa problemet med en mera direkt
beskattning, men vi anser inte att vi
kan ge avkall på den reformpolitik som
har inletts. Det finns ingen anledning
att stoppa den reformpolitiken, och
därför skall vi slåss för vårt förslag,
även om det är ett surt äpple att bita

1 och även om vi i valdebatterna får
slåss med både kommunisterna och de
borgerliga. Man bedriver ett rent spel
när man säger ifrån att dessa åtgärder
behöver vidtagas för att klara den politik
vi vill föra. Om inte riksdagen vill
ge oss möjlighet att göra det, får man
väl sätta någon annan att klara regeringsproblemen.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundqvist sjöng
den gamla visan om att kommunisterna
uppträder som splittrare, men det förslag
som regeringen nu har lagt på bordet
är verkligen ägnat att splittra arbetarklassen
— det visar de många protesterna
mot förslaget.

Beträffande påståendet att vi skulle
ha spelat över mandat till borgarna vid
ett tillfälle, som han särskilt åberopade,
vill jag säga, att det färskaste exemplet
ju hänför sig till nyvalet, då vi uppträdde
på ett sådant sätt att vi hjälpte
socialdemokraterna till mandat och
tryggade arbetarmajoriteten i andra
kammaren.

Herr Lundqvist har enligt vad som
uppgivits polemiserat mot mitt yttrande
beträffande det svenska välståndet.
Jag har inte kallat talet om välstånd
för skryt. Jag sade ordagrant så här:
»Vi medger att det svenska välståndet
är högre än i åtskilliga andra länder,
men det skall vara någon måtta på
skrytet.» När nu regeringen har föranstaltat
om en stor utredning om hur

2 100 000 löntagare som har 8 000 kronors
årsinkomst eller mindre klarar sig
på den inkomsten, tycker jag det bör
vara slut på det storordiga talet om
det allmänna svenska välståndet.

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag blev
missförstådd, men jag sade att folkpartiet
i Älvsborgs län fick ett andra

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 131

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

mandat från 1948 till det senaste valet
därför att kommunisterna gick fram
med egen lista. Det är klart att de borgerliga
både där och i andra valkretsar
med förtjusning anammade hjälpen.
Jag noterade också med tacksamhet att
vi tack vare kommunisternas förståndiga
uppträdande vid det senaste valet
har fått tillbaka vårt tredje mandat.

Jag har inte sagt att vår välfärdspolitik
är fullkomlig, men av de tongångar
som herr Senander förde fram i går fick
man det intrycket att han försökte påvisa,
att talet om det svenska välståndet
bara är tomt skryt. Jag kan gå med
på att vi har åtskilligt kvar att göra, och
det är därför vi lägger fram förslag till
omsättningsskatt. Vi vet att det inte är
politiskt matnyttigt, men det är nödvändigt
för att klara de problem som
återstår. Det är just därför att vi är
medvetna om de problem som finns
kvar som vi ordinerar den beska medicinen.
Inte heller där råder det delade
meningar, om vi får resonera igenom
saken.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att herr Lundqvist uppträder
betydligt försonligare i denna omgång
än han gjorde i den första.

Vad beträffar talet om splittringsförsök
från vår sida vill jag säga, att det
är större anledning i dessa tider att
tala om vad vi kan göra för att avlägsna
splittringen där den finns. Jag vidhåller
fortfarande, att det förslag till omsättningsskatt
som regeringen här har
framlagt är mera ägnat att splittra arbetarklassen
än något tidigare förslag
från regeringen.

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om den saken kan man
naturligtvis tvista, men jag har försökt
bevisa, att vi i dagens läge inte har
någon annan lösning. Då vill jag fråga,
vilken som är den störste splittraren.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall i motsats till
många andra talare inte fördjupa mig
i besparings- och omsättningsskattefrågorna,
och jag skall inte heller ta upp
en debatt med herr Lundqvist om vissa
av de frågor som han behandlade, ehuru
det kunde vara frestande. Jag skall bara
i korthet framföra några synpunkter på
det svenska näringslivets eller rättare
sagt den svenska exportindustriens problem
i det konjunkturläge som just nu
ligger framför oss och inför omsättningsskatteförslaget.
När jag använder
begreppet exportindustri, tar jag det i
så vidsträckt bemärkelse att jag tänker
också på de småföretagare och den
småindustri som arbetar på export.

Det är alldeles obestridligt att konjunkturerna
har förbättrats och att kurvan
i dag pekar uppåt, men — och det
är det som i det här sammanhanget är
väsentligt — den internationella konjunkturbilden
är inte densamma som
den var för några år sedan. Den dåvarande
starkt inflationsladdade internationella
utvecklingen har i dag ingen
motsvarighet. Konjunkturbilden innehåller
tvärtom, i varje fall såvitt vi nu
kan bedöma, många inslag av återhållande
natur, och dessutom tyder allting
på att våra konkurrenter den här gången
inte tänker låta inflationen löpa i
väg med deras välstånd.

Vi frågar oss nu: Är vår regering lika
beslutsam att hålla läget under kontroll
och att inte låta inflationsspiralen
förstöra vår konkurrenskraft? Det motiv
som uttryckligen angivits för omsättningsskatten
— att förekomma en
inflationsskapande upplåning — skulle
ju kunna sägas tala för det. Men det
finns också andra inslag i väven som
gör en betraktare mera skeptisk och
mera orolig inför framtiden.

Finansministern säger sig förvänta en
fortsatt ökning av det svenska näringslivets
produktion och produktivitet,
men han försöker inte förklara varför
produktionsutvecklingen bär hos oss

132 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

har gått långsammare än i konkurrerande
länder under de senaste åren.
I själva verket är läget på det området
inte tillfredsställande. Bytesbalansen
har under de senaste åren — utom just
nu — visat underskott, och det tyder på
att kostnadsnivån här hemma ligger för
högt eller att konsumtionen ligger alltför
högt. Det är klart att båda orsakerna
kan ha inverkat. Det är svårt att
göra säkra analyser, men nog vågar
man väl ändå påstå att kostnadsutvecklingen
här hos oss inte är riktigt bra.
Herr Sträng har i detta sammanhang
tagit upp en synpunkt på vårt näringslivs
produktivitet just nu, som är rätt
intressant. Han säger att en förklaring
till att produktivitetsförbättringen dolts
under avmattningsperioden skulle kunna
vara, att arbetsgivarna under den
tiden inte velat avskeda folk eller begränsa
arbetstiden efter vad som kanske
skulle ha varit strängt företagsekonomiskt
motiverat med hänsyn till den
krympta produktionen. Det är ett antagande
av herr Sträng att det förhåller
sig på det sättet, och jag tror det ligger
rätt mycket i det. Men i så fall
borde väl slutsatsen vara den, att det
bör ligga helt i regeringens intresse att
se till eller i varje fall att inte hindra
de svenska företagarna att också i fortsättningen
handla på samma ansvarsmedvetna
sätt. Men därför fordras att
företagen är verkligt konsoliderade och
att de har reserver för att klara en sådan
besvärlig övergångsperiod.

I själva verket är den svenska exportindustriens
läge i dag inte så tillfredsställande
som man kunde önska.
Medan timlönerna från maj 1957 till
maj i år steg med nästan 11 procent,
sjönk våra exportpriser under samma
tid med ungefär 5 procent. Det är självklart
att den utvecklingen från lönsamhetssynpunkt
inte är bra. Att inte
konsekvenserna blivit mer påtagliga har
naturligtvis berott på att under samma
tid importpriserna, d. v. s. våra råvarupriser,
i stor utsträckning sjunkit

mera än exportpriserna. Men nu har
importpriserna passerat bottennivån.
Det är en tydligt stigande tendens som
kommit till uttryck. På exportsidan
däremot är läget fortfarande kärvt och
kommer, såvitt nu kan bedömas, att bli
än kärvare. Det är i den situationen
som exportindustrien har att möta i
varje fall krav på ökade kostnader från
nyår. För tilläggspensioneringens genomförande
kommer att fordras ett tillskott
från de svenska företagen med i
genomsnitt 1,9 procent, såvida man
inte kan göra en motsvarande sänkning
av kontantlönerna. Arbetstidsförkortningen
vid oförändrad veckolön skulle
motsvara en kostnadsökning med 2,2
procent, och kommer därtill en kompensation
för omsättningsskatten blir
kostnadsläget verkligt allvarligt.

Nu förutsätter ju herr Sträng att industrien
skall ha så pass mycket råg
i ryggen, att den kan stå emot sådana
kompensationskrav som inte kan tillmötesgås
utan risker. Jag skall inte gå
in på om herr Strängs bedömanden är
realistiska eller inte, men man kanske
skall påminna om att kompensationsbehov
inte bara tar sig uttryck vid de
vanliga löneförhandlingarna utan också
kommer fram i löneglidningar under
året. Även om viljan är god att stå emot
sådana löneglidningar, är det inte lätt
att göra det i praktiken och särskilt
inte på områden som fortfarande har
brist på särskilt kvalificerad arbetskraft.

Men låt mig ändå förutsätta att inga
sådana här kompensationskrav kommer
att bli tillgodosedda. Då är i varje
fall dagens konjunkturbild oroande ur
exportindustriens synpunkt, och den är
särskilt oroande därför att man vet att
alla andra med oss konkurrerande länder
av alla tecken att döma är beredda
att föra en helt annan restriktiv politik
än den vi själva tycks vara inne på.
Jag skall peka på tre faktorer som innebär
risker och ger anledning till bekymmer.

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 133

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

För det första har naturligtvis redan
det här årets stora upplåningar för att
täcka de utgifter, som regeringen inte
är villig att skära ned, redan fått och
kommer att få en direkt inflationsdrivande
effekt.

För det andra: även om omsättningsskattepropositionen
går igenom kommer
den inte att täcka ens nästa års
beräknade underskott. Även då finns
det alltså ett inflationsdrivande upplåningsbehov,
för så vitt man inte höjer
omsättningsskatten.

För det tredje: omsättningsskatten

har i och för sig en direkt kostnadsökande
effekt, alltså även om den mot
förmodan inte skulle utlösa några som
helst kompensationskrav. Skatten drabbar
ju varje industriinvestering, varje
ny maskin hos företagen, varje tegelsten,
varje cementsäck som används
i de svenska exportföretagen på annat
sätt än som råvara. Och transporterna
blir dyrare genom femöringen på bensin.
Därtill kommer, vilket för vissa industrier
är alldeles särskilt känsligt,
ökade bränsle- och energikostnader.

Det är alltså uppenbart att omsättningsskatten
måste få en hård effekt för
den svenska exportindustrien, i själva
verket så hård att konkurrenskraften
kan skadas. Och den risken tar man
alltså öppet i en situation då kostnadsläget
redan förut är oroande och inför
de övergångssvårigheter som sexstatsmarknaden
och förverkligandet av de
yttre sjus frihandelsområde kommer att
medföra.

Jag är för min del beredd att stryka
under finansministern ord i propositionen,
då han säger: »De större marknadsbildningar
som nu växer fram i
Europa och det ökade beroendet av utrikeshandeln
som följd av konvertibiliteten
ställer stora krav på det svenska
näringslivets konkurrensförmåga.» Så
långt är det alldeles rätt. Men herr
Sträng drar inte konsekvenserna av det
uttalandet. Det skulle i så fall innebära
åtminstone att exportindustriens inve -

steringar inte skulle drabbas av omsättningsskatt
och att bensin- och energiskatten
inte skulle genomföras. Under
alla förhållanden borde det ha lett fram
till ett förslag om restitutionsrätt för
dessa industrier beträffande erlagda
skatter. Logiken borde kräva detta.

Om vi inte kan hävda oss på de nya
marknaderna, om det visar sig att de
med oss konkurrerande industriländerna,
där förståelsen för företagsamhetens
problem är betydligt större än hos oss,
lättare kan anpassa sig och konkurrera
på de nya marknaderna, går detta ut
över vår levnadsstandard och den fortsatta
s. k. progressiva politiken. Det erkänner
herr Sträng själv i propositionen,
men även i det hänseendet tycker
jag att han underlåter att dra konsekvenserna
av sina uttalanden.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den ständiga penningvärdeförsämringen
har ställt den svenska
arbetarklassen och de lägre tjänstemännen
i ett starkt försämrat läge. Penningvärdeförsämringen
ger Svenska arbetsgivareföreningen
och landets storföretagare
möjligheter att sänka arbetarnas
och tjänstemännens reallöner
utan att därför behöva tillgripa direkta
attacker genom öppna lönesänkningar.
Detta tvingar arbetarklassen i vårt land
att spela den »förmenta rollen» av anfallande
part i kampen för högre löner,
samtidigt som man där i verkligheten
endast kämpar för att kompensera
sig mot penningvärdeförsämringen.
Även om arbetarklassen har nått
vissa framgångar i denna kamp, har
arbetarna ändå alltid befunnit sig i ett
sämre läge än arbetsgivarna, eftersom
kraven på kompensation för penningvärdeförsämringen
i regel förts fram
efter det att värdeförsämringen blivit
ett faktum. Inte ens under gynnsamma
betingelser, där löneglidningen till en
del kompenserar arbetarna, är de i
stånd att helt följa värdeminskningen.

134 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Den omständigheten att penningvärdeförsämringen
gör arbetarklassen till
anfallande part i den ekonomiska kampen
har stor politisk betydelse för storföretagen
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Kapitalisterna i Sverige slipper
gå till öppen kamp mot arbetarklassen
med lönesänkningar och kan
intaga den bekvämare positionen »hitintill
men inte längre». Ja, de kan
t. o. m. gå med på något höjda löner, i
medvetande om att en inflationistisk
prishöjning eller en fortskridande penningvärdeförsämring
mycket snart leder
till en sänkt reallön för arbetarna.

I detta läge, med en försämrad position
för arbetarklassen och en förbättrad
position för kapitalisterna, kommer
omsättningsskatten in i bilden. Regeringens
proposition följes av upprepade
maningar till löntagarna att inte
tänka på någon kompensation för kommande
prisstegringar. Man kan mycket
väl förstå regeringen på den punkten.
En kompensation skulle helt förta verkningarna
av omsättningsskatten och
förrycka målsättningen i regeringens
ekonomiska politik. Kommunisterna
kan inte godta den av regeringen intagna
positionen. Kommunisterna kan
inte tänka sig ett läge, där arbetarna
utan något som helst motstånd skall ta
på sig ökade utgifter, ökade bördor, där
arbetarklassen utan motstånd frivilligt
skall ställa sig i ett försämrat läge —
detta alldeles särskilt som statens behov
av nya pengar i huvudsak bottnar
i de väldiga militära utgifter, som »de
fyra demokratiska partierna» har enat
sig om. Jag sätter citationstecken omkring
uttrycket de fyra demokratiska
partierna.

De väldiga militärutgifterna -— över
3 000 miljoner kronor per år — upptar
en oerhört stor del av den löpande produktionen
till improduktiva ändamål.
Detta skapar i sin tur underskott i den
statliga budgeten, vilket i sin tur leder
till inflation. Ekonomiskt förlorar staten
på denna politik. Men om det finns

en part som förlorar, så måste det också
finnas en part som förtjänar på politiken.
Det finns också en sådan part.
Det är beställningsmottagarna. Det är
alla de som tillverkar den krigsmateriel
generalerna säger sig behöva. De gör
sig feta profiter på militära beställningar.

Dessa beställningsmottagare är ofta
samma människor som lånar ut pengar
till staten mot hög ränta, när staten befinner
sig i penningknipa. Industri- och
bankkapitalet har där förenat sig. De
förtjänar på sina penningaffärer med
staten, på statens militära beställningar.
Och när sedan statens affärer blir
alltför dåliga — d. v. s. i nuvarande
läge, enligt finansministern •—■ så vänder
man sig till landets konsumenter,
av vilka huvuddelen är arbetare och
lägre tjänstemän som inte har varit
med om de tidigare lysande affärerna,
och vill att dessa skall betala de uppkomna
förlusterna. Om denna »sista
affär» skall gå i lås, är det ännu för
tidigt att yttra sig om.

Finansministerns bild av det ekonomiska
läget har målats i ljusa färger.
Vi skulle enligt finansministern vara
på väg uppåt igen. På den punkten har
jag ingen anledning att polemisera mot
finansministerns skrivning. Om den är
riktig — vilket jag utgår ifrån att den
är — skulle det innebära nya väldiga
vinster för landets företagare. Det kan
väl inte vara så, att varningarna till
arbetarna för kompensationstänkande
skulle innebära ett på stället marsch i
avtalsrörelsen. Ett sådant resultat skulle
ju tillfoga arbetarklassen dubbla förluster.
Arbetarna behöver inte tala om
kompensation. Det handlar inte om ord
och uttryck, det handlar om realiteter.
Arbetarna och de lägre tjänstemännen
måste ha rätt att fordra sin andel av den
stegrade produktiviteten. Allt tal om
att arbetstidsförkortningen och tjänstepensioneringen
skulle hindra en höjning
av kontantlönen är spelad bluff.
Utöver arbetstidsförkortningen och

Nr 24

135

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

tjänstepensioneringen finns det utrymme
för arbetarnas krav på delaktighet
i den ökade produktionen och den ökade
produktiviteten. Skulle dessa krav
icke bifallas, så startar omsättningsskatten
med förbud för arbetarna-löntagarna
att kompensera sig för prisstegringarna
och med ett bifall till arbetsgivarnas
krav på kompensation för
omsättningsskatten.

Därmed är jag inne på mitt och
många arbetares och lägre tjänstemäns
innersta önskemål. Det måste finnas anra
och bättre vägar att gå, när det gäller
att täcka det uppkomna underskottet. De
kommunistiska förslagen har ju talare
före mig redogjort för. Jag behöver inte
upprepa dem. Dessa förslag måste
emellertid bli föremål för en objektiv
bedömning, när tiden är inne för ett
avgörande. Om inte andra vägar hittas
än den regeringen nu rekommenderar,
är jag rädd för att arbetarklassens position
i förhållande till de borgerligas
position blir ännu sämre. En sådan utveckling
måste bekämpas.

I dagstidningarna talas det om att LO
startar avtalsrörelsen med krav på 6
procent eller minst 34 öre. Vad innebär
det? 4 procents omsättningsskatt gör
såvitt jag förstår säkerligen 5 om inte
6 procent i ökade priser. Om LO lyckas
med årets avtalsrörelse och tar ut vad
de i början kräver, 6 procent, måste det
innebära, att arbetarrörelsen i Sverige
trots denna offensiva attityd ändå kommer
att sluta på stället marsch. Detta
bekräftar vad jag tidigare sagt.

Vad medför nu 6 procent? Hur är
det ställt med den omtalade standarden?
För en sågverksarbetare i grupp 3 med
3: 68 kr. i timpenning är det ju lätt att
räkna ut vad det blir för löneförhöjning
med 6 procent. Detsamma gäller en
transportarbetare i Stockholm med 219
kronor i veckan. Om arbetarna i denna
avtalsrörelse lyckas kämpa sig till 6
procent, har de alltså fått kompensation
för de prisstegringar som omsättningsskatten
skapar. Men de har inte fått ett

öre med av den produktivitetsstegring
som inträffat. Man kan även säga att de
har fått del av produktivitetsstegringen
men inte fått ett öre i kompensation
för prisstegringen.

Regeringens förslag till omsättningsskatt
betraktas av regeringen som en
förnuftig lösning och som en välgärning
för svenska folket. Jag måste säga, att
när förnuftet blir vanvett och välgärning
en plåga, är det bara i all stillhet
ett tecken på att en förändring har ägt
rum i produktionsmetoderna och utbytesformerna.
Regeringen tycks inte
ha upptäckt dessa förändringar eller
också vill den inte upptäcka dem.

Jag vill rikta ett par ord till fru
Eriksson i Stockholm. Om jag inte har
hört alldeles galet och om jag inte har
missförstått fru Eriksson, hävdade hon
i sitt anförande i natt, att den som har
en lyxkonsumtion och kostar på sina
barn mera får betala mera i omsättningsskatt.
Enligt fru Eriksson skulle
omsättningsskatten alltså kunna vara
progressiv uppåt. Ett sådant resonemang
från fru Eriksson i Stockholm
verkar förbluffande på mig. En miljonär
kan inte äta sig mer än mätt lika
litet som en sågverksarbetare med 3: 68
i timpenning, som dock kanske får avstå
litet av sin konsumtion. Omsättningsskatten
verkar inte så som fru
Eriksson säger. Givetvis behöver en
miljonär med två barn lika mycket
konsumtionsvaror som en sågverksarbetare
med två barn. Problemet gäller
ju dock vad en sågverksarbetare av sin
lilla lön får betala i konsumtionsskatt
och vad en miljonär av sina inkomster
får betala. Omsättningsskatten verkar
alltså progressivt bakåt, fru Eriksson!
Den drabbar hårdast barnfamiljerna
och de små inkomsttagarna.

Till sist vill jag säga ett par ord angående
talet om den skattesänkning som
regeringen har. Jag skall ge ett par
exempel. Årsunda kommun i Gästrikland
har beslutat höja den kommunala
utdebiteringen med 2 kronor, Sandvi -

136 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän

ken med 1 krona, Hamrånge med 1 krona
och Njutånger med 1:80 o. s. v.
Gävle stad har en inköpscentral som
köper in varor — 1958 för cirka 14
miljoner kronor. En omsättningsskatt
på de skattebelagda varorna innebär
för Gävle stad en merutgift för nästa
år på cirka 500 000 kronor. Den utdebitering
som Gävle stad beslutat om
— 16 kronor, den är bland de högsta
i jämförliga städer — ger inte täckning
för denna merutgift. Följden blir
att Gävle stad nästa höst måste inte
bara skaffa pengar till den halva miljon
staden förlorat under det gångna
året utan också öka skatten för att
kompensera det år som kommer.

Nu, herr talman, måste jag konstatera
att ingen av invånarna i de kommuner
som beslutat höja den kommunala
skatten kommer att få något med av
den skattesänkning som regeringen har
sockrat sitt förslag om omsättningsskatt
med. Medborgarna har fått 10 procent
sänkt statsskatt men i stället 10
procent ökad kommunalskatt. Detta
medför egentligen en försämring. Man
kan därför inte åka runt i landet och
påstå att den och den kommunens invånare
kommer att få något med av
regeringens skattesänkning. Det förvånar
mig att socialdemokraterna verkligen
gått på denna linje, då det fanns andra
utvägar. Jag vill hoppas att utskottet,
när det behandlar dessa problem, tar
vederbörlig hänsyn till de förslag som
kommunisterna har fört fram.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det kanske inte minst
viktiga när vi diskuterar våra statsfinanser
och hur budgetbristen skall täckas
är ju att vi måste bedöma detta skatteproblem
också med hänsyn till den internationella
ekonomiska utvecklingen.
Denna aspekt har finansministern med
i sitt resonemang i omsättningsskatte -

varuskatt, m. m.

propositionen och på den punkten är jag
frestad att ge finansministern rätt i hans
bedömning.

Såvitt jag förstår finns det ingenting
som tyder på att den konjunkturförbättring,
den expansion inom näringslivet
som försiggår och som av allt att döma
kommer att försiggå i de västliga industriländerna
under nästa år, kommer att
föranleda några inflationsartade verkningar
och att vi har att räkna med någon
allmän inflationstendens utomlands.
Finansministern pekar bl. a. på att råvarupriserna
tycks vara mera stabila.

Men den mening jag fäst mig vid och
där jag tycker finansministern har ganska
riktigt återgivit verkligheten är när
han säger att målet för den ekonomiska
politiken i hög grad har fixerats till att
man skall försöka bevara penningvärdet.
Man kan ju exempelvis beträffande
Förenta staternas ekonomiska politik
t o. m. fråga sig om den inte är alltför
restriktiv så fort det finns en tendens
till en märkbar konjunkturförbättring.

Frågan blir om den omsättningsskatt
som regeringen föreslår är den mirakelmedicin
som skall inte bara svida utan
göra gott också och om den skall kunna
göra att vi kan klara budgetproblemen
med bevarad prisstabilitet. Omsättningsskatten
blir på 4 eller rättare sagt
4,2 procent, eftersom man skall lägga
omsättningsskatten till priset och beräkna
den på den totala summan. Den
skall träda i kraft vid årsskiftet och det
förefaller mig som om regeringen har
väl sörjt för att vi skall få en livlig julkommers.
Förmodligen kommer det att
bli en viss undersysselsättning i butikerna
efter årsskiftet. Jag skulle tro att
man inte behöver befara lika stor trängsel
den första tiden efter nyår i varje
fall.

Utom omsättningsskatten på varorna
har man också en arbetstidsförkortning,
som motsvarar drygt två procent, och
vidare skall arbetsgivarna under 1960
betala in 1,9 procent av lönesumman i
pensionsavgifter på grund av den obli -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

137

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

gatoriska tjänstepensionen. Det är orimligt
att vänta något annat än att löntagarna
skall komma att söka kompensera
sig för omsättningsskatten och att företagen
skall komma att söka kompensera
sig så långt det går för omsättningsskattens
verkningar och för tjänstepensioneringens
och arbetstidsförkortningens
kostnader. Detta så mycket mera som
omsättningsskatten inte bara gäller
konsumtionsvaror utan också investeringar
i byggenskap, maskiner o. s. v.
I realiteten är det inte fråga om något
annat, om man låter bli att blanda bort
korten, än att den nya beskattning man
lägger på investeringarna är en ny investeringsavgift.
Man lägger också på
en energiskatt, som den här gången inte
är motiverad av beredskaps- eller lagerhänsyn.
Därmed ökar också transportkostnaderna,
som åtminstone i vissa delar
av vårt näringsliv är en utomordentligt
avgörande post när det gäller frågan,
om våra företag, med det allmänna
kostnadsläge och löneläge vi har, skall
kunna hävda sig i konkurrensen utomlands.

Försvaret kan göra anspråk på att få
kompensation för ökade löner och omkostnader,
jordbruket likaså enligt avtal,
och pensionärerna skall ha indextillägg.
Man vill kompensera sig för detta
på lönesidan, och företagen för kostnadsökningarna.

Jag måste för min del säga att om
Sverige under 1960 verkligen skall klara
både omsättningsskatten, tjänstepensionsavgifterna
och arbetstidsförkortningen
på en enda gång utan att få inflation,
då är sannerligen vårt land ett
underbart land. Finansministern säger
i sina tal att regeringen väljer en omsättningsskatt
före en inflation. Jag kan
inte förstå annat än att vi måste få båda
delarna. Det är ju ändå rätt märkligt
att den enda förhoppning regeringen
har att kunna undgå inflation är alt arbetsgivarna
skall säga nej till löntagarnas
för stora lönekrav. Det är alltså so -

cialdemokratisk regeringspolitik 1959
och 1960.

Får vi inflation, får vi kostnadsstegringar,
så står vi inför risken att våra
konkurrensmöjligheter på utlandsmarknaden
minskar. Jag tycker inte att vi i
detta sammanhang så ensidigt skall tänka
på exportföretagen. Situationen är
kanske ännu hårdare för den del av näringslivet
som är inriktad på hemmamarknaden
och som redan nu har att
kämpa en ganska ojämn kamp med hänsyn
till pristrycket från importvarorna.
Det kan i sin tur, om vi får sämre konkurrensmöjligheter,
leda till att vi så
småningom får ökad arbetslöshet med
åtföljande högre statsutgifter för att klara
sysselsättningen.

Jag nämnde försvarets rätt till kompensation.
Herr Hjalmarson sade i går,
och jag antecknade ordvalet, att man får
skjuta på alla utgifter. Nu vet jag inte
om denna formulering var ett uttryck
för herr Hjalmarsons verkliga uppfattning.
Man har ju inte haft någon känsla
av att högern skulle kunna tänka sig att
skjuta på några försvarsutgifter. Jag vill
inte dra upp någon diskussion om försvaret
i detta sammanhang, ehuru frågan
i och för sig vore värd en diskussion.
Rent allmänt vill jag säga, att jag
är övertygad om att när den tid löpt ut,
som omfattas av uppgörelsen om försvaret,
så torde man från militärt håll
räkna med att få behålla nuvarande andel
av nationalinkomsten för försvaret.
Detta förutsätter enligt vad jag tror, att
allmänheten får litet bättre insyn i användningen
av de medel som står till
förfogande.

Herr Ericsson i Kinna gick in på besparingsutredningens
resonemang på
olika punkter. Vi tog ju i besparingsutredningen
också upp litet resonemang
om försvaret, fastän vi ju var överens
om att bara lägga fram sådana förslag,
som vi var eniga om. Jag menar emellertid
alt trycket i våra statsutgifter gör,
att vi kominer att få en mycket allvarligare
diskussion om försvarsutgifterna

138 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

framöver än vad vi haft på senare tid.
Om jag inte är fel underrättad sitter det
mer än 4 000 personer i de centrala militärförvaltningarna
här i Stockholm,
och lönekostnaderna för dem lär gå på
omkring 100 miljoner. Det är säkert
många även i denna kammare som frågar
sig, om det är särskilt rationellt ordnat
på den kanten.

Jag vill också ta upp en annan fråga
i detta sammanhang. Det lär kosta ungefär
200 miljoner från det man bestämmer
sig att göra ett flygplan och till den
dag ungefär sju år senare, när planet
börjar serietillverkas. Skall vi göra begränsade
serier på låt mig säga 200 plan
kommer således bara dessa planeringskostnader
att belöpa sig till 1 miljon för
varje plan. Vi skall inte ge avkall på vår
alliansfrihet. I varje fall har vi inom
centerpartiet den bestämda uppfattningen,
att det inte skall vara några vinglerier
i vårt lands utrikespolitik och att
det inte bör fällas uttalanden sådana
som herr Hjalmarsons, vilka utomlands
— där man kanske tror att herr Hjalmarsons
synpunkter betyder något för
utformningen av vår utrikespolitik —
kan skapa felaktiga föreställningar. Men
vi får också ta konsekvenserna av alliansfriheten,
och jag undrar om inte den
tekniska utvecklingen kan föranleda en
prövning av om vi inte tillsammans
med länder, som har ungefärligen samma
utrikespolitik som vi, får söka samordna
försvarsansträngningarna på den
tekniska sidan, så att större serier kan
tillverkas och kostnaderna därmed nedbringas.

Så åter till omsättningsskatteresonemanget!
Att centerpartiet sagt nej till
regeringsförslaget beror främst på att
vi allvarligt befarar att en omsättningsskatt
kommer att öka inflationsriskerna.
Den blir, som jag redan sagt, inte bara
en skatt på konsumtionsvaror, utan den
drabbar också de produktiva investeringar
som är nödvändiga för att öka
vår konkurrenskraft.

Vad beträffar drivmedelskostnader -

na, som ju också ökar, är jag förvånad
över att regeringen utan att anföra några
särskilda motiv med ett enda penndrag
ändrar konkurrensförhållandena
på transportområdet. Här lägger man
på fem öre på bensinen —• bakgrunden
är väl att privatbilismen skall drabbas
— och så tar man ett öre på motorbrännolja.
Men många lastbilsägare har
ju bensindrivna fordon, och den nuvarande
konkurrenssituationen skulle således
helt plötsliga ändras.

Liknande synpunkter kan anföras i
fråga om tidningspressen. Jag instämmer
härvidlag med herr Ståhl. Skall vi
i ett så framstegsvänligt samhälle, som
vi anser oss ha, över huvud taget lägga
skatt på böcker och tidskrifter och tidningar?
Det finns goda skäl för att undanta
kulturen liksom oponionsbildningen
och nyhetsförmedlingen från beskattning.
När det gäller nyhetstidningarna
föreslås visserligen undantag för
tidningar som kommer ut minst tre dagar
i veckan. Men det finns ju också tidningar
av dagspressnatur, som kommer
ut en eller två dagar i veckan och som
också fyller en uppgift i opinionsbildningen.
Det är enligt min mening orimligt
att beskatta den opinionsbildning
som pressen svarar för.

Och samma kategoriklyvning blir det
för medlemsblad som ges ut av de politiska
ungdomsförbunden, av nykterhetsorganisationer
och andra ideella organisationer.
En organisation som har gott
om pengar och kan ge ut ett medlemsblad
utan kostnad för medlemmarna
slipper omsättningsskatt, men en organisation
som har det sämre ställt och
måste ta betalt för den lilla tidskriften
får betala omsättningsskatt. De ideella
organisationerna, som sannerligen inte
har så gott om sekiner, kommer naturligtvis
att drabbas i mycket hög grad
härigenom.

Jag har resonerat med åtskilliga tidningsmän
rörande omsättningsskatten
för tidningar. Regeringen tycks inte vara
representerad här i dag, i varje fall

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

139

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

inte på statsrådsbänken. Den kanske inte
anser remissdebatten i dag så viktig,
att regeringen behöver vara representerad
vi densamma. Annars hade det varit
värdefullt att få veta hur det skall
bli med omsättningsskatten. Skall exempelvis
en tidning betala omsättningsskatt
även för den del av prenumerationsavgifterna
som uttagits före årsskiftet?
Det är en av de praktiska frågor,
som kan dyka upp vid läsningen av
denna inte särskilt lättolkade proposition.

En väsentlig invändning mot omsättningsskatten
är att den blir mycket dyrbar
att administrera och medför åtskilligt
besvär för handlare och hantverkare,
vilka inte kan påräkna ersättning
från staten för att de fungerar som uppbördsmän.
Därtill kommer alla jordbrukare,
cirka 250 000, vilka skall skatta
för egen förbrukning och hemmaförsäljning.
Särskilt stort huvudbry kommer
nog hantverkarna att orsakas. För
vissa varor som de köpt i järnhandeln
eller i andra affärer har de betalat omsättningsskatt.
I andra fall skall de, såvitt
jag förstår, ta ut omsättningsskatt
på sina varor. Det blir nog svårt för
dem att skilja mellan dessa varukategorier.
Att lämna fullständiga deklarationsuppgifter
kommer att kräva betydligt
omständligare bokföring och medföra
mycket krångel.

Vi i centerpartiet har deklarerat, att
vi kommer att anvisa en annan väg för
att sanera budgeten. Vi anser att besparingar
bör genomföras, men i den mån
de inte förslår får vi åstadkomma inkomstförstärkningar
i första hand genom
höjd beskattning på mera umbärliga
varor. Vi får tillfälle att diskutera
detta problem senare, när de olika oppositionspartiernas
förslag föreligger.

Med hänsyn till den debatt som var
i går beträffande pensionsfrågan, då jag
också hade tillfälle att klargöra min
syn på diskussionen om bcsparingsutrcdningen
och pensionshöjningarna, vill
jag bara säga, att jag inte uppfattat

uttalandet från särskilda utskottet 1958
på annat sätt än att riksdagen inte har
bundit sig i vidare mån än att den uttalat
sig för en jämnare höjning. Centerpartiet
har inte sagt att man skall
ta pensionsberedningens förslag i dess
helhet. Som jag även framhöll i går,
ar den centrala frågan inte vilken ståndpunkt
besparingsutredningen har tagit
i detta sammanhang, utan den centrala
frågan är, att man genom att pressa
fram enighet i utredningen skulle söka
skapa politiska förutsättningar för en
besparing över hela fältet. Sedan regeringen
på ett tidigt stadium klargjort,
att den inte känner sig bunden av besparingsutredningens
förslag har också
andra partier självfallet rätt att kräva
samma handlingsfrihet.

Det synes mig en smula märkligt, att
den enda punkt där regeringen känner
sig bunden av besparingsutredningen
gäller folkpensioneringen. Andra frågor
ställer man öppna. Beträffande den
största punkten på besparingsutredningens
förslag, nämligen bostadspolitiken,
har jag inte kunnat hitta något
uttalande. Beträffande vägarna antyder
man, att det kanske inte går att åstadkomma
någon besparing därvidlag. Förslaget
om reducerad skatteersättning till
kommuner och landsting tar man klart
avstånd från. Det märkliga är att i samma
proposition föreslås en omsättningsskatt,
som kommer att innebära större
ökning av kommunernas kostnader än
besparingsutredningens förslag om reducerad
skatteersättning skulle ha medfört.
I detta sammanhang vill jag, herr
talman, fästa uppmärksamheten på att
det också finns en principiell skillnad
mellan besparingsutredningens förslag
och förslaget rörande omsättningsskatt,
den skillnaden nämligen att en omsättningsskatt
drabbar generellt. Den drabbar
i lika hög grad fattiga och rika kommuner.
Den enda skillnaden därvidlag
skulle vara att norrlandskommunerna,
som i regel liar mycket svagt skatteunderlag,
kommer att drabbas hårdare

140 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

på grund av större transportkostnader,
större uppvärmningskostnader o. s. v.
En omsättningsskatt skulle för kommunerna
medföra ökade kostnader för
Skolmåltider, skolskjutsar etc. Deras
byggnadsverksamhet skulle fördyras.
Detta betyder att kommuner och landsting
kommer att få större kostnader
sammanlagt än de skulle ha fått om
besparingsutredningens förslag hade
tagits. Regeringens förslag tar alltså
ingen hänsyn till skatteutjämningssynpunkter.

Herr talman! Det som jag sagt kanske
inte i och för sig är nytt eller särskilt
originellt, men det är ett uttryck för
vad jag känner inför det allvarliga steg
som riksdagen kommer att få ta, vare
sig den väljer det ena eller det andra
alternativet.

Till sist vill jag endast säga att för
mig framstår omsättningsskatten inte
bara som ett utomordentligt riskmoment
för inflation. Det finns också en
annan aspekt på frågan, som jag kommer
till strax. Först vill jag säga, att vi
i den här diskussionen inte har haft
möjlighet att behandla de olika alternativens
för- och nackdelar, eftersom
oppositionens alternativ ännu inte har
presenterats. Dessa alternativ kommer
av naturliga skäl inte att presenteras
förrän vid motionstidens utgång. Därför
har diskussionen kommit att gälla
å ena sidan omsättningsskatten och å
andra sidan principerna i andra alternativ
som inte i detalj har presenterats.

Men, som sagt, vår rädsla för inflationen
är vårt huvudmotiv, då vi menar,
att en omsättningsskatt bör avvisas.
Jag skulle vilja tillägga, att jag för
egen del är övertygad om att finansministern,
när han har bedömt budgetläget,
inte bara rent allmänt ansett det
vara snyggt och trevligt att kunna visa
upp en budget, som är balanserad. Bakom
hans förslag ligger säkerligen också
den föreställningen, att om man i
ett förbättrat konjunkturläge inte kan
klara denna budgetbrist, måste den

statliga upplåningen ökas i så hög grad,
att risken för inflation växer, även om
en betydande del av budgetbristen hänför
sig till arbetslöshetsanslag. Kapitalmarknaden
och dess funktionsduglighet
har sålunda säkert varit med i bilden.
Jag menar att finansministern från sina
utgångspunkter torde ha bedömt saken
så, att införandet av en omsättningsskatt
också skulle vara ägnat att
inte bara minska anspråken på kapitalmarknaden
utan också minska kravet
på en skärpning av kreditpolitiken.

Jag är ledsen att säga, herr talman,
att mig förefaller det som om det finns
lika goda skäl för antagandet att omsättningsskatten,
om den genomförs,
kommer att utlösa kedjereaktioner, som
även kan föra med sig att vi kommer
att få — och detta kanske snart — en
kärvare kreditpolitik.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
började och slutade sitt anförande
med en del samhällsekonomiska reflexioner.
Jag skall också be att få göra
ett par kommentarer på det området.

Med kort mellanrum har vi här i riksdagen
haft tillfälle att ta del av två olika
översikter av det aktuella ekonomiska
läget. Den ena översikten finns som
bilaga fogad till propositionen om omsättningsskatt
och är utarbetad av finansdepartementets
ekonomiska avdelning.
Den andra är konjunkturinstitutets
preliminära rapport om konjunkturläget
hösten 1959.

Siffermaterialet i de båda översikterna
är, rimligt nog, i stort sett detsamma,
men behandlingen av materialet
och kommentarerna till det skiljer sig
på ett iögonfallande sätt. Någon större
skarpsynthet behövs för det mesta inte,
för att — också i fråga om lösryckta
citat — kunna skilja mellan det som
kommer från kanslihuset och det som
kommer från konjunkturinstitutet.

Låt mig ta ett exempel, som jag väl -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

141

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

jer både för att det är ytterligt karakteristiskt
och för att det rör sig på ett
centralt område.

Det ena påståendet lyder så här:
»Med reservation för en viss snedvridning
av arbetsmarknaden skulle man
kunna tänka sig en någorlunda balanserad
utveckling under 1960 om hänsyn
endast skulle tas till de ''privata’
konjunkturkrafterna».

Det andra påståendet lyder däremot
så här:

»Den samhällsekonomiska betraktelsen
av läget pekar därmed på en betydligt
starkare balansförsämring mellan
kalenderåren 1959 och 1960 än den
rent statsfinansiella. — — •— Statsbudgetens
och hela den ekonomiska politikens
uppgift som balansfaktor blir
därmed ännu större.»

De båda påståendena står skarpt mot
varandra. Konjunkturinstitutet menar,
att den privata sektorn i och för
sig inte vållar bekymmer — störningarna
kommer från den statliga utgiftsexpansionen.
Finansdepartementet däremot
anser sig kunna spåra balansrubbningar
också utanför statsfinansernas
område — och tar det som skäl
för att tala om statsbudgeten som balansfaktor.

En gång i världen var sådant tal berättigat.
Under lågkonjunkturer kunde
finansministrarna med goda skäl göra
gällande, att deras budgetunderskott
verkade stabiliserande på samhällsekonomien.
Men när högkonjunkturen återvände,
saknade man här i landet politisk
vilja och kraft till att reducera
statsutgifterna. I stället för att kompensera
företagens och konsumenternas utgiftsberedvillighet
med ett statligt budgetöverskott,
fortsatte man med de
överdimensionerade statsutgifterna och
gjorde ont värre. Finansdepartementet är
bundet till händer och fötter av utgiftsåtaganden,
principbeslut och automatiska
kostnadsökningar. Budgeten saknar
helt enkelt den rörlighet, som är

första förutsättningen för att den skulle
kunna fungera som balansfaktor.

Statsministern gjorde ännu i går försök
att ge regeringens budgetpolitik
sken av att vara ekonomisk politik.
»Tror någon, att vi skulle ha lagt fram
ett så impopulärt förslag som detta
skattehöjningsförslag», sade han, »om
vi inte känt vårt ansvar?» Finansministerns
besked var betydligt mera rakt
på sak. Av honom fick vi veta, att regeringen
valt omsättningsskatten som
den enda praktiska politiska möjligheten.
Tydligare kan det väl inte sägas,
att det är politiska konjunkturer, inte
konjunkturpolitik, som är avgörande för
regeringens budgetpolitik.

Detta är inte på något sätt en situation,
som är ny för i år. Från oppositionshåll
har vi många gånger förut
haft anledning peka på att den finanspolitik.
som förts alls inte främjat stabiliteten
i samhällsekonomien utan
tvärtom skapat problem och bekymmer.
Det nya i dagens läge är bara, att problemen
vuxit i omfattning, så att de inte
längre kan skylas över.

Regeringen är numera själv medveten
om att den saknar ett belopp någonstans
mellan 1 och 1 ''/? miljard kronor
i budgeten för det löpande budgetåret.
För att innevarande halvår kunna klara
sina utbetalningar måste staten låna
upp ungefär 2 500 miljoner kronor mot
1 950 miljoner kronor samma period i
fjol. Under november och december, de
båda återstående månaderna av året,
skall 1 300 miljoner kronor lånas upp.
Statsråden brukar inte tycka om att
höra sådana siffror uppdelade i så och
så många miljoner om dagen; jag tror
inte någon annan här i landet heller
känner anledning till glädje, när en
snabbkalkyl visar ett upplåningsbehov
fram till årsskiftet av genomsnittligt
cirka 20 miljoner kronor om dagen. Årsskiftessiffran
för statsskulden kommer
att notera ett nytt bedrövligt rekord,
räntebördan blir tyngre och en större
andel av statsskulden än någonsin kom -

142

Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

mer att utgöras av kortfristiga bankskulder.
Vårens inströmmande restskatter
och eventuell s. k. inkomstförstärkning
kommer så att ge en andhämtningspaus,
innan hösten 1960 — om politiken
inte ändras — kommer med ännu svårare
påfrestningar.

Det är skäl att understryka, att samtidigt
som dessa påfrestningar på vårt lands
samhällsekonomi har kvantitativt vuxit,
har de också blivit alltmera riskabla.
Under efterkrigsåren kunde vi tillåta
oss litet av varje på den inhemska fronten:
vår export hölls ändå uppe genom
omvärldens varuhunger och vår import
hindrades genom regleringar att överstiga
våra betalningsmöjligheter. Nu är
situationen en annan; det kan inte understrykas
kraftigt nog. Marknaden har
blivit köparnas, medan exportörerna
ibland får vara glada att finna täckning
för sina rörliga kostnader. Internationella
avtal i liberalismens tecken hindrar
oss att med krigsekonomiens restriktioner
möta risken av valutautflöde.

Det är väl nu två år sedan finansministern
i statsverkspropositionen talade
om en isolerad svensk inflationsutveckling
som en risk, vilken absolut måste
undvikas. I dag måste vi säga, att omvärldens
motåtgärder mot inflation har
blivit bestämdare och mera planmässiga
än tidigare. Kan detsamma sägas om
vårt land?

Låt mig på nytt citera ur de översikter
över det aktuella ekonomiska läget,
som vi just har under ögonen. Vad vi
har att vänta oss under 1960, ifall inga
motåtgärder sättes in, skildras så här:

»I stort sett följande olika resultat
kan tänkas inträda:

en ökning av importen som snabbt
reducerar valutareserven;

en prisstegring som tvingar i första
hand konsumenterna att begränsa sin
efterfrågan;

en arbetskraftsbrist och en varubrist
som visserligen tvingar till ett frångående
av de planer på investeringar, varuinköp
och anställande av arbetskraft,

som skulle utgöra det konkreta innehållet
bakom de redovisade efterfrågesiffrorna,
men som samtidigt innebär
produktivitetssänkande störningar i det
ekonomiska förloppet genom leveransförseningar
o. s. v.»

Så långt citatet. Dess tal om risker för
valutareserven, för standardsänkande
prisstegringar, för desorganiserande
bristhushållning låter kanske som oppositionens
sedvanliga kverulans. Men författarna
sitter denna gång i finansdepartementets
ekonomiska avdelning.
Visserligen bör tilläggas, att skildringen
inte är avsedd som dom över den politik,
som ställt oss inför dessa faror, utan
som bakgrund för kravet på omsättningsskatt.

Men här griper konjunkturinstitutets
resonemang in med distinktionen mellan
»efterfrågeinflation» och »kostnadsinflation».
Det kan väl vara, säger man,
att efterfrågeinflationen kan kväsas genom
omsättningsskatt. Prisstegringen
kanske håller efterfrågan nere på en acceptabel
nivå. Ja, prisstegringen — där
har man redan nämnt ordet. Konjunkturinstitutet
talar om »den autonoma,
engångsartade prisstegringseffekt som
kommer att ligga i själva införandet av
en eventuell omsättningsskatt». Och i
samma mening nämner man »den autonoma
kostnadsstegring för produktionen
som redan på förhand syns given
i och med tilläggspensionens avgifter».
Som en tredje komponent i vad som
med en uppriktig formulering kallas
»de statliga produktionskostnadshöjande
åtgärderna» nämns också den föreslagna
skatten på bränslen.

Hopsummerade och ställda i relation
till den beräknade produktivitetsökningen
visar sig kostnadsstegringarna
så höga, att konjunkturinstitutet räknar
med att en viss sänkning av realtimlönen
skulle krävas för att undgå kostnadsinflation.
Om den bedömningen är
riktig, kan vi med tidigare erfarenhet
av lönerörelser i uppåtgående konjunkturläge
konstatera, att beslut om omsätt -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

143

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ningsskatt och bränsleskatt skulle innebära
startsignal för en kostnadsinflation,
som via automatiken i jordbruksinkomsterna,
försvarsutgifterna och
folkpensionerna snabbt skulle köras upp
i högre varv. Finansministern sökte i
går slå bort farhågorna — LO:s utbud
i löneförhandlingarna som vi läser om
i dagens tidningar, kan redan sägas ha
ryckt undan grunden för hans optimism
beträffande omsättningsskattens obetydliga
verkningar på löneläget.

Utan tvekan kan många skäl anföras
till förmån för att ge större del av statsbeskattningen
indirekt karaktär. Det utbyte
som regeringen nu ifrågasätter —
att ge avkall på 290 miljoner kronor i
direkt skatt men begära 1 600 miljoner
kronor i indirekt skatt — är väl ändå
litet väl oblygt. Att i dagens svåra internationella
konkurrensläge införa en fyraprocentig
omsättningsskatt med oundvikliga
konsekvenser för vårt redan höga
kostnadsläge skulle vara att ta otilllåtna
risker för våra möjligheter att hålla
export och sysselsättning uppe.

Samma risker ligger i den utväg, som
ibland rekommenderats som alternativ
till regeringens nya skatter, nämligen att
man skulle fortsätta att täcka budgetunderskotten
genom upplåning. Vi vet,
att den upplåning som då kommer i fråga
måste bli upplåning i banksystemet
och alltså innebära nyskapad likviditet.
När denna i större omfattning tas i
anspråk av kontohavarna, kommer en
utgiftsexpansion i gång, som samhället
inte har någon möjlighet att med ur demokratisk
synpunkt acceptabla metoder
hålla inom gränsen för det samhällsekonomiskt
önskvärda. Redan den höga likviditet
som vi nu har är farlig, och ytterligare
påbyggnad genom ökad statsupplåning
ter sig fullständigt orimlig.

Statsverksamheten måste på nytt bli
cn stabiliseringsfaktor. Den får inte som
nu vara ett destruktivt element i samhällsekonomien.
Vad som behövs är sannerligen
inte nya statliga produktionskostnadshöjande
åtgärder i stil med om -

sättningsskatt och bränsleskatt. Inte heller
kan man som lösning acceptera lånevägen,
som för framtiden skapar olösliga
likviditetsproblem. Ur samhällsekonomisk
synpunkt likaväl som ur en rad
andra är den enda riktiga vägen att väsentligt
reducera statsutgifterna.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag vill föra fram i denna
remissdebatt några synpunkter dels
på skattefrågan i allmänhet och dels på
folkpensionärernas situation vid införandet
av en omsättningsskatt.

Sedan år tillbaka har skatterna dominerat
den politiska debatten. I alla
valrörelser under senare år har de utgjort
ett centralt debattämne. På senare
tid har även frågan om en förskjutning
från direkt till indirekt skatt förts in i
diskussionen. Genom regeringens förslag
till omsättningsskatt har vi handgripligen
fått veta, att även den accepterar
den indirekta skattereformen fullt
ut. I vissa tidningar och tidskrifter hälsar
man med underförstådd tillfredsställelse
en omläggning från direkt till
indirekt skatt. Röster höjes också som
förmenar, att välståndet nu nått en sådan
höjd, att medborgarna i gemen bör
betala samhällets tjänster själva, t. o. m.
sjukvård och undervisning.

Som en kalldusch för dessa kännare
av vårt välstånd kommer nu beskedet,
att utav våra totalt 4 miljoner skattebetalare
har hela 2,1 miljoner under 8 000
kronor i taxerad inkomst, medan 1,9
miljoner har över 8 000 kronor. Även
med de reservationer som kan göras
med hänsyn till deklarationernas fullständighet
är detta ett klart besked om
hur välståndet fördelas. De 2,1 miljonerna
skattebetalare har inga möjligheter
att fullt ut betala samhällets olika
tjänster, såsom sjukvård in. in. Därest
man i större utsträckning övergår till
indirekt skatt, blir det också dessa grupper
som får bära den tyngsta bördan.
Skall skattetrycket med indirekt skatt

144 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

rimligt avvägas, fordras det att denna
stora grupp får kompensation genom
socialbidrag av skilda slag. I annat fall
blir de direkt utlämnade åt ett samhälleligt
godtycke, som dess bättre inte förekommit
i vårt land efter demokratiens
genombrott.

Det är således uppenbart, att skall
grunderna för vår beskattning reformeras
medelst införande av högre indirekt
skatt och lägre direkt skatt, blir det ett
svårt avvägningsspörsmål att samtidigt
icke ge avkall på principen skatt efter
förmåga och bärkraft. Den beskattande
makten åvilar som bekant riksdagen,
som därmed är ett uttryck för folkets
vilja att sig självt beskatta. Så länge över
50 procent av skattebetalarna icke beröres
av den utjämnande faktor, som progressiviteten
i skattesystemet innebär,
är det nödvändigt att behålla denna för
den övriga delen av skattebetalarna. Solidariteten
olika folkgrupper och medborgare
emellan kräver detta. Att som
man gjorde i går påstå, att inkomsterna
numera är så stora, att den överflyttning
som sker via sociala förmåner etc.
i praktiken innebär att medborgarna i
stort sett bara byter pengar, är inte riktigt,
sett mot bakgrunden av den verkliga
inkomstfördelningen här i landet.

Det förslag till införande av en indirekt
skatt, som nu föreslagits av finansministern,
ger inte på långt när kompensation
åt de små inkomsttagarna för
den indirekta skattehöjning de betungas
med. Alldeles särskilt blir det en grupp
medborgare, nämligen jordbrukarna
och småföretagarna, som hårt drabbas.
För dessa grupper innebär skatteförslaget
en direkt övervältring av skattebördan
från andra, högre inkomsttagare.

Jag har gjort en beräkning med ledning
av en småbrukares inkomster och
kommit fram till siffror, som jag finner
så anmärkningsvärda, att jag vill ha
dem inskrivna i kammarens protokoll.
Det gäller en småbrukare som på en 10
hektars gård hade en omsättning för
år 1958 av 20 000 kronor. Sedan man

dragit från hans skattefria inköp av
kraftfoder, konstgödsel och levande djur
återstår en inköpssumma av i runt tal
4 000 kronor, för vilken han skall betala
omsättningsskatt. Detta gör en skatt
på 168 kronor. Han har sedan att i likhet
med alla andra konsumenter betala
skatt på övriga nödvändighetsvaror jämte
de produkter som användes i hans
hushåll. Beloppet härför uppgår i runt
tal till 5 000 kronor, och skatten blir
210 kronor. Resultatet blir en höjd indirekt
beskattning på 378 kronor. Å
andra sidan får han en sänkning av
statsskatten med 40 kronor. Nettoskattehöjningen
för honom blir alltså 338
kronor per år. Någon kompensation genom
höjda priser kan han icke erhålla,
såvida inte åtgärder utöver nu gällande
jordbruksavtal skall vidtas.

Detta är inte något extremt fall. Man
torde inom samma företagargrupp kunna
finna många som får betydligt större
skattehöjning liksom även andra som
drabbas mindre hårt. Men exemplet är
belysande för hur även genom en måttlig
indirekt skatt vissa grupper kan beskattas
alldeles särskilt hårt. En löntagare
i motsvarande inkomstläge kommer
ifrån omsättningsskatten väsentligt
billigare, då han inte har att erlägga
skatt för stort mer än vanliga konsumtionsvaror.
För småföretagarna, som
har att betala skatt för en rad saker,
från maskinutrustning till reparation
och ersättningsvaror, blir omsättningsskatten
en ny pålaga, som icke underlättar
deras möjligheter att hävda sig i
en skärpt konkurrens.

Jag har med detta velat påvisa, att om
man inte vill gå den gamla vägen och
beskatta efter bärkraft genom att höja
uttagningsprocenten, så bör man inte
köra fram ett förslag till indirekt skatt,
vilket är så dåligt underbyggt att det
pålägger vissa grupper av små inkomsttagare
särskilt stora skattehöjningar.
Med en omläggning till indirekt skatt
måste följa ett från statsskatt fritt bottenbelopp
för alla nuvarande inkomster

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 145

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

på upp till 7 000 kronor. En omsättningsskatt
kommer ändå att tvinga grupper
under denna inkomstgräns att avstå
från en mängd konsumtionsvaror
som högre inkomsttagare kan förvärva.
Den nivellering och ekonomiska utjämning,
som sedan ett par decennier tillbaka
kännetecknar vårt samhälle, bör
inte spolieras genom ett skattesystem
som egentligen tillhör en gången tid.

Den andra fråga, som jag här tänkte
beröra, gäller våra folkpensionärers
ställning vid införandet av en omsättningsskatt
och en höjning av kostnadsläget.
Man torde tryggt kunna utgå ifrån
att därest den indirekta skatten blir
verklighet, kommer det genom lönekompensationer,
tjänstepensioneringen och
andra åtgärder att följa en höjning av
kostnadsläget. Till de 4 procenten i omsättningsskatt
får vi säkerligen lägga lika
mycket i lönehöjningar, och jag tror
för min del inte att det kommer att
stanna vid mindre än en kostnadshöjning
på 10 procent. Den grupp utöver
småbrukare och småföretagare som inte
kan kompensera sig för prishöjningen
är våra folkpensionärer. Den indexhöjning,
som de nu skulle få, ger dem inte
på något sätt kompensation i nuvarande
läge. Man frågar sig därför, om det är
avsikten att lämna denna stora grupp
av medborgare i sticket. För min del
tror jag så gott om riksdagen, att jag
inte kan tänka mig att någon där menar
att så bör ske. Men i den situation som
uppkommit framstår det som självklart,
att man måste vidta speciella åtgärder
för folkpensionärernas del, och jag har
då ansett att man bör följa pensionsberedningens
förslag. Ur min rent personliga
synvinkel hade det riktigaste varit
att höja uttagningsprocenten till 110
och använda dessa medel för att förverkliga
pensionsberedningcns förslag.
Men jag kan även ansluta mig till förslaget
om att pensionsavgiften höjes
med 1 procent och att man på den vägen
ger folkpensionärerna vad som riiltvisligen
tillkommer dem.

10 — Andra kammarens protokoll 1959.

Förra riksdagens beslut om att en
jämnare lyftning av pensionerna bör eftersträvas
kan icke innebära en överenskommelse
som måste bestå även inför
en sådan ny prisexplosion som vi
nu kommer att få bevittna — det förstår
nog var och en. Håller man fast vid den
tolkningen, måste det innebära, att man
är beredd att förhindra alla löntagare
att förhandlingsvägen ta ut kompensation.
Våra folkpensionärer har ju icke
någon sådan möjlighet. Hade man däremot
kombinerat åtgärden med ett lönestopp,
som i dagens läge hane varit
det förnuftigaste, skulle detta ha kunnat
utgöra ett skäl för att inte nu forcera
fram pensionsberedningens förslag.

Till slut vill jag, herr talman, understryka
den oro, som nog litet var av oss
känner inför dagens debatt och som säkerligen
också folk i allmänhet hyser.
Kan man verkligen bemästra denna
ständiga höjning av löner och priser,
som gör att vårt penningvärde får sitta
emellan och att vi riskerar ett väldigt
bakslag i fråga om vår levnadsstandard
genom att vi kommer i ett sämre läge i
förhållande till omvärlden? Jag tillåter
mig — även om jag vet att jag talar fördöva
öron — att ifrågasätta, om inte de
fyra demokratiska partierna borde ta
upp till allvarligt övervägande tanken på
att få till stånd en samlingsregering för
att kunna klara upp situationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man blir mer och mer
förbryllad över vad centerpartiet egentligen
menar med sina resonemang om
vad folkpensionärerna skall ha. Herr
Jansson i Benestad tog upp frågan dels
om folkpensionernas indexhöjning och
dels om deras realförbättring, vilket senare
väl närmast är vad vi här diskuterar
och som centerpartiet har ansett sig
skola göra större än övriga partierna.
När jag lyssnade till herr Eliasson i
Sundborn i dag uppfattade jag att han
Nr 24

146 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

sade: »Vi i centerpartiet känner oss inte
alls bundna helt och fullt av vad pensionsberedningen
kom med förslag om.»
Då gick i alla fall centerpartiet och
gjorde linje 2 av det förslaget. Sedan säger
man från centerpartihåll: »Vi känner
oss inte alls bundna av vad pensionsutskottet
här i riksdagen yttrade.»
Det hade dock centerpartiet skrivit under.
Vidare säger den representant, som
satt i besparingsutredningen: »Jag känner
mig inte alls bunden av vad besparingsutredningen
anförde om folkpensionshöjningen.
»

Då undrar jag: Vad är det man är
bunden vid i centerpartiet? Vilka är dessa
löften, som kommer herr Hedlund att
få darr på rösten och som han är så rädd
att svika? Det är tydligen ingen av dessa
tre officiella ståndpunkter han är beredd
att försvara utan någonting nytt,
som vi skall få reda på om några dagar.
Går det inte att vara litet öppnare, herr
Jansson i Benestad?

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Fru Eriksson i Stockholm frågade
vilken ståndpunkt vi i centerpartiet
egentligen känner oss bundna för. Om
pensionsberedningen lägger fram ett
förslag om höjning av folkpensionerna
till 3 600 respektive 5 400 kronor, bör
man givetvis försöka förverkliga detta.
Men när nu situationen tydligen blivit
den, att vi kommer att få kostnads- och
lönehöjningar som alla andra grupper
än folkpensionärerna kan kompensera
sig för, medan folkpensionärernas indextillägg
inte ger tillräcklig kompensation,
så kan jag inte se att det är något
majestätsbrott att föra fram ett förslag
om att även folkpensionärerna skall
få kompensation.

Jag säger som herr Eliasson i Sundborn
i dag tidigare gjorde, att regeringen
tycks ha glömt besparingsutredningens
förslag på alla andra punkter utom
när det gäller folkpensionärerna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det har väl aldrig rått
tvekan på något håll om att vi skall förverkliga
de magiska siffrorna 5 400 och
3 600. Vad vi resonerar om är takten för
förverkligandet. Det var i fråga om den
som centerpartiet inte nu ville ansluta
sig till pensionsberedningen. Centerpartisterna
i pensionsutskottet uttryckte
sig icke i siffror utan sade sig liksom
hela riksdagen önska en jämnare höjning.
Slutsumman har man aldrig rört
vid. Nu kom besparingsutredningen
med den jämnaste höjning man kan ha,
250 kronor första gången och lika mycket
andra gången o. s. v. Herr Jansson
i Benestad menar emellertid, att index
inte räcker till för att kompensera de
höjda priserna som följer av omsättningsskatten
utan att det borde ske via
en ytterligare kompensation, genom
att höja pensionen 1960 mer än besparingsutredningen
föreslog. Går det inte
att uttrycka i siffror? Det är fortfarande
svårt att förstå för den som inte är så
kvick av sig. 100 kronor, 200 kronor,
300 kronor fattar man, men de resonemang
och subtiliteter som presenteras
av olika centerpartitalare är svårfattliga.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall svara fru
Eriksson i Stockholm med att berätta
om en kvinna som en gång frågade en
ledande statsman varför livsmedlen var
så dyra. Hon fick beskedet att index visade
så och så mycket. Då svarade gumman
att hon inte trodde på index; hon
visste vad varorna kostade på torget.
Jag tror inte på att index ger kompensation
åt folkpensionärerna.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):
Herr talman! I den debatt som förts
här i kammaren har endast ett par ta -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

147

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

lare fäst avseende vid den betydelse varuskatten
kan få för våra exportnäringar.
Det är visserligen sant att råvarorna
icke belastas, men investeringsvaror,
omkostnadsvaror och tjänster
drabbas som herr Bohman här tidigare
framhållit av fördyringen liksom industrien
givetvis drabbas av prishöjningen
på bensin och eldningsolja. För höggradigt
förädlade exportvaror betyder
kanske dock denna i och för sig olyckliga
kostnadsökning mindre, även om
den i dag i de flesta fall icke kan tas ut
i form av prishöjningar på utlandsmarknaderna.
ödesdigrare vore emellertid,
om varuskatten gåve upphov till
kompensation den ena eller andra vägen
som tvingar arbetslönerna uppåt. Arbetskostnadsinslaget
i färdigproduktens
pris är så starkt, att en prishöjning icke
skulle kunna undvikas. I det konkurrensläge
som i dag härskar på marknaderna
blir en sådan prishöjning försälj
ningshämmande. Produktionskapaciteten
i industriländerna är i varje fall
under viss tid framåt tillräcklig för att
motsvara en ökad efterfrågan utan prishöjning.
Under sådana förhållanden
skulle en prishöjning på svenska exportvaror
av här avsedd art medföra en
svagare konkurrensförmåga i ett redan
hårt konkurrensläge.

En företagsledare i en sådan svensk
exportindustri yttrade om en sådan situation
just i dagarna, att han fruktar
den mera än utvecklingen på sexstatsmarknaden.
Det företaget har dock 40
procent av sin export till sexstatsområdet.
Det är givet att man kan ha olika
syn på denna sak i olika branscher, men
rent allmänt måste ett tillägg till vårt
redan höga kostnadsläge vara ägnat att
försvåra vår konkurrensförmåga.

För en må vara inte så stor del av vår
export kommer varuskatterna att innebära
en odiskutabel belastning, .lag syftar
på turisttrafiken. Under detta år har
försäljningsarbetet inom branschen intensifierats
på de utländska marknaderna.
Både de officiella organen och företa -

garna själva har tagit nya initiativ. Detta
har återspeglats i årets utlandsinslag
i den svenska turisttrafiken. Men det är
alldeles givet, att resultaten i än högre
grad skulle komma att märkas nästa år.
Här kommer emellertid fördyringen att
verka återhållande. Redan nu anser man
på marknaderna — inte minst på den
för oss betydelsefulla tyska marknaden
— att Sverige är dyrt. Det är ju numera
så, att turisterna inte utgöres i första
hand av penningstarkt folk utan av folk
i allmänhet. Och det är prismedvetna
människor. En fördyring på resturangtjänster
och bensin påverkar deras ställningstagande
när de väljer färdmål. De
är inte tvingade att resa till Sverige.
Tvärtom har vi att konkurrera hårt med
de stora turistländerna. Jag tror med
den uppfattning jag fått om stämningen
ute i de västeuropeiska länderna, att det
finns risk för att årets försäljningsarbete
inte kommer att ge åsyftat resultat
på grund av den kommande fördyringen.

Mot den bakgrunden beklagar jag, att
varuskatten föreslås drabba även restaurangtjänsterna,
låt vara med reducerad
kraft. Jag gör det emellertid även av
andra skäl. Jag anser att finansministern
borde ha gjort sig frågan, om denna
näring som i så hög grad arbetar
med redan hårt beskattade varor inte
på något sätt kunnat stå utanför denna
nya beskattning. Branschen har under
en följd av år varit föremål för lagstiftning
av olika art, som påverkat dess
ekonomi både positivt och negativt. Det
hade varit önskvärt om näringen, som
sannerligen inte tillhör de mest lönsamma,
nu fått arbetsro en tid. Även den
begränsade beskattning som nu föreslås
kommer att påverka frekvensen.

För övrigt skulle näringen även om
den lämnats utanför beskattningen bli
i hög grad lidande av varuskattens
verkningar. Erfarenhetsmässigt är den
nämligen kanske den känsligaste näringsgrenen,
när folk vill dra in på utgifterna.
Branschens folk ser därför

148 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

med oro mot framtiden. Detta förstärkes
ytterligare av det faktum, att på
många håll märks en besvärande tillbakagång
på grund av bl. a. TV :s landvinningar.
Det är en internationell företeelse
och inte mycket att göra åt,
utan vi får anpassa oss så gott det går.
Men det hade varit lättare att möta dessa
besvärligheter om vi hade fått stå
utanför tjänstebeskattningen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att en viktig del av restaurangnäringen
redan är belastad med en speciell
indirekt skatt — jag syftar på utskänkningsskatten
— som väl torde ge
mera än vad hela tjänstebeskattningen
av serveringstjänster kan väntas ge. Jag
vill också erinra om det stora investeringsbehov,
som finns inom en stor del
av de kombinerade hotell- och restaurangföretagen.
Det kommer att bli betydligt
svårare att genomföra denna förnyelse,
som är av avgörande betydelse
för vårt land som turistland. För de företag,
som på grund av de minskade investeringsmöjligheterna
dessutom icke
kan rationalisera sin rörelse, betyder
fördyringen en fortsatt mödosam kamp
mot en vikande och dessutom sedan flera
år mycket svag lönsamhet.

Finansministern har tidigare i debatter
här i kammaren uttalat sig positivt
om restaurangnäringens betydelse för
landet i olika hänseenden. Jag beklagar
att denna inställning till näringen icke
lett till annat ställningstagande i den
aktuella frågan, och jag fruktar de återverkningar
ett eventuellt kommande beslut
i enlighet med propositionen kommer
att ha på svensk restaurangnäring.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är kanske inte
mycket att diskutera så här i elfte timmen.
Alla väntar på avslutningen. Jag
skall därför inte göra någon översikt
av ämnet, bara ta upp några punkter
och stanna vid några detaljer på skatteområdet,
närmast företagens, bolagens,
beskattning.

En fråga som jag hade uppe i våras
gäller donationsmedlen. Det vore tacknämligt,
om man från statens sida ville
titta över de skattebestämmelser som
för närvarande gäller vid donationer.
De verkningar som de nuvarande skattereglerna
får på detta område är inte
riktigt bra. En företagare kan donera
sina aktier i företaget och ändå behålla
aktierna under familjens och bolagets
kontroll och bara låta en del av
utdelningen gå till allmännyttiga ändamål.
Hur stor den utdelningen skall bli
bestämmer han själv. Genom att han
gör en sådan donation, som slås upp i
tidningarna som välgörenhet, slipper
hans efterlevande betala den arvsskatt
de annars skulle behöva betala. Det är
ett alldeles för enkelt trick, och en sådan
väg borde inte få stå öppen länge
till. Jag hoppas att finansministern
vill täppa till det hålet. Det är en del
miljoner som går bort den vägen.

Den allmänna utvecklingen inom de
flesta företagen — i varje fall de stora
företagen — är att man håller mycket
låga utdelningar. Man samlar vinsterna
inom företagen. Detta gör, att företagen
stiger i värde. Denna värdestegring blir
till en mycket stor del skattefri. Man
vinner en skattefri fondering inom företaget.
Härigenom vinner man inte
bara skattefrihet vid uppbyggnaden utan
man slipper också betala skatt på de
utdelningar man inte bryr sig om att
göra. I stället tar man ut vinsten när
en femårsperiod gått, och då i form av
en skattefri värdestegring. »Dubbelbeskattning»
har inte någon verkan ens
i något av leden.

Det förslag som publicerades häromdagen
i en av de ekonomiska tidskrifterna
av taxeringsintendent Anneli tycker
jag verkar intressant. Förslaget
går ut på att man skulle stimulera bolagen
till mer öppen kapitalanskaffning.
Man skulle få dem att låta nya pengar
komma in i företagen utifrån. Genom
nyemitteringar med en viss avdragsrätt
för förräntning skulle man kunna stimu -

Nr 24 149

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av

lera företagen att slå in på en sådan
väg. Om man enligt det förslag, som är
framlagt, låter företagen dra av kostnaderna
för en utdelning motsvarande
4 procent på det nyemitterade kapitalet
— det som man nyemitterar efter
ett visst datum — så betyder det att
skillnaden för företagen mellan att låna
upp i form av förlagsbevis och
obligationer och låna aktievägen inte
blir så stor. Ur samhällsekonomisk synpunkt
tror jag inte det behöver innebära
några svårigheter med en sådan lösning.
Det är en väg som är värd att närmare
undersökas.

Börsutvecklingen visar, att det finns
ett intresse från allmänhetens sida att
placera pengar i aktier. Aktiekurserna
stiger. Folk nöjer sig med lägre och lägre
förräntning och därför stiger kurserna.
Företagen har emellertid ingen
glädje av dessa stegringar på aktierna.
Man kan också uttrycka det så, att allmänheten
är villig att sätta in pengar i
företagen, men detta har företagen ingen
glädje av. Allmänhetens köp leder bara
till att kurserna drivs upp utan att näringslivet
har någon glädje av pengarna.
Det är inte så, att man bidrar till näringslivets
kapitalförsörjning om man
köper en aktiepost.

Om man är intresserad av att låta näringslivet
få de pengar som folk är villiga
att satsa, bör man ge företagen rätt
att släppa ut nya aktier under året till
de aktuella börskurserna. Fn sådan
emission av nya aktier är alltså inte en
favör för de gamla aktieägarna, vilket
det nu nästan alltid är när företagen
släpper ut sina nya aktier. Det borde
nog finnas en möjlighet för företagen
att sälja sina egna aktier under en fixerad
period via börsen till det aktuella
börsvärde som de har när emissionen
börjar. Man kan sätta en gräns, t. ex. av
± 5 procent, på det värde, till vilket
aktieposten skall säljas. Tidrymden skulle
kunna fixeras till 3 å 4 månader. Då
kan inga oegentligheter ske med posten,
och det leder inte till någon otill -

propositionen om allmän varuskatt, m. m.

börlig spekulation. Det är på förhand
angivet, hur stor posten är och till vilket
pris den skall säljas. Alla vet inom
vilka gränser utförsäljningen kommer
att hålla sig — det är ett system som liknar
det som används när man köper
och säljer valutor. Skulle den allmänna
utvecklingen på börsen vara fallande
under den fixerade perioden, blir inte
aktieportföljen såld. Skulle kurserna
stiga, stiger de i varje fall inte förrän
de nyutsläppta aktierna blir placerade.
Fördelen är att företagen får pengar i
stället för att det annars bara blir kursstegringar
som är utan glädje för näringslivet.

En annan punkt som jag vill ta upp
beträffande bolagsskatterna gäller de
pensionsfonder som företagen nu har
samlat upp internt. Det finns en statlig
utredning, som börjat arbeta nu sedan
man fått se vad tjänstepensionen innebär.

Det är ett intressant faktum, att den
fondering som företagen har fått göra,
har skett på mycket lösa boliner. Ingen
i det här landet vet ens på miljarden
när, hur mycket pengar som bolagen
har i dessa pensionsfonder — 4, 5 eller
6 miljarder. Man kan inte ha stora fordringar
på exakthet. Olika siffror anges
för storleken av de här pensionsfonderna.
Skulle siffran vara G miljarder innebär
det att stat och kommun har avstått
från över 3 miljarder i skatteinkomster,
pengar som nu ligger fonderade i företagen.
Det är generöst av staten och
kommunerna att avstå från ca 3 miljarder
i skatteinkomster, men det verkar
litet vårdslöst att man inte kan redovisa,
hur mycket pengar man har
skänkt bort och som andra skattebetalare
i stället måste betala.

Jag kritiserar inte att det görs avsättningar
till pensionsstiftelser, men
jag tycker att vi kan begära så mycket
redovisning, att vi får veta om det är 4,
5 eller G miljarder som finns i dessa
fonder och hur många miljarder i skatter
som stat och kommun har fått avstå.

150

Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Denna skattefrihet har beviljats utan
att stat och kommun haft det minsta inflytande
över pengarna. De inom högern
och folkpartiet, som anser sig vara så
intresserade av insyn och kontroll i
andra fall är nu fullständigt tysta. Vad
är det som ligger bakom att ni inte begär
insyn och kontroll över dessa miljarder
från vilka stat och kommun har
avstått? År det inte litet för mycket
pengar för att ligga ute utan kontroll?

Nå, nu finns det en statlig utredning
som skall se till dessa saker. Den har
ännu inte kommit så långt men den har
börjat att ta reda på hur mycket pengar
det kan röra sig om. Efter centerpartiets
framstöt i folkpensionsfrågan har
det blivit ännu mer betydelsefullt att
regeringen noga följer kommittéernas
arbete. Det behövs tydligen bara att en
kommitté gör ett uttalande i en viss riktning
för att detta skall åberopas i valpropagandan
som ett bindande löfte. Utredningen
om pensionsfondernas framtid
är betydelsefull, eftersom den gäller
cirka 3 miljarder kronor skattebetalarpengar.
Det är kanske skäl att regeringen
håller ett extra vaksamt öga på utredningen
och följer upp de resultat
som den kan komma till, så att det inte
görs något uttalande som man får besvär
med i framtiden.

Jag skulle vilja exemplifiera ytterligare
en sak som rör företagen och skatterna.
Om ett bolag har 100 000 kronor
liggande, vilka inte direkt behövs för
ögonblicket och vilka skall placeras för
en obestämd period framåt, kan företaget
välja mellan att köpa statsobligationer
för 100 000 kronor eller börsnoterade
aktier för lika mycket. Om bolaget
köper börsnoterade aktier för
100 000 kronor, får det 4 000—5 000
kronor i ränta på pengarna och behöver
inte betala någon skatt på inkomsten.
Om man i stället köper statens obligationer,
får man visserligen 5 000 kronor
i ränta, men av det beloppet får man
betala 2 500 i skatt och alltså behålla
2 500 kronor. Det är dubbelt så lönande

att placera pengar i aktier som att köpa
statens obligationer. Skall vi då förvåna
oss över att herr Sträng ibland har
litet svårt att placera sina obligationer?
Skall lagarna behöva ha den effekten?

Skattefriheten är berättigad rent tekniskt
sett i ett sådant fall, eftersom det
är fråga om vinstbeskattning före utdelning
från ett bolag med avdragsrätt
för räntan på bolagets skulder. Man måste
emellertid också se på hur lagbestämmelserna
rent praktiskt verkar på marknaden,
och det är den verkan som jag
har exemplifierat.

Jag skulle vilja göra ett tillägg på
den här punkten. Jag anser att det är
riktigt att ett bolag har skattefrihet för
inkomst av utdelning från ett annat
bolag, om detta andra bolag är dotterbolag
till det som får utdelningen eller
om företagen organisationsmässigt är
avhängiga av varandra. I fall att de två
bolagen bildar en ekonomisk enhet, bör
inte inverka på skatterna att de juridiskt
är skilda åt. De utgör då en ekonomisk
enhet och bör beskattas som ett
företag. Skattefrihet för utdelning som
ett bolag får från ett annat bör emellertid
begränsas till de fall då det föreligger
ett förhållande moderbolagdotterbolag
— eller då aktierna har
karaktär av organisationsaktier •— men
därutöver bör det inte förekomma sådan
skattefrihet, eftersom då de olämpliga
verkningar inträder som jag här
har försökt skildra med mitt exempel.

Det nuvarande systemet innebär alltså
att det är svårt att sälja statsobligationer
till bolag, eftersom köparen bara
får behålla halva räntan men hela
om han köper aktier. Det leder till ökad
efterfrågan på aktier, och börskurserna
stiger i onödan. Om det gjordes en
justering på det här området och man
inte lät skattefrihet för utdelning på
aktier gälla annat än i förhållandet moderbolag-dotterbolag,
tror jag statskassan
skulle tillföras någonting sådant som
50 miljoner kronor om året. De pengarna
kan bli bra att ha i fortsättningen,

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 151

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

eftersom det väl blir flera valrörelser
med nya löften till folkpensionärer och
andra väljare.

Med de här exemplen har jag bara
velat visa, att det nog skulle vara lämpligt
att finansministern lät se över principerna
för företagsbeskattningen. Det
är nog inte riktigt bra som det nu är
på det området.

Till slut skulle jag vilja ta upp herr
Hjalmarsons förslag, att vi skall lösa en
del av statens låneproblem genom att
sälja den post av aktier i malmgruvorna
i norr som staten nu har köpt. Det
köpet grundade sig ju på ett gammalt
avtal från 1909.

Herr Hjalmarson talar om att vi skall
ha Volkaktier — den idén har han tydligen
fått av herr Adenauer i Tyskland.
Han vill alltså att folk skall äga företagen.
I detta företag — LKAB — finns
det fortfarande privata ägare, men den
del som svenska staten äger, tillhör
svenska folket hundraprocentigt. Mera
spridd kan äganderätten knappast bli.

Man kan säga att de enskilda medborgarna
inte har stort inflytande i
företaget, men hur stort inflytande har
den bland de 30 000 aktieägarna i ASEA
som sitter med en eller annan aktie?
Inget inflytande alls! Det är alltså inte
inflytande man vinner med Volkaktieidén,
utan man vinner en spridning av
äganderätten, men äganderätten kan
inte spridas till mer än 100 procent av
svenska folket.

Nu vill herr Hjalmarson att vi skall
sälja dessa aktier till 10—15 procent av
svenska folket — högre siffra kommer
man knappast till. Vad är det för Volkaktieideologi
att ta en sak från 100
procent och sälja den till 10 procent?
Det är en maskering med ord: man
talar om folk men menar en 10-procentig
överklass.

Den som ser saken ekonomiskt frågar
sig, varför man då inte hellre behåller
företaget i statens ägo och använder
det som säkerhet för ett lån
på motsvarande belopp — herr Hjal -

marson har tydligen siktat på 700 miljoner.
Pengarna finns enligt hans uppskattning,
och då borde staten kunna
låna dem mot säkerhet i sina tillgångar,
bland annat LKAB. Man behöver
inte sälja en sak för att få in pengar på
den.

Varför är det just LKAB som skall
säljas? Varför inte Inlandsbanan? Den
går ju med en förlust på 100 miljoner
kronor om året; vore det inte lika bra
att låta de privata överta den? Nej.
Men, man skall ta från 100 procent av
Sveriges folk och sälja det som är
någonting att ha, därefter skall förlusterna
t. ex. på Inlandsbanan betalas av
dem som inte har råd att köpa aktier
i LKAB. De som inte har råd att köpa
aktier i LKAB får ingen utdelning därifrån
i framtiden, men de skall få vara
med om att genom högre skatter betala
underskottet på Inlandsbanan, som
man upprätthåller för att hjälpa befolkningen
i Norrland. Vem skall betala
förlustföretaget? Vem skall betala Inlandsbanans
underskott? Nu får man
pengar bland annat från LKAB till att
täcka sådana underskott, men om man
tar bort de statsinkomster som LKAB
ger, måste man ta ut skatter i stället.
Ibland talar herr Hjalmarson om att
skatterna skall sänkas, men här rekommenderar
han ett förslag som innebär
att skatten måste höjas.

Jag begär inte att herr Hjalmarson
eller högerpartiets vice ordförande
skall vara närvarande nu. Jag har visserligen
för en halv timme sedan underrättat
dem om att jag skulle ta upp de
här frågorna, men det är kanske ett motiv
till att de nu är borta.

De 90 procent av svenska folket som
inte har råd att köpa aktierna skulle
alltså få högre skatter för att kunna betala
underskotten.

Det förefaller inte vara någon särskilt
folklig idé bakom de s. k. Volkaktierna.
Det är nog helt andra strävanden
som ligger bakom.

Vad så till slut beträffar de statliga

152 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

företagens lönsamhet vill jag säga ett
par saker, som visar vad det här rör
sig om. Jag utgår från förhållandena
under det sista år, vars siffror är färdiga,
nämligen budgetåret 1957/58. Jag
har funnit att de statliga aktiebolagen
och affärsverken har 200 000 människor
anställda, till vilka det betalas ut
2 V4 miljarder kronor i löner. Vidare
har den statliga affärsgruppen en omsättning
på 6 V2 miljarder kronor, bortsett
från sådana ting som har med finansministerns
beskattning av tobak,
vin och sprit att göra. Ävenså har jag
räknat bort interna leveranser.

Statens företag går dåligt, påstår
somliga. Det gör de inte enligt siffrorna.
I egenskap av ägare till denna grupp
företag, sköt staten under budgetåren
1957/58 till 145 miljoner kronor. Då
gick ju företagen med lika stort underskott,
säger någon. Låt oss se vad detta
tillskott på 145 miljoner kronor användes
till! Ägaren fick för 165 miljoner
kronor aktier i LKAB, för 35 miljoner
kronor aktier i Statens skogsindustrier
och för 260 miljoner kronor nya
kraftverk. Vi fick också SJ:s underskott
på 160 miljoner kronor betalt.
Dessutom hämtade vi från denna statliga
företagsgrupp hem skatter för ett
par hundra miljoner kronor. Allt detta
fick vi för de insatta 145 miljonerna.
Statens affärsföretag är sålunda ingen
dålig affär. De bär sig väl som grupp
betraktat, och de insatser som vi gjort
har vi fått tillbaka flera gånger om.
Men om vi nu från denna företagsgrupp
plockar över de bästa enheterna och
låter de förlustbringande vara kvar, så
uppstår frågan vem som skall betala
förlusterna. Varför vill herr Hjalmarson
att vi skall höja skatterna? — vilket
torde bli enda utvägen. Ännu har
ju ingen från högerpartiet motionerat
om att lägga ned Inlandsbanan.

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva
(h):

Herr talman! Herr Hagnell sade under

sina utläggningar ifrån att han skulle
velat ha svar från partiledaren eller vice
ordföranden, så jag får väl gå förbi de
frågor han ställde.

Det ligger i sakens natur att man i
synnerhet inom detaljhandeln har följt
debatten kring och förberedelserna för
den allmänna omsättningsskatten. Från
den enskilda detaljhandelns sida har
man i det längsta hoppats att det skulle
vara möjligt även för regeringen att finna
andra utvägar för att klara de statsfinansiella
svårigheterna än genom en
omsättningsskatt. Utan att gå in på allt
det som talar emot denna belastning på
oss alla såsom skattebetalare och konsumenter,
vill jag särskilt varna för att
även tillgripa en allmän omsättningsskatt.
Riskerna för en ökad total belastning
av de enskilda människorna har
blivit än större. Erfarenheterna utomlands
pekar på hur lätt det är, när omsättningsskatt
en gång införts, att genom
successiva höjningar av skatteprocenten
öka den totala skattebördan.

Jag erinrar om hur på sin tid norrmännen
började med en omsättningsskatt
på 1 procent. De är i dag uppe i
minst 10 procent. Man kan fråga sig
hur utvecklingen blir, när man i vårt
land börjar med 4 procent. Man kan nästan
tala om en flygande start med de
frestelser och möjligheter till en stegring
av skatteprocenten i särskilt snabb
takt som det innebär. Jag skulle gärna
vilja fråga finansministern hur han själv
ser just på den saken i dag. Ett uttalande
härom bör kunna vara av intresse, när
vi om några år till äventyrs får anledning
att ånyo diskutera procentsatsen
och ändringar i denna.

Jag är säker på att vi alla kan vara
överens om att genom den uppläggning
av omsättningsskatten, som skett i propositionen,
kommer en mycket besvärlig
arbetsuppgift att läggas på de nya skatteuppbördsmännen
— detaljhandelsföretagen.
Detaljhandeln är ju en servicenäring,
som på bästa sätt söker fylla sin
uppgift i varudistributionens tjänst.

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

153

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Uppgiften är många gånger otacksam,
och det riktas ofta en, såvitt jag kan bedöma,
mycket orättvis kritik mot detaljhandelsföretagen.
Jag vill dock tillägga,
att den kritiken mest sker på det teoretiska
och principiella planet. I praktiken,
i det dagliga förhållandet mellan
detaljhandel och konsumenter, är kontakterna
på det hela taget utomordentligt
goda.

Hur som helst, inte underlättas fullgörandet
av detaljhandelns servicefunktioner,
när dessa nu skall kombineras
med den ännu otacksammare uppgiften
att på varje särskild vara ta ut 4 procent.
Det må understrykas, även om det
kanske kan synas vara självklart, att den
prisfördyring, som härigenom uppkommer,
inte kan läggas detaljhandeln till
last. Den prisfördyringen får finansministern
helt och hållet ta ansvaret för
själv.

När det gäller konsekvenserna av omsättningsskatten
har det skymtat fram
ett par ganska motsatta synpunkter.
Man har ifrågasatt, ibland kanske insinuant,
att i samband med omsättningsskattens
införande från detaljhandelns
sida skulle verkställas även andra, omotiverade
prishöjningar. I samband med
det talet har man också diskuterat huruvida
det inte vore lämpligt, ja kanske
nödvändigt, att ånyo införa en statlig
priskontroll.

Låt mig då säga att konkurrensen
inom detaljhandeln, både mellan olika
företagsformer och olika företag, i dag
är så hård att det förvisso inte finns
några möjligheter att ta ut priser som
inte är kostnadsmässigt motiverade.
Inom varudistributionen pågår just nu
en mycket snabb utveckling, som vi allesammans
kan bevittna. Vi kan också
bevittna hur denna utveckling tar sig uttryck
i en priskonkurrens som är mycket
hård. Man kan väl med hänsyn härtill
säga att en priskontroll på sitt sätt
skulle kunna belysa konsekvenserna av
den konkurrensen, som ofta tar sig uttryck
i lockvaruförsäljning och andra

prisnedsättningar, som ligger under den
faktiska kostnadsnivån. Man kan fråga
sig vad priskontrollmyndigheterna i sådana
fall skulle kunna göra.

Med hänsyn härtill är det också ganska
orimligt när det å andra sidan ifrågasatts,
att det skulle vara möjligt för
detaljhandeln att själv bära en del av
omsättningsskatten. Som redan sagts av
företrädare både för den enskilda detaljhandeln
och för konsumentkooperationen
är detta omöjligt just med hänsyn
till att priserna redan nu är så pressade,
att det förvisso inte finns utrymme
för de kostnadspålägg, som omsättningsskatten
i så fall skulle utgöra. Den
måste alltså slå igenom i priserna, vilket
väl också finansministern har räknat
med.

I och för sig skulle det varit önskvärt,
att det redan i lagen utsatts att omsättningsskatten
skulle uttagas och redovisas
öppet för varje särskild vara. Detta
har inte skett, och det är möjligt att det
också skulle vara svårt att lagstifta härom
med hänsyn till den mycket heterogena
struktur, som detaljhandeln
onekligen har. Men det är naturligen då
desto mer önskvärt att man från detaljhandelns
egen sida på ett så smidigt och
kostnadsbesparande men även effektivt
sätt som möjligt talar om att omsättningsskatten
finns och helst också hur
den tas ut på de olika varorna. Även om
det väl kan vara för tidigt att gå in på
hur detta rimligen skall ske — trots allt
har vi ju ännu inte omsättningsskatt —
har jag redan nu velat fästa uppmärksamheten
på detta problem.

I motsats till förra gången har man
uppenbarligen eftersträvat att skatten
denna gång skall bli så generell som möjligt,
vilket ur detaljhandelns synpunkt
också är önskvärt för att den i och för
sig besvärliga arbetsuppgiften inte skall
bli ännu besvärligare. Även från det allmännas
synpunkt måste det vara av värde
att ha en allmän omsättningsskatt, om
man nu över huvud taget skall ge sig
in på omsättningsskattelinjen, något som

154 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

jag av principiella och praktiska skäl
bestämt vänder mig emot.

Helt har det dock inte lyckats finansministern
att göra omsättningsskatten
allmän. Det finns undantag, som jag
hoppas att i bevillningsutskottet skall
kunna eliminera eller i varje fall väsentligen
begränsa. Jag skall här endast
uppehålla mig vid några av undantagen.

Enligt 10 § mom. 1) är undantagna utsäde,
fröer, foder och gödselmedel med
flera jordbruksråvaror. Även om det i
och för sig kan vara förståeligt att man
inte vill belasta jordbrukarna med omsättningsskatt
på dessa råvaror -— omsättningsskatt
utgår ju sedan på färdigprodukterna
— vore det för all detaljhandel
önskvärt att kunna ordna den
saken på annat sätt än som föreslagits i
propositionen. Det förhåller sig nämligen
på det sättet att dessa jordbruksråvaror
i ganska betydande utsträckning
saluföres inom lanthandeln såsom en del
och ibland en mycket viktig del av dess
sortiment. Det är klart att man då möter
den gamla kända svårigheten, som
uppkommer när man skall saluföra både
skattebelastade och icke skattebelastade
varor. Jag hoppas att bevillningsutskottet,
när det behandlar just den saken,
skall undersöka även andra utvägar, närmast
i den riktningen att skatten visserligen
tas ut på dessa jordbruksråvaror
men att det sedan blir möjligt för jordbrukaren
att i anslutning till bestämmandet
av de andra skatter, som åvilar
honom, få restitution på den utlagda omsättningsskatten.

Ett annat undantag gäller drivmedel
och andra bränslen. Även dessa förnödenheter
säljs av detaljhandelsföretag,
som har ett betydande annat sortiment.
Lanthandeln är ju en ganska stor försäljare
av bensin. Bensinstationerna säljer
ofta andra varor än bensin och olja.
Även där uppkommer sålunda besvärliga
uppbörds- och redovisningsproblem.
När dessutom dessa varor, som jag här
senast nämnt, redan är belastade med

punktskatt, vilken för övrigt är avsedd
att höjas, synes det mig att det borde
vara väsentligt enklare att ordna beskattningen
så att dessa produkter belägges
med omsättningsskatt och punktskatten
samtidigt minskas med motsvarande
belopp. Därigenom skulle finansministerns
intentioner att få ut de av honom
åtrådda miljonerna på dessa förnödenheter
inte åsidosättas. Han skulle få sina
miljoner men på ett för skatteuppbördsmännen
enklare sätt, och jag förmodar
att finansministern inte är helt
okänslig för de rena skatteuppbördsmannasynpunkterna.

I förslaget rörande omsättningsskatt
saknas bestämmelser om att detaljhandeln
skulle få ersättning för sitt arbete
som skatteuppbördsverk i det allmännas
tjänst. Jag finner detta utomordentligt
beklagligt, och som vi sett i tidningarna
har denna uraktlåtenhet väckt betydande
irritation inom detaljhandeln.

Jag erinrar om att när utredningen om
den indirekta beskattningen var ute på
remiss, hade Sveriges köpmannaförbund
ett konkret förslag till en sådan
ersättning. Av propositionen framgår
också att kommerskollegium för sin del
framhöll att en detaljhandelsskatt ■— och
det är det som det är fråga om —- obestridligen
kommer att förorsaka handeln
icke obetydliga kostnader och att det
därför vore förståeligt att krav på gottgörelse
framkommit. Enligt kommerskollegium
hade frågan en räckvidd som
sträckte sig över ifrågavarande område.
Den borde därför lösas i ett större sammanhang.

När nu en lösning av frågan i det större
sammanhanget inte skett, borde det
vara rimligt att det skedde en lösning i
det mindre sammanhanget, som för övrigt
är stort nog. Jag hoppas därför att
riksdagen, om den nu går in för omsättningsskatt,
också skall finna en positiv
lösning av ersättningsfrågan.

Det kan sägas, och detta har också
gjorts, att näringslivet redan nu får ta
på sig så många åligganden i det allmän -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

155

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

nas tjänst utan att få ersättning. Finansministern
har för sin del hänvisat till
att ersättning inte utgår beträffande de
skatter och uppgifter som det redan nu
åligger rörelseidkare och andra att för
egen och anställdas räkning inleverera
till statsverket. Såvitt jag förstår är det
dock här fråga om en helt annan sak.
Det gäller inte att inleverera skatt, som
åvilar det egna företaget eller de anställda,
utan det gäller att av den stora
allmänheten uppbära denna allmänna
omsättningsskatt och redovisa den till
vederbörande myndigheter. Den arbetsprestationen
synes mig vara så pass likartad
med det arbete som utföres av heltidsanställda
skattetjänstemän, att ersättning
också måste utgå för detaljhandelns
deltidsarbete på detta område.

Jag vill för resten fråga finansministern
hur han tror, att de inom handeln
anställda skulle reagera, om en köpman
komme till dem och begärde, att det
arbete, som dessa anställda måste utföra
i fråga om omsättningsskatten,
skulle ske utan ersättning. Jag är ganska
säker på att de handelsanställdas
fackliga organisation skulle uppfatta en
sådan propå som ett gott skämt; och
dock är det just samma sak som finansministern
ifrågasätter i förhållande till
detaljhandelsföretagen.

Till sist skall jag beröra också en annan
sak, som redan nu vållat en hel del
bekymmer inom detaljhandeln. Vad jag
syftar på är bestämmelserna beträffande
kreditförsäljning som sker fram till
den 1 januari 1960. Enligt övergångsbestämmelserna
skall omsättningsskatt inte
tillämpas på försäljning som skett före
den 16 oktober eller — jag citerar —
»varom före nämnda dag slutits skriftligt
avtal däri vederlaget blivit till beloppet
fastställt». I och för sig är det
naturligtvis mycket märkligt att dagen
0 fastställts till den 16 oktober, eftersom
propositionen ju lades fram på riksdagens
bord först den 20 oktober, men
uppläggningen i fråga om kreditförsälj -

ningen har även andra, mer vittgående
konsekvenser.

Dessa konsekvenser blir svåra att bedöma
och därför svåra att ta hänsyn
till, eftersom något riksdagsbeslut i omsättningsskattefrågan
ju ännu inte föreligger.
Under alla förhållanden måste
dagen för detta beslut anses vara mer
avgörande för vad som skall ske i det
ena eller andra hänseendet beträffande
kreditförsäljningen än det, såvitt jag
kan bedöma, ganska godtyckligt valda
datum den 16 oktober. Men ännu mer
avgörande borde dagen för omsättningsskattens
införande bli, nämligen, som
det är tänkt, den 1 januari 1960. Jag förstår,
att finansministern varit ängslig
för att det fram till detta datum skall
ske forcerade inköp. I den mån som detta
sker är allmänhetens reaktion ett talande
bevis för denna allmänhets inställning
till omsättningsskatten och en
bedömning av dennas belastning på det
enskilda hushållet, som borde göra finansministern
betänksam. Men oavsett
detta skall man väl inte glömma, att omsättningsskatten
dock är en skatt på den
omsättning som äger rum sedan skatten
införts och inte på den omsättning som
skett innan vi hade denna skatt. Det är
ytterligt egendomligt att man i fråga
om en omsättningsskatt till och med anser
sig behöva tillgripa anordningar,
som får retroaktiv inverkan på försäljningstransaktioner
som skedde innan
omsättningsskatten trädde i kraft. Nog
måste det vara angeläget för bevillningsutskottet
att även i det hänseendet rätta
till vad som brister i propositionen, så
att det klart utsågs att omsättningsskatt
icke uttages på varor som levererats
före den 1 januari 1960.

Herr talman! Det finns förvisso mycket
annat att säga om finansministerns
omsättningsskatteförslag. Jag skall inte
gå in på ytterligare detaljer. Under
ärendets fortsatta behandling kommer
den allmänna diskussionen säkerligen
att sörja för att hithörande frågor blir
ytterligare belysta.

156 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Denna ekonomiska remissdebatt
är mycket intressant ur den
synpunkten att knappast någon talare
har uppehållit sig vid det realekonomiska
läget. Oppositionen har laborerat
med sina egna antaganden om statens
upplåningsbehov och behovet av täckning
genom löpande inkomster för alla
de utgifter som denna och tidigare riksdagar
har beslutat sig för. Förutom att
oppositionen helt underlåtit att redovisa
sina egna alternativ har den inte heller
berört realekonomien, alltså hur landets
hushåll utvecklar sig och utsikterna för
den närmaste framtiden för samma hushåll.

Låt mig då slå fast, herr talman, att
alla väsentliga realekonomiska faktorer
utvecklats så pass gynnsamt under den
hittills gångna delen av 1959, att man
har anledning räkna med att detta år
kommer att värdigt ansluta sig till övriga
goda år under femtiotalet. Under
detta år har konsumentprisindex legat
praktiskt taget helt stilla med blott några
små höjningar nu på höstkanten till
följd av torkan tidigare i år. Utrikeshandeln
har utvecklats så pass gynnsamt
att valutareserven fått en välbehövlig
påfyllnad. Det finns ingenting
under året som tyder på att vår konkurrensförmåga
gentemot utlandet skulle
ha minskat i styrka. Produktiviteten
har även utvecklats gynnsamt. Sysselsättningen
har under loppet av året
ökat, dels tack vare konjunkturuppgången,
dels tack vare aktiva medvetna
insatser från statsmakternas sida för
att bekämpa arbetslösheten och förverkliga
den fulla sysselsättningens politik.
Dessa väsentliga faktorer — prisnivån,
bytesbalansen och sysselsättningen —
visar att vi för närvarande har ett stabilt
ekonomiskt läge och att utvecklingen
har gått oss väl i händer under detta
år.

Varför då omsättningsskatt? Varför
kommer denna finanspolitiska åtgärd in
i bilden just i år? Realekonomiskt är

förklaringen den, att vi i folkhushållet
nu beslutar oss för att ytterligare öka
investeringarna och bereda plats för sådant
som befolkningsutvecklingen, de
vidgade marknaderna i Europa och vidare
den tekniska utvecklingen tvingar
fram. Vad vi åstadkommer med denna
omsättningsskatt är helt enkelt att vi
håller tillbaka konsumtionen till förmån
för olika slags investeringar, vilka
vi vid närmare eftertanke givetvis kommer
att finna ytterst angelägna. Befolkningsutvecklingen
tvingar fram ett ökat
bostadsbyggande. Vi måste se till att
den verkliga krissituationen upphör innan
de stora kullarna ifrån 40-talet anmäler
sig på bostadsmarknaden såsom
familjeförsörjare. Vi har även vid högskolor
och universitet ett mycket stort
antal studenter som också kräver bostäder.
Allt detta skall vi naturligtvis
bygga för, vilket betyder investeringar.
Vidare måste vi anpassa vår industri
och teknik till de förändrade förhållandena
ute i Europa. Där måste man också
göra vidgade insatser. Allt detta kostar
miljoner och miljarder. Men detta
är ju framtidsinvesteringar som vi inte
kan underlåta att göra. Vi måste helt
enkelt göra dem om vi skall kunna följa
med.

Den kritik som oppositionen riktat
mot regeringen är steril i ordets egentliga
mening. Kritiken utgör nämligen
ett erbarmligt tuggande av på måfå
konstruerade siffror och antaganden
utan någon förankring i dagens realiteter.
Om man i dag skulle fråga någon industrimän
eller någon bankman i ansvarig
ställning vad de innerst inne anser
om regeringens politik, så är jag
övertygad om att samtliga skulle svara
att detta är det enda vettiga i praktiken.
Det gäller ju — det känner alla — att
bereda plats för ytterligare utbyggnad
av vårt näringsliv och för de initiativ,
den verksamhetslust som finns överallt.
Det gäller att göra detta på ett sådant
sätt att man inte styr in i inflationen el -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 157

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

ler tar i anspråk resurser som man i
själva verket inte förfogar över.

Vad skulle högerns besparingsförslag
innebära för vårt näringsliv? Jo, först
och främst en så stark minskning av
vårt bostadsbyggande, att bostadsbristen
förlängdes ytterligare långt, långt
in på 1960-talet, såvitt man inte föredroge
att höja hyrorna så kraftigt att
man permanenterade bristen och familjer
med blygsamma inkomster över huvud
taget inte kunde skaffa sig en lämplig
bostad. Detta besparingsförslag skulle
också innebära att man skure ned utbildningen
och undervisningen, att man
hindrade den framtidsfaktor, som utbildningen
utgör, att verka fullt ut. Alla
nyare undersökningar som gjorts i Amerika
och i Norge visar att utbildningsfaktorn
mycket väl kan hävda sig såsom
en framtidsfaktor för den tekniska
utvecklingen. I Sovjet är man i dag
utomordentligt stolt över att man ökat
antalet tekniker och ingenjörer i den
takt som sker, och det är man givetvis
med all rätt. De insatser man där gör
inom skolorna och undervisningsväsendet
är kanske på längre sikt det allvarligaste
hot som Västerlandet har att möta.

Högerpolitiken skulle också innebära
att den aktiva arbetsmarkspolitik som
nu inletts skulle försvinna. Det skulle
resultera i att väntrummen på arbetsförmedlingarna
bleve mera välfyllda
och att arbetslöshetsunderstöden komme
att ökas.

Jag finner det ytterligt angeläget att
just betona den aktiva arbetsmarknadspolitiken,
ty den har från denna plats
kritiserats av oppositionen. Man har
nämligen sagt att den kostar mera pengar
nu än under de dåliga tiderna. Det
är fel.

Om man jämför budgetåret 1958/59
med innevarande budgetår så ser man
visserligen att anslagen för arbetslöshetens
bekämpande och för beredskapsarbeten
på vägar och gator ökar med cirka
46 miljoner kronor, men samtidigt

bortfaller en rad anslag inom andra departement,
anslag som hastigt ökade under
föregående budgetår för att man
skulle skapa sysselsättning. Jag vill
nämna att under budgetåret 1958/59
höjdes bostadsramarna med ungefär
10 000 lägenheter av arbetsmarknadspolitiska
skäl. Under innevarande budgetår
blir det en minskning med 5 000
lägenheter. Det bortfaller extra beställningar
till televerket och SJ med 20
miljoner kronor och anslag för vägoch
vattenbyggnader på cirka 25 miljoner.
Sjöfartsfonderna förstärktes med
cirka 30 miljoner för att hjälpa de
mindre varven, och man ökade skolbyggena
och yrkesskolebyggena med cirka
140 miljoner kronor. Det bortfaller
också. Vidare byggde man ålderdomshem
och samlingslokaler för cirka 50
miljoner kronor, vilket inte heller kommer
att upprepas. Det är just detta att
anslagen till alla dessa områden nedgår
som gör att anslagen för sysselsättningen
och för att hålla arbetslösheten nere
totalt sett minskar mycket kraftigt jämfört
med de utgifter vi hade under budgetåret
1958/59.

Den verkligt betydande insats man
gjorde under budgetåret 1958/59 var frisläppandet
av investeringsfonderna.
Denna hjälp till industrien och företagsamheten
har under detta budgetår
uppgått till bortåt en miljard kronor.
Ytterligare frisläppanden har stoppats
sedan den 11 september innevarande år.

Herr talman! Allt detta betyder att vi
ökat våra investeringar under 1959 på
ett ganska anmärkningsvärt sätt. Det
har också, om vi ser till det realekonomiska
utrymmet, funnits plats för dessa
investeringar. Men det är nu, när aktiviteten
går uppåt både inom och utom
landets gränser, som man måste so till
att den privata sektorn, framför allt
konsumtionen, inte expanderar för
snabbt. Det måste ges plats för dessa
nya investeringar. Man måste sålunda
åstadkomma samhällsekonomisk balans

158 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

för framtiden, trots att vi ökat investeringarna
så kraftigt.

Vi har lielt enkelt inte råd att på en
och samma gång mycket kraftigt öka
våra investeringar och vår inhemska
konsumtion. Nu kanske kritikerna från
andra håll — jag tänker närmast på
kommunisterna — säger: »Där ser ni
hur hårt ni går fram mot de stora konsumentgrupperna
och de breda folklagren.
Ni sänker medborgarnas standard
och minskar löntagarnas reallöner.
» Nå, är detta säkert? Gör sig inte
kommunisterna här skyldiga till precis
samma missförstånd som högern och
den övriga borgerliga oppositionen? Under
nästa år kommer, om inte alla förutsägelser
beträffande vårt lands ekonomiska
framtid slår fel, en betydande
ökning av produktiviteten att äga rum.
Vi kan alltid diskutera hur stor denna
produktivitetsökning kommer att bli.
Men det är självklart att vi just ur denna
ökning av produktiviteten skall ta
ut vad som är möjligt för att öka vår
levnadsstandard och våra investeringar.
Jag bedömer därvid läget för 1960 som
ganska gynnsamt. Vi har under de gångna
åren lyckats att bereda plats för en
ökad investeringsvolym, och vi har också
ökat vår utbildningsstandard och vår
trafikstandard. Och det är detta vi kommer
att ta i anspråk under bl. a. 1960.
Det är den ökade produktiviteten under
1960 som kommer att skydda våra reallöner
och kanske därutöver medge någon
ytterligare ökning utöver vad som
åstadkommits i form av standardförbätlring
genom att vi har ökat just investeringarna.

Den borgerliga oppositionen har en
mycket egendomlig föreställning om
hur det ekonomiska livet fungerar. Den
vill sätta likhetstecken mellan en ökning
av statens inkomster och en sänkning
av medborgarnas levnadsstandard. Jag
undrar om inte oppositionen här i själva
verket är fången i sina egna ensidiga
betraktelsesätt, beroende på att
man bara tänker på hur den privata

företagsamheten fungerar. Det är självfallet
riktigt att ett privatföretag, som
tar ut alldeles för höga priser och därvid
gör stora vinster, samtidigt inför
ett slags beskattning av konsumenterna.
Med hjälp av denna höga vinst eller beskattning
kan företagsägaren och hans
anhöriga öka sin egen konsumtion på
ett sätt som andra medborgare, och kanske
särskilt hans anställda, kan anse
orättvist och orättfärdigt. Detta slags
beskattning kan förvisso komma i orätta
händer; det har verkligheten många
gånger visat. Men om staten ökar sina
inkomster, kan inga privatpersoner berika
sig. Inte kan herr Sträng eller regeringen
berika sig som privatpersoner!
Nej, i själva verket kommer statens ökade
inkomster att gå tillbaka till medborgarna.
Det är just när man dirigerar
inkomstströmmarna som de borgerliga
reagerar. De borgerliga vill nämligen
med sin opposition ge det intrycket
att medborgarna blir fattigare när inkomsterna
på detta sätt passerar kommunerna
och staten. I själva verket är
det så att om produktiviteten stiger och
ekonomiska framsteg görs blir alla medborgare
rikare, och enligt min uppfattning
blir fördelningen riktigare och
rättvisare om inkomstströmmarna från
denna ökning av produktiviteten i större
utsträckning passerar det allmänna,
alltså kommunerna och staten.

Ett annat område, där det föreligger
missförstånd, är den aktiva arbetsmarknadspolitiken
som framstegsfaktor. Hur
fungerar egentligen det privata näringslivet?
Vi vill ju att detta skall höja sin
effektivitet. Detta ligger i allas vårt intresse.
Men i denna strävan att rationalisera
och effektivisera kommer de s. k.
vardagsmänniskorna i kläm. De riskerar
alla att bli utrationaliserade av automationen
i den framåtskridande teknikens
tidevarv. Dessa utrationaliserade
människor kommer, sedan alla andra
utvägar är stängda, till arbetsförmedlingarna
och ber om arbete. Full sysselsättning
skall ju råda. Det är endast

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 159

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

arbetet som adlar människan och om
hon berövas detta berövas hon också
sitt människovärde. Det är minsann inte
ett ringa antal som passerar våra arbetsförmedlingar
varje år. Det är inemot
en halv miljon män och en kvartsmiljon
kvinnor. Det stora flertalet av
dessa är givetvis bytessökande. Men ett
icke ringa antal har blivit utrationaliserade
och går utan arbete. Vad skall
man då göra? Det finns tre olika utvägar.

Den första är att skapa beredskapsarbeten
i traditionell mening; att helt enkelt
bygga vägar och tillgripa andra aktuella,
angelägna arbetsuppgifter. Man
kompletterar det fria näringslivet på de
olika punkter där detta sviker i fråga
om sysselsättning.

Den andra är att genom utbildning,
omskolning, fortbildning investera i
människor så att de blir bättre anpassade
till det existerande arbetslivet.

Den tredje vägen anlitas för alla dem
som helt enkelt på grund av olika arbetshinder
ställs utanför: man skapar
lämpligare arbetsplatser för dem, skyddad
verksamhet av skilda slag.

Allt detta kostar pengar och oerhört
mycket pengar. Jag tror att detta slags
verksamhet — både utbildning, beredskapsarbeten
och skyddad verksamhet
— fullt utbyggd och motsvarande behovet
i vårt arbetsliv kommer att beröra
omkring 100 000 personer och ta i anspråk
belopp på åtskilliga hundratals
miljoner. Vi måste föra en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Om vi inte gjorde detta
skulle det privata näringslivet inte
kunna fungera så effektivt som vi hoppas
att det skall göra. Inte kan en företagare,
som är aktiv när det gäller att
rationalisera, att spara arbetskraft, känna
någon egentlig tillfredsställelse med
denna sin verksamhet att effektivisera
och rationalisera, om han vet att de
människor, som han slänger ur fabriken,
ur verkstaden, är dömda till overksamhet
— jag tror inte det finns så
omänskliga arbetsgivare och företagare.

Därför blir den aktiva arbetsmarknadspolitiken
i själva verket den mest värdefulla
hjälp man över huvud taget kan
tänka sig för näringslivet och för företagarna.
Företagarna vet att detta kostar
pengar, men de vet också att det
blir en riktig användning av pengarna.
Samhället bedriver i själva verket personalpolitik
i vid mening och klarar av
uppgifter som de enskilda företagarna
inte kan klara.

När därför, herr talman, oppositionen
vill minska de resurser som regeringen
önskar för bl. a. lösningen av
arbetsmarknadsuppgifterna och verkställandet
av den ökning av investeringarna
som jag tidigare berört, så handlar
denna opposition i själva verket mot
näringslivets och företagarnas intressen.
Om oppositionen finge sin vilja
igenom skulle, tror jag, följande inträffa:
den dolda arbetslösheten bland våra
småbrukare och bland våra skogsbönder
skulle öka, allt färre skulle få
sysselsättning vid skogsröjningsarbeten,
vid vägarbeten eller vid andra landsbygdsarbetsplatser.

Jag undrar om centerpartiet skulle
uppskatta en sådan utveckling. Partiets
bristande vilja att skaffa samhället tillräckliga
resurser ger i varje fall anledning
misstänka, att partiet inte känner
sig särskilt oroat för om sysselsättningsmöjligheterna
på landsbygden skulle
minska.

Folkpartiet bör nog ta sig en funderare
på alla de tiotusentals tjänstemän
som på grund av ålder, handicap eller
andra omständigheter inte längre får
arbete hos sina gamla arbetsgivare. Genom
den aktiva arbetsmarknadspolitiken
har dessa utrationaliserade tjänstemän
en chans att efter utbildning och
omskolning få nya arbeten. Även den
rikare differentieringen av näringslivet
genom större investeringar kommer att
öka omplaceringen och omskolningen
till nya yrken.

Högern, som anser sig vara storföretagarnas
representant i riksdagen, bor -

160 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

de vara belåten med en politik, som
verkligen sätter investeringarna i centrum
och håller konsumtionen tillbaka.
Men högern som politiskt parti förefaller
mig ha slutat tänka, slutat att analysera
den faktiska ekonomiska verkligheten
för att i ökad utsträckning hänge
sig åt att syssla med slagord och reklamfraser.
Jag tror att de verkliga företagarna
har mycket litet till övers för
en sådan politisk verksamhet. De vet
alltför väl att allmänna politiska fraser
och slagord ingenting betyder när
det gäller att konkurrera med utlandet
eller att lösa de anställdas sysselsättningsproblem.
De måste ta ställning till
en verklighet som många gånger kan
vara bevärlig att komma till rätta med
men som dock kan bemästras genom arbete
och analys och genom vägning av
alla relevanta faktorer. Men sådant har
högern för länge sedan slutat att syssla
med i svensk politik. Företagarna hyser
heller inte — därom är jag absolut
övertygad — särskilt stort förtroende
för högerns ekonomiska politik. Den politiken
är orealistisk och den vänder
sig mot de verkliga intressen som alla
i detta land har för att folkhushållets
resurser skall öka och tas i anspråk.

Herr talman! Vid vägningen av alla
olika ekonomiska fakta och skäl och alla
tillgängliga uppgifter har jag kommit
till den slutsatsen, att vi genom omsättningsskatten
genomför en sådan förändring
av inkomstströmmarna, att vi
får en ökning av våra investeringar —
dels investeringar i människan, investeringar
i utbildning och omskolning,
investeringar som innebär att vi tar i
anspråk de mänskliga resurserna för
framtiden bättre, dels investeringar i
näringslivet, så att vi blir ännu bättre
rustade att möta framtidens vanskligheter.
Denna realekonomiska förändring
innebär kanske 50-talets största
bidrag till det 60-tal vi snart är inne i
helt enkelt därför att vi nu har fått ytterligare
ett finanspolitiskt medel för
att stimulera näringslivets utbyggnad

och därmed bättre tillvarata de mänskliga
resurserna, vilket är målet för all
hushållning.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren sökte sätta
likhetstecken mellan vår uppfattning
i denna fråga och den som representeras
av de borgerliga partierna. Jag
nämnde i mitt anförande i går, att det är
mera berättigat att sätta likhetstecken
mellan regeringens och de borgerligas
principiella uppfattning, ty båda går ju
ut ifrån att man nu skall överflytta
skattebördan, bördorna över huvud taget
av den försvårade statsfinansiella
situationen på de stora massorna, medan
vi hävdar, att man skall förstärka resurserna
och förbättra den statsfinansiella
situationen genom att vända sig
mot bolagen och de stora inkomsttagarna.
Där finns resurser, särskilt hos bolagen.
Bolagen har nämligen lysande tider.

Väldiga kapital har tillskjutits bland
annat genom gratisaktier, som man ju
tar av vinsterna. Låt mig nämna några
exempel. SKF har ett aktiekapital i
moderbolaget här i Sverige på 234 miljoner
kronor. Av detta är inte mindre
än 169 miljoner gratisaktier. Det egentliga
aktiekapitalet är sålunda 65 miljoner
kronor. Ursprungligen var aktiekapitalet
130 miljoner, men på sin tid
,skänkte bolaget halva aktiekapitalet
eller 65 miljoner tillbaka till aktieägarna.
SKF är inget undantagsfall. Jag
skulle, om tiden hade tillåtit det, kunna
anföra motsvarande siffror från våra
25 storbolag, där förhållandena är likadana.
Jag kan ta ASEA:s moderbolag.
Det har ett aktiekapital på 303,75 miljoner
kronor. Av detta har 161,25 miljoner
eller över hälften tillkommit genom
gratisaktier. Stora Kopparberg har
ett aktiekapital på 150 miljoner, varav
90 miljoner är gratisaktier. Årets
bolagsstämma beslöt, att ytterligare 75
miljoner kronor skall utdelas i gratisaktier.
Det betyder att aktiekapitalet

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 161

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

stiger till 225 miljoner, varav 135 miljoner
är gratisaktier. Jag skulle som
sagt kunna fortsätta och även belysa
bolagens förmögenhetsställning genom
att jämföra det bokförda värdet på tillgångarna
med brandförsäkringsvärdet.
Där är det överallt i dessa företag ett
väldigt gap mellan det bokförda värdet
på tillgångarna och brandförsäkringsvärdet
— beträffande SKF på omkring
800 miljoner kronor.

Det finns sålunda möjlighet att hämta
pengarna på annat håll för att förstärka
statens ekonomiska resurser än
genom att göra det medelst en skatteform,
som drabbar de stora massorna
av mindre inkomsttagare.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall med nöje diskutera
äganderättsförhållandena inom
det svenska näringslivet med herr Senander
vid ett annat tillfälle men inte
nu!

Om man skulle göra på det sätt som
herr Senander säger och i dag gå in för
att konfiskera delar av företagens förmögenhet
skulle det medföra en minskning
av investeringarna inom det privata
näringslivet och framför allt inom
högrationaliserade, effektiva storföretag
av den typ som SKF representerar.
Det är vi inte beredda till och
inte heller intresserade av. Vi är tvärtom
intresserade av att dessa effektiva
företag skall bli ännu effektivare och
bättre kunna fullgöra sina uppgifter i
folkhushållets hem.

Omsättningsskatten kan mycket väl
motiveras utifrån allmänna ekonomiska
synpunkter, just om vi tänker på att
omsättningsskatten under 1960-talet
företrädesvis kommer att användas till
att finansiera utbyggnaden av investeringarna.
Och vilka investeringar? Jo,
det blir investeringar i utbildning, i
vägar och på bostadsområdet. Dessa
tre områden berör i allra högsta grad
alla och envar, varför omsättningsskatten
ur denna synpunkt kan betraktas

som en allmän medborgarskatt för utbyggnaden
av sådana investeringar,
som i första hand tillgodoser allmänna
behov.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har här inte talat
om annat än att de stora bolagen har
sådana resurser, att de tål en annan
och hårdare beskattning. Vi har i vårt
alternativ till omsättningsskatten pekat
på en hel rad möjligheter att anskaffa
det som brister i statskassan genom
att införa en hårdare beskattning av
bolagen och de större inkomsttagarna.
Det behöver inte alls hindra den utveckling
på industriella och andra områden,
som herr Kellgren här talat om.

Jag tycker för övrigt det är ganska
egendomligt att höra en representant
för ett arbetarparti plädera för en sådan
linje, som herr Kellgren här förordade
och som sannerligen har ytterst
litet med socialism att skaffa.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Senander, att jag vid ett annat tillfälle
med nöje skall diskutera både äganderättsförhållandena,
de politiska ideologierna
samt socialismen och kommunismen
från denna plats. Men det är
egentligen inte detta som det just nu
är fråga om. Denna diskussion rör sig
om någonting helt annat.

Herr Senander rekommenderar här
att vi nu skall gå hårt fram mot SKF
och de stora företagen och konfiskera
delar av deras förmögenheter för att
därigenom öka möjligheterna för staten
att bereda plats för andra investeringar.
Det betyder i själva verket att SKF,
om detta företag skall kunna uppehålla
sina egna investeringar, måste gå
hårdare fram när det gäller att pressa
lönerna. Företaget skall ju nämligen
samtidigt både betala lönerna, sina
investeringar och det som skall gå
till samhället. Den politik, som herr
Senander rekommenderar, kommer allt -

11—Andra kammarens protokoll 195:9. Nr 24

162

Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

så i själva verket att rikta sig i första
hand mot de anställda inom SKF.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Senander att tänka igenom denna sak
litet närmare, om nu det är möjligt,
och inte hemfalla åt gamla föreställningar
om hur det ekonomiska livet
fungerar. Jag tror nämligen att herr
Senander har fått det mesta om bakfoten
därvidlag.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag har under förmiddagen
inte kunnat frigöra mig från en
känsla av att det jag nu ämnar säga
kommer att ge kammaren ungefär samma
intryck som det en lärare fick, när
han skulle rätta en uppsats. Uppsatsen
skulle handla om elefanten. Vederbörande
började med att skriva om att
elefanten hade mycket god syn. Med
hjälp av denna kunde han bl. a. upptäcka
mycket små maskar. Maskarna
indelas i plattmaskar och rundmaskar
o. s. v., och sedan handlade uppsatsen
mest om maskar. Jag har en känsla av
att här har talats om maskar under
den senare delen av denna remissdebatt,
och det är ju möjligt att jag kommer
att göra detsamma. Men det är ett
utomordentligt angeläget ärende som
jag kommer att ta upp, och det har
även uppenbart samband med det framlagda
förslaget om omsättningsskatten.

Det är ingen tvekan om att det är
den aviserade omsättningsskatten som
under de senaste dagarna föranlett
företrädare för livsmedelsindustrien
att hos Kungl. Maj :t göra framställning
om att till världsmarknadspris få köpa
jordbruksprodukter i den mån de utgör
råvara för denna livsmedelsindustri.
Det är säkerligen också samma skäl,
som utgör underlag för en TCO-delegation,
då den i samma ärende gjorde
en uppvaktning hos handelsministern
häromdagen.

Eftersom det sannolikt dröjer rätt
länge, innan dessa frågor kan tas upp

till vidare behandling här i riksdagen,
anser jag att det kan vara berättigat
att göra det vid detta tillfälle. Problemet
har aktualiserats därigenom, att
man inom sjustatsgruppen åtminstone
till en början har gått in för att ha med
sex-maktsgruppen likartade beteckningar
för vad som skall betraktas som
jordbruksvara och vad som skall betraktas
som industrivara i samhandrln.
Därmed har vi fått ett besvärligt
problem, som jag kanske bäst exemplifierar
genom att välja brödsäden som
exempel och vad som kommer att hända
med den i detta sammanhang.

Brödsäden är ju en jordbruksvara
och åtnjuter som sådan det gränsskydd
varom vi har överenskommit. Det färdiga
brödet däremot kommer att betraktas
som en industrivara och skall
inte åtnjuta större skydd än industrivaror
i allmänhet. Det ställer den livsmedelsindustri,
som använder brödsäd
som råvara, inför det läget, att den
måste köpa brödsäd till ett starkt
gränsskyddat pris men kan för sina
färdigvaror inte erhålla högre gränsskydd
än som gäller industrivaror. Det
är uppenbart att det är ett mycket besvärligt
problem för denna livsmedelsindustri,
i all synnerhet om den har
kontakt med utländska marknader och
exporterar sin färdigvara. Såvitt jag
har mig bekant pågår emellertid överläggningar
i dessa frågor och det skymtar
också lösningar av desamma.

Även om problem av detta slag just
nu är aktuella, finns det emellertid enligt
jordbrukssidans uppfattning inte
anledning att generalisera konsekvenserna
av vårt lands jordbruksreglering
därhän, att den skulle utgöra ett allmängiltigt
hinder för vår industris
funktion i ett exportsammanhang inom
en sjumaktskonstellation eller inom ett
OEEC-område. Vi måste nämligen uppmärksamma,
att vår jordbruksreglering
ingalunda är någon särpräglad företeelse.
Motsvarande stödåtgärder har vidtagits
inom hela OEEC-området. Man

Nr 24

163

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

bär visserligen valt skilda system för
jordbruksprisstödet, men målsättningen
är gemensam.

I ett sammanhang har likväl i vårt
land en avvikelse ägt rum från OEECtendensen
i övrigt; vi har inte expanderat
beträffande per capita-produktionen
inom jordbruket såsom målsättningen
inom OEEC var. Däremot bör
vi lägga märke till att vi under efterkrigstiden
har genomfört den i särklass
snabbaste industriella expansion,
som ägt rum inom OEEC. Vi har samtidigt,
vilket heller inte bör förbises,
blivit en jordbruksnation, som ur teknisk
synpunkt ligger på Europas absolut
första plan.

Under denna mycket omfattande
strukturförändring inom vårt näringsliv
har vi tillämpat ett jordbruksstöd.
Och varthän har det lett?

Kort sagt ligger de här i Sverige tilllämpade
producentpriserna på jordbruksprodukter
inte påfallande högt
utan motsvarar snarast Europas genomsnitt.
Jag kan som ett exempel nämna,
att om Sverige erhåller relativsiffran
100 för år 1957/58, skulle den engelska
prisnivån ligga ungefär på 112. Det
finns alltså inte någon anledning att
uppfatta vår jordbruksprisreglering som
ett generellt hinder för vår industris ändamålsenliga
anpassning till en sjustatsmarknad
eller till en konkurrens, som
kan komma att råda på en samordnad
europeisk marknad.

Däremot skulle jag vilja framhålla,
att prisregleringssystemet hos oss under
senare tid har liberaliserats i en väsentlig
omfattning, samtidigt som inom
andra OEEC-länder den protektionistiska
attityden har stärkts. Man har slagit
vakt om sina inhemska jordbruksintressen
genom införande av kvantitativa
regleringar och kvoteringar. Vi har i
princip släppt import och export av
jordbruksprodukter fri. Detta måste
komma att befria oss från vissa framtida
bekymmer.

Trots allt vad jag nu har sagt förhål -

ler det sig likväl så, att vår livsmedelsindustri
har och kommer att få problem
inom en handelspolitisk integration. Jag
har emellertid velat fastslå, att detta
icke beror av att vårt jordbruk genom
jordbruksprisregleringen är otillbörligt
gynnat i jämförelse med andra länders,
utan orsakerna är helt andra.

Jag nämnde nyss, att producentprisindex
för England skulle vara 112 i jämförelse
med vår siffra 100. Detta skulle
peka på att England inte skulle vara
något problem, vilket vore ytterst välkommet
med hänsyn till Englands roll
som importland. Så väl är det dessvärre
inte. Det är just skillnaderna mellan de
system för jordbruksprisstödet som användes
i England och hos oss som i sig
rymmer det väsentliga av problemet.
Som bekant är de jordbruksprodukter
och förädlade sådana som förbrukas i
England i dominerande utsträckning importerade,
till huvudsaklig del från de
agrara länderna inom samväldet. Vissa
punktöverskott här i Europa får också
avsättning på den engelska marknaden,
t. ex delar av Danmarks och Hollands
export.

Den inhemska produktionen i England,
som för övrigt mest är animaliebaserad,
spelar en underordnad roll i
den totala konsumtionen. De importpriser
som gäller på den engelska marknaden
ligger också mycket lågt och har
nära kontakt med världsmarknadspriserna.
Då är det fullt naturligt, att England
valt den s. k. lågprislinjen. Man
vet, att denna lågprislinje också kommer
att slå igenom för det egna jordbruket,
men eftersom dess produktion utgör en
förhållandevis liten del av den totala
konsumtionen är man beredd att genom
prisgarantier och statliga subventioner
höja upp den inhemska jordbrukarkårens
producentprisnivåer till den höjd,
som erfordras för att jordbruket skall
få den politiskt överenskomna inkomstnivån.
Samtidigt får man för den huvudsakliga
förbrukningen en lågprislinje
tillämpad i hela landet.

164 Nr 24 Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

Det är uppenbart, att en engelsk livsmedelsindustri
under sådana förhållanden
kommer att kunna köpa sina råvaror
till ett väsentligt lägre pris än den
svenska industriella motsvarigheten.
Detta är dock ett problem, som hör ihop
med jordbruksprisregleringarnas olikartade
system och som inte är föranlett
av att det svenska jordbruket har ett
omotiverat högt gränsskydd.

Det är givet att vi får emotse att samordningsaktioner
för jordbrukspolitiken
i de olika länderna kommer att sättas
i scen, och det återstår att se, vilka
principer man här får följa för att lösa
problemet. Om sexmaktsgruppens minimiprislinje,
långtidsavtal eller andra
mönster kan tillämpas vet vi ännu inte.
Vi får pröva oss fram, men det är klart
att det sätt, varpå vi kommer att bli
berörda av de lösningar, som föreslås
och genomföres, också i hög grad är avhängigt
av den ställning, som vi tar till
avgöranden som kommer att påverka
den kommande produktionskostnadsnivån
i vårt land. Ju högre denna drives
upp, ju mera kan givetvis också jordbruksnäringen
göra berättigade anspråk
på ett ytterligare höjt prisstöd. Vi vet
också, att det nu framlagda förslaget om
omsättningsskatt sättes i samband med
en uppdrivning av produktionskostnadsnivåerna.

Det är ganska säkert på grund av denna
senare synpunkt, som framstöten från
livsmedelsindustrien har gjorts just nu,
och det är detta förhållande, herr talman,
som har föranlett mig att ta upp
denna debatt. Jordbruket bör ha tillfälle
att lägga fram sin syn på dessa ting
liksom motparten.

Herr andre vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I går hade vi en rätt
långvarig debatt om kompensationsfrågor
i samband med omsättningsskatten.
För min del gjorde jag gällande att det

helt säkert skulle från löntagarhåll komma
kompensationskrav med anledning
av denna skatt. Detta var en av de tre
invändningar som vi på vårt håll hade
mot omsättningsskatten. Jag sade också
att jag trodde att dessa kompensationskrav
delvis skulle bli tillgodosedda. Finansministern
däremot talade ungefär
som om kompensationsproblemet, som
vi ändå har haft en viss kontakt med under
hela efterkrigstiden, över huvud taget
var en fantasiprodukt, någonting
som egentligen inte existerade i sinnevärlden.
Det hela gick inte till, sade finansministern,
på det sättet att man tog
hänsyn till sådana saker.

För min del anmälde jag avvikande
mening på denna punkt och angav en
del skäl därför. Till detta vill jag nu
lägga ytterligare en sak. Hemmamarknadsindustrien
har rätt ofta förutsättningar
att genom höjda priser ta igen
sina utgiftsökningar på lönesidan. På
detta sätt tvingas även exportindustrien
till orealistiska inkomstförstärkningar.
Jag understryker att jag nu endast talar
om orealistiska inkomstförstärkningar;
ingen missunnar folk den förbättring av
inkomsterna som är möjlig på grund av
stigande produktion. Det är de där lufthöjningarna,
som äts upp av kostnadsoch
varufördyringar, som jag uteslutande
vänder mig mot. Svenska folket har
säkerligen gjort den erfarenheten att det
inte är till någon båtnad, utan endast till
skada att jaga efter prishöjningar som
blir luft, prishöjningar som äts upp av
varufördyringar.

I dag har vi fått ett nytt underlag för
denna diskussion. Jag syftar på LO:s
bud om löneökning med 6 procent. Man
får då ta hänsyn till att i botten ligger
osynligt nära 2 procents höjning för
tjänstepensionen och cirka 2 procents
höjning för arbetstidsförkortningen eller
sammanlagt omkring 4 procent. Jag
kan inte värja mig för den tanken att
budet om 6 procents höjning ovanpå
dessa 4 procent — tillsammans inemot
10 procent —• innesluter en väsentlig

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 165

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

kompensation för omsättningsskatten.
Hur god produktivitetsökningen än kan
väntas bli under nästkommande år, är
det väl ingen som föreställer sig att den
kan gå upp till bortåt 10 procent.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att
ha den uppfattningen att i detta bud ligger
åtskilligt av kompensation för den
omsättningsskatt som av allt att döma
kommer att beslutas.

Det hela är som sagt kanske inte så
farligt för hemmamarknadsindustrien,
eftersom den ofta har förutsättningar
att ta igen någon del i varje fall genom
att höja priserna. Det kan bli exportindustrien
som får sitta emellan och detta
i ett skede då sjustatsmarknaden tydligen
blir en realitet och det är utomordentligt
angeläget för oss att ha ett så
lågt kostnadsläge som möjligt.

Därutöver vill jag, herr talman, bara
tillfoga några ord i detta sena skede av
debatten. Den diskussion som här förts
har visat vad man hade anledning förmoda,
nämligen att skiljelinjen går mellan
fortsatt expansion av den statliga
sektorn — med åtföljande skattestegringar
undan för undan — eller icke
fortsatt expansion. Vi i centerpartiet är
medvetna om vår skyldighet att presentera
ett förslag för att fylla ut budgetgapet
med någon miljard plus vad vi
menar oss böra spendera ytterligare på
folkpensionärerna utöver besparingsutredningens
förslag. Detta är vi fullt på
det klara med. Inom några dagar kommer
vi också att presentera ett sådant
förslag. Det kommer emellertid att innefatta
besparingar och helt naturligt också
avsevärda inkomstförstärkningar -—
det kommer man inte ifrån. Vi kommer
att säga ifrån att dessa inkomstförstärkningar
skall vara tillfälliga och till större
delen tidsbestämda för en period av
två år. Det blir således fråga om en
budgetsaneringsperiod på två år. Med
den politik vi vill föra tror vi nämligen,
att det skall bli möjligt att sanera
statens affiirer inom loppet av två år
utan alt vi då skall behöva vara fram -

me vid ett högre skattetryck än vi har
i dagens läge. Efter de två åren bör vi
— om vi lägger ner energi på prutningar
m. m. ■— ha kommit i bättre balans med
statsfinanserna.

Jag är naturligtvis medveten om att
vårt förslag kommer att väcka opposition
från många håll. Detta får vi väl
resonera närmare om när förslaget har
lagts fram. Så mycket är emellertid
klart, att under den närmaste tiden måste
man anstränga sig att hålla tillbaka
på ett flertal utgiftsposter. Vi tycker
också att det bör bli en översyn av hela
den statliga förvaltningen — både den
civila och den militära — i besparingssyfte,
och att en sådan översyn skall
igångsättas snarast möjligt.

Centerpartiets mål blir alltså för det
första att söka skapa balans i dagens
budget dels, som jag sade, genom besparingar
och dels genom inkomstförstärkningar.
För det andra skall vi verka
för att i fortsättningen försöka klara
utgifterna med det nuvarande skattetrycket.
Längre vågar jag i dag inte
ställa förhoppningarna. Jag ger alltså
inga löften om skattesänkningar. Målet
blir i första hand att sanera dagens budget.
Nästkommande etapp blir att försöka
klara ekonomien med det skattetryck
vi har för dagen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill inledningsvis
ta upp ett par konstitutionella problem
som har sammanhang med omsättningsskatten.

Det ena problemet gäller tidningar.
I förslaget har man försökt skilja på
olika slags publikationer, och i vissa
fall skall skatt erläggas och i andra
fall inte. Jag har den uppfattningen
som Ernst Wigforss framförde 1948 eller
1949 och från andra håll sedan
1950 och senare, att en skattcläggning
strider mot vår tryckfrihetsförordning.
Jag skall inte närmare nu utveckla den
saken i denna debatt som på slutet har

166 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

blivit storpolitisk. Jag skall bara erinra
om att vi har en grundlag som stadgar
tryckfrihet i vårt land. Man kan
näppeligen göra en sådan distinktion
mellan olika slag av tidningar. Det
talas här om små tidningar som blir
belastade av oms men det saknas skäl
till att låta just dessa som ofta har det
mest besvärligt drabbas av skatt.

Den andra saken jag finner anmärkningsvärd
är att omsättningsskattens
konstruktion är sådan, att ett datum
för avbetalningshandeln har fastslagits
innan vi har fattat ståndpunkt eller
riksdagen hunnit besluta om skatten.
De bestämmelser som många främmande
länder, t. ex. Norge i sina grundlagar
har om förbud mot retroaktiv beskattning
kan författningsutredningen
inte gärna undgå att ta upp till jämförelse.

När man hörde två röster som talade
för den unga socialdemokratien återkallades
i minnet de debatter som fördes
efter samlingsregeringens upplösning.
Herr Hagnell och ännu mera herr
Kellgren gav mycket klara besked. Den
senares argumentation var för övrigt
mycket underlig: å ena sidan representerar
högern storföretagarna men å
andra sidan — det sade herr Kellgren
i samma andedrag — gillas inte högerns
utan regeringens politik av företagare
och bankdirektörer. Herr Kellgren
måste besluta sig för vart han vill
komma. Är det verkligen de unga socialdemokraternas
uppfattning att bestämningen
av skatternas höjd inte är
någon avvägningsfråga, att varje överförande
av medel till den offentliga
sektorn betyder en förstärkning för
produktionen och varje tillskott till den
privata företagsamheten försvagar samhällets
möjligheter att hävda sig, då
når man förr eller senare fram till en
rent kommunistisk uppfattning.

Herr Kellgren resonerar så, att de
som röstar på högern — han tycks när
han angriper högern glömma att veterligen
ingen skillnad i just detta fall

föreligger mellan högern, folkpartiet
och centerpartiet — inte kan tänka.
Att slunga ut påståendet att 800 000
medborgare här i landet skulle ha
fångats av tomma fraser är en grav
beskyllning mot den svenska väljarkåren.
Den är inte minst anmärkningsvärd
därför att den framföres av en
inflytelserik representant för LO. Skall
man i en demokrati på så sätt diskriminera
människor vars åsikter man
inte delar?

Den socialistiska linje som herr Kellgren
företräder skiljer sig högst väsentligt
från regeringens vad den enskilda
företagsamheten beträffar. Jag kan inte
se att den har direkt stöd ens i de 27
punkterna. Om denna linje är den som
dominerar socialdemokratiskt tänkande
av i dag, kan vi bereda oss på att
det en dag från denna talarstol skall
deklareras att det är berättigat att staten
tar 70—80 procent av medborgarnas
inkomster och att de som sätter
sig emot så högt skattetryck är motståndare
till en produktionsordning
som ger samhället de nödvändiga resurserna.

Det är i alla fall ganska lärorikt att
höra denna unga socialdemokratiska
falang öppet argumentera som om den
enskilda företagsamheten inte gynnade
samhället. Men anser ni inte att vår
exportindustri har viss betydelse? Är
det verkligen dessa socialdemokraters
åsikt att ju mera skatter man lägger
på medborgarna desto mera stöder man
produktionen, medan varje annat system
skadar produktionen och minskar
framstegstakten?

Herr Kellgren sade i sin replik att
tidpunkten inte är lämpad för att diskutera
stora ideologiska problem. När han
går till attack mot det enskilda näringslivet,
företräder han en klart socialistisk
linje, som vi som vill hålla vakt
kring den privata företagsamheten måste
angripa.

Herr Hagnell har mycket att anmärka
mot de nuvarande lagarnas utform -

Nr 24

167

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, in. m.

ning. Det finns enligt honom så mycket
tokigt i dessa att man undrar hur socialdemokraterna
har skött sig under
de decennier som de har haft denna
starka ställning. Om lagarna verkligen
vore så usla, borde herr Hagnell rikta
kritik mot det partis ledare han tillhör.
Man får nästan uppfattningen att miljardvärden
här går förlorade för svenska
folkhushållet trots socialdemokraternas
maktinnehav under så lång tid.
Jag tror att också herr Hagnell är en
inflytelserik representant för eu staik
socialistisk riktning. Men högern står
inte ensam i sin tro på det enskilda näringslivet.
För någon månad sedan antog
de tyska socialdemokraterna — och
den svenska socialdemokratien har ju
en gång fått sina idéer till stor del från
det tyska programmet — ett program
där de hyllade den privata företagsamheten.
Jag skulle också tro att det senaste
engelska valet, hur man än bedömer
det, visar att de som slår vakt om
det enskilda näringslivet där inte har
skött sig så illa att de skulle ha det
stora folkflertalet mot sig.

Det vore en olycklig utveckling för
hela vårt folk om den socialistiska riktning
som här kommit till uttryck i de
två senaste anförandena från socialdemokratiskt
håll, skulle bestämma vår
politik. Det kan vara en tankeställare
för oss som tror på den enskilda företagsamheten
att vi har fått dessa varningar.
De påminner om dem som gavs
1946 och 1947. Sedermera ändrade ju
socialdemokraterna på grund av de
borgerliga partiernas framgång delvis
sin socialistiska politik. Det var de
borgerliga partiernas frammarsch som
den gången avvärjde socialiseringsframstötarna,
men om en dag socialdemokraterna
får absolut majoritet här
i kammaren kommer herr Hagnell och
herr Kellgren att spela ännu större roll
än de gör i dag.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Braconier vill

jag bara kort och gott säga, att jag tror
att vi är inne i ett utvecklingsskede,
där mån har mindre intresse av att diskutera
sådana saker som enskild eller
offentlig företagsamhet. Jag kan inte
se att de i egentlig mening behöver stå
i motsats till varandra.

I själva verket är det väl så att vi
alla har tre stora problemkomplex att
brottas med. Vi har befolkningsutvecklingen
med de stora ungdomskullarna
som väller fram under 1960-talet och
som skall ha utbildning och arbete. Vi
har de stora marknaderna i Europa
som kommer att prägla utvecklingen,
och vi har den allmänna tekniska utvecklingen.

De ökade inkomster som staten nu
behöver kommer även att kunna användas
till det enskilda näringslivet. Det
är nämligen på investeringsområdet
som de stora insatserna kommer att göras.
Om vi t. ex. kan hålla bostadsbygget
uppe på den nivå som vi har i dag,
då innebär det att de industrier och de
företag som expanderar också kommer
att få bostäder till sina anställda.''EU
företag kan inte expandera om man
inte löser bostadsfrågan.

Den andra punkten gäller utbildningen.
Alla dessa hundratusentals ungdomar
skall ha en högre utbildning än
ungdomarna tidigare fått, och det kan
inte klaras utan ökade insatser från
samhällets sida. Detta måste vara den
mest värdefulla hjälp som näringslivet

— både det enskilda och det offentliga

— kan få.

För det tredje gäller det att man i
samband med rationaliseringsverksamheten
kan ta hand om de utrationaliserade
på sådant sätt att de på nytt kommer
in i arbetet och får produktiv sysselsättning.

Jag ville med mitt anförande slå fast
att vad vi nu gör är att öka de allmänna
investeringarna och att detta är
det egentliga syftet med denna finanspolitiska
operation. Om herr Braconier
inte har fattat detta, måste jag hysa

168 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

fortsatta betänkligheter rörande den
analytiska verksamheten inom högern
när det gäller att studera de ekonomiska
realiteterna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Högern står ensam i
sin tro på det enskilda näringslivet,
sade herr Braconier. Var i all rimlighets
namn har herr Braconier fått någonting
så tokigt ifrån? Här måste det
vara en förväxling mellan det allmänna
intresset för näringslivet och planerna
att överflytta till exempel Statens skogsindustrier
från staten till privata händer.
Vi vet att högern vill detta. På
vårt håll säger vi, att om det kan visas
att det är någon reell grund för detta
tal om att sprida ut äganderätten till
Statens skogsindustrier till tusentals
människor genom att ge ut folkaktier,
skall vi se på saken, men vi är absoluta
motståndare till den koncentration som
uppstår inom branschen om aktierna
snabbt förs över till några få händer.
— Herr Braconier måste ha gjort sig
skyldig till ett missförstånd och en
sammanblandning.

Vi inom centerpartiet håller styvt på
det enskilda näringslivet. Vi vet att näringslivet
är den grund vi alla bygger
på och att vi därför bör främja och
hjälpa det. Vi vill till exempel ha en
ändring av prioriteten mellan kapitalanskaffning
till bostadsbyggande och
till den rationalisering och mekanisering
av industrien, som är nödvändig
inför det nya läge som sjustatsmarknaden
skapar. Vi har också på mångahanda
sätt klart visat vårt intresse för
det enskilda näringslivet. När man funderar
på att plocka över statsägda
företag till ett fåtal händer, då är vi
däremot inte med. Herr Braconier och
andra högermän skall veta, att vi alltid
kommer att hålla emot på den punkten.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Man har sagt mig att

herr Hedlund har talat om önskvärdheten
av besparingar inom både den civila
och den militära verksamheten.
Jag vill därför meddela kammaren, att
jag i dagens konselj har erhållit bemyndigande
att tillkalla en särskild besparingsutredning
inom försvaret.

Kammarens ärade ledamöter vet
mycket väl, att den försvarsöverenskommelse
som gäller avser tre å fyra
år, och det måste alltså bli aktuellt under
nästa år för riksdagens partigrupperingar
att ta ställning till hur det
skall bli därefter. Innan sådana överväganden
och — som jag föreställer
mig — nya förhandlingar om försvarets
framtid kommer till stånd bör en
översyn över besparingsmöjligheterna
göras. Min avsikt är att tillsätta tre
civila experter, som innan dessa nya
överväganden och förhandlingar kommer
till stånd skall föra fram eventuella
förslag till besparingar.

Denna besparingsutrednings uppgift
begränsas självfallet av det förhållandet,
att riksdagen så sent som 1958 har
fastställt en krigsorganisation och angivit
målsättningar för försvaret. Det
är naturligtvis inte besparingsutredningens
uppgift att gå in på frågan om
krigsorganisationens storlek eller målsättningar
eller att göra någon avvägning
mellan försvarsutgifter och andra
offentliga utgifter — till de sakerna
får vi på vanligt sätt ta ställning i de
politiska instanserna —- utan det är
fråga om besparingar inom ramen för
den försvarsorganisation som är fastställd
och som gäller tills vidare. Denna
utredning kommer snart att vara i
arbete.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först anknyta
till herr Braconiers anförande. Herr
Braconier sade att jag hade framfört
några socialistiska historier. Jag vill då
erinra om att jag först sade, att man bör
se till att privata donationsmedel skiljs

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 169

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

från den som gör donationen, som villkor
för skattefrihet. Jag hänvisade vidare
i en annan punkt till den av taxeringsintendent
Anneli framlagda propån
om stimulans för företagen till nyemission.
Jag tog upp en annan punkt om
möjligheterna för bolag att successivt
höja aktiekapitalet genom emission till
börsvärdet via börsen. Jag hänvisade till
att framför allt finansministern nog bör
följa pensionsfondsutredningens arbete.
Jag sade att pensionsfonderna omfattar
ungefär 6 miljarder kronor, vilket betyder
3 miljarder i skattepengar som
man inte har någon kontroll över — att
man inte ens har en tillförlitlig uppgift
om hur stort beloppet är. Jag begärde
därför en bättre redovisning på den
punkten. Vidare sade jag att det borde
göras lättare för staten att placera sina
obligationer, så att det inte uppfattas
som en nackdel att behöva köpa dem
och inte aktier.

Jag förstår inte att sådana detaljjusteringar
av lager som inte är riktigt bra
skulle vara några socialistiska historier.

Sedan nämnde jag LKAB och sade att
man borde hålla fast vid 1909 års beslut,
som fattades av en borgerlig regim.
Inte heller det är någon socialiseringshistoria.

Slutligen skulle jag vilja rätta till ett
par saker som herr Hedlund sade. Han
förklarade att de fackliga organisationerna
hade lagt fram ett förslag om sex
procents löneförhöjning och att därtill
kom två procent för tjänstepensionsavgift
och två procent för arbetstidsförkortning.
Arbetstidsförkortningen är
emellertid inräknad i de sex procenten.
Tjänstepensionsavgiften behöver heller
inte slå igenom i prisnivån, eftersom företagen
har fått en kompensation för
den i form av ett borttagande av den
extra bolagsskatten. Alltså kan vi ta bort
de där fyra procenten och stanna vid de
sex.

Jag tycker nog att sex procent är ett
rimligt förhandlingsbud i nuvarande
ekonomiska konjunktur.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund måtte inte
ha varit inne i kammaren när jag talade.
Jag sade att herr Kellgren utgick
ifrån att högern ensam slog vakt om det
enskilda näringslivet. Jag framhöll att
samtliga tre borgerliga partier går emot
en omsättningsskatt. Herr Kellgren riktade
sig ju särskilt mot högern, och det
var högern han beskyllde för att bara
komma med fraser. Det var då jag sade,
att högern inte är ensam på den punkten.
Jag har alltså yttrat mig tvärtemot
vad herr Hedlund påstod -— jag hänvisar
i det fallet till protokollet.

Herr Kellgrens resonemang var ett
försvar för en högskattepolitik som om
en sådan under alla förhållanden skulle
vara gynnsam. Jag säger att det är en
socialistisk tankegång som vi inte kan
acceptera, därför att en sådan politik
gör det svårare för näringslivet att få
de resurser som är en förutsättning för
att vi skall få pengar till utbildning och
allt detta andra. Det är en avvägningsfråga,
och 1949 års skattekommitté hade
klart för sig att det finns ett optimum
i fråga om beskattningen. Jag ansåg att
man kan ansluta sig till den uppläggning
som herr Kellgren gjorde av problemen
endast om man anser att varje
tillskott i den offentliga sektorn är värdefullt,
även om det medför en motsvarande
förlust för den enskilda.

För herr Hagnell påpekade jag att han
i flera fall hade sagt att lagarna var underliga
— herr Hagnell använde det
uttrycket i sitt första anförande — och
det måste ju innebära att hans eget parti,
som haft en stark ställning så länge, underlåtit
att stifta sådana lagar som herr
Hagnell anser vara goda.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier är verkligen
doktrinär. Han vill till varje pris
försöka bevisa att det enskilda näringslivet
i alla situationer har ett eget intresse
som skiljer det från den samhälleliga
verksamheten. Det är alldeles fel. Se

170 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

t. ex. på den senaste depressionen eller
konjunkturnedgången! Anser herr Braconier
att de industribeställningar som
lämnades ut av samhällets olika förvaltningsorgan
var till nackdel för de företagare
som fick beställningarna? Anser
herr Braconier att ökningen av lånefonderna
för den mindre sjöfarten etc. var
till nackdel för den mindre företagsamheten?
Vill herr Braconier över huvud
taget säga, att en näringspolitik, som
går ut på att stimulera sysselsättning och
efterfrågan i en nedgångstid, strider mot
det enskilda näringslivets intressen?

Vad jag försöker att slå fast för att
stimulera herr Braconiers fortsatta analytiska
verksamhet var att inkomsterna
av omsättningsskatten i första hand
kom att användas på tre områden, nämligen
till bostadsbyggande, för utbildning
och för att näringslivet i lugn och
ro skulle kunna genomföra rationaliseringar.
Det måste väl vara saker och ting
som de enskilda företagarna har stor
nytta av.

Slutligen vill jag till herr Braconier
säga att jag icke tillhör dem som är
doktrinära, utan jag vill betrakta både
den samhälleliga företagsamheten och
den enskilda ur effektivitetssynpunkt
och se till i vilken utsträckning och på
vilket sätt de bäst gagnar såväl de anställda
som samhället och konsumenterna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av försvarsministerns uttalande
för en stund sedan!

Försvarsministern konstaterade, om
jag fattade honom rätt, att försvarsöverenskommelsen
står fast. Det har ju aldrig
varit meningen att försvarsöverenskommelsen
skulle hindra eller hålla tillbaka
strävandena att åstadkomma en ekonomisk
användning av de resurser som
ställes till försvarets förfogande. Att detta
tarvar en ständig vaksamhet är väl
uppenbart och kan sägas utan att däri
ligger kritik mot någon. Det förefaller

naturligt att man i dagens läge ägnar ett
särskilt intresse åt betydelsen av en så
ekonomisk användning av resurserna
som möjligt. Inom folkpartiet har vi för
avsikt att inom en nära framtid framhålla
just dessa synpunkter. Såvitt jag
kan finna av försvarsministerns förklaring
innebär den utredning han tänker
tillsätta ett naturligt uttryck för den inställning
som även jag företräder.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Efter att ha haft förmånen
att vara med i rätt många olika försvarsutredningar,
där vi haft att oavbrutet
brottas med problemet att åstadkomma
alla möjliga besparingar för att
få en så effektiv användning som möjligt
av medelstilldelningen inom fjärde
huvudtiteln, vågar man kanske inte göra
sig några illusioner om att det är så
stora belopp som nu står att hämta på
den väg som försvarsministern antydde.
Däremot vill jag gärna stryka under att
det självklart måste vara ett gemensamt
demokratiskt intresse, att alla medborgare
i detta land kan känna sig förvissade
om att allting göres för att utnyttja
anslagen på fjärde huvudtiteln så rationellt
och effektivt som möjligt. Om
den utredning, som försvarsministern
nu har satt till, kan leda till ytterligare
rationaliseringar och effektiviseringar,
möjliggöra ett ännu bättre utnyttjande
av medlen för att kunna förverkliga den
målsättning för det svenska försvaret,
varom vi alla är ense, hälsar jag självfallet
denna utredning med tillfredsställelse.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag ber också få uttala
min tillfredsställelse över det besked
som försvarsministern nyss lämnade om
att en översyn av den militära verksamheten
skall företagas i syfte att utröna
huruvida besparingar kan göras.
Självfallet är vi dock från centerpartiets
sida införstådda med alt den träffade

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24

171

Vid remiss av propositionen om allmän varuskatt, m. m.

uppgörelsen står för den tid den är
träffad.

När jag nu uttalat min tillfredsställelse
över beskedet på denna punkt, skulle
jag vilja säga att det hade varit ännu mera
tillfredsställande om jag kunnat få
tacka för ett motsvarande besked för
den civila förvaltningen, där man sagt
att man på område efter område skall ta
upp besparingsproblemet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utan att direkt provocera
herr Hedlund att gå upp och tacka
ytterligare en gång vill jag bara understryka
att det pågår en kontinuerlig översyn
i besparings- och rationaliseringssyfte
över hela den civila förvaltningen
via bl. a. statens organisationsnämnd och
att jag har för avsikt att till nästa år
presentera ett förslag till riksdagen om
omorganisation av det specifika verket
för att det skall bli, som jag hoppas,
ännu mera funktionsdugligt för sitt besparingsarbetes
fullföljande.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! När nu alla är på så
gott rationaliserings- och besparingshumör
gentemot den statliga förvaltningen
vill jag uttrycka den förhoppningen,
att partierna i framtiden kommer att
ena sig om att så snart som möjligt låta
de statliga affärsföretag, som nu arbetar
i byråkratisk verksforin, få arbeta i den
form som den övriga delen av det svenska
näringslivet har, nämligen aktiebolagsform,
för att därigenom få fram möjligheter
för ett smidigt, affärsmässigt
och rationellt uppträdande.

överläggningen var härmed slutad.

Propositionen hänvisades, såvitt angick
de under 1, 2 och 3 upptagna förordningsförslagen
till bevillningsutskottet,
såvitt angick det under 4 upptagna
lagförslaget till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 166, angående godkännande av 1959
års internationella veteavtal; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 167, med förslag till lag om
förlängning av tiden för vissa servitut.

§ 3

Föredrogs den av herr Bengtsson i
Varberg vid kammarens sammanträde
den 20 innevarande oktober gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förenkling av vissa statsbidragsrekvisitioner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs herr Hedins vid kammarens
sammanträde den 20 oktober gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående övervakningen av till förvaring
eller internering dömda personer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Holmberg vid
sammanträdet den 20 innevarande oktober
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anledning av överföringen
av vissa utgifter från staten till
kommunerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

172 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

§ 6

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

163, med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt, m. m.., och

nr 164, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

168, med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) samt till byggnadsstadga,

nr 169, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag, och
nr 170, med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297).

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171, angående
förbättring av ersättningarna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick de i propositionen upptagna
förordningsförslagen, till behandling av
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och remitterades
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 172, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753).

§ 7

Föredrogos var för sig följande å
bordet vilande motioner. Därvid hänvisades till

behandling av lagutskott motionerna
nr 626—628;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 629—633; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 634.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande
ungdomsbrottsligheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! I det svar på en interpellation
av riksdagsman Gunnar Helén
som statsministern lämnade i andra
kammaren den 2/12 1958 framhölls att
statsmakterna inom ramen för de ekonomiska
resurserna under de närmaste
åren borde inrikta sina åtgärder mot
den tilltagande ungdomsbrottsligheten
på i första hand följande områden:

1. Initierandet av ett forskningsprogram
på bred front om kriminalitetens orsaker.

2. En förstärkning av polisens resurser
i brottsbekämpningen och en effektivisering
av polisverksamheten.

3. En fortsatt utbyggnad av anstaltsvården,
framför allt för svårbehandlad
ungdom.

4. En förstärkning av resurserna för
den öppna kriminalvården.
Beträffande den första punkten kan

Rämnas, att fortlöpande kriminologisk
forskning f. n. endast bedrives på enskilt
initiativ vid kriminologiska institutet
vid Stockholms högskola. Institutet
arbetar emellertid under ytterst
knappa ekonomiska förhållanden. Redan
1953 framlades en offentlig utredning
vari föreslogs att man skulle inrätta
en professur i kriminologi jämte
ett forskningsinstitut. Då detta förslag
inte lett till någon åtgärd från statsmakternas
sida, har upprepade framstötar
gjorts i riksdagen. Första lagutskottet
har också både 1955 och 1956
uttalat sig för en organiserad forskning
inom landet. Dessa framstötar har emellertid
ännu inte resulterat i någon åtgärd.

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 173

Interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

Behovet av en svensk forskning på
detta område är också angeläget ur den
synpunkten, att man sedan länge förbereder
ett nordiskt samarbete inom den
kriminologiska forskningen. Skall vi i
Sverige få något utbyte av detta samarbete
är det självfallet nödvändigt, att
vi har en egen forskning som kan utnyttja
framkomna rön.

En med forskningen närbesläktad fråga
är behovet av en förbättring av kriminalstatistiken.
Även här föreligger en
utredning, 1954 års kriminalstatistikutredning.
Denna har emellertid, såvitt
jag kunnat utröna, ännu inte lett till
några konkreta åtgärder från statsmakternas
sida. Frågan kommer att på nytt
tas upp i riksdagen i samband med en
från vårriksdagen uppskjuten folkpartimotion.

När det gäller polissituationen är läget
fortfarande mycket kritiskt. Enligt
Stockholms stads rätts- och polisdirektion
finns det i Stockholm i dag inte
fler poliser än för 10 år sedan. Trots
detta har arbetsuppgifterna ökat
enormt. Detta gäller inte bara de grövre
brotten utan kanske framför allt de
mindre förseelserna. Dessa kräver emellertid
en betydande insats från polismyndigheternas
sida, vilket i sin tur
resulterar i att allt mindre resurser blir
tillgängliga för den egentliga brottsbekämpningen.

Skall man råda bot på den svåra polissituationen
krävs det förutom en betydligt
större rekrytering av polismän
även en genomgående rationalisering
och effektivisering av polisens arbetsmetoder.

Såvitt jag kunnat bedöma har emellertid
arbetet härpå framskridit mycket
långsamt. Polisverksamhetsutredningen
har i oktober förra året lagt
fram förslag till vissa åtgärder i syfte
att effektivisera polisens brottsförebyggande
verksamhet. Förslaget innefattade
inrättande av socialpolis och utnyttjande
av kvinnor i polisarbetet.

Det nya i förslaget var propån om en
särskild socialpolis. Detta blev emellertid
mycket kraftigt kritiserat av de flesta
av remissinstanserna, och den föreslagna
åtgärden torde inte heller vara
vad situationen i dag närmast kräver.
Många av de uppgifter som avsågs för
denna specialavdelning inom polisen
fullgörs redan av de socialvårdande
myndigheterna. Givetvis krävs större
insatser på detta område. Dessa torde
bäst tillgodoses genom förstärkningar
av dessa myndigheters resurser.

Vad som i dag — förutom en ökad
nyrekrytering — i första hand krävs för
att effektivisera polisens arbete torde
vara åtgärder av helt annat slag. Kanslichefen
vid Stockholms stads rätts- och
polisidirektion pekade i en artikel i tidskriften
Balans (Nr 4, 1959) på ett par
till synes mycket enkla åtgärder inom
lagstiftningens område som skulle få en
icke obetydlig arbetsbesparande effekt
för polismyndigheterna, bl. a. ett förenklat
förfarande vid omhändertagande
av fyllerister och vid handläggning av
parkeringsförseelser. Det torde emellertid
även finnas andra av polisens
nuvarande arbetsuppgifter av rutinkaraktär
som genom smärre förändringar
i lagar och förordningar skulle kunna
betydligt förenklas. Åtgärder av det slaget
borde kunna genomföras utan att
man avvaktar nu pågående utredningar,
som genom sin långsamma arbetstakt
och direktivens utformning ofta tenderar
att distanseras av utvecklingen.

Vad anstaltsvården beträffar kan man
dess bättre konstatera en icke oväsentlig
förbättring. Mot tidigare omkring ett
par hundra på väntelistorna till våra
ungdomsvårdsskolor har man nu bl. a.
genom inrättandet av provisoriska
vårdplatser lyckats komma ner till under
100 väntande. Dessutom kommer
ytterligare ett antal platser att stå till
förfogande under nästa år. Denna utveckling
är självfallet mycket glädjande,
men den visar också att den tidigare
eftersläpningen hade kunnat undvikas,

174 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande påvisade

besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

om statsmakterna satt in sina åtgärder
på ett tidigare stadium.

Läget är emellertid inte sådant att
man kan slå sig helt till ro. De provisoriska
anordningarna måste självfallet
ersättas med permanenta. Dessutom är
det nödvändigt att räkna med att platsbehovet
kan ytterligare öka. Härför talar
bl. a. den maning till en mer restriktiv
tillämpning av lagen om åtalseftergift
som nyligen utfärdats av riksåklagaren.
Ett fortsatt planeringsarbete är
därför nödvändigt.

Inom den öppna kriminalvården är
läget fortfarande ganska kritiskt. Tillgången
på kvalificerade övervakare är
otillräckligt. Skall önskemålen om en
effektivare övervakning bli mer än ett
verkningslöst beslut måste kadern av
övervakare utökas. Härför krävs sannolikt
att man får bättre möjligheter än
hittills att lämna dem som åtar sig dessa
mycket svåra och grannlaga övervakningsuppdrag
en skälig ersättning. Den
nuvarande ersättningen som utgår med
ca 15 kronor per månad torde i många
fall inte ens täcka de extra utgifter som
en övervakare måste vidkännas om han
vill sköta sin uppgift tillfredsställande.

Initiativ måste dessutom tas som underlättar
placeringen i arbetslivet av
dem som utskrivits från fångvårdsanstalter
och ungdomsvårdsskolor. Detta
problem blir särskilt aktuellt under tider
med sysselsättningssvårigheter. Av
naturliga skäl blir det arbetssökande av
den kategori det här är fråga om som
först drabbas vid bristande tillgång på
arbete.

Till den öppna kriminalvården hör
också fosterhemsverksamheten. I många
fall är nämligen placering i enskilt hem
ett bra eller bättre alternativ än anstaltsplacering.
Sådan placering fyller
dessutom en viktig roll i eftervården.

Den 1 januari i år tillsattes inom socialstyrelsen
en konsulent med speciell
uppgift att anskaffa lämpliga inackorderingshem
för svåranpassad ungdom.

Genom denna åtgärd har man också
lyckats att i icke oväsentlig grad öka
rekrytering av sådana enskilda hem.

Enligt min mening skulle man emellertid
kunna nå ännu bättre resultat om
man genomförde den från folkpartiet
vid flera tillfällen föreslagna »generalinventeringen»
av för familjevård
lämpade enskilda hem.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få ställa följande fråga:

Inför 1958 års höstriksdag deklarerade
herr statsministern att åtgärder
mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten
borde vidtagas på i första hand
följande områden:

1) den kriminologiska forskningen,
2) polisens brottsbekämpande verksamhet,
3) anstaltsvården för svåruehandlad
ungdom och 4) den öppna kriminalvården.

Vill herr statsministern inför kammaren
lämna en redogörelse för vilka
åtgärder i nämnda syfte som hittills företagits
eller planeras inom dessa områden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. prövningen av de i
besparingsutredningens betänkande påvisade
besparingsmöjligheterna inom
statsverksamheten

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Besparingsutredningen
hade enligt sina direktiv att arbeta
skyndsamt och inriktade sig redan från
början på att framlägga betänkandet i
så god tid att utredningsarbetet kunde
beaktas vid uppgörande av budgetförslaget
för 1960/61. Detta var nödvändigt
emedan just detta budgetår medför de
största svårigheterna ur statsfinansiell
synpunkt. Utredningen måste därför
snabbt åstadkomma ett besparingsför -

Torsdagen den 29 oktober 1959

Nr 24 175

Interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande påvisade

besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

slag, som kunde påverka statsutgifterna
för det budgetåret. Det huvudsakliga intresset
måste inriktas mot ett fåtal större
utgiftsposter, där väsentliga besparingar
kunde åstadkommas. Utredningen
fick avstå från en mera djupgående
men tidsödande fingranskning
av budgeten, som skulle ha kunnat resultera
i ytterligare besparingsförslag.
I betänkandet underströks också att förslagen
inte får betraktas som en uttömmande
redovisning av besparingsmöjligheterna.

Önskvärdheten av ett snabbt bedrivet
utredningsuppdrag gjorde att arbetet
delvis fick karaktären av en exemplifierande
redovisning av besparingsmöjligheter.
Utredningen fick i en rad fall
nöja sig med att peka på förhållanden,
som borde bli föremål för omprövning
i besparingssyfte. Detta gäller bl. a. om
den statliga rationaliseringsverksamheten
där utredningen antyder en rad åtgärder,
som bör övervägas i det fortsatta
arbetet. Sålunda tar man upp problem
om delegeringsmöjligheterna, löne-
och befordringspolitiken, koncentrering
av personaladministrativa och
kamerala rutinärenden till större enheter,
belöningsnormerna för rationaliseringsförslag
samt förstärkning av de
statliga rationaliseringsorganens kapacitet.

Vid behandlingen av bidraget till SJ
framhåller utredningen att det är en
svaghet att det inte finns något i förhållande
till berörda myndigheter och
intressen fristående organ, inför vilket
frågor om nedläggning av trafiksvaga
bandelar kan tagas upp till behandling.
Enligt utredningens uppfattning skulle
bättre förutsättningar för en effektiv
och snabb behandling av nedläggningsärendena
ernås, om dessa hänskötes till
en särskild nämnd med parlamentariskt
inslag och inriktad på en allsidig
bedömning av frågorna ur statsfinansiella,
sociala och kulturella synpunkter.

Utredningen framhåller också i annat
sammanhang att ytterligare möjligheter
torde föreligga att genom statsbidragsbestämmelsernas
utformning stimulera
det kommunala intresset för att
hålla skolbvggnadskostnaderna nere.
Det syntes utredningen som om de numera
inträdda förändringarna på det
skolbvggnadsekonomiska området borde
föranleda en undersökning av de genomsnittliga
byggnadskostnaderna för
rationellt uppförda skolbyggnader i dagens
läge och en därav eventuellt föranledd
justering av grundbeloppet vid
statsbidragsgivningen. En dylik undersökning
borde beröra även frågan om
huruvida de nuvarande indexreglerna
är lämpligt utformade. En skolbyggnadsberedning
borde inrättas samt få
en fristående ställning i förhållande till
såväl myndigheter som huvudmän.

Beträffande kommittéväsendet föreslår
utredningen dels vissa åtgärder i
syfte att säkerställa att kommittéförslagen
blir avpassade efter den ekonomiska
ram som står till buds och dels att
i kommittékungörelsen intages en föreskrift
om att kommittéer, vilka inte avslutat
sitt arbete inom den tid som angivits
i direktiven eller i varje fall inom
tre år från det den tillsattes, skall i skrivelse
till vederbörande departementschef
redovisa hur långt arbetet fortskridit
och ange skälen till att detsamma inte
slutförts.

Vid genomgång av de olika huvudtitlarna
har utredningen pekat på ett stort
antal konkreta besparingsmöjligheter,
som den på grund av tidsnöden inte
kunde närmare undersöka, men som bör
utredas i särskild ordning eller på annat
sätt upptagas till övervägande. Utredningen
föreslår bl. a. följande åtgärder: 1.

Möjligheterna att minska det för
domförighet erforderliga antalet ledamöter
i hovrätterna från förslagsvis 4
till 3 bör snarast upptagas till prövning.

2. övergång till större anstaltsenhe -

176 Nr 24

Torsdagen den 29 oktober 1959

Interpellation ang. prövningen av de i besparingsutredningens betänkande påvisade

besparingsmöjligheterna inom statsverksamheten

ter inom fångvården och ökad användning
av öppen vård bör övervägas.

3. Frågan huruvida särskilda pressattachébefattningar
kan anses behövliga
i de skandinaviska länderna bör
övervägas.

4. ökad samverkan mellan de olika
organ som verkar på turistområdet liksom
mellan de skandinaviska länderna
bör åstadkommas.

5. Uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna
att förbilliga materielanskaffningen
— särskilt flygmateriel — till
försvaret.

6. Frågan om möjligheterna att begränsa
antalet försvarsattachéer bör utredas.

7. Utredning bör ske i syfte att avskaffa
försvarets socialbyrå, varvid
dess arbetsuppgifter överföres på försvarets
civilförvaltning.

8. Möjligheterna bör prövas att förenkla
utbetalningen av familjebidrag till
anhöriga till inkallade värnpliktiga.

9. Uppmärksamhet bör ägnas åt att
försvarsförvaltningarna inte själva nedlägger
betydande arbete på utvecklingen
av materiel, utan att konstruktionsarbete
i största möjliga utsträckning utlägges
på den enskilda industrien.

10. Möjligheterna bör undersökas att
åstadkomma en generell minskning av
den statliga uppsiktsverksamheten inom
socialvårdens område.

11. Översyn bör ske av länsnykterhetsnämndernas
uppgifter och organisation.

12. översyn bör ske av den lokala administrationen
på bostadsstyrelsens område
i syfte att nå förenklingar, varvid
även frågan om bostadsstyrelsens ställning
bör bedömas.

13. De särskilda ersättningarna till
kommunerna för utbetalade bidragsförskott
och utfyllnadsbidrag bör upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1960 och inbakas i
det allmänna kommunbidraget.

14. Det statliga stödet till ferieresor
för barn och husmödrar och till stipen -

dier för husmoderssemestrar bör upptagas
till förutsättningslös omprövning.

15. Frågan om återinförande av avgifter
för besiktningsförrättningar av
motorfordon bör snarast upptagas till
prövning. Lättnad för bilinspektionen
bör kunna åstadkommas genom att vissa
besiktningar överlåtes åt auktoriserade
enskilda bilkontrollanstalter eller
bilreparationsverkstäder.

16. Biltrafiknämndens prövning av
tillstånd för beställningstrafik för godsbefordran
bör överflyttas på länsstyrelserna.

17. Begränsning bör eftersträvas i
byggnadsstyrelsens byggande i egen
regi.

18. Den översyn av tullverkets organisation
som påbörjades av statens organisationsnämnd
bör även omfatta det
författningsmässiga underlaget för tullverkets
arbete i syfte att nå förenklingar
och minskning av arbetsuppgifterna.

19. Riksarkivets organisation och arbetsuppgifter
bör underkastas översyn.

20. En omprövning bör företagas i ett
sammanhang av den statliga skoladministrationens
arbetsuppgifter och dessas
fördelning på olika organ. Inte oväsentliga
personalminskningar bör bli
möjliga hos skolöverstyrelsen genom
tillkomsten av länsskolnämnderna.

21. Omprövning bör ske av bestämmelserna
om handläggning av stipendie-
och låneärendena inom den statliga
studiehjälpen, varvid stipendiehjälpnämndens
personalorganisation också
bör överses.

22. Översyn bör ske av administrationen
på jordbrukets och skogsbrukets
område. Möjligheterna till besparingar
är enligt utredningens mening så uppenbara,
att denna översyn bör ske snarast
genom särskild utredning.

23. Bidraget till produktionsfrämjande
åtgärder inom jordbruket i Norrland
bör omprövas.

24. 1950 års fiskerättslagstiftning bör

Torsdagen den 29 oktober 1959 Nr 24 177

Interpellation i anledning av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning
med atombomber

omprövas i syfte att minska ersättningskostnaderna.

25. Sjöfartsverkets organisation bör
överses av statens organisationsnämnd.

26. Medicinalstyrelsens arbetsuppgifter
och organisation bör snarast göras
till föremål för en förutsättningslös omprövning.

27. Möjligheterna bör undersökas att
ersätta den nuvarande formen för utbetalning
av ersättningar från sjukförsäkringen
till statsanställda med ett generellt
avräkningsförfarande mellan staten
och sjukkassorna.

28. Snar omprövning bör ske av vattenfallsstyrelsens
personalbehov i syfte
att begränsa takten i personaltillväxten.

29. Frågan om ändrade beräkningsgrunder
för postverkets ersättning av
statsmedel för allmänna tjänsteposten
(tjänstebrevsrätten) bör upptagas till
prövning.

30. Affärsverken bör erhålla direktiv
innebärande att det ekonomiska resultatet
av de olika delarna av rörelsen redovisas
på sådant sätt att statsmakterna
får en fortlöpande bild av de olika
delarnas lönsamhet.

Vid en närmare undersökning, kan
det visa sig att någon eller några av de
åtgärder som här antytts inte är möjliga
att genomföra eller att de medför
olägenheter, som väger tyngre än den
uppnådda besparingen. Men i många
fall bör det visa sig att en omläggning
av verksamheten i den riktning besparingsutredningen
skisserat är lämplig
och motiverad. Även om de härigenom
uppnådda besparingarna i varje särskilt
fall kan te sig obetydliga ur statsfinansiell
synpunkt, kan den sammanlagda
effekten av en radikal omprövning
av verksamheten på de områden
som här berörts bli avsevärd. Med hänsyn
till den oroande ansvällning av
statsutgifterna, som ägt rum under senare
år, bör det enligt min mening vara
angeläget att besparingsutredningens
12 — Andra kammarens protokoll 1959.

uppslag tillvaratages och prövas utan
dröjsmål.

Med stöd av det nu anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till hans
excellens statsministern rikta följande
fråga:

Är Ers Excellens beredd att lämna en
redogörelse för de åtgärder regeringen
vidtagit eller ämnar vidtaga med anledning
av de förslag om prövning och utredning
i särskild ordning av det stora
antal besparingsmöjligheter inom statsverksamheten
som besparingsutredningen
påvisat i sitt betänkande utöver
förslagen till omedelbara besparingar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation i anledning av viss propaganda
för den svenska krigsmaktens utrustning
med atombomber

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som yttrade:

Herr talman! Den interpellation jag
härmed ber att få framställa, har ett
mycket nära samband med de sista meningarna
i den nu avslutade debatten
och med försvarsministerns besked rörande
den tillsatta besparingsutredningen.

För fullständighetens skull kanske det
också från vårt håll bör framföras ett
tack för detta besparingsinitiativ, så
mycket mera som vi så länge begärt att
det skall iakttagas sparsamhet med militära
medel samt att ordentliga nedskärningar
av de militära anslagen därefter
skall göras.

Med utgångspunkt från några exempel,
bl. a. det ryktbara barnkalaset med
atombombssprängning, som flottan och
kustartilleriet anordnade här i Stockholm
för en tid sedan, får jag nu anhålla
om kammarens tillstånd att framställa
följande interpellation till herr
Nr 24

178 Nr 24 Torsdagen den 29 oktober 1959

Interpellation i anledning av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning
med atombomber

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet: I

riksdagen påtalades för någon tid sedan
att propagandaskrifter för den svenska
krigsmaktens utrustning med atombomber
utförts av militär personal på
tjänstetid. I fortsättningen torde även
betydande militäranslag ha förbrukats
för samma ändamål.

Vid samma tid, som man ute i världen
söker skapa förutsättningar för avspänning,
nedrustning och förbud mot
atomvapen, drives inte minst från
svenskt officersbåll en intensiv propaganda,
där man söker hävda att Sverige
är starkt hotat av militära överfall och
att den svenska krigsmakten är tämligen
värdelös utan atombomber. Man
framställer atombomberna som ett överlägset
vapen gentemot en tänkt fiende
samtidigt som man bagatelliserar farorna
för egna trupper och det egna folket.
Denna propaganda har bedrivits
med speciella utställningar och uppvisningar
och andra propagandamedel.
Det mest omdömeslösa torde ha varit
flottans och kustartilleriets barnkalas
med atombombssprängning över Stockholms
ström. Om denna makabra lek
varit verklighet skulle inte många barn
ha överlevat. Det var samtidigt en mycket
dyrbar propagandauppvisning.

Självklart har officerarna liksom andra
medborgare rätt att tala för sina särmeningar,
men de bör inte få göra det
på militär tjänstetid eller för skattebetalarnas
pengar. Vi är övertygade om

att en folkomröstning skulle visa stark
majoritet mot ett svenskt atomvapen,
och skattemedel bör icke få användas
i syfte att förändra denna folkmening.
De alltför höga rustningsutgifterna bör
inte ytterligare höjas genom dyrbar
skattemedelsbetalad propaganda för
ännu högre rustningskostnader.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få rikta följande
interpellation:

Är regeringen beredd att i fortsättningen
förhindra att propaganda för
svenska krigsmaktens utrustning med
atombomber får utföras med militära
anslag eller på militär tjänstetid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
635, av herr Neländer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 162,
med förslag till förordning om allmän
varuskatt, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.12.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHlM 59
908972