1938. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1938:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Första kammaren. Nr 34.

Fredagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 316, angående anslag till nyanskaffning av maskiner för mynt- och. jus
terings verket; samt

nr 317, angående förlängd giltighet av gällande indelning för taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter
i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd.

Justerades protokollen för den 6 och den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, angående vissa av Kungl. Maj :t gjorda framställningar i avseende å
utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande
anslagen till handelsdepartementet;

nr 227, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn kapitalinvesteringar i statens allmänna fastighetsfond med
avseende å handelsdepartementet;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 233 gjorda framställning
i fråga örn kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket beträffande
försöksanläggningar för oljelagring jämte i ämnet väckta motioner;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till vissa förbättringar av förläggningsförhållandena å Järvafältet;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till anordnande
av tjänstebostäder vid Gotlands kustartillerikårs förläggning i Fårösund
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående avstående till
viss del av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter häradsdomaren Johan
Alfred Nilsson från Torpa socken;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till påbörjande
av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands och anstalters
utflyttande till Järvafältet;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
bosättningslånefond m. m.;

nr 259, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor; Första

hammarens protokoll 1938. Nr SU.

Nr 34.

Fredagen den 13 maj 1938.

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ändrad löneställning
för vissa befattningar vid statens kommunikationsverk m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
farmacevtiska laboratorium för budgetåret 1938/39; samt

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en statens polisskola m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 267, till Konungen i anledning av väckta motioner örn skattefrihet
för vissa gåvor till luftvärnet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Domö m. fl. väckta
motionen, nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statlig lagerhållning m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Biörck, John,
väckta motionen, nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Biörck, John,
m. fl. väckta motionen, nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Biörck, John,
väckta motionen, nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
till stödjande av trädgårdsnäringen m. m.

Föredrogs den av herr Mannerskantz m. fl. väckta motionen, nr 344, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen
m. m.

Motionen hänvisades, såvitt angick ifrågasatta anslagshöjningar, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Mannerskantz’ motion,
nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
stödjande av trädgårdsnäringen m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 133—140, andra lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51, första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12 samt kammarens enskilda
utskotts utlåtande nr 1.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 316 och 317.

Fredagen den 13 maj 1938.

Nr 34.

Herr Strand väckte en motion, nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om semester m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag får interpellation
anhålla örn kammarens tillstånd att framställa följande interpellation. om Skepps -

Sedan länge har huvudstaden oroats av benägenheter hos statsmakten att Kartelluppdela
Skepps- och Kastellholmarna i tomtmark till försäljning åt enskilda skuddarp
spekulanter för uppförande av hyreshus. Det förmodades att även riksdagens /rån olämplig.
stora .majoritet knappast hade något annat intresse för huvudstadens plan- exploatering
läggning än realiserandet av statens mark inom huvudstaden och således även m'' m''

de nämnda holmarna för att ernå den största möjliga ekonomiska vinning.

Dessa planer ha varit även kommunalstyrelsens särskilda bekymmer inför en
aktuellt hotande realisation av holmarna i sådant syfte. Själv har jag vid sådana
tillfällen väckt motioner i ämnet såväl i stadsfullmäktige som i riksdagen
år 1937 (I: 202).

Vid det sista tillfället var frågan aktuell med anledning av planerna på en
annan flottstation än Skeppsholmen. Med hänsyn till att huvudfrågan för dagen
ej tagit definitiva konturer yttrade statsutskottet örn motionen följande:

»Utan att underskatta betydelsen av att dessa båda holmar skyddas för olämplig
exploatering och bebyggelse kan dock utskottet ej för närvarande finna
påkallat med någon riksdagens särskilda hänvändelse till Kungl. Maj:t i frågan.
» Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Fruktan för riksdagens omedgörlighet hade således visat sig ej vara grundad.

Röster höjdes också i landet för att holmarna måtte i någon form skonas som
nationalpark. Under ärendets vidare behandling träffades den bekanta uppgörelsen
emellan Stockholms stads vederbörande och statens marinförvaltning
örn vinnandet av det nämnda syftet genom att staden inköpte holmarna för
trettio miljoner kronor, vilka pengar skulle gå till subvenerande av den nya
flottstationen. Förslaget underställdes Kungl. Maj :t. Hörda myndigheter understödde
det i allmänhet, men kammarkollegium avstyrkte förslaget under
1 ramhållande bland annat att anläggningen av ny flottstation ej borde sammanbmdas
med frågan örn holmarnas framtida öden, samt att staten borde
behålla äganderätten till holmarna.

Regeringen biträdde^ sistnämnda uppfattning. Anläggningen av en ny flottstation
såsom en fristående angelägenhet dominerar för närvarande intresset.

Angön antydan örn holmarnas framtida öden föreligger varken i kammarkollegiets.
utlåtande eller Kungl. Maj :ts beslut. Återigen ligger holmarnas skickelse
i vida fältet och därmed även oron för vad framtiden kan bära i sitt
sköte.

. Med. anledning härav och da detta ärende berör flera departement, tillåter
jag mig anhålla örn kammarens tillstånd att få till statsministern, som även
personligen intresserat sig för denna angelägenhet, framställa följande frågor:

1) Anser regeringen liksom även 1937 års riksdag det vara av vikt, att
skepps- och Kastellholmarna i Stockholm skyddas från olämplig exploatering*
och bebyggelse?

.. -^„^.an det un<ier sådant förhållande förväntas, att regeringen snarast möjligt
a sin sida upptar och främjar angelägenheten, att de båda holmarna i den
ena eller andra formen praktiskt taget förvandlas till en nationalpark till gagn
för både huvudstaden och landet?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
iram stal las.

Nr 34.

Fredagen den 13 maj 1938.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för dels vissa befattningshavare vid folktandvården, dels
ock viss personal vid sjömanshusen m. m.; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till sjömanshusen
m. m., i vad avser pensions- och understödsväsendet för sjöfolk samt
anslag under elfte huvudtiteln;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
ur kyrkofonden till bostadsbyggnad för en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i
Sorsele församling;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn avbrytande
av havandeskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 44, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans ram existerande
fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m.; ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 84, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare fil. dr Ivar Öman på grund
av svalg- och luftvägsinfektion är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m.
den 13 maj 1938 t. o. m. den 19 maj 1938, intygas.

Stockholm den 12 maj 1938.

Olof Björlinr.

leg. läkare.

Att riksdagsman John Sandén, som lider av hjärtsjukdom (myocarditis chronica),
är oförmögen att fullgöra sitt uppdrag som riksdagsman från och med
den 16 maj 1938 till riksdagens slut, intygas härmed.

Centrallasarettet, Karlstad den 12 maj 1938.

John Svensson,

lasarettsläkare.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
316, angående anslag till nyanskaffning av maskiner för mynt- och justeringsverket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 317, angående förlängd giltighet av gällande indelning för taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga
orter i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Strands motion,
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om semester m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
utlåtanden nr 44—46 och första lagutskottets utlåtanden nr 39—44.

_ Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 84, angående ersättning
åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 75, i anledning
av väckt motion angående utredning örn sammanslagning av de båda
svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. liskar- Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 76, i anledning av väckt

befolkningens motion rörande ett bättre tillgodoseende av kommunernas och fiskarbefolknin rcitt

till salt- gens intressen i fråga om saltsjöfisket.

•sjofiske to. to.

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 114, av herr Nilsson, Johan, i Malmö, hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning örn och
i vad mån nu gällande lag örn rätt till strand och fiske skulle för saltsjöfiskets
vidkommande kunna ändras dithän, att kommunernas och fiskarbefolkningens
intressen bleve bättre tillgodosedda, och inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet, som i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen
från kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen samt därjämte fått mottaga
yttranden i ärendet från vissa föreningar, hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»De i förevarande motion påtalade olägenheterna för allmänheten, enkannerligen
fiskarbefolkningen, som anses förevara vid Skånes sydkust, främst
på grund av nuvarande rättsförhållanden i avseende å nyttjande av strand
•och utövande av skattlagt fiske vitsordas i viss utsträckning av de över motionen
avgivna yttrandena. Utskottet får erinra örn att fiskelagstiftningen
under de senare åren vid olika tillfällen varit föremål för åtskilliga betydelsefulla
ändringar. På detta invecklade rättsområde föreligga därjämte
vissa icke slutbehandlade utredningar och framställningar örn ytterligare
lagändringar, avseende även den skånska kusten. Liksom kammarkollegiet
finner utskottet det önskvärt, att fortsatta reformer på området genomföras
utan det dröjsmål, som torde vara ofrånkomligt vid en allmän översyn
av fiskelagstiftningen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit,
med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna, ägnar hithörande
spörsmål nödig uppmärksamhet och vidtager de åtgärder, som kunna befinnas
påkallade och görliga utan tidsutdräkt, nu särskilt vidkommande den
skånska sydkustens fiskerättsförhållanden. Med hänsyn härtill finner utskottet
icke anledning att tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
örn den i motionen begärda utredningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa, att motionen I: 114
må anses besvarad med vad utskottet anfört.»

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Detta utlåtande från jordbruksutskottet är
avgivet i anledning av en motion, som jag tillåtit mig väcka och i vilken hemställes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning om och i
vad mån nu gällande lag om rätt till strand och fiske skulle för saltsjöfiskets
vidkommande kunna ändras dithän, att kommunernas och fiskarbefolkningens
intressen blevo bättre tillgodosedda. För yttranden har jordbruksutskottet remitterat
motionen till myndigheter och till olika föreningar. Jag ber att få
uttala min tillfredsställelse över det sätt, varpå detta skett. Man har därmed
fått in en hel del material, som klart visar vad man vill på olika håll, och jag
kan ju konstatera, att de många olika föreningar, som yttrat sig —• några i
sammanhang med myndigheternas utredningar — ganska mangrant anslutit
sig till det förslag örn utredning, som jag framställt.

Yttrandena resultera i olika önskemål. En del tycka, att man bör utreda
och lagstifta mera partiellt, andra åter ha helt anslutit sig till motionen. Utskottet
har emellertid till sist kommit till det resultatet, att vissa av dessa
frågor, som jag berört i motionen, redan ha bragts på tal hos Kungl. Majit.
Man menar därför att det under sådana omständigheter icke är behövligt att
just nu i skrivelse till Kungl. Majit begära utredningar för detta ändamål.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. fiskarbefolkningens rätt till saltsjöfiske m. m. (Forts.)

Utskotten bruka inte annars taga hänsyn till framstötar, som gjorts från
det ena eller andra hållet utanför riksdagen. Man brukar hellre falla tillbaka
på en sådan sak som att riksdagen redan fört en fråga på tal i skrivelse till
Kungl. Majit. I detta fall har man emellertid nöjt sig med att åberopa vad
som framkommit från andra håll, avseende att frågan örn utredning därmed
kan vara säkrad.

Jag skall inte tvista med utskottet örn denna sak; vi äro ju i stort sett eniga.
Örn jag på någon punkt inte är enig med utskottet, så skulle det vara, då utskottet
anslutit sig till det uttalande, som särskilt gjorts från kammarkollegiet,
att man bör fortsätta med partiella reformer på området. Utskottet säger,
att på detta invecklade rättsområde därjämte föreligga vissa icke slutbehandlade
utredningar och framställningar örn ytterligare lagändringar, avseende
även den skånska kusten. Vissa myndigheter ha antytt något örn att
jag skulle ha begärt utredning inte för andra delar av landet än Skåne. Jag
vill emellertid påpeka att jag med min motion avsett en allmän översyn över
dessa förhållanden, varigenom såväl fiskets som kommunernas intresse bättre
skulle tillgodoses än hittills. Att jag mera kommit att uppehålla mig vid den
skånska kusten, beror på att den ligger mig närmare, och jag har därför givetvis
hämtat de exempel, som tala för en utredning, därifrån.

Jag skulle emellertid för min del icke ansett det skada, örn utskottet samlat
såväl de av mig omtalade ärendena som dem, som redan äro väckta på tal från
annat håll, och fört dem fram till Kungl. Maj :t i en samlad framställning från
riksdagens sida. Jag tycker dessa frågor under många år varit så aktuella,
att de hade förtjänt en sådan framställning från riksdagens sida. Resultatet
har nu blivit, att utskottet säger sig liksom kammarkollegium finna det önskvärt,
att fortsatta reformer på området genomföras utan dröjsmål. Utskottet
förutsätter emellertid, att Kungl. Majit med beaktande av de i motionen framförda
synpunkterna ägnar hithörande spörsmål nödig uppmärksamhet och vidtager
de åtgärder, som kunna befinnas påkallade och görliga, utan tidsutdräkt,
nu särskilt vidkommande den skånska sydkustens fiskerättsförhållanden. Det
.senare är således delvis vad jag velat. När vi överensstämma i denna punkt,
har jag ingen annan att i detta fall, och beträffande den allmänna översynen,
lita till än jordbruksministern. Jag vet, att han hyser ett starkt intresse även
för denna del av sin ämbetsmannauppgift, nämligen fisket och kommunernas
strandrättsförhållanden. Jag litar därför fullkomligt på att han snarast kommer
att igångsätta de utredningar som jag tillåtit mig föreslå och utskottet ansett
vara så självklara att någon anhållan i skrivelse till Kungl. Majit icke
varit behövlig.

Under sådana omständigheter har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skall inte upptaga någon debatt med
den ärade motionären örn denna sak, men jag tycker i alla fall, att motionären
blivit, som man säger, över hövan bönhörd. Ty utskottet har ju sagt: »Ut skottet

förutsätter emellertid, att Kungl. Majit, med beaktande av de i motionen
framförda synpunkterna, ägnar hithörande spörsmål nödig uppmärksamhet
och vidtager de åtgärder, som kunna befinnas påkallade» o. s. v. Med hänsyn
till detta uttalande finner utskottet icke anledning att tillstyrka skrivelse
till Kungl. Majit i motionens syfte.

Jag har intet vidare att tillägga. Jag skall bc att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 77, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser beträffande
ledamotsavgiften till hushållningssällskapen; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
gällande allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

0rmask^ianm Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 79, i anledning av Kungl.
vändning Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av gemensam mainom
det skinanvändning inom det mindre jordbruket jämte i ämnet väckta motioner.

jordbruket. ^ en riksdagen den 25 februari 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 217, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels till Bidrag till jordbrukstekniska föreningen: Verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1938/1938 anvisa ett anslag av 19,000 kronor,

dels besluta inrättande av en statlig lånefond för främjande av gemensam
maskinanvändning i det mindre jordbruket, benämnd »Jordbrukets maskinlånefond»,

dels medgiva, att lån ur fonden finge utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som i statsrådsprotokollet angivits,

dels ock till Jordbrukets maskinlånefond för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

l:o) den vid riksdagens början väckta motionen nr 316, av herr Nordström
i Kramfors m. fl., vari hemsta,lits, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till
regeringen anhålla om förslag för »gemensam maskinanvändning inom det
mindre jordbruket» i enlighet med ett av särskilda, i statsrådsprotokollet omförmälda
sakkunniga avgivet förslag men med ändring, i enlighet med vad
i motionen angivits, av grunderna för finansiering av kostnaderna jämte vissa
detaljer i organisationsförslagen samt särskilt pröva frågan örn att genom en
centralisering av maskininköpen nedbringa kostnaderna för desamma;

2:o) den i anledning av propositionen väckta motionen nr 428, av herrar
Skoglund och Nolin, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att vid den
i oKungl. Maj:ts proposition nr 217 föreslagna låneverksamheten lån skulle
få utlämnas till sammanslutning av jordbrukare, vars brukningsdelar till minst
65 % utgjordes av högst 20 hektar åker.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
dels till Bidrag till jordbrukstekniska föreningen: Verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 19,000
kronor,

dels besluta inrättande av en statlig lånefond för främjande av gemensam
maskinanvändning i det mindre jordbruket, benämnd »Jordbrukets maskinlånefond»,

dels medgiva, att lån ur fonden finge utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förut i utlåtandet angivits,

dels ock till Jordbrukets maskinlånefond för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor;

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Orri gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket. (Forts.)

B) att motionerna II: 316 och II: 428 — i den mån de ej finge^ anses besvarade
genom vad utskottet sålunda anfört och hemställt — icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Mannerskantz, som yrkat bifall till motionen II: 428, samt

2) av herr Tjällgren, som dock ej antytt sin mening.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Innan jag övergår till att med några
ord tala för en motion, som ingivits i detta ärende, vill jag först säga, att jag
för min del inte riktigt kan hålla med örn den formulering, som utskottet börjat
sitt utlåtande med. När utskottet säger, att utskottet icke är övertygat,
att föreliggande förslag är ägnat att i högre grad åstadkomma de resultat,
som därmed åsyftas, så tror jag, att detta är litet för bestämt profeterat. Det
hade nog varit lika bra att inte uttala sig så mycket örn den saken, när man
ändå tänker gå med på förslaget.

Det rör sig örn att skapa en fond för ökad maskinanvändning vid mindre
jordbruk. Därvidlag är det en detaljbestämmelse, som varit föremal för olika
meningar. För min del anser jag, att utskottets förslag borde i den delen ha
innehållit, att lån må utlämnas till sammanslutningar av jordbrukare, vars
brukningsdelar till minst 65 procent utgöras av högst 20 hektar aker, men utskottet
har stannat vid 15 hektar åker. Fragan är alitsa här, örn man vill,
att det i en sådan förening, som bildas t. ex. för att anskaffa en traktor, skall
få ingå jordbrukare med upp till 15 hektars — 30 tunnlands gardar till en
mängd av 65 procent, eller örn det skall fa ingå mera.

Ändamålet med detta förslag är ju att stödja de mindre jordbrukarnas möjligheter
att klara sig i konkurrensen på marknaden. De ha dyrare produktionsförhållanden
på grund av att de icke ha sa stor möjlighet att rationalisera
driften. Örn man nu vill hjälpa på detta område, säger jag mig, att det vöre
logiskt att icke begränsa hjälpen till gårdar på 15 hektar, utan sträcka gränsen
åtminstone så långt upp, att man finge med de jordbruk, som inte själva
böra skaffa sig åtminstone de flesta maskinerna. En traktor bör ju inte en
person, som har ett jordbruk på 20 hektar eller obetydligt mera, skaffa sig.
Gäller det däremot t. ex. självbindare och .sådana maskiner, som icke kosta över
1,000 kronor, så får man nog säga, att örn man för ett mindre jordbruk än
20 hektar skaffar sig maskiner, som kosta 400—600 kronor, är det faktiskt
inte säkert, att det går att amortera dem på rimlig tid. Det är nog ganska
många gårdar, som skaffat sig maskiner i den dyrhetsgraden litet i otid, och
det skulle vara klokare, örn flera sådana gårdar kunde slå sig ihop örn dem.
Jag finner därför, att den gräns man dragit är onödigt snäv och att man bör
gå upp till en högre gräns, som naturligt betingas av örn det t. ex. är klokt
för den enskilde jordbrukaren att skaffa sigren självbindare. Och jag säger,
att örn någon skaffar sig en självbindare på en gård under 40 tunnland, så
kan det vara tvivelaktigt, örn detta är klokt. Därför bör gränsen gå upp emot
den siffran.

Det uttalades i utskottet under frågans behandling, att man ansåg det vara
en nackdel, örn man skulle utsträcka gränsen upp till 20 hektar, att det då
skulle vara ett par sådana jordbrukare med i en sammanslutning och så fem
eller sex småbönder med 5—10 hektar åker, ty då skulle de maskiner man
skaffade mest komma att användas på dessa tjuguhektarsjordbruk, så att de
andra inte skulle få begagna dem i tid. Detta var troligen huvudskälet emot
en höjning av gränsen.

Mot detta vill jag först och främst säga, att man aldrig under några örn -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Om gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket. (Forts.)
ständigheter när man skaffar gemensamma maskiner bör taga till arealerna
så stora eller taga med så mångå gårdar, att inte arbetena kunna bli utförda
i rimlig tid för alla, pörn äro delaktiga i maskinen i fråga. Vidare vill jag
framhålla, att det i vissa trakter av vart land förekommer en hel massa gårdar,
med mellan 15 och 20 hektar aker, som icke skulle kunna komma åt att
skaffa sig maskiner med hjälp av denna fond, därför att de äro för stora. I
sådana trakter går det inte att sammansätta grupperna så, att tillräckligt
mångå jordbrukare under 15 hektar ingå i varje grupp. Men samtidigt vill
jag säga, att dessa jordbrukare, som lia mellan, låt oss säga, 10 och 20 hektar,
äro de, som haft den största svårigheten att få jorden brukad och skörden bärgad.
En småbrukare med 5—8 hektar klarar upp den saken på en så pass
kort tid,. att det arbetet inte för honom är det mest väsentliga, men de, som
lia upp till en 20 hektar, behöva nästan hjälpen bäst. Örn man bedömer saken
litet verklighetsbetonat, tror jag det ganska snart kommer att visa sig, att
det är de jordbruk, som omfatta uppåt 15 hektar aker och litet däröver, som
mest komma att begagna^ sig av denna utväg. Örn man tycker, att de inte äro
små nog för att kunna fa hjälp av statsmakterna, så kan jag för min del inte
hålla, med örn det, ty innehavarna av dessa jordbruk lia det ofta mest besvärligt
ställt.

Med dessa argument och synpunkter vill jag, herr talman, för min del yrka
bifall till vad som föreslås i motionen nr II: 428, som inte går ut på någonting
annat än . att denna bestämmelse skall ändras så, att 65 procent av dem,
som äro nied i en sådan här sammanslutning, skola få ha upp till 20 hektar
åker i stället för 15. Den enda följd, som kan befaras, är att fonden blir mera
anlitad än annars, men man får givetvis ta den risken, att det till ett kommande
ar kan visa sig, att fonden är så hart utnyttjad, att man behöver skjuta till
ytterligare kapital. Man är nog ganska säker på att man inte behöver förlora
några pengar på denna utlåningsverksamhet i vidare mån än de 20 procent
av lånen, som det är meningen att avskriva, när de övriga 80 procenten i laga
ordning amorterats.

Herr talman! Jag ber att fa hemställa örn bifall till det i mm reservation
gjorda yrkandet om bifall till motionen 11:428.

. Tjällgren: Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet, har

jag latit till detsamma anteckna en blank reservation. Denna reservation innebär
ingalunda, att jag skulle ha någon annan mening än den, vartill utskottet
kommit, men det är ett par tre rader i utskottets motivering, som jag inte
riktigt kan vara med om. Utskottet uttalar på sid. 13 först, att utskottet delar
departementschefens uppfattning därom att en ökad maskinanvändning inom
det mindre jordbruket innebär fördelar, men sedan säger utskottet: »Emellertid
är utskottet icke lika övertygat, att föreliggande förslag -— vars väsentligaste
del innebär inrättandet av en lånefond för främjande av gemensam maskinanvändning
i det mindre jordbruket — är ägnat att i högre grad åstadkomma
de resultat, som därmed åsyftas.» Jag tycker, att dessa båda uttalanden
av utskottet motsäga varandra, och det är därför jag velat deklarera och
få till kammarens protokoll antecknat, att jag icke kan instämma i det citerade
yttrandet.

Beträffande herr Mannerskantz’ anförande angående avfattningen av 9 § i
utkastet till kungörelse i detta ärende, så vill jag naturligtvis inte förneka, att
det på vissa, hall kan komma att inträffa sådana förhållanden, som herr Mannerskantz
ville göra gällande. Emellertid tror jag ändå inte, att det ä,r någon
risk, örn kammaren antar utskottets förslag även på den punkten, ty utskottet
har ju sagt pa sid. 14, att utskottet icke vill förneka, att skäl tala för

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket. (Forts.)
den ståndpunkt, som intagits i motionen II: 428 och som överensstämmer med
vad ett flertal hushållningssällskaps förvaltningsutskott i ämnet föreslagit.
»Emellertid», säger utskottet, »bör beaktas, att lånen i främsta hand slada
komma småbrukare till godo. Utskottet finner det därför lämpligt, att åtminstone
tills vidare, innan erfarenhet vunnits av verksamheten», gå med på Kungl.
Maj :ts förslag. Och jag vill uttala den förhoppningen, att örn det skulle visa
sig, att dessa bestämmelser icke äro lämpliga på alla håll i landet, Kungl.
Maj :t skall taga frågan under förnyat övervägande och komma fram med förslag
till en ändring av bestämmelserna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Denna fråga, som riksdagen nu

har att taga ställning till, har uppkommit främst därför att det mindre jordbruket
varit litet missgynnat på grund av särskilda omständigheter. Jordbruksministern
Ilar därför velat ge dessa mindre jordbrukare ett stöd, en åtgärd
som inom småbrukarkretsar hälsats med glädje. Man kan ju liksom herr
Mannerskantz framställa som ett önskemål, att fördelen av den gemensamma
maskinanskaffningen skulle sträckas litet högre än departementschefen föreslagit
och utskottet tillstyrkt, men detta önskemål får väl i alla fall ställas på
framtiden. Man vet ju praktiskt taget inte, hur saken kan avancera och vilken
nytta den i själva verket kan medföra. För min egen del är jag mycket
stor optimist i denna fråga och tycker, liksom herr Mannerskantz, att man inte
behövde lia skrivit fullt så pessimistiskt som man gjort i utskottet, men jag
skall inte göra något ändringsyrkande på den punkten. Det spelar ju inte så
stor roll vad man där sagt. Men för dessa mindre jordbrukare kommer denna
åtgärd otvivelaktigt att få en mycket, mycket stor betydelse på sina håll. Det
är självklart, att denna möjlighet på grund av de skiftande förhållandena inte
kan utnyttjas i alla trakter, men i den ort, där jag bor, är jag övertygad örn
att den kommer att utnyttjas. Det finns ju dock en hel del småbrukare med
5—6 hektar som måste hålla två hästar för driftens skull, och det är ju
alldeles för dyrt. Nu få de genom denna åtgärd en möjlighet att, örn de vilja,
göra sig av med den ena hästen och därigenom skaffa sig en direkt ekonomisk
fördel.

Vidare kan man, som det säges i utskottets och departementschefens yttranden,
härigenom också lätta på arbetsbördan för dessa mindre jordbrukare. Det
är alltså två syftemål, som man genom denna åtgärd vinner.

Nu talar herr Mannerskantz örn att dessa jordbrukare med upp till 20 hektar
åker skulle lia det så illa ställt. För all del, det finns en och annan, som har
det besvärligt, men man skall komma ihåg, att jordbruk med så pass stor areal
anses bäriga och icke ha blivit lidande på de åtgärder, som statsmakterna vidtagit
för att stödja jordbruket i allmänhet. Jag innehar själv ett sådant jordbruk
och har ingen anledning att klaga. Och när herr Mannerskantz talar örn
att man på dessa jordbruk har svårt för att bärga sin gröda, är herr Mannerskantz
på den punkten inte tillräckligt väl underrättad. Jag har inte haft någon
svårighet att bärga grödan på min areal, som uppgår till nära 20 hektar,
men däremot har jag kunnat konstatera, att de småbrukare, som bo runt omkring
och icke lia tillgång till de maskiner och redskap, som krävas, haft det
svårare att bärga sin skörd. Det är nämligen ingen, som använder lien numera,
utan de låna maskiner, och då få de alltid vänta, tills de större jordbrukarna
gjort undan sitt arbete. Det är således på dessa mindre jordbruk, som obehagen
göra sig gällande, och icke på dem, som man betraktar som bäriga. De
lia i regel kunnat skaffa sig erforderliga maskiner och redskap. Örn inte jord -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket. (Forts.)
brukarna ha kunnat göra det ensamma, ha de sammanslutit sig två eller tre
örn t. ex. en självbindare eller någon annan maskin.

Man kan därför inte med fog säga, att det är nödvändigt för närvarande att
utsträcka gränsen så långt som till 20 hektar, men den möjligheten föreligger
ju också för dessa jordbrukare därigenom, att i en ort, där det inte finns tillräckligt
många småbrukare för att effektivt utnyttja de redskap, som skulle
anskaffas på detta sätt, kunna större jordbrukare och även sådana, som Ira
mer än 20 hektar, komma med i det att ända upp till 35 procent av åkerarealen
får tillhöra större brukningsdelar än 15 procent åker.

Nu kan det ju tänkas, att när dessa frågor komma under hushållningssällskapens
prövning och dessa skola undersöka möjligheterna för en sådan maskinanskaffning,
det kan visa sig, att det t. ex. på ett område, som skulle kunna
komma i fråga, inte finns mer än 60 procent småbruk, och då förmodar jag,
att det skulle ligga inom möjligheternas gräns att öka på 5 procent nå den
andra kanten.

Jag tycker detta förslag är så väl upplagt, att man bör kunna vara nöjd
med det och avvakta resultatet. Skulle det visa sig, att försöket slår val ut
och att det finns ett särskilt behov att utsträcka hjälpen även till jordbrukare,
som ligga litet högre upp på skalan, skall jag för min del icke resa något hinder
mot detta.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Det mindre jordbruket i vårt land har i

den rådande hårda konkurrensen allt svårare att ekonomiskt bära sig. Den alltför
långt gående jorddelningen på grund av en olämplig skiftesstadga och även
på grund av subventioner, som från statsmakternas sida i alltför stor utsträckning
givits i denna riktning, har inför tidsutvecklingens krav ej visat sig ändamålsenlig.
Men när det nu här i landet faktiskt förekommer en sådan mängd
småbrukare och ägare av mindre gårdar, bör den för statsmakterna vara ett
viktigt intresse att se till, att dessa mindre jordbruk ha möjligheter att kunna
bestå. Därför är det initiativ, som i förevarande ärende, alltså beträffande
gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket, tagits från Kungl.
Maj .ts sida, att hälsa med stor tillfredsställelse. Jag skall be att för min del
få yrka bifall till utskottets förslag.

Jag sympatiserar visserligen med det Mannerskantzska förslaget, men då
Kungl. Maj :ts bud innevarande år endast omfattar ett anslag av en miljon kronor,
torde detta belopp, med den begränsning beträffande bidragens lämnande
till egendomar, omfattande högst 15 hektar åker, som propositionen innebär,
mer än väl kunna utnyttjas.

I propositionen förekomma några uttalanden, som jag vill dröja något vid.
Det säges där bland annat: »Därest de här åsyftade åtgärderna för främjande
av gemensam maskinanvändning få åsyftad verkan, kommer efterfrågan på
maskiner att ökas. Härav föranledd stegring i tillverkningen och omsättningen
bör kunna medföra, att maskiner och reservdelar kunna tillhandahållas till lägre
priser, vilket bidrager till att för jordbruket i dess helhet minska det relativt
•höga omkostnadskontot för inköp ock underhall av maskiner.» Principiellt delar
jag vad här sägs. Ju högre omsättning, dess billigare tillverknings-, resp. försäljningskostnader,
desto lägre pris på maskinerna. Men då vill jag, herr talman,
påpeka, att konsekvensen härav bjuder, att från statsmakternas sida icke
uppmuntras till startandet av nya fabriker eller nya försäljningsorgan. Detta
skulle medföra den motsatta effekten: genom minskad tillverkning, resp. försäljning
ökas relativt sett omkostnadskontot, vilket i sin tur resulterar i ökade
kostnader å maskinerna.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket. (Forts.)

Beträffande effektuerandet ute i det praktiska livet av det projekt, sorn innefattas
i Kungl. Maj :ts förslag, kan jag försäkra, att såväl inom industrien som
bland dem, som i vårt land nu omhänderhava försäljningen av lantbruksmaskiner,
finnes den allra bästa vilja att få fram ett gott resultat av denna fråga.
Sträckes handen ut till samförstånd med dem, är jag övertygad örn att man
från deras sida med tacksamhet kommer att fatta den.

Jag skall också uppehålla mig vid en annan punkt i propositionen. »Det skulle
enligt min mening vara önskvärt», säger statsrådet, »om särskilda för det
mindre jordbrukets förhållanden lämpade maskiner kunde, utan åsidosättande av
hållbarheten och arbetsprestationen, konstrueras till billiga priser.» Gentemot
detta uttalande vill jag framhålla, att man inte med fog kan pasta, att det finns
någon brist på maskiner för det mindre jordbruket i detta land. Snarare har
den anmärkningen tidigare framförts i denna fråga, att vi ha för mycket maskiner
och att vi i stället borde kunna begränsa antalet, en uppfattning som
jag för min del delar. Som ett exempel härpå kan jag nämna, att här i landet
av olika fabriker och firmor salubjudas icke mindre än 37 olika typer av plogar
enbart för det mindre lantbruket. För dettas behov kan man inte gå längre
än att tillverka maskiner och redskap, som äro avpassade för en häst. Sådana
finnas såväl då det gäller plogar, harvar, vältar, kultivatorer som ock
slåttermaskiner, radsåningsmaskiner m. m. Således praktiskt taget alla de maskiner,
som behövas i det mindre lantbruket. Visserligen finnas ej självbindare
konstruerade för en häst, men det vore väl närmast att lura en lantbrukare med
så litet lantbruk, att han endast har en häst, örn han skulle lägga sig till med en
självbindare. En sådan torde hans lantbruk icke kunna amortera och förränta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Då jag lät verkställa en under sökning

i denna fråga, som sedan blev förelagd riksdagen, skedde. det naturligtvis
av den anledningen, att det i inventarier nedlagda kapitalet ju blir procentuellt
större, ju mindre jordbruken äro, varför det syntes vara angeläget att
örn möjligt åstadkomma en sammanslutning av flera mindre jordbrukare för gemensam
anskaffning av jordbruksmaskiner. Det är klart, att förräntningen av
ett inventariekapital i dylika mindre jordbruk blir mera betungande, örn vederbörande
ensam skall anskaffa inventarier och maskiner för att underlätta det
manuella arbetet. Bortsett från, såsom en talare för en stund sedan säde, att det
mindre jordbruket skulle fått mindre del av vissa stödåtgärder på jordbrukets
område —- något som kanske icke är riktigt — fordrar det mindre jordbruket,
örn det skall rationaliseras, proportionsvis större inventariekapital och får därmed
större förräntningssvårigheter, varför det enligt mitt sätt att se är välbetänkt
att sammansluta flera sådana jordbruk för maskinanskaffning. Det klagas
ju mycket över att det mindre jordbruket i så stor utsträckning är beroende
av kvinnlig arbetskraft. Kunde detta förhållande ändras genom ökad maskinanvändning
skulle kvinnorna få tid att mera ägna sig åt skötseln av sina hem,
liksom inom andra yrkesgrupper, och de behövde då inte så som nu är fallet
deltaga i det tunga jordbruksarbetet.

För någon tid sedan såg jag en potatissättningsmaskin, varmed man kunde
sätta potatis på två tunnland, möjligen ända upp till 21/2 tunnland åker örn dagen.
Vid demonstrationen var den kvinnliga delen av gårdens befolkning ute
och tittade på, i stället för att, såsom de eljest få göra, deltaga i detta rätt tunga
arbete. Maskinen fungerade för övrigt alldeles utmärkt, och jag fick det intrycket,
att denna potatissättningsmaskin utförde ett gott arbete. Det gäller nu naturligtvis
för vederbörande att exploatera den sa, att den kan tillverkas i till -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Om gemensam, maskinanvändning inom det, mindre jordbruket. (Foits.)
lyckligt antal, för att fabrikationen skall bliva lönande, oaktat priset hålles rimligt.
Det har redan funnits intresserade, som velat finansiera tillverkningen,
men vederböiande ha blivit betänksamma inför det ifrågasätta låga priset på
maskinen, och man har sagh, att det pris, som man tänkt sig för maskinen, 295
kronor, var för lågt. En sådan maskin borde enligt deras mening kunna betinga
ett pris av 450 kronor. Det är naturligtvis nödvändigt, örn det skall lämnas
kredit, att säkra kalkyler uppgöras för tillverkningen, men det är lika angeläget,
enligt min mening, att de, som skola bevilja krediten och taga hand
örn förlagskapitalet, se till, att priserna icke drivas upp hur högt som helst. Det
är också viktigt, att försäljningen icke slås ut på för många händer.

Jag har ju sagt i propositionen, vilket även nyss här påpekades av en talare,
a,tt jag förväntar, att den^svenska maskinindustrien skall förstå det aktuella
läget och försöka, i den mån det är möjligt, saluföra jordbruksmaskinerna till
priser, som ligga inom för köparna rimliga gränser.

Innan propositionen skrevs, resonerade jag dels med representanter för den
svenska maskinindustrien och dels med en representant för denna maskinförsäljning
inom landet, och jag sade då: »Här ha herrarna en stor uppgift att fylla.
Jag är föreningsman, men jag anser inte, att man skall skapa föreningar
och organisationer under annan förutsättning än att sådana behövas. Finns det
en försäljningsorganisation för maskinfabrikationen, behöver man inte åstadkomma
andra organisationer, därest den redan befintliga fyller sin uppgift beträffande
den svenska marknadens behov.» Jag förväntar, som jag sade. att
denna organisation skall fylla sin uppgift, och da är det, enligt min åsikt, inte
lyckligt att dela upp denna försäljning på många olika händer.

Sedan är det enligt min mening också önskvärt, att man inom de olika områdena
av jordbruksmaskintillverkningen standardiserar tillverkningen så mycket
som möjligt och söker framställa de mest lämpliga maskinerna och redskapen,
så att man kan minska antalet typer. Tillverkningen blir naturligtvis dyrare,
örn man tillverkar många sorter i stället för några få, som äro lämpliga
för olika brukare och brukningsdelar. Kan därjämte denna organisationstanke
slå igenom, så att flera mindre lantbrukare sammansluta sig, kan man naturligtvis
även vid de mindre jordbruken komma att använda större maskiner än
vad nu är fallet. Dock finns det naturligtvis sådana jordbruk, som äro så små,
att de stora maskinerna för dem äro litet otympliga och svårhanterliga.

När det sedan gäller frågan om arealens storlek, är det klart, att det kan råda
olika meningar örn huruvida gränsen för brukningsdelarnas storlek skall sättas
vid 15 hektar eller vid 20 hektar åker. Vad beträffar proportionen emellan mindre
och större jordbrukare inom en sammanslutning hade kommittén föreslagit
ett högre procenttal för innehavare av jordbruk upp till 15 hektar än det, som
propositionen innefattar. I propositionen sänktes procenttalet ifrån 75 procent,
som kommittén föreslagit, till 65, och därigenom kan alltså ett större antal brukningsdelar
med större areal tillhöra sammanslutningen. Huruvida sedan ägare
av brukningsdelar med mer än 15 hektar åker skola tillhöra sammanslutningen,
blir naturligtvis i praktiken beroende på hur fastigheterna äro belägna, ty en
sammanslutning kan inte lämpligen omfatta fastigheter, som ligga spridda på
alltför stort avstånd från varandra.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen — man skall inte var för optimistisk,
och när man vet, hur betänksamma jordbrukarna äro, är det inte så säkert
att denna idé om gemensam användning av maskiner kan vinna så stor anslutning,
fran början att man dock skall kunna, där så är möjligt, åstadkomma
en sådan sammanslutning för ökad maskinanvändning inom jordbruket och därigenom
lättnad i det tunga arbetet för såväl den manliga som kvinnliga personal,
som har sysselsättning inom jordbruket.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 428; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 80, i anledning
av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag till hushållnings -sällskapen för deras verksamhet i samband med vissa stödåtgärder, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 81, i anledning av Kungl. till

Maj :ts proposition angående bidrag till hushållningssällskapen, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 3 mars 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 232, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

1) till Bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett förslagsanslag av 3,651,500 kronor;

2) till Utbildningskurs för hemkonsulenter för budgetåret 1938/1939 anvisa
ett reservationsanslag av 8,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande vid
riksdagens början väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

l:o) 1:17, av herr Gabrielsson m. fl., likalydande med II: 24 av herr Sandberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att statsbidrag finge
utgå till avlönande av ytterligare fyra vandringsrättare i Västerbottens län,
samt att nio inom länets lappmark verksamma vandringsrättare måtte belt
bekostas av statsmedel och att till bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret
1938/1939 måtte beräknas ett förslagsanslag av 3,718,000 kronor;

2:o) I: 20, av herr Nilsson, Bernhard, m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta öka det uti statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln, föreslagna
anslaget till avlönande av vandringsrättare från 186,000 till 188,000
kronor i syfte att Jönköpings läns hushållningssällskap skulle kunna av Kungl.

Majit beviljas statsbidrag för år 1938 till avlönande av två vandringsrättare
och att punktens slutsumma måtte bestämmas till 3,692,000 kronor;

3:o) I: 37, av herr Nilsson, Bernhard, likalydande med II: 112 av herr Olsson
i Staxäng m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta höja det
allmänna statsanslaget till rikets hushållningssällskap till dess ursprungliga
belopp, d. v. s. 3.0 miljoner kronor; samt

4:o) I: 186, av herrar Domö och Mannerskantz, likalydande med II: 299 av
herr Ryling, vari hemställts, att riksdagen måtte under Bidrag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett belopp av 51,000 kronor
till avlönande av täckdikningsförman och att alltså hela anslaget till hushållningssällskapen
måtte utgå med ett till 3,715,000 kronor förhöjt belopp.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 17
och II: 24, I: 20, 1:37 och II: 112 ävensom 1:186 och II: 299, till Bidrag till
hushållningssällskapen för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3,651,500 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag, till Utbildningskurs för hemkonsulenter
för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8,000 kronor.

Herr Mannerskantz: I det förevarande utlåtandet behandlas en motion, som
väckts av mig och herr Domö i denna kammare. En likalydande motion har
också väckts i andra kammaren. Motionen går ut på att anslaget för avlönande
av täckdikningsförman skulle höjas från 26,000 kronor till 51,000 kronor,
detta senare i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag.

.Nu är det så,_ att om ifrågavarande anslag icke blir tillräckligt, hushållningssällskapen
icke fa medel nog att kunna avlöna de täckdikningsförmän,
som skola kontrollera, att de statsmedel, som utgå i form av bidrag eller lån
till täckdikningar, bli utnyttjade på effektivt sätt, d. v. s. att täckdikningssystemen
icke^ bliva dåligt utförda, lagda med bakfall eller i övrigt illa lagda.
Örn inte hushållningssällskapen kunna sköta detta så, som från början avsetts,
sa att man skulle taga ut för höga avgifter av jordägarna för dessa åtgärder,
kunde det tänkas, att jordägarna då skulle försöka krångla sig ifrån att använda
täckdikningsförmän vid arbetenas utförande, utan i stället själva eller
med hjälp av någon annan, som inte vöre så hemmastadd i arbetet, försöka lägga
ned dessa täckdikningsrör. Man kunde då ha skäl att antaga, att i många
fall de medel, som staten för dylika ändamål ansloge, inte skulle bli placerade
så, att de skulle komma till full nytta. Eller också kan man tänka sig, att
hushållningssällskapen skulle fa taga av sina för övriga ändamål avsedda medel
för att bekosta denna verksamhet. Då dessa medel emellertid redan förut
äro knappa, är det, enligt mitt sätt att se, till skada, örn hushållningssällskapen
skulle behöva ytterligare knappa in på sina övriga uppgifter.

, Orsaken till att jag för min del, herr talman, icke kommer att yrka bifall
till denna motion, ar icke bara, att utskottet på ett mycket välvilligt sätt på
sid. 8 har uttalat sig örn motionen, da det säger, att utskottet icke vill »förneka,
a,tt skäl tala för bifall till motionerna», utan även att utskottet sedan fortsätter:
»På grund av den utredning rörande administrationsbidrag till hushållningssällskapen,
som utskottet enligt vad här ovan berörts tillstyrkt, torde anslaget
emellertid icke nu böra bestämmas högre än Kungl. Maj :t äskat.» Det
är på två ställen så pass välvilligt skrivet, att jag förmodar, att detta icke kan
tolkas pa annat sätt än att till nästa år skall möjliggöras för hushållningssällskapen
att fa disponera mera medel och att då de behov, örn vilka jag motionerat,
skola kunna bli tillgodosedda.

Jag har endast velat stryka under, att jag för min del tolkar utskottets yttrande
pa det sättet, att man har anledning att tro, att det på detta område
redan till nästa år kommer att inträda en förbättring.

Herr talman! Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Nilsson, Bernhard: Det är ett par av mig väckta motioner, som

behandlas i samband med detta utlåtande; den ena avser höjning av det allmänna
anslaget till rikets hushållningssällskap fran 2.8 till 3 miljoner kronor,
och den andra avser en anslagsökning i syfte att ytterligare en vandringsrättare
skall kunna anställas i Jönköpings län.

Vi ha ju tidigare i dag behandlat ett utlåtande från jordbruksutskottet i anledning
av förslag örn utredning angående en ökning av administrationsbidra -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
gen till hushållningssällskapen, och det förekommer även i det utlåtande som
nu behandlas förslag om utredning i syfte att, som man hoppas, bereda hushållningssällskapen
lättnad i deras för närvarande betryckta ekonomiska ställning.
Jag är dock livligt övertygad, att örn jordbruksutskottet och riksdagen i
är hade gått med på den i min motion föreslagna höjningen av det allmänna
statsanslaget till rikets hushållningssällskap med 200,000 kronor, skulle detta
icke på något sätt ha föregripit denna utredning. Hushållningssällskapens
ekonomiska ställning är nu så pass hårt ansträngd, att det icke, åtminstone
för flertalet hushållningssällskap, finns någon möjlighet att få debet och kredit
att gå ihop, ifall de skola någorlunda kunna fullgöra alla de uppgifter, som
äro dem anförtrodda.

Jag har, sedan denna motion örn höjning av det allmänna anslaget väcktes,
fått mottaga skrivelser från fem hushållningssällskap i de södra delarna av
landet, där man ger uttryck åt precis samma synpunkter som de i motionen
angivna och där man framhåller, att dessa hushållningssällskap befinna sig
i samma nödläge som hushållningssällskapet i Jönköpings län. Då det belopp,
varmed anslaget föreslås höjt, skulle vara väl använda pengar, kan jag verkligen
inte förstå, varför icke vare sig herr statsrådet eller jordbruksutskottet
ansett det lämpligt att redan nu gå med på denna höjning.

Till motivering av behovet av ytterligare en vandringsrättare inom Jönköpings
län vill jag framhålla att det förefinnes en balans beträffande sådana
ärenden som lämpligen böra handläggas av vandringsrättare som betydligt
överstiger vad ytterligare en vandringsrättare skulle kunna uträtta, men ändå
säger jordbruksutskottet i sin motivering, att det icke är styrkt, att behov av
jJterligare vandringsrättare föreligger.

Jag har med det sagda endast velat framhålla nödvändigheten av att något
verkligt radikalt göres för att upphjälpa hushållningssällskapens ekonomi,
dels genom de utredningar, som nu äro ifrågasatta, dels genom höjning av det
allmänna anslaget till hushållningssällskapens verksamhet och dels genom bidrag
till anställande av nödiga arbetskrafter.

Jag skall, herr talman, icke framställa något yrkande om bifall till min
motion, vilket jag anser vara utsiktslöst under nuvarande förhållanden, utan
jag har endast velat framföra dessa synpunkter.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det är ju klart, att
uppfattningen örn hur ansträngd hushållningssällskapens ekonomi är kan vara
rätt olika. Jag har ju själv suttit såsom ledamot i ett hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och vet därför, att man där har användning för de pengar,
man får till sin disposition. Sedan är det ju en fråga, som kan diskuteras,
huruvida pengarna användas på ur jordbruksnäringens synpunkt mer eller
mindre tillfredsställande sätt. Jag vill därmed icke hava sagt, att icke hushållningssällskapen
i allmänhet använda pengarna på ett för jordbruket ändamålsenligt
sätt, men då herr Nilsson i Landeryd talar om hushållningssällskapens
svårigheter, t. ex. beträffande det myckna arbete, som vandringsrättarna
ha att utföra i Jönköpings län, får jag säga, att det förefaller mig
litet märkvärdigt att man i Jönköpings län inte kände till detta, förrän så
sent på året, att framställningen om bidrag till ytterligare en vandringsrättare
icke inkom till lantbruksstyrelsen förrän i mitten av december förra året. Den
inkom för övrigt icke till departementet förrän i slutet av mars månad i år.
Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott bör ju lia reda på sådant i så
god tid, att framställning därom kan komma in till departementet, innan budgeten
gjorts upp. Örn en del förvaltningsutskott först under senhösten komma
under fund med att de behöva en vandringsrättare till för nästa år och komma

Forsla kammarens protokoll IDUS. Nr ?>h. 2

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Anslag till hushållningssällslcapen. (Forts.)
in med förslag därom som de vänta att få bifallna, finge man göra upp en
särskild tilläggsbudget för att tillmötesgå sådana framställningar. Det synes
mig riktigare, att förvaltningsutskotten komma in med sina förslag i så god
tid, att de kunna upptagas i den ordinarie budgeten.

Herr Sederholm: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att an mäla,

att jag i huvudsak delar den uppfattning, som kommit till uttryck i
vad herrar Mannerskantz och Bernhard Nilsson anfört här i kammaren örn att
de medel, som stå till hushållningssällskapens förfogande, på många håll äro
så otillräckliga, att sällskapen på grund därav icke kunna rätt fylla sin uppgift.
Detta förhållande har ju också kommit till uttryck särskilt i det utlåtande,
som vi nyss behandlat, men även i det nu föreliggande.

Orsaken till att vi emellertid i utskottet utan reservationer kunnat ena oss
om vad utskottet föreslagit i sina utlåtanden nr 80 och 81 är, att vi förvänta,
att de förslag, som kunna framkomma med anledning av den föreslagna utredningen,
i fråga örn förvaltningsbidrag till hushållningssällskapen för deras
handhavande av vissa stödåtgärder, verkligen skulle kunna resultera i att de
hushållningssällskap, som i högre grad utöva sådan verksamhet, skulle ha utsikt
till nästa år att kunna få bättre balans och jämvikt i sin budget.

Det är alltså i den förhoppningen och förvissningen, att framställningen
enligt utskottets utlåtande nr 80 må medföra ett sådant resultat, att nyssnämnda
önskemål kunna bli tillbörligen tillgodosedda, som jag förenat mig
med utskottets övriga ledamöter örn vad utskottet hemställt i utlåtandet nr
81, till vilken hemställan jag ber att få yrka bifall.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag har motionerat örn ett anslag till

vandringsrättare i Lappmarken, och jag tror, att alla kunna vara eniga med
mig därom, att deras verksamhet där uppe är utomordentligt betydelsefull och
nödvändig. Inte minst under den resa, som gjordes i Lappmarken av riksdagsmännen,
påpekades allmänt behövligheten av upplysning för jordbrukarna.
Nu ha vi alltså gjort en hemställan örn att få ett anslag för anställande
av ytterligare vandringsrättare, vilket dock utskottet icke kunnat förorda.
Emellertid har utskottet förordat en skrivelse till Kungl. Majit, såsom utskottets
vice ordförande nyss framhållit, och jag har då så stora förhoppningar
örn att vi till nästa år, sedan frågan behandlats av Kungl. Maj :t, skola bli tillgodosedda
på det sätt, som här begäres, att jag på denna grund, herr talman,
icke framför något särskilt yrkande om bifall till motionen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Anslag till Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 82, i anledning av Kungl.
statens lant- Maj :ts proposition till riksdagen angående den kemiska analys- och kontrollbn,
bordroU ** verksamheten för jordbrukets behov jämte i ämnet väckta motioner.

anstalt m. m. [ en till riksdagen den 3 mars 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 211, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

1) besluta, att kemisk analys- och kontrollverksamhet för jordbrukets behov
skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet tillstyrkt förslag;

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Anslag till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt m. m. ( Forts.)

2) godkänna av departementschefen framlagda förslag till grunder för ersättningar
åt personal vid kemiska stationer, vilkas statsunderstöd indroges,
samt för bibehållen pensionsrätt åt sådan personal;

3) för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt: Organisationskostnader ett
förslagsanslag av 4,000 kronor,

b) till Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt: Utrustning ett reserva tionsanslag

av 40,000 kronor,

c) till Kemiska stationer m. m.: Understöd åt kemiska stationer ett anslag
av 46,300 kronor;

4) för budgetåret 1938/1939 å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
anvisa till Lån för utrustning av lokala kemiska stationer ett reservationsanslag
av 30,000 kronor;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser, som vid genomförande
av framställt organisationsförslag kunde befinnas erforderliga.

I samband härmed hade utskottet till behandling förebo ft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:274
av herr von Horn m. fl. samt 11:403 av herr Pettersson i Rosta m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta den förändring i Kungl. Maj:ts proposition
nr 211, att efter genomförandet av föreslagen omorganisation av den
kemiska analys- och kontrollverksamheten statsbidrag skulle utgå förutom till
kemiska stationerna i Skara, Jönköping och Kristianstad även till kemiska
stationen i örebro.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majrts förslag samt med avslag
å motionerna 1:274 och 11:403,

1) besluta, att kemisk analys- och kontrollverksamhet för jordbrukets behov
skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet tillstyrkt förslag;

2) för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt: Organisationskostnader

ett förslagsanslag av 4,000 kronor,

b) till Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt: Utrustning ett reserva tionsanslag

av 40,000 kronor,

c) till Kemiska stationer m. m.: Understöd åt kemiska stationer ett anslag
av 46,300 kronor;

3) för budgetåret 1938/1939 å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
anvisa till Lån för utrustning av lokala kemiska stationer ett reservationsanslag
av 30,000 kronor;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser, som vid genomförande
av framställt organisationsförslag kunde befinnas erforderliga.

Reservation hade avgivits av herrar Gottfrid Karlsson och Pettersson i Rosta,
som yrkat bifall till motionerna I: 274 och II: 403.

Herr von Horn: Herr talman! I den sakkunnigutredning, som ligger till
grund för Kungl. Majlis proposition nr 211, anges det, att bland arbetsuppgifterna
för den kemiska analys- och kontrollverksamheten på jordbrukets
område är jordbruksanalysen den största och viktigaste gruppen. Samtidigt
säga de sakkunniga, att inom denna grupp analyser av mjölk- och mejeriprodukter,
på grund därav, att ett flertal mejerier redan övertagit de enklare

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Anslag till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt m. m. ( Forts.)
analyserna, torde komma att minska i betydelse. Bland jordbruksanalyserna
kvarstår därefter —• örn man undantar några mindre grupper, nämligen analyser
av foder- och gödselmedel — såsom viktigast analysering av åkerjordens
fosfat- och kalihalt.

Denna fråga har med det livligaste intresse omfattats av hushållningssällskapet
i Örebro län,och det är att märka, att under loppet av tre år —- de tre
senaste åren -— inom denna speciella analysgrupp antalet undersökningar vid
kemiska stationen i Örebro ökats med icke mindre än 2,238, eller från 359 till
2,597.

Det är vidare att märka, att stationen i Örebro är belägen mitt i ett av de
förnämsta jordbruksdistrikten i vårt land, ett distrikt som är bebott av intresserade
och dugliga lantbrukare. Dessa lantbrukare ha just nu fått ögonen
öppna för vikten av jordartsanalysernas värde, men de ha också blivit
invanda vid att ha den kemiska sakkunskapen i sin omedelbara närhet. Det
är nu att befara, därest Örebrostationen indrages, att detta nyväckta intresse
hos lantbrukarna i länet kommer att, örn icke helt avbrytas, så åtminstone i
mycket hög grad stäckas, vilket ur jordbruksnäringens synpunkt inom länet
vore i högsta grad beklagligt.

Utredningsmännen säga också själva, att bland de statsunderstödda stationerna
har Örebrostationen intagit andra platsen i riket beträffande inkomst
av jordbruksanalyser. Det är också förvånande och ganska belysande, när
utredningsmännen bland motiven för indragande av Örebrostationen ange såsom
skäl, att upprätthållandet av en statsunderstödd station i Örebro skulle
kunna medföra ej önskvärd konkurrens med den statliga anstalten i Stockholm.
Detta har till yttermera visso utskottet understrukit.

Jag frågar mig då: det är väl ej möjligt, att det skall vara den statliga centralanstaltens
ekonomi, som i denna fråga skall vara det avgörande? För mig
är det uppenbart, att denna anstalts ekonomi är en andrahandsfråga, under
det att den primära frågan måste vara det gagn analysverksamheten kan komma
att medverka till, när det gäller jordbruksnäringens främjande i ett av
landets bästa jordbruksområden. Och utgår man härifrån, synes mig lösningen
av problemet vara lika uppenbart, nämligen bibehållandet av den lokala
stationen i Örebro.

Det kan vidare i detta sammanhang vara värt att omnämna, att Sveriges
utsädesförening i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag såsom sin mening
anger, att Örebrostationen, såsom varande belägen inom ett utpräglat
jordbruksområde av delvis säregen prägel, borde bibehållas framför Jönköpingsstationen,
samt att den av utredningsmännen framhållna större närbelägenheten
till Stockholm därvid icke borde tillmätas avgörande betydelse.

Slutligen skulle jag vilja framhålla, att det ju även skall åligga statens
lantbrukskemiska anstalt en viss vetenskaplig forskning. Därest denna arbetsuppgift,
såsom väl är troligt, kommer att taga relativt stor omfattning,
kan det med fog ifrågasättas lämpligheten av att till denna anstalt lägga en
allför stor analysräjong. Erfarenheten från en annan omorganisation inom
jordbrukets område — frökontrollväsendet ■— borde mana till en viss försiktighet,
när det gäller indragning av livskraftiga lokala undersökningsanstalter.
Och jag vill framhålla, att Örebro kemiska station verkligen är en
livskraftig anstalt i jordbrukets tjänst.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den motion, som
jag jämte herrar .Gottfrid Karlsson och Åkerberg avgivit i detta ärende.

Häri instämde herr Karlsson, Gottfrid.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr :14.

Anslag till statens lantbruk skemiska kontrollanstalt m. m. ( Forts.)

Herr statsrådet Pehrsson-Braillstorp: Herr talman! När jag hörde herr von
Horns anförande, rann mig ett annat resonemang i hågen. En järnväg skulle
byggas, och då var det en riksdagsman som sade: »Järnvägen skall lia den
här sträckningen.» — »Yarför det?», frågade man. •— »Jo, därför att jag
bor där!», sade riksdagsmannen.

Och jag förstår ju, att var och en har sitt ortsintresse att bevaka, även
då det gäller dessa kemiska stationer. Av den anledningen är det fullt förklarligt,
att herr von Horn menade, att en station, förlagd till Örebro, skulle
fylla sin upgift bättre än en station förlagd till Jönköping. Men hade Örebrostationen
bibehållits, medan Jönköpingsstationen föreslagits indragen, hade förmodligen
en del representanter för Jönköpings län och även från Kalmar län
menat, att deras intressen inte blivit tillgodosedda.

Nu har det varit en utredning, som undersökt förhållandena och kommit
fram med förslag. Men det är ju klart, att inga förslag äro ofelbara. Jag
har varit frestad från mitt eget län, där man ansett, att Malmö varit att föredraga
framför Kristianstad. Då jag tog del av anläggningarna i Kristianstad,
tyckte jag emellertid, att Kristianstads läns hushållningssällskap gjort
ett mycket vackert förberedande arbete och verkligen visat intresse för saken.
Jag hade därför inte svårt att fatta ståndpunkt, då jag ansåg, att stationen
borde ligga i Kristianstad och inte i Malmö. Den kan enligt mitt förmenande
fylla uppgiften som kemisk station lika bra för det skånska jordbruket,
om den ligger i Kristianstad som i Malmö — kanske bättre i vissa fall,
då Kristianstad ligger mera mitt i landskapet.

Det är självfallet, att i örebro såsom centrum för en bra jordbruksbygd har
en station sin uppgift att fylla. Men det är samma förhållande med en station,
som förlägges till Västergötland eller till Småland, och jag har därför
stannat vid att inte gå utanför vad de sakkunniga föreslagit, med tanke på att
stationen i Stockholm ändå skall vara den centrala stationen. Och vad Örebro
beträffar, kan man ju inte förneka, att herr von Horn inte har så långt till
Stockholm som man har i vissa andra delar av landet, där stationer nu äro förlagda.

Man får för övrigt se, hur det hela kan utveckla sig, och örn den organisation,
som nu skall centraliseras, kan fylla sin uppgift i det svenska jordbrukets
tjänst. Det är självfallet, att örn vi framdeles finna, att vi behöva ytterligare
någon station, så komma varken jordbruksdepartementet eller riksdagen
att fästa avseende vid en kostnad på ytterligare några tusen kronor. Men det
är också klart, att då får den frågan prövas, vilken plats som är den lämpligaste
för en sådan station.

På en punkt har jag gått utanför förslaget, nämligen när det gäller Gotland.
Vi kunna väl vara överens om att Gotland ligger mera isolerat, och av den anledningen
har jag föreslagit, vilket också utskottet biträtt, att Gotland bör
ha ett visst bidrag. Särskilt av den anledningen, att man där under senare
åren börjat med kemiska analyser av sockerbetor, har denna station en viss
uppgift att fylla, örn proven skola skickas långa vägar, föranleder detta naturligtvis
både mera besvär och större kostnader.

örn riksdagen nu beslutar i enlighet med vad utskottet föreslagit, få vi så
småningom erfarenhet, huruvida denna verksamhet ytterligare behöver kompletteras.
Då få vi också diskutera de olika intressen, som kunna göra sig
gällande. Och jag tror, att Örebro läns skickliga jordbrukare, som fått intresset
väckt och insett nyttan av de kemiska analyserna, icke komma att tappa
modet, därför att de icke kunna få undersökningarna gjorda i Örebro. De
komma nog att anlita centralstationen i Stockholm, som ändå skall bli den centrala
stationen, och örn organisationen trots allt visar sig icke kunna fylla

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Ang. uppförande
av
säkerhetsanstalt
för förminskat
tillrälcneliga

förbrytare
m. m.

Anslag till statens lantbrukskemiska kontrollanstalt m. m. ( Forts.)
sin uppgift så, som det svenska jordbruket kräver, få vi komplettera den någon
gång senare.

Herr Hansson: Herr talman! Efter det inlägg, som herr statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet gjort i denna fråga, skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 83, i anledningav
Kungl. Maj:ts proposition angående dels åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt
för budgetåret 1938/39, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av åttonde huvudtitelns
anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 134, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och
internerade samt ny sinnessjukavdelning inom fångvården jämte en i ämnet
väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 220, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 3 mars 1938, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att egendomen Hall skulle enligt de mellan statsverket och
Hallföreningen gällande överenskommelser förvärvas för statsverkets räkning
samt att å egendomen skulle i huvudsaklig överensstämmelse med av fångvårdsstyrelsen
i skrivelse den 12 februari 1938 framlagt förslag uppföras en
säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården,

dels ock till Uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade
samt ny sinnessjukavdelning inom fångvården för budgetåret 1938/39 anvisa
ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion,
nr 302, vari hemställts att riksdagen ville

1) förklara, att riksdagen genom beviljande av medel till uppförande av
s. k. »förvaringsställen» för s. k. straffriförklarade icke velat sanktionera den
ur laga rättsordning utbrutna tillverkningen av sådana offerväsen,

2) i skrivelse till Kungl. Majit begära undersökning och förslag till att förbättringen
i lokaliteterna måtte kompletteras även med en kärleksfull vård av

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Äng. uppförande av säkerhetsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare

m. m. ( Forts.)

de patienter, som tillkommit genom förberörda tillverkning av straffriförklarade,
samt

3) hemställa, att denna omvårdnad även måtte innefatta en organisation
från samhällets och anstaltens sida att bereda straffriförklarade mänskliga
utsikter till ett återvändande till friheten och möjligheter till utkomst, som genom
samhällets tidigare ingripande ruinerats för dem.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I:o) att riksdagen måtte

a) besluta, att egendomen Hall skulle enligt de mellan statsverket och Hallföreningen
gällande överenskommelser förvärvas för statsverkets räkning samt
att å egendomen skulle i huvudsaklig överensstämmelse med av fångvårdsstyrelsen
i skrivelse den 12 februari 1938 framlagt förslag uppföras en säkerhetsanstalt
för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning inom fångvården,

b) såsom kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond till Uppförande
av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av
500,000 kronor;

II :o) att herr Lindhagens motion (I: 302) icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har tillåtit mig väcka en motion, vari
hemställes, »att riksdagen ville 1) förklara, att riksdagen genom beviljande
av medel till uppförande av s. k. ’förvaringsställen’ för s. k. straffriförklarade
icke velat sanktionera den ur laga rättsordning utbrutna tillverkningen av sådana
offerväsen, 2) i skrivelse till Kungl. Majit begära undersökning och förslag
till att förbättringen i lokaliteterna kompletteras även med en kärleksfull
vård av de patienter, som tillkommit genom förberörda tillverkning av straffriförklarade,
samt 3) hemställa, att denna omvårdnad även innefattar en organisation
från samhällets och anstaltens sida att bereda straffriförklarade mänskliga
utsikter till ett återvändande till friheten och möjligheter till utkomst,
som genom samhällets tidigare ingripande ruinerats för dem».

Denna skriande angelägenhet, som kommer fram i samband med detta ärende,
finner en mängd människor vara en av det nuvarande kultursamhällets svåraste
skuggsidor. Detta har nu icke utskottet kunnat tillägga någon betydelse,
och det förstår jag så väl, eftersom utskottet inte är inne i dessa saker.
Emellertid förklaras dock, att utskottet vill »erinra därom, att motionen berör
ett område, som är svårt att generellt bedöma». Ja, men det är just det,
som utskottet borde beretts tillfälle att göra, ty då först får man en verklig
överblick över saken. Att det i synnerhet för utomstående är svårt att generellt
bedöma problemet är beklagligt men oundvikligt. I sådana händelser falla
vi auktoritativt tillbaka på »experternas» försäkringar — ofta allt efter högheten
i deras titlar.

Men så fortsätter utskottet med ett förmenande, att därvidlag »en prövning
måste äga rum från fall till fall». Detta vet jag är i första etappen alldeles
oriktigt. Över problemet svävar en allmän naturvetenskaplig levnadsfilosofi.
Rättsligt gäller det därnäst att generellt upprätthålla huvudlagstiftningen i
strafflagens 5 kap. 5 och 6 §§. För det tredje vill det till ett upphävande av
den rättsstridiga och okontrollerade masstillverkningen av straffriförklarade
samt återställande av domstolarnas och det allmänna civila rättsmedvetandets

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. uppförande av säkerhetsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare
m. m. (Forts.)

suveränitet i bedömandet om en människa skall anses sakna en själ och därför
förvaras i fängsel på obestämd tid. Sedan dessa allmänna praktiska grundsatser
kommit till sin rätt kommer prövning från fall till fall men även detta
under hägnet av en allmän kärleksfull omvårdnad eller inte.

Slutligen säger utskottet: »Vid sådant förhållande och då utskottet är förvissat
örn att Kungl. Maj :t och vederbörande myndigheter med uppmärksamhet
följa utvecklingen på området, finner utskottet anledning ej föreligga att tillstyrka
riksdagen att åtminstone för närvarande vidtaga några åtgärder i de
avseenden, som i motionen påyrkats, eller att göra några uttalanden i dessa
frågor.»

Ja, det är ju den nuvarande parlamentarismens, åtminstone i Sverige, skuggsida
att vi bli alltmer räddhågade att tillägna oss några egna grundsatser i de
djupliggande orsakssammanhangen. Vi bli då resignerat förvissade, att Kungl.
Maj :t och myndigheterna nog sköta örn saken. Men denna motion är ju väckt
just därför att Kungl. Maj :t och myndigheterna icke sköta denna sak, så länge
de överlämna det verkliga avgörandet till den ena eller andra diktatoriskt avgörande
psykiatrikern och dennes kvasivetenskap i de skilda fallen. Varför
glömmer utskottet rösterna från de rättslösa offerväsendena från djupen och
historiens berättelser.

Emellertid förekommer där ett litet förhoppningsfullt ord -—- »för närvarande».
Och jag förmodar ju, att i den mån, som denna sak blir från djupen
framtvingad till ett sakligt bedömande även på maktfullkomligheternas i det
stora hela sorglösa höjder, så skall nog även riksdagens statsutskott och även
vi i kamrarna nalkas de tidpunkter, då man verkligen inser att det är nödvändigt
att någonting göres.

Jag ids inte ens, herr talman, yrka bifall till motionen, utan har med motionen
och detta yttrande, bara velat betona det meniga folkets bekymmer under en
av maktfullkomligheter överskattad vetenskaps diktatur över vår rätt att äga
en själ och andra därmed för individen grundläggande andliga spörsmål.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag förvånar mig verkligen

över att herr Lindhagen valt detta tillfälle för att hålla ett anförande av det
innehåll, som herr Lindhagen nu lät oss lyssna till. Herr Lindhagen önskar
få en kärleksfull omvårdnad av de straffriförklarade, och just denna proposition
avser att bereda dem en sådan omvårdnad. Det är enligt densamma meningen
att uppföra en anstalt, som skall möjliggöra för dem att få en bättre
skötsel än som varit möjligt att bereda dem på de anstalter, där de hittills
varit intagna. Det är inte alls meningen att genom denna proposition öka antalet
straffriförklarade, utan vad det gäller är helt enkelt att bereda bättre
vård åt de straffriförklarade, som tillfälligtvis vårdas inom fångvården vid dess
sinnessjukanstalter.

Örn herr Lindhagen önskar diskutera de problem, som herr Lindhagen nu
fört på tal, borde herr Lindhagen ha valt en annan anledning. Herr Lindhagen
har skaffat sig ett tillfälle härtill genom att väcka en annan motion just i det
ämnet, och jag förmodar, att kammaren vid dess behandling får tillfälle att
mot en mera lämplig bakgrund höra herr Lindhagen utveckla sina åsikter.

Herr Lindhagen: Jag har redan väckt en sådan motion vid denna riksdag,
herr justitieminister, och tillåtit mig komplettera den med två interpellationer
i samma ämne, för att man möjligtvis skulle kunna få fram även regeringen
i någon mån i förgrunden, när det gäller dessa spörsmål.

Här gäller det ju en detalj, och jag förstår så väl, att detta är ett av de små

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Äng. uppf övande av säJcerhetsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare

m. m. ( Forts.)

fjät, som man kommer att taga. Här är etet fråga örn att skaffa lokaler, så att
man inte behöver sammanblanda, såsom nu sker, straffriförklarade med skvatt
galna människor eller kan sätta in dem på s. k. stormavdelningar, till straff
för dem såsom tillräkneliga — vilket de i de flesta fall mer eller mindre äro
.—. när de någon gång rymma på grund av det omänskliga tidlösa läge, i vilket
de försättas.

Det är alltså nu fråga om att anskaffa rymligare lokaler tor dem, som elter
den bekanta psykiatriska studentexamen såsom tillräkneliga förklarats av
den ena eller andra. Huruvida dessa lokaler sedan äro tillräckliga för alla
de olika anstalter, som för dem äro utplanterade i hela riket, ha vi inte fått
någon bestämd uppfattning örn, då justitieministern nu frånsagt sig intresse
för att minska den så att säga fabriksmässiga tillverkningen av straffnförklärädc klen

även om nu dessa människor få vara ifred för de alldeles sinnessjuka
och få en hyggligare bostad, så kommer det i sa mycket an pa den personal,
som skall »förvara» dessa s. k. straffriförklarade. En fostran särskilt i de
högsta befattningarna i social etik och kärleksfull omtanke i vard och intresse
för de förras återvändande till livet förekommer, tror jag icke alls.

Nu börja även civila myndigheter såsom polis, skolöverstyrelse, konsistorier
praktisera i tillkallande eller påbud av psykiatrisk undersökning. Oell
medicinalstyrelsen utbildas alltmer nästan till en liten Bastilj, som på angivelser
(lettres de cachet) tillhandahåller en psykiatriker med uppdrag att verkställa
undersökning av en angiven, utan kontroll och utan förmåga hos en sadan
själslivets vetenskap att komma till något oförgripligt resultat. _ Och sedan
blir en människa på administrativ väg kanske prickad eller eljest tillspillogiven
för hela sitt liv.

Herr statsrådet Westman: Jag delar Jierr Lindhagens stora, intresse för

att på bästa möjliga sätt ordna alla de frågor, som röra sträf friförklaring och
de straffriförklarade. Jag vill därför betona, att jag med största intresse följer
de faktiska förhållandena på detta område. Jag beklagar, att herr Lindhagen,
som visserligen intresserar sig för dessa frågor, likväl ganska_ kritiklöst
tar emot de uppgifter, som tillsändas honom. Jag begagnar här tillfället
att erinra därom att i herr Lindhagens motion finns avtryckt ett brev, som en
person, som är intagen på Källshagens sjukhus i Vänersborg och som enligt
motionen undertecknat brevet med namnet Knut Karlsson, skrivit till en kyrkoherde,
vilken sedan vidarebefordrat brevet till herr Lindhagen.

Jag har tagit reda på detta fall, därför att jag intresserar mig för dessa
problem, även örn de icke höra under justitiedepartementet, utan under socialdepartementet.
Jag har alltså tagit reda pa saken pa grund av mitt personliga
intresse för den. Det visade sig, att det pa Källshagens sjukhus inte
fanns någon patient med detta namn. Överläkaren har emellertid trott sig
kunna förstå, vilken patient det är fråga oni, oell eftersom hans namn icke är
bekant och jag således inte kan skada honom på något sätt genom att meddela
de faktiska upplysningarna örn honom, så kan jag ju göra det här, för att
inte herr Lindhagens uppgifter skola stå helt oemotsagda i ^ riksdagstrycket.
Överläkaren meddelar örn den person, som han aniar är den åsyftade, att han
tillhör de sjukhusets patienter, som äro utskrivna _på försök under familjevård.
Han är en imbecill person och i hög grad asocial och hållningslös. Han
betraktas också såsom lågt stående — hans intelligens al der år 12 ar, men han
är född 1895. Det är förenat med stora svårigheter att förmå honom till ordnat
arbete. Överläkaren hoppas att försöket med hans utskrivning på prov

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. uppförande av säkerhet sanstalt för förminskat tillräkmliga förbrytare

m. m. (Forts.)

skall slå väl ut, ehuru några större förhoppningar härför ej kunna hysas på
grund av mannens hållningslöshet. Han har dessutom en broder, som är imbecill
och internerad på Askersunds sinnesslöanstalt. Överläkaren kunde knappast
första, att mannen själv skulle ha kunnat skriva det brev, som avtryckts
i motionen.

När man erhåller dessa uppgifter örn mannen i fråga, får man en helt annan
bild av honom än den rörande, sentimentala bild, som framgår av det
brev, herr Lindhagen åberopat. Jag menar alltså, att man får vara mycket
försiktig, när man på grundval av dylika skrivelser från patienter bildar sig
ett omdöme.

Det är naturligtvis en överdrift att kalla våra sinnessjukanstalter för tortyranstalter,
^ som herr Lindhagen gör. Herr Lindhagen får ändå tänka på att
det. finns många samvetsgranna människor, som tagit till sin livsuppgift att
utföra ett arbete på detta ömtåliga område. Det är ju inte rättvist emot denna
kår att använda sådana uttryck om de anstalter, där de äro verksamma.

, Herr Asplund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
nemställan.

Herr Lindhagen: Jag svarar: I det föreliggande problemet psykiatrin och
rättsskipningen, inskränker jag mig icke till huvudsakligt sysslande i problemets
filosofi och praktik med stöd av min i denna angelägenhet omfattande
domareerfarenhet och lärospån även på många andra områden. Det synes
mig självklart, att även klagomål från straffriförklarade böra undersökas.
Denna undersökning ovanifrån synes i regel visa, att till den klagandes uppgifter
tages föga hänsyn med ansatser tillika till förstående. Det är den högsma
vederbörandes utsago som tages för god. För att framtvinga en undersökning
nämnde jag förra året i riksdagen några namn. Det ledde ej till något
resultat. Men det har meddelats mig att dessa personer fått en sämre behandling.

När patienten förvarades på en anstalt för imbecilla, så var han naturiigtvis
»imbecill». . Det fick man lita på. Men namnet skulle vara oriktigt
och bakom dolde sig ett annat namn! Högst invecklat. Och vem har skrivit
brevet, ty det har ej någon imbecill skrivit. Här bör undersökningen fullföljas
till full klarhet i detta ganska mystiska fall.

I år^har jag sänt några klagoskrifter till första lagutskottets påseende och
även låtit trycka en av dem, insänd till mig av en kyrkoherde, som bilaga
till motionen i nu förevarande ämne. En undersökning syntes mig här så
mycket intressantare, som förvaringsstället var avsett för »imbecilla». Men
brevet var uppenbart skrivet av en allt annat än imbecill person. Skulle det
igen vara en av dessa oriktiga psykiatriska diagnoser, som även domstolarna
ofta konstatera?

Nu. har justitieministern »verkställt en undersökning». På vad sätt känner
jeg ej. Men resultatet blev naturligtvis fullt förtroende för högsta vederbörande.

„Nu hånskrattar justitieministern — han tror på allt vad höga vederbörande
pasta och därmed är »undersökningen» klar. Men det troddes en tid också på
en annan överhet pa ett annat ställe. Till sist blev han dock i anledning just
av klagomålen förflyttad.

T-^n^ Westman: Jag skulle inte tagit till orda, örn inte herr

.-1!11, .1®611. saSh att jag hånskrattat. Det gjorde jag inte, utan det var ett
bil allseende, varmed jag hälsade herr Lindhagens påstående, att den, som

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Äng. uppförande av säkerhetsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare

m. m. ( Forts.)

skrivit detta brev, inte är imbecill. Motsatsen har jag heller aldrig sagt.
Jag har meddelat upplysningar örn sinnesbeskaffenheten hos den sinnessjuke,
varom överläkaren tror, att det här är fråga.

Jag beklagar, att herr Lindhagen har framställt ett så häftigt och, som jag
hoppas, fullkomligt ogrundat angrepp på skötseln vid våra sinnessjukhus.
Men den saken hör ju inte till det ämne, vi diskutera i dag.^

Nu diskutera vi frågan örn att bereda de personer, som vårdas pa fångvårdens
sinnessjukanstalter, den bästa möjliga vard. Jag ^har tillåtit mig framlägga
ett förslag, som avser att möjliggöra, att de erhålla den ur humanitär
synpunkt bästa vården. Det är min förhoppning, att denna kammare lika
väl som andra kammaren måtte bifalla detta förslag.

Herr Lindhagen: Kärnpunkten i denna fråga är inte vården av straffriförklarade,
utan det är den ofantliga tillverkningen av sträffriförklarade vid sidan
av lagarna och med undanskjutande av de laga domstolarna, som ensamma
ha rättighet att förklara, örn en människa är tillräknelig eller ej, d.^v. s.
saknar väsentligen en genomsnittlig människas själ. Det är huvudfrågan.

Örn man får bort denna masstillverkning och domstolarna återföras till sin
gamla plikt att själva bedöma dessa frågor med stöd främst av allmänt medborgerlig
bevisning från bekantskapskretsen, så skulle inte justitieministern
även till skada för statens ekonomi behöva föreslå så vidlyftigt onödiga lokalers
uppbyggande för förvaring av straffriförklarade. Se till, att massan
av nu straffriförklarade få lagligen dömas till måttliga straff och sedan få
gå ut som fria människor. Ungefär så medelgott begåvade som vi alla äro,
ty vi äro ju alla en produkt av en djurvarelse och en samvetsvarelse. Så
änglalikt kan inte vårt förstånd vara, och således icke heller hos mig eller hos
herr justitieministern. Vi få nöja oss med var mattfulla medelväg i förstånd
inom en mycket vid maximi- och minimigräns osli ändå anses som människor.

Det är ock upplysande att studera referat från psykiatriska rättegångar
även örn man ej såsom jag upplevt dem egentligt i domareställning. Jag
tänker på de s. k. partbeställda och partbetalade psykiatrikerutlåtandena.
Till och med ordföranden i sinnessjukhusnämnden, då jag en gång företrädde
inför nämnden såsom ombud för ett _ rättsordningens offer, förklarade
i nämnden, att han i likhet med herr Lindhagen ansag, att man finge
vara mycket försiktig med de partbeställda och partbetalade psykiatrikernas
expertis. Ja. det skola gudarna veta. De inta ofta växlande ståndpunkter,
allteftersom de äro anlitade av den ena eller den andra parten och de uppträda
ibland flockvis med olika meningar på båda sidorna örn domarebordet.
Det visar ju klart, att de icke företräda någon suverän vetenskap utan förlora
sig särdeles lätt bara i gissningar på en höft. Det kan utläsas av mina
referat som utkommit i tryck, hur det kan ställa sig när domstolen gjort sin
plikt och själv bedömt tillräkneligheten. Det visar sig att psykiatriker och
sannerligen icke minst våra psykiatriker i ropet fått bakslag i alla instanser
eller slutligen i högsta domstolen. Men alltjämt fungera i landets rättsordning
samma målsmän som anställda experter med diktatorisk befogenhet att
såsom »betrodd vetenskapsman» låta en människa fela i högsta grad. men vad
de säga, när det inte är fråga örn domstolsprövning, är Guds ord.^ På det viset
tillverkas sådana här straffriförklarade personer. Jag talar å domstolarnas
vägnar, för att inte deras lagliga befogenhet att värna om människornas
själ skall överlåtas till obehöriga auktoriteter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Statens
uppfostringsanstalt å Bona: Nybyggnadsarbeten m. m.;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till kapitalinvestering för uppförande av en logementsbyggnad
vid fångkolonien å Singeshult;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmänna grunder
tor avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda till<rångar
m. m.; "

nr 138. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning å
statens allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Uppsala
och Lunds universitet;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1938/39 m. m.; samt

nr 140, i anledning av väckta motioner örn stöd at den mindre skeppsfarten.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

tivan åtgärder ^.öredrog? ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning av väckt
för skogs- motlon angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

skränkande. • J 611 ^n,om £örsta kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 113,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hagström hemställt, att
riksdagen matte i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning angående
eiiektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

över motionen hade utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskreve
begärt utlåtande av lantbruksstyrelsen, varjämte tillfälle att avgiva
yttrande beretts centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands
skogsvardsförbund Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, svenska betes-*och vallföreningen, riksförbundet landsbygdens
tolk samt; hushållningssällskapens i Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län förvaltningsutskott.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna motionen jämte däröver
avgivna yttranden till 1936 års skogsutredning för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag; samt

i * de^ mån den icke blivit beaktad genom vad utskottet så lunda

hemställt, icke matte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Hagström: Herr talman! Jag ber att med några få ord få komplettera
vad som anförts i motionen och understryka de synpunkter, som framförts i
de avgivna yttrandena.

Flertalet av de institutioner _ och sammanslutningar, som avgivit yttranden,
ha livligt tillstyrkt den i motionen begärda utredningen. Ett mindretal har
också avstyrkt, men dessa ha enligt min åsikt låtit hänsyn spela in, som ej
böra få vara avgörande för denna viktiga fråga.

_I ett avseende synas emellertid samtliga, som avgivit yttranden, ha varit
eniga, nämligen däri, att kreatur, som fritt ströva omkring på skogsbete, anställa
stor skada pa skogsaterväxten och utgöra ett stort hinder för skogsvard
överhuvud taget. Det är således blott i avseende å skogsbetets inverkan
på jordbruk och boskapsskötsel, som några ställt sig tvekande. Även dessa
synas emellertid inse, att skogsbetet är oförenligt med rationell jordbruks -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Om effektivare åtgärder för skog sbetets inskränkande. (Forts.)
drift oell boskapsskötsel, oell det förefaller, som om avstyrkandena blott kommit
till på grund av befarad opposition från vissa jordbrukargruppers sida.
En viss betänksamhet kan ju också vara förklarlig, då det här gäller att bryta
med gammal tradition och då ju anordnandet av kulturbeten för många kan
vara förenat med ganska betydande utgifter, åtminstone i första hand.

Därtill kommer också, att många kreatursägare sakna mark, som är lämplig
till kulturbeten oell som ligger i någorlunda bekväm närhet av gården.
Det torde emellertid böra ankomma på den blivande utredningen att finna på
utvägar och kanske lämpliga bidragsformer för att övervinna sådana svårigheter.
Såvitt jag riktigt kunnat bedöma läget, har emellertid på senare tid
från jordbrukarhåll en åsiktsförändring kommit till synes i detta hänseende,
och detta till förmån just för kulturbeten. Till denna förändring ha flera
samverkande omständigheter bidragit, främst då kanske ökad insikt örn att
skogsbete ej är något så billigt och bra bete, som man kanske tidigare trott,
men också den alltmer tilltagande svårigheten att till rimliga kostnader erhålla
vallhjon och tjänsteflickor för boskapens skötsel. Detta torde, åtminstone
vad norrländska förhållanden vidkommer, Ira varit en bidragande orsak.
Sådana omständigheter ha också bidragit därtill, att fäbodsystemet i allt större
utsträckning övergivits och boskapen flyttats till närmare gårdarna belägna
skogsbete^ som dock i de flesta fall äro så dåliga, att boskapen ej kan erhålla
tillräcklig näring. I viss utsträckning ha ju också -— även i Norrland -—
kulturbeten kommit till användning.

Emellertid måste det nog medgivas, att förevarande spörsmål ej är så alldeles
lätt att komma till rätta med, men då det är en mycket viktig fråga, och
då stora ekonomiska värden stå på spel för såväl jordbruk som skogsbruk,
uttalar jag den livliga förhoppningen, att 1936 års skogsutredning, som föreslås
att taga hand örn denna fråga, skall kunna komma till en lycklig lösning
av detta viktiga problem.

Jag konstaterar också med tillfredsställelse, att andra lagutskottet ägnat
motionen en grundlig behandling och uttalat sig välvilligt och förstående för
den viktiga frågan.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra laguskottets utlåtande nr 51, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
i anledning av återremiss av utskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion örn beredande åt den kvinnliga ungdomen av ökad utbildning i hemvård
och därmed närbesläktade samhälleliga uppgifter.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 124, hade herr Domö m. fl. hemställt, _ att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit begära en allsidig
och skyndsam utredning angående åtgärder för att mera allmänt bereda den
kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård och därmed närbesläktade
samhälleliga uppgifter i enlighet med vad i motionen anförts samt att Kungl.

Örn ökad
utbildning i
hemvård
m. m.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)

Majit för riksdagen måtte framlägga de förslag, vartill utredningen gåve
anledning.

Utskottet hade i sitt utlåtande nr 5 på anförda skäl hemställt, att förevarande
motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Mot utskottets beslut hade herrar Bodin och Hagström anfört en vid utlåtandet
fogad reservation.

Vid föredragning i första kammaren av utskottets utlåtande över motionen
hade ärendet visats åter till utskottet för ny behandling.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet yttrat:

»Utskottet, som i anledning av nämnda återremiss ånyo företagit ärendet
till behandling, vidhåller den ståndpunkt, för vilken utskottet i ovannämnda
utlåtande givit uttryck, och får alltså, med åberopande av vad utskottet i
nämnda utlåtande anfört, hemställa, att förevarande motion ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Wistrand och Bodin
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
slutande med en hemställan, att första kammaren måtte för sin del besluta, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en allsidig och skyndsam
utredning angående åtgärder för att mera allmänt bereda den kvinnliga ungdomen
möjlighet till ökad utbildning i hemvård och därmed närbesläktade samhälleliga
uppgifter i enlighet med vad i motionen anförts samt att Kungl. Maj :t
för riksdagen måtte framlägga de förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Dessutom hade reservation anmälts av herr Elon Andersson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr Wohlin: Herr talman! Bland de omständigheter, som verka i riktning
mot den kvinnliga ungdomens flykt från landsbygden och jordbruket
spela de mången gång otillfredsställande arbetsförhållandena i hemmen på
landsbygden en viktig roll. Alla torde känna till att hemarbetet på landsbygden
ofta är mycket bekymmersamt för den kvinnliga ungdomen, och att
de bättre arbetsbetingelserna i städerna och industrisamhällena, de bättre bostäder,
som där finnas, de ökade möjligheter till ledighet, som där förekomma,
och den. bättre, uppfostran till ett rationellt handhavande av dessa bestyr, som
där erbjuder sig, i sin mån bidraga till att den kvinnliga ungdomen i så stor
omfattning som fallet är flyttar in till dessa samhällen. Situationen på den
svenska landsbygden har blivit ganska allvarlig. Stora delar av riket finnas,
där den kvinnliga ungdomen blivit så fåtalig, att betydande svårigheter möta
för jordbrukarnas husmödrar, och även för andra på landsbygden bosatta att
tillgodose sitt behov av hembiträden i hushållen. Jag har den uppfattningen,
att man här har ett stort fält för upplysningsverksamhet och utbildningsverksamhet
för de unga kvinnorna, som i samband med den stora frågan örn landsbygdens
avfolkning icke får försummas av statsmakterna. Det har faktiskt
gatt sa långt, att det finns provinser och delar av landet, där proportionen
mellan den manliga och den kvinnliga befolkningen svårt snedvridits, i det
att ett påtagligt underskott av kvinnor existerar; ja, det säges t. o. m., att i
vissa delar av riket utvecklingen har gått så långt, att de unga lantbrukarna
ha svårt, att få hustrur på grund av bristen på kvinnor i deras hembygder.

Jag vill alitsa fästa uppmärksamheten på att den fråga, som är berörd i
den förevarande motionen är synnerligen viktig och att det utredningskrav, som
här är framlagt, enligt min mening är värt det största beaktande. Jag vill

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
vidare framhålla, att de motiv, som första tillfälliga utskottet anför såsom
avslagsmotiv för motionen, förefalla föga bärande. Det finns på detta område
ofantligt mycket att göra, och Kungl. Maj :t har mången gång mottagit
skrivelser från riksdagen i vida mindre viktiga samhällsspörsmål. Jag hyser
den uppfattningen, att första kammaren med frånträdande av en tidigare negativ
ståndpunkt i förevarande avseende borde gå in för en utredning av hithörande
förhållanden, en utredning, som kan läggas på ett praktiskt och klokt
sätt utan större kostnader för det allmänna och som är viktig nog i samband
med hela det moderna problemet örn landsbygden och dess livsbetingelser.

Jag hemställer, herr talman, örn avslag på första tillfälliga utskottets utlåtande
och yrkar bifall till den i ärendet väckta motionen.

Herr Wistrand: Herr talman! När denna fråga för någon tid sedan var
uppe till behandling i första kammaren och ärendet blev återremitterat till det
första tillfälliga utskottet, så hade man nog litet var en känsla av att man på
många håll i kammaren önskade en mera positiv inställning till denna fråga än
vad utskottets utlåtande innebar. Utskottet har emellertid återkommit med samma
yrkande som tidigare, och detta har föranlett två medlemmar av utskottet
att avge en reservation. För att denna reservation skall kunna vinna så stor anslutning
som möjligt ha vi undanröjt en del missförstånd beträffande motionens
innebörd och möjligen även otydligheter, som ha förelegat i densamma.
Dessa otydligheter torde i och för sig inte ha varit av någon större betydelse,
men det ämne, som här föreligger, är enligt vår mening så behjärtansvärt, att
man bör göra vad man kan, för att det skall vinna allmän anslutning. Den
reservation, som är avgiven av herr Bodin och mig, är fullkomligt likalydande
med det betänkande, som andra kammarens första tillfälliga utskott har avgivit
i anledning av samma motion, vilken också väckts i andra kammaren. Vad reservanterna
här yrka är sålunda detsamma som andra kammarens första tillfälliga
utskott tillåtit sig föreslå.

För att emellertid ytterligare minska de betänkligheter, som till äventyrs
skulle föreligga på något håll mot att helt biträda vår reservation — det har
nämligen framförts, att man inte vill Ira en utredning i anslutning till motionen,
då den innehåller en del, som man anser icke böra utredas — så vill jag göra
ett förslag, som bringar reservationens kläm helt och hållet i anslutning till vad
som tidigare anförts i reservationen. Jag föreslår, att första kammaren måtte
för sin del besluta, att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Majit begära en
allsidig och skyndsam utredning angående åtgärder för att mera allmänt bereda
den kvinnliga ungdomen möjlighet till ökad utbildning i hemvård och därmed
närbesläktade samhälleliga uppgifter i enlighet med vad utskottet anfört samt
att Kungl. Majit för riksdagen måtte framlägga det förslag, vartill utredningen
ger anledning.

Jag tror, att det efter denna ändring inte skall finnas någon tvekan örn vad
som är innebörden i den utredning, som man begär, och jag tycker verkligen
dess ändamål vara så behjärtansvärt, att man icke bör motsätta sig den.

I detta anförande instämde herr Bodin, Karl.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Do skäl, sorn av motionärerna
framfördes för yrkandet örn återremiss, ha noga beaktats av utskottsmajoriteten.
Av de till andra kammarens första tillfälliga utskott inkomna yttrandena
ha vi tagit del, men vi ha inte kunnat finna, att det i dessa framförts så bärande
motiv, att utskottet ansett sig kunna göra avkall på sin tidigare intagna
ståndpunkt. Örn jag bortser från två yttranden, som jag anser vara byggda

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
på ett mera betonat fackintresse, återstå fem, varav tre tillstyrka och två avstyrka.
_ Av de tre organisationer, som tillstyrka, ha allmänna valmansförbundets
kvinnor utan motivering bara med några rader anfört: »Då centrala kvinnorådet
på grund av den korta tid, som står till dess förfogande, har svårt att
ingå i detaljbehandling av det rikhaltiga program motionen innesluter, får centrala
kvinnorådet såsom svar å utskottets remiss begränsa sig till att instämma
i motionens syfte och tillstyrka den begärda utredningen.» Svenska landsbygdens
kvinnoförbund har också yttrat sig och ställer sig mycket tveksamt till de
förslag, som äro framförda, samt säger till slut: »Därför instämma vi i motionens
syfte med det förbehåll, att i den mån redan existerande utredningar syssla
med samma problem, ett samarbete mellan dem bör komma till stånd och saken
i sin helhet på detta sätt nöjaktigt slutföras.» De socialdemokratiska kvinnorna
ha också avgivit ett yttrande. Detta upptar inte mindre än fem maskinskrivna
sidor, och det skulle vara ganska tacknämligt att låta kammarens ledamöter
taga del av denna motivering. Jag skall i alla fall inte läsa upp den, men jag
vill nämna, att efter denna ingående motivering sluta de med att avstyrka det
förslag, som föreligger. Folkpartiets kvinnor hänvisa till den motion, som
framförts av folkpartiet till riksdagen i år, och de sluta också med att tillstyrka
en utredning i det syfte som föreligger. Jag kan dock inte underlåta att i
detta sammanhang erinra örn vad statsutskottet anförde, då denna motion avgjordes
här i kammaren. Det är inte alls så länge sedan, och jag förmodar, att
kammarens ledamöter komma ihåg, vad statsutskottet då anförde. Jag ber
därtill att få erinra örn vad skolöverstyrelsen har sagt och att skolöverstyrelsen
har under utredning frågan örn obligatorisk undervisning i hushållsgöromål vid
folk- och fortsättningsskolor, att skolöverstyrelsen i december 1936 avlämnat
förslag till nya stadgar för kommunala yrkesskolor och att här är föreslaget
kommunala husmodersskolor örn 34 veckor med undervisning i hushållsgöromål,
sömnad, hushållslära med bl. a. bostadsvård samt hälsovård med grunderna för
barnavård och sjukvård i hemmet jämte gymnastik. »Då så befunnits önskvärt
och möjligt att anordna, skulle undervisningen även kunna omfatta vävning,
prakljsk barnavård och samhällslära.»

Hembiträdesutredningen pågår, och för en stund sedan har första kammaren
beslutat i enlighet med ett förslag av hemkonsulentutredningen örn statens medverkan
för anställande av hemkonsulenter på landsbygden. Skolöverstyrelsen
har också föreslagit höjda anslag till yrkesundervisning i husligt arbete och höjning
av grunderna för elevstipendier. Jag kan verkligen inte finna annat än
att vad som här påvisats i stort sett fyller, vad motionärerna föreslagit. Lägger
jag då därtill, att reservanterna herrar Wistrand och Bodin nu frångått den
ståndpunkt, de intogo i utskottet, där de yrkade bifall till motionen i sin helhet
— visserligen gjorde_ de det med en mycket urvattnad motivering —- kan
jag ännu inte förstå, att inte de frågor, som äro berörda av skolöverstyrelsen i
dess yttrande och inom denna styrelse äro föremål för utredning, måste till
fullo uppfylla de önskemål, som kvarstå i motionen.

Utskottets vice ordförande, herr Wistrand, nämnde också att andra kammarens
första tillfälliga utskott beslutat i enlighet med den av reservanterna i
första kammaren framlagda motiveringen. I anledning härav vill jag erinra
örn att andrakammarutskottets utlåtande inte är enhälligt. Tre av utskottets
ledamöter ha anfört reservation och hemställt, att motionen icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda. Reservanterna i andra kammarens
första tillfälliga utskott ha i huvudsak följt den motivering, som föreligger i
första kammarens första tillfälliga utskotts nu föreliggande utlåtande.

Det är en sak, som i detta sammanhang i viss mån varit avgörande för utskottets
ställningstagande i fragan, och jag anförde detta, örn jag inte minns fel,

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
vid ett tillfälle under fjolåret. Det är inte så långt emellan tillfällena då man
får höra, att de många utredningskommittéerna kosta det allmänna rätt stora
slantar. Det framkommer klagomål då och då i fråga örn utredningskommittéernas
antal och de kostnader, som de åsamka statsverket. Då nu skolöverstyrelsen
anser motionärernas önskemål i stort sett kunna inrymmas i de nu pågående
yrkesutredningarna, och örn jag samtidigt hänvisar till vad statsutskottet
anför vid sitt avstyrkande av folkpartiets motion här i riksdagen, kan
jag inte, och inte heller utskottsmajoriteten, medverka till att utredningskommittéernas
antal ökas och därmed även kostnaderna för dem.

Jag får också hänvisa till det utlåtande från utskottet, som förelåg, då motionen
tidigare behandlades här i kammaren, men återremitterades, och jag rekommenderar
särskilt ett studium av vad skolöverstyrelsen här anfört.

Herr talman! Jag kan sålunda inte annat än komma till samma resultat som
första tillfälliga utskottet hade, när det fick motionen återremitterad, och yrkar
bifall till utskottets nu gjorda hemställan, även örn, såsom skett i en huvudstadstidning,
utskottet än en gång skall rubriceras som ett envist utskott.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har i utskottet befunnit mig i
den situationen att jag kunnat instämma med reservanterna beträffande deras
motivering, men jag har haft svårt att biträda det yrkande, reservanterna
byggt på denna motivering. Jag har nämligen ansett det vara en motsägelse,
att man i motiveringen tager avstånd från vissa centrala punkter i motionen,
men sedan kommer med ett yrkande örn utredning i enlighet med motionen.

Efter det ändringsyrkande herr Wistrand nu framställt kan jag i högst
betydlig grad inskränka mina reflexioner. Det överensstämmer nämligen ungefär
med den framkomstväg, jag sökt bygga upp i utskottet, när jag där
sökt vinna gehör för ett yrkande, som skulle stå i bättre överensstämmelse
med den begränsade räckvidd för en utredning, som i reservationens motivering
angives. Då reservanterna nu slagit in på den linje, där de nu befinna
sig, har jag inte så mycket att säga.

Det är ju så att den omfattning, motionärerna givit sitt önskemål örn utredning,
på många håll väckt mycket stora betänkligheter. Det har gällt
dels undervisningens omfattning och karaktär, t. ex. sammanblandningen mellan
undervisningen i gasskydd och undervisningen i hemvård samt de sympatier
för kvinnlig arbetstjänst, som framskymta, även om denna sak inte
gjorts till något villkor för en utredning. Jag har för min del inte kunnat
undgå att tycka, att man i strävandena att framhålla hemmens behov av kunniga
kvinnor synes lia förbisett, att hemmen dock redan nu betyda åtskilligt
för den kvinnliga ungdomens fostran, åtminstone så mycket, att en obligatorisk
undervisning i hemvård inte borde vara nödvändig. Det förefaller vidare,
som örn motionärerna trots allt erkännande av de utredningar örn hithörande
problem som pågå och de undervisningsmöjligheter som redan finnas,
dock i någon mån underskattat betydelsen härav. Detta framhålles särskilt
i det yttrande, som skolöverstyrelsen avgivit över motionen och där man påpekar,
att nu tillgängliga undervisningsformer torde kunna vara tillräckliga
och att problemet snarast är att utfinna sådan effekt av dessa skolformer,
sorn är möjlig genom ökade stipendieanslag eller ökade anslag till undervisningskostnaderna.
Även reservanterna medge, som sagt, i sin motivering, att
en utredning av den i motionen begärda omfattningen och efter dess riktlinjer
är olämplig eller åtminstone onödig, men i sitt yrkande lia de anslutit
sig till motionärernas synpunkter.

Första kammarens protokoll 1938. Nr 84.

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)

Jag har nu för min del, herr talman, inte något emot att instämma i det
yrkande, som herr Wistrand senast framställt. Om jag skulle tillägga ytterligare
några önskemål skulle det vara, att jag helst hade sett, att man i motiveringen
till detta yrkande starkare än som skett understrukit, att man vid
utredningen borde taga hänsyn till de undervisningsformer, som redan finnas,
och att en av de viktigaste synpunkterna vid den undersökning som skall företagas
är att tillse, huruvida och på vilket sätt staten genom att ge ökade
bidrag till undervisningen eller till de elever, som skola deltaga i undervisningen,
kan göra denna effektivare. Men då jag tager för givet, att det av
skolöverstyrelsen över motionen avgivna yttrandet också kommer att vinna
tillbörligt beaktande, äro mina betänkligheter i det hänseendet inte så stora,
att de kunna föranleda mig att gå emot herr Wistrands nu framställda yrkande.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till det av herr Wistrand undei
överläggningen gjorda yrkandet.

I herr Elon Anderssons yttrande instämde herr Larsson, Johan, och herr
Bergman.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Det är lustigt att se hurusom reservanterna
av i dag totalt tappat känningen med motionärerna. Dessa kritiseras
rent av för att de tagit med alltför mycket på sin önskelista. Det är
möjligt att motionen fallit i glömska på sina håll, och det kan då vara skäl
att erinra örn den starka argumentering, som förekom i motionen för obligatoriska
kurser i hemvård för kvinnor i 18—20-årsåldern, och att vid dessa
obligatoriska kurser bl. a. undervisning i samarittjänst och gasskydd skulle
meddelas. I den reservation, som var fogad till det förra utskottsutlåtandet
i ärendet, hade tvånget redan släppts men icke undervisningen i gasskydd
och samarittjänst. Där heter det: »Härutöver uppställer sig i vår tid även
angelägenheten att kvinnorna mera allmänt beredas viss elementär kännedom
örn gasskydd och samarittjänst.» I den reservation åter, som åtföljer utskottets
nu föreliggande utlåtande, lämnas också undervisningen i gasskydd åt
sitt öde. Det heter: »Utskottet anser exempelvis, att utbildning i gasskydd
ej bör förekomma i detta sammanhang.» En reservant är ny, men en är densamme
som förut. Det är herr Wistrand som remplacerat herr Hagström och
i utskottet dragit herr Bodin med sig på flykten från motionen. Men, mina
herrar, vad blir det då kvar av det hela? Alla äro vi överens örn betydelsen
av ökade kunskapsmöjligheter i husligt arbete för den kvinnliga ungdomen
och även utskottet har starkt understrukit sin sympati för åtgärder i denna
riktning. Men det förefaller knappast nödvändigt att på grundval av denna
motion skriva till Kungl. Maj :t i ärendet, då inom ramen av det utredningsuppdrag,
som redan lämnats särskilda sakkunniga även rymmas de önskemål,
som kvarstå från motionen efter de reträtter, vilka markeras av de två olika
reservationerna.

Skolöverstyrelsen framhåller också i sitt yttrande, som här tidigare sagts,
att de nu förefintliga yrkesutbildningsformerna kunna inrymma vad alla nu
äro ense örn. Överstyrelsen vill ha förbättrade understödsgrunder för skolor för
husligt arbete. Det är påtagligen den vägen man måste gå, men att knyta en
begäran örn utredning av denna angelägenhet till föreliggande motion kan enligt
min mening knappast vara korrekt, och jag tror inte heller att riksdagen
behöver besvära Kungl. Majit med en framställning för att det av skolöverstyrelsen
uttalade önskemålet skall bli upptaget till behandling.

Vid sådant förhållande, herr talman, återstår inte för mig annat än att
yrka bifall till utskottets yrkande.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Orri ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)

Herr Domö: Herr talman! Jag kan inte underlåta att uttala en viss förvåning
över den siste ärade talarens yttrande att reservanterna skulle ha släppt
känningen med motionen. Det framgick ju alldeles tydligt av herr Elon Anderssons
yttrande, att så inte var fallet. Tvärtom verkade det, som örn han i
viss mån var litet rädd för att allt vad i motionen sägs vore för hårt knutet
till reservationen, men han ansåg dock att han kunde gå med på reservationen
efter den förändring av yrkandet som här blivit gjord av herr Wistrand.

Jag måste som motionär säga, att jag inte är missbelåten örn man kan nå
det resultat, ett bifall till reservationen innebär med det förändrade yrkande
herr Wistrand framställt. För oss motionärer har nämligen det väsentliga
varit att få till stånd en utredning örn samordning av de åtgärder, som kunna
vidtagas för att åstadkomma en bättre undervisning i hemvård åt den kvinnliga
ungdomen. Det må vara sant, att man har undantagit vissa uppslag, som
motionärerna anse förtjänta att dryftas i det sambandet, men de kunna ju
upptagas vid annat tillfälle. Det väsentliga i motionärernas yrkande har kommit
med och därmed vill jag som motionär acceptera den linje, som återspeglar
sig i det förändrade reservationsyrkandet. Jag måste också uttala min
förvåning över att herr Nils Andersson ovillkorligen vill vidhålla påståendet
att motionärerna krävt obligatorisk undervisning. Jag tillåter mig hänvisa
herr Andersson till sid. 12 i motionen I: 124 där man om den förmenta obligatoriska
skyldigheten att genomgå dessa kurser säger följande: »Huruvida det
vore tänkbart eller praktiskt önskvärt att hela den kvinnliga ungdomen finge
genomgå dylika mer allsidiga kurser eller örn man lämpligen borde begränsa
sig till att i största möjliga utsträckning underlätta deltagandet i dem, kan
ej avgöras utan mycket sorgfälliga överväganden icke minst av statsfinansiell
natur.» Man har alltså upplagt och diskuterat spörsmålet men lämnat fullständigt
öppet vart utredningen i denna del kan komma, och därför bör detta
inte anföras som skäl emot förslaget örn vidtagande av utredning.

Herr ordföranden i det tillfälliga utskottet sade, att vi utreda så många frågor,
och vi tycka ibland att vi utreda för mycket; därför skulle vi inte utreda
denna sak. utan den kunde anstå. Ja, men är inte den bär föreliggande frågan
så pass viktig och kanske viktigare än en hel del andra, som äro under utredning,
eller för vilka under den närmaste tiden yrkas utredning och bör den
inte därför komma i förhand? Det framgick ju tydligt av herr Wohlins yttrande,
att han för sin del ansåg spörsmålet vara synnerligen viktigt. Om
man i de avgivna yttrandena, vilka samtliga med undantag av ett äro tillstyrkande,
har yttrat sig i någon mån tveksamt örn en del linjer, har man likväl
i stort sett kommit fram till ett tillstyrkande. Icke ens det åberopade
uttalandet fran skolöverstyrelsen är enbart kritiskt. Även överstyrelsen ansluter
sig i vissa delar till motionens förslag. Det är endast det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, som helt gått på avslag. De övriga ha kommit
med en del invändningar, men dock i stort sett, och de flesta ganska varmt,
tillstyrkt den begärda utredningen.

Nu kan man såga: det där gör Kungl. Maj:! ändå, det behöva vi inte begära
särskild utredning om. Ja, det må vara sant, att riksdagsmajoriteten har
delina tilltro till Kungl. Majit, men ett yrkande örn skrivelse behöver inte innebära
någon misstro, att inte dessa spörsmål även utan en skrivelse kunna
komma under övervägande. Men vi lia väl ändå icke kommit så långt, att vi
icke då det gäller att dryfta frågor och taga position här i riksdagen till framförda
^förslag, skola säga ifrån vad vi såsom riksdagsmän anse böra åtgöras?
Da, såsom i detta fallet, en betydelsefull fråga föreligger, bör riksdagen säga
sin mening. Det tillhör ju den statsordning vi ha att riksdagen skall noggrant
dryfta och överväga framförda frågor och säga sin uppfattning. Jag kan

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938,

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
inte värja mig för att i denna motvilja att skriva i olika frågor ligger en något
för stor eftergift just åt den där känslan, att f. n. Kungl. Maj :t skall ensam
bestämma.

Här föreligger nu tydligen det förhållandet, att alla i stort sett äro ense örn
behovet av att åtgärder vidtagas på ifrågavarande område. Det gäller endast,
huruvida riksdagen skall framföra sin mening i skrivelse till Kungl. Majit
eller inte. Men låt oss då med hänvisning till gammal praxis att riksdagen
skall säga sin mening nu begära en skrivelse i den form, som föreslagits av
herr Wistrand. Denna skrivelse kan inte vara avskräckande för dem, vilka
kanske förra gången hade en del betänkligheter mot att biträda den då föreliggande
reservationen. Jag ber alltså, herr talman, att få biträda herr Wistrands
yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Då jag häromdagen kraftigt understödde
återremiss av föreliggande fråga, var det huvudsakligen av två skäl.

För det första ansåg jag det mindre lämpligt, att riksdagen skulle försättas
i en sådan situation, att andra kammaren eventuellt stod inför möjligheten
att bifalla ett av dess tillfälliga utskott framlagt förslag, medan motsvarande
yrkande inte ens reservationsvis ställts under första kammarens prövning av
frågan på grund av att någon kommunikation inte förefunnits mellan de tillfälliga
utskotten. De önskemål, som jag därvid uttalade, äro nu tillgodosedda.
Enligt vad som upplysts, kommer det nu att föreligga en överensstämmelse
mellan den här avgivna reservationen och det utlåtande, som andra kammarens
första tillfälliga utskott avger.

Det var emellertid också ett annat skäl, som föranledde mig att understödja
kravet på återremiss. Jag ansåg det önskvärt att frågan gjordes till föremål
för förnyat övervägande från utskottets sida, i förhoppning att man skulle
därvid kunna framkomma med ett förslag, som i någon utsträckning tillmötesgick
motionärernas önskemål. Jag har nämligen en mycket bestämd uppfattning,
att örn högern någon gång på något område befinner sig i reformtagen
och vill göra något för att åstadkomma förbättringar i samhället, är det en
dålig taktik från vänsterhåll att motsätta sig dessa krav. Jag kan inte ha
någon sympati med den uppfattning som fått ett klassiskt uttryck i de kända
orden: »Kan något gott komma från Nasaret?»

Min förhoppning örn att i ett utskottsutlåtande eller en reservation kunna
få fram en hållbar motivering för igångsättande av en utredning har emellertid,
jag nödgas säga det, inte infriats. Det viktigaste i nuvarande situation
hade varit, örn man i enlighet med vad som antytts i motionen och vad
som skolöverstyrelsen sagt i sitt yttrande, fått till stånd en utredning, där
man lagt huvudvikten vid förbättrade statsanslagsgrunder för skolor för husligt
arbete och därmed sammanhängande frågor. Den rent organisatoriska
sidan av saken, som utskottsreservanterna här ha lagt huvudvikten vid, är
delvis redan, såsom i debatten här sagts, föremål för utredning. Dessutom
kunna, som överstyrelsen yttrar, »de utbildningssyften, som motionärerna ansett
böra realiseras, anses vara av sådan art, att de i stort sett kunna inrymmas
i nu förefintliga yrkesutbildningsfÖrmer». Örn alltså reservanterna tappat bort
en av huvudsynpunkterna, ha de i stället fått med vissa uttalanden, som jag
befarar skola kunna skapa viss oklarhet. I reservationen säges på sid. 3 i
andra stjmket: »Örn denna undervisning skall meddelas i kurser, i vilka ungdomen
kan deltaga samtidigt som den sköter sitt förvärvsarbete, eller i särskilda
skolor, kanske av ungefär samma karaktär som folkhögskolorna, därom
vill utskottet ej yttra sig.» Det är speciellt den senare delen av detta yttrande
som gjort mig något orolig. Man ifrågasätter alltså från reservanternas sida

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
på fullt allvar att också det problemet skall utredas, om det skall skapas
skolor av samma karaktär som de nuvarande folkhögskolorna och som skulle
kunna med dem upptaga en konkurrens. Rimligare hade väl varit, örn man
hade pekat på möjligheterna att i folkhögskolornas nuvarande ram inlemma
kurser av detta slag. Det hade varit så mycket rimligare som ansatser i denna
riktning redan finnas. Det förefaller mig därför som om reservationen i denna
del inte är så särskilt väl genomtänkt.

Slutligen vill jag omnämna, därför att den frågan i detta sammanhang också
varit föremål för diskussion, att skolöverstyrelsen för närvarande är sysselsatt
med en utredning i syfte att göra skolköksundervisningen i folk- och
fortsättningsskolor obligatorisk för alla flickor. Den utredningen är nu i det
närmaste slutförd, och ett förslag torde inom kort vara att vänta. Under
sådana förhållanden kommer ett steg och ett mycket stort steg mot en förbättrad
utbildning för den kvinnliga ungdomen att kunna tagas inom den allra
närmaste tiden. Det vore kanske därför inte olämpligt örn man åtminstone
iakttog den återhållsamheten, att man väntade med att besluta denna nu föreslagna
utredning, som jag annars i och för sig anser önskvärd, till dess man
här på det andra området fattat beslut. Man hade ju då också den fördelen,
att man när frågan härnäst kommer fram, kunde få en motivering som vore
litet mera hållbar än den reservanterna här presterat.

Jag nödgas därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Det var ett yttrande av herr
Domö, som uppkallade mig, men saken har nu klargjorts av herr Wagnsson,
som nyss lämnade oss några uppgifter örn den i skolöverstyrelsen pågående
utredningen. Det enda som återstår är såvitt jag kan finna, den ekonomiska
sidan av saken —- som första tillfälliga utskottet egentligen inte har någon
rätt att gå in på. Jag har försökt att med ledning av reservationen se efter
i skolöverstyrelsens yttrande och göra en jämförelse med de här uppräknade
undervisningsämnena, och jag kan inte finna, att här kvarstår något utöver vad
skolöverstyrelsen redan har under utredning.

Att utskottet också tagit stor hänsyn till skolöverstyrelsens yttrande är ju
helt naturligt. Herr Domö var inne på att så många av de organisationer, som
yttrat sig, hade tillstyrkt motionen. Ja, det är alldeles riktigt, men jag anförde
förra gången jag hade ordet, att det dock i huvudsak gäller ideella organisationer,
vilka inte ha någon vetskap örn vilka utredningar i ämnet som pågå.
Jag vill också erinra kammaren örn, att då en motion i annat syfte för några
dagar sedan behandlades här i kammaren, var det en del akademiska sammanslutningar
som mycket livligt tillstyrkt en utredning. Universitetskanslern å
sin sida avstyrkte dock utredningen och kammaren beslöt i enlighet därmed.
Utskottet har i detta fall, det säger jag än en gång, tagit fasta på vad den
officiella myndigheten anfört, liksom kammaren i det relaterade fallet tog fasta
på vad universitetskanslern yttrat och följde honom.

Föreliggande fråga kan man säga är i viss mån analog med den fråga som
då behandlades. Jag kan således inte finna, att det kvarstår något av de här
uttalade önskemålen, som inte kommer att utredas av skolöverstyrelsen, och jag
vidhåller därför det yrkande jag tidigare framställt.

Herr Västberg: Herr talman! Det skulle vara mycket intressant att erfara,
hur en samling kvinnor, representerande olika partier, skulle yttra sig, örn de
här i kammaren skulle taga ställning till denna fråga. Jag är alldeles övertygad
örn att, när de diskuterat igenom de föreliggande olika synpunkterna

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
på ämnet, de skulle komma fram till ett avslag på motionen och bifall till utskottets
yrkande.

När den här frågan återremitterades, var motivet bl. a. att man skulle få
taga del av de yttranden, som andra kammarens motsvarande tillfälliga utskott
infordrat från olika kvinnoorganisationer över samma motion. Men då
det i utskottets nu avgivna yttrande inte föreligger något som helst referat av
vad som anförts från dessa organisationer, och då man här särskilt tryckt på
att det socialdemokratiska kvinnoförbundet kommit med ett avstyrkande utlåtande,
men man inte vet på vilka skäl detta blivit avstyrkande, anser jag mig
oförhindrad att meddela en del av de synpunkter, som framkommit just från
denna landets största politiska kvinnoorganisation. Jag vill understryka, att
i fråga om själva principen att skapa ökade möjligheter för att åstadkomma en
bättre utbildning och familjestärkande åtgärder råder icke någon meningsskiljaktighet,
hoppas jag, emellan någon av oss här i kammaren och i varje fall
inte emellan de olika kvinnoorganisationerna. Den kvinnoorganisation, vars
yttrande jag skall referera till, har emellertid en del invändningar att göra
mot motionens uppläggning och yrkande. Man säger från denna organisations
sida, att motionen synes förbise tvenne väsentliga ting: »För det första har

man icke tillräckligt uppmärksammat, att i ett flertal hem, framför allt utanför
jordbrukarhemmen, den ekonomiska produktiviteten av hemarbetet numera
blir allt mindre, att husmodersarbetet måste betraktas endast som deltidsarbete
och att kvinnor därför icke kunna få uppmuntras att försumma ett allmännare
inriktat yrkesval. För det andra har man kanske förbisett betydelsen
av att icke en utan tvenne makar bilda ett hem. Det synes oss sålunda i
motionen framkomma ett beklagansvärt skattande åt den tidens tendens, som
alltmer utesluter fadern ur familjegemenskapen och gör honom till föga mer
än en penningleverantör. Vi förmena att man i det praktiska fullföljandet av
de syften, som för såväl motionen som oss varit grundläggande, har att gå
helt^andra vägaren dem, som i motionen föreslagits, och vi kunna därför icke
tillråda att man igångsätter en utredning örn enbart den kvinnliga ungdomens
utbildning i hemvård.»

Sedan fortsätter man: »Den kvinnliga yrkesutbildningens ensidiga inrikt ning

på det husliga arbetet bör förbytas till mångsidiga utbildningsmöjligheter.
Vidare måste den kvinnliga ungdomen lika väl som den manliga under utbildningstiden
få tillfälle till nödvändig koncentration och ihärdighet. En betydande
orsak till kvinnornas låga löner på arbetsmarknaden är nämligen deras
bristande utbildning.

Så handikappade som flickorna redan nu äro i fråga om yrkesutbildnings möjligheter
böra de inte få bli det i än högre grad. Såsom yrkesbetonade äro
fortsättningsskolorna redan nu mindre värda för flickorna, då mot pojkarnas
betydligt mer differentierade yrkesmöjligheter svarar flickornas ständiga inkoppling
på den husliga linjen, som endast leder till ett arbete och därtill ett
lågbetalt arbete, när det utföres som yrke. Dessutom få flickorna på grund,
av att fortsättningsskolorna för dem ofta lägges på den husliga linjen, betydligt
mindre allmän- och medborgarbildning än pojkarna. Man bör därför vid
alla reformer hellre se sig örn efter möjligheter att utjämna dessa förhållanden,
utan att för den skull den husliga allmänbildningen får slopas.»

»Vad den andra invändningen beträffar», fortsätter förbundet, »förtjänar
det att påpekas, att våra hem behöva människor, som med större kringsyn än
nu, större kunskaper i bostadsvård, näringsvård och framför allt barnavård
och barnuppfostran ägna sig åt sin uppgift som familjebildare. Kanske behöva
de även ett mänskligt djupare och friare intresse för hem och barn. Vi
äro övertygade örn att endast när makarna kunna bringas att gemensamt be -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
själas av detta intresse finns någon lyckosam framtid för familjerna i vårt
land. Vi mena därför alldeles bestämt, att redan i vår demokratiska allmänbildning
borde ingå betydligt flera moment av bern- och familjekunskap än nu.

I detta hänseende instämma vi i berörda motions syfte, men vi mena att målet
först nås, örn dessa första kunskaper bibringas såväl pojkar som flickor. Det
skall här icke beröras, huruvida hem- och hushållskunskapen bör ges i ett
ämne, eller flera, ej heller huruvida den bör ges av folkskolläraren eller av
speciallärare eller grunderna först av den förre och tillämpningen av den senare.
Huvudsaken är att i undervisningen infogas_ sådana kunskaper, som
främja framtida samlevnadsförmåga. De få då icke inkopplas blott såsom ett
led i flickornas hushållsundervisning; de böra göras tillgängliga även för pojkarna.
Vill man motarbeta familjens förfall gäller det att skapa ej blott goda
och förståndiga mödrar utan lika mycket goda fäder. Likaså behöva bade
män och kvinnor i sin dagliga livsföring, oberoende av örn de bilda familj, vissa
elementära kunskaper örn näringsförhållanden, bostadsvård och hushållsekonomi.
Denna vår uppfattning börjar bli allt allmännare. Vi hänvisa här endast
till befolkningskommissionens uttalande örn föräldrafostran i betänkandet
i sexualfrågan» -— det är en avi at generaldirektör ^Vohlin i hans egenskap
av befolkningskommissionens ordförande! — »samt till en skrivelse från Sveriges
husmodersföreningars riksförbund till regeringen angående den husliga
utbildningens representation i skolöverstyrelsens _ yrkesskoleavdelning. Tills
vidare anse vi att denna fråga ej behöver lämnas till ny och särskild utredning,
då skolöverstyrelsen för närvarande utreder frågan om skolköksundervisning i
fortsättningsskolan.»

Man har även i det av mig nu citerade yttrandet anfört en hel del andra
vägande synpunkter, som jag inte vågar upptaga tiden med att återgiva, men
redan de punkter jag anfört, styrka, att den socialdemokratiskt orienterade
kvinnovärlden icke har en negativ inställning till denna fråga utan representerar
en vidare synpunkt, som säkerligen kvinnovärlden i allmänhet och hela
samhället så småningom komma att finna vara det förnuftiga och rimliga just
med tanke på hemmet och familjen. Det finnes starka skäl för att icke ga in
för en utredning på de linjer, som här representeras av motionärerna, utan i
stället avvakta resultatet av den mängd av utredningar, som redan pågå, och
att man därvid får beakta även de synpunkter, som äro framförda av representanterna
för majoriteten av kvinnorna.

Herr Gustavson, Jolm: Herr talman! Jag hör inte till dem, som vilja förringa
värdet av ökade kunskaper på något område, men jag är dock av en
något annan mening beträffande den utbildning, som vi här diskutera, i sa
måtto att jag inte tror, att det är bristen på kunskaper, som är den främsta
orsaken till flykten från landsbygden och rädslan för att taga ansvar för ett
hems skötsel eller för att bilda ett eget hem. Jag är för min del övertygad
örn att landsbygdens kvinnor icke äro på efterkälken, då det gäller att sköta
ett hem, och jag tror, att det är helt andra åtgärder än de, som här antytts,
som erfordras för att avhjälpa flykten från landsbygden.

Jag tänker då i första hand på den oerhörda klyftan mellan stad och land
i fråga örn ekonomiska möjligheter och utsikterna till bekvämlighet och trevnad
i det dagliga livet. Tänk endast på hur bondhustrurna i det stora flertalet
av våra jordbrukarhem ha det. Jag tror inte, att de sakna kunskaper
om ett hems skötsel eller vården av barnen, och det fattas dem inte heller
kärlek till arbetet i fädernas spår, men de sakna något annat. Vi behöva
bara jämföra deras förhållanden med hur man har det i städerna och de stadsliknande
samhällena. Hur stor procent av landsbygdens hustrur har vatten

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
och avlopp i sina bostäder och i hur många hem finns det centralvärme, elektriskt
ljus och så vidare? Tänk bara på hur bostadsförhållandena gestalta sig
i stora delar av vårt land jämfört med storstäderna. Jag tror, att det är på
dessa områden, som vi ha mycket större anledning att rikta våra blickar.
Tänk vidare på hur mångå timmars arbetsdag våra småbrukarhustrur ha. Det
är varken åtta eller tio timmars arbetsdag, utan det är både tolv, femton och
sexton timmar. De få vara uppe först örn morgonen och komma sist i säng
om kvällen. De få bära ansvaret inte bara för hushållet, utan i många fall
vilar på, dem även ansvaret för djurens och ladugårdens skötsel. Örn det kunde
göras något försatt på detta och många andra områden skapa förbättrade förhållanden
och åstadkomma en större likställighet mellan landsbygdens och
städernas befolkning, och inte minst om det vore möjligt att bereda våra småbrukarhustrur
några timmars välbehövlig vila mer, än vad de för närvarande
ha, vöre detta ett mycket stort framsteg. Man har visserligen redan nu i
viss mån reglerat arbetsförhållandena inom jordbruket, men tyvärr komma
inte dessa åtgärder dem till godo, som jag anser äro de hårdast tyngda av alla,
nämligen småbrukarhustrurna ute på landsbygden.

Herrarna äro så ivriga att åstadkomma förbättrade och ökade möjligheter
för kvinnorna att inhämta kunskaper och ömma så mycket för inrättandet av
skolor och läroanstalter av olika slag, men jag anser, att vi redan nu äro
ganska bra tillgodosedda på detta område. Det är under nuvarande förhållanden
varken sa svårt eller kostsamt att besöka folkhögskolor, lantmannaskolor,
husmodersskolor och allt vad dessa olika läroanstalter nu heta. Jag
tror emellertid, att det vore bättre, örn herrarna, som ivra så mycket för detta,
ville tänka något på de ekonomiska betingelserna ute på landsbygden och försöka
taga åtminstone ett litet steg för att åstadkomma förbättrade förhållanden
för den stora och strävsamma grupp, som jag här med några enkla ord försökt
att draga en lans för, nämligen de manga tusentals småbrukarhustrurna på
vår svenska landsbygd, så att de åtminstone i någon mån kunna komma i åtnjutande
av samma förmåner, som städernas befolkning.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Domö: Herr talman! Den föregående ärade talaren sade, att det

skulle vara önskligt, att man ägnade intresse åt att åstadkomma jämlikhet
mellan landsbygdens befolkning och övriga samhällslager. Jag har därom
samma uppfattning som han, men det är väl ändå att arbeta i den riktningen,
när man vill,^ att den undervisning, som vi här diskutera och som under nuvarande
förhållanden i rätt hög grad är förbehållen de större samhällenas
och städernas befolkning, också skall komma landsbygdens kvinnor till del
utan några större kostnader för dem. Jag kan inte finna annat, än att detta
är ett steg i just den riktning, som herr Gustavson här talade om. Vi kunna
väl i alla fall inte komma ifrån, att det spelar en ofantligt stor roll för landsbygden
och att det har ett stort inflytande på folket, som skall dväljas där,
örn ungdomen kan få utbildning och nya uppslag, som kunna medverka till
ökad trevnad .och bekvämlighet på landsbygden. Jag tror inte, att man då
det gäller ifrågavarande undervisning kan säga, att allt är bra beställt på
landsbygden, som det nu är. Vi äro tacksamma för den utveckling, som ägt
rum, men åtminstone jag för min del vågar hävda, att det ännu återstår
mycket att göra pa detta område. Vi lia också i vår motion pekat på betydelsen.
av att tillräckligt stora bidrag lämnas till undervisningen i de ämnen,
som vi där berört. Jag kan alltså, herr talman, inte finna annat, än att det
är just ett sadant hävdande av landsbygdens intressen, som herr Gustavson
här ivrade för, som kommer till synes då vi föreslå, att man skall undersöka,

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
om man kan komma fram till en ytterligare förbättring av den kvinnliga
yrkesutbildningen på landsbygden.

Sedan vill jag i anledning av herr "Vestbergs anförande säga, att det verkligen
var skada, att herr Västberg inte drog hela det utlåtande, som han nu läste
upp valda delar av här i kammaren. Av de delar, som herr Västberg läste
upp, tycktes nämligen framgå, att de, som stå bakom detta uttalande, givit
uttryck för en uppfattning, som i mångt och mycket avviker från de synpunkter,
som här framförts av olika talare både vid föregående debatt i samma
fråga och i dag. Det förslag, som från vår sida föreligger, att söka samordna
undervisningen inom det stora komplex, som den förevarande frågan
utgör, ligger på ett helt annat plan, herr Västberg, än de synpunkter, som
anföras i det av herr Västberg åberopade yttrandet. Där framhåller man till
exempel, att man också skulle behöva uppfostra pojkarna och männen till att
deltaga i hemarbetet. Ja, gärna det, men det är ju inte det, som det här är
fråga örn. Vi försöka för vår del bara att reglera det avsnitt av detta stora
komplex, som är mest i behov av att regleras. Lå,t oss börja med flickorna
och bereda dem de ökade möjligheter till undervisning, som kunna vara möjliga,
och låt männen tills vidare vara i fred. De må gärna få^ sin utbildning
i hemvård m. m., men det är ju inte nödvändigt att blanda in dem i detta
sammanhang. Det är knappast lämpligt, att på det sätt, som man gjort i det
av herr Västberg citerade utlåtandet, blanda ihop allting och sedan tro, att
man på en gång skall kunna lösa alla frågor, som lia med hem att göra.

Herr Västberg sade vidare, att det skulle vara intressant att höra, vad kvinnorna
själva ha att säga i denna fråga. Jag säger detsamma. Det är verkligen
beklagligt, att vi, då sådana här frågor dryftas, inte här i kammaren
skola ha någon kvinnlig ledamot, som kan framföra kvinnornas synpunkter.
Om man emellertid går till de uttalanden, som gjorts från kvinnohåll, har
man ju i de flesta fall ställt sig välvillig till det föreliggande förslaget. Det
är endast en grupp, som ställt sig så motvillig, som herr Västberg här antydde,
nämligen socialdemokratiska kvinnoförbundet. Men detta förbunds
yttrande förefaller att för herr Västberg vara tillräckligt skäl att ställa sig på
en avvisande ståndpunkt och bortse från de synpunkter, som de andra kvinnogrupperna
anfört.

Herr Wagnsson framhöll, att han inte ville, att man skulle avvisa ett uppslag,
bara därför att det kom från ett visst håll. Jag är mycket tacksam för
detta uttalande, herr Wagnsson. Jag har nämligen den uppfattningen, som
jag nyss något gav uttryck åt, att det är ganska farligt att ytterligare reducera
betydelsen av riksdagens medverkan i olika frågor. Det är också farligt att
reducera olika meningsriktningars initiativ. Det blir nämligen i så fall en
inskränkning av den politiska debatten, som inte är önsklig och som ganska
lätt kan leda till att initiativen kanske helt utebliva och att de politiska motsatsförhållandena
bli större. Men, herr Wagnsson, hur är det i själva verket
här i kammaren i dag? Förefaller det inte, som örn det funnes en viss motvilja
att gå med på denna utredning, bara därför att förslaget kommer från
ett parti, mot vars uppslag man på majoritetshåll, som herr Wagnsson sade,
är van att ställa sig tveksam? Detta förhållande har kanske även för herr
Wagnsson omedvetet varit en bidragande omständighet att ställa sig avvisande
till den här föreslagna utredningen.

När man säger, att vi från vårt håll kommit med en dålig motivering för
vårt utredningskrav, skall det erkännas, att motiveringen i reservationen kanske
är försvagad, men detta beror på att förslaget innebär en kompromiss. En
kompromiss brukar ju ofta ha vissa svagheter. När vi högermän nu emellertid
velat inlåta oss på en kompromiss och varit medgörliga för att överhuvud

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
taget få till stånd ett positivt resultat, säger man, att det ursprungliga förslaget
är så uppmjukat, att det inte är mycket att ha. Skulle förslaget falla
på grund av dylika skäl, blir detta en mycket dålig erfarenhet för oss, en
erfarenhet, som framdeles inte kommer att inbjuda till några nya kompromisser.
denna fråga trodde jag dock verkligen, att man skulle kunna
kompromissa sig fram till ett positivt ställningstagande från första kammarens
sida, vilket jag, herr talman, anser vara ganska viktigt.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag vill försäkra herr Domö, att jag ingalunda
gått på avslagslinjen, därför att uppslaget kommit från högerhåll. Jag
har ju tillräckligt tydligt uttalat min sympati för det mesta av tankegången i
högerns motion. I varje fall nödgas jag säga min vän herr Västberg, att jag
inte delar den uppfattning, som han här givit uttryck åt. Det skäl för avslag,
som jag anförde, var ju närmast, att reservanterna tappat bort något av det
väsentliga i fråga örn vad som behöver utredas för att i stället göra vissa uttalanden
och begära vissa utredningar, som jag ställer mig mycket skeptisk
mot. Jag är ledsen, att jag på detta sätt nödgats komma till det slut, som jag
har gjort, men jag försäkrar herr Domö, att jag vid något annat tillfälle gärna
skall stöda honom, om han tager upp frågan och försöker få den lagd till rätta
på annat sätt.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skall endast besvära med några få ord.

Vad motionen och reservationen åsyfta är närmast en viss organisatorisk utbyggnad
av vårt skolväsen, speciellt med hänsyn till flickorna på landsbygden.
Det finns emellertid redan nu lärlingsskolor för kvinnlig ungdom, som enligt sin
organisation äro avsedda att bereda de unga flickorna tillfälle till utbildning,
samtidigt som de träda ut i förvärvsarbetet. Vi ha vidare husmodersskolor, som
äro organiserade för att helt taga hand örn den kvinnliga ungdomen under en
viss längre period och ge de unga kvinnorna utbildning. Dessutom finns det
folkhögskolor, som till övervägande delen äro befolkade av flickor från landsbygden
-— man beräknar de kvinnliga elevernas antal till mellan 3,000 och
4,000 —- och vi ha utmärkta lanthushållsskolor, som äro förtjänta av ytterligare
uppmuntran och utbyggnad. Vi veta dessutom, att skolöverstyrelsen är
inne på. tanken att på olika sätt, genom ökade understöd till skolorna och ökade
stipendier åt eleverna, främja hela den verksamhet, som det här är fråga örn.
När detta är förhållandet, måste jag verkligen fråga: vad vilja herrarna egentligen
vinna i organisatoriskt avseende genom den här föreslagna utredningen?

Vad som här erfordras, är inte så mycket det centrala initiativet, som fast
mer att bygdernas folk taga upp och utnyttja de möjligheter, som redan finnas
och som enligt förslag, som ligga hos Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen, skola
ytterligare utbyggas. Med det intresse, som man här från alla håll mött i denna
fråga, hoppas jag att man ute i de bygder, där en uppryckning av skolorganisationen
måhända kan vara nödvändig och önskvärd, enar sig örn att försöka taga
i bruk de redan befintliga möjligheterna att utbygga och förbättra skolväsendet
och på den vägen skapa större utbildningsmöjligheter för flickorna än nu. Initiativet
härtill får emellertid tagas av bygdernas folk, av kommunalmännen.

Det brukar ju, herr talman, inte vara första kammarens vana att förfalla
till något tomt resolutionsmakeri. Vad motionärerna och reservanterna i utskottet
här föreslå, är icke något, som går direkt på sak. Vi fatta, herr talman,
icke resolutioner, men biträda gärna sakligt utformade yrkanden, som innehålla
ett konkret förslag och som kunna leda fram till påtagliga resultat.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)

Herr Västberg: Herr talman! Jag måste bestämt bestrida de beskyll ningar,

som herr Domö framkastade, då han sade, att det av mig refererade yttrandet
skulle representera en negativ uppfattning i denna fråga. Detta är så
mycket mindre fallet, som det enligt min mening är det mest positiva av alla
de yttranden, som åtminstone jag tagit del av i denna fråga.

Kvinnorna representera halva den svenska nationen. Det måste följaktligen
vara ett stort nationellt intresse att utnyttja deras arbetskraft på det mest förnuftiga
och produktiva sättet. Detta sker faktiskt inte för närvarande. _D_et
är möjligt, att de herrar, som här yttrat sig och visat sig lia en mycket ensidig
uppfattning örn vårt nuvarande samhällsliv, förklarligt ela de ha sin erfarenhet
uteslutande från landsbygden, där jordbrukarhemmens arbetstyngda kvinnor
höra till de mest försummade i fråga om samhällets skydd mot exploatering,
inte uppmärksammat de problem, som uppstått i samhället för hundratusentals
andra kvinnor, som inte ha full sysselsättning i sina hem. Eftersom den kvinnliga
arbetskraften i våra dagar inte uteslutande får sysselsättning i hemmen,
måste kvinnornas hemvårdsutbildning — som förresten på det förberedande stadiet
bör vara lika för män och kvinnor — kompletteras med en mångsidig yrkesutbildning,
så att kvinnorna ha samma chanser som männen att få användning
för sin arbetskraft ute på den allmänna arbetsmarknaden. Det är bl. a. just
detta problem, som socialdemokratiska kvinnoförbundet med. sin mängd av på
detta område speciellt sakkunniga krafter, tagit sikte på i sitt yttrande. Jag
måste därför vidhålla, att det är önskvärt, att man söker komma fram just efter
de från detta håll antydda nya, ändamålsenliga linjerna, därför att jag tror, att
de ur samhällets och familjens synpunkt äro verkligt framtidsbärande, under
det att högermotionen i väsentliga delar av sin argumentation, representerar ett
visst slag av reaktion, enär man icke tager hänsyn till den samhällsutveckling
som ägt rum utan vill bevara och konservera förhållanden på familjelivets och
yrkesutbildningens område, som vi redan vuxit ifrån på många håll. Då man
bara ensidigt vill ge kvinnorna ökad teknisk utbildning i hemvård, och synes
eftersträva att göra den obligatorisk i form av någon slags kvinnlig värnplikt
etc., måste jag beteckna en sådan ståndpunkt vara till sina konsekvenser reaktionär,
vilket yttrande icke innebär, att jag skulle önska, att kvinnorna i allmänhet
böra förmenas ökad insikt i hushållsgöromål. och barnavård, etc., då
ju hemvården i vidaste bemärkelse är kvinnans väsentligaste uppgift.

Eftersom den frågan diskuterats här, skulle jag dessutom vilja lägga mina
vänner från landsbygdens jordbrukarhem på hjärtat, att de skola göra litet
mera allvar av talet örn att skapa likställighet mellan pojkar och flickor i jordbrukarhemmen.
Jag tror nämligen, att just förhållandena på denna punkt utgöra
en av anledningarna till att den kvinnliga landsbygdsungdomen flyr från
jordbrukarhemmen och landsbygden till städerna och industriorterna. Pojkarnas
arbete i jordbruket värderas bättre, de få pengar att röra sig med och intaga
oftast en gynnad ställning i hemmen, medan det kvinnliga arbetet underskattas.
Det är alldeles klart, att kvinnorna reagera mot detta, att de taga de
chanser, som yppa sig, och lämna ett sådant mindervärdigt arbete, med resultat
att den manliga ungdomen blir ensam kvar och får gå och titta i stjärnorna
efter kvinnligt umgänge.

Bifall till utskottets förslag.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag har svårt att förstå motståndet mot den

föreslagna utredningen angående förbättrad undervisning för kvinnlig ungdom
i sådana göromål, som stå den närmast, och jag tycker, att debatten har
blivit en smula förvirrad. Jag får till en början erinra herr John Gustavson

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
om, att det i hans anförande icke fanns ett ord, som jag ej är färdig att biträda.
Hela den stora fråga, som han nyss bragte i erinran — småbrukarfamiljernas
svårigheter,_ husmödrarnas på landet tunga arbete och de bristfälliga
sanitära och övriga förhållandena på landsbygden •— allt detta är ju
ett stort fält för svenskt reformarbete, som redan har tagits upp och som jag
hoppas under de kommande åren skall bli föremål för statsmakternas ytterligare
livliga uppmärksamhet. Ty de förhållanden, som herr John Gustavson
berörde, utgöra de allra mest väsentliga anledningarna till flykten från den
svenska landsbygden och det svenska jordbruket. Men icke ett enda av dessa
sanna ord var dock något skäl emot den utredningsmotion, som här föreligger
och som avser att i fråga örn undervisning och utbildning i husmoderligt
arbete ge flickorna i landet och icke minst på landsbygden bättre kunskap
och färdighet än de för närvarande få. Min ståndpunkt låter sig fullständigt
förena med herr John Gustavsons. Han slutade också utan yrkande.
Jag hoppas, att han i voteringen icke motsätter sig den befogade framställning
det här gäller.

Så läste min ärade vän, herr f ästberg, upp en rad punkter ur ett representativt
.yttrande från en mycket stor sammanslutning av svenska kvinnor och
till min stora förvåning fann jag, att jag för min del kunde biträda så gott
som alla de synpunkter, som utvecklades i detta yttrande. Såvitt jag kan
förstå, behöver knappast en enda av dessa synpunkter lägga hinder i vägen
rör förbättrad utbildning av svenska flickor i husmoderligt arbete. Det föreföll
som om i yttrandet skulle ligga en viss rädsla för att man genom en
sådan förbättrad undervisning skulle försvaga flickornas möjligheter till yrkesutbildning
på andra områden. Jag tillhör ju de mest övertygade anhängarna
av den meningen, att kvinnan skall få pröva sin kraft på alla områden
i det svenska stats- och samhällslivet och salunda göra sina kvinnliga egenskaper
och sin begåvning gällande på alla dessa olika fält, örn vilka herr Västbergs
dokument med rätta handlade. Men med allt erkännande åt dessa synpunkter
förefaller det mig som örn ingen enda av dem behöver lägga hinder
i vägen för en förbättrad undervisning av flickorna på det speciella område
det här gäller. Med andra ord: här framföras från olika håll riktiga och
sanna påpekanden, av vilka dock intet träffar utskottsreservationen, som endast
begär, att man till mera allsidig omprövning upptager möjligheterna till
utbildning i husligt arbete, som är så viktig för en stor del av den svenska
kvinnliga ungdomen.

Och skulle man, som herr Wagnsson och i viss mån även utskottets ärade,
ordförande, göra endast den erinran gällande mot utredningen, att den redan
är upptagen i skolöverstyrelsen, så tror jag väl ändå knappast, att det skälet
ar tillräckligt hallbart, ty detta problem har, mina herrar, allvarligt talat
en mycket större betydelse än såsom ett rent pedagogiskt problem i mera begränsad
bemärkelse. _ Det gäller här den svenska landsbygds- och jordbruksbefolkningens
framtid, åtminstone i vad det gäller möjligheterna för den
kvinnliga ungdomen att arbeta i det viktiga hemarbetet, och den omständigheten,
att skolöverstyrelsen har gjort vissa specialundersökningar på området,
bör väl icke hindra riksdagen och första kammaren från att begära, att
Hagan tages upp ur litet större synvinkel. Någon oro för att detta skulle
kosta för mycket pengar, som utskottets ärade ordförande hade, lär man väl
knappast behöva hysa i dessa tider, då utredningar sättas i gång örn så många
saker —— utredningar, som äro vida mera kostsamma än den nu föreslagna
behöver bli. För övrigt kan man ju tänka sig den anordningen, att skolöverstyrelsen
tillkallar ett mindre antal experter vid sin fortsatta undersökning.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
Det beliöver icke bli någon självständigt seglande kommitté eller kommission,
och kostnaderna för det hela kan inskränkas till en obetydlig summa.

Jag menar alltså, herr talman, att intet av det riktiga och sanna, som sagts
här från olika håll, utgör någon motivering för att slå sönder detta utredningskrav,
och allra minst kan det väl falla första kammaren in att ställa sig
kallsinnig eller ovillig till en utredning i ett så vitalt ämne av den anledningen,
att förslaget har kommit från ett parti, som kammarens övriga partier
möjligen äro vana att politiskt sett i regel icke sympatisera med. Här
är en fullständigt opolitisk fråga, men en viktig fråga och en stor reformfråga.
Då skall man väl gå med på förslaget, vilken politisk uppfattning
man i övrigt än har.

Jag ber att få ansluta mig till den modifikation av mitt gjorda yrkande,
som framförts av herr Wistrand.

Häri instämde herrar Walles och Asplund.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har intet ansvar för utform ningen

av den reservation, som här föreligger till behandling, och har således
icke heller anledning att ingå på försvar för vad den innehåller eller icke innehåller.
Jag har redan i mitt första yttrande påpekat, att jag i reservationen
saknar ungefär samma sak som herr Wagnsson, nämligen en erinran örn
de utbildningsmöjligheter, som redan finnas, och likaledes en erinran om önskvärdheten
av att staten genom olika åtgärder bereder större möjligheter att
deltaga i den undervisning, som redan nu kan lämnas. Men jag tröstar mig
med att det, som icke finnes i reservationen, dock kan komma under beak
tande vid utredningen — att reservationens värde således ligger i att den innehåller
en begränsning av problemet, men att denna begränsning icke behöver
betyda, att icke beaktansvärda saker utanför reservationens innehåll även
kunna komma i betraktande vid den utredning, som eventuellt kommer att
igångsättas.

Jag hyser sålunda icke samma farhåga som herr Wagnsson för att, trots
de brister, som i av honom anförda delar vidlåder reservationen, biträda det
yrkande, vartill reservanterna nu kommit, och jag ber därför att få vidhålla
min hemställan om bifall till herr Wistrands förslag.

Herr Domö: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av ett par yttranden,
som förekommit under debatten.

Herr Västberg säger, att det uttalande, han delvis citerat, för fram nya,
effektiva linjer, under det att motionen representerar reaktionära sådana. Ja,
är det reaktionärt att söka åstadkomma en förbättrad och mera allsidig undervisning
i hemvård, då representerar motionen givetvis reaktionära synpunkter.

Herr Sjödahl förmanar: inga resolutioner i första kammaren! Det skall
vara skäl för vad första kammaren beslutar, och vad beträffar undervisningen
på detta område, är det väl beställt som det är. — Detta syntes vara innebörden
i vad herr Sjödahl i den delen sade. Jag vill då erinra herr Sjödahl örn,
att frånsett skolköksundervisningen, vilken man beräknar även framdeles skall
finnas och bli obligatorisk, är det blott ungefär en sjättedel av de unga kvinnorna,
som lia tillfälle att få någon egentlig skolundervisning i hushållsgöromål,
hemvårdsfrågor o. d. Är detta den omfattning av sådan undervisning, som
herr Sjödahl vill ha för den kvinnliga ungdomen? Visst finns det sakskäl
bakom yrkandet på utredning, det har debatten i fråga tydligen visat upp.
Ävenså har debatten givit belägg för att det behövs en utredning örn vad man
skall kunna göra flir att till förutvarande undervisningsformer kunna lägga

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
sådana, som erfordras för att man skall nå fram till en sådan samordning
mellan undervisningsformerna att en någorlunda tillfredsställande undervisning
skall kunna lämnas. Det behöver icke bli någon »resolution», herr talman,
det behöver bara bil ett erkännande av fakta och en begäran till regeringen
att undersöka förhallanden, som verkligen behöva uppmärksammas.

Det sades, att initiativet skall komma från bygderna. Det var herr Sjödahl,
som också säde det. Ja, vi få säkert räkna med att initiativet skall komma
åtminstone fran annat hall än det, som herr Sjödahl i dag tyckes representera
— de motsträviga örn vi skola fa fram någon bättre ordning på ifrågavarande
område. Det är icke heller, som herr Sjödahl fruktar, fråga örn att
införa hemvardsundervisnmg som åstadkommer dualism mellan de föreslagna
kurserna och folkhögskolekurser o. d., utan det gäller att utreda, hur det ligger
till aven i denna del och om möjligt samordna, och därför, herr talman,
hoppas jag, att beslutet kommer att gå i den riktningen, att begäran örn skrivelse
bifalles.

Herr Hagström: Herr talman! I sitt första anförande föredrog herr Västberg
några utdrag ur socialdemokratiska kvinnoförbundets yttrande i denna
fråga. _ Av dessa valda stycken fick man den uppfattningen, att de socialdemokratiska
kvinnorna tyckas anse, att även pojkarna böra erhålla undervisning
i hemvård. Jag förmodar, att de då mena även matlagning o. d. Detta
kan möjligen passa för städer och industrisamhällen, där även kvinnorna kunna
skaffa sig utearbete, men jag tror inte, att det passar för landsbygden och
landsbygdens pojkar.

Örn pojkarna ute på landsbygden skulle alltför mycket börja ägna sig åt
matlagning o. d., är jag rädd för att de sedan som familjeförsörjare kanske
i i ®löm0ma att skaffa hem någon raat, så att kanske inte ens kvinnorna
skulle ha någon mat att laga. Jag tror därför, att det åtminstone beträffande
länds bygden nog är lyckligast, örn pojkarna erhålla utbildning i yrken och
utbildning för utearbete, medan flickorna få ägna sig åt matlagning hemvård
o. d.

Om utvecklingen skulle gå i den riktning, som de socialdemokratiska kvinnorna
enligt de upplästa utdragen ur deras yttrande tyckas hålla på, så är
det fara vart, att även detta skulle bidraga till att öka flykten från landsbygden.
Det skulle kunna hända, att en sådan utbildning ledde till att familjerna
sedan måste söka sig till städer och industrisamhällen, där just dessa
förvärvade kunskaper kunde komma till nytta.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Utskottet har blivit anklagat för

att vara envist, men ingen är väl envisare än huvudmotionären, herr Domö. som
nu, för att örn möjligt vinna något, gör sig så mjuk och försöker inbilla kammaren,
att vad man här asyftat är någonting, som i högsta grad berör speciellt
landsbygdens kvinnliga ungdom, och att det endast är fråga om att samordna
undervisningsformerna med avseende på hemvårdsutbildning eller husligt arbete
o. s. v. Men vi få ändå inte inför dessa vackra, mjuka och försonliga
talesätt glömma bort utgångspunkten, nämligen motionen, och jag kan icke
uraktlåta att citera något ur densamma, icke minst därför, att herr Domö i
en replik till mig läste upp någonting, som skulle visa, att det var inte alls,
som jag hade pastatt, fråga örn någon obligatorisk utbildning för de unga
kvinnorna härvidlag, utan det skulle göras till föremål för mycket sorgfälligt
övervägande o. s. v.. Men herr Domö fortsatte inte att läsa vad som står i
samma stycke, nämligen detta: »Skulle man vilja på genomgång av dylika

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
hemvårdskurser anlägga den synpunkten att den vore att betrakta som fullgörandet
av en allmän medborgerlig skyldighet för kvinnlig ungdom, må det
endast tilläggas, att den pågående livliga diskussionen örn kvinnornas medborgarplikter
visat att det just nu finnes en starkare resonans än någonsin
tidigare bland kvinnorna själva för de krav, som samhället kan vilja ställa

på dem.» . . .

Denna formulering visar ju mycket tydligt, att man i alla fall tänkt sig,
att »hemvården» skall vara någon slags värnplikt av tvangsmässig karaktär,
man har även sökt antyda, att kvinnorna själva skulle vara synnerligen förtjusta
över utsikten därtill. Mot detta star i varje fall det uttalande, som citerats
av herr Västberg och som föranlett en del inlägg.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på sid. .8 i motionen, där det för
den begärda utredningen argumenteras bl. a. på följande sätt: »Indrages Sverige
i ett modernt krig, måste särskilda uppgifter åläggas kvinnorna. I första
hand anmäler sig härvid vikten av en viss förberedande elementär utbildning
i samarittjänst och gasskydd.» Sedan utvecklas detta i ett långt stycke
på det sättet, att man får det bestämda intrycket, att här är det inte någon
oskyldig tanke på samordnande av undervisningen i husligt arbete, som det gäller,
utan det är fråga örn att liksom mobilisera den kvinnliga ungdomen och nästan
försätta den på krigsfot, varvid man inte får försumma de där viktiga
detaljerna örn gasskydd och samarittjänst.

Nu ha motionärerna och reservanterna släppt all känning med motionen och
yrka på någonting helt annat, men trots herr Wohlins vältalighet förhåller det
sig ju så, att dessa kvarstående ting redan äro föremål för omprövning, så att
vi kunna känna oss ganska trygga. Jag erinrar örn, att vi för kort tid sedan
behandlade en motion örn skogsbygdsungdomens yrkesutbildning. Den avslogs
under hänvisning till, att det påginge utredningar rörande yrkesutbildning på
närliggande områden, därvid även den i motionen framförda saken ^kunde
beaktas. Då kan man väl också säga, att de utredningar, som pågå på hemvårdsområdet,
mycket väl kunna beakta vad som numera kvarstår som en
ruin av den stolta motion, som skulle läggas till grund för en framställning till
Kungl. Maj:t.

Slutligen vill jag framhålla, då det har ansetts, att man borde
inkomna yttrandena av olika organisationer större värde än den sakkunniga
myndighetens — skolöverstyrelsen •— att det ligger i sakens naturrätt ideella
organisationer, som icke kunna vara insatta i vad som sker.på området, tycka
att motionen gav ett bra uppslag och att de gärna i princip äro med på det.
Men man får väl inte tillmäta dessa yttranden större betydelse än ett utlåtande
från det håll, där man ordentligt vet, vad det är fråga örn.

Jag finner, herr talman, att föga skäl förebrågts. för att på grundval av den
motion, som här är framburen, begära en utredning på det begränsad^ område,
som reservanterna nu ha föreslagit för att förnöja motionärerna åtminstone
i någon mån, och att kammaren gör klokt i att följa utskottsmajoriteten.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle inte lia besvärat kammaren med

att ta till orda ännu en gång, örn inte herr Domö i sitt anförande hade sagt
bland annat, att när det gäller att vänta initiativ för att på detta område förbättra
landsbygdens skolförhållanden, kan man inte. vänta sig detta från det
håll, som jag representerar. Det är för det första inte sant, herr Domö, och
eftersom herr Domö måste vara fullt medveten örn detta, må det förlåtas mig,
örn jag tillägger: Det är också fult sagt, herr Domö!

Ffter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad

Nr 34.

Lördagen dea 14 maj 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Wistrand, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den av honom och herr Bodin
vid utlåtandet avgivna reservationen med den ändring, att orden »vad i motionen
anförts» utbyttes mot »vad utskottet anfört».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bornö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, spm bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herrar Wistrand
och Bodin vid utlåtandet avgivna reservationen med den av herr Wistrand
under överläggningen föreslagna ändringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Johanson, Karl August, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 43;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande
ärende genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Äng. wtvidg- Föredrogs ånyo första kammarens enskilda utskotts utlåtande nr 1, med förWrpdlations-
s^aS till ändrad lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga.

rätten. '' Med bifall till en av herr Andrén m. fl. inom första kammaren väckt motion.
nr 299, hade kammaren den 1 april 1938 besluta tillsätta ett enskilt utskott
med uppdrag att närmare utreda i motionen berörda frågor örn interpellationsinstitutets
omdaning m. m. samt för kammaren framlägga det förslag till
ändringar i kammarens ordningsstadga, vartill utredningen gåve anledning.

Till utskottets behandling hade härjämte från kammaren hänvisats de inom
kammaren väckta motionerna nr 300 av herrar Johan Bernhard Johansson
och Sjödahl samt nr 306 och nr 332 av herr Lindhagen.

I motionen I: 300, av herr Johansson, Johan Bernhard, och herr Sjödahl,
hade hemställts, att första kammaren måtte besluta att i sin ordningsstadga
införa föreskrifter örn interpellationsinstitutets kompletterande med ett frågeinstitut
i anslutning till i motionen angivna synpunkter.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)

I motionen I: 306, av herr Lindhagen, hade hemställts, att kammaren ville
i sin motivering och helst även genom tillägg till sina ordningsföreskrifter
framhålla, att enligt riksdagens uppfattning statsråd borde besvara av kammaren
beviljad interpellation, såvitt ej särskilda skäl däremot förelåge, vilket
då borde för talmannen anmälas.

I motionen I: 332, av herr Lindhagen, hade anförts bland annat:

»Underlåtenhet att besvara i riksdagen beviljad interpellation efter privat
gottfinnande av enskilda statsråd sker sannolikt även utan underställning
till statsrådsberedningen och allra minst till konseljen.

Genom en dylik revolution från enskilda statsråd råkar det betydelsefulla
interpellationsinstitutet som sagt i förfall. Det tillkommer väl då riksdagen
att försvara sitt av gammal praxis stadfästade privilegium genom en motsvarande
beskedlig kontrarevolution. Detta givetvis under förutsättning, att
demokratien i Sverige, såsom utlandet föreställer sig, fortfarande florerar
och ej själv ställer sig på avskrivning genom medgivande till parlamentets
alltmer minskade inflytande.

Av dessa skäl tillåter jag mig fullfölja mitt syfte med motionen 306 sålunda,
att jag nu hemställer, att första kammaren ville genom en motsvarande,
saktmodig kontrarevolution värna örn interpellationsrätten mot enskilda statsråds
i motionen 306 omnämnda växande praxis med eller utan samförstånd med
statsrådsberedningen eller konseljen genom att i sina ordningsföreskrifter intaga
väsentligen följande stadgande:

’Av kammaren beviljad interpellation förutsätter kammaren komma att av
vederbörande statsråd besvaras, såvida ej särskilda skäl däremot anses föreligga.
Ett sådant förhinder och helst även skälen därför torde förväntas bli anmälda
för talmannen, som därefter lämnar kammaren tillkännagivande örn det
hinder som förelupit.’»

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagens första kammare ville antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av 20 § i kammarens ordningsstadga.

§ 20.

Ledamot av kammaren må, på sätt i denna paragraf sägs, till ledamot av
statsrådet framställa spörsmål i ämne utom föredragningslistan. Sådana spörsmål
äro antingen interpellationer eller enkla frågor för upplysningars inhämtande.

Interpellation skall vara skriftligen uppställd och av bestämt innehåll samt
vara försedd med särskild motivering. Interpellation skall uppläsas och i
två exemplar avlämnas i kammaren. Kammaren beslutar, huruvida interpellationen
må framställas eller icke. Sådant beslut skall fattas utan föregående
överläggning. Har interpellationen begärts på bordet, skall den vila
till nästa sammanträde, då kammaren, på sätt nyss är sagt, ovillkorligen skall
avgöra, huruvida interpellationen må framställas eller icke. Har kammaren
medgivit interpellationens framställande, läte talmannen vederbörande statsråd
ofördröjligen undfå del av interpellationen.

Enkel fråga skall vara skriftligen uppställd och av bestämt innehåll utan
att vara försedd med särskild motivering. Enkel fråga skall i två exemplar

Första hammarens protoholl 1938. Nr Si. 4

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)
tillställas talmannen. Talmannen late vederbörande statsråd genom kammarens
kansli ofördröjligen undfå del av frågan.

Sedan vederbörande statsråd meddelat talmannen sin avsikt att besvara
spörsmål, varav han undfått del, överenskommer talmannen med statsrådet
örn, vid vilket sammanträde spörsmålet må besvaras. Å den dagens föredragningslista
skall göras anteckning härom. Vid sammanträdet erhåller statsrådet
ordet för spörsmålets besvarande, innan föredragningsärendena för dagen uppropas,
dock ej före gemensam omröstning eller val.

Kammarens kansli skall upprätta särskild förteckning över avlämnade
spörsmål och deras behandling.

2) att motionerna

a) I:300 och

b) c 1:306 och 332

måtte anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt,

3) att utskottet under förutsättning av bifall till vad utskottet under 1)
hemställt måtte få åt sig uppdraget att därom underrätta kanslideputerade.

Herr Lindhagen: Herr talman! Örn jag varit ledamot av utskottet, skulle

det nog ha funnits ett särskilt yttrande.

Här har blivit ifrågasatt en omdaning av interpellationsinstitutet. Det kan
ju sägas så till vida, att nu föreslås två slag av interpellationer: enkla frågor
och vanliga interpellationer. Skillnaden är en vittgående olikhet mellan praktiserandet
av dessa två slag. Interpellationer skola försiggå i hitintills vanlig
ordning.

Men en fråga kan helt enkelt lämnas till talmannen för vidarebefordran till
vederbörande statsråd. Jag har för min del i en motion invänt, att när jag
önskar en enkel fråga besvarad av ett statsråd, gör jag honom vid personligt
sammanträffande eller per telefon den frågan, och då behöves inte den nu ifrågasatta
omgången. Det kan ju medgivas att med det nu föreslagna förfarandet
blir statsrådet mer uppfordrad att sätta sig in i ämnet samt kunna stå för vad
han officiellt svarar.

Här måste då kunna göras en skillnad mellan dessa två olika slag av hänvändelser.
Jag har inte funnit någon annan skillnad —• men i så fall en mycket
effektiv — än den, att så snart det anföres någon motivering, blir det en
vanlig interpellation, men anför man ingen motivering, så blir det en fråga.
Örn jag alltså säger: »På grund av kända förhållanden får jag framställa
följande frågor», så är det en motiverad interpellation, och den måste således
passera som interpellation i vanlig ordning. Men om jag bara säger: »Jag

anhåller att till statsrådet få framställa samma fråga», så blir det en enkel
fråga, och icke en interpellation. Detta hindrar ju inte, att i själva frågeformuleringen
kan insmugglas, att den hänför sig till ett känt förhållande. Men
då står det inte i motiveringen.

Jag hoppas nu, att jag härmed förstått utskottet riktigt och att därmed
konstaterats, att här icke kan uppstå några stridiga mellanfall.

Nu har också kunnat konstateras, att det här dock råder en likhet. Ä.ven då
en fråga föreligger får icke blott den, som framställer frågor, yttra sig, utan
även andra ledamöter av kamrarna. Utskottet har sagt, att detta har medgivits
bara därför att något yrkande örn förbud för andra att yttra sig inte framställdes
inom utskottet! Jag ansluter mig obetingat till den meningen, därför att
§ 52 riksdagsordningen förbjuder att hindra en ledamot från att yttra sig.

Men sedan är ju frågan den — och det är den ömtåliga punkten, som jag
motionsvis betonat — om statsrådet också har skyldighet att besvara en inter -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Äng. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)
pellaton eller en enkel fråga. När kammaren medgivit en interpellation framställande,
bör det väl åtminstone från riksdagens sida kunna sägas, att lian bör
besvara den. Men nu säger utskottet ifrån att ett statsråd ej bär förpliktelse
att svara på en interpellation utan att interpellationsinstitutet införes i grundlagen
med uttalande av en sådan förpliktelse om än med rimliga undantag.
Det bar jag tyckt vara den redigaste omdaningen av interpellationsinstitutet
och då bör även det nya inslaget med enkla frågor följa med in i grundlagen.
En konstitutionell praxis plägar kunna växa ut småningom till att få den
omfattning och nytta, att den slutligen även formellt införes i själva lagsystemet.

I varje fall måste man väl kunna säga, att både en fråga och i all synnerhet
en interpellation i regel böra föranleda svar av statsrådet. Den saken har
utskottet i bägge fallen lämnat därhän och understrukit, att när det inte stadgas
något därom i grundlag, kan ett statsråd icke åläggas någon plikt att svara.

Jag har föreslagit, att när nu en omdaning av interpellationsinstitutet skall
ske, borde vi från riksdagens sida i alla fall på allvar taga upp spörsmålet,
huruvida icke statsrådet anständigtvis bör svara på en sådan framställning.
Det är ju en kärnpunkt i hela institutionen. Här har jag mot utskottets hela
inställning velat göra gällande, att institutet förnedras, om man säger, att
statsrådet icke ens bör i regel ba en sådan plikt. En kammare bör väl dock
tillägna sig ett sådant åskådningssätt. Det hindrar ej hänsyn till fall, då ett
statsråd anser fäderneslandets välfärd eller annat laga skäl förhindra honom
till ett officiellt framträdande. Men då bör han ock tillförsäkra sig statsrådsberedningens
tillstyrkan. En sådan möjlighet har jag naturligtvis velat lämna
öppen, men örn kammaren beviljat en sådan framställning, tycker jag att statsrådet
bör anmäla det hos statsrådsberedningen, och örn han då får stöd av
statsrådsberedningens majoritet, bör han anmäla händelseförloppet hos talmannen,
som sedan — i ali synnerhet örn det gäller en interpellation — meddelar
detta för kammaren, och då får man finna sig däri.

Att statsråden på måfå låtit bli att svara har enligt min erfarenhet förekommit
i sådana fall, då de uppenbarligen tyckt, att det varit en obehaglig
fråga att svara på. Tiden är också nu på de flesta ställen överskuggad av
obenägenhet att gå på djupet med problemen. Det förekom sällan förr att
en interpellation ej besvarats och utskottets statistik ur första kammarens historia
visar att det är först under demokratiens senare guldålder som statsråd av
privat gottfinnande i växande utsträckning underlåtit icke blott att svara utan
även varje meddelande därom.

År 1934 var det till exempel fyra statsråd, som inte svarade på vissa av
kammaren medgivna interpellationer av mig. Bland annat hade jag interpellerat
ecklesiastikminister Engberg, huruvida nian inte i samband med de
pågående reformerna av undervisningsväsendet skulle kunna medtaga någon
synnerligen påkallad vägledning även i »social etik och individuell levnadskonst».
Jag fick inte något svar, fastän motioner i samma syfte många gånger
väckt sympati. Jag frågade honom då: »Yarför svarade du inte?» »Vad
skulle jag svara?» sade han. Detta är uppenbarligen ett alldeles otillräckligt
skäl för ett statsråd att inte svara. Statsrådet kunde åtminstone svarat i kammaren,
att denna sak tidsenligt ej kunde befrämjas genom statskonst, därför
att det var en av tidens förnämligaste uppgifter i dess rop efter djupgående
reformer. Eller också kunde han fördomsfritt svarat exempelvis, att han inte
förstod saken.

Ett annat fall det året gällde en påminnelse om fullföljden av den tredje reduktionen
av den skamligt plundrade norrländska kronojorden. För denna reduktion
hade statsmakterna allt sedan 1901 efter tidigare förspel engagerat sig. Tre

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)
jordkommissioner av 1901, 1912 och 1919 hade tillstyrkt bland annat »återvinning
till allmogen» av de till främmande ändamål bortslumpade odlingslägenheterna
med tillbörlig skog. Men ingen uppriktig regeringsproposition hade
avhörts i detta eller angränsande spörsmål. Statsrådet Sköld svarade icke.
Samma år iakttogo statsråden Sandler och Schlyter enahanda förtegenhet inför
andra bifallna interpellationer.

Örn jag vore statsråd, skulle det aldrig kunna falla mig in att inte svara
på varenda: interpellation, som med kammarens tillstånd hade ställts till mig..
Och var frågan svår skulle jag känna mig så mycket mer uppfordrad och med
så mycket större glädje sätta mig in i frågan för att vara i stånd att ge besked
i ett fundamentalt problem.

Ordet »bör» har nu utskottet försvagat genom att säga att statsråd har ingen
plikt att svara. Så nu blir det nog kanske massunderlåtenhet att svara, när
utskottet på detta sätt försämrat och degraderat institutet.

Då statsråden nu i växande omfattning —• det är väl på grund av tidens
många besvärligheter och partiets förvecklingar — lia privat tagit sig för att
efter eget gottfinnande. icke svara och icke uppge någon anledning därtill, är ju
detta en statsrådens privata revolution mot en vederbörlig tillämpning av interpellationsinstitutet.
Då bör det finnas anledning för riksdagen att göra en hovsam
kontrarevolution. Jag har, herr talman, fått min politiska skolning vid
sekelskiftet i andra kammaren. Då var ett av kammarens högsta mål att »hålla
tummen på det administrativa godtycket». Örn då icke någon beviljad interpellation
hade besvarats skulle det tänts en »brasa» i kammaren. Men här har
utskottet i själva verket, beskedligt medgivit godtycket fritt spel. För att ge
form åt en sådan riksdagens kontrarevolution, som jag nämnde, har jag i motionen
föreslagit en bestämmelse i ordningsstadgan, att kammaren förutsatte att
av kammaren beviljade interpellationer bleve av vederbörande statsråd besvarade,
såvida ej särskilda skäl däremot ansåges föreligga. Mitt förslag har i
lagtext formulerats sålunda: »Ett sådant förhinder och helst även skälen därför
torde förväntas bli anmälda för talmannen, som därefter lämnar kammaren tillkännagivande
örn det hinder som förelupit.»

Det kunde man verkligen skriva, ty även en kammare har väl rättighet
att uttala vad den anser ligga i sakens natur, när det gäller samförstånd mellan
riksdag och regering, och då kan det också få en plats i ordningsstadgan.
Men annars anser jag som sagt att man borde tillgripit utvägen att överföra interpellationsinstitutet
till grundlagen. Inte heller den milda formulering, det
saktmodiga tillrättaläggande, som jag föreslagit, har emellertid vunnit utskottets
stöd. Annat hade det varit vid sekelskiftet, och nu står jag här som ensam
sekelskiftesrepresentant som jag nödgats göra även i andra frågor. Jag vill
emellertid inte yrka avslag på ett enhälligt utskott, och det må ju vara hänt på
dess ansvar vad det föreslår.

I samband med skyldigheten för statsråd att med de undantag jag nämnt besvara
interpellationer har jag ansett, att en omläggning av en internationell
praxis rörande förhållandet mellan bägge statsmakterna till bägges fromma på
något sätt borde ha föregåtts av ett rådgörande även med regeringen. Därför
skyndade jag mig en föregående dag, och innan de båda utskotten hade sammankommit
gemensamt, att interpellera statsministern om den ordning jag här
föreslagit. Jag hade trott att de enskilda utskotten vid sina sammanträden
skulle ha bordlagt frågan i väntan på statsministerns svar och kanske därefter
kunnat efter samråd med honom införa något i ordningsstadgan, som påminner
örn skyldigheten att i regel besvara en framställd interpellation. Sådant tillvägagående
skulle åtminstone jag förordat om jag varit ordförande eller ledamot
i utskottet.

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)

Detta har icke skett, och jag vet inte om statsministern nu överhuvud taget
kommer att svara, sedan han fått utskottets och kamrarnas medgivande att han
inte alls behöver svara, eftersom det är en fullkomligt privat angelägenhet för
vederbörande statsråd. Nu ha ni alltså kanske alldeles ruinerat hela den andliga
betydelsen av institutet, fastän ni kunde lia räddat situationen med ett uttalande
att enligt kammarens uppfattning bör i regel en interpellation besvaras.
I utskottets förslag föreligger således inte en omdaning av interpellationsinstitutet
till större statsrättslig effektivitet, utan det kommer med äventyret av ett
bakslag, som kan leda till en försumpning av institutet i framtiden.

För övrigt förstår jag inte, varför man skall låta varje kammare för sig bestämma
sin enskilda ordning. Jag tycker att när nu kamrarna äro uppbyggda
på ungefär samma grundval, kunde man åtminstone införa bestämmelserna örn
fråge- och interpellationsinstitutet i det för kamrarna gemensamma reglementet.
Men även här skola vi ju hålla kvar något gammalt och onödigt, som förutsätter
att kamrarna kunna besluta och praktisera på olika sätt, vilket i detta fall
inte borde vara tillåtet.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! På utskottets vägnar skall jag be att få
lämna ett par upplysningar med anledning av den siste ärade talarens frågor.

Skillnaden mellan »interpellation» i inskränkt mening och »enkel fråga» är
riktigt angiven på det sättet, att interpellation skall vara försedd med särskild
motivering och enkel fråga skall vara utan sådan motivering. Därmed är val
också frågan besvarad huru ett spörsmål, framställt i följande form, skall betraktas:
»På grund av kända förhållanden tillåter jag mig hemställa örn besvarande
av den eller den frågan.» Här finns ju ingen särskild motivering. Utskottet
har mycket väl observerat detta, och utskottet har gått mycket längre i
sina observationer. Där har kastats fram, att en förstucken motivering kunde
tänkas insatt i frågan i form av ett påstående. Exempelvis: Har herr statsrådet
observerat, att åsneöronen fortfarande sticka fram på den och den? Här
är det ett påstående att sådana ha stuckit fram. Men vi gå ut ifrån, att riksdagsmännen
icke precis åsyfta att kringgå en bestämmelse, när de ha valfrihet.
Vilja de ha en motivering, välja de interpellationsformen och gå den vanliga
vägen över kammaren och talmannen överlämnar då interpellationen till statsrådet,
d. v. s. det skrives en kapprock som talmannen skriver under, och sedan
överlämnas den med kansliets hjälp. I annat fall kunna de framställa en enkel
fråga, som också den lämnas ej i kammaren, men till talmannen, vilken genom
kansliet vidarebefordrar den till vederbörande statsråd. Vill en kammarledamot
välja den rena interpellationsformen står det honom fritt, vill han välja
frågeformen står det honom också fritt. Men varför han skulle välja en mellanform,
som innebär en förstucken motivering, har utskottet svårt att förstå. Vi
ha emellertid tänkt, att örn någon skulle göra det, ankommer det på talmannen
att avgöra örn den förstuckna motiveringen skall betraktas som särskild motivering
eller ej, och i förra fallet ge vederbörande det goda rådet att hellre göra
cn interpellation. Vill han icke det, kan frågan ligga, och statsrådet låter bli
att svara. Det är så enkelt som möjligt.

Detta örn den saken.

Att utskottet försökt utbygga interpellationsinstitutet med dt dylikt institut
av enkla frågor var dess skyldighet, eftersom det låg i remissbeslutet. Men
remissen innebar icke, att enskilda utskottet skulle ingå på frågan örn grundlagsändring,
för vilket utskottet heller icke varit rätt forum. Själva interpellationsinstitutet
ligger inom ordningsstadgans ram. Den är en sådan kammarens
enskilda angelägenhet sorn enligt riksdagsordningen skall regleras i ordnings -

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)
stadgan,^ i motsats till sådana frågor som angå riksdagen i dess helhet och som,
i den mån de icke regleras i grundlagen, tillhöra de för kamrarna gemensamma
reglementariska föreskrifterna. Vi ha alltså icke frihet att i de reglementariska
föreskrifterna insätta sådant som uteslutande angår kammaren enskilt.
Interpellationsinstitutet är icke grundlagsbestämt. Ursprungligen omnämndes
det endast i andra kammarens arbetsordning; långt senare upptogs det i första
kammarens, och vardera kammaren har reglerat det efter sitt sinne. Nu ha
håda kamrarna genom sina utskott försökt att få en identiskt lika formulering
och det tror jag också har lyckats.

En annan fråga är. örn det förslag som föreligger, kommer att medföra så
särdeles stora förändringar eller följder. Jag har redan från början tillkännagivit
som min uppfattning, att det är ett experiment som kan göras, men vad det
ger för utslag vet varken jag eller någon annan något som helst örn.

Beträffande frågan om statsråds skyldighet att svara följer ju utskottets
ståndpunkt av det sagda. Da utskottet icke kan föreslå några grundlagsändringar
och några sådana icke motionsvis aro föreslagna utan endast så att säga
förutsatta såsom möjliga, då vidare konstitutionsutskottet, som är rätt forum för
behandling av sådana frågor, har avvisat att i dem taga något initiativ, är det
uteslutet att i ordningsstadgan sätta in något som kräver grundlagsändring.
Att statsråds svarsplikt, örn sådan skall stadgas, måste stå i grundlagen, syntes
mig också den ärade siste talaren medge. I detta sammanhang, herr talman,
vill jag också uttala en liten undran, nämligen huruvida kammaren kan såsom
talaren ville uttrycka en »förväntan», att ett statsråd, som icke i denna sin egenskap
tillhör kammaren, skall vidtaga de och de åtgärderna, då det gäller att
reglera kammarens enskilda angelägenheter. Jag skulle, herr talman, kunna
tänka mig ett ordningsstadgande, att kammaren »förväntar» att varje talare
endast uppträder en enda gång och då fattar sig mycket kort, men jag undrar
om den ärade talaren skulle vara med örn en sådan bestämmelse. Man kan
säga i ordningsstadgan att det bör råda tystnad, och det ha vi nu fått infört på
den ärade talarens eget förslag, men i regel tror jag att man ändå kan säga,
att något råd, mer eller mindre motiverat, sätter man icke in i en lagtext, icke
ens i en ordningsstadgas text. Den skall innehålla bestämmelser örn vad som
skall ske och eventuellt icke får ske, men icke alls några råd.

Beträffande frågan örn vad som är grundlagsenligt eller icke skall jag begagna
tillfället att understryka en sak. Utskottet har i vissa punkter i anslutning,
till konstitutionsutskottet klart och tydligt sagt ifrån, att här kan ingen
ändring, ske utan grundlagsändring. Visar experimentet att det behöver ske,
finnes tid före nästa nyval till andra kammaren att göra sådant förslag vilande.
Men det är bättre att börja med ett experiment, som icke kräver grundlagsändring,
ty med grundlagen, herr talman, bör man icke experimentera.

I en punkt hade konstitutionsutskottet icke uttalat någon sin mening, men
i en bifogad P. M. sades, att det fanns olika meningar. Det gällde möjligheten
till diskussion efter en enkel fråga. Härom lia utskotten — såväl första
kammarens. som andra kammarens utskott — nu sagt, att då något yrkande
örn att diskussionen skulle avklippas vid enkel fråga icke inom utskotten
har framställts, utskottet saknat anledning att upptaga detta spörsmål, så
mycket mera som detta är en grundlagsfråga, som enskilda utskottet icke
har att behandla. Utskottet har därför inskränkt sig till att hänvisa till en
bilaga, där det finns ledning för den som vill bedöma frågan. Då jag underskrivit
betänkandet, kan detta möjligen tolkas, som örn även jag skulle varit
tveksam hur ett sådant yrkande skulle ha besvarats, därest det framkommit
inom utskottet. För att förebygga missförstånd vill jag erinra örn att jag redan
tidigare tillkännagivit, att enligt min mening kan denna fråga överhu -

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Äng. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)
vild taget icke diskuteras. Jag finner det på anförda grunder självfallet, att
diskussion icke utan grundlagsändring kan förhindras. Jag vill också begagna
detta tillfälle, herr talman, till ett litet förtydligande av ett yttrande
som tidigare här i kammaren av annan har fällts. I första kammaren yttrades
vid ärendets föregående behandling, att professoren Malmgren skulle ha
en annan uppfattning än min i detta stycke. Jag har med anledning därav
tillskrivit honom och fått den bestämda förklaringen, att han icke alls har
någon annan mening i den punkten, att diskussion icke kan avklippas utan
grundlagsstadgande, och att överläggning äger rum så snart någon får tillfälle
att yttra sig. Det finns andra meningar inom utskottet, men för min
del har jag velat klart och tydligt stryka under att jag står på denna linje*

Örn man ser på vad utskottet haft möjlighet att åstadkomma, finner man
att det icke är mycket mer, såvida man icke vill inrätta en hel frågedag. Jag
vet inte, örn den ärade siste talaren skulle önska det. Men en frågedag, där
man inte är säker på att statsrådet kommer, vet jag icke vad den skall tjäna
till. Här har man gått så långt i den riktningen som det praktiskt varit
möjligt. Men man har också velat — och det vill jag stryka under — försöka
att få bort en praxis som är mycket vanlig och som blivit allt allmännare,
nämligen att statsråden svara med långa utredningar från ämbetsverken,
som icke intressera en enda människa i kammaren, under det alla skulle vara
intresserade av att höra vad statsrådet självt tänker. Interpellationsinstitufets
nedsjunkande beror på att vi fått sådana där ämbetsmannautredningar. Nu
Ilar man tänkt sig att en enkel fråga kanske skulle kunna framkalla ett personligt
svar. Man har tänkt sig att en interpellation med särskild motivering
också skulle kunna framkalla ett särskilt motiverat svar, men möjligen med
statsrådets egen motivering. Han kunde ju möjligen tala nied egna ord ur
egen fatabur. Däremot tillåter jag mig betvivla att den ärade talaren har
rätt, när han säger, att han skulle buga sig för ett statsråd som förklarade
att han icke kunde svara. Jag tillåter mig ifrågasätta, örn det icke i dylikt
fall vore sannolikare, att den ärade talaren frågade: Vad gör då statsrådet
på sin plats? Det är emellertid icke möjligt att här reglera statsrådens ställning;
därtill behövs en grundlagsändring.

Som det nu är tror jag, herr talman, att det föreliggande förslaget, som är
resultatet av ganska ingående överläggningar och naturligtvis som alltid av
en kompromiss mellan skilda meningar, en kompromiss som försökt tillgodose
olika synpunkter, bör av kammaren tagas. Skillnaden mellan förslagen i
första och andra kammaren blir, att här träder den nya ordningen omedelbart
i kraft, så att alla lia möjlighet att redan denna riksdag framställa enkla
frågor. I andra kammaren skulle den träda i kraft först nästa riksdag.
Där har man nämligen så många obesvarade interpellationer, att man icke
vill på något sätt bidraga till att de icke skulle bli besvarade.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag är tacksam för att utskottets ärade ordförande erinrat
örn, att vid interpellations besvarande grundlagsbestämmelsen örn att
vederbörande ämbetsverk skall höras inte behöver eller bör tillämpas. I den
mån det verkligen skett, har ju utskottet nu kraftigt betonat, att ett sådant
spektakel inte bör få äga rum.

Men det är en sak som utskottets ärade ordförande inte sagt, och där skulle
jag vilja fråga honom om hans personliga mening. Tycker ordföranden icke,
att även en konstitutionell praxis bör kunna ikläda sig eli anständigt innehåll,
utan att man behöver tillgripa grundlagens storklubba för att framtvinga
det med våld? Skulle inte utskottets ordförande åtminstone kunna till

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Äng. utvidgning av interpellationsrätten. (Jörts.)
protokollet medgiva, atteni i likhet med mig tycker att i regel bör ett statsråd
besvara en beviljad interpellation?

Vidare varför har utskottet ej avvaktat statsministerns svar på min interpellation
i denna sak. Nu kanske till och med statsministern underlåter att
svara, sedan utskottet förenklat uttalat, att det icke föreligger någon skyldighet
för statsråd därtill. Men då är ju gärdet upprivet för interpellationsinstitutet.
Vi kunna motse tilläventyrs institutionens nedsjunkande till ganska
ringa betydelse.

Herr Pauli: Endast några ord för att fästa uppmärksamheten på en praktisk
detalj, som utskottet vidrört utan att fatta någon ståndpunkt.

Det heter i utlåtandet: »Örn erfarenheten skulle visa det vara önskvärt med
hänsyn till riksdagsarbetet att de enkla fragornas besvarande koncentreras
till vissa plena — en fråga vartill utskottet icke tager ställning — har talmannen
också möjlighet att utöva inflytande i sådan riktning.» Det är oss
ju väl bekant att den folkrepresentation, från vilken tanken på ett frågeinstitut
val närmast är hämtad, nämligen Englands underhus, har förenat detta
institut med den praxis, att man har vissa bestämda timmar i veckan, vid vilka
dylika frågor framställas och besvaras. Jag tror det kommer att visa sig
riktigt vad utskottet har ansett sig kunna förebåda, nämligen att erfarenheten
skall ådagalägga önskvärdheten av att göra något motsvarande här, så
att riksdagsmännen och allmänheten ha sig i förväg bekant, vid vilka tider
just detta särskilda moment i riksdagsarbetet är att förvänta. Det synes ur
flera synpunkter lämpligt, att en. sådan praxis utbildade sig. Det är måhända
klokt av utskottet att ställa sig avvaktande, men jag har velat understryka
vad utskottet har sagt, och jag skulle tro att under den tid, varunder det
nu inledda experimentet kommer att befinna sig på försöksstadiet, erfarenheterna
komma att tala för en utvidgning av bestämmelserna i den riktning
jag här har antytt.

I detta anförande instämde herr Ström, Fredrik.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Herr Lindhagen gjorde mig den ut tryckliga

frågan, huruvida jag inte personligen ansåg, att statsråden borde
svara. Nej, det gör jag visst icke, ingalunda! Jag anser, att statsråden lia
fullkomlig frihet att svara eller inte svara, så länge interpellationsinstitutet
icke är reglerat i grundlagen. Man kan inte ålägga statsråden, eller ens för
deras vidkommande uttala ett »böra», att vidtaga åtgärder i anledning av interpellation
och att lämna svar, när inte grundlagen själv godkänner institutet.

En annan sak är det, om grundlagen ändras härutinnan, hur det då skall bli,
men jag vill inte uttala mig örn vad som skall ske i sådant fall.

Beträffande frågan örn särskilda frågedagar och frågetimmar vill jag lämna
den upplysningen, att denna tanke inom utskottet egentligen avvisades vid
den förberedande debatten med bland annat det yttrandet, att om man för
detta ändamål har reserverad tid, till exempel en torsdagseftermiddag, då föredragningslistan
inte upptar något annat än detta, så kommer ingen till sammanträdet,
herr talman. Och vad det då är för glädje med en sådan anordning,
det vet inte jag. .Därför har man tänkt sig, att svaren liksom nu skulle
förekomma vid de vanliga bordläggningsplena. Men vi kunna ingenting stadga
örn det, därför att alla plenas sammankallande beror av talmannen, och
vi kunna inte reglera talmannens rätt att avgöra sådana frågor. Det kunna
inte ens statsråden; de fa framställa sina önskemål för talmannen, och denne

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Ang. utvidgning av interpellationsrätten. (Forts.)
fäster det avseende därvid, som han finner skäligt — nu gör han det ju i
allra högsta grad, men det är hans sak. Därför tror jag inte, att vi under nuvarande
förhållanden överhuvud taget kunna tänka oss sådana särskilda frågedagar
eller frågetimmar. Först måste detta institut ha kommit in i praxis
och vunnit den uppskattning, att det verkligen kan sägas vara ett allmänt intresse,
att sådana statsrådssvar avgivas. Det är möjligt, att det går därhän
— jag tillåter mig, herr talman, tvivla.

Herr Lindhagen: Där höra vi alltså, vilken inställning konstitutions utskottets

ordförande har! En konstitutionell praxis, som väl är nästan förnämligare
än ett strikt lagbud, vilket tvingar folk ovillkorligen att göra något,
en praxis som är byggd på ömsesidigt förtroende och av anständiga grundsatser
hos individerna, den har ingen betydelse för utskottsordföranden. När
det inte är fastslaget i grundlag, anser han det vara alldeles likgiltigt, hur
ett statsråd behandlar interpellationsinstitutet. Därmed har ordföranden undergrävt
interpellationsrätten.

Beträffande frågodagarna, som herr Pauli talade om, sades det, förordades
att en fråga borde framställas och besvaras vid samma tillfälle. Det kan
emellertid inte ske enligt den av utskottet nu föreslagna ordningen. Den
överensstämmer mera med det gamla interpellationsförfarandet, på det sättet
nämligen att frågan framställes en dag och besvaras en annan dag av vederbörande
statsråd. I annat fall måste det väl ordnas så, att frågan privat lämnas
till talmannen, som privat underrättar statsrådet därom, och sedan framställes
frågan vid ett följande plenum, som om den officiellt framställdes först
då, varpå statsrådet omedelbart svarar. Sådana frågodagar, då kanske en
rad statsråd skall stå här som skolpojkar och svara på frågor, kan jag inte
finna vara tilltalande. Jag tycker det är bättre att även i detta fall frågan
får ha sin dag och svaret sin.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 347, av herr Åkerberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande;

nr 348, av herr Bergman och herr Larsson, Johan, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande;

nr 349, av herr Nordborg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om semester m. m.;

nr 350, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om semester m. m.; samt

nr 351, av herr Larsson, Johan, och herr Björck, John, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om semester m. m.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Genom pressen har nu interpellation
svenska folket underrättats, att Sverige jämte andra länder förklarat sig nöd- äng Sverige*
sakat att godkänna Italiens eriivring av Abessinien. 9av

Regeringen har icke rådgjort med riksdagen i denna fråga. Överhuvud niens eron-''
taget synes 5G § riksdagsordningen nu vara faktiskt upphävd. Där stadgades ring m. m.
på förslag av Edéns regering, att örn Konungen prövade lämpligt kunde i
Första kammarens protokoll 1938. Nr S-i. 5

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1938.

Interpellation ang. Sveriges godkännande av Abessiniens erövring m. m.

(Forts.)

fråga, som angår rikets förhållande till främmande makt eller i annat ärende
av större intresse, meddelande göras till riksdagen. Det tillkommer då den
statsrådsledamot, som Konungen därtill förordnar, att i vardera kammaren
framföra meddelandet. Ledamot av kammaren är ej förmenat att yttra sig
över det. Konungen bestämmer, örn kammarens sammanträden skola hållas
inom lyckta dörrar.

På min fråga nyligen till utrikesministern, varför detta grundlagsbud ej
kommit i tillämpning under nuvarande situation i världen, svarades, att så ej
skett därför, att ministern var obenägen för hemliga förhandlingar. Grundlagen
förbjuder dock ej att dylika sammanträden hållas inför öppna dörrar,
vilket i regel bör vara lämpligt. I stället ha föredrag hållits ute i landet och
inför korporationer om det utrikespolitiska läget. Och i riksdagen har år
1938 en ny form för meddelande tillämpats, nämligen för varje parti för sig
inom lyckta dörrar.

Nu synes det mig ej fullt rättvist, att falla över folkförbundets stora och
små medlemmar för vad som inträffat. Vi ha själva varit med om att instifta
detta förbund med uttalande redan vid dopet av tvivel på dess förmåga. Den
internationella rättsordningen, som skall skapa en varaktig fred, har emellertid
oåterkalleligen till ingångsspråk proklamerandet och förverkligandet av nationaliteternas
självbestämningsrätt. Kränkningen av denna fundamentala
grundsats har alltid varit den främsta anledningen till uppkomsten av rustningar
och krig.

Andra internationalen har därför i sina huvudgrundsatser proklamerat: »ett
oavlåtligt ingripande för alla nationers självbestämningsrätt och deras försvar
mot krigiska angrepp och våldsamt förtryck.» Andra internationalens stormakter
ha sällan och i varje fall aldrig »oavlåtligen» beflitat sig örn ett sådant
ingripande. Det är för mycket begärt, att de skola ögonblickligen stå
redo att proklamera ens principiellt friförklaring av sina behärskade främmande
folk i skilda världsdelar. Sverige gjorde det i varje fall icke under den
tid, då vi spelade rollen av stormakt med stora obehöriga Östersjöbesittningar.
Bla,nd de små staterna ha Belgien och Holland först kapitulerat inför Abessiniens
erövring. De äro nämligen kolonialmakter med makt över främmande
nationaliteter. De äro icke färdiga med att skapa ett prejudikat i strid mot
sina egna fortfarande vidhållna intressen. Övriga småstater kunna ej åtgöra
något för att återvinna åt abessinierna deras självständighet. Deras talesmän
lia därför förmodligen ej ansett det tillrådligt att det oaktat ställa sig i
opposition mot de europeiska stormakter, som behärska folkförbundet eller utbrutit
sig ur detsamma, vid äventyr att eljest bli mer eller mindre prisgivna i
mångt och mycket, icke minst handelspolitiskt.

Med andra ord: Folkförbundet bär icke gjort, vad det icke kunnat göra.

Dess stora betydelse bär varit, att det skänkt oss erfarenheter. Dessa komma
att utnyttjas till en revolution inom den internationella rättsordningen åtminstone
i tidernas längd. Härför har jag sedan 1911 och senast 1938 ifrågasatt,
att Norden bör gå i spetsen med framläggande av en konciliant konstruktiv
plan för hela världens fred.

På^ grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa örn kammarens
tillstånd, att få till utrikesministern och statsministern framställa följande
frågor:

1) Ar det politiska läget i världen icke sådant, att riksdagen från regeringen
bör kunnat förvänta ett meddelande enligt 56 § riksdagsordningen icke minst
i fråga örn godkännande av Abessiniens erövring?

Lördagen den 14 maj 1938.

Nr 34.

Interpellation ang. Sveriges godkännande av A bes simens erövring ni. m.

(Forts.)

2) Anser regeringen det icke vara en hederssak för folkförbundets spillror
att anslå av sina från medlemmarna inflytande rikliga inkomster ett anständigt
gage åt Abessiniens legitime kejsare eller att Sverige åtminstone för
ändamålet innehåller en viss proportionell del av sitt till inemot sjuhundratusen
kronor uppgående årsbidrag?

3) Anser ej regeringen att tiden nu omsider bör vara mogen för en omvandling
av folkförbundet till idéer och organisation; och synes ej regeringen, att
Norden härvid har en kallelse att pioniera med en konciliant konstruktiv plan
till en internationell rättsordning, som måste läggas till grund för en varaktig
fred?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markbyten
mellan kronan och Borås stad;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av mark
för utvidgning av Bodens ingenjörkårs broslagningsplats vid Ängesholmen;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
medel ur Stockholms varvs byggnadsfond för inköp av en villabyggnad å Stora
Fjäderholmen;

nr 145, i anledning av väckta motioner om flyttningsersättning åt fanjunkaren
i Norrbottens regementes reserv K. Swedberg;

nr 146, i anledning av väckt motion örn anslag till inköp av livsmedel att
ställas till Barcelonaregeringens förfogande;

nr 147, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937;

nr 148, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående omorganisation
av konsthögskolan m. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
vissa byggnader för folkskoleväsendet;

nr 150, i anledning av väckt motion örn ersättning till Hablingbo kommun
och Gotlands läns landsting för vissa sjukvårdskostnader; och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
aktier i Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag;

andra lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning av dels Kungl. Maj:ts särskilda
propositioner med förslag till sjöarbetstidslag m. m. och förslag till lag
angående ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
(nr 270), dels ock i ämnet väckta motioner; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden;

nr 8, i anledning av väckt motion angående beredande av ökad trygghet åt
ensamt boende lärarinnor;

nr 9, i anledning av väckt motion angående statlig kasko- och lastförsäkring
för mindre fartyg i fraktfart;

nr 10, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse;
och

Nr 34.

Lördagen den 14 maj 1930.

nr 11, i anledning av väckt motion angående utredning om utlandssvenskarnas
rättigheter och skyldigheter.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.17 e. m.

•''* * ‘'' -vi '' i *

In fidem ...
G. H. Berggren.

Stockholm 1Ö38. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382206