1938. Första kammaren. Nr 35 (Riksdagens protokoll 1938:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Första kammaren. Nr 35

Tisdagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit
att han amnade vid detta sammanträde besvara herr Sjödahls frågor
angående beskattningen av vissa donationsfonder för sociala och kulturella ändamål
erhöll ordet och anförde: Herr Sjödahl har frågat, örn jag har uppmärksammat
regeringsrättens utslag i fråga örn ett beskattningsmål beträffande
donationsfonder i Göteborg. Svaret på den frågan blir ja.

Han frågar vidare, örn jag ämnar vidtaga några åtgärder för att förbereda
en lagstiftning, varigenom dylika fonder, donerade för sociala och kulturella
ändamål, fritagas fran beskattning till stat och kommun. Även därpå kan
jag svara ja, sa till vida att 1936 års skattekommitté har till uppdrag att även
undersöka dessa frågor, och jag har förvissat mig örn att kommittén under sitt
fortsatta arbete kommer att taga upp dem till behandling.

talman! Jaf ber att få framföra mitt tack för statsrådet
Wigforss snabba svar. Jag skall dock tillåta mig, herr statsråd, att till
mina frågor aven iagga den, örn herr statsrådet har tagit i övervägande, huruvida
icke också dessa donationsfonder med hänsyn till arvs- och gåvoskatten

^vnlln 17™ bpngas 1 ett kättre skatteläge ur donationens och donatorernas
synpunkter an for närvarande.

S+Jatsrådet Wigforss: På den frågan kan jag svara, att även arvs- och
aP Umm utredni?« av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet,
som speciellt uppmärksamma just den av herr Sjödahl berörda sidan

Justerades protokollen för den 10, 11 och 13 innevarande månad.

°Ch h™des ,tdl statsutskottet den av herr Akerberg m fl
vadda motionen, nr 347, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
1 orsvarsberedskapens omedelbara stärkande.

,,.^°Tdr°8''s oc!1 hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Bergman och
herr Larsson, Johan, väckta motionen, nr 348, i anledning av Kungl Mårts
proposition angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande.

meredr°g0S ^ hänvisades til! behandling av lagutskott nedannämnda mo
nr 349, av herr Nordborg,

Första kammarens protokoll 1988. Nr 35. ,

Äng. beskattningen
av
vissa donationsfonder.

Nr 35.

Tisdagen den 17 maj 1938.

nr 350, av herr Andersson, Elon, m. fl., samt
nr 351, av herr Larsson, Johan, och herr Björck, John,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om semester
m. m. _

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 142—151, andra lagutskottets utlåtande nr 52 och forsta
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 8 11.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
att få hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta, att andra lagutskottets
utlåtande nr 52 skall sättas först bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista. ,, , . ,

[Vidare hemställer jag, att kammaren likaledes ville besluta, att bankoutskottets
utlåtanden nr 44, 45 och 46 måtte lyftas ut och sättas sist bland tva
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan nästkommande lördag.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner: _

nr 352, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med

förslag till lag örn semester m. m.; . ...

nr 353, av herr Sandström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag örn semester m. m.; ... n «...

nr 354, av herr Albertsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn semester m. m.; , ... <. -t

nr 355, av herr Asplund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag till statlig lagerhållning m. m.; . ... „ ■,

nr 356, av herr Västberg, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående

försvarsberedskapens omedelbara stärkande; samt ...

nr 357, av herr Lindhagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försvarsberedskapens omedelbara stärkande.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser

till Konungen: o ,.,,«...

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m.. m.,
nr 264, i anledning av två av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvestering i fonden for låneunderstöd,

avseende vissa sociala ändamål; „ . . ....

nr 265, i anledning av Kungl-Maj :ts proposition angående inrättande av
en statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. m.;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag till aktieteckning i Svenska Penninglotteriet Aktiebolag, samt
nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Vattendomstolarna:
Avlöningar m. m. jämte i ämnet vackt motion.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser

till Konungen: -n riQ

nr 269, i anledning av väckta motioner örn ärligt understöd at fru .Becl

Hallberg; och

Tisdagen den 17 maj 1938.

Nr 35.

nr 270, i anledning- av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 273, i anledning av väckt motion angående utredning örn sammanslagning
av de bada svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras;

•■tV rt ail^e(^n^n8'' av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i
gallande allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation;

+‘iw * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
till främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket;

anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med vissa stödåtgärder; nr

277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till hushållningssällskapen
;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den kemiska analys-
och kontrollverksamheten för jordbrukets behov; samt

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för budgetåret 1938/1939.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 280, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

nr 281, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkande.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtanden:

„ nr * anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tilläggspension
at studierektorn vid arméns underofficersskola, läroverksadjunkten C. Eneman
;

nr 48, i ^ anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande av
vissa förmåner åt Internationella regleringsbanken i Basel;

nr 49, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande inköp
av nya maskiner för riksbankens sedeltryckeri; samt

nr 50, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Motion ang.

frågan om
försvarsbered
alcapens
omedelbara
stärkande.

Onsdagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 352, av herr Domö m. fl.,

nr 353, av herr Sandström m. fl., samt

nr 354, av herr Albertsson,

alla i anledning av Kungl. Miaj :ts proposition med förslag till lag örn semester
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 355, av herr Asplund, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag till statlig lagerhållning m. m.; och „

nr 356, av herr Västberg, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
försvarsheredskapens omedelbara stärkande.

Föredrogs herr Lindhagens motion, nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försvarsheredskapens omedelbara stärkande.

Herr Lindhagen: De av mig i denna motion framställda fyra yrkandena

äro alla organiskt framsprungna ur propositionens nr 307 sakliga innehåll, -tor
vederbörlig utskottsbehandling av de olika ämnena har jag trott medgivandet
i 8 44 riksdagsordningen och bestämmelserna örn sammansatt utskott anvisat
erforderliga utvägar. Då emellertid talmannen ansett, att yrkandenas skilda
innehåll i detta fall bort jämlikt § 55 riksdagsordningen föranleda deras uppdelning
i skilda motioner, anhåller jag örn kammarens tillstånd att la med åberopande
av motionens nr 357 motiveringar utbryta de tre sista yrkandena i tva
särskilda motioner, nämligen yrkandena nr 2 och 4 i en särmotion och yrkandet
nr 3 i en särmotion.

I enlighet härmed blev motionen nr 357 pa berörda sätt uppdelad i tre särskilda
motioner, den första med samma nummer som den ursprungliga motionen
den andra med nummer 358 och den tredje med nummer 359. samtliga
motioner erhöllo i likhet med den ursprungliga motionen överskriften: i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försvarsheredskapens omedelbara

stärkande.

Härefter hänvisades ifrågavarande motioner, nr 357 till statsutskottet, nr
358 till utrikesutskottet och nr 359 till bevillningsutskottet.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 47—50.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av dels
Jlungl. Majus särskilda propositioner med förslag till sjöarbetstidslag m. m.
och förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270), dels ock i ämnet väckta motioner.''

Genom en den 12 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl Maj ''t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till sjöarbetstidslag, dels ock anhållit örn
riksdagens yttrande beträffande ett av den internationella arbetskonferensen
ar 1036 Vid dess tjugoförsta sammanträde (fjärde sjöfartskonferensen) antaget
förslag till konvention angående arbetstid och bemanning å fartyg samt
en vid samma tillfälle antagen rekommendation angående arbetstid och bea.
i iarty.g ävensom ett av den internationella arbetsorganisationen år
1 V1CJ dess tjugoandra sammanträde (femte sjöfartskonferensen) antaget
förslag till reviderad konvention angående fastställande av minimiålder för
barns användande till sjöss.

Därjämte hade Kungl. Maj:! genom en likaledes den 12 mars 1938 dagtecknad
proposition, nr 224, vilken ävenledes hänvisats till lagutskott och hellandlats
av andra lagutskottet, under åberopande av propositionen bilagda. i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående ändrad
lidelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922.

I propositionen nr 223 hade föredragande departementschefen framhållit,
att antagandet av det framlagda förslaget till sjöarbetstidslag och det med
propositionen nr 224 framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa
paragrafer i sjömanslagen tillika med genomförandet av vissa administrativa
•''°w-1n^er ™T.ande /artygs bemanning m. m. (innefattande jämväl ändringar
i beläislörordningen) skulle medföra tillämpning av reglerna i 1936 års konventionsförslag
angående arbetstid och bemanning å fartyg och sålunda utgöra
grundval för svensk ratificering av denna konvention ävensom innebära
vederbörligt beaktande av den i samband med konventionen antagna rekommendationen
i samma ämne. Med hänsyn härtill hade departementschefen förordat,
att konventionen ratificerades, dock med förbehåll för ratifikation av,
.förutom övriga nordiska länder, Nederländerna och Sovjetunionen samt Storbritannien
såsom villkor för ikraftträdandet av Sveriges ratifikation. Maei
lorenamnda rekommendation anginge hade departementschefen funnit dess innehall
icke för närvarande påkalla andra åtgöranden från de svenska statsmakternas
sida än de för vilka förut i propositionen redogjorts. Vidare hade
departementschefen framhållit, att vid bifall till det med propositionen nr 224
framlagda förslaget, i vad det avsåge ändrad lydelse av 10 § första stycket
sjömanslagen,^ förutsättning likaledes komme att skapas för svensk ratifikation
av 1936 års reviderade konvention angående minimiålder för barns användande
till sjöss; departementschefen hade fördenskull förordat ratificering jämväl
av sistnämnda konvention.

I samband med berörda propositioner hade utskottet till behandling förehait
elva i anledning av propositionerna väckta motioner, nämligen motionerna
i lörsta kammaren nr 273 av herr Ohlin, nr 289 av herr Berg, Robert, nr 290
och nr 292 av herr Velander m. fl., nr 291 av herr Andersson, Elon, samt nr
29b av herr Petersson, Knut, och herr Hansén ävensom motionerna i andra
kammaren nr 3J9 av herr Lindberg i Stockholm, nr 423 av herrar Åqvist och
lengström, nr 424 av herr Tengström samt nr 425 och nr 426 av herr Bagge
m. 11.

Förslag till
sjöarbetstid«-lag m. m.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag to. to. (Forts.)

I motionen 1:273 hade hemställts, att riksdagen måtte dels uttala, att genomförandet
av åttatimmarsprincipen i fråga örn skeppst,jänst till sjöss för
vaktindelat befäl eller manskap i vidare mån än hittills skett borde anstå till
dess motsvarande lagstiftning infördes jämväl i Danmark, Finland och Norge,
dels ock i och för sådant ändamål besluta, att till den föreslagna sjöarbetstidslagen
skulle fogas en övergångsbestämmelse av innebörd, att stagandena i
4 § punkt c) och d) skulle, såvitt anginge sjöman vars arbetstid till sjöss enligt
gällande lag utgjorde högst 24 timmar för två dygn i följd, träda i kraft
först på dag som av Konungen bestämdes.

I motionerna I: 289 och II: 399, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i huvudsak antaga ett i motionerna angivet förslag till sjöarbetstidslag,
innefattande ändringar i vissa delar av 1, 2, 3, 4, 7, 9, 18 och
25 §§ i Kungl. Maj:ts förslag.

I motionerna I: 290 och II: 425, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte dels, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 223, för sm
del antaga lag om fortsatt giltighet tills vidare av nu gällande sjöarbetstidslag,
dels ock förklara, att internationella arbetsorganisationens förslag till konventioner
angående arbetstid och bemanning a fartyg samt angående minimiålder
för användning till skeppstjänst icke för närvarande kunde ratificeras av
Sverige samt att rekommendationen angående arbetstid och bemanning å fartyg
ej heller för närvarande borde föranleda till någon åtgärd från de svenska
statsmakternas sida.

I motionerna 1:291 och 11:423, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att 7 § första stycket i Kungl. Maj :ts förslag till sjöarbetstidslag måtte givas
en sådan avfattning, att arbetstiden för styrmän, vilkas arbetstid enligt 4 8 ej
finge överstiga 9 timmar, skulle a avgangs- och ankomstdjgn såsom i gällande
lag utgöra 9 timmar.

I motionerna 1:292 och 11:426, vilka vörö likalj- dande, hade hemställts,
under hänvisning till vad som i motionerna 1: 290 och IIJ 425 anförts angående
propositionen nr 223, att riksdagen matte jämväl avsla Kungl. Maj.ts proposition
nr 224.

I motionerna 1:296 och 1.1:424, vilka vörö likalydande, hade hemställts,
att föreliggande förslag till ny sjöarbetstidslag måtte träda i tillämpning först
när konventionen angående arbetstid och bemanning ombord a fartyg vunnit
anslutning av samtliga nordiska länder, Nederländerna, Sovjetunionen och Storbritannien.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte ...

a) antaga det genom propositionen nr 223 framlagda forslaget tili sjoar ^b)11förklara

att riksdagen för sin del anslöte sig till föredragande departementschefens
i det vid propositionen nr 223 fogade statsrådsprotokollet av
den 12 mars 1938 uttalade uppfattning rörande de konventionsförslag och den
rekommendation, som fogats vid samma proposition; .

c) antaga det genom propositionen nr 224 framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 192l

(nr 270); .

2. a) att de i anledning av propositionen nr 223'' väckta motionerna 4. 274
289, 290, 291 och 296 samt II: 399, 423, 424 och 425, i den man de icke blivit

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
besvarade genom vad utskottet under 1 a) och b) hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

b) att de i anledning av propositionen nr 224 väckta motionerna 1:292 och
11:426 måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under 1 c).

Reservationer hade avgivits

1) av herrar P. Sandström, Nordborg, Skoglund och Sandström i Härnösand,
vilka på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts propositioner nr 223 och 224, för sin del antaga lag örn fortsatt
giltighet tillsvidare av nu gällande sjöarbetstidslag ävensom förklara, att
internationella arbetsorganisationens förslag till konventioner angående arbetstid
och bemanning å fartyg samt angående minimiålder för användning till
skeppstjänst icke för närvarande borde ratificeras av Sverige samt att rekommendationen
angående arbetstid och bemanning å fartyg ej heller för närvarande
borde föranleda till någon åtgärd från de svenska statsmakternas sida;

2) av herrar Österström och Knut Petersson, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka de i motionen I: 273 gjorda yrkandena.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman; Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 52 hemställes, att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkt 1 a) på det sätt, att till en början föredrages det av utskottet
däri. tillstyrkta lagförslaget paragrafvis med slutstadganden, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages, att vid behandlingen
av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet samt att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant
av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1 a.

Utskottets förslag till sjöarbetstidslag.

1 §■

1 mom. av denna paragraf lydde:

Denna lag äger, med nedan omförmälda undantag, tillämpning beträffande
arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning eller eljest
på grund av förmans uppdrag ombord å fartyget eller annorstädes utför.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Den fråga som nu företages till behandling,
har väckt ganska stor uppmärksamhet, icke minst i riksdagens första
kammare. Det förekom yttranden örn saken i remissdebatten, och sedermera
har herr Nordborg till mig framställt en interpellation i frågan. Jag
bär likväl icke tidigare funnit mig hava anledning att taga till orda under
remissdebatten på grund därav att regeringens lagrådsförslag redan förelåg
offentligt och regeringens inställning till frågan alltså då redan var känd, och
beträffande interpellationen på grund därav, att samtidigt med interpellationer
framställande hade proposition avlåtits till riksdagen, där man väl
får antaga, att huvudinnehållet i interpellantens frågor blivit besvarat. Jag
har emellertid med anledning av dessa omständigheter ansett mig böra taga
till orda först i dagens debatt, och jag kommer således nu i mitt anförande
här att i sak besvara herr Nordborgs interpellation, i den mån den icke kan
anses besvarad genom vad som tidigare har förekommit.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

En social reform sådan som den, vilken vi nu gå att behandla, får ses ur mer
än en synpunkt. I den allmänna diskussionen Ilar man företrädesvis behandlat
frågan med hänsyn till den svenska sjöfartens ställning i den internationella
konkurrensen, och det är alldeles självklart, att en sådan synpunkt får läggas
på frågan. Men man har icke observerat i samma utsträckning, att detta
lagstiftningsförslag också får ses ifrån synpunkten av sjöfartsnäringens sociala
läge inom det svenska näringslivet i dess helhet. Man säger: Örn denna
lagstiftning, som nu föreslås, blir genomförd, så kommer det att medföra stora
svårigheter för att inte säga undergång för den svenska handelssjöfarten. Man
säger att företagarna komma att skj^ näringen, att kapitalet kommer att draga
sig undan och att det blir en stor olycka. Samtidigt säger man med rätta,
att vi inte gärna kunna undvara en handelsflotta i Sverige. Den är ett tillskott
till vårt lands försörjning och har betydelse för vårt lands förseende med
produkter från främmande länder och ur beredskapssynpunkt.

Vad man alltså är rädd för här, är att företagarna skola försvinna, att kapitalet
skall draga sig undan och att landet skall lida skada, men man glömmer
ju, att det finns en part till, nämligen de anställda. I vilket läge komma
dessa?

Jag hörde nyligen vid en diskussion en representant för de anställda säga:
Det är alldeles riktigt; sjöfarten är av stor betydelse för Sverige, vi behöva
den ekonomiskt och vi behöva den politiskt. Men, sade han, är det de anställda,
som skola betala detta? Skall landet ha sin nytta, skola företagarna ha
sin arbetsglädje, skall kapitalet ha sin förräntning, och detta ske därigenom
att sjöfartens anställda ha sämre anställningsvillkor än motsvarande befattningshavare
inom det svenska näringslivet i övrigt? Och han frågade: Är det
inte rimligt, örn nu detta är av så stor betydelse för landet, att landet som
samhälle betraktat sörjer för att det har en sjöfart och att icke bördan av dess
upprätthållande ensidigt lägges på de anställda?

Jag diskuterar icke det berättigade eller icke berättigade i dessa synpunkter,
men jag tror att var och en förstår, att de kunna framföras. Nu skola vi
naturligtvis inte tro, att någotdera av dessa påståenden är sant, att örn denna
lag antages, företagsamheten och kapitalet försvinna från sjöfarten, och vi
skola inte heller tro, att örn man inte tar denna lag, kommer det inte att finnas
folk, som vill arbeta inom sjöfarten. Men den har sin betydelse, det kail
man inte komma ifrån. Det är ju så, att vi här i Sverige sedan länge ha
åttatimmarsprincipen genomförd för industriens arbetare. Samma princip genomfördes
förra året för jordbrukets arbetare, och det är väl att räkna med,
att den ena gruppen efter den andra bland anställda i landet kommer att fa
sin arbetstid lagligt reglerad efter åttatimmarsprincipen. Man kan väl då
inte gärna räkna med, att de anställda inom sjöfartsnäringen skola ställas utanför
och icke komma i åtnjutande av en sådan lagstiftning, utan jag tror etet
är en ganska uppenbar mening i de flesta kretsar i vårt land, att_ utvecklingen
måste gå dithän, att även sjöfartens anställda fa åttatimmarsprincipen genomförd
genom lagstiftning.

Det förslag som nu föreligger innebär långt ifrån -— det veta alla att
åttatimmarsprincipen blir genomförd över hela linjen. Det innebär bara att
man tar ett nytt steg framåt genom att lagen innebär ett^ framsteg i° förhållande
till den gamla 1919 års lag. Det har länge varit fråga här i vårt land
örn en reform av sjöarbetstidslagen, och kammarens ledamöter veta alltför val,
att 1934 ett förslag förelädes riksdagen, som hade i huvudsak samma innehåll
som det som i dag behandlas. Det blev den gången avvisat av riksdagen, förnämligast
med motivering att det pågick ett arbete, i Genéve på uppdragande
av gemensamma internationella riktlinjer för ett dylikt lagstiftningsarbete, och

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
riksdagens majoritet förmenade den gången, att man borde avvakta resultatet
av det arbetet, innan man skred till en lagstiftning i Sverige. Nu har det
arbetet slutförts, förslaget är utskickat och föreligger antaget av den internationella
arbetsbyrån. Det är därför ganska naturligt, att den lagstiftningsfråga,
som här förevar för fyra år sedan, på nytt framkommer.

Jag vill inte säga annat än att när man går till en lagstiftning av innebörd
som den förevarande Ilar, så bör man gå fram med varsamhet, och man skall
inte till en början genomföra en ordning som det blir svårt för vår sjöfart och
det svenska samhället att smälta. Men jag skulle för min del vilja påstå, att
det föreliggande förslaget håres av en sådan varsamhet, att det icke är av den
naturen, att man kail säga, att man tar ett steg ut i det ovissa och åsamkar
sjöfartsnäringen och det svenska samhället skador genom dess genomförande.
Ty hur är det egentligen ställt inom den svenska sjöfarten? Är läget så oroväckande,
som man ofta i agitationen får höra? Jag sägei;: det är inte sant;
så illa är det inte ställt. Först och främst måste vi nämligen hålla fast vid
att den svenska linjesjöfarten icke kan sägas befinna sig i trångmål, inte ens
befann jsig i trångmål under den gångna krisen, och fortfarande äro utsikterna
på det området goda. Utvecklingen i världen går nämligen i den riktningen,
att det blir förmånligare för linjetrafiken, och framför allt är det
förmånligt för det specialbyggda tonnaget, som tankfartyg och dylikt, och
där sker en ständig utveckling, under det att trampfarten går tillbaka. Det
ligger i utvecklingens linje, och att den svenska trampfarten går tillbaka hänger
alltså mera samman med den allmänna utvecklingen i världen på sjöfartens
område än därmed att det skulle föreligga några speciella svårigheter för
den svenska sjöfarten.

Det har gjorts mycket väsen av att den svenska handelsflottans tonnage
skulle lia sjunkit med ett par hundra tusen ton från år 1931 till 1937, och man
säger att den svenska handelsflottans tonnage har sjunkit med 12.5 procent
men i världen i övrigt endast med 7.5 procent. Det låter skrämmande, men
örn man går till en analys av siffrorna, finner man att det inte är så förskräckligt
som man talar örn. Först och främst är det nämligen så, att den svenska
handelsflottan befann sig på en absolut toppunkt 1931. Därefter sjönk
den under krisen och kom under 1937 till en absolut lägsta punkt. Sedan
har vårt tonnage åter börjat ökas, 1937 med en bagatell, men under 1938
har det blivit ett nytt tillskott på 10,000—11,000 ton bara under det första
kvartalet.

Om man vidare observerar, att det har funnits en period i nyare tid, då
handelsflottans tonnage också minskats, nämligen år 1921, då finner man, att
det är så, att under kristider minskas tonnaget. När tiderna äro bättre, ökas
det igen, och detta måste naturligtvis hänga samman med att när det är re1
aktivt goda tider, utnyttjar man tonnaget så långt man kan, och när det blir
dåliga tider och sjöfarten inte är lika lukrativ, mönstrar man ut en del fartyg.
Man vill inte ha dem i trafik längre, ty det är för kostsamt och inte rationellt.
Men nu händer det, att en del av dessa utklassade fartyg inte försvinna ur
sjöfarten. De säljas bara till andra länder, som sätta mindre värde på ett
gott tonnage, och vi lia ju haft ganska upprörande fall av jag skulle vilja
säga bristande instinkt hos svenska redare. När man har haft ett fartyg, som
borde skrotas ned, har det hänt mer än en gång, att en utlänning bjudit 1,000
eller 2,000 eller 3,000 kronor mer än skrotningsanbudet, och så har man sålt
till sina konkurrenter till ett otroligt lågt pris för att rädda 1,000—3,000
kronor. Det är klart, att det är en mycket olycklig politik, och den är naturligtvis
till skada.

Jag menar därför, att man inte får överdriva talet om minskningen i den

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslåc/ till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
svenska handelsflottans tonnage. Det är ju dock så, att just nu ha vi större
tonnage i den svenska handelsflottan än under 1928, så att någon katastrof
står ju inte för dörren, och det roade mig att räkna ut, hur mycket den
engelska handelsflottan minskat från år 1931 till 1937. Svaret pa frågan blev:
15 %. Alltså, den engelska flottan har minskats mer än den svenska, men jag
tror inte det är någon som antar, att den engelska sjöfarten befinner sig i en
förskräcklig situation på grund av detta, utan jag tror nog att vi alla ha den
meningen, att England kommer att hävda sin ställning som den stora, ledande
sjöfartsnationen.

Man säger också, att det är omöjligt för den svenska sjöfarten att bära nya
sociala bördor, därför att nästan alla länder subventionera sin sjöfart och
alltså sätta sin handelsflotta i tillfälle att dumpa frakterna, om jag så får
säga, att konkurrera på olika villkor med den svenska sjöfarten, och det är
alldeles givet, att detta är ett otrevligt och bekymmersamt kapitel. Men jag
säger: även där har man överdrivit. Det har talats så mycket om den engelska
subventionen. Vi skola dock komma ihåg, att England visserligen ar 1935
gav nedskrotningsbidrag, men att dessa mycket litet användes, och vidare att
det visserligen i England infördes en subvention år 1935, men att den tog
slut före utgången av år 1936 och således icke var i kraft under ett år. Den
engelska subventionen började praktiskt taget inte förrän kriskurvan ^vänt
och frakterna befunno sig i uppåtgående. Holland har givit räntefria lån åt
sin sjöfart under ett år, Japan har lämnat vissa bidrag till nybyggnader, och
för närvarande är den enda subvention som existerar i Japan förbilligande av
räntekostnaderna. Men när man då ser, att de japanska redarna få betala
3.7 procent trots subventionen, så inser man ju att den subventionen inte heller
har så stor betydelse. Det finnes andra länder som Förenta staterna och Frankrike,
som subventionera mera effektivt, men jag tror inte det är någon svensk
sjöfartsman, som egentligen känner sig skrämd av konkurrensen från dessa
länder. Tyskland och Italien subventionera otvivelaktigt, och det är mycket
svårt att veta, hur pass stora deras subventioner äro, men jag tror inte heller
att det är från dessa håll, som man här i Sverige anser att det hotar någon
stor fara. Jag menar därför, att vi inte få överdriva betydelsen av dessa
subventioner. En sak kunna vi ju i varje fall slå fast, och det är, att de
engelska subventionerna icke hindrade den engelska handelsflottan att minskas
med 15 procent under krisen. Sätter man dessa båda ting i sammanhang^ finner
man ju, att subventionen inte har varit av någon större betydelse för frågan
örn upprätthållandet av tonnaget.

Man säger också, att andra länder ha billigare skatter för sin rederinäring
än Sverige, och man pekar särskilt på Norge. I Norge är det ju så, att rederinäringen
har ganska gynnsamma avskrivningsvillkor i skattelagstiftningen.
Det vill jag inte bestrida, men jag skulle vilja uppmana dem som föra fram
Norge såsom ett land, som lägger låga skatter på sin rederinäring, att göra
en undersökning örn den totala skattebördan pa rederierna i Norge och jämföra
den med den svenska skattebördan. När man kom till slutet av den jämförelsen,
kanske man skulle få se, att trots de gynnsamma avskrivningsreglerna
den norska sjöfarten icke är särskilt gynnad i beskattningsavseende, och
örn det förslag som förelagts detta års riksdag örn ändring i beskattningsbestämmelserna
här i Sverige blir beslutat av riksdagen, tror jag nian lugnt
kan säga, att den svenska rederinäringen i detta avseende står bättre än de
flesta andra länders rederinäringar.

Jag skulle alltså vilja säga, att med hänsyn till den gångna tiden kan man
väl ändå våga påstå, att den svenska rederinäringen har hävdat sig ganska
bra och kommit ut ur krisen med ganska väl bibehållna krafter. De förmåner,

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
man pekat på att andra länders sjöfart haft, hava icke visat sig spela någon
avgörande roll, vilket kan bero på att vi här i Sverige trots allt ge rederinäringen
förmåner, som man kanske inte så gärna talar örn men som ändå
finnas där och som göra det möjligt för svensk sjöfart att hävda sig i konkurrensen
även ute på de stora vattnen.

Örn vi nu begränsa arbetstiden i överensstämmelse med det föreliggande förslaget,
kommer det då att inträda någon stor förändring i handelsflottans ställning?
Jag vill inte underskatta betydelsen av de ökade kostnader som uppkomma.
Vi ha inom departementet räknat fram en ökad kostnad av något
över 1,800,000 kronor. Jag vet ju, att man från rederinäringens håll vill påstå,
att kostnaden blir större, och framför allt säger man att det tillkommer
engångskostnader. Jag erkänner att det nog blir engångskostnader, men de
komma att bli mycket små, och de komma att slås ut på en mycket lång
följd av år med hänsyn till de dispensmöjligheter och övergångsbestämmelser
som finnas. Jag tror inte, att man på den punkten behöver befara, att det
blir några överväldigande svårigheter för rederinäringen. Att det däremot
skulle kosta mer i direkt ökning av hyror och andra direkta kostnader än vi
räknat med, det tror jag inte på. Det blir snarare tvärtom. Det blir långt
mindre kostnader med hänsyn till övergångsbestämmelserna och med hänsyn
till att vi icke tänka sätta bemanningsföreskrifterna i kraft. Det finns inom
sjöfarten kunniga människor, som säga, att det icke kommer att bli någon
ökning till en början, som man ens kommer att märka. Men oavsett detta: låt
oss hålla oss till denna ökade belastning på ungefär 2 miljoner kronor. När
man då vet, att den svenska handelsflottans bruttoinkomst under det allra
sämsta året var 250 miljoner och under det bästa 400 miljoner kronor, så betyder
denna ökade belastning 0.5—0.8 procent av bruttoinkomsten. Jag tror
inte det anses, att denna siffra skulle lia någon verklig betydelse, och det har
den inte heller. Det är inte för handelsflottan i gemen, man behöver ha några
farhågor, utan det som gör, att man här verkligen kan hysa en viss betänksamhet,
är att kostnaden, örn den kommer, till ganska stor del kommer att
läggas på en mindre del av tonnaget, nämligen det som ligger i storleksklassen
2,000—3,000 ton. På denna del, ungefär 10 procent av tonnaget, kommer väl
bort emot två tredjedelar av kostnaderna. Men örn man går till Svensk Skeppslista
och försöker utforska, vilka fartyg det egentligen är, som ligga i denna
grupp, och när de äro byggda, t. ex., och man sedan tar hänsyn till dispensbestämmelserna,
övergångsbestämmelserna samt den omständigheten, att vi
icke tänka sätta bemanningsföreskrifterna i kraft, då kommer jag till den uppfattningen,
att det kommer att gå även för denna tonnagegrupp att bära dessa
bördor, utan att det blir någon katastrof.

Man säger också: nu skall man genomföra denna lagstiftning, när en ny
kristid är i antågande. Man pekar på uppläggningssiffror och man läser ju
i tidningarna örn det allra förskräckligaste, _ som inträffat på sista tiden i
fråga örn uppläggning av svenskt tonnage. Även här är det svartmålningar,
som icke hålla stånd inför ett kritiskt betraktelsesätt. Örn man som kommerskollegiet
gör tar bort säsonguppläggningen, reparanderna och fartygen under
300 ton, som icke ingå i statistiken, finner man, att uppläggningen är lägre
för april månad än den var för mars. Utvecklingen går alltså inte emot en
större uppläggning utan mot en mindre, såvitt man kan bedöma. Örn man
vidare jämför uppläggningen under detta år med uppläggningen motsvarande
månader under de gångna åren, finner man att kanske inte under 1931 men
under alla åren 1932—1936 var uppläggningen tre gånger så stor under april
månad som uppläggningen är i år. Det kan vara tråkigt med en uppläggning
på 100,000 ton. som vi ungefär lia för närvarande, men i jämförelse med kris -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.'')
tidens uppläggning få vi väl ändå säga, att siffrorna inte tyda på att en kris
är omedelbart förestående.

Man fäster också uppmärksamheten på frakternas utveckling, och det är ju
visst och sant, att örn jag tar toppunkten av frakterna under början av förra
året — en toppunkt som knappast uppnåtts förr — och jämför den med dagens
fraktsiffror, så äro dessa lägre. Man får ju komma ihåg, att de fraktsiffror
som finnas i statistiken äro trampfrakterna — linjefrakterna har man inte på
samma sätt reda på. Men det visar sig att frakterna av i dag icke äro lägre än
de voro år 1928. Huruvida de äro på väg mot en sänkning i framtiden eller en
stigning, det kunna vi inte säga någonting om. Den allra sista tiden har
ju närmast burit vittne örn en liten ansats till åtstramning. Jag vill för min del
inte på något sätt gå i god för att vi inte stå inför sämre tider, det vet ju ingen
människa någonting örn. Det kan bli sämre tider och det kan bli bättre, men
de tecken i fråga om sjöfarten, som man särskilt hänvisat till, kunna icke utgöra
underlag för påståendet, att vi här stå omedelbart inför en svår nedgångsperiod.
Det är inte så, och därför menar jag, att man inte behöver se så hopplöst
på situationen, som man på vissa håll gör. Och när herr Nordborg i interpellationens
första punkt frågar mig på följande sätt: »Anser herr statsrådet
att vår redan i konkurrensen med andra länder ofördelaktigt ställda sjöfartsnäring
kan hävda sin ställning på ett sätt, som är förenligt med landets intressen,
i det fall att densamma belastas med de ytterligare utgifter, som komma
att förorsakas tillfölje genomförandet av de förebådade förslagen till skärpt
sjöarbetstidslag och lag örn semester?», svarar jag, att jag ser inte hopplöst på
ett jakande besvarande av denna fråga.

Om det nu mot förmodan skulle gå på det sättet att det blir mycket sämre
tider, att det blir så svårt för vår sjöfartsnäring att det uppstår verklig fara
för att den skall försvagas på ett sådant sätt att vi anse oss inte kunna låta det
fortgå, vad skola vi då göra? Ja, då kommer jag tillbaka till den fråga jag tog
upp i början av mitt anförande: skola vi då ock säga till de anställda »nu är det
ni, som skola taga riskerna, nu skola ni ha sämre anställningsvillkor för att vi
skola kunna bibehålla företagsamheten vid sin plats, kapitalet vid sin ränta och
landet vid sin styrka?» Nej, det skola vi inte göra, och jag kommer då tillbaka
till vad jag tillät mig yttra i propositionen, om att allesammans i ett sådant läge
få hjälpa till, Sverige såsom samhälle och alla svenska medborgare få hjälpa till
för att ge näringen det stöd den kan behöva. Därvid kommer helt naturligt
subventionsfrågan i förgrunden.

Finns det då några möjligheter att vidtaga internationella åtgärder för att få
bort dessa driftssubventioner och osunda konkurrensförhållanden de olika handelsflottorna
emellan?

Den svenska regeringen har vänt sig till grannländernas regeringar och efterhört
deras ståndpunkt till frågan örn en aktion i det hänseendet på det internationella
planet och vi avvakta lämpligt tillfälle för att göra de framstötar, som
kunna göras. Det skall icke från den nuvarande regeringens sida försummas
något tillfälle att även taga initiativ i det avseendet, men naturligtvis kan jag
för min del inte säga någonting örn resultatet. När det gäller sådana ting, kan
man inte ställa sig alltför förhoppningsfull. Man vet ju hur många olika ting
det är som inverka, när det gäller sådana frågor. Skulle vi inte kunna få bort
de osunda konkurrensförhållandena på detta område, måste vi naturligtvis å
vår sida undersöka vad vi kunna göra för att med särskild styrka stödja vår
handelsflotta. Ty en sjöfartsnäring vilja vi ha, det tror jag att alla i landet
äro ense örn.

Jag vill så peka på, liksom jag förut gjorde, att det ligger inför riksdagen ett
förslag till ändring av skattelagstiftningen, vilket otvivelaktigt kommer att

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
spela större roll i uppmuntrande riktning för sjöfartsnäringen än för någon annanny
de svenska näringsgrenarna. Häromdagen beslöt riksdagen en skrivelse
till Kungl. Maj :t örn utredning beträffande möjligheterna att underlätta ombyggnaden
av den mindre skeppsfartens fartyg. Vad skulle väl då hindra oss
att taga upp samma fråga och låta den i stället gälla: vad skola vi göra från
samhällets sida för att stödja moderniseringen och ombyggnaden av det svenska
handelstonnaget, ifall det behövs? Vi skola väl hellre göra något sådant än att
gå ut och säga till de i sjöfarten anställda: »Sjöfartens upprätthållande fordrar
att ni arbeta under sämre sociala villkor än andra grupper inom samhället.»

Jag menar sålunda att stöd från samhällets sida kan lämnas sjöfartsnäringen
på åtskilliga områden utan att ett sådant stöd skall taga formen av driftssubventioner,
som direkt uppmana till ett underbjudande i fraktavseende och till ett
priskrig ute på fraktmarknaden.

Interpellantens andra och tredje fråga lydde: »2) Avser herr statsrådet att
taga initiativ till en internationell aktion i syfte att bekämpa subventionsåtgärder
för främmande länders fartyg och i så fall anser herr statsrådet att ett positivt
resultat kan vara att förvänta inom rimlig tid?

3) Avser herr statsrådet att vidtaga åtgärder, som kunna bidraga till att
återvinna den tonnagekvantitet, som under den senaste kristiden förlorats, och
att i övrigt befordra sjöfartsnäringens utveckling och förkovran?»

Jag anser mig med det jag nyss anfört ha svarat på båda dessa frågor.

Jag kommer nu slutligen över till ett annat spörsmål, nämligen frågan örn
Sverige ensamt kan genomföra en lagstiftning sådan som den förevarande, eller
örn vi skola avvakta att komma i sällskap med andra länder?

Jag vill då först påpeka, att såväl England som Tyskland ha infört treskiftssystemet
i sina handelsflottor. Dessa länder befinna sig sålunda redan
ganska nära den ståndpunkt, som den föreslagna lagstiftningen här innebär.
Vi veta dessutom, att det i Norge för närvarande föreligger en proposition inför
stortinget med förslag till lagstiftning beträffande sjöarbetstiden. Det är
bekant —- det har framgått av uttalanden i pressen — att i Danmark ett förslag
örn sjöarbetstidslag kommer att i oktober månad i år föreläggas den danska
riksdagen, och jag har rätt att säga beträffande Finland, att den kommitté,
sorn arbetat med samma fråga där, är färdig att framlägga ett förslag till finsk
sjöarbetstidslag. Jag har goda underrättelser på den punkten örn att det finns
utsikter att en finsk sjöarbetstidslag kommer att till hösten föreläggas den
finska riksdagen. Det finns alltså vissa förutsättningar för att nordens stater
skola komma på samma linje i denna fråga. När därtill lägges, att England
och Tyskland, de största sjöfartsnationerna i vårt grannskap, ha vidtagit anordningar,
som i hög grad motsvara den föreslagna svenska lagstiftningen, är
det ju tydligt, att vi inte komma att stå ensamma med lagstadgad sjöarbetstid.

_ När man emellertid på den punkten har sagt: Vad är det som hindrar, att
vi nu taga denna lagstiftning med det förbehållet, att den icke träder i kraft
förrän samtidigt med att övriga nordiska länder antagit motsvarande lag?
vill jag yttra några ord om det nordiska samarbete, som pågått i denna sak.

Detta nordiska samarbete har bestått däri att vi från de olika nordiska ländernas
sida resonerat med varandra och konstaterat, dels att ett intresse finnes
för att skapa en lagstiftning med utgångspunkt från Genévekonventionen, dels
även att vi på alla håll önska, så snart det är möjligt, förelägga dylika lagförslag
för de olika folkrepresentationerna. Skulle man gå längre — örn man
skulle bestämma sig för ett gemensamt ikraftträdande av dylika lagar — skulle
detta icke kunna ske utan en formlig överenskommelse med bindande avtal
mellan de olika länderna örn en sådan sak. Det viktigaste vid detta samarbete

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
är således enligt min mening, att man konstaterar, att man är överens om att
sträva i viss bestämd riktning och att var och en inom sitt område skall söka
göra det bästa man kan. Skulle man däremot taga steget fullt ut och träffa
en överenskommelse, så vet man inte vilka komplikationer man kan råka ut för
och vilka missförstånd som kunna uppstå, och därför har jag för min del inte
velat gå den vägen. Jag skulle också i det läget vilja bestämt avråda den
svenska riksdagen från att fatta ett ensidigt beslut örn att vår lagstiftning beträffande
sjöarbetstiden icke skall träda i kraft förrän samtidigt med övriga
nordiska länders lagstiftning på det området.

Vi kunna icke överblicka, vilket mottagande ett sådan beslut skulle få i de
andra länderna, vi kunna icke avgöra, hur ett sådant skulle komma att tolkas,
och jag tror inte att det skulle vara till nytta för saken att besluta ett sådant
villkor. I detta sammanhang skulle jag vilja tillägga: Örn det nu är så, och
åtminstone förefaller det vara så, att man från folkpartiets sida anser, att ett
lagfästande av åttatimmarsprincipen för arbetstiden vid handelsflottan är en
sak, som måste komma, som tränger sig fram till lösning och som^måste genomföras
— och den uppfattningen hyser jag — är det väl ändå fråga örn, huruvida
icke det land, som kommer först, får vissa fördelar därigenom att man i
det landet hinner tidigare anpassa sig efter de ändrade förhållandena. Det
kan således inte finnas något skäl för att i nuvarande läge dröja med avgörandet
på denna punkt.

Vid mitt ställningstagande till frågan har jag resonerat som så: Vi ha här i
Sverige en provisorisk lag, som utlöpte förra året och som därefter ersatts med
en tillfällig lag för ett år, vi befinna oss därför i det läget att vi måste besluta
att någon lagstiftning skall tillämpas. När vi då äro på det klara med att en
lagstiftning, sådan som den föreliggande, är vad situationen just nu kräver,
finner jag det vara rimligast och riktigast att man tar steget ut och fattar
beslut örn en sådan lag.

Jag tror sålunda, att man ur alla synpunkter sett kan vara förvissad örn, att
den lagstiftning, som här föreslås, är så pass försiktig, och anpassar sig så väl
med hänsyn till det svenska näringslivets och den svenska sjöfartens bärkraft,
att man inte behöver befara bakslag, varför riksdagen utan tvekan kan bifalla
det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Nordborg: Herr talman! Jag skall be att få tacka herr statsrådet

och chefen för handelsdepartementet för hans svar på min interpellation. Jag
ser mig tyvärr icke i samma belägenhet som interpellanter vanligen bruka vara,
d. v. s. att de i förväg ha fått del av de synpunkter, som vederbörande statsråd
ämnar anföra, men jag skall ändå försöka att i vissa punkter beröra vad herr
statsrådet nu har framhållit.

Det är ju alldeles tydligt, att herr statsrådet från sin synpunkt måste se de
förhållanden, som kunna följa av ett lagfästande av vad som. föreslås i Kungl.
Maj :ts proposition angående sjöarbetstidslag, såsom någonting mera försvarbart
än vad t. ex. den part anser, som skall betala kostnaderna. Jag vill också
erkänna, att en del av herr statsrådets synpunkter äro mycket behjärtansvärda,
men huruvida de i alla delar överensstämma med de ekonomiska synpunkter,
som det kan vara nödvändigt att lägga på en fråga som denna, vill jag låta vara
osagt.

Herr statsrådet talade örn att han hade gått fram med varsamhet. Jag kan
inte dela denna uppfattning, ty det kan inte vara förenligt med varsamhetens
krav. att vi i vårt land före andra länder ansluta oss till denna Genévekonvention
genom att lagfästa dessa bestämmelser. Det talades också om att man på
grund av de dispensmöjligheter, som finnas, kan räkna med att lagen till en

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbelstidslag in. m. (Forts.)
början inte kommer att få så svåra ekonomiska verkningar. Med hänsyn till
nutidens fackföreningsväsen skulle jag dock tro, att det inte är mycket bevänt
med de förmåner, man kan uppnå genom dessa dispensmöjligheter. Jag har
alldeles klart för mig, att frågan örn extra ersättning åt det sjöfolk, som nu
tjänstgör i fartyg, där icke denna nya arbetstidslag kan tillämpas, kommer att
tagas upp vid nästa avtalsförhandling, och jag tror inte, att vare sig herr statsrådet
eller sjöfolkets representanter för sin del skulle vilja på nuvarande stadium
göra några utfästelser örn att så icke blir fallet.

Det sades också av herr statsrådet, att trampfarten måste gå tillbära i omfattning.
Ja, man kan ju se olika på saker och ting, men då trampfarten är
till nytta för landet, lär det väl ändå vara fråga värt, örn man utan vidare
skall kasta yxan i sjön och låta trampfarten försvinna, allra helst som trampfarten
ändå alltid kommer att behövas. Linjesjöfarten kan nämligen inte
övertaga trampfartens funktioner, även örn utvecklingen kommer att medföra
att trampfarten i många fall kanske får jämka med sig till förmån för linjesjöfarten.

Det talades vidare om att den engelska handelsflottan hade minskat ännu
mera än vår. Jag vill då framhålla, att England hade en oproportionerligt
stor handelsflotta före världskriget. Efter världskriget lia en hel del nationer
på olika sätt sökt öka sin handelsflotta så mycket som möjligt, vilket bland
annat har gått ut även över England. De engelska subventionerna, som herr
statsrådet också talade om, voro beroende av fraktmarknadens läge. I och
med att en redare kunde få en viss frakt för sitt fartyg, blev han utan subvention.
Därför står frågan fortfarande öppen i England, när subventionssystemet
där på nytt och, så gott som automatiskt, kommer att tillämpas. Herr
statsrådet erkände även. att subventionssystem förekomma i ett flertal olika
länder. I och med att detta erkännes, måste man ju också erkänna, att detta
måste vara till skada för andra länders sjöfartsnäringar, som icke komma i
åtnjutande av dylika subventioner. På vilka trader och till vilka belopp subventionen
än utgår, är den alltid ett medel till att kunna dumpa frakterna till
förfång för alla andra länders fraktfart.

Herr statsrådet säde i fråga om skattesystemen, att man i Norge hade ett
förmånligt avskrivningssystem beträffande sjöfartsnäringen, vilket också är
alldeles riktigt. Men dessutom har det i Norge varit så, att försäljningsvinster
vid försäljning av fartyg varit skattefria, för den händelse vederbörande rederi
skaffat ett nytt fartyg inom två år efter försäljningen. Då det nu ställes i
utsikt, att vi skola få en liknande bestämmelse i Sverige, vill jag naturligtvis
säga, att vi äro mycket tacksamma härför. Jag skulle bara vilja tillfoga, att
det är ingen dag för tidigt att så sker, ty det kommer naturligtvis att dröja
många år, innan de gynnsamma verkningarna därav kunna visa sig på samma
sätt som i Norge. Just denna skattefrihet har nämligen ansetts vara till stor
del anledningen till att man i Norge har fått ett så modernt och utökat tonnage.
Det norska tonnaget har undergått en alldeles otroligt stor ökning på senaste
tiden, och från engelsk sida ser man ej med blida ögon att något sådant har
kunnat ske.

Vidare talades om en del förmåner, som den svenska sjöfarten skulle åtnjuta.
Jag beklagar, att man inte fick veta, vilka dessa förmåner äro, ty det skulle
ju alltid ha varit trevligt att få kännedom örn vari dessa förmåner bestå.

Engångskostnadernas betydelse i anledning av detta lagförslag bagatelliserades
av herr statsrådet. Vi veta mycket väl, att det i många fall fordras utbyggnad
av ^fartygens skansar, toalettrum och mässar, samt att det kan behövas
nya livbåtar m. m. i och med att genom denna lags införande en ökad besättning
på fartygen blir erforderlig. Då man också vet, att priserna på varven

Nr 35.

Onsdagen den IS maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
för sådana arbetens utförande undan för undan lia stigit, förstår man, att rederierna
måste åsamkas stora kostnader genom lagens antagande. Det blir även
extra kostnader genom att fartygen, för att få dessa omändringar utförda, få
lov att ligga på varv under någon tid, eftersom ändringarna icke hinna göras
under den tid fartygen under vanliga förhållanden ligga i hamn.

I dessa engångskostnader ha icke heller medräknats de utgifter, som komma
att bli en följd av den minskade arbetstiden för kökspersonalen. I propositionen
har sagts, att man skall kunna med en rationalisering därvidlag åstadkomma
sådana förbättringar, att arbetstiden icke behöver utökas med övertid. Därvidlag
tror jag att vi få vara beredda på en missräkning. Kökspersonalen sköter
sig nämligen i allmänhet själv, och det är mycket svårt för någon att kontrollera,
hur och när den arbetar. Således kan nian förvänta att det blir nödvändigt
med övertidsarbete för denna personal, men då det i propositionen finns
en bestämmelse om att övertid inte får tagas ut regelbundet, kommer man på
grund därav att bli tvungen anställa extra personal i de fall då möjligheten att
använda övertid inte räcker till. Detta kommer givetvis att medföra en ganska
avsevärd utgiftsökning för rederierna.

Då herr statsrådet sedan talade örn, att han sammanträffat med redare, som
yttrat, att det inte kommer att spela någon roll, örn denna lag nu genomföres,
vill jag säga, att ettdera måste det lia varit redare, för vilka det inte spelar
någon roll örn företaget går med förlust — jag vet inte, örn jag är på rätt bog
därvidlag i mitt antagande — eller också har det varit någon redare, som, på
grund av herr statsrådets charmerande framställning av detta förslag och av
konsekvenserna därav, vid det tillfället kommit att anse olägenheterna vara av
mindre betydelse. Men jag är säker örn att ifall denne redare kommer till mig,
så får jag höra något helt annat.

I anledning av uppgiften örn, att uppläggningen av tonnage skulle lia varit
mindre i april än under mars månad detta år, kan jag. meddela,. att uppläggningen
var störst den 1 maj i år •— senare siffror har jag inte till förfogande
—• och då var uppläggningssiffran sju procent. En jämförelse med motsvarande
siffror för Norge och Danmark visar, att vår uppläggning var mer än
dubbelt så stor som i dessa länder, vilkas uppläggningssiffror beräknas^ till
omkring tre procent, i ena fallet någon decimal lägre och i andra fallet något
högre.

Herr statsrådets uttalade åsikt, att man inte skall lämna sjöfarten åt sitt
öde utan hjälpa den, om det är nödvändigt, kan vara tacknämligt. Jag vill
dock påpeka, att den hjälp, man kan få därvidlag, kommer att betraktas som
subsidiering. Skulle staten t. ex. ge sjöfarten anslag till modernisering och
nybyggnader, är det klart som dagen, att det blir ett slags subsidier. Vi lia
för närvarande möjlighet att få låna pengar av staten, men räntesatsen för lånen
från denna rederilånefond är satt så hög, att nian inte får den nytta därav
som man skulle kunna ha. I och med att man sänker räntesatsen under
den normala eller lämnar räntefria lån, blir det en form av subsidier, hur man
än förklarar saken.

Beträffande frågan om subventionernas avskaffande i decander, där de förekomma,
är jag herr statsrådet mycket tacksam för att frågan tagits upp efter
framställning från de nordiska ländernas rederiföreningar. Men .jag delar
uppfattningen, att det troligtvis är ganska hopplöst att åtminstone inom rimlig
tid kunna räkna med någon framgång därvidlag, och jag vet, att läget hittills
icke har varit sådant, att de nordiska ländernas regeringar ansett sig böra
göra en framställning hos engelska regeringen om samarbete. Detta hör samman
med det politiska läget i världen, som numera tar all statsmännens tid i
anspråk. Jag vill ändå i detta sammanhang framhålla, att jag anser att det

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbelstidslag m. m. (Forts.)
effektivaste sättet för att arbeta för subventionernas avskaffande vore, att
internationella arbetsbyrån i Genéve toge elef såsom sin första och största uppgift
att söka^ förmå alla de länder, som lämna subsidier till sin sjöfart, att
frångå ett ^sadant oekonomiskt system. Sedan skulle internationella arbetsbyran
ha något bättre utsikter att få igenom sina förslag än vad som för närvarande
är fallet.

Det nämndes också att bestämmelser numera finnas i både England och
.Tyskland, som äro^ likvärdiga med vad som här föreslås för Sverige. Detta
är inte riktigt. Salunda finns det i England inte alls någon lagstiftning,
utan ett kollektivavtal ingånget mellan sjöfolket och redarna, och därvid är att
märka,, att i stället för att tonnagegränseii i det Ilar föreliggande förslaget är
satt till 2,000 bruttoton, är gränsen där satt till 2,500 bruttoton. Man skall
också komma ihåg, att när det gäller närtrafik, anse engelsmännen så gott
sorn hela Nordsjön som »home trade». Örn vi däremot sticka näsan in i Nordsjön
blir det en annan trade, jämställd med oceantrafik.

Vad Tyskland beträffar vet jag inte örn det finns lagbestämmelser eller örn
det är avtal. ^ Men det vet jag, att det från statens sida betalas subsidier, till
och med på så sätt att 20 procent av lönerna till de ombord anställda ha betalats
av statsmedel. Vi kunna även tala örn Frankrike, där sjöfarten egentligen
i alla tider haft subsidier. För ett pär år sedan ökades subsidierna i
det landet med den speciella och klara motiveringen, att det var med anledning
av ökade omkostnader i form av löner och förmåner till de ombord anställda.

. Syftet med genomförandet av det här ifrågavarande lagförslaget har ju angivits
vara, att man vill bereda dc ombord anställda samma sociala förmåner
som folk i land. Jag har varit sjöman själv, och fastän jag både i svenska
och utländska fartyg varit med örn ett sjömansliv, som varit långt hårdare än
vad .sorn nu för tiden kommer i fråga, missunnar jag på intet sätt sjöfolket
de förmåner, de hittills ha ernått. Jag missunnar dem inte heller ännu bättre
förmåner i framtiden.^ Men förutsättningen är att detta skall ske inom rimliga
gränser. Man måste hävda, att sjöfarten skall kunna arbeta under sådana
förhållanden, att den kan drivas i konkurrens med andra länder. Örn man
i strid med detta genomför dyrbara sociala anordningar och reformer, måste
näringens konkurrenskraft försvagas och hela näringslivet skadas, till förfång
även för de ombord på fartygen anställda. De senare krisårens verkningar
på sjöfartsnäringen ha tydligt och klart visat detta. Det blev under
den perioden bland de ombordvarande en stor arbetslöshet, och sjöfolket hade
då en mycket hård tid. För befälet kan man säga att situationen var ännu
värre, ty örn ett fartyg förliste, såldes eller skrotades ned, var det sedan
mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för befälet ombord att få anställning
på nytt på ett fartyg, och i samma ställning, helst örn det gällde ett mindre
rederi. I de större rederierna kunde saken te sig annorlunda. Men man får
komma ihåg, att örn en befälsperson söker ny plats i ett rederi, vill detta
rederi högst ogärna taga in^ annat än ungt folk. De personer i befälsställiring,
som tjänstgjort några år i ett rederi och som ha familj, äro oftast något
till åren komna. Därför hade befälet vid den tiden stora svårigheter att kunna
existera, örn man ens kan tala örn en existens därvidlag, ty någon hjälp
var det omöjligt att skaffa dem. De voro uteslutande hänvisade till arbete,
som de kunde komma över tillfälligtvis.

Under de senaste krisåren kom också rederinäringen, i synnerhet trampfarten,
i en mycket prekär situation. Bland annat decimerades vårt tonnage avsevärt
genom försäljningar till utlandet och genom nedskrotningar. För alla,

Första kammarens protokoll 1938. Nr 35. 2

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.) _ _ o

som voro beroende av näringen, var detta givetvis synnerligen svart. Man iar
också tänka på att inte bara sjöfolket utan även många andra, som direkt eller
indirekt lia med denna näring att skaffa äro mer eller mindre beroende av
densamma. På den grunden blir en tillbakagång i näringen skadlig för aila
och inte minst för landet. Har man en annan inställning mäste den strida
mot alla ekonomiska begrepp. Ingen advokatyr kan rubba på de ekonomiska

lagarna därvidlag. ......

Sjöfarten är som andra näringar utsatt för växlingar, men kanske i högre
grad än någon annan. Och i och med att vi kunna bevara vår konkurrenskraft
så mycket som möjligt, desto mindre göra sig svårigheterna vid en växling
gällande, till nytta och båtnad för alla. Jag skall nu inte alls plädera för redareintresset,
ty det är så tillräckligt, örn jag haller mig till det rent allmänna
intresset. Vi få då komma ihåg att omkring 90 procent av alla våra transporter
till och från utlandet ombesörjas sjövägen. Varje fartyg är således en del
av Sverige eller en koloni, som tjänar pengar åt landet, ty även örn det är daliga
tider, bereder man i alla fall arbetsmöjligheter för de anställda och alla
andra, som lia med sjöfarten att skaffa. Varje last vi själva hunna taga till
Sverige, varje last vi kunna frakta till utlandet är en ekonomisk förman för
hela riket. Under ett krig är sjöfarten ännu mera nödvändig. Det visade sig
under världskriget hur svårt det var att kunna erhålla tillräckligt tonnage.
För att vi skulle kunna få in förnödenheter från utlandet eller bunkerkol för
våra fartyg fingo vi bl. a. lämna s. k. kompensationsfartyg. Vi miste dessutom
en hel del tonnage på grund av krigshändelser, och det rekvirerades till och med
fartyg utan vidare från de krigförande makterna, vilket allt gjorde, att det
många gånger var svårt att kunna få tillräckligt tonnage för landets försörj
ning I fråga örn vår handelsflottas ekonomiska betydelse för landet kan man
räkna med att i fredstid omkring hälften av bruttofrakterna kommer vår betalningsbalans
till godo. — År 1936 kunde således betalningsbalansen iorbattras
med 136 miljoner kronor, resten hade gått åt till utgifter och omkostnader av
olika slag i utlandet. Minskas då flottan, få vi räkna med att det blir en minskad
inkomst för landet, och redan den minskning av handelsflottan som har
skett, kan beräknas lia uppgått till stora belopp. Det är således för landet till
stor nytta att lia så stor handelsflotta som möjligt både i fred och i krig. _
Dragkampen har länge pågått mellan de olika länderna om att skatta sig sa
stor handelsflotta som möjligt. Därför har man betalat ut stora subsidier med
belopp av sådan storleksordning, att man tycker att det är någonting alldeles
otroligt. Vidare lämnas preferens för eget tonnage, d. v. s. egna laster skola
gå på det egna landets kölar. Man har i vissa länder tillämpat fördelaktigare
beskattningssystem, fördelaktig valuta har även i sin man hjälpt tili, för att
inte tala örn att i en del länder omkostnaderna för fartygsdnften aro högst betydligt
lägre än i Sverige. Slutligen ha dessa handelsflottor förmanen av att
segla med ett mycket modernare tonnage än vi i Sverige, ty vårt tonnage är
omodernt och därför mindre konkurrenskraftigt. Ett ovedersägligt bevis för
att det inte är bra ställt med den svenska sjöfarten är att vi ha torlorat 12.6
procent av det tonnage vi hade vid slutet av år 1931. Sedan dess har tonnaget
under 1937 ökat med 1,300 ton, d. v. s. vad en östersjöbat representerar i tonnage.
Under första kvartalet i år ha vi, såsom herr statsrådet förklarade, fatt
en ökning som han anser vara avsevärd. Jag får dock göra gällande att med
den högkonjunktur, som rådde förra året, är detta ingenting märkvärdigt — jag
tycker tvärtom att det är märkvärdigare att vi inte fingo en ännu större ökning.
Nu lär det väl med den lågkonjunktur, som vi nu ha, knappast vara att förvänta
att ökningen skall fortgå ens på det sätt, sein skett under forsta kvartalet.
_Men man vet ju aldrig vad som kan hända; jag liksom herr statsrådet

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

.. „ Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

vill inte spa i konjunkturer, utan jag håller mig till de förhållanden, som nu
rada.

Den nu rådande dåliga fraktmarknaden återspeglar sig naturligtvis först och
främst i uppläggningarna. Att dessa inte kommit upp till vad som var fallet
under de hardaste krisåren kan väl ha sin förklaring däri, att rederierna under
elen konjunktur, som rådde i fjol, fingo en liten hjälp framåt, så att de bättre
kunna, halla ut. Ty man lägger inte upp ett fartyg i onödan. Man lägger inte
upp ett fartyg, även örn det gör en förlust, såvida inte förlusten blir större än
vad det kostar att ha ett fartyg upplagt. Vi få tänka på att i varje upplagt
fartyg är ett kapital investerat, som ändock kan göra anspråk på någon ränteavkastnmg.
Vidare skall man betala assuransavgifter och det fordras vaktmanskap
och tillsyn, förutom det att fartyget under en uppläggning anses lida

aTmiom det är. * gång. Man brukar även ta hänsyn till önskemålet
att halla befäl och besättning i verksamhet. Man lägger sålunda inte upp tonHaget
torrän det blir alltför oekonomiskt att hålla det i gång. Under kristiden
var emellertid en hel del tramprederiers ekonomi så ansträngd, att de inte kunde
tänka pa någonting annat än kraven för dagen.

„ Trampfarten var i synnerhet efter den långa krisen en illa medfaren näring,
S°in ?c .a ådagalagts genom kommerskollegii utredningar så sent som år
i r *1 °C i die si/fro^ sorn av kommerskollegium därvidlag framlades, ha icke
blivit vederlagda. Följderna härav gåvo sig också till känna genom arbetslöshet,
konkurser och likvidationer, nedskrivningar av aktiekapital, tvångsförsäljningar
av tonnage till utländska konkurrenter, nedskrotningar, eftersättande av
behövliga avskrivningar, moderniseringar och förnyelse av tonnage samt uteblivna
utdelningar till aktieägarna,

. Under sådana förhållanden kan man utan att åberopa kommerskollegii utredningar
påstå, att åtminstone en stor del av trampflottan, d. v. s. den del som
lyckades överleva krisen, hade en minst sagt svag ekonomisk ställning. I anledning
härav fick också kommerskollegium på riksdagens anmodan av Kungl.
Maj :t i uppdrag att göra en utredning angående handelsflottans läge och benov.
oom resultat av denna utredning sammanfattar kollegium sitt omdöme örn
läget för den svenska sjöfarten på följande sätt, som jag skall tillåta mig att
citera:

. »U^n sjöfartsekonomiska utredningen måste, såsom framgår av den förut
i stark sammanfattning lämnade redogörelsen, anses giva vid handen, att den
kris, som näringslivet genomgått och som ännu icke kan anses hava upphört för
sjöfarten för denna senares vidkommande, särskilt för vissa delar därav, mediort
mycket betänkliga verkningar. Vår linjefart torde kunna sägas hava örn
Unr V1iSS ^sträckning under rätt betydande svårigheter, rett sig förhållandevis
tillfredsställande. Däremot har i avsevärd utsträckning vår trampfart, på
grund av otillfredsställande driftsresultat under en följd av år kommit i ett
prekärt läge.---

Det otillfredsställande läget inom företrädesvis svensk trampfart karakteriseras
i första hand genom under en följd av år bristande balans mellan inkomster
och utgifter i rörelsen, d. v. s. i stor utsträckning förekommande driftsunderskott
eller, dår driftsöverskott förekommit, alltför låga sådana

Genom driftsunderskotten, särskilt där sådana förekommit under en följd
av ar, har företagens likviditet blivit ansträngd eller otillfredsställande Även
örn den omfattning, vari likviditetssvårigheter förefinnas, icke kan anses vara
sadan, att en allmän likviditetskris kan sågas föreligga inom trampfarten, måsfe
dock med stöd av den förebragta utredningen konstateras, att svårigheterna
av denna ari förekomma i betydande utsträckning.

De sini förda staf istisk-okonomiska undersökningarna rörande sjöfarten hava

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag rn. rn. (Forts.)
vidare visat, att bokföringsvärdena på fartygen, särskilt inom trampilottan,
i stor utsträckning ligga väsentligt över de antagliga marknadsvärdena, ett
förhållande som säkerligen främst har sin orsak i att de otillfredsstäLande
driftsresultaten under jämförelsevis lang tid icke lämnat rum för tillräckliga
eller, ofta, ens några avskrivningar å tonnaget. Härigenom och genom andra
på frågan inverkande faktorer har företagens allmänna ekonomiska ställning
blivit i många fall undergrävd och i andra, i betydande antal förekommande
fall, avsevärt försvagad. . . _ . _ .

En konsekvens härav har i sin tur slutligen blivit, att var trampiiotta i
väsentlig omfattning arbetar med omodernt tonnage, vilket att döma av föreliggande
utredning i varje fall genomsnittligt sett är mindre konkurrenskraftigt
och mindre räntabelt än det mera moderna.»

Detta uttalande avgavs år 1936 av kommerskollegium. Sedan dess. ha vi
haft en högkonjunktur, men svenskt fraktindex hade redan i februari återgått
till det index, som var gällande när man kan anse att den goda konjunkturen
under år 1936 tog sin början.

Ingen, kan förvåna sig över om sjöfartens utövare under sådana iörnailanden
äro bekymrade över att Kungl. Majit lägger fram ett förslag, som onekligen
kommer att förorsaka sjöfarten stora kostnader. Men det är inte nog med
denna arbetstidslag. Dessutom framlägges ett förslag örn semester, som skall
tillämpas även för sjöfolket — som även skola inbegripas i den allmänna semesterlagen.
Nu förhåller det sig så att år 1936 fattades i Genéve beslut örn
två semesterkonventioner, och där delades frågan upp så att den ena konventionen
gällde arbetare i land och den andra konventionen gällde för sjöfarande.
På basis av denna sjöfartskonvention utarbetades även ett lagförslag örn semester
för svenska sjömän. Detta tycks emellertid lia lagts pa hyllan, och i
stället skall sjöfolket inrangeras under den semesterlag, som avses för arbetare
i land. I detta sammanhang kan jag tillägga, att de bestämmelser, som i detta
avseende föreslås, äro långt strängare än vad man i Genéve hade ansett vara
lämpligt och som fastslagits i konventionen berörande de. ombord anställda.
Även örn sålunda en del eller alla länder komma att ratificera den i Genéve
beslutade semesterkonventionen för sjöfolk, få vi ha klart för oss, att vi i alla
fall åläggas strängare semesterbestämmelser, ifall vi inkorporeras i deli allmänna
semesterlagen, vilket kommer att betyda mycket stora .utgifter för sjöfarten.
Kostnaderna växa även därför att örn en man till sjöss skall ha semester,
måste man alltid skaffa en ersättare för honom, ty ^fartygen kunna
inte gå med mindre de lia en personal av en viss storlek. I många fall behövs
ej detta, då det gäller anställda, i land. Med den föreslagna semesterns längd
är det dessutom knappast troligt, att semestern skall i någon avsevärd del
kunna uttagas under den tid, då fartygen ligga i hamn. Det blir således mera
fråga örn en lagstadgad löneförhöjning.

Sedan ha vi något alldeles nytt, som herrarna säkerligen inte ha hört talas
örn. I Oslo har nyligen hållits en nordisk konferens angående tre nya Genévekonventioner,
av vilka den ena icke är av någon större betydelse för oss, medan
däremot de två andra komma att förorsaka sjöfarten avsevärda kostnader, vilket
även erkändes av de regeringsrepresentanter, som voro närvarande. I dessa
dagar har det, enligt vad jag förstår, redan utarbetats ett förslag till en nordisk
överenskommelse i frågan, som vi kunna förvänta inom kort tid.

Under sådana förhållanden och med alla dessa påbröd, som inte alls kunna komma
att uppvägas av den förebådade omläggningen av avskrivningssysteme.t i
skattehänseende, kommer det enligt min uppfattning att bli omöjligt att taga tillbaka
den tonnagekvantitet, som vi förlorat, och en ökad tillbakagång av vår sjöfart
kan förväntas bli följden. Detta har handelsministern även själv förut -

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

torsia!/ lill sjöartetstidslau m. m. (Forts.)
sett, och utskottet Ilar förutsett det i ännu högre grad. Jag har tidigare vid
olika tillfallen frainhallit, att om man förutser någonting sådant, då hade
det varit mera konsekvent örn herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
samtidigt hade lågt fram ett förslag örn stödåtgärder för sjöfartsnäringen
med anhållan örn riksdagens bemyndigande att sätta dessa i funktion
örn och när sa skulle visa sig behövligt. Det tar som vi veta mycket lång tid
att genomfora någonting sådant här i Sverige, och jag emotser även, alla löften
till trots att förtjusningen i kamrarna, när det läggs fram något förslag i
denna riktning, inte kommer att bli alltför stor. Dessutom kan man behöva
vidtaga åtgärder vid en tidpunkt, då riksdagen inte är samlad. Jag föreställer
ling också att för att sådana åtgärder skola kunna vidtagas, måste det först
förekomma utredningar etc. med justeringar och bearbetningar, som måste taga
lang tiel. Detta har andra lagutskottet tydligt insett, när utskottet framhåller
att man ber gora undersökningarna om sjöfartens stödjande .snarast möjligt’
lorsavitt de icke redan äro gjorda.

Vi ha även ämbetsverkens utlåtanden att hålla oss till i detta sammanhang.
Kommerskollegium och socialstyrelsen, som gemensamt i juli månad 1937 yttrade
sig över handelsdepartementets då utarbetade förslag i denna fråga lia
r-nSi?"ii i vara nödvändigt att i detta fall med hänsyn till sjöfartens säregna
förhållanden agna särskild uppmärksamhet åt dess räntabilitet. Efter att sedan
i korthet ha redogjort för resultatet av kollega förut omnämnda sjöfartsekonomiska
utredning ar 1936 framhöllo ämbetsverken, att den lättnad för åtminstone
utrikestrafiken,_ vilken i och med högkonjunkturen inträtt, icke kan
•a./mflrlli nstndkomma tillräcklig eller ens någon mera avsevärd sanering av
sjöfartens redan ar 1933 i betydande utsträckning mycket svåra ställning. För
att undvika missförstånd får jag framhålla, att därefter fortfor högkonjunkturen
någon tid, varför läget förbättrades, ehuru icke tillräckligt. De väsentliga
kostnader som den föreslagna reformen skulle innebära, förmodades efter av
ämbetsverken förordade jämkningar kunna bäras av sjöfarten så länge de goda
Iraktmarknadsförhallandena vörö rådande, men i och med en avsevärd försämring
av dessa måste svårigheter vållas förr eller senare, ej minst med hänsyn
till möjligheterna att tillgodose det erkända behovet av en fortgående moernisenng
av den svenska handelsflottans tonnage. Det syntes även ämbetsverken
angelaget att Sverige, innan ratificering sker, förvissar sig om att åtminstone
Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Sovjetunionen och Storbritannien
komma att ansluta sig till konventionerna. Att anslutning från
.tyskland, som ej ar medlem av arbetsbyrån, ej kan förväntas ansågs skapa
vissa betänkligheter. Den nämnda anslutningen från utländsk sida ansågo
dock ämbetsverken vara en huvudförutsättning för svensk ratificering, men
aven under den förutsättningen ansågs konkurrensen ej bli utjämnad, mest till
leijd av det i liera viktiga sjöfartsländer under olika forin förekommande subventionssystemet.
Ämbetsverkens slutomdöme blev en varning till varsamhet
med avseende pa genomförandet av författningar i här ifrågavarande ämnen.

.Lagrådet bär, som herrarna veta, senare i huvudsak anslutit sig lill ämbetsverkens
uppfattning. Nu är att märka, att kommerskollegium är det ämbetsverk,
som har näringarnas vårdande om hand, och socialstyrelsen det ämbetsverk,
som har den sociala välfärdsordningen till sin uppgift. Då dessa ämbetsverk
enhälligt mana tili en sådan försiktighet, som de bär lia gjort, anser lag
att det borde ha tagits mera hänsyn till dessa utlåtanden än som blivit fallet!

Det ar alldeles tydligt, att när andra länder ta dessa konventioner, måste
aven vi vara nied därom. Men vi få komma ihåg, alf den internationella arbetsbyran
tillkommit sorn ett instrument nied uppgift att genomföra konventioner
och rekommendationer, som genom ratifikationer skulle underlätta den inter -

Psr 35.

Onsdagen den IS maj 1938.

Forslay till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
nationella anslutningen till de av byrån föreslagna sociala reformerna. Det
har tyvärr icke blivit så med internationella arbetsbyrån. Dess konventioner
ha inte blivit ratificerade i den utsträckning, som man avsett. 53 nationer ha
deltagit i arbetsbyråns arbete och 58 konventioner lia antagits, men det finns
ingen konvention än så länge eller åtminstone till i oktober 1937. som har fatt
en sådan anslutning, att man kan tala om internationell anslutning. Fri konvention
har ratificerats av 35 stater, medan alla de andra blott ha ratificerats
av ett mindre antal stater, och jag vill i detta sammanhang säga, att en del av
de länder, som ha ratificerat konventionerna i fråga, i de flesta fall icke aro
av någon vidare stor betydelse. Ett exempel därpå är Luxemburg, sorn kanske
är den flitigaste nationen, då det gäller att ratificera Genévekonventionerna.

I länder av betydelse har man däremot ingen brådska alls med ratifikationerna.

Nu skola vi i Sverige alldeles gå förbi ratifikationsförfarandet. Har skola
vi, innan någon annan nation har ratificerat, lagfästa denna konvention med
till och med strängare bestämmelser i vissa fall. Det kan val ändå icke vara
riktigt, att vi på det sättet skola vara föregångslandet. Aven örn det skulle
vara så att herr statsrådets förmodan örn en allmän nordisk anslutning tili
detta förslag skulle komma till stånd, anser jag det vara en ganska klen trost,
därför att det finns andra länder, med vilka vi ha att konkurrera. Dessutom
anser jag att den brådska, som nu visas, genom att vi skola gå före de nordiska
länderna, är ganska onödig. Det märkliga ar även, att man aberopar det nordiska
samarbete, som har kommit till stånd och hela tiden försiggått; men da
det kommer till kritan, äro vi ändå först. . „

Sorn förhållandena lia utvecklat sig, producera papperskvarnarna i Geneve
konventioner och rekommendationer till ganska liten nytta, och enligt den uppfattning,
som jag haft i många år, är det för mycket begärt, att internationella
arbetsbyrån skall kunna krafsa kastanjerna ur elden för huvudsakligen en stat,
som har gått in för sociala lagstiftningar i sådan grad, att den intet högre
önskar än att andra länder skola komma i samma läge. Nu lia vi ju ett allas
krig mot alla inom sjöfarten. Varje nation försöker att komma över sa stor
del av transporterna över haven som möjligt, och under sådana förhållanden,
tror jag icke, att Genéve kan komma till några resultat. För den händelse någon
bemöter mig i denna punkt, ber jag att få överlämna åt framtiden att besvara
frågan. , .

Nu skola vi i alla fall gå längre än vad man beslutat i Geneve och i propositionen
har man i detta fall, då så är förhållandet, åberopat bestämmelser i gällande
kollektivavtal. Det är icke riktigt att åberopa^ någonting sadant, ty ett
kollektivavtal ingås för ett år och kan därför undergå ändringar. Ett kollektivavtal
beror även på parternas styrkeförhållanden, som ett annat år kunna
vara helt annorlunda. Att i förevarande fall åberopa avtalsöverenskommelser
mäste medföra, att man för framtiden måste undvika att i avtal ta m någon
bestämmelse angående något, som redan är lagfäst. ....

Nu är frågan, vart det skall leda med alla dessa nya palagor för sjöfarten.
Svaret tycks bli. att sjöfarten skall kunna tilldelas någon slags statlig fattighjälp.
Jag vet inte vad som kan ligga bakom detta, men nationalekonomiskt

kan det absolut inte vara. ..

Sedan lia vi en annan fråga. Utan att pa något satt vilja vara personlig,
måste jag ändå säga, att det är ganska märkligt, att vårt handelsdepartement,
som på sin tid tillkom därför att det behövdes ett statsorgan, som med sakkunskap
i avseende å näringslivets förhållanden och med insikt örn vad som
kunde vara ägnat att befordra dess utveckling och förkovran förenade förmågan
att framhålla näringarnas krav och föreslå lämpliga åtgärder att tillgodose
desamma, skall vara tvunget att komma fram med förslag, som give vis

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

. Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

icke kunna vara till någon nytta näringsekonomiskt sett. Nu vet jag mycket
viii, att den bestämmelsen har tillkommit, att handelsdepartementet är skyldigt
att även ta upp frågor örn förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.
Detta gör, att handelsdepartementet kommer i en dubbelställning, och jag får
säga, att inte måtte det vara roligt att vara handelsminister under sådana förhallanden.
För den händelse att handelsministern skulle vilja ta initiativ till
att frågan om departementets arbetsuppgifter tages under omprövning, skulle
jag för mm del hälsa detta med tillfredsställelse.

Nu gäller det i alla fall att ta ståndpunkt till den fråga vi diskutera, och då
har man enligt min mening att välja på två vägar. Den ena vägen är att gå
pa Kungl. Maj:ts förslag, som i sig innebär en tillbakagång för sjöfartsnäringen,
såvida icke statsåtgärder komma att vidtagas. I detta fall måste jag
säga, att jag inte tror pa några löften örn statsåtgärder. Den andra vägen är
att bifalla herr Sandströms m. fl. reservation, som innebär, att sjöfartsnäringen
matte förskonas fran de av Kungl. Majit nu föreslagna pålagorna. För
kammaren gäller nu att avgöra, vilken väg man skall gå och även att ta ansvaret
därför.

Herr talman! I anslutning till den av herr Sandström m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen ber jag att få yrka avslag på den nu föredragna
första paragrafen.

..^■®rr ®er£’’ Kollert: Herr talman! Departementschefen har i sitt yttrande
} „ 1snna proposition uttalat, att det icke är en dag för tidigt, att det vidtas
** TF-* *a arbetstiden reglerad ombord på våra fartyg.

f mbn parsonliga del Ilar jag i likhet med en motionär i andra kammaren
tillåtit mig att motionera örn en del ändringar i vissa paragrafer i detta förslag
till lagtext, dag har bland annat ansett, att bestämmelsen örn att denna
lag skall tillämpas å fartyg, först när de uppgå till 2.000 registerton. d. v. s.
en lastkapacitet mellan 3,000 och 4,000 ton dödvikt, bör ändras därhän, att
man stannar vid en registertonkapacitet av 700. Emellertid har utskottet vid
behandlingen av dessa motioner inte ansett sig kunna ta någon hänsyn till
dem, och utskottet har också pa grund därav lämnat dem utan avseende.

„et är givet, att när man under en lång följd av år har deltagit i arbetet
pa svenska fartyg och även på utländska och sett huru förhållandena äro ordnade
- • vad avser arbetstiden och annat — har man frågat sig, örn icke "tiden
snart var mogen för att reglera arbetstiden för våra sjömän på svenska farvii
»i m?''11 ..^laIr sig den frågan, har man ju varit förvissad örn, att

ifall sådana åtgärder skulle vidtagas, kommer en kraftig opinion att resas från
rederinäringen och denna opinion är givetvis baserad på de ekonomiska intressen,
som äro investerade i rederiföretagen. Det är uppenbart, att inga åtgärder
av det slag, varom här är fråga, kunna vidtagas på något sätt med mindre
än att de bil förenade med^ökade kostnader — i vissa fall ganska stora kostnader
men frågan är då, örn man från social synpunkt skall hesitera för
dessa kostnader.

. Vl(1 genomförandet av lagen örn arbetstidens begränsning år 1918 framhölls
,iu, att denna förkortning av arbetstiden inom industrien och andra företag
skulle medföra verkliga katastrofer. Emellertid tror jag icke, att man nu i
dag inom arbetsgivarkretsar är beredd på att avge samma vittnesbörd. Man
har nog konstaterat, att dessa spådomar ingalunda ha slagit in. Det är givet,
att det har kostat pengar, men jag tror också, att man har vunnit ganska stora
fördelar. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att tala örn att före
genomförandet av attatimmarslagen i vårt land hade man, vad gäller rederinäringen,
i allmänhet det sa ordnat i sina certeparti — det gäller nu närmast

Nr 35.

Onsdagen den IS maj 193S.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
lossning av kol — att nian dagligen skulle lossa 350 ton. Fetta gällde, när
arbetstiden vid hamnarna var tio timmar. Sa genomfördes åttatimmarslagen,
och det var givet, att denna förkortning av arbetstiden skulle tas igen på något
sätt. Det blev emellertid icke ordnat på det sätt, nian spådde. Det ordnades
i stället på det sättet, att man nu vid lossning av kol i våra hamnar i
många fall har i sina certeparti inskrivet, att man skall lossa en kvantitet av
500 ton på åtta timmar. Detta bevisar, att det ingalunda har gått tillbaka
utan snarare andra vägen.

Nu har framför allt av den siste ärade talaren gentemot detta lagförslag framforts
en hel del argument, som säkerligen från hans utgångspunkter ha mycket
stor betydelse vid frågans avgörande. Örn vi emellertid titta litet närmare
på förhållandena, tror jag, att det icke är så förfärligt farligt, som han
i detta fall gör gällande. Jag har framför mig en statistik, som omfattar 18
fartyg, tillhörande redareföreningen, och dessa 18 fartyg motsvara den lastkapacitet,
som lagförslaget avser. Dessa fartyg, hade i vissa fall år 1919 en
besättning av 42 man, men år 1937 en besättning av allenast 34 man. På
detta sätt har man minskat manantalet ombord på fartygen. Medan man år
1921 hade 248 man ombord, för att nu ta ett fall, har man nu endast 217 man,
och medan man i ett annat fall hade 249 man ombord, har man nu endast 221.
Det framgår sålunda av denna statistik, att man redan vidtagit åtgärder, som
äro avsedda att åstadkomma besparingar i de utgifter, som äro förenade med
denna näring. Jag har här en annan statistik, som omfattar 173 av redareföreningens
fartyg, och av den framgår, att år 1937 var det sammanlagt 5,311
man ombord på dessa fartyg. Skulle den nu ifrågasatta lagbestämmelsen genomföras,
behöver besättningen på dessa fartyg inte utökas med mer än 248
man, och denna utökning skulle säkerligen inte ha den ruinerande verkan, som
man här vill påstå, och detta synnerligast, örn man ser saken mot bakgrunden
av de frakter på cirka 4 miljoner kronor, som man erhållit under föregående
år. Går jag sedan till en statistik från i år, finner jag, att det antal fartyg,
som denna statistik omfattar, har utökats från 173 till 174 och att manantalet
ombord på dessa fartyg är 5,460. För lagens genomförande erfordras i detta
fall en ökning av 202 man.

Det är alldeles uppenbart, att sjöfartsnäringen är utsatt för ganska kraftig
konkurrens från utländska rederier. Örn vi se på förhållandena inom de engelska
och tyska rederierna, vilka jämte de skandinaviska ligga oss närmast,
finna vi, att dessa tillämpa redan nu ungefär de bestämmelser, som man här
ifrågasätter skola träda i kraft. Under sådana omständigheter borde det icke
vara så stor fara för vårt land, örn vi genomförde denna lagbestämmelse.

Emot detta resonemang har man anfört, att vi här i Sverige inte borde gå
fram isolerade, utan att vi borde se till, att vi få sällskap med de övriga skandinaviska
länderna. På denna punkt har herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i sitt anförande givit tydligt och klart besked. Han har
talat om, att man i Norge och Danmark och jämväl Finland har för avsikt
att lägga fram ungefär enahanda lag beträffande arbetstiden ombord på sina
fartyg. Sålunda borde det från denna synpunkt icke anses vara något skäl,
som talade för att vi icke borde gå in för denna bestämmelse. Framhållandet
av denna synpunkt, att genomförandet av lagen borde anstå.tills den infördes
jämväl i Danmark, Finland och Norge, är huvudpunkten i den reservation,
som är avgiven av de frisinnade representanterna i utskottet. Då de emellertid
i övrigt i princip ha erkänt denna lagbestämmelses berättigande, borde den
upplysning, som herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet lämnat
i detta avseende, enligt min uppfattning kunna vara avgörande för deras ställningstagande.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Xr 35.

Förslå!) till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Nu talas det ju örn, att den svenska rederinäringen är utsatt för konkurrens
från utländska rederier, och det är nog också riktigt. När man talar om detta,
borde man kanske erinra sina egna landsmän örn vilka skyldigheter de böra
lia gentemot det svenska tonnaget. Man får ofantligt många gånger bevittna,
att svenska affärsmän befrakta på. utländska kölar varor, som de säkerligen
skulle kunna få lika billigt befraktade på svenska kölar. Det synes mig sålunda,
som örn man borde se till att man i detta avseende får till stånd en annan
ordning.

Vidare talar nian örn att det svenska tonnaget i jämförelse med det utländska,
och framför allt då det norska, är omodernt och därigenom mindre konkurrenskraftigt.
Jag måste på grund av den erfarenhet, som jag har, medge, att det
svenska tonnaget verkligen är mycket omodernt i jämförelse med det norska.
Men därför att det svenska tonnaget är mera omodernt än det norska, kan man
väl inte med fog göra gällande, att även den svenske sjömannen skall lia det
sämre än den norske. Det borde väl snarare vara så, att den svenska rederinäringens
män borde vara angelägna örn att modernisera sina fartyg, så att
de bli mer konkurrenskraftiga gentemot de utländska rederierna.

Man har här också framhållit, att rederinäringen inte förmår bära den utgiftsökning
på inte fullt 2 miljoner kronor, som skulle drabba redarföreningens
fartyg. Jag vet ju inte, i vad mån ett sådant påstående är riktigt, men
,jag har hört från andra rederiers representanter, att redarföreningens fartyg
mycket väl förmå bära denna utgift. Det ligger väl också närmast till hands
a.tt antaga, att detta senare påstående är det riktiga, då ju de fraktsiffror, som
nämnts i samband med den utgiftsökning, som för rederiernas vidkommande
skulle bli följden av lagens bestämmelser, tydligt bära vittnesbörd örn att rederierna
skulle tåla en sådan utgiftsökning.

Den lagbestämmelse, som nu är ifrågasatt att genomföras, är till sitt innehåll
inte på långt när sådan, som sjömännen egentligen hade rätt att fordra
med hänsyn till deras tunga arbete och de risker, som de ständigt äro utsatta
för. Då det emellertid inte för närvarande är möjligt att komma längre, än
vad som nu synes bli fallet, måste man säga sig, att detta förslag i alla fall
är ett steg på vägen mot att vi slutligen skola få det ordnat så. som det är
nödvändigt, för denna arbetargrupp.

Herr Nordborg sade i sitt anförande, att den nyligen framlagda lagen örn
semester även är avsedd att tillämpas för sjöfolket. Jag måste verkligen fråga
mig: varför skulle den inte det? Varför skulle inte sjöfolket liksom alla
andra arbetargrupper lia rätt till lagstadgad semester? Jag behöver väl inte
erinra om hur förhållandena på denna punkt tidigare ha varit. Det fanns ju
en tid, då en sjöman ombord på våra fartyg visserligen kunde få åtta dagars
semester, örn han anhöll därom, men mot vilka skyldigheter? För att han
skulle få denna semester måste han först skaffa sig en vikarie, och sedan
skulle han själv av sin månadslön avlöna vikarien. En semester av det slaget
måste man väl ändå anse vara sådan, att den vare sig tillfredsställer sjömännen
eller några andra.

Såsom denna fråga nu ligger till, är det egentligen inte så mycket att resonera
om, utan det är bara, som herr Nordborg sade, att ta ställning till alternativen:
bifall till utskottets hemställan eller också bifall till den vid ärendet
fogade reservationen. Då jag inte kunnat få min motion beaktad, och det
således gäller att taga ställning till dessa båda andra alternativ, måste jag,
herr talman, obetingat ansluta mig till utskottets hemställan, till vilken jag ber
att få yrka bifall.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Engler!) att avlämna en kungl, proposition.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till
sjöarbetstidslag
m. m.
(Forts.)

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 318, angående
statsbidrag för vårterminen 1938 till vissa allmänna läroverks ljusocli
vedkassor.

Fortsattes överläggningen angående 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande
nr 52 tillstyrkta förslaget till sjöarbetstidslag.

Herr Sandström: Herr talman! I min egenskap av reservant ber jag att

i den största korthet få redogöra för de huvudsynpunkter, som varit avgörande
för mig, när jag inte kunnat ansluta mig till utskottsmajoriteten vid dess tillstyrkande
av den kungl, propositionen med förslag till ny sjöarbetstidslag.

För kammarens ärade ledamöter torde det vara bekant, hurusom Sverige
bland de sjöfartsidkande nationerna intager en ganska blygsam plats i fråga
örn storleken av dess handelstonnage. Den svenska handelsflottan har en storlek,
som endast utgör omkring en fjärdedel av Norges handelstonnage. Men
det svenska handelstonnaget är likväl så pass stort, att det ungefär motsvarar
det sammanlagda handelstonnaget i våra båda grannländer Danmark och
Finland. Gentemot de tre andra nordiska länderna har Sverige svårt att härda
ut i konkurrensen ute på haven. Statsmakterna i Danmark och Norge ha -—
som min ärade kamrat i utskottet, herr Nordborg, förut framhållit — gentemot
sjöfartsnäringen intagit en långt mera förstående och välvillig inställning,
än vad som skett i vårt land. I Finland utgör dessutom, som bekant, den där
rådande lägre levnadsstandarden med lägre arbetslöner överallt inom näringslivet
en mycket stark faktor till Finlands favör i konkurrensen med grannlandet
Sverige, särskilt på de områden, där arbetslönens storlek är av avgörande
betydelse för en närings ekonomiska utbyte.

En annan allvarlig olägenhet för den svenska rederinäringen är uppenbarligen
— såsom också här framhållits under debatten — att dess tonnage till
stor del är föråldrat. Allvaret i situationen ökas än mer därigenom, att detta
föråldrade tonnage huvudsakligen står att finna inom trampflottan, vars betydelse
för Sverige icke bör underskattas. Trampfartygen utgöra nämligen den
rörligaste delen av handelstonnaget och äro därför särskilt väl rustade för att
kunna i fullt mått utnyttja fördelarna av en högkonjunktur, när denna uppenbarar
sig, samt att kunna verka utjämnande på Sveriges handelsbalans, som
ju alltid på papperet visar sig vara passiv, enär importen alltid är större än
exporten. Här åstadkommer trampflottan en utomordentligt värdefull utjämning
genom intjänandet av betydande kapital, som flyta in från utlandet.
Desto allvarligare är, med hänsyn härtill, den omständigheten, att just den
svenska trampflottan befinner sig i en betryckt situation, något som bland
annat tjnlligt framgår av det också här förut påpekade förhållandet, att för
närvarande en avsevärd del därav, eller inemot fjorton procent, är upplagd och
sålunda försatt ur bruk. Det torde även förtjäna framhållas, att tramprederiernas
ekonomi i allmänhet är rätt så svag och i varje fall icke så stark, som
de stora linjerederiernas. Nu har visserligen herr handelsministern under debatten
framhållit, att trampfarten, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
synes vara på väg att inskränkas överallt i världen. Riktigheten av denna
synpunkt har även bekräftats under frågans diskussion i andra lagutskottet.
Men icke förty tror jag, att herr Nordborg har rätt, när han under debatten här
i kammaren gjorde gällande, att sjöfartsnäringen icke bör vara i avsaknad av
ett tramptonnage, även örn linjefarten i viss mån utbreder sig på trampfartens
bekostnad. Jag tror därför, att man inte annat än med oro kan motse en
utveckling, som leder till att det svenska tramptonnaget försvinner från världsmarknaden.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

Redan av den korta skissering, som jag här gjort, torde framgå, att den
svenska rederinäringen icke befinner sig i ett så lyckligt ekonomiskt läge, att
den utan att nå bristningsgränsen kan åtaga sig ytterligare ekonomiska bördor.
Den lågkonjunktur, som varade från och med år 1931 till hösten år 1936,
har förra hösten återtagit sitt välde över rederinäringen, och den sista högkonjunkturen,
som blott räckte från hösten år 1936 till hösten 1937, var av så
kort varaktighet, att de ekonomiskt svaga rederierna inte därunder hunno
vinna en verklig återhämtning. De ökade utgifter, som genom den föreslagna
nya sjöarbetstidslagen skulle komma att åsamkas rederinäringen, ha av de
utredande ämbetsverken beräknats till 1.8 miljoner kronor men av rederinäringens
egna experter uppskattats till 3.7 miljoner kronor örn året. Detta är,
vilkendera siffran som nu må vara den mera verklighetsbetonade, ett avsevärt
årligt utgiftsbelopp, som kommer att belasta den svenska rederinäringen. Men
det är tyvärr ej nog härmed. På riksdagens bord ligger en annan proposition
med förslag till lag örn semester, jämväl omfattande sjöfartsnäringen. Denna
sistnämnda lag kommer givetvis att väsentligt stegra åtminstone ett stort antal
rederiers utgiftskonton.

Man må vara statsrådet och chefen för handelsdepartementet uppriktigt
tacksam för att lian inte redan vid denna riksdag velat gå in för framläggandet
av en ny bemanningslag. Det torde emellertid inte dröja alltför länge,
innan även denna sistnämnda reform i huvudsaklig överensstämmelse med ett
av internationella arbetsorganisationens generalkonferens utarbetat förslag anses
kräva sin lösning, och också den kommer då att medföra högst betydligt
ökade utgifter för den svenska rederinäringen.

När den svenska riksdagen år 1934 genom ett samgående mellan de borgerliga
partierna ställde sig avvisande mot regeringens då framlagda förslag örn
en mindre vittgående reform beträffande sjöarbetstidslagen, motiverades riksdagens
ställningstagande bland annat med en hänvisning till rederinäringens
betryckta läge. Man har då anledning att fråga sig, örn situationen härutinnan
nu är en annan än då. Detta spörsmål kan inte annat än besvaras nekande.
Departementschefen har också i sin plädering för det nu framlagda förslaget
egentligen inte kunnat åberopa något annat skäl, än att tiden nu bör vara inne
för att jämväl sjöfolket skall komma i åtnjutande av den förmån, som åttatimmarsarbetsdagen
medför. Enligt den synvinkel, som anlägges av det politiska
parti jag tillhör, måste emellertid en reform av den art, varom det här
är fråga, föregås av en utredning, som visar, att den näring, som beröres av
den ifrågasatta reformen, verkligen förmår att bära de ökade bördor, som
man vill pålägga densamma. Efter vad jag förut sökt visa. kan detta i förevarande
hänseende icke anses vara fallet. Tvärtom synes den svenska rederinäringens
betryckta läge under rådande lågkonjunktur böra mana till mycket
stor försiktighet från statsmakternas sida gentemot sjöfartsnäringen beträffande
dess möjlighet att härda ut i den svåra konkurrensen. Enligt mitt sätt
att se på denna fråga är sakläget i verkligheten sådant, att det varit mera
påkallat att söka ingripa stödjande till förmån för sjöfartsnäringen och att
sålunda här söka hjälpa i stället för att stjälpa.

Sjöfolkets arbetstid och övriga förhållanden synas ej heller enligt nu gällande
lagstiftning vara så betungande för personalen, att enbart på grund därav
en reform på området måste anses vara oundgängligen påkallad. I detta
sammanhang tillåter jag mig erinra örn vad som för ett par dagar sedan yttrades
av cn ärad kammarledamot, sorn framhöll, hurusom den dagliga arbetstiden
för de mindre jordbrukarnas hustrur här i landet inte vore inskränkt till
åtta timmar, utan ofta stege till det dubbla. T samma belägenhet befinna sig
fortfarande de talrika grupper av svenska medborgare, som äro egna mindre

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
företagare, exempelvis bönder och hantverkare. För dessa medborgargrupper
är arbetstiden säkerligen inte i regel inskränkt till åtta timmar per dag. Jag
har velat erinra om detta, när herr handelsministern här i kammaren nyss
liksom sökte att spela ut de kategorier av kroppsarbetare, som redan äro i
åtnjutande av en reglerad åtta timmars arbetsdag, mot de övriga grupper arbetstagare,
som ännu inte äro i besittning av denna förmån.

Under hänvisning till vad jag nu i korthet anfört ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på den till behandling föreliggande paragrafen i utskottets utlåtande.

Herr Norman: Herr talman! De olika synpunkter, som kunna läggas på
det föreliggande lagstiftningsspörsmålet, lia i stor utsträckning redan kommit
fram under den debatt, som försiggått här. Om jag skulle inlåta mig på olika detaljer
i det framlagda förslaget, skulle det därför endast bli en upprepning
av vad som förut har blivit sagt.

Jag vill emellertid erinra om att det grundläggande vid denna frågas behandling
har från början varit behovet av en överarbetning av vår nu gällande
sjöarbetstidslag. Denna trädde i kraft, vill jag minnas, år 1920 som ett
provisorium, och har sedan gång efter annan utan några nämnvärda förändringar
förlängts till sin giltighetstid. Att det ur olika synpunkter gjort sig
gällande ett mycket starkt behov av en överarbetning av den gällande lagen,
framgår ju av den befattning, som riksdagen vid olika tillfällen haft att ta
med dessa lagbestämmelser. Det är också enligt min mening helt naturligt,
att man, när man nu är inriktad på en definitiv reglering av sjöfolkets arbetstidsspörsmål,
i görligaste mån söker tillämpa de arbetstidsreglerande bestämmelser,
som i stor utsträckning gälla beträffande annat lönearbete. De anställda,
som det här är fråga örn, lia otvivelaktigt samma rätt att kräva, att
det allmänna tar hänsyn till deras sociala intressen, som övriga arbetargrupper.
Åttatimmarsprincipen tillämpas visserligen inte i sin fulla utsträckning i det
nu föreliggande lagförslaget, men det innebär en utsträckt tillämpning av denna
princip.

Man har i detta sammanhang också haft att överväga bestämmelserna i det
konventionsförslag, som blivit utarbetat, sedan riksdagen sist hade ärendet
under behandling. Utskottet har funnit det helt naturligt, att dessa synpunkler
också böra bli beaktade, när man nu inriktat sig på att få till stånd en
överarbetning av den gällande lagstiftningen. Men dessa konventionsbestämmelser
ha inte, efter vad jag kunnat förstå — åtminstone har inte utskottet
fattat det så — varit det primära, utan det primära har, som jag nyss sade,
varit behovet av en reformering av den nu gällande lagstiftningen, och man
har då samtidigt syftat till att den blivande lagstiftningen skulle bli sådan,
att möjligheter förefinnas för en ratificering av konventionsförslaget. Dessutom
har man beaktat önskvärdheten av likartade bestämmelser i hela den
nordiska lagstiftningen. Det resultat, som från dessa olika utgångspunkter
framkommit, har utskottet funnit vara sådant, att utskottet kunnat tillstyrka
propositionen.

Vi hörde nyss av en föregående talare, att sjöfolkets intressen inte Ira kunnat
bli helt tillgodosedda genom det föreliggande förslaget. Det har säkerligen
hos en del ledamöter av utskottet funnits en önskan att kunna tillgodose
sjöfolkets berättigade intressen i ännu större utsträckning, än som skett i lagförslaget,
men vi ha i utskottet inte kunnat undgå att också ta hänsyn till
nödvändigheten att här göra en lämplig avvägning. Det problemet föreligger
ju alltid, när statsmakterna ha att ta ståndpunkt till en social reform, som i
hög grad berör näringslivet, att man måste avväga mellan de olika intressena,

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
alltså mellan de sociala synpunkter, som i sig själva äro berättigade, och de
ekonomiska möjligheterna att för tillfället kunna åstadkomma ett visst resultat.
Det har ju här svartmålats rätt starkt beträffande svårigheterna för den
näringsgren, som det här är fråga om, att kunna bära de ökade kostnader, som
en vidgad sociallagstiftning på detta område kommer att medföra. Man måste
emellertid då ställa sig den fråga, sorn handelsministern här framställde, nämligen:
kan det, när vi, såsom också här starkt understrukits och som ingen vill
förneka, ha behov av en blomstrande sjöfartsnäring, vara rimligt att lägga en
större börda på lönearbetarna inom denna näring än på andra medborgargrupper,
för att denna blomstring skall kunna komma till stånd eller vidmakthållas?
Utskottets majoritet har inte kunnat komma till någon annan uppfattning,
än att, örn det kommer att visa sig, att det blir ekonomiska svårigheter
för sjöfartsnäringens upprätthållande i en ur landets synpunkter tillräckligt
stor omfattning, böra statsmakterna undersöka de möjligheter, som
kunna finnas för att ge denna näring det stöd, som den i denna situation kan
behöva, men att det är oriktigt att ge detta stöd på så sätt, att man undviker
att tillföra arbetargrupperna inom denna näringsgren det sociala skydd och
stöd, som de i lika hög grad som andra medborgargrupper äro berättigade till.

De olika synpunkter, som på detta område kunna göra sig gällande, ha
alltså varit föremål för ett mycket noggrant övervägande. Det lagstiftningsförslag,
som nu föreligger, Ilar föregåtts av en mycket grundlig utredning,
där de olika synpunkterna lia vägts mot varandra, där de olika parternas meningar
ha fått komma fram i sin fulla utsträckning och där man efter att lia
avvägt spörsmålet ifrån olika synpunkter slutligen kommit fram till det förslag,
som nu ligger på kammarens bord. Utskottet har för sin del funnit, att
den grundlighet, som ligger bakom det framlagda lagförslaget, bör garantera,
att man här, sedan man alltså vägt de olika synpunkterna mot varandra, kommit
fram till det för stunden lämpliga. Med hänvisning till denna uppfattning
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i den
punkt, som nu föreligger till avgörande.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Innan jag övergår till vad jag egentligen
har att säga i denna fråga, kan jag inte underlåta att framföra en
komplimang till handelsministern för det utomordentliga sätt, på vilket han
inledde dagens debatt. Han ådagalade i sitt anförande en renodlad saklighet,
som jag finner föredömlig, när det gäller sociala reformfrågor, och som jag
gärna vill hoppas hädanefter kommer att bli svensk riksdagspraxis.

Jag vill till att börja med säga, att när vi nu gå att definitivt reglera arbetstiden
för sjöfolket, kommer denna strävan inte att från den meningsriktning,
som jag företräder, möta några som helst invändningar. Jag finner det
riktigt, att man tagit upp frågan såsom ett led i strävandena mot en allmän
utjämning i socialt och lönepolitiskt hänseende de olika arbetargrupperna
emellan. Det är nu fråga örn att så att säga inhämta de efterblivna och ge
dom en plats vid bordet, och därutinnan kan mycket litet vara att invända.
Däremot är jag inte alldeles beredd att följa herr statsrådet, när han drager
så vittgående slutsatser av denna allmänna och gemensamma strävan, att han
fattar det som en skyldighet för staten att sörja för en fullkomlig likformighet
beträffande arbetsvillkoren inom olika näringsgrenar. En sådan absolut
likformighet tror jag inle är möjlig att uppnå. Man kan i varje fall inte
komma fram till den, med mindre man offrar den grundsats, som vi hittills
alla accepterat, nämligen att varje näringsgren skall sörja för sig själv och
för sina egna anställda. Därför kan jag inte godtaga den uppfattningen, att
statsverket skulle vara skyldigt att inskrida och genom subsidier eller på an -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Foris.)
nät sätt möjliggöra, att varje näringsgren här i landet betalar sina anställda
på samma sätt som andra näringsgrenar och bjuder dem samma arbetsvillkor.

Jag har velat göra denna reservation, herr talman, därför att den princip,
som herr statsrådet här uppställt, uppenbarligen i sina konsekvenser kan bli
mycket vittgående. Emellertid äro vi ju alla ense örn, att vi här röra oss på
ett område, som är alldeles särskilt känsligt för statsingripanden. Man kan
inte likställa sjöfart och industri. En fabriksanläggning springer inte sin väg,
därför att statsmakterna bestämma, att man normalt inte får arbeta mer än
åtta timmar om dygnet. Inom industrien råder en lokal bundenhet, som inte
har någon motsvarighet för sjöfartens vidkommande. Ett fartyg kan drivas
lika bra från Helsingfors som från Hälsingborg eller Göteborg. I det fallet
föreligger det ingen egentlig skillnad. Vi röra oss vidare med en näringsgren,
som utgör ett utomordentligt betydelsefullt inslag i svensk ekonomi. Sjöfarten
är den lätta brigaden i det svenska näringslivets tunga armé. Det är sjöfarten,
som ligger ute i de främsta linjerna och som där söker sina arbetsuppgifter.
Den så att säga avpatrullerar väldshaveu för att ta reda på, var och örn det
finns något att uträtta för svensk företagsamhet. Den arbetar också, under
villkor, som ofta äro mycket otillfredsställande, som kräva en oavlåtlig vaksamhet
ifrån ledarnas sida och förutsätta ideliga insatser av personligt initiativ.
Det är dessa ting, som vi få hålla i minnet, när vi bedöma det sätt,
på vilket sjöfartsnäringens män reagera både nu och tidigare emot statliga
ingripanden av den ena eller andra arten.

Sjöfarten har också länge varit den progressiva faktorn i svenskt näringsliv.
Det finns ett gammalt uttryck, som säger, att handeln följer flaggan.
Efter den regeln lia också vår sjöfartsnärings ledande män handlat, när de
undan för undan byggt upp de transmarina linjer, som för närvarande arohén
egentliga ryggraden i hela vår sjöfartsnäring och som under de gångna åren
varit ett utomordentligt stöd för svensk export.

Sedan några år befinner sig emellertid näringen i tillbakagång. Vi lia sedan
år 1931 förlorat omkring 226,000 ton. Handelsministern dröjde rätt utförligt
vid detta sakförhållande, såsom sig ju också bör. Han betraktade det som ett
led i en allmän utveckling och ansåg inte, att det inrymde några särskilt oroväckande
tecken. Det är naturligtvis i viss mån riktigt, att denna tillbakagång
är ett led i en allmän utveckling. Det förhåller sig alldeles obestridligt
så, som handelsministern påpekade, att linjefarten vinner på trampfartens bekostnad
och att det är de specialbyggda fartygen, som nu mera i stor utsträckning
taga hand örn tillgängliga frakter. Men därmed är inte sagt, att den
minskning av den svenska handelsflottan och framför allt av det svenska
tramptonnaget som ägt rum innebär en rationalisering av den svenska sjöfarten.
För att man skall kunna godtaga en sådan uppfattning måste man ju
förutsätta, att de frakter, som på det sättet gå förlorade för den svenska
trampfarten, verkligen överflyttas på den svenska linjefarten. Örn så sker,
är oss fullständigt obekant. Jag tror snarare, att förhållandet är ett helt
annat. Det är inte den svenska linjefarten, som äter ut var trampfart utan
det är de främmande konkurrenterna, som göra sina mycket allvarliga strandhugg
på den svenska näringsverksamhetens område.

Det är också en annan omständighet, som vi få halla i minnet, när vi tänka
på denna sak: det är den våldsamma omfattningen av denna minskning. Pa
fem år uppgick den som sagt, till 226,000 ton. Herr talman, örn detta fortgår
på samma sätt och i samma tempo ännu någon tid framåt, ja, da är hela vår handelsflotta
avvecklad på 25 år. „

Nu hoppas jag i likhet med handelsministern, att det inte skall vara fråga
om någon så allvarlig företeelse, men nog finns det anledning att besinna vad

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslår/ till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
det är för något, som är i görningen, och nog finns det anledning att se till,
att man inte genom statliga avgöranden ytterligare stimulerar en sådan avveckling.

Om jag nu skulle säga några ord örn det föreliggande lagförslaget, måste jag
till att börja med konstatera, att vi under frågans behandling i utskottet nog
fingo en stadgad uppfattning, att det var ett väl genomtänkt och väl genomarbetat
lagförslag. Jag måste också erkänna, att detta lagförslag i åtskilliga
delar är så konstruerat, att det bereder möjlighet till nödig smidighet i tillämpningen.
Därvidlag kommer 1 § 3 mom. att bli av speciell betydelse, och likaledes
kommer naturligtvis uppskovet med bemanningsföreskrifternas ikraftträdande
att bereda en viss lättnad under själva övergångsåren. Emellertid
finns det framför allt ett önskemål, som icke blivit tillgodosett i den framlagda
propositionen. Det har ju alltsedan vi började diskutera sjöfartens arbetstidsfrågor
varit ett önskemål, som framstått såsom angeläget, nämligen,
att man bör söka åvägabringa en viss överensstämmelse mellan olika länders
föreskrifter i hithörande avseenden. Helst borde naturligtvis vår lagstiftning
på området samordnas, och så att säga synkroniseras med tillämpningen av en
allmängiltig internationell överenskommelse, alltså i detta fall med den föreliggande
Genévekonventionen. Det är nu omöjligt. Jag hade vissa förhoppningar,
att. man skulle kunna ställa frågeställningen just så när detta ärende
förelädes riksdagen. Av de upplysningar, som lämnades i utskottet, framgick
emellertid, att man även denna gång måste skrinlägga förhoppningarna på
internationellt uppträdande. Det är ju inte första gången som en Genévekonvention
stannar pa papperet, så att det var i och för sig ingen överraskning.
Däremot, var det onekligen en besvikelse, ty nog trodde man, att man ändå
för en gångs skull hade kommit till någonting positivt. Emellertid förhåller
det sig tydligen så, att Genévekonventionen rörande sjöfolkets arbetstid kommer
att stanna på papperet. Det upplystes i utskottet, att England för sin del icke
gjort någon antydan örn att landet komme att engagera sig för denna konvention.
. Det upplystes även att Holland bestämt sagt ifrån, att det kommer att
ratificera, bestämmelserna, endast örn England gör det. Att Ryssland ställt
sig vid sidan om konventionen är nogsamt bekant, och Tyskland är, som vi
veta, numera alldeles utanför den internationella arbetsorganisationen. Under
dessa förhållanden förefaller det mig så mycket angelägnare, att vi sörja för
åtminstone en nordisk samverkan på området. Handelsministern har också i
sådant syfte tagit ett mycket behjärtansvärt initiativ och även, såvitt jag
kunnat finna, lagt ned ett mycket betydelsefullt arbete på att åvägabringa ett
samarbete. Men varför har han då stannat på halva vägen? De förslag, som
föreligga, i ämnet, äro såsom i propositionen angivits, icke förpliktande, de äro
oförbindliga.. Vi veta ingenting örn i vad mån dessa förslag komma att genomföras
av övriga .nordiska länder. Vi veta inte, när de komma att genomföras.
Vi stå. här faktiskt och vänta på vad som skall hända. Genom att skapa en
definitiv lagstiftning på området, oberoende av vad som händer i övriga länder,
ge vi tillspillo själva den grundtanke, efter vilken handelsministern tydligen
handlat. .Besluta vi.en lag, som träder i kraft från och med den 1 nästa januari,
utsätta vi oss för risken att under obestämd tid framåt exponera vår sjöfart
för en skärpt konkurrens, på allt annat än jämlika villkor. Det medför, såvitt
jag kan förstå, risken att en ytterligare del av vår trampflotta överflyttas å
främmande händer, och att en del av vårt sjöfolk hänvisas att arbeta under
förhållanden, över vilka vi icke lia någon bestämmanderätt, under förhållanden,
som sannolikt komma att bli sämre än örn de fortfarande kunde söka sitt uppehälle
inom den svenska handelsflottan.

Vöre det verkligen något allvar med detta försök ali åvägabringa en sam -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Forslat/ till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
nordisk lagstiftning, måste det samtidiga ikraftträdandet uppfattas såsom en
minst lika viktig sak som att lagarna bli något så när likalydande.

Nu har handelsministern givit tillkänna, att han för sin del icke kan sätta
i fråga att tillmötesgå det önskemål, som i en av de framlagda motionerna
och reservationsvis inom utskottet framställts i detta avseende. Han säger, att
samtidighet förutsätter ett bindande avtal, och ett bindande avtal är han för
sin del icke i stånd att garantera. Han vill bestämt avråda den svenska
riksdagen från att fatta ett beslut örn uppskov. Då frågar jag: vad är egentligen
ett samarbete värt, som icke är avsett att utmynna i några bindande överenskommelser?
Är icke ett sådant samarbete av den platoniska art, att det
egentligen inte har något praktiskt värde alls? Det ser ut, som örn man vore
på väg tillbaka till de förhållanden, som rådde under den gamla skandinavismens
tid, då man tyckte att det var förfärligt intressant att hålla långa lysande
tal och anordna stora banketter, men bekymrade sig rätt litet om de praktiska
resultaten. Örn ett internationellt lagstiftningsarbete skall vara någonting
värt, bör det val leda fram till någonting annat än oförbindliga förslag.

Nu tjänar det förmodligen inte mycket till att vädja till handelsministern
att tillmötesgå ett önskemål, som jag annars måste beteckna såsom i högsta
grad rimligt, men jag vill ändå inte alldeles uppge hoppet, utan begagnar
tillfället att till den verkan det hava kan vädja till handelsministern att taga
saken under förnyat övervägande. Jag gör det så mycket hellre, som han
uppenbarligen icke är blind för de svårigheter, som komma att möta den
svenska sjöfarten under den närmaste tiden. Han talar på ett ställe i propositionen
örn det florerande subventionsväsendets skadliga verkningar och gör
det i ordalag, som från min sida icke möta de ringaste erinringar. Han säger
sig också vara starkt betänkt på att i samråd med övriga nordiska länder vidtaga
de åtgärder, som eventuellt kunna befinnas tjänliga för att åvägabringa
en internationell diskussion på detta område. En bättre mission i den sunda
ekonomiens tjänst skulle handelsministern icke kunnat åtaga sig, och han kan
vara förvissad örn att han i allt vad han har där gjort eller gör kommer att
följas av den svenska sjöfartens bästa välgångsönskningar.

Däremot synes det mig ganska olyckligt, att han i samma andedrag som
han talar om detta förestående initiativ, förklarar sig beredd att under vissa
omständigheter medverka till denna oseds vidare utbredning, nämligen genom
att föreslå införande av statsunderstöd för handelssjöfarten även i Sverige.
tVar nu tillfället riktigt lämpligt att blotta de planer, regeringen eventuellt har
på detta område? Har man inte därmed från början helt spolierat sina chanser?
Skall man ut för att frälsa världen, herr statsråd, bör man väl rimligtvis
icke på förhand förkunna, att man under vissa omständigheter är beredd att
ge sig synden i våld.

Det är nu min tro, att detta ord örn svenska sjöfartssubsidier är ett olyckligt
ord. Därmed är liksom antytt, att regeringen själv tvivlar på näringens
förmåga att reda sig på egen hand. Denna hänvisas i stället till att dela den
lott, som redan blivit vissa andra näringars, som vanligen är de gamlas och oförmögnas,
nämligen att taga plats på ålderdomshemmet, i detta fall statsförsörjningens
ålderdomshem. Perspektivet är för mig så olustigt, att jag så långt
det låter sig göra, kommer att skjuta det ifrån mig. En näring, som icke kan
försörja sig själv är icke någon tillgång för ett land, utan blir i stället en börda
för folkförsörjningen. Det är en ringa tröst, att denna anordning samtidigt
blir ett nytt steg mot en statskontroll över det ekonomiska livet, som säkert för
många hägrar såsom det eftersträvansvärda målet. Kan inte sjöfartsnäringen
hjälpa sig själv, så inte kan staten göra det.

Herr talman, jag är strax vid slutet av mitt anförande, men jag skall be att

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
fa tillfoga ännu några ord! Jag är förvissad om, att sjöfarten för sin del skall
göra allt vad på^ den ankommer för att bringa alla onda spådomar på fall. Jag
tror, att dess målsmän ingenting komma att försumma av vad som kan göras.
I striden örn denna arbetstidslag ha de sagt sin mening rakt ut, och jag tror
att “gen har förmenat dem eller ämna? hädanefter förmena dem det.

Sjömän bruka ju inte tala, som örn de hade mjöl i munnen, och mycket skulle
jag misstaga mig, örn de, när avgörandet fallit, skulle hemfalla åt någon
grinig missbelåtenhet. Jag tror tvärtom, att de skola så bete sig, att man på
dem skall kunna tillämpa, de ord, som sagts örn en annan lätt brigad: »Hére is
not to reason why: hére is but to do or die», örn jag nu får tillåta mig en den
allra lättaste retusch.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få komma fram till mitt yrkande, nämligen
om bifall till den reservation, vilken i utskottet avgivits av herr Österström
och mig.

Häri instämde herr Larsson, Sam, och herr Bjurström.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag ber att få börja mitt anförande
med att taga upp till bemötande det yttrande herr Knut Petersson hade om
det nordiska samarbetet i denna fråga. Jag vill då först och främst säga, att
jag icke deltagit i någon bankett i detta sammanhang och icke heller hållit ett
enda, varken litet eller stort tal. Samarbetet har inte alls tagit dessa former.

.Jag har sökt klargöra i mitt föregående anförande, varför jag icke ansett
mig böra arbeta för ett fast avtal och. varför jag icke vill tillråda, att vi ställa
vart beslut örn lagens ikraftträdande i beroende av de andra nordiska länderna.
Jag skulle otvivelaktigt kunna tillfoga ytterligare skäl för denna mili ståndpunkt.
Det finns nämligen många ting att taga hänsyn till, ting av praktisk
natur, men jag anser mig icke här kunna lägga fram allt, som har kommit mig
att intaga den ståndpunkten att jag bättre befordrar detta samarbete och når
säkrare resultat på den väg, vi valt att gå, det oförbindliga samarbetets väg.
Och jag vill tillfoga, att detta är icke någon ny princip utan det är precis samina
forin för nordiskt samarbete, som på lagstiftningens område praktiserats
under mångå år. Kammarens ledamöter känna väl till att vi ha en internordisk
lagstiftning, pa flera fält, där man efter samråd mellan de olika länderna kommit
till en likartad utformning av lagar, men där man aldrig träffat några avtal
om att man skall låta de olika ländernas lagar komma till tillämpning på
samma gång och låtit beslutet i det ena landet bli beroende på hur man gör i
det andra. Detta är alitsa en gammal vanlig form för interskandinaviskt lagstiftningsarbete,
som vi här. fullföljt, fastän det är klart, att läget här blir något
känsligare,^ eftersom vi här röra oss med ett mer utpräglat ekonomiskt
konkurrensförhallande. Jag vill bara fastslå, att jag har den uppfattningen, att
man lättare kommer till målet med den taktik, jag här tillämpat, och eftersom
J9-g gärna vill ha ett sadant samarbete och vill ha en sådan gemensam lagstiftning,
är det klart, att jag för min del mäste ga den väg, som jag tror leder
till det bästa och säkraste resultatet.

Men, sorn sagt, det är här fråga örn taktik oell psykologi, på ett område, där
uen ena människan kan ha en och den andra människan en annan uppfattning.
Jag har följt den väg, som jag för min del tror lättast leder till målet.

Jag vill också göra några tillrättalägganden. Jag har aldrig hävdat
den meningen, som herr Petersson lade i min mun, att jag skulle anse, att det

Första lcammarens protokoll 1988. Nr 85. 3

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
skulle fordras absolut likformighet i arbetstidsförhållandena för olika grupper
av arbetare. En sådan uppfattning har jag icke. Jag tror icke, att det
överhuvud är möjligt att där komma till absolut likformighet. Däremot tror
jag, att det ligger i sakens natur, att det är en allmän strävan att komma fram
till’den likformighet, som är möjlig. Det lagförslag, som här föreligger, innebär
icke någon likformighet med andra grupper, men en strävan att komma
fram så långt i fråga örn likformighet som möjligt. .

Jag kan också dela herr Peterssons uppfattning, att varje näring bör sörja
för sitt folk. Jag är mycket liberal till min åskådning i det fallet och finnér
det vara lugnast och säkrast, örn varje näring kan sörja för sitt folk. Men vad
nyttjar det till, att man har en sådan teoretisk inställning, då nian vet att
det praktiska livet ter sig på ett annat vis? Det är nämligen så, att det finns
vissa näringar, som ett land icke vill undvara. Och kom ihåg, att med liberalt
betraktelsesätt får en näring, som inte kan bereda den dari anstälde och det
investerade kapitalet sådana förmåner, som krävas i konkurrensen, ga under
och försvinna. Det är konsekvensen av detta liberala betraktelsesätt. Men sa
finns det, som sagt, vissa näringar, som ett land icke vill avstå ifrån. Det gör
precis detsamma vilken ekonomisk åskådning man omfattar; vi komma icke att
tillåta det svenska jordbruket att försvinna, vi komma icke heller att tillåta
den svenska sjöfarten att försvinna, och när man det vet, så är det verkligen
bara ett talesätt att i ett sådant fall säga, att varje näring skall sörja tor de
sina Ty örn konkurrensen örn arbetskraft och kapital i framtiden skulle leda
till att den svenska sjöfarten inte kan upprätthållas, komma vi att vidtaga åtgärder
för dess upprätthållande, huru vi teoretiskt än se på dessa spörsmål.

Herr Nordborg ville göra gällande, att jag sagt, att sjöfarten inte kan bara
de pålagor, som genomförandet av de förslag, vi nu behandla, skulle innebära.
Det har jag aldrig sagt, det har ingen sagt, varken Kungl. Maj it l propositiolien
eller utskottet i sitt utlåtande. Tvärtom försökte jag i mitt förra anförande
visa, att det. fanns goda utsikter för att näringen skulle kunna bara dessa
bördor. Men jag vill inte säga, att det under inga omständigheter inte skulle
kunna inträffa svårigheter för sjöfarten, och anser jag, att sådana konsekvenser
kunna följa, då har jag att taga ståndpunkt till detta. Da har jag att Daga
mig- skall jag låta sjöfarten gå under eller medverka, till att anställningsvillkoren
försämras för sjöfolket? Eller skall jag säga: sjöfarten utgör ett sadan!
intresse för hela landet, att landet får se till, att den uppratthalles? Jag tycker
det sista är det naturliga och det riktiga i den situationen Men inte ar det
väl så, att man kan säga, att vi genom att vi här i Sverige komma med uttalandet,
att »örn det stundar hårda tider for sjöfarten, skola vi stalla oss bakom
den», förspilla våra chanser att kunna förmå andra länder att intaga en
förnuftigare ställning till konkurrensspörsmålet? Bland de människor, som se
realistiskt, är det inte många, som tro, att man t. ex befrämjar freden i var -den genom att isolerat avrusta. Och vi befrämja alldeles säkert icke benägenheten
hos andra folk att gå oss till mötes i fråga örn likformiga villkor för sjöfarten,
örn vi säga: hända vad som hända vill, får det ga för var sjöfart hur
det vill! Icke heller på den punkten delar jag alitsa den mening, som herr Knut

Till herr Sandström vill jag säga, att jag aldrig paratt, att sjöfarten kommer
att försvinna. Jag har sagt, att utvecklingen gar i den riktningen att linjefarten
utbreder sig och trampfarten krymper ihop. Men därav foijer inte,
att trampfarten försvinner. Det tror jag visst inte Den kommer bara att utgöra
en mindre del av sjöfarten. Jag tror säkert, att trampfarten kommer att
i viss utsträckning leva kvar även i fortsättningen. .

Jag vill också göra det tillrättaläggandet, herr Nordborg, att jag i mitt tor

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
sta anförande icke sade, att jag hade talat med en redare och att redaren sagt,
att det inte blir några ökade omkostnader alls! Jag sade, att jag talat med en
i sjöfartsförhållanden väl insatt person, så herr Nordborg behöver inte gå ut
och söka upptäcka förrädare i det egna lägret, ty det var inte på det sättet,
som han gjorde gällande.

Sa var det handelsdepartementets dubbelställning. Herr Nordborg har den
uppfattningen, att handelsdepartementet kommit i en dubbelställning genom
att lägga fram förslag till sjöarbetstidslag, men den uppfattningen kan väl inte
grunda sig på annat, än att herr Nordborg menar, att sjöfarten är detsamma
som redarna. Ty örn inte herr Nordborg menar det, utan anser att sjöfarten
också består av de anställda, så är det väl inte så märkvärdigt, att handelsdepartementet
tar upp frågor, som beröra inte bara redarnas välfärd, utan också
de anställdas. Och när herr Nordborg uppmanar mig att se till, att departementalstadgan
ändras, så att sjöarbetstidslagen överföres till socialdepartementet,
får jag väl därav draga den slutsatsen, att kapten Nordborg menar,
att om detta lagförslag hade lagts fram från socialdepartementets sida, skulle
det varit förmånligare för redarna än det blivit, när det framlagts genom handelsdepartementet.
Ty örn herr Nordborg inte menar det, måste jag säga, att
önskemålet är något märkligt och litet misstänkt.

Till sist skulle jag också vilja gå in något närmare på de förmåner, som jag
anser att sjöfarten har här i Sverige i jämförelse med sjöfarten i vissa andra
länder. Det är sådana saker, som man inte så ofta talar örn och som mycket
ofta förnekas, men som existera ändå. Vi få exempelvis inte glömma, att vi
här i Sverige leva i ett samhälle, där det råder socialt och politiskt lugn. Det
är en stor fördel. Då säger man kanske: »Ja, men det finnes ju också i andra
länder.» Då frågar jag: finns det också i andra länder samma frihet för den
enskilda företagsamheten, som vi ha i vårt land? Förenar man på så många
håll i världen socialt och politiskt lugn med rörelsefrihet för den enskilda företagsamheten,
frihet från tvång i så stor utsträckning, som vad fallet är i Sverige?
Jag tror man kan säga, att det är ganska sällsynt. Det är otvivelaktigt
en stor förmån, som svensk företagsamhet har och vars existens man ofta
glömmer.

Det betyder också mycket, att vi leva i ett ekonomiskt väl stabiliserat samhälle.
Detta medför bl. a., ait vi här i vårt land ha relativt låga skatter för
företagsamheten. Visst vet jag, att man klagar över höga skatter i Sverige,
men örn man jämför skattebördan här med de skattebördor, som råda i många
andra länder, komma vi kanske underfund med att vi även i detta avseende
befinna oss i en förmånsställning.

Det finnes ännu en fördel, som man inte skall bortse ifrån, och det är, att
den svenska sjöfarten har så dugligt folkmaterial att arbeta med, vilket i sin
tur skapar förutsättningar för en handelsflotta, som icke många andra länder
kvalitativt kunna uppvisa motstycke till.

Det är åtskilliga sådana ting, som göra, att man kan se förhoppningsfullt
på framtiden och tro, att den svenska sjöfarten både vill och kan bära de offer,
som den föreslagna lagstiftningen innebär — offer, som sannerligen inte bli
till en börda för sjöfarten i det långa loppet, utan till nytta, och till nytta för
hela det svenska samhället.

Herr Ohlin: Herr talman! Denna fråga är ju, som från alla sidor betonas,
av stor betydelse för den svenska sjöfartsnäringen. Det förefaller mig, som
örn de siffror, herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet anförde i
sitt första uttalande, knappast gjorde full rättvisa åt detta förhållande. Han

Nr 35.

Onsdagen den IS maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag to. to. (Forts.) _
yttrade bl. a., att om man räknar ut fördyringen ^ i procent av bruttoinkomsten
så kommer man, om man tar läget för några år sedan jag minns inte,
örn det var 1933 — till det resultatet, att det blir en omkostnadsöknmg, som
uppgår till ungefär 0.8 % av bruttoinkomsten. Det kan då vara av visst intresse,
att man med ledning av de siffror, som kommerskollegium räknat fram, kommer
till resultatet, att den svenska trampfarten 1933 visserligen hade en
bruttoinkomst på, jag tror, 75 miljoner, men en nettoförlust efter normala avskrivningar
på ungefär 3 miljoner. Örn man nu tar hänsyn till att denna trampfart
sannolikt skulle få bära åtminstone 1 miljon av omkostnadsökningen,
blir resultatet, att nettoförlusten i ett läge som det, som då rådde — och det
kan komma igen! — ökas från 3 till 4 miljoner. Jag förmodar, att den siffran
i alla fall ställer saken i något annat ljus, än örn man räknar med den
blygsamma siffra, som herr statsrådet anförde.

Herr statsrådet säger vidare, att utvecklingen här i landet beträffande sjöfarten
går i riktning mot bättre förhallanden och att man därför inte skall
överdriva talet örn att sjöfarten nu har svårigheter. Som bevis för detta anförde
herr statsrådet, att uppläggningen av tonnage skulle ha varit mindre
under april än under mars. Jag skall be att få göra två observationer till detta
förhållande. För det första är det så, att uppläggningen av tonnage den 1

maj _ vilket tydligen var den siffra herr statsrådet hade i tankarna, nar

herr statsrådet talade örn april — i anseende till tonnagets storlek var större
än den 1 april. Det är visserligen sant, att antalet upplagda fartyg var något
mindre, därför att vissa småfartyg satts i drift, men det väsentliga ar val i
alla fall tonnagets storlek, inte antalet fartyg. Och då finnér man, att det
upplagda tonnaget ökats från 1 april till 1 maj. Men därtill, kommer en annan
sak: detta är en tidsperiod, då den säsongmässiga uppläggningen av svenskt
tonnage brukar minskas. Tar man hänsyn härtill, finner man, att uppläggningen
av tonnage från 1 april till 1 maj. undergått en icke oväsentlig ökning
örn man söker eliminera bort säsonginflytelserna.

Det förefaller alltså, som om det vore alldeles oberättigat att av de tillgängliga
siffrorna draga den slutsatsen, att härvidlag någon förbättring agt
rum Jag måste tillägga, att även örn herr statsrådets siffror hade varit riktiga
_ vilket de alltså enligt mitt sätt att se icke äro — har man inte rättighet
att draga slutsatser på basis av variationer från en månad till en annan
ty erfarenheten visar, att dessa svängningar från en manad till en annan
ofta bero på helt tillfälliga omständigheter. Jag kan således för nun del icke
se annat än att man måste lämna den frågan alldeles oppen, huruvida har
förelegat någon tendens till förbättring eller icke. ...

Under dessa omständigheter kan man, förefaller det mig, icke saga något
annat än att det som skett på sjöfartens område under de sista tolv manaderna
är ägnat att stämma alla till en viss försiktighet, basom tran aila naii
betonats, är det alldeles klart, att man beträffande reformer, hur önskvarda
de än kunna vara, är tvungen att ta hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
När det då gäller en så konkurrensbetonad näring som sjöfarten, mäste
man med eller mot sin vilja beakta, hur reformerna påverka konkurrensiorhållandet
mellan den svenska näringsgrenen och motsvarande utländska. Detta
har också av kommerskollegium och socialstyrelsen med stor styrka t ramhållits.
Även herr statsrådet själv har i den kungl, propositionen uttalat, »att
svåri o-heterna uppenbarligen minskas i den mån internationell likformighet kan
komma till stånd genom de sjöfartsidkande staternas anslutning til sjöarbetstids-
ocn bemanningskonventionen eller på annat sätt. Härvid är det av vikt
att kunna konstatera, att det av mig förut omförmälda nordiska samarbetet
inom detta lagstiftningsområde skapat en grundval för nordiskt samgaende

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

. __ . Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)

^.^träv:ln ^^t bättre sociala förhållanden för sjöfolket.» Och herr statsrådet
tillägger senare: »Den återhållsamhet som de svenska statsmakterna hittills
alagt sig då det gällt reformering av sjöarbetstidslagstiftningen, har huvudsakligen
föranletts av hänsyn till sjöfartens starka beroende av den utländska
konkurrensen, och liknande skäl torde alltjämt mana till viss försiktighet.»
Ja, konsekvensen av denna ståndpunkt blir väl, såvitt jag kan se, när vår sjöfart
har så intensiv och betydelsefull konkurrens med de övriga nordiska ländernas
handelsflottor, som fallet är, att man då bör eftersträva att göra sådana
reformer som dessa parallellt med de övriga nordiska länderna

la detta invänder herr statsrådet, att det finnes utsikt till att de övriga
nordiska länderna till hösten kunna komma att införa en liknande lagstiftning
med enahanda ekonomiska konsekvenser. Ja, herr talman, örn denna förhoppning
är befogad, vilket jag inte har någon som helst anledning att betvivla,
så förefaller det mig, som om det icke hade funnits någon anledning
att här motsätta sig, att ikraftträdandet av de paragrafer, som ha de största
ekonomiska konsekvenserna, kunde anstå, till dess den situationen föreligger
da även de andra nordiska länderna äro färdiga att taga detta steg. Kungl’
Maj :t kunde då sörja för att dessa paragrafer trädde i kraft, Men skulle det
vara så, att herr statsrådet Skölds optimism icke är berättigad, utan i de
övriga nordiska länderna något inträffar — det kan vara inrikespolitiska eller
arbetsmarknadspolitiska förändringar — som gör, att de icke kunna taga
detta steg, sorn. Imrr statsrådet nu väntar, ja, då ha vi givetvis kommit i ett
nytt läge, da vi fa lov att överväga: Kunna vi här i Sverige ensamma taga
detta steg eller e]7 Under frågans tidigare behandling har, såvitt jag kunnat
tinna, icke från någon sida hävdats, att vi kunde genomföra detta utan att
taga hänsyn till vad som skedde i de med oss konkurrerande länderna, framför
allt de övriga nordiska länderna. Naväl, örn det skulle vara så, att herr
statsrådets förväntan örn dessa reformers genomförande i övriga nordiska länder
icke visar sig grundad, då kommer man i det läget, att man blir tvungen
att taga under övervägande frågan, hur långt vi i Sverige ensamma skola
ga och med vilken hastighet vi kunna taga de i och för sig önskvärda reformstegen.

Det förefaller alitsa mig, som örn just de synpunkter herr statsrådet själv
anförde beträffande de övriga nordiska länderna, starkt talade till förmån
för att man vid denna frågas behandling bör fortsätta att liksom hittills eftersträva
en med^de övriga nordiska länderna parallell politik. Gentemot detta
*larnierr statsrådet, såvitt jag kunnat uppfatta, huvudsakligen anfört, att det
skulle kräva en — örn jag icke missförstod herr statsrådets första yttrande -—
formell överenskommelse av något slag, vilket jag icke förstår, utan det förefaller
mig, som örn den väg, som anvisats i den av mig väckta motionen skulle
vara den framkomliga: att Kungl. Majit får tillstånd att sätta dessa paragrafer
i kraft, när förutsättningar föreligga beträffande de andra nordiska länderna.
Men herr statsrådet har sedan tillagt, att vi icke kunna överblicka,
vilket mottagande det skulle få hos de övriga nordiska länderna, örn vi här i
Sverige intaga den ståndpunkten, att vi skola vänta på dem. Ja, det kan vara
sant, att det är svårt att veta precis. Det kan vara psykologiska faktorer,
som spela in. Men åtminstone har jag svårt att inse, att det i denna ståndpunkt
fran svensk sida skulle ligga någon som helst anledning för riksdagar
och regeringar i do övriga nordiska länderna ali underlåta alf skrida till en
reform, sorn Sveriges riksdag har förklarat sig redan godkänna under den
angivna förutsättningen.

Herr statsrådet Sköld säger också, att det land, som kommer först med reformen,
har lättare att kunna anjiassa sig genom att vara tidigare ute än de

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. rn. (Forts.)
andra. Ja, det är, såvitt jag kan se, en ny synpunkt, att^man skall skynda
sig att genomföra även mycket dyrbara sociala reformer sa fort som möjligt,
därför att det ur konkurrenssynpunkt är en fördel, ju fortare man genomför
dem. Men det förefaller mig, som örn detta argument icke räckte längre än
att svårigheterna kunna något mildras, i den mån nian genomför anpassningen,
men vissa olägenheter ur konkurrenssynpunkt kvarsta naturligtvis, örn
ett land går till sådana reformer ensamt.

Jag kan således, herr talman, icke komma till någon annan slutsats än den,
att det icke påvisats några nämnvärda olägenheter, om kammaren skulle
följa den linje, som anvisats i herrar Peterssons och Österströms reservation,
nämligen att man gör ikraftträdandet av de ekonomiskt betydelsefullaste punkterna
beroende av, att även de övriga nordiska länderna sta pa samma -iinje.
Jag är angelägen betona, att denna ståndpunkt icke i något hänseende är uttryck
för en mindre reformvänlig inställning än den, som intagits av herr statsrådet
och av utskottsmajoriteten. Men om det är fråga örn att man för en
tidsvinst på några månader med ikraftträdandet av viktiga sociala reformer
skall taga alldeles onödiga risker, förefaller det mig som örn man icke längre
kunde tala om reformvänlighet, utan i stället örn en oförsiktighet beträffande
reformpolitiken, som icke förefaller motiverad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herrar Peterssons och Österströms
reservation.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag begärde ordet för att tillrättalägga
några sifferuppgifter, som jag begagnade mig av i mitt första anförande.
Det är nämligen så, att siffrorna angående upplagt tonnage insamlas
av redareföreningen och därefter lämnas till kommerskollegium. Jag hade
i morse, när jag höll mitt anförande, icke tillgång till siffrorna per 1 maj. Det
var ju ett slarv från min sida. Jag trodde nämligen, att kommerskollegium
ännu icke hunnit få dessa siffror, och därför använde jag siffrorna per 1 mars
och 1 april. Sedermera har jag telefonledes fått veta, att det upplagda tonnaget
ökades med 10.000 ton från 1 april till 1 maj. De slutsatser jag drog
vila naturligtvis därför på mindre säker grund, i den mån jag drog dem, men
jag vill säga, att jag drog inga säkra slutsatser, utan sökte bara sammanställa
de fakta, som voro tillgängliga, för att visa, att någon absolut grund för att
tro, att man står inför en ny lågkonjunktur, har man inte. Dessutom är det,
som herr Ohlin sade, naturligtvis inte lätt att draga några slutsatser av siffror,
som komma månad efter manad med variationer pa 2,000, 3,000 eller kanske
10,000 ton. Det är så små tal, att man naturligtvis inte kan tillmäta dem
större betydelse. Men det gjorde jag inte heller i mitt anförande.

Jag har ingen lust att fortsätta diskussionen om gemensamt nordiskt samgående.
Det ligger i sakens natur, att i allmänna talesätt kan herr Ohlin och
jag diskutera dag efter dag, och det blir ändå intet resultat. Och varför blir
det intet resultat? Jo. därför att man — som jag antydde i mitt förra anförande
— har att ta hänsyn till saker och ting, som man inte offentligt kan
uttala och säga ut. Det gör, att jag har min ståndpunkt grundad. Andra
kunna ha andra meningar. Jag har kommit till den uppfattningen, att jag
lättare befordrar en gemensam lagstiftning i de fyra nordiska länderna genom
att gå den väg, som jag här har föreslagit. Jag tillåter alla andra att ha
motsatt mening. Var och en får bygga pa sina möjligheter att bedöma^ saken.
Men jag vill tillägga, att jag aldrig a min sida ansett det som ett ofrankomligt
villkor för denna lagstiftnings genomförande i Sverige, att de andra nordiska
länderna äro med, ty så stor roll spela de väl ända inte i den internationella
konkurrensen, att det kan ha avgörande betydelse. Det är önskvärt och

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
lyckligt, om vi kunna få en gemensam lagstiftning, men jag betraktar det
inte som en absolut förutsättning. Örn vi nu hade varit alldeles bergfast övertygade
om, att här örn några månader kommer att finnas en internordisk lagstiftning
— ja, då är det klart, att herr Ohlin kunde ha rätt; då spelar det
ingen roll att vänta några månader. Men jag vet ingenting om den saken.
Varför vet jag inte det? Jo, därför att jag inte behärskar majoriteten i riksdagarna.
. Jag kan inte veta, hur strömningarna komma att gå i andra länder.
Jag vill inte skriva på någon växel i det avseendet, varken hit eller dit, såsom
var och en lätt kan förstå. Ur min synpunkt har jag således aldrig betraktat
det som ett villkor för godtagande av denna lag, att de nordiska länderna äro
med. Jag betraktar det såsom önskvärt och som ett mål, värt att arbeta för,
och det har jag försökt göra efter bästa förmåga och förstånd.

Herr Nordborg: Herr talman! Jag skall bara be att få säga några ord,
först och främst angående herr Bergs yttrande.

Herr Berg sade, att de svenska rederierna borde se till att modernisera sitt
tonnage. Det är mycket lätt att säga, men för sådan modernisering fordras
pengar, och även örn man kan få fartyg och maskiner på kredit behövs det
stora summor i .handpenning och driftskostnader, vilket är mycket svårt att
skaffa för rederier, som äro i stort ekonomiskt betryck och mången gång stå
på ruinens brant.

Herr Berg talade också ^ örn semestern, och jag kan inte hjälpa, att jag
tyckte han snedvred den frågan. Han kom med ett så absurt påstående som
att en sjöman, som skulle ha semester, finge själv skaffa ersättare och därtill
betala denna ersättare. Det finns ju ingen människa här, som talat örn en
sådan semester. För närvarande åtnjuter sjöfolket semester enligt avtal, och
icke nog därmed, utan den, som icke under semestern intar sina måltider ombord,
har matpengar.

o Sedan skulle jag bara vilja säga ett pär ord med anledning av herr statsrådets
och chefens för handelsdepartementet yttrande. Han påpekade, att
linjefarten breder ut sig på bekostnad av trampfarten, och menade, att detta
kunde vara. en anledning till att trampfarten har minskats. Men därvidlag få
vi komma ihåg, att oavsett vad linjefarten har tagit ifrån trampfarten, har
hela vår handelsflotta under de angivna åren minskats med 12.6 %, en minskning
som visserligen nu inte är fullt så stor, tack vare den lilla ökning, som
å sista tiden gjort sig gällande.

Beträffande handelsdepartementets och socialdepartementets mellanhavanden
när det^ gäller sociala ärenden, frågade herr statsrådet, om jag hade ansett
förslaget pa något sätt smakligare, örn det kommit från socialdepartementet.
Jag. vill bara säga, att smakligare hade förslaget nog inte varit, men det hade
varit naturligare, att det kommit därifrån.

Herr Lindel'': Jag har länge tvekat, örn jag skulle begära ordet, då jag

anser, att de anföranden, som ha hållits, dels av statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
dels av herr Nordborg, äro mer än tillräckligt klarläggande
för att kammaren skall kunna ga till beslut. Men det har i sista ögonblicket
kommit upp en sak, som jag anser icke bör stå alldeles oemotsagd, innan man
går till votering, och det. är yrkandet örn bifall till reservationen nr 2.

Herr Ohlins yttrande innebar ju ingenting annat än vad som, efter vad jag
kunde fatta, pa ett mera elegant sätt hade yttrats av doktor Knut Petersson.
— mjukt och försiktigt inlindat som alla yttranden från det hållet. Herr
Ohlins, anförande hade emellertid den stora förtjänsten att det genom den iver,
med vilket det framfördes, avslöjade vad jag länge misstänkt örn denna re -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
servatios nämligen att den ingenting annat är än en skickligt gillrad fälla
för detta lagförslag. I reservationen yrkas endast bifall till motionen 1:273,
men denna motion, som just är väckt av herr Ohlin, innebär en hemställan
»att riksdagen måtte dels uttala, att genomförandet av åttatimmarsprincipen
i fråga örn skeppstjänst till sjöss för vaktindelat befäl eller manskap i vidare
mån än hittills skett bör anstå till dess motsvarande lagstiftning införes jämväl
i Danmark, Finland och Norge, dels ock i och för sådant ändamål besluta,
att till den föreslagna sjöarbetstidslagen skall fogas en övergångsbestämmelse
av innebörd, att stadgandena i 4 § punkt c) och d) skola, såvitt angår sjöman
vars arbetstid till sjöss enligt gällande lag utgör högst 24 timmar för två
dygn i följd, träda i kraft först på dag som av Konungen bestämmes». Det
är emellertid just de viktigaste och mest avgörande punkterna i denna lag,
som finnas upptagna i 4 § punkt c) och d). Genom att taga ut dessa bestämmelser
och överlämna dem åt framtiden — därest voteringen skulle ge ett
sådant resultat — har man i själva verket till väsentliga delar slagit benen
av den reform, man här väntar på, nämligen ett definitivt fastställande av
sjöarbetstidslagen. Jag vill därför för min del, till den kraft och verkan det
hava kan, varna kammaren att ägna uppmärksamhet åt denna reservation. .

Det har för övrigt yttrats så mycket, att något ytterligare icke behöver tilläggas,
och jag skall alltså icke göra annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Domö: Jag kunde inte undgå att få det intrycket av herr statsrådets
uttalande, att han i själva verket är ganska betänksam i fråga om de verkningar,
som lagen skulle medföra. Statsrådet ^försökte visserligen eliminera de
kritiska invändningar, som hade gjorts, och påpekade, att förslaget var varsamt
formulerat och noga anpassade sig efter den svenska sjöfartens bärkraft. Men
det tycks vara synnerligen delade meningar örn den saken. Man behöver ju bara
läsa de uttalanden, som det föreliggande utskottsutlåtandet refererar, för att få
klart för sig, att icke minst de ansvariga myndigheterna ha varit synnerligen

betänksamma. . ..

Jag noterade ett uttryck i herr statsrådet Skölds anförande,. som enligt mm
mening ger en viss belysning av hans inställning. Han sade, att sjöfartsnäringens
situation icke var hopplös, och att det för näringen skulle kunna reda sig, även
örn en försämrad konjunktur inträdde. Däri ligger ju, mina herrar, ganska mycket
pessimism även från herr statsrådets sida. När, som det förefaller, man t.
o. m. har anledning att hysa stor misstro beträffande utsikterna tillsatt mots\arande
lagbestämmelser skola antagas av de övriga länderna, förstår man, att
målsmän för sjöfartsnäringen ge uttryck åt sådana betänkligheter som. exempelvis
herr Nordborg här gjorde. Hur går det, örn de andra, länderna icke ta
denna lagstiftning? Herr Sköld är en mycket handlingskraftig och malmedveten
man, och han tror helt visst, att han skall lyckas driva de andra nordiska
länderna att antaga en motsvarande lag. Men man kan ju.misstaga, sig här i
världen, herr statsråd, och ligger det inte mycket stor fara i att, örn jag så får
säga, sätta allt på ett kort? .

Det var ytterligare ett uttalande av handelsministern som jag tillåter mig något
beröra. Herr statsrådet sade, att även de inom sjöfartsnäringen anställda
kunna kräva uppmärksamhet för sina intressen. Ja, men de anställdas villkor
äro säkerligen beroende av förhållandena för sjöfarten i dess helhet och även av
hur redarna få det. Det går icke att renodla den ena eller den andra gruppens
intressen, och ställer man den svenska sjöfarten i det läget att den undantränges,
har man sannerligen icke heller tjänat de anställdas intressen.

Slutligen var det ett uttalande, som jag noterar med största tillfredsställelse.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbelstidslag m. m. (Forts.)
Herr statsrådet talade om, att vår sjöfartsnäring i motsats till en del andra länders
har en frihet, som inte finns överallt, och herr statsrådet framhöll i samband
därmed betydelsen av frihet för företagsamheten. Detta erkännande om betydelsen
av frihet för företagsamheten är det för mig en tillfredsställelse att notera.
Det kanske får betraktas som ett uttryck för tvivel på, att statens hårda
hand över näringarna alltid är fördelaktig. Herr statsrådet låter framskymta,
att därest icke sjöfartsnäringen kan bära den tunga, som han räknar med att den
nya lagen skall medföra, kan man genom statssubvention komma näringen till
hjälp. I annat sammanhang har herr statsrådet framhållit att man borde söka
få bort statssubventionssystemet varigenom andra länders sjöfart gynnas i konkurrensen.
Å ena sidan skall han alltså arbeta på att få bort den internationella
statssubventionen, å andra sidan ställer han i utsikt statsstöd åt den svenska
sjöfartsnäringen, därest för stor belastning skulle bli följden av sjöarbetstidslagen.

Mot genomförande f. n. av sjöarbetstidslagen ha, herr talman, såvitt jag kan
se, uttalats starka betänkligheter från olika håll, och örn någonsin försiktighet
är av nöden är det i fråga örn antagandet av denna lag. Jag tycker det föreligger
synnerligen goda skäl för ett bifall till avslagsyrkandet, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den av herrar P. Sandström m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Petersson, Knut: Låt mig försäkra den högt aktade talaren på Malmöbänken,
att den i ärendet avgivna reservationen ingalunda är en fälla, allra
minst en skickligt gillrad fälla för att bringa saken på fall. De omständigheter,
som påpekades i hans anförande, ha ingalunda varit reservanterna främmande.
Det har för mig hela tiden stått klart, att ett bifall till reservationen som nödvändig
konsekvens måste få en återremiss till utskottet i akt och mening att
få till stånd nödiga övergångsbestämmelser och undvika det legislatur vakuum,
som skulle uppstå, därest man skjuter på ikraftträdandet av de ifrågavarande
momenten. Ett sådant jakande kommer också att ställas, i händelse kammaren,
som jag hoppas, bifaller det yrkande, som jag tidigare har gjort. För
att ytterligare understryka ärligheten i den uppfattning, jag här givit till känna,
kan jag tillägga, att jag för min del vid omröstningen örn 1 § kommer att
rösta för Kungl. Maj :ts förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle avslås; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nordborg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 52 tillstyrkta
förslaget till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter

Nr 35.

Oasdagen den 18 maj 1938.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nordborg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 36.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

2 §.

Herr Nordborg: Jag skall be att få anmäla, att jag röstade mot 1 § och
följaktligen kommer att motsätta mig även de övriga paragraferna, men att jag
icke anser det vara nödvändigt att begära ordet på varje punkt.

Herr Linder: Från utskottets sida bör det sägas, att vi yrka bifall till
förslaget.

Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande paragraf.

3—25 §§.

Godkändes.

Slut stad g andena.

Dessa stadganden hade följande avfattning:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Vederbörande myndighet äger att jämväl innan denna lag trätt i kraft meddela
undantag som avses i 1 § 3 mom. och 15 § eller godkännande som avses
i 14 §.

I fråga örn fartyg som vid denna lags ikraftträdande redan i svensk mans
ägo nyttjas till sjöfart, eller som då redan är under byggnad för svensk mans
räkning och blivit sjösatt, gäller följande:

Erfordras vid tillämpning av stadgandena i 4 § punkt c) och d) angående
ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman som tillhör däcks- eller maskinmanskapet
större antal man än det för vilket fartygets bostäder eller stadigvarande
inrättningar äTO avsedda, må där Konungen, eller den myndighet åt
vilken Konungen må hava uppdragit prövningen härutinnan, funnit anordnande
av ytterligare bostäder eller inrättningar icke vara praktiskt möjligt eller
icke kunna ske utan oskälig kostnad, samt däröver utfärdats särskilt bevis,
ordinarie arbetstid till sjöss för sjöman, varom här är fråga, beräknas
utan avseende å vad i nämnda lagrum stadgas. Bevis som nyss sagts må icke
utfärdas att gälla för längre tid än fyra år åt gången; beviset skall förvaras
ombord.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag ber att i samband med över gångsbestämmelserna

få yrka att riksdagen måtte dels uttala, att genomförandet
av åttatimmarsprincipen i fråga örn skeppstjänst till sjöss för vaktindelat
befäl eller manskap i vidare mån än hittills skett bör anstå till dess motsvarande
lagstiftning införes jämväl i Danmark, Finland och Norge, dels och i och
för sådant ändamål besluta, att till den föreslagna sjöarbetstidslagen skall fo -

Onsdagen den IS maj 1938.

Nr 35.

Förslag till sjöarbetstidslag m. m. (Forts.)
gas en övergångsbestämmelse av innebörd, att stadgandena i 4 § punkt c) och d)
skola, såvitt angår sjöman vars arbetstid till sjöss enligt gällande lag utgör
högst 24 timmar för två dygn i följd, träda i kraft först på dag som av Konungen
bestämmes. I syfte att få detta förslag inarbetat i lagtexten anhåller jag nu
örn återremiss till utskottet.

Herr Norman: Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande, som

innebär bifall till propositionens bestämmelser i detta avseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att de nu föredragna slutstadgandena skulle godkännas,
dels ock att förslaget i denna del skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på slutstadgandenas godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Knut, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner slutstadgandena i det av andra lagutskottet i utlåtande
nr 52 tillstyrkta förslaget till sjöarbetstidslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas förslaget i denna del åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sandström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befminos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1 a.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avsende å lagförslaget.

Punkterna 1 b, 1 c, 2 a och 2 b.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av 15 kap. strafflagen;

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.; samt
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i
Sorsele församling.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lagförslag om Föredrogs ånyo första lagtutskottets utlåtande nr 42, i anledning av dels
°l^ivandeskap -^unsk Maj :ts proposition med förslag till lag örn avbrytande av liavandem
m skap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 februari 1988 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 136, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Hajd
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn avbrytande av havandeskap;

2) lag örn ändring i 14 kap. strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 254, av herr Myrdal, och

nr 256, av herr Emil Andersson m. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 378, av herr Olsson i Staxäng m. fl., och

nr 381, av herr Nordström i Kramfors m. fl.

I motionen 1:254 hade hemställts, att riksdagen ville, i samband med antagandet
av propositionen, i skrivelse till Kungl. Majit påkalla skyndsamma
och verksamma åtgärder till en vidgad och förbättrad sexualupplysning samt
-—• i den mån riksdagens medverkan kunde vara erforderlig — anhålla att
Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag härutinnan till 1939 års riksdag.

I motionerna I: 256 och II: 378, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
propositionen ej måtte av riksdagen bifallas.

I motionen II: 381 hade hemställts, att riksdagen måtte bifalla propositionen
med vissa i motionen närmare angivna ändringar och tillägg till 1 och 4 §§
i lagförslaget.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas, för sin del antaga fyra under punkten
införda, med 1—4 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen;

B) att motionerna I: 256 samt II: 378 och 381 måtte anses besvarade genom
utskottets hemställan under A); samt

C) att motionen I: 254 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Lagförslag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

Reservationer hade anmälts av, utom andra,

1) herr Schlyter, som anfört:

»I fråga örn indikationerna för rätt att avbryta havandeskap står jag principiellt
på den ståndpunkt, som representerades av det till lagrådet den 31 maj
1935 remitterade kommittébetänkandet, vari jämväl den sociala indikationen
för abort var upptagen.

Vidare anser jag övervägande skäl av olika art tala för att kvinna icke straffas
för avbrytande av eget havandeskap eller att i varje fall möjlighet till
åtalseftergift införes efter prövning av kvalificerad överåklagare.

Då den av utskottet tillstyrkta kungl, propositionen innehåller mycket betydande
förbättringar i förhållande till nu gällande lagstiftning i ämnet, kan
jag emellertid acceptera densamma såsom en efter det nuvarande tidsläget avpassad
sammanjämkning under hänsynstagande till skiftande synpunkter i
den svårbedömda frågan.»

2) herr Emil Andersson, vilken hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:256 och 11:378, avslå förevarande proposition.

Angående sättet för utlåtandets föredragning anförde

Herr Schlyter: I avseende å föredragningen av första lagutskottets utlåtande
nr 42 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A på
det sätt, att de däri framställda lagförslagen föredragas vart för sig, det första,
i den mån så erfordras, paragrafvis med promulgationsstadgande, ingress och
rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställan i punkten A föredrages ;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet^ samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Yad herr Schlyter sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om avbrytande av havandeskap.

1 §■

Denna paragraf var så lydande:

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1. när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets
tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa;

2. när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13,
15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet
ägt rum under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt
inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;

3. när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller svår kroppslig sjukdom.

Avbrytande av havandeskap på annan grund än sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan må ej företagas efter havandeskapets tjugonde vecka.

Herr Andorsson, Emil: Herr talman! När jag vid donna punkt på dagens
föredragningslista begärt ordet för att yrka avslag på utskottets förslag och
därmed även på Kungl. Maj:ts proposition nr 136, vilka ju i stort sett samman -

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Lagförslag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
falla, är det inte min mening att här ingå på någon längre polemik rörande förslagets
särskilda punkter. Mitt ställningstagande till hela detta förslag är helt
bestämt av vad min religiösa ståndpunkt säger mig om vad jag och samhället
äga rätt att göra. Jag kan icke frångå vad som stod i en gammal tacksägelsebön,
där det heter: »Uti skapelsens allsmäktiga verk hava Dina händer gjort
och berett mig; med hud och kött har Du beklätt mig, med ben och senor har Du
sammanfogat mig, liv och välgärning har Du gjort mig, och Ditt uppseende
bevarar min anda. Tänk dock, Herre, på mig att jag är dina händers verk,
och att Du vakade över mig i moderlivet.» Ett spirande människoliv är ett
Skaparens verk och står under hans beskydd även i moderlivet. Hur kunna vi
då äga rätt att taga detta? Även örn vi ge samhället denna rätt, kunna vi aldrig
komma förbi, att utövandet av denna rätt, örn den kommer i strid med Skaparens
skapelsehandling, kan draga över oss ett stort ansvar.

Det är därför, herr talman, som vi i vår motion ha ansett, att skall samhället
här i lag medgiva abort, skall den inskränka sig till de fall, då det klart
gäller att rädda ett liv genom att taga ett annat, och därutöver hava vi med
mycket stor tvekan accepterat bevislig våldtäkt som indikation. Detta medgivande
innebär icke något frångående av vår principiella ståndpunkt, emedan,
som det också vid en förutvarande debatt i denna fråga av en framstående
ledamot av riksdagen uttalades, »detta hemska övergrepp mot en kvinna kan så
förstöra hennes själsliga liv, att även här får man väga liv emot liv, och i sådant
fall mera en medicinsk indikation föreligger än en humanitär».

Utöver denna gräns kan jag icke gå, och då därtill kommer, att en omsvängning
till det bättre i tänkesättet är klart påtaglig under senaste år, har det synts
mig föreligga skäl att avbida någon tids erfarenhet, innan staten skrider till
lagstiftning i detta mycket ömtåliga och viktiga problem.

Herr talman, jag yrkar därför avslag på utskottets hemställan.

Herr Schlyter: När det mångåriga arbetet på en reglering av villkoren

för rätten till avbrytande av havandeskap resulterade i det begränsade förslag
som den kungl, propositionen innehåller, hade man snarast väntat sig att kritiken
skulle komma från det håll, där man anser att propositionen icke gått
tillräckligt långt. Den föregående ärade talaren åberopade för sitt yrkande
örn avslag å den kungl, propositionen sådana skäl, som för honom och andra
kunna vara i högsta grad personligt bestämmande, men som ju icke äro ägnade
att i en beslutande församling bli förmål för någon som helst vederläggning.
Nar och en får i en fråga som denna göra upp med sitt samvete hur han vill
rösta.

För egen del har jag i en reservation till utskottets utlåtande givit till känna,
att jag delar abortkommitténs i dess betänkande uttalade uppfattning beträffande
de sociala indikationerna för avbrytande av havandeskap, och jag skall
be att med några ord få belysa min ståndpunkt i denna fråga.

Ingen meningsskiljaktighet kan råda därom, att det samhällsonda varom här
är fråga i första hand bör motas därigenom, att samhället inriktar sig på att
söka undanröja de sociala missförhållanden av olika slag, som utgöra bakgrunden
för aborttrafiken, framför allt genom en förbättrad moderskapshjälp.
De flesta torde också anse det vara av vikt att upplysning sprides i sexuella
frågor, därvid särskilt örn de antikonceptionella medlen och deras stora företräden
framför fosterfördrivning såsom ett sätt att begränsa barnantalet i de
fattiga familjerna och överhuvud taget såsom ett medel till födelsekontroll.
Med all energi bör också upplysningsarbete örn de med fosterfördrivning förenade
farorna bedrivas. En mycket viktig uppgift i upplysningsarbetet och opinionsbildningen
är också motarbetandet av föreställning örn den ogifta moderns

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Lagförslag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
mindervärdighet i jämförelse med den gifta. Det är den hårda förkastelsedomen
inom vissa samhällskretsar över de ogifta mödrarna som gör, att så många
unga kvinnor söka abortören för att undgå vanäran.

Även på lagstiftningens område kan en del göras till motverkande av de
faktorer som framdriva aborterna. För vår del ha vi här i landet därvid i
främsta rummet att tänka på avskaffande av preventivlagen, ett ärende som
återkommer under nästa punkt på dagens föredragningslista. En åtgärd för
aborternas bekämpande, som påkallas redan av yttre anständighet och icke
torde vara alldeles betydelselös, är också den, att man på allvar ingriper mot
försäljningen av och reklamen i tidningspress och skyltfönster för sådana
s. k. sjukvårdsartiklar, som uteslutande finna användning för framkallande
av abort. Även på den punkten lia vi i vårt utredningsarbete kommit därhän,
att vi under nästa punkt på föredragningslistan ha att behandla ett förslag i
den riktningen.

Även örn sålunda i första hand ingenting bör försummas, som kan vara ägnat
att undanröja de missförhållanden av olika slag, som förklara den stora frekvensen
av framkallad abort, torde det för var och en stå klart, att vi sent komma
att uppnå ett sådant idealsamhälle att icke, till trots för alla välfärdsanordningar
och all upplysning, nödlägen av olika art måste komma att föreligga,
vilka kunna motivera abortframkallning som en sista nödfallsutväg. Därmed
äro vi inne på frågan hur man skall finna någon lämplig avfattning i lagen
av de förutsättningar för rätt till havandeskaps avbrytande, som sammanhänga
med samhälleliga missförhållanden av olika slag, eller eljest motiveras
av humanitära hänsyn. Jag hade för några år sedan tillfälle att föreslå en
formulering av denna den sociala indikationen för abort. Jag föreslog då, att
havandeskap skulle få avbrytas, när gemm barnets tillkomst kvinnan skulle
försättas i nöd eller eljest allvarlig fara uppstå för hennes välfärd.

Med nöd menade jag i första hand svårt ekonomiskt nödläge, det nödläge vari
den genom många barnsängar och hårt försörjningsarbete utsläpade hustrun
skulle råka genom ännu en barnsäng. Fallet kan stå på gränsen till medicinsk
indikation, örn hustruns hälsa skulle äventyras genom havandeskapets fullbordan,
och i den kungl, propositionen har detta fall sålunda beaktats, att det
har införts såsom en socialmedicinsk indikation.

Vidare finns det ogifta kvinnor i nöd, som möjligen skulle kunna klara ett
barn rent ekonomiskt sett, men som skulle känna sig utstötta ur samhället eller
ur familjen, örn de framfödde ett barn utom äktenskap. Icke sällan stegras
den unga kvinnans själanöd ända därhän, att hon går från den läkare som vägrat
henne sin hjälp direkt i sjön. Kan detta förutses, hava vi här återigen ett fall
som står på gränsen till den medicinska indikationen och som i brist på en
lagfäst social indikation enligt min mening bör behandlas som medicinsk, låt
vara en s. k. utvidgad medicinsk indikation.

Jag kan för min del inte acceptera som princip att varje ogift kvinna i grossess
skall ha rätt att få havandeskapet avbrutet. Jag menar nämligen, att
man icke skall utan vidare böja sig i vördnad för en föråldrad opinion som
hjärtlöst utlämnar den ogifta modern åt föraktet. Den konsulterade läkaren
skall stå den unga kvinnan bi och söka övertyga henne örn det riktiga i att
sätta sig över världens dom. Han skall tala örn för henne att det finns otaliga
kvinnor som under havandeskapets första månader i det depressionstillstånd
vari de då befinna sig önskat få havandeskapet avbrutet men örn de lyckats
övervinna denna frestelse fått en helt förändrad syn på saken längre fram
när moderskänslorna vaknat och då tackat Gud att de träffat rådgivare som
förmått dem att avstå från sitt uppsåt. Läkaren skall tala om för förstföderskan,
att abortoperationen ingalunda är riskfri, att örn den genomföres utan

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Lagförslag orri avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)
annat men för kvinnan det dock förekommer att hon blir steril för sitt återstående
liv, och att de kvinnor äro många som genom hela livet bittert fått ångra
det dyra pris de sålunda fått betala för sitt havandeskaps avbrytande.

Jag skall icke plocka fram flera exempel på fall, i vilka tillkomsten av ett
barn skulle försätta kvinnan i så svårt nödläge eller eljest medföra så allvarlig
fara för hennes välfärd, att ett avbrytande av hennes havandeskap kan anses
socialt indicerat. De anförda exemplen kunna räcka såsom de viktigaste typfallen
för att belysa, att det vid sidan av intressekollisioner av medicinsk,
humanitär och eugenisk art, som kunna göra att ett avbrytande av havandeskap
icke framstår som rättsstridigt, även finns en grupp, av samhällsförhållandena
skapade intressekollisioner av icke mindre vikt, vilka icke av lagstiftaren
kunna lämnas obeaktade.

På i huvudsak dessa skäl grundade jag för fyra år sedan det förslag till avfattning
av den sociala indikationen, som jag nyss anfört. Denna definition
återkom i huvudsak i samma skick i abortkommitténs förslag, där det stadgades,
att havandeskap får avbrytas, när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan
varaktig nöd eller ofärd, som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas. Det är
för denna formulering av den sociala indikationen, som jag i reservationen har
uttalat sympati, då jag alltjämt anser, att en dylik bestämmelse skulle ha varit
berättigad. Jag har emellertid också i reservationen anfört skäl, varför jag i
det läge, som frågan för närvarande har, inte anser det vara lämpligt eller
nödigt att yrka någon ändring i den kungl, propositionen på denna punkt. Den
innebär nämligen så många och så stora förbättringar i fråga örn lagstiftningen
på detta område, att man måste betrakta den såsom ett mycket stort framsteg.
Man måste anse, att genom den socialmedicinska indikationen vägen dock har
öppnats för kvinnor i nöd att vända sig till läkare. När det blir bekant, att
läkaren inte såsom hittills städse måste ställa sig avvärjande till varje skäl för
åtgärden, som inte är rent medicinskt, så är det att hoppas, att lagstiftningen
kommer att föra läkarna och kvinnorna närmare varandra i denna angelägenhet.

I andra punkten av reservationen uttalar jag också rent principiellt min anslutning
till uppfattningen att den kvinna, som avbryter sitt eget havandeskap,
icke bör härför behandlas efter strafflagen. På detta område ligger reservationen
helt utanför den kungliga propositionen, och något yrkande kan därför
i denna del inte framställas. Jag har därför i närvarande ögonblick inte någon
anledning att närmare ingå på den frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till § 1.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det föreliggande förslaget avser ju att

bereda möjligheter för laglig abort i alla de fall, där det kan uppvisas en officiellt
rimlig anledning till sådan. Men den stora frekvensen av abort kommer
att stå kvar lika obehindrad och lika straffbar och lika ledande till försök till
abort som förut.

Den stora frågan är emellertid, att vid förbindelse mellan, särskilt en ogift
kvinna, och en man sexuallivets påfrestningar kunna leda till en icke avsedd
befruktning, och då detta upptäckes medför det särskilt i de högre och de förmögnare
samhällsklasserna en stor vanära och de rysligaste lidanden. Då är
det klart, att den individ, som ställes i sådant läge, gör en konst i samhällets
lagstiftning och begagnar sig utan ringaste tvekan av de lärdomar, som han
eller hon förvärvat sig, eller också vänder sig till så kallade abortteknici för
att bli av med fostret. Detta förekommer i alla samhällsklasser, och kanske
mest i de högsta, ty där är vanäran större. Detta förhållande kommer att obeskuret
fortfara.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Lagförslag om avbrytande av havandeskap m. m. (Forts.)

Visserligen tillät Sovjet i sina första tider avbrytande av allt havandeskap
om man inte ville fullfölja det. Men efter åtskilliga år fann Sovjet, att här måste
man återgå till sa kallade sociala indikationer såsom grund för att tillåta
abort. Anledningen till Sovjets ändrade inställning vet jag inte, men den kan
, mahanda förklaras därav, att denna sak har flera sidor.

Inför dessa faktiska svårigheter har nu också detta lagförslag blundat för
det, som ger anledning till de största missförhållandena. Jag är heller inte beredd
att föreslå något annat än vad som innehalles i den kungl, propositionen
och utskottets förslag. Med dessa ord har jag endast velat framhålla, att här
föreligger icke någon större reform. Man har endast sökt experimentera med
hjälp i det lilla, där man ansett sig beredd att göra det.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle avslås; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

''Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Be övriga av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånj- o första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av dels Äng. upp Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § Avande av

2 mom. strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner ^en f: pre''

n ventivlagen.

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 146, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
dels föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av 18 kap. 13 8 2 mom. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen skall upphöra
att gälla med utgången av år 1938,

dels ock förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över två vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn handel nied preventivmedel,

2) förordning med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

Första kammarens protokoll 1938. Nr 35. a

Nr B5.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Äng. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)

inom första kammaren:

nr 251, av herr Reuterskiöld,

nr 255, av herr Myrdal, och

nr 257, av herr Emil Andersson m. fl., samt

inom andra kammaren:

nr 379, av herrar Olsson i Staxäng och Hansson i Hölö, samt
nr 383, av herr Spångberg.

I motionen I: 251 hade hemställts, att riksdagen ville för sin del antaga som
lag ej mindre det framlagda förslaget till förordning örn handel med preventivmedel
än ock det likaledes framlagda förslaget till förordning med vissa
bestämmelser angående fosterfördrivande medel med de ändringar i texterna,
som kunde anses påkallade.

I motionen 1:255 hade hemställts, att i samband med preventivlagens avskaffande
apoteksinnehavare måtte förpliktas tillhandahålla preventivmedel.

I motionerna T: 257 och TI: 379, vilka vörö likalydande, hade hemställts,
att det i propositionen framförda förslaget till upphävande av 18 kap. 13 §
2 mom. strafflagen måtte avslås samt alfvid sådant förhållande de i propositionen
framförda förordningarna icke måtte föranleda till något riksdagens
yttrande.

I motionen II: 383 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att vid antagande
av Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn handel med preventivmedel
de föreslagna paragraferna 3—6 måtte utgå ur förordningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara, att riksdagen
vid sin granskning av de vid propositionen fogade förslagen^ till förordningar
icke funnit anledning till andra erinringar än i utskottets utlåtande upptagits,

C) att motionerna 1:251, 255 och 257 samt 11:379 och 383 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A) och B).

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat: .

»Enligt propositionens förslag skulle någon skyldighet för apoteksinnehavare
att tillhandahålla preventivmedel icke införas, men i motionen 1: 25u
hemställes att apoteksinnehavare måtte — i enlighet med de sakkunnigas och
befolkningskommissionens av det övervägande antalet hörda myndigheter tillstyrkta
eller utan erinran lämnade förslag — förpliktas tillhandahålla Preventivmedel.
Utskottet har funnit skäl tala för att preventivmedel skulle obligatoriskt
finnas tillgängliga å apoteken. Därigenom skulle handeln med preventivmedel
onekligen lättare kunna bringas upp på en eftersträvad högre
nivå. Såvitt utskottet kunnat finna torde icke heller några mera väsentliga
olägenheter vara förenade med en sadan anordning. Da den ifrågasätta skyldigheten
emellertid mött vissa gensagor från apotekarhåll, anser utskottet att
nian för närvarande bör stanna vid att, på sätt i propositionen föreslagits, låta
tillhandahållandet av preventivmedel å apoteken ankomma på apoteksinnehavarnas
frivilliga åtagande.»

Reservation hade avgivits av, utom andra, herr Wagnsson, vilken ansett,
att det stycke av utskottets yttrande, som började med orden »Enligt propositionens
förslag», bort hava följande lydelse:

Onsdagen den IS maj 1938.

Nr 35.

Äng. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)

»Enligt propositionens förslag skulle någon skyldighet för apoteksinnehavare
att tillhandahålla preventivmedel icke införas, men i motionen 1:255
hemställes att apoteksinnehavaren måtte — i enlighet med de sakkunnigas
och befolkningskommissionens av det övervägande antalet hörda myndigheter
tillstyrkta eller utan erinran lämnade förslag — förpliktas tillhandahålla preventivmedel.
Utskottet har funnit starka skäl tala för att preventivmedel
skulle obligatoriskt linnas tillgängliga å apoteken. Därigenom skulle handeln
med preventivmedel onekligen lättare kunna bringas upp på en eftersträvad
högre nivå. Såvitt utskottet kunnat finna torde icke heller några mera väsentliga
olägenheter vara förenade med en sådan anordning. Den ifrågasatta skyldigheten
har emellertid mott vissa gensagor från apotekarhåll. Såväl medicinalstyrelsen
som 1934 års sakkunniga, befolkningskommissionen och det övervägande
antalet hörda myndigheter, som tillstyrkt förslaget, torde icke svävat
i ovetskap om apotekarkårens inställning. Med stöd av den förberedande utredning,
denna fråga i olika, instanser fått, anser utskottet att apoteksinnehavare
bör förpliktas tillhandahålla preventivmedel.»

Herr Wagnsson: Herr talman! Det måste utan tvivel betecknas som ett
stort framsteg, att första lagutskottet enhälligt tillstyrkt ett upphävande av
preventivlagen. Visserligen torde lagen under sin 28-åriga tillvaro inte ställt
till så mycket ohägn, som man vid dess antagande befarade. Denna lag har
nämligen varit ett exempel på det slag av lagar, som i regel ostraffad fått överträdas.
Men genom att i vissa fall hämma en lojal upplysningsverksamhet har
lagstiftningen otvivelaktigt vållat ohägn. Den har ju dessutom bidragit till att
respekten för gällande lag undergrävts, och den har vidare verkat neddragancle
pa den niva, vara den offentliga diskussionen och upplysningsverksamheten
i könslivets frågor kommit att föras i vårt land, liksom på handeln med tekniska
preventivmedel.

Det nu föreliggande förslaget innebär en lösning efter de av riksdagen 1934
uppdragna riktlinjerna — en lösning, som å ena sidan inte hindrar eller hämmar
en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen,
men som å andra sidan inte heller lämnar fritt spelrum åt en av vinningslystnad
eller andra illojala grunder förestavad propaganda för användandet av preventivmedel.

Örn utskottet enhälligt accepterat Kungl. Maj :ts förslag, föreligga dock i
fråg-a om vissa detaljer delade meningar. Den reservation, jag har avgivit berör
frågan örn apotekens skyldighet att tillhandahålla preventivmedel. Det, är
en detalj, som kan te sig oväsentlig i det genom lagförslaget aktualiserade problemkomplexet,
men det är en detalj, sorn inte saknar sin principiella betydelse.

Det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna ha påyrkat skyldighet
för apoteksinnehavare att tillhandahålla preventivmedel. Medicinalstyrelsen
har med skärpa gatt in härför, likaså befolkningskommissionen och de särskilda
sakkunniga, som utrett frågan. Skyldighet för apoteksinnehavare i detta
avseende har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttranden av så gott som
alla hörda myndigheter och sammanslutningar, av kommerskollegium, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, kronobergs,
Hallands, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Jämtlands Ilin. de tre hörda handelskamrarna, Stockholms stills
barnavårdsnämnd oell hälsovårdsnämnd, förste stadsfiskal i Stockholm, förste
provinsialläkarna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och
Holms, Alvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län,
sini (Hiet si n spekt (iren i Göteborg, landsfogdarna i Kronobergs, Skaraborgs''
Värmlands och Kopparbergs län, poliskammaren i Norrköping, Värmlands

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Äng. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska läkaresällskapet
och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund. Direkt mot detta förslag ha
egentligen endast vissa apotekarsällskap samt förste stadsläkaren i Stockholm
och — svenska sjukvårdsaffärernas riksförbund uttalat sig.

Utskottet har ställt sig mycket välvilligt mot tanken på att ålägga apoteksinnehavarna
att tillhandahålla dessa medel. Jag har också i mitt yttrande i
reservationen bara behövt ändra ett par ord i utskottsutlåtandet. Och så har
jag av de premisser, utskottet haft, dragit en annan konklusion än utskottet.
Det synes mig nämligen uppenbart, att örn man verkligen vill höja upp denna
handel till ett högre plan, bör inte apoteksinnehavare kunna undandra sig skyldigheten
att medverka vid försäljningen av dessa varor. Att sjukvårdsaffärernas
riksförbund avstyrker är ju ganska förklarligt. Apoteken kunna i någon
mån, som det framhållits i åtskilliga yttranden, ha en inverkan på prisnivån
och kunna också åstadkomma en viss kvalitetskontroll. Men framför allt: örn
allmänheten vande sig att förlägga dessa inköp till apoteken, kunde i framtiden
ett ur olika synpunkter mindre önskvärt privatgeschäft med dessa alster
stoppas, vilket i sin tur utan tvivel skulle innebära en sanering av denna handel.
Det har ju också måst från utskottets sida föreslås en serie åtgärder för att förhindra,
att detta privatgeschäft tar sig uttryck i en osmaklig reklam från de
olika affärerna. Vi ha efter mitt förmenande ännu inte hunnit så långt, att
man helt kan förlägga handeln med dessa varor till apoteken, men eftersom
man bör syfta dit, och eftersom det inte, såvitt jag kan finna, anförts något bärande
skäl emot det förslag, som från olika sakkunnigas och myndigheters sida
anförts, har jag framställt yrkande om skyldighet för apoteksinnehavare att
tillhandahålla preventivmedel.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av mig vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! För min personliga del skulle jag mycket

väl ha kunnat instämma med herr .Wagnsson, och hade den kungl, propositionen
innehållit det förslaget, är jag säker på, att utskottet inte skulle ha gjort
någon invändning emot det. Nu yttrar sig utskottet i sitt utlåtande på följande
sätt: »Utskottet har funnit skäl tala för att preventivmedel skulle obligatoriskt
finnas tillgängliga å apoteken. Därigenom skulle handeln med preventivmedel
onekligen lättare kunna bringas upp på en eftersträvansvärd högre nivå.
Såvitt utskottet kunnat finna torde icke heller några mera väsentliga olägenheter
vara förenade med en sådan anordning. Då den ifrågasatta skyldigheten
emellertid mött vissa gensagor från apotekarhåll, anser utskottet att man
för närvarande bör stanna vid att, på sätt i propositionen föreslagits, låta tillhandahållandet
av preventivmedel å apoteken ankomma på apoteksinnehavarnas
frivilliga åtagande.» I princip kan jag inte finna någon skillnad mellan
utskottets ståndpunkt här och den av herr Wagnsson förfäktade. Hela skillnaden
är den, att herr Wagnsson vill, att man inte alls skall nu fästa något
avseende vid de motsträviga apotekarnas önskningar utan klämma till med
detsamma och ålägga dem att sälja preventivmedel. Kungl. Maj:t har varit
mild och nådig och uppskjutit ett ställningstagande i den punkten och har där
följts av utskottet.

j^Tag har ingen betänklighet, herr talman, mot att yrka bifall till utskottets
förslag i den punkten.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag skall icke yttra mig i sak örn det
föreliggande förslaget, men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten därpå, att
samma fråga, fastän i mycket mera begränsat omfång, är behandlad av kon -

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Äng. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
stitutionsutskottet i dess utlåtande nr 17, som nyligen är utdelat. Det gäller
bestämmelser rörande brott, begånget genom tryckt skrift. Kungl. Maj:t bar
föreslagit,. att en bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, icke i sekretesslagen
utan i själva tryckfrihetsförordningen, skall upphöra att gälla. Konstitutionsutskottet
tillstyrker, att förslaget antas såsom vilande. Men förslaget
såsom vilande kan icke definitivt genomföras förrän efter nyval till andra
kammaren, och man måste ju principiellt räkna med att en nyvald kammare
kanske. icke vill vara med örn förslaget Det är ju icke troligt, men i varje
fall måste man ta hänsyn till den möjligheten. Därför saknar jag i det nu
föreliggande förslaget en punkt, sorn efter min mening bort finnas med. Det
är nämligen uppenbart, att en ändring i strafflagen icke kan medföra en ändring
av tryckfrihetsförordningen. En lag av lägre rang kan icke upphäva en
lag av högre rang.. Och när straffskyldighet är stadgad i tryckfrihetsförordningen
— texten finnes, återgiven i konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 —
ar det klart, att den står kvar. Det har departementschefen också sagt, men
han anser, att man kan tillåta denna oöverensstämmelse med strafflagen. Efter
min mening borde, herr talman, det föreliggande förslaget angående upphävande
av andra stycket av 13 § — texten står i lagutskottets betänkande nr
43 på sid. 4 — ha åtföljts av en övergångsbestämmelse, som säde, att i den
mån detta stycke i sagda paragraf avser brott, begånget genom tryckt skrift,
träder upphävandet icke i kraft förrän tryckfrihetsförordningen i den punkten
blivit ändrad. Det hade varit det naturliga.

Nu är frågan icke av så synnerligen stor praktisk betydelse, eftersom det
icke förekommer så värst mångå åtal — de äro kanske mycket lätt räknade —
enligt denna bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, och det är icke troligt,
att det blir fråga örn några åtal i framtiden heller. Men en sådan oöverensstämmelse
bör icke få finnas, och jag har velat betona, att det efter min mening,
hade varit riktigast och även grundlagsenligast, för att icke säga nödvändigt,
att ha en sådan övergångsbestämmelse. Nu kommer tryckfrihetsförordningens
bestämmelse angående ifrågavarande brott, som begås genom tryckt
skrift, att gälla under dessa år. Straffskyldigheten kvarstår enligt tryckfrihetsförordningen,
men straffsatsen, som skulle finnas angiven i strafflagen, är
upphävd. Däremot står kvar i tryckfrihetsförordningen bestämmelsen, att
skriften skall konfiskeras.

Jag kan icke finna, att detta är riktigt, men jag har intet yrkande att framställa,

. Herr Andersson, Emil: Herr talman! Sveriges kristliga farmacevtföre ning

har i sitt yttrande över såväl de sakkunnigas som befolkningskommissionens
förslag till förordning om handel med preventivmedel, vilka förslag
Kungl. Maj:t lågt till grund för sitt för riksdagen framlagda förslag, uttalat
följande principiella och etiskt tungt vägande synpunkter: Inställningen till
frågan om preventivlagen är givetvis i hög grad beroende av uppfattningen,
huruvida bruket av preventivmedel överhuvud taget kan anses berättigat eller
icke. Det erkännande av det berättigade i bruket av preventiva medel, som
befolkningskommissionen vill bibringa svenska folket, står i strid mot kristen
etik. Föreningen tillåter sig också framhålla, att det är staten ovärdigt att,
på samma gång som kyrkans tjänare och ungdomens fostrare undervisa örn
vad kristen moral innebär, propagera för undervisning om samt genom de halvstatliga
apoteksinrättningarna tillhandahålla de medel, varigenom de yttre,
påtagliga riskerna för överträdelse av denna moral elimineras. Det har väckt
berättigad förvåning att kommissionen, som tillsatts för att föreslå åtgärder
mot den sjunkande nativiteten, finner sig böra förorda åtgärder för än mera

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Äng. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
allmänt praktiserad födelsekontroll. Då orsak och verkan icke kunna skiljas,
torde, alla motsatta påståenden till trots, följden därav icke kunna bli någon
annan än den hotande folkdödens påskyndande. Vad som anföres om preventivmedlens
obetydliga inflytande på folkminskningen förefaller icke vila på
tillförlitlig grund.

Mled dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionerna 257 i
första kammaren och 379 i andra kammaren.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att påpeka,
att detta betänkande är ett komplement till det, som vi behandlade under
föregående punkt på föredragningslistan. De båda ingripa i och betinga varandra.
Här föreligger också ett fruktlöst försök från samhällets sida att kämpa
mot sexualdriftens yttringar.

På den tid, när jag lärde mig strafflagen, innehöll den förbud för »lönskaläge»,
men nu lär det vara upphävt. Alltså är nu lönskaläge tillåtet. Men när
det gäller tillgången till preventiva medel att användas i lönskaläge för att förhindra
sådana följder, som kunna föranleda tillgripande av aborter, vilka vi
behandlade i det föregående betänkandet och som böra motarbetas, skall man
numera inte kunna få köpa sådana preventivmedel annat än på ett minskat
antal ställen hos särskilt privilegierade. Och inte heller vet man, efter vilka
grunder dessa privilegierade skola utväljas.

Denna lagstiftning kommer alltså att verka i den riktningen, att antalet
aborter ökas, vilket man avsåg att förhindra genom den författning, som framlades
i det föregående betänkandet.

Jag har intet yrkande att framställa i denna röriga fråga. Jag vill endast
fästa uppmärksamheten på att de här två lagstiftningarna utgöra ett fåfängt
sprattlande i samhället att genom lagstiftning reglera ifrågavarande företeelser,
med resultat att nian i vissa fall förvärrar tillståndet. Aborterna på lönnvägar
komma att öka i antal i samma mån som man söker begränsa användning
av medel för att undvika befruktning.

Herr Schlyter: Med anledning av det framställda avslags.yrkandet ber

jag att under åberopande av utskottsutlåtandet få yrka bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Beträffande det av herr Reuterskiöld gjorda påpekandet, att efter antagandet
av det föreliggande lagförslaget, som innebär ett upphävande av preventivlagen,
alltjämt tryckfrihetsförordningens bestämmelser skulle äga gällande
kraft, så att utbjudande till salu av föremål, som omförmälas i tryckfrihetsförordningens
3 § 13 morn., alltjämt skulle vara straffbelagt, om det^ sker i
tryckt skrift, har jag en annan uppfattning än herr Reuterskiöld i fråga örn
giltigheten av tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Då det i tryckfrihetsförordningen
hänvisas till att brottet skall straffas enligt allmän lag och
den allmänna lagen är upphävd, finns det ju inga bestämmelser att straffa
brottet efter. Då hänger tills vidare kvar såsom några ord utan betydelse i
tryckfrihetsförordningen beskrivningen på det, som var straffbart, medan det
ännu fanns någon motsvarighet till stadgandet i den allmänna lagen. Den komplikation,
som herr Reuterskiöld här talade örn, kan alitsa icke inträda. Saken
har beaktats under förarbetena och — det tror jag mig veta även av lagrådet.
Det har inom utskottet icke rått några delade meningar örn den frågan.

Herr Reuterskiöld: Ja, herr talman, att första lagutskottets ärade ord förande

icke delar min uppfattning i denna fråga, förstår jag, eftersom det
står i konsekvens nied den ståndpunkt, som han intagit förut och som av kam -

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. upphävande av den s. k. preventivlagen. (Forts.)
maren ogillats. Det gällde frågan om krigsdomstolarna och grundlagens bestämmelser
därom. Då hävdade den ärade talaren precis samma uppfattning
som nu, nämligen att örn man upphävde lagstiftningen örn krigsdomstolarna,
betydde det ingenting, vad som stod därom i grundlagen. Men konstitutionsutskottet
och kammaren hade en motsatt mening.

Herr Sehlyter: När kammaren i dag kommer att gilla min ståndpunkt i

denna fråga, visar det, att herr Reuterskölds jämförelse icke var träffande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering; 2:o), av herr
Wagnsson, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Andersson, Emil, att kammaren skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna 1:257 och 11:379.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckt Äng. de frimotion
angående de inom statskyrkans ram existerande fria evangeliska sam- k’yrkli''Ja mmfundens
rättsliga ställning m. m. lundens rätts liga

stallning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 104,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Mosesson hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
föranstalta örn en allsidig utredning av frågan örn de inom statskyrkans ram
existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning samt om behovet
av förbättrad lagstiftning rörande s. k. främmande trosbekännare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Schlyter, Wagnsson-,
Karl Johan Olsson, Roos och Bergquist, fru Östlund ävensom herr Olsson
i Mellerud ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning
av frågan om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och örn en
revision av gällande dissenterlagstiftning samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Herr Schlyter: Herr talman! Den religiösa och kyrkliga utvecklingen i
vart land under de senaste hundra åren har lett till den svenska enhetskyrkans
sönderfallande och till uppkomsten av flera fria trossamfund och andra i förhållande
till folkkyrkan avvikande riktningar. Endast ett ringa antal medlemmar
av dessa samfund ha begagnat sig av rätten att enligt dissenterlagens
medgivande utträda ur statskyrkan och bilda s. k. dissentersamfund. Det ojämförligt
största antalet av dem, som i tro och lära avvika från den svenska statskyrkan,
åro fortfarande formellt medlemmar av henne, och de lia inom statskyrkans
ram bildat fria samfund med egen sakramentsförvaltning och egna

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Äng. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
predikanter och församlingsledare. Detta faktiska förhållande, att statskyrkan
icke längre är en enhetskyrka utan att flera fria trossamfund existera och
komma att alltfort existera, skapar problem, som staten i sin lagstiftning icke
gärna kan undgå att ta ställning till. Försök ha ju redan i slutet på 1850-talet och även senare gjorts att ordna förhållandet mellan statskyrkan och de
nämnda samfunden genom en dissenterlagstiftning, men det kan knappast sägas,
att dessa försök slagit väl ut. Under tiden lia de fria trossamfunden ökat
sitt medlemsantal och stabiliserats, så att för närvarande en ganska stor procent
av svenska folket har sin andliga hemortsrätt inom dessa samfund och religiösa
rörelser.

Det jag nu sagt citerar jag från den frikyrkliga samarbetskommitténs sekreterare,
rektor N. J. Nordström, som i utskottet hördes som sakkunnig. Jag
kommer också i fortsättningen att hålla mig till den redogörelse han lämnade
i utskottet. Han angav bland annat några siffror, som kunna ge en föreställning
om de fria samfundens nuvarande status och inflytande.

Svenska missionsförbundet hade enligt senast tillgängliga statistik för år
1937 över 111,000 församlingsmedlemmar, 69,000 medlemmar i ungdoms- och
juniorföreningarna och nära 107,000 barn inskrivna i söndagsskolorna. Svenska
baptistsamfundet hade samma år 63,000 församlingsmedlemmar, 25,500
medlemmar i ungdoms- och juniorföreningarna och 52,000 söndagsskolbarn. Metodistkyrkan
hade 15,000 församlingsmedlemmar, 8,500 medlemmar i ungdomsföreningarna
och 14.000 söndagsskolbarn. Detta gör tillsammans över

189.000 församlingsmedlemmar, 103,000 medlemmar i ungdoms- och juniorföreningarna
och 173,000 söndagsskolbarn. Örn man beräknar, att cirka 50
procent av ungdomsföreningarnas medlemmar också äro medlemmar av församlingarna,
återstå ändå omkring 436,000 personer, som äro matrikulerade i de
tre nämnda samfunden. Räknar man därtill, att pingströrelsen har omkring

70.000 medlemmar i sina församlingar och 50,000 söndagsskolbarn samt frälsningsarmén
och andra fristående organisationer minst 50,000 matrikulerade,
så kommer man till en summa, som betydligt överstiger 600,000 personer eller
med andra ord omkring 10 % av hela svenska folket.

Av svenska missionsförbundets, svenska baptistsamfundets och metodistkyrkans
statistik framgår också, att de årligen insamla på frivillighetens väg mer
än 10 miljoner kronor för sin verksamhet.

Tre alternativ erbjuda sig, då det gäller att med tillämpning av religionsfrihetens
grundsats ordna de kyrkliga förhållandena i det moderna samhället.
Dessa äro följande:

1. Skilsmässa mellan stat och kyrka och de olika religiösa samfundens principiella
likställighet inför lagen och staten.

2. Statskyrkans bibehållande och antagandet av en dissenterlag, som ger de
från statskyrkan avvikande samfunden och sammanslutningarna rätt att utträda
ur henne och bilda s. k. dissentersamfund.

3. Statskyrkans bibehållande och antagandet av en särskild lagstiftning
för sådana religiösa samfund, som inom statskyrkans ram vilja bedriva självständig
verksamhet utan att bilda s. k. dissenterförsamlingar.

De frikyrkliga samfunden i vårt land ha vid olika tillfällen, särskilt vid de
vart femte år återkommande frikyrkomötena, uttalat sig för det första alternativet,
d. v. s. upplösandet av bandet mellan stat och kyrka. De lia menat,
att endast detta innebure ett radikalt förverkligande av religionsfrihetens princip,
då, vilken form en statskyrka än har och hur dess förhållande till staten
än gestaltar sig, den ju innebär, att staten på något sätt ställer ett av kyrkosamfunden
i en särställning och gynnar det, ett ställningstagande som man ansett
icke kunna bringas i överensstämmelse med religionsfrihetens grundsats.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
Detta första alternativ torde emellertid icke nu vara aktuellt vad vårt land
angår.

Det andra alternativet, som innebär rätt till fritt utträde ur statskyrkan och
bildandet av dissentersamfund för dem, som ej anse statskyrkoformen vara
det lämpligaste sättet för ordnandet av statens förhållande till kyrkan, har
ju på senare tid ivrigt anbefallts från folkkyrkligt håll. Man vill omarbeta
och förbättra den nuvarande dissenterlagen av 1873, så att de frikyrkliga skulle
kunna i enlighet med dess bestämmelser bilda dissentersamfund. År 1925 tillsatte
Kungl. Maj :t de s. k. religionsfrihetssakkunniga, som två år senare framlade
ett förslag örn vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan.

De frikyrkliga samfunden lia genom sin samarbetskommitté i skrivelse till
Kungl. Maj :t framhållit, att de för sin del icke anse religionsfrihetssakkunnigas
förslag tillfredsställande. Det rör endast en detalj i ett stort frågekomplex,
och de frikyrkliga samfundens styrelser ha tillika med samarbetskommittén
trott sig kunna förutse, att ett medgivande av rätten till fritt utträde ur statskyrkan
enligt religionsfrihetssakkunnigas förslag knappast komme att ha till
följd, att några frikyrkliga skulle vilja begagna sig av denna rätt. Resultatet
av en sådan lagstiftning bleve sannolikt detsamma som resultatet av 1860 års
dissenterlagstiftning: den senare blev alldeles verkningslös med hänsyn till
dem, vilkas kyrkliga förhållanden man ville ordna. De frikyrkliga samfunden
äro därför principiellt emot att utbryta frågan örn fritt utträde ur statskyrkan
ur det större sammanhang, som den hör till, och söka lösa den frågan utan hänsyn
till andra, som förefalla viktigare. Men givetvis bör en dissenterlag finnas
och möjlighet medgivas att utträda ur statskyrkan för sådana, som av
samvetsskäl anse sig tvingade att taga ett sådant steg och för sådana, som av
kyrkliga och principiella skäl äro förhindrade att tillhöra den, t. ex. katoliker.
Men då utträde nu så gott som helt och hållet upphört från medlemmar av frikyrkosamfunden,
förefinnes här icke något egentligt frikyrkligt behov. Metodistkyrkan,
som ju är ett dissentersamfund, består till ungefär två tredjedelar
av medlemmar, som alltfort kvarstå i statskyrkan. Utträde torde där icke
förekomma annat än i den utsträckning, som är nödvändig för att man skall
få bilda en dissenterförsamling eller när någon vill anlita en metodistpastor
att förrätta vigsel. Icke heller frågan örn bildandet av dissentersamfund och
utträde ur statskyrkan kan alltså för närvarande anses som ett aktuellt spörsmål
inom frikyrkosamfunden.

Återstår så det tredje alternativet, nämligen en särskild lag eller förordning
för sådana religiösa samfund och korporationer, som vilja utöva fri och
självständig religiös verksamhet inom folk- eller statskyrkans ram. Det är örn
en sådan lagstiftning rektor Mosesson motionerat. Det skulle således här
gälla en av den religiösa och kyrkliga utvecklingen i vårt land betingad ny
lagstiftning. I vilken riktning den kyrkliga utvecklingen än må komma att gå
i framtiden, kan man med stor säkerhet utgå ifrån att statskyrkan aldrig kommer
att bli ensam bärare och vårdare av det religiösa livet och arbetet i landet.
Det kommer att vid sidan av henne eller inom hennes yttre ram finnas andra
kristna samfund, och det förefaller, som örn det kunde vara ett statens intresse
att bättre än vad hittills skett ordna och fastställa dessa samfunds eller korporationers
rättsliga ställning. Örn statens intresse för religionen som en viktig
faktor i folkets liv även i fortsättningen skall ta sig uttryck i upprätthållandet
av en statskyrka, bör ju icke detta betyda, att det icke också är ett statens
intresse, att förhållandet mellan å ena sidan de nämnda fria samfunden och
staten och å andra sidan mellan dem och statskyrkan blir i lag fastställt. Uad
det senare förhållandet angår, har man, såsom förut från kyrkligt håll påpekats,
velat göra gällande, att det i ordningens och klarhetens intresse vore önsk -

Xr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Äng. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
värt, att elen ena parten ställer sig helt fri i förhållande till den andra, d. v. s.
att de frikyrkliga samfunden utträda ur kyrkan. Detta vore kanske riktigt,
om det här gällde ett förhållande mellan två samfund, som båda stöde i samma
ställning till staten. Men så länge utträdet ur statskyrkan medför konsekvenser,
som beröra medborgarnas förhållande i samhället, och så länge ett utträde
de facto betyder ett avstående från rätten att öva något inflytande på en för
de religiöst intresserade så viktig angelägenhet som statsreligionen, torde man
icke kunna beteckna det som stridande mot någon rättsprincip att i lag fastställa
vissa regler även rörande förhållandet mellan statskyrkan och de frikyrkliga
samfunden, även örn dessa samfunds medlemmar icke officiellt utträda
ur kyrkan och bilda dissentersamfund.

Vilka frågor skall då en eventuell lagstiftning på detta område främst ta
sikte på? Uppenbart är, att de fria samfunden icke önska något slag av förstatligande,
d. v. s. någon sådan ordning, som ställer dem i beroendeförhållande
till staten. De ha omfattat frikyrkoprincipen, och varje sådant förhållande mellan
stat och kyrka, som inkräktar på kyrkans frihet att själv ordna sina inre
angelägenheter, strider mot denna princip. De begära icke av staten ekonomisk
hjälp flir sin religiösa verksamhet. Kyrkofriheten betrakta de som en nödvändig
följd av religions- och samvetsfriheten. Denna frihet innebär kyrkosamfundets
rätt att utan statligt eller annat tvång verka i enlighet med sina
egna grundsatser och fullfölja de syften, för vilka det är till.

När sålunda de fria samfunden önska, att deras rättsliga ställning i samhället
ordnas i överensstämmelse med religions- och kyrkofrihetens grundsatser,
så gäller det för det första deras ställning till staten som sådan, t. ex.
deras skyldighet att betala skatt. Här råder för närvarande ett ganska kaotiskt
förhållande. Medan exempelvis metodistkyrkan och evangeliska brödraförsamlingen
samt katolska kyrkan gälla som fromma stiftelser och sålunda
äro befriade från inkomst- och förmögenhetsskatt och betala arvsskatt efter en
lägre skala, räknas icke baptistsamfundet och svenska missionsförbundet samt
evangeliska fosterlandsstiftelsen som fromma stiftelser, varför de nödgas betala
skatt efter andra skalor. Det är ett livligt önskemål bland de frikyrkliga att
de religiösa samfundens skatteplikt fastställes efter mer enhetliga grunder än
vad nu är fallet.

För det andra har man pekat på en fråga, varom särskild motion blivit
väckt vid årets riksdag, nämligen örn den frikyrkliga vigselns legalisering.
Från frikyrkligt håll har man vid flera olika tillfällen framhållit det obligatoriska
civiläktenskapet som den från religions- och samvetsfrihetens synpunkt
lämpligaste formen för äktenskapets ingående. Riksdagen har emellertid helt
nyligen avslagit en motion örn obligatoriskt civiläktenskap. Det är lätt att
förstå de olägenheter, som ligga däri, att de frikyrkliga nu måste underkasta
sig två vigslar, en borgerlig och en religiös. Det faktum, att den frikyrkliga
vigseln icke har rättslig karaktär, annat än örn det gäller vigsel verkställd
av pastor inom dissentersamfund och om de som vigas äro från statskyrkan
utträdda, ger åt denna vigsel en lägre valör än den kyrkliga har. Denna
fråga är för de frikyrkligas vidkommande ingen liten fråga. En eventuell
utredning av spörsmålet skall säkerligen finna former, som kunna vara fullt
betryggande för staten och på samma gång ge rättvisa åt de frikyrkliga samfunden.
Klart är ju, att samhället eller staten måste kräva vissa kvalifikationer
av dem, som skola utföra en legal handling, men de frikyrkosamfund,
som beröras av en eventuell lagstiftning härvidlag, ha nått den stadga och
ordning, att de väl kunna fylla berättigade krav i detta avseende. Örn staten
genom något sitt organ efter vederbörlig prövning ger licens eller auktorisa -

Oasdagen dea 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
tion åt personer, som samfundens styrelser under ansvar förorda, föreligger nog
ingen risk för missbruk av rätten.

En tredje fråga, som borde kräva uppmärksamhet från statsmakternas sida,
är religionsundervisningen i skolorna. Om en person formellt utträder ur statskyrkan,
förlorar han därmed rätten att meddela religionsundervisning eller bli
folkskollärare. Det finns för närvarande många hundra folkskollärare och
läroverkslärare inom de frikyrkliga samfunden, men om dessa skulle bli dissenters,
d. v. s. utträda ur statskyrkan, kunde de icke behålla sin anställning.
Metodister, som utträtt ur statskyrkan, äro nu utestängda från möjligheten
att bli lärare, huru väl kvalificerade för uppgiften de än äro, medan den
formella tillhörigheten till statskyrkan ger även mot kristendomen fientligt
inställda personer rätten och vad folkskollärarna angår väl också skyldigheten
att meddela religionsundervisning.

Ett fjärde exempel i fråga örn de frikyrkliga samfundens förhållande till
statskyrkan utgör den frikyrkliga begravningen. När den nu gällande begravningslagen
för några år sedan antogs, tillgodosågo statsmakterna i viss utsträckning
ett frikyrkligt önskemål. Frikyrkopastorerna kunde nu få rättighet
att begrava den, som givit förordnande därom eller vilkas anhöriga därom
gjorde hemställan. Men dessa begravningar fingo icke kallas frikyrkliga begravningar.
Man fastställde i lag två begravningsformer, nämligen begravning
i svenska kyrkans ordning och begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning. Åtskilliga slitningar ha uppstått på grund av de frikyrkligas
önskan att vid anmälan örn begravning kalla denna senare begravningsform
för frikyrklig vid sidan om den officiella beteckningen. Vidare infördes
i lagtexten den bestämmelsen, att kyrka icke må upplåtas för sådan begravning,
såvida ej särskilda skäl därtill äro. För somliga kyrkoherdar finnas
aldrig några »särskilda skäl». De öppna aldrig en kyrka för en frikyrklig
begravning. Därför måste ofta frikyrkliga begravningar äga rum under det
svåraste väder ute på kyrkogårdarna, medan kyrkan står tom och uppvärmd
alldeles intill. Gravkor finnas nämligen icke överallt. Här behövdes, menar
man på frikyrkligt håll, tydligare bestämmelser, av vilka det kunde framgå,
att en frikyrklig begravning också kan vara en kristlig begravning och följaktligen
icke kan anses som något vanhelgande av kyrkorummet.

För det femte och till sist påpekas behovet av lagstiftning rörande ideella
föreningars rättsliga ställning. Det skulle i detta fall gälla de frikyrkliga
församlingarna i deras egenskap av ideella föreningar. Dessa församlingar
lia ju i allmänhet antagit stadgar, som reglera deras verksamhet, men gång
efter annan uppstå rättsfall, för vilkas avgörande det icke finns någon ledning
vare sig i gällande lag eller domstolspraxis. Även i fråga örn förhållandet
mellan samfunden och församlingarna, d. v. s. mellan överföreningar
och underföreningar, kunna rättsfall förekomma, utan att några lagbestämmelser
finnas, som kunna åberopas vid förekommande tvister. Det råder i
vissa fall mycken osäkerhet rörande äganderättsförhållanden, förhållandet mellan
majoritet och minoritet o. s. v. Då de frikyrkliga samfunden och församlingarna
besitta egendom till mycket stora värden — endast de tre nämnda
samfunden ha mer än två tusen kyrkor och kapell med ett värde av betydligt
mer än 60 miljoner kronor — förstår man, att äganderättsproblem här kunna
uppstå, som samhället icke borde vara alldeles likgiltigt inför. En utredning
av dessa frågor synes i varje fall vara väl motiverad.

Med denna motivering, för vilken jag, såsom jag inledningsvis anförde, har
den inom utskottet av rektor Nordström förebragta utredningen att tacka, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 35.

Onsdagen den IS maj 1938.

Äng. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag befinner mig i den något ovanliga ställningen
att gentemot utskottets ärade ordförande få föra utskottets talan. Eljest
bruka ju han och utskottets majoritet vara ett.

Jag tror mig våga påstå, att den föreliggande frågan har behandlats på ett
mycket välvilligt sätt såväl från majoritetens som minoritetens sida. Att vi
slutligen kommit att stanna i olika meningar, torde närmast lia sin förklaring
däri, att vi haft olika uppfattning örn lämpligheten av att taga den föreliggande
motionen såsom utgångspunkt för en utredning av ifrågavarande synnerligen
ömtåliga och invecklade spörsmål.

Utskottet har ju den praxis, att det tillstyrker beslut örn utredning på grund
av en väckt motion i sådant fall, då det anses, att motionen dels uppvisar ett
behov av en utredning av ett visst spörsmål, och dels lämnar uppslag för utredningens
bedrivande, som te sig från utskottets synpunkt framkomliga.

Vad nu först beträffar frågan örn behovet av en riksdagens framställning örn
utredning av dessa frågor, ber jag att få framhålla, att det i mycket näraliggande
syften gjorts framställningar, som äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.
Dels föreligger en framställning från 1929 års kyrkomöte, att Kungl. Majit
ville i samband med behandlingen av 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande
låta verkställa en allsidig utredning angående vissa med frågan örn
vidgad rätt örn utträde ur svenska kyrkan sammanhängande kyrkoorganisatoriska
frågor, och dels har en skrivelse ingivits till Kungl. Maj :t den 17 juni
1935 från frikyrkliga samarbetskommittén av i huvudsak samma innehåll som
den nu väckta motionen. Det finns således redan nu anledning för Kungl. Maj :t
att, örn så anses lämpligt, igångsätta en utredning av dessa spörsmål. Därest
nu jämväl riksdagen beslutar en framställning i frågan, <så kan det lätt uppfattas
som en opinionsyttring till förmån just för de i motionen angivna riktlinjerna,
under det att eljest Kungl. Maj :t har frihet att lägga upp utredningen på
ett mera allsidigt sätt.

I fråga örn de riktlinjer, som äro angivna i motionen, lia vi ju av det anförande,
som herr Schlyter nyss hållit, fått veta, att tyngdpunkten i motionen icke
är, att man vill bereda ökad möjlighet för utträde ur statskyrkan och en förbättrad
dissenterlagstiftning för de samfund, som på det sättet taga steget ut från
statskyrkan, utan det är, att man vill för dessa samfund åstadkomma en rättslig
reglering inom statskyrkans ram. Det är själva huvudfrågan i denna motion,
och genom att på grundval av motionen besluta en utredning får man
också anses ha tagit ställning till denna fråga. Efter det anförande, som herr
Schlyter höll, är det ju tydligt, att han helt och hållet har anslutit sig till den
uppfattning, som inom utskottet framlades från rektor Nordströms sida. Vi
hade ju dessutom förmånen att i utskottet få en utläggning av dessa frågor
från en representant för statskyrkan, nämligen kyrkoherde Andrae. Han har
emellertid inte lämnat något skriftligt dokument efter sig, och därför befinner
jag mig tyvärr inte i samma gynnsamma läge som herr ordföranden, att jag kan
komma ifrån min uppgift genom att uppläsa det anförande, han höll inför utskottet.

När det gäller en reglering av de frikyrkliga samfunden inom statskyrkans
ram, kan jag mycket väl vara med, så långt det gäller en reglering för s. k. ideella
föreningar överhuvud taget, d. v. s. en reglering sedd ur mera rent civilrättslig
synpunkt. Jag tror också, att det kan vara ett behov — och det är ett
behov, som gör sig gällande även på andra samhällslivets områden — att få en
lagstiftning örn ideella föreningar. Men det upplyses ju också i utskottsutlåtandet,
att man inom justitiedepartementet har igångsatt en förberedande utredning
angående lagstiftning för ideella föreningar. Därmed är motionären emellertid
inte tillfreds, utan han syftar dessutom till att få en legalisering av vissa

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
kyrkliga handlingar ifrån frikyrkosamfundens sida inom statskyrkans ram,
bland annat att få erkänd rättsverkan åt vigsel i frikyrklig ordning. Det förefaller
mig åtminstone, och jag tror, att det har varit bestämmande för utskottets
majoritet, att det icke kan vara en framkomlig väg att på detta sätt söka en lösning
på de frågor, som här anmäla sig. Jag tror inte, att det är möjligt, så
länge vi ha en statskyrka, att inom dess ram genom statens mellankomst legalisera
även formerna för de fria samfundens kyrkliga handlingar. Det är en
helt annan sak än den civilrättsliga frågan, som anknyter sig till en lagstiftning
angående ideella föreningar, en lagstiftning som efter vad jag nyss framhållit
även jag finner behövlig.

Sedan är det vissa andra, mera perifera frågor, som varit berörda här, nämligen
skattefrågorna. Första lagutskottet har knappast ansett, att det har möjligheter
att tränga närmare in i frågan huruvida vissa ändringar i nu gällande
beskattningsregler, närmast då arvs- och gåvobeskattningen, skulle vara påkallade
för att skapa rättvisa på detta område. Det är mycket möjligt, men det
är en fråga, som i så fall lämpligen bör aktualiseras i ett annat sammanhang än
det förevarande.

Jag tror, herr talman, att jag med dessa ord i korthet har angivit, vad som
har varit för utskottet bestämmande, när man icke har velat på grundval av
denna motion hemställa örn att Kungl. Maj :t måtte vidtaga en utredning. Vi
ha därmed icke alls avsett att ställa oss avvisande mot att en utredning — en
allsidig och opartisk sådan — sker i dessa frågor, men vi ha utgått ifrån att
en sådan under alla förhållanden skall komma till stånd genom Kungl. Maj :ts
försorg på grund av de framställningar, som äro till Kungl. Maj :t ingivna och
där kunna förväntas bli föremål för prövning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Reuterskiöld.

Herr Berggvist: Herr talman! Den motion, som utgjort utgångspunkten
för det utskottsutlåtande, som här föreligger, avser dels en utredning av de
frikyrkligas ställning inom svenska kyrkans ram, dels en revision av dissenterlagen.
Hela denna fråga är för det första ganska ingripande och för det
andra mycket ömtålig.

Förhållandet mellan kyrkan och de frikyrkliga samfunden har undergått en
mycket glädjande förändring under de senaste årtiondena. Den, som kommer
ihåg hur det var i slutet av''1870- och början av 1880-talen, minnes, hur stark
spänning som då rådde mellan de frikyrkliga och kyrkan. Jag har från denna
tid många minnen, som äro pinsamma att tänka på, men allt eftersom tiden
har gått, har förståelsen mellan kyrkan och de frikyrkliga samfunden blivit
allt större, och man kan, såsom också motionären påpekat, med glädje konstatera,
att en bestämd avspänning har skett och att i vidsträckt omfattning
ett samarbete äger rum mellan kyrkan och de frikyrkliga samfunden.

Jag kan också säga, att de frikyrkligas arbete varit till välsignelse för
vårt folks religiösa fostran, och även kyrkan har lärt mycket och tagit impulser
från de frikyrkliga kretsarna, som varit till gagn och välsignelse. Detta
vill jag erkänna. På samma gång torde jag också kunna säga, att kyrkan i
sin mån har utövat ett välgörande inflytande på de frikyrkligas framträdande
och åskådningssätt.

Det råder alltså nu en glädjande fred mellan svenska kyrkan och de fria
kristna församlingsbildningarna, men i allt fall är tillståndet i många avseenden
ganska oklart. Man ser ju, att det finns tendenser från de frikyrkligas
håll att alltmer tränga in på kyrkans verksamhetsområde. Särskilt måste man

Nr 35.

Onsdagen den IS maj 1938.

Äng. de frikyrkliga samfundens rättsliga, ställning. (Forts.)
observera, att man börjar begära legalisering av kyrkliga handlingar, t. ex.
brudvigsel, så att dylika handlingar, om de utföras av föreståndare eller predikanter
inom de frikyrkliga föreningarna, skulle ha full legal verkan.

Örn så blir fallet, kommer detta att innebära, att varje frireligiöst samfund
blir en kyrka inom kyrkan, men det anser jag vara lika förkastligt som örn någon
korporation blir en stat i staten — något, som man aldrig ansett vara tolerabel!.
Att ha ett prästerskap i den svenska kyrkan, som förrättar vigsel, och
ett annat prästerskap i vart och ett av de frikyrkliga samfunden, som hade
samma befogenhet — allt inom samma kyrka — det bleve ren anomali. Att
frikyrkopredikanter kunna förrätta jordfästning är en annan sak; den går
ju under namn av borgerlig begravning.

När jag hör herr Schlyter beskriva, hur det kan gå till vid frikyrkliga
begravningar, så undrar jag örn han inte betydligt avviker från vad som faktiskt
äger rum. Att t. ex. de frikyrkliga med sina begravningar skulle få stå
ute i det allra värsta oväder, medan kyrkoportarna äro stängda för dem, är
icke riktigt. Vid kyrkomötets behandling av frågan var det tvärtom en förutsättning,
att när det rådde ett svårt och hälsofarligt väder, skulle kyrkan
öppnas även för borgerliga begravningar. Vidare ha frikyrkosamfunden sina
missionshus, och i alla de fall jag känner till sker själva jordfästningen i missionshuset,
och sedan tågar begravningsföljet ut till kyrkogården, där liket
nedsättes. Då kan det hända, att detta sker i svårt väder, men de kyrkliga
begravningarna få också underkasta sig detta. Jag tror, att det inte är riktigt,
vad herr Schlyter har sagt härom.

Jag framhöll, att förhållandena äro oklara, och jag tror inte, att man vinner
någon full klarhet, så länge de frikyrkliga formellt stå kvar inom kyrkan.
Det finns i vårt land ett stort antal frireligiösa riktningar, och nya frikyrkosamfund
växa ideligen fram. Ett av dessa samfund, pingstvännerna, som har
en mycket stor utbredning, är ett ganska nyligen bildat samfund, och andra
kunna tänkas uppkomma efter hand, så att det blir en stor mängd av sådana.
Att ha alla dessa inom kj^rkan kan inte i längden lända till någon välsignelse
för det andliga livet i vårt land. Kyrkan kommer därigenom helt enkelt att
upplösas inifrån, och de frikyrkliga samfunden komma att trängas med varandra
inom kyrkans ram. Jag tror inte, att det kan bli någon fullkomlig
reda och några tillfredsställande förhållanden på annat sätt än att de frikyrkliga
bilda fullt självständiga kyrkosamfund utanför statskyrkans ram.

Det är klart, att detta skulle kräva en omfattande förändring i vår lagstiftning.
Det skulle naturligtvis förutsätta fritt utträde ur den svenska kyrkan
och vidare förändring av grundlagen i de delar, där de frikyrkliga äro avstängda
från vissa rättigheter i staten och samfundet. Men jag tar för givet,
att detta är en sak, som inte är oövervinnelig. Skall man göra en verklig reform,
så får man naturligtvis göra den grundligt med sikt på lång framtid
och söka ordna det så, att det kan bli verkliga gränser och klara förhållanden.
Yi lia ju haft länder, där stat, kyrka och frikyrka ha stått fullständigt fristående
från varandra, t. ex. Skottland. Det kyrkliga livet i Skottland har
gått sin gilla gång, och dessa kyrkor lia icke kommit i oförsonlig strid med
varandra, utan det gick tvärtom så, att de så småningom slöto sig tillsamman
och arbetade vid varandras sida i det största samförstånd.

Kyrkoproblemet är en mycket ingripande och omfattande fråga. Det kan
hända, att den sista utvägen blir. att man på allvar tar upp frågan om upplösning
av det månghundraåriga band, som har rått mellan den svenska kyrkan
och den svenska staten. Jag må säga, att jag visserligen inte ser med någon
glädje framåt mot ett dylikt perspektiv, därför att jag vet och erkänner,
att kyrkan har haft mycket gagn av det stöd, hon har fått av staten. Men å

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
andra sidan lägger också staten på kyrkan sitt förmynderskap, som mången
gång sätter henne i ett prekärt läge. Vi kunna visserligen inte klaga över att
.staten på något sätt Ilar förhindrat en fri evangelisk förkunnelse, och det äro
kyrkans representanter mycket tacksamma för, men när det gäller särskilda
uppfattningar av kristendomen ser man ju, hurusom staten visar tendenser att
vilja inblanda sig även i kyrkans allra intimaste angelägenheter. Därför kan
det hända, att det vore bättre för vår kyrka, om den vore en fri kyrka, som
kunde bestämma över sina egna angelägenheter. Och jag tror, att man skulle
kunna komma till en tillfredsställande uppgörelse i godo med staten örn en sådan
utveckling, liksom jag också tror, att man skulle kunna beträffande de frikyrkliga
på ett försonligt och vänligt sätt ordna för dem, även örn de skulle
nödgas bilda fristående, självständiga kyrkosamfund.

Jag tyckte mig märka, att herr Schlyters sympatier lago mycket mer på de
frikyrkligas sida än på kyrkans, och det kan ju så vara, det vill jag inte alls
klandra någon för och inte herr Schlyter heller. Men jag lade märke till att
herr Schlyter yttrade, att det nog finnes möjligheter att för de frikyrkliga
åstadkomma en lagstiftning, som är fullt betryggande för staten och även tillfredsställande
för dem själva. Men vad kyrkan skulle känna och hur den skulle
uppfatta saken, det berördes inte med ett enda ord.

Vi få naturligtvis försöka vid en eventuell utredning taga hänsyn till alla
parter. . Örn jag nu ser på den reservation, där herr Schlyters namn står först,
så vill jag säga, att jag inte skulle lia så särdeles mycket emot en utredning
sådan som den begäres här i reservationen örn man bara inte tar hänsyn till
deli motion, som ligger bakom, ty vad som fordras i själva reservationen är, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
låta verkställa en allsidig utredning av frågan om de fria religiösa samfundens
rättsliga ställning och om en revision av gällande dissenterlagstiftning.
Örn man därmed endast menar deras rättsliga ställning i statssamhället, då
har jag för all del ingenting att säga. Jag vill, att de skola ha fullt ut lika
stora, rättigheter i statssamhället som statskyrkans medlemmar; det böra de
rättvisligen ha. Men gäller det att tränga in i svenska kyrkans legala verksamhet
och att usurpera kyrkliga handlingar, som skulle med samma rättsliga
verkan utföras av frikyrkliga församlingsföreståndare, blir jag ganska betänksam.
Det kan medföra stora slitningar, och därigenom kan det goda förhållande,
som nu råder emellan kyrkan och de frikyrkliga, äventyras.

Är det emellertid fråga bara örn dessa civilrättsliga förhållanden, tycker jag
att man kan nöja sig med den utredning, som redan pågår örn ideella föreningar,
vid vilken utredning ju även de frikyrkligas rättigheter kunna upptagas,
och då anser jag, att en särskild skrivelse till Kungl. Majit i denna sak inte
alls är behövlig.

Jag skall inte upptaga tiden längre utan inskränker mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Dissenterlagen av 1873 avsåg att reglera
den religionsutövning i vårt land, som bedrevs i andra former än de för statskyrk
an gällande. Utvecklingen på det kyrkliga området har emellertid inte
följt de banor, lagstiftarna då tänkte sig. Någon uppdelning av befolkningen
i bekännelse! regna och främmande trosbekännare förekommer som bekant inte.
På det.religiösa området företer vårt folk en provkarta på de mest olikartade
åskådningar, från öppna kristendomsfiender och religiöst indifferenta till dem,
som efter bokstaven omfatta den rena evangeliska läran eller som anslutit sig
till något frikyrkosamfund.

Det förhållandet, att en överväldigande majoritet av svenska folket tillhör

Nr 35.

Oasdagen den 18 maj 1938.

Äng. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
statskyrkan utan att känna detta som något olidligt tryck, visar, att gällande
bestämmelser varit så elastiska, att en ny tids förhållanden kunnat inordnas i
de gamla formerna. Därtill torde också i hög grad ha bidragit den tolerans och
den kulturella vidsynthet, som kyrkans män visat. Vårt land har därför hittills
varit förskonat från häftiga strider på det kyrkliga området. Att detta
varit till gagn torde val ingen bestrida. Emellertid anmäla sig vissa problem,
som man gör klokt i att observera i lugna tider, då omdömet på intet håll fördunklas
av den lidelse, som just på det religiösa området ofta förmår sätta
känslorna i svallning. Ett problem, som man därvid, såvitt jag kan se, inte
kan komma förbi, har tagits upp i den motion, som kammaren nu håller på att
behandla. Det är frågan örn de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning.

Som jag nyss nämnde, avsåg dissenterlagen att reglera denna fråga. Man
utgick emellertid på 1870-talet från att de s. k. främmande trosbekännarna
skulle anmäla sitt utträde ur statskyrkan och bilda egna dissenterförsamlingar.
Så har dock inte skett i någon större utsträckning mer än inom metodistsamfundet.
Förhållandet illustreras bäst genom några i utskottsutlåtandet eller i
reservationen omnämnda siffror. Man räknar med att den frikyrkliga rörelsen
omfattar inemot 600,000 personer i vårt land, alltså ungefär tio procent av befolkningen,
medan det i vårt land finns endast 17,700 dissenters. Av dessa äro
då 5,300 katoliker och 6,650 mosaiska trosbekännare. Dissenterlagen är behövlig
för att reglera förhållandet mellan statskyrkan och de s. k. främmande
trosbekännarna, och den kan, som det också här framhålles i motionen och reservationen,
vara i behov av en revision. Men vida viktigare är problemet om
vilken ställning de inom statskyrkan kvarstående religiösa samfunden böra intaga.
En rättslig reglering av dessa svårlösta frågor måste anses påkallad,
inte minst därför att medlemmarna inom denna omfattande folkrörelse med
stor samstämmighet kräva en sådan undersökning.

Utskottets ärade ordförande har i sitt långa anförande här ingående sysselsatt
sig med de problem, som ur frikyrklig synpunkt sett aktualiserat denna
fråga. Jag skall inte upprepa några av de synpunkter, som han där förde
fram. Jag vill bara gentemot biskop Bergqvist här framhålla, att det visserligen
kan synas, som om den enda verkligt konsekventa lösningen av alla dessa
problem är, örn frikyrkosamfundens medlemmar utträda ur statskyrkan, men
detta medför, som jag tror också herr Schlyter berörde i sitt anförande, vissa
konsekvenser, som man inte under nuvarande situation i frikyrkliga läger är
beredd att taga. Det medför som bekant, att dessa medlemmar skulle förlora
sin rätt att deltaga i kyrkostämmor, och i de delar av vårt land, där skolväsendet
ännu ligger under kyrkan, skulle därmed också deras rätt att utöva något
inflytande på skolväsendet inom kommunen helt och hållet tagas bort. Dessa
ur statskyrkan utträdda förlorade också rätten att inneha vissa ämbeten eller
befattningar, bland annat folk- och småskollärarebefattningar. Det aktualiserar
också en annan fråga, som man då inte torde kunna komma förbi, frågan
örn hur det skulle förfaras med dessa frikyrkligas skatteplikt efter utträdet ur
statskyrkan. Det aktualiserar också i mycket hög grad ett annat problem, om
vilket tidigare stått strid här i landet men där nu en viss borgfred kan anses
råda, nämligen frågan örn religionsundervisningens ordnande i skolorna.

Alla dessa frågor måste naturligtvis lösas, om statskyrkoproblemet på allvar
skall tagas upp till behandling. Går man in för den konsekventa linje, som
biskop Bergqvist ehuru med en viss smärta närmast syntes beredd att rekommendera,
nämligen att upplösa bandet mellan staten och kyrkan, så måste man
också se till, att dessa av mig nyss berörda frågor nu få sin lösning.

Innan man emellertid rekommenderar en så radikal åtgärd, synes man böra
undersöka, om det inte finns andra vägar, som kunna beträdas och som inte

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
skulle medföra så stora omvälvningar. Det är just detta, som motionärerna här
ha tänkt sig, och det är detta, som reservanterna i utskottet ha rekommendeiat.

Den ärade talesmannen för utskottets synpunkter, herr Ewerlöf, gjorde gällande,
att också därest riksdagen nu skulle avslå motionen och den föreliggande
reservationen, såsom utskottet föreslår, skulle Kungl. Majit vara oförhindrad
att på grund av en skrivelse från kyrkomötet och på grund av olika framställningar
från de frireligiösa samfunden igångsätta en sådan utredning. Naturligtvis
är detta riktigt, men örn vi i riksdagen ha den uppfattningen, att det är
önskvärt, att man igångsätter en sådan förutsättningslös utredning, en utredning,
som rekommenderas bli allsidig och där man inte tar ställning på förhand
till de problem, som skola bli föremål för utredningen — då tycker jag, att vi
följa riksdagens traditioner bäst, örn vi i överensstämmelse med den föreliggande
reservationen besluta hos Konungen hemställa örn en sådan utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den föreliggande, vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I herr Wagnssons yttrande instämde herrar Boos, Bjurström och Sam
Larsson.

Herr Lindström: Herr talman! Jag har en mycket stark sympati ur

principiella synpunkter för den motion, som har väckts i andra kammaren i
detta ärende, och sålunda också med innehållet i den reservation, som har fogats
till det föreliggande utskottsutlåtandet. I motsats mot den ärade företrädaren
för utskottsmajoritetens synpunkter är jag förvissad örn att det finns ett mycket
starkt behov av åtgärder i den riktning, som motionärerna och reservanterna
förorda. Yi behöva ju inte vara så värst väl bevandrade i de senaste årens
riksdagshistoria för att veta, att detta krav i olika former gång efter annan
har kommit tillbaka, och bara det förhållandet, att under de sista tjugu åren
två offentliga utredningar ha sysselsatt sig med detta och närliggande problem,
understryker att det finns ett verkligt behov att få saken utredd och
ordnad.

Ur dessa två offentliga utredningar, som jag talat örn, har det egentligen
bara kommit fram en liten reform. Det är införandet av den s. k. borgerliga
begravningen. Men den praktiska utformningen av den har ju också, som vi
hörde av herr utskottsordförandens anförande, varit föremål för mycket starkt
missnöje inom de kretsar, som främst ha drivit på, när det har gällt denna
reform.

Vad jag egentligen ville säga var emellertid detta: även örn kammaren, som
jag hoppas, bifaller reservationen, så beröres blott en mindre del av hela det
problemkomplex, som reser sig framför oss, då vi diskutera medborgarnas förhållande
till statskyrkan. För min del skulle jag vilja taga upp denna fråga
ur betydligt vidare synpunkter än motionären och sålunda även än reservanterna.

Om man konsekvent vill omfatta religionsfrihetens sak — och religionsfriheten
har ju sedan länge ansetts vara en dyrbar klenod inom det svenska folkväldet
—- då måste man gå ett steg vidare och möjliggöra för människor, som icke
omfatta en kristen världsåskådning eller uppfattning, att utträda ur statskyrkan
utan att inträda i något annat religionssamfund. Det är den tanken,
jag skulle vilja med några ord förorda. Något yrkande i detta hänseende kan
ju inte ställas.

Jag anser, att vi ha ett föredömligt exempel, när det gäller dessa problem,
i den finska lagen av den 10 november 1922, där denna rätt till utträde ur
statskyrkan medges finska medborgare, som lia andra skäl än religiösa. Jag

Första kammarens protokoll 1938. Nr 35. 5

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Ang. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Foris.)
skulle tycka, att det vore ganska egendomligt just ur religionsfrihetens synpunkt,
om vi i längden här i landet skulle upprätthålla en lag och ordning, som
icke gjorde det möjligt för ateister eller överhuvud taget människor, som stå
på en annan åsiktsgrund än den kristna, att göra sig fria från den blott och
bart formella förbindelse, som de ha med den svenska statskyrkan. Jag upprepar
än en gång: detta kräver religionsfrihetens princip.

Det finns i vicia kretsar av vårt land sympati för den tanken, och, herr talman,
denna sympati har jag känt särskilt stark i samband med den bekanta
prästerliga opinionsyttring i den s. k. lärofrågan, som har förekommit under
de senaste månaderna. Det är flera personer, som skrivit till mig och sagt,
att detta uppträdande från prästerligt håll, som de förmena icke står i överensstämmelse
med modern syn på de religiösa problemen, måste för många människor
aktualisera frågan örn möjlighet att utträda ur statskyrkan utan att
ansluta sig till något annat religionssamfund. Naturligtvis rullar detta upp
en hel råd andra problem. Jag vill inte närmare gå in på dem. Det är problem
i samband med skatteförhållandena, det är, som den närmast föregående
talaren påpekade, problem i samband med religionsundervisningen i skolorna
och en hel rad andra ting. Dessa problem och i synnerhet skatteproblemet ha
dock kunnat lösas i den finska lag, som rör hithörande förhållanden, och även
örn det, så länge som folkbokföringen i vårt land åligger kyrkans tjänare, är
ett i vissa detaljer svårlöst problem, så bör det inte vara olösligt, örn man tar
upp det till granskning och prövning.

I det läge, som frågan nu kommit i, herr talman, vill jag ansluta mig till
reservanternas förslag. Jag gör det därför, att jag betraktar det som ett första
steg på den väg, som nu måste beträdas. Jag är övertygad örn att fortsättningen
kommer att peka åt det håll, som jag har försökt att antyda i detta
korta anförande.

Häri instämde herrar Strömberg och Härdin.

Herr Gustavson, John: Herr talman! Jag kan inte underlåta en liten

replik i anledning av det anförande, herr Lindström höll nu. Dessa framstötar
och krav på reformer, när det gäller vår kyrkliga organisation, tyda på
en viss förvirring. Det är inte så länge sedan vi behandlade en motion från
en herr Lindströms partivän i andra kammaren, vilken motion gick ut på rätt
för frikyrkliga att förrätta vigsel. Några dagar därefter behandlade vi en motion
av en herr Lindströms partivän i denna kammare, som inte tyckte, att det
behövdes någon vigsel alls. Han ville lia en sådan ordning, att om två personer
sammanbodde någon längre eller kortare tid, så skulle de utan vidare
spisning vara gifta. Han ville ha en ordning, som innebar ett slags legalisering
av fritt sammanboende, och det skulle kallas för äktenskap. När man
tänker på dessa motstridiga ståndpunkter, kan man inte komma ifrån, att det
verkar, som örn här rådde en viss förvirring.

Nu uppträdde herr Lindström här och talade örn, att han har fått tjänstgöra
som en instans, där man anför besvär över vissa företeelser i detta land. Det
har kommit en mängd överklaganden — han sade kanske klagomål — över
vissa prästers sätt att uttrycka sin mening om vissa ämbetsbröder. Dessa
klagomål lia ställts till herr Lindström. Jag vet nu inte, av vilken anledning
man har betraktat honom som en instans, där man kan anföra besvär eller
påpeka missnöje med saker och ting, det kan jag inte riktigt förstå, men det
måtte ha varit på det sättet, att man tror, att han skall kunna hjälpa en ur
ens nöd.

Dessa många brev och klagomål tar emellertid herr Lindström till intäkt för
det krav, han ställde här i dag. Det föreligger ett starkt behov, säger han, av

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Äng. de frikyrkliga samfundens rättsliga ställning. (Forts.)
att få en sådan reform till ståndrätt medborgarna få möjlighet att utträda ur
statskyrkan, utan att de inträda i något annat kyrkligt samfund. Ja, det är
inte längesedan herr Lindström från samma plats i kammaren pläderade för
attmar gudstjänstordning skulle ändras därhän, att alla medborgare, oavsett
åskådningar och uppfattningar i religiöst och kristligt avseende, inte skulle
kunna undgå att trivas inom statskyrkans väggar. Detta tycker jag också,
jämfört med den uppfattning han här företrädde i dag, visar på en viss förvirring.
Jag tror inte, att det skulle vara lyckligt. Jag vill understryka, vad
biskop Bergqvist yttrade här för en stund sedan, att örn alla dessa olika kyrkliga
och religiösa samfund skulle tillerkännas laglig rättsställning gentemot
statskyrkan och likväl befinna sig inom statskyrkans ram, skulle det bli en
massa konkurrerande organisationer inom en annan organisation, som skulle
lia — åtminstone är det väl herrarnas mening — i stort sett samma uppgift
att fylla. Jag tror, att det inte skulle vara lyckligt.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 58.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markbyten
mellan kronan och Borås stad;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av mark
för utvidgning av Bodens ingenjörkårs broslagningsplats vid Ängesholmen;

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
medel ur Stockholms varvs byggnadsfond för inköp av en villabyggnad å Stora
Fjäderholmen; . „

nr 145, i anledning av väckta motioner örn flyttningsersättning at fanjunkaren
i Norrbottens regementes reserv K. Swedberg; samt

nr 146, i anledning av väckt motion örn anslag till inköp av livsmedel att
ställas till Barcelonaregeringens förfogande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets . jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1937 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisade, hade, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
i det föreliggande utlåtandet underställt riksdagens prövning de av revisorerna
gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande;
och hade utskottet därvid följt den ordning, som blivit i revisionsberättelsen
iakttagen.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Äng. kost- Punkten 2.

försvarsvisen- Under försvarsdepartementet, § 5, hade revisorerna gjort vissa erinringar
dets personal rörande försvarsväsendets rullor.

ruum. Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Såsom av revisorerna framhållits uppgöras för de olika försvarsgrenarna
skilda rullor, för vilkas tryckning och utgivning icke oväsentliga belopp av
statsmedel årligen anvisas. I likhet med revisorerna finner utskottet, att ett
nedbringande av dessa kostnader skulle kunna ske, därest en för hela försvarsväsendet
gemensam rulla trycktes, ur vilken sedan erforderliga särtryck
för de olika försvarsgrenarna kunde göras. Det synes utskottet vidare lämpligt,
att den sålunda ifrågasatta gemensamma rullan uppgöres under överinseende
av en och samma befattningshavare. Härigenom skulle erforderlig enhetlighet
i rullans redigering kunna åstadkommas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder
för upprättande av en för hela försvarsväsendet gemensam personalrulla.»

Herr Borell: Statsrevisorerna ha i sin berättelse anmärkt, att för närva rande

varje försvarsgren upprättar och trycker sin egen rulla, men att besparingar
borde kunna åstadkommas örn det trycktes en gemensam rulla för hela
försvarsverket, från vilken sedan de särskilda försvarsgrenarna kunde få särtryck.
Jämväl utskottet har ansett, att besparingar sannolikt skulle kunna
vinnas på detta sätt, och i det sammanhanget uttalat, att det syntes utskottet
lämpligt, att den sålunda ifrågasatta gemensamma rullan uppgjordes under
överinseende av »en och samma befattningshavare».

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Ang. kostnaderna för försvarsväsendets personalrullor. (Forts.)
Det har kommit till min kännedom, att man ansett, att detta uttryckssätt »en
och samma befattningshavare» är otydligt och kan leda till missförstånd. I
anledning därav ber jag att få nämna, att det varit utskottets avsikt, att överinseendet
skulle äga rum inom den för samtliga försvarsgrenarna gemensamma
kansliavdelningen inom försvarsdepartementet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 3—6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12 och 13.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19—22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av konsthögskolan m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
vissa byggnader för folkskoleväsendet;

nr 150, i anledning av väckt motion örn ersättning till Hablingbo kommun
och Gotlands läns landsting för vissa sjukvårdskostnader; samt

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion angående beredande av ökad trygghet
åt ensamt boende lärarinnor, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt; och

skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Om statlig Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,
kasko- och [ anledning av väckt motion angående statlig kasko- och lastförsäkring för
^Tmi^irc9 mindre fartyg i fraktfart.

fartyg. J en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 127, hade herr Lindström hemställt, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande möjligheten
att med statens bistånd anordna en lämplig form för kasko- och lastförsäkring
för mindre fartyg i fraktfart, särskilt s. k. motorseglare, samt att Kungl.
Maj:t måtte till riksdagen framkomma med de förslag, till vilka utredningen
gåve anledning.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 127 icke måtte föranleda till någon första kammarens åtgärd.

Herr Lindström: Bara ett par ord, herr talman! Utskottet har behandlat
denna min motion mycket välvilligt, för vilket jag ber att få framföra mitt
tack. De många yttranden, som utskottet har infogat i sitt utlåtande, vittna
örn att det finns ett mycket starkt behov att få denna outredda fråga uppklarad,
och jag väntar, att när det nu kommer till den utredning, som skall
företas av försäkringssakkunniga, frågan skall få den prövning, som den förtjänar.
o

Jag har också hoppats, att vederbörande myndighet, när denna fråga närmare
skall prövas, har möjlighet att låta representanter för de sjöfartsmän,
som det närmast gäller, inför utredningen framföra sina synpunkter. Jag
tror, att just detta är mycket viktigt för att frågan skall lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 18 maj 1938.

Nr 35.

Föredrogos ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse;
samt

nr 11, i anledning av väckt motion angående utredning örn utlandssvenskarnas
rättigheter och skyldigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Da alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Vid föredragning av Kungl. Maj :,ts denna dag avlämnade proposition nr 318
blev densamma på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till arméns reservstater; och
nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 282, till Konungen angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbetsoch
bostadsförhållanden.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd för vissa
fundamentala principer för det nuvarande samhället; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till andrad lydelse av § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen jämte i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till tekniska
läroverk m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande och
underhåll av landsvägsbro mellan Sverige och Norge över Svinesund; samt
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
bombskyddstak a kraftstationen vid Stadsforsen i Indalsälven m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i afledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckt motion;

nr 46, i anledning av väckt motion örn lagstiftning m. m. för tillrättaläggande
av missförhållanden i följd av samverkan mellan psykiatri och rättsskipning;
samt

nr 47, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. m.;

Nr 35.

Onsdagen den 18 maj 1938.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn handel
med fodermedel; . .... . , ...

nr 54, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av galande bestämmelse
angående tillsättande av underläkare vid vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus; samt . ... . .... .

nr 55, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om benandling
av alkoholister (alkoholistlag), dels ock i ämnet väckta motioner, ävensom
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion angående beredande av möjlighet för svenska medborgare av judisk
börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 20 maj 1938.

Nr 35.

Fredagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader för kompensation åt arbetare i statens tjänst för familjepensionsavdrag; nr

284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar
m. m.;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående redovisning å statens
allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Uppsala och
Lunds universitet;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1938/39 m. m.;

nr 287, i anledning av väckta motioner örn stöd åt den mindre skeppsfarten;
samt

nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av aktier
i Landskrona—Lund-—Trelleborgs järnvägsaktiebolag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av 15 kap. strafflagen;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i
Sorsele församling;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om avbrytande
av havandeskap m. m.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande
av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m.; samt

nr 300, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans ram existerande
fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
318, angående statsbidrag för vårterminen 1938 till vissa allmänna läroverks
ljus- och vedkassor.

Första hammarens protokoll 1938. Nr 35.

Nr 35.

Fredagen den 20 maj 1938.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 16 och 17, statsutskottets utlåtanden nr 152—154,
första lagutskottets utlåtanden nr 45—47, andra lagutskottets utlåtanden nr
53—55 samt första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

På framställning av herr talmannen beslöts att statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till tekniska
läroverk m. m. jämte en i ämnet väckt motion, skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 324, angående
anstånd med avsked åt viss i statens tjänst anställd sjuksköterskepersonal.

Den kungl, propositionen föredrogs och blev därvid på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen med förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela
förordnande örn vissa förmåner åt statslösa med flera;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående folktandvård,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader m. m. ;,
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, dels
ock en i ämnet väckt motion;

nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till livräntetillägg
åt vissa livräntetagare enligt lagen 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn upphävande
av §§ 5 och 6 lagen den 29 maj 1896 (nr 34) angående blindundervisningen
samt lagen den 7 juli 1921 (nr 408) örn skyldighet för landstingsområde
och stad, som ej i landsting deltager, att bidraga till kostnaden för vård av
blinda med komplicerat lyte;

första lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 4 j?§ lagen den 6
juni 1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet;
ävensom ^

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 85, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för elektrifiering av avlägset
belägna, glest befolkade bygder i Norrland;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från kronoegendomen Valsberga nr 2 i Södermanlands län m. m.;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till underlättande
av belåning av jordbruksegendom med växande skog jämte i ämnet
väckt motion; samt

Fredagen den 20 maj 1938.

Nr 35.

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.