1938. Första kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1938:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Första kammaren. Nr 24.

Lördagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Martts propositioner:
nr 258, med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m.;
och

nr 260, med förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande
örn vissa förmåner åt statslösa med flera.

Justerades protokollen för den 19 och den 22 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, angående vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar i avseende å
utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande
anslagen till försvarsdepartementet;

nr 6, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet; nr

127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till internationell
hjälpverksamhet till förmån för hemlösa barn i Spanien;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning för
lotsverkets båtlånefond;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående emottagande av
gåva för anordnande av lokaler för ett trätekniskt laboratorium vid statens
provningsanstalt;

nr 131, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;
samt

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående penningslotteriväsendet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
Axel Strömdahl och E. F. Ericson, Stockholm, från viss betalningsskyldighet
till kronan på grund av borgen vid virkesköp;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa lägenheter å Grängesbergs gruvallmänning i Kopparbergs län;

Första kammarens protokoll 1938. Nr 84.

Nr 24.

Lördagen den 26 mars 1938.

nr 140, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
visst kronan tillhörigt markområde av egendomen Beateberg i Huddinge socken
av Stockholms län;

nr 141, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 142, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående försäljning av ett
område av Tånga hed; samt

nr 144, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
kronan tillhöriga stadsägan nr 485 å västra området i Södertälje.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 276, av herr Andersson, Elon, och herr Petersson, Knut, i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående lönereglering för lärare vid kommunala
flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor;

nr 277, av herr Sjödahl m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
lönereglering för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor
och högre folkskolor;

nr 278, av herr Norman, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker;

nr 279, av herr Rahmn m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning av läroböcker
;

nr 280, av herr Johanson, Karl August, och herr Härdin, i anledning av
Kungl. Maj rts proposition angående förvärv av aktier i Hälsingborg—Hässleholms
järnvägsaktiebolag;

nr 281, av herr Sten m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
yrkesinspektionens organisation m. m.;

nr 282, av herr Granath m. fl., i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående
anslag till sjömanshusen m. m.;

nr 283, av herr Ehrnberg, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående
anslag till sjömanshusen m. m.;

nr 284, av herrar Ohlin och Myrdal, i anledning av Kungl. Maj rts proposition
angående anslag till avlöningar och materiel m. m. vid universiteten i
Uppsala och Lund; samt

nr 285, av herr Rahmn, i anledning av Kungl. Maj rts proposition angående
anslag till läroanstalter för dövstumma m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda av herr
Mannerskantz m. fl. väckta motioner:

nr 286, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m.; och
nr 287, i samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Reuterskiölds motion, nr
288, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse med överlämnande
av utredning rörande införande av förhandlingsrätt för tjänstemän vid
riksdagens verk.

Lördagen den 26 mars 1938.

Nr 24.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 289, av herr Berg, Robert, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till sjöarbetstidslag m. m.;

nr 290, av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag m. m.;

nr 291, av herr Andersson, Elon, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag m. m.; samt

nr 292, av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270).

Föredrogs den av herr Holmström m. fl. väckta motionen, nr 293, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående handel med
vissa mineraloljor, m. m.

Motionen hänvisades, såvitt angick förordningsförslaget, till behandling av
lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Nisser och
herr Björkman, Gustaf, väckta motionen, nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 295, av herr Nisser och herr Björkman, Gustaf, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor,
m. m.; samt

nr 296, av herr Petersson, Knut, och herr Hansén, i anledning av Kungl.
Majlis proposition med förslag till sjöarbetstidslag m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet fullmäktiges i riksgäldskontoret
skrivelse med överlämnande av utredning rörande införande av förhandlingsrätt
för tjänstemän vid riksdagens verk.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 73—77 och första lagutskottets utlåtande nr 24.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
258 och 260 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en den 10 april 1926 avslutad internationell konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om statsfartygs fri- och rättigheter,
m. m.; samt

Nr 24.

Lördagen den 26 mars 1938.

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om godkännande av det internationella
avtalet den 13 maj 1936 angående enhetligt system för utprickning
av farleder;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion angående vissa grundlagsändringar i syfte
att bereda riksdagens kamrar rätt att under viss förutsättning var för sig avlåta
framställningar till Kungl. Majit;

nr 9, i anledning av väckt motion örn införande av obligatoriska fullmäktigeinstitutioner
i samtliga borgerliga kommuner; samt

nr 10, i anledning av väckt motion angående interpellationsinstitutets omformning
och utbyggande;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 7, angående reglering för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 78, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
undervisning genom infödda lärare i tyska, engelska och franska språken vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till förskott
å lotterimedelsfonden;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för värnpliktige
E. F. Björkstrand m. fl. från viss betalningsskyldighet;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
skadestånds- och ersättningsbelopp;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kompensation till
Marstrands stad i anledning av skeppsgossekårens indragning;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beställning av viss
flygmateriel m. m.; samt

nr 84, i anledning av väckt motion angående beredande av gottgörelse i en
eller annan form till vissa musiksergeanter för stängda befordringsmöjligheter;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser rörande försäljning
av samfälld fastighet;

nr 26, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande förpliktelse för
aktiebolag att sörja för anställdas pensionering;

nr 27, i anledning av väckt motion örn åläggande för importörer av japanska
varor att utmärka ursprungslandet å dessa; samt

nr 28, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av gällande
bestämmelser örn äkta makars inbördes ansvar i ekonomiskt avseende; ävensom jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare stats
understöd till Nossans regleringsföretag inom Eggvena med flera socknar av
Älvsborgs och Skaraborgs län;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsunderstöd till
Vens elektrifiering;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande av anslag
till underlättande av anskaffningen av träkol till generatorgasdrivna motorfordon
m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett torrläggningsföretag, avseende utdikning av sjöarna Kalängen
och Lunnasjön i Hultsjö socken av Jönköpings län;

Tisdagen den 29 mars 1938.

Nr 24.

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronojordlägenheterna Sockenstuguplatsen nr 1 och Kyrkostuguplatsen nr 2
i Vittangi by, Jukkasjärvi socken;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga områden inom Bergkvara municipalsamhälle; sami
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 259, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ lagen
den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet;

nr 261, angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom
med växande skog; samt

nr 262, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212).

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 5, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1938/39 under riksstatens femte huvudtitel,
innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående egnahemslån
till statens järnvägars personal i Ånge;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse till
Stockholms stad av vissa markområden å Ladugårdsgärdet i Stockholm;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av tomt i Uppsala; samt

nr 137, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillägg till avtal
om regleringen av sjöarna Udd jaur och Storavan.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 145, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av övergångsbestämmelsen till förordningen

Nr 24.

Tisdagen den 29 mars 1938.

den 5 juni 1936 (nr 239) angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 258, med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m.

Herr Telander: Herr talman! Med hänsyn till den synnerliga omfattningen
av förevarande proposition nr 258 anhåller jag, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av densamma måtte utsträckas till det kammarens sammanträde,
som infaller näst efter 20 dagar från propositionens avlämnande.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades den nu föredragna kungl, propositionen,
såvitt angick de under 9)—13) angivna lagförslagen, till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

På särskild proposition beslöt kammaren, med bifall till herr Velanders därom
framställda yrkande, medgiva, att tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts berörda proposition, nr 258, utsträcktes till det sammanträde,
som infölle näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 260, med förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela
förordnande örn vissa förmåner åt statslösa med flera.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, konstitutionsutskottets utlåtanden nr 8—10 samt
statsutskottets utlåtande nr 7.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 78, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till undervisning genom infödda lärare
i tyska, engelska och franska språken vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 79—84, första lagutskottets utlåtanden nr 25—28 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 45—52.

På framställning av herr talmannen beslöts att samtliga i dag för andra
gången bordlagda ärenden skulle uppföras näst efter statsutskottets utlåtande
nr 77 på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 259, 261 och 262.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 265, nied
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) örn arbetarskydd, m. m.

Justerades protokollen för den 23 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majis proposition
nr 259, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§
lagen den 6 juni 1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majis propositioner
:

nr 261, angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom
med växande skog; och

nr 262, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212).

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion örn anslag till stöd åt mindre jordbrukare;
och

nr 38, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för fiskets främjande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta
motioner örn ytterligare anslag till beredande av understöd åt fiskare m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 116 av herr Nilsson, Theodor, och herr Gustavson, John,
samt II: 225 av herr Johansson i Öckerö m. fl., hade hemställts,

1. att riksdagen måtte besluta att som förstärkning av anslaget för beredande
av tillfälligt understöd åt fiskare bevilja ett belopp av 42,000 kronor
samt

Om ytterligare
understöd åt
fiskare m. m.

2. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att erforderliga
ändringar i Kungl. Maj:ts kungörelse nr 281/1934 måtte vidtagas så att
ett snabbare avgörande av ansökningar örn understöd till hjälpbehövande
fiskare kunde åstadkommas.

Nr 24.

Onedagen den 30 mars 1938 f. m.

Om ytterligare understöd åt fiskare rn. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 116 och II: 225 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Karlsson i Munkedal, vilken ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:116
och II: 225 till Understöd åt fiskare för budgetåret 1938/1939 å nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 42,000 kronor.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! I anledning av den behandling vår
motion om ytterligare anslag till beredande av understöd åt fiskare fått i jordbruksutskottet,
ber jag att få taga kammarens tid i anspråk ett ögonblick. Jag
ber först att få erinra om, att då medlen beviljades år 1934 uppgick beloppet
till 750,000 kronor, och detta belopp har sedan år efter år, efter hand som det
förbrukats och smält ihop, fått disponeras till samma ändamål. Då nu innevarande
budgetår utgår, förekommer emellertid inte längre detta anslag. De
återstående medlen ha överförts till andra ändamål. Den 28 februari i år utgjorde
beloppet 67,722 kronor, men rättare skulle det återstå cirka 58,000 kronor.
Då nu alltså den 30 juni innevarande år något belopp till ändamålet inte
finnes, ha vi motionsvis yrkat, att riksdagen skulle för detta ändamål bevilja
42,000 kronor.

I motiveringen för avslaget har utskottet bland annat anfört, att man till
fiskerinäringens främjande också har igångsatt en rätt omfattande försöksverksamhet
med prisregleringsåtgärder på statens initiativ. Jag ber att få påpeka,
att den sista utredningen beträffande fiskerispörsmålen verkligen har
avgivit ett fullödigt förslag i detta hänseende. Men det har ännu icke framkommit
någon detaljerad redogörelse för detsamma, som kan läggas till grund
för en kunglig proposition. Jag förmodar därför, att denna fråga blir aktuell
först nästa år.

Jag vill framhålla, att det här inte är frågan örn något speciellt Bohuslänsintresse.
Det är visserligen sant, att Bohuslän och Halland antagligen fått
största delen av anslaget, men annars är det fiskare i samtliga län utefter våra
kuster, som ha fått del av anslagen.

För närvarande råder ju högkonjunktur på praktiskt taget alla områden, men
man kan knappast påstå, att någon större anpart av detta goda har kommit
landets fiskarebefolkning till del. För att belysa detta mitt påstående ber jag
få påpeka, att sillvadsfiskare, som gingo ut på fiske under oktober månad förlidet
år och avslutade detsamma i mars månad innevarande år, i genomsnitt
hade haft en inkomst av 200 kronor under denna långa tid. Vidare framgår
av taxeringslängderna i de bohuslänska fiskarkommunerna, att den normala
beskattningsbara inkomsten där stannar vid 600—900 kronor per år.

Jag ber att få påpeka, herr talman, att pris reglerings åtgärderna ju ännu
inte äro vidtagna på sätt, som väl utskottet åsyftar, då det säger, att en omfattande
försöksverksamhet har igångsatts. Detta är visserligen sant, men någon
stabilisering blir det väl inte förrän nästa år. Under sådana förhållanden
vore det tacknämligt, örn man fortfarande disponerade något litet belopp till
understöd åt fiskare, i all synnerhet som fiskerinäringen är i större behov av
statens stöd än kanske någon annan näring inom vårt land.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till dessa enkla ord få frångå de
ursprungliga yrkandena i vår motion och hemställa om bifall till den av herr
Karlsson i Munkedal vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Gustavson, John.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Örn ytterligare understöd åt fiskare m. m. (Forts.)

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skall med hänvisning till vad jord bruksutskottet

anfört i sin motivering be att fa yrka bifall till utskottets hemställan.
Av denna motivering framgår, att riksdagen tidigare beviljat ett anslag
på 750,000 kronor för det ändamål, som den föreliggande motionen avser.
Men riksdagen uttalade samtidigt, att anslaget givetvis vore att betrakta såsorn
ett engångsanslag, utgående allenast för budgetaret 1934/1935. Emellertid
ba även i fortsättningen en del anslag utgått.

Det är av dessa skäl, som utskottet bar ansett sig icke kunna på grund av
ett yrkande i en enskild motion gå med på ytterligare anslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare pa antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen pa bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustavson, John, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

sorn bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

[Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
_

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl. Äng. premieMaj
:ts proposition angående statsunderstödd premiering av mindre jordbruk

m. m. jämte i ämnet väckta motioner. bruk m. m.

I en till riksdagen den 11 februari 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 131, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att

1) till Befrämjande av mindre jordbruk: Premiering m. m. för budgetåret
1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av 95,000 kronor;

2) till Undervisning och studieresor för i det mindre jordbruket deltagande
män och kvinnor för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av
113,100 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta motioner:

A) väckta vid riksdagens början:

I: 201 av herr Domö m. fl. likalydande med II: 313 av herr Bagge lii. fl.,
vari hemställts, att riksdagen utöver det anslag till undervisning och studieresor
för i det mindre jordbruket deltagande män och kvinnor, vilket riksdagen

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. premiering av mindre jordbruk m. m. (Forts.)
i anslutning till bebådad proposition kunde komma att bevilja, måtte anslå ett
belopp av 15,000 kronor att oavsett anslaget i övrigt utgå som ett extra bidrag
till studieresor för jordbrukare från de fyra nordligaste länen;

B) väckta i anledning av propositionen nr 131:

1) I: 250 av herrar Bengtsson och Johanson, Karl Emil, likalydande med
II: 372 av herr Johansson i Krogstorp m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att premielåneverksamheten skulle återupptagas, samt att med
ändring av Kungl. Maj :ts proposition nr 131 för budgetåret 1938/1939 till
Befrämjande av mindre jordbruk: Premiering m. m. måtte anvisas ett reservationsanslag
å 350,000 kronor;

2) II: 373 av herrar Tersson i Norrby och Gustafsson i Lekåsa, vari hemställts
örn sådan ändring av Kungl. Maj :ts proposition nr 131, att premielåneyerksamheten
i överensstämmelse med vad av lantbruksstyrelsen föreslagits
återupptoges, samt att de begärda anslagen måtte i överensstämmelse härmed
höjas.

Utskottet, hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) . med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 250
och 11:372 samt 11:373, till Befrämjande av mindre jordbruk: Premiering
m. m. för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 95,000 kronor;

2) . i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 201 och II: 313,
till Undervisning och studieresor för i det mindre jordbruket deltagande män
och kvinnor för budgetåret 1938/1939 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 128,100 kronor;

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Tunkten 1.

Herr Bengtsson; Herr talman! Då jag tillsammans med herr K. E. Johansson
motionerat örn, att då småbrukspremieringen nu återupptages, detta
måtte ske enligt lantbruksstyrelsen förslag, vilket skiljer sig från Kungl.
Maj :ts proposition därigenom att chefen för jordbruksdepartementet förordat
att premielån måtte uteslutas från premieringsverksamheten, så ber jag, herr
talman, att få med några ord yttra mig i ärendet.

Bland annat har lantbruksstyrelsen som skäl för återupptagandet av premielåneverksamheten
framhållit, att den undervisning och handledning, som
premieringsnämnden meddelar, icke kan ersättas vid tilldelande av förbättringsbidrag
för ett. speciellt ändamål. Detta yttrande av lantbruksstyrelsen
vill jag på det livligaste understryka.

Huru mångå gånger har det inte hänt, under den tid sedan 1912, som jag
själv deltagit i premieringsarbetet, att de sökande haft en hel frågelista uppställd,
huru det skall förfaras med lanthushållningens olika spörsmål?

Jag erkänner, att det många gånger är svårt att vinna tid till besvarande
av alla dessa frågor, men jag tror ändå, att de upplysningar och råd, som kunnat
givas av premieringsnämnden, kommit till stor nytta för den kategori av
småbrukare det här gäller.

Förbättringsarbeten på en premierad gård utföras så, att man är förvissad
örn att desamma komma till den nytta, som är avsedd för ändamålet, därige -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. premiering av mindre jordbruk m. rn. (Forts.)
nom att man inom premieringsnämnden kan utvälja de mest intresserade och
dugligaste jordbrukarna i en bygd.

De förbättringsarbeten, som utföras under dessa former, stå ju även under
kontroll av premieringsnämnden, som kan bedöma att där blir verklig valuta
för bidragen.

Erfarenheten under gångna år har ju även visat, att premielåneverksamheten
varit ett första led i hela småbrukspremieringen. Det förhåller sig nämligen
så, att när en jordbrukare anmäler sig till premiering första gången, finner
premieringsnämnden ofta, att det enligt de allmänna grunderna för denna
rörelse fattas något på hans ställe, som utesluter honom ifrån att erhålla
något pris. Då har premieringsnämnden kunnat bevilja ett premielån, som gör
att han nästa gång kan erhålla belöning genom att få sitt jordbruk premierat.

Av detta torde tydligen framgå, att ett stort antal jordbrukare, som anmält
sig första gången, aldrig komma tillbaka, örn de ej genom premielån hjälpas
till att sätta gården i premieringsbart skick.

Jag vill även erinra örn det oerhörda arbete, som av ifrågavarande brukare
med familjer, inte minst av hustrun, utförts, varför dessa jordbrukare blivit
mönster och föredöme för sin ort och därigenom gjort sig särdeles väl förtjänta
av all den uppmuntran, som kan givas dem.

Jag tackar också jordbruksutskottet för den välvilliga behandlingen av frågan,
och som frågan nu ligger till, herr talman, har jag intet yrkande att
framställa.

Herr Sederholm: Herr talman! Det kanske kan synas onödigt att jag här
begär ordet, då den föregående talaren inte har framställt något yrkande, som
avviker från utskottets hemställan. Men jag har gjort det, därför att jag vill
deklarera, att jag i huvudsak delar den uppfattning, han bar uttalat med avseende
å premielånens betydelse vid småbrukspremieringen sådan den tidigare
tillämpats. Premielånen ha just haft denna stimulerande, väckande
och uppmuntrande betydelse för framåtsträvande unga jordbrukare, som han
här har framhållit, och jag har samma uppfattning som han, att de haft en
mycket stor betydelse inom vår småbrukspremiering.

Men utskottet påpekar här, att förhållandena, sedan småbrukspremieringarna
upphörde och nu återigen skola börja, ha inträtt i ett något förändrat
läge. Det finnes nu möjligheter att få såväl lån som bidrag för utförandet
av olika förbättringar, såsom för gödselvårdsanläggningar, täckdikning, bostadsförbättring
och dylikt. Under sådana förhållanden är det, som utskottet
här mycket riktigt säger, uppenbart, att premielånen nu inte ha samma betydelse
som tidigare, och detta torde väl knappast heller bestridas av den föregående
talaren.

Jag skulle emellertid inte vara fullt tillfredsställd med att bara hänvisa till
detta och sedan gå på samma linje, som herr statsrådet gjort genom att helt
plötsligt avföra premielånen såsom en belöningsform från premieringsnämndernas
sida. Men här har utskottet även pekat på den utredning angående
rationalisering av hela denna understöds- och lånerörelse, som pågår, och jag
förutsätter, att vid en sådan utredning även skall beaktas, att premieringsnämndema
må beredas tillfälle att kunna använda premielåneformen för att
i sammanhang med premieringen uppmuntra vissa småbrukare, som de kunna
anse vara förtjänta därav.

Jag anser, att ett sådant handhavande av någon del av denna understödsoch
låneverksamhet kan vara till gagn för hela småbrukspremieringen och
småbruksrörelsen överhuvud. Jag förutsätter och hoppas, att vid den pågående
utredningen denna synpunkt måtte vinna beaktande. Det är ju för när -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. premiering av mindre jordbruk m. m. (Forts.)
varande så, att dessa småbrukare visserligen kunna få ansöka om bidrag och
lån för gödselvårdsanläggningar, täckdikning m. m., men de kunna inte veta,
örn deras ansökningar komma att beviljas. Detta borde nu kunna ordnas så,
att premieringsnämnden i sådana fall kunde ställas i ett gynnsammare läge,
så att den kunde utlova eller ställa i ganska säker utsikt sådana understöd
eller lån för vissa av dem föreslagna personer. Det skulle ju också vara
önskvärt, att formen för eller rättare sagt ändamålet med utförandet av dessa
olika arbeten kunde bli vidare än nu är fallet, så att till exempel uppförandet
av ett hönshus eller dylikt, som för närvarande inte är föremål för sådan
bidrags- och låneverksamhet, skulle kunna inrymmas däri.

Nu är emellertid utskottets utlåtande så skrivet, att dessa riktlinjer och
dessa möjligheter kunna inrymmas däri. Tvärtom förutsätter man, att även
sådant som jag nu anfört skall komma under övervägande vid prövningen av
olika låne- och understödsformer. Under sådana förhållanden kan jag inte
heller finna, att utskottets utlåtande innebär ett avstyrkande av en sådan
verksamhet som här omtalats, utan snarare ett framskjutande av frågans lösning
tills utredning skett.

Under sådana förhållanden har jag också kunnat förena mig med utskottet
i dess hemställan, till vilken jag nu yrkar bifall.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 263, med
förslag till civilt avlöningsreglemente m. m.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Skeerödsåns och Fredskogsåns regleringsföretag inom Farstorps
och Vankiva socknar av Kristianstads län;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Bassholmabäckens regleringsföretag inom Tosjö och Rya socknar
av Kristianstads län; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare bidrag
för undersökning rörande vissa vattenregleringsföretag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 73, i anledningav
Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1938/39 till
bidrag till pediatrisk klinik och poliklinik i Stockholm, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. anslag
proposition angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.*»^ karolinska

sjukhuset och

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i enlighet serafimermed
Kungl. Maj :ts i proposition nr 103 framlagda förslag, lasarettet.

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

c) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 522,400 kronor;

d) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 365,000 kronor;

e) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 1,175,000 kronor;

f) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för serafimerlasarettet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

g) till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Avlöningar för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 1,224,300 kronor;

h) till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Omkostnader för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 1,400,000 kronor;

i) till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Byggnadsarbeten för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 7,000 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Valdi, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande antecknat en blank
reservation i likhet med statsutskottets ordförande, herr Råstock. Den punkt,
som vi reservanter bada ha fäst oss vid, gäller förslaget örn upphävande av
rätten till särskild ersättning för sådana intyg eller utlåtanden, som utfärdas
av lasarettens läkare beträffande poliklinikpatienter, på vilka olycksfallsförsäkringslagen
har tillämpning. Att jag för min del under utskottsbehandlingen
fäste min upmärksamhet vid denna punkt berodde på det resultat, som
den hittillsvarande utredningen har gett. Däremot var det inte de skrivelser
från två föreningar av yngre läkare, vilka ingivits till statsutskottet, som på
något sätt påverkade mig. Jag hade verkligen icke fått någon kännedom örn
att de inkommit till utskottet, förrän utskottsbehandlingen redan hade skett.

Det var ju så, att riksdagen i fjol begärde en utredning om denna sak, och
riksdagen uttalade sig då i princip för att dessa ersättningar skulle upphävas.

Ridare begärde riksdagen, att ärendet efter verkställandet av nämnda utredning
skulle föreläggas 1938 års riksdag. Det anmärkningsvärda är emellertid,
att utredningen på så gott som alla punkter har givit ett negativt resultat.
Riksförsäkringsanstalten har avstyrkt en ändring i ifrågasatt riktning. Styrelsen
för De ömsesidiga försäkringsbolagens förening bär instämt med riksförsäkringsanstalten
och avstyrkt ändringen. Serafimerlasarettets direktion
bär intagit samma ståndpunkt med undantag av en ledamot, statskommissarien
Tottie, och slutligen har statskontoret ställt sig på samma sida som denne
reservant. Vi stå alltså i den situationen, att vi egentligen inte veta mera örn
huru denna sak positivt hör ordnas, än vi visste i fjol.

Det har därför förefallit mig, som om det önskvärda hade varit, att den
fortsatta utredning, som Kungl. Maj :t nu har ställt i utsikt, hade fått äga
ram innan detta förslag förelagts riksdagen. Jag bär inte kunnat hjälpa, att
jag känt mig ganska tveksam inför detta frågans läge. Det är nämligen inte
bara så, att en ändring avstyrkts från de sakkunniga instanserna. Därtill

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
kommer också, att det här inte bara gäller olycksfallsförsäkringen, utan konsekvensen
mäste fordra, som Kungl. Maj :t också har påpekat, att samma princip
utsträckes till intyg rörande sjukförsäkring, militärersättning och liknande.
Man kommer dessutom i det läget, att statens sjukhus få en annan ställning
än de övriga sjukhusen. Vidare är det ju faktiskt så, att de läkare det
här gäller inte ha någon skyldighet att i samband med sin tjänstgöring utfärda
dessa intyg. En sådan skyldighet bör alltså först konstitueras för dem
på ett eller annat sätt. Det är sålunda en hel rad frågor, som man gärna
skulle velat se uppklarade, innan man gick till ett beslut i denna sak.

Nu är det visserligen så, att här skapas en frist, därigenom att det föreslås,
att de läkare, som för närvarande inneha dessa rättigheter, skola få behålla
dem så länge de tjänstgöra. Men på de underordnade läkarposter det här
gäller sker ombyte ganska snabbt, och man kan därför befara, att redan inom
kort tid ett sådant ombyte äger rum utan att frågan då föreligger ordnad.

Jag har inte med detta velat säga, att jag i principiellt avseende intar någon
annan ståndpunkt än den regeringsförslaget innebär. I själva verket har riksdagen
redan tagit ställning i princip — det gjorde riksdagen i fjol — och vad
riksdagen nu kan göra är egentligen ingenting annat än att upprepa sitt principiella
ställningstagande.

Vad riksdagen däremot har svårt att göra är att överblicka den praktiska
utformningen av det system, som skall träda i stället för den gamla ordningen.
Vi veta inte, hur de ändrade arvodesförhållandena komma att gestalta
sig och inte heller vad åläggandet att utfärda intyg kan medföra för konsekvenser.
Alla de olika sidor av saken, som jag här tillåtit mig framhålla,
ha vi hittills inte fått belysta. Jag vill därför uttala den meningen, att det
hade varit bättre, örn regeringen inte varit fullt så lojal emot riksdagen, att
den framlagt förslaget redan i år, vilket riksdagen ju verkligen begärde i
fjol, utan att den låtit utredningen fortgå, så att man därigenom skulle kunnat.
uppnå större klarhet örn hur hela frågan bör ordnas.

Jag har emellertid inom utskottsavdelningen och utskottet inte funnit något
större inresse för dessa sympunkter. Det är, som jag har nämnt, endast
statsutskottets ordförande, som jämte mig har fäst sig vid dem. Jag har därför
inte för avsikt, herr talman, att i förevarande läge framställa något annat
yrkande än örn bifall till utskottets hemställan. Med hänvisning till vad
jag här sagt skulle jag emellertid vilja till regeringen rikta en hemställan, att
den fortsatta utredning, som utlovats och som ju är nödvändig, måtte företas
med största möjliga snabbhet och grundlighet, så att de punkter, som för närvarande
ligga i dunkel, komma att skyndsamt och fullständigt uppklaras.

I detta anförande instämde herr Carlsson, Olof.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig med att

instämma med herr Pauli, men jag vill ändå begagna tillfället att hemställa
örn ett verkligt djupgående intresse hos statsmakterna för de yngre läkarnas
problem. Det är verkligen så, att de yngre läkarna lia en ekonomisk ställning,
som icke är försvarlig. Örn denna deras dåliga ekonomiska ställning bibehålies
liksom deras betungande arbetstid, samtidigt som de ha avsevärda skulder
att amortera och förränta, kommer det att leda till att inga andra än sådana,
som ha förmögenhet eller rika föräldrar, kunna ägna sig åt det studium, som
leder till läkarbanan. Det är inte bara statsmakterna, som syndat härvidlag.
Även Stockholms stad och, som jag tror, kommunerna och landstingen i allmänhet
ha stora synder att erkänna. Men det tillstånd, som råder, är omöjligt
att i längden upprätthålla. Vi måste övergå till en helt och hållet ny ordning
härvidlag, så att vi inte skapa ett rent läkarproletariat i vårt land.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)

Jag vill med dessa ord rikta en hemställan till stasutskottet liksom till regeringen
— jag kommer även att framföra samma synpunkter i de kommunala
församlingar, där jag har säte -— att beakta denna fråga och göra sitt bästa
för att den skall bringas till en lösning.

I herr Fredrik Ströms yttrande instämde herrar Sandén, Undén, Bergman,
Holmström, Sten, Västberg, John Björck, Sjödahl, Gustaf Adolf Björkman,
Ohlin, Viktor Larsson, Öman, Branting, Wistrand, Hagman och Sandström.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 75, i anledning av Kungl. Majrts Äng. inproposition
angående inrättande av en personlig professur för professorn K. B. ”ätande av
J. Karlgren. en personlig

professur för

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 104 gjorda framställ .K. B. J. Känning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte gnn''

a) medgiva, att för professorn Klas Bernhard Johannes Karlgren finge från
och med dagen efter professor J. Gr. Anderssons avgång från sin professorsoch
föreståndarbefattning inrättas en personlig befattning såsom professor och
föreståndare för ostasiatiska arkeologiska samlingarna med de åligganden för
Karlgren såsom innehavare av denna befattning, som av Kungl. Majit bestämdes
;

b) besluta, att Karlgren skulle såsom innehavare av den personliga professors-
och föreståndarbefattningen vara i avlöningshänseende likställd med universitetsprofessor.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Olof Olsson. Johansson
i Fredrikslund, Nilsson i Fredriksfält, Jonsson i Lycksele, von Heland,

Bäcklund, Jansson i Falun, Jeppsson, Andersson i Södergård och Hansson i
Rubbestad ansett, att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Såsom framgick av uppläs ningen

av utskottets hemställan, gäller frågan tillsättandet av en ny föreståndare
för de ostasiatiska arkeologiska samlingarna och på samma gång inrättandet
av en ny personlig professur. Den, som inte från början har följt
med detta ärende, behöver kanhända först göra klart för sig, vilka samlingar
det gäller. Det är pa det sättet, att professor Johan Gunnar Andersson under
sin tioåriga vistelse i Kina lyckades hopbringa en del olika samlingar. Den
första samling, som kom hit till Sverige och som den svenska riksdagen anslog
pengar till, var en naturhistorisk samling. Den delades upp i olika delar, som
gingo till skilda avdelningar i det historiska museet men också till Uppsala.

Den samlingen är det inte här fråga örn. Här gäller det en helt annan. Det
är den s. k. Kinakommitténs samling, som skänktes till svenska staten på vissa
villkor. I de villkoren stipulerades först och främst, att svenska staten skulle
överta vården av samlingen och på samma gång ge möjligheter till en bearbetning
av densamma. Samlingen bestod huvudsakligast av prehistorisk keramik,
förhistoriska lerkärl. Det var många hundratal stora, fullständiga och vackra
urnor, som kommo hit, och dessutom skärvor från en tid, som man inte förut
kände till. Över fyrahundra stora lärår med sådant där gods skeppades hit.

Eftersom man lovat vård åt samlingen och möjligheter till bearbetning, be -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
hövdes en föreståndare och en man, som var mäktig att bearbeta materialet.
Alla voro överens örn att det inte fanns någon, som bättre kunde fylla dessa
uppgifter än den man, som hade samlat in materialet, som kände till fyndorterna
o. s. v. Valet föll följaktligen på professor Andersson. Men professor
Andersson var vid det laget nyutnämnd professor i geologi vid Stockholms högskola.
När man resonerade vidare örn saken, förstod man, att för att bearbetningen
skulle kunna gå något fortare, borde professor Andersson inte vara
■upptagen av något annat arbete, och det vore därför bäst, att man gav honom
en personlig professur. Och så gjorde man detta. Han blev professor i ostasiatisk
arkeologi^ kan man säga, med precis samma förmåner som en vanlig universitetsprofessor.
Nu slumpar det sig så, att professor Andersson nästa år
blir pensionsmässig enligt de vanliga bestämmelserna, och man har redan nu
sett sig örn efter en efterträdare till honom. Det är det ärendet, som just nu
skall behandlas.

Det har vid sidan av de ursprungliga samlingarna också flutit in nya samlingar.
Det har varit ett ständigt samlande, och följaktligen äro de Anderssonska
samlingarna inte längre ensamma, utan vi ha även andra, ehuru inte av
samma slag. Det har uttalats mycket goda omdömen om de nya samlingarna,
och det är tydligen detta som gjort, att departementschefen fallit för frestelsen
att låta institutionen bibehållas precis sådan, som den hittillls varit, och
lian vill följaktligen skaffa den en ny föreståndare. För att denna, föreståndare
skall bli en karl av bättre kvalitet, bör han lia precis samma ställning, som professor
Andersson har haft. Och så stå vi nu här och undra, vad vi skola göra
i denna situation. Det gjordes nämligen vissa utfästelser, när riksdagen, örn
jag så får säga, åtog sig skötseln av de ostasiatiska arkeologiska samlingarna.
Det är kanske därför inte så lätt att säga vad man skall göra. Det synes ju
också på utskottets utlåtande, av vilket framgår, att utskottet varit delat i två
hälften. Man kan väl säga, att statskontoret varit den myndighet, som bestämt
åtminstone mångas uppfattning örn vad som är det riktigaste att göra i detta
fall. Det är visserligen så, att Kinakommittén, som väl är primus motor i frågan,
vitterhetsakademien, professor Johan Gunnar Andersson själv och departementschefen
stå på den andra sidan, men man kan mycket väl säga, att .de
representera en enda man, nämligen Kinakommittens ordförande, som i dagligt
tal kallas för H. K. H. Kronprinsen. I statskontorets yttrande — herrarna
kunna se första hälften i utskottets betänkande; men den andra hälften, som
är fullt ut lika bra, har inte återgivits där, och jag citerar därför ur Kungl.
Maj:ts proposition, som har tryckt av alltsammans — heter det: »Det kunde
icke annat än väcka en viss uppmärksamhet, att man nu sköte undan den ursprungliga,
i och för sig naturliga tanken att ställa här avsedda samlingar
under en av antikvarierna vid historiska museet. Tillräckligt skäl. härtill kunde
knappast anses ligga i den omständigheten, att samlingarna i fråga icke
kunde förväntas vara vederbörligen bearbetade och vetenskapligt behandlade
vid Anderssons avgång från föreståndarbefattningen, da det näppeligen kunde
vara nödvändigt, att de arbetsuppgifter, som intill dess ej medhunnits, måste
utföras just av den, som vore föreståndare för samlingarna,

I varje fall ville statskontoret ifrågasätta, örn det verkligen kunde vara behövligt
att för föreståndarskapet inrätta en befattning i så hög löneställning
som den föreslagna. För nedbringande av de med samlingarna förenade kostnaderna
-— vilka uppginge till betydande belopp icke minst med hänsyn till de
dryga pensioneringskostnader, som måste bliva följden av.att för samlingarna
inrätta den ena personliga professuren efter den andra, vilkas innehavare endast
fullgjorde en förhållandevis kort tids tjänstgöring men vid avlången ansåges
böra beredas oavkortad pension — syntes det statskontoret böra tagas

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
under övervägande, om icke ifrågavarande samlingar från och med tidpunkten
för Anderssons avgång skulle kunna ställas under inseende av befattningshavare
i lägre löneställning än den föreslagna.»

Jag hemställer verkligen till var och en, som hör detta, örn han inte kan
medge, att det är kloka och förståndiga ord, som statskontoret har uttalat.
Det är nämligen så, att till de försiktighetsåtgärder, örn jag så får uttrycka
mig, som riksdagen bestämde sig för, när ifrågavarande personliga professur
och denna institution inrättades, hörde också den, att när föreståndaren en
gång avginge med pension, skulle samlingarna ställas under inseende av en
tjänsteman vid museet.

Jag frågar mig också nu, vad det egentligen finns för anledning att inte
förfara så, som riksdagen år 1926 bestämde sig för. Det är ändå på det sättet,
att professor Andersson haft och får ha hand örn samlingarna i en tolv,
tretton år. Jag kan inte tänka mig annat än att samlingarna av detta ha farit
väl. Vad de behöva för framtiden är egentligen tak över huvudet och
den vård, som riksdagen utlovade, och de möjligheter till bearbetning, som måste
utfästas för att Kinakommittén skulle vara villig att avstå från samlingarna.
Jag kan inte förstå det kloka i att man, såsom statskontoret här påpekar,
var gång den stora samlingen utökats med nya föremål och föreståndaren
avgår — varför man då nödvändigtvis skall utse en ny föreståndare
och skapa en ny personlig professur. Det kan inte förnekas, att statskontoret
har rätt i att det på det viset till sist kommer att finnas en hel del personer,
som sitta och draga pension efter avgången från denna professur, samtidigt
som en annan bär upp lön såsom ny innehavare av professuren.

Man får nog säga, att det är den Anderssonska samlingen, som har den
största betydelsen. Det var den samlingen, som en gång väckte uppseende,
när den kom till. Det var den, som stimulerade vetenskapen och gav den nya
perspektiv. Hurudana de nya samlingarna än kunna vara, är det i alla fall
inte för dem, som riksdagen anslagit medel och inrättat en institution och tillsatt
en personlig professur. De äro nykomlingar, som, hur utmärkta de än
äro, dock inte ha den betydelse, som de Anderssonska samlingarna ha.

Vad sedan den man beträffar, som skulle erhålla den personliga professuren,
nämligen professorn i sinologi i Göteborg K. B. J. Karlgren, är det väl
ändå så, att även om han är en duktig sinolog, är han ingen arkeolog. Frånsett
alla andra skäl, tycker jag, att det är mycket bättre att låta denna duktiga
sinolog stanna kvar på sin plats i Göteborg, där han har tillfälle att utveckla
sin vetenskap och göra det bästa av den, än att draga honom hit som arkeolog
till en uppgift i vilken han inte är så hemmastadd, som han egentligen borde
vara. Vore det inte mycket bättre och klokare att låta professor Johan Gunnar
Andersson kvarstå som föreståndare för samlingarna utöver den stadgade
tjänstetiden och göra den nytta han kan på en post, till vilken han år 1926
ansågs vara den bäst skickade?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, vilket innebär
detsamma som avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! Det var med en viss tvekan, som
jag begärde ordet omedelbart efter en förste vice talman, som i debatten inblandade
Hans Kunglig Höghet Kronprinsen på sätt som här skedde, när den
ärade talaren icke drog sig för att antyda, att departementschefen och andra
stöde som något slags ombud eller springpojkar åt Hans Kunglig Höghet
Kronprinsen. Jag har ingen anledning att mera ingående fördjupa mig i detta
kapitel. Jag vill endast säga så mycket, att därest den ärade talaren anser
det förgripligt att Hans Kungl. Höghet Kronprinsen är intresserad för

Forsta kammarens protokoll 19SS. Nr 2-i. 2

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. inrättande av en personlig, professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
arkeologi och är ordförande i Kinakommittén, förefaller det mig, som örn de
anspråk den ärade talaren ställer på den konstitutionella observansen präglas
av en stränghet, vartill jag icke sett motstycke. Jag kan försäkra den ärade talaren,
att jag har framlagt propositionen oberoende av den omständigheten, att
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen besitter aktningsvärda fackkunskaper i arkeologi
och på ett förtjänstfullt sätt varit och är ordförande i Kinakommittén.
De skäl, som föranlett mig att framlägga propositionen, ber jag att närmare få
utveckla.

Den historieskrivning, som den föregående ärade talaren presterade, kan
jag inte riktigt godkänna. Den var för det första alltför ofullständig och för
det andra vilseledande — jag hoppas oavsiktligt vilseledande —• kanske beroende
just på ofullständigheten.

Saken är den, att de samlingar, som professor Johan Gunnar Andersson
hopbragte mellan åren 1914 och 1927, utgjordes av s. k. förhistoriskt material,
vilket alltså representerade stenåldersperioden i den kinesiska arkeologien. När
1926 års proposition framlades, beräknade man, att dessa samlingar skulle
tarva cirka tretton år för sin vetenskapliga bearbetning. Denna vetenskapliga
bearbetning kom också till stånd och bedrevs med all kraft och energi. Det
är^ emellertid uppenbart, att inte ens insamlaren själv, professor Andersson,
från början kunnat överblicka, hur omfattande det arbete skulle bli, som han
hade åtagit sig. Trots den ihärdighet och den energi, varmed han ägnat sig åt
uppgiften, och trots att han haft duktiga medhjälpare, återstå ännu en rad
uppgifter för bearbetning redan beträffande det förhistoriska materialet. Det
tog givetvis mycken tid i anspråk att utföra grovsorteringen, rengöringen, iordningställandet
av dubblettserierna. som den kinesiska regeringen hade betingat
sig o. s. v. Därtill kommer, att bearbetningen av föremålen från omkring tio
betydande fyndorter jämte en sammanfattande behandling av keramikbeståndet
ännu återstodo.

Två omständigheter lia bragt frågan i ett nytt läge och föranlett mig att
framlägga denna proposition. Den första omständigheten var den oerhört starka
utökningen av själva samlingarna, i det att till det förhistoriska materialet
kom ett historiskt från vad man brukar kalla den kinesiska kulturens guldålder,
d. v. s. från det första årtusendet före Kristi födelse, med andra ord
Kinas bronsålder. Dessa bronsåldersfynd ha en betydande omfattning. Medan
den ursprungliga Anderssonska samlingen fyllde en stor sal i handelshögskolans
övre våning, uppta bronsålderssamlingarna därjämte två stora korridorer
och ett större rum. De av herrarna, som varit i tillfälle att besöka detta
museum, ha säkerligen kunnat övertyga sig därom. Denna bronsålderssamlings
bearbetning var en högst viktig och nödvändig uppgift. Innan professor
Andersson begav sig ut på sin senaste resa besökte han mig och informerade
mig mycket ingående och på det fängslande sätt som är honom eget, örn de
uppgifter, som återstode beträffande det förhistoriska materialets bearbetning,
men öppnade samtidigt dessa perspektiv framåt, som jag ej tidigare kände,
men som jag dock hade anledning att börja tänka mig in i och studera, nämligen
att tillväxten beträffande bronsåldersfynden gjorde det ej bara önskvärt
utan rent av nödvändigt att sörja för jämväl den delens vetenskapliga bearbetning.
Nu är att märka, att här är det en rad uppgifter — man kan säga praktiskt
taget de väsentliga — som icke kunna utföras av annan person än den,
som är grundligt inne jämväl i den arkeologiska litteratur, som utkommer på
kinesiska språket, en litteratur som ofta inte resumerats på engelska eller
annat europeiskt språk och som det alltså i allmänhet är omöjligt för västerländska
forskare att utnyttja.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. in.

Nr 24.

Ang. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)

För det andra sammanhängde enligt professor Andersson själva bearbetningen
av denna samling på det intimaste med språkliga kunskaper. Jag har
under diskussioner med honom fått klart för mig, att inte mindre än sju stora
bearbetningsuppgifter förestå, utom en hel rad smärre. Han framhöll för mig,
hurusom den största och viktigaste uppgiften vore att klarlägga sambandet
mellan det yngsta skedet i bronsåldersperioden och den begynnande järnåldern.
Där vore det av vikt att med ledning av föremålens typologiska utveckling
få ett grepp örn själva kronologien, själva tidsföljden, och där kunde undersökningarna
av detta material bliva grundläggande — i den tid alltså, då
Kinas gamla feodalvälde tog form av kejsardöme, en historiskt sett intressant
epok, som enligt professor Anderssons mening icke kunde bemästras utan att
man ägde kunskap i det kinesiska språket.

Men för det andra vore det en stor uppgift att taga itu med bearbetningen av
de s. k. speglarna. Den, som varit i museet, har kunnat övertyga sig om, att
där finnes en sällsynt vacker samling av bronsspeglar. Den blanka sidan har
intet annat intresse än varje annan spegel, där man kan se sitt anlete, men
avigsidan är av det allra största intresse. Där ha vi nämligen en ornamentik,
som i viss mån skulle kunna betraktas som en motsvarighet till det grekiska
vasmåleriet, och vars uttydning inte kan åvägabringas av några andra än dem,
som äro fullt inne i de filologiska, mytologiska, religionshistoriska och konsthistoriska
problemen. Och lika väl som den klassiska arkeologien befruktats
oerhört genom studiet av det gamla vasmåleriet i dess sammanhang med grekisk
mytologi o. s. v., lika väl lär det förhålla sig så att en speciell bearbetning,
alltså en större monografi av detta material är av behovet påkallad.

För det tredje ha vi dessa vardagsbronser. Vi hade förut de stora tempelbronserna.
men här finnes nu en samling av vardagsbronser, husgerådssaker
av det enklaste slag, som giva en god inblick i den tidens förhållanden, och
där bearbetningen också förutsätter förtrogenhet med litterära källor.

För det fjärde nämndes för mig en uppgift, som ansågs vara mycket viktig,
bearbetningen av det s. k. jadematerialet, dessa jadeföremål, som spelade en
roll i de gamla dödsoffren, gravskicken, tempelceremonierna o. dyl. och vilkas
tolkning inte gärna kan ges av någon annan än den, som är fullt inne i den
språkliga och kulturhistoriska traditionen.

Sedan lia vi dessa terrakottafigurer, som lia begravts tillsammans nied liken,
och som gömma på problem, för vilkas lösning det tarvas filologisk utrustning.
Dessutom föreligger frågan om dessa gravkeramiker, som tydligen ha spelat
en stor roll i den kinesiska kultens historia och för vilkas tydning kännedom
örn den tidens språk och religionshistoria är nödvändig.

Så slutligen orakelinskrifterna, det gamla orakelspråket, som utgör ett viktigt
material för utforskandet av de kinesiska skrifttecknens historia.

Ja, här har jag, mina herrar, bara skisserat upp vad som angavs för mig såsom
bearbetningsuppgifter, där var och en tarvade en betydande insats, och där
det var plats för grundläggande monografiska framställningar. Kontentan vat
emellertid den, att för bearbetningen av dylikt räcker det inte med en vanlig
antikvarie, som endast är hemma i den museala tekniken och är museiman i
vedertagen mening, utan det tarvas en person, som i sig förenar filologen med
arkeologen.

Den föregående talaren ville göra troligt för kammaren, att professor Karlgren
är uteslutande språkforskare. Ingenting är mera missvisande, och det är
ju uppenbart, att när den ärade talaren säger något sådant, måste det bero på
att han inte tagit reda på, vad professor Karlgren i sin forskning sysslar med.
Det är riktigt, att professor Karlgren kanske är den ledande sinologen i vår
tid. Han har en auktoritet som sinologisk språkforskare, som av allt att döma

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
är erkänd över hela världen, men det är att observera, att han har ägnat
ofantligt mycket arbete just åt arkeologi. Hans stora arbete om den kinesiska
bronsåldern, en råd av detaljarbeten nied bearbetningar av det arkeologiska materialet
bära här syn för sägen, och de östasiatiska samlingarnas tidskrift, som
utkommit i 9 stora band, är till mycket stor del fylld med framställningar just
av professor Karlgren, vilka beröra arkeologiska frågor. Jag vill vidare nämna,
att professor Karlgren ända sedan 1929 varit aktivt sysselsatt med dessa
samlingar och deras vetenskapliga bearbetning, och under de allra senaste åren
har han praktiskt taget varit föreståndare för dem.

Frågan är då den: skall man eller skall man icke, när man har tillgång till
en sådan person, begagna honom, medan han ännu har sin fulla arbetskraft?
Han har ju 15 år kvar till sin pensionsålder. Skall man låta denna betydande
samling, som fått en internationellt uppmärksammad ställning, och vars bulletin
tillvunnit sig ett stort anseende världen över — skall man, frågar jag,
nu helt plötsligt förvandla den till bara en museal avdelning med en antikvarie,
utan fullföljande av de stora forskningsuppgifter, för vilka den är det naturliga
underlaget och genom vilka den kan fylla sin naturliga bestämmelse?

Jag måste säga mig, att det vore olyckligt att betala 22,000 kronor örn året
för hyra och vaktmästare för att ha samlingar utan en lärare som vore kompetent
att fullfölja deras vetenskapliga bearbetning. Det kan inte vara klokt att
ha hammaren i Göteborg och städet i Stockholm, örn man vill åstadkomma ett
gott smide. Jag betecknar Karlgren som hammaren och samlingarna här som
städet, och man bör föra samman de båda.

Örn nu någon tvivlar på, att dessa mina uppgifter örn Karlgren äro med
verkligheten överensstämmande, så har jag här i min hand en skrivelse, från år
1935, ställd till professor Andersson, som jag av adressaten fått rätt att begagna
— en skrivelse från chefen för de statliga museerna i Berlin, Kummel,
som anses vara ett mycket stort namn på hithörande områden. Han skriver —
jag ber örn ursäkt, örn min översättning direkt från tyskan blir något knagglig
— i sitt brev till professor Andersson så här: »Vad skall man nu säga örn Karlgrens
arbete? För detta mästerverk av skarpsinne, av vetenskapligt knåparbete,
av den största källkunskap, av suverän språk- och skriftbehärskning tryta
de vanliga orden för erkännande. Jag är ännu inte riktigt färdig med uppsatsen
— den är en hård nöt, och man måste välta ett helt bibliotek över ända
för att verkligen genomläsa den. Hen jag har intrycket att jag icke kan följa
Karlgren i allt. Det hindrar icke att verket betyder ett väldigt steg framåt
liksom allt vad Karlgren gör. Ja, det finnes ju knappast en enda sinolog, som
presterat så mycket konstruktivt arbete som just han, och detta kommer mig»,
fortsätter Kummel, »att tänka på en punkt, som jag endast med en viss betänksamhet
berör, emedan jag befarar, att jag utsätter mig för misstanken att
vilja blanda mig i inre svenska angelägenheter. Hen jag övervinner dessa betänkligheter,
ty Karlgren tillhör icke endast Sverige. Såvitt jag vet — och
det vet jag ej från Karlgren själv — så blir den största delen av hans arbetskraft
för närvarande — bortsett från hans verksamhet som rektor — tagen i anspråk
för meddelande av undervisning i elementen av det kinesiska språket. Var
snäll och förlåt mig, men är det inte ett slöseri med en så dyrbar arbetskraft?
Jag tror mig icke överdriva, när jag påstår, att Karlgrens betydelse för sinologien
är icke mindre än Berzelius’ betydelse för kemien och Arrhenius’ för
den fysikaliska kemien. Hen har man låtit Berzelius och Arrhenius sitta och
meddela elementär undervisning uti kemi och fysik i skolan? Detsamma gäller
emellertid en nybörjarundervisning i kinesiska, örn det också är studenter,
vilka få åtnjuta denna undervisning. Håhända skall man invända mot mig,
att kemi är viktigare än sinologi. Denna invändning är emellertid ej bärig,

Onsdagen den 30 mais 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
örn man ej allmänt skattar andevetenskaperna lägre än naturvetenskaperna, vilket
väl inte torde vara fallet i Sverige. Annars är väl Kina, det största kulturlandet
utanför Europa, säkerligen ett av de viktigaste föremålen för vetenskapen,
och just Sverige, som på detta område intager en ledande ställning i
Europa, måste vara medvetet örn betydelsen av sinologien. Jag måste ännu en
gång be örn ursäkt, örn jag ställer frågan örn det inte vore möjligt att skaffa
professor Karlgren en ställning, i vilken han kan ägna hela sin arbetskraft åt
forskningen och åt den högre läran. Jag skulle närapå våga säga:. Sverige
har inför världen förpliktelsen att åt denne man, över vilken etet verkligen kan
vara stolt, ge möjligheten att fritt utveckla sina krafter.»

Det förefaller mig som örn, när en man av Kummels betydenhet och ställning
ger detta vitsord åt professor Karlgren, herr förste vice talmannen kunde känna
sig en smula lugnad och inte behöva misstänka, att Karlgren vöre inkompetent
för uppgiften. Professor Gunnar Andersson själv, som ju också bör tillerkännas
något omdöme — jag förutsätter, att den ärade talaren inte skulle ha lagt
fram 1926 års proposition, om han ej hade ansett det — har försäkrat, att, såvitt
han kan se, finnes det icke för närvarande någon annan inom synfältet, som
kan giva åt dessa samlingar den vetenskapliga bearbetning, som är av nöden.

Man har också pekat på betydelsen av kinesernas egen arkeologiska forskning.
Den är ganska ung, men det lär lia spirat upp en mycket stor litteratur,
örn vilken fackmän säga, att den icke kan undvaras av någon, som vill bearbeta
de områden, som samlingarna redan omfatta. Att då här sätta till en antikvarie,
som den ärade talaren vill, vad skulle det betyda? Jo, det skulle betyda, att
för att spara in skillnaden mellan en antikvarielön och en professorslön skulle
svenska riksdagen ordna det så, att denna samling icke finge den ledning och den
vetenskapliga bearbetning, som den behöver — en ledning och en vetenskaplig
bearbetning, som bringar den till erkännande ute i världen. Jag måste därför
hemställa, att kammaren med beaktande av dessa synpunkter bifaller Kungl.
Maj :ts proposition, en proposition, som icke låser sig fast vid förutsättningarna
av 1926, utan som går ut ifrån, att allting rör sig — även på detta område.
Forskningen har gått framåt, fältet har vidgats, uppgifterna äro stora och
måste lösas. Här handlar kammaren klokt, örn den bifaller en proposition, som
skapar denna möjlighet för en man, som redan höljt oss med ära. ute i den vetenskapliga
världen, och av vilken vi alltjämt vänta stora bragder.

Herr Panli: Herr talman! När denna proposition behandlades inom statsutskottets
andra avdelning, fattades beslutet att tillstyrka densamma efter
en mycket kort debatt. Jag vill tillägga, att herr förste vice talmannen icke
deltog i detta sammanträde. Det var praktiskt taget inom avdelningen enhällig
anslutning till propositionen. Endast en avvikande mening utan motivering
bifogades av en bondeförbundsrepresentant. När vi sedan kommo till utskottets
plenum, var det herr förste vice talmannen, som förde den egentliga polemiken
mot förslaget, liksom han gör här, och hans huvudskäl har hela tiden
varit detsamma: eftersom Kungl. Majit och riksdagen 1926 tänkte sig ett
annat sätt att ordna med samlingarna efter professor J. G. Anderssons avgång,
borde vi även nu, 12 år efteråt, obrottsligt hålla fast vid vad man den
gången föreställde sig.

Herr statsrådet har nu för kammaren framlagt en utförlig motivering för
propositionen. Han har påpekat, att åtskilligt har hänt under dessa 12 år och
att det ej finnes minsta anledning för riksdagen att anse sig automatiskt
bunden vid den då intagna ståndpunkten. Det som framför allt har hänt är
ju, att samlingarna fått en betydande utökning. Detta gäller inte bara de
samlingar, som den gången tillfördes Sverige. Genom inköp och förvärv på

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
annat sätt, särskilt genom gåvor från enskilda, har den ursprungliga stenålderssamlingen
utökats nied en betydande bronsålderssamling. Att även dessa
bronsåldersföremål ingå under den arkeologiska rubriken är ju alldeles tydligt.
De förrycka _ ej på något sätt samlingens karaktär av ett fornåldersmuselini
från Ostasien. När Ilar nu föreligga dessa enstämmiga uttalanden
från vitterhetsakademien, från Kinakommittén, från professor Andersson själv,
och i dessa uttalanden professor Bernhard Karlgren utpekas som den ende
lämplige efterträdaren till professor Andersson, förefaller det ganska egendomligt,
att vi här i riksdagen skulle behöva strida om denna sak. Emot dessa
sakkunniga utlåtanden, som lia åberopats av Kungl. Maj :t, står endast det uttalande
från statskontoret, som herr förste vice talmannen läste upp. och statskontoret
gör givetvis ej anspråk på någon fackkunskap i det här fallet. Statskontoret
ifrågasätter, att man skulle taga en icke fullt kompetent föreståndare
och framför allt en, som kostar mindre. Men örn man nu skulle följa herr
förste vice talmannens och statskontorets tankegång, så skulle det resultera i,
visserligen att man gåve samlingarna »tak över huvudet och nödtorftig vård»,
så att de ej förfalla, men beträffande möjligheten till bearbetning finge den
inskränkas till att de personer, som äro intresserade för att bearbeta dessa
samlingar, t. ex. professor Karlgren, reste till Stockholm och gjorde detta.

På sådant sätt kan man emellertid inte ur vetenskaplig synpunkt avfärda
den här frågan. Jag frågar mig, mina herrar, hur det skulle se ut, örn vi
resonerade på det sättet beträffande andra museer, örn vi t. ex. till chef för
nationalmuseum satte en person, som ej hade den nödiga specialkompetensen,
och sade, att det betyder mindre, ty det finnes ju alltid här i landet tillräckligt
med folk, som äro intresserade för konsthistoria och som kunna resa till nationalmuseum
och laga, att de samlingar, som där finnas, bli lämpligt bearbetade.
Naturligtvis hattar denna liknelse i viss mån. Men det är i själva
verket ännu mera orimligt att förfara på detta sätt med dessa mycket mer
specialiserade östasiatiska fornsamlingar. Lägger man dem under en antikvarie
eller amanuens vid historiska museet, så komma de i händerna på en person,
som inte har den nödiga kompetensen, och då frågar man sig: Vartill skola
alla dessa uppoffringar tjäna? Det är dock flera hundra tusen kronor, som
ha nedlagts på utökningen av samlingarna under de sista åren.

Herr förste vice talmannen tycktes också vilja ifrågasätta professor Bernhard
Karlgrens kompetens genom att säga, att han visserligen är en duktig
sinolog, men han har inte samma fallenhet för och hemmastaddhet i arkeologi.
Jag anser, att detta är ett fullkomligt felaktigt sätt att betrakta saken. Att
professor Karlgren är en av världens främsta kinesiska språkforskare betyder
naturligtvis inte, att han inte också skulle kunna vara en framstående arkeolog
på det östasiatiska forskningsområdet. Detta är tvärtom två saker, som
i viss. mån betinga varandra; den ena egenskapen understöder den andra. Vi
veta ju alla, att när det gäller den klassiska arkeologien, alltså fornforskning
på grekisk eller romersk mark, så är det mycket vanligt, att de, som ägna sig
åt denna forskning, börja som språkforskare och på den vägen komma in på
arkeologien. Så har det ju -— för att taga ett för oss alla bekant exempel —
varit med professor Axel Persson, vilken började som grekisk språkforskare
och fortsatte som grekisk arkeolog. Statsrådet har redan framhållit, att professor
Karlgrens eminenta språkkunskap direkt tjänar den arkeologiska forskningen.
Dels har han genom sina språkinsikter kunnat fastställa kronologien,
tidsföljden för bronsåldersföremål, som man förut ej kunnat datera, och dels
kan han därigenom lia tillgång till den arkeologiska litteratur, som kineser och
japaner själva skriva. Jag vill också som en illustration till vad som förut
har sagts örn professor Karlgrens medarbetarskap vid dessa samlingar före -

Onsdagen den 30 mars 1938 £. m.

Nr 24.

Ang. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
visa ett exemplar av samlingarnas bulletin. Hela detta digra exemplar upptages,
utom de allra sista sidorna, av en av professor Karlgrens avhandlingar
angående den kinesiska bronsåldern. Han har sedan 1929 regelbundet medarbetat
vid östasiatiska museet. Att på något sätt försöka underkänna hans
kompetens som östasiatisk arkeolog är alltså ett företag, vars hopplöshet jag
tycker var och en borde inse. Att han där borta i Kina är uppskattad såsom
forskare och kännare av landet framgår av vad Kinakommittén anför, att professor
Karlgren är en av de tre icke-kineser, som tillhöra Kinas högsta lärda
akademi, Academia Simea; de två andra, som jämte Bernhard Karlgren höra
dit, äro fransmannen Paul Pelliot och svensken Sven Hedin. Denna treenighet
säger ju ganska mycket i den saken.

När alltså läget är sådant, att man har en eminent sakkunnig och duktig
person i sin bästa ålder, som kan förvärvas till professor Anderssons efterträdare,
att han har rekommenderats såväl av professor Andersson själv som
av de sakkunniga instanserna i denna fråga, att man härigenom får garanti
för att de utökade samlingarna få den fortsatta bearbetning, som är behövlig,
så kan det ur sakliga synpunkter inte finnas skäl till ett ögonblicks tvekan
örn bifall till den kungl, propositionen. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan, vilket tillika innebär bifall till den
kungl, propositionen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag begärde ordet, då herr förste vice

talmannen ville slå ihjäl Kinakommitténs utlåtande med statskontorets utlåtande.
Jag får verkligen säga, att fastän jag nyss kommer direkt från en föredragsresa.
och inte är inne i ämnet, är jag bara genom en blick på ämnet i
tillfälle att lämna kammaren en vidare utblick över saken än vad som har
framkommit under den här diskussionen, ehuru nog ecklesiastikministern också
var på god väg i det avseendet.

Kinakommittén säger, att »här gäller det ett land, eller rättare sagt en
världsdel, med en lång och säregen kulturhistoria, som endast en sinolog av
facket och en person med ingående mångårig direkt kännedom örn Japan och
Kina kunde göra sig förtrogen med. Filologiska kunskaper vore härvidlag
oumbärliga dels med hänsyn till utnyttjandet av äldre litterära källor, dels
och framför allt med tanke på den mycket omfattande arkeologiska forskning,
som numera bedreves av kineserna och japanerna själva, publicerad i
de allra flesta fall enbart på ostasiatiska språk i ett otal monografier och
tidskrifter». Häremot ställde förste vice talmannen statskontoret, som ifrågasätter,
örn icke ifrågavarande samlingar från och med tidpunkten för Anderssons
avgång skulle kunna ställas under inseende av befattningshavare i lägre
löneställning än den föreslagna.

Ar det ej slående vilket olika andligt innehåll, som ligger i Kinakommitténs
yttrande och i det här yttrandet från statskontoret, som ju är ett oerhört
hederligt ämbetsverk — alldeles för hederligt! Jag har under hela mitt långa
liv fått studera många statskontorets avstyrkande utlåtanden beträffande åtskilligt,
som bär någon ideell prägel. Statskontoret är till den grad författningsenligt
troget och slår vakt örn statens pung, och dess förnämligaste synpunkt
är väl oftast att laga, så att staten får betala något mindre.

Statskontoret har föga med denna sak att göra. Det förstår den knappast,
kan inte förstå den. Man skall inte begära det omöjliga. Hur kan då förste
vice 1 almannen försöka slå ihjäl en utblick över världshistorien och det kommande,
med »en lägre löneställning»? Tänk så förtjusande, kunna utbyta
en världsdels framtidsmål mot en lägre löneställning för en liten svensk befattningshavare!
Lägre kan man inte sjunka i blick mot framtiden.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)

Nu är det ju i alla fall så, och det var innebörden i mili utblick, att här
har Kinakommittén förstått, att det gäller en världsdel med en lång och säregen
kulturhistoria. Det är denna kulturhistoria, som nu kommer till uttryck
även i konsten, och det är ju den, som ligger oss närmast i detta fall.

Förste vice talmannen var i detta enstaka fall en statskontorsman, då han
sade: »Det gäller ju att skaffa samlingen tak över huvudet och den vård, som
den behöver.» Nej, man skall draga ut de ideella konsekvenserna av en så
egendomlig kultur, och dessa konsekvenser äro ingenting annat än världens
räddning från det betryck, i vilket vi nu befinna oss. Det är från Japans
och Kinas samförstånd efter det stora grälet, liksom svenskars och danskars
samförstånd efter Stockholms blodbad, som vi, enligt min uppfattning, ha att
vänta oss Europas tillfrisknande eller åtminstone en synnerlig medverkan
därtill. Ty när Japan och Kina hjälpa Europa att följa det gamla ordspråket
»skomakare bliv vid din läst», då först kommer tillfrisknandet för Europa
och därmed också för Asien, och detta kommer att ske genom Asiens medverkan.

Då behöva inte våra stormakter hålla militärer och bygga fästningar på
områden därute, som inte tillhöra dem, utan då få de fri och fredlig samfärdsel
med dessa stora folk, och på det sättet kunna vi också någon gång börja
minska våra rustningar eller åtminstone upphöra med att öka dem oupphörligt
och till synes inte ha något annat mål för utrikespolitiken ens här uppe i
Norden, i ljusets land, i norrskenets land, än »upprusta, upprusta, upprusta!»
—■ punkt och slut, och knappast en enda tanke mer.

Herr talman! Jag yrkar med eld, liv och själ, att vi måtte i det lilla hedra
denna stora kultur genom att hålla oss med en professor även i detta ämne,
som sannerligen är av ännu större betydelse än en mängd rent svenska ämnen,
viktiga i sitt slag även för oss, men inte av världshistorisk betydelse.

Herr förste vice talmannen: Det lilla förspel, som herr ecklesiastikministern
inledde sitt anförande med, tycker jag verkade litet av prinsessan på
ärten. Det är nämligen på det viset, att man nog inte i debatten här behöver
vara ömtåligare än vad statsutskottet är i sitt betänkande. För att var och
en skall vara underkunnig örn vad Kinakommittén är, vilket kanske inte är
så lätt att räkna ut, så sätter statsutskottet inom parentes »H. K. H. Kronprinsen
samt överintendenten A. Lagrelius». Jag får uppriktigt säga, att i
och med detsamma har ju hela hemligheten offentliggjorts, och det kan inte
vara farligare att säga det än att trycka det.

Vad sedermera min historiska framställning av saken beträffar, så hyste
ecklesiastikministern den uppfattningen, att den inte var fullt med sanningen
överensstämmande. Var och en, som eventuellt tvivlar på hur det verkligen
förhåller sig, kan ju gå tillbaka till 1926 och läsa igenom propositionen nr 49.
Jag hade under de två åren 1925—1926 tillfälle att så pass ordentligt sätta
mig in i den saken, att jag inte skulle kunna, även örn jag ville, göra mig till
målsman för den förväxling, som den nuvarande ecklesiastikministern nyss
gjorde, exempelvis om de paleozoologiska samlingarna. Det går helt enkelt
inte. Det sitter alldeles för fastbitet i mitt minne. Men vi sysselsätta oss ju
inte här med att korrigera historiska uppfattningar, annars skulle det för
mig vara ett verkligt nöje att göra det för att visa herr ecklesiastikministern,
att man nog ibland får läsa bättre över.

Men herrarna lade kanhända märke till att omedelbart efter detta kommo
vi mitt in i bronsåldern. Det är just de där bronserna, som jämte annat utgöra
de nya samlingarna, vilka ha kommit till och vilka strängt taget inte
tillhöra de Anderssonska samlingarna. Det är någonting nytt, och det be -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
hövdes, att departementschefen skulle tala örn detta för att riktigt ordentligt
kunna introducera herr professor Karlgren. Det hade inte gått annars. Men
detta innebär tydligen, att man alldeles tänker släppa de Anderssonska samlingarna.
Dessa samlingar lia ju inte blivit fullständigt bearbetade. Nu ser
det ut, som om man skulle lämna dem och i stället övergå till bronsåldern,
och det förstår jag också, ty det är det enda sättet, på vilket man likaledes
något så när väl kan introducera herr Karlgren.

Nu är det ju så, att herr Lindhagen ofta med liv och själ går in för saker
och ting och på ett sådant sätt, att man nästan misstänker, att både livet och
själen nog inte kunna hålla ut så länge, men jag skall be att till herr Lindhagens
lättnad och uppbyggelse få ge en liten föreställning örn varthän den
Anderssonska tanken egentligen syftade och hur meningen var, att man skulle
bearbeta de nya tingen, därför att vi här hade lättare att göra det. Det är
nämligen på det viset, som herr Lindhagen vet, han som ju ivrar så för de
östasiatiska folken, att Kina utgör en stor del av östra delen av den stora
kontinent, som vi alldeles onödigtvis men enligt de historiska betingelserna
ha delat upp i två, och Sverige utgör det stycke av den västra delen av kontinenten,
som i många avseenden under vissa tider har utvecklat sig parallellt
med Kina. Detta gav professor Andersson, förmodar jag, vissa uppslag.
När svenskarna fingo studera denna prehistoriska keramik, så skulle
därvid öppna sig perspektiv, som inte bara voro ganska säregna och för oss,
och jag förmodar särskilt för herr Lindhagen, mycket rika och fruktgivande,
som det skrevs härom i den internationella pressen och av forskare på detta
område. Man tänkte sig nämligen, att studiet skulle kunna åtminstone ge
vissa uppslag för lösandet av flera stora frågor, som borde lösas. Så tänkte
man sig, att man exempelvis skulle kunna bestämma tidsföljden inom de lösslager,
där professor Andersson hade gjort sina stora fynd. Vidare, att den
fauna, som man här hade att göra med, skulle kunna bli av stor betydelse,
när det gällde att utforska de arktiska djurens och överhuvud taget den högre
djurvärldens historia. Och inte minst hoppades man — och detta är väl något,
som åtminstone lyfter människan litet högre över marken än vad statskontorets
uppfattningar enligt herr Lindhagens uppfattning lär göra — möjligheten
att få vissa hållpunkter för bestämmandet av människans utveckling
klarlagda genom detta arbete.

Örn vi nu jämföra detta framtidsperspektiv, vilket, som jag tror jag säde,
stimulerade vetenskapsmännen runtom, och även tillfoga, att man möjligen
skulle kunna klarlägga, varifrån kineserna och japanerna hade kommit, örn
vi, säger jag, jämföra detta perspektiv med det arbete, som professor Karlgren
sysslar med, bronserna o. s. v., så måste vi väl ändå säga oss, att det
inte går i samma riktning. Bronserna äro ju en fortsättning av lerkrukorna,
men frågan örn mänsklighetens uppkomst och första årsmiljoner går ju i en helt
annan riktning. Man släpper således hela den stora, vackra tanke, som låg
bakom och bestämde bearbetningen av den Anderssonska samlingen, klipper
av den och sätter in som en bit en annan tidsperiod, som inte kan ha samma
betydelse eller samma intresse för oss här som den förutnämnda.

När man för att ytterligare meritera professor Karlgren tar och läser upp
en utländsk forskares omdöme örn honom, så har jag ingenting att säga örn
omdömet. Jag tror, att professor Karlgren är en ovanligt skicklig sinolog,
men det handlade örn professor Karlgren som sinolog och inte som en fortsättare
av professor Johan Gunnar Anderssons verk, och det är väl ändå detta,
som vi egentligen lia att göra med.

Jag tycker inte om detta sätt att bearbeta cn samling till hälften och så låta
den ligga och börja på en annan samlings bearbetande. Skulle det visa sig,

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
att ingenting är färdigt efter 15 år, när professor Karlgren måste gå, så skola
vi kanhända ha en annan personlig professor, som skall bearbeta vidare, och
då tar man kanhända upp ännu en ny tråd. Det är ur den synpunkten, herr
Lindhagen, som jag tycker, att statskontoret har rätt. Statskontoret vill,
att man skall följa 1926 års beslut i de stycken, där detta är klokt och förståndigt,
och det måste väl ur mer än statskontorets synpunkt vara fullkomligt
rätt. _ Statskontoret har naturligtvis inte samma uppgifter som en del
andra institutioner i samhället, men det har till uppgift att se till, vilka utgifter
som ur samhällets synpunkt äro kloka och förståndiga och vilka som
kunna begränsas. Det är ur den synpunkten, som jag återigen tycker, att
statskontoret har fullkomligt rätt. Det må vara aldrig så bra med dessa bronser,
och denna bearbetning av professor Karlgrens hand må vara aldrig så
bra, men jag tycker inte det är rimligt att släppa den Anderssonska samlingens
bearbetning. Denna har visserligen tagit mycken tid redan, men den
kan väl inte bli alltför lång i fortsättningen, och därför tycker jag, att det
är riktigare, att man låter professor Andersson sitta kvar, så länge han är
arbetsför och vill arbeta på detta och göra vad han kan göra för att åstadkomma
det bästa av de Anderssonska samlingarna.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Engberg: Herr talman! Endast ett par repliker till den
föregående ärade talaren! H. K. H. Kronprinsen blev ordförande i Kinakommittén
år 1921, och när herr förste vice talmannen som ecklesiastikminister lade
fram sin proposition 1926 satt alltjämt H. K. H. Kronprinsen som ordförande
i Kinakommittén. . Vad skulle herr förste vice talmannen ha sagt, örn jag
eller någon annan i andra kammaren 1926 hade stigit upp och förklarat, att
eftersom framställningen koni från en kommitté, där H. K. H. Kronprinsen
satt som ordförande — vilket han gjorde då som nu — så finge departementschefen
betraktas som kronprinsens ombud ? Vi gjorde det inte, därför att det
finns gränser för debatten, som man med omdöme inte överskrider.

För det andra skulle jag vilja replikera på punkten angående Kummels brev.
Som kammaren hörde, gjorde den ärade talaren gällande, att Kummel uttalat
sig endast örn professor Karlgren som filolog. Hela brevet är ställt till professor
Gunnar Andersson för att överbevisa honom örn att Karlgrens plats är
vid de ostasiatiska samlingarna. Jag behöver bara lämna den upplysningen, så
förstår kammaren, vad invändningen var värd.

Vidare säger den ärade talaren,_ att det blir ingen fortsatt bearbetning av
det förhistoriska materialet. Vid mitt samtal med professor Gunnar Andersson,
innan han for ut nu senast, sade han mig, att han var den förste att beklaga,
att han icke hunnit själv före pensionsåldern fullfölja sitt bearbetningsprogram
för stenaldersperioden, som var den han skulle syssla med, men det vore hans
avsikt att fullfölja dessa undersökningar, när han komme tillbaka, och fortsätta
därmed så länge han lever. Han kommer alltjämt att syssla därmed med
det brinnande intresse han har därför, och vi lia ibland sett, att en man, som
fyllt 65 år, kan vara tillräckligt vital för att fortsätta med vetenskapliga uppgifter
i 10, ja 20 år till.

Jag ber vidare att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet därpå, att
The Bulletin of the Museum of Far Fastern Antiquities, som nu föreligger i
nio band, är, som jag framhöll, i hög grad ägnad åt sådant, som står i samband
med dessa arkeologiska forskningar.

Men så gjorde den ärade talaren en för mig underbar ripost. Han började
tala örn att jag hade yttrat mig om paleozoologiska ting. Jag har icke tagit
ordet i min mun. Men jag undrar, hur det är med herr vice talmannens upp -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
fattning om termerna. Paleozoologien sysslar med forntida djur, reptiler och
ödlor av olika slag. Det är ett grekiskt ord, som betyder gammaldjurlära, örn
.jag översätter det ordagrant. Det är en specialgren av paleontologien, och den
har vid sin sida som syster paleobotaniken. Jag trodde det var onödigt att
upplysa örn så enkla saker som att detta ingenting har med paleozoologien att
göra. Skola vi studera den, få vi ge oss i väg till professor Wimans institution
i Uppsala: där ha vi den paleozoologiska samlingen.

Jag vill också till sist säga, att bland det arbetsmaterial, som föreligger, är
ett ytterst viktigt, som professor Karlgren håller på med, nämligen den kinesiska
skriftens historia. Nu ha vi, såsom jag redan nämnt, de gamla orakelspråktecknen,
tecknen inristade i de östasiatiska samlingarnas ben- och sköldpaddskal.
Detta är en forskningsuppgift, som ensamt den är så stor och betydande,
att det vore en ära för vår nation, örn en svensk, en landsman till oss,
lyckades lösa de invecklade problem, som föreligga här.

Herr Bergman: Jag har begärt ordet, herr talman, för att fästa uppmärksamheten
på en synpunkt, som för uppfattningen av denna fråga synes mig
vara av ganska avgörande beskaffenhet men som reservanterna förefalla att ha
förbisett och som ej heller, såvitt jag har kunnat finna, hittills klart kommit
fram under denna debatt. Även herr statsrådet, vars allmänna syn på denna
sak jag fullkomligt delar, uttryckte den förhoppningen, att riksdagen icke
skulle för den lilla besparing, som kunde göras i form av skillnaden mellan
en professorslön och lönen för en tjänsteman i vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens
museum, låta en så viktig sak som denna försumpas. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att icke ens den besparingen rimligtvis kan
komma att göras. Det blir nämligen minst lika dyrt på det sätt, reservanterna
föreslå, som på det sätt, utskottet och Kungl. Maj :t föreslå. Man har åberopat
statskontorets utlåtande, där det säges, att det näppeligen skulle vara nödvändigt,
att de arbetsuppgifter, som hittills icke medhunnits, måste utföras just
av den, som vore föreståndare för samlingarna. Statskontoret ifrågasätter,
att samlingarna kunde från och med tidpunkten för prof. Anderssons
avgång ställas under inseende av befattningshavare i lägre löneställning
än den föreslagna. Den som skulle ha hand om samlingarna, skulle
alltså visserligen ha lägre löneställning, men statskontoret förutsätter
samtidigt — och det torde väl vara fullkomligt självfallet — att de vetenskapliga
undersökningarna böra fullföljas. Även om reservanterna vinna,
måste således någon annan än den lägre avlönade museitjänstemannen utföra
dessa arbeten, för vilka speciell sinologisk och Kinaarkeologisk sakkunskap
kräves. Jag har svårt att föreställa mig, att det skulle kunna bli någon
annan än den Kungl. Maj:t och utskottet tänkt sig. Men vad vinner man då,
örn man först och främst skall engagera en ny museitjänsteman, som skall ha
hand örn konserveringen och vården av denna stora samling som särskild avdelning
i museet, och dessutom avlöna en annan person, som skall utföra de
vetenskapliga undersökningsarbetena? Jag kan inte inse, att man på det sättet
kan göra någon besparing. Jag hyser snarare den farhågan, att det skulle bli
dyrare för staten på det sättet, som reservanterna föreslå. Enda utsikten till
den av reservanterna önskade besparingen synes ligga i utvägen att låta samlingarna
ligga obearbetade för framtiden. Men önskar man verkligen det?

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Då jag tillhör dom, som
inom statsutskottet tillstyrkt kamrarna att gå på avslagslinjen, ber jag att få
yttra några ord, närmast för att framhålla, att jag visserligen står på avslags -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
linjen, men för min del icke Ilar deltagit eller vill deltaga i den diskussion, som
har förts örn Kinakommittén och ej heller ämnar deltaga i diskussionen om
professor Karlgrens personliga kompetens.

När jag haft att taga ställning till detta ärende, så har jag gjort det efter de
linjer, som en statsutskottsledamot i allmänhet brukar följa. Jag har gått tillbaka
för att undersöka, hur den personliga professur tillkommit, som professor
Andersson nu innehar, och vad som uttalades beträffande framtiden av departementschefen
år 1926 och av statsutskottet samma år. Vidare har man
sett efter, vad statskontoret sagt. Ingen lär kunna hindra herr Lindhagen att
säga vad herr Lindhagen vill örn statskontoret, men jag inlägger i detta sammanhang
en bestämd gensaga mot det omdöme, som herr Lindhagen fällde
örn statskontoret, ett av våra äldsta ämbetsverk, till vilket riksdagen har att
lita, när det gäller att vinna upplysningar i anslagsfrågor och dessas konsekvenser
i ena eller andra avseendet. Jag har inte kunnat undgå att taga intryck
av att statskontoret i sitt yttrande använder så pass kraftiga ord som
följande: »Det kunde icke annat än väcka en viss uppmärksamhet, att man
nu sköte undan den ursprungliga, i och för sig naturliga tanken att ställa här
avsedda samlingar under en av antikvarierna vid historiska museet.» Statskontoret
anser sig därför sakna skäl att frångå denna tanke. Vidare framhåller
statskontoret, att det inte kunde vara nödvändigt, att dessa arbetsuppgifter
»måste utföras just av den, som vore föreståndare för samlingarna». I
varje fall ville statskontoret »ifrågasätta, om det verkligen kunde vara behövligt
att för föreståndarskapet inrätta en befattning i så hög löneställning som
den föreslagna». Statskontoret framhåller angelägenheten av att nedbringa
kostnaderna. De uppginge till betydande belopp. Inte minst med hänsyn till
pensionskostnaderna har statskontoret gjort detta uttalande. Jag har intagit
min ståndpunkt med hänsyn till allt vad som yttrats av ämbetsverket och till
den livliga diskussion, som föregick ärendets avgörande i statsutskottet. Det
var där en mycket ingående överläggning i denna fråga, och det kan kanske
antecknas, att det avgavs 12 röster mot 10 och att två ledamöter avstodo från
att rösta. Statsutskottet står således praktiskt taget delat i två lika hälfter.

Jag har inte under ärendets behandling i utskottet kunnat undgå att taga
intryck av där anförda skäl och finna, att det inte är nödvändigt att inrätta
denna professur. Dess inrättande har konsekvenser i fortsättningen, såsom också
ämbetsverket har yttrat. Man kan här komma in på den vägen, att man
skall inrätta den ena personliga professuren efter den andra.

Då således sådana skäl enligt min mening inte föreligga, som göra det till
en tvingande nödvändighet att gå på den linje, som har föreslagits, yrkar jag,
herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Jonsson.

Herr statsrådet Engberg: I anledning av dea föregående ärade talarens

anförande skulle jag vilja hemställa, örn det är riktigt att renodla ett ämbetsverks
synpunkter och inte taga hänsyn till det andras. När man remitterar en
fråga sådan som denna till två institutioner som statskontoret och vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, gör man det för att av statskontoret få
omdöme örn den ekonomiska sidan av frågan och av vitterhetsakademien om
det sakliga innehållet däri. Sedan får Kungl. Maj:t väga mot varandra de
ekonomiska betänkligheter, som anförts av statskontoret, som därvid fullgör
sitt åliggande, och de sakliga synpunkter, som anföras av vitterhetsakademien.

Jag har för min del icke velat deltaga i något klander av statskontoret, men

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
jag vill säga: antag att jag alltid skulle ha följt statskontoret; då skulle jag
inte ha haft glädjen att kunna genomföra en rad reformer, sönå, vunnit stöd
inte minst i denna kammare. Saken är ju den, att när man får remissvar
från dessa institutioner, måste man ju ställa svaren mot varandra och överväga
vad som till sist fäller utslaget. Här har för mig helt naturligt sakfrågan fällt
utslaget över den ekonomiska betänksamheten, i all synnerhet som denna ekonomiska
betänksamhet icke är så väl grundad, när man närmare undersöker
den. Ty antag, mina herrar, att man tar den lösning, som här föresvävat några,
att man tillsätter en antikvarie. Skillnaden mellan utgiften då och utgiften
örn man tar en professor, torde vara omkring 4,000 kronor. Men konsekvensen?
Konsekvensen blir, att man för en vinst av 4,000 kronor stänger möjligheten att
få en vetenskapligt kvalificerad ledning och bearbetning av samlingarna. _ Jag
får säga, att när man väger synpunkterna mot varandra, måste därför vitterhetsakademiens
huvudsynpunkt fälla utslaget.

Men en annan sak, herr talman! För endast några dagar sedan har riksdagen
fattat beslut örn organisationen av statens historiska museum. Där redovisade
jag i propositionen, vad var och en av dess antikvarier skulle ha för
uppgift. Utan erinran lämnade såväl statsutskottet som kamrarna den propositionen,
och samtidigt låg på bordet denna proposition örn de ostasiatiska samlingarna,
där man nu, örn reservanterna hade kommit till något positivt yrkande,
skulle vilja låta en antikvarie sköta det hela. Jag frågar mig då, vilken antikvarie
som skulle sköta dem. Skulle man ta en av dem, som äro sysselsatta i
statens historiska museum, eller skulle nian ta någon annan? I förra fallet
frågar man sig, örn man skulle lösgöra honom från hans nuvarande uppgifter
och sätta en annan i hans ställe i statens historiska museum, i senare fallet
finge nian ge sig ut på jakt efter någon, som kunde vara lämplig. Jag måste
därför säga, att det vore en dålig affär av statsverket att reflektera på den
utväg, som här anvisats av reservanterna.

Och till sist vill jag säga den ärade talaren, att när han varnar för personliga
professurer, som fortsätta som något slags kopia av varandra, är den
varningen alldeles förfelad i detta fall, ty det är endast formellt, som Karlgren,
därest propositionen bifalles, intar den personliga professur, som innehafts
av Andersson. Reellt blir hans forskning orienterad på ett vidare fält
i anslutning till hans kvalifikationer och samlingarnas ändrade karaktär. Det
finns därför inte plats för något konsekvensmakeri mellan 1926 och 1938. Det
är en ny situation, för vilken redogjorts i propositionen, en ny utgångspunkt för
framställningen, och vad kammaren har att säga ja eller nej till, är huruvida
man med museets nya omfattning och med arbetsuppgifternas nya art skall
eller icke skall förvärva professor Bernhard Karlgren.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har i stort sett blivit förekommen av herr
statsrådet beträffande det yttrande, herr J. B. Johansson hade här, och jag
vill nu gentemot denne endast säga, att jag tvivlar på att statskontorets uttalanden
få en så mycket större saklig tyngd därigenom, att de in extenso citeras
av den ene talaren efter den andre. Uttalandet från statskontorets sida är ju
så pass magert, att man kan förstå att det kan behöva läsas upp många gånger
för att göra ett fylligt intryck, och det finns också en gammal pedagogisk
regel som säger, att repetitionen är studiernas moder. Men jag undrar i alla
fall, örn kammaren blir så värst imponerad av att höra statskontorets yttrande
repeterat på detta sätt gång på gång.

Dessutom vill jag hemställa, att de talare, som citera statskontorets uttalande,
inte kalla det för »statsutskottets», vilket nu upprepade gånger hänt och
vilket ju inte precis är ägnat att medföra klarhet i denna diskussion, eftersom

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
statsutskottet och statskontoret här intaga två fullkomligt motsatta ståndpunkter.

Vad beträffar den »mycket ingående» diskussion inom utskottet, som herr
J. B. Johansson åberopade, så var den inte så värst ingående. Det var två
representanter för avdelningen, som framlade avdelningens skäl, och så var
det ett anförande av förste vice talmannen och två mycket korta och verkligen
föga sägande inlägg av andra talare. Det var hela diskussionen, och så synnerligen
ingående kan man ju inte säga att den var.

Jag vill med vad jag nyss sade ha understrukit vad statsrådet yttrade, att
inte kan man upphöja statskontoret till någon allena bjudande auktoritet i sådana
här fall. . Statskontoret uttalar sig ur en viss bestämd synpunkt, vanligen
den statsfinansiella, men statskontoret gör icke anspråk på att företräda
de rent sakliga och fackmässiga synpunkterna. Vill man ta hänsyn till de sakliga
och vetenskapliga synpunkterna, vilka väl dock här böra komma i främsta
rummet, då skall man inte bara anföra statskontoret, utan då bör man också
ta hänsyn till vad vitterhetsakademien och professor Andersson säga.

Med detta kommer jag in på vad förste vice talmannen nyss yttrade. Jag
satt verkligen och,, för att använda ett något kollokvialt uttryck, baxnade, när
jag hörde förste vice talmannen med djärv fantasi draga upp denna konstruktion,
varmed han skulle visa, hur fjärran från varandra professor Anderssons
och professor Karlgrens vetenskapliga vägar gå. Det är alls inte så, att man
bär klipper av professor Anderssons intentioner och ersätter dem med professor
Karlgrens, som påstås gå helt andra vägar. Detta måste i mycket höj»
grad vara ett resultat av förste vice talmannens fortfarande livliga inbillningskraft.
Ty örn man ser efter vad som står i skrifterna, exempelvis i dem, som
utgivas av detta östasiatiska museum, finner man tvärtom, att professor Andersson
och professor Karlgren samarbetat på det mest intima och förståelsefulla
sätt. Professor Andersson star ingalunda främmande för det område av
den kinesiska arkeologien, som rör bronsåldern. Det verkar, som örn förste vice
talmannen hade för sig, att professor Andersson inte alls intresserade sig för
detta. I själva verket har han även för egen del utgivit arbeten angående metallföremålen.
En av hans avhandlingar heter t. ex. The Goldsmith in Ancient
China Guldsmeden i det gamla Kina — och professor Karlgren säger i inledningen
till sin stora avhandling om kinesiska bronser från Yin- och Choupenoderna:
»Detta arbete har framgått ur diskussioner, som under mångå år
lia förts mellan professor J. G. Andersson och mig. Under utarbetandet av
detta arbete har han givit mig ovärderlig hjälp och råd.» Detta visar väl bäst,
att det inte existerar någon sadan svindlande avgrund mellan professor Anderssons
och professor Karlgrens vetenskapliga intressen och arbeten, som herr
förste vice talmannen försökte konstruera upp. Att tillsätta professor Karlgren
innebär därför inte alls, att man avbryter den utveckling som professor
Andersson tänkt sig. Det betyder tvärtom, att man följer just den linje för
bearbetningen av de östasiatiska samlingarna, som professor Andersson själv
hade önskat, och man kan väl knappast tänka sig en mera vittnesgill person
i den iragan än just professor Andersson.

Jag ber alltså att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Det förefaller mig. som örn
diskussionen nu hade sjunkit ned till små petitesser, där de olika talarna, antingon
därför att de blivit missförstådda eller av något annat skäl, ytterligare
a sina yttranden. Jag har ett par sådana saker, som jag måste
ytterligare förtydliga. Den ena gäller ecklesiastikministerns förvåning över
att jag inte tog hänsyn till att det är fråga örn arkeologiska samlingar. Det

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. inrättande av en personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
uttalandet var emellertid ett vittnesbörd om. att den lilla historiska överblick,
jag gav över samlingarnas inbördes förhållande, inte hade uppmärksammats
av herr ecklesiastikministern. Jag skilde mycket tydligt mellan de naturhistoriska
samlingarna och de arkeologiska, och jag sade, att vi inte hade att
göra med de naturhistoriska samlingarna, som gått åt olika håll, exempelvis de
fossila växterna till riksmuseet och de fossila ryggradsdjuren just till Uppsala.
Sedan äro de borta ur räkningen, och det är de andra samlingarna, vi ha
att göra med.

Vidare behöver jag nog litet korrigera de kostnadssynpunkter, som under
den senaste tiden kommit fram i debatten. Det är inte bara på det sättet, att
det är fråga örn skillnaden mellan en professorslön och en antikvarielön, utan
det tillkommer också en professorspension, så att i stället för 4,000 kronor blir
det ju 12,000—13,000 kronors skillnad, vilket jag förmodar att en sådan institution
som statskontoret anser sig pliktig att tala örn.

Men sedan är det ytterligare en sak, som jag vill lägga till. Vi befinna oss
nu faktiskt i en ny situation, inte i fortsättningen av en gammal situation. Jag
skulle tro, att därest man 1926 hade lagt fram ett förslag örn bearbetning av
dessa bronser o. s. v. med Karlgren som föreståndare, skulle riksdagen inte ha
antagit förslaget. Det är en förmodan ur min synpunkt, men jag skulle tro,
att den är riktig. Ty visserligen säger nu departementschefen, att huvudsaken
i det där brevet från Tyskland inte gällde så mycket sinologien som Karlgrens
förträfflighet som föreståndare för samlingarna, men det är ändå rent märkvärdigt,
vad sinologien framgick tydligt i det brevet. Det rörde huvudsakligen
sinologien och mycket litet någonting annat.

Vad min fantasi beträffar, så kanhända den ibland är livlig, men på denna
punkt har den ingen som helst förmåga att utveckla någon livlighet. Saken
är i stället den, herr Pauli, att på den tiden, då denna personliga professur tillkom,
fick jag vid samtal med dem, som kunde ha någon fantasi på detta område,
ett perspektiv över hur man tänkte och vartill man syftade, och därigenom
fick jag klart för mig, att det verkligen kunde vara någonting värt att
tillskapa denna institution och denna personliga professur. Av vad jag senare
hört i saken har jag däremot inte kunnat stimuleras till någon fantasi, som
driver mig fram till att bifalla propositionen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det är med ett visst vemod, som en göte borgare

betraktar detta utskottsförslag, till vilket jag ansluter mig, då därigenom
(Göteborgs högskola kommer att förlora en av sina mest lysande forskare,
kanske den mest lysande, och Göteborgs kulturliv en i olika avseenden
markant kulturpersonlighet. Men trots detta måste man böja sig för den rent
sakliga styrkan i motiveringen för professor Karlgrens flyttning till Stockholm.
Han har där nere i Göteborg en på sätt och vis personlig professur
i sinologi. Avgår han, är det inte sannolikt, att denna professur kan inom
överskådlig framtid besättas med en sinolog. Det skulle ju kunna anses, att
det vore till skada för högskolan, örn så inte kunde ske, men erfarenheten visar,
att professor Karlgren har lidit brist på elever, vilket är rätt begripligt,
när det gäller ett sådant ämne som kinesiska och japanska språken. Därför
betyder detta statsutskottets förslag i grund och botten det, att en personlig
professur i Göteborg försvinner och att en personlig professur vid de östasiatiska
samlingarna, förut besatt med professor Andersson, kommer att besättas
med professor Karlgren. Man gör en inbesparing av en personlig professur,
och samtidigt därmed kommer professor Karlgren till sitt naturliga
arbetsområde, som han under många år ständigt sökt sig till på all ledig tid.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Konventionsförslag
ang.
statsfartygs
fri- och
rättigheter.

Äng. inrättande av en ''personlig professur för K. B. J. Karlgren. (Forts.)
Han kommer att knytas fast vid denna arbetsplats, som föranledde honom
att nedlägga sitt rektorat vid högskolan för att oftare kunna besöka den.

Jag tror, att man genom att bifalla statsutskottets förslag gör en faktisk
besparing, örn man ser Göteborgs högskolas och statens utgifter som en enhet.
På samma gång ger man åt den vetenskaplige forskaren bättre arbetsmöjligheter
än förr och åt de ostasiatiska samlingarna, efter vad all sakkunskap
dock vittnar örn, den bästa vårdare, som för närvarande finns att få. Av
dessa sakliga och praktiska skäl finner jag det synnerligen lämpligt, om kammaren
vill ansluta sig till utskottets förslag. Jag beklagar, att Göteborg
förlorar professor Karlgren, men jag böjer mig för det faktum, att genom
denna förflyttning kommer rätt man på rätt plats.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Andrén och Rahmn.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av Storsjön
m. m.; och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande arbeten
för ny kraftstation vid Torpshammar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av en den 10 april 1926 avslutad internationell
konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga örn statsfartygs fri- och rättigheter, m. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 15, dels meddela av Kungl. Maj:t äskat godkännande
av den med propositionen överlämnade, den 10 april 1926 avslutade
internationella konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser
i fråga örn statsfartygs fri- och rättigheter jämte tilläggsprotokoll,
dels ock antaga i utlåtandet infört förslag till lag med vissa bestämmelser örn
främmande statsfartyg m. m.

Reservation hade avgivits av herr Hammarskjöld, som av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort avstyrka ifrågavarande proposition.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! I sakens nuvarande läge vill jag inskränka
mig till att med åberopande av min reservation till utskottets utlåtande
yrka avslag på propositionen.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Konventionsförslag äng. statsfartygs fri- och rättigheter. (Forts.)

Herr Undén: Under hänvisning till vad utskottet anfört UiMti utlåtande

yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning.av utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition örn godkännande av det internationella avtalet
den 13 maj 1936 angående enhetligt system för utprickning av farleder, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckt motion angående vissa grundlagsändringar i syfte att bereda
riksdagens kamrar rätt att under viss förutsättning var för sig avlåta framställningar
till Kungl. Maj :t, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckt Äng. fullmotion
örn införande av obligatoriska fullmäktigeinstitutioner i samtliga bor- mäUigeinsiigerliga
kommuner. halonen ide

borgerliga

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion, kommunerna.
nr 153, av herrar Eriksson i Toftered och Pettersson i Dahl, hade hemställts,
att riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring av kommunalstyrelselagarna
för land och för stad § 8, att fullmäktigeinstitutioner i samtliga kommuner
obligatoriskt infördes, och att i anledning härav nödiga ändringar i övrigt av
samma lagar genomfördes.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion för sin del ville antaga i utlåtandet
införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad.

Utskottets förslag innebar bland annat, att det befolkningstal, vid vilket fullmäktigeinstitutionen
skulle vara obligatorisk i borgerlig kommun, skulle sänkas
från 1,500 till 700 invånare.

Herr Mannerskantz: Herr talman! När konstitutionsutskottet enhälligt
beslutat i så måtto bifalla motionen, att utskottet föreslagit, att kommunalfullmäktigeinstitutionen
skall bli obligatorisk för kommuner med ända ned till
700 invånare, så har man av utlåtandets formulering att döma nästan uteslutande
hållit sig till vad Svenska landskommunernas förbund yttrat. I detta
yttrande förekommer en statistik över hur många kommuner inom olika storleksgrupper,
som ha infört kommunalfullmäktigeinstitutionen. Där gör man
vissa^ sammanställningar och kommer till den slutsatsen, att det skulle vara
så många kommuner som frivilligt övergått till denna institution, att det skulle
vara befogat att göra en sådan övergång obligatorisk ned till den angivna
gränsen. Men härvidlag gör man sig skyldig till en rätt underlig slutledning.

Första kammarens protokoll 1038. Nr 3

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. fullmäktigeinstitutionen i de borgerliga kommunerna. (Forts.)

Det förhåller sig så, att av kommuner med mellan 1,500 och 1,000 invånare
har en stor procent infört fullmäktigesystemet, nämligen 53.3 procent. Betraktar
man sedan kommunerna med mellan 1,000 och 700 invånare, framgår
det däremot, att det är 79 procent, som icke funnit med sin fördel förenat att
införa fullmäktigeinstitutionen. Sedan säger landskommunernas förbund i slutet
av sitt yttrande, att örn man betraktar kommunerna med över 700 invånare
till och med 1,499 invånare såsom en grupp, befinnes det, att inte mindre
än 38.9 procent ha infört fullmäktige, vilket vittnar örn att känslan av systemets
fördelar inom dessa kommuner är ganska vida spridd. Men det är ju
synnerligen felaktigt att draga den slutsatsen, då huvuddelen av dessa kommuner
befinna sig inom gruppen 1,000—1,499 invånare, under det att den alldeles
övervägande mängden av dem, som lia mellan 1,000 och 700 invånare,
icke vilja ha kommunalfullmäktigeinstitutionen införd. Detta måste givetvis
bero på någonting. Det torde enligt min erfarenhet hänga samman därmed,
att i de kommuner, som äro så pass små, att människorna där känna varandra
synnerligen val, dryftas dessa angelägenheter, som äro av gemensam natur,
ganska mycket man och man emellan, och det råder där mera familjära förhållanden.
I sådana kommuner sätter man värde på att ha tillfälle att^ tre
gånger om året komma tillsammans mera allmänt, och ofta är det inom sådana
kommuner mycket stor anslutning till dessa kommunala stämmor, där det
då många gånger går till så, att de rent kommunala ärendena handhavas först,
varpå man efter kommunalstämman har andra sammanträden med sockensammanslutningar
av olika art. Detta har man funnit vara det som passar
dessa kommuner bäst.

Örn man ser efter vilka som deltagit i konstitutionsutskottets beslut, så
finner man, att det väl knappast är någon, i varje fall inte från denna kammare,
som representerar sådana smärre kommuner och således kunde ha någon större
personlig kännedom örn de motiv, som avhallit dessa kommuner fran att införa
fullmäktigeinstitutionen. Jag kan nämna som ett exempel, att jag senast
i söndags hade kommunalstämma hemma i min kommun, som har 900. invånare.
Bär förelåg en framställning om att kommunalfullmäktigeinstitutionen
skulle införas. En mycket stor del av kommunens röstberättigade medlemmar
var tillstädes, och detta förslag avslogs med mycket stor majoritet.
Det framhölls därvid, att det inte fanns den anledningen, som ju är den enda
som finns, nämligen att det skulle kunna göras kupper t. ex. för genomförande
av förslag, som kommunens medlemmar i allmänhet inte skulle kunna vara
i tillfälle att hindra. Det är nästan omöjligt att göra kupper i så små kommuner,
ty när någonting sker där, hinner man i regel prata örn sakerna ganska
noga överallt i gårdarna och husen, och dessa kuppförsök förekomma, faktiskt
inte så ofta, att man har anledning att för deras skull göra denna institution
obligatorisk. Jag skulle nästan tycka att det vore att använda litet
för mycket våld att på förslag av representanter, som inte alls äro representativa
för sådana kommuner, som frågan närmast berör, tvinga på en massa
kommuner en institution, som dessa faktiskt finna sig vara bättre betjänta av
att få slippa.

Man kan möjligen förstå detta förslag, och fråga är väl örn inte svenska
landskommunernas förbund syftar på detsamma i sitt yttrande, örn man skulle
kunna stanna vid att göra fullmäktigesystemet obligatoriskt för kommuner
med 1.000 invånare och däröver, ty det är möjligt, att kommuner med ett invånarantal
av mellan 1,000 och 1,500 äro så stora, att sådana^mera familjära
förhållanden där inte allmänt kunna vara rådande. Skulle då de kommuner,
som till nära 80 procent av hela antalet landskommuner med under 1,000 invånare
och ned till 700 ha visat sig icke vilja lia kommunalfullmäktigeinsti -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. fullmäktigeinstitutionen i de borgerliga kommunerna. (Forts.)
tutionen, tvingas till detta fullmäktigesystem? Det må väl vara deras ensak
att besluta därom, och det kail inte anses vara en sådan riks angelägenhet, som
riksdagen bör taga ställning till.

Jag vet, hur det går till i en del av mina grannkommuner. Det har där
visat sig, att man visserligen på en del håll fått kommunalfullmäktigeinstitutionen
att fungera till belåtenhet, men i minst lika många kommuner beklagar
man sig över denna institution och längtar tillbaka till den tid, då
man fick drifta angelägenheterna så som tidigare skett. Det har visat sig
bli mindre splittring inom de mindre kommunerna, där man har kommunalstämman
kvar. Detta är en icke ovanlig erfarenhet, ehuru det naturligtvis
även finns exempel på motsatsen.

Då kännarna av de mindre kommunernas förhållanden icke äro i majoritet
här i kammaren, och jag ju inser, att det inte finns stora u1 sikter att kunna
få någon ändring i vad utskottet hemställt men jag i alla fall anser det riktigt,
herr talman, att gränsen åtminstone bör sättas till 1,000 invånare i stället
för 700, ber jag, trots att någon reservation icke finnes avgiven till utlåtandet,
att få yrka bifall till utskottets hemställan med den ändringen, att siffran
700, på de ställen, där den förekommer, utbytes mot siffran 1,000.

Häri instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den omständigheten, att i den siste

ärade talarens hemort familjära förhållanden inom kommunen tyckas vara rådande
i den meningen, att det familjära är fridfullt, är icke något bevis på
att samma förhållande är allmänt gällande i dessa mindre kommuner. Jag tror
snarare, att den omständigheten, att motionärerna tillhöra kommuner med 700
eller 800 invånare och därifrån ha erfarenhet om hur försöket att införa
kommunalfullmäktige strandat på en familjär oenighet, gör, att man har en
viss anledning att antaga, att det i sådana fall är viktigare att avklippa alla
dylika stridigheter och få in fullmäktigesystemet obligatoriskt. Naturligtvis,
herr talman, kan man tveka, örn siffran 700 är den riktiga; man kan taga siffran
800, man kanske kan taga siffran 1,000, örn så skulle vara, men vad blir
följden? Jo, följden blir, att frågan kommer igen gång på gång, därför att i
de fall, då man vill införa kommunalfullmäktige, men ett sådant där familjärt
motstånd möter, bli stridigheterna större. Vi komma inte ifrån, att detta
Svenska landskommunernas förbunds yttrande klart och tydligt ger vid handen,
att, om man icke nu sätter gränsen vid 700, all sannolikhet talar för att
frågan sedan kommer igen, och att det då knappast kan bli fråga örn annat än
obligatoriskt fullmäktigesystem över hela linjen, men icke om någon ny gränssiffra.
Skola vi rubba på siffran 1,500, förefaller det, som det finnes fullgoda
skäl i Svenska landskommunernas förbunds yttrande för att alltså sätta gränsen
vid 700.

Nu tillåter jag mig också påpeka, herr talman, att genom lagen om skolstyrelse
i vissa kommuner, komma kommuner, som lia fullmäktige, i den ställningen
att dessa angelägenheter rörande folkskolan och fortsättningsskolan
komma till fullmäktige i stället för till kyrkostämman. När människorna börja
reflektera på den saken till följd av fullmäktigesystemets införande, tror jag,
att detta så pass allmänt kommer att anses vara en fördel, att de vilja ha det så
ordnat.

Jag tvivlar inte alls på att det i den ärade talarens hemort ställer sig annorlunda.
Men det är just dessa förhållanden, som gjort, att utskottet, icke minst
genom debatten i utskottet, ansett sig lia fått full klarhet örn att det är just i
dessa kommuner med mellan 1,500 och 700 invånare, som det framför allt

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. fullmäktigeinstitutionen i de borgerliga kommunerna. (Forts.)
skär sig, och jag skulle vilja tillägga, att det är särskilt i dessa kommuner med
mellan 1,000 och 700 invånare som lagens stöd kräves för att få det i sig självt
önskvärda obligatoriska kommunalfullmäktigesystemet infört. Därför förefaller
det mig, som örn det vore en skenåtgärd att sätta siffran till 1,000;
så länge man vet, att kommunerna på detta storleksstadium kunna åstadkomma
detta på egen hand utan sådana inre strider, kan det få fortsätta, men när
man är på det klara med, att man kommer till en gräns, där lagen behöver träda
emellan, är det skäl att låta den göra det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Källman: Herr talman! Jag medger, att förevarande förslag innebär
en ganska omfattande reform, då över 500 kommuner påtvingas det representativa
systemet. Såsom konstitutionsutskottets ordförande nyss har sagt,
har man emellertid blivit övertygad örn att detta är nödvändigt med hänsyn till
de omfattande, uppslitande strider, som förekomma i åtskilliga kommuner örn
stämmans bibehållande eller örn övergång till representativt system. Jag skall
bara ge en enda replik till herr Mannerskantz, jag hade eljest begärt ordet för
att tala något örn övergångstiden.

Då herr Mannerskantz undrade, örn det i konstitutionsutskottet fanns någon
representant för de små kommunerna, ber jag få påpeka, att det väl måste anses
uppenbart, att de av utskottsledamöterna, som representera exempelvis ett
län, där man har ett stort antal små kommuner, nog måste anses representativa
även för småkommunerna. Jag har själv sedan år 1900 haft tillfälle att deltaga
i kommunalstämma, och jag vågar alltså göra anspråk på att besitta någon
kännedom örn våra primärstämmor. Att man sedan kommit att tillhöra en
stad, utesluter ju icke att man både känner sitt län och primärstämmosystemet.

Jag har för min del i utskottet yrkat, att konstitutionsutskottet skulle i
sin motivering uttala en förväntan, att Kungl. Majit genom länsstyrelserna och
att sedermera dessa i cirkulär eller länskungörelser skulle meddela vederbörande
kommuner nödiga upplysningar i anslutning till övergången från det
gamla till det nya systemet. Saken är ju den, att den nya ordningen skall
skyndsamt genomföras. Valen till fullmäktige skola förrättas i höst, och då
ändringen kanske kommer litet oförberett för nästan alla, vill jag erinra om
att förberedelserna för valet måste taga sin början med det snaraste. Kommunalstämman
skall besluta om antalet ledamöter inom angiven ram, varom länsstyrelsen
skall underrättas. Skall val av fullmäktige företagas samtidigt med
landstingsmannavalet, skall beslut därom vara fattat före den 15 juli innevarande
år, vilket alldeles särskilt är att observera. Det är alltså viktigt att
underrätta alla vederbörande kommuner örn vad som har skett i detta avseende.

Herrarna veta, att det tar tid, innan nya lagar eller förordningar komma ut
i svensk författningssamling, och det är angeläget, att alla dessa 500 kommuner,
som det här gäller, få besked om nu ifrågavarande lagändring i tid. Så
följer härav bland annat den förändringen, att folkskoleväsendet överflyttas
till den borgerliga kommunen överallt där man får fullmäktigesystem, och man
skall även taga hänsyn därtill vid statens uppgörande m. m. Jag skulle därför
särskilt vilja framhålla nödvändigheten av att man inom socialdepartementet
vidtager de åtgärder, som kunna anses nödvändiga för att möta den nya ordningen,
som för ganska många kommuner kommer synnerligen oförberedd. Jag
vågar påstå gentemot herr Mannerskantz, att konstitutionsutskottet med sitt
förslag vill det bästa för kommunernas del, och därför antar jag i motsats till
herr Mannerskantz, att kammaren skall bifalla utskottets hemställan oförändrad.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. fullmäktigeinstitutionen i de borgerliga kommunerna. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Mannerskantz, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i de av utskottet framställda
lagförslagen, att siffran 700 på förekommande ställen utbyttes mot 1,000.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående interpellationsinstitutets omformning och utbyggande.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 233, av herrar Bagge och Anderson i Norrköping, hade hemställts, att
konstitutionsutskottet ville låta utreda frågan om interpellationsinstitutets
omformning och utbyggnad samt till riksdagens kamrar härom framlägga
förslag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet yttrat:

»Interpellationsinstitutet är hos oss icke reglerat i grundlag, icke heller i de
för riksdagens båda kamrar gemensamma reglementariska föreskrifterna utan
endast i de av vardera kammaren för sig beroende ordningsstadgorna (20 §).
Dessas bestämmelser om interpellationer, därstädes betecknade såsom ''spörsmål’,
äro mindre utförliga än motsvarande regler i flertalet främmande länder,
med vilka en jämförelse i denna fråga överhuvud taget är möjlig. Där
göres ofta en för våra ordningsstadgor okänd skillnad mellan s. k. enkla frågor
och interpellationer i inskränkt mening. Motionärerna framhålla nu lämpligheten
av interpellationsinstitutets vidare utbyggnad hos oss bl. a. genom en
motsvarande uppdelning av de nuvarande spörsmålen. Det är icke möjligt
att på förhand med full säkerhet bedöma verkningarna av en sådan reform.
Man torde emellertid kunna förvänta, att frågeinstitutet, om det från början
får karaktären av en metod att från statsråden erhålla upplysningar i aktuella
ämnen, skall bliva en nyttig utbyggnad av interpellationsinstitutet och ett
värdefullt instrument för riksdagens kontrollmakt. Som utskottet redan år
1928 uttalade, bör en reform sådan som den nu ifrågasatta kunna genomföras
utan grundlagsändring enbart genom ändringar i och tillägg till kamrarnas
ordningsstadgor. Att en omdaning och vidare utveckling av interpellationsinstitutet
i vidsträckt mening inom vissa gränser är möjlig inom ordningsstadgornas
ram torde framgå av en inom utskottet upprättad, som bilaga till detta
utlåtande fogad P. M. i ämnet, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.»

Reservation hade anförts av herrar Hallén, Anders Andersson, Nordström i
Torsby och Hällgren som på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte
avslå motionen nr 233 i andra kammaren.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag gillar reservanternas uppfattning,

att man inte har någon anledning att inlåta sig på ett särskilt slags interpellationssystem,
som skulle inskränka frågerätten till att endast en fråga
finge framställas till ett statsråd och vidare till att den frågan inte skulle få
diskuteras annat än mellan interpellanten och statsrådet. Det har inte varit
något behov av något sådant. Vill jag av ett statsråd ha svar på en fråga,
gör jag ett besök hos statsrådet och får då svar. Skulle jag då göra den frågan
till föremål för en interpellation utan rätt för andra att få yttra sig, skulle

Äng. interpellationsinstitutets

utbyggande

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 £. m.

Äng. interpellationsinstitutets utbyggande. (Forts.)
det betyda ett misstroende mot statsråden att de i privataudiens oell i kammaren
giva olika svar. Jag tror inte att man behöver gå så långt i misstänksamhet.

Men däremot, herr talman, och det är för att påpeka det som jag begärt
ordet, finns det ingenting som är så vackert som en konstitutionell praxis, när
den har skäl för sig, eller som domarereglerna säga, att landssed är lika god
som lag, då den har skäl för sig.

Men vår praxis beträffande interpellationerna bygger också på att kammaren
skall lämna sitt tillstånd att interpellationen får framställas, och däri ligger
ju en kontrollmöjlighet. Har då kammaren givit sitt tillstånd, bör däri
också, såsom i gamla tider, ligga en skyldighet för vederbörande statsråd att
besvara interpellationen. Det har hänt någon enstaka gång förut under mitt
långa riksdagsliv, att interpellation på grund av särskilda orsaker icke besvarats.
En gång svarades inte av Hammarskjöld och en annan gång inte
av Edén på interpellation. Jag känner inte till deras skäl för att inte besvara
interpellationerna, men det var intrikata frågor. Men nu, herr talman, är
det ganska vanligt, att statsråd icke bry sig örn att besvara interpellationer.

Jag får verkligen säga, att örn jag vore statsråd, skulle det aldrig falla mig
in att inte besvara en interpellation, vars framställande blivit beviljat av kammaren.
Det skulle strida emot demokratiens begrepp, det skulle strida mot
mitt samvete, det skulle strida mot all ordning i parlamentarismen! Därför
anser jag en aktuell fråga vara att få någon påtryckning på att statsråd, att
de icke anse sig obenägna att besvara en interpellation enligt sitt samvete. Man
kunde ju försöka prova detta någon tid framåt och då finge man se, huruvida
icke statsråden efter sådana påminnelser och på grund av ett allmänt missnöje,
som kommit till uttryck från andra håll också, skulle kunna taga i övervägande
att verkligen vilja besvara en interpellation, och att de borde göra det. Jag
har tyckt mig förmärka att när den fråga, en interpellant har framställt, berört
något svårt och kinkigt problem, besvaras den mindre gärna. Tvärtom
skulle jag göra, örn jag såsom statsråd fick en särskild kinkig fråga att besvara,
ty jag skulle vara särskilt glad över att få ställas inför en intressant
och vittfamnande uppgift.

Jag har med detta velat säga, att utskottet icke med detta sitt utlåtande
tagit upp till behandling frågans aktuella betydelse just nu. Under vissa riksdagar
kan det hända att det blir masstystnad inför olika interpellationers besvarande.
Vad säger ordföranden i konstitutionsutskottet örn detta? Jag tycker,
att det skulle vara värdigt konstitutionsutskottet att taga saken under
övervägande jämlikt dess höga initiativrätt och att oberoende av motioner i
ämnet beivra detta missförhållande i tidens parlamentarism här i Sverige.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den siste ärade talaren har berört en

del frågor i samband med interpellationsinstitutet, men jag tillåter mig, herr
talman, att påpeka, att dessa frågor böra diskuteras i annat sammanhang.

Vad utskottet genom denna anmälan har gjort, innebär, att utskottet förklarat,
dels att i anledning av motionen utskottet icke velat begagna sin initiativrätt
till att föreslå grundlagsändringar, dels att utskottet i anledning av
samma motion icke heller begagnat sin rätt till initiativ att införa bestämmelser
örn interpellationsinstitutet i de reglementariska föreskrifterna, dels
slutligen, för det tredje, att utskottet med hänvisning till motionen förklarar,
att motionens syfte kan vinnas genom ändringar i ordningsstadgorna, vilka
ligga utanför konstitutionsutskottets kompetenssfär, och att förutsättningen
för denna möjlighets begagnande är, att man inte fordrar någon ändring i
grundlagen. Nu har inte motionen gått ut på några ändringar i grundlagen

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. interpellationsinstitutets utbyggande. (Forts.)
utan motionärerna ha tänkt sig, att man skulle kunna göra ändring i ordningsstadgorna.

Följden av att denna utskottets anmälan lägges till handlingarna utan vidare
blir ingen annan än att det är en under riksdagen inträffad händelse, som kan
ge anledning till motioner örn införande i ordningsstadgorna av önskade^ bestämmelser.
Därest sådana motioner komma och därest de hänvisas till något
utskott inom kammaren, kommer frågan i det läget att man har anledning att
sakligt debattera, vad dessa bestämmelser skola innehålla, men i detta sammanhang
tror jag det är lyckligt, att man inte gör det, och därför skall jag
inte heller ingå på frågan.

Nu har emellertid den siste ärade talaren utanför motionen riktat uppmärksamheten
på att utskottet kunde, alldeles oberoende av denna, taga ett ^initiativ,
varigenom man skulle tvinga statsråd att svara på frågor. Den frågan har
varit uppe —- det kan jag upplysningsvis nämna — inom utskottet, men där
fanns icke en enda ledamot, som ville gå in för att införa ett tvång för statsråd
att svara.

Jag har efter dessa upplysningar ingenting annat att säga än att jag hoppas,
att kammaren lägger utskottets anmälan till handlingarna.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren sade, att det inte fanns någon

ledamot i konstitutionsutskottet som ville införa ett tvång för statsråd att besvara
interpellationer. Kunna inte meningarna i stället ena sig om, att det
skulle vara en samvetsplikt för statsråd att göra det? Det är mycket bättre
och stiligare med en samvetsplikt än med ett tvång.

Efter härmed slutad överläggning lades det nu ifrågavarande utlåtandet till
handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för kontrollstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

b) till Kontrollstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett

förslagsanslag av 224,300 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Nilsson i Malmö, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Om jag hade haft tillfälle att
deltaga i de förberedande överläggningarna rörande kontrollstyrelsens lönestat
inom statsutskottets tredje avdelning, skulle jag vid denna punkt ha velat foga
en viss motivering med hänsyn till den ökade och i hög grad förändrade verksamhet,
som torde bli en följd av 1937 års lagstiftningsbeslut. Jag anförde
emellertid några ord härom vid statsutskottets plenum, och för att jag skulle

Anslag till
kontrollstyrelsen.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Anslag till kontrollstyrelsen. (Forts.)

få tillfälle att säga ytterligare några ord även liär i kammaren, lät jag anteckna
en blank reservation vid punkten i fråga.

Genom det av 1937 års riksdag fattade beslutet, har den av kontrollstyrelsen
ledda och övervakade verksamheten blivit i avsevärd grad vidgad och dessutom
blivit till sin karaktär ännu mer affärsbetonad än tidigare. Detta förhållande
torde dels komma att kräva en viss förändring i det anställningssätt,
varpå chefen för verket knytes till det omfattande företaget, och dels måste
rekryteringen till och befordringssättet inom verket bliva sådant, att verket
självt utbildar och fostrar de krafter, som det har och får behov av. Såsom
exempel på kontrollstyrelsens nu vidgade verksamhet kan bl. a. nämnas, att
uppbörden av de skatter och avgifter, som styrelsen har att övervaka, Ilar
visat en stegring från 48,419,777 kronor år 1913 till 191,803,980 kronor året
1936/37. Skatterna gälla som bekant brännvinstillverkningsskatt, sockerskatt,
rusdrycksförsäljningsmedel, omsättnings- och utskänkningsskatt för
spritdrycker, margarinaccis, maltskatt, skatt å oljekakor, skatt å bensin och
avgifter för handeln med skattefri sprit m. m. Dessa statsinkomster, som
tidigare influtit genom statskontoret, redovisas av kontrollstyrelsen sedan den
1 juli 1937, då styrelsen i kameralt hänseende erhöll huvudförvaltningen.

Även örn sålunda en påtaglig stegring i allmänhet inträtt i kontrollstyrelsens
verksamhet, kan detta sägas ha blivit i alldeles särskild grad fallet beträffande
de åligganden, som pålagts omnämnda styrelse i egenskap av högsta
tillsynsmyndighet, över spritförsäljningen i riket. Den ledande ställning, som
styrelsen i fråga i verkligheten redan intagit å detta område, har också vunnit
uttrycklig bekräftelse genom den nya av 1937 års riksdag antagna rusdrycksförsäljningsförordningen,
enligt vilken styrelsen har tillagts nya vittgående
befogenheter. . Vid sidan av huvudsyftet med rusdryckslagstiftningen,
nämligen att försäljningen ordnas och handhaves så att därav uppkommer så
ringa skada som möjligt, framstår såsom en ledande synpunkt i fråga om
kontrollstyrelsens befogenhet å detta område, att statsmakterna velat genom
en statsmyndighet ha uppsikt över att de medel, som inflyta till försäljningsorganen
genom rusdrycksförsäljningens utövande, så oavkortade som möjligt
komma staten till godo. I fråga om den ekonomiska verksamheten skall kontrollstyrelsen
framdeles som hittills meddela föreskrifter rörande försäljningsbolagens
inköps- och försäljningspris samt angående de olika bolagens räkenskapers
förande. Även frågor örn fastighetsförvärv samt örn ny- eller ombyggnadsarbeten
torde förekomma i mycket stor omfattning. Kontroll styrel sen
torde således ha att årligen pröva en mängd spörsmål av betydande ekonomisk
räckvidd. Taxeringsvärdena å de systembolagen tillhöriga fastigheterna
utgjorde vid 1936 års utgång tillhopa 20 miljoner kronor. Hyrorna vid samma
tidpunkt uppgingo till 1,603,000 kronor, varav 469,000 kronor utgjorde
beräknade hyror i egna fastigheter.

Till ytterligare klargörande av den ekonomiska innebörd, som förvaltningen
vid systembolagen i verkligheten äger, vill jag nämna, att bolagens omkostnader
— exklusive skatter och avskrivningar, bör jag kanske tillägga -— år
1936 uppgingo till sammanlagt 22,606,000 kronor, därav centrala administrationskostnader
13,513,000 kronor, direkta utgifter för egen och för överlåten
utskänkning 7,500,000 samt utgifter för fastighetsrörelsen 1,075,000 kronor.

I 1937 års förordning har i kontrollstyrelsen ävenledes inrymts vissa befogenheter
rörande systembolagens utskänknings- och restaurangverksamhet, i
vilket hänseende uttryckliga bestämmelser hittills saknats och vilka för ämbetsverket
torde innebära ett avsevärt tillskott av krävande arbetsuppgifter.
Systembolagens utskänknings- och restaurangverksamhet torde hittills ha varit
ett av bolagens mest ömtåliga och svårbehandlade problem, och avsikten

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Anslag till kontrollsty reisen. (Forts.)

med förläggandet av överinseendet i nämnda hänseende till kontrollstyrelsen
torde väl ha varit att bringa ordning, reda och likformighet i handläggningen
av hithörande spörsmål. Bolagens utskänkningsverksamhet ävensom restaurangrörelse
i s. k. egen regi, alltså icke restaurangbolagens omfattande matservelingsrörelse,
hade år 1936 en omslutning av 14.5 miljoner kronor. De uppgifter,
som härutinnan tillkomma kontrollstyrelsen, torde komma att i hög grad
kräva affärsskicklighet och ekonomisk framsynthet. Sannolikt torde i anledning
av planerade omläggningar restaurangbolagens omslutning i fortsättningen
årligen komma att röra sig örn belopp på mellan 40 och 50 miljoner
kronor.

Av vad jag sålunda sagt torde klart framgå, att en mycket väsentlig del
av kontrollstyrelsens ämbetsuppgifter numera äro av en sådan karaktär, att de
kunna jämställas med verksamheten i ett affärsdrivande verk. Genom den nya
anordningen av utminuteringen och utskänkningen av spritdrycker har kontrollstyrelsen
i verkligheten ledningen av en vittutgrenad affärsrörelse, vars
årliga omslutning torde ligga närmare 250 miljoner kronor, och av vilken statsmakterna
för närvarande påräkna en årlig avkastning av mer än 20 miljoner
kronor.

Med den ställning kontrollstyrelsen såsom förvaltningsorgan sålunda kommit
att intaga, måste stora krav ställas på den person, vilken som chef har
att besluta i de förekommande ärendena. Förutom egenskaper, som göra honom
skickad att leda handhavandet av de viktiga sociala uppgifter, som äro
alkohollagstiftningens huvudsyfte, måste av honom numera krävas icke endast
en ingående kunskap om de säregna förhållanden, som råda på ifrågavarande
område, utan även affärsomdöme och förmåga att på ett ur vinstkvantitetsynpunkt
förmånligt sätt träffa avgöranden i de många gånger vittutseende
ekonomiska spörsmål, som bli honom förelagda.

Under sådana omständigheter synes det vara mindre ändamålsenligt att
chefen för ett sådant verk tillsättes medelst fullmakt. En så viktig post bör
enligt min mening omändras till en tjänst, som tillsättes medelst förordnande
på viss tid och icke genom fullmakt, som berättigar till innehavande på livstid.
En sådan förändring från livstidsanställning till anställning på viss tid böi
givetvis kompenseras med lön, motsvarande den som tillkommer generaldirektör.
Detta kan bl. a. ske ur den synpunkten, att en sådan chef ändå icke
skulle erhålla så hög lön som vissa av dem, för vilka han är chef.

Jag kanske inom parentes får säga för att förebygga varje missförstånd,
att dessa mina ord icke alls få betraktas som kritik på den man, som för närvarande
innehar denna post. Innehavaren av posten är tvärtom en skicklig
karl, som är särskilt väl rustad för uppdraget, men han kan som alla andra
duktiga karlar placeras på en annan post, och därför har jag nu velat framhålla
dessa synpunkter. Orsaken till att jag nu bringat saken på tal är att
man skall få tillfälle att överväga spörsmålet inför de omplaceringar i lönehänseende,
som förestå till ett kommande år.

Den andra fråga, herr talman, som jag skulle vilja ägna några ord äi
spörsmålet om ett rekryterings- och befordringssystem, som skulle kunna
skapa de krafter, som den starkt affärsbetonade verksamheten numera kommer
att behöva. Huruvida man på alla håll i landet nu är beredd att på ett
tillfredsställande sätt mottaga de uppgifter, som 1937 års riksdags beslut föranleda,
kan kanske vara svårt att för närvarande bedöma. Säkert är emellertid
att man nu synes vara inne på de vägar för rekrytering och befordran,
som i detta avseende måste leda till förbättrat resultat. En ytterligare fortsättning
på denna väg genom att vid nyrekrytering på olika områden utvälja
personer med fack- och affärskunskap och därmed främja ett befordring;;-

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Anslag till kontrollstyrelsen. (Forts.)

system, som för inom verksamheten utbildade personer till alltmer ansvarskrävande
poster, skall utan tvivel så småningom tillförsäkra denna verksamhet
de behövliga kvalificerade befattningshavare, som det vidgade området
efter 1937 års riksdagsbeslut kan kräva.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja göra en vördsam hemställan till
herr finansministern att örn möjligt beakta dessa synpunkter. Skulle herr
statsrådet vid en prövning finna dem vara bärande, är det min övertygelse,
att detta endast kan leda till gagn för den rörelse, som det i detta fall gäller
att främja.

Med hänsyn till vad jag således har yttrat ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag i den föredragna punkten.

I detta anförande instämde herrar Åkerberg, Strömberg, Ekman, Sjödahl,
Anderberg och Bergström.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 24—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om tiljam- Punkten 44.

till9skane-9 Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels till Avsättning till skatte börda

Zanda-utjämningsmedlens fond för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av
ting. 17,400,000 kronor, dels ock bemyndiga Kungl. Majit att under år 1938 av
skatteutjämningsmedlens fond använda ett belopp av högst 500,000 kronor
för beredande av understöd åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse
från de i förordningen den 16 december 1927 (nr 462) stadgade grunderna
beträffande dylikt understöd.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena, nr 1, inom första
kammaren av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra, nr 3, inom andra
kammaren av herr N. E. Nilsson i Antnäs m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit täcktes låta
verkställa skyndsam utredning angående utjämningsbidrag av statsmedel till
landsting med hårt skattetryck samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

Ilo) att riksdagen måtte

a) till Avsättning till skatteutjämningsmedlens fond för budgetåret 1938/
39 anvisa ett förslagsanslag av 17,400,000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att under år 1938 av skatteutjämningsmedlens
fond använda ett belopp av högst 500,000 kronor för beredande av understöd
åt synnerligt skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen
den 16 december 1927 (nr 462) stadgade grunderna beträffande dylikt understöd; Illo)

att herrar Bergqvists m. fl. och Nilssons i Antnäs m. fl. berörda
motioner (lil och 11:3) måtte anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Herr Berggvist: Herr talman! Jag ber att till statsutskottet få framföra
ett tack för den välvilliga behandling utskottet ägnat de likalydande motioner,

Onsdagen den 30 mars 1938 £. m.

Nr 24.

Örn utjämningsbidrag till skattetyngda landsting. (Forts.)
som framburits i riksdagens båda kamrar angående utjämning av skattetrycket
landstingen emellan. Det finns några landstingsområden i vart land, som
äro så skattetyngda, att det är en verkligt trängande angelägenhet att de snart
få någon lättnad.

Jag vill ge uttryck åt den förhoppningen att de uttalanden statsutskottet nu
gjort i denna fråga skola bli beaktade i fortsättningen av den utredning, som
pågår genom särskilda sakkunniga rörande den kommunala beskattningen och
därmed i samband stående spörsmål.

Herr talman! Jag har intet annat jakande än örn bifall till statsutskottets
hemställan.

I herr Bergqvists yttrande instämde herr Sandström.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till förskott

å lotterimedelsfonden; o

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse tor
värnpliktige E. F. Björkstrand m. fl. fran viss betalningsskyldighet,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
skadestånds- och ersättningsbelopp;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kompensation tili
Marstrands stad i anledning av skeppsgossekårens indragning;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beställning av

viss flygmateriel m. m.; samt ..

nr 84, i anledning av väckt motion angående beredande av gottgorelse i en
eller annan form till vissa musiksergeanter för stängda befordringsmöjligheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väcktLTsam
motion om ändrade bestämmelser rörande försäljning av samiäild fastighet.fastighet

I en inom första kommaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 173,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Velander hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag
angående sådana bestämmelser rörande försäljning av samfälld fastighet,

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. försäljning av samfälld fastighet. (Forts.)
att beslut om dylik försäljning icke eluderades genom förefintlig överinteckning
av andel i fastigheten.

Utskottet bade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Velander ansett, att
utskottet bort hemställa örn bifall till motionen.

Herr Velander: Herr talman! Såsom av första lagutskottets här före läggande

utlåtande framgår, är den gällande lagen örn samäganderätt tillämplig
bland annat pa det fall, att fastighet äges av flera gemensamt. För förfogande
över fastigheten i dess helhet eller för åtgärder med avseende å dess förvaltning
kräves såsom regel enighet från samtliga delägares sida. Sådan enighet
behöver icke alltid föreligga, och da finns den utvägen, att delägare kan påkalla
domstols förordnande örn fastighetens förvaltning av god man eller också fastighetens
försäljning. I senare fallet äger jämväl domstolen att bestämma det pris,
varunder försäljning icke må ske.. Sådant pris skall för övrigt alltid av domstolen
bestämmas, så snart omyndig är delägare i fastigheten.

Nu är det emellertid sa, att en försäljning, som sker efter dylikt förordnande,
är likställd med frivillig försäljning. Man äger sålunda icke att tillämpa
gallande regler för exekutiv försäljning av fastighet. Detta leder till det resultat,
a,tt örn viss andel i samfälld fastighet är särskilt intecknad, kan försäljning
icke komma till stånd, med mindre än att köpeskillingen uppgår till sådant belopp,
att inteckningen blir täckt eller också att övriga delägare tillgodose andelsägarens
resp. inteckningshavarens anspråk i betalningshänseende.

Jag skall genom ett exempel belysa, vad resultatet kan bli vid en försäljning,
som igångsättes efter domstolsförordnande. Delägarna ha blivit oense
och försäljning skall alltså ske för upplösning av samäganderättsförhållandet.
Det är en av delägarna, som äger en femtedel av fastigheten. Örn denna andel
ar värd exempelvis 5,000 kronor, är det dock ingenting som hindrar, att vederbörande
ägare har intecknat den för ett belopp av 25,000 kronor. Den inteckningen
kan salunda icke bil täckt av blivande köpeskilling. Och därmed är
också försäljningen omöjliggjord. Övriga delägare få nämligen icke förutsättas
täcka bristen. Högsta domstolen uppmärksammade detta sakförhållande i samband
med samäganderättslagens tillkomst och hemställde, att åtgärder skulle
vidtagas för att förebygga dylika konsekvenser. Vederbörande departementsmedgav
även, att möjligheten därav vore en svaghet i den föreslagna lagstiftning^!!,
men han ansag av anförda skäl att man icke, med den utformning
sorn utsökningslagen då hade, kunde avhjälpa denna svaghet. Sedan dess lia
emellertid utsökningslagens bestämmelser angående exekution i fast egendom
undergått betydande förändringar, och det har åtminstone för mig framstått,
som örn man nu skulle kunna komma fram till en annan ordning. Första lagutskottet
har emellertid icke velat vara med därom. Utskottet har i stället hänvisat
till den förestående revisionen av jordabalken och utgått ifrån att förevarande
spörsmål kommer att vinna beaktande i sammanhang därmed. Jag har
knappast anledning att här söka gå mot detta utskottets utlåtande. Det inrymmer
ju en del skäl och synpunkter, som även jag såsom motionär har viss
skyldighet att.beakta. Inför det resultat, vartill utskottet kommit, får jag åtminstone
för tillfället resignera, och har jag sålunda, herr talman, icke något
yrkande att här framställa.

o -^!er härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckta motioner om utredning rörande förpliktelse
för aktiebolag att sörja för anställdas pensionering; och

nr 27, i anledning av väckt motion om åläggande för importörer av japanska
varor att utmärka ursprungslandet å dessa.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av väckta Äng. alcia
motioner angående viss ändring av gällande bestämmelser örn äkta makars^^rsa^ar
inbördes ansvar i ekonomiskt avseende. i ekonomiskt

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta aVöeendemotioner,
nr 172 i första kammaren av herr Theodor Nilsson m. fl. och nr 281
i andra kammaren av herr Johansson i Öckerö m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtta besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till sådana ändrade
bestämmelser i giftermålsbalken, att make ej utan andra makens samtycke
finge ingå borgens- eller annan utfästelse, som medförde fara för minskning
av makens giftorättsgods den andra maken till förfång och vilken utfästelse
med hänsyn till omständigheterna kunde anses otillbörlig.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Branting, som dock ej antytt sin mening.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Den fråga som motionärerna,
herr Theodor Nilsson med flera, här tagit upp är för många medborgare i vårt
land av betydelse. Motionen går, såsom synes, ut på utredning och förslag till
sådana ändrade bestämmelser i giftermålsbalken att make ej utan andra makens
samtycke må ingå borgens- eller annan utfästelse, som medför fara för minskning
av makens giftorättsgods, den andra maken till förfång, och vilken utfästelse
med hänsyn till omständigheterna kan anses otillbörlig.

Förssa lagutskottet har behandlat denna motion med stort intresse, under
många timmars diskussion — detta säkerligen på den grund, som ju också anförts,
att man funnit rådande ordning härutinnan icke fullt tillfredsställande.

Utskottet erkänner sålunda, att åtskilliga sociala missförhållanden kunna följa
med den nuvarande rätten för äkta make att fritt och lättsinnigt kunna ådraga
sig ansvar för annans gäld. Yi veta nog alla, att många svenska hem alldeles
meningslöst spolierats och många barn berövats sin trygga familjemiljö, därför
att familjefadern i svaghet och under en falsk uppfattning av vad vänskap och
heder kräver skrivit på borgen åt mer eller mindre goda vänner, utan att hustrun
har kunnat hindra det eller ens vetat örn vad som skett. Vi veta att det i Sverige
har blivit nästan till en osed i vissa kretsar att man av vänner och bekanta
kräver deras namn på borgens- eller växel- eller andra skuldförbindelser, under
fraser örn att det bara är »en formalitet» eller dylikt. I de flesta fall går det
väl lyckligt, får man antaga. Men vi veta också att dylika »formaliteter» kunna
bli ganska dyrbara nöjen och att, om det vill sig olyckligt, vederbörande kan
få gå ruinerad från gård och grund till följd av lättsinnigt tecknade borgensförbindelser.

Det ^förhåller sig också sa att var lagstiftning principiellt har ställt sig på
den standpunkten, att i varje fall fast egendom, som äkta makar gemensamt

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. äkta makars inbördes ansvar i ekonomiskt avseende. (Forts.)
besitta, _ skall åtnjuta ett visst skydd. Det finns vissa bestämmelser, som
skola hindra ensidiga avhändelseåtgärder. Den andra makens samtycke erfordras
för försäljning eller inteckning i sådan fast egendom. Men i praktiken
ha dessa stadgande! naturligtvis bara en mycket begränsad betydelse. Man
får icke sälja, eller inteckna den fasta gemensamma egendomen, och det är gott
och väl men ingenting hindrar ju att en man hastigt och lustigt, utan den minsta
nytta för sig och familjen, skriver på borgen, och denna förbindelse kan
naturligtvis resultera i konkurs och i försäljning också av den fasta egendomen.

Nu har alltså ett antal motionärer i bägge kamrarna hemställt örn en riksdagsskrivelse
till Kungl. Majit i syfte att man må eftersöka någon hot för
dessa missförhållanden. Lagutskottet har under behandlingen av motionen,
som det heter, icke »kunnat finna en godtagbar lösning av frågan». Man
har erkänt, att här är det inte bra som det är, men hur man har vridit och
vänt på dessa lagbestämmelser och förhållanden, har diskussionen i alla fall
utmynnat _i, att det inte varit möjligt för utskottet att framlägga något närmare
preciserat förslag. Därför har alltså utskottet, under beklagande, kommit
fram till avslag på motionen.

Man kan fråga hur det kommer sig, att det är så svårt att finna någon väg
fram mellan de komplicerade juridiska bestämmelser, som reglera äkta makars
inbördes förmögenhetsförhållanden, för att gå de önskemål till mötes, som motionärerna
fört fram. Utskottet har skrivit några ord örn »nutidens krav på
individuell frihet och självbestämningsrätt». Grundprincipen när det gäller
äkta makars förmögenhetsförhållanden skall nu vara vardera makens fria
förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods. Makes ekonomiska fullmyndighet
får icke göras beroende av den andra makens vilja, heter det, i varje fall icke
så mycket att »nutida krav på individuell frihet och självbestämmanderätt»
sättas tillbaka.

o Jag har i detta ärende låtit anteckna en blank reservation till utskottets utlåtande,
vilket berott påbrå, skäl. För det första menar jag, att när, som i
detta fall, ostridigt föreligger vissa missförhållanden, vissa luckor i lagen om
man så vill, som vållat nöd och sorg och olycka för många, många oskyldiga
människor, då borde också riksdagen kunna göra en framställning till Kungl.
Majit om rättelse, fastän lagutskottet icke samtidigt i en hast kan ge precisa
anvisningar om hur de ifrågavarande bestämmelserna juridiskt skola utformas.

Jag är för min del övertygad örn att ett initiativ från Kungl. Majits sida
till skydd för familjen emot otillbörliga, lättsinniga skuldförbindelser skulle
hälsas med glädje och tacksamhet av tusentals hustrur, och kanske också av
de flesta äkta män. Jag antar också att juristerna nog skulle kunna finna sig
i någon jämkning i deras konstrikt uppbyggda system beträffande reglering
av äkta makars ömsesidiga ekonomiska förhållanden.

Den andra anledningen till min reservation är att jag ställer mig ganska
skeptisk och kättersk gentemot själva grundtanken i vår moderna äktenskapslagstiftning.
Jag intar en s. k. reaktionär ståndpunkt i dessa frågor. Jag
tror nämligen, att det under nuvarande förhållanden är en illusion, att äkta
makar kunna stå ekonomiskt i förhållande till varandra såsom fria och självständiga
individer. Det är en illusion att äktenskapet icke konstituerar en
ekonomisk enhet. Man må införa och laborera med aldrig så skarpsinniga
lagbestämmelser örn vad som är eller icke är respektive makars giftorättsgods
och enskilda egendom o. s. v., man må om dessa förhållanden skapa ett juridiskt
specialgebiet som verkligen är så pass komplicerat att jag skulle tro
att bara ett fatal jurister fullt ut behärska det, och naturligtvis inte alls menige
man jag anser att man i alla fall ändock inte kommer ifrån att det är

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. äkta makars inbördes ansvar i ekonomiskt avseende. (Forts.)
och förblir så, att hela familjen är beroende av mannens ekonomiska dispositioner.
Man talar örn nutidens krav på ekonomisk, individuell frihet och självständighet.
Men barnen finnas ju där, i de flesta fall! I de barnlösa äktenskapen
går det naturligtvis för sig att betrakta vardera maken som ekonomiskt
fri och självständig, men där det finns barn, vilket väl är regel, står
försörjningsplikten och omsorgen om dem såsom ett orubbligt förhållande, som
gestaltar en faktiskt ekonomisk samhörighet mellan makarna och som medför,
eller i varje fall borde medföra, väsentliga inskränkningar i detta, omtalade,
nutida krav på individuell frihet och självständighet. Man kan ju tala,
förkastande, om ömsesidigt »målsmanskap» makarna emellan. Men härmed
kommer man i alla fall inte ifrån den i varje fall tills vidare naturliga anordning,
som kallas familjen.

Herr talman! Jag har endast med dessa ord velat motivera min förhoppning
att när nu denna motion faller, skall den falla framåt. Jag har intet
yrkande.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! Jag tar liksom den föregående talaren
kammarens tid i anspråk med anledning av den motion, som av mig med
flera väckts i denna kammare. Jag ber att från början få uttala mitt erkännande
till utskottet för att det verkligen beflitat sig örn att tränga in i denna fråga,
och jag är mycket tacksam för att utskottet erkänt motionens berättigande.

Sedan uskottet har givit detta erkännande, anför utskottet en del exempel
på hur det enligt den nya giftermålsbalken förhåller sig med avseende på makars
egendom och kommer fram till att giftermålsbalken säger, att varje make
skall fritt bestämma över såväl vad den för med sig i boet som också vad den
sedan kan förtjäna såsom sitt och för övrigt att vad en make kan förvärva
på det sättet, att det kan anses vara skrivet i hans namn, det skall han få betrakta
som sin egen egendom. • _ _

Utskottet stannar sedan en stund vid den mening, som gjorde sig gällande
under förarbetena till den nya giftermålsbalken beträffande makars affärstransaktioner,
och utskottet kommer därvidlag fram till det som ett faktum, att
man ansåg, att det skulle utgöra ett väsentligt hinder, örn man på något sätt
skulle söka inkräkta på varje makes frihet att efter eget gottfinnande utan den
andras tillstyrkan få lov att driva de affärstransaktioner, man fann för gott.
Man säger, att det skulle betraktas såsom ett målsmanskap, örn på något sätt
den ena maken skulle vara hänvisad till att inhämta den andres medgivande,
i vilket avseende det än vara må.

Ja, herr talman, de frihetsprinciper, som utskottet i detta sammanhang slår
vakt om, är jag den första att vilja vara med örn att understryka. Det är gott
med frihet, men i ett fall som det här föreliggande kan det nog ifrågasättas,
om man inte är på väg att driva dessa principer, jag skulle nästan vilja våga
använda uttrycket, in absurdum. Det kan finnas risk för att man driver principen
örn frihet så långt, att det kanske skapas fram ren ofrihet inom äktenskapet
och även för den enskilde maken. Jag är därför inte beredd att helt och
obetingat förklara, att den nya giftermålsbalken i allo uppfyller de anspråk
på sådan frihet, som jag anser vara efterstrilvansvärd för äktenskapet. Det
är inte mot giftermålsbalkens bestämmelser, som jag vänder mig, utan mer
mot det sätt, varpå de i praktiken tillämpas och att de i tillämpningen mer och
mer utvecklats på ett sätt, som inte giftermålsbalken kan råda bot emot. Det
är alltså mot luckorna och vad som brister i giftermålsbalken, som jag huvudsakligen
vänder mig.

Jag kan inte sc annat än att det skydd, giftermålsbalken ger make för sitt
giftorättsgods och vilket skydd utskottet tycks slå särskild vakt örn, i verklig -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. äkta makars inbördes ansvar i ekonomiskt avseende. (Forts.)
heten är ett tveeggat vapen och detta först och främst därför att örn makarna
ta lagens möjligheter i egoistiskt syfte, kan det skyddet betyda förfång i rent
av oanad grad för den andre maken, och örn båda makarna äro lika måna örn
att tillgodogöra sig skyddet, kommer det ohjälpligt att leda till rent olidliga
förhållanden inom äktenskapet och, jag tror, i många fall till dess slutliga upplösning.

Man behöver säkerligen inte vara alltför stor människokännare och psykolog
för att första, att när en gang småfolket i allmänhet, människor som intressera
sig mindre för lagen och mera för tycke, när de ingå äktenskap, undan för undan
få giftermålsbalkens bestämmelser inträngda i sitt medvetande, komma
äktenskapen inte att bli stabila. De komma att vila på losan grund och detta
helt naturligt, därför att det i praktiken förhåller sig på det sättet, att örn den
ena maken har pengar på banken och den andre maken har kvitto på att han
äger husgeradet eller ett piano t. ex., sa är det deras respektive egendom under
den tid^, äktenskapet varar. Det är först, då skilsmässa uppstår genom döden
eller pa annat sätt, som det kan bli tal örn att den andre maken skall få sitt
giftorättsgods. Under tiden äktenskapet pågår, förvaltar nämligen var och en
det, som han sålunda får kalla sitt enligt lagen.

kommer det givetvis att svaras härpå, att örn den ena maken så misshushallar
med sin egendom, att det kan bli till förfång för den andres giftorätt,
sa kan den andra maken väcka rättegång mot honom och få laga dom på att
vad som fanns i boet, innan misshushållningen började, skall delas jämnt. I
sammanhang därmed kan givetvis denna make förutom sitt giftorättsgods få
boskillnad. Pa detta vill jag da svara, att örn man har kommit så långt, att
makarna behöva stämma varandra för att få skydd för sitt giftorättsgods, då
har val ändå äktenskapet som varande lyckligt fått ett grundskott.

Jag tycker, att redan det förhållandet, att lagen ger bestämt besked örn vad
som skall vara mitt eller ditt, vad som skall vara var och ens egendom har en
förmåga att från början ge det intrycket, örn man känner till förhållandena
att har ar det bara fråga örn mitt och ditt. Lagen talar ju så litet örn det gemensamma
i äktenskapet.

Utskottet ifrågasätter »örn icke genom den tilltänkta anordningen makes
tullmyndighet skulle göras beroende av andra makens vilja». Jag kan knappast
finna, att de farhågorna äro befogade. Redan nu får det väl för en normal
samlevnad i ett åtminstone förhållandevis lyckligt äktenskap råda ett sådant
förtroende mellan makarna. Det är väl först, när det uppstår osämja i
äktenskapet eller inbördes söndring, som det eljest naturliga förtroendet börjar
kannas som beroende mellan makarna, och den lagstiftning, som vi nu här föreslå,
anser jag vara det enda rätta för att kunna hämma söndringar i ett äktenskap;
Utskottet fortsätter, att »fara vore även att mannens borgenärer skulle
forma hustrun icke endast att samtycka till förbindelsen, utan även att ikläda
sig ansvaret för densamma gemensamt med mannen». Jag tycker nog i detta
lall, att utskottet ändå målar gubben på väggen för att klå honom, som man
sager. Jag tror inte, att det kan vara så illa beställt därmed, och jag tror inte,
att utskottet själv tror på att det är så värst många hustrur, som skulle falla
oller lör denna påtryckning att själva skriva på. Utskottet säger, att den
risken kommer att föreligga, att hustruns giftorättsgods kan strvka med på
kuppen, om hon skriver på. Jag förstår förresten inte, varför man skall tala
örn hustrun speciellt i detta fall. Det är precis samma förhållande med mannen.
Man och hustru ha lika mycket att säga till örn sitt giftorättsgods, och
mannen kan komma i precis samma situation som hustrun. Motionen talar inte
heller om underskrift utan örn att det skall vara samtycke.

Beträffande sedan de hinder för förvärvsverksamhet i allmänhet som ut -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. äkta makars inbördes ansvar i ekonomiskt avseende. (Forts.)
skottet befarar skola komma inträffa, tycker jag allt, att örn man kommer så
långt, blir det väl ändå makarnas gemensamma angelägenhet och gemensamma
intresse att kunna ordna saken på något smidigt sätt. Den ena maken lämnar
t. ex. den andre maken förtroendet att sköta den affär, som man kommit överens
örn att driva, och jag tänker mig, att det inte är omöjligt i ett lyckligt äktenskap
— åtminstone inte bland den kategori av människor, som jag själv tillhör
eller har förmånen att umgås med. Lever man under lyckliga förhållanden
i ett äktenskap, startar man inte en affär utan att båda makarna därom äro
fullt ense. Genom nuvarande lagstiftning äro också makarna fullkomligt jämnspelta.
Förr var det mannen, som ensam bestämde och hade målsmanskap.
Den ofrihet, man befarar, finns alltså inte nu. Båda makarna få genom den
tilltänkta lagstiftningen liksom de redan ha det genom den nya giftermålsbalken
precis samma rättigheter, men de ha jämväl också samma skyldigheter
gentemot varandra. Någon ofrihet mer eller mindre för den ena maken mot
den andra skulle därigenom icke uppstå.

Utskottet framhåller vidare svårigheterna för banker och långivare att avgöra,
örn det är fråga örn en lojal affärstransaktion eller osunt vingleri. På
detta kan jag meddela, att redan nu söka nog de allra flesta banker klarhet på
den punkten, innan lån beviljas. Bankerna tillskriva i de allra flesta fall redan
nu den andra maken, innan lån utlämnas, även örn såväl låntagaren som borgesmännen
äro solventa.

Det förefaller mig, som om stor del av de farhågor, som utskottet här har
påtalat, vore något långsökta, men då utskottets högt ärade ordförande har
satt sitt namn under dem, tror han säkert på dem. Jag sätter den mannens
redbara sakkunskap så högt, att jag därför har svårt att komma med ett yrkande,
som strider mot hans uppfattning. Jag måste likväl den här gången
göra ett sådant yrkande.

Jag tror, att det är nödvändigt, herr talman, att vi nu börja inrikta oss på
att försöka få fram en lagstiftning, som inte blir till förfång för friheten mellan
makarna. En sådan lagstiftning vi här ifrågasatt kan endast stärka makarnas
inbördes förhållanden, och jag tror, att det är på tiden, att vi försöka få
fram en lagstiftning, som skapar en samhörighetskänsla i den äktenskapliga
samlevnaden. Jag tror också, det är nyttigt, med den föreslagna lagstiftningen,
därför att örn makarna ha lagens bokstav att falla tillbaka på vid alla
dessa tillfällen, då de behöva rådgöra med varandra, kommer det att betyda,
att man i hemmet får ett moraliskt ansvar, som kan omfatta bägge makarna
och även kan komma barnen till del, som skola uppfostras i hemmet. Detta
moraliska ansvar måste man söka örn möjligt uppamma icke endast mellan makarna,
utan även låta barnen ta intryck av, och därmed stärka känslan till moraliskt
ansvar jämväl mot tredje man.

Herr talman! Jag tar mig friheten på grund av detta enkla anförande att
hemställa om bifall till motionen.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag har för min del haft samma inställning
till motionen, som den förste talaren i debatten, herr Branting. Han
vitsordade ju också, att utskottet behandlat motionen med stort intresse under
många timmars diskussion, liksom han från utskottets utlåtande citerade, att
utskottet inte kunnat finna någon godtagbar lösning av frågan. Icke; heller
i sitt anförande i dag kunde herr Branting ge anvisning på någon väg att gå
fram för att råda bot på de missförhållanden, som åberopats i motionen. Motionären
har inte heller kunnat anföra några synpunkter på frågan, som utskottet
inte tror sig redan ha beaktat i det utförliga utlåtandet.

Vid dessa förhållanden och då de punkter, som framdragits av motionären,

Första kammarens protokoll 1938. Nr Sb. 4

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

''Äng. äkta makars inbördes ansvar i ekonomiskt avseende. (Forts.)
på sin tid voro föremål för grundligt övervägande vid den nya giftermålsbalkens
tillkomst, torde det knappast finnas någon anledning för riksdagen att
nu besluta någon skrivelse i saken. I motsats till herr Branting bar jag nämligen
den uppfattningen, att örn man efter en grundlig behandling i ett utskott
inte själv kan ge anvisning på någon tänkbar utväg, så bör inte utskottet tillstyrka
riksdagen att avlåta någon skrivelse till Kungl. Majit.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Branting: Det kan icke vara mycken idé att här ge sig in på en mera
ingående debatt på det komplicerade juridiska område, som frågan gäller.
Men jag vill ändå inte, att kammaren skall få den uppfattningen, att det är
teoretiskt omöjligt att ge anvisning på några framkomliga vägar för att avhjälpa
de missförhållanden, som påpekats av motionären.

Svårigheten ligger i att ge anvisning på sådana bestämmelser med bibehållande
alldeles ograverat av nuvarande principer örn en individuell ekonomisk
rörelsefrihet för respektive makar. Icke lär väl första lagutskottets ärade
ordförande vilja påstå, att det skulle vara absolut omöjligt att lägga fram
förslag härvidlag, som ganska väl skulle skydda den andra maken för obetänksamma
ekonomiska åtaganden av den ena maken. Det är givet, att det
kan göras, på olika sätt. Man kan, såsom utskottet också diskussionsvis berört
i sitt utlåtande, ta upp olika alternativ. Man kan t. ex. höja den utmätningsfria
minimisumman och man kan också tänka sig andra utvägar. Svårigheten,
som jag tillät mig framhålla i mitt första anförande, skapas just därav, att
man har sa fullt och helt accepterat i den nya äktenskapslagstiftningen principen
örn att vardera av de äkta makarna skola vara att betrakta såsom i möjligaste
mån fria och självständiga individer. Det är klart, att så länge man
önskar envist hålla fast vid denna princip, blir det svårt att ge anvisning på
en bättring av missförhållandena.

Det ligger bakom de spörsmål, som vi här diskutera, en olikhet i den principiella
grunduppfattningen, som man först måste ta ståndpunkt till, innan
man överhuvud taget kan komma fram med några positiva förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
^yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare pa bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Kossans regleringsföretag inom Eggvena med flera socknar
av Älvsborgs och Skaraborgs län;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
till Vens elektrifiering;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande av
anslag till underlättande av anskaffningen av träkol till generatorgasdrivna
motorfordon m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett torrläggningsföretag, avseende utdikning av sjöarna Kalängen
och Lomnäs jon i Hultsjö socken av Jönköpings län;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

kronojordlägenheterna Sockenstuguplatsen nr 1 och Kyrkostuguplatsen nr 2
i Vittangi by, Jukkasjärvi socken;

nr 50, i anledning av Kungl. Marits proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga områden inom Bergkvara municipalsamhälle.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av dels Förslag till
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 med förslag till gruvlag m. m., dels ock i ämnet gruvlag m. m.
väckta motioner.

Genom en den 4 januari 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 40, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) gruvlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916
(nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag;

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 227, av herr Reuterskiöld,

nr 228, av herr Sam Larsson m. fl.,

nr 232, av herr Velander m. fl.,

nr 233, av herrar von Horn och Swartling,

nr 234, av herr Lindhagen, och

nr 235, av herr Per Andersson m. fl., samt

inom andra kammaren:
nr 345, av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 352, av herr Skoglund m. fl., och
nr 353, av herr Strindlund m. fl.

I motionen nr I: 227 hade hemställts, att riksdagen, därest Kungl. Maj:ts
förevarande proposition funnes i övrigt kunna bifallas, dock ville avslå 46—

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

50 och 73 §§ i förslaget till gruvlag saint i deras ställe införa bestämmelser, i
princip motsvarande nu gällande gruvestadgas 16—20 §§.

I motionerna nr I: 228 och II: 345, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen samt anhålla hos Kungl. Maj :t, att
nytt förslag i ärendet i överensstämmelse med de i motionerna angivna synpunkterna
måtte framläggas till nästa års riksdag.

I motionerna nr I: 232 och II: 352, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
örn framläggande av nytt förslag till gruvlag med iakttagande av lagrådets
yttrande i ärendet och de i motionerna angivna synpunkterna.

I motionen nr I: 233 hade anhållits, att riksdagen måtte avslå propositionen
samt att, därest riksdagen icke skulle göra detta, i lagförslaget måtte göras den
ändring, att staten bleve skyldig anmäla sig till begagnande av kronoandelen
senast vid utmålsläggningen, och att preciserade regler fastställdes för kronans
deltagande i gruvbrytningen.

I motionen nr I: 234 hade hemställts,

att riksdagen ville besluta:

A) att nu borde omsider som i gamla tider åter läggas en ledande tanke och
en ordnande hand över utnyttjandet av Sveriges unika och med tiden utdöende
mineralfyndigheter;

B) att i sådant syfte den under spekulationens och maskinkulturens epoker
uppflammande striden örn äganderätten mellan samhället, jordägaren och
rovbrytning genom spekulanter, främst exportspekulanter (inmutningsrätt),
måtte avblåsas i lagstiftningen och samhället åter förklaras ensamt vara ägare
till dessa jordens dolda och ännu ej exploaterade mineralrikedomar av omätlig
betydelse för folket och vår stolta förädlingsindustri;

C) att denna samhällets konstitutiva äganderätt måtte förklaras kunna utnyttjas
till malmbrytning:

dels i egen regi — såsom ginge för sig genom kraftanläggningar i egna vattenfall
och omfattande eget skogsbruk —- med gynnande främst av vår egen
förädlingsindustris behov av råvara och minst av allt stormakternas krigsindustri; dels

brytningens utarrendering (koncessionssystem) mot en arrendeavgift i
brytningsvinsten utöver skälig företagarvinst, rätt till inlösen för drift i egen
regi -— såsom ginge för sig vid koncession av järnvägsanläggningar — samt
annan förtänksamhet i ransonering till förmån för landet, framtiden och vår
förädlingsindustri nu och framdeles i stort och smått;

D) att sålunda väl godtaga propositionens avlysning av jordägarens oklara
och oförtjänta, av viss rättsvetenskap uppkonstruerade ägande- och spekulantanspråk; E)

att däremot avstyrka propositionens omslag från socialiseringsnämndens
klarare men kanske opraktiskt iscensatta syn på folkets samfällda äganderätt
till mineralerna samt propositionens skjutande i stället i förgrunden
spekulanternas rovbrytning såsom praktiskt taget det legitimaste äganderättsanspråket
och gynnsammast för ett snart upptäckande och följaktligen väl
även skyndsammast uttömmande av ännu ej avslöjade malmtillgångar;

F) i stället förklara, att den malmletning, som sedan länge bedrivits av staten,
borde privilegieras samt privat spekulationsletning ej vidare tillåtas annat
än i den mån den koncessionsvis ansåges böra tillåtas mot skälig ersättning
i den ena eller andra formen;

Gr) att ■— örn årets riksdag ej mäktade formulera den nu föreslagna örn -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

välvningen — med avslag å propositionen begära nytt förslag, byggt väsentligen
på förenämnda föresatser;

H) att därest yrkandet under B och G ej väsentligen bifölles,

dels förklara att propositionens hemställan om upphävande av den patriarkaliska
konservatismens i första kammaren initierade samt av en besjälad liberalism
och en annalkande socialism i den andra understödda förbud mot inmutning
av kronojord i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län icke
under några förhållanden bifölles;

dels i stället besluta att nämnda förbud skulle gälla även fyndigheter å enskild
jord inom nämnda tre län, där uppenbarligen landets förnämsta malmtillgångar
lage förborgade;

I) att riksdagen ville för sin del antaga följande provisoriska

Lag angående inskränkning i inmutningsrätten.

Härigenom förordnas, som följer:

Inmutning av mineralfyndighet må ej äga rum, där ej Konungen därtill
lämnar tillstånd.

Denna lag träder genast i kraft efter dess promulgerande och gäller till den
1 juli 1938.

K) att riksdagen ville för sin del antaga följande provisoriska

Lag angående inskränkning i inmutningsrätten.

Härigenom förordnas, som följer:

Lagen om förbud för inmutning av mineralfyndighet å kronojord inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län utsträckes att gälla även inmutning
å enskild jord inom nämnda län, där ej Konungen därtill lämnar
tillstånd.

Denna lag träder i kraft genast efter dess promulgerande och gäller till den
1 juli 1938.

I motionerna nr 1: 235 och II: 353, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta ändring av det i propositionen framlagda förslaget
i enlighet med vad i motionerna närmare förordats.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtande på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas, måtte för sin del antaga fyra under
punkten införda, med 1—4 betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen;

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Roos, Bergquist, Ewald Lindmark
och Gezelius, vilka av angivna orsaker i första hand hemställt, att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 40, dels ock i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville låta utarbeta samt för riksdagen
framlägga förslag till ny gruvlag, som med beaktande av betydelsen av
det av det allmännas inflytande över gruvhanteringen grundades på principen
örn jordägarandelens bibehållande, samt, därest detta yrkande ej skulle vinna
riksdagens bifall, hemställt, att riksdagen måtte besluta, att 47, 48, 49, 51 och

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

53 §§ i föreliggande förslag till gruvlag skulle erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

2:o) beträffande det i övergångsbestämmelserna till förslaget till gruvlag
förekommande stadgandet örn upphävande av lagen den 28 april 1926 (nr 88)
örn inskränkning i rätten till inmutning i vissa län, av herr Branting, vilken på
anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj :ts proposition
nr 40 framlagda stadgandet örn upphävande av lagen den 28 april 1926
(nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län och att följaktligen
andra stycket i övergångsbestämmelserna till förslaget till gruvlag måtte
erhålla följande lydelse:

Glenom denna lag upphäves gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24).

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Schlyter: Herr talman! I avseende å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 24 hemställes, att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen
föredragas vart för sig, det första paragrafvis med slutbestämmelser och
rubrik sist, varefter, och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets
hemställan föredrages; att vid behandlingen av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext
ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till gruvlag.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar
som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen
eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina,
kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin,
molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik dock ej sjö- och
myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,
andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet samt örn vissa
inskränkningar i rätten att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift är särskilt stadgat.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag skall be att med några ord få utveckla
innebörden för mig i den reservation, som jag biträtt inom utskottet. Jag
beklagar, att ärendets behandling i denna kammare skall sammanfalla med
andra kammarens behandling av samma sak, vilket väl är anledningen till att
regeringsbänken är tom, när detta viktiga ärende nu skall behandlas i denna
kammare.

På grund av det sätt, varpå Kungl. Maj :t lagt upp sitt förslag till ny gruvlag,
har frågan örn den ställning, som i den nya lagstiftningen skall tillerkännas
jordägaren, kommit att stå i centrum för intresset. Enligt den nu -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

varande gruvlagstiftningen äga inmutaren och jordägaren andel i gruvföretag
med hälften vardera. I den kungl, propositionen bibehålies inmutarens hälftenrätt,
under det att jordägarandelen avskaffas och ersättes med en kronoandel.
Teoretiskt, grundas detta förslag på den uppfattningen, att jordägarens
nuvarande andelsrätt är av regatt ursprung. Jordägarandelen betraktas icke
såsom ett moment i själva jordäganderätten såsom sådan utan endast som en
särskild förmån, vilken i gruvnäringens intresse blivit jordägaren tillerkänd.

Det skulle ha varit intressant att få inlåta sig i en rättshistorisk diskussion
med den nuvarande justitieministern, som på sin tid var min högt skattade
lärare i rättshistoria. Detta förbjuder sig emellertid självt, då han nu inte
är tillstädes i kammaren, och måhända skulle det också föra alldeles för långt.
Det må vara nog sagt, att jag under ärendets behandling liksom mina inedreservanter
inte kunnat finna något, som jävar riktigheten av den mening, åt
vilken lagrådet givit uttryck i följande satser: »Så till vida är gällande lag

fullt klar, att med jordäganderätten följer en rätt till fastighetens mineraltillgångar,
låt vara starkt begränsad genom de befogenheter vilka tillerkänts
inmutaren. Väl synes vara ifrågasatt, att denna rätt icke skulle hava den
självständiga karaktär att den kan utövas oberoende av att jordägaren själv
verkställer inmutning, men detta spörsmål torde sakna nämnvärd praktisk betydelse.
Sådan den i verkligheten tillgodogöres, har jordägarandelen ägt bestånd
under så lång tid att även emot en avlägsen rättshistorisk bakgrund dess
avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp i obestridlig äganderätt.
»

Hur ställer sig nu utskottet till denna fråga? Ja, det är inte så lätt att
säga. Det visade sig ganska snart under utskottsbehandlingen, att den Strindlundska
motionen var avsedd att tjänstgöra som ambulans för den kungl, propositionen.
Utskottet, som accepterat det i denna motion väckta förslaget om
införandet av en avgäld till jordägaren, tar med mycket lätt hand på den teoretiska
frågan, varigenom återtåget göres så litet påfallande som möjligt.
Det yttras endast, att avseende synes få fästas därvid, »att mineralen såsom
beståndsdelar av marken inrymmas i jordägarens ägovälde, en omständighet
som redan i och för sig giver jordägaren möjlighet att — örn än i annan form
än genom idkande av verklig gruvdrift — utnyttja den substans vari mineralen
ingå», varjämte det tillägges, »att principen örn jordägarandel upprätthållits
under en jämförelsevis lång tidsperiod». Jag föreställer mig, att örn
det föreliggande förslaget upphöjes till lag, det skall bliva ett givande ämne
för framtida doktorsavhandlingar att efterforska den rättsgrund, på vilken
förslaget bygger. Vi reservanter ha icke kunnat sträcka oss längre än till det
välvilliga uttalandet, att i den mån utskottsmajoritetens ståndpunkttagande
kan anses innebära ett erkännande av att såsom ett moment i jordäganderätten
ingår en rätt till mineralfyndigheter, föreligger i detta hänseende icke någon
principiell motsättning mellan majoritetens och vår uppfattning.

Den teoretiska sidan av saken har närmast sin betydelse därutinnan, att
varje inskränkning av äganderätten bör framstå såsom av allmänna hänsyn
ovillkorligt betingad för att kunna godtagas. Tilltron till den privata äganderättens
helgd utgör ett av samhällets fundament. En inskränkning av äganderätten
på ett visst område kan ha verkningar, som sträcka, sig långt utanför
detta område.

Aven örn utskottsmajoriteten genom att föreslå en avgäld till jordägaren får
anses hava i princip erkänt en av jordäganderätten beroende rätt till inom ägoväldet
befintliga mineralfyndigheter, innebär dess accepterande av propositionens
förslag örn jordägarandelens ersättande med en kronoandel en väsentlig
inskränkning i jordägarens nuvarande befogenheter. Denna inskränkning har

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. na.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

ansetts erforderlig för att tillgodose det allmännas intresse i gruvlianteringen.
Vi reservanter bestrida icke, att det allmänna har stora intressen att bevaka
inom denna hantering men måste finna den nu valda vägen för deras tillvaratagande
icke blott innebära större våld än nöden kräver utan även vara föga
ägnad att tjäna sitt ändamål. Det talas i propositionen örn att man syftar
till en lämplig avvägning mellan de enskildas och folkhushållets intressen.
Föreligger här verkligen ett motsatsförhållande? Utgör icke det enskilda initiativet
och den privata företagsamheten folkhushållets grundval? Jag tilllåter
mig betvivla, att statens inträde som medintressent i varje enskilt gruvföretag
skulle bliva gruvnäringen och därmed folkhushållet till gagn. Gruvnäringen
är ömtålig och, på få undantag när, icke särskilt ekonomiskt givande.
Statens medintressentskap i förening med avgälden till jordägaren kommer att
i förhållande till nu gällande villkor innebära en icke oväsentligt ökad belastning
på näringen såsom sådan. Statens privatekonomiska intresse, som även
enligt propositionen bör komma i andra rummet, anser jag mig i detta sammanhang
kunna bortse ifrån. Det torde förresten kunna tillgodoses minst
lika bra genom statens beskattningsmakt över en blomstrande enskild näring
sorn genom en direkt inkomst från en måhända tynande halvstatlig sådan.

Återstår då statens intresse av att å det allmännas vägnar utöva kontroll
över sättet för näringens bedrivande. För detta ändamål fordras icke något
statens meddelägarskap. Snarare kail ett sådant inverka oförmånligt på statens
möjlighet att opartiskt utöva sin höghetsrätt. Det möter svårighet att
med stöd av handlingarna fixera, i vilka hänseenden ett behov av statens kontroll
verkligen gör sig gällande. Jag har närmast det intrycket, att det sätt,
varpå näringen för närvarande bedrives, icke lämnar runi för några anmärkningar.
Men missbruk kunna naturligen hypotetiskt tänkas, och möjlighet att
förebygga dylika bör finnas. Hit höra de problem av malmpolitisk art, som
bestå i förhindrande av rovdrift, tryggande av den inhemska förädlingsindustriens
möjlighet att erhålla malm av olika slag, åtgärder mot konstlat uppehållande
av malmpriser m. m. dylikt. Örn dessa problem säges det emellertid
uttryckligen i propositionen, att de i huvudsak torde böra behandlas för sig
utan samband med gruvlagstiftningen.

Så lia vi de särskilda sociala problem, som gruvnäringen uppställer. Örn
dessa uttalade redan socialiseringsnämnden, att frågan örn sociala välfärdsanordningar
knappast bör regleras i en speciell näringslag sådan som gruvlagen.
Till detta uttalande ansluter sig propositionen.

. Om jag sålunda förutsätter, att staten i mån av behov utnyttjar sin lagstiftningsmakt^
nu angivna hänseenden och härtill lägger det stora faktiska inflytande
pa gruvnäringen, som staten utövar i egenskap av redan ägare i stor
skala till mineralfyndigheter, synes det vara väl sörjt för det allmänna intresset.
Staten äger halva aktiekapitalet i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
och har dessutom tillgodosett sina gruvintressen genom inmutningar,
genom köp samt genom utläggande av betydande malmförande områden som
statsgruvefält. Dessutom tillkommer kronan jordägareandelen å all odisponerad
kronojord samt genom provisorisk lagstiftning, sedan 1902, monopol på
all inmutning å kronojord inom de tre nordligaste länen, såvida icke Kungl.
Maj :t för särskilt fall medgiver undantag. Alla dessa åtgärder, som tillkommit
utan intrång på någon bestående enskild äganderätt, ha varit uttryck för
klok förtänksamhet. Nu föreslås, att inmutningsmonopolet i de tre nordligaste
länen skall upphävas. Jag delar utskottsmajoritetens uppfattning därom, att
detta är en given konsekvens av hela den konstruktion, som förslaget i övrigt
har fått, och kan icke ansluta mig till herr Bräntings åsikt, att man kan på
samma gång bifalla utskottets förslag i övrigt och bibehålla inmutnings för -

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

budet för enskilda å viss kronojord. Men jag betraktar det som en öppen
fråga, om staten verkligen privatekonomiskt sett skall kunna vinna mera genom
kronoandelen i framtida fyndigheter å enskild mark än staten kan tänkas
förlora genom att bliva endast hälftendelägare i stället för ensam ägare till
framtida fyndigheter å kronojorden i de tre nordligaste länen. Svaret på denna
fråga beror helt av hur förekomsten av ännu oupptäckta fyndigheter fördelar
sig över hela landet.

En svårighet åtminstone för oss, som tillhöra minoriteten, har varit, att yttranden
från sakkunniga myndigheter och sammanslutningar icke inhämtats
i anledning av vare sig Kungl. Maj :ts förslag eller utskottets ändringsförslag.
Det enda yttrande, som avgivits, har varit lagrådets. Det var bestämt avstyrkande
men har i huvudsak lämnats utan varje beaktande. Vi ha inom
utskottet endels varit utrustade med den mest utomordentliga sakkunskap, i
det att den departementschef, på vars ansvar förslaget framlagts, tillika är
utskottets ordförande, och föredragande inom utskottet har varit den, som inom
departementet biträtt med förslagets utarbetande. Det innebär icke något
förringande av denna sakkunskap, örn jag säger, att det för den, som icke kunnat
följa de i propositionen uppdragna linjerna, känts som en brist att icke^ha
tillgång till sedvanliga sakkunnigutlåtanden, varigenom frågan kunnat erhålla
en mera allsidig belysning. Det enda, som i den vägen stått till buds, har
varit ett av Jernkontoret under hand till Kungl. Majit ingivet yttrande. Nu
säges visserligen, att tidigare förslag, på vilka propositionen delvis _ bygger,
ha varit föremål för remiss. Men det var senast år 1927, då socialiseringsnämndens
yttrande, som förresten bara var ett principbetänkande, remitterades
ut. Den utveckling, som skett sedan dess, har sålunda icke blivit uppmärksammad.
Vi veta icke ens, hur statens på området sakkunniga myndighet,
kommerskollegium, ställer sig till förslaget, oaktat detsamma innebär en väsentlig
utvidgning av statens uppgifter inom gruvnäringen. När kommerskollegium
sista gången yttrade sig i frågan, nämligen år 1927 i anledning av
socialiseringsnämndens betänkande, ställde sig kollegiet ur ändamålsenliglietssynpunkt
starkt kritiskt till förslaget örn införande av kronoandel på ungefär
liknande grunder, som dem, jag här tidigare utvecklat, och slutade med att
framhålla, att innan förslag örn utvidgning av statens rätt i ifrågasatt omfattning
framlades, borde frågan om formerna för en eventuell statlig gruvdrift
underkastas en sorgfällig undersökning. Så har emellertid icke skett. Departementschefen
säger, att härmed bör anstå intill dess det visat sig, huruvida
den föreslagna lagstiftningen blir genomförd. Men kollegiets mening var uppenbarligen
den, att undersökningen borde föregå lagstiftningen för att kunna
tjäna till ledning för densamma.

Medan den kungl, propositionen har sålunda tillkommit utan stöd av aktuella
sakkunnigutlåtanden, trots att tiden mer än väl borde kunnat medgiva sådana.
Remissprotokollet till lagrådet är daterat den 29 maj 1936. Men även den
väsentliga omläggning av Kungl. Maj :ts förslag, som utskottet vidtagit, har
tillkommit utan varje kontakt med sakkunniga instanser, om jag bortser från
att vi sista dagen Engö ett oförberett tillfälle att språka litet med byråchefen
på kommerskollegii bergsbyrå. Och dock innebär denna omläggning icke blott,
såsom jag förut berört, cn ändring av den teoretiska grundval, på vilken propositionen
bygger, utan jämväl praktiska nyheter av stor räckvidd. Sedan
Kungl. Maj :t bedömt — för övrigt efter min uppfattning optimistiskt — vilken
belastning gruvnäringen borde kunna tåla från det allmännas sida, har utskottet
ansett sig oförhindrat att ovanpå detta lägga den avgäld, varmed jordägaren
nu skall soulageras för förlusten av sin månghundraåriga rätt att taga
del i gruvföretag å egen mark. Märk väl, att det är icke staten, som skall

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

betala denna avgäld, vilket borde varit naturligt, då avgälden tillkommit som
ersättning för statens ^ övertagande av jordägarens tidigare befogenheter, utan
gruvnäringen såsom sådan. Det är fara värt att lagstiftningen, vars främsta
syfte dock borde varit att i folkhushållets intresse gagna gruvnäringen, i stället
kommer att verka hämmande på densamma. Och ändå kan det inte sägas
annat än att avgälden i och för sig är en ringa ersättning för vad jordägaren
förlorar, särskilt i betraktande av att den blivit till tiden begränsad såsom
utskottet nu föreslår till 20 år. På sätt vi i reservationen framhållit, utgå även
vi ifrån att i en blivande gruvlag böra upptagas bestämmelser örn avgäld åt
jordägaren, men då endast subsidiärt för det fall att jordägaren icke föredrar
att själv begagna eller på en gång försälja sin jordägareandel. Redan
1923 års gruvlagssakkunniga hade föreslagit en sådan anordning och därvid
upptagit avgälden till icke mindre än 25 procent av nettovinsten. För egen
del ha vi i detta sammanhang icke ansett oss böra taga ställning till denna
avgälds storlek eller konstruktion i övrigt.

Herr talman! Mycket skulle kunna vara att tillägga i detta betydelsefulla
och vidlyftiga ärende, men jag har velat bemöda mig örn att i möjligaste mån
hushålla med kammarens dyrbara tid.

I den måhända fåvitska förhoppningen att icke behöva återkomma till den
senare delen av vår reservation ber jag nu att få yrka bifall till den förra delen
av densamma, det vill säga den del, som avser den principiella sidan av saken.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Första lagutskottet har i det

utlåtande, som nu ligger på kammarens bord, i huvudsak tillstyrkt Kungl.
Maj:ts proposition. Utskottet har emellertid på en punkt, som väckt mycket
uppseende och som varit föremål för mycken diskussion, gjort en avvikelse från
propositionen, och dessutom föreligger här en vid utskottets utlåtande fogad reservation.
_ Jag anser därför, att det må vara mig tillåtet att med några ord belysa,
hur jag ser på det ärende, som nu föreligger till avgörande.

Propositionen är byggd på den tanken, att man skulle söka åstadkomma ett
samspel mellan det allmänna och de enskilda intressena. Ett tecken härpå är
att propositionen bibehållit inmutningsrätten för att på det sättet tillgodogöra
sig det enskilda initiativet, när det gäller malmernas uppletande. Jag tillåter
mig.också påpeka, att i propositionen har inmutarens ställning blivit förbättrad
i jämförelse med vad den var enligt det förslag, som närmast ligger till grund
för propositionen, nämligen det förslag, gruvlagstiftningssakkunniga år 1923
avgåvo. Enligt det förslaget skulle inmutaren endast erhålla en tidsbegränsad
rätt, men propositionen ger honom en rätt utan tidsbegränsning.

Ett bevis för den uppskattning, som enligt propositionen hyses för det enskilda
initiativet, är också, att det förbud att verkställa inmutning, som enligt 1926 års
lag gäller för de tre nordligaste länen, har upphävts. Eftersom det föreligger
en reservation, som täger, sikte på just den saken, kanske jag kan få till detta
uttalande örn den principiella betydelsen av nämnda inmutningsförbuds upphävande
foga några ord om den praktiska betydelsen av upphävandet. Jag vill då
nämna, att jag skaffat mig uppgift för de 10 sista åren örn det antal inmutningsansökningar
som inkommit till Kungl. Majit och om deras behandling.
Det visar sig då, att under denna tid ha inkommit ungefär 60 ansökningar örn
inmutningsrätt i de tre nordligaste länen, och av dem ha samtliga bifallits utom
tre. Efter vad man. upplyst mig, har Kungl. Maj :t intagit den ståndpunkten,
att samtliga inmutningsansökningar bifallits, för så vitt det icke varit några
särskilda skäl att betvivla inmutarens ekonomiska vederhäftighet. Att Kungl.
Maj :t intagit den ståndpunkten är helt naturligt, ty det ligger givetvis i Kungl.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Maj:ts intresse, att de naturtillgångar, som finnnas i dessa län, bli tillvaratagna.

I det sammanhanget vill jag nämna, att nu för tiden spelar det romantiska
amatörmässiga malmletningssättet inte vidare någon roll. Det går inte till på
det sättet, att en person vandrar omkring och finner ett malmblock, som han
ser innehålla värdefulla mineral, och sedan söker sig fram till den klyft, varifrån
blocket stammar, och får på det sättet tag i en värdefull fyndighet. Våra förfäder
ha haft goda ögon, de ha strövat omkring i skog och mark och ha haft
blick för mineral och metaller. Allt, som kan upptäckas på det sättet, är enligt
vad fackmännen försäkra, redan upptäckt. I våra dagar är malmletningen en
mycket dyrbar procedur. Det är praktiskt taget nu för tiden endast staten genom
sin geologiska undersökning och ett stort enskilt gruvföretag, som systematiskt
och i större skala bedriva malmletning. Jag påpekar, att malmletning i
denna form är mycket dyrbar, för att fästa uppmärksamheten vid att det ur
statens synpunkt kan vara allt skäl att den anlitar samverkan med det enskilda
initiativet, när det gäller att finna malmfyndigheter. Därför har också propositionen
ställt sig på den ståndpunkten, att inmutningsrätten bibehålies och har
icke gått in på någon annan linje, som kunde vara hämmande för det enskilda
initiativet.

Vad sedan beträffar frågan om malmens tillgodogörande, så är det givet,
att staten har ett mycket stort intresse ur en mångfald olika synpunkter att därvid
bevaka, och det kan naturligtvis tänkas olika sätt, på vilka staten kan utöva
sin kontrollerande verksamhet. Det sätt, som härför är föreslaget i propositionen
är, att staten skulle beredas rätt att inträda med hälften i gruvföretaget.
Den metoden innebär det smidigaste sättet för staten att komma i tillfälle
att göra sitt inflytande gällande i varje särskilt fall. Det är givet, att denna
metod endast öppnar en ingångsport och att det sedan gäller för staten att utöva
sitt inflytande i lämpligaste form. Av de former, som därvidlag erbjuda
sig äro de, som hittills använts, i huvudsak dels att staten utarrenderar gruvorna
— i den delen ha vi en väl utbildad praxis, som har avsatt en hel del olika
kontraktstyper — dels har man också praktiserat den utvägen att staten inträtt
som delägare i ett aktiebolag. Det senare förfaringssättet representerar
en typ, som ansetts'' kunna utan fara för det borgerliga samhället tillgripas i vårt
land. Såsom kammarens ledamöter väl erinra sig, var det en högerregering, som
gick in just för just den formen av samverkan mellan staten och de enskilda intressena,
då uppgörelsen skedde med Grängesbergsbolaget. Jag vill dessutom
nämna, att även i fråga örn Boliden har samverkan kommit till stånd mellan
staten och vederbörande bolag på olika sätt för olika grenar inom bolagets
verksamhet.

Vidare är att märka i fråga örn förhållandet mellan staten och enskilda, att
man ansett, att det rått alldeles särskilda förhållanden i fråga örn gruvornas utnyttjande.
\7i ha en lång historia, som visar oss det, och därför har man från
alla partiers sida ansett, att ett statsingripande på detta område kunnat ske utan
att därav skulle behöva dragas konsekvenser för verksamhetsområden, som ligga
utanför. Det är väl antagligt, att hos det stora flertalet av vårt folk finns den
åskådningen, att därest man i vårt land skulle upptäcka nya stora naturrikedomar
i form av mineral fyndigheter, bör staten ha tillfälle att se till att dessa
mineraltillgångar omhänderhavas och förvaltas på ett sätt, som är överensstämmande
med hela folkhushållets intressen. Jag tror, att den åskådningen ingalunda
behöver anses medföra som en konsekvens, att en likartad åskådning skall
överflyttas till andra näringslivets områden.

Den fråga, som vid diskussionen örn denna proposition väckt särskild uppmärksamhet,
har varit frågan örn jordägarandelens behandling. Enligt gällan -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

de gruvstadga.är det som bekant så, att jordägaren Ilar rätt att träda in med
hälften eller mindre andel i varje gruvföretag, som inmutas på hans mark. Han
skall göra denna rätt gällande under den tid då försöksarbetena pågå, det vill
säga han måste göra denna rätt gällande under tiden mellan inmutningen och
utmålets utläggande. Företaget befinner sig då i ett mycket osäkert skede. Jag
vill för att bevisa den saken ur fakticitetssynpunkt nämna, att av de mutsedlar,
som beviljas, är det endast 5 procent, som leda till utmål, och av de utmålsläggningar
som komma till stånd, är det endast 10 procent, som leda till gruvdrift.
I vårt land finns det för närvarande omkring 3,800 gällande utmål och
av dem är det endast 300, som äro föremål för bearbetning. Dessa siffror visa,
att det är ytterst osäkert för jordägaren, örn han verkligen gör en god affär,
därest han träder in i företaget på detta tidiga stadium genom att göra anspråk
på att få utnyttja sin jordägarandel. Träder han in, måste han lösa in sig i
företaget på sätt lag bestämmer och han blir dessutom skyldig att deltaga i hälften
av de kostnader, som företaget kommer att åsamka sina ägare. d. v. s. honom
och inmutaren. Det är givet, att en liten jordägare inte vågar sig på detta. De,
som känna till förhållandena på detta område, säga också, att det är nästan undantagslöst
så, att jordägaren säljer sin andel för ett mindre belopp. Det finns
också exempel på att jordägaren inte gjort detta utan med glada förhoppningar
framställt anspråk på att få träda in i företaget, gått in däri och när sedan*
uttaxeringarna ha kommit, har han fått erfara, att han givit sig in ett företag,
där han får draga det kortaste strået. Det förhåller sig alltså på det sättet, att
jordägarandelen har ett ganska tvivelaktigt ekonomiskt värde.

Vidare är det såsom framgår av de siffror, vilka jag anförde — jag omnämnde
ju, att det för närvarande endast är på 300 utmål som brytningen är i drift —
klart, att det endast är en ringa del av Sveriges 250,000 jordägare, som är i tillfälle
att draga någon större ekonomisk nytta av sin jordägarandel. Däremot är
det givetvis ett större antal, som kan draga nytta av att det finnes 3,800 gällande
utmål, ty för utmals bibehållande skall åtminstone utgå en försvarsavgift,
som tillfaller jordägaren med ena hälften. Försvarsavgiften och det som gäller
om den är alltså av betydelse för ett långt större antal jordägare, låt mig understryka
det, än fallet är med jordägarandelen. Det har sagts, att frågan örn
jordägarandelens behandling rör hela jordbrukets folk i vårt land. Detta är
dock tydligen ett påstående, som inte kan försvaras med hänsyn till de faktiskt
existerande förhållanden, som jag berört. Av dem framgår ju, att det är en ytterligt
ringa procent av Sveriges jordbrukare, som har något praktiskt intresse
av lagstiftningen rörande jordägarandelen.

Man har också, när man framkastat det påstående, som jag nyss citerade, örn
jordägarandelens betydelse för Sveriges alla jordbrukare, i stället stött sig på
teoretiska synpunkter. Jag vill erinra om att i fråga örn dessa teoretiska
synpunkter har majoriteten i lagrådet i sitt yttrande — jag skall citera
ordagrant — sagt följande: »Med allt det intresse, dessa meningsstrider
erbjuda såsom ägnade att belysa en lång och växlande utveckling, kunna de
dock näppeligen utöva något egentligt inflytande på den lagstiftningsfråga,
som här ligger före.» Härefter fortsätter lagrådet: »Frågan må, såsom departementschefen
yttrat, bedömas ur synpunkten av allmänt gagn.» Lagrådet menar
alltså, att man på frågan skall lägga de näringspolitiska och sociala synpunkter,
vilka med hänsyn till allmänt gagn äro av vikt för dess lösning.

För min del har jag i statsrådsprotokollet framfört min uppfattning örn den
teoretiska sidan av saken, och jag har således inte något behov att nu gå in på
en teoretisk diskussion, som lagrådet ju ansett vara tämligen överflödig. Jag
skall nöja med med att erinra därom, att jag i fråga örn jordägarandelens natur
fattat saken på det sätt, att det visserligen är fråga örn en rätt, som till -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

kommer jordägaren enligt nu gällande lagstiftning, men att denna rätt ingår
icke såsom ett moment i själva jordäganderätten utan uppbäres av jordägaren
på samma sätt som lian kan uppbära till exempel en servitutsrätt. _ Jag har
anfört de skäl, på vilka jag stöder denna min uppfattning, i propositionen, och
jag skall inte upprepa vad där är uttalat.

Nu uppstår emellertid i fråga örn den rättsändring, varom här är tal, liksom
nästan alltid, när nian lagstiftar på ett område, som berör enskildas förvärvsmöjligheter,
den frågan: kan och bör staten ändra lagen utan att betala någon
ersättning till den enskilde? Det är en fråga, som vi haft att taga ställning
till många gånger här i riksdagen. För att bara taga ett enda exempel
vill jag erinra örn att det inte är länge sedan, som enskilda personer enligt
författningen hade rätt att öppna arbetsförmedling. De blevo berövade denna
rätt genom att staten bestämde, att arbetsförmedlingsanstalterna skola vara
offentliga. Det finns oändligt många fall, där man kan komma in på frågan,
i vad mån staten, därest man ändrar en lagstiftning, som berör den enskilde
medborgaren på ett för honom ofördelaktigt sätt, skall lämna ersättning
eller inte. I det fall, som vi nu tala örn, har Kungl. Maj :t ingalunda
föreslagit, att några verkligt bestående rättigheter skulle upphävas, ty denna
lag har inte någon retroaktiv verkan. Den rubbar inte dens rätt, vilken redan
förvärvat en jordägarandel, utan vad som här sker är, att man utestänger
möjligheterna för framtiden att förvärva en jordägarandel. I propositionen
har man sökt ge jordägaren en ersättning för den inskränkning i hans
framtida utsikter, som lagändringen medför, på det sättet, att man har höjt
ersättningen för skada och intrång, som göres på hans mark, och för jordlösen
ifrån vad som förut var gällande, nämligen värdet, till en och en halv gång
värdet. Man har också ändrat reglerna för försvarsavgifterna på ett för
jordägaren fördelaktigt sätt. Såsom framgår av vad jag förut sagt, beröra
dessa bestämmelser ett vida större antal jordägare, än vad jordägarandelen
gör.

Emellertid har motionsvis framförts den synpunkten, att jordägaren borde
erhålla ytterligare ersättning för den ändring i hans rättsställning, som propositionen
innebär. Med hänsyn till att en sådan här ersättningsfråga alltid
kan göras till föremål för olika bedömanden och att det inte finns några bestämda
rättsregler, som säga, hur man skall värdesätta, har jag för min del
funnit, att det från mina synpunkter inte möter något hinder för mig att gå
med på det förslag, som utskottsmajoriteten här gått in för, nämligen att
jordägaren skall utöver de förmåner, som propositionen ger honom, erhålla
en avgäld från företaget. Att det bör vara företaget, som betalar denna avgäld.
förefaller mig vara ganska givet. Det skulle naturligtvis leda till
högst besynnerliga konsekvenser, om kronan skulle träda in på något särskilt
sätt för denna avgälds betalande.

Det är alltså med stöd av vad jag anfört, som jag inte kan finna annat, än
att det nu föreliggande utskottsförslagct på ett tillfredsställande sätt löser
det svåra och invecklade problem, som nu ligger på kammarens bord. Att
det är ett stort och svårt problem, framgår ju redan därav att det så länge
bär varit föremål för utredning. Det har anmärkts här av den förste ärade
talaren, att frågan icke föreligger i ett vederbörligen utrett skick på kammarens
bord. Jag ber då att få erinra därom att de sakkunnigeförslag, som
kommo till stånd under 1920-talet, blevo utremitterade till en hel mängd olika
myndigheter. Jag ber vidare att få erinra örn att dessa myndigheters utlåtanden
äro utförligt återgivna i propositionen. Man kan ju säga, att frågan
blev väl länge liggande i justitiedepartementet, innan den i maj månad

Nr 24.

Onedagen den 30 marg. 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

1936 remitterades till lagrådet, men man måste betänka de begränsade möjligheter,
som finnas inom justitiedepartementet att hastigt driva fram stora
och omfattande lagförslag. Yi få också taga hänsyn till att det gäller att
ordna arbetet i lagrådet på ett sådant sätt, att inte genom att ett tungt lagförslag
remitteras dit andra brådskande och trängande lagförslag bli skjutna
åt sidan. Hur som helst remitterades lagförslaget till lagrådet i maj 1936,
och sedan avgav lagrådet i december 1937 sitt utlåtande. Efter det att lagrådet
avgivit sitt utlåtande, kunde det naturligtvis inte komma i fråga att
göra. en remiss, men det finns ju dock i statsrådsprotokollet från den 24 januari
i år anmärkt, att järnkontoret har inkommit med en skrivelse, i vilken
järnkontoret framför sina synpunkter, och att denna skrivelse, som då var
färsk, tillhandahölls lagrådet, vid lagrådets behandling av ärendet. Det var
inte någon alldeles betydelselös skrivelse, som järnkontoret ingav, ty det är
den skrivelsen, mina herrar, som legat till grund för den agitation, som har
ägt rum i en stor del av pressen. Nästan alla de synpunkter, som blivit
framförda i en hel del tidningar, för att visa faran för jordäganderätten och
för hela vår samhällsordning, äro hämtade ur detta järnkontorets mycket livligt
skrivna utlåtande.

När man studerar den föreliggande propositionen, kail man väl lugnt säga,
att i den äro framförda till beaktande alla de synpunkter, som förtjäna att
komma under omprövning vid ärendets avgörande. Jag har åtminstone under
den diskussion, som förekommit i pressen, och under den flera timmar
långa debatt, som ägt rum i andra kammaren, inte hört någon synpunkt, som
icke har blivit framförd i de remissyttranden, som äro refererade i propositionen.
När man betraktar en proposition sådan som denna, måste man säga,
att den, som tycker, att Kungl. Maj :t här har lagt fram en alltför knapphändig
utredning för riksdagen, ställer större anspråk än de, som i något
annat parlamentariskt land i världen ställas på de utredningar, som presteras
från Kungl. Maj :ts sida. När jag talar örn den utredning, som är framlagd
i den kungl, propositionen, berömmer jag den inte för att prisa mig
själv, ty som var och en vet, är denna utredning föranstaltad av min företrädare
i ämbetet. Att utskottet ansett denna utredning i stort sett tillräcklig
och ansett sig kunna med stöd av analogier i vår nu gällande lagstiftning
införa en avgäldsbestämmelse, tror jag för min del har varit välgrundat, och
jag vågar tro, att kammaren med förtroende kan följa det förslag, som utskottet
har framlagt. Det skulle glädja mig, örn det vunne kammarens bifall.

Herr Roos: Herr talman! För en naturlig rättsuppfattning måste Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ny gruvlag i avseende på avskaffandet av
jordägarens rätt till deltagande med hälften i gruvföretag på hans mark och
införande i denna rättighets ställe av en kronoandel anses innebära ett bestämt
avsteg från nu gällande rättsgrundsatser. Emot denna åsikt, som framförts
av lagrådet, uttalade föredraganden i statsrådet, statsrådet Westman, »att jordägarandelens
avskaffande icke innebär inkräktande på någon redan existerande,
välförvärvad rättighet; vad som avskaffas är endast den rättsregel på
grund varav nya jordägarandelar skulle kunna uppkomma i följd av framtida
inmutningar.» Jag tillåter mig att citera ytterligare ett yttrande av statsrådet
Westman i denna del. Statsrådet anför: »Jordägarens rätt i gruvföretag
utbildades redan under den tid, då landets mineraltillgångar ostridigt voro
att anse såsom kronans tillhörighet. Sagda rätt hade sålunda icke sin grund i
allmänna rättsgrundsatser rörande jordäganderättens innehåll utan hade från

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

början sitt stöd i uttryckliga medgivanden från statsmakternas sida i gruvförfattningarna.
Denna rättstekniska anordning bibehölls vid de tid efter annan
genomförda reformerna av gruvlagstiftningen oell kvarstår principiellt oförändrad
ännu i dag.» I betraktande av de anförda omständigheterna har statsrådet
funnit sig kunna dela den meningen, »att jordägarens andelsrätt icke bör
fattas såsom ett moment i själva jordäganderätten.» Statsrådet Westman har
härmed tagit definitiv ställning till en mycket svår och inom rättsvetenskapen
synnerligen omstridd fråga. För att bedöma hållbarheten i denna ståndpunkt
är det nödvändigt att i viss mån gå tillbaka till en del rättshistoriska källor,
som kunna åberopas som stöd för vårt så kallade gruvregal. Det rättshistoriska
materialet är mycket stort, och det är inte min mening att trötta kammarens
ledamöter med en detaljerad redogörelse, utan jag skall inskränka mig
till att så summariskt som möjligt redogöra för de olika författningarna.

Den första gruvordningen i vårt land är Magnus Erikssons år 1340 utfärdade
stadga för bergsmännen å Västra Berget i Nerke. Denna gruvordning innehåller
i det avseende, som det här gäller, endast att bergsmännen ha rätt till
brukning av allmänningsskogen mot viss avgäld. Nästa etapp kom 1368, då
konung Albrekt i en ny stadga för bergsmännen på Norberg låter dessa få
brukningsrätt inte bara till allmänningsskogarna utan även i viss mån till de
enskilda skogarna. Dessa två gruvförordningar äro emellertid av en mera
speciell natur, och var och en av dem angår endast ett visst brytningsberg. Den
första kända allmänna svenska gruvförfattningen representeras dels av ett
tillägg till konung Kristoffers landslag, tillkommet någon gång under perioden
1442—1448, dels ock av ett rådsbeslut av år 1485. Då dessa båda källor
äro mycket viktiga, eftersom det här är fråga örn en ny, allmän författning,
vill jag citera, vad professor Almqvist i sin kommentar till 1884 års gruvstadga
säger sig kunna utläsa ur dem.

Gruvorna indelades från början i tre kategorier, skriver professor Almqvist,
nämligen gruvor å 1) frälsejord, 2) skattejord samt 3) kronojord och allmänningar.
Den förstnämnda kategoriens gruvor ansågos utan vidare tillhöra
frälsejordens ägare. Gruvor å skattejord ansågos också såsom beståndsdelar
av jorden och tillhörde därför jordägaren. Visserligen var skattebonden skyldig
att betala skatt eller tionde till kronan vid gruvans nyttjande, men detta
förhållande var blott en given följd av hans allmänna skattskyldighet. Gruvor
å kronojord samt å lands- och häradsallmänningar förklarades höra Konungen
till. Men varken i det nyss omnämnda rådsbeslutet eller i tillägget till
Kristoffers landslag finnes något nämnt örn upptäckarens rätt till inmutningsandel.
Första gången en dylik rätt kommer till synes inom lagstiftningen är
år 1523.

Sedan ha vid det ofta åberopade brevet från Gustav Vasa till bergsmännen
i Noraskoga av år 1551. I denna skrivelse heter det bl. a., att »alla malmberg
i Sverige lyda till Sveriges krona och icke till något bergsmans- eller bondehemman».
Gustav Vasa åberopar till stöd härför »Sveriges lag» och gruvförfattningarna.
Almqvist anmärker med rätta, att det finns anledning att
bortse från detta uttalande, då de av Konungen åberopade källorna snarare
motsäga än bekräfta tesens riktighet. Man kan ej heller tillmäta uttalandet
någon större betydelse, då det endast förekommer i en skrivelse till bergsmännen
vid ett enda gruvfält, vilket dessutom sedan början av 1500-talet ansågs
tillhöra kronan.

Det nästa och kraftigaste markerandet av kronans äganderätt till gruvorna
kom i 1587 års rådsbeslut, där det talas örn att alla bergverk skola lyda under
kronan »oavsett på vars ägor de finnas kunde». Kronans rätt markerades sedan
genom olika författningar under 1600-talet. Framför allt bör antecknas

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

förordningen av 1649 och 1683 års riksdagsbeslut. I det kungl, brevet till
landshövdingarna 1683 inskränktes också frälsemäns rätt till gruva.

Det synes mig vara nödvändigt att se dessa historiska data i en vidare belysning
eller, rättare sagt, undersöka, huru och i vilket historiskt sammanhang
kronans rätt uppkommit.

Örn man utgår från principen om jordägarens rätt till mineral på hans mark
(pars fundi-principen) sker det första ingreppet i denna rätt genom ett edikt
av konung Albrekt år 1368. Men man kail knappast tillerkänna särskilt
vitsord åt detta edikt, och konung Albrekts försök att i vårt land införa tyskt
feodalvälde slutade ju för honom själv ganska olyckligt. Den därefter följande
historiska tiden, unionstiden, karakteriseras enligt min mening bäst med att
under ett tjugotal år, såsom envåldshärskare i vårt egentliga bergdistrikt satt
Jösse Eriksson, herre till Västerås slott och fogde över Västmanland, Dalarna
och allt Bergslagen. Vilka ingrepp denne fogde gjorde i böndernas rätt
är ju nogsamt bekant. Att han också gjorde våldsamma ingrepp i bergsmännens
rätt, framgår enligt min mening otvetydigt därav att i spetsen för den
folkresning, som hade ett lavinartat förlopp och i sig inneslöt all Sveriges
allmoge och borgare, stod en bergsman, Engelbrekt Engelbrektsson, vars namn
torde vara välbekant i denna församling. Men det var endast två år, som förunnades
honom att söka vrida tillrätta vad som skapats dåligt under den föregående
tiden, och efter hans tid gick allt tillbaka igen. Det var den senare
unionstiden, kondottiärernas tid skulle jag vilja kalla den. Att man kan åberopa
någon egentlig rätt från denna tid synes mig rätt märkligt. Renässanstiden
erbjuder ju i nästan alla Europas länder ungefär samma historiska utveckling,
och jag har aldrig, örn jag skall ta ett mycket drastiskt exempel, hört
talas örn att man grundat någon rättighet på t. ex. Machiavellis läror, satta i
praktisk scen av påven Alexander VI eller kanske rättare av hans son, kondottiären
Cesare Borgia. Jag tror ej heller att det finns någon sannolikhet för
att man i det nutida England skulle åberopa edikt eller kungliga brev, som utan
parlamentets hörande utfärdats av Henrik VIII eller Stuartarna.

Den därefter följande tiden, Sveriges storhetstid, kan väl åtminstone i början
även rubriceras som en fortsättning av kondottiärtiden. Utan att på något
sätt förringa värdet av Gustav I:s stora verk kan väl ingen förneka hans
benägenhet för att sätta likhetstecken mellan kronans och sin egen egendom.
Hans brev till Noraskoga bergsmän, som jag förut åberopat, däri det fastslås,
att alla malmberg i Sverige lyda under Sveriges krona, får ses i belysning
av att Noraskoga var kronan tillhörigt berg. Det står i direkt överensstämmelse
därmed, att detta Nornskog berg sedermera vid arvskiftet efter Gustav
Vasa 1572 återfinnes som gustavianskt arvegods och tillskiftats hertig Carl.
Detta synes mig vara ganska märkvärdigt, örn det på grund av regalrätt tillhört
kronan.

Mot de författningar, som jag nu angivit och som i viss mån stödja uppkomsten
och utvecklingen av ett gruvregal, stå de under frihetstiden utfärdade
gruvförfattningarna. Genom förordningen 1723 samt förordningarna 1751
och 1757 stadgades uttryckligen, att gruvregalet skulle upphöra, och fastslogs
jordägarens rätt till mineralen å hans mark.

Giva nu dessa anförda historiska data belägg för departementschefens påstående,
att jordägarens rätt i gruvföretag icke hade sin grund i allmänna
rättsgrundsatser rörande jordäganderättens innehåll, utan endast hade sitt
stöd i vissa medgivanden från statsmakternas sida i gruvförfattningarna? Jag
kan ej dela denna uppfattning. Den historiska utvecklingen visar enligt min
mening endast, att statsmakterna mer eller mindre målmedvetet men steg för
steg söka försvaga jordägarens rätt till mineral å hans grund. Sedan man

Onsdagen den 30 mars 193S £. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

genom särskilda förordningar oell edikt tillräckligt uppluckrat jordägarens
rätt i sagda avseende, ansåg man sig i slutet av 1500-talet utan vidare kunna
skapa en kronans ensamrätt. Men detta gruvregal avskaffades genom de av
mig förut åberopade förordningarna under frihetstiden, och återställdes då
enligt min mening jordägarens förutvarande rätt. Att beteckna detta återställande
av jordägarerätten som en tills vidare lämnad förläning från kronan
synes mig vara en ganska sökt konstruktion.

Då man oftast härleder gruvregalets uppkomst från Gustav I, är det kanske
i viss mån belysande att framlägga ett annat av gamle kung Göstas äganderättsbegrepp.
I ett brev i april 1541 till fogdarna i Uppland förfasar sig
konungen över att skattebönderna »låta sig tycka efter de äro med lagligt
arv, köp eller eljest komne till slika skattehemman, måga de väl fara med
dem som dem synes. Där svara vi så till, att så länge de hålla sådana kronans
hemman vid makt med laga byggningar och andra nödtorfter, då måga de
väl höra dem till. Men när det icke sker så höra de oss och Sveriges krona
till.» För Smålandsbönderna framhöll konungen, att »det är en vrång mening
att bönderna ansågo sin ärvda jord vara deras, ty den var kronans och
icke böndernas». Det är väl föga sannolikt, att vår tids självägande bönder
acceptera dessa konung Gustavs äganderättsbegrepp.

Vill man vinna syftet att skapa en starkare kontroll för det allmänna över
gruvhanteringen, och anser man att för detta syftes verkställande staten bör
ha i sin hand som kronoandel den rätt som förut tillhört jordägaren, synes
det mig, att man ej behöver förfara på samma lediga sätt som konung Gustav I,
när han gjorde Noraskoga berg till sin enskilda egendom, utan gives det säkerligen
många möjligheter att med bibehållande av den rätt, som under 200 år
tillerkänts jordägaren, skapa en tillfredsställande avlösning av jordägareandelen
i gruvföretag. Men för att överhuvud taget en sådan allmän avlösning
skulle kunna tänkas fordras först och främst, att allmänna vitala intressen
kräva, att staten får i sin hand ett medel, varigenom för staten möjliggö.res
att som deltagande part inträda i nya gruvföretag. Skulle en vidare utredning
lämna belägg för lämpligheten att ett statens intresse i sådant avseende tillgodoses
— i förefintliga utredningar kan jag icke finna att vägande skäl framdragits
— har jag för min del ej något att invända emot att generella regler
skapas för statens övertagande av jordägareandelen. _ 4

Rent naturligt måste jag dock, med den utgångspunkt jag haft, härvid fasthålla
vid att till jordägaren lämnas full och rimlig ersättning. Första lagutskottets
i anledning av den strindlunska motionen framlagda förslag till avlösning
av jordägareandelen är enligt min mening ej tillfredsställande, och
jag vill till detta förslag göra följande bemärkningar: Avgäldens storlek bör
bestämmas efter mycket noggrant övervägande; det är ju en avlösning av ett
alldeles nytt slag, och man bör låta de sakkunniga myndigheterna och de sammanslutningar
som företräda gruvnäringen först yttra sig över avgäldens storlek,
innan nian fastställer densamma. Avgälden bör vidare ej göras tidsbegränsad.
Avgälden bör betalas av staten, som inträder i gruvföretaget i jordägarens
ställe, och ej av gruvinnehavaren. Statens inträde som deltagare i
gruvföretaget bör ej göras ovillkorligt utan endast ske, då ett särskilt statens
intresse det påkallar. Så framt ej staten begagnar sin lösningsrätt, bör rätten
på enahanda villkor tillkomma inmutaren.

På de skäl jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka avslag på den
kungl, propositionen.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Justitieministern har uttalat, att det
föreliggande lagförslaget bör närmast bedömas ur närings- och socialpolitisk

Första hammarens protokoll 1988. Nr lik. 5

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

synvinkel. Jag tillåter mig att anse, att även om man tillmäter ali tillbörlig
vikt åt närings- och socialpolitiska synpunkter, man dock först bör göra den
rättsliga grunden klar, så att man vet vad man utgår ifrån, när man gör ingrepp
för att tillgodose socialpolitikens eller näringspolitikens intresse. Då
kan jag för min del ingalunda på något sätt godkänna den uppfattningen, att
jordägarens rätt till mineralfyndigheter har sitt ursprung i regalrätten. Långt
innan det i Sverige kunde vara tal om någon regalrätt utövade jordägarna sin
rätt att tillgodogöra mineralfyndigheter på sina ägor. Det bestrides ingalunda,
att under några hundratal år en regalrätt gjordes gällande, men denna regalrätt
bröts genom 1723 års förordning, som ville genom inmutningsrätt tillgodose
det allmännas intresse. Det är väl att märka, att 1723 års förordning
ingalunda eliminerade jordägarens rätt, utan tvärtom i första hand tillerkände
jordägaren rätt att tillgodogöra mineralfyndigheter, vadan inmutningsrättens
tillerkännande åt andra endast var en subsidiär åtgärd för att i det allmännas
_ intresse trygga tillgodogörandet av ifrågavarande, vad man kallade underjordiska
skatter. Om jag inte vore rädd för att missbruka kammarens tid,
skullejag verkligen vilja till klargörande härav föredraga en del uttalanden i
1723 års förordning, vilka jag har skrivit av, men jag kanske senare kan få
tillfälle därtill.

Inmutnings rätten var sålunda i princip en subsidiär rätt: den gällde endast
örn jordägaren icke exploaterade. Den hade sin förebild, kan man säga, i en
föregående uppfattning, då det allmänna jordregalet jämsides med gruvregalet
gjordes ^gällande, och kronan ansåg sig berättigad att övertaga den enskilda
jorden, åtminstone den enskilda skattejorden, om den icke tillbörligen hävdades
och nyttjades. Emellertid, efter 1723 kan man ju säga, att jordägaren endast
har en prekär rätt att tillgodogöra sig fyndigheter på sin mark, ty han kan
undanträngas genom annans inmutning. Men härvid är att märka, att jordägaren,
då han själv inmutar, får alltsammans, får hela gruvan, och att inom
ett vidsträckt fridlyst område ingen annan utan hans samtycke kan inmuta.
Detta fridlysta område är efter gällande gruvestadga mycket stort — det innefattar
en cirkel med 200 meters radie — och är sålunda, även örn det blott är
fråga om ett enstaka hus, vida större än utmål efter gällande författning och
närmar sig i storlek utmål enligt det föreliggande förslaget. På detta område
kan ingen enligt gällande lag inmuta utan jordägarens samtycke. Örn jordägaren
själv inmutar där, vilket han ju bör göra för att bli underkastad ordningsbestämmelser
och dylikt, har han rätt till alltsammans. Denna rättighet
för jordägaren att genom inmutning på eget område, och särskilt på det fridlysta
området, bli ensam ägare till gruva har så mycket större betydelse till
följd av det förhållande, som statsrådet omförmälde, att gruvletning numera
ofta sker systematiskt och icke genom tillfälliga fynd av sådana som i min
ungdom, då_ jag först hade befattning med gruvlagstiftningen, kallades gruvtokar,
det vill säga individer, som vurmade för att uppsöka gruvor. Detta lär
nu vara övergivet. Numera har jordägaren anledning och möjlighet att göra
systematiska undersökningar på sitt område utan att behöva befara att bli
utträngd av någon annan, ty får han först reda på fyndet kan han först inmuta,
och skulle han mot förmodan bli förekommen, har han alltid hälften
kvar. Enligt förslaget däremot, örn han undersöker sin mark för att taga reda
på om där finns någon fyndighet och skyndar sig att inmuta, får han i alla
fall bara hälften, alltså i bästa fall hälften, under det han förut fick i bästa
fall det hela och i sämsta fall hälften. Det fridlysta området har för övrigt
minskats enligt förslaget, men detta har ju inte så stor betydelse, när jord-4
ägaren vid inmutning inom det fridlysta området i alla fall inte får mer än
hälften.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Den avgäld som utskottet Ilar föreslagit, eller rättare sagt utskottets åtgärd
att föreslå en avgäld åt jordägaren innebär utan tvivel ett erkännande av jordägarerätten.
Ett sådant erkännande ligger också redan i det ursprungliga förslagets
bestämmelse örn försvarsavgiftcns fördelning, så att den delvis skulle
tillfalla jordägaren. I ett statsrådsyttrande Ilar det sagts, att jordägareandelens
avskaffande skulle vara så bra för att förebygga en jordspekulation, baserad
på möjligheten att det kan finnas inmutningsbara fyndig-heter på fastigheten
i fråga. Örn en sådan jordspekulation förekommer, bevisar val detta, att
den omständigheten att jordägaren efter nuvarande lag har jordägareandel tillmätes
ett ekonomiskt värde, ty annars skulle väl ingen människa spekulera i
det. Är man för övrigt så rädd för spekulation får jag fästa uppmärksamheten
på, att man med detta förslag ingalunda förebygger spekulation, ty man
kan köpa jord i spekulation på att få sin del av försvarsavgiften, som i alla
fall blir en slant, och del i avgälden enligt utskottsförslaget och att få en med
hälften höjd ersättning för marken. Är det fråga örn en liten fastighet, som
helt och hållet kommer att tagas i anspråk för gruvanläggningen, är det verkligen
icke likgiltigt, om man får fulla värdet eller fulla värdet med 50 % förhöjning.
Däri kan alltså ligga en anledning till sådan spekulation, som man
sagt sig vilja förebygga.

Man utgår nu från att jordägarens rätt bör få maka åt sig för det allmänna
intresset. Då återstår att något granska, hur det allmänna intresset kan tillgodoses
enligt förslaget. Först och främst kommer den nya kronoandelen icke
att ha någon betydelse annat än beträffande nya gruvanläggningar. Å andra
sidan upphäves den lag. som för närvarande ger kronan uteslutande rätt till
inmutning å viss kronojord i de antagligen viktigaste, minst bebyggda länen,
där kronan alltså hittills kunnat göra anspråk på det hela och icke behövt nöja
sig med hälften i form av vare sig jordägareandel eller kronoandel. Ökandet
av möjligheten att göra det allmännas intresse gällande beror sålunda på det
kvantitativa förhållandet mellan blivande nya gruvanläggningar å ena sidan
och å andra sidan äldre gruvanläggningar med tillägg av sådana gruvanläggningar,
som staten skulle kunna göra på den odisponerade marken i vissa län. örn
detta kvantitativa förhållande kommer att bliva till fördel för förslaget, är
nog skäligen ovisst, såsom jag skall komma tillbaka till vid den speciella tilllämpningen
å särskild påstådd vinning för allmänt intresse.

Först skulle kronan få en finansiell fördel. Det har redan sagts under denna
debatt, att i genomsnitt gruvdriften icke är särskilt lönande annat än i samband
med förädlingsverk. Men naturligtvis är gruvdriften mycket lönande för
den, som slår under sig de mest vinstgivande fyndigheterna och lämnar risken
vid de förlustbringande eller mindre vinstgivande åt de enskilda. Men hur
stor nettovinst man i alla fall får, måste — jag återkommer till detta — bero
på förhållandet mellan de nya gruvanläggningarna å ena sidan och å andra sidan
de nuvarande gruvanläggningarna med tillägg av de gruvanläggningar,
till vilka kronan enligt nuvarande rätt kan få uteslutande förfogande.

Vidare har man talat örn den näringspolitiska synpunkten. Ja, även den
näringspolitiska betydelsen av kronans andel hänger naturligtvis på de nya
gruvornas betydelse i förhållande till de äldre med nyss nämnt tillägg. Vill
man lia verksamma näringspolitiska åtgärder måste dessa vara sådana, att de
äro tillämpliga även på de äldre gruvorna, vilka åtminstone under en rundlig
tid framåt kunna antagas vara viktigare än de nytillkommande.

Man säger att staten måste trygga kommunerna. Kommunerna bli betungade
genom att det växer upp arbetarsamhällen, som försvinna, när anläggningen
]sigges ner. Detta resonemang torde bevisa alldeles för mycket. 1 konsekvens
härmed borde man niimligen ha antingen monopol- eller koncessions -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

system beträffande alla större industriella anläggningar, vilka ju kunna föranleda
precis samma olägenheter, att det växer upp arbetarstäder, vilkas förutsättningar
sedan försvinna. Eller också kan man tänka sig — och det är
väl icke heller så smakligt — en restriktiv lagstiftning mot inflyttning i en
kommun, så att man skall kunna hindra att dylika samhällen bli så folkrika,
att de komma att betunga kommunen med skolanläggningar m. m.

Det har vidare nämnts eller åtminstone antytts, att kronoandelen skulle vara
viktig med hänsyn till arbetarskyddet, skyddet mot arbetets faror. Men det
är väl tydligt, att de erforderliga reglerna måste ha allmännare tillämpning.
De måste gälla även för de äldre gruvorna, och de måste gälla även med avseende
å industriella anläggningar, där arbetsfarorna äro likartade med farorna
vid en gruvanläggning.

Och nu kan man fråga sig: är i alla händelser verkligen kronoandelen ett
verksamt medel att tillgodose alla dessa synpunkter ens i fråga örn nya gruvanläggningar?
Kronoandel medför ju liklottighet mellan delägarna, detta i
motsats till vad som, efter 1926 års förordning, kan gälla å odisponerad kronojord
i de län, där malm mest förekommer. Det är ju ovisst, kan man gott
säga, om alltid en sådan överenskommelse kan träffas med inmutaren, att den
tryggar den ene delägarens, då närmast statens, övervägande inflytande och
bestämmanderätt.

Blir det inte en sådan överenskommelse, som tryggar den ena partens —
speciellt kronans — bestämmanderätt, så kommer ju i sista hand lotten att
vara avgörande. Genom lottning utses vid lika röstetal ordförande på gruvstämman,
och vid lika röstetal kommer ordförandens röst att vara avgörande.
Detta har betydelse även näringspolitiskt. Med den således genom lotten
utsedde ordförandens utslagsröst kan det bestämmas, att malmen skall säljas
till utlandet i stället för till inlandet, att den skall säljas till den ena anläggningen
inom landet i stället för till den andra, och hela detta syfte — att åtminstone
i de nya gruvorna kunna reservera malmen för inlandet eller för
vissa förädlingsverk — går örn intet. Detta gäller ju också välfärds- och säkerhetsanordningar.
Jämväl dessa åtgärder äro föremål för gruvstämmans beslut,
och även här är det i sista hand den eventuellt genom lotten utsedde ordföranden,
som har utslagsröst.

Nu finnes det ju en specialregel med avseende på denna samäganderätt,
nämligen den, att örn olika meningar råda, i vilken utsträckning brytning skall
försiggå, har den vitsord, som vill göra den större brytningen. Om detta vitsord
. utövas av den enskilde, delägaren mot kronan, så omintetgöres
delvis avsikten att kunna reservera malmen för framtiden, nämligen med avseende
på det, som den enskilde delägaren på grund av sitt brytningsvitsord
kan tillgodogöra sig. Jag bör. tillägga, att en motsvarande nackdel drabbar
inmutaren. Om denne, såsom i många viktiga fall är händelsen, är innehavare
av förädlingsverk, så kan han önska reservera malmen för framtida behov,
och detta kan staten delvis omintetgöra genom att göra gällande sitt brytningsvitsord.

Innebär nu den föreslagna lagstiftningen någon verklig uppmuntran till nya
företag? Jag vill icke uttala någon mening örn, huruvida icke numera till
följd av. den systematiska malmletningens genomförande, särskilt örn jordägaren
bibehålies vid sin rätt, en sådan speciell uppmuntran är mindre nödvändig,
men förutsatt att en speciell uppmuntran är nödvändig, vilket ju förslaget
utgår ifrån, så kan man tydligen icke säga, att detta innebär någon
uppmuntran för jordägaren, som i även bästa fall mister hälften av gruvan.
Han har icke större anledning än förr att söka upp gruvor på sin mark eller
att genom egna åtgärder underlätta systematisk gruvletning på denna mark,

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

tvärtom. Andra inmutare bli i hög grad handikappade genom den föreslagna
förlängningen av den tid, inom vilken kronan skall göra sin rätt gällande.
Detta innebär ju en högst egendomlig — jag skall icke använda ett starkare
ord — riskfördelning. I motiven säges på något ställe, att staten ingalunda
kan antagas vilja ikläda sig de kolossala kostnader, som äro förenade med
malmletning. Det vill staten icke göra ens på sådana områden, där staten
skulle kunna förvärva hela gruvrätten. Men staten anser det rimligt, att de
enskilda skola verkställa dessa dyrbara åtgärder nied hopp att i bästa fall
få hälften av gruvan, för övrigt med skyldighet att betala den av utskottet
föreslagna avgälden. Delägarskapet med staten har i allmänhet verkligen
vad man kallar »sina sidor». En man, som på sin tid ansågs vara ganska
förståndig, för att icke säga en statsman — jag menar Axel Oxenstierna —
yttrade en gång, att det var vanskligt att »äta kirsebär med stora herrar».
Och det är verkligen icke så lätt för en enskild person att komma i ett ofrivilligt
kompaniskap med staten. Det blir ovillkorligen trassel, betydligt trassel,
i synnerhet örn olika meningar råda, huruvida malmen skall reserveras
eller örn den skall brytas. Nu förutsätter ju hela förslaget för övrigt, att
kronoandelen skall bli mycket värdefullare än jordägareandelen har varit. Är
detta fallet, kan det ju icke gärna ske annat än på bekostnad av inmutaren.
Får kronan faktiskt mera än jordägaren fått förut, så måste ju inmutaren —
den andra parten — få mindre. Nu har jag hört olika uppgifter om benägenheten
att inmuta, där kronan har jordägareandel. Det har på något ställe
sagts, att man relativt sällan inmutar å kronojord, men motsatsen har också i
dag här påståtts, och vilketdera är riktigt, vill jag i brist på säkra uppgifter
lämna därhän.

Sedan kommer frågan, hur kronans andel skall skötas. Ja, vill man nöja
sig med att utarrendera kronans andelar, för vad man kan få, så går det ledigt
nog, men då bli alla dessa olika förespeglade fördelar skäligen problematiska.
örn man återigen icke nöjer sig med att utarrendera, kommer man i sista hand
till nödvändigheten för kronan att driva gruvdriften själv. Om detta skall
ske i någon nämnvärd omfattning, måste man således ha en ny eller åtminstone
högst utvidgad affärsdrivande verksamhet, för vilken kommerskollegium
ingalunda är rustat. Kommerskollegium är visserligen arvtagare till det
gamla bergskollegium, men innehar ingalunda dess arbetskrafter på detta
område.

Nu har statsrådet Westman talat örn, att det är så ofantligt många inmutningar
och så många utmål, som det icke blir något med. Då måste man
tänka på, vilken frestelse det kommer att utgöra för de myndigheter, som
skola tillvarataga kronans rätt, att hellre i otid använda kronans rätt än låta
kronans rätt förspillas genom att underlåta att anmäla densamma. Ty örn
det sedan skulle visa sig, att företaget är synnerligen vinstgivande, kommer
en sådan underlåtenhet att få konsekvenser. Halshuggning är ju avskaffad
i vårt land, men nog blir det mycket obehagligt för den bergmästare, den
ingenjör, den tjänsteman, vem det vara månde, som avrått från eller underlåtit
att begagna kronans andel, och det sedan mot förmodan — kanske till
följd av en ny teknisk upptäckt — visar sig vara fråga örn en miljonaffär.

Ja, på dessa grunder och på de grunder, som anfördes av den förste talaren,
ber jag, herr talman, att få instämma i hans yrkande.

Herr von Horn: Herr talman! I en motion, nr 233, lia herr Swartling och
jag framhållit, att de viktigaste bestämmelserna i det nya lagförslaget äro att
finna i 47 och G2 §§.

Beträffande 47 § har den föregående ärade talaren synnerligen tydligt på -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mais 193S f. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

visat innebörden av jordägarerättens överflyttande till kronoandelen. Jag vill
därför bara med ett litet exempel söka ytterligare belysa faran av ett dylikt
överflyttande. Den. som i likhet med mig under många år vid talrika tillfällen
passerat de mellansvenska bergslagerna, har förvisso fått fullt klart för
sig de risker, som äro förenade med utövandet av gruvnäringen. De utmål,
som för närvarande äro i gång, utgöra helt säkert blott ett litet, litet antal av
alla de schakt, som ha sänkts i dessa bergslager, och de orter, som där ha drivits.
Enligt min mening är det just det privata initiativet, som måste leva
kvar, örn gruvnäringen skall kunna fortsätta och göra sin allmännyttiga gärning
i vårt land i framtiden, liksom den gjort i århundraden, kanske årtusenden
förut. Ty det är initiativet, som tar riskerna.

Jag vill övergå till att säga några ord om jordägareandelen. I generationer
lia vi jordbrukare känt oss som ägare till deli mark, som vi besitta, och vi ha
också känt oss som ägare till de nyttigheter, vilka det än må vara, som ligga
under denna mark. När alltså en inmutning skett, oavsett om det är vi själva
eller någon annan, sorn gjort den, lia vi känt oss som ägare eller i varje fall
delägare till det, som skall hämtas ur jorden. Jag skall be att få uppdraga en
liten parallell. Låt oss å ena sidan tänka oss en bonde med sin jord, som han
fått i arv och som kanske ägts av hans släkt i generationer. Plötsligt upptäckes
det, att denna jord innehåller värdefulla nyttigheter under ytan. Låt oss å
andra sidan tänka oss en klar svensk hjärna, som gör en tekniskt fulländad
uppfinning, vilken av vetenskapsmännen anses bli utomordentligt givande för
samhället. Man kommer så till frågan örn exploatering av denna uppfinning.
För att kunna exploatera den måste uppfinnaren vända sig till en affärsman
och be om hjälp, dels ekonomiskt för att kunna leda exploateringen, dels affärstekniskt,
emedan han icke besitter sådan kunskap. Var och en, som haft
litet att göra med uppfinningar, vet mer än väl, att icke en uppfinning på
hundra är ekonomiskt givande för den person, som ikläder sig risken att exploatera
den. Sammalunda är förhållandet med den som exploaterar en gruva.
Man må göra aldrig så många borrningar — innan schakten ha sänkts och
orterna drivits kan nian dock icke veta, vilken area av malm, som ligger gömd
i jorden. I bägge fallen måste alltså stora ekonomiska risker tagas.

Hittills har jordägaren haft möjlighet att välja, örn han velat vara med eller
icke. Den som exploaterar en uppfinning har med uppfinnaren träffat en
överenskommelse örn hur den eventuella vinsten skall delas. Uppfinnaren får
sin andel, och exploatören tar sin andel för de risker han ikläder sig. Låt oss
antaga, att vi ha att göra med det hundrade fallet, som jag nyss talade örn,
då en uppfinning verkligen kan exploateras med vinst. Vad skulle uppfinnaren
säga, örn kronan kom och ville Ira hälften av vinsten, sedan de kanske arbetat
med driften i sex månader? Örn herrarna befunne sig i denna situation,
tror jag att ni skulle finna ett sådant anspråk orimligt. Jag, i min egenskap
av jordägare, måste säga, att det är fullkomligt lika orimligt, att kronan
kommer och tar ena hälften av det som döljer sig under den jord, som jag
äger.

Jag tror för min del, att en ändring av 47 § i enlighet med propositionen och
utskottets förslag skulle medföra den konsekvensen, att affärsmännen, som ha
att bära den ekonomiska risken, i mycket stor utsträckning komma att avstå
därifrån. Antalet exploateringar kommer att minskas, och därmed komma
även arbetstillfällena för framtiden att reduceras. Vi få icke glömma, att
gruvdriften under århundraden berett vårt folk god tillgång till arbete. Nu
skall denna möjlighet inskränkas. Tänk på parallellen! Hur ofta har icke en
genial svensk uppfinning skapat rikliga arbetstillfällen för vårt folk! Tänk
på Asea, tänk på SKF, för att bara nämna ett par exempel!

Onsdagen dea 30 mars 1938 f. ni.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Jag instämmer alltså till fullo i det av herr Ewerlöf framställda yrkandet
örn avslag på denna paragraf.

I den motion, som herr Swartling och jag väckt, ha vi dessutom, som jag
nyss sade, riktat oss mot 62 §. Utskottet har avfärdat vår framställning tämligen
lättvindigt, men jag undrar i alla fall, om icke utskottet något undervärderat
betydelsen av den uppmjukning av paragrafen, som motionärerna här
velat åstadkomma. Utskottet yttrar dels med hänvisning till föreskrifterna i
63 §, att frågor örn anslag till anläggningar för gruvdriften vid lika röstetal
icke bli beroende av lottning, dels att de torde få sin huvudsakliga betydelse
därutinnan, att de kunna bidraga till att fixera själva utgångsläget för parternas
förhandlingar, varför utskottet icke anser några olägenheter förefinnas
med nuvarande, alltså den gamla lydelsen av 62 §. Jag skulle vilja invända,
att om vi hittills icke haft någon direkt olägenhet av denna paragraf, så beror
det därpå, att en företagare, innan han sätter i gång med driften, i de
flesta fall har gjort upp med jordägaren örn royalty eller arrende eller givit
honom del i själva gruvan. Nu blir läget ett annat, örn kronan får möjlighet
att inträda som hälftendelägare vid tillfälle, då så befinnes lämpligt. Detta
kommer kronan icke att göra vid det tillfälle, när de stora riskerna skola tagas,
då pengar skola utbetalas för sänkning av schakt etc., utan först sedermera,
när det visar sig, att företaget är lönande. Följden blir, att en företagare
icke kan göra tillförlitliga kalkyler före driftens igångsättande. Det
kan ske först vid en senare, obestämd tidpunkt inom två år. Men i det praktiska
livet och i all ekonomisk företagsverksamhet är det absolut nödvändigt
att kunna fixera ett utgångsläge. Det är av vital betydelse för ett företags
hela framtida drift. Såsom nyss så tydligt har påvisats, gäller detta icke blott
frågor örn ökning av anslag för gruvdriften; efter cirka två år kan en företagare
ha fått kronan som delägare, och örn då gruvfogde skall utses på en
stämma, skall i händelse av lika röstetal lotten avgöra, varvid valet måhända
icke utfaller i enlighet med företagarens önskan. Detta kan icke vara till fördel,
i synnerhet som man ju får antaga, att företagaren är den aktiva parten,
under det att kronan är den passiva. Det är därför icke ägnat att förvåna, örn
resultatet blir ogynnsamt, då ju representanterna för kronan måste känna hela
tyngden av statsförvaltningens förmynderskap.

Med dessa ord har jag endast velat framhålla, att en ändring av 62 § i enlighet
med motionen hade varit synnerligen önskvärd och ändamålsenlig. Jagtror
också, att framtiden kommer att bekräfta riktigheten av min åsikt. Med
påvisande av denna svaghet i det föreliggande förslaget ber jag, herr talman,
att få instämma i det yrkande, som har framställts av den förste ärade talaren.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnades propositioner nr
263 och 265 blevo desamma på begäran bordlagda.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 297, av herr Wistrand i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
yrkesinspektionens organisation m. m.; och

nr 298, av herr Wistrand m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931
(nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Interpellation Herr Pettersson, Anton, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr tal om

snabbare man! Jag ber att få framställa följande interpellation.

Grande1™ Likaväl som valleda och ett slappnande intresse för politiken arbetar krafter
den officiella i händerna, som äro fientligt sinnade mot vår fria folkliga självstyrelse, så inralstatistUcen.
neh&T även vad som kan stimulera ett sunt intresse för allmänna angelägenheter
en styrka för vårt offentliga liv. Icke minst gäller detta i fråga örn valen, de
stora betydelsefulla kraftmätningarna varigenom väljarnas vilja kommer till uttryck
och impulser givas i fråga örn statsmakternas arbete. För att tillmötesgå
det under en valrörelse stegrade intresset för valets utgång, för valresultaten,
har alltsedan 1928 från myndigheternas sida gjorts vad som varit möjligt för
att underlätta att valresultaten raskt skola kunna komma till allmänhetens kännedom.
Därför påskyndas i görlig mån de preliminära röstsammanräkningarna
och därför söker man även att så snabbt som möjligt bringa dessa till offentlig
kännedom. Med radions hjälp utsändas resultaten av dessa sammanräkningar
under valnatten till lyssnande skaror och dagspressen fylles av valresultat och
resultatanalyser.

Men detta gäller endast de preliminära, mer eller mindre osäkra valresultaten.
De definitiva valsiffrorna bearbetas som bekant på ett förtjänstfullt sätt av
sakkunskapen och bringas till offentligheten som officiell statistik. Man kan
emellertid egentligen icke säga att vederbörande gjort sig någon synnerlig brådska
därmed. Sensationsintresset från tiden närmast omkring valdagen har ganska
grundligt hunnit svalna även när under normala förhållanden den offentliga
valstatistiken i november månad året efter vederbörande val utkommer av trycket.
Man kan heller icke bestrida att även ett på djupet gående sakligt intresse
lätt nog kan bli lidande av att den officella valstatistiken blir tillgänglig först
sedan så lång tid efter valet förflutit.

I fråga örn den statistiska bearbetningen av valsiffrorna från 1936 års andrakammarval
bär denna blivit ytterligare fördröjd, då ännu — över ett och ett
halvt år efter valet — valstatistiken icke finnes tillgänglig i tryck. Detta långa
dröjsmål förefaller ur åtskilliga synpunkter beklagligt. Därvid synes även
avseende böra fästas vid att det icke blott är av intresse att valstatistiken icke
onödigtvis fördröjes i förhållande till det val som avses. Även ur den synpunkten
synes det nu inträffade långa dröjsmålet beklagligt, att det politiska
intresset redan i icke obetydlig mån hunnit absorberas av det i höst förestående
valet och den snart stundande valstriden.

Man kan icke heller undgå att göra reflexionen, att den långsamhet, som
utmärker bearbetningen och offentliggörandet av valsiffrorna, ganska illa rimmar
med den forcerade brådska som kräves av valförrättare och sammanräknare.
Det synes önskvärt örn den fortsatta bearbetningen av det valstatistiska
siffermaterialet i någon mån kunde bringas i harmoni härmed. Som bekant visar
vår offentliga statistik en anmärkningsvärd expansiv tendens och de allt
flera och vidsträcktare arbetsuppgifterna ställa helt naturligt ökade krav på
dem som har att arbeta därmed. Men likaväl som man icke får låta nya uppgifter
fördröja fyllande av redan förefintliga, i synnerhet när de äro av så stort
intresse för det allmänna som i det här berörda fallet, likaså synes det berättigat,
att örn nya uppgifter upptagas till behandling, därvid tillses att vederbörande
administrativa organ beredas möjlighet att fylla rimliga anspråk. Kanske
skulle även i fråga örn bearbetning av statistiskt material av så påtagligt
allmänt intresse som när det gäller resultaten av andrakammar- och landstingsval
det önskemålet kunna anses värt att vinna beaktande, att sådan valstatistik
skulle kunna efter valet separat utgivas av trycket och sålunda snabbare göras
tillgängligt för allmänheten.

Under hänvisande till vad jag sålunda anfört utbeder jag mig kammarens

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Interpellation om snabbare offentliggörande av den officiella valstatistiken.

(Jörts.)

tillåtelse att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa

1) Har herr statsrådet sin -uppmärksamhet fästad vid det uppkomna dröjsmålet
med utgivande av den officiella statistiken angående 1936 ars andrakam 2)

Vilka åtgärder är herr statsrådet villigt att vidtaga^ för ernående av ett
snabbare offentliggörande av den officiella statistiken angående andrakammaroch
landstingsval?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 299, av herr Andrén m. fl., örn tillsättande av ett enskilt utskott för behandling
av frågor angående interpellationsinstitutets omdaning m. m.; samt
nr 300, av herr Johansson, Johan Bernhard, och herr Sjödahl, om införande
i första kammarens ordningsstadga av föreskrifter örn interpellationsinstitutets
kompletterande med ett frågeinstitut.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Kenun 8

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en den 10 april 1926 avslutad internationell konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn statsfartygs fri- och rättig heter,

m. m.; samt . . .. ■, ,

nr 150, i anledning av Kungl. Martts proposition örn godkännande av det
internationella avtalet den 13 maj 1936 angående enhetligt system tor utprickning
av farleder.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
149, att utskottets hemställan i utlåtande nr 3, saint, i fråga örn förslaget nr
150’ att utskottets hemställan i utlåtande nr 4 bifolles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överflyttande av
medel från jämtländska renbetesfjällens skogslund till Norrbottens lappiond,
nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas
tjänster vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas; nr

87, i anledning av remiss från andra kammaren av en motion;
nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avtal med
Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg
Oxelösund jämte motioner; samt . ..

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa stödåtgärder

inom malmkommunerna jämte två motioner;

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
at visst f. d. indelt manskap m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning i vissa
a j jY allmänna familjepensionsreglementet å befattningshavare, som avgått
med förtidspension före reglementets ikraftträdande;

nr. 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkningen av
pensions;! vdrag enligt militära tjänstepensionsreglementet för vissa icke-ordiliane
beiattningshavare vid försvarsväsendet;

n..nr 27’ 1 anledning: av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsförmåner
för vissa f. d. underofficerskorpraler vid flottan m. m.; samt

an=+"ii^’ 1 an j • mg..aT väckta motioner angående hos hushållningssällskapen
anställda vandnngsrattares avgangs- och pensionsålder; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation åt de
pnvatanstallda i arbetsdomstolen m. m.;

nr 30’ J. anJednmg av väckta motioner rörande avgiftsplikten enligt lagen
den 28 juni 1945 örn folkpensionering;

1q ar 1 anledning av väckt motion angående priviligierad inkomst enligt
lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering;

ar 32’1i aaledni0n» av väckta motioner örn utsträckt tillämpning av lagen den
& i juni 1927 angående uppsikt a vissa jordbruk;

1Q17 33, 1 anledn.inS av väckt motion örn ändring av 55 § i lagen den 12 maj
1917 örn expropriation; J

nr 34 i anledning av väckta motioner örn reglering av arbetstiden för affärsoch
kontorsanstallda m. m.; samt

nr 35, i anledning av väckta motioner örn rätt för konstsalonger att hålla öppet
a son- och helgdagar m. m. 1

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.01 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Onsdagen den 80 mars e. ni.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående 1 § i det av första lagutskottet i utlåtande Förslag tiU
nr 24 punkten A tillstyrkta förslaget till gruvlag. nwi''

Herr Schlyter: Herr talman! Sedan principerna för den kungl, propositionen
belysts från regeringsbänken, behöver jag endast i all korthet svara pa
några av de anmärkningar, som de föregående talarna riktat mot utskottsut låtandet.

. . ... ... .

Den förste talesmannen för utskottsminoriteten, herr Ewerlot, tog forst upp
frågan, på vilken teoretisk grund utskottsutlåtandet bygger. Han gjorde gällande,
att utskottet skulle ha genomfört en ändring av den teoretiska grundvalen
för propositionen, och han förmenade rent av, att majoriteten morn utskottet
och utskottsreservanterna stodo på samma teoretiska ståndpunkt. För min del
inser jag icke, att det föreligger någon skillnad mellan den kungl, propositionen
och utskottsutlåtandet i detta avseende. ...

Den ersättning, som utskottet på grund av den strmdlundska motionen föreslagit
skola utgå till jordägaren, innebär icke någon principiell avvikelse Iran
propositionens ståndpunkt. Herr Ewerlöf efterlyste emellertid besked tran utskottsmajoritetens
sida om den rättsliga grundvalen för dess förslag.

Jag ber att få svara på herr Ewerlöfs fråga genom att citera ett uttalande
av lagberedningen i dess förslag till jordabalk III. Detta förslag är underskrivet
av några av vår tids främsta jurister. Tre av dem äro inte längre i livet,
jag kan nämna deras namn: Ivar Afzelius, Gustaf Carlson och Iore Almen.
På*sid. 105 i denna tredje del av lagberedningens betänkande angående en ny
jordabalk heter det: »Den rättsliga makt jordäganderätten innebär sträcker sig
icke till ett ovillkorligt, endast av ägarens vilja begränsat herradöme över dess
föremål. Given som den är av rättsordningen, är denna makt underkastad den
begränsning rättsordningen kräver. En sådan begränsning i friheten att disponera
över landets jord kräves av hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna
bilda tillsammans det land, där folket skall leva sitt liv, och det kan
icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord, att det
helas väl äventyras.»

Detta citat utgör det svar, som jag för min del skulle vilja ge aven till herr
Hammarskjöld. Att jordägaren för närvarande har en jordägarandel, hindrar
icke lagstiftaren att av hänsyn till det allmännas väl förändra rättsreglerna
på detta område. Herr Ewerlöf tryckte i sin polemik mot utskottet starkt därpå,
att statens meddelägarskap icke erfordras för tillgodoseendet av de_ intressen,
som propositionen vill skydda. Reservanterna ha emellertid icke givit anvisning
på något alternativ, varigenom de sociala krav, som det här är fråga
örn, på ett bättre sätt skulle kunna tillgodoses än genom kronoandelens införande
i lagstiftningen. Herr Hammarskjöld redogjorde i detalj^ för dessa sociala
krav men lämnade, såvitt jag kunde uppfatta, icke heller någon anvisning pa
hur de skulle kunna tillgodoses på ett bättre sätt. Herr Ewerlöfs sats, att statens
meddelägarskap icke erfordvas för dessa intressens tillgodoseende, turnera -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

cles. av herr Hammarskjöld så, att statens delägarskap icke räcker till för de
sociala kravens uppfyllande. Herr Hammarskjöld anförde t. ex., att det fanns
sociala intressen att tillgodose även beträffande de redan existerande gruvorna,
och dessa krav skulle icke uppfyllas genom den kungl, propositionen. Men det
är väl dock bättre att för framtiden fa tillfälle att tillgodose dessa krav, även
örn nian hittills ofta har statt maktlös därvidlag. Och det förhållandet, att man
hittills har stått maktlös gentemot inmutarna, är väl blott ett skäl för att ändra
lagen sa, att man för framtiden kan tillgodose de sociala kraven beträffande
nya inmutningar.

Herr Hammarskjöld sade vidare, att kronans andel i olika avseenden icke
var något verksamt medel, och han uppehöll sig bl. a. utförligt vid påpekanden
av hurusom det ofta skulle komma att bero på lotten, om den ena eller
andra förvaltningsåtgärden komme att vidtagas. Eftersom kronan blott äger
hälften, medan inmutaren äger den andra hälften, skulle det enligt
herr Hammarskjöld i de fall, då de två intressena stodo mot varandra,
ofta bil lotten, som fick avgöra. Jag tror, att alla, som hörde
herr Hammarskjölds anförande på den punkten, uppfattade det så, som
det väl kanske också var avsett att fattas, nämligen såsom en kuriositet, en
lustig teoretisk spekulation. Att saken har någon som helst praktisk betydel i

bestrida, och i det avseendet behöver jag endast åberopa det

förhållandet, att kronan hittills har ägt hälften i de inmutningar, som gjorts
på kronojord, men att nian ännu aldrig hört talas örn att någon fråga beträffande
sådana inmutningar Ilar avgjorts med hjälp av lotten. Jordägaren
har ju för övrigt i flera århundraden haft en dylik hälftenandel utan att,
såvitt jag vet, något lottmngssystem har spelat några spratt vid förvaltningen
av de gruvor, som inmutats på privat jord.

Så framhöll herr Hammarskjöld, att det icke är så behagligt att lia delagarskap
med staten, och han åberopade ett ord av den store statsmannen
Axel Oxenstierna, att det icke är angenämt att äta körsbär med de rike.
Herr. Hammarskjöld klagade också över, att kronan skulle komma att beröva
inmutaren en del av den vinst, som han kunnat påräkna, örn han haft att
göra endast med jordägaren, d. v. s. örn han i stället för de rike, som Axel
Oxenstierna icke ville äta körsbär med, endast haft att göra med den fattige
jordägaren, som var ur stånd att hävda sina intressen gentemot de rika bolagen.

Nii visar erfarenheten, att det är ganska guterat att inmuta fyndigheter
pa kronojord, där staten alltså redan nu har en hälftenandel. Erfarenheten
visar också, att bolag, som gjort sådana inmutningar å kronojord haft god
vinst av sin näring, liksom också att staten bär haft fullgott tillfälle att med
utnyttjande av sin kronoandel bevaka de allmänna intressen, som kronoandel
enlighet nu föreliggande förslaget är avsedd att tillvarataga. Och var
star det skrivet, att det är ett allmänt intresse, att bolagen endast skola äta
körsbär med de fattige? Man kan också vända på Axel Oxenstiernas sats på
det sattet, att det icke varit så trevligt för jordägarna att äta körsbär med de
rika bolagen.

Både herr Hammarskjöld och herr Ewerlöf visade intresse för förbudet mot
inmutning på kronojord. _ I varje fall föreföll det mig, som om herr Ewerlöf
ansås, att detta förbud innebure ett lämpligt sätt att tillgodose statens privatekonomiska
intresse i gruvnäringen. Härpå vill jag endast svara, att såvitt
jag kunnat förstå, har lagstiftningen örn förbud mot inmutning på kronok*
i aV QrikS(Jagen och Kungl. Maj :t betraktats såsom rent provisorisk i avbidan
pa en ny gruvlagstiftning. Jag har aldrig hört talas om att ifråga -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

varande lag skulle lia tillkommit i det syfte, som herr Ewerlöf gjorde gällande.
_ o .

Reservanternas förste talesman riktade också en del anmärkningar mot utskottsbehandlingen,
när det gällde myndigheternas hörande i det föreliggande
ämnet. Det mycket ovanliga yrkandet i utskottet, att den kungl, propositionen
skulle för yttrande remitteras till visst ämbetsverk, avslogs, det kan
jag nämna här i kammaren, inom utskottet av en stor majoritet. Endast fyra
ledamöter röstade för en sådan remiss, två avstodo, och tio röstade för avslag.
Denna sida av saken har tillräckligt belysts av justitieministern i hans anförande
före middagspausen. Yrkandet att remittera motionen avslogs härefter
utan någon rösträkning i utskottet. Något behov av en sådan remiss kunde
jag inte heller anse vara för handen. Att gruvnäringen skulle kunna bära,
såsom det heter i 53 § i utskottets förslag, en avgäld av »en procent av värdet
av- alla de inmutningsbara mineral som inom utmalet brutits och uppfordrats»,
fann utskottet vara alldeles uppenbart. I det avseendet kunde utskottet
stödja sig på en bestämmelse i nu gällande gruvstadga, som varit i kraft ända
sedan år 1899. Det heter där i 17 § tredje stycket: »Å annan kronojord
skall inmutaren, där ej kronan begagnar sin jordägareandel, njuta jordägareandelen
tillgodo med förpliktelse att för varje kalenderår från och med året
efter utmålsläggnmgen — — — till kronan erlägga en avgäld motsvarande
sjuttiofemtedelen av värdet av alla de inmutningsbara ämnen, som under året
brutits och uppfordrats.» I samtliga de fall, då kronan såsom jordägare inte
funnit med sitt intresse förenligt att begagna sin jordägarandel, har alltså
under det nämnda lagrummets hela giltighetstid gällt, att inmutaren skall
till kronan-jordägaren betala en sjuttiofemtedel av de uppbrutna mineralierna,
d. v. s. precis lika mycket som föreslogs i den strindlundska motionen. När
denna regel har kunnat gälla beträffande inmutning å kronojord och beträffande
de minst bäriga gruvföretagen, måste man väl utan vidare undersökningar
kunna antaga, att det inte kan vara förenat med några olägenheter att
utsträcka regeln att gälla även beträffande den jordägarandel, som den enskilde
hittills har haft och som lian hädanefter icke kommer att begagna sig
av. Härtill kan emellertid läggas, att utskottet verkligen lät företaga en utredning
i frågan, som icke omnämndes av den förste ärade talaren i dag. I
kommerskollegium verkställdes en ingående undersökning av förvaltningen av
kronans utarrenderade jordägarandelar, och i utskottet utdelades en utförlig
tablå, som visade, att kronans andelar i ett stort antal fall varit utarrenderade
på villkor, att till kronan skulle inbetalas en viss andel av det uppbrutnas
värde, vilken var större än den sjuttiofemtedel, som hade föreslagits
i herr Strindlunds motion. Jag kan också vitsorda riktigheten av den förste
ärade talarens påpekande, att jag av egen maktfullkomlighet, utan uppdrag
av utskottet, bad utredningsmannen komma upp till utskottet elen sista dagen
vi handlade ärendet för att muntligen yttra sig örn huruvida han hade
några betänkligheter emot det förslag, som utskottet hade utarbetat.

Om jag får lov att anföra ännu ett skäl, som synes mig stödja antagandet,
att man inte behöver hysa några betänkligheter beträffande förslaget örn
skyldighet för inmutaren att utbetala en viss procent av det uppbrutnas värde
— denna procent sänktes för övrigt av utskottet ifrån en sjuttiofemtedel,
som motionsvis föreslagits, till en hundradedel — så vagar jag åberopa herrar
reservanters eget yrkande. Utskottet har föreslagit en avgäld av en procent
med en tidsbegränsning av tjugu år. Reservanterna ha funnit sig kunna föreslå
en sjuttiofemtedel utan någon tidsbegränsning. Vid sådant förhållande
förstår jag icke riktigt herr Roos, när han undrade, huruvida gruvnäringen

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

skulle vara i stånd att bära den ökade belastningen på näringen, då lian själv
varit med om att föreslå en större belastning än utskottet föreslagit.

Detaljdiskussionen angående de särskilda paragraferna i förslaget — den
siste ärade talaren före middagspausen uppehöll sig särskilt vid dem — torde
lämpligen få anstå till ett senare stadium av debatten.

Jag vill, herr talman, icke sluta dessa repliker utan att ha fått framföra
ett tack till reservanterna för det sätt, varpå de skött oppositionen inom utskottet,
och för det utomordentligt goda samarbetet vid utredningen av frågan
i ^utskottet. Trots fragans i viss man politiska karaktär förekom i utskottet,
såsom alltid, en saklig och gentlemannamässig behandling av ärendet, som det
var en fröjd att få deltaga i.

Herr Reuterskiöld; Herr talman! Det är tre punkter, varom meningarna,
såsom kammaren väl vet, äro delade. Det är frågan om rättsgrunden, det är
Hagan örn kronoandelens införande, och det är frågan örn jordägarandelens
avlösning.

Jag^hade, herr talman, icke tänkt säga någonting angående rättsgrunden,
men då utskottets ärade ordförande tog upp frågan och gjorde det på det sätt,
som skedde, anser jag mig böra och kunna säga ett pär ord även i det spörsmålet.

Jag tror, att det är att slå in öppna dörrar, när man, såsom utskottets ärade
ordförande gjorde, åberopar lagberedningen och söker hävda den satsen -— med
full rätt — att lagstiftaren kan begränsa äganderätten, jordäganderätten eller
annan äganderätt, efter omständigheterna. Det är en lagstiftarens sak, som
ingen människa vill bestrida. Men vad man med fog har bestritt är, att jordäganderätten
för närvarande icke skulle omfatta mineral. Det är utgångspunkten
för propositionen. Propositionen avser enligt egen uppgift icke en
ändring, av något bestående, utan den utgår ifrån — det felaktiga — påståendet
att jordägarandelen icke grundas på jordägarens rätt över sin mark, utan
är en gåva, given tills vidare av gruvlagstiftningen. Det är en viss skillnad
mellan att utgå ifrån en viss situation såsom given och att säga, som lagberedningen
gjorde, att man kan ändra en given situation på det sätt lagstiftaren vill.

Vad i övrigt rättsgrunden beträffar, är det departementscheferna själva, som
söht skapa ett underlag för sin framställning genom att hävda en viss uppfattning
rörande denna rättsgrund. Sedan den rättsgrunden genom motionerna
blivit totalt sönderskjuten, och sedan departementschefen själv icke synes lägga
någon större vikt vid denna fråga, saknar jag all anledning att vidare gå
in på den.

Den andra omtvistade punkten gäller spörsmålet örn kronoandelens införande.
Jag. tillåter mig att därvidlag endast göra ett par påpekanden. Kronoandelens
införande tycks ha ett dubbelt syfte, nämligen dels att tillgodose statens
privatekonomiska intressen och dels att vara ett medel för begagnandet av
statens höghetsrätt att reglera vissa förhållanden. Nu har jag mig icke bekant,
att utövningen av statens höghetsrätt på andra områden är på något sätt
beroende av att staten har privatekonomiskt intresse eller fått möjligheter att
tillgodogöra sig ett sådant. Snarare har jag den uppfattningen från våra affärsdrivande
verk och från våra halvstatliga monopolföretag, att där staten
har ett privatekonomiskt intresse, är det icke så säkert, att allmänintresset får
komma till. sin rätt. Jag tror snarare, att detta att engagera kronan i ett privatekonomiskt
företag med det privatekonomiska intresse, som kronoandelen
utgör, så långt ifrån innebär en garanti för att de allmänna intressena komma
att tillgodoses, att det snarare är motsatsen.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Det säges häremot — och den ärade ordföranden i utskottet var också inne
på den saken —• att någon annan väg icke har anvisats och att den nuvarande
gruvstadgan icke lyckats komma tillrätta med dessa allmänna intressens tillgodoseende.
Jag tillåter mig, herr talman, fråga, varför gruvstadgan på denna
punkt skulle ha kunnat vara tillfredsställande, då det är dess ofullkomlighet
på alla andra punkter, som föranlett hela förslagets framläggande. Varför
skulle man i fråga örn denna enda punkt anse, att det enda, som kan göras, är
det, som gruvstadgan har gjort, då man i övrigt går ifrån gruvstadgan och försöker
förändra den på grund av erfarenheten, att den icke är tillräcklig och
icke är god? Det tycks endast vara på den punkten, som nian icke kan finna
någon annan möjlighet än den, som den nuvarande gruvstadgan anvisar.

Jag har den uppfattningen, att örn staten vill, kan den åstadkomma de allmänna
intressenas tillgodoseende säkrare och bättre, om den samtidigt icke är
privatekonomiskt intresserad i saken.

Det har sagts från utskottets sida, att det är svårt att anpassa föreskrifterna
efter de växlande förhållandena. Ja, herr talman, så förhåller det sig
på alla områden, där staten begagnar sin höghetsmakt. Men det har aldrig
hänt, att staten avstått från att begagna sin höghetsmakt för dessa svårigheters
skull. Jag kan icke se annat än att den fortfarande både har möjlighet och
anledning att begagna sin höghetsrätt på det sättet.

Jag tror således icke, att jag behöver uppehålla mig längre vid frågan örn
kronoandelens införande. Från min synpunkt kommer den uteslutande att verka
till ett statligt privatekonomiskt intresses tillgodoseende. Jag kan därför
icke finna den motivering, som utskottet lämnat — propositionen skall jag icke
tala örn i detta fall — vara tillfredsställande, ty den bygger icke alls på det
privatekonomiska intresset, utan den bygger på antagandet av allmänintressets
tillgodoseende genom sagda andel — och därom torde jag nu ha sagt tillräckligt.
_ .

Däremot nödgas jag, herr talman, kanske litet utförligare uppehålla mig vid
den tredje punkten, nämligen frågan örn jordägarandelens avlösning.

Det var med ett visst intresse, som jag tog del av departementschefens anförande,
då han sade, att han från sina tit g ängs punkter kunde acceptera utskottets
förslag i denna del. Det är uppenbart, att ingen är närmare till att bedöma
vad man kan göra från sina egna utgångspunkter än man själv. Men
jag måste säga, att departementschefens uppfattning är ganska oförenlig med
utskottets. Konststycket att förena dem utfördes på. det sättet, att departemenschefen
med en axelryckning sade: »Örn nu utskottet vill ge en ytterligare
ersättning, så har jag ju ingenting att invända.» Men, herr talman, här är det
icke fråga örn en ytterligare ersättning, utan här är det fråga örn någonting
helt annat. Det gäller icke en ersättning för lidet intrång, skada eller dylikt.
Om man bortser ifrån motiveringen och håller sig till texten, heter det: »Jordägaren
vare berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en av gäld, motsvarande
en procent av värdet av alla de inmutning skara mineral som inom utmålet
brutits och uppfordrats.» Denna avgäld är uttrycket för att jordäganderrätten
omfattar även mineral. De ersättningar, som eljest utgå, äro
icke av denna art, och även om de i något fall på grund av ett förbiseende
av departementschefen skulle vara etet, få v: ändå säga, att dessa
andra ersättningar i stort sett äro av en helt annan natur. Den avgäld, som
det här är fråga örn, utgör en avlösning av en fortheslående rätt, som icke genom
den nu framlagda gruvlagen kommer att införas, utan som den nya lagen
utgår ifrån såsom redan existerande. Fasthåller man vid detta, måste man
finna, att utskottets utgångspunkt är en annan än departementschefens. Örn
då departementschefen från sina utgångspunkter kan acceptera utskottets för -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

slag, kan detta förhållande icke på något sätt förändra karaktären av det, som
utskottet föreslagit från sina utgångspunkter.

Nu har utskottets ärade ordförande sökt framhålla, att utgångspunkterna
äro gemensamma för propositionen och utskottet. Det är möjligt, att han har
rätt, när det gäller en del av majoriteten, men jag vågar påstå, att han icke
lär ha det i fråga^om hela majoriteten. Vad som här verkligen är utgångspunkten
och som både i motiveringen och i texten klart framhålles är, att jordäganderätten
omfattar även mineral. Och formuleringen av motiven må vara
aldrig så dubbelsidig, så är lagtexten i detta stycke klar.

När det gäller avlösningen av denna rätt, har utskottet framlagt sitt förslag.
Jag skall, herr talman, icke gå in på detta förslag eller på reservanternas
uppfattning därav. Jag tillåter mig endast att framställa några frågor
och göra några erinringar beträffande lagtexterna.

Jag kan icke förvänta, att departementschefen, som icke, åtminstone direkt,
varit med örn att utforma de nya bestämmelser, som utskottet här föreslagit,
skall kunna förklara dem, men jag antar, att utskottets ordförande så mycket
bättre kan göra det.

den nya 53 § heter det: »Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för
något år högre än till 5,000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt
tjugu år.» När jag läste texten, frågade jag mig själv: vad menas med
regelbunden brytning och vad menas med sammanlagt tjugu år? Örn vi gå till
70 §, finna vi där en bestämmelse, som säger: »Vid påbörjande av regelbunden
brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften för längre tid än två månader
samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras.» Jag
drar av dessa båda paragrafer den slutsatsen, att regelbunden brytning är en
sådan, som fortgår år efter år, men icke nied nödvändighet månad efter månad.
Då kan man få den förklaringen av uttrycket »under sammanlagt tjugu år»,
att därmed icke avses tjugu kalenderår, utan vad jag skulle kalla tjugu nyttiga
år, varvid man således endast räknar de månader, då gruvdriften är i gång.
Huruvida ^denna tolkning är riktig eller ej vet jag inte. Det finns, herr talman,
också en annan tolkning, och den är mig mycket mindre tilltalande, men
just därför är jag rädd för, att den kanske är riktigare. Låt oss antaga, att
en inmutning har skett, men gruvdriften sedan nedlägges och gruvrätten upphör!
Då får vederbörande inte längre någon ersättning, ty denna utgår ju
endast under den tid gruvdriften regelbundet fortsätter. Men så kommer någon
annan och inmutar området. Hur ställer det sig då? Skall jordägaren av den
nye inmutaren få denna avgäld i tjugu år, räknade från hans tillträde, eller
skall ordet »sammanlagt» innebära, att jordägaren får en avgäld i sammanlagt
tjugu år, innefattande både vad han fått av den förste inmutaren och vad han
får av den andre, möjligen med den tolkning, som jag såsom första alternativ
framlade, att det inte är fråga om kalenderår, utan vad jag kallat nyttiga år?
I det fallet, att han endast får avgäld för den återstående tiden, bör detta
sägas ifrån och icke överlämnas helt och hållet åt praxis.

Det förefaller mig, som örn texten i denna del ingalunda vore så väl skriven,
som man alltid förväntar att den skall vara i sådana lagförslag, som gå till
första lagutskottet. Det är ju alltid så, att på lagförslag från Kungl. Maj :t,
som äro avsedda för första lagutskottet, är större omsorg nedlagd än på lagförslag,
som gå till andra utskott, och första lagutskottet har, med fullt beaktande
därav, i allmänhet undvikit att självt skriva någon lagtext. Här har
emellertid detta måst ske. Vi ha ännu icke fått höra lagrådets yttrande över
den nya lagtexten, men det förefaller mig, som örn det här hade varit önskvärt
att få en annan lydelse.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Det är ytterligare en punkt i detta sammanhang, som jag skall tillåta mig
fästa uppmärksamheten på, nämligen 73 §, ehuru även reservanterna gått den
förbi. Men 73 § är inte så betydelselös, som man skulle tro. I min motion har
jag, herr talman, yrkat på dess strykande. Paragrafen lyder: »Den som utan
att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund bearbetar mineralfyndighet
av det slag varom i 1 § är sagt straffes med dagsböter.» Härmed
skall man jämföra den motivering, som utskottet har givit pa sid. 42, närmast
före klämmen. Det är en motivering, som ger och tar och tar och ger, och vad
som blir resultatet och behållningen av läsningen torde kanske bli omtvistligt.
För min del har jag läst motiveringen så — och herr ordföranden i utskottet
må upplysa, mig om, huruvida jag läst fel — att därest någon på annans mark
söker tillgodogöra sig en mineralfyndighet, utan att lia inmutat, gör han
åverkan och faller då under 24 kap. strafflagen. Örn ägaren själv tillgodogör
sig ett inmutningsbart mineral utan att ha inmutat det, kan han inte göra
någon åverkan, eftersom det är hans egen egendom. Det säger utskottet ganska
klart, och det torde väl ingen kunna bestrida. Han är således icke fallande
under 24 kap. strafflagen. Den främmande, som å annans mark tillgodogör sig
mineral, är emellertid enligt 73 § också underkastad dagsböter för att han utan
inmutning bearbetat mineralfyndighet. Jordägaren är visserligen icke straffskyldig
för åverkan, ty det kan han ju inte vara, men däremot är han straffskyldig
enligt denna paragraf. Men då komma vi till den punkt i motiveringen,
där det heter: »Med stadgandet i 73 § avses icke att kriminalisera det obehöriga,
mot jordäganderätten riktade förfarande, som föreligger när någon olovligen
bearbetar en mineralfyndighet å annans grund.» Här talas alltså bara om
den, som inte gör det på egen grund. Men örn det förhåller sig så, att man inte
har velat kriminalisera förfarandet för dessa, Ilar jag svårt att första, varför
man skulle kriminalisera det för jordägaren själv. Motsvarande bestämmelse
finns icke i gruvestadgan. _ „

Saken blir ytterligare komplicerad genom ett uttalande av utskottet pa
sid. 39, som redan den förste ärade talaren påvisade. Jag citerar det ännu
en gång, ty det är verkligen ett ganska egendomligt yttrande: »När det gäller
att bedöma, vilken ställning inom gruvlagstiftningen bör tillerkännas jordägaren,
synes emellertid avseende fa fästas därvid, att mineralen såsom beståndsdelar
av marken inrymmas i jordägarens ägovälde» — det är enligt min uppfattning
ett ganska klart uttryck för att äganderätten omfattar även mineralen

___»en omständighet som redan i och för sig giver jordägaren möjlighet att —

örn än i annan form än genom idkande av verklig gruvdrift — utnyttja den
substans vari mineralen ingå.» Ja, den substans i vilken mineralen ingå, är ju
marken och jorden. Den far han nyttja, men såvitt jag förstår, kan nyttjandet
av marken även komma att inbegripa mineralen, fastän icke i form av vanlig
gruvdrift. Om vi nu se detta i samband nied 73 §, tillåter jag mig fråga: var
går gränsen? En jordägare, som tillgodogör sig den »substans», vari mineralen
ingå. gör ingen åverkan på sin egendom och faller tydligen inte heller under
bestämmelsen örn dagsböter i 73 §. Det är ingen vanlig gruvdrift; han tillgodogör
sig »substansen», vari mineralen ingåj men icke i forin av verklig
gruvdrift. Det måste ju förutsättas, att detta verkligen kan inträffa, eftersom
utskottet betonar det och har satt det inom tankstreck. Når man redan sa
här i förväg har svårt att finna gränsen, undrar jag, örn det blir mycket
lättare, då bestämmelsen skall tillämpas i praktiken. Jag kan för min del icke
finna annat än att man här varit litet rädd för att säga, att jordägaren skall
straffas för att han begagnat den rätt han har till marken och dess mineral,
då det skett utan inmutning. Man har velat komma åt det prekära utnytt Första

kammarens protokoll 1038. Nr lik. b

82 Nr 24. Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. rn. (Forts.)

jande av mineral i jorden, som hittills förekommit, och det är möjligt, att man
kan komma fram på den vägen, men motiveringen på sid. 42 ger vid handen,
att det här allenast är fråga örn en ordningsföreskrift. Det heter där, att enligt
utskottets mening bör »var och en som bearbetar en inmutningsbar mineralfyndighet,
vara underkastad de bestämmelser om tillsyn över gruvdriften, som
lagförslaget innefattar och vilka föreskrivits av hänsyn till sådana allmänna
intressen som exempelvis arbetarskydd och malmhushållning. Då inmutningen
har en grundläggande betydelse för utövningen av nämnda tillsyn, anser utskottet
att ^straffpåföljd icke bör saknas för de fall varom här är fråga.» Ja,
jag har svart att läsa detta på annat sätt än att man här har skapat en ordningsföreskrift
ur det allmänna intressets synpunkt, som enligt utskottet icke
bättre kan tillvaratagas än genom att staten får en kronoandel av privaträttslig
karaktär. Det förefaller mig, som örn det riktigaste hade varit, att man utan
denna långa och invecklade motivering rent ut hade sagt, att vi vilja kriminalisera
jordägarens brukande av sin egen, i motivering och text erkända rätt till
mineral, då han gör det utan inmutning i form av ett gruvföretag. Jag kommer,
herr talman, att yrka avslag pa 73 § under alla förhållanden, då den synes
mig vara orimlig.

Men, herr talman, jag har länge tvekat, hur jag skulle göra beträffande den
punkt vi nu stå inför. Jag kan icke säga, att jag är tillfredsställd med hela
det förslag som föreligger, men jag måste å andra sidan erkänna, att det
förslag utskottet framlagt, från de utgångspunkter, som åtminstone en del av
utskottsledamöterna måste ha haft, och som jag måste anse ligga klart uttalade
i text och delvis klart i motivering, kommit ett gott stycke framför propositionen.
Och, herr talman, all erfarenhet visar ju därhän, att örn man förkastar
något, som inte är så bra för att få ett bättre, får man oftast ett sämre. Erfarenheterna
med avseende å dyrortsgrupperingen och lantarbetstidslagen ligga
ju ganska nära. Örn vi nu skulle förkasta detta lagförslag, som ändå är ur
jordägarsynpunkt acceptabelt, riskera vi, herr talman, att ett annat år få ett
gruvlagförslag i enlighet med den kungl, propositionen eller något ännu värre.
Detta gör, att jag icke kan yrka avslag på förslaget, och jag vill icke yrka
bifall, vadan jag på denna punkt icke har något yrkande, utan endast har velat
uttala mina betänkligheter.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag finner för min del de i Kungl. Maj:ts
proposition liksom även eljest utvecklade skälen för införande i lagstiftningen
av en kronans andel i mineralfyndigheter och borttagande helt och hållet av
jordägarens s. k. jordägareandel i dylika fyndigheter fullt motiverade, och
jag beklagar det återtåg, som utskottsmajoriteten bär gjort från denna sakligt
välgrundade position till en svag och otillfredsställande kompromisslinje.

Den svenska jordäganderätten, för vars historia jag icke är alldeles främmande,
har som känt under tidernas lopp undergått stora förändringar och
omvandlingar. Jag skall icke inga på detta omfattande ämne och icke heller
söka skifta skuggor och dagrar med avseende å den jordäganderätt, som utbildade
sig under tiden för de s. k. liberala idéernas genombrott vid mitten
av förra århundradet. Jag tillåter mig allenast den anmärkningen, att de
svenska jordbrukarnas under den gångna mansåldern gjorda kraftansträngningar
för att höja sin näring och förkovra den i såväl tekniskt som andra
avseenden säkerligen icke skulle ha visat samma lysande bild, örn icke jordbrukarna
under förra seklet befriats från många då på jorden vilande hindersamma
och tryckande, band och laster, och att således denna jordäganderätt
spelat en utomordentligt stor roll för det svenska jordbrukets utveckling och
alltjämt har en mycket stor och central betydelse. Detta hindrar ju icke, att

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

denna jordäganderätt, som även utskottets ärade ordförande genom hänvisning
till ett mycket auktoritativt citat erinrade om, nied hänsyn till betydande
samhällsintressen i vissa avseenden måst beskäras. Men det gäller i fortsättningen
att se till, att sådana inskränkningar i denna äganderätt allenast
företagas, när vitala och betydelsefulla samhällsintressen av större räckvidd

så fordra. . .

Med avseende återigen å jordägarens s. k. jordägareandel till mineraltyndigheter
under hans jord stå visserligen de rättslärde delade beträffande frågan
örn denna rätts tidigare natur och rättsutvecklingens gestaltning. Det
kan icke falla mig in att — såsom icke varande rättshistoriker — på detta
område göra något positivt uttalande. Det skulle likväl mycket förvåna mig,
örn den svenska jordägaren under tiden för den svenska yuvhanteringens
uppkomst och fortsatta utveckling, exempelvis under Vasatiden, ägde någon
dylik rätt, då, såsom alla känna till, kronans regalrätt under den sistnämnda
tidsperioden av vårt lands historia allmänt tillerkändes mycket stor betydelse
och ganska stor omfattning. I själva verket är det måhända så, att denna
jordägarens s. k. jordägareandel i mineralfyndigheter under. hans jord så
småningom vuxit fram i samband med utvecklingen av de liberala doktrinerna
på äganderättens område. En viss bekräftelse på denna menings riktighet
finner man också i det förhållandet, att den gruvstadga, som närmast
föregick 1884 års gruvstadga, var daterad 1855, alltså just vid den tid, då
dessa doktriner spelade den största rollen.

Det må emellertid med avseende å dessa äldre förhållanden förhålla sig
hur som helst. Så som det svenska samhället numera har utvecklat sig och
så som det numera är gestaltat, anser jag för min del, att samhället genom
staten bör träda in såsom meddelaktig i landets ifrågavarande, under såväl
fredstid som krigstid utomordentligt betydelsefulla naturrikedomarMan måste
komma ifrån den uppfattning, som varit förhärskande under någon mansålder
eller mera, att det här är uteslutande enskilda intressen, som skola
operera och dela de vinster som kunna komma i fråga. Jag behöver väl icke
erinra örn, att Sveriges mineraltillgångar utgöra ett av detta lands största
och viktigaste nationella tillgångar. Jag behöver väl icke heller erinra örn,
att dessa tillgångar vid åtskilliga tillfällen under gångna tider icke ha förvaltats
på det ur statsnyttans och det allmännas intresse lyckligaste sättet.
Jag behöver väl heller knappast erinra örn de tillfällen, då risker förelegat
för sådana värdefulla fyndigheters övergång i utländsk ägo, och jag behöver
väl slutligen icke erinra kammarens ärade socialdemokratiska ledamöter därom,
att deras gamla ideologi, alltsedan den tid. då denna politiska rörelse
framträdde, alltid har haft sådana naturrikedomars överförande i statens ägo
på sitt program. 1 varje fall är kronans inträde i egenskap av delägare i
sådana fyndigheter det minsta, som dessa ärade ledamöter av kammaren kunna
begära. I stället för att här följa denna uppfattning, som diametralt strider
mot den av herr Ewerlöf, den av herr Hammarskjöld och även i viss nian den
av herr Reuterskiöld utvecklade, har utskott smajoriteten frångått den kungl,
propositionen på just den punkt, där principerna brytas mot varandra, och
dessutom i sakligt avseende intagit en ståndpunkt, som är föga förenlig med
vad nutiden kräver på ett så viktigt område som detta.

Väl har det sagts av utskottets ärade ordförande, att det egentligen icke
förelåge någon principiell avvikelse eller skillnad mellan å ena sidan den kungl,
propositionen och å andra sidan utskottsbetänkandet. Men från en rad andra
håll har man sagt motsatsen, och skulle jag på denna punkt ha någon egen
mening, skulle den närmast vara herr Reuterskiölds, nämligen att utskottsmajoriteten
faktiskt har frångått den ideologiskt bärande linjen i proposi -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S e.

lil.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

In lonell och i stället accepterat jordägarens äganderättsanspråk på mineralfyndighet
under hans mark. Utskottsmajoritetens förslag är icke så alldeles
oskyldigt ur de synpunkter, jag här företräder, som utskottets ordförande
gjorde gällande. Det är ett medgivande i princip. Visserligen är det känt,
att man för att uppnå arbetsresultat mycket ofta måste kompromissa i svenska
riksdagen liksom i andra parlament, men det är måhända lämpligare att undvika
kompromiss i verkliga principfrågor, och här föreligger en sådan. Låt
mig härefter med några ord påpeka vilken betydelse det måste äga för vår
framtid att kunna göra ett såvitt möjligt definitivt slut på spekulationen i
svenska naturrikedomar. Den svenska jordäganderätten, vars centrala betydelse
för jordbrukets utveckling jag nyss framhöll, har å andra sidan haft
och har annu vissa skuggsidor, som avspegla sig vid den särskilt under högkonjunkturer
framträdande ofta ganska stora och mycket litet tilltalande spekulationen
i jord och skogar. Det är en angelägenhet av vikt för de svenska
statsmakterna och för alla dem, som vilja behålla bondens frihet och rådighet
över sin jord, att finna tjänliga medel till förebyggande i fortsättningen av
denna samhällsskadliga spekulation. Samma problem föreligger måhända i
förstärkt grad på det område, varom nu är tal. Det bör icke i framtiden få
förekomma, att inom Sveriges rikes gräns belägna fyndigheter av de omätliga
värden, som här kunna komma i fråga, bliva föremål för den affärsmässigt
betonade spekulation, som så ofta breder ut sig, då uteslutande enskilt
intresse är engagerat i en viss rörelse.

Jag kail alitsa varken ur rättshistonska eller från nutida synpunkter godkänna
den princip, som de ärade reservanterna givit uttryck åt, men jag kan
icke heller godkänna den kompromisslösning, som utskottsmajoriteten här har
föreslagit. . Detta sistnämnda även av en rad andra mera speciella skäl, som
lia berörts i förbigående av herr Reuterskiöld och andra och som jag i korthet
sammanfattar så, att rent lagtekniskt sett 53 § i utskottsförslaget är behäftad
med sa manga brister, att jag har svart att tänka mig den inskriven i en civillag
av verklig civillags natur. Jag skall icke upprepa herr Reuterskiölds fråga
rörande tolkningen av denna paragraf. Jag skall bara göra den reflexionen
at.t dea satta maximeringen av 5,000 kronor i en civillag, som avses skola
gälla årtionden framåt, är till sitt värde beroende av penningvärdet under
kommande årtionden, örn vilket man ingenting vet. Jag har alltid, även vid
tidigare tillfällen, stött mig på, att man i lagtexter av denna natur inskriver
penningbelopp, vilkas värde i framtiden man icke känner.

Jag slutar, herr talman, med det uttalandet, att det för mig står ganska
klart, att på ifrågavarande område — som alltså icke gäller den svenska
jordens ställning i äganderättsavseende, icke har avseende å den svenska
bonden vars trygghet skall bibehållas under tider som komma — utan bär
avseende å mineralfyndigheter liggande under ett fåtal jordägares mark, en
alldeles felaktig doktrin utvecklas av de ärade representanter, som fått sin
naturliga inställning till denna fråga genom att ha levat i ett tidsskede då
flen liberala uppfattningen spelat en så stor roll och haft så stor betydelse.
Jag* menar också, att malmfyndigheter under krigstider spela en mycket betydande
roll. Det kan komma tider, då det svenska näringslivet måste ställa
sig i det svenska nationella försvarets tjänst. Det kan vara klokt att se till.

. Pnmara värden, som ligga i våra svenska mineralförekomster, i fortsättningen
i största utsträckning förbehållas det allmänna, och det kan
vara viktigt nog att. göra detta redan i gruvlagstiftningen, oavsett att
det ar uppenbart, att i sådan händelse även andra och långt gående åtgärder
skola bil nödvändiga. Jag har mycket svårt att förstå min högt ärade och
avJiaflne bänkkamrat herr von Horns synpunkter, som han utvecklade före

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m. Nr 24. 83

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

middagspausen, då lian nied utgångspunkt från den nu föreliggande gruvlagstiftningen
ville sätta i fråga vår insikt om den nationella betydelsen av
sådana stora svenska företag som Asea, Gasaccumulator m. fl. Det har naturligtvis
icke någonting med denna sak att skaffa. Alla vilja vi slå värn
örn den lojala och stora svenska företagarverksamheten och alla önska vi
näringslivets blomstring. Detta är ett specialområde, som gäller naturrikedomarna,
och det ligger alldeles vid sidan därav.

Jag kommer, herr talman, att vid föredragningen av de punkter, som handla
om jordägarens s. k. jordägareandel, yrka bifall till den kungl, propositionen
oförändrad. Men eftersom diskussionen nu närmast rör sig örn den första
punkten i lagförslaget och jag har små eller inga utsikter att vinna bifall
till den kungl, propositionen — vilket jag annars tycker bort vara tämligen
lätt — kommer jag att vid förevarande 1 § yrka avslag men vill däri inlägga
en förhoppning, motsatt den av herr Reuterskiöld uttalade, nämligen förhoppningen
att återfå ärendet i ett förbättrat skick, det vill säga i likhet med
den kungl, propositionen och möjligen ytterligare något förbättrat ur samhällets
synpunkt.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag trodde, att jag fått en meningsfrände
i professor Wohlin, men hans slutliga yrkande var så svävande, att jag inte
kunde följa honom.

Jag står här för att försvara samma åsikter som jag försvarade i andra
kammaren år 1897 och som då vunno anslutning även från de liberala och konservativa
småbönderna, de liberala stadsrepresentanterna och Branting.

Jag har nu väckt en motion bland annat därom, att »den under spekulationens
och maskinkulturens epoker uppflammande striden örn äganderätten mellan
samhället, jordägaren och rovbrytning genom spekulanter, främst exportspekulanter
(inmutningsrätt) avblåses i lagstiftningen och samhället åter förklaras
ensamt vara ägare till dessa jordens dolda och ännu ej exploaterade
mineralrikedomar av omätlig betydelse för folket och vår stolta förädlingsindustri».
Ett yrkande med andra ord, som synes ej intressera denna generation.
Detta var åter riksdagens övervägande uppfattning vid sekelskiftet.

Då gällde det ju att förekomma olyckan av att de bekanta stora malnibergen
råkat bli inmutade av enskilda. Men genom kamrarnas stora majoriteter
den gången -— ty då hade vi också på vår sida de patriarkaliskt konservativa
i första kammaren ■— genom denna samstämmiga uppryckning åstadkoms,
att järnvägen skulle byggas av staten och inte av enskilda. Därmed fick staten
i sin hand möjligheter att också tilltvinga sig hälften av aktiestocken, som
den nu har, under beklagande av att staten inte överhuvud taget fått tillfälle
att bliva ägare av det hela.

Med en sådan utgångspunkt, att striden emellan samhället, jordägaren och
rovbrytningen hos spekulanter skall vara den avgörande frågan, har jag således
yrkat att samhället nu skall förklaras ensamt vara ägare till dessa skatter.
Detta tyckes vara Wohlins uppfattning också, men när han sedan kom till
sina yrkanden brusto en del av kammarens ledamöter ut i skratt och försvunno
ut i korridorerna, där de hörde hemma, ty jag vet ju, att vår generation inte
intresserar sig för att nu gå till grunden med problemet.

Med 1897 års ståndpunkt ligger i rak och klar linje nära till hands, att denna
samhällets konstitutiva äganderätt förklaras kunna utnyttjas dels till malmbrytning
i egen regi och dels till brytningens utarrendering enligt ett koncessionssystem,
vilket vi i andra kammaren också kämpat för i början av seklet,
ibland med framgång i andra kammaren och alltid med stora minoriteter,
som fylkade sig kring detsamma.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Nu har ju också den kungl, propositionen försökt avlyfta jordägarens äganderätt
till uppdagad malmfyndighet. Men den har på samma gång gjort honnör
för denna äganderätt genom att låta jordägaren få en royalty, som det heter,
en avgäld av behållningen på malmbrytningen. Det är ett sammelsurium
i själva verket, som åstadkommits av försöket att samla olika meningar, som
inte överensstämma, ett resultat, som inte skulle gillats av första eller andra
kammaren år 1897.

Yad är nu »jordägarens rätt» för spektakel? Här talas örn rättsforskningen
och vetenskapens uppfattning. Här är det inte plats för någon vetenskap,
utan här är det »Guds lag», som avgör vad som är det rätta. Jag erinrar örn
de ord professor Agardh i Lund på sin tid utslungade i anledning av den stora
plundringen av kronans jordbruksjord, malmer och vattenfall. Tilltaget grundar
sig, sade han, »på en av dessa allmänna satser, med vilka man så ofta bedrager
folken, när de enskilda kunna vinna på deras antagande».

I detta fall luras således bönderna att tro, att det är någon slags gudomlig
äganderätt, som skulle gå förlorad för dem. Det förhåller sig på det sättet,
att det här är fråga om okända naturrikedomar, som ingen bonde vet av.
Ridare bli ju inte bönderna delaktiga av detta, utan endast de större jordägarna.
Det är endast för deni det kan löna sig att vara ägare till sådana fyndigheter
och de utgöra ett fåtal. Det stora flertalet bönder, vare sig de äro
stora eller små, kunna inte (leiler antagas lia malmfyndigheter på sina ägor.
Och örn detta händelsevis inträffar någonstans, är ju fyndigheten inte någonting,
som kan anses tillhöra dem. Det bleve en så kallad arbetsfri inkomst i
högsta grad. Därför har man i olika perioder och i skilda länder varit på det
klara med, att malmerna böra tillhöra samhället, d. v. s. alla invånare. Och
alla invånare, herr talman, det är väl också en makt i världen, som bör kunna
göra sig hörd.

I motionen har nu slagits vakt örn den enskilde jordägarens rätt. Front mot
varje försök att »taga ifrån bönderna deras rättmätiga ägodelar!» De flesta
bönder lia inga skatter under sin jord, och de andra äro ytterligt få. Och dessutom
lia de ej betalt något för sådana fyndigheter, utan dessa komma såsom
från himmelen. Och då skall det anses såsom en högre rätt. Det är en sådan
där allmän sats, nied vilken vi lura oss själva och folket.

Men vad blir följden för den stora massan av bönderna i landet genom att
denna proposition fråntar dem åtminstone med ena handen en äganderätt, som
sällan eller aldrig får någon praktisk betydelse? De bli genom inmutarens rätt
att faktiskt tillägna sig äganderätten till största delen kuggade på fördelarna
av de stora inkomster, som skulle tillfalla alla medborgare, om malmfyndigheterna
bleve statens egendom. Och nu försöka bondemotionärerna i blindo
båda upp massor av bönder till att bli grundlurade. Ni vilja för några få
godsägares lika obefintliga både rätt och möjligheter locka de andra att avsäga
sig delaktigheten i de stora vinningar, som här komma att välla fram ur jordens
sköte i tidernas längd.

Jag för min del frammanade 1897 Gustav Vasas spökelse. Han var i alla
fall en sådan där gestalt, som kunde göra just vad som behövdes för landet
utan att behöva hålla på ett helt liv och bråka med att medla mellan stridiga
intressen. Han insåg, att här gällde det en statens självklara egendom. Och
därför menade jag då i andra kammaren, att Gustav Vasa, om han fortfarande
härskat, skulle ha sagt ungefär följande: »Nej pass, I gode herrar och bolagsmän!
Detta är kronans regale. Alla dessa stora rikedomar, som I icke haven
skapat, äro svenska statens tillhörighet. Och viljen I icke åtnöjas därmed, så
skall jag gärna lösa ut alla de jämförelsevis små kostnader I haft och lägga
ränta därtill. Viljen I fortfarande driva rörelsen, skall jag begagna mig av

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Eder insikt och Edert initiativ och rikeligen belöna Eder därför. Men alla
dessa överskjutande miljoner, som med tiden bliva miljarder,, skola samtjock
synnerligen rulla in i svenska folkets skattkammare.» Det är just denna ståndpunkt,
som återkommer i min motion detta år sedan så många år förflutit, och
jag anser fortfarande, att den är riktig.

Så förhåller det sig med bondeäganderätten i denna sak. Massor av bönder
bli lurade på sin andel i rikedomarna. Men det har ju regeringen i sitt förslag
sökt i stort sett förekomma genom att avlyfta jordägarnas andel i gruvorna,
som de för övrigt inte ha kunnat tillgodogöra sig, och de Engö ju inte mer än
hälften. Vore det deras äganderätt, skulle de väl lia det hela. Allting bältar
.således i motionerna i kamrarna från bondehåll.

Fyndigheterna räddas dock inte åt folket genom det förslag, som nu i stället
har framförts av regeringen, nämligen att låta inmutorna, spekulationen och
exportrovbrytningen i stället överta den faktiska äganderätten. Inmutningsrätten
skall bibehållas. Det säges i propositionen, att anledningen därtill är,
som det också heter på sidan 36 i utskottsbetänkande!, den »vikt man vill tillerkänna
den av enskilda bedrivna malmletningen». »Då koncessionssy.sterne t
icke medgiver upptäckaren en ovillkorlig rätt att bearbeta den funna mineraltillgången»
— d. v. s. att den skänkes honom med äganderätt —- »kan detta system
uppenbarligen icke i samma grad som den fria inmutningsrätten uppmuntra
till eftersökande av nya fyndigheter.» Så faller koncessionssystemet
i betydelse för inmutningssystemet. »Utskottet anser», säger det nämligen i
anslutning till propositionens tankegång, »att en så fullständig kännedom som
möjligt örn vilka mineraltillgångar vårt land inrymmer är ett beaktansvärt
samhällsintresse och att en sådan kännedom — långt ifrån att behöva åtföljas
av ett oekonomiskt förslösande av dessa tillgångar — fastmera utgör en viktig
förutsättning såväl för en på längre sikt bedriven planmässig malmhushållning
som för en rationell inriktning av utvecklingen inom. kommunikationsväsen
och näringsliv i övrigt.» Dessa två premisser hänga inte ihop. Pa
grund av sakens natur och alla erfarenheter, som också Wohlin talade ^om,
leder inmutningsrätten till tämligen fri rovspekulation. Det gäller att få en
kapitalplacering, som ger högre avkastning än man nu i regel får på andra
kapitalplaceringar, därför kommer ock att begäras mer och mer ökad export.

I detta fall föreslår regeringen kompromissvis, att staten i jordägarens ställe
tiller kännes rätt att till hälften deltaga i företaget. Därmed skulle staten få
ett övertag. Vad har staten för ett övertag, när man skänker bort själva den
robusta äganderätten till spekulanterna, rovbrytarna, exploatörerna? De kunde
smidigt kontrolleras, örn staten fått klar äganderätt till det hela. med befogenhet
att genom ett koncessionssystein utarrendera sin fyndighet till enskilda
företagare, men inte genom att man i stället genom ett bundet inmutningssystem
överlåter åt inmutare att väsentligen praktiskt taget efter behag och
sedan i riksdag och annorstädes genom sina representanter uttränga alla andra
medborgares rätt till malmfyndigheterna.

Nu må ock framhållas, att jag bär helt och hållet befinner mig i överensstämmelse
med det socialdemokratiska arbetarpartiets program. I punkt
14 av detta program står nämligen: »T samhällets ägo överföras alla för en
planmässig folkhushållnings genomförande erforderliga naturrikedomar.» Det
är gruvorna, det är vattenfallen och det är de stora skogarna, men framför allt
nu gruvorna.

Den föreliggande propositionen betecknar i stället ett steg tillhaka, iy
bär lyckades vi liberaler vid sekelskiftet i förbund med konservativa i första
kammaren och de ansatser till socialdemokrati, som lunnes i andra kammaren,
genomföra, att åtminstone de ofantliga marker, som kronan ägde uppe i de

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

tre nordligaste länen,^ där erfarenheten allt iner oell mer visar, att de stora
oupptäckta malmtillgångarna finnas, skulle tillhöra kronan och så kallad inmutning
vara förbjuden, där ej Konungen annorlunda bestämde. Nu sade visserligen
justitieministern, att en undersökning har visat, att 60 sådana inmutmngsansökningar
ha förekommit och att av dem aila utom tre ha bifallits.
Konungen kan ju emellertid avslå, och det är möjligt, att för dessa 57 inmutningar
anförts särskilda skäl, så att de voro undantagsfall och att ingen vågat
begära sådan rätt utan att ha sådana skäl på hand. I annat fall hade kanske
flera hundra inmutningar tagits där uppe.

Men i varje händelse, örn staten helt och hållet avhänder sig inmutningsrätten
nu, kommer man på samma gång att få fri inmutningsrätt. Staten har
då inte möjlighet att säga nej på samma sätt som när den är ägare till hela
malmfyndigheterna. Och någon rätt för staten att genom vanlig utarrendering
Ikoncession) få förfoga över sin egendom ha de enskilda intressena lyckats
förmena staten även i riksdagen.

Den kronoandel, med vilken nu vinkas, kan bli ett magert surrogat. Staten
kan ej stå till hands att plötsligt och utan riksdagens hörande inlåta sig
i gruvdrift, varhelst en enskild inmutare anmäler sig. Och i förslaget är det
även sörjt för att inmutaren, ej staten bestämmer omfattningen och takten i
brytningen.

Det kan väl inte heller vara nyttigt för det arma Norrland, vars rikedomar
nu igen skola exploateras av stora bolag, att inte få i tillräcklig grad statens
skyddande hand över sina anspråk på delaktighet i dessa.

Nu har propositionen som sagt — i stället för att bevara vad som uppnåtts
enligt det socialdemokratiska programmet — föreslagit, att det som sålunda
överförts i samhällets ägo skall föras tillbaka till exploatörernas ägo i landets
tre nordligaste län. Det kunde ju inte liberalerna och socialdemokraterna och
högermännen vid sekelskiftet vara med om. Jag ser deras vålnader inför mig
och huru förvånade de skulle bli, örn de sutta inför denna församling och dess
likgiltighet för de åsikter, som sekelskiftet kom med till svenska folket.

Jag har således, herr talman, gjort flera yrkanden, och det lönar sig inte
att här gå igenom skälen för dem alla. Jag har utförligt utvecklat skälen i
min motion, och i handlingarna från 1897 och tiderna däromkring finnes inskrivet
vad riksdagens stora majoriteter då enade sig om för att slå vakt örn
statens, d. v. s. alla medborgares rätt till dessa naturrikedomar.

Jag får således, herr talman, yrka avslag å den kungliga propositionen på
de skäl jag har anfört i förhoppning, att den måtte komma tillbaka med ett
mera renhårigt, klart, enkelt och begripligt program för lösandet av gruvproblemet.

Särskilt måste man ju vara rädd, när Schlyter i propositionen talar örn hur
viktigt det är att vi så fort som möjligt få reda på alla mineralfyndigheter
som finnas för att då kunna inrätta oss efter den upptäckten. Det man får
reda på redan nu genom spekulanters upptäckter kommer det upptäckta att
försvinna snabbt och staten är som sagt förbjuden att genom vanlig utarrendering
_ (koncession) framträda som den verkliga ägaren. Staten får ju enligt
propositionen icke ens på sin egen mark tillgodogöra sig mineralfyndigheter
annat än genom konkurrens i inmutning. Dessa upptäckter gå icke minst till
att subvenera Frankrikes, Englands, Tysklands med flera makters krigsberedskap.
Vi svenskar borde väl åtminstone kunna ha i vår hand att förfara
sakteligen och varsamt med dessa svenska folkets med tiden utdöende naturrikedomar.

Man talar örn, att det inte finns någon utsikt, att man skall uppnå det
lyckliga tillstånd, som herr Schlyter uppmålar, därvid han tar till hjälp ex -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

perter från Bolidens gruvbolag och låter deras skäl sida efter sida dominera
utredningen, under det att andra skäl inte alls förekomma, allra minst naturligtvis
det socialdemokratiska programmet, som ock var liberalernas oell många
konservativas program vid sekelskiftet.

Ja, statsrådet Sköld skakar leende på huvudet. Du är ju också föregångsmannen
i vår tid för tvivlet på lämpligheten att staten behåller sina jordegendomar
och söker återvinna åt folket vad gått förlorat genom de stora
plundringarna här och annorstädes av statens jordegendom.

Vi lyckades också få koncessionstvång föreskrivet med upplåtelse endast
på viss tid i sänder för anläggning av kraftledningar på andras mark. och
även där var det motioner av mig som segrade. Vid två tillfällen 1900 och
1902 antogo vi det, i andra kammaren emot första kammaren och regeringen,
men i andra omgången kapitulerade till sist första kammaren. Andra kammaren
beslöt då 30 år och första kammaren 50 år. Besluten sammanjämkades
till 40 år. Nu har jag upptäckt, dagen efter sista motionsdagen, att ett litet
bidrag till plundring av det allmännas rätt även i detta fall till förmån för
storindustrien har kommit fram i en proposition även i år. Jag har således
inte hunnit motionera i saken. Nu har man utsträckt tiden till eventuellt 60
år, för att låta staten sakna inflytande så lång tid som möjligt även över dessa
naturrikedomar, om vilka det i partiprogrammet står, att de skola överföras
i samhällets ägo.

Jag yrkar således, herr talman, avslag på propositionen i väntan på bättre
tider. Jag vet ju, att sådant har avgjorts av de mäktige och att det nu företrädesvis
bedrives boskapsskötsel med oss. I den gamla tiden motiverade en
jämtlänning sin individuella mening med de orden: »Jag står här i bondens
storstövlar.»

Och så kommer jag framför allt, herr talman, att yrka avslag på förslaget
att kronans arvedel i de tre nordligaste länen, vilken vi fatt bevarad genom
besluten vid sekelskiftet, nu utkastas som ett lystmäte åt inmutares rovbrytningar.
Jag har svårt att kalla detta statsmakternas beslut annat än en skandal.

Herr Andersson, Verner: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende och dessutom tillhör den befolkningsgrupp, nämligen
jordägarna, kring vilken de politiska spekulationerna i denna fråga i särskild
grad synas lia kretsat, skall jag be att i allra största korthet få anföra ett par
synpunkter på det föreliggande spörsmålet.

Det har i pressdiskussionen liksom också här i riksdagen gjorts gällande,. att
även med den utformning, som lagen har fått i utskottet, skulle den enskilda
äganderätten ha trätts för nära, i detta fall den rätt, som jordägaren har till
de mineraltillgångar, som kunna finnas i hans jord. Jag har litet svårt att
förstå, hur man kan komma fram till denna ståndpunkt. Örn man i varje fall
anlägger praktiska och på erfarenhet grundade synpunkter, skulle man i stället
komma fram till den motsatta åsikten. Enligt den gamla lagen hade jordägaren
en teoretisk rätt att jämsides med inmutaren inträda som hälftendelägare
i gruvföretag. Det var naturligtvis i mycket hög grad en teoretisk rätt,
ty erfarenheten visar, att han i mycket få fall kunde använda denna rätt, och
detta av helt förklarliga skäl. Jordägaren förfogade ju inte över de kapitaltillgångar,
och möjligheter, som krävdes för att inträda i ett sa riskfyllt företag,
som gruvdriften obestridligen är.

I utskottsförslaget har jordägaren tillerkänts en årlig avgäld, som utgår
med en viss procent på värdet av de brutna mineraltillgångarna, och därmed
har enligt mitt förmenande denne jordägare givits ett skydd av en reell innebörd,
som han tidigare saknat. Det har förut i denna debatt från synnerligen

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

auktoritativt håll framhållits, att i och nied att man beviljar jordägaren denna
rätt, har man också erkänt hans rätt till mineraltillgångarna i jorden.

rSTu ha reservanterna i utskottet efterlyst de skäl, som skulle kunna åberopas
för att denna ersättning till jordägaren, som i motionen av herr Strindlund
m. fl. hade upptagits till en sjuttiofemtedel, har sänkts till en hundradedel
samt begränsats med avseende på tiden. Jag känner mig ganska förvånad över
reservanternas ståndpunkt i det avseendet, ty vid utskottets behandling av
frågan var det ju,särskilt från deras sida man framhöll just dessa synpunkter,
att det finnes många gruvföretag, som inte äro så särdeles lukrativa. Det
finns många mineraltillgång-ar, som stå på gränsen till brytvärdighet, och för
dessa företag kan denna pålaga bli ganska kännbar. Att nu intaga denna
ståndpunkt förefaller mig egendomligt. Det tjänar måhända något ändamål,
men i så fall har det inte med gruvlagen att skaffa.

Från reservanternas sida har även framhållits olägenheterna för en inmutare
av att stadias inför utsikten att få staten som delägare i företaget. Jag
undrar, örn mån inte överdriver dessa olägenheter. Det kan väl också ha sina
fördelar att ha en så stabil kompanjon, som staten onekligen är. Jag tror, att
det skulle kunna åberopas exempel från Norrlandsgruvfälten, där under tider
som ha gått .staten har trätt emellan med betydande kapitalinvesteringar i svåra
konjunkturlägen.

Då det, i den mån jag kan bedöma föreliggande ärende, förefaller mig, som
örn lagförslaget skulle vara acceptabelt och väl avvägt, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! För mig liksom för så många andra lan det

egendomligaste i denna situation varit, att en regering, där det sitter
representanter för jordbrukarnas speciella parti, har kunnat gå in för en
lagstiftning, som tar Jbort jordäganderätten i fråga örn malmtillgångarna och
ävenledes, att framstående representanter för samma parti sedermera gått in
för att genom ett förslag örn ett visst vederlag camouflera detta uppgivande
av jordäganderätten. Det förefaller mig, som örn den psykologiska förklaringen
härtill i mycket hög grad vore just den, som herr Lindhagen vidrörde,
nämligen att det föreligger en ganska allmän känsla ute bland Sveriges bönder,
att denna sak så föga berör dem. Det är så ytterst få av Sveriges jordegendomar,
tror man, där man kan vänta sig malmförekomster, att saken inte
kan lia så stor betydelse. Jag tror, att när man på det sättet låter de praktiska
betänkligheterna överväga de synnerligen starka principiella betänkligheterna,
så har man inte tagit hänsyn till en sak, som icke får förbises i detta
sammanhang ehuru deri för närvarande ej kan överblickas. Jag syftar på den
mycket starka utveckling av tekniken, som för närvarande fortgår och som
gör, att nian kanske inom ett eller annat tiotal år har att räkna med en ekonomisk
utvinning av mineral ur sådana naturtillgångar, varur man för närvarande
ej har möjlighet att ernå en sådan. Jag tänker på, låt oss säga, ett sådant
ämne som aluminium, som för närvarande utvinnes ur ett ämne, som heter
bauxit, vilket, som man, enligt vad jag tror, företrädesvis bryter i Frankrike,
men man kan mycket väl tänka sig, att man inom en ganska överblickbar
tid kan tillgodogöra sig vanliga lerförekomster för utvinning av aluminium.
Redan en så,dan sak visar, att den principiella frågan i själva verket har en
annan praktisk aspekt än man möjligen för ögonblicket föreställer sig, och jag
menar för min del, att de, som nu med glatt hjärta gå att offra denna jordäganderätt,
antagligen i framtiden komma att finna, att här har man tagit ett
steg, som man mycket gärna skulle vilja ha ogjort.

Den s. k. kompromissen kan jag för min del ej betrakta som en kompromiss.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m. Nr 24. 91

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Den är ett slags förslag till uppgörelse mellan tre parter, där man lägger liela
belastningen på en av parterna oell de övriga komma överens örn fördelningen
på hans bekostnad. Den part, som på det viset får bli, inte tertius gaddens,
utan den tredje betalande, det är den hantering, örn vilken justitieministern
1936 skrev: »Bergsbruket har i vårt land sedan gammalt varit av alldeles utomordentlig
betydelse för samhällsekonomien. Den avkastning våra mineraltillgångar
lämnat under tidernas lopp Ilar i och för sig varit betydande. Deri
utgör emellertid icke den enda och kanske icke ens den viktigaste mätaren på
bergsbrukets samhälleliga värde. Bergsbruket kan med fog betecknas såsom
en vägröjare för det ekonomiska framåtskridandet. Det har föranlett kolonisation
av stora områden och har på många sätt bidragit till jordbrukets förkovran.
Det har åt skogarna givit ett ökat värde och från början framtvingat
en mera rationell skogshushållning. Det har lagt grunden till viktiga industrier
och har, direkt eller indirekt, skapat arbetstillfällen för en avsevärd del
av landets befolkning.»

Vad innebär nu i själva verket denna kompromiss? Jo, för bergsbrukets och
bergshanteringens del innebär den uteslutande ett läggande av sten på börda.
Hanteringen får en belastning, som blir större än vad den skulle bli enligt
Kungl. Maj:ts proposition, och statens delägarskap -— i och för sig mycket
ovälkommet — kommer att ytterligare utökas med ett deltagande i en avgift
till jordägaren utan att staten på något sätt ger upp något av sina anspråk på
jordäganderätten. När näringens representanter känna sig så olustiga vid tanken
på ett delägarskap med staten, så vågar jag säga, att det i mycket hög
grad beror på, att man har en känsla av att statens delägarskap kommer att
skötas icke endast efter ekonomiska utan till icke oväsentlig del även efter politiska
synpunkter. Det har ju här i riksdagen ingalunda saknats förespråkare
för den uppfattningen, att våra mineraltillgångar skola utnyttjas mer
eller mindre i politiskt syfte, och i den man som man utökar statens direkta
delägarskap i gruvhanteringen, utökar man naturligtvis också statens möjligheter
att följa sådana tankegångar i sitt delägarskap i bergsbruket. På det
viset kommer — någonting av det mest förkastliga, som man kan tänka, sig
en allt större dosis av politik in i affärslivet och, likaså — vad som icke är
mycket mindre förkastligt -— det kommer också en stor dosis av affärsliv in
i politiken. Jag tror, att man bör vara mycket betänksam , mot dessa tendenser,
gentemot vilken betänksamhet man enligt min mening ej Ilar anledning att
åberopa statens nuvarande delägarskap i vissa gruvor.

När så härtill kommer, att förslaget innebär, att staten skall gå in som delägare
på ett sätt, som aldrig skulle anses vara gentlemannamässigt, örn det
gällde enskilda personer emellan, så ökas otvivelaktigt betänkligheterna. Paragraf
47, enligt vilken staten kan sitta helt och hållet och vänta på utvecklingen
och låta den andra medparten, inmutaren, taga alla risker och göra alla
utgifter i obekantskap örn huruvida staten träder in som medpart eller ej, är
en konstruktion, som, örn den gällde inom det enskilda affärslivet och enskilda
affärsmän emellan, absolut ej skulle anses vara fair play. Oo;h jag vågar säga.
att den konstruktionen för statens deltagande är staten ovårdig.

Ja, jag har, herr talman, intet mer att tillägga i saken. Jag skall be att
få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr Ewerlöf m. fl.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Trots att debatten i denna fråga nu har

pågått i åtskilliga timmar, förefaller det mig. som örn den i väsentliga hänseenden
alltjämt utmärker sig för en viss oklarhet. Att jag för min del finner
det, beror delvis därpå, att mitt inledningsanförande hölls utan att justitieministern
var närvarande och att följaktligen hans första anförande rimligen

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

inte kunde komma att utgöra ett svar på vad jag där hade anfört. I klarhetens
intresse skulle jag därför vilja ånyo i korthet rekapitulera den syn på saken,
som jag har tillåtit mig giva uttryck åt.

Frågan har en teoretisk sida och en praktisk sida. Det föreföll mig, som
om justitieministern ville helt eller i varje fall väsentligen bagatellisera den
teoretiska sidan. Det förvånar mig inte minst därför, att han borde lia större
förutsättningar än någon annan i denna sal att verkligen intressera sig för elen
frågan, såsom varande en framstående representant för den rättshistoriska
vetenskapen. Och den rättshistoriska vetenskapen har ju sin utomordentliga
betydelse inom juridiken just därför, att den klarlägger rättsbegreppens utveckling
under tiderna. Men här ha vi fått höra, att den frågan har egentligen
inte någon betydelse för denna saks bedömande, och till stöd för detta åberopade
justitieministern två citat ur lagrådets yttrande, där lagrådet på ett
ställe säger, att med allt det intresse, som de här meningsbrytningarna kunna
ha, är detta inte avgörande för den lagstiftningsfråga, som här ligger före.
Och så åberopade justitieministern litet längre fram en sats, där lagrådet säger,
att »frågan ma. såsom departementschefen yttrat, bedömas ur synpunkten
av allmänt gagn». Jag kan ej fria mig för att finna detta sätt att citera något
fördomsfritt, då justitieministern underlät att citera den mening’, som kommer
omedelbart efter den jag här sist andreg. Där heter det: »Vid ett sådant bedömande
måste dock på övertygande sätt vara ådagalagt, att verkliga och betydande
samhällsintressen med nödvändighet kräva att äganderätten får vika
och att det ökade statliga inflytande på landets gruvrörelse, vilket väl bör betraktas
såsom det här föreliggande huvudsakliga syftemålet, icke kan vinnas
utan tillitande av en dylik lagstiftningsåtgärd.» Således, därest den teoretiska
sidan av saken ger anledning till ett konstaterande av att här verkligen
föreligger en äganderätt för jordägaren, då bör det enligt lagrådets mening
vara med nödvändighet ådagalagt, att man ej kan tillgodose de allmänna intressena
pa annat sätt än genom att taga denna äganderätt i anspråk. Kan
sa<^ana förhållanden säga, att den teoretiska frågan saknar betydelse.
Örn det vore så, att saken ej på något sätt vore prejudicerad av den historiska
utvecklingen, utan vi nu hade fria händer att bedöma denna fråga uteslutande
ur lämplighetssynpunkt, ja, då förstår jag naturligtvis de olika åsikter,
som här kunna göra sig gällande, nämligen att man å ena sidan tycker, att
det är lämpligt att staten träder in, och att man a andra sidan säger, att det
aro lämpligare att lita till den enskilda företagsamheten. Men om det nu är
fråga om en bestående äganderätt, då kan man ej bedöma saken bara med hänsyn
till lämpligheten i detta speciella fall, utan då gäller det för den, som anser
kronan böra inträda i jordägarens rätt, att prestera skäl, som visa, att man inte
Iean lösa denna fråga på ett ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt med
mindre än att jordägaren får vika för kronan.

. ar Ja8T inte på det klara med — efter den diskussion, som här är förd —
vilken ståndpunkt som justitieministern efter accepterande av utskottsförslaget
verkligen intar i den teoretiska frågan. Det råder tydligen delade meningar
även om huru utskottets ställning skall uppfattas, huruvida utskottet erkänner
en jordäganderätt till mineralierna, eller huruvida utskottet går på propositionens
linje, att en sadan äganderätt icke existerar. Man kan ju möjligen
fråga sig, om det är politikern eller vetenskapsmannen som står bakom justitieministerns
ställningstagande. Jag är närmast böjd att tro, att det är vetenskapsmannen.
ty att det skulle vara politikern har jag svårt att föreställa mig
med hänsyn till vad som har inträffat i detta ärende.

f a^a händelser vöre det önskvärt att få klarhet på denna punkt, så att vi
för framtiden veta, på vilken teoretisk grund det förslag, som nu behandlas,

Onsdagen den 30 mars 1938 e. ni.

Nr 24.

Förslår/ till gruvlag rn. m. (Forts.)

skall anses stå. Om jag således för min del klart deklarerar, att jag har den
uppfattningen av det historiska sammanhanget, att här består en rätt för jordägaren,
låt vara inskränkt av inmutningsrätten, så följer också därav, på sätt
lagrådet framhållit, att jag måste kräva bevisning för nödvändigheten av att
tillgodose det allmänna intresset genom att låta kronan träda in som delägare
i gruvföretagen, och det är denna bevisning, som jag icke anser vara fullgjord.
Jag frågar mig, örn vi verkligen ha kommit därhän, att det skulle anses förenligt
med borgerlig åskådning, att man inte kan förlika de allmänna och de
enskilda intressena med avseende å landets näringsliv med mindre än att man
låter staten träda in som meddelägare i varje särskilt företag.

I den mån som jag själv är en vän av klara linjer vill jag erkänna, att jag
utomordentligt väl förstår, att denna proposition kunnat utarbetas av en socialdemokratisk
regering på föredragning av en socialdemokratisk justitieminister,
ty det är ju uppenbart, att här föreligger den klara gränslinjen mellan en borgerlig
och en socialdemokratisk uppfattning, att man från borgerlig utgångspunkt
håller på det enskilda initiativet och den privata företagsamheten såsom
det väsentliga när det gäller folkhushållningens bästa, under det att man
på socialdemokratisk sida i detta fall har en annan uppfattning. Men när denna
kungl, proposition kommer fram på riksdagens bord på föredragning av en
borgerlig justitieminister, då frågar jag mig: hur långt lia vi kommit i detta
land i fråga örn uppluckring av den borgerliga åskådningen?

Jag vill i detta sammanhang säga till herr Wohlin, att jag måste i klarhetens
intresse respektera den förklaring, som han här givit och, som ju icke lämnade
något som helst rum för tvekan om vart han syftade. Uttalandet har ju sitt
stora intresse såsom kommande från en man, som haft tillfälle att pröva värdet
av olika åskådningar.

Min anmärkning mot underlåtenheten att remittera förslaget, förklarade sig
justitieministern icke kunna godtaga, och såsom stöd härför framhöll justitieministern,
att han ej vare sig i andra kammaren eller här hade hört någon synpunkt
framföras, som inte redan berörts i de nu 10 år gamla yttrandena. Ja,
vad bevisar detta?

Jo. det bevisar, att vi lekmän, som haft att bedöma denna fråga i lagutskottet.
inte ha haft tillgång till annat material än dessa gamla yttranden och ha
följaktligen måst röra oss inom ramen för vad som i dessa yttranden blivit
framfört, men vi lia samtidigt känt behov av att Ira tillgång även till ett material,
som skulle belyst den utveckling, som under de sista 10 åren ägt rum. Det
är så långt ifrån ett bevis för att ett remitterande varit obehövligt, att jag skulle
vilja säga, att det snarast bevisar motsatsen. Jag tillät mig också i mitt första
anförande att särskilt framhålla kommerskollegii inställning 1927 då kollegium
ansåg, att det vore nödvändigt med en utredning örn statens möjligheter
att överhuvud taget behärska den tilltänkta uppgiften, innan man skred till en
sådan lagstiftning som den nu ifrågasatta. Detta är nu borteskamoterat. Det
säges, att man skall lagstifta först, och så blir det tids nog att göra denna utredning
i efterhand. Det tycker jag är ett kraftigt skäl för att i varje fall
kommerskollegii yttrande borde lia inhämtats. Jag har fått påskrivet för det
opassande i att jag såsom nykomling inom utskottet yrkade på dessa remisser.
Jag har fått lära mig, att det är mycket ovanligt, att man i utskott begär remiss
på en kungl, proposition. Men då är att märka, att min huvudinvändning
är den, att departements förslaget inte på sin tid ut remitterades, innan det gjordes
till en kungl, proposition. När nu inte detta hade skett gjorde jag ett sista
förtvivlat försök att i utskottet få den komplettering, som jag ansåg vara nödvändig.

Således finner jag det vara önskvärt, att det verkligen blir klart utsagt, hur

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

utskottsmajoritetsförslaget skall uppfattas, om det verkligen är så, att här gå
två olika meningar under en hatt, så att vissa inom utskottsmajoriteten få anses
stå på den kungl, propositionens grund och vissa andra — nämligen då närmast
bondeförbundets medlemmar inom utskottet — få anses stå på en annan
grund, som innebär ett erkännande av jordägarens rätt.

Både justitieministern och första lagutskottets ordförande ha gjort gällande
att vi reservanter skulle lia stannat utan att kunna fullgöra vår bevisbörda i
fråga örn möjligheterna att lösa det föreliggande spörsmålet på ett annat sätt
än vad Kungl. Maj :t föreslagit. Det är så långt ifrån fallet, att jag i mitt inledningsanförande
punkt för punkt gick igenom de olika krav, som ansetts
förestava behovet av en kontroll från det allmännas sida, och även visat upp,
att i de sakkunnigeutlåtanden, som finnas från 1927, det upprepade gånger
framhållits ■— inte minst från kommerskollegii sida — att samtliga dessa krav
kunna lämpligen och på ett ändamålsenligare sätt tillgodoses genom lagstiftning
utanför gruvlagens ram. Det är ju uppenbart, att vi reservanter ej haft
möjlighet att utarbeta dessa lagförslag för att visa, hur de skulle se ut, utan
vi lia utgått från, att det skulle bli den nya uppgiften för Kungl. Maj :t, därest
riksdagen i dag beslutar att vända sig till Kungl. Majit med skrivelse om utarbetande
av förslag till ny gruvlag.

Jag vill ytterligare, medan jag har ordet, till utskottets ordförande säga, att
han själv lämnat det bästa beviset för på hur pass lösliga grunder den här avgälden
har kommit till, då han såsom enda skäl till att man kunde införa en
sådan avgäld, anförde att vi redan i nuvarande gruvlags § 17 ha ett stadgande,
som säger att om kronan ej vill begagna sig av sin jordägareandel, så skall det
i stället utgå en avgäld till kronan motsvarande 1/75. Men, mina herrar, vilken
skillnad! Denna */7ä, som är stadgad i § 17 i gruvlagen, utgör ju en ersättning
till kronan för dess jordägareandel, och inmutaren blir genom att betala denna
1/75 ensam herre på täppan, under det att den avgäld, som nu föreslås, ju skall
erläggas av gruvföretaget till jordägaren trots det att kronan i form av kronoandel
lagt beslag på halva företaget. Det är således en extra belastning ovanpå
kronoandelen, som ej på något som helst sätt kail jämföras med den Vts, som nu
utgår såsom ersättning, därför att inmutaren får taga hand även örn jordägarehälften.
När vi av utskottets ordförande få detta anfört såsom en betryggande
garanti för att utskottet har haft tillräcklig tillgång på sakkunskap för att
kunna bedöma, att denna avgäld inte skall innebära någon olägenhet, då förstår
man det befogade i vår anmärkning om att vi inte ha haft ett tillräckligt
underlag för ett riktigt bedömande av denna fråga.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren

berörde ånyo frågan örn remisserna i detta ärende. Jag förvånar mig verkligen
över, att han gjorde det efter den utförliga framställning i saken, som jag
gav på förmiddagen, varvid jag också bland annat omnämnde, att kort före
remissen till lagrådet eller kanske sedan remissen ägt rum — jag kommer inte
ihåg vilketdera — inkom järnkontoret med en P. M., vilken överlämnades till
lagrådet och var tillgänglig under dess behandling av ärendet. Således, den
sammanslutning, som i alldeles särskild grad företräder de intressen, för vilka
den ärade talaren här gjorde sig till tolk, har yttrat sig genom ett färskt utlåtande,
och att det utlåtandet ej gått talaren spårlöst förbi, har hans anförande
här burit vittnesbörd örn.

Jag beklagar mycket, att jag ej var i tillfälle att från dess början höra den
ärade talarens första anförande här i kammaren. Jag var tvungen att följa
slutspurten i debatten i andra kammaren. Jag kom emellertid in hit under anförandet,
och jag försökte att i mitt yttrande beröra de problem, som, såvitt jag

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

kunde förstå, hade varit föremål för talarens uppmärksamhet. Men i fråga örn
oss båda tyckes det ha rått ett alldeles motsatt förhållande. Den ärade talaren
var sedan närvarande, när jag höll mitt anförande. Men jag måtte ha saknat
förmåga att uttrycka mig på ett för honom begripligt sätt, ty de frågor,
som han nu har stiillt till mig, har jag besvarat i mitt förra anförande. Jag skall
emellertid, örn kammaren anser det vara tillåtligt, eftersom tiden icke är så
långt framskriden, upprepa vad jag då sade och göra det i en något utförligare
form.

Den ställning, som jag i propositionen har intagit till detta instituts rättshistoria
är den, att jag har påpekat, att frågan örn jordägarandelen sedan gammalt
upptagits uti gruvlagstiftningen och icke i jordabalken, och jag säger därefter,
att denna rättstekniska anordning har sedan bibehållits och är oförändrad ännu
i dag. Det är hela den hänvisning, som jag gör till rättshistorien, sålunda
en rent formell hänvisning. Vid det reformförslag, som jag har framlagt, har
jag däremot utgått från den nu gällande rätten, och jag har, som den ärade
talaren kan se i propositionen på sid. 232 och följande, ställt mig på den ståndpunkten,
att jordägaren givetvis har en rätt enligt nu gällande rättsordning.
Örn den saken äro vi väl alla ense. Men vad som ur teoretisk synpunkt diskuteras,
det är, örn denna jordägarens rätt ingår i själva jordäganderätten eller
örn det är en rätt, som står vid sidan av jordägarens rätt. Jag för min del ansluter
mig till den åsikten, att det är en rätt, som står vid sidan av jordäganderätten.
Jag tillät mig i förmiddags säga, att det är en rätt, som jordägaren uppbär
på samma sätt, som han uppbär en servitutsrätt. Jag har anfört skäl här
i propositionen, som visa, att denna rätt inte lyder samma rättsregler, som gälla
för jordäganderätten såsom sådan. Det tyckes vara mycket svårt för den ärade
talaren att överhuvud taget förstå denna distinktion, men det borde väl ändå
inte vara så obegripligt för en så framstående jurist, som den ärade talaren är.
Saken förefaller mig vara ganska enkel. Men det är naturligtvis en rent teoretisk
fråga. Inte kan det väl vara någon anledning till en djupgående söndring
vid behandlingen av detta ärende, örn man ställer sig på den ena eller andra
ståndpunkten i fråga örn jordägarandelens rättsliga natur, när man å ömse sidor
erkänner, att här är fråga örn en rätt, som tillkommer jordägaren enligt nu
gällande lag.

Sedan utvecklade jag i mitt anförande i förmiddags, att när det är fråga örn
en sådan här rätt, som enligt gällande rättsordning tillerkännes en medborgare
i hans näringsutövning, så uppstår den frågan, när man ändrar lagstiftningen,
i vad män en rättsändring, som medför en inskränkning i vederbörandes försörjningsmöjligheter,
föranleder en ersättning från staten eller ej. Här föreligger
naturligtvis ett rent billighetsbedömande, för det första i fråga därom, huruvida
en ersättning skall utgå, och för det andra i fråga örn storleken av denna
ersättning. Det Ilar uppkommit olika meningar under detta ärendes handläggning
rörande storleken av denna ersättning. Så vitt jag förstår, bottnar detta
ej alls uti någon principiell skillnad, utan det bottnar endast i ett olika bedömande
av vad som skulle vara billigt. Jag för min del har ingenting emot att
ansluta mig till det mera långtgående förslag, som har framförts av utskottsmajoriteten.
Det har jag ju förut förklarat.

Vad slutligen beträffar den synpunkt, som den ärade talaren nu framförde,
nämligen att därest man gör en ändring, som ändrar en medborgares näringsförhållanden,
skall man lia sakliga skill för att göra det, så är jag naturligtvis
alldeles ense med den ärade talaren härom. Därom kan man använda lagrådets
formulering eller någon annan förut använd formulering. Sådana finnas, ty
denna fråga har varit uppe till diskussion här i riksdagen så många gånger
förut — vilket den ärade talaren ej har upplevat, men som vi andra, som varit

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. in.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

med litet längre här i riksdagen, väl veta. Vi lia ju reglerat en massa levnadsförhållanden
för olika människor, och vi ha diskuterat, huruvida det icke fanns
tvingande skäl för att vidtaga den ena eller den andra inskränkningen. Men
när jag föreslagit den lagändring, som propositionen innehåller, beror det naturligtvis
därpå, att jag för min del ansett, att det fanns fullgoda skäl för att framställa
detta förslag. Jag förstår inte, att det kan vara något intresse för den
ärade talaren att anhålla, att jag nu skulle förklara det, ty den ärade talaren
borde väl utan någon uttrycklig förklaring av mig i kväll förstå, att jag anser,
att tillräckliga skäl föreligga, eftersom jag framlagt denna proposition. Men
då den ärade talaren önskade en förklaring, har den ärade talaren nu fått den,
och jag hoppas, att den är så tydligt angiven, att den tillfredsställer även hans
uppdrivna anspråk på formuleringsskicklighet.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag ämnar icke ingå på den teoretiska
frågan, huruvida denna lagstiftning ur vissa principiella synpunkter
kan anses vådlig eller ej, utan jag skall i stället vilja lägga några rent praktiska
synpunkter på spörsmålet, huruvida en lagstiftning sådan som den föreliggande
är nödvändig eller huruvida den kan ur vissa synpunkter anses
skadlig.

Det har ju redan i den föregående debatten erkänts, att gruvnäringen intager
en särställning, att den arbetar under förhållanden, som göra, att man
väl för denna näring kan tänka sig regler, som icke tillämpas för andra näringar.
Den omständigheten, att den arbetar med en till kvantiteten begränsad
fyndighet, som förr eller senare utbrytes, kommer ju att medföra speciella
problem icke minst av social natur. Kring gruvan uppstår ett samhälle, folk
bosätter sig där, man har arbete, folk äger fastigheter i samhället, kommunerna
upptaga lån för att bygga skolor och ålderdomshem, och det är således
ett stort allmänt intresse, att en sådan fyndighet brytes på ett sådant
sätt att de sociala intressena tillgodoses och att man alltså inte i otid skapar
arbetslöshet eller ekonomiskt sammanbrott för samhället i fråga. Dessa allmänna
synpunkter kunna komma att stå i strid med gruvägarens intresse av
att hastigt tillgodogöra sig en profit, och den konflikten måste lösas. Att
sådana konflikter i verkligheten uppkomma, kan jag inte underlåta att här
belysa med ett exempel, som ligger ganska nära i tiden.

Vi veta att i början av detta årtionde huvudinflytandet i Bolidenföretaget
hade kommit på en viss hand, som önskade genomföra en snabb utbrytning av
fyndigheten med hänsyn till möjligheten att få en fördelaktig kurs för dessa
värdepapper på Londonbörsen. Därför att jag vid den tiden var riksbanksfullmäktig
vet jag, hurusom den då sittande frisinnade regeringen var ytterligt
bekymrad över den fara, som på det sättet växte upp kring Boliden, och
jag vet, att man sökte finna utvägar för att förhindra detta men icke fann
någon sådan. Den faran avvärjdes emellertid den gången genom en av oss
alla känd katastrof, som inträffade, men denna katastrof medförde, å andra
sidan, att, när det år 1932 hade tillkommit en socialdemokratisk regering,
i vilken jag var medlem, faran var stor för att i detta gruvföretag skulle komma
in utländska intressen till en omfattning som inte kunde vara tillrådlig.
Och vi strävade den gången efter att finna något medel för att trygga det sociala
läget kring detta företag. Det lyckades den regeringen att pressa fram
en liten fond på 3 miljoner kronor, som nu ligger såsom garanti för samhället
däruppe. Men på vad sätt pressade vi fram denna fond? Jo, helt enkelt
därför att det var fråga örn en guldgruva och därför att det sedan kristiden
gäller särskilda regler för handeln med guld. Regeringen kunde därigenom

Oasdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

få vissa påtryckningsmedel — jag säger det öppet, men vi veta ju alla hur
läget var och är — och vi veta ju också alla, att vi inte ha någon lagstiftning,
med vilken vi nu kunna hindra sådana olyckor, som den gången hotade.

Nu förmenar regeringen, att man för framtiden, för nyuppkommande gruvsamhällen,
kan skapa en allmän trygghet, örn det förevarande lagförslaget
genomföres.

Det har anmärkts mot detta lagförslag, att lagen bara kommer att gälla
för gruvindustrien, och icke ens för hela denna industri utan bara för nytillkommande
gruvföretag, och att den således icke vore fullständig. Allt detta
är sant. Men varför skulle man låta det bästa vara fiende till det goda?
Om man kan, låt vara inom ett begränsat område, nå ett önskvärt syftemål,
bör man väl gripa tillfället därtill.

Nu säger man här: »Ja, men detta syftemål kan vinnas på annat sätt», och
det kan det naturligtvis. Jag skall inte begära av herr Ewerlöf, att han presenterar
ett förslag till den nödiga lagstiftningen för att vinna detta syfte
på annat sätt, utan han må endast behöva säga, att han har den meningen, att
det kan ske. Men då böra också vi få lov att lia vår mening örn att vi här
lia en möjlighet att, låt vara inom ett begränsat område, nå ett ur allmän
synpunkt önskvärt resultat, och det bör då också vara oss tillåtet att försöka
genomföra detta förslag. Man invänder då, att det skulle ske på bekostnad
av gruvintresset, gruvnäringen, att nian därmed skulle tillfoga gruvnäringen
skador. Jag å min sida bestrider att så blir fallet, och jag vill åberopa erfarenheten
som stöd för denna min mening.

Herr Wistrand säger: »Det är inte fair play, att staten låter inmutaren
lägga ned kostnader, utan att inmutaren vet, örn staten sedan vill deltaga.»
Herr Wistrand! Har det hittills varit fair play att jordägaren låtit inmutaren
lägga ned pengar, utan att inmutaren vetat, örn jordägaren velat använda sin
nuvarande jordägareandel? Är det fair play? Det är antagligen inte fair
play enligt herr Wistrands mening, men ändå arbetar hans parti för att bibehålla
en sådan ordning, som redan finnes. Herr Wistrand riktigt klagade
över att staten här skulle tvinga inmutarna att inlåta sig i vidlyftiga äventyr
och lägga ned stora summor, som sedan skulle vara riskabelt placerade. Men,
herr Wistrand, staten begär inte, att inmutaren ger sig in i äventyr. Den
som inte vill, får låta bli. Staten inmutar själv genom sin geologiska undersökning,
och skulle det inte finnas enskilda, som vilja taga dessa risker, få
väl i herrans namn staten försöka skapa de ökade möjligheter som behövas
för att det skall bli en tillräckligt stor inmutningsverksamhet. Jag menar,
att när herr Wistrand säger, att faran med denna lagstiftning skulle vara,
att affärslivet komme in i politiken, kan jag tyvärr inte dölja, att jag fick
den uppfattningen, att affärslivet nog kommit in i politiken ganska bra med
herr Wistrands anförande, ty hans argument beträffande skadorna kunna icke
vara av någon vägande betydelse.

Låt mig nu först fråga en sak: kommer denna lagstiftning verkligen att
orsaka att enskilda draga sig för att prospektera och göra inmutningar?

Det var en representant för järnindustrien, som i dag i andra kammaren
säde sin erfarenhet vara, att man nu inte inmutar på kronans mark, örn man
kan inmuta på enskild mark. Men i nästa andedrag sade talaren, att när inmutningsförbudet
tages bort från kronans mark i de tre nordligaste länen, är
det alldeles klart, att det kommer att bli en mycket livlig inmutningsverksamhet
där. Detta verkar ju som en motsägelse, men det är naturligtvis inte
någon motsägelse utan ett uttalande, grundat på praktisk erfarenhet. Om ett
företag eller en person, som vill söka malm, kan göra detta hos en liten jord Första

kammarens protokoll toss. Nr 24. 7

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

ägare, där lian Ilar utsikt att för en spottstyver kunna förskaffa sig även
jordägareandelen och bli ensam herre på täppan och således själv få all fördel
av företaget, gör han naturligtvis detta, och det är klart, att han försöker
plocka pengar, där det finns mest med pengar att hämta. Men örn man
inte kan inmuta någonstans utan att inmutningen-medför rätt för kronan till
hälften-andel, är det lika påtagligt, att man kommer att fortsätta att prospektera
och att man kommer att driva inmutning i alldeles tillräcklig omfattning.
Örn denna uppfattning tror jag inte någon tvekan kan råda. Det Ilar
ju inmutats åtskilliga betydelsefulla fyndigheter på kronomark i de tre nordligaste
länen ehuruväl efter tillstånd av Kungl. Majit, och erfarenheten har
icke visat, att det skulle finnas någon avoghet från de prospekterande företagens
sida mot att skapa inmutningar.

Erfarenheten säger oss alltså nu, att den lagstiftning, som det här är fråga
om, inte kan komma att medföra någon avmattning i inmutningsverksamheten.
Kommer då statens tunga hand att förhindra exploaterandet av sålunda
inmutade gruvfyndigheter?

Ja, vad säger oss erfarenheten därom? Vi veta alla, att det sista företag,
som har kommit till stånd här i Sverige, är Laver, där Boliden nu uppfört
ett stort samhälle, lagt ned mycket pengar och börjat driva gruvverksamhet.
Vem har jordägarandelen där, vem har hälften-andelen där? Jo, det är staten,
som har den, och man har kunnat komma överens med staten därom. I
tionde huvudtiteln finns det i år ett förslag örn att staten och Bolidenbolaget
skola med hälften vardera gå in för ett omfattande undersökningsarbete beträffande
Rackejaurefältet. Det har gått för staten och bolaget att komma
överens örn att gemensamt utnyttja denna fyndighet.

Alltså, vi kunna med exempel från det praktiska livet visa, att erfarenheten
talar emot alla de farhågor, som man här har fört fram örn att den
föreslagna lagstiftningen skulle hindra uppblomstringen av vår gruvindustri.

Jag skulle vilja tillägga några ord med anledning av herr Lindhagens anförande
och i anslutning till den av herr Branting avgivna reservationen. Det
föreliggande förslaget innebär, som alla väl känna till, att staten skulle häva
sitt förbud mot inmutning på kronans mark i de tre nordligaste länen. Det
är klart, att man kan ha olika mening örn detta. Man kan ha den uppfattningen,
att det är bäst, att fyndigheterna ligga oupptäckta och att det är
farligt ur utrikespolitisk synpunkt, att man får reda på var de finnas. Har
man den uppfattningen, att det är bra att ha dessa fyndigheter som en reserv
för framtida behov, kan man ju också ha den meningen, att det kan vara
oriktigt att påskynda och uppmuntra en prospekteringsverksamhet däruppe
i Norrland. Men å andra sidan kan man ju lia en annan mening, den meningen,
att det är till landets fördel, att vi få reda på vilka naturtillgångar vi
ha — och det finns ju dock säkerligen inom landet oupptäckta naturfyndigheter
av sådant slag, att vi för närvarande inte alls kunna tillgodose vårt eget
behov utan nya fyndigheter. Dessutom är det självklart, att man kan ha den
meningen, och den hysa vi inom regeringen, att om man kan finna fyndigheter,
som leda till en verksamhet, som ger arbete, inkomst och uppblomstring
åt de landsändar, där fyndigheten är belägen, kunna vi inte säga nej till att
detta arbete igångsattes.

Vi stå inom regeringen på den ståndpunkten, att det är nyttigt, örn man
kan få. fram i dagen vad som finns av naturfyndigheter för att därav draga
de, nödiga slutsatserna rörande nödvändigheten att skapa en ny verksamhet.
Då kan man naturligtvis fråga: är det nödvändigt att för detta ändamål
släppa in det enskilda intresset på inmutningsmarknaden däruppe? Nej, det

Onsdagen den 30 mars 1938 e. lii.

Nr 24.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

är naturligtvis inte alls nödvändigt. Jag har förut nämnt, att vi ju inmuta
fyndigheter genom statens geologiska undersökning, och det är givet, att
denna skulle kunna byggas ut i nödig omfattning för att få en önskvärd
inmutningsverksamhet i gång. Men å andra sidan är det ju så, att vi äro
mer eller mindre konservativa inom de svenska statsmakterna så att man,
örn man bygger ut den geologiska undersökningen, kan få en fast, permanent
institution; den kan bli stor och dyrbar, och det kan bli mycket svårt
att smidigt anpassa den efter de växlande behoven och konjunkturerna. Det
kan därför sägas vara god affär för samhället att vid sidan örn den statliga
inmutningsverksamheten släppa in det enskilda initiativet för att snarast möjligt
kunna få vetskap örn vilka naturfyndigheter vi lia att räkna med i vårt
land. Då kan man naturligtvis säga: »På det sättet tager man bort statens
kontrollerande hand!» vilken jag, som jag förut sagt, önskar skall finnas, men
då svarar jag, att man ändå i grund och botten inte gör det, örn det föreliggande
lagförslaget antages, eftersom staten då skall få sin kronoandel och
därigenom får alldeles tillräckligt stort inflytande för att vara med om att
avgöra, när och hur dessa fyndigheter skola brukas och vilka villkor som
skola uppställas därför. Följaktligen kan jag inte se, att det finns något
allmänt intresse, som talar emot att man här upphäver detta förbud mot inmutning
i de tre nordligaste länen. Jag anser tvärtom, att det är ett allmänt
intresse att med denna nya lagstiftning få till stånd en livligare verksamhet
på detta område.

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet gjorde en ripost emot mig, i anledning
av mitt yttrande, att bestämmelsen, att staten skulle få vänta i två år
efter utmålsläggningen för att avgöra örn den ville inträda såsom medpart eller
icke, konstituerade ett förhållande, där staten ej spelade fair play. Herr
statsrådet gjorde den invändningen, att jordägaren ju hittills legat på samma
sätt och väntat. Denna invändning från herr statsrådets sida visar, att herr
statsrådet icke till fullo känner bestämmelserna i nuvarande gruvstadga, enligt
vilken jordägaren måste anmäla sig redan vid utmålsläggningen. Denna
tid av två år, som nu skulle gälla för kronan, är en nykonstruktion och innebär
enligt min mening ett missbruk av kronans rätt gentemot inmutaren.

Herr statsrådet Sköld: Jag vill be örn ursäkt för att jag missuppfattade
herr Wistrand. Jag förstod inte, att det gällde denna detaljbestämmelse, utan
jag uppfattade hans anförande i den delen som att herr Wistrand överhuvud
taget ansåg det vara oriktigt, att inmutaren skulle lägga ned kostnader och
kronan sedan skulle komma och göra sin anmälan. Annars känner jag väl till
den tidsskillnad som det nya förslaget innebär i jämförelse med den gamla
gruvstadgan.

Herr Olsson, Karl Joban: Jag vill gärna instämma i det erkännande, som
utskottets ordförande gav reservanterna, då han sade, att dessa sakligt ha
givit sig in i behandlingen av bestämmelser, till vilka de själva vore principiella
motståndare. Samtidigt måste jag emellertid bekänna, att jag har den bestämda
uppfattningen, att denna fråga för reservanternas vidkommande, liksom
för hela oppositionens, i första hand har varit en politisk fråga. Detta
intryck har jag tyvärr inte kunnat släppa efter att ha åhört dagens debatt.

Jag måste också säga, att jag finner en del av de argument, som anförts mot
den av utskottet intagna ståndpunkten, vara tämligen billiga argument. Jag
skall bara nämna ett sådant. Det har här talats örn den lott, som skulle av -

100

Xr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

göra, huruvida kronan eller inmutaren skulle bli bestämmande, när nian kommit
så långt att man bildat kompanjonskap. Kan man inte tänka sig att enbart
statens delaktighet i ett sådant företag till 50 % är tillräcklig för att säkra
statens inflytande på företaget, så att denna lott överhuvud taget inte behöver
användas? Jag tror i varje fall att så är förhållandet, och även örn
jag måste medgiva, att det finns en anstrykning av saklighet i det argumentet.
vill jag åtminstone inte erkänna, att det är något sakligt starkt argument.

Skulle jag sedan angiva min uppfattning i denna fråga, vill jag säga, att jag
inte fäster någon avgörande betydelse vid den historik, som man här försökt
draga upp på gruvrättens område. Det är inte något för mig avgörande, huruvida
den nuvarande jordäganderätten är 200 år gammal eller örn den till äventyrs
är något århundrade äldre. Vi ha enligt min mening att bedöma denna
fråga från de förutsättningar, som finnas i dag. Vi måste taga hänsyn till
nu rådande förhållanden, och herrar reservanter och opponenter måste medgiva,
att förhållandena i dag äro åtskilligt annorlunda än de varit tidigare. Möjligen
skulle man kunna säga, att örn det på Gustav Vasas tid fanns anledning
för samhället att se till att det fick kontroll och inflytande över dylika naturrikedomar,
så leva vi även nu i en sådan tid, att det måste anses vara ett vitalt
samhällsintresse, att dessa naturrikedomar komma under samhällets kontroll
eller förvaltning. Jag vill vidare säga, att jag inte heller fäster någon avgörande
vikt vid frågan huruvida utskottet rent principiellt har erkänt jordäganderätten
eller inte. För mig är det alldeles tillräckligt, örn jag fått klarhet
därom, att de bestämmelser, som utskottet föreslagit, tillförsäkra samhället
den kontroll och det inflytande över dessa naturtillgångar, som kan Amra önskAmrd
i en tid som denna.

Nu har jag för min del den bestämda uppfattningen, att det är ett samhällsintresse,
att den svenska jordens stora mineralrikedomar ställas till folkets,
d. v. s. hela nationens tjänst. Det svenska folkets organ är svenska staten.
Därför kan jag för min del inte godkänna en enskild äganderätt, som sträcker
sig ända ned till jordens medelpunkt.

J a g vill vidare fästa uppmärksamheten på att oppositionen tidigare har gått
fram på två linjer. Dels har man ömmat för jordägarnas intressen och försökt
framställa regeringspropositionen såsom ett inkräktande på jordägareintresset,
som liktydigt med att man skulle skada jordägarens ekonomiska intressen. Dels
har man, å andra sidan, ömmat för gruvhanteringen och Arelat framhålla, att
gruvnäringen, örn detta förslag går igenom, kommer att drabbas alldeles för
hårt av denna lagstiftning. Omsider har man emellertid insett svårigheten i
att tjäna två intressen, och man har måst söka sig en utväg att komma ur detta
dilemma. Huruvida det nu har lyckats eller inte. skall jag försöka förklara.

Herr Ewerlöf talade i sitt första anförande örn, alt den strindlundska motionen
blivit en ambulans åt utskottsmajoriteten och åt anhängarna av utskottets
och regeringens linje. Jag skulle vilja kvittera denna lilla artighet med
att säga, att herr Ewerlöf och hans medreservanter själva ha använt en liten
ambulans, eller kanske jag hellre borde säga räddningsplanka. Det är den
i den strindlundska motionen föreslagna sjuttiofemtedelen i avgäld, som fått
tjänstgöra såsom herr Ewerlöfs och reservanternas lilla räddningsplanka. Till
att börja med har man sökt att tala å både jordägarens och gruvnäringens Angnar,
såsom jag förut framhållit, men snart har man nödgats medgiva, att den
nuvarande jordägarrätten har ett tämligen litet värde för jordägaren — örn
den saken tror jag inte heller att det råder mer än en mening i dag. Vidare
har man måst medgiva, om också litet motvilligt, att den strindlundska motionen
ger jordägaren åtskilligt mer än den nuvarande ordningen med jordägareandelen.
I denna situation stodo alltså reservanterna inför valet att släppa

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

101

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

jordägarens intresse och taga sig an gruvnäringens och att alltså slåss för en
fiktiv jordägarrätt, men så mycket mera reell fördel för gruvintressena, eller
också att försöka hitta en utväg, så att man kunde klara sig ur denna besvärliga
situation. Då kom man till räddningen på följande sätt. Motståndarna
till den strindlundska motionen fruktade, att denna sjuttiofemtedel skulle bli
en alldeles för hård belastning av gruvnäringen, och inför allt detta tal örn
gruvnäringens svårigheter tyckte majoriteten, att den kunde sträcka sig litet
längre i medgivande och gick därför med på att förvandla denna sjuttiofemtedel
till en hundradel. Vips var oppositionen där och slok sjuttiofemtedelen, och
därmed kom ju oppositionen i den lyckliga belägenheten att den kunde bjuda
över bondeförbundarna med dessas eget bud. Och det kunde ju tänkas att det
var en finurlig åtgärd! Huruvida nu detta överbud har någon större betydelse
för jordägaren, är en fråga som är mer än diskutabel. Jag har ett min.
ne från utskottets behandling av denna fråga, att en ledamot i utskottet —
jag vågar kanske säga, att det var herr Ewerlöf — på ett visst stadium var
mycket angelägen att betona, hur liten skillnad det i själva verket var mellan
denna sjuttiofemtedel och denna hundradel, och jag tror, att örn man börjar se
efter hur det förhåller sig därmed, skall nian finna att skillnaden mellan en
sjuttiofemtedel och en hundradel är tämligen liten. Men inte förty är det en
obestridlig matematisk sanning, att en sjuttiofemtedel är större än en hundradel.
Emellertid är det svårt att framhålla denna sjuttiofemtedels stora värde
och samtidigt tala örn gruvnäringens svårigheter.

Nu lia reservanterna försökt lösa denna extra svårighet genom att föreslå en
bestämmelse, som går ut på att staten skall betala jordägaren denna avgäld,
därest staten använder sin kronoandel. Men örn staten inte använder sin kronoandel,
skall inmutaren betala denna avgäld. Örn nu detta förslag fyller sin
uppgift sorn räddningsplanka, kan dock diskuteras. Jag betvivlar det i varje
fall.

Därest staten alltså använder sin kronoandel, skall staten enligt reservanternas
mening betala jordägaren denna avgäld. Nu lärer det emellertid inte
vara reservanternas uppfattning, att staten bör begagna sig av denna rätt
annat än i undantagsfall, och det lär vidare vara så, att reservanterna mycket
starkt misstänka, att staten har någon privatekonomisk spekulation här, d. v.
s. att staten bara kommer att gå in i gruvnäringen, när den finner att en fyndighet
är så lönande, att det går att göra sig mycket pengar på den, men att
den annars inte skulle begagna sig av denna sin rätt, utan lämna det svagare
företaget åt det enskilda initiativet. Det kanske inte heller är utskottsmajoritetens
önskan, att staten skall använda sin kronoandel, annat än när ett samhällsintresse
kräver det.

Örn det nu emellertid skulle vara på det sättet, som reservanterna föreställ!
sig — jag tar dem på deras egna ord — att staten endast kommer att använda
sin kronoandel för det fall att gruvhanteringen i fråga är mycket lönande,
spelar det i sådant fall kanske inte så stor roll vem som betalar denna sjuttiofemtedel
till jordägaren. För övrigt träder ju staten i så fall själv in i företaget
och får vara med att dela inte bara vinsterna utan också riskerna och
förlusterna, örn det blir några sådana. Men i de fall, då staten, enligt vad
reservanterna misstänka, inte använder rätten till kronoandel utan överlämnar
företaget åt den enskilde, innebär ju reservanternas förslag, att just i dessa
fall, då de enskilda företagarna bäst behövde få avgälden avlyftad, få de betala
den, medan man i de fall, då gruvhanteringen verkligen skulle kunna
bära denna avgäld, vill lyfta den av näringen. Jag måste säga, när jag tänker
på detta, att reservanterna lyckats mycket dåligt i sin föresats att hjälpa
gruvnäringen oell jordägaren på samma gång.

102

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Nåväl, örn gruvnäringen nu med eller utan statens hjälp — jag lämnar den
frågan öppen — kan bära mer än den hundradel i avgäld, som utskottet föreslagit,
skulle jag vilja fästa reservanternas uppmärksamhet på att det finns
en möjlighet att använda denna lilla skillnad emellan en hundradel och en
sjuttiofemtedel. Frågan gäller här inte bara jordägaren, inmutaren och staten.
Det finns en del andra intressen, som man måste ta hänsyn till och vilka det
också nämnts något örn här i debatten. Det gäller t. ex. att tillgodose arbetarnas
berättigade anspråk. Det gäller att se till, att det finns sådana sociala
anordningar för arbetarnas bästa, som det numera kräves i ett välordnat samhälle,
ävensom att arbetarna bli skyddade till liv och lem. Vi lia alldeles nyligen
läst om en upprörande gruvolyeka någonstans i Mellansverige, och det
har påståtts, ehuru det kanske inte är fullt utrett, att denna olycka skulle
vållats av att man ej vidtagit de behövliga säkerhetsanordningarna för arbetarnas
skydd. Nåväl, här finns också en uppgift för gruvföretagarna, som
säkerligen kostar litet grand. Det gäller vidare frågan örn dessa företags ställning
till de kommuner eller de bygder, där gruvföretagen äro belägna. Det är
inte så värst länge sedan vi här i riksdagen behandlade en motion av två
bondeförbundare, som yrkade att man skulle vidtaga åtgärder för att industriföretagen
skulle sörja litet för framtiden, så att inte de kommuner, där industriföretagen
äro belägna, skulle bli allt för hårt drabbade, när krisen eller
motgångarna komma. Kan.man inte säga, att här är ett likadant fall? Här
gäller det också att tillgodose hela kommunen eller bygden, d. v. s. inte bara
de jordägare, som tilläventyrs kunna ha en liten mineraltillgång under jordytan,
utan alla jordägare i kommunen och bygden. Även här lia kommunerna,
där gruvfyndigheterna äro belägna, ett intresse, som vi måste tillvarata.
Skulle vi inte kunna ena oss — utskottets majoritet och reservanterna •— örn
att den lilla skillnaden mellan hundradelen och sjuttiofemtedelen här kan komma
till användning?

Jag skall ej vidare ingå på de argument, som anförts från reservanternas
sida, därför att dessa alldeles nyss belysts av ett par mycket utförliga och
verkningsfulla anföranden. Jag skall sluta, herr talman, med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen: Denna fråga har i debatten givits mycket

stora proportioner, proportioner som nog icke lia sin motsvarighet ute i det
praktiska livet, framför allt icke beträffande jordägarens andel, som är centrum
för debatten. Det är ganska få jordbrukare i detta land, som komma i åtnjutande
av jordägareandelen eller vid nu bedriven gruvdrift kunna tillgodogöra
sig densamma, ja, det kanske knappast kan uppvisas någon, som haft någon
väsentlig inkomst eller skapat någon förmögenhet på denna jordägareandel
under de senare åren. Man överdriver alltså det praktiska värdet av denna
fråga. Jag vill därmed inte ha sagt, att inte en jordägareandel bör finnas
och att inte någon viss rätt i sådant avseende ännu finns. Men vad som
här under debatten inte kunnat bestridas, det är, att statens intressen böra
givas större utrymme beträffande gruvdriften än vad nu är fallet, och staten
har ju med biträde av de olika politiska partierna tidigare fått ett inflytande
vid de större gruvföretagen i landet, t. ex. i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,
där ju med högerns stöd och jag skulle tro på högerns initiativ staten
har blivit hälftendelägare. Men det var ju ett så stort ekonomiskt företag,
att statens intressen krävde detta. Samma är förhållandet nied Boliden; där
har staten också funnit angeläget att tillvarataga samhällets sociala intressen.

Örn det alltså icke kan bestridas, att även staten har intressen att tillvarataga
beträffande gruvdriften, så blir ju frågan närmast huru detta bör ske,

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

103

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

och i propositionen och i utskottsförslaget har nian sökt^tillgo.dose detta, genom
att staten blir delägare i företagen. Frågan blir val då om icke de andra intressena
trädas för nära eller örn man kunnat avväga det pa ett tillfredsställande
sätt. Ja, gruvföretagaren får ju ungefär samma rätt som hittills, hallien
i företaget, ty för närvarande har ju jordägaren rätt till andra hälften ^av inmutningens
värde, ehuruväl jordägaren i mycket få fall kunnat tillgodogöra

sig detta värde. ^

Beträffande utskottsförslaget, sa ar ju tidigare sagt i dag. att det ar resultatet
av en kompromiss, och jag vill därför icke yttra mig om huruvida de
är det bästa som kunde nås eller örn det är i allo tillfredsställande, men sannolikt
komma genom den föreslagna avgiften jordägarens intressen att i realiteten
bli i lika hög grad tillgodosedda som med de nu gällande bestämmelserna, åtminstone
när det gäller jordägare med mindre arealer, bondeklassen i allmänhet.
Skulle det för övrigt i framtiden befinnas, att någon jämkning i visst avseende
anses önskvärd beträffande t. ex. den tid, varunder avgiften skall utgå.
så böra väl icke statsmakterna vara så partibundna att icke en sadan kan vidtagas
under iakttagande av det allmännas intressen och utan åsidosättande av

den enskildes rätt. . . , • i„„o

Ja, då säger väl herr Ewerlöf: men varför skall man da besluta redan i dag;
Herr Ewerlöf har ju kanske inte principiellt vänt sig så mycket mot att staten
skulle gå in som delägare i gruvföretagen, utan hans måhända väsencugaste
invändning var den, att frågan icke var tillräckligt utredd, i varje tall att
myndigheterna icke fått yttra sig i den omfattning som anses önskvärd Men
skulle enighet kunna uppnås, örn sådana yttranden infordrades ? Med ali sannolikhet
inte. Jag tror att herr Ewerlöf och hans partivänner lika vai skulle
lia rest kanske i princip lika starka invändningar mot förslaget som cle som
resas i dag. Därom veta vi ju ingenting, men med den kännedom vi äga örn
lagstiftningen här i riksdagen och ståndpunktstagandet till olika förslag, vet
man att det många gånger förebäres sådana skäl som hinder för att biträda
ett framlagt förslag. Justitieministern har ju för övrigt uppvisat, att de myndigheter,
som böra kunna bedöma dessa frågor, ha yttrat sig tidigare i ärendet.
Jag för min del är icke övertygad om att resultaiet skulle ha blivit något
annat, även om man haft luntor av remisser att bifoga propositionen ocn
utskottsförslaget. Så som utskottet nu Ilar utformat kompromissen har man
likväl sökt tillgodose de tre intressen, som här kunna göra anspråk pa att bil
beaktade, nämligen det allmännas intresse, gruvägarintresset och även ilen enskilde
jordägarens intresse. ... . , ,

Här ha framförts olika synpunkter beträffande detta lagförslag, och herr
Wohlin gick längre än någon annan, när han ville avskaffa det enskilda vinstintresset
framför allt i den form, som skulle förekomma hos jordägaren Herr
Wohlin framförde sina radikala åsikter på dialektikens vingar, men de man
inom riksdagen och inom det parti jag tillhör torde likväl icke kunna följa
honom på dessa vägar. För övrigt, skulle herr Wohlin kunna avskaffa, vinstnell
profitintresset nied ett sådant förslag som han uttalat sig för? Enligt det
förslaget skulle ju företagaren, inmutaren, ha lika stora möjligheter som nu.
Ilan skulle bli ägare till hälften av gruvorna, och vöre gruvföretaget mycket
givande, skulle det sannolikt kunna bli en lukrativ affär av rätt betydande omfattning.
Inte heller detta förslag avskaffar alitsa, det intresset. . . s

För övrigt kan juan då fråga sig: Varför skall inmutaren äga räti att pa
annans mark komma och göra anspråk på en äganderätt, som inte jordägaren
kan komma i åtnjutande av, därför att inmutaren är den .förste sorn upptäckt
företaget? När man för fram sådana åsikter, bör man ju se till att ae förslag,
man framför, skipa rättvisa åt olika båll. Att inmutaren får behålla sm

104 Nr 24. Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

andel motiveras ined att man vill befrämja näringen och söka få kännedom
örn de gruvfyndigheter som finnas i landet, uppmuntra intresserade att söka
etter nya fyndigheter och att nya företag skola sättas i gång. Detta är ju
beaktansvärt i och för sig, men med de asikter herr Wohlin framförde blir det
endast jordägaren som får sin rätt beskuren.

Så som frågan nu ligger, anser jag mig kunna biträda det föreliggande utskotts
förslaget. Här gäller det ju endast att fatta ståndpunkt till principerna,
och de böra icke vara allt för avskräckande för någon part.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

.Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag skall inskränka mig till endast
några få ord.

För en osakkunnig lekman har det varit av mycket stort intresse att i denna
debatt få höra de olika synpunkterna framföras på ett i allmänhet så sakkunnig^
satt som här skett. Vad som emellertid inte kan undgå att en liten smula
förbrylla, är att man bland förslagets förespråkare, såsom nu senast herr andre
vice talmannen, vill göra gällande, att jordägarnas intresse på denna punkt kisa
betydelselöst, att man egentligen inte bör fästa något större avseende vid
det, och å andra sidan, såsom flera representanter för utskottsmajoriteten gjort,
vill framhålla, att det här förslaget ger möjligheter att inte bara bevaka arbetarnas
intressen på ett sätt, som man annars inte skulle kunna göra, utan
även att säkerställa kommunernas ekonomiska förhållanden och överhuvud taget
få en som det vill synas utomordentligt stor inverkan på hela vårt näringsliv.

När man hyser den sistnämnda förhoppningen, så måste man ändå ha förbisett
den synpunkt, som dock flera gånger framhållits här i debatten och som
senast statsrådet och chefen för handelsdepartementet var inne på, nämligen
att allt vad som nu föreslås dock endast gäller de nya företagen, de hädanefter
upptäckta gruvorna. När t. ex. min ärade vän herr Wohlin sade. att
detta skulle ha så stor betydelse för krigsindustrien, örn vi råka i krigsfara,
måste han ju ha förbisett, att det som här är ifrågasatt endast gäller härefter
upptäckta gruvfyndigheter.

oFör min del vill jag säga, att det ändå förefaller mig rimligast, att i den
män det verkligen föreligger samhällsintressen, som kräva inskränkningar i
näringslivets frihet, vilken, som herr Wohlin också säger, bör inskränkas endast
när vitala intressen kräva det, då böra sådana inskränkningar i fråga om
gruvindustrien ske inte bara i fråga örn sådana gruvfyndigheter som hädanefter
upptäckas utan för hela den industri som det är fråga örn, naturligtvis i
den mån samhällets väl verkligen kräver det.

Emot detta framhållande av den begränsade räckvidden av den nu föreslagna
lagstiftningen, som jag omnämnt, erinrade handelsministern särskilt därom,
att här ändock finns, som han sade, en möjlighet att även på ett begränsat område
genomföra, vad vi anse riktigast —- genomföra våra synpunkter, kanske
orden folio. De önskemål, man sålunda vill genomföra, äro ju, avklädda allt
annat som uppbyggts omkring dem, ingenting annat än den nu obestridligen
befintliga enskilda äganderättens överförande till staten, d. v. s. på ett mycket
begränsat område ett genomförande av socialiseringssträvandena. Det är
klart, att de som äro anhängare av en sådan åskådning ha rätt att sträva efter
att få den genomförd, men det är lika uppenbart en rätt för oss andra, som
inte tro att socialiseringsvägarna leda fram till bättre samhällsförhållanden,
att motsätta oss även ett ringa steg på den vägen, när det — och det vill jaggöra
gällande här — icke är motiverat med att några vitala samhällsintressen

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

105

Försiar,i till gruvlag m. m. (Forts.)

kräva det. Hela debatten synes mig hava tydligt ådagalagt, att några sådana
allmänna intressen, som skulle göra det nödvändigt att taga detta steg,
icke påvisats, och under sådana förhållanden gör man säkerligen klokast att
avvakta i stället för att taga detta steg, som icke kan medföra några märkliga
följder och icke kan ha några betydande verkningar vare sig för arbetarna
eller för kommunerna men som ändå raserar en princip örn enskild äganderätt
på detta område, som i mer än tvåhundra år har varit lagfästad i vårt land.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Undén: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i denna

fråga, men när jag hörde, att herr Ewerlöf ännu efter många timmars debatt
visade en så frisk nyfikenhet på de skäl, som kunna anföras till stöd för förslaget,
vågar jag ändå skriva in mig på den långa talarelistan.

jag vill då strax tillkännage, att jag såsom medlem av regeringen varit
med om överläggningarna om detta förslag, innan det remitterades till lagrådet,
och att jag alltså är i första hand anhängare av regeringens proposition
i dess ursprungliga skick, därför att jag finner propositionen vara vida överlägsen
det kompromissförslag, som nu föreligger.

Både i propositionen och sedan här i kammaren har ju debatten förts så ali
säga på två skilda plan. Dels har man diskuterat någonting som man kallar
de teoretiska skälen eller de allmänna rättsprinciperna, och dels har man diskuterat
någonting som man kallar praktiska synpunkter eller näringspolitiska
synpunkter eller hur man nu skall uttrycka sig. Örn nu dessa förstnämnda
teoretiska synpunkter lia upptagits i propositionen relativt utförligt, så har
detta nog bland annat varit av den anledningen, att man kunde vänta sig ett
särskilt starkt motstånd på den punkten. Detta motstånd har ju också kommit
till uttryck här i kammarens debatt, där en rad av motståndare lia anmält
sig, som lägga en huvudvikt vid dessa så kallade teoretiska synpunkter.

Man kan ju då fråga sig, varför vi göra så stor affär av denna synpunkt.
Även om det nu vore fråga om ett intrång i jordäganderätten; varför skulle
det vara så betydelsefullt, att det kan utgöra ett så viktigt argument i denna
diskussion? Inom parentes sagt kanske jag kan här klara upp ett litet spörsmål,
som herr Sam Larsson berörde, då han trodde sig finna en motsägelse
däri att å ena sidan denna jordägareandel var av så obetydligt värde för jordägaren
och å andra sidan dess övergång till en kronoandel kunde bli så betydelsefull
för staten. Förklaringen är ju helt enkelt, att varje enskild jordägare
har så förfärligt liten glädje av den ovissa framtida utsikten, att det
kan upptäckas en fyndighet på hans mark och han där skall kunna deltaga
med hälften av gruvföretaget, under det att staten, som är den enda parten
på motsidan, kan inträda i de fall som komma, och då blir det ändå något resultat
från statens synpunkt. Örn vi nu för ett ögonblick antaga, att detta
verkligen vore ett intrång i jordäganderätten, kan man ju få klart för sig, hur
obetydligt detta intrång är bara genom att göra den reflexionen, att man val
aldrig hört talas örn någon jordägare, som fått ett enda öres ökning av försäljningspriset
på sin fastighet på grund av att det en gång i framtiden kunde
upptäckas en malmfyndighet på fastigheten. Detta moment i jordäganderätten
representerar alltså inte något som helst aktuellt ekonomiskt värde.

Men varför gör man då så stor affär av det i diskussionen? Jo, örn man
menar allvar, och det vill jag gärna tro att man gör, kan det inte gärna vara
på annan grund än att man anser det vara fråga om ett farligt prejudikat.
Herr Ewerlöf nickar instämmande; jag tror alltså att jag träffat prick, när
jag säger, att det är den synpunkten, som ansetts så betydelsefull. Man menar
alltså, att örn man räcker Ilin ett finger, tar han kanske hela handen, och om

106

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

man i dag tar ifrån jordägaren hans andel i hypotetiska blivande gruvor, tar
man i morgon ifrån honom hans äng och skog.

För att bemöta detta resonemang har man ju i propositionen varit angelägen
att visa, att jordägarens ställning i fråga om mineral under alla tider
varit alldeles speciell. Den har inte varit densamma som den allmänna äganderätten
till jorden. Yi lia haft perioder med regalrätt och andra med ett
mera individualistiskt rättssystem, där dock jordägaren icke fick draga hela
förmånen av jorden, därför att det kom en främmande inmutare, som fick
tränga undan honom. I alla händelser lia vi haft varjehanda olika system rörande
tillgodogörande av mineralen, men en sak är i alla fall obestridlig, och
det är att jordägarens ställning i fråga örn mineralen på hans jord alltid varit
en annan än hans ställning i förhållande till andra förmåner av jorden.

En del talare här ha såsom förebild valt frihetstidens rättssystem, och det
må vara deras sak, om de föredraga det. Men om vi andra föredraga exempelvis
storhetstidens system, då statsmakterna hävdade kronans intressen mera,
är det ju inte någon sämre förebild än frihetstiden. Beträffande den historiska
utvecklingen torde ingen i denna kammare kunna yttra sig med större
auktoritet än justitieministern, eftersom han är rättshistoriker av facket och
dessutom har speciellt sysslat med regalrättsfrågor. För mig ligger emellertid
det huvudsakliga intresset i dessa historiska synpunkter däri, att man får
klart för sig dessa växlingar i jordägarens ställning under olika perioder
av vår historia och följaktligen också kan draga den slutsatsen, att här ha
skett strömlcantringar. Än har det varit fråga om starkare betonande av
kronans rätt och än av den enskilde jordägarens eller inmutarens intresse.
Man behöver alltså inte bli alltför mycket skrämd, örn det sker en ny strömkantring.
Värre törnar har vår rättsordning gått igenom än den som består
däri att ett starkare hävdande av det allmännas rätt kommer i stället för en
mera individualistisk rättsuppfattning.

När alltså denna jordägareandel både ur historisk synpunkt och enligt nu
gällande rättsordning är någonting helt annat än vanlig äganderätt till jorden,
menar jag, att då behöva motståndarna till detta lagförslag inte vara fullt
så ängsliga. De behöva inte befara, att en sådan här åtgärd sorn- indragandet
av jordägareandelen skall behöva räknas bland de åtgärder, som åsyftas i det
gamla bekanta valpolitiska härskriet, att man tar jorden från bönderna. Jordägareandelen
är inte detsamma som äganderätten till åker eller äng, den är
snarare lik förhoppningen om en nedgrävd skatt, och den analogien har dragits
av justitierådet Marks von Wurtemberg i högsta domstolen, då han yttrade
sig örn en mycket radikalare tanke. Han förklarade enligt ett referat i den
kungl, propositionen: »Lika litet som från allmänrättsliga synpunkter något
skulle med fog invändas mot en lagstiftning, vilken t. ex. minskade eller avskaffade
jordägarens andel i nedgrävd skatt eller bottenfynd, som anträffades
å hans ägor, lika litet syntes grundsatsen örn välförvärvade privaträttigheters
skyddande lida något verkligt avbräck genom en lagstiftningsåtgärd, sådan
som den varom här vore tal.»

När man alltså likviderat det där teoretiska resonemanget, kan man föra
över diskussionen på det andra planet, det örn jag så får säga mera nationalekonomiska
planet, där man anlägger de mera praktiska och konkreta näringspolitiska
synpunkterna på frågan. Även de som anse rättshistoriskt att jordägareandelen
bör betraktas som ett moment i jordäganderätten kunna, såsom
justitieministern nyss antydde, mycket väl slå sig till ro med det resonemanget,
att det i alla fall varit ett alldeles specifikt moment i denna jordäganderätt,
annorlunda än äganderätten till andra förmåner i jorden. Man
kan alltså, menar jag, gå över till de praktiska synpunkterna på frågan. Då

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m. Nr 24. 107

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

måste man ju säga sig, att äganderätten aldrig bör få bli en gud, som vi
falla ned oell tillbedja. Utan den är en rättslig anordning, som finns till på
grund av sitt samhällsvärde oell som bör upprätthållas i den utsträckning, som
den alltjämt bär ett sådant samhällsvärde. Varje tid har. sin äganderätt,
varje tid formar äganderätten efter den allmänna uppfattningen om tidens
behov. Örn det allmänna bästa alltså kräver, att ägarens befogenhet begränsas
böra icke några historiska eller konventionella synpunkter hindra lagstiftaren
från att göra sådana begränsningar. . o o

Deri svenska riksdagen har i allmänhet brukat se mycket realistiskt pa sadana
här problem. Vare sig det gällt skogar eller vattenfall eller tomter i
städerna, har man gång på gång genomfört lagar, som utan allt tvivel ha
beskurit en jordägares handlingsfrihet på sådant sätt, att det berövat honom
någonting, som för honom har representerat ett ekonomiskt värde, långt större,
såsom här nyss sades, än det helt obefintliga värde, som den nuvarande jordägarandelen
i grund och botten i allmänhet är för varje enskild jordägare.

”jag skulle till slut vilja anföra ett citat — jag känner händelsevis till det
därför att jag en gång tryckt av det i en bok, emedan jag tyckte att det _var
riktigt och bra. Det återfinnes i ett kommittébetänkande, som är underskrivet
av många samhällsbevarande män; ordföranden är för närvarande president
i kammarrätten, bland ledamöterna voro herrar Lubeck, Daniel Persson i Tällberg
och andra, och som sekreterare — kanske det rentav är han som formulerat
uttalandet — fungerade herr Gärde. Uttalandet lydde på detta sätt
och gällde vattenrättslagstiftningen: »I fråga örn all enskild rätt gäller, att
över densamma står det allmännas rätt, det allmänna bästa, samhällsnyttan.
Åt den enskilda rätten får icke givas ett innehåll, som står i strid häremot.
Av förhållandenas egen utveckling följer, att uppfattningen örn det allmännas
rätt kan från tid till annan växla. De en gång fastslagna gränserna för den
enskilda rätten kunna vid sådant förhållande, icke vara orubbliga. Den enskilde
är pliktig att finna sig i de inskränkningar i hans rätt, vilka det till
följd av förändrad uppfattning örn det allmännas rätt befinnes nödigt att
lagstadga.»

Jag tycker att detta är ett alldeles förträffligt uttalande, som passar mycket
väl in även på den fråga, som vi i dag behandla. Sedan är det självfallet,
att det kan råda olika meningar om vad det allmänna bästa kräver i ett särskilt
fall, såsom exempelvis det nu föreliggande lagstiftningsproblemet. Men
örn man för över diskussionen till att på det sättet mera gälla en vanlig lämplighetsfråga,
sådan som vi så ofta diskutera här i riksdagen, blir det . genast
betydligt enklare. Debatten behöver inte bli så lidelsefull. Man kan eliminera
alla de mer eller mindre romantiska eller mystiska föreställningar, som här
vilja förbrylla diskussionen, och man kan hålla sig till frågan, om man tycker
att det är praktiskt, lämpligt och ändamålsenligt eller icke att godtaga ett
förslag sådant som det föreliggande.

Herr Lindhagen: Herr talman! Under diskussionen ha alla, som yttrat

sig, framhållit att förfogandet över de sällsynta naturrikedomarna i malmer pa
något sätt måste regleras'' av statsmakterna. Det är nödvändigt att lägga en
ledande tanke och en ordnande hand över det hela. Då är det klart, att för att
kunna ställa dessa naturrikedomar till förfogande på ett för samtid och framtid
och alla medborgare gagneligt sätt, så mäste det finnas någon som äger det
hela för att kunna verkställa fördelningen till gagn för alla de olika intressenas
harmoni. När det är fråga om järnvägar, har bestämts, att det år staten som
skall äga de stora järnvägslinjerna. Staten får expropriera den enskilda jorden.

10S Nr 24. Onsdagen den 30 mars 193S e. ni.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Den får bevilja koncessioner åt de enskilda järnvägarna med rätt att få lösa
dem till sig. Beträffande våra vattenfall är det på samma sätt.

Men här har man nu, när det gäller gruvorna, försökt att anordna en anarkisk
äganderätt. Man måste fråga sig: är det jordägaren, är det inmutaren eller är
det staten, som är ägare? Men det gives intet redigt besked. Ty staten är lamslagen
genom att enskilda intressen i gestalt av särskilt beskyddade inmutare
få smyga sig in och behandlas såsom den huvudsakliga ägaren. Nu har i dag
under debatten från olika håll uppvisats, att jordägarens påstådda rätt framför
andra, emedan han äger jorden och då kantänka också skulle äga det som ligger
under jorden ända ned till jordens medelpunkt, är en illusion. De flesta
jordägare äro ju själva intresserade av att staten får hand örn dessa naturrikedomar,
ty de fa aldrig någon del av dem eljest — det är högst få som ha mineralfyndigheter
på sina. ägor. Sålunda är den äganderätten borta ur diskussionen,
och staten skulle ju da ha kommit till rätten av det hela. Men så uppträder
inmutaren, och han är den, som egentligen är dagens herre! Han skall
som sagt vara den, som i det fördolda blir ägare. Han skall driva exploateringen
av naturrikedomarna som en självständig affär, han blir den
store och mäktige mannen, han skall taga de stora förtjänsterna och efter sitt
tycke organisera exporten. Sålunda står staten där med lång näsa. Den skall
försöka reglera det hela, men först sedan den överlämnat den verkliga äganderätten
åt inmutaren.

Och varför spelar inmutaren en sådan stor roll, att man vill tillägna honom
den största delen av äganderätten, även örn han inte får rå örn det helt och hållet?
Jo, det är därför att det är de storindustriella intressena i vår tid, som
tillmätas en alldeles för stor värdighet att ensamma lägga sig till med och utnyttja
alla jordens rikedomar. De äro denationaliserade, de fråga icke efter
landgränser, det är bara att sälja åt alla håll i världen, där man vill köpa. Och
det ha de väsentligen rättighet att göra, så snart de blivit inmutare.

Det kar i gamla tider och även i det förslag, som jag väckt, förutsatts att
det skall finnas så mycket redig juridik här i landet, att man kan förstå att en
sådan sak som denna icke kan ordnas utan att en blir ägare. Och den som kan
åstadkomma intressenas harmoni, det är staten. Vi sträva dit i fråga örn vattenfallen
och järnvägarna, och så har man gjort överallt i världen. Vid Alperna
exploateras all vattenkraft åt alla håll genom att staten äger vattenfallen
såsom en regalrätt och sedan utarrenderar dem (koncession). Detta är uppenbarligen
det smidigaste sättet. Därför innebar det förslag, som sekelskiftets
riksdagsmän omfattade och som jag nu åter framfört från den tiden, att
staten omsider skall bli den enda ägaren.

Och statens skall då inte vara bunden av en inmutningsrätt, som betyder att
det är en fördold makt, som skall komma in och spränga statens äganderätt
och övertaga den på lönnliga vägar. Här borde staten alltså ha en koncessionsrätt,
staten skulle kunna utarrendera denna sin egendom på fördelaktiga villkor
med_ rätt att upptaga en avgift, arrendeavgift, inlösningsrätt m. m. efter
omständigheterna. Det är ju det enda srmidiga sätt, på vilket detta kan organiseras.

I det föreliggande förslaget har man anarkiserat äganderätten. Här har
regeringen förklarat, att det är ju ett förtjänstfullt inlägg, att jordäganderätten
saknar praktisk betydelse, varför den avskaffats. Men på samma gång
lata vi jordägaren, för att smeka honom med en slant, taga upp en avgäld i
form av en del av avkastningen endast därför att han är jordägare. Det är en
juridik, som haltar på båda benen. Det måtte vara klent beställt i justitiedepartementet,
när man icke kan åstadkomma någon annan klarhet i detta
avseende.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

109

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Så komma vi då över till frågan örn inmutaren. Nu har staten uppe i Norrbotten
genom sekelskiftets bemödanden bland oss alla fått äganderätten sig
ensam tillerkänd på sina egna marker, utan att distraheras av jordägareandelar,
utan att distraheras av inbrytande spekulativa exportintressen o. s. v.
Men detta har man inte längre unnat staten! Jag skall be att få säga till
statsrådet Sköld, att det är ett fel att man inte ens där uppe i fortsättningen
kan befria staten från inbrottet av inmutare och därför inte kan använda den
smidigare formen, nämligen rätten att arrendera ut fyndigheterna. Men i propositionen
kallas den där förordade anarkiska äganderätten, som splittrar det
hela i slagsmål mellan alla utan någon redig juridik, just för »smidig». Inte
är väl anarki någonting »smidigt?» Vi se själva hurudana svårigheter det
blir. Nu måste vi sålunda till på köpet upphäva den äganderätt, som staten
förbehållit sig uppe i Norrland, för att kasta ut det hela till vem som helst,
men icke till en koncessionsrätt, med vilken staten kan utarrendera på ett
hyggligt sätt. Där kan staten också engagera upptäckare, hur många som
helst, utan att strax därpå skänka bort det upptäckta åt dem. Man borde väl
för övrigt kunna lita på, att statens geologiska undersökning kan fortfarande
också anlitas till upptäckter — helst med företrädesrätt.

Därför böra alla nu kunna förstå att vi, som vid sekelskiftet utgingo från en
redig juridik och från en redig smidighet i stället för all den intressekamp, som
det här måste bli fråga örn, icke kunna vika från vår gamla ståndpunkt. Det
är väl försöken att balansera ihop ministärerna, som skola rekryteras från
olika håll, som gör att man får bevittna en sådan röra som detta. Det kan
inte ifrågakomma att vi, sekelskiftets folk, som visste precis hur dessa ting
måste ordnas men som dock inte kunno att få en verklig koncessionsrätt till
stånd, nu falla på knä framför inmutarens majestät, som sedan skulle bli verklig
ägare av vad samhället ansågs äga. Vi kunna inte svika dessa ideal, som vi
förstå innebära den enda rediga praktiken och som är det enda, som kan leda
till intressenas harmoni, nämligen att staten får den obestridliga överhögheten
över våra mineraltillgångar.

Nu är ju staten inte precis guds bästa människa, den heller. Men vi ha ingen
bättre institution för att ordna det hela, och vi använda den ju jämt för att
vara medlare mellan oss alla. Nu skall det emellertid bara höras ett enda rop:
»Rovbrytare, inmutare, kom hit!» Man kan driva gruvbrytning på annat sätt
än genom att lägga sig till med äganderätten. Det är för övrigt inte fråga om
någon formell grund heller. En spekulant, vilken som helst, som uppenbarar
sig, får nu fortfarande ett privilegium att få förvandlas till den verklige ägaren
av nationens begränsade och bortdöende malmfyndigheter, som äro av en sådan
ofantlig betydelse för oss alla.

Därför får kammaren ursäkta, att jag helt och fullt är sekelskiftesman i denna
fråga, alla voro vi vid sekelskiftet socialister på denna punkt. Sådan
reda och ordning hade de gamla konungarna, Gustav Vasa, Karl XI och
andra, skapat redan före oss.

Vi måste vidhålla de gamla principerna från sekelskiftet och kunna inte
medverka till att kasta oss in i den anarki, som vi nu ställer till, utan någon reda
och genom att rent av bestjäla staten på vad den vid sekelskiftet förbehöll sig,
nämligen äganderätten till evärdliga tider till de malmfyndigheter, som finnas
på statens ofantliga ägor i de tre nordligaste länen, där också, enligt allas
erfarenhet, de största och mest omfattande malm fyndigheterna äro belägna.
Jag yrkar sålunda avslag, och jag nödgas göra det i historiens, i statens, i
alla svenskars intresse. Man kan även hänvisa till andra intressen: det borde
väl vara i inmutarens intresse att få till stånd en lojalare form för sin verksamhet,
det är i jordägarens intresse, om han nu skall mutas med en sjuttio -

Ilo

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

femtedel, som somliga vilja, eller med en hundradel, som andra vilja, att vi
inte krångla till saken. Och det är väl inte lämpligt att taga ifrån alla andra
jordägare, de nittionio eller kanske ännu hellre nittionio och nittionio hundradels
procenten, som aldrig kunna få någon nytta av jordägareandelen, varje
andel i de till staten inflytande, växande miljarderna, som våra mineraltillgångar
representera. De nittionio och nittionio hundradels procenten av våra
jordbrukare, som denna sak icke direkt angår, böra få sin del i tillgångarna,
men ordna^vi på. det sätt, som här föreslås, så taga rovbrytarna allting i stället
och de många jordbruken liksom övriga skatteskyldiga måste bli belastade
med högre skatter än de eljest skulle bli.

Sålunda, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande om avslag på denna anarkiska
äganderättsproposition. Jag yrkar bifall till sekelskiftets bevarade landvinningar
där uppe i de tre nordligaste länen och kan icke överlämna dem till
herrarnas kleptomani gent emot statsintresset.

Herr Branting: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av handelsministerns
yttrande, då jag frestades att redan nu taga upp frågan örn
speciallagstiftning för de tre nordligaste länen. Vid närmare besinnande och
för att inte komplicera denna principdebatt med nya synpunkter, som icke
höra till vad som här mest har debatterats, ber jag emellertid att få återkomma
till detta ämne vid behandlingen av övergångsbestämmelserna.

Herr Wohlin: Herr Ewerlöf hade vänligheten erkänna, att mitt uttalande
var logiskt och bindande och icke lämnade rum för någon tvekan vad jag syftade
till. Då han därtill lade, att jag prövat olika uppfattningar, vill jag förklara
att jag aldrig prövat och att jag, som jag hoppas, heller aldrig skall
komma att pröva den uppfattningen, som innefattar ett visst och ganska stort
medgivande till spekulation i svensk jord, svensk skog och svenska naturtillgångar
överhuvud taget.

Herr andre vice talmannen hade i sitt anförande vänligheten säga, att jagföreträdde
den mest radikala åsikten i den föreliggande frågan — det var
jag, som i detta avseende gick längst. Jag erinrar herr andre vice talmannen
örn att jag har talat för den kungliga propositionen. Herr andre vice talmannen
förklarade vidare, att »vi praktiska jordbrukare» icke skulle falla för
den uppfattning, som jag företrädde. I den kungl, propositionen står det angivet,
vilka som varit närvarande vid ärendets föredragning i statsrådet, och
bland dem återfinnes statsrådet Pehrsson-Bramstorp. Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp
är alltså, enligt herr andre vice talmannen, ingen praktisk
jordbrukare, utan en opraktisk! Jag tror icke att den uppfattningen står sig
i denna kammare.

Herr andre vice talmannen: Herr Wohlin yttrade under debatten, att han
»i nuvarande läge» fann sig nödsakad att yrka bifall till den föreliggande
propositionen, men att han i själva verket inte var tillfredsställd med vad den
innehöll. Efter det anförande, som herr Wohlin höll här i kammaren, tror
jag att samtliga åhörare, som hade nöjet att höra herr Wohlins glänsande
framställning, måste säga sig, att detta anförande hade en innebörd, som
syftade avsevärt längre än den kungl, propositionen. Det var mot den saken,
som jag vände mig.

Herr Lindhagen: Jag får verkligen säga, att jag blir förvånad. Här ropade
jag »hör, hör» till Wohlins statssocialistiska uppfattning på detta unika
område, som har varit ett statssocialistiskt område ända sedan världens be -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m. Nr 24. lil

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

gynnelse och i all synnerhet da. Och nu säger \\ ohlin, att lian röstar för den
kungl, propositionen, som jag har betecknat som en anarki i juridik.

Wohlins första yttrande kallade andre vice talmannen glänsande. Det är
ju ganska vackert i alla fall att i fråga örn motiveringarna hade vi två samma
ståndpunkter. Jag blev bara litet sorgsen, när andre vice talmannen säde,
att Wohlin gick längst, men glömde bort mig, som med mina yrkanden gar
längst konsekvent i detta fall.

Efter mitt första tal kom herr Wohlin till mig och sade: »Kåre bror, har
ser du hur illa det är ställt. Jag hörde ditt anförande och jag gillade det.»
Jag blev så förtjust, att jag skulle velat ta honom i min famn. Men nu säger
han, att han röstar för den kungl, propositionen!

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att densamma skulle avslås; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 24 tillstyrkta
förslaget till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpa,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

2—46 §§.

Godkändes.

47 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna
tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres
skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex må,-nader från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande

112

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången
av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan om begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren
att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren eller
den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten övergått.

I den av herr Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade för paragrafen förordats följande lydelse:

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äger kronan senast vid utmålsläggningen hos
bergmästaren skriftligen anmäla sig till begagnande av kronoandel.

Herr Ewerlöf: Utan att nu upprepa den motivering, som redan under

den tidigare förda diskussionen anförts till stöd för det ändringsyrkande,
som reservanterna ha framlagt med avseende på § 47, ber jag, herr talman’
att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Schlyter: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att
paragrafen skulle godkännas med den lydelse, som förordats i den av herr
Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
i enlighet med utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 47 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 24 tillstyrkta
förslaget till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats i den av
herr Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid he*r Ewerlöf begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 79;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

113

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

48—50 §§.

Godkändes.

51 §.

51 ock 53 §§ i förevarande lagförslag voro så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga
inmutningsbara mineral.

(Se Kungl. Maj:ts förslag 53 §.) Brutna inmutningsbara mineral, som

finnas inom utmålet och härröra från
äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren,
i den mån desamma icke
enligt vad i 57 § stadgas må av förre
gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren
må dock ej tillgodogöra sig
varp som är föremål för rätt på grund
av särskild inmutning enligt äldre författning.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit
enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla inmutaren.
Inträder kronan i företaget, äge dock kronan rätt att bekomma hälften av
mineral varom nu sagts, såframt kronan senast vid utmålsförrättningen därom
framställt begäran.

53 §..

Brutna inmutningsbara mineral, som
finnas inom utmålet och härröra från
äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren,
i den mån desamma icke
enligt vad i 57 § stadgas må av förre
gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren
må dock ej tillgodogöra sig
varp som är föremål för rätt på grund
av särskild inmutning enligt äldre författning.

Första kammarens protokoll 1988. Nr

53 §.

(Se utskottets förslag 51 § andra
stycket.)

Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en angald
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Av gäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till 5,000
kronor och skall upphöra att utgå, sedan
regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral pågått inom utmålet
under sammanlagt tjugu år. Finnas
inom utmålet flera jordägare, njute
de lott i avgälden efter som de äga
del i jorden.

84.

114

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Avgälden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästföljande år.
Uppstår tvist örn beloppet av avgälden
skall vad i 18 § stadgas för där
avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

I den av herr Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
hade för ifrågavarande paragrafer föreslagits följande avfattning:

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten
(gruvinnehavaren) rätta att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga
inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från
äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt
vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren
må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit
enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla gruvinnehavaren.

53 §.

Jordägaren vare berättigad att av kronan eller, örn kronoandelen icke begagnas,
av inmutaren erhålla en avgäld, motsvarande en sjuttiofemtedel av
värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än
till 5,000 kronor. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden
efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år. Uppstår
tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist
äga motsvarande tillämpning.

Herr Wohlin: Med hänvisning till vad jag förut yttrat ber jag att få

yrka avslag på utskottets förslag under förevarande punkt och bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Schlyter: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att densamma skulle godkännas
med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wohlin begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 51 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 24 tillstyrkta
förslaget till gruvlag, röstar

Ja;

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

115

Förslår/ till gruvlag m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Majit
föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

52 §.

Godkändes.

53 §.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag ber att med hänvisning till vad som

redan under debatten är anfört få yrka bifall till reservationens förslag med
avseende på 53 §.

Jag vill bara uttryckligen tillägga, att skälet, varför reservanterna i detta
fall ha föreslagit en sjuttiofemtedel i stället för en procent, som utskottet föreslår,
är inte alls några illistiga spekulationer av den beskaffenheten, som
herr Olsson i Borås ville tillskriva oss. Det är helt enkelt en konsekvens av
att vi i avsaknad av varje utredning i övrigt angående den lämpliga storleken
av en sådan här avgäld ansågo oss säkrare, när vi höllö oss exakt till vad som
redan gäller dels i lagen angående stenkolsfyndigheter och dels i den nuvarande
gruvlagens 17 §. Det är alltså med hänvisning till detta prejudikat,
som vi ansett oss kunna i det läge, vi nu stå, föreslå en avgäld av en sjuttiofemtedel,
under det att en procent saknar varje hemul i tidigare lagstiftning.
Nu är jag inte alls okunnig örn att man från utskottets sida motiverar nedsättningen
med att det finns vissa andra bestämmelser, som äro till fördel för
jordägaren, nämligen den ersättning, han får för sin mark med femtio procents
förhöjning av värdet och den försvarsavgift, som nu införes och som skall
delas mellan kronan och jordägaren. Vi ha emellertid inte ansett, att det utgör
något skäl att frångå det prejudikat, som finns med avseende på en avgäld
av detta slag.

Dessutom ha vi, som jag redan tidigare framhållit, ansett, att det strider
mot denna avgälds natur att göra den till tiden begränsad. Jag vill ytterligare
än en gång understryka, att vi anse det vara oriktigt att lägga avgälden
på gruvnäringen. Den bör ensamt vila på kronan, eftersom avgälden har till
uppgift att utgöra ersättning åt jordägaren därför att kronan nu inträder i
jordägarens tidigare befogenhet.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag överlåter åt herr Ewerlöf och hans

medreservanter att göra upp med sig själva, hur de skola kunna förena detta
yrkande med sin tidigare kritik av utskottets förslag, som ju går ut på^ att de
anse, att gruvnäringen inte kan bära den avgäld, som utskottet föreslår.

Sedan skall jag med anledning av herr Reuterskiölds till mig direkt framställda
fråga be att få säga, att av de alternativa tolkningar, som han i kammaren
framförde, av uttrycket »under sammanlagt tjugu år», den tolkningen
är den riktiga, som han uttryckte med orden »under sammanlagt tjugu nyttiga

116

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

år», och alltså icke tolkningen »under sammanlagt tjugu kalenderår». Dessa
tjugu år räknas från varje ny inmutning.

Med anledning av herr Wohlins skarpa kritik av paragrafens avfattning,
måste jag säga, att jag inte kan lämna något vitsord åt denna kritik. Då
han särskilt påpekade, att det stred mot god lagstiftningskutym att i en allmän
lag, som behandlats av första lagutskottet, angiva ett visst penningbelopp,
5,000 kronor, skall jag be att få erinra herr Wohlin örn att dylika siffror
förekomma inte sällan i allmän lagstiftning. Som kammarens ledamöter
erinra sig, är summa revisibilis 1,500 kronor, och i strafflagen finns bl. a.
en bestämmelse, som säger, att örn någon olovligen tillägnat sig gods eller penningar
över 30 kronor, är det stöld. Därunder är det snatteri. Örn herr
Wohlin nu säger, att detta inte är civillag utan process- och strafflag, kan
han slå upp lagen om avbetalningsköp. I första paragrafen, tredje stycket,
stadgas det, att lagen icke äger tillämpning när avbetalningspriset överstiger
3,000 kronor, andra exempel att förtiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag tillåter mig att yttra några

ord i frågan, huruvida denna avgäld skall bäras av gruvnäringen som sådan
eller av kronan.

Jag vill gärna säga, att ur ekonomisk synpunkt skulle jag inte vara motståndare
till att kronan finge bära den, ty den kan inte bli av en sådan storlek,
att det spelar någon roll, vem som bär kostnaden, men ur praktiska skäl tycker
jag ändå, att gruvnäringen bör få betala denna avgäld. Enligt reservationen
skall i alla fall, där kronan inte använder sin kronoandel, gruvnäringen
bära denna avgäld.

Vidare mäste jag säga, att örn i något fall kronan vill begagna sin kronoandel
och vill utarrendera densamma, måste kronan helt enkelt såsom villkor
för utarrenderingen stipulera, att gruvföretaget skall betala avgälden, ty det
kan helt enkelt inte ordnas på annat sätt. Kronan kommer i sådant fall icke
att utarrendera en kronoandel, såvida inte företaget i fråga åtar sig att betala
denna avgäld.

Följaktligen skulle det endast i de fall, då kronan går in som delägare direkt
i företaget, bli en fråga örn att kronan skall betala denna avgäld. Men
även i ett dylikt fall är det ju dock företaget, som skall räkna ut avgälden,
och nog tycker jag, att det i så fall är mindre lämpligt att kronan skall bära
denna utgift, enär ju kronan då skulle behöva skaffa sig ett särskilt organ
för att ombesörja dylika utbetalningar.

Jag delar ej heller herr Reuterskölds mening om att kronans privatekonomiska,
örn jag så får säga, intressen i företag leder till ett tillbakaträngande
av samhällets intressen. Min erfarenhet pekar åt ett helt annat håll, och jag
för min del tycker, att i detta fall skulle det vara bättre ur flera synpunkter,
örn kronan och dess myndigheter kunde stå mera opartiska i denna fråga och
att det sålunda blir en affär i första hand mellan gruvföretaget och jordägaren
och att kronan inte behövde ha del däri.

Herr Wohlin: Jag har tidigare uttalat, att denna avgäld är en dålig

politisk kompromiss i en viktig principfråga. Jag har också gjort gällande,
att formuleringen i denna bestämmelse är otillfredsställande, och jag underströk
för övrigt penningvärdets tänkbara förändring under de årtionden, som
komma. Jag känner mig icke övertygad av herr Schlyten försvar av paragrafen.
Jag yrkar avslag på såväl utskottets förslag som reservationen samt
bifall även i denna punkt till Kungl. Maj :ts proposition.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

117

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Herr Schlyter: Jag vill bara lämna den korta upplysningen, att om penningvärdet
förändras, kan riksdagen, som sammanträder varje år, ändra även
en sådan summa som dessa 5,000 kronor. Herr Wohlin var själv med här i
kammaren, när på grund av en kungl, proposition den gräns mellan stöld och
snatteri, som jag nyss nämnde, ändrades från 20 till 30 kronor just på grund
av penningvärdets förändring.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu förevarande paragrafen yrkats 1 :o) att densamma skulle godkännas;
2 :o), av herr Ewerlöf, att paragrafen skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herr Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Wohlin, att kammaren skulle med
godkännande av Kungl. Maj:ts förslag avslå den nu föredragna paragrafen i
utskottets förslag.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande i enlighet med
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ewerlöfs yrkande.

Herr Wohlin äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 53 § i det av
första lagutskottet i utlåtande nr 24 tillstyrkta förslaget till gruvlag antager
bifall till herr Ewerlöfs yrkande i frågan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Wohlins yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 53 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 24 tillstyrkta
förslaget till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som förordats i den av
herr Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

118

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledmöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

51—72 §§.

Godkändes.

73 §.

Denna paragraf lydde:

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund
bearbetar mineralfyndighet av det slag varom i l § är sagt straffes med dagsböter.

Herr Schlyter: Herr Reuterskiöld framställde även här en fråga direkt
till mig. Jag kan inte finna, att utskottets motivering på den punkten lider
av någon oklarhet. Paragrafen drabbar sådana fall, då någon bearbetar mimeralfyndighet,
d. v. s. idkar gruvdrift, utan att ha iakttagit ordningsföreskrifterna
i lagen. Det är för dessa fall, såsom också herr Reuterskiöld antog, som
straffbestämmelserna äro avsedda.

Herr Reuterskiöld: Jag ber att i anslutning till mitt föregående an förande

få yrka avslag på paragrafen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av samt vidare på
avslag å den under behandling varande paragrafen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

74—82 §§.

Godkändes.

Slutbestämmelserna.

Andra stycket av ifrågavarande bestämmelser hade följande avfattning:

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt lagen
den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län.

Såsom förut anförts hade i den av herr Branting vid utlåtandet avgivna reservationen
hemställts, att riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 40 framlagda stadgandet örn upphävande av lagen den 28 april 1926
(nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län, och att följ -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

119

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

aktligen andra stycket i övergångsbestämmelserna till förslaget till gruvlag
måtte erhålla följande lydelse:

Genom denna lag upphäves gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24).

Herr Lindhagen: Här kommer man nu till den nattsvartaste punkten i

propositionen. Här har sekelskiftets nationella samling i riksdagen förbehållit
staten äganderätt utan inkräktning av inmutare till de viktigaste förefintliga
eventuella gruvområdena inom de tre nordligaste länen på kronomark.
Därför får jag yrka, herr talman, att andra stycket i övergångsbestämmelserna,
som börjar med orden »Genom denna lag upphävas gruvestadgan
den 16 maj 1884 (nr 24)» bibehålies, men att följande utgår: »samt lagen
den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa
län».

Jag skall också, herr talman, be att få tillägga, att det här är en sådan
hjärtesak mellan två epoker, att jag, som den siste kvarlevande i riksdagen
av sekelskiftets nationella samling, får å denna samlings vägnar förklara,
att jag är skyldig, för att till eftervärlden få utrett i protokollet hur det rätt
förhåller sig och hur tiderna växla, att begära en vädjan till »stjärnorna» än
en gång, herr talman, även örn jag och Georg Branting bli ensamma, ty det
får nämligen inte stå i protokollet, att med övervägande ja blev yrkandet
avslaget, utan man skall kunna se, om det var mångå rösters eller bara en
rösts skillnad. Nej, kulturhistorien skall veta hur tiderna byta gestalt, och
därför måste jag begära rösträkning, så länge herrarna bibehålla det onödiga
uppresningsförfarandet i hopp om att den öppna omröstningen skall bli avskaffad
på omvägar och icke vilja godtaga en reform, varigenom man genast
låter »täckelset falla» för den enda vederhäftiga och för eftervärlden upplysande
omröstningen.

Herr Branting: Herr talman! Mina herrar! Jag ber att få yrka bifall

till den av mig vid denna punkt fogade reservationen.

Jag kan för min del inte se, att det anförts några verkligt bärande skäl för
avskaffande av den lagstiftning, varigenom nu kronan allenast har rätt till
inmutning på kronojord i de tre nordligaste länen. Denna onekligen ganska
uppseendeväckande åtgärd har, som herrarna torde finna, motiverats på ett
mycket magert sätt och under den långa debatt, som här förevarit, har det
heller knappast tillkommit några ytterligare skäl för saken. . Man skjuter i
förgrunden önskvärdheten av att befrämja malmletning en, liksom örn inte
staten själv skulle kunna, örn den ville, bedriva en effektiv malmletning på
sina egna marker! Jag är för min del övertygad därom, att örn exempelvis
herr handelsministern skulle gå in för sådana åtgärder, skulle det inte möta
några oöverstigliga svårigheter för honom att se till, att en effektiv malmletning
kom till stånd på statens egendomar i_ översta Norrland.

Justitieministern har framhållit som ett litet ytterligare skäl, att malmletningen
numera bedrives efter moderna metoder och att den har blivit ganska
dyrbar att verkställa. Därför säges, att det skulle vara sa nyttigt och bra,
att det enskilda kapitalet kom och hjälpte till med dessa kostnader. Några
speciella siffror anföras icke. Jag måste säga, att jag har en annan uppfattning.
Jag tror, att man numera kan bedriva en ytterst effektiv malmletning
för en relativt billig penning. Det finns intet skäl att överdriva just den synpunkten.
Men nog måste det viii också vara litet genant för staten, örn det
gäller kostnaderna flir malmletning, ali man gör gällande, att. staten inte kan
ensam stå för kostnaderna, när det gäller undersökning angående förefintligheten
av malm på kronans jord, utan att där måste vädjas lill det enskilda

120

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. in. (Forts.)

kapitalet. Det är en synpunkt, som jag för min elei inte kan anse vara bärande.

I grund oell botten är det väl ändå så, att allt detta tal örn malmletningen
är ett slags camouflage för den reella fråga, som det här gäller, nämligen den,
att den mest lovande kronmarken, där kronan nu har en monopolställning,
skall utlämnas till de enskilda inmutarnas skara. Alltså, vad som hittills under
decennier har varit kronan reserverat, skall nu friläggas för vad som kallas
den enskilda företagsamheten. Kronans äganderätt till malm på kronojord
skall till. hälften, i varje fall, övelåtas till de enskilda intressen, som
man kallar för inmutare eller upphittare, men som i verkligheten representeras
av de stora bolagen.

Jag måste säga, att detta förslag är förvånande särskilt med hänsyn till
det håll, varifrån det kommer. Örn man nu kan avstå från att erinra örn de
principiella engagemang, som kanske kunna förutsättas vara bindande, örn
icke för justititeministern personligen, så i alla fall för regeringen, måste
man dock ha rätt att i denna sak anlägga rent praktiska och aktuella synpunkter
och då särskilt berörande det allmännas intresse. Jag ber att få fästa
herrarnas uppmärksamhet på att det inte gärna kan göras gällande, att det
här behöver vara fråga om några slags partipolitiska överväganden eller
synpunkter. Ty det har ju varit på det sättet, att riksdagens samtliga partier
hittills varit med örn den nu gällande norrländska malmlagstiftningen.
Örn jag alltså vill plädera för bibehållande av denna lagstiftning, böra inte
kammarens borgerliga ledamöter utgå ifrån, att det är en fråga örn principiell
motsättning mellan socialism och enskild företagsamhet. Även på den borgerliga
sidan vill man säkert erkänna, att det kan vara berättigat att ta upp ett
försvar för kronans rätt mot privata ekonomiska intressen.

Under den hittills förda debatten har herr Ewerlöf tillkännagivit, att han
delar — naturligtvis! — utskottsmajoritetens ståndpunkt om nyttan av att
särlagstiftningen i översta Norrland upphäves. Han angav såsom sitt argument
för denna ståndpunkt, att upphävandet av denna särlagstiftning är »en
given konsekvens av lagförslaget i dess helhet». Jag kan för min del inte
förstå, hur man kan känna sig övertygad av detta talesätt. Ty »en given
konsekvens» av den nuvarande gruvstadgans allmänna principer skulle ju lika
väl kunnat sägas vara, att någon särlagstiftning för översta Norrland alls
inte hade förekommit! Men jag noterar för övrigt, att herr Ewerlöf syntes
dela den uppfattning, som jag också anfört i min reservation, nämligen att
vad kronan vinner enligt den nu föreslagna lagen — alltså den eventuellt utnyttjade
och eventuellt efterlåten kronoandelen i nya gruvfyndigheter, för
vilka inmutning sökts efter den 1 januari 1940 — är mindre än vad kronan
förlorar, nämligen den nuvarande ensamrätten till inmutningar och malmtillgångar
på kronojord i Västerbottens. Norrbottens och Jämtlands län.

Herr justitieministern har under debatten kommit med ett nytt skäl för avskaffande
av denna särlagstiftning. Han har erinrat örn, att under gångna tider
ett 60-tal ansökningar skulle ha gjorts örn tillstånd att verkställa inmutning
på denna kronojord och att av dessa 60 ansökningar allenast 3 skulle lia avslagits,
medan hela den stora resten, 57 ansökningar beviljats. Ja, så har det
kanske varit hittills. Men jag har trott mig kunna utläsa ur den kungl, propositionen,
att staten hädanefter skulle på ett helt annat sätt än förut aktivt
taga del i malmbrytningen. För den skull förväntas ju vissa administrativa
nyorganisationer. Örn så blir fallet, kan jag inte inse, att man kan med styrka
åberopa förhållandena sådana de varit under det förgångna, när det nu gäller
att reglera förhållandena för framtiden. Förresten vill jag också på den punkten
tillåta mig att åberopa herr handelsministerns referat av någon sakkun -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

121

Förslag till gruvlag rn. m. (Forts.)

nigs yttrande i andra kammaren, nämligen att örn inmutningsrätten nu blir fri
i de nordliga länen, är det klart, att här kommer att uppstå en mycket livlig,
privat inmutningsverksamhet! Man kan alltså inte, nied hänvisning till de 57
hittills bifallna ansökningarna, göra gällande, att bär inte praktiskt taget
kommer att bli någon förändring mot förut. Det blir i stället på det sättet,
att nu komma de enskilda intressena till kronomarken och få där sina inmutningar.

Om åter, såsom med stor styrka från alla håll anförts under den förda debatten,
hela den nya lagstiftningen bör bedömas främst ur närings- och socialpolitiska
synpunkter, då förmenar jag, att detta är ett skäl snarast för att
staten bör bibehålla sin monopolställning till mineralfyndigheter på egen mark
i Norrland. Inte vill man väl göra gällande, att staten skulle behöva tillkalla
de enskilda företagarna till hälftenbruk med sig i översta Norrland för att de
närings- och socialpolitiska synpunkterna vid gruvbrytningen där uppe skulle
bli beaktade?

Och så är det den allmänna sparsamhetssynpunkten! Lagutskottet har mycket
riktigt erinrat örn att hitills gällande gruvlag i den delen velat tillgodose
det allmänna intresset genom att till förmån för kronan inskränka den fria
inmutningsrätten inom vissa län. Men nu har man totalt ändrat ståndpunkt. Nu
är det inte fråga örn att spara dessa oersättliga malmer — »sorn inte växa igen,
liksom skogen», som man säger — utan i stället att i möjligaste man befrämja
malmbrytningen, och detta genom enskild drift. Jag vill hålla. före,, att varken
lagutskottet eller riksdagen har fått någon verklig motivering till grund
för denna totalt ändrade ståndpunkt. Hur mycket brytningsvärd malm, som
finnes i Sverige och hur länge den anses räcka, det vet man inte. Härom gå i
varje fall åsikterna synnerligen starkt isär. Herr Wistrand hävdade under en
debatt under förra året, vill jag minnas, att det inte är någon fara. Det finns
oändliga tillgångar, i varje fall tillgångar för mycket lång tid framåt. Men
jag kan inte påstå, att vi efter ärendets behandling i lagutskottet blivit övertygade
örn den saken. Det är bara något som man antagit, i största allmänhet.
Nu skola vi alltså plötsligt acceptera en alldeles ny ståndpunkt för gruvlagstiftningen
i allmänhet och vidtaga dispositioner, som bli av betydelse^för kommande
släkten. Jag vill också i detta sammanhang framhålla det så kallade
brytningsvitsordet, eller att den part av bolagsmännen, som vill bryta mera,
skall hava vitsord över den, som vill hålla igen. Staten skall nu, såsom bolagsman
med den enskilde företagaren, inte kunna hejda hans framfart.

Men jag vill också begagna tillfället att framhålla, att nog kan det finnas skäl
för en begränsning av malmexporten ifrån Sverige nied hänsyn -— inte till en
avlägsen framtid, utan just till nutida förhållanden. Det synes mig vara en tvivelaktig
välfärdspolitik, som vill skapa tillfälliga rikedomar för vårt land genom
en omfattande malmexport, vilken i mycket stor utsträckning går till
krigsrustningsändamål. Därvidlag vill jag särskilt framhålla, att det ingalunda
är fråga örn allenast det högklassiga stålet, utan i mycket stor utsträckning
också örn sådant järn, som rubriceras, som byggnadsjärn, järn för byg.gnadsändamål.
Man skall verkligen inte inbilla sig, att det i detta avseende till
övervägande del är fråga örn bostadsproduktion. Jag vill tvärtom göra gällande,
att uppgifter särskilt från Tyskland beträffande anslag till byggnader
av offentlig karaktär — det vill säga fästningsanläggningar av olika slag, militärvägar,
kaserner och dylikt — visa vad man nu använder de såsom »byggnadsjärn»
rubricerade varorna till.

Jag har också i min reservation något berört den frågan, att Sverige genom
sin forcerade malmexport kan dragas in i internationella intressekonflikter med
för vårt land förödande verkningar. Härvidlag vill jag bara fästa uppmärk -

122

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

samheten på en enda omständighet, nämligen den oerhörda ökningen i Tysklands
behov av järnmalm för krigsbruk. Herrarna måste komma ihåg, att före
1914 och under världskriget disponerade den tyska rustningsindustrien ElsassLothringen,
men så är ju inte nu förhållandet. Den svenska malmen har blivit
ett livsintresse för det militariserade och eventuella krigförande Tyskland.
Det har under dessa förhållanden synts mig vara ett allmänt intresse att inte
väsentligt förminska statens kontrollmöjligheter över gruvbrytningen och samtidigt
forcera malmbrytningen.

Ja, herr talman, det verkliga skälet till det nu framlagda förslaget örn upphävande
av speciallagstiftningen för översta Norrland torde väl vara ett annat
än de artificiella motiv, som ha anförts. Jag kan för min del inte se annat
rimligt skäl till propositionen i denna del än att det i realiteten är fråga örn en
slags kompensation för införandet av kronoandelen — en ersättning, som har givits
åt de privata företagarna, för att de skola svälja principen örn kronans rätt
till halva andelen i nya fyndigheter. Av dessa skäl få nu de privata intressena
kasta sig över de nya jaktmarkerna på statens domäner i Nordnorrland.
Här ligger, som jag ser saken, pudelns kärna! Meri detta är en för staten
oförmånlig handel, ty vad staten förlorar är mer än vad den vinner. Vad staten
förlorar är också klart och påtagligt, men vad den vinner står i vida fältet.
Men det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, och den principvinst,
som det här är fråga örn, betalas, tycker jag alldeles för dyrt, redan i den
Kungl, propositionen. Med accepterande av den Strindlundska motionen har
dessutom, som herr Wohlin framhållit, den i propositionen hävdade principen
örn kronoandelen på ett mycket avgörande sätt fördunklats. Jag vill förresten
begagna tillfället att stryka under herr Wohlins allmänna synpunkter på betydelsen
för hela samhället av kontroll över mineraltillgångarna både i fred och
i krig. Jag kan väl heller inte tänka mig annat än att herr Wohlin från sina
här deklarerade utgångspunkter vill följa den linje, som jag reservationsvis
förordat, alltså att samhällskontrollen över malmtillgångarna i de nordligaste
länen bör bibehållas, icke eftergivas!

Jag ber, herr talman, med dessa korta ord att få yrka bifall till min reservation.

I herr Bräntings yttrande instämde herr Ström, Fredrih.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag hade anledning att redan tidigare i

kväll erinra kammaren örn att den lagstiftning angående inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län, som det nu gäller att upphäva, aldrig varit avsedd
att vara. annat än ett provisorium i avbidan på en slutlig reglering av
gruvlagstiftningen. Detta bekräftades också av herr Branting, då han nyss
påpekade, att riksdagens samtliga partier varit med örn att antaga denna lagstiftning.
Det har betraktats som en rent formell åtgärd, när den tid efter
annan förnyats. Beträffande de sakliga synpunkterna på frågan kan jag inskränka
mig till att hänvisa till den utveckling av ämnet, som i kammaren lämnades
av statsrådet och chefen för handelsdepartementet.

Jag kan möjligen tillägga, att vi inte lia något direkt behov av att inmuta
mera järnmalm, men det kan finnas andra mineraler, som det kan vara av intresse
att framleta, även örn de finnas på kronojord.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste talaren har inte den ringaste

aning om vilka avsikter man hade då det här förslaget örn inmutningsförbud
i vissa län antogs och har kanske inte ens följt den senare utvecklingen. Men

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

123

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

jag deltog- också i besluten om denna sak, och jag vet vad avsikten var. Den
var att skapa ett statsmonopol. Och så står f. d. statsrådet och talar om saker,
som han inte har reda på. Jag vet, herr talman, hur det tillgick och det medvetandet
begeistrade då alla som hade att besluta örn saken, att här skulle åtminstone
stämmas i bäcken för exportindustrien och denna spekulation utan
hänsyn till vare sig Gud eller människor. Det upprör en sekelskiftets man,
som varit med om detta, att få uppleva en sådan här nedgång, herr talman!

Men man har ställt det så finurligt — och där voro också sekelskiftets män
för långsamma i vändningarna -— att man icke unnat staten ett smidigt och
naturligt medel att tillgodogöra sig dessa malmfyndigheter där uppe i Norrland.
Det kan ske antingen genom betning i egen regi — det står ju staten
fortfarande öppet — eller också medelst utarrendering genom koncessions förfarande,
såsom fallet är i fråga örn stenkolsfyndigheter här i landet. Varför
skall en sådan upplåtelseform passa bara för dem och inte för de andra fyndigheterna?
Nu har staten intet annat medel än att tillåta inmutning, vilket
betyder att enskilda få övertaga äganderätten till skillnad ^från koncessionssystemet
som jag omnämnde, där man genom upplåtande at de enskilda av
arrenderätt bibehåller äganderättens suveränitet åt den, som äger fyndigheten.

Här har herr Schlyter påstått, att avsikten när man beslöt införa detta inmutningsförbud
skulle varit, att det till slut skulle bli på det nu föreslagna
sättet att åter införa fri inmutningsrätt på dessa fyndigheter, då denna generation
tog vid. Men det var inte alls meningen. Därför är mitt förslag just grundat
på de ursprungliga avsikterna, som inte blevo fulländade därför att det inte
tillkom ett koncessionssystem med arrenderätt. Hade ett sådant införts, skulle
därmed lia bibehållits möjligheterna att i en enda hand reglera och bestämma
sådana här upplåtelser. Det måste finnas diktatur i vissa saker, och en sadan
kan man säga, att vi avsevärt ha genomfört i fråga örn driften av järnvägar och
vattenfall. Genom att man beslutat detta har man också kunnat reglera förhållandena
för hela landet, och ett sådant krafttag behövs ännu mera i. fråga
örn dessa utdöende speciella naturtillgångar. Vattenfallen rinna alltid och
skogarna växa igen, men malmfyndigheterna gå till undergång så småningom.

Här sade en finansminister en gång — Lyberg tror jag det var — då fråga
var örn hur lång tid man skulle kunna påräkna, att malmen i Kiirunavaara och
Luossavaara räckte, att det hade räknats ut. att den skulle räcka sa våldsamt
länge som 175 år. Vad är det för sekund i en nations liv, herr talman! 175 år
är bara en obetydlighet! Vi lia väl ansvar för våra avlägsnare tider också.

Tills vi nu få en annorlunda sammansatt riksdag, som kan besluta i den här
frågan, så mäste vi vila på hanen, och vi få inte börja skänka bort dessa fyndigheter
genom att överlåta åt spekulationen att tillägna sig dem på denna
omväg och genom att införa sådana bestämmelser, att staten själv inte far någon
annan utväg än att begära inmutning — hos sig själv. Det är ju en motsägelse
att föreslå något sådant, och jag vet inte, hur juristerna i justitiedepartementet
uppfatta detta. Jag frågade dem i förmiddags härom, men de kunde
inte redogöra för hur de tänkt sig saken.

Men det var för att man skulle spara på malmtillgångarna i Norrland som
det stadgades förbud afl fritt göra inmutning i de norrländska länen utom i
de fall att Kungl. Majit meddelade tillstånd härtill. Det. var därför Kungl.
Majit fick tillstånd att till enskilda upplåta inmutningsrätt i dessa län enligt
de motioner, som vi väckte långt tillbaka i tiden. Vad beträffar dessa sextio
ansökningar, av vilka blott tre vägrades, förstod man, att det bara var i undantagsfall
som sådana ansökningar skulle beviljas på det sättet, att man överlät
*/, av äganderätten eller faktiskt hela äganderätten till exploatering av enskilda.
Dessa 57 beviljade ansökningar representera förmodligen bara sär -

124

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

skilda undantagsfall, ty folk, som inte har fri inmutningsrätt utan måste gå
till Kungl. Maj :t och tigga örn den, förstår säkert, att det naturligtvis fordras
särskilda föreskrifter för att de skola få utnyttja en sådan rätt, och därför
komma de bara med ansökningar i sådana fall då de kunna uppleta något behjärtansvärt
motiv för att i framtiden beröva kronan äganderätten till de här
fyndigheterna.

Men konsekvenserna, koncessionssystemet, uteblevo. Talet örn att förslaget
avser att öka antalet malmletare är, som Branting sade, bara ett camouflage.
Inte behöver man prisgiva folkets egendom på detta sätt och på omvägar överföra
den i den enskilda spekulationens hand.

För övrigt skall jag be herr talmannen att få återtaga mitt yrkande och i
stället äska bifall till yrkandet i Bräntings reservation. Den är riktigare än
mitt yrkande, ty i mitt yrkande fanns verbet i pluralis, men Branting har rättat
det, så att verbet står i singularis.

Och sedan kommer som sagt »sekelskiftet» att begära rösträkning till protokollet,
så att det lämnar klart vittnesbörd örn kulturens växlingar genom epokerna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av
de nu föredragna slutbestämmelserna samt vidare därpå att desamma skulle
godkännas med den ändring, som påyrkats i den av herr Branting vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på slutbestämmelsernas godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner slutbestämmelserna i det av första lagutskottet i utlåtande
nr 24 tillstyrkta förslaget till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännas slutbestämmelserna med den ändring, som påyrkats
i den av herr Branting vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 90;

Nej — 14.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Rubriken.

Godkändes.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

125

Förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

De övriga av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B

På sätt redan angivits hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att de
i anledning av propositionen väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! För att förenkla och fullända systemet

med enhetlig statsledning över all exploatering av mineralfyndigheter i det
allmännas intresse har jag väckt förslag örn två provisoriska lagar, som skulle
antagas att lända till omedelbar efterrättelse. Vid den utgång frågan nu fått
i övriga delar hänga dessa förslag i luften. De få i alla fall stå kvar på papperet
som ett minnesmärke och ett försök att bringa reda och ordning i hithörande
förhållanden på en gång och göra det under den nu levande generationen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Herr Johansson, Johan Bernhard erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! På förekommen anledning får jag härmed anhålla örn kammarens tillstånd,
att den av mig vid förmiddagens sammanträde väckta motionen angående
interpellationsinstitutet må ändras på det sätt, att andra stycket i klämmen
utelämnas och att sålunda klämmen får följande lydelse: »att första kammaren
måtte besluta att i sin ordningsstadga införa föreskrifter örn interpellationsinstitutets
komplettterande med ett frågeinstiut i anslutning till ovan angivna
synpunker.»

Sedan herr Sjödahl, vilken jämte herr Johansson, Johan Bernhard, undertecknat
ifrågavarande motion, instämt i den senares nu gjorda anhållan, blev
densamma av kammaren bifallen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 146, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.59 e. nr.

In fidem
G. H. Berggren.