1938. Andra kammaren. Nr 22
ProtokollRiksdagens protokoll 1938:22
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1938. Andra kammaren. Nr 22.
Tisdagen den 22 mars.
Kl. 4 e. m.
Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.
§ I
Justerades
protokollen för den 15 och den 16 innevarande mars.
§ 2.
Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen:
nr 391 av herr Bergvall m. fl.;
nr 392 av herr Sundström i Vikmanshyttan m. fl.;
nr 393 av herr Gardell;
nr 394 av herr Holmbäck m. fl.;
nr 395 av herr Lithander; och
nr 396 av herr Bceckman m. fl.
§ 3-
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets utlåtande nr 8.
§ 4.
Vidare föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial, nr 62,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande anslaget till arméns
reservstater.
§ 5.
Härefter föredrogos, men bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 63—•
72, bankoutskottets utlåtande nr 23, andra lagutskottets utlåtande nr 28 samt
andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.
§ 6.
Ordet lämnades härefter på begäran till herr andre vice talmannen, som
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att å morgondagens före
dragningslista
två gånger bordlagda ärenden uppföras i följande ordning,
nämligen främst statsutskottets utlåtande nr 8, därefter statsutskottets utlåtanden
nr 63—72 och därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken de finnas
upptagna å dagens föredragningslista.
Denna hemställan bifölls.
Andra kammarens protokoll 1988. Nr 22.
1
2
Nr 22.
Tisdagen den 22 mars 1938.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckt motion örn anslag till stöd åt mindre jordbrukare;
nr 38, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för fiskets främjande;
nr
39, i anledning av väckta motioner örn ytterligare anslag till beredande av
understöd åt fiskare m. m.;
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstödd
premiering av mindre jordbruk m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Skeerödsåns och Fredskogsåns regleringsföretag inom Farstorps
och Vankiva socknar av Kristianstads län;
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Bassholmabäckens regleringsföretag inom Tosjö och Rya socknar
av Kristianstads län; och
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare bidrag
för undersökning rörande vissa vattenregleringsföretag; samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av
väckt motion angående åvägabringande av största möjliga likställighet för
landsbygdens folk i fråga örn post och telefon m. m.
§ 8.
Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av
vissa haverikostnader m. m.;
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för J. P.
Johansson från vissa arrendeavgifter;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för kontoristen
N. E. K. Nilsson från viss betalningsskyldighet; och
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för statens åtaganden i samband med emottagande av gåvor av luftvärnsmateriel;
från
bevillningsutskottet:
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud
mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl; samt
från andra lagutskottet:
nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utsträckt tillämpning
i visst avseende beträffande statens arbetare av lagen den 26 juni 1936
(nr 383) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
örn försäkring för olycksfall i arbete.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
Tisdagen den 22 mars 1938.
Nr 22.
3
§ 10.
Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Andersson i Falkenberg, nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 145, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation;
herr Eriksson i Frägsta m. fl., nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 207, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag), m. m.;
herr Lindberg i Stockholm, nr 399, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 223, med förslag till sjöarbetstidslag m. m.;
herrar Nylander och Backman, nr 400, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 176, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
;
herr Andersson i Falkenberg, nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 210, angående anslag till sjömanshusen m. m.;
herrar Vougt och Hellberg, nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 218, angående anslag till avlöningar och materiel m. m. vid universiteten i
Uppsala och Lund; och
herr Pettersson i Rosta m. fl., nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 211, angående den kemiska analys- och kontrollverksamheten för jordbrukets
behov.
Dessa motioner bordlädes.
§ 11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Fält | under | 5 dagar fr. o. m. | den | 23 | mars, | |
Dahlbäck |
| 4 |
|
| 24 | > |
Olsson i Rödningsberg | 2> | 4 |
|
| 24 | 2> |
Hilding | > | 3 | » 2> | > | 23 | 2» |
Björling | > | 5 | > > | > | 24 | » |
Hermansson |
| 3 | » » | » | 25 | > |
Lindholm | * | 4 | » > | 2- | 24 | > |
Nilsson i Göteborg | > | 6 | > » | > | 23 | > |
Andersson i Höör | 2> | 7 | » > | T> | 23 |
|
Andersson i Munkalj ungby | > | 5 |
| T> | 24 |
|
Lindén | > | 5 | > » | » | 24 | » |
Johansson i Norrfors | > | 3 | » > | > | 24 | > |
Åkerström | > | 3 | > > | > | 24 |
|
Åqvist | » | 3 | 7> > | 1 | 25 | > |
Andersson i Falkenberg | 7> | 5 |
| » | 24 | > |
Andersson i Malmö | > | 5 |
|
| 24 |
|
Hellberg Nolin | > | den 28 mars, 5 dagar fr. o. m. | den 24 | mars, | ||
Skoglund |
| 5 | > T> | 2> | 24 | > |
Andersson i Mölndal | > | 4 | > 1 | > | 26 | > |
Eriksson i Toftered | > | 5 | » > | > | 24 | » och |
Johansson i Krogstorp | 2 | 4 |
|
| 26 | > |
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.
In fidem
Sune Norrman.
4
Nr 22.
Onsdagen den 23 mare 1938 f. m.
Onsdagen den 23 mars.
Kl. 11 f. m.
Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.
§ 1.
A’av r&pnaen- Herr andre vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet och antoni
för karn- förde: Till andra kammarens talman har från ministern för utrikes ärendena
maren vid anlänt följande skrivelse:
DjuhiUei. »Stockholm den 25 februari 1938.
Herr Talman!
Sedan Amerikas Förenta Staters regering inbjudit Sverige att genom en
officiell delegation låta sig företrädas vid Delawarejubiléet innevarande år,
har jag äran anhålla, att herr Talmannen benäget ville vidtaga erforderliga
åtgärder för att en representant för Riksdagens Andra Kammare måtte utses
att ingå i nämnda delegation.
Motsvarande skrivelse har tillställts talmannen i Riksdagens Första Kammare.
Med utmärkt högaktning
K. G. Westman.»
I anledning härav tillåter jag mig föreslå, att andra kammaren måtte som
sin representant utse andra kammarens talman samt till ersättare för honora
förste vice talmannen och, i händelse av förfall för den sistnämnde, andre
vice talmannen.
Kammaren biföll vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt.
§ 2.
Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 397 av herr Andersson i Falkenberg.
Vid härpå skedd föredragning av herr Erikssons i Frägsta m. fl. motion,
nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 207, med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag), m. m. begärdes ordet av
Herr Eriksson i Frägsta, som yttrade: Herr talman! Jag anhåller, att
motionen nr 398 måtte få uppdelas på två motioner, den ena likalydande med
den ursprungliga motionen, endast med den ändringen att den senare delen
av klämmen — eller den del, som börjar med orden »samt att riksdagen måtte
avslå» och slutar med ordet »länsnykterhetsnämnderna» — måtte utelämnas,
samt den andra med följande lydelse:
Under åberopande av motiveringen i motionen nr 398 tillåta vi oss hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 208, i vad densamma
rör anslag till »länsnykterhetsnämnderna».
Häruti instämde herrar Sandström och Nolin.
Denna hemställan bifölls.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m. Nr 22. 5
I enlighet härmed blev förevarande motion uppdelad i två motioner, nr 398,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 207, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av
alkoholister (alkoholistlag), samt nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 208, angående anslag för budgetåret 1938/1939 till länsnykterhetsnämnderna
m. m.; och remitterades motionen nr 398 till behandling av lagutskott
samt motionen nr 404 till statsutskottet.
Vidare föredrogos var för sig övriga på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid
till behandling av lagutskott motionen nr 399 av herr Lindberg i Stockholm;
till statsutskottet motionerna:
nr 400 av herrar Nylander och Backman;
nr 401 av herr Andersson i Falkenberg; och
nr 402 av herrar Vougt och Hellberg; samt
till jordbruksutskottet motionen nr 403 av herr Pettersson i Rosta m. fl.
§ 3.
Härpå föredrogos, men bordlädes ånyo jordbruksutskottets utlåtanden nr
37—44 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.
§ 4.
Till avgörande företogs härefter statsutskottets utlåtande, nr 8, angående Äng. utgifregleringen
för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksdagens åttonde hu- terna under
vudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. riksstaiens
åttonde
På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att förevarande huvvdtitelutlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.
Punkterna 1—17.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 18, angående nationalmuseet: underhåll och ökande av samlingarna. Äng. natur
yhodwbvb&eet9
Efter
föredragning av punkten yttrade: underhåll och
Herr Hellberg: Herr talman! Jag ber att få bringa i kammarens erinran samlingarna.
en händelse, som tilldrog sig sistlidna höst. Chefen för nationalmuseum hade
hemställt hos Kungl. Majit om tillstånd att av tillgängliga medel under
förevarande punkt disponera ett belopp på 4,050 kronor för inköp av fyra
tavlor. Härav avsågs mer än hälften eller 2,250 kronor för inköp av viss
tavla. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ansåg sig allenast
kunna tillstyrka inköp av de tre andra tavlorna till ett sammanlagt pris av
1,800 kronor, och så blev även Kungl. Maj:ts beslut.
Jag har ingen anledning att här vidröra sakfrågan, allra helst som statsrådet
Engberg i detta fall nog i ovanligt hög grad hade den allmänna opinionen
bakom sig och detta, enligt mitt ringa förmenande, med rätta. Men den
inträffade händelsen synes mig giva anledning till reflexioner av principiellt
ganska viktig natur.
Vi svenskar älska friheten. Det är endast ett försvinnande fåtal i vårt
land, som har någon förståelse till övers för diktatur och likriktning. Vi ha
6
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. nationalmuseet: underhåll och ökande av samlingarna. (Forts.)
■visserligen under årens gång för samhällets bästa fått finna oss i åtskilliga
inskränkningar i vår frihet. Yi ha funnit oss däri, dock ofta under protester,
och många av oss äro nog ganska eniga örn att statsförmynderskapet ej får
ges alltför fritt spelrum. Förvisso önska vi inte någon ytterligare statens
pekpinne, som skall lära oss vad vi i vårt dagliga liv skola få läsa och tänka
och se.
Det har givetvis inte varit statsrådet Engbergs mening att i detta fall göra
sig till målsman för några likriktningsfasoner. När enligt hans mening
konstverket inte motsvarade de kvalifikationer man måste uppställa vid användandet
av det alltför låga belopp av 21,000 kronor, som är avsett för inlösen
av svenska konstnärers arbeten, då var det hans skyldighet att råda
Konungen på sätt som skedde. Ett motsatt förfarande skulle ju innebära,
att det avgörande, som riksdagen i förevarande fråga lagt i regeringens händer,
inte träffats med den ansvarskänsla riksdagen har rätt att vänta av vederbörande
statsråd.
I anslutning till vad jag anfört skulle jag vilja till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet rikta den anhållan, att, örn det förunnas honom
att även göra upp nästa års budget för ecklesiastikdepartementet, han
då ville ta under övervägande, huruvida han inte bör föreslå, att det anslag,
varom han då kan komma att hemställa, ställes till chefens för nationalmuseum
fria disposition. Jag förstår mycket väl, att åtskilliga av denna kammares
medlemmar kunna ställa sig betänksamma mot en sådan anordning. Det
kan ju för mången tyckas, som en större kontroll över medelsanvändningen
skulle vinnas, örn Kungl. Majit alltjämt behåller avgöranderätten. Mot ett
sådant resonemang kan ju sättas den synpunkten, att chefer för nationalmuseum
ju som regel hava ur tjänstesynpunkt en längre livslängd än ecklesiastikministrar,
varigenom utsikter förefinnas för större planmässighet och välgörande
kontinuitet i fråga örn inköpen, än vad fallet skulle bli, om det skulle
bli vana att med åren skiftande statsråd skola med statsmaktens auktoritet
sätta sin personliga prägel på vad svenska folket skall få se i sina egna
museer.
Vinner den av mig nu föreslagna åtgärden beaktande, har man ju därmed
inte avsagt sig varje form av kontroll. Får en museichef i framtiden det infallet
att använda det obetydliga anslag, som står till buds, till inköp av mindervärdig
konst, kan han vara ganska säker på, att en reaktion från riksdagens
sida kommer i form av anslagsminskning.
Både chefen för nationalmuseum och vederbörande departementschef ha i
förevarande fall visat sig vara karlar, en var för sin hatt. Det är ju i och
för sig mycket bra, men jag drar mig inte för att säga, att ett upprepande
vore olyckligt, och jag vågar därför lägga herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
min nu gjorda framställning varmt örn hjärtat.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Den vädjan, som den ärade talaren på Göteborgsbänken riktade till mig
i förevarande avseende, är jag tyvärr, det måste jag säga, inte beredd att tillmötesgå.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på först och främst,
att den åtgärd, varom han hemställde, skulle förutsätta en betydande ändring
av den nu gällande instruktionen för nationalmuseum. Det skulle inte räcka
till att bara i en proposition föreslå, att detta anslag skulle ställas till chefens
för nationalmuseum förfogande, utan instruktionen för denna institution finge
då också ändras. Detta örn den formella sidan av saken.
Beträffande den reella innebörden nödgas jag för min del i motsats till den
ärade talaren hävda den meningen, att det är nyttigt, att det finns en yttersta
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
7
Äng. nationalmuseet: underhåll och ökande av samlingarna. (Forts.)
säkerhetsventil, när det gäller detta ömtåliga område. Jag är den förste att
erkänna och understryka, att den rättighet, som här är lagd i Kungl. Maurts
hand, bör användas endast i undantagsfall och icke får föranleda något missbruk.
Det var också självklart med den största tvekan som jag begagnade mig
av denna rättighet i förevarande fall, men jag gjorde det därför, att andan i
instruktionen och delvis också ordalagen däri äro sådana, att där förutsättes,
att vid inköp av nytt konstverk av en konstnär, som redan tidigare är representerad
i museets samlingar, må tillses att konstverket i fråga representerar
ett utvecklingsstadium, en ny epok i konstnärens utveckling. Jag vet inte, i
vilken omfattning det nu berörda konstverket har av dess bedömare sammanställts
med tidigare konstverk av hans pensel, men jag fick den bestämda meningen,
att instruktionens andemening här vore trädd för nära, och att därför
ett ingripande måste ske. Jag betonar, att ett sådant ingripande måste ske
med den största varsamhet och försiktighet. Jag vill tillägga, att nationalmusei
chef lika litet som andra är mer än människa. Och vi människor äro
ganska lätt utsatta för kotteriinflytande och kotterisynpunkter. Det vore ingenting
som hindrade, åtminstone teoretiskt, att en nationalmuseichef vid inköp för
museets räkning kunde ge prov på en ensidighet i smakriktningen och ett gynnande
av vissa klickar, som inte stöde i god överensstämmelse med museets
bästa. Min ärade vän på Göteborgsbänken menar nu, att det lyckligaste korrektivet
mot slikt är att riksdagen reagerar, därest det har begåtts något
missgrepp. Jag fäster hans uppmärksamhet på, att det för ett par år sedan
gjordes i samband med behandlingen utav detta anslag ett inlägg ifrån en ärad
representant på dalabänken, vari han klandrade mig för att jag inte hade
motsatt mig inköpet utav den tavla, han då bragte å bane i diskussionen. Jag
gick privatim till honom och sade, att jag skam till sägandes måste erkänna,
att jag inte besiktigat tavlan före inköpet. Jag hade nämligen följt samma
praxis som mina företrädare och utan vidare godtagit nationalmuseichefens förslag
till inköp. Men efter den betan har jag efter bästa förstånd och samvete
underkastat inköpen en granskning inte bara på papperet, utan tavlor ha fått
vandra till kanslihuset för närmare besiktigande, och själv har jag gått till
nationalmuseum och fullgjort min enkla ämbetsplikt.
Det kan sägas, att det där kanske ligger kanske en smula på sidan örn vad
ett stackars statsråd skall syssla med. Det är sant, men jag har, herr talman,
den meningen, att örn den svenska riksdagen anslår en viss summa till inköp
av konst, så får garantien för att härvidlag inte något missbruk sker sökas på
vanlig konstitutionell väg. Man bör ha någon att ta för huvudet här i landet
för vad som sker, och jag tycker, att det är riktigt, att ett statsråd får
tagas för huvudet, hängas örn han handlat felaktigt, prisas örn han handlat
riktigt.
Jag fäster slutligen uppmärksamheten på en sak, som kan bli av stor betydelse.
Antag, mina herrar, att ett statens konstmuseum rekryterades med
konstverk, som befunnes vara stötande för den goda smaken, för anständigheten,
ja, som kanske överskrede gränsen för det tillbörliga, så att många
människors inte bara estetiska utan också moraliska känslor toge anstöt. Äro
inte herrarna med mig därom, att det i slikt fall vore tryggt att lia en Kungl.
Majit, som kunde ingripa och inte bara överläte åt en museichef att göra vad
han ville?
Jag har, herr talman, velat göra detta uttalande med anledning av den vädjan,
som nyss ställdes till mig.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
8
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Punkterna 19—33.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 34.
Lades till handlingarna.
Punkterna 35—49.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 50.
Lades till handlingarna.
Punkten 51.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 52.
Lades till handlingarna.
Punkterna 53—61.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 62.
Lades till handlingarna.
Punkten 63.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 64.
Lades till handlingarna.
Punkten 65.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 66.
Lades till handlingarna.
Punkterna 67—76.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 77 och 78.
Lades till handlingarna.
Punkterna 79—84.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 85.
Lades till handlingarna.
Punkterna 86—88.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
9
Punkten 89.
Lades till handlingarna.
Punkterna 90—104.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 105, angående allmänna läroverken: avlöningar. Äng.
_ # manna laro
Uti
innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten verken:
110 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att avlöningar.
dels medgiva, att enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Majit kunde komma
att meddela, en linje med aftonundervisning för real- och studentexamen
finge från och med hudgetåret 1938/39 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t
bestämde, försöksvis anordnas vid allmänt läroverk i Stockholm;
dels medgiva, att rektor vid läroverk, där sådan linje vore upprättad, finge
erhålla ett särskilt arvode å 100 kronor för år räknat för varje klassavdelning
i linjen ävensom att lärare, som meddelade undervisning vid sådan linje, finge
utöver löneförmåner enligt eljest gällande bestämmelser erhålla ett tilläggsarvode
av 30 kronor för veckotimme;
dels besluta, att i Ljusdal skulle från och med budgetåret 1938/39 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Majit bestämde, genom successivt övertagande av
kommunala mellanskolan därstädes upprättas en fyrklassig samrealskola, under
villkor att kommunen åtoge sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning samt bostad åt rektor eller
motsvarande kontant ersättning;
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser rörande
avlöning under övergångstiden åt rektor vid samrealskolan i Ljusdal ävensom
de bestämmelser i övrigt, som kunde erfordras i samband med upprättandet av
nämnda samrealskola;
dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning för de
allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1938/39;
dels bemyndiga Kungl. Majit att — utan hinder av sagda personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1938/39, då för realskolestadiet avsedd
ordinarie ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämneslärarinnebefattning
;
dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;
dels ock till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa
ett förslagsanslag av 20,850,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen
inom första kammaren:
nr 48 av herr Olof Olsson;
nr 49 av herr Anders Andersson;
nr 146 av herr Rahmn, såvitt motionen avsåge allmänna läroverken; och
nr 148 av herr Bäcklund m. fl.; samt
inom andra kammaren:
nr 3G av herr Mattsson m. fl.; och
nr 340 av herr Hage.
10
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
I motionen I: 48 hade hemställts, att riksdagen — vid behandlingen av anslaget
till de allmänna läroverken — ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning, i och för anordnande av en enhetlig examen, avsedd
att meddela utbildning för ämneslärare vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna
och andra med dem jämförliga läroanstalter.
I motionen II: 340 hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt det genom en föregående undervisningsreform påbörjade inskränkandet
av undervisningen vid våra högre allmänna läroverk i latin kunde och borde
fullföljas — genom att göra deltagandet i undervisningen frivilligt eller på
annat sätt, som i motionen antytts — för att lämna större utrymme åt undervisning
i skolämnen, vars inlärande för den övervägande delen av ungdomen
hade större vikt och betydelse än studerandet av ett dött språk.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förslag,
a) medgiva, att enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Majit kunde komma
att meddela, en linje med aftonundervisning för real- och studentexamen finge
från och med budgetåret 1938/39 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde,
försöksvis anordnas vid allmänt läroverk i Stockholm;
b) medgiva, att rektor vid läroverk, där sådan linje vore upprättad, finge
erhålla ett särskilt arvode å 100 kronor för år räknat för varje klass avdelning
i linjen ävensom att lärare, som meddelade undervisning vid sådan linje, finge
utöver löneförmåner enligt eljest gällande bestämmelser erhålla ett tilläggsarvode
av 30 kronor för veckotimme;
c) besluta, att i Ljusdal skulle från och med budgetåret 1938/39 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde, genom successivt övertagande av kommunala
mellanskolan därstädes upprättas en fyrklassig samrealskola, under villkor
att vederbörande kommun åtoge sig att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning samt bostad åt rektor
eller motsvarande kontant ersättning;
d) bemyndiga Kungl. Majit att meddela erforderliga bestämmelser rörande
avlöning under övergångstiden åt rektor vid samrealskolan i Ljusdal ävensom
de bestämmelser i övrigt, som kunde erfordras i samband med upprättandet
av nämnda samrealskola;
e) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;
f) bemyndiga Kungl. Majit att — utan hinder av sagda personalförteckning
— tills vidare under budgetåret 1938/39, då för realskolestadiet avsedd ordinarie
ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämneslärarinnebef
attning ;
g) godkänna i utskottets hemställan likaledes intagen avlöningsstat för de
allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/
39;
h) till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett
förslagsanslag av 20,850,000 kronor.
II. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande vad utskottet i sin motivering anfört
rörande överflyttning i vissa fall av lärartjänster mellan läroverk;
III. att de ovannämnda motionerna (I: 48, I: 49, I: 146, I: 148, lii 36 och
lii 340) måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
11
Ang. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
i förevarande punkt anfört och hemställt, icke föranleda någon riksdagens åtgärd,
motionen I: 146 såvitt den nu vore i fråga.
Beträffande motionen I: 48 hade utskottet i sin motivering gjort följande
uttalande:
»Enligt utskottets mening har det icke alldeles utan skäl förmenats, att
en del av den utbildning, som nu fordras för vinnande av lektorskompetens,
utgör en stark ekonomisk belastning på läraren utan att lämna garanti för
att vederbörande därigenom blir bättre lämpad för att meddela undervisning
på lägre eller högre stadium av det undervisningsområde, varom här är fråga.
Utskottet skulle för sin del icke finna det obefogat med en undersökning av
möjligheterna att — utan att försvåra rekryteringen av lärare för den akademiska
undervisningens behov och utan att åstadkomma en sänkning av läroverkslärarkårens
allmänna standard —- på lämpligt sätt omlägga lärarutbildningen.
En reform av antydd art bör emellertid enligt utskottets mening förberedas
genom överläggningar inom de lärargrupper, det här gäller. Först därefter
är det möjligt att avgöra, huruvida anledning förefinnes för statsmakterna
att närmare uppmärksamma frågan.
Med vad av utskottet sålunda anförts torde den i ämnet väckta motionen
få anses besvarad.»
Vid punkten voro fogade reservationer:
1) av herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Landeryd, Pauli, Andrén,
Carlström, Persson i Falla och Holmdahl, vilka ansett, att ovan angivna del av
utskottets yttrande bort erhålla annan, i reservationen angiven lydelse, vari
utskottet uttalade, bl. a., att utskottet ansåge sig böra avstyrka det ovan omförmälda,
motionsvis framställda yrkandet i fråga örn utbildningen av ämneslärare;
2)
av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen
II: 340;
3) av herr Olof Olsson utan angivet yrkande;
4) av herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i Landeryd, Andrén, Carlström
och Persson i Falla, vilka av anförda skäl ansett, att utskottet bort
hemställa,
I. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag örn anordnande av
aftonundervisning vid allmänt läroverk i Stockholm;
II. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i övrigt,
a) besluta, att — -—- — kontant ersättning;
b) bemyndiga Kungl. Majit---nämnda samrealskola;
c) godkänna i utskottets —- — — budgetåret 1938/39;
d) bemyndiga Kungl. Majit--— eller ämneslärarinnebefattning;
e) godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;
f) till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett
förslagsanslag av 20,840,800 kronor;
III. att riksdagen — — —- mellan läroverk;
IV. att de -----i fråga;
5) av herr Bäcklund i fråga om motionen I: 148.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! I den nu föredragna punkten lia
utskottsledamöterna i frenne med varandra inte sammanhängande frågor råkat
ha olika meningar.
12
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Jag skall tillåta mig att fästa kammarens uppmärksamhet på, att dessa
tre frågor äro följande. Den första gäller lektorerna vid våra läroverk, den
s. k. lektorskompetensen, en fråga som väckts genom en motion av herr Olof
Olsson i första kammaren. Den andra är frågan örn latinets ställning vid våra
läroverk, som är väckt utav herr Hage i denna kammare. Den tredje frågan
slutligen, i vilken det förekommer meningsskiljaktighet här, gäller införandet
av aftonundervisning vid ett statligt läroverk i Stockholm. Denna senare
fråga har kommit upp genom ett förslag av Kungl. Majit.
Som kammarens ärade ledamöter behagade finna, så ha dessa frågor behandlats
i denna ordningsföljd såväl i utskottets framställning som i reservationerna.
Det vore ju därför alldeles uppenbart till förmån för behandlingen
av denna mycket vidlyftiga punkt, örn diskussionen finge röra sig örn
dessa frågor i tur och ordning, och att vi alltså först finge diskutera herr Olof
Olssons motion, där vi ha en rätt manstark reservation, att vi sedan finge
diskutera herr Hages motion och så slutligen Kungl. Maj :ts förslag örn införandet
av denna aftonundervisning.
Jag skall alltså, herr förste vice talman, tillåta mig att begränsa mitt 5rttrande
denna gång till herr Olof Olssons motion. Jag skall i detta sammanhang
endast erinra örn, att denna, i första kammaren väckta motion går ut på,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle begära utredning i och för
anordnandet av en enhetlig lärarexamen vid våra läroverk. Som kammarens
ärade ledamöter förvisso veta, så ha vi ju vid våra läroverk dels lektorstjänster,
dels adjunktstjänster. För dessa tjänster gälla särskilda kompetenskrav.
Nu finner motionären det obehövligt med denna skillnad i fråga örn kompetensen
för lärarna vid de allmänna läroverken. Han vill avskaffa denna uppdelning,
och han vill ha en enhetlig lärarexamen. I detta syfte begär han nu
en utredning. Motiveringen för denna motionärens ståndpunkt är mycket
knapphändig och oklar. Lektorskompetensen är obehövlig, säger motionären,
därför att doktorsavhandlingen inte utgör något tillskott av värde till lärarutbildningen.
Han förbigår med fullkomlig tystnad det förhållandet, att licentiatexamen
ingår såsom ett mycket väsentligt moment i lektorskompetensen.
Det är uppenbart, mina damer och herrar, att just licentiatexamen, såsom
också reservanterna framhålla, garanterar ett utvidgande och fördjupande
av de i filosofie ämbetsexamen förvärvade kunskaperna, och att deli därför
måste tillerkännas det största värde för lärargärningen på ett visst högre skolstadium.
Detta faktiska förhållande förbigås alldeles i motionen. Det som
är det obestridligen värdefulla i lektorskompetensen såsom sådan, och det
som har sitt givna värde för den som skall utföra en lärargärning, omnämnes
i motionen inte med ett enda ord. Motionären riktar sin kritik huvudsakligen
mot doktorsavhandlingen. Men även på denna punkt kan jag inte finna annat
än att han betänkligt skjuter över målet.
Det är klart, att man kan ifrågasätta, huruvida det skall vara nödvändigt
för lärarutbildningen för våra läroverk, att en viss grupp av lärare skall disputera.
Det är naturligtvis en omständighet, som både fördyrar och förlänger
utbildningen, så att jag vill ingalunda bestrida, att den frågan kan tagas
upp till utredning och förtjäna beaktande. Men att påstå att doktorsavhandlingen
icke skulle ha något värde för lärargärningen, icke ens på gymnasialstadiet,
är, såvitt jag förstår, en uppenbar överdrift. Såsom det framhålles i
reservationen, ställer detta arbete med en avhandling krav på en självständig
vetenskaplig bearbetning av ett speciellt område inom licentiatkursen. Det
torde icke heller kunna bestridas, att detta har ett värde för den lärare, som
skall undervisa på ett åldersstadium, som ligger så nära det åldersstadium, på
vilket de unga bedriva sina studier vid universitetet. Att undervisningen i
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
13
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
viss utsträckning vid våra gymnasier handhavas av lärare, vilka äga den vetenskapliga
skolning, som ett arbete med en doktorsavhandling ovillkorligen
ger, måste räknas såsom en tillgång för undervisningen på just detta stadium.
Jag vill, såsom reservanterna också gjort, erinra särskilt örn det enskilda
arbetet, som eleverna i de högsta ringarna på gymnasium skola utföra. Det
är klart, att det är av värde, att ledningen av detta arbete skötes av personer,
som själva ha en liten aning örn självständig vetenskaplig forskning. Ja, herr
talman, jag måste kort och gott beteckna detta krav på en enhetlig lärarexamen
för våra läroverk — dessa läroverk, som omspänna ett åldersstadium från
tio till aderton å nitton år -—■ såsom, jag skulle vilja säga, reaktionärt. Det
skulle otvivelaktigt försvaga förutsättningarna för undervisningen vid våra
gymnasier, och detta reformkrav underskattar, såvitt jag förstår, kunskaperna
och fackmannautbildningens väsentliga betydelse för läraren och hans gärning.
Motionären förbiser dessutom fullständigt den betydelse, som upprätthållandet
av den nuvarande lektorskompetensen har för rekryteringen av professorstjänsterna
vid universiteten. Frågan örn lektorskompetensen är verkligen,
såsom det framhålles i reservationen, en kulturangelägenhet för vårt
land, och detta bl. a. därför, att kravet på vår nuvarande lektorskompetens
möjliggör ett större urval vid tillsättningen av vetenskapliga tjänster, och det
är icke tu tal örn att den omständigheten, att vi ha lektorstjänster vid våra
läroverk, medverkar till att väsentligt öka den vetenskapliga produktionen i
vårt land och har tillfört vårt land en rad forskare, som eljest icke skulle ägnat
sig åt det vetenskapliga arbetet. Motionären anför själv i motionen i detta
sammanhang siffror, som i sjäiva verket utgöra det kraftigaste inlägg mot
motionens syfte.
Ja, herr talman, att jag så pass utförligt uppehållit mig vid denna motion,
som är väckt av en enskild ledamot i medkammaren, beror på att frågan dock
har en ganska stor vikt och betydelse för vårt högre skolväsen, och det gläder
mig i själva verket, att statsutskottet är enigt i den uppfattningen, att motionen
icke bör föranleda någon åtgärd. Majoriteten inom utskottet har dock
velat uttrycka en viss vag sympati för motionärens tankegång. Därför lia vi
reservanter ansett oss böra i sak bemöta denna. Jag vill också med några ord
beröra den motivering, som utskottsmajoriteten anfört.
Denna motivering, som återfinnes på sid. 56 i utskottets betänkande, innehåller
först en punkt, som säger, att en del av den utbildning, som nu fordras
för vinnande av lektorskompetens, utgör en stark ekonomisk belastning på
läraren utan att därigenom göra honom bättre rustad för lärargärningen. Naturligtvis
tänker man då på doktorsavhandlingen. Såsom jag redan sagt, är
detta påstående, att doktorsavhandlingen icke skulle ha något värde för lärarutbildningen,
ohållbart, vilket icke hindrar, att man kan vara villig medgiva,
att skäl kunna föreligga att taga upp till utredning_ frågan örn doktorsavhandlingarnas
bibehållande i lektorskompetensen. Vidare säger utskottet i
sitt kortfattade utlåtande utan någon annan motivering än den nyss nämnda,
att en undersökning av möjligheten att på lämpligt sått omlägga lärarutbildningen
kan synas motiverad. I varje fall har motionären icke framfört någon
hållbar motivering härför, och utskottet gör det icke heller. Utskottet år i
själva verket mycket tveksamt, örn en utredning i motionens syfte kan anses
motiverad. Det heter här, att först bör denna fråga diskuteras bland lärarna,
och sedan kan del bli möjligt att avgöra, huruvida anledning föreligger för
statsmakterna att närmare uppmärksamma frågan. Ja, herr talman, jag^ måste
säga, att detta utskottets besvarande av en motion, som vill ha en ändring
på en mycket viktig punkt, är i själva verket synnerligen vagt och intetsägan
-
14
Nr 22.
Onsdacen den 23 mare 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
de. Jag finner detta så mycket mera anmärkningsvärt, som man med fog
kan säga, att frågan örn dessa olika lärarkategorier vid våra läroverk — alltså
frågan örn våra läroverk skola i fortsättningen ha både lektorer och adjunkter
— dock blivit föremål för förnyad omprövning och att den nuvarande ordningen
blivit konfirmerad i samband med löneregleringen för lärarkåren vid
läroverken vid förra årets riksdag.
Jag skall till sist, herr talman, endast säga ett ord till, och det är, att jag
här icke berört en fråga, som har ett visst samband med den föreliggande,
därför att den bör tagas upp i ett annat sammanhang än då det gäller frågan
örn att avskaffa eller bibehålla lektorskompetensen. Det är den frågan, att
det borde öppnas i viss utsträckning möjligheter för duktiga och skickliga
läroverksadjunkter att också kunna nå befordran till lektorstjänst. Jag måste
säga, att jag har mycket stora sympatier för en sådan utveckling, men när
jag nu icke närmare gått in på denna fråga, har det varit därför, att den bör
upptas i ett annat sammanhang än det, som den föreliggande motionen erbjuder.
Herr talman! Jag tillåter mig att med denna motivering yrka bifall till
den under denna punkt 105 först avgivna reservationen, som är avgiven av
herr Johansson i Fredrikslund m. fl. Komma övriga av mig berörda frågor
upp under debatten på denna punkt, tillåter jag mig, herr talman, att förbehålla
mig rätt att återigen få begära ordet.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Såsom den föregående ärade
talaren mycket riktigt framhöll för kammaren, har utskottet på visst sätt samma
mening som reservanterna. Utskottet avvisar nämligen motionärens framställning,
och bland dem, som avvisa motionen, befinner sig motionären själv.
Utskottet har icke känt sig kompetent att med säkerhet kunna avgöra, huru
man i ett sådant fall bör förfara. Utskottet har ansett, att det kanske finns något
däri, att tanken kan vara värd att åtminstone hållas levande. Vi ha påpekat,
att det ankommer på de intresserade själva, nämligen läroverkslärarna.
att diskutera detta problem och försöka komma till någon klarhet samt sedan
ge några anvisningar örn huru man bör förfara. Sedan detta är gjort och man
kunnat finna en något så när fast och bestämd opinion bland lärarna vid läroverken,
kan det vara på tiden att intressera statsmakterna för saken.
Vi ha sålunda icke gjort något annat än att vi hålla frågan öppen. Vi ha
icke velat säga, att den nuvarande ordningen är precis den ordning, som skall
fortfara, och att det är den enda riktiga. Vi kunna icke vara så tvärsäkra, och
jag tror, att kammaren icke heller bör vara det. Det är klokt att hålla hela
frågan öppen och hänvisa de intresserade att diskutera igenom den vidare. Sedan,
örn denna diskussion kan ge några klara påvisbara resultat, kunna vi komma
och besvära statsmakterna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Jag ber
för min del att, ehuru det gäller en enskild motion, få uttala min tillfredsställelse
över att den anhållan, vari motionens framställning utmynnar, avvisats av
statsutskottet.
Jag anser mig emellertid böra begagna tillfället att lämna kammaren en upplysning,
som motionären närmast bort skaffa sig, innan han väckt sin motion.
Saken är den, att den 30 december 1935 tillsatte jag en kommitté, som fick i
uppdrag att verkställa en ordentlig eftersyn av våra läroverkslärares utbildning.
Man tog i första rummet sikte på den praktiskt-pedagogiska utbildningen,
men jag framhöll i utredningsdirektiven, att på grund av dess naturliga
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
15
Ang. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
samband med den teoretiska utbildningen är det klart, att utredningen också
bör syssla med frågan, huruvida och i vad mån de nuvarande kunskapsfordringarna
för olika examina på bästa sätt motsvara läroverkens faktiska behov.
Jag har genom kommitténs ordförande reda på att man gått så grundligt tillväga
vid denna undersökning — det är professor Otto von Friesen, som leder
undersökningen ■—■ att man läroverk för läroverk inventerat, huru det förhåller
sig, och undersökt, huruvida den på nuvarande sätt sammansatta lärarexamen
är kongruent med läroverkens behov av undervisning och utbildning. Jag har
därför blivit en smula förvånad över att denna motion kommit fram. Den
kommitté, örn vilken jag talat, blir färdig i år med sin utredning. Då få vi
hållpunkter för att kunna bedöma, huru det står till med vår lärarutbildning,
örn den täcker eller icke täcker läroverkens faktiska behov.
Det riktiga vore naturligtvis, herr talman, att i avvaktan på denna utrednings
resultat och de åtgärder, som av densamma kunna komma att föreslås för
riksdagen, låta denna sak vila och att utan någon som helst motivering stanna
vid ett enkelt avslag på denna motion, som enligt min tanke kommit till alldeles
för tidigt, i vad det gäller lärarnas utbildningsproblem, och kommit för sent.
såsom herr Holmdahl mycket riktigt framhöll, därest man tar sikte på att det
skall finnas både lektorer och adjunkter, ty den frågan ha statsmakterna avgjort
genom löneregleringen, där det ju har fastställts, att det skall finnas lektorer,
och att det skall finnas adjunkter.
Herr Lindskog: Herr talman! Beträffande den första frågan vill jag erinra
om att utskottets utlåtande är skrivet med all försiktighet och all varsamhet,
såsom herr Jonsson i Eskilstuna med all rätt framhållit. Då skulle det
kanske kunna tyckas, att det icke vore så farligt att gå med på utskottets utlåtande.
Jag kan för min del helt instämma i de synpunkter, som herr Holmdahl
framlagt, och kan hänvisa till vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anfört.
Då jag nu emellertid begärt ordet, är det mera för att betona en annan synpunkt,
som herr Holmdahl snuddat vid, men som jag skall be att få litet mera
understryka, och det är frågan, sedd från universitetens och högskolornas synpunkt.
Jag vill blott och bart framhålla de allvarliga risker, som skulle uppstå
för universitet och högskolor, om verkligen lektorskompetensen skars ned och
man införde en allmän lärarutbildning ungefär i jämnhöjd med eller måhända
något högre än den nuvarande magisterexamen. Det var ju förr i tiden så, att
universiteten och högskolorna hade, örn jag så får uttrycka mig, reservutgångar
för dem, som icke kunde placeras vid universitetet eller högskolan. Det kan ha
varit utomordentligt duktiga vetenskapsmän, som ändå på grund av konkurrensen
icke kunnat finna någon placering där, och då frågade man: vart skola de
taga vägen? I de gamla tiderna hade vi kyrkan, som öppnade sin vida famn
för dem, och de fetaste pastorat stodo färdiga att taga emot dem, som universiteten
icke kunde härbärgera och som voro docenter men icke kunde bli professorer.
Den vägen är av skäl, som jag icke nu behöver gå in på, fullständigt
stängd, om man bortser från teologerna. Däremot fanns och finns ännu ett helt
naturligt samband mellan de filosofiska fakulteterna och våra läroverk, och jag
vågar påstå, att detta samband icke på något sätt blivit antikverat, ty läroverken
ha det största gagn av att få dessa framstående vetenskapsmän även i sina
egna led. Detta behöver jag icke närmare gå in på, då herr Holmdahl betonat
den saken. För min del skulle jag dock vilja poängtera, vilka allvarliga risker
det skulle innebära för universiteten och högskolorna, örn denna utväg, dessa
reservutgångar, nu bleve stängda. Jag erkänner, att det icke är en synpunkt,
16
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
som får vara avgörande, men det är ändå en synpunkt, som måste beaktas. Det
är alldeles uppenbart, att örn icke denna utväg funnes för alla våra många obefordrade
docenter att, örn så behövdes, gå över och bli lektorer, så måste universiteten
och högskolorna få helt nya organisationsformer, som tillförsäkra alla
dessa vetenskapsmän en helt annan framtid än vad de annars skulle kunna
få. Vi ha ett avskräckande exempel, mina damer och herrar, i de juridiska fakulteterna.
Det föreligger, örn jag icke tar fel, en interpellation i första kammaren
till ecklesiastikministern, som ännu icke besvarats, örn huru det kommer
att arta sig för de juridiska fakulteterna, där det verkligen ser så ytterst bekymmersamt
ut med rekryteringen. Det är därför, att de jurister, som slagit sig
på vetenskapliga studier, ha mycket, mycket svårt att sedan komma ut i det
praktiska livet utan att vara ohjälpligt distanserade. Det är denna utveckling,
som vi skola gå till mötes, örn vi nu skulle stänga även läroverken för de yngre
vetenskapsmännen vid våra universitet. Då skulle säkerligen staten få taga på
sig utomordentligt ökade omkostnader för att organisera hela vår docentinstitution
med helt andra docentstipendier, med större avlöningshelopp och kanske
också söka andra utvägar för att säkerställa dem för framtiden.
Det är blott och bart denna synpunkt, herr talman, som jag velat trycka på.
Jag betonar ännu en gång, att detta får naturligtvis icke vara avgörande, utan
det avgörande är naturligtvis hänsynen till läroverken själva och till vad våra
skolor själva behöva. Jag har emellertid den fasta förvissningen, att det även
är till gagn för våra skolor att de kunna suga till sig dessa kraftkällor, som
bestå av de yngre vetenskapsmännen från universiteten, och därför skulle jag
vilja varmt tillstyrka kammaren att bifalla reservationen. Jag tror nämligen
för att på denna punkt göra min slutsats, att det är lyckligt för läroverken och
nödvändigt för universiteten och högskolorna, att lektorerna finnas kvar i nuvarande
gestaltning.
Häruti instämde herr Bagge.
Herr Lundstedt: Herr talman! Jag är för min del starkt övertygad örn
att den höga vetenskapliga nivå, på vilken våra filosofiska fakulteter nu stå,
i mycket hög grad varit beroende av de nuvarande kraven på lektorskompetens.
Jag instämmer därför livligt i vad de föregående ärade talarna därutinnan
ha uttalat. Den krets, ur vilken vetenskapsmännen rekryteras, bör vidgas
så mycket som möjligt i stället för att kringskäras, ty det är en betingelse
för att vetenskapen i vårt land skall florera. Jag måste också tyvärr instämma
i vad den siste ärade talaren yttrade angående det allvarliga läge, vari
de juridiska fakulteterna för närvarande ha hamnat, vilket tvivelsutan beror
därpå, att den krets, ur vilken urvalet här faktiskt göres, av skäl, som jag
icke nu skall gå in på, har blivit synnerligen starkt begränsad.
Det var dels för att uttala detta, som jag begärde ordet. Dels önskade Jag
också — i anledning av de upplysningar, som lämnades av herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet — för min del ställa det yrkandet,
att riksdagen ville rätt och slätt, d. v. s. utan någon särskild motivering, avslå
den ifrågavarande motionen.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag anser mig alltjämt nödsakad
att hålla på vad utskottet har skrivit och kan icke för min del gå med
på att stryka motiveringen. Jag erinrar kammaren örn att när vi i fjol behandlade
frågan örn läroverkslärarnas lönereglering, anförde man såsom skäl
för en vida högre avlöning åt lektorerna än den, som då blev beslutad, att utbildningskostnaderna
voro så höga. Det är framför allt doktorsavhandlingen,
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
17
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
som kostar pengar. Trots detta kan man emellertid icke säga, att de nuvarande
kompetensfordringarna för en lektor ovillkorligen visa, att den, som har
skaffat sig denna kompetens, därför är en utomordentlig lärare och bättre
skickad att undervisa på gymnasiet än en lärare, som måhända icke har den
formella kompetensen. Idén örn en annan kompetensfordran för lärare vid
gymnasierna än den, som nu gäller, har uppkommit inom läroverkslärarkretsar.
Hur stark uppslutningen omkring denna idé är vet jag icke. Det får en
diskussion, om en sådan kan uppkomma, visa.
Jag frågar emellertid kammaren, om den tror sig örn att vara kompetent
att nu taga ett bestämt parti i denna fråga genom att säga, att det nuvarande
tillståndet är det enda riktiga och att de nuvarande fordringarna på lärare
i läroverkets högre stadium äro de absolut riktiga och att några andra icke
kunna tänkas. Kammaren inbjudes här av utskottet icke att göra något annat
än att hålla hela frågan öppen för vidare diskussion bland intresserade,
och det tycker jag kammaren kan kosta på sig, ty det är den försiktigaste
ståndpunkten.
I detta anförande instämde herr Svensson.
Herr Holmdahl: Herr talman! Örn jag uppfattade den föregående ärade
talaren rätt, så ställde han yrkande om att motiveringen för utskottets avslagsyrkande
på motionen skulle falla bort. Jag vet icke, örn jag uppfattade
honom riktigt.
(Här invände herr Jonsson i Eskilstuna, att det icke var han utan herr
Lundstedt, som ställt detta yrkande.)
Ja, i så fall har jag missuppfattat detta. Jag trodde nämligen, att det
var herr Jonsson i Eskilstuna, som fann sig kunna gå med på den tankegång,
som skymtade i herr statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande, när denne sade, att kammaren borde utan någon som helst motivering
kunna enas örn avslag på motionen. När jag emellertid nu hör, att jag missuppfattat
saken, har jag icke något att tillägga utan vidbliver mitt yrkande
om bifall till den reservation, som är avgiven av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl.
Herr Holmbäck: Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna sade, att man
intar den försiktigaste ståndpunkten, om man biträder utskottets motivering.
Jag kan emellertid för min del icke finna annat än att man är försiktigast,
om man icke säger något alls. Saken ligger ju så till enligt vad herr ecklesiastikministern
upplyste om, att vi inom några månader skola få ett kommittébetänkande
i den fråga, som är under debatt. Då hyser jag samma uppfattning
som han, att det vore lämpligast, att helt stryka den motivering, som
finns i statsutskottets utlåtande.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Såsom saken nu ligger till blir
strykandet av motiveringen ett partitagande från kammarens sida emot den
tanke, som ligger under motionen.
Herr Kilbom instämde häruti.
Herr Wenne: Herr talman! Jag skulle i långa stycken kunna vara med
om den motivering, som herr Holmdahl bär har lågt fram. När jag för min
del emellertid har anslutit mig till utskottets utlåtande, har det skett av väsentligen
tvenne skäl, som jag skall ange i största korthet.
Andra kammarens protokoll 1938. Nr 22. 2
18
Nr 22.
Onsdagen den 23 mare 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Det ena skälet är, att inom intresserade kretsar är man långt ifrån övertygad
örn att doktorsavhandlingen ovillkorligen behöver vara en obligatorisk
fordran för lektorskompetens. I den reservation, som herr Holmdahl m. fl.
avgivit, håller man emellertid mycket bestämt på detta.
Det andra skälet är, att en mycket väsentlig del av gymnasieundervisningen
för närvarande bestrides av adjunkter, vilket förhållande jag anser göra
en utredning om en något annorlunda funtad lektorskompetens väl befogad.
Av dessa skäl anser jag, såsom herr Jonsson i Eskilstuna har framhållit,
den försiktigaste ståndpunkten vara att hålla hela frågan öppen genom att
bifalla utskottets förslag.
Herr Lundstedt: Herr talman! Till undvikande av allt missförstånd ber
jag att få precisera det av mig gjorda yrkandet dithän, att jag i anledning av
de upplysningar, som meddelades av herr ecklesiastikministern, anhåller, att
kammaren ville utan särskild motivering avslå den av herr Olof Olsson framlagda
motionen 1:48.
Herr Hage: Herr talman! Herr Holmdahl har ju redan meddelat, att pa
denna punkt även behandlas en motion, som har väckts av mig och som syftar
till en inskränkning av undervisningen i latin vid våra läroverk. Nu är denna
motion avstyrkt av statsutskottet. Det är dock så, att det finns en reservant,
som yrkar bifall till motionen. I alla fall återstår det knappast för mig annat
än att hålla ett begravningstal. Jag sade detta för en stund sedan till min
vän Engberg, och då svarade han skämtsamt, att ett sadant begravningstal
borde helst hållas på latin. Det hade kanske icke heller varit så dumt, ty
då hade jag åtminstone kunnat påvisa, att en gång i mitt långa liv skulle jag
haft någon nytta av de sex års plugg i latin, som jag varit med om, med 7 ä 8
timmars undervisning i veckan.
Efter denna lilla inledning är jag angelägen om att få något betona, vad
motionen går ut på och vad den icke går ut på, ty på en hel del håll har motionens
yrkande blivit framställt på ett litet oriktigt sätt. Motionen går alltså
icke ut på att taga bort undervisningen i latin för dem, som på grund av sitt
blivande yrke antagligen kunna komma att få någon nytta av latinet. Motionen
går däremot ut på att minska eller helst helt borttaga undervisningen i
latin för dem, som via studentexamen gå ut till praktiska yrken eller vid universitet
skola studera sådana ämnen, där de icke ha någon användnig för latinet.
Jag skulle tro, att om man lägger upp motionens syfte på det sättet,
kan det kanske bli större förståelse för dess yrkande än örn motionen hade haft
en annan inriktning.
Jag hade tänkt mig, att denna inskränkning i latinundervisningen lättast
skulle kunna ordnas antingen så, att man framskapade — såsom det varit tal
örn — en s. k. nyspråklig linje i gymnasiet bredvid de två existerande latinoch
reallinjerna, eller också så, att de lärjungar på latinlinjen, som icke vilja
läsa latin, skulle kunna få byta bort detta ämne mot ett levande språk eller
överhuvud taget ett annat ämne, som för dem skulle lia större betydelse ute i
livet.
Jag vill för övrigt framhålla, att denna fråga har varit föremål för upprepade
behandlingar här i riksdagen. Så sent som år 1934 väcktes både i
första och andra kammaren motioner i ämnet, i första kammaren av herr
Wohlin angående en undersökning om reformering av undervisningsväsendet,
och i andra kammaren av herr Anderson i Norrköping. Det skulle vara mycket
intressant att gå närmare in på en hel del saker, som påyrkades i dessa
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
1»
Ang. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
motioner, men jag skall icke göra det. Jag skall endast erinra om ett enda
uttalande, som förekom i den motion, som väcktes av herr Wohlin. Denne
yttrade nämligen däri följande: »Det ligger något oriktigt däruti, att en ung
man eller kvinna, som går exempelvis till praktisk sysselsättning, använt en
dryg del av sina triest bildbara år till studier och läxuppgifter, som snarare
fjärmat den unge från det praktiska livets värv än förhjälpt honom till ett
bättre praktiskt förstånd och handlag.»
Det ligger en utomordentlig sanning i detta uttalande. I detta uttalande
pekar herr Wohlin på ett förhållande, som förefinnes i hela vårt undervisningsväsende.
Man kan våga göra det påståendet, att en stor del av de ämnen,
som man i våra läroverk tvingas att läsa, icke betyder något för eleverna,
när de komma ut i det praktiska livet, och man kan samtidigt påstå, att
örn de i stället fått läsa en del andra ämnen, låt mig säga nationalekonomi, levande
språk o. dyl., i större utsträckning, skulle det haft betydligt större
värde för dem, när de komma ut i livet. Det är just detta, som herr Wohlin
velat säga i det citerade uttalandet.
Hela denna fråga har ju varit föremål för behandling i riksdagen sedan
lång tid tillbaka, och man kan säga — som jag också har sagt i motionen —
att läsandet av latinet befinner sig på sätt och vis i avveckling. Första steget
togs ar 1849, da det tillkom en reallinje. En mängd elever i gymnasierna,
som förut varit tvungna att läsa latin, blevo genom denna reform satta i
tillfälle att i stället koncentrera sitt läsande på matematik och en del andra
ämnen av det slaget. Allt sedan den tiden har det funnits folk i mycket höga
ställningar, i ledande ställningar i vårt kulturliv, som icke kunna en enda
glosa latin och som icke ens veta, att bord på latin heter mensa, De klara sig
bra ändå.
Denna reform fullföljdes år 1904. Jag var ledsamt nog bland dem, som
gingo i läroverk före år 1904 och som fingo läsa latin i 6 år ungefär 7 å 8
timmar i veckan. År 1904 åstadkom man emellertid den reformen, att man inskränkte
latinläsandet till gymnasiet. Efter år 1904 har det emellertid icke
tagits något ytterligare steg på denna väg. Det gjordes visserligen en framstöt
år 1927, då man var inne på tanken att försöka få till stånd en tredje
linje, en nyspråklig linje, men förslaget avvisades av riksdagen, och sedan
dess har det i stort sett icke gjorts något. För min del tycker jag, att takten
i fråga örn denna avveckling borde vara annorlunda än vad den varit. Åtminstone
en hel del folk är ju överens örn att man så småningom bör inskränka
latinläsandet vid våra läroverk. Striden står kanske närmast örn den takt,
i vilken detta bör ske.
Frågan örn latinläsningen var även uppe i den kommitté av år 1924, som
sysslade med frågan örn omorganisation av vårt läroverksväsende. Denna
kommitté gjorde på ett ställe i sitt utlåtande ett uttalande, som jag tycker
har sådan innebörd, a,tt man har anledning erinra om detsamma. Kommittén
anförde nämligen följande:
»Utom de båda stora kategorier av lärjungar, för vilka latinlinjen och reallinjen
erbjuda lämpliga och väl tillrättalagda studievägar, kan urskiljas en
tredje stor kategori av lärjungar, av vilka många fullfölja studierna i olika
riktningar, andra efter avlagd studentexamen gå direkt ut i livet, men vilka
alla lia det gemensamt, att de för sina fortsatta studier liksom för sin praktiska
verksamhet varken behöva de vidsträcktare kunskaper i latin, som latinlinjen
meddelar, eller de djupare insikter inom den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen, som reallinjen bibringar. Flir dessa lärjungar representerar
det dryga latinstudiet liksom de vidlyftiga kurserna i de för real
-
20
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
linjen karakteristiska ämnena i viss mån förslösad tid; i själva verket vore de
bättre betjänta med en linje, som begränsade eller uteslöte dessa kurser och i
stället koncentrerade studiet på ämnen, som vore av mera allmänt värde för
fortsatta studier överhuvud liksom för olika arter av praktisk verksamhet inom
det moderna kulturlivet.»
Detta uttalande står fullt i överensstämmelse med den uppfattning, som
jag har, och det stod också fullt i överensstämmelse med uppfattningen hos
den regering, som till 1927 års riksdag framlade en proposition örn att ordna
en tredje, s. k. nyspråklig linje. Av allt detta har ännu icke något blivit av,
om man undantar, att man inom skolöverstyrelsen nu har åstadkommit en ny
utredning. Jag har denna utredning här i min hand, och det är bland annat
med utgångspunkt från denna utredning, som utskottet nu har avstyrkt min
motion.
Nu är frågan den, örn man kan vara nöjd med de utvecklingslinjer, som denna
utredning — underskriven bland annat av läroverks rå det Harald Wallin
•— inbjuder till, när det gäller reformering av undervisningen vid våra gymnasier.
Ja, alltid är det naturligtvis en ljusglimt. Kommittén föreslår till
exempel, att man på försök skall vid tre statliga gymnasier ordna undervisning
i en nyspråklig linje, alltså endast på försök, utan att nu taga ståndpunkt
till huruvida man sedan skall fortsätta på denna väg. Vid alla övriga läroverk
måste alltså personer, som skola bli, låt mig säga postassistenter, järnvägstjänstemän,
journalister, etc., tvingas att under lång tid alltjämt obligatoriskt
läsa latin.
En annan anmärkning, som kan riktas mot det framlagda förslaget, är, att
det är så upplagt, att det icke är fråga örn att åstadkomma denna nyspråkliga
linje i hela gymnasiet, utan, såvitt man kan finna, skulle densamma endast
ordnas i de två högsta ringarna. I de övriga ringarna i gymnasiet skulle
man alltså -— även om det framlagda förslaget fördes ut i livet och komme
att omfatta alla gymnasier — alltjämt vara tvungen att läsa latin, alltså
även de elever, som sedan icke komme att få någon nytta av det. Jag må ju
säga, att utvecklingen i detta fall sker oerhört sakta och försiktigt. Jag
tror, att om man skulle fråga den stora massan av folket i landet, skulle det
kräva en helt annan fart och en helt annan takt i denna utveckling. I detta
sammanhang vill jag säga, att genom den utredning, örn vilken jag talat, konstaterats,
att vid de privata läroverk, där man infört en nyspråklig linje,
har denna vunnit en oerhört stor anslutning och en mycket betydande del av
dem, som erbjudits att gå över till denna linje, har begagnat sig av denna
möjlighet. Det tror jag är ett uttryck för den opinion, som finnes i detta
fall.
Trots att utskottet med stor majoritet avstyrkt motionen, är det min avsikt
att yrka bifall till densamma. Jag gör det för att på detta sätt söka i min
ringa mån driva fram en opinion för att denna reform skall genomföras fortare,
än vad som framgår av det här föreliggande förslaget. Jag är övertygad
örn att det finns en stark opinion härför i detta land, ej minst bland
läroverkslärare, från vilka jag fått en hel del berömmande brev i anledning
av den motion, jag väckt. Jag har fått ovettiga brev också! På det hållet
är man emellertid till en stor del intresserad av en sådan reform, och för att
i någon mån bidraga till att åstadkomma en opinion och hålla saken vid liv,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till min motion.
Herr Hellberg: Herr talman! Jag ber om överseende, att jag trots det
digra dagsprogrammet tager kammarens uppmärksamhet i anspråk ett ögonblick
för vad som kanske kan tyckas vara skäligen betydelselöst men som inga
-
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
21
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
lunda är det i mina ögon. Jag tänker då på förevarande motion av herr Hage
och på hans här i kammaren ådagalagda motvilja att låta begravningen av
hans motion äga rum i stillhet. Jag beklagar, att han ej höll begravningstalet
på latin. Nu kom det att på mig verka en smula hebreiska.
Det var med en viss missräkning jag såg, att motionen i fråga remitterades
till statsutskottet, givetvis ej därför att jag betvivlade statsutskottets kompetens
i denna fråga, men jag sade mig, att med den uppsjö på ärenden, som
statsutskottet har att behandla, skulle motionen där knappast kunna bli föremål
för en så ingående behandling, som kunnat beredas den i ett tillfälligt utskott.
Dess bättre lia mina farhågor visat sig obefogade. Nu säger utskottet
mycket bestämt på sid. 57: »Den vid gymnasierna meddelade latin undervisningen
är av betydelse för en stor del av det mycket väsentliga antal läroverkselever,
som fullfölja sin utbildning vid universitet och högskolor. Bland annat
av denna anledning synes det icke välbetänkt att, såsom i motionen II: 340
förutsatts, skjuta latinstudierna åt sidan.» Utskottet fäster även uppmärksamheten
på att motionärens önskemål torde kunna i en väsentlig punkt tillgodoses
genom inrättande av nyspråkliga linjer, varom motionären nyss har
talat. Jag är statsutskottet tacksam för det bestämda ståndpunktstagandet,
och jag ber att därtill få foga några ord angående själva motionen.
Herr Hage säger där bl. a.: »Ingen skulle exempelvis numera våga göra det
påståendet, att förutsättningen för att i vår tid anses som allmänbildad är att
kunna latin.» Jo, herr Hage, det finns verkligen många, som våga göra det
påståendet, och jag tycker, att man ej direkt behöver beskylla dem för lärdomshögfärd.
Det är bara det, att det är så svårt att få ett begrepp om vad som
menas med allmänbildning. Det är ej ett konstant begrepp. Det växlar ej
blott med tiderna utan även nied individerna i en och samma tid. Om kammarens
samtliga ledamöter skulle sätta sig ned och skriva upp vad var och en
menar med allmänbildning, skulle vi få ett hundratal olika definitioner, var och
en ganska acceptabel ur den skrivandes egen synpunkt. Jag har velat framhålla
detta, då jag anser, att man ej skall vara så kategorisk, när det gäller
att taga ställning till vad som menas med allmänbildning.
Till sist en stillsam reflexion med anledning av herr Hages tal örn den olyckliga
ungdom, som tillsammans med honom tvingats att plugga det gamla döda
romarspråket. Herr Hage vågade det påståendet, att de kunskaper, som blivit
på detta sätt inhämtade under sex långa år, varit till mycket ringa nytta i
livet både för honom och för en mycket stor procent av hans kamrater. Jag
undrar, örn detta ej är en litet överdriven blygsamhet från herr Hages sida.
Har hans latinstudier kostat så mycken möda, som han säger, måste jag å andra
sidan vid genomläsandet av hans motion fastslå, att hans latinstudier lämnat
ett för livet bestående intryck i hans sinne, vilket framgår av själva skrivsättet
i hans motion. Nog är det sant, att vi svenskar finna ett visst nöje i
att ibland röra oss med främmande ord, av vilka många ha vunnit så allmänt
burskap i det svenska språket, att de förlorat sin karaktär av främmande ord,
men sällan Ilar jag i en skrift lig handling i modern tid stött på en sådan massa
utländska ord. också av latinskt ursprung, som jag gjort i herr Hages motion.
Om man skulle draga ett rött streck under varje ord av latinskt ursprung
oell ett blått under de ord, som äro härledda från grekiskan eller andra
främmande språk, skulle man få några verkligt vackert kolorerade sidor. Jag
har velat framhålla detta för att örn möjligt lindra den bitterhet, med vilken
herr Hage ser tillbaka på sina latinstudier. De ha förvisso ej varit fruktlösa,
utan herr Hage har haft mera nytta av dem, än han ville göra gällande i sitt
hegravningstal över motionen. Det har just denna motion visat.
I själva sakfrågan ber jag att få instämma i statsutskottets uttalande.
22
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Herr Tengström: Herr talman! Jag har erhållit herr förste vice talmannens
tillstånd att, trots att vi nu kommit till en debatt om latinundervisningen,
ta återvända till det ärende, som diskuterades alldeles nyss, och jag ber då
att få säga ett par ord.
Situationen förefaller att vara något förvirrad, eftersom ej mindre än tre yrkanden
framställts. Dock äro väl alla överens örn att man nu bör avslå själva
motionen, ehuru man är oviss örn, hur motiveringen lämpligen bör avfattas.
För min del vill jag instämma i professor Lundstedts yrkande, nämligen att
ingen motivering bifogas avslaget. Jag skall be att få motivera detta med en
hänvisning till två ställen i statsutskottets utlåtande.
På det ena stället är utskottets uttalande av så vag beskaffenhet, att man i de
kretsar, som denna sak gäller, kommer att sätta ett stort frågetecken för vad
statsutskottet egentligen har menat, och på det andra stället gäller det en olycklig
formulering -—■ örn jag nu ej stöter statsutskottet för huvudet genom att
använda ett sådant adjektiv. I första fallet, när det gäller den vaga formuleringen,
ber jag att få hänvisa till att det står i utlåtandet, att utskottet icke''
finner det »obefogat med en undersökning av möjligheterna att — utan att försvåra
rekryteringen av lärare för den akademiska undervisningens behov och
utan att åstadkomma en sänkning av läroverkslärarkårens allmänna standard
— på lämpligt sätt omlägga lärarutbildningen». Jag tror, att det är en mycket
farlig formulering att skriva så. Det är väl ändå, såvitt jag förstår, mera
befogat att söka åstadkomma en höjning av läroverkslärarkårens allmänna
standard, ifall man skall taga bort disputationsprovet. Jag tror, att det står
i samklang med vad många kulturvänner här i landet anse, örn jag säger, att
det vore bättre att gå på den linjen, att örn det skulle införas en allmän läroverkslärarexamen,
den skulle byggas på filosofie licentiatexamen med dess
krav på vetenskaplig utbildning, än att så här allmänt och vagt säga, att man
ej skall sänka den allmänna standarden.
Det är den första synpunkten, som gör, att jag ej är benägen att hålla på
statsutskottets motivering. Den andra är, att det står: »En reform av antydd
art bör emellertid enligt utskottets mening förberedas genom överläggningar
inom de lärargrupper, det här gäller.» Förutom att jag hänvisar till herr statsrådet
Engbergs •— är det tillåtet att säga så — utomordentligt klarläggande
uppläggning av frågan på denna punkt, då han förklarar, att frågan redan
är under behandling inom en av Kungl. Maj:t tillsatt utredning, vill jag fråga,
huruvida det är andra kammarens mening, att en viss art av frågor ej skola
få behandlas i offentlighetens klara ljus utan hänvisas till privata uppgörelser
mellan de lärargrupper, örn vilka man vet, att de kanske redan från början
lia i viss mån eller kanske i mycket hög grad divergerande uppfattningar.
Jag menar, att följer man statsutskottets formulering på denna punkt, kommer
man faktiskt till att uttala sig för en motivering, som ej kan bidraga till
att lösa motsättningen utan som i stället kommer att skärpa den.
Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till det av herr Lundstedt
under diskussionen framställda yrkandet.
Herr Lindskog: Herr talman! Jag skall be att få återföra diskussionen
till den punkt, som vi kommit till, nämligen herr Hages motion om latinundervisningen.
Jag vill göra det med ett par ord.
Det kan ej falla mig in att här ingå på någon allmän framställning av den
utomordentliga, allmänna kulturella betydelse, som latinet har: det är ändå,
örn jag så må säga, grundvalen för hela den europeiska kulturen. Jag skall
ej säga något om huru viktigt det ur allmänbildningens synpunkt är, att man
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
23
Ang. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
har kännedom om detta språk. Jag skall lämna detta och gå in på enbart
de praktiska synpunkterna.
Herr Hage nämnde, att han ej ville förmena dem, som ha nytta av latinet,
att också få läsa detta språk, men han ville, att de, som ej hade nytta av
det i framtiden, skulle få slippa att läsa det. Jag ber att fullständigt få instämma
med herr Hage. De som ej lia nytta av latinet för framtiden, skola
få slippa det, och det är ingen människa, som tvingar elever att läsa latin,
örn de själva eller deras föräldrar ej vilja det. Det finns en reallinje, man
kan välja bort latinet, och det finns möjligheter att mycket snart få en nyspråklig
linje. Jag tror, att på den punkten finns det ingen tvekan örn att
man ej skall försöka upprätthålla latinundervisningen för dem, som ej ha
glädje av den. Örn man däremot går på den linje, som herr Hage innerst
vill, nämligen att taga bort latinundervisningen rubb och stubb ifrån våra
skolor, då gör man våra elever en mycket stor otjänst.
I den undersökning, som bland annat har företagits i det trots allt mycket
förtjänstfulla verk. som heter studentexamenskommitterades utredning, konstateras
det, att 80 örn icke 90 % av ungdomen från studentexamen går till
universitet och högskolor eller andra högre utbildningsanstalter. Jag vågar
säga, att vid våra universitet har majoriteten av studenter absolut behov av
latinet. Det behövs för ett flertal discipliner inom den humanistiska fakulteten,
för historia, filosofi, språk o. s. v. Det behövs och är nästan nödvändigt,
fastän man kan få dispens från det, inom den juridiska fakulteten. Det
behövs verkligen också inom den medicinska fakulteten. Jag skall här be att
få citera, vad en av vårt lands allra främsta vetenskapsmän yttrat i ett offentligt
tal vid en nordisk fest i Lund. Han sade, att han i sin ungdom gick in
för att medicinarna ej skulle behöva läsa latin, men han hade funnit, att han
måste säga, som det gamla ordet lyder: fader, jag har syndat, eller pater
peccavi, som han sade på latin. Han ansåg, att latin var även för medicinarna
av en stor betydelse. Jag skulle rekommendera åt herr Hage att taga fram
några av de arbeten, som våra medicinare läsa för kandidat- och licentiatexamen.
Där kan herr Hage på varanda rad hitta latinska glosor, som det är
mycket svårt att komma underfund med, örn man ej alls har läst latin. Jag
behöver väl icke tala örn att teologerna behöva latinet. Således vågar jag
säga, att majoriteten av våra studenter har antingen absolut behov eller åtminstone
utomordentlig nytta av latin.
Då majoriteten av våra studenter, en övervägande procent, går till universiteten,
får man säga, att det vore en obillighet och en orättfärdighet mot vår
studerande ungdom, örn man berövade dem möjligheten att i skolorna inhämta
detta språk. Vi ha någonting, mina herrar, som brukar kallas kompletteringseländet,
som består däri, att på grund av den nuvarande organisationen av skolorna
utvecklingen drivit det därhän, att de unga efter studentexamen tvingas
att ödsla kanske en termin eller ett år eller ännu längre tid på att komplettera
i sådana ämnen, som de ej läst i skolorna. Örn nu även latinundervisningen
skulle uteslutas eller åtminstone förminskas, då försäkrar jag, att resultatet
.skulle bli, att vi skulle få en utvidgning i ganska oanad grad av detta »kompletteringselände».
Det är därför, herr talman, som jag vågar säga, att redan från praktiska
utgångspunkter sett vi ej böra avskaffa latinundervisningen i våra skolor.
Herr Hage: Herr talman! Den föregående ärade talaren har ansett sig
bättre än jag själv, som väckt motionen, kunna utläsa, vad den innebär. Det
tycker jag är ganska egendomligt, det får jag säga. Vad motionären själv
säger, bör väl tilläggas vitsord i fråga om vad motionen syftar till.
24
Nr 22.
Onsdagen den 23 mare 193S f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Jag tiar ej — det betonade jag i mitt anförande, och det framgår av motionen
— syftat till att åstadkomma ett borttagande av latinet »rubb och stubb»,
som herr Lindskog sade, utan tydligt och klart sagt ifrån, att vad denna motion
syftar till, är, att man hastigare skall komma fram till en reform, varigenom
sådana elever vid läroverken, som antagligen ej komma att ägna sig
åt vissa yrken, där det behövs latin, få möjlighet att slippa ifrån att läsa latin
vid läroverken och i stället möjlighet att läsa andra ämnen, av vilka de ha
mera nytta, när det gäller deras framkomst i livet.
Det är innebörden av motionen, och när jag säger detta, förfaller därmed en
hel del av vad professor Lindskog sagt, på vilket jag därför ej behöver svara,
t. ex. då han talade om att latinet behövdes för dem, som studera medicin
o. s. v. Jag har dock hört omnämnas, att det finns läkare, som gått reallinjen
och sedan skaffat sig en viss mindre kunskap i latin. Nu är det för övrigt
att märka, att det s. k. läkarlatinet är ett särskilt slag av latin och knappast
ett sådant latin, som vi finna i t. ex. Ovidius.
Jag tycker knappast, att det kan behöva sägas mer, men eftersom det av
en föregående talare sades, att latinet var allmänbildande, så vill jag säga, att
för all del, visst kan man ha olika meningar därom. Men jag vill påpeka en
särskild sak. Det fanns en tid, då latinet hade en så stark ställning i kultursamhället,
att den som ej kunde latin, betraktades som en olärd stackare, men
det är ej på det sättet nu. Jag vill framhålla, att när jag kom in i riksdagen
för många år sedan, var det vanligt, att man i debatterna i kammaren strödde
omkring sig en del latinska sentenser. Det var ej alls ovanligt, det kan man
se i protokollen från den tiden. Det var också mycket vanligt, att den tidens
journalister i ledande artiklar strödde omkring sig latinska sentenser, men
nu har det vuxit upp en ny journalistkår, som ej använder latincitat — möjligen
med undantag för Nya Dagligt Allehandas journalister. Med ett ord
sagt, latinet börjar bli ett speciellt språk för vissa yrkesmänniskor, som behöva
det. Åtminstone är det ej längre ett språk med den ställning, som det
förr i världen allmänt hade. Jag anser, att om utvecklingen fortsätter på
detta sätt, bör detta taga sig något uttryck i vår undervisning, så att undervisningen
lämpar sig efter livet. Jag vill tala örn, att när jag gick i skolan,
lärde jag mig en latinsk sentens, som jag i alla fall skall säga på svenska.
Den lydde: vi lära ej för skolan utan för livet. Men jag måste säga, att vår
undervisning alltjämt i stor utsträckning är sådan, att man lär för skolan
och ej för livet.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag kan inte tillföra diskussionen om latinstudiet
någonting nytt utöver vad som förut har sagts här i dag. Då det^måste
ställas ett yrkande från utskottets sida, ber jag att på denna punkt få yrka
bifall till utskottets hemställan och sålunda avslag på motionen.
I anledning av den något senkomne talarens yttrande örn lektorskompetensen
vid läroverken vill jag för min del säga, att den formulering, som statsutskottet
har åstadkommit, enligt min ringa tanke inte alls är så olycklig utan tvärtom
ganska lycklig. Idén till denna formulering har nämligen kommit från läroverkslärarhåll.
Statsutskottet säger, att det kanske ligger åtskilligt i denna
idé. Vi ha tyckt oss finna detta på grund av de små erfarenheter, vi som lekmän
ha kunnat göra framför allt vid diskussioner örn läroverkslärarnas lönefrågor.
Det hade emellertid varit mycket lämpligt, örn de för denna fråga intresserade
hade diskuterat igenom problemet, innan de komma och besvära statsmakterna.
Opinionen i denna sak skall utbildas i de kretsar, som herr Tengström
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
25
Ang. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
själv tillhör. Jag kan förstå, om han tycker att det är obekvämt, men det är
nödvändigt.
Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Jag skall be att endast få säga
några få ord med anledning av herr Hages sista anförande.
Det förhåller sig visserligen på det sättet, att herr Hages motion icke går
ut på att avskaffa latinundervisningen, men herr Hage avser att få till stånd
en utredning, som skulle medföra en inskränkning av latinets nuvarande ställning
vid våra skolor. För så vitt jag har förstått motionen rätt, är det motionärens
önskemål, att latinet skall vara ett helt och hållet frivilligt ämne. Det
är dessa önskemål, som jag för mili del i likhet med ett par föregående talare
måste finna mycket obefogade.
Den fråga, som herr Hage tagit upp i sin motion, har en teoretisk och principiell
aspekt, som sammanhänger med frågan örn de klassiska språkens betydelse
överhuvud taget för vår kultur och vår vetenskapliga odling. Jag skall
inte alls gå in på denna väsentliga sida av frågan. Jag skall endast be att få
understryka några av de synpunkter, som herr Lindskog nyss anförde. Han
ställde sig på samma utgångspunkt som herr Hage gjort vid bedömandet av
denna fråga. Jag gör detsamma och vill da kort och gott säga, att det vöre
en utomordentligt opraktisk reform att ytterligare begränsa latinundervisnmgen.
Ingen enda gymnasist i vårt land tvingas att läsa latin. Han har redan
nu reallinjen att tillgå. Genom den reform av läroverksundervisningen, som
nuvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet genomfört och
som kommit till uttryck i 1933 års läroverksstadga, har reallinjen genom minskade
kurser i matematik fått en sådan karaktär, att man mycket val kan säga,
att denna linje fullgott fyller platsen som andra huvudlinje vid sidan av latinlinjen.
Få vi dessutom till stånd vissa, nyspråkliga linjer, bär gymnasieorganisationen
blivit på ett synnerligen allsidigt sätt ordnad. Något tvång att läsa
latin föreligger alltså inte. o ....
Örn man skulle tillmötesgå herr Hages innersta önskemål att göra latinet till
ett fullt frivilligt ämne, är det alldeles säkert, att det antal gymnasister som
komma att studera latin skulle väsentligt minskas. Och varför? Ja, inte av
det skäl, som herr Hage tror, utan helt enkelt därför att latinet är ett svårt
språk. Detsamma är förhållandet med franskan. De unga väja undan för
dessa språk. De välja hellre en lättare väg och skada därigenom i själva verket
sina egna intressen. Jag försäkrar herr Hage, att man genom att göra
latinet till ett frivilligt ämne och ytterligare begränsa dess ställning skapar
olägenheter för den studerande ungdomen därigenom att man försvårar dess
fortsatta studier. Vi skola dock komma ihåg, att latinet var både det diplomatiska
och vetenskapliga språket långt fram i nyare tid. Vad betyder då
begränsningen av latinstudiet vid våra läroverk? Det betyder helt enkelt, att
man tilltäpper vägen till källorna beträffande studiet av en hel rad .ämnen.
Örn skolan icke ger ungdomen en grundläggande insikt i klassiska språk, försvårar
man möjligheterna för dem, som verkligen vilja bedriva fördjupade
studier, helt enkelt av den anledningen, att primärkällorna långt fram i ny tid
äro skrivna på latin. Det är på grund av de utomordentligt stora praktiska
olägenheter för den studerande ungdomen, som ett realiserande av herr Hages
idéer skulle medföra, som man får försöka att låta latinet åtminstone behålla
den plats det nu har i gymnasiet.
Skulle man gå tillväga på annat sätt, skulle man, som professor Lindskog
nämnde, få en ökning i det s. k. kopletteringseländet. För egen del vill jag icke
gärna använda detta uttryck. Genom den nya gymnasieorganisationen ville vi
ju åstadkomma möjlighet till fördjupade studier i ett färre antal ämnen. Man
26
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
kan icke vinna detta syfte utan att förlora något i andra avseenden. Det
måste därför bli nödvändigt med en viss komplettering. Ehuru jag icke har
lust att använda ett så starkt uttryck, hindrar det icke, att jag ogärna skulle
vilja vara med örn en reform, som ytterligare skulle öka ungdomens behov av
komplettering.
Herr talman, jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan beträffande
herr Hages motion och alltså yrka avslag på densamma.
Herr Hage: Med anledning av herr Holmdahls anförande vill jag säga,
att jag tänkt mig en minskning av undervisningen i latin enligt två alternativ.
Det ena är att göra studiet av latin på gymnasiet frivilligt, det andra att gå
fram på den linje, som förordas i denna utredning som jag omnämnde, och
alltså åstadkomma en tredje, nyspråklig linje.
Herr Holmdahl tycktes i sitt anförande gå ut ifrån, att jag endast förordat
den ena av dessa båda vägar, nämligen att studiet av latin skulle göras frivilligt.
Jag ber då att få påpeka, att jag även rekommenderat denna nyspråkliga
linje. Det blir sedan utredningens sak att avgöra, vilken av dessa två vägar
som är den lämpligaste. Jag föreställer mig, att det icke är någon lindrigare
väg att upprätta nyspråkliga linjer vid sidan av latin- och reallinjema.
Det kanske kan kosta mycket pengar, och jag antar, att det blir billigare att
gå den andra vägen och åstadkomma en inskränkning av latinstudiet på frivillighetens
väg. Jag anser, att man även bör överväga denna utväg, i synnerhet
örn förslaget angående upprättandet av nyspråkliga linjer skulle stupa på kostnadsfrågan.
Detta är min ståndpunkt i denna fråga. Efter herr Holmdahls anförande
har jag nästan fått den känslan, att herr Holmdahl knappast kommer att vara
med örn det förslag, som jag förut refererat och som är underskrivet av läroverksrådet
Wallin. Ty även den linje, som förordas i detta förslag, går ju ut
på att minska latinstudiet, som herr Holmdahl icke alls synes vilja vara med
örn.
Herr talman! Jag ber att fortfarande få yrka bifall till min motion.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Jag ber örn ursäkt, att jag blandar mig i denna debatt, men det förefaller
mig som om min ärade vän herr Hage skulle vara i färd med att i rak
strid mot sitt annars så goda hjärta vålla ohägn för den studerande ungdomen.
Det är obestridligt, att det fanns mycket fog för att man på sin tid med en
viss kritik och ett visst förakt talade örn det så kallade latinherraväldet. När
S. A. Hedin på sin tid höll sina filippiker här i kammaren mot latinherraväldet
såsom en död makt, som utövade ett tyranni över bildningen i landet, så
hade han på sätt och vis rätt. Men det har skett ofantligt mycket sedan dess.
,Vad som då var ett dött språk har blivit på ett visst sätt levande helt enkelt
därför, att den storartade serien av forskningsresultat som ernåtts på arkeologiens,
på fornhistoriens område, har fyllt de döda språken med ett levande
innehåll och gjort, att studiet av dem i våra dagar har ett helt annat värde
och kan belysas med helt annat material än vad tidigare var fallet. Nu skola
vi naturligtvis inte tro, att bara därför att man läser latin i läroverken man
kan umgås med de klassiska författarna och läsa dem i original i stället för
i översättning. Det är gudi klagat inte så ställt med undervisningen i de
klassiska språken, att man enbart på skolkunskaperna når dylik möjlighet
och färdighet.
Det är emellertid en annan sak, som jag har velat framhålla, när jag tog till
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
27
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
orda, eftersom det i herr Hages anförande skymtade ett antingen — eller, antingen
levande moderna språk eller latin. Jag försäkrar min vän herr Hage,
att örn en yngling kom och frågade mig: hur skall jag bära mig åt för att så
snabbt som möjligt behärska de tre kulturspråken, så svarar jag: börja med
latinet! Rådet kan låta i mångas öron opraktiskt, men jag försäkrar, att
det är det bästa råd man kan ge en gosse att börja med latin, örn han vill bli
duktig i franska, tyska och engelska, särskilt i franska och engelska. Och
varför, herr talman? Av det enkla skälet, att latinet ger den grundläggande
ordskatt, som är gemensam för så många europeiska språk. Tag och titta
i en tidning, även där man inte använder latinska sentenser, tag och gör där
en undersökning utav ordbeståndet och du skall finna, huru på rad efter rad
det kommer ord, som med ett visst skäl kunna kallas internationella, som innebära
en anknytning till motsvarande ordformer i andra språk.
Det är enligt min tanke en olycka att driva språkisoleringen för långt. Det
finnes och har funnits kanske mera förr än nu en riktning, som har menat,
att ju mer vi kunna utmönstra ur vårt språk alla så kallade internationella
uttryck, desto bättre. Jag delar, herr talman, inte den meningen. Jag anser
för min del, att det förhållandet, att som gemensam ordskatt mellan vad man
kan kalla de stora språken finnas så många ord som fallet är, innebär en genväg
för dem, som vilja lära sig dessa språk, och där vågar jag uttala den
paradoxen, att studiet av latin är icke en omväg när det gäller de levande
språken; det är en genväg, på vilken man säkrast inhämtar den gemensamma
ordskatt, som man behöver. Det är därför jag för min del har varit angelägen
att slå vakt örn studiet av latinet, åtminstone i den ringa omfattning, det numera
har i läroverken. Det hjälper pojkarna och flickorna, när de skola inhämta
de levande språken.
Yi som äro ett litet folk, som måste lära oss utländska språk för att kunna
kommunicera med världen utanför oss, vi ha all anledning att underlätta dessa
språkstudier. Titta på England! I England drives latinet med större intresse
i skolan än i något annat land kanske. I de engelska skolorna är det en självklar
sak att latinet skall vara ett huvudämne, och engelsmannen med sin praktiska
syn på livet, han håller inte på latinet av något slags koketteri eller
någon bildningssnobbism eller något sådant, utan han har verkligen klart för
sig latinets nytta när det gäller den allmänna språkbildningen, trots att han
själv är medborgare inom ett språkområde, där hans modersmål är administrativt
språk för 450 millioner människor. I Frankrike är man också mycket
mån örn att latinet skall ligga i botten och man har genom nyligen genomförda
undervisningsreformer stärkt latinets ställning i de franska läroverken. Det
är inte något teoretiskt bildningsintresse som därvidlag har fällt utslaget. Det
har varit känslan att man gör ungdomen en tjänst genom att göra det möjligt
för den att få en grundläggande bildning på det språkliga området överhuvud
taget. Jag tror därför att vännen Hage. som naturligtvis menar bara väl med
sin motion, i grund och botten är företrädare för det slags välmening, som i det
långa loppet skulle skada dem, som han vill hjälpa.
Herr Persson i Falla: Sedan nu den av latinet influerade vältaligheten
ebbat ut, skall jag be att få yttra några enkla ord i en annan fråga, som förut
icke har varit på tal.
Det gäller den av Kungl. Majit föreslagna linjen med aftonundervisning
för real- och studentexamen, som för budgetåret 1938/39 föreslås försöksvis
anordnad vid allmänt läroverk i Stockholm. Vid denna punkt finnes en med
siffran 4 betecknad reservation av herrar Johansson i Fredrikslund m. fl.
I själva sakfrågan föreligger ingen meningsskiljaktighet. Jag tror för min
28
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
del, att det skulle vara synnerligen värdefullt, örn denna aftonundervisning
prövas. Meningsskiljaktighetema gälla sättet för dess anordnande. Av naturliga
skäl kunna endast en del större städer tillgodogöra sig fördelarna av dylika
linjer. För landet i övrigt kan en sådan aftonundervisning knappast bli
aktuell. Man kan då med fog anse, att detta fåtal stora och ekonomiskt starka
kommuner rimligen själva böra bekosta denna speciella undervisning, som
landet i övrigt icke kan bli delaktig av. Utskottet är delvis inne på samma
tankegång, då det på sidan 57 i betänkandet säger: »Det kan under sådana
förhållanden icke synas obilligt, örn från statens sida uppställas krav på att
vederbörande kommuner ikläda sig större kostnader för aftonkurserna än som
motsvaras av de med tillhandahållandet av lokaler förenade utgifterna. Utskottet
förutsätter därför, att Stockholms stad, örn det i en framtid befinnes
ändamålsenligt att fast inordna aftonkurserna i läroverksorganisationen, bestrider
en större del av de med aftonundervisningen förenade kostnaderna än
av Kungl. Maj :t förutsatts. Däremot har utskottet icke funnit skäl föreligga
att ifrågasätta särskilda bidrag för ändamålet från stadens sida under den
tid, varunder anordningen försöksvis prövas.»
Jag tror att ett bifall till det uttalande utskottet här gjort endast blir en
from önskan men troligen inte mera. Det mest följdriktiga synes mig vara
att här bifalla den vid denna punkt med nr 4 av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. avgivna reservationen, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr Persson i Falla har mycket riktigt framhållit,
att såväl utskottet som reservanterna principiellt äro ense om det riktiga
i själva det uppslag, som här föreligger i form av en framställning från
departementschefen. Skillnaden består i att reservanterna anse, att det ankommer
på kommunerna att taga initiativet till upprättandet av den ifrågasatta
aftonundervisningen och bära de kostnader som kunna ifrågakomma, och
att staten borde komma i andra rummet. Utskottet anser alltså, att en väsentlig
del av den ekonomiska bördan bör bäras av de stora kommunerna. I några
andra kommuner kan dylik undervisning inte förekomma, som herr Persson
i Falla mycket riktigt framhöll.
Utskottet har emellertid anslutit sig till departementschefens uppfattning,
att staten bör ha hand örn initiativet i denna fråga. Eljest vet man inte, örn
den ifrågasatta undervisningen någonsin kommer till stånd.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav till en början propositioner beträffande mom. I av utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i mom. I dels ock på bifall
till motsvarande delar, mom. I och II, av den av herr Johansson i Fredrikslund
m. fl. vid punkten avgivna, under 4) antecknade reservationen; och blev
utskottets berörda hemställan av kammaren bifallen.
På av herr förste vice talmannen därå framställd proposition biföll kammaren
härefter utskottets hemställan i mom. II.
Herr förste vice talmannen gav vidare propositioner beträffande utskottets
hemställan i mom. III, såvitt anginge motionen I: 48, nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan i denna del; 2:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som innefattades i den av
herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid punkten avgivna, med 1) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till det av herr Lundstedt under överläggnin
-
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
29
Ang. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
gen framställda yrkandet om avslag å motionen I: 48; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förstnämnda propositionen. Votering begärdes emellertid av herr Holmdahl,
i anledning varav herr förste vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den under 2 :o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Lundstedt
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkt 105 :o) mom. III, i vad angår motionen I: 48, antager yrkandet
om bifall till utskottets hemställan i samma del med den ändring i avseende å
motiveringen, som innefattas i den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.
vid punkten avgivna, med 1) betecknade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det av herr Lundstedt under överläggningen framställda yrkandet om avslag
å motionen I: 48.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
om omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 91 ja och 91 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
I följd härav nedlade herr förste vice talmannen i rösturnan en ja-sedel och
en nej-sedel, varefter på anmodan av herr förste vice talmannen en av sedlarna
upptogs ur urnan av herr Eriksson i Stockholm. Denna sedel utvisade ja;
och hade kammaren alltså till kontraproposition antagit yrkandet om bifall
till utskottets hemställan i förevarande del med den ändring i avseende å motiveringen,
som innefattades i den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.
vid punkten avgivna, med 1) betecknade reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande proposition för huvudvoteringen uppläst
och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
105 :o) mom. III av utskottets förevarande utlåtande nr 8, i vad angår motionen
I: 48, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som innefattas i den av herr Johansson i
Fredrikslund m. fl. vid punkten avgivna, med 1) betecknade reservationen.
Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tilllämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
del.
30
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Härpå framställde herr förste vice talmannen propositioner beträffande utskottets
hemställan i mom. III, såvitt anginge motionen II: 340, nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på bifall till motionen
II: 340; och fattade kammaren beslut i överensstämmelse med innehållet i den
förra propositionen.
Slutligen blev utskottets hemställan i mom. III i övrigt på därå av herr
förste vice talmannen given proposition av kammaren bifallen.
Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Punkterna 106—109.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Äng. under- Punkten 110, angående undervisning genom infödda lärare i tyska, engelska
''infödda^lärare. °°h franska språken vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
i vissa språk Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t i punkten 115
manna läro- av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till undervisning genom inveriken
m. g. födda lärare i tyska, engelska och franska språken vid de allmänna läroverläroanstalter.
ken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av
23,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
till Undervisning genom infödda lärare i tyska, engelska och franska
språken vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1938/
39 anvisa ett förslagsanslag av 22,100 kronor.
I en vid punkten fogad reservation hade herrar Johansson i Fredrikslund,
Hansén, Pauli, Andrén, Carlström, Persson i Falla och Holmdahl, förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, till Undervisning genom infödda lärare i tyska, engelska
och franska språken vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 23,000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Holmdahl: Herr talman! Vid denna punkt är också fogad en reservation,
och jag skall tillåta mig, då jag biträtt denna reservation, att få säga
några ord med anledning härav.
I alla instanser har man varit enig örn att de löneförmåner som utgå till
våra infödda lärare i tyska, engelska och franska borde något ökas med anledning
av den lönereglering, som förra årets riksdag beslöt beträffande läroverkens
lärarkår. Alla ha varit ense örn, att arvodena behövde ökas, men
olika meningar ha framträtt när det gällde med huru stort belopp dessa arvoden
borde ökas. Hittills ha dessa språkassistenter haft 3,500 kronor i årsarvode
utan att därpå har utgått något dyrtidstillägg eller annat tillägg.
Skolöverstyrelsen har efter en utredning, som framför allt har tagit sikte på
en jämförelse mellan extralärarnas arbetsbörda och dessa språkassistenters,
ansett, att de borde utfå ett till 5,200 kronor förhöjt arvode. När detta förslag
kom till statskontoret, ansåg emellertid statskontoret, att man borde kunna
nöja sig med en ökning av 700 kronor. Statskontoret minskade alltså överstyrelsens
förslag med 1,000 kronor och föreslog 4,200 kronor. När sedan
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet skulle ta ståndpunkt
till detta, tyckte han att nedprutningen ändock var litet väl kraftig, och an
-
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
31
Ang. undervisning genom infödda lärare i vissa språk vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)
såg, att språkassistenterna åtminstone borde få en löneförhöjning, så att de
komme upp till 4,500 kronor.
Dessa språkassistenter äro ju ute under effektivt 160 dagar, och arbeta under
de besvärligheter, som alltid följa med att vara på resande fot. Praktiskt
taget bli de sysselsatta hela läsåret. Om man vidare tänker på att dessa
språkassistenter väl ändå under sommarferierna besöka sitt hemland och lia
kostnader för dessa resor, måste man, enligt min uppfattning, komma till, att
man bör kunna biträda Kungl. Maj :ts förslag, eftersom denna ökning icke
på något sätt kan anses vara för stor.
Reservanterna lia ansett, att statsutskottet har prutat litet i onödan och lia
föreslagit en ökning på 900 kronor i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag. Vi ha nämligen ansett, att alla skäl tala för ett bifall till Kungl.
Maj :ts förslag oförändrat, och det är det yrkandet jag ställer, då jag nu yrkar
bifall till denna reservation.
Herr Svensson: Herr talman! Den närmast föregående talaren motiverade
sitt yrkande med att statsutskottet i detta fall prutat för mycket. Det är i
varje fall så, att vi förorda en ökning av 700 kronor, vilket jag tycker icke är
så dåligt. Dessa assistenter ha kortare tjänstgöring, de ha ju undervisning
i 160 dagar i stället för 200 normalt. Detta har statskontoret påpekat, och
jag tycker, att man icke gör vederbörande någon egentlig orätt, örn man begränsar
höjningen till det belopp, statskontoret föreslagit.
Beträffande den del av herr Holmdahls anförande, där han sade, att de äro
på resande fot och därigenom få sin tjänstgöring något längre, så är det väl
ändock så, att det är många utlänningar som sätta värde på att få resa för
att därigenom få rekreation, och rander sådana förhållanden behöva de icke
någon särskild ersättning därför.
Det är i korthet de skäl som statsutskottet har för sitt förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall. Frågan gäller således huru mycket man skall höja
på denna punkt, och vi ha ansett att höjningen i varje fall är så pass tillräcklig,
att man gott kan nöja sig med utskottets förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Det är naturligtvis en ganska liten penning det här rör sig örn; skillnaden
mellan Kungl. Maj :ts förslag och det vartill utskottet har kommit är ju
ganska liten. Jag måste dock säga, att sedan jag blivit personligen uppvaktad
av två av dessa språkassistenter, nämligen den franske och den tyske, och dessa
för mig framlagt huru det har gått ihop för dem med de arvoden de ha, har jag
nödgats medge, att det fanns skäl för en förbättring. Jag hade verkligen icke
hjärta att gå lägre än det förslag som givits i propositionen och som statsutskottet
ytterligare har prutat på några hundra kronor. Saken är nämligen den,
att dessa assistenter leva, som redan sagts, på resande fot; de välja icke fritt
vart de skola resa, de måste ut till våra läroverksstäder, de skola bo där på förefintliga
hotell och betala för sig i vanlig ordning. Ha de då exempelvis, vilket
är naturligt, en familj boende i landet, äro de i det läget, att det är ganska
svårt för dem att få det att gå ihop. Visserligen kan det sägas, som min ärade
vän, herr Svensson i Grönvik, sade, att det är en rekreation att få resa. Ja, det
beror på det. Det kan vara en rekreation att få fara ut och titta på olika städer,
om man nämligen Ilar en hygglig ersättning flir allt det besvär och alla utgifter
som äro förenade med att vara på ett annat ställe än där man har sin familj.
Det nu utgående beloppet är faktiskt, om man skall få hit kompetent folk,
val lågt. Vi äro angelägna örn att dessa tyska, franska och engelska assistenter
32
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. undervisning genom infödda lärare i vissa språk vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)
skola var väl kvalificerat folk. Erfarenheten har visat, att det är nyttigt, att de
ligga en tid vid läroverken och ge lärjungarna en föreställning om huru det
främmande språket talas av infödingar, och de hålla fördenskull föreläsningar
örn olika saker. Det är då icke likgiltigt vad de ha för utbildning, utan
det är ett önskemål att få kunnigt folk, som kan hålla litterära föreläsningar
o. dyl. för lärjungarna, och det är givet, att vill man hålla kompetensen uppe,
får man också ge dem så pass mycket i ersättning, att man kan få dem att
stanna kvar. Jag har därför den uppfattningen, att den nedprutning statsutskottet
gjort har gått för långt, och jag vädjar till kammaren att rösta för
Kungl. Maj:ts förslag, som redan det innebär en betydande nedprutning under
det belopp, som skolöverstyrelsen kommit till i sin beräkning.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Det säger sig självt, att det icke är den större
eller mindre totala summan av detta anslag, som för statsutskottet har varit
det avgörande. Några hundra kronor mer eller mindre i denna väldiga budget
spelar naturligtvis i och för sig ingen som helst roll. Men det är statsutskottets
traditionella förpliktelse att så långt möjligt hålla stegringarna av utgifterna
på en måttlig nivå, som varit det för utskottet bestämmande motivet.
Dessa arvoden till lärare i främmande språk äro att betrakta såsom ett slags
svenska stipendier till utländska lärare, av vilka staten kan hava nytta därigenom
att de kunna ge lärjungarna vid läroverken en föreställning om, huru
språken talas. Och detta är en sak av stor betydelse, det har statsutskottet alltid
varit fullkomligt övertygat om. Men då ifrågavarande arvode är ett slags
förmån, som staten, givetvis med egoistiska beräkningar, bjuder utlänningar,
så kunna dessa icke räkna på att få ett arvode, som är likställt med en läroverkslärares
lön. Man har i detta fall tagit de extra adjunkternas lön såsom
norm och försökt avpassa arvodet med hänsyn till dels denna lön, dels längden
av den tjänstgöring, som det här är fråga örn, och därvid kommit till den summa,
som statskontoret föreslagit. Ett tillägg av 700 kronor är väl i alla fall
ingen liten arvodesökning i förhållande till de löneökningar, som i fjol beslutades
för läroverkslärarna. Dessutom får jag väl lov att fråga herr statsrådet,
örn det icke är på det sättet, att dessa språklärare få ersättning för sina resekostnader.
Ty man begär väl icke, att de skola utföra sina resor med hjälp av
dessa arvoden?
Det är sålunda icke den totala summan, det här är fråga om, utan det är''
statsutskottets skyldighet att söka hindra utgiftsstegringar, där sådana kunna
anses vara onödiga och kanske på andra håll bliva prejudicerande, som här
varit det bestämmande.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Holmdahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
110:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
33
Äng. undervisning genom infödda lärare i vissa språk vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och förklarade herr talmannen, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av
herr Mosesson, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos^ 97 ja och 81 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.
Punkten lil.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 112, angående kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter.
I punkten 117 av åttonde huvudtiteln hade Kungl. Maj:t uti innevarande
års statsverksproposition föreslagit riksdagen att till kurser för lärare vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 29,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två i huvudsak
likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr Myrdal
(I: 151) och den andra inom andra kammaren av fröken Kerstin Hesselgren
m. fl. (II: 161), vari hemställts, att antalet kurser i sexualundervisning måtte
ökas till tre samt att anslaget med anledning härav måtte ökas från 8,000
kronor till 12,000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å herr Myrdals och fröken Hesselgrens m. fl. ovannämnda
motioner (I: 151 och II: 161), i den mån dessa motioner skilde sig
från nämnda förslag, till Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 21,500
kronor.
Vid denna punkt hade herr Holmdahl fogat en reservation, vari han förklarat
sig anse, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Fröken Hesselgren: Herr talman! Vid denna punkt har jag jämte flera
andra av kammarens ledamöter avgivit en motion, i vilken hemställts örn ökning
av antalet kurser i sexualundervisning. Denna hemställan stöder sig på
skolöverstyrelsens framställning.
.Nu har utskottet avstyrkt denna motion, men såvitt jag förstår har utskottet
gjort detta med förståelse för betydelsen och behovet av dylika kurser. Utskottet
säger, att örn intresset fortfarande visar sig vara så starkt, som det för
närvarande är, så tar utskottet för givet, att Kungl. Maj :t till ett kommande år
kommer att föreslå en utvidgning av kursernas antal. Nu är jag utomordentligt
övertygad örn att detta intresse är förefintligt, och därför kan jag icke annat
än uttala den förhoppningen, att statsutskottets förutsättning är riktig, och
att Kungl. Maj :t till ett annat år kommer att öka antalet av dessa kurser. Det
är nämligen en mycket viktig sak detta, att lärarna få all den hjälp, som kan
givas dem i en så ömtålig fråga, som detta är. Det är på lärarnas kloka led
Andra
kammarens protokoll 1988. Nr 22. 3
Ang. kurser
för lärare vid
de allmänna
läroverken
m. fl. läroanstalter.
34
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Ann- kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
(Forts.)
ning, som vår ungdoms inställning till denna fråga i mycket hög grad vilar.
Och med kännedom örn huru pass svårt det är att meddela undervisning på detta
område kan man icke annat än önska, att lärarna måtte få all den ledning, som
därvidlag är möjlig. Jag ber därför fa uttala en varm förhoppning att Kungl.
Maj :t nästa år måtte beakta det intresse, som i denna fråga finnes bland lärarkåren.
Herr talman! Jag har intet yrkande.
Herr Holmdahl: Herr talman! Även vid denna punkt har jag, ehuru ensam,
en reservation och skall därför be att få säga några få^ord. Punkten rör
sig örn anslag till vissa fortbildningskurser för lärare vid våra allmänna läroverk.
På denna punkt har utskottet prutat på ett av Kungl. Maj:ts förslag^,
som avser sådana kurser. Fröken Hesselgren torde därför icke finna det sa
särskilt överraskande, att utskottet icke har biträtt en^ enskild motion örn anordnande
av ytterligare en kurs inom ett ämnesområde, där Kungl. Maj :t
dock gått in för två kurser. Den punkt, som min reservation avser, gäller
de kurser för utbildande av slöjdlärare, som regeringen glädjande nog i år
har upptagit. Utskottet säger örn denna punkt: »Utskottet ser med tillfredsställelse,
att Kungl. Majit funnit anledning föreligga att •— låt vara provisoriskt
— vidtaga åtgärder för ordnande av den nu eftersatta utbildningen
av lärare i manlig slöjd för de allmänna läroverken • .»°
Men trots det att utskottet ser med sådan tillfredsställelse på detta,_ prutar
utskottet omedelbart ned anslaget i denna del med hälften. Kungl. Maj :t hade
föreslagit två kurser för lärare i manlig slöjd, men utskottet vill icke träda
in för mer än en av dessa kurser. Motiveringen därför synes mig rätt egendomlig,
ty utskottet säger, att örn behov av ännu en kurs framdeles befinnes
föreligga, så förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t till en följande riksdag
ånyo framlägger förslag. Nu är det ju sa, att vi ha hittills saknat varje utbildning
för dessa lärare i manlig slöjd. Och det är alldeles uppenbart, att
de två kurser, som Kungl. Maj :t i propositionen föreslagit, icke på något sätt
kunna täcka hela behovet. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
erinrar i ett uttalande i åttonde huvudtiteln örn att han har tillsatt en
kommitté för utredning av frågan örn utbildning av slöjdlärare, vilken kommitté
för närvarande arbetar, och att det gäller att ordna detta pa ett mera
permanent sätt. Men intill dess denna kommittés arbete är färdigt, anser
statsrådet det vara av vikt, att, i avvaktan på denna frågas definitiva lösning
enligt 1927 års beslut, provisoriskt ordna med korta kurser för utbildning
av slöjdlärare vid läroverken. Det är alldeles uppenbart, att tva sådana
kurser då äro att betrakta endast såsom en begynnelse. Att utskottsmajoriteten
stannar vid att föreslå endast en sådan kurs och säger, att erfarenheten
får visa, om det skall behövas ännu en, det vittnar enligt min uppfattning örn
att utskottet denna gång icke riktigt kunnat överblicka situationen.
Därest man tillmäter slöjdundervisningen för gossar viss betydelse, så tala
alla skäl för ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat på denna punkt,
vilket yrkande, herr talman, jag också ber att få ställa.
Herr Svensson: Herr talman! Det är intet tvivel om att det finnes ett
starkt intresse för slöjdundervisningen även här i riksdagen. Anledningen till
att utskottet i det här fallet nöjt sig med att tillstyrka endast en kurs är
icke bristande intresse för slöjdundervisningen som sådan. Men vi hade en
liten tveksamhet på en punkt, nämligen huruvida sex veckor är tillräckligt för
att bibringa den, som icke förut har större skicklighet och kunskap pa detta
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
35
Äng. kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
(Forts.)
område, nödig utbildning i ämnet. Vi hava ansett, att sex veckor är för liten
tid för att göra dessa lärare kompetenta att undervisa i slöjd. Det är därför
vi begränsat oss till att föreslå en kurs. Vi hava haft den uppfattningen, att
när det gäller lärare i slöjd bör det vara yrkesmän, som böra få den pedagogiska
utbildning, som fordras för att de skola kunna undervisa i slöjd. Jag
tror icke, att det är nyttigt för slöjdundervisningen överhuvud taget, örn man
tår lärare, som så att säga fått skumma litet av det erforderliga vetandet och
som alltså icke behärska det område, på vilket de skola undervisa. Jag tror
därför — och det är den uppfattning, som utskottet gjort sig till tolk för —
att det icke är nyttigt, om vi få för många sådana lärare, som allenast gått
igenom en kurs av denna beskaffenhet. Ty därigenom kan man icke säga, att
de, såvitt de icke — jag upprepar det — kunna åberopa tidigare utbildning,
bliva kompetenta att undervisa i slöjd.
Det är, herr talman, de skäl, på vilka utskottet begränsat sig till att föreslagen
kurs. Jag tror icke, att man i detta kan läsa ut bristande intresse för
slöjdundervisningen. Det är snarare tvärtom så, att vi sätta sådant värde på
denna undervisning, att vi icke tro, att det går att på sex veckor lära sig att
handhava den. Det kräves säkerligen en betydligt längre utbildning för att
bliva skickad att undervisa i slöjd.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Mosesson: Herr talman! Jag skulle icke gått upp i debatten i en sådan
här fråga, örn jag ej vore ordförande i styrelsen för en samskola, som under
hek den långa tid den verkat haft manlig slöjd på sitt schema. Jag skall
be att få säga^ att jag har den bestämda känslan, att det skulle vara mycket
lyckligt, örn våra läroverk finge mycket av slöjd. De äro nu alltför ensidigt
inriktade på rent teoretiska gebit.
Jag förstår ej hur min ärade vän herr Svensson i Grönvik kan komma till
detta, som han säde, att därför att man är intresserad för saken, så vill man
icke vara med på vad Kungl. Maj:t i detta avseende föreslår. Då borde väl
utskottet hava gjort bruk för de möjligheter det haft att anvisa några bättre
vägar än dem Kungl. Majit anvisat och icke härvidlag prutat på vad Kungl.
Maj :t hemställt om.
Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till reservationen.
Häruti instämde herr Andersson i Rasjön.
Herr Holmdahl: Herr talman! Jag måste med några ord bemöta herr
Svenssons i Grönvik sista yttrande. Det är visserligen sant, att vid behandlingen
av frågan om kurser för utbildning av slöjdlärare framkom i utskottet
just den uppfattning, som herr Svensson i Grönvik här gjorde sig till talesman
för, nämligen att det är icke så viktigt att låta t. ex. lärare med någon slöjdutbildning
genomgå yrkestekniska kurser som det är att låta yrkesmän genomgå
pedagogiska kurser. Men jag vill fästa uppmärksamheten vid, att när utskottet.
skulle fästa sina tankar på papperet, uttryckte sig utskottet mycket
försiktigare. Jag hänvisar till sidan 70 andra stycket, där utskottet säger:
»I princip har utskottet ingenting att erinra mot att den för ändamålet avsedda
kursverksamheten planlägges så, att den kan utnyttjas både av lärare
med otillräcklig yrkesteknisk erfarenhet och av yrkesmän med mindre tillfredsställande
pedagogisk utbildning.»
Alltså, utskottet har här uttalat sig med, som jag måste säga, berömvärd
och glädjande försiktighet. Och beträffande de kurser, som det vanligen är
36
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
(Forts.)
fråga om, nämligen för folkskollärare, som utbildat sig för slöjdundervisning,
alltså kurser, som i handlingarna betecknas som yrkestekniska kurser,^ tror
jag verkligen icke, att man kan underkänna dessa kursers betydelse på det
sätt, som den näst föregående ärade talaren gjorde, och detta därför, att den
yrkestekniska utbildning, som dessa kurser avse att giva, är av mycket stor
betydelse, då det gäller själva metodiken i ämnet slöjd. Det gäller att låta
dessa lärare inlära vissa typserier. Det gäller att lära dem, hur de skola lägga
de praktiska uppgifterna för pojkarna. Det gäller icke att göra dem till
yrkesmän, utan det gäller faktiskt — skulle jag vilja säga — ämnets metodik,
som måste inläras även i fråga örn det tekniska utförandet av vissa arbetsuppgifter
under slöjdlektionerna. Därför tror jag, att dessa kurser också äro
av stor betydelse.
När jag icke gick in på denna fråga i mitt första anförande, var det salunda
därför, att utskottet uttryckt sig på ett, som jag tycker, mycket moderat
sätt och erkänt, att det fanns fog för båda sorternas kurser. Säkert är, att
även örn utskottet blott velat gå in för de pedagogiska kurserna, hade det varit
mycket motiverat att tillstyrka två sådana kurser. De täcka i alla fall ej
behovet av slöjdlärare.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det låter nog mycket bra, som
herr Mosesson säger, att det är lyckligt för läroverken att få sa mycket av
slöjdundervisning som möjligt. Av elen anledningen yrkade han bifall till
det större förslaget, sålunda bifall till propositionen där det hemställdes örn
två kurser, en pedagogisk för yrkesmän, som också utskottet föreslår, och en
annan, som avser att giva lärarna ökad kännedom örn det yrke, som de skola
undervisa i.
Utskottets utlåtande är avsett att markera, så mycket som vi kunna det,
att det väsentliga i fortsättningen, när man skall försöka åstadkomma en
ökad yrkesundervisning i läroverken och en undervisning i slöjd, är att man
strävar efter att få yrkesmän som lärare men att man naturligtvis bör förse
dem med den pedagogiska underbyggnad, som gör att de icke kunna bliva
duktiga lärare för ungdomen.
De lärare, som efter en kort kurs i Nääs eller annorstädes skola skatta
sig ökade kunskaper i det yrke, vari de skola undervisa, har statsutskottet
och det är detta som varit bestämmande för utskottets utlåtande i det här fallet
— ingen större tro på, därför att på den korta tiden av sex veckor förkovrar
man sig icke nämnvärt i ett yrke, därest man icke har en grundlig underbyggnad
förut. Det är ett sätt att missakta själva yrket att tro, att man pa
sex veckor kan bli så kunnig i yrket, att man kan bli lärare i det.
Jag kan för tillfället nöja mig med vad jag redan har anfört. Det är salunda
ett försök att understryka betydelsen av yrkesmännens medarbetarskap
vid läroverken, när vi skrivit pa detta sätt. Jag kan ju också tillfoga, att
skall det bliva någon verklig yrkesundervisning eller slöjdundervisning i läroverken,
en undervisning, som pojkarna få en ordentlig aktning för, sa fordras
det att man ställer framför dem lärare, som kunna yrket ordentligt. Då få
pojkarna respekt och aktning för den, som är deras lärare. Men märka de —-och det göra de ganska snart — att han som yrkesman egentligen är en kladd,
som ingen kan hava någon aktning för och som icke ° har någon auktoritet
gentemot pojkarna, blir undervisningen också ganska dålig.
Man kan säga, att statsutskottet hade kunnat vara så generöst att det gjort
örn Kungl. Maj:ts förslag helt och hållet och sagt, att båda kurserna skola
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
37
Ang. kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
(Forts.)
vara pedagogiska kurser för yrkesmän. Det hade man naturligtvis kunnat
säga. Men att så ordentligt slå igen dörren för Kungl. Maj :ts tanke, som detta
skulle ha inneburit, det ha vi icke velat göra.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Svensson: Herr talman! Efter herr Jonssons anförande är det icke
mycket att tillägga. Jag begärde emellertid ordet då herr Holmdahl talade
örn ämnets metodik. Där kanske vi hava innebörden i vad han anser, att man
behöver lära på kurserna: att man trummar in i vederbörande att bara kunna
metodiken säkert. Men det är, som herr Jonsson sade, så, att eleverna komma
snart underfund med, örn lärarens förtrogenhet med sitt ämne är så begränsad,
att han icke behärskar det vidare än att eleverna kunna saken bättre
än läraren. Då blir det ingen respekt för honom och heller intet resultat
av undervisningen. Det räcker ej med metodiken. Det fordras också, att vederbörande
behärskar sitt område. Det hava för resten herrarna på en annan
punkt tidigare i dag med mycket stor skärpa givit oss till livs, att förutsättningen
för att en lärare skall fylla sin uppgift det är, att han behärskar sitt
ämnesområde. Det är icke minst viktigt på detta område. Det är ej nog
med att vederbörande tror sig kompetent eller förklaras kompetent därför att
han gått igenom sex veckors kurs. Jag tror icke på en sådan kompetensförklaring.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Holmdahl: Herr talman! Med anledning av de båda sista ärade talarnas
yttranden vill jag säga endast några få ord. Jag tror också liksom
dessa, att det är av utomordentligt värde att få verkliga yrkesmän i våra
skolor som slöjdlärare. Men det är säkert ej herrarna obekant, att vi hava
många utmärkta slöjdlärare inom vår folkskollärarkår. Och när herrarna så
starkt outrera denna ståndpunkt att föra fram yrkesmännen som slöjdlärare,
är det icke utan att ni överdriver eller synas mig i någon mån missuppfatta
slöjdundervisningens uppgift.
Slöjdundervisningen i våra skolor är icke avsedd att vara yrkesutbildande
— låt oss fastslå det — utan slöjdundervisningen i våra skolor är avsedd att
utgöra en — låt mig säga — psykiskt utomordentligt värdefull motvikt mot
det myckna teoretiska arbetet i skolan. Det är huvudskälet. Alltså, man
vill — jag tycker ej örn termen men man använder den i 1927 års skolproposition
— hava fram handens arbete framför allt i stadiet upp till 15—16 år.
Det är helt enkelt så, att pojkarna äro så konstruerade, att de följa mycket
bättre med i läsämnena, örn de samtidigt intresseras för arbete med sina händer,
vare sig det gäller träslöjd eller smidesslöjd. Det är denna slöjdundervisningens
uppgift, som gör att jag tror, att vi kunna hämta lärarna i slöjd
från båda hållen, både från lärarnas krets och från yrkesmännens krets.
Med denna syn är det alldeles uppenbart, att man kan vinna väsentliga ting
genom att låta en folkskollärare, som är god slöjdlärare, komma i kontakt med
de moderna strävandena, när det gäller typer och sådant, och att han kan
hava mycket gagn av att genomgå en slöjdkurs.
Det är bara detta jag vill säga. Jag konstaterar fortfarande med tillfredsställelse,
att utskottet uttryckt sig med sådan försiktighet som utskottet dock
gjort.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Jag vill med ett par ord framhålla skälet, varför propositionen föreslår
38
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
(Forts.)
båda typerna av kurser. Den utredning, som en vacker dag torde föra fram
till ett resultat, kommer att hava den allra största nytta av att hava hållpunkter
för vad erfarenheten visar, icke bara, när det gäller yrkesmännens
pedagogiska skolning, utan också, när det gäller pedagogernas yrkesskolning,
örn jag så får uttrycka mig. Vad som blir av värde för denna utredning är
följaktligen icke bara att se, vilka resultat man når, pär en hantverkare, en
skicklig yrkesman, får genomgå en pedagogisk träning, utan också, vilka
resultat man når, då en yrkespedagog, en vanlig lärare, får denna träning
att vara handledare i slöjd. Det är så jag sett det, och det är därför jag ansett
det rimligt att föreslå båda typerna för att få erfarenhet av dem båda. _
I likhet med herr Holmdahl vill jag också betona, att det är icke meningen,
att detta skall betraktas som yrkesskoleundervisning, utan det blir en komplettering
av den teoretiska undervisningen, en komplettering, som ur många
synpunkter är värdefull.
Jag skall gärna erkänna -— och detta vill jag säga till mina vänner herrar
Svensson i Grönvik och Jonsson i Eskilstuna — att jag var litet överraskad
över snävheten på denna punkt, därför att det har hojtats så kolossalt mycket
på sista tiden örn vikten av att så fort som möjligt få in_ slöjden ordentligt i
skolan. Har ej folkpartiet väckt en stor motion, som vi pedan komma till,
och har det kanske icke av herr Andersson i Håsjön och mångå av oss andra,
ja, jag antar av alla, talats örn vikten av att vi arbeta in sa snabbt som möjligt
i undervisningen just denna praktiska utbildning?
Men när Kungl. Haj:t kommer och söker tillmötesgå denna opinion, som vi
trodde vara mycket stark i riksdagen, se vi till var förvåning, att vi få bara
en reservant i statsutskottet och att statsutskottet bara vill vara med pa en
kurs. Jag måste säga uppriktigt, att detta förvånar mig.
Jag tycker, att kammaren gott kan följa Kungl. Maj :ts förslag, ty den erfarenhet,
som då vinnes, är ganska värdefull. Man får då^ nämligen icke bara
yrkesmännens pedagogiska utbildning prövad, utan man far också pedagogernas
lämplighet prövad. ..
Man har anmärkt på de sex veckorna, att det är för kort tid, när det gäller
lärarna. Ja, men handen på hjärtat! När skall en lärare vara med på dessa
kurser? Han måste vara med på dem under semestern, och tar nian sex veckor
av semestern, är det mycket nog. Man mäste nämligen också räkna med, att
han skall hava kvar något av den för rekreation, innan han skall in till arbetet
igen. De sex veckorna kunna sägas vara en kort tid, det medger jag
gärna. Men vi hava ansett, att skolöverstyrelsen har fog för sin uppfattning,
att det räcker med sex veckor.
Herr Svensson: Herr talman! De båda sista talarna: statsrådet Engberg
och herr Holmdahl, lia poängterat betydelsen av slöjdundervisningen såsom
ett slags förströelse, till skillnad från den teoretiska undervisningen, med uppgift
att rikta tankarna åt annat håll, så att säga. Begränsar man slöjdundervisningen
på detta sätt, förstår jag herrarna, men jag tänkte att slöjdundervisningen
också skulle vara till för att intressera unga män och kvinnor för
praktiskt arbete, att förkovra sig på det område, som de undervisas i, och
det undrar jag örn den gör, örn man inte har lärare, som behärska sitt ämne.
Det är från dessa utgångspunkter vi ha sett saken, och jag vill upprepa vad
herr Jonsson sade, att det är just på grund av vår respekt för och uppskattning
av slöjdundervisningens betydelse, som vi inte vilja vara med örn att
fuska bort denna genom att utbilda lärare på dessa kurser, som därmed tro sig
vara kompetenta att undervisa.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
39
Ang. kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
(Forts.)
Herr Weijner Herr talman! Jag vill mycket energiskt framkalla, att när
utskottet kar valt bara den ena vägen för utbildningen, är detta inte beroende
på någon ringaktning för slöjden utan därpå, att utskottet har den önskan att
man snarast möjligt skall få slöjdundervisning till stånd i den utsträckning,
som är erforderlig. Men om man känner till slöjdundervisningen i våra skolor
vet man, att den alldeles särskilt under det sista decenniet har i hög grad förändrats.
Man har kommit ifrån de enkla, exakta modellerna fram till, örn jag
får använda uttrycket, en mera konstnärlig och mera individuellt betonad slöjdundervisning.
Men örn man skall vara ledare för en sådan slöjdundervisning,
krävs det inte bara kännedom om verktyg, inte bara att kunna
hantera enklare verktyg, utan det krävs också ett ganska betydande mått av
yrkesskicklighet. Ett faktum är, att i de större städerna utvecklingen ofta
inte går i den riktningen, att folkskollärare i allmänhet meddela undervisning
i slöjd, utan det blir yrkesmän, som ta vid, ty folkskollärarna känna många
gånger att slöjdundervisningen överstiger deras tekniska färdighet.
Hur är det nu vid läroverken, herr talman? Jo, man har i vissa fall hantverkare
som slöjdlärare och i andra fall har man folkskollärare som slöjdlärare.
Men tror verkligen någon att man genom den sex veckors kurs i yrkesutbildning,
som här är föreslagen, får fram en enda ny slöjdlärare? Nej, man
får dessa, som redan äro slöjdlärare i folkskolorna, men örn de kunna undervisa
i folkskolan, där man har barn i ungefär samma ålder, och en likartad
slöjdundervisning, kunna de också utan vidare undervisa i läroverk. Utskottet
har menat, att man inte skall hindra den utveckling, som fortgår, nämligen
att yrkesmän mer och mer övertaga slöjdundervisningen, och detta är skälet
för att man inte har velat ha en sexveckorskurs för utbildning av pedagoger.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring däri, som innefattades i ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.
Punkten 113.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 114.
Kades till handlingarna.
Punkterna 115—125.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 126.
Lades till handlingarna.
Punkten 127, angående folkskoleseminarier: avlöningar.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag har vid denna punkt fogat en
blank reservation och skall be att med några ord få motivera den.
Det gäller ju här inrättandet av två nya seminarielinjer för att möta det
Äng. folieskoleseminarier:
avlöningar.
40
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. folkskoleseminarier: avlöningar. (Forts.)
ökade behovet av folkskollärare. Departementschefen har här föreslagit dels
en fyraårig linje och dels en tvåårig studentlinje. Vi erinra oss, att den omorganisation,
som beslöts 1936, fick en omfattning av bland annat fem linjer
för studentutbildning. Då det nu var fråga örn vilket slag av linjer, som
skulle inrättas för att få fram de lärare, som man var i behov av, säger skolöverstyrelsen,
vars yttrande återfinnes i propositionen på sidan 349, följande:
»Den brist på omkring 450 lärare, som sålunda skulle uppstå, kunde givetvis
icke täckas enbart genom att nya studentklasser intoges. Det vore visserligen
möjligt att förlägga sådana till seminarierna i Karlstad, Luleå och Stockholm,
men därigenom skulle blott en ökning av 72 elever årligen vinnas, överstyrelsen
skulle utan tvekan tillstyrka intagning av studentklasser vid dessa seminarier
år 1938, örn överstyrelsen ansåge sig kunna räkna på en fullgod rekrytering
av dessa klasser. Tyvärr syntes dock icke detta vara fallet. Vid intagning
i studentlinje till innevarande läsår visade det sig, att tillgången på
sökande var mycket knapp. Varken i Göteborg, Umeå eller Uppsala erhölle
studentlinjerna fullt antal manliga elever, utan sådana fingo överflyttas dit
av dem, som godkänts i Linköping eller Lund. De kvinnliga sökandena voro
mera fulltaliga, men seminariet i Umeå kunde dock icke fjella sina platser
med egna sökande, utan två elever fingo ditsändas av dem, som godkänts i
Stockholm, överstyrelsen ansåge sig därför icke kunna tillstyrka intagning
av mera än en extra studentklass, vilken borde förläggas till Stockholm, där
tillräckligt antal sökande alltid torde kunna påräknas.»
Det framgår alltså härav, att till de fem studentlinjer, som man har i den
nuvarande seminarieorganisationen, har man inte kunnat få tillräckligt antal
sökande vid alla seminarier. Det betyder, att man inte kan göra något urval,
ingen sovring av de inträdessökande. Jag tror vi kunna vara överens om, att
då det gäller att få fram goda lärare är just urvalet, sovringen, något av det
allra väsentligaste. Kommer den möjligheten bort, får man också bort en absolut
nödvändig faktor att få fram goda lärare. Det hjälper inte med att eleverna
ha studentexamen, ty — det kunna vi vara ganska övertygade örn — det
är inte till undervisningens och skolans gagn, örn vi få ett antal studenter, som
söker sig till denna utbildning som en nödhamn och på det sättet kommer fram
till folkskollärarexamen, men som inte har de förutsättningar i övrigt, som
äro nödvändiga.
Det är alltså uppenbart, att örn man har ett så litet antal studenter, som
äro aspiranter på denna utbildning, får man inte ett gott urval. Det har också
under behandlingen i avdelningen framkommit upplysning örn att det, vid ett
seminarium, som en av avdelningens ledamöter närmare kände till, visat sig
att eleverna i studentklassen där inte hade en önskvärd standard. De hade
inte den goda genomsnittliga kvalitet, som man måste fordra. Jag är övertygad
att örn man hade närmare kännedom om förhållandena vid andra seminarier
med studentlinjer, skulle man ha gjort samma erfarenheter. Det skulle
ha visat sig, att eftersom man inte har möjlighet till sovring, så vore inte standarden
sådan som den borde vara utan för låg.
Som frågan nu ligger till, är det ju ingenting att göra för i år. Man får
godtaga Kungl. Majrts och utskottets förslag här. Men har det visat sig, att
man här gjort ett felgrepp under en annan situation ■— på den tid, då seminarieorganisationen
bestämdes, var det ju ett överflöd av studenter, som sökte
sig till de olika utbildningslinjerna -— men att läget nu är helt annorlunda,
så bör man naturligtvis också taga konsekvenserna av det. Att göra ett felgrepp
är mycket förklarligt och förlåtligt, men att inte se till att få ett felgrepp
rättat, är mera allvarligt.
Jag vill ställa den vädjan till herr stasrådet och chefen för ecklesiastikde -
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
41
Ang. folkskoleseminarier: avlöningar. (Forts.)
partementet, som emellertid nu inte är närvarande i kammaren, att han måtte
taga dessa förhållanden under allvarligt beaktande till ett kommande år. Det
är nödvändigt att man ifråga örn denna utbildning får möjlighet till ett gott
urval, och detta kan, såvitt jag förstår, under nuvarande omständigheter inte
åstadkommas på annat sätt än att man får göra en inskränkning av dessa studentlinjers
antal. Här föreslås nu en utökning från fem till sex, vilket visserligen
avses vara en tillfällig åtgärd, och det antydes ju också i propositionen
att beträffande den speciella linje, som här skulle komma till, skulle man ha
att emotse ett gott urval. Därom kan jag inte yttra mig, men i varje fall föreligger
det missförhållande, som jag förut påpekat, och i den mån som det i
fortsättningen gör sig gällande, hoppas jag att departementschefen tar en justering
av denna organisation under omprövning till ett kommande år.
Herr Holmdahl: Herr talman! Jag skall endast be att få säga några ord
med anledning av den fråga, som den föregående ärade talaren framförde på
denna punkt, nämligen frågan örn rekryteringen av studentlinjerna vid våra
folkskoleseminarier.
Det är ju ett alldeles obestridligt faktiskt förhållande, som herr Persson i
Falla här pekat på. Tillströmningen till studentlinjerna har blivit mycket
mindre än många av oss trodde, då vi röstade för den nya seminarieorganisationen
med sina fem studentlinjer, och det är ju klart, att örn tillströmningen
blir allt för begränsad, kan verkligen en fullgod rekrytering äventyras.
Jag vet inte var man skall finna förklaringen till detta förhållande. Det
är inte så lätt att säga. Jag är tämligen övertygad örn att en omständighet,
som här spelat in, är högkonjunkturen, och det ser man för övrigt alltid, när
det gäller olika utbildningslinjer, att tillströmningen blir inte så stark under
en högkonjunktur som under en lågkonjunktur. Därmed må nu vara hur som
helst, men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att första gången då
organisationen startade i hela dess vidd med fem studentlinjer, var förra hösten
— hösten 1936 startade blott två studentlinjer. När jag hörde herr Perssons
i Falla vädjan till ecklesiastikministern tillåter jag mig därför att säga,
att vi få väl ändå avvakta något längre och något mera omfattande erfarenhet,
innan vi anse oss behöva taga upp frågan örn folkskoleseminariernas organisation
på nytt. Vi ha faktiskt inte mer än en enda hösts erfarenhet att
falla tillbaka på. Enligt min mening bör man avvakta resultatet av åtminstone
några intagningar till, innan man går in för en omändring av organisationen.
Det är möjligt att tillströmningen i fortsättningen kommer att bli tillfredsställande.
Blir den inte det, ger jag den föregående ärade talaren fullkomligt
rätt i att då måste vi naturligtvis med detta rikare erfarenhetsmaterial
taga under omprövning en förändring av organisationen.
Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 128—135.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 136.
Lades till handlingarna.
Punkten 137.
Utskottets hemställan bifölls.
42
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Ang. bidrag
till Ericastiftelsen
för
lärarutbildning.
Punkten 138, angående bidrag till Ericastiftelsen för lärarutbildning.
Uti innevarande års statsverksproposition bade Kungl. Majit i punkten 144
av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att såsom bidrag till Ericastiftelsen
för lärarutbildning för budgetåret 1938/39 anvisa ett anslag av 5,000 kronor.
I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lindén väckt motion (II: 243), vari hemställts, att riksdagen
måtte anvisa såsom bidrag till Ericastiftelsen för budgetåret 1938/39
ett anslag av 8,000 kronor, varav 5,000 kronor komme att utgå för lärarutbildning
och 3,000 kronor för psykisk hälsovård bland barn och ungdom.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag
och med avslag å herr Lindéns ovannämnda motion (II: 243), såvitt den
skilde sig från nämnda förslag, såsom Bidrag till Ericastiftelsen för lärarutbildning
för budgetåret 1938/39 anvisa ett anslag av 5,000 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrades därvid:
Herr Lindén: Herr talman! Som motionär i denna fråga har jag ali anledning
att, trots att motionen är avstyrkt, betyga min glädje över det intresse,
som Kungl. Majit visat frågan örn de psykopatiska barnen. Jag tilllåter
mig att fresta kammarens tålamod några minuter, därför att detta ärende
angående anslag till Ericastiftelsen, således ett anslag till förmån för psykopatiska
barn, nu för första gången är föremål för riksdagens behandling.
Jag vill för min del göra gällande, att jag hyser den uppfattningen, att denna
fråga har en mycket större räckvidd än vad kanske någon av oss i denna
kammare för närvarande tror. Man har tidigare med begreppet hjälpklassbarn
menat de mer eller mindre imbecilla barn, örn vilka vi äro på det klara,
att de på grund av intellektuell undermålighet äro ur stånd att följa undervisningen
i skolan. För dessa har Kungl. Majit gått in för betydligt större
anslag till utbildning av särskilda lärare. Men vi ha en betydligt större grupp.
Flera barn i detta land, som sannolikt genomsnittligt äro tillräckligt begåvade
för att kunna följa med undervisningen på samma sätt som vem som helst
av oss på den tid, då vi voro skolbarn, ha på grund av uppfostran, miljöförhållanden,
upplevelser och dylikt kommit så att säga vid sidan av den uppfostrande
möjligheten. Vi ha nog — och jag undrar, hur många fäder i den
här kammaren, som stå fria vid den anklagelsen — ideligen och ofta så gott
vi ha kunnat försökt förkväva våra egna barnungars individualitet. Vi ha
faktiskt många gånger genom vårt handlingssätt — ett handlingssätt, som
naturligtvis varit motiverat på grund av vår välvilja mot ungarna — ändå
gjort dem betydande skada. Vi ha nämligen tvingat på barnen andra åsikter
än dem barnen själva ha. Vi tvinga ofta genom vår uppfostran eller genom
vår undervisning i skolan barnungarna att byta åsikt ungefär lika lätt som vi
själva byta skjorta en lördagskväll. Örn vi inte kunnat tvinga ungarna att
byta åsikt och på detta sätt klara sig från våra erinringar och bestraffningar
ha vi kanske ändå kommit fram till det resultatet, att vi lia fått fram barnungar,
hos vilka motstridiga uppfattningar, motstridiga frågor kämpa. Dessa
barn kallar man problembarn, och de utgöra ett mycket svårt problem inte
bara för föräldrarna utan också för dem, som skola undervisa dem i skolan.
Jag skulle för min del vilja uttrycka saken på det sättet, att det gäller för
oss att så att säga hitta den riktiga nyckeln till låset för att kunna låsa upp
det. Bara ett enda litet exempel på vad jag menar.
Jag hade för åtskilliga år sedan en pojke i skolan, som efter en ytlig bedömning
utan vidare kunde betecknas såsom »dum». Det var en slö pojke,
som hade svårt att följa med i skolan, verkade rätt blyg borta, var oemottag
-
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
43
Ang. bidrag till Ericastiftelsen för lärarutbildning. (Forts.)
lig för undervisningen, okamratlig i sitt uppträdande oell höll sig ensam. Vad
berodde detta på? Jo, främst kanske därför, att lian hade en illa beryktad
mor, för vars skull pojken fick lida. Hans omgivning slog honom och förkvävde
hans anlag, han gick till skolan, fylld av komplex och av räddhåga
mot denna grymma och hårda omgivning. Han förlorade varje möjlighet att
tillgodogöra sig undervisningen och förlorade tron på sig själv. _ Det gällde
således att återfinna den. Kanske lyckas det också för oss vanliga skolmästare
att klara upp ett och annat sådant där problem själva. Emellertid förhåller
det sig så som doktor Nycander, vilken på Ericastiftelsen sysslat med
dessa spörsmål, säger, att »vissa individer för att utvecklas i normal riktning
behöva en annan vård och handledning än den, som i flertalet fall tyckes vara
god och ändamålsenlig. Man skulle också kunna säga, att vissa individer äro
känsligare än andra för olycksbringande upplevelser och pedagogiska felgrepp.
Erfarenheten visar dessutom, att flertalet ’problembarn’ i långt högre grad än
andra barn varit utsatta för olyckliga omständigheter, samt att ingående kunskaper
örn dessa förhållanden ge oss stora möjligheter att rätta till de ifrågavarande
barnens egenheter.»
Det gäller således för oss att kunna placera dessa barn, det gäller att hitta
den riktiga nyckeln till dem, och det kunna som regel icke föräldrarna och i
rätt stor utsträckning sannolikt inte heller yrkesmännen på undervisningens
område. Det kräves särskilda åtgärder och särskilda förutsättningar för att
härvidlag komma fram till ett resultat. Ericastiftelsen har velat ta en verksam
del i denna uppgift. Stiftelsen arbetar på två linjer; dels verkar den för
psykisk hälsovård bland barn och ungdom, dels har den också vid sig bundit
ett läkepedagogiskt seminarium, som avser att giva »pedagogiskt, medicinskt
och socialt orienterad utbildning i vård och handledning av svårfostrade barn
och svårfostrad ungdom».
Kungl. Majit har också beaktat denna angelägenhet, men har endast föreslagit
5,000 kronor för upprätthållande av det med Ericastiftelsen förbundna
seminariet. Jag har i en motion föreslagit att dessutom skulle utgå 3,000
kronor för själva hälsovårdsarbetet bland barn och ungdom vid Ericastiftelsen.
Jag resonerar nämligen på det sättet, att lika litet som någon av damerna
eller herrarna här i kammaren allvarligt funderar på att bygga sig ett hus
innan man anskaffat en tomt, lika litet skulle man val vara med örn att bevilja
ett seminarium anslag för en viss verksamhet innan man tryggat själva
grundvalen för detta seminariums verksamhet. Denna grundval är att Ericastiftelsen
verkligen kan bedriva sitt arbete bland dessa psykopatiska barn.
Vill man således garantera seminariets vidmakthållande, bör man också genom
statsmedel garantera arbetet bland dessa barn och denna ungdom.
Såsom ett motiv varför man inte nu skulle sträcka sig längre har utskottet
i sitt utlåtande anfört, att »frågan örn fortsatt understöd bör bliva beroende
av ej mindre de erfarenheter, som komme att vinnas angående stiftelsens här
ifrågavarande verksamhet än även utvecklingen av den i annat sammanhang
berörda utbildningen genom statens försorg av lärare för s. k. hjälpklassundervisning».
Som jag redan påpekat, är det emellertid synnerligen stor skillnad
mellan hjälpklassbarnen och dessa »problembarn», som Ericastiftelsen har
tagit sig an.
Till slut gör utskottet också gällande att det inte är tillrådligt att på grundval
av en enskild motion utsträcka statsunderstödet. Jag skulle gärna vilja
tolka det uttalandet så, att örn Kungl. Majit, på grundval av den erfarenhet,
som kan utvinnas av Ericastiftelsens verksamhet, finner anledning begära
mera pengar av riksdagen, så har Kungl. Majit redan på förhand fått löfte
örn de pengar som Ericastiftelsen kan behöva; utskottet kan bara inte med
44
Nr 22.
Onsdagen den 23 mare 1938 f. m.
Ang. bidrag
till avlöning
åt lärare vid
folkskolor.
Äng. bidrag till Ericastiftelsen för lärarutbildning. (Forts.)
hänsyn till den »enskilda motionen» vara med på att detta nu skulle bifallas.
Jag skall under sådana förhållanden inte ens försöka gå till storms emot det
mäktiga statsutskottet. Utan att vilja lägga in någon ond mening i travesteringen
skulle jag vilja säga, att emot statsutskottet skulle väl till och med själva
gudarna kämpa förgäves, och då kan ju inte en stackars enskild motionär
komma långt, i all synnerhet som just utskottets fingervisning åt Kungl.
Maj :t väl kan menas innebära, att detta anslag kommer tillbaka och blir av
större omfattning nästa år. Men trots detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till min motion.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Såvitt det på min mening ankommer uttryckte
herr Lindén en alldeles riktig åsikt, då han försökt tolka vad utskottet menat.
Det är en anvisning till Kungl. Maj :t, och örn Kungl. Maj :t vid närmare
prövning finner att här är en anstalt som behöver understödjas, så lider det
intet tvivel örn att statsutskottet kommer att biträda ett sådant förslag, vilket
även enligt min personliga uppfattning är det riktiga. Min egen åsikt är
nämligen den, att denna verksamhet är av alldeles utomordentlig betydelse.
Anledningen till att utskottet ställt sig som man kan tycka en smula snävt
avvisande till motionen är att det alltid varit sed att statsutskottet, när det
begäres ett anslag på ett alldeles nytt område, där utskottet inte känner
sig mäktigt att pröva huruvida anslaget är motiverat eller ej, hänvisar vederbörande
att först pröva vägen över Kungl. Maj:t. Har en ordentlig
prövning skett där och har man material på bordet, som gör att riksdagen
kan bedöma saken bättre än den kunde förut, men Kungl. Majit ändå ställer
sig avvisande, då kan man med större utsikter vädja till riksdagen att korrigera
Kungl. Maj :t. Som det nu ligger till, finns det ingenting annat att göra
än att bifalla utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till berörda
hemställan med den ändring däri, som innefattades i den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 139 och 140.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 141, angående folkskolor m. m.: bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor.
Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit i punkten 147
av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels besluta, att lärare vid mindre
folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor skulle från och med den 1
januari 1938 äga av statsmedel åtnjuta lönetillägg enligt av departementschefen
förordade grunder, dels ock till Folkskolor m. m.i Bidrag till avlöning åt
lärare vid folkskolor för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av
89,500,000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen
inom första kammaren:
nr 83 av herr Norman;
nr 84 och 85 av Wagnsson, och
nr 145 av herr Sam Larsson m. fl.; samt
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
45
Ang. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
inom andra kammaren:
nr 244 av herr Ryling m. fl.; och
nr 260 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
I de likalydande motionerna I: 83 och II: 244 hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta att lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid
folkskolor skulle från och med den 1 januari 1938 äga av statsmedel åtnjuta
ett lönetillägg av 300 kronor per år, dels ock höja det av departementschefen
äskade förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor för budgetåret 1938/39 med 244,000 kronor.
I motionerna 1:145 och 11:260, vilka jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag rörande vårt undervisningsväsen i främsta rummet med avseende
på l:o behovet av en utvidgad yrkesundervisning inom skilda fack och den
lämpligaste organisationen av denna, 2:o en rationell anordning av folkskolans
lärostoff samt möjligheten att införa yrkesvalsrådgivning i folkskolans sista
klass, 3:o lämpligheten av att uppdela fortsättningsskolans uppgifter såväl i
fråga örn teoretisk som praktisk undervisning på andra skolformer samt 4:o
möjligheterna för en väsentligt utökad allmänt medborgerlig undervisning för
ungdom i mera mogen ålder, varvid särskilt borde övervägas ökat stöd åt folkhögskolorna
och den fria folkbildningsverksamheten.
Under erinran örn utskottets uttalande i motiveringen, att vissa i motionerna
1:145 och II: 260 givna uppslag till förbättrande av yrkesundervisningen beaktades
vid pågående sakkunnigutredningar, hade utskottet hemställt
I. att riksdagen måtte
a) avslå herrar Normans och Kylings m. fl. ovannämnda motioner (I: 83
och II: 244);
b) besluta, att lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor
skulle från och med den 1 januari 1938 äga av statsmedel åtnjuta lönetillägg
enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1938 angivna grunder;
c) i anledning av herr Wagnssons ovannämnda motion (I: 85) medgiva, att
statsbidrag finge utgå till arvoden åt timlärare i läroämne vid folk- och småskola
på sätt av utskottet i motiveringen angivits;
d) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för
budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 89,500,000 kronor;
II. att herrar Larssons och Anderssons i Rasjön m. fl. ovannämnda motioner
(I: 145 och II: 260) måtte anses besvarade med vad utskottet i sin motivering
anfört;
III. att herr Wagnssons ovannämnda motion (I: 84) måtte anses besvarad
med vad utskottet i motiveringen anfört.
Vid punkten voro fogade reservationer:
1) av herrar Olof Olsson och Oscar Olsson, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionerna I: 83 och II: 244;
2) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottet under åberopande av i reservationen
anförd motivering bort under II hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om den
utredning rörande vårt undervisningsväsen, varom hemställts i herrar Larssons
och Anderssons i Rasjön m. fl. ovannämnda motioner (1:145 och II: 260);
3) av herrar Olof Olsson, Hansén, Bäcklund och Danielsson, vilka instämt i
reservationen under 2).
46
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag nödgas begära ordet på denna
punkt, inte för att jag har något att anföra rörande vad som där avhandlas
i fråga om anslagen till folkskollärarnas löner — det är ju därom punkten
handlar — utan emedan statsutskottet här har stoppat in en motion, vari jag
och åtskilliga andra av kammarens ledamöter ha framlagt vissa synpunkter på
vår folkundervisning. Nu är statsutskottet en så mäktig institution, att jag
inte gärna kan våga mig på att klandra dess formella handläggning av ärendet,
men nog förefaller metoden, lindrigt sagt, något opraktisk. Skulle det
nu vara så, att statsutskottet avsett att göra större heder åt motionen genom
att behandla den i samband med en kungl, proposition, vill jag säga att jag
gärna hade avstått från den hedern mot att få motionen behandlad i ett annat
sammanhang.
I dessa motioner som ta sikte på en del brister i vår nuvarande folkundervisning
pekas också på vissa utvägar att råda bot på dessa brister. Naturligt
nog ha inte motionärerna kunnat framlägga preciserade förslag, området är
vidsträckt och frågorna komplicerade, och därför ha vi liksom så många
andra motionärer fått nöja oss med att begära en utredning. Men denna
utredning är avsedd att läggas efter breda linjer och syftar till ett övervägande
i större sammanhang av ett flertal frågor som röra vår skolorganisation,
främst då folkundervisningen.
De punkter som vi särskilt ha tagit upp och som återfinnas i yrkandena
hänföra sig till yrkesundervisningen och yrkesvalsrådgivningen, fortsättningsskolans
ställning i vårt undervisningssystem, en gallring av lärostoffet i folkskolan
och slutligen ökade möjligheter till en vidgad medborgarbildning för
ungdom i mera mogen ålder. Statsutskottet har icke kunnat bestrida det befogade
i syftet med motionerna. Utskottet har snarare gjort mycket långt
gående medgivanden och erkännanden i motiveringen och har jämväl i klämmen
vävt in en positiv sats. Men utskottet förmenar, att den av oss ifrågasatta
utredningen är obehövlig, därför att en del av vad som i motionen omhandlas
är föremål för utredning i annat sammanhang. Statsutskottet har
med stor iver letat i utredningslabyrinternas snårskog för att finna så många
avslagsskäl som möjligt. Resultatet är verkligen aktningsvärt. Man har
nämligen plockat fram inte mindre än sju olika kommittéer, som uppgivas
arbeta med utredningar, vilka löpa mer eller mindre i linje med de krav vi
ha framfört i motionen. Jag tror att man med den metod statsutskottet har
använt härvidlag, skulle ha kunnat hitta många fler utredningar, ty en hel
del av de kommittéer, som utskottet åberopar, sysslar med helt andra saker,
som föga eller intet ha att skaffa med motionskraven.
Jag skall nämna några exempel på utskottets bevisföring i det här sammanhanget.
Bland utredningarna hänvisar utskottet först till 1936 års yrkesskolsakkunniga.
Ja, benämningen låter bestickande, det måste ju vara en
utredning som sysslar med yrkesskolproblemet. Ingalunda! Det är en utredning
som sysslar med lärarutbildning för yrkesundervisning, speciellt för
utbildning av lärare i slöjd. — För övrigt kan man undra örn det är en
riktig ordning att utreda sättet för utbildning av lärare för yrkesundervisning
innan man vet, vilka skolor och vilket system man i fråga om yrkesundervisningen
ämnar gå in för. Nästa kommitté som åberopas är rationaliseringsutredningen.
Dess huvuduppgift är enligt direktiven att klargöra på
vilket sätt samhället och medborgarna skola kunna anpassa sig efter det nya
läge som skapats genom rationaliseringen. Jag vill ingalunda bestrida att
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
47
Ang. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
därvidlag kunna uppkomma och måste uppkomma problem, som även beröra
yrkesundervisningen, men ingen kan väl säga att emedan en sådan utredning
pågår, behövs det ingen utredning örn yrkesundervisningen i större omfattning.
Sedan nämner utskottet ett par utredningar som haft att behandla detaljer
av det stora problemet, nämligen hembiträdesutredningen och lantbruksundervisningssakkunniga.
Båda två ha vi berört i vår motion, och beträffande det
föreliggande förslaget till omorganisation av den lägre lantbruksundervisningen
lia vi tillåtit oss säga, att det på ett mycket ofullständigt sätt fyller de
krav vi anse böra ställas på en verklig yrkesundervisning för jordbrukarungdomen.
Vidare åberopas en utredning som kallar sig hantverkssakkunniga,
en utredning som visserligen bar frågan om lärlingsutbildningen för hantverket
örn hand men som därjämte har andra uppgifter, i första hand frågan
örn legala kompetenskrav för utövandet av vissa yrken. 1937 års folkskoleutredning
är också nämnd, men den bar ju egentligen mera organisatoriska
och lönetekniska uppgifter att syssla med. Den tillsattes som bekant för att
söka lösa en del svårigheter som uppstå i anledning av föregående riksdags
beslut i fråga om lärarelönerna vid folkskolan. — Inom parentes vill jag
passa på att säga, att den utredningen borde ha varit färdig vid det här laget,
emedan skoldistrikten nu som bäst äro i färd med att genomföra en utvidgning
av lästiden. Skall det vara någon nytta med den pågående utredningen,
borde dess resultat ha förelegat, innan distrikten ge sig i kast med den uppgiften.
Den enda av de uppräkande utredningarna som verkligen löper parallellt
med kraven i vår motion är den s. k. verkstadsskoleutredningen. Ändamålet
med denna var ju till en början att undersöka behovet och möjligheten av
yrkesundervisning för arbetslös ungdom. Nu kan man läsa mellan raderna
i ut skottsutlåtandet att uppdraget skulle vara utvidgat att gälla någonting
mer och större. Därom kan jag inte yttra mig med bestämdhet, men i varje
fall är verkstadsskoleutredningens uppdrag i främsta rummet att utreda möjligheterna
att ombilda befintliga verkstadsskolor till centrala verkstadsskolor
för större områden, alltså även det en detalj av de problem vi här diskutera.
Bland annat beröres ju icke av den utredningen en sådan sak som yrkesutbildningen
för affärsbranschen o. dyl.
Yi ha ingalunda förbisett att en rad utredningar pågå på området. Det
är snarare vetskapen härom som föranlett oss att påyrka ett samordnande av
de olika linjer, efter vilka de pågå, och en allmän översyn av hela problemkomplexet.
Snarare är det väl så, att de exempel som statsutskottet dragit
fram för att motbevisa våra yrkanden, i stället skulle kunna användas som
skäl för ett bifall till vår motion. Det är just denna splittring i utredningslinjerna
som är så påfallande och som i grund och botten måste verka oroande.
Att motionärerna inte äro ensamma om denna uppfattning framgår av
bl. a. en artikel som varit införd i det socialdemokratiska ungdomsförbundets
tidskrift och ur vilken jag tillåter mig citera följande: »På statsmakternas
goda vilja att utreda hithörande problem skall här icke klagas. Men med berättigande
anse vi oss kunna fråga, om sältet att dirigera denna utredningsapparat
är så lyckligt funnet. Ett flertal sakkunnigekommittéer, tillkallade
av olika departementschefer, sysselsätter sig f. n. med olika, begränsade avsnitt
av problemet, och vi våga hysa den meningen, att detta är olyckligt med
hänsyn såväl till den totala överblicken av frågan som yrkesutbildningens framtida
organisatoriska gestaltning. Redan på det utredande stadiet borde, tycker
man, yrkesutbildningsfrågornas samordnande ske på ett mera systematiskt
sätt, än vad nu iir fallet.»
48
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
Utskottet anser emellertid att en samordnande översyn bör komma i efterhand
och att detaljutredningarna nu böra fortsätta. Enligt min uppfattning
är detta en mycket dålig beräkning, emedan de olika problemen gripa in i varandra
så att det inte är möjligt att tillfredsställande lösa det ena utan att ta
hänsyn till det andra. Och varför? Jo, därför att en väsentligt utvidgad
yrkesundervisning ovillkorligen måste beröra fortsättningsskolans organisation,
åtminstone i de fall då fortsättningsskolan är yrkesbestämd, och det är
den på många ställen där den är bäst organiserad. I sådana fall måste ju,
för den händelse man åsyftar en verkligt systematiskt ordnad yrkesundervisning,
frågan örn fortsättningsskolans fortsatta uppgift ovillkorligen bli aktuell.
Och i samma ögonblick som man nödgas angripa problemet om fortsättningsskolan
och vad som där skall bibringas eleverna, kommer man också
in på spörsmålet örn hur det sjunde skolåret skall utnyttjas. Och slutligen,
skulle man vid ett sådant övervägande finna att fortsättningsskolan och yrkesskolan
lämpligen bör organiseras så att vissa uppgifter överflyttas från fortsättningsskolan
till yrkesskolan, uppkommer det tredje problem vi berört i vår
motion, nämligen frågan örn nödvändigheten av att bibringa ungdomen en ökad
medborgarbildning, eventuellt vid mera mogen ålder.
Det är klart att de utredningar som nu pågå ingalunda täcka hela behovet
av en förbättrad yrkesundervisning, även örn samtliga, som väl fallet blir, så
småningom leda fram till resultat. Det är endast vissa avsnitt som äro behandlade
i de här uppräknade utredningarna. Jag skulle här vilja citera ett
uttalande som göres av herr Oscar Olsson i hans vid punkten avgivna reservation,
som på ett mycket lyckligt sätt illustrerar de krav man har rätt att
ställa i fråga örn yrkesundervisningen. Han säger nämligen: »Det allmänna
har alldeles samma skyldigheter mot blivande arbetare och bönder i fråga örn
beredande av tillfälle till grundläggande yrkes- och medborgarbildning som
gentemot de lärda yrkenas utövare och skrivkarlarna, samma intresse också.
» Den motion som här är väckt, siktar i vad angår yrkesutbildningen vida
utöver gränserna för de kommittédirektiv, vilka statsutskottet åberopat som
ett skäl för att den större utredningen icke borde komma till stånd.
Det förefaller, som örn statsutskottets majoritet icke skulle ha visat någon
större vilja att förstå motionärernas syfte. Därpå tyder det faktum, att utskottets
majoritet drar fram en del exempel på vad som under de senare åren
åtgjorts för att stärka folkskolan. Man har nämnt införandet av det sjunde
skolåret och beslutet i fjol örn lärarnas löner, varigenom man förmenar att
skoldistrikten uppmuntrats att öka den årliga lästiden. Men det är saker, som
angå helt andra områden, än de som beröras i motionen. Det är åtgärder, som
sikta till att förstärka folkskolan såsom grundskola. Vi ha icke riktat någon
kritik mot folkskolans förutsättningar i det hänseendet, utan vi sikta till den
fortsatta medborgarutbildningen eller om man så vill, överbyggnaden på
grundskolan. Slutligen påstår utskottet, att en utredning efter de större linjer
motionärerna föreslå skulle leda till ett undanskjutande av nära liggande angelägna
åtgärder, bland annat organiserandet av en bättre yrkesorientering och
yrkesutbildning.
Man kan fråga, vad som nu kommer att ske, örn utredningarna få ha sin
gång. Ja, dessa sju utredningar komma naturligtvis var och en på sitt avgränsade
område att visa upp vissa resultat. Men det större problemet ligger
i alla fall obehandlat och oprövat. Det förefaller, som om man vore bekajad
av en påfallande räddhåga att se vårt undervisningsproblem i ett större perspektiv.
I Danmark har man helt nyligen gått in för en genomgripande reform
av folkundervisningen just i syfte att lägga större vikt vid den praktiska
utbildningslinjen, en reform, som jag rekommenderar kammarens leda
-
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
49
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
möter att taga närmare kännedom örn. Den skall förresten omsättas i det praktiska
livet i dessa dagar.
Det är beklagligt örn, som jag förmodar, ett positivt beslut i denna fråga
icke kan komma att fattas i år. Det måste emellertid komma ett beslut härom
förr eller senare, och ju förr detta sker, desto större utsikter har man att inom
rimlig tid organisera upp undervisningen på ett ur alla synpunkter tillfredsställande
sätt. Man behöver naturligtvis icke ovillkorligen följa de linjer, som
föreslås i vår motion. Den Olssonska reservationen innehåller en del synpunkter,
vilka icke i allo sammanfalla med vad vi lagt till grund för våra
yrkanden. I varje fall är det här fråga örn problem, som icke i längden kunna
skjutas åt sidan.
Att döma av de namn, som stå under reservationen vid denna punkt, skulle
intresset för saken vara större i medkammaren än här i andra kammaren, egendomligt
nog, då det ju här framförallt rör sig örn en småfolkets angelägenhet
och icke minst örn ett landsbygdsintresse. Ingen kan bestrida att landsbygdens
ungdom varit och är tillbakasatt i fråga örn möjligheterna att skaffa sig utbildning,
och i alldeles särskilt hög grad gäller detta om yrkesutbildningen.
Den är på många ställen i städerna väl ordnad, i de större städerna till och
med synnerligen väl ordnad, men detta omdöme kan icke gälla längre än så.
I småsamhällena och på rena landsbygden saknas många gånger praktiskt taget
alla möjligheter för ungdomen till fortbildning. Det är därför beklagligt,
om man icke förstår och inser att det här är fråga örn ett landsbygdsintresse.
De orättvisor, som nu föreligga i fråga örn utbildningsmöjligheterna mellan
samhällenas och landsbygdens barn, kunna omöjligen i längden få bestå.
Jag hoppas verkligen att ståndpunktstagandet i utskottet icke är representativt
för uppfattningen här i kammaren.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 145 i första kammaren
och nr 260 i andra kammaren.
I detta anförande instämde herrar Mosesson, Johanson i Huskvarna, Fredberg,
Björling, Åqvist, Annér, Sandberg, Österström, Barnekoiv och Dahlbäck,
fröken Hesselgren samt herr förste vice talmannen Jeppsson.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman, mina damer och herrar! Herr
Andersson i Rasjön anmälde först sitt missnöje med den form under vilken
motionen blivit behandlad i statsutskottet. Utskottet hade behandlat motionen
tillsammans med huvudtiteln och det var han mycket litet belåten med.
Först och främst vet jag icke, örn det finnes några formella hinder för att en
motion, som icke har några anknytningspunkter till en huvudtitel, behandlas
i sammanhang med denna. Så har skett förr, och så kan väl ske även i
fortsättningen. Detta ärende hör till åttonde huvudtiteln. Vi behandla nu
hela ecklesiastikstaten, och det här är ju ett ärende, som ligger under dess
domvärjo. Följaktligen kan det icke anses vara ett fel att göra som statsutskottet
har gjort. Men örn man likväl anser, att detta innebär en missaktning
mot motionärerna, får väl svaret på en sådan invändning bliva, att huvudsaken
ju är hur en motion blir behandlad. Det är det väsentliga. Om herr Andersson
i Rasjön möjligen föreställer sig, att förslaget från statsutskottet skulle
fått en annan innebörd, örn motionen behandlats särskilt och icke knutits tillsammans
med huvudtiteln, misstar han sig naturligtvis.
Herr Andersson i Rasjön drog ett par tre exempel för att visa, att utskottet
valt ganska dåliga argument för sitt avståndstagande från motionen, då
utskottet räknat upp en rad utredningar, som pågå. Herr Andersson i Rasjön
nämnde bland annat yrkesskolesakkunniga och rationaliseringsutrednin
Andra
kammarens protokoll 1938. Nr 22. 4
50
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
gen, och han kunde icke finna, att dessa utredningar hade något som helst
samband med det ärende, vi nu behandla. Yrkesskolesakkunniga skola närmast
utreda frågan om ökad utbildning vid yrkesskolorna. Jag föreställer
mig, att det icke är av oväsentlig betydelse för detta ärende, d. v. s. för yrkesundervisningen,
att man har lärare i ämnena och att dessa lärare stå på en
hög standard. Jag föreställer mig, att om man har god tillgång på lärare
och goda sådana, kommer det att öva inverkan på den undervisning, som herr
Andersson i Rasjön likaväl som jag är mycket intresserad av. Vad rationaliseringsutredningen
beträffar är den enligt mitt sätt att se av utomordentlig
betydelse, därför att den är fundamental. Det är ett fundamentalt intresse i
detta sammanhang, att man vidtar sådana anordningar, att ungdomen, som
kommer ut i livet, har någonting att syssla med. Jag kan försäkra herr Andersson
i Rasjön, att denna motion fått den behandling i andra avdelningen
av utskottet —- det kan man för övrigt läsa ut av skrivsättet, om man har litet
god vilja — som den förtjänar, varken mer eller mindre, i varje fall icke
mindre. Bakom motionen ligger det en god tanke, det skall icke bestridas,
men i många delar är motionen synnerligen oklar och mycket svag. Och den
omständigheten, att motionen upphöjts till rang, heder och värdighet av partimotion
har icke gjort den mera klar eller mera stark.
Det är tre områden, som avhandlas i motionen. Först och främst -— jag
tar dem icke i den ordning, i vilken de förekomma i motionen — vill jag nämna
folkskolan, eftersom det är den grundläggande skolan. Man gör vissa
anmärkningar mot dess organisation, i varje fall mot den effekt, som folkskolan
uppnår, och som man anser vara klen. Det är därför icke riktigt, när man
säger, att motionen egentligen icke berör folkskolan sådan den nu är beskaffad.
Det gör motionen visst. Om herr Andersson i Rasjön en gång till läser
igenom vad han skrivit under, skall han på sid. 11 se, hur man där avhandlar
folkskolan och kritiserar densamma. Man anser icke, att den är sådan
den skall vara, nämligen en grundläggande medborgarskola med god effekt.
För det andra behandlas behovet av medborgerlig bildning utöver folkskolestadiet,
och för det tredje framhäves vikten av en förbättrad yrkesundervisning,
en utvidgad yrkesundervisning efter stora mått.
Man skall icke, när man behandlar ett ärende som detta, glömma bort att
folkskolan är en barndomsskola och icke kan vara någonting annat. Det är
en grundskola för den fortsatta undervisningen och slutligen är den obligatorisk.
Alla barn, som icke åtnjuta sådan särskild undervisning, som vissa
föräldrar kunna kosta på sina barn, skola gå i folkskolan. Formen för den
svenska folkskolan är det, enligt min mening, i stort sett inget fel på, och det
har herr Andersson i Rasjön i sitt anförande icke heller velat direkt påstå,
fastän man tycks antyda det i motionen. Men det svenska folket har icke
kunnat fylla formerna för folkskolan. Det återstår ännu mycket att göra.
Man kan säga, att vi för den grundläggande folkutbildningen, skolundervisningen,
här i landet sytt en sådan drygt tilltagen dräkt, att vi ännu icke kunna
fylla ut den, åtminstone icke i alla de detaljer av dräkten, vari lemmarna
skola döljas. Orsakerna härtill äro många. Ofta nog råder brist på intresse
hos de lokala skolmyndigheterna, i synnerhet på landsbygden, men för all
del också i städerna. Mångenstädes spelar också den svaga ekonomien hos
kommunerna en roll. Man har nöjt sig med dåliga, t. o. m. mycket bristfälliga
lokaler, som ibland äro sådana, att de möjligen kunna nödtorftigt godkännas,
men knappast ens det. Man har i stor utsträckning underhaltig undervisningsmateriel
att ställa till lärarnas och barnens förfogande. Ofta har detta berott
på snålhet och brist på förståelse för folkskolans betydelsefulla uppgifter.
Man har i dessa dåliga lokaler försedda med denna dåliga undervisningsma
-
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
51
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
teriel plockat in alla de skolpliktiga barnen utan att så mycket bekymra sig
om, ifall en elei av dem icke äga fysiska eller psykiska förutsättningar för att
tillgodogöra sig den undervisning, som bedrives i skolan. Där lia suttit dåligt
klädda barn, som haft lång väg till skolan. De ha varit trötta och våta efter
vandringen till skolan, således urståndsätta att med vaket intresse följa med
undervisningen. Det har varit undernärda och dåligt närda barn, som under
en lång skoldag fått nöja sig med en ganska knapp torrskaffning. Åt dylika
med fysiska och psykiska brister behäftade barn har man icke ägnat någon
vidare uppmärksamhet, men man begär ändå att de, hur dåliga förutsättningar
de än ha, skola kunna följa med skolundervisningen. Man har icke brytt
sig örn att undersöka hur barnen äro beskaffade. På grund av dessa omständigheter
har resultatet mångenstädes blivit ganska klent.
Någonting mycket väsentligt enligt min mening är, att man får ett bättre
barnmaterial att undervisa, att man får bättre standard på den ungdom, som
skall gå i folkskolan. Därför äro alla de åtgärder, som redan äro vidtagna i
det avseendet, eller som äro bebådade av ecklesiastikministern, av alldeles
utomordentlig betydelse. Får man barn i skolan, vilka ha de konstitutiva
förutsättningarna att tillgodogöra sig undervisningen på ett betydligt bättre
sätt än svenska allmogens barn i stor utsträckning nu ha, kommer också undervisningsresultatet
att visa sig bli ofantligt mycket bättre.
Det är egendomligt, att man anmärker på svenska folkskolan nu, då den
efter årtionden av stillestånd tar åtskilliga steg framåt. Så har ju skett på
senare år med statsmakternas medverkan. Staten har kunnat ställa till förfogande
större resurser för skoldistrikten i olika avseenden än förut. Skoldistrikten
kunna icke längre anföra ekonomiska skäl såsom orsak för sin likgiltighet
för folkskolans förbättring. Skoldistrikten ha större möjligheter nu
än förut att förbättra folkskolorna. Det visar sig också i ett stegrat intresse
för en förbättring av folkskolorna i alla möjliga hänseenden. Man åstadkommer
bättre skollokaler, längre undervisning, skaffar sig bättre undervisningsmaterial,
söker uppnå högre skolformer, centraliserar skolorna, så att man
därmed vinner bättre skolformer o. s. v. Men dessutom vidtager man välfärdsåtgärder
av olika slag för att förläna ungdomen den konstitution, som
den behöver för att på ett bättre sätt tillgodogöra sig undervisningen. Man
får också tänka sig att sedan nu folkskollärarnas lönefråga lösts, skall den
frågan icke i så hög grad som förut absorbera lärarnas intresse, utan de kunna
i fortsättningen i högre grad intressera sig för sina huvudsakliga uppgifter
och för pedagogiska spörsmål än de förut kunnat göra.
Vad medborgarutbildningen beträffar, får man icke veta hur motionärerna
tänkt sig att den skall utformas. Är det meningen att den skall göras obligatorisk?
Skall man ha ungdomsskolor för åren mellan folkskolans avslutningsålder
och myndighetsåldern, eller hur har man tänkt sig saken? Föreställer
man sig, att det kan vara möjligt, att barnen, sedan de kommit ut i förvärvsarbete
och sysslat med detta sitt arbete i några år, åter skola kallas in tili
skollokalerna för en obligatorisk undervisning i skolämnena? Man får inget
besked örn hur motionärerna i detta fall tänkt sig utvecklingen, men det hade
varit önskvärt, örn anvisningar hade givits för en blivande utredning på ett
så viktigt område och i en så betydelsefull detalj av folkundervisningen.
Vad medborgarutbildningen angår, kan man icke säga, att det nu saknas
möjligheter till dylik. Formerna finnas. Man har icke bara fria skolor, såsom
folkhögskolor, man har fria folkbildningsorganisationer av olika slag. Alla
större folkliga organisationer av någon kulturell eller social betydelse hava
med mycket stort intresse ägnat sig åt medborgarutbildningens uppgifter. Så
är fallet med arbetarnas bildningsförbund, jordbrukarungdomens förbund,
52
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning ål lärare vid folkskolor. (Forts.)
bondeförbundets ungdomsrörelse, och en råd av andra organisationer såsom
nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer och så vidare. Formerna finnas
sålunda. Vad det är fråga örn är de ekonomiska resurser, som kunna ställas
till förfogande för hela denna fria betydelsefulla folkbildningsverksamhet,
som vi äga i landet. Jag går så långt, att jag vågar påstå, att ingen verkligt
vaken och intresserad ungdom, som med en smula allvar ser på livet omkring
sig, numera saknar möjlighet att skaffa sig en större medborgerlig utbildning,
än som folkskolan kunnat bibringa. Har man de psji-kiska krafterna
att intressera sig för någonting annat än dagens rent elementära behov, har
man också utan tvivel i detta land stora möjligheter att skaffa sig en ökad
medborgerlig utbildning. Ifall det i alla fall brister i medborgarutbildningen,
kan man väl åstadkomma förbättringar tid efter annan. Man kail bygga
på och bygga ut och omorganisera i smått, utan att man för den sakens skull
behöver slunga ut hela problemet i en stor utredning.
Vad som är väsentligt i motionen och som utskottet med verkligt allvar
försökt fånga upp och göra någonting av så långt det är möjligt, det är frågan
örn yrkesutbildningen. Det är motionens värdefullaste del. Enligt min åsikt
har nämligen motionärerna pekat på den svagaste punkten i hela det svenska
folkskoleundervisningsväsendet. Därvidlag hjälper det icke med någon individuell
vilja hos de unga. Där komma de unga icke långt, om de också ha aldrig
så stor trängtan efter ett yrke eller att skaffa sig ökad utbildning; där behövs
handledning, råd och effektivt stöd i utomordentligt stor utsträckning.
Det avgörande — jag återkommer till det jag berörde i fråga örn rationaliseringen
— det avgörande är att man har en ekonomisk grund för de anga att
bygga på, att man har möjlighet att när de ha slutat skolan, ge dem något att
syssla med och ägna sitt intresse åt och som de också kunna förtjäna en slant
på. På det sättet växer deras självförtroende och deras möjlighet att göra sig
gällande. Men ha de ingenting att syssla med, går en god del av deras handlingskraft
förlorad. De förlora sitt självförtroende, och det är således inte
minst i den andliga hygienens intresse att man sörjer för att _ ungdomen blir
sysselsatt eller åtminstone får lära sig något, som sedan kan bli den till nytta,
när den får ett förvärvsarbete eller någon stadigvarande sysselsättning.
Det är detta vi ha velat framhäva. Det är denna betydelsefulla punkt i motionen,
som utskottet har velat ta fasta på och göra vad som är möjligt att
göra för att framhäva denna del av utredningskravet. Örn man skiljer bort
det som enligt utskottets mening är oklart och obestämt och, inte nödvändigt
att nu offra någon tid och några pengar på och tar fasta på det, som är av
avgörande betydelse, så kommer man till att det är yrkesutbildning för ungdomen.
Det är utskottets mening. I varje fall är det min uppfattning, att
en sådan utredning bör komma till stånd med det allra snaraste. Sa fort som
åtminstone det väsentligaste av vad alla de nu pågående många yrkesskoleutredningarna
avse har blivit slutfört, får man göra en översyn. Man får
försöka koppla ihop allt som är av väsentlig betydelse i dessa utredningar,
samordna resultaten, se efter, var det brister, var man möjligen bör fylla ut,
var man möjligen bör komplettera och var man möjligen bör ändra och sedermera
få ett stort och enhetligt resultat, som statsmakterna sedermera kanna
bygga sina beslut på. Men det förstår väl herr Åndersson i Rasjön själv
mycket väl örn han vill, att skall man kasta hela den svenska folkundervisningsfrågan
in i en enda stor utredning, kommer det att dröja manga, manga
år innan man får några positiva resultat. Ty först och främst mäste en sadan
utredningskommitté konstituera sig i form av en studiekommission, som lär sig
ämnet och börjar på att göra undersökningar för att komma till klarhet pa
alla de dunkla punkter, som motionärerna själva ha lämnat obesvarade, hedan
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
53
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
man ägnat en tid åt att studera den uppgift man har sig förelagd, kan man
börja arbeta på positiva uppgifter. Men så skall man gå över hela det vida
fältet från småskolans första klass ända upp till yrkesutbildningens högsta
former — de högsta förmer, som man kan tänka sig —- och så skall man göra
något slags enhetlig organisation av detta. Man får inte bryta ut den ena
delen och fatta beslut utan att veta, hur den andra delen skall se ut, och resultatet
kommer alltså att låta vänta på sig många år. Under hela denna
långa tid kommer folkundervisningsväsendet i landet att stelna i formerna.
Man kommer ingenstans. Alla förslag till förändringar och reformer och alla
organisatoriska förändringar komma att av statsmakterna med ali sannolikhet
avvisas med den motiveringen, att detta ligger under utredning. \7i kunna
inte göra något, förrän vi få se utredningens resultat. Herr Andersson
ser själv vilket hinder, fastän det är ett relativt litet hinder just nu för utredning,
som alla de många pågående yrkesutredningarna bilda. Skall man
gå vidare och häva ned i denna jättelika utredningsgryta ännu flera spörsmål
för att se, vad man kan få fram för dekokt av detta så småningom, kommer
det att dröja ofantligt lång tid.
Det är således i folkundervisningens eget intresse — och för min egen del
vill jag bestämt hävda, att jag är en av folkundervisningens varmaste vänner
i det här landet, det betyget kan jag få lov att ge mig själv —• således inte
minst i folkundervisningens eget intresse, av vikt att man hindrar, att denna
jätteutredning skall ligga som en förlamande bläckfisk, höll jag på att säga,
över hela vårt undervisningsväsende under minst ett tiotal år framåt. Det
undviker man genom att biträda utskottets förslag, till vilket jag nu ber att
få yrka bifall.
Herr Danielsson: Herr talman! Denna motion spänner ju över ett mycket
stort område och sönderfaller, kan man säga, i flera yrkanden och delar. Det
har yrkats dels utredning om yrkesutbildning och yrkesval i skolorna, dels
framställts yrkande örn den medborgerliga bildningen. Vad det senare beträffar
är det ju, som också nämnts här, fråga örn att man skall undersöka
möjligheterna att understödja det fria folkbildningsarbetet. Det skulle föra
allt för långt att här gå in i detalj, och jag kan, efter de anföranden som hållits,
fatta mig ganska kort. Jag skall bara peka på några problem, som motionen
har vidrört.
Det är riktigt, som den föregående ärade talaren sade, att yrkesutbildningen
torde vara den del av motionen, som vi ha mest behjärtat och där motiven
för yrkandena ligga klarast, men detta ligger ju i sakens natur, höll
jag på att säga. Vad yrkesutbildningen beträffar kan man ju bara se på
siffrorna i exempelvis årets statsverksproposition, där folkskoleväsendet drar
en kostnad av cirka 100 miljoner, de högre läroverken och med dem jämförliga
skolor ungefär 25 miljoner och själva yrkesutbildningen genomsnittligt 5 å 6
miljoner kronor. Till lantbruksundervisningen är anslaget 1,600,000 kronor,
vill jag minnas. Statistiken visar också, att det är en ringa procent av alla
barn, som få någon verklig yrkesutbildning. Det är ofrånkomligt, och det
egendomliga är att på samma gång, men utan kännedom om varandra, framkommo
både denna motion och krav från annat håll på åtgärder i detta hänseende.
Sålunda framkommo på en kongress med deltagare från de nordiska
länderna av den socialdemokratiska ungdomen ungefär likalydande yrkanden
angående yrkesutbildningen, och man begärde, vill jag minnas, på denna
kongress även yrkesvalsrådgivning i skolorna. Det är ett problem, som är
så stort, att vi mycket snart nödgas gripa till kraftigare medel än vad man hittills
gjort på detta område.
54
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
Det är sant, som här anförts, att både yrkesutbildningen och den allmänt
medborgerliga bildningen ha varit mycket omhuldade av statsmakterna under
senare år. Detta har icke varit någon partifråga och är det ej heller nu, även
örn det råkar vara medlemmar av endast ett parti, som stå under motionen.
Glädjande nog ha vi varit ganska eniga ifrån de olika partierna örn förbättringar
i vårt undervisningsväsende på de olika områdena. Tvisterna lia i allmänhet
gällt detaljer. Jag skall inte gå in på detta vidare, men man kan ju
peka på att utvecklingen går mycket fort och vi veta, att den ungdom, som
träder ut i livet och skall bära upp produktionen under den närmaste framtiden,
är mindre talrik än förut. Vi veta ju, att barnantalet har minskats. Det
blir färre personer i de yngre åldrarna, och dessa måste vara mycket kunniga
i sitt yrke för att kunna hålla produktionen uppe.
Man har här mycket välvilligt behandlat just denna del av motionen, som
avser yrkesutbildningen — det skall jag vara den förste att erkänna. Man
säger, att det pågår en hel del utredningar. Jag har emellertid den uppfattningen,
att dessa välbehövliga och sakkunniga utredningar icke täcka allt
vad man begär i motionen. Man säger vidare, att när dessa utredningar bli
färdiga, skall man nog ta en översyn över det hela — alltså just vad vi begärt
— men man anser det inte vara behövligt att skriva till Kungl. Maj :t örn den
saken. Man tycker att det ändå kan ske ett slags översyn över de olika yrkesfrågor,
som ligga under utredning. Men när man varit så pass välvillig, tycker
jag likväl utskottet kunnat gå med på en skrivelse. Det hade varit ett
starkare understrykande av vad man säger sig från olika håll vilja främja och
vara intresserad av.
Vad sedan beträffar yrkesvalgivningen i skolorna så är detta ett problem,
som det inte råder delade meningar örn.
I fråga örn den allmänt medborgerliga utbildningen för barn vid en något
högre ålder är det inte lika lätt att komma med några bestämda direktiv, och
man har inte velat göra det. Man tycker ändå att det borde lia kunnat undersökas.
Det bör inte vara alldeles omöjligt att göra det, även om man inte
bestämt preciserar de olika punkterna och säger att så och så skall det vara.
Här är ett område, där vi kanhända lia divergerande uppfattningar i detaljer,
och då skulle det väl vara en förtjänst, att man har en viss frihet att lägga
upp utredningen.
Vad det fria folkbildningsarbetet beträffar, som vi lia hänvisat till, är det
riktigt som det har sagts, att det har gått framåt. Man har, som utskottet
skriver, folkhögskolorna, den populärvetenskapliga bildningsverksamheten
och folkbiblioteken jämte en del andra saker, och då är det bara ett problem,
säger utskottet, i vad mån man vill effektivt ekonomiskt understödja dessa
fria folkbildningsinstitutioner. Ja, det kan ju sägas, men jag tror det kunde
behövas en översyn över detta i alla fall. Jag kan ta ett enda exempel, nämligen
lantbruksundervisningen. En kommitté är ju färdig med sitt förslag,
och det kommer väl att tas mer eller mindre obeskuret av riksdagen. Men är
det så alldeles säkert att det förslaget blir sådant, att den stora massan —-alla de, som på detta område behöva undervisning — kunna bli delaktiga i
densamma? Kanhända få vi härvidlag ta ett betydligt längre steg. Det kan
hända, att dessa folkbildningsinstitutioner av varjehanda slag behöva undergå
någon justering, någon översyn. Det är detta, som vi ha begärt i motionen,
och jag tror inte att denna väldiga mammututredning, varom andra avdelningens
ordförande talade, skall förkväva allt initiativ på de olika områdena
under den tid, då utredningen pågår. Jag tror, att dessa farhågor äro mycket
överdrivna. Det ligger i sakens natur, att dessa önskemål inte kunna
förverkligas så fort, och däri bär han rätt. Det är framtidsplaner, men man
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
Ang. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
behöver därför inte underlåta att i detaljer och rörande redan beslutade saker
fortsätta med förbättringar och reformer.
Kärnpunkten i motionen är ju en allmän översyn av alla dessa problem.
iVi veta ju, hurudan uppfattningen är både om det ena och det andra. Men
den allmänna uppfattningen kan ju se fel i olika avseenden — därom kunna
vi inte yttra oss. Problemet är emellertid mycket stort, och då man utreder
så ofantligt mycket annat, skulle det inte skada med en utredning även på
detta område, som berör så många och, jag behöver inte säga det, så viktiga
saker, ty därom äro vi säkerligen alla överens. Under sådana förhållanden,
herr talman, finner jag inte anledning till annat än att instämma i det yrkande,
som framförts av herr Andersson i Rasjön.
Herr Dahlbäck: Herr talman! Då jag dristar mig att begära ordet i denna
fråga, är det inte därför att jag representerar någon sakkunskap på det håll,
där man har rätt att vänta det, såsom från lärarhåll och dylikt. Den enda
erfarenhet, som jag har, hänför sig till en av mig i min hemtrakt ganska flitigt
bedriven medverkan i folkbildningsarbetet, inte minst genom deltagande
i därvarande bildningsförbunds föreläsningskurser. Men det är framför allt
på grund av en erfarenhetsmässig verklighet, som jag mött i min ämbetsgärning,
som kommit mig att begära ordet i denna fråga.
Såsom domare har jag vid mer än ett tillfälle mött fattiga svenska pojkar,
som kommit i konflikt med rättvisan, inte minst just därför att vederbörande
saknat yrkeskunskap, utbildning i något ordentligt fack eller yrke. Jag skall
bara dra fram två fall. Intetdera av dem härrör från min egen personliga
verksamhet, men de ligga båda så färskt till som från detta år. Det ena
fallet har förekommit vid min egen rådhusrätt, där en ung man, som jag vill
minnas hade nått över 21-årsåldern, uppträdde såsom tilltalad men ingalunda
för första gången utan såsom iterationsbrottsling. Denne yngling hade efter
utslagets avkunnande ett uttalande — och det återgavs i ortens tidningar -—-ett mycket demonstrativt sådant: »Om jag hade fått lära mig ett yrke, skulle
jag aldrig varit här.» Det att han gjort ett första felsteg och begått ett brott
var ju mänskligt och förlåtligt, men när han på nytt sökte anställning, låg
det emot honom, inte bara att han varit i konflikt med rättvisan, utan framför
allt att han inte dugde något till. Han kunde såsom icke yrkesutbildad
inte få någon anställning denna tid, som dock icke kan sägas vara karakteriserad
av någon överdriven arbetslöshet.
Det andra fallet, som även refererades i ortstidningarna, gällde ett liknande
fall vid angränsande häradsrätt, men den åtalade var en pojke från den
stad, som jag representerar. Rubriken i en av tidningarna lyder så här:
»Ville till fängelse för att få lära sig ett ordentligt yrke.» Sedan följer i
texten ordagrant refererat efter den unge mannens egna ord under handläggningen
vid häradsrätten: »’Jag vill komma till ett ungdomsfängelse och lära
mig ett yrke, men jag vill inte vara kvar i denna sysslolöshet.’ Detta inlägg
gjordes», fortsätter tidningen, »av en 18 års yngling från Jönköping, häktad
för fem olika väskstölder vid Norrahammars folkets hus under en danstillställning
häromdagen.» Rannsakningen hölls på fängelset inför Tveta, Vista
och Mo häradsrätt, och sedan tidningen refererat en del detaljer kommer den
med följande avslutning: »Han hade inte alls något emot att intagas på an
stalt
av något slag och förklarade lugnt på domarens fråga, att han gärna
toge ett sådant straff för att få lära sig snickaryrket, som han hade mest intresse
för.»
Här blottas, synes det mig, en avigsida av vårt samliällsväsen, som har en
ganska stark beröring med den fråga, som här är uppe. Mig synes det som
56
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning ål lärare vid folkskolor. (Forts.)
om vi skulle lia råd att kosta på vår ungdom betydligt bättre utbildning än
vad vi för närvarande kostar på den. Det är ingalunda någon allmosa, som
därmed skulle skänkas, utan det är ett utslag av samhällets egen självbevarelseinstinkt,
som här skulle taga sig uttryck. Det synes, som om alla goda
krafter i samhället genom åtgärder av det slag, som här nu är uppe, borde
förena sig i att göra den avfallsprocent av svensk ungdom, som vi nu tycks
lia att räkna med, så liten som möjligt.
Jag skall naturligtvis inte yttra mig alls örn de vägar, som skola anlitas
i politiskt hänseende för att förverkliga detta önskemål. Jag böjer mig för
de auktoritativa uttalanden, som här gjorts. Frågan örn det lämpligaste tillvägagångssättet
är en sak för sig •—- det är inte fördenskull jag uppträder.
Men jag vill göra mig till tolk för den uppfattningen, att här bör det göras
något och att det örn möjligt bör göras snart. Jag tror, att örn ifrån det
allmännas sida en undersökning skulle göras rörande de icke yrkesutbildades
frekvens i vår asociala värld, om vi toge reda på hur stor roll de icke yrkesutbildades
grupp spelar i den verksamhet som åvilar barnavårdsnämnderna,
skyddshemmen och domstolarna samt vilka svårigheter deras klienter bereda
dem vid deras bemödanden att tillrättaföra dem genom intagande i skyddshem,
dömande till tvångsuppfostran, till villkorlig dom, ungdomsfängelse, frihetsstraff
etc., så skulle vi få en mycket skrämmande bild på alla dessa
områden av vad det spelar för roll att människor i sin tidiga ungdom inte
fått lära sig något ordentligt yrke och att man till följd därav alldeles givet
har att räkna med ett mycket betydande orsakskomplex som hänför sig till
denna brist, när det gäller de asociala tendenserna i vårt samhällsliv.
En annan sida, som kommit fram i motionen och som jag tillåtit mig understryka
genom mitt instämmande för en stund sedan, är kravet på ökad allmänt
medborgerlig bildning. Även härutinnan kan man mycket väl anlägga
rent ekonomiska synpunkter. Man kan säga, att statsmakterna varit mycket
generösa och att anslag beviljats år efter år till nya och åter nya områden.
Men även på denna punkt tror jag, att man har rätt att hävda, att det i självaverket
icke alls behöver vara fråga örn välgörenhet från samhällets sida. Här
gäller det en akt av ren självbevarelse. Ja, jag går ännu längre och säger,
att det gäller ett rent demokratiskt intresse till tjänst för de många, som icke
kommit i åtnjutande av vad man kallar allmänt medborgerlig bildning. Jag
har genom min ämbetsgärning kommit att bli vittne till, hur fattiga svenska
arbetare just till följd av brist på medborgerlig bildning helt enkelt icke kunnat
själva tillvarataga sina intressen i rent privaträttsligt hänseende. Man
har här uttalat — vi hörde det alldeles nyss — att varje vaken och framåtsträvande
ung människa i våra dagar, som det är något med, i vårt samhälle
har praktiskt taget tillfredsställande möjligheter att tillägna sig erforderlig
medborgerlig bildning. I städerna finnas ju kurser av olika slag, och på
landsbygden ha vi folkhögskolorna, lantmannaskolorna samt det frivilliga folkbildningsarbetet
o. s. v. Men verkligheten talar ett annat språk. Jag kan
visa hän på erfarenheter från t. ex. fattigvårdsområdet. Människor, som varit
blottställda till det yttersta, ha av den lokala fattigvårdsstyrelsen förvägrats
varje som helst understöd — trots personliga uppvaktningar i det oändliga —
och de ha kommit till mig i min egenskap av myndighetsperson och frågat,
huru de skola bära sig åt för att få sin rätt. Det har kanske varit sjukdom
i familjen eller andra omständigheter, som gjort det svårt för dem. Då har
jag i allmänhet personligen fått biträda dem •— och det är ju ingenting anmärkningsvärt
i det. Det hör också till ordningen för dagen, att i våra landskansli
de där tjänstgörande funktionärerna få stå dessa nödställda till tjänst
med att skriva ansökningar till respektive länsstyrelse för att förmå denna
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
57
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
att ingripa. De hjälpbehövande, ehuru unga, ha icke förmåga att skriva en
så enkel sak själva. Sedan de gått igenom folkskolan, lia de kanske på många
år aldrig hållit i en penna. Vi jurister märka t. ex., när en handling skall
bevittnas, hurusom vederbörande rent av äro generade för att skriva sina
namn, då de göra det •— som de själva tycka — så uruselt. Dessa fall äro
ingalunda enstaka. Vad vittna de örn? Jo, att denna möjlighet till medborgerlig
utbildning, som teoretiskt står den svenska ungdomen till buds, att genom
kurser och på annat sätt skaffa sig den yttersta förutsättningen för ett
utövande av medborgerliga funktioner, ingalunda är så allmän som man skulle
tro. Allt bör, synes det mig, göras för att bereda så breda lager som möjligt
tillfälle att förvärva den erforderliga medborgerliga bildningen. Som överexekutor
har jag fyrfaldiga gånger uppvaktats av arbetare, vilka fått införsel
i sin måhända minimala avlöning. De ha kanske haft sjukdom i familjen,
de ha haft hyra att betala, de ha gått arbetslösa, hustrun har väntat
ett barn o. s. v., och de ha försökt tala med utmätningsmannen i godo för
att förmå honom att sätta ned införselbeloppet men på för klaganden oförklarliga
grunder utan resultat. Då har man personligen vänt sig till den
högre instansen, till överexekutor, och begärt att få ändring. Men detta har
icke kunnat gå för sig med mindre en besvärsskrift avfattats, och då vederbörande
ombetts att göra detta, lia de sagt sig icke kunna. De ha icke ägt
förmåga att skriva en så enkel sak, som bara gällt några rader med angivande
av några få fakta. Hellre ha de då avstått från att hävda sin rätt.
Jag tror, att verkligheten pekar hän på krav på medborgerlig bildning här
i landet i långt större omfattning än man i allmänhet föreställer sig. Hur
nu detta skall gå till, hur vi så snart som möjligt skola nå därhän, det få
de durkdrivna parlamentarikerna tvista örn. Men vad jag velat framhålla
med mitt yttrande är, att detta är en verkligt stor folklig fråga det här gäller,
som det skulle vara beklagligt, om vi skulle låta den stranda genom något slags
inbördes oenighet örn på vad sätt målet skall förverkligas. Det är detta, herr
talman, som motiverat mitt inlägg här i dag.
Herr Weijner Herr talman! Jag skulle säkerligen icke ha begärt ordet —
i varje fall ej på denna punkt i debatten — örn icke herr Andersson i Rasjön
hade kritiserat arbetstakten i en kommitté, som jag bär ansvaret för, nämligen
1937 års folkskoleutredning. Herr Andersson i Rasjön menade, att kommittén
borde ha lagt fram sitt arbetsresultat så tidigt, att kommunerna kunde ha
haft det till ledning, när de förlängt den årliga lästiden. Jag vill gentemot
detta erinra om ett pär betydelsefulla fakta. Kommittén tillkallades formellt
den 30 juni förra året. Den fick sina direktiv i slutet av juli månad, och den
hade icke med bästa vilja i världen kunnat lägga fram något resultat förrän
några månader senare. Men om herr Andersson i Rasjön hade följt med den
utveckling, som skett, hade han kunnat finna, att förlängningen av lästiden
väsentligen ägt rum under sista halvåret 1937 och delvis omedelbart efter
riksdagsbeslutet. Man kan därför säga, att kommittén icke har haft tid att
lägga fram några förslag, som kunde varit vägledande för utvecklingen. Det
har synts mig naturligare, att man i någon mån avvaktat den frivilliga utvecklingen
i detta fall. Jag vill inom parentes säga, att denna ger belägg på
att de som talade för regerings förslaget i lönefrågan förra året hade rätt, då
de menade, att den uppdelning i lönegrader, som då beslöts, icke skulle medföra
de proportioner mellan de olika grupperna, som man från motsidan påstod.
Jag vill vidare erinra örn att de som hade avvikande mening den gången
och som ville en utveckling i etapper, i allmänhet angåvo den 1 juli 1940
som lämpligaste datum för den första förlängningen av lästiden.
58
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
Jag lämnar emellertid den saken, herr talman, och skall med några ord beröra
vad som yttrats här i debatten. Om jag då ytterligare ett ögonblick får
uppehålla mig vid herr Anderssons i Rasjön anförande, så yttrade han, att
han hade i föreliggande betänkande funnit icke mindre än sju kommittéer, som
sysslade med utredning på de områden, som motionen avser att täcka. Han
trodde förresten det var flera. Jag kan försäkra herr Andersson i Rasjön, att
med den avfattning reservationen fått är det flera än sju, ty reservationen
sysslar icke enbart med vad vi bruka kalla folkundervisning utan har också
dragit in läroverksundervisningen. Där talas om de praktiska linjerna i realskolan
och där föreslås praktiska linjer i gymnasiet, som skulle besökas av
unga arbetare och bönder i 17—20-årsåldern. Inom parentes sagt undrade jag,
när jag läste detta, hurudana de bönder voro, som befunne sig i 17—20-årsåldern.
Vid det laget har man näppeligen kommit så långt inom jordbrukets
område, att man kan kallas för bonde.
Emellertid skulle jag vilja säga också ett ord till herr Dahlbäck. Jag skall
icke använda hårda ord, men jag kan icke underlåta att uttrycka min förvåning
över herr Dahlbäcks anförande. Att här läsa upp tidningsrubriker örn
pojkar, som försäkra, att örn de hade fått lära sig ett yrke, skulle de icke ha
hamnat i fängelse, är att ockra på en sentimentalitet, som sannerligen borde
vara bannlyst från denna debatt. Det är nämligen icke så, herr Dahlbäck,
att det här går en skiljelinje mellan motionärerna, som vilja yrkesutbildning,
och utskottet, som icke vill yrkesutbildning. Utskottet ivrar i precis lika hög
grad som motionärerna för en förbättrad yrkesutbildning, och det är min
mycket livliga (ivert,ygeise, att förbättringen kommer betydligt snabbare, örn
man följer utskottet. Vad heter det i reservationen? Örn damerna och herrarna
vilja läsa på sidan 163, talas det där om att den utredning, som skall
komma till stånd, »icke skall göras av en vanlig parlamentarisk utredningskommitté
med hänsyn tagen till möjligheten att omedelbart genomföra vissa
åtgärder och förändringar i organisationen. Den bör vara en principiell och
saklig utredning med hänsyn tagen endast till den önskvärda och möjliga organisationen
av vårt barn- och ungdomsskoleväsen, för att detta på bästa sätt
skall fylla sin för samhället livsviktiga uppgift.» Efter denna principiella utredning
skall man taga upp de rent praktiska frågorna och försöka ingjuta liv
i den stora byggnad, som man dragit upp konturerna till. Jag frågar herr
Dahlbäck: vem skaffar den svenska ungdomen snabbast yrkesutbildning, den
som vill påskynda de utredningar, som pågå nu, som vill samordna dem och få
fram ett resultat, eller den som säger, att vi skola kasta hela frågan örn yrkesutbildning,
folkskoleundervisning o. s. v. i en stor utredningskvarn, där man
först skall få fram en principiell linje, där man för all del icke får inrikta sig
på några snabba resultat, och där man sedermera skall komma fram till specialutredningar.
Jag tror, att vi som gå på utskottets linje skydda ungdomarna
mera för fängelse än reservanterna.
I detta sammanhang kanske det bör poängteras, att den svenska riksdagen
sannerligen icke har saknat respekt för yrkesutbildning i det avseende herr
Dahlbäck vidrörde. Riksdagen har 1936 och 1937 godkänt en ny skyddshemsorganisation,
där det väsentliga nya bl. a. är, att man fått klart för sig,
att yrkesutbildning skall hjälpa de unga fram från att vara asociala till att
bli goda medborgare i samhället.
Innan jag slutar, herr talman, skulle jag vilja be damerna och herrarna i
minnet återkalla en högtidsstund, som vi hade i kammaren för någon månad
sedan. Det var herr Bäckström, som beredde oss den, och jag ber att nu, örn
än något sent, få framföra ett tack för den. Herr Bäckström hade väckt en
motion, som gällde folkpensionerna. Andra lagutskottet hade avstyrkt den
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
59
Äng. bidrag lill avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
med hänvisning till den stora utredning örn socialpolitiken, som är igångsatt
och pågår för närvarande. Herr Bäckström ironiserade på ett angenämt och
roligt sätt över de 9 herrar, som skulle stå högst uppe och överblicka fältet
men som på samma gång hindrade all utveckling på området. Jag tänkte vid
det tillfället som salig August Palm, att det var »Nemesius Diana», att det
var just folkpartiet, som berömde sig av att lia satt igång utredningen, hiu
vill folkpartiet sätta igång en ny stor utredning rörande undervisningsväsendet,
som skall för en mycket lång tid hindra all frammarsch och alla nyttiga
reformer. Jag har, herr talman, den meningen, att det behövts snabba reformer
på yrkesundervisningens område. Även på folkskolans område finns det
i vissa fall reformförslag, som tränga till en lösning.
Från dessa utgångspunkter kan jag icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den föregående talaren var i skolmästartagen.
Visserligen drabbade icke tillrättavisningarna mig utan herr
Dahlbäck, som jag väl förstår kan svara för sig själv. Jag skulle dock till
kammarens protokoll vilja uttala, att visserligen har herr Weijne till sin uppgift
att uppfostra, men det är pojkarna i Borås han skall uppfostra och icke
oss. Här i kammaren har han icke rätt att utöva något förmanskap.
Jag begärde emellertid ordet i anledning av herr Jonssons anförande. Men
det är icke lätt att diskutera med herr Jonsson, ty han envisas att tala om någonting,
som motionen icke handlar om, nämligen örn folkskolans organisation.
Han gick in i ett försvarstal för folkskolan, dess arbete och nuvarande ställning
i vårt undervisningssystem. Det var en överflödsgärning. ty den har
icke från vår sida blivit utsatt för några angrepp. I den mån vi beröra folkskolan
i vår motion, anmärka vi ingalunda på dess organisation utan säga endast,
att dess lärostoff är så mångsidigt, att det är svårt för barnen i den åldern
att tillgodogöra sig det. Därför Ira vi ifrågasatt en gallring av lärostoffet,
och i det sammanhanget har tanken uppkommit, att de unga skulle
bibringas något av detta lärostoff vid en mera mogen ålder.
Naturligtvis har herr Jonsson fulkomligt rätt, när han konstaterar — och
det ha vi också gjort — att folkskolan är en barndomsskola. Det är just därför
vi anse liksom han, att denna skola icke kan bibringa eleverna den utbildning,
som behövs utöver vad en grundskola kan giva. Det är detta problem
vi tagit upp i vår motion: vad man bör göra från det allmännas sida för att
förbättra fortbildningsmöjligheterna för ungdomen — icke folkskolan såsom
grundskola. Folkskolan anser åtminstone jag för min del vara ganska bra som
den nu är. Det framgick av herr Jonssons anförande, att anledningen till att
motionen icke rönt en mera välvillig behandling var den, att den var en partimotion.
Jag beklagar livligt, om vi genom att lägga vår hand på denna betydelsefulla
fråga på något sätt hindrat dess fortgång. Vi skola för framtiden
taga oss bättre i alet och höra oss för på högre ort, innan vi framlägga
våra synpunkter på ett problem, huruvida det är tillåtet att göra det. Man lär
ju litet för varje dag, och denna dag har bibringat oss den lärdomen.
Herr Jonsson gör slutligen ett påstående, som förefaller vara något djärvt.
Han säger, att den ungdom, som nu vill skaffa sig utbildning, icke saknar möjligheter
därtill. Vi få väl räkna med att detta också är ett program, som ordföranden
i statsutskottets andra avdelning har stakat ut för den fortsatta utvecklingen
på området. Jag anser det beklagligt, att det skall finnas en sådan
konservatism hos en person med cn för vårt undervisningsväsende så betydelsefull
ställning.
Sedan målar herr Jonsson en viss potentat på väggen bara för nöjet att få
60
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
piska honom, då han talar om de risker som äro förbundna med att sätta i gång:
en större utredning örn undervisningsväsendet, och menar, att alla detaljfrågor
därvid skulle behöva anstå. Det behöver icke vara fallet. Det skall vara en
särdeles litet välvillig tolkning av motionen och herr Olssons reservation, som
kan leda till en sådan slutsats. Naturligtvis kan denna större, samordnande
utredning pågå samtidigt med detaljutredningarna. Vad vi anse betydelsefullt
är, att utredningen kommer till stånd. Och örn, såsom vi anse, en sådan översyn
måste ske, bör det väl vara en tidsvinst, att den sättes i gång ju förr desto
hellre. Ett uppskov med den samordnande översynen tills detaljutredningarna
äro färdiga måste, så vitt jag förstår, innebära ett fördröjande och ett undanskjutande
av den tidpunkt, då resultaten kunna sättas ut i det praktiska livet.
Herr Weijne erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill begagna mig av min replikrätt för att rätta ett misstag, som herr
Andersson i Håsjön gjorde sig skyldig till. Herr Andersson i Rasjön menade,
att jag skulle vara i Borås och uppfostra pojkar. Örn jag vore i Borås nu och
gjorde det, skulle jag vansköta min uppgift. Jag är nämligen liksom herr
Andersson i Rasjön vald ledamot av denna kammare och skall för närvarande
deltaga i förhandlingarna. Då gör jag det också på det sätt jag själv
finner lämpligast.
Herr Andersson i Rasjön, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Med anledning av herr Weijnes slutord skulle jag vilja
fråga, om icke andra ledamöter av kammaren ha samma rätt som han att uttrycka
sig på det sätt de finna lämpligt.
Vidare yttrade:
Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! I samband med behandlingen av
de båda likalydande motionerna angående årligt lönetillägg på 300 kronor åt
lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor vill jag fästa
uppmärksamheten på de minst sagt svåra förhållanden, under vilka denna kår
utför sitt arbete. Lärarinnorna vid de mindre folkskolorna, vilkas antal utgör
2,300, ha i regel sitt arbete förlagt till obygdens skolor. De få där, för småskollärarinnas
lön, undervisa barn i ålder från 7 till 13 år. Som här för en
stund sedan påpekats, minskas numera barnantalet, skolan stänges och barnen
inackorderas i en större by. Där finns en skola med en lärarinna och en folkskollärare.
Folkskolans klasser delas upp och en lärare nyanställes för att
leda mellanavdelningens tredje och fjärde klasser. Men den lärarinna, som
tidigare haft den svårare anställningen att undervisa barn i ålder mellan 7
och 13 år, anses inte lämplig att få denna befattning i mellanavdelningen.
Stänges en småskola, blir oftast lärarinnan avskedad, men hon anses inte duga
till att bekläda den befattning, som medföljer den nya indelningen av folkskolan.
Hennes lön står inte i proportion till det arbete hon utför, och därför
är detta lönetillägg på 300 kronor motiverat. Utskottet åberopar, att det
skulle bli en merkostnad på 350,000 kronor utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
men en sådan motivering bör ju inte få vara avgörande, när alla skäl tala för,
att denna lärarkår gör sig förtjänt av detta lönetillägg.
Herr Dahlbäck: Herr talman! Såsom väl alla de av kammarens ledamöter,
vilka voro närvarande, då jag höll mitt förra anförande, torde ha iakttagit,
var detta anförande uteslutande positivt. Jag engagerade mig varken för
eller mot utskottet eller gjorde något uttalande ifråga om vilken ståndpunkt
som snabbast skulle föra till målet, den som utskottet anvisat eller reservanternas.
Och jag uttalade även i slutet av anförandet, att det för mig var en
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
G1
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
sekundär fråga. Jag ville fastmer framhålla vikten av frågans sakliga innebörd
och att den var av den betydelse, att alla goda krafter borde förena sig
för att fortast möjligt förverkliga det goda syfte, varom här är fråga.
Jag vill vidare framhålla, att jag aldrig åsyftat att -— jag tror inte heller
att mina ord gåvo antydan till att jag skulle vilja något sådant •—■ förebrå
någon, allra minst statsmakterna för att hysa bristande respekt för värdet av
yrkesutbildningen. Jag vill minnas, att jag tvärtom framhöll, att statsmakterna
gång efter annan gjort mycket stora ansträngningar i sådant syfte, vilket
jag till fullo uppskattat, vilket emellertid inte hindrade att jag önskade,
att ännu större ansträngningar skulle göras. Det var innehållet i mitt anförande
och tankegången däri.
Jag tror, att vi äro inne på fel väg, när vi, på sätt herr Weijne i slutet av
sitt mot mig riktade anförande gjorde, söka misstänkliggöra ifrågavarande
motion, därför att den kommit från folkpartiet, d. v. s. inte därför att den kommit
från detta parti, men därför att den var en partimotion. Jag har inte varit
initiativtagare till motionen och har intet ansvar för att motionen kommit
fram. Men det förhållandet, att förslaget kommit fram i form av en partimotion,
kan ur min synpunkt för ingen del förringa betydelsen av själva det
syfte, som avsetts att därmed kunna förverkligas. Jag är övertygad örn, att
jag, från vilket parti en sådan motion än kommit, skulle av fullaste hjärta ha
röstat för densamma. Och jag tror, att det ur demokratisk synpunkt skulle
föreligga en stor fara, örn vi skulle göra oss urarva i förhållande till de stolta
traditioner, som vi hittills lia uppehållit i den svenska riksdagen, nämligen att
låta detta vara detta och se rent sakligt på en fråga. Jag tror, att vi i dessa
brydsamma tider, när det demokratiska styrelsesättet faktiskt genomgår en
svår kris, böra skriva oss till minnes, vilket parti vi än tillhöra och ej minst
i den situation vi nu befinna oss i, de mycket beaktansvärda ord, som vår nuvarande
förträfflige statsminister helt nyligen fällde i en intervju, och vilka
jag till allmän information här tar mig friheten att läsa upp: »Det talas ganska
mycket örn parlamentsleda och partikäbbel, kanske mindre på senare år,
emedan man haft en känsla av att man kan få någonting betydligt sämre.
—--Men borde inte demokratien mobilisera ett försvar gentemot psykolo
gisk
underminering? Jag har flera gånger framhävt för t. ex. pressen, att
det mest skadliga för demokratien är insinuationer om att vad en man i offentlig
ställning gör ej är dikterat av hans övertygelse utan av andra skäl», säger
statsministern. »För att skapa förtroende måste man i den offentliga debatten
bemöta varandra med förtroende. Ganska belysande är att i de antidemokratiska
rörelsernas arbetsmetoder ingå framförallt försök att skapa misstro
ej blott emot riksdag och regering utan även mot enskilda personer i offentlig
ställning. Det skarpaste vapnet mot den man vill åt är utsåendet av misstro.
Det är därför givet, att det vore tacknämligt, om alla goda demokrater betänkte
sitt ansvar inför demokratien och uppträdde så både i det offentliga livet och
i privatlivet, att de lämna gagna denna.»
Herr Danielsson: Herr talman! Jag har begärt ordet för att lämna ett
litet meddelande, vilket jag kanske hade bort lämna redan i mitt förra anförande.
Jag nämner detta emellertid nu med anledning av att här upplästs
valda delar av reservationen. Det heter i reservationen, att herrar Olof Olsson,
Hansén, Bäcklund och undertecknad instämt i reservationen under 2). Det är
kanske litet otydligt formulerat, vilket jag gärna skall medge. I verkligheten
innebär det, att vi instämt i yrkandet örn bifall till ifrågavarande motioner,
men inte i den anförda motiveringen. För denna står herr Oscar Olsson som
ensam reservant. Så var var mening, fastän densamma kanske borde lia ut
-
62
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning ål lärare vid folkskolor. (Forts.)
tryckts bättre. Jag har velat lämna detta meddelande, som jag tror också lämnas
i första kammaren. Det är därför som vi kunnat avlämna denna reservation.
Jag skall inte säga något mera örn detta, utan vidhåller mitt yrkande.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag måste säga några ord till
herr Andersson i Rasjön, som på väsentliga punkter tycktes ha missuppfattat
mitt anförande.
Örn jag inte hörde fel, så hade herr Åndersson i Rasjön av mitt anförande
fått den föreställningen, att jag skulle vilja förmena folkpartiet rätten att
bära fram några motioner, i vart fall i denna fråga, och att, eftersom jag hade
gjort detta, herr Andersson i Rasjön skulle ta rättelse av detta och inte vara
med örn att frambära några partimotioner, i vart fall inte i det här ärendet.
Någon sådan där skarprättare, örn jag får använda det uttrycket, har jag inte
alls velat vara. Herr Andersson i Rasjön tycktes föreställa sig, att jag skulle
ha menat, att folkpartiet begick ett fel, då det frambar denna motion. Detta
har jag aldrig sagt och ej heller menat.
Då emellertid herr Andersson i Rasjön tycktes vilja göra anspråk på en alldeles
särskilt högaktningsfull behandling från statsutskottets sida av denna
motion, vill jag säga, att när den nu faktiskt i vissa avseenden är klen och dålig,
blir den inte starkare därför att den är framburen av ett parti. Det var
detta jag ville säga.
Striden på denna punkt gäller frågan, örn medborgarutbildningen, utöver den
som folkskolan skänker, skall vara obligatorisk, örn vi skola ha en obligatorisk
ungdomsskola eller inte. Folkpartiet är i sin motion inne på den tankegången
en liten stund men ger inga direkta anvisningar i det avseendet. Jag
har frågat folkpartiet, örn det vill ha en obligatorisk ungdomsskola. Jag ställde
den frågan i mitt anförande, men jag har inte hört något svar på densamma,
örn folkpartiet således ville ge statsmakterna anvisning på hur problemet örn
medborgarbildningen skall kunna få sin lösning utredningsvägen. Jag tror
för min del inte, att det skall visa sig möjligt att lösa problemet på detta sätt,
ty jag vet hur förfärligt svårt det är att få föräldrar och barn att respektera
den skolplikt, som nu finns i folkskolan, och jag tror, att det blir ännu svårare
i det avseendet, när man väl fått ungdomen in i förvärvsarbetet och sedan
rycker den därifrån för att sätta den i obligatoriska ungdomsskolor för
att ge den medborgarbildning. Nu står valet mellan en medborgarbildning i
obligatorisk form och en fri folkbildning, för vilken senare vi ha en hel råd utmärkta
former. Jag har sagt, att formerna för denna fria medborgarbildning
finnas. Den som är verkligt intresserad av att skaffa sig ökad utbildning
eller allmänbildning, som man i vanliga fall brukar kalla medborgarbildning,
har redan formerna härför till sitt förfogande. Det finns redan sådana utbildningsmöjligheter
inte bara i städerna utan också pa landsbygden, herr
Andersson i Rasjön, blott det finns intresse. Men man kan säga, att formerna
av ekonomiska skäl inte fått den utbyggnad de behöva. Det blir sålunda ytterst
en fråga örn vad staten har råd att kosta på sig ytterligare, örn den vill
främja den fria folkbildningen.
Till slut ber jag att få säga, att jag för min del inte vill vara med örn att
konservera den svenska folkundervisningen i alla dess delar under en tidrymd
av minst tio år framåt, och det är därför som jag haller pa utskottets
förslag.
Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! På herr Jonssons i Eskilstuna
direkta fråga kan jag ju svara, vilket förresten vem som helst kan läsa ut
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
63
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
av motionen, att frågan om huruvida fortbildningen för ungdom i mognare ålder
skall vara obligatorisk eller frivillig är lämnad öppen.
Yi ha begärt en utredning rörande hela det frågekomplex, som berörts i
motionen. Under sådana förhållanden lärer det inte vara av behovet påkallat
att på varje punkt ge direkta anvisningar. Något måste väl lämnas till utredningen,
även när det gäller utformningen av huvudprinciperna.
Herr Brädefors: Herr talman! Vid denna punkt av utskottsutlåtandet är
fogad en reservation av herrar Olof Olsson och Oscar Olsson om bifall till
motionerna örn en särskild ersättning åt sådana småskollärarinnor, som tjänstgöra
i mindre folkskola.
Min partivän fru Rönn-Christiansson har redan yttrat sig i denna fråga.
Hon ansåg det rättvist, att riksdagen bifölle dessa motioner. Jag tycker detsamma.
Redan Kungl. Majit har ju tillerkänt dessa lärare en viss mindre
ersättning och därmed också erkänt, att deras arbete är mera värt än vanliga
småskollärarinnors. Av den anledningen finner jag också, att den ersättning,
som föreslagits i här ifrågavarande motioner, snarare är för liten än för stor.
Jag erinrar i detta sammanhang om, att vår grupp redan vid löneregleringens
genomförande föreslog en ersättning åt dessa lärare på 300 kronor, och att
även motionärer av andra partiriktningar än de nuvarande motionärernas tidigare
uttalat den meningen, att det vore rättvist att dessa lärare finge en ersättning,
motsvarande den som i motionerna föreslagits.
Jag tar mig med dessa ord, herr talman, friheten att yrka bifall till den
av herrar Olof Olsson och Oscar Olsson avgivna, vid denna punkt av utskottsutlåtandet
fogade reservationen.
Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan i mom. I a), nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i mom. I a) dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till de i ämnet väckta motionerna I: 83 och II: 244; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.
Härefter blev på av herr talmannen därå framställd proposition utskottets
hemställan i mom. I b)—d) av kammaren bifallen.
Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande utskottets hemställan
i mom. II, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i mom. II dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna I: 145
och II: 260; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Andersson i Rasjön,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
141 :o) mom. II av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 145 och II: 260.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i mom. II.
64
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Äng. bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. (Forts.)
Slutligen biföll kammaren på herr talmannens därå framställda proposition
utskottets hemställan i mom. lil.
Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
§ 5.
Herr Hage avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 405, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 248, angående vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna.
Kammaren beslöt enhälligt att omedelbart remittera denna motion till statsutskottet.
Vidare avgåvos följande motioner, nämligen:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 234, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, m. m., motionerna:
nr 406, av herrar Lindberg i Stockholm och Lithander;
nr 407 av herr Lindmark m. fl.;
nr 408 av herr Liedberg m. fl.; och
nr 409 av herrar Liedberg och Gustafson i Kasenberg;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 174, angående förvärv av aktier
i Hälsingborg—Hässleholms järnvägs aktiebolag, motionen nr 410 av herr
Lundqvist m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 206, angående anslag för budgetåret
1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker, motionen nr 411
av herr Lindskog m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående anslag till sjömanshusen
m. m., motionerna:
nr 412 av herr Nyblom m. fl.;
nr 413 av herr Lindmark m. fl.; och
nr 414 av herr Karlsson i Granebo m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 212, angående anslag till läroanstalter
för dövstumma m. m., motionen nr 415 av fröken Hesselgren m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 230, angående lönereglering för
lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor,
motionerna:
nr 416 av fröken Hesselgren m. fl.;
nr 417 av herr Lindén m. fl.;
nr 418 av herr Tornegård; och
nr 419 av herr Åqvist m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 231, angående yrkesinspektionens
organisation m. m., motionen nr 420 av herr Sandström m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 249, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer, motionerna:
nr 421 av herrar Lundqvist och Arnemark; och
nr 422 av fröken Andersson;
Onsdagen den 23 mars 1938 f. m.
Nr 22.
65
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 223, med förslag till sjöarbetstidslag
m. m., motionerna:
nr 423 av herrar Åqvist och Tengström;
nr 424 av herr Tengström; och
nr 425 av herr Bagge m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 224, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
(nr 270), motionen nr 426 av herr Bagge m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 233, med förslag till förordning
angående handel med vissa mineraloljor, m. m., motionen nr 427 av herr
Hagberg i Malmö m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 217, angående vissa åtgärder
till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket,
motionen nr 428 av herrar Skoglund och Nolin.
Samtliga dessa sistnämnda motioner bordlädes .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 e. m.
In fidem
Sune Norrman.
Andra kammarens protokoll 1938. Nr 22.
5
66
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Ang. utgifterna
under
riksstatens
åttonde
huvudtitel.
(Forts.)
Onsdagen den 23 mars.
kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.
§ 1.
Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets
utlåtande, nr 8, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Punkterna 142—147.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 148.
Lades till handlingarna.
Punkterna 149—158.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 159.
Lades till handlingarna.
Punkterna 160—164.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 165.
Lades till handlingarna.
Punkterna 166—168.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 169.
Lades till handlingarna.
Punkten 170.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 171.
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
67.
Punkterna 1W—175.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 176.
Lades till handlingarna.
Punkten 177.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 178.
Lades till handlingarna.
Punkterna 179—182.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 183, angående kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
understöd åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom.
Efter föredragning av punkten yttrade
Herr Mårtensson: Herr talman! När det väckts en motion på denna punkt,
har det icke varit motionärernas mening att göra någon anmärkning på den
erforderliga besparingsåtgärden på anslaget till dessa verkstadsskolor. Vad
motionärerna däremot velat fästa uppmärksamheten på har varit, att icke så
stora besparingar böra göras, att de komma att skada denna skolverksamhet.
Vi hålla nämligen före, att startandet av dessa verkstadsskolor är ett av de
betydelsefullaste initiativ, som hittills tagits framför allt för att avhjälpa
ungdomsarbetslösheten här i landet och på så sätt bringa vissa lättnader för
de landsdelar, som pressats oerhört hårt av den ekonomiska krisen. Det har
även visat sig, att de unga pojkar, som lyckats komma in i dessa skolor för
att där lära sig ett yrke, fått en helt annan inställning till, låt mig säga, livets
problem än vad tidigare varit fallet. De ha fått en helt annan inställning
och en helt annan syn på olika sainhällsspörsmål i och med att de kommit
in i någon av dessa skolor och där fått tillfälle att lära sig ett yrke samt
därmed även åtminstone i viss mån skapa sig förutsättningar för att kunna
bereda sig utkomstmöjligheter för framtiden inom ett visst yrke.
Det har emellertid förhållit sig med dessa verkstadsskolor så som med så
gott som alla nya organisationsformer, nämligen att det mött stora svårigheter
i början av deras verksamhet. Dessa svårigheter ha trots bidrag från
kommuner och landsting, från enskilda organisationer och korporationer ändå
icke helt kunnat övervinnas. Jag tror icke, att jag gör mig skyldig till någon
överdrift, då jag säger, att svårigheterna blivit av betydligt större omfattning
för denna skolverksamhet, örn icke dessa bidrag erhållits från kommuner
och enskilda organisationer.
Vad sedan gäller själva organisationsformen för dessa skolor skall jag icke
yttra mera på den punkten. Jag vill endast uttala den förhoppningen, att det
skall lyckas vid den pågående utredningen att få fram en organisationsform,
som möjliggör, att dessa yrkesutbildningsanstalter bli bestående till fromma
och fördel icke endast för de elever, som vid dessa skolor få lära sig ett yrke,
utan även för det svenska näringslivet.
Jag förstår tillfullo de besparingsåtgärder, som ha föreslagits av utredningskommitterade
på detta förberedande stadium. Och jag vill endast, i anslutning
till vad utskottet yttrat på denna punkt, uttala den förhoppningen
Äng. understöd
åt verkstadsskolor
för
viss arbetslös
ungdom.
Ang. understöd
åt enskilda
anstalter
för yrkesundervisning.
68 Nr 22. Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. understöd ål verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom. (Forts.)
och rikta den vädjan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att icke så stora besparingsåtgärder vidtagas på detta anslag, att hela verksamheten
kan komma att lida skada.
Häruti instämde herrar Andersson i Mölndal och Molander.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 184, angående kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning.
Sedan punkten föredragits, anförde
Herr Henriksson: Herr talman! Vid denna punkt har jag tillsammans
med några andra av kammarens ledamöter väckt en motion. Denna motion har
av utskottet behandlats med välvilja. Utskottet säger: »Utskottet delar motionärernas
uppskattning av den av de sistnämnda institutionerna meddelade
yrkesutbildningen och finnér den förtjänt av ökat stöd fran statsmakternas
sida, i den mån den icke är inriktad på ekonomisk vinst.» Jag är tacksam
för denna välvilliga inställning från utskottets sida, men jag måste beklaga,
att utskottets åtgärd sedan är mera av symbolisk än reell natur.
X propositionen har departementschefen uttalat, att han anser det önskvärt,
att anslaget till de enskilda anstalterna för yrkesundervisning successivt bör
återföras till det belopp, varmed det utgick före de anslagsreduktioner, som
vidtogos vid 1932 och 1933 års riksdagar. Nu har det även i år blivit ett
förhöjt anslag på denna punkt, men sedan har departementschefen genom lämnade
direktiv något grusat de förhoppningar, som man haft på åtskilliga håll.
Det har nämligen framhållits, att av den anslagsökning, som här föreslagits,
större delen skulle gå till en viss gren av yrkesutbildningen,_ nämligen
till den, som rör hemslöjden. Även detta är otvivelaktigt ett behjärtansvärt
ändamål, men följden av dessa direktiv har blivit, att all övrig yrkesundervisning
under denna punkt icke kommer i åtnjutande av någon egentlig höjning.
Såsom belysande härför kan jag nämna, att förslaget innebär en höjning
på ungefär 71 procent beträffande hemslöjdsundervisningen, medan det
för övriga undervisningsgrenar stannar vid en höjning av knappast 3 1J2 pro
oent.
.
Otvivelaktigt har denna yrkesundervisning en mycket stor betydelse, hör
närvarande är det ju på det sättet, att inom vissa grenar av näringslivet —
jag kan bl. a. nämna handeln — är det faktiskt brist på ordentligt yrkesutbildat
folk, medan det, såsom bekant, alltid talas örn överbefolkning på de
lärda banorna. Här öppnas således ökade möjligheter för många personer
att kunna komma in, örn de få del av den yrkesundervisning, som meddelas.
I vår motion lia vi icke rubbat på de direktiv, som statsrådet lämnat, men
vi ha framställt det önskemålet, att anslaget skulle höjas med 30,000 kronor,
vilket belopp skulle komma sådana enskilda anstalter för yrkesundervisning
till del, som icke äro inriktade pa ekonomisk vinst, alitsa sådana, som bedrivas
av’ yrkesorganisationer och yrkeskorporationer. Denna väg bör kunna
leda till en förbättrad situation. Detta har utskottet icke velat gå med på,
utan utskottet har i detta fall hållit sig inom den av ljungh Maj .t fastställda
kostnadsramen och föreslagit en överflyttning av 5,000 kronor fran anslaget
till hemslöjdsundervisningen till anslaget till övrig yrkesundervisning. Detta
medför ju någon förbättring, vilket jag måste uttrycka mm tacksamhet för,
då det är ett steg i rätt riktning, örn också ett mycket blygsamt. Det blir
ungefär 1j2 procents ytterligare höjning. Jag vill emellertid uttrycka den för
-
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
69
Äng. understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning. (Forts.)
hoppningen, att vi till ett kommande år från herr statsrådet och chefens för
ecklesiastikdepartementet sida få röna en förståelse för denna yrkesutbildning,
och att vi då kunna hoppas på ett något förhöjt anslag även till andra
grenar av yrkesundervisningen än hemslöjden.
.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 185 och 186.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 187.
Lades till handlingarna.
Punkterna 188—206.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 207.
Lades till handlingarna.
Punkterna 208—223.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 224.
Lades till handlingarna.
Punkterna 225—227.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 228.
Lades till handlingarna.
Punkterna 229—237.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 238, angående befrämjande av internationellt-kulturellt samarbete Äng. bejrämgenom
studentutbyte. janda av inter
Uti
innevarande statsverksproposition hade Kungl. Majit i punkten 247 av nationeMåttonde
huvudtiteln föreslagit riksdagen att till befrämjande av internationellt- järnarbete
kulturellt samarbete genom studentutbyte för budgetåret 1938/39 anvisa ett genom stureservationsanslag
av 36,000 kronor. dentutbyte.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits
förslag, till Befrämjande av internationellt-kulturellt samarbete genom studentutbyte
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 32,000
kronor. I
I en vid punkten fogad reservation hade herrar Olof Olsson, .Johansson i
Fredrikslund, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Carlström, Persson i
Falla, Svensson i Grönvik och Andersson i Södergård förklarat sig anse att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
till Befrämjande av internationellt-kulturellt samarbete genom studentutbyte
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 20,000 kronor.
70
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. befrämjande av internationellt-lculturellt samarbete genom studentutbyte.
(Forts.)
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr Persson i Falla: Herr talman! Den föreliggande punkten avser ett
anslag för internationellt utbyte mellan Sverige ock åtskilliga fjärran belägna
länder av studenter, vilka skulle genom stipendier beredas tillfälle att i resp.
länder göra sig förtrogna med deras kultur. Initiativet härtill Ilar tagits av
nämnden för spridande av upplysning örn Sverige i utlandet, vilken nämnd
begärt ett anslag av 25,000 kronor, att utgå efter vissa av nämnden angivna
grunder vid studentutbyte med dessa fjärran belägna länder. Universitetskanslern
bar ansett de föreslagna stipendiebeloppen onödigt höga och därför
funnit ett anslag av 20,000 kronor tillräckligt, vilket belopp han för sin del
har tillstyrkt. Departementschefen slutligen har velat vidga kretsen för detta
studentutbyte till att omfatta även våra nordiska grannländer och har därför
föreslagit en höjning av anslaget till 36,000 kronor. Inga myndigheter eller
sakkunniga ha emellertid haft tillfälle att yttra sig beträffande studentutbytet
med den nordiska kulturkretsen. Om betydelsen överhuvud taget härav torde
det vara svårt att yttra sig, men anordningen må ju kunna försökas, så att
man får se, hur den kan komma att verka. Man torde emellertid kunna anse,
att med hänsyn till det intensiva kulturutbyte, som i olika hänseenden ständigt
pågår inom den nordiska kulturkretsen, kan det ifrågasatta studentutbytet
där knappast spela någon egentlig roll.
Vi reservanter ha dock icke velat direkt motsätta oss detta utbyte, örn det
efter närmare prövning skulle befinnas lia någon betydelse, men vi anse, att
anslagets totalbelopp likväl bör kunna hållas inom den av universitetskanslern
angivna ramen eller 20,000 kronor, vilket belopp man skulle få använda
fullkomligt fritt allt efter föreliggande förhållanden.
Jag tror för min del, att eftersom man här har en helt ny anordning, som
man icke tidigare har någon erfarenhet utav, kan det vara skäl. uti att i början
gå fram med viss försiktighet och se vilka erfarenheter man får för att sedan
eventuellt i framtiden bevilja ett större anslag. För närvarande synes mig
den av universitetskanslern tillstyrkta summan av 20,000 kronor, kunna vara
tillräcklig, och jag ber i överensstämmelse därmed att få yrka bifall till den
vid denna punkt av herr Olof Olsson m. fl. avgivna reservationen.
Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Beservanterna säga sig stödja
sitt yrkande på universitetskanslerns förslag. I själva verket förhåller det
sig så, att såväl departementschefen som statsutskottets majoritet i högre grad
baserat sitt förslag på universitetskanslerns förslag. Det var från början
fråga om 10 stipendier för studenter från låt mig säga utomnordiska länder.
Det skulle enligt kanslerns förslag vara 2,000 kronor för varje stipendiat, och
detta förslag har biträtts av departementschefen. Sedermera har denne emellertid
funnit sig böra utvidga ramen för detta studentutbyte till att omfatta
även de nordiska länderna, och han har därför föreslagit en ökning av antalet
stipendier från 10 till 18, vilket senare antal efter 2,000 kronor per stipendiat
just ger, såsom herr Persson i Falla anförde, ett totalt anslag på 36,000 kronor.
Utskottet har emellertid ansett, att studenter från de nordiska länderna
skulle kunna nöja sig med något mindre stipendier än studenterna från länder,
som ligga mera avlägset från vårt land, och har följaktligen trott sig kunna
förorda en sänkning av det av departementschefen föreslagna beloppet från
36,000 till 32,000 kronor.
Man kan naturligtvis säga, att den senare delen av Kungl. Maj :ts förslag örn
ramens utvidgning till att omfatta även de nordiska länderna icke har blivit
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
71
Äng. befrämjande av internationellt-kulturellt samarbete genom studentutbyte.
(Forts.)
prövad av någon annan än departementschefen själv, och man kan ju säga, att
det varit önskvärt, att universitetskanslern hade fått yttra sig även örn det
nya förslaget. Men det är väl knappast troligt och är väl ingen som inbillar
sig, att universitetskanslern, därest han satts i tillfälle att också yttra sig om
det nya förslaget, skulle haft några principiella invändningar att göra. När
förslaget nu har framkommit och ligger på riksdagens bord, skulle det i varje
fall komma att se ganska underligt ut och väcka känslor, som kanske icke
voro så nyttiga, örn man skulle i något slags anfall av parlamentarisk byråkratism
säga, att detta kunna vi icke vara med örn, ty det har icke prövats i
vederbörlig ordning, och vi måste därför avslå den del av förslaget, som innebär,
att de nordiska ländernas studenter skulle kunna få del av detta stipendieanslag.
Reservanterna säga visserligen, att anslaget skall kunna användas
även för detta ändamål, men jag må ju säga med all respekt för den sparsamhet,
som jag också mycket ofta brukar hävda och omfatta, att 20,000 kronor i stipendier
till 18 studenter från utlandet att resa i Sverige för, det blir icke
mycket. Tänker man sig reciprocitet, vilket också är tänkt som en förutsättning,
så blir det icke lätt för en svensk student att för 1,000 kronor kunna
vistas i utlandet och inhämta något av värde.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Engberg: Herr talman!
Den lilla prutning, som statsutskottet har företagit, kan jag acceptera.
Jag vill emellertid säga gentemot herr Persson i Falla, att det finns mycket
starka skäl att taga med just de nordiska länderna, icke minst nu. Det samarbete
i kulturellt avseende, som vi ha öppnat med våra nordiska grannländer,
är ju en av de verkligt glädjande sakerna i denna mörka tid, och jag röjer
ingen hemlighet, örn jag säger, att man inom vederbörande undervisningsdepartement
i våra grannländer är mycket intresserad av att detta utbyte
kommer till stånd. Man kan icke säga, att det räcker som det är, ty en undersökning
vid våra egna universitet har visat, att det är i synnerligen hög
grad befogat att man ger ett stöd för att möjliggöra för flera danska, finska,
norska och isländska studenter att kunna få bedriva studier vid våra högskolor.
Vi göra med detta anslag en mycket god gärning i det nordiska samarbete,
som ligger oss alla om hjärtat, och jag hemställer därför om bifall till statsutskottets
förslag.
Herr Svensson: Herr talman! Vi reservanter ha ju hållit oss till den ståndpunkt,
som universitetskanslern har intagit. Vi lia gått med på det antal stipendier
för de utomnordiska länderna, som upplysningsnämnden har föreslagit.
Örn nu samarbetet med de nordiska länderna, som jag för ingen del vill
underkänna eller motarbeta, bör taga sig uttryck även på detta område, varför
har då icke tidigare upplysningsnämnden eller universitetskanslern haft sin
uppmärksamhet riktad på vikten härav? Vi ha ju en förening Norden. Skulle
icke den ha hållit sig framme, örn det hade varit på det sättet, att detta hade
haft så stor betydelse? Jag menar, att även om man icke på något sätt underskattar
betydelsen även av det nordiska samarbetet — för min del uppskattar
jag det på det allra högsta — så förefaller det mig ändå, som örn det i alla
fall icke skulle kunna anses vara en handling av vare sig ovänlighet eller något
annat, om vi nu begränsa oss till att bifalla det förslag, som kanslern har till
-
72
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. befrämjande av internationellt-kulturellt samarbete genom studentutbyte.
(Forts.)
styrkt. Jag finner anledning bestämt säga ifrån, att det är ingen känsla av
motvilja mot detta samarbete, som har motiverat reservanternas ståndpunkt.
Jag tycker, att det vittnar ändå örn en liten smula överkänslighet, örn man skulle
ta det på det sättet.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.
Punkterna 239—241.
.Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 242.
kades till handlingarna.
Punkten 243.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Karlskrona;
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till en
centralnämnd för skolungdom sutbytet med utlandet m. m.;
nr 65, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående upphävande av
vissa bestämmelser örn tillsättning av lärare vid folk- och småskolor;
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt vissa
lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat sin
anställning;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
det under sjunde huvudtiteln uppförda anslaget till allmänna civilförvaltningens
lönenämnd;
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
skatte av kronan tillhöriga lägenheten Hospitals- eller Klosterkvarnen nr 1,
numera betecknad stadsägan nr 70, i Söderköpings stad;
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemslån till
statens järnvägars personal i Ånge;
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
Stockholms stad av vissa markområden å Ladugårdsgärdet i Stockholm;
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av tomt i Uppsala; och
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillägg till avtal
örn regleringen av sjöarna Uddjaur och Storavan.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
73
«
§ 3.
Till avgörande förelåg härefter andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i an- Äng. lag om
ledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om den 1 majs ^en * majs
likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag, dels ock i ämnet väckta hv^3a ^n_ 1
motioner. seenden med
Genom en den 11 februari 1938 dagtecknad proposition, nr 93, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
Härigenom förordnas som följer:
Vid tillämpning av lag eller särskild författning skall den 1 maj, dä denna
dag icke infaller å sön- eller helgdag, vara likställd med allmän helgdag.
Vad sålunda stadgats galle dock ej med avseende å de föreskrifter, som
i kyrkligt avsende äro meddelade för sön- eller helgdag, ej heller i fråga örn
bestämmelserna i 7 kap. 3 och 4 §§ samt 14 kap. 45 § strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.
I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
sex i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 246 av herr Karl Bodin m. fl. och nr 247 av herr Martin
Svensson m. fl. samt i. andra kammaren nr 365 av herr De Geer i Lesjöfors,
nr 366 av herr Magnusson i Tumhult m. fl., nr 367 av herr Lundgvist
m. fl. samt nr 368 av herr Larsson i Hede m. fl.
Utskottet hemställde,
1) att förevarande proposition icke måtte bifallas,
2) att motionerna I: 246, II: 366 och II: 367 måtte anses besvarade genom
vad utskottet sålunda hemställt; samt
3) att motionerna I: 247, II: 365 och II: 368, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet ovan under 1) hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet voro fogade reservationer:
1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Sten, Hage, Olovson, Pettersson i
Hällbacken och Hermansson, vilka hemställt om bifall till propositionen;
2) av herr Linder, som i huvudsak anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:
Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Örn sedvänja och tradition
skall i någon mån ligga till grund för en lagstiftning, så borde den kungl, proposition,
som i förevarande ärende avgivits, helt och hållet ha bifallits av utskottet.
Som kammarens ledamöter känna till är detta icke förhållandet. Jag
skulle närmast tro, att den behandling, som propositionen blivit föremål för i
utskottet, icke är grundad på de starka sakliga skäl, som böra vara vägledande
vid behandlingen av en fråga som denna, utan det ser snarare ut, som örn det
kommit politik med i spelet.
Första maj har man av ålder firat vårens och sommarens ankomst. I våra
74
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
*
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
almanackor är maj betecknad som vårmånad, och 1 maj har icke endast av vårt
lands innebyggare utan av alla folk högtidlighållits som ett tecken på att nu
nalkas ljusets tid, sommarens tid, en tid, som man är glad skall komma. Redan
i antiken firade man 1 maj såsom en så kallad halv helgdag, en lätthelgdag,
och så sent som i våra dagar finner man exempelvis, att 1 maj i våra
grannländer av jordbrukarbefolkningen firas'' såsom fridag, såsom en dag som
man bör minnas.
Jag behöver inte erinra örn att 1 maj sedan år 1890 är den internationella
arbetarrörelsens samlingsdag. Att stora massor denna dag marschera upp
och fira dagen såsom en högtidsdag och då ställa sina krav är ett belägg för
att 1 maj har fått en sådan tradition för sig, att det finns mycket stor anledning
att g’å in för att få denna dag lagfäst såsom en fridag bland övriga fridagar
i vårt land.
I de remissyttranden, som avgivits, finner man bland annat, att nästan överallt
har man anslutit sig till tanken, att 1 maj skall bli helgdag. De fall, där
man ställt sig tvekande eller något avvisande, ha inte varit av den art, att de
behöva utgöra ett hinder för genomförandet av den föreslagna lagen. De skäl,
som anförts mot densamma, äro av så obetydlig beskaffenhet, att man egentligen
förvånar sig över att man inom utskottet — med lottens hjälp — har kunnat
uppmönstra en majoritet mot förslaget.
Det skäl, som man kanske mest har pekat på, är att ett genomförande av lagen
skulle kunna medföra olägenheter för jordbruket genom att man skulle få
en fridag denna tid på året. Förhållandena i vårt avlånga land äro emellertid
sådana, att det är mycket svårt att fastslå någon dag på våren, som är lämplig
som fridag för jordbrukets vidkommande. För södra Sveriges del torde det
förhålla sig på det sättet, att omkring 1 maj den brådaste tiden för jordbruket
är över. Vårsådden torde vid denna tid på året vara färdig där och även långt
uppe i mellersta Sverige. Kammarens ledamöter sågo kanske en notis i en
tidning för några dagar sedan, där det omtalades, att ett större jordbruk i Kristianstads
län, som omfattade 700 tunnland, redan hade vårsådden färdig. Detta
tyder på att det inte är på det sättet, att det för det större sädesproducerande
jordbruket skulle innebära någon svårighet att ha 1 maj som fridag.
Man kan säga, att de förhållanden, som råda i det praktiska livet, äro så tillrättalagda
för denna lag, att ett antagande av densamma endast innebär ett lagfästande
av den sedvänja och tradition, som överallt förekommer. Jag kan,
herr talman, därför icke finna annat än att mycket starka skäl förelegat för
att den kungl, propositionen i ämnet hade bort bifallas av utskottet.
Jag ber för min del att få hemställa, att kammaren måtte bifalla den vid utlåtandet
fogade reservationen, alltså den kungl, propositionen.
Herr Wallén: Jag har inte, åtminstone under senare åren, brukat i onödan
begära ordet för att yttra mig i frågor, i vilkas behandling jag på tidigare
stadium inte haft anledning att deltaga. Kammaren kanske ursäktar mig dock
örn jag gör det i detta fall, då denna fråga ju rör en av de pelare i vårt sociala
liv, som gäller lika rätt för alla medborgare i samma ställning.
Lagutskottets avslagsyrkande, som tillkommit med lottens hjälp, bygger
huvudsakligen på två motiveringar. Den ena är, att det i propositionen framlagda
förslaget enligt utskottets mening icke uppbäres »av en så allmän sedvänja
eller folkmening, som man bör kräva för en lagstiftning av nu ifrågavarande
art». Den andra motiveringen innehåller något som för mig verkar
ganska unikt. Utskottet skriver: »Skulle genom avtal eller eljest på frivil
lighetens
väg en mera omfattande ledighet den 1 maj komma till stånd inom
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
75
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
i. (Forts.)
sådana arbetsområden, där den 1 maj för närvarande icke allmänt är fridag,
kunna statsmakterna givetvis ånyo taga ställning till förevarande spörsmål.»
Det vill med andra ord säga -—• och det är rätt unikt i Sveriges riksdagshistoria
— att de partier, som gått emot lagen, i rena verba förklara: Gå in i fackföreningarna,
gör eder rätt gällande, så skall ni få 1-majledighet! Man kan
med bästa vilja inte tolka detta uttalande på annat sätt. Jag får för min del
säga, att jag inte är ledsen över det. Jag anser att olika grupper av arbetare,
de må sedan arbeta med händerna eller hjärnan, i allmänhet böra sammansluta
sig för att i möjligaste mån på förhandlingsvägen göra sina berättigade krav
gällande i de fall, då dessa till äventyrs av en eller annan arbetsgivare eljest
förvägras dem. Jag vill därför med nöje fastslå, att man med detta uttalande
från håll, där man minst väntat det, gått in för den uppfattningen, att olika
folkgrupper — även anställda och tjänstemän — skola säga ifrån hur de vilja
lia det.
Man motiverar också avslaget med hänvisning till de svårigheter som skulle
uppstå särskilt för jordbruket med fridag 1 maj.
Det är självklart — det kan ingen av oss som har något med jordbruk eller
trädgårdsskötsel att göra bestrida — att det kan vara förenat med olägenheter
att ha 1 maj till helgdag. Jag vill dock i detta sammanhang betona, att dagen
visserligen skulle komma att kallas helgdag av vissa grunder, närmast för att
man skulle slippa ändra en del andra lagar, men är att betrakta endast som
fridag. Man har rätt att vara fri denna dag, men ingen är förpliktigad att
taga ledigt den 1 maj. Jag vill särskilt poängtera detta, därför att jag hört
uttalas farhågor för att de cirka 77 procent av jordbrukarna i Sverige, som
utan lejd hjälp sköta sina gårdar, skulle drabbas av denna lag.
Jag skall be att i korthet få antyda, hur olika arbetargrupper lia sin 1-majledighet
ordnad. Lantarbetarna i vårt land åtnjuta ledighet enligt § 27 i deras
avtal, i vilket det heter: »Alla arbetare, som icke äro av djurskötsel för
hindrade,
erhålla ledighet den l:a maj ävensom efter kl. 12 middagen å jul-,
nyårs-, påsk-, pingst- och midsommaraftnar.»
»Örn arbetare på grund av djurskötsel ej kan beviljas sålunda nämnd ledighet,
erhåller arbetaren, där kontantersättning ej utgår enligt lokalavtalens
bestämmelser rörande ersättarlön, motsvarande ledighet å annan tid, varom
överenskommes med arbetsgivaren.»
Jag ber alltså att få fastslå, att svenska lantarbetsgivareföreningen i avtal
med svenska lantarbetareförbundet enligt riksavtalet av år 1937 gått med på
ledighet hela 1 maj. Jag ber vidare att få konstatera — jag behöver väl inte
läsa upp bestämmelserna — att flertalet industriarbetare i Sverige likaväl
som i de flesta andra länder lia ledigt 1 maj. De grupper, som hittills icke
kommit i åtnjutande av denna ledighet, ha varit vissa lantarbetare, som icke
varit organiserade och inte heller haft så pass förståndiga arbetsgivare, att de
sagt till dem: Ha andra arbetare ledigt 1 maj, var så goda och ta ledigt ni
också örn ni vill!
Det är även en annan grupp, som i detta avseende intar en ogynnsam ställning,
en grupp, som jag inte kan låta bli att omnämna, herr talman, eftersom
jag själv under rätt många år prövat, hur det känns att tillhöra denna grupp
en sådan dag, då man ser arbetarna gå ut i solskenet och likaså cheferna åka
ut och njuta sin frihet 1 maj, under det att man själv nödgas arbeta kanske
hela dagen. Jag syftar på tjänstemän och anställda i affärer, försäkringsbolag,
banker och på enskilda kontor. Jag vet att det på sista åren har blivit
något bättre. Men, mina damer och herrar, förrän dessa medborgare, som
kanske socialt lia det sämst ställt av de olika folkklasserna i Sverige, få rättig
-
76
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
het att ta ledigt 1 maj, förr komma inte heller deras arbetsgivare i allmänhet
att ge dem denna frihet.
Ur näringslivets synpunkt synes mig denna fråga vara av synnerligen liten
betydelse. Jag sammanfattar: industriarbetarna ha 1-majledighet, de lantarbetare
som ha avtal lia det också — det är endast de avtalslösa lantarbetarna,
som inte ha det i den mån man ej frivilligt ger dem det, och de som tjänstgöra
på kontor, i affärer, hantverksbiträden o. s. v. Jag tror inte det kan
skada, varken enskild näring eller samhället i stort nämnvärt, örn dessa få
1 maj fri eller rättare äga rätt till frihet den dagen.
Frågan är därför, herr talman, enligt mitt sätt att se relativt obetydlig.
Jag har svårt att förstå, att man i den tid som vi leva i, en tid, då Sveriges
statsmakter ha förstått att göra demokratien mera populär, känd och aktad
än kanske i något annat land, att man i en sådan tid skall göra en stridsfråga
av en så relativt obetydlig sak som denna. Det förefaller mig lämpligt, att vi
avskriva denna strid, att vi säga till de icke organiserade lantarbetarna, till
de olika tjänstemannagrupperna o. s. v.: Var så goda, ni skola ha samma rätt
till 1-majledighet som andra folkgrupper ha förskaffat sig genom sina organisationer
och sina maktmedel! Det synes mig endast vara vad rättvisan kräver.
. Jag ber att i anslutning till vad jag anfört, herr talman, få yrka bifall
till reservationen, d. v. s. bifall till den kungl, propositionen.
Häruti instämde herr Johansson i Tväråselet.
Herr Hallagård: Då jag har deltagit i behandlingen av den föreliggande
frågan inom utskottet, ber jag att med några ord få motivera, varför jag icke
velat vara med örn att godkänna Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
Det förefaller mig icke föreligga tillräckliga skäl för en sådan lagstiftning,
och det finns egentligen inte heller en mera allmän folkmening bakom detta
krav ute i bygderna. En annan sak hade det varit, örn det hade gällt att införa
en mera allmän fridag, t. ex. i samband med en blivande semesterlag. Man
hade i varje fall enligt min mening bort avvakta resultatet av en eventuell semesterlagstiftning
först, innan man behandlade denna fråga. Det förhåller sig
nog på det sättet, att man inte kan vinna några egentliga fördelar genom att
införa denna lag örn en 1-majhelgdag i den form som här föreslagits.
I stort sett torde det förhålla sig så, att denna dag är arbetsfri, och jag tror,
att arbetsgivare i allmänhet icke vägra dem, som så önska, ledighet denna dag.
Det förefaller mig därför, som örn lagen vore onödig. Jag har alltså för min
del inom utskottet ansett, att skäl icke föreligga att tillstyrka denna proposition.
En stor del av befolkningen i vårt land har inte heller något egentligt intresse
av att fira 1 maj som helgdag, vilket man även bör taga hänsyn till. I
utskottets motivering har det vidare framhållits, att i många delar av vårt land
jordbrukarna under dagarna omkring 1 maj som bäst äro sysselsatta med vårbruket
och att införandet av 1 maj såsom helgdag skulle utgöra ett irritationsmoment.
Detta gäller i rätt stor utsträckning i min hembygd i västra Sverige,
och även detta har gjort, att jag inte har ansett mig böra tillstyrka förslaget.
Det är möjligt att man har andra uppfattningar i andra trakter av vårt land,
men för västra Sveriges del har det en viss betydelse, att förslaget icke upphöjes
till lag.
Man kan visserligen anlägga vissa psykologiska synpunkter på denna fråga,
men inte i den utsträckning, som man på vissrt håll vill göra gällande. I varje
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
77
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
fall tror jag, att man överdriver betydelsen av att göra 1 maj till helgdag oell
allt för mycket bortser från vissa olägenheter och risker, som en sådan åtgärd
skalle komma att medföra. Det finns många andra frågor av större vikt, där
man bör visa tillmötesgående mot arbetarna i samhället. Jag ställer mig i sådana
frågor icke oförstående, när det gäller berättigde krav, och jag har icke
heller tidigare i dylika fall intagit en oförstående hållning.
Det står visserligen fritt för dem som så önska att arbeta 1 maj, men frågan
är, örn det kan anses riktigt, att statsmakterna genom lagstiftning skola uppmuntra
en kränkning av helgdagsbegreppet. Det förefaller mig nästan, som
örn de som försvara propositionen inte ha något egentligt intresse av hur det
förhåller sig med helgdagsbegreppet hos en stor del av befolkningen i vårt
land.
När man nu säger, att vissa myndigheter ha tillstyrkt förslaget, kan det ju
vara skäl att påpeka, att också andra myndigheter avstyrkt detsamma. Så t. ex.
ber jag att få åberopa, att länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatt, huruvida
syftet med lagförslaget —- att skapa helg över den 1 maj — omfattas av en
mera allmänt utbredd uppfattning. Länsstyrelsen framhåller, att med tanke
härpå och då målet att ha denna dag arbetsfri redan torde ha vunnits i sådan
utsträckning, att för sistnämnda ändamål något lagstiftande ej torde vara erforderligt,
tillräckliga skäl för förslagets upphöjande till lag inte kunde anses
vara förebragta. Många myndigheter ha ju också framhållit, att det skulle
uppstå vissa svårigheter för jordbruksnäringen, örn första maj blir helgdag.
Anledningen till att jag sålunda har en avvikande mening gentemot dem som
tala för att införa en förstamajhelgdag i den form, som här är föreslagen, är,
att jag ser frågan ur reell synpunkt. Det är därför jag i utskottet förenat mig
med dem, som yrka avslag på propositionen. Det är ju möjligt, att det inte spelar
någon större roll i och för sig, örn förslaget godkännes, men det förefaller
mig i så fall vara onödigt att godkänna förslaget. Det finns ju en regel som
säger, att man inte skall lagstifta i onödan, och det förefaller mig, som örn
man i detta fall bör tillämpa denna regel.
Det är dessa synpunkter, som ha gjort, att jag för min del i utskottet inte
velat vara med örn att godkänna Kungl. Maj:ts förslag. Jag har, som sagt,
tidigare inte varit obenägen att visa tillmötesgående mot arbetarna och kommer
också senare, ifall jag får tillfälle vara med vid lagstiftningsarbetet, att visa
förståelse för förslag, som avse att tillgodose arbetarnas berättigade intressen
och krav, i den mån det låter sig göra.
Av ovan anförda skäl har jag, herr talman, kommit till den slutsatsen, att
förslaget inte bör godkännas, och yrkar därför bifall till utskottets hemställan.
Med herr Hallagård förenade sig herr Gustafsson i Lekåsa.
Herr Sandström: Herr talman! Då jag hör till dem, som ha ansvaret för
detta utskottsutlåtande, så vill jag här i korthet angiva de förnämsta skäl, som
ha varit bärande för oss vid vårt ställningstagande i denna fråga. Eftersom
det förhåller sig så, att denna fråga är så gott som avgjord på förhand, är det
inte så nödvändigt, att jag alltför länge tager kammarens tid i anspråk för
att framlägga min syn på densamma, men jag vill i alla fall i någon mån belysa
den.
När jag studerade propositionen, sökte jag få fram vilka motiv, som hade
varit avgörande för departementschefen, då han hade ansett sig böra framlägga
denna proposition. Jag hade mycket svårt att finna någonting annat än
uttalandet i propositionen, att det förefanns ett allmänt behov av en fridag,
78
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med, allmän helgdag.
(Forts.)
och att första maj vore synnerligen lämplig som sådan fridag, därför att ledighet
redan nu i stor utsträckning lämnades denna dag. Dock har jag inte
kunnat finna några särskilda skäl, som tala för att denna fridag även skulle
få helgdags natur. Jag har undrat över de verkliga skälen till att detta förslag
kommit fram nu. Jag kan inte hjälpa, att jag fått den uppfattningen att
man möjligen ville sätta kronan på verket efter valsegern 1936 och nu göra
den gamla demonstrationsdagen till en nationaldag, till en helgdag och fridag.
Det förhåller sig otvivelaktigt så, att en hel del av svenska folket får den uppfattningen,
att det blir ett slags påtvingande av denna dag, som i alla fall i
viss mån kan betecknas som en klasskampens dag.
Emot införande av en nationaldag i och för sig kan man ju inte gärna komma
med några bärande skäl. Frågan är då endast att hitta på en lämplig sådan
dag, som kan samla hela nationen till en glädjens fest- och jubeldag. Den
bör kunna firas utan störningar av politik, således som en samlingens dag, en
enande festdag för nationen. Man har talat om att den 6 juni skulle kunna vara
en sådan dag, men, herr talman, jag för min del vill inte heller vara med på
detta. Visserligen är den dagen ifrån nationell synpunkt mycket lämpligare
enligt mitt förmenande än första maj, men även den har dock det stora felet,
att den infaller under första halvåret, och det vore vida bättre, örn man kunde
finna en nationaldag, som inträffade under senare halvåret, då man har så
ont örn helgdagar. Jag vill sålunda efterlysa, örn det finnes historiska auktoriteter,
som kunna föreslå en sådan dag. Kunna de göra det, är jag gärna för
min del med örn att understödja ett sådant förslag.
Det kommer väl att bli i fortsättningen som hittills, att första maj kommer
man fortfarande att ha demonstrationståg, och man kommer att tåga under internationella
emblem, kanske också under någon svensk fana, fram till talarstolarna
för att åhöra en politisk förkunnelse, som inte har så mycket att göra
med våra egna nationella ideal.
Det finns emellertid även en hel del andra skäl, som tala emot att man apterar
just denna dag till en nationell fri- och helgdag. Mycket länge har man
ju denna dag försökt slå sig lös. Man har gripits av vårkänslor — det brukar
vara islossning just den tiden — och då vill man gärna ut och roa sig. Jag
undrar emellertid, om det blir lika festligt och lika trevligt som nu, örn det
skulle bli detta tvång med helgdag den dagen. När man slår sig lös en sådan
dag, vill man, att affärerna skola vara öppna, åtminstone till middag. Man vill
också, att restaurangerna skola vara öppna. Man vill ha roligt och känna sig
fri. Men jag undrar, om det blir en sådan helgdagsstämning, som det är nu den
dagen, om detta förslag antages. Jag tror, att införande av denna helgdag
kommer att lägga en viss sordin på glädjekänslorna den dagen. Jag anser för
min del, att man kommer att försämra förstamajfirandet. Ja, man kommer
t. o. m. att förstöra första maj som den glädje- och festdag, som den dagen så
länge har varit. Jag har själv mycket angenäma minnen ifrån såväl valborgsmässoafton
som första maj; och särskilt i ungdomens dagar hade vi alldeles
förfärligt roligt dessa dagar, men vi hade aldrig någon olägenhet av att arbeta
på förmiddagarna. Det var på eftermiddagarna och kvällarna vi hade
våra nöjen, och jag tycker det kan vara så även i fortsättningen. Man kan
gärna arbeta på förmiddagarna och slå sig lös på kvällarna.
Jag har naturligtvis inte alls något emot, att det beviljas ledighet hela första
maj i så stor utsträckning som möjligt, men det bör ske som hittills på avtalsvägen.
Det har gått undan för undan så, att allt flera grupper av våra
samhällsmedborgare ha fått denna förstamajledighet, och inom svenska industrien
torde den vara så gott som allmän. Det är endast gott och bra, men det
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
79
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
finns en hel mängd grupper i vårt land, som det inte skulle vara lyckligt för.
Jag tänker på mindre hantverkare, som inte beröras av de stora avtalen, och
på köpmännen, som skulle bli lidande på att vara tvungna att ha stängt första
maj, som anses vara en av de livligaste affärsdagarna bland våra mera
festliga vardagar. Det skulle helt säkert bli ett visst bakslag för
handeln på denna dag, örn första maj blir helgdag. Jag tycker därför,
att det är mycket bättre, att vi ha det som nu, att affärerna äro
öppna till fram på middagen, då de stänga, varefter alla äro lediga. Så förhåller
det sig även med banker och kontor. Dessa stänga i allmänhet klockan
ett. Jag tror inte, att man skall tvinga på hela nationen en sådan helgdag,
utan man skall vänta och se, vart utvecklingen leder hän. Skulle genom avtal
eller eljest på frivillighetens väg en mera omfattande ledighet den 1 maj komma
till stånd inom sådana arbetsområden, där den första maj för närvarande
icke allmänt är fridag, kunna statsmakterna upptaga saken till förnyat övervägande.
Då vi behandlade denna sak i utskottet, fäste jag mig vid, att det inte kunde
förmärkas någon särskild entusiasm för saken bland socialdemokraterna
själva, d. v. s. inom regeringens eget parti. En ärad ledamot fällde det yttrandet,
att han kunde inte för sin del uppdriva någon extas för denna reform.
Men, herr talman, då stämningen är sådan på det hållet, får man inte undra
över, att borgerliga grupper kunna ha ännu större betänksamhet, och man
kan väl inte gärna begära, att vi skola kunna uppdriva någon hänförelse för
detta nya projekt.
Bland det övriga näringslivet ha vi även jordbruket, men jag vill inte närmare
gå in på själva jordbruksförhållandena, ty jag behärskar dem inte så bra,
och det kommer sannolikt talesmän efter mig, som kunna på bättre sätt framhålla,
vilka vådor det i själva verket skulle bli för vårt svenska jordbruk, örn
propositionen skulle bifallas. Jag vill bara nämna det, som står i utskottsutlåtandet,
att en stor del av lönearbetarna inom jordbruket äro oorganiserade,
liksom även deras arbetsgivare. Enligt vad jag fått höra, bruka dessa arbetare
arbeta på förmiddagarna första maj. I stora delar av vårt land har man inom
jordbruket sin brådaste tid just omkring första maj, varför rätt stora skador
kunna uppstå, örn arbetet inställes den dagen. Det var någon, som talade örn
att, örn man bleve hindrad att arbeta den första maj, och förhållandena voro
sådana, att man inte dagarna efter skulle kunna göra det nödiga såningsarbetet,
skulle man kunna äventyra ända till halva skörden.
Herr talman! Jag skall inte upptaga tiden längre. Jag tror, att jag har
anfört nog, för att mina damer och herrar skola finna, att de, som lia ansvaret
för detta utskottsutlåtande, haft verkliga skäl för att intaga denna sin hållning.
Jag tror nästan, man kan säga, att detta lagstiftningsprojekt innebär
ett förhastat och opåkallat initiativ.
Jag ber, herr talman, med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hage: Både herr Sandström och herr Hallagård lia dragit fram det
argument mot ett bifall till propositionen, som — såvitt jag förstår — spelade
den största rollen i utskottet, när man lyckades få ena halvan på avslagslinjen.
Man har fört fram synpunkten, att man »drager ner» helgdagsbegreppet genom
att åstadkomma en sådan här helgdag av vanlig borgerlig karaktär; och herr
Sandström har ju lagt ytterligare lök på laxen genom att erinra om att 1 maj
är klasskampens dag. Ja, det är den ju, men för min del vill jag erinra om,
att vi, som gått ut och firat första maj under alla de gångna åren, lia också
80
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Ane), lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden nied allmän helgdag.
(Forts.)
lagt in en annan innebörd i det firandet, nämligen att vi därmed lia glorifierat
en strävan att framsläpa internationell solidaritet och broderskap över gränserna
mellan folken. Det är någonting som gått in som ett mycket grundläggande
moment i förstamajfirandet, när det gäller arbetarrörelsen. Jag vågar
säga, att ett sådant innehåll i förstamajfirandet torde, såvitt jag förstår, stå
i mycket god samklang med idéinnehållet i den kristna religion, som har framskapat
de kyrkliga helgerna.
Så ser jag saken. Från dessa utgångspunkter sett, skulle jag vilja säga,
att detta -— att åstadkomma sådana fridagar som denna och kalla dem för
helgdagar — stöter åtminstone på en hel del håll inte alls de kyrkliga i landet.
Jag vill därutöver erinra därom, att i England, som ju är känt som ett ganska
kyrkligt land, existerar någonting som heter bank-holidays, och firandet av
dessa bank-holidays med allmän ledighet för folket har kommit till från ungefär
samma utgångspunkter som det nu föreliggande förslaget örn införande
av en borgerlig helgdag.
Slutligen vill jag erinra örn, att detta förslag, som nu framlagts av den sittande
regeringen, är i verkligheten ingenting annat än ett fullföljande av en
gammal folkpartitanke av 1915. Det var nämligen en medlem av denna kammare
av folkpartiet, herr Pettersson i Södertälje, som då framförde en motion,
vari han påyrkade åstadkommande av just sådana borgerliga helgdagar, som
regeringen nu lagt fram förslag örn. Allt detta som nu föreslås är alltså ett
fullföljande av en gammal god tanke från ett borgerligt parti här i riksdagen.
*
Vidare skulle jag vilja taga fasta på vad som sagts bl. a. av herr Hallagård,
att detta icke är någon stor sak. Nej, det är det icke, och därför tycker jag,
att motståndet är så förvånansvärt. Framför allt är denna sak icke av någon
vidare nationalekonomisk betydelse. Det var någon som sade vid något tillfälle
till mig: Men det gäller ju dock att minska arbetsprodukten i landet med
en trehundrafjärdedel —- vi lia ju ungefär 304 arbetsdagar per år. Men det
är det naturligtvis icke. Det är på sin höjd att minska produktionen med en
fjärdedel av en trehundrafjärdedel. Alltså, nationalekonomiskt kan det komma
att betyda ganska litet. Minskningen av arbetsmängden eller arbetsprodukten
i landet kommer alltså att bli ganska ringa, beroende på att en så stor
del av folket redan förut har ledigt eller tar sig ledigt den 1 maj. Och det
kommer man väl att göra, även örn det icke komme till stånd en sådan lagstiftning
som denna. Men då är att märka, att det nog är riktigt vad som yttrades
till mig av en borgerlig hantverkare. Jag satt på en rakstuga och blev rakad,
och det händer ju ofta, att de, som syssla i det yrket, äro mycket språksamma
och prata örn allt möjligt mellan himmel och jord —- det är ända från salig
Figaros tid som detta existerat. Han sade: Jag är borgerlig, men jag tycker
att lagförslaget är mycket bra, ty om det blir lag, att den 1 maj skall vara
helgdag, blir det reda och ordning; nu har det blivit så, då det gäller en del
hantverkare o. d., att somliga ha stängt och andra ha icke stängt, och den som
tycker om att gå ut i naturen denna vårens första dag, den är liksom jag mycket
intresserad av att få ledigt den dagen; men så finns det konkurrenter som
hålla öppet, åtminstone en del av dagen. Han menade således, att det skulle
vara mycket lyckligt att få det fastslaget i lag, att 1 maj är en dag, då det
skall hållas stängt. Jag tror alltså, att det även på den borgerliga sidan, långt
inpå högerhåll, finnes en opinion, som går fram på samma linje som detta förslag.
Med hänvisning till detta korta anförande, herr talman, ber jag för min del
att få yrka bifall till reservationen.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
81
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
Herr Skoglund: Herr talman! Herr statsrådet oell chefen för socialdepartementet
har icke på något mera ingående sätt i propositionen sökt motivera,
varför han kommit fram med detta förslag örn 1 maj som helgdag. Han nämner,
ehuru mera i_ förbigående, att det börjar allt mera bli praxis att fira 1 maj.
Det förefaller mig, som örn detta är vad han huvudsakligen haft att anföra
som skäl, när han vill göra 1 maj till helgdag. Jag gör mig då, herr talman,
den frågan: Huru firar vårt folk vanligtvis den 1 maj? Jag tror att man
gör det på rätt så olika sätt. Det är en grupp, och den är icke så liten, som
brukar demonstrera den 1 maj, och som ute på Ladugårdsgärde eller på andra
platser i landet samlas kring talarstolarna. Det är en annan grupp, och den
är icke heller så liten, som använder 1 maj på ett annat sätt. De som tillhöra
den gruppen ta fritt från arbetet, men de gå icke ut och demonstrera utan
stanna hemma och syssla med en hel del som de tycka är roligt och nyttigt.
De reparera sin sommarstuga eller gräva i trädgården, de ro ut på sjön och
fiska och ha en hel del annat för sig, som de säkerligen sätta mycket stort
värde på. Sedan kommer en tredje grupp, och den gruppen har kanske icke
möjligheter att fira 1 maj som en fridag. Till denna grupp höra de, vilka
ha sina sysslor att sköta den dagen såväl som andra; de ha sina kreatur att
se till, de ha kanske sin handelsträdgård, som de icke kunna gå ifrån o. s. v.
Dessa senare torde av olika skäl icke gärna vilja eller kunna avstå från den
1 maj som arbetsdag. Det är i en bråd tid för sådden, det är kanske stora
värden som stå på spel i trädgården, och det är mycket annat som gör, att de
icke vilja utan vidare taga sig ledigt den dagen.
Då uppkommer alltså frågan: huru dessa grupper, som jag omnämnt, reagera
inför ett sådant förslag som vi behandla just nu. Den första gruppen
har säkerligen icke så mycket att invända. Det är möjligt att den genom att
dagen får helgdags karaktär kanske i någon mån känner sig mindre pliktig
att demonstrera och lättare kan stanna hemma vid sommarstugan. Den andra
gruppen, som omfattar dem, som ju ha fridag, men vilka syssla med en hel
del som de tycka särskilt roar dem, är kanske relativt likgiltig för örn denna
dag blir bestämd som helgdag eller icke; de ha säkerligen i alla händelser icke
någon större önskan att den skall betraktas som helgdag. Vad den tredje
gruppen, som omfattar dem, som ju lia fridag, men vilka syssla med en hel
den dagen, så tycka de säkerligen icke att det är roligt att få fastslaget att
1 maj är helgdag. De skulle i många fall känna sig, som örn de bleve allvarligt
hindrade att utföra sådant arbete som icke utan våda kan uppskjutas.
Lägga vi tillsammans allt detta, så tror jag icke, att vi kunna få fram, att
det är något så förfärligt stort behov eller att det är en allmän känsla ute
bland svenska folket, att man ovillkorligen skall .ha 1 maj förklarad som helgdag.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har förut i dag i
första kammaren sagt en del tänkvärda ord. Han har där talat om, att det
är ingenting som han tycker är så förfärligt som en långt gående likriktning.
Han sade, att det tar bort stämningen, charmen i livet, örn man skulle skruva
in allt i för strikta och snäva former. Det är, herr talman, också vad jag
tycker. Vi kunna mycket väl ta fritt, så många som lämpligen kunna göra
det, den 1 maj, och vi kunna fira den dagen på det sätt som vi bäst tycka överensstämmer
med vårt kynne. Jag tror att man på det sättet skulle skapa
minst lika stor trivsel. Och när någon talare här för en stund sedan erinrade
om demokratiens ansvar, då skulle jag, herr talman, vilja säga, att demokratien
även i detta fall har sitt ansvar. Den ärade talaren sade, att han knappast
trodde, att det fanns något annat land, där demokratien hade blivit så
Andra kammarens protokoll 1938. Nr 22. 6
82
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
stark och visat sig så till sin fördel som i vårt land. Det är på den punkten
jag skulle vilja säga, att skola vi behålla en stark och livsduglig demokrati,
måste den också känna sin begränsning. Den behöver icke på varje punkt försöka
att efterbilda vad andra stora länder med annat styrelsesätt göra. Vi
kunna säkerligen behålla en god folkstyrelse i detta land, om vi gå våra egna
vägar.
Herr Wallén lät höra djupa brösttoner och ville göra gällande, att här var
det fråga örn ett rättfärdighetskrav. Det var herr Walléns rättfärdighetskänsla,
örn jag fattade honom rätt, som talade. Jag vågar icke på något sätt
bedöma vem som har den djupaste rättfärdighetskänslan, herr Wallén eller
hans partifränder herr Hallagård eller herr Gustafsson i Lekåsa, men jag tror
att även herr Hallagård och herr Gustafsson ha en stark rättfärdighetskänsla.
Jag tror, att vi i det fallet skola akta oss för överord och att vi böra se denna
fråga sådan som den är. Och då kommer jag, herr talman, fram till att vi
kunna utan ringaste våda avslå Kungl. Maj:ts proposition och säga svenska
folket, att det får fira 1 maj på det sätt det må finna riktigt och lämpligt.
Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herrar Hansson i Rubbestad, Persson i Grytterud,
Gustafson i Kasenberg, Lindmark, Hansson i Vännäsby, Johansson i Onsjö,
Eriksson i Frägsta, Andersson i Grimbo, Johansson i Krogstorp, Persson
i Falla, andre vice talmannen Magnusson och von Seth samt fröken Andersson.
Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman!
Det var ju mycket intressant att höra alla dessa instämmanden särskilt med
hänsyn till den siste ärade talarens slutord, att man borde få fira 1 maj såsom
man önskade. Det torde nämligen, örn man bifaller Kungl. Maj:ts proposition,
icke föreligga något slags likriktningsförsök, då det gäller att fira 1
maj i framtiden, utan det får var och en göra precis på det sätt som han eller
hon behagar. Om man vill fara ut och fiska eller gå i kolonistugan eller i ett
demonstrationståg eller på en krog någonstans eller fira 1 maj på annat vis,
så kommer med all säkerhet ingen människa att lägga sig i ens olika metoder
vid firandet av den dagen.
Det finns en annan punkt, som jag är mycket överraskad över att den har
spelat så stor roll i den diskussion som, såvitt jag förstår, har lett utskottets
ena halva till dess beslut, och det är att man är så illa till mods över att 1
maj skulle bli helgdag. Såvitt jag vet, föreligger icke något förslag örn att
1 maj skall bli helgdag. Det föreligger ett förslag, att den i fråga om vissa
bestämmelser skall likställas med helgdag. . Men i själva verket innebär förslaget
ingenting annat, än att den skall bli en allmän fridag, da uppenbarligen
närmast avseende lönearbetarna. Den får icke helgdags karaktär eller
särskilda kännetecken i något annat avseende, än att lagen ger rättighet at
löntagare att den dagen vara fria.
Varför har nu detta förslag framlagts? Som alla veta, hava fran första
början arbetarna önskat att få 1 maj fritt för sina särskilda demonstrationståg.
Denna önskan framkallade ganska allvarliga strider och konflikter pa
sina håll. I själva verket dröjde det väl 20 örn icke 30.år, innan den organiserade
arbetarklassen, lyckades att få ett formligt erkännande i avtal eller
på annat sätt, att man skulle lia 1 maj som frida.g. Nu är den saken praktiskt
taget genomförd, d. v. s. för mellan 8- och 900,000 arbetare i detta land
är 1 maj en faktisk fridag. Det finns emellertid, om man går tili alla möjliga
olika sorters arbetargrupper, säkerligen omkring 5- ä 600,000, som på
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
83
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden nied allmän helgdag.
(Forts.)
grund av många omständigheter, bl. a. naturligtvis avsaknad av organisation,
icke lia denna dag sig tillerkänd som fridag. Det finns naturligtvis i vissa
fall ett praktiskt hinder, det vill jag visst icke bestrida, de kunna icke heller
få denna dag sig tillerkänd som fridag av skäl som jag är övertygad örn att
varje människa, som känner till vårt samhälle, mycket lätt kan förstå. Vad
menas då med lagstiftningen? Det menas ingenting annat, än att det nu kan
vara på tiden att åtminstone i princip likställa organiserade och oorganiserade
arbetare i detta avseende.
Man säger, att det finns ingen särskild entusiasm, ingen har särskilt frågat
efter detta. För all del! Men jag skulle bli rätt förvånad, örn det funnes
särdeles många löntagare som skulle undanbe sig att få bli fria den 1 maj.
Jag tror ändock, att de skulle ta emot det med en viss tacksamhet. Jag har
kunnat konstatera detta i Kungl. Majlis kansli, när man på senare år har
givit befattningshavarna fritt den 1 maj — de hade aldrig tänkt sig det, de
kanske betraktade 1 maj som något som icke angick dem, men nog kunde jag
konstatera, att de blevo ganska glada, då de fingo det budskapet, att de fingo
bli fria denna dag. Jag menar, att detta motstånd mot att i lag tillerkänna
praktiskt taget alla löntagare, som icke utföra sådant arbete, vilket icke kan
uppskjutas, rätt att lia denna dag som fridag, det motståndet måste vara på
ett alldeles särskilt sätt känslomässigt betonat. Har det icke helt enkelt sammanhang
med att denna fridag har tillkommit genom arbetarnas strid för denna
fridag, i många fall föranledande både lockouter och strejker i tidigare
år, ehuru visserligen icke numera? Är det icke helt enkelt så, att man känner
det som en ännu fortlöpande stridsfråga, som i själva verket dikterar åtminstone
i huvudsak motståndet mot detta lagförslag? Jag kan icke se saken
på annat sätt. Örn jag läser Svenska arbetsgivareföreningens mycket skarpa
utlåtande mot detta lagförslag, måste jag fråga mig: vad är egentligen meningen?
Det finns knappast en i Svenska arbetsgivareföreningen . organiserad
arbetsgivare, som icke i sina avtal redan har erkänt, att 1 maj skall vara
fridag för hans arbetare, och ändock är det denna förening, som reser, i yttrandet
i varje fall, jag höll på att säga icke bara det häftigaste utan det hätskaste
motstånd mot tanken på lagstiftningsåtgärder härvidlag. Det kan ju
icke bero på önskan att tillvarataga några sina medlemmars intressen, utan
det måste bero på att man fortfarande känner obehag av att ha måst ge vika
för sina arbetares krav i detta avseende, och därför vill man ^absolut förhindra
att detta utsträckes. Så tolkar jag i varje fall detta motstånd.
Man har sagt, och det vill jag minnas finns i något utlåtande också, att
denna dag länge varit en särskilt klasskampens dag. Örn det får man säga
vad man vill. Det är klart, att den organiserade arbetarklassen kommer att
fortsätta med sina demonstrationer, men lagstiftningen innebär på intet sätt,
att någon människa skall tvingas att deltaga i dessa demonstrationer, örn hon
icke själv vill. På den punkten sker absolut ingen förändring, utan det blir
som sagt ingenting annat än att man i stort sett likställer oorganiserade och
organiserade arbetare i fråga örn denna fridag, och jag kan icke se annat —
jag skall icke gå så långt att jag kallar det för ett rättfärdighetskrav — än
att det är en ganska naturlig likställighetsåtgärd och likriktning i detta avseende,
att människorna i vårt land få vissa rättigheter, som äro gemensamma
för dem. Det kan jag icke kalla för någon likriktning i den föraktliga mening,
som herr Skoglund talade örn, då han åberopade ecklesiastikministerns
anförande i medkammaren. Jag har för min del säkerligen samma avsky
som var och en annan för en likriktning örn det skulle gälla likriktning i
fråga örn de meningar, man skall ha örn olika ting i samhället och sådant.
84
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
Ja g tror icke, att jag på den punkten behöver taga åt mig några insinuationer
om att detta lagförslag skulle vara någonting i den riktningen.
Vad jordbruket beträffar är detta väl den enda punkt, där sakliga invändningar
överhuvud hava framförts, vilka kunna tillmätas någon betydelse ur
kostnadssynpunkt. I allmänhet tror jag dock icke, att saken spelar någon
roll. Jag vill bara fästa uppmärksamheten på att enligt en allmän regel har
man att utföra arbete även på helgdag eller med helgdag likställd dag sådan
som den, som nu skulle bli fridag, därest detta arbete icke utan våda kan
uppskjutas. Låt mig då säga, att örn för en bonde eller ett antal bönder i en
viss del av landet, där den 1 maj kan vara litet mera känslig än i andra delar
av landet, skörderesultatet genom arbetsfrihet den 1 maj skulle bliva hälften,
såsom en talare här anfört, emot vad det skulle bli, örn man sådde eller utförde
annat nödigt arbete denna dag, så är jag övertygad om att varenda människa
i landet skulle erkänna, att detta jordbruksarbete icke utan våda kunde
uppskjutas. Följaktligen skulle det utföras i trots av den lag, som här ifrågasatts.
Jag måste säga, att även örn det gällde mycket, ringare skada än
den, som här åberopats, skulle en jordbrukare vara berättigad säga tili sitt
folk: det här måste utföras, om ni icke vill riskera så och så stora skador på
vårt jordbruk, och följaktligen komme det att bli utfört. Sedan vill jag icke
förneka, att arbetarna kanske kunde ha en annan mening örn detta och möjligen
tro, att bondens farhågor för skörden vore en smula överdrivna. Men
örn det faktiskt vore på det viset, som man här säger, har jag väldigt svårt
att tänka mig, att någon skulle kunna lasta en jordbrukare därför att han
ansåge sig tvungen använda sina arbetare även den dagen.
Örn jag går till lantarbetaravtalet, som omfattar omkring 35,000 arbetare
i jordbruket, så gäller detta för jordbrukare även i de delar av landet, som
man här anser skulle få det största besväret och bliva utsatta för de största
skadorna av att den 1 maj bleve fridag. Det är många mellansvenska storjordbrukare,
som äro bundna av detta lantarbetaravtal. Örn det nu vore så,
att den 1 maj som fridag skulle vara till den grad vansklig för de mellansvenska
jordbruken, som man här söker göra gällande, sa är det rätt. besynnerligt,
att man ändå lyckats få dessa större godsägare i mellersta Sverige att acceptera
en avtalsbestämmelse, som gör deras arbetare fria den dagen.
Jag måste säga, att då jag hört på debatten, sådan den hittills förts, har
jag blivit överraskad över huru, jag höll pa att säga, tunna argument man
här lagt fram. Nog tycker jag i varje fall, att de argument, .som innebära,
att man här bör skapa likställighet mellan en halva, som icke åtnjuter denna
frihet, och den halva, som redan åtnjuter den, måste väga tyngre. Jag hoppas
därför för min del, att kammaren i sitt beslut skall komma att följa reservanterna.
Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr Magnusson i Tumhult: Herr talman! I ganska stor utsträckning utgör
numera den 1 maj fridag, och några särskilda lagbestämmelser gående ut
på att den 1 maj skulle likställas med allmän helgdag torde sålunda icke vara
av behovet påkallade. Utan att pa något sätt vilja förringa, betydelsen av
fridagarna befarar jag, att en lagbestämmelse enligt det föreliggande förslaget
skulle i den praktiska tillämpningen medföra .ganska allvarliga konsekvenser
på skilda områden, och detta alldeles särskilt vad beträffar det mindre
jordbruket. Vid tiden omkring den 1 maj pågå nämligen förberedelsearbeten
för vårsådden, och i stora delar av vårt land har man under dessa dagar som
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
85
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
mest att göra med vårsådden. Man Ilar vid jordbruket icke samma möjligheter
som inom andra näringar att organisera arbetet. Bland annat är man härvidlag
alltför beroende av väderleken för att på förhand fullt kunna bestämma,
vilka arbeten som skola utföras. Särskilt är såningen synnerligen beroende
av tjänlig väderlek. Det gäller därför att för detta viktiga arbete
kunna förfoga över så mycken tid, att såningsarbetet icke kommer att i onödan
försenas. En dylik försening kan även medföra stora ekonomiska förluster
för den enskilde jordbrukaren. Det synes därför vara ganska vanskligt
att utöka antalet fridagar just under den brådaste tiden vid jordbruket.
Visserligen medger lagförslaget möjlighet att den 1 maj utföra sådant arbete,
som jag nu berört, men sedan gammalt har jordbruksbefolkningen alltid respekterat
helgdagsbegreppet, varför det säkerligen för envar skulle vara synnerligen
motbjudande att börja rucka på denna uppfattning.
Det är emellertid icke enbart arbetet på fälten, som vid jordbruket skulle
beröras av den föreslagna lagen, utan även inom ladugårdsarbetet skulle uppstå
vissa svårigheter. Örn man bland annat betänker, att arbetsstyrkan vid
det mindre jordbruket endast består av ett fåtal personer, skulle vid en allmän
ledighetsdag sådan som den här föreslagna allt arbete, som icke kan uppskjutas,
exempelvis djurskötseln, helt läggas på bönderna själva och deras familjemedlemmar.
Även för den stora allmänheten skulle lagen vålla svårt avbräck, ty många
använda nu den 1 maj såsom ledighetsdag för privata angelägenheter såsom
inköp m. m. Detta skulle efter lagförslagets genomförande helt omöjliggöras.
Ser man saken ur rekreations synpunkt, synes den 1 maj icke kunna tillmätas
sa stor betydelse, som om en ledighetsdag placerades längre fram under
sommarmånaderna. Sedan numera ett stort antal arbetare genom kollektivavtal
redan garanterats ledighet den 1 maj, så anser jag för min del, att en
lagbestämmelse i denna riktning icke är behövlig, ty fridagarna torde lämpligast
kunna ordnas av arbetsgivarna och arbetstagarna själva utan ytterligare
ingripanden från statsmakternas sida.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Olovson: Herr talman! Herr Sandström i Härnösand meddelade
kammaren den uppseendeväckande nyheten, att det var en medlem av, jag
tror han sade regeringspartiet, som hade förklarat sig icke falla i extas inför
den nu behandlade propositionen. Det var jag.
Men herr Sandström glömde — han är dålig referent — att tala om fortsättningen
av vad jag sade. Jag förklarade nämligen, att jämställes 1 maj
med. helgdag, så att man genom lagen skulle få 1 maj arbetsfri, så betyder
det i själva verket en uppoffring för mig. Herr Sandström kanske kommer
ihåg det där nu. Det betyder en uppoffring därför, att för den. som för vid
det här laget snart 37 år sedan var med och, icke bad örn att få fritt den 1
maj utan helt enkelt vid risk av levebrödet tog sig ledigt den 1 maj •— man
fick göra det på den Jidon — för dem som varit med om detta eller på annat
sätt kämpat för att få ledigt den 1 maj, för alla dessa har den 1 maj ett stämningsvärde,
som man icke släpper ifrån sig utan att tycka, att man gör en
uppoffring. Jag begär icke ett ögonblick, att herr Sandström eller herr Skoglund
eller herr Magnusson i Tumhult någonsin i tidernas tider skall lära sig
förstå, det där, men så är det.
Men när vi ändå anse, att den 1 maj bör jämställas med helgdag på det att
andra, som vilja ha ledigt och icke kunna få det, med statsmakternas hjälp
skola ställas i den situationen, att de kunna få ledighet, så äro vi beredda att
86
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
offra detta stämningsvärde, som vi burit på allt hitintills. Det är därför som
det betyder en uppoffring, men denna äro vi, som sagt, beredda att göra., Jag
beklagar, att herrarna på den andra kanten icke äga möjlighet att förstå, vad
det där betyder, och taga emot detta offer. Örn det emellertid här skulle vara
fråga örn att tvinga någon att »fira» den 1 maj i det tecken, varj vi hava firat
den dagen, så skulle min röst aldrig kunnat erhallas för ett sadant förslag.
Ja, även örn jag skulle varit ensam i den svenska riksdagen örn att stå såsom
reservant emot ett dylikt förslag, så skulle jag varit det. Nu är det ju icke
fråga örn något sådant. En proposition med en sådan syftning skulle givetvis
aldrig blivit framlagd. Det är icke fråga örn något annat än att bereda
ledighet åt dem, som nu icke kunna få det men utan varje tvivel vilja
ha det. o
Men det är också fråga örn att skapa en smula reda på ett område, där den
1 maj verkligen utan vårt förvållande lett till oreda, nämligen inom affärsvärlden.
Fråga affärsmännen hemma i ejra hemstäder i mitten på april, så
få ni höra, örn de icke hålla med mig. när jag säger, att varje år vid den tiden
är det ett förfärligt bråk om, vid vilken tid man skall stänga affären den 1
maj. Ingen vill stänga tidigare än den andre, och alla vilja antagligen hålla
öppet så länge som möjligt. Men man kan det icke, därför att man vill tillmötesgå
personalens önskemål, och det dröjer •— det vet jag av egen erfarenhet
— ända fram till ett par dagar före den 1 maj, innan man lyckats komma
till någon enighet om huru dags man skall stänga. Och dock är denna förmiddag
av noll och intet värde. Vad är förmiddagen den 1 maj? Sista april
är valborgsmässoafton, den 1 maj är dagen efter. Här är det fråga örn hälften
av »dagen efter» för en liten del av landets medborgare. Man kan knappast
tänka sig något mindre att föra bråk örn. Och det är ju icke, såsom här påpekats,
förbud för någon att arbeta. Om någon vill plöja, örn han vill så, bygga
hus, köra grus eller vad som helst, så står det var och en fritt. Det blir
icke fråga örn något sabbatsbrott. Men däremot kan det bli ledighet för en
del nya grupper, som det här har talats om. Det har talats örn handels- och
kontorsanställda, och det har talats om de lantarbetare, som icke arbeta under
gällande avtal och följaktligen icke med stöd av detta avtal hava ledigt denna
dag.
Men det finns en annan grupp, mina herrar, som jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid. Det är järnbruksarbetarna. Järnbruksarbetarna arbeta
fortfarande den 1 maj enligt gällande avtal. Det är naturligtvis den kontinuerliga
driften, som har motiverat detta. Huru starkt eller svagt detta motiv är
skall jag lämna därhän. Så länge som det står i järnbruksarbetareavtalet, att
arbetet skall pågå som vanligt den 1 maj, kommer arbetet att pågå. Det kan
aldrig vara tal örn att järnbruksarbetarna skulle taga ledigt, örn det står i avtalet
för dessa arbetare, att de skola arbeta. Det är en sak. Men varén fullkomligt
övertygade därom, att den dag järnbruksarbetarna i detta land säga,
att i nästa avtal skall det stå, att de skola ha ledigt den 1 maj, varén övertygade
örn att då blir det icke något avtal, förrän detta står inskrivet. Och varén
vidare övertygade örn att det icke blir något arbete utfört, förrän avtalet
med denna bestämmelse är godkänt. Jag torde vara en av dem i denna kammare,
som bäst känner järnbruksarbetarna. Och sågare, att det skall in i nästa
avtal, att den 1 maj skall vara fri, så kommer det dit, även örn de skola slåss
därför .från den ena 1 maj och till den andra.
Då frågar jag mig: skall det verkligen vara nödvändigt att under tider framåt
här frågan örn ledighet »dagen efter», frågan örn ledighet den 1 maj skall bli
ett irritament under avtalsförhandlingarna? Mig förefaller det, som skulle
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
87
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
det vara fullständigt orimligt, när man Ilar denna enligt min mening utomordentligt
lämpliga väg att g“å.
Nu förklarade herr Hallagård, att det finns ingen allmän folkmening bakom
kravet på att lia den 1 maj såsom helgdag. Då frågar jag mig: ha vi något
belägg för att det finns någon stark folkmening bakom de andra helgdagarna,
de verkliga helgdagarna? Örn det överhuvud finns någon dag, örn vilken folkmeningen
uttalat sig och visat, att man vill ha fritt den dagen, så är det väl den
1 maj. Att folk ändå tar ledigt och har ledigt under helgdagarna beror ju icke
på något uttryck för folkets vilja, utan det är man skyldig till enligt lag vid
risk av åtal, örn man arbetar.
Men herr Hallagård modererade det där litet. Han sade, att i varje fall finns
det icke någon sådan där folkmening i Västsverige. Närmast syftade han väl då
på Skaraborgs län. Jag satt nere i min bänk och tänkte: kanske man skall
göra ett undantag för Västgötaslätten? Och då erinrade jag mig också, att i
den danska sociallagstiftningen finns det alltid efter ikraftträdandebestämmelsen
ett tillägg, som säger, att »denna lag gäller icke för Färöarna och för
Grönland». Jag förmodar, att till och med herr Magnusson i Skövde skulle
reagera på det häftigaste, örn vi skulle gå den vägen, att vi skulle säga likadant
här, eller att denna lag gäller icke för Skaraborgs län.
Herr Sandström är emellertid den, som för det ärligaste talet här i kammaren
i sådana här frågor. Det är möjligt, att han inte rår för det. Det skall
jag icke yttra mig örn, men så är det i alla fall. Han yttrade, att man vill påtvinga
andra att fira en klasskampens dag. Herr Skoglund fyllde ut det med
att tala örn likriktning. Hör nu, herrar Sandström och Skoglund! Örn det är
likriktning att ha en helgdag enligt lag, så har ju det svenska folket varit likriktat
sedan år 1772, då vi fingo lag på de helgdagar, vi ha. Erfarenheten bekräftar
sålunda, att införande av bestämmelser örn helgdagar icke innebär likriktning
av den art, att någon kan taga skada därav.
Herr Sandström talade alltså örn att man ville påtvinga andra att fira en
klasskampens dag. Jag erinrar örn, vad jag sagt förut, att det icke är fråga
om att någon behöver fira dagen på det ena eller det andra sättet. Låt mig
vidare erinra örn, att vi snart ha en helgdag. Vi ha ju Marie Bebådelsedag på
fredag. Jag känner mig fullkomligt övertygad örn att det i detta land finnes
miljoner människor, som icke känna något som helst behov av att fira den dagen
med anledning av det biologiskt orimliga, som då skulle hänt, men ändå så
iakttaga vi, vad vi som laglydiga medborgare ha att iakttaga även den dagen.
Det är självklart, att jag icke firar Marie Bebådelsedag av samma anledning
som de göra, vilka tro på det biologiskt omöjliga, men av aktning för andra så
avstår jag ifrån att vårgräva mitt potatisland om fredag. Av aktning för andra
kunna vi vara lediga en sådan dag som Marie Bebådelsedag utan någon veklagan
och utan att klaga över, att någon tvingar oss att fira den dagen. Hur skulle
det vara, örn herrarna på den andra kanten ville visa en smula tolerans även
gentemot oss? Skulle det vara så påkostande? Det skulle enligt min mening
vara ganska rimligt, örn man ville visa aktning för dem, som mena, att första
maj bör vara en allmän fridag. Skulle man icke kunna stiga fram och säga:
jag känner visserligen intet behov av att fira den första maj som helgdag, men
det är ju dock så förfärligt många människor i detta land, som tycka, att denna
dag bör vara en allmän fridag. Jag böjer mig för dem, därför att de i många
avseenden höja sig för mig, för att icke såra mina känslor. Skulle man icke
kunna kosta,på sig ett sådant offer?
Herr Sandström, som alltjämt uppträder som den store sanningssägaren, anförde
som argument, att på den första maj brukar det förekomma politisk
88
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
förkunnelse, som icke hade så Hacket att göra med »våra» nationella ideal.
»Våra!» Man skulle önskat att få litet närmare bestämt, vad herr Sandström
menar med »våra». Herr Sandström säger till exempel »vårt» land. Herr
Sandström menar väl, att vi andra, som den första maj bruka ägna oss åt
politisk förkunnelse, stå utanför nationen. Vad är det för övrigt, som hindrar,
att herr Sandström antingen håller sig hemma eller också ute i landet ägnar
sig åt den politiska förkunnelse, som överensstämmer med »våra» nationella
ideal? Det står ju honom fullkomligt fritt. Han lär icke komma att bliva
fet på det.
Slutligen kan jag icke låta bli att stanna ett ögonblick vid en enda punkt
i det anförande, som hölls av herr Magnusson i Tumhult. Det innehöll ju
förresten bara en punkt, och det var den, att det blir svårt för att icke säga
omöjligt för jordbruket, örn arbetarna skola vara lediga den första maj. Det
är ju flera, som sagt likadant här. Hur skall det gå i år, då första maj infaller
på en söndag? Då går alltså halva skörden i Tumhult förlorad, ty jag
förutsätter, att herr Magnusson i Tumhult icke vill, att det skall begås något
sabbatsbrott. Det vill inte jag. Allt emellanåt inträffar det ju, att första
maj infaller på en söndag. Örn herrarna vidhålla sitt resonemang, få vi väl
avskaffa söndagarna under vårsådden. Bara den omständigheten att det utan
något som helst gnäll går att fira söndag under vårsådden visar ju, hur fullkomligt
ihåligt hela det där resonemanget är.
Alla, som lyssnat till debatten här, lia ju kunnat konstatera, hurusom man
från högerns sida, även om man inte precis velat tala rent ut, varit rädd föi*
att det möjligen skulle falla något av högtid över en dag, på vilken arbetarna
under en mansålder dragit uppmärksamheten till sig. Man är rädd för att
den dagen skall bliva något slags nationell högtidsdag. Säg gärna rent ut,
att det är det, ni äro rädda för! Kan det vara någonting att vara rädd för,
att första maj skulle komma att framstå såsom en nationell högtidsdag, även
med risk att någon därvid skulle erinra sig, att första maj också varit arbetarnas
demonstrationsdag? Jag ser nämligen saken så, att dagen kommer
att ändra karaktär, örn den blir jämställd med helgdag, men skulle det Vara
någon skada skedd eller skulle det medföra någon olägenhet för oss, örn första
maj finge något av högtid över sig, och örn man på första maj erinrade sig
arbetarnas insats? Jag tror icke, att vi därigenom skulle träda någons ära
för när.
Hur står det till med vårt land i dag? Jo, Sverige torde vara ett av de
länder, som reda sig bäst av alla i hela den vida världen. Det finns väl knappast
något land, som ekonomiskt och socialt står över oss. Det finns väl knappast
ett land i världen, där rättssäkerheten är bättre tryggad än här. Det finns
väl knappast något land i världen, där det råder så god ordning, så god sämja,
en sådan arbetslust, en arbetsvilja, som här. Sverige står för närvarande och
lyser som en fyrbåk över en förhärjad värld. Tro ni, att det där blivit till
av intet? Tro ni, att det blivit till bara tack vare den politik, som förts i
denna riksdag? Nej, den politik, som den svenska riksdagen och regeringen
fört, skulle icke kunnat föras med framgång och lett till sådana resultat, örn
icke bakom denna politik stått ett vaket, nyktert, målmedvetet, politiskt moget
och klartänkt folk. Hur har detta folk skapats? Jo, under många strider
med andra samhällsgrupper har arbetarklassen höjt sig från att vara ett förtrampat
trasproletariat till den plats, där den nu står. Den första maj bär
varit samlingsdag vid detta arbete framåt och uppåt, till hela samhällets, hela
landets gagn. När allt kommer omkring, så är, vad den dagen minner örn,
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
89
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
av sådan karaktär, att vi i var.je fall icke böra skämmas för, örn det skulle
bomma att falla åtminstone en stråle av nationell glans över den dagen.
Herr Larsson i Hede: Herr talman! I den motion, som jag och flera andra
kammarledamöter avlämnat i detta ärende, ha vi vänt oss emot att man genom
lagstiftning i viss mån skulle giva den första maj karaktären av helgdag. Yi
ha ansett, att det strider mot svensk tradition att genom lagstiftning införa en
helgdag utan kyrklig karaktär. Tendensen att antingen genom avtal eller tillfällig
överenskommelse bereda stora grupper av arbetare och annan personal
ledighet under första maj kommer säkerligen att öka utan att man behöver,
som nu föreslagits, i lagstiftningsväg likställa den dagen med helgdag. Med
ordet helgdag mena stora grupper av vårt folk en religiös helgdag. Jag är
övertygad örn, att det särskilt för stora delar av landsbygdens folk skulle kännas
motbjudande, örn det infördes en helgdag, som icke kunde betraktas som
en sabbatsdag. Jag tar väl för givet, att den nu föreslagna helgdagen i ganska
stor utsträckning kommer att tagas i bruk för nöjesfirande och alltså få en
användning rakt motsatt den, som avses med de kyrkliga helgdagarna, vilka
äro ämnade att användas för religiösa betraktelser, vila och vederkvickelse.
Även örn lagförslaget går igenom, kommer det säkerligen att på landsbygden
utföras arbete av olika slag, såväl ute på åkern som annorstädes, på den första
maj, och detta skulle stå i kontrast emot vad vi på landsbygden varit vana vid
att se på en helgdag. Att jordbruksarbete kommer att utföras på den första
maj, det kan man taga för givet, då det skall stå arbetsgivare och arbetstagare
fritt att överenskomma örn arbetets fortgång under den dagen liksom på andra
vardagar. Icke heller den enskilde torde under en brådskande vårdag komma
att avstå från att utföra för handen varande arbete. Jag befarar därför, att
örn denna s. k. helgdag kommer att utnyttjas på ett sådant sätt, så kommer
detta så småningom att ske även med de kyrkliga helgdagarna. Den sabbatsvila,
som vi av ålder varit vana vid, kommer måhända undan för undan att
försvinna, och den respekt för kyrkliga helgdagar, som ännu finnes kvar på
stora delar av landsbygden, kommer att minskas eller kanske rent av upphöra.
Jag är övertygad örn, att något sådant icke vore lyckligt. Tvärtom anser jag,
att man bör söka sträva efter att bevara vördnaden för de kyrkliga helgdagarna.
Hitintills bär inte heller första maj betraktats som en ledighetsdag på
landsbygden på samma sätt som i städerna och industrisamhällena. För en
mängd småbrukare och många större jordbrukare har, såsom tidigare här i
dag nämnts, första maj icke varit en arbetsfri dag. Arbetsförhållandena på
jordbrukets område äro också av en helt annan beskaffenhet än inom industrien.
De flesta arbeten, som jordbrukarna ha att utföra, försiggå utomhus, och jordbrukarna
äro därför i ganska hög grad beroende av väderleksförhållandena.
Den första maj pågår ju inom en stor del av landet vårsådden. Det är av vikt,
att den utförcs under tjänliga förhållanden. Det har redan tidigare påpekats,
att förlusten av en enda arbetsdag med tjänlig väderlek kan ha en
mycket menlig inverkan på skörderesultatet. Detta har också framhållits i
flera remissyttranden. Av den kungl, propositionen framgår, att åtskilliga
av de hörda myndigheterna avstyrkt den föreslagna lagstiftningen. Man kan
av propositionen inhämta, att det på många håll icke är någon sedvänja atti
betrakta första maj som fridag. Detta visar, att det icke är någon trängande
nödvändighet att genomföra den föreslagna lagstiftningen.
I motionen har också påpekats lämpligheten av att i stället för vad som föreslås
i propositionen genomföra en sådan ändring av gällande lagstiftning, att
den första maj förlänades karaktären av en s. k. bankfri dag. Då emellertid
90
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
utskottet icke har funnit skäl tillstyrka motionen i detta avseende, så anser jag
mig härvidlag icke böra framställa något yrkande, utan jag ber att få biträda
utskottets förslag örn avslag på den kungl, propositionen.
Herrar Hansson i Hönö och Olsson i Staxäng instämde häruti.
Herr Barnekow: Herr talman! Det har nu under en lång stund dragits
upp sakliga skäl för och emot utskottets förslag. Jag skall för min del icke
sysselsätta mig med dessa skäl. dag skulle icke begärt ordet i denna debatt,
om jag icke ansett mig skyldig att med några ord markera den ståndpunkt,
jag intagit och fortfarande intager i denna fråga. Medan jag har ordet, kanske
jag i alla fall kan få säga ett par ord till. Det har förefallit mig som örn
regeringen under de närmast förflutna åren tillverkat propositioner rörande
jordbrukets arbetsförhållanden med en fart, som, örn den icke är berömvärd,
i varje fall är anmärkningsvärd. Jag vet icke, varför regeringen haft och
har så bråttom. Jag kom att tänka på historien om den lilla flickan, som
sydde så fort. Någon frågade henne, varför lion hade så bråttom. Då svarade
hon: jag är tvungen skynda mig, annars tager tråden slut. Är det icke
samma tanke som föresvävat regeringen, att den är tvungen att skynda sig,
annars är det något som tar slut? Huruvida det är jordbrukarnas tålamod
eller deras finansiella bärighet, som täger slut, vill jag icke yttra mig örn.
Jag skulle för min del tyvärr förmoda, att jordbrukarnas tålamod räcker mycket
längre än deras ekonomiska resurser.
Jag tror för min del, att man gjort ett för stort nummer av denna sak. Det
har hållits storartade anföranden. När jag hörde herr Olovson, tänkte jag:
där är åtminstone en, som blivit glad över den här första maj-historien. Jag
skall dock icke gå in på det meningsutbyte, som ägt rum mellan andra talare.
De båda talarna från bondeförbundet få väl tvätta sin byk tillsammans. Det
angår ju ingen annan. Jag tror, som sagt, icke, att frågan är av större ekonomisk
betydelse för jordbruket. Det gäller nog blott ett sådant där litet
nålstygn, som regeringen anser sig vara skyldig att taga för att få den stora
sociala duken färdig. Den broderas ju med vackra färger, blått och gult och
kanske även med ett litet rött inslag. Det är bara synd, att regeringen faktiskt
haft den oturen, att varje gång den kommit med mycket välbehövliga
lagförslag i syfte att bereda jordbrukets arbetare mera vila och varför inte
även mera tillfällen till nöjen, detta i någon mån gått ur över de s. k. bondebrukens
innehavare och deras familjer, i främsta rummet deras hustrur. Vi
veta ju alla, hur oerhört tåliga dessa jordbrukarhustrur äro, men det är icke
så säkert, att vi, när den nuvarande generationen gått bort, kvinna finna lika
tålmodiga exemplar som efterträdare till de nuvarande jordbrukarhustrurna.
Det kan kanske icke undvikas, men ledsamt är det.
Ja, det var en deklaration av min ståndpunkt i denna fråga, jag egentligen
skulle komma med. Då vill jag säga, att jag har önskat och försökt driva
den satsen, att vi skulle bordlägga denna fråga och låta den vila, tills semesterlagen
kommer. De två frågorna höra absolut ihop. Detta har jag emellertid
icke funnit något gehör för. Den ifrågasatta första maj-ledigheten torde i
alla fall få sägas vara ett slags semester, fastän det är en för jordbrukarnakanske
tråkig semesterdag, därför att det är väl ändå ej meningen med en
semester, att alla jordbrukets arbetare skola vara lediga på en och samma
dag. Det har visserligen sagts, att vi hava söndagarna. Kan man resonera på
det viset, kan man säga, att vi kunna giva ledigt året runt för jordbrukets
arbetare, ty lägga vi bara till en dag och en dag och en dag. så spelar det
ingen roll!
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
91
Ann. Ian om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
Jag kan verkligen ej förstå den oerhörda ivern att fa frågan löst just nu.
Då vidare denna semesterdag, den 1 maj, infaller på en — mäste vi säga -icke vidare lämplig tidpunkt åtminstone för jordbrukarna, måste jag tyvärr
sälla mig till dem, som yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Thorell: Herr talman! I debattens början förekom en ganska intressant
sak. Två medlemmar av ett av regeringspartierna talade den ene för och den
andre mot antagande av denna lag. Båda framhöllo, att det var en obetydlig
fråga, som vi här syssla med. Jag ber att få instämma i denna uppfattning.
Jag anser till och med, att frågan är så pass obetydlig, att jag undrar på att
statsrådet och regeringen ansett, att den varit värd en kungl, proposition.
Emellertid var det en annan sak. som jag fann rätt uppseendeväckande, nämligen
anförandet av herr Wallén. Denne tillhör ju Stockholms län - vilket
ligger som bekant örn icke mitt i Sverige geografiskt så i alla fall i _ Mellansverige
och där vi nästan undantagslöst varje år hava 1 maj inom den tid, då vi
sysselsätta oss med vårbruket. Blir vårbruket sent eller tidigt, träffar det
nästan alltid 1 maj i alla fall. Jag undrar varför herr Wallén, som var den som
talade för Stockholms läns jordbrukare, icke gav sig tid att ens invänta sin
partikamrat herr Hallagårds yttrande här och skälen för att denne, som i utskottet
sysslat med denna fråga och följaktligen naturligtvis dels som praktisk jordbrukare
och dels som utskottsledamot grundligt satt sig in i vad denna fråga
betyder för jordbruket, motsatte sig denna lag. Hade herr Wallén väntat och
hört herr Hallagårds anförande, hade herr Wallén kanske icke vidhållit den
uppfattning han gjort sig till tolk för i sitt eget anförande här. Det må emellertid
bli en sak, som han får göra upp med sina valmän inom Stockholms län.
I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet vid denna propositions
framläggande talar statsrådet örn vissa saker, som invänts mot lagen.
Han börjar med, att det skulle bliva förluster för handeln och för jordbruket.
Herr Olovson talade nyss örn, att affärsmännen borde egentligen vara glada åt
att det blir en helgdag den där dagen, därför att de hava så förfärligt besvärligt
att komma överens om vilka tider på dagen de skola hålla öppet. Jag tror,
att de besvärligheterna taga de mycket gärna, herr Olovson, därför att den dagen
— så vitt jag vet åtminstone inom de områden jag känner till — är en
mycket god af färsdag för affärsmännen. Det är ju så, att den dagen är ett stort
antal människor lediga, männen såväl som hustrurna. Det är i ganska få fall
det annars inträffar för just dessa kategorier, att de tillsammans äro lediga en
vardagsförmiddag. Följaktligen använda de i ganska stor utsträckning denna
dag att gå ut och se sig kring i affärerna för att gemensamt göra de inköp, som
de anse, att de behöva överlägga örn och som de anse sig böra vara två örn och
vilka icke lämpligen kunna överlåtas åt den ena av parterna. Följden blir, att
det göres en hel del affärer. Jag tror, som sagt. att affärsmännen vilja synnerligen
gärna hava öppet en stor del av dagen. Men, som herr Olovson sade,
det har ju träffats vissa överenskommelser. På eftermiddagen stänga de vanligen
för att själva få litet ledigt och framför allt för att låta sina anställda få
ledigt. . i
Den andra saken har det talats örn så mycket, att jag icke borde ga in pa
den. Men det förefaller mig litet underligt, när man vid ena tillfället talar örn
att inf (ira en dag av i viss mån helgdags karaktär och vid andra tillfället från
samma håll, att man i alla fall kan arbeta den dagen. Herr Olovson försade sig
en liten smula. Han är skicklig taktiker, som bekant. Han sade: Ni skall taga
hänsyn till oss. Niir vi betrakta detta som en viss helgdag, skall ni naturligtvis
kunna taga hänsyn till detta och visa det i handling.
92
Nr 22.
Onsdagen den 23 mare 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
Sålunda, Jierr Olovson, det finnes i herr Olovsons tankegång, att det skulle
icke vara så riktigt att giva sig ut på åkrarna, när ett demonstrationståg går
förbi eller ett första majtal hålles på någon plats, i folkets hus i närheten eller,
om det är vackert väder, ute i det fria. Det rimmar icke riktigt med vad herr
Olovson sade, när han talade örn, att vi hade frihet att göra som vi ville.
Till herr Olovson, när han vände sig mot högern och sade, att högern är rädd
för att det skall falla något av helgdag över 1 maj, vill jag säga, att det äro vi
inte. Dem, som äro fria den dagen på grund av avtal eller andra förhållanden,
unna vi kärna att fira dagen som de vilja. Men vi vilja hava frihet att göra det
på sätt vi anse lämpligt och så som vi vilja.
Men, herr Olovson, varför talar herr Olovson bara om högern? Varför skall
han alltid vara stygg mot oss, som han privat är ganska hygglig mot, när vi
hava både folkpartiet och bondeförbundet med på samma linje i utskottet? Jag
tycker, att när vi skola sträcka upp varandra, skola vi låta de andra, som varit
med örn samma uppfattning, också få en liten släng av sleven, och att vi högermän
icke ensamma skola bära hundhuvudet för allt vad som sker.
Emellertid har det varit ganska tunt örn motiv för ett genomförande av lagen.
Men herr Olovson kom med ett litet motiv. Han sade nämligen, att folk är ute
och svirar den 30 april på kvällen, och så äro de litet bakom dagen efter •—
ungefär så folio orden. Följaktligen skulle det, såvitt jag förstod herr Olovson,
vara en liten orsak till, att de voro urståndsätta till fullgott arbete på förmiddagen
efter. Det skulle vara bara en förlorad arbetsdag. Ungefär samma uttalande
gjorde för övrigt herr Olovson även i utskottet. Det skulle väl vara
mera skämtsamt, förmodar jag. Herr Olovson menar väl ej, att en helgdag är
nödvändig för att folk är ute och super på kvällen förut. Det skall väl vara
grundligare motiv.
Motståndarna lia som argument anfört, att 1 maj är ur rekreationssynpunkt
en olämplig dag. Men statsrådet har nyss så målande talat om huru de, som
vilja gå ut till sin kolonistuga, de som vilja gå ut och fiska och göra det trevligt
för sig, mycket väl kunna göra det denna dag. Han sade också, att tjänstemännen
skulle säkert icke hava något emot att bliva lediga denna dag. Jag
tror nog inte det, men jag tror, att dessa kategorier skulle vara lika glada, örn
dagen förlädes till en annan tid på året, då de kunde lägga sig i en backe och
solen sken på dem. Många gånger är det ganska kallt i våra-trakter 1 maj.
Följaktligen är dagen ur rekreationssjmpunkt icke så trevlig och lämplig.
Då tror jag mera på herr Lundqvists uppfattning i den motion, som också jag
skrivit på och som han väl kommer att motivera i det anförande, som han
kommer att hålla, att den 6 juni borde ur denna synpunkt vara en lämpligare
dag.
Men det är en annan synpunkt, som statsrådet pekade på. Under tiden jul—•
midsommar ha vi många helgdagar, under det att vi under den andra delen av
året ha, som vi kalla det på den svenska landsbygden, oxveckor, från midsommar
till jul. Örn man skulle kunna mellan slåttern och skörden hitta på någon
dag att giva svenska folket ledigt, tror jag, att man kunde säga mot statsrådet,
att de skulle bliva ändå gladare. För en sådan anordning finnas verkligen skäl.
Ledighet en sådan dag kan ur jordbrukets synpunkt ordnas på mycket lättare
sätt och mindre besvärligheter och obehag beredas än som nu är fallet den
1 maj.
Det har sagts från visst håll här, att demokratien har haft framgång i detta
land och att det är ett av de länder, där den har sitt starkaste fäste. Den, som
framhållit detta, har naturligtvis rätt. Det äro väl också alla partier här i
riksdagen ense om, att det bör vara så. Men jag är icke alldeles riktigt över
-
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
93
Ang. lag om den I majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
tygad om, att det rimmar med sann demokrati, vad som Ilar göres gällande. En
del av vårt folk har den uppfattningen, att en viss dag är lämplig för dem att
samlas på för framförande av deras krav. Och denna del av folket har använt
den dagen sedan lång tid därtill. Den har då för dem varit en fridag utan någon
som helst karaktär av helgdag. Nu använder man detta förhållande som motiv
för att, mot uppfattningen hos den övriga delen av folket, kanske halva folket,
för vilka denna dag icke har större betydelse än någon annan dag på året, genomföra
en lag, som visserligen icke gör den dagen till en verklig helgdag men
ger den helgdags karaktär.
Jag skulle förstått, örn det i propositionen stått något i samma riktning som
herr Olovson sade örn en allmän fridag. Det hade kunnat vara rim och reson i
detta. Då hade man ju kunnat förstå, att det är meningen, att folket behöver
ledigt den dagen. Men varför skall det kallas helgdag, när alla, som äro angelägna
örn att lagen genomföres, påpeka, att det är icke meningen att fira dagen
som helgdag?
Jag skall icke uppehålla kammaren vid denna sena timme längre utan ber att
få instämma i det yrkande om bifall till utskottets förslag, som redan föreligger.
Herr De Geer i Hanaskog: Herr talman! Herr Thorell anser denna fråga
vara så obetydlig, att den icke varit värd någon kungl, proposition. Jag för
min del kan ej förstå, att den är så obetydlig, åtminstone örn man får döma
efter det intresse, som visats för denna fråga sedan den kungl, propositionen
kom fram och som även visats ganska mycket här i kväll redan.
Vad jag emellertid för min del varit förvånad över är, att frågan örn lagfästande
av 1 maj som helgdag skall betraktas som varande av sådan utomordentlig
vikt, att man skall behöva göra sig så mycket besvär för att hindra
denna sak, som jag tror icke har de oerhörda konsekvenser, som man på sina
håll söker påskina. Jag tror, att man går in för stora överdrifter, då man kritiserar
denna tanke att göra 1 maj till helgdag. Jag får säga, att man ser spöken
mitt på ljusa dagen, örn man får använda ett gammalt uttryck, i synnerhet
när det gäller sakens inverkan på jordbruket. Själv har jag under en mångfald
av år funnit, att man mycket väl kan hava ledigt vid jordbruket 1 maj.
Naturligtvis är det en del olägenheter icke minst för vårbruket i den landsända,
där jag bedriver jordbruk. Men jag kan omöjligen hålla med exempelvis
herr Magnusson, som säger, att vi jordbrukare icke kunna, som man kan i industrien,
organisera oss, så att vi kunna undvika olägenheterna. Jag tror, att
tiden är sådan, mina damer och herrar, att örn vi jordbrukare icke kunnat göra
detta, måste vi göra det i fortsättningen. Vi måste använda vår uppfinningsrikedom
-—■ om vi hava någon — att organisera oss, så att vi komma över sådana
stötestenar som en ledig 1 maj. Jag tror icke, att olägenheterna för det
mindre jordbruket äro så stora som sagts. Jag har dessutom den meningen, att
även örn olägenheter komma att uppstå så måste man från jordbruket vara
med på en sådan sak, bland annat för att åstadkomma en allmän trevnad för
andra folkgrupper.
Herr Skoglund har sagt, att det är ingen allmän känsla hos folket, att 1 maj
skulle vara allmän fridag. Det är möjligt, att det icke är en allmän känsla.
Men, mina damer och herrar, jag anser, att man får taga hänsyn till den utomordentligt
starka och livliga känsla för saken, som finnes hos den allra största
gruppen medborgare i landet. Utan att riskera, som det har sagts, att man
icke skulle kunna få en livsduglig demokrati eller därför att vi här i Sverige
icke skulle förstå oss på att gå en egen väg, kunna vi säkerligen i lugn och ro
94
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden nied allmän helgdag.
(Forts.)
nu åstadkomma en sådan —• örn jag vågar kalla den så — reform, som att 1
maj blir helgdag. Jag tror ej, att en sådan sak inverkar så mycket på vårt
samhälles eller vårt jordbruks framtid.
Statsrådet Möller har sagt, örn jag hörde rätt, att det för jordbruket icke betyder
nämnvärda kostnader. Det är tydligt — det veta alla jordbrukare — att
varje dag, då jordbruket står stilla, betyder en hel del kostnader. Men jag som
jordbrukare måste säga mig, som jag också tidigare påpekat, att vi få finna
oss i detta. Jag säger för min del som statsrådet, att argumenten mot den
kungl, propositionen hava verkligen varit ganska tunna.
Det har även sagts — jag skall ännu ett ögonblick uppehålla mig vid jordbruket
— att det skulle vara omöjligt att ordna djurskötseln örn den 1 maj
bleve allmän helgdag. Detta är ju i varje fall en utomordentlig överdrift. Herr
Barnekow yttrade att man under debatten här talat så mycket örn olika sakskäl,
att han tyckte det var hopplöst att mera beröra den sidan. Han undrade
varför man skulle skynda sig så mycket med att lägga fram en proposition
sådan som denna. Han ansåg tydligen, kunde jag förstå, att man skyndade
sig så oerhört, emedan man från regeringens sida fruktade att någon lavin
skulle komma och sopa bort möjligheterna att överhuvud taget lägga fram en
sådan proposition. Jag tror det är ett ganska klokt led i uppbyggandet av
vårt samhälle att man nu tar fram sådana här frågor utan att göra dem så
stora och att det därvid ej reses så stort motstånd emot dem, som man nu från
vissa håll gjort. Herr Barnekow ansåg också, att man borde ha väntat med
behandlingen av denna angelägenhet tills semesterfrågan avgjorts i riksdagen.
Jag undrar, mina damer och herrar, örn man inte, då man intar en sådan ståndpunkt
som herr Barnekow, snarare borde vara glad över att få behandla denna
fråga först och slippa få allt på en gång, vilket med herr Barnekows sätt att
se på detta spörsmål väl nästan skulle kännas en smula hemskt. Jag för min
del tror att man kan ta med ett visst lugn på båda de frågor han härvidlag
berörde.
Herr Thorell — örn jag får lov att ett ögonblick uppehålla mig Aud honom —
ansåg att man inte borde gå med på att göra den 1 maj till helgdag och sade,
nästan litet troskyldigt: Man kunde väl hitta på någon annan dag som skulle
passa bättre för svenska folkets majoritet. Det kan ju så tyckas, mina damer
och herrar, men örn man verkligen tänker sig in i hur saken ligger till, förhåller
det sig ju så, som jag redan påpekat, att den kanske största samhällsgruppen
samlar sig kring den 1 maj som helgdag. Varför skall man då spjärna emot
och ovillkorligen försöka skaffa fram en annan dag och begära att alla skola
samlas om den? Jag tycker detta vore en ganska omöjlig linje.
Jag skall, som jag tidigare sade, inte upptaga kammarens tid länge. Jag
skall bara be att få tillägga att jag tror det vore synnerligen klokt, örn man
inte spetsade till diskussionerna vid sådana här debatter alltför mycket utan
att man i stället verkligen såge mera till sak. Och gör man det i denna fråga,
tror jag inte man, örn man vill vara ärlig, skall kunna påstå att följderna av
ett beslut örn allmän helgdag bli så svåra vare sig för jordbruket eller för andra
näringar. Örn man ser lugnt och sansat på saken, är det klokt och jag vågar
säga lyckligt, örn sådana här frågor kunna redas upp och inte skjutas
undan längre.
Herr talman! För min del ber jag få yrka bifall till den kungl, propositionen.
Herr Thorell, som nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Jag begärde ordet egentligen endast för att be herr De Geer se efter i protokollet
vad hans egna partivänner sagt örn denna frågas betydelse. Sedan kan
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
95
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
jag bara tillägga att när herr De Geer talade om ledighetsdagens betydelse för
jordbrukarna, förstod jag honom synnerligen väl, eftersom han är från vår sydliga
landsända. Jag kom därifrån i natt och har sett att man där neråt har sitt
vårbruk i gång, visserligen ovanligt tidigt i år, men man brukar i alla fall lia
sitt vårbruk klart till den 1 maj och kan således inte känna till våra svårigheter
härvidlag i Mellansverige.
Beträffande förslaget om annan dag i stället för första maj talade jag därom
under förutsättning att en fridag verkligen skulle kunna genomföras och
framhöll lämpligheten av att i så fall förlägga en dylik dag till annan tid på
året än till den 1 maj.
Vidare anförde:
Herr Lundqvist: Herr talman! Herr De Geer gjorde gällande att det vore
önskvärt, att man inte spetsade till en fråga sådan som denna. Han trodde
också att örn man tog på den lugnt och sansat, som han sade, skulle man
säkerligen finna, att det var ett ganska klokt förslag, som här framlagts.
Jag vet inte vem det är som här i debatten uttalat sig så, att en liten erinran
av denna art från herr De Geers sida möjligen kunde vara påkallad. Jag har
inte följt hela debatten, men har i varje fall hört nio tiondelar utav den och
måste säga, att örn någon skulle känna sig träffad av herr De Geers erinran,
måste det väl vara på den sida, där herr De Geer själv står.
Jag begärde emellertid ordet, herr talman, med anledning av det anförande,
som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet höll och vari han gav
besked örn motiven för den föreslagna lagstiftningen. Herr Olovson gav herr
Sandström erkännande för att ha varit den bland moståndarna, som dittills
varit den ärligaste i fråga om motiven för motionens avstyrkande. Det föreföll
mig vara en väsentlig skillnad även mellan den motivering, som herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet gav för lagförslaget och den som
herr Olovson lämnade. Jag skall inte här uttala något omdöme örn vem av
dessa två herrar som kan sägas Ira varit den ärligaste, men jag tror nästan
att jag kan vara lika artig mot herr Olovson som han var mot herr Sandström.
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet sade, att lagen var tillkommen
för att skapa likställighet emellan oorganiserade och organiserade
löntagare, och framhöll, att redan nu hade mellan 800,000 och 900,000 organiserade
arbetare fritt den 1 maj. Dessa behövde alltså inte någon lagstiftning.
Det gällde emellertid att genom lagstiftning skaffa de oorganiserade
samma förmån. Jag vet ju inte, herr talman, huruvida det verkligen ifrån
de oorganiserades sida kommit fram några önskemål örn en lagstiftning, som
skulle skänka dem ledighet den 1 maj. Däremot, herr talman, har jag mig
väl bekant, att ifrån just denna kategori rests både önskemål och krav örn
att man ifrån det allmännas sida lagstiftningsvägen skulle söka trygga deras
ställning. Men när det gällt att genom en lagstiftning se till, att en anställd
inte berövades sin utkomst och att söka ordna med sjukersättning m. m., var
har då intresset varit för att skapa likställighet mellan de organiserade och
oorganiserade arbetarna? Sedan ett par år vilar i socialdepartementet även
en skrivelse från riksdagen med begäran örn en sådan lagstiftning, men ännu
icke något livstecken i detta avseende! Och när vi, herr talman, i dag för
fjorton dagar sedan här i kammaren behandlade en motion örn avtalslagstiftningen,
talade visserligen herr Olovson i Västerås också i djupa brösttoner
alldeles som i dag. Men då icke för utan mot att genom lagstiftning skapa
96
Nr 22.
Onsdagen den 23 mare 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
likställighet emellan organiserade och oorganiserade. Hnr lät det den gången:''
Jag skall be att ur protokollet få citera endast några rader av vad herr Olovson
då hade att säga om statsmakternas ingripande.
Det första citatet: »När man är så där, skola vi använda oss av ordet, grön
-—- jag menar därmed oerfaren -—- i att klara ett avtalsförhållande, då är man
strax färdig att ropa på hjälp av lagen, framför allt om man har bakblåsare,
som hjälpa till för att få fram en avtalslagstiftning.» Sedan kommer litet
längre ner ett vackert erkännande åt vad fackföreningsrörelsen har gjort, vilket
ju överhuvud taget ingen förnekat. Där yttrar herr Olovson följande:
»Den del av de privatanställda, som räknas till den svenska arbetarklassen,
har klarat sig utan avtalslagstiftning och har vid det här laget under omkring
50 år byggt upp ett avtalsväsen, som torde sakna motstycke i hela den
vida världen i fråga örn ordning, reda och stabilitet. Detta har man gjort
utan stöd av någon lag, och det har man lyckligtvis haft tillfälle göra utan
klumpiga ingripanden från lagstiftningens sida.» Och så bara en tredje sista
sats: »Men man skall icke i onödan ingripa där det hittills har ordnats utan
det tvångsingripande, som här ifrågasatts.»
Detta är alltså uttalanden, när det gällde en lagstiftning i avsikt att trygga
de anställdas existens. Då behövdes det ingen lagstiftning, men när det gäller
att bereda dem likställighet med de organiserade för att få fritt den 1 maj, då
fordras det lagstiftning!
Det kan inte hjälpas, herr talman, att man enligt mitt sätt att se här mäter
med ganska olika mått.
Herr Olovson sade, att här var det ju inte fråga örn att tvinga oliktänkande
att vara med och demonstrera den 1 maj, det ville han inte vara med
örn att tvinga någon till, och det få vi ju vara honom verkligt tacksamma
för. Herr Olovson arbetade i sitt anförande sedan upp sig till ett sant patos,
som han ju inte så sällan gör; jag trodde nästan, att han gripits av sådan
iver att han glömde var han befann sig, förväxlade dagarna och trodde
sig just stå och 1 maj-tala som allra ivrigast. Jag skulle för min del mycket
lättare ha kunnat gripas av det patos, som herr Olovson här ådagalade, örn
det inte varit så, att jag har i så friskt minne den rakt motsatta inställning
till de oorganiserade, som herr Olovson för fjorton dagar sedan här i kammaren
lade i dagen. Jag skulle också tro, att den som kommer att läsa de
stora och vackra orden i dag jämsides med dem, som herr Olovson uttalade
för fjorton dagar sedan, kanske inte kommer att finna dagens stora deklaration
lika fullödig som herr Olovson själv menade att den skulle vara.
Jag förstår visst, herr talman, och har aldrig förnekat, att det finns mycket
stora grupper av vårt folk, för vilka den 1 maj har en sådan betydelse,
att de gärna skulle vilja jämställa den med en nationell högtidsdag. Jag tvivlar
inte alls på det, men ingen lär heller kunna bestrida, att det finns stora
grupper, som icke ha denna mening. Då talar herr Olovson örn tolerans och
påstår, att vi, som inte vilja vara med örn detta förslag, brista i tolerans. Är
det sant? Örn det inte blir någon lagstiftning, så kommer ju därför intet ingrepp
på något sätt att ske i den frihet att demonstrera, som organisationerna
enligt herr Olovsons eget uttalande redan kämpat sig fram till. Det förefaller
mig emellertid, som om man kunde begära en viss grad av tolerans även
av representanterna för vårt största parti gentemot de stora grupper av vårt
folk, som icke ha samma mening som de i denna fråga.
Herr statsrådet var överraskad, sade han, över de tunna argumenten, som
anfördes emot förslaget. Jag måste för min del säga, att jag är ganska
överraskad över att statsrådet ansett likställighetskravet mellan de oorganise
-
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
97
Ang. lag örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden nied allmän helgdag.
(Forts.)
rade och de organiserade, just när det gällde ledighet den 1 maj, vara så
trängande, att man här måste ingripa lagstiftningsvägen, men när det gällde
samma kategoriers existens inte visade någon förståelse för behovet av stöd
lagstiftningsvägen.
Varför för övrigt just den 1 maj? Jag har i den motion, jag tillåtit mig
väcka, anfört, att såvitt jag vet icke hittills någon demokratisk stat gått in
för att göra den 1 maj till någon sorts nationell högtidsdag, som herr Olovson
ville, att den skulle vara här. Däremot vet jag mycket väl, att man i
länder av annan struktur, i de stora länderna både i öster och söder dekreterat,
att dagen ifråga skall vara nationell högtidsdag. Jag kan för min
del inte hjälpa att jag finner det motbjudande, att man här skall tillämpa
något av samma metoder, som förekomma i de länder, där frihet för medborgarna
överhuvud taget icke existerar, när det gäller folkets styrelse.
Om det hade varit så, herr talman, att nian här hade sökt samla sig omkring
en dag, som icke hade den klassbetonade karaktär, som man i alla fall
inte kan komma ifrån att denna dag har, örn man hade velat och kunnat samla
sig örn en dag, som varit rikare på nationella minnen, då skulle jag för min
del med nöje ha anslutit mig till ett förslag örn att upphöja en sådan dag till
nationell högtidsdag och då hade vi också befunnit oss i gott sällskap med
de många olika demokratier i världen, som skaffat sig en sådan nationell dag.
Den 1 maj har emellertid enligt mitt förmenande icke en sådan karaktär,
och därför, herr talman, ber jag att få yrka avslag på propositionen och bifall
till utskottets hemställan.
Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Efter förra
onsdagens händelser här i riksdagen sades det många vackra ord örn det svenska
folket, och den enighet som då demonstrerades ansågs väl vittna örn hur
det svenska folket är när det är som bäst. Jag undrar örn man inte i morgon
från samma håll kan konstatera, att de svenska folkrepresentanterna i dag varit
som de äro som mest. Det har kommit fram tillräckligt mycket i denna
debatt av den småsynthet, som kanske inte i så hög grad präglar det svenska
folket men som har så stort utrymme i den svenska riksdagen.
Från högerhåll har man haft mycket svårt för att bestämma sig, vilken
taktik man skulle använda vid anloppet mot detta förslag örn att jämställa
den 1 maj med helgdag. Man har börjat med att förklara att saken är betydelselös.
Men man har redan mobiliserat fem talare mot denna betydelselöshet,
och det finns flera antecknade på talarlistan. Man har väl måst tillgripa
talet örn betydelselöshet därför att man mycket snabbt fann, att det
egentligen inte finns några sakliga argument att tillgripa, och jag förstår så
väl att herr Barnekow valde linjen att icke tala sakligt i denna fråga. För
min del kan jag inte medge att saken är betydelselös.
_ Det har här talats ganska mycket om frihet. Arbetarna ha sin frihet att
fira första maj — vi vilja å vår sida ha frihet att göra som vi vilja, heter det.
Men, mina damer och herrar, ni glömma ju, att det finns en massa folk som
inte ha frihet att fira dagen som de vilja. De starkt organiserade arbetarna
ha på den avtalsmässiga vägen ordnat saken. De taga på det sättet sin rätt
och hävda sin frihet. Det sades någonting örn cheferna här i dag, och det
finns naturligtvis en stor kategori inom det svenska samhället som tar sig
fritt när den vill. Herr Sandström vittnade ju örn att han ännu alltid tar
ledigt den 1 maj. Men så finns det de som inte ha frihet att göra som de
vilja den 1 maj. Det är de som helt enkelt förbjudas att ta sig fritt. De ha
Andra kammarens protokoll 1938. Nr 28. 7
98
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om. den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
ännu icke kunnat organisera sig till tillräcklig styrka för att skaffa sig frihet.
De gå till sina arbetsgivare och begära frihet, men få inte fritt. De
tvingas helt enkelt att begå sin första maj på ett annat sätt än de skulle ha
gjort, om de haft sin frihet. Det är den saken vi skola komma ihåg när vi
här tala om frihet. Och vi skola kanske inte heller glömma att just för dessa,
som tvingas att begå sin första maj på annat sätt än de skulle göra örn de
hade sin frihet, känns det så mycket hårdare när de se alla dessa andra, som
just på den dagen kunna bruka sin frihet. Det är dessa kategorier vi åsyfta,
när vi mena att det finns anledning att här söka åstadkomma en viss likställighet.
Jag har för min del ingenting att invända emot den allmänna synpunkten,
att där det befinnes att vissa grupper icke genom sin sammanhållning
kunna hävda sin rätt, bör staten — i synnerhet i detta fall, där man nästan
har kommit så långt att man har en sedvänja — hjälpa dem till lika ställning
med de starkare grupperna inom samhället. Om vi således skola tala
örn frihet, skola vi inte glömma bort dem som i det här fallet icke lia någon
frihet och för vilka detta känns så mycket hårdare, eftersom andra i mycket
stor utsträckning lia kunnat skaffa sig fritt just den 1 maj.
Det är en helt annan sida av problemet, hur man sedan skall använda denna
frihet. Det har redan här sagts, och det är ganska naturligt, att här avses icke
att mobilisera vissa delar av svenska folket för deltagande i ett visst slags
firande av den 1 maj. Jag tror jag blir trodd utan vidare när jag deklarerar,
att jag skulle på det bestämdaste bekämpa varje försök att öva ett sådant
tryck. Men det är ju på det sättet att det inte bara är arbetarna som fira
den 1 maj. Egentligen har första majfirandet en mycket äldre tradition än
arbetarnas förstamajdemonstration. 1 maj är vårens första dag, det bär sedan
länge varit den dag då borgerskapet drog ut med barn och blomma till Haga
och Djurgården för att fira våren. Det ligger bakom detta en mycket äldre
tradition än förstamajdemonstrationerna, och den traditionen fortlever ännu
i många folkgruppers sätt att fira den 1 maj. Att det aldrig blivit någon
tradition att mobilisera högerdemonstrationer jämförliga med arbetardemonstrationerna
beror icke på oss utan på högerns egen oförmåga att skapa konkurrens.
Men ett faktum är i varje fall, att den 1 maj icke är för det svenska
folket i första hand en demonstrationsdag utan en vårdag. Nu vill man
emellertid icke vara med örn att allmänniggöra detta firande, bara därför att
1 maj har blivit även en arbetarnas demonstrationsdag. Där kommer småsyntheten
fram. Man vill helst icke, att det skall kunna sägas, att det är denna
demonstrationsdag som förvandlats till en helgdag. Man är rädd för att det
liksom skall bli ett erkännande åt det stora arbetarståndet i samhället.
Jag har en annan synpunkt. Den utvecklades först av herr De Geer. Det
kan komma situationer, då man bör taga hänsyn till, att det finnes en mycket
stark känsla inom vissa delar av folket, och där man icke bör envisas in i det
sista med sin egen lilla mening. Hade den svenska högern här haft den övervinnelsen
att flott säga: Detta är rätt, varför skola vi bråka •— skulle ett
beslut hos arbetarna, i den mån de betrakta denna sak utifrån sin traditionella
syn på 1 maj, skapa en känsla av, att det gives ändock befriande handlingar;
till och med högern kan kosta på sig en sådan. Man skulle lia tagit emot
detta beslut på helt annat sätt än man nu kommer att göra. Nu bidrager ju
högern till att förläna åt beslutet, örn det blir i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag, det intrycket att liksom arbetarna en gång, som det har påpekats, nödgades
kämpa mot arbetsgivarna för att få denna rätt och till sist fingo den,
fingo de kämpa i den svenska riksdagen för att få den rätten tillerkänd åt
dem, som icke lyckats få den sig tillerkänd på annat sätt. Detta blir det när
-
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Xr 22.
99
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
mäste intrycket. Därtill Ilar högern bidragit. Man får ingen känsla för, att
här finns ändå hos alla partiers representanter en viss grad av storsinne och
möjligheter att lämna åt sidan de små synpunkterna.
Det har också talats om tolerans. Vad är det som händer om den 1 maj
blir likställd med allmän helgdag? Demonstrationerna komma att försiggå
på den dagen, men är det någonting av dess karaktär, som kommer att suddas
ut, så blir det alldeles säkert karaktären av demonstrationsdag. Jag är övertygad
örn att ett beslut i enlighet med utskottets förslag kommer att innebära,
att man snarare bringar tillbaka i medvetandet 1 maj som den allmänneliga
dagen, då man firade våren, och det kan hända, att det också kommer att
bidraga till att dagen får även någonting av den nationella samhörighet, som
vi ha särskilt lätt att känna, när det gäller att festa. Just på de allmänna
festdagarna känner det svenska folket i hög grad, att på den dagen äro vi ändå
ett folk, såsom det bör vara icke bara på onsdagar, då regeringen har någonting
att säga i försvarsfrågan.
Det har mot regeringsbänken gjorts den anmärkningen att vi utvecklat alldeles
för stor brådska. Det är vanligt, att man möter den anklagelsen från
dem, som tycka att vi icke göra vad de vilja att vi skola göra. Men när jag
hörde den anklagelsen i just det här sammanhanget tyckte jag, att man i alla
fall rör sig med argument, som man säkerligen skulle lia stoppat undan, örn
man visste något örn den saken, varom man talar. Det förhåller sig nämligen
så, att för snart tolv år sedan gav generalpoststyrelsen in till Kungl. Maj :t en
framställning, där styrelsen gjorde en propos om att den 1 maj skulle förvandlas
till en allmän fridag. Denna framställning har alltså legat officiellt
hos Kungl. Majit under mycket lång tid. Under den tiden har det i flera år
suttit en socialdemokratisk regering och sedan 1V2 år deltaga vi i en regeringskoalition.
Vi ha icke haft någon särskild brådska med denna sak. Men när
vi hade ärendet förberett, tyckte vi att det var lämpligt att lägga fram det.
När generalpoststyrelsen gjorde sin framställning anförde den en synpunkt,
som jag tycker här alldeles för litet beaktats. Man ansåg nämligen på den
grund att genom frivilliga åtgärder den 1 maj mer och mer förvandlats till
en fridag, det ur ordningssynpunkt vara riktigt att göra den till en allmän
fridag. Generalpoststyrelsen säger i sin framställning, att den har haft svårt
att anpassa sig efter de rådande förhållandena. 1 maj är en fridag, men ingen
helgdag. Posten har därför denna dag samma förpliktelser gentemot allmänheten
som andra dagar, men allmänheten utnyttjar icke posten på samma sätt
som under vanliga dagar. Vi måste, säger styrelsen, hålla folk onödigtvisr
vi kunna icke organisera det hela rationellt. Ungefär samma synpunkter komma
fram i ett yttrande från järnvägsstyrelsen. Jag skulle tro att herr Olovson
har rätt däri, att även affärsmännen lida av halvheten. Man vet ju icke
hur den ene eller den andre ämnar göra, och man vet icke riktigt, hur man
skall förhålla sig själv. 1 maj har blivit en dag, som ur dessa synpunkter är,
örn jag så får säga, varken det ena eller det andra. Den är i hög grad en
fridag, men dock icke en fridag, som man kan organisera som en fridag. Detta
medför stora praktiska olägenheter. Det var på grund av dessa synpunkter
generalpoststyrelsen ville att man skulle taga upp saken. Vad affärsmännen
beträffar, tror jag också att de gärna skulle se, att det blev en fastare ordning
på detta område.
Man anför gent emot detta förslag nästan precis detsamma, som när det
gällde förslaget att stänga butikerna litet tidigare. Då hette det, att man slutade
i allmänhet icke på arbetsplatserna förrän vid den eller den tiden. Först
då kunde man och hustru gå ut och titta i affärerna och därför måste dessa ha
100
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
öppet till kl. 9 å 10 på kvällarna, annars skulle folk icke hinna med sina uppköp.
Sedan fann man plötsligt, att man utan risk kunde förkorta affärstiden,
och det gick så bra, att affärsmännen på vissa områden sedan kunnat gå längre
i fråga örn förkortning av affärstiden än lagen föreskriver. Man fann, att detta
gick mycket väl för sig utan att affärerna ledo någon skada. Ja, man kunde
till och med spara en del omkostnader, som nödvändigtvis måste bli en följd,
örn man har affärerna öppna under längre tid. Nu säger man att 1 maj är en
så god affärsdag. Man och hustru ha förmiddagen ledig och då gå de ut och
handla. Tror verkligen herr Thorell att folk i allmänhet, detta förståndiga
svenska folk, därför att det är ledigt en förmiddag, går ut och köper något,
som man annars icke skulle köpa? Jag föreställer mig, att örn de icke den
1 maj kunna köpa vad de behöva köpa, så köpa de det den 2 maj eller kanske
den 3 maj. Örn den 1 maj blir en allmän ledighetsdag, så kanske man och
hustru rent av få mera tid att överlägga örn vad de skola köpa nästa dag. Ur
den synpunkten kanske affärerna härefter skulle blomstra ännu bättre. Jag
menar, att här har man använt en del småargument — jag skall icke karakterisera
dem på annat sätt.
Det har visat sig, att det stora argumentet, nämligen svårigheten för bönderna,
örn 1 maj blir en helgdag, spricker totalt på den upplysningen, att den
1 maj i år infaller på en söndag. Vad skall man göra då? Kan man organisera
arbetet en söndag, kan man också ordna det en annan dag. Däremot har
man rätt, örn man säger, att det icke är bra om vi få för många fridagar på
en gång, ty örn dessa kollidera, får jordbruket icke tillräckligt med arbetsdagar.
Men det svenska jordbrukets öde kan icke hänga på, örn 1 maj blir
ledig eller icke!
Såsom argument mot att göra denna dag till allmän ledighetsdag har anförts,
att de flesta redan äro lediga den dagen. Utskottet menar, att när utvecklingen
gått vidare i den riktningen, kan man tänka sig att acceptera en
lagstiftning sådan som den nu föreslagna. Ja, men kära vänner, skall det
vara så nödvändigt att sköta den svenska folkrepresentationens uppgifter så,
att först sedan utvecklingen nästan fullbordats, skall svenska folkets representanter
säga: Vi acceptera. Skulle icke folkrepresentationen, som ofta gör anspråk
på att lia hand om ledningen av landets öden, en gång kunna vara ledande
på det sättet också, att folket känner, att det behöver icke slåss in i bleka
döden för varje sak, utan kan säga sig att vi ha en folkrepresentation, som
resonerar som så: När utvecklingen kommit till en viss punkt acceptera vi densamma,
avföra frågan från dagordningen och övergå till viktigare saker. Jag
måste ännu en gång säga, att man i denna fråga gör sig skyldig till en småsynthet,
som verkligen är ganska avskräckande och icke rekommenderande för den
svenska folkrepresentationen.
Herr Olovson erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde: Efter
herr statsministerns anförande känner jag det nästan, som örn jag är på väg
att begå ett helgerån, när jag skall tala örn herr Lundqvist och hans anförande.
Jag har emellertid två minuter på mig för att söka förhindra att han lyckas
med sitt försök att förfalska det anförande, som jag höll i debatten örn arbetsavtal.
Herr Lundqvist läste upp illa valda stycken ur mitt anförande och kom till
det resultatet, att jag förfäktade den meningen, att det behövs ingen lagstiftning.
Han talade på ett sätt, som örn det vore fråga örn en lagstiftning till
skydd för de privatanställda. Jag bringar i erinran, att jag i början av mitt
anförande den gången påpekade, att jag icke har någonting emot en sådan
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
101
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
lagstiftning, om den kan behövas. Jag erinrade ytterligare, att jag var med
i utskottet och i kammaren 1936 och tillstyrkte skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran örn en sådan lagstiftning. I år var det fråga örn att skriva för andra
gången, och det var detta jag ansåg onödigt. Den nu behandlade frågan har,
som statsministern meddelade, vilat i 12 år. Det är endast två år sedan riksdagen
under min medverkan skrev och begärde en arbetsavtalslagstiftning.
Herr Lundqvist, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag vill inlägga en gensaga mot herr Olovsons påstående att jag förfalskat
hans anförande. Jag tycker icke, att ett sådant uttalande med hänsyn
till kammarens anseende bort fällas, då jag ordagrant uppläst vad herr
Olovson enligt protokollet uttalat i frågan.
Vidare anförde:
Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Herr Skoglund har noga upp
delat
svenska folket i tre kategorier, nämligen en del, som pliktskyldigast
demonstrerar 1 maj, en del, som den dagen sköter sina sommarstugor och
trädgårdar, och den övriga tredje gruppen, som ser sig nödsakad att denna
dag förrätta sitt vanliga arbete. Jag vet icke, örn herr Skoglund räknade
järnbrukens arbetare till denna tredje grupp. Det är i alla fall så, som herr
Olovson nämnde, att denna grupp, trots att den varit organiserad i 30 år och
haft kollektivavtal sedan 1909, hittills icke kommit i åtnjutande av ledighet
den 1 maj, då den inträffar en annan dag än helgdag, detta på grund av att
det blivit för dyrt för arbetsgivarna att avbryta skiftesgången i de olika verken.
Detta har arbetarna nöjt sig med och på så sätt lia de varit utan den
extra fridag, som övriga organiserade kamrater haft den 1 maj, då den inträffat
en vardag.
Emellertid om det nu är så, att det förslag, som här föreligger, går igenom,
som vi skola hoppas, och alltså den 1 maj likställes med helgdag, då kan
järnbrukens arbetare bliva likställda med övriga organiserade arbetare i landet.
Det går gärna icke längre att argumentera på det sättet, att det är omöjligt
avstänga ugnarna vid bruken på viss tid. Det har visats under senare år,
att man mycket väl kan avstänga ugnarna i bruken och avbryta skiftesgången
i valsverken utan större kostnader. Man har t. o. m. på sistone låtit masugnarna
stå stilla en viss tid på söndagsdygnet, därför att man skulle slippa
betala övertidsersättning. Med tanke på alla dessa 30 till 40 tusen arbetare,
som om Kungl. Maj:ts förslag bifalles skulle bliva likställda med övriga arbetare,
tror jag att järnbrukens arbetare skulle hälsa denna lag med stor tillfredsställelse.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Bergquist: Herr talman! Utan att göra anspråk på att kunna
komma med något nytt argument i denna fråga, som nu har debatterats ganska
länge, kan jag dock icke underlåta att med några ord angiva min ståndpunkt
i frågan.
Jag har ytterst svårt att förstå det starka motstånd, som från visst håll
rests mot den av Kungl. Majit framlagda propositionen. Jag har för min del
mycket noga vägt skälen för och emot, och jag måste säga, att de skäl, som
anförts mot Kungl. Maj:ts förslag, synas mig ganska svaga. För mig står
det såsom något mycket naturligt att ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag.
Det är ju faktiskt så nu, att den 1 maj är en högtidsdag för stora delar av vårt
102
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
folk. Meri det finnes, som det så ofta påpekats här i kväll, stora grupper,
som icke ha förmånen att kunna fira den 1 maj såsom en verklig högtidsdag.
Jag tänker alldeles särskilt på den stora grupp av affärsanställda, kontorsanställda,
statliga och kommunala tjänstemän, som icke ha denna fördel. Är
det icke alldeles naturligt, att när större delen av svenska folket i denna dag
ser en högtidsdag, de, som icke fått förmånen att ha denna dag som fridag,
också tillerkännas denna förmån? Skall det verkligen vara nödvändigt, och
är det överhuvud taget önskvärt, att de grupper, som ännu icke fått denna
förmån, skola behöva kämpa sig till en rätt att få den 1 maj ansedd som en
fridag?
Då man hör och läser skälen, som anföras mot Kungl. Maj:ts förslag, kan
man icke komma ifrån den uppfattningen, att här i mycket känsloskäl ligga
bakom den ståndpunkt man har, även om man icke direkt säger ut det. Det
är en känsla av olust inför tanken att göra denna dag till en verklig högtidsdag.
Man påpekar, eller i varje fall synes man mena, att den 1 maj för närvarande
är en högtidsdag endast för en viss grupp av vårt folk. Enligt min
uppfattning är detta påstående inte riktigt. Första, maj är inte en högtidsdag
endast för arbetarklassen eller för ett visst eller vissa politiska partier. Den
är faktiskt något mycket mera. Det är en högtidsdag för hela vårt lands
ungdom först och främst. Varje ung människa i detta land vill väl gärna
ha något av festivitas över denna dag, då man hälsar våren. Vi behöva bara
tänka på den studerande ungdomen och alla olika ungdomsorganisationer, som
finnas inom alla samhällsgrupper. För dem ligger det i regel något av högtid
över 1 maj, och de vilja också i 1 maj se en högtidsdag. Varför skall man
inte ge dem denna rätt i full utsträckning, så att de verkligen få känna att
detta är en för oss alla gemensam högtidsdag?
Örn det skulle vara så, som det har gjorts gällande här, att 1 maj för närvarande
är en högtidsdag endast för en viss grupp av vårt folk, så borde väl
den omständigheten inte leda till att man nu går emot ett förslag, som vill
göra 1 maj till en allmän högtidsdag. Det borde väl i stället leda till att man
då skulle anstränga sig för att få denna dag att bli gemensam högtidsdag
för oss alla.
Jag kan för min del inte se något annat i Kungl. Maj:ts förslag än att det
innebär ett försök att skapa en för oss alla gemensam högtidsdag. Örn man
ser det så, är ju detta förslag ett steg, örn också ett mycket litet steg, på vägen
att skapa samhörighet mellan oss alla. Det är på dessa skäl, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Häruti instämde fröken Hesselgren och herr Holmbäck.
Herr Wallén: Herr talman! Efter statsministerns och herr Bergquists
klargörande anförande skall jag inte länge upptaga kammarens tid. Jag nödgas
emellertid vända mig emot min kamrat på länsbänken, som ställer i utsikt
att göra valagitation av denna debatt.
Jag måste beklaga, att han själv visserligen är ägare till jordbruk, men icke
praktisk jordbrukare utan framför allt har andra förvärvskällor och därför
kanske inte känner till, hur jordbrukarna i allmänhet tänka i denna fråga. I
Verkligheten är det nog så, att samtliga i mellersta Sverige gärna se — åtminstone
den övervägande delen, örn jag borträknar sådana »hemmansägare»
som herr Thorell — att denna lag blir antagen. Och när herr Thorell ber mig
betänka, att 1 maj kommer i mycket olämplig tid här i denna trakt och hänvisar
mig till mina valmän, så ber jag få säga till herr Thorell, att här i Upp
-
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
103
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
land är det 5,011 organiserade redovisade medlemmar i lantarbetar förbund et,
i Södermanland är det något över 5,000 och i Östergötland cirka 5,000. Det
är sålunda i trakterna runt omkring oss inte mindre än 15,000 organiserade
lantarbetare, som lia rätt enligt avtal att vara lediga hela 1 maj och som sålunda
icke kunna förnekas denna rätt. Herr Thorell talade örn mina valmän.
Jag måste säga, att jag är inte rädd för mina valmän. Herr Thorell får gärna
ta upp denna fråga i debatterna på annan plats, dock icke här i kammaren,
där herr Thorell icke har något som helst förmynderskap varken över mig eller
mina valmän, som säkert undanbe sig herr Thorells oombedda pekpinne.
Herr Johansson i Djursnäs: Herr talman! Jag har begärt ordet endast därför
att man har försökt draga in jordbrukets förhållande till denna sak som
en huvudfråga för att avslå Kungl. Maj :ts proposition. Jag skall tala örn för
damerna och herrarna i den svenska riksdagen, att när vi förde förhandlingar
örn avtal för lantarbetarna, så var frågan örn ledighet 1 maj den minsta av de
stridsfrågor som uppkommo. Jag beklagar verkligen Sveriges lantbrukare, örn
lantarbetsgivareföreningens styrelse är sammansatt av så dåliga personer, att
de inte skulle kunna ett dugg överblicka den oerhörda skada, som skulle uppstå
genom att 1 maj har blivit en ledighetsdag även för jordbruksarbetarna.
Nu säger visserligen herr Thorell i en replik till herr De Geer, att denne är
ifrån södra Sverige, att han redan har sått och har allting klart 1 maj och att
han inte förstår det mellansvenska jordbrukets svårigheter. Men, herr Thorell,
vid förhandlingarna var det endast den skånske representanten, som förde opposition
mot att 1 maj skulle få bli ledighetsdag!
Jag måste också i likhet med många andra talare säga, att de argument, som
här i den svenska riksdagen i dag ha kommit fram, äro oerhört svaga. Herr
Skoglund fick många instämmanden i sitt yttrande, men jag måste säga, att
någon svagare motivering för ett avslag har jag knappast funnit. Han delade
upp Sveriges invånare i tre grupper: De som demonstrera, de som fiska och
gräva i trädgårdstäpporna och de som skola sköta djuren. De sistnämnda,
säger han, ha säkerligen inte samma intresse som övriga grupper skulle ha av
att vara lediga 1 maj. Ja, herr Skoglund, i vårt riksavtal för jordbruket står
det tydligt uttryckt, att de, som icke äro förhindrade av djurskötsel, skola ha
ledigt 1 maj, och jag är övertygad om att även om 1 maj skulle jämföras med
helgdag, så komma inte de svenska lantarbetarna därför att hämnas på böndernas
hästar och kor, utan de komma säkerligen att ge dem den mat och skötsel
de behöva för den sakens skull. Det kanske inte är alla gånger så trevligt
för dessa lantarbetare att arbeta de andra helgdagarna på året heller, men
de måste finna sig i det och göra det. Jag måste säga att det är en mycket
svag motivering, när man kommer med något liknande.
Sedan säger herr Thorell, att de arbetare, som vilja ha fritt, de kunna få
fritt. Ja, herr Thorell, jag har inte riktigt samma uppfattning i detta fall.
Jag har nämligen åkt omkring ganska mycket på den svenska landsbygden,
och där vi inte ha kollektivavtal eller där vi inte ha några personliga avtalsförbindelser,
som hänvisa till kollektivavtalet, så skall inte herr Thorell komma
och inbilla mig att de få fritt örn de vilja ha det. Nej, de få säkerligen arbeta
även 1 maj. Det går mycket bra i den svenska riksdagen att ställa sig
upp och vara generös och säga: Vilja de lia fritt, då få de fritt, och vilja de
inte ha fritt, ja, då skola vi inte tvinga dem till det. Detta fria val existerar
inte, örn inte företagarna bli tvingade att lämna arbetarna denna frihet.
Jag vill med dessa ord, herr talmn, yrka bifall till reservanternas förslag.
Herr Landgren instämde häruti.
104
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
Herr Bagge: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna debatt,
men jag är uppkallad av herr statsministerns inlägg här i kväll.
Statsministern använde sin gamla taktik, som dock knappast längre har
nyhetens behag för någon och som går ut på att framställa, å ena sidan högern
såsom den där, som är »isolerad» och »efterbliven» o. s. v., och å andra sidan
sina motståndare som »småsynta» gent emot bakgrunden av sin egen storsinthet
i alla avseenden. Hur förhåller det sig i själva verket?
För det första vill jag påpeka, att högern i denna fråga inte är på något
sätt isolerad. Det är ju tvärt örn på det sättet, att det utskottsutlåtande, som
vi i kväll behandla, är underskrivet av representanter för samtliga borgerliga
partier. Varför talar då inte statsministern också örn deras uppfattning, som
bilda underlaget för en del av hans egen regering och som ju ingår i majoriteten
för detta utskottsutlåtande? Reservationen är däremot uteslutande undertecknad
av ledamöter av herr statsministerns eget parti, inte av några
andra. Detta återspeglar, skulle jag tro, ganska väl de meningsskiljaktigheter,
som föreligga i det här fallet ute bland folket, och det är därför inte heller
något som helst besynnerligt att det finns meningsskiljaktigheter här i riksdagen
bland dess representanter i den saken.
Jag kan icke begripa, att man kan taga till jämförelse de manifestationer,
som vi dess bättre haft rörande den nationella enigheten i de stora frågor —
detta är dock ingen stor fråga, herr statsministern! — som gälla vårt gemensamma
lands existens och bestånd. Det skorrar verkligen i högsta grad i öronen,
då man vill jämföra det ärende, som här föreligger, med frågan örn allas
vårt gemensamma försvar.
Jag skulle också vilja säga, att det icke är något bevis på storsinthet, när
det största partiet använder sin maktställning till att genomdriva en lagstiftning,
som för stora lager av vår befolkning fattas och framstår på det sättet,
att man vill göra en partidag till en nationell fridag. Jag tror, att det hade
varit mera storsint, örn man tagit hänsyn till denna uppfattning. Det kan
icke vara riktigt att påtvinga andra sin mening i ett sådant fall. En historia
som denna påminner, såsom det här i kammaren redan sagts, örn förhållandena
i de länder, där ett härskande statsparti för igenom vad det vill, men har icke
sin plats i ett fritt och demokratiskt land. Så resonerar man på många håll.
Och jag undrar, örn det icke vore mera anledning att ta hänsyn till en sådan
uppfattning än att försöka trumfa igenom denna lagstiftning på sätt här skall
ske. I varje fall vore det mera storsint. :
Herr talmannen gav härefter på begäran ordet för kort genmäle till herr
Skoglund, som yttrade: Herr talman! Herr Johansson i Djursnäs vände sig
till mig och talade om jordbrukets lönearbetare. Han menade, att jag skulle
innesluta dem i den grupp, som jag nämnde hade svårt att lämna sina sysslor
den 1 maj. Jag tänkte minst på jordbrukets lönearbetare, när jag sade, att
det fanns en grupp, som ogärna avstode ifrån att använda 1 maj till sådant,
som de ansågo nödvändigt. Jag tror, att de egna företagarna, småbrukarna
och bönderna, vilka icke anlita lejd arbetskraft, äro en betydligt större grupp
än jordbrukets lönearbetare. Det var närmast dem jag tänkte på, ty de äro
ofta strängt upptagna just vid den årstiden. Jag avsåg icke heller järnbruksarbetarna,
som herr Ericson i Boxholm talade örn. Hur det ställer sig i avseende
å dem betraktar jag som en ekonomisk fråga, som de få resonera örn med
sina arbetsgivare. Med den kännedom örn ekonomiska spörsmål, som både
landsorganisationen och de organiserade grupperna ha, tror jag, att det för
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
105
Ang. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
deni i manga stycken blir ett räkneproblem. Skulle det, som herr Ericson i
Boxholm medgiver, medföra avsevärda kostnader att hålla industrien stängd
1 maj, följer därav på samma gång en viss svårighet att skapa det löneunderlag
man önskar få.
Herr Johansson i Djursnäs, som likaledes för kort genmäle erhöll ordet,
anförde: Herr talman! Menar herr Skoglund denna grupp av människor,
varför blandar han in dem just i debatten här? Lagen går ju ut på, att vilja
de egna företagarna vara lediga, är det ingen som nekar dem det, och vilja de
arbeta, få de det. Varför då blanda in dem i den debatt, som nu pågår?
Härefter erhöll herr Skoglund ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! På den saken vill jag bara svara, att i och med att man söker
giva dagen en helgdagsprägel, måste många människor känna en viss olust att
använda den som arbetsdag.
Vidare anförde:
Herr Thorell: Herr talman! I det anförande, som hans excellens herr
statsministern höll nyss, riktade han några ord till mig och menade, att hela
argumenteringen för att det skulle vara svårt för jordbrukarna att klara sig,
örn den 1 maj blir helgdag, folie i viss mån på det faktum, att 1 maj i år infaller
på en söndag. Gentemot detta vill jag invända, att vore det alltid så,
skulle jag ingenting ha emot att dagen finge mera helgdagskaraktär än en
vanlig söndag. Men nästa år infaller 1 maj på en vardag, och då få vi arbetsveckan
sönderstyckad. Det få vi icke de år den infaller på en söndag, det är
alldeles rätt.
Min läskamrat herr Wallén tycks bli något nervös. Han påstod, att jag
skulle ha talat om valagitation bär. Jag trotsar någon i kammaren att ha
kunnat uppfatta det som örn jag skulle använt det ordet. Det går an att se
efter i protokollet, örn det överhuvud taget kommit över mina läppar. Beträffande
förmynderskapet över herr Wallén vill jag poängtera, att jag så mycket
mindre ansett mig ha något sådant, som jag i stället yttrade, att han skulle
svara för sina valmän.
Vad sedan beträffar herr Walléns yttrande örn vilka som voro praktiska
jordbrukare eller icke, är platsen icke bär att taga upp den saken. Litet var
känner nog till, vem som känner bäst till jordbruket, han eller jag. Och vad
vi syssla med och ha sysslat med vet nog litet var också. Örn herr Wallén
frånkänner mig att vara praktisk jordbrukare, har han väl ändå svårt att frånkänna
herr Hallagård detsamma. Han kom med precis samma argument som
jag och hade alldeles samma uppfattning. Herr Hansson i Rubbestad ställde
sig också upp och instämde i herr Hallagårds yttrande. De äro väl praktiska
jordbrukare om några och tillåta sig att ha en annan uppfattning än herr
Wallén. Det är kanske detta, som gjort herr Wallén nervös, att han för sent
fick höra herr Hallagårds uppfattning i frågan.
Herr Johansson i Djursnäs sade, att det går lätt att ställa sig här i kammaren
och deklarera, att arbetarna få ledigt, även om de icke äro organiserade
och ha avtal på att de skola vara fria 1 maj. Herr Johansson var litet ovanligt
elak mot mig. Det brukar han inte vara. Men herr Johansson, var vänlig och
följ med mig ut till mitt lilla företag, så skall herr Johansson få se en arbetargrupp,
som aldrig varit organiserad i fackförening men som det oaktat alltid
106
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.
(Forts.)
firar 1 maj utan att det väckt den minsta protest från min sida — han kan
förvissa sig örn det hos varenda en av dem. Det är sålunda icke bara en tom
deklaration här i kammaren.
Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Denna replik
betraktar jag själv som ganska onödig, men med kännedom örn hur ting utläggas,
är det kanske klokt att påpeka, att herr Bagge misstager sig däri, att
jag jämställde försvarsfrågan med frågan örn 1 maj såsom allmän fridag. Jag
ville bara använda tillfället att så att säga visa svenska folkets representanter
från två sidor. Jag ansåg, att det låg ganska nära till hands att erinra örn å
ena sidan en demonstration, som gjordes i onsdags, vilken jag uppriktigt sagt
gärna skulle önskat mindre deklamatorisk än den blev, så att den fått verka
endast med sin sakliga tyngd, å andra sidan ett tillfälle som detta, då man
återfaller till vardagen och använder varje möjlighet till partimässig behandling
av en fråga. Icke går högern och mobiliserar upp sex ä sju av sina förnämligare
talare i en debatt av ringa betydelse, örn man icke menar att därmed
vinna en effekt, mindre här i kammaren än utåt.
Det har i varje fall konstaterats nu, att det verkliga skälet till att man motsätter
sig denna lagstiftning är, att 1 maj också är en arbetarnas demonstrationsdag.
Alla de sakliga argumenten äro söndersmulade. Det återstår blott
detta: högern vill icke vara med örn saken, därför att Sveriges arbetare kanske
skulle känna det för högtidligt, örn 1 maj finge den föreslagna karaktären.
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den av herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Bagge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren, med avslag å andra lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 27, bifaller den av herr Norman m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Thorell begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 114 ja och 40 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den av herr Norman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.
Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
107
§ 4.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av väckta niotio-^»?. åtgärder
ner om vissa åtgärder till underlättande av svenska fiskares fiske vid Island. tiU underlättande
av
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade svenska fiska
_
res fiske vid
Herr Johansson i Ockerö: Herr talman! Eftersom utskottet ganska välvil- Island.
ligt behandlat vår motion i föreliggande utlåtande, vill jag här framföra såväl
mitt som medmotionärers tack.
På sidan 2 i detta utlåtande beröras de lättnader vid bedrivande av fiske
vid Island, som genom den norsk-isländska överenskommelsen av den 13 april
1933 och på grund av mestgynnadnationsklausulen även komma svenska undersåtar
till del. Jag är villig att erkänna, att gentemot bestämmelserna i
1922 års lag örn rätt till fiske vid Island innefattar överenskommelsen av
1933 betydande lättnader vid bedrivande av fiske vid detta lands nordkust,
vilka lättnader även i viss mån komma svenska fiskare till godo. Jag säger
i viss mån, därför att det finns vissa förbehåll i nämnda överenskommelse, som
verka i ogynnsam riktning för svenska fiskare, och jag skall här söka redogöra
för orsaken till detta samt för de rön och iakttagelser jag själv inhämtat
vid mitt deltagande i sillfiske vid Island.
Som vi i vår motion påtalat bedrivas av svenska fiskare två olika slag av
sillfiske, nämligen vadsillfiske och garnsillfiske. Yadsillfisket är av den art,
att moderfartyg måste medföras för saltning och förvaring av fångsten, d. v. s.
som det bedrives enligt den svenska metoden, en metod, som för övrigt visat
sig bra mycket bättre och mera produktiv än den som begagnas av andra
länders fiskare. Vid garnsillfiske däremot medföras inga moderfartyg.
Örn man nu granskar bestämmelserna i den norsk-isländska överenskommelsen,
som jag förut sagt delvis återgivits å sidan 2 i föreliggande utlåtande,
och då stannar vid artikel 3, heter det där: Norska sillfiskefartyg tillåtas att
torka och överse sina fiskredskap vid uppehåll i Siglufjord och Akureyri.
Under detta arbete skall fartyget vara förankrat eller förtöjt och föra närmare
bestämd signalflagg.
Man kan vid genomläsandet av dessa bestämmelser inte tro annat än att de
äro lika förmånliga för båda här omtalade fiskegrenar. Men så är dock inte
förhållandet. Då det emellertid skulle taga allt för lång tid i anspråk att helt
förklara orsaken, nöjer jag mig med att framhålla detta.
I artikel 5 sägs: Norska fiskefartyg ha tillåtelse att begagna sina fångstbåtar
för transport och vattenfyllning i Reykjavik, Isafjord, Skagastrand,
Krossanäs, Siglufjord, Akureyri, Raufarhavn, Seydisfjord, Westmanöyarne
och Havnafjord. Vattenfyllning dock endast såvitt det inte strider mot befintligt
monopol för vattenleverans.
Det är väl kanske inte värt att göra så stort nummer av denna paragraf.
Man torde kunna förutsätta, att örn man ligger exempelvis i Reykjafjord eller
Ingalsfjord, där vattnet rinner i strömmar ned för fjällen, man utan att bli
lagsökt kan få lov att komplettera sitt vattenförråd. Men nog vore det behagligare,
om paragrafen bleve omarbetad så att tillåtelsen att komplettera vattenförrådet
omfattade flera hamnar och ankarplatser, än vad som i nämnda
paragraf talas om.
I artikel G, första stycket, sägs: De norska fiskefartyg, som inte leverera
sill för saltning till medföljande moderfartyg eller till annat främmande fartyg,
tillåtas att sälja i land till saltning 500 och 700 tunnor per respektive
drivgarns- och snurpevadsfartyg.
Som man vid vadsillfiske medför moderfartyg innebär denna paragraf inga
lättnader vid detta fiskes bedrivande, vilket däremot är fallet vid garnsill
-
108
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Äng. åtgärder till underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.
(Forts.)
fiske, om inte de lokala myndigheterna i respektive hamnar lägga hinder i
vägen.
I artikel 7 sägs: De norska fiskefartyg, som icke leverera sill till saltning
å medföljande moderfartyg eller till annat främmande fartyg och som ha
säsongkontrakt med silloljefabriker på Island, tillåtas att företaga omstuvning
av egen last under uppehåll i Siglufjord och Akureyri. Detta arbete skall på
förhand anmälas till vederbörande hamnmyndighet, och under arbetet skall
fartyget vara förankrat eller förtöjt och föra närmare bestämd signalflagg.
Denna paragraf har ingen betydelse för svenskt islandsfiske därför att det
på Island inte finns några svenska silloljefabriker och svenska fiskare därför
inte kunna få de kontrakt, som förutsättas för rättighet att omstuva egen
last.
Under de 30 år jag seglat till sjöss, av vilka 15 år som skeppare på fiskefartyg,
varvid jag ofta besökt utländska hamnar, har jag gjort den erfarenheten,
att man alltid bör rätta sig efter vad myndigheterna i respektive lands
hamnar bestämma. Detta är naturligtvis alldeles riktigt, och jag har aldrig
haft orsak att betvivla, att gällande bestämmelser följts av respektive hamnmyndigheter,
utom vid Island, och jag skall här lämna ett konkret exempel.
Vid besök i Akureyri sommaren 1935, alltså två år efter den norsk-isländska
överenskommelsens ikraftträdande, var jag åsyna vittne till att en svensk
fiskebåt, »Ueana» från Björkö i Bohuslän, av de lokala myndigheterna därstädes
förnekades att utföra arbete, som i här omtalade paragraf sägs och som
enligt mestgynnadnationsklausulen även skulle vara svenska fiskares rättighet,
nämligen att torka sina fiskredskap. Flera exempel äro kända, men det
anförda kan vara nog. Det kan ju tänkas, att de lokala myndigheterna icke
fått klart för sig, att överenskommelsen gällde även svenska fiskare. Men jag
vill samtidigt, herr talman, poängtera, att det är svårt för de svenska fiskarna
att hävda sig däruppe. Avstånden äro stora, postgången mellan Island och
vårt land tager lång tid i anspråk. Att på hästryggen företaga en resa till
konsulatet i Reykjavik för att ordna upp en iråkad svårighet är omöjligt.
Den paragraf i denna överenskommelse, som innehåller de bestämmelser,
vilka äro av den största betydelsen för svenska fiskefartyg vid bedrivande
av fiske vid Island och vilka bestämmelser äro rätt dunkla, är artikel 12, som
lyder sålunda: »Det skall icke inledas rättsligt förfarande mot norska fiskefartyg,
som bevisligen drivit in på isländskt sjöterritorium på grund av ström
eller storm, örn det av alla omständigheter med tydlighet framgår, att detta icke
är gjort med grov oaktsamhet eller med avsikt att fånga eller nyttiggöra
fångst innanför territorialgränsen och för så vitt förhållandena fortast möjligt
bringas i ordning.» Detta uttryck »bevisligen drivit in på isländskt territorium»
torde kunna tydas så, att det icke skall inledas rättsligt förfarande
mot ett fartyg, som fiskar eller bereder sill nära territorialgränsen, men på
grund av storm eller ström eller bådadera driver in på isländskt område. Däremot
synas dessa bestämmelser icke kunna tillämpas då ett fiskefartyg efter
avslutad fångst överraskas av en hastigt uppkommen storm och nödgas söka
skydd å isländskt territorium. Under sådana förhållanden måste redan erhållen
fångst kastas tillbaka i havet. Ty, som jag förut sagt, det finns inga
svenska silloljefabriker på Island, och vid vadfiske måste moderfartyg medföras.
Jag tror icke, att det förekommer i något land, att ett fartyg av vilken
nationalitet det vara må under vilka omständigheter som helst vid nödläge
förnekas att i resp. lands hamnar eller innanför territorialgränsen skydda och
göra sig nytta av sin last. Men faktiskt är det så här vid Island, att ett fiskefartyg,
som efter avslutad fångst överraskas av storm och måste söka hamn.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
109
Äng. åtgärder till underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.
(Forts.)
innan fånsten är saltad eller på annat sätt beredd eller tillvaratagen, måste
kasta denna sin fångst tillbaka i havet.
Att detta, som kan kallas internationell nödrätt, icke erkännes av de isländska
myndigheterna, får nian belägg på genom fallet Ögård, vilket jag här
skall relatera.
År 1933 efter det den norsk-isländska överenskommelsen trätt i kraft var
kapten Ögård med fiskefartyget Yngve av Gravarne på väg från fiskeplatsen
till Siglufjord. Fångsten var avslutad och sillen kryddad i tunnor;
det återstod endast en del tunnor, som icke voro tillslagna, då tremilsgränsen
nåddes, över dessa lades en presenning till skydd mot överspolning, ty en
storm hade under tiden uppstått. Cirka en nautisk mil från Siglunäset vräkte
en sjö över fartyget och spolade presenningen överbord. En del av de icke
tillslagna tunnorna välte, och det kom vatten i den kryddade sillen. Innanför
Siglunäset i lugnt vatten ankrades upp, och besättningen satte i gång med
att rädda den del av fångsten, som var vattenskadad. Detta arbete uppmärksammades
från land, och kapten Ögård åtalades för olaga packning av
sill. För att slippa åtal och risk för såväl konfiskering av fångst och fartyg
som 30 dagars fängelse, gick kapten Ögård med på en s. k. rättsförlikning
och utbetalade till de isländska myndigheterna ett belopp av 600 isländska
kronor. Saken föranledde en del skrivelser mellan svenske konsuln i Reykjavik
och vårt utrikesdepartement. Jag skall här uppläsa några av dessa, som
jag anser böra inflyta i protokollet. Först är det ett Y. P. M. av den 13 april
1934. Där gör nuvarande arkivarien i utrikesdepartementet Gihl med rätt
stor bestämdhet gällande, att framställning borde kunna göras till isländska
regeringen i fråga örn kapten Ögårds reklamation, och som skäl för denna
sin mening åberopar han art. 12 i nämnda överenskommelse. Den 20 juni
1934 skriver utrikesrådet Dahlin bl. a. följande: »Med stöd av ordalagen i
denna art. 12 samt på grund av den på allmänna folkrättsliga regler vilande
nödrätten, synes man med skäl kunna göra gällande, att ett fartyg, som på
grund av storm nödgas ingå på isländskt territorialvatten och således icke
begivit sig in på isländskt territorialvatten i avsikt att där bedriva fiske eller
beredning av fångst, där bör vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som äro
nödvändiga för att rädda lasten från förstörelse. Det synes verkligen förefalla
obilligt, att en fiskare skall låta sin redan tämligen inbärgade fångst
gå förlorad därför att han på grund av nödläge nödgats taga sin tillfljdct till
isländskt sjöterritorium.» Konsul Jaensson anför den 6 september 1934 som
svar på denna skrivelse, att även i ett fall som detta, då frågan beträffande
lagbrott kunde ses ur mildare synpunkt, han icke ansåg art. 12 kunna tilllämpas,
enär svenska fiskare, örn de finge vetskap örn detta, skulle kunna
missbruka detta tillmötesgående och gå in under lugnare vatten, även om intet
nödläge vore för handen. Detta svar kom från Island.
Utskottet har ju, som jag redan förut sagt, uttalat sig välvilligt och särskilt
tryckt på att möjligheter öppnas för att under storm och annat nödläge
innanför territorialgränsen nyttiggöra vår fångst. Jag hoppas, att våra myndigheter
göra vad som är möjligt för att få en ändring till stånd, så att
paragraf 12 i den norsk-isländska överenskommelsen något så när blir i överensstämmelse
med vanliga internationella rättsbegrepp. Jag tror inte, att det
föreligger risk för att några saltade fårskrottar skulle göra sällskap med
islandssillen till vårt land, örn dylika åtgärder vidtagas.
Innan jag slutar mitt anförande skulle jag vilja framställa ett par frågor
beträffande sista stycket i paragraf 6 i den norsk-isländska överenskommelsen,
vari säges: »Skulle denna bestämmelse (art. G, första stycket) upphävas
Ilo
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Ang. försäljning
av
Itronan tillhöriga
fastigheten
nr 3 i
kv. Trädgården
i
Visby.
Äng. åtgärder till underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.
(Forts.)
eller försvåras genom särskilda lagbestämmelser eller andra förordningar från
myndigheternas sida, skall den norska regeringen, oavsett bestämmelserna i
art. 18, när som keist kunna uppsäga denna överenskommelse, med tre månaders
uppsägning.»
Örn man bortser från det förkållandet, att ett norska staten tillhörande
bevakningsfartyg alltid medföljer den norska fiskeflottan vid Island ock bevakar
dess rätt, kar den svenska regeringen samma möjlighet som den norska
beträffande vad som säges i detta stycke i paragraf 6. Skulle inte regeringen,
i likhet med den norska regeringen, kunna sända ett bevakningsfartyg,
exempelvis Skagerak, till skydd och hjälp åt de svenska fiskare, som få tillbringa
den vackraste delen av året däruppe i köld och dimma? Örn detta
inte är möjligt, skulle inte ett avtal med den norska regeringen kunna komma
till stånd, som ledde till, att det norska bevaknings fartyget, som under fiskeperioden
är stationerat vid Island, i mån av behov även kunde bispringa
svenska fiskare? Jag Ränker närmast på den läkarvård, som kan erhållas
ombord på detta bevakningsfartyg. Klimatet vid Island är hårt. Sjukdomsfall
inträffa ofta ävenså olycksfall, och bristen på läkar- och sjukvård är stor
däruppe vid Island. Detta är ett önskemål, som svenska Islandsfiskare hoppas
få beaktat. I övrigt har jag, herr talman, intet yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Axel
Strömdahl och E. F. Ericson, Stockholm, från viss betalningsskyldighet till
kronan på grund av borgen vid virkesköp;
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
lägenheter å Grängesbergs gruvallmänning i Kopparbergs län; och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av visst
kronan tillhörigt markområde av egendomen Beateberg i Huddinge socken av
Stockholms län.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 6.
Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av kronan tillhöriga fastigheten
nr 3 i kvarteret Trädgården i Visby; och begärdes ordet därvid av
Herr Johansson i Björnlunda, som yttrade: Herr talman! Sedan utskottet
behandlade här ifrågavarande proposition, ha till utskottet inkommit vissa
upplysningar, vilka gjort att man från utskottets sida ansett, att vi borde
ta frågan under förnyad behandling. Jag hemställer därför att kammaren
måtte besluta återremittera detta utskottsutlåtande till utskottet.
Vidare anfördes ej. Kammaren återförvisade detta ärende till utskottet för
ny behandling.
§ 7.
Slutligen föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
Ill
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
område av Tånga lied; och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av kronan
tillhöriga stadsägan nr 485 å västra området i Södertälje.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
§ 8.
Avlämnades följande motioner nämligen av:
herr Nilsson i Steneberg m. fl., nr 429, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 233, med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor,
m. m.;
herrar Nilsson i Steneberg och Danielsson, nr 430, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 234, med förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.;
och
herr Lundell, nr 431, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 234, med
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 9.
Anmäldes fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse med överlämnande av
utredning rörande införande av förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagens
verk.
Denna skrivelse bordlädes.
§ 10.
Ordet lämnades härefter på begäran till herr Karlsson i Grängesberg, som interpellation.
anförde: Herr talman! Gruvarbetet är till sin natur riskfyllt och hälsofarligt.
Den officiella statistiken och undersökningar som gjorts visa, att gruvarbetet
står främst i fråga örn olycksfallsrisk. Av de i Statistisk årsbok för 1937
redovisade siffrorna framgår, att bland arbetarna inom gruppen »malmbrytning
med tillhörande anrikning m. m.» har under tidsperioden 1918—1933 inträffat
209.7 olycksfall per 1,000 årsarbetare. Genomsnittssiffran för samtliga
övriga i denna statistik upptagna grupper visar 139.3 olycksfall per 1,000
årsarbetare. Dessa siffror avse endast manliga arbetare.
o I denna statistik äro samtliga arbetare inom gruvindustrien sammanförda,
sålunda både ovanjordsarbetarna och de egentliga gruvarbetarna. Det är emellertid
de sistnämnda som äro mest utsatta för olycksfall. Skiljer man inom
gruppen »malmbrytning med tillhörande anrikning m. m.» ut de egentliga
gruvarbetarna — d. v. s. underjordsarbetarna och brytningsarbetarna vid de
öppna gruvorna — torde olycksfallssiffran för dessa ligga vid omkring 275
olycksfall per 1,000 årsarbetare, under det att genomsnittssiffran för övriga,
av den svenska olycksfallsstatistiken omfattade grupper, som jag nyss påpekade,
ligger vid omkring 140.
Det torde sålunda vara uppenbart, att det särskilt för gruvindustriens vidkommande
är en synnerligen angelägen uppgift att inrikta kraftiga ansträngningar
på att förebygga olycksfallsriskerna. Därvid måste uppmärksammas,
112
Nr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Interpellation. (Forts.)
att det torde knappast finnas något annat arbetsområde där en dåligt kvalificerad
arbetsledning och ett slappt övervakande av arbetarskyddet så lätt kan
giva anledning till svåra olyckor och katastrofer, som vad fallet är då det gäller
gruvbrytning och därmed sammanhängande arbete.
Vid åtskilliga av de större gruvfälten har man från arbetsgivarnas sida
också klart insett behovet av förebyggande åtgärder mot olycksfallsriskerna,
och ett fruktbringande arbete har av vissa gruvföretag nedlagts i syfte att
nedbringa olycksfallsfrekvensen. Sålunda har exempelvis Grängesbergsbolaget
en särskild ingenjör anställd, med speciell uppgift att arbeta på genomförande
av skyddsåtgärder på arbetsplatserna mot olycksfall och ohälsa.
Vid de gruvfält där det finns en verkligt kvalificerad arbetsledning med god
förståelse för betydelsen av ett mera effektivt ordnat arbetarskydd, där råder
också i allmänhet ett gott samarbete mellan arbetsledningen och arbetarnas utsedda
skyddsombud.
Det finns emellertid, beklagligt nog, många arbetsplatser där arbetsledningarna
betrakta arbetarnas skyddsombud med allt annat än blida ögon och där
arbetsgivarna icke heller ha någon respekt för arbetarskyddslagen och dess
bestämmelser. Vid sådana arbetsplatser bli förhållandena för arbetarna olidliga
och särskilt inom riskfyllda yrken utsättas arbetarna många gånger för
svåra faror, vilka med god vilja och bättre förutseende från arbetsgivarens
och arbetsledningens sida kunnat undvikas. Vid sådana arbetsplatser är ett
mera effektivt övervakande från den statliga yrkesinspektionens sida nödvändigt.
Enligt min bestämda mening böra också statsmakterna mera stärka arbetarskyddsombudens
ställning. Skyddsombuden måste ges en fullt skyddad
ställning och det måste ordnas så, att deras befogade framställningar bli respekterade.
Vid Basttjärnsgruvan, i närheten av Grängesberg, inträffade torsdagen den
10 mars en gruvkatastrof som framför allt för gruvindustriens vidkommande
aktualiserat kravet om en mera effektivt ordnad yrkesinspektion. Två gruv-,
arbetare, David Forsberg och Helmer Johansson, hade där sänts till arbete på
ett farligt underminerat område, beläget på 140 meters djup i gruvan. Olycksplatsen
hade tidigare varit avstängd, men gruvfogden hade låtit öppna orten
och sänt dit arbetarna. Arbetsledningen visste, att området var farligt underminerat,
men hade icke rådgjort vare sig med bergmästaren eller med arbetarnas
skyddsombud, innan arbetarna sändes dit.
Under arbetarnas tappningsarbete brast den tunna bergsula, som utgjorde
ortens botten, och arbetarna störtade ned med de stora bergmassorna och den
sammanstörtande bockorten över sig. Forsberg krossades av bergmassan och
ljöt en ögonblicklig död. Johansson begravdes levande i bergmassan, i en liten
håla, som bildades av bergblock och det sammanstörtande bockortstimret invid
vagnen, vari arbetarna varit sysselsatta att tappa berg. Vagnen följde nämligen
också med i raset, och Johansson blev med ena benet hårt fastklämd mellan
vagnen och timret. Den håla i vilken Johansson på detta sätt låg fastklämd
var inte större än att han nätt och jämt kunde sätta sig upprätt med överkroppen.
Jag kan inte underlåta att ur en redogörelse som jag fått mig tillsänd anföra
ett avsnitt rörande förhållandena på olycksplatsen då räddningsarbetet
skulle sättas i gång. Denna redogörelse är lämnad vid ett möte den 14 mars,
alltså dagen efter det Johansson, som i tre dygn legat begravd i bergsmassorna,
blivit räddad. Det är arbetarnas skyddsombud på platsen, en arbetare K., som
lämnat denna skildring. Enligt anteckningarna i redogörelsen ha vid nämnda
möte följande meddelanden lämnats:
»Beträffande räddningsarbetet vid olyckshändelsen i Basttjärns gruva den
10 mars relaterade K., att åtta timmar gingo utan att praktiskt taget något
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m. Nr 22. 113
Interpellation. (Forts.)
blev gjort för att komma de nödställda till hjälp. Platsledningen brydde sig intet
örn arbetarna, som villrådiga och osäkra inte vågade göra något för riskerna
att göra någonting galet, som kunde få ödesdigra verkningar för de innestängda,
och som kunde väntas komma att gå ut över arbetarna. ’Jag var till kontoret
fem gånger’, förklarade K., ''för att söka få ledningen att sätta i gång
med räddningsarbete.’ Han hade därvid framhållit att ingen av arbetarna
nekade utföra räddningsarbete, men att de behövde en ledare. ''Herre gud,
vad ska vi göra’, blev svaret på denna framställning. På K:s förfrågan, huruvida
påringningar gjorts till vederbörande landsfiskal, bergmästaren eller till
gruvingenjören Bror Andersson i Grängesberg, som av K. framhölls som en
lämplig ledare för räddningsarbetet, förklarade gruvfogden: ’Vi ha ringt
överallt, till ingenjör Andersson, till bergmästaren o. s. v.’»
Det visade sig emellertid, att detta var lögn. En broder till den i gruvan
innestängde Johansson besökte själv ingenjör Bror Andersson i dennes hem i
Grängesberg och bad honom hjälpa till med ledningen av arbetet för att komma
de innestängda till undsättning. Ingenjör Andersson ställde sig i början
tveksam, enär några förfrågningar ej avhörts från ledningen vid Basttjärn.
Han reste dock till platsen. Klockan var då halv 8 på kvällen, och först då
började något egentligt räddningsarbete att utföras.
K. relaterade vidare, hurusom gruvfogden vid Basttjärn visade snikenhet
och oförstånd då det gällde att skaffa material till arbetet. Han stoppade
sålunda tillförseln av virke till gruvan med förklaring, att tillräckligt med
sådant blivit nedfört. Ett rep skulle anskaffas på torsdagskvällen för användning
vid räddningsarbetet, då man hade vissa förhoppningar att kunna
få ned ett sådant till Johansson. En rulle nytt rep bars fram, men gruvfogden
stoppade åtgärden redan innan repet förts ned i gruvan. Han anförde,
att »ni låter bli det där nya repet. Det finns tillräckligt med rep
i gruvan.» Repet syntes vara värdefullare än Johanssons liv, anförde K.
bittert.
Man förstår att arbetarna efter dylika händelser måste känna stark indignation,
och att bestämda krav resas örn bättre skydd till liv och lem i deras
riskfyllda arbete. Upplysningsvis kan här nämnas, att räddningsarbetet utfördes
under ledning av gruvförman från Grängesberg och att i detsamma
deltogo skickliga och yrkesvana arbetare från samma plats. Räddningsarbetet
utfördes under ständig överhängande livsfara för räddningsmanskapet. Olyckan
skedde, som nämnts, på torsdagen, och först vid 12-tiden på söndagen
hade man lyckats befria den hårt medtagne Johansson. Forsbergs massakrerade
kropp lyckades man först sent på söndagskvällen befria ur bergmassorna.
Jag har framhållit, att vid många av de mindre arbetsplatserna betraktas
arbetarnas skyddsombud med allt annat än blida ögon. Basttjärnsgruvan är
en sådan arbetsplats, där ett gott samarbete med arbetsledningen icke kunnat
ernås. I stället har från den närmaste arbetsledningens sida visats en ständig
trakasseringlusta mot skyddsombuden. Till och med i fall då bergmästaren
lämnat arbetsledningen åläggande att vidtaga viss säkerhetsåtgärd, har detta
underlåtits. Arbetarna lia exempelvis gjort framställning örn att erhålla livbälten
för att hindra nedstörtande, då de varit sysselsatta i schaktet. »Så
dyra anordningar kosta vi inte på», var det svar arbetarna erhöllo på sin framställning.
Ingen skyddsbro finnes i schaktet från dagöppningen och ned till
botten i gruvan. Gruvbyggare beordras ändå till arbete under hissen, helt
utan skydd, även under bergspelets gång. Även till andra arbetsplatser i
gruvan, där omedelbar fara för ras förelegat, lia arbetarna beordrats till
arbete. Ett synnerligen bryskt bemötande av skyddsombuden har oupphörligt
förekommit.
Andra hammarens protokoll 1938. Nr !2S,
8
114
Xr 22.
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Interpellation. (korts.),
Jag skall inte här fortsätta med uppradande av ytterligare detaljer. Det
anförda torde vara tillräckligt för att ge en liten föreställning om hur förhållandena
äro i fråga örn arbetarskyddet vid vissa arbetsplatser inom gruvindustrien.
Övervakandet och inspektionen av skyddsanordningarna vid gruvorna åligger
bergmästaren i de olika distrikten. Med de arbetsuppgifter, som bergmästarna
i övrigt ha att sköta, blir givetvis för dessa befattningshavare tillsynen
av arbetarskyddet en andrahandsfråga. Inom distrikt där det finnes
ett avsevärt antal smågruvor blir det därför långa tidsperioder mellan bergmästarnas
besök. Inspektionen blir därigenom ur arbetarskyddssynpunkt ineffektiv,
och någon intim kontakt mellan bergmästarna och skyddsombuden
upprätthålles icke. Det ligger en stor fara i detta då det gäller ett så riskfyllt
arbetsområde som gruvindustriens. Särskilt med hänsyn till att under
de senaste åren driften återupptagits i en hel del gamla gruvor, där densamma
under många år legat nere, är en skärpt vaksamhet från tillsynsmyndigheten
nödvändig. En grundlig översyn beträffande faran för ras
o. d. i gruvorna borde snarast möjligt vidtagas.
Beträffande inspektionen vid Basttjärnsgruvan har det meddelats mig, att
bergmästaren under hela förra året icke besökte denna arbetsplats. Denna
gruva ligger i västra bergmästaredistriktet. Nämnda distrikt omfattar Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och
Örebro län.
Det är en nödvändighet att ansträngningarna kraftigt inriktas på att göra
arbetarskyddet inom gruvindustrien mera effektivt. Beträffande åtgärder
som enligt min mening borde kunna tagas under övervägande för genomförande
av en förbättring av arbetarskyddet vill jag förorda följande:
1) Att inom de olika bergmästaredistrikten tillsättes ett tillräckligt antal
biträdande yrkesinspektörer med särskild uppgift att stå i mera intim kontakt
med de av arbetarna utsedda skyddsombuden. Som biträdande inspektörer
böra tillsättas bergsingenjörer eller andra kvalificerade gruvmän, vilka icke
äro anställda i företag, vars gruvor de skola inspektera. Dessa inspektörer
skola icke vara helanställda utan böra, under respektive bergmästares överinseende,
inneha och utföra sitt uppdrag som bisyssla. Deras uppgift bör
huvudsakligen avse endast övervakande av arbetarskyddet. Vid tillsättande
av dessa inspektörer böra arbetarnas avtalsslutande organisationer beredas tillfälle
att yttra sig angående personvalet.
2) Att åt skyddsombuden givas större befogenheter. Ombuden böra få befogenhet
att tillfälligt stoppa ett arbete där de finna, att uppenbar fara för
arbetarna föreligger. Skyldighet bör för sådant fall fastställas för ombuden
att omedelbart rapportera saken till vederbörande inspektionsmyndighet.
3) Att instruktionskurser för skyddsombuden anordnas, örn möjligt årligen.
Vid dessa kurser skola tillsynsmyndigheternas representanter medverka. Även
arbetsgivarna böra äga rätt att sända representanter till dessa kurser.
4) Ätt vid gruvorna snarast möjligt företages en grundlig översyn beträffande
faran för ras o. d., varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas åt gruvor,
där driften återupptagits efter att under längre tid ha legat nere. En
opartisk och grundlig undersökning bör även omedelbart företagas rörande
orsakerna till gruvolyckan i Basttjärn.
Med anledning av vad jag här anfört, anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
frågor:
1) Har herr statsrådet uppmärksammat behovet av att åtgärder vidtagas
för att göra arbetarskyddet inom gruvindustrien mera effektivt och att inom
denna industri behov av en bättre ordnad yrkesinspektion föreligger, samt
Onsdagen den 23 mars 1938 e. m.
Nr 22.
115
Interpellation. (Forts.)
2) ämnar i så fall herr statsrådet, i samråd med chefen för handelsdepartementet,
undersöka möjligheten av att — eventuellt i samband med en revision
aj arbetarskyddslagen •—• framlägga förslag örn en mera effektiv yrkesinspektion
inom gruvindustrien och om vidgade befogenheter för de av arbetarna
utsedda skyddsombuden, ävensom att dessa tillförsäkras en bättre skyddad
ställning och hjälp för sin utbildning.
Ifrågavarande anhållan bordlädes.
§ n.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret
1938/39 till bidrag till pediatrisk klinik och poliklinik i Stockholm;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet;
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
personlig professur för professorn K. B. J. Karlgren;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Storsjön
m. m.; och
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande arbeten
för ny kraftstation vid Torpshammar;
första lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
nr 40 med förslag till gruvlag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion, II: 182, angående införande av förbud för lärare att tilldela barn
kroppslig aga.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag.
§ 18.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Larsson i Julita | under | 6 dagar | fr. o. m. | den | 24 | mars. | |
Magnusson i Näsviken | > | 3 |
| 1 |
| 25 | > |
Gustafson i Vimmerby | > | 4 | 2> | > | 2> | 25 | > |
Wallén |
| 2 | » | 2> | » | 25 |
|
Berg |
| 4 |
| 2> | > | 25 |
|
Ohlsson i Kastlösa |
| 3 | 2> | 2> |
| 25 | 2> |
Andersson i Vigelsbo | » | 4 | 2> | 7> | > | 25 | 2- |
Hedlund i Häste | > | 7 | T> | 2> | > | 25 | 2> |
Nilsson i Landskrona |
| 6 | 2> | 2> | Te | 25 | 2> |
Osberg | > | 5 | 2» | > | 2> | 24 | > |
Ryberg | 3> | 5 | » | > | 2> | 24 | 2> |
De Geer i Hanaskog | » | 3 | 2> |
| 2> | 26 | 3« |
Lindqvist | 2- | 3 | 2> | 2> | » | 25 | 2» |
Senander |
| 8 | » | 2> | > | 26 | 2- |
Persson i Norrby |
| 4 | > | > | 2> | 26 | » |
Gardell | > | 4 |
| > | » | 26 | t |
Hammarlund | > | 4 | > |
| 2> | 24 | 2» |
Gustafsson i Lekåsa | > | 4 | > | > | > | 24 | > |
Mäler | > | 3 | 2> | > |
| 26 | X> |
Johansson i Onsjö |
| 3 | V | X- | > | 26 | » |
116 Nr 22. Onsdagen den
herr Andersson i Södergård
» Svensson
> Persson i Tidaholm
> Nordström i Kramfors
» Hagberg i Malmö
» Ward
* Persson i Falla
» Borg
> Lithander
> Andersson i Lindome
» Nyblom
» Blomquist
» Norén
> Gustafson i Dädesjö
» Spångberg
» Lindahl
> von Seth
» Olsson i Gävle
» Hedlund i Östersund
> Magnusson i Tumhult
> Leffler
fru Humla
herr Johansson i Öckerö
» Bergquist
» Strindlund
» Nordström i Torsby
> Råstock
» Uddenberg
» Mårtensson
» Ericsson i Sörsjön
» Persson i Vinberg
» Ericsson i Kinna
» Olsson i Mellerud
» Persson i Undersvik
» Hällgren
> Persson i Grytterud
» Karlsson i Granebo
> Pettersson i Kosta
> Bergström
> Werner i Höjen
» Närlinge
» Andersson i Grimbo
> Nilsson i Kristinehamn
» Andersson i Prästbol
> Jonsson i Eskilstuna
» Molander
» Hallagård
» Andersson i Surahammar
23 mars 1938 e. m.
under | 5 | dagar fr. | o. m. | den | 24 | mars, |
3 | 5 | > | 3 | » | 24 | » |
3 | 5 | > | 3 | 3 | 24 | > |
3 | 5 | > | 3 | 3 | 24 | » |
» | 4 | 3 | > | 3 | 24 | > |
3 | 4 | 3 | » | 2» | 25 | 3» |
3 | 5 | 3 | » | > | 24 | 3 |
2» | 2 | > |
| 3 | 28 | 3 |
3 | 2 | 3 | » | 3 | 28 | 3 |
3» | 4 | > | 3 | 3 | 26 | 3» |
» | 4 | 3 | » | i | 24 | > |
> | 3 | » | 3 | 3 | 24 | 3 |
3 | 2 | 3 | 3 | 3 | 28 | 3 |
3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 24 | 3 |
3 | 5 | 3 | » | 3 | 24 | 3 |
3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 24 | 3 |
> | den 26 mars, |
|
|
| ||
3 | 3 dagar fr. | o. m. | den | 25 | mars | |
3 | 5 | > | » | » | 24 | 3 |
2» | 4 | 3 | > | 3 | 26 | 3 |
3 | 4 | 3» | > | ) | 24 | 3 |
» | 4 | > | 3 | > | 25 | 3 |
3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 24 | > |
> | 5 | 3 | > | 3 | 24 | » |
3 | 4 | 3 | > | 35 | 25 | 3 |
3» | 5 | 3 | » | > | 24 | 3 |
3 | 3 | 2* | » |
| 25 | 3 |
3 | 3 | 3 | 3 | > | 24 | 3 |
» | o O | 3 | 3 | » | 24 | 3 |
> | o O | » | » | > | 25 | 3 |
3 | 4 | » | 3 | 3 | 25 | » |
3 | 4 | 5» | 2» | > | 25 | » |
» | o O | » | 3 | 3 | 25 | 3 |
| 4 | » | 3 | > | 24 | 3 |
> | 5 | > | > | > | 24 | 3 |
3 | 4 | 3 | > | > | 24 | 3 |
| 4 | » | 2» | » | 25 | 3 |
» | 3 | > | V | 35 | 25 | 3 |
3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 24 | > |
3 | 3 | 3 | 3 | 2» | 24 | 3 |
5 | 3 | 3 | 3 | 3» | 25 | > |
3 | 4 | 3 | > | » | 25 | 3 |
3 | 5 | 3 | » | 3 | 24 | > |
3 | 5 | 3 | » | 3 | 24 | > |
3 | 4 | 3 | > | 3 | 24 | 3 |
3 | 4 | > | > | > | 24 | 3 |
» | 2 | » | 3 | > | 27 | 3 |
3 | 4 | 3 | 3 | 2* | 26 | > |
och
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.8 på natten.
In fidem
Sune Norrman.
Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
381484