1938. Första kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1938:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Första kammaren. Nr 20.

Tisdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollet för den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 101, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av vissa anslag under femte huvudtiteln.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 102, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316).

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 105, i anledning av väckt motion örn ersättning till förste statsmeteorologen
Bruno Rolfs dödsbo för vissa av Rolf havda utgifter för uppehållande av
arbetet vid Vassijaure (numera Abisko) naturvetenskapliga station;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
viss betalningsskyldighet på grund av statsbidrag till ett sjösänkningsföretag
av sjön Suolojaure i Arvidsjaurs socken av Norrbottens län; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett torrläggningsföretag inom Millesviks och Eskilsäters socknar
av Värmlands län.

Herr statsrådet Engberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 188, med
förslag till lag angående särskilda grunder för klockar- och organistlöns bestämmande
samt örn dispositionen av till klockar- och organisttjänst hörande
avlöningstillgångar.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 145, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 66 § lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 174, angående förvärv av aktier i Hälsingborg—Hässleholms järnvägsaktiebolag; Första

kammarens protokoll 1038. Nr SO.

Nr 20.

Tisdagen den 15 mars 1938.

nr 176, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus; nr

184, angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter sömmerskan
Ada Kristina Larsson från Mortorps socken;

nr 186, angående bidrag till allmänna barnbördshuset i Stockholm för budgetåret
1938/39; samt

nr 187, angående ämnesomfattningen för vissa professurer vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 189, angående ytterligare statsunderstöd till Nossans regleringsföretag
inom Eggvena med flera socknar av Älvsborgs och Skaraborgs län.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
190, angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 191, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen,
m, m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 192, angående statsunderstöd till Vens elektrifiering.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 193, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 8 § rättegångsbalken;
samt

nr 194, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
195, angående vissa markbyten mellan kronan och Borås stad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 196, angående försäljning av vissa kronan tillhöriga områden inom Bergkvara
municipalsamhälle.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 197, angående inköp av mark för utvidgning av Bodens ingenjörkårs broslagningspläts
vid Ängesholmen;

nr 198, angående inrättande av en statens anstalt för själsligt abnorma manliga
skyddshemselever m. m.;

nr 199, angående allmänna grunder för avskrivning av å statens allmänna
fast.ighetsfond bokförda tillgångar m. m.;

nr 200, angående redovisning å statens allmänna fastighetsfond av vissa
fastigheter, disponerade av Uppsala och Lunds universitet;

Tisdagen den 15 mars 1938.

Nr 20.

nr 201, med förslag till stat för statens allmänna fastiglietsfond för budgetåret
1938/39 m. m.; samt

nr 202, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv.

Föredrogs^ och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 203, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 204, angående omorganisation av konsthögskolan m. m.;
nr 205, angående anslag för budgetåret 1938/39 till värme- och ventilationsanläggningar
i operabyggnaden m. m.; samt

nr 206, angående anslag för budgetåret 1938/39 till en nämnd för granskning
av läroböcker.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 207, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 208, angående anslag för budgetåret 1938/39 till länsnykterhetsnämnderna
m. m.; och

nr 209, angående förvärv av aktier i Hälsingborg—Landskrona—Eslövs och
Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 210, angående anslag till sjömanshusen
m. m.

. Propositionen hänvisades, såvitt angick pensions- och understödsväsende för
sjöfolk samt anslag under elfte huvudtiteln, till bankoutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 211, angående den kemiska analys- och kontrollverksamheten för jordbrukets
behov.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 212, angående anslag till läroanstalter
för dövstumma m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick lagförslaget, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 213, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 § ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m.

Nr 20.

Tisdagen den 15 mars 1938.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 214, angående anordnande av bombskyddstak å kraftstationen vid Stadsforsen
i Indalsälven m. m.;

nr 215, angående statsförvärv av Gävle—Ockelbo järnväg; samt
nr 216, angående förvärv av aktier i Kalmar nya järnvägsaktiebolag och
S ävsjöström-—Nässjö järnvägsaktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 217, angående vissa åtgärder till främjande av gemensam maskinanvändning
inom det mindre jordbruket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 218, angående anslag till avlöningar och materiel m. m. vid universiteten
i Uppsala och Lund;

nr 219, angående inrättande av en statens polisskola m. m.; samt
nr 220, angående uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade
samt ny sinnessjukavdelning inom fångvården.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 221, angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark;
och

nr 222, angående försäljning av kronojordlägenheterna Sockenstuguplatsen
nr 1 och Kyrkostuguplatsen nr 2 i Vittangi by, Jukkasjärvi socken.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

223, med förslag till sjöarbetstidslag m. m.; och

nr 224, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 23, 51 och 73 §§
sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 225,
angående anslag till domkapitlen och stiftsnämnderna för budgetåret 1938/39
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
226, angående dels åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock
anslag till statens veterinärbakteriologiska anstalt för budgetåret 1938/39.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 227, angående beräkningen av pensionsavdrag enligt militära tjänstepensionsreglementet
för vissa icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet;
och

nr 228, angående rätt för distriktsbarnmorskan Anna Elisabet Palmgren
till viss tjänstår sberäkning för pension.

Tisdagen den 15 mars 1938.

Nr 20.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 229, angående allmän arkitekttävling rörande nybyggnad för gymnastiska
centralinstitutet;

nr 230, angående lönereglering för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor och högre folkskolor; samt

nr 231, angående yrkesinspektionens organisation m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 232, angående bidrag till hushållningssällskapen.

^Föredrogs Kungl. Maj:ts_proposition nr 233, med förslag till förordning angående
handel med vissa mineraloljor, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick förordningsförslaget, till behandling
av lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 234, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.

_ Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. M[aj:ts propositioner: nr

235, angående anslag till lantbrukshögskolan; samt
o nr 236, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 237, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 238,
angående anslag till kommerskollegium och statens elektriska inspektion.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 239, med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den
internationella arbetsorganisationens fjärde sjöfartskonferens år 1936 fattade
beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 240,
angående lönetursberäkning för gymnastikläraren, kaptenen J. E. M. Danckwardt.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 241, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Nr 20.

Tisdagen den 15 mars 1938.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 242, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majis propositioner:
nr 243, med förslag till lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; och

nr 244, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majis proposition nr
245, angående befrielse för Hans Filip Andersson från viss ersättningsskyldighet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majis propositioner:
nr 246, angående pensionering av vissa fjärdingsman; och
nr 247, angående ändrade pensionsförmåner för vissa f. d. underofficerskorpraler
vid flottan m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj Is proposition nr
248, angående vissa stödåtgärder inom malmkommunerna.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj Is proposition nr
249, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majis propositioner
:

nr 250, angående förvärvande av viss del av egendomen Nyckelby i Stockholms
län för trädgårdsförsök m. m.;

nr 251, angående understöd åt kemisk-växtbiologiska anstalten i Norrbottens
län;

nr 252, angående beviljande av anslag till underlättande av anskaffningen av
träkol till generatorgasdrivna motorfordon m. m.; samt

nr 253, angående ytterligare statsunderstöd till ett torrläggningsföretag, avseende
utdikning av sjöarna Kalängen och Lunnasjön i Hultsjö socken av Jönköpings
län.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 254, med förslag till lag örn handel med fodermedel.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 255, angående tillämpning i vissa fall av allmänna familjepensionsreglementet
å befattningshavare, som avgått med förtidspension före reglementets
ikraftträdande; samt

nr 256, angående pensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa grupper av
befattningshavare.

Tisdagen den 15 mars 1938.

Nr 20.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
257, angående anslag till underhåll av Tullgarns slott m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner
:

nr 254, av herr Myrdal, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn avbrytande av havandeskap m. m.;

nr 255, av herr Myrdal, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag
till lag om upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen m. m.;

nr 256, av herr Andersson, Emil, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om avbrytande av havandeskap m. m.; samt

nr 257, av herr Andersson, Emil, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Andersson,
Emil, m. fl. väckta motionen, nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och 7, statsutskottets utlåtanden nr 4 och 6, första
lagutskottets utlåtanden nr 22 och 23 samt andra lagutskottets utlåtanden nr
21—23.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ber få hemställa, att kammaren ville besluta, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6 skall sättas främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista, därnäst statsutskottets utlåtande nr
4, sedan statsutskottets utlåtande nr 6 och därefter som fjärde ärende konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7 samt de övriga ärendena i vanlig ordning.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
proposition nr 188.

Ordet lämnades på begäran till herr Domö, som anförde: Herr talman!

På grund av den synnerliga omfattningen av de med Kungl. Maj :ts propositioner
nr 207 och 208 samt 231 avsedda ärendena tillåter jag mig anhålla,
att kammaren, måtte medgiva utsträckning av motionstiden i anledning av
dessa propositioner till det kammarens sammanträde, som infaller näst efter
tjugonde dagen från propositionernas avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Herr Lindhagen fick nu ordet och yttrade: Herr talman! Jag begär

enahanda tillstånd rörande Kungl. Maj :ts proposition nr 191, med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., samt propositionen nr 220,
angående uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt
ny sinncssjukavdelning inom fångvården.

Vad herr Lindhagen sålunda hemställt bifölls.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Herr Reuterskiöld väckte en motion, nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till avlöningar och materiel m. m. vid universiteten
i Uppsala och Lund.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckt tillämpning i visst avseende
beträffande statens arbetare av lagen den 26 juni 1936 (nr 383) angående
ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete, dels ock motion örn viss ändring av nämnda lag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.22 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Heiding är på grund av magsjukdom tillsvidare oförmögen
att uppehålla sitt riksdagsarbete; intygas.

Stockholm den 16 mars 1938.

Gustaf Söderlund.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till lag angående särskilda grunder för klockared!
organistlöns bestämmande samt om dispositionen av till klockar- och organisttjänst
hörande avlöningstillgångar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Reuterskiölds motion, nr
259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
och materiel m. m. vid universiteten i Uppsala och Lund.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 24.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen om
landsting.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 104,
till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om landsting.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i punkten 1 av utlåtande nr 6 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för försvarsdepartementet,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1938/39;

b) till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa

ett förslags.anslag av 313,000 kronor.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag anhåller
att redan vid denna punkt få ge ett meddelande, som kan ha inverkan på behandlingen
av följande punkter.

Den ökade osäkerhet i det internationella läget, som framträtt efter statsverkspropositionens
framläggande, har föranlett regeringen att undersöka, huruvida
vissa ytterligare åtgärder till försvarsberedskapens omedelbara stärkande
kunna vidtagas. Regeringen har för avsikt att på grundval av denna
undersökning hos årets riksdag hemställa, att ett avsevärt belopp anvisas för
att efter regeringens bedömande användas för angivna ändamål.

I avvaktan på detta förslag torde lämpligen punkterna 87, 96, 129, 134, 137
och 142 i statsutskottets utlåtande nr 4 återremitteras till utskottet.

Herr Domö: Herr talman! Vi ta fasta på statsministerns deklaration.

Jag är glad, verkligt glad över den och vågar säga, att den för oss är särskilt
tillfredsställande, därför att vi alltid framhävt försvarstanken och försvarsviljan
som det utan jämförelse mest väsentliga. Vi betrakta också deklarationen
som ett glädjande vittnesbörd om den samhörighet, som i kritiska
stunder liksom förr kännetecknat Sveriges folk. I svår tid gnabbas ej svenskarna
örn småsaker — då ta de gemensamma krafttag. Så också nu, då
ofärd ligger på lur. Vi högermän räcka handen till regeringen och uttala
vår försäkran örn stöd för åtgärder till landets värn. Genom statsministerns
deklaration har behandlingen av föreliggande huvudtitel kommit i ett nytt
läge. Under förvissning därom, att de krav vi framfört i våra motioner bli
beaktade i annat sammanhang, behöva vi nu ej strida för bifall till desamma.
Men jag kan ej underlåta att påpeka, huru händelserna givit belägg för det
berättigade i de framförda kraven. Vi räkna med såsom en av behövliga
åtgärder, att regeringen snarast möjligt framlägger förslag örn flottans stärkande.
Dröjsmål med lösande av den fråga örn flottans nybyggnader, som

Äng. åtgärder
till försvarsberedskapens

omedelbara
stärkande.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ang. åtgärder till försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
vid 1936 års försvarsbeslut lämnades öppen, är farligt. Utredningarnas tid
måste i stort sett anses vara förbi. Nu måste krävas handling. Regeringen
har skyldigheten att framlägga de förslag läget kräver. Läget i världen
skakar oss. Det är förvisso nedstämmande att bevittna orons gradvisa stegring
till en temperatur, som är farlig för en världsdel, väpnad till tänderna,
och motsättningarnas gradvisa skärpning till en spänningspunkt, som Europa
hittills icke någon gång kunnat tåla. Vi bo så pass nära några av Europas
högspänningsledningar, att vi icke kunna undgå att känna oss berörda. Men
detta får icke göra oss modlösa. Örn vi tro på vår gemensamma sak och
handla raskt och rådigt, ha vi rätt till förtröstan. Det finns hos detta folk
krafter av både moraliskt och fysiskt slag, som, när det gäller, kunna uträtta
underverk.

Herr talman, jag har för närvarande intet yrkande.

Häri instämde herrar Wistrand, Öman, Borell, Nordenson, Gustaf Adolf
Björkman och Tamm, friherre Lagerfelt, herrar Mannerskantz, Martin Svensson.
Ekströmer, Johan Bernhard Johansson, Swartling, Ehrnberg, Hagbarth,
Eilif Sylwan, Rahmn, Bengtsson, Andrén, Emil Andersson, Karl Emil Johanson,
von Horn, Karl Bodin, Velander, Holmström, Nisser, Frändén, Hagström,
Bergqvist, Sandström, Lindmark, Gabrielsson och Sederholm samt friherre
Beck-Friis.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Den deklaration, som nyss avgavs av
hans excellens herr statsministern, är enligt mitt förmenande ägnad att väcka
särskild tillfredsställelse ur den synpunkten, att därmed ytterligare klargjorts,
att försvarsfrågan bör stå utanför de partipolitiska stridslinjerna. Redan vid
remissdebatten i år tillät jag mig att framföra uttryck för min glädje över
utvecklingen på detta område. Denna glädje har förstärkts genom det steg,
som nu tagits av landets regering.

Det är naturligt, att sådana extra ordinära åtgärder som de, varom förslag
nu komma att föreläggas riksdagen, kräva att en fullmakt lämnas landets
regering att förfoga över de belopp, som det här kan vara tal örn. Jag förutsätter
emellertid såsom självfallet, att så länge riksdagen är samlad, den också
får pröva de åtgärder, som under denna tid kunna befinnas färdiga eller
mogna för lösning.

Med detta korta uttalande ber jag att ytterligare få uttrycka min tillfredsställelse
över den deklaration, som hans excellens framförde.

I detta anförande instämde herrar Elof Andersson, Ohlin, Gärde, Johan
Larsson, von Stockenström, Albertsson, Roos, Knut Petersson, John Björck,
Gottfrid Karlsson, Bergman, Bjurström, Elon Andersson, Hansén och Bäckström.

Herr Nilsson, Petrus: Herr talman! Med anledning av hans excellens

statsministerns uttalande och med hänsyn till de förhållanden under vilka
han bedömt läget, ber jag att få uttala min anslutning till den deklaration,
som han här avgav. Under allvarliga tider bör man ju värna örn sitt hus.
Vad här ifrågasättes är ett återförvisande till utskottet av vissa punkter på
fjärde huvudtiteln till förnyad prövning med hänsyn till det läge, som nu
råder.

Jag ber, herr talman, att först och främst få uttala min anslutning till hans
excellens statsministerns uttalande och i övrigt förena mig med honom i
önskemålet, att dessa punkter måtte återremitteras till utskottet för förnyad
prövning.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ang. åtgärder till försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)

I herr Petrus Nilssons yttrande instämde herrar Per Gustafsson, Reuterskiöld,
von Heland, Holstenson, Anton Svensson, Anton Pettersson, Gunnar
Bodin, Hakon Sylvan, Löfvander, Friggeråker, Jacobsson, Eskhult, Egnell,
Wohlin, Tjällgren och Per Andersson.

Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! Vi stå i detta ögonblick

inför nationens stora slagnummer, nationens älskling över allt annat, nämligen
den fjärde huvudtiteln. Denna är ju också det mest signifikativa uttrycket
för vårt förhållande till främmande makter. Hegeringen förkunnade
i trontalet, att vårt förhållande till främmande makter var gott. Det framgår
av denna huvudtitel, av statsministerns förklaring nyss och partiväsendets
uppslutning kring fortsatt upprustning att så icke alls är förhållandet. Vi
hota tvärtom nu efter förmåga: Akta er, ty annars blir det farligt! Ja, Domö
sade att vi kunde göra underverk med vår upprustning. Vilket oerhört överord,
Domö!

Jag kan inte yttra mig över statsministerns meddelande redan nu, utan att
ha fått veta vad som ligger bakom det. Består det, såsom jag befarar, däri
att landet nu skall överbyggas även i luften och icke blott under jorden med
säkerhetsinrättningar mot bombplan, får jag verkligen säga, att vi äro ute
på äventyrens väg både ekonomiskt och utrikespolitiskt. Det skall väl finnas
någon besinning också hos ett litet folk med hänsyn till dess resurser, och
det skall väl framför allt utsägas — och det är därför jag begärt ordet — att
den internationella rättsordningens förutsättningar och tillkomst är vår högsta
angelägenhet i denna stund. Ty, herr Domö, det är bara denna rättsordning
som kan göra underverk. »Där två eller tre äro församlade i sanningens
namn, där är den mitt ibland dem.»

Jag har därför väckt en serie motioner, som gått till utrikesutskottet, avseende
en nordisk samverkan på olika sätt för den internationella rättsordningens
tillkomst i världen eller åtminstone en diskussion örn den. Här har icke
yttrats ett ord örn denna för vår frihet grundläggande angelägenhet, och från
regeringen komma bara nya upprustningsförslag. Vad är det för en politik?

En av nämnda motioner avsåg ett övergrepp på nationens älskling, ty den
insprängde tillika erinringar med anledning av försvarspropositionen. Det sades
där:

»De föregående motionerna med granskning av freds- och försvarsfrågornas
inställning till situationen undgår ej en blick på fjärde huvudtiteln. Dess
värde och lycka såsom ett utslag av Nordens kallelse kan ju ifrågasättas.
Den sannolika vägran även i år liksom förut att vilja sätta den i sammanhang
med fredsfrågan och dess rationella framfärd gör att något huvudsakligt
yrkande i anledning av försvarsbudgeten är för tillfället tillspillogivet.

Så mycket kan dock en fredaktivistisk politik såsom en oundgänglig samhörighet
med en upprustning redan nu påkalla, att genombrottet i situationen
med även ett nordiskt fredsförbund i förgrunden får icke stillatigande
låta sig nöja med ett ytterligare höjande av anslagen till försvaret i upprustningssyfte
utan att ens lägges fram någon ansats till en konstruktiv plan för
den internationella rättsordningens tillkomst.» Därför föreslogs, att riksdagen
ville väsentligen avslå den i fjärde huvudtiteln äskade förhöjningen från föregående
år i anslagen till försvaret.

Det ligger väl i sakens natur, att en sådan motion var avsedd att av statsutskottet
behandlas i samband med fjärde huvudtiteln. Då tog sig dock statsutskottet
enhälligt före — tänk, herr talman, enhälligt! —■ att i strid mot grundlagar
och demokrati i förskott avge ett utlåtande till riksdagen, att den föreliggande
motionen hade utskottet »icke funnit vara av beskaffenhet att kunna

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. åtgärder till försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida». Då är jag naturligtvis förhindrad
att nu beträffande särskilda poster på denna huvudtitel framställa enstaka
sådana yrkanden i motionens syfte. Herr Borell sade då, att utskottet velat
på förhand avfärda »denna principfråga», men kammarens talman och sekreterare
förklarade enskilt för mig, att den rätteligen hörde samman med fjärde
huvudtiteln.

Så långt har det alltså gått i upprustningsfanatism, att inte ens i detta
land, som är så beroende av den internationella rättsordningen, man får göra
någon framstöt för densamma som tages upp i laga ordning, utan ett sådant
initiativ skall lynchas på förhand. Där ser nian vilken besinningslöshetens
väg vi äro inne på.

I förevarande sammanhang påkallar detta tillfälle en erinran och gensaga
mot, att Norden i dessa dagar hotas vid sin östra sydgräns genom det polska
företaget att, på grund av någon till synes obetydlig konflikt mellan några
människor på gränsen, vilja rycka in med vapenmakt i Litauen för okända
syftem Örn stormakter på detta sätt få aptit på att öva våld även mot de tre
ostbaltiska småstaternas självbestämningsrätt, då är faran överhängande för
hela Norden, med vilket dessa tre östersjöstater historiskt och organiskt höra
samman, i all synnerhet i vår tid. Nordens samband även med Polen, som var
aktuellt tiderna närmast efter världskriget och Polens uppståndelse som östersjömakt,
upplöses alltmer även på detta sätt.

Vi vilja och kunna ej göra något åt nämnda tilldragelse med våra vapen.
Men nog borde Sverige göra åtminstone erinringar däremot i Warschawa i
namnet av sanningens makt, så att det hördes utåt i världen. Det skulle i
varje fall ha en större effekt än vår mobilisering i dag i riksdagen.

Herr talman, med denna påminnelse örn den internationella rättsordning,
som väntar även på oss, har jag velat göra ett avbrott i den dagtingan, som
tagit sig uttryck i statsministerns ytterligare påbröd i upprustning och kammarens
temperamentsfulla inställning till detsamma, i tro att vi därigenom
kunna göra »underverk».

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—9-

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Punkten 12.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till Rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap: Den industriella försvarsberedskapens ordnande
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

Herr Nordenson: Herr talman, mina herrar! Med anledning av den deklaration
om förnyad prövning av 4:e huvudtiteln, som gjorts av statsministern,
skall jag tillåta mig att fästa uppmärksamheten vid behovet av omprövning
av ytterligare en punkt, nämligen i fråga örn den industriella försvarsberedsaken.

Enligt 1936 års försvarsreform skall denna fråga handhas av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Det åligger denna enligt instruktion:
att ombesörja erforderliga förberedelser för att under krig, krigsfara eller
andra utomordentliga förhållanden tillgodose krigsmaktens behov av förnödenheter;
att trygga folkförsörjningen; att säkerställa näringslivets fortgång,
allt med beaktande av att landets tillgångar på ändamålsenligaste sätt utnyttjas
för ernående av effektivitet oell varaktighet i behovstäckningen.

Detta är, som synes, ett utomordentligt stort och vittomfattande program.
För bestridande av de särskilda kostnader, som den industriella försvarsberedskapens
ordnande medför, föreslås nu liksom föregående år ett belopp av
150,000 kronor. _ Enligt kommissionens förslag skall detta disponeras bland
annat sålunda: till avlöning av särskilt anställd teknisk personal 95,000 kronor;
till försöks- och forskningsverksamhet 25,000 kronor. Den tekniska personalen
skall handha det viktiga arbetet att klarlägga produktionsbetingelserna
vid krigstillfälle. inom de olika industrierna; att åstadkomma en ändamålsenlig
planläggning av. krigstillverkningen samt att utarbeta organisationsplanerna
för den industriella krigshushållningens centrala ledning. Forskningsoch
försöksverksamheten avser att på olika industriella områden utveckla landets
självförsörjningsförmåga med avseende på råämnen, bränslen, smörjmedel
m. m. samt främja för krigshushållningen värdefulla tillverkningsmetoders
tekniska och ekonomiska utformning.

Det är uppenbart redan av detta vidlyftiga program, att de anslagna medlen
måste visa. sig minst sagt blygsamt tilltagna. Under arbetets gång har detta
framstått i allt klarare dager. Så gott som alla upptagna problem lia visat
sig större och mer omfattande än beräknat. Ofta har problemet att anskaffa
viss materiel medfört nya problem i form av anskaffningsbehov av maskiner,
verktyg och råmaterial. Att lösa de problem, som åvila rikskommissionen.
inom rimlig tid är sålunda icke möjligt, med mindre än att personal i ökad
omfattning ställes till dess förfogande. Jag skall till belysande härav beröra
förhållandena på ett par områden.

Beträffande järn- och metallindustrien föreligger såsom närmaste uppgift att
verkställa utredning rörande vad de anmälda militära och övriga statliga behoven
i krig av olika färdiga produkter motsvara i fråga örn utgångsmaterial
av järn och metall samt att med ledning av dessa uppgifter uppgöra planer
för järn-, metall- och legeringsverkens verksamhet. Den arbetskraft, sorn kunnat
ställas till förfogande för denna uppgift (två ingenjörer) har visat sig
otillräcklig. Inom verkstadsindustrien har utredningsarbetet rörande maskinbehovet
för _ tillverkning av erforderlig materiel accentuerat nödvändigheten
av tillförlitliga uppgifter örn operationstider för tillverkningen av olika verkstadsprodukter.
För närvarande saknas detta och därmed sålunda i stor utsträckning
. underlag för planeringsarbetet. Då det är av yttersta vikt, att
krigsmaterialtillverkningen planeras på mest rationella sätt, framträder i
främsta rummet behovet av tillförlitliga operationstidsuppgifter. Utarbetan -

Anslag till den
industriella
försvarsberedskapens

ordnande.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till den industriella försvarsberedskapens ordnande. (Forts.)
det av dessa är emellertid ett tidsödande och kostnadskrävande arbete, som
dock är oundgängligen nödvändigt, om produktionen i händelse av krig skall
komma i gång inom rimlig tid och kunna rationellt genomföras. Det är med
hänsyn till dessa förhållanden, som en del industriföretag för cn tid av två
år kostnadsfritt ställt arbetskrafter till rikskommissionens förfogande, vilka
alltså i samarbete med rikskommissionens egen personal och de militära förvaltningsmyndigheternas
äro sysselsatta med här ifrågavarande arbeten. Trots
detta torde det vara nödvändigt, för att i tillräcklig grad påskynda arbetet,
att ställa ytterligare väsentlig arbetskraft till förfogande.

Vad den kemiska industrien beträffar, är det uppenbart, att den intager
en särskilt viktig plats i den industriella försvarsberedskapen. Den kemiska
industrien utgör direkt eller indirekt förutsättning för ett stort antal andra
industrier, liksom för hela folkförsörjningen. Beredskapsarbetet på det kemiskt
industriella området omfattar bland annat följande viktiga arbetsfält:
ordnandet av krut- och sprängämnestillverkningen; tillverkningen av saneringsmedel
mot giftgaser; anskaffningen av vissa nödvändiga råvaror och kemikalier.
På dessa viktiga punkter återstår mycket såväl planläggnings- som
förberedelsearbete. Medel erfordras såväl för utökning av den med hithörande
beredskapsarbeten sysselsatta personalen som för anskaffning av åtskillig nödvändig
apparatur m. m., som måste finnas redan i fredstid. Härjämte erfordras
medel till försök med ersättningsämnen, enär man på detta område
kanske mindre än på något annat kan våga förlita sig på importvaror.

Andra viktiga varor, som medföra svåra försörjningsproblem, äro fotter,
konstgödselmedel, farmaceutiska preparat och flytande bränsle. Många viktiga
undersökningar äro redan utförda eller igångsatta av rikskommissionen,
men ännu fler vänta på sin lösning. De medel, som stå till förfogande för
forsknings- och försöksändamål, eller 25,000 kronor, måste i belysning härav
framstå som alldeles för lågt tilltagna.

För att slutligen belysa den vitala betydelsen för vårt försvar av en god
och effektiv industriell försvarsberedskap vill jag framhålla ytterligare ett
exempel. En oundgänglig råvara för all krut- och sprängämnestilh erkning
är salpetersyra. Sedan den gamla tillverkningen ur salpeter helt fått vika
för de moderna luftkvävemetoderna, var vårt land ända till för några år sedan
helt hänvisat till import för fyllande av sitt behov. Detta innebar, då varan
ej kan i nämnvärd grad lagras, att vi för vår krut- och sprängämnestillverkning
vore helt beroende av utlandet. I händelse av avspärrning, varmed i
orostider ovillkorligen måste räknas, skulle vi blivit totalt strandsatta. Förhållandet
uppmärksammades redan 1924 av Sveriges kemiska industrikontor,
som hos flera regeringar påpekade nödvändigheten av inhemsk tillverkning.
Ehuru metod stod till förfogande och sakkunnigt företag var villigt bygga
fabrik, om medel tillhandahölles, dröjde det till maj 1933, alltså nio år, innan
tillverkning med statens medverkan glädjande nog kom i gång. Under tiden
från världskriget till 1933 skulle det svenska försvaret i händelse av avspärrning
av denna råvara i krigstid och med hänsyn till det moderna krigets stora
ammunitionsförbrukning på sin höjd kunnat försörja sin armé och flotta med
ammunition i omkring tre veckor. Efter denna tid hade med största sannolikhet
intet skott kunnat lossas från svensk sida. Detta är, mina herrar, icke
någon svartmålning utan nakna verkligheten.

Förhållandena äro nu efter rikskommissionens tillkomst väsentligt bättre,
men endast ett effektivt stödjande av denna institution kan trygga oss mot
obehagliga och kanske ödesdigra överraskningar av detta slag.

Jag° har, herr talman, intet yrkande. Jag tillåter mig endast att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet rikta en allvarlig vädjan att

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till den industriella försvarsberedslcapens ordnande. (Forts.)

■vid deri förnyade omprövning av försvarets behov, som nu ställs i utsikt, även
upptages frågan örn ökade medel för att skapa en snar och effektiv industriell
krigsberedskap.

Herr von Heland: Herr talman! Det synes mig, som om statsministern
med sin deklaration så tillräckligt ådagalagt regeringens stora intresse för
försvaret, att den föregående ärade talarens anförande måhända icke hade
varit behövligt. Dessutom förefaller det mig, som örn den föregående ärade
talaren såge väl ensidigt på denna fråga. Till den allmänna försvarsberedskap,
som rikskommissionen har att ombesörja, hör ju även livsmedelsförsörjningen,
och jag måste fråga den föregående ärade talaren, örn det icke
förhåller sig så, att denna i en avspärrningssituation får anses såsom kanske
viktigare än industriförsörjningen. Vi försvara oss med bistånd av industriens
arbete, men vi leva ju dock av jordbrukets produkter, och utan mat
lär väl ingen vara hågad eller äga förmåga att slåss.

Jag ber den föregående ärade talaren granska medelsfördelningen beträffande
rikskomtmissionen. Det är dock så, att till löner, organisationsändamål
etc. åtgå cirka 72,000 kronor. För ordnandet av industriens krigsorganisation,
som den föregående ärade talaren särskilt ömmar för, föreslås ett anslag
av 150,000 kronor, men till alla övriga utredningar är det meningen att anslå
endast 10,000 kronor. Med dessa 10,000 kronor skola sålunda bestridas utgifterna
för bl. a. de utredningar, som skola göras på jordbrukets område.
Tills vidare har man verkställt vissa allmänna utredningar och statistiska
undersökningar beträffande organisatoriska åtgärder av mindre omfattning,
men när det gäller planer för en reglering av förbrukningen, i vad mån en omläggning
av produktionen är erforderlig och hur en dylik omläggning i så
fall bör verkställas, är det givet, att man icke med alltför stor hastighet kan
framlägga definitiva förslag, då man har ett så blygsamt belopp att röra sig
med. Jag hade därför bättre förstått den föregående ärade talaren, om han
mera framhävt den sidan av saken i stället för att som nu ensidigt beakta
industriens intresse, för vilket ändamål man ju dock får disponera 150,000
kronor. Faktum är, att vårt försörjningsläge för närvarande icke är mycket
bättre än det var under kristiden, dag skall vid detta tillfälle icke upptaga
någon debatt om den saken, även örn det skulle vara frestande med hänsyn
till den polemik, som förekommit angående vår »överproduktion» av livsmedel
inom landet. Men när nu läget är sådant, att vår livsmedelsförsörjning
i en kritisk situation näppeligen kommer att bli bättre tillgodosedd än den
var under den s. k. kristiden, torde det väl vara viktigare att beakta den saken
än att lägga tyngdpunkten på industrien, vars intressen inom rikskommissionen
ju äro tillgodosedda genom ett relativt stort antal tjänstemän och
ett relativt stort anslag. Med mitt anförande har jag ej på något sätt velat
förringa värdet av vad som utföres för den industriella krigsberedskapen.
Tvärtom önskar jag framhålla den ofantliga betydelsen av rikskommissionens
arbete inom alla områden för försvarsberedskapen.

Jag är förvissad örn att försvarsministern noggrant följer även dessa frågor,
varför jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ang. lantförsvarets
avlöningsanelag.

Punkten 74.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att, utom annat,

dels godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 4
januari 1938 fogade förslag till stater för generalitetet, generalstabskåren,
artilleristabskåren, fälttygkåren, fortifikationskåren, intendenturkåren, fältläkarkåren,
fältveterinärkåren, arméstaben jämte krigsarkivet, truppslagsinspektionerna
samt sjukvårds- och veterinärinspektionerna, arméfördelningsstaberna
m. m., rullföringsbefälhavare med biträden, krigsskolan, krigshögskolan,
artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet,
ridskolan, artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola, truppförband
av infanteriet, kavalleriet och artilleriet, officerare och underofficerare
vid luftvärnsartilleriet, officerare och underofficerare m. fl. vid ingenjörtrupperna,
ingenjörkårerna och signalregementet, officerare och underofficerare
vid trängen, trängkårerna, tygdepartementets fabriker och anstalter, väg- och
vattenbyggnadskårens chefsexpedition, armémuseum, garnisonssjukhusen i
Stockholm, å Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår samt polispersonalen
i Boden och å Karlsborg, att gälla under budgetåret 1938/39,
dock befästande de å vissa stater uppförda icke-ordinarie befattningshavarna
och betjäningspersonalen endast i fråga örn de för dessa personalgruppers
avlöning erforderliga medelsanvisningarna,

dels bemyndiga Kungl. Majit att för tillämpningen av staterna meddela
särskilda föreskrifter av i huvudsak samma innehåll, som innefattades i de
särskilda bestämmelser, som genom brev den 11 juni 1937 fastställts att lända
till efterrättelse för tillämpningen av lantförsvarets stater under budgetåret
1937/38,

dels ock till avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. för
budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 27,500,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr R. Lindström m. fl. (nr 21) och den andra inom andra kammaren av
herr C. Lovén m. fl. (nr 28),

dels en inom första kammaren av herr N. Holmström väckt motion (nr 136),

dels en inom andra kammaren av herr G. Arnemark m. fl. väckt motion
(nr 129),

dels en av herr O. W. Lövgren inom andra kammaren väckt motion (nr
134),

dels ock en inom andra kammaren av herr S. Cruse m. fl. väckt motion
(nr 171).

I de likalydande motionerna I: 21 och II: 28 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan utökning från och med budgetåret 1938/39 av musikkårerna
vid Livregementet till häst, Göta artilleriregemente och Karlsborgs
luftvärnsregemente, att dessa kårer bleve organiserade såsom musikkårer av

typ II.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, utom annat,

I. a) i anledning av Kungl. Majits förslag och motionen II: 171 samt med
bifall till motionen I: 136 ävensom med iakttagande av vad förut under punkten
anförts godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den
4 januari 1938 fogade förslag till stater för generalitetet, generalstabskåren,
artilleristabskåren, fälttygkåren, fortifikationskåren, intendenturkåren, fält -

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ant), lantförsvarets avlöning sanslag. (Forts.)
läkarkåren, fältveterinärkåren, arméstaben jämte krigsarkivet, truppslagsinspektionerna
samt sjukvårds- och veterinärinspektionerna, arméfördelningsstaberna
m. m., rullföringsbefälhavare med biträden, krigsskolan, krigshögskolan,
artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet,
ridskolan, artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola, truppförband
av infanteriet, kavalleriet och artilleriet, officerare och underofficerare
vid luftvärnsartilleriet, officerare och underofficerare m. fl. vid ingenjörtrupperna,
ingenjörkårerna och signalregementet, officerare och underofficerare
vid trängen, trängkårerna, tygdepartementets fabriker och anstalter,
väg- och vattenbyggnadskarens chefsexpedition, armémuseum, garnisonssjukhusen
i Stockholm, å Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår samt
polispersonalen i Boden och å Karlsborg, att gälla under budgetåret 1938/39,
dock beträffande de å vissa stater uppförda icke-ordinarie befattningshavarna
och betjäningspersonalen endast i fråga örn de för dessa personalgruppers
avlöning erforderliga medelsanvisningarna, samt beträffande staterna för
krigsskolan och garnisonssjukhuset i Stockholm med de ändringar, utskottet
förut under punkten föreslagit,

b) bemyndiga Kungl. Majit att för tillämpningen av staterna meddela särskilda
föreskrifter av i huvudsak samma innehåll, som innefattades i de särskilda
bestämmelser, som genom brev den 11 juni 1937 fastställts att lända
till efterrättelse för tillämpningen av lantförsvarets stater under budgetåret
1937/38,

II. avslå motionerna I: 21 och II: 28,

III. avslå motionen II: 129,

IV. avslå motionen II: 134,

V. till avlöning till personal vid stater och truppförband m. fl. för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 27,500,000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Olof Olsson, Nilsson i
Malmö, Lindström, Englund, Törnkvist, Andersson i Höör och Ward, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskotet bort hemställa, att riksdagen måtte

I = utskottet,

II. i anledning av motionerna 1:21 och II: 28 i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av frågan örn förändring
av musikkårer av typ III till sådana av typ II,

III = utskottet,

IV = utskottet,

V = utskottet.

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Herr talman! Det är sedan gammalt brukligt
här i riksdagen vid behandlingen av större ärenden, att man redan vid den första
punkt, vid vilken debatt uppstår, får tillåtelse av talmannen att yttra sig
även örn andra punkter än den föredragna. Jag skulle då först vilja säga, att
de röster, som i pressen ha höjts och höjas för att man skulle påskynda genomförandet
av 1936 års försvarsordning, här och var nog vunnit ganska god anklang.
Detta betyder emellertid icke, att någonting av det, som 1936 års
beslut innebar, har försummats. Man utgick ju den gången från en bestämd
plan, och efter denna plan har man placerat beställningar på olika håll. Jag
är icke säker på, att man gjorde försvaret en så särdeles stor tjänst, om man
sökte bryta sönder denna plan. Det skulle bringa oreda i en hel del förhål Första

kammarens protokoll 1088. Nr SO. 2

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. lantförsvarets avlöning sanslag. (Forts.)
landen, och svårigheter skulle måhända uppstå vid de fabriker, som redan
ha beställningar inne för ett pär tre år framåt.

Jag vill också med några siffror visa, att man icke är så försiktig med anslagen
som på sista tiden antytts på vissa håll i pressen. Sålunda upptager
försvarsbudgeten för nästkommande år avsevärda belopp utöver vad som avsågs
vid 1936 års beslut. Jag nämner detta för att framhålla, att vi i utskottet
icke visat någon njugghet, vilket naturligtvis ej hindrat, att till utlåtandet
fogats vissa reservationer med yrkanden om ytterligare höjningar.

Fjärde huvudtiteln, sådan den ter sig enligt statsverkspropositionen och
statsutskottets utlåtande nr 4, slutar på ett belopp av 180,464,400 kronor; i
fjol utgjorde slutsumman i runt tal 170 miljoner kronor. Därtill komma emellertid
en del anslag, som också böra nämnas i samband med behandlingen av
denna huvudtitel. Vi lia sålunda fonden för förlag till statsverket, vissa, engångskostnader
för försvarsväsendet, byggnader, på 12,270,000 kronor, vi ha
en tilläggsstat till fjärde huvudtiteln på 4,653,000 kronor, vi ha en annan
tilläggstat, fonden för förlag till statsverket, vissa engångskostnader för försvarsväsendet,
på 3.263,500 kronor, vi lia. förskott till flygmaterielleveranser
(proposition nr 149), 7,325,000 kronor, vi ha anslag till tjänstebostäder vid
Fårösunds kustartillerikår (proposition nr 185), 290,000 kronor, vi ha Stockholmsförbandens
utflyttning till Järvafältet, 4,800,000 kronor, vi ha ordnandet
av förläggning å Järvafältet, 320,000 kronor, vi ha kostnader, för byggnader
för signalregementet, 40,000 kronor, och vi lia diverse haverikostnader,
skadeståndsbelopp m. m., 81,500 kronor. Skulle alla dessa anslag beviljas
— vilket jag tar för givet — komma de av riksdagen i så fall beslutade utgifterna
för försvaret, frånsett vad som bebådats i den av statsministern avgivna
deklarationen, att uppgå till 213,507,400 kronor. Lägga vi därtill kostnaderna
för det militära 21,870,000 kronor, för att nu inte tala örn kostnader
för försvaret på andra huvudtitlar, så äro vi uppe i 235,377,400 kronor. Alltså
avsevärt mycket mera än de 170 miljoner, som 1936 års beslut avsag.

Jag övergår nu till den föredragna punkt 14 i utskottsutlåtandet.

Alltsedan år 1925 ha så gott som vid varje riksdag motioner väckts örn ökning
av vissa militärmusikkårer. 1925 års beslut innebar en kraftig beskärning
av utgifterna till försvaret, varvid även musikkårerna reducerades. Detta
hade till följd, att man ur musikalisk synpunkt ansåg dem otillfredsställande.
Vid flera tillfällen ha därför, som sagt, motioner väckts örn att öka vissa
musikkårer från typ III till typ II; den förra typen omfattar 18 man, den
senare 26 man. Motionerna ha icke bifallits av riksdagen. I år .ha motioner
väckts med yrkanden om sådan utökning av musikkårerna vid Livregementet
till häst, Gröta artilleriregemente och Karlsborgs luftvärnsregemente, att dessa
kårer bli organiserade såsom musikkårer av typ II; utom de nu nämnda finnes
det tre musikkårer av typ III i landet. Utskottet har ställt sig avvisande
till dessa motioner, anén jag och en del andra utskottsmedlemmar lia ansett,
att tiden nu är inne att beakta de krav, som framställts på en. förbättring
i detta avsende. Vi ha icke yrkat bifall till motionerna, men vi ha funnit
oss böra föreslå, att utredning verkställes i syfte att undersöka, huruvida
icke samtliga 6 musikkårer av ifrågavarande kategori lämpligen böra
i stälet ersättas med musikkårer av typ II. Merkostnaden för staten skulle
i så fall uppgå till cirka 100,000 kronor.

Jag är gärna villig erkänna, att man 1925 vid reduceringen av musikkårerna
kanske gick litet hårdare fram än som egentligen varit meningen. .Delvis
berodde detta på den bitterhet man på officershåll hyste med anledning av
de starka nedskärningar, som vidtagits på alla övriga punkter. . Man ansåg, då,
att musiken ej borde få intaga någon undantagsställning. Musikkårerna fmgo

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Äng. lantförsvarets avlöning sanslag. (Forts.)
därför en sammansättning, som icke motsvarade de anspråk man rimligen bör
kunna ställa på militärkårer.

Lika val som man nu ökar försvarsanstalterna i allmänhet, bör man enligt
min memng vidtaga enahanda åtgärder beträffande militärmusiken. Jag ber
därför, herr talman, att fa yrka bifall till den reservation med förslag örn utredning,
som vid denna punkt fogats av herr Olof Olsson m. fl.

Herr Borell: Herr talman! När militärmusiken omorganiserades i samband
med den stora försvarsreformen, bibehöll man bl. a. den typ III av musikkårer,
som det nu °är tal örn. Dock ökade man antalet medlemmar i dessa
musikkårer med två, nämligen med en sergeant och en vice korpral. Personalen
i en sadan musikkår bestar därför nu, som den föregående talaren omnämnde,
av 18 man.

Hedan i fjol väcktes motioner örn att musikkårerna vid samma regementen,
som i år äro föremål för motioner, nämligen Livregementet till häst, Göta artilleriregemente
och Karlsborgs luftvärnsregemente, skulle förvandlas från
typ III till typ II, men dessa motioner avslogos av riksdagen med den motiveringen,
att den nya organisationen ännu icke ens var genomförd och att man
således icke hade någon erfarenhet, huruvida denna typ III kunde anses tillfredsställande
med avseende pa behovet. När man organiserade musikkårerna
i samband med den nya militärorganisationen överhuvud taget, utgick man
naturligtvis från den synpunkten, att de musikkårer, som tilldelades de olika
regementena, skulle vara tillräckliga för det militära behovet. Det synes mig
därför att man ur denna synpunkt med skäl i likhet med utskottet kan säga
att tillräcklig, erfarenhet saknas för att redan nu ifrågasätta ändring i den
av 1936 års riksdag fastställda armémusikorganisationen.

Ser man saken ur allmänt musikalisk och kulturell synpunkt, kan man naturligtvis
säga, att det vöre önskvärt att öka dessa musikkårer. Men örn läget
nu är sådant, att vad riksdagen beslöt 1936 i fråga örn vårt försvar icke på
långt när räcker till, utan att det är manga luckor att fylla för rent militära
och direkt försvarsbetonade ändamål, så har det synts mig, att man åtminstone
icke redan nu bör rubba den för sa kort tid sedan beslutade organisationen av
militärmusiken. Att denna behandlades sa pass snävt berodde naturligtvis på
de ekonomiseringsåtgärder, som man överhuvud vidtog för att få slutsumman
att stämma med det äskade beloppet. Samma motiv — att vidtaga besparingar,
där så kan ske — föreligger även nu, och man kan icke säga att det
önskemal, som här framställts, är så viktigt, a,tt man av den orsaken bör frångå
den ursprungliga planen och alitsa överskrida den en gång beräknade kostnadsramen.
Det kan invändas, att beloppet i förhållande till totalkostnaderna
icke ar sa stort — det är icke mer än 100,000 kronor — men det är också
en utgift, och jag kan, som sagt, icke finna, att tidpunkten är lämplig att
ändra det så nyligen fattade beslutet.

Jag tillåter mig således att yrka bifall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Herr talman! Jag vill gentemot den föregående
talaren bara säga, att i statsutskottets motivering visserligen anförts att
man vill inhämta ytterligare erfarenhet örn hur dessa musikkårer fungera och
göra sig i den nya försvarsorganisationen, men så alldeles utan erfarenhet äro
Teos rn 1 hänseende^då vi haft dessa nedskrivna musikkårer ända sedan
1925. Ivärtom har man således en ganska lång erfarenhet, och alla äro ense
örn att dessa musikkårer icke äro tillfredsställande, med den begränsade sammansättning
de faktiskt lia.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. lantförsvarets avlöning sanslag. (Forts.)

Det är ju heller icke meningen, att riksdagen i dag skall fatta beslut om
att de skola ökas. Vi ha bara yrkat, att man skulle göra en utredning och
eventuellt få fram ett förslag, till vilket det sedan gäller att ta ställning. Lika
väl som man inför förbättringar på alla andra områden — och den föregående
talaren har ju icke haft något att anmärka därpå — skulle man kunna gå med
på en förbättring på detta område, i synnerhet som det icke är fråga örn så
särdeles stort belopp.

Man kan också säga, att militärmusiken har en synnerligen stor betydelse,
icke minst ur den synpunkten, att den gör propaganda för vårt försvarsvapen.
Det förefaller mig därför, som örn kammaren utan vidare skulle kunna våga
sig på att besluta örn den föreslagna utredningen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Borell: Herr talman! Med anledning av vad herr Johan Nilsson nu
anfört ber jag att få ytterligare understryka, att det, såvitt jag^vet, aldrig ur
militär synpunkt riktats några anmärkningar mot dessa musikkårer och deras
sammansättning. De äro således tillräckliga för militärt ändamål. Skall musiklivet
överhuvud taget uppmuntras, bör detta enligt min mening icke ske
inom fjärde huvudtitelns ram.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Olof Olsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
14, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Olof Olsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 15—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

:t hade föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Majit att fastställa stater för budgetåret 1938/39
för officerare och underofficerare å reservstat vid armén samt för fältläkar -

Den, det ej vill, röstar

Punkten 19.

Anslag till
arméns reservstater.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
kårens reservstat i överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1938 anförts,

dels ock till arméns reservstater för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av 930,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
R. Lindström och A. Mannerskantz (nr 160) och den andra inom andra kammaren
av herr R. Lundqvist m. fl. (nr 255) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta,^ att den före den 1 juli 1936 pensionerade f. d. reservstatspersonalen
måtte i pensionshänseende tillerkännas den rättsställning, som
tillkomme sagda personal enligt 1914 års senare riksdags beslut och därmed
godtagna principer, samt sålunda snarast komma i åtnjutande av den pensionsreglering,
som därav kunde betingas eller annorledes kunde befinnas
skälig.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå motionerna 1:160 och II: 255,

II. a) bemyndiga Kungl. Majit att fastställa stater för budgetåret 1938/39
för officerare och underofficerare å reservstat vid armén samt för fältläkarkårens
reservstat i överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1938 anförts;

b) till arméns reservstater för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av 930,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Hansén, Borell,
Nilsson i Landeryd, Andrén, Lindström, Nisser, von Heland, Englund, Magnusson
i Skövde, Persson i Falla och Åqvist ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

I. med anledning av motionerna 1:160 och 11:255 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning i av reservanterna
förut angivet syfte samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda,

II. a) och b) = utskottet.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade anförts bland annat följande
:

»Då det, såsom av motionerna framgår, från vissa myndigheters och även
från försvarskommissionens sida gjorts gällande, att redan pensionerad reservstatspersonal
borde erhålla definitiv pensionsreglering medan det av
andra myndigheter framhållits, att den år 1925 beslutade pensionsregleringen
för reservstatspersonalen i fråga örn pensionsbeloppen kan anses innebära
en definitiv reglering, finner utskottet för vinnande av erforderlig klarhet
härutinnan anledning föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
om utredning, huruvida och i vad mån före den 1 juli 1936 pensionerad
reservstatspersonal bör beredas någon förbättring i de genom 1925 års riksdags
beslut för dem fastställda provisoriska pensionsvillkoren, vilka för deras
del alltjämt äro gällande.»

Herr Borell: Herr talman! Vid denna punkt är fogad en reservation,

undertecknad av herr Magnusson i Skövde i andra kammaren och mig, där vi
hemställa, att riksdagen matte besluta skriva till Kungl. Maj :t angående denna
fråga för att få en närmare utredning, huruvida de reservstatspensionärer, örn
vilka nu är fråga, må komma i åtnjutande av höjda pensionsförmåner.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslay till arméns reservstater. (Forts.)

Det är en gammal och segsliten fråga, som här ånyo anmäler sig till riksdagens
prövning. När reservstaten inrättades enligt beslut vid 1914 års andra
riksdag, gjorde man detta för att få en dugande reservpersonal. För att möjliggöra,
att dugande officerare och underofficerare, när de lämnade aktiv tjänst,
skulle kunna åtaga sig mot viss ersättning en längre tjänstgöringstid vid fredsutbildningen
än gelikar i reserven och därmed också bättre vidmakthålla sin
tjänsteduglighet än dessa andra, beslöt man särskilt förmånliga bestämmelser
beträffande löner och pensioner för en så inrättad reservstat. Med utgångspunkt
från vissa angivna grunder anpassades reservstatslönerna för kompaniofficerare
och underofficerare så, att de i allmänhet lågo omkring 10 % under
lönerna i närmast lägre beställning å aktiv stat. Beträffande de högre beställningshavarna
ansåg man sig vid lönernas bestämmande böra följa den grunden,
att lönerna på reservstat borde vara högre än pensionerna å den lägre tjänstegraden
å aktiv stat, och framför allt att pensioner å reservstat icke komme att
understiga pensionerna å den lägre tjänstegraden å aktiv stat. Syftet var
uppenbarligen, att pensionerna för dessa reservofficerare och underofficerare
skulle bestämmas till sådana belopp, att dessa officerare, när de uppnådde pensionsåldern,
icke skulle komma i ett sämre läge än de gjort, därest de kvarstått i
aktiv tjänst.

Nu anse en hel del personer, som äro pensionerade reservstatare, att staten
inte har uppfyllt de löften, som gåvos dem, när reservstaten inrättades. De
mena, att även de, som en gång ha övergått i pensionsstadiet, skola få fördel
av de löneförbättringar, som sedermera tillgodokommit deras kamrater,. som
kvarstått längre såsom aktiva reservstatsofficerare. Detta innebär givetvis ett
tillvägagångssätt, som avviker från vad man i allmänhet tillämpar beträffande
pensionärer. I allmänhet är det ju så, att en person får pension med utgångspunkt
från den lön han åtnjuter i det ögonblick, då han övergår till pensionsstaten,
och han får ingen nytta av örn personer, som kvarstå i aktiv tjänst,
sedermera möjligen få en högre pension på grund av att lönerna ökats efter den
förstes avträde från den aktiva tjänsten. Dessa reservstatare, varom nu är fråga,
göra emellertid gällande, att de intaga en undantagsställning i detta hänseende
på grund av de utfästelser, eller åtminstone det tillvägagångssätt från
statens sida, som förekom vid reservstatens inrättande. De stödja sig också på
de åtgärder som beträffande dem senare ha vidtagits från statens sida.

Det gäller alltså här att avgöra, huruvida de verkligen ha rätt däri, att de av
staten ha placerats i en undantagsställning och att på grund därav deras anspråk
att få förbättrade pensioner vore berättigade, särskilt i anledning av den förbättring
av lönerna för de å aktiv stat varande reservstatsofficerarna och underofficerarna,
som genomfördes i samband med den nya försvarsorganisationen
år 1936. Detta är naturligtvis en ganska ömtålig fråga att avgöra, och
jag förstår mycket väl de olika synpunkter, som kunna göras gällande. Själv
har jag emellertid kommit till den bestämda uppfattningen, att förhållandena
äro sådana, att dessa reservstatsofficerare och reservstatsunderofficerare på
pension åtminstone ha ett mycket starkt billighetskrav. Man kan visst inte säga,
att de ha något krav, som kan juridiskt godkännas, men de ha ett på billigheten
mycket starkt grundat krav att bliva tillgodosedda i detta avseende. Jag
skall nu försöka visa, att den uppfattning, som jag kommit till, är den riktiga,
och att det således överensstämmer med statens både skyldighet och intressen att
göra någonting för dessa personer, och jag ber örn överseende med, att jag därvid
måste vara litet långrandig.

Sedan reservstaten 1914 hade införts, skedde vissa löne- och pensionsförbättringar
för den aktiva personalen under åren 1918 och 1919, och det är givet,
att det, så fort man beslutade en ökning för den ordinarie personalen, skedde en

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
ändring även i den relation, som var bestämd mellan reservstatarnas löner och
de aktivas löner; denna relation var ju grundad på de lägre löner, som för de
aktiva utgingo 1914. När man då höjde lönerna för den aktiva staten utan
att låta pensionärerna följa med, blev resultatet en förryckning av relationen
mellan de båda löne- och pensionstagarna. Redan då saknades emellertid inte
framstötar, gående ut på att man skulle låta regleringen komma även reservstatarna
till godo. Men det gjorde man inte, utan man hänvisade denna fråga
till försvarsrevisionen, som tillsattes 1919, samma år alltså, som en av de här
ifrågavarande löneregleringarna för den aktiva personalen kom att äga rum.
Försvarsrevisionen tog sedermera upp denna fråga och uttalade sin förståelse
för reservstatarnas krav. Man ansåg, att denna fråga borde bringas till sin
lösning.

Den togs sedan upp i en kunglig proposition 1925, som behandlades av bankoutskottet.
Jag skall strax återkomma i detalj till vad som då sades både i proposition
och i riksdagen, men jag vill redan nu framhålla, att vid detta tillfälle
gick riksdagen med på den princip, som reservstatsfolket nu gör gällande
såsom den riktiga. Man lät det beslut, som då fattades örn löneförhöjning och
därmed pensionsförbättring för de fortfarande aktiva reservstatarna, komma
även dem till godo, sorn redan tidigare under lägre avlöningsförhållanden hade
trätt i pension. Man gjorde således ett bestämt avsteg från de vanliga principerna,
och, såsom herrarna nu skola få höra, ett fullt medvetet avsteg. Nu säges
det både i statsverkspropositionen och av statsutskottets majoritet, att detta
avsteg beträffande ifrågavarande pensionärer inte berodde på, att de hade någon
ren principiell rätt till detta, utan att det berodde på, att de inte hade fått vara
med om de löneregleringar, som skedde för den aktiva staten 1918, 1919 och
1922, varigenom således deras löneregleringsfråga hade blivit försenad. Det
kunde då vara berättigat, att man gav dessa pensionärer den förmånen, att regleringen
1925 skulle tillgodokomma även dem. Det var således på grund av
att de kommit med för sent, som man skulle ge dem denna förmån. När jag sedan
kommer över till vad som försiggick 1925, tror jag det kan visas, att denna
förklaring till att de på pension övergångna reservstatarna fingo åtnjuta den
senare löneförhöjningen är rätt skruvad.

Jag skall kanske först i förbigående nämna, att den reglering, som genomfördes
på grund av proposition till 1925 års riksdag, nog inte till fullo återställde
den gamla relationen från 1914. Men detta är en fråga, som jag inte
närmare skall gå in på. Jag skall överhuvud taget inte yttra mig i denna
debatt örn vad dessa pensionärer skola tillerkännas i det fall att reservationen
bifalles. Det blir en sak, som vi lämna till Kungl. Maj:t att utreda, och det
är en rätt invecklad ekonomisk fråga i och för sig. Jag skall här endast tala
örn vad som sagts i princip, då frågan behandlades av riksdagen år 1925.

I denna fråga yttrade pensionskommittén i anledning av propositionen till
1925 års riksdag örn löne- oell pensionsreglering för reservstatspersonalen:
»Kommittén hade därför funnit, att den reduktion i pensionsbeloppet, som en
beställningshavare på reservstat alltså skulle få vidkännas gentemot den
beställningshavare, som kvarstått i lägre beställning på aktiv stat, innebure
ett uppenbart frångående av de principer, vilka lage till grund för reservstatarnas
organisation, (rell vilka kunde förmodas hava varit av väsentligt inflytande
på vederbörandes beslut att på sin tid övergå till reservstaten. Starka
billighetsskäl talade därför enligt kommitténs mening för att även nuvarande
pensionärer på reservstat borde komma i åtnjutande av de pensionsbelopp, som
kommittén föreslagit för den beställningshavare, som avginge efter löne- och
pen si on srogl öringens genom förande» Här ett klart och bestämt uttalande om
billigheten i ett sådant anspråk.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)

Riksdagens beslut blev också i enlighet härmed, och detta beslut fattades utan
debatt i första kammaren och utan votering i andra kammaren. Bankoutskottet
hade tillstyrkt, men det var några reservanter emot bankoutskottets förslag.
Det utspann sig en ganska livlig debatt i andra kammaren, i vilken
bland andra dåvarande försvarsministern, den nuvarande statsministern, ganska
ivrigt deltog. Han betonade med bestämdhet under denna debatt, att
dessa personer stodo i en klar undantagsställning, och han framhöll med skärpa
och styrka, att örn man inte biföll utskottets förslag, att även de, som hade
gått över till pensionstaten, skulle få nytta av denna löneförbättring, så hade
man brutit mot andan i 1914 års bestämmelser. Han segrade, som jag sade,
och reservstatspersonalen fick alltså denna förmån år 1925. Den löne- och
pensionsreglering, som då bestämdes, förklarades vara provisorisk. — Sedermera
upptog 1930 års försvarskommission samma princip, som fastslogs 1925,
den nämligen, att de redan pensionerade skulle få nytta av en blivande löneförhöjning.

Frågan kom ånyo upp i en motion till förra årets riksdag. Den behandlades
av bankoutskottet, och bankoutskottet intog nu en annan ståndpunkt än 1925.
Man förklarade, att det stred emot de vanliga löneregleringsprinciperna, och det
kunde man inte vara med örn. Bankoutskottet var emellertid inte så fullständigt
säker på sin sak, ty man talade örn, att det inte kunde förbises, att vissa
billighetskrav förelågo för den ståndpunkt, som förfäktades av de ifrågavarande
reservstatspensionärerna. I det sammanhanget gjorde utskottet följande
uttalande: »Då berörda spörsmål nu åter bragts under riksdagens prövning,
har utskottet mot bakgrunden av vad tidigare i denna fråga förekommit
icke kunnat undgå att finna visst fog föreligga för den av 1930 års försvarskommission
uttalade uppfattningen, att vissa billighetsskäl tala för en
förbättring av pensionsvillkoren jämväl för den redan avgångna reservstatspersonalen.
Å andra sidan synes det utskottet uppenbart, att en retroaktiv
tillämpnig av nu gällande förhöjda pensionsförmåner på ifrågavarande personal
icke kan undgå att medföra konsekvenser med avseende å andra . . .».
Och därför ansåg man sig inte kunna tillstyrka motionen.

Vidare har år 1937, i anledning av en motion, som då väcktes i samma
fråga, som nu föreligger, också lönenämnden yttrat sig i frågan, och även den
avstyrkte. Men trots att den består av lönereglerare, och som sådana ganska
hårdhjärtade — ty det äro ju alla lönereglerare —• kunde den uppenbarligen
icke värja sig för en känsla, att det inte är så säkert, att den inte gick billighetens
gräns för nära. Till slut yttrade nämnden: »Därför måste alldeles särskilda
skäl hava talat för att den personal, som redan avgått med pension
från beställning på reservstat, skulle bliva delaktig av de år 1925 för reservstatspersonalen
införda förbättrade pensionsvillkoren.» Och vidare sade man:
»Med hänsyn till vad sålunda anförts anser lönenämnden knappast bärande
skäl föreligga att medgiva avgången reservstatspersonal — som redan enligt
1925 års beslut uppbär pension, beräknad på grundval av 1921 års löner för
personal å aktiv stat — en pension, beräknad efter 1936 års helt omarbetade
reservstatsförordningar. Skulle Kungl. Maj :t emellertid finna billighetsskäl
böra föranleda en framställning hos riksdagen örn någon pensionsförbättring
för ifrågavarande pensionärer, skulle en sådan förbättring möjligen kunna bestämmas
till hälften av skillnaden mellan år 1936 och år 1925 bestämda pensionsbelopp.
» Även lönenämnden hade således en viss känsla av, att här föreligga
anspråk, som inte utan vidare kunna avvisas.

För min del förstår jag reservstatspersonalens uppfattning. De ha gått över
på reservstaten med de förväntningar, som de anse sig kunna utläsa av bestämmelserna
1924. De ha fått detta erkänt 1925. Och det har sagts även

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
senare, att de måste anses ha vissa på billigheten grundade krav att få en förbättring.
Då frågar jag mig: Är det under sådana förhållanden lämpligt och
riktigt värdigt, att riksdagen utan vidare avvisar dessa krav? Det är inte
något så stort belopp det här gäller, det är 100,000 kronor. Som jag nyss
sade är detta också pengar, men när det gäller att vara alldeles säker på, att
man åtminstone inte gör någonting, som strider mot billighetens krav, tycker
jag, att kammaren skulle kunna gå med på den begäran, som vi reservanter
göra, att Kungl. Majit får taga denna fråga under övervägande ännu en
gång.

Jag skall inte dölja —- ty jag vet, att det kommer fram i andra kammaren
-—- att herr Magnusson och jag ha litet olika meningar, fastän vi i följd av en
kompromiss skrivit under samma reservation. Han hade en, om jag så får
säga, bättre grundad mening i försvarskommissionen. Han säde där, att dessa
människor hade rätt. Men när han kom i lönenämnden, sade han, att de inte
hade rätt. Hans förhoppning nu med skrivelsen till Kungl. Maj :t är, att
Kungl. Majit skall kunna framlägga sådana skäl för dessa personer, som
begära en förbättrad ställning, att de själva förstå, att de inte kunna få en
sådan. Jag åter har en helt annan bevekelsegrund. Jag vill genom skrivelsen
vädja till regeringen, att regeringen måtte beakta de billighetsskäl, som tala
för ett bifall till dessa pensionärers framställningar.

Jag hemställer alltså om bifall till den av mig förut omnämnda reservationen.

I detta anförande instämde herrar Holmström, Friggeråker, Lindström, von
Heland, Nisser, Carlström, Bernhard Nilsson och Bjurström.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag skall nu för kammaren till kännage

min syn på den här omdebatterade saken. Efter mitt sätt att se
gäller frågan närmast, huruvida de förhöjningar i reservstatspersonalens pensionsförmåner,
som beslutades år 1936, skola ha retroaktiv verkan eller icke,
med andra ord huruvida de befattningshavare, som trätt i pension redan innan
förhöjningarna började tillämpas, skulle få komma i åtnjutande av de förhöjda
pensionerna eller icke.

Jag vill erinra därom, att vid frågans prövning av 1936 års riksdag beslöts,
i anslutning till den kungl, propositionen i denna del, att pensionsförhöjningarna
icke skulle vara retroaktiva. Som skäl härför hade i propositionen
bland annat åberopats, att den militära pensionsreglering, som beslutades vid
1935 års riksdag, icke heller fått retroaktiv verkan. Denna reglering gällde
personalen på den aktiva militärstaten, som övergick i nya pensionsförhållanden,
men den avsåg endast dem, som från och med beslutet övergingo och erhöllo
pension. Den medförde således ingen höjning för dem, som redan fått
pension. Jag vill säga herr Borell, att jag är mindre rädd för den utgift
på hundratusen kronor, som det kan komma att medföra i detta speciella
fall, om man går en annan linje än Kungl. Majit föreslår. Jag är mera rädd
för de konsekvenser, som kunna följa av att man beträder retroaktivitetens
väg. _

Frågan om reservstatspensionernas retroaktivitet blev ju också föremål för
1937 års riksdags prövning på grund av väckta motioner. Bankoutskottet,
som då behandlade frågan, hemställde, att motionerna icke måtte föranleda
någon åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut. Bankoutskottet uttalade
visserligen i sitt utlåtande, att visst fog kunde föreligga för den uppfattningen,
att billighetsskäl talade för en förbättring av pensionsvillkoren jämväl
för den redan avgångna reservstatspersonalen. Men å andra sidan uttalade

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ansia!7 till arméns reservstater. (Forts.)
utskottet, att det syntes uppenbart, att en retroaktiv tillämpning av pensionsförmånerna
måste medföra konsekvenser med avseende å andra personalgrupper.
Ett bifall till motionerna skulle, uttalade bankoutskottet, innebära ett
avsteg från den principiella inställning, som riksdagen under senare år strängt
iakttagit till framställningar örn retroaktiva pensionsförbättringar för olika
grupper f. d. befattningshavare.

Av i huvudsak de skäl, som åberopades av bankoutskottet, har i årets
statsverksproposition avvisats från personalhåll gjord förnyad framställning
örn att pensionsförhöjningarna skulle bli retroaktiva. Jag kunde därvid
också stödja mig på försvarsväsendets lönenämnd, som i sitt yttrande i ämnet
ansett bärande skäl knappast föreligga att medgiva förut avgången reservstatspersonal
pension, beräknad enligt 1936 års grunder. Jag vill här göra
den erinringen, att örn kammaren nu går den andra vägen, så desavueras lönenämnden.
Jag har den uppfattningen, att denna ur alla synpunkter penetrerar
de ärenden den får under behandling, och jag skulle inte önska, att
lönenämnden fick ett bakslag på vad den här föreslagit.

Som ett skäl för att 1936 års pensionsförhöjningar skulle bli retroaktiva
har åberopats, att den pensionsreglering, som genomfördes år 1925, kom jämväl
den redan avgångna personalen till godo. Såsom lönenämnden påpekat,
voro emellertid förhållandena annorlunda då mot nu, i det att redan fyra år
tidigare beslutats en lönereglering för den aktiva personalen, vilket med ett
visst fog kunde sägas ha redan då bort medföra en i anslutning därtill avpassad
reglering av reservstatspersonalens löner och pensioner.

Av vad jag nu sagt följer naturligtvis, att statsutskottets uttalande i denna
del enligt min mening är väl grundat. På sätt utskottet anfört anser jag
inga skäl förefinnas, varför pensionerna till reservstatspersonal, som pensionerats
före den 1 juli 1936, nu skulle bestämmas till högre belopp än som
svarar mot de av dem uppburna löneförmånerna.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt är jag tacksam örn kammaren i
denna del biträder utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag vill till en början säga,
att eftersom denna fråga har varit behandlad och dryftad rätt ofta av riksdag,
regering och lönenämnder, gingo statsutskottets ledamöter i första avdelningen
ganska välvilliga till verket. Och jag vågar därtill säga, att hade
det gällt att besluta i saken utan vidare undersökning, kanske utskottets första
avdelning hade tillstyrkt motionerna. Men ju mer vi utredde och ju längre vi
gingo tillbaka i tiden och granskade protokoll, utlåtanden och anföranden, ju
bestämdare blevo vi i uppfattningen, att det rent principiellt var oriktigt att
förfara på det sätt, som motionärerna här ha föreslagit.

Därför gick det också på det sätt, som herr Borell nämnde, att han till
sist blev alldeles ensam. Han var mycket osäker på sin sak själv. Det enda
han kunde rädda sig med var en begäran örn utredning. Man hoppas alltid,
att en sådan utredning skall leda till resultat, men faktiskt var herr Borell
mycket obestämd. Han omtalade också nyss själv, att i andra kammaren
kommer det troligtvis fram upplysning örn, att herr Magnusson inte alls är
med på hans linje. Som herr Borell nämnde gick herr Magnusson i Skövde
med på reservationen under den motiveringen, att han ville lia fram en utredning,
som för framtiden kunde slå ihjäl hela frågan.

Vi lia i utskottet försökt att sätta oss in i frågan, och utan att närmare
gå in på alla de utlåtanden, anföranden och protokoll, som röra behandlingen
av detta ärende, vill jag dock säga, att vid studium av dessa ha vi kommit

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
till elen uppfattning, som vi lia redogjort för i förevarande punkt av utlåtandet,
och som lett oss till att avslå framställningen. Och vi ha, för att
för framtiden bliva befriade från att ständigt behöva diskutera denna fråga,
gjort motiveringen så utredande och upplysande, att den, som vill granska
vad som passerat under föregående tid, skall ge oss rätt i, att det är omöjligt
att godkänna de här motionsvis gjorda framställningarna.

Frågan gäller egentligen kort och gott, huruvida riksdagen skall höja för
längre tid sedan fastställd pension, därför att lönen till befattningshavare
i aktiv tjänst vid en senare tidpunkt ökats. Denna princip ha vi icke vågat
förorda. Riksdagen har ju obetagen rätt att godkänna en sådan princip. Men
örn den godkännes, måste den tillämpas på alla andra befattningshavare, ty
jag vet inte, varför här ifrågavarande pensionärer böra intaga ett slags särställning
och ett slags undantagsställning. Dessa reservstatare, har man
sagt, ha låtit locka sig över till reservstaten under förhoppningar att få de
och de _ lönevillkoren och pensionsvillkoren. Men jag tror inte alls, att detta
är riktigt. Jag tror, att man har övergått till reservstaten för att få lindrigare
tjänstgöring och emedan man därigenom fått möjlighet att åtaga sig
andra uppdrag; ibland — jag känner till det — äro dessa uppdrag ganska
högt avlönade. Jag tror således inte på den där lockelsen, som man talar
örn för att motivera nödvändigheten och behovet av dessa pensionsförhöjningar,
som här äro föreslagna för dessa reservstatare.

Jag kan därför inte, herr talman, annat än yrka bifall till utskottets förslag
och varna riksdagen för de konsekvenser, som skulle uppstå, ifall man
ginge den andra vägen.

Herr von Horn: Herr talman! Herr Borell har redan tydligt och klart
angivit, hur läget varit för denna reservstatspersonal vid det tillfälle, då
den övergått från aktiv tjänst till reservstat. Jag har redan vid ett föregående
tillfälle, nämligen förra året, noggrant belyst denna fråga, och jag
vill därför denna gång icke besvära kammaren med ett alltför långt anförande.
Jag försökte förra året också att delge kammaren den besvikelse, som
denna grupp av statstjänare i alla fall ansåg sig genom omständigheternas
makt ha blivit utsatt för. I dag har flera gånger talats örn de konsekvenser,
som skulle följa av ett antagande av reservanternas förslag örn utredning av
frågan. Det har också sagts, att andra grupper av löntagare då eventuellt
skulle kunna komma med ökade anspråk. Men förhållandena äro inte utredda,
skulle jag tro. Skillnaden ligger nämligen i den förutsättning, under vilken
vederbörande övergått från stat till reservstat och sedermera fått pension.
Herr Borell påpekade, att i detta fall har rått en alldeles speciell förutsättning,
nämligen att en relationsprincip varit avgörande för vederbörande,
när han valt att övergå till reservstaten. Man hade ställt i utsikt, att
han vid en sådan övergång kunde räkna med en pension, som stod i visst förhållande.
till den, som gäller för personal på aktiv stat. Närmare bestämt
ställdes i utsikt att pensionen skulle motsvara den, som vore gällande för beställningsinnehavare
å stat i grad närmast under den, vilken en person å reservstat
innehar. Denna förutsättning har icke blivit fylld. Jag vet inte, örn
några andra statstjänare haft någon sådan förutsättning, när de ha bestämt
sig för att gå över till en annan gren av tjänsten. Det är just härom, som
jag föreställer mig, att reservanterna begärt utredning. Örn denna utredning
skulle visa, att en sådan förutsättning icke förefinnes på något annat håll,
ja, då blir ju konsekvensen icke allvarlig, och utgifternas omfång blir ju heller
icke skrämmande. Det är också redan påvisat.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)

Jag skulle därför i detta läge vilja vädja till kammarens ledamöter att
behandla denna fråga på ett välvilligt sätt. Jag skulle vilja säga, att ett avslag
skulle öka besvikelsen hos en grupp av statstjänare, som dock själva
anse, att de varit utsatta för en viss grad av orättvisa, under det att ett bifall
till reservationen säkerligen skulle hälsas med stor glädje inom vida
kretsar av vårt land, enär det förefaller, som örn ett sådant ställningstagande
borde vara en gärd av rättvisa mot denna grupp av statstjänare, som det
här är fråga örn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr statsrådet Wigforss: Örn jag ber att få säga ett par ord, är det

därför, att detta uppenbarligen inte är ett enskilt fall, som kan behandlas oberoende
av andra.

Här har redan sagts, att striden om huruvida pensionsförbättringar skola
göras retroaktiva är en gammal tvistefråga eller, rättare sagt, det är en fråga,
som väl praktiskt taget alltid tidigare har avgjorts i den riktningen, att
man inte gjort dem retroaktiva. Det kan i många fall bli ganska hårt för de
äldre pensionärerna, därför att de se andra få löneförbättringar och pensionshöjningar,
och de, som kanske just legat i själva skarven mellan de båda
systemen, känna det allra hårdast. Detta gäller inte minst med anledning av
den rad löneregleringar, som vi nu redan ha genomfört och som vi komma
att genomföra. Men det är just i ljuset av denna större, vidare omfattning
av frågan som det är nödvändigt att inte här i ett enskilt fall binda sig för
någon viss lösning.

Jag skall inte förneka, att det kan bli nödvändigt att taga upp frågan örn
de äldre pensionärerna. Yi ha gjort det en gång tidigare. Jag förmodar,
att kammarens ledamöter, åtminstone de flesta, erinra sig, att i mitten av
1920-talet genomfördes en allmän förbättring av de gamla pensionerna. Men
då var inte motiveringen den, att de nytillkomna hade fått bättre löner, utan
det hela berodde på att de gamla pensionerna hade sjunkit så mycket i värde
på grund av penningvärdets fall. Någon sådan argumentering kan inte föreligga
nu. Det hindrar emellertid inte, och det är egentligen därför jag har
begärt ordet, att när den ena gruppen efter den andra av äldre pensionärer
under sista året eller halvannat år gång på gång varit uppe i finansdepartementet
för att klaga över hur mycket lägre de gamla pensionerna nu komma
att bli än de nya, så har jag inte kunnat svara annat än att när de många
löneregleringarna och pensionsregleringarna äro färdiga, tror jag inte det kan
undvikas, att man gör en översyn över alla de gamla pensionerna för att se
örn och i vilken utsträckning någon förbättring av dessa kan komma till stånd.
Jag tror, att i vissa fall — det vågar jag redan nu säga — kommer en sådan
översyn att ge till resultat, att en del förbättringar torde framstå såsom rimliga.
Men även med den begränsade kunskap, som jag har örn läget, vågar
jag nog säga, att den grupp, det här gäller, inte hör till dem, som stå i det
sämsta läget, när man gör en jämförelse mellan de äldre och de nyare pensionerna.
De stå snarare i samma läge, som äldre pensionärer, vilka fått den
s. k. pensionsförbättringen nr 2 vid 1925 års riksdag.

Fastän sålunda yrkandet här egentligen bara gäller en utredning, som jag
menar nog skall komma till stånd, så tror jag inte det finns något skäl att
just för denna grupp begära en utredning, som skulle antyda, att man anser,
att vederbörande stå i en sämre ställning än en rad andra äldre pensionärer,
som antagligen böra komma i fråga förr än den grupp, som det gäller här.
Under sådana förhållanden tror jag det vore klokast att följa statsutskottets
majoritet.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Både herr försvarsministern och

herr finansministern ha i sina anföranden, såvitt jag kan finna, alldeles förbisett
allt som har sagts örn den särställning, som dessa personer inta och anse
sig inta på grund av de ursprungliga anställningsvillkoren. Jag nämnde i
mitt förra anförande, att den nuvarande statsministern såsom försvarsminister
hade den bestämda uppfattningen, att denna särställning förelåg och berättigade
till det avsteg, som skedde från den vanliga tillämpningen av pensionsbestämmelserna.
I anledning av vad som nu ytterligare förekommit under
debatten skall jag be att få återge några ord ur dåvarande försvarsministerns
anförande i debatten den gången. Bankoutskottet hade då tillstyrkt, att dessa
personer skulle få retroaktiva pensioner, men tre reservanter inom bankoutskottet
— jag tror, att det var tre — hade avstyrkt detta. Då sade försvarsministern:
»Jag vill till en början göra det påpekandet att reservstatsperso nalen

befinner sig i ett helt annat läge än. andra statstjänare och att alltså
även pensionärer på reservstat befinna sig i ett annat läge än pensionärer i
allmänhet samt att det därför icke kan vara riktigt att, som reservanterna
vilja göra gällande, jämställa dessa pensionärer med andra pensionärer, ty resultatet
av ett sådant jämställande blir i själva verket, att ifrågavarande pensionärer
få det sämre än andra pensionärer.» Så redogör han för de bestämmelser
om deras lönevillkor, som jag förut angivit, och säger vidare: »Men örn
riksdagen nu skulle följa reservanterna, skulle de, som under de senaste åren
gått i pension på reservstat, ställas utanför. De principer, som ligga till
grund för reservstaten, skulle på detta sätt överkorsas av statsmakterna. En
officer har gått in på reservstaten i den förhoppningen, att han vid sin avgång
från reservstaten skulle erhålla en pension, motsvarande den, han skulle
fått, därest han kvarstått i aktiv tjänst, d. v. s. att staten skulle uppfylla den
utfästelse, som den givit vid reservstatens inrättande. Följer man reservanterna
överkorsa statsmakterna själva utgångspunkterna för sina egna anordningar
... Det skulle vara en dubbel orättvisa, örn riksdagen nu, när det finns
möjlighet att för framtiden återföra saken till det förhållande, som riksdagen
avsåg, skulle kvarhålla dessa pensionärer i det sämre läget, och jag hemställer
för min del, att kammaren måtte biträda utskottets förslag.»

Det är väl inte så underligt, om dessa människor efter ett sådant uttalande,
som inte gjordes av en privatman, utan av den då fungerande försvarsministern,
och efter riksdagens därpå följande beslut ha anledning tro, att de en gång
blivit satta i ett undantagsläge. Jag förstår dessa personer, och örn det nu går
dem emot, måste de — och det tycker jag är förklarligt —- anse sig vara orättvist
behandlade från statsmakternas sida.

Jag skall endast tillägga, att utom de fall, som herr finansministern omtalade
såsom naturliga, då man av penningvärdets fall föranleddes att ge förbättrade
pensioner retroaktivt, förefaller det också att finnas ett fall, som är
ganska lika detta och där man utan att lia sådana grunder för sitt ställningstagande
har avgjort en fråga i samma riktning som jag nu yrkar, att denna
fråga skall avgöras. I bankoutskottets utlåtande 1925 anföres pensionskommitténs
yttrande: »I ett ganska analogt fall har riksdagen på Kungl. Maj:ts

förslag medgivit, att en pensionsreglcring jämväl finge komma vid regleringens
ikraftträdande redan pensionerad personal till del. 1922 års riksdag hade
nämligen medgivit pensionstilldelning enligt vissa grunder åt f. d. beställningshavare
vid armén eller marinen, vilken till följd av att han erhållit fullmakt
efter den 0 maj 1910 och den s. k. respittiden bortfallit, gått miste örn eller
lidit minskning av den viss personal tillkommande pensionsförbättring och
därigenom kommit i åtnjutande av mindre sammanlagd pensionsförmån än
den, som skulle huva tillkommit honom, örn han kvarstått i den beställning,

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anstad till arméns reservstater. (Forts.)
han närmast därförut intagit.» Jag menar, att detta fall är så pass enastående,
och riksdagen har här tidigare bundit sig för ett visst förfaringssätt, att
man inte har skäl att alltför mycket låta sig skrämmas av konsekvenserna.
Jag tror inte man kan leta upp något fall liknande detta, och jag tillåter mig
att vidhålla det av mig förut framställda yrkandet.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Utskottsmajoritetens specielle talesman
här gjorde några uttalanden, som jag inte kan låta vara alldeles oemotsagda.
Först och främst sade han, att han trodde, att anledningen till att
befattningshavarna gingo över till reservstaten inte så mycket vore tanken på
att de skulle kunna få en pension, som stöde i paritet med den aktiva personalens,
utan snarare, att de skulle få en arbetsfri inkomst och samtidigt möjlighet
att kunna taga anställning inom andra företag. Då vill jag påpeka,
att de allra flesta av dem, som komma i fråga att bli reservstatspersonal, måste
ha uppnått en viss ålder. De stå alltså närmare pensionsåldern än t. ex. de
människor, som välja mellan att ta anställning vid krigsmakten från början
eller inte. För de förra måste utan tvivel pensionens storlek egentligen ha
större betydelse än lönens, ty örn de räkna med att få leva lika länge som en
svensk i allmänhet får, så få de uppbära pension under betydligt längre tid
än lön. Denna omständighet spelar, menar jag, så stor roll, att den inte kan
negligeras på det sätt som herr Nilsson gjorde här.

Låt oss ta ett exempel på hur detta verkar! Låt oss säga, att två jämnåriga
personer, t. ex. två fanjunkare om 43 års ålder, år 1918 resonera om
huruvida de skola gå över till reservstat eller inte. Båda två, anta vi, stå i
valet och kvalet. Då kunna de tänka på detta sätt: »Om vi kvarstå i aktiv
tjänst till pensionsåldern, dit vi lia sju år kvar, så få vi 1,000 kronor per år i
pension. Övergå vi till reservstaten, få vi 850 kronor i pension. Det är 15 %
lägre än den aktiva personalens pension.» Nu kunna vi anta, att den ene går
över, medan den andre stannar kvar på stat. År 1925 få båda avsked med
pension, eftersom de då fylla 50 år. Den, som varit kvar i aktiv tjänst, får
2,544 kronor i pension, men den, som står på reservstat, får 1,400 kronor. I
stället för att den senare pensionen är, som de ansågo, att man lovat dem, 15 %
lägre, är den 45 % lägre.

Det är väl ganska förklarligt, att den senare pensionären känner sig rent ut
sagt lurad. Jag föreställer mig, att om ett enskilt företag eller en enskild arbetsgivare
hade gjort sådana uttalanden, att han lyckats få människor att ta
något slags halvtidsanställning hos sig, så skulle det bli ett rysligt gny, örn
det kom bättre tider, och den heltidsanställda personalen finge det bättre, medan
han sveke vad han fått de halvtidsanställda att tro, nämligen att de också
skulle få det bättre. Jag tycker knappast staten skall uppträda på ett sätt,
som man inte skulle tolerera hos enskilda.

Nu förstår jag, att det väsentliga i denna diskussion är, huruvida det kan
bli konsekvenser på andra områden. Jag skulle verkligen vilja fråga, örn man
under statsutskottets utredningar har lyckats få absolut klarlagt, vad det
skulle kunna vara för andra grupper, som på detta mycket tydliga sätt blivit
lovade att få följa med i pensionsförbättringen. Det riktigaste av alla uttalanden,
som äro gjorda om denna sak, är nog det, som den nuvarande excellensen
Hansson gjort, att han anser, att här föreligger ett bindande löfte. Jag måste
framhålla, att 1925 gjorde han vederbörande fastare i den tron. Det är ju
inte bara han, som bestyrkt det, ts^ det ha ju många andra också gjort. 1921
års pensionskommitté har uttalat, att det var ett bestämt löfte, att det skulle
råda en viss relation. Detsamma har Kungl. Majit gjort 1924 i en skrivelse
till lönenämnden. Statskontoret var också av samma uppfattning, försvars -

Onsdagen den 16 mara 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
kommissionen likaså, och lönenämnden har även en tid tyckt så. Det är då
långtifrån ostridigt, att detta skulle få konsekvenser, eftersom så många myndigheter
bestämt påstått, att det här gäller en särklass.

Förrän man får utrett, vad det kan vara för andra grupper, som skulle kunna
åberopa detta som prejudikat, kan jag för min del inte anse, att frågan är utredd.
Här har inte påpekats något positivt örn den saken, utan man säger
bara, att det kan verka som prejudikat. Men jag skulle vilja veta, örn man
inte kan hitta skillnader, vilka exempel man än tar i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmström: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av

herr Nilssons i Malmö anförande. Herr Mannerskantz har emellertid redan tagit
upp en del, av vad jag avsett att säga, varför jag skall avstå från att yttra
mig i den saken.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framhöll, att det här
skulle gälla en retroaktivt verkande pension. Jag har inte fattat saken på
det sättet. Jag har fattat den så, att det nu gäller att återföra pensionerna
för dessa personalgrupper- i det läge, som de rättvisligen böra vara i. Det
gäller alltså bara ett tillrättaläggande av saken och är icke fråga örn någon
retroaktivt verkande pension av den innebörd, som man i vanliga fall ger
detta begrepp.

Denna grupp står inte i något sämre läge, sade herr statsrådet, än många
andra pensionstagare. Det är icke fråga örn någon sådan jämförelse. Den
har kommit i ett sämre läge än vad. den haft anledning tänka sig. Det är, som
här framhållits, endast en ren rättvisesak.

Jag skall så anhålla att få framföra ett vördsamt tack till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet för det uttalande, han gjorde örn utsikten
till en översyn beträffande alla de gamla pensionerna. Det finns massor av
gamla statspensionärer i vart land, som nu leva under synnerligen tryckta
förhållanden, som lia fått känning av högkonjunkturens ökade levnadskostnader,
men som icke ha fått någon kompensation i form av ökade inkomster.
Jag skall anhålla att få framföra en varm och vördsam vädjan till herr statsrådet
..och chefen för finansdepartementet, att denna översyn måtte komma
till stånd snarast möjligt. Herr statsrådet kan vara förvissad örn att många
människor här i landet bli tacksamma för den saken.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Jag vill bara säga, att då frågan

behandlades på avdelningen, kunde jag inte bli övertygad om att några utfästelser
gjorts av statsmakterna i denna fråga. Andra personer kunna ha
kommit till en annan uppfattning, men jag kan inte dela den. Avdelningens
majoritet hade också samma åsikt.

Vad jag nu vill säga är emellertid, att avdelningen låtit verkställa en utredning
rörande dessa pensioner, och av den framgår, att de i motionen uppgivna
siffrorna icke äro rätt räknade. Det belopp, som vederbörande skulle få,
örn den här hävdade principen genomföres, blir inte på långt när det, som
anges i motionen, utan föga mer än en tredjedel därav.

Trots allt som ^ anförts kan man väl ändå inte komma ifrån, att, såsom
utskottet säger, några skäl varför pensionerna till före den 1 juli 1936 pensionerad
reservstatspersonal nu skulle bestämmas till högre belopp, än som
svarar mot av dem uppburna löneförmåner, icke förefinnas.

Jag ber endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Herr talman! Ända sedan jag första gången blev riksdagsman
har jag ivrat för att riksdagen skall till Kungl. Majit framföra fol -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
kets bekymmer inte blott i stora frågor, utan jag skulle vilja säga i all synnerhet
i de mindre, de små frågorna, som gälla de många.

Nu har jag begärt ordet därför att finansministern avrådde från att bifalla
reservanternas förslag, emedan det fanns ännu sämre lottade människor än
dem det här är fråga om. Ja, med en sådan inställning kan det ju inte bli några
petitioner, och vem garanterar, att kungen av eget initiativ bland sina många
göromål kommer att uppmärksamma sådana här saker, örn det inte finns en
stor dossier, en ständigt växande dossier hos Kungl.Maj :t, som talar direkt
till herrarna däruppe, först till byråchefen och sedan genom honom till statsrådet?
Därför kan jag inte som en föregående talare uttala någon särskild
tacksamhet till finansministern, utan jag tycker, att han gör orätt i att avråda
riksdagen från att framföra ett sådant här bekymmer. Men naturligtvis
är det bra att taga honom på orden, och det sker allra bäst genom att nu bifalla
reservanternas förslag, så att dossieren däruppe blir större.

Jag är med örn sådana ökningar av krigsbudgeten, som det här är fråga örn,
liksom jag nu sist också röstade för att vi skulle få en ordentlig musikkår,
fast det där var fråga örn en ökad utgift. Det är även mitt gamla program
sedan åtskillig tid i den s. k. försvarsfrågan. Men då man nu i alla fall ser,
att herrarna här äro beredda under hänförelse att bevilja hur mångå miljoner
som helst, t. ex. 19 miljoner för att bygga skydd över alla kraftstationer i landet,
frågar jag mig: vart skall det taga vägen med vårt arma folk? Ja, jag
medger ju, att det i alla fall blir arbetsförtjänster av dessa anläggningar, men
det är de produktiva näringarna, som till sist få betala det hela. Arbetsförtjänsten
innebär bara, att pengarna gå runt. Jag frågade en gång fru Kollontay:
»Var i all världens dagar tar ni pengar ifrån till alla dessa nya städer
och fabriker ni bygger upp i Ryssland?» — »Jo, det är så enkelt: pengarna
gå runt!» Jag vet inte vad våra nationalekonomer säga om detta, men jag
kan inte vara med örn att kammaren skall uppfordras av finansministern till
att avslå en sådan här petition, som är dock ett plus till de många, som han
själv säger redan lia inkommit.

Herr Borell: Jag vill endast i anledning av herr Johan Nilssons anförande
för en stund sedan göra ett tillägg till mitt eget föregående anförande.

Herr Johan Nilsson sade, att jag var så osäker på min sak, att jag inte kunde
sträcka mig längre än till att begära en skrivelse. Det är inte riktigt, herr
Nilsson, jag har aldrig varit osäker örn det berättigade i det framställda kravet,
men jag var osäker, på grund av den bristande utredningen, om vilka belopp
som lämpligen kunde komma i fråga. Det var därför jag förenade mig med
herr Magnusson örn skrivelseförslaget. Jag hade en känsla av att jag gjorde
mera nytta på det sättet, än om jag såsom ensam reservant komme med siffror,
som med fog kunde ha utsatts för en viss kritik.

Herr Hansén: Herr talman! Eftersom jag tillhör reservanterna, ber jag
att få säga några ord.

När man hör denna debatt, får man det intrycket, att man därunder kommit
en smula på sidan örn vad det gäller. Det är ej fråga om att sakdiskutera,
huruvida den grupp som här avses är i behov av en reglering av sin pension,
utan det gäller närmast att giva svar på frågan, örn denna personalgrupp en
gång blivit tillförsäkrad en bättre pension än vad den för närvarande har. Och
vid besvarandet av denna fråga stå uppgifter mot uppgifter, såväl i utskottet
som i debatten här, och det är den saken, som enligt min mening bör utredas.
Jag anser det inte vara riktigt, att en personalgrupp, stor eller liten, bibringas

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
och får leva i den föreställningen, att statsmakterna icke infria till densamma
givna löften. Detta är, synes det mig, kärnpunkten härvidlag.

Utskottsreservanterna lia icke tagit ställning till sakfrågan och sagt: »Här
föreligger ett fall, där justering av pensionsförmånerna bör äga rum», utan vi
ha sagt: »Saken bör utredas.» Och att vi säga det bottnar i den omständigheten,
att det framstått för reservanterna såsom icke motbevisat, att personalen en
gång i tiden fått ett halvt löfte av statsmakterna örn en bättre pension.
o Så enkel är saken egentligen, och då tycker jag, att kammaren inte bör visa
så synnerligen stor tvekan att följa reservanterna, då det gäller att giva en personalgrupp
klart besked, huruvida staten har givit löftet eller icke. Har så
skett, så bör den naturligtvis stå för det, men det är lika viktigt, örn det är en
missuppfattning hos vederbörande, att även den saken blir klarad.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Andrén: Det är inte längre någon hemlighet, att meningarna varit
ganska delade bland de herrar, som stå för reservationen på denna punkt. Bland
dessa herrar funnos de, som menade, att det icke borde ifrågakomma någon pensionsreglering
för reservstatspersonalen, men också de, som ansågo en sådan
pensionsreglering nödvändig. Dessa olika meningar förenades till sist i kravet
på en objektiv utredning eller, som det heter i reservanternas förslag till utskottets
yttrande, en utredning, »huruvida och i vad mån» en sådan pensionsreglering
bör företagas.

Det är uppenbart, att under frågans tidigare behandling en del uttalanden
gjorts, som givit reservstatspersonalen vissa förhoppningar, som icke sedan infriats.
Jag vill för min del ej uttala någon mening örn, huruvida dessa uttalanden
givit vederbörande välgrundade anledningar till förhoppningar, men
säkert är, att de funnits och att det inom denna grupp finns missnöje och besvikelse.
Jag tror, att det vore klokt, örn riksdagen för sin del beslutade n
utredning, som kunde åstadkomma en dränering av den sumpmark av missnöje,
som här föreligger.

Det är på dessa grunder, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr Lindhagen: Herr Hanséus yttrande gör, att ett bifall till reservationen
inte får mycket värde, ty han gör till villkor för en förbättring av pensionerna,
att personalen i fråga skall ha fått ett löfte. Ha de inte fått något
löfte, skola de fortfarande ha det dåligt och sämre än våra dagars nya pensionärer.

Meningen är val, herr talman, att alla pensionärer ha rättighet att få
följa med. sin tid i pensionshänseende och inte behöva betraktas såsom några
särskilt tillbakasätta människor, som skola leva i elände mer än deras vederlikar.
De lia ju fått pension för att fortfarande lia det ekonomiska stöd i samhället,
som de äro förtjänta av på grund av långvarig tjänstgöring, och jag tackar
finansministern för att han, i motsats till herr Hansén, ställde i utsikt, att
det skulle skipas rättvisa. Därom skulle det vara fråga och inte bara om juridiska
löften, som det skall visas papper på. Sådana kan man aldrig få klargjorda,
herr Hansén, ty de finnas inte i papperen någonsin, utan det är endast
korridorprat.

Herr Hansén: Ja, det är väl egentligen överflödigt att svara herr Lindhagen.
Kammaren förstår mycket väl mitt resonemang, möjligen med undantag
av herr Lindhagen, nämligen att därest denna grupp skall röna en särbe Första

hammarens protokoll 19S8. Nr 20. 3

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
handling, skall denna bottna i det givna löftet. Har icke något sådant löfte
givits, eller har nian icke givit dem någon anledning att tro, att de fått löfte om
en sådan förbättrad pension, då skola de behandlas liksom alla andra grupper,
som stå i en ogynnsam ställning. Det är naturligtvis den enkla tankegången
i mitt resonemang. Konstigare är det inte, herr Lindhagen!

Herr Lindström: Herr talman! Jag har vid två riksdagar motionerat i
denna fråga. När jag har gjort det, så är det därför, att jag har fått ett
mycket starkt intryck av, att den grupp av medborgare, som det här gäller,
framför allt har rätt att kräva klarhet i denna för dem synnerligen viktig;''
fråga.

Det är på det sättet, och det har många gånger här under debatten understrukits,
att dessa människor anse sig ha fått löften. Detta bestrides från
andra håll, men jag tror, att den, som har lyssnat till debatten och främst till
de väl dokumenterade uttalanden, som gjorts av herr Borell, har fått den
känslan, att åtminstone lika starka skäl finnas på reservanternas sida som
på den andra sidan. På den andra sidan har man huvudsakligen nöjt sig med
att deklarera ganska allmänt, att man inom statsutskottets första avdelning
vid studiet av denna fråga kommit till den uppfattningen o. s. v. Jag tror
inte detta räcker till, när kammaren skall gå att fatta beslut i frågan. Jag
har varit i kontakt många gånger för denna saks skull med de människor
det gäller, och jag har fått ett mycket starkt intryck av att de ha känslan av
att vara förfördelade. Jag anser då, att det är riksdagens enkla plikt att
lägga saken tillrätta för dem på det ena eller andra sättet. Jag vill för min
del instämma i vad herrar Hansén och Andrén här ha sagt. När jag motionerat
i detta ärende och när jag reserverat mig för en utredning, så är det
först och främst för att bidraga till att skapa klarhet örn en fråga, som faktisk’;
ligger och värker hos de människor det gäller.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, när jag röstar för reservationen, är det
därför, att jag vill, att denna säraktion skall komma andra liknande säraktioner
tillgodo, som inte kunnat komma fram ännu, och de människor det här
gäller mena ju inte, att de ensamma skola få en sådan fördel med förbigående
av dem, som kanske äro ännu mer berättigade därtill, men de kunna ju inte
tala mer än för sig själva. Alltså är min utgångspunkt en helt annan än
herr Hanséns, när jag röstar för reservanternas förslag. Jag vill ha fram
en säraktion för alla i detta avseende missgynnade människor.

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Då det gång på gång slås fast att här skulle
vara givna några löften, som ha givit anledning för denna personal att hoppas
på de pensioner, som här äro omtalade, så vill jag bara säga, att vid den utredning,
som vi ha gjort, visade det sig, att inga löften ha givits. En del ibland
generösa uttalanden ha gjorts — kanske precis så som skett här i dag — och
dem har personalen naturligtvis tagit fasta på, liksom en del ledamöter i kamrarna,
och slutligen har det vuxit upp en uppfattning, att här är någonting
lovat, som ej hålles. Det är inte sant. Det utlåtande, som föreligger här, är
skrivet efter det man tagit del av alla handlingar sedan 1915.

Jag har ingenting emot, att man ger denna personal ökad pension, och ger
det retroaktivt, men jag kan inte anse det riktigt att skruva upp sig till en
sådan stämning, som man här har gjort, och kräva bättre pension endast för
denna personal. Jag tar fasta på finansministerns ord i dag, att han kommer
att se till, att det blir en översyn av alla pensionerna och inte endast när
det gäller denna personal, som nu en del så starkt slå sig till riddare för,

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till arméns reservstater. (Forts.)
utan det skall gälla alla. Med dessa ord ber jag att få vidhålla mitt jakande
örn bifall till utskottet.

Herr Borell: Jag måste tyvärr yttra mig en gång till efter herr Joban
Nilssons senaste anförande.

. Han deklarerade med hög röst, att det inte var sant, att några löften voro
givna. Det är just därom, herr Johan Nilsson, som striden står, och ser man
Iragan objektivt, kan man väl säga, att det finnes skäl för både den ena och
den andra meningen. Efter min åsikt har det givits sådana förklaringar och
handlats pa det sätt fran statsmakternas sida, att dessa personer äro berat’
tigade att tro, att de ha rätt. Den meningen har säkert lika mycket stöd i de
föreliggande handlingarna som den av herr Johan Nilsson nu så tvärsäkert
förkunnade, nämligen att det ej vore sant, att några sådana utfästelser gjorts.

Jag vidhåller mitt yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
?rdiide-,yrka,ndeiV som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Borell begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
19, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i
reservationen.

den vid punkten avgivna

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Da herr talmannen fann tvekan kunna rada angående omröstningens resultat
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 71.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 20—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 48 och 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till
förberedande
konstruktionsarbeten
till
nya fartygstyper.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

I de likalydande motionerna I: 135 av herr Domö m. fl. och II: 251 av herr
Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för budgetåret
1938/39 anvisa under fjärde huvudtiteln ett belopp av förslagsvis 100,000
kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för förberedande konstruktionsarbeten
till nya fartygstyper.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Av Kungl. Majit har någon medelsanvisning för nu ifrågavarande ändamål
icke begärts. Vid sådant förhållande har utskottet icke ansett sig böra

tillstyrka motionärernas förslag. . „ oki

Utskottet hemställer, att riksdagen må avsla motionerna 1:135 och II: 2öi
i de delar, varom här är fråga.»

Reservation hade anmälts av herrar Borell, Nilsson i Landeryd, Andrén,
Domö, Magnusson i Skövde och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Utskottet vill erinra därom, att enligt 1936 års försvarsbeslut byggandet
av ytterligare två undervattensbåtar skall pabörjas under budgetaret 1940/41.
Då det med hänsyn såväl till dessa fartyg som till andra eventuellt inom närmaste
tiden beslutade nykonstruktioner av fartyg är en angelägenhet av vikt,
att detalj ritningar uppgöras och förberedande konstruktionsarbeten vidtagas,
så att icke i onödan fartygsbyggena försenas, har utskottet ansett erforderligt
att redan för nästkommande budgetår medel för dylikt ändamål stallas
till Kungl. Maj :ts förfogande. I fråga örn medelsanvisningens storlek tillstyrker
utskottet i enlighet med motionärernas yrkanden ett belopp av 100,000

Utskottet hemställer, att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:135
och 11:251, i de delar varom här är fråga, för förberedande konstruktionsarbeten
till''nya fartygstyper för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.»

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Statsministern gjorde ju en deklaration i

början av denna debatt, och därvid uttalade han en önskan örn a,tt vissa punkter
i fjärde huvudtiteln skulle återremitteras till statsutskottet. Med anledning
härav ber jag att få hemställa, att kammaren måtte besluta att återremittera
punkt 87 till statsutskottet.

Herr Borell: Jag instämmer i detta yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på den under behandling varande punkten annat yrkande ej förekommit, än
att densamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 88—95.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Punkten 96. Ang. anslag

I de likalydande motionerna 1:135 av herr Domö m. fl. och 11:251 av herr ^jlteriel^Ul
Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för budget- örlogsfartygen
året 1938/39 anvisa ett belopp av 1,548,400 kronor för anskaffning av teknisk m- mmateriel
till örlogsfartygen och hjälpfartygen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:135 och II: 251, i de delar varom här vore fråga.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Borell, Nilsson i Landeryd,
Andrén, Domö, Magnusson i Skövde och Persson i Falla ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 135
och 11: 251 i de delar, varom här vore fråga, för anskaffning av teknisk materiel
till örlogsfartygen och hjälpfartygen för budgetåret 1938/39 anvisa ett
reservationsanslag av 1,548,400 kronor.

Herr Borell: Jag anhåller att få framställa det yrkandet, att denna punkt
måtte återremitteras till utskottet.

Häri instämde herr Nilsson, Johan, i Malmö.

o Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare,
i enlighet med herr Borells yrkande, därpå att punkten skulle visas åter till
utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 97—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114.

Lades till handlingarna.

Punkterna 115—128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 129.

Äng. anslag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till flygvapnets övningar för Jjf*
budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 3,150,000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:135 av herr Domö m. fl. och II: 251 av herr
Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte — med höjande
med 100,000 kronor av det i statsverkspropositionen upptagna anslaget —
för budgetåret 1938/39 anvisa ett belopp av 3,250,000 kronor till flygvapnets
övningar.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr B. Holmgren väckt motion
(nr 168) hemställts, att riksdagen måtte till Kungl. Maj:ts nu föreliggande
proposition göra det tillägget, att å anslaget till flygvapnets övningar skulle
avlönas tre skrivbiträden, därav ett avsett för Västmanlands flygflottilj och
två avsedda för flygkrigsskolan.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt:
a) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:135 och 11:251, i de delar varom här vore fråga, till

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ang. anslag
till viss
mobiliseringsulrustning
åt
flygvapnet.

Äng. anslag till flygvapnets övningar. (Forts.)
flygvapnets övningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av

3.150.000 kronor,

b) att motionen II: 168 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Borell, Nilsson i Landeryd, Andrén,
Domö, Magnusson i Skövde och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:135 och 11:251, i de delar varom här vore fråga, till flygvapnets
övningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av

3.250.000 kronor,

b) att motionen II: 168---(= utskottet) åtgärd föranleds.

Herr Borell: Jag hemställer, att punkten måtte återremitteras till utskottet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare, enligt herr Borells yrkande, därpå att punkten skulle visas åter
till utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 130—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134.

I de likalydande motionerna 1:135 av herr Domö m. fl. och II: 251 av herr
Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för budgetåret
1938/39 anvisa ett belopp av 1,200,000 kronor för anskaffning av viss
mobiliseringsutrustning för höjande av flygvapnets krigsberedskap.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:135 och II: 251, i de delar varom här vore fråga.

Reservation hade avgivits av herrar Borell, Nilsson i Landeryd, Andrén,
Domö, Magnusson i Skövde och Persson i Falla, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 135 och II: 251,
i de delar varom här vore fråga, för anskaffning av viss mobiliseringsutrustning
för höjande av flygvapnets krigsberedskap för budgetåret 1938/39 anvisa
ett reservationsanslag av 1,200,000 kronor.

Herr Borell: Jag hemställer, att punkten må återremitteras till utskottet.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt^vidare,
i enlighet med herr Borells yrkande, därpå att punkten skulle visas åter till
utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 135 och 136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Punkten 137.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att till underhåll av flygmateriel
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:135 av herr Domö m. fl. och II: 251 av herr
Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte — med höjande
med 250,000 kronor av det i statsverkspropositionen upptagna anslaget
(2,600,000 kronor) — för nästa budgetår anvisa ett belopp av 2,850,000 kronor
till flygmaterielens underhåll.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:135 och II: 251, i de delar varom här vore fråga, till underhåll av flygmateriel
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor.

Enligt en vid, punkten avgiven reservation hade herrar Borell, Nilsson i
Landeryd, Andrén, Domö, Magnusson i Skövde och Persson i Falla ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 135 och 11:251, i de delar varom här
vore fråga, till underhåll av flygmateriel för budgetåret 1938/39 anvisa ett
reservationsanslag av 2,850,000 kronor.

Herr Borell: Jag hemställer, att punkten måtte återremitteras till utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt
vidare, enligt herr Borells yrkande, därpå att punkten skulle visas åter till
utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 138—Hl.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142. Ang. anord I

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr flygfält å *
A. Mannerskantz m. fl. (nr 137) och den andra inom andra kammaren av herr Homa kungsG.
Svedman m. fl. (nr 247), hade hemställts, att riksdagen måtte dels för an- gård m■ mordnande
av flygfält å Roma kungsgård för budgetåret 1938/39 anvisa ett anslag
av 37,500 kronor, dels ock medgiva, att Roma kungsgård med vissa undantag
överfördes till flygvapnets förvaltning.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:137 och II: 247 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar Nilsson i Gränebo, Magnusson i Skövde
och Åqvist, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 137 och II: 247.

a) för anordnande av flygfält å Roma kungsgård för budgetåret 1938/39
anvisa ett reservationsanslag av 37,500 kronor,

b) medgiva, att härför erforderlig mark å nämnda kungsgård finge överföras
från domänstyrelsens till flygvapnets förvaltning ävensom att i samband
därmed påkallad nedskrivning av statens domäners kapital finge vidtagas.

Herr Borell: Jag hemställer, att punkten må återremitteras till utskottet.

Äng. anslag
till underhåll
av flygmateriel.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. anordnande av ett flygfält å Roma kungsgård m. m. (Forts.)
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare, i enlighet med herr Bördts yrkande, därpå att punkten skulle
visas åter till utskottet; och förklarades den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 143 och 144.

[Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkten 146.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 147.

Lades till handlingarna.

Punkterna 148 och 149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkterna 151 och 152.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Punkten 154.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkten 156.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 157—159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslaget till kommunikationsdepartementet.

Punkterna 1—6.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7. Äng. stutabi Under

punkten 7 av sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen hade Kungl ''allinna väg■
Majit föreslagit riksdagen att hållningen.

dels godkänna under punkten infört förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 30 juni 1936 (nr 452) örn fördelning av automobilskattemedel; dels

ock godkänna likaledes under punkten infört förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående
statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr A. O. Frändén väckt motion, nr 19,
däri hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
skyndsam utredning och förslag rörande sådan ändring av gällande grunder
för bidrag och beskattning för den allmänna väghållningen, att väghållningsbördan
på ett mera rättvist sätt än nu avvägdes mellan staten, trafikanter,
städer och landsbygd;

dels en inom första kammaren av herr K. G. Ewerlöf m. fl. väckt motion,
nr 142, samt en inom andra kammaren av herr A. Andersson i Falkenberg
m. fl. väckt motion, nr 238, i vilka motioner hemställts, att riksdagen med avslag
på de föreslagna förordningarna ville i skrivelse till Konungen hemställa
örn en reglering av bidragstilldelningen till städerna i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som framlagts av 1935 års vägsakkunniga;

dels en inom andra kammaren av herrar B. Lundqvist och E. Thorell väckt
motion, nr 37, däri hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville med beaktande av de synpunkter, som i motionen
framhållits, låta uppgöra ej blott en teknisk-ekonomisk generalplan för
landets huvudvägar utan jämväl en denna kompletterande finansieringsplan;

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Lindmark väckt motion, nr
259, däri hemställts, att riksdagen vid behandlingen av sjätte huvudtiteln
punkt 7 :o) måtte besluta, att 5,000,000 kronor till skatteutjämning skulle uppföras
i staten för nästa budgetår, att utbetalas till de därtill berättigade vägdistrikten
i början av år 1939.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen — med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag
å motionerna I: 142 samt lii 238, avseende städernas bidragsrätt, i den mån
de ej kunde anses besvarade med vad utskottet anfört — måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet angivna förslagen till förordningar dels angående upphävande
av förordningen den 30 juni 1936 (nr 452) om fördelning av autoinobilskattemedel,
dels ock örn ändring i vissa delar av förordningen den
30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i
riket;

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. statsbidraget till den allmänna väghållningen. (Forts.)

II. a) att motionen I: 19 -—- om ändring av grunderna för vägbeskattningen
— ej måtte av riksdagen bifallas;

b) att motionen 11:37 -— örn teknisk-ekonomisk generalplan för landets
huvudvägar — ej måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionen 11:259 ■—- örn snabbare utbetalning av skatteutjämningsbidraget
till landsbygden ■— ej heller måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Johansson i Fredrikslund,
Svensson i Kompersmåla, Borell, Carlström och von Seth, vilka ansett, att motionen
II: 37 örn teknisk-ekonomisk generalplan för landets huvudvägar och
motionen II: 259 om snabbare utbetalning av skatteutjämningsbidraget bort
av utskottet tillstyrkas.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande punkt skulle
företagas till avgörande momentvis.

Mom. I och II a).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. II b).

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Som framgår av statsutskottets
behandling av sjätte huvudtiteln har utskottet varit ganska enigt
vid behandlingen av denna huvudtitel.

Den reservation, som jag har avgivit, gäller två enskilda motioner, som ha
väckts i anslutning till huvudtiteln. Den nu föredragna motionen nr 37 i andra
kammaren avser, att en teknisk-ekonomisk plan måtte upprättas rörande landets
huvudvägar. I denna motion, som har väckts av herrar Lundqvist och
Thorell talas örn att planmässigheten, när det har gällt planläggningen av
riksvägar och huvudvägar, har lämnat åtskilligt övrigt att önska, och att
nyanläggningar, förbättringar, som lia slukat avsevärda summor, lia skett
utan tillräcklig förundersökning i olika avseenden, lian har byggt i olika
distrikt efter olika principer, med olika bredd och olika teknisk standard.
Det Ilar byggts med cykelbanor i vissa distrikt och utan i vissa andra distrikt.
Ortssynpunkterna lia gjort sig gällande på ett sådant sätt, att kanske den
lämpligaste sträckningen av de stora vägarna inte har blivit iakttagen, och
samarbetet mellan vägdistrikten har ej alltid varit sådant, att det underlättat
den bästa lösningen när det har gällt sträckningen av de större stråkvägarna.
Anslagen till permanentbeläggning ha vidare varit otillräckliga.

Nu mena motionärerna, att till den generalplan, varpå arbete nu pågår,
måtte fogas en mera tekniskt utarbetad plan och vilket är synnerligen viktigt
också en finansplan, som anvisar vilka anslagsbelopp som böra vara disponibla,
och huru de skola åvägabringas, huruvida kostnaderna böra betalas av
skattemedel eller av andra medel eller till vilken del av vardera och, örn det
skall vara skattemedel, som därvid böra anlitas, huruvida det skall vara staten
ensam eller vägdistrikten eller bådadera, som böra bekosta detta. Motionen
syftar till att staten ensam borde övertaga byggandet av dessa större
vägar. Den säger, att jordbrukarna i dessa vägdistrikt inte alltid ha så stort
intresse av dessa riksvägar. De äro mera betjänade av det lokala vägnätet.
Riksvägarna få också i allmänhet en sådan sträckning, att de inte så mycket
gagna bygden utan fastmera turisttrafiken och den långväga och tunga trafiken.
Motionärerna mena därför, att det icke är riktigt, att bygdens skattskyldiga
skola bekosta med sina vägskattemedel anläggningar av sådana för
den stora och större allmänna samfärdseln så viktiga vägar, och anse att en

Onsdagen den IG mars 1938.

Nr 20.

Ang. statsbidraget till den allmänna väghållningen. (Forts.)
avlastning av skattetungan från de vägskatteskyldiga, när det gäller sådana
vägar, borde kunna äga rum. Jag har funnit, att det i motionen har framförts
så många riktiga och kloka och vägande synpunkter, att jag inte har
velat underlåta att i form av en reservation till betänkandet angiva min anslutning
till den. Nu har ju frågan visserligen fallit genom beslutet i andra
kammaren, men jag håller likväl före, att det hade varit värt att föranstalta
örn en undersökning av dessa förhållanden, och det är ju inte annat än utredning
motionären begär. Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få
yrka bifall till min reservation i ämnet, d. v. s. bifall till motionen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag får verkligen säga, att örn någon

motion på kommunikationsväsendets område skulle vara obetingat påkallad
av de aktuella förhållandena, så är det motionen 11:37 örn en teknisk-ekonomisk
generalplan för landets huvudvägar. Det kan aldrig bli någon fason på
det s. k. återställandet av vägfreden i landet utan att en sådan generalplan
kommer till stånd efter förnuftiga grunder, varvid man även tar hänsyn till
det mest aktuella av alla problem, herr talman, nämligen återställandet av
vägfreden på allfarsvägarna. Jag instämmer därför helt och hållet i den
senaste talarens yrkande.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! Endast ett par ord angående

det yrkande, som innefattas i motionen, som man nu yrkat bifall till. En
undersökning pågår ju för att åstadkomma en generalplan, och det har uppdrag^
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att låta verkställa denna undersökning.
Styrelsen har för sin del begärt och fått anslag för att kunna lämna
uppdraget åt en viss man inom sig. Detta betyder dock inte, som motionärerna
göra gällande, att denne man ensam skall utföra arbetet, som då skulle ta
allt för lång tid i anspråk, utan endast att han skall vara den, som centralt
handhar och leder arbetet, vilket utföres med hjälp av vägingenjörerna ute
i distrikten och de biträden, som där stå till tjänst. Det är således inte så
knappt med arbetskraft, som motionärerna velat göra gällande.

Tanken att vid denna undersökning också giva vederbörande i uppdrag att
utreda de ekonomiska förutsättningarna för genomförandet av en sådan plan
är ju en sak, som är vida större och knappast kan hopfogas med det uppdrag,
som givits rörande själva åstadkommandet av en generalplan. Det kan, menar
jag, vara tid att ta upp detta som en särskild angelägenhet. Toges frågan
upp i detta sammanhang, skulle det säkerligen komma att fördröja resultatet
av det arbete, vars utförande inom kortast möjliga tid är mycket angeläget.

Herr Lindhagen: Det var en nedslående upplysning vi nu Engö av kommunikationsministern,
att den s. k. utredningen är utan direktiv från departementet
överlämnad till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och inom den till en
enskild medlem, sorn'' sedan skall sätta sig i förbindelse med ingenjörerna ute
i landet. Av en sådan utredning få vi inte alls någon social generalplan. Den
bara fördröjer arbetet, och man får göra om det hela. Inte intressera de sig
för att förekomma vägolyckor.

Inte tänka de på att ta upp den saken i sammanhang med generalplanen,
inte tänka de på att, när man bygger nya autostrador, måste man se till att
de gamla vägfarande, som inte längre med trygghet kunna betjäna sig av
vägarna, få särskilda banor för fotgängare och cyklister m. m. sådant.

Det var sorgligt, att det inte har kommit längre. Min interpellation till
kommunikationsministern för ett eller två år sedan gick också ut på att vi
ville veta, örn det inte hör till en generalplan för landets landsvägar, för det

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ang. statsbidraget till den allmänna väghållningen. (Forts.)
första att det inte skall beviljas pengar till byggande av nya autostrador annat
än på villkor att samtidigt pengarna användas till att anlägga gångbanor
och cykelbanor, möjligen med något undantag tills vidare i obygder och dylikt.
Och vidare för det andra, att nian skulle se till, att cyklister och fotgängare
skulle få sina särskilda vägar byggda bredvid de gamla landsvägarna, från
vilka de utestängts. Ty även de gamla landsvägarna, ha ju allt mer övermannats
och exproprierats av motortrafiken, vilken ju i sig själv är ett nyttigt
trafikmedel i våra dagar, det är jag den förste att medgiva.

Jag fick inte något klart besked av herr kommunikationsministern den gången.
Men efter hans redogörelse i dag för den »undersökning», som nu sättes
i gång, vill jag försäkra honom, att av teknikerna får han ingen effektiv
medverkan till lösning av de förenämnda sociala vägproblemen, som böra bliva
tillgodosedda.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen II: 37.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Monn lie).

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I den reservation, som

avgivits här, yrkas, att det skatteutjämningsbidrag, som skall utgå till skattetyngda
vägdistrikt, i fortsättningen måtte såsom hittills utbetalas omedelbart
efter den 1 januari. Bidraget utgår på grundval av den vägskatt, som bestämts
på hösten föregående år, och enligt det system, som fastställdes, när
denna fråga senast behandlades, skulle skatteutjämningsbidraget vara tillgängligt
så snart som möjligt efter den 1 nästkommande januari. I den föreliggande
propositionen föreslås nu en betydelsefull omläggning av bilskattemedlen,
varigenom utbetalningen inte bara av skatteutjämningsbidraget utan
också av det vida större beloppet till vägunderhållet framflyttats till efter
den 1 juli. Mot detta departementschefens sistnämnda förslag har statsutskottet
icke riktat någon erinran. Det kan anföras skäl både för och emot.
Det föranleder vissa olägenheter för vägdistrikten, därigenom att en del sådana,
kanske de flesta, måste företa en viss upplåning under det första halvåret
för att kunna klara sina nödvändiga, utgifter innan den 1 juli. Men fördelarna
äro särskilt från statens synpunkt så betydande, att utskottet icke
har riktat någon erinran däremot.

I propositionen föreslås, att skatteutjämningsbidraget inte heller skulle utbetalas
förrän efter den 1 juli. Detta innebär, att vägdistrikten få bidraget
nära ett halvår senare än nu. Reservanterna och motionären herr Lindmark
i andra kammaren ha ansett, att när man inte riktar någon erinran mot de
övriga framflyttningarna av utbetalningar, finns det starka skäl för att låta
de skattetyngda vägdistrikten åtminstone få lyfta det utjämningsbidrag, som
de skola ha, tidigare än efter den 1 juli, så att de slippa att förskottera med
upplånade medel. Det är denna synpunkt, som jag för min del och övriga
reservanter med mig funnit så pass vägande, att vi velat framföra den i en
reservation, som tar sikte på ett bifall till motionen nr 259 i andra kammaren,
till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! I denna fråga torde det kanske
vara lämpligt, att jag även i denna kammare upplyser om att de olägenheter,

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Äng. statsbidraget till den allmänna väghållningen. (Forts.)
som man i motionen antar skulle uppstå för vägdistrikten genom denna förskjutning,
inte äro så stora, att inte vägdistrikten synas kunna bära dem. Innan
man i departementet gick definitivt in för att föreslå riksdagen denna
förskjutning av utbetalningstiden, inhämtades upplysningar från vägdistrikten
genom det förbund av vägstyrelser, som finns i detta land, och det förklarades
från den sidan, att man icke hade något att erinra emot förslaget att
förskjuta utbetalningstiden till den l juli. Under sådana förhållanden torde
det få antagas inte vara så svårt för vägdistrikten att ordna upp denna sak
särskilt när de också vinna en så pass stor fördel som omläggningen i visst
annat avseende medför för vägdistrikten.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Johansson, Johan Bernhard, att kammaren skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen II: 259.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare i enlighet med herr Johan Bernhard
Johanssons yrkande: och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13. Anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till bidrag till nyanläggning av“^^"5
ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands vägar.
samt vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län för budgetåret 1938/39
anvisa ett reservationsanslag av 1,800,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 24,
av herr Elon Andersson m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 41,
av herr P. L. Persson i Undersvik m. fl., hade hemställts, att anslaget till
ödebygdsvägar måtte utsträckas att omfatta även de delar av Gävleborgs
län, som tillhörde Hälsinglands sydvästra, Hälsinglands nordvästra och Hälsinglands
nordöstra vägdistrikt, samt att anslaget med hänsyn därtill måtte
höjas från 1,800,000 till 1,900,000 kronor.

Vidare hade herr O. E. Sandberg m. fl. i en inom andra kammaren väckt
motion, nr 44, hemställt, att riksdagen måtte till bidrag till nyanläggning av
ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län samt vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionen II: 44,

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
måtte till bidrag till nyanläggning av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs och
Värmlands län för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av

1,900,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;

b) att motionerna 1:24 och 11:41 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har inte för avsikt att besvära
kammaren med något yrkande, men jag anser mig på grund av utskottets uttalande
örn den motion angående bidrag ur anslaget till ödebygdsvägar, som
väckts av mig och andra representanter för Gävleborgs län, böra försöka klargöra
det resonemang, som ligger till grund inte bara för vår utan även för vederbörande
vägmyndigheters uppfattning i frågan och som föranlett oss att
besvära kammare och utskott med vår framställning.

Kungl. Majit tillsatte på sin tid sakkunniga för utredning av frågan örn
att bereda den isolerade och ekonomiskt svagt utrustade befolkningen i övre
Norrland vägförbindelser, och som följd därav fattade riksdagen beslut örn
byggande av ödebygdsvägar. De sakkunniga vidrörde även frågan örn inte
också inom andra län än de fyra nordligaste behov av dylika vägar skulle
kunna anses föreligga och förklarade sig anse, att så utan tvivel vore förhållandet
beträffande såväl Värmlands som Gävleborgs och Kopparbergs län.
Anslaget begränsades emellertid 1918 till de fyra nordligaste länen. Sedermera
har likväl på grund av motioner eller till Kungl. Maj :t ingivna framställningar
anslaget utsträckts, 1925 till vissa delar av Kopparbergs län och
1933 till vissa delar av Värmlands län. Av de trakter, vilka de sakkunniga
ansågo lia otvivelaktigt behov av anslaget, är det således nu endast Gävleborgs
län, som inte har kommit i åtnjutande därav.

Måhända förmenar man nu, herr talman, att ett län så sydligt beläget som
Gävleborgs län inte kan ha behov av ödebygdsvägar. Jag tror, att man inte
skall göra ödebygden till ett geografiskt begrepp i den bemärkelsen. Obygden
tar vid, där kulturen slutar, och kulturen, i den omfattning vi nu tala
örn, den slutar i allmänhet där vägen tar slut. Jag skulle kunna berätta upprörande
historier örn långa likfärder med släpbår över stock och sten eller
om tragedier i obygden, när sommarstigen är ofarbar och när vintervägen över
sjöarna varken bär eller brister, men jag förmodar, att kammaren inte är angelägen
örn att grunda sitt ståndpunktstagande på ett tillfälligt stämningsintryck
utan sätter mera värde på en argumentation, som låter sig så att säga
förnuftmässigt diskuteras. Jag har här i min hand en utredning av vägingenjören
i Gävleborgs län, tyvärr så sent tillhandakommen, att det varken i
motionen eller inom utskottet varit möjligt att presentera dess argumentering.
Han konstaterar först, att det måste anses ostridigt, att stora delar av norra
och västra Hälsingland äro verkliga ödebygder utan andra samfärdsmedel än
stigar, dåliga kärrvägar, rodd- och flottleder. Det närmaste behovet — alltså
inte hela behovet — av vägar inom detta område anges av honom till 170 km.
Det rör sig örn åtta vägföretag, intet av dem — med undantag av ett — understigande
20 km längd. En av vägarna är 23, två 25 och en 28 km lång.
Varje företag är av sådan betydelse för den allmänna samfärdseln, att de äro
föremål för inte endast de berörda orternas utan även vägmyndigheternas uppmärksamhet
och intresse. Detta, herr talman, örn behovet av ödebygdsvägar i
länet.

Utskottet anser nu, att dessa ödebygder i Gävleborgs län kunna lösa sin
vägfråga genom anlitande av anslaget till enskilda utfartsvägar. Detta anslag
behandlas i nästa punkt av utskottets utlåtande. Det konstateras där
med tillfredsställelse, att de statliga insatserna till dessa vägar äro begrän -

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Anslag till nyanläggning ali Ödebygdsvägar. (Forts.)
sade, och det framgår av den redogörelse, som lämnas där, att man i regel
torde kunna beräkna^ det allmännas — statens och landstingets — insats till
halva kostnaden. Låt oss då ta den 28 km långa väg, som finns upptagen i
vägingenjörens utredning. På grund av vissa ekonomiska beräkningar, som
jag sedan skall återkomma till, kunna kostnaderna för byggande av en enkel
väg, tillräcklig för ortens behov, uppskattas till 7 å 10 kronor per meter, en
kostnad alltså för denna 28 km långa väg av 200,000 ä 280,000 kronor.
Hälften av detta belopp skulle det allmänna lämna i bidrag. Återstoden däremot
skulle tillskjutas av befolkningen själv, antingen genom eget arbete eller
genom ^kontanta bidrag. Men, herr talman, är det inte att ställa väl stora
krav på befolkningen i en fattig bygd med höga skatter och låga inkomster,
att den för att skaffa sig den förbindelseled med det allmänna vägnätet, som
är nödvändig för att bryta dess isolering, skall ikläda sig en kostnad av

100,000 å 150,000 kronor, en summa, som är svindlande enligt dess begrepp.
Och inte nog därmed: därtill kommer också skyldighet att underhålla denna
nära tre mil långa väg, hålla den i så gott skick, att den kan uppta den ganska
betydande trafik, som kommer att gå fram där, utan något bidrag från
det allmännas sida. Jag tror, att man måste säga, att utskottets välvilliga
rekommendation av anslaget till enskilda utfartsvägar inte kan få något
rimligt resultat i detta fall. Skola dessa bygder få sin vägfråga löst, nödgas
de lita till det allmänna i den största utsträckning, som är möjlig, d. v. s.
lägga frågan i vägdistriktens händer.

Vi ha i vår motion i det avseendet påpekat en omständighet, som utskottet
tyvärr har förbigått, nämligen att det skulle bli billigare för det allmänna
genom att vägarna finge byggas som ödebygdsvägar. Är nu det påståendet
riktigt? Jag skall be, herr talman, att få åberopa en sakkunskap, som kammaren
säkerligen sätter större förtroende till än till min måhända begränsade
kännedom. Jag citerar alltså det uttalande örn förhållandena, som göres i det
förut åberopade uttalandet av vägingenjören i Gävleborgs län. Han skriver:

»I övergångsområdet mellan ödebygden och den tätare bebyggelsen pågår
utbyggnad av ett vägnät av den enklaste i länet förekommande typen av
allmänna vägar, den s. k. enkla bygdevägen med ned till 3.5 meters krönbredd
och med mötesplatser 5 ä 6 meter breda på högst 200 meters inbördes avstånd.
Denna vägtyp är synnerligen ändamålsenlig inom det omförmälda området,
men^blir genom sin relativt höga standard i avseende å kurvor och lutningsförhållanden
onödigt dyr — 15 ä 20 kronor per meter ■— att använda inom
ödebygdsområdet. Kostnaden för ödebygdsvägar ligger i allmänhet mellan
7 och 10 kronor per meter. Då det får anses ofrånkomligt att förse även ödebygden
med vissa allmänna vägar, måste det väl ställa sig mer ekonomiskt att
använda sig av ödebygdstypen än av den dubbelt dyrare enkla bygdevägstypen.
»

Han konstaterar vidare med ledning av dessa uppgifter, att kostnaden för
de såsom aktuella angivna vägföretagen skulle, då de utföras som enkla bygdevägar,
uppgå till approximativt 3,400,000, varemot kostnaden, om vägarna
finge byggas som ödebygdsvägar, skulle begränsas till 1,700,000 kronor. Det
skulle således enbart för dessa vägföretag betyda en besparing för det allmänna
med nära 2,000,000 kronor, och jag föreställer mig, att även kammaren
finner denna siffra sa pass betydande, att saken kan vara värd uppmärksamhet.

_ Jag har nämnt dessa siffror, herr talman, för att ge kammaren en föreställning
örn storleksordningen av det aktuella innehållet i det problem, som vi
motionärer ha berört. I stort sett rör det sig örn ett kanske ännu större problem,
nämligen om lämpligheten av att öppna möjlighet till ökad användning

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ang. anslag
till bro över
Svinesund.

Anslag till nyanläggning av ödeby g isväg ar. (Forts.)
av sådana vägtyper, som för ortens behov äro tillräckliga och lämpliga och för
det allmänna billigare, en strävan, som jag för min del tycker, att det allmänna
har allt skäl att möta med förståelse. Vi tala nu, herr^ talman, med
mer eller mindre oro i rösten om möjligheten av en ny kris med åtföljande arbestlöshet,
och dryfta ivrigt de beredskapsåtgärder,. som från det allmännas
sida kunna vara av behovet. Jag föreställer mig, att denna beredskap
även i fotsättningen kommer att till mycket betydande del handla örn sådana
vägföretag varom det här är fråga. Men även då är det av vikt att begränsa
det allmännas kostnader. Ur dessa synpunkter skulle det ha varit av värde,
örn riksdagen redan nu hade velat fatta beslut örn att även dessa delar av
Gävleborgs län, där ostridigt behov av ödebygdsvägar anses föreligga, finge
bli delaktiga av rätten till anslag för byggande av ödebygdsvägar. Ett
sådant beslut skulle ha möjliggjort upprättandet av arbetsplaner på grundval
av en sådan vägtyp att ha till hands örn inte förr så när aktuella krav på allmänna
arbeten inställa sig. Nu är man nödsakad att örn sådana arbetsplaner
upprättas, basera dem på byggande av enklare bygdevägar, d. v. s. en
vägtyp, som är dubbelt så dyr som den, som här är nödvändig. För de miljoner,
som man därigenom får offra på en dyrbar, icke nödvändig vägtyp,
skulle man ha kunnat avhjälpa dubbelt så stora behov.

Jag föreställer mig, herr talman, att det i nuvarande situation, gentemot
ett enigt statsutskott, är utsiktslöst och därför också meningslöst med ett
yrkande, men jag har ansett mig böra säga dessa ord för att dels klargöra det
resonemang, som ligger bakom motionen, och dels också informera kammaren i
tänkesätten och förhållandena, för den händelse denna fråga ännu en gång i
en eller annan form skulle bringas under riksdagens prövning.

I detta anförande instämde herrar Lindhagen, Per Andersson och Sten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 14—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

I denna punkt hade utskottet anmält, att utskottet komme att framdeles
under riksdagen avgiva utlåtande beträffande Kungl. Maj:ts under punkten
17 av sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen framlagda förslag angående
anslag till bro mellan Sverige och Norge över Svinesund.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det framgår av denna utskottets an mälan

under punkt 17 att det äntligen tycks finnas en utsikt till att det skall
bli en bro över Svinesund; det har åtminstone sagts mig, att det förväntas
en proposition om just den saken, och det är på den som statsutskottet nu vill
vänta.

Jag skall be att i anledning av denna i och för sig hugnesamma upplysning
dock få uttala en viss oro, huruvida denna överenskommelse med Norge möjligtvis
skett med uttryckligt bortkompromissande av det svenska kravet på
en järnvägsbro över Svinesund. Den senaste överenskommelsen mellan norska
och svenska delegerade för denna fråga innebär, att man också skulle lägga
landsvägsbron så att den kunde förenas med en framtida järnvägsbro över
Svinesund.

Riksdagen och dess statsutskott föreskrev redan på 1890-talet att Bohus -

Onsdagen den 16 mars 1938. Nr 20. 49

Äng. anslag till bro över Svinesund. (Forts.)
banan skulle byggas såsom en internationell bana och att den inte skulle få gå i
krokvägar i Bohuslän utan borde inriktas rakt mot Norges hjärta, dess huvudstad.
Denna svenska uppfattning har bortskymts av staden Haldens enligt
mitt förmenande missriktade säraktion för att vara huvudpunkten och hjärtat
1 Norge vid ^de här tillfällena. Halden far ett nytt plus till sina möjligheter
genom att få även en järnvägsförbindelse till det gamla Vikens odalbygder,
hamnar och fiskevatten. Det skulle vara olyckligt örn i den blivande propositionen
någonting skulle framkomma som betydde, att den svenska statsmaktens
och järnvägsstyrelsens i gångna tider bestämda ståndpunkt i denna fråga
kompromissvis uppskjuta någon generation framåt. I tidernas längd kommer
det ändå att bli även en järnväg över Svinesund, herr talman!

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, Indes den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

I enlighet nied Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning hade utskottet
1 förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till inköp av gatsten för
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor, därav
w,000,000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

®err. Andersson, Karl: Herr talman! När jag tar till orda i denna fråga,
är det ingalunda för att rikta någon kritik mot utskottet, utan jag vill tvärtom
understryka vad utskottet uttalat i fråga om upphjälpandet av exporten.
Jag vill understryka detta uttalande framför allt därför, att denna industri
är 1 stort behov av all den hjälp, som kan komma densamma till del.

Gatstensindustrien har från början varit, som vi alla känna till, en typisk
exportmdustri. Omkring 90—95 % av industriens hela tillverkning har under
tidigare år — således före krisens inträde 1931 — gått på export till olika
Under. När^ krisen koni år 1931 och i stor utsträckning1 förlamade exporten.
innehar alltså detta ett fruktansvärt slag för såväl arbetare som företagare
inom stenindustrien.

. Jag tillåta mig att i detta sammanhang nämna några ganska belysande
io9i°n’ ’^’r uppgick exporten av gatsten till över 16 miljoner kronor.

Idol hade exporten nedgått till cirka 6V2 miljoner kronor. År 1935 synes bottenlaget
vara nått, men då hade även exporten gått ned under 2 miljoner kronor,
irmer ^va ®?naste åren har en ljusning inträtt på exportmarknaden. År
1936 hade nämligen exporten ökats till cirka 3.6 miljoner kronor och 1937 till
närmare 5.5 miljoner. Det måste tyvärr konstateras, att läget för denna industri
nu återigen försämrats. För januari månad 1937 uppgick exporten till
något över 309,000 kronor, men för januari månad 1938 hade den sjunkit till
cirka 211,000 kronor.

En av de mest bidragande orsakerna till dessa försämrade exportmöjligheter
är framför allt den, att vissa större leveranser av gatsten till Polen och
r rankrike, som under det senaste aret ägt rum, numera i det närmaste äro fullgjorda.
Överenskommelserna örn stenleveranserna till dessa länder träffades,
örn jag inte missminner mig, genom särskilda handelsöverenskommelser och
mot utbyte av andra varor, framför allt kol från Polen. Örn jag inte är fel underrättad,
lia förhandlingar örn dylika kompensationsavtal förts med olika län Fursta

kammarens protokoll 1988. Nr SO. a

Anslag till
inköp av
gatsten.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 193S.

Äng. anslag till inköp av gatsten. (Forts.)
der såväl under slutet av förra året som i början av innevarande år. Dessa
förhandlingar ha tyvärr ännu inte lett till något gynnsamt resultat.

Under år 1937 ha inom gatstensindustrien sysselsatts cirka 3,500 arbetare,
fördelade på fem län. I tre av dessa län, nämligen Kalmar, Kristianstads och
Hallands län, är antalet stenhuggare ganska obetydligt, sammanlagt cirka 350
man. Det övriga antalet sysselsättes inom Blekinge och Bohuslän; därav komma
på Blekinge cirka 1,000 och på Bohuslän 2,200 man. Det är sålunda Bohuslän
och Blekinge, som väsentligen äro beroende av stenindustrien för folkets
utkomst och försörjning.

Jag vill här särskilt uppehålla mig vid förhållandena i Bohuslän. Det
är inte min mening att rekapitulera hela den långa kris, som stenindustrien
och dess folk fått genomgå. Den är tidigare känd för riksdagen, som upprepade
gånger haft till behandling frågor örn åtgärder för avhjälpande, av
denna kris, som dock alltjämt kvarstår, oaktat landet i övrigt befinner sig i en
högkonjunktur.

Det har sålunda under årens lopp gjorts ansatser för att öppna nya arbetsmöjligheter
för den arbetslösa stenarbetarbefolkningen, men några större resultat
ha dock inte kunnat uppnås. Försöken att inom denna landsända starta
nya produktionsföretag ha visat sig svåra att genomföra. Nästan samtliga
försök ha hitintills av olika anledningar strandat. Så har t. ex. tanken på
ett plåtvalsverk i Lysekil fått åtminstone tills vidare skrinläggas. Jag vill
också fästa kammarens uppmärksamhet på att denna landsända är av naturen
ringa gynnad för nya förvärvsmöjligheter. Den saknar skogar och vattenfall
samt praktiskt taget mark som lämpar sig för nyodling. Jordbruken
äro små och kunna inte ytterligare uppdelas. De befintliga jordbrukarna behöva
i stället i stor utsträckning biinkomster från stenindustrien i form av
körslor och bergarrenden. Den enda naturtillgången är sten — och den finns
i outtömliga mängder — men när stenen inte kan förvandlas till bröd,^ blir befolkningen
brödlös, och detta är vad som har inträffat under denna långa och
svåra kris just i de områden jag talar örn.

Det har framhållits, att en sådan landsända borde evakueras. Det var visst
arbetslöshetskommissionen, som från början tänkte sig denna möjlighet, vilken
dock visat sig svår för att inte säga omöjlig att genomföra. Helt naturligt
har dock antalet stenarbetare väsentligt minskats, och en inte obetydlig utflyttning
har ägt rum. Det beräknas, att invånarantalet i det område, .vilket
betecknas såsom »Stenriket», d. v. s. ett tiotal kommuner mellan Idefjorden
i norr och Gullmarsfjorden i söder jämte städerna Lysekil och Strömstad, under
tiden sedan 1931 minskats med 5,000 invånare, och enbart under förra året
sjönk befolkningssiffran inom detta område med 1,700 personer. Brastads
kommun, som varit en av de svårast hemsökta, har sålunda minskats med 600
personer, vilket utgör 15 % av befolkningen inom denna kommun.

Denna utflyttning har redan på en del håll i kommunerna börjat väcka
farhågor för framtiden med hänsyn till att det är de arbetskraftiga åldrarna,
som i regel utflytta, under det att åldringar och mindre arbetsföra kvarstanna
och öka underhållsbördan, samtidigt som inkomster och skatteunderlag
sjunka.

Jag tillhör dock inte dem, som inför den nuvarande situationen beklaga den
utflyttning som ägt rum. Det är bättre med en mindre befolkning, som kan
finna utkomst och leva av sitt arbete, än en större, som behöver livnäras genom
understöd av olika slag. Det är dock tydligt, att en utflyttning utöver vad
som hitintills skett, icke kan anses önsklig och knappast är möjlig. Kommunerna,
som i regel äro starkt skuldbelastade och skattetyngda, kunna inte fullgöra
sina skyldigheter eller bestrida kostnader för skola, fattigvård och andra

Onsdagen den 16 mars 193S.

Nr 20.

-Äng. anslag till inköp av gatsten. (Forts.)
åligganden. Den stenarbetarbefolkning, som nu är kvar, är till stor del bunden
vid egna hem eller med familjeband, som inte utan vidare kunna slitas.

Problemet för stenarbetarbefolkningens försörjning i Bohuslän — och jag
föreställer mig att det är liknande i Blekinge — är enligt min mening — och
denna omfattas, tror jag, av flertalet som sysslat med dessa frågor — att kunna
sanera stenindustrien till en viss produktionskapacitet, som kan lämna stadigvarande
anställning åt ungefärligen det antal stenhuggare, som under det
senast gångna året haft sysselsättning.

För att detta skall bli möjligt, erfordras en omsättning av gatsten för i runt
tal 10 miljoner kronor årligen. Denna avsättning kan inte tänkas möjlig
enbart inom landet, utan vi mäste alltjämt söka upprätthålla och örn möjligt
öka exporten, sa att den i varje fall inte understiger 1937 års siffra, som utgjorde
cirka 275,000 ton, motsvarande ett värde, som jag tidigare anfört, av
072 miljoner kronor.

Det bör enligt min mening vara ett statens intresse att i möjligaste mån underlätta
stenexporten, da därigenom den befolkning, som under så många år
latt utstå arbetslöshetens alla fruktansvärda lidanden utan understöd från
det allmänna, kunde bliva i tillfälle att finna utkomst genom ordnat arbete.

~®t 5r tydligen i medvetande därom som statsutskottet i sin motivering framhållit
behovet av statlig hjälp för övervmnade av de hinder och svårigheter, som
1 ett antal länder »rests för en export, för vilken eljest stora naturliga förutsättningar
borde före.iinnas». Jag ber att ytterligare få understryka vad utskottet
sålunda framhållit.

Jag får därför, herr talman, uttala min fasta förhoppning, att statsrådet
och chefen för handelsdepartementet för framtiden liksom hittills kommer att
göra allt vad. som är. möjligt för astadkommande av ökade möjligheter för
denna industris framtida utveckling på exportmarknaden.

Till sist, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Under rubriken »stensättning av vägar» ha vi här ett

ärende på kommunikationsdepartementets stat. Med anknytning till vad den
föregående ärade talaren framhållit örn nödvändigheten att bereda hjälp åt
den bohuslänska stenhuggeribefolkningen, skulle jag också vilja erinra örn
det vore lämpligt att utsträcka stensättnmgen av landsvägar till att även
gälla stensättning av järnvägar.

Den avgångne chefen för järnvägsstyrelsen sade till mig vid det tillfälle, då
jag framlade de två broförslagen på samma gång som det förslag, som jag
nu kommer att påminna örn, att han tyckte att även detta senare förslag var
ur järnvägsstyrelsens synpunkt tänkvärt.

Detta mitt förslag gällde nämligen att man skulle terrassera Bohusbanan
fran dess nuvarande ändpunkt vid Skee station fram till Svinesund. Stenarbetarbefolkningen,
som bäst passar för att utföra sådant arbete, skulle då också
under en ganska lång tid kunna räkna med en god arbetsförtjänst genom
att arbeta med stenläggning av den terrasserade järnvägen ut till Svinesund.
dag vet inte varför man inte vill intressera sig alls för den saken. Den är val
för naturlig och enkel kan jag tro. Men man låter däremot lätt hänföra sig till
alf kasta ut miljoner för bombplan och skydd mot bombnian. För ett anslag
till produktivt arbete för denna i framtiden oundvikligen nödvändiga järnvägs
tillkomst vill ingen intressera sig på annat sätt än som Bohuslänsrepresentanter
sade till mig för ett eller två år sedan: »Det var bra, att du kom fram med
ilen saken igen.» Men då vi inte äro säkra på att få majoritet för en sak, så
vilja vi tills vidare ej själva stödja den av rädsla att stanna i minoritet. Ty’det
är den moderna demokratiens patos, att man bör se till att befinna sig i majo -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. anslag till inköp av gatsten. (Forts.)
ritet. Men på det sättet göras inga framsteg, herr talman, ty ali framfärd
börjar med minoriteter. Och då går demokratien under på en sådan ståndpunkt.

Nu är det ju så, att svenska staten byggt en autostrada fram till Svinesund,
vilken måste fram över en bro över sundet. Man försökte visserligen
föreslå även från regeringshåll, att landsvägsförbindelsen skulle fortsättas medelst
en färja och att en ny färja skulle anskaffas. Men det förslaget slogs
ned och därom enade sig till sist såväl svenskar som norrmän.

Örn vi svenskar nu följa samma taktik, herr talman, i järnvägsfragan och
terrassera järnvägen fram till Svinesund, dit den ända en gang enligt naturens
lagar skall komma, så hade säkert till sist även från norrmännens sida, likaväl
som nu landsvägsbron, även järnvägsbron kommit som ett brev på posten
till Sverige. Och då hade samtidigt på ett klokt, praktiskt och naturligt sätt
stenarbetarbefolkningen verkligen fått en duktig handräckning under ett pär
tre år. Jag skulle önska, att den siste ärade talaren ville instämma med mig i
detta påstående, men jag får ju förbereda honom pa att han da i förstone rakar
i minoritet, eller blir med andra ord bara en föregångsman.

Jag ber således, herr talman, att få. i kommunikationsministerns frånvaro,
uppmana hans skugga att intressera sig för denna sak.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43 och 44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta -ing. inräimotioner
om utredning angående inrättande av ett hälsovårdsdepartement. ,ande a? eM

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 74 i departement
lörsta kammaren av herr Ohlin m. fl. och nr 150 i andra kammaren av fröken
Hesselgren m. fl. hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa
örn utredning rörande inrättande av ett hälsovårdsdepartement samt örn
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla örn en förutsättningslös
utredning av frågan örn en departementalreforrti samt örn framläggande
lör riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2. att. förevarande motioner måtto anses besvarade genom vad utskottet under
1. hemställt.

®®rr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få uttrycka min glädje och er känsla

över att utskottet bär föreslagit denna förutsättningslösa utredning,
darvidlag understrykande i likhet med motionärerna att det nuvarande socialdepartementet
har alltför stor omfattning. Enligt min mening är det särskilt
va huvudsynpunkter, som böra anläggas på frågan hur en departementalindelnmg
lämpligen bör göras.

För det första är det ganska klart, att man bör eftersträva att frågor och
ärenden, som naturligt höra ihop, såvitt möjligt behandlas inom ett och samma
departement, men en andra och icke mindre viktig synpunkt är den, att man
bor eftersträva, att den arbetsuppgift, som tillfaller varje departementschef,
bor ha en rimlig och lagom storlek. Därutav följer, att även örn hänsyn av
den lörsta arten att nära sammanhängande frågor behandlas inom samma
departement — i och för sig skulle tala för att man bibehåller ett mycket stort
problemkomplex inom ett och samma departement, kan man i alla fall av den
anledningen att uppiften i så fall blir för stor för en man finna det lämpligt
att företaga en uppdelning. Vikten därav framstår väl alldeles klart, om man
tanker sig att det sociala problemkomplexet skulle ytterligare svälla ut så att
dessa ärenden skulle komma att omfatta ungefär lika mycket som tre ä fyra
normala departement. Då är det väl ändå ingen som vill hävda, att eftersom
det där hör ihop med det och det där hör ihop med det, kan man inte lämpligen
gora någon uppdelning, utan det förefaller uppenbart att man i sådana fall
bil1* tvungen att någonstans draga en gräns och göra en så praktisk arbetsför.
. niir?K s?m löjligt. Det blir alltså icke frågan, huruvida man gentemot varje
särskilt förslag örn gränsdragning kan säga, att det är tveksamt, huruvida
den saken skall höra dit eller den saken skall höra dit och att det därför är
bast att taga allesamman under ett departement, utan den praktiska frågan
blev väl i stället: kan man fa till stand en någorlunda naturlig arbetsfördelning,
som uppfyller detta krav att åt varje departementschef ge en arbetsbörda
av rimlig omfattning och någorlunda naturlig begränsning?

För mm del, herr talman, hyser jag ingen tvekan örn att det är möjligt att
göra detta genom att i stort sett uppdela det nuvarande socialdepartementet i
''va delar, varav ett blir ett vanligt socialdepartement och det andra blir ett
hälso- och sjukvårdsdepartement.

Jag kan alitsa icke finna, att det skål, som utskottet anför mot en sådan
uppdelning, nämligen att det råder ett intimt samband mellan vissa frågor, sorn
i sadant fall skulle komma att ligga på olika sidor örn gränslinjen, kan få tillmatas
utslagsgivande betydelse, ty trots att det ovtivelaktigt iir så, att många
uppgifter ligga så på gränsen att det är tveksamt örn man skulle föra dem till

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
det ena eller det andra departementet, tror jag i alla fall att man i stort sett
kan säga, att det av en hälso- och sjukvårdsminister i detta land kommer att
krävas på väsentliga punkter andra egenskaper än av en socialminister.

Örn jag får lov att något men dock mycket kort antyda _vissa enligt min mening
väsentliga uppgifter för ett sådant hälso- och sjukvårdsd.epartement, vill
jag börja med att ett sådant departement och dess chef givetvis får anledning
att ägna sig i mycket hög grad åt propaganda och upplysning. Jag hänvisar
därvidlag till den framgångsrika hälsovårdspropaganda, som den engelske
hälsovårdsministern har låtit igångsätta och bedriva under sista vintern, och
jag tillåter mig också att fästa uppmärksamheten på den stora engelska lagen,
Physical Training and Recreation Act, som ger en mycket god bild &v mångfalden
och vikten av de arbetsuppgifter, som falla in under ett sådant departement.
_ _ ...» T

Här i Sverige sakna vi sannerligen icke uppgifter för ett sadant propagandaoch
upplysningsarbete på hälsovårdens område. När vi ha diskuterat bostadsfrågan.
nödvändigheten av att barnrika familjer finge större bostäder, har det
varit allmän enighet därom att en av de väsentliga svagheterna på detta område
i vårt land är, att det finns bostäder, som icke användas. Familjer, som
ha ett tutti och kök. bo i köket, och lia de två rum, använda de bara ett rum,
alltså det s. k. finrumssystemet. Detta system är så inrotat att jag tror det
kommer att kräva mycket energiska åtgärder under central ledning för att
därvidlag få en förändring till stånd. Eller, örn vi vända oss till näringsspörsmålen:
vi veta mycket väl. att stora folkgrupper i detta land, som ha råd att
köpa de livsmedel, som skulle vara av väsentlig betydelse för dem och deras
hälsotillstånd, icke göra det, därför att de icke förstå tillräckligt vad som
kräves av en tillfredsställande näring.

Jag tillåter mig även hänvisa till det framgångsrika arbete, som under de
senaste två åren bedrivits i Danmark av statliga^ institutioner, det s. k. statens
hushållningsråd. Eller örn vi taga en sadan fråga som badfrågan, som varit
uppe åtskilliga gånger i riksdagen, veta vi ju allesamman — jag skall inte
trötta här med statistik — att badfrekvensen här i landet under vintrarna särskilt
på landsbygden är mycket låg, med vissa glädjande undantag. Där ha
vi enligt mili mening ett jätteproblem, trots de utan tvivel mycket stora framsteg,
som gjorts under de allra sista åren, och där är det bara början som nu

Frågan örn en obligatorisk semester är ju för närvarande aktuell. Vilken
uppfattning man än har rörande detta problem just nu, kan det väl inte råda
mer än en mening därom att på lång sikt måste vi sträva efter och komma
också att lyckas genomföra att den allra största delen av svenska folket får
en samlad fritid av något sådant som åtminstone ett par veckor. Att tillfredsställa
detta rekreationsbehov kommer emellertid att kräva en hel del andra
saker än att bara sörja för att människorna bli fria från arbetet; annars kommer
inte denna fritid att till fullo utnyttjas.

Se vi på utlandet, skola vi finna, att dessa och andra problem under senare
år lia tilldragit sig en växande uppmärksamhet. Vi lia i diktaturländerna de
välbekanta organisationerna Kraft durch Freude i Tyskland, Dopo Lavore i
Italien, och man är frestad att säga, att Sverige på detta område i vissa hänseenden
håller på att bli ett efterblivet land.

Överhuvud taget är det min uppfattning, att vi behöva en organisation, som
omspänner hela landet och som är vida mer inriktad pa hälsovården än den
organisation vi för närvarande lia, trots de stora förtjänster, som denna utan
tvivel har med avseende på sjukvården.

Jag tror, att det kräves en person i regeringsställning, som kan taga initia -

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ang. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
tiv på alla dessa områden och som kan vinna gehör hos sina kolleger, både hos
finansministern och andra, för dessa problems stora betydelse.

Dessa hälsovårdsproblem äro. som jag här anfört, redan nu mycket viktiga,
men man kan utgå ifrån att de^ komma allt eftersom tiden går att bliva allt
viktigare. Medicinalstyrelsen håller för närvarande på med en utredning örn
barns och ungdoms hälsovård, och jag är övertygad örn, att när denna utredning
framlägges, kommer den att visa på en hel rad nya uppgifter. Ett litet intryck
av vikten av alla dessa frågor kan man kanske få, örn man erinrar sig
att staten, kommunerna och landstingen använda över 100 miljoner kronor per
år på hälso- oell sjukvård, örn man skulle göra en uppskattning över vad
svenska folket tillsammans använder, skulle man nog komma till någonting
som läge bra nära 300 miljoner kronor. Enligt min mening skulle det vara
mycket egendomligt, om det inte skulle finnas utrymme för stora och fruktbärande
offentliga insatser för att här åstadkomma den rationella organisationen
och det fruktbärande arbete, som bör vara möjligt.

När utskottet emellertid ställer sig ganska kyligt till tanken på ett hälsooch
sjukvårdsdepartement, är motiveringen, att frågornas antal i högsta instans
för närvarande skulle vara allt för ringa. Jag vill därtill påpeka, att frågan
är, örn man kan anlägga ett så statiskt betraktelsesätt, att man huvudsakligen
går efter hlindet därvidlag förhållit sig under senare år. Bör man inte snarare
se litet framåt och därvid erkänna, att tendensen på detta område är starkare
växande än kanske någon annanstans, att det är dessa frågor, som nu hålla
på att tränga sig fram? Jag vill uttala den önskningen, att när man gör en
undersökning rörande behovet av ett sådant departement, man då inte måtte
bygga på statistik från 1920-talet eller början på 1930-talet utan försöka se,
hur det sannolikt kommer att förhålla sig på 1940-talet, vilket väl skulle bli
den epok. då ett sådant departement först skulle komma att arbeta. Men därjämte
vill jag påpeka, att just därför att det som utskottet säger finns en hel
råd gränsfragor, som lika gärna kunna föras till det ena departementet som
till det andra, är det uppenbart, att det inte behöver bli några som helst svårigheter,
när det gäller att ge ett hälso- och sjukvårdsdepartement tillräckliga
arbetsuppgifter. Eftersom socialdepartementet är tillräckligt stort för två
departement, kan man taga en lagom del av de där uppgifterna, som kunna
ligga på det ena och kunna ligga på det andra, och därigenom få ett hälso- och
sjukvårdsdepartement av tillfredsställande storlek. Sådana frågor äro barnavårdsärendena
och en stor del av den s. k. befolkningspolitik, som håller på att
växa fram, familjevården och sådant. Detta kan mycket väl föras till hälsooch
sjukvårdsdepartementet, och kvar kommer i alla fall att på socialdepartementets
del sta hela arbetslöshets- och arbetsmarknadspolitiken, fattigvården,
socialförsäkringen och mycket annat.

Frågar man, herr talman, vilka alternativen äro, alternativen till en sådan
uppdelning i ett socialdepartement och ett hälso- och sjukvårdsdepartement,
sa anför utskottet, att man kan föra bort lantregeringsärendcna till justitiedepartementet
eller till ett särskilt inrikesdepartement. Jag vill därtill påpeka,
att ett sådant särskilt inrikesdepartement säkerligen icke skulle bli större ellermera
omfattande än ett hälso- och sjukvårdsdepartement men att man där i
vida mindre grad än beträffande hälsovården skulle lia behov av självständigt
initiativ och av representation vid konungens rådsbord. Därtill kommer, att
oven örn man för bort dessa lantregeringsärenden, blir socialdepartementet allt
jbr stort, örn det skall omfatta hela socialpolitiken samt hälso- och sjukvården.
i)å finns det ett annat alternativ, och det är att föra bort arbetslöshetsproblemet
vid depressionstider t. ex. till en särskild föredragande, men där kan man
verkligen använda det uttrycket, som utskottet självt nyttjar vid ett annat

56 Nr 20. Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
tillfälle, nämligen att det råder ett så intimt samband, så ytterligt intimt som
tänkbart är, mellan dessa frågor och de andra frågor, som socialministern enligt
allas mening bör handlägga, så att där örn någonsin förefaller en uppdelning
mellan en socialminister och en arbetslöshetsföredragande som artificiell.

Skulle man vilja gå en tredje linje och skapa ett särskilt arbetslöshetsdepartement
vid kristider — en tanke som lär lia haft sympatier hos den nuvarande
chefen för socialdepartementet — får jag som min mening anföra, att jag anser,
att detta skulle vara utomordentligt farligt, ty när man då kommer till en högkonjunktur
och arbetslösheten går ned, sitta, vi där med denne arbetslöshetsminister,
som säkert kommer att visa en betydande förmåga att skaffa) sig
själv arbetsuppgifter, även örn arbetslösheten går ned till en sådan omfattning,
att litet mindre aktivitet skulle vara befogad. Örn vi tänka oss, i vilket läge
vi i dag skulle varit, örn den nuvarande chefen för socialdepartementet eller
chefen för handelsdepartementet eller någon annan blivit utnämnd till arbetslöshetsminister
för ett par år sedan, får jag säga, att jag inte utan en viss rysning
kan föreställa mig, hur väl omvårdade våra fåtaliga arbetslösa skulle ha
blivit under 1937 av detta departement, som under så energisk ledning skulle
ha tagit hand örn dem. Vår svenska departementalorganisation är inte så rörlig,
att man kan skapa ett departement och avskaffa det igen efter ett par år.
då det i alla fall finns åtskillig arbetslöshet kvar. Det skulle därför medföra
betydande risker att bygga på en organisation, som förutsätter en rörlighet,
vilken vårt system i själva verket icke äger. Ett hälso- och sjukvårdsdepartement
däremot behövs alltid, och där möta inga sådana praktiska svårigheter.

I sista hand, herr talman, blir frågan enligt min mening denna: Vill man i
framtiden fästa väsentligt större vikt än hittills vid arbetet på att göra svenska
folket starkt och friskt och sunt? Tror man att här finnas möjligheter till
betydelsefulla insatser från det offentligas sida? Den, som besvarar de frågorna
jakande, måste enligt min mening som första alternativ vid övervägandet
av en departementalreform uppställa skapandet av ett särskilt hälso- och sjukvårdsdepartement.
Jag är övertygad om att den förutsättningslösa utredning,
som utskottet här föreslår, kommer att visa det berättigade i denna uppfattning,
och av denna anledning, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

T herr Ohlins yttrande instämde herr Västberg.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Huruvida den siste ärade talaren är riktigt
medveten örn att hans inställning till frågan i själva verket innebär en total omvälvning
av hela vårt förvaltningssystem, där vi lia centrala ämbetsverk, som
fylla de uppgifter, vilka han tänkt sig skulle ligga i ett departement, vet jag
inte, men så mycket vet jag, att örn man går in på en sådan väg som att tillsätta
en särskild propagandaminister, då ha vi kommit långt utanför den organisation
som nu finns, där statsråden äro Kungl. Maj :ts radgivare i sådana administrativa
ting, som gå upp till Kungl. Majit. Man får inte sätta, likhetstecken
mellan de sociala frågorna eller hälso- och sjukvårdsfrågorna a ena sidan
och de ärenden av sådan natur, som gå upp till Kungl. Majit, å den andra.
Jag tror att hela denna inställning fullt bestyrker riktigheten av den utskottets
uppfattning, som kommit till uttryck i ordet förutsättning slös. Uskottet
menar med detta ord, att utskottet, trots att det är enhälligt, dock icke representerar
den sakkunskap, som är behövlig för att göra utredning angående erfarenheterna
av arbetsfördelningen inom Kungl. Maj :ts kansli och på de olika
departementscheferna. Det kan man sitta och teoretisera örn hur mycket som
helst, men något praktiskt resultat blir det inte förr än de taga hand örn saken,

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
som verkligen veta var skon klämmer. Det kan se ut som om det vore en förfärlig
arbetsbörda, som vilade på en viss departementschef. Går man efter antalet
ärenden exempelvis, skulle man kunna tro att handelsdepartementets chef
är alldeles överbelastad och inte kan hinna med alla ärenden, och ändå är det
inte alls som departementschef, han är överbelastad, utan hans mest betydande
verksamhet ligger så att säga på förhandlingarnas område, allt detta som inte
framträder utåt men som är en verklighet lika fullt. Regeringen vet full väl,
hur det enligt dess mening bäst bör ordnas, och när då utskottet har gått in fölen
förutsättningslös utredning, betyder det, att utskottet allenast har riktat uppmärksamheten
på vissa problem, som här föreligga, utan att värdera dem och
utan att angiva något sätt, varpå de böra lösas, men med framhållande av att
från den utomståendes synpunkt, som dock har ett visst ansvar för vår författnings
utveckling, te sig vissa saker som inte riktigt möjliga. En av de sakerna
är denna utbrytning av ett fristående hälsodepartement. En annan sak, som
utskottet velat framhålla, är att statssekreterarnas konstitutionella ställning
icke bör förändras, och en tredje sak den, att örn man i viss mån går till mötes
de strävanden efter större rörlighet i departementalarbetet, som kommit till uttryck,
man endast bör göra det på den väg, utskottet angivit, då det tänkt sig
tillsättande av ytterligare s. k. konsultativa statsråd, eventuellt med ställning
som tillfälliga föredragande. Är socialdepartementet överbelastat i arbetslöshetstider,
kan det mycket väl tänkas en uppdelning, så att den ordinarie departementschefen
tar vissa delar och andra delar gå till en annan statsrådsledamot,
som då kan öka statsrådens'' antal under den tiden som särskild föredragande.
Nu är det ju så lyckligt ställt i vår författning, att vi ha en ansvarighetslag
för statsrådets ledamöter, som är så gammal — från 1810 — att den är alldeles
modern. Där talas nämligen örn särskilda föredragande. Man menade någonting
annat på den tiden, ty det var en annan organisation då, men bestämmelserna
äro fullt tillämpliga på dessa särskilda föredragande, så att någon ändring
på den punkten behövs inte. Det är vår författnings elasticitet, som kommer
igen, men örn man skapar nya fasta departement med en efter vissa tidsförhållanden
bestämd särskild uppgift, försvinner elasticiteten.

Man måste komma ihåg, att Sverige har sina centrala ämbetsverk — det var
min utgångspunkt, och det är också min slutpunkt — och att dessa ha att utföra
en massa av de uppgifter, som den ärade talaren anser tillhöra Kungl.
Maj:ts rådgivare. Socialdepartementet utesluter inte socialstyrelsen. Socialstyrelsen
hade en tid blivit överbelastad, och därför gjordes det förra året
en reform — örn till lycka och välsignelse för den sociala verksamheten lämnar
jag därhän — då en del av styrelsens arbetsuppgifter fördelades på andra centrala
ämbetsverk. Dessa verk intaga i vår förvaltning en helt annan ställning
än i andra länder, där departementen motsvara våra centrala ämbetsverk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Björkman. Gustaf Adolf.

Herr statsrådet Möller: Jag har inte för avsikt att hålla något anförande
här om behovet av en departementalreform, som sedan skulle kunna binda en
eventuell utredning. Jag vill bara framhålla en del synpunkter, sorn kunna
vara nyttiga i den offentliga debatten.

Jag tror inte man kan säga, att socialdepartementet i allmänhet är hårdare
belastat av löpande ärenden än andra departement. Det blir en mycket hård
belastning för vissa av tjänstemännen och naturligtvis också för departementschefen
själv under en reformperiod, då det males fram en hel mängd förslag till
samma riksdag, som måste bli föremål för en ingående prövning, men den so -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
cialminister, som inte vore särskilt intresserad för att driva fram reformer,
skulle inte under normala tider vara vidare hårt belastad. Det blir han däremot
alltid under arbetslöshetstider, örn man nämligen går ut ifrån — vilket
lag gjort — att regeringen själv bör lia ledningen av arbetslöshetspolitiken.
Så länge arbetslöshetskommissionen praktiskt taget ensam skötte den svenska
arbetslöshetspolitiken, tror jag inte ens att arbetslöshetstiderna betungade ministern,
i varje fall inte så där förskräckligt. Det är klart, att det måste bli
mera att göra än under normala tider.

När jag nu hörde den ärade motionärens anförande bär, var det, efter vad
jag kunde förstå, två ting, som lågo honom örn hjärtat, nämligen att vår reformpolitik
i högre grad skulle inriktas på hälsovårdsfrågor och att vi bredvid en
sådan reformpolitik skulle ägna oss åt upplysningsverksamhet. Nu är förhållandet
det, att det finns inget som helst hinder för att riksdagen beviljar penningar
till medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, eventuellt också till det kommande
institutet för folkhälsan, med uppdrag att driva hygienisk upplysningsverksamhet.
Detta kräver inte någon medverkan från regeringen på annat sätt
än att det anvisas pengar, såvida man inte anser, att det skall finnas någon
sådan där extra auktoritet bakom. Naturligtvis förekommer det ett visst; samråd
örn hur upplysningsarbetet skall bedrivas, örn innehållet i de skrifter, som
skola spridas o. s. v., men beträffande den ärade talarens anförande i övrigt hade
jag nog det intrycket, att han glömde, att vi lia vår fasta organisation med de
centrala ämbetsverken. Skulle man nu antaga, att det finns några verkliga brister
i själva planläggningen av arbetet på det hälsovardande området, så hänger
det ihop med ettdera av två ting eller möjligen med båda, nämligen att det brister
i initiativ från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och de verk, vi ha för
vår bostadspolitik, eller också att det råder brist på arbetskrafter hos dem. Jag
vill erinra örn att den nuvarande generaldirektören för medicinalstyrelsen har
hygien till specialitet, och det ligger alltså mycket nära till hands för medicinalstyrelsen
att sedermera i samråd med detta nya institut på grund av den
specialutbildning, som den nuvarande chefen har, bedriva en kraftigare upplysningsverksamhet
på ifrågavarande område, om man anser detta önskvärt. Att
arbetet skulle gå bättre under chefskap av en på detta område icke särskilt sakkunnig
minister, har jag mycket svårt att tro. Jag vill visst inte bestrida, att
det kan tänkas, men jag har väldigt svårt att tro det. För min del tycker jag
därför, att konstitutionsutskottets svar på motionerna är ganska väl avvägt
och att där finnas många anvisningar för en kommande utredning, som man
efter min mening har anledning att på allvar taga fasta på. Jag tycker inte
herr Ohlin skall sörja allt för mycket, om utredningen inte resulterar i den specifike
nye minister, som han strävat efter, ty, som sagt, hela hans anförande visar,
att han vill tillägga en svensk regeringsledamot en hel rad uppgifter, som
nian hittills ansett inte vara hans utan snarare åvila andra myndigheter.

Herr Lindhagen: Herr talman! Det har i dag här samlat sig så många av
de ämnen, som jag under en lång riksdagstid sysslat med, att jag nödgats begära
ordet flera gånger än jag egentligen skulle rått med. Men det kan inte
hjälpas.

Denna fråga har jag sysslat med, sedan jag kom in i riksdagen. Jag vill
genast säga, att det kan ju inte komma i fråga, att man kommer till något
annat resultat än bifall till konstitutionsutskottets förslag. Men i olikhet med
ett par föregående talare tycker jag inte utskottets förslag är lyckligt. Det
hänvisar bland annat till en förutsättningslös utredning.

Herr talman, jag har lång erfarenhet av de där förutsättningslösa utrednin -

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ang. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
garna, och när en sådan sticker upp vid någon politisk horisont, då säger jag:
»Jag känner dig, vackra mask!»

En förutsättningslös utredning betyder en utredning utan grundsatser, och
när riksdagen begärt en utredning utan grundsatser, har riksdagen i de allra
flesta fall förfelat sin uppgift. Då blir utredningen ett sammelsurium av realiteternas
förglömmande eller bortkompromissande, som ofta, ja oftast ger
så litet som möjligt. Och vi få börja örn från början igen med samma klena
resultat.

Utskottets motivering är ju ock så svävande och intetsägande, att alltsammans
bara flyter. Avsikten är ju god — man vill komma någon vart —• men
jag känner till hur långt man kommer med de där utredningarna utan grundsatser,
som gå till botten med frågan.

Därför är jag i någon mån glad, att Ohlin åtminstone givit ett handtag åt
en riktlinje, som man skall hålla fast vid, och jag är särskilt glad över att han
första gången i riksdagen yttrat sig så som jag brukat förgäves göra i dessa
frågor på grund av min erfarenhet, då han talade för ett särskilt hälso- och
sjukvårdsdepartement. Jag har själv förr motionerat bland annat även därom
och instämmer nu helt i motionärernas önskan på den punkten. Här lia
vi inrättat ett särskilt kommunikationsdepartement. Skulle vi inte då så mycket
hellre kunna inrätta även ett särskilt departement för det ännu viktigare
nämligen blodets behöriga kommunikation i alla människokroppar i landet.
Det är vad frågan gäller, och det är som sagt ännu viktigare än autostradorna.
herr talman!

Jag har också under årens lopp kämpat just för det ideal, som professor
Ohlin nu framhållit, nämligen att man inte skall slå sig till ro med t. ex., som
det nu föreslås av Kungl. Majit, ett institut för hälsovård. Det betyder några
professorer, som grubbla i sina laboratorier, och det är ju möjligt att de kunna
göra några upptäckter. Men de stora upptäckterna göras i regel i stormakternas
storartade laboratorier, där det finns pengar att röra sig med, och vi
kunna ju låna av vad de upptäcka, vilket ock sker. Jag vill dock inte bestrida,
att det är lämpligt, att det finns en sådan institution här i landet, men vad
Ohlin liksom jag ville, var, såvitt jag förstod honom rätt, propaganda för den
individuella hälsovården i landet. Det behövs inget institut för att upptäcka
vad som menas med folklig hälsovård, ty det är upptäckt sedan gammalt.
Vilken medborgare som helst kan föra ett hygieniskt liv och få en lång levnad
på grund av de upptäckter man gjort örn vad man bör äta eller inte äta
och vad man bör dricka eller inte dricka, och så vidare. För den saken behövs
det inte något vetenskapligt institut. Därför nödgas jag i anledning av den
kungl, föreliggande propositionen om detta institut också väcka en motion i
den gamla andan, som nu har fått ett stöd i Ohlins anförande. Man ser ju
också, hur de praktiska engelsmännen och danskarna gå på den vägen. Varför
skola vi behöva en halv generation för att komma in på samma väg?

För övrigt skulle jag vilja be, att denna utredning tar upp frågan om vad
som menas med »socialt». Socialt är ju nästan allting, men på senare tiden
tiar det utvecklat sig så, att med socialt menas industriella och arbetspolitiska
frågor, och vi se ju också, huru andra lagutskottet allt mer blivit ett utskott
för den industriella lagstiftningen. Det är väl ett rent misstag, att den sociala
jordfrågans lagvägar kommit till detta utskott, där den för varje år röner
allt mindre intresse. Den hör rättare till första lagutskottet, som har de
övriga balkarna om hand och sålunda också bör ha jordabalken örn hand. Där
kanske bör kunna påräknas ett större intresse än i ett utskott, som är överbelungat
av arbete och sammansatt för att syssla med det slags .sociala frågor,
som innefattas i arbetsfrågorna och de industriella lagstiftningsfrågorna.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. inrättande av ett hälsoeärdsdegarternenl. (Forts.)

I detta sammanhang skall jag till sist be att få erinra örn att departementen
redan nu ha rättighet enligt lag att själva förflytta ärendena sinsemellan utan
att höra riksdagen. När jag vid denna riksdag icke varit i tillfälle eller haft
behov att väcka någon viss fråga örn lapparnas rättsställning, vill jag glädja
dem med att det har förnummits, att lappfrågan hädanefter kommer att betraktas
som en jordbruksfråga, d. v. s. närmast en boskapsskötselfråga. Lapparna
vilja nu dessutom ha tillfälle att även idka jordbruk med nötboskap i
någon mån, vilken näring då skulle bedrivas av hemmavarande hustrur och
barn medan de andra gå till fjälls. Vidare vill man göra det möjligt för den
lappbefolkning, som förlorat renskötseln såsom ett uppehälle, att bli helt jordbrukande.
Frågor som beröra alla dessa tre tillvarelseformer, d. v. s. lappar
som idka enbart renskötsel, lappar som idka enbart jordbruk och lappar som
idka hälftenbruk av jordbruk och renskötsel, böra naturligtvis flyttas till jordbruksdepartementet,
som är det naturliga departementet för desamma. Jag
bar också hört till och med av jordbruksministern, att det är ifrågasatt att
göra en sådan förflyttning från och med nästa budgetår.

Således, herr talman, kommer jag att rösta för utskottets förslag, men
icke för en förutsättningslös utredning, utan grundsatser och direktiv att
gå till botten med frågan, som skall icke blott »utredas» utan framför allt lösas.

Herr Sandén: Herr talman! Jag skall nu inte polemisera mot vad som

här anförts och yrkats, allra minst sedan diskussionen fått den omfattning
som den nu fått. Jag skall endast be att få göra ett par små påpekanden.

Jag önskade påpeka, att herr Myrdal och undertecknad från delvis andra
utgångspunkter upptagit denna sak till behandling i en särskild motion, och
jag anser att de vägar, som vi där ha föreslagit, äro lättare framkomliga
och medföra en större effektivitet, än vad konstitutionsutskottets yrkande kan
leda till. Vi ha nämligen i vår motion yrkat på både en utredning rörande
hälsovårdens fortsatta utbyggande och på en utredning örn på vad sätt en
utbyggnad av socialdepartementet lämpligen kan företagas i syfte att öka
utrymmet inom departementet för beredningen av de i betydelse alltjämt
tillväxande hälso- och sjukvårds- samt familje- och barnavårdsärendena. Men
dessutom ha vi också på grund av risken av ett alltför långt dröjsmål till följd
av den ringa arbetskraft, som står till medicinalstyrelsens förfogande, påyrkat
vissa omedelbara åtgärder i fråga om personalförstärkning, vilket skulle
medföra att åtminstone de socialhygieniska ärendena skulle komma under
snabbare behandling än vad fallet nu är.

Nu har emellertid den av herr Myrdal och mig väckta motionen hänvisats till
statsutskottet, och därifrån kommer väl i tidens fullbordan ett utlåtande. Jag
.skulle emellertid redan nu vilja uttala den förhoppningen, att det beslut,
som kammaren nu kommer att fatta, inte måtte förkväva vidtagandet av de
åtgärder, som vi ha föreslagit i vår motion. Dessa åtgärder äro synnerligen
trängande — trängande i så måtto att de behöva genomföras så gott som
omedelbart.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bergman: Herr talman! I den framställning, som huvudmotionä ren

i denna fråga, herr Ohlin, nyss här givit, instämmer jag i det väsentliga.
Då jag varit med örn utskottets utlåtande, sedan jag inom utskottet sökt
göra gällande just de av honom anförda synpunkterna, så har detta ej berott
på att jag i alla avseenden är nöjd med formuleringen av utskottets utlåtande,
men då det mynnar ut i en förutsättningslös utredning, vilket i huvudsak står
i överensstämmelse med vad motionärerna önskat, har jag icke ansett mig

Onsdagen den 10 mars 1938.

Nr 20.

Ann. inrättande av ett hälsovård.sdeparlement. (Forts.)
böra belasta riksdagstrycket med någon reservation, och jag kommer att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Jag vill erinra om att jag redan för åtskilliga år sedan gjorde gällande just
de synpunkter, från vilka motionen utgår, då departementalreformen den gången
var före. Jag framhöll även då önskvärdheten av ett särskilt hälsovårdsdepartement.
Emellertid inser jag givetvis, att ett sådant departement bör
omfatta något mer än vad man enligt vanligt språkbruk menar med hälsovård
och sjukvård. Det finns åtskilliga andra sociala frågor — här har redan
nämnts barnavård och annat — som stå i så nära samband med hälsovården,
att de lämpligen böra handläggas inom samma departement. Det visar sig
också att i länder, där man har hälsovårdsdepartement sedan någon längre
tid tillbaka — här har nämnts England och på samma sätt är det ju även
i Frankrike och flera andra länder —• höra åtskilliga frågor, som inte precis
falla under vad vi i dagligt tal mena med hälso- och sjukvård, under detta
departement. Jag skulle närmast vilja kalla ett sådant departement »hälsooch
socialvårdsdepartement».

Vad som är av synnerlig vikt att besinna är vad herr Ohlin framhöll i
början av sitt anförande, nämligen den utomordentliga och centrala betydelsen
av folkhälsans vårdande. Denna betydelse är så stor och så omöjlig att överskatta,
att det icke går för sig att endast förklara, att ett departement,
som har detta till sin förnämsta uppgift, icke skulle behövas. Det har icke
så sällan sagts, att, »om mat och dryck skall man inte lagstifta». Det är
ett mycket fåvitskt tal. Det är alldeles tvärtom så, att det finns få angelägenheter,
som äro viktigare för ett folk, än just frågan örn folknäringens sundhet.
Och det skulle just kunna bli ett föremål för hälsovårdsdepartementets
uppgifter att sörja för att verklig upplysning härom bleve med auktoritet
meddelad och i de vidaste kretsar spridd. Denna för hela folket livsviktiga
fråga skall icke betraktas som någon speciell sak, som endast vissa personer,
vilka särskilt intressera sig för den, hade att befatta sig med. Det är av fundamental
betydelse för folkets framtid hur folknäringen är ordnad.

När utskottet sysselsatte sig med motionen, fann utskottet emellertid, med
tanke på det sammanhang, som spörsmålet hade med frågan örn departementens
olika arbetsbelastning, att det kunde finnas åtskilligt annat att taga
upp till prövning i samband med detta, och eftersom konstitutionsutskottet
har rättighet att göra särskilda framställningar, som gå utanför motionernas
ram, har det begagnat sig av denna rätt och därför lagt in åtskilligt mer i
utlåtandet än vad som närmast kunde föranledas av motionen. Örn detta är
icke annat än gott att säga, och det visade sig också att nära nog enhälligt
beslut inom utskottet kunde åstadkommas genom den mångsidighet, som frågan
på detta sätt fick.

Jag tror. med hänvisning därtill, också att herr Sandens farhågor beträffande
den motion, som han och herr Myrdal vackt, tänkvärd och betydelsefull
även den, äro ogrundade. Den utredning, som deras motion åsyftar, kommer
säkerligen icke på något sätt att skadas av den utredning, som här ifrågasättes,
utan tvärtom. Här rör det en utredning rörande en departementalreform
i vidsträcktare mening, och örn en fråga, som hör till de viktigaste föremålen
för denna utredning, också blir utredd på annat håll och ur vissa andra
synpunkter, kan den icke lida, skada därav. Den ena utredningen kan säkerligen
icke stjälpa utan blott hjälpa den andra.

Jill sist må sägas att man ingalunda behöver öka antalet departement; det
går an att förena t. ex. handels- och kommunikationsdepartementen till ett.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 19.38.

Ani/, inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Chefen för socialdepartementet har
redan lagt till rätta den föreliggande frågan ur vissa arbetsbelastningssynpunkter,
som han närmast har personlig erfarenhet av.

Jag skulle emellertid i ett par avseenden vilja komplettera den framställning,
som här gjorts från statsrådsbänken, och jag vill därvidlag i främsta
rummet peka på — vad sorn redan av den ärade motionärens anförande nyss
framgick — att hälsovårdsfrågorna ingalunda äro lätta att avgränsa från de
rent sociala frågorna. Med andra ord: hygien och socialhygien löpa så nära
samman, att jag tror att det är praktiskt sett mycket svårt att finna en acceptabel
gränslinje, örn dessa ärenden skola falla under olika departement. Om
vi ta bostadsfrågan som ett exempel, veta vi ju, att socialstyrelsen här har bestämda
funktioner, medan medicinalstyrelsen har andra. Man måste när det
gäller bostadsproblemen lyssna till både vad socialstyrelsen och vad medicinalstyrelsen
lia att anföra. Vissa av bostadsfrågorna, låt oss säga bostadsförbättringen
på landsbygden, utgöra ärenden, som näppeligen skulle kunna höra
hemma, åtminstone med nuvarande uppdelning av de centrala verkens funktioner,
i ett hälsovårdsdepartement. Den skulle falla inom det kvarstående socialdepartementet.
Men å andra sidan har denna fråga obestridligen stor
hygienisk räckvidd.

Jag tror alltså, att boskillnaden här blir mycket svår att åstadkomma örn
man skulle gå till inrättandet av ett hälsovårdsdepartement, och jag måste
likaledes bestämt förena mig med konstitutionsutskottets ärade ordförande när
han här hävdade, att den undersökning, som från utskottets sida gjorts rörande
hälsovårdsärendenas omfattning, ledde till slutsatsen att de icke kräva ett
särskilt departement med full uppsättning av personal. Chefen för socialdepartementet
har även nyss vitsordat detta, och det sammanhänger givetvis
med att vi ha den i flertalet länders förvaltningsrätt okända anordningen med
centrala ämbetsverk. Om departementet också skulle vara medicinalstyrelse,
ja, då är det uppenbart att det funnes arbetsuppgifter nog. Men nu behöver
departementet dess bättre inte i alltför hög grad sätta sig i medicinalstyrelsens
ställe, utan den stora massan ärenden avverkas i våningen nedanför Kungl.
Maj :t. Detta gör att de administrativa uppgifterna icke ha någon större räckvidd.
Vad de politiska uppgifterna och propositionsarbetet beträffar äro de
under en nydaningsperiod inom hälsovården nog så omfattande, och detta har
väl riksdagen också fått ett starkt intryck av genom de många, ganska djupt
ingripande reformförslag, som just på detta område ha nått riksdagen.

Vad beträffar det sätt, på vilket man skall tekniskt kunna uppnå en under
vissa förutsättningar nödvändig avlastning av socialdepartementets alltför tunga
arbetsbörda, är det klart att olika utvägar kunna diskuteras. Därvidlag skulle
jag emellertid, i likhet med herr Sandén^ icke vilja sätta hälsovårdsdepartementet
i första rummet. Snarare har man då att överväga alternativet med ett
inrikesdepartement. Man har också alternativet med ett arbetsdepartement,
som då skulle ta hand om arbetslöshetsproblemen jämte vissa andra frågor
från eventuellt kommunikations- och jordbruksdepartementen. Men det är icke
desto mindre uppenbart, att ett sådant departement under normala tider skulle
få relativt litet att beställa. Jag tror därför, att den utväg, som konstitutionsutskottet
har pekat på och som ju dess ordförande särskilt rekommenderade,
nämligen att sörja för en sådan rörlighet, att man, när så behövs, kan avskilja
en särskild grupp ärenden, som skulle handläggas av någon annan regeringsledamot
än socialministern, är den ur praktisk synpunkt mest framkomliga.
Den har i verkligheten också tillämpats under de tider, som varit. Under långa
tider har socialministern varit så upptagen av arbetslöshetsärenden, att ett av
de konsultativa statsråden fått taga hand örn samtliga löpande ärenden i de -

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ancj. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
partementet och delvis också föredragit dem i konselj. Denna utväg har den
fördelen, att man inte behöver »rigga upp» en självständig personalorganisation,
utan kan så att säga ha personalen i hälftenbruk. En sådan anordning
är givetvis både billigare och mera praktisk än någon annan.

Medan jag har ordet skall jag tillåta mig att i anslutning till vad här är
sagt erinra örn det faktum, att herr Lindhagen i en av Kungl. Majit till denna
riksdag avlåten proposition finner ett klart program för lappfrågornas överflyttande
till jordbruksdepartementet. I samma proposition deklareras också,
att chefen för socialdepartementet förvissat sig örn att från chefen för jordbruksdepartementet
hinder icke möter för en sådan överflyttning.

Vad så beträffar den av herrar Myrdal och Sandén väckta motionen, vill
jag framhålla, att större delen av dess kläm är realiserad i en proposition, som
sedermera har avlåtits till riksdagen. Örn motionen alltså hade dröjt tills den
bebådade propositionen kommit, hade det inte, tror jag, funnits så särskilt stor
anledning att framlägga detta reformprogram. Jag vill emellertid inte underlåta
att säga, att jag för min del icke har så intim bekantskap med medicinalstyrelsen,
att jag bestämt kan utfärda en garantiförbindelse rörande de nuvarande
arbetskrafternas otillräcklighet. Det finns ju olika sätt att utnyttja
arbetskrafter — och det kan tänkas, att om arbetskrafterna koncentrerades så
behövdes det inte så många nya eller kanske rentav de nuvarande vore tillfyllest.
Jag bär inte tillräckligt ingående erfarenhet för att kunna bestämt
avgöra, huruvida förhållandet är det ena eller det andra. Jag tror emellertid att
det är en riktig ståndpunkt, som chefen för socialdepartementet har intagit,
när han i en proposition i år har bebådat en särskild utredning rörande medicinalstyrelsens
organisation.

Jag tror ju också — det står inte i propositionen — att det därvid skulle
vara välbetänkt att inte börja i toppen utan i periferien. Det är högst sannolikt
att man kan lätta medicinalstyrelsens arbetsbörda genom att decentralisera
en hel mängd ärenden och låta varje landsting skapa ett distriktsorgan, alltså
ett lokalt organ, som tar hand örn såväl hälso- som sjukvården och som får en
mycket större självständighet när det gäller sjukvårdsförvaltningen och hälsovårdsförvaltningen
än som nu gäller i fråga om förvaltningsutskotten. Jag
kan för att taga ett exempel inte finna någon anledning varför en fråga örn en
underläkartjänsts tillsättande vid ett lasarett nödvändigtvis skall behöva vila
en eller annan månad i medicinalstyrelsen, då en dylik lokal överstyrelse för
sjukhusen i länet mycket val skulle kunna klara saken på egen hand. Genom
att avlasta på ett klokt sätt sådana ting, som landstingen själva kunna reda
upp, tror jag att mycket står att vinna för att medicinalstyrelsens arbetskrafter
skulle kunna koncentrera sig på väsentliga ting, och då är det också möjligt
att behovet av ytterligare arbetskrafter försvinner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Myrdal: Herr talman! För mig och andra i denna kammare, som

ha ett lidelsefullt intresse för en utbyggnad av det stora socialpolitiska gebit,
som kallas hälsovård, har det inte varit förvånande, men i hög grad glädjande
att höra herr Ohlin begagna det första tillfälle, då han tog till orda i denna
kammare, till att radikalt och nära nog revolutionärt framföra den meningen,
att en kraftig utbyggnad och rationalisering av hälsovården bör företagas.
Att han därvid givetvis uppkallade formernas och traditionens väktare i denna
kammare, herr Reuterskiöld, till ett oroligt anförande kan heller icke avskräcka
oss.

Jag hade varit mycket frestad att helt enkelt instämma i herr Ohlins yttrande,
såvida jag inte hade den uppfattningen, att utifrån de premisser, som

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
han lade fram om nödvändigheten av ett kraftigt reformarbete på detta område,
en annan slutsats och måhända även en större slutsats horde dragas
än inrättande av ett hälsovårdsdepartement. För min del tror jag, att om man
ser frågan ur det stora perspektivets synpunkt föres man närmast att påyrka,
som också herr Sandén och jag ha gjort, en allmän utredning över hälsovårdens
reformering. Det förefaller mig troligt, att när vi örn tio eller femton år
blicka tillbaka på vad som då genomförts, så komma vi att erkänna för oss själva,
att hade vi tänkt oss bättre för och handlat mera planmässigt från början, så
skulle vi ha skapat någonting som varit effektivare och som även varit billigare.
Ibland är det visserligen lättare att genomföra enstaka reformer, om de
sättas in i sitt allmänna sammanhang. Men jag tror att på längre sikt måste
även den, som är intresserad för en radikal reformlinje, vara intresserad för
en mera planmässig uppläggning av hälsovårdspolitiken i stort.

Nu är det givet, som den näst föregående ärade talaren bär framhållit, att
en väsentlig del av en dylik hälsovårdsutredning med nödvändighet skulle
komma att gälla omorganisationen av det centrala verk, som har ansvaret för
hälsovårdens bedrivande och även för initiativen på hälsovårdens område, nämligen
medicinalstyrelsen. Det var naturligtvis en honnett blygsamhet, eller
kanske man skall säga en falsk blygsamhet, när herr Björck förklarade, att
han inte hade tillräcklig erfarenhet örn medicinalstyrelsen för att kunna uttala
sig örn i vad mån medicinalstyrelsen med nuvarande arbetsresurser kan
fylla sina funktioner. Förhållandet är givetvis det alldeles motsatta. Sannolikt
ingen utom verket har en mera intim kännedom örn dessa förhållanden
än just herr Björck. Även den, som, såsom undertecknad, har en mycket
mindre intim kännedom om medicinalstyrelsen än den näst föregående talaren,
men som dock vid olika tillfällen haft anledning att fråga sig, varför
saker och ting blivit fördröjda, varför utredningar, som blivit utlovade, inte
komma, varför beslut, som äro fattade av statsmakterna, inte effektueras i den
ordning och med den effektivitet och billighet, varå man har berättigade krav
— även han måste liksom herr Björck ställa sig det spörsmålet, huruvida
inte frågan örn medicinalstyrelsens arbete borde upptagas till undersökning.
När vi vidare ha vetat, att chefen för medicinalstyrelsen är en hygieniker med
ett särskilt starkt intresse för dessa ting, och observerat att medicinalstyrelsen
år efter år har begärt en viss personal för just de hälsovårdande uppgifternas
handhavande, så har det givetvis legat nära till hands för oss att tänka,
att man redan för länge sedan borde lia tillmötesgått medicinalstyrelsen på
denna punkt.

Därom diskutera vi emellertid inte i dag. Vad jag emellertid i detta
sammanhang gärna skulle vilja framhålla är. att rationaliseringen och
effektiviseringen i arbetet på det stora hälsovårdsproblemets lösande,
det når man sannolikt inte genom bara en departementalreform. Därmed
vill jag inte lia förnekat, att det måhända till slut skall visa sig
vara den riktiga linjen att upprätta ett hälsovårdsdepartement. Orsaken
varför jag liksom herr Sandén och andra härvidlag tveka är framför
allt, att vi se ett mycket intimt samband mellan hälsovårdsfrågorna och
vissa socialpolitiska frågor. Det föreföll mig, när herr Ohlin talade örn
hur man skulle fördela uppgifterna mellan ett socialdepartement och
ett hälsovårdsdepartement, som om han närmast motiverade en överflyttning
av en del socialpolitiska frågor till hälsovårdsdepartementet i syfte att göra
detta tillräckligt stort för att försvara sin existens. För mig står saken Felt
annorlunda. För mig är det väsentliga, att vissa socialpolitiska frågor stå
i nära samband med hälsovårdsfrågor. De socialpolitiska frågor, jag åsyftar
böra ses från hälsovårdssynpunkter. Till dessa frågor räknar jag i första

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
hand med. den harna- och familjevårdande socialpolitiken. Däremot förefaller
det mig mindre nödvändigt att arbetslöshetsproblemet är sammankopplat
med hälsovårdspolitiken. Emellertid vill jag påminna om vad även herr Björck
just erinrade, nämligen det nära sambandet mellan alla socialpolitiska frågor.
Bostadsfrågorna tillhöra t. ex. just den del av den övriga socialpolitiken, som
måste behandlas ifrån hälsovårdens synpunkter. Men. märk väl, bostadspolitiken
kommer under de konjunkturella förutsättningar, som vi ha att räkna
med, att i framtiden till och med mer än hittills vara väsentlig även och icke
minst i arbetsmarknadsfrågan, med andra ord bil en väsentlig del av krisfrågan.

. JaS bär, herr talman, velat instämma i herr Ohlins premisser örn nödvändigheten
av en kraftig reformverksamhet på hälsovårdens område och det därav
grundade behovet av en mera rationell organisation än den vi ha för hälsovårdspolitikens
administration, inte minst i syfte att inom denna administration
skall finnas tillräckligt utrymme för friska initiativ. Jag vill emellertid
åtminstone tills vidare ställa mig frågande, huruvida inte de väsentliga reformerna
härvidlag ligga på ett annat område än på departementalreformens.
Och jag vill i den sista frågan framför allt fasthålla vid vikten av att
raan inte lössliter hälsovårdsfrågorna från de socialpolitiska frågor, där hälsovårdssynpunkterna,
de profylaktiska, förebyggande synpunkterna böra anläggas.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Ohlin: Herr talman! Konstitutionsutskottets ordförande och socialministern
framhöllo båda, att jag skulle i någon mån ha förbisett, att vi här i
landet lia en organisation med centrala ämbetsverk. Jag kan inte medge, att
min uppfattning byggde pa ett sådant förbiseende. När jag hörde dessa båda
ärade talare, fick jag närmast det intrycket, att enligt deras mening är det
generaldirektörerna och cheferna för de centrala ämbetsverken, som regera
här i landet, och statsråden lia sedan en mera formell handläggning, vars omfattning
man i någon man i alla fall kan bedöma genom att räkna ärendenas
antal.

. Örn vi ta socialpolitiken, undrar jag i alla fall, om det ligger någonting riktigt
i en sadan antydan, att därför att vi lia en socialstyrelse kommer socialdepartementet
i vart land att bli något väsentligt annat än socialdepartementet
i ett annat land. Jag kan inte för min del ansluta mig till den uppfattningen,
att beträffande de synpunkter, som här äro aktuella, det spelar någon större
roll, om socialstyrelsen är ett centralt verk för sig eller örn det formellt är en
del av socialdepartementet. Icke heller kan jag inse, att det spelar någon
väsentlig roll, huruvida medicinalstyrelsen är ett självständigt verk eller en
del av ett hälsovårdsdepartement.

. Det föreföll mig som örn särskilt konstitutionsutskottets ärade ordförande
tillskrev Kungl. Maj :t endast mycket formella befogenheter, då lian så starkt
framhöll detta med de centrala ämbetsverken. I själva verket gav redan
socialministern svaret på, den invändningen, som så hade framförts. Han säger
mycket riktigt, att i mitt anförande var det två saker, som voro understrukna.
För det första gällde det här att driva fram reformer just på detta
område. Det var den sak, jag kanske mest av allt ville ha fram. Jag menar,
att under det närmaste årtiondet är det just på hälsovårdsområdet, som
det behöver tas nya initiativ, och då tror jag, att det inte finns så goda utsikter
till detta, om man skall lita på chefen för ett centralt ämbetsverk. Jag tror,
att det finns mycket större chanser, om det är en representant inom regeringen,
som har ansvaret i denna sak. Det räcker alltså icke att vid tillfället låta

Första hammarens protokoll 1988. Nr 20.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Atif/, inrättande av eif hälsovårdsdepariement. (Forts.)
ett konsultativt statsråd ta hand om handläggningen av vissa ärenden. Det är
emellertid inte den saken, som det är fråga örn, utan här är det fråga orn ell
person, som ständigt skall intressera sig för dessa saker och självständigt
kan ta fruktbara initiativ. Jag menar, att det är ett för stort område. Det omfattar
ju såväl socialpolitik som hälso- och sjukvård. Det. är ett område lika
stort ur denna initiativsynpunkt, som hela det andra regeringsarbete^ tillsammans,
och då menar jag, att en arbetsfördelning mellan tva personer är synnerligen
välbefogad. „ ..... ,,

Den andra huvudsynpunkten var den, att här mer än någonsin behovs ett
intensivt upplysningsarbete än på det ena området än på det andra. Da svarar
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, att ingenting hindrar ju
riksdagen att bevilja medel för sådana ändamål.. Nej, givetvis inte, men örn det
inte ständigt och jämt tas initiativ och dessa initiativ understödjas av regeringen,
så kommer detta inte till stånd. Undersöker man propagandan och upplysningsarbetet
i sådana länder, där man har en hälsovardsminister eller motsvarande
person och jämför arbetet där med motsvarande arbete i de landel,
där man inte har det så ordnat, skall man enligt min mening finna, att det är
i de förra länderna, som detta arbete bedrives med den större energin. Ar
detta en tillfällighet? Naturligtvis icke. Det beror helt enkelt på att .man hatt
en person, som verkligen satt som sin uppgift, att det skall, bli någonting gjort..
Att det sedan funnits teoretiska möjligheter att ta initiativ fran andra hall i
andra länder är ganska självklart. . . .

Jag kan alltså inte medge, herr talman, att det i mitt anförande eller i den
ståndpunkt, som framkom i motionen, ligger någon, antydan örn att statsråd
böra ges uppgifter, som i Sverige sedan, gammalt tillkomma de centrala ämbetsverken,
utan här är det fråga örn ett initiativ till nya reformer, och det äi
en sak. som i första rummet tillkommer ministrarna och icke generaldirektörerna.

Till professor Myrdal vill jag säga, att naturligtvis är det bra att få en utredning
örn hälsovård i största allmänhet. Men få.vi ett hälso- och sjukvårdsdepartement,
få vi nog icke bara en sådan utredning utan flera stycken, och
vi lia då vissa utsikter till att det hålles liv i detta arbete. Har man däremot
bara en sådan utredning och sedan har en socialminister någon gång i framtiden,
som råkar vara mindre intresserad av den här saken, har man ingen som
helst’garanti för att en än så effektiv utredning leder till något faktiskt re SUHerr

talman! Med mitt sätt att se är det här inte fråga örn väsentligen
formella synpunkter, huruvida man bör dra gränsen här eller där, utan här är
frågan: vilken vikt tillmäter man detta reformarbete på hälsovårdens och sjukvårdens
område i framtiden? Anser man, att en mycket väsentlig del av reformarbetet
i framtiden kommer att ligga på det rent sociala området i inskränkt
bemärkelse och likaså en mycket väsentlig del kommer att ligga på
hälsovårdens område, måste man finna det naturligt, att dessa båda områden
få var sin företrädare vid Konungens rådsbord. Dessa statsråd böra väl ha möjlighet
att samarbeta med varandra.

Herr talman! Jag vågar uttala den tron, att tiden arbetar lör den uppfattning,
som tillmäter dessa frågor mycket stor betydelse, och av den anledningen
är jag synnerligen tillfredsställd med det yrkande, som utskottet har framlagt.

Herr Lindhagen: Jag förstod inte riktigt skillnaden mellan de två pro fessorerna,

som talade, men jag föreställer mig, att skillnaden är följande.

Jag ligger närmast professor Ohlin, som synes vilja lägga huvudvikten vid

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ang. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
att regeringen får liand om de Ilar sakerna oell om det skall bil regeringen,
mäste det vara ett särskilt departement inom regeringen, sorn får liand örn
dem, nämligen ett hälso- och sjukvardsdepartement. diet är den grundläggande
utgångspunkten för en framfärd. Ty hur det än bär hän, är regeringen
i kontakt med folket på ett annat sätt än vederbörande ämbetsverk. Att
delegera en del av de bär frågorna till vederbörande ämbetsverk är ju så
gott som att ta döden på dem alldeles fullkomligt med något undantag, som
i det fall, där det händelsevis går en strömning genom ett ämbetsverk på grund
av företagsamhet från någon klok och företagsam person. Sådant kan ju inträffa,
men det är icke ofta.

I vår författning finns stadgat, att vederbörande ämbetsverk skall höras
över varje ärende. Det lär icke förekomma i någon annan konstitution, men det
tillkom liksom andra arkaismer inom vår författning i fruktan för Gustaf lilis
envälde. Men nog tycker man, att detta är nu så pass avlägset, att vi kunna
återgå till en tidsenlig revision av en så uråldrig författning. Dessa ämbetsverk
representera ju det konservativa. Om nian t. ex. tar jordfrågorna, skola ämbetsverken
alltid höras först, och da star det resumerat i våra utskottsbetänkande^
vad alla dessa ämbetsverk tycka. Alla äro de svala och de flesta emot
en förändring. Hela Norrlandsfrågan genomdrevs emot vederbörande ämbetsverk.
Jag får därför be herr Myrdal att inte reflektera för mycket på ämbetsverken
såsom en reformerande och revolutionär kraft utan ju mera de
kunna inskränkas till sina speciella expeditionsärenden, dess bättre utsikter
öppnas det också för folkets hälsa.

Då jag nu sätter regeringen först såsom den möjligaste ledaren ovanifrån
i sådana här frågor, får dock ej förglömmas, att folkets individuella intresse
och initiativ under självansvar är det viktigaste. Ty ett folk med sunda levnadsvanor,
herr talman, har en styrka, som överträffar all annan kraft. Det
tyder pa, att man inte företrädesvis litar pa laboratorierna, där professorer och
andra vetenskapsmän laborera med sina retorter och vad som kan gå ut av
dem. Det är folkrörelserna, endast folkrörelser, som kunna skaffa sunda levnadsvanor
hos folket. Det är det första och sista att gå till folket.

Nu sade herr Myrdal icke utan fog, att i vissa fall kan det här antecknas stora
framsteg. Ja, herr talman, men inte ifråga örn den personliga hygienen. Här
i Sverige äta flera ihjäl sig än dricka ihjäl sig. Det har konstaterats från
alla håll. Det är visserligen överklassen och de, som stiga upp till överklassen^
som äta ihjäl sig först. Så det kan ju vara en tröst tills vidare för de
fattigare klasserna.

Sedan finns det inte ett ord i professorernas utredningar, som vill utdöma,
att även kvinnosläktet håller på att förmultna i cigarrettrökning och häri överträffar
till och med männen. Finns det för övrigt någon enda person med maktinflytande,
som intresserar sig för en offentlig församling, där alla kunna samlas
och tala i fred för rökare? Det var på sin tid en liberal kulturfråga —
kom ihåg det, liberaler! På liberalismens tid var det en förbrytelse mot god
sed, örn man på Operakällaren rökte under middagstimmarna. Det var helt
enkelt förbjudet. Nu skall det istället rökas allra mest just då. Nu skall
det också rökås fritt i »partilokalen» och andra sådana ställen under förhandlingarna,
vilket under liberalismens glanstid ansågs vara oanständigt. Nu
röka vid sådana tillfällen särskilt studentexamensfolk och vederlikar för fullt
som fabriksskorstenar i högkonjunktur. Det är exempelvis en allvarlig fråga,
en verklig landsfara — lika farlig som stormakterna eller ännu värre för ossi
som redan ha nikotinfaran ända in på livet.

Den personliga hygienen fordrar alltså, att man skaffar folket uppfostran
och tillfälle att resa sig ur sin förnedring. Det har ju nykterhetsrörelsen gjort

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepaHement. (Forts.)
en stor insats för och den har fått frikostiga anslag. Men all uppfordran att
vidga den till en folkrörelse för folkhälsan i hela dess vidd har inte upptagits
med någon välvilja och det var kanske för en speciell rörelse ett krav utöver
hövan. Bland de tusentals föreläsningar, som staten bekostar i nykterhetsfrågor,
har det förekommit, att i ett och annat undantagsfall berörts tobaksrökningen,
men det är en sådan där liten gästroll för tobaken, som inte betyder
det minsta. Jag har med andra ord förgäves föreslagit, att åtminstone dessa
nykterhetsföreläsningar som anses numera knappast skapa landvinningar för
saken skulle rikligt uppblandas med föreläsningar örn vad man skall äta och
dricka och annan personlig hygien, herr Bergman.

Visserligen har jag, herr talman, tva gånger i riksdagen fatt enhälliga
riksdagsbeslut — ett 1912 och ett 1929, tror jag det var — på att regeringen
borde gynna en folkrörelse för att förekomma missbruk av tobak och kaffe.
Skrivelserna lia gått till vederbörande ämbetsverk. Det första enhälliga riksdagsbeslutet
stoppade de rökande byråcheferna i papperskorgarna och jag fick
slutligen, då deli första riksdagsskrivelsen hade cirkulerat i tre olika departement,
springa runt och hjälpa dem att leta i ladorna efter denna skrivelse.
Hur man än sedan har interpellerat och sprungit i kanslihusets trappor, har
det inte blivit ett dugg åtgjort i denna sak »av vederbörande ämbetsverk».
På samma sätt förhåller det sig med den andra enhälliga riksdagsskrivelsen.
Den ligger väl fortfarande intresselöst hos vederbörande ämbetsverk.

Örn vi inte intressera oss för folkhälsan såsom en folkrörelse för ett sunt
levnadssätt i mat, dryck och allt annat tillbehör, då fou folket aldrig den livsbejakande
styrkan, och då kommer folket, det ma skänkas hur manga bombplan
som helst till sitt förfogande, att i alla fall gå under.

I detta anförande instämde herr Västberg.

Herr Undén: Herr talman! Jag hyser de största sympatier för motionä rernas

önskan örn ett kraftigt reformarbete på hälsovårdens och särskilt bostadsfrågans
område, och jag föreställer mig, att det också kan bil önskvärt
att göra vissa organisatoriska anordningar för att på lång sikt planera en
sådan reformverksamhet. Däremot tror jag, att motionärerna hysa en viss
övertro på betydelsen av att ha en särskild departementschef för denna grupp

av ärenden. . , .. „ .

De synpunkter, som ha framdragits här särskilt av herr Ohlin, påminna
livligt tycker jag, örn den diskussion, som fördes rörande ett nytt handelsdepartement
på sin tid. Det blev till slut en nationell samling på den Dagan,
att handeln måste lia en representant vid Konungens rådsbord, som det så vackert
hette, och det var som örn handelslivets målsmän kände sig mindervärdiga,
örn det inte fanns en särskild handelsminister. Erfarenheten har emellertid
visat, att handelsministern har synnerligen fåtaliga arbetsuppgifter på det
hela taget. De ha blivit något större under de senare åren på grund av den
yttre handelspolitikens växande omfattning, vilket icke förutsågs, då handelsdepartementet
instiftades. Nu har det ju i alla fall i många år varit tal om
att sammanslå handelsdepartementet med något annat^departement. o

Jag tror, att det kanske förhåller sig i viss mån sa också med det här påyrkade
hälsovårdsdepartementet, att det skulle visa sig, att man inte fick tillräckliga
arbetsuppgifter åt denna departementschef. Vad beträffar de propagandauppgifter,
som han enligt herr Ohlins mening skulle ha, tror jag, att
den första åtgärd, den blivande hälsovårdsmmistern skulle vidtaga,, var att
avlyfta sina propagandauppgifter på någon fristående organisation för att inte

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Äng. inrättande av ett hälsovårdsdepartement. (Forts.)
själv behöva syssla med den arbetsuppgiften och likaså tror jag, att beträffande
de övriga uppgifterna, d. v. s. att ta initiativ till lagförslag och anslagsförslag,
är det mycket möjligt för en socialminister att hinna med att intressera sig
för dem och bli tillräckligt initiativkraftig även på det området. Det bästa
beviset härför är den erfarenhet, vi nu ha, och man måste väl erkänna, att under
de^ senare åren har det varit en sällsynt kraftig reformpolitik just på bostadsfrågans
och hälsovårdens område.

Såvitt jag förstår är den viktigaste reformfrågan här möjligheten att vid
tillfälliga situationer kunna öka antalet departementschefer genom att överlämna
en viss grupp av frågor till en person, som har att ägna sig åt dem
speciellt. Den frågan har varit aktuell första gången, såvitt jag vet, under
den Edénska regeringen 1917 eller 1918, då livsmedelsfrågorna under världskrigets
sista skede svällde så oerhört inom regeringen, att det var mycket på
tal inom regeringen att ordna det så, att man skulle få en särskild livsmedelsminister.
När vi hade den stora arbetslöshetskrisen 1932, var ofta inom regeringen
den synpunkten uppe, att det hade varit ytterst önskvärt, om en ledamot
hade kunnat koncentrera sitt intresse kring de då aktuella arbetslöshetsfrågorna.
Alltså, en ökad rörlighet inom organisationen tror jag är den viktigaste
reformfrågan.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt understöd
till förre seminarieeleven B. E. L. Hellström;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskedsersättning
åt extra kronojägaren C. A. Ehrnborg;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall, som drabbat elev vid statens kolarskolor
i Dalfors och Boxholm; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning till
vissa personer i anledning av ådragna yrkessjukdomar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1938/39 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. hyreslag- Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande andra lagutskottets utstiftningen.
ätande nr 20, i anledning av väckta motioner angående hyreslagstiftningen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 216 i första
kammaren av herr Lindhagen och nr 199 i andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl.

I motionen I: 216 hade hemställts örn riksdagens förord hos Kungl. Maj :t
för

1) att den svenska hyreslagstiftningen, som stöde under revision, måtte inriktas
på att i möjligaste mån tillföra hyresgästen ett eget hems fördelar;
samt

2) att denna lagstiftning tillika måtte göras till föremål för överensstämmande
nordisk lagstiftning.

I motionen II: 199 hade föreslagits, att riksdagen skulle principiellt uttala
sig för dels en lagstiftning till skydd för medborgarna mot oskälig hyresstegring,
dels att en sådan lagstiftning jämväl måtte reglera nu gällande oskäliga
hyror, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om skyndsamt förslag till lag örn bestämmelser mot oskälig hyresstegring.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att motionen II: 199 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; 2)

att motionen I: 216, i vad den avsåge frågan om att inrikta den svenska
hyreslagstiftningen på att i möjligaste mån tillföra hyresgäst ett eget hems
fördelar, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen I: 216, i vad den avsåge frågan örn att göra hyreslagstiftningen
till föremål för överensstämmande nordisk lagstiftning, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Lindhagen, som av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen ville, beträffande utskottets hemställan under punkt 3),
bifalla motionens yrkande att även hyreslagstiftningen, såsom en utbruten
del av de gamla nordiska jordabalkarna, försöksvis måtte göras till föremål
för, såvitt möjligt, överensstämmande lagstiftning i tillämpliga delar för Norden
eller åtminstone för vissa av Nordens länder.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Ang. hyreslagstiftningen. (Forts.)

Punkten 2.

Herr Lindhagen: Jag har ju inte fått bifall till motionen i klämmen,

men fått det i motiveringen. Jag har nämligen yrkat i första punkten av min
motion, »att den svenska hyreslagstiftningen, som står under revision, inriktas
på att i möjligaste mån tillföra hyresgästen ett eget hems fördelar». Sedan
har uppräknats realpolitiskt i motionen, vilka dessa fördelar skulle vara.

Nu säger utskottet, att man får antaga, att den utredning, som pågår, ägnar
uppmärksamhet åt detta. Jag är inte alls övertygad därom. När en enskild
motionär väcker ett förslag, som inte har fått något särskilt effektivt bistånd,
vet man knappast i denna utredning, att ett sådant förslag har varit väckt.
Jag får i alla fall finna mig i det, helst som jag enskilt skall begagna mig
av de möjligheter jag har att petitionsvis bringa till regeringens och till denna
utrednings kännedom motionens riktlinjer och utskottets förklaring, att det
hoppas, att dessa riktlinjer också komma under övervägande.

Därför har jag, herr talman, intet hopplöst yrkande att göra.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkten 3.

Herr Lindhagen: Här har jag däremot reservationsvis yrkat bifall till

motionen. Jag har glömt att i reservationen omnämna, att då det här gällde en
fråga örn samförstånd med främmande makter, skulle denna motion ha gått till
utrikesutskottet, vilket jag också yrkat i motionen. Då den sedan i alla fall
gick till andra lagutskottet, har jag begått den försummelsen eller den överilningen
att sammanbinda mitt yrkande även med en reformering av den svenska
lagstiftningen. Därför yrkade jag i andra lagutskottet, att frågan skulle
i den punkt, där det gällde yrkande örn skandinavisk lagstiftning, gå till ett
sammansatt andra lag- och utrikesutskott. Det vann inget bifall i andra lagutskottet,
som också mest sysslar med de industriella frågorna och där det
skandinaviska lagstiftningsarbetets uppgifter och framfärd syntes vara ganska
obekanta. Men det var dock så, att två ledamöter •—• jag och Mauritz Västberg
röstade dock — reste sig för motionärens yrkande och två ledamöter avhöllo
sig från att rösta. Det var således sympati för själva saken från fyra
medlemmar i lagutskottet.

Nu har jag i min reservation omnämnt de motiv, som anförts inom utskottet
för avslag. Att det inte kom någon reservation mer än min berodde på att sekreteren
—■ sekreterarna kunna ju begagna sig av mångå möjligheter att få utskottet
med på en resonabel motivering — gjorde följande formulering i utlåtandet:
»Utskottet, som icke förbiser värdet av en enhetlig nordisk lagstiftning
på olika rättsområden, har i det läge, i vilket frågan örn en svensk hyreslagstiftning
för närvarande befinner sig, icke funnit skäl föreligga för riksdagen», etc.
På grund av denna inflikade motivering, som utskottet verkligen fann sig i,
står jag nu som ende reservant. Saken är ju ganska allvarlig i alla fall, därför
att det hänger inte blott på att den nuvarande organisationen eller den utredning,
som skall behandla frågan, står nära fullbordandet av sitt arbete. Jag
förstår, att detta arbete inte rimligtvis kan avbrytas för den här sakens skull.
Efter dess betänkande kommer dock ett därefter, då regeringen kan uppnå samförstånd
med andra länder eller vissa av dem. Det är väl alltid bättre, att det
blir en gemensam lagstiftning mellan två nordiska länder än att det bara blir en
enstaka nationell lagstiftning. En skrivelse hade val i alla fall varit befogad,
då vi nu stå inför just den sista förhoppningen, som man har genom att påkalla

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. hy reslag stiftning en. (Forts.)

ett samlat Norden, vilket utrikesministern förmenade i andra kammaren under
remissdebatten i år som de svenska statsmakternas för närvrande viktigaste
uppgift.

För att ge en honnör åt dessa strävanden och åt det gemensamma lagstiftningsarbete,
som redan förut ägt rum, skall jag tillåta mig att j^rka bifall till
min reservation, vilket särskilt måste förlåtas mig, som var motionär både år
1900 och 1909 och då med riksdagens hjälp mot regeringsexpertisen fick igenom
gemensamma lagstiftningar. Då gällde det obligationsrätten och familjerätten.
Nu gäller det jordabalken, och det är ett minst lika viktigt område,
även örn det där uppstår mera stridiga intressen, därför att jorden ju ger makt
över människor och penningar åt den, som har besittning över den.

Det är då så mycket större skäl för oss, tycker jag, att söka få ett socialt
patos och samförstånd även på jordabalkens område. Det blir helt enkelt nödvändigt,
att vi hädanefter försöka få till stånd den bodelningen mellan andra
och första lagutskottet, att den sociala jordfrågans lagvägar, jordabalksfrågorna
lika väl som de andra balkarnas frågor, få gå till första lagutskottet, där
man inte är så tyngd av de industriella frågornas mångfald och därför kan
ägna sig mera åt ett sådant här intresse, som ligger första lagutskottet närmast
både i uppgifternas formulering och i sinnelaget.

Med beklagande av att frågan inte gått till första lagutskottet tillåter jag
mig således, herr talman, att yrka bifall till mitt reservationsvis framförda yrkande,
sådant det är formulerat i reservationen. Jag undrar också örn jag inte
för att få ådagalagt, hur kulturen på detta område skridit bakåt sedan sekelskiftet
och för att få till stånd en jämförelse mellan det hjärtelag, som då fanns
hos riksdagen, och det, som nu finns, nödgas be att få siffrorna på de olika
anslutningarna till denna sak antecknade genom att begära räkning med stjärnorna
där borta på omröstning stavlan.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall inte upptaga någon debatt med

herr Lindhagen örn hur fördelningen skall ske av de ärenden, som från kammaren
remitteras till lagutskott. Det finns vissa fördelningsregler antagna,
och vad det föreliggande ärendet beträffar, ha de bestämmelser, som i det fallet
gälla, blivit iakttagna.

I fråga örn yrkandet i tredje punkten har herr Lindhagen varit vänlig att
själv hänvisa till utskottets motivering. Jag skall inte återupprepa, vad som
där står. Jag ber endast att därutöver få hänvisa till reciten. Utskottet framhåller,
att det för närvarande icke har ansett, att det funnits skäl för riksdagen
att hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder i det syfte, som herr Lindhagen
här önskar. I Danmark har i mars månad i fjol utfärdats en ny hyreslag, och
i Norge har i slutet av förra året framlagts ett förslag till liknande lagstiftning.
Här i Sverige föreligger utredningsmaterialet i ett sådant skick, att man
väl kan vänta de sakkunnigas betänkande någon gång på försommaren. Det
förefaller mig, som örn det i det läge, vari frågan örn hyreslagstiftningen ligger
i de tre skandinaviska länderna, skulle vara nästan sent att nu i annan mån,
än vad som säkerligen redan har skett, beakta lämpligheten av likartade bestämmelser
på detta område. Att önskvärdheten av en viss likformighet härvidlag
redan har beaktats, framgår för övrigt av den redogörelse, som föreligger
i utskottets recit, för ärendets handläggning på det sjuttonde nordiska juristmötet
i Helsingfors. Det framgår av denna redogörelse, att ordföranden i
sakkunnigkommittén mycket väl beaktat önskemålen om att man, i den mån
som det är lämpligt, får likartade bestämmelser på hyreslagstiftningens område
i de olika nordiska länderna. Man kan härav draga den slutsatsen, att
under det förberedande lagstiftningsarbetet har i den mån, som det ansetts lämp -

Onsdagen den lfi mars 1938.

Nr 20.

Äng. hyreslag stiftning en. (Forts.)

ligt och önskvärt, hänsyn också tagits till dessa önskemål. I praktiken tror
jag således, att man kan vänta sig, att de önskemål, som herr Lindhagen här
framfört, i den utsträckning det kan befinnas lämpligt, också skola komma
till uttryck i de lagförslag, som vi ha att vänta från den svenska sakkunnigkommittén.
Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit skäl att tillstyrka
motionen men i alla fall tagit med ett allmänt uttalande örn värdet av
likartade bestämmelser på civillagstiftningens område i de olika nordiska länderna.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för J. P.
Johansson från vissa arrendeavgifter;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för kontoristen
N. E. K. Nilsson från viss betalningsskyldighet; samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående allmänna grunder
för statens åtaganden i samband med emottagande av gåvor av luftvärnsmateriel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion om utökande av amorterings friheten å
erhållna arbetarsmåbrukslån; och

nr 26, i anledning av väckt motion angående utredning rörande förekomsten
av olika slag av svinsjukdomar inom landet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen
om kommission, handelsagentur och handelsresande; samt

nr 23, i anledning av väckt motion om vissa lönetillägg ur kyrkofonden åt
kyrkoherden och komministern i Södra Sallerups m. fl. församlingars pastorat.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Ang. förfoganderätt
för
la juteg Mets
behov.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående skyldighet
för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
(rekvisitionslag), lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla
förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov och lag örn förfogande över viss
egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets
behov, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 19 november 1937 dagtecknad proposition, nr 4, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling
anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 167, i vilken
herr Reuterskiöld hemställt, att riksdagen ville, därest överhuvud propositionen
nr 4 skulle bifallas, dels avslå §§ 8, 9 och 12, dels på sätt i motionen antytts
omformulera §§ 2, 4 och 6, dels i övrigt härefter anpassa övriga stadganden
i den föreslagna lagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionen I: 167 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har i anledning av den proposition,
som behandlas i detta utskottsutlåtande, tillåtit mig att väcka en motion
under erinran därom, att de bestämmelser, som lagförslaget och detta betänkande
innehålla beträffande Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna örn enskilda
personers förflyttning från ett av luftanfall hotat område till ett annat,
icke helt och hållet äro i överensstämmelse med vår svenska grundlag. Jag
erkänner gärna, att den formulering, som 2 § fått i Kungl. Maj:ts förslag, i
och för sig icke ger anledning till så många erinringar, men det är den medföljande
motiveringen som gör det. När man nu läser utskottsbetänkandet —
utskottet har ägnat större parten av sin framställning i olika punkter åt motionen
— får åtminstone jag det bestämda intrycket, att utskottet egentligen
icke kan vederlägga den uppfattning, som jag givit uttryck åt i min motion,
men icke heller vill gå med på den. Och vad man inte vill, det gör man inte —
sedan är frågan vad man har för slags skäl.

Utskottsbetänkandet är emellertid skrivet på sådant sätt, att läser man utskottets
motivering, jag kan säga, för ett slags avslag — klämmen är ju litet
underligt formulerad med avseende å motionen, men den får väl anses som
ett avstyrkande — finner man, att den i stort sett innebär en sådan tolkning
av 2 §, att jag måste säga, att utskottet har beaktat mina synpunkter. Vad
jag har vänt mig mot är huvudsakligen, att Kungl. Maj :t på administrativ
väg skulle kunna besluta örn permanent förflyttning av enskilda personer till
annan plats med ifrågasatt skyldighet för dem t. o. m. att låta mantalsskriva
sig på den andra orten. Något sådant är inte på något sätt förenligt med
§ 16 regeringsformen. Det kan inte hjälpas, att utskottet vid sin behandling
av frågan måst stanna vid att en sådan uppfattning är riktig, men utskottet

Onsdagen den lii mars 1938.

Nr 20.

Ang. förfoganderätt för luftskyddets behov. (Forts.)
mellar, att när det är en överhängande fara, måste man sätta dessa synpunkter
åsido och medge möjligheten. Ja, det är när det är en överhängande fara,
men frågan är hur man skall tolka detta uttryck. Örn det gällei en överhängande
fara, som kommer då och då och då tillbaka, men ej är permanent,
kan jag icke finna, att den kan utgöra grund för permanent förflyttning, men
det är detta, som skulle vara förutsättningen för en permanent utrymning.
Utskottet går här framför allt på den motivering, som departementschefen
bär givit, nämligen att han vill förebygga panik vid luftanfall. Ja, det är
mycket gott och bra, men paniken kommer vid ett plötsligt anfall, och då
få sådana åtgärder ifrågakomma. Detta kan ju inte jämställas med att folk
tar sin tillflykt till källare och andra iordningställda utrymmen, utan måste
hänföra sig till sådana anfall, som fortgå åtminstone någon tid, varvid man
nied hänsyn till förhållandena kan säga, att det är säkrast, att en del personer,
särskilt barn och åldringar, tillfälligt flyttas till annan plats. Mot detta har
jag naturligtvis ingenting att invända. Däremot opponerar jag mig emot, att
man sträcker tolkningen dithän, att utrymningen får en permanens, där anfallet
självt icke kan anses ha permanens. Jag kan, herr talman, inte se annat
än att utskottet, då det talar örn dessa permanenta fall, ändå resonerar som
så, att regeringen eller vederbörande myndighet där måste beakta, örn det
verkligen är en överhängande fara. Och då sådan enligt min mening icke kan
förekomma permanent, komma vi egentligen på samma linje.

Vad utskottet säger i olika andra punkter skall jag inte uppta. Utskottet
bär särskilt i en punkt direkt givit mig rätt, då det i slutet av betänkandet
säger,. att militära kårer icke skola kunna upprättas på administrativ väg.
Det finns en reservant i utskottet som velat stryka detta stycke, vilket återfinnes
på sid. 16—-17. Jag antar, att det egentligen innebär, att denna reservant
är med på att militära kårer skola kunna upprättas. Nu innehåller
lagen inte ett enda uttryckligt ord härom, men den är skriven så, att var och
en, som kan läsa mellan raderna och något förstår vad som ligger bakom,
måste säga sig, att den faran verkligen är för handen. Ä andra sidan åberopar
utskottet vad som eljest finns i allmänna föreskrifter angående förfoganderätt
och dylikt. Jag får säga. herr talman, att var det något, som var betänkligt
under förra krigstiden, så var det det sätt, varpå förfoganderätten
då formulerades och utsträcktes. Det är ingen idé att återinföra detta, och det
borde snarare undérkastas en revision.

Jag kan givetvis inte, herr talman, lägga fram förslag till ändrad textlydelse
av § 2. Jag är övertygad om, att på ett sådant förslag skulle herr
talmannen vägra proposition, då formuleringen inte är intagen i motionen och
inte varit under prövning. Och då jag av utskottets motivering finner att
2 §, som är den betänkligaste, i allt fall kan komma att tolkas på ett tillfredsställande
sätt och enligt utskottet bär tolkas på ett sådant sätt, avstår
jag från att göra ett sådant yrkande.

- dag bär sedan valet mellan att yrka avslag på de särskilda 7>unkter, som
jag anser vara betänkliga och som jag i motionen har yrkat avslag på, eller
att yrka avslag på alltsammans eller också att med dessa reservationer låta det
hela passera. Jag har ju i alla fall fått betona de synpunkter, som jag anser
vara värdefulla. Det kan då inte falla mig in att i närvarande tid ta på mitt
ansvar ens en enskild mans yrkande örn avslag på hela lagförslaget. Det
låter sig ju icke förena med omvårdnaden av det intresse det här gäller. Jag
finner heller ingen anledning att rycka ut vissa paragrafer, och därför, herr
talman, har jag endast velat betona dessa synpunkter. Jag kan inte yrka
bifall, det är uppenbart, och jag kan under sådana förhållanden inte göra
något yrkande alls, utan måste inskränka mig till att uttala den förhopp -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Äng. förfoganderätt för luftskyddets behov. (Forts.)
ningen, att då nu riksdagen är med om. att Kungl. Majit går den ur rättssäkerhetens
synpunkt fördärvliga väg, som är ifrågasatt, Kungl. Majit icke måtte,
göra det obetänksamt, eller att det skall leda till efterföljd i andra avseenden.
Man säger, att under vapnen tiga lagarna, och då föreligger ett nödtvång. Men
att i fredstid skapa en situation som gör, att lagarna måste tiga, är litet betänkligare.

Jag har endast velat framföra dessa synpunkter, herr talman. Dixi et
salvavi.

Herr Norman: Herr talman! Andra lagutskottet har varit fullt på det

klara med att det är i den enskilde medborgarens förhållanden utomordentligt
ingripande åtgärder, som kunna komma i fråga vid tillämpning av denna lag.
Men utskottet har utgått ifrån att lagen skall tillämpas endast under särskilt
exceptionella förhållanden. Det heter i 1 §, att de bestämmelser, som finnas,
bl. a. i de paragrafer, mot vilka herr Reuterskiöld gjort erinringar, skola tilllämpas
endast då luftskyddstillstånd, varom förmäles i 13 § luftskyddslagen,
är rådande. I den åsyftade paragrafen i luftskyddslagen heter det: »Befinner
sig riket i krig eller krigsfara äger Konungen förordna, att riket eller del
därav skall försättas i luftskyddstillstånd.»

Det är otvivelaktigt så, att en sådan situation, som här förutsättes för lagens
tillämpning, måste nödvändiggöra betydande och i vissa fall besvärande ingrepp
i den enskilde medborgarens förhållanden. Jag tror dock för min del,
att de åtgärder, som i en sådan situation kunna befinnas nödvändiga i detta avseende,
och de ingrepp, som då måste göras i den enskilde medborgarens förhållanden,
skola bäras med jämnmod just med tanke på det syfte, som alltid
måste ligga bakom dessa ingripanden, nämligen att i görligaste mån åstadkomma
skydd åt medborgarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse
av 5 § lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens
ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 103, till Konungen
i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 21 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 16 mars 1938.

Nr 20.

Avgåvos och bordlädes nedamiämnda motioner:

nr 260, av herr Hagman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 261, av herr Gustafsson, Per, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ny klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 262, av herr Bjurström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt
statens järnvägar;

nr 263, av herr Lindström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till påbörjande av vissa till Stockholms garnison hörande truppförbands
och anstalters utflyttande till Järvafältet; samt

nr 264, av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till internationell
hjälpverksamhet till förmån för hemlösa barn i Spanien jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Lotsverket: Säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning för
lotsverkets båtlånefond;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående emottagande av
gåva för anordnande av lokaler för ett trätekniskt laboratorium vid statens
provningsanstalt;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående penninglotteriväsendet
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 60, i anledning av väckt motion angående förvärv åt staten av konstnären
Ossian Elgströms målningar med motiv ur Eddan och den fornnordiska gudaläran;
och

nr 61, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud
mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl; och

nr 14, i anledning av väckt motion örn avskaffande av tullen på kaffe;

bankoutskottets utlåtande nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av övergångsbestämmelsen till
förordningen den 5 juni 1936 (nr 239) angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; samt

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938.

andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckta motioner angående
visst tillägg till lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.33 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381381