1938. Första kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1938:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Första kammaren. Nr 36.

Lördagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare fil. d:r Ivar Öman på grund
av akut svalg- och luftvägsinfektion är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 2% 1938 t. o. m. den 21U 1938, intygas härmed.

Stockholm den 20 maj 1938.

Olof Björlin,

leg. läkare.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 304, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till sjöarbetstidslag m. m. och förslag till lag angående ändrad lydelse av
10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
324, angående anstånd med avsked åt viss i statens tjänst anställd sjuksköterskepersonal.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—5, första lagutskottets utlåtande nr 48 och jordbruksutskottets utlåtanden
nr 85—88.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning av Kungl. Ma j ;ts Anslag till
proposition angående anslag till tekniska läroverk m. m. jämte en i ämnet Vå,oktukniska Ulro~
motion. verk m■ m I

förevarande utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 158 framlagda förslag och med avslag å
en av herr Bergvall m. fl. väckt motion (II: 391),

a) besluta, att i Stockholm skulle från och med budgetåret 1938/39 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde, successivt upprättas ett tekniskt gymnasium
med teknisk fackskola under förutsättning dels att maskin- och byggnadsyrkesskolorna
samt dithörande övriga delar av tekniska skolan i Stockholm
nedlades respektive omorganiserades på sätt i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 18 februari 1938 angivits, dels ock att kommunen
för nämnda gymnasium med fackskola tillhandahölle erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning samt bostad åt rektor eller
motsvarande kontant ersättning ävensom till anskaffning och komplettering av
undervisningsmateriel bidroge med 10,000 kronor;

Första hammarens protokoll 1988. Nr 86.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)

b) medgiva, att de tekniska elementarskolorna i Borås och Norrköping finge
från och med budgetåret 1938/39 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t
bestämde, ombildas till tekniska gymnasier, anordnade på sätt i omförmälda
statsrådsprotokoll angivits, under villkor, att vederbörande kommun tillhandahölle
erforderliga undervisningslokaler samt bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning;

c) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för de tekniska läroverken,
med undantag för tekniska gymnasiet i Göteborg, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1938/39;

d) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för sagda tekniska läroverk,
att tillämpas under budgetåret 1938/39;

e) till Tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett

förslagsanslag av 788,700 kronor;

f) till Tekniska läroverk: Omkostnader för budgetåret 1938/39 anvisa ett
förslagsanslag av 91,500 kronor;

g) till Tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1938/39 anvisa
ett reservationsanslag av 67,100 kronor;

h) till Tekniska läroverk: Stipendier för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 8,500 kronor;

i) till Särskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag till tekniska skolan
i Stockholm för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 159,000 kronor,
därav 41,470 kronor skulle utgå under villkor, att Stockholms stad för
samma tid för berörda ändamål bidroge med enahanda belopp samt med beräknande,
att 480 kronor skulle tillskjutas av Sjöstedtska fonden;

j) medgiva, att lektorerna vid tekniska läroverket i Malmö A. K. Liljenqvist
och J. F. Olsson finge, utan hinder av vad i 29 § avlöningsreglementet för
ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende vore föreskrivet, under tiden
från och med den 1 juli 1938 intill utgången av det för vardera av dem meddelade
förordnandet såsom biträde åt rektor vid nämnda läroverk åtnjuta det arliga
hyresbidrag å 1,000 kronor, som Malmö stad kunde komma att utbetala.

I herr Bergvalls m. fl. berörda motion (11:391) hade hemställts, att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 158 i vad det gällde upprättande
av ett tekniskt gymnasium i Stockholm och nedläggande av de nuvarande
maskin- och byggnadsyrkesskolorna samt ombildnmg till tekniska gymnasier
av de nuvarande tekniska elementarskolorna i Borås och Norrköping,
dels anhålla, att Kungl. Maj :t till nästkommande riksdag behagade framlägga
förslag såväl till omorganisation av samtliga delar av tekniska skolan i Stockholm
som ock till sådan organisation av de tekniska läroverken i Stockholm,
Borås och Norrköping, att samma möjlighet till inträde vid dessa läroanstalter
tillförsäkrades sådana sökande, vilka dokumenterat god duglighet vid arbete
inom ifrågavarande industrier och innehade för vidare utbildning erforderliga
förkunskaper, som sökande, vilka efter avlagd realexamen styrkte kortare tids
praktik.

Vid utlåtandet hade reservation anmälts av herr Oscar Olsson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Riksdagen går i dag att lägga slut stenen

till den, jag kan ju säga, reform av den lägre tekniska undervisningen,
sorn beslöts av riksdagen 1918 och som da påbörjades. Det är salunda tjugu ai,
sorn det tagit att komma fram till tillämpningen av den princip, som riksdagen

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
då knäsatte. Och det är, herr talman, inte så underligt, ty det var två stridiga
principer, som stodo emot varandra från början, nämligen den skarpa motsättningen
då mellan näringslivets män å ena sidan och skolfolket å den andra,
representerat främst av skolöverstyrelsen och departementschefen. Det var då
en skola, som kastade sig i vägen för en omändring till tekniskt gymnasium
efter den uppgjorda modellen, nämligen det tekniska elementarläroverket i
Öjebro, som genom Örebro läns representanter här i riksdagen mycket hetsigt
gick emot den uniformering, som föreslogs 1918. Och i år har från Stockholm
en motion kommit fram, som egentligen representerar näringslivets män, till
förmån för en anordning, som går i samma riktning som den Örebroskolan slogs
för och fick riksdagen att godtaga för sin räkning åren 1918, 1919 och 1920
under mycket häftiga strider och debatter.

Motsättningen berodde på att skolmannen ville lia renodlade skoltyper för den
tekniska undervisningen enligt mycket vackert utspekulerade principer. De
tekniska elementarskolorna hade varit angelägna örn att ge en teknisk utbildning,
specialiserad på olika områden, mekanik, kemi, husbyggnad o. s. v. Dessa
skolor togo emot både arbetare och folk, som hade gått skolvägen — där fanns
sålunda olika material men huvudsaken för dessa tekniska elementarskolor
hade alltid varit en grundlig teknisk utbildning på olika områden. Nu ville
skolöverstyrelsen vid sin förändring av elementarskolorna till tekniska gymnasier
ha bort denna grundliga specialiserade tekniska undervisning och ville
i ^stället ha en allmän teknisk utbildning på både mekanikens och kemins områden.
Den ville därtill också lägga en merkantil utbildning med det programmet,
att lärjungarna, som gingo ut från de tekniska gymnasierna, sedan lättare
skulle kunna skaffa sig anställning på de platser i näringslivet, där det fanns
utrymme för dem.

De gamla tekniska elementarskolorna hade varit mycket angelägna örn att
förse näringslivet med duktigt arbetsbefäl, och det var ganska naturligt, att
man från näringslivets sida lade stor vikt just på denna princip för de tekniska
elementarskolorna. Man har alltid från näringslivets håll varit angelägen örn
att duktiga arbetare skulle kunna få tillfälle till en utbildning, som satte dem
i stånd att bli arbetsbefäl i industrierna. Den synpunkten förbisåg man naturligtvis
inte heller i skolutredningarna, men man ansåg sig kunna gå den till
mötes genom att vid sidan av de tekniska gymnasierna upprätta tvååriga fackskolor,
som skulle fylla denna uppgift.

Nu är det ju så, att skolman tycka örn rena och klara linjer, och de tyckte,
att det var så utomordentligt tydligt och klart, hur man nu skulle få denna
sak ordnad på bästa sätt. Man skulle ha duktiga arbetare i tvååriga fackskolor,
och dessa skulle sedan övertaga arbetsbefälsposter inom industrien och
näringslivet i övrigt, och så skulle man ha den allmänna gymnasieutbildningen,
som skulle taga hand om dem, som hade bättre teoretiska förutsättningar och
sedan skicka ut dem på de platser, där de bäst passade. Det är gunås så med
riksdagsmän också, att när de höra sådana här klara och rediga framställningar,
tycka de att det låter bra och finna, att ingenting kan vara att invända.
Näringslivets män har ibland en annan uppfattning, och de hade det just
i detta fall. De tyckte inte om den där rena och klara uppdelningen. De tyckte,
att den treåriga utbildning, som man hade vid landets bästa tekniska elementarskola,
nämligen den i örebro, var alldeles utomordentlig, och den ville man
inte ha fördärvad på något sätt. Örebroskolan stod också mycket hårt emot
alla försök att få den att avveckla och bli ett sådant där allmänt tekniskt gymnasium
med tvååriga fackskolor vid sidan.

Det gick på det sättet 1918, att det blev två gymnasier, dels ett i Malmö,
som hade det största gymnasiet efter örebro, dels ett i örebro. Men endast

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)

Malmögymnasiet kom att bli inrättat efter den nya typen: ett gymnasium, vid
vars sida det ställdes tvååriga fackskolor i mekanik, kemi och byggnadslära.
örebroskolan slogs nämligen segerrikt för sin ståndpunkt även när departementschefen
året därpå försökte att få in skolan på de nya linjerna, och den
fick riksdagen med sig. Näringslivets män voro ganska ordentligt satta i
rörelse vid denna riksdagsbehandling, och örebro drev igenom sin mening.
Skolan är fortfarande en differentierad treårig skola, ehuru med gymnasiums
namn och gymnasiums rättigheter, differentierad pa samma sätt som den var
från begynnelsen på en mekanisk linje, en kemisk linje och en elektroteknisk
linje, men däremot ingen byggnadsteknisk linje. Och dessutom. tillädes nu en
merkantil linje för att inte den allmänna merkantila undervisningen på. de
andra linjerna skulle skada eller förringa den tekniska och praktiska utbild -

ningen. . .

I fortsättningen gick det egentligen inte sa särdeles bra att fa sprätt pa planerna
från 1918. Härnösand kom visserligen så småningom över till gymnasietypen,
men Norrköping och Borås ha stått som tekniska elementarskolor ända
tills nu. Och den redan 1918 högst aktuella frågan örn Stockholms tekniska
skolas förvandling till gymnasium har inte heller kunnat slå igenom. Och
tacka för det, när stockholmarna med näbbar och klor opponerat sig mot denna
allmänna undervisning, som Stockholmsindustrierna tydligen betrakta med något
misstänksamma blickar. De ha gått fram på den gamla vägen med en
ordentlig teknisk och praktisk utbildning utan att lägga så stor vikt vid deli
allmänna gymnasieutbildningen på olika områden.

Nu har emellertid också det underbara inträffat under tidernas lopp, att skolöverstyrelsen
och Kungl. Majit gatt över pa Örebrolinjen pa det sättet, att de
båda elementarskolor, som nu föreslås-skola övergå till gymnasier, äro elif ferentierade
ungefär på samma sätt som Örebroskolan är differentierad. Det är
sålunda här på visst sätt en seger för 1918 års princip mera formellt än reellt.
sorn skall befästas genom dagens riksdagsbeslut. o

Nå. vad har jag då att anmärka på detta, jag som alltid har statt pa Orebrolinjen
i detta fall? Jo. jag har det att anmärka, att när man nu har övergått
till en differentiering, tycker jag att man litet grand också skulle ha tagit
hänsyn till kravet på en förnuftig rationalisering av skolorna. Det forhaller
sig så. att vid elementarskolorna i Norrköping och Borås har man haft kemisk-tekniska
och byggnadstekniska linjer vid sidan örn den mekaniska linjen,
vilka linjer i allmänhet varit mycket dåligt besätta, av elever Den byggnadstekniska
linjen skall nu dragas in, även officiellt, i Borås, sedan den faktiskt
varit indragen efter 1930 — i Borås hade nämligen under de sista elva aren
i avgångsklassen funnits mestadels en eller ingen elev, .någon gang tva elever.
I Norrköping och i Borås har det på den kemisk-tekniska linjen varit ungefär
på samma sätt. I Norrköping har den byggnadstekniska linjen haft en god
utveckling under den senaste högkonjunkturen, och det är ingenting att anmärha
i fråga örn elevantalet på den linjen. Det är sålunda fullt 1 sin ordning
att Norrköping skall ha en sådan linje vid sitt gymnasium. Men vad kemin
beträffar, ser det ut på ett helt annat sätt enligt de uppgifter, sorn jag fatt
för de senaste 20 åren. och man skulle säkerligen ha kunnat ga tillbaka 20
år till, utan att det sett annorlunda ut. Under de sista tio åren, under vilken
period den nuvarande högkonjunkturen infaller, finna vi, att det i Boras pa
denna linje inte varit högre elevantal i avgångsklassen något ar an tyra — det
vanliga är en eller två. Man tycker ju, att en gymnasielinje med i regel en
eller två elever i klassen inte är precis som den bör vara. Och i Norrkoping ar
det inte bättre. Där voro visserligen vid slutet av 1936 sex elever redovisade i
avgångsklassen, men i fjol var det återigen två. Ibland har det varit ingen.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ansiag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
ibland en, ibland tre. När sådant pågår i årtionden, för att inte säga halva
sekel, så måste naturligtvis intrycket bli, att det är en barock skolordning.

o Så har det alltid varit, siiger man, och då är det väl naturligt, att det skall
så vara. Men det har aldrig varit så vid Örebroskolan. Detta gymnasium har
även vid den kemisk-tekniska linjen alltid kunnat räkna eleverna i tvåsiffrigt
tal, och det är rätt komiskt att se, huru skolherrarna år 1918 kanske just på
denna grund föreslogo, att den kemisk-tekniska linjen där skulle avvecklas. Meningen
var väl, att skolorna i Norrköping och Borås därigenom skulle kunna få
fler elever! Vad den kemiska fackskolan i Malmö beträffar, har den inte heller
varit någon succé. Där utgingo sista året sex elever, varav fyra kommo till
bryggerier och två till gummifabriker. Det ser sålunda ut, som om den speciellt
kemisk-tekniska linjen vid de tekniska läroverken skulle vara någon sorts undantagsskola
här i Sverige med fa och ibland inga elever i klasserna men som
i alla fall skall uppehållas på grund av skolsystemet.

Nu kan det anföras åtskilliga förmildrande omständigheter, och speciellt gäller
detta Norrköping, där man ju har en färgeriteknisk linje och man därför
ändå kan få ett resonabel antal elever med även i den kemiska undervisningen,
åtminstone vissa år.

När utskottet och riksdagen haft tillgång till dessa siffror årtionde eftqr
artionde, så hade det, även om man nu inte vill lägga stenar i vägen för dessa
1vå sista elementarskolors övergång till gymnasier, inte varit ur vägen att hos
Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit ville se efter, örn inga åtgärder kunde
vidtagas beträffande den lägre tekniska undervisningen när det gäller kemin,
så att den skulle kunna anordnas på sådant sätt, att vi kunde slippa de lilleputtklasser,
^ som vi haft att dras med runt örn vid alla anstalter, utom i Örebro,
under årtionden.. Jag är inte fackman på detta undervisningsområde, eftersom
jag är humanist, men jag har svårt att föreställa mig att näringslivet
skulle kunna ha någon verklig glädje och nytta av att den kemiska undervisningen
vid de tekniska läroverken lägges på ett sådant sätt, som jag här har
redogjort för. Och denna redogörelse är dokumentariskt bevisad riktig, ty
den är underskriven av. föredraganden i skolöverstyrelsen, förre rektorn Ryno
Lundquist vid Norrköpings tekniska elementarskola.

Ifrån dessa utgångspunkter skulle det kunna tyckas, att jag skulle sluta
med att yrka avslag på den kungl, propositionen. Det gör jag inte, ty utvecklingen
har gått dithän, att dessa tekniska elementarskolor i fråga örn intagandet
av lärjungar praktiskt taget blivit tekniska gymnasier. Det är väl också
detta som gör, att det inte denna gång hörts någon opposition från Borås eliedr
Norrköping, ty styrelserna för skolorna i dessa städer ha ställt sig bakom kravet
på att dessa skolor skola bli gymnasier. Följaktligen må de bli det —
det har jag ingenting emot, utan finner det vara tämligen i sin ordning. Men
jag har velat peka på de. abderitiska förhållandena beträffande de särskilda
klasserna i kemi i de tekniska skolorna landet över. Oell man kan nog behöva
titta ett slag på de andra linjerna också, med undantag av den mekanisk-tekniska
linjen.

. Nu hoppas jag, att skolöverstyrelsen, som fått sitt program igenom efter
tjugu års vedermödor, även skall bli sakligt intresserad på denna punkt och
med bortseende från gammal slentrian ändå ta och undersöka om det inte
skulle vara av behovet påkallat att här göra vissa reformer. Det är också alldeles
tydligt, att näringslivets män fortfarande i viss utsträckning känna sig
mera betjänta med treåriga .skolor än med dessa tvååriga fackskolor, när det
gäller utbildningen av den för industrien mycket viktiga del av arbetskraften,
som skall stå i befälsställning.

•Sa kommer jag med några ord över till Stockholm. Stockholmarna ha. som

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
jag antydde, i stort sett förfäktat samma principer, när det gäller den lägre
tekniska undervisningen som Örebroriktningen. som jag nyss varit inne på.
Men stockholmarna ha med mycket stort eftertryck också visat på olägenheterna
med en anordning med gymnasium, som skulle försvåra för duktiga arbetare
att komma in och erhålla den grundliga tekniska utbildning, som de
behöva. Det är ju så tack vare det, jag får väl säga, välsignade namnet gymnasium,
att det där skall läggas vikt vid teoretiska insikter, språkkunskaper
o. s. v., som näringslivets män emellertid bry sig mycket litet örn i jämförelse
med den rent tekniska och praktiska dugligheten när det gäller de människor,
som skola utbildas vid de lägre tekniska undervisningsanstalterna. Nu krävs
det för att komma in vid ett tekniskt gymnasium exempelvis realskoleexamen
med två levande språk. Och var skola arbetare, som man vill ha fram till ansvarsfulla
poster ha lärt sig sådant? Det är ganska naturligt under sådana
förhållanden, att man både från arbetarhåll och från arbetsgivarhåll har
tyckt, att man borde lia en inrättning, som på ett smidigare sätt tillgodosåg
dessa dugliga arbetares intressen på samma gång som näringslivets intresse
av arbetsledarkrafter på arbetsplatserna. Jag förstår ju mycket väl. att en
sak, som ligger överstyrelsen varmt örn hjärtat, är anknytningen mellan de tekniska
gymnasierna och tekniska högskolan. Och för allt i världen, det är en
viktig synpunkt. Men den synpunkten kan dock inte få träda störande emellan,
när det gäller en så viktig uppgift för näringslivet som den här påtalade.

Jag sympatiserar således i mycket hög grad med Stockholmsmotionen på de
punkter, där den vill ha förnuftiga inträdesfordringar och en från näringslivets
synpunkt förnuftig läggning av undervisningen för att driva fram de
rent praktiska färdigheterna och insikterna så långt som möjligt. Nu har emellertid
statsrådet liksom skolöverstyrelsen, det skall villigt erkännas, inte anlagt
några benhårda byråkratiska synpunkter på frågan. De ha gått till mötes
genom att mjuka upp villkoren både för inträdessökande och för undervisningens
läggning, där ha vidtagits åtgärder, så att duktigt folk, som skulle
kunna gå längre efter avslutandet av gymnasiestudierna, också kunna göra det,
och det har vidtagits anordningar, så att Stockholms stad kan anlägga skolor
i samband med tekniska gymnasiet och på det sättet tillgodose sina intressen.
Där har man alltså gjort åtskilligt, och utskottet har genom sitt sätt att skriva
givit Kungl. Maj :t ytterligare fullmakt att tillsammans med Stockholms stad
gå fram på vägar, som kunna tillgodose det stockholmska näringslivets intressen
i fråga örn denna skola. Det är därför som jag beträffande skolan i Stockholm
kommer till samma negativa resultat i fråga örn intagandet av någon
stridsställning som i fråga örn skolorna i Norrköping och Borås,

Det är ytterligare en sak beträffande Stockholm, som gjort, att jag har nöjt
mig med att utskottets skrivsätt har pressats dithän som skett. Det kan nämligen
hitta på att hända, att om man följer Stockholmsmotionen, så får Stockholm
vänta ganska länge på sitt gymnasium, när det inte vill ha det så; som
Kungl. Maj :t och riksdagen erbjuder det. Oell jag är inte så säker på att
stockholmarna skulle känna sig så särskilt uppbyggda av en sådan utgång
heller.

Således, herr talman, trots de grava principiella anmärkningar, speciellt
från näringslivets synpunkter, som jag här anfört mot slutstenens läggande i
dag i fråga örn organisationen av den lägre tekniska undervisningen, har jag
intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Min ärade länskamrat vidrörde
särskilt förhållandena vid den tekniska elementarskolan i Norrköping.
Han förklarade, att det redan nu praktiskt taget är så, att de tekniska elemen -

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Anslay till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
tarskolorna äro att betrakta som tekniska gymnasier i avseende på deras arbetssätt
och i avseende på den undervisning, som kommer eleverna till godo.
Och däri är jag med honom ense. Emellertid påpekade han för sin del, att
visserligen var i Norrköping den byggnadstekniska linjen väl belagd, och om
den mekaniska linjen kunde naturligtvis inte heller några delade meningar
råda, men han hade erinringar att göra gent emot den kemisk-tekniska linjen,
vilken han karakteriserade som ett försök att uppehålla »lilleputtklasser» viel
läroverket.

Då jag har den äran att av Kungl. Maj :t sedan många år tillbaka vara utsedd
till ordförande i styrelsen för tekniska elementarskolan i Norrköping,
skall jag be att få säga några ord, särskilt för att få tillfälle att livligt bestrida
påståendet örn att den kemisk-tekniska undervisningen i denna skola ej
komme effektivt till nytta. Det förhåller sig nämligen så, vilket också lätt vidrördes
av den ärade talaren, att det i Norrköping även finns en färgeri-teknisk
linje, där undervisningen i viss mån går ihop med undervisningen på den
kemisk-tekniska linjen _ och vilken linje är beroende på den kemiska linjen.
De elever, som deltaga i den färgeritekniska undervisningen, undervisas alltså i
de rent kemiska ämnena tillsammans med dem, som tillhöra den kemisk-tekniska
linjen.^ Tillsammans med dessa lärjungar undervisas på samma sätt även elever
från de övriga klasserna, då det gäller speciell undervisning i kemi. Den
färgeri-tekniska linjen kan nu uppehållas med relativt små utgifter på grund
av denna samundervisning.

Gentemot de siffror för elevernas antal, som här betecknades som så ringa,
skall jag emellertid bedja, herr talman, att nu få lämna några uppgifter från de
sista fyra åren beträffande elevantalet vid undervisningen.

o I avseende å den speciella kemiska fackundervisningen, herr talman, är det
så. att ojämförligt största tiden upptages av kemiska laborationer, och i dessa
laborationer deltaga elever på den färgeritekniska linjen. Det har varit så,
att vid denna samundervisning ha deltagit åren 1934 och 1935 sexton elever,
år 1936 fjorton och år 1937 femton elever. Nu passar det egentligen icke med
ett så stort antal elever. I allmänhet är det bäst med ett antal av åtta ä tio
elever, och elevantalet bör i varje fall icke överstiga tolv. Under vissa lektionstimmar
går det med femton elever. Det har således ingalunda varit brist på
elever i kemisk-teknisk undervisning. Det har för oss också varit klart, att
det skulle vara synnerligen olämpligt — vilket också erkändes av den föregående
talaren — örn vi skulle undandraga denna kemisk-tekniska undervisning
de många arbetare och lärlingar, som äro anställda på färgerier och som
nu kunna såsom specialelever få var med örn dessa lektioner. De deltaga nämligen
tillsammans med eleverna på den färgeritekniska linjen.

_ Örn man nu skulle tänka sig att på något sätt beskära denna kemisk-tekniska
undervisning, vore det väl synnerligen omotiverat. Man skulle då komma
därhän, att vi icke skulle kunna upprätthålla den färgeritekniska linjen
med dess ringa antal elever. Och där kan icke mottagas många på grund av
den särskilda karaktären av den specialiserade undervisningen.

Då jag Ilar gamla relationer till sjuhäradsbygden, kanske jag också kan få
tala något om Borås. Man måste väl inse, att det skulle vara synnerligen
olägligt för Borås att mista den kemisk-tekniska linjen med hänsyn till den
kemisk-tekniska industrien, som behöver den i och för rekrytering av laboranter
och drifttekniker. Det är därför synnerligen värdefullt att lia kvar den
kemisk-tekniska linjen i Borås med tanke på den elektro-kemiska industrien i
Trollhättan, appreturmedelsfabrikerna, silkescellulosaindustrien, bryggerier och
gasverk, som finnas där i trakten. Vissa kontrollofficerare erhålla för övrigt
för närvarande kemisk undervisning i Borås. .Skulle man nu draga in den

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
kemisk-tekniska linjen i Borås, skulle kanske en del av dessa elever i stället
bege sig till Norrköping, varigenom det blev en ökning där.

För övrigt skulle det väl vara synnerligen oklokt att inskränka möjligheterna
till kemisk-teknisk utbildning under en tid, då den kemiska industrien med
rätta kan fordra att få behålla de fåtaliga kemisk-tekniska linjer, som finnas
i landet — i Norrköping, Borås, Örebro och Malmö, förutom den trätekniska
linjen i Härnösand. Får jag också, herr talman, som slutord säga, att utbildningsmöjligheterna
på det kemisk-tekniska området icke heller böra minskas
just nu, då det talas så mycket örn önskvärdheten av att minska tillströmningen
till de rent »lärda» banorna.

När nu den förste talaren fällde en del yttranden, som gå med till Kungl.
Maj :t, har jag, herr talman, ansett, att några ord också borde sägas för att
framhålla, att denna kemisk-tekniska linje, som finns i Norrköping, verkligen
i hög grad kan försvaras. Dylika tekniska linjer äro icke någon barock skolform,
utan en form, som passar själva den tekniska utvecklingen och som vidare
äro synnerligen lägliga för de orter, där dylika kemisk-tekniska linjer finnas.
1 första rummet tänker jag på Borås och Norrköping.

Herr Nordenson: Det föreliggande förslaget till omorganisation av tek niska

skolan i Stockholm är så till vida mycket glädjande, att det innebär en
möjlighet att få en lösning på en fråga, som nu varit aktuell i över trettio år.
Striden örn tekniska skolan har inte bara varit lång och dryg, den har också
präglats av ganska skarpa motsättningar. Under de sista åren har den koncenterat
sig kring två huvudförslag — ett förslag, som utarbetats av Stockholms
stad och framlades 1935, och ett, som utarbetats av skolöverstyrelsen
och framlades 1936.

Stockholms stads förslag har i huvudsak gått ut på att bibehålla skolans
karaktär av fackskola, vilket innebär en något kortare utbildningstid, mindre
stränga inträdeskrav samt framför allt en sådan uppläggning av undervisningstiden,
att den möjliggör för de studerande att i ganska stor omfattning
idka förvärvsverksamhet samtidigt med studierna. Skolöverstyrelsens förslag
innebär inrättandet av ett gymnasium, vilket i sin tur innebär längre studietid,
väsentligt högre inträdesfordringar — praktiskt taget realskoleexamen —
och knappast lämnar några möjligheter för de studerande att jämsides med
sina studier bedriva förvärvsarbete.

Stockholms stads förslag har vunnit bifall från tekniska skolans styrelse,
sorn livligt tillstyrkt detta, och likaledes från de närmast berörda näringsorganisationerna
— Stockholms byggnadsförening och Sveriges maskinindustriförening.
De lia framhållit önskvärdheten av att man överhuvud taget icke
alltför mycket uniformerade undervisningen på det tekniska området och att
det verkligen måste anses vara ett önskemål, att vi här ha skolor av olika slag.
Särskilt har ju den tekniska skolan i Stockholm fyllt en bestämd och säregen
uppgift, då den mer än andra tekniska skolor berett möjlighet för begåvade
arbetare att utan alltför stora förkunskaper och med bibehållande av sitt förvärvsarbete
— åtminstone en del av året — idka studier. Skolan har också
visat, att den fyller en uppgift genom att den på detta område givit mycket
goda resultat, och man måste säga, att det här verkligen kan anses vara ett
i bästa mening demokratiskt krav, som denna skola har fyllt genom att just
möjliggöra för vissa kategorier att erhålla utbildning, som de annars knappast
kunde tänkas få — i varje fall inte genom gymnasierna.

Departementschefen har emellertid ansett sig böra ansluta sig till skolöverstyrelsens
förslag, men har funnit skäl att i någon mån modifiera detta, och
han förordar därför vissa uppmjukningar. Han har föreslagit, att undervis -

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Anslag till tekniska läroverk ni. m. (Forts.)
ningen delvis skall bedrivas i aftonskola, och uttalat att nian icke finge tilllämpa
alltför stränga inträdeskrav samt att undervisningen om möjligt borde
koncentreras så, att terminerna bleve kortare och möjlighet till förvärvsarbete
förelåge för de studerande. Det är emellertid synnerligen tvivelaktigt, örn det
överhuvud taget är möjligt att genomföra ett gymnasium med dess mycket
stora undervisningsprogram och samtidigt införa dessa modifikationer.

Utskottet har tydligt behjärtat detta och kommit med ett tilläggsförslag,
som från Stockholms sida, tror jag, måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Det är så till vida en mycket salomonisk dom, att detta förslag i viss mån
innebär, att man skall lösa frågan samtidigt på två linjer. Utskottet föreslår
nämligen, att vid sidan av gymnasiet måtte införas en teknisk fackskola med
enbart kvällsundervisning och med jämförelsevis låga fordringar samt med
arbetet överhuvud taget så lagt, att det möjliggör förvärvsarbete vid sidan örn
studierna. Det måste sägas, att om ett sådant förslag skulle kunna genomföras,
är därmed synnerligen mycket vunnet, och många av de önskemål, som
framförts både från tekniska skolans styrelses sida och från näringslivets
sida, skulle därmed komma att tillgodoses. Detta förslag innebär emellertid
ganska många nya organisatoriska problem, och det ankommer nu på Kungl.
Majit att tillsammans med skolöverstyrelsen utarbeta en organisationsplan.
Jag skulle då här vilja rikta en vädjan till dessa myndigheter att i möjligaste
mån verkligen ta upp de synpunkter och de önskemål, som framkommit från
näringslivets liksom från tekniska skolans styrelses sida. Att jag anser mig
böra göra ett sådant påpekande beror på, att det förefaller mig, som örn Kungl.
Majit behandlat näringsorganisationerna något väl snävt i denna fråga. Skolöverstyrelsens
förslag lämnades på remiss till Stockholms byggnadsförening
och Sveriges maskinindustriförening i slutet av januari detta år med anmodan
att inkomma med yttrande i saken före den 15 februari. De båda föreningarna
avlämnade sitt yttrande den 16 februari detta år, och propositionen är dagtecknad
den 18 februari — alltså två dagar senare. Visserligen finnas i propositionen
de båda yttrandena refererade, men det är väl knappast troligt, att
någon vidare saklig hänsyn har kunnat tagas till dem. Det förefaller mig
emellertid synnerligen önskvärt, att så hade gjorts, och jag tillåter mig därför
allvarligt vädja till chefen för ecklesiastikdepartementet att vid utarbetande
av förslag till fackskola i enlighet med utskottsförslaget såväl tekniska skolans
styrelse som ock dessa näringsorganisationers önskemål måtte inhämtas
och i möjligaste mån beaktas.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande.

Häri instämde herr Carlsso^i, Olof.

Herr Olsson, Oscar: Jag har inte mycket att tillägga trots de anmärkningar.
sorn min ärade läskamrat riktade mot mitt anförande. Jag vill endast
påvisa, att han i någon mån missuppfattade mig. Innan jag kommer till den
saken, vill jag nämna, att han talade örn att det finns så mycket tekniska anläggningar
runt omkring Borås, att det därför vore galet att icke tillgodose
deras anspråk på kemisk-tekniskt utbildad personal. Visst finns det förfärligt
mycket anläggningar runt omkring Borås, men kan den ärade representanten
på samma länsbänk som jag tala örn, hur näringslivet där skall kunna
bli i någon högre grad hjälpt genom en kemisk-teknisk linje i Borås, när man
finner av sista årsredogörelsen. att från den kemiska fackavdelningen endast
utgått tre elever. En är anställd vid Kilsunds Aktiebolag i Borås, en vid Furuplywood
i Kristinehamn och en vid Rydboholms Aktiebolag. Det var alltså
inte mer än tre elever, som utgingo, hur många tiotal olika näringsföretag, som
än ligga runt omkring Borås.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)

När den ärade talaren sedan var inne på att jag alldeles hade förbisett Norrköpingsförhållandena,
där man hade formlig trängsel vid den kemiska undervisningen,
så vill jag säga, att jag vet mycket väl, att man har vidtagit en hel
del Ejälpanordningar för att komma upp till ett tillräckligt elevantal där. Det
vet jag visst, men ser man på redogörelsen för den tekniska elementarskolan
i Norrköping för 1936/1937, finner man, att den uppgav endast fyra avgående
elever från den kemisk-tekniska linjen.

Sedan talade han örn de många, som komma till från den färgeritekniska
linjen. Hur många äro de? De äro, som herr Björkman mycket väl vet, fast
han glömde bort att upplysa örn den saken, tre stycken det året, och det är inte
ett osedvanligt litet antal, herr Björkman.

Så kommer jag till herr Björkmans missuppfattning av vad jag här talade
örn. Det är naturligtvis oklokt att inskränka utbildningsmöjligheterna för tekniskt
folk och även för kemisk-tekniskt folk under tider som dessa. Ja, visst
är det det, och vem har sagt någonting annat? Jag har inte bett örn inskränkning
i fråga örn möjligheterna att utbilda tekniskt folk. Jag har bara bett
om en bättre organisation för utbildning av tekniskt folk, varigenom man
skulle kunna komma fram till kanske rent av utbildandet av flera personer på
detta område och framför allt under förhållanden, som skulle kunna möjliggöra
både en bättre utbildning och bättre arbetsmöjligheter överhuvud taget.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Den ärade talaren säger, att jag missförstått
honom och att han endast framhållit önskvärdheten av en bättre organisation
och att han därvid pekat på de tekniska skolorna i Norrköping och
Borås såsom skolor med ett icke tillräckligt elevantal för upprätthållandet av
en kemisk-teknisk linje. Därvid använde han emellertid sådana ordalag som
»dålig beläggning», »lilleputtklasser», »undervisning, som icke borde meddelas
så få elever», etc. omdömen, som icke motsvara verkliga förhållandet.

Samtidigt angav han, att det fanns »förmildrande omständigheter» för de
kemisk-tekniska linjerna, och jag ville i mitt föregående anförande just påpeka,
att dessa s, k. förmildrande omständigheter i själva verket voro så tungt
vägande, att vi hade ali anledning att bibehålla de kemisk-tekniska linjerna
i dessa två städer.

Får jag, herr talman, när jag har ordet, tillägga, att visserligen meddelas
ungefär samma undervisning, vare sig det är fråga örn en teknisk elementarskola
eller ett tekniskt gymnasium, men det är dock så, att namnet gymnasium
har en sådan klang bland allmänheten, att en elev, som går ut från ett gymnasium
har lättare att få plats än en elev, som har gått ut från en teknisk
elementarskola. Reformen gagnar således i hög grad eleverna och prövningen
för inträde är — det kan jag garantera — synnerligen litet byråkratisk.

I detta anförande instämde herr Björck, John.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tilläggspension åt
studierektorn vid arméns underofficersskola, läroverksadjunkten C. Eneman;

_ nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande av
vissa förmåner åt Internationella regleringsbanken i Basel;

nr 49, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av nya maskiner för riksbankens sedeltrjocken; samt

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

nr 50, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väck- Om grundla
motioner örn förstärkt grundlagsskydd för vissa fundamentala principer för lagsskydd för
det nuvarande samhället. _ ÄSl I

detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen ville i anledning av hällsprinde
likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 128 i första clPerkammaren
av herr Domö m. fl. och nr 232 i andra kammaren av herr Bagge
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning angående frågan örn införande
i regeringsformen av sådana principer, som för det fortbestående svenska
samhället kunde anses vara av den fundamentala vikt, att de ej borde utan
grundlagsändring åsidosättas genom lagstiftningen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag blev ganska häpen över, att konstitutionsutskottet
varit med örn ett sådant här uttalande örn över huvud taget
någon mera ingående reform av grundlagarna. Jag har försökt^ många gånger
att i olika omfattningar och former få fram en sådan revision. Knappast någon
i konstitutionsutskottet har — med ett och annat undantag såsom i fråga örn utrikesutskottet
— intresserat sig för betydelsefulla omdaningar trots att därvid
även anförts vidlyftigare motiveringar än i denna motion. En stats konstitution
måste visserligen enligt sakens natur framstå såsom en mera orörlig institution.
Men ändå!

Jag skall således livligt yrka bifall till utskottets hemställan såsom ett
språngbräde till en vidare omdaning av våra i åtskilligt allt för gamla grundlagar.

Jag vågar inte inlåta mig på några gissningar, varför det varit så gott före
för dessa motioner. Det är kanske därför att i dem äro förenade både vänsterns
och högerns gamla ideal. Högern har konciliant satt sitt ideal sist —
den personliga äganderätten.

Nu vill jag särskilt uttala min anslutning till sista stycket i motionen. Där
anföres, i sammanhang med fastslåendet av rättigheter, att man inte bör försumma
medborgarnas förpliktelser, och motionen slutar med, »att det fortfarande
finns områden, där medborgaren i sitt handlande mera ledes av pliktmedvetandets
krav än av lagens bestämmelser». Det tycker ^jag är alldeles utmärkt
sagt just i vår tid. Jag har alltid formulerat det så, att inga rättigheter
kunna varaktigt uppbyggas annat än på fullgörandet av förpliktelser.

Vad yttranderätten angår, får den ju inte vara obegränsad. Man får se till
exempelvis, att inte partipressen, som den gör oerhört, överskrider förbudet
mot illvilliga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande. Det
ingick också en reform i det avseendet i motioner, som jag väckt örn pressens
reformering, men jag har ännu inte lyckats att där tillvinna mig något beslut
av riksdagen. Bifall har förekommit särskilt 1910 endast i motiveringen. Kommunala
handlingars offentlighet och en liten reform i tryckfrihetsprocessproceduren
ha dock tillkommit på dessa motioner.

Vad angår den personliga äganderätten, undrar jag, örn därmed också menas
juridisk persons äganderätt, d. v. s. bolag och liknande institutioner, ty
där ha ju aktie- och andelsägare i alla fall en personlig andel även i den juridiska
personens äganderätt.

Vidare har fastslagits, att det inte är meningen, att expropriationsinstitutet
skall avskaffas. Det har dock betonats att expropriation bör ske »mot full er -

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Örn grundlagsskydd för vissa fundamentala samhälls principer. (Forts.)
sättning». Ja, det beror på. Det kan vara fall, då det också rättvisligen och
humant bör ske utan ersättning. Det inträffar brutalt genom beskattning, då
som bekant inkomster och rörligt kapital konfiskeras utan ersättning. Och det
är väl meningen, att det skall få fortsätta, ehuru det ofta medför ett kolossalt
ingrepp i den personliga äganderätten.

^hu får jag passa på, herr talman, när det skall bli en utredning, att anhålla,
att utredningen också kastar en blick på vad som av mig och till äventyrs
andra motionerats i syfte att utbygga en allmännare reform av grundlagarna.
Jag tänker då närmast på den största motion, som jag väckt i riksdagen,
nämligen motionen i andra kammaren nr 289 och bimotioner vid 1917
års riksdag. Den hade följande allmänna kläm, »att Kungl. Maj :t måtte låta
utarbeta förslag till en revision av grundlagarna och därmed sammanhängande
författningar i syfte att den svenska konstitutionen i den nya tid, som bör
komma» — det är just nu — »må bättre än hitintills uppbyggas på rätten i
.stället för makten, på folkupplysning och självstyrelse i stället för lydnad under
auktoriteter eller med andra ord på en ordning, som i statslivet möjliggör,
skyddar och värdesätter även den egna personlighetens inre utveckling och den
andliga friheten för alla samt sålunda bereder rum för demokratiska människor
i de demokratiska ordningarna.» Det är en konkret formulering i grundlagarna
av kravet på demokrati. Den är knappast uppburen av vår tid på
dess tillfälliga vägar väl överallt mot envälden.

Vidare får jag hemställa, att uppmärksamhet måtte fästas på min motion
nr 243 i första kammaren vid 1933 års riksdag om en allmän revision av rikets
grundlagar.^ Den mötte ett enhälligt avståndstagande från utskottet. Herr
Hellberg från Karlstad och herr Strömberg — numera också från Karlstad —
angrepo den särskilt som ett obehörigt tilltag. Nu finner jag, att Strömberg
inte varit med örn den här saken, och han har kanske i någon mån ändrat mening.
Herr Hellberg sitter ju icke längre i kammaren.

Slutligen väckte jag en motion nr 188 i första kammaren vid 1937 års riksdag
om en grundlagsrevision för vakthållning örn demokrati i styrelsesättet med
mera. Det är som sagt särskilt viktigt just nu då demokrati börjar bli omodern
i åtskilligt, till stor del förmodligen i följd av demokratiens obenägenhet att
börja med en reform av sig själv.

Jag förmodar således, att även motionärerna inte ha något emot att vid sidan
av sådana här allmänna grundsatser med åtföljande pliktuppfyllelser även
föijer en grundlag, som försöker skydda demokratien mot ansatser till diktatur
på olika håll. Jag är inte så säker på att det lyckas, ty diktaturen ligger nog
i tidens väsen. Under den tid, jag fick min politiska uppfostran, nämligen under
sekelskiftet då jag satt i andra kammaren, gällde det för alla partier att
hålla tummen på det administrativa godtycket. Nu är det underkastelse under
ett återigen framseglande administrativt godtycke på skilda områden. Vi ha
ett par exempel härpå i dag — inte minst i frågan om psykiatrien och rättsskipningen.

o Herr Andrén: Herr Lindhagens anförande skall icke giva anledning till

några anmärkningar från min sida. Det må endast tillåtas mig att uttala den
förhoppningen, att herr Lindhagens försök att blåsa liv i sina gamla motioner
icke skall föranleda någon åtgärd från regeringens sida.

Jag nöjer mig med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Det var en ovanligt efterbliven medlem, som första kammaren
har fått! Då han inte har läst motionerna i fråga, talar han ju inte
annat än rent i fåvitsko.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 30.

Om grundlagsskydd för vissa fundamentala samhällsprinciper. (Forts.)
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av
§ 3 13 :o tryckfrihetsförordningen jämte i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 2 mars
1938 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 147,
däri Kungl. Majit till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt
förslag till ändrad lydelse av § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen.

I salband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft de i
anledning av propositionen väckta likalydande motionerna nr 258 i första kammaren
av herrar Emil Andersson m. fl. och nr 380 i andra kammaren av herrar
Olsson i Staxäng och Hansson i Hönö, vari hemställts örn avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Det i den förevarande propositionen framlagda grundlagsändringsförslaget
sammanhänger nära med det i propositionen nr 146 framlagda förslaget örn
unphävande från och med den 1 januari 1939 av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.
Där straffbelägges bl. a. utbjudande till salu i skrift, som utsprides,
av föremål, som äro avsedda för otuktigt bruk eller till att förebygga följder
av könsumgänge, samt, under sådana förhållanden att allmän fara för andras
förförelse därav kominer, försök att genom utspridande av skrift förleda till
användande av föremål, som nu sagts, eller meddelande av anvisning örn sättet
för användandet. Genomföres det i propositionen nr 146 framlagda förslaget,
blir dylik gärning belagd med straff endast under förutsättning att, på sätt i
18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen sägs, tukt och sedlighet därav såras. I följd
härav böra enligt föredragande departementschefens uttalande i propositionen
nr 147 de mot bestämmelserna i fråga svarande stadgandena i tryckfrihetsförordningen
örn straff för den, som vid sådan gärnings begående begagnar
sig av tryckt skrift, samt örn skriftens konfiskation utgå ur tryckfrihetsförordningen.
Sedan första lagutskottet numera i sitt utlåtande nr 43 tillstyrkt
det i propositionen nr 146 framlagda förslaget örn upphävande av 18 kap. 13 §
2 mom. strafflagen, får konstitutionsutskottet tillstyrka, att det till utskottet
remitterade förslaget till ändrad lydelse av § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen
antages såsom vilande. Då det i nämnda grundlagsstadgande för närvarande
beskrivna brottet »skall straffas enligt allmän lag», kan enligt departementschefens
uttalade mening någon olägenhet icke uppkomma till följd därav, att
under tiden, intill dess ändringen i tryckfrihetsförordningen hunnit bliva definitivt
genomförd, full överensstämmelse mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen
icke kommer att föreligga. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan de båda förslagen finner sig utskottet böra framhålla, att, då tryckfrihetsförordningen
i § 3 13 :o innehåller en brottsbeskrivning och ett stadgande
örn straffskyldighet, som endast i fråga örn straffsatsen hänvisar till »allmän
lag», tryckfrihetsförordningens förevarande bestämmelse icke kan upphävas
genom den föreslagna ändringen i strafflagen. Utskottet hemställer alltså, att
riksdagen, med bifall till propositionen nr 147 och med avslag å de förevarande
motionerna, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling ville antaga
följande

Äng. viss
ändring i
tryckfrihetsförordningen.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Fö rslag

till

ändrad lydelse av § B 13:o tryckfrihetsförordningen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 3.

(Föreslagen lydelse:)

13 :o. Framställning, som sårar
tukt och sedlighet; utbjudande till
salu av föremål, som är avsett för
otuktigt bruk eller till att förebygga
följder av könsumgänge; samt, under
sådana förhållanden att allmän fara
för andras förförelse därav kommer,
försök att förleda till användande av
föremål, som nu sagts, och meddelande
av anvisning örn sättet för deras
användande; brottet skall straffas enligt
allmän lag, och skriften konfiskeras.

-------------------— —-----—---»

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Östersund och Holmbäck,
som ansett, att den i utskottets motivering förefintliga punkten »Då det —
--i strafflagen» icke bort förekomma i motiveringen.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Inom utskottet ha herr Holmbäck och
jag reserverat oss mot sista delen av utskottets motivering under förmenande,
att denna del är ganska onödig.

Vad det här gäller är ju, att riksdagen skall såsom vilande antaga ett förslag
till en ändring av tryckfrihetsförordningen, som föranletts av det beslut,
som riksdagen redan fattat i fråga örn 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. Det
gäller vissa stadganden om tryckta skrifter, som skola utgå ur tryckfrihetsförordningen.

Utskottet tillstyrker yrkandet, att det framlagda förslaget till ändrad lydelse
av tryckfrihetsförordningen skall — såsom ju alltid sker, då det är fråga
örn en grundlagsändring — antagas såsom vilande. Sedan detta är utsagt,
refererar utskottet departementschefens uttalande örn att det icke kommer att
råda full överensstämmelse mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen,
intill dess att ändringsförslaget definitivt antagits. Departementschefen anser
emellertid, att ingen olägenhet bör uppkomma därutav. Det i tryckfrihetsförordningen
tills vidare kvarstående brottet skall straffas enligt allmän lag, men
straffet har utgått ur den allmänna lagen. Denna bristande överensstämmelse
har i praktiken ingen betydelse, da inget atal torde bli väckt. Utskottet har
emellertid ansett nödigt att efter en erinran örn departementschefens uttalande
inskärpa, att »tryckfrihetsförordningens förevarande bestämmelse icke kan
upphävas genom den föreslagna ändringen i strafflagen». Ja, detta är ju ett
påpekande, som är riktigt. Men det är fullkomligt onödigt. . Bestämmelsen i
tryckfrihetsförordningen kan inte upphävas genom ändringen i strafflagen, det
veta alla. Strafflagsändringen är emellertid redan genomförd, och även örn
etet — vilket ju ingen tror — skulle bli något åtal efter tryckfrihetsförordningen
i denna del, kan detta i sa fall inte utmynna i annat, än att domstolen får

13 :o. Framställning, som sårar
tukt och sedlighet; brottet skall straffas
enligt allmän lag, och skriften
konfiskeras.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
konstatera, att några straffsatser inte längre finnas för detta ännu i tryckfrihetsförordningen
kvarstående brott, och då så är förhållandet, kan ju inte
heller något straff utmätas. Alla äro väl överens om att det kommer att sakna
all betydelse, att denna bristande överensstämmelse föreligger, intill dess att
tryckfrihetsförordningen definitivt ändrats.

Då saken alltså inte har någon praktisk betydelse, lia herr Holmbäck och
jag ansett, att det är fullkomligt onödigt att göra denna självklara erinran om
att tryckfrihetsförordningen inte upphävts utan tills vidare formellt har giltighet.
Men utskottets erinran är överflödig, då redan departementschefen framhållit
detta faktum, som emellertid saknar ali betydelse.

Jag ber sålunda, herr talman, att i enlighet med reservationen få yrka bifall
till utskottets utlåtande med strykande av den punkt i motiveringen, som börjar
med orden »Då det i nämnda grundlagsstadgande».

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Inte förvånar det mig, örn ett sådant
yrkande skulle komma från annat håll, men att en konstitutionsutskottets ledamot
inte har tillräckligt sinne för att en grundlagsfråga icke är avgjord, därför
att den blir vilande, förefaller mig litet besynnerligt.

Riksdagen bär ju möjlighet att avslå en vilande proposition efter nyval till
andra kammaren. Därför är det uttalande, som departementschefen här gjort,
alldeles riktigt, men han har uttalat sig endast örn det praktiska förhållandet,
och riktigheten av detta kunna vi inte alls bestrida, utan därvidlag stå vi på
samma ståndpunkt. Departementschefen har uttalat den meningen, att någon
praktisk olägenhet icke kan uppkomma till följd därav, att under tiden, intill
dess ändringen i tryckfrihetsförordningen hunnit bliva definitivt genomförd,
full överensstämmelse mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen icke
kommer att föreligga. Nu komma i praktiken sannolikt inga sådana fall att
inträffa. Då vi inte haft något åtal hittills, blir det väl knappast något härefter
heller. Följaktligen har departementschefen alldeles rätt, och ur denna
synpunkt kan jag inte på minsta sätt ha någon invändning att göra mot hans
uttalande.

Utskottet har emellertid velat göra en erinran därom, att en grundlagsändring
fordrar två riksdagars beslut och att man alltid kan tänka sig den möjligheten,
att den senare riksdagen inte godkänner det vilande förslaget. Vi veta
ju visserligen alla, herr talman, att det är regel, att man godkänner vilande
grundlagsändringar, men det har dock inträffat på senare tid, att ett vilande
grundlagsändringsforsing blivit avslaget. Det var fallet, när man ville ändra
postbevillningen i regeringsformens § 60. Förslaget därom blev antaget såsom
vilande, men avslogs nästa riksdag. Det är ju ingen sannolikhet för att ett
avslag skulle ske på det nu föreliggande förslaget, men i våra dagar, när allt
ändrar sig så hastigt och lustigt, kan det ju ändra sig litet långsammare också,
och den uppfattning, som nu råder med avseende på dessa förhållanden, kan
länkas vara ändrad ett annat år. Här händer det ju så mycket dagligen och
stundligen, och man kan inte veta vad som kan komma att inträffa. Det angår
visserligen inte utskottet, men utskottet måste hävda, att en grundlagsbestämmelse
angående ett visst brott icke kan upphävas —- och det har också
departementschefen klart sagt ifrån — genom en ändring i strafflagen. På
sin allra högsta höjd kan man säga, att grundlagsbestämmelsen om brott i
tryckt skrift genom vad som här föreslås blir en ofullkomnad lag, en lex imperfecta,
men den frågan lämnar utskottet också därhän. Utskottet överlämnar
helt’ och hållet till domstolarna att därest, mot förmodan, kan jag säga,
frågan kommer inför dem pröva den i det givna fallet. _

Men det finns nog en viss tendens i våra dagar, som jag åtminstone för min

Nr 36.

Lördagen deli 21 maj 1938.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
del på det allra bestämdaste måste vända mig mot, nämligen att betrakta grundlagarna
såsom icke blott icke höjda över andra lagar och icke heller ens likställda
med andra lagar, utan såsom liggande en liten smula under annan lagstiftning.
Det låter sig inte göra att från en verkligt statsrättslig och grundlagsenlig
synpunkt hävda, att detta är ett riktigt förhållande. Praktiskt taget
kan man mycket väl finna sig i denna oöverensstämmelse, men principiellt
borde, såsom jag framhöll, då lagutskottets betänkande förelåg i onsdags, en
övergångsbestämmelse ha funnits till strafflagsbestämmelsen, som hade hänfört
sig till det fall, att brottet hade begåtts genom tryckt skrift. Jag ger
departementschefen rätt i att det ur rent praktisk synpunkt kan vara onödigt
att ha en sådan bestämmelse. Utskottet har ju inte heller yrkat på det, och
inte heller jag har gjort något sådant j-rkande. Ur grundlagssynpunkt måste
jag dock hävda, att så länge grundlagen förklarar, att en sak finns eller, i det
här fallet, förklarar den vara ett brott, så länge kan den inte sättas ur kraft
genom vilken som helst lagbestämmelse i övrigt.

Jag tillät mig sist, herr talman, erinra därom, att det tidigare har gjorts avsiktliga
och medvetna försök att upphäva grundlagens bestämmelser örn högsta
domstolens sammansättning i krigsrättsmål genom att upphäva stadgandet örn
krigsrätterna i den vanliga lagstiftningen. Detta avvisades av riksdagen. Här
är det, som jag framhöll, en liknande situation, fastän det inte på minsta sätt
föreligger en avsiktlig och medveten strävan att sätta grundlagen ur kraft,
utan man betraktar det såsom en rent praktisk sak. och då finner man sig i
den uppkomna situationen. Jag vill emellertid erinra örn att i våra dagar, då
man till och med såsom i nyss föregående betänkande rörande grundlagsskydd
för vissa rättigheter åberopar grundlagen såsom ett skydd och vill i den sätta
in bestämmelser till skydd för vissa förhållanden, skall man inte omedelbart
därefter komma och säga: »Det gör detsamma vad som står i grundlagen.»
Jag hyser den uppfattningen, att vi äro på väg till det mycket kaotiska tillstånd,
som uppstår, om man säger, att det gör detsamma vad som står i grundlagen,
och att det sätta vi oss över, örn det passar oss. _ Jag kan inte godtaga
den tendens, som finns i våra dagar att försöka göra sig fri från grundlagen,
när den är obekväm, och bara åberopa den, när detta är bekvämligt.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Reuterskölds yttrande instämde herr Sandegård och herr Ström,
Fredrik.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Konstitutionsutskottets ärade

ordförande redogjorde i första delen av sitt anförande för det innehall, som
vid en objektiv tolkning måste inläggas i den punkt i utskottets motivering,
mot vilken reservanterna lia vänt sig. Han framhöll, att enligt ordalagen innebär
utskottets motivering endast ett konstaterande av att grundlagens bestämmelse
kvarstår, till dess att den blir ändrad genom ett följande beslut av
riksdagen efter nyval till andra kammaren. Om detta är utslutande meningen,
kan naturligtvis icke någon gensaga göras mot denna formulering. Vi
lingö emellertid höra i senare delen av den ärade talarens anförande, att han
inlade något mera i denna formulering. Han inlade nämligen däri en protest
mot en tendens, som har visat sig och som skulle fa, sitt uttryck däri, att man
ställer sig på den ståndpunkten, att det gör detsamma vad som står i grundlagen.
Det är mig ofattligt, hur den ärade talaren kan inlägga något sådant i
det ärende, som nu föreligger, ty örn vi undersöka, vad det här är fråga örn,
kan Kungl. Maj:ts förslag icke föranleda någon sådan reflexion. Det kan
inte heller, som den ärade talaren antydde, betecknas såsom ett uttryck för
en tendens, sorn först på sista tiden framträtt.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Jag skall be att få erinra om att vad vi nu ha att syssla med är icke ett
fall av samma beskaffenhet som det, som förelåg, då frågan var uppe, huruvida
man kunde avskaffa krigsdomstolarna utan grundlagsändring. Det gällde
den gången en fråga, som ligger till på ett helt annat sätt än det fall, som
nu är före. Här gäller det ett fall, då det i tryckfrihetsförordningen örn ett
visst brott står den hänvisningen, att brottet skall straffas enligt allmän lag.
Nu har det brottet tagits bort ur strafflagen. Denna hänvisning bär således
ut i det tomma, intet, och .en följd härav måste väl anses vara, att brottets
straffbarhet enligt tryckfrihetsförordningen bortfallit.

Detta är i.alla fall den ståndpunkt, som intagits allt sedan tryckfrihetsförordningens
tillkomst. 1809 års konstitutionsutskott yttrade i sin motivering,
att örn de stadganden mot tryckfrihetens missbruk, som utskottet föreslog »ej
alltid skulle kunna anses förenliga med den liberalitet, som utmärker tidehwarfwet,
lära Riksens Högloft. Ständer, af jemförelsen med Allmänna Lagens
stadganden uti flere Capitel af Missgernings-Balken, upplyst finna, att Utskottet
för förseelser i tryckta skrifter måst låta tjena sig till måttstock, hwad
Allmänna Lagen för förseelser i skrift och tal stadgar. Örn och när de åberopade
Lagens rum, på sätt Grundlagen föreskrifwer, förändring undergått,
lärer ock werkan deraf ofelbart sträcka sig till Tryckfrihets-Förordningen.»
Således säges det här, att när det står en hänvisning i tryckfrihetsförordningen
till den allmänna lagens rum och den allmänna lagens runi, det vill säga strafflagens
rum, undergått en förändring, sträcker sig verkan därav ofelbart till
tryckfrihetsförordningen.

Vidare lia vi. ett uttalande, när den nya strafflagen infördes, av konstitutionsutskottet
vid 1862/1863 års riksdag. Där säger utskottet: »I dessa ändringsförslag
har Utskottet öfverallt, der tvekan ej kan uppstå örn hvilken af
strafflagens bestämmelser är tillämplig å det fall, som i grundlagen omförmäles,
endast åberopat allmänna lagen, hvarigenom förekommes hvad eljest, i
följd af den skiljaktiga handläggning, som är föreskrifven för grundlags- och
för lagförändringar, lätt kan inträffa, att, sedan en lagförändring blifvit tillvägabragt,
stadganden i strid dermed eller hänvisande till lagrum, som icke
längre äro gällande, qvarstå i grundlagen.» Även här betonas det således, att
det finns det sammanhanget mellan strafflagen och grundlagen, att en ändring
i strafflagen blir bestämmande för innehållet i den hänvisning, som göres
i tryckfrihetsförordningen till den allmänna lagen. Örn det alltså i ett visst
utgångsläge till exempel är stadgat ett mycket högt straff i den allmänna
lagen och tryckfrihetsförordningen hänvisar till att brott enligt tryckfrihetsförordningen
straffas enligt allmänna lagen och om man sedan ändrar straffet
i den allmänna lagen, så att det blir mycket lågt, fasthåller inte tryckfrihetsförordningen
det högre straff, som förut fanns, utan brott enligt tryckfrihetsförordningen
straffas enligt den ändrade bestämmelsen i den allmänna lagen.

Det finns .ingenstädes utsagt, att detta bara skall gälla, när det är fråga,
örn ändring i straffsatserna och att samma betraktelsesätt icke skall gälla,
därest brottet helt och hållet borttages. Någon sådan gräns finns ingenstädes
uppdragen. En sådan grims har heller inte varit på tal i det fall, sorn nu
föreligger. Jag ber att få erinra örn att förslaget örn ändring i 18 kap. 13 §
strafflagen granskats av lagrådet inte mindre lin två gånger, nämligen år 1934
och nu senast i och för framläggande av den proposition, som riksdagen biföll
för några dagar sedan. Lagrådet har observerat denna fråga, och likväl har
lagrådet icke ansett — vilket ju konstitutionsutskottets ärade ordförande ansåg
vara den riktiga utvägen för att nå det syfte, som han antydde i sitt an Förstn

kammarens protokoll 1938. Nr 36. 2

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
förande — att en övergångsbestämmelse skulle behöva införas. Örn man
ibland har förebrått mig, att jag handlat utan lagrådets auktoritet, kan man
således inte göra det i detta fall, ty i lagradets underlåtenhet att föreslå, en
övergångsbestämmelse ligger, att lagrådet haft samma uppfattning, som jag,
nämligen att i och med ändringen i strafflagen har straffbarheten enligt tryckfrihetsförordningen
bortfallit.. . o . ..

Lagutskottet har naturligtvis ställt sig pa samma ståndpunkt, ty det skulle
ju ur praktisk synpunkt vara orimligt, örn man i ett fall, som har praktisk
betydelse, ställde sig på den ståndpunkten, att ett brott skall sträf las, örn
det" begås så. att det faller inom tryckfrihetsförordningen, meli att det. icke
skall straffas, örn det sker genom handling, som fallej utanför tryckfrihetsförordningen.
Detta är en sakligt otillfredsställande ståndpunkt.

Jag har här med tillfredsställelse hört, att man kan tolka den sats, som tinnes
insatt i konstitutionsutskottets betänkande, såsom ett erkännande av att
straffbarheten enligt tryckfrihetsförordningen bortfallit genom lagändringen
i strafflagen. Så tolkade den förste ärade talaren satsens innehåll, och, örn jag
fattade konstitutionsutskottets ärade ordförande rätt, anslöt han sig också, till
denna tolkning i första delen av sitt anförande. Jag tillbakavisar således i det
bär fallet alldeles bestämt varje förebråelse för att det här skulle föreligga
någon missaktning mot grundlagens helgd. Detta påstående, som framkastats
här i dag, är fullständigt ogrundat, såsom torde ha framgått av de auktoriteter
för den av mig intagna ståndpunkten, som jag åberopat i.mitt. anförande.

Örn emellertid den sats, som vi diskutera, kan ge anledning till missförstånd,
finns det naturligtvis skäl för att den utgår.

Herr Reuterskiöld erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Jag trodde
verkligen, att jag i mitt föregående anförande klargjort skillnaden mellan departementschefens
ståndpunkt och den tendens, som gör sig gällande. Jag bär
ju alldeles uttryckligen sagt ifrån, att i detta fall kommer icke någon sadan
tendens till synes hos departementschefen. Således har det inte i det avseendet
varit något angrepp från min sida mot departementschefen.. J ag Iramnoi
emellertid, att med den ståndpunkt, som departementschefen intagit, får den
tendens, som finns i övrigt, luft under vingarna — men det ar ju något, som

departementschefen inte rår för. , „

Det andra, som jag ville erinra örn i samband nied departementschefens yttrande,
var, att ursprungligen har här även i grundlagstexten funnits sträft,
men sedan har man ändrat texten och bara hänvisat till allmänna lagen, ba
länge grundlagen gäller och tryckfrihetsförordningens bestämmelse finns, ar
emellertid brottskaraktären klar enligt denna, och om den, mot förmodan inte
skulle upphävas efter nyval, måste man se till, att det blir något liknande infört
i grundlagen. „„ • ,, .. i +

Yad jämförelsen med krigsrätterna beträffar, vidhaller.jag, att.aven örn det
här är fråga örn två skilda ting, det likväl är samma princip, som ligger bakom:
kan en lag upphäva grundlag? Det kan den inte, herr talman.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! När vi inom utskottet diskuterade
denna fråga och olika förslag till uttalanden gjordes, ansag jag att jag
slutligen kunde ansluta mig till det uttalande, som har i kompromissens tecken
föreligger, och jag ber att i korthet få ange skalen harfor.

Då Kungl. Maj :t framlagt denna proposition med förslag till grundlags
ändring, har Kungl. Maj :ts avsikt utsagts vara att det skulle bil fu l överensstämmelse
mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen. Vad utskottet

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
säger i sitt utlåtande är, enligt vad jag kan fatta, icke annat än ett konstaterande
av detta faktum.

Efter strafflagens ändring finnes det från tryckfrihetsförordningen ingen
straffsats — och det är huvudsaken — att falla tillbaka på. Men därest mot
förmodan ett atal skulle komma till stand, skulle det alitsa bero på vederbörande
domare att avgöra, hur han skulle ställa sig till möjligheten att utdöma
straff enligt gamla lagen. Jag hoppas, att icke någon medlem av
kammaren tror, att det skulle finnas minsta tvekan hos mig. hur jag såsom
domare skulle taga ställning till ett sadant oförmodat atal. Men jag anser av
särskilda skäl att det varit lyckligt, om promulgeringen av ändringen i strafflagen
fått bida i avvaktan på grundlagsändringen.

Då jag således icke anser, att det i det uttalande, som här föreligger från
utskottets sida, finns något, som motsäger den mening som jag företräder, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Schlyter: Herr talman! I sitt första anförande yttrade herr Reuterskiöld
något örn den lex imperfecta, som skulle återstå efter lagändringen. Jag
skulle vilja säga, att den motivering, som konstitutionsutskottet här förebragt,
verkar imperfekt. När man läser utskottets resonemang, väntar man sig ''en
konklusion av det där gjorda uttalandet. Man väntar sig att få besked örn
huruvida konstitutionsutskottet anser eller icke anser, att åtal alltjämt kunna
väckas och bifallas med stöd av den enligt utskottets mening alltjämt gällande
grundlagen. Jag har verkligen försökt att under hand av utskottets ärade ordförande
få en upplysning i detta avseende. Jag får erkänna, att jag fick det
intrycket — vilket jag ju kan säga bär med åberopande av ett enskilt samtal,
då det ju genast kan korrigeras, om jag missuppfattat det — att herr Reuterskiöld
ansåg*, att åtal kunde väckas efter grundlagen: en domstol kunde upptaga
ett atal örn ansvar för en preventivannons, även sedan strafflagsstadgandet
upphävts, därför att denna bestämmelse står kvar i grundlagen, och detta trots
att det i grundlagen hänvisas till bestämmelserna i allmän lag. Jag hoppas,
att herr Reuterskiöld nu kommer att förklara, att jag har missförstått honom!
Jag förstår emellertid i så fall inte riktigt vad herr Reuterskiöld avsåg med
sitt yttrande i onsdags, som han i dag åberopat, nämligen att det hade behövts
en övergångsbestämmelse i strafflagen, som för undvikande av missförstånd
uttryckligen skulle ha sagt ifrån, att det alltjämt var lagstiftarnas mening,
att åtal skola kunna väckas för en preventivannons enligt tryckfrihetsförordningen,
fastän stadgandet härom var upphävt i allmänna lagen. Även i det avseendet
hoppas jag, att herr Reuterskiöld förklarar, hur han tänkt sig saken.

. Efter justitieministerns klarläggande anförande, som alldeles oemotstridligt
visade, att våra grundlagsförfattare avsett, att det skall gå till just på det sätt.
som det bär gått till från regeringens sida, vidhöll herr Reuterskiöld i sin korta
replik sin förut uttalade mening. Jag ber då att för dem av kammarens ledamöter,
^som kanske inte i hastigheten uppfattade citatet från 1809 års memorial,
få örn igen uppläsa vad som sades, när vår nuvarande grundlag antogs.
Det uttalades^»Örn och när de åberopade Lagens rum», — alltså sträf.flagsrummen
— »på sätt Grundlagen föreskrifwer förändring undergått, lärer ock
åverkan deraf, ofelbart sträcka sig till Tryckfrihets-Förordningen». Detta står
med fullkomligt klara ord utsagt år 1809, och så kommer herr Reuterskiöld i
dag och talar örn en tendens i våra dagar att betrakta grundlagen såsom stående
under allmän lag, när grundlagen uttryckligen har delegerat åt Kungl. Maj :t
och riksdagen att i allmän lags form bestämma vad de straffrättsliga paragraferna
skola ha för innebörd. Kan någon medlem av denna kammare fatta
ett sådant resonemang?

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Herr Renterskiöld: Ben ärade talaren frågade mig om min uppfattning

och varför utskottet inte givit svar på den fråga han uppställde. Orsaken varför
utskottet inte givit svar på denna fråga är, att utskottet icke anser sig ha
till uppgift att tolka grundlagens bestämmelser i den vägen. Man kan konstatera
vad som är gällande i vår grundlag, men örn man skall tolka eller tilllämpa
denna, har konstitutionsutskottet inte med saken att skaffa. A lil man
däremot ha förklaring av grundlag, skall en sadan ske pa annat sätt än genom
ett uttalande; det skall ske på samma sätt som grundlagstiftning. Därför har
utskottet här icke tilltrott sig att ha någon särskild mening såsom utskott, utan
har endast konstaterat ett visst faktum, vissa förhållanden.

När den ärade talaren frågade mig örn min personliga uppfattning, är det
inte alls i min egenskap av ordförande, inte alls i min egenskap av ledamot av
utskottet, utan i min egenskap av enskild person och, såsom jag vill hoppas,
av jurist, som han frågade mig örn det, och jag svarar da: som sadan tvekar
jag inte ett ögonblick att säga att örn åtal emot förmodan sker, har domaren
att taga under övervägande, örn inte den upphävda paragrafen, med avseende
å det brott, som inte upphävts som brott enligt tryckfrihetsförordningen,_ skall
ex analogia tillämpas eller inte. Hur han kommer att göra, därom vet jag ingenting.
Men att han skall taga under övervägande, huruvida detta straff skall
tillämpas eller ej, förefaller mig alldeles klart.

Jag har tillåtit mig svara, därför att jag blev tillfrågad, men jag ber att ia
understryka att vad jag säger inte är konstitutionsutskottets ståndpunkt, och
jag skulle inte som konstitutionsutskottets ordförande eller ledamot vilja, att utskottet
gjorde ett uttalande utanför sitt område.

Till sist anförde den ärade talaren med understrykning ett citat som tidigare
departementschefen åberopat. Jag skall inte ingå pa något resonemang örn aetta
— det skulle anses föra till subtiliteter — men jag tillåter mig göra ett understrykande.
När det i detta betänkande fran 1809 talas örn det fall. att ändring
sker av strafflagen, bör kammaren komma ihåg och fästa i minnet, att
grundlagen skiljer mellan stiftande, ändring och upphävande av lag, och man
skilde förr mycket skarpt mellan en ändring och ett upphävande. Örn ett upphävande
skedde, fick man taga i övervägande örn man ville ha kvar bestämmelsen
i grundlagen och komplettera den med en fristående bestämmelse utan
hänvisning till allmän lag. Men när det gäller ändring, är saken klar. Man
kan ändra strafflagen och straffsatserna hur mycket som helst —, ^det inverkar
inte ett spår på grundlagsbudets giltighet, men det inverkar på straffet,
och jag har ingenting att erinra mot att sådana ändringar göras; det ligger
utanför mm intressesfär helt och hållet. Det kan alitsa mycket väl göras, men
det är skillnad mellan att ändra —, höja och sänka en straffbestämmelses
innehåll —, och att upphäva densamma. När ett upphävande sker, mäste man
taga i betraktande vilken verkan detta får på grundlagstexten, som finns inte
allenast under dessa år utan kommer att finnas, tills den blir formligen upphävd.
Det är den uppfattning, jag har.

Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan, och jag vill tillåta mig att
stryka under, att utskottets yttrande här inte kommer att bli föremål för någon
som helst expedition, utan örn utlåtandet bifalles, blir denna grundlagsändring
vilande, men vad själva utskottsmotiveringen angår, har kammaren inte tagit
ståndpunkt till den, såsom i allmänhet sker när en utskottskläm blir godkänd.

Herr Andrén: Med anledning av herr Reuterskiölds sista anförande skall
jag be att få säga några ord. _

Jag kan inte dela herr Reuterskiölds uppfattning, att en domare skulle kunna
taga under övervägande att fälla en dom, när den brottsbeskrivning, som

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
finnes i tryckfrihetsförordningen, inte motsvaras av några straffsatser i strafflagen.
Såtillvida anser jag verkligen, att upphävandet av en viss punkt i
strafflagen för att nu återkomma till det uttalande, som herr Schlyter liksom
förut statsrådet och chefen för justitiedepartementet citerade, har haft
»en verkan» i fråga örn tryckfrihetsförordningen. Men jag vill också erinra
orevad konstitutionsutskottet i förevarande utlåtande verkligen sagt. Konstitutionsutskottet
Ilar inte sagt annat än att »tryckfrihetsförordningens förevarande
bestämmelse icke kan upphävas genom den föreslagna ändringen i strafflagen».
Ingenting annat än detta är sagt.

Jag kail ansluta mig till herr Reuterskölds uppfattning i ett tidigare yttrande,
där han karakteriserade den nu kvarstående bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
som en lex imperfecta. Den är en lex imperfecta, ty den kan
inte ftnvändas. Den kan inte användas, därför att i strafflagen, dit hänvisning
sker, inte längre finnas några straffsatser.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Schlyter: Herr talman! Efter detta sista anförande är det ju inte
mycket kvar av konstitutionsutskottets uttalande. Men hur ett utskott kan
filina anledning att säga någonting så självklart som det, herr Andrén nu
påstod skulle ligga i det uttalande utskottet gjort, det förstår jag såsom redigerare
av utskottsutlåtanden icke.

Här skulle inte sta något annat uttalat, än att tryckfrihetsförordningens förevarande
bestämmelse icke kan upphävas genom den föreslagna ändringen i
strafflagen. Men det anser ju varje ledamot av denna kammare och först och
främst Kungl. Majit, som just för den skull ingivit proposition örn ändring i
tryckfrihetsförordningen. Inte finns det någon, som vill göra gällande, att
den da har ändrats genom ändringen i strafflagen. Jag förstår inte, att ett
sadant uttalande son^ det föreslagna kan inflyta i ett utskottsutlåtande, örn
det inte skulle ligga någon mening i det. Och när jag och andra enkla domare,
soni skola tillämpa de lagar, utskotten tillstyrka, och följa de utlåtanden och
anvisningar, som utskotten här komma med, läsa något sådant, så få vi myror
i huvudet. Gå vi då till. författaren och fråga, hur uttalandet skall tolkas, så
svarar han: »Jag talar inte som konstitutionsutskottsordförande och inte som
ledamot i utskottet, men som privatman kan jag säga, att jag anser, att utlåtandet
har den och den innebörden» •— just den, som man suggererades till att
det skulle ha genom den form, som utlåtandet fått.

Nu sade herr Reuterskiöld, att han inte skulle taga upp någon diskussion
örn det gamla uttalandet från 1809, ty det skulle leda till subtiliteter. Han
•u Jemelle1rthd. UPP saken, och det ledde verkligen till subtiliteter. Det ledde
till den subtiliteten, att det var skillnad mellan att ändra en strafflagsparaerraf
och att upphäva den.

.Alltså, örn det finns en bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, som hänvisar
till en allmän sträfflagsbestämmelse, vilken för brottet i fråga stadgar
böter, fängelse eller straffarbete, då säger herr Reuterskiöld, örn jag tolkat
honom rätt: »Den paragrafen kunna ni för grundlagens del ändra hur myc k,

et J„u /Oja, bara icke upphäva den. Slryk gärna fängelsestraffet, stryk
straffarbetet, men bara böterna få stå kvar som påföljd av detta tryckfrihetsbrott,
sa har icke något intrång skett på grundlagen.» Men då frågar jag
herr Reuterskiöld: »Vad är detta för grundlagsskydd?» Då betyder ju
grundlagens stadgande örn att en viss gärning skall vara straffbar som ett
sa grovt, brott, att det kan följa straffarbete därpå, icke någonting. Herr Reuterskiöld
år genast med på att låta Kungl. Majit och riksdagen, utan den

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
trygghet som ligger i att iakttaga formerna för grundlagsändring, stryka
straffarbete och fängelse i straffsatsen och bara låta böterna stå kvar. Men
stryker man även böterna genom att upphäva hela strafflagsparagrafen, da
kränker man grundlagen. „

Jag är, herr talman, fullständigt ense med herr Reuterskiöld om att ett sadant
resonemang innebär subtiliteter.

Herr Reuterskiöld: Det är inte det ringaste ovanligt, att jurister, som

sakna statsrättslig utbildning eller insikt, tro, att det föreligger subtiliteter
där det inte gör det. Och det är inte alls det ringaste ovanligt, att lagutskottets
ärade ordförande har sin egen lilla mening om grundlagen och dess betydelse.
Det har ju kunnat konstateras i flera andra fall. _

Men jag skall tillåta mig säga, att vad utskottet här yttrat har självständig
betydelse, och det har jag sökt betona: när departementschefen ställer sig på
den praktiska linjen, att det inte spelar någon roll, om det föreligger bristande
överensstämmelse, tills grundlagsändringen blir definitivt antagen, måste utskottet
hävda möjligheten, att den icke blir definitivt antagen. Under sådana
förhållanden ha vi inom utskottet endast sagt ifrån,. att den bristande överensstämmelsen
finnes, så länge grundlagen galler och icke är upphävd, och det
är den icke, bara därför att grundlagsändringsfrågan väckts och grundlagsförslaget
blivit vilande. Man kan utgå fran att ändringen blir antagen, men
den motsatta möjligheten föreligger också. Det är alltså skillnaden.

När sedan den siste ärade talaren sade, att man kan sätta ned straffet eliel
höja det, vill jag göra en annan jämförelse, örn den ärade talaren vill följa mig
ett ögonblick. Örn det i grundlagen finns ett visst handlingssätt betecknat
som brott och straffet där är utsatt, och detta brott vidare, sådant det finns i
allmän strafflag, där skulle upphävas, kvarstår det ju i grundlagen. Straffet
finns fortfarande där. Jag skall taga ett exempel. I § 3: 2 mom. tryckfrihetsförordningen
säges: »Förnekelse av en Grud och ett liv efter detta» naturligtvis
i tryckt skrift — »eller av den rena evangeliska läran; förbrytaren skall
straffas med böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och
med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar eller fängelse från och med
två månader till och med ett år, och skriften konfiskeras.» Örn vi nu tänka
oss, att allmänna strafflagen skulle helt upphäva, motsvarande bestämmelse så
står den kvar i alla fall i grundlagen. I föreliggande fall åter blir grundlagen
en lex imperfecta, därför att när brottet är begånget pa annat sätt än genom
tryckt skrift, blir det sträf fritt enligt strafflagen, som ej särskilt beaktat
brott genom tryckt skrift. Men sa blir följden ingalunda, när brottet är begånget
genom tryckt skrift. Menar da den ärade talaren, att det skulle bil
den skillnaden, att då grundlagen av praktiska skäl hänvisar till allmän lag,
bara därför att den har samma straffbestämmelse, skulle situationen juridiskt
sett bli en annan än i det fall att grundlagen bibehållit straffbestämmelsen
själv? Mig förefaller det vara fullkomligt klart, att det är precis samma principiella
förhållande i de båda exemplen. Det är bara fråga örn huruvida grundlagen
stadgar straff eller inte. När den icke gör det, far man gå till allmän
lag, och jag tror visst, att i praxis blir det inte något straff, örn åtal mot
förmodan sker. Men när brottet finns kvar i grundlagen, gäller handlingen
fortfarande som brott. Och örn i det fall det här är fråga örn utbjudande
i skrift av preventivmedel — varit infört ett straff i tryckfrihetsförordningen,
då vore situationen precis densamma som den, som föreligger beträffande
tryckfrihetsförordningen 3 § mom. 2 :o. Jag kan inte se, att det blir någon
som helst skillnad örn det förekommer en hänvisning till allmän lag, men
frågan har i detta sammanhang inte annat än teoretisk och principiell bety -

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)
eleise. Det uttalande utskottet gjort har emellertid den praktiska betydelsen,
att det understryker, att tryckfrihetsförordningens slutliga ändring tillsvidare
svävar i vida fältet.

Herr statsrådet Westman: Herr Eeuterskiölds sista anförande förde oss
in på ett helt annat område.

Nu talar herr Reuterskiöld om det fall, att i tryckfrihetsförordningen blivit
utsatt med uttryckliga ord en viss straffpåföljd. Är detta fallet, har tryckfrihetsförordningen
naturligtvis velat bestämma, att för den handling, varom
stadgandet gäller, ett straff består oberoende av strafflagen. Men en helt
annan ståndpunkt intager tryckfrihets förordningen i det fall, vi här diskutera,
nämligen då tryckfrihetsförordningen hänvisar till ett straff, som är stadgat
i allmän lag.

Herr Reuterskiöld har förut velat göra gällande, att grundlagens mening
är den, att förändringar i allmänna lagen ha sin verkan på tryckfrihetsförordningen,
.men örn lagrummet upphäves i den allmänna lagen, skulle upphävandet
inte ha någon sådan verkan. Då vill jag bara erinra om vad 1862
års. konstitutionsutskott använt för formulering, då utskottet säger, att till
följd av att ändringar i allmän lag gå till på annat sätt än grundlagsändringar,
kan det lätt inträffa, »att sedan en lagändring blivit tillvägabragt,
stadganden i strid dermed eller hänvisande till lagrum, som icke längre äro
gällande, qvarstå i grundlagen». »Icke längre äro gällande» innesluter naturligtvis
även upphävande av lag, och jag tror icke, att någon hittills velat göra
den distinktion, som herr Reuterskiöld i sin egenskap av privatman gjort
under denna debatt.

Herr Reuterskiöld: I anledning av herr statsrådets senaste yttrande vill
jag endast erinra örn, att det inte är riktigt, att när grundlagen beträffande
straff hänvisar till allmän lag, den står på en helt annan ståndpunkt, än då
den själv tager upp straffbestämmelsen. Det visar sig allra bäst — såsom i
föreliggande fall — då i grundlagen ursprungligen funnits en straffbestämmelse,
men när denna straffbestämmelse kommit i överensstämmelse med den
allmänna lagen, en hänvisning skett. Det är av praktiska skäl man hänvisat,
inte på grund av någon principiell åtskillnad. Det är inte så, att grundlagen
tager upp straff i sådant fall, då det anses nödvändigt att hava det skilt från
allmän lag, utan det sker i sådana fall, då man anser det behövligt i och för sig
med hänsyn till en viss motsättning mellan lagen och grundlagen. Men där
lagarna äro lika, Ilar man mer och mer gått över till att från grundlag hänvisa
till allmän lag.

Beträffande åberopade uttalanden från tidigare konstitutionsutskott i ena
eller andra punkten, så äro dessa ju inte grundlag, utan utskottsutlåtanden, som
böra läsas fullständigt. Det kan ock hända, att ett utskott har rätt, och det
kan hända, att det har orätt. Sådant inträffar litet emellan, och den omständigheten,
att det är ett gammalt uttalande, är i alla händelser inte något bevis
för huru grundlagen i sitt sammanhang med nutida förhållanden rätteligen
bör tolkas.

Herr statsrådet Westman: Jag vill endast framhålla, att saken ligger ur
formell synpunkt helt annorlunda till, i fall tryckfrihetsförordningen själv bestämmer
straffsatsen eller örn tryckfrihetsförordningen såsom ju är fallet i det
ärende, som vi här diskutera, hänvisar till allmän lag. Givet är, att i första
fallet paverkas inte straffsatsen i tryckfrihetsförordningen genom en ändring
i strafflagen, medan den däremot gör det i senare fallet.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. viss ändring i tryckfrihetsförordningen. (Forts.)

Herr Reuterskiöld: Det är riktigt, men under sådana förhållanden, att

det finns en hänvisning till allmän lag och tryckfrihetsförordningen dock bibehåller
viss handling som brott, måste följden bli, att straffet bör utsättas i
tryckfrihetsförordningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på det under behandling varande utlåtandet endast yrkats, att vad
utskottet hemställt skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock att utskottets
motivering skulle godkännas med den ändring, som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
''varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner motiveringen i konstitutionsutskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen med den ändring, som förordats i den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sandegård begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 58.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse nr 283, med
tillkännagivande att i statsverkspropositionen bebådad framställning angående
anslag till uppförande av ny byggnad för beskickningen i Tokio icke kommer
att föreläggas riksdagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 319, med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond;

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

nr 320, angående nedskrivning av lånekapital i luftfartsfonden m. m.;
nr 321, nied förslag till beräkning av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret
1938/39 m. m.;

nr 322, med ändrat förslag till förordning örn särskild skatt å förmögenhet
för år 1938; samt

nr 323, med förslag till förordning örn särskild skatt å aktiebolags inkomst.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående uppförande och underhåll av landsvägsbro mellan
Sverige och Norge över Svinesund.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 298 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna en med propositionen överlämnad, mellan Sverige och Norge
träffad överenskommelse rörande uppförande och underhåll av landsvägsbro
mellan Sverige och Norge över Svinesund;

b) till bro mellan Sverige och Norge över Svinesund för budgetåret 1938/39
under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag förmodar, att i all synnerhet bohuslänningarna
bli glada över att denna bro äntligen kommer till utförande, såvitt
nu rör landsvägsförbindelsen.

Frågan kom upp interpellation- och motionsvis av mig, men tillika har jag
kombinerat brofrågan med frågan örn en järnvägsbro. Det är örn den och dess
framtid jag vill yttra några ord. Den bör inte bli bortglömd vid detta tillfälle.

Vi ha funnit, att Norges beslut att ansluta sig till en landsvägsbro över
Svinesund beror på att Sverige utan att avvakta Norges ställningstagande dragit
fram en autostrada till Svinesund. Örn så icke skett, hade i dag icke förelegat
propositionen örn bro över Svinesund. I denna utsträckta hand ligger väl
nyckeln till det påskyndade avgörandet.

Men ännu äldre är frågan örn en järnvägsbro över Svinesund. Den frågan
kommer enligt min uppfattning — det vill jag särskilt framhålla —- inte heller
att lösas utan att Sverige börjar även fortsätta att bygga ut Bohusbanan och
till en början åtminstone terrasserar den fram till Svinesund. I propositionen
står uttalat, att det kan dröja åtskilliga år, hur många vet man icke. Men
börja vi här som i landsvägsfrågan planera på att bygga ut Bohusbanan fram
till Svinesund, kommer säkerligen också det motsvarande handtaget från Norge
att ofantligt påskyndas.

Det sistnämnda är ju också en gammal fråga. Svenska riksdagen och statsutskottet
förklarade ju två gånger i slutet av 1800-talet, att Bohusbanan byggdes
uteslutande för att bli en internationell bana, som skulle gå rakt på Kristiania
och icke göra några krokvägar i Bohuslän. Denna inställning måste
fullföljas. Banan är ju en naturlig förbindelseled mellan Norge och Sverige.

Till förmån för landsvägsbron har också talat, att den nödlidande befolkningen
i norra Bohuslän här får tillfälle till stenarbete. Ännu mera skulle detta
bli fallet, örn Sverige nu terrasserade Bohusbanan ut till Svinesund. Då
skulle yppas naturliga arbetstillfällen under avsevärd tid för stenarbetarna, och
jag förstår ej, varför man inte tillgriper ett sådant medel likaväl som en del
konstgjorda åtgärder, som inte slagit i spann på något som helst sätt, annat
än att de lett till anslag för statsbeställning på sten att användas på de svenska
landsvägarna, ty den åtgärden har, förmodar jag, slagit i spann åtskilligt. För

Anslag till
landsvägsbro
över Svinesund.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938

Ang. vissa
ändringar i
strafflagen
m. m.

Anslag till landsvägsbro över Svinesund. (Forts.)
övrigt, även om det skulle dröja åtskilligt med sammanknytningen av de båda
ländernas statsbanor på denna punkt, har den bohusländska befolkningen i
dessa bortglömda trakter i norr anspråk på och rätt att också få en järnväg,
och restiden skulle med hjälp av den nya landsvägsbron förkortas och trafiken
på mångå sätt förbättras genom att järnvägen drogs fram, med anknytning till
busslinjer såväl till Halden som till Oslo.

Den förre chefen för statens järnvägar var en lidelsefull anhängare av ett
snart sammanknytande av de båda järnvägarna, men han har nog i själva verket
själv bidragit något till att försena denna sak. Ty han hade först förklarat,
att anslag till någon elektrifiering av den privata linjen på Dalslandssidan
inte borde beviljas från svensk sida, förrän svenska regeringen hade hört
sig för hos den norska regeringen, örn det över huvud var norrmännens mening
att någon gång fullfölja det gamla projektet örn en järnvägsförbindelse över
Svinesund. Vidare gjorde han det förbehållet, att landsvägsbron borde byggas
så, att när järnvägsbron komme till stånd, skulle landsvägsbron användas
till järnvägsbro och landsvägstrafiken nedflyttas och ombesörjas med en förbättrad
färja. Detta var ju ett hopplöst projekt. Hen så tilläde också järnvägschefen
för det tredje, att Sverige borde inte taga initiativ vidare till byggande
av en järnvägsbro, utan att Norge borde taga initiativet såsom mest intresserat
av anläggningen. Denna negativism från svensk sida har särskilt
medverkat i sin mån, såvitt jag förstår, till att förlänga dröjsmålet med tillkomsten
av en järnvägsförbindelse.

Jag har nu velat åter göra dessa erinringar och vill särskilt vädja till bohuslänningarna,
örn ni inte tycka, att det kan vara skäl att börja sträcka ut även
järnvägen ända till Svinesund och därigenom ge den bohusländska befolkningen
i norr ökat stenarbete och därefter ökad samfärdsel, vilket ni väl böra
unna befolkningen i norra Bohuslän.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av bombskyddstak å kraftstationen
vid Stadsforsen i Indalsälven m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av
strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 191, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Hajd föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dagsböter
utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn
verkställighet av bötesstraff;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

6) lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostran;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr
461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927
(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)
örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren av herr Lindhagen i anledning av propositionen väckt
motion, nr 303, i vilken hemställts, att riksdagen ville

1) efter vederbörande utskotts beprövande överväga, i vad mån de i propositionen
framlagda lagförslagen kunde anses vara brådskande och av framstegsvänlig
natur;

2) under alla förhållanden i anledning av propositionen hemställa, att riksdagen
liksom skedde i rättegångsreformen måtte föreläggas ett idéprogram jämväl
för strafflagens reformering samt att därförinnan ändringar i strafflagen
endast måtte påkallas provisoriskt för brådskande tillfällen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas, samt

B) att motionen nr I: 303, i den mån den ej kunde anses besvarad genom
utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har haft oturen att här möta i följd
många ärenden, i vilka jag är intresserad sedan gammalt. Jag ber kammaren
om ursäkt, men det är inte mitt fel, att jag begär ordet så många gånger, utan
det är ödet som gjort det.

Här föreligger nu en motion av mig, och den har i alla fall föranlett ett
voluminöst utskottsutlåtande. Det är ju ock ett slags erkännande, ty annars
brukar man gemenligen avfärda motioner kort.

I första punkten av min motion har yrkats, att riksdagen ville »efter vederbörande
utskotts beprövande överväga i vad mån de i propositionen nr 191
framlagda 13 lagförslagen örn ändringar i gällande straffrätt kunna anses
vara brådskande och av framstegsvänlig natur». Det är nämligen så, att här
duggar under årens lopp det ena förslaget efter det andra till partiella reformer
i strafflagen. Vi kunna icke följa denna sak och sätta oss in i alla
detaljer utan att samtidigt få en överblick över vad de nya reformerna överhuvud
taget åsyfta med sina många principiella spörsmål. Därför har mitt
första yrkande fått denna formulering, ty jag ansåg, att örn förslagen icke
voro av brådskande natur, borde de uppskjutas tills riksdagen fått en allmän
överblick över innebörden i den nya strafflagsreformen.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

Nu Ilar utskottet funnit, att förslagen äro både brådskande och väl formulerade.
D. v. s. det står, att utskottet Ilar funnit det, men det har utskottets
lekmän knappast kunnat sätta sig in i, utan det är väl juristerna i utskottet,
som funnit det, och då ha de andra följt med. De äro lika litet som jag
beredda att med övertygelse taga ställning till en sådan sak. Det är nog
oundvikligt, att vi mäste auktoritativt gå med på detaljlagstiftning här, men
vad vi särskilt behöva veta är något, som vem som helst förstår. Jag begriper
också de juridiska frågorna, i den män jag får tid att sätta mig in i dem,
men vad vi behöva är något, som vi alla förstå, nämligen de stora vidderna i
straffrättsproblemet, som är så ofantligt viktigt och som under olika tider
vill taga annan gestalt för att även i framtiden ändras efter nya grundsatser,
som bygga på gjorda erfarenheter och på världens dåtida inställning.

Därför häradet i andra punkten i motionen yrkats, att riksdagen ville »under
alla förhållanden i anledning av propositionen hemställa, att riksdagen
liksom skedde i rättegångsreformen förelägges ett idéprogram jämväl för
strafflagens reformering samt att därförinnan ändringar i strafflagen endast
påkallas provisoriskt för brådskande tillfällen».

Nu säger utskottet, att det »i likhet med motionären» — så står det verkligen,
herr talman! — »finner det vara av vikt att under det partiella reformarbetets
fortskridande överblicken över arbetets olika avsnitt bevaras och
sammanhanget mellan de skilda ämneskomplex, varå arbetet successivt inriktas,
blir i erforderlig grad uppmärksammat». Där har således motionären
principiellt av utskottet fått oavkortat bifall. Utskottet har åberopat de vidlyftiga
bilagorna med de tre speciella programmen från tre år, som finnas
atergivna på sid. 41 G7 i utskottsbetänkandet. Det är ju ganska intressant
att fa en sadan redogörelse. Vi kunna nog alla vara tacksamma för att vi
åtminstone fått en sådan provisorisk avkortad överblick på detaljer, som det
är fråga örn. Jag förmodar — och vet också — att detta icke är någon uttömmande
behandling av de olika kapitelrubriker, som komma att inrsunmas
under den sammanhängande strafflagen, men vi lia fått en uppräkning av
dem, som man redan nu har börjat bereda eller tänkt bereda, och det är alltid
något.

Men utskottet har icke stannat vid att det är viktigt att få denna överblick.
utan tillägger: »Denna uppfattning torde» — »torde» således dock med viss
tvekan _— »jämväl ligga till grund för dåvarande departementschefens åtgärd
att enligt den 18 juli 1935 erhållet bemyndigande tillkalla särskilda sakkunniga
att, under samverkan nied andra inom departementet pågående utredningar
i hithörande frågor, biträda vid utredning rörande de allmänna principerna
för en omläggning av straffsystemet och samhällets skyddsåtgärder
i övrigt mot brottsligheten.» Jag tycker, att det borde vi ha fått börja med,
innan vi ga in pa några detaljer. Men bättre sent än aldrig, herr talman, och
därför är även detta uttalande relativt tacknämligt.

Men så heter det i fortsättningen: »Utskottet förutsätter att, sedan denna
utredning slutförts, resultatet kommer att delgivas riksdagen.» Det skall bli
intressant att få se, och jag hoppas att det sker helst nästa riksdag. Men så
kommer en reservation. Resultatet kommer icke att delgivas riksdagen förrän
^-^ungl.. Maj :t finner att något blivande partiellt reformförslag därigenom
skulle vinna bättre belysning». Då trasslar man ju bort saken genom att
dränka den i ett »blivande partiellt reformförslag». Man skulle ju möjligtvis
kunna tänka sig, att man kunde taga bägge sakerna parallellt. Men varför
skall man vänta just till dess »Kungl. Maj :t finner att något blivande partiellt^
reformförslag därigenom skulle vinna bättre belysning»? Utskottet har
ju självt förklarat — i likhet nied herr Schlyter, förmodligen — att denna

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)
överblick alltid är behövlig och icke bara vid ett sådant av Kungl. Majit vid
gottfinnande valt specialtillfälle.

Utskottet fortsätter: »Riksdagen erhåller då tillfälle att, utan att behöva
binda sig i fråga om det fortsatta reformarbetets detaljer, göra de erinringar
mot reformprogrammet på det sålunda begränsade området, vartill riksdagen
kan finna anledning. Utskottet anser emellertid icke att sådana planerade
partiella reformer som exempelvis beträffande villkorlig dom, villkorlig frigivning,
lösdrivarlagstiftningen m. m. böra fördröjas i avbidan på slutförandet
av nämnda principutredning. Frågan om en reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
m. m. får utskottet tillfälle att beröra i annat sammanhang.
» Allt vilar nu således på vad vi kunna få för upplysning till ledning
för ett någorlunda vederhäftigt bedömande från riksdagens sida, utan
att överlämna allting till diktatoriskt avgörande av Kungl. Maj :t. Ty när
man kommer till oss med smådetaljer, som dock oftast äro invecklade, mäste
vi i god tro antaga desamma, och då inga mera allmänna och allmänmänskliga
principer satts i förgrunden för den nya reformen, blir ju riksdagens inflytande
på det slutliga arbetet mycket begränsat.

Vidare står det, att sakkunniga tillkallats. Det gläder mig, herr talman, att
i denna stora promemoria, där alla de olika sakkunniga, som äro tillsätta, uppräknas,
det finnes en kommission, som kallas •»kommittén. Där äro vi framme
vid vår gamla kommitté-beteckning. Men det var en tid under demokratiens
nedgång, då man fann, att man skulle kalla dem »sakkunniga». Det betyder
också, att det skall bli en »förutsättningslös utredning». En riksdagsman säde
häromdagen — och jag tyckte, att det var ett mycket lustigt och. delvis riktigt
infall — att en del riksdagsmän med »förutsättningslös utredning» mena en
sådan utredning, där de, som skola deltaga i densamma, sakna förutsättningar
att göra det.

Och det ligger väl ganska mycket sanning däri, ty när vederbörande skola
tillsätta en sådan kommitté av sakkunniga, så är det åtminstone, i vår tid inte
rådligt att släppa in någon, som vill gå något till grunden av tingen. Ty då
kan det hända, att det inte går igenom i riksdagen, utan då tillsätter man personer,
som icke äro jurister och ej ha någon sakkunskap alls, för att de skola
bli intränade och hjälpa till att genomdriva saken i riksdagen. Så har det
uppfattats på många ställen. Ordet »sakkunniga» är därför mera camouflage
över oss stackars människor — även jurister, förresten — som. sättas in i sådana
kommittéer för att lära oss frågorna, vilket åtminstone i. de flesta^. fall
är meningen. Jag är alltså glad som en vårfläkt över att det finnes en sådan
sakkunnigorganisation, som kallas kommitté. Det är ett stjärnskott i tidens
sakkunnigemörker, örn jag så får uttrycka mig, varför man far vara tacksam.

Nu vill jag särskilt anmärka, att det visar sig en benägenhet att vid dessa
utredningar lägga ett teoretiskt intresse i förgrunden. Det är alltid så mångå
professorer, som utses, och de lia ju inte samma praktiska erfarenhet som vi
vanliga dödliga, som tillsammans nied det meniga folket få gå i. stöpet bland
alla bristerna i samhällsordningen. Därför framkomma också så många förslag,
som vi tycka inte är någonting, materiellt att taga på. Herr Schlyter
älskar vetenskapen. Juridik är ju ingen vetenskap, utan bara en praktisk
disciplin för det möjligas tillblivelse, men man vill ju så gärna göra allt till
vetenskap, och då blir väl också juridiken det till sist.

Tänk bara en sådan sak, som vi komma till i nästa ärende, örn psykiatrien
och rättsskipningen, där det uppdrogs åt en sakkunnigberedning att söka finna
utvägar för att kommunala handlingar skulle bli offentliga i samma utsträckning
som statshandlingar. Det var jag, som tog initiativet, men aldrig tänkte

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i strafflagen m. ni. (Forts.)
jag, att det skulle gå så galet sorn det i en punkt har gått. Det var en lärd
utredning, som vidtogs, och därvid ansågs också, att man skulle göra undantag
för statshandling ars rätt till offentlighet i fall, där sådana undantag förut
icke funnits, även örn något behov därav ej yppats och man kom då bl. a. till,
att när det gällde psykiatriska mål, skulle handlingarna kunna hemlighållas,
örn vederbörande myndigheter — närmast medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden
■— funno det nödigt, emedan ett offentliggörande skulle verka oroande
eller ogynnsamt på dem det gällde. Och detta gick på måfå och i blindo igenom
också i riksdagen.

Nu har det i praktiken, såvitt vi hittills funnit, lett till att handlingarna
åtminstone i två fall förklarats hemliga helt och hållet, oberoende av denna
hänsyn. Psykiatrikerna anse nämligen, att alla människor, som äro misstänkta
för detta, ta skada av att få veta, vad det är fråga örn. Jag kan icke
föreställa mig någon annan förklaring. I fall vederbörande vilja se handlingarna
örn vad som lägges dem till last, svaras det, att de enligt den nya
lagstiftningen inte få se dem. Tänk, ett sådant framsteg! Och inte kommer
justitieombudsmannen heller att lägga sig i sådana vantolkningar, som gör ett
avsett undantag till allmän regel, vilket han borde göra. Man finner av senare
tidens exempel, att när det gäller lagstiftning har justitieombudsmannaämbetet
saknat möjlighet att göra de insatser, som formellt enligt författningen
tillkomma detsamma.

Professor Reuterskiöld, som befarade, att det skulle gå på det sättet, yttrade
nyligen, då jag talade med honom: »Ja, det var det jag sade! Varför
följde inte riksdagen min mening? Nu blir det på det sättet!» Och så tilläde
han skämtsamt: »Till slut bli vi inburade som tokiga allesammans på medicinalstyrelsens
initiativ utan att få veta, vad det gäller.» — Det var ett skämt,
men på samma gång ändå en riktlinje för det nya självtagna administrativa
godtyckets praxis, utan att ett ingripande av vare sig Gud eller människor får
äga rum.

Jag är således rädd för att de »sakkunniga», som nu skola utreda de allmänna
principerna, bli för lärda. Ett exempel därpå är, att en sakkunnig —
också en professor — har fått i uppdrag att se till, i vad mån försök till brott
skola kunna göras straffbara enligt författningen. Det var en av Thyréns
stora tankar. På den tiden opponerade vi oss både i riksdagen och annorstädes
mot en sådan princip. I 1864 års strafflag stadgades ett visst, mycket begränsat
mått av straffbara försök. Man ville inte kriminalisera svenska folket i
onödan. Man ville inte öka domstolarnas arbetsbörda. Man ville inte öka
statens kostnader för rättegångs- och domstolsväsendet och för fängelserna.
Men nu tycks det av någon särskild anledning vara angeläget
att taga upp Thyréns förslag, förmodligen därför att den nya lagstiftningen
bygger på de Thyrénska principerna och man vill föreslå så
mycket som möjligt för att ådagalägga nit i lagstiftningsarbetet. Där ser
man hur det kan gå! Jag befarar, att vi få en sådan lagstiftning, och att den
kommer att godtagas av riksdagen, därför att riksdagen inte haft några egna
riktlinjer, som gjort det möjligt att i förväg söka hindra en sådan kriminalisering
i onödan av svenska folket.

Herr talman, jag har således i princip fått bifall till min motion, men i
praktiken har den icke — i alla händelser icke tillräckligt — bifallits. Jag
har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av väckt Äng. psykkumotion
om lagstiftning m. m. för tillrättaläggande av missförhållanden i följdan»
av samverkan mellan psykiatri och rättsskipning. stobingen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 222, vilken
behandlats av första lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande av skyndsamt förslag till
lagstiftning och andra åtgärder för tillrättaläggande av de missförhållanden
vid samverkan mellan psykiatri och rättsskipning, som patalats i sammanhang
bland annat nied en år 1937 hållen interpellationsdebatt i ämnet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Hetta är ett särdeles vidlyftigt ämne.

Men jag skall inte bli vidlyftig denna gång utan spara min exposé till dess
svaren komma på de tva interpellationer i saken, som jag riktat tili justitieministern
och socialministern. Något måste i alla fall sägas med anledning av
utskottsbetänkandet.

Utskottet säger, att frågan örn straffriförklarade är så svävande och
av så stor betydelse, att en närmare utredning i ämnet måste anses påkallad.

När jag för ganska länge sedan hörde mig för hos första lagutskottet, huruvida
frågan varit före, fick jag av kansliet till svar, att den hade genomdiskuterats
under allmän sympati för sakens betydelse, men att man syntes
böra först avvakta den pågående utredningen. På eftermiddagen samma dag
telefonerade man emellertid till mig från kansliet och meddelade, att det inte
var uteslutet, att motionen kunde föranleda en skrivelse. Då jag för en vecka
sedan passerade herr Schlyters plats i kammaren, reste han sig, tog mig
i rockuppslagen med sina båda händer och säde:. »Hör du, Lindhagen, vi
ha allt stora intentioner att gå till botten med denna fråga i första lagutskottet.
» Jag blev lycklig, fast inte fullt övertygad om att det skulle lyckas
för utskottet att göra det. Ty detta är ju i alla fall en särdeles allvarlig och
svår fråga.

Nu se vi, att utskottet inte heller mäktat nämnda föresats utan fallit tillbaka
på utredningen. Då vill jag i detta sammanhang förklara, att denna
utredning icke kommer att i huvudsak nå något av de resultat, motionen rört
sig med, ty utredningen är icke så sammansatt, att det finnes utsikter för
desamma. Det finnes ej allsidig representation i utredningen. Där sitta företrädesvis
högre ämbetsmän och professorer — framför allt professor Kinberg,
som åtminstone för någon tid sedan var i regeringen justitieminister Schlyters
skötebarn — och de stå i kampställning mot dem, som dela min uppfattning.

Vad detta innebär skall också få anstå till interpellationsdebatten. Då skall
jag för min del söka bena upp spörsmålet närmare.

Jag anser således, att det icke finnes utsikter till att denna utredning kommer
att leda till något avsevärt i det föreliggande problemet. Såvida icke
riksdagen hos regeringen påminner om ofrånkomligheten av ett allvarligt grepp
på saken, varom utskottet i sin motivering erinrar.

Men så säger utskottet vidare: »Motionären har även berört psykiatrins enligt
hans mening olyckliga inflytande i civila mål, särskilt i förmynderskapsmål
och testament stvist er. Jämväl härutinnan finner utskottet det svårt att
bedöma tyngden av den framförda kritiken.»

Örn det är svårt att bedöma tyngden av den framförda kritiken, borde ju
utskottet snarare begärt klargörande även på den punkten. Utskottet tilllägger:
»Liksom i fråga om straffrättsskipningen vill utskottet emellertid
erinra, att domstolen äger ett självständigt ansvar för det avgörande, den

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. ''psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
skall träffa, och ingalunda behöver känna sig förpliktad att alltid följa avgivna
psykiatriska expertutlåtanden.» Det är väl inte någon lösning, om det
händer ibland, att domstolen handlar självständigt? Förr var det regel, herr
Schlyter, men nu sker det allt mera sällan. Örn det kunnat konstateras, att
det fortfarande ibland händer, är det väl för litet att slå sig till ro med att
däri vilja se en förhoppningsfull början i stället för en avslutning och ett frångående
av gamla traditioner.

Huruvida samhället kan tillåta sig att fråntaga människan hennes själ •—-det kari ^endast laga domstol med bistånd främst av civilt folkförstånds
vittnesmål på tillfredsställande sätt avgöra. Här gäller det för individen det
viktigaste av allt — om den skall anses ha en medelmåttig själ eller helt eller
delvis berövas densamma. Och vilket andligt lidande och fara även för
samhällig undergång vållas av att känna och veta, att det är meningen att
inburas på sinnessjukhus. Det finnes kanske ingen domare här i landet, som
haft så många dylika fall inför sitt domarbord som jag.

I anledning av den av professor Kinberg en gång föranstaltade anmälan
från psykiatriska-neurologiska föreningen till justitieombudsmannen mot Stockholms
rådhusrätt svarade jag i tre omfattande inlagor, som var för sig befordrats
till trycket, i vilka jag för min del ställt mig tveksam inför vad
psykiatrikerna dekreterade och försökt inleda ett resonemang. Professor Kinberg
sade en gång, att han aldrig haft något personligt att beklaga sig över
vid förhören. Men redan detta att ej blint tro på ett partbeställt och partbetalt
psykiatriskt utlåtande var ett crimen laesse majestatis, ett brott mot vetenskapens
majestät, gubevars. Psykiatrien är icke någon exakt vetenskap och
kan aldrig bli det. Det bevisas suveränt därav att vid mitt domarbord ha
psykiatnker i skilda mal statt ibland till och med flockvis mot varandra, och
vare sig de uppträtt på kärande- eller svarandesidan har jag funnit, att samma
vittne kunnat i skilda mål uppenbarligen byta ståndpunkter.

Liksom professor Kinberg delade ut sitt uppviglande föredrag inför den
psykiatriska sammanslutningen, delade även jag ut mina broschyrer till bland
annat alla riksdagsmän. Pa den tiden kommo folkrepresentanter från skilda
partier i riksdagen till mig och tyckte, att det var åtskilligt tänkvärt i mina
uttalanden. Även pressen var gynnsamt inställd och anmärkte särskilt, att
jag hade anlagt en saklig ton och inte förivrade mig i uttryckssätten. Från
psykiatriska sällskapets styrelse fick man däremot höra, att domarens inlnställning
var »ensidig», »fördomsfull», »pinsam», »själiskt osund», »en
skamfläck», »kuitu rf ar a», »rabiat hat», »raseriutbrott», »akulturell», »outrerat
kulturfientlig», jag hade svikit en »humanitär plikt» o. s. v., allt
utan anledning. Det var därför domarens inlägg på den tiden vunno
allmän sympati. Men nu är detta bortglömt. De som nu sitta
i riksdagen ha inte läst dessa broschyrer. Jag är övertygad örn att
icke ens utskottets medlemmar allmänt tagit någon del av dem och de prejudikat
som även utförligt skildrats. Nu säger utskottet bara, att när det
gäller förmynderskapsmål och testamentstvister. där det dock också liksom
i kriminella mål är fråga örn människors själar, är det svårt att bedöma saken,
och domstolen har ju rätt att taga avgörandet helt i sin hand. Då böra domstolarna
emellertid aläggas, att ensamma göra detta och icke låta psykiatrikerna
träda i sitt ställe, såsom nu allt oftare och på vidgade områden sker.
Detta är för individen en särdeles äventyrlig katastrof inom den svenska rättsordningen.

Sa skriver utskottet slutligen: »Papekas må även. att domstolen i de av
motionären avsedda rättstvisterna ingalunda är hänvisad enbart till den av
part anskaffade psykiatriska utredningen. Enligt lagen den 7 juni 1934 örn

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 3G.

Ang. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
bevisning genom sakkunnig äger domstolen nämligen i alla mål över förekommande
frågor, vilkas bedömande kräver särskild fackkunskap, inhämta yttrande
av myndighet eller tjänsteman, som är satt att tillhandagå med yttranden
i det ämne, frågan rör, eller ock uppdraga åt andra sakkunniga att avgiva
dylikt yttrande.»

Men på vad sätt bättrar det denna sak? Även Stockholms rådhusrätt har någon
gång använt den utvägen, i insikt örn att örn man väljer med förstånd, kan
man få höra en psykiatriker, som betalas av statsmedel och således blir mera
fri att avge ett någorlunda objektivt yttrande.

Jag hade äran att i egenskap av juridiskt biträde övervara ett sammanträde
i sinnessjuknämnden — jag var den förste som insläpptes där. Erfarenheterna
blevo lärorika i mer än ett avseende. Ordföranden förklarade, att han fullkomligt
sympatiserade med herr Lindhagens uppfattning, att de partbeställda och
partbetalda psykiatrikernas utlåtanden finge man vara försiktig med. Då jag
1903 inträdde i rådhusrätten, landets största och erfarnaste underrätt, sade
äldre ledamöter till nykomlingen: »Du bör vara försiktig med de partbeställda
och partbetalda psykiatrikernas utlåtanden».

Ett annat suveränt bevis på den ifrågavarande kvasivetenskapens svårigheter
att komma till efterföljansvärda resultat är att icke minst de mest framstående
psykiatriker fått orätt i alla domstolsinstanser eller åtminstone i högsta domstolen.
Nu tillåtes det, att samma »sakkunniga», vilkas resultat ogillats av
domstolsvägen, få i inflytelserika ställningar inom medicinalstyrelsen, utan att
en sådan prövning äger rum, fälla ett avgörande ord örn många människors öden,
som då skall gälla som Guds ord.

Det är en oordning i rättsordningen, herr talman, som icke borde tillåtas.
Lagen bör obligatoriskt hänskjuta alla avgöranden om individernas frånkännande
av rättskapacitet till domstolarna med ledning främst av vittnesmål från
bekantskapskretsen. Testamentsrätten utgår ock från en sådan uppfattning.
Där är det föreskrivet att det skall vara två vittnen — det står icke alls att de
skola vara »vetenskapsmän», och så är även sällan förhållandet — som skola
intyga att testamentet är gjort med sunt och fullt förstånd och av fri vilja. När
underrätterna någon gång i sina motiv sökt inflicka, att detta varit så mycket
säkrare, som även intyg från psykiatriker och medicinalstyrelsen pekat åt det
hållet, har högsta domstolen uteslutit dylika hänvisningar och endast åberopat
bekantskapskretsens vitsord åt testamentet.

Utskottet avslutar sitt yttrande i punkten om förmynderskapsmål och testamentstvister
med att uttala, att utskottet icke finner anledning föreligga för
riksdagen att taga något initiativ till en utredning å detta område. Detta visar
obekantskap hos utskottet örn dessa frågor. Ni äro icke inne i dessa saker, och
det är mycket förklarligt. Jag har i mina inlägg till J. O. med anledning av
vad som förekommit föreslagit femton nydaningar i rättsordningen. Dessa ha
också petitionsvis ingivits till Kungl. Maj :t och ligga där ännu oprövade. Herr
Schlyter förklarade en gång, att då han fick tid skulle han ta itu med dessa
påminnelser. Men då skall han väl inte nu vara med och skriva att utskottet
icke finner anledning föreligga för riksdagen att taga något initiativ till en utredning
på den punkten!

Herr statsrådet Westman: Herr Lindhagen bär för att visa sitt intresse
för det stora och viktiga ämne, som vi i dag på grund av ett utskottsbetänkande
ha oss förelagt att behandla, gått fram på två linjer. Herr Lindhagen har dels
väckt en motion, dels framställt en interpellation, riktad till socialministern
och till mig.

Den första av dessa linjer har snabbast lett till resultat, i det att utskottet

Första kammarens protokoll 1988. Nr 86. 3

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Ang. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
har tagit ståndpunkt till herr Lindhagens motion. Denna motion är, sorn man
finner, både på grund av sitt innehåll och på grund av de hänvisningar som
förekomma nära förknippad med herr Lindhagens interpellation, och jag har
därför tagit till orda för att med några ord delta i denna debatt och samtidigt
ge herr Lindhagen svar i vad på mig ankommer på hans interpellation.

Herr Lindhagens interpellation rör de sinnessjukas behandling, dels inom
justitiedepartementet, dels inom socialdepartementet. Vad deras behandling inom
justitiedepartementet beträffar har denna fråga blivit belyst genom utskottets
utlåtande. Jag har till vad utskottet yttrat endast att lägga, att jag mycket
livligt känner det ansvar som samhället har för att vården av de sinnessjuka,
i vad ankommer på justitiedepartementet, blir så tillfredsställande som möjligt.
Jag ber att få erinra örn, att sedan jag tillträtt mitt ämbete har med riksdagens
benägna medverkan vidtagits en hel rad åtgärder för att förbättra vården av
de sinnessjuka inom fångvårdens sinnessjukavdelningar. Det beslut, som riksdagen
för några dagar sedan fattade, om inrättande av en ny avdelning vid
Hall, skall, hoppas jag, bereda ytterligare möjlighet till en förbättrad vård.

Vad slutligen beträffar den utredning rörande de sinnessjukas behandling,
som ytterligare kan behövas, är det min avsikt att sätta i gång en sådan, så
fort den lämpligen kan inpassas i det utredningsarbete i hithörande frågor som
bedrives inom justitiedepartementet.

Herr Lindhagen: Justitieministern har inte alls sysslat med interpella tionen

utan endast talat om förbättrad vård särskilt i bostadsavseende av strafffrihetsförklarade.
Mina interpellationer gå ut på förspelet till en överdriven
och okontrollerad straffrihetsförklaring och efterspel till deras utskrivning från
förvaringen, även örn den senare sker i förbättrade förvaringslokaler, ävensom
reformer i den partbeställda och partbetalda psykiatriska expertisen med interna
angelägenheter. Den tydliga framställningen och yrkandena därutinnan har
justitieministern inte i huvudsak berört. Jag har väntat på framtida svar på
interpellationerna i vanlig ordning längre fram. Då brukar ock svaret tillställas
interpellanten skriftligt på förhand, så att han får tillfälle att sätta sig in
i svaret. Inget tillkännagivande interpellationssvar har heller lämnats till talmannen
och upptagits på föredragningslistan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Om jag också tar till orda i denna
debatt beror det därpå, att jag i någon mån kan anses svarsskyldig på den interpellation,
som herr Lindhagen riktat till social- och justitieministrarna rörande
detta område.

I motsats till herr Lindhagen har jag emellertid mycket svårt att finna, att
interpellantens frågor äro klara. Så snart jag fick interpellationen ansträngde
jag mig ganska mycket för att försöka förstå vad som egentligen var meningen
med den. Men jag har faktiskt icke riktigt kunnat reda upp vad frågorna innebära.
Det frågas exempelvis: »Håller ej regeringen före, att ingenting är värdefullare
för individen än dennes själ, och att ingenting därför är farligare för
människovärdet än privilegierade sektbildningars okontrollerade makt över människors
liv och själar?» Det är ju mycket möjligt, att någon person kan skriva
en avhandling på basis av denna fråga, men såsom en fråga till en regeringsledamot
är den enligt min mening ytterst svårbesvarad. Jag skall icke inlåta
mig på saken, jag anser mig icke kompetent därtill. (Herr Lindhagen:
Herr talman! Där ha vi det!) Nej, i motsats till herr Lindhagen anser jag mig
icke kompetent i sådana här saker, och jag kan bara lyckönska herr Lindhagen
till hans storartade insikter på ett så vanskligt område. Så frågas det: Håller
ej regeringen före »att den på tre ställen i landet inrättade så att säga psykiat -

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Äng. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
riska studentexamen med betygsättning i examinatorns psykiatriska ''anamneser’
väsentligen upphäves?» Jag frågar mig: är det meningen att den skall upphävas
eller icke upphävas eller vad betyda orden »väsentligen upphävas»? Hur
skall jag kunna besvara en sådan fråga? (Herr Lindhagen: Då stryka vi »väsentligen».
) Ja, där ser man! Herr Lindhagen måste genast komplettera sin
interpellation genom att anhålla att få stryka vissa ord i en fråga, och ändå
begär han att vi skola svara på dem och förklarar att det är klara frågor. Jag
känner nu inte till denna psykiatriska studentexamen, så jag vet uppriktigt
sagt inte vad som skall upphävas i sammanhang därmed. Och vidare: »att de
psykopater och genomsnittligt civilt kloka, som genom nämnda forcerade, för
staten även kostsamma tillverkning av straffriförklarade obehörigen berövats
sitt människovärde och en framtid, efterforskas för erhållande av resning, räddning
och skadestånd». Jag förstår mycket väl att jag icke kan övertyga herr
Lindhagen örn att det är omöjligt att svara på sådana frågor, men jag hoppas
kammaren skall ge mig rätt i, att det anspråk som här ställts på en ledamot
av Kungl. Maj :ts regering går över alla gränser och i varje fall långt utöver
grundlagens fordringar på vad som krävs för att bli statsråd här i landet.

Jag vill bara göra dessa reflexioner, ty den gamla frågan, huruvida en interpellation
skall besvaras eller icke, är ju icke så lätt att avgöra. Det enda jag
vill konstatera är att nian kan få interpellationer, som man även med den bästa
vilja i världen icke mäktar besvara. Jag skulle antagligen behöva rådfråga
dels medicinska fakulteten och dels filosofiska fakulteten vid rikets universitet,
innan jag kunde skriva den bok som skulle behövas för att det skulle bli ett
verkligt svar på herr Lindhagens interpellation eller för att få den utredning,
på vilken ett svar kunde baseras.

Jag har emellertid inte begärt ordet enbart för att säga detta utan även i
egenskap av chef för. socialdepartementet. Under detta departement sortera ju
praktiskt taget alla i samhällets tjänst anställda psykiatnci. Nu hoppas jag
att inte bli missförstådd; jag försäkrar att jag inte tänker proklamera någon
ofelbarhetsdogmHör dem. Jag skall tvärtom anföra exempel på mycket grova
misstag som begåtts av psykiatrici. Men å andra sidan anser jag det nästan inga
i min skyldighet att reagera mot det nu så ytterst moderna misstänkliggörandet
av dessa psykiatrici. Jag kan för min del icke finna, att det ligger någon
reson i det Det låter litet personligt, men jag förmodar att den ärade
ledamoten av riksdagen, borgmästaren i Jönköping, som sitter i andra kammaren,
icke är särskilt tacksam för att en smnessjnkförklarad person på grund
av en mycket human behandling —- i och för sig naturligtvis ett önskemål som
alla, omfatta —— får tillfälle att misshandla honom på hans ämbetsrum. Det
gällde en s. k. frigångare, vilket ju för en sinnessjuk är en rätt förmånlig ställning.
Jag känner till åtskilliga fall då sinnessjukläkare lia givit patienter permission
över helger. Patienten har farit hem till sin familj och slagit ihjäl ett
par stycken. Sinnessjukvården handhaves ju icke bara på det sättet, att man
mer eller mindre vårdslöst spärrar in folk. Svårigheten framgår av vad jag
bär namnt, ty det är klart som dagen, att det var ett misstag av läkaren att ge
dessa permissioner. Med de humana principer som tillämpas inom denna vård
og han risken. Det är alitsa inte bara risk för att folk bli inspärrade på sinnessjukhus
utan tillräckligt fog, utan det finns också risk för att sådana som
icke kunna begagna sm frihet släppas fria. Det, har kostat icke så få svenska
medborgares liv att, sinnessjuka blivit fria, naturligtvis i god tro.

Valdor anföJ jag nu detta?. Ja, icke. för att klandra sinnessjukläkarna utan
tor att understryka hur otroligt vansklig hela denna uppgift är och för att understryka
att sinnessjukläkarna icke böra misstänkas för att på något illojalt
så# begagna den makt, som nu en gång är lagd i deras hand. Den är ju visser -

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
ligen kontrollerad av medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden, men det är
klart som dagen, att den som har den direkta vården av en patient är i första
rummet ansvarig. Det är en kolossalt vansklig uppgift. Jag är övertygad örn
att våra sinnessjukläkare icke spärra in folk på grund av någon önskan att hålla
människor på sinnessjukhus. Jag är likaledes övertygad örn, att de naturligtvis
icke ge människor fria, örn de icke tro att de kunna begagna sin frihet
något så när på samma sätt som andra fria medborgare.

Det är svårt för mig att blanda mig i frågan örn domstolarnas förhållande till
dessa ting. Dock känner jag fall, där domstolarna mot psykiatri^ ha vägrat
att låta taga om hand för sinnessjukvård s. k. psykopater, som visserligen icke
omedelbart men efter ett eller annat år ha begått grova våldsbrott mot medmänniskor.
När nu herr Lindhagen, såvitt jag förstår, är inne på tankegången att
vi skulle upprätta någon slags domstolarnas ofelbarhet vid bedömande av själar,
reagerar jag lika bestämt mot detta som mot pretentionerna på ofelbarhet.
örn sådana överhuvud taget finnas, från den andra sidan. Jag har emellertid
betraktat det som ett framsteg, att personer, som på grund av olika förhållanden
kommit i kontakt med domstolarna och stå risken att bli dömda, även underkastas
en prövning ur psykiatrisk synpunkt. Jag har betraktat det som ett
framsteg och icke som ett tillbakasteg. Sedan är det en sak för sig hur stor
hänsyn som skall tagas till de psykiatriska utlåtandena; därom vågar jag icke
ha något alldeles bestämt omdöme.

Jag har yttrat mig här egentligen för att reagera mot misstänksamheten mot
sinnessjukvården. Denna misstänksamhet är en gammal företeelse. Jag anser
att det icke är en uppgift för människor med ansvarskänsla att underblåsa
densamma, utan man bör tvärtom göra klart för alla medborgare, att sinnessjukhusen
äro till dels för att skydda andra, dels för att ge sinnessjuka vård så
långt det står i mänsklig makt med de resurser vi ha på vetenskapens nuvarande
utvecklingsnivå. Det går framåt år från år med förmågan att handha dessa
uppgifter, och för min del vill jag förklara att jag anser sinnessjukläkarna,
lika ärliga och hederliga som någon annan, när de avge sina utlåtanden. De
avge dem efter bästa förstånd och samvete, därom är jag fullt övertygad, och
det finns ingen anledning att tro att de i det avseendet skulle stå sämre än våra
domstolar.

Jag har ansett det vara angeläget att yttra detta i detta sammanhang, och
jag betraktar det som ett bidrag till diskussionen. Det är inte något svar. kan
herr Lindhagen säga, men det är åtminstone ett försök från min sida att besvara
herr Lindhagens »klara» interpellation.

Herr Lindhagen: Den siste talaren började med att säga. att han var

inkompetent, och det måste ju den lätt vara, som står där uppe på höjderna
mer eller mindre och står under inflytande av ämbetsmannakårernas inbördes
solidaritet. Men jag har fått uppleva och fått föra talan för just den undre
värld, som höjderna här mästra. Från den har jag insupit mina intryck, och
dessa intryck ha befästs vid mitt domarebord. Jag är för övrigt icke ensam
örn dem, utan de delas av en stor del av svenska folket. I utskottsbetänkandet
står också: »Ehuru det är tydligt, att vederbörande undersökningsläkares resp.
medicinalstyrelsens sakkunniga mening alltid bör ägnas det största beaktande»
etc. Det beror dock på hur medicinalstyrelsen är organiserad för tillfället, och
för närvarande är den enligt erfarenheterna, skildrade i motionen och interpellationerna,
icke så särdeles tilldragande.

Jag skall läsa upp en och annan av frågorna, som socialministern tyckte
vara så oöverkomliga för den som ej är inne i problemet, så få ni ordagrant höra
hur saken förhåller sig. Första frågan lyder: Håller ej regeringen före,,att

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
ingenting är värdefullare för individen än dennes själ, och att ingenting därför
är farligare för människovärdet än privilegierade sektbildningars okontrollerade
makt över människors liv och själar?» Här spökar åter det gamla sekelskifteskravet
i andra kammaren, att riksdagen skall hålla tummen på det
administrativa godtycket. Det går inte bara att säga, att var och en som har
fått ett ämbete också har fått förmågan att sköta det, vilket är så mycket svårare
som det gäller att avgöra — och detta är huvudsaken — örn en individ är
förtjänt av att äga en själ eller icke. Är man kvasivetenskapsman på området,
föreställer jag mig att man uppfattar det som en plikt i vetenskapens
tjänst att för säkerhets skull förklara så många som möjligt för sinnessjuka.
Örn kammarens ledamöter haft tillfälle att uppleva böljegången från denna
undre värld, skulle icke en och annan sitta här och så lätt ropa, låt vara ett
ovanligt dämpat, bravo åt beskyllningen för misstänkliggörande. En framstående
psykiater talade nyligen med mig örn den obehöriga tillverkningen av strafffriförklarade,
varigenom dessa stackars människor bli inburade på obestämd
tid och ha de största svårigheter att komma ut på grund av sinnessjuknämndens
instruktion och oformliga sammansättning. För att nu ej tala örn lidandet,
ja omöjligheten att ta sig;_fram till de av samhället för den olycklige grusade
utkomstmöjligheterna. Är det ett misstänkliggörande att icke ta för gott
allt som gissas av för problemet främmande myndigheter och kvasisakkunniga?
Motionen, interpellationerna, mina tre inlägg till justitieombudsmannen och
framför allt sakens natur bör väl mana till någon eftertanke.

Den andra frågan lydde: Håller ej regeringen följaktligen före: »att en förhastad
juridik ej bör vidare få fresta statsmakterna att tilldela en enligt sakens
oföränderliga natur ofullkomlig vetenskap en växande suveränitet inom
den borgerliga rättsordningen»?

Nu börjar det bildas filialer av medicinalstyrelsen, vilken vid sidan av sina
naturliga och aktningsvärda funktioner håller på att utveckla sig till ett nytt
Bastiljen. Man kan sända in en angivelse, lettre de cachet, och sedan skickas
den angivne till någon psykiatriker. Denne, som har att säga sista ordet örn
vederbörandes sinnesbeskaffenhet, är måhända en av dem, som enligt mina prejudikatsmål
blivit desavuerade av högsta domstolen i psykiatriska mål. Då
så är förhållandet, kan man väl inte hysa ett blint förtroende till varje sådan
utsaga örn en så svår sak eller fabricera tillförlitliga utsagor från en ofullkomlig
vetenskap. Det är, såvitt jag förstår, lätteligen en förbrytelse mot individen,
herr Möller, att inta en sådan ståndpunkt.

Min nästa fråga var, örn regeringen ej anser, att den behjärtade tillämpningen
av paragraferna 5 och 6 i allmänna strafflagens kapitel 5 i stället bör läggas
åter i de allmänna domstolarnas och det civila borgerliga förnuftets hand.
Domstolarna böra vara mera eftertänksamma, ty de skola se saken mänskligt.
De ha tidigare tämligen självständigt fått avgöra sådana frågor, men på senare
tid har den psykiatriska organisationen vuxit fram. Nu skaffar sig skolöverstyrelsen
utlåtanden av psykiatriker för att få belägg på att den eller den
läraren eller lärarinnan inte är fullt tillräknelig. Biskopar och konsistorier
rådfråga också psykiatriker, då det gäller underlydande präster. Och polisen
anställer åtminstone i Stockholm psykiatriker, som tillfrågas, när någon
kommer till polisen och säger, att en person är tokig. I dessa fall avgör en
psykiatriker även på lösa boliner okontrollerat saken i ett intyg, som inte alls
behöver vara rimligt och efteråt även konstaterats vara oriktigt. En sådan
individ blir i varje fall lätt brännmärkt för sin återstående livstid.

Det är i den kampen vi stå, som inte befinna oss på höjderna i bekvämlighetens
tecken och med fullt förtroende för en ofullkomlig vetenskaps målsmän.
Så var det inte vid sekelskiftet, utan då hade man klart för sig, att man måste

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
hålla tummen på det administrativa godtycket. Det voro så gott som alla partier
eniga örn i andra kammaren vid sekelskiftet. Och jag står här kvar såsom
sekelskiftets representant för en sådan världsåskådning.

Statsrådet Möller säger liksom justitieministern åter, barn av sin tid, att det
är klart, att när personer straffriförklaras, får man lita på att det är riktigt,
och att det faller av sig själv, att de sedan visserligen böra behandlas väl. Det
faller inte alls av sig självt. Visserligen har medicinalstyrelsen nyligen i ett
utlåtande till justitieombudsmannen förklarat, att alla chefläkare vid de ifrågavarande
sjukhusen självfallet äro oklanderliga och sköta sig utmärkt, men det
dröjde sedan inte länge, förrän en av dessa läkare till sist blev förflyttad, därför
att han befanns vara olämplig.

Nu är det fråga om hur många straffriförklarade, som inte skola få åtnjuta
den allmänna strafflagens välsignelse i form av ett kortvarigt straff, efter vars
avtjänande de få bli fria med bibehållande av sitt anseende att vara tillräkneliga.
Under laga strafftid ha de även rättighet att begära nåd hos Konungen.
Nu skola de i stället »förvaras» för att på obestämd tid försmäkta på en anstalt
utan genomgående kärleksfullt bemödande att söka återvinna dem till livet,
där så kan ske och särskilt i alla de fall, då tillverkningen av straffriförklaring
överskridit anständiga gränser, vilket de måste uppresa sig emot på
grund av sitt människovärde. Det är den saken det gäller.

Hittills har man både i pressen och annorstädes gjort gällande, att det måste
ske en begränsning av sträffriförklarandet. Det medför också otillbörliga utgifter
för staten och en oro i samhället. Vad gör staten för övrigt med det
fåtal, som efter många örn och men och efter försöksutskrivningar skola få
återgå till livet? Tänker man på hur de skola kunna reda sig? Nej, det bryr
sig staten inte örn. Möller, som är så energisk, då det gäller att hjälpa de
mindre bemedlade och obemedlade, borde väl ta sig an också dessa de mest beklagansvärda
människorna i samhället. Jag har tidigare följt sådana personers
kamp för att bli utskrivna och efter utskrivandet. Det är oerhörda lidanden
de utsättas för. Nedbrutna till kropp och i all synnerhet själ efter en hänsynslös,
av Gud och människor okontrollerad hopplös inspärrning i år utan
rimliga tal. Vanryktade dessutom på grund av en ofta obetydlig förseelse, under
det att samhället vimlar av folk, som inte kommit i konflikt med strafflagen,
fastän de begått vida värre förseelser, som ju människorna måste göra, eftersom
de äro djur och samvetsvarelser på samma gång.

Så frågas det vidare, om regeringen ej finner påkallat, att den på tre ställen
i landet inrättade så att säga psykiatriska studentexamen med betygsättning
i examinatorns psykiatriska »anamneser» väsentligen upphäves. Tänk, att
inte Möller läst handlingarna så mycket, att han förstår åtminstone den frågan!
Många fängelsedirektörer äro dock på det klara med att denna verksamhet
måste upphöra. Senast i går hörde jag ett uttalande från det hållet, att den
nuvarande ordningen är en skandal. Men de våga sig inte fram. De sköta sin
tjänst och vilja inte uppträda offentligt.

Vad menas med den psykiatriska studentexamen, som jag talar örn? De
människor, som äro fullständigt vansinniga, blir det aldrig någon strid örn,
ty de måste ju interneras. Men strafflagens 5 kap. 6 § talar örn att förminskat
tillräkneliga skola få ett mildare straff. Sådana personer skickas nu enligt
en hänsynslös särlagstiftning, tillkommen genom samverkan mellan psykiatri
och departementaljuridik, till undersökning på något av de tre ställena i landet;
ett för Svealand finns på Långholmen, ett ligger i Norrland och ett i
Skåne för södra Sverige. Där skola de undersökas av en psykiatriker utan
kontroll. Det är denna undersökning, som jag kallar för studentexamen. Där
framställas frågor, som inte rimligen kunna besvaras annat än av sådana, som

Lördagen den 21 maj 193S.

Nr 36.

Ang. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
äro åtminstone ganska fylligt intellektuellt rustade och tillräkneliga. Genom
denna ordning komma alltså just de, som borde slippa undan med ett förkortat
straff, att i stället intagas på obestämd tid och få hela sitt liv ödelagt, så
att det inte blir någonting annat kvar än vanäran. Varför förhåller det sig
exempelvis på det sättet — detta har även justitieombudsmannen med ett leende
påpekat för mig såsom ett anmärkningsvärt faktum — att alla, som skickas
för undersökning till Långholmen, förklaras otillräkneliga med undantag av
2 eller 3 procent, under det att vid undersökningsanstalterna i Norrland och
för södra Sverige 25 procent av alla, som skickas dit, ansetts vara tillräkneliga?
Det visar val, att det är någonting ruttet i Svealand. Vart ta de där 22 eller
23 procenten, som sålunda på Långholmen obehörigen förklaras otillräkneliga,
vägen? Det är örn dem och deras livsöde, örn dylika justitiemord jag också har
talat i en av mina många frågor.

Många av dessa, insatta på »förvaring», försöka fly, ty de ha ju intet hopp
för framtiden. När de återföras, bli de till straff, ifall det finns tillfälle
därtill, placerade på s. k. stormavdelning mitt ibland alldeles vansinniga. Men
de voro ju förklarade för otillräkneliga, och då skola väl flyktförsök icke
heller läggas dem till last såsom förseelser begångna vid fullt förstånd, så att
de skola bestraffas därför. Är det någon rim och reson i den ordning, som nu
tillämpas?

Om någon efter många bekymmer och oginheter blir frigiven på försök,
skall han dessutom ha en »övervakare». Den skammen skall han således också
utsättas för. Vidare får han inte röra sig utanför ett visst begränsat område.
Det förekommer till och med, att han inte får vistas hemma. Det har sålunda
inträffat, att en biskop och hans konsistorium deklarerat och genomdrivit, att
en sådan person inte kunde tillåtas att bo inom stiftet eller ens i sitt hem inom
stiftet, dit han längtat och där man längtat efter honom. Sådant kan ju inte
leda till ett förbättrande av vederbörandes tillstånd. Och inte tror väl herr Möller,
att människor bli bättre under den tid de sitta på förvaringsanstalterna, såsom
de så riktigt kallas. Man förvarar sträf fr iförklar ade där, men det göres
ingenting för att de skola kunna återvinnas till livet. Någon kärlek och omtanke
om dem förekommer inte där. Vad gör samhället för att hjälpa sådana, som bli
utskrivna, ekonomiskt? Fattigvården hjälper dem inte mer än högst obetydligt.
De kunna ha familjer att försörja, och den förening, som med statsunderstöd
söker hjälpa frigivna fångar, saknar tillräckliga medel, ja alla medel, varöver
klagats även hos mig. Därför har jag motionerat att det ringa årsanslaget
till hjälp åt frigivna fångar höjes till minst 300,000 kronor. Jag vill rekommendera
den motionen åt vederbörande.

Nu ha båda statsråden, som skulle besvara mina frågor, gått utan att avvakta
slutet på denna interpellationsdebatt utöver vanlig ordning. Jag hade
velat vara mera förberedd på saken, när interpellationen skulle besvaras. I
detta fall har man gjort ett undantag från vad som annars är brukligt. Det
administrativa godtycket florerar. Statsråden ha inte på förhand visat mig ett
skriftligt svar på interpellationerna, såsom brukar ske, utan de ha svarat utan
att underrätta mig i förväg, så att jag kunnat förbereda mig. Jag skulle ju
ändå kunna fortsätta vidlyftigt, ty jag är ganska inne i denna fråga. Jag får
skrivelser från på försök frigivna, och från »förvarade», som förgäves söka
kämpa sig ut med hjälp av en sinnessjuknämnd, som kan sägas totalt behärskas
av psykiatrien, såsom av motionen dokumenterats. De ropa: »Hjälp oss,
hjälp oss!» Sista gången de frigivas på försök, sättes tiden ända till ett år.
Det sker naturligtvis inte för att pina dem, utan i oförstånd med stöd av hänsynslös
lag örn hur man skall behandla människor och i synnerhet de mest hekla
gansvärda människor. Herrarna må i dag sätta sig emot, att man på något

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Ang. vissa
ändringar i
alkoholistlagen.

Äng. psykiatriens inflytande på rättsskipningen. (Forts.)
sätt blandar sig i psykiatriens svåra och hopplösa uppgift att komma till rätta
med dessa saker. Men vad jag nu har sagt är sanningen, herr talman, och örn det
så vore mot en hel värld, kommer jag inte att upphöra att kämpa mot förtrycket
i lagstiftningen och mot det administrativa godtycket — och för sekelskiftets
gamla befriande lösen. På samma gång kan jag ge erkännande åt
det lilla goda i byggnadsväg som numera skall åstadkommas från administrationens
sida.

Nu har i alla fall utskottet, till skillnad, såsom det förefaller, från de två
statsråden, menat, att här berörda spörsmål äro »av så stor betydelse att en
närmare utredning i ämnet måste anses påkallad». Jag önskar, att utskottet
hade satt punkt där. Utskottet har i alla fall därmed gendrivit vad de båda
statsråden ha frågat sig inför detta för dagsljuset fördolda problem. I den delen
kan jag alltså yrka bifall till utskottets utlåtande.

Men däremot kan jag inte instämma i att anledning icke föreligger för riksdagen
att taga initiativ till en utredning angående den partbetalda och partbeställda
psykiatriska expertisen i förmynderskaps- och testamentsmål. Jag slutar
därför, herr talman, för denna gång med att under beklagande av frånvaron
av huvudsaklig hjälp ifrån statsråden åtminstone nu till en början och med
tacksamhet för vad utskottet, som representerar riksdagen, i alla fall velat
göra, inte framställa något yrkande i den senare delen av frågan.

Dock, vi träffas vid Filippi, det vill säga vid nästa års riksdag, med skärmytslingar
kanske även i andra instanser dessförinnan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn handel
med fodermedel; och

nr 54, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av gällande bestämmelse
angående tillsättande av underläkare vid vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 207. hade Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling
av alkoholister (alkoholistlag).

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen från första kammaren

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
nr 298 av herr Wistrand m. fl. samt från andra kammaren nr 398 av herr
Eriksson i Frägsta m. fl., nr 434 av herrar Karlsson i Munkedal och Persson
i Vinberg, nr 435 av herr Hellberg och nr 436 av herr Fredberg m. fl.

I motionen 1:298 hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionen 11:398 hade yrkats, att riksdagen måtte vidtaga sådana ändringar
i propositionen, att stadgandena örn länsnykterhetsnämnd komme att
utgå.

Även i motionen II: 435 hade hemställts, att propositionen måtte avslås i vad
den avsåge upprättande av länsnykterhetsnämnder.

Motionen II: 434 utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte besluta, att
sådana valbarhetsvillkor skulle stadgas, att endast personer med kompetens
och fallenhet för nykterhetsvård borde ifrågakomma vid val av ledamöter för
den kommunala nykterhetsvården.

I motionen 11:436 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådant
tillägg i Kungl. Maj :ts förslag örn länsnykterhetsnämnders sammansättning, att
i fråga örn de av landstingen valda ledamöterna dessa borde väljas bland
personer, som genom ledamotskap i kommunal nykterhetsnämnd vunnit erfarenhet
i dessas arbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

2) att motionerna 1:298, 11:398, 11:434, 11:435 och 11:436 måtte anses
besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Wistrand och fröken Andersson, vilka ansett, att utskottet på de
skäl, som funnes anförda i motionen I: 298, bort avstyrka Kungl. Maj:ts proposition
i den föreliggande frågan;

2) av herrar Ekströmer och Thorell, som dock ej antytt sin mening.

Herr Wistrand: Herr talman! När vi nu gå att behandla frågan örn ändringar
i gällande alkoholistlag, trots att statsrådet och chefen för socialdepartementet
själv i yttrande till statsrådsprotokollet har anmärkt, att man måste
vara mycket försiktig, när det gäller att göra ändringar i en jämförelsevis ny
lagstiftning, förefaller det mig, som om grunden till hans åtgärd att ändå lägga
fram en proposition i ärendet i det väsentliga hänför sig till ett uttalande av
bevillningsutskottet vid föregående års riksdag. Utskottet hemställde då, att
lagstiftningsåtgärder för ernående av en förbättrad nykterhetsvård om möjligt
måtte vidtagas vid innevarande års riksdag.

Emellertid är i detta avseende att märka, att den nu gällande lagstiftningen
på området tillkom så sent som år 1931. Jag har nu den uppfattningen, att
man överhuvud taget bör vara mycket varsam med lagstiftning och icke i
oträngt mål göra ändringar i lagar, helst om de äro så nya, att man ännu inte
kunnat se fulla vidden av deras verkning. Denna ståndpunkt synes mig vara
alldeles särskilt välgrundad, när det gäller en så ytterligt ömtålig och den personliga
friheten berörande lag som den angående alkoholistvården.

Om sålunda ändringar överhuvud taget skola vidtagas i ifrågavarande lagstiftning,
borde det endast gälla reformer, som ha visat sig nödvändiga på
grund av ett synnerligen allmänt känt behov. Går man till det lagförslag,
som här förelagts riksdagen och som innebär inrättande bl. a. av alldeles
nya institutioner, s. k. länsnykterhetsnämnder, finner man icke utan förvå -

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
ning, att förslaget avstyrkts av en mängd myndigheter och framför allt av
dem, som ha den största kompetensen på området. Avstyrkande yttranden
föreligga från socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård,
länsstyrelserna i ett flertal län, nämligen Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, tre landstings förvaltningsutskott, styrelserna — och det anser jag
vara mycket betydelsefullt — för statens alkoholistanstalter å Venngarn och
Svartsjö, styrelsen för en icke statlig alkoholistanstalt och de båda huvudorganisationerna
på den kommunala självstyrelsens område, nämligen Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Dessutom ha förste
polisintendenten i Stockholm samt en del nykterhetsnämnder och nykterhetsnämndssammanslutningar
avstyrkt förslaget.

Det gäller sålunda inte några ändringar i lagstiftningen, som äro oomstridda
eller ens tillnärmelsevis oomstridda. Jag skulle vilja säga, att den
föreslagna lagstiftningen redan på förhand är underkänd av de på området
kompetenta myndigheterna.

Detta har naturligtvis sina orsaker. I främsta rummet har man pekat på
det förhållandet, att 1931 års lagstiftning ännu icke hunnit visa sina verkningar.
Den har åstadkommit ett folkligt intresse för den viktiga uppgift i samhällslivet,
som alkoholistvården har att fylla. Nu söker man, som det träffande har
uttryckts i en i ärendet väckt motion, ideligen rycka i plantan för att påskynda
dess alltför långsamma växande, med påföljd att antagligen alla möjligheterna
för växt upphöra. I stället för att låta alkoholistvården utveckla sig inom
ramen av den svenska kommunala självförvaltningen skapar man nu en nämnd
av huvudsakligen byråkratisk sammansättning, där tre av ledamöterna utses,
en av socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen, en av socialstyrelsen och
en av länsstyrelsen, medan endast två ledamöter få väljas av landstinget. Redan
härigenom har ju det folkvalda elementet kommit i minoritet. Men än
mer: genom att man inrättar en nämnd för hela länet är det alldeles uppenbart,
att man måste ta bort mycket av det intresse och det initiativ, som har funnits
hos de kommunala nykterhetsnämnderna runt i landet. Så mycket mera kan
detta bliva fallet som det ges länsnykterhetsnämnden möjlighet att ingripa på
en del områden, där den anser, att den kommunala nämnden inte har gjort
vad den har bort. Det kan till exempel uppkomma den situationen, att den
kommunala nämnden ordnar på alla möjliga sätt med förebyggande åtgärder
för att ha den rätta uppsynen över en alkoholist, medan återigen länsnykterhetsnämnden
inträder och helt enkelt internerar honom. Länsnämnden kan
också, trots att den till sin väsentliga del är sammansatt av överheten och
inte är utsprungen ur självförvaltningen, ålägga kommunerna kostnader genom
en hel del av interneringsåtgärder föranledda fattigvårdskostnader och dylikt
för de internerades familjer.

När man nu ser på den föreslagna institutionen som helhet, skulle man ju,
örn man funne, att den vore lämplig för sitt ändamål, naturligtvis kunna vara
med örn att vidkännas avsevärda kostnader för den. De kostnader, som stå
upptagna för dessa länsnykterhetsnämnder i statsverkspropositionen, äro i sig
själva ingalunda små, men det är alldeles uppenbart, att de äro för små. Där
upptas en summa av 144,000 kronor för ändamålet, men en enkel dividering
av vad som har räknats som arvode för vederbörande visar, att man med denna
summa inte kan uppnå iner än fyra sammanträden per år och nykterhetsnämnd.
Det är alldeles uppenbart, att skola länsnykterhetsnämnderna utgöra det nya,
verkande elementet, som skall frambringa vad man med nuvarande lagstiftning
inte tror sig örn att kunna åstadkomma på nykterhetsområdet, så måste de

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 3G.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
kunna arbeta på ett betydligt mera effektivt sätt än som är möjligt med fyra
sammanträden om året. Men då bli också kostnaderna helt andra.

Nu skulle man ju, som jag nyss sade, inte behöva tveka på något sätt för
stora kostnader, om man visste, att organisationen vore effektiv. Men för mig
åtminstone förefaller det ganska uppenbart, att alla de önskemål örn en effektivare
behandling av alkoholister, som man kan hysa, på ett betydligt bättre
sätt skulle tillgodoses örn man hade gått in för att anställa ett antal nykterlietskonsulenter,
vilka skulle kunnat bistå nykterhetsnämnderna med råd och
dåd och även med övervakning av deras verksamhet, utan att man, på sätt nu
sker, kan befara, att dessa lokala myndigheters initiativkraft och villighet att
verka blir undergrävd. Det är enligt min mening att beklaga, att detta uppslag
inte har blivit tillvarataget. Enligt mitt sätt att se skulle detta ha utgjort
lösningen på frågan utan det främmande och irrationella moment, som dessa
länsnykterhetsnämnder medföra.

Jag skulle också vilja tillägga några ord örn denna frågas förhållande till
socialpolitiken i allmänhet. Socialministern har ju under loppet av december
månad förra året tillsatt särskilda sakkunniga för översyn och utredning angående
större enhetlighet i den svenska socialvården. Under det en sådan
utredning pågår borde det vara uteslutet att utan mycket starkt tvingande skäl
gå i författning om instiftande av nya institutioner, helst då det rör sig örn
institutioner av den art, att jag inte kan undgå att tänka mig dem såsom
möjligen prejudicerande på andra områden. Vad säger, att vi inte så småningom
kanske skola få se länsfattigvårdsnämnder, länsbarnavårdsnämnder och en hel
del andra liknande institutioner, vilka långsamt men säkert komme att undergräva
förutsättningarna för den svenska självstyrelsen? Det förefaller mig
mycket anmärkningsvärt, att samtidigt som man tillsätter sakkunniga för
översyn av ett tillstånd, som fordrar särskilda åtgärder för att bringas till reda,
ökar man ytterligare förvirringen och oredan på området genom att åstadkomma
nya organ, som lia att bevaka vissa specialändamål. Örn ett sådant
förfarande skall bli regel — och det har inte saknats ansatser därtill tidigare i
år i riksdagen — skulle de sakkunniga få en uppgift ungefär liknande den, som
har kommit till uttryck i den antika sagan örn Sisyfus, som hade att rulla en
sten uppför ett berg för att slutligen, när han trodde sig ha nått toppen, få
se stenen rulla tillbaka; när vederbörande ha bragt ordning och reda i det
som fanns, när de började sitt arbete, skulle de finna, att det har vuxit upp en
ny vildflora av institutioner på området, som gör att de måste börja örn igen.
Jag måste säga, att är det en allvarlig mening med denna översyn, då måste
och bör man, under tiden som arbetet med densamma fortgår, utöva en återhållsamhet
i fråga örn skapande av nya sociala institutioner.

Det finnes också i detta sammanhang några andra åtgärder, som äro föreslagna,
och som jag i mycket stor korthet skall yttra mig om. Kungl. Maj :t
föreslår, att vagabonderande alkoholister utan vidare skola kunna behandlas
efter alkoholistlagen. Jag skall gärna medge, att detta vid första påseende
verkar ganska plausibel^ men det är helt säkert ingen tillfällighet, att även
detta förslag är avstyrkt av flertalet av just dessa representativa organisationer,
som jag nyss har anfört. Man måste ju också fråga sig, varför en person,
bara därför att han inte har så stadigt hemvist utan går från ort till annan,
kanske för att skaffa sig arbete, skall falla under alkoholistlagen, örn han
eljest inte på något vis upp fjoller de stränga fordringar, som alkoholistlagen
ger för ingripande, d. v. s. att vara dömd för fylleri upprepade gånger, att
föra ett dåligt levnadssätt, att vara farlig för andra eller att eftersätta försörjning
av anhöriga o. s. v. En sådan bestämmelse måste drabba en hel del
ganska harmlösa personer t. ex. av den gamla gesälltypen — som framhölls i

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
utskottet finnes det dock ännu kvar sådana — vilka i själva verket inte göra
någon människa något ont, även om de umgås en smula vårdslöst med alkoholen.

Den tredje saken, som föreslås, är en skyldighet för läkare att lämna upplysning
till nykterhetsnämnd angående förhållanden, som kunna ge anledning
till nykterhetsnämnds ingripande. Jag vill erinra örn att riksdagen ganska
sent — något av de senaste åren — har tagit ståndpunkt till denna fråga, och
att den då, under åberopande bland annat av ett utlåtande av herr Sam Larsson,
förklarade, att en sådan plikt varken var önskvärd eller nödvändig för att lagstiftningen
skulle uppfylla sitt ändamål. Man kan ju tänka sig en sådan
skyldighet för tjänsteläkare, men jag tror, att för andra läkare är skyldighet
att lämna sådana upplysningar mycket ovälkommen. Jag vill också framhålla,
att ett sådant stadgande möjligen — det ligger mycket nära till hands —
kan återverka på vederbörandes villighet att överhuvud taget söka läkare, då
en sådan åtgärd skulle kunna ge anledning till att han bleve internerad eller
utsatt för nykterhetsnämndens uppmärksamhet. Jag tror, att detta är en sak,
som man har anledning att behandla synnerligen varsamt, så att man inte vidtar
några förhastade åtgärder.

Under åberopande av det nu anförda ber jag, herr talman, att få yrka avslag
på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Norman: Herr talman! Såsom framgick av herr Wistrands anfö rande

är det tre spörsmål, som beröras i de föreslagna ändringarna i alkoholistlagen.
Det gäller frågan om införande av länsnykterhetsnämnder, frågan örn
möjlighet att vidta åtgärder mot de vagabonderande alkoholisterna och föreskrifter
rörande lämplig samverkan mellan läkare och nykterhetsnämnder.
Som ett allmänt omdöme framhöll herr Wistrand i början av sitt anförande,
att man överhuvud taget inte skall lagstifta i onödan, att man i synnerhet när
det gäller en tämligen nyss gjord lagstiftning skall avvakta verkningarna, innan
man ger sig in på att rubba de antagna föreskrifterna, och särskilt är det,
enligt herr Wistrands mening, nödvändigt, att man iakttar detta, när det gäller
en lagstiftning av så ömtålig karaktär som alkoholistlagstiftningen. Jag
kan i princip ge herr Wistrand rätt i detta omdöme; sådana riktlinjer böra
nog överhuvud taget vara grundläggande för lagstiftaren. Det var säkerligen
inte herr Wistrands mening, men man kunde av hans anförande, när han sedan
i fortsättningen kom in på de olika yttranden, som föreligga beträffande den
nu föreslagna lagstiftningen, och påvisade, att en hel del av dessa ha gått i
avstyrkande riktning, lätt dra den slutsatsen, att skälet för denna avstyrkan
.skulle vara just en sådan allmän inställning till önskvärdheten av varsamhet
i fråga om en tämligen ny lagstiftning. Jag förstår, att det inte var herr Wistrands
mening att framställa saken så, men jag föreställer mig, att en hel del
av kammarens ledamöter lätt skulle ha kunnat dra en sådan slutsats på grund
av den nära sammanställningen av de där bägge synpunkterna i herr Wistrands
anförande.

Beträffande hela detta spörsmål är väl det för ett ståndpunktstagande stora
och betydelsefulla, kanske för flertalet ledamöter det avgörande, just denna
fråga om länsnykterhetsnämnderna. De äro föreslagna, därför att ett starkt
behov av att effektivisera nykterhet svår den har gjort sig känt. I fråga om
just detta behov har det inte gjort sig gällande så värst skiljaktiga meningar.
De avstyrkande yttrandena vända sig gentemot det sätt att försöka komma
fram till en effektivisering, som ligger i förslaget örn länsnykterhetsnämnderna;
man har i stället rekommenderat andra metoder. Herr Wistrand gav ju
själv ett erkännande åt just det, som är det grundläggande syftet härvidlag,

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 30.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
nämligen att få till stånd en ytterligare effektivisering av nykterhetsvårdsarbetet,
då lian framhöll, att han för sin del skulle lia kunnat medverka till
upprättandet av någon slags konsulentverksamhet i de olika länen. En tredje
metod för ernående av en sådan effektivisering har också diskuterats, nämligen
frågan örn att ge de frivilliga sammanslutningar av de lokala nykterhetsnämnderna,
som finnas i olika län, en större uppgift än de nu lia, åtminstone
genom att medverka till att deras verksamhet i konsulterande syfte skulle
bli mera effektiv än den hittills har varit.

Jag konstaterar således, att här föreligger överhuvud taget ett behov av att
någonting göres för att effektivisera den verksamhet, det här är fråga om,
och det har säkerligen sin grund däri, att detta är ett både ömtåligt och framför
allt också mycket betydelsefullt lagstiftningsområde — det betydelsefulla
ligger ju däri, att man genom det allmännas åtgärder kan åstadkomma förbättrade
förhållanden i samhället inom den sfär, som beröres av den föreslagna
lagstiftningen.

Mycket kan då naturligtvis nås med en enbart konsulterande verksamhet.
Men där denna inte leder till resultat, inte medför den ökade aktivitet, som
ibland kan behövas i olika lokala nykterhetsnämnder, där föreligger enligt
min uppfattning alldeles tydligt ett skäl för att man utöver den konsulterande
verksamheten också skall ge möjlighet till ingripande från det allmännas sida
med de åtgärder, som kunna vara behövliga och önskvärda, och som således
eljest inte skulle bli vidtagna. Under den förberedande diskussionen örn länsnykterhetsnämnderna
har jag från början själv varit ganska tveksam, huruvida
det skulle vara behövligt att här organisera upp ett mellanorgan emellan
tillsynsmyndigheten och de lokala organisationerna, nykterhetsnämnderna, men
just sistnämnda omständighet har för mig blivit avgörande. Jag finner det
uppenbart, att där inte den rådgivande och konsulterande verksamheten leder
till något resultat, behöver man med nödvändighet ha detta organ för att uppnå
den effektivitet, som man dock eftersträvar.

Jag är för min del också övertygad örn att de farhågor beträffande de lokala
nykterhetsnämnderna inte skola vara befogade, som ha gjorts gällande, och som
särskilt kommit fram i en motion i andra kammaren, vars motivering herr
Wistrand också till en del anförde. Inrättandet av länsnykterhetsnämnder, har
man menat, skulle komma att verka förslappande på intresset hos de lokala
nykterhetsnämnderna. Jag tror i stället, att det här som på många andra områden
skall kunna utvecklas ett gott samarbete mellan centralorganisationen
i länet, alltså länsnykterhetsnämnden, och de lokala nykterhetsnämnderna, och
att de farhågor, som i detta fall ha framhållits, skola visa sig inte bara vara
överdrivna utan i stort sett fullkomligt obefogade. Detta blir givetvis rätt
mycket beroende på sammansättningen av det nya organet, men med de bestämmelser,
som här äro föreslagna, synes det mig, som örn man skulle kunna
ha grundad anledning att anta, att nämnderna skola få sådan sammansättning,
att verksamheten i första hand inriktar sig på en konsulterande, upplysande
och rådgivande verksamhet överhuvud taget, och att ett ingripande i vad man
kan kalla den kommunala självstyrelsen inte skall behöva ifrågakomma annat
än där det är nödvändigt och då också önskvärt, att ett sådant kommer till
stånd.

Möjligheten att ernå verkligt effektiva resultat med verksamheten inom
detta nya organ är givetvis i rätt stor utsträckning en kostnadsfråga, och det
iir mycket möjligt, att det har kalkylerats med för låga kostnader i den kungl,
propositionen, som till denna del hänvisats till statsutskottet. Andra lagutskottet
har för sin del ansett, att betydelsen av att det blir ett ur samhällets
synpunkt effektivt resultat av denna verksamhet är så pass stor, att eventu -

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
ellt högre kostnader än de beräknade inte få avskräcka från inrättandet av
detta organ och utbyggandet av den verksamhet, som här åsyftas.

Det är också en annan kostnadsfråga, som här är betydelsefull, och som
också herr Wistrand var inne på, när han såg det föreliggande spörsmålet
från den kommunala självstyrelsens synpunkt, nämligen att det måste vara
synnerligen irriterande örn ett länsorgan av denna art skall vidta åtgärder, som
ekonomiskt komma att drabba den enskilda primärkommunen. Utskottet har
för sin del funnit angeläget att göra ett uttalande beträffande just dessa kostnader,
ett uttalande, som syftar till ett visst resultat oberoende av örn länsnykterhetsnämnder
upprättas eller inte, och som jag anser vara så betydelsefullt,
att jag vill understryka detsamma i detta sammanhang. Yad det gäller
kanske jag lämpligast kan klargöra genom att återge en kort insändare i Tidskrift
för Nykterhetsnämnderna i fjol. Det är alltså från lokalt håll, som följande
har framförts: »En alkoholist bär internerats å anstalt såsom farlig för
sin hustrus personliga säkerhet. Nykterhetsnämnden, som icke förfogar över
några medel till understöd av internerades familjer, har i skrivelse till fattigvårdsstyrelsen
påkallat åtgärder för avhjälpande av familjens nödläge. Hyran
utgör 35 kronor i månaden, en 17-årig dotter har en arbetsinkomst av 35 kronor
i månaden, en 16-årig son bär 10 kronor i veckan jämte kost, ett barn är i skolåldern.
Hustrun har full sysselsättning i hemmet och saknar andra försörjningsmöjligheter.
Familjen har av fattigvården beviljats ett understöd av 25
kronor i månaden. Då mannen trots sitt alkoholmissbruk försörjt familjen, har
hans internering medfört betydande ekonomiska svårigheter. Resultatet av anstaltsvården
äventyras dels genom den oro mannen känner inför de hemmavarandes
svåra umbäranden, dels av de svårigheter som vid hemkomsten möta honom
i form av skuldsättning eller kanske rentav ett skövlat hem. Familjens nödläge
torde också föranleda mannens permittering tidigare än det eljest hade blivit
fråga om.» Vidare framställas vissa frågor om det finnes några möjligheter,
att kommunen här skall få hjälp från det allmänna på ett eller annat sätt med
sina kostnader för familjens uppehälle och underhåll under interneringstiden.
Denna fråga behandlades i ett visst sammanhang av riksdagen i fjol. Det
förelåg då en motion, vari det yrkades på åtgärder för att överflytta sådana
kostnader, som drabba kommunen för familjens uppehälle och underhåll då
familjeförsörjaren är internerad, från fattigvården och från den kommunala
kostnadsbudgeten överhuvud taget till staten. Andra lagutskottet har velat
kraftigt understryka betydelsen av att detta spörsmål löses i sådan riktning,
att inte ett rent ekonomiskt intresse från kommunens sida förhindrar den nödvändiga
effektiviteten i nykterhetsvårdsarbetet.

Herr Wistrand har erinrat om att hela spörsmålet örn socialvården, och således
även problemet örn fördelningen av kostnaderna för densamma, för
närvarande ligger under utredning. Det var för honom ett skäl att yrka
att denna proposition inte nu skulle godkännas, och att alltså någon ändrad
lagstiftning inte skulle komma till stånd. Jag vill minnas, att beträffande
direktiven för denna utredningskommitté framhöll socialministern, att tillsättandet
av en sådan här stor utredningskommitté med omfattande och tidsödande
utredningsuppgifter inte fick förhindra vidtagandet av nödvändiga
reformer i ena eller andra avseendet inom det område, som kommittén finge
att syssla med. Jag menar för min del, att just det av mig omnämnda spörsmålet
är av sådan karaktär, att det kan lämpligen bli föremål för en utbrytning.
_ I likhet med vad utskottet har skrivit förväntar jag, att socialvårdskommittén
tar detta spörsmål under allvarlig omprövning och, örn det visar
sig lämpligt, också framlägger förslag till en lösning, örn det så behöves utan
att hela utredningsresultatet avvaktas. Jag tror, att det är av en mycket stor

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
betydelse, att även denna rent ekonomiska sida av spörsmålet får en tillfredsställande
lösning, då det gäller att nå det syfte, som man här vill komma
fram till, att ur synpunkten av samhällets bästa vidtaga de nykterhetsvårdande
åtgärder, det här är fråga örn.

Beträffande de bägge andra spörsmålen, som här äro föremål för lagstiftning,
kan jag i likhet med herr Wistrand yttra mig kort. I fråga örn de
vagabonderande alkoholisterna ligger ju inte saken precis så till, att det är
fråga, örn att samhället här skall ingripa mot i stort sett harmlösa individer,
som inte göra någon skada åt andra än möjligen sig själva; det är ju dock
betydelsefullt, att de örn möjligt förhindras att göra detta också. För ingripande
måste i varje fall föreligga den grundläggande förutsättningen, att
de skola vara hemfallna åt alkoholmissbruk, och jag ser inte något skäl, varför
en sådan människa skall lämnas åt sitt öde och mer och mer fördärvas. Syftet
är ju inte här, att människorna på något sätt skola straffas, utan syftet är att
återupprätta dem, att åter göra dem till dugliga medborgare, och även dessa
vagabonderande alkoholister böra i det avseendet kunna på ett lämpligt sätt
bli föremål för samhällets omvårdnad. Jag tror också, att länsnykterhetsnämnderna
ha sin stora betydelse, då det gäller att komma till rätta med just
detta spörsmål.

Samverkan ^mellan läkare och nykterhetsnämnder är för mig en rätt så betydelsefull
fråga i detta sammanhang. Jag tror, att det kan lia sin stora betydelse,
att nykterhetsnämnderna i vissa fall få anledning att titta på fall,
som inte eljest skulle lia kommit under deras prövning. Tack vare ett läkarbesök
och den, även rent psykologiska, undersökning, som läkaren vidtager,
kunna fall uppdagas, där det är skälig anledning för en nykterhetsnämnd
att ingripa. Jag tänker då inte så mycket på själva alkoholisten som fastmer
pa hans närmaste. Det kan vara en utpinad, till nerverna söndertrasad maka,
som kommer till läkaren, och samtalet mellan henne och läkaren kan ge sådana
upplysningar, att läkaren kommer underfund med, att här är det inte bara
en alkoholist, som behöver tas örn hand, utan här är det två människors välfärd,
som det är fråga örn. Bland annat från den synpunkten hälsar jag med
tillfredsställelse det underlättande av ett närmare samarbete mellan läkare
och nykterhetsnämnder, som bör bli följden av den lagstiftningsföreskrift, som
här föreligger.

I stark känsla av att de uppgifter, som samhället har att här utföra och
där lagstiftningen skall vara ett hjälpmedel för att komma till bättre förhållanden,
äro ur samhällelig och ur människornas synpunkt synnerligen betydelsefulla
hemställer jag örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är inte min avsikt att göra

något längre inlägg i den debatt, som nu pågår, utan jag skall bara be att få
avgiva ett par förklaringar.

Själv har jag från begynnelsen varit ganska tveksam om detta förslag beträffande
inrättande av särskilda länsnykterhetsnämnder. Jag såg det icke
ur den synpunkten, att det kunde utgöra ett obehörigt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, men jag var rädd för att det skulle bli en för staten ganska
kostsam apparat. Det gjorde också, att förslaget, som är avlämnat för
länge sedan — för ett par tre år sedan, örn jag minnes rätt — har fått ligga.
Det va,r huvudsakligen för att bereda möjlighet till undersökningar örn huruvida
man ej skulle kunna na den effekt, man ville nå genom länsnykterhetsnämnderna,
påsett billigare sätt, och då är det självfallet, att tankarna närmast gingo
till fragan, huruvida inte de vanliga polismyndigheterna och länsstyrelserna
skulle kunna åläggas sådana förpliktelser, att man i stort sett på den vägen

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
skulle kunna nå det resultat man önskade nå genom länsnykterhetsnämnderna.
Jag måste ju också erkänna, att detta är ett område, där jag ej känner mig
särskilt hemma, men under övervägandenas gång blev jag så småningom övertygad
örn att, därest man ville nå verkliga resultat, så finge man gå denna
väg. Jag brukar tala rent ut, och jag skall göra det i detta fall också. Det
påstås från personer, som väl känna till förhållandena ute i landet, att det
fanns två skäl, som gjorde, att många kommunala nykterhetsnämnder praktiskt
taget icke fungerade. Det ena var, att då och då kunde det finnas personer
nied icke ringa makt i vederbörande kommun — av ekonomisk art eller annan
-— som voro uppenbart hemfallna åt alkoholmissbruk, och som uppförde sig
som sådana alkoholister, vilka man enligt alkoholistlagens mening borde taga
örn hand. Dem vågade sig ingen på. En fjärdingsman — man kunde ej begära,
att landsfiskalen skall känna alla inom sitt distrikt — kände sig beroende
av en viss välvilja i kommunen inom ledande kretsar. Han vågade inte
göra en anmälan, även örn han kände till förhållandet. Och detsamma kunde
gälla även nykterhetsnämndernas ledamöter. Det var det ena skälet. Det
andra skälet är kanske allvarligare, nämligen att kommunens ekonomiska intresse,
så som man uppfattade det, kom i konflikt med dessa åtgärder, som
borde vidtagas, på det viset, att kommunen fick riskera att få kanske inte så
obetydligt ökade fattigvårdskostnader. Och hellre än att skaffa sig ett fattigvårdsfall
— det kunde ju bli fråga örn att betala på alkoholistanstalten en
viss penning, och dessutom kunde det bli fråga örn familjen — så såg man genom
fingrarna med att lagen ej efterlevdes. Det påstås med stor bestämdhet,
att dessa två argument äro tillämpliga på en rätt stor del av landsbygden. Örn
man ville komma till rätta med sådana förhållanden, så måste man koppla in
i arbetet personer, som vore fullt oberoende av de enskilda inom kommunen.
Jag skulle nästan vilja säga, att örn uppgifterna äro riktiga — och det finnes
ju ingen anledning att betvivla det — så kan här ske ett avsteg från den kommunala
självstyrelsen, beroende helt enkelt därpå, att den kommunala självstyrelsen
ej fungerar. Yi ha en lagstiftning, som förutsätter vissa ingripanden
från kommunens sida. Men man ingriper ej av ganska lätt begripliga skäl,
och det är klart, att om den kommunala självstyrelsen ej fungerar, så får det
väl anses vara en uppgift att se efter, örn man ej får lov att skapa organ, som
se till, att lagstiftningen blir efterlevd.

Det har varit mitt egentliga skäl, sedan jag fann vägen över länsstyrelser,
landsfiskaler och fjärdingsman oframkomlig, för att ansluta mig till förslaget
örn länsnykterhetsnämnder, och jag är rätt till freds med, att lagutskottets majoritet
följt Kungl. Majit.

Beträffande vagabonderandet vet jag inte, att jag egentligen har anledning
att taga upp någon diskussion. Det är ju ej på det sättet, att alldeles oförargliga
personer, örn den här lagstiftningen blir accepterad, skulle komma att
drabbas av lagen. Själva huvudförutsättningen skall ju alltid vara, att vederbörande
hemfallit åt alkoholmissbruk, och det är ju så, att nu kan man inte
göra någonting åt den saken. Det är kanske en och annan vagabonderande alkoholist,
som blir tagen som lösdrivare och dömd efter lösdrivarelagen, örn det
nu är något att föredraga. Det kan man i varje fall sätta i fråga.

För min del vill jag bara till slut uttala en förhoppning örn att kammaren
skall följa utskottet.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har i denna fråga tillåtit mig att avge
en blank reservation, beroende på att jag å ena sidan ej kunde helt följa utskottet
och å andra sidan ej heller kunde helt följa herr Wistrands m. fl. reservation.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)

När det gäller de vagabonderande alkoholisterna, ställer jag mig på utskottets
sida. Det har ju tämligen klart och tydligt ådagalagts, att den nuvarande
lagstiftningen icke kan komma till rätta med dessa personer, och att därför
en ny lagstiftning är önskvärd. Skulle nu vid ett blivande notvarp också
slinka med några sådana där mera harmlösa turistande alkoholister, som min
vän herr Wistrand talar örn. så ser jag ej någon så förfärligt stor olycka däri.
Det värsta, som kunde hända dem, vore ju, att de bomme att få vård på en
anstalt, som de kanske behövde lika bra som någon annan.

Beträffande läkares anmälningsplikt ställer jag mig också på utskottets sida.
Jag tycker, att det här gäller ett så pass allvarligt statsintresse, att de
betänkligheter, som från läkarehåll uttalas, måste få vika. Och vidare är att
märka, att också medicinalstyrelsen har tillstyrkt denna anmälningsplikt.

Men när vi sedan komma över till länsnykterhetsnämnderna, då är freden
slut. Då ställer jag mig på en annan ståndpunkt än utskottet. På papperet
kan det ju tyckas, att en sådan här länsnämnd skulle kunna se nog så vacker
ut, men jag tror, att den i praktiken bar föga existensberättigande. Jag skall
ej upprepa de argument, som herr Wistrand har anfört mot dessa nämnder,
men jag instämmer i dem till fullo. Jag tror, att länsnämnderna komma att
göra varken till eller från beträffande nykterhetsnämndernas verksamhet. Såvitt
jag kan förstå, så skulle deras huvudsakliga uppgift vara något slags
rådgivande verksamhet, men jag undrar, örn en sådan här kollegial institution,
som sammanträder kanske några få gånger örn året, verkligen skall kunna erhålla
en sådan kännedom örn förhållandena i länet, att de kunna komma till
den nytta, som är avsedd.. Jag skulle tänka mig, att om de skola kunna fungera
tillfredsställande, så måste de hos sig anställa en konsulent, men då, mina
herrar, äro vi ju framme vid det förslag, som har framkommit — jag tror från
socialstyrelsen — att vi skulle nöja oss med nykterhet skonsulenter i länen.
Jag gillar för min del detta förslag fullt och helt. Sådana personer bli ju fullt
utbildade för sitt uppdrag. De kunna genom täta resor förskaffa sig en mycket
ingående kännedom örn de lokala förhållandena och de personliga förhållandena
ute i bygderna, som gör, att de på ett helt annat sätt skola kunna ingripa
än en sådan där tungrodd nykterhetslänsnämnd.

Sedan få vi ej glömma, att nykterhetstillståndet i landet nu är betydligt
bättre än det tidigare har varit, och jag skulle tänka mig, att det går stadigt
framåt med detta. Herr statsrådet Möller nämnde två skäl. varför inte nykterhetsnämnderna
kunde fungera, men jag skulle tro, att det finnes också ett
tredje skäl, nämligen att de helt enkelt inte lia något att göra på grund av
att det i en socken ej finnes några sådana individer, mot vilka ett ingripande
behöver ske. Jag vet många kommuner, där så är förhållandet, och nykterhetsnämnderna
skola väl ändå ej vara ett självändamål.

Jag tror alltså, att det är opraktiskt och onödigt att ställa till med en sådan
här tungrodd apparat som länsnämnderna för de funktioner, som här liro i fråga.
Och jag tror, trots de invändningar, som både herr statsrådet Möller och
utskottets ärade ordförande gjorde, att man skulle vinna precis samma resultat
med nykterhetskonsulenter. Jag tror också, att man därigenom skulle spara
högst betydligt med pengar. Ty min tro är, att en nykterhetskonsulent skulle
utan överansträngning kunna sköta inte bara ett län utan kanske två eller tre
fullt tillfredsställande.

Alltså, herr talman, vill jag säga det, att detta förslag örn länsnykterhetsnämnder
luktar överorganisation på långt håll, och jag tror, att det komme att
åsamka både staten och kommunerna kostnader, som betydligt överstege vad som
i propositionen har beräknats. Och slutligen vill jag ytterligare understryka

Första kammarens protokoll 1038. Nr SO. 4

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
vad som ju tiar anförts här förut, att nämligen länsnämnderna komme att ej så
litet ingripa i kommunernas självbestämningsrätt, vilket jag finner mycket
litet tilltalande.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till den av herr Hellberg i andra
kammaren under nr 435 avgivna motionen.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Den förbättring och ökade

effektivisering av omvårdnaden örn alkoholismens offer, som avses med föreliggande
av utskottet tillstyrkta proposition, bör i det stora hela taget hälsas
med tillfredsställelse av nykterhetsrörelsen, under vars medverkan, och man
kan i vissa avseenden också säga på vars begäran den bär tillkommit. Det är
alltså självklart, att vi i stort sett anslutit oss till proprositionen. Det är dock
åtskilligt, som föranleder en viss osäkerhet örn verkningarna, och jag måste ju
säga, att den avsedda förbättringen ytterst beror på vilka personliga krafter,
som bli de agerande och drivande i detta mycket svåra och delikata arbete. Det
finnes motionärer, som ha strukit under detta. De ha givetvis principiellt rätt,
men det kan ju hända, att också utskottet har rätt, då utskottet säger i avseende
på den ena av dessa motioner, att det inte väntar så stort resultat därav, därför
att den är mycket allmänt hållen. I den yrkas att riksdagen måtte besluta, att
sådana valbarhetsvillkor stadgas, »att endast personer med kompetens och fallenhet
för nykterhetsvård böra ifrågakomma» vid personvalet. Det är sant att
en sådan allmän formulering icke betyder så mycket. Det finnes ju t. ex. i avseende
å kyrkorådsledamöter en analog bestämmelse:.det skall vara personer,
sorn ha intresse och nit för kyrkoförsamlingslivet, något som dock ej har hindrat,
att i vissa fall personer, som ha rakt motsatta intressen, ha kunnat bli insatta
i kyrkoråd. Men det finnes en annan motion, som är mera preciserad i avseende
å sitt yrkande. Det är den, som har framlagts i andra kammaren av herr
Fredberg och många andra ledamöter av kammaren. Där yrkar man, »att
riksdagen må bsluta sådant tillagg i Kungl. Maj:ts förslag om länsnykterhetsnämnders
sammansättning, att i fråga om de av landstingen valda ledamöterna
dessa böra väljas bland personer, som genom ledamotskap i kommunal nykterhetsnämnd
vunnit erfarenhet». Detta är ju något, som är ganska bestämt preciserat,
och det kunde varit önskvärt, örn utskottet hade på något mera positivt
sätt tagit hänsyn till den motionen. Detta föranleder nu ej mig till att yrka
bifall till vare sig den ena, eller den andra av dessa motioner. Jag förstår ju
även mycket val, att det under nuvarande förhållanden skulle vara alldeles
omöjligt att driva igenom någon ändring här genom yrkande örn återremiss, då
man från utskottets stora majoritet har fått en i dessa punkter örn jag så får säga
enhällig framställning — d. v. s. enhällig på den sidan, där man positivt vill
någonting: jag åsyftar ju icke dem, som yrka avslag på alltsammans — och
vilken framställning från utskottsmajoriteten ju också ger rätt åt principen i
de ifrågavarande motionerna. Man får väl också hoppas, att de, som skola tillsätta
dessa personer, komma att taga hänsyn därtill, och det ligger ju en viss
garanti i att somliga tillsättare ha eminenta förutsättningar att med full ansvarskänsla
ta hänsyn till lämpligheten hos dem, som de tillsätta. Det skall
■1 vara en ledamot, som utses av socialstyrelsen, och en ledamot, som skall vara
läkare^och utses av socialstyrelsen efter samråd med medicinalstyrelsen o. s. v.
Man får väl hoppas, att de sålunda utsedda ledamöterna komma att fylla måttet.
Jag är visst ej alldeles övertygad om att det i avseende på de övriga överallt
skall bli fullt tillfredsställande, men jag skulle tro, att det på många håll
verkligen kommer att bli en god sammansättning av länsnykterhetsnämnderna i
deras helhet. Erfarenheten får visa vad resultatet i stort sett kan bli. Det hela
är ett experiment, som det dock är värt att göra.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)

Jag vill emellertid inte inskränka mig till dessa reflexioner, utan jag
vill också säga någonting annat, som synes mig vara på sin plats vid detta
tillfälle.

Nykterhetsrörelsen i vårt land har anvisat helt andra vägar för att lösa nykterhetsfrågan
än dem, som blott beröra omhändertagandet av alkoholister. Här
är inte fråga örn en lösning av nykterhetsfrågan i stort. Vad som i dag föreligger
är en ganska liten fråga i jämförelse med den stora nykterhetsfrågan. Det
förhåller sig så, att samhället är inne i en återvändsgränd. Genom mycket
enkla åtgärder kunde man för lång tid sedan lia löst även denna detaljfråga,
men när samhället ej ville vara med om de enkla och effektiva medel, som nykterhetsrörelsen
har anvisat, så får samhället finna sig i dessa väldiga kostnader,
detta tilltagande statsmaskineri, hela denna »alkoholbyråkrati», örn man så
vill. Man har med visst skäl klagat häröver, men man får skylla sig själv, när
man ej ville gå den praktiska väg, som skulle förhindrat uppkomsten av dessa
massor av alkoholister. Vi äro allesammans med örn, att samhället skall taga
vederbörlig vård om alkoholismens olyckliga offer. Det säger sig självt, och
vi se med glädje varje framsteg som kan göras på detta område, men ännu viktigare
är att med de medel, som stå samhället till buds-, genom lagstiftning, lagskipning
och beskattning t. ex. och på andra vägar effektivt undanröja de omständigheter,
som skapa alkoholister d. v. s. att i möjligaste mån minska konsumtionen
av alkoholdrycker genom att försvåra åtkomsten av dem. Genom den
motsatta politik, som i flera avseenden nu sedan några år föres i direkt strid
mot den svenska nykterhetsrörelsens anvisningar, som gingo ut på ett försvårande
i stället för ett underlättande av åtkomsten av starka drycker -— genom
denna politik, säger jag, har man tyvärr i stället bidragit till den sorgliga tillväxt
av antalet alkoholister, som vi nu alltjämt måste konstatera. Det är skäl
att tänka på den saken för framtiden, om man vill undvika de stora kostnader
och det myckna samhällsbesvär, som skapas av situationen, sådan den för närvarande
är. Genom en klokare och mera restriktiv nykterhetspolitik skulle dessutom
hela folkets hälsotillstånd, dess arbetsförmåga och därmed dess välstånd
avsevärt förbättras, vilka verkningar på folket i stort är en långt större angelägenhet
än den detalj, som nu föreligger till avgörande. Nykterhetsfrågan i
stort sett är alltjämt ett olöst spörsmål, som för varje år, som går, allt mer allvarligt
kräver sin lösning, icke minst när man ser hur Sverige för närvarande
går i snetsen för de nordiska länderna på ett mindre hedrande sätt genom att stå
som det land, som i avseende på konsumtionssiffrans medeltal individuellt intager
främsta platsen i hela Norden. Det fanns andra, som förut hade ett högre
medeltal, men nu ha vi tre gånger så högt individuellt medeltal som Danmark,
dubbelt så högt som Norge och mera än dubbelt så högt som Finland. Dessa
omständigheter innebära en mycket allvarlig maning att taga denna sak mera
djupgående, och jag begagnar tillfället för att erinra örn detta, samtidigt som
jag naturligtvis vill motsätta mig allt försvagande av den lagstiftning, som nu
Ilar föreligger. Jag kan därför givetvis ej gilla reservanternas mening, utan så,
som saken för närvarande ligger, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Jag beklagar, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
insitt yttrande ej gick in på vad som var det viktiga. Det var
inte frågan örn huruvida det borde göras något eller ej. Det tror jag är en
ganska erkänd sak. att kommunernas nykterhetsnämnder ännu icke på alla
håll lia arbetat med den rutin och den framgång, som de borde göra, utan att
det har glappat på vissa håll. Det är nog ingen som förnekar det, men vad
som vöre intressant att få veta, det är varför man just gått in för denna organisation,
vilken medför högst äventyrliga konsekvenser, och inte i stället har

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
försökt sig på en organisation med nykterhetskonsulenter, om vilken ju har varit
tal vid flera tillfällen, och som enligt mångas omdömen och även enligt mitt
eget skulle på ett långt verksammare sätt och med betydligt mindre risker ur
allmän synpunkt åstadkomma vad som socialministern vill: ett bättre fungerande
av de kommunala nykterhetsnämnderna.

Jag skalig inte uppehålla mig vidare vid de här vagabonderande alkoholisterna.
Jag måste dock säga, att jag blev åtskilligt förvånad, när min vän och
kammarkamrat herr Ekströmer yttrade, att det måste anses vara ådagalagt,
att man ej på annat sätt kan komma till rätta med dem. Jag anser det vara
anmärkningsvärt, att t. ex. socialstyrelsen alldeles bestämt avstyrker just åtgärder
mot dessa, och när en sådan kompetent styrelse som styrelsen för Venngarn
avstyrker dem. Och styrelsen för statens alkoholistanstalt å Svartsjö yttrade
:

Örn förslaget upphöjdes till lag. skulle beträffande den vagabonderande
alkoholisten ej krävas, att han blivit dömd till ansvar för fylleri, utan endast
att han vore hemfallen åt alkoholmissbruk. Det vore visserligen sant, att
huvudparten av lösdrivarna vore mer eller mindre hemfallen åt alkoholmissbruk,
men det .komme säkerligen att möta stora svårigheter att kunna leda i
bevis alkoholmissbruket, då man ej hade några bötesdomar på fylleri att falla
tillbaka på. Likaledes torde det kunna lända till betänkliga konsekvenser
att vända sig mot kringflackande människor, låt vara med antagna alkoholisttendenser,
ty ännu funnes det en rätt stor skara män, som på grund av säsongarbete
eller av annan anledning sökte arbete inom olika orter. Ett så vagt
stadgande, som det föreslagna, skulle av en ovis n5-kterhetsnämnd kunna användas
i allt annat än lojalt syfte. Vore en alkoholist, varom nu vore fråga,
kringflackande och av lösdrivartyp, syntes det därför mera följdriktigt att
behandla honom enligt lösdrivarlagen än alkoholistlagen, och skulle lösdrivarlagens
bestämmelser måhända vara allt för snäva härutinnan, vore det lämpligare
att i sistnämnda lag vidtaga därför erforderlig ändring. Därest polismyndighet
eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge det tjänligare
att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla honom enligt lösdrivarlagen,
torde i de flesta fall en sådan möjlighet stå till buds redan med
nuvarande bestämmelser.

Vidare finge framhållas, att även de icke kringflackande alkoholisterna eller
de stationära kunde vara minst lika farliga som de kringflackande. Dessa
•skulle emellertid ej drabbas av alkoholistbehandlingen, örn de i övrigt ej fyllde
indikationerna för denna.

Motsatsen av herr Ekströmers uppfattning torde framgå av detta yttrande.

Nog måste man säga, att det är fullkomligt irrationellt, att endast därför,
att en alkoholist _ ofta byter vistelseort, så skall han falla under alkoholistlagen,
medan återigen en, som sitter hemma och i ensligheten kanske misshandlar
hustru och barn utan att det kan bevisas, icke skall komma in under alkoholistlagen.
Här är en olikhet, som är obefogad, och av det yttrande jag nyss
uppläst ^ framgår att man redan nu kan komma åt vagabonderande alkoholister
i den mån de behöva kölmnäs åt.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag tror det räder ganska stor enighet
örn en sak i den debatt, som här pågår, nämligen att den lagstiftning, som
för närvarande reglerar vardén av alkoholister, kräver en utbyggnad, som gör
det möjligt för den att effektivare än hittills fylla sin uppgift. Om den saken
äro inte endast Kungl. Majit och utskottet, utan även reservanterna ense. Det
har tidigare påpekats men kan ånyo erinras örn att även i de utlåtanden över
förslaget, som gått i avstyrkande riktning när det gäller vissa detaljer i det -

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Äng. vissa ändringar i allcoholistlagen. (Forts.)
samma, Ilar dock enstämmigt erkänts önskvärdheten och nödvändigheten av
att genom förändrade lagbestämmelser skapa möjligheter för en effektivare
alkoholistvård. Jag tror således inte, att vi behöva diskutera örn önskvärdheten
av att i det avseendet åstadkomma nödvändiga förbättringar. Tvisten gäller i
så fall endast pa vilket sätt detta skall ske. Medan Kungl. Maj :t har föreslagit
och utskottet tillstyrkt inrättandet av det särskilda organ, som kallas länsnykterhetsnämnder,
så förefaller det, som örn herrarna Wistrand och Ekströmer
snarare skulle sympatisera med en anordning, som refereras ävep i
Kungl. Maj :ts förslag, och som går ut på att genom tillskapande av nykterhetskonsulenter
lämna de lokala nykterhetsnämnderna sådana råd och anvisningar,
att man kan förutsätta, att deras arbete därefter inte skulle lida brist
på nödig effektivitet.

Beträffande dessa nykterhetskonsulenter har Kungl. Maj:t påvisat på ett
sätt, som jag tror är riktigt, den brist, som skulle vidlåda en sådan anordning,
nämligen att nykterhetskonsulenterna visserligen skulle kunna ge de lokala
nykterhetsnämnderna de råd och anvisningar, som skulle vara önskvärda, men
att konsulenterna knappast skulle äga möjlighet att i de fall, där ett ingripande
av åläggande karaktär skulle erfordras, uppträda med nödig pondus för att
förmå de lokala nykterhetsnämnderna till sådana ingripanden, som de eljest
försumma. Man får nämligen icke bortse ifrån att det lokala nykterhetsnämndsarbetet
icke bara lider av sådana brister som bero på dålig erfarenhet, dålig
kunskap örn de skyldigheter, som åligga nykterhetsnämnderna, bristande intresse
o. s. v., utan det kan också i vissa fall förekomma sådana orsaker, som
göra det önskvärt och nödvändigt, att de lokala nykterhetsnämnderna kunna
åläggas att fullgöra sin uppgift eller, därest det inte är möjligt, att en annan
myndighet kan träda i deras ställe. Den pondus, som i sådant fall erfordras
av de kontrollerande organen, tror jag knappast nykterhetskonsulenterna skulle
kunna uppnå.

Kungl. Majit har vidare påpekat, att många av de ganska intrikata spörsmål,
som den kontrollerande myndigheten på detta område skulle få att lösa,
äro av den beskaffenheten, att det är nödvändigt, att en större församling av
sakkunniga personer får tillfälle att gemensamt ta ställning till desamma. De
betänkligheter, som Kungl. Majit har anfört mot systemet med nykterhetskonsulenter
och som ha föranlett Kungl. Maj :t att för sin del förorda ett system
med länsnykterhetsnämnder, tror jag därför för min del äro riktiga. Jag
kan i det hänseendet instämma med utskottets ärade ordförande, som förklarade.
att han från början ställt sig ganska betänksam mot detta system, men
under den debatt som har förekommit och genom de överväganden som han har
haft tillfälle att göra, har han blivit övertygad om att detta dock är den bästa
vägen att gå.

Jag ber att få säga, herr talman, att jag för min personliga del är ganska
känslig för de erinringar, som göras i fråga örn obehöriga ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Det gäller inte bara detta speciella område, utan det
gäller den kommunala självstyrelsens sätt att fungera i allmänhet. Men det
förefaller mig, sorn örn man här rörde sig på ett, specialområde, där talet örn
den kommunala självstyrelsen i viss mån måste tåla vissa inskränkningar. Här
är det ju dock fråga örn en allmän samhällsvård, ett intresse, som inte bara är
rent kommunalt utan sträcker sig över hela samhället. Det gäller en allmän
samhällsvard, för vars handhavande statsmakterna begära kommunernas medverkan.
Det är under sådana förhållanden förklarligt, tycker jag, örn staten
önskar, att denna kommunernas medverkan också skall bli så effektiv som
man förutsatt fran statsmakternas sida. I den mån ett ingripande i den kommunala
självstyrelsen här kommer att ske genom ett kontrollerande organ, så

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
beror det därpå, att den kommunala självstyrelsen inte fungerar tillfredsställande
i den uppgift, för vilken dess medverkan har begärts. Ingripandet avser
då endast att i kommunernas ställe fullgöra en uppgift, som lior till kommunernas
i lag stadgade skyldigheter men som de kommunala organen av en eller
annan anledning inte tillfredsställande fullgöra. Ett sådant ingrepp i den kommunala
självstyrelsen förefaller mig inte nödvändigt behöva föranleda så stora
betänkligheter, som man här talar örn. För mig åtminstone står detta ingrepp
i självstyrelsen på ett helt och hållet annat plan än en hel del andra omständigheter^
som på det området kunna förekomma och kunna diskuteras.

Det har särskilt från herr Ekströmers sida men även av herr Wistrand påpekats,
att det funktionssätt, som har förutsatts för länsnykterhetsnämnderna,
knappast skulle göra det möjligt för dem att på ett verkligt effektivt sätt kunna
ingripa och åstadkomma en förbättrad nykterhetsvård. Det har påpekats,
att det förutsättes, att nämnderna skola hålla hara fyra sammanträden örn
året och att denna mycket inskränkta arbetsmöjlighet knappast kan tillåta
några särskilt effektiva ingripanden. Jag är fullständigt överens med de båda
herrarna om att därest länsnykterhetsnämnderna verkligen skola kunna göra
någon nytta, bör möjlighet beredas dem att arbeta effektivt, men jag vill också
påpeka, att deras möjligheter till arbete inte äro inskränkta till dessa fyra
sammanträden. Det stadgas ju dock i förslaget, att länsnykterhetsnämnderna
i varje nykterhetsnämnd skola ha ett ombud, som skall sta i kontakt med länsnykterhetsnämnderna
och göra det möjligt för dem att följa de kommunala
nykterhetsnämndernas arbete samt konstatera, huruvida detta bedrives tillfredsställande
eller örn ett ingripande bör ske. Länsnykterhetsnämndernas arbete
är således mycket intimt förbundet med de kommunala nykterhetsnämndernas
vardagliga arbete, och den omständigheten bör väl också medverka till
att åstadkomma den ökade effektivitet, som man önskar.

Herr Bergman föreföll ha sympatier för det önskemål, som har framförts i
olika motioner angående vissa kvalifikationer för medlemskap i nykterhetsn
örn rider av olika slag. Jag har nu för min del den uppfattningen, att örn man
för ledamotskap i en kommunal nykterhetsnämnd stadgar sådana kvalifikationer,
som här föreslås, så kommer detta stadgande att till sin praktiska verkan
bli mycket illusoriskt. De flesta av oss, som lia någon erfarenhet från det kommunala
arbetet, lia säkerligen mycket god kännedom örn hurusom de stadganden
av hithörande slag, som finnas beträffande ledamotskap i t. ex. skolstyrelser
och kyrkoråd, knappast medfört den effekt, som man avsett därmed. Jag
tror också, att man kan våga säga, att i den mån institutionen med länsnykterhetsnämnder
kommer till för att övervaka de kommunala nykterhetsnämndernas
arbete eller rättare sagt kommunernas sätt att fullgöra de skyldigheter beträffande
nykterhetsvården som lagstiftningen ålägger dem, så skall man kunna
få garantier för att urvalet av ledamöter i de kommunala nykterhetsnämnderna
skall bli bättre än som möjligtvis hittills varit fallet på sina håll.

När det vidare gäller förslaget örn ett stadgande att till landstingens ledamöter
i länsnykterhetsnämnderna skola kunna väljas endast sådana, som genom
ledamotskap i kommunal nykterhetsnämnd Ira förvärvat sig erfarenheter
beträffande nykterhetsvården, så tror jag, att det är olämpligt att på det sättet
inskränka kretsen av de medborgare, bland vilka landstingen få göra sitt
val, och jag skulle vidare vilja säga, att det sätt, på vilket en del kommuner
hittills ha valt ledamöter i de kommunala nykterhetsnämnderna, knappast gör
det antagligt, att ledamotskap i en kommunal nykterhetsnämnd skall vara någon
alldeles särskild kvalifikation för att utöva en kontrollerande myndighet
över nykterhetsnämndernas arbete.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag begärde ordet för att yttra mig något
i anledning av herr Wistrands anmärkningar över att frågan om nykterhetskonsulenter
i stället för länsnykterhetsnämnder hade ägnats så liten uppmärksamhet.
Då jag har deltagit i rusdryckslagstiftningsrevisionens förberedande
arbete till denna lag, ber jag att här få vitsorda, att man inom revisionen
nog från början också var inställd på den tanken, att det enklaste
sättet att åstadkomma de förbättringar på vårdområdet, som man här strävar
till, skulle vara att tillsätta konsulenter. Men av de ingående utredningar
och undersökningar, som verkställdes, framgick det, att i ett otal fall var det
inte nog med att få en rådgivande person till hjälp och stöd åt nykterhetsnämnderna,
utan det måste skapas en institution med vissa befogenheter. Den
föregående ärade talaren har ju belyst den saken, så att jag skall inte spilla
ord på den, men det är knappast på det sättet, att man inte har ägnat frågan
tillbörlig uppmärksamhet, utan man har efter noggrant övervägande kommit
fram till den slutsatsen — det gjorde man åtminstone inom rusdryckslagstiftningsberedningen
— att detta icke skulle lända till önskat resultat.

Jag vill ge herr Wistrand rätt i ett fall. En sådan där konsulentverksamhet
skulle tydligen fylla en rätt stor uppgift, och man tänkte sig nog inom
revisionen, att örn det visade sig, att den nu föreslagna metoden för dessa
frågors ordnande visade sig vara ett steg på rätt väg, måste arbetskraft ges
åt länsnykterhetsnämnderna i form av någon tjänsteman, som skulle få i
uppdrag att utföra ungefär vad herr Wistrand nu har velat pålägga nykterhetskonsulenterna.
Då möter man spörsmålet örn kostnaderna. Ja, det är
möjligt, det är för mig troligt, att örn det skall bli någonting av med detta,
kommer det att draga större kostnader än vad som här är förutsatt. Då är
frågan: Skall man draga sig för dessa kostnader? Mitt svar på den frågan
är kort och enkelt: När samhället begagnar sig av någonting sådant som rusdryckshanteringen
och samlar in hundratals miljoner kronor på en sådan
s. k. näring, så tycker jag för min del, att det närapå är futtigt att knussla
med något hundratusental kronor, när det gäller att bota de revor i samhället,
som äro förorsakade av rörelsen i fråga. Örn vi än kunna tvista örn hur man
skall ordna med själva rusdryckslagstiftningen, så borde man väl utan vidare
kunna vara överens örn en sak, nämligen att man på det mest tillfredsställande
sättet åtminstone skall försöka att lägga plåster på de sår, som ha slagits
genom denna rörelse. Det är inte fråga örn stor procent av den sammanlagda
intäkt, som det allmänna gör på rusdryckshanteringen, även om man ökar det
här föreslagna beloppet så pass mycket, att det räcker att ge de blivande länsnykterhetsnämnderna
arbetskrafter för fullgörande av den rådgivande funktion,
nämligen konsulentens, som herr Wistrand — och det med rätta — värdesätter
så högt. Jag anser dock för min del, att man icke kan undvara en
institution sådan som den här föreslagna länsnykterhetsnämnden.

Här yttrades nyss, att det är obestridligt, att nykterhetstillståndet har förbättrats
i landet på senare tid. Ja, det är både sant och icke sant. Örn man
vill mäta nykterhetstillståndet med måttet av den mängd spritdrycker, som
förtäres, så är det inte mycket att prisa, men förhållandet är ju det, att detta
mått knappast är lämpligt i det fallet. Ett säkrare mått, som visar, att förhållandena
äro långt ifrån tillfredsställande, är just den omständighet som
påpekas såväl i propositionen som i betänkandet, att de alkoholistanstalter vi
ha äro så överfyllda av patienter, att de icke kunna taga emot flera. Det
behövs en utökning av antalet platser. Detta behöver ju egentligen inte bero
så mycket på ett försämrat tillstånd som på den omständigheten, att man nu
söker i större utsträckning än förr att taga vård örn dem, som behöva sådan
vård. Att inte allt är bra — och det är långt ifrån bra ■— måste vi dock alla

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
vara överens om, och vad som kan göras för att få förhållandena bättre är
synnerligen lovvärt, även örn, herr talman, man skulle begå ett misstag. Så
ser jag saken.

Jag vill tillägga här, och det var utskottets ärade ordförande också inne
på, att jag tycker att statsverket icke skall vara för njuggt, inte allenast när
det gäller att se till, att nykterhetsvården i och för sig blir tillfredsställande
ordnad, utan även då det gäller att bära de indirekta kostnader, som följa
med ett ingripande och som överhuvud taget följa med rusdryckshanteringen,
nämligen att stödja och hjälpa kommunerna och påtaga sig de kostnader, som
annars påvila dem för omhändertagande av alkoholisternas familjer. Förr
eller senare måste vi komma därhän, att statsverket får påtaga sig en tillbörlig
del av dessa kostnader.

Sist ber jag, herr talman, att få säga i fråga om de vagabonderande alkoholisterna,
att för nykterhetsvården lia dessa människor vållat oerhört mycket
bekymmer och besvär, och på många håll står man rådlös, hur man skall
förfara för att få bättre förhållanden beträffande dessa kringdrivande individer.
Om man studerar fylleristatistiken, skall man finna, att en stor del
av förseelserna äro begångna av sådana där kringstrykande personer, som lia
dömts till böter för fylleri men som man inte fått tag i, sedan de försvunnit
från orten. Jag tror, att herr Wistrands ömmande för de »oförargliga individerna»
i detta fall är något överdrivet. Jag skulle vilja se, örn denna lag
kommer att urarta dithän, att man tar fast skäligen oantastliga personer. Därom
uttalar jag det allra starkaste tvivel. Det förhåller sig inte på det sättet,
att nykterhetsnäimnderna springa och snoka för att finna fall, tvärtom är det
nog så, att nämnderna ingripa först då de — jag tillåter mig det uttrycket —
äro piskade till att göra ingripanden, och det av förklarliga skäl. De, som
sitta i de kommunala ledningarna, veta också, hur besvärligt det numera är
att få intresserat och kvalificerat folk i nykterhetsnämnderna, därför att dessas
arbete är av den beskaffenheten, att man drar sig för det. Det är inte likt
vanliga kommunala förtroendeuppdrag, utan det är ett jobb, som det liksom
ligger styggelse i, örn jag så får säga. Detta gör, att jag tror, att de farhågor,
som herr Wistrand i det fallet har uttalat, äro sjmnerligen överdrivna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har blivit uppmärksamgjord på att
det yrkande, jag framställde örn bifall till herr Hellbergs motion, ej kan upptas
till behandling, och då jag ej vill besvära kammaren med ett kanske meningslöst
återremissyrkande, skall jag instämma i herr Wistrands yrkande.
Därmed vill jag ingalunda säga, att jag på något sätt har låtit mig övertygas
av min högt ärade partivän beträffande de vagabonderande alkoholisternas omhändertagande.

Sedan jag hört den senaste talarens, herr Bärgs, något egendomliga ekonomiska
resonemang, kan jag inte neka mig att tillägga ett pär ord. Hail sade,
att så och så mycket få vi in på starkvaror, och då är det inte för mycket, att
vi betala ganska rikligt för att bota de revor som av dessa förorsakas. Nu
anser väl varken någon av reservanterna eller utskottsmajoriteten, att här inte
skall åtgöras någonting. Skillnaden är bara den, att vi tycka, att det blir
bättre gjort med nykterhetskonsulenter än med länsnykterhetsnämnder, och
därtill långt billigare. I valet mellan att få ett bättre och billigare medel och
ett sämre och dyrare, väljer åtminstone jag det billigare.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)

Herr Norman: Herr talman! Herr Ekströmer befarade, att resultatet av
länsnykterlietsnämiidernas arbete inte skulle bli så synnerligen stort bland annat
på den grund, att den kostnadsram, som här är beräknad, skulle nödvändiggöra,
att de komme att sammanträda rätt sällan. Herr Elon Andersson
har ju redan i det fallet hänvisat till § 5 i den föreslagna lagen och erinrat
örn att det i den lokala nykterhetsnämnden skall finnas ett ombud utsett av
länsnykterhetsnämnden. Här finns i varje fall den organisatoriska förutsättningen
för att det vid alla lämpliga tillfällen skall finnas en förbindelseled
emellan framför allt ordföranden i länsnykterhetsnämnden men också hela
nämnden och den lokala nykterhetsnämnden. Nog finns det alltså organisatoriskt
sett förutsättningar för ett effektivt arbete. Skulle, såsom här har erinrats,
kostnaderna behöva stiga utöver vad som är beräknat, så bör samhället
kunna bära dessa kostnader med jämnmod för det goda syftets skull.

Herr Wistrand var ledsen över att socialministern inte var närvarande nu
och kunde lämna herr Wistrand besked örn de skäl, som för hans del hade varit
avgörande, när han inte valt de andra möjliga vägar, som här kunde beträdas.
Skälen finnas ju angivna i propositionen. Där är omtalat, att såväl
frågan örn länsnykterhetsnämndsammanslutningarna sorn frågan om länskonsulenterna
övervägts under det förberedande arbetet, men detta övervägande
har lett till den slutsatsen, att effektiviteten av länsnykterhetsnämnder är
större.

I fråga örn de vagabonderande alkoholisterna framhåller departementschefen
i propositionen, att dessa enligt samstämmiga uttalanden från skilda håll
utgöra ett samhällsont av verkligt svår beskaffenhet. Han erkänner, att det
kan göras erinringar mot att här så att säga stadga en särskild kvalificeringsgrund,
men anser, att det i realiteten inte blir så mycket nytt, som kommer
till. I § 1 av alkoholistlagen talas ju örn tillämpningsområdet, alltså vilka
individer, som kunna bli föremål för nykterhetsnämndernas olika ingripanden,
de förebyggande åtgärderna och allt detta och det slutliga interneringsförfarandet
i nödfall. Som primär förutsättning gäller, att det skall föreligga
alkoholmissbruk, men detta ger inte enbart möjlighet till de olika ingripandena.
Där räknas upp, att utom alkoholmissbruket skall även förekomma
den ena, den andra, tredje, fjärde eller femte förutsättningen. Alkoholisten
måste vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller
utsätta någon, som lian enligt stadgande i lagen är skyldig att försörja, för
nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person eller ligga det allmänna, sin familj eller annan till last eller vara ur
stånd att taga vård om sig själv eller föra ett för närboende eller andra grovt
störande levnadssätt. Sedan finns det ytterligare en kvalificeringsgrund,
nämligen att vederbörande under de två senast förflutna åren skall ha blivit
dömd till ansvar för fylleri tre eller flera gånger. Till detta är nu lagd en
tredje förutsättningsgrund, vederbörande skall förutom att vara hemfallen åt
alkoholmissbruk föra ett kringflackande liv. I själva verket är det nog så beträffande
dessa vagabonderande alkoholister, att örn de hade en stadigvarande
plats här i samhället, en stadigvarande vistelseort, så skulle de fylla ett eller
flera av de andra villkor, som liro föreskrivna här, men just på grund av deras
oroliga tillvaro får man inte anledning att ingripa av någon av dessa grunder.
Dessa människor äro inte precis så trivsamma individer, när de vandra
från plats till plats. De äro säkerligen många gånger mycket störande i sitt
uppträdande och skulle förvisso lia ådömts böter för fylleri inte bara
tre gånger utan flera, örn man hade haft så lätt att få tag på dem som
på en människa med stadigvarande vistelseort, vilken uppför sig på samma
sätt.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

Äng. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)

I stort sett tror jag, att saken ligger så till, att förutsättningarna för nykterhetsnämndernas
ingripande mot dessa individer föreligga enligt nu gällande
kvalifikationsgrunder i sak sett. Det tillägg, som nu föreslås, örn det
kringflackande livet, ger möjlighet att ingripa av samma skäl, som i sak
skulle vara tillämpliga, örn dessa individer vore mera bofasta.

Herr Bergman: Herr talman! Jag begärde ordet för att undanröja ett missförstånd,
som tydligen i någon mån förelåg i det yttrande som hölls av herr
Elon Andersson. Detta missförstånd kanske beror på att jag inte höll mitt
anförande från talarstolen och att det därför erbjöd svårighet för honom att
från hans plats helt uppfatta vad jag sade.

Jag hyser på det hela taget alldeles samma uppfattning som han, vilket
framgår av att jag inte yrkade bifall till de motioner, som det var fråga örn.
Jag sade, att vad man möjligen skulle kunnat göra vore att återremittera
ärendet, men icke ens ett sådant förslag ville jag framställa.

Jag ansåg emellertid, att dessa motioner, och särskilt en av dem, under vilken
återfinnas namnen på synnerligen representativa och kommunalt erfarna personer,
förtjänat att bli omnämnda här med tanke på den i dem uttalade önskan
örn att verklig hänsyn skulle tagas till kravet på kompetens hos dem,
som skulle ingå i nykterhetsnämnderna. Bland undertecknarna av ifrågavarande
motion erinrar jag mig borgmästare Dahlbäck och herr Danielsson,
som från sina hemorter ha stor erfarenhet på detta område, herr Åqvist i
örebro, herr Björling och herr Nilson i Eskilstuna, örn vilka detsamma gäller,
huvudmotionären själv, herr Fredberg, icke att förglömma. Eftersom det inte
var någon som framfört samma synpunkter i första kammaren, ansåg jag
mig böra fästa uppmärksamheten på dessa synpunkter, men jag slutade, som
sagt, mitt anförande utan att yrka bifall till någondera motionen och har således
samma uppfattning som herr Andersson i det avseendet.

Vad den andra motionen beträffar anförde jag samma skäl emot den som
herr Andersson själv nu nyss, nämligen exemplet på hur föga de föreskrivna
kvalifikationerna för kyrkorådsbefattningar gällde i praktiken, när man skulle
förrätta val, vilket tydde på att man inte kan lita på en så allmän formulering.
Vad jag i den delen anförde var alltså delvis en polemik emot denna motion.
Jag anser att båda de ifrågavarande motionerna hava den förtjänsten, att de
stryka under vikten av att det blir intresserat och sakkunnigt folk, som får hand
om nykterhetsvården. Jag har inte anledning att vidare gå in på denna fråga
nu, då det därvidlag icke förefinnes någon motsättning mellan oss, men jag
vill blott tillägga, att när jag, utan yrkande, nämnde möjligheten av en återremiss,
så innebar detta, att jag gärna skulle sett att i utskottets motivering
tagits med någonting örn vad som säges i motionen nr 436 i andra kammaren
med avseende på kravet på genom ledamotskap i kommunal nykter -hetsnämnd vunnen erfarenhet i nykterhetsnämnds arbete, dock utan att detta
gjorts till oeftergivligt villkor, även de, som på annat sätt ådagalagt förtrogenhet
med och kompetens för uppgiften, borde kunna komma i fråga enligt
min mening.

Eftersom jag nu har ordet, ber jag att få tillägga något, som jag inte kom
att nämna i mitt första anförande och som vidrörts här i debatten endast i förbigående,
men som kanske förtjänar att ytterligare understrykas. Utskottet
har självt varit inne på den saken och uttalat sympati för tanken att staten
skulle övertaga väsentliga delar av dessa kostnader och helst avlasta dem från
kommunerna. Jag hoppas att man i en snar framtid måtte få något resultat
av den tanken. Det finns ett mycket starkt skäl däri att staten ju numera
inhöstar väsentliga vinsten av alkoholförsäljningen. Inkomsten går numera

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Ang. vissa ändringar i alkoholistlagen. (Forts.)
inte till kommunerna, som den delvis gjorde förut, utan till staten, och då bör
staten också få finna sig i att bära omkostnaderna, avbränningarna för en sådan
affär. Och dessa olycksfall i industrien — örn jag får uttrycka mig så —
som bestå i tillkomsten av en mängd olyckliga offer för alkoholismen och allt
eländet i deras familjer, allt detta bör till omkostnaderna för alkobolaffären
här i landet. Eftersom nu staten bedriver denna affär och tar inkomsterna av
den, är det fullkomligt rätt, att staten också bär avbränningarna för den.

Herr Norman: Herr talman! Jag tänkte inte gå in på detta spörsmål örn
stadgande av särskilda kvalifikationer för ledamotskap i länsnykterhetsnämnder,
men när herr Bergman nu var inne på den frågan en gång till och därtill
visat en rätt betydande förkärlek för yrkandet i motionen 11:436, så finner
jag anledning att säga ett par ord örn den saken.

Vi kunna ju inte bortse ifrån att förslaget örn länsnykterhetsnämnder halsin
grund däri, att det framkommit ganska stark kritik mot de kommunala nykterhetsnämndernas
sätt att sköta sin verksamhet. Jag har för min del ansett
det vara i viss mån ologiskt att under sådana förhållanden föreskriva, att i länsnykterhetsnämnden
ovillkorligen skall finnas personer, som lia erfarenhet fran
de kommunala nykterhetsnämnderna. Vad som är det. viktiga, vilket vi alla
äro överens örn, det är att det blir de bästa och lämpligaste personerna, som
sättas in i verksamheten, och jag tror att herr Bergman och jag äro överens
örn, att en sakkunnig, duktig och nitisk medborgare med intresse för saken,
som inte har deltagit aktivt i de kommunala nykterhetsnämndernas arbete,
kan vara en bättre ledamot än mången ledamot i den kommunala nykterhetsnämnden.
I sak är det ju ingenting som skiljer oss åt, utan vårt önskemål är,
att de för uppdraget mest lämpliga personerna skola få hand örn verksamheten.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 55,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

.Vid förnyad föredragning av kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion angående beredande av möjlighet för svenska
medborgare av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Pa framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta, att på föredragningslistan
för nästa plenum sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 5 måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden samt för sta

lagutskottets utlåtande nr 48 sättas sist bland dessa ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
skrivelse nr 283 och propositioner nr 319—323.

Herr Holmström avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 360,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad förläggningsplats
för Värmlands flygflottilj m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av konsthögskolan m. m.;

.nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
vissa byggnader för folkskoleväsendet;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Statens
uppfostringsanstalt å Bona: Nybyggnadsarbeten m. m.;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till kapitalinvestering för uppförande av en logementsbyggnad
vid fångkolonien å Singeshult;

nr 294, i anledning av väckt motion örn ersättning till Hablingbo kommun
och Gotlands läns landsting för vissa sjukvårdskostnader;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa markbyten
mellan kronan och Borås stad;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av mark
för utvidgning av Bodens ingenjörkårs broslagningsplats vid Ängesholmen;
samt

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
medel ur Stockholms varvs byggnadsfond för inköp av en villabyggnad å Stora
Fjäderholmen.

Lördagen den 21 maj 1938.

Nr 36.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

budLS/iqÄT-f, aV KungbMaj;ts framställning angående anslag för
väckte motioner-39 ^ ^ namnd f°r granskmng av läroböcker jämte i ämnet

* ,a?lednmg av Kungl. MaJ :ts proposition angående lönereglering
tor lärare vid_ kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor
jamte i amnet väckta motioner;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till ortnamnskommissionen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion1

«• Mroan vård

*r Va£kt “‘l10? om utredning rörande bättre skydd och

\ard at utomaktenskapliga barn och deras mödrar;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilt avlomngsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

1 anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig löneförvaltningennmermUClgetaret
1938^39 för viss Personal inom den civila statsför ,

.. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk av loningsf

or stärkning at vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte
i amnet vackta motioner;

nri^ni”4’ 1 anledning av Kungl Maj tis proposition angående provisoriskt dyrväcfkt
motion.1 V1SSa befattmngshavare 1 statens tjänst m. fl. jämte en i ämnet

Lof r+tld5’ 1 anledning^av Kungl. Maj tis proposition angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst m. fl.; samt

och tysklandle<lning ^ Väcbt mot*on om järnvägsförbindelsen mellan Sverige
bevillningsutskottets betänkanden:

lantbruksmaskiner^ aV Väcllta motioner om sänkning av minimitullen för vissa

nr 24, i anledning av väckta motioner örn nedsättning av tullsatserna på industrimaskiner,
som ej tillverkas inom landet;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj tis proposition nr 304, med förslag till vissa
andringar i gällande tulltaxa;

nr 2+’ \ an^nlng av Kungl. Maj tis proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juli 1937 (nr 481) angående rätt
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgiit
vid köp och byte av fondpapper;

iir 27, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva;

nr 28, i anledning av väckt motion om skattefrihet för vissa sammanslutningar
av studerande vid rikets universitet och högskolor; samt

nr 29, i anledning av väckt motion angående skattefrihet för alla slags stipendier
och utbildnmgsunderstöd;

bankoutskottets utlåtanden:

,..nr -V’.1 a1nlfi,1"!,1F av,K,u,ngJ- MaJ;ts proposition angående fortsatt befrielse
or riksbanken fran skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

Nr 36.

Lördagen den 21 maj 1938.

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 4 juni 1937 (nr 305) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassaresery
*

nr 53, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.; . o

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning av
allmänna familjepensionsreglementet å lärare vid statens undervisningsväsende
m. fl.; . . o 1 .. i ■ • •

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i vissa

delar av tjänstepensionsreglementet för arbetare den 30 juni 1934 (nr éiå)

m''nr 56, i anledning av väckt motion om pension åt förre stenografen hos första
kammaren J. H. Wallin; .. ., ..

nr 57, i anledning av förslag örn förhandlingsrätt för tjänstemän vid riksdagen
och dess verk jämte en i ämnet väckt motion; . „ , .

nr 58 i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående^ inköp
av ett intill riksbankens fastighet i Jönköping gränsande markområde;

Sanr 59, i anledning av fullmäktiges i riksbanken och riksgäldskontoret framställning
rörande anordnande av vissa valvsutrymmen för riksbanken och riksgäldskontoret; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 49 i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordmngsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 50, i anledning av väckt motion angående utredning om statspolisens verksamhet
och existensberättigande m. m.;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden.

nr 14, i anledning av väckt motion örn ett livligare samarbete i vetenskaplig
undervisning och forskning mellan olika universitet och högskolor i Norden,

^nr 15, i anledning av väckt motion angående utredning och förslag i fråga
örn en friare omflyttning inom Norden; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående utredning örn en centraliserad
upplysningsverksamhet för ungdomens yrkesvägledning; samt

nr 13, i anledning av väckt motion angående utredning om dels reglering av
arbetstiden och övriga arbetsförhållanden för ungdom i åldern 14 18 ar, dels

rådgivning och annan hjälp till ungdomens yrkesval.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.21 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 24 maj 1938.

Nr 36.

Tisdagen den 24 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 17, 18 och 20 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Tli. Bjurström, Hedemora, på grund av sjukdom (influensa
med hög feber) måste vårdas sängliggande och alltså är förhindrad inställa
sig till nksdagsarbetet under minst en vecka, intygas.

Hedemora den 23 maj 1938.

Bengt Berglund,

leg. läk.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
handel med fodermedel;

nr 306, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av gällande bestämmelse
angående tillsättande av underläkare vid vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; samt

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag).

Föredrogs ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 541, med
delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion, 11:40, angående yrkesundervisning
och fortbildning för skogsbygdernas ungdom.

Herr förste vice talmannen: Jag får hemställa, herr talman, att delgivningen
av andra kammarens ifrågavarande beslut ej måtte föranleda något vidare
yttrande, då första kammaren den 27 nästlidna april bifallit sitt första tillfälliga
utskotts i utlåtande nr 4 gjorda hemställan, att en inom kammaren väckt
motion i samma syfte som andra kammarens beslut ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 283, med tillkännagivande
att i statsverkspropositionen bebådad framställning angående anslag till upp -

Nr 36.

Tisdagen den 24 maj 1938.

förande av ny byggnad för beskickningen i Tokio icke kommer att föreläggas
riksdagen, beslöts att denna skrivelses innehåll skulle meddelas statsutskottet
och skrivelsen läggas till handlingarna.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 319, med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 320,
angående nedskrivning av lånekapital i luftfartsfonden m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 321, med förslag till beräkning av
vissa inkomster å riksstaten för budgetåret 1938/39 m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick det procenttal, varmed inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1938 skulle utgå, till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

322, med ändrat förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet
för år 1938; samt

nr 323, med förslag till förordning örn särskild skatt å aktiebolags inkomst.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Holmström m. fl.
väckta motionen, nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
ändrad förläggningsplats för Värmlands flygflottilj m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 155—166, bevillningsutskottets betänkanden nr 23—29, bankoutskottets
utlåtanden nr 51—59, första lagutskottets utlåtanden nr 49 och 50,
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 14 och 15 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 12 och 13.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag får
hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta att på morgondagens
föredragningslista skola bland två gånger bordlagda ärenden främst uppföras
bankoutskottets utlåtanden nr 51—53, därefter bevillningsutskottets betänkande
nr 26 samt vidare följande statsutskottsutlåtanden i här angiven ordning,
nämligen nr 161, 156, 162—165, 155, 157—160 och nr 166. Övriga
ärenden torde uppföras i vanlig ordning, dock att första lagutskottets utlåtande
nr 49 torde sättas sist å föredragningslistan.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Tisdagen den 24 maj 1938.

Nr 36.

Anmäldes oell bordlädes

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 6, angående ersättning
åt förste amanuensen E. Skoglund, vilken inom sammansatta stats- och
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor;

bevillningsutskottets betänkande nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förlängd giltighet av gällande indelning för taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter i
riket med avseende å levnadskostnadernas höjd;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor,
m. m., dock endast såvitt angår författningsförslaget, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens Sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Förslå kammarens protokoll 1938. Nr 36.