1939. Andra kammaren. Nr 12
ProtokollRiksdagens protokoll 1939:12
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1939. Andra kammaren. Nr 12.
Lördagen den 18 februari.
Kl. 4 e. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 10 och den 11 innevarande februari.
§ 2.
Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 79, angående anvisande av medel för avbetalning å statslån till vissa
torrläggningsföretag;
nr 82, angående placering i lönebänseende av kronojägaren J. F. Lindberg;
nr 83, angående befrielse för vissa personer från betalningsskyldighet till
kronan på grund av virkesköp;
nr 85, angående efterskänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande
till styrelsen för kommunala mellanskolan i Göteborg oriktigt utbetalta statsbidrag;
och
nr 88, angående tilläggspension åt reservkaptenen i flottan D. H. T. Börjeson.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 3.
Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet Kungl Maj:ts å
kammarens bord vilande propositioner:
nr 60, angående inrättande av en statens kriminaltekniska anstalt m. m.;
nr 73, angående elektrifiering av banan Långsele—Boden;
nr 80, angående understöd åt privatflyget; och
nr 81, angående medgivande av extra statsbidrag åt stiftelsen Godtemplarordens
vårdhem för alkoholister till bestridande av vissa kostnader i samband
med anordnande av en alkoholistanstalt å kronoegendomen Dagöholm.
§ 4.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 2, 35 och 36,
bankoutskottets utlåtanden nr 4, 5 och 11 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 6—9.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 9, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna för kapitalinvestering
i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;
Andra kammarens protokoll 19S9. Nr 12.
1
2
Nr 12.
Lördagen den 18 februari 1939.
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts i proposition nied förslag till tilläggsstat
för budgetåret 1938/39 gjorda framställning om anslag till flyktingars
uppehälle, yrkesutbildning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag om kapitalinvesteringar i luftf artsfonden;
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för luftfartsfonden;
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till bro över Svinesund
jämte en i ämnet väckt motion;
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kapitalinvestering i luftfartslånefonden; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare aktieteckning
i aktiebolaget Kattstrupeforsén;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag;
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken;
nr 10, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap m. m.
dels ock i ämnet väckt motion; och
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1939/40 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande av allmänfarliga
arbetsinställelser;
nr 11, i anledning av väckt motion angående lagstiftning i syfte att bereda
virkesägare rätt till nödiga upplagsplatser för saluvirke vid flottled;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården
m. m.; och
nr 14, i anledning av väckt motion angående hotell- och restaurangpersonalens
inordnande i full utsträckning under lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion angående sanering av kronoparkskolonaten
i Norrbottens län;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vissa
personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till statens
växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra nr 1
i Stockholms län; och
nr 14^ i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.; samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående viss ändring i gällande författning örn fiskefartygs sjösäkerhet
och utrustning.
Lördagen den 18 februari 1939.
Nr 12.
8
§ 6.
Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 32, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till tilläggsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser tredje huvudtiteln;
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tilläggsstat
för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser fjärde huvudtiteln;
nr 34, i anledning^ av Kungl. Maj :ts i propositionen med förslag till tillläggsstat
för budgetåret 1938/39 gjord framställning örn anslag till kapitalinvestering
i fonden för förlag till statsverket till omkostnader för statlig
lagerhållning;
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning under kapitalbudgeten i
fråga örn överföring till statens allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter
m. m.;
nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
vissa tjänstemän vid utrikesförvaltningen;
nr 46, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn
anslag under försvarsdepartementet till kapitalinvesteringar i vissa fonder; och
nr 47, i anledning av i statsverkspropositionen gjorda framställningar örn
anslag under handelsdepartementet till kapitalinvesteringar i vissa fonder.
Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 48, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation, m. m.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
§ 8.
Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 61, angående stipendier åt studerande vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m.; och
herr Senander, nr 361, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 61.
Dessa motioner bordlädes.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Herou under 8 dagar fr. o. m.
» Persson i Tidaholm » 4
> von Seth » 3
> Sundström i Vikmanshyttan » 3
» Andersson i Mölndal » 6
fru Nordgren » 8
herr Nilsson i Kristinehamn » 2
» Larsson i Östersund » 4
» Carlström > 3
» Andersson i Rasjön » 3
» Österström » 4
den 17 fehr.,
» 18 »
» 18 »
» 18 »
» 20 >
> 20 »
» 20 »
> 18 >
» 19 »
» 18 »
» 24 »
4
Nr 12.
Lördagen den 18 februari 1939.
herr Janson i Frändesta
under 3 dagar fr. o. m. den 20 fehr.,
| Sjögren |
| 2 | 1 | » | > | 20 |
|
| Karlsson i Munkedal | > | 4 | > |
| > | 20 |
|
| Lithander |
| 4 | T» |
|
| 21 |
|
| Jonsson i Haverö | > | 5 | 1 | > | > | 21 |
|
| Gustafson i Vimmerby | > | 5 | > | > | > | 20 |
|
| Ericsson i Kinna | > | 3 | » |
| > | 18 |
|
| Anderson i Norrköping |
| 2 | 1 | > | > | 19 |
|
| Holm | > | 3 | > |
|
| 18 |
|
| Isacsson |
| 5 |
|
|
| 22 |
|
| Andersson i Prästbol | > | 5 | > | > | > | 21 |
|
| Molander |
| 4 | > | » | > | 18 |
|
» | Karlsson i Grängesberg | > | 6 |
| > | » | 22 |
|
| Persson i Undersvik | > | 6 |
| > | 1 | 21 |
|
| Nordström i Kramfors | > | 4 |
| > | > | 17 |
|
och
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.
In fidem
Sune Norrman.
Tisdagen den 21 februari 1939.
Nr 12.
6
Tisdagen den 21 februari.
Kl. 4 e. m.
§ I
Justerades
protokollen för den 14 och den 15 innevarande februari.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:
Att riksdagsman David Larsson i Hede fortfarande icke kan övervara riksdagsförhandlingarna
på grund av sjukdom och att denna sjukdom kommer
att kvarstå ytterligare minst 4—5 dagar, intygas.
Stockholm den 18 februari 1939.
Kårsell,
leg. läk.
§ 3.
Föredrogos var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till jordbruksutskottet propositionerna:
nr 79, angående anvisande av medel för avbetalning å statslån till vissa
torrläggningsföretag;
nr 82, angående placering i lönehänseende av kronojägaren J. F. Lindberg;
och
nr 83, angående befrielse för vissa personer från betalningsskyldighet till
kronan på grund av virkesköp;
till statsutskottet propositionen, nr 85, angående efterskänkande av återbetalningsskyldigheten
beträffande till styrelsen för kommunala mellanskolan
i Göteborg oriktigt utbetalta statsbidrag; samt
till bankoutskottet propositionen, nr 88, angående tilläggspension åt reservkaptenen
i flottan D. H. T. Börjeson.
§ 4.
Vidare föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen
nr 360 av herr Hedlund i Östersund m. fl.; och
nr 361 av herr Senander.
§ 5.
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 9 och 37—42,
första lagutskottets utlåtanden nr 8—11, andra lagutskottets utlåtanden nr
10—14, jordbruksutskottets utlåtanden nr 11—14 samt andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.
6
Nr 12.
Tisdagen den 21 februari 1939.
§ 6.
Herr talmannen lämnade ordet till herr förste vice talmannen som yttrande:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden först uppföras statsutskottets
utlåtanden nr 37, 2, 35, 36, 9, 38, 39, 40, 41 och 42 i nu nämnd ordning, samt
att övriga ärenden uppföras i den ordning i vilken de förekomma å dagens
föredragningslista.
Denna hemställan bifölls.
§ 7.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till sådan mark;
nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;
nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att biträda ackordsuppgörelser i fråga örn kronans fordringar
för försålda kronoegendomar;
_ nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
viss åt lotsverket upplåten mark vid Halmstads lotsplats;
nr 54, _ i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107) örn häradsallmänningar;
nr
55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa områden av renbeteslanden; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av den inhemska fodersädsmarknaden.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Tengström | under | 2 | dagar fr. o. m. | den | 24 febr |
» Larsson i Hede (sjuk) | » | 5 | > | 20 » | |
» Hansson i Vännäsby | > | 7 | » » | > | 22 » |
» Andersson i Falkenberg |
| 5 | 1 * | > | 21 » |
> Casenberg | > | 3 | > » | > | 23 » |
» Nilsson i Norrlångträsk | 1 | 8 | » 1 | > | 25 » |
» Sundström i Skövde | > | 5 | » » | » | 24 » |
» Hermansson i Kvistlj ungby | > | 4 | > » | > | 23 » |
Kammarens ledamöter åtskildes | härefter kl. | 4.10 e. m. | In | fidem |
och
Sune Norrman.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
7
Onsdagen den 22 februari.
Kl. 11 f. m.
§ I
Herr
talmannen lämnacle på begäran ordet till
Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Strindlund, som
anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Sandström har till
mig framställt följande frågor:
»1. Vilken är anledningen till att en del sjukvårdsanstalter, ägda av olika
landsting, däribland inom Västernorrlands län Hammars bygdesanatorium
samt Utanede och Nordhems tuberkulossjukhem, från och med den 1 februari
1939 uteslutits från den tjänstebrevsrätt, som de dessförinnan under en lång
följd av år varit i åtnjutande av?
2. År det herr statsrådets avsikt att vidtaga sådana åtgärder, att dessa
sjukvårdsanstalter snarast möjligt återfå denna för dem värdefulla rättighet?»
Herr Sandströms första fråga avser Kungl. Maj:ts beslut den 20 januari
1939, varigenom reglering skett av sjukvårdsanstalternas tjänstebrevsrätt.
Detta beslut ansluter sig till ett av generalpoststyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen
framlagt förslag med syfte att bringa reda i hithörande förhållanden.
Detta syftemål hade fått särskild aktualitet i januari därför att
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut en allmän undersökning av tjänstebrevspostens
omfattning skulle sättas i gång den 1 februari. Denna undersökning är av
betydelse bland annat för beräknande av det anslag —- i 1939 års sjätte huvudtitel
upptaget till 6.1 milj. kr. -— från vilket postverket erhåller ersättning för
befordran av tjänsteposten.
De grundläggande bestämmelserna i fråga örn sjukvårdsanstalternas tjänstebrevsrätt
meddelades redan 1873 och 1900 beträffande hospital och lasarett samt
1916 i fråga örn tuberkulossjukvårdsanstalter. Enligt dessa bestämmelser skulle
tjänstebrevsrätt tillkomma hospital och lasarett samt tuberkulossjukvårdsanstalt,
å vilken tuberkulossjukhusstadgan ägde tillämpning. Genom senare
lagstiftning ha de båda begreppen lasarett och tuberkulossjukvårdsanstalt, örn
vilka här närmast är fråga, fått en annan och vidare innebörd än de hade vid
tiden för tillkomsten av bestämmelserna örn tjänstebrevsrätten. Detta förhållande
hade medfört ovisshet örn nämnda bestämmelsers rätta tillämpning.
1 princip har Kungl. Maj:ts beslut byggt på att de sjukvårdsanstalter, som
avsågos med de på sin tid meddelade och då ännu gällande bestämmelserna,
fortfarande skulle hava tjänstebrevsrätt men inga andra. Möjligen skulle
tjänstebrevsrätten för lasarett anses begränsad till länslasaretten, men till
lasaretten ha i Kungl. Maj :ts förenämnda beslut också hänförts andra sjukvårdsanstalter,
å vilka 1901 års lasarettsstadga ägt tillämpning eller skulle ha
ägt tillämpning, örn den fortfarande varit gällande. Till följd av denna gränsdragning
kommo 9 sjukstugor och 8 epidemisjukhus i skilda delar av landet,
vilka begagnat sig av tjänstebrev, att ställas utanför tjänstebrevsrätten.
Ungefär på samma sätt ställde det sig beträffande tuberkulossjukvårdsänstalterna.
Tuberkulossjukhusstadgan av år 1915 ägde tillämpning endast å
vissa vårdanstalter med över 40 vårdplatser, och tjänstebrevsrätten var alltså
Svar på
fråga.
8
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Svar på fråga. (Forts.)
begränsad till dessa. Mindre dylika vårdanstalter kallades tuberkulossjukstugor
och voro underkastade 1915 års tuberkulossjukstugustadga. I 1928 års
sjukhuslag skiljes mellan sanatorier och tuberkulossjukstugor, men gränsen
mellan dem hänför sig icke till antalet vårdplatser. Även beträffande nu ifrågavarande
anstalter har man följt de äldre tjänstebrevsbestämmelsernas tilllämplighet
på nuvarande anstalter. Som konsekvens härav kommo 5 tuberkulossjukstugor,
bland dem de av herr Sandström särskilt nämnda, vilka begagnat
sig av tjänstebrev, att genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 januari 1939
ställas utanför tjänstebrevsrätten.
Det är att märka, att de sjukvårdsanstalter av skilda slag, som enligt vad
här sagts ställts utanför tjänstebrevsrätten, aldrig haft tjänstebrevsrätt enligt
de härutinnan meddelade bestämmelserna.
Med hänsyn till svårigheten att utforma allmänt hållna regler örn tjänstebrevsrätt
för de icke-statliga anstalterna, hava anstalter, som funnos böra ha
tjänstebrevsrätt, upptagits på en vid Kungl. Maj :ts förenämnda beslut fogad
förteckning. Denna upptager omkring 135 sjukvårdsanstalter av skilda slag.
Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att de sjukstugor m. fl., som
herr Sandström avser, utgöra en mycket liten del av de kategorier av vårdanstalter,
till vilka de höra. De anstalter, som begagnat sig av tjänstebrev utan
att hava tjänstebrevsrätt, voro nämligen endast 9 sjukstugor av landets över
80, 8 epidemisjukhus av över 140, 5 tuberkulossjukstugor av cirka 75 samt 6
sinnessjukvårdsanstalter av omkring 75.
Med det nu anförda torde herr Sandströms första fråga örn anledningen till
Kungl. Maj:ts beslut få anses besvarad.
Vad beträffar herr Sandströms andra fråga vill jag begränsa mig till att''
svara följande. Givetvis har jag vid ärendets avgörande uppmärksammat de
förändringar beträffande det faktiska begagnandet av tjänstebrev, som skulle
bli följden av Kungl. Maj :ts beslut. Den omständigheten, att vissa sjukvårdsanstalter
begagnat tjänstebrev, synes mig knappast kunna utgöra något skäl
för att bevilja dessa anstalter tjänstebrevsrätt, medan andra liknande anstalter
icke skulle åtnjuta sådan rätt. Att utvidga tjänstebrevsrätten till sådana
kategorier av anstalter, som hittills icke haft sådan rätt, synes mig icke böra
komma i fråga.
Vidare yttrade
Herr Sandström: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för de svar,
han lämnat på mina båda frågor, och särskilt ber jag att få understryka, att
jag sätter stort värde på den utförlighet, som dessa svar fått.
Av svaret på den första frågan framgick — och jag vill ej ifrågasätta riktigheten
därav — att de anstalter, som jag särskilt gjort mig till talesman för,
i själva verket aldrig ägt någon tjänstebrevsrätt. De ha alltså själva tagit sig
denna rätt. Jag vill icke direkt försvara ett sådant handlingssätt. Man kan
nästan säga, att dylikt i någon mån tangerar begreppet »egenmäktigt förfarande».
Jag antar emellertid, att vi alla ganska väl förstå, att direktionerna
för dessa sjukvårdsanstalter varit i god tro. De lia helt enkelt icke kunnat
tänka sig annat, än att, då de stora sjukvårdsanstalterna under landstings förvaltning
ägde tjänstebrevsrätt, skulle också de små självfallet ha sådan. Då
några av dessa anstalter äro så pass stora, att de ha ända till 40 vårdplatser,
måste jag finna det tämligen egendomligt, att det skall vara någon skillnad
på dem och de större anstalterna. Emellertid tycker jag, att det är mycket
märkligt, att kungl, postverket under åratal tillåtit, att de ändå begagnat så
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
9
Svar på fråga. (Forts.)
dan tjänstebrevsrätt. Det förefaller, att man bort stoppa denna sålunda olaga
trafik redan för länge sedan. Först nu i januari 1939 föll bomben över dessa
stackars sjukvårdsanstalter, deras direktioner och tjänsteläkare, och denna
tjänstebrevsrätt, som de så länge varit i åtnjutande av, blev då avklippt. Detta
förhållande hör väl till sådana »hemligheter inom postverket», som man talat
så mycket om i gångna tider. Jag tycker emellertid, att de mindre sjukvårdsanstalter,
som det här i själva verket är fråga örn •— jag har fått en uppgift
på att deras antal uppgår till något mindre än 100 ■— borde få åtnjuta tjänstebrevsrätt
lika väl som de större sjukvårdsanstalterna. Det betyder så oändligt
litet för statsverket att bevilja sådan förmån. Det betyder nästan ingenting
alls i ekonomiskt hänseende. Då däremot landstingen nu äro mycket betungade,
är det för dem av en viss vikt att få en, om också, såsom här bleve
fallet, obetydlig lindring i sina utgifter.
Då nu herr statsrådet i sitt svar på den andra frågan säger sig för närvarande
icke vilja vidtaga någon åtgärd för att giva tjänstebrevsrätt åt sådana
under landstinget ställda sjukvårdsanstalter, som nu stå utanför, är väl ingenting
annat att göra än att överväga på vilken annan väg man skulle kunna
ernå denna förmån för landstingen. Jag menar, att man då får beträda motionsvägen.
Jag erinrar mig med mycket angenäma känslor, att jag för ett flertal
år sedan avlämnade en motion i riksdagen örn tjänstebrevsrätt åt hushållningssällskapen
och fick denna motion bifallen i båda kamrarna, och jag förmodar,
att riksdagen även i ett sådant fall som detta icke ställer sig oförstående. Herr
talman, jag har intet vidare att tillägga.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2.
Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Strindlund, erhöll
på begäran ånyo ordet och yttrade: Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Leffler har till till mig framställt följande
frågor:
Delar herr statsrådet min åsikt att styrelsen för A.-B. Radiotjänst måste i
sista hand anses vara ansvarig för dettas verksamhet och för de program, som
bjudas lyssnarna?
Vill statsrådet i så fall •— med anledning av den föredragsserie örn svenska
bostadsförhållanden, som nyligen förmedlats i den svenska radion — söka medverka
till att A.-B. Radiotjänsts styrelse, i vad det berör de av Kungl. Maj:t
utsedda ledamöterna, är för sin uppgift så kvalificerad, att rimliga krav på
vederhäftighet och objektivitet inom föredragsverksamheten bliva i görligaste
mån för framtiden tillgodosedda?
Med anledning härav får jag anföra: Det är självklart, att styrelsen för
A.-B. Radiotjänst är ansvarig för företagets verksamhet och därmed också för
den allmänna läggningen av programmen för utsändningarna. Det är likaledes
självklart, att regeringen till statens representanter i styrelsen utser personer,
som den finner vara för uppdraget kvalificerade. Utöver dessa konstateranden
finner jag icke något yttrande från min sida påkallat.
Härefter anförde
Herr Leffler: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det svar, som herr statsrådet lämnat. Anledningen till mina frågor
har helt enkelt varit, att det har förefallit, som örn ansvaret för vad som
passerat i huvudsak lagts på föredragshållaren. Enligt min mening var detta
Svar på
fråga.
10
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. in.
Svar på
fråga.
Svar på fråga. (Forts.)
i viss män orättvist, och jag Ilar därför velat understryka betydelsen av att
Radiotjänsts styrelse måste taga sin del av ansvaret. Propaganda är nog bra
i alla avseenden, men den skall föras på ett lämpligt sätt, alldeles särskilt när
det gäller en såväl ekonomiskt som socialt så viktig fråga som bostadsbyggandet
på landet. Statsmakterna ha. ju också på sitt sätt sökt medverka till att
bostadsförhållandena där skola bli bättre.
Jag vill i detta sammanhang erinra örn att det finns en överenskommelse mellan
kungl, telegrafstyrelsen och Radiotjänst, där det i 7 § står, att radioprogrammen,
vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt
överhuvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio,
skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå och vara
präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Dessa fordringar Ira
enligt min uppfattning i detta fall icke blivit iakttagna. Jag hör nu, att herr
statsrådet delar min mening örn att ansvaret skall åvila vederbörande inom
Radiotjänst, och det är väl att hoppas, att Radiotjänst i fortsättningen beträffande
så ömtåliga frågor, som denna varit, i fortsättningen kommer att se till
att befogade krav på programmen komma att upprätthållas.
överläggningen förklarades härmed avslutad.
§ 3.
Ordet erhölls nu av
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som anförde:
Herr talman! Herr Andersson i Rasjön härtill mig framställt följande fråga:
»I vilket läge befinna sig frågorna rörande lagstiftning om ideella föreningar
och örn föreningsrätten och när kunna förslag i ämnet väntas förelagda riksdagen?»
Som
bekant begärde 1936 års riksdag i skrivelse nr 418 utredning av frågan
örn. föreningsväsendets normering genom lagstiftning. I anledning av denna
skrivelse har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria örn grunderna
för en lagstiftning örn ideella föreningar. Denna promemoria, som
tryckts och vid förra årets riksdag tillställdes kamrarnas ledamöter, har därefter
remitterats ut till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.
Sålunda ha utlåtanden inhämtats från socialstyrelsen, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, varjämte mer än 50 enskilda sammanslutningar
beretts tillfälle att yttra sig. 15 av dessa ha ännu ej inkommit med yttranden.
_ En genomgång av de hittills inkomna remissvaren ger vid handen, att meningarna
äro delade icke endast rörande utformningen av en eventuell lagstiftning
utan även rörande lämpligheten överhuvud taget av en rättslig reglering
å detta område. Sålunda ha exempelvis arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,
riksförbundet landsbygdens folk och de anställdas centralorganisation
(Daco) ifrågasatt, huruvida lagstiftning örn ideella föreningar vore
påkallad av något praktiskt behov.
Sedan ytterligare några upplysningar från enskilt håll inhämtats, kommer
frågan örn lämpligaste sättet för ärendets vidare behandling att upptagas till
övervägande inom departementet.
Av J. 0:s ämbetsberättelse till denna riksdag (sid. 284 punkt 36) framgår,
att frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning även i de övriga
delar, som hänskjutits till justitiedepartementet, är föremål för utredning.
Beträffande dessa delar framhöll jag i mitt svar i denna kammare den
24 maj 1938 å en av herr Andersson i Rasjön gjord interpellation, att det lämpligaste
syntes vara, att inom departementet utarbetades en promemoria, vari
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
11
Svar på fråga. (Forts.)
samtliga de problem, som i detta sammanhang påkallade uppmärksamhet,
upptoges till belysning. En sådan utredning pågår för närvarande inom departementet.
Med hänsyn till det läge, i vilket de invecklade och svårbedömda spörsmålen
örn föreningslagstiftningen sålunda befinna sig, har regeringen icke tagit ställning
till framläggande av förslag i dessa frågor till riksdagen.
Vidare yttrade
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
för det lämnade svaret. Av detsamma framgår ju, att det rör sig
ganska långsamt framåt på detta område. Departementets ''arbetssätt förefaller
också vara lagt så, att det icke kan befordra någon skyndsamhet, och det
är svårt att se, när ärendet en gång kan bli färdigberett. Det är ju möjligt,
att tidsutdräkten överensstämmer med önskningarna inom regeringen. Jag vill
emellertid erinra örn att 1936 års andra lagutskott jämväl gjorde ett uttalande
beträffande arbetssättet. Man sade nämligen då, att frågekomplexet borde
kunna uppdelas i flera delar, vilka kunde tagas upp och föreläggas riksdagen
allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd. Det var alltså andra
lagutskottets och riksdagens mening, att man icke ovillkorligen behövde avvakta
en fullständig utredning av alla delar i frågekomplexet, utan att det
borde kunna gå för sig att servera det bitvis. Åtskilligt synes också tala för
att så kan vara fallet beträffande lagstiftningen rörande ideella föreningar,
vilken bör kunna lösas relativt fristående från de andra delarna av frågekomplexet.
Denna lagstiftningsfråga har för övrigt varit diskuterad i vårt land
i åtskilliga tiotal år.
Herr statsrådet nämnde, att meningarna bland de tillfrågade korporationerna
varit mycket delade, icke blott örn lagförslagets innehåll utan jämväl
rörande lämpligheten av en sådan lagstiftning överhuvud. Något annat har
ej heller varit väntat. Vi veta ju mycket väl, att de stora organisationerna på
arbetsmarknaden helst se, att staten icke lägger sig i deras mellanhavanden,
utan att samhället endast skall stå såsom passiv åskådare, när de göra upp
dessa mellanhavanden med varandra. Jag tror emellertid, att det kan vara
skäl att i detta sammanhang inskärpa, att det icke får vara svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen, som bestämma takten för lagstiftningsarbetet
här i landet. Jag skulle vilja tillråda herr statsrådet att, i det
avseendet lita mera på sitt eget omdöme än på önskemål från de stora intresseorganisationerna
på arbetsmarknaden.
Härmed förklarades överläggningen avslutad.
§ 4.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, erhöll på begäran
ånyo ordet och yttrade: Herr talman! Herr Hellberg har till mig framställt
frågan, om jag har för avsikt att före utfärdandet låta årets riksdag
taga del av innehållet i den förordning, som kan vara >att förvänta i anslutning
till lagen den 17 juni 1938 angående rätt för Konungen att meddela förordnande
örn vissa förmåner åt statslösa med flera.
Till en början vill jag erinra, att genom ifrågavarande lag Konungen erhållit
rätt att i den mån skill därtill föreligga förordna, att vissa förmåner
skola tillkomma statslösa och med dem jämförliga personer. Härvid åsyftas
sådana vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet, arbetslöshet etc.
utgående förmåner, vilka eljest kunna tillkomma medborgare i annat land endast,
under förutsättning av ömsesidighet.
Svar på
fråga.
12
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Svar på fråga. (Forts.)
I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen i ämnet uttalade
konstitutionsutskottet som ett önskemål, att frågan örn icke staten skäligen
borde åtaga sig liela den kostnad, som den föreslagna lagstiftningens genomförande
skulle medföra, foges under förnyat övervägande.
Med anledning härav infordrade justitiedepartementet från pensionsstyrelsen
yttrande rörande innehållet, såvitt berörde styrelsens ämbetsområde, av den
följdförfattning, som skulle utfärdas till lagen.
Pensionsstyrelsen anförde i sitt yttrande, att — åtminstone tills man erhållit
större möjligheter till registrering av de statslösa — de förmåner inom styrelsens
ämbetsområde, som skulle kunna ifrågakomma för de statslösa, vore
invalidunderstöd, barnbidrag, blindhetsersättning och moderskapspenning. Det
syntes styrelsen kunna ifrågasättas, örn icke kommunerna borde befrias från
skyldighet att i förekommande fall deltaga i kostnaderna för upplåtandet av
sådana förmåner åt de statslösa.
Det är tydligt, att. det för bedömande av hithörande spörsmål är erforderligt
att erhålla uppgifter örn det antal, vartill de statslösa i riket kan beräknas
uppgå efter de politiska kriser, som föregående år ägt rum i utlandet.
Detta har varit en av anledningarna till den utlänningsräkning, som verkställts
för några dagar sedan. Utlänningarna ha därvid även ålagts uppgiva, örn de
här åtnjuta eller åtnjutit fattigvård eller annat understöd av det allmänna.
Lämpligen bör resultatet av denna utlänningsräkning avvaktas, innan slutlig
ställning tages till frågan örn innehållet av följdförfat.tningarna till lagen.
Mitt svar på^frågan örn årets riksdag komme att före följdförfattningarnas
utfärdande erhålla del av innehållet däri är, att det hittills icke varit möjligt
att taga ståndpunkt till huruvida anordningens genomförande bör medföra
beviljande av särskilt statsanslag och i samband därmed ändring av lagstiftning,
tillkommen genom beslut av Konung och riksdag. I den mån så visar
sig vara fallet, kommer givetvis förslag att framläggas för riksdagen.
Därefter anförde:
Herr Hellberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra mitt vördsamma tack för att herr statsrådet
har velat svara mig. Svaret var dessutom mycket utförligt, vilket jagar
extra tacksam för.
Vad som för min ringa del mest intresserat i denna fråga har icke så mycket
varit vad dessa statslösa, för vilka vi alla ömma, skola få, utan det har varit
den konstitutionella sidan av saken, vilken jag emellertid icke nu skall gå närmare
in på. Den frågan blev kanske till leda uttröskad i kammardebatten förra
året. På den frågan har nu herr statsrådet varken, som jag hoppats, svarat
»ja» eller, som jag fruktat, svarat »nej». Det blev närmast något mitt emellan.
Man skulle måhända kunna säga, att det blev ett »kanske». När jag hörde det,
kom jag att tänka på den gamla historien om hur damer svara. Örn en dam
svarar »nej», menar hon »kanske», örn hon säger »kanske» menar hon »ja», och
örn hon svarar »ja», är hon ingen dam. Är det förmätet att i all respekt våga
hoppas, att statsrådet Westman med sitt »kanske» måhända menat ett »ja»?
Framtiden får ju utvisa huru därmed förhåller sig. Såsom den beskedlige man
jag är kan jag härutinnan en tid framåt leva på hoppet. Ty det kan ju icke
vara välbetänkt av en demokratisk regering, den må lia aldrig så starkt parlamentariskt
underlag, att i en fråga av konstitutionell natur hävda sin mening
så, att dess demokratiska sinnelag kan ifrågasättas. Ur den synpunkten hade
det varit välbetänkt, örn statsrådet Westman i sitt svar något tydligare visat
förståelse för sakens innebörd. Jag är i alla fall som sagt tacksam för hans
svar.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. :n.
Nr 12.
13
Svar på fråga. (Forts.)
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Westman: Jag ber endast
att få svara, att jag hoppas, att kammarens ledamöter i övrigt samtliga ha
funnit mitt svar ur konstitutionell synpunkt vara icke svävande utan fullt tydligt
och klart.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 5.
Herr talmannen lämnade nu på begäran ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirssoii-Bramstorp, Svar å
som yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr ÅqvistinterPellation’
tillfrågat mig, örn proposition vore att vänta till årets riksdag angående
fiskerinäringens avsättningsförhållanden och därmed sammanhängande spörsmål.
I motiveringen till interpellationen uppehåller sig herr Åqvist huvudsakligen
vid två förslag, som i oktober 1937 framlades av 1935 års fiskeriutredning i ett
betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden. Det ena förslaget
avser bildandet av producentföreningar, vilka skulle ha ensamrätt inom visst
område att till försäljning mottaga fisk. Det andra åsyftar bildandet av ett
fiskareorganisationernas riksförbund. Dessutom innehåller betänkandet ett
flertal andra förslag, såsom angående auktorisering av importörer och exportörer
av fisk samt angående försäljningen av s. k. handelsfisk.
Sedan fiskeriutredningens betänkande varit ute på remiss till ett stort antal
myndigheter m. fl., ha förslagen varit föremål för övervägande inom departementet.
Såsom herr Åqvist själv framhållit har i yttrandena tveksamhet rörande
förslagens lämplighet kommit till synes.
Sedermera tillkallade jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 april
1938 en utredningsman för att inom departementet biträda med utredning rörande
bildandet av en riksorganisation för fiskare. Den 14 december 1938 avlämnade
utredningsmannen betänkande med förslag i ämnet. Förslaget har remitterats
till lantbruksstyrelsen, som i sin tur hört vederbörande organisationer.
Lantbruksstyrelsens yttrande har ännu icke inkommit.
Utredningsmannens betänkande innefattar två alternativa förslag i ämnet.
Det ena alternativet avser att sammansluta fiskets fackliga och ekonomiska organisationer
inom landet till ett riksförbund. Det andra alternativet avser bildandet
av ett föreningsråd, genom vilket samtliga landets fackliga och ekonomiska
fiskareorganisationer kunna framföra fiskarenas önskemål.
I detta sammanhang vill jag erinra därom att 1935 års fiskeriutredning i
februari 1937 avlämnade ett på mitt uppdrag utarbetat förslag örn dels reglering
av handeln med färsk strömming och sill, fångad i Östersjön och ilandförd
vid kusten därav, dels ock reglering av priset till fiskare å sådan strömming
och sill. I huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag framlades därefter
proposition till 1937 års riksdag angående viss reglering av handeln med färsk
strömming och sill m. m. Denna proposition bifölls av riksdagen.
Jag torde vidare få erinra, att i 1938 års statsverksproposition upptogs ett
anslag å 500,000 kronor till främjande av beredning och avsättning av fisk
m. m. Såsom av mitt yttrande till statsrådsprotokollet framgår, har detta anslag,
bland annat, motiverats av vad 1935 års fiskeriutredning framhållit angående
önskvärdheten av att en fiskets stöd- och prisregleringsfond bildades.
Enligt utredningen borde medel tillföras fonden antingen genom uttagande av
accis å vissa fiskvaror eller ock genom årliga anslag. Syftet härmed skulle
vara att reglera priserna å färsk fisk och skaldjur utmed västkusten samt i
14
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Svar å interpellation. (Forts.)
Skåne och Blekinge. Genom detta anslag, som beviljades av riksdagen, har ett
av de viktigaste av de önskemål, som framfördes i 1935 års fiskeriutrednings
betänkande, tillgodosetts. Dessutom torde jag få erinra att å tilläggsstat för
innevarande budgetår på förslag av regeringen beviljats ett ytterligare anslag
på 200,000 kronor för ifrågavarande ändamål. Aven i årets statsverksproposition
bar 500,000 kronor för samma syfte äskats för nästa budgetår. Vid tillstyrkande
av detta anslag uttalade jag, att nämnda belopp enligt Kungl. Maj :ts
närmare bestämmande torde böra få tagas i anspråk jämväl för bestridande av
kostnader för stödjande av organisationsarbetet bland fiskarena. Därest anslaget
beviljas av riksdagen, torde Kungl. Maj :t således äga befogenhet att vidtaga
åtgärder i det syfte utredningsmannens förslag avser. Sedan riksdagen
tagit ståndpunkt i anslagsfrågan och lantbruksstyrelsen inkommit med sitt yttrande
över utredningsmannens förslag, bar jag för avsikt att så snart ske kan
förelägga Kungl. Maj :t förslag i organisationsfrågan. Det är enligt min mening
en mycket angelägen sak, att fiskarena beredas tillfälle att genom egna
organisationer taga hand örn avsättnings- oell prisregleringsfrågorna, och genom
den organisation som nu ifrågasättes bör detta även bli möjligt på ett område,
som hittills icke kunnat bli föremål för reglerande eller prisförbättrande
åtgärder, nämligen ifråga örn insjöfisket.
Jag behjärtar i hög grad de ekonomiskt tryckta förhållanden, i vilka den
inom fiskerinäringen arbetande befolkningen ofta torde leva, och anser det vara
av största vikt, att statsmakterna i den utsträckning så lämpligen kan ske lämnar
denna befolkningsgrupp sitt stöd. Vad jag nyss anfört torde också visa, att
statsmakterna ställt sig tillmötesgående emot de framställda önskemålen. Emellertid
anser jag en synnerligen viktig förutsättning för ett framgångsrikt resultat
av de statliga stödåtgärderna till fisket vara en effektiv organisation
bland fiskarena själva. Deras strävanden till ekonomisk samverkan i olika avseenden
böra alltså underlättas och främjas. Jag vill erinra örn hurusom dylik
samverkan inom andra näringsgrenar lett till gynnsamma resultat. Åtgärder
till stöd för dylik samverkan i lämplig form torde därför nu främst böra genomföras
utöver vad som i övrigt åtgjorts. Verkningarna av dessa åtgärder
torde därefter böra avvaktas under någon tid, innan frågan om ytterligare statsingripande
upptages till närmare prövning.
Vidare anförde:
Herr Ågvist: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för svaret å den förfrågan,
jag framställde, huruvida proposition till årets riksdag vore att förvänta angående
fiskerinäringens avsättningsförhållanden och därmed sammanhängande
spörsmål. Speciellt vill jag tacka för att svaret avlämnats sa snart, och att
jag erhållit del därav en dag i förväg.
Vid de senaste årens riksdagar ha väckts motioner från så gott som alla
partier, vari behovet av en reglering av fiskefrågorna framförts. Detta önskemål
har icke blott gjort sig gällande inom partierna, utan det har även kommit
till uttryck i riksdagen och dess jordbruksutskott. Det förelåg emellertid
redan på hösten 1937, alltså för ett och ett halvt år sedan, ett, betänkande rörande
fiskefrågorna, och med hänsyn till att utredning påginge och frågorna
voro föremål för Kungl. Maj :ts övervägande, ha de olika motionerna i allmänhet
icke föranlett någon riksdagens vidare åtgärd.
Svaret visar sympati och förståelse för fiskarenas ekonomiskt tryckta förhållanden.
För övrigt är svarets innehåll både positivt och negativt. Organisationsfrågan
har under 1938 varit föremål för utredning av en särskilt till
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
15
Svar å interpellation. (Forts.)
kallad utredningsman, som den 14 december avlämnade sitt förslag. Yttrande
över förslaget avvaktas nu från lantbruksstyrelsen. Jag finner med tillfredsställelse^
att statsrådet bär för avsikt att, sedan riksdagen tagit ställning
till anslagsfrågan, så snart ske kan, förelägga Kungl. Majit förslag i organisationsfrågan.
I denna del är statsrådets svar positivt, och jag är fullt enig
med statsrådet örn att organisationsfrågans lösning är det första steget på vägen,
och att fiskarenas egen medverkan vid lösandet av deras speciella problem
är nödvändig.
Utredningsmannens förslag upptager tvenne alternativ. Det ena, avser en
riksorganisation lik den som gäller för Sveriges slakteriförbund. Det andra
avser ett föreningsråd. Att nu ingå på förslagens närmare detaljer, kan det
icke bli fråga om. Jag ber endast att få framföra som min åsikt, att när det
gäller en så pass stor yrkesgrupp som denna och så pass krävande organisationsfrågor
som de här föreliggande, torde ett riksförbund vara att föredraga
framför ett föreningsråd, då ett riksförbund otvivelaktigt, kan ge ett mera representativt
uttryck för de olikartade spörsmålen inom fiskerinäringen och
dessutom är en mera representativ form för denna näring.
Däremot är svarets senare del mer svävande, och jag måste verkligen beklaga,
örn man måste avvakta verkningarna av organisationsåtgärderna under
någon tid, innan ytterligare statsåtgärder tillgripas. Genom de framställningar,
som motionsvis gjorts vid de senaste riksdagarna, torde hjälpbehovet
för fiskarena vara klart vitsordat. Statsrådet själv har vid 1936 års riksdag
framfört en större partimotion i denna fråga. Frågan är nu lika aktuell som
på den tiden och läget för fiskarena möjligen ännu sämre. Själv kan jag intyga,
att i varje fall insjöfiskarena anse den nu vara minst lika aktuell, och
de torde icke kunna frånkännas sakkunskap på området.
. hade i somras tillfälle att närvara vid det årsmöte, som Hjälmarens
fiskareförbund höll. Frågan om importen av gädda och gös var speciellt föremal
för diskussion, och den för insjöfiskarena besvärliga och pristryckande importen
av dessa fiskslag patalades särskilt. Genom samtal med fiskerikonsulenten
Widerberg i Köping, som väl känner dessa spörsmål, har jag fått denna
uppfattning bestyrkt.
Vid 1938 års riksdag förutsatte även jordbruksutskottet, att Kungl. Majit
efter ytterligare beredning av ärendet skulle komma att underställa 1939 års
riksdag de förslag, 1935 års fiskeutrednings framställningar kunde föranleda.
En jämförelse mellan behandlingen av jordbruksstödet och det ifrågasatta
stödet åt fiskerinäringen är synnerligen lärorik. Jordbrukarna erhöllo snabbt
hjälp i form av mmalningstvång, mjölkavgifter och lån av olika slag, och
man tvekade här icke, da det gällde de s. k. handelspolitiska synpunkterna.
När det gällde förödande import av spannmål, infördes inmalningstvånget, när
det gällde att uppehålla exporten av smör, pålades mjölkavgifter å inom landet
försald mjölk, oell när det gällde att uppehålla och utvidga smöravsättningen,
tvekade man ej att pålägga margarinindustrien en kraftig accis. Allt
detta har skett för att uppehålla inom landet ett bärkraftigt jordbruk och för
att ge de inom jordbruksnäringen sysselsatta skälig ersättning för sitt arbete.
När det gällt, andra befolkningsgrupper inom landet har man ej -— och det
med rätta — tvekat att sätta i gång med stora offentliga arbeten för avhjälpande
av arbetslöshet. Man har i beskattningsfrågor godkänt — och det fortfaran
dermed rätta -— de synpunkter, industrien framfört i fråga örn avskrivningar
å maskiner och inventarier. Man har till och med ej tvekat att erkänna,
att ^industriens byggnader kunna behöva avskrivas på något kortare
tid än 100 år, och man har till slut från statsmakternas sida börjat visa mera
16
Nr 12.
Onsdagen (leii 22 februari 1939 f. m.
Svar å interpellation. (Forts.)
intresse för och till och med velat upptaga samarbete med industrien. Lantarbetarnas
arbetstid bär ordnats, och pensionärerna ha fått ökat understöd.
Desto märkligare framstår därför den långsamhet, varmed frågan om effektiv
hjälp till fiskarebefolkningen behandlas. Fiskarena utgöra icke någon
större folkgrupp, och av aktiva fiskare finnes endast ett fåtal inom denna församling,
men detta hindrar ej, att det är regeringens skyldighet och plikt att
med lika stort intresse som beträffande andra befolkningsgrupper tillvarataga
också fiskarenas intressen. Så snart man emellertid kommer in på ordnandet
av fisket, stöter man på de mest rörande omsorger örn våra handelspolitiska
förbindelser, och när fiskeriutredningen övergivit frågan om beskärning av
importen för att i stället söka ordna lämpliga avsättningsförhållanden inom
landet, så synes regeringen icke vara särskilt angelägen härför utan visar en
stor tveksamhet, något som den tidigare inte lidit av på andra områden.
Det är en sådan förhalningspolitik, som är så ytterligt farlig för det parlamentariska
styrelsesättet och som sätter vapen i händerna på detta styrelsesätts
motståndare. Vi ha nu en stark regering med bred parlamentarisk bas.
Må den också visa, att den ännu är handlingskraftig och effektiv, även då det
gäller fiskarenas förhållanden, en befolkningsgrupp som genom ett hårt och
gagneligt arbete utövar vårt lands äldsta men sämst ställda näring.
Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-B ramstorp:
Herr talman! Herr Åqvist har i sin fråga eftersport, vilka åtgärder som vore
att förvänta i anledning av 1935 års fiskeriutredning. Det gäller organisations-,
avsättnings- och andra spörsmål. Fiskeriutredningen har framhållit,
att man bör skaffa pengar antingen genom att pålägga accis eller på annat
sätt. Det har skaffats pengar på annat sätt än genom att pålägga accis, och
därmed har nu departementet och riksdagen gjort, vad fiskeriutredningen har
föreslagit.
Man har samtidigt genom överenskommelse med andra länder i viss utsträckning
genomfört en reglering av importen. Det räder mycket delade meningar
bland fiskarena själva angående i vad mån det är möjligt att överhuvud taget
utfärda ett direkt importförbud gällande för det ena eller andra landet, dels
därför att man är beroende av att få exportera svensk fisk till vissa andra
länder och dels därför att vi också ha behov av att få importera fisk från andra
länder under tider, då det svenska fisket ej kan tillgodose vårt folks behov av
fisk. Herr Aqvist vet lika bra som jag, att tillförseln och fångsten av olika
sorters fisk är mycket växlande under olika tider. Jag skulle då vilja fråga
herr Åqvist, hur han anser, att det överhuvud taget skall vara praktiskt möjligt
att reglera fiskimporten, när den är behövlig eller när den icke är behövlig,
med mindre man bland dessa näringsutövare får en sådan organisation,
som kan taga hand örn och svara för att folkhushållet under den ena eller andra
förutsättningen kan få tillräckligt av olika sorters fisk. Det är detta, jag
sagt i slutet på mitt svar till herr Åqvist, att man kan hoppas, att det med
statsmakternas hjälp skall kunna åstadkommas något på detta område.
Herr Åqvist uttalade redan här en bestämd uppfattning örn organisationen.
Får man emellertid den riktiga organisationsformen, så blir denna ett instrument,
varmed man kan tillgodose berörda spörsmål i större utsträckning än som
är möjligt genom en statlig institution, som ju ej kan följa fiskets utveckling,
med mindre man inför ett rapportsystem. Ett sådant rapportsystem är emellertid
överhuvud taget icke möjligt att införa, örn icke fiskarena själva hjälpa
till därmed.
Jag vågar påstå, att man i detta fall har i samråd med redan befintliga organisationer
åstadkommit en reglering, som är tillfredsställande ur fiskarenas
Onsdagen den 22 februari 1939 f. na.
Nr 12.
17
Svar å interpellation. (Forts.)
synpunkt. Jag kan även meddela, att i vissa fall, när statsmakterna göra
uppköp av den ena eller andra sortens fisk, de med hjälp av ortsorganisationer
kunnat se till, att det blivit avsättning för en väsentlig del av den fisk, som
fångats av fiskare tillhörande en dylik organisation. Hela detta system har
fungerat trots den ännu bristfälliga organisationen, och man är nu i färd med att
försöka få fram ett system, som kan möjliggöra en effektiv organisation.
Jag vågar påstå, att det icke är riktigt, när herr Åqvist säger, att man har
glömt bort denna näringsgrupp. Örn herr Åqvist kunde giva mig någon vägledning
för hur man skall lägga örn hela detta system, så vore jag honom mycket
tacksam, och jag skulle försöka att följa denna vägledning. Jag kan emellertid
ej godkänna hans uttalande örn att ingenting har gjorts.
Herr Åqvist: Herr talman! Med anledning av herr statsrådets sista yttrande
ber jag att få erinra örn att jag i mitt anförande just sagt, att statsrådets
svar i den del, som berörde denna organisationsfråga, var positivt. Jag
erinrade örn, att organisationsfrågans lösning var första steget på vägen och
att fiskarenas egen medverkan till lösning av problemet var nödvändig. För
övrigt har jag det förtroendet till herr statsrådet, som är en synnerligen handlingskraftig
man och ej rädd att taga itu med svåra problem, att herr statsrådet
skall vara fullt kompetent att inom sitt departement ordna denna hjälp åt fiskarena
på ett tillfredsställande sätt. Vad jag velat erinra om, det är, att det
bör ske så skyndsamt som möjligt, och jag har också pekat på, att riksdagen
redan förra året uttalat sig i denna riktning.
Härmed förklarades överläggningen avslutad.
§ 6.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts i Äng. anslag
proposition med förslag till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 gjorda fram -1*I 11 flyktingars
ställning örn anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. jämte urbild
i ämnet väckta motioner. yning m m
I propositionen nr 2 med förslag till tilläggsstat för budgetåret 1938/39 hade
Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (bilaga 6, sid. 74 och 75 av det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet över socialärenden) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. å tillläggstat
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 500,000
kronor.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
upptagit följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 172 av herr Lindström,
nr 201 av herrar Undén och Schlyter, och
nr 202 av herrar von Heland och Lynell; samt
inom andra kammaren:
nr 277 av herr Wallén,
nr 292 av herr Holmbäck, och
nr 349 av fröken Hesselgren och fru Gustafson.
Utskottet hemställde,
I:o) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å herrar von Helands och Egnells samt herr Walléns motioner (I: 202 och II :
Andra hammarens protokoll 1989. Nr 12. 2
18
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
277), till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. å tilläggsstat
för budgetåret 1938/39 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor;
liro) att övriga i ämnet väckta motioner (I: 172 och 201 samt II: 292 och
349) måtte anses besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
1) av herrar Andrén, Nisser, Domö, Magnusson i Skövde och Lundberg,
vilka ansett, att utskottet bort med i reservationen angiven motivering hemställa,
I:o) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 202 och II: 277, i vad dessa avsåge anslagsfrågan, till
Bidrag till flyktingars uppehälle i och avresa från Sverige å tilläggsstaf för
budgetåret 1938/39 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
500,000 kronor;
II:o) att motionerna I: 202 och II: 277, i den mån de icke behandlats under
I:o), ävensom motionerna I: 172 och 201 samt II: 292 och 349 måtte anses
besvarade genom vad i motiveringen anförts;
2) av herrar Nilsson i Fredriksfält, von Heland, Svensson i Grönvik och
Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottet bort med i reservationen angiven
motivering hemställa,
l:o) att riksdagen---—• (= utskottet)---till Bidrag till flyk
tingars
uppehälle i och avresa från Sverige å tilläggsstat — — —- (= utskottet)
—--- 500,000 kronor;
II :o) att övriga -—• — —- (= utskottet) —- — -—- anfört.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Kungl. Majit har föreslagit
riksdagen att till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesufbildning m. m. å
tilläggsstat för innevarande budgetår anvisa ett reservationsanslag av en halv
miljon kronor. Om detta anslags behövlighet torde vi vara tämligen eniga.
Barmhärtigheten kräver naturligtvis, att man söker vidtaga åtgärder för att
lindra nöden för de olyckliga människor, som av den ena eller andra anledningen
tvingats in i vårt land. Jag har därför inte kunnat biträda de motioner,
vari yrkas avslag på detta förslag, utan jag har för min del accepterat detsamma.
Men i en punkt har jag en skiljaktig uppfattning mot Kungl. Majit och
utskottet, och det gäller användningen av dessa 500,000 kronor.
Kungl. Majit har föreslagit, att detta anslag skall användas dels till direk- •
ta bidrag till flyktingarnas uppehälle här, dels för att bereda vissa flyktingar
tillfälle till yrkesutbildning och dels för att underlätta deras avresa härifrån
till annat land, där de kunna finna utkomst. För min del har jag biträtt det
första och det sista förslaget till anslagets användning, att alltså detsamma
skall få användas för flyktingarnas uppehälle och även för deras avresa. Däremot
har jag icke kunnat biträda förslaget, att medlen skola användas för flyktingarnas
yrkesutbildning, och detta av olika skäl. För det första finns det
icke i den kungl, propositionen angivet, hur denna yrkesutbildning skall anordnas.
Dessa flyktingar ha kommit från skilda länder och de kunna ej alls
det svenska språket. De måste då vistas här åtskillig tid för att kunna tillgodogöra
sig denna yrkesutbildning. Men även örn detta skulle kunna ordnas
på ett eller annat sätt, vilket jag naturligtvis tror att vår duktiga regering kan,
anser jag ändå, att man går väl långt i välvilja mot dessa flyktingar, då man
anslår medel till deras yrkesutbildning. Vi ha i detta land en massa unga
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
19
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
män och kvinnor, som önska få yrkesutbildning, vilken vårt samhälle hittills
åtminstone inte bär lyckats bereda dem. Att under sådana omständigheter giva
yrkesutbildning åt utlänningar — kanske till stor del folk som man ej anser
vara önskvärda här — det anser jag vara att gå för långt. Jag vet, att man
i utskottet gjort gällande, att om dessa flyktingar finge yrkesutbildning, skulle
det kunna vara möjligt för dem att lättare taga sig ut ifrån vårt land. Jag
för min del har däremot den uppfattningen, att det i stället kommer att bli
mycket svårare för oss att bli av med dem, därest vi behålla dem så länge, att
vi kunnat meddela dem en viss yrkesutbildning. Det lämpligaste är väl i alla
fall, att man så snart som möjligt söker bli av med dessa flyktingar. Det råder
här i landet en tämligen utbredd mening, att man bör behandla dessa flyktingar
med ganska stor försiktighet, och jag är förvissad örn, att det skulle
väcka en viss anstöt, örn man behandlade dem med den stora välvilja, som
Kungl. Maj:ts förslag innebär och som utskottsmajoriteten också gått in för.
Vilket parti vi än tillhöra, torde vi väl anse det lyckligast för vårt lands vidkommande,
om vi så snart som möjligt bli av med dessa flyktingar. Det är
just därför, sonlag och mina medreservanter i utskottet yrkat på att detta
anslag ej skall få användas till yrkesutbildning.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som vid detta utlåtande är avgiven av herr Nilsson i Fredriksfält m. fl.
Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det finns säkerligen
ingen inom vårt land, som ej känner en viss, ja låt mig säga, en djup
medkänsla med dessa talrika flyktingar, som på grund av förhållandena ute
i Europa rakat i, ofta oförskyllda, svårigheter. Men då det gäller att komma
dessa till hjälp, måste man ju också överväga den omständigheten, att vi för
vår del lia andra och mera näraliggande hänsyn, som ej i alltför hög grad få
sidan för flyktingshjälpen. Det råder icke, åtminstone ej inom utskottet,
några delade meningar örn att anslaget bör beviljas, men däremot är
det, som den föregående talaren erinrade örn, delade meningar örn hur detta
anslag bör användas. Vissa och relativt talrika grupper i vårt land se med
starka och säkerligen ej. oberättigade bekymmer denna flyktingsinvasion. Jag
nämner särskilt de talrika grupper av handlande och hantverkare, vilka ej
utan anledning frukta, att dessa flyktingar i alltför stor utsträckning komma
att stanna inom landet, att förslaget örn ifrågavarande anslags användning
till att bereda dem yrkesutbildning skall giva flyktingarna ökade möjligheter
att kvarstanna. Vi få nämligen icke förbise, att om dessa flyktingar
meddelas en dylik yrkesundervisning, kommer därav bl. a. att följa, att°de
vinna ökade insikter och kunskaper i det svenska språket samt att de därmed
och genom yrkeskunskapen givetvis få ökade möjligheter att skaffa sig anställning
här inom landet. Man skall icke heller bortse därifrån, att det i
och med flyktingsinvasionen kommer in en del element, vilka vi även med god
vilja ej ha någon möjlighet att bli av med, helt enkelt därför att det ej finns
något land, dit vi kunna hänvisa dem, sedan de en gång kommit in i vårt land.
Det erinrades av den föregående talaren också därom, att det finns talrika
unga män och kvinnor i vårt land, vilka önska erhålla en yrkesutbildning,
men att förefintliga möjligheter icke räcka till för att meddela dem en sådan!
Även örn man gör gällande, att den här ifrågasatta utbildningen ej skulle göra
^intrång i de skolor, där svensk ungdom kan erhålla yrkesutbildning, har jag
svart att första, att sa icke i någon man blir fallet, da denna utbildning givetvis
bl. a., kommer att sysselsätta lii rarkrafter på ett sätt, som säkerligen kommer
att i viss mån verka inskränkande på utbildningsmöjligheterna för vårt
lands ungdom.
20
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Det finns emellertid ett område i vårt land, inom vilket det för närvarande
råder brist på arbetskraft, oell det är, som alla veta, jordbruket. Man har
också från något håll gjort gällande, att det skulle vara möjligt och lämpligt
att meddela flyktingarna yrkesutbildning inom jordbruket. En sådan utbildning
är enligt min mening värdelös, örn denna yrkesutbildning skall
åsyfta att bereda dessa flyktingar möjlighet att arbeta inom jordbruket
i andra länder, särskilt örn det gäller tropiska och subtropiska, därför
att den yrkesutbildning på jordbrukets område, som här^ kail vinnas,
är värdelös under de förhållanden och det klimat, som rada i dessa
länder. Skulle det återigen ifrågasättas, att man genom denna yrkesutbildning
skulle skaffa arbetskraft åt de svenska jordbrukarna, mäste jag
personligen vittna örn, att jag icke känner mig alltför tilltalad av utsikten att
få vår jordbruksbefolkning även i mycket ringa män uppblandad med yrkesmän
av en ras, som kanske är mycket fjärmad från vår egen.
Jag skulle i detta sammanhang vilja vidröra en annan fråga, som näppeligen
bör förbises i detta sammanhang. Man har anledning begära att från
olika håll bli trodd, när man betonar den olust man känner inför vissa åskådningar,
som lia vuxit sig starka i en del främmande länder. Vi hysa nog alla
en allvarlig önskan, att dessa åskådningar ej skola spridas inom vårt land.
Men jag tror mig våga säga, att det finns ingenting, som så lätt och så säkert
kan väcka en döende nazism till liv inom vårt land, som örn statsmakterna visa
sig alltför släpphänta, när det gäller flyktingsinvasionen, eller alltför givmilda,
när det gäller att bereda möjligheter för flyktingarna att kvarstanna
här. Jag kan tillägga, att det är lätt att på den vägen väcka upp en antisemitism,
som än så länge dess bättre är slumrande i vårt land.
Jag har ansett mig pliktig att göra detta uttalande, därför att var och en,
som haft tillfälle att avlyssna stämningarna i vida lager inom vårt folk, både
dem som göra sig högljutt hörda och dem som röra sig där nere på djupet,
icke kan blunda för de faror som här förefinnas. Det vore säkerligen olyckligt,
örn vi genom några visserligen välvilliga men obetänksamma åtgärder
främjade dylika strömningar.
Jag ber, herr talman, för att ej propositionen i denna fråga i onödan skall
tilltrasslas, att få sluta med att yrka bifall till den av herr Andrén m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen i vad rör motiveringen och bifall till klämmen
i den av herr Nilsson i Fredriksfält m. fl. avgivna reservationen. Dessa
reservationer ha samma yrkande ehuru i något olika ordalag. Jag gör detta
yrkande för att underlätta ställandet av proposition.
Herr Jansson i Falun: Man har från olika håll riktat sig mot den passus
i Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilken bidrag ur anslaget skulle kunna lämnas
för yrkesutbildning av flyktingar.
Det förefaller mig, som örn man på dessa håll inte läst propositionen tillräckligt
noga för att fatta vad Kungl. Maj :t egentligen avser med denna yrkesutbildning.
Det står nämligen i propositionen, att man genom vidtagande av
denna åtgärd skulle underlätta möjligheterna för dessa flyktingar att bereda
sig arbetsutkomst i andra länder. Jag anser, att detta är en ganska viktig faktor
att ta hänsyn till, när man från reservanternas sida klagar så bittert
över att det skulle bli så stor konkurrens på den svenska arbetsmarknaden, örn
denna yrkesutbildning komme till stånd. Det är för övrigt litet förvånansvärt,
att dessa klagomål komma från representanter för partier, som anse att
det råder för liten konkurrens, när det gäller det rent manuella arbetet, och
att denna konkurrens borde vara större för att göra det möjligt att trycka ned
levnadsstandarden för de arbetare, som redan finnas inom dessa yrken i vårt
land. En sådan taktik hör man rätt ofta predikas från det hållet.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
21
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. rn. (Forts.)
Jag vill i förbigående säga, herr talman, att när denna fråga behandlades
på avdelningen, voro vi ganska angelägna att bli informerade om vad Kungl.
Maj :t avsåg med denna yrkesutbildning. Vi hörde sålunda en representant för
socialstyrelsen, som handlägger dessa ärenden, och av honom fingo vi den upplysningen.
att privata sammanslutningar redan anordnat yrkesutbildning i
jordbruk för vissa av de flyktingar, som kommit söderifrån, och att det har
visat sig, att dessa flyktingar mycket bra kunna utbildas i detta yrke. Sedan
skulle de resa till det land, dit de sträva efter att komma. Jag anser alltså,
att det inte kan bli någon konkurrens på den svenska marknaden i detta
avseende. Jag förstår mycket väl, att man bland de intellektuella anser, att
det skulle bli alltför stor konkurrens på det lärda området, men den saken tror
jag vi kunna ta med tämligen god ro, åtminstone vad beträffar det förslag
som här föreligger.
Läsa vi den kungl, propositionen, skola vi finna, att den är mycket försiktigt
avvägd. Den ger sig inte ut i det ovissa, även örn det säges, att det är
omöjligt att ge direkta direktiv för hur denna flyktingshjälp skall ordnas och
att detta får prövas från fall till fall. Det säges vidare, att de sammanslutningar,
som för närvarande utöva verksamhet, varom det här är fråga, skola
kunna få bidrag av detta anslag utan att riksdagen behöver bestämma i detalj.
Det är inte fråga örn att staten i detta fall skulle grunda någon särskild
institution, utan det gäller endast att lämna ett bidrag, där sådan utbildning
redan pågår. Det kan väl i all rimlighets namn icke ligga något farligt i en
sådan sak.
Det har väckts en motion att detta anslag skulle användas för att utbilda
byggnadsarbetare. Jag tror inte, att de herrar, som skrivit denna motion, veta,
hur det ligger till i fråga om utbildning av byggnadsarbetare i vårt land. På
detta område behöver man sannerligen inte vidtaga några mera omfattande
statliga åtgärder. I vårt land, åtminstone i min hemtrakt, har det alltid funnits
en utbildad byggnadsarbetarkår — hur den från början nått denna utbildning
skall jag inte inlåta mig på; det var före min tid. Byggnadsarbetaren
tar helt enkelt sin pojke eller någon annan yngling, som han känner, med sig
ut på bygget och låter honom arbeta där, och på det sättet får han lära sigyrket.
Till denna utbildning behöver alltså inte staten bidraga med några
som helst kostnader. Dessa möjligheter till yrkesutbildning finnas kvar allt
fortfarande, och jag tror att man skulle kunna använda sig av dem i rätt stor
utsträckning även i andra landskap än Dalarna.
Jag har velat säga dessa ord angående yrkesutbildningen, därför att man
på vissa håll försöker anlägga så förfärligt vida synpunkter på denna fråga
och göra den större än vad den i verkligheten är. Den är icke av den omfattning,
som man här vill söka göra gällande. Det är ju huvudsakligen beträffande
yrkesutbildningen oppositionen har rest motstånd emot utskottets förslag.
Jag finner det därför inte nödvändigt att ingå på vidare utläggningar
rörande utskottets motivering för att detta anslag må beviljas. Alla äro eniga
om att så bör ske, och att anslaget bör användas på det sätt Kungl. Majit
föreslagit. Meningsskiljaktigheter råda endast beträffande yrkesutbildningen.
Jag finner sålunda, att någon längre debatt i detta ärende näppeligen kail
anses nödvändig. Vi få ju längre fram tillfälle återkomma till denna fråga,
då en i denna kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, som gäller
flyktingars rättigheter, kommer under riksdagens prövning. Då torde det bli
tillfälle för dem, som anse, att vi föra en alltför vidsträckt flyktingspolitik,
att göra sina inlägg och söka få de åtgärder vidtagna, som kunna anses nödvändiga.
Jag bar för min del ansett, att utskottets motivering är så försiktigt forlini -
22
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
lerad, att den inte kan ge oss anledning vare sig att ställa oss oförstående till
dessa flyktingars belägenhet eller att anbefalla riksdagen att fatta alltför
vittgående beslut. Jag tror sålunda, att kammarens ledamöter med stort lugn
kunna ansluta sig till utskottets förslag, till vilket jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.
Herr Bergvall: Jag har deltagit i behandlingen av detta ärende i utskottet
och där tillhört majoriteten. Jag kan således nu icke komma till annat
än ett yrkande örn bifall till utskottets förslag.
Jag begärde emellertid ordet för att framföra några synpunkter, som jag
gav uttryck åt även inom utskottet. Jag sade där, att det ur vissa synpunkter
hade varit önskvärt, att utskottets motivering fått en sådan utformning, att
utskottet starkare än som skett poängterat sin förståelse för de synpunkter, som
komma till uttryck i herrar Undéns och Schlyters motion i första kammaren
och herr Holmbäcks i denna kammare jämte ett par andra motioner, och önskvärdheten
av att dessa önskemål och synpunkter måtte vinna beaktande. De
innebära ju dels en kanske något mera tillmötesgående flyktingspolitik än den
som vi hittills fört, ingalunda en den öppna dörrens politik —• det är ett mycket
stort avstånd mellan den strängt restriktiva flyktingspolitik vi hittills fört
och den öppna dörrens politik — men en något litet mera tillmötesgående politik
i flyktingsfrågan, och dels också vidtagande av en serie organisatoriska
åtgärder för flyktingshjälpens handhavande.
Jag måste säga, att de försök som göras att blåsa upp en storm på flyktingsfrågans
område stå i skriande kontrast till den verklighet, vi ha att röra oss
med. Denna verklighet är den strängt restriktiva flyktingspolitik, som förts
från de svenska myndigheternas sida. Jag måste säga, att det finns större anledning
för dem, som tycka, att man har varit för restriktiv, att klaga i detta
sammanhang än för övriga meningsriktningar. Jag vill inte förneka, att vissa
klagomål förts fram av mycket respektabla motiv; andra tror jag däremot haft
mera dunkla syften och äro värda mindre uppmärksamhet och vida mindre
•erkännande.
Jag vill även säga, att jag har utomordentligt svårt att förstå, när man
exempelvis rörande frågan om vi skola bereda dessa flyktingar yrkesutbildning
hänvisar till att vi inte kunna bereda yrkesutbildning åt alla svenskar.
Man möter ideliga hänvisningar till alla missförhållanden i vårt svenska samhälle,
som böra rättas till, innan man kan göra en insats på detta område. Jag
har utomordentligt svårt att förstå denna ståndpunkt. Den innebär i grund
och botten ingenting annat än att vi skola vänta med beaktande av de humanitära
synpunkterna på flyktingsfrågans område tills allt är väl beställt i vårt
svenska samhälle, d. v. s. till tidernas slut.
Den hjälp vi lämna till flyktingarnas yrkesutbildning fyller så vitt jag kan
se en tvåfaldig uppgift. Dels måste vi försöka hjälpa de flyktingar, som kommit
hit och skola stanna här i landet, att bli verkligt bofasta, och dels och
framförallt måste vi skapa förutsättningar för dem, som vi inte äro i tillfälle
att bereda någon varaktig fristad, att kunna komma vidare till andra länder,
Jär de kunna stanna och slå sig ned. Ur deras synpunkt, som rekommendera
en restriktiv flyktingspolitik, finnes det alltså alldeles särskilt starka skäl att
behjärta vikten av att man vidtager åtgärder eexmpelvis på yrkesutbildningens
område, som underlätta möjligheterna att vidarebefordra de flyktingar, som
tillfälligtvis ha tagits örn hand här, till de länder, där de skola stanna och få
sin utkomst och bärgning.
Jag har, herr talman, begärt ordet för att säga detta, därför att jag tror, att
i en tid som vår, då det onekligen blåser fruktansvärt kalla vindar över lan
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
23
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
det och då respekten för de gamla humanitära synpunkterna är beklämmande
liten — jag syftar inte på någon av talarna i kammaren, jag syftar på den
allmänna debatten — det är nödvändigt även för dem, som önska, att dessa
synpunkter skola hållas levande, att göra sin röst hörd.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Arnemark: I likhet med de föregående talarna kommer jag icke
att motsätta mig själva anslagsbeloppet.
Det är alldeles riktigt, som herr Jansson i Falun påpekade, att vi få behandla
denna fråga senare under riksdagen i annat sammanhang. Jag skall
därför inte fördjupa mig i flyktings- och främlingsfrågorna utan, herr talman,
inskränka mig till att nämna, varför jag icke kan ansluta mig till utskottsmnjoriteten
i fråga om motiveringen.
Det väsentligaste skälet härtill är, att jag i det föreliggande utskottsförslaget
inte kan återfinna något som helst uttalande örn vikten av att det iakttages
försiktighet på detta område, en försiktighet som enligt min mening helt
enkelt måste iakttagas med hänsyn till vårt eget folk och dess försörjningsmöjligheter.
Departementschefen har för sin del i propositionen framhållit,
att flyktingsströmmen med hänsyn till våra egna medborgares intressen har
måst begränsas. Jag tycker, att det är en stor brist i utskottets motivering,
att inte denna statsrådets enligt min mening riktiga ståndpunkt understrykes
med ett enda ord, detta inte minst med tanke på framtiden.
Vidare finner jag, herr talman, att de pengar, som skola anslås, äro avsedda
att användas bland annat till stöd åt enskilda personer och organisationer, som
taga sig an flyktingar. Även om man måste skänka den rent humanitära sidan
av en dylik verksamhet sin aktning, så kan man inte undgå att bli en smula betänksam
inför denna form av stöd, då man iakttager den inställning'', som förefinnes
på åtskilliga håll, dit man kan förvänta, att dessa understöd komma att
gå. Man blir ganska förvånad ibland, då man exempelvis studerar vår fackföreningspress
och ser hur generöst -—• jag skulle vilja säga rentav nonchalant
— man där ser på dessa frågor, fastän man ju annars som bekant brukar hålla
styvt på att ingen utomstående släppes fram till arbetstillfällena.
Jag skall be att få anföra ett exempel, som jag tycker är mycket typiskt i
detta fall. Det är hämtat ur ett fackföreningsorgan, som socialministern säkerligen
väl känner till, nämligen »Signalen», organ för Svenska järnvägsmannaförbundet.
Någon gång i höstas, ungefär samtidigt med de värsta judeförföljelserna
i Tyskland, förekom där en sak, som åtminstone på mig gjorde ett
pinsamt intryck. Tidningen Signalen håller sig med en seriefigur, som den
kallar för Krokfinger-Fredrick. Han brukar i varje nummer få säga någon
»sanning» i aktuella frågor. Vid det tillfälle, jag syftar på, får man skåda
Krokfinger-Fredrick stående i dörren till ett hus, som bär skylten »Sverge».
Han slår upp dörren på vid gavel inför några utlänningar, som stå där och
vilja in, och under bilden står det: »När man talar örn elen sjunkande befolkningssiffran
är det väl enklast och klokast att öppna dörren ordentligt för er
som komma flyende från terrorns länder.»
Man kan ju uppfatta detta som ett skämt. För min del tycker jag emellertid,
att lief är ett föga lämpligt skämt örn synnerligen allvarliga samhällsspörsmål.
Men jag kom inte undgå en viss fruktan för att vad jag nyss citerade iir
ett ganska representativt uttryck för den rådande mentaliteten i flyktingsfrågan,
åtminstone hos vissa organisationer och enskilda personer, som med tämligen
stor säkerhet kunna väntas komma att anmäla sig för att få del av detta
anslag, som vi nu stå i begrepp att bevilja. Jag anser alltså, att just den
generositet, som där är tillfinnandes, kan resultera i att man inte i tillräcklig:
24
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning ni. m. (Forts.)
omfattning tar skälig hänsyn till våra egna medborgares intressen, och jag
tror, som sagt, att detta kommer att i icke ringa utsträckning vara fallet med
just de enskilda personer och organisationer, som komma att anmäla sig för
att få del av detta anslag. Jag finner det därför för min del tryggast och
riktigast att göra som reservanterna föreslå, nämligen att låta stödet från staten
omhänderhas av därför lämpade statliga och kommunala organ.
Jag kan till sist, herr talman, inte underlåta att ännu en gång bringa i erinran
vad som nämnts tidigare av herr andre vice talmannen, och ytterligare understryka,
att det — trots att vi för närvarande ha en god konjunktur i vårt
land eller kanske en högkonjunktur — ingalunda råder något överflöd på arbetstillfällen
för t. ex. den intellektuella arbetskraften, för kontorsfolk och
för merkantilt folk överhuvud taget i vårt land. Tvärtom förefinnes det såvitt
jag kan finna en icke obetydlig arbetsknapphet på åtskilliga av dessa förvärvsområden.
Jag vill därför, innan jag slutar, rikta en enträgen vädjan
till regeringen och socialministern och till de myndigheter, som lia att handlägga
dessa flyktingsfrågor, att noga beakta, att det finnes ganska gott om
svenska medborgare, som ha det trångt i fråga örn sina utkomstmöjligheter.
Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som framställts
av herr andre vice talmannen.
Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr talman!
Jag ber att särskilt med anledning av den föregående talarens yttrande få säga
några ord.
Jag vill då först poängtera, att den hjälpverksamhet, som pågår här i landet,
grundar sig på enskilda initiativ och att det är genom offer på frivillighetens
väg, som hjälp lämnas dessa flyktingar. Det är inte heller meningen, att ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle innebära ett frångående av denna princip.
Det är säkert nogsamt bekant för envar, att en hjälpverksamhet kan ta sig
vida. större uttryck, örn den utövas på frivillighetens väg. Men när man även
här i landet har detta flyktingsproblem att brottas med, kan inte heller staten
ställa sig helt neutral, utan man bör, i den mån det låter sig göra, underlätta
denna frivilliga hjälpverksamhet, så att resultatet blir det bästa möjliga.
Jag vill här framhålla, att man i frågans nuvarande läge icke skulle ha någon
nytta av att det inrättades ett statligt organ för handhavandet av denna
hjälpverksamhet. Dessa kommittéer för beredande av hjälp till flyktingarna,
som arbeta speciellt här i Stockholm, lia själva tagit initiativ till en samverkan
genom organiserandet av en samarbetskommitté, vars ordförande är förre kanslirådet
von Koch.
Jag vill vidare säga, att man nog måste se litet djupare på frågan om yrkesutbildning
åt dessa flyktingar än vad reservanterna ha gjort. De människor,
som ha kommit hit såsom flyktingar, måste ju söka sig sitt uppehälle antingen
här i landet eller någon annanstans i världen. Vi kunna emellertid inte, örn de
sig väl skicka, som det heter, sända dem ut ur landet, och då är frågan, om de
skola få någon hjälp eller inte, när de söka sig sysselsättning. En vägran att
ge yrkesutbildning innebär egentligen, att man försvårar för dessa människor
att kunna försörja sig själva. I den mån man kan ge dem utbildning, framför
allt inom sorken, där det såväl inom vårt aget land som i andra länder råder
efterfrågan på arbetskraft, blir det lättare för dem att försörja sig själva utan
att vara beroende av fls^ktingskommittéer eller annan hjälpverksamhet. En del
av dem, som kommit hit till vårt land och för vilka dörrarna till andra länder
äro stängda, ha också en utbildning, som inte underlättar för dem att erhålla
anställning vare sig i vårt land eller i andra länder. Dessa människor måste
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
25
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
bli i tillfälle att lära sig något nytt och skaffa sig yrkeskunskap på områden,
där det finnes efterfrågan på arbetskraft.
Ni, mina herrar, som tala för en försiktig politik här, förorda faktiskt en politik,
som innebär, att läget skulle bli svårare än vad det behövde bli, örn man
lämnade understöd även till yrkesutbildning. Det kan inte bli fråga örn yrkesutbildning
i någon större omfattning — yrkesutbildning sker överhuvud taget
inte i någon större omfattning, och med hänsyn till klientelet måste den i detta
fall bli av ännu mindre omfattning — men man skulle dock genom densamma
kunna underlätta för en del av dessa människor att komma in i förvärvsarbete
på områden, där det råder efterfrågan på arbetskraft.
Hur har det förhållit sig med den stora grupp, som får utbildning inom jordbruket?
Jag vill i detta sammanhang meddela, att enligt uppgift, som jag i dag
erhållit från socialstyrelsen, ha dessa människor, som erhållit utbildning inom
jordbruket under den senaste femårsperioden, alla sedermera flyttat till annat
land. Det bör ju särskilt för jordbrukarnas egna representanter vara av värde
att veta, att denna utbildning, som även medför hjälp för dem med jordbrukets
skötsel, underlättar för dessa människor att söka sig sin försörjning på annat
håll.
Jag tror således, att ett bifall till utskottets hemställan, vilken står i full
överensstämmelse med Kungl. Maj :ts förslag, är det bästa som för närvarande
kan ske. Då utnyttjar man det enskilda initiativet i fråga örn hjälpverksamheten
och lämnar endast stöd till att från fall till fall söka skapa de bästa förutsättningarna
för dessa människor.
Jag vill slutligen säga, att det vore önskvärt, att man här i riksdagen ville
medverka till att denna fråga flyttades ned till en mindre framträdande plats,
än den nu synes intaga i den allmänna diskussionen. Vi ha ju haft känning av
»flyktingstider» förr i vårt land, och sedan dess finns det kvar en del flyktingar,
som nu äro inräknade bland utlänningarna. Vårt land klarade sig emellertid
ur den situation, som då uppstod, utan att det vare sig vid det tillfället
eller efteråt inträffade några olyckor, och jag hoppas, att det även denna gång
skall lyckas oss att ordna det så, att vi utan större svårigheter skola kunna
lämna den hjälp, som vi människor bruka lämna vår nästa.
Herr Vougt: Herr talman! Jag vet inte, huruvida det senare vid denna
riksdag blir tillfälle att rent, principiellt diskutera flyktingsproblemet, och jag
hoppas därför att det inte anses omotiverat att i dag anföra några principiella
synpunkter, som varken anknyta sig till det belopp, som här äskas, eller till
det sätt, på vilket detsamma skulle disponeras.
Det förefaller mig, som örn man alltför mycket understrukit de rent humanitära
synpunkter, som givetvis måste läggas på denna fråga. . Det måste
finnas plats också för andra synpunkter på vårt lands ställning till den stora
folkvandring, som i dessa dagar satts i gång. I detta sammanhang skall jag,
för att få citatet fogat till kammarens protokoll, be att få läsa upp ett stycke
ur en artikel i den engelska tidningen »The New Statesman», där en författare
häromdagen tog upp frågan örn de nutida flyktingströmmarnas historiska betydelse.
Denne författare säger: »De totalitära staterna äro mycket förtjusta
i ordet autalia och principen örn självförsörjning, som det medför lika val i
fråga örn det intellektuella som det, ekonomiska livet i dessa länder. _ Ekonomiskt
kan det finnas ett och annat skäl för denna idé, men vad det intellektuella
livet beträffar Ilar den hela historiens vittnesbörd, emot sig. Den intellektuella
fattigdom, som sänkte sig över Spanien efter judarnas och morernas
utdrivande, är det bästa exemplet på den negativa sidan; men vad det positiva
beträffar, finnes det i hela kulturhistorien ingen betydelsefull pånyttfödelse
26
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag lill flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
eller något spontant utbrott av konst eller vetenskap, som icke står i samband
med mottagandet av någon med våld förjagad ras och klass. Det är inte
längre modernt att förklara vetenskapens återuppblomstring efter medeltiden
som en direkt verkan av Konstantinopels fall, men det är alltjämt ett faktum,
att denna händelse är urtypen för ett sådant sönderbrytande av gränserna och
en sådan folkvandring, som ledde till ett återupplivande av det intellektuella
livet i Europa. Nu, i vår tid, se vi hur en liknande process äger rum, och det
förefaller redan sannolikt att årtalet 1933 kommer att få samma betydelse som
år 1453.»
Författaren framhåller härefter, att det under dessa år ägt rum en störning
i det intellektuella livet, som går djupare än den som förorsakades genom fördrivandet
av hugenotterna från Frankrike. Krafttillskottet av 400.000 högtstående
och arbetsamma franska medborgare hade en avsevärd och mycket
lyckosam inverkan på det ekonomiska livet i de nationer, som gåvo dem gästfrihet.
Men hugenotterna voro för homogena och för rätlinjiga för att få mer
än en begränsad verkan på utvecklingen i dessa nationer, menar författaren.
»De totalitära staterna driva nu ut», fortsätter han, »allt självständigt tänkande,
all fri kulturutövning.»
Så långt denne författare i »The New Statesman». Det är ju möjligt, att
han gått till överdrift i det senaste omdömet — det undandrar sig i varje fall
mitt bedömande — men säkert är, att det inte på 150 år, d. v. s. sedan den
franska revolutionen, funnits en tid, då det mänskliga snillet varit så hemlöst
och då de nationer, som haft kraft att stå emot fördumningen, kunnat så berika
sig med begåvningar av alla slag, såväl när det gäller den enklaste hantverksskicklighet
som topprestationer av den mänskliga kulturen, som just nu.
Den engelska sammanslutningen »Society for the proteetion of Science and
Kärning» har samlat ihop en del siffror beträffande de intellektuella, som sedan
maj 1933 fördrivits från Tysklands universitet. Enligt dessa uppgår antalet
sådana intellektuella till 1,400, vartill kommer 418 för det forna Österrikes,
nuvarande Östmarks, del. Vidare har man beräknat, att efter de antisemitiska
lagarnas tilkomst i Italien ungefär 140 italienska vetenskapsmän
lämnat landet. Storbritannien och Förenta Staterna ha varit kloka nog att
vardera taga emot omkring 250 stycken av dessa fördrivna intellektuella, medan
de övriga fått sina hem i andra länder. Hur många av dessa intellektuella,
_ som ha kommit hit till Sverige, har jag ingen kännedom örn, men det
är möjligt att sådana uppgifter komma att lämnas.
. Det är i detta läge, som den svenska småborgerligheten bär mobiliserat alla
sina krafter och värjt sig mot ali generositet och alla humanitära synpunkter,
och vi ha fått bevittna en sådan manifestation av kortsynthet som det uttalande,
vilket här om plågen gjordes av studentkåren i Uppsala. Tillkomsten av
detta uttalande mäste sannolikt bero på ett tillfälligt olyckligt missöde. Jag
kan knappast, tro, att den »ljusets riddarvakt», som våra studenter skola utgöra,
innerst inne verkligen kan hysa den uppfattning, som kommit till synes
i detta uttalande. I Conrad Jonssons tidning »Folket» har med skäl framförts
den undran, om inte studenterna borde ha andra bekymmer än att på
»sina härliga lagrar» söka skaffa sig ett tryggt liv i nattrock och tofflor.
Det är uppenbart, att det är samhället och icke enskilda grupper, som har
att taga hand örn dessa spörsmål. Det konstaterades nyss av en talare, att
jämför man arbetarrörelsens inställning till dessa spörsmål med inställningen
hos vad man kan kalla för medelklassen, så finner man betydligt större generositet
inom den förstnämnda gruppen. Detta är på sätt och vis ganska märkligt,
därför , att av de flyktingar, som söka sig till vårt land, ha många inte
annat att bjuda ut än sin yrkeskunskap på arbetslivets område. Denna in
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
27
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
ställning lios arbetarrörelsen beror emellertid på att arbetarrörelsen har lämnat
den renodlade gruppegoismen bakom sig. Arbetarrörelsen har byggts upp på
ett sådant sätt, att den inte behöver bli ett rov för enskilda skråintressen. Jag
vet mer än väl, att det många gånger kan möta svårigheter, när det gäller
att. skaffa arbete åt en enskild flykting, därför att man tycker att det blir
konkurrens om arbetstillfällena. Men även i sådana fall bruka solidariteten
och humaniteten och förståelsen för värdet av vederbörandes arbetskraft taga
överhanden.
Det skulle vidare vara ganska mycket att säga örn den inställning, som kommit
till synes från läkarhåll med anledning av tanken på att här i landet taga
emot ett antal landsflyktiga läkare. Det skulle vara ytterst förvånande, örn
den uppfattningen vunne anslutning inom det svenska samhället, att läkarvetenskapen
är något monopol för dem av den nuvarande generationen, som
varit i stånd att, kosta på sig läkarutbildning och som alltså skulle kunna sätta
sig på denna egendom och förklara: »Denna vetenskap utgör vår försörjning
och ingenting annat därutöver.» Jag för min del vill i varje fall såsom medborgare
och en människa, som i likhet med alla andra människor kan råka ut
för sjukdom, säga, att en sådan uppfattning örn läkarvetenskapen icke kan
tolereras. Jag hoppas, att de bestämmande myndigheterna — i sista hand
regeringen — vägra att taga hänsyn till denna utpräglade skråegoism.
Det gäller här enligt min uppfattning inte bara att visa humanitet -— något
som bör tillmätas den största betydelse och som en stat inte kan utesluta
bland motiven för sitt handlande, om den skall lia någon friskhet kvar -— utan
det gäller framför allt att tillvarataga de väldiga kulturkrafter och de tillskott
till arbetslivet, som finnas tillgängliga genom att så många människor
i dessa dagar kommit i rörelse som flyktingar.
För ungefär 200 år sedan började Europas folk att resa över världshaven
för att söka sig sin utkomst i andra världsdelar. Sverige miste under slutet
av 1800-talet åtskilliga tio- eller hundratusental medborgare, som under då
rådande sociala förhållanden inte kunde finna en hygglig utkomst här i landet.
Nu bär en befolkningskommission kunnat konstatera verkningarna av denna
emigration och bekymrad pekat på frågan om den framtida befolkningstillväxten
här i landet. Samtidigt ser det ut som om den europeiska intelligensen
under trycket av de totalitära staternas våld skulle drivas över världshaven.
Amerikas förenta stater, som uppbyggts på spillror från alla europeiska
folk, är nu ett rikt land och i färd med att draga till sig också Europas
intelligens, därför att vi ha allehanda snusförnuftiga motiv för att inte
själva taga hand örn den. Jag anser, att också ett land som Sverige måste
göra vad det kan för att åt Europa bevara denna elit, som nu drives ut från
sina hem.
Vidare ha vi judarna, till vilka även de människor, som beträffande övriga
landsflyktiga äro villiga att sätta de humanitära synpunkterna i högsätet,
intaga en mer tveksam hållning. Judarna äro sannolikt världshistoriens mest
tragiska och mest storslagna folk. Naturligtvis utgöra de ingen särskild
»ras», utan man kan snarare tala örn en människogrupp med gemensam religion
och vissa enhetliga drag som folk. Det är beklämmande, herr talman,
att sådana stupiditeter skola kunna publiceras i den svenska pressen som det
inlägg beträffande judarna, signerat av en aktad tidigare ledamot av riksdagen,
professor Reuterskiöld, vilket man häromdagen kunde läsa i en tidning.
Det judiska folket söker nu efter ett hem, där det, kan komma till ro. Det
är detta, som utgör judeproblemet i våra dagar, i den mån inte staterna själva
skapa judeproblem. Vi måste alla önska, att det skall bli möjligt att på ett
dess eget territorium samla detta splittrade folk, som på grund av historiska
28
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
omständigheter tvingats att leva bland andra folk. Men det måste sägas, att
judarna överallt där de fatt ge sin insats inom andra folk, i mesta möjliga
mån sammansmältande med dem, varit i rikt mått skapande på alla de områden,
där de varit verksamma, något som också vår svenska kultur bär vittne
örn. För att taga ett enda exempel, som bör kunna tilltala också herr Bagge,
vill jag nämna Disraeli, som kröner den långa raden av sefardimjudar, vilka
lämnat så ovärderliga bidrag till uppbyggandet av det brittiska imperiet, sedan
det spanska imperiet bnitit sin ryggrad genom att driva ut judarna.
Jag skall emellertid inte fördjupa mig i det judiska problemet, därför att
det enligt min uppfattning knappast existerar något annat judiskt problem
än det, som består i judarnas strävan att samla sig till ett självständigt folk
på eget territorium. Det existerar möjligen ett judiskt problem i de länder,
sorn lia en sådan social konstruktion, att den lämpar sig för en viss exploatering
genom användande av penningmakt, vari de judiska affärsmännen
mer än andra tvingats att genom århundradens träning utveckla sin talang.
Det är enligt min uppfattning en felbedömning av hela flyktingsfrågan att
säga, att flyktingarna äro tärande och inte närande. Man talar om flyktingarna
som örn de vore fattighjon, i stället för att göra klart för sig, att de
nästan alltid äro i stånd att skapa ny företagsamhet och göra arbetsinsatser
av tidigare icke förefintligt slag. Det är ju så, att politiska flyktingar nästan
undantagslöst äro begåvade människor och de bästa medborgarna i sitt
hemland. Detta beror därpå, att flyktingströmmar uppstå på grund av regimförändringar,
vilka föra till makten regeringar, som inte tåla det fria
tänkandet och det fria kulturlivet. En dylik regering måste i och för sig
vara en kraft av negativ natur, och därav följer självklart, att de som drivas
ut äro de bästa inom sina respektive länder. Jag gör intet undantag med avseende
å någon av de olika politiska regimer, som skapat sådana flyktingströmmar.
Jag gör heller intet undantag för den flyktingström, som följde
på den ryska revolutionen. Det är alldeles säkert, att de dåvarande ryska
flyktingarna uti alla de länder, dit de kommit, bidragit till den kulturella utvecklingen
på ett sätt, som kommer att minnas i historien. Det är också så,
att de flyktingar, som nu komma ut i världen, med få undantag kunna räknas
som mycket begåvade människor, vilka man inte behöver rädas för att ta
emot. Jag tror inte heller, att svensk företagsamhet och svensk kultur har
nått en sådan grad av fulländning, att den självtillräcklighet, som nu understundom
kommer fram, skulle vara motiverad.
Jag har naturligtvis här, herr talman, uttalat mig på ett sätt, som kan
skrämma en och annan, och jag är medveten örn, att mina uttalanden måste
komma att framkalla gensagor — jag ser ju, att herr Wallén sitter livligt
sysselsatt med att göra anteckningar. Detta hindrar emellertid inte att jag
anser, att dessa mina synpunkter måste framföras. Jag har velat reagera
mot en snålhet och en snävhet, som jag anser vara föga hedrande för det svenska
folket. Jag anser också, att statsutskottet varit väl snävt i sitt uttalande.
Då jag likväl med förståelse för den praktiska nödvändigheten härav
uttalar mig så pass kategoriskt som jag gör beror detta därpå, att jag*
anser och är väl medveten om, att de krafter, som bedöma flyktingfrågan ur
den nationella kortsynthetens synpunkt, väl i alla fall i närvarande stund ha
alla utsikter att bli överhandtagande, men jag har velat reagera emot den
konstlade stämning, som man härvidlag lyckats driva upp.
Jag vill inte ha någon ohämmad flyktingimport till Sverige, men jag anser,
att det enda korrektiv som kan finnas är det korrektiv, som riksdagen
för övrigt hade tillfälle att ta i betraktande, när vi i fjol behandlade den
även här i dag berörda frågan om en utsträckning av våra sociala skyddsåt
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
29
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
gärder till de statslösa. Vi kunna inte ta emot flyktingar för attnär i landet
låta dem sjunka ner till de utarmades nivå. Vi måste, i den mån de komana
in i vårt land, hålla dem uppe på den sociala standard, som vi vilja skapa
för det svenska folket. Detta är korrektivet, och något annat finns inte enligt
min mening.
Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till statsutskottets
förslag, ehuru utskottets motivering inte fullt tillfredsställer mig.
I detta anförande instämde herrar Wallentheim, Fast, Lindén, Nilsson i Göteborg,
Ericsson i Sörsjön, Fält, Spångberg och Ekdahl.
Herr Holmbäck: Herr talman! Det har inte varit min avsikt att ta upp
till behandling flyktingsfrågan i allmänhet, men eftersom herr Vougt var inne
på mera allmänna synpunkter, vill jag för min del säga, att jag i många avseenden
delar dem han anförde. Jag anser för min del, att vi äro tvungna att
driva en restriktiv flyktingspolitik, men att vi inte alls behöva vara så rädda,
när det gäller flyktingsfrågan, som man i allmänhet tycks vara.
Herr Vougt anförde flera exemepel på hur man tidigare bedömt flyktingproblemet.
Det fogade sig så, att jag i november månad förra året var i
Berlin, just då de stora förföljelserna mot judarna ägde rum. Jag beskrev
mina intryck i ett par svenska tidningar, och kanske ha några av kammarens
ledamöter läst vad jag då skrev. Jag glömmer inte det intryck, som det gjorde
på mig, när jag en av dessa dagar under min vandring i Berlin kom till den
franska kyrkan vid Gendarmenmarkt och på dess vägg läste ett uttalande
örn vilken nytta det varit för Tyskland att tyskarna togo emot de franska
hugenotterna i slutet av 1600-talet, hur dessa spridit ny kultur, skapat nya
industrigrenar, höjt åkerbruket o. s. v. Mannen, vars uttalande med stenbokstäver
återgavs på själva kyrkan, var Fredrik den store, alltså en av Preussens
allra främsta regenter.
Jag begärde ordet för att säga ett par saker i den fråga, som nu närmast
är föremål för kammarens debatt. Vad vi här, praktiskt taget, ha att besluta
örn är, örn Kungl. Majit skall få rätt att använda en del utav dessa pengar
till yrkesutbildning åt flyktingar eller inte. Nu frågar man sig: hur har det i
själva verket lyckats med den yrkesutbildning av flyktingar, som hittills ägt
ram på frivillighetens väg i Sverige? Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
har redan delvis varit inne därpå, men jag skall tillåta mig
att något mera utförligt behandla densamma.
Vad judiska flyktingar angår har, såsom herr statsrådet anförde, en viss
art yrkesutbildning redan sedan några år förekommit. Man har sålunda haft
en lantgård nere i Skåne på vilken judiska flyktingar tagits emot i och för
utbildning i jordbruksarbete, och vidare har man låtit judiska flyktingar få
yrkesutbildning på jordbrukets område även på andra gårdar — hos bönder
— nere i Skåne. På den speciellt därtill avsedda lantgården ha hittills mottagits
ett 70-tal personer. Av dessa äro 40 kvar för vidare utbildning, medan
30 lia lämnat Sverige. På andra lantgårdar hade den 1 januari 1939, alltså
i början av innevarande år, mottagits 312 personer, av vilka 144 efter erhållen
utbildning lämnat landet. Sedan början av 1939 har det kommit hit ytterligare
c :a 100, men samtidigt ha 40 stycken lämnat landet. Att flera kommit
hit än som avrest beror på att man fått rätt att öka antalet mottagna flyktingar.
Såsom herr statsrådet framhöll har ingen av de personer, som fått den utbildning
man avsett att ge dem, behövt stanna kvar här i landet, utan den
mosaiska kommittén har fyllt sitt löfte att skaffa dem plats i utlandet. Dc
30
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
mosaiska församlingarna, som organiserat detta arbete, ha överhuvud inte tagit
in andra än sådana i fråga örn vilka man haft goda garantier för att de
efter erhållen utbildning skulle lämna landet. Jag nämnde nyss siffran 144.
Utav detta antal lia 79 stycken emigrerat till Palestina och 14 till transoceana
länder, medan 51 fortsatt sin utbildning i andra länder. Utav dessa 51
torde ungefär 80 procent, efter vad jag hört, sedermera ha fått plats i andra
länder. Åldern för de personer, som fått jordbruksutbildning, har legat mellan
18 och 35 år. Det har varit fråga örn personer, som inte ägt någon föregående
yrkesutbildning eller tidigare ägnat sig åt kommersiell verksamhet,
och vilka det alltså gällt att skola om för en annan livsföring.
o En art utbildning, som planeras, är följande. Man har ansett, att man också
borde försöka ge vissa kategorier av flyktingar yrkesutbildning t. ex. inom
metallindustrien. Det finns en gammal skola på Söder, som inte längre användes
för sitt ursprungliga ändamål och som sedermera disponerats av stadens.
arbetslöshetskomniitté för att där ge sysselsättning åt arbetslösa. Nu
har ju arbetslösheten minskat, och i följd därav finns det ungefär 60 platser
med full utrustning för yrkesutbildning lediga i denna skola. Meningen är,
att dessa 60 platser nu skulle kunna tagas i anspråk för yrkesutbildning åt
flyktingar. En tredjedel av platserna har man tänkt sig skola få disponeras
av judiska flyktingar och resten av andra flyktingar. Vad de judiska flyktingarna
angår är det även här fråga örn rena transemigrationsfall. Eller,
med andra^ ord, att plats skall inte beredas andra än sådana, för vilka man
bär garantier, att de kunna komma in i andra länder och beträffande vilka
alltså inresetillstånd till Palestina är ställt i utsikt eller för vilka det finns
borgen för inresa till Förenta Staterna eller till annat land.
En annan art yrkesutbidning, som man planerar, är utbildning till hembiträden.
Under det att jordbrukskurserna vara ett och ett halvt ä två år och
metallarbetarkurserna skulle räcka ett år, är det här fråga örn en kurs på
feni månader. Det är meningen att det skall bli 24 platser uti denna utbildningskurs.
Avsikten är att här bereda plats för 17 unga judinnor. Här är
det icke meningen, att dessa efter viss tid skola lämna landet, men det är fråga
örn personer, som varit här en längre tid och som på grund av bristande
yrkesskicklighet inte kunnat få någon sysselsättning. Det är alltså bär inte
fråga örn att taga in några nya flyktingar från utlandet.
Detta tror jag vara i huvudsak det, som kan sägas om vad som hittills blivit
åtgjort i denna fråga. Jag är övertygad örn, att om riksdagen går på den
linje, som utskottets utlåtande anger, detta icke kommer att medföra större
fara för flykting''simport hit än som varit förhanden med den yrkesutbildning,
som hittills meddelats.
Överhuvud tycker jag, att oppositionen mot utskottets förslag förts fram på
svaga grunder. Den talare, som inledde debatten, hade ju egentligen bara ett
skäl för sin ståndpunkt. Han sade, att örn vi ge vederbörande yrkesutbildning
så komma de att stanna här i landet. De lära sig språket, säde han bland
annat, och detta blir för vederbörande ett incitament att stanna kvar. Ja,
språket lär man sig nog, vare sig man går i en yrkesskola eller inte, men nog
är det val ett rimligt antagande — örn man nu intar den ståndpunkten att man
vill bli av med dessa flyktingar — att det är lättare för dem att komma över
till andra länder, örn de ha- lärt sig ett yrke. Nog ha väl andra länder då
större skäl att ta emot dem än örn de ingenting kunna, ty människor, som
ingenting kunna, vill säkert intet land ha. Ur deras synpunkt, som äro för
en mycket restriktiv flyktingspolitik, bör väl detta vara ett ytterligare skäl
för att man skall gå med på utskottets förslag, som, herr talman, även i denna
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
31
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
punkt är motiverat av utomordentligt starka såväl humanitära som lämplighets
skäl.
Herr Wallén: Herr talman! Jag har i denna kammare väckt en motion,
uti vilken jag hemställt örn helt avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Jag
tillhör väl alltså de enligt herr Bergvalls terminologi »skumma krafterna», kan
jag förstå.
Min egenskap av motionär ger mig emellertid anledning att här i någon
mån ingå först på den reella frågan och sedan på herr Vougts principiella
synpunkter.
Själva realfrågan eller frågan örn humanitär behandling av stackars flyktingar
behöver väl överhuvud taget inte diskuteras. Av betydelse ur svensk
nationell synpunkt synes emellertid vara, att för utlänningars skull våra egna
inte glömmas bort. Nöden, exempelvis i Norrlands fjällbygder, tar sig ofta
sådana uttryck, att den väl förtjänar vår medkänsla. I motionen har jag vågat
utgå ifrån, att departementschefen, innan han tänkte på utlänningarna,
undersökt örn och i vad mån det kunde föreligga anledning för honom att ingripa
till hjälp åt behövande svenskar. De utländska flyktingarna erhålla
hjälp på många sätt såväl genom hjälporganisationer som i form av anslag av
lotterimedel o. s. v. Många av dessa utlänningar visa också en förmåga att
hjälpa sig själva, som inte alltid tar sig så sympatiska uttryck.
Det är emellertid, när det föreslås, att man skall ge dessa utlänningar av
inte alltid så särskilt önskvärd sort svensk yrkesutbildning, som man reagerar.
Att svensk yrkesutbildning skulle bli till stort gagn för vederbörande
i andra länder är inte så säkert, men säkert är att en sådan utbildning kan
göra dem lämpade för ett kvarstannande här. Och här vilja inte vi -—- åtminstone
inte jag — ha dem kvar. Det blir alltid på vår egen bekostnad och
särskilt då på våra småföretagares, hantverkares och småhandlares bekostnad
som vi får ha dem kvar. Vi vilja inte, att de svårigheter, som vi redan ha på
grund av att exempelvis judar och tattare förvärvat svenskt medborgarskap och
bostad här i riket, skola ytterligare förvärras. Det finns ett behov av svensk
arbetskraft här i landet, en sak som också verkstadsskoleutredningen har konstaterat.
Detta behov avser framför allt yrkeskunniga byggnadsarbetare på
landsbygden. Blir det inte bättre på den punkten komma säkerligen byggnadskostnaderna
där att förbli lika orimligt höga som de äro i dag. Våra
egna fattiga svenska småbrukare skulle vara glada både åt yrkesskoleutbildning
och åt arbetsförtjänst. Vi måste nämligen komma ihåg, att våra småbrukare
på ofullständiga jordbruk äro arbetare, som inte lia full utkomst på
sina jordbruk, utan som behöva biförtjänster och därför kunna sägas vara
partiellt arbetslösa.
Säg icke, att dessa frågor icke höra ihop! Det gäller yrkesutbildning, och
det gäller vilka som skola yrkesutbildas. Det gäller också något annat,
något som alla hava ett intresse av, nämligen hur statens pengar,
hur skattebetalarnas medel skola användas. Så länge staten icke har
obegränsade tillgångar, blir det alltid konkurrens, när det gäller att
bestämma, hur pengarna skola användas. Var och en har att gå tillrätta
med sig själv och taga ställning till frågan om vilka som stå hans hjärta närmast,
till frågan örn vilka utgifter han anser rimligast att statens pengar användas
till. Utskottet har ställt i utsikt, att frågan om småbrukarnas utbildning
skall beaktas i annat sammanhang. Jag hoppas, att det icke kommer
att dröja alltför länge, utan att något göres snart, och jag har alltså på den
punkten tillsvidare intet yrkande. Till yrkesutbildning för utlänningar — som
32
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. ra.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
för övrigt icke lämpa sig för våra svenska förhållanden — anser jag dock icke
att svenska pengar skola användas. Tillfälligt uppehälle får man bekosta
och så deras avresa, som vi hoppas skall äga rum fortast möjligt. Därför
yrkar jag bifall till bondeförbundsreservationen.
Men, herr talman, medan jag har ordet kan jag icke underlåta att även i någon
mån gå in på i främsta rummet det anförande, som hållits av herr Vougt,
men även på dem, som hållits av två andra talare — representanter för folkpartiet.
De hysa tydligen en varm önskan att vi skola få hit och yrkesutbilda
utländska judar att konkurrera med våra egna medborgare, med tjänstemän,
med yrkesfolk av olika kategorier och framförallt med svenska köpmän.
Det myckna talet om jordbruksarbetarna kan nog låta vackert, men motsvaras
föga av verkligheten. Även ute på mina öar ha vi haft erfarenhet, och en
erfarenhet som talat ett rätt tydligt språk. Det dröjer icke så länge, förrän
jordbruksarbetarna övergiva jordbruksarbetet och begiva sig till staden för
att göra affärer. Det är ju möjligt, att folket i fråga är, som herr Vougt
sade, intelligent i visst hänseende. Det är då ganska naturligt, att judarna
som under århundraden flytt produktivt arbete anse, att det är bättre att ägna
sig åt »affärer»; men en immigration av folk med en sådan inställning gagnar
ju icke vårt folk.
Herr Vougt började med att citera en engelsk författare. Jag skall börja
med att citera en svensk artikel, som stått att läsa i hans egen tidning »Arbetet».
Det rör sig icke om något som skrivits för 150 år tillbaka i tiden,
vilket herr Vougt nämnde, utan för endast 18 år sedan. I tidningen »Arbetet»
skrevs på ledande plats den 12 mars 1921 bl. a. följande: »I Svenska Dagbladet
har en utmärkt kännare av det bolsjevikiska Ryssland, aktuarien P. E.
Brusewitz, fäst uppmärksamheten på den framträdande roll, som judarna
spela i sovjetmakten.» (Vi behöva ju icke bedriva något hemlighetsmakeri.
Här gäller det i verkligheten uteslutande judarna. Låt oss alltså säga som
det är, helt enkelt.) »Juden har blivit det element, som revolutionen slungat
upp till avgörande inflytande, och i känslan av att sovjetväldets fall skulle
bli en fruktansvärd uppgörelse med judarna, ha de ryska israeliterna satsat
hela sin välfärd på den nuvarande proletära diktaturens bestånd, överallt
i ''kommissariernas’ värld möter man juden. Det finns fog för påståendet, att
proletariatets diktatur i Ryssland i själva verket betyder judens diktatur över
ryssen.» Jag ber att få lägga till några ord här. Jag känner ju själv i någon
mån till ryska förhållanden, åtminstone efter revolutionen, och måste konstatera
detsamma som herr Brusewitz. För såvitt den svenska pressen genom
T. T. härom dagen talade sant, förhåller det sig så, att Ryssland •— som
självt är ett judeland, i det att styrelsens majoritet utgöres av judiska kommissarier
■— icke vill taga emot en enda judisk flykting! De judiska kommissarierna
känna sina rasfränder och veta vilka risker som föreligga för spionage
o. s. v. Jag vill i det sammanhanget också beröra den frågan: Kan det
vara riktigt, att svenska folkets representanter anslå miljoner efter miljoner
och hundra miljoner efter hundra miljoner till svenska försvaret och samtidigt
låta tusental judar, sorn. sakna fosterlandskänsla, och vilka — som allmänt
känt — sedan gammalt betrakta penningen som det förnämsta, komma in i
vårt land? Det kan icke ur säkerhetssynpunkt vara riktigt, allra minst när
man står inför sådana situationer, som vi dock anses stå inför i dag. — Jag
citerar vidare. »I sin erövring av världen har juden fullföljt en målmedveten
raspolitik. Man har opererat på två linjer. Ä ena sidan har en stamrenhet
bevarats, som står utan motstycke i historien. Det har sörjts för att en frisk,
obemängd och äkta kärna av gammal-judisk ras vårdats och bevarats under
segt fasthållande vid stammens fäderneärvda traditioner. Å andra sidan har
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
33
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
man detachera! vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och
skapa dessa semitiska blandningstyper, som allt mer och mer börjat inpyra den
nationella folkstocken. Den rena stammen har varit och är bärare av den
judiska andans bästa och starkaste kultur. Men hand i hand med dess betydande
inflytande över de nationella kulturerna har gått det systematiska underminerandet
av de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens
hela kynne att vara ''celh-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra
och förbränna. Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är
lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden, utan i andra växter,
vilkas must och saft utgöra deras näring. Så har den judiska rasen blivit
historiens förnämsta exploatör.» »Det skulle icke skada med en smula självbesinning
över vårt eget och en skärpt kritik mot de utläggningar av svensk
kulturell och konstnärlig egenart, som våra litterära semiter prestera.» Efter
det anförande herr Vougt hållit här i dag hade jag väntat, att man icke i herr
Yougts tidning skulle kunna finna uttalanden i den stilen. Herr Vougt har
talat örn kultur. Jag skall därför be att ur hans tidning från 1921^ få läsa
upp ytterligare följande: »För närvarande är det faktiskt sa, att vara barn
få läsa sin nationella litteratur genom Mose brillor. Vår litteraturhistoria behärskas
av hel-, halv- och kvartsjudar, och Bengt Lidforss hade rätt, när han
i denna tidnings spalter varnade för den hejdlösa Levertin-kult.. .» Jag
skall i detta sammanhang läsa upp några rader ur Lidforss’ hök, »Fragment
och miniatyrer», tillägnad Carl Martin Collin: »Det är i detta samband alldeles
överflödigt att ingå på frågan om den ena eller andra rasens överlägsenhet.
det är nog att framhålla det obestridliga faktum, att judar och germaner
äro tvenne skilda folk.. .» Det är icke mina ord utan Bengt Lidforss''.
Han torde vara tillräckligt känd, åtminstone av herr Vougt, för att
icke behöva presenteras.
Man kan ju ha olika uppfattning och tillhöra olika partier, men jag ber att
få uttala en protest emot att man för den skull, såsom herrar Vougt och Bergvall
gjorde, fördömer andra svenska människor och svenska folket och svenska
företagare överhuvud taget. Man har här framställt alla, som icke hava samina
uppfattning som dessa båda herrar, såsom skumma krafter o. s. v., och
det har från herr Vougts sida även sagts många kränkande glosor mot svenskarna.
Bondeförbundets ståndpunkt har framhållits som ett bevis på svensk
småborgerlighet. — Vidare säger herr Vougt: »Ett olyckligt missöde var det»,
när svenska studenter — Sveriges framtidshopp — till över tusentalet samlades
i Uppsala och sade ifrån, att den svenska kulturen skall ligga i svenska
händer. Jag förstår icke den mentaliteten, herr Vougt! Herr.Vougt talade
vidare örn de svenska läkarna: »de kände sig bäst och tryggast i nattrock och
tofflor». Den svenska läkarkåren förtjänar icke ett sådant omdöme från talarstolen
i riksdagens andra kammare! Den svenska läkarkåren är en kår, som
känner sitt ansvar. Vara läkare lia icke giftförrad och abortinrättningar i sina
våningar, som åtminstone en stor del tyska judeläkare hade. Det är kanske
därför som den svenska läkarkåren nu protesterat så mycket mot importen av
judiska läkare. Det som här spelar den största rollen är att den svenska
läkarkåren icke vill genom statens internationalism sjunka ned till den sociala
.ställning, som judiska läkare skaffat läkarkårerna i Tyskland och de baltiska
staterna.
Det går icke att sitta i Sverige och bedöma en sådan fråga som judetragan,
utan man bör nog för att kunna göra det ha levat rätt länge i de stater, där
denna fråga sedan lång tid tillbaka varit aktuell. Har man gjort det, bär man
nog fått en annan uppfattning än den herr Vougt gjort sig till tolk för. Jag
tunie _ tyvärr — samma uppfattning som herr Vougt, innan jag koni ut till
Andra kammarens protokoll 1939. Nr 12. 3
34
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. lii.
Ani), anslay till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
länder, där judefrågan var aktuell, men jag erkänner gärna, herr talman, utan
att blygas att i dag är jag antisemit, sedan jag i över 10 år måst studera fakta
i Centraleuropa.
Jag träffade senast i går en känd jude i Stockholm. Han sade till mig:
»hör du Wallén, kan du, så hjäp till att motarbeta att vi få flera judar
till Sverige. Vi judar, som sköta oss, ha det bra här, men vi vilja icke ha in
den sort, som nu kommer.» Så sade denna jude, mina damer och herrar! Det
är i dag icke fråga om den sortens judar, som vi äro vana vid i Sverige. Det är
en helt annan kategori. Det är östjudarna, som i stor utsträckning — det kanske
också herr Vougt vet — under inflationstiden drogo sig till Tyskland. De
förstodo att utnyttja tillfället, och det var nog så sant som herr Vougt sade.
De voro exploatörer! Men när Tyskland ville skicka dem tillbaka till Polen,
ville Polen icke ha dem. Judarna här i Sverige vilja icke heller ha hit denna
kategori av judar, ty därigenom skulle uppkomma en allvarlig judefråga i
Sverige. Jag tror icke heller, att det skulle vara hälsosamt för den verkliga
sanna svenska demokratien.
Jag nästan tror, att herrarna icke så mycket ledas av det där humanitära intresset
som nu jämt och ständigt föres på läpparna. Herr Vougt, örn vi skola
tala allvar: är det icke snarare fråga örn att försöka hämnas på en viss stat?
Är det icke för nöjet att »reta Hitler», precis som man i högre instans gjort i
en annan sak, som herr Vougt nu talar för judarna? Låt oss, i stället för att
skapa en judefråga i Sverige, hjälpa judarna utomlands, låt oss vara med örn
att hjälpa dem finansiellt men låt oss icke taga in dem och lära dem yrken i
Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom
assimileras nied den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar
icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam.
Herr talman, jag har icke skumma motiv, men jag är svensk. Jag vill säga
min principiella mening, en mening som delas av många flera, t. o. m. av herrarnas
valmän, än ni tro. Den delas av folk från Malmöhus län, anén ännu mera av
folk från norrlandslänen. Låt oss icke i denna fråga gå längre än som är önskvärt.
Med hänsyn till demokratien skulle det vara önskvärt, att man härvidlag
visade måttfullhet. Låt oss visa humanitära känslor, örn det gäller att skicka
pengar utomlands och att sända judar till utlandet, men låt svenskt arbete förbehållas
svenskarna och låt oss behålla det svenska blodet rent! Örn herrarna
vilja arbeta härför, så göra herrarna sig själva den största tjänsten. Varom
icke, riskera ni att så småningom binda ris åt er egen rygg.
Herr talman! Jag har kanske tillåtit mig att vara något skarp, särskilt när
jag citerat herr Vougts egen tidning, men jag har gjort det därför, att herr
Vougts tal var utmanande mot hela svenska folket. Herr Vougt framhöll på
intet sätt det svenska folkets förmåga, men försökte påvisa alla möjliga fördelaktiga.
egenskaper hos judarna — ett asiatiskt folk som svenska folket hittills
gud ske lov varit ganska befriat ifrån.
Herr Vougt, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Jag har
icke för avsikt att ingå i någon polemik med herr Wallén. Min ståndpunkt ligger
så fjärran ifrån hans, att det icke finnes några möjligheter att förlika våra
åsikter. Jag skall heller icke bry mig örn att taga upp alla de kvasi-filosofiska
och kvasi-vetenskapliga synpunkter, som han försökte lägga på bl. a. det
judiska problemet. Jag skall icke heller bry mig örn att närmare beröra vad
sorn i tidernas begynnelse stått att läsa i tidningen »Arbetet». Herr Wallén
bör citera, vad jag själv skrivit, och icke lägga på mig ansvaret för vad som
skrivits av andra pennor än min.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
35
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Herr Wallén frågade mig, vad som var motivet till min ståndpunkt i denna
fråga. Motivet är ingenting annat, herr Wallén, än att jag i min ringa mån
vill försöka hindra att småsinne och kortsynthet göra sig gällande i svensk
politik.
Herr Wallén, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Min
avsikt var ingalunda att genera herr Vougt. Jag trodde inte heller att jag gjorde
det, när jag läste upp vad ett statsråd i den nuvarande regeringen skrivit.
Vidare anförde
Herr Höglund: Eft er herr Vougts anförande, som jag till alla delar kan
ansluta mig till, är i denna fråga föga att tillägga. Jag skulle ha avstått från
ordet, om icke herr Wallén med sitt yttrande provocerat fram en ny diskussion
i detta ärende. Jag beklagar djupt, att med herr Walléns anförande antisemitismens
avskyvärda åskådning och politik hållit sitt intåg i den svenska riksdagen.
Jag beklagar det så mycket mera, som jag hittills räknat mig som en
personlig vän till herr Wallén och värdesatt åtskilligt av hans insatser i riksdagsarbetet.
Herr Wallén förklarade, att han talade utan att blygas, och det
märktes också, men, om icke herr Wallén blyges för att här inför kammaren
proklamera sig som antisemit, så måste kammaren blygas över att ha en ledamot,
som i svensk politik vill göra sig till representant för en sådan, barbarisk
åskådning, vilken i detta nu genom sina verkningar i vissa länder väcker hela
världens avsky.
Herr Wallén har tidigare framträtt som motståndare till import av varor
från främmande länder. Han har i det svenska näringslivets föregivna intresse
sökt verka för införande av allehanda restriktioner beträffande importen.
Jag tycker dock, att hans eget anförande smakade bra mycket av importvara
från ett annat land. Han kallade sig för »svensk» åtskilliga gånger, talade
å »svenskhetens» vägnar och anlade »svenska» synpunkter på detta problem.
Jag tror dock, att han totalt missförstått begreppet svenskhet. Örn
man skall döma av hans anförande, så kan man ifrågasätta, örn han icke härstammar,
icke från några svenskar, utan ifrån ett folk av en helt annan stam,
ty jag vågar påstå, att svenskheten har ingenting att göra med sådana meningar
som herr Wallén här gav tillkänna. Svenskarna ha sinne för humanitetens
och solidaritetens ideal, och dessa ideal sträcka sig vida över den egna
nationens gränser. Vårt fädernesland har vunnit aktning och berömmelse långt
utanför våra gränser, icke bara för vad vi gjort inom vårt land utan för vad vi
gjort utanför detta land, icke minst under världskriget, när svenska män och
kvinnor skaffade vårt land en evärdelig berömmelse genom sina insatser för
främmande lidande människor och folk.
När herr Wallén anspelade på det behov av hjälp, som kan finnas också hos
svenska medborgare, då kunna vi alla vara med örn den saken, t. ex. när det
gäller att stödja de fattiga i Norrland, som det nu talas örn och som den nazistiska
propagandan alldeles speciellt sysslat med att hålla fram, så snart
man från statsmakternas eller enskildas sida sökt hjälpa olyckliga människor
i andra länder. Men trots nöden i Norrland — som vi från riksdagens sida
måhända böra observera mera än hittills skett — vågar jag påstå, att det icke
finnes någon i Norrland, som är så hjälplös och eländig som många av dessa
hemlösa oell fosterlandslösa flyktingar, som det här gäller att i någon mån
kunna göra en insats för.
Herr Wallén, som sade, att han talade utan blygsel, blygdes inte alls för att
åberopa Sovjet-Rysslands främlingspolitik såsom föredöme flir västeuropeiska
36
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
länder! Jag har ingen som helst anledning att ingå på den saken. Det finnes
kanske kompetentare bedömare i denna kammare av Sovjet-unionens egenartade
främlingspolitik och dess förföljelser i stor skala mot främlingar inom landet.
Jag skall därför icke ingå på detta. Men nog är det egendomligt att
höra en man, som alldeles särskilt säger sig vilja föra svenskhetens talan, åberopa
ett land som Sovjet-Ryssland såsom ett mönster och en idealstat, vars
riktlinjer vi böra följa, när det gäller att avvisa hjälp åt utländska flyktingar.
Det fälldes ett riktigt ord av statsutskottets talesman, herr Jansson i Falun,
att denna fråga blåsts upp till orimliga proportioner. Örn man tar i betraktande
att statsutskottet är enigt örn själva anslaget, så borde det ju icke göras
så stort nummer av den fråga örn utbildning av flyktingar, som också är berörd
i Kungl. Maj :ts förslag och som i begränsad omfattning jämväl utskottet
har tillstyrkt.
Detta är ju i och för sig en mycket befogad anmärkning till debatten och
till de föreliggande reservationerna. Men å andra sidan är det väl i verkligheten
på det sättet, att här finnes en gapande klyfta mellan två mycket skilda
åskådningar, som stå mot varandra, ehuru detta från reservanternas sida icke
har framträtt annat än på den begränsade punkt, som striden står örn, när det
gäller själva motiveringen i utskottets förslag och yrkesutbildningen av flyktingar.
Jag menar, att det rör sig dock ytterst örn kanske icke en så ytterligt gående
ståndpunkt som den herr Wallén företräder men i alla fall någonting ditåt: Å
ena sidan absolut och kategoriskt avvisande i princip av en verkligt effektiv
flyktingshjälp, å andra sidan den mening som Kungl. Maj :t och statsutskottets
flertal företräder, att det är en plikt för vårt land att här träda hjälpande
emellan.
När herr andre vice talmannen säger, att örn vi gå med på en sådan här utbildning,
ge vi luft under vingarna åt nazismen, vill jag svara, att det i själva
verket icke är stor skillnad mellan en sådan argumentation och att hamna i
själva den åskådning, som man på detta sätt säger sig vilja undgå. I princip
ligger i denna argumentation ingenting annat än en kapitulation för våldet, för
hedendomen, för det barbari, som har framtvingat denna oerhörda folkvandring
från Mellaneuropa och andra trakter ut till främmande länder. För detta
våld vilja vi socialdemokrater, demokrater, humanister -—- jag hör med tillfredsställelse
att också folkpartiets representanter starkt uppträda på samma
sida som vi — icke kapitulera.
Genom en sådan svaghet, en sådan undfallenhet ger man i själva verket näring
åt den antisemitiska och nazistiska propagandan, denna propaganda som
— jag beklagar det mycket djupt och har påpekat det i dag i den tidning som
jag redigerar —• till och med fått sina tryckalster tryckta på Nya Dagligt Allehandas
officin, en tidning som äges och dirigeras av högerledaren i andra
kammaren. Man måste säga, att vi väl ha sjunkit bra djupt, när man på det
ledande högerorganets tryckeri utger antisemitiska flygblad, som spridas här
i • Stockholm av anonyma organisationer och anonyma, men naturligtvis
besoldade, utdelare -— från vilket håll besoldade vet man ej.
Men man trycker sådana flygblad och söker därtill stödja sig på
Luther, som enligt uppgift skulle ha haft en del antisemitiska uttalanden. Jag
har icke kunnat konstatera deras riktighet, men det är ju möjligt att det är så.
Men Luther var ett barn av sin tid och han levde för 400 år sedan. Vi kunna
ju icke säga, att han skall i allt vara ett föredöme för oss. Han skall ha sagt,
att man skall bränna synagogorna och utrota judarna; de äro av djävulen o. s. v.
i den stilen.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
37
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Vi få icke falla undan ett enda uns för en dylik propaganda. Då äro vi
snart förlorade också i detta land.
Herr Wallén sade riktigt, att kampanjen mot främlingarna riktar sig närmast
mot judarna. Han sade det rent ut. Det är en antisemitisk propaganda,
en antiasiatisk propaganda, i stil med den nationalistiska och protektionistiska
inställning, som man har.
Det sades en gång för femtio år sedan i Tyskland, när också en sådan
antisemitisk flodvåg svepte över landet, av någon de träffande orden, att
antisemitism är dumbommarnas socialism.
Nu vill jag ej påstå, att herr Wallén är någon dumbom. Tvärtom! Jag
tror, att han är en ganska intelligent man. Men jag säger, att han sällat
sig till den skara, som representerar dumbommarna.
Sverige gör sannerligen icke för mycket för utländska flyktingar. Sverige
gör för litet i förhållande till sina möjligheter. I förhållande till den utomordentligt
gynnsamma ställning, som vi intaga ekonomiskt och ur andra synpunkter
i världen, skola vi ej tala örn, att vi göra för mycket!
Det är tyvärr så, att också de dirigerande bland landets myndigheter —
jag avser ej regeringen, som är beroende av en mängd underordnade myndigheter
— tagit ett visst intryck av denna skrämsel -—- och skräckpropaganda,
som drives på sina håll, men som icke har något annat än rent politiska
drivkrafter bakom sig, och som kanske också i viss utsträckning ledes, herr
Wallén, icke från svenskarna utan från helt andra håll.
Den ärade ledamoten av statsutskottet och reservanten herr Hansson i Rubbestad
yttrade, att han ej ville vara med örn en utbildning av flyktingar, därför
att det kunde bli så svårt att bli av med dem sedan.
Ja, det kan kanske vara möjligt. Men är det säkert, att det är nödvändigt
att bli av med dem? Herr Vougt har redan påpekat — och det kan jag
bekräfta med stöd av den personliga erfarenhet som jag har — att många
av de nuvarande flyktingarna i vårt land och många, som under tidigare skeden
kommit hit — jag tänker för redan 20, 30, 40 år sedan, då många flydde
exempelvis från Ryssland, Polen och Östersjöprovinserna och fingo slå sig ned
i Sverige — varit ett utomordentligt gott material, både intellektuellt och i
fråga om karaktären. Många av de sistnämnda ha redan sammansmält med
det svenska folket och ha fått ättlingar, som inta en tämligen framskjuten
ställning i det svenska samhällslivet.
Herr Vougt erinrade om förföljelserna mot hugenotterna på sin tid. Det
är ett historiskt faktum, som skildrats av kända historieskrivare, exempelvis
Buckle uti det för hundra år sedan utgivna berömda arbetet örn civilisationens
historia eller i modern tid av den tyske sociologen och nationalekonomen
Sombart, som påvisat den kolossalt ekonomiska betydelse för vissa länder
i deras uppbyggnadsarbete av att hugenotterna hamnade där efter de svåra
leligionsförföljelserna mot dessa kättare på sin tid.
Det var ett utomordentligt bra folk, dessa religiösa kättare. De voro intelligenta,
arbetsamma och flitiga människor, goda hantverkare. De ha överallt,
där de hamnat, haft den största betydelse för de länders ekonomiska
blomstring, till vilka de måst taga sin tillflykt.
Varför är det alldeles givet, att de flyktingar, som skulle mottagas här och
få lära sig ett yrke, skulle bliva en börda för landet eller taga brödet ur munnen
på andra? Det är ett alldeles falskt resonemang att påstå något sådant.
Vi ha god plats i vårt vidsträckta land för flyktingar. Naturligtvis skola
vi ej mottaga dem urskillningslöst. Men de bästa bland dem — och det är
det övervägande flertalet -— kunna vi taga emot i betydligt större utsträckning
än hittills skett.
38
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. andag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Jag vill erinra herrarna om, att t. ex. tyska ekonomer ofta ha riktat sina
blickar mot Sverige som ett framtida kolonialland eller i varje fall betraktat
det som ett land, som har väldiga utrymmen för det tyska befolkningsöverskottet.
Vi kunna ju vägra flyktingarna att komma hit, därför att de äro
demokrater och socialister. Men en vacker dag kanske vi få en ny handelsuppgörelse
med Tyskland och få i stället taga emot en svärm av tyska nazister,
som skola bosätta sig i landet på grund av att vi lia så gott örn utrymme.
De herrar, som tala örn, att vi icke kunna taga emot flyktingar igen, böra
nog reflektera litet närmare liver de ekonomiska problem, som äro att lösa
icke bara för vårt folk utan för andra folk, och inse, att vi icke kunna principiellt
ställa oss avvisande och stänga alla murar mot den övriga världen.
Det är ur många synpunkter en omöjlighet.
Jag skulle för resten undra, om vi inte borde titta efter vår egen härstamning
litet var, mina damer och herrar! Vi känna kanske icke i det avseendet
till så många generationer tillbaka. Men örn vi gjorde det är jag tämligen
övertygad örn, att en hel del av de närvarande skulle visa sig härstamma från
flyktingar eller från till Sverige invandrade utlänningar, som tillåtits på
sin tid slå sig ner i detta land. Jag vet ej, örn ni tycka, att det är något förfärligt
och otillbörligt, att ni sålunda blivit födda i fäderneslandet ''Sverige
därför att edra förfäder någon gång råkat invandra under mer eller mindre
tragiska och bekymmersamma förhållanden.
Vad man här fört fram ligger på precis samma plan som argumentationen
mot Spanien-hjälpen. Vi skola vara oss själva nog! Vad bry vi oss om att
hundratusentals människor svälta ihjäl där nere? Eller vad angår det oss att
de mest tragiska förhållanden existera i andra länder? Vi äro oss själva nog
i Sverige. Svenskarna ha bara att tänka på svenskarna. Jag upprepar, att
detta är en barbarisk åskådning. I varje fall har den val ingenting med kristendomens
anda att göra. Nog är det paradoxalt, att de, som icke äro kristna
till sin religiösa åskådning, måste i dessa tider träda fram och erinra de
kristna om deras egen lära och om deras egen Guds förkunnelse.
Det bär redan sagts — jag vill understryka det — att det är ett beklagligt
utslag av denna trångsynta och ömkliga skråanda, som vi bevittnade
häromdagen vid studentmötet i Uppsala. Det förtjänar verkligen att brännmärkas
också i Sveriges riksdag som en skam för vårt folk, att den intellektuella
ungdomen kan på detta sätt sälla sig till dem, som vägra varje förståelse
för humanitetens och solidaritetens krav på vårt folk och som ur de
mest begränsade skråsynpunkter avvisa den flyktingshjälp, som vår regering
till sin och landets heder här har föreslagit.
Jag understryker också den skillnad, som på ett särdeles glädjande sätt
framstår mellan arbetarungdomen, arbetarrörelsen i vårt land och den intellektuella
ungdomen, vilken fick sin sinnesriktnings utlopp i den nämnda resolutionen.
Arbetarungdomen står på en annan ståndpunkt. Den känner sig som
ett med mänskligheten. Den vill icke avvisa och sparka iväg arma, för sina
idéer och sin tro förföljda flyktingar eller för sin ras förföljda människor. Det
är för många liksom ett brott att tillhöra en främmande ras. Arbetarrörelsen
i vårt land har ensam gjort mycket mer för flyktingarna än statsmakterna
— för att icke tala om de borgerliga. Det är visserligen en mycket aktningsvärd
insats som gjorts även på det hållet, men den är vida understigande vad
den svenska arbetarklassen offrat.
Jag ber, herr talman, att också få med tacksamhet ansluta mig till de synpunkter,
som herr Bergvall anförde. Han beklagade, att utskottet icke hade
velat taga upp i sitt förslag de motioner, som väckts av flera av första kammarens
och andra kammarens ledamöter örn en mera effektiv flyktingshjälp.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. ra.
Nr 12.
39
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Man får ,ju emellertid vara tacksam för att utskottet dock i princip har
anslutit sig till kraven och synpunkterna uti dessa motioner, ehuru det,
såvitt jag kan se av formuleringen, inte funnit direkt påkallat att nu sträcka
sig så långt motionärerna begärt, då det är förvissat örn, att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet fäst på saken.
I samma förvissning, herr talman, och i förhoppning örn, att denna ^kammare
och Sveriges riksdag inte skall på minsta sätt falla undan för sådana
erbarmliga synpunkter, som gjorts gällande från vissa reservanters sida och
som kulminerade i herr Walléns antisemitiska yttrande — i den förvissningen
således, att vi kunna förvänta, att Kungl. Majit fortfarande med ali uppmärksamhet
kommer att följa frågans vidare utveckling och göra sitt bästa
för att tillmötesgå kraven på ökad humanitet i flyktingshjälpen, ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Häruti instämde herrar Lörgren. Åkerström, Jacobson. Cruse, Lindahl,
Hohn och Molander.
Herr Wallén erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag tackar min vän Zeth Höglund — jag säger så fortfarande^— för hans
tillrättaläggande. Det ger mig emellertid anledning att än en gång taga till
orda.
Jag tror, att han — liksom jag — talar av övertygelse. Anledningen till
att jag går emot detta förslag och till att jag här använde ordet antisemitism
är. att en föregående talare här anförde ett citat, vari berördes bade det ena
och det andra. Det var med andra ord inte jag, som först brukade detta ord
här i debatten. Och när jag använde ordet antisemit var det inte för att gå
andra ärenden än rent svenska. Herr Höglund borde känna mig tillräckligt för
att förstå den saken. Örn inte annat så borde han veta det fran det tillfälle da
vi inför lyckta dörrar diskuterade vissa spörsmål.
Anledningen till att jag går fram på denna linje är helt enkelt att söka i
mitt intresse för Sverige, en sak, som borde stå utanför varje resonemang. Herrarna
kunna i dag spotta på mig, men om några år göra ni det inte. Ni komma
att ångra er, örn ni nu slå in på en väg som skapar en stämning, som i dag
gudskelov inte hittills i större skala finns hos oss, men som vi kunna förmärka
inte bara i Tyskland utan också i dess grannländer i Mellaneuropa.
Det kan lätt gå därhän att vi i ett land på bara 6 miljoner invånare inte med
samma trygghet som nu kunna säga vår mening eller föra den politik, vi
vilja. Ty på den väg, herr Höglund nämnde, kunna främmande folk komma
hit. Jag vill till slut endast tillägga att jag för min del långt hellre ser äkta
tyskar än asiatiska judar.
Herr andre vice talmannen Magnusson, som jämväl för kort genmäle erhöll
ordet, anförde: Herr talman! Herr Höglund räknade tydligen mig med bland
dem. som här enligt hans uppfattning företrädde erbarmliga synpunkter. ^ Jag
skall inte ta upp detta yttrande till något bemötande, utan det kan ju få stå
för herr Höglunds räkning.
Då han emellertid ställde emot varandra den enligt hans mening mycket
vidsynta uppfattning på problemet, som arbetarungdomen företräder, och den
enligt hans mening trånga syn därpå, som utmärker den intellektuella ungdomen,
vill jag bara ställa den frågan, som sedan kammarens ledamöter ina,
besvara — huruvida icke ställningen måhända skulle varit den motsatta,
därest det exempelvis gällt tillstånd för byggnadsarbetare att få invandra och
erhålla yrkesutbildning och icke intellektuella arbetare.
40
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Herr talmannen lämnade, likaledes för kort genmäle, ordet till
Herr Höglund som yttrade: Herr talman! Jag vill bara nämna för herr
andre vice talmannen en sak, som han kanske är okunnig om, nämligen att
byggnadsarbetare under de senaste somrarna kommit in i Sverige från flera
länder för att arbeta inom branschen, utan att detta mött några protester eller
något motstånd. Samma är förhållandet beträffande åtskilliga andra arbetargrupper.
Herr andre vice talmannen Magnusson erhöll ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Behöva vi i detta sammanhang tvista örn de förhållanden
som gjort, att man börjat kalla in byggnadsarbetare till vårt land?
Det bör herr Höglund lika väl som varje annan ledamot av denna kammare
veta, att dessa inkallelser skett på grund av brist på svenska arbetare, likafullt
som herr Höglund förstår den avgörande skillnaden mellan inkallade och flyktingar.
Herr talmannen lämnade, jämväl för kort genmäle, ånyo ordet till
Herr Höglund, som yttrade: Herr talman! Jag skall be att få meddela
herr andre vice talmannen något som jag nyss hörde av en medlem av
denna kammare, nämligen att en annan arbetargrupp än byggnadsarbetarna,
typograferna, som också äro mycket starkt och väl organiserade och kända
för att hålla på sin rätt, varit med örn att låta ett visst antal flyktingar arbeta
inom yrket.
Härefter anförde
Herr Bagge: Herr talman! Jag skall be att efter de sista utsvävningar
na
få återföra debatten till det ämne, som den egentligen gäller, nämligen det
här föreliggande anslaget. Jag har samma uppfattning som en del föregående
talare, exempelvis herr Jansson i Falun och andra, nämligen att det är
rätt onödigt att vi här i kammaren i dag skola ta upp en principdebatt beträffande
främlingspolitiken. Detta är ju bara att öda bort tiden, då vi ju komma
till den verkliga principdebatten örn vår invandrings- och främlingspolitik,
när vi längre fram under riksdagen skola ta upp till behandling den motion
som föreligger i det ämnet. Det kan väl emellertid nu inte helt undvikas.
Det föreliggande ärendet har kommit till kamrarna i ett skick, som förefaller
mig beklagligt, och som har medfört åtskilliga onödiga svårigheter vid
dess behandling. Det är ju faktiskt så, om man nu ser på propositionen, att
den är ytterligt torftig, den innehåller knappast några som helst upplysningar
om, hur detta anslag skall användas. I själva verket är motiveringen knapphändigare,
än vad fallet brukar vara även i den enklaste motion av en enskild
riksdagsman, och långt knappare än som är vanligt för mindre och obetydligare
anslag än detta. Det finns heller intet yttrande bilagt från någon myndighet.
Socialstyrelsen tycks inte ha blivit hörd. I varje fall återfinner man
inte något meddelande örn dess mening i frågan. Jag har försökt att i socialstyrelsen
få reda på, vad man egentligen avsåg med detta anslag, och vad
det var fråga örn för någonting. Men jag kunde inte få någon upplysning där,
ty man visste ingenting. Jag misstänker således, att den representant, för
socialstyrelsen, som, efter vad herr Jansson nämnde, skulle ha varit uppe i
statsutskottets tredje avdelning, väl inte kunde ha så mycket att tala örn uti
denna sak. Däremot hade han möjligen en hel del att säga om själva frärnlingsfrågan.
När herr Jansson vidare säger, att i propositionen finns en
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
41
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
uppgift om, att denna yrkesutbildning endast är avsedd för att .underlätta avresa
för hit inkomna flyktingar, misstar han sig, ty i propositionen står, att
man tänker använda anslaget dels för utbildning (i största allmänhet) av
flyktingar, och dels för att, därmed bekosta deras avresa. Vi ha också av
socialministerns yttrande här i dag fått veta, att så är fallet. Utskottets, behandling
har inte givit någon ytterligare klarhet uti saken och för visso inte
heller statsutskottets utlåtande. Man tycks inte från Kungl. Maj:ts. sida ha
inhämtat några upplysningar, som kunnat vara av värde för behandlingen av
detta ärende. Majoritetens inställning inom utskottet, är den vanliga, .nämligen
att man med fullt förtroende lägger sina händer i den landsfaderliga regeringens
och sedan trj^ggt och lugnt slumrar in. Jag frågar mig. emellertid,
örn detta är statsutskottets uppgift, och hur det i längden skall gå med riksdagens
bevillningsmakt, om ärendena skola beredas på detta sätt. I vart fall
är det klart, att man redan på grund av det sätt, varpå ärendet beretts, eller
rättare sagt inte beretts, inom utskottet skulle ha haft tillräcklig grund , för
att yrka avslag på förslaget. När man nu från högerreservanternas sida inte
ställt något avslagsyrkande, har väl detta berott därpå, att anslaget i fråga
haft en sådan karaktär att man inte velat gå emot det, eller att det med andra
ord varit dess humanitära beskaffenhet som gjort, att. reservanterna ansett sig
berättigade att inta den ställning som de intagit, nämligen att tillstyrka anslaget
som sådant.
Den bristande beredningen bär i en alldeles särskild grad framträtt, i den nu
debatterade frågan örn anslagets användning för yrkesutbildning av flyktingar.
Det är uppenbart att det inte finns några planer uppgjorda^ för en
sådan utbildning. Det finns ingenting sagt örn den saken, och. då också andra
betänkligheter här tillkommit, är det sannerligen rakt ingenting att förvåna
sig över, att reservanternas ställning blivit sådan den blivit. Snarare kanske
man kunde ha anledning att förundra sig över majoritetens inställning.
Men läget är också i ett annat avseende olyckligt för detta ärende. Det, föreligger
nämligen för närvarande inte någon klarhet örn grunderna för hela
vår politik gentemot främlingar som komma eller vilja komma till vårt land.
Högern har tidigare, jag skulle tro vid upprepade tillfällen, yrkat på, att man
borde få till stånd klara grunder och klara riktlinjer för vår främlingsnolitik.
T år har högern också i motion yrkat på en invandringslag och lagt upp klara
linjer i dessa frågor. Nu kunna vi ju endast konstatera, att läget är sådant
det är. Vi ha inte någon klarhet i fråga örn vår främlingspolitik för närvarande.
Vi ha exempelvis icke gjort någon skillnad mellan flyktingar och
invandrare. Herr Vougts anförande nyss visade också, att någon sådan skillnad
gör man i allmänhet inte vid diskussionen av dessa frågor. Men det gäller
ju dock två fullständigt olikartade problem, som man måste hålla isär.
Vid invandringen sker eller bör ske en gallring ur individuella, ur befolkningspolitiska
och ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter för att de människor,
som kommu in som invandrare, skola få samma ställning som den, vilken
tillkommer svenska medborgare överhuvud laget. För invandrarna måste dessa
saker undersökas på ett ordentligt, och klart sätt och efter vissa bestämda principer.
Flyktingarna däremot måste ju inte sällan tagas in efter helt andra
synpunkter. Man måste därvidlag ta in folk av humanitära skäl och folk.
som vi av olika anledningar inte alls vilja ha kvar här i landet, utan som. vi
i de flesta fall gärna skulle vilja bli av med så fort som möjligt. För dylika
ilyktingar kan enligt min mening Sverige aldrig bli unnat än ett genomgångsland.
Hjälpen måste rättas efter den risk som under nuvarande förhållanden
kan föreligga att dessa flyktingar faktiskt kunna bli invandrare. På detta
sätt uppkomma sådan problem, som nu liro förknippade med flyktingspoliti
-
42
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. andag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
ken. Om vi tidigare på ett klokt sätt, ordnat för vår främlings-, invandringsoch
flyktingspolitik, hade vi för närvarande haft denna sak i vår hand på ett
helt annat sätt än vad nu är fallet. Då hade vi vetat vad som kan göras i
fråga om de olika kategorierna, och framför allt hade vi kunnat få klart för
oss de konsekvenser, man har att tänka sig i de olika fallen. Då hade det
också varit mycket lättare att klara av meningsskiljaktigheter.
Jag kommer emellertid till ännu en sak som gör det nuvarande läget besvärligt,
och det är det dunkel, som vilar över hela den nuvarande främlingspolitiken,
dess tillämpning och därmed förkniopade åtgärder, något som sannerligen
inte heller underlättar behandlingen av frågan. Nu får man från
officiellt håll den ena gången höra, att vår främlingspolitik är synnerligen
generös — jag vill minnas, att det var justitieministern, som i första kammaren
ville styrka detta med några besynnerliga siffror — en annan gång får
man återigen, när detta passar sig, höra, att den är mycket restriktiv. Och så
bollas det med olika siffror, allt eftersom man vill försvara sig mot den ena
eller den andra sidan, så att det är rent omöjligt för allmänheten att kunna
följa med och få klarhet i saken. Än den ena och än den andra uuugiften
kommer fram i pressen örn den eller den åtgärden, utan att man likväl får
något klart besked örn vad som förehaves. Jag erinrar till exempel örn den
fråga, som ställdes till socialministern angående den s. k. läkarimporten. Man
fick inte veta vad meningen var, men plötsligt upDdöko allehanda planer och
funderingar och uppfattningar, och det var omöjligt att få veta något om. vad
det, var fråga om. Jag tror, att hela detta hemlighetsmakeri inte är nyttigt,
utan att det skapar oro och understundom kanske också onödiga stämningar
av olika slag. För att få den besinning och den lugna prövning, som detta
mycket svåra problem kräver, måste vi framför allt lia klarhet i fråga örn
vår främlingspolitiks riktlinjer.
1 varje fall är det alldeles uppenbart, att flyktingshjälpen är en fråga, som
måste lösas både med hjärtat och med huvudet. Det är väl alldeles uppenbart,
vilket ju omvittnats här från flera håll. att det näppeligen finns någon normal
människa, som inte skulle vilja hjälpa de människor, som leva under dessa
svåra förhållanden. För den som någon gång stått öga mot öga med en sådan
Ilar personlig tragedi framstår det som någonting fullkomligt orimligt, att man
inte skulle vilja göra allt som skäligen kan göras och som är förståndigt att
göra i en sak som denna. Men vi måste också använda förståndet. Man måste
tänka sig in i konsekvenserna av en olämplig invandring, och särskilt av en
invandring på sådana områden, där utkomstmöjligheterna redan äro begränsade.
konsekvenser, som kunna bli mycket allvarliga, inte blott ur synpunkten
av de folkstämningar, som på olika håll kunna uppkomma, utan också ur sympunkten
av de reella förhållanden, ur vilka dessa stämningar kunna vinna näring.
Eftersom nu judefrågan och antisemitismen kommit på tal här, skall jag i
största korthet deklarera, att jag inte på något sätt delar vare sig herr Walléns
allmänna uppfattning eller den författares i »Arbetet» inställning, som
han citerade, en författare, som vi måste hoppas, särskilt på grund av hans
nuvarande ställning, skall lika radikalt ha ändrat sig i detta som i så många
andra fall. Jag delar sålunda icke alls dessa herrars mening. Jag anser, att
antisemitismen är en olycka för ett land. Den är en andlig pest, som man i
ett sunt land måste värja sig mot. Jag menar också, att detta skall man göra
med förståndiga och riktiga medel. Jag tror, att herr Vougt i viss mån har
rätt, när han säger, att en judefråga nog kan skapas fram genom de åtgärder,
som vi själva vidtaga. För min del kommer jag aldrig att vilja förorda några
sådana åtgärder. Det är på den grund jag måste ställa mig försiktig i fråga
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
43
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
om flyktings- och invandringspolitiken. Vi måste noga pröva alla förslag, som
komma fram beträffande vår främlingspolitik. Det är också därför som jag
anser, att vi lia skyldighet att tänka oss för i fråga om användningen av det
nu föreslagna anslaget. Lösningen av dessa mycket svåra problem kräver
besinning och lugn prövning, och en sådan prövning kan inte ske i en stämning,
som är uppjagad av beskyllningar och hets från olika håll.
Det var det intryck jag framför allt fick, när jag lyssnade till herr Z. Höglunds
anförande.
I det sammanhanget kanske jag kan få ta upp en sak som berör mig rent
personligt. Herr Höglund påstod nämligen att det »utgivits», så tror jag han
sade, »från herr Bagges tryckeri på Nya Dagligt Allehanda» ett antisemitiskt
flygblad, som herr Höglund tryckt av i dag i sin tidning och som verkligen
är av den mest vidriga beskaffenhet, och nu gjorde herr Höglund mig ansvarig
för detta. Detta är emellertid bara ett led i en lång personlig kampanj som
förts mot mig med allehanda medel av mer eller mindre snygg beskaffenhet
av herr Höglund i hans tidning.
Jag brj''r mig inte örn sådant och hade sannerligen heller aldrig tänkt ta upp
saken här i riksdagen, som jag inte anser vara rätt forum för dylika personliga
mellanhavanden. Men då det kanske kunde missförstås, örn jag inte
svarade på herr Höglunds beskyllning, skall jag göra det.
Det finns väl ingen här i kammaren som tror, att jag skulle lia någonting
att göra med utgivandet av ett flygblad av denna beskaffenhet — det tro
ni väl i alla fall inte? Det tror säkerligen inte herr Höglund heller, och trodde
han det, hade det varit en lätt sak att fråga hur det hela låg till. Nu har jag
frågat i hans ställe; jag har ringt till vederbörande i tidningen och blivit upplyst
om att det gått till på följande sätt. Som ni veta bytte Nya Dagligt. Allehanda
ägare någon gång i oktober eller november. Det fanns naturligtvis då
en hel del gamla beställare, som tryckeriet haft sedan den föregående regimen.
Dessutom tillämpades den regeln i fråga om småtryck, att elef var beställningsavdelningen
på tryckeriet som ensam avgjorde, om beställningen skulle
mottagas eller ej. Ordern gick således aldrig vidare utan klarades upp utan att
någon i ledningen fick reda därpå. Först sedan flygbladet levererats till beställaren,
fick vederbörande i ledningen kännedom om saken, och då kunde man
ju inte göra något annat än att ge order örn att hädanefter skulle alla tryckalster
av vad slag de vara må. alla sorters beställningar, först visas för vederbörande
inom ledningen innan de finge accepteras. Något mera vet jag inte att
man kan göra åt saken, och jag förmodar det är så som sakerna i allmänhet
skötas på tryckerierna. Jag förmodar att också herr Höglunds tryckeri kan ha
varit ute för en eller annan malör någon gång i tiden, åtminstone tycker jag
mig minnas det.
Att jag skulle haft något med detta att göra är således ett påhitt av herr
Höglund, som jag inte bryr mig örn att närmare karakterisera. Men jag skulle
i alla fall vilja veta vad meningen kan ha varit med att herr Höglund här
fagit upp denna sak. Vad är meningen med detta? Det har naturligtvis helt
enkelt varit en politisk mening, d. v. s. att dels komma åt en politisk motståndare
och det parti, i vilket jag har äran vara ordförande, och dels att försöka
påbörda detta parti åskådningar, sorn herr Höglund mycket väl vet att det
icke hyser. På detta sätt förfar herr Höglund ideligen; han försöker hela
tiden utrusta sina meningsmotståndare nied en uppfattning som de icke ha
- den må vara hur avskyvärd som helst — bara för att han sedan skall la
tillfälle att genom dylika snygga metoder kunna slåss på sitt säregna sätt.
När jag ser dylikt, blir jag dock en smula misstänksam inför det patos, som
lyck tes fylla herr Höglunds anförande bär liksom även andra inlägg i denna
44
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
fråga utanför riksdagen. Och om det nu finns så mycket medlidande med dessa
flyktingskaror utifrån, hur kommer det sig då att det inte finns någon som
helst barmhärtighet, inte något som helst medlidande med den flyktingskara
i eget land, som, på grund av att dess medlemmar någon gång, kanske för
många år sedan, ^ överträtt något fackföreningsreglemente, sedan jagas här
hemma utan att få möjlighet att livnära varken sig själva eller sina familjer?
Jag har besök av sådana människor många gånger i månaden. Det gäller ju
personer som inte bara förlorat sitt levebröd utan understundom till sist också
möjligheten att hålla sig uppe moraliskt, det gäller en flyktingskara i eget
land som jag tycker att herrarna på den sidan först skulle tänka på, innan
vi kunna ta på alltför stort allvar vad ni lia att säga örn de flyktingar som
komma utifrån. När man ser allt detta patos för flyktingarna, där äkta
känslor blandas med politiska propagandainsatser och personliga maktsträvanden,
får man en stark känsla av att överregissören på stockholmsbänken lagt
ännu en gestalt till sin mångskiftande rollista, en gestalt som jag för min del
inte sätter något värde på.
k ad nu flyktingshjälpen beträffar bör det väl stå klart för alla, att Europas
stora flyktingsproblem i våra dagar nått en sådan omfattning, blivit så kvantitativt
betydande, att ett enstaka land, i synnerhet örn det är så litet som
Sverige, inte kan göra mycket åt saken. Det måste till en internationell .samverkan
för ^att åstadkomma någon verklig effekt, det säger väl vårt förstånd
oss alla. Vad vi kunna göra blir under alla förhållanden kvantitativt ytterst
litet i förhållande till de väldiga flyktingskarorna. Men redan genom vad vi
kunna göra kan det uppstå de svåraste följder för vårt land, örn den hjälp vi
kunna ge icke lämnas under förståndiga former och med tanke på konsekvenserna.
Men om vi genom en dylik internationell samverkan kunna få klarhet
örn vart de stora flyktingskarorna till sist skola bege sig, då kunna vi gripa
in och göra vår del och då är jag till fullo beredd att medverka därtill. Den
uppfattningen står också i överensstämmelse med den officiella svenska uppfattning,
såvitt jag kan förstå, som lades fram vid konferensen i Evian och
som gick ut på att flyktingsfrågan endast kan lösas internationellt, och att
Sverige icke är något immigrationsland utan måste bli ett genomgångsland för
dessa ^flyktingar — alldeles som Schweiz för sin del nyligen deklarerat. Innan
så skett kunna vi riskera att, också örn vi endast hjälpa flyktingarna i
ganska ringa omfattning, därigenom åstadkomma allvarliga svårigheter, som
vi inte skulle vilja kasta oss in i, örn vi verkligen genomtänkt konsekvenserna
av vårt handlingssätt.
Detta är också den främsta anledningen, som jag ser saken, varför yrkesutbildning
med statsmedel icke förefaller mig lämplig. Jag tror att socialministern
har rätt, då han säger, att i vissa och enligt hans uppfattning ganska
fåtaliga fall är det lämpligt att flyktingarna få yrkesutbildning, och då framför
allt för att kunna komma vidare. Det riktigaste i så fall tror jag dock
vara att de privata organisationerna skola sköta saken med frivilliga medel
och med den smidighet som de kunna prestera. Örn vi nu börja på att lämna
statsbidrag åt dessa organisationer — jag hör av socialministern att det skall
vara meningen, ehuru man inte får veta något därom i propositionen — uppstå
allehanda svårigheter av ganska besvärlig art. Först och främst skulle jag
vilja veta hur man skall få kontroll över organisationernas verksamhet. Och
hur skola vi kunna dela upp dem i olika kategorier, av vilka vi vilja lämna
statsbidrag till somliga, men säkerligen icke till andra -— det tror jag inte
heller socialministern vill? Hur skall detta klaras upp? Det ha vi inte fått
någon anvisning om. Vilka organisationer det är fråga om och hur många
flyktingar, som beräknas skola få yrkesutbildning, och vilken utbildning det
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
45
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
gäller, veta vi inte heller. Och slutligen, om vi börja lämna sådan utbildning
med statsmedel, är jag rädd för att detta — även örn det kanske icke är avsikten
för närvarande — kan bli ett arrangemang av varaktig beskaffenhet
och av ganska stor omfattning. Flyktingshjälpen skall ju vara något mera
tillfälligt och övergående, men en yrkesutbildning kräver sin tid och att arrangera
den tar också sin tid, och jag undrar örn inte slutresultatet av allt detta
kan utläsas i herrar Undéns och Schlyters motion.
Överhuvud taget har jag försökt att med hjälp av den motionen komma
litet mera underfund med vad Kungl. Maj:t egentligen åsyftat, då jag förmodar
planerna varit i den säcken innan de kommo i propositionens påse. I
motionen föreslås en stor apparat ä la arbetslöshetskommissionen, vilken skulle
centralt ordna yrkesutbildningen för alla dessa flyktingar och således sätta i
gång en varaktig och omfattande anordning för deras utbildning. Främlingshjälpen
växer med andra ord här ut till sådana proportioner, att också utskottet
ryggat tillbaka och inte velat tillstyrka den anordning som föreslagits
i motionen.
örn jag nu tänker på den hjälp vi i mycket stor utsträckning under världskriget
lämnade flyktingarna och särskilt barnen, de s. k. krigsbarnen, så förmedlades
den på frivillig väg och utan att man behövde anlita statsmedel
eller göra några särskilda arrangemang. Yarför kunna vi inte nu göra på
samma sätt? I all synnerhet, herr statsråd, som de frivilliga organisationernas
utgifter bli minskade med all den kontanta och övriga understödshjälp, som
kan bestridas med dessa 500.000 kronor, örn kamrarna godtaga reservanternas
förslag. Är det inte ett mera praktiskt, klokt och riktigt sätt att klara upp
saken på?
Man har nu försökt både här i debatten och pa annat hall att göra denna
fråga till en sorts skiljemur mellan de mänskliga och de omänskliga inom den
svenska nationen, mellan de humana och de inhumana svenska medborgarna.
I själva verket är det väl här, liksom beträffande annan social verksamhet,
en omdömes- och avvägningsfråga, hur långt man skall gå och vilka åtgärder
som böra vidtagas. Och den borde väl i all rimlighets namn kunna diskuteras
på ett förnuftigt och klokt sätt mellan människor, som i den sak detta anslag
avser vilja åtminstone i stort sett detsamma. Söker man i stället begagna
situationen till att hetsa upp stämningarna och göra propaganda, kunna verkliga
olyckor uppkomma ur de frågor vi ha att behandla i dag. ^
Till de stora principerna för främlingspolitiken, herr talman, få vi som sagt
återkomma vid behandlingen av högermotionen. Jag tror att när vi få klara
linjer i dessa ting, skall det bli betydligt mycket lättare att komma sams örn
detaljerna.
Jag ber, herr talman, att få instämma i herr andre vice talmannens yrkande.
Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Forslund: Herr talman!
Xär herr Bagge började sitt anförande kände jag en viss tillfredsställelse över
att han tillkännagav, att han ville återföra diskussionen till de proportioner
den egentligen borde ha. Efter herr Bagges långa tal måste jag dock säga
att han själv inte så konsekvent höll det löftet; i varje fall har han faktiskt
gjort denna fråga betydligt mer invecklad än den är.
Ärendet har icke varit föremål för den beredning som man skulle önska,
heter det. Yad är det då fråga örn här? Jag har i mitt förra anförande —som
flir övrigt i ungefär samma ordalag återfinnes i propositionen — redogjort
46
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
för sakläget. Vi konstatera det faktiska förhållandet, att vi lia ett flyktingsproblem
samt att den frivilliga hjälpverksamheten, som strävar att lindra
flyktingarnas svårigheter, nått en sådan omfattning att Kungl. Maj :t funnit
sig föranlåten hemställa hos riksdagen örn ett bidrag till denna verksamhet att
utgå till de och de i propositionen angivna ändamålen. Man har emellertid
inte velat binda sig från början vid någon viss fördelning av medlen, utan
denna måste bero på Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall. Nog måste
detta få anses vara ett klarläggande av den art, att det inte finns anledning
för herr Bagge att ställa en mängd frågor, under antydan örn att det skulle
finnas oklara frågor i propositionen. Det gör det inte. Skulle man vilja organisera
en rent statlig hjälpverksamhet — vilket då bl. a. innebure att det
enskilda intresse för saken, som både nu och tidigare visat sig så livligt, avkopplades
— få vi räkna med helt andra och betydligt större siffror än det
i dag är fråga om. Hjälpverksamheten är ingen billig verksamhet utan brukar
i regel kräva stora belopp; vi ha ju sett i tidningspressen vilka summor det
rört sig om när det redovisats för medverkan i hjälpverksamhet i främmande
länder. 1 propositionen lia vi tydligt angivit att hjälpen till ifrågavarande
organ skall avse att bereda vissa flyktingar dels uppehälle, dels arbets- eller
yrkesutbildning och slutligen även underlätta deras avresa härifrån.
Vad vilja då reservanterna? Jo, herr Bagges egna partivänner ha godtagit
förslaget örn ett statsbidrag på 500,000 kr. Och vartill? Jo, till kostnader
för uppehälle och avresa. Jag måste då fråga mig: varför skall saken bli så
kolossalt invecklad, örn man även vill låta medlen utgå till yrkesutbildning,
som föreslås i propositionen, örn sådan kan vara möjlig? Såvitt jag kail se
blir det ändock ingen skillnad i fråga örn de deklarerade grundlinjerna, efter
vilka verksamheten skall bedrivas, örn bidraget icke skall få utgå till det som
för åtskilliga av flyktingarna kanske är det allra viktigaste, nämligen yrkesutbildningen.
Ingen har nu gått in för att organisera denna hjälpverksamhet
i uteslutande statlig regi, vilket som sagt skulle betyda ett avkopplande av
den privata hjälpverksamheten, och jag undrar om det är klokt att från riksdagens
sida hävda en sådan mening och gå till ett beslut av denna innebörd.
Jag vill inte fördröja avgörandet här, men jag måste till sist säga, att jag
verkligen beklagar, örn denna fråga, som är ett enkelt praktiskt problem, huruvida
man från statens sida skall något stödja den hjälpverksamhet som pågår
här i landet, göres till en stor fråga, och att det därvid fällts sådana omdömen
och uttalanden som här har skett, särskilt från herr Walléns sida.
Herr Jansson i Falun, som nu flir kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
Bagge yttrade i sitt anförande att utskottet blott i ringa, mån skulle ha beaktat
frågans innebörd. Han sade vidare att han själv förhört sig i saken hos
socialstyrelsen men hade där icke kunnat erhålla de upplysningar, som jag
lämnade i mitt förra anförande.
Jag känner inte till vilka upplysningar herr Bagge fick, men jag vill säga
herr Bagge, att vi fingo de upplysningar vi begärde av byråchefen för främlingsavdelningen.
Det var inte fråga örn att staten eller socialstyrelsen skulle
anordna någon yrkesutbildning, utan vi frågade örn det redan fanns någon sådan.
En dylik verksamhet finns, svarade hail, och då ansågo vi det skäligt med ett
bidrag till hjälp även i denna form. Så ligger saken till.
Påståendet att vi skulle ha prövat frågan lättvindigt på avdelningen vill
jag även bestrida. Jag skulle också vilja fråga herr Bagge, varför högerreservanterna
gå med på själva beloppet, <>00,000 kr., niell inte på själva uttalandet.
Kan det vara någon mening med att föra ett sådant väsen, när man
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
47
Ane/, anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning ni. m. (Forts.)
ändå är med om själva anslaget och när man dessutom vet, att man inte kan
göra ett uttalande som verkligen blir effektivt?
Vidare ber jag få erinra örn att utskottet i sin motivering rekommenderat
denna yrkesutbildning i de fall och i den mån det kan vara ändamålsenligt.
Vad menas med detta ändamålsenliga, har det frågats. Jo, när utbildningen
underlättar möjligheterna till avresa från landet, genom ökade försörjningsutsikter
på annat håll.
Herr Hagge, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr tal
man!
Jag vill endast säga till herr Jansson i Falun, att det var val ändå
ganska onödigt att kalla in byråchefen Bergström för att få reda på att det
pågår yrkesutbildning av flyktingar i Skåne, ty det är en sak som väl alla
visste förut. Det fanns viktigare saker, som man behövde fråga örn. Och hade
byråchefen Bergström icke reda på dem, borde avdelningen lia vänt sig till
socialdepartementet, från vilket som bekant detta förslag kommit. Där hade
man möjligen kunnat få upplysningar, som i så fall skulle lia varit värdefulla
för utskottsbehandlingen.
Vad beträffar anslagets storlek, så står det i reservanternas motivering,
att det är möjligt att det är för stort tilltaget. Men eftersom det är ett reservationsanslag,
ha reservanterna tydligen icke ansett sig lia haft anledning
närmare ingå på den saken.
Vidare yttrade
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Herr Bagge syntes förmena, att
man borde uppskjuta ali principiell diskussion i flyktingsfrågan till en senare
tidpunkt under riksdagen, då en av honom väckt motion i ämnet skulle behandlas.
Men det föreföll, som örn herr Bagge själv tog ut ett ganska kraftigt förskott
på den stora flyktingsdebatten. För min del tror jag icke, att det finns
några skäl för att begränsa meningsutbytet här i riksdagen. Herr Bagge rekommenderade
också en större öppenhet i frågor, som lia sammanhang med
flyktingspolitiken, och till denna öppenhet hör, att man på ömse håll talar örn
vad man tänker och vad man vill.
Skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkt i det
nu föreliggande utskottsutlåtandet är ju ganska ringa. Man har^sagt, att den
hänför sig till den rent praktiska frågan, huruvida man''skall tillåta, att en del
av anslaget användes till yrkesutbildning eller icke. Men det är klart, att bakom
denna till synes ringa divergens ligger en betydligt djupare motsättning.
Det har kommit fram under denna debatt och framför allt i debatten utanför
riksdagen, att det i riksdagen och i landet finns två meningar i denna fråga. En
mening som rekommenderar en generös invandrings- och flyktingspolitik och en
annan som vill driva en strängt restriktiv sådan.
Då jag nu kommer att rösta för utskottsmajoritetens förslag, sker det icke
endast för att stödja propositionens förslag örn att en del av det begärda anslaget
skall användas till yrkesutbildning för flyktingarna, utan det sker också
för att markera min sympati för den örn jag så får säga mera humana meningen
i fråga örn flyktingspolitiken. Vi böra icke undandra oss ett aktivt och uppoffrande
deltagande i hjälpaktionen för de hundratusentals människor,^ som genom
vidriga tidshändelser blivit utan hem och fosterland. Sverige har så länge njutit
välsignelsen av fred och lugn, att det offer, som vi nu få bringa för de landsflyktiga
från andra nationer, endast är en ringa avbetalning på en stor skuld.
När har för övrigt en nation behövt ångra en uppoffrande gärning? Man tiar
här erinrat örn vad Sverige gjorde under världskriget. Jag vill särskilt pa
-
48
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
minna om de uppoffringar, som staten och de enskilda gjorde för att främja
utbytet av krigsfångar. Man har även nämnt de uppoffringar, som gjordes för
de nödlidande barnen i Österrike. Vi ha säkerligen aldrig haft anledning att
ångra vad vi då gjorde, och jag tror, att vi icke heller komma att få anledning
ångra, om vi i det nya läget göra en heroisk gärning. Ingen kan påstå, att vi
icke ha råd att hjälpa.
Det motstånd, som reses från vissa yrkesgrupper, är ganska förklarligt.
Däremot är det svårare att förstå motståndet från jordbrukarhåll. Ty det är
ju notoriskt, att det inom denna yrkesgren råder så gott som ständig brist på
arbetskraft, både manlig och kvinnlig. Bondeförbundets inställning till denna
fråga förefaller därför ganska underlig. För det första kan det ju icke vara
annat än till gagn för jordbruket, att det blir flera människor som förbruka
livsmedel, och för det andra borde man väl kunna förutsätta, att ju rikligare
tillgången på arbetskraft är, ju större möjlighet finns det för jordbruket att i
det hänseendet få vad som oundgängligen behövs.
Jag skall i detta sammanhang be att få föra fram en synpunkt, som jag tror
icke blivit tillräckligt uppmärksammad. Man behöver ju ingalunda förutsätta,
att de som kommit hit som flyktingar och få tillstånd att uppehålla sig och söka
arbete här, själva skulle få välja sysselsättning och ovillkorligen ha rätt att få
försörjningsmöjlighet i sitt förutvarande yrke. Hur var det med de tiotusentals
svenskar, som på sin tid utvandrade till Amerika? För dem fanns icke annat
val än att ta vad som bjöds. Hur många var det icke från de intellektuella
yrkena i Sverige, som av vidriga omständigheter drevos över Atlanten, och som
i Amerika åtminstone till en början fingo söka sin utkomst genom kroppsarbete.
Jag föreställer mig, att de människor som det nu är fråga örn ha ännu större
skäl att ta vad som bjuds. Därför bör man, då det gäller att bevilja uppehållsoch
arbetstillstånd utgå från den grundsatsen, att man skall placera människorna
där de behövas, men skydda sådana yrken, inom vilka det förut är överskott
på arbetskraft. Örn man gör en sådan sovring, borde det motstånd, som nu reses
från vissa yrkesorganisationers sida, kunna dämpas ned.
Man har många gånger under de sista åren skrämt upp opinionen inför den
avfolkning, som hotar vårt land. Man har förutspått, att befolkningssiffran en
vacker dag skall nedgå till den grad, att vi tvingas importera arbetskraft för
att kunna besörja de oundgängliga funktionerna i arbetslivet och samhällsverksamheten.
Vi ha visserligen ännu icke kommit till detta stadium, men då vi nu
befinna oss i ett läge, där det är möjligt att sovra invandringsklientelet och ta
ut de bästa, vore det oklokt ur ren befolkningspolitisk synpunkt att icke begagna
tillfället. Man bör icke dröja, tills man befinner sig i ett tvångsläge, då man
måste ta vad som finns.
Det förefaller mig, som örn reservanterna inbördes skulle gå på rätt så skilda
linjer. Yrkandena ha visserligen här ställts så att de sammanfalla. Men herr
Bagge stod här nyss och försäkrade, att han icke hade något emot att flyktingarna
beredas tillfälle till yrkesutbildning, bara det icke var staten som finansierade
denna verksamhet. Den förste talaren i debatten åter, herr Hansson i
Rubbestad, ville icke under några förhållanden tillåta, att flyktingarna få någon
yrkesutbildning, emedan man då löpte risken att de skulle stanna kvar.
Det förefaller alltså, som örn det vore rätt stora skiftningar i det motstånd, som
reses mot propositionen, och den klarhet över läget, som herr Bagge synes eftersträva
framdeles under riksdagen, är önskvärd även ur nu berörda synpunkter.
Slutligen skulle jag vilja säga ett par ord med anledning av det läge, som
uppstått genom uppdelningen i utskottet och de anföranden som här hållits av
herrar Hansson i Rubbestad och Wallén. Jag anhåller på förhand att icke bli
missförstådd, och att det icke lägges mera i mina ord, än vad de verkligen inne
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
49
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
hålla. Vad jag vill säga är, att om regeringen icke kan få stöd för en vidsynt
och välvillig behandling av flyktingproblemet inom sina egna partier, tror jag
mig kunna försäkra, att folkpartiet skall ställa erforderliga röster till förfogande.
I detta anförande instämde fröken Hesselgren och herr Mosesson.
Herr Wallén: Herr talman! På grund av den korta tid, som stod till förfogande
för min replik till herr Höglund, kunde jag inte till fullo bemöta hans
påståenden. Jag har därför för att inte bli missförstådd ansett mig behöva
säga ett par ord till. Herr Höglund uttryckte sig ungefär så, att jag ansåge
Sovjetryssland som ett mönsterland, då det gällde flyktingspolitiken. Jag
sade inte så, herr talman. Jag har inte lyckats få stenogrammet, så jag kan
inte svara för varje ord, men jag sade ungefär så här: I Ryssland, som i stor
utsträckning behärskas av judarna, säger man nu, att man inte vill ta emot
en enda judisk flykting med hänsyn till den fara för spionage, som detta
innebär, detta enligt svenska tidningars officiella meddelande och sagt av
chefen Stalin själv. — Jag sade inte, att Ryssland var ett mönsterland för
övrigt. Gud bevare mig för Sovjetryssland och land med liknande inställningar.
Jag har endast velat klargöra detta för att inte herr Höglund skall
försöka göra mig till kommunist i en hast. Jag skall'' vidare be att få lägga
till rätta ett par andra missförstånd. Herr Höglund sade, att jag tillhörde
den dumma skara av människor, som blivit antisemiter. Jag menar, att jag
med hänsyn till de risker som föreligga inte kan vara med örn att man tar in
främmande element i Sverige. Örn man för detta vill kalla mig för antisemit,
så må man gärna göra det. I dag är jag alltså antisemit och den första i
riksdagen! Jag vill också ännu en gång säga klart ifrån, varför jag har denna
inställning. Jag anser i första hand, att en import av judiska element är
till skada för vår lugna demokrati. Några exempel behöver jag icke nämna.
De tala sitt tydliga språk runt örn i Europa. En dylik import är vidare till
skada för de svenska intressena i utrikespolitiken. Än vidare är den till skada
för de judar, som förut finnas i Sverige och som i stor utsträckning be Gud
bevara sig för att få in flera i landet och framför allt till skada för svenska
arbetare och näringsmän.
Till slut ber jag att få konstatera en ganska intressant sak. När det gäller
att få in judar till Sverige, som skola konkurrera med småföretagare, våra
egna handlande, våra kontorister och ingenjörer och så vidare, och bondeförbundet
— trots deltagandet i koalitionsregeringen — inte vill vara med om att
ge anslag till utbildande av dessa, då springer herr Andersson i Rasjön glad i
hågen fram och säger till regeringen att hans parti skall gärna hjälpa till. Jag
ber att få konstatera detta, samtidigt som jag erinrar örn de ansökningar till
Kungl. Majit om öppnandet av Sveriges portar för landsflyktiga, som andra
kammarledamöter från samma parti varit med om att underteckna.
Jag undrar vad svenska företagare skola tänka. Och var äro vallöftena?
Herr Kilbom: Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet, om inte under
debatten förekommit två yttranden, som inte blivit bemötta. Det ena var
av herr Magnusson i Skövde och det andra av herr Wallén. Herr Magnusson
i Skövde förklarade —• i varje fall uppfattade jag honom så — att en av
orsakerna till att han inte kunde vara med örn att ge anslag till yrkesutbildning
åt flyktingar var, att han för sitt vidkommande inte ville ha ens som
lantbrukare utbildade judar i lantbruket. Detta yttrande förråder något längre
gående åsikter i frågan, än som kommit till uttryck i reservationen. Det
Andra kammarens protokoll 1939. Nr 12. 4
50
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. ni.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
förhåller sig alldeles visst så, att herr Magnusson inte är främmande för del
rashat, som ingår som väsentlig beståndsdel i den politik, vilken drives i andra
länder. Örn det är sant — och det ha vi anledning att tro att det är —
att herr Magnusson vill välja jordbrukets arbetshjälp med hänsyn till raserna,
då skall han också i fortsättningen upphöra att tid efter annan klaga över
jordbrukets behov av arbetare. Det är för övrigt nog så typiskt, att ingen
av högerns talare bemött herr Magnussons yttrande. Herr Magnusson är dock
inte vem som helst i högerpartiet, och man har därför all anledning att misstänka,
att vad han i en mycket inlindad sats uttalade måhända är representativt
för den uppfattning, som man på högerhåll har i samma fråga.
Herr Wallén påstod i sitt sista anförande, att han inte direkt proklamerat
sig som antisemit, endast som »motståndare till judarna». Kammaren bör observera,
hur protokollet kommer att se ut en gång. Jag tror att hela kammaren
är överens örn att herr Wallén yttrade så här: »Jag skäms inte för att
vara och förklara mig vara antisemit.» Det yttrandet lär herr Wallén inte
komma ifrån.
Herr Wallén gjorde sig emellertid skyldig till ett fult trick. Han sökte
misstänkliggöra flyktingarna, särskilt en viss grupp av dem, för att driva
spionage i Sverige. Jag tycker att herr Wallén, som ständigt påstår sig
vara svensk och företräda endast, svenska intressen, efter vad som passerat
borde vända sig till sina vänner söder örn Östersjön och i svenskhetens namn
be dem upphöra med det spionage de bedriva i Sverige. Här har gång på
gång i den svenska pressen påtalats det närgångna intresse, som visats våra
hamnar, våra landsvägar och järnvägar, vissa av våra ekonomiska företag
och så vidare. Och det har varje gång oemotsagt kunnat konstateras, att denna
nyfikenhet under den sista tiden kommit från ett och samma håll. Då
herr Wallén talar om spionage, borde han som sagt vända sig dit varifrån man
visar denna nyfikenhet och bedja dem att låta bli det där.
Då man talar örn att man inte vill vara med örn en yrkesutbildning av flyktingarna,
enär en sådan skulle öka svårigheten att bli av med dem igen, så
visar detta liksom andra mera direkta uttalanden vilken ståndpunkt man verkligen
har i frågan. Det förefaller mig emellertid, som om reservanterna härvidlag
utgå från en fullkomligt oriktig uppfattning. De anse tydligen att dessa
människor, som komma till oss, utan undantag tära på det svenska folkhushållet.
Herr Andersson i Rasjön har nyss mycket riktigt påpekat det för jordbrukarnas
del inkonsekventa i ett sådant betraktelsesätt. Jag vågar emellertid påstå,
att det är oriktigt med hänsyn till hela det svenska folkhushållet. Flyktingarna
representera ju även konsumtion, och stora grupper av dem besitta
för oss nyttiga kunskaper och insikter i olika yrken. Och de komma därför
säkert att bli Sverige till gagn. Jag läste för några dagar sedan en redogörelse
för den engelska flyktingpolitiken. Där upplystes, att de flyktingar
som kommit in i landet — ett förhållandevis litet antal — lia skapat företag,
i vilka äro anställda 15,000 engelska arbetare. Kan man under sådana omständigheter
påstå, att en mera liberal flyktingpolitik varit till skada för landet?
^För övrigt tror jag inte — för a,tt gå in nå vad som anförts av ett par
föregående talare •— att vi ställa Sverige och svenskarna i någon ofördelaktig
dager, om vi konstatera vad som skett i Sveriges historia under de sista 350
åren. Vilka var det som grundläde och i stor utsträckning utvidgade vår järnindustri?
^ Jo, tyskarna, från början. Vilka var det som gav den en ny stöt
framåt, så att vår järnindustri och vår export representerade den övervägande
delen på världsmarknaden? Jo, vallonerna. Vilka byggde upp bryggeriindustrien
i vårt land och satte fart på den liksom på sjöfartsnäringen? Ha
inte skottarna haft stor del däri? Vilka ha odlat upp de minst odlingsbara
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
51
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
delarna av jorden under en viss tid? Är det inte finnarna, som slitit ont i
våra bygder och bidragit att skapa sådant inom vår svenska kultur, som vi
ba ali anledning att vara stolta över? Det är ett dåligt argument ni komma
med, då ni göra gällande, att möjligheter för flyktingarna att få lära ett nytt
yrke här i landet betyda ökade svårigheter för landet. Utlänningarna kunna
betyda nya impulser för oss i kulturellt och ekonomiskt avseende, de kunna bli
till gagn för vårt land, icke till skada.
Så är det en annan sak. Är det, obekant för herr Wallén, att erövringen
nyligen av ett visst land och ett område tidigare tillhörande ett annat land i
Europa för erövrarna visserligen medfört en större produktionsapparat och en
viss utbyggnad av råvarutillgången men inte gett dem den exportmarknad,
som respektive erövrade områdens företagare behärskade? Varpå berodde
det? Jo på den omständigheten, att företagarna och exportköpmännen jagats
i landsflykt i stor utsträckning. Jag tror, att var och en, som känner vårt
handelspolitiska läge och vet, vilka ansträngningar som göras inte minst för
att översvämma den svenska marknaden med billiga varor och även för att
taga ifrån de svenska exportörerna utländska exportmarknader, måste medgiva,
om han skall vara ärlig, att det behövs alla de tillskott, som kunna komma,
utan att svenskt näringsliv och svenska företag trädas för nära, för att vi
skola kunna hålla vår ställning på exportmarknaden och inom landet. Jag
tror, att vårt land nationalekonomiskt sett, vår arbetarklass och våra intellektuella,
skulle lia. större intresse av att •— för att bara taga ett litet exempel
—- den mängd billiga varor, som nu importeras från Japan och andra länder,
kunde tillverkas inom Sverige av flyktingar. Jag har med anledning av en
motion, som jag tillsammans med några kamrater i kammaren väckt, en liten
smula undersökt detta problem, och jag vet, att många av de artiklar, som nu
importeras — och till vilka idén tagits från svenska företag —- dessa varor
»made in Japan» o. s. v., kunna vi tillverka i vårt land, örn vi klokt utnyttja
den ström av flyktingar, som intet bättre begära än att få komma hit och
försörja sig och skapa arbete också åt svenska arbetare.
Jag tror, herr talman, att dessa synpunkter äro väl försvarbara i förevarande
debatt vid sidan av dem som framförts av herrar Vougt, Höglund, Bergvall
och Andersson i Rasjön. De tvenne sistnämndas ståndpunkt hälsas av mig
och säkerligen av många andra i kammaren med särskild tillfredsställelse.
De visa, att det finns bland den borgerliga vänstern radikala stämmor och
strömningar, som vi ha all anledning att sträcka handen till i en tid, då de
reaktionära krafterna sannerligen icke låta sig hindras av någonting för att
försöka breda ut sig.
Örn vi äro överens örn — och därom råda inga delade meningar -— att vi
skola ta emot så mångå flyktingar som vi kunna »smälta» — ingen har rekommenderat
en flyktingpolitik, som skulle medföra svårigheter för vårt land -—
bedriva, en flyktingpolitik, ledd av humanitära principer, ledd också av hänsynen
till vårt eget bästa, då tror jag att vi hävda synpunkter, som äro riktiga.
Jag ber, herr talman att med detta uttalande få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.
Herr Wallén, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag vill bara säga, att jag står precis för vad jag yttrade. De ord herr Kilbom
nämnde förekommo också — men ej i samband med varandra. Det ber jag
att få konstatera.
Sedan ett pär ord i fråga örn jordbruksarbetarna. Har herr Kilbom eller
herr Andersson i Rasjön funnit några personer tillhörande den judiska rasen
i Sverige, som liro varaktigt sysselsatta med jordbruk? Örn så är, ger jag
52
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
mig tvärt. Men jag har inte under den tid av över femtio år, som jag levt och
vistats på landsbygden, funnit, att jordbrukaryrket varit nog affärsmässigt
tilltalande för denna ras. Och i städerna ha vi nog med Epavaror som därjämte
ta bort andras arbete.
Jag vill sedan gå tillbaka till frågan örn spionaget. I det sammanhanget
skall väl inte herr Kilbom lasta mig. Det är väl ändå regeringens sak. Kan
regeringen neka att taga emot Rödakorsplan, kan den också neka att taga
emot utländska spioner, hoppas jag. Jag vill dessutom säga, att det väl inte
är obekant — det borde åtminstone inte vara det för herr Kilbom, som tillhört
journalistiken förr i världen —• att den regering som åsyftades själv
sagt ifrån, att den inte gillar handelsspionaget. Eller tänkte herr Kilbom på
Avesta-spionaget?
Slutligen talas det så mycket örn vad vallonerna gjort för Sverige. Det
förstår jag —- man talar så gärna örn sina släktingar. Men jag måste säga,
att de äro inte de flyktingar vi tala örn i dag. Ville man skicka hit valloner,
tror jag inte det skulle vara svårt att placera dem. De skulle nog taga emot
arbete på landsbygden, vilket de andra flyktingarna, såsom herr Kilbom torde
ha sig bekant, ofta vägra, trots att de komma hit som fattiga flyktingar.
Herr talman! Det finns svenska skäl, realskäl, demokratiska skäl — ifall
herrarna fortfarande hålla på dem — och även utrikespolitiska och praktiska
skäl, som tala för en förståndig lösning av flyktingsfrågan.
Herr Kilbom, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag skall nämna två fall för herr Wallén ögonblickligen. Då hoppas
jag, att han ger sig i dubbel måtto. Utanför Norrköping är det en person
av den ras herr Wallén är så hätskt inställd mot, som i egenskap av arrendator
driver en stor gård. Och det är redan omvittnat från flera håll här
i kammaren, att det i Skåne finns en hel mängd judar, som arbeta såsom jordbruksarbetare.
Till sist, herr talman, endast ytterligare ett ord. Det enda, som skiljer oss,
är detta: herr Wallén och reservanterna —- jag vet inte, örn de äro trakterade
av sällskapet, — säga, att den ifrågavarande flyktingpolitiken är till skada
för vårt land. Vi hävda, att den inte bara humanitärt sett är en plikt för
vårt land utan att det även ekonomiskt sett är till övervägande nytta för vårt
land med en liberal och mänskligt bedriven flyktingpolitik.
Herr förste vice talmannen lämnade, likaledes för kort genmäle, ånjm ordet
till
Herr Wallén, som anförde: Herr talman! Jag ber bara att få erbjuda
den siste ärade talaren att tillsammans med mig besöka åtskilliga etablissemang
i Stockholm, där till följd av denna nyinkomna arbetskraft gamla arbetare
blivit arbetslösa. Så förhåller det sig på flera arbetsställen. Jag står
för den upplysningen.
Härpå yttrade:
Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Man skulle tro av diskussionen, att
regeringen fört en flyktingpolitik, som varit så slösande och generös gentemot
flyktingarna, att det skulle finnas anledning att slå alarm. Raka motsatsen
är ju förhållandet. Regeringen erkänner ju själv, att den fört en betydligt
mera restriktiv flyktingpolitik än andra länder — och länder jämförliga
med Sverige. Det finns från de synpunkter jag företräder all anledning till
indignerade protester mot vissa åtgärder, som regeringen vidtagit i flykting
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
53
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
frågan. Man kan diskutera exempelvis det sätt, varpå regeringen skötte behandlingen
av flyktingströmmen från Tjeckoslovakiet i fjol höstas. Det var
naturligtvis bland de omkring ett par hundra sudettyska flyktingar, som regeringen
släppte in till Sverige, många — kanske var det alla förresten -— som
voro i behov av en asyl, även om sudettyskarna inte befunno sig i samma fara
som de rikstyskar och österrikare, som vistades i Tjeckoslovakiet när det beslöts,
att detta land skulle delas. Det är betecknande, att samtliga de omkring
200 sudettyska flyktingar, som släpptes in till Sverige, voro socialdemokrater.
Inte en enda, representerande samma åskådning som jag, befanns värdig att
räddas undan det öde, som drabbar personer med en sådan politisk inriktning i
Tjeckoslovakiet och sudetområdena. Jag tror inte, att regeringen har så noga
övervägt principerna, när det gällt att uttaga dessa flyktingar. Snarast lär
det väl gå så till, att vissa underordnade organ få ordna saken — och ordna
den på sitt sätt. De ha tillåtit sudettyska L.O., som behärskas av socialdemokraterna,
att välja ut dem som skulle räddas till Sverige undan fascismen.
Jag har själv riktat en hemställan till utrikesdepartementet örn inresetillstånd
för 40 politiska flyktingar till Sverige. 25 av dessa äro rikstyskar och österrikare,
som i huvudsak befinna sig i Tjeckoslovakiet. De ha fått besked av
den tjeckoslovakiska regeringen, att örn de inte inom en viss tid lämnat Tjeckoslovakiet,
komma de att placeras över på rikstyskt område. Hur det går
med dem som flytta över till rikstyskt område hade vi ett typiskt exempel på i
början av januari —- örn jag minns rätt — när en socialdemokratisk flykting
utlämnades till Tyskland och samma dag halshöggs. De 40, för vilka jag begärt
inresetillstånd, äro samtliga politiska flyktingar. Det är människor, som
jagats för sin politiska övertygelses skull, som hotats att lämnas över till de
tyska koncentrationslägren, fängelserna och kanske också stupstocken, en hel
del av dem endast därför att de äro antinazister — det är deras förbrytelse.
När man vet detta och ställer det i belysning av den hetskampanj, som drives
mot regeringen för att den skulle vara för generös i flyktingfrågan, kan
man inte undgå att få ett intryck av hur groteskt man försöker vanställa den
verkliga situationen. Regeringen har inte varit för generös. Den har fört en
mycket restriktiv politik, jag skulle vilja säga en flyktingpolitik, som inte
står i överensstämmelse med den lagstiftning riksdagen beslöt i fjol. Vi fingo
en ny främlingslag då. Jag betraktade den såsom ett steg i rätt riktning,
såsom en lag baserad på humanitära grundsatser. Men regeringen har faktiskt
inte vågat följa denna lag. Det har ställts en fråga till — tror jag -—- socialministern
från någon av ledamöterna i första kammaren, örn socialministern ville
meddela innehållet i en hemlig skrivelse, som utgått från socialdepartementet
och som avser behandlingen av politiska flyktingar. Det framfördes i första
kammaren bl. a. i remissdebatten från borgerligt håll de mest grava anmärkningar
mot regeringen för dess restriktiva politik, när det gäller flyktingarna
i vårt land. Jag antager, att de som framfört dessa anmärkningar inte ställa
sig på den ståndpunkten, att man bara skall öppna gränserna för att släppa
in hur mycket flyktingar som helst. Så vitt jag förstår, har regeringen fallit
undan för den opinion, som man försöker skapa mot flyktingarna — antingen
de äro politiska flyktingar eller flyktingar därför att de tillhöra en
viss ras. Och de åtgärder socialdepartementet vidtagit ha inspirerats
av samma skräck inför den opinion, som man försöker jaga upp i vårt land
och vars mest groteska uttryck var det ståndpunktstagande studenterna i Uppsala
uppvisade häromdagen. Man håller på att här faktiskt skapa ett judeproblem
och att använda antisemitismen till hets och förföljelse mot flyktingar
i allmänhet, antingen de äro judar eller enbart motståndare till fascismen oell
därför jagats från fascismens länder. Detta är mycket allvarligt.
54
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. in. (Forts.)
Det lät mycket bra, när herr Bagge här tog avstånd från antisemitismen
och sade, att han var motståndare till den och fann den olycklig, men det skulle
vara bättre, om herr Bagge använde sitt inflytande över sitt partis press
och över dess propagandaapparat och sage till, att man inte gjorde antisemitismen
till en stor fråga i Sverige. Det skulle inte heller skada, om herr Andersson
i Rasjön, som hållit ett förståndigt anförande nyss, tittade litet på sin
egen press. Han kanske inte vill taga så mycket ansvar för Aftonbladet, men
denna tidning står faktiskt såsom officiellt språkrör för folkpartiet. Den hets,
som där bedrives, tävlar framgångsrikt nied den nazistiska pressens.
Antisemitismen har blivit en plattform för svensk reaktion, när denna skall
kämpa för nazistiska och reaktionära intressen och även kämpa mot den svenska
arbetarklassen. Det är typiskt, hur skickligt man förstår att utnyttja den
även till kamp mot regeringen, som sannerligen inte varit generös, när det
gällt behandlingen av flyktingfrågan. Jag gör ett undantag. Det förslag
regeringen ställt och som är före i dag om en halv miljon kronor till hjälp åt
flyktingarna är ett förslag, som man bara kan tala gott örn. Men jag skulle
vilja tillägga, att det kom sannerligen inte en dag för tidigt. Här ha de svenska
arbetarorganisationerna i åratal lagt ned hundratusentals kronor i underhåll
åt flyktingar, som kommit till Sverige. L.O. har gjort stora insatser —
jag tror, att bara för det senaste året belöper sig dess hjälp till 300,000 kronor.
Jag vet också vilka oerhörda offer det parti jag tillhör fått bringa för att hjälpa
flyktingarna. Det finns massor av arbetare, meningsfränder till mig, som
under månader underhållit flyktingar därför att de ansett det vara en självklar
humanitär plikt. Det är sannerligen inte en dag för tidigt, att Sveriges
riksdag verkligen ger ett handtag åt denna sant humanitära hjälpverksamhet.
När man hör, vilka argument som framföras mot en något generös flyktingpolitik.
när man hör, att folk fruktar för att svenska arbetare skola bli arbetslösa
och att vi inte skola kunna försörja dem, kommer man ihåg några aktuella
tidsbilder från Sverige. Häromdagen krävdes det från en officiell institution,
att man skulle vidtaga åtgärder för att vi skola kunna göra oss av med
ett spannmålsöverskott på 250,000 ton. I fjol dumpade vi bort 30,000 ton
smör till utlandet. Vi dumpade bort massor av andra livsmedel också. Och
Sverige av i dag med dess högt stående industri och ett jordbruk, som arbetar
på överskott, har minsann möjligheter att se till, att några flera av de olyckliga
människor, som jagas av fascismen, här skola kunna finna sitt levebröd.
Det är bara svepskäl detta att Sverige inte skulle lia möjligheter därför att
Sverige är ett litet land. Sverige kan i alla fall hjälpa fler än det antal av
inalles mellan 1,800 och 2,300, som enligt vad regeringen sade fått sin tillflykt
här vid utgången av föregående år. Det har också från motsatta sidan — från
representanter i denna kammare, som hävda en humanitär och mänsklig ståndpunkt
i flyktingfrågan -— givits exempel på, hur man faller undan för en reaktionär
hets, som ytterst riktar sig mot arbetarklassen.
Herr Vougt är alltid angelägen örn att vara objektiv, och det är ju en god
egenskap, men man kan gå litet för långt, exempelvis när man talar om att i
alla situationer, där det gällt flyktingar, har det varit fråga om de mest kvalitativt
framstående medborgare i de länder, varifrån de ha flytt. Jag kom att
tänka på namn sådana som Thomas Mann, Ludwig Renn och andra; jag kom
också att tänka på vad vi ha för erfarenhet av de gammalryska flyktingarna:
Hadietlachéligan och alla dessa skandaler av tsarryska flyktingar, som upprepats
i olika länder.
På samma ståndpunkt försöker också herr Höglund ställa sig. Han jagas ju av
sitt förflutnas skugga, och det gör, att han begår överdrifter, som jag förmodar
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
55
Ant], anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
att han vid närmare eftertanke knappast skulle stå vid. När man från antisemitiskt
håll här anför exempel från Sovjet-Unionen för att motivera en strängt
restriktiv flyktingpolitik i Sverige, så understödjer herr Höglund detta. Jag
skulle vilja säga, att örn Sverige bara kunde klara en tusendel av de flyktingproblem,
som Sovjet-Unionen klarat, skulle det inte vara så dåligt. Antisemitismens
fiende nr 1 i denna kammare -— han har ju själv givit sig beteckningen
— talade örn att det inte går an att använda judar till jordbruksarbete.
Tillåt mig erinra örn det faktum, att man sedan många år i Sovjet-Unionen har
en särskild republik för judiska medborgare, där judiska flyktingar och judar,
som tidigare varit i det gamla Tsarryssland, nu sammanförts, och att denna
republik i huvudsak är en jordbruksrepublik. De människor, som där erhålla
sin bärgning — en god bärgning enligt vad som visats — sysselsättas i
jordbruk.
Herr talman! Jag har för min del intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men jag har velat använda tidpunkten för att gentemot dem,
som nu försöka att skapa ett flyktingproblem i Sverige och framför allt en
antisemitism, erinra om några fakta, som det inte skadar att hålla i minnet.
Herr Svensson: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i huvudsak tillstyrka
detta enligt min mening väl behövliga anslag.
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet uttalade i sitt första
anförande en förhoppning örn att frågan inte skulle göras större än vad den
i verkligheten är. Det var emellertid inte lång stund därefter, som herr
Vougt tog upp frågan på ett principiellt plan. Jag skall inte klandra honom
härför, men jag vill konstatera, att han i sin mån bidrog till att göra frågan
större än vad man kunnat se av de handlingar, som kommit utskottet till
handa vid granskningen av detta ärende. Sedan har man gått vidare och
fortsatt med utflykterna. Jag undrar, örn regeringen eller utskottsmajoritetens
försvarare äro så särskilt trakterade av den utläggning, som här i kammaren
har gjorts av herr Höglund. Jag är inte säker på att man är så tacksam
för dessa utfljdcter, lika litet som jag såsom reservant kan känna mig tacksam
för de utflykter, som bland andra herr Wallén tillåtit sig.
Det är egentligen så, att vi reservanter ha gått med på utskottsmajoritetens
förslag till motivering. Vi lia tillstyrkt beloppet. Det är bara på en punkt,
som vi varit tveksamma. Då det gäller användandet av detta belopp, ha vi
nämligen inte ansett oss böra tillstyrka, att det användes till yrkesutbildning.
Diirom har man diskuterat. Från utskottsmajoritetens sida säger man,
att detta är en fördel, därför att det ökar möjligheterna för flyktingarna att
få sysselsättning utom landet. Gentemot detta har bär ifrån annat håll sagts,
att det inte alls är önskvärt, att flyktingarna skola lämna landet, utan
det är tvärtom önskvärt, att vi få eliter hit för att rycka upp vårt näringsliv.
Herr Kilbom ville göra gällande, att det är i mycket stor utsträckning
tack vare utlänningarna som vi i dag stå där vi stå. Jag vill inte diskutera
den saken, ty det innebär ett underkännande av Sveriges möjligheter att reda
sig utan utländsk hjälp.
Det är alltså på denna punkt vi haft avvikande mening, och jag vill Särskilt
poängtera, när man vill dra upp detta såsom ett judeproblem, att vi ha inte
sett det så. Vi ha tagit problemet helt enkelt såsom den fråga det gäller, och
det iir, sorn sagt, bara på en punkt, som meningarna skiljas åt.
Nu var herr Andersson i Rasjön förvånad över att vi jordbruksrepresentanter
hade något emot att få ökad arbetskraft till jordbruket. Jag skulle vilja
säga, att vi ha den förhoppningen, att vi skola få sådan ersättning för våra
56
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
produkter att vi kunna ha råd att anställa svensk arbetskraft vid det svenska
jordbruket.
Sedan gav herr Andersson i Rasjön i slutet av sitt anförande regeringen
den bugsvalelsen, att om någon del av regeringsunderlaget sviktade, skulle
han träda till som suppleant i detta avseende. Är detta svaret på statsministerns
fråga under remissdebatten?
Herr Nyblom: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt ta till orda i
denna debatt, men det anförande, som tidigare hållits av herr Vougt, föranleder
mig att göra ett kortare inlägg.
Herr Vougt menade, att vi genom att tillvarataga flyktingströmmen skulle
kunna tillföra vår svenska folkstam ett gott intellektuellt tillskott. Såvitt
jag kunde fatta, uttryckte han detta utan varje som helst reservation. Het
är mycket möjligt, att herr Vougt har rätt. Jag vill inte diskutera den saken
med herr Vougt utan lämnar frågan alldeles öppen. Men jag måste erkänna,
att jag känner mig något tveksam, när jag tar del av en diktsamling,
som en av våra allra förnämsta kulturpersonligheter och affärsmän av judisk
börd ansett sig böra »berika» vår inhemska litteratur med. I denna diktsamling
finner jag bland annat följande utgjutelse — jag ber örn ursäkt, mina
damer och herrar, att jag behöver läsa upp det:
»Det är sant, jag har slaktat min moster.
Min moster var gammal och svag.
över natten jag låg hos min moster
Och fick i hennes kassakista tag.
Den var full av pengar och ringar,
Och allt jag fick tag i jag tog.
Jag vill ha sådant som glänser och glimmar.
Min moster tunga timmerstockar drog.
''Örn hon vaknar hon skriker och larmar.
Det är natt, och ingen mig ser.’
Med min kniv skar jag ut hennes tarmar.
Min moster hon snarkar ej mer.
Hennes pengar var tunga att bära,
Mycket tyngre min moster själv var,
På ryggen jag tog den kära
Och henne till soplåren bär.»
Jag slutar citatet här. Det kan enligt min mening finnas skäl att bär säga
ifrån, att många svenska medborgare betacka sig för intellektuellt folk av
den standard, som ansett sig böra lämna svenska folket andlig föda av den
vidriga art jag här givit exempel på. Få vi in i landet mycket folk av samma
mentalitet, då är det synd om gamla Moder Svea. Kan emellertid herr
Vougt eller någon annan ställa garantier för att vi få in folk av en högre
mentalitet, har jag ingenting att invända mot en human hjälpverksamhet.
Herr Vougt, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Det är mig absolut omöjligt att ge något svar till herr Nyblom, därför att
herr Nyblom klargjorde inte för mig, på vilket sätt den av honom nu upplästa
skämtsamma dikten skulle lia något samband med den flyktingfråga, som
diskuteras.
Herr Svensson var vänlig nog att inte klandra mig för att jag hade, som
han uttryckte sig, tagit upp frågan på ett principiellt plan. Jag vill säga
att jag ansåg det nödvändigt att ge debatten en sådan inriktning, att det ur
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
57
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
andra kammarens överläggning örn denna sak skulle komma fram en klar
manifestation till förmån för en human flyktingspolitik.
Härefter yttrade:
Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna
fråga, ty jag tycker, att från alla partier under debatten visats ganska starka
sympatier för en humanitär flyktingpolitik. Man har haft delade meningar i
detaljer, men i det stora hela är nian ense örn att detta är en skyldighet, som
Sverige har.
Att jag emellertid har stigit upp är förorsakat av att herr Wallén tydligen
tycktes apostrofera de två folkpartister, som i denna kammare undertecknat
motioner i denna fråga; och han gjorde det med en betoning, som, såvitt^jag
förstod, skulle vara ett klander av att vi burit oss åt på det sättet. Jag måste
säga, att jag är stram över att jag har gjort det. Det är absolut ett uttryck
för min innersta känsla och av att jag känner starkt på detta område. Det
är kanske inte så underligt, när man har levat så pass mycket i andra länder
och kommit i kontakt med andra länders syn på Sverige i denna sak. Vi berömma
oss här över att vi föra en hygglig flyktingspolitik,, men när man hör
en sådan man som Mikael Hansen, som stod för Nansenbyrån i Genéve, klaga
över att det var omöjligt att få in 20 människor i det här landet, vilket han
behövde, eller när man hör, hur andra länder öppnat sina portar för inte bara
3,000 som vi tillåtit komma in här, utan för betydligt många flera, måste jag
säga, att det kan hända att Sverige inte fullt har gjort vad som kommer på
dess part.
Det har sagts här, och med rätta, att detta är en internationell fråga. Den
kan inte lösas, denna kolossala folkrubbning, som man väl kan säga att det
är, utan att man tar internationellt på frågan. Det är fullkomligt riktigt. Men
vad är det för förslag, som gjorts? Jo, när man samlats för att diskutera
detta, bär man sagt: Här måste vi gå in för ett kvotsystem, där varje nation
måste förbinda sig att ta emot ett visst antal. Skulle den dagen komma, är
jag ganska säker på att Sveriges 3,000 få ökas, örn det skall jämföras med
andra länder.
Sålunda, jag tror, att vi ha allt skäl i världen att visa så stor humanitet som
möjligt. Ingen har här talat örn att man skall kasta upp dörrarna på vid gavel
och ta in vem som helst, utan vad som har talats om och yrkats är, att vi
skola föra vår politik i så humana former som möjligt. I den motion, som
jag — herr Wallén! — har undertecknat, har just den synpunkten understrukits.
Nu har icke utskottet direkt tagit upp de förslag, som denna motion bär
fram, och ej heller ett liknande förslag i den andra motionen från denna kammare,
men utskottet säger, att det icke vill bestrida, att skäl kunna anföras
för vidtagande av åtgärder i de syften, sorn motionerna avse, och tillägger,
att utskottet tar för givet, att Kungl. Maj:t kommer att taga hänsyn till liknande
saker. Därmed hade jag tänkt låta mig nöja, därför att även i högerns
reservation påpekas det, att vissa ändringar i organisationen kanske behöva
vidtagas. Jag tänker mig därför, att, frågan örn detta förslag kanske kan
tagas upp ännu en gång, när högerns motion kommer fram och nästa diskussion
äger rum här. Men även örn så inte skulle bli fallet, hoppas och tror jag,
att Kungl. Majit kommer att taga under övervägande de förslag som framställts.
Efter vad jag hört under denna debatt är jag alldeles övertygad örn
att Kungl. Majit vill försöka göra flyktingspolitiken så human som möjligt.
Jag vill understryka, att till detta givetvis hör, att man ger de flyktingar,
58
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
som vi taga emot, möjlighet att få någon form av sysselsättning. Jag vädjar
till er bär i kammaren att komma i håg, hur det var under vår svåra arbetslöshetstid,
hur människorna förföllo, därför att de inte hade någonting att
göra. Det är därför nödvändigt att bereda flyktingarna möjlighet till sysselsättning.
Därmed är inte sagt, att de skola stanna kvar här i landet, men
örn de få yrkesutbildning, få de åtminstone under den tiden sysselsättning.
Jag tror, att det är förfärligt farligt att låta människor i månader eller åratal
gå och driva på gatorna utan att ha någonting att göra. Vad som här
föreslås av Kungl. Majit är en insats i rätt riktning, och jag hoppas, att de,
som få med saken att göra, skola sköta det hela med omsorg och förstånd.
Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.
Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Då jag tillfälligtvis
var borta från debatten, lär herr Flyg ha riktat ett angrepp mot mig. Enligt
den redogörelse, som jag har fått, har han sagt, att anledningen till att jag
inte ville vara med om att utbilda judar till jordbrukare vore, att jag inte
vore främmande för det judehat, som man känner i vissa andra länder. Jag
ber att få säga herr Flyg, att jag är fullständigt fri från allt vad judehat
heter, och jag skulle tro, att mitt första anförande inte vittnade örn något
sådant. Om den redogörelse jag fått är riktig, har herr Flyg — förlåt, jag
har vänt mig till orätt adress, det var herr Kilbom; han är ju för övrigt närvarande
här och har alltså tillfälle att korrigera redogörelsen — har herr
Kilbom alitsa tillagt, att man skulle minnas detta, när det blev fråga örn
hjälp eller stöd åt jordbruket. Då herr Kilbom skakar avvärjande på huvudet
beklagar jag, om den redogörelse som lämnats mig är felaktig, men i så fall
har ju herr Kilbom tillfälle att under debattens fortgång göra rättelse.
Jag skulle emellertid vilja tillägga en annan sak — det kan ju berättiga, att
jag tillåtit mig att begära ordet nu — i anledning av fröken Hesselgrens här
nyss gjorda uttalande, som jag avlyssnade och kan direkt referera. Hon påpekade,
att under tider av arbetslöshet här i landet förföllo många av de människor,
som drabbades därav, och hon gjorde gällande, att anledningen härtill
var, att de fingo gå utan arbete, och att samma risk nu förelåg för flyktingarna.
Jag kan i viss män instämma med fröken Hesselgren i det omdömet. Det förefaller
mig emellertid, att man efter ett sådant konstaterande är nödsakad att
gå litet längre och undersöka problemet närmare. Visserligen förhåller det
sig sa, att arbetstillgången på många områden för närvarande är god här i
landet, men å andra sidan skymtar kanske inte så avlägset den möjligheten, att
dervid en vikande konjunktur inte blir samma arbetstillgång inom vårt land.
I^så fall blir det fråga örn att i första hand kunna bereda sysselsättning åt
vara egna invånare. Da kan det hända, att en alltför generös flyktingspolitik
visar sig vara ett misstag, som vi ha anledning att ångra.
o Jag har hört tillräckligt av debatten för att lägga märke till att det är
så lätt och tacksamt att låta de känslor, som man beträffande denna fråga
gärna skulle vilja låta vara bestämmande, nämligen de rent mänskliga känslorna,
råda över ett mera kallt och sunt förstånd. Jag ifrågasätter dock, örn
inte detta är en fråga, där man måste ganska hårt lägga band på de rent
mänskliga känslor, som man skulle vilja hysa för dessa olyckliga människor,
som drivas ut ur andra länder, och säga sig, att vi måste i första hand sörja
för att de, som bygga och bo inom vårt eget land, ha obeskurna tillfällen att
försörja sig. Vi mäste nog lyssna till dem som säga: Vi arbeta under mycket
svara förhallanden och kunna inte finna oss i den konkurrens, som kom
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
59
Ang. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
mer att uppstå, därest en stor skara flyktingar beredas möjligheter att taga
sig in i vårt land och där kanske bli kvarboende. Örn man ser föreliggande
fråga ur denna synpunkt, tror jag, att reservanternas ståndpunkt är fullt ut
lika försvarlig ur allmänmänskliga synpunkter som deras ståndpunkt, som
kanske i viss mån falla för frestelsen att alltför deklamatoriskt tala örn en
vidsynt flyktingspolitik.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag skulle kunna låta det misstag,
som herr Svensson förmodligen alldeles frivilligt gjorde sig skyldig till, stå
oemotsagt, ty i mitt, förra anförande sökte jag gardera mig mot sådana misstag.
Jag förklarade, för att mitt yttrande inte skulle vantolkas, att det inte
låg någon bimening bakom, då jag erbjöd mig att ställa röster till förfogande
för en human flyktingspolitik, därest inte koalitionspartierna kunde vinnas för
en sådan. Det har herr Svensson försökt hänga upp en liten kvickhet på.
Därmed provocerar han mig till att säga, att jag betraktar samverkan i dag
mellan folkpartiet och regeringen som helt och hållet tillfällig. Bondeförbundet
kan vara fullkomligt lugnt. Jag för min del finner det rätt naturligt i ett
land med våra parlamentariska former, att det bakom besluten, änskönt vi ha
en regeringskoalition, inte alltid behöver stå precis samma majoritet. Och
för övrigt, herr Svensson: platserna i kanslihuset äro inte på något sätt i fara
på grund av vad som händer här i dag.
Herr Gezelius: Herr talman! Fröken Hesselgrens uppgift, att det skulle
finnas cirka 3,000 flyktingar i vårt land. och att detta skulle visa, att vårt land
inte varit tillmötesgående utan fört en restriktiv politik, ger mig anledning till
ett enda påpekande, nämligen att det är alldeles påtagligt — vilket även debatten
i dag ger belägg för — att den svenska riksdagen inte har underlag
för att diskutera frågan örn vår främlingspolitik.
Då vi vid 1937 års riksdag behandlade förslaget till nu gällande utlänningslag,
yrkade jag, att riksdagen skulle hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
beträffande grunderna för en planmässig svensk politik beträffande folkutbytet
med främmande länder. Andra kammaren avslog denna min framställning,
och Kungl. Maj :t har sedan inte vidtagit annan åtgärd än att låta igångsätta
en räkning av utlänningarna, vilken emellertid inte är klar i dag. Det är
uppenbart, att resultatet av denna räkning kommer för sent för att vi nu skulle
kunna bedöma föreliggande fråga.
Bristen på utredning har dels föranlett, att ytterlighetsriktningarna kunnat
ägna sig åt en dimbildning av granska stora dimensioner, dels även skapat en
oerhörd oro hos den allmänna opinionen, vilket, återspeglar sig i dagens debatt.
Vidare ger den anledning till att regeringens ståndpunkt beträffande utlänningsfrågorna
och vår invandringspolitik är synnerligen oklar för riksdagen.
Ett annat resultat av att denna utlänningsräkning inte är färdig är, att när
regeringen begär att få en halv miljon kronor till flyktingshjälp, så saknas
varje utredning örn behovet. Man kan inte ens fastställa, vilket antal det här
iir fråga om.
Nu är emellertid läget, att det av humanitära skäl inte vore riktigt att av
den anledningen vägra att bevilja det begärda anslaget och därmed uppskjuta
att lämna en hjälp, som är en ordentlig hjälp endast örn det är en snar hjälp.
Även örn man alltså kan vara på det klara med att hjälpen skall lämnas,
måste man emellertid räkna med delade meningar beträffande användningen
av hjälpen, då förutsättningarna, villkoren och formerna för hjälpen inte finnas
klarlagda för riksdagen.
60
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. (Forts.)
Det finns en ytterlighetsriktning, som förmenar att den är mest kuman, och
som talar mycket brett och ibland ganska hetsigt om flyktingarnas rätt och
intressen. Denna meningsriktning framställer flyktingarna såsom bättre medborgare
än svenskarna, och den har ingen tanke på eller ett ord för svenska
rikets och svenska folkets intressen. Det finns en motsatt ytterlighetsriktning,
som förmenar, att det inte finns möjlighet att bringa flyktingarna hjälp utan
att träda svenska intressen för nära. Denna ytterlighetsriktning är lika felaktig
som den förra. Sanningen ligger mitt emellan.
Lika litet som man har rätt att förneka de humanitära synpunkterna, lika
litet har svenska riksdagen rätt att vid bedömandet av denna fråga bortse från
de intressen, arbetsmarknadspolitiska intressen m. fl., som beröra vår egen befolkning.
Här gäller det inte frågan — hjälpa eller inte hjälpa — utan endast
formerna för hjälpen. Det är därför alldeles omöjligt att förstå, att det skulle
kunna vara vår uppgift att vid behandlingen av denna fråga hetsa upp oss till
någon prosemitism eller antisemitism. Vår uppgift är väl snarare att bedöma
denna humanitära fråga med lugn och eftertanke utan åsidosättande av vår
uppgift att skydda vårt folks och vår svenska arbetsmarknads behöriga intressen.
Det är, herr talman, anledningen till att jag biträder reservationen.
Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets hemställan, nämligen dels på bifall
till berörda hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
den hemställan, som innefattades i den av herr Nilsson i Fredriksfält m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Rubbestad begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 37, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den hemställan, som innefattas i den av
herr Nilsson i Fredriksfält m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funnit flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Wallén, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 130 ja och 50 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.
Herr talmannen meddelade, att han, med anledning av kammarens nu fattade
beslut, i fråga om motiveringen endast komme att framställa proposition
på godkännande av utskottets motivering; och blev utskottets motivering
på därå framställd proposition av kammaren godkänd.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
61
§ 7.
Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 2, angående regleringen för budgetåret
1939/40 av utgifterna under riksstatens andra huvudtitel, innefattande
anslagen till justitiedepartementet.
På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.
''Punkterna 1—9.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 10.
Lades till handlingarna.
Punkterna 11—14.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 15.
Lades till handlingarna.
Punkterna 16-—18.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19.
Lades till handlingarna.
Punkterna 20—37.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 38.
Lades till handlingarna.
Punkterna 39—44.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 45.
Lades till handlingarna.
Punkterna 46—49.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 50.
Lades till handlingarna.
§ 8.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av en
telegrafverket tillhörig tomt i Nynäshamn; och
62
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
en postverket tillhörig fastighet i Ödeshögs municipalsamhälle.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 9-
Äng. utgifter Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 9, angående regleringen för budgetåret
1939/40 av utgifterna för kapitalinvestering i avseende å postverket,
avseende å telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
drivande verk ^ förslag av lierr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
•skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.
Punkterna 1—3.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4.
Kades till handlingarna.
Äng- örn- och Punkten 5, angående om- och tillbyggnad av posthuset i Kristinehamn.
tillbyggnad av
posthuset i Efter föredragning av punkten yttrade:
Kristinehamn.
Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall tillåta mig
att nämna ett par ord angående den ombyggnad, som det här är fråga örn.
Det gäller nämligen ombyggnad av posthuset i Kristinehamn för en kostnad av
468,600 kronor. Under statsrevisionen 1930 besökte jag tillsammans med revisorerna
det då tämligen nybyggda posthuset i nämnda stad. Det är, såsom
framgår av handlingarna, uppfört 1927. Vi funno på en för övrigt stor och
rymlig tomt en byggnad, som i fråga örn dimensionerna — jag vill nästan säga
även ifråga örn utseendet — närmast påminde örn ett borgarhus ifrån 1700-talet men^inte örn en rymlig ämbets- eller tjänstelokal i detta århundrade. Vi
vörö också odelat förvånade över att man vid uppförande av denna nybyggnad
tagit till så smått och, tillåt mig säga, i vissa avseenden anspråkslöst — men
knappast anspråkslöst i bättre mening. Vi fingo också bekräftat — visserligen
i försiktiga ordalag men dock tydligt nog — av postmästaren, att han ansåg
byggnaden alldeles otillfredsställande redan för dåvarande behov. Än mindre
skulle den enligt hans mening kunna medgiva någon utveckling av poströrelsen.
Nu finna vi också, att lokalerna äro för små och måste utökas. Byggnadens
plandimensioner äro tilltagna så små, att man inte kan nöja sig med att bygga
på en våning, utan man måste dessutom flytta hela framfasaden åt gatan, en
meter utåt. Hela fasaden får sålunda rivas. Det blir naturligtvis icke mycket
kvar i värde av den byggnad, som förut fanns. Jag skulle knappast omnämnt
detta ärende, örn jag icke från min egen stad hade exempel på lika dålig och
otillräcklig planläggning av en nybyggnad, ehuruväl i det fall, som jag nu
avser, det icke närmast gäller postverket såsom ansvarigt utan telegrafverket,
som varit byggherre. Postverkets lokaler äro emellertid av samma otillräckliga
slag och måste sannolikt inom mindre än tio år efter uppförandet högst
betydligt utvidgas. Jag trycker, att förhållandet är så anmärkningsvärt och
vittnar örn så litet förutseende från deras sida, som haft att planlägga och
besluta i denna sak, att det förtjänat omnämnas i debatten.
Herr talman! Jag har icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
63
Ang. örn- och tillbyggnad av posthuset i Kristinehamn. (Forts.)
Herr Råstock: Herr talman! Då den siste ärade talaren icke gjort något
yrkande, kan det vara överflödigt att plädera för en sak, som lian och jag, när
det kommer till kritan, äro överens örn, nämligen att man skall taga till så det
räcker men någorlunda lagom. Hade dessa ord icke sagts, kunde herr andre
vice talmannens yttrande betraktats såsom en uppmaning till vederbörande att
taga till för spatiöst, och då kan det hända, att vi hade haft andre vice talmannen
på den sidan, som gjort anmärkning på detta. Det är blott detta jag har
velat konstatera, nämligen att vi äro inne på samma väg, utskottsmajoriteten
och herr Hagnusson i Skövde.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 6.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 7.
Lades till handlingarna.
Punkterna 8—25.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 26.
Lades till handlingarna.
Punkterna 27—30.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31, angående fortsatt anläggning av dubbelspår. Äng. fortsatt
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr Lundberg: Herr talman! Jag har vid denna punkt, som avser fortsatt
anläggning av dubbelspår, tillåtit mig att i utskottet framkomma med
en blank reservation. Denna gäller icke anslaget såsom sådan! utan det sätt
för finansieringen av detsamma, som här föreslås.
Kungl. Maj:t föreslår nämligen, att av detta anslag omedelbart skola avskrivas
1 miljon kronor samt resten, 1.5 miljon kronor, hänföras till räntepliktigt
kapital åt statens järnvägar. Detta tyder på att Kungl. Majit i någon
mån ändrat sin uppfattning örn detta arbetes karaktär. Jag vill nämligen
erinra om att då detta arbete igångsattes — det första anslaget för ändamålet
beviljades för budgetåret 1937/1938 — motiverades anslaget med att, då Inlandsbanan
först fullbordats, uppkom ett stort behov av att finna syselsättning
åt de arbetare, som där blivit lediga. Med hänsyn till detta förhållande, alltså
arbetets karaktär av att vara ett arbetslöshetsobjekt, ansågs det icke lämpligt,
att dessa medel av statens järnvägar hänfördes till räntepliktigt kapital,
och att man sköt på framtiden frågan om huru mycket av dessa medel, som
statens järnvägar sedan skulle upptaga såsom nyanläggningskostnader. Sedan
fortsatte man året därpå på samma sätt, och hitintills ha alla medel, som
använts för denna anläggning, d. v. s. anordnande av dubbelspår mellan Järna
och Katrineholm, helt avskrivits.
Emellertid har järnvägsstyrelsen i sin allmänna översyn av de arbetsuppgifter,
som närmast föreligga, kommit till den uppfattningen, att detta arbete
för utbyggande av dubbelspår på linjerna Stockholm—Göteborg och Malmö
anläggning
av dvbbelspår.
64
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. fortsatt omläggning av dubbelspår. (Forts.)
—Katrineholm tydligen är av den största vikt för ett höjande av järnvägarnas
effektivitet. Man framhåller, för övrigt med rätta, att alla de större banorna
i utlandet i regel äro dubbelspåriga. Alltså är det här ett arbete, som
avser att höja våra järnvägars effektivitet, och sålunda har detta arbete nu
mer och mer förlorat den karaktär av lämpligt arbetslöshetsobjekt, som det från
början hade. Järnvägsstyrelsen har tydligen från början varit inställd på att
anslaget till dubbelspårsanläggningar skulle avskrivas. Den framhåller i detta
sammanhang en ganska märklig jämförelse. Järnvägsstyrelsen säger, att
det numera ofta förekommer, att man häx i landet fått företaga vägförbättringar,
som avse att rädda våra stora landsvägar och anordna mötesplatser,
för att framkomligheten på vägarna skall bli bättre. Men det är ingen, son
då tänker på räntabiliteten av dessa utgifter, och därför menar järnvägsstyrelsen,
att dessa arbeten äro en viss parallell till de arbeten, som det här är fråga
om, och att därför medlen borde avskrivas omedelbart. Ja, men det föreligger
verkligen en principiell skillnad, ity att dessa vägförbättringsarbeten bestridas
så gott som helt och hållet av automobilskatten, med andra ord att trafrikanterna
själva få betala dem.
Örn det alltså här vore fråga om en avskrivning av statens järnvägars egna
medel, skulle jag givetvis icke ha någonting att säga därom, men såväl Kungl.
Majit som riksdagen ha alltid gjort gällande, att statens järnvägar skola skötas
affärsmässigt, såsom ett affärsföretag, och att de sålunda skola kunna genom
sin taxepolitik förränta i dem investerat kapital. Då frågar man sig: är
icke en sådan anläggning som dubbelspårsanläggningen avsedd att öka järnvägarnas
kapacitet? Inom enskilda företag — jag behöver icke tala örn enbart
enskilda järnvägsföretag ■— företager man ofta nyanläggningar, som på
en gång öka företagets kapacitet, vilken naturligtvis icke omedelbart helt kan
tagas i anspråk. Jag måste emellertid säga, att det är företagets egen sak att
finansiera dem. Jag kan därför icke finna, att det är riktigt att på detta sätt
med skattemedel finansiera ett arbete vid statens järnvägar utan att samtidigt
taga upp avskrivningsfrågan till avgörande.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att framhålla, att Kungl. Maj :t
i år lagt fram ett förslag till elektrifiering av bansträckan Långsele—Boden,
vilket har ett visst sammanhang med detta, ity att man går ut ifrån att den
arbetsstyrka, som man där uppe sommartid kan använda för elektrifieringsarbetena,
skulle i viss utsträckning — det gäller ungefär 125 ä 150 man —
till hösten kunna skickas ned till de arbeten, som äro avsedda att utföras på
bansträckan Järna—Katrineholm. Det är en mycket klok och rationell åtgärd
att ordna det på det sättet, och det finns ingenting annat att säga därom,
än att man gör sig den frågan: när Kungl. Majit utgår ifrån att en nyanläggning
i form av elektrifiering av banan Långsele—Boden skulle vara
en sådan anläggning, som skulle förräntas av statens järnvägar, vad är det då
för annan karaktär på dessa arbeten, som avse ett effektivare utnyttjande av
bansträckorna Stockholm—Göteborg och Malmö—Katrineholm?
Jag har med dessa uttalanden endast velat fästa kammarens uppmärksamhet
på denna fråga, som jag anser vara av mycket stor betydelse vid bedömandet
av statens järnvägars räntabilitet. Jag vill också uttrycka den förhoppningen,
att nästa gång Kungl. Majit kommer med förslag till fortsatt utförande
av dubbelspårsanläggningen frågan örn finansieringen kunde tagas upp
i hela sin omfattning, så att vi på det sättet skulle komma att på en gång få
taga ställning till frågan. Jag har intet yrkande att göra. I
I detta anförande instämde herrar Bagge, Lundell, Olsson i Staxäng och
Åqvist.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
65
Ang. fortsatt omläggning av dubbelspår. (Forts.)
Herr Råstock: Herr talman! Det var ett helt programtal, som herr Lundberg
här höll, men det slut, han kom till, förvånade mig i någon mån. Jag
skall i alla fall först som sist be att få säga honom, att vill han ha någon ändring
i fråga örn finansieringen vid statens järnvägar -—• och, jag vågar tilllägga,
vid även andra affärsverk — är detta sätt icke precis den rätta metoden,
utan då vore det hans skyldighet, tycker jag, örn han nu vill nå fram
till ett resultat, att åtminstone lägga fram några riktlinjer i sådant avseende.
Det har han emellertid underlåtit. Han har här talat örn järnvägsstyrelsens
skyldighet att förränta sitt kapital, och att det beror därpå, att den är ett
affärsdrivande verk. Det är alldeles riktigt. Direktiven härutinnan, herr
Lundberg, har såväl järnvägsstyrelsen som andra affärsverk fått av statsmakterna.
Till dess statsmakterna ändra dessa direktiv, lär väl järnvägsstyrelsen
få rätta sig efter dem.
Jag vill emellertid säga en annan sak också. Huru skulle herr Lundberg
med sin finanspolitik ha kommit fram till ett efter min mening förnuftigt
resultat, när det gällde exempelvis, såsom härom året, att statens järnvägar
skulle övertaga Ostkustbanan? Det fanns ingen, som den gången hade panna
att påyrka, att det skulle betraktas såsom räntepliktigt kapital i någon större
utsträckning, utan man skulle så att säga på ett bräde avskriva örn jag minnes
rätt 16 miljoner kronor. Och hur skulle det ställa sig i alla andra fall med
nödlidande eller bankrutterade enskilda järnvägar, där man i stor utsträckning
kommit till statsmakterna med en vädjan, att statens järnvägar skulle få lov
att övertaga dessa järnvägar för att den egna orten icke skulle råka alldeles
i misär i fråga örn kommunikationer? Huru skall man ordna det, herr Lundberg?
Det återstå en hel mängd frågor att besvara, innan man kan komma
fram till ett annat resultat. Jag vågar tillägga, att örn statens järnvägar
verkligen finge skötas såsom ett affärsföretag, skulle det icke heller kunna
ifrågakomma, att det togs hänsyn till allmänna, sociala och kulturella synpunkter,
såsom man nu måste göra — enligt mitt förmenande med full rätt -—
från statsmakternas sida. Man har sett på saken från den utgångspunkten,
att det gällt att skapa pulsådror i samhällskroppen, och därför har man ansett,
att ingen landsdel borde bli alltför mycket vanlottad.
Jag är tvungen att säga något, som det kanske passade bättre att komma
med litet längre fram, med anledning av att herr Lundberg var oförsiktig nog
att påpeka, att den jämförelse, som järnvägsstyrelsen gjorde med landsvägarna,
var felaktig. Jag skall för dagen inskränka mig till att konstatera, att
visserligen gå verkligen ungefär 85 procent och kanske något mera av bilskattemedlen
till våra landsvägars förbättrande, men hur är det, ni alla från
landsbygden, som sitta här nied en erfarenhet, som icke herr Lundberg som
stadsbo äger: har vägskatten sjunkit under dessa år i någon nämnvärd utsträckning?
Jag hoppas att örn någon vecka bli i tillfälle att i samband med
behandlingen av sjätte huvudtiteln visa, huru ytterligt litet vägskatten sjunkit
under de år, som gått, trots att bilskatten enligt herr Lundberg betalar
huvudparten av kostnaderna för vägväsendet. Bilskatten har icke räckt till
att helt finansiera ett enda nytt företag, och den har icke betalat något för
hela det gamla vägnätet, som fanns förut. Här lia statens järnvägar ansetts
skyldiga att förränta icke blott det kapital, som nedlagts i banor, vilka kunna
anses jämförliga med vägar, utan även, vilket för övrigt är riktigt, kostnaderna
för driften och rullande material och allt vad därtill hör.
Jag skulle vilja sluta med att säga, att vill herr Lundberg åstadkomma
någon frontförändring härvidlag, får han nog vara snäll och lägga fram riktlinjer
för detta, som vi sedan skola bedöma, när den dagen kommer. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Andra kammarens protokoll 1989. Nr 12.
5
66
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. fortsatt omläggning av dubbelspår. (Forts.)
Herr Åqvist: Herr talman! Jag har ingenting att erinra i fråga om den
föreslagna dubbelspårsanläggningen. Det är säkerligen riktigt, såsom utskottet
här uttalat, att trafiken ökats i en sådan omfattning, att en dubbelspårsanläggning
är även för vårt land nödvändig. Jag har emellertid, även jag,
mina betänkligheter rörande sättet för finansieringen. Dubbelspårsanläggningen
på bansträckorna Stockholm—Göteborg och Malmö—Katrineholm avse
sträckor på en sammanlagd längd av 570 kilometer, och arbetet skall utföras
under omkring tjugu år för en sammanlagd kostnad av 125 miljoner kronor.
Detta har angivits i utlåtandet såsom järnvägsstyrelsens uttalande. Om vi
skulle göra en motsvarande avskrivning vid varje tillfälle, som dessa anläggningar
skola utföras, skulle det bli omkring 40 miljoner kronor, som således
skulle utgå av skattebetalarnas medel. Jag ifrågasätter, örn det icke ändå
i vår folkrikaste trakt beträffande dessa huvudbanor, alltså söder örn Uppsala,
skulle vara möjligt att anlägga den principiella synpunkten, att även
dubbelspårsanläggningar böra kunna förräntas. Jag anser icke, att man kan
vara nöjd med att göra dessa stora arbeten och avskriva på en gång så stora
belopp, som här ifrågasättas. Utskottet har sagt i sitt utlåtande, att »i vad
mån sedermera skeende nyinvesteringar skola behöva omedelbart avskrivas
lärer få prövas framdeles med tagen hänsyn främst till statsbanornas ekonomiska
förmåga att bära deras förräntning». Enligt mitt förmenande är frågan
av mycket stor betydelse, och min personliga uppfattning är den, att den dubbelspårsanläggning
söder örn Uppsala, som det här talas örn, bör kunna räknas
som räntabel, ehuru möjligen vid olika tidpunkter efter olika förräntningsgrunder.
I varje fall bör man icke göra en sådan avskrivning, som här
ifrågasattes.
Herr Råstock: Herr talman! Det sista anförandet visar, enligt mitt sätt
att resonera, hur rätt jag hade. Herr Åqvist vågade icke helt instämma med
herr Lundberg utan nöjde sig med att säga, att alla dubbelspår, som anläggas
söder örn Uppsala, skola anses vara förräntningspliktiga anläggningar. Men
varför komma dubbelspår till? Jo, de tillkomma i den resande allmänhetens
intresse och alltså för att statens järnvägar skall kunna bättre betjäna allmänheten.
Det skulle kunna hända, att herrarnas politik kom att gå ut över de resandes
möjligheter att komma fort och säkert fram.
Jag vill upprepa vad jag sade förut, nämligen att örn herrarna vilja ha andra
riktlinjer för affärsverkens ställning till statsmakterna, skola ni vara så goda
och lägga fram dem. När frågan behandlades på fjärde avdelningen, var
det en enda röst, som gjorde sig till talesman för den uppfattning, som herr
Lundberg och herr Åqvist här företräda. Jag skulle bra gärna vilja veta,
vilka principer herrarna själva tillämpa i edra företag, och om ni icke försöka
göra dem så solida och räntabla som möjligt. Jag hoppas åtminstone, att
så är fallet.
Herr Lundberg: Herr talman! Jag vet icke vad jag skall säga om herr
Råstocks sista uttlande. Inom näringslivet äro vi mycket måna örn att sådana
anläggningar, som det här är fråga om, skola avskrivas snarast möjligt, men
vad det här gäller är sättet för dessa avskrivningar. Förut ha avskrivningar
i statens järnvägar gjorts på sådant sätt, att man på en gång har skrivit
bort stora delar av det kapital, som tidigare har varit ränteplikt.igt. Detta
har särskilt gällt de anläggningskostnader, som hänfört sig till kulturbanor
o. dyl. Det är ingenting att säga örn den saken, men vad jag har vänt mig
emot är, att man börjar avskrivningarna så att säga i förväg. Konstatera
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
67
Ang. fortsatt omläggning av dubbelspår. (Forts.)
först vad det hela kostar, och företag- sedan avskrivning i den ordning, som
statsutskottets ärade ordförande vill göra!
Herr Råstock: Herr talman! Högtalarapparaten framför mig verkar betydligt
avskräckande, ty det dundrar ju efter väggarna. Örn herr talmannen
skulle vilja stänga av den, skulle jag vara mycket tacksam.
Det förhåller sig ju härvidlag på så sätt, att vi ha hållit oss till vad statsmakterna
beslutade så sent som för två år sedan och även i fjol. Det beslutet
har gått ut på att med den nya budgettekniken skall allt, som icke beräknas
bli räntabelt, omedelbart avskrivas. Det är det vi ha att rätta oss efter, och
det ha herr Lundberg och herr Åqvist själva varit med örn att besluta under
de senast förflutna åren.
Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.
Punkterna 32—W.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 41.
Lades till handlingarna.
Punkterna 42—56.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 10.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag örn kapitalinvesteringar i luftfartsfonden; och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för luftfartsfonden.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 11.
Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. anslag
förslag örn anslag till bro över Svinesund jämte en i ämnet väckt motion. 611 bro över
_ Svinesund.
Uti propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1939/40 hade Kungl. Majit under sjätte huvudtiteln (punkt 19,
sid. 127—129 av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 4
januari 1939) föreslagit riksdagen dels bemyndiga Kungl. Majit att med
norska staten träffa avtal om sådant tillägg till föreliggande överenskommelse
mellan Sverige och Norge örn uppförande och underhåll av bro över
Svinesund, att brons bredd fastställdes till 9.5 meter; dels ock till bro mellan
Sverige och Norge över Svinesund för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av 300,000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.
I en inom andra kammaren av herrar Carlström och Sandberg väckt motion,
nr 293, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts ovannämnda hemställan örn bemyndigande att med Norge överenskomma
örn en breddning av Svinesundsbron till 9.5 m.
68
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Äng. anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
Utskottet hemställde,
att riksdagen, måtte
a) med avslag å motionen II: 293, bemyndiga Kungl. Majit att med norska
staten träffa avtal örn sådant tillägg till föreliggande överenskommelse mellan
Sverige och Norge örn uppförande och underhåll av bro över Svinesund, att
brons bredd fastställdes till 9.5 meter;
b) till bro mellan Sverige och Norge över Svinesund för budgetåret 1939/40
anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.
Reservation utan angivet yrkande bade avgivits av lierrar Bäckström och
Bergvall.
Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:
Herr Carlström: Herr talman! Eftersom det är jag och herr Sandberg i
denna kammare, som ha gjort oss skyldiga till att väcka den motion, som
finnes omnämnd i detta utskottsutlåtande, och i vilken vi yrkat avslag på det
av Kungl. Majit begärda bemyndigandet att få träffa avtal med Norge om
utökning av Svinesundsbron med ett par meter och i följd därav också på det
begärda anslaget på 300,000 kronor, skall jag be att få yttra några ord i frågan.
Det är ju alldeles uppenbart, att min medmotionär och jag icke ha kunnat
hysa några större förhoppningar örn att en sådan ovanlig motion som denna
skulle vinna riksdagens bifall. Numera gäller det ju i regel att försöka få
anslagen ökade. Den förteckning, som statsutskottets ordförande har låtit
oss få del utav och som upptager vad som från olika håll begärts i fråga örn
ökade anslag, vittnar ju örn att man sannerligen icke i det avseendet varit
overksam. Vi ha däremot kommit med ett förslag, som går ut på att man
skulle minska statens utgifter med 300,000 kronor, visserligen icke i år utan
längre fram, då bron blir färdig och då dessa 300,000 kronor i varje fall komma
att krävas, såvida man nu går med på Kungl. Maj :ts förslag.
Vattenfallsstyrelsen har ju uttalat, att denna breddning av bron skulle vara
.synnerligen önskvärd, och att man därför hör gå in för den, när den kan åstadkommas
för en så ringa kostnad som 300,000 kronor. Örn departementschefen
och utskottet mena, att man icke bör gå emot sakkunskapen, som givit detta
uppslag, så kan jag för min del förstå den synpunkten, försåvitt man har den
uppfattningen, att sakkunskapen alltid har rätt. När broförslaget första gången
skisserades, var det emellertid också sakkunskapen, som utarbetade förslaget,
och i så fall hade den väl också då rätt.
Örn det nu vore så, att det för trafikens skull vore behövligt med breddningen
av bron — jag skall icke säga alldeles oundgängligen nödvändigt, ty det
är ju ett uttryck, som man numera knappast får använda, då det är fråga örn
att göra av med pengar — så skulle jag för min del naturligtvis icke heller
ha varit med örn att väcka en motion om avslag. Betänkandet åtföljes emellertid
av en skiss, som visar, att det också finns andra vägar in till Norge, som man
kan använda utan att behöva anlita färjtrafik, och jag har för min del svårt
att tro, att det skall bli så stark trafik på den nya bron, att det icke blir möjligt
för bilar att mötas på densamma, även om den har en körbana på 6 meter.
Herrarna kunna ju själva gå ned i Klarakvarteren och stega upp hur breda
gatorna där äro. Jag tänker särskilt på den gata, där busslinjen 54 går fram.
Jag hade förra året min bostad så belägen, att jag ofta åkte den gatan. På
den ena sidan av gatan står alltid hela vägen en kö av stora, breda lastbilar,
men ändå kan busschauffören lotsa fram en stor och skrymmande buss utan
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
69
Ang. anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
att såvitt jag minns, någon enda gång tangera de bilar, som stå uppställda på
den ena sidan oell som man gott kan säga taga upp mer än halva utrymmet.
Är det verkligen möjligt, att trafiken över Svinesundsbron kan bli så våldsamt
stark, att man icke skall hinna väja för varandra, örn man möts på den
6 meter breda körbanan på bron? Jag har svårt att tro, att det verkligen kan
förhålla sig på det sättet.
Nu säger man, att det är alltid bättre att köpa dyrt och få det bra än att
köpa billigt och få det sämre. I detta fall skulle jag emellertid tro, att man
köper dyrt utan att strängt taget få det bättre än vad det skulle bli med en
bredd av 6 meter.
Man har också föreburit det skälet, att man genom breddningen skulle få
avsättning för sten för 112,000 kronor, och att man därför samtidigt skulle
kunna minska anslaget till inköp av gatsten med motsvarande belopp. Det
torde väl ändå finnas rum för gatsten med bättre användning, här i landet.
Örn vi nu nödvändigtvis måste se till att man utför byggen, där sten går åt,
skulle vi säkerligen kunna finna en lämpligare användning för stenen än att
bredda bron över Svinesund.
Jag vet icke vilken departementschef jag här egentligen vänder mig emot.
Jag ser, att statsrådet Strindlund är här, men jag tror, att han är mycket
oskyldig till denna sak. Örn han hade handlagt ärendet och hans sunda förnuft
hade fått göra sig gällande, så hade kanske bron fått stanna vid 6
meter.
Jag har hört sägas, att även på den ort, som beröres av denna trafik, är
man ganska förvånad över att man har ansett sig böra göra bron bredare.
I propositionen åberopas också ett annat skäl, nämligen att vägen till bron
skulle bli bredare än 6 meter, och att det kunde vara trevligt att ha bron lika
bred som vägen. Även örn vägen är bredare, vore det väl emellertid icke något
särskilt konststycke att låta vägen smalna av, så att det icke blir alltför
stor skillnad i bredd, när man kommer fram till bron.
Nu vet jag ju mycket väl, att det i dessa tider är lönlöst att förorda sparsamhetspolitik.
Det är icke modernt. Det gör sig icke. Naturligtvis kommer
man att följa Kungl. Maj:ts förslag, men det kan kanske ändå förlåtas,
om man vid ett tillfälle som detta från något håll framför den synpunkten, ätt
vi här i landet, både i riksdagen och annorstädes, alltför mycket lia kommit in
på vägen att göra allting så storartat som möjligt, vare sig man bygger publika
byggnader, vägar eller broar. Det är möjligt, att vi ha råd till det, i varje
fall för närvarande, men det kan också hända, att det kommer tider, då man
även måste tänka på att icke lägga ut pengar i onödan.
Det är ur dessa synpunkter, herr talman, som jag i alla fall anser mig kunna
få lov att yrka bifall till motionen, d. v. s. avslag på punkten a) i det föreliggande
utskottsutlåtande!
Herr Råstock: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag vill
endast säga till herr Carlström, att vi ha för vår del just gått ut ifrån, att det
är sparsammare att, göra utvidgningen nu än att sedan kanske bli tvungna
att göra den örn ett tiotal år. Vi ha dock erfarenhet om att det då kan komma
att kosta tre gånger så mycket eller kanske mera. För egen del vill jag också
säga, att exempelvis inom Örebro län lia vi under den tid, jag minns, fått
helt eller delvis bygga örn en och samma vägsträcka icke mindre än tre gånger.
Jag tror icke, att det har varit ett ovanligt förhållande även inom landet i
övrigt. Jag kan kanske också få påpeka, att det är en fullkomligt missriktad
sparsamhet att taga till en bro för smal.
70
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Ang. anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
Vidare vill jag framhålla, att statsutskottets ståndpunkt till förslaget om
bron tillkom efter besök på ort och ställe. När vi sågo de eländiga förhållanden,
som där rådde, voro vi fullständigt eniga örn saken, oavsett vilken politisk
kulör vi hade.
Herr Carlström sade, att vi lita i alla väder på sakkunskapen. För min
del skall jag gärna medge, att jag tycker det hade varit bättre, om det nu
framlagda förslaget kommit redan i fjol i samband med det ursprungliga förslaget.
Jag vill emellertid meddela, att vi med bruk av sunt förnuft ha kommit
till det resultatet, att det trots allt är klokare just ur sparsamhetssynpunkt
att utföra bron i den sist föreslagna skepnaden.
Större delen av vad herr Carlström här har sagt har jag förut läst i en tidskrift,
som benämnes med den egenskap, som jag nyss sade hade lett oss till vårt
ståndpunktstagande. Jag ber om ursäkt, ifall herr Carlström var skribenten
i den tidskriften, men jag kan icke rå för att man observerar, när man först
läser en uppsats i tidskriften i fråga och sedan får i sin hand en motion, i vilken
man känner igen åtskilligt, som stod i denna tidskrift. Örn det nu icke
är så, att herr Carlström var författare till den artikel, som stod i den av mig
åsyftade tidskriften, så kan jag kanske ändå få erinra örn att det nu föreliggande
projektet är åtskilligt billigare än det mycket dyrbara projekt, som
mellanriksbanekommissionen på sin tid lade fram örn en järnvägslinje över
Svinesund. Såvitt jag förstår, blir det mycket bättre ordnat genom det sätt,
på vilket statsmakterna nu vilja ordna förbindelsen.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Anderrson i Rasjön: Man kan ju ha anledning undra vilket praktiskt
motiv, som har föresvävat förslagsställarna för en breddning av Svinesundsbron.
Enligt det ursprungliga förslaget skulle själva körbanan vara 6
meter bred, vilken bredd är fullt tillräcklig för att tillåta bilar att mötas. Behov
av en ytterligare breddning kan ju uppkomma på två sätt. Antingen är
trafiken så snabb, att förbikörning måste tillåtas på bron, eller också skall
man kunna parkera bilar efter ena sidan och ändå lia plats att möta eller köra
förbi varandra. Ingen kail väl ändå påstå, att något av dessa fall kommer
att föreligga för Svinesundsbrons vidkommande. Det kan ju icke bli tal örn
att tillåta parkering på bron, eftersom den går över en riksgräns och det säkerligen
blir tullspärr på ömse sidor, där alla fordon skola hejdas. Av samma
skäl kan det aldrig bli behövligt att tillåta så snabb trafik över bron, att omkörning
samtidigt med möte skall behöva förekomma, d. v. s. att man skall
ha tre trafikfiler i stället för två.
Bron är nu planerad för två trafikfiler och då det aldrig kan bli behov av
att ha tre, förfaller det rent praktiska trafikskälet för brons breddning och
återstår det andra skälet, att man vill slå på stort och visa sig generös, en synpunkt,
som norrmännen emellertid äro tämligen okänsliga för, eftersom de
knappast velat vara med örn en bro överhuvud taget och ej alls örn en breddning
av densamma.
Vad slutligen den arbetslöspolitiska synpunkten beträffar, är jag för min
del beredd att offra mycket för den, men jag måste säga, att man kan säkerligen
åstadkomma större nytta genom att utföra annat arbete än breddning
av Svinesundsbron.
Av dessa skäl, herr talman, ber jag att få instämma i motionärens avslagsyrkande.
Herr Carlström: Statsutskottets ärade ordförande talade om att när man
från utskottet, var nere för att se på denna sak, hade litet var oavsett »kulö
-
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
Nr 12.
71
Äng. anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
ren» varit överens om att man skulle gå med på att bredda bron. Jag har
icke heller skrivit denna motion, därför att jag har någon viss kulör. Jag
tycker, att det är en alltför liten fråga för att den skall göras till partifråga.
Även örn det skulle vara ett stänk av »sunt förnuft» i motionen, är det väl
icke så farligt, även om jag anser mig kunna skriva en motion utan hjälp av
andra.
Jag får kanske också tillägga, att våra goda grannar, norrmännen, synas
icke vara så värst rädda för att man icke skall klara sig med den smalare bron,
ty de ha redan förut varit rätt tveksamma, när det gällt att hjälpa till, och
för breddningen kan man icke få något bidrag från dem. De ha väl för sin
del också den uppfattningen, att det är fullt, tillräckligt med de vägar, som
redan finnas dels över land, dels med färja, och de ha nog haft lite svårt att
förstå behovet av denna bro — vilken bredd det sen gäller.
Herr Råstock talade örn att det hade hänt, att, man fått bygga örn samma
väg tre gånger. Det är ju endast ytterligare ett bevis för att sakkunskapen,
som ju varit med vid alla dessa tillfällen, kan taga fel och ganska ofta kan
komma fram med förslag, som sedan visa sig vara mindre praktiska i tilllämpningen.
Det kan icke hjälpas, att jag i detta fall icke kan inse, att det
egentligen finns några skäl alls, som tala för en breddning. Jag tror icke,
att det med de trafikvägar, som man redan har till Norge, kan bli så stor
trafik på bron, att det nu föreslagna arbetet är nödvändigt.
Herr Råstock: Herr talman! Jag vill endast påpeka en sak med anledning
av herr Carlströms och herr Anderssons i Rasjön anföranden, och det är,
att den ojämförligt största arbetsmängden kommer på den svenska sidan, och
att det skall användas svenskt material i all den utsträckning, som är möjlig,
samt svensk arbetskraft med undantag av 14 procent. Till slut vill jag för
att fatta mig kort säga, att norrmännen, som från början ej varit intresserade
av detta företag, nu biträtt även det här framlagda förslaget.
Överläggningen förklarades härmed avslutad.
Herr talmannen gav först propositioner beträffande utskottets hemställan
under a), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i berörda del dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 293; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.
Utskottets hemställan under b) blev härefter på därå framställd proposition
av kammaren bifallen.
§ 12.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till kapitalinvestering i luftfartslånefonden; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare aktieteckning
i aktiebolaget Kattstrupeforsen; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142);
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i
72
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 f. m.
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa linder nyttjanderätt upplåtet
område; och
nr 7, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande ersättning
till rättegångsbiträde i fri rättegång.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.4 e. m.
In fidem
Sune. Norrman.
Onsdagen den 22 februari.
Kl. 7.30 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.
§ I
Äng.
utbytan- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion
helgdagar*1^ om ^bytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar.
andra ledig- I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46,
hetsdagar. vii]cen behandlats av andra lagutskottet, hade herr De Geer i Lesjöfors hemställt,
att riksdagen måtte besluta utredning angående »sådan ändring av kalenderreformen,
att vissa enkla helgdagar indragas och utbytas mot ledighetsdagar
i anslutning till söndagar under andra halvåret».
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar Nomian, Hagman, Knut Petersson,
Wistrand och Pettersson i Hällbacken, vilka ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig utredning
örn borttagande av ett antal helgdagar eller deras ersättande med andra ledighetsdagar.
Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:
Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Utskottet har för sitt avslagsyrkande
egentligen tre olika motiv. Det första är, att dessa s. k. lätthelgdagar
då och då infalla på söndagar, varigenom den i motionen föreslagna
anordningen att utbyta helgdagarna mot ledighetsdagar på hösten skulle kunna
leda till att man finge färre arbetsdagar på året. Denna synpunkt är
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
73
Ang. utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)
onekligen alldeles riktig. Jag har ju emellertid i motionen endast föreslagit
en utredning. Skulle utredningen ge vid handen, att under en 50-årsperiod eller
en 100-årsperiod en av dessa helgdagar i medeltal infaller på en söndag, kunde
man ju minska ledighetsdagarna på hösten från tre till två.
Den andra synpunkten, som utskottet i detta sammanhang framhåller, är
hänsynen till jordbruket, en näring, som ju under hösten har sin brådaste tid.
Detta är onekligen också en riktig synpunkt, men skola vi nu ta hänsyn till
arbetstillfällena, böra vi också bedöma frågan med hänsyn till industriens,
och då i första hand järnhanteringens och den kemiska industriens intressen.
Det inträffar ofta, att dessa s. k. enkla helgdagar infalla på tisdagar eller
fredagar. I de industrier, som arbeta med den s. k. eviga elden, lönar det sig
inte att för en dags drift elda upp ugnarna. Då blir det i stället för en dags
stillestånd två dagars stillestånd. Numera ha vi ju fått ytterligare en sådan
där nyckfull helg, nämligen första maj, och då kan det hända, örn det vill
sig illa, att vi få sex lediga dagar för järnhanteringen och viss övrig tung
industri.
Även ur jordbrukarnas synpunkt tror jag emellertid, att åtminstone en
av dessa helgdagar är till stort förfång för arbetet. Jag tänker nu inte på
jordbrukarna i Skåne, i Östergötland eller i Västergötland utan på jordbrukarna
upp i Bergslagen och Norrland. Alla som ha med skogsdrift att göra veta,
att trettondagen är en bemärkelsedag i detta hänseende. Den egentliga skogdrivningen
börjar först efter trettondagen. Vi ha ju på senare ar haft korta
och snöfattiga vintrar, och det gäller nu mer än förr att ta vara på arbetstillfällena.
Denna trettondag, som infaller några dagar efter nyår, är för
sådan strävan en förargelseklippa, något som alla som ha med skogsindustri
och skogsdrift att göra kunna bekräfta.
Det tredje skälet, och det väl tyngst vägande av dem utskottet framhållit
för sitt avslagsyrkande, är hänsynen till religion och tradition. Denna synpunkt
måste givetvis också tillmätas det största beaktande. Det är emellertid
i detta fall inte fråga örn några större helger. Givetvis är det en ganska
vansklig sak att differentiera helgdagarna ur synpunkten av deras religiösa
och traditionella värde. Enbart namnen ange dock, att det härvidlag är fråga
örn lätthelgdagar, örn jag, herr talman, skulle våga tänka mig, att vi här
bland kammarens ledamöter, omedelbart och innan de haft tillfälle att förbättra
sina kunskaper, skulle företa en sluten omröstning örn vad det är som
vi fira på trettondagen, tror jag, att knappast hälften skulle kunna ge ett
riktigt svar. Jag skulle inte göra ett sådant påstående, örn jag inte tidigare
genom underhandsundeTSökningar förvissat mig örn att sa är fallet. I stort
sett kan kanske detsamma sägas om Marie bebådelsedag. Jag tror, att vårt
land är det enda land i hela världen, som firar Marie bebådelsedag. Våra protestantiska
grannländer göra det i varje fall inte. Jag tänker inte på det sätt
varpå våra vänner skåningarna fira denna dag, nämligen genom att man får
till Köpenhamn och där gör inköp och festar örn; en sadan tradition behöva
vi inte slå vakt örn, utan den kail också gärna flyttas, (iver till hosten. Jag
har ingalunda i motionen föreslagit, att det religiösa firandet av dessa dagar
skulle upphöra. Själva firandet som sadant skulle i stället anknytas till närmast
följande söndag. Så göra vi i fråga örn många andra helger. Jag vill
i detta sammanhang påpeka, att allhelgonadag förr var en helgdag, som inföll
mitt i veckan. Men nu firar man den alltid på en söndag, och allhelgonadag
är dock en festdag för hela kristenheten, vilken firas, till de anhörigas
minne, och som i jämförelse nied lätthelgdagarna som religiös dag betraktad
är av vida större betydelse. o
Ja, herr talman, jag förstår, att motionen mäste falla i dag, eftersom den
74
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighetsdagar. (Forts.)
fallit i utskottet. Men den har dock fallit framåt. Jag har vid tidigare tillfällen
motionerat i denna sak, men då hade utskottet icke lämnat någon motivering
för sitt avslagsyrkande, och än mindre hade jag förmått uppbringa några reservanter
för mitt yrkande. Nu har utskottet en lång motivering, och ett flertal
reservanter ha anmält sig. Jag skulle ju för min del kunna yrka bifall
till reservanternas hemställan, men det har upplysts mig, att talmannen inte
gärna kan ställa proposition på ett sådant yrkande, emedan det inte sammanfaller
med motionens syfte. Jag skall därför, herr talman, yrka bifall till
motionen.
Herr Sandström: Herr talman! Den ärade motionären trodde, att motionen
fallit framåt. Jag undrar ändå, örn han har så rätt i denna sin förhoppning.
Då jag säger detta, tänker jag på deli ytterst svaga motivering, denna
motion egentligen innehåller.
Örn man vill stuva om den kyrkliga kalendern, måste man ha synnerligen
starka skäl att stödja sig på. Kan det nu sägas, att den ärade motionären haft
så starka skäl för sitt förslag? Jag kan för min del inte finna, att så har varit
fallet. Han har i sin motion anfört, något som han konfirmerade här i sitt
anförande nyss, att genom den eventualiteten att dessa lätthelgdagar —• det
talas i motionen örn tre stycken -—- ibland infalla på en tisdag och ibland på en
fredag, förlorar den del av den tunga industrien som arbetar med den s. k. eviga
elden — vilken ju dock i parentes sagt slocknar varje lördagskväll och
åter tändes varje söndagskväll, örn jag bortser från masugnarna som måste
brinna några månader i sträck — arbetsdagen mellan denna tisdags- eller fredagshelgdag
och intilliggande söndag. Detta är riktigt, men hur många förlorade
produktionsdagar gör detta? I samband därmed bör erinras örn, att
Kristi himmelfärdsdag alltid infaller på en torsdag. Om man tar en 7-årsperiod,
infaller var och en av dessa andra båda lätthelgdagar endast vart 7 :de
år på någon av dessa dagar. Alltså skulle för den ifrågavarande tunga industrien
uppstå en förlust på fyra arbetsdagar under 7 års tid. Jag tycker inte,
att detta är någonting så allvarligt, att man fördenskull skall behöva tumma
på den kyrkliga kalendern. Den har dock orubbad gällt i 167 år eller från
1772, då Gustaf III slopade tre lätthelgdagar -— de äro nämnda i motionen —
nämligen kyndelsmässodagen, Mikaelsdag och allhelgonadagen. Han hade
dock vid det tillfället ständerna med sig, varför det inte var en så gott som envåldskonung
som bara dekreterade, att dessa dagar skulle slopas. Inga andra
fridagar lämnades då som ersättning. Nåväl! Utskottet har nu i sin motivering
skrivit, att dessa lätthelgdagar ibland infalla på en söndag, vilket för
vardera blir fallet en gång under varje sjuårsperiod. Det är således två år av
sju, under vilka det inte blir någon förlorad arbetsdag utan i stället 2 vunna
arbetsdagar. Man måste dra ifrån dessa, och det blir således en nettoförlust
på endast 2 arbetsdagar på 7 år för hr De Geers industrigrupp.
Men vi få även tänka på våra andra industrier, som dock äro den övervägande
delen., Denna del gör en nettoförlust, ifall dessa lätthelgdagar skulle
utbytas emot fridagar på sommaren eller hösten, därför att dessa lätthelgdagar
ibland infalla på en söndag. Alltså skulle den övriga industrien genom
denna omläggning i sin tur förlora två produktionsdagar under 7 år. Hur
mycket blir kvar då, örn vi väga det ena mot det andra? För industrien i sin
helhet blir det alltså förlust i stället för vinst av produktionsdagar, örn motionären
skulle få sin vilja igenom.
Nu är det emellertid så, såsom också framhållits uti utskottets betänkande,
att örn man skulle inrätta tre ledighetsdagar på sommaren eller hösten, detta
skulle få synnerligen tråkiga verkningar för jordbrukarna. Det är härvidlag
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
75
Ang. utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighet sdag ar. (Forts.)
fråga om det svenska jordbrukets brådaste tid, en sak som alla här närvarande
torde vara ense om. Den föreslagna omläggningen skulle alltså leda
till mycken och stor skada för jordbruket. Även ur den synpunkten är det
ingen som helst anledning att nu besluta en utredning om en sådan omläggning
som den ärade motionären här föreslagit.
Motionären talade vidare om, att trettondagen är en mycket besvärlig dag
för skogsbruket. Detta är naturligtvis i viss mån sant, ty det är rätt vanligt
i Norrland, att skogskarlarna, som skola åka ut efter jul, vänta med detta tills
trettondagen passerat. Ett år som i år, då vintern är dålig, kan detta verkligen
inverka menligt på själva drivningen. Men under de mer än 30 år jag
arbetat inom trävaruindustrien, har man emellertid i de flesta fall fått fram
de beräknade virkesmängderna, och det kan inte bli tal örn, att något större
ohägn skulle uppstå genom att trettondagen får stå kvar och firas som förut.
Detta är åtminstone den övertygelse jag har kommit till.
Till skälen mot ett bifall till motionen kommer emellertid också den hänsyn,
som man måste ta till den stora massan av vårt folk. Jag tänker härvidlag på
dem som hålla på de kyrkliga högtiderna och på gammal månghundraårig tradition,
och som inte gärna vilja uppskjuta firandet av sådan helgdag till påföljande
söndag utan som vilja fira den på den dag, kalendern angiver för densamma.
Jag tror, att det skulle vara ett slag i ansiktet på denna stora del av
vårt folk, om vi skulle gå med på denna förändring utan att ha andra och mycket
starkare skäl att åberopa oss på än dem, vilka finnas angivna i motionen.
Slutligen skulle jag vilja säga, att vi egentligen inte numera behöva några
ytterligare ledighetsdagar under den senare delen av året, sedan vi nu fått semesterfrågan
ordnad och de anställda och arbetsgivarna fått tillfälle till den
vila och vederkvickelse, som de ha rätt att kräva.
Herr talman! Jag tror inte, att jag behöver ytterligare fördjupa mig i någon
argumentation emot den utredning som den ärade motionären föreslagit,
utan jag kan inskränka mig till att med dessa ord yrka bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde herrar Hansson i Hönö, Olsson i Staxäng och
Lindmark.
Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Utöver det som här anförts
av motionären är måhända inte mycket att säga. Trots att jag är reservant
skulle jag inte lia begärt ordet, om inte den siste ärade talaren anfört en del
saker, som jag anser inte böra få stå alldeles oemotsagda.
Örn man utgår ifrån att den gamla traditionen med helgdagar inte på något
sätt får rubbas, förstår man ju mycket väl såväl herr Sandströms uttalande
här som också i viss mån utskottets ställningstagande i frågan. Prövar man däremot
frågan så, som jag och mina medreservanter anse att man bör göra, skall
man inte låta hänsynen till traditionen vara avgörande för frågans lösning.
Vi kunna heller knappast hålla så starkt på denna tradition, då man redan
tidigare slopat så pass betydelsefulla helgdagar som kyndelsmässodagen och
allhelgonadagen. Den sistnämnda har ju dock tidigare över hela kristenheten
firats som en av de stora helgdagarna.
Jag vill redan nu. herr talman, meddela, att reservanternas avsikt lika litet
som motionärens varit — om jag nu fattat motionären rätt — att man på något
sätt skulle vilja komma den religiösa uppfattningen i vissa frågor till livs. Vi
reservanter ha ansett, och vi anse alltjämt, att flera utav de helgdagar som nu
firas i början av året utan olägenhet skulle kunna slopas för att ersättas med
andra ledighetsdagar senare under året. Vi ha, när vi inom utskottet yrkat
76
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
''Äng. utbytande av vissa helgdagar mot andra ledighet sdag ar. (Forts.)
på en utredning, inte velat^ föreslå någon viss tid, till vilken dessa ledighetsdagar
skulle förläggas. Vår mening har varit, att det för kalenderreformens
skull skulle vara nyttigt med en utredning av frågan. Onekligen äro de skäl,
som motionären här anfört, av stor betydelse, och vi komma nog i framtiden
att nödgas på allvar ta ställning till frågan. Vi, som inom utskottet reserverat
oss, anse därför, att det är av stor betydelse att frågan snarast möjligt blir
föremål för utredning.
o Jag skall inte heller ge mig in på någon diskussion med herr Sandström angående
^utskottets motivering för att det skulle vara till fördel för jordbruket
att behålla dessa helgdagar i början av året i stället för att ha några ledighetsdagar
under ^senare delen av året. Det är en annan omständighet, som vi förr
böra tänka på härvidlag, nämligen att nu, när större delen av det svenska folket
fått sin semesterfråga ordnad, vore det kanske inte ur vägen att plocka bort
en del helgdagar, som från religiöst håll tillmätas rätt ringa betydelse och som
man anser kunna utan saknad slopas. Jag kan erinra om att de helgdagar, som
diskussionen här närmast rör sig om, finnas kvar sedan den katolska tiden och
att det, såsom motionären mycket riktigt framhållit i sitt anförande här, praktiskt
taget endast är i Sverige, som man firar en av de helgdagar, som han anser
bör försvinna.
°När man åberopar hänsynen till jordbruket såsom vägande motiv för att icke
gå in för en utredning, vill jag endast framhålla, att man tyckes redan på förhand
ha tagit för givet, att dessa ledighetsdagar skulle infalla just på de för
jordbruket brådaste tiderna.
En utredning i dessa ^frågor skulle givetvis vara förutsättningslös. Jag kan
inte, herr talman, undgå att tycka, att de skäl, som anföras mot en utredning,
gå i ungefär samma tonart, som alltid brukar vara fallet, när man inte vill ha
till stånd en reform eller utredning. När det t. ex. gällde att göra 1 maj till
lätthelgdag, restes det ju hinder i det oändliga, trots att man sedan gammalt
inom stora grupper av vårt folk haft ledigt denna dag.
Jag vet, herr talman, att det inte kan ställas något yrkande i anledning av
den reservation, som mitt namn står under, och jag skall inte här ställa något
yrkande, utan vill endast, herr talman, uttrycka den förhoppningen, att även
örn denna fråga inte nu blir föremål för någon utredning, statsmakterna, och
helst regeringen, ville taga under omprövning frågan om en sådan kalenderreform
att en del helgdagar i början av året tagas bort och ersättas med ledighetsdagar
under senare delen av året.
Jag har, herr talman, alltså icke något yrkande.
överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.
§ 2.
Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion örn pension åt förre förste stenografen
hos riksdagens andra kammare H. Reuter; och
nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn medel
för. anordnande av en minnesfest i samband med riksgäldskontorets 150-års jubileum.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
77
§ 3.
Föredrogs, punktvis, bankoutskottets utlåtande, nr 11, angående regleringen
för budgetåret 1939/40 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten.
Punkterna 1—7.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8.
Lades till handlingarna.
§ 4.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion Äng. rätt till
om rätt till barnbidrag för trolovningsbarn; och anförde därvid: barnbidrag för
trolovnings
Herr
Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för barnatt
på något sätt försöka oroa det ärade andra lagutskottet. Jag har endast
velat begagna tillfället att gratulera utskottet till förefintligheten av socialvårdskommittén,
ty där har man en bra säck att stoppa saker och ting i tillsvidare.
Utskottet har nu på detta sätt befriat sig från det eventuella obehaget
av att behöva taga ställning till själva saken. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att socialvårdskommitténs arbete måtte fortskrida på ett sådant
sätt, att man kan förvänta att ganska snart få se några frukter av detsamma.
Fröken Hesselgren: Ja, jag är mycket glad över att utskottet inte på något
sätt behöver bli oroat, och jag skall inte heller öppna någon debatt här. Jag
vill endast understryka, att den förevarande motionen rör gränsfall, som det är
mycket svårt att omedelbart taga ståndpunkt till, och eftersom det, såsom den
föregående ärade talaren framhöll, arbetar en kommitté, till vilken vi redan
tidigare undan för undan hänvisat olika motioner, ha vi ansett oss böra hänskjuta
även den föreliggande frågan till denna kommitté. Jag kan inte heller
annat än instämma i den förhoppning, som den föregående ärade talaren uttalade,
att kommittén snart skall komma med förslag till uppklarande av en hel
del av de svårigheter, som tillämpningen av de nya lagarna medfört.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckta motio- Äng. höjning
ner örn höjning av inkomstgränserna för rätt till barnbidrag och bidragsför- av inkomst,
,, gränserna för
skott- rätt till barn
Andra
lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två bidrag och
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 327 och 323, båda av fru Bönn-Ckristiansson m. fl.
bidragsförskott.
I motionen II: 327 hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta följande
förändrade lydelse i 4 § i lagen om förskottering av underhållsbidrag till
barn av den 18 juni 1937 (nr 383):
Mom. 1. Bidragsförskott utgår---- — angivna ortsgrupper.
För två barn —---däröver ytterligare 120, 150, 180.
För tiden--- — årligt belopp av 60 kronor.
78
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. höjning av inkomst g råns erna för rätt till barnbidrag och bidragsförskott.
(Forts.)
Överstig-er moderns årsinkomst 800 kronor i ortsgrupp I, 1,000 kronor i
ortsgrupp II och 1,200 kronor i ortsgrupp III, eller har modern, därest hon
är gift, tillsammans med sin make en årsinkomst överstigande 1,100 kronor
i ortsgrupp I, 1,325 kronor i ortsgrupp II och 1,550 kronor i ortsgrupp lil,
minskas bidragsförskottet med 0.7 av årsinkomsten i vad den överstiger sagda
belopp. Hava makar som nyss sagts att försörja barn under 16 år, som
icke är berättigat till vare sig barnbidrag enligt vad därom särskilt stadgas
eller bidragsförskott, skall det för vederbörande ortsgrupp sist angivna inkomstbeloppet
ökas med 100 kronor för varje sådant barn.
Mom. 2. Bidragsförskott utgår — -—- -— medgiva undantag.
Vistas barn —''■—• —- därtill nedsättas.
Mom. 3. Där Konungen ■— -—- ■— lägre ortsgruppen.
Vad i mom. 2---avses i detta moment.
Mom. 4. Bidragsförskott ----barnets underhåll.
Har underhållsbidrag -— --erlagda beloppet.
Bidragsförskott — — — för år räknat.»
Motionen 11:328 utmynnade i en hemställan, »att riksdagen måtte besluta
följande ändring i 5 § i gällande lag för barnbidrag:
Morn. 1. Barnbidrag — •—- — i ortsgrupp 3.
Barnbidraget — — -— medgiva undantag.
Mom. 2. Barnbidrag---angivna ortsgrupper.
För ett barn---— däröver ytterligare 120, 150, 180.
Överstiger moderns eller den arbetsoförmögnes årsinkomst 800 kronor i
ortsgrupp I, 1,000 kronor i ortsgrupp II, och 1,200 kronor i ortsgrupp III,
eller har den arbetsoförmögne, därest han är gift, tillsammans med sin hustru
en årsinkomst överstigande 1,100 kronor i ortsgrupp I, 1,325 kronor i ortsgrupp
II och 1,550 kronor i ortsgrupp III, minskas barnbidraget med sju tiondelar
av årsinkomsten, i vad den överstiger sagda belopp.
Barnbidrag---medgiva undantag.
Vistas -—---därtill nedsättas.
Morn. 3. Där -— --lägre ortsgruppen.
Vad —--detta moment.
Mom. 4. För — — — 60 kronor.»
Utskottet hemställde,
1) att motionen II: 327 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
2) att motionen II: 328 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:
Fru Ifönn-Christiausson: Herr talman! Tillkomsten av de båda lagar det
här gäller mäste betecknas såsom ett socialt framsteg. Meningen med dem är
ju att bereda stöd åt mödrar och barn.
I lagen örn bidragsförskott stadgas, att staten till viss gräns skall övertaga
ansvaret för försumliga. fäders underhållsskyldighet, men man kan väl örn
denna lag säga, att den inte behöver medföra så betungande följder för statsbudgeten,
alldenstund det finns möjlighet för staten att kräva dessa fäder på
de utbetalade bidragsförskotten.
Fastställandet a vrederbo rändes inkomst sker efter mycket olika beräkningsgrunder
enligt de båda lagarna. När det gäller barnbidragen tar man den beräknade
inkomsten men beträffande bidragsförskotten det senast till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. I det senare fallet tillkommer,
att det stipulerats vilka belopp som få upptagas för fri kost och bo
-
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
79
Äng. höjning av inkomst gränserna för rätt till barnbidrag och bidragsförskott.
(Forts.)
stad. Enligt dessa bestämmelser för bidragsförskott kommer man till det
resultatet, att exempelvis en fabriksarbeterska, som tillhör ortsgrupp 3 •—
vi kunna antaga att hon är bosatt bär i Stockholm — och har en veckoavlöning
av 28 kronor, varigenom hon kommer upp till den »svindlande» årsinkomsten
av 1,456 kronor, har för hög inkomst för att kunna komma i åtnjutande
av helt bidragsförskott. Jag tror inte att man behöver förfalla till att
bli sentimental — de kyliga siffrorna tala sitt eget språk — men det är lätt
att förstå, hurudan denna fabriksarbeterskas levnadsstandard måste vara.
Hennes inkomst ligger ju under den gräns, som gäller för utbekommande av
fattigvårdsunderstöd. Även örn hembiträdena ha det svårt, så ha dock dessa
fabriksarbeterskor det ändå svårare, då de på grund av denna beräkningsgrund
inte kunna erhålla helt bidragsförskott.
När det gäller moder, som är gift, och hänsyn alltså tages till båda makarnas
inkomst, har man varit ännu blygsammare och satt inkomstgränsen
ännu lägre.
I fråga örn barnbidragen kunna vi som exempel taga en kvinna, som tillhör
ortsgrupp 1, där inkomsten, för att helt barnbidrag skall utgå, icke får
överstiga 600 kronor. Kommer denna kvinna upp till 800 kronors inkomst,
kan hon inte få helt barnbidrag, fastän även här föreligger det. sakförhållandet,
att hennes levnadsstandard är minst sagt låg. Under sådana förhållanden
leva tusentals av Sveriges fattiga mödrar.
Även när det gäller arbetsoförmögen gift man bör en höjning ske, så att
den inkomst, som ej berättigar till bidrag, ligger inom det rimligas gränser.
Det beräknas ju här, att två personer, t. ex. bosatta i Göteborg, skola kunna
existera på en årlig inkomst av 1,350 kronor.
Hurudana äro då de yrkanden, som vi framfört i våra motioner? Jo, de
äro ytterst blygsamma. Vi ha begärt en höjning av inkomstgränsen med 200
kronor i varje ortsgrupp. Man skulle ju med skäl kunna anföra, att vi, eftersom
vi komma med så blygsamma krav, tyckas ha utgått ifrån att de grundläggande
beräkningsgrunderna äro väl avvägda, och jag vill därför på det
starkaste poängtera, att vi anse, att varken de ursprungliga beloppen eller de
av oss nu föreslagna utgöra inkomster, som människor kunna existera på. Men
just blygsamheten hos vårt, krav borde kunna göra, att vårt förslag accepterades.
I tidningen Morgonbris’ februarinummer finnes en ledande artikel, betitlad
»Barnens offer för världens oro». Där framhålles, hurusom vårt stolta program
för en radikal familje- och barnavårdande socialpolitik nu måst uppgivas
på grund av de ökade kraven på anslag till pansarbåtar och flyg. Äro
vi verkligen redan, när dessa reformer nätt och jämnt ha hunnit påbörjas,
komna till det stadiet, att barnen mäste bringa detta offer, därför att vår
militärbudget har ökat och våra resurser i övrigt äro uttömda? Man tycks
på ledande håll böja sig för att den reformpaus, som signalerats, utsträckes
även till detta område.
Utskottet är mycket välvilligt och säger, att de av oss framförda spörsmålen
otvivelaktigt äro av betydelsefull karaktär. Man anser dem dock icke så betydelsefulla,
att våra förslag kunna accepteras. Utskottet presenterar de belopp,
som för budgetåret 1939/40 anslagits för ifrågavarande ändamål, nämligen
för bidragsförskott 4,800,000 kronor och till barnbidrag 14 miljoner kronor,
och anser kanske, att dessa klumpsummor skola verka imponerande. Men
jag vill framhålla, att de täcka inte det hjälpbehov, som här föreligger.
Vidare anför utskottet, att en motion väckts här i kammaren av herr Näsström
örn statlig pension eller bidrag av statsmedel lill änkor o. s. v. och att
80
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. höjning av inkomstgränserna för rätt till barnbidrag och bidragsförskott.
(Forts.)
denna motion för närvarande ligger hos ett tillfälligt utskott. Detta argument
från utskottets sida anser jag inte särskilt bärande.
Slutligen hänvisar utskottet till socialvårdskommittén. Örn jag inte missuppfattade
den näst föregående talaren, täcker hans synpunkt på socialvårdskommitténs
uppgift i detta sammanhang på ett utmärkt sätt vad jag själv
anser, nämligen att man med hjälp av denna socialvårdskommitté söker hålla
fast vid reformpausen. Jag tillåter mig fråga: kan man beräkna, att socialvårdskommittén
exempelvis under loppet av tio år skall ha kommit med några
positiva förslag i dessa frågor? Den långsamma tågordning, som gjort sig
gällande vid stiftandet av lagar på detta område, gör den frågan berättigad.
Även om de lagar det här gäller inte ha existerat så länge, äro dock bristerna
så påtagliga, att man tycker, att det är överflödigt med vidare utredningar,
och jag upprepar ännu en gång, att vårt krav är så blygsamt, att det
borde ligga inom möjligheternas gräns att acceptera detsamma. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till motionerna.
Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag vill säga, att jag i hög grad sympatiserar
med de synpunkter, som anföras i dessa motioner. Men även om vi
kunna göra oss skyldiga till vad utskottet redan har blivit anklagat för, nämligen
att försöka komma undan själva saken genom att hänvisa motionerna till
socialvårdskommittén, så måste jag framhålla, att det här föreligger ett typiskt
fall, där det bör ske .en utredning. Det är klart, att man inte alltid kan
förutse, hur nya lagar, som äro byggda på vissa ekonomiska beräkningar, i
detalj komma att verka. Man behöver tid på sig för att erfara verkningarna
av sådana lagar och få material för väl grundade och motiverade rättelser.
Utskottet erkänner ju, att de i motionerna framförda synpunkterna »otvivelaktigt
äro av betydelsefull karaktär». Det är således inte utskottets mening
att söka komma undan det ansvar för dessa frågor, som genom motionerna
kan sägas ha lagts på utskottet. Utskottet har emellertid haft den
känslan, att man ännu inte kommit så långt, när det gäller de praktiska verkningarna
av dessa lagar, att man på rak arm kan bestämma sig för att höja
eller sänka ett belopp, som man tidigare efter grundlig utredning slutligen
stannat för.
Jag hoppas, herr talman, att socialvårdskommittén ganska snart skall ha
behandlat dessa frågor liksom även en hel rad andra ärenden, som hänskjutits
till den, ty kommittén har ju rätt att komma med vissa detaljförslag, innan
den framlägger sitt egentliga betänkande, och jag tycker, att dessa spörsmål
äro av den karaktären, att de skulle kunna bli föremål för sådana detaljförslag.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Vi ha ju här i riksdagen vid flera
tillfällen diskuterat frågan örn barnbidrag, mödrahjälp och dyrortsgraderade
folkpensioner, och vid ett tillfälle — jag vill minnas det var vid näst föregående
riksdag — var det endast ett par röster, som avgjorde, att det inte
beslöts en skrivelse till Kungl. Majit i dessa angelägenheter.
Jag tror inte, att en höjning av inkomstgränsen i stort, sett skulle spela stor
roll annat än på vissa platser i landsorten där man ju har billiga bostäder
och låga levnadsomkostnader i övrigt. Men när det gäller dyrorterna Stockholm,
Göteborg och Malmö samt en del kommuner i övre Norrland, vilka fördes
till en särskild grupp då man gick med på de dyrortsgraderade folkpensionerna,
måste man taga med i beräkningen de höga levnadsomkostnadernas
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
81
Äng. höjning av inkomstgränserna för rätt till barnbidrag och bidragsförskott.
(Forts.)
inverkan på mödrahjälpen oell barnbidragen. Här i Stockholm ha vi gjort
den erfarenheten, att i mycket stor utsträckning de av riksdagen beslutade
barnbidragen och mödrahjälpen liksom även tillägget till folkpensionerna icke
komma dem till del, som behöva denna hjälp, ty fattigvårdsmyndigheterna ta
hand om pengarna och de hjälpbehövande få klara sig på ungefär samma inkomst
som tidigare. Riksdagens beslut i dessa tre viktiga sociala spörsmål,
barnbidrag, mödrahjälp och dyrortsgraderade folkpensioner, ha således inte
kommit dem tillgodo, som framför allt äro i behov av hjälp. Vad som härvidlag
är viktigt är att det sker en justering av fattigvårdslagen, ty det är
enligt denna som man i kommunerna prövar hjälpbehovet i varje särskilt fall,
och så länge de nuvarande bestämmelserna finnas, är det uppenbart att varken
barnbidrag, mödrahjälp eller dyrortsgradering av folkpensionerna kommer
att ha någon större betydelse för de hjälpbehövande.
Jag skulle således önska, att den socialvårdskommitté, som nu arbetar, särskilt
ville ägna denna sak sin uppmärksamhet. Avgifterna till denna socialvårdande
verksamhet beräknas ju proportionellt för alla inkomsttagare, oavsett
var de äro bosatta. Det betyder sålunda ingenting, örn man bor i Stockholm
eller i en liten landsortskommun med billiga omkostnader. Örn man
taxerar för ett visst belopp, får man betala en likartad avgift för detta. Men
utslaget av denna socialvårdande verksamhet blir högst olika. Där uppstår
sålunda det förhållandet, att en liten kommuns skattebetalare kunna få betala
— jag vågar säga det, fast jag själv är stadsfullmäktig i Stockholm — omkostnaderna
till Stockholms stads fattigvård. Det är ett förhållande, som
ändå icke är riktigt, allra minst då de, som skola hava hjälpen, ej erhålla
denna hjälp. Därför är det nödvändigt att hela detta spörsmål blir föremål
för en grundlig omprövning. Då nu denna socialvårdande kommitté, som fått
saken om band, också skall taga upp dessa spörsmål, önskar jag, herr talman,
att både frågorna om barnbidragen, mödrahjälpen och folkpensioneringen,
vad gäller den dyrortsgraderade folkpensioneringen, få bli föremål för en allsidig
och opartisk omprövning i sin helhet.
Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav först propositioner beträffande utskottets hemställan i punkten 1), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan i berörda punkt, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till motionen 11:327; och förklarade herr
andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Fru Rönn-Christiansson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den. som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 7, i vad angår punkt 1), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen 11:327.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandetj och befanns därvid flertalet hava röstat för ja
Andra
kammarens protokoll 19S9. Nr IS. 6
82
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. höjning av inkomst gränserna för rätt till barnbidrag och bidragsförskott.
(Forts.)
propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Härefter gav herr andre vice talmannen propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten 2), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i nämnda punkt, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen
11:328; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.
§ 6.
Vid nu skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning
av väckt motion angående privilegierad inkomst enligt lagen örn folkpensionering
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ 7.
Äng. sam- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion
bandit mellan angående sambandet mellan folkpension och fattigvård.
folkpension
och fattigvård. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
161, hade herr Nordström i Kramfors m. fl. hemställt, »att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn sådana tillämpningsföreskrifter
i fråga örn allmän folkpension samt förslag till nästa års riksdag örn
sådana förtydligande bestämmelser, som möjliggör den av riksdagen förutsedda
standardförbättringen samt förbjuder fattigvårdsmyndigheterna att godtyckligt
minska eventuellt utgående hemunderstöd vid erhållande av folkpension».
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:
Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Den fråga, som jag här har
fäst riksdagens uppmärksamhet på, är ju tämligen utdiskuterad och tröskad
här i riksdagen. Men jag tvingas på grund av det utlåtande, som utskottet i
dag förelagt, att något erinra örn de tankegångar, som hörts här i riksdagen,
när det gällt frågan om folkpensioneringen och fattigvårdsbidragen.
Jag vill för det första erinra örn den stora kampanj, som fördes 1936 i vårt
land, när man talade örn våra gamlingar och att man skulle genomföra en folkpensioneringslag,
som skulle förbättra de gamlas ekonomiska läge. Jag vill
särskilt kraftigt understryka, att man avsåg med folkpensioneringsreformen
att förbättra de gamlas läge. Jag vill också referera vad dåvarande socialministern
Möller sade vid både 1935 och 1937 års riksdagar, att en folkpensioneringsreform
helt naturligt måste avse att åstadkomma en standardförbättring
för de gamla.
I en hel massa av kommunerna i vårt land har denna standardförbättring
uteblivit. Det är den direkta anledningen till att vi här väckt en motion till
riksdagen med begäran örn att riksdagen skulle tillse att andemeningen i folkpensionslagen,
så som riksdagen avsåg, verkligen genomfördes på ett sådant
sätt, att den avsedda förbättringen verkligen komme de gamla till del. Jag
inenar, att fattigvårdsmyndigheterna icke skola få äta upp den förbättring,
som riksdagen avsåg att giva de gamla. För närvarande är det faktiskt så, att
en hel rad fattigvårdsmyndigheter i vårt land lagt beslag på de förbättringar,
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
83
Ang. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
som — om jag skall tro riksdagens ord — tidigare avsetts skola tillfalla de
gamla. Jag vill därmed ej hava sagt, att alla kommuner göra så. Det finnes
också en del kommuner, där folkpensionsförbättringarna verkligen kommit de
gamla till del, men i mycket stor utsträckning ha kommunerna tagit huvudparten
och nyttan av denna folkpensioneringsreform.
I förevarande utlåtande erinrar också utskottet örn departementschefen statsrådet
Möllers yttrande vid 1935 års riksdag, när han säger: »En obligatorisk
folkpensionering bör rimligen syfta till att bespara oförvitliga medborgare med
ingen eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns dagar falla fattigvården
till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd.
»
Örn man ställer frågan, huruvida gamla utslitna arbetare och arbeterskor
hellre taga emot låt mig säga 600 kronor om året, örn det kallas för fattigvård,
eller avstå från 600 kronor örn året för att taga emot 400 kronor i folkpension
— jag nämner dessa siffror bara för exemplets skull och ni torde förstå vad
jag menar — så tror jag ej, att de gamla ha en sådan panisk förskräckelse för
fattigvårdsstämpeln, att de bara för den skull avstå från en ekonomiskt säkrare
existens. Jag tror, att förutsättningen för att man verkligen skulle giva
de gamla en bättre existens är alltjämt avhängig av huruvida de lokala myndigheterna
visa sig tillmötesgående och bisträcka med medel utöver de otillräckliga
belopp, som man får genom folkpensionen.
Det egendomliga med riksdagens tidigare uttalanden och även med andra
lagutskottets utlåtande av i dag är dess släktskap med kameleonten. Man
kan begagna detta utlåtande liksom ett tidigare till vilket påstående som helst.
Vilken sorts fattigvårdsmyndighet som helst kan stödja sig på detsamma,
både den, som vill hålla inne med understöden, alltså giva kort och gott vad
den fattige fått i pension, eller den, som vill giva ett handtag därutöver till
pensionärerna. Båda dessa fattigvårdsmyndigheter kunna stödja sig på utskottets
utlåtanden.
Det är just på det sättet att en hel rad av våra fattigvårdsmyndigheter stödja
sig på andra lagutskottets utlåtande vid 1937 års riksdag, där man säger:
»Huvudsyftet med folkpensioneringens reformering är att tillskapa en sådan
ordning, att pensionstagarna i så stor utsträckning som möjligt — helt torde
det på grund av flera olika omständigheter icke låta sig göra — befrias från
tvånget att för sin försörjning anlita fattigvården. I den mån de nya pensionsbeloppen
kunna anses tillfredsställande ur försörjningssynpunkt — ----
torde därför tidigare eventuellt åtnjuten fattigvård böra upphöra.»
Alltså, här ha just de fattigvårdsmyndigheter, som icke vilja vara med örn
någon standardförbättring, att stödja sig på denna del av utskottets utlåtande.
De lia här ett stöd i utskottet, när de icke vilja vara med örn någon
standardförbättring utan mena, att fattigvården skall upphöra i och med att
folkpensionen kommer.
Däremot ha de fattigvårdsmyndigheter — ett fåtal tyvärr —• som lagt mera
humanitära synpunkter på dessa problem och sorn alltså vilja vara med örn att
giva de gamla en standardförbättring, också kunnat stödja sig på samma utlåtande
endast några rader längre ned.
Denna tvetydighet måste helt naturligt uppamma godtycke hos myndigheterna.
Man har satt godtycket i system. Man har från riksdagens sida
uppmanat fattigvårdsmyndigheterna till godtycke. Jag anser att man borde
göra slut på denna godtycklighet. Det är för den skull vi i vår motion yrkat,
att riksdagen skulle göra klara formuleringar, så att den förbättring, som man
en gång i tiden talade örn, verkligen skulle komma de gamla till del.
Andra lagutskottet har i år bara understrukit dessa tidigare utlåtanden.
84
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
Till yttermera visso säger det: »Utskottet finner ej anledning frångå den mening,
som därvid kom till uttryck. Utskottet vill emellertid understryka vikten
av att denna mening i de särskilda fallen röner vederbörligt beaktande.»
Man understryker, att denna mening skall vinna vederbörligt beaktande ute
i kommunerna. Men jag hade velat, att andra lagutskottet givit ett klart
besked, vilken av de två meningarna i utlåtandet det är, som man vill skall
vinna beaktande ute i kommunerna. Jag har själv flerfaldiga gånger talat
vid fattigvårdsmyndigheter i landet och vet, att de olika fattigvårdsmyndigheterna
stödja sig på olika delar av utskottets utlåtande.
Jag skulle önskat, att riksdagen i år verkligen sett till att just denna godtyckliga
tolkning av utskottets utlåtande förhindras.
Herr talman! I denna fråga lika väl som i en rad andra frågor, som varit
uppe till behandling i dag, har man hoppats mycket på socialvårdskommittén
och dess arbete, när den skall taga de här frågorna under övervägande. Jag
har naturligtvis för mitt vidkommande ingenting emot, att socialvårdskommittén
grundligt undersöker och utreder dessa problem. Men det börjar på
att förefalla som örn man vill begagna socialvårdskommittén till att stoppa
upp alla reformer, till och med genomförandet och tillämpningen av sådana
reformer, som tidigare beslutats av riksdagen. Socialvårdskommittén synes
vara det medel med vilket man indirekt vill genomföra reformpausen, som
man kanske icke anser opportunt att vidare fasthålla vid direkt. Därför går
man denna omväg och får reformpausen till stånd i alla fall via socialvårdskommittén.
Herr talman! Jag anser, att det är riksdagens plikt att uttala en bestämd
mening, så att fattigvårdsmjmdigheterna verkligen veta vad de skola rätta
sig efter och så att det verkligen kan bli enhetliga linjer i dessa frågor. Därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till den motion, som jag har väckt i
denna fråga.
Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag tror att man kan säga, att vår folkpensionering
kommit till mycket stor välsignelse för stora delar av vårt folk
— mera kanske än man skulle tro, när man ser de små summor, som pensionärerna
faktiskt få. Men det har från första stund varit en mycket stor svårighet
i vårt system, den, att man fått lov att bygga på behovsprincipen.
Man har fått lov att i själva folkpensioneringen gå in för en behovsprövning,
en fattigvårdsprövning. Det är alldeles klart att i och med detsamma som
man är inne på den vägen, är det mycket svårt att få klara linjer mellan fattigvård
och folkpensionering. Det har känts under det förra systemet och
det har känts även under denna nya och reformerade folkpensionering.
Jag vet ju, att den kommitté, som under många år arbetade med folkpensioneringen,
var starkt inbegripen i tanken, att man skulle kunna koppla av
denna likhet med fattigvården, denna behovsprövning. Men det visade sig
alldeles omöjligt, ifall man skulle kunna komma till något så när hyggliga belopp
för dem, som verkligen behövde pension. Det är detta förhållande, som
gjort, att man nu, när man för andra gången kommit fram med ett pensionsförslag,
står inför den situationen, att det fortfarande är svårt att draga gränsen
mellan fattigvård och pension. Detta är, såvitt jag förstår, anledningen
till tillsättandet av socialförsäkringskommittén.
Det är litet olyckligt just i dag, att jag vid det ena utlåtandet efter det
andra får lov att försvara, att utskottet skickat motionen i fråga på socialförsäkringskommittén.
Men det har inom utskottet hopats ärenden, som ligga
varandra snubblande nära. Och eftersom de alla röra sig kring frågan, hur
man skall klara upp liknande förhållanden, hur man skall få bästa möjliga
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
85
Ang. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
bidrag till dem, som behöva det, hur man skall reda upp situationen mellan
folkpensionering och fattigvård etc., finnes det ingen annan hjälp än att dessa
saker måste undersökas av denna kommitté. Jag hoppas lika livligt som den
föregående talaren och flera tidigare talare, att kommittén skall arbeta snabbt
med vad den har att göra. Ty klart är, att varje år, som går i onödan utan
att saken regleras, fara enskilda människor illa på detta sakernas tillstånd.
Nu har den siste ärade talaren ganska skarpt understrukit, att han icke
tycker att utskottet och därmed icke heller riksdagen uttalat sig tydligt nog.
Nåja, örn man behöver en kommitté för att undersöka vad man icke lyckats
vid föregående framlägganden av förslag få riktigt klara linjer uti, så är det
icke så förfärligt lätt, herr Nordström, för ett utskott att komma med alldeles
klara linjer. Jag hoppas, att denna märkvärdiga kommitté en gång skall
komma till klara linjer och att detta »en gång» icke skall dröja för länge utan
bli ganska snart.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Paulsen: Herr talman! Då folkpensionerna höjdes, var det den bestämda
meningen hos riksdagen, att dessa höjda folkpensioner skulle komma
fattiga människor till godo, som behövde dem. Men hur har det blivit för de
människor, som ha understöd avfattigvården? Är det en generös fattigvårdsstyrelse
ha de fått behålla det. Är det en snål fattigvårdsstyrelse ha de kanske
i en del fall fått behålla något litet, men i andra fall ha de icke fått något
alls. Tro herrarna och damerna, att de människor, som skola ha dessa folkpensioner,
kunna förstå alla finesser som utskottet kommer med och allt tal
om kommittéer och allt möjligt? Nej, de tänka: Var i all världen blev det av
pengarna? Vi veta ju, att riksdagen beslutat, att de skulle användas till de
fattiga. Riksdagens beslut har det ju talats om och skrivits i tidningarna örn.
Men vi fingo icke mer för det.
Vore det icke riktigt, att riksdagen sade klart och tydligt, att avsikten med
folkpensionernas höjning var att de människor, som skola ba dem, också skola
ha nytta av dem, och icke att kommunerna skola bestjäla de fattiga på denna
förhöjning? Jag tycker, att det är riktigt, att riksdagen sade ifrån örn den
saken. Hade utskottet skrivit på det sättet, så hade det skrivit som det borde
lia skrivit, och något resonemang härom hade inte mer behövts.
Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag kan icke undgå att fästa kammarens
uppmärksamhet på ett förhållande, som åtminstone några av kammarens
ledamöter totalt förbisett. Andra lagutskottet har haft att behandla
ett helt knippe motioner, som rört just de sociala spörsmål, som socialvårdskommittén
fått i uppdrag att utreda. Det har gällt frågan om blindhetsersättning,
som behandlats här för några dagar sedan. Det har varit fråga örn
barnbidragen, bidragsförskotten, rätt till barnbidrag för trolovningsbarn, sambandet
mellan folkpensioner och fattigvård. Det har strängt taget gällt hela
det program, som socialvårdskommittén fått sig förelagt att utreda. De reformer,
som blivit genomförda under de senare åren och berört detta område,
voro trängande nödvändiga. Det fick, som alla väl känna till, lagstiftas i all
hast. Det blev både här och där ojämnheter, som framträdde, när dessa lagar
kommo i tillämpning. Jag är en av dem här i kammaren, som haft rikliga
tillfällen att bilda sig en uppfattning angående dessa ojämnheter, och jag tror
mig i stånd att leverera en kritik, långt starkare än den, som här redan framförts.
Som ett exempel kan jag nämna, att min kamrat närmast bakom mig
här på bänken och jag någon av dagarna före jul kallades ut till en västman
-
86
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
ländsk socken, där man hade tillämpat lagarna på det sätt, herr Paulsen nyss
talade om. Fattigvårdsstyrelsen i socknen hade utan vidare lagt beslag på en
änkas pension till sista öret. Änkan var fyrtiotvå år gammal, lungsjuk och
hade i stugan tre barn, av vilka det äldsta, fjorton år gammalt, tillsammans
med henne vårdats på sanatorium. När denna änka tilldelades folkpension,
så infann sig fattigvårdssts^relsens ordförande hos pensionsnämndens ordförande,
lade olagligen beslag på änkans pensionsbok samt gick därefter till
henne och fick henne att kvittera pensionen. Sedan gick han själv till poststationen,
hämtade pensionen och lämnade boken kvar på posten, där änkan fick
hämta den någon av dagarna före jul. Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen hade
således olagligen pantat pensionen för fattigvårdsunderstöd. Min kamrat här
i kammaren och jag föro till platsen, och det dröjde icke så värst många timmar
förrän änkans pension låg på änkans bord till sista öret.
Det är så sant som det är sagt, att folkpensioneringens omläggning icke
kommit att medföra den standardhöjning, som vi hoppats på och drömt om.
Men det är icke pensionslagens fel, utan felet ligger däri, att fattigvårdsstyrelsens
på sina håll förbisett, att 1918 års fattigvårdslag alltjämt gäller i
sin fulla utsträckning vid sidan av pensionsförsäkringslagen. 1918 års fattigvårdslag
medger en standardhöjning. I fattigvårdslagen fastställes icke någon
bestämd standard för de människor, som behöva understöd. Det står varje
fattigvårdsstyrelse fritt att höja standarden. När folkpensionen icke räcker,
måste fattigvårdsstyrelsen skjuta till, och det blir fattigvårdsstyrelsens sak
att pröva, huru stort understödsbelopp som skall lämnas. Det är på den
punkten man här enligt min mening syndat och syndat svårt. Det finns
ojämnheter på detta område liksom överallt annorstädes, men vi avskaffa icke
ojämnheterna genom att lagstifta fullständigt i blindo. Därigenom tillskapas
blott ytterligare ojämnheter. Häromdagen var det fråga örn att höja standarden
för en grupp av människor, som behövde hjälp, långt över den standard
en annan grupp av i lika hög grad hjälpbehövande personer intog. I dag föreligger
ett förslag örn att höja standarden för dem av de behövande, som ha det
bäst, och lämna dem, som ha det sämst, utanför. Vi komma dit så småningom.
Jag önskar fästa kammarens uppmärksamhet på att vi, som haft att behandla
alla dessa motioner i ett sammanhang, icke kunnat giva oss in på att
gå motionärernas vägar och göra den sista villan värre än den första. Vi ha
måst säga oss, att det är ett omfattande och svårt arbete att åstadkomma en
utjämning inom hela socialvårdsväsendet. Det kan man icke göra i en handvändning,
men vi kunna trösta oss därmed, att i socialvårdskommitténs direktiv
föreskrives, att kommittén icke behöver komma med alla sina förslag i ett
sammanhang, utan allteftersom linjerna klarna kan kommittén komma fram
med sina förslag i utjämningssyfte. Det är detta vi hava att lita till. Jag
skulle till herr Nordström i Kramfors vilja säga, att det naturligtvis icke går
att komma fortare fram genom att skriva till Kungl. Majit en gång till. Herr
Nordström i Kramfors har i sin motion framställt ett yrkande, som i själva
verket knappast har samband med tillämpningsföreskrifterna rörande folkpensioneringen.
Han borde hava motionerat om ändring av fattigvårdslagen
i stället, ty det är där det hakar upp sig. Han vill förbjuda fattigvårdsmyndigheterna
att godtyckligt minska eventuellt utgående hemunderstöd. Man
kan icke gärna giva sig på att på rak arm upphäva fattigvårdsstyrelsernas
prövningsrätt och för understödstagarna fastslå en standard, som icke får
rubbas. Det är ju fullkomligt otänkbart. Om någon av hela detta knippe
motioner med nödvändighet måste överlämnas till övervägande inom socialvårdskommittén,
så är det denna, ty en av de viktigaste uppgifter, socialvårdskommittén
har att fylla, är uppgiften att söka skapa en sådan ordning, att
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
87
Ang. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
friktionen mellan fattigvård och folkpensionen bringas ur världen. Vi böra
hava detta klart för oss. Det är icke fråga om varmare eller svalare intresse
för de fattiga, utan här gäller det att icke göra det hela mera tilltrasslat än
vad det är.
Herr talman, jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Olsson i Stockholm: Herr andre vice talman! Jag skulle önskat,
att utskottet vid detta tillfälle gjort ett mycket bestämt och klart uttalande
till ledning för fattigvårdsstyrelserna angående den mening, som tycks vara
rådande inom utskottet, en mening, som delades av majoriteten vid föregående
års riksdag, liksom den, att döma av den här förda diskussionen, delas av
majoriteten vid årets riksdag. Föregående år yttrade sig en hel del av kammarens
ledamöter. Bland dem erinrar jag mig särskilt herr Fast, som hade
några Hacket klara och bestämda uttalanden. I dag har herr Olovson gjort
liknande uttalanden, men fattigvårdsstyrelserna fästa så liten vikt vid vad
som yttras i riksdagen av enskilda kammarledamöter. Det hade varit riktigare,
örn utskottet i stället för att hänvisa till socialvårdskommittén gjort ett
bestämt uttalande till ledning för fattigvårdsstyrelserna. Den motsättning,
som förefinnes mellan fattigvårdslagen och pensionsförsäkringslagen, har
åstadkommit åtskillig irritation icke enbart hos myndigheterna utan också
hos de hjälpbehövande. Det skär sig på åtskilliga punkter. Då man hänvisas
till folkpensionslagen, så slår man bildligt talat pannan blodig emot
hinder, som möta i fattigvårdslagen, och hänvisas man till fattigvårdslagen,
så stöter man på hinder, som pensionsförsäkringslagen lägger i vägen. Gammalt
folk saknar ofta möjlighet att sköta sina egna angelägenheter. Fattigvårdslagen
har ju också i viss mån sörjt för att de skola erhålla nödig handledning.
Icke desto mindre måste man medgiva, att den bristande överensstämmelsen
mellan pensionsförsäkringslagen och fattigvårdslagen är ägnad att
hos vem som helst framkalla irritation. Jag vilL bara erinra örn det exempel,
som herr Olovson anförde; jag syftar på änkan, som höll på att bliva berövad
sill pension. Det är intet enstaka fall. Sådant händer icke bara nere i Västmanland
utan litet varstans i Sveriges bygder. Jag har träffat på många
sådana fall, bland annat under min verksamhet här i Stockholm. Jag tror
icke jag säger för mycket, örn jag säger, att jag träffat på hundratals sådana
fall.
(Här ropades: nej!)
Nej, det är icke för mycket. I början av föregående år samlade jag in 600
uppgifter från pensionstagare. Av 600 pensionstagare hade ungefär ett
hundratal icke fått någon standardförbättring genom dyrortsgraderingen. De
hade det lika dåligt som förut. Fattigvårdsmyndigheterna hade tagit rubb
och stubb. En del hade fått en ökning på 10 öre i månaden. Några hade
kanske fått litet mera, beroende på särskilda förhållanden. I anledning av att
olika fattigvårdsstyrelser sålunda tillämpat olika praxis avlät jag en skrivelse
till fattigvårdsnämnden och påkallade en undersökning. Fattigvårdsnämndens
delegerade gjorde också en undersökning och konstaterade, att en
fattigvårdsmyndighet beslutat på ett sätt och en annan på ett annat. Man
hade till exempel givit olika stora understöd på norr och på söder, trots att
exempelvis bostadsomkostnaderna voro lika stora för de båda stadsdelarna.
På detta sätt hade de gamla i somliga församlingar blivit missgynnade. Man
sliker nu att rätta till detta, men fullständig rättelse har ännu icke ernåtts.
Jag kan i detta sammanhang nämna, att de kommunala pensionstillskotten,
som ju skulle utgå vid sidan av folkpensionerna och icke hava fattigvårdskaraktär,
efter den nya ordningens genomförande undan för undan sjunkit,
88
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
medan däremot fattigvårdsavgifterna stegrats. Beträffande fattigvård föreligger
som bekant återbetalningsskyldighet. Det är väl icke meningen, att
riksdagen skall stifta sådana lagar och förordningar, att statistiken giver belägg
för att fattigvårdsutgifterna ständigt ökas. Man borde väl tvärtom, när
man genomför en social reform, förfara så, att de kommunala fattigvårdsutgifterna
minskas. Det är väl riksdagens mening, då den genomför reformer
och särskilt sådana reformer som den nu ifrågavarande. Det är alldeles uppenbart
— jag vet det val, ty mina egna anhöriga hava gjort den erfarenheten
— att man och hustru ute på landsbygden, om de hava litet kommunal
hjälp och göra alla tänkbara indragningar och inskränkningar för att få debet
och kredit att gå ihop, kunna leva på de folkpensioner, som nu utgå. Å
orter, som tillhöra andra eller tredje dyrortsgruppen, är det dock fullkomligt
omöjligt att reda sig enbart på folkpensionerna. Fattigvårdsmyndigheterna
måste träda emellan. Så fort så sker, kommer emellertid ofta riksdagens innersta
mening med de sociala reformernas genomförande att helt och hållet
förfuskas. Det värsta är, att detta sker på sådana håll i vårt land, där hjälpen
är mest behövlig. Där äger ingen standardförbättring rum. Jag har,
som jag tidigare nämnt, här i Stockholm gjort en liten privat undersökning,
därvid det visat sig, att de allra flesta icke erhållit någon som helst standardförbättring.
Senast i måndags i denna vecka var saken uppe i Stockholms
stadsfullmäktige, då frågan örn de kommunala tilläggspensionerna diskuterades.
Under diskussionen framhölls det, att från myndigheternas sida ofta
hänvisades till andra lagutskottets uttalande örn att man, så långt görligt vore,
skulle söka undgå att lämna fattigvård. På grund härav ansåg man sig till
exempel, örn till en pensionär lämnades 200 kronor örn året i dyrortstillägg,
för att nedbringa fattigvårdskostnaden böra draga av motsvarande summa
från dittills utgående fattigunderstöd. Den standardförbättring, som riksdagen
hade uttalat sig till förmån för, den uteblev fullständigt. Därtill
kom, att söner och döttrar, som hade en liten inkomst, blevo återbetalningsskyldiga.
Jag minns mycket väl, hur man, då man under 1936 års valrörelse åkte omkring
i landet, överallt såg valaffischer med ett pär gamla glada ansikten,
tydligen tillhörande belåtna folkpensionärer: nu äntligen skulle det bliva någon
förbättring! — I dag kommer till och med herr Olovson i Västerås, som är
representant i andra lagutskottet, och förklarar, att vi skola icke göra någonting
i den här saken, ty då kan den sista villan bli värre än den första. Det
är ett verkligt gott erkännande och betyg åt den reform, man på sin tid genomförde,
och vilken reform, enligt vad man då lovade, skulle bli så verkligt storartad.
Jag måste säga, att det är hög tid, att en omjustering av lagen sker.
Jag har tidigare i dag sagt, att jag har ingenting emot att frågan hänskjutes
till socialvårdskommitténs utredning. Jag är överens med herr Olovson i Västerås
därom, att problemen äro så pass invecklade, att man behöver göra en utredning.
Jag hoppas emellertid att denna utredning icke skall behöva bli lidande
på grund av de storpolitiska frågor, som nu ligga på riksdagens bord,
och att den här frågan icke skall sammankopplas med andra utgiftsfrågor,
utan skall kunna lösas oberoende av övriga frågor.
Vill man, som man här talat örn, kosta på sig utgifter för militära ändamål,
epabåtar och sådant, skall man först se till att folkförsörjningen, både när det
gäller unga och gamla, är tryggad. Är den icke det, herr Olovson i Västerås
och andra, då Ira vi ingenting att försvara. Då ha vi ingenting att kasta ut
pengar för. Först måste man trygga folkförsörjningen — det är första budet
—• sedan kunna vi resonera örn, huruvida vi ha pengar att försvara detta med.
Att försvara ett befäst fattighus, det kan kanske bli en farlig bumerang.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
89
Ang. sambandet mellan folkpension och fattigvård. (Forts.)
Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag är överens med herr Olovson
i Västerås örn att det icke är pensionslagens fel, att förhållandena blivit
sådana som de faktiskt äro. Jag är däremot icke riktigt överens med honom
örn, att det skulle vara helt och hållet fattigvårdsmyndigheternas fel.. Jag
tror, att herr Olovson i Västerås såsom ledamot av andra lagutskottet, ja, utskottet
i dess helhet och den övriga delen av riksdagen, måste taga pussig en
del av ansvaret för det nuvarande tillståndet på detta område. Det utlåtande,
som utskottet alltjämt stöder sig på, herr Olovson, inbjuder till dubbeltolkning.
Det uppmuntrar fattigvårdsmyndigheterna till just vad herr Olovson säger att
han är motsåndare till. När man gör ett sådant uttalande, att den ena fattigvårdsmyndigheten
kan begagna sig av det på ett sätt, medan andra kan begagna
sig av det på ett annat sätt, då är det icke pensionslagens eller fattigvårdslagens
fel, utan felet ligger hos andra lagutskottet och riksdagen, som givit
sådana direktiv, att man öppnat möjlighet för godtyckliga tolkningar. Så länge
man icke vill frångå sådana tvetydiga uttalanden, så länge kommer man alltså
att få behålla detta tillstånd.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.
§ 8.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckta motio- Avg. revision
ner angående revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag; och anförde därvid kvinnans he
rröken
Hesselgren: Herr talman! Jag vill bara uttala min tacksamhet ^nnetova
för att första lagutskottet nu infriat det halva löfte, som gavs förra året, att statstjänst
örn frågan kom tillbaka i sin riktiga vidd och icke i detalj, utskottet för sin och annat
del skulle tillstyrka en utredning. Jag är mycket glad över att utskottet nu allmänt upptillstyrkt
denna utredning, men ännu mera glad är jag över, att samtliga utskottsledamöter
biträtt detta krav.
Jag har intet yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9-
Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ io.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av dels Kungl.. Äng. ändring
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni » lagen om
1920 (nr 407) om barn i äktenskap m. m. dels ock i ämnet väckt motion. “skap m. m''
Därvid anförde:
Herr Paulsen: Herr talman! När det i propositionen föreslås, att en moder,
som begär barnavårdsman för sitt barn, skall på egen begäran kunna bli
90
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. ändring i lagen om barn i äktenskap m. m. (Forts.)
befriad från denna barnavårdsman, går man från regeringens sida in för en
alldeles ny princip. Så snart det gäller utomäktenskapliga barn skall ju barnavårdsman
utses. Här, där det gäller barn i äktenskap, är det moderns sak,
örn lion vill att barnavårdsman skall utses eller icke. Har modern fått en
barnavårdsman^ till sitt barn, Ilar lion emellertid även rättighet att göra sig
av med barnavårdsmannen.
Det slog mig, när jag läste propositionen, att här har man helt och hållet
sett till moderns rätt, men icke i ringaste mån tänkt på, hur det blir för barnavårdsmannen,
som ju Ilar att bära dagens tunga och hetta när det gäller dessa
mödrar. Vi veta ju latt dessa barnavårdsmän lia ett ytterst ömtåligt arbete,
att de skola se till barnens rätt, men även till moderns rätt och i viss mån
även till faderns rätt. Vi veta ju också att det mycket ofta händer, att mödrarna
lia oerhört stora anspråk, fullständigt orimliga sådana, vilka barnavårdsmannen
icke kan uppfylla. Kommer icke faderns uppfostringsbidrag så
fort som modern anser att ^det bör komma, ja då blir det trassel. Hur skall
det gå örn detta förslag går igenom? Ja, då kan modern begära, att barnavårdsmannen
skall entledigas. Barnavårdsnämnden kommer troligen att bifalla
en sådan framställning under förklaring att barnavårdsmannen icke är
behövlig. Så går det en månad eller ett par och så kommer modern och begär
en ny barnavårdsman. Barnavårdsnämnden är då skyldig att utse en ny sådan,
och så går det undan för undan. Kan detta vara lämpligt? Förstår
man icke, att barnavårdsmannens arbete försvåras i oerhört hög grad genom
en sådan anordning? Nu säger man i utskottet, att barnavårdsnämnderna
kunna avslå moderns begäran örn barnavårdsmannens entledigande. Ja, det
kan nämnden, men vore det icke bättre att lagstifta så, att sådana saker icke
skola kunna ske.
Jag har väckt denna motion för att förhindra att ett dylikt bedrövligt tillstånd
kommer tillstånd. Jag har naturligtvis inga utsikter att gentemot ett
enhälligt utskott fa igenom motionen. Jag skall icke heller göra något yrkande,
men jag vill peka på, att ett sådant arrangemang, som här föreslås,
kommer att visa sig vara till oerhört stor skada för det arbete dessa barnavårdsmän
ha att förrätta, och att det också kommer att försämra möjligheterna
för dessa mödrar.
Herr Bergguist: Herr talman! Nu föreliggande lagförslag har tillkom
mit
på begäran av 1937 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
om sådan lagstiftning, att barnavårdsman skall kunna förordnas även
för barn. i äktenskap, och här ha vi resultatet av den utredning, som verkställdes
i anledning av riksdagens skrivelse. Det har egentligen under ärendets
behandling icke framställts någon erinran mot de principer, som slutligen
funnit uttryck i lagförslaget. Det är endast herr Paulsen, som i en
motion gjort vissa erinringar mot ett detaljstadgande i förslaget.
Nu förhåller det sig enligt detta förslag så, att barnavårdsman för barn i
äktenskap i regel icke kommer att förordnas annat än på begäran av modern.
Lagförslaget innehåller vidare ett stadgande, som säger, att örn modern anmäler
till barnavårdsnämnden, att behov av barnavårdsman icke längre föreligger,
skall barnavårdsnämnden entlediga barnavårdsmannen, såvida icke
nämnden av särskild anledning finner sig icke böra bifalla denna framställning.
Herr Paulsen anmärker mot detta, att det kan leda till. att modern
lätt kan göra sig av med en barnavårdsman, som hon icke trivs med. Men här
har det stadgats, att modern icke har en ovillkorlig rätt att begära att få
barnavårdsmannen entledigad. I det utkast till lagförslag, som utarbetats i
justitiedepartementet och som utsänts till myndigheterna för Yttrande, stad
-
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
91
Ang ändring i lagen om barn i äktenskap m. m. (Forts.)
gades, att barnavårdsnämnden skulle vara skyldig att entlediga barnavårdsmannen
så fort modern anmälde till nämnden, latt det ej längre fanns behov
av barnavårdsman. Det framställdes erinringar mot detta förslag av statens
inspektör för fattigvård och barnavård och av en del andra myndigheter. I
anledning av dessa erinringar, som Kungl. Maj :t beaktade, infördes det stadgande,
som säger, att modern visserligen kan begära att barnavårdsmannen
entledigas, men att barnavårdsnämnden icke är skyldig att efterkomma denna
moderns begäran.
Här föreligger alltså en prövningsrätt för barnavårdsnämnden, och det är
ju så herr Paulsen vill ha det. I regel kommer det naturligtvis att bli så, att
när modern anmäler, att det icke längre förefinnes ett behov av barnavårdsman,
har barnavårdsnämnden icke anledning att fortfarande hålla på, att det
skall finnas en sådan. Men barnavårdsnämnden bär att pröva saken, icke ur
moderns synpunkt utan ur barnets synpunkt, och örn barnavårdsnämnden finner,
att det för tillvaratagandet av barnets intressen är erforderligt att ha en
barnavårdsman, skall nämnden trots moderns begäran tillse, att det finnes en
sådan. Jag kan därför icke riktigt förstå den oro herr Paulsen hyser. Jag
anser, att, den är åtskilligt överdriven, och jag tror att denna lagstiftning,
sådan den har framlagts av Kungl. Maj :t och sådan den godtagits av utskottet,
kommer att bli till stort gagn.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Paulsen: Herr Bergquist anser, att mina farhågor äro överdrivna.
Jag skulle vilja råda herr Bergquist att tala med barnvårdsnämnderna örn den
saken. Då skall han finna, att det råder oerhörd oro för just den punkten av
paragrafen. Man vet hur man har det och vilka svårigheter, som kunna uppstå,
Får man den här möjligheten också, blir det ännu värre.
Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 11-
Vid nu skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret
1939/40 för biträde vid handläggning av boställsärenden och vad därmed
äger samband blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.
§ 12.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckta mo-Ang. åtgärder
tioner om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. r ande*aTali
Andra
lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom mänfarliga
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första arbe^fal''
kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge
m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som
kunde vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt örn
framläggande av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att motionerna T: 43 och IT: 91 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
92
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
Reservation hade avgivits av herrar Tamm, Knut Petersson, Wistrand,
Skoglund, Sandström och Barnekow under yrkande, att motionerna I: 43 och
II: 91 måtte av riksdagen bifallas.
Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:
Herr Sandström; Herr talman! Orsaken till att det från högerhåll åter
gjorts en framstöt för främjandet av arbetsfreden i de yrkesgrenar, i vilka ett
inställande av arbetet skulle medföra farliga följder för samhället, beror givetvis
på den utomordentliga långsamhet, som kännetecknar den utredning angående
förebyggandet av arbetsstrider pa detta område, som riksdagen begärde
redan år 1934 och ytterligare accentuerade i en skrivelse följande år. Redan
i slutet av 1935 avgavs av den s. k. Mammututredningen ett betänkande, som
gick ut på, att det i fråga örn de s. k. samhällsfarliga arbetsinställelserna erfordrades
ytterligare utredning. Alltsedan dess ha inga åtgärder vidtagits i
ärendet av regeringen, och ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.
Det är tydligt, att man på regeringshåll vill förhala ett avgörande i denna,
sak så länge som möjligt. Man icke endast »skyndar långsamt», utan det ser
nästan ut som örn man skulle vilja göra på stället marsch i den här frågan.
. Andra lagutskottet och även riksdagens majoritet lia länge skyllt sin avvisande.
hållning i detta hänseende på de förhandlingar, som mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och L. O. förts i avsikt att nå en överenskommelse i
och för främjande, av arbetsfreden. Nu, sedan en dylik överenskommelse träffats,
säger man. sig vilja avvakta verkningarna av detta avtal; på den grund
vill man ytterligare vila pa hanen. Den s. k. Saltsjöbadsöverenskommelsen
hälsades, av alla med sann tillfredsställelse, man kan säga att så gott som
hela nationen delar dessa känslor. Man anser sig nämligen nu ha ett visst fog
för att kunna förvänta, att bradstörtade åtgärder på arbetsstridernas område
i allmänhet icke vidare skola företagas. Man litar till att den av organisationerna
gemensamt tillsatta s. k. arbetsmarknadsnämnden skall bli av stor betydelse
för att i avsevärd utsträckning slita särskilt de uppkommande lönestriderna
med hänsyn till särskilt de samhälleliga intressena utan att arbetsfreden
behöver störas.
Men hur ställer sig saken, i fråga örn de s. k. kommunala lönetvisterna, när
för samhällets innevånare livsviktiga funktioner såsom dessas förseende med
gas, vatten, elektricitet, spårvägs- och busstrafik, renhållning o. s. v. sättas
på spel? Är det icke att befara, att arbetsmarknadsnämnden där skall komma
till korta? De kommunala förvaltningsorganen äro ju ännu icke i allmänhet
anslutna till arbetsgivareföreningen. Det finnes visserligen kommunala
arbetsgivarsarnmanslutningar, åtminstone känner jag till en sådan, men den
är icke, så vitt jag vet, ansluten till arbetsgivareföreningen. Hur skall då en
nämnd, som tillsatts av arbetsmarknadens båda huvudorganisationer, kunna
trygga, en sådan medling mellan parterna? Det måste bli synnerligen svårt
och i vissa fall. alldeles ogörligt. Först om de kommunala styrelserna allmänt
sammansluta sig till en kommunal arbetsgivareförening och denna i sin tur
ansluter sig till arbetsgivarnas huvudorganisation, kan man med skäl tala
örn, att det s. k. Saltsjöbadsavtalet kan bliva till nytta för biläggandet av
s. k. samhällsfarliga konflikter, d. v. s. sådana arbetskonflikter, varom detta
utlåtande handlar. Men även örn så skulle bliva fallet, har man ingen säker
garanti för att icke direkt samhällsfarliga arbetsinställelser även då kunna
uppkomma. Majoriteten invänder häremot, att allting för närvarande är så
lugnt på arbetsmarknaden. Det föreligger icke för närvarande, säger man,
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
93
Ang. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
någon överhängande fara på det hållet. Det finnes inte alls någon anledning
att oroa sig. Man kan med skäl taga saken trankilt och kallt och i godan ro
under åtskilliga år hålla sig stilla och avvakta utvecklingen. För visso råder
det nu ett visst lugn i Sjipka-passet, men hur länge kan detta tillstånd bli
rådande? Det utomordentligt oroliga och ovissa läget runt örn i världen gör,
att allt på mycket kort tid kan vara förändrat. En ny ekonomisk världskris
kan ställa allt på huvudet inom en icke alltför avlägsen tidrymd. Det
kan uppstå förhållanden som göra lönefrågorna mera akuta på ett helt annat
sätt än för närvarande. Men nog vore det mycket värdefullt, örn man då hade
förarbetet på detta ömtåliga område undangjort och en beredskapslagstiftning
färdig, som antingen innehölle generellt förbud mot direkt samhällsfarliga
arbetsinställelser, varvid tillika givetvis måste förutsättas att det funnes
en statlig domstol i och för meddelande av skiljedom i sådana strider, då parterna
inte kunna göra upp i godo. Eller också kan man tänka sig^ att de, som
arbeta inom dessa för kommuner och samhällen så livsviktiga områden, genom
lag skulle ställas inför ett tjänsteansvar, varigenom de icke utan laga förfall
kunde lämna sitt arbete, utan risk av viss ekonomisk påföljd. Jag bara framkastar
dessa olika utvägar, ty reservanterna ha ju förutsatt, att det skall bli
en fortsatt utredning i dessa ting för att man skall kunna komma till. något
lämpligt resultat. Må man i tid se örn sitt hus, så att man ej utan nödig förberedelse
ställes inför för samhället ödesdigra situationer.
Till sist nödgas jag uttala min förundran över att inte det härskande socialdemokratiska
partiet nu ändrat mening i denna fråga. Med den ställning som
detta politiska parti numera intar i vårt land — det har majoritet inom fullmäktige
för kanske över hälften av landets kommuner och alla våra större städer
— och då partiet ju har ansvar för utvecklingen och för att de samhälleliga
organen fungera tillfredsställande och utan avbrott, tycker jag att man
på det hållet skulle finna tiden fullt lämplig och mogen för att påyrka en sådan
fredslagstiftning, som motionärerna vilja lia till stånd, utan uppskov. Naturligtvis
kan man skaffa sig fred på detta område genom att undan för undan
bifalla de lönekrav som framställas, även örn dessa gå ganska långt;
på så sätt kan man ju säkra freden rätt länge. Men det uppstår alltid en
gräns där man måste stanna, det blir ett Eubicon som man inte kan komma
över, och det är de ekonomiska konsekvenserna som då bli avgörande. De som
lia majoritet i ett samhälle och styra detta ha också det ekonomiska ansvaret.
Det kan inte gå hur långt som helst med utgifter och beskattning, utan
vilket parti som än är vid makten måste förr eller senare se till att utgifterna
och skatterna hållas inom vissa gränser, så att de inte stiga medborgarna över
huvudet. En sådan situation kan mycket väl tänkas uppkomma, och det är
då bättre att stämma i bäcken än i ån. Det är bättre att i god tul göra i
ordning sådana här lagar, sa att man vet vad man har att rätta.sig efter och
så att samhällsfarliga tvister må kunna slitas utan tråkiga följder för samhället.
_ , ,
Herr talman! Med denna korta motivering ber jag få yrka bifall till den
vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen, som även innefattar ett bifall
till motionerna.
Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Som företrädare för utskottet i
detta ärende skall jag göra vad som på mig rimligen kan ankomma för att
undvika en lång och meningslös debatt.
År 1037 och år 1938 avvisade riksdagen förslag örn att skriva till Kungl.
Majit i förevarande ärende. Örn det var befogat 1937 och 1938 att avvisa dessa
krav på utredningar i ämnet, så är det i dubbel måtto befogat och riktigt
94
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
att göra det nu. Finns det något land i liela den vida världen, där förhållandena
kunna anses vara så stabiliserade på ifrågavarande område som här —
jag menar nu något land där frihet räder? Sveriges organiserade arbetare ha
frihet, men jag tror inte att man kan säga, att denna frihet missbrukats på
sådant sätt, att man i dagens situtation behöver eller bör resa nya krav på
lagstiftning i här förevarande avseende. Snarare är det så, att de grupper,
mot vilka man här vill lagstifta, genom omständigheternas makt kommit att
känna allt större och större ansvar för samhällslugnet.
Vi ha ju varit ganska befriade från konflikter av olika slag under lång tid.
Ja, vi ha t. o. m. fatt uppleva, att man gått händelserna så i förväg, att man
trätt i förhandlingar så tidigt, att man inte ens behövt begagna uppsägningsrätten,
allt för att undvika konflikter eller öppna strider. Detta förhållande
borde väl säga oss, att det har växt fram en levande vilja att undgå sådana
konflikter, som kunna verka störande på samhällslugnet i en farlig tid. Än
vidare — och detta ha vi haft att peka på tidigare, särskilt förra året — ha ju
parterna nu närmat sig varandra och sökt komma fram till en överenskommelse,
som skall garantera den arbetsfred, som man genom lagstiftning säger sig vilja
garantera.
När vi senast behandlade detta ärende, alltså förra året, erinrade vi om att
förhandlingar pågingo mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i syfte att skapa en ordning, varigenom man skulle kunna undvika
sådana strider, som särskilt verka irriterande inom samhällslivet. Nu kunna
vi peka på, att mellan dessa två huvudorganisationer på den svenska arbetsmarknaden
träffats ett huvudavtal, som just nu diskuteras inom de olika fackförbunden.
. Läget är ju det, att detta huvudavtal, som ingåtts mellan arbetsgivarföreningen
och landsorganisationen, närmast kan betraktas som en konvention,
som icke kan träda i tillämpning och icke har något att betyda, förrän
den ratificerats av de olika fackförbunden. Det är diskussionen örn sådan
ratificering som nu pågår. Då frågar jag mig: Är det rim och reson i att man
genom att resa lagstiftningskrav nu skall förhindra ett genomförande av detta
avtal? Yi kunna vara fullkomligt övertygade örn att örn vi skulle skriva till
Kungl. Maj :t i dag och begära lagstiftning på detta område, skulle detta tas
till intäkt för försöken — för att använda ett kanske för vulgärt uttryck —
att sätta krokben för denna frivilliga överenskommelse. Örn herrar motionärer
haft för avsikt att förhindra en sådan överenskommelse — jag säger om de
haft det —• kunde de inte ha valt en bättre väg än att motionera om lagstiftning.
Den som vill, att detta avtal skall genomföras och bli till en fredens garanti
på arbetsmarknaden, röstar med utskottet. Den som vill förhindra en sådan
frivillig överenskommelse mellan parterna röstar med reservanterna. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Bagge: Herr talman! Den föregående ärade talaren har alldeles
missförstått vad saken gäller. Ingen har i nuvarande läge påyrkat lagstiftning
rörande de frågor, som legat till grund för Saltsjöbadsöverenskommelsen,
och det har sagts förut i kväll, att vi på alla håll med glädje hälsa denna överenskommelse
som en pacificeringsmöjlighet på arbetsmarknaden överhuvud taget.
Vad resultatet beträffar hoppas jag för min del det bästa, och på det
området är jag beredd att vänta och se.
Motionen avser emellertid något, som inte gärna kan beröras av det resultat
man uppnått i Saltsjöbaden — de samhällsfarliga konflikterna i egentlig mening,
örn jag så får kalla dem, sådana alltså, där stat och kommun eller offentliga
organ äro parter. Det är alldeles uppenbart, att den s. k. Saltsjöbads
-
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
95
Ang. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
överenskommelsen avser frågor, som kunna uppstå i samband med konflikter
mellan enskilda parter. Man ser det av hela motiveringen liksom av det resultat
som arbetsmarknadskommittén kommit till. I dess motivering talas örn
sådana konflikter mellan enskilda parter, som kunna bli samhällsfarliga på
grund av sin utsträckning eller av andra anledningar. Örn denna överenskommelse
genomföres, kommer det, som vi veta, att tillsättas en s. k. arbetsmarknadsnämnd,
bestående av representanter för landsorganisationen och svenska
arbetsgivareföreningen, vilken skall ta upp frågan örn eventuella konflikter
och en hel del andra spörsmål av ömtålig och besvärlig natur. Då har man
helt enkelt gjort så, att man i ett avsnitt av denna överenskommelse också
berört samhällsfarliga konflikter av den art jag här talat om, nämligen då
stat eller kommun är part. Men det är väl alldeles uppenbart, att man gjort
hela detta arrangemang med tanke på de enskilda konflikterna. Man har icke
tänkt på vilka konsekvenser det blir, örn man också tillämpar bestämmelserna
på sådana allmänfarliga konflikter, där stat och kommun är part. Jag kan
för min del inte förstå, att nämnden i fråga kan fungera i sådana fall. Man
kan väl ändå inte förutsätta, att staten eller ett allmänt organ överhuvud taget
i ett kritiskt fall skall anlita denna privata institution, som arbetsmarknadsnämnden
är, sammansatt enbart av representanter för L. O. och arbetsgivarorganisationen,
och som inte har några representanter alls för det allmänna,
dess organ eller deras organisationer. Hittills har det ansetts självfallet,
att staten i sista hand genom sina organ medlar mellan de enskilda parterna
på arbetsmarknaden för att undvika konflikter. Nu skall i stället enligt
den här förutsättningen det allmänna lita till de privata organisationerna på
arbetsmarknaden för att be dem komma och reda upp en situation, vari samhällets
organ äro invecklade! Det verkar onekligen modern feodalism, att staten
skall anropa de mäktiga enskilda organisationerna om skydd för sina egna
organ, för offentliga myndigheter, att stat eller kommun således skall be en enskild
institution komma och medla mellan ett offentligt organ och dess anställda.
Man har tänkt sig saken på följande sätt: Den av landsorganisationen och
arbetsgivareföreningen tillsatta arbetsmarknadsnämnden skall till prövning
upptaga varje konfliktsituation när så påkallas av offentlig myndighet, och
vinnes majoritet inom nämnden, ankommer det sedan på landsorganisationen
och arbetsgivarföreningen att vidtaga åtgärder för en uppgörelse mellan parterna.
Så står det i överenskommelsen. Med andra ord, en offentlig myndighet
skall anropa de mäktiga privata organisationerna att, som jag nyss sade,
medla mellan sig och hos denna offentliga myndighet anställda. Vi ha verkligen
kommit ganska långt, när ett riksdagsutskott genom att peka på ett sådant
förslag vill yrka avslag på en hemställan örn utredning av dessa mycket
allvarliga ting, som de samhällsfarliga konflikter, vilka beröra de statliga
och kommunala företagen — och de äro väl de väsentliga parterna i detta fall
— faktis''kt utgöra. Detta slags konflikter stå säkerligen fortfarande i en särställning
och komma alltid att göra det. De problem som de medföra kan
riksdagen icke skjuta undan genom en hänvisning till en anordning sådan
som den jag nu beskrivit.
Det är alldeles riktigt när man säger, att sådana konflikter inte förekommit
på flera år. När jag var ordförande i Svenska städernas förhandlingsorganisation
för rätt länge sedan, hade vi tre sådana tämligen elakartade konflikter.
i Sundsvall, Kalmar och Borås, vill jag minnas''. Men det är ju sorn sagt
åtskilliga år sedan. Jag vill nu gentemot herr Olovson framhålla, att jag
inte har den uppfattningen, att därför att vi lia det lugnt nu skall man skjuta
hela denna sak åt sidan. Jag tror, att det är mycket klokare och förståndigare
96
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
att med lugn oell besinning och medan det icke råder någon upphetsad stämning
på någotdera hållet ta upp denna fråga och försöka lösa den. Den utgör
ett allvarligt problem i ett demokratiskt samhälle, och ett problem som vi inte
komma ifrån, även om man riksdag efter riksdag försöker skjuta det ifrån sig.
Så länge ett sådant allvarligt problem är olöst går det inte för statsmakterna
att skjuta det ifrån sig genom majoritetsbeslut eller genom allmänna fraser, ty
verkligheten låter inte majorisera sig utan gör sig påmint förr eller senare. Och
då är det bäst att lia gjort vad som till sist ändå måste göras och som, örn vi inte
ha gjort det förut, måste göras under mycket svårare förhållanden än som
skulle varit fallet, örn vi i tid tänkt på saken och klarat upp den som förståndigt
folk.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag har begärt ordet för att klargöra
folkpartiets inställning till förevarande spörsmål såväl vid årets som
jämväl vid föregående riksdagar.
Senast vid fjolårets riksdag förelåg en motion av samma innebörd som den
vi nu behandla, och folkpartiet gick då med majoriteten på ett avslagsyrkande.
Detta berodde på att vi togo hänsyn till de invändningar som byggde på,
att man borde avvakta resultatet av Saltsjöbadsförhandlingarna, innan man
tog ytterligare något steg på lagstiftningsvägen i syfte att främja arbetsfreden.
Nu är emellertid Saltsjöbadsavtalet ett faktum, och man är därför i
tillfälle att bedöma, i vad mån detta avtal kan göra en lagstiftning av den här
speciella arten överflödig. I detta hänseende har jag samma uppfattning som
den föregående ärade talaren. Vi ha fått klarhet, vad Saltsjöbadsavtalet täcker
eller vad man hoppas, att det skall täcka, och vad det inte under några
förhållanden kommer att täcka. Till den sistnämnda gruppen måste, såvitt
jag förstår, de s. k. samhällsfarliga konflikterna höra, örn man med uttrycket
samhällsfarliga menar sådana konflikter, som beröra samhällsviktiga
organ, där stat eller kommun står som arbetsgivare. Jag har tämligen
säkert belägg för min uppfattning i detta hänseende, ty jag har här
ett tidningsurklipp, som innehåller ett referat av ett föredrag, vilket en av
spetsarna inom landsorganisationen hållit, där han säger, att kommunerna och
staten aldrig kunna bli parter i huvudavtalet. Det spelar för övrigt inte så
stor roll, säger han, eftersom konflikter vid samhällsviktiga företag inte bruka
förekomma.
Där ha vi alltså ett medgivande ifrån en auktoritativ representant för arbetarparten,
att Saltsjöbadsavtalet icke kan avse sådana konflikter, där stat
eller kommun är part. Då återstår alltså, om man skall följa herr Olovsons
resonemang, att respektive arbetsgivare, stat, kommun och landsting, skola
gå in i arbetsgivareföreningen för att bli delaktiga av de välsignelser, som
Saltsjöbadsavtalet väntas medföra. Men det kan ju inte vara en rimlig ordning,
utan då är det, som den föregående ärade talaren anfört, vida riktigare
att statens egna organ ta saken örn hand och göra vad som göras kan.
Herr Olovson säger, att vi varit ganska befriade från konflikter på sista tiden.
Det beror på vad man menar med befriade. I fjol hade vi restaurangkonflikten,
som visserligen inte var samhällsfarlig i vanlig mening men som hade
kunnat bil det. Vidare vill jag nämna tryckerikonflikten, som kunnat få rätt
egendomliga konsekvenser för samhället, om den exempelvis inträffat under
den tid riksdagen är samlad och behöver anlita tryckerierna för att kunna
mata papperskvarnen. Vi ha alltså haft konflikter, även örn de inte varit av
så elakartad natur som tidigare många gånger varit förhållandet!
Jag har velat anföra detta för att förklara, varför folkpartiet nu står på
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
97
Ang. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
motionärernas sida. Detta är ett gammalt krav, som rests från vår sida vid
många tillfällen förut, och i det läge, vari saken nu är, och då man vet Saltsjöbadsavtalets
innehåll och har ganska säkra belägg för att det knappast från
parternas sida varit avsett att omfatta stat, kommun och landsting, finns intet
skäl, varför vi inte skulle tillstyrka de väckta motionerna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Herr Bagge och herr Andersson i
Rasjön ha nu, tydligen på grund av det förargliga huvudavtalet, renodlat
begreppet samhällsfarliga konflikter så att det passar i det här
sammanhanget. Herr Bagge och likaså herr Andersson i Rasjön ville
här framhålla, föreföll det mig, som örn man med samhällsfarliga konflikter
— framför allt vad herr Bagge beträffar —■ uteslutande avsåg konflikter,
som berörde stat och kommun. Herr Andersson i Rasjön svävade en
smula på målet, när han kom fram till att restaurangkonflikten skulle ha
kunnat bli samhällsfarlig.
Emellertid, vad herr Bagge beträffar, synes det vara uppenbart, att han nu
med samhällsfarliga konflikter uteslutande menar sådana som beröra stat och
kommun. Jag för min del har under behandlingen av detta ärende såväl i
utskottet som i kammaren under en rad av år alltjämt räknat med att herrarna
syftade på även andra konflikter, som enligt min mening kunna vara minst
lika samhällsvådliga. En allmän lockout inom sågverksindustrien eller gruvoch
järnindustrien skulle väl vara väsentligt mera ägnad att rubba lugnet i
landet än låt mig säga en renhållningsarbetarstrejk i Askersund. Jag skulle
tro det. De verkligt skakande konflikterna — skakande i den bemärkelsen,
att de beröra oerhört stora grupper i samhällslivet — det är ju dessa, som man
genom huvudavtalet syftar till att försöka reglera, därför att stora värden för
samhället där kunna stå på spel. Detta betraktar jag verkligen såsom något
väsentligt, ty de andra konflikterna, de som beröra stat och kommun, ligga ju
så långt tillbaka i tiden, att de börja tillhöra svenska historien. _ Det finns
många här i kammaren, som inte komma ihåg den elakartade konflikten i Kalmar.
Jag vill minnas att den ligger 15 år tillbaka i tiden.
Örn det nu skulle vara så, att det bara skulle vara de konflikter, vilka beröra
stat och kommun, som skulle vara samhällsfarliga, förefaller det mig,
som örn vi skulle kunna känna oss absolut lugna. Något av det viktigaste
inom samhällslivet för närvarande är väl våra kommunikationer. Såvitt jag
vet började man bygga statsbanorna i mitten på 1850-talet. Man började i
trakten av Alingsås. Ännu i denna dag har personalen vid statens järnvägar
aldrig gått i strejk. Det bar rullat och gått varenda dag! Då, menar jag,
är det ganska enfaldigt att försöka övertyga folk örn att här föreligger någon
fara.
Är det så, att arbetsmarknadens parter kunna komma överens om fredliga
former för lösandet av tvister, så är jag fullkomligt övertygad örn att t. ex.
kommunalarbetareförbundet och städernas förhandlingsorganisation mycket
väl och mycket lättare skola kunna komma till en sådan överenskommelse, örn
man icke irriterar arbetsmarknaden på ett sätt, som i dagens situation är
ganska ansvarslöst.
Herr Senander: Herr talman! Högern och folkpartiet lia ju länge och
ihärdigt kämpat för att få till stånd en lagstiftning mot fackföreningsrörelsen,
som skulle binda denna mäktiga organisation i dess verksamhet för att
hävda sina medlemmars intressen. Det är ju ganska förklarligt, att dessa
båda partier företräda en sådan linje gentemot fackföreningsrörelsen, allden
Andra
hammarens protoholl 1939. Nr lil. 7
98
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
stund de i stor utsträckning representera arbetsgivarintresset. Och det är nu
fråga om ett sådant intresse, även om man söker maskera detsamma med det
mycket omtalade samhällsintresset. Det är sålunda ganska naturligt, att dylika
förslag komma ifrån dessa båda partier.
Vad som däremot är mindre naturligt är att man här i riksdagen, där dock
arbetarpartierna ha ett synnerligen starkt inflytande — ja, man skulle till och
med kunna tala örn att de ha majoriteten i riksdagen i båda kamrarna eller
åtminstone underlag för majoritet — är beredd att göra eftergifter i denna
sak och gå högern och folkpartiet, d. v. s. arbetsgivarna, till mötes till arbetarnas
nackdel. Örn man skall döma efter det parlamentariska inflytande, som
arbetarna Ira, tycker man att det vore betydligt riktigare och naturligare att
man här kunde förvänta ett lagförslag, som gick ut på att trygga arbetarnas
rätt gentemot arbetsgivarna, en Jag, som skyddade arbetarna exempelvis vid
de skakande ekonomiska kriser, som ofta inträffa och som äro en följd av en
vanvettig produktionsordning. Det är beklagligt, att i samma mån som arbetarna
fått ett stegrat inflytande i parlamentet är benägenheten hos flertalet
av deras representanter här i riksdagen, d. v. s. det socialdemokratiska partiet,
att göra eftergifter för arbetsgivarnas krav större än någonsin tidigare.
Jag vill emellertid erinra örn att L.O. vid flera tillfällen, exempelvis då det
gällde försöken att införa den s. k. tredjemanslagen, mycket kraftigt revolterade
emot försöken ifrån borgarnas sida att genomföra denna lag, och vid
andra tillfällen har också fackföreningsrörelsen intagit en liknande hållning.
Då tycker man, att det vöre ganska naturligt, att man nu, när man kommit
dithän, att man kan lagstifta i annan riktning, kunde fordra att det framlades
ett förslag, som skyddade arbetarna gentemot följderna av det produktionssystem,
som för närvarande härskar. Det vore det enda riktiga svaret
på de upprepade attacker, som göras ifrån högerns och folkpartiets sida på
detta område. Vi för vår del kunna naturligtvis aldrig gå med på någon
som helst lagstiftning, som förbjuder arbetarna att fritt förfoga över sin egen
arbetskraft. Det är ju i alla fall, mina damer oell herrar, ganska orimligt att
man skall stifta lagar, som förbjuda arbetarna att sälja det, enda de ha att
sälja, nämligen sin egen arbetskraft, och på de vägarna är man nu inne. Man
tänker efter hand lagstifta på ett sådant sätt, att samhället stänger alla arbetarnas
möjligheter att fritt sälja sin arbetskraft till ett pris, som medger möjlighet
att existera anständigt.
Herr Olovson förklarade, att den som vill, att Saltsjöbadsavtalet skall få
giltighet, röstar för avslag på motionerna. Den, som det inte vill, röstar i motsatt
riktning. Vi för vår del betacka oss för en sådan uppläggning av denna
fråga. Vi godkänna nämligen inte den motivering, som utskottet här har
presterat för sitt avslagsyrkande och som naturligtvis kan ge en viss rätt åt
herr Olovsons frågeställning. Vi vända oss på det bestämdaste mot det resonemang
utskottet för och som innebär, att man ämnar göra eftergifter för
högerns och folkpartiets krav i detta avseende, oell dessutom innebär ett godkännande
av det förhatliga Saltsjöbadsavtalet.
Herr talman! Jag vill därför framhålla, att vi komma att rösta för utskottets
förslag men med klart avståndstagande ifrån dess motivering.
Herr Bagge: Herr talman! När herr Olovson talar om att vad jag bär
haft att säga kännetecknas av enfald och ansvarslöshet, tror jag att det är
litet meningslöst. Det tjänar val ingenting till att vi försöka övertyga varandra
om att vi äro enfaldiga och ansvarslösa, ty det vill ju ändå ingen människa
gärna erkänna att hon är. Annars skulle jag möjligen ha funnit en diskussion
i ämnet på grundval av vad som här anförts av herr Olovson frestande.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
fl9
Aruj. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
När herr Olovson talar om svårigheterna att definiera vad som är allmänfarliga
konflikter, så är det riktigt att det är mycket besvärligt att göra det,
liksom hela detta ämne är mycket besvärligt. Den s. k. mammututredningen
har en lång och utförlig utredning om detta, som det kan vara skäl att ta del
av. Den kom närmast till den uppfattningen, att samhällsfarliga konflikter
äro sådana, där arbetsgivarparten inte driver sin rörelse för egen vinning utan
med andra syften, och det kan man ju möjligen tänka sig. Alla de där bekymren
kunna vi se bort ifrån i kväll, ty motionerna i fråga hänföra sig till
det som man där talar örn, nämligen frågan örn sådana allmänfarliga konflikter,
där stat och kommun äro arbetsgivare. Därför var det inte alls något
underligt att jag har talat örn den saken. Jag menar, att dessa konflikter äro,
av olika anledningar, de väsentliga och viktigaste bland de samhällsfarliga
konflikterna; jag har inte sagt, att det inte finnes andra.
Att de allmänfarliga konflikterna skulle tillhöra historien tror jag inte är
en historieskrivning, som är fullt riktig. Yi ha haft en hel del obehagliga
konflikter t. ex. vid vissa lasarett för inte så länge sedan, där konflikterna
gingo ut över de sjuka. Jag vill också säga, att detta är en sak, som kan
komma över oss när som helst.
Örn jag tänker på det kommunala området, ha konflikter främst kunnat undvikas
därigenom att kommunerna, särskilt städerna, alltid* ha givit efter för
arbetarnas krav undan för undan, beroende på olika omständigheter, delvis
naturligtvis beroende på sammansättningen av representationerna i städerna.
Detta kan ju emellertid inte gå i det oändliga, det kan inte gå i längden, och
när man ser på lönestatistiken för kommunalarbetarna visar det sig, att deras
löner ha stigit åtskilligt mycket kraftigare än vad fallet är för andra arbetare.
Om vi ta ett alldeles färskt exempel från Stockholm, så ha i år kommunalarbetarlönerna
stegrats så kraftigt, att stegringen åstadkommit en merutgift
på över två miljoner kronor om året för staden och det därtill i en situation,
när finanserna äro ganska ansträngda. Uppgörelsen innebar, att man höjde
timlönen med 14 öre, från 1: 31 till 1: 45. Därtill kommer 20 öre i timmen,
sorn extra föremåner, vilka inte förekomma på andra håll, anses värda. Därjämte
förberedas nya sådana förmåner som göra, att dessa extra föremåner
komma att uppskattas till över 30 öre i timmen. Då är man uppe i en timpenning
av 1: 75. Jag skulle för min del tro, att örn det fortgår på detta sätt,
kunna vi komma i en situation, där den allmänna opinionen kommer att reagera;
och det kommer att ske inte bara inom de s. k. borgerliga leden, utan
det kommer säkerligen att ske inom alla de breda lagren av skattebetalare i
kommunen, vilket parti de än tillhöra. När vi ha kommit så långt, då blir
konfliktfaran akut, örn vi inte ha ordnat upp det på något sätt, så att lönesättningen
kan ordnas på annat vis än genom konflikt. Örn herr Olovson vill,
att det skall ordnas på samma sätt som vid statens järnvägar, d. v. s. att man
skall göra vederbörande till tjänstemän och därigenom förbjuda dem att deltaga
i konflikter, så är det ju en möjlig lösning, fastän jag tror, att den kommer
att möta en del motstånd.
Således, jag kommer fram till detta, att det här inte är något, som man
kan vifta bort med allmänna fraser eller några iner eller mindre fula ord örn
dem, som ha andra meningar än man själv har. Detta är ett mycket allvarligt
problem och ett problem, som jag tror att herrarna komma att bli tvungna
att lösa förr eller senare.
Herr Olovson i Västerås, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Herr talman! Jag vill bara fästa herr Bagges uppmärksamhet på att hans
tal örn att de renodlade samhällsfarliga konflikterna bara skulle vara de som
100
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
berörde stat och kommun svär mot motionen. I denna talas det — utom om
statliga och kommunala verk — örn »allmänna inrättningar och därmed jämförliga
företag för distribution av kraft, lyse, gas o. d. eller transportföretag
av allmän betydelse». Det är denna motion man yrkar bifall till, och det
är därmed man också kommer att, i väsentlig mån gripa in i det fredsarbete,
som pågår.
Vidare anförde
Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Såsom tillägg till vad herr
Olovson i sitt senaste anförande erinrade örn vill jag säga, att det som herr
Bagge anförde nu sist var något överraskande. Man kan nästan av herr
Bagges inlägg förstå, att högern siktar längre än motionen ger vid handen.
Herr Bagge framhåller, att därest det från arbetarnas sida göres anspråk
på löneförhöjningar, kan det tänkas, att en konflikt blir oundviklig. Jag
deltog i utskottets behandling av ärendet, men jag kunde inte tänka mig, att
man menade att försöka hämma kanske lovliga lönerörelser för arbetare i
statens och kommunernas tjänst.
Nu kanske herr Bagge invänder, att jag missuppfattat hans anförande just
på den punkten. Men då vill jag säga en annan sak till herr Bagge. Här
har i riksdagen med rätta sagts vid många tillfällen, att det väcks motioner
i onödan och talats i oträngt mål. När jag läste högermotionen i år i detta
ämne och gick tillbaka till vad som förevarit dels i andra lagutskottet, dels
i kamrarna, när denna fråga varit på tal, gjorde jag mig själv den frågan,
örn det var brist på motionsmaterial -— om jag får använda det uttrycket ■—
som gjorde, att man även i år väckte denna motion. Den har slaktats så
många riksdagar förut. En gång — det var år 1934 — skrev man till Kungl.
Maj:! och begärde, atti därest förhållandena så påkallade, skulle det framläggas
förslag efter en allsidig utredning i ämnet. Jag höll på att säga, att
jag är tacksam för att Kungl. Majit inte hastar i denna fråga, så att det
kommer förslag innan man får se hur förhållandena utveckla sig. Det är väl
knappast någon av kammarens ledamöter, som inte vill erkänna, att det härvidlag
har under de sista åren och sedan den dag riksdagen beslöt gå in med
en skrivelse till Kungl. Majit och begära en allsidig utredning gått så som vi
alla önskat, d. v. s. det har blivit lugnare och bättre förhållanden och mindre
anledning för statsmakterna att ingripa på detta område.
Jag _ skulle _ tro, att det är lämpligt att avvakta utvecklingen ännu en tid.
Säkerligen bli förhållandena inte sämre utan bättre. Skulle högern bli bönhörd
så till vida, att utvecklingen skulle medverka till att det komme en lagstiftning,
då är det tids nog att diskutera saken. Men för närvarande skulle
jag vilja säga, att motionen är väckt i onödan och att man varit ute i ogjort
väder och besvärat riksdagen. Jag kan inte finna, herr talman, att det finns
några skäl att nu gå ifrån det avslagsbeslut, som riksdagen beledsagat denna
framstöt med flera gånger förut.
Jag ber med vad jag nu anfört att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bagge, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Den admonition, som den siste ärade talaren fann lämpligt ge oss högermän
därför att vi begagnat oss av vår motionsrätt, tycker jag är synnerligen
malplacerad och omotiverad, dels på de grunder jag redan tidigare utförligt
utvecklat — och som han tydligen inte följt med — dels därför att när frågan
förut förevarit man bl. a. motiverat avslaget med hänvisning till Saltsjöbadsförhandlingarna.
Jag har sökt visa, att dessas resultat inte kan lösa det som
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
101
Ang. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
är det väsentliga problemet beträffande de samhällsfarliga konflikterna. Därför
har det varit fullt motiverat att motionera i frågan och taga upp den
igen. Vi komma också att fortsätta därmed, det kunna ni vara övertygade
örn, ända tills vi få ordning på denna sak.
Jag vill också försäkra den föregående ärade talaren, att jag aldrig sagt,
att jag avsåg, att man skulle försöka hämma en lovlig lönerörelse. Det är
mig fullkomligt fjärran. Jag har velat påpeka, att konfliktrisk kan föreligga
inom våra kommuner med den löneutveckling, som pågår för närvarande,^och
därmed har jag velat motivera min uppfattning, att man måste göra något
åt den saken.
Herr Pettersson i Hällbacken, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet,
anförde: Herr talman! Är det så, att jag har missuppfattat herr Bagge, får
väl det stenografiska protokollet utvisa det.
Beträffande Saltsjöbadsavtalet är det väl ändå så, herr Bagge, att det är
litet för tidigt att draga några slutsatser av det ännu. Och att bygga en motion
vid årets riksdag på att detta avtal icke är så bindande, som man från
visst håll vill att det skall vara, är väl ändå inte lämpligt. Ingen har förnekat
högern rätt att motionera hur mycket som helst. Men jag har haft
det intrycket den tid jag suttit, i andra lagutskottet, att man från högerhåll
alltid hävdat, att man inte skall motionera i frågor, i vilka riksdagen tidigare
intagit en avvisande hållning. Jag har den uppfattningen, att denna motion
inte borde ha väckts.
Herr talmannen lämnade, likaledes för kort genmäle, ånyo ordet till
Herr Bagge, som yttrade: Herr talman! Man behöver inte avvakta någon
erfarenhet för att förstå, att den konstruktion som finnes i Saltsjöbadsavtalet
för lösningen av dessa allmänfarliga konflikter är omöjlig. I det fallet behöver
man inte avvakta någon som helst erfarenhet. Det kan sunda förnuftet
säga var och en.
Härefter anförde:
Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten.
Jag vill bara säga herr Bagge och hans meningsfränder, att de tydligen alldeles
missförstått taktiken från andra sidan. Först genomför man ett avtal
med bindande rättsverkan enligt kollektivavtalslagen, och sedan, när man fått
fackförbunden att godkänna detta, är det bara, som herr Andersson i Rasjön
yttrade under remissdebatten, att kodifiera det hela såsom lag. Detta är vad
man i dag diskuterar örn —• ingenting annat.
Jag hoppas livligt, att med hänsyn till den ingress, som finns till Saltsjöbadsavtalet,
Sveriges fackföreningsfolk inte skall godkänna detsamma. Örn
man godkänner det, har man också samtidigt godkänt den lag, som herr Bagge
i dag önskar få genomförd. Jag skall därför göra allt vad jag kan för att
se till, att inte fackföreningsfolket godkänner ett sådant avtal, som binder
dem till händer och fötter och som sedan helt enkelt kommer att bli en lagstiftning.
Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman: Endast ett par ord. När herr
Bagge menar, att Saltsjöbadsavtalet inte har inverkan på förhållandet mellan
kommunernas arbetare och myndigheterna, vill jag erinra herr Bagge örn att
vi lia mellan städernas förhandlingsorganisation och kommunalarbetareförbundet
vissa förhandlingsregler, som jag förmodar herr Bagge på sin tid såsom
102
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. Forts.)
ordförande för förhandlingsorganisationen varit med om att göra upp. Däri
föreskrivas vissa regler för behandlingen av uppkomna tvister. Parterna lia
överenskommit om tillsättande i särskilda fall av skiljenämnd. Jag tror, att
genom det sätt, varpå det är ordnat mellan städernas förhandlingsorganisation
och Svenska kommunalarbetareförbundet, lia vi redan garderat oss mot
tvister — kanske mera än vad som skett när det gäller andra arbetsgivare och
arbetarparter. Jag kan sålunda inte riktigt förstå, varför man år efter år ifrån
högerns sida kommer med denna motion. Herr Bagge är ängslig på grund av
kommunalarbetarförbundets uppträdande gentemot dess motpart. Jag har
från förbundet fått en upgift, att under åren 1935—1937 ha inom förbundets
verksamhetsområde förekommit 394 avtals- och lönerörelser. Av dessa har
förlikningsmannen nödgats ingripa i 21 fall; i 4 fall har konflikt utbrutit, omfattande
32 personer. Jag tror inte, att herr Bagge på grund av sin erfarenhet
och sin verksamhet såsom ordförande i städernas förhandlingsorganisation
kan säga med allvar, att han kan befara, att förbundets verksamhet skall
komma att visa en stridig taktik.
En annan sak vill jag också säga — en sak som gäller de kommunala myndigheterna.
Herr Bagge påstod, att dessa vid förhandlingar göra eftergifter
för att därmed få lugn för kommunalarbetarna. Jag har litet erfarenhet av
verksamheten på detta område, då jag varit funktionär inom kommunalarbetarförbundet
och t. o. m. förhandlat med representanter för städernas förhandlingsorganisation.
Jag hoppas väl, att inte herr Bagge uttalar samma omdöme
om förhandlingsorganisationens tjänstemän i förhandlingsavseende som han
gjorde örn de kommunala myndigheterna. Min erfarenhet säger mig, att de
voro mycket noggranna och angelägna om att tillgodose städernas intressen och
städernas ekonomi — vilket parti som än satt vid makten i resp. städer •—,
och jag försäkrar herr Bagge, att den omständigheten, att det kanske satt en
partivän till mig vid förhandlingsbordet, ingalunda gjorde det lättare utan
kanske i flera fall svårare.
För den händelse högern är ute i avsikt att tjäna arbetsfreden — och då i
synnerhet på den kommunala arbetsmarknaden — måste jag med den erfarenhet
jag har säga, att försöket är fullkomligt misslyckat. Tvärtom medför det
en irritation bland de kommunalanställda, och jag är heller inte säker på att
de kommunala myndigheterna äro så tilltalade av dessa ständiga irritationsmoment.
Det är ingen, som förmenar herr Bagge rätten att motionera, där så
kan vara behövligt, men jag har det bestämda intrycket, att här har högern
talat i oträngt mål.
Herr Cruse: Herr talman! Herr Bagge har enligt min mening missförstått
avtalet mellan Svenska arbetsgivareföreningen och L. O. Det är, som
herr Olovson upplyste om, strängt taget en konvention, som sedan skall godkännas
av de enskilda förbunden. Vid behandlingen av denna fråga inom
L. O. framförde kommunalarbetarnas representanter just de betänkligheter,
som herr Bagge nu varit inne på, nämligen att det väl inte är lämpligt, att arbetsmarknadsnämnden
med dess sammansättning avgör frågor, som beröra stat
och kommun. Då lämnades det beskedet till dessa representanter, att det är
mycket lämpligt och mycket önskvärt, att kommunalarbetarförbundet sluter
ett huvudtavtal med städernas förhandlingsorganisation och då tillsätter en
särskild nämnd, som behandlar de kommunala tvisterna. Det är ju klart, att
samma anordning kan även göras för de statsanställda.
Jag har personligen varit kritiskt inställd gentemot detta avtal, inte på
grund av principiella betänkligheter —• jag har tvärtom den uppfattningen att
det är en riktig väg man slår in på — men på grund av vissa bestämmelser i
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
103
Ang. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
avtalet, som jag nu inte skall upptaga tiden med att gå in på. Jag kan inte
förstå, att högern här fortsätter och irriterar och — jag vill också påstå -—
misstänkliggör det fredsarbete, som nu bedrives med så goda resultat mellan
huvudparterna på arbetsmarknaden. Jag anser, att det är en ofantlig vinst,
att parterna på detta sätt kunna komma tillsammans, dryfta brännande spörsmål
och söka förstå varandras synpunkter. Det är, enbart detta, värt mycket
mer än alla långtgående lagar. Jag måste dela herr Olovsons uppfattning, att
högern här driver en ansvarslös politik, då den vill sätta krokben för detta
arbete.
Herr Bagge: Herr talman! Yi vilja inte alls sätta krokben för detta arbete.
Vinsten av Saltsjöbadsförhandlingarna har jag flera gånger mycket
kraftigt understrukit. Jag har precis samma uppfattning som herr Cruse därvidlag,
och jag tycker inte, att han borde lägga i min mun något annat än vad
jag sagt.
Att vederbörande skulle bli irriterade och finna sig misstänkliggjorda därför
att vi tagit upp detta speciella ämne, vilket inte har med grunderna för
överenskommelsen att göra, tror jag inte på. Så hysteriska äro varken de
svenska arbetarna eller de svenska arbetsgivarna. Det får herr Cruse ursäkta,
att det tror jag inte. Jag har inte missförstått någonting: jag har helt enkelt
bara anfört bestämmelserna i överenskommelsen och talat örn dem. Städernas
förhandlingsorganisation är ingen arbetsgivareförening och kan inte fungera
såsom sådan — det vet jag bäst själv.
Beträffande vad herr Nilsson yttrade vill jag bara säga, att jag inte fällt
något omdöme örn de kommunala förhandlarna, utan jag har talat örn ett faktum,
nämligen örn löneutvecklingen på den kommunala arbetsmarknaden. Statistisk
årsbok visar för arbetare vid kommunala verk och inrättningar en löneökning
per timme från år 1913 till år 1936 av 246 %, d. v. s. mer än en tredubbling
av lönen, medan den genomsnittliga ökningen för samtliga arbetare
i näringslivet är 180 %. Det är alltså en mycket kraftig ökning, som ägt rum.
Den saken tror jag inte man kan komma ifrån.
Vad beträffar skiljedomsförfarandet vid kommunala konflikter är det riktigt,
att jag har varit med örn att göra upp förhandlingsregler, i vilken bestämmelse
örn skiljedom fanns. Den bestämmelsen ströks emellertid på arbetarnas
yrkande efter ett par år. För närvarande finns inte någon bestämmelse
örn skiljedom i sådan form, att skiljedomsförfarandet kan komma till praktisk
användning.
Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Bagge begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, nied avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.
104
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Interpellation.
Äng. åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. Forts.)
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 13.
Föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion angående lagstiftning i syfte att bereda
virkesägare rätt till nödiga upplagsplatser för saluvirke vid flottled;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården
m. m.; och
nr 14, i anledning av väckt motion angående hotell- och restaurangpersonalens
inordnande i full utsträckning under lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion angående sanering av kronoparkskolonaten
i Norrbottens län;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för vissa
personer från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse till statens
växtskyddsanstalt av vissa områden av kronoegendomen Bergshamra nr 1
i Stockholms län; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.; samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående viss ändring i gällande författning örn fiskefartygs
sjösäkerhet och utrustning.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.
§ 14.
Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Wallén, som anförde:
Herr talman! Den 16 oktober 1938 förolyckades ambulansflygplanet från
Frösön. Flygplanet hade enligt uppgift i pressen, varur övriga uppgifter, som
jag stöder mig på, äro hämtade, anskaffats ar 1933 för medel, som ställts till
flygförvaltningens förfogande enligt följande grunder: Genom nådigt brev 10
februari 1933 anslogos kr. 64,955: 50, genom Röda Korset och Svenska Luftfartsförbundet
kr. 24,754: 50.
Motor jämte viss annan utrustning överflyttades från ett äldre Frösöplan
men måste 1935 utbytas mot en flygvapnet tillhörig kraftigare sådan.
Flygförvaltningen fick strax efter olyckan i uppdrag att utreda frågan örn
behövligt ersättningsplan.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
Nr 12.
105
Interpellation. (Forts.)
I december 1938 erbjöd sig generalfältmarskalken Herman Göring att utan
ersättning skänka ett ambulansplan, enligt uppgift till minne av hans avlidna
svenskfödda hustru benämnt »Carin Göring», och enligt uppgift värt 450,000
kr. Gåvan avböjdes av regeringen. Enligt mig tillhandakommen bestämd uppgift
blev flygförvaltningen icke på något sätt underrättad vare sig örn gåvan
eller örn avslaget. Enligt uppgift kände heller icke Röda Korsets överstyrelse
till saken.
Den 30 december 1938 skrev flygförvaltningen (undertecknat av Örnberg/
Runius) till Konungen och yttrade bl. a.:
att det havererade planet på grund av föreliggande behov borde snarast ersättas,
att flygförvaltningen verkställt undersökning beträffande lämplig flygplanstyp
för ändamålet,
att av denna utredning framgår att lämpligt flygplan kunde erhållas i
U. S. A.,
att kostnaderna, inkl. reservdelar, kontroll, frakt, tull m. m., belöpa sig till
omkring 560,000 kr.,
att leveranstiden beräknas till 6 å 7 månader,
att kostnaderna för planets drift och underhåll då ännu icke slutförts, men
att flygförvaltningen avsåg att senast 1 mars 1939 inkomma med erforderlig
uppgift om ökning av det belopp som redan 31 augusti 1938 äskats till sjuktransporter
med flygplan för budgetåret 1939/40,
att det nya planet kräver även för bemanning och omhänderhavande viss
ökning av personal. Storleken av denna ökning bomme ämbetsverket att anmäla
före 1 mars 1939.
Flygförvaltningen hemställde att å tilläggsstat för innevarande budgetår
skulle anvisas ett reservationsanslag på 560,000 kr.
Den 18 februari 1939 publicerades Aftonbladets artikel örn den refuserade
gåvan. Samma eftermiddag kom därefter kommunikén från utrikesdepartementet,
vari det bl. a. heter:
»Flygstyrelsen erhöll vid denna tidpunkt (omedelbart efter det Frösöplanet
havererat) i uppdrag att inkomma med närmare förslag. Därest sådant
förslag inkommit före riksdagens sammanträde, hade socialministern haft för
avsikt att föreslå användandet av anslaget för oförutsedda utgifter. Nu kommer
givetvis proposition i ämnet att avlåtas till riksdagen så snart förslag inkommit
från vederbörande myndighet.»
Denna kommuniké delgavs -T. T. på kvällen den 18 februari 1939, alltså sju
veckor efter det flygförvaltningens skrivelse till Konungen — icke hemligstämplad
-—• avläts till Konungen.
Ännu i dag den 22 februari 1939 har någon proposition icke avhörts.
Då åberopade kommuniké, jämförd med övriga fakta sådana de här återgivits
och äro av mig kända, ej ger full klarhet om regeringens handlingssätt
och de synpunkter, som för detsamma varit bestämmande, anhåller jag att till
hans excellens herr statsministern få rikta en interpellation med hemställan örn
upplysning i följande hänseenden:
Av vilka skäl har regeringen avvisat det gjorde erbjudandet och varför ha
varken flygmyndigheterna eller Svenska Röda Korset fått tillfälle att före
regeringens beslut yttra sig angående det gjorda erbjudandet?
Vilka åtgärder utöver ovan angivna hava av regeringen vidtagits för att ersätta
det förolyckade planet?
Ifrågavarande anhållan blev på begäran bordlagd.
Andra kammarens protokoll 1930. Nr IS.
8
106
Nr 12.
Onsdagen den 22 februari 1939 e. m.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1939/40 till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden
m. m.; och
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående ett av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1938 vid dess tjugofjärde sammanträde fattat beslut.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Herr talmannen meddelade, att herr Holmgren, som den 15 innevarande
februari på grund av sjukdom beviljats ledighet från riksdagsgöromålen från
och med nämnda dag tills vidare, i dag åter intagit sin plats i kammaren.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Paulsen under 2 dagar fr. o. m. den 23 fehr.,
| Lundberg | » | 3 | > | > | > | 24 | ---- ■ j > |
| Lundbom | 2> | 4 | » | > | > | 24 |
|
| Hansson i Rubbestad | » | 6 |
| > | > | 23 |
|
| Andersson i Malmö | > | 4 | > | » | •» | 24 | > |
| Gustafsson i Bogla | > | 5 | > | > | > | 24 | > |
| Senander | > | 3 | » | ) |
| 23 | T> |
| Barnekow | > | 4 | » | > | > | 26 | » |
| Eriksson i Sandby | > | 4 | > | > |
| 25 | ) |
| Lundgren | > | 7 | > | > | > | 24 | 1 |
| förste vice talmannen Jeppsson | » | 6 | > | T> | > | 27 | > |
| Persson i Vinberg | > | 4 | > | > | » | 24 | > |
| Mårtensson | > | 4 | > | » | 1 | 24 | > |
| Persson i Norrby | > | 8 | > | > | > | 25 | > |
| Borg | > | 2 | > | > | > | 25 | 1 |
| Onsjö | > | 2 | > | > | > | 23 | ) |
| Lövgren |
| 3 | > | > | > | 23 |
|
| Karlsson i Granebo | > | 5 | > | > | > | 28 |
|
| Wallén |
| 2 | » | > | > | 23 | > |
| andre vice talmannen Magnusson | > | 2 | > | > | > | 24 |
|
| Landgren |
| 4 | > | > | > | 24 | > |
| Lindahl | > | 3 | > | » | > | 25 | 1 |
| Gustavson i Västerås | > | 4 | > | > | > | 25 | ) |
| Hällgren | > | 5 | > | > | > | 24 | » |
| Liedberg | > | 5 |
| > | > | 2 | mars och |
| Johansson i Krogstorp | > | 5 |
| > | > | 28 fehr. |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.49 e. m.
In fidem
Siene Norrman.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
390980