1938. Andra kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1938:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Andra kammaren. Nr 41.

Onsdagen den 1 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 nästlidna maj.

§ 2..

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkande nr 33.

§ 3.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial nr 3
angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes ånyo bankoutskottets utlåtanden nr 74—76.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 105, angående ersättning åt av
utskottet anlitat biträde; och blev utskottets i detta memorial gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts Äng. anslag
proposition angående anslag till statlig lagerhållning m. m. jämte i ämnet ^ statlig
väckta motioner; och yttrade därvid lagerhall Herr

Törnkvist. Herr talman! I utskottets motivering förekommer en sats,
som i arbetsbradskan i kansliet blivit litet missvisande. Propositionen förutsätter
ju — i enlighet med principerna för uppläggning i reservförråd av från
utlandet inköpta varor att en förstärkning sker av verkstadsindustriens
maskinutrustning genom att fran utlandet medelst statsmedel inköpas vissa
arbetsmaskiner, som på fördelaktiga villkor kunna ställas till intresserade förer
v gande; Under utskottsbehandlingen framhölls det, att man borde
förbehålla svenska firmor, som tillverka maskiner av det slag man avser att
anskaffa, rätten att tavia i fråga örn anbuden. Nu står det emellertid i utskottets
motivering något, som icke är meningen, nämligen att åt svenska firmor
skulle lorbehallas hela denna del av försäljningen. Det heter nämligen
pa sidan 6, forsta stycket, tredje satsen: »Utskottet förutsätter emellertid att
i den händelse för inköp avsedda maskiner tillverkas inom landet, leverans därav
forbehalles inhemska firmor». Satsen bör lyda på följande sätt, vilken
lydelse jag nu förestår, att kammaren godkänner: »Utskottet förutsätter emel Andra

kammarens protokoll 1938. Nr bl. j

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Ang. försvars
beredskapens
omedelbara
stärkande.

Äng. anslag till statlig lagerhållning m. m. (Forts.)
lertid, att i den händelse för inköp avsedda maskiner tillverkas inom landet
hinder ej bör möta för inhemska firmor att tävla örn maskinleveranserna».
Detta förslag till ändring av motiveringen kommer herr talman också att
framställas i första kammaren, och jag hemställer, att, då det står i överensstämmelse
med utskottets beslut, denna förändring i motiveringen av kammaren
godkännes.

Häruti instämde herr Råstock.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan och godkände,
genom särskilt beslut, utskottets motivering med den ändring däri, varom yrkande
under överläggningen framställts av herr Törnkvist.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande jämte i ämnet
väckta motioner.

I proposition nr 307 hade Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden, föreslagit
riksdagen att

dels till försvarsberedskapens omedelbara stärkande å riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 70,000,000
kronor,

dels ock medgiva, att fastigheten 35/s mantal Koma klosters kungsgård i
Roma socken å Gotland, med undantag av två till egendomen ^ hörande utmarksskiften
benämnda Gurpeskogen och Klosterängen, finge på av domänstyrelsen
i yttrande den 25 januari 1937 föreslagna villkor överflyttas fran
domänverkets till flygvapnets förvaltning å tid, som skulle genom överenskommelse
mellan domänstyrelsen och flygförvaltningen närmare bestämmas.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 347 av herr ''Åkerberg m. fl.;
nr 356 av herr Västberg; och
nr 357 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:
nr 488 av herrar Molander och Lövgren;
nr 498 av herr Flyg m. fl.; och
nr 499 av herr ''Åqvist m. fl.

I motionen 11:498 hade hemställts, att riksdagen måtte avslå regeringens
proposition nr 307.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) avslå motionen 1:357;

b) avslå motionen 11:498; ,

c) till försvarsberedskapens omedelbara stärkande a riksstatens 1jarde huvudtitel
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 70,000,000

^dTmedgiva, att fastigheten 35/s mantal Roma klosters kungsgård i Roma
socken å Gotland, med undantag av två till egendomen hörande utmarks skiften

Onsdagen den 1 juni 1938 f. ni.

Nr 41.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
benämnda Gurpeskogen och Klosterängen, finge på av domänstyrelsen i yttT^i
ri ^ januari 1937 föreslagna villkor överflyttas från domänverkets
till flygvapnets förvaltning å tid, som skulle genom överenskommelse mellan
domänstyrelsen och flygförvaltningen närmare bestämmas;

e) avslå motionerna 1:356 och 11:488;

II. att motionerna 1:347 och 11:499 måtte anses besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Törnkvist.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det är icke min
avsikt att öppna någon debatt. Regeringen kan ju endast vara tacksam för
etet enhaiiiga tillstyrkandet av detta mycket viktiga förslag.

Det är emellertid ett uttalande i utskottets motivering, som jag icke vill låta
passera utan reservation. Man skjuter där alldeles särskilt fram behovet av
att tillgodose de brister som finnas i vår sjukvårdsutrustning. I propositionen
har tor detta ändamål upptagits ett belopp av 1 miljon kronor. Utskottet menar,
att vid en provning av de olika behoven sinsemellan och vid jämkningar
i den ursprungliga planen behovet av sjukvårdsmaterial skulle kunna ytterligare
tillgodoses. Det är klart, att jag icke har något att invända mot den tangen,
att man sa långt som möjligt skall fylla bristerna även i detta avseende.
J ag vill emellertid förbehålla at regeringen att pröva detta behov i jämförelse
med andra behov och vill icke ha uttalandet betraktat så, att regeringen kanske

attitillgodose^ °e^°V unc^ans^Juta sådana som regeringen finner viktigare

Herr Sandberg: Herr talman! Da regeringen den 16 mars detta år genom
statsministern tillkännagav sin avsikt att hos årets riksdag hemställa örn ett avsevart
belopp tor försvarsberedskapens omedelbara stärkande, var jag bland
dem som genom instämmande i ett här av herr Lindberg i Umeå hållet anförande
gavo uttryck för obenägenheten att acceptera vad som i fråga om ökade förslagsanslag
skulle komma att begaras. Jag har sedan nyssnämnda tillfälle icke
andrat mening utan vill nu, herr talman, tillkännagiva, att jag för min del icke
kommer att giva min röst för det nya stora extra anslaget för militära ändamål.
dag kunde ar 19o6 icke vara med örn den utökning av försvarsorganisationen
som da beslöts, och jag kan lika litet vara med örn den fortsatta marsch på
samma vag, som riksdagen i dag ämnar börja.

Jag ber att i korthet få angiva skälen för min ståndpunkt, vilka ju äro desamma
som jag haft tillfälle att beröra vid tidigare tillfällen

De ekonomiska synpunkterna äro därvid för mig visserligen icke tyngst
vägande eller avgörande. Jag vill likväl betona dessa, emedan jag menar, att
redan storleken av de ekonomiska bördor, som riksdagen lägger på folkets
( ujfror för rustningsändamal, nu ytterligare ökade genom detta extra anslag
borde vara agnad att väcka allvarliga betänkligheter även hos de mångå"
som annars anse, att de militära maktmedlen äro de enda, som för närvarande
kunna komma r fråga för landets tryggande i yttre hänseende. Jag erinrar
örn att fjärde huvudtiteln ar 1933 slutade på 103 miljoner kronor. Då skedde
visserligen särskilda besparingar och begränsningar på grund av den då rådande
krisen. Nasta ar, 1934, slutade nämnda huvudtitel på 112 milmner
1935 var summan uppe i 121 miljoner. Ar 1936, när riksdagen beslöt den nuvarande
försvarsorganisationen, talade man örn en kostnadsram på 148 miljoner.
Ingen trodde väl pa den siffran. Det årets fjärde huvudtitel slutade —

Nr 41.

Onsdagen flen 1 juni 1938 f. m.

Äng. för svar sberedskapens omedelbara stärkande. (Fort»''.)
vissa övergångskostnader medräknade — på 170 miljoner. I fjol beslöts en
kostnad för innevarande budgetår av 174.3 miljoner, vartill kommit den i år
beslutade tilläggsstaten på 7.9 miljoner, alltså tillsammans 182 miljoner. Då
äro ändå icke medräknade sådana kostnader som utgifterna för militära pensioner
m. m. Denna riksdag kommer fjärde huvudtiteln att sluta på en summa
av cirka 258 miljoner kronor. Det har blivit en ökning på 88 miljoner på dessa
två år sedan 1936. Örn vi jämföra med den siffra man angav såsom ram för
det färdiga försvaret enligt den då beslutade ordningen, nämligen 148 miljoner,
lia vi att notera en stegring i kostnaderna av lil) miljoner kronor. Det
är sannerligen bra marscherat på två år, tycker jag.

Man kan visserligen göra gällande, att det huvudsakligen är ett engångsanslag,
detta extra anslag på 70 miljoner. Ingen bör dock tro, att kostnaderna
komma att nämnvärt minskas under åtminstone de närmaste åren. Behoven
komma säkerligen att anmäla sig i en aldrig sinande ström. Jag erinrar
också om de kommande kostnaderna för flottans ersättningsbyggnader och för
t. ex. det luftvärnsmaterial riksdagen i år beslutat beställa. Det senare betingar
en kostnad av 20 miljoner kronor, vilket belopp också skall betalas
under senare kommande budgetår. Jag frågar mig, hur det kommer att gå
under en sjunkande konjunktur. Kunna vi verkligen bära dessa kostnader, då
skatteunderlaget minskas utan att eftersätta andra viktiga statsutgifter? Jag
tycker, att det är all anledning till eftertanke även för vännerna av det militära
försvaret. Här har man, anser jag, handlat förhastat, då man föreslagit
denna väldiga summa, och man gör oklokt, örn man nu går att bevilja den.

Om man ser på vad som skett i och med beslutet av år 1936 och vad som
nu sker, kan man icke komma ifrån, att det hela ter sig som en fortgående
betydande upprustning. Det är denna jag anser oriktig oell olycklig. Jag tror
överhuvud taget icke pa det militära systemet. Jag vet ju, att detta, icke
kan i en hast övergivas, men vi borde åtminstone kunna undvika att i vår
mån följa med i världens vansinniga rustningsyra.

Jag tror nu också, att man överdriver farorna för vårt lands vidkommande.
Jag skall icke gå in på några militär-strategiska synpunkter eller sådant som
jag icke behärskar, men jag vill säga, att jag tror, att vi med en verkligt allvarlig
och enhällig vilja till fred och neutralitet till det yttersta ha större möjligheter
att hålla oss utanför en krigisk konflikt i Europa än man i allmänhet föreställer
sig. ökade militära anstalter äro i alla händelser icke något säkert
medel att stärka fredsviljan och minska riskerna för att dragas med i häxdansen.
Om militära rustningar å ena sidan kunna anses vara ett uttryck för
vår vilja till fred och neutralitet — och jag skall naturligtvis icke förneka det
ärliga uppsåtet därvidlag — utgöra de å andra sidan anknytningspunkter för
sådana krafter, som kunna bli riskabla för den fred vi vilja värna. Visserligen
kan man säga, att vår krigsmakt kan verka i viss grad avskräckande på tilltänkta
angripare, men det är också givet, att den å andra sidan verkar tilldragande
på eventuella bundsförvanter. Man vill gärna tro, att vi skola kunna
hålla den obrutna neutralitetslinjen — icke med någon och icke mot någon, som
hans excellens utriksministern nied all rätt hävdat. Men vi kunna icke heller
dölja för oss, att ideologiska partitaganden, och hand i hand med dessa gående
aktivistiska strömningar finnas och kunna bli mycket farliga, farligare ju
större den militära styrka är, över vilken man förfogar. Jag anser, att man
alltjämt för mycket bortser ifrån de ökade risker, som i olika avseenden måste
sägas följa med ökade militära anstalter, och i stället blott tänker på den
ökade trygghet, som man tror ligga i de respektingivande maktmedlen.

Vi veta och erkänna, att kapprustningarna i världen skapa ett tillstånd, som
innebär den allvarligaste fara för freden, ja obönhörligen leda till krig, örn

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m. Nr 41. 5

Äng. försvar sberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
ingen ändring sker. Vi förmena dock, att våra rustningar icke ha denna verkan.
Våra ökade militära anstalter äro tvärtom en fredsfaktor. Men är nu
detta så säkert? Jag tror det icke. Våra rustningar må vara små i förhållande
till stormakternas; de torde dock icke kunna undgå att bidraga till spänningen
1 världen. Jag erinrar örn hur vårt exempel blivit vägledande för våra
tre grannländer.. Och var .stannar det, då det en gång börjat? Vi ha, såsom
jagser saken, givit ett dåligt exempel, ett exempel som icke blivit utan verkan.
Vi ha blivit föregångare i fråga örn upprustningen i Norden. Jag tror, att det
hade varit möjligt, för oss att giva ett exempel av annat slag. Ty sådant är
vart läge. Det är i flera avgörande avseenden enastående gott, det veta vi alla.
Jag behöver icke närmare ingå på den saken.

Nu är det kanske för mycket begärt, att de stater, som genomlidit världskriget
och som nu få bära bördan av den orättvisa fredens följder, stater som
alltjämt leva i fruktan och hat gentemot varandra, skola kunna bryta sig ut
ur krigets och rustningarnas häxdans. Skall någon stat kunna göra något för
att visa vägen till freden, skaft det vara en som haft lyckan att stå utanför.
Fn sadan förman medför ansvaret att kunna våga något annat för freden än
blott ökade krigsrustningar.

Jag skulle kanske ändå icke våga förorda, att vi som folk i denna sak borde
söka oss iram pa nya vägar under detta mörka, hotfulla tidsläge och därvid
1 torsta hand göra på stället vila i rustningsfrågan, örn jag icke finge falla
tillbaka pa vad som för mig är det avgörande och bärande, nämligen de kristia
1 s. synpunkterna. Dessa medgiva ingen kompromiss eller möjlighet
till förening mellan kravet på att biträda åtgärder för våldsmedlens ökande å
ena sidan och vad jag fattar som kristen plikt å andra sidan. Krigsrustningar
och kristendom kunna icke förenas. Kriget är våld i dess mest fruktansvärda,
blinda och meningslösa form. Kristendomens grundbud däremot är kärleken
och broderskapet. Kristendomen undantager intet område och inga förhållanden
fran tillämpningen av detta grundbud. En kristen får alltså icke
med vald hävda sina intressen och sin rätt. Man menar gentemot detta, att så
lange människorna äro så onda och så litet kristliga som de i verkligheten äro,
sa lange kan krig icke undvikas, och man måste rätta sig därefter. Det blir
da också, menar man, en kristen plikt att även med våld, om så behövs, värna
det goda, som byggts upp på kristendomens grund. Detta är dock ett oriktigt
resonemang och en oriktig väg. Man får icke vänta med att tillämpa den
kristna tarån till dess att människorna blivit så mycket bättre, att denna tilllampmng
kan ske utan risk. Den store Mästaren gjorde aldrig så, och det är
lians bekännare?; plikt att handla i Mästarens anda.

.Vägran till våldet är emellertid endast den ena sidan av saken, den negativa.
Det är klart, att det måste tillkomma också något positivt, det som är våldets
motsats, alltså godhet och Jijälpsamhet. Offer måste bringas även på
denna väg för freden. Världen har inte heller sett, vartill en kristen politik
kan leda, örn den — låt vara ofullkomligt — praktiseras av ett folk mitt i en
annars ond värla. Det målet nås emellertid inte på en gång heller för vårt vidtömmande.
Likväl tror jag, som jag förut sagt, att vi redan nu trots allt kunna
undvika att direkt fjärma, oss från målet, om vi i stället för att gå vidare
pa rustningsvägen kunde visa världen att vi vilja börja vandra en annan
väg Det vöre 1 nuvarande läge ingen liten sak, örn vi kunde visa att vi inte
följde med 1 det allmänna rustningsvanvettet. Det vore en manifestation av
viljan att söka sig fram på bättre vägar. Jag tror som sagt, att vi kunna underlåta
att ytterligare öka våra krigsrustningar, fy sådan är dock, tror jag
var moraliska standard, att den kan bära upp ett sådant beslut, örn den finge
göra sig gällande, oförvillad av vanctånkande och rustningspropaganda.

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)

Jag vet väl, att mina ord här inte betyda mycket i detta ögonblick. Jag har
dock velat och känt det som en tvingande plikt att säga min mening. Jag respekterar
även andras ärliga övertygelse, och jag dömer ingen. Med mig finnas
dock flera i detta land än man kan vara benägen att tro i denna stund, som
känna sig ängsliga och betänksamma inför vad som sker och som känna, att
vi vandra på farliga vägar, men dessa höras inte så mycket i tidens gny och
larm.

Vi älska alla säkert högt vårt fosterland, och vi skatta utomordentligt de
•stora förmåner vi där äga under hägnet av frihet och självständighet. Alla
vilja vi värna denna frihet och självständighet och våra dyrbara andliga och
materiella skatter. Alla känna vi väl också ansvaret inför kravet att för vårt
land skapa största möjliga trygghet. Men, herr talman, med vad jag här sagt
Ilar jag angivit, att meningarna kunna vara delade örn, hur detta på detta bästa
sätt skall kunna ske i nuvarande stund.

Jag ber att få yrka avslag på den förevarande propositionen.

Herr Gardell: Herr talman! Utskottet finner i likhet med departementschefen,
att särskilda åtgärder behöva vidtagas för stärkande av försvaret. Örn
riksdagen bifaller utskottets förslag och sålunda ställer medel till förfogande,
skulle jag vilja hemställa till Kungl. Majit att noga överväga, huruvida en
förstärkning av försvaret på östra Gotland med kanoner, som ha lika. stor
skottvidd som kanoner på de större krigsfartygen, är behövlig. Jag är ingen
fackman på det militära området, men då det finnes hamnar på östra Gotland,
som kunna angöras av krigsfartyg, Ilar jag endast på detta sätt velat fästa
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på förhållandet. ...

Jag har inget annat yrkande, herr talman, än örn bitall till utskottets ior slag.

Herr Senander: Herr talman! Den kommunistiska gruppen har ju redan
tidigare i år deklarerat sin inställning till denna fråga, och vi slutade med
förklaringen, att vi på grund av de omständigheter, som da närmare berördes,
icke kunde ta det politiska ansvaret för ett bejakande av militärbudgeten. V ad
som närmast föranledde oss till ett sådant ställningstagande var ju, att praktiskt
taget ingenting uträttats för att göra försvarsmakten till ett pålitligt;

vapen i händerna på folket. . „ „ .

Vi ha i dag ingen som helst anledning att ändra pa denna var inställning*
Frågan örn demokratisering av försvarsväsendet är lika olöst nu som da vi
behandlade militärbudgeten. Vi ha alltså anledning att upprepa vart påstående,
att passiviteten i denna fråga är ett utslag av en sorglöshet, som medför
allvarliga risker, då det gäller försvaret» av landets nationella oberoende.
Man tycker, att med det exempel, som vi haft för ögonen under senare tid
skulle man nu vara på det klara med, vart det bär hän, när en dylik sorglöshet
får övertaget, och man tycker, att det skulle vara en självklar sak för en demokratisk
regering att kraftigt gripa in för att genom en djupgående demokratisering
verkligen lägga försvarsmedlen i folkets händer.

Detta har icke skett. Så långt har det nu gått med sorglösheten i detta tali,
att man till och med inom militära kretsar börjar efterlysa åtgärder fran regeringens
sida. Jag hänvisar i det fallet till vad Svensk Underbefalstidnmg
har skrivit i saken, där man har givit uttryck för att demokratiseringen borde
påskyndas. På grund av detta förhållande, nämligen a,tt man inte har vidtagit
någon enda positiv åtgärd för att demokratisera försvaret, finns det nu
inga som helst garantier för att inte militärapparaten i stället tor att vandas

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Ang. för svar sberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
emot landets och folkets fiender kan komma att vändas mot landet och folket
självt.

Vi ha förut också tillkännagivit — och vi understryka det med all kraft i
dag —- att vi val förstå den fara,, som hotar landets nationella självständighet.
Det är ju också allmänt känt —- jag tror ingen behöver stanna i tvivelsmål örn
den saken -—- att vi framför alla andra partier ha inriktat våra ansträngningar
på, att göra folket uppmärksamt på den fara, som hotar framför allt från
Hitlerfascismen. Med utgångspunkt härifrån är det ju också klart — och det
lia vi förut deklarerat — att vi äro beredda att stödja alla åtgärder, som kunna
vara ägnade att öka folkets värnkraft emot den fara, som hotar utifrån. Vi
ha också sagt ifrån, och vi understryka det i dag, att för detta ändamål behövs
det,, tyvärr höll jag på att säga, kanoner, kulsprutor, flygmaskiner och andra
militära försvarsmedel. Men samtidigt säga vi ifrån, att så länge det inte har
skapats ett minimum av garanti för att försvarsmedlen verkligen komma att
användas för landet och för folket utan tvärt örn kunna bli ett vapen i händerna
pa reaktionen mot landet och folket, så länge anse vi det inte vara förenligt
med vårt politiska ansvar att bevilja de medel, som här äskas, och jag vill,
herr talman,, därför slutligen förklara, att vi icke komma att rösta för bifall
till det föreliggande förslaget.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Endast ett par ord
med anledning av statsministerns deklaration, att regeringen förbehåller sig
rätten att pröva behovet av förbättrad sjukvårdsmateriel gentemot andra behov
och att regeringen icke för detta behov ämnar undanskjuta sådana andra
behov, som regeringen finner viktigare att tillgodose.

Utskottet har givetvis inte haft anledning att förutsätta annat än att regeringen
skall lia rätt att göra detta övervägande och också göra det med all
klokhet.. Men då det har påvisats inom utskottet, att det råder synnerligen
stora brister i fråga om sjukvårdsutrustningen, brister så stora, att man inte
kan ta på sitt ansvar att låta dem fortsätta — jag skall här inte nämna några
siffror i fråga örn vad som meddelats inom utskottet — då har det givetvis
inte kunnat undgås att vi måst peka på den saken. Då vi vidare inte ha ansett
oss kunna i föreliggande läge begära förstärkningsanslag, har det knappast
förefunnits någon annan framkomlig väg att fästa uppmärksamheten på saken
än genom det uttalande, som utskottet gjort. Jag vill emellertid hoppas, att
regeringen har sin uppmärksamhet riktad på förhållandet liksom också därpå,
huruvida brister föreligga inom ledningen, vilka också behöva undanröjas eller
bättras, för såvitt nian skall nå fram till en tillfredsställande ordning.

Jag ber också, när jag har ordet, att få fästa uppmärksamheten på en åtgärd,
sorn kanske är övervägd men som väl närmast torde ankomma på rikskommissionen,
nämligen den att det ordnas så med maskinutrustning inom våra
textilfabriker, att man har möjlighet att vid ett eventuellt krigsutbrott genast
sätta i gång med en forcerad tillverkning av sjukvårdsmateriel. Jag tror att
på den vägen ganska mycket är att vinna.

Herr Flyg: Herr talman! Vad här äskas är ett extra tilläggsanslag till
1936 års försvarsbeslut. Det är dessutom även en utvidgning av detta beslut,
som nu är endast tva år gammalt. Vad som är betecknande för detta försvarsbeslut
är dess brist på planmässighet, dess framträdande planlöshet i olika vitala
avseenden. Detta försvarsbeslut av år 1936 skapade en militär organisation,
som om den objektivt bedömes icke kan kallas för ett neutralitetsvärn
eller en försvarsorganisation. Örn man frågar, herr talman, vad i så fall motivet
till denna utformning månde ha varit, så blir ett av svaren på den frågan

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. för svar s-beredskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
en hänvisning till den utrikespolitik, som Sverige bedriver, eller måhända det
dunkel, som råder kring svensk utrikespolitik.

Jag vill peka på, hurusom vad i dag föreslås är ett förstärkande av den av
mig påtalade planlösheten och dessutom ett bevis för denna planlöshets existens.
Här finns ett särskilt avsnitt, gällande marinen och upptagande vissa
anslag till flottan, en vapengren, örn vilkens vara eller icke vara såväl inom
sakkunnigkretsar som politiskt pågår en debatt, som rör sig dels örn vapengrenens
kommande utseende och dels om den överhuvud taget kommer att existera.
Här äskas nu en relativt stor del av det begärda anslaget till denna vapengren,
bland annat en post på 4,200,000 kronor för underhåll och modernisering
av fartyg, som man måhända inom kort från sakkunnigt håll kommer
att döma ut såsom icke av behovet påkallade.

Jag fäster vidare uppmärksamheten på vad som under samma rubrik äskas
till kustartilleriet. Även beträffande denna vapengren råder diskussion, där
mycket delade meningar bryta sig mot varandra, och i regeringsorganet publicerades
för endast någon tid sedan en stort upplagd artikel, enligt uppgift
författad av vapengrenens chef, däri framfördes mycket kraftigt missnöje med
denna vapengrens behandling, med andra ord det sätt, som man har använt,
då det gällt dess intressen. Även här få vi uppleva ett förslag, där man äskar
3,202,000 kronor för stärkande av artilleriförsvaret på vissa platser, d. v. s.
ett anslag av tämligen kraftiga proportioner till något, som ännu ej vare sig i
riksdagen eller i förberedande instanser kan anses vara prövat eller beslutat.

'' Jag pekar på detta, herr talman, såsom ett bevis på, hurusom det här är
fråga örn att ytterligare förstärka planlösheten i detta försvarsbeslut av 1936,
för vilka samtliga partier, från socialdemokraterna via bondeförbundet, folkpartiet
och högern, äro ansvariga.

Av dessa skäl samt med hänvisning till vad jag hade att säga i debatten,
då fjärde huvudtiteln i övrigt behandlades i år, yrka vi avslag på den föreliggande
propositionen. Vi motivera även detta vårt yrkande med att den i fråga
örn sin motivering rörande det skärpta läget bygger på falska premisser.

Jag vill dessutom, herr talman, ännu en gång inför riksdagens forarn^ understryka,
att det är nära nog sensationellt, att de partier, som under åren,
1930—1935 voro representerade i en försvarskommission, som sysslade med
denna frågas lösning för den kommande framtiden, partier vilka år 1936 bär
i kammaren mycket markant hävdade sina uppfattningar i denna fråga och
stannade vid siffror väsentligen understigande vad som nu äskas i år — för
socialdemokraternas vidkommande stannade man då vid 135,000,000 kronor —
alltså för 2 ä 3 år sedan visat en sådan kortsynthet, att de dags^dato år 1938
måste komma till riksdagen med en hemställan av en karaktär sådan som den
föreliggande. Även synes det mig vara anledning att påtala och understryka,
hur nian från olika utgångspunkter av politiskt opportunistiska skäl bär spelat
med den här föreliggande frågans lösning för att sedan plötsligt, åberopande
en för en objektiv iakttagare obefintlig situation, komma med ett äskande
av den art som här föreligger. Det verkliga motivet, herr talman, torde det
vara anledning att återkomma till under en senare punkt på dagens föredragningslista.
Jag ber emellertid med dessa ord att få yrka bifall till den av
mig och mina partikamrater i frågan väckta motionen, nr 498.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för

att deklarera, att jag alltjämt hyser samma uppfattning, som jag gav uttryck
åt den 16 mars i år, nämligen att den extra ordinära förstärkningen av militärorganisationen
som då bebådades och som nu föreslås inte är betingad av några
nytillkomna risker för vårt land, och att de avsevärda uppoffringar som nu

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Ang. försvarsberedskapens omedelbara stärkande. (Forts.)
ytterligare krävas av vårt folk därför äro onödiga. Jag kommer därför att
lägga min röst för avslag på utskottets hemställan i föreliggande utlåtande.

I detta anförande instämde herr Jacobson.

Herr Råstock: Herr talman! Jag tror inte, att vi lyckas övertyga varandra,
och därför är väl en fortsatt debatt överflödig. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Haj:ts förevarande förslag; och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Flyg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 206, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj its förevarande förslag.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 207, i anledning av vissa av Kungl. AnrJ- vissa
Majit i statsverkspropositionen under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar
m. m. verkspropo&i På

förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtandegarås huvudskulle
föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punk- titeln gjorda
terna endast rubrikerna skulle uppläsas. framställ ningar

m. m.

Punkten 1, angående viss materielanskaffning (anslag nr 1). An''J- viss

materielan Efter

föredragning av punkten anförde: skaffning.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag anhåller

att även vid denna punkt få göra en reservation. I motioner har föreslagits,
att av anslaget till luftvärnsmateriel något mer än 1V2 miljon kronor skulle
disponeras för Karlskrona örlogsstations räkning. Statsutskottet säger sig
förvänta att de motionsvis framförda synpunkterna komma att av Kungl. Maj :t
beaktas. Regeringens förslag har avsett att tillgodose vad man kallar hemortens
luftförsvar. Ett tillgodoseende av motionärernas yrkande kan endast
ske med undanskjutande av andra viktiga skyddsåtgärder för t. ex. betydelsefulla
industriorter. Med hänsyn härtill måste jag förbehålla regeringen fria
händer vid prövning av vilka luftvärnsbehov som i första hand böra tillgodoses
vid de beställningar som Kungl. Majit enligt utskottets förslag bemyndigas
att gå i författning om.

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. viss materielanskaffning. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har givetvis
ingen anledning att särskilt tillgodose Karlskrona utöver den till synes avgörande
omständigheten, att det har synts mig och motionärerna vara en angelägenhet
av mycket stor vikt, att denna för vårt försvar så betydelsefulla ort
blir nöjaktigt luftskyddad. Jag skall i anledning av herr statsministerns deklaration
endast be att få göra det uttalandet, att jag vågar hysa den förhoppningen,
att regeringen, oavsett vilken mening regeringen vill inlägga i densamma
eller i vad mån regeringen vill beakta de synpunkter utskottet har framfört,
måtte tillse, att denna viktiga ort blir på ett tillfredsställande sätt luftskyddad.

Herr Törnkvist: Herr talman! Hå ett så stort belopp som 20,000,000 kronor
anvisas, är det uppenbart, att man gärna vill göra en granskning och se efter
till vad ändamål det skall användas. För min del har jag inte, efter att
ha åhört statsministerns förklaring, någonting att invända, därest detta anslag
användes på det sätt som statsministern uttalade, det vill säga till att skydda
industrien. Vi tänka väl då närmast på den industri som ligger utanför sådana
samhällen som Stockholm, Göteborg m. fl., men även i Karlskrona
finns det en del industrier. Detta står fullt i överensstämmelse med mina synpunkter.
Jag är glad över detta uttalande, därför att det utgör en bestämd
deklaration, att det gäller att värna den industri som inte på annat sätt blir
tillgodosedd med behövligt luftskydd. Det var detta, herr talman, jag ville
säga.

•Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag för vårterminen 1938 till vissa allmänna
läroverks ljus- och vedkassor; och blev utskottets i detta utlåtande gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 209, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till övergångsstat för budgetåret 1937/38.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Kades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. ni.

Punkterna 8—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 41.

§ IL

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 210, i anledning av Kungl. Maj :ts-4«7- avskrivframställningar
angående avskrivning av till vissa engångskostnader för för- mn^ av
svarsvasendets byggnader m. m. anvisat kapital. kostnader för

I propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1938/39 hade Kungl. Majit (sid. 15—18 av det vid propositionenm.9m.
under rubrik »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar» fogade utdraget av anvisat kastatsrådsprotokollet
över finansärenden) föreslagit riksdagen att till avskriv- Anning
av nya kapitalinvesteringar i fonden för förlag till statsverket avseende
Vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. för budgetåret
1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 12,270,000 kronor.

Kungl. Majit hade vidare i propositionen (nr 2) med förslag till övergångsstat
för budgetåret 1937/38 (punkt 10, sid. 67, av det vid propositionen fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden) föreslagit riksdagen
att till Avskrivning av till vissa engångskostnader för försvarsväsendets
byggnader m. m. anvisat lånekapital å övergångsstat för budgetåret
1937/38 anvisa ett anslag av 12,697,000 kronor.

Slutligen hade Kungl. Majit i propositionen (nr 8) med förslag till tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1937/38, under åberopande av det vid
propositionen under rubrik »Utgifter för kapitalökning. Bil. 11» fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslagit riksdagen att
till Avskrivning av till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader
m. m. anvisat lånekapital å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1937/38 anvisa ett reservationsanslag av 2,916,700 kronor.

Sedermera hade Kungl. Majit i en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition,
nr 76, föreslagit riksdagen att med avseende å beräkningen av det å
tilläggsstaten äskade avskrivningsanslaget vidtaga den ändring, som betingades
av ett bifall till Kungl. Maj :ts i samma proposition framlagda förslag örn
anvisande av det å tilläggsstaten till 2,916,700 kronor beräknade lånemedelsanslaget
till Vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m.
med ett till 3,263,500 kronor förhöjt belopp.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

a) å riksstaten för budgetåret 1938/39 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket avseende Vissa engångskostnader
för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 12,270,000 kronor;

b) å övergångsstat för budgetåret 1937/38 till Avskrivning av till vissa
engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisat lånekapital
anvisa ett anslag av 12,697,000 kronor;

c) å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1937/38 till Avskrivning av
till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. anvisat
lånekapital anvisa ett reservationsanslag av 3,263,500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Svensson i Kompersmåla, ''Andrén, Carlström,
Sundber!/, Mar/nusson i Skövde och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. avskrivning av till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader
m. m. anvisat kapital. (Forts.)

att riksdagen måtte

b) och c) = utskottet.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Det ärende som behandlas

i detta utlåtande från statsutskottet har ett visst samband med budgetregleringen,
och jag ber därför att få säga några ord med anledning av den reservation
som är avgiven vid utskottets utlåtande. Då kammarens tid är dyrbar,
skall jag inte ingå på förhistorien till detta anslag utan endast i största korthet
erinra om att vad som här föreslås innebär, populärt talat, att nästkommande
års budget belastas med ett extra anslag för avskrivning av vissa engångskostnader
för försvarsverkets byggnader. Enligt 1936 års plan skulle dessa
kostnader fördelas på en 10-årsperiod, under det att arbetena skulle utföras
under en 5-årsperiod. Med hänsyn till det goda statsfinansiella läget föreslog
finansministern i statsverkspropositionen att man skulle göra en framflyttning
och på nästkommande års budget uppföra, utom de vanliga anslagen på
3.8 miljoner kronor, ett tilläggsanslag på 2 miljoner, som skulle täcka de under
året inträdda fördyringarna i fråga örn dessa byggnadskostnader, och slutligen
göra en ytterligare avskrivning på 6.47 miljoner kronor. Reservanterna i statsutskottet
ha ansett, att detta sista anslag inte under nuvarande förhållanden
bör belasta nästkommande års budget. Därest riksdagen biträder reservanternas
ståndpunkt och således fullföljer 1936 års plan, står ett belopp av 6.47 miljoner
kronor till riksdagens förfogande. Det är endast detta jag velat understryka
med dessa ord. Jag ber att få yrka bifall till den av herr Svensson i
Kompersmåla m. fl. avgivna reservationen.

Herr Råstock: Herr talman! De av herr Anderson i Norrköping fram förda

synpunkterna ha givetvis varit föremål för övervägande inom utskottet.
Vi ha vidare resonerat örn detta i budgetdeputationen, men vi kommo i alla
fall till den uppfattningen att det var klokast ur alla synpunkter att följa
Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende. Örn man skulle spara detta belopp,
blir följden endast, att man blir skyldig detsamma i fortsättningen. Vi ha ansett,
att det vore bäst, att man .sanerade allt som kunde saneras, örn det skulle
bli en konjunkturförsämring. Även örn det är så, som herr Anderson framhöll,
att det gjorts upp en 10-års plan för dessa avskrivningar, lia vi i alla fall ansett
det riktigast att göra denna avskrivning nu. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån för anläggning av ett oljeraffinaderi i Nynäshamn;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

§ 13.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckta motionera»!?. Sveriges

angående Sveriges ställning till Nationernas förbund. stallning till

nationernas

Utrikesutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna förbund.
nr 217 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 88 i andra kammaren av herr
Flyg m. fl. samt nr 231 i sistnämnda kammare av herr Hallén.

I motionen 11:88 hade föreslagits, »att riksdagen måtte besluta att i skriATelse
till regeringen hemställa, att regeringen snarast må inkomma till riksdagen
med motivering och förslag, att densamma beslutar uppsäga Sveriges
medlemskap i Nationernas förbund; eller alternativt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till regeringen hemställa, att regeringen örn möjligt i
samråd med Nordens övriga länder samt andra intresserade mindre stater, vilka
tillhöra Nationernas förbund, låter meddela N. F:s generalsekretariat, att
förutsättningen för fortsatt medlemskap i förbundet är en omedelbart genomförd
revision av förbundsakten i sådan riktning, att medlemsstaternas möjlighet
att intaga en neutral position i spända situationer eller vid krigsfall
icke beskäres genom aktens bestämmelser».

I motionen 11:231 hade föreslagits, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit uttala önskvärdheten av att vid den revision av folkförbundspakten,
som förberedes av den s. k. 28-mannakommittén, Sverige måtte föreslå,
antingen att samtliga sanktionsbestämmelser utgå ur pakten eller ock
att de givas en klart fakultativ och frivillig karaktär, så att i en reviderad
pakt Sveriges rätt till en full och odifferentiell neutralitet formligen kan fastställas».

Utskottet hemställde,

A) att motionen II: 231 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) att motionen 11:88 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C) att motionen 1:217 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hammarskjöld, Domö, Bagge och ''An derson

i Norrköping, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.

Majit ville efter förhandling med de nordiska och övriga stater, med vilka
Sverige hittills plägat samverka inom Nationernas förbund, vidtaga åtgärder
i syfte att i enlighet med i reservationen angivna synpunkter åstadkomma
ett klargörande av Sveriges ställning till Nationernas förbund; samt

B) att motionerna 11:231, 11:88 och 1:217 härmed måtte anses vara besvarade.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Bagge: Herr talman! Jag är numera befriad ifrån uppgiften att

behöva framlägga någon motivering för att vårt land skall bedriva neutralitetspolitik.
Sedan excellensen Sandler i sitt bekanta radiotal för någon tid sedan
klart sade ut, att vi av självbevarelsedrift måste återgå till en neutralitetspolitik,
_ som går ut på att hålla vårt land utanför krig och utanför alla maktkombinationer,
så finnes det inga som helst meningsskiljaktigheter mellan partiledningarna
i fråga örn denna del av vår aktuella utrikespolitik. Jag har velat
säga detta redan i början av mitt anförande för att undvika varje missförstånd.

Fronten i fråga örn den svenska utrikespolitiken är fullständigt obruten. Denna
neutralitetspolitik kan emellertid ta sig uttryck på olika sätt. Den kan välja
olika medel, och den kan ha svårigheter att kämpa emot, som man ipte på alla
håll bedömer lika.

Xr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Meningsskiljaktigheterna i dag gälla på vad sätt och i vad mån vi måste
söka ytterligare klarhet beträffande vårt lands ställning till Nationernas förbund.
Det är alltså uteslutande örn den frågan som jag här tänker taga
upp debatt. Det är, som sagt, på denna punkt meningsskiljaktigheterna
föreligga.

Vi veta alla, hur det har gått med Nationernas förbund, och vi borde väl
också kunna vara något så när eniga om, varför det har gått på detta vis. Alla
synas numera vara ense därom, att den kollektiva säkerheten genom Nationernas
förbund är borteliminerad, och kvar står endast den kollektiva osäkerheten,
nödvändigheten att lita till egna krafter och nödvändigheten att se till att riskerna
för vårt land inte ökas genom medlemskapet. Utskottet har i sitt utlåtande
inte velat tala om Nationernas förbunds framtid. För min del tror jag
inte det är riktigt att förbigå den saken. Jag tror, att det är nödvändigt,
att vi också klara upp, vad vi tänka därom som en bakgrund mot dagens
handlande, ty det kan väl tänkas, att uppfattningarna ifråga örn förbundets
framtid kan lia sitt inflytande på vad vi göra i dag. När Nationernas förbund
nu befinner sig i ett ytterligt prekärt läge, måste man för att, som sagt,
över huvud taget få den rätta bakgrunden för bedömandet av vår egen hållning
i dag ägna en stunds eftertanke åt innebörden av förbundets misslyckande,
åt dess mest påfallande brister och likaså, hur vi bedöma dess
framtid.

Sanktionssystemet har, som vi veta, prövats i praktiken med ett ytterligt
bedrövligt resultat. Yi ha emellertid därigenom fått ett värdefullt material
för att bedöma sanktionernas verkningar. De ekonomiska sanktioner som vidtogos
år 1935 voro inte effektiva. De hade endast kunnat bli effektiva, örn
de kombinerats med vissa åtgärder, som skulle ha medfört krigsutbrott mellan
Italien och vissa sanktionsmakter. Man kunde inte eller vågade inte sätta
tillräcklig makt bakom orden. All erfarenhet och förnuftig eftertanke säger
också, att örn sanktioner skola kunna göras effektiva i vår tid, som ju karakteriseras
av maktpolitiken, riskerar man på det allra allvarligaste, att de leda
till krig och ingenting annat. Man skulle sålunda komma fram till den mycket
litet uppmuntrande slutsatsen att endast ett allmänt krig kan stoppa ett lokalt,
krig, när en stormakt är engagerad, men en sådan effektivitet är ju inte mycket
att stå efter. Örn återigen sanktionerna skulle lyckas, så skulle resultatet
inte bli mindre bekymmersamt. Detta skulle nämligen medföra hämndkänslor
hos den besegrade och en spänning i världen av ungefär samma innebörd som
Tysklands underkastelse efter världskriget har medfört. Således är inte heller
detta att önska. Yi kunna sålunda inte ens önska, att sanktionssystemet skall
lyckas.

Ser man på sanktionernas moraliska verkningar, är resultatet ännu mer beklämmande.
Män tänkte sig nog från början, att förbundsmakternas dom och
straffåtgärder skulle påverka stämningen i det krigförande landet, så att man
där blev mindre benägen att fortsätta äventyret. Men erfarenheten har givit
ett helt annat och motsatt vittnesbörd. Det moraliska trycket har en rakt motsatt
verkan mot den avsedda. Det svetsar samman opinionen i den stat, som
är föremål för sanktionerna. Erfarenheterna från Italien äro ju i detta hänseende
mycket talande. Vi ha även gjort dylika erfarenheter från andra håll.
Man behöver ju bara tänka på, hur det skulle se ut i Japan, örn detta land bleve
utsatt för sanktionsbeslut.

Vad sorn. sålunda har skett visar mycket tydligt, hur svårt, för att icke
säga omöjligt, det är att låta förhållandet mellan individer inom en stats
rättsordning bli en praktisk förebild för förhållandet mellan suveräna stater.
tVåldsmedel mot suveräna stater kunna faktiskt aldrig medföra de resul -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
tat, som Nationernas förbunds stiftare tänkt sig. Detta är någonting,
som nu borde ba inpräntat sig hos oss på grund av de erfarenheter som
vi haft.

. Inom högern har, som jag flera gånger framhållit, den uppfattningen gjort
sig gällande, att ett Nationernas förbund, som överhuvud taget skall kunna
uträtta något i världen för sina syften, bör befrias från hyckleri och från
sanktioner. Huvudvikten i dess politiska arbete bör läggas på den konfliktförebyggande
verksamheten. Förbundet måste handla efter principer, som
överhuvud taget gå att realisera och varom alla kunna vara ense. Nationernas
förbund har ju länge försökt ta ut kursen i det blå, men med mycket klent
resultat. Vill det fortsätta att leva och, ännu mer, att kunna göra någon
nytta, lär det nog få sänka sig ned till den gråa verkligheten. Detta är nödvändigt,
örn Nationernas förbund överhuvud taget skall få något inflytande
i världen. Skall man tala rent ut, är ju förbundet nu allmänt föraktat, det har
över huvud intet inflytande och kan därför icke uträtta någonting.

oSå vitt jag förstår, kan Nationernas förbund aldrig uträtta något annat än
på det moraliska planet. Det kan försöka samla en opinion, försöka få ett
inflytande på uppfattningarna ute i världen. På det sättet kail det göra nytta,
men icke på något annat sätt. Det är alltså icke minst för Nationernas förbunds
egen skull man bär anledning att kräva sanktionernas avskaffande. Det
är ingenting som så minskar förbundets anseende som att flera av paktens
bestämmelser icke kunna tillämpas, i varje fall icke på ett sätt, som i något
avseende gagnar freden, men trots detta stå kvar. Detta är en väsentlig faktor,
som man har att ta hänsyn till, örn man vill forska i den hyckleriets psykologi,
som blivit så utmärkande för Nationernas förbund och atmosfären
kring detta.

.Det var en händelse vid förbundsmötet i september förra året, som på mig
gjorde ett mycket djupt intryck. Det var när den kinesiske delegaten uppträdde
och i ett mycket lugnt och värdigt anförande endast läste upp de bestämmelser
som funnos i pakten samt påpekade de förpliktelser som åvilade
förbundets medlemmar att bispringa det överfallna Kina. Jag tror, att detta
gjorde ett mycket djupt intryck på de närvarande. Och vad hände sedan? Jo,
man försökte genom deklarationer och på annat sätt sno sig ifrån det hela. Det
tillgick pa ett sadant sätt, att det mäste göra ett djupt intryck på var oell en
sorn var närvarande. Jag tänkte för mig själv: hur skulle du ha känt det,
örn det varit ditt eget land, som förgäves, begärt att få en hjälp som det hade
rätt till, men som man utan vidare avvisade under utdragna förhandlingar
örn formuleringen av avslaget. Man kände det i själva verket som en skam
för ett hederligt folk att vara med örn ett dylikt skådespel, där man icke uppfyller
de förpliktelser som man tagit på sig.

Det är emellertid uppenbart, att det icke förhåller sig så, att man i Genéve
icke nemi göra vad^som kunde göras. Orsaken är helt enkelt den, att paktens
bestämmelser äro sådana, ätt de äro fullständigt oförenliga med verkligheten.
De kunna överhuvud taget icke sättas i verket. Jag förmodar att det även
vid det. senaste rådsmötet fanns anledning att hysa sådana känslor som dem
jag givit uttryck åt.

Nu kan man visserligen säga, att sådana känslor ingenting betyda. Det är
klart att man måste lia tålamod och använda sitt förstånd. Man får försöka
reda sig sa gott man kan i dylika situationer. Men varför jag talat om detta
bär egentligen endast varit för att ge en bakgrund till vad jag nyss sagt, nämiigen
att en reform av förbundspakten ter sig såsom ett livsvillkor för förbundet
självt, och att en reform är nödvändig, örn förbundet skall kunna få den
moraliska grund, som det behöver för att det skall kunna ernå något som helst

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
inflytande. Oell frågan är lika vital för en förbundsmedlem sorn Sverige som
för förbundet. Sanktionerna kunna icke tillämpas så att de gagna freden. Tilllämpas
de, så leda de till krig, och systemet blir då livsfarligt för de mindre
staterna. En reform av pakten är sålunda ett svenskt intresse.

Man kail ju lia delade meningar örn möjligheten att överhuvud taget gjuta
liv i sanktionssystemet, men man måste vara beredd på att så kan ske. Av
dessa skäl yrka högerreservanterna, att Sverige skall kraftigt verka för en
paktreform. Och det kan icke hjälpas — jag upprepar det ännu en gång —
att man måste ställa upp målet, örn man skall få några riktlinjer för den aktuella
politiken. Jag är icke alls blind för de svårigheter som en reform av
pakten just nu skulle erbjuda, utan dem har jag fullkomligt klart för mig. Vi
veta ju att Englands politik bland annat går ut på att låta Nationernas förbund
sova utan några förändringar av själva pakten. Men det är nödvändigt,
att vi göra klart för oss att det kan vakna och vad man har emot det nuvarande
Nationernas förbund, så att vi få en riktig utgångspunkt för den aktion,
som under alla förhållanden är nödvändig. Om vi icke kunna få en reform
av pakten i dess helhet, få vi i stället på andra vägar söka uppnå den klarhet
beträffande vår egen ställning, som vi måste äga.

Sverige har numera, som vi veta, intagit den ståndpunkten, att sanktionsparagrafen
de facto har trätt ur funktion. I sin förklaring inför den så kallade
28-mannakommittén i Genéve yttrade den svenska regeringens ombud, att
man endast hade att öppet erkänna, att förbundet på grund av kända skäl icke
kunde utföra förbundsaktens program i dess helhet, och att av detta konstaterande
borde dragas den slutsatsen, att förbundet icke längre i praxis är ett
förbund av den tvångskaraktär, som överensstämmer med ordalagen i art. 16
av förbundsakten. Genom omständigheternas makt och utan att förbundsakten
ändrats hade en praxis uppkommit, enligt vilken förbundsmedlemmama
icke ansåge sig skyldiga att företaga en tvångsaktion mot en angripande stat.
Denna förklaring innebär alltså, att sanktionerna numera enligt Sveriges mening
icke äro att betrakta såsom obligatoriska utan såsom fakultativa, och att
Sverige därför anser sig äga handlingsfrihet.

Reservanterna mena nu, att Sverige måste skaffa sig något slags erkännande
för denna sin ståndpunkt. Det kan ju tyckas att det ligger en inkonsekvens
i detta. Sveriges ståndpunkt bygger på, att någon obligatorisk sanktionsförpliktelse
icke längre existerar, och man behöver ju icke be örn att bli
löst från en förpliktelse, som icke finns. Jag har sett det argumentet någon
gång. Gentemot den som förfäktar en sådan uppfattning, vill jag emellertid
säga, att den tydligen icke delas av utskottsmajoriteten, ty utskottet anser det
önskvärt, som det heter i utlåtandet, »att den handlingsfrihet, som svenska regeringen
förbehållit sig i fråga örn deltagande i sanktioner, vinner allmänt
erkännande bland förbundets medlemmar såsom förenlig med en lojal tolkning
av det nuvarande läget». När utskottet yttrar sig på detta sätt, äro vi tydligen
alla ense örn att det icke är bra som det är. Utskottet har självt slagit
ihjäl det där argumentet, att vi icke skulle behöva något erkännande av vår
ståndpunkt. Det är kanske onödigt att diskutera den saken vidare.

För övrigt har ett nytt moment tillkommit, som försämrat vår ståndpunkt.
Sveriges rätt till handlingsfrihet med bibehållande av nuvarande bestämmelser
bestrides energiskt av flera inflytelserika förbundsmedlemmar. Senast skedde
detta vid det rådsmöte, där rådet i praktiken erkände Schweiz’ rätt att icke
behöva deltaga i sanktionerna. Flera betydande rådsmedlemmar, bland annat
representanten för Frankrike, yttrade sig därvid örn Schweiz’ ställning, och
denna kommenterades på ett sådant sätt, att det blev en ren polemik mot Sveriges
hållning. Man bestred helt enkelt öppet, att Sverige äger handlingsfri -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
het, det vill säga har rätt att föra neutralitetspolitik. Beträffande dessa uttalanden
vill nian kanske från utskottshåll hänvisa till herr Sandlers egen rapport.
Det heter där, att »Schweiz’ ombud varit angeläget om att precisera, att
han avsåge att behandla endast sitt lands särskilda fall och lämna fullständigt
oberörd de övriga förbundsmedlemmarnas ställning i vad avser den räckvidd,
som de tillägga art. 16 i förbundsakten. Det folie av sig självt, att schweiziska
regeringens framställning och vad av densamma följer i intet hänseende
inkräkta på de positioner som härutinnan intagits, och ej heller föregripa de
beslut, som må komma att fattas inom Nationernas förbund». Detta är ju
gott och val. Men det framgår tydligt av protokollet över förhandlingarna,
att det var just detta uttalande, som uppkallade rådsmedlemmar till uttalandet,
att förbundsaktens förpliktelser alltjämt vore för övriga stater gällande.
Man vill kanske invända, att det är enskilda förbundsmedlemmar och icke rådet
som uttalat sig mot Sveriges hållning, och detta är ju riktigt. Men det
är väl att märka, att förbundet aldrig godkänt var hällning. Vår tolkning av
läget har alltså aldrig blivit erkänd. Och saken blir allvarlig, när ledande
förbundsmakter begagna detta faktum för att göra uttalanden mot Sveriges
tolkning, uttalanden till förmån för en förbundspolitik, som är oförenlig med
svensk neutralitetspolitik. Man gör på ledande stormaktshåll och även från
andra staters sida gällande, att vi äro bundna av denna förbundspolitik. Det
är ju omöjligt att låta sadant stå obesvarat. Ty det kan mycket väl tyda på
vilja — och förmåga, vad veta vi i själva verket örn detta? — att sätta sanktionsmaskineriet
i gång igen i ett givet ögonblick eller att bestrida vår rätt till
neutralitet eller den hållning som vi anse vara den riktiga. Det är den rättsliga
oklarheten örn våra förpliktelser, som, ännu efter att Sverige uttryckligen
förklarat sig äga handlingsfrihet, gör det möjligt att vår neutralitetspolitik
förklaras oförenlig med paktens bestämmelser utan någon invändning från
svenskt håll!

Det är därför enligt vår mening omöjligt att negligera den juridiska sidan
av saken. Jag förstår ju väl, att den juridiska sidan mycket ofta är något helt
annat än den politiska. Men den juridiska sidan har i detta fall en politisk
innebörd, som vi inte kunna förbise. Tvärtom, det måste skapas full klarhet
härom. Förbundsmedlemmarna måste veta, var de ha varandra, vad de ha
rätt att. fordra av varandra och vad de lia för skyldigheter mot varandra. Vi
å vår sida måste få veta, vilka planer de olika makterna ha med Nationernas
förbund och med rnedlemsskapet i detta förbund. Det är inte likgiltigt, det är
helt enkelt ett led i en strävan, som går ut på att skapa så tydliga förutsättningar
som möjligt för en otvetydig neutralitetspolitik från Sveriges sida.
Därför har också högern bade nu och tidigare förfäktat den meningen, att den
svenska ståndpunkten bör inte blott framläggas för förbundet utan också framläggas
på sådant sätt, att man får full klarhet om andra medlemsstaters inställning,
en klarhet, som bör ha karaktären av ett erkännande av vår ståndpunkt.
Jag har flera gånger uttalat mig i den riktningen, bland annat i en
interpellationsdebatt i första kammaren år 1936 och upprepade gånger därefter,
och jag^vagar såga, att den uppfattningen delas säkert av mycket vida
kretsar av vårt svenska folk. Frågan har bara ytterligare skärpts genom vad
som förekom vid det senaste rådsmötet i Genéve.

Dessutom ha vi att ta hänsyn till eu annan faktor, som tyckes ytterligare
ha förvärrat läget för oss. Excellensen Sandler har flera gånger talat örn, att
den egentliga eller den största praktiska risken för oss ligger däri, att ''förbundet
skulle kunna utveckla sig till en alliansgrupp direkt motställd utanför
förbundet stående makter. Nu har uppenbarligen utvecklingen på ett mycket

Andra kammarens protokoll 1038. Nr hl. 9

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

''Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
obehagligt sätt gått i den riktningen. Den risken har inte minskats under
den sista tiden utan tvärtom. Den europeiska situationen har undergått en
svår försämring och maktgrupperingen har jämsides med detta fortskridit så
långt, att två väldiga block stå mot varandra och med farliga avsikter att dra
in mindre stater i kampen på ett eller annat sätt. Vad som framkommit örn
vissa ledande förbundsmakters ställning och därmed även örn rättslig och politisk
oklarhet rörande sanktionsparagrafens giltighet gör alltså enligt min mening
en svensk aktion absolut nödvändig. Utskottet säger, att en sådan är
önskvärd, och det erkännandet är naturligtvis värdefullt, men det räcker inte.
Det täcker inte frågans hela allvarliga innebörd.

Vidare anse vi, att saken är brådskande, och beviset därför se vi i det hotande
världsläget. Det är av största vikt, att ett resultat snart uppnås, och har
man den uppfattningen, kan man inte som utskottsmajoriteten nöja sig med
allmänna talesätt och platoniska förklaringar. Det nuvarande tillståndet är
ett provisorium, och ett provisorium kan man i synnerhet under nuvarande
förhållanden inte ge sig till tåls med. _ o

Slutligen gå uppenbarligen meningarna i sär beträffande det sätt, på vilket
denna aktion bör bedrivas och med vilka medel den bör bedrivas. Erfarenheten
inskärper med all önskvärd tydlighet, att örn man verkligen vill na
ett resultat, får man inte försumma tillfällen och medel, när det gäller att förbereda
och utföra aktionen. Nu säger man från utskottsmajoritetens sida, att
man genom att gå fram hårt kan fördärva sina utsikter att överhuvud taget
uppnå någonting. Naturligtvis bör man inte rusa åstad och slå huvudet i
väggen, men jag skulle för min del på sakens nuvarande ståndpunkt närmast
vilja tolka läget så, att örn man inte går fram med tillräcklig kraft och tillräcklig
målmedvetenhet, får man intet resultat av något värde. Jag har redan
sagt, att ett sådant steg, som det här gäller, måste noggrant förberedas,
och till förberedelserna måste också enligt min mening höra, att den svenska
riksdagen tydligt uttalar sin uppfattning på sätt vi yrkat i klämmen i vår
reservation.

Då säkerligen en mycket stor del av vårt folk anser, att ett klargörande
i fråga örn sanktionsförpliktelsema är en bestämd förutsättning för att vårt
land skall kunna stå kvar som medlem i Nationernas förbund, så mena vi
också, att även denna inställning bör bekantgöras för Nationernas förbund.
Det är en uppriktighet, vilken Sverige så mycket mindre bör underlåta att
visa, som jag skulle tro, att en sådan uppriktighet skulle kunna vara ett mycket
kraftigt medel för att vi skola kunna uppnå vad vi önska, då vederbörande
därigenom verkligen få klart för sig hurudan situationen är. Det är nämligen
inte så, att det är likgiltigt för Nationernas förbund, om vi stå kvar i
förbundet eller inte. Man kan därvid inte åberopa exemplet från Chile, skulle
jag tro, ty utan att på något sätt överskatta Sverige och Sveriges ställningtror
jag nog, att vederbörande ha klart för sig, att Sveriges utträdande betyder
något annat än Chiles. Under sådana förhållanden skulle jag också tro,
att vi lia utsikt till framgång för våra strävanden. Samarbete med de övriga
nordiska staterna och andra stater, med vilka vi bruka samarbeta inom Nationernas
förbund, är säkerligen synnerligen värdefullt. Men även här gäller
det, att vi genom att göra vår ställning fullkomligt klar kunna bättre åstadkomma
ett gemensamt ställningstagande.

Som en sammanfattning av högerreservanternas ståndpunkt vill jag alltså
säga, att det är nödvändigt att snabbt verka för ett erkännande i Genéve av
vår handlingsfrihet, och att man bör använda de medel, som stå till buds för
att nå ett resultat. Sakens utgång blir säkerligen avgörande för frågan, örn
vi böra stå kvar i Nationernas förbund eller inte. Nödvändigheten att utträda

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
ur förbundet kan under sådana förhållanden snart bli aktuell på ett annat
sätt än den är för närvarande.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

^ I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Magnusson och
Nylander, fröken Andersson samt herrar Henriksson, Lundqvist, Thorell, Anderson
i Norrköping, Skoglund, Nolin, Magnusson i Tumhult, Lindskog,
Karlsson i Granebo, Hagberg i Malmö, Liedberg, Lithander, Hellberg, Hansson
i Hönö, Olsson i Staxäng, Leffler, Nilsson i Antnäs, Hyling, Persson i
Grytterud, Persson i Falla, Sandström, Eriksson i Frägsta, Lindmark, Hansson
i Vännäsby, Silfwerbrand, Arnemark och Larsson i Hede.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! De utrikespolitiska debatterna
pläga tyngas av en viss ordrikedom. Det är väl så, att de röna inverkan från
den gamla diplomatiska vanan att i de frågor, som röra förhållandet nationer
emellan, tak mycket, men säga litet. Den nu aktuella debatten örn Sveriges
förhållande till Nationernas förbund utgör därvid intet undantag, utan man kan
karakterisera även denna debatt på samma sätt. Den har egentligen inte bidragit
till att åvägabringa den önskvärda klarheten örn de förhållanden, varom
diskussionen rört sig. Givetvis vore det önskvärt, örn dagens debatt kunde
bidraga till att öka denna klarhet i stället för att fördunkla perspektivet. Det
utlåtande som föreligger är i varje fall inte alltför ordrikt. Ingen kan säga annat
än att det är kort, men den föregående ärade talaren tycktes inte vara benägen
att erkänna, att det fyller alla anspråk på klarhet.

o Jag skall nu försöka i korthet klargöra min syn på innebörden av detta utlåtande.
Det är så mycket viktigare vid detta tillfälle, som vi ha en reservation
vid utskottets utlåtande rörande den utrikespolitiska situationen. Detta innebär
ett avsteg från praxis. Vi ha vid tidigare tillfällen deklarerat fullständig enighet
i dessa ting. Jag vill emellertid hoppas, att detta avsteg från praxis är
av mera formell än reell innebörd.

Ett försök till klarläggande av innebörden i utskottets utlåtande kan lämpligen
ske genom att jämföra uttalandena av majoriteten i utlåtandet med uttalandena
i reservationen. En sådan jämförelse skall visa, att skillnaden i själva
verket är ganska ringa. Alla vilja vi göra allt vad göras kan för att trygga
freden, och alla vilja vi hävda Sveriges rätt till neutralitet i konflikter mellan
främmande makter. Det råder sålunda ingen tvekan örn syftet i sak, vilket den
föregående ärade talaren också var angelägen att understryka. Såväl utskottets
majoritet som reservanterna ansluta sig också obetingat till det uttalande,
som av Sveriges ombud avgavs i den s. k. 28-mannakommittén angående vårt
lands förhållande till sanktionsplikten, och båda parterna ha ju uttalat det önskemålet,
att denna Sveriges ståndpunkt skall hävdas också i fortsättningen.
Det råder jämväl enighet om att Sverige bör söka erkännande för sin ståndpunkt
i sanktionsfrågan. Slutligen råder det också fullständig enighet mellan
majoriteten och reservanterna rörande angelägenheten av att bibehålla och utveckla
det nordiska samarbetet jämväl i de delar, där detta samarbete avser
förhållandet inom och gent emot folkförbundet. De båda linjerna skilja sig,
vill jag påstå, allenast därutinnan att reservanterna önskat ett uttalande av riksdagen
innebärande uppdrag för regeringen att vidtaga omedelbara åtgärder för
att få Sveriges ställning till Nationernas förbund klarlagd, under det att majoriteten
vill överlåta åt regeringen att bedöma, när och i vilken form el t sådant
erkännande av Sveriges hållning skall kunna åvägabringas. Dessutom innehåller
reservationen en vag antydan om, att i den händelse Sverige icke kan
få sina synpunkter tillräckligt beaktade inom förbundsorganen, skall Sverige

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
eventuellt överväga sitt utträde ur förbundet. Såvitt jag kan förstå hänföra
sig alltså meningsskiljaktigheterna huvudsakligen till framgångslinjen. Målet,
syftet, är, såvitt man kan utläsa ur det förefintliga utlåtandet, detsamma. När
jag och mina meningsfränder ha anslutit oss till utskottsmajoriteten, äro vi därför
inte mindre angelägna att hävda Sveriges frihet att vara neutralt och dess
rätt att inte deltaga i sanktioner än reservanterna äro, men vi tro inte eller, rättare
sagt, vi våga inte tro på lämpligheten av att av regeringen just nu kräva
en ny aktion inför förbundsorganen.

Det uttalande, som riksdagen här gör, har för övrigt en till tiden begränsad
räckvidd. Man förutsätter ju, att saken skall kunna tågås upp redan vid början
av nästa riksdag, om så finnes påkallat. Följaktligen får man tänka sig,
att de direktiv, som riksdagen ger regeringen, inte kunna avse längre tid än till
dess riksdagen ånyo sammanträder. Givetvis kan läget då vara förändrat i sådan
grad, att det påkallar andra åtgärder och andra uttalanden. Emellertid
ha vi icke ansett oss ha rätt att tvivla på den svenska utrikesledningens förklaring.
att ett försök från Sveriges sida att vinna ett formligt erkännande av den
svenska uppfattningen örn sanktionsförpliktelserna, för närvarande inte kan
vinna något gehör. Man riskerar att få ett bakslag på en sådan aktion, och därmed
skulle Sverige utan varje tvekan komma i sämre läge än förut. Nu står
den svenska förklaringen i 28-mannakommittén visst inte oemotsagd, men den
är dock icke formligen underkänd. Skulle man från Sveriges sida göra en ansats
till att få verkligt erkännande av denna ståndpunkt och därvid mötas av
ett avslag, skulle ju uppenbarligen Sveriges läge i här berörda avseende ingalunda
förbättras utan snarare försämras. Den saken förefaller oss vara fullkomligt
klar. .

Vidare ha vi icke haft anledning att tvivla på utrikesledningens förklaring,
att vi knappast ha att påräkna medverkan från de övriga nordiska länderna för
den händelse vi försöka taga något ytterligare steg på den väg, som beträddes
genom den Undénska deklarationen i 28-mannakommittén. Utskottets starka
understrykande av att Sveriges handlingsfrihet erkännes är för oss lika betydelsefull
som det positiva yrkande, vilket framställts i högerreservationen. Vi
mena, att riksdagen genom att antaga utskottets förslag ger samma erkännande
åt de försök, som hittills gjorts från den svenska utrikesledningens sida att
hävda Sveriges principiella ståndpunkt, som nian skulle vinna genom ett bifall
till högerreservationen.

Emellertid har utskottet velat lämna öppet, i vilken form ett erkännande av
den svenska ståndpunkten bör sökas. Därvidlag har man att välja mellan en
aktion inför förbundsförsamlingen eller rådet och en strävan att vinna anslutning
till den svenska ståndpunkten från enskilda medlemsstaters sida. Reservationen
innebär, en bestämd hänvisning till att aktionen skall ske inför förbundsorganen.
I det fallet skulle jag vilja rekommendera utskottets förslag såsom
lämnande större möjligheter öppna för aktioner efter flera linjer.

Härmed hoppas jag ha klargjort vårt ståndpunktstagande i det föreliggande
fallet, så långt det nu är möjligt på basis av de aktstycken som föreligga. Vi
få observera, att kammaren har att taga ställning till en motion, som framlagts
i riksdagen, och de uttalanden som göras, mäste göras i anslutning till denna

motion. . . , ,

Beträffande slutligen frågan om vårt medlemsskap i Nationernas förbund
kan det efter den diskussion som förekommit vara skäl understryka, att detta
medlemskap icke kan få vara något självändamål och ej heller kan få betraktas
såsom underlag för försök att fran svensk sida spela någon roll i utrikespolitiskt
hänseende i vad angår förhållanden mellan makter, där vi icke äro part.
Frågan om vårt kvarstannande eller utträde ur folkförbundet får bedömas

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
med hänsyn till våra egna intressen, och därmed har också utsagts, att frågan
örn vårt medlemskap i folkförbundet framdeles kan komma att aktualiseras
på ett annat sätt än som nu är fallet. Ett förhållande, som jag förutsätter
anses självklart på alla håll. Det är verkligen riktigt, som den föregående
talaren sade, att de som trott pa folkförbundets uppgifter blivit besvikna, och
att de troende med aren blivit allt färre och färre. Visserligen är det internationella
samarbetet av stor betydelse för uppbyggandet av världsfreden och
därmed också för mänsklighetens framtid, men örn detta samarbete i dess nuvarande
form skulle urarta till ett ensidigt främjande av vissa makters intressen,
har Sverige skäl att överväga, örn inte detta samarbete för vårt vidkommande
bör begränsas till länderna i Norden.

Herr talman, med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Tengström, Barnekow, Fredberg, Björling,
Hilding, Annér, Sandberg och Olsson i Rimforsa, fröken Hesselgren
samt herrar Holmbäck, Bergvall, Nilson i Eskilstuna, Osberg och Åqvist.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Genom uppläggningeu utav herr Bagges och herr Anderssons i Rasjön anföranden
har uppmärksamheten redan från begynnelsen av denna debatt blivit
fäst både på de punkter, där full enighet råder oss emellan beträffande den
svenska utrikespolitikens riktlinjer, och på det, som visar sig vara skiljaktigt
och som framkommer uti det faktum, att utrikesutskottets utlåtande detta år
är åtföljt av en reservation.

Då jag nu, herr talman, ger min anslutning till utskottets yttrande, så har
jag inte för avsikt att uppehålla mig mer än nödvändigt är vid det som skiljer.
Då jag kommer att anknyta vissa reflexioner till innehållet i reservationen,
är det inte närmast på grund av någon åstundan att polemisera, utan det är
mera därför att den kan tjäna som ett lämpligt underlag för att klargöra
vissa punkter, där missförstånd visat sig lätt kunna uppstå.

Naturligtvis kan ingen mer än jag beklaga, att vi detta år måste konstatera
bristen på full enhetlighet i utrikesutskottets uppträdande inför riksdagen.
Denna enhetlighet har jag alltid betraktat och betraktar fortfarande såsom
en synnerligen värdefull tillgång. Det är givet att förutsättningen för att
kunna bevara denna fullständiga enhetlighet måste vara, att man skjuter undan
sådana divergerande punkter, som inte i detta ögonblick behöva aktualiseras.
Det säger sig ju självt, eftersom det finns i vissa hänseenden olika meningar,
att enigheten inte kunde åvägabringas i någon annan ordning. Att detta nu
har visat sig ogenomförbart i år beror väsentligen på tvenne uti reservationen
intagna punkter.

Den ena avser det uttalande, som i reservationen göres beträffande själva
medlemskapet i Nationernas förbund. Det är ju anledning konstatera, att den
fråga som ställes genom reservationen är frågan, huruvida Sverige bör Qvarstanna
i Nationernas förbund. Det är inte fråga örn att från reservanternas
sida förorda en anmälan om vårt lands utträde. Men frågan »huruvida» är
härmed väckt.

För min del kan jag helt enkelt hänvisa till det uttalande, som gjordes av
utrikesutskottet vid 1937 års riksdag, och som då, för ett år sedan, underskrevs
av utskottets samtliga ledamöter. Jag tänker inte, i vart fall inte på
debattens nuvarande stadium, upptaga till diskussion frågan örn det taktiska
värdet av det uttalande, som göres i reservationen, förutsatt att denna reservation
i stället hade varit utskottets yttrande. Jag utgår ifrån det antagandet,
att det är reservanternas mening att, örn det avsedda målet inte uppnås, så skall
därmed frågan örn utträdet aktualiseras. Detta bestyrkes ju också av det

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

''Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
första anförandet uti denna debatt. För regeringens vidkommande mäste jag
avråda ifrån, att riksdagen gör sådana uttalanden, som leda oss in i en återvändsgränd
med därav följande konsekvenser. Efter min mening böra vi inte
själva aktualisera denna fråga.

Jag har ju väl förstått, att det emellanåt råder oro inom den svenska nationen.
Det kommer sådana orosvågor med vissa mellanrum, och jag har ju
sett en sådan genomgå den svenska opinionen alldeles nyss efter det sista
rådsmötet. Nog kan jag väl förstå, vad det är som ligger uti detta. Jag tror,
att det är olika element, som äro sammanfogade och åstadkomma detta resultat,
olika strömningar, som flyta samman. Själva bottengrunden är naturligtvis
det allvarliga tidsläget självt. Men sedan är det ju naturligtvis inte
svårt för en iakttagare att konstatera, att här finner man å den ena sidan de
gamla skeptikerna, som aldrig trott riktigt pa Nationernas förbund, a den andra
sidan de numera desillusionerade, som trodde alltför mycket och väntade alldeles
för mycket. Jag tror, att detta är en riktig teckning av det psj''kologiska

läget. . t .

Nu har den förste ärade talaren här begagnat starka ord i fråga om Nationernas
förbund, och bland annat sagt, att Nationernas förbund, är sa föraktad.
Tillåt mig bara göra denna reflexion. Det är ingen vidare livsfarlig
sport att använda dessa tilltalsord gent emot Nationernas förbund. Jag vill
emellertid erinra därom, att Nationernas förbund är dess medlemmar, de.enskilda
staterna. Jag är fullkomligt övertygad örn, att den ärade talaren inte
hade använt sådana uttryck, örn man hade talat örn förbundets enskilda medlemmar,
som han nu finner vara på sin plats, da det gäller förbundet som sådant.
Detta erinrar mig om en gammal känd erfarenhet, känd redan ifrån
den romerska tiden. Herr Bagge känner väl det gamla ordet: »Senatores
born homines, senatus mala bestia», d. v. s. senatorerna kunna vara hyggligt
folk. men senaten är ett odjur, d. v. s. med tillämpning på det aktuella fallet:
örn Nationernas förbund kan man tala ungefär hur illa som helst, men örn medlemmarna
yttrar man sig i väl valda ordalag.

Herr talman! Då man nu närmar sig den där frågan om ett utträde ur
Nationernas förbund, och det är ju reservanternas mening, att man skall syssla
med tanken nu och väcka den till liv, då bör man ju göra klart för sig en sak,
som jag hoppas att den svenska opinionen skall sätta sig in i, nämligen att ett
utträde inte innebär att vi träda ut i ett tomrum. Vi komma i fortsättningen
att befinna oss i samma värld med samma spänningar och samma motsättningar
som råda i dag. Vad vi ha åstadkommit är att vi ha lämnat en alltjämt
mycket stor krets utav stater, som äro sammanslutna uti denna organisation
för internationellt samarbete, en stor krets, vilken inte är politiskt homogen.
I denna del nödgas jag anmäla en från den första ärade talaren avvikande
mening så till vida, som jag med all kraft mäste framhalta, att det inte är sa,
att vi ha att göra med tvenne block, det ena bestående av stater utgörande
Nationernas förbunds medlemmar och det andra av stater, som stå utanför
detsamma. Man bör ju så snart man är inne på denna tankegång väl erinra
sig, att ett utträde och även väckandet av frågan örn ett utträde har karaktär
utav politisk viljeyttring, en politisk akt. För min del skulle jag inte vilja
åta mig att utåt klargöra den verkliga innebörden av denna manifestation..

Men framför allt! Det perspektiv vi här ställas inför — hur nära det är,
vågar jag inte yttra mig örn, efter vad reservanternas talesman nu yttrat
är ett perspektiv, som innebär ett avskrivande av en° stor förhoppning för
framtiden. För min del är jag övertygad örn, att vårt folks övervägande
flertal, hur mycket det än talas om förbundets svaghet, vid närmare besinnande
inte är hågat att verkställa denna avskrivning.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Den andra punkten, herr talman, som har lett till det resultatet, att inte ett
enhälligt utlåtande föreligger är den, där man uti reservationen uppehåller sig
vid frågan örn folkförbundets framtida karaktär och frågan om huruvida förbundet
i framtiden skall vara sanktionslöst eller inte. Ja, efter allt vad som
förekommit vet ju var man, att här i landet råda uti detta stycke olika meningar.
Det finns både den ena åsikten och den andra. Det är följaktligen
alldeles givet, att en enhetlighet uti utrikesutskottets framställning inte uti
detta avseende kan uppnås på någon annan väg än genom att man undanskjuter
sådana meningsskillnader, som gälla den framtida karaktären hos Nationernas
förbund. Det kan ju inte finnas något behov här i landet att begära
någon likriktning utav opinionen, ingen tänker sig någonting sådant. Vad jag
åtskilliga gånger har tillåtit mig framställa en förhoppning örn, har bara varit,
att man skulle låta dessa meningsskillnader få gälla för vad de kunna i detta
ögonblick och inte glömma, att det gäller framtiden och söka genomföra de
meningsbrytningar, som kunna vara nödvändiga på detta område, på sådant
sätt, att de inte behöva undanskymma den enighet, som finns i väsentliga ting
beträffande det praktiska politiska handlandet. Det gäller här framtidens
folkförbund, och för min del tror jag inte, att det skulle innebära någon olägenhet,
örn man ställde dessa framtida bekymmer på framtiden. Jag skall inte
i vidare mån ingå på en diskussion rörande denna sak, som vi för övrigt dryftade
under den förra riksdagen, än att jag gör det enda enkla påpekandet, att
vi ju i dag inte ens veta, för vilket nytt folkförbund, som dessa nya regler skola
vara avsedda. Och reglernas beskaffenhet kan komma att ganska mycket avhänga
utav förbundets omfattning och sammansättning.

Sedan jag nu framhållit den skiljaktighet, som framträder uti dessa punkter,
vill jag naturligtvis ge ett erkännande däråt, att reservationen tydligen har
velat framhäva de mycket väsentliga punkter, där full enighet råder. Jag
erkänner, att reservationen, då den sysslar med frågan örn hur vi skola framgå
uti vårt handlande, rekommenderar alternativa operationsplaner, som för övrigt
äro formulerade så, att de inte på något verkligt olägligt sätt behöva försvåra
för den svenska utrikesledningen att uti varje situation handla å landets vägnar
och i landets intresse med stöd av alla de stora partierna. Reservationen
lämnar frågan om metoder och modaliteter så pass öppen, att jag för min del
alltjämt hyser den förhoppningen, att utskottsmajoriteten och minoriteten bägge
skola kunna fortsätta att genom sitt stöd ge Sveriges hållning hela den fasthet
utåt, som uti ett givet tillfälle kan behövas.

Gärna skulle jag vilja utsträcka mina förhoppningar i den vägen också till
bruket utav uttalanden, som göras å främmande regeringars vägnar. Jag ser
saken så att det finns viktigare intressen att ta i betraktande än dessa uttalandens
användande som argument i en intern diskussion. I det avseendet vill jag
uppehålla mig litet vid just det uttalande, som herr Bagge här framlade för
kammaren, det uttalande, som förekom vid rådsbordet under behandlingen av
den schweiziska rapporten, och i vilket uttalande det heter sålunda: »Det föll
av sig självt», sade den franske utrikesministern, »att en stat icke kunde på
sitt eget initiativ befria sig från de förpliktelser, vilka åvilade den i dess egenskap
av medlem av förbundet. Så snart den viinde sig till rådet, erkände den
för övrigt just därigenom dettas behörighet, vilket det tillkommer att bedöma,
huruvida det vore förenligt med förbundsakten att taga del eller icke taga del
av dess avsikt och till följd därav avstå eller icke avstå från att anmoda den
att deltaga i de gemensamma åtgärder, varom stadgades i förbundsakten.»

För min del gav jag på denna reflexion liksom på andra som förekommo under
denna rådsdebatt mitt svar i form av en enkel hänvisning till den rapport,
som rådets medlemmar antogo vid detta tillfälle och som uti de stycken, som

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
här komma i fråga, förefalla mig vara fullkomligt otvetydiga. Låt mig göra
en liten reflexion i det här sammanhanget. Örn denna kammare fattar ett
enhälligt beslut, och vid beslutets fattande den ene eller den andre gör vissa
uttalanden, är det ju självfallet, att dessa uttalanden inte kunna ändra innehållet
och innebörden i det beslut, vari man deltagit. Jag vill nu konstatera,
att uti det fall, som det här varit fråga örn, deltogo samtliga rådets medlemmar
i antagandet av såväl rapporten som av resolutionen med undantag av
tvenne medlemmar, som nedlade sina röster. Det är ju självfallet och borde
ju inte behöva påpekas, att rådsuttalandet inte kan förändras till sitt innehåll
eller till sitt värde genom de yttranden, med vilka det beledsagas. Men det
är en annan för oss själva viktig observation att göra, och det är att innehållet
i den förklaring som avgavs vid rådsbordet går alldeles på sidan örn den svenska
deklaration, som avgavs i Genéve i 28-mannakommittén. Ty det förhåller
sig icke så, att Sverige då gick fram med någon framställning örn att
för Sveriges del beredas en undantagsställning i fråga örn tillämpningen av
paktens föreskrifter. Det förhöll sig i stället så, att vid ifrågavarande tillfälle,
då herr Undén avgav sin förklaring, tillkännagav den svenska regeringen
genom denna förklaring, huru den uppfattade hela det läge, som inträtt på den
grund, att folkförbundet självt på förslag och under medverkan av ledande
makter inom förbundet i upprepade fall underlåtit sätta sanktionsapparaten.i
verket, oaktat sanktioner enligt förbundstexten bort vidtagas och jämväl blivit
påyrkade. Den konklusion, som man drog av detta, var icke, att detta land
skulle beredas en undantagsställning i jämförelse med andra förbundsmedlemmar,
utan att sanktionsss-stemet de facto upphört att fungera, och att detta
sålunda numera vore att betrakta såsom fakultativt — väl att märka icke blott
för detta land utan för alla. Örn man lägger noga märke till detta, förstår
man ju, att hela det resonemang, som utvecklats örn att en stat icke skall kunna
ensidigt befria sig själv från sina förpliktelser, går alldeles på sidan örn själva
kärnan i den svenska förklaringen i Genéve. Sedan kan det vara en tankeställare
vad som för övrigt sägs i det citerade uttalandet, att örn man gör en
sådan framställning till rådet, har man därmed, såsom det heter, erkänt rådets
auktoritet.

Det är ganska angeläget att, i anknytning till vad jag framhållit, få konstatera,
att i utskottsförslagets framställning icke finns något förord för att utverka
någon sådan dispens för Sveriges vidkommande, utan utskottets framställning
ansluter sig i detta stycke helt till den uppläggning av frågan, som å
den svenska regeringens vägnar skedde i Genéve inom 28-mannakommittén.

Det första stycket, som reservationen innehåller, är för mig av alldeles särskild
vikt och betydelse. Här konstateras nämligen, att full enighet föreligger
örn de praktiskt och politiskt väsentliga elementen, och jag är herr Bagge
tacksam för att han inledde sitt anförande med att just konstatera denna
enighet. Det gäller, å ena sidan, detta fasthållande vid handlingsfrihetsprogrammet
och, å andra sidan, anslutning till de uttalanden, som äro gjorda
rörande huru denna handlingsfrihet i ett givet fall skall begagnas. Jag mäste
nog säga, att ingen av de främmande länderna har misstagit sig angående vad
man åstundat, då man uppställt ett handlingsfrihetsprogram. I varje fall lär
det väl numera varken ute eller här hemma behöva finnas någon tvekan i det
stycket. Herr Bagge har erinrat örn det radiotal, som jag höll omedelbart före
utrikesministermötet i Oslo, och det bör till detta läggas, att detta Oslomöte
konfirmerat grundtanken i det uttalande, som gjorts här hemma.

Det finns en sak i reservationen, som jag gärna ett ögonblick vill dröja
vid i detta sammanhang. Det står i slutet av reservationens första stycke
följande: »Utskottet vill även framhålla Sveriges rätt att i händelse av krig

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
förklara landet neutralt.» Det bör icke få finnas något missförstånd av den
anledningen, att motsvarighet icke föreligger i utskottsmajoritetens framställning.
Jag vill begagna detta tillfälle att för min del förklara — det borde
egentligen vara självklart, men det kan vara nyttigt att det sker — att i den
handlingsfrihet, som enligt den uppfattning, som vi här alltid utvecklat, tillkommer
medlem av Nationernas förbund, inrymmes givetvis varje erforderlig
möjlighet för vårt land att i ett givet krigsfall utfärda neutralitetsförklaring
under tillämpning av de numera i överensstämmelse med en samfälld nordisk
deklaration utfärdade neutralitetsreglerna.

Jag skall till sist uppehålla mig vid den frågan, varför det är så viktigt
att icke på något vis i detta nu försvaga Sveriges ställning genom egna åtgöranden,
egna uttalanden eller genom en missriktad taktik. Herr Bagge erinrade
om det hotande världsläget, och vi tänka väl alla i detta ögonblick på det. Då
erinrar jag blott därom, att den kommande behandlingen av dessa spörsmål inom
Nationernas förbund kommer att äga rum först i höst. Jag för min del
tänker för närvarande mera på den tid, som förflyter, innan vi komma fram
till förbundsförsamlingen i höst. Huru det ser ut i höst, vet i själva verket
ingen. Det pågår i fjärran östern ett av världshistoriens allra största krig.
Kriget i Spanien _ fortgår med utomordentlig intensitet och seghet. Ännu har
icke någon reglering uppnåtts av det problem, som ur internationella synpunkter
är det viktigaste, nämligen bortdragandet av främmande trupper ur Spanien.
Både i öster och väster av den gamla världen regna i dessa dagar bomber
ned över öppna städer och en civilbefolkning, som icke tar någon som helst del
i krigsoperationerna.

Jag är ganska övertygad örn att jag uttrycker känslorna även inom svenska
riksdagen, örn jag begagnar detta tillfälle att uttala en anslutning till de protester,
som inom andra länders parlament hava kommit gentemot detta slag av
krigsföring.

Men, herr talman, faran har ju blivit ökad, och den har också kommit
närmare genom det centraleuropeiska problemet, som för närvarande upptar så
stor uppmärksamhet i hela vår världsdel. Jag säger i dag. som jag alltid
har sagt, men med större skäl. att man får icke hänge sig åt fatalistiska föreställningar,
ty de kunna enbart vara till skada, men nog behövs det både vaksamhet
och beredskap inför den orosfyllda sommar, som vi nu möta. Vi notera
tacksamt den ena veckohelgen efter den andra, att ingenting händer. Ansvaret
därvidlag är ju ömsesidigt för de makter, som främst ha att agera i saken,
och förtjänsten ^av att ingenting händer må ju också fördelas, utan att man
kommer in i några olycksaliga prestigediskussioner örn vem som haft den
största förtjänsten. Till detta måste emellertid läggas, att, så länge man icke
skönjer, huru detta brännande problem skall kunna lösas, så länge råder det
också osäkerhet för freden i Europa.

Det är i detta läge, som vi föra vår debatt, och det är i detta läge väl värt
att inskärpa, hur stor betydelse det har, att man kan konstatera en fullständig
enighet beträffande de punkter i vårt praktiska politiska handlande, som äro
av allra väsentligaste betydelse i dagens situation. Jag tar naturligtvis med
stor tillfredsställelse fasta på de uttalanden, som här äro gjorda, och konstaterar,
att regeringen för visso kan anse sig handla med riksdagens fulla och
oreserverade stöd —_ här alltså inbegripna dagens reservanter — genom att
beslutsamt stå fast vid den deklaration, som är avgiven i Genéve. Vi betrakta
oss ^såsom fria i vårt bedömande med tillägg av den viktiga förklaring, som
utgått från ett enigt nordiskt utrikesministermöte, och vari hävdats vår självbestämningsrätt
att så föra vår politik, att Nordens länder kunna hållas utanför
kriget.

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Jag tror, att man bör kunna förstå i dagens läge, huru viktigt det är, att
ingenting sker, som i detta stycke kan försvaga var ståndpunkt. Främmande
observatörer kunna nog ha anledning att göra den reflexionen örn diskussionema
här hemma i vårt land, att man i Sverige pa ett förunderligt sätt fördjupat
sig i diskussioner örn faran i paktbestämmelserna.

Jag tror, att det finns en skillnad i mentaliteten mellan oss och andra. Vad
ligger i detta? Jo, på botten någonting, som vi alla akta utomordentligt högt,
nämligen traditionen av laglydnad eller det gamla ordet: Respekt för gällande
lag och full frihet att fordra en bättre. Det är naturligtvis detta motiv, som
ligger bakom även reservanternas framträdande, då det talas örn, hur viktigt
det är, att man har regler, som svara mot praxis, och icke behöver leva i ett
tillstånd, där praxis avviker från reglerna. Det är sålunda egenskaper, hos
det svenska folket, som vi lia all anledning att vara stolta över, som ligga
bakom all denna oro, men avigsidan av dessa goda egenskaper är väl ändå
den, att man väl mycket förbiser realiteter av annan art. Det borde väl eljest
icke vara så omöjligt i ett samhälle av det svenska samhällets karaktär att .med
tanke på vår egen konstitutionella utveckling första, att man kan leva. i ett
tillstånd, där praxis avlägsnat sig ganska mycket från skrivna författningar.
tVar och en, som känner till vår regeringsform, vet ju, att praxis icke är vad
som motsvarar det skrivna ordet i detta dokument.

Men då jag här talar örn realiteter, tänker jag emellertid ändå närmast pa
andra ting. Det avgörande blir till sist icke vad som står pa papperet, utan
det kommer att bil vår egen beslutsamhet och kraft att kunna hävda var egen
ståndpunkt. Ur den synpunkten händer det dock ett och annat i vårt svenska
samhälle och här i Norden överhuvud taget. För en stund sedan voterade denna
kammare praktiskt taget enhälligt igenom förslag örn ett .omedelbart stärkande
av vår försvarsberedskap. Nyss ha vi med vara nordiska grannländer
undertecknat deklarationen örn ikraftsättande av nya neutralitetsregler, och
dessa regler äro utfärdade. Nyss har Finlands president fattat ett beslut, sorn
innebär, att Finland sluter upp vid sidan av den ståndpunkt, som för Sveriges
del deklarerats av herr Undén. I går antog norska stortinget ett. uttalande,
som ävenledes innebär, att Norge ämnar hävda precis den uppfattning örn sin
handlingsfrihet, som vi för vår del gjort gällande. I Danmark har man sedan
länge intagit samma ståndpunkt. Jag tror, att det är skäl att erinra örn dessa
senaste utvecklingsfaser, som ju ha fört de nordiska länderna fram till en
fullständigt enhetlig ståndpunkt i dessa stycken.

Jag vill, innan jag slutar, ännu en gång undersöka min förvissning, att
enighet inom Sverige icke heller skall komma att saknas den dag, da det kan
vara behov av den. Då jag rekommenderar utskottets utlåtande till antagande,
gör jag det under konstaterande, att kring de inför dagens oro — jag skulle
vilja säga inför sommarens oro — väsentligaste elementen i vår utrikespolitik
råder det alltjämt full enighet. Herr talman! Den kan komma att behövas.

Herr Hallén: Herr talman, mina damer och herrar! Då jag tillät mig

att i januari månad väcka den motion, som nu närmast är föremål för denna
kammares behandling, skedde det i den avsikten och den förhoppningen, att
jag på detta sätt skulle kunna medverka till att de krav och önskemål, som
riksdagen framfört i anslutning till utrikesutskottets yttrande den 18 .maj i
fjol, skulle inom den s. k. 28-mannakommittén kunna leda till ett verkligt resultat.
Nu veta vi allesammans, att 28-mannakommittén begränsat ^sig till
att blott överlämna den rapport, som verkställts, utan att anbefalla någon av
de olika linjer, som där föreslås. Det har sagts, att det förslag, som denna

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
28-mannakommitté kommit till, skall föredragas vid förbundsförsamlingens
förhandlingar i Genéve instundande höst. Det är väl så, men det är väl ändå
knappast någon här i kammaren, som tror, att detta på något sätt kommer
att leda till något resultat. Jag menar därför, att när riksdagen begärt, att
vi skulle inom Nationernas förbund verka för en uppmjukning av paktens 16
artikel, står denna riksdagens önskan fortfarande kvar. Jag vågar påstå, att
man icke heller genom förklaringen i 28-mannakommittén effektuerat denna
riksdagens önskan, ty 28-mannakommittén är dock icke detsamma som folkförbundet
självt. Vi mena också i vida kretsar av vårt land, att den önskan,
som riksdagen gjort sig till tolk för, snarare fått sina utsikter försämrade än
förbättrade genom vad som inträffat vid sista folkförbundssammanträdet. Om
jag rätt uppfattade hans excellens utrikesministerns anförande, tycktes han i
stället snarare mena tvärtom, och att man fick icke alls tillmäta de olika deklarationer,
som avgåvos där, någon stor betydelse. Örn jag icke missuppfattat
honom, tycks han mena, att vad som i själva verket skett i förbundsförsamlingen
i Genéve, var icke, att man gav Schweiz en dispens från vissa förpliktelser,
utan det var, att de facto sanktionssystemet liksom avhysts ur pakten,
örn icke formellt naturligtvis så i alla fall i realiteten. Det må ursäktas
oss enkla män i ledet, örn vi icke kunna läsa innebörden i deklarationen på
det sättet. Vi mena, att vad Frankrikes utrikesminister hade att säga är
verkligen för Sveriges vidkommande utomordentligt allvarliga saker. Herr
utrikesministern har själv ordagrant citerat denna viktiga och ödesdigra passus,
och jag skall icke upptaga tiden med att ännu en gång återge den. Jag
vill endast erinra örn vad utrikesminister Bonnet ytterligare säger, nämligen
att det beslut, som rådet hade att fatta, kunde icke beröra de ståndpunkter,
vilka intagits av de övriga förbundsmedlemmarna, i vad avsåge tillämpningen
av art. 16, och att franska regeringen ansåge, att förbundsakten bibehölle hela
sitt värde. Jag tycker, att omdömena örn vad som skedde i Genéve äro ganska
diametralt motsatta, och det är då icke att undra på, om vi inför detta
känna oss tveksamma.

Jag vill också erinra örn en del andra märkliga uttalanden i denna sak, som
återfinnas i bilaga 2 till utskottsutlåtandet. Rumänen Comnéne säger bland
annat, att rapporten och resolutionen undveke varje möjlighet att av Schweiz’
unika fall göra ett prejudikat, vilket skulle kunna åberopas av andra förbundsmedlemmar,
och han tillägger, att man icke kunde tänka sig en regim av fullständig
neutralitet för någon annan medlem. Vi känna alla Litvinovs tillspetsade
uttryck örn att de ekonomiska sanktionerna hade en obligatorisk karaktär,
som icke kunde förnekas. Han yttrade i slutet av sitt anförande, att
han fasthölle vid den ömsesidiga karaktären av förpliktelserna enligt art. 16.
Det kanske också har ett visst värde att erinra örn att en representant för
Bolivia — jag nämner det icke därför att detta land skulle väga så tungt i
denna fråga, men det tyder ju på en viss samverkan —- sade sig vara enig
med Frankrikes ombud och att förbundsakten förenade alla signatärmakter,
vilka icke kunde befria sig från sina åtaganden, helt eller delvis, genom en
unilateral deklaration inför rådet. Sist i raden framträdde den kinesiske delegaten
Wellington Koo, som yttrade, att de ekonomiska sanktionerna äro icke
fakultativa utan obligatoriska, och ingen medlem har rätt att befria sig från
sina förpliktelser genom en ensidig förklaring.

Nu menade herr utrikesministern, att örn man frånräknar dc två röster, som
nedlades i förbundsrådet, fick man i alla fall ett enhälligt uttalande omi
Schweiz’ särställning, och därför betydde alla dessa deklarationer ganska litet.
Jag vågar tro, att det snarare är tvärtom. Dessa deklarationer, exempelvis
av franske utrikesministern, äro nog icke gjorda såsom något slags oration

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
ut i tomma rymden, utan de äro nog avsedda att ha mycket djup och effektiv
tyngd över sig.

Man måste ju fråga sig, varför det icke då gjordes något slags reservation,
örn också i allmänna ordalag och icke speciellt för Sverige utan för förbundsmedlemmarna
överhuvud taget, inför dessa kategoriska uttalanden från Frankrike
och annat håll. Ja, man menar, att det var onödigt, därför att den praxis,
som har tillämpats, visar, att sanktionssystemet de facto är satt ur kraft, och
i så fall spela de juridiskt kvarstående formuleringarna i realiteten icke alls
någon roll. Här vågar jag säga, herr talman, och det är den springande punkten:
Om det är så, vad är det då som har motiverat Schweiz att företaga den
aktion, som det har gjort? Har månne förbundspresidenten Motta i det
schweiziska edsförbundet totalt missuppfattat situationen och läget, eller har
man överdrivit innebörden i de juridiskt bindande sanktionsbestämmelserna?
Man kan vidare fråga sig, hur det kom sig, att Schweiz just nu gjorde denna
sin framställning. Det kan för bedömande av denna fråga ha sitt värde att
erinra sig, att Schweiz i sitt memorandum icke blott hänvisade till sin traditionella
neutralitetsställning från 1$15, 1920 etc. utan även anförde snart sagt
alla de allmänna argument, som vilken som helst särskilt av de små staterna
har kunnat framföra och som de också framfört, nämligen sammanbrottet av
den kollektiva säkerheten och dess funktion, den svårdefinierbara gränsen mellan
ekonomiska och militära sanktioner, förbundets allvarliga decimering och
annat sådant. Allt detta är ju argument, som vilken annan stat än Schweiz
också kan göra till sina.

Vad vi ha menat, som ha krävt större klarhet, är visst icke, som
det har ifrågasatts från något håll, att vi skulle lämna något finger
åt de strävanden, som åsyfta, att vi skulle lösgöra oss från medlemskapet
i förbundet. Jag tror, att utrikesministern vann en lika odisputabel
som självfallen seger, då han polemiserade emot de antydningar örn utträdeshot,
som framkomma i reservationen. Det finns nog många i vårt land,
som icke alls vilja sträcka sig så långt utan som ha helt andra och som jag tror
ganska preciserade och som jag tycker ganska rimliga önskemål, nämligen att
när Sverige vill deklarera sin handlingsfrihet, så skall det icke ske såsom, örn
jag får använda uttrycket, den talkör av den 1 juli 1936, som fungerade, då
en grupp s. k. alliansfria stater talade örn att de anse, att det ofullständiga''
sätt, varpå sanktionerna tillämpats, gör, att de måste förbehålla sig frihet?
hädanefter, och det bör icke heller ske därigenom, att Sverige intar så att säga
den monologställning, som faktiskt skedde, då vi i 28-mannakommittén deklarerade,
att så och så uppfatta vi detta. Felet i dessa två fall har varit, att man
icke vänt sig till någon adressat. Vi mena icke, att man i folkförbundet skulle
pocka på att nu skola vi med detsamma göra så och så, eljest vända vi förbundet
ryggen. Med dem, som ha sådana intentioner, vilja jag och många med mig
liktänkande icke ha något gemensamt. En annan sak är emellertid, örn man
vänder sig till förbundet, det må nu vara assembléen eller rådet, men icke till
tidningspressen, för att avge denna deklaration örn hur vi ställa oss.

Man kan ju fråga, vad detta kan ha för värde. Man kan med franske utrikesministern
invända, att förbundsrådet tar icke del av detta, eftersom det icke
föreligger något formligt yrkande. En deklaration fäster man sig icke vid.
Jag tror emellertid, att det finns många skäl för att man så att säga skal!
adressera sig direkt till förbundet, när man avger denna deklaration.

Jag tror också, att det kan vara befogat att vi säga ifrån, att när vi kräva
detta, så sker det icke alls i syfte att lämna ens så mycket som ett lillfinger
åt de strävanden, som vilja liksom på något sätt fjärma oss från förbundet för
att eventuellt närma oss på något annat håll. Jag tror, att detta är en för det
svenska folket fullständigt främmande, ja osympatisk tanke.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Xr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Däremot se vi en annan tendens, som vi tjocka oss kunna utläsa ur en liel del
av rådsmedlemmarnas deklarationer från majsammanträdet, nämligen en åstundan
att liksom tvinga oss att stå kvar vid dessa juridiskt förpliktigande bestämmelser
i paktens artikel 16. Det är berättigat att fråga, vad det är för
intresse, som ligger bakom detta önskemål, att varken Sverige eller någon
annan av de exneutrala staterna skall erhålla detta erkännande av att de icke i
någon situation kunna åläggas att deltaga i ekonomiska sanktioner. Är det
månne bara juristeri från vissa ledande inom folkförbundet eller är det icke
djupare intressen, som ligga bakom detta?

Det har här talats om att vi skola bevara folkförbundet såsom en framtidstanke
— det är mycket riktigt — men det kan också tänkas, att det finns krafter
inom folkförbundet, som vilja bevara sanktionsförpliktelsen såsom en framtidstanke,
vilken kanske skall förverkligas inom en ganska näraliggande framtid.
Det är oron för att vi skola pressas på den punkten, som gjort, att vi
kräva, att en deklaration örn vår ställning måtte åtminstone avlämnas direkt
till folkförbundet.

Jag vill till slut säga, herr talman, att jag har den uppfattningen, att vi
skola icke lia vårt namn under förpliktelser, som vi icke ha för avsikt att uppfylla.
Även örn man kan säga såsom herr utrikesministern, att vi svenskar
äro kanske litet för mycket bundna av formaliteter, av juridiska formuleringar
och annat sådant, så mena vi, att det skall vara överensstämmelse mellan reglementen
och leverne. Man skall härvidlag också taga hänsyn till den synpunkten,
att örn det blir en allvarlig situation, så är det visserligen farligt, örn man
utsättes för påtryckning från de storas sida, men det är ännu farligare, om
denna påtryckning bland annat kan hänvisa till ett för oss folkrättsligt bindande
underlag. Det är uppenbart stor skillnad på detta.

Vidare skulle jag vilja säga, att vi här i Sverige och i de nordiska staterna,
som härvidlag böra samarbeta, i motsats till många andra folk, som behandla
folkrättens idéer och gällande bestämmelser och traktater på ett lättvindigt
sätt, aldrig ha kunnat beskyllas för ett sådant förfaringssätt, utan tvärtom
höra vi till de trognaste och mest pålitliga vakthållarna kring den internationella
rättsordning, som folkförbundet velat representera. Jag menar, att det
är oss icke värdigt att tala om i mera allmänna ordalag, att vi förbehålla oss
handlingsfrihet, fastän vi juridiskt och folkrättsligt äro bundna och förpliktigade.

Jag hoppas, herr talman, att den framstöt, som både genom min motion och
andras blivit gjord i dessa frågor, skall trots att utskottet kommit till ett negativt
resultat ändå leda till ett visst positivt resultat. Jag tror nämligen, att
denna debatt, innan den slutar, skall ha gett till känna, att visserligen är det
sant, som herr utrikesministern sade, att vårt folks stora flertal vill icke nu
reflektera på den tanken, att vi skulle liksom framträda med något slags utträdeshot,
och visserligen har herr utrikesministern också alldeles rätt uti, att
en sådan bitter uppgivelse som att släppa hela den stora framtidssyn och framtidstanke,
som ett folkförbund innebär, är oss främmande, men å andra sidan
tror jag, att man kan våga påstå, att det finns ett mycket stort antal medborgare
i vårt land — för min del tror jag det är nationens flertal — som mena, att
alla skill tala för att vi böra inför folkförbundet och, som riksdagen sade i
fjol, inom folkförbundet framlägga våra krav och synpunkter på den frihet i
fråga örn artikel 16, som vi anse numera hava inträtt för Sveriges del. Jag tror,
att det står en överväldigande folkmening bakom detta krav.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Hansson i Rubbestad,
Pettersson i Norregård och Werner i Höjen.

30 Nr 41. Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

''Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Herr Lundstedt: Herr talman, mina herrar! Svensk neutralitetsvilja är

som bekant enhällig, och man behöver därför icke uppehålla sig vid den saken.
Skiljaktigheten ligger i uppfattningen angående förutsättningarna för
realiserandet av denna neutralitetsvilja. Mitt anförande kommer till stor del
att beröra dessa förutsättningar. _ .

Hans excellens utrikesministern betonade i en replik till herr Bagge identiteten
mellan förakt för folkförbundet och förakt för folkförbundets medlemmar.
Jag tror icke alls, att jag behöver hjälpa herr Bagge, men jag känner
med hänsyn till vad jag kommer att säga ett behov av att säga Brandätt man
väl kan hysa den största respekt för folkförbundets medlemmar och folkförbundet
såsom bestående av dessa medlemmar samtidigt som man föraktar och
förkastar och gör allt vad man kan för att motarbeta de för mänskligheten
livsfarliga grundsatser, varpå detta folkförbund är grundat. Om man då säger,
att man föraktar folkförbundet, så betyder det naturligtvis icke, att man föraktar
folkförbundets medlemmar, utan det betyder, att man hyser förakt för
detta, att det skall vara möjligt för de ledande politikerna, framför allt de
utrikespolitiskt ledande, att kunna alltjämt gå fram på dessa för oss andra
människor och folk livsfarliga linjer.

Jag kommer icke att närmare beröra herr Flygs och herr Halléns motioner.
Min inställning till dem kommer att framgå av mitt anförande. Jag hyser
sympatier för de yrkanden, som i dessa motioner hava framställts. Beträffande
herr Halléns motion ogillar jag dock dess senare alternativ, och även
i övrigt skulle jag önska en annan formulering av yrkandet. Ett yrkande av
den art, som är framställt i herr Halléns _ motion, synes mig också ha djupare
liggande grunder än själva motionen utvisar.

Jag skall nu, herr talman, först tillåta mig att något beröra dessa, grunder,
och jag skall därefter ange de resultat, vartill jag själv har kommit i fråga
örn sättet för Sverige att med hänsyn till vårt nuvarande medlemskap av Nationernas
förbund söka tillvarataga möjligheterna för vår neutralitet i händelse
av krigsfaror. Jag måste dock reservera mig med hänsyn därtill, att
jag ju icke tillhör utrikesutskottet och sålunda icke haft förmånen att inhämta
de faktiska upplysningar, som där sannolikt meddelats och som möjligen äro
av sådan beskaffenhet, att min framställning därav skulle ha influerats.

Vad utrikesutskottets utlåtande angår synes mig detta betydligt överdriva
betydelsen av vad regeringens ombud hävdade i 28-mannakommittén. En gäldenär
kan dock icke befria sig från sin skuld blott därigenom, att han talar
örn för borgenärerna, att han icke tänker fullgöra den. Så länge borgenärerna
tiga och icke klart och tydligt medge, att skulden icke existerar, eber att de
i allt fall efterskänka skulden, så länge kan icke gäldenären få någon hjälp
av blott sitt ensidiga meddelande. För övrigt behöver jag ju endast hänvisatill
det förut i dag berörda yttrandet av den franske utrikesministern vid rådsmötet
den 14 sistlidne maj. Det talar ju ett fullt tillräckligt tydligt språk.

Som en lysande fackla i det dunkel, som hittills kännetecknat alla offentliga
uttalanden i detta ämne önskar jag beteckna det särskilda yttrande, som
avgivits av herr Hammarskjöld. Det är den kloke och erfarne, visserligen
gamle men trots detta alltjämt starke mannens visa ord, som här tala till våra
statsmakter. Varför ha icke hans kristallklara och ovederläggliga resonemang
tagits till ledning av hela utskottet? Varför har icke åtminstone minoriteten
byggt på och tagit konsekvensen av denna utredning, som såvitt jag förstår
i varje punkt är en fullträff? _

Vad nu reservationen angår tilltalar denna mig dock på ett helt annat sätt
än utskottsutlåtandet. Bristen ligger framför allt däri, att man väjt för vissa
hinder. Det problem, som här diskuteras, bör diskuteras i fullt medvetande

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
om att dess bästa lösning kan bli ett livsvillkor för oss. kan komma att utgöra
den nödvändiga förutsättningen för Sveriges demokratiska existens. I en sådan
diskussion får man icke väja för hindren, så länge ännu möjligheten finnes,
att de kunna forceras.

Jag kommer att motivera den ståndpunkt, som enligt min mening riksdagen
här borde intaga. Denna motivering kan jag utöka genom en hänvisning till
det väsentliga i herr Hammarskjölds yttrande. Ett yrkande i denna riktning
är dock numera uteslutet från varje utsikt till framgång. Men det större innesluter
det mindre, och därför torde mina synpunkter kunna uppfattas såsom
ett stöd för reservationen.

När vi vid världskrigets slut ställdes inför frågan örn vår medverkan i
Nationernas förbund, så kunde den frågan av oss såsom ett demokratiskt och
alltså fredsälskande folk icke annat än bejakas. Vi voro också alla mer eller
mindre gripna av hänförelse över den epok, som troddes göra sitt inträde i
folkens historia genom detta deras förbund. Förbundets syfte var ju en samverkan
för fred mellan alla folk. Denna samverkan skulle emellertid drivas
väsentligen på tvenne linjer. Dels skulle varje lands politik föras i fredssträvande
anda. Dels utfäste sig också alla förbundets medlemmar till gemensamt
uppträdande, s. k. sanktioner, gentemot den eller dem, som trots allt uppträdde
som fredsstörare. Detta senare var själva fredsgarantien, sedermera
kallad den kollektiva säkerhetens princip. Också var begeistringen över denna
fredsinstitution just hos dem, som besjälades av sin fredskärlek, nära nog
gränslös.

Förhoppningarna hava dock skändligen svikits. I dag som är måste var
och en kunna förstå, att det nuvarande folkförbundet är odugligt såsom instrument
för världsfred. Förbundet har genom sin förödmjukande utsugningspolitik
mot Tyskland bragt detta lands folk till undergångens och förtvivlans
brant och drivit det till en diktatur, som utgör det värsta hot icke blott mot
demokratien utan jämväl mot freden, som hittills förekommit i vår tid. Förbundet
har i verkligheten icke kunnat hindra några fredsstörare. Mansjukuo
erövrades 1931 av Japan. Ett nytt krig pågår mellan Japan och Kina. Abessinien
har erövrats av Italien. Inbördeskriget pågår sedan åratal i Spanien.
Den österrikiska nationen har utplånats. Allt detta är sorgligt nog i sig
självt. Men ännu sorgligare, ja fruktansvärt tragiskt —- när man blickar hän
mot mänsklighetens framtid — är orsaken till folkförbundets misslyckande, i
förbindelse med det faktum, att folkens ledare och utrikespolitiker alltjämt
vägra att se eller erkänna det verkliga orsakssammanhanget.

Min egen hänförelse över folkförbundets fredsgagnande betydelse övergav
mig kort efter förbundets bildande. Det var icke någon särskild händelse, som
bragte mig till insikt om förbundets oduglighet för främjande av världsfreden
och dess livsfarlighet för folken genom dess mot världsfreden utmanande principer.
Jag vann min insikt härutinnan genom min tillämpning av de vetenskapliga
lärdomar i rättsliga och sociala ting, som jag förvärvat genom min
store lärare Axel Hägerströms banbrytande forskningar. Det är så, att folkförbundet
inklusive Versaillesfreden organiserats helt och hållet på den s. k.
folkrättens grund. För mer än 15 år sedan utredde jag. att denna folkrätt
väsentligen utgöres av en vidskeplig ideologi. I en serie tal och skrifter har
jag därefter visat, att huvudpunkten i programmet för förbundet, nämligen
den kollektiva säkerhetens princip, icke är något annat än en eländig produkt
av denna vidskepliga ideologi, och att principen, om den verkligen tillämpades,
måste leda till världskatastrof. Redan år 1924 visade jag, att förbundets
fortsatta tillämpning av sina folkrättsliga principer obönhörligen måste
leda till en katastrof i Tyskland med fruktansvärda följder för övriga folk i

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Europa. Man bör verkligen lägga märke till att denna min prognos icke hade
något stöd i redan då inträffade yttre fakta utan baserade sig uteslutande på
kritik, logiska härledningar och folkpsykologiska grunder. Det är av vikt att
beakta detta, enär de hithörande resonemangen äro djupgående och därför svåra
att kontrollera för dem, som icke äro vana vid dylikt. Resonemang,^ vilkas
riktighet man icke fattar, är man lätt böjd för att avvisa. Men här får man
så att säga alldeles gratis en stark kontroll på riktigheten i mina resonemang.
Denna kontroll ligger däri, att erfarenheten numera genom inträffade händelser
direkt bekräftat riktigheten i min inställning. I Tyskland har inträffat
en omvälvning, som faktiskt icke blott blivit en olycka för miljontals tyskar
utan jämväl fyllt hela den europeiska politiken med en extraordinär fara. Säger
då icke detta något, att jag åratal i förväg i skrifter på både svenska, tyska,
franska och engelska varnat för en katastrof i Tyskland såsom följd av folkförbundspolitiken?
Den s. k. kollektiva säkerhetsprincipen har vidare på grund
av sin livsfarlighet för folken visat sig omöjlig att efterleva för statsmän, som
känna sitt ansvar. Säger då icke heller det något, att jag många år dessförinnan
hade visat, att uppställandet och åtagandet av dessa sanktionsplikter
var en tanklöshet, förklarlig endast därigenom, att människorna icke förmått
frigöra sig från vissa ödesdigra fördomar, som i många sekler den ena generationen
övertagit från den andra och som nu till sist behärskar även vår egen
tids åskådning? Visserligen senare men likväl för mera än sju år sedan och
före de händelser, som började hösten 1931 i fjärran östern, hade jag i en
motion till riksdagen hemställt örn en allsidig utredning från Sveriges sida i
och för en framställning hos Nationernas förbund om ändring i förbundsakten
till vårt lands befrielse från alla s. k. sanktionsplikter. Utskottet hade uppenbarligen
intet intresse för den vidlyftiga argumentation, som jag framlade, och
i kammardebatten gjorde man på sina håll vad man kunde för att vränga bort
saken och framställa mig till åtlöje för folket.

Jag vågar påstå, att det är omöjligt för människor, som verkligen tagit del av
nu antydda skrifter och aktstycken med vilja att förstå mina synpunkter —
jag vågar påstå, att det är omöjligt för dem att kunna fortsätta med sina lamentationer
över folkförbundets bristande universalitet eller över vissa makters och
deras statsmäns otrohet gentemot förbundsakten, såsom vore dylika omständigheter
anledningen till att sanktionsprincipen och därmed huvudprogrammet för
Nationernas förbund spelat bankrutt. I själva verket ligger orsaken däri, att
de folkrättsliga idéer, från vilka man utgår, icke ha något reellt underlag samt
därför sakna all styrsel och i sin s. k. tillämpning leda till oupplösliga motsägelser.
Den kollektiva säkerheten, såsom vilande på de olika staternas bundenhet
att vidtaga sanktioner innefattar just en sådan folkrättslig motsägelse
och blir därför orealiserbar, och detta lika mycket vare sig varenda nation vore
ansluten till förbundet och detta sålunda universellt eller icke. Vid detta förhållande
skall man med hänsyn till den rådande situationen ej klaga över folkförbundets
bristande universalitet. Vid detta förhållande är det också oklokt
att klaga över vissa statsmäns otrohet vis-ä-vis sanktionsplikterna. Det förhåller
sig ju i verkligheten så, att statsmännen i fråga inför de hotande, ödesdigra
konsekvenserna känt ansvaret för sina respektive länders lycka och välgång
vara av en högre valör än troheten mot ett fördrag, vars fullgörande kunde
störta miljontals människor i oreparabel misär.

Vart eller vartannat år har jag från och med år 1924 i tal eller skrift närmare
utvecklat denna sak. Jag gör det icke nu, så mycket mindre som jag utförligt
framlagt mina synpunkter i motion och anföranden vid 1931 års riksdag. De
händelser, som inträffat, bekräfta vidare på ett så slående sätt riktigheten i
min förkastelsedom över principen om den s. k. kollektiva säkerheten, att jag

Onsdag-en den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
också med hänsyn därtill kan avstå från en mera djupgående framställning.
Därför påpekar jag endast i största möjliga korthet följande.

Sanktionsplikterna skola ju grunda sig på förbundsakten. Denna måste
emellertid i sin tur få hela sin s. k. kraft därav, att den slutits av stater med
suverän myndighet att sluta en sadan överenskommelse. Men suveräniteten
själv — som man ingalunda avsvurit sig — innebär, att staterna måste ha rättighet
att leva och hävda sina livsintressen samt att sålunda sätta sig över alla
fördragsplikter, vilkas fullgörande skulle inkräkta på nämnda rättighet. Vid
ett krigsutbrott handla och gruppera sig följaktligen de olika länderna icke
efter några förhandsåtaganden utan efter sina egna livsintressen. Den s. k.
kollektiva säkerheten skulle väl komma att förebygga vissa småkrig. Men så
vitt systemet verkligen skulle sättas i funktion gentemot en stormakt, så inställde
sig omedelbart den överhängande risken av ett koalitionskrig, d. v. s.
en europeisk katastrof, för att icke tala om en världsbrand.

Jag förstår, att dessa resultat måste te sig upprörande för alla av sin fredskärlek
besjälade människor, vilka närt förhoppningen, att ett universellt folkförbund
måste utgöra en verklig fredsgaranti. Men örn det är så, att jag här
endast framlagt realiteterna,_ sådana som de äro, så återstår ju intet annat för
vettiga människor än att böja sig för dessa realiteter. Det gäller med andra
ord för människor i allmänhet och även för utrikesministrar att söka tänka med
sitt förnuft och icke med sina upprörda känslor. Och man måste söka lära sig
begripa, att sådan som situationen har utvecklat sig, så är mycket vunnet till
förebyggande av krigsolyckor redan därmed, att man ser verkligheten i ögat
och icke famlar i blindo. Detta tycks man dock icke förstå. Man uppskattar
icke upplysningen om livsfarligheten i den väg man går, så länge icke denna
upplysning jämväl innefattar en säker väg för fredens garanterande i världen.
Har det då intet värde för människorna, att de hindras från att störta ned i helvetet,
om de icke samtidigt kunna finna raka vägen till himmelen?

Denna väg, d. v. s. vägen till ett samhälle mellan folken, som inneslöte garantier
emot annat än småkrig, den vägens byggande måste självfallet läggas
på längre sikt än decennier och generationer. Där måste i lyckligaste fall talas
örn sekler. Men slutmålets avlägsenhet får icke beskugga de möjligheter till
krigsfarornas reducering, som ligga inom överskådlighetens ram. I sådant avseende
har jag i åratal^ pläderat för ett nytt folkförbund. Endast därigenom
kan man befria sig från det tunga lik i lasten, som förbindelsen med den
olyckliga Versaillesfreden utgör. Från detta nya folkförbund måste självfallet
folkens värsta fredsfiende bannlysas. Den utgöres av den s. k. kollektiva
säkerheten i mening av på förhand åtagna sanktionsplikter.

Att folkens förtroendemän kunna samlas till en förhandlingscentral, i vilken
man vet, vad man förhandlar örn, och i vilken icke kunskaper och vidskepelser
blandas örn varandra -— detta är dock något som torde vara värt att sträva för.
Ett folkförbund, som frigjort sig från vissa verklighetsfrämmande och därigenom
folkfördärvande rättsprinciper, skulle icke, såsom nu, stöta bort vissa nationer
utan locka dem till sig och därför också kunna utbildas till en universell
förhandlingscentral. Såsom sådan kunde den genom takt och klokhet komma
att uträtta något och verkligen vinna en moralisk auktoritet, samlande su
att säga världsmoralen i en brännpunkt, samt på detta sätt få en reell betydelse
för fredon. Kanske bleve det icke uteslutet, att ett sådant folkförbund, efter
prövning av risker och möjligheter, i särskilda fall jämväl skulle kunna med
framgång arrangera påtryckningsmedel mot en agressiv stat, vore den så också
en stormakt. Men ett dylikt tillvägagångssätt hade inte med vare sig sanktionsplikter
eller den övriga folkrättschimären att skaffa. Att inom en över Andra

kammarens protokoll 1938. Nr hl. 3

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 19.38 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
skadlig framtid söka åstadkomma något effektivare av ett folkförbund än det
nu skisserade, är icke blott att spänna bagen sa att den buster; det är att frambesvärja
just de olyckor som man avser att förebygga. Begränsningens konst
har aldrig haft mera skickelsediger betydelse än i fråga örn folkens strävanden
för freden. Gapar man där efter för mycket, mister man hela stycket.

''Även örn nian icke vill medgiva, att de s''. k. sanktionsplikterna i princip,
och sålunda jämväl därest folkförbundet... — Jag fortsätter, sedan konversationen
upphört. — Jag säger, att även örn man icke vill medgiva, att de s. k.
sanktionsplikterna i princip, och sålunda jämväl därest folkförbundet vöre tillnärmelsevis
universellt, äro ur fredssträvandenas synpunkt förkastliga, sa mäste
man dock kunna förstå, att de äro det under de förhållanden som faktiskt
råda. Man kan ju icke alldeles sluta till ögonen för det som man har att bedöma.
— Denna passus har särskilt avseende på det anförande, som i dag hållits
av hans excellens herr utrikesministern. — Det nuvarande folkförbundet
måste — såvitt sanktionsplikterna skola betra.ktas såsom alltjämt existerande
.—- framför allt annat betraktas såsom en koalition riktad emot viss eller vissa
stater. Utbryter ett sålunda befarat krig, så äro icke blott förbundets.stormakter
utan även dithörande småstater att anse som .deltagare i detta krig, såsom
allierade och därmed avskurna från möjligheten till neutralitet.

Att folkförbundet numera måste betraktas på detta sätt — d. v. s. ingalunda
såsom ett förbund för världsfred utan såsom en mot viss eller vissa stater
riktad koalition för fall av krig — förstår man av beteendet från till förbundet
hörande stormakters sida. I det ena fallet efter det andra lia de konsekvent
åsidosatt sina egna sanktionsplikter. Den engelske premiärministern
uttalade sig för några månader sedan örn den kollektiva säkerhetsprmcipens oduglighet
på ett sätt, som nästan ordagrant överensstämde med den kritik därav,
sorn jag under en lång följd av år framfört. Sanktionsplikternas orimlighet
borde kunna betraktas som notorisk. I allt fall kan den icke vara förbisedd
av de till förbundet anslutna stormakterna, . .

När dessa — trots att de måste utgå ifrån den kollektiva säkerhetens princip,
som icke är en princip utan en orimlighet — när dessa detta oaktat genom sina
ord — jag tänker då på den franske utrikesministern — eller genom sin tystnad
—. jag tanker på den engelske utrikesministern — förutsätta genom ord
eller tystnad, att småstaterna alltjämt skola var bundna vid dessa s. k. plikter,
så kan detta praktiskt taget icke lia någon annan mening och något annat
syfte, än att småstaterna — när dessa stormakter själva invecklas i ett nyssantytt
framtida krig — skola anses skyldiga sluta upp på de ifrågavarande
stormakternas sida. Detta är den enda reella innebörden av våra sanktionsplikter.
Må var och en göra klart för sig, att situationen i detta avseende icke på
något sätt blivit förändrad genom herr Undéns bekanta deklaration i Genéve.
Jag ogillar den icke. Det var bra gjort, och det var det. enda som kunde göras,
men den var fullkomligt otillräcklig, om man stannar vid den. Må man besinna,
att vårt land — så länge vi icke uttryckligen befriats från dessa sanktionsåtaganden
— av vissa stormakter anses med dem förbundna såsom allierade i

ett blivande koalitionskrig. . ..

Finns det någon möjlighet att inlägga någon annan tanke — örn det skulle
vara fråga örn tankar — i Bonnets sätt att uttrycka sig den 12 eller 14 maj i

år? Nej. -no, • " n

Det förefaller mig rent barnsligt, när man häremot vill åberopa sig pa allehanda
spekulationer hos småstaternas utrikesministrar om den blott fakultativa
karaktären i de s. k. sanktionsplikterna — och Nordens stater ha sådana
plikter, ehuru den saken icke på något sätt är juridiskt klarlagd - eller om
att varje stat självständigt ägde bedöma, huruvida sanktionsplikt törelage eller

Onsdagen den 1 juni 1933 f. m.

Nr 41.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
icke. Alldeles som om de frasutbyten i Genéve, varå alla sådana spekulationer
grunda sig, vore något att bygga på gentemot stormakternas livsintressen
inför en världskatastrof! Dessa frasutbyten visa snarare vad man inte har
menat. Vilken kraft tron I val, att alla dylika spekulationer skulle kunna lia
i^strid emot våra uttryckliga åtaganden i pakten, örn en gång stormakterna i
Europa drabba samman? Den frågan är det som skall besvaras. Det är inte
trågan örn innebörden av vissa tomma salongsmässiga spekulationer. Under
världskriget hade icke ens de heligaste dokument så mycket som pappersvärdet
för de makter, som önskade deras värdelöshet. Varken Frankrike eller vissa
andra makter skola vid det tillfälle, då katastrofen möjligen bryter ut, underlåta
att komplettera vår s. k. självständiga bedömning av våra sanktionsplikter,
därest de finna denna bristfällig — och det är jag övertygad om att
de skola finna. — Nära nog lika löjligt är försöket att släta över alla farhågor
med det trösteordet, att stormakterna i folkförbundet måste vara konsekventa;
och eftersom sanktionsplikterna hittills icke hävdats, så komma de icke heller
att hävdas i fortsättningen. Nu senast i kriget mellan Kina och Japan har
man inte följt det fattade beslutet örn att sanktionerna skola träda i kraft. Jag
tycker att detta resonemang icke är värt att spilla många ord på. Jag förstår
icke att det någonsin har kunnat framföras med anspråk på att det skulle
kunna lia något som helst resonemangsvärde. Varför undanröjes då icke sanktionsprincipen?
Det faktum, att man hittills icke avkrävt oss våra sanktionsplikter
i förbindelse med hela attityden hos stormakterna i förbundet, bekräftar
endast, att dessa s. k. sanktionsplikter numera blott hava en viss bestämd
valson d’etre, nämligen att binda oss till ett visst koalitionskrig.

AU detta är en fullkomligt bakvänd situation för ett land som vårt sorn enligt
deklarationer från alla håll endast strävar efter att få föra och''upprätthålla
en sträng neutralitetspolitik, det måtte väl vara tydligt. Vi måste_ det

synes mig självfallet— medan det ännu är tid, anstränga oss till det yttersta
för att komma ut ur denna bakvända situation. Frågan är blott- hur skall
detta tillgå?

En upplösning av resterna av folkförbundet och instiftandet av ett nytt med
förnuftiga principer har intet aktuellt intresse. I första hand måste ifrågasättas
en sådan revidering av pakten, att vi —trots vårt kvarstående i förbundet
— kunna känna oss själva och av andra betraktas såsom fullständigt
neutrala. Denna revidering kan väl näppeligen bestå i något annat, än att
sanktionsbestämmelserna slopas och i samband med dem tillkomna stadganden
likaledes utgå eller omformuleras. I varje fall torde en undantagsställning för
•n61*1?6 ens^m^ 1 . e> åtminstone icke i lörsta hand, kunna ifrågakomma. Såtillvida
ansluter jag mig till herr Halléns motion. Emellertid måste jag _

såsom jag nämnde i början taga avstånd från motionärens senare revideringsalternativ,
gående ut på sanktionsbestämmelsernas blotta omformulering
tor erhållande av »en klart fakultativ och frivillig karaktär». Detta alternativ
ar Logiskt detsamma som sanktionsbestämmelsernas slopande och sålunda meningslöst.
Det är bara prat det där örn fakultativ prägel. Jag vet inte när det
lörstkom upp vi ha ju fått uttrycket fakultativa obligationer, d. v. s. man
ar obligerad örn man vill vara obligerad. Det är hugget som stucket och saknar
fullständigt betydelse. Meningslösa ord äro inte alldeles ofarliga det är
ord, i vilka andra, t. ex. kniviga diplomater, i fall av behov kunna inlägga en
för dem lamp hg mening, i alla fall åstadkomma så pass mycket förvirring
att inte den klara situation anses föreligga, som förelåge därest inga ord funnes
Meningslösheten kan sålunda i detta fall tänkas bliva direkt skadlig

Nar jag icke ifrågasätter, att Sverige utan vidare resolut skulle draga’sig
ur spelet genom att begagna sig av sin uppsägningsrätt lill utträde ur fopium -

3G Nr 41. Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
det, så har detta flera skäl. En sådan handling kunde befaras av vissa. makter
mot vår vilja bliva uppfattad såsom en ovänligt sinnad handling och ingiva
dem en viss misstro, som i närvarande tider och tider, som synas stunda, kunde
medföra oangenäma konsekvenser. Dock instämmer jap även på denna
punkt livligt i herr Hammarskjölds särskilda yttrande. Emellertid böra också
vissa pietetshänsyn tagas. Förbundet tillskapades otvivelaktigt även
från segermakternas sida — i det ärliga syftet att vara ett medel för uppehållandet
av fred i världen. Detta känsloskäl har tyckts mig så pass betydande,
att jag före de sista tre månadernas tillspetsade spänning i den europeiska
atmosfären icke ansett mig böra beröra vårt utträde .ur förbundet annorlunda
än genom att förorda en allmän upplösning av detta.i och för bildandet av ett
nytt, byggt på förnuftiga och ofarliga principer. Vidare är det en fråga, som
måste tagas i särskilt övervägande, vad det skulle betyda för vara nordiska
förhållanden, att Sverige ensamt bland Nordens länder stöde utanför detta folkförbund.
Den tanken förefaller att vara nära nog orealiserbar.

För att nu återgå till yrkandet på paktens revidering, synes man emellertid
höra räkna med att detta, framställt blott från Sveriges^ sida, hade mindre utsikter
att vinna gehör och att ett samlat uppträdande från alla exneutrala länder
saint Belgien skulle göra vida större effekt. En i detta avseende så fulltalig
samling som möjligt är därför något, som bör eftersträvas..

Man får icke här låta sig nedslås — och jag riktar mig nu till reservanterna

_ av en på förhand intagen föreställning, att effekten av en dylik .samling

likväl skulle utebli och att sålunda en nu ifrågasatt aktion ifrån början vöre
ratt betrakta såsom utsiktslös. Argumentationen för revideringsyrkandet kan
dock göras så stark och överväldigande, att det bleve mycket svart, for motsidan
att krångla sig ifrån densamma. Hur skall det väl vara möjligt att inför
världsopinionen med bibehållet allvar kunna hävda, att man strävar föi
världsfreden genom att förbjuda en mängd fredliga stater att förbliva fredliga,
genom att tvinga sådana stater till krig? Skulle häremot anmärkas, att
folkförbundets principer för en världsfred icke finge^äventyras på grund av
förbundets nuvarande decimerade beskaffenhet, så måste eftertryckligt tågås
avstånd från en sådan förfalskning av verkligheten. Endast halsstarngheten
kan se det nuvarande sanktionstrogna folkförbundet under fred.sidéernas gloria.
Det är vad det är: en allians för krigseventualitet, fullt jämförlig med
sina historiska föregångare. Vidare måste i all rimlighets namn framhävas -och den argumentation man har att föra fram måste bil överväldigande — elen
tanklöshet d. v. s. motsägelsefullhet och den därmed förbundna livsfarligheten
för folken, som överhuvud ligger i dessa sanktionsplikter, i detta kollektiva
säkerhetssystem, till och med örn folkförbundet vore^ universellt. Och såvitt
man likväl mot revideringskravet i fråga skulle slå på de rättsliga strängarna
och hävda vår juridiska bundenhet till sanktioner, mäste vi göra gällande
att denna bundenhet — därest den någonsin existerat — numera mäste
anses ha försvunnit. Åtagandet skedde dock under fullt uppenbara och
väsentliga förutsättningar, som numera erfarenhetsmässigt brustit Anlagger
man verkligen ett juridiskt betraktelsesätt, så leda de juridiska grundsatserna
till, att några sanktionsförpliktelser icke längre kunna existera. J ag
ber er märka detta, mina damer och herrar. ...

Det är sålunda i detta revideringskrav alldeles icke fråga örn en bon om
eftergift i våra skyldigheter. Det rör sig endast oell .allenast därom att söka
rent formellt få undanröjt något, vars kvarstående, i händelse av krig mellan
vissa makter, kan komma att missuppfattas av den ena eller andra sidan
och därigenom bliva ödesdigert för vara neutralitetssträvanden.

Det förefaller mig snart sagt orimligt, att icke en nu tänkt gemensam ak -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Xr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
tion från vår och andra småstaters sida skulle leda till nöjaktigt resultat.
Med hänsyn till en motsatt utgång böra vi dock med de andra småstaterna
taga i övervägande, huruvida det icke ifrån början bör sägas ifrån, att vårt
kvarstående i förbundet vore beroende därav, att sanktionsbestämmelserna
slopades, åtminstone så vitt fråga vore om de nu agerande småstaterna. I
allt fall synes det mig nödvändigt, att dessa — därest revideringsframstöten
misslyckas -—• taga i allvarligt övervägande att uppsäga sig till utträde ur
förbundet. Ett utträde ur förbundet ensamt från Sveriges sida finner jag
dock, som sagt, icke vara lämpligt. Örn nu Sverige på den grund, att vi ej
fått de övriga nordiska länderna med oss, nödgas kvarstå i förbundet utan
att formellt vara befriat ifrån sanktionsplikterna, så ha vi dock efter en sådan
aktion, som jag nu berört, gjort vad vi under förhandenvarande omständigheter
kunnat göra. Vi lia gjort vårt yttersta för att skaffa oss de bästa
förutsättningarna för vår neutralitetspolitik i händelse av ett blivande krig
mellan europeiska stormakter. Jag bedömer alltså denna sak på ett helt annat
sätt än hans excellens utrikesministern och herr Andersson i Rasjön. Jag
vill ingalunda beteckna ett misslyckande med en sådan aktion, som jag här
har berört, som att vi därmed skulle ha hamnat i en återvändsgränd, ingalunda
heller så att vi råkat ut för ett bakslag. Man kanske skulle kunna
kalla det ett diplomatiskt nederlag — jag vet inte ens örn detta är berättigat.
Då^är frågan, örn inte detta nederlag kan komma att betyda att vi därmed
erhålla en stärkt förutsättning för vår neutralitet. Det kan då vara frågan
örn ett nederlag för diplomaterna, som faktiskt blir en seger för svenska
folket.

Min uppfattning är sålunda, att riksdagen vid detta tillfälle borde uttala
sig för vikten, dels därav att Sverige snarast inbjuder de övriga nordiska länderna
samt Holland octh Belgien att tillsammans med Sverige hos Nationernas
förbund föreslå sådana ändringar i pakten, att alla s. k. sanktionsplikter
upphöra, och dels ■— därest revisionsförslaget- icke skulle vinna framgång eller
eljest leda till erkännandet av Sveriges fullständiga frihet till neutralitet
med hänsyn till varje krigssituation —• därav, att Sverige tillsammans med
de nämnda staterna eller med åtminstone flertalet av de nordiska länderna
uppsäger sig till utträde ur förbundet.

Som sagt finner jag det utsiktslöst att ställa ett yrkande av detta innehåll
och nödgas därför inskränka mig till en hemställan örn bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Flyg: Herr talman! De frågor, som riksdagen i realiteten har att
behandla och ta ställning till genom beslutet i det föreliggande spörsmålet,
kunna formuleras på ungefär följande sätt: För det första: vill riksdagen att
svensk ungdom skall offra liv och blod för att deltaga i värnandet av resterna
av det orättfärdiga fredsfördrag, som fastställdes av de segrande makterna i
1914 1918 års. världskrig; för det andra: vill riksdagen att svenska hem,

svenska ekonomiska och kulturella värden skola skövlas och förintas av kriget
pa grund av fortsatt solidaritet med en viss imperialistisk maktgrupp, som
maskerad med Nationernas förbunds sa kallade folkrättsliga principer uteslutande
slåss för egna rent egoistiska intressen?

Ett godkännande av utrikesutskottets här föreliggande utlåtande innebär ett
bejakande av de ställda frågorna. Visserligen understryker utskottet ännu
en gång den uppfattningen rörande medlemsstaternas handlingsfrihet vid tilliämpning
av artikel 16 i Nationernas förbunds akt — jag hänvisar till utskotts -

Nr 41.

Onsdagen elen 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
utlåtandet — som svenska regeringen framfört, dels i 28-mannakommittén i
Genéve och dels i andra deklarationer. Men utskottet blundar samtidigt för
vad som i den nuvarande situationen borde ha varit den väsentliga utgångspunkten
för ett svenskt ställningstagande. Jag syftar på det senaste rådsmötets
behandling av Schweiz begäran om rätt till neutralitet. Utskottet inskränker
sig i detta avseende till ett örn obegriplig likgiltighet vittnande kortfattat
referat. Ur detta referat kan det vara av intresse att i dagens debatt
markera följande avsnitt: »Under debatten inom rådet örn den schweiziska
framställningen gjordes av några rådsmedlemmar uttalanden av innebörd, att
rådets ställningstagande beträffande den schweiziska framställningen icke finge
betraktas såsom ett precedensfall för andra stater, och att förbundsaktens
förpliktelser alltjämt vore för övriga stater gällande.» Utskottet intresserar
sig alls ej för, vilka dessa »några rådsmedlemmar» voro — att de utgjordes
av förbundets stora tungviktare samt deras närmaste vasallstater. Utskottet,
vars talan här förts av herr Sandler, har ej heller något intresse för att adresserna
på de omnämnda uttalandena voro utskrivna till de medlemsstater, som
deklarerat, att de ansågo sig befriade från vissa bestämmelser i förbundsakten.
Utskottet har tydligen ej haft en tanke på att dessa uttalanden främst vörö
ställda till rapportören i den schweiziska frågan i dennes andraplansroll såsom
svensk representant och utrikesminister.

Jag ber, herr talman, att i detta sammanhang inom parentes få säga till
excellensen Sandlers tomma stol, att hans försök att förklara deklarationen på
rådsmötet såsom gående förbi vad den svenske representanten i 28-mannakommittén
hade uttalat gör såväl hans egen ställning på rådsmötet som också utskottets
föreliggande utlåtande ännu mera betänkliga, än vad de tidigare voro.

Jag tillåter mig stanna något vid denna av utskottet icke uppmärksammade
angelägenhet. Den schweiziska förbundsstatens framställning till rådsmötet
gjordes efter ett enhälligt beslut i landets parlament. Framställningen ar ett
obestridligt bevis på att regering och parlament i Schweiz hysa den meningen,
att endast genom ett särskilt beslut i Nationernas förbunds råd eller dess generalförsamling
kan en medlemsstat befrias från de av medlemskapet i förbundet
följande sanktionsförpliktelserna. Denna mening står i klar motsättning
till svenska regeringens uppfattning, att man genom individuella deklarationer
kan befria ett land från förpliktelsen att fullgöra, vissa åligganden
enligt förbundsakten. Den schweiziska uppfattningens riktighet bekräftas
av rådets beslut och av debatten i rådet före beslutet. Genom beslutet har ett
land, nämligen Schweiz, fått förbundets erkännande av sin rätt till neutralitet,
sin rätt att självt avgöra sitt ståndpunktstagande vid ett krigsfall. Genom
debatten ha förbundets tongivande makter deklarerat sin mening, att denna
rätt tillkommer den sökande staten men icke övriga medlemsstater. Det förefaller
mig, herr talman, som örn detta skulle vara så tydligt, att det även borde
kunna uppfattas av den svenske utrikesministern.

Genom det senaste rådsmötets behandling och beslut beträffande Schweiz’
framställning har sålunda det ohållbara i Sveriges hittillsvarande ståndpunktstagande
klart belysts för var och en, som vill, vågar och kan se objektivt på
detta förhållande. Då utskottet trots vad som inträffat, hastigt passerande
förbi detta, blundande för rådsmötet i Schweiz, fortfarande rekommenderar
riksdagen att låta regeringen fortsätta sin hittills förda blindbockslek i Genéve,
måste man öppet ställa frågan: vilka äro de icke officiellt uttalade skälen till
detta ståndpunktstagande?

Och en annan fråga: ha vi för övrigt någon fast svensk position i här berörda
fråga? Vi ha för det första herr Undéns mycket omtalade deklaration inför 28-mannakommittén. Vi ha för det andra utrikesministern Sandlers deklarationer

Onsdagen den 1 juni 1938 f. ni.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
viii årets riksdag och i radio inför offentligheten, nu senast vid polske utrikesministerns
mycket märkliga och intressanta Sverigebesök. Vissa partigrupper
lia dessutom utrikesministerns uttalanden viel dennes besök på deras
slutna möten, medan riksdagen som sådan fanns samlad och tillgänglig —
inom parentes sagt en fullkomligt ny men även tidstypisk metod för umgänge
mellan regering och riksdag i det demokratiska Sverige.

Men vi lia även andra deklarationer av lika auktoritativ karaktär men av
tidigare datum. Jag erinrar örn universitetskansler Lundéns föredrag i Uppsala
i oktober 1935, däri han förklarade, att i och nied inträdet i Nationernas
förbund ersattes svensk neutralitetspolitik med vad han riktigt kallade
solidaritetspolitik. Vi ha utrikesministern Sandlers uttalande vid 1936
års remissdebatt, däri han yttrade beträffande de ekonomiska sanktionerna:
»Där äro förpliktelserna klara och ovillkorliga. Endast den, som
ej känner något ansvar, kan lia möjlighet att blankt strunta i dessa
förpliktelser. Det finns blott två sätt att undandraga sig dem eller bereda
sig handlingsfrihet. Det ena är att neka till klara fakta och bestrida angreppets
förefintlighet, det andra är att sörja för att vårt land går ur Nationernas
förbund.» Det är, herr talman, utrikesminister Sandler av årgång 1936, som
talar. Längre fram i samma tal säger herr Sandler: »Pakten innehåller ytterligare
en annan sak i sin artikel 16, i vars tredje moment det talas örn ömsesidigt
bistånd. Jag vill erinra örn att denna förpliktelse också är ovillkorlig
och bindande.» Och i propositionen örn kreditspärr vid samma års riksdag betecknade
herr Sandler samma artikel 16 såsom »en traktatsenlig förpliktelse,
som tför hund smedt em marna icke kunna godtyckligt undandraga sig». Inför
riksdagen är det alltså sagt av utrikesministern för två år sedan, att artikel
16 :s sanktionsparagraf är att betrakta såsom en traktatsenlig förpliktelse, som
förbundsmedlemmarna icke kunna godtyckligt undandraga sig.

Det föreligger, herr talman, mellan den ståndpunkt, som här refererats, och
den ståndpunkt, som de tongivande stormakterna preciserade i debatten kring
Schweiz’ framställning, en obestridlig samstämmighet. Och den tystnad, som
den svenske utrikesministern iakttog gent emot uttalandena i denna debatt —
de uttalanden, vari man underströk, att det förestående beslutet enbart gällde
Schweiz unika fall men ingalunda andra medlemsstater — denna herr Sandlers
tystnad synes mig uttrycka en harmonisk meningsfrändskap med de tidigare
nämnda deklarerande herrarna. I en intervju i Köpenhamn sade för övrigt
herr Sandler till de journalister, som där mötte honom, att vi borde uppmärksamma
framför allt tystnaden vid rådsmötet, icke så mycket vad som
sagts. Jag förmodar, att vi göra honom en tjänst, då vi här mera intressera
oss för hans egen tystnad i ett ögonblick, då en svensk representant, enligt
min mening, framför allt borde lia talat. Sammanställd med vad riksdagens
utrikesutskott »understryker» omedelbart efter detta rådsmöte är däremot herr
Sandlers tystnad lika obegriplig som den är oförsvarlig.

Ytterligare några ord örn den schweiziska frågan äro emellertid här på sin
plats. Det måste lia, varit svenska regeringen bekant, att Schweiz’ framställning
skulle förekomma vid rådsmötet. I januari månad väcktes i riksdagens
båda kamrar motioner, vilka sysslade med samina problem för Sveriges vidkommande,
sorn den schweiziska regeringen framfört inför rådsmötet. Motionerna
remitterades omedelbart till utrikesutskottet. Det hade varit naturligt,
både ur regeringens och riksdagens synpunkt, att behandlingen av dessa motioner
rörande spörsmålet örn Sverige och Nationernas förbund kommit före
rådsmötet, så att vår utrikesminister herr Sandler, då han fungerade såsom
talesman för Schweiz’ hemstiillan örn rätt till neutralitet, även hade haft riksdagens
mandat att samtidigt företräda samma önskan från sitt eget land. Ty

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
hade den svenska regeringen velat en dylik framställning, så hade även här
funnits ett enhälligt parlament bakom densamma —• givetvis med undantag
för den ryska statens representanter.

Herr Sandler sade här helt nyligen, att det kan konstateras delade meningar
i den fråga, som nu är under debatt. Ja, det är han själv, som är skuld
till det, Han kunde hava haft en enig opinion med sig till Genéve och lian hade
kunnat företräda denna opinion samtidigt med att han företrädde Schweiz’
intressen där nere. Att frågan först nu i riksdagens elfte timme föreligger
till behandling är ett talande bevis för regeringens verkliga intresse och verkliga
mening i saken, samtidigt som det är ett nytt utslag av vår utrikesministers
nonchalerande av riksdagen, då det gäller problem, som sortera under
hans departement.

Emellertid har jag med vad jag hittills sagt, herr talman, konstaterat, dels
huru behandlingen av fallet Schweiz på Nationernas förbunds senaste rådsmöte
bevisat omöjligheten i den officiella svenska ståndpunkten, dels huru
statsmakternas uppfattning på detta rådsmöte stämmer överens med vår utrikesministers
mening i frågan från 193G, samt huru herr Sandlers tystnad
vid rådsmötet kunnat tolkas såsom ett tyst instämmande i Nationernas förbunds
stormakters nämnda uppfattning. Från en sammanfattning av dessa
konstateranden kan det föreliggande utlåtandet från utrikesutskottet förstås,
men från samma utgångspunkter måste även yrkandet örn riksdagens avslag
på detsamma väsentligen skärpas. Det förhåller sig ju så, att den tidigare
mycket omtalade kollektiva säkerheten icke längre existerar. Ingen i denna
kammare, ingen av Nationernas förbunds allra varmaste anhängare — om det
överhuvud finns någon, som i själ och hjärta verkligen är det —- ingen kan
eller vågar längre åberopa den kollektiva säkerheten och den därmed följande
tryggheten för vårt land såsom motiv för fortsatt medlemskap. Nationernas
förbunds karaktär av ett intresseorgan för vissa stormakter är mera uppenbar
för alla och envar än någonsin tidigare. Just på grund av att så är förhållandet
gjordes de nämnda deklarationerna vid det senaste rådsmötet. Förpliktelserna
skulle gälla för samtliga små medlemsstater, därför att dessa småstater
skola utnyttjas den dag, då det gäller stormakternas egna intressen. En
liten stat kan icke med hänvisning till paktens bestämmelser räkna med förbundets
bistånd eller skydd. Den kan möjligen räkna med att dess öde lägges
i händerna på en noninterventionskommitté, någonting som väl alla länders
folk be alla goda makter att bevara sig för. Spaniens exempel har lärt oss,
att nonintervention betyder indirekt hjälp åt den anfallande parten. Abessiniens
exempel visar, att sanktionsinstrumentet den enda gång, det kommit till
praktisk användning, betydde samma sak. Det var från början till slut en
komedi för den allmänna protestopinionens vilseledande och uppdämning. Dess
sluttablå består i Nationernas förbundsmakters officiella erkännande av den
överfallna medlemmens slaktande. I den frågan kunna vi konstatera, att vår
utrikesminister lärt örn från den tidpunkt, då han stolt deklarerade, att Sverige
icke kunde »godkänna en fred på rättens bekostnad». Nu har han mycket
snabbt, innan ännu övriga makter lia hunnit så långt, inför rådsmötet meddelat,
att vi sända vår minister till Rom för att erkänna Abessiniens slaktande.

När denna uppfattning, som jag här i korthet givit uttryck åt, om Nationernas
förbunds karaktär, bekräftad genom förbundets egen verksamhet, är odiskutabel,
huru är det då möjligt, herr talman, att komma med ett utlåtande sådant
som det, vilket i dag ligger på kammarens bord, det utlåtande, för vilket vår
utrikesminister i egen person nyss varit talesman inför kammaren? Herr
Sandlers anförande utgör en god utgångspunkt för besvarande av denna fråga.
Herr Sandler sade med en tydlig varnande innebörd, att »väckandet av förslaget

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
om utträde är en politisk viljeakt. Ett utträde betyder, att vi befinna oss
i samina värld som förut, icke i ett tomrum.» Herr Sandler förklarade vidare,
att han »med oro tänker på tiden till hösten, där det behövs både vaksamhet
och beredskap». Och han yttrade slutligen, att »så länge ovisshet råder, huru
de brännande problemen skola lösas, så länge råder det osäkerhet».

Av dessa valda satser, plockade ur herr Sandlers senaste statsmannatal
inför riksdagens andra kammare —■ det sista för i år, skulle jag tro, det andra
under denna riksdag —■ framgår det bara en mening: Sverige bör vara kvar
i Nationernas förbund; det är tryggare inom Nationernas förbund, medlemskapet
utgör en del av vår beredskap, särskilt talar det aktuella läget för att
medlemskapet upprätthålles. Jag påpekar, herr talman, att denna grundinställning,
som jag kommer fram till, utgående från herr Sandlers eget anförande
inför kammaren, återigen skiljer sig från de deklarationer om neutralitetspolitik,
som även i dag upprepats.

Hurudant är det läge, som herr Sandler här riktar uppmärksamheten på?
Jag är fullkomligt enig med honom örn att det är allvarligt. Vi finna, hurusom
den_ tongivande makten i Nationernas förbund, England, befinner sig i
förhandlingspolitik med en av staterna inom det s. k. fascistiska blocket, nämligen
Italien. Vi finna, huru detta England är inställt på en taktik, som dels
går ut på att åstadkomma splittring, dels syftar till militär inringning. Om
jag därefter frågar, vad som är meningen med ståndpunktstagandet vid senaste
rådsmötet, kommer jag till det svaret, att ståndpunktstagandet på senaste rådsmötet
innebär, att man vid denna militära inringning vill räkna med småstaterna
och även är intresserad av att med det inflytande man har dirigera dessa
småstaters upprustningspolitik. Därför ingen suveränitet åt småstaterna, därför
ingen frihet, därför ingen rätt till neutralitet, därför detta markerande av
att Schweiz’ hemställan är unik, därför detta markerande av att detta icke
gäller för andra medlemsstater.

Nu säger man, att det kan vara av intresse för Sverige, och att det kan lia
ett sammanhang med vår trygghet i fortsättningen, att vi äro medverkande
i denna aktion, att vi äro medverkande i denna stora framstöt. Det blir en
aktion för demokrati och för frihet. Ja, den som tror det, han kan ju möjligen
rädda sin själ och freda sig för oro i hjärtat, om han är med på herr Sandlers,
regeringens och utrikesutskottets utrikespolitiska linje och är beredd att taga
konsekvenserna i en nära liggande framtid. Det kan man göra, örn man hyser
denna barnafromma uppfattning, att det brittiska imperiet skulle gå till sin
nuvarande aktivitet av intresse för demokrati och frihet. Herrar ledamöter
av utrikesutskottet, såvida ni icke samtliga i dag hava fått tunghäfta eller lia
förfärligt mycket att göra, så att ni icke ha tid att vara inne i kammaren, när
er egen fråga behandlas, kan någon av er ge mig bara ett enda exempel -—- det
är rimligt hegärt — ur de senaste tjugu eller tio eller fem årens politiska historia
på Englands intresse för demokrati och frihet? Det vore ytterst intressant.
Svaret på hela denna argumentation är, att det är en bluff vi här lia
att göra med, ett imperialistiskt blocks uppmarsch emot ett annat liknande
block. Och medlemskapet i Nationernas förbund — det är i dag uppenbarare
än någonsin — det betyder en allians för Sveriges vidkommande med ett av
dessa block. Klart i pakten utsagd rätt till neutralitet innebär, att fortsatt
medlemskap kan upprätthållas, men också möjlighet, låt mig säga ökad möjlighet,
att stå utanför denna kommande kraftmätning. Medlemskap utan en
förändring av pakten, utan att samma rätt som tillerkänts Schweiz även tillerkännes
Sverige, drar oss in i kriget, ger oss intet av trygghet men allt av
risk. Ett åberopande av neutralitetsdeklarationerna från år 1938 i 28-mannakommittén,
i svenska radion, i vilka vi hävdat vår frihet att själva avgöra vårt

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Ndtioncrnas förbund. (Forts.)
ståndpunktstagande i en inträdd situation, kan i det ögonblick allvaret står för
dörren betraktas som en ovänlig handling, och enbart dessa deklarationer kunna
vara tillräckliga för vårt indragande i kriget.

Av detta framgår, herr talman, att medlemskapet i Nationernas förbund
innebär ökad risk för vårt land, ökad otrygghet, medan däremot det är uppenbart,
att alla fördelar, som man tidigare teoretiskt kunnat peka på, i dag ej
längre existera. Efter rådsmötet, som utrikesutskottet har blundat för, förmodligen
på grund av den roll utrikesministern där har spelat, efter detta
rådsmöte tala alla skäl starkare än tidigare för, att klarhet skapas beträffande
Sveriges förhållande till Nationernas förbund — klarhet i så måtto att vi erhålla
samma rätt, som nu tillerkänts Schweiz, eller att vi där nere ge klart
besked örn att förutsättningen för fortsatt medlemskap betingas av, att paktens
nuvarande formulering radikalt revideras.

I den motion, nr 88, som väckts av mig och mina partikamrater Arvid Olsson
och Viktor Herou, yrkas alternativt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa, att regeringen, örn möjligt i samråd med Nordens
övriga länder samt andra intresserade mindre stater, vilka tillhöra Nationernas
förbund, låter meddela N. F:s generalsekretariat, att förutsättningen för
fortsatt medlemskap i förbundet är en omedelbart genomförd revision av förbundsakten
i sådan riktning, att medlemsstaternas möjlighet att intaga en
neutral position i spända situationer eller vid krigsfall icke beskäres genom
aktens bestämmelser».

Jag kan icke, herr talman, för mitt vidkommande nöja mig med den reservation,
som är fogad till detta utskottsutlåtande, och jag beklagar detta inför
kammarens forum, ty för mig spelar det ingen som helst roll, örn denna reservation
är undertecknad av högern och dess mannar herrar Hammarskiöld, Domö,
Bagge och Anderson i Norrköping, eller av andra representanter. Det är icke
därför jag icke kan ansluta mig till densamma — det är därför att man ej
heller i denna reservation tillräckligt klart säger ut vad som i dag måste sägas
ut från den svenska riksdagens sida. Jag vill icke, kan icke som enskild ledamot
av denna kammare taga ansvaret för vad utskottet här föreslår. Jag vill
icke, kan icke heller nöja mig med det framställda vaga yrkande, som gjorts
i den bifogade reservationen. Jag anser, att vad som är givet efter rådsmötet
är att man ger klart besked till det som där sagts — att detta gäller Schweiz
men det gäller icke Sverige och övriga medlemsstater — att förutsättningen
för landets fortsatta medlemskap är en sådan revidering av pakten, att samma
frihet, samma suveränitet beviljas även övriga smärre medlemsstater. Det är
detta, som vi här sökt utforma i det andra alternativet i vår motion, som jag
nyss refererade. Vi vilja icke, att svensk ungdom skall offra liv och blod för
att deltaga i värnandet av resterna av den orättfärdiga Versaillesfreden. Vi
vilja icke, att svenska hem, svenska ekonomiska och kulturella värden skola
skövlas oell kränkas genom fortsatt samgående och solidaritet med en viss
stormaktsgrupp, som är maskerad under Nationernas förbunds folkrättsliga
principer. Vi vilja, i likhet med vad vi hävdat vid tidigare riksdagar, att
Sverige, så långt det är möjligt, lösgör sig från alla som helst inflytanden från
de olika stormaktsintressena och stormaktsgrupperna och därigenom erhåller
möjlighet, att den dag, allvaret ståf för dörren, själv bestämma sitt ställningstagande
utanför eller med, efter de förhållanden, som då föreligga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till det andra yrkande,
som framställts i motionen nr 88.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den bild, som utrikesministern tecknade
av situationen i Europa, utgör ju en så mörk fond som man gärna kan

Onsdagen den 1 juni 1938 f. ni.

\r 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
önska sig för en diskussion som denna. Det är val också på det sättet, att det
just är dessa farhågor för, att de explosiva ämnen, som hopat sig i Europa,
skola åstadkomma en förfärlig världsbrand, sorn göra, att nian nu diskuterar
frågan örn neutraliteten och frågan om att förvandla folkförbundet till en noninterventionskommitté
nr 2. Det är, såvitt jag ser, tvenne riktningar, som här
framträda med parollerna örn neutralitet i nuvarande situation. Den ena diskuterar
frågan om folkförbundet och frågan om neutraliteten utifrån perspektivet
av ett stormaktskrig, där Sverige liksom 1914—1918 kan krypa undan och
hålla sig så dolt som möjligt och slippa att indragas i själva världsslakten. Det
är ju det stora flertalet, som resonerar utifrån denna utgångspunkt. Den har
för övrigt präglat den diskussion, som förts i pressen angående neutralitetsproblemet
under senaste tiden. Det finns naturligtvis inom denna riktning
också människor, som hylla den av rent ekonomiska intressen. Sverige har
ju bortåt en miljard kronor fastfrusna i Tyskland, och dylika intressen rekommendera
också en så försiktig och moderat politik som möjligt gent emot Tyskland,
för att man på det viset skall kunna bevaka sina intressen. Men det finns
en annan riktning, som i dag, uppenbarligen icke utifrån några svenska synpunkter,
pläderar för neutralitet. En talesman för en sådan åskådning Ilar
nyss uppträtt, som utan vidare angripit folkförbundet som en allians, där man
icke har ett ord att säga, men riktad mot triangeln Tokio—Berlin—Rom, som
utan vidare jämställer de stater, som låt vara i vissa fall av motiv, som vi icke
alls sympatisera med, dock i sitt eget egoistiska intresse tvingas att hålla tillbaka
sin aggressivitet — jämställer dem med de aggressiva makter, som tydligen
sätta hela sin makt på krigets kort.

Till denna dimbildning, som man här bedriver, då man karakteriserar den
kollektiva säkerheten som kriget självt eller som den viktigaste betingelsen för
kriget, är det ju icke svårt att spåra källorna, och spåra också vilka som ha
intresse av densamma. Det är känt — det har tidigare sagts här — vilka makter
som i dag gå i spetsen i kampen mot folkförbundet, vilka dels föra denna
kamp genom sitt eget utträde, genom att direkt försvaga folkförbundet, och
dels föra denna kamp genom mer eller mindre medvetna vasaller, som inrikta
.sina ansträngningar på vissa för närvarande mycket fundamentala delar av
folkförbundets hela konstitution. Att Tyskland är intresserat av att så många
makter som möjligt i dag utträda ur folkförbundet och proklamera neutralitetspolitik,
är ju känt. Så sent som den 20 februari detta år förklarade den tyske
rikskanslern i sitt riksdagstal bl. a.: »Strävandena till neutralitet», säger han.
»från en del europeiska stater fylla mig med den djupaste tillfredsställelse.»
Det är ju ingen tvekan örn, att med den politik, som man från det hållet för,
det måste vara ett intresse, att eventuellt blivande motståndare stå splittrade.
Det är förutsättningen för dess politik. Mot en samlad front av de stater,
som lia behov av fred, likgiltigt av vilken anledning, skulle man vara tvungen
att slå till reträtt, ty det vore ju rena dårskapen att under sådana betingelser
fullfölja den politik, som nu oroar hela världen.

Herr talman, jag tror. att det är just i dag av betydelse, att man ställer
några frågor för att verkligen komma till kärnpunkten i denna neutralitetsdiskussion,
nämligen: Vilken neutralitet åsyftar man med denna sin neutralitetspropaganda?
Menar man den s. k. neutralitet, som fördes under världskriget,
då Sverige levererade för Tyskland absolut oundgängliga produkter,
bl. a. järnmalm, och därmed möjliggjorde krigets förlängande — en neutralitet
soia innebär motsatsen till neutralitet? Menar man en sådan neutralitet som
innebär, att man skall stoppa all handel med de krigande, man må stå på vilken
sida som helst, man må lia sympatier eller antipatier för dem? Eller menar
nian kanske den tredje formen av neutralitet, att man skall driva handel med

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
de stater, vilka man är övertygad om icke lia frambesvurit kriget, med de stater
med vars krigsmål vi av ena eller andra anledningen anse oss kunna sympatisera?
Jag tror, att dessa frågor äro ganska viktiga. Det är på tiden, att
svenska folket får klarhet över just dessa frågor. Det är icke riktigt, att denna
angelägenhet skall ligga i händerna på diplomaterna, och att det skall bli
en hemlig handläggning därav, som man har i beredskap och som man skall
låta bringa till verkställighet den dag kriget bryter ut.

Jag skulle vilja understryka till detta, att grundfelet enligt min mening
med den neutralitetsdiskussion, som har förts och även med de deklarationer
som givits — jag bestrider icke alls uppriktigheten i dem — grundfelet är, att
man diskuterar från den utgångspunkten, att perspektivet är ett stormaktskrig,
eller att stormaktskriget är oundgängligt. Det är klart, att det blir ett stormaktskrig,
örn intet mirakel sker, örn det icke lyckas att samla de fredsbehövande
makterna till en verklig fredsfront. Om man i Europa fortsätter den
politik, som hittills från vissa håll förts, måste det bli en explosion — det måste
bli ett stormaktskrig. Men sannolikt är axeln Rom—Berlins närmaste perspektiv
icke ett stormaktskrig — det är ett för stort äventyr, och därför är
dess strävande att bereda stormaktskriget genom smärre krig, genom att säkra
åt sig kontrollen över de råvaror, som behövas, genom att skaffa sig strategiskt
viktiga positioner o. s. v., genom att erövra Abessinien, Spanien, Österrike och
låt oss säga Tjeckoslovakien, ja — låt oss säga Norden. Därigenom förbereder
man stormaktskriget, och därför att alla fakta hittills, som blottats, visa, att
detta är avsikten, att det är efter dessa framgångslinjer man nu arbetar —
därför tycker jag det är närmast en illusion att diskutera neutralitetsproblemet
från samma utgångspunkt som vi hade 1914.

Det andra skälet till att jag anser själva utgångsläget för diskussionen felaktigt,
är erfarenheten från det förra kriget. Därom har ju i de olika länderna
stadgat sig dea uppfattningen, att Sveriges och Nordens roll under det förra
kriget hade en nästan alldeles utslagsgivande betydelse för Tysklands uthållighet.
Jag skall bara taga ett citat. Det är den brittiske marinattachén i
Norden under världskriget, amiral Consett, som i sin bok »De obeväpnade
krafternas triumf» skriver så här: »Ingenting skulle ha mera effektivt bidragit
till krigets avslutning än sänkningen av de fartyg, som fraktade järnmalm
från Sverige till Tyskland, eller en ekonomisk press, som drabbade den svenska
malmindustrien.» Detta uttalande är karakteristiskt för det sätt, varpå man
i europiska länder bedömer Nordens och Sveriges ställning under det föregående
kriget och under ett kommande krig. Yi veta, att Tyskland tillfredsställer
hälften av sitt malmbehov från Sverige — jag räknar då kvalitativt,
icke kvantitativt. Dess upprustning i det oerhört snabba tempo, som skett, hade
icke varit möjlig utan den svenska järnmalmen. Det kan icke tänka på att föra
ett långt krig utan att åt sig skapa garantier för att denna svenska malm skall
tillföras dess krigsindustri, och därför, herr talman, har frågan om Sveriges
järnmalm blivit en ganska fundamental fråga i diskussionerna örn neutraliteten
och om den politik, som Sverige kan föra under ett stormaktskrig.

Här är tyvärr icke utrikesministern närvarande. Jag förmodar, att utskottet
har någon talesman, som väl skall framföra utskottets syn på saken. Jag
skulle vilja kasta fram frågan: Vad är det egentligen för neutralitetsregler man
diskuterar? Det är ett stort problem för närvarande. Nordens utrikesministrar
ha sammanträtt för det. Jag skulle fråga: Diskuterar man frågan örn de nya
neutralitetsreglerna utifrån exempelvis de principer, som äro vägledande för
den amerikanska neutralitetslagen, att man eventuellt kan sälja till krigförande
men att de krigförande i så fall dels skola betala produkterna kontant och
dels skola frakta dem på egna kölar?

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Frågan är icke betydelselös. Det borde i en sådan här diskussion, när ali
uppmärksamhet och skarpsinnighet är inriktad på frågan örn neutralitetsproblemet,
också sägas några ord örn den saken.

Det har nu sagts, att den ekonomiska sanktionspolitiken har lidit sammanbrott.
Jag skulle till det vilja understryka vad utrikesminister Sandler säde:
Folkförbundet är dess medlemmar. Folkförbundets politik är dess medlemmars
politik. Örn därför denna politik har lidit ett sammanbrott, så är det ett
resultat av att dessa medlemmar icke inriktat sina krafter på en politik, som
överensstämmer med folkförbundspaktens anda. Det är ju påtagligt.

Enligt min mening — jag har tidigare markerat det vid denna riksdag —
har icke alls principen örn att bromsa upp aggressorerna med finansiella och ekonomiska
sanktioner lidit sammanbrott, även örn resultatet var nedslående i fråga
om Abessinienkonflikten. Man bör komma i håg — det är ett ganska väsentligt
faktum — att dessa sanktioner icke omfattade fundamentala detaljer
för den italienska krigföringen.

När jag här hör herr Lundstedt tala örn, att han för sin del hoppas, att det
aldrig skall gå att skapa effektiva sanktioner, så måste jag ju säga, att det är
klart, att örn man har den uppfattningen -—• och det har man på reaktionärt
håll i Europa, och det hade också den engelska högerregeringen enligt många
omdömesgilla vittnens uttalanden, i det att den icke ville och icke vågade utveckla
sanktionerna, då det skulle ha lett till ett sammanbrott för regimen i
Italien — har man, som sagt, den meningen örn de ekonomiska sanktionerna,
kan man i varje fall icke stödja den på fakta.

Jag anförde, när frågan sist diskuterades i riksdagen, att det land, som i
dag för krig mot Kina, Japan, måste importera nio tiondelar av sin olja, två
tredjedelar av sitt stål, hälften av sin mangan, all nickel, kvicksilver och kautschuk,
alltsammans produkter, som äro nödvändiga för kriget.

Och, mina herrar, om de stater, som vilja fred, skulle förena sina ansträngningar
för en verklig sanktionspolitik mot den, som stör freden, skulle man även
med dessa ekonomiska kampmedel utan militära maktmedel kunna tvinga
aggressorerna till reson.

Nu har det ju varit så, att på grund av den splittring, som råder mellan de
skilda konkurrerande maktintressena i Europa, har man tolererat, att dels Spanien
och dels Kina överfallits utan att man gjort någonting i enlighet med folkförbundets
anda. Men från vår fackliga verksamhet vet man många tillfällen,
när fackföreningarna fått avstå från strejkvapnet, utan att de därför avskrivit
detsamma eller uraktlåtit att räkna med detsamma som en tillgång för framtida
prövningar.

Jag ser frågan örn att göra sanktionsvapnet effektivt dels som en fråga örn
att förhindra världskriget och dels som en fråga örn att mobilisera folkmassorna
•—- dem som vilja freden — till en sådan påtryckning på regeringarna, att
man förändrar sin politik mot folkförbundet.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att riskerna för småstaterna av sanktionerna
äro betydligt större än för stormakterna. Jag skulle till det vilja replikera, att
riskerna för småstaterna för närvarande äro betydligt större än för stormakterna
men icke utifrån utskottets utgångspunkter utan utifrån den faktiska aggressivitet,
som i dag riktas mot småstaterna. Som jag ser frågan, är det så, att
stormakterna klara sig. De ha nog tämligen goda resurser. De kunna i varje
fall möta de aggressiva som jämställda. De kunna klara sig utan sanktionsvapnet.
Men de små makterna, de, som i dag befinna sig i skottgluggen, hava
icke de stora makternas möjligheter.

När utskottet här lägger skulden på stormakterna för den politik, den ynkliga
och nesliga politik, som folkförbundet fört under de senare åren, vill jag

Xr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
säga, att småstaterna och vårt land sannerligen icke äro utan skuld till att det
blivit som det blivit. Det är ingen tillfällighet, att det i svensk press — jag
tänker framför allt på folkpartipressens tidningar såsom Göteborgs handelstidning,
Eskilstuna-Kuriren o. s. v. — talas örn den svenska regeringen som Englands
springpojke i viktiga frågor. Det är ingen tillfällighet.

Därmed menar jag ju ej, att den svenska regeringen sammankopplat Sverige
med England. Men den har varit mycket lyhörd för de engelska intressena. Man
kunde bara draga slutsatsen, att det var en sådan lyhördhet, som gjorde, att
den svenske utrikesministern i Genéve före de flesta förklarade, att Sverige
skulle erkänna rovet av Abessinien.

Örn man går tillbaka i några års svensk utrikespolitik, skall man finna vissa
stödjepunkter för minnet, som kunna bidraga till att belysa frågan örn ansvaret
för den politik, som förts. Jag vill påminna örn 1933, då folkförbundet hade
att behandla ett förslag från Frankrike, att de tyska S. S., S. A. och Stahlhelmorganisationerna
skulle inräknas i Tysklands krigsstyrka. Sverige röstade
mot! Sandler gav en förklaring. Den låg i huvudsak på det formella planet.
Låt mig påminna örn 1935, då folkförbundet hade att behandla den tyska regeringens
beslut att återinföra den allmänna värnplikten! En enda representant
röstade mot detta beslut. Det var Danmark. Men bakom Danmark stod Sverige.
Låt mig påminna om hur det i den internationella diskussionen påpekades,
att Tyskland redan i Versaillesfreden, när det tvingades att nedskrota sina
vapenfabriker, flyttade över en del av sin vapenproduktion till Sverige! Det
är tillräckligt att härtill foga det faktum, att den svenska järnmalmsexporten
var en mycket fundamental förutsättning för den tyska upprustningen, för att
konstatera, att utskottet knappast tjänar sanningen genom att särskilt utpeka
någon makt som huvudansvarig för tillståndet.

Nu tror jag ju icke, att vare sig Sverige eller småstaterna överhuvud
kunnat göra underverk. Men jag tror, att örn småstaterna, som ändå åstadkommit
ett ganska gott samarbete även i folkförbundet, vid varje tillfälle hävdat
folkrättens principer och folkförbundets principer, så skulle det lia gått att
betvinga det motstånd, som framför allt från England rests mot en verklig
folkförbundspolitik.

Jag skulle särskilt vilja påpeka, huru på det området jag för ett par veckor
sedan har fått ett första verkligt uttryck för, att en annan politik håller på att
bryta igenom i Europa. Jag tänker på hotet mot Tjeckoslovakien. Det var
nästan nöjsamt att läsa den tyska pressens försök att förklara truppkoncentrationerna
vid den tjeckiska gränsen, vilka alla vettiga människor tolkade som en
inledning till omedelbart överfall på Tjeckoslovakien, i likhet med överfallet
på Österrike. Det är tydligt, att där ha aggressorerna för första gången tvingats
— kanske bara tillfälligt men ändå tvingats — till en reträtt. Det är väl
nämligen ingen tillfällighet, att det var det land, som hade försvarspakt med
Sovjetunionen och Frankrike, som tvingade Tyskland till denna reträtt. Det
var ingen tillfällighet, att just denna försvarspakt också till slut lyckades lägga
den engelska rösten i vågskålen, varför övervikten blev för stor och varigenom
Tyskland tvingades till reträtt.

Jag tror, att örn våra småstater skulle använda sina möjligheter att verkligen
hävda internationella folkrättsprinciper, skulle de icke tala för döva öron.
Då skulle de kunna draga ett ganska gott strå till stacken, när det gällde att
förena alla de krafter, som ändå ha intresse för fredens bevarande, kring en
verklig fredspolitik.

Så som jag ser saken kan icke Sverige bli vare sig starkare eller tryggare
genom utträde ur folkförbundet eller genom att dess sanktionsbestämmelser
sättas ur kraft även formellt och utmönstras. Det är, som utrikesministern

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Ang. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
här anförde, så, att Sverige inträder icke i något tomrum. Det finnes i precis
samma värld. Dess läge kan under alla förhållanden icke förbättras. Det är
troligt, att det kan försämras. I varje fall faller det sig naturligt från våra
utgångspunkter, så som vi se Sveriges läge i dag, att en isolering av Sverige
i dag vore den nästan sämsta vägen, som man kunde välja.

Jag har i en särskild interpellation frågat utrikesministern, örn han icke
anser situationen vara sådan för de nordiska länderna, att man borde söka
åstadkomma ett försvarsförbund. Han har i ett offentligt tal givit ett indirekt
svar på frågan. Han har sagt, att ett försvarsförbund eller en allians
vill han icke veta av, därför att det förutsätter, att man har fiender. Det vill
han icke erkänna, att Sverige bär. Men ett militärt samarbete kan gärna
diskuteras.

Jag vill till herr Sandler säga med direkt anknytning till hans mycket
motiverade avståndstagande från att ställa formerna i förgrunden, att vi
diskutera verkligen icke formen utan saken. Kan man utan att giva den något
sådant namn, som vi kastat fram, åstadkomma en samverkan mellan de nordiska
staterna i deras eget intresse, en ekonomisk och en militär samverkan,
anse vi, att det tjänar saken. Det är innehållet i vad vi vilja.

Jag menar, att neutraliteten måste eftersträvas ur olika synpunkter. Bland
annat ur synpunkten av att vi lia en överklass i de nordiska länderna, som är
mycket tyskorienterad, och ur synpunkten av Finlands säregna ställning anse
vi, att man kan bäst tjäna de strävanden, man vill befrämja, och samtidigt
också tillgodose det egna landets intressen genom att de nordiska staterna
verkligen få stå neutrala under ett nytt krig. Men denna neutralitet mästebade
förberedas och värnas. Den får under alla förhållanden icke förverkligas
och icke proklameras på sådant sätt, att det uppfattas och måste uppfattas
som ett stöd åt de krigiska och aggressiva krafterna.

Det, som inträffat under de senaste åren, har visat, hur formerna för angreppen
växla. Jag läste i en motion av herr Flyg m. fl., att Österrikes ockupation
ingenting annat var än ett fullföljande av tysk inre påverkan. Sådana
motiveringar kan man icke gärna lägga på Tjeckoslovakien, framför allt icke
på Spanien eller Abessinien och ändå mindre på Kina.

Formerna för angreppen växla, och också objekten för dessa angrepp växla.
Det vore fran det svenska folkets sida mycket felaktigt, örn man inbillade
sig, att därför att Österrike var ett tysktalande land måste det ske, som skedde,
och därför att vi icke alls befinna oss i Österrikes ställning behöva vi icke
känna oss bekymrade över en liknande utveckling här.

Jag skulle också vilja säga ett par ord i anledning av en motion, som inlämnats
av herr Flyg och där man har släppt igenom ett angrepp på vårt
parti, som utpekas som den ryska statens svenska parti, och därjämte ett angrepp
på ett land, med vilket Sverige lever i vänskapliga förbindelser och
som Sverige icke kan förebrå någon inhonnett handling under de år, som gått,
sedan bolsjevikregimen genomfördes.

Det är mig naturligtvis fjärran att anklaga talmannen eller sekreteraren
för att hava varit medvetna om dessa förlöpningar av herr Flyg. Det är ju
alldeles påtagligt, att detta har gått deras uppmärksamhet förbi. Men det
är ändå en mycket allvarlig sak, att det kan förekomma, att man här i en
riksdagsmotion skall kunna rikta sådana förolämpande beskyllningar. Jag
tror, att just på grund av detta det kan vara motiverat att säga ett par ord om
herr Flygs och hans partis framträdande.

Han lovade för övrigt, att han själv skulle tala örn det. I sin tidning har
han meddelat, att när denna fråga skall diskuteras skall han tala svenska med
de svenska kommunisterna. Hans kända blygsamhet har tydligen föranlett
honom att glömma detta sitt offentligen avgivna löfte.

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)

Det är ju, så som jag ser frågan, ganska anmärkningsvärt, att människor,
som nyss, för icke så många år sedan tillhörde samma parti som jag själv,
nu kunna besmutsa sitt eget föregående genom att giva det en dylik karakteristik.

Nu är det ju så, att folk, som löper över, i många fall bli de bittraste och
hänsynslösaste fiender till sin gamla rörelse. Men jag tycker, att det borde
ändå vara något av självbevarelsedrift hos vederbörande. Han söker i sin
motion kompromettera internationalismens princip, principen örn att socialismens
idé måste förkroppsligas i ett internationellt parti. Vi. som bekänna
oss till denna internationalism, vilja därför icke på något sätt avstå från att
med största eftertryck markera vår solidaritet och vår samhörighet med det
land, där vi äro födda och där vi lia fostrats.

Det är, som vi se saken, ingen motsägelse mellan en internationalistisk åskådning
och betraktelsesättet, att man är ansvarig för och att man har intresse
av att bevara nationen. Men det är ju så, att i den svenska arbetarrörelsen -—
jag talar icke bara örn det parti jag företräder — har denna fråga varit i
bakgrunden. Jag påminner örn, att det är bara ett par år sedan som Sveriges
statsminister på en födelsedagsfest -— det var för övrigt för Höglund, som
fyllde 50 år ■— nästan bad örn ursäkt för att han utbringade ett leve för fosterlandet.
Det är bara någon månad sedan Stockholms socialdemokrater första
gången gingo med svenska flaggan i 1 maj-demonstrationen.

Dessa frågor örn nationalismen och örn nationens bevarande ha icke stått
i förgrunden för den svenska arbetarrörelsen tidigare, helt enkelt därför, att
den icke har känt, att landets oavhängighet varit hotad.

Jag tror, att erfarenheten visat, att Sveriges oavhängighet under de 130
år, som gått, icke någon gång varit på allvar hotad. Det förklarar också den
mentalitet, som präglat vårt, det socialdemokratiska partiet och hela den svenska
arbetarrörelsens framträdande, men i dag anse vi kommunister liksom socialdemokraterna,
att Sveriges oavhängighet är hotad, och därför anse vi det
behövligt att klart säga ifrån, att denna oavhängighet äro vi intresserade av
att försvara. Vi vilja giva allt vad vi kunna, för att bevara den, och vi betrakta
den som en av våra värdefullaste tillgångar. Ja, i dag är det ju faktiskt
så, att frågan örn den nationella oavhängighetens bevarande är liktydig med
frågan örn försvaret av de sociala framsteg och den politiska frihet, som under
många decenniers hård kamp har tillkämpats. Eftersom vi se saken på detta
sätt, faller det av sig självt, att vi i hela vårt resonemang icke utgå ifrån
någon annan stats intressen. Sveriges politik skall icke bestämmas i Berlin,
icke i London, icke i Paris, icke i Moskva. Den skall bestämmas i Stockholm.
Det är vår mening. Vi mena, att förandet av en internationell kollektiv säkerhetspolitik
är det bästa sättet att bevara den nationella oavhängigheten. Vi
anse, att Sveriges folk bevakar sina egna freds- och frihetsintressen bäst genom
att samverka med de krafter, som på det internationella planet arbeta
för samma intressen. Herr talman! Jag har velat använda tillfället att markera
detta just nu på grund av det angrepp, som mitt parti har utsatts för från
ett parti, som i dag icke tyckes göra någonting annat än upprepa de bravader,
vilka en liten grupp — den räknade visst också tre personer, och dessa utrensades
av svenska folket från riksdagen vid föregående val — gjort sig skyldig till.
Man behöver bara se på partiets utrikespolitiska linje. Det är ju rätt symboliskt
att på dess huvudorgans första sida i högra övre hörnet har man utbytt
devisen: »Proletärer i alla länder förenen eder» mot devisen: »För svensk
öeutralitet». Men detta avståndstagande från internationalismen, detta proklamerande
av en tes, som alla äro eniga om, kan icke gärna dölja, att partiet på
de utrikespolitiska frågornas område i punkt efter punkt företrätt ståndpunk -

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
ter, som varken tjänat neutraliteten eller de internationella fredssträvandena?
Jag Ilar tidigare patalat dess kamp mot sanktionerna under Abessinien-krisen.
JJet var precis som Italien ville. Ingen tvekan örn den saken. Jag har påpekat
dess. kamp mot förslaget att vapen skulle sändas till Spanien. Det var som
Italien och Tyskland ville; det tvivlar väl ingen på. Jag har påpekat dess
kamp mot folkfronten; att det överensstämde med de reaktionära intressena,
vem tvivlar på det?. Jag har pekat på dess kamp mot strävandena att i Spanien
åstadkomma^ disciplin. Alla veta, att det bara var i Francos intresse.
Jag har pekat på dess kamp mot den kollektiva säkerhetspolitiken, som nu
senast i dag ater har dokumenterats. Alla första vi, att det är ju precis som
Tyskland vill.

Herr talman! I fråga örn utskottets yrkande ha vi naturligtvis ingenting
att invända, men i fråga örn dess motivering är att säga, att där förekomma
sådana formuleringar, som dels innebära ett steg ytterligare utöver det steg,
som ^togs i fjol, och varav konsekvenserna icke alls hava varit lyckliga, dels
också innebära^ ett reellt avståndstagande från strävandena till kollektiv säkerhet.
Därför så skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, men avslag på utskottets motivering.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lithander: Herr talman! Det är ganska märkligt för dem, som varit
med i den svenska riksdagen sedan år 1921 och som då gingo emot vårt inträde
i Nationernas förbund, att finna, att de farhågor, som man från olika
håll då gav uttryck åt, .undan för undan blivit besannade. Nu ha vi kommit in
i ett sådant läge, att vi göra ansträngningar för att komma ut ur det. Först
universitetskanslern och sedan utrikesministern hava i Genéve gjort uttalanden
ägnade att i någon mån lugna sinnena här i landet, uttalanden, innebärande
att Sverige för sitt vidkommande säger sig fritt från skyldigheten att deltaga
i åtgärder,.som visat sig vara skadliga. I dag har.utrikesexcellensen förklarat,
att det är icke nog med att vi själva gjort det. Även de andra nordiska länderna
skola göra det. Jag anser det vara mycket önskvärt, att vi på den
punkten stå fullt och helt eniga med de övriga nordiska länderna. Det hoppas
jag, att vi städse skola komma att göra, men även örn vi stå fullt och helt
eniga med övriga nordiska länder, så hjälper det icke. Det har framhållits förut,
men jag vill ytterligare stryka under det, att vilka uraktlåtelser än andra
medlemmar av Nationernas .förbund gjort sig skyldiga till, då det gällt att
på olika vis, uppfylla dem åliggande skyldigheter, så fritager det icke Sverige.
Vi äro ändå bundna av den pakt, som vi underskrivit år 1921, och vi kunna
icke komma ifrån den, förrän vi antingen efter två års varsel utträtt ur förbundet
eller erhållit ett godkännande, varigenom vi fritagas från de förpliktelser,
som^vi nu i en detalj anse farliga för oss. Det förefaller vara ytterligt
svårt att få ett sådant godkännande. Vi hava sett att till och med när det
gällde att med särskild motivering fritaga Schweiz, så gick det för sig endast
på det viset att två av de stater, som voro emot saken, trädde tillbaka och avstodo
från att deltaga i omröstningen. Det tycker jag kastar en blixtbelysning
över, hur det kommer att ställa sig för oss, när det kommer under omröstning,
huruvida de nordiska länderna och övriga neutrala stater skola befrias.
från de förpliktelser, som pakten ålägger dem. Det kommer under alla
förhållanden att vålla tvist. Vi hava kommit in i ett ovisshetstillstånd, som
ingalunda är önskvärt. Det är därför jag för min del håller så styvt på den
skillnad, som ligger i den av herrar Hammarskjöld, Domö och Bagge m. fl. avgivna
reservationen, där högerledarna gå in för att ett klargörande av Sveriges
Andra kammarens protokoll 1048. Nr Jfl. 4

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

rAng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
ställning till Nationernas förbund skall ske i ett hastigare tempo, så att vi
tidigare få veta det verkliga läget. Vi skola icke uppskjuta saken till en oviss
framtid. Särskilt i en för hela Europa så bekymmersam tid som den^nuvarande
är det av vikt, att klarhet skapas. Man har under årens lopp fått ganska
klart för sig, att de vinster, som man trott vi skulle inhösta genom medlemskåpet
i Nationernas förbund, uteblivit, samt att Sveriges förpliktelser medföra
påtagliga nackdelar. Jag vill icke säga annat än att förbundet sorn
sådant på det sociala området har uträttat åtskilligt, som ur allmänt mänsklig
synpunkt varit önskvärt, men det som var huvudsaken och som under alla
dessa år stått hindrande i vägen för oss att ordna vårt inre försvar, det var
att förbundet skulle skapa en kollektiv säkerhet. _ I sistnämnda avseende har
förbundit varit av noll och intet värde. Det är i varje fall en vinst, att vi
kommit till en så allmän uppfattning örn den saken, att därom icke råder
någon tvekan. Jag tror, att vi äro tämligen ense örn att man örn Nationernas
förbund med fog kan säga, att det icke är något att halla i hand, när en skall
till att dö. Jag skulle vilja säga, att det icke är mycket att hålla i hand, när
en skall till att leva heller. Det hava vi fått belägg för. Jag sade nyss att där
äro många saker, som legat för förbundets verksamhet. Jag har för min
del dock ansett, att det är en något dyrbar form för umgänge emellan framstående
politici ifrån olika länder. Detta samarbete har ju sm stora nytta.
Jag skulle vilja, att det internationella samarbetet fortsattes, men jag tror,
att det skulle kunna ske under litet enklare och mindre dyrbara former, och
framför allt under sådana former, att det icke medförde farliga konsekvenser
för varje land. som vore med örn detta samarbete. Jag vill med andra ord
komma fram till ett bestämt försök att reformera, så att man bär kvar vad
som är av värde, men utrensar vad som är skadligt. Jag vill instämma i vad
herr Bagge anfört om att vad som bör göras, bör göras så fort som möjligt, sa
att vi få en bestämd ståndpunkt och veta, hur vi skola ställa oss till en eventuell
uppsägning. Man bör söka finna en acceptabel lösning, så att man slipper_ säga
upp medlemskapet i Nationernas förbund. Man bör försöka att skapa internationella
umgängesformer, som alla gilla. Man bör framför allt icke skjuta
upp saken. Hans excellens utrikesministern beklagade avsaknaden av tuli
enighet inom utskottet. Jag vill stryka under, att vad man icke är enig örn,
ej gäller det huvudsakliga. Det är icke fråga örn oenighet beträffande huvudprincipen.
Vi önska bara snabbare takt i ställningstagandet. Under sa kritiska
förhållanden, som nu råda i hela världen, bör man icke skjuta upp saken och
överlåta åt regeringen att bestämma den lämpliga tidpunkten. Jag tycker,
att excellensen på det hela taget borde vara ganska belåten i alla fall med den
markerade enighet, som råder i huvudfrågan och som beror på, vad vi uppleva
t den enighet, som inom alla läger i vårt land kan konstateras. \ i äro
eniga i vår neutralitetsvilja och i vår vilja att försvara och värna allas vart
gemensamma land. Excellensen sade, att vi icke böra utträda i ett tomrum.
Jag skulle vilja säga, att man knappast någonstans har mindre fast mark under
fotterna än i det nuvarande Nationernas förbund. Förbundet kan förbättras,
så att man därinom får fast mark under fotterna. Men nu linner
man där faktiskt ett tomrum. Excellensen säde också, att ett utträde vöre
en politisk akt. Ja, givetvis vore det en politisk akt, men det är ingalunda
uteslutet att vi skulle kunna tillhöra ett verkligt reformerat förbund. Aven
örn det skulle komma till en uppsägning, är det säkerligen icke uteslutet, att
Sverige kunde samarbeta med andra nationer. Vi böra veta litet bättre var vi
befinna oss. Hans excellens skildrade den oro, som råder,^ och den krigsfara,
som nu existerar. I hela världen och även i vårt land går man i ^spänning.
Mi gilla denna utrikesministerns syn på tingen och dela hans iarhagor, men

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
det är för oss ett ytterligare bevis, att man icke till en oviss framtid bör uppskjuta
handläggningen av dessa saker. Landet bör veta, var det står, och
vilka våra förpliktelser äro. Jag tror i alla händelser, herr talman, att icke
bara mångå inom denna kammare utan även många ute i bygderna vilja instämma
i de uttalanden, som gjorts av högerns ledare här i kammaren örn att
man snarast möjligt bör vidtaga åtgärder i saken. Jag ber, herr talman, att
få instämma — jag har för övrigt redan genom uppresning instämt — i det
yrkande, som framställts av högerns ledare.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet för att

rikta en kort replik till herr Hagberg i Luleå. Han yttrade, att Sveriges politik
icke skulle bestämmas i Berlin, London, Paris eller Moskva utan i Stockholm.
Jag ber att mycket livligt få instämma i herr Hagbergs uttalande på
den punkten, men får samtidigt konstatera, att herr Hagbergs egen politiska
inställning icke bestämmes i Stockholm. Innan Sovjet-Ryssland anslutit sig
till Nationernas förbund, dundrade herr Hagberg väldeligen både här i riksdagen
och annorstädes _ mot krämarnas rövarförbund, men så snart SovjetRyssland
anslutit sig till förbundet, bytte herr Hagberg politisk skjorta och
dundrar i dag på ett annat sätt. Jag har icke så stor respekt för folk, som
uppträder på ett dylikt vis. Till sist skulle jag med anledning av att han
drogen en riksdagen ovidkommande sak i debatten — han talade örn en devis
på vår tidning — vill jag säga, att herr Hagberg borde litet bättre studerat
saken, så hade han sluppit blamera sig genom att i riksdagens andra kammare
tala osanning.

oHerr Holmbäck: Herr talman! I likhet med nästan alla ledamöterna från
vårt parti kommer jag att rösta för utskottets förslag, som uttrycker förtroende
för att regeringen skall föra Sveriges politik i denna fråga med kraft och skicklighet,
och som vilar på den uppfattningen, att det, örn så sker, icke behövs
några direktiv från riksdagens sida. Men med denna utgångspunkt måste jag
uttrycka min förvåning över en passus i excellensen Sanders anförande. Jag
hade trott, att han, när han var inne på debatten i Genéve i anledning av den
schweiziska begäran om att Schweiz skulle bli befriat från sanktionsförpliktelser,
skulle inskränka sig till ett uttalande, att han icke funnit det då vara behövlig^
med något yttrande för Sveriges del i denna debatt, då Sverige ett
pär månader ^ tidigare i 28-mannakommittén hade framlagt sin uppfattning.
Vad jag förvånade mig över var, att han gjorde någonting annat. Han försökte
bagatellisera de yttranden, som efter hans rapport fällts utav bestämmande
ledamöter inom rådet. Efter att hava läst referat av debatten tror jag
för min elei, att dessa yttranden äro rätt så allvarliga ur svensk synpunkt:, och
att man icke bör bagatellisera dem.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag förstår icke med vilka öron herr Holmbäck lyssnade. Jag har varken avsett
någon bagatelliscring eller företagit någon sådan. Jag har konstaterat
helt enkelt, att innehållet i av mig citerade uttalanden gick på sidan örn kärnan
i den svenska deklarationen. Detta är ingen bagatellisering.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle till herr Olsson vilja

replikera det, att vi ansågo oss ha anledning intaga en ändrad hållning till
folkförbundet först när Ve.rsaillesfredens alla väsentliga punkter hade bragts
ur världen och kvar egentligen bara stodo de punkter, som rörde nationsgränserna.
Japan och Tyskland hade utträtt ur förbundet för att få fria händer

Nr 41.

Onsdagen, den 1 juni 1938 £. ni.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
för sin krigspolitik. Italien har som bekant senare utträtt. När Sovjetunionen
inträdde för att samverka med de makter, som vilja bevara freden, då ansågo
vi, att det fanns goda skäl för att intaga en förändrad ståndpunkt.

Därtill vill jag säga ett par ord om vår ställning till Sovjetunionen. Vi anse,
att man i Sovjetunionen söker förverkliga den ekonomiska produktionsordning
som socialismen innebär. Vi anse, att det från socialismens utgångspunkter
är fullständigt abnormt att förutsätta att ett sådant land skulle hota andra
länders fred eller andra nationers oavhängighet. Vi anse följaktligen att ett
sådant lands politik måste bli ett stöd för arbetarrörelsen och för de. fredssträvande
krafterna i hela världen. Utifrån dessa utgångspunkter ha vi alltid
ansett det vara på sin plats att stödja Sovjetunionens fredspolitik, i all synnerhet
som man icke kunnat angiva ett enda bevis för att Sovjetunionen vill
krig, arbetar för krig eller att Sovjetunionen icke vill solidariskt understödja
strävandena för att skapa fred.

Vad sedan beträffar talet örn att jag skulle ha blamerat mig, när jag säde,
att det var symboliskt för partiet att man utbytt devisen: »Proletärer i alla
länder, förenen eder» mot devisen: »Svensk neutralitet», vill jag säga att i ett
exemplar av Folkets Dagblad för tisdagen den 31 maj 1938 —- jag har icke
fått tag i någon färskare tidning —- står det: »Svensk neutralitet, ut ur

N. F.» Jag tror att det räcker som replik.

Herr Holmbäck: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern har
svarat mig, att han icke avsett att bagatellisera utrikesminister Bonnets anförande
(det var särskilt det anförandet, jag tänkte på). Det är ju möjligt,
att han icke gjorde det, men i varje fall framstod det hela för mig som en
bagatellisering, och detta därför att Bonnets anförande alldeles tydligt gick
direkt mot den svenska ståndpunkt, som förut gjorts gällande. Jag har icke
någon text på franska här, men jag har den schweiziska tidningen Neue Ziiricher
Zeitung och enligt denna tidning sade Bonnet bl. a. följande: »Der
Beschluss, den wir in dieser Frage zu lassen haben, beriihrt also in heiner
Weise die Stellungnahme der iibrigen Mitglieder des. Völkerbundsrates in der
Frage des Artikels 16. Die französische Regierung ist der Auffassung, dass
der Pakt seine volle Geltungskraft behält, und in diesem Sinne stimme icli
der Resolution zu.» Alltså, i Bonnets yttrande uttalas tydligen, att den franska
regeringen är av den uppfattningen att Nationernas förbunds pakt har kvar
sin fulla kraft.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Ursäkta mig att jag återkommer, men här är det fråga örn ett missförstånd,
i vilket man har grävt sig ned under en långvarig pressdiskussion i denna
fråga. Jag förstår, att det är vissa svårigheter, när det gäller att komma upp
ur den uppfattning, man har tillägnat sig under denna diskussion. _ Eljest behövs
det ingenting annat än att lägga vid sidan av varandra den deklaration,
som avgavs av herr Undén, och det uttalande, som gjordes av herr Bonnet, för
att kunna fatta, att de båda herrarna icke talat örn samma sak. Någonting
annat än vanliga jämförelsemöjligheter behövs det icke för att inse detta. Ilen,
som sagt, jag förstår ju väl att sedan man grävt sig ned under veckor i en
annan uppfattning, därför att den har kunnat användas såsom argument i en
intern diskussion, föreligger det vissa svårigheter att nu få detta tillrättalagt.

När jag nu har ordet skall jag be att få begagna tillfället rätta ett annat
missförstånd, som framkom i herr Halléns anförande. . Han förmenade att jag
i mitt anförande gjort gällande, att genom den schweiziska rapporten och vad

Onsdagen den 1 juni 1938 f. m.

Nr 41.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. (Forts.)
som i det sammanhanget förekommit sanktionssystemets fakultativa karaktär
flade fastslagits. Något sådant Ilar jag aldrig sagt och icke kunnat säga. Vad
sorn förekom i detta sammanhang var att det uttryckligen konstaterades, att
uti dessa ting.— alltså beträffande sanktionssystemets fakultativa karaktär —
ändras ingenting genom vad som förekommit vid rådssammanträdena, vare sig
i fråga om den ena eller den andra statens ståndpunkt i dessa stycken.

•f?-err Flyg: Herr talman! Efter denna deklaration från utrikesministern,
vilken innebär ett återupprepande av hans i det första anförandet hävdade
mening, mäste ett genmäle inför kammaren göras.

Det är icke så att de tidningar, som sysslat med det senaste rådsmötet i
Geneve, gravt ned sig i en medvetet_ skapad felaktig uppfattning. Det förhaller
sig så, att de yttranden, som inför rådsmötet avgåvos av den franske
representanten, av representanten för lilla ententen och även av den ryske
utgjorde klara och bestämda deklarationer örn hur dessa inom
folkförbundet tongivande makter tolkade det föreliggande förslaget beträffande
bcmveiz neutralitet. Huruvida — vilket herr Sandler nu vill göra gällande
— dessa deklarationer gingo vid sidan av herr Undéns deklaration inför 28-mannakommittén, skall jag för ögonblicket, då texterna i bägge avseenden
icke föreligga, underlåta att uttala mig om. Men jag vill säga, att det ju
vöre ytterst beklagligt och ytterst märkligt, örn herr Undéns deklaration in•
J.. 28-mannakommittén icke skulle avse att ens i en deklarations vaga form
inför detta forum uttrycka samma önskemal för Sveriges vidkommande, som
nu genom rådet har förverkligats för Schweiz’ vidkommande.

Herr Bagge: Herr talman! Jag har inte haft någon anledning att »gräva
ned mig» i tidningsståndpunkter på något sätt, men jag har bland annat haft
möjlighet — tack vare tillmötesgående från utrikesdepartementet — till tidig
tillgång pa de faktiska protokollen. Jag tror inte att någon människa som
läser dessa _ protokoll kan få något annat intryck än att monsieur Bonnet var
uppkallad just med anledning av det uttalande i rapporten som utrikesministern
åberopat och verkligen önskade uttala sig på sådant sätt, att den svenska
ståndpunkten därigenom icke skulle stå oemotsagd — och det är ju det
som är det bekymmersamma i situationen. Jag kan inte annat än vidhålla
den uppfattningen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag vill bara säga att min uppfattning
inte är grundad på någon svensk tidningspolemik. Jag har inte läst protokollen,
men jag har sökt studera de schweiziska tidningarna, vilka ju rätt ingående
refererat denna diskussion.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag skulle bara vilja tillråda att man läser dessa dokument, som finnas refererade
i utrikesutskottets eget utlåtande, och därav drar sina slutsatser.

. Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på de under överläggningen framställda yrkandena, nämligen l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2 ro) avslag å utskottets hemställan och bifall
i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; 3.-o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att det andra alternativet i motionen 11:88
bifölles; samt 4:o) bifall till det av herr Hagberg i Luleå under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Flyg begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för be -

54 Nr 41. Onsdagen den 1 juni 1938 f. ni.

Äng. Sveriges ställning till Nationernas förbund. ° (Forts.)
stämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Herr Flyg äskade likväl votering jämväl beträffande kontrapropositionen,
i anledning varav och sedan till kontraproposition i voteringen
örn kontrapropositionen i huvudvoteringen antagits det under 3:o) angivna
yrkandet, efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
utrikesutskottets utlåtande nr 5 antager bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att det andra alternativet
i motionen II: 88 bifalles.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit yrkandet
örn avslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den vid utlåtandet
fogade reservationen. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition för huvudvoteringen uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bagge begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 153^ ja och 43 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckt motion örn nordisk samverkan för bildandet av
ett Nordens fredsförbund;

nr 7, i anledning av väckt motion om granskning av kraven på ett Nordens
försvarsförbund;

nr 8, i anledning av väckt motion örn nordiskt initiativ till mellanfolklig
lösning av judarnas problem; och

nr 9, i anledning av väckt motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande.

.Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.36 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 1 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 32, i anledning av Kungl.;!™,, orning
Maj :ts proposition med förslag till omläggning av den direkta statsbeskatt- nin9 av den
ningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. direkta stata t

i r-.nn -t beskattning 1

en den 12 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 258, hade Kungl. Maj:t, en m- munder
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

3) förordning örn särskild skatt å förmögenhet;

4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928
(nr 374) örn kommunal progressivskatt;

5) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928
(nr 375) örn utjämningsskatt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) örn skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar;

7) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

8) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den
19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva;

9) lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

10) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
örn kommunalstyrelse i stad;

11) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm;

12) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn
skolstyrelse i vissa kommuner;

13) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

14) förordning om upphävande av förordningen den 24 april 1863 (nr 20
s. 1) angående mantalspenningarnes utgörande; samt

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

15) förordning om upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48
s. 1) angående kurhus avgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift; dels

ock besluta, att sådan särskild avgift, varom förmäles i § 58 förnyade
stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket,
icke finge av skoldistrikt upptagas för senare år än 1938.

Propositionen hade såvitt anginge de under punkterna 9—13 angivna lagförslagen
hänvisats till konstitutionsutskottet samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 305 av herr Öman m. fl.;

nr 319 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.;
nr 320 samt 321 av herr Holmström m. fl.; och
nr 322 av herr Asplund m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 441 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.;

nr 456 av herr Osberg;

nr 457 av herr Lithander m. fl.;

nr 458 av herr Ericsson i Kinna m. fl.;

nr 459 av fru Rönn-Christiansson m. fl.;

nr 460 av herr Hage m. fl.;

nr 461 och 462 av herr Henriksson m. fl.; och

nr 463 av herr Ericson i Boxholm.

Motionen 11:459 hade i viss del hänvisats till konstitutionsutskottet.
Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 258 såvitt anginge nedan under A) 1) och 2) angivna författningsförslag
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, med bifall i övrigt till
propositionen i de delar den hänvisats till bevillningsutskottet,

A) antaga i utskottets hemställan intagna förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

3) förordning örn särskild skatt å förmögenhet;

4) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928
(nr 374) örn kommunal progressivskatt;

5) förordning angående upphävande av förordningen den 28 september 1928
(nr 375) örn utjämnings skatt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) örn skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar;

7) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379) ;

8) förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 19
november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva;

9) förordning örn upphävande av förordningen den 24 april 1863 (nr 20
s. 1) angående mantalspenningarnes utgörande; samt

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

10) förordning om upphävande av kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48
s. 1) angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän sjukvårdsavgift; B)

besluta, att sådan särskild avgift, varom förmäles i § 58 förnyade stadgan
den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, icke
finge av skoldistrikt upptagas för senare år än 1938;

11) att följande motioner, nämligen:
väckta inom första kammaren:

nr 305 av herr Öman m. fl.,

nr 319 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.,

nr 320 av herr Holmström m. fl.,

nr 321 av herr Holmström m. fl.,

nr 322 av herr Asplund m. fl.,

väckta inom andra kammaren:

nr 441 av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,

nr 456 av herr Osberg,

nr 457 av herr Lithander m. fl.,

nr 458 av herr Ericsson i Kinna m. fl.,

nr 460 av herr Hage m. fl.,

nr 461 av herr Henriksson m. fl.,

nr 462 av herr Henriksson m. fl. och

nr 463 av herr Ericson i Boxholm ävensom

nr 459 av fru Rönn-Christiansson m. fl., sistnämnda motion i de delar den
hänvisats till bevillningsutskottet,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet här i
betänkandet hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet voro fogade dels åtskilliga här nedan delvis omförmälda
reservationer, dels ock särskilda yttranden av vissa av utskottets ledamöter.

Sedan herr andre vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Anderson i Norrköping, som yttrade: Herr talman! I avseende å

föredragningen av bevillningsutskottets betänkande nr 32 hemställes,

att detsamma företages till avgörande punktvis och punkten I momentvis;
att vid behandlingen av punkten I) mom. A) till en början föredragas vart
för sig de av utskottet däri tillstyrkta författningsförslagen, varvid de under
I) A) 1) och 2) upptagna författningsförslagen föredragas paragrafvis
— först den egentliga författningstexten, varvid iakttages, att de till särskilda
paragrafer i kommunalskattelagen hörande anvisningar föredragas i samband
med vederbörande paragrafer, och därefter den till anvisningarna hörande
texten, i den mån den icke redan föredragits — med slutstadganden, ingress
och rubrik sist;

att sedan momenten A) och B) i punkten I blivit i sin helhet genomgångna
utskottets hemställan i punkten I föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

I enlighet med kammarens beslut beträffande föredragningsordningen upptogs
först till behandling det i punkten I) mom. A) under 1) intagna, av utskottet
.tillstyrkta

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Efter föredragning av 20 § med därtill hörande anvisningar anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Örn jag inleder denna debatt med några korta ord, så är det uppenbarligen
inte för att uttrycka något missnöje med det utskottsutlåtande, _ som här föreligger.
Det följer ju nämligen Kungl. Maj :ts proposition praktiskt taget över
hela linjen. I den enda punkt, där en avvikelse verkligen ägt rum, nämligen i
fråga om beskattningen av Tipstjänst, har redan i propositionen^tveksamheten
varit mycket påtaglig, örn vilken väg som var den riktiga att.gå,^och jag har
ingenting att invända emot att omdömet i utskottet har fallit på den andra
linjen och inte den, som i departementet har blivit vald.

Den enhällighet i stort sett, som utmärker utskottsutlåtandet, och^ dess
överensstämmelse med den kungl, propositionen, är inte väsentligen Kungl.
Maj :ts förtjänst, utan det är väsentligen en förtjänst hos den skatteberedning,
som har haft denna fråga under arbete de senaste åren och där den sammanjämkning
av olika meningar, som väl annars kanske hade kommit till stånd i
utskottet, redan har ägt rum. Denna sammanjämkning har fått ske på två
punkter, som jag har ett visst intresse av att få understryka.

Sedan vi under de första krisåren blevo tvungna att ganska väsentligt höja
vissa direkta skatter, ha klagomålen över dessa s. k. krisskatter och deras
fortsatta bestånd inte upphört. Men man kan inte undgå att märka, att det
förslag, som nu föreligger, praktiskt taget har godtagit den fördelning av
skattebördan mellan olika inkomsttagare och likaså den allmänna höjd av beskattningen,
som under dessa krisår kommit till stånd. Det har varit, såvitt
jag förstår, en nödvändig konsekvens av att, oberoende av dessa utredningsmäns
uppfattning, statens utgifter ha stigit. Det är inte min sak att i detta
ögonblick gå in på anledningarna till denna utveckling. Men när man har
haft att utgå ifrån denna höjd av utgifterna som ett faktum, så har man inom
skattekommittén och nu inom bevillningsutskottet tagit de, som jag menar,
nödvändiga konsekvenserna genom att i den form, som skattekommittén föreslagit,
inarbeta dessa nya skatter i vårt skattesystem. När detta har skett
under så allmän anslutning som nu är fallet, så kan jag bara uttala den förhoppningen,
att man inte längre på denna punkt skall vända tillbaka till
vad som varit utan erkänna att förhållanden, mot vilka man kanske på en
del håll har vänt sig och som man inte gärna velat acceptera, ha varit så starka,
att det har varit nödvändigt att också ta konsekvenserna på skatteområdet.

Den andra punkten, som jag vill understryka, är att man här har gjort ett
försök att förverkliga det från många håll framförda önskemålet örn att
familjeförsörjare skulle beredas en lättnad i sin beskattning. Det är ett
gammalt önskemål. Det har alltid ifrån de flesta håll varit _ i teorien erkänt
såsom riktigt, men man har hittills icke vågat sig på att finna en praktisk
form för att i väsentlig utsträckning förverkliga det. Det är en förtjänst
hos kommittéförslaget — jag säger det därför att jag tydligen menar,
att det också är en förtjänst hos den kungl, propositionen och hos utskottsutlåtandet
—- att man här verkligen tagit ett mycket långt steg i riktning emot
att lätta statsbeskattningen för familjeförsörjare. Jag döljer inte därvid för

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
mig och inte heller för andra, att detta naturligtvis har vunnits på bekostnad
av att ensamstående få bära en större börda än annars skulle lia varit
fallet. Det måste naturligtvis inom dessa skattebetalarekretsar mottas med,
låt mig säga, blandade känslor, men örn man väger det ena mot det andra,
så förefaller det mig, som örn man ändå till sist måste erkänna, att den
väg, som här blivit vald, är den riktiga.

Den stora nyhet, som för det tredje föreligger i utskottets förslag vid sidan
av den proportionella bolagsbeskattningen, som ju redan i 1936 års förslag
var framme, är, som alla förstå, den fria avskrivningen av inventarier för
bolag. Det är en reform, som också sedan en lång följd av år varit önskad
ifrån företagens sida. Den har återigen teoretiskt erkänts vara riktig även
på de håll, där man har tvekat eller tvivlat på möjligheten att finna en form,
som kunde förebygga missbruk. Jag kan mycket väl tänka mig, att man
inte över allt är säker på, att det i det nu framlagda förslaget eller i det som
föreligger från utskottet man verkligen har undanröjt alla anledningar till
oro. Men även på denna punkt vågar jag uttala den förhoppningen, att
erfarenheten skall visa, att man gjort rätt i att ta det betydelsefulla steg, som
med denna skattereform blivit taget.

Med dessa ord, herr talman, skall jag nöja mig med att uttala min tillfredsställelse
över att denna stora skattereform under så allmän anslutning
synes kunna bli beslutad.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! När riksdagen nu står inför
avgörandet av frågan om den direkta statsbeskattningens reformering märkes
inte mycket av all oro, som tidigare vållats av dessa skattefrågor. Örn det nu
beror på att avgörandet kommer i riksdagens sista stund eller på att meningarna
under diskussionens gång förts närmare varandra, skall jag inte här tilllåta
mig att ha något omdöme om, utan jag bara konstaterar, att när vi nu gå
till avgörandet, sker det ingalunda i den stridsstämning, som tidigare många
gånger ha utmärkt skattefrågornas behandling, utan, såsom finansministern
nyss med rätta angav, i stort sett i enighetens tecken.

Jag skulle dock vilja understryka, att den väsentligaste orsaken härtill ligger
däri, att reformen, som riksdagen nu går att besluta, har från början givits
ett mycket begränsat syfte. Det gäller här en övervägande teknisk reform
av vårt skattesystem. Här har således inte varit fråga örn någon ny
avvägning av skattebördan och inte örn någon ny fördelning mellan direkta
och indirekta skatter. Den uppgiften hade inte förelagts den kommitté, som
hade att utarbeta förslaget, och uppgiften har heller inte sedan på något sätt
gjorts aktuell. När finansministern nyss underströk, att här har skett en sammanjämkning
på väsentligen två punkter, och menade, att denna sammanjämkning
får tolkas så, att de klagomål, som tidigare höjts över skattebördans
tyngd, och det missnöje, som uppstått rörande fördelningen av denna skattebörda,
de klagomålen och det missnöjet skall nu upphöra, så är jag inte alldeles
säker på att den förhoppningen kan infrias. Jag tror inte det är riktigt
att inlägga den betydelsen i det förslag, som nu föreligger, att det innebär ett
accepterande av den nuvarande skattebördan och kanske inte heller av fördelningen
i alla avseenden. Detta är emellertid en sak — det understryker jag
ännu en gång — som riksdagen vid detta tillfälle inte har att ta ställning till.
Eeformens uppgift är att tillmötesgå de från riksdagens sida länge och ofta
uttalade önskemålen örn en rationalisering av skattesystemet. Jag skulle vilja
understryka detta för att därmed, som jag tror, ge riktiga proportioner åt den
reform, som nu förestår.

Det är klart, att i samband med framläggandet av detta förslag har diskus -

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
sionen orri skattebördans tyngel blossat ripp, oell jag förstår, att finansministern
syftade på vissa uttalanden i pressen, som gjorts i samband därmed. Mot
de förebråelser, som under denna diskussion lia riktats mot kommittén, förebråelser,
som sedan också upprepats mot regeringsförslaget och säkerligen
också komma att riktas mot den reform, som riksdagen nu kommer att besluta,
mot dessa förebråelser måste man ställa en erinran om, att det här gäller huvudsakligen
en rent teknisk reform. Kommittén har från början varit begränsad
i sin handlingsfrihet av de faktiska förhållanden, som inträtt på grund av
de senaste årens beslut i fråga örn statsutgifter, som ha fastlåst en viss utgiftsnivå
och därmed också bestämt ett visst skattebehov. Det tjänar inte
mycket till — det vore helt enkelt att sticka huvudet i busken — att blunda
för detta faktiska förhållande. Det är helt säkert klokare att se verkligheten
i ögonen och inrätta sig efter den, och det är vad man har velat göra. Man
har inte inlåtit sig på diskussioner, som alldeles säkert bli ganska ofruktbara,
örn skattebördans höjel och om fördelningen, utan man har gått rakt på uppgiften
att försöka åstadkomma en skattereform, som med accepterande av den
ram, som faktiskt är given genom redan beslutade eller såsom oundvikliga
väntade utgifter, vid en grundbeloppsnivå för den rörliga delen av skattesystemet
ger ungefär lika mycket i direkt statsbeskattning som de nuvarande skatterna
avkasta. Det är utgångspunkten. Kommittén har lagt det nya systemet
så, att de nya skatterna vid grundbeloppsnivå för den rörliga delen av
skattesystemet avkasta ungefär 20 miljoner kronor mindre än vad som var beräknad
avkastning på 1936 års skatteunderlag.

Naturligtvis hade kommittén kunnat sätta grundbeloppsnivån så låg, att
skatternas totala avkastning kommit att ligga någonstans i närheten av det
belopp, som inflöt före extraskatternas införande. Men det hade ju inte betytt
något annat än att man redan från början hade fått på detta nya system
tillämpa en väsentligt högre uttagningsprocent än den, som man nu kan räkna
med, och det hade betytt, att den nya skatteskalans spännvidd från början
fått tas så hårt i anspråk, att redan en liten extra påfrestning varit nog för
att spränga hela systemet och framkalla nya extraskatter vid sidan av detta.
Jag kan för min del inte se, att detta skulle medfört någon som helst fördel
för skattebetalarna. När kritiken satt in på den punkten, att kommittén lagt
grundbeloppsnivån för det nya skattesystemet för högt, så anser jag att den
alldeles förbiser vad som är det väsentliga, nämligen att skatternas totala höjd
inte bestämmes av skattesystemet utan genom de utgifter, som statsmakterna
besluta.

Jag har redan understrukit, att den väsentliga uppgiften varit att åstadkomma
en rationalisering av skattesystemet. Således har vår uppgift i främsta
rummet varit av teknisk art. Men det är klart, att endast vid denna tekniska
sida av problemet har man inte kunnat stanna, utan man har under utredningens
gång fått taga ståndpunkt även till vissa avvägningsspörsmål. Ett av
dessa och det viktigaste har finansministern nyss berört, och jag skall återkomma
till det.

Ett annat avvägningsspörsmål, som har varit av stor betydelse, gällde förhållandet
mellan de fysiska och de juridiska personernas beskattning. Kommittén
kom till den uppfattningen, att det skulle vara skäligt att låta de juridiska
personerna, således i främsta hand detta lands aktiebolag, bära en något
större del av den totala direkta statsbeskattningen än vad som tidigare
varit fallet. I överensstämmelse härmed konstruerades också det nya skattesystemet
på det sättet, att bolagen skulle få bära en något större andel av den
totala skattebördan än tidigare. Motivet härför var bland annat, att förhållandena
nu äro väsentligt annorlunda än de tedde sig vid den tidpunkt för

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
omkring tio år sedan, då en annan kunglig kommitté kunde konstatera, att
aktiebolagen här i landet voro underkastade en hårdare beskattning än vad
som var fallet i åtskilliga andra länder och en beskattning, som i vissa avseenden
kunde sägas vara till skada för Sveriges näringsliv. Sedan den tiden
ha bolagen kommit i gynnsammare ställning därigenom, att de ha undantagits
ifrån de senaste årens extraskatter. Det har sålunda inträtt en förskjutning
till nackdel för de fysiska personerna och till fördel för bolagen. Bolagen
bära i närvarande stund en mindre andel av den totala skattebördan än de
gjorde 1928—1929. Förslaget innebar således i detta avseende en justering,
en återgång till tidigare förhållanden.

Nu har emellertid under allra sista tiden inträffat ett nytt moment, en ny
förskjutning, som verkar i motsatt riktning. Den starka ökningen av bolagens
inkomster under särskilt de två senaste åren har medfört, att deras andel
i den totala skattebördan ökats, och de förutsättningar, från vilka kommittén
utgick, föreligga således i närvarande stund icke. Det nya skattesystemet
kommer således, tillämpat på nu rådande förhållanden, inte att medföra någon
förskjutning till bolagens nackdel. Men som bevillningsutskottet har velat
understryka, så får denna fråga örn fördelningen mellan fysiska och juridiska
personer inte tas så schematiskt. I stället för att eftersträva en viss balans
med vissa fastställda kvoter för de fysiska och juridiska personernas beskattning,
får man låta utvecklingen, förändringarna i skatteunderlaget, vara
det avgörande. Här har sålunda på den punkten i stort sett icke skett någon
ny avvägning. Men bevillningsutskottet har för sin del velat betona, att även
örn aktiebolagen under kommande år skulle få bära en något större del av den
totala statsbeskattningen, detta kan vara motiverat med hänsyn till den i flera
avseenden väsentligt starkare ställning, som bolagen numera intaga i vårt
ekonomiska liv. Att skjuta över pa de fysiska personerna en ytterligare del
av skattebördan för att därmed lätta den för bolagen har varken kommittén,
Kungl. Maj :t eller utskottet funnit tillrådligt.

Nästa avvägningsfråga, som kommittén hade att taga ståndpunkt till, var
fördelningen av skattebördan mellan de fysiska personerna inbördes. På den
punkten har kommittéförslaget, såsom statsrådet nyss underströk, stannat vid
i stort sett status quo, salunda vid ett bibehållande av den fördelning mellan
olika fysiska skattebetalare inbördes, som konstituerats genom de senaste
årens skattereformer. I någon mån har man kunnat på enstaka punkter justera
systemet. Det har varit lättnader här och var både i botten och i toppen,
men de äro så oväsentliga, att man nog kan som totalomdöme säga, att när
detta skattesystem träder ut i verkligheten, det icke kommer att för det stora
flertalet skattebetalare medföra några mera väsentliga förändringar i deras
skattebörda, under den förutsättningen nämligen, att icke sådana förhållanden
inträffa, som tvinga till en väsentligt högre uttagning än man nu kunnat räkna
med.

Sedan återstår det avvägningsproblem, vilket kommittén ägnat den mesta
tiden och vilket också, som statsrådet nyss underströk, utgör den kanske märkligaste
nyheten i det framlagda förslaget: det är lättnaden för familjeförsörjarna.
Jag hörde med glädje, att statsrådet oreserverat gav sin anslutning
till detsamma och betonade, alt ett ganska väsentligt framsteg vunnits i den
riktning man på olika håll sedan länge betecknat som önskvärd. Jag kan för
min del livligt instämma i detta. Det är ett gammalt önskemål, som jag vid
flera tillfällen framfört i riksdagen, vilket i någon mån här kunnat tillmötesgås.
_ Den lättnad för familjeförsörjarna, som det nya systemet medför, kommer
icke att vara sa betydande för de allra lägsta inkomstskikten av den anledningen,
att för deni verkar redan det nuvarande avdragssystemet så starkt,

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
att de nya reglerna icke kunna få någon större effekt. Däremot komma de nya
avdragsreglerna att lia en ganska påtaglig verkan för de något högre inkomstskikten,
de inkomstskikt, som vi förr i världen brukade kalla medelklasskikt
men till vilka vi numera få räkna också stora delar av den svenska
arbetarklassen. Här komma de nya avdragsreglerna att medföra icke oväsentliga
skattelättnader. Men dessa kunna icke tagas ur luften, utan de mäste
betalas av några, och det är de ensamstående, som få vidkännas den förhöjning
i sina skatter, som varit nödvändig för att kompensera lättnaderna för
familjeförsörjarna.

Utom den lättnad för familjeförsörjarna, som blir en konsekvens av de
nya avdragsreglerna, vill jag också understryka den lättnad, som ligger i att
avdragsåldern för hemmavarande barn höjts från 16 till 18 ar. Jag kan icke
närmare gå in på förslaget i denna del och skall icke heller fördjupa gillig
i andra detaljer, men jag tror, att det kan vara av ett visst intresse för mångå
av kammarens ledamöter, som i dessa riksdagens sista timmar sannolikt icke
hunnit ägna mycken tid åt det betänkande, som nu föreligger, örn jag gör en
mycket kort resumé av förslagets huvudpunkter. _ _

Jag har sålunda nu i största korthet berört ändringarna i famil,jebeskattningen
och vill bara tillägga, att dessa, örn man omräknar dem i penningar,
betyda, att skattebördan för familjerna lättas med. ungefär 13 miljoner kronor
och att 10 miljoner därav tagas igen genom ökning i de ensamståendes beskattning.
_

Den rent tekniska utformningen av det nya skattesystemet far sill prägel
därav, att man i stället för samtliga nuvarande direkta statsskatter och den
kommunala progressivskatten får ett enhetligt skattesystem, som består av en
inkomst- och förmögenhetsskatt, konstruerad i stort sett på samma sätt som
vår nuvarande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt men med den ändringen,
att förmögenhetsdelen är sänkt fran 1/60 till Viole Vid sidan av denna kombinerade
inkomst- och förmögenhetsskatt har systemet en fristående förmögenhetsskatt.
som börjar redan vid ett förmögenhetsbelopp av 20,000 kronor
med en mycket lindrig skatteskala för de mindre förmögenheterna och sedan
med stigande skala. En väsentlig och intressant nyhet i skattesystemet är, att
för de fysiska personerna skatten är uppdelad i en fast och en rörlig del, en
rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt, av vilka den senare börjar vid inkomster
över 6,000 kronor. Det betyder, att vid en höjning av uttagningsprocenten
skärpningen kommer att drabba endast den rörliga bottenskatten men
icke tilläggsskatten. Sålunda kommer skärpningen att starkare göra sig gällande
för de inkomsttagare, som endast ha att betala bottenskatt och relativt
mindre drabba de skattebetalare, som lia sin huvudsakliga skattebörda genom
tilläggsskatten. Införandet av detta skattesystem medför emellertid som konsekvens,
att man redan i skalornas konstruktion måste taga hänsyn till denna
verkan av det nya systemet. Man måste taga hänsyn därtill framför allt när
man konstruerar skalorna för de minsta inkomsttagarna, så att icke^ för dessa
en väsentlig höjning av den rörliga bottenskatten skall få alltför hårda verkningar.

Av vad jag nyss sade framgick, att det nya skattesystemet innebär, att den
kommunala progressivskatten avskaffas som kommunal skatt och införlivas
med det statliga skattesystemet. Hädanefter kommer sålunda all progressiv
beskattning att förbehållas staten. Det har ratt, kan man säga, praktiskt taget
fullständig enighet örn att detta är principiellt riktigt. Men de praktiska
konsekvenserna av denna omläggning av skattesystemet ha mött gensagor framför
allt ifrån de kommuners sida, för vilka den kommunala progressivskatten
har väsentligare betydelse. Det gäller i främsta rummet de större stadskom -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
inunerna men också en del landskommuner, som äro i den lyckliga belägenheten,
att de ha sådana skatteobjekt, som falla under progressivskatten. Men för
det stora flertalet svenska kommuner betyder borttagandet av den kommunala
progressivskatten ingenting. Jag föreställer mig, att denna sak under den följande
debatten kommer att bli föremål för rätt mycket diskussion. Jag anser
mig icke behöva närmare bär motivera, varför den kommunala progressivskatten
nu indrages. Jag vill endast framhålla, att de invändningar, som från
en del kommuners sida gjorts, kan man mycket väl förstå, ty det kan icke för
någon kommun vara roligt att förlora en skattekälla, som i många fall givit
sa lysande resultat som den gjort för ett antal städer. Men när man från städernas
sida mot statsmakterna riktar den förebråelsen, att här begås ett övergrepp,
att man bryter en given utfästelse o. s. v., måste jag säga, att antingen
talar man mot bättre vetande eller också har man mycket dåligt reda på sig.
Det är nämligen så, att det icke för någon kan ha varit en hemlighet, att den
kommunala progressivskatten inom en nära framtid skulle försvinna som kommunal
skattekälla. Ett förslag örn dess avskaffande förelåg redan i 1936 års
skatteproposition, och detta var väl ett varsel för kommunerna, som icke gärna
kunde missförstås.^ Missnöjet från kommunernas sida har väl också väsentligt
avtrubbats därigenom, att förslaget innebär en kompensation för den bortfallna
kommunala progressivskatten under en tid av fyra år. under vilka de
k.om?lu1ner’ som närvarande ha kommunal progressivskatt, få ersättning
iör förlusten av denna efter en sjunkande skala. På denna punkt har finansministern
varit mera generös mot kommunerna än kommittén ansett sig kunna
vara, oell jag för mili del har ingen invändning att göra mot detta. Hade
man kunnat gå ytterligare ett steg, hade säkerligen många velat vara med örn
den saken, men det hade å andra sidan inneburit, att den tidpunkt blivit ännu
längre framflyttad, da man kan tillgodogöra sig inkomsten av den kommunala
progressivskatten för det ändamål, för vilken den egentligen är avsedd och numera
uteslutande skall avses, nämligen för den kommunala skatteutjämningen.

i n mycket betj delsefull del av det nya skatteförslaget är den del, som rör
bolagsbeskattningen och överhuvud taget de juridiska personernas beskattning.
Har innebar förslaget en övergång till en helt ny skatteform för bolagen och
de ekonomiska föreningarna. Bolagen beskattas ju för närvarande efter en särskild
metod, enligt vilken bolagens vinst i förhållande till kapitalet konstituerar
bolagets skattskyldighet. Teoretiskt sett bär detta system otvivelaktigt
sina fördelar, men i praktiken har det medfört verkningar, som icke äro gynnsamma.
Det bär länge från näringslivets sida varit ett önskemål, att denna
progressiva skatteform för bolagen skulle utbytas mot proportionell beskattning-
Bär föreligger nu förslag till sådan bolagsbeskattning, och i samband
därmed kommer nian över till den länge önskade likställigheten i skattehänseende
mellan bolag och ekonomiska föreningar. Att åstadkomma denna likställighet
bär även varit ett viktigt motiv för omläggningen av bolagsbeskattmngen.
Det beklagliga ur näringslivets synpunkt iir, att (leii nya proportionella
bolagsskatten måst anknytas till en så hög skattelöf som 10 % Man kan
visserligen säga. att just nu möter det för flertalet bolag ingen svårighet att
Afiora sill skatt efter denna höga skattelöf, men förhållandena kunna komma
att lörändras, och vad som under alla förhållanden är visst är, att övergången
iråii den nuvarande progressiva skatten till proportionell skatt kommer att
medföra mycket betydande svårigheter för ett, stort antal bolag, som gynnats
av ilen nuvarande skatteformen men som komma att drabbas hårt av den proport.
onella bolagsskatten, då den skall utgå nied ett, så högt procenttal som
K . Men bär hade man icke någon annan väg att gå, örn nian överhuvud taget
ville ha denna reform igenom.

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

Ytterligare ett motiv för övergång till proportionell bolagsskatt är, att denna
övergång ansetts vara en nödvändig förutsättning för införande av en friare
avskrivningsrätt för bolagen. Finansministern Ilar nyss framhållit detta
som en väsentlig fördel i det nya skatteförslaget, och jag skulle vilja understryka
detta. Visserligen tror jag, att man på många håll inom företagarvärlden
något överskattar värdet av den nu föreslagna fria avskrivningsrätten.
Men vad man icke kan överskatta är, tror jag, verkningarna av de uppmjukningar
i de nu gällande avdragsreglerna, som komma att gälla både för bolagen
och för affärsdrivande fysiska personer. Genom de nya regler, som nu
föreslås, tror jag man skall kunna vinna, att spänningen mellan å ena sidan de
fiskalisk^. intressena, skattemyndigheternas intressen, och å andra sidan näringslivets
önskemål att få i största möjliga utsträckning konsolidera sina företag,
skall i väsentlig grad kunna mildras, och däri ligger kanske det största
värdet av den reform, som nu föreslås. Genom att bolagen få möjlighet
till en fri avskrivningsrätt för maskiner, inventarier och liknande tillgångar i
anslutning till företagens räkenskaper, beviljas under vissa förutsättningar
avdrag med större belopp än det avdrag, som svarar mot den verkliga värdeminskningen,
och sålunda medgives i beskattningshänseende rätten att avsiktligt
skapa dolda reserver, på samma sätt som nu får ske beträffande varulager.
Det hade varit önskvärt, om man kunnat utsträcka denna rätt till affärsdrivande
fysiska personer. Detta föreslogs av bolagsskatteberedningen,
men förslaget mötte starka invändningar på olika håll. Kommittén har därför
icke ansett sig kunna upptaga förslaget nu, men det finns en antydan om
att man kanske i framtiden skall kunna taga steget fullt ut och medgiva en
fri avskrivningsrätt även för affärsdrivande fysiska personer under förutsättning,
att den rätt, som nu medgives bolagen, icke kommer att missbrukas utan
att resultatet blir det goda man har anledning att hoppas. Önskvärt hade också
varit, att den fria avskrivningsrätten fått omfatta byggnader, men på den
punkten har icke kommittén ansett sig kunna gå längre än som nu föreslagits
i propositionen. Jag vill dock fästa uppmärksamheten vid att såväl kommittén
som Kungl. Majit kraftigt understrukit, att de ändrade förhållanden, som
inträtt under senare år på grund av den tekniska utvecklingen och som gjort,
att avskrivningsbehovet, när det gäller byggnader, numera måste anses vara
betydligt större än tidigare, tvinga till en omläggning av de avdragsregler,
som nu gälla beträffande byggnader, örn skattemyndigheterna, som man har
anledning att hoppas, taga ad notam det uttalande, som göres i propositionen,
skulle man även här kunna, utan att i författningstexten några förändringar
beträffande byggnadsavskrivningar införas, dock vinna resultat, som skulle
vara till väsentligt gagn icke bara för industrien, utan överhuvud taget för
all den verksamhet, som har att göra med byggnader av olika slag.

Jag har med dessa ord i allra största korthet velat peka på några av de
väsentliga punkterna i det föreliggande skatteförslaget.

Jag skall till sist endast med några ord beröra de reservationer, som finnas
fogade vid utskottets betänkande. Jag skall icke spilla många ord på den första
av dessa. Det gäller den fråga, som finansministern med några ord berört,
nämligen beskattningen av aktiebolagen tipstjänst och svenska penninglotteriet.
Jag har på den punkten ansett, att propositionen bort bifallas.

Tillsammans med ett antal av utskottets ledamöter har jag ansett, att man
beträffande familjeavdragen skulle kunna gå ett steg längre än vad som är
föreslaget i propositionen och höja avdragen för de mera barnrika familjerna,
således för det tredje och fjärde och de därpå följande barnen, med ett större belopp
än som är föreslagit i propositionen, och jag ber att få yrka bifall till

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts )
den reservation som är avgiven på denna punkt av utskottets högermän''och
herr. Wohlin.

i ^j^are Ja£ framhålla beträffande den reservation som avser bolagsbeskattnmgen,
att den berör en punkt av ganska stor betydelse. Det gäller uttagningsprocenten
för fysiska och juridiska personer, kommittén hade föreslagit,
att tor de juridiska personerna skulle i vissa fall kunna tillämpas en
agre uttagnmgsprocent än sorn skulle gälla för de fysiska personerna. Med
detta ville man skapa en möjlighet att i för näringslivet svåra situationer något
mildra verkningarna av den relativt höga bolagsbeskattning som nu föreslås,
diet bär under diskussionen i denna sak yppats farhågor för att den lättnad
tor näringslivet, som skulle ligga i möjligheten att använda en lägre uttagningsprocent
för de juridiska personerna än för de fysiska personerna, skulle
leda till den konsekvensen, att vid. ändrade förhållanden bolagen och Övriga
juridiska personer skulle få finna sig i en högre uttagnmgsprocent än de fysiska
personerna. . Detta har inte varit kommitténs mening, och jag tror att
det inte heller varit departementschefens avsikt. För att förebygga varje tvekan
pa. denna punkt ha några reservanter ansett, att man borde i författningstexten
införa. sådana bestämmelser, att det klart framginge, att skatteprocenten
tor bolagen inte får såttas högre än for de fysiska personerna. Jag tror, att
detta star i full konsekvens med andemeningen i såväl kommittéförslaget som
propositionen, men det är önskvärt, att det klart säges ut.

Beträffande den reservation, som är avgiven av ett par av utskottets ledamöter
i truga om den kommunala progressivskatten, skall jag inte här o-öra
något annat uttalande an att jag anser, att denna reservation inte bör bifallas

skemårntilTmötSgSfÖrSlaSet * ^ VäSentHg utsträckning går kommunernas ön Med

dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till följande reservationer,
nämligen i fråga örn 7 § till den reservation som är avgiven av mig och
herr Nordenson i fråga örn 16 § 1 mom. den som är avgiven av mig och fem
andra av utskottets ledamöter samt i fråga örn 20 § till den reservation som
ar avgiven av mig och fyra andra utskottsledamöter. I övrigt ber ian herr
talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan. J g’

?jerr Ulinan! kar fogat en reservation till detta ut skottsbetänkande

Reservationen hänför sig till frågan örn substansminskmngsavdraget.
Denna sak ar, som herrarna kunna förstå, av mycket stor betydelse
för oss norrbottningar Det gäller några hundra tusen kronor i landstings-
och kommunalskatt. Jag skall tillåta mig att referera siffrorna, men
hälW oo^ .det’ S^a,n Ja?, g0ra några reflexioner på grundval av dels innehöll
J (TirU\-n\SA i , T i an, -Cn °ch kassavaara Kiirunavaara Aktiebolag
(RAAB) dels skatteforfattnmgarna på denna punkt

skatteår fattningarna heter det, att ett substansminskningsavdrag är berättigat,
men det skall sta i ett skäligt förhållande till det värde som man har
tagit ut ur gruvan, alitsa till gruvans livslängd. I 1927 års malmavtal finns
överhuvud taget ingenting utsagt örn detta. I detta avtal finns det en paragraf
som sager, att bolaget inte behöver nedskriva gruvans värde på grund
av det som man tager ut ur gruvan. Tillgången anses vara av den storleksordningen,
att örn man »knaprar» några år på den, spelar det ingen roll, utan
det ar ungefär lika mycket kvar i alla fall. lief: är i runt tal mellan VI. och 2
miljarder ton. Det är mot bakgrunden av detta vi skola se denna sak.

dag vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet på att örn LKAB avskriver
,.() „rc per ton bruten malm, så musk det påverka lösensumman. Jag
Andra kammarens protokoll 1038. Nr lil. r

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
citerar ur minnet, men jag tror. att det är exakt riktigt, när jag säger, att i
25 § står det. att lösenbeloppet skall vara hälften av vinsten å 25 gånger
4,250,000 ton, alltså i runt tal 106,000,000 ton. Örn nu emellertid bolaget kan
få i deklarationer göra ett avskrivningsavdrag av 50 öre per^ ton bruten malm
utan motsvarande avskrivning i bokföringen, sa måste det, så vitt jag förstår,
leda till att när år 1947 inlösen i enlighet med 25 § blir aktuell, staten far inlösa
gruvan för 26,000.000 kronor mera än vad den annars skulle vara värd.

Vidare vill jag fästa kammarledamöternas uppmärksamhet vid en annan sak,
nämligen att det var först år 1932, alltså fem år efter det avtalet träffades
mellan LKAB och staten, som man från bolagets sida kom underfund med, att
man kunde göra ett sådant avdrag. Jag säger ingenting örn ett skäligt avdrag.
Ett avdrag på 10 öre per ton bruten malm ligger säkert i överkant av
vad som är riktigt, och det skulle vi ifrån Norrbottens landstings- och kommuners
sida inte ha någonting emot. Nu ha emellertid skattemyndigheterna
godkänt ett avdrag på 50 öre per ton. Det är 50 öre per ton på 11,000.000 tons
brytning det är fråga örn. Detta innebär, att man berövar Norrbottens landsting
och kommuner rätt att uppbära skatt för miljoner kronor.

Under utskottsbehandlingen var det någon som ställde Dagan vad meningen
var med herr Asplunds motion, och jag svarade, att meningen var att tillvarataga
det allmännas intressen och ingenting annat. Jag medger emellertid
gärna och villigt, att det för bevillningsutskottet inte har varit möjligt att
göra något i sak, därför att örn riksdagen och Kungl. Maj :t beslutat skatteförordningar,
så måste man naturligtvis begära, att dessa skatteförordningar
skola bli tolkade på det sätt som riksdagen avsett. . ..

När jag inte kunnat ställa något yrkande om bifall till motionen, ar det
inte därför att motionen i sak är oriktig, utan det är beroende på dessa formella
skäl. Jag måste emellertid säga, att jag finner det ganska groteskt mot
bakgrunden av hela min erfarenhet, att LKAB skall kunna få gora avdrag i
deklarationen för 50 öre per ton bruten malm, och jag tycker, uppriktigt sagt,
inte, att det borde kunna gå för sig i det långa loppet. Jag har velat göra denna
deklaration till riksdagens protokoll. Den står helt. och fullt i anslutning
till deri motion som är väckt av Norrbottensledamöterna i såväl ^första som andra
kammaren. Den är sakligt berättigad, även örn det ligger sa till, att vi inte
kunna ställa ett direkt yrkande om bifall till densamma. Jag hoppas emellertid,
att den skall vinna beaktande i sak, ty det vore i alla fall någonting ganska
egendomligt, örn skattedomstolarna skulle godkänna detta avdrag pa 50
öre per ton. Tillgången på malm är ju i alla fall så stor, att även med en brytning
av 10.000,000 ton om året, räcker den i 150 å 200 år. Tillåter man da ett
avdrag med 50 öre per ton, alltså 5,000,000 kronor om året vid en brytning av
10,000,000 ton, så har man nedamorterat gruvan i rak strid mot skatteförfattningarnas
bestämmelse tio gånger örn under den tid som gruvan räcker.

Jag skall inte säga något mera, utan jag hoppas, att det jag sagt skall vara
alldeles tillräckligt, för att den rättelse vi från Norrbottensrepresentationens
sida ha begärt skall komma till stånd.

I detta anförande instämde herrar Hage, Nilsson i Antnäs, Johansson i
Tväråselet, Viklund och Jacobson.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Jag skall först be att få före draga

ett yttrande av statsrådet Wigforss som lyder som följer: »Brmcipen
örn skatt efter förmåga anses kräva en viss progressivitet vid stigande inkomster
i skattens andel av dessa. Detta krav kan uppenbarligen icke tillgodoses
inom varje särskild skatteform. Konsumtionsskatterna visa nämligen en rakt

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Nr 41.

Äng. örnlaf/gilinf/ av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
motsatt bild. i det att skatten tar i anspråk en allt mindre del, allt eftersom
inkomsten stiger. Direkta skatter på inkomst och förmögenhet kunna däremot
göras mer eller mindre progressiva, och vid en kombination av konsumtionsskatter
och inkomstskatter kan en avvägning sökas som svarar mot vad som
anses skäligt för alla skatteformerna tillsammantagna.» Här har statsrådet
''Vigtorss i koncentrat angivit principen för hur beskattningen bör läggas, men
vad som framkommer i propositionen rimmar dåligt med denna princip. Sammanlagt
utgöra de indirekta skatterna nära 70 % av samtliga skatter. Man
borde ha gatt m för att stegra de progressiva skatterna, så att det blivit en
lättnad tor de små inkomsttagarna som lida mest av de indirekta skatterna.

De indirekta skatterna kunna som bekant indelas i två olika slag, nämligen
skatterna på njutningsmedel och på nödvändighetsvaror. De förra äro t. ex.
skatterna på sprit, öl och tobak, medan de senare utgöras av exempelvis skatterna
pa textilvaror och kakao saint avgifter i samband med jordbruksregleringen.
Dm jag inte missuppfattat statsrådet Pehrsson-Bramstorp, framhöll han häromc
agen i debatten om jordbruksregleringen, att den höjda margarinaccisen inte
tiar Höjt konsumtionen av smör. Detta understryker ju och bevisar, att vi ha
ratt. nar vi ar efter år motionera örn margarinaccisens avskaffande. Det bevisar
också, att ju större en familj är. desto större blir skatten, därför att skatten
pa nödvändighetsvaror drabbar också barnen. Här utgå skatterna i omvand
proportion till skatteförmågan. Orättvisan härvidlag är alltså ganska
uppenbar. Bil övergång till en kraftigare progressiv beskattning kan alltså
loreyaras bade ur beiolknmgspolitiska och sociala synpunkter.

^ På en heidel punkter i det föreliggande förslaget föreslås lättnader för de
ormogna. Det lagfäster tidigare provisorium och bereder som sagt lättnader
ior de valsituerade. Jag skall be att få nämna några exempel. I § 15 förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt införes den ändringen att
en hundradedel av förmögenheten i stället för nu en sextiondedel skall läggas
ull grund för beskattningen Vinsten för de förmögna är ju här uppenbar.
_,.en tilläggsskatt och särskilda skatt å förmögenhet som vi föreslagit i moaonen
syftar bättre till att tillvarataga småfolkets och de mindre inkomsttagarnas
intressen på detta område. I deras intresse bör det givetvis vara en
härdare progressiv beskattning än den som föreslås i det föreliggande förslaget,
och det skulle i någon man kompensera de små inkomsttagarna för deras
relativt kardare beskattning genom de indirekta skatterna. Avskaffandet av
oen kommunala progressivskatten är säkerligen även en vinst för de välsituerade
Man anser, att rationaliseringen av skatteväsendet kräver detta. Man
-kall nämligen sia ut skatten i sin helhet över hela landet. Emellertid bära
säkerligen de invändningar man gjort ifrån städerna mot detta fog för sig.

Um man ser pa bolagsbeskattningen, finner man. att näringslivet och bolagen
sannerligen bil bönhörda över hövan. De reformer som här vidtagas innebära
en minskad beskattning av bolagens vinster. I fråga örn värdeminsknings<tvdraget
skall man frångå^ vad som tidigare varit praxis, nämligen att av-
k rivning bär skeft ar fran ar. De sakkunniga föreslå, att denna rätt för bolagen
skall bil fri Detta betyder i realiteten, att de bokförda beloppen skola
godkännas som beskattningsbara. Följden blir att ett bolag, som ett år går
med förlust, underlåter att göra värdeminskningsavdrag för att ett annat år
da nettovinsten blir högre, göra större avdrag. För en liten kommun med rolat;10",
1" ^ kall detta förorsaka stora svårigheter och avsevärt rubba
. katteundeilaget Statsrådet Wigforss har tidigare anfört, att det är ett gamma
t önskemal fran näringslivets sida. Det är riktigt, att man där haft detta
ens kemål , omkring tjugu år, så att högern kan härvidlag vara ganska belåten
med elen vurma segern.

Nr 41.

Onsdagen, den 1 juni 1938 e. in.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattningen m. m. (Forts.)

Beträffande utskiftningsskatten gäller för närvarande, att densamma utgår
med 5 % på utskiftat belopp. Detta belopp är skattefritt hos mottagaren, d. v. s.
aktieägaren. Denna låga procentsats har lockat en hel del bolag att uppsamla
medlen och sedan utdela dem i form av maskerad utskiftning. Det var särskilt
bolag sådana som Svenska Kullagerfabriken och Elektrolux som fäste uppmärksamheten
vid sig i detta sammanhang. Man vill nu komma en ändring a
stad i detta hänseende genom att höja procentsatsen från 5 till 12. I professor
Lindahls utredning 1936 har han visat att skattetrycket redan nu är tolv procent
vid en arbetsinkomst av 7,000 kronor och en inkomst av förmögenhet pa
4,500 kronor. Därav följer, att man inte genom den vidtagna höjningen av
procentsatsen hindrar en maskerad utskiftning, utan för att nå detta mål borde
man ha höjt skattesatsen till minst 25 %. Vidare är att märka, att de utskiftade
medlen i regel gå till personer som äro förmögna. Härvidlag kan man alitsa
tala örn en reform till förmån för de välsituerade.

En annan sak som jag vill påtala är den ändring man i förslaget gör beträifande
husföreståndarinna. Enligt förslaget får man inte som tidigare göra
samma avdrag för husföreståndarinna som för hustru. Många anse, att det är
rättvist, därför att miljonären inte heller får större avdrag för liusföreståndarinna.
Men den, som resonerar pa detta sätt, förstår icke, att den
proportionella beskattningen alltid är orättvis. För miljonären och för
den förmögne betyder det så oändligt litet, hur han har det ordnat nied
de ekonomiska förhållandena i hushållet, i jämförelse med vad det betyder
för arbetarna, speciellt för de manliga arbetare, som äro tvingade
att ha en husföreståndarinna på grund av att de ha minderåriga barn.
För dem ställa sig omkostnaderna relativt sett betydligt ^ mycket dyrare.
Man anför, att det medgives ortsavdrag för husföreståndarinnan, och
det är riktigt. Men detta kommer icke familjen i sin helhet till godo. Kammarrätten
och skattekommittén ha här segrat, och man har alltså icke beaktat vad
befolkningskommissionen och socialstyrelsen ha anfört. Man säger, att man,
när kommunalskatteberedningen blir färdig med sitt förslag, skall införa en
passus örn att ömmande omständigheter skola beaktas, men jag anser att man
redan nu bör genomföra den principen, att avdrag för husföreståndarinna skall
ske efter samma grunder som för hustru. Ty örn man genomför principen nu,
så kommer den att bil bättre beaktad, när kommunalskatteberedningen framlägger
sitt förslag.

Vad beträffar familjeavdragen, är det riktigt att avdragen aro stora tor
barnen. Vi ha här ytterligare ett bevis på att det är de mindre inkomsttagarna
som ha de stora barnkullarna. Statsrådet Wigforss nämnde också de ensamstående
personerna. Här föreligger en principiell orättvisa och även en reell
sådan. Det förhållandet att ensamstående personer äro undantagna från den
gängse bankningsregeln, innebär att samma inkomst beskattas olika efter vederbörandes
civilstånd, och därmed våldför man sig på människornas självbestämmanderätt
i fråga örn civilståndet. Man kan härvidlag peka på en kraftig
progressiv beskattning av förmögna ensamstående personer. Detta är alldeles
riktigt. Men i gengäld är den beskattnings fria inkomsten för lågt ^tilltagen
i samtliga fem ortsgrupper. Denna borde lia höjts, och man borde på ett
kraftigare sätt ha understrukit, vad som kan anses vara minimum för en mdivid
att leva av, vad som är skäligt för att han skall kunna leva på ett någorlunda
människovärdigt sätt. Det blir synd örn våra fattiga ungkarlar och unga
ogifta kvinnor, när denna princip nu segrar. Den är varken principiellt eller
reellt lyckligt vald. Jag förmodar, att de stora avdragen för familjer ske just
på ensamstående personers bekostnad. _ .

Till sist några ord örn § 17 i lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
rätten att utbekomma allmänna handlingar. Vi yrka i motionen, att denna
paragraf skall bibehållas i sin nuvarande lydelse. Jag förstår så väl de förmögnas
sätt att se på denna sak. När förmögenhetslängderna indragas, vill
man att det skall bli sekretess kring desamma. Man är rädd för att uppvisa
för allmänheten att förmögenheterna trivas alldeles utmärkt vid sidan av nöd
och umbäranden. Varför kan icke allmänheten få veta, hur det ligger till?
Låt de kyliga siffrorna tala, och då behöva vi sannerligen icke, som en diel
anse,, någon särskild darrning på rösten, när vi tala örn kapitalisterna och
Sverige. Låt siffrorna visa, hur det förhåller sig med det fattiga och det rika
Sverige.

I den av mig.och mina kamrater väckta motionen beaktas just de synpunkter
som framföras i det yttrande som jag inledningsvis citerade, nämligen att man
bör lätta de indirekta skatterna för de små inkomsttagarna genom en kraftigare
progressiv beskattning. Därigenom visar man att man känner sitt ansvar
gentemot dessa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna motion.

Herr Lundell! Herr talman! Det är ju känt, att det är en viss risk förbunden
med att sitta i kungliga kommittéer. Detta framgick också ganska
tydligt av den milda kritik som herr Anderson i Norrköping ägnade det föreliggande
utskottsbetänkande!. Det är tydligt att man inom kommittén gjort
åtskilliga koncessioner — man får väl hoppas från båda sidorna — för att
komma, fram till ett enhälligt betänkande. För min privata del kan jag emellertid
icke lika oreserverat som herr Anderson i Norrköping utfärda någon
nöjdförklaring.

Jag vill dock börja min kritik av det föreliggande förslaget med att erkänna,
att det i jämförelse med nu gällande statsskattesystem innebär vissa förbättringar.
Vi ha för närvarande fem progressiva skatter, och enligt förslaget
skulle vi framdeles, icke få mer än tre. Den omständigheten att två av
dessa tre skatter, nämligen bottenskatten och tilläggsskatten, föras in under
en och samma benämning, böra ju icke lura någon. Vad som bortfaller är den
kommunala .progressivskatten och utjämningsskatten, under det att de andra
tre progressiva skatterna kvarstå, ehuru de äro mer eller mindre omändrade.

Herr Anderson i Norrköping sade i sitt anförande, att uppdelningen av den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i en rörlig och en fast del var en
intressant, nyhet. Det är väl emellertid icke så många som ha den uppfattningen,
ty vi ha ju haft en fast del och en rörlig del ända sedan den så kallade
hamrinska skatten infördes. När detta skedde, kom ju den gamla thorssonska
skatteskalan att fungera som en bottenskatt, och den extra inkomst- och
förmögenhetsskatten — den hamrinska skatten — blev ju en tämligen fullkomlig
motsvarighet till vad som nu kommer att kallas tilläggsskatt. Man
betonar här, att denna del av den nya statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
skulle vara fast. Det är väl emellertid icke många av kammarens
ledamöter, som göra sig några särskilda illusioner på den punkten, och jag
tror knappast finansministern gör det heller. Vi kunna erinra oss, hur det
var med den tilläggsskatt vi haft hitintills, nämligen den extra inkomst- och
förmögenhetsskatt, som infördes år 1932. För några år sedan, då vi hade litet
allvarligare påkänningar, föreslog finansministern, att denna skatt skulle tredubblas.
Detta accepterades av bevillningsutskottet så tillvida, att man satte
multiplikatorn till c:a 2.3. Den lilla prutningen från 3 till 2.3 hade ju sin orsak
i att vi i det ögonblicket hade så kallad borgerlig samling. Hade vi icke
haft det, skulle denna prutning säkerligen aldrig ha skett. Och hur är det
med den särskilda skatten på förmögenhet? Den skulle ju också vara en fast

Xr 41.

Ousdagen dea 1 juni 193S e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
skatt. Meri vi veta, att i år har det plötsligt blivit ifrågasatt, att den skulle
fördubblas, och jag bar icke hört någon vidare opposition från kammarledamöterna
mot detta. Låt oss icke göra oss några illusioner örn att den nya
tilläggsskatten kommer att bli fast i fråga örn skalan. När helst finansministern
föreslår, att den skall multipliceras med någon multiplikator, kommer
denna kammare att acceptera den multiplikator som är föreslagen. Emellertid
är det som sagt en förbättring, att vi fått antalet progressiva skatter
sänkt från fem till tre.

En annan förbättring är att den nya bottenskatten är på ett lämpligare
sätt utformad än den bottenskatt vi hittills haft. det vill säga den gamla
thorssonska inkomst- och förmögenhetsskatten. Jag skall icke närmare gå in
på denna sak.

Ytterligare en förbättring har man åstadkommit med detta förslag, och det
är att skatten på aktiebolag gjorts proportionell. Det är enligt mitt förmenande
en förändring, som måste anses innebära åtminstone en formell förbättring.
Man har emellertid satt den så högt som till 10 %, vilket innebär en
betydlig skattehöjning för bolag med relativt små inkomster i förhållande till
det egna kapitalet. Detta är en omständighet sorn i rätt hög grad eliminerar
den förbättring jag talade örn. Vi få komma ihåg, att vi här i landet lia dubbelbeskattning
på aktiebolag. Vinsten beskattas både hos den juridiska personen
och hos dennas ägare, i den mån han har inkomst i form av utdelning.

Härmed har jag omnämnt de förbättringar, som enligt min uppfattning det
föreliggande förslaget innehåller. Det skulle vara ganska frestande för mig
att nu framföra vissa principiella erinringar mot det nya systemets uppläggning,
men jag skall avhålla mig därifrån. Jag har framfört dem inom utskottet,
och att jag icke vill göra det här i kammaren beror på, att jag vet
att kammaren icke särskilt uppskattar några längre sakliga utläggningar; åtminstone
icke nu på vårsidan. Skatteproblemet lämpar sig ju icke för några
lättare vårkåserier i den stil som mest värderas här i kammaren. Jag skall
i alla fall be att få framställa några särskilda anmärkningar mot förslaget.

Först skulle jag vilja rikta en anmärkning mot att man tar bort de personella
avgifterna. Den motivering härför, som förebragts av skattekommittén
och även i propositionen och utskottets betänkande, förefaller mig vara
skäligen svag och på intet sätt tvingande. Man säger att dessa avgifter sakna
finansiell betydelse och att de betunga debitering och uppbörd. De yttranden
som avgivits av olika myndigheter på denna punkt ha vidare varit långt ifrån
enhälligt tillstyrkande. Man har tvärtom haft åtskilliga invändningar att göra.
Den uppfattning jag hyser i fråga örn dessa personella avgifter framgår tillräckligt
tydligt av det särskilda yttrande, som jag tillåtit mig foga vid utskottsbetänkandet,
och jag skall därför icke gå in på saken närmare nu. Jag
anser, att det naturliga vore, att man värderade upp dessa personella avgifter
till en höjd, som ungefär motsvarar det nuvarande penningvärdet och det nuvarande
inkomstläget, varvid hänsyn även borde tagas till de betydligt ökade
förmåner som det allmänna numera ställer till skattedragarnas disposition,
exempelvis i fråga örn sjukvård. Det är ju ingen jämförelse mellan vad en
skattedragare i våra dagar kan få genom langstingens försorg och vad man
kunde få, när dessa personella avgifter infördes på 1860- och 1870-talen.
Under sådana förhållanden vore det väl icke orimligt att man värderade upp
dessa avgifter i förhållande till den stegring som ägt ruin under denna tid.
De undersökningar som gjorts ha visat att nationalinkomsten, mätt i penningar,
sedan denna tid har ungefär tiodubblats. Tar nian hänsyn till, att
penningvärdet fallit med ungefär hälften, kan man räkna med att reaiinkomsten
per capita har ungefär femdubblats. Jag anser därför, att det vore

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
lämpligt att man höjde dessa avgifter från 40—50 öre till 4—5 kronor. Gjorde
man detta, skulle säkerligen varken staten eller landstingen eller primärkommunerna
anse, att avgifterna vore betydelselösa för deras inkomstbudget. Och
när det blev fråga om så pass betydande belopp, skulle man säkerligen icke
heller finna att debiteringen och uppbörden vore betungande. Jag vill tilllägga,
att båda landstingen i det län jag tillhör ha trots de nuvarande låga
beloppen uttalat sig för avgifternas bibehållande. Det är även en och annan
myndighet, som påpekat, att de personella avgifterna böra bibehållas, emedan
de upprätthålla ansvarskänslan gentemot samhället hos dem som eljest ej betala
någon skatt. Jag tror, att detta är en ganska bärkraftig motivering. Det
kan icke anses vara tilltalande, att en mycket stor del av vårt folk icke på sin
rygg känner de skattebördor, som de med sina röstsedlar kunna lägga på
andra.

Det är just ur denna synpunkt som jag föreslagit att dessa avgifter icke
skulle göras fasta, utan man skulle till exempel på varje skattedragare, som
fyllt 18 år, påföra minst en skattekrona såsom underlag för fastighetsskatt
och kommunal inkomstskatt. I så fall skulle i en socken med en kommunalskatt
på exempelvis 7 kronor varje skattedragare betala minst detta belopp,
och är landstingsskatten 3 kronor, finge var och en betala minst 3 kronor i
landstingsskatt. Följden bleve, att varje utgiftsökande anslag i en kommun direkt
återverkade på deni som beslutade anslaget. På liknande sätt kunde man
tänka sigott det ordnades med statsskatten. Det kunde stadgas, att var och
en skall påföras ett beskattningsbart belopp av minst 100 kronor. Det är ändå
ingen som fyllt 18 år, som lär leva under 100 kronor om året.

Den andra anmärkningen, jag skulle vilja framställa, gäller bibehållandet
av den särskilda skatten på förmögenhet. Det talades, när den infördes, rätt
utförligt både av den nuvarande finansministern i propositionen och i utskottets
betänkande av såväl majoriteten som reservanterna örn att det vore fråga örn
en tillfällig skatt, som skulle borttagas, i den män det statsfinansiella läget
tilläte det. Ännu är den kvar. Det är väl fyra år, som den har funnits. Den
kommer nu att fördubblas, och det är meningen, att den skall ingå som en beståndsdel
i det nya skattesystemet. Det vore säkerligen mycket riktigare, att
man stannade kvar i den gamla positionen, som innebar, att man lade skatten
på inkomsten av förmögenheten. Man tänker sig väl ändå, att den skatten, örn
den också lägges på förmögenheten, skall betalas av inkomsten. Varför icke behålla
själva principen att den skall läggas på inkomsten? Jag vill minnas, att
när denna fråga diskuterades år 1934. då skatten först infördes, så gick finansministern
med på att även han tänkte sig, att den icke skulle betalas av förmögenheten.
Han tänkte sig alltså icke, att vissa förmögenhetselement skulle
överföras i statens iigo eller belånas eller säljas, för att likvida medel skulle erhållas
till skattebetalning, utan han tänkte sig, att inkomsten av ifrågavarande
förmögenhet skulle användas till att betala skatten med. När man på alla
håll har den uppfattningen, varför skall man då gå in för en ny princip. Det
hade icke. tror jag, för någon inneburit någon särskilt stor omändring i
den skattebörda, som vilat på vederbörande, om man på något lämpligt sätt
hade portionerat ut de miljoner del här är fråga örn till att uttagas dels
med bottenskatt, dels med tilläggsskatt, så att man fått samma sammanlagda
belopp, som man vill åstadkomma nu år ifrån år med den skatteapparat, man
bär snickrat ihop. Man kan naturligtvis inte åstadkomma, att precis samma
personer drabbas med skatt av precis samma höjd, men man kan komma ganska
nära; i den mån det blir en förskjutning och örn man granskar det sätt, på vilket
förskjutningen sker, skall man finna, att den sker i en rättvis riktning, d.
v. s. att skatten blir betala»! av personer, som hava inkomst, i stiillet för att nu

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
skatten på förmögenheten i de ogynnsamma fall, som jag reagerar emot, blir
betald av personer, som kanske icke hava någon inkomst av sin förmögenhet.
Jag har utvecklat i det särskilda yttrandet litet närmare, hur detta skulle gå
till, och skall därför icke uppehålla mig här mera vid det, men de ledamöter
här i kammaren, som komma att rösta för bibehållande av den särskilda skatten
på förmögenhet, skulle säkerligen hava ett visst nöje av, sedan de beslutat
att den särskilda skatten å förmögenhet skall äga bestånd för framtiden — ty
jag vågar ju icke förutsätta det dessförinnan, att läsa vad deras partikamrater
skrevo örn skattens tillfällighet i det utskottsutlåtande, som kom till år 1934.
Särskilt vill jag rikta uppmaningen till bondeförbundet, vars representanter i
utskottet till dess utlåtande fogat en reservation, som bars fram av herr Olsson
i Golwasta, numera Närlinge, och som var ganska skarpt formulerad. Likaså
kan jag icke neka till, att herr Ivar Anderson kunde hava anledning att läsa
vad som skrevs i den av honom biträdda reservation, som avgavs vid nämnda
tillfälle.

En annan sak, som jag påtalat i det särskilda yttrandet, är den ojämförligt
hårdade beskattning, som drabbar personer med ojämnt inflytande inkomster.
Så som företagare inom industrien, hantverket, handeln eller jordbruket vanligtvis
hava det ordnat för sig, så äro ju deras inkomster rätt mycket varierande
med konjunkturer, årsväxt o. s. v. Örn man räknar efter, vad en sådan person
med variabelt inflytande inkomster får betala i skatt på den inkomst, som han i
medeltal haft under ett visst antal år i följd, så skall man finna, att han blir
oerhört mycket hårdare beskattad än andra, som hava jämnt inflytande inkomster,
t. ex. tjänstemän eller lönearbetare, som lyckats få en så pass säker
ställning, att de icke behöva vara rädda för arbetslöshet. Det exempel, som
jag dragit fram i det särskilda yttrandet, visar, hurusom den skatt, som under
konjunkturcyklar på åtta år drabbat en viss företagare, ligger 78 % över den
skatt, som skulle drabbat honom, örn han under de åtta åren haft sammanlagt
lika stor inkomst men haft inkomsten jämnt fördelad på de olika åren. Man
kan icke komma ifrån, att det borde göras någonting för att rätta till detta
missförhållande. Jag tillät mig påpeka den saken redan år 1936, när vi här i
kammaren debatterade det då framlagda skatteförslaget. Jag hoppas, att
Kungl. Maj :t skall finna, att detta är en sak, som ändå icke har så liten betydelse.
Vi äro alla ganska beroende utav företagarnas trivsel här i landet. Det
är väl egentligen av deras arbete, som vi till sist alla skola få vår realinkomst.
En enkel förbättring, som skulle kunna bliva så att säga den första hjälpen i
det här avseendet, vore att man när man vid taxeringarna räknade ut det taxerade
beloppet icke bara utginge från årets taxerade belopp utan toge medeltalet
av förra året och det löpande årets taxerade belopp. Det vore ganska lätt. Det
är ju även under nuvarande förhållanden vanligt, att taxeringsnämnderna hava
taxeringslängden för föregående år tillgänglig. Det vore en ytterst enkel uträkning.
Det skulle icke gälla en utjämning inom en hel konjunkturcykel utan
snarare t. ex. för en jordbrukare en utjämning mellan år med olika god årsväxt.
För en jordbrukare skulle den utjämning, som kunde erhållas genom en så pass
enkel åtgärd, innebära ett rätt så betydande steg i rätt riktning.

En annan sak som jag anmärkt på i det särskilda yttrandet är, att man
saknar någon spärr uppåt för den sammanlagda statsskatten. Det finns ju en
hel del speciella fall. När inkomsten är låg och den taxerade förmögenheten är
hög i förhållande till inkomsten, så kan ju skatten springa upp till både 50 och
100 % av den återstående inkomsten, och den kan till och med utgöra över
100 %. Sådana förhållanden äro naturligtvis icke tilltalande. Även av denna
kammare borde någon spärregel kunna godtagas. Man kunde t. ex. stadga
i ett särskilt tillägg, som vi då finge finna oss i att i olika form införa i båda

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
författningarna, om vi nu skola lia en särskild skatt på förmögenhet, att det
sammanlagda beloppet av vad som uttagits i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och särskild skatt å förmögenhet icke finge överstiga exempelvis 50 %
av den för beskattningsåret återstående inkomsten. Yi minnas, att det är
en rubrik, som förekommer på tredje sidan av deklarationsblanketten: återstående
inkomst. Alltså skatten borde icke få överstiga 50 % av den återstående
inkomsten. Det tycker jag är ett ganska måttligt eller måttfullt krav. Vi
böra ju tänka på, att vederbörande hava att betala skatt även till kommun,
landsting och väghållningsdistrikt, så att den sammanlagda skatten på det
sättet kan gå upp till både 70 och 80 % av den återstående inkomsten. Det får
väl ändå alla erkänna, att det icke är riktigt »passande» kanske jag får säga,
att skatten når upp till en sådan höjd.

Sedan har jag ytterligare här i det särskilda yttrandet anmärkt på de fördelar,
^om de ekonomiska föreningarna åtnjuta i beskattningshänseende, och
framhållit, att frågan örn de ekonomiska föreningarnas beskattning bort lösas
samtidigt med att de i beskattningshänseende jämställdes med aktiebolag så
tillvida, att deras beskattning överförts att vara proportionell. Jag påtalade
denna sak redan i 1936 års skattedebatt och framhöll, att det måste anses lämpligt,
att dessa saker reglerades i ett sammanhang. Så har emellertid icke skett.
De största och bärkraftigaste ekonomiska föreningarna, t. ex. Kooperativa
förbundet, få utomordentligt stora skattelättnader genom de skatteförordningar,
som nu komma att beslutas. Det är ju önskvärt, att skatteförfattningarna
äro sådana, att det blir en rättvis och jämlik beskattning av rörelse, som drives
i olika former, så att icke skatteförfattningarna så att säga driva fram någon
viss företagsform såsom fördelaktigare än andra former. Var och en borde
taga och tänka efter ett tag, hur det skulle gå med skatteunderlaget i våra städer,
örn utvecklingen ginge därhän, att all rörelse undan för undan, i den
mån så vore tänkbart, övergin ge till att bedrivas av ekonomiska föreningar,
och örn föreningarna fortfarande skulle vara beskattade på det sätt, som nu
föreslås, alltså örn de hade möjlighet att så gott som helt undandraga sig
inkomstbeskattning. Vad skulle då samhällena få att betala sina utgifter med?
Det bleve naturligtvis en kolossalt ökad börda, som då måste läggas på de enskilda
fysiska skattedragarna. Vad jag velat säga örn de ekonomiska föreningarnas
beskattning kan den som är intresserad läsa i det särskilda yttrandet.
Jag har icke förbisett, att Kungl. Maj:t utlovat, att skattekommittén
skaU taga upp frågan örn de ekonomiska föreningarnas beskattning, men jag
kan icke underlåta att påpeka, att det rätta hade varit, att det skett i detta
sammanhang, så att frågan kunnat lösas nu på en gång. Man bör icke först
giva en så stor fördel och sedan taga tillbaka den. Det kan ju vara möjligt,
att brådskan inte blir så stor med det som återstår att göra av regleringen.

Det är åtskilliga saker, som jag skulle vilja opponera emot även i andra
avseenden än som berörts i det särskilda yttrandet, och en av de principiellt
viktigaste sakerna är att man i propositionen i överensstämmelse med skattekommitténs
förslag gått in för att lägga 20 % av den sammanlagda direkta
statsskatten på förmögenhet och 80 % på inkomst. Det finns ingen motivering
för detta annat än att sådan är (len avvägning, vi hava för ögonblicket.
Man har antagligen icke reflekterat över, örn den avvägning, som vi haft under
de sista åren, varit nyttig eller skadlig. Har man eventuellt reflekterat över
det, så har man i varje fall aktat sig för att sätta ut något i tryck örn det.
Det vore synnerligen önskvärt, att man finge en utredning ■— den behövde
icke vara alltför djupgående, ty om den skulle göras djupgående, bleve den
ganska svår, en utredning, som visade upp huru många procent av nationalinkomsten
ett visst år — låt oss säga år 1935, som var ett sådant där »medel -

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1933 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen rn. m. (Forts.)
år» — som utgått såsom ersättning för utfört arbete, och hur många procent
som utgått såsom ersättning för insatt kapital. Sedan man fått fram en fördelning
av nationalinkomsten mellan arbete och kapital, kunde man taga och
se efter, hur skatten belastar 100 miljoner kronor inkomst av arbete och 100
miljoner kronor inkomst av kapital. Jag har själv gjort en liten provisorisk
beräkning, som resulterat i att på 100 miljoner kronor inkomst av kapital
vilar ungefär 5 gånger så stor skattetunga, som vilar på 100 miljoner kronor
inkomst av arbete. Då menar jag givetvis med arbete allt slags arbete,
både tjänstemäns, arbetares och naturligtvis också företagares. Inkomst av
kapital blir alltså genom de regler, som man nu utan någon längre debatt kommer
att acceptera, ungefär 5 gånger så hårt belastad. Jag tror det skulle vara
av intresse att närmare konstatera, hur därmed förhåller sig, och också att
få det öppet utsagt. Jag tror icke, att en så hög merbeskattning av inkomst
av kapital är nyttig för företagsamheten i landet, och är den icke nyttig
för företagsamheten, då har jag, mina damer och herrar, den uppfattningen,
att den icke är nyttig för någon av oss. Jag skulle vilja säga. att denna fördelning
av beskattningen kanske är allra minst nyttig för de valmän, soia
stå bakom finansministern och hans partikamrater.

I fråga örn familjebeskattningen kan jag icke underlåta att säga, att jag
tror. att det skulle hava låtit sig göra att upphäva sambeskattningsregeln, och
att ett sådant upphävande i stort sett skulle haft goda följder. De betänkligheter,
som anförts av skattekommittén, kan jag icke finna avgörande. Det
är ju för övrigt ett gammalt önskemål. Tidigare har det framhållits särskilt
ifrån vänsterhåll såsom synnerligen önskvärt. Vidare är det i fråga
örn denna familjebeskattning rätt beklagligt, att frågan örn ortsavdragen blivit
så mycket mera komplicerad än den varit förut. Det är ju en väldigt stor
merbelastning, som efter detta kommer att vila pa taxeringsnämnderna. De
skola nämligen hava särskilda tabeller för ensamstående och tillämpa andra
grunder för sådana skattedragare, som hava barn. Vidare bibehåller man icke
nuvarande enkla anordning med statliga ortsavdrag, dubbelt så stora som de
kommunala. Allt det där kommer att medföra en mycket stor ökning av taxeringsnämndernas
arbetsbörda. Det är väl fråga örn det framdeles kan komma
att lyckas att med den låga betalning, som f. n. lämnas, få något så när kompetenta
personer att åtaga sig sådant arbete. Likaså har jag den uppfattningen
i fråga örn denna familjebeskattning, att skola avdragsreglerna komma
att få någon befolkningspolitisk betydelse, och det är ju avsikten med ökningen
av barnavdragen, så måste det nödvändigtvis komma till synes på debetsedlarna,
hur dessa avdrag göras och med vilka belopp de medgivas. Eventuellt
bör det finnas en liten instruktion på baksidan, utvisande hur beräkningen
gjorts. Om det icke i en eller annan form på debetsedeln meddelas vederbörliga
upplysningar, tror jag för min del icke. att ökningen av avdragen
kommer att hava någon som helst befolkningspolitisk verkan, utan var och
en kommer hädanefter som hittills att bara konstatera, att hans skattsedlar
sluta på alldeles för höga belopp.

Det är särskilt beklagligt, att man när nian har föreslagit en så avsevärd
omändring av vårt skattesystem, det är, att vi icke föreslagit några bestämmelser
örn rätt till avskrivning vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.
Här beredas ju betydande lättnader, särskilt åt företag i bolagsform,
men även åt enskilda rörelseidkare. Beträffande jordbruket står man kvar
på samma punkt, utan några som helst avskrivningsregler. Härigenom blir
jordbruket särskilt tungt belastat i skatteavseende i jämförelse nied. annan
ekonomisk verksamhet. Örn jag köper en maskin, låt mig säga en oljemotor
eller dylikt, så får jag ju icke avskriva dess värde, även om den helt och

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m. Nr 41. 75

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
hållet förbrukats. Om jag köper en. ny oljemotor, får jag visserligen göra
avdrag för det belopp, som den nya motorn kostat i inköp, bland utgifter för
jordbruket, men tänk. örn jag finner, att det icke är lämpligt att fortsätta
med oljemotordrift utan i stället går över till drift med elektriska motorer!
Da far jag lata oljemotorn sta där och får icke göra något avdrag eller skriva
av dess värde, och utgifterna för de elektriska motorerna betraktas som en
ny kapitalplacering. Icke heller de utgifterna få avskrivas. Avdrag erhålles
endast för den händelse jag skaffar nya, likadana motorer. Med de stora
driftsomläggningar, som för närvarande pågå inom jordbruket, verkar avsaknaden
av avskrivningsmedgivande för jordbruket synnerligen orättvis. Jag
har mig bekant, att kommunalskatteutredningen sysslar med denna fråga, och
jag vill hoppas, att den snart kommer till något resultat.
o Till slut skall jag endast påtala, att man i det skatteförslag, som vi här
fått framlagt, inte har intresserat sig något för den starka eftersläpning, som
vi ha i fråga om skatternas uppbärande i förhållande till den tidpunkt, vid
vilken inkomsterna uppburits. Det är ju så. som jag påpekade, när 1936 års
skattedebatt ägde runi, och i en motion, som jag då avgav, att vi lia en eftersläpning
av skatterna till staten på ungefär l1/, år och av skatterna till kommunerna
pa ungefär 2 ar. Beträffande lantbrukets'' företagare ha vi ofta en eftersläpning
av skatterna på 21/, år i fråga örn statsskatterna och på bortåt 23/4 år i
fråga örn kommunalskatten. Det vore önskvärt, att en ändring här på ett eller
annat sätt komme till stånd.

Herr talman! Jag har här anfört en hel del synpunkter och en hel del
kritik mot det föreliggande skatteförslaget. Jag skall emellertid inte framställa
något yrkande. Även örn det vore formellt möjligt, är jag fullt övertygad
örn, att ett sadant skulle bli avslaget. Jag skall inte heller taga upp
någon av de punkter, som här framhållits som särskilt betydelsefulla, till närmare
skärskådande. Jag föreställer mig. att det bara skulle förstöra möjligheterna
för att de åsikter jag här framfört framdeles skola bli beaktade av
regeringspartierna. Jag tror. att det är bäst, om de av egen kraft få komma
in på samma tankegångar. Då skola de kanske finna, att de i själva verket
äro ganska utmärkta, i synnerhet örn de hunnit glömma, att jag varit inne
på samma linje.

Herr talman! Jag har alltså intet yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra

några repliker men också för att rätta några missförstånd, som kommit till
synes i den pågående debatten.

Jag vill emellertid, innan jag går in härpå, uttala min fulla anslutning till
de synpunkter, vilka bevillningsutskottets ordförande gav uttryck åt i den
första delen av sitt anförande, innan han kom in på de punkter, där han är
reservant. Det är ju intet tvivel underkastat, att det förslag som här föreligger
betyder en avspänning i fråga örn våra skattefrågor, som vi förut inte varit
vana vid. De, som minnas den »sensationella juninatten» bär i kammaren för
2 år sedan och sedan följt behandlingen av detta stora och omfattande skatteförslag
vid årets riksdag och genom alla instanser, måste känna glädje över
att man nu på ömse sidor har mera än förut börjat förstå varandras synpunkter,
när det gäller dessa stora och omfattande problem. Det är klart, att man
i fråga örn ett reformkomplex så stort och omfattande som det här föreliggande
inte kan på alla punkter komma fullkomligt överens. Jag skulle vilja säga

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
till dem, som nu exempelvis gå in för reservationen och vilja gå utöver kommitténs
och Kungl. Maj:ts förslag, när det gäller familjebeskattningen, att de
dock böra betänka, att det har på åtskilliga håll varit påfrestande att taga
detta stora steg i fråga örn familjebeskattningen, som här föreligger _i den
kungl, propositionen och i bevillningsutskottets förslag. Det förelåg ju i 1936
års skattekommitté samma förslag som det, som nu här föreligger i reservationen
på denna punkt, men det var för att försöka komma till det bästa möjliga
resultatet i detta avseende för dem det gäller, som man stannade vid en
höjning av avdraget för det tredje och fjärde barnet med 50 %. Hade man där
inte vunnit den enigheten, är jag övertygad örn, att man inte skulle ha i bevillningsutskottet
heller nått enighet örn det här föreliggande förslaget örn 50 %
förhöjning av avdraget för det tredje och det fjärde barnet. Jag har den bestämda
uppfattningen, att i och med hustruavdragets uppflyttning till samma
nivå som grundavdraget för mannen och med de barnavdrag, med vilka det
här räknas, har man i detta avseende tagit ett så stort steg framåt, att man
kan vila åtminstone en liten stund, innan man fortsätter med nästa steg.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja säga ett par ord örn den reservation,
som är avgiven av bevillningsutskottets ordförande angående procenttalet för
skattesatsen vad gäller bolag. Som herr Anderson i Norrköping framhöll i
debatten, har ju skattekommittén på den punkten kommit till det resultatet,
att man ansåg det lämpligt — inte minst på grund av den erfarenhet man hade
dels ifrån införandet av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten år 1932
och dels av den år 1934 införda särskilda förmögenhetsskatten — att det kunde
vara lämpligt med en differentiering av uttagningsprocenten för bolag, så
att man frigjorde dem från samband med de fysiska personerna och möjliggjorde
ett uttagande av olika procent. Det finnes, såvitt jag kan förstå, ingen
anledning för kamrarna, lika litet som det funnits för Kungl. Maj :t och bevillningsutskottets
majoritet, att gå ifrån kommitténs förslag på denna punkt.
Jag är rädd för att det som föranlett denna reservation är ett obetänksamt
yttrande av en enskild ledamot av utskottet, men det förefaller mig, som örn
det knappast borde vara avgörande, när det gäller att taga, ställning till en
sådan sak som denna. Det uttalande, som göres på sidan 46 i utlåtandet, klargör
fullt tydligt vad bevillningsutskottet har syftat till på denna punkt. Därmed
är ju inte sagt, att det inte kan inträffa sådana förhållanden, att man
tar ut mera av bolagen än av enskilda. Man skulle kunna råka i sådant läge,
att man måste taga ut mindre av de fysiska personerna, därför att vi befinna
oss i det läget i landet, att det överhuvud taget inte är möjligt att ordna det på
annat sätt. Det är därför vi hävda den meningen, att man inte skall göra någon
bindning i detta avseende, varken uppåt eller nedåt. Normalt betyder utan
tvivel denna frigörelse mellan de juridiska och fysiska personerna, att i svåra
tider torde det vara bolagen, som få räkna med den lägre uttagningsprocenten.

Herr Lövgren gjorde inte någon direkt anmärkning mot bevillningsutskottets
behandling av den motion som väckts i fråga örn Norrbotten. Han var
fullt på det klara med, att de principer, som här ha fastslagits i fråga örn avdragen,
äro riktiga. Bevillningsutskottet har så mycket mindre kunnat^ tillmötesgå
framstöten från Norrbotten, som detta ärende ligger hos regeringsrätten,
således under en dömande myndighets prövning, och dylika situationer
bruka vi vara mycket ömtåliga för att göra något uttalande örn vad som är
rätt eller inte rätt i det ena eller det andra fallet.

Jag kan inte för min del neka till, att när jag tagit del av de skrivelser angående
detta substansminskningsavdrag, som vi fått från Norrbotten, har jag
blivit mycket betänksam. Detta är en mycket svår och invecklad sak, och det
är så, som bevillningsutskottet säger, att den nog måste lösas på annat sätt än

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ang. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)
genom en omändring ifråga örn avdragen. Jag skulle således vilja säga, att
man får väl från Norrbottenshåll söka komma i förbindelse med de organ, som
kunna ha inflytande på de malmavtal, vilka i viss mån reglera dessa saker. Vi
kunna inte göra något däråt i skatteavseende. I varje fall kunna vi inte göra något
däråt, så länge ärendet ligger under prövning hos en dömande myndighet.

Jag skall, herr talman, inte ge mig in på några vidlyftigheter, då det gäller
den »friska beslutsamhetens röst», som kom att darra ut över kammaren från
Göteborgsbänken. Det var bara på det sättet, att ju längre rösten verkade, dess
mer förvånad blev den, som deltagit i behandlingen av detta ärende. Att man
på det hållet kunde lägga in »darr i rösten», när det gällde den kommunala
progressivskatten, det, höll jag på att säga, förvånar mig i mycket hög grad.
»Darret i rösten», när det gällt den kommunala progressivskatten, har hittills
representerats av det förmögna Djursholm och det i någon mån också förmögna
Stockholm. Men att det skulle vara något intresse att bära upp dessa synpunkter
på det håll, som fru Rönn-Christiansson representerar, kan jag inte
förstå. Vad det gäller denna kommunala progressivskatt är det ju fråga örn att
draga in den till statsverket för att använda den som bidrag till de kommuner
i riket, där man är skattetyngd på ett sätt, örn vilket man i vissa städer och
inom vissa områden svävar i lycklig okunnighet. Att borttagandet av den
kommunala progressivskatten skulle betyda en skattelättnad för de bättre situerade,
tror jag att man har anledning att vara tveksam örn. Man skall ju
komma ihåg, att först dragés den in till staten. Den kommer således fortfarande
att utgå som progressivskatt. Därefter ha samma stora inkomsttagare
att i sin mån bära sin andel av den höjda kommunala uttaxering, som blir en
följd av den kommunala progressivskattens indragande till staten.

Sedan vill jag också rätta det lilla missförstånd, vartill talarinnan gjorde
sig skyldig, när hon sade, att »bankningen» var borttagen för ungkarlar. Det
kan kanske synas så. Men örn man gör sig besvär med att taga del av det här
föreliggande förslaget, kommer man underfund med att det är en följd av den
tekniska anordning som är vidtagen därmed att skattens uträknande skall ske
för ensamstående efter det tabellsystem, som finnes i författningsförslaget. I
dessa tabeller är bankningen för de ensamstående intagen. Den är således inte
försvunnen, den är inte borttagen, den är tekniskt inlagd i dessa tabeller.

Vad sedan gäller den kritik, som talarinnan på Göteborgsbänken riktade
mot avdraget för husföreståndarinna, gjorde hon sig även här skyldig till en
missuppfattning, skulle jag vilja säga. Det är inte på det sättet, att man
skriver något nu för att det sedermera — såsom talarinnan sade — i den blivande
kommunalskattereformen skall komma till stånd. Vad som skrives nu
är en realitet, som inträder omedelbart då detta förslag träder i kraft, nämligen
den 1 januari 1939. Att man inte kunnat bifalla motionen angående ett med
hustruavdraget likställt avdrag för husföreståndarinna, beror därpå, att för
husföreståndarinna utgår — det bör man hålla i minnet — ett särskilt avdrag,
och att det således här skulle bli fråga örn ett dubbelt avdrag, dels det, som
skulle tillkomma husföreståndarinnan i egenskap av skattskyldig, och dels det,
som skulle tillkomma änkling, som fått anställa husföreståndarinna. Utskottet
har ansett, att de önskemål, sorn t. ex. framförts i motionen nr 458 i denna kammare,
väsentligt bättre tillgodoses genom att den anordning man där tänkt sig
lägges in under begreppet ömmande omständigheter. Utskottet nämner särskilt
såsom exempel, att en änkling, som på grund av sin hustrus dödsfall och små
barn i familjen kunnat komma i sådant läge, att det verkligen föreligger ömmande
omständigheter, bör liven i beskattningsavseende lia gagn och nytta av
detta. Utskottet går ytterligare ett steg för att tillmötesgå den allmänt humanitära
synpunkten i det avseendet. Utskottet uttalar den önskan, att det måtte

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. rn. (Forts.1
på deklarationsblanketten särskilt påpekas, att det finns en möjlighet att få
avdrag på grund av dessa ömmande omständigheter, så att elen, som verkligen
befinner sig i ett sådant läge, kan göra framställning därom. Utskottet säger,
att om man går in för detta, kommer det att betyda, att nian får åtskilligt många
flera ansökningar än man hittills haft, men utskottet gör samtidigt den erinran
däremot, att det är en underordnad sak, när det gäller att tillmötesgå berättigade
önskemål och krav i detta avseende.

Jag skall, herr talman, icke gå in i några vidare detaljer. Jag tror, att det
förslag, som föreligger, har den karaktär, att det borde kunna samla omkring
sig de allra flesta. Fru Rönn-Christiansson motiverade sin ovilja mot förslaget
med att säga, att kapitalisterna äro särskilt nöjda. Jag skulle vilja säga, herr
talman, att jag under mitt arbete med detta skatteförslag och därmed sammanhängande
frågor knappast träffat en enda kapitalist, som varit nöjd på det
sätt, som fru Rönn-Christiansson velat göra gällande. Jag tror, att förslaget
är väl avvägt och utgör vad som kan genomföras i det nuvarande läget.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa om bifall till bevillningsutskottets
här föreliggande förslag.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Bevillningsutskottets ordförande
konstaterade, att de lagförslag, som vi här behandla, icke i och för sig äro
avgörande för en höjning av den direkta beskattningen utan endast avsedda
såsom ett instrument för uttagande av en sådan beskattning. Jag tror, att
det kan vara skäl att understryka det ytterligare, icke kanske så mycket på
grund av vad som förekommit i riksdagen, som i anledning av de diskussioner,
som förts utanför riksdagen och i pressen.

Frågan örn beskattningens höjd överhuvud taget är beroende av många orsaker.
När det gäller den direkta beskattningen, beror det emellertid, bland
annat, på i vad mån man tar ut en större eller mindre del av inkomstbeloppet
genom indirekta skatter. Slutligen är skattetrycket beroende på de utgifter,
som riksdagen åtager sig. Emellertid skulle jag i detta sammanhang vilja
uttala det önskemålet, att när man nu får ett sådant nytt instrument — jagvågar
fastslå ett tekniskt väl avvägt och utformat instrument — skall man
också använda sig av detsamma.

Det här föreliggande förslaget är konstruerat med sådan elasticitet, att dess
effektivitet icke bör sättas i fråga, även örn det skulle erfordra väsentliga
höjningar av skatteuttagen. Vid årets riksdag lia vi fått mottaga propositioner
från Kungl. Maj:t, som avse en väsentlig höjning av de hittills utgående
direkta skatterna, bl. a. en fördubbling av den särskilda förmögenhetsskatten.
Jag vill icke bestrida att en sådan utväg kan vara nödvändig
att anlita med ett sådant skattesystem, som hittills funnits, men jag vågar
påstå, att örn riksdagen nu bifaller det framlagda förslaget, skulle ett sådant
extra ordinarie skatteuttag kunna ske jämväl genom en höjning av grundbeloppsprocenten.
Statsmakterna borde följaktligen kunna ålägga sig den behärskningen
att icke vid påkommande extraordinära påfrestningar börja att laborera
med nya extra skatter. Jag vågar påstå, att man icke behöver göra
detta, åtminstone icke förr än några särskilt allvarliga förhållanden inträtt.

Vidare skulle man också i detta sammanhang kunna uttala det önskemålet,
att kommunalskattefrågan snarast löses och att den pågående utredningen bedrives
med en sådan skyndsamhet, att förslag snarast möjligt kan föreläggas
riksdagen. Ty de orättvisor, som bestå i skattehänseende olika skattskyldiga
emellan, äro i mycket högre grad förhanden beträffande den kommunala beskattningen
än beträffande den statliga beskattningen — icke minst när det
gäller en utjämning i skattebelastningen mellan skilda kommuner.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ane/, omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)

I fråga örn detaljerna i förslaget skall jag icke yttra mig om något annat
än örn barnavdragen. I det av kommittén framlagda, enhälliga förslaget gick
man in på en väsentlig höjning av familjeavdragen, överhuvud taget, och
barnavdragen i synnerhet. Man accepterade här den tanke, som först kom
iram i befolkningskommissionens förslag till familjebeskattning, nämligen att
medge förhöjt avdrag för tredje barnet och efterföljande barn. Nu har bevillningsutskottets
ordförande jämte några kamrater i utskottet reserverat sig
för en sådan ändring i propositionen, att denna höjning av avdraget för det
tredje och efterföljande barn skulle sättas till 100 procent av avdragen för
de båda första barnen i stället för, såsom i propositionen föreslås, ungefär
50 procent. Då bevillningsutskottets ordförande härmed brutit den enighet,
som varit rådande inom kommittén, däri såväl han som jag varit medlem,
anser jag mig även oförhindrad att bryta denna enighet och yrka bifall
till den reservation, som avgivits av herr Anderson i Norrköping vid
16 §. Jag anser mig kunna med så mycket större skäl — för att icke säga
rätt — göra det, som jag inom skattekommittén framställt yrkande av det
innehåll, herr Andersons i Norrköping reservation innefattar.

Herr Olsson i Gävle har visserligen nyss varnat för denna extra höjningav
avdragen för efterföljande barn. Gentemot honom skulle jag- emellertid
vilja säga, att den beräkning som vi gjorde inom skattekommittén visar, att
de skattebelopp, som staten går miste om genom att lämna stora familjeförsörjare
denna favör, äro relativt små. Här gäller det allenast den statliga
beskattningen, och det har aldrig varit tal om att införa motsvarande avdragsbestämmelser
för den kommunala beskattningen. Man skulle alltså kunna bereda
de stora familjeförsörjarna en ytterligare lättnad, utan att detta något
nämnvärt skulle inverka på skatteintäkten.

Här har under de senaste, åren företagits en rad reformer i avsikt att hjälpa
barnrika familjer. Syftet har varit att främja folkökningen. I likhet med
herr Lundell tror jag emellertid icke så mycket på att detta syfte kan nås
på sådana vägar. Däremot skulle jag vilja säga, att det vore en gärd av
rättvisa att lätta bördan för dem, som åtagit sig att föra fram en stor barnskara,
och detta kan icke ske lättare än på det sättet, att staten för sitt vidkommande
låter bli att taga ut lika mycket av dem som av andra. Den vägen
måste vara mera sympatisk än att på olika vägar lämna familjeförsörjare
direkta tillskott av allmänna medel.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få förorda bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Anderson i Norrköping m. fl. vid 16 § 1 mom.

. Hen Henriksson: Herr talman! I ett par detaljfrågor, som röra dc ämnen,
vi nu behandla, har jag undertecknat en motion. Jag skall nu tillåta mig att
med några ord beröra dessa frågor.

T enlighet med det föreliggande förslaget höjas åldersgränsen för rätt till
barnavdrag från 16 år till 18 år. Bevillningsutskottet säger sig finna denna
höjning väl motiverad, men nian får icke klart för sig. om utskottet även anser
själva gränsen väl motiverad. Jag har emellertid svårt att inse, att just
gränsen 18 år skulle varåsen absolut rätta. Under de år, som detta avdrag
existerat, har det gjorts manga försök att finna den lämpligaste gränsen Ar
1020 sattes gränsen till 21 år, år 1922 till 18 år och år 1028 till 16 år.’ Nu
anser man det väl motiverat att åter höja gränsen till 18 år. Utgångspunkten
lör propositionens och alltså även utskottets förslag Ilar varit ett yttrande av
1936 års skattekommitté, som säger: »Kommittén har såsom befolkningskomnnssionen
och ett flertal av de hörda myndigheterna icke velat föreslå en höjning
av åldersgränsen längre än till 18 år. Principiellt kunde det möjligen

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
försvaras, att föräldrar, som även efter det deras barn fyllt 18 år, sörja för
deras underhåll och uppfostran, tillerkännas familjeavdrag för dem.» Alltså
har även kommittén här, pekat på det principiellt riktiga i att icke ha någon
gräns? och denna principiella ståndpunkt ha även vi motionärer intagit.

Jag vill erinra örn hurusom riksräkenskapsverket i sitt yttrande över befolkningskommissionens
betänkande också framhållit, att en gräns uppåt icke skulle
förefinnas. Emellertid ha även vi motionärer förstått, att det på vissa håll
kanske råder någon tvekan inför att icke ha någon gräns alls, och därför
alternativt föreslagit gränsen till 21 år, som ju är den ekonomiska myndighetsåldern,
och den gränsen har även tidigare använts.

Detta är en fråga, som har en stor bet5Tdelse för inkomsttagare i de lägre
skikten och mellanskikten. Det har betydelse för deni, när de vilja låta sina
barn studera, alltså för deras utbildning även efter fyllda 18 år. Det har betydelse,
när det finns sjuka barn. Det har betydelse, när det finns barn, som
äro arbetslösa. Föräldrarna lia nämligen i sådana fall underhållsskyldighet
även sedan barnen blivit äldre än 18 år. Man får väl också säga, att denna
underhållsskyldighet är mera betungande än när barnen äro under 18 år, och
man måste då anse, att det kunde vara rimligt med en kompensation genom
beskattningen.

Emellertid förefaller det, som örn utskottet i alla fall skulle ha tagit visst
intryck av motionens argumentering, och man får väl därför hoppas, att denna
fråga har fallit framåt. Utskottet vill nämligen finna en väg genom reglerna
för periodiska understöd och för avdrag för s. k. ömmande omständigheter. I
sistnämnda avseende framhåller utskottet betydelsen av att vi få en utvidgad
och örn möjligt jämn tillämpning av reglerna örn avdrag för ömmande omständigheter,
vilket otvivelaktigt också är i hög grad önskvärt. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att man genom ändring i tillämpningen av dessa regler
skall kunna komma till en rättelse på den av mig berörda punkten. Det förefaller
mig också, som örn man, när man nu icke vill gå högre beträffande åldersgränsen,
även borde få en revidering till stånd av reglerna för periodiskt
understöd. Som jag nyss sade får man hoppas, att vår motion har medverkat
till att frågan har fallit framåt och att genom åtgärder i nyss antydd riktning
de största olägenheterna skola kunna avhjälpas.

Den andra motion, som jag har undertecknat, rör frågan örn de ekonomiska
föreningarna. Herr Lundell har ju tidigare varit något inne på den frågan,
och jag vill understryka vad han sade, nämligen att det måste anses riktigt
att icke ha olika behandling i skatteavseende mellan olika former för företagsamhetens
bedrivande. Såsom utvecklingen har gått under de senaste decennierna,
ha ju de två företagsformerna, aktiebolag och ekonomiska föreningar,
kommit att arbeta på samma områden och med likartade arbetsuppgifter, och
man måste ju då finna det vara riktigt, att de även behandlas på ett likartat
sätt, när det gäller beskattningen.

I fråga om inkomstbeskattningen måste det föreliggande förslaget betecknas
såsom ett framsteg i så måtto, att man har infört samma system för inkomstbeskattning,
när det gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar. Däremot
måste beklagas, att man icke har kunnat komma till en annan behandling,
när det gäller kapitalbeskattningen. Även enligt det nu föreliggande förslaget
blir det nämligen en väsentligt olikartad beskattning av det kapital i
näringslivet, som arbetar under aktiebolagets form, och av det kapital, som
arbetar under form av ekonomiska föreningar, konstruerade efter kollektivistiska
principer. Den allmänna principen för kapitalbeskattning är ju den,
att de fysiska personerna beskattas såsom ägare eller delägare av till exempel
i näringslivet investerat kapital. En påtaglig lucka i förmögenhetsbeskatt -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
ningen finns dock, när det gäller sådana ekonomiska föreningar, enligt vars
stadgar medlemmarna lia rätt att återfå satsat kapital men icke lia rätt till anti6*
.i föreningens fonderade medel. I detta fall kunna medlemmarnas andelsbevis
aldrig få högre värde än pari, och följaktligen kunna dessa icke heller
beskattas hos innehavarna till högre värde. Eftersom emellertid föreningen är
fritagen från förmögenhetsbeskattning, får detta förhållande till följd, att allt
kapital utöver insatskapitalet i föreningen icke drabbas av någon som helst förmögenhetsbeskattning.
Det är dock ett känt förhållande, att de mycket stora
ekonomiska föreningar, som arbeta främst på distributionens område, ha betydande
fondkapital.

Denna lucka i förmögenhetsbeskattningen, som jag tillsammans med andra
kammarledamöter papekat genom en motion, har även tidigare, nämligen år
1936, motionsvägen blivit framhållen. Årets proposition innehåller dock icke
något förslag till rättelse på denna punkt. I anledning av motionen säger
emellertid utskottet i sitt betänkande, att utskottet har inhämtat, att 1936
ars skattekommitté torde under sitt fortsatta utredningsarbete komma att upptaga
hithörande frågor till behandling. Jag hoppas för min del, att så blir
fallet, och att vi vid nästa års riksdag få ta ställning till förslag i ärendet.

Herr talman! Jag har ju icke möjlighet att ställa, något yrkande i de av
mig berörda frågorna. Jag vill därför endast uttrycka den förhoppningen, att
den framtida lösning, som ställts i utsikt, när det gäller dessa spörsmål, skall
gå i en tillfredsställande riktning.

Häruti instämde herrar Lundqvist och Arnemark.

Herr Lithander: Herr talman! Jag vill uttala mitt beklagande över att
finansministern, när han gav direktiv till den kommitté, som skulle utreda
denna beskattnings fradga, tog toppbelastningen i fråga örn skatter såsom utgångspunkt,
i anledning varav de extra skatter, som regering och riksdag högtidligen
gång på gång lia utlovat icke skulle bliva permanenta, nu ha blivit
inarbetade i skattesystemet. Denna inställning badar icke gott för framtiden
ty den kommer att föra med sig, att näringslivet blir allt hårdare och hårdare
beskattat och därför säkerligen icke kan ge vad det rätteligen borde göra. Det
enda botemedlet är att ga tillbaka till gammaldags sparsamhet vid handhavandet
av allmänna medel._ Till omvårdnaden örn de producerande krafterna
hör en beskattning, som ej kväver eller försvårar näringslivet. Man synes
emellertid icke vara böjd för att gå den väg, som i detta avseende är den enda
riktiga.

Eftersom jag nu häradet, vill jag också uttala ett beklagande av att utskottet
icke har velat gå med på det motionsledes framförda yrkandet, att bolagsbeskattningen
skulle bestämmas till 8 procent, vilket skulle ha täckt den
anpart, som bolagen skola taga pa sig. En sadan lindring hade varit särskilt
motiverad därav, att det ju här är fråga örn dubbelbeskattning, eftersom vinsten
ånyo beskattas hos aktieägarna.

För min del tror jag icke det kan undvikas med den ringa omtanke om näringslivet,
som faktiskt numera förefinnes, att skatterna komma att i allt
större utsträckning drabba de bredare lagren i samhället. I så fall torde man
nog komma fram till ökade krav på att sparsamhet skall iakttagas med allmänna
medel. Det blir måhända en lång omväg, herr talman, men det är kanske
enda lösningen på detta problem.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev ifrågavarande paragraf
med därtill hörande anvisningar av kammaren godkänd.

Andra kammarens protokoll 1038. Nr Itl. '' o

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
Återstående delar av förenämnda lagförslag.

Godkändes.

Härefter föredrogs det i punkten I) mom. A) under 2) intagna, av utskottet
tillstyrkta

Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

4 och 7 §§.

Godkändes.

15 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag erhålla följande ändrade lydelse:

15 §*

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en etthundradedel
av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. Är han skattskyldig allenast för inkomst eller allenast
för förmögenhet, skall till grund för skattens beräkning läggas inkomsten eller
en etthundradedel av förmögenheten efter ty nyss är sagt.

Det sålunda---kronor, bortfaller.

I motionen II: 459 hade, bland annat, hemställts, »att riksdagen beslutar
beträffande förslaget till förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
§ 15, bibehålla nämnda paragraf i sin förutvarande lydelse, d. v. s. att
en sextionde! av den skattepliktiga förmögenheten beräknas till beskattning i
stället för nu föreslagna en hundradel».

Utskottets hemställan innefattade, att paragrafen måtte godkännas i den av
Kungl. Majit föreslagna lydelsen.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till fru RönnChristianssons
m. fl. motion nr 459 i vad rör denna paragraf.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad och herr talmannen givit
propositioner på de därunder framställda yrkandena, nämligen dels pa godkännande
av 15 § enligt utskottets förslag, dels ock på bifall till motionen
II: 459 i nu förevarande del, godkände kammaren paragrafen enligt utskottets
förslag.

16 § 1 mom.

Utskottets hemställan innefattade, att momentet måtte godkännas i nedan
angivna, av Kungl. Maj :t föreslagna lydelse.

Reservation hade i fråga örn detta författningsrum avgivits av herrar Anderson
i Norrköping, friherre Lagerfelt, Eilif Sylwan, Nordenson och Lundell
vilka, med instämmande härutinnan av herr Wohlin, anfört, att de ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta, att 16 § 1 mom. skulle
hava följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)

(Utskottets förslag = (Reservanternas

Kungl. Maj.ts förslag.) förslag.)

16 §*

1 moni. Skattskyldig fysisk person, som varit Ilar i riket bosatt under hela
beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å det
taxerade beloppet åtnjuta statligt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag),
vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas i 48 §
1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn
under 18 år, vilket icke haft minst 600
kronors inkomst, är berättigad till såväl
grundavdrag som familjeavdrag.
Grundavdraget för skattskyldig, som
nu nämnts, och familjeavdraget för
hustru utgöra, vart för sig, i ortsgrupp
I: 600 kronor; i ortsgrupp II: 640 kronor;
i ortsgrupp III: 680 kronor; i
ortsgrupp IV: 720 kronor; samt i ortsgrupp
V: 760 kronor. Familjeavdraget
för vartdera av de två första barnen,
för vilka avdrag åtnjutes, utgör i
ortsgrupp I: 460 kronor; i ortsgrupp
II: 500 kronor; i ortsgrupp III: 540
kronor; i ortsgrupp IV: 580 kronor;
samt i ortsgrupp V: 620 kronor. Familjeavdraget
för ett vart av de övriga
barnen utgör i ortsgrupp I: 700 kronor;
i ortsgrupp II: 760 kronor; i ortsgrupp
lil: 820 kronor; i ortsgrupp
IV: 880 kronor; samt i ortsgrupp

V: 940 kronor. Skattskyldig, som
under beskattningsåret haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger,
därest han varit ogift (varmed jämställes
änkling, änka eller frånskild)
och haft hemmavarande barn, för vilka
han varit berättigad erhålla avdrag,
att åtnjuta familjeavdrag för
husföreståndarinnan med hälften av
det belopp, som tillkommer skattskyldig
för hustru.

. Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn
under 18 år, vilket icke haft minst 600
kronors inkomst, är berättigad till såväl
grundavdrag som familjeavdrag.
Grundavdraget för skattskyldig, som
nu nämnts, och familjeavdraget för
hustru utgöra, vart för sig, i ortsgrupp
I: 600 kronor; i ortsgrupp II: 640 kronor;
i ortsgrupp III: 680 kronor; i
ortsgrupp IV: 720 kronor; samt i ortsgrupp
V: 760 kronor. Familjeavdraget
för vartdera av de två första barnen,
för vilka avdrag åtnjutes, utgör i
ortsgrupp I: 460 kronor; i ortsgrupp
II: 500 kronor; i ortsgrupp lil: 540
kronor; i ortsgrupp IV: 580 kronor;
samt i ortsgrupp V: 620 kronor, Familjeavdraget
för ett vart av de övriga
barnen utgör i ortsgrupp I: 920 kronor;
i ortsgrupp II: 1,000 kronor;
i oi tsgrupp lil: 1,080 kronor; i ortsgrupp
IV: 1,160 kronor; samt i ortsgrupp
V: 1,240 kronor. Skattskyldig,
sorn u0ncler beskattningsåret haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger,
därest han varit ogift (varmed järnställes
änkling, änka eller frånskild)
och haft hemmavarande barn, för vilka
han varit berättigad erhålla avdrag,
att åtnjuta familjeavdrag för
husföreståndarinnan med hälften av
det belopp, som tillkommer skattskyldig
för hustru.

lör annan skattskyldig än i föregående stycke sagts (ensamstående) bestämmes
ortsavdraget (grundavdrag) på sätt framgår av en vid denne förordning
fogad tabell V. Då det taxerade beloppet uppgår till i ortsgrupp Iminst
14,000 kronor; i ortsgrupp II: minst 14,300 kronor; i ortsgrupu lilminst
14 600 kronor; i ortsgrupp IV: minst 14,900 kronor; samt i ortsgrupp
V : ™ln,st lj’2.00 kronor åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.
för barn, vilkas föraldrar icke varit under beskattningsåret gifta med var -

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)

(Utskottets förslag = (Reservanternas

Kungl. Maj:ts förslag.) förslag.)

andra, eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt nu
givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för
barnet, en var av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt
till jämna tjugutal kronor. Bestämmelsen om högre avdrag för det tredje och
de följande barnen skall därvid tillämpas för fadern och modern var för sig,
så att hänsyn tages blott till det antal barn som av var och en av dem helt
eller delvis underhålles.

Efter föredragning av momentet anförde:

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! 16 § innehåller de nya be stämmelserna

örn familjeavdrag, och jag ber att beträffande denna paragraf
få yrka bifall till den av mig och en del andra utskottsledamöter avgivna reservationen,
vari påyrkas höjda familjeavdrag för det tredje och de följande
barnen.

Herr Olsson i Gävle: Under hänvisning till vad jag framhöll under den

föregående debatten hemställer jag örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av momentet enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande
av momentet i den lydelse, som föreslagits i den av herr Anderson i Norrköping
m. fl. avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Anderson i Norrköping begärde emellertid votering, i anledning varav etter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren godkänner 16 § 1 mom. i bevillningsutskottets
förevarande förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

röstar _

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har kammaren godkänt berörda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna reservationen.

17 §.

Godkändes.

18 §.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 3 morn. i denna paragraf erhålla följande
lydelse:

3 mom. Tilläggsskatten utgör: . . „ .

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 10,000 kronor: 2 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 8,000 kronor;

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Ang. omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Forts.)
när det beskattningsbara beloppet överstiger

10,000 men icke	15,000 kr.: 140 kr. för	10,000 kr. och	4 %	av återstoden;
J 5,000 >	3»	25,000 » : 240	» 3>	15,000 » »	8 %	> »
25,000 »	>	40,000 > : 1,040		25,000 » »	12 %	i i >
40,000 »		60,000 » : 2,840	» »	40,000 » »	16 %	? » •
60,000 >	2>	100,000 * : 6,040	» 1	60,000 » »	20 %	» »
100,000 »	2>	200,000 » : 14,040	2> »	100,000 » »	24 %	* 5 » 3>
200,000 kr.		» : 38,040	T> )	200,000 » »	28 %	t

I motionen II: 459 hade föreslagits följande lydelse av ifrågavarande moment: -

Tilläggsskatten utgör:

när det beskattningsbara beloppet icke överstiger 8,000 kronor: 4 procent
av den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6,000 kronornär
det beskattningsbara beloppet överstiger

8,000 men icke

10,000 » *

15.000 »

20.000 » >

25.000 » »

40.000 » »

60.000 > »

100,000 » >

200,000 » »

500,000 »

1,000,000

10,000 kr. 100 kr. för	8,000 kr. och	6 % av återstoden
lo,000	» 220 » »	r 10,000 » »	8 % »
20,000	* 620 » »	15,000 » »	11% »	>
25,000	» 1,170 » »	20,000 » »	14 % »	>
40,000	» 1,870 » »	25,000 » »	17% »	*
60,000	» 4,420 » »	40,000 » »	20 % »	>
100,000	» 8,420 » »	60,000 » >	23% »
200,000	» 17,620 » »	100,000 »■ »	26 % ,	*
500,000	* 43,620 » »	200,000 » »	30?^ »	»
1,000,000	» 133,620 » >	500,000 » »	35 % »
	» 308,620 » »	1,000,000 » »	40 % ,	>

Utskottets hemställan innefattade, att paragrafen måtte godkännas i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag.

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till vår motion
nr 459 i vad ror denna paragraf.

skottets förslag1 Herr talman! Ja§'' ber att få yrka bifall till ut Härmed

förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa godkännande av ifrågavarande paragraf enligt utskottets förslag,
dels ock pa godkännande av paragrafen enligt utskottets förslag med den
ändring i avseende a 3 morn., som föreslagits i motionen 11:459; och fattade
Kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

20 § bade i Kungl. Maj:ts förslag följande lydelse:

20 §.

För varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 § 2 mom. a), b) och

c) omlormalda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå.

Utskottets hemställan innefattade, att paragrafen skulle godkännas i den
av Kungl. Majit föreslagna lydelsen.

-vt Reservation hade rörande denna paragraf avgivits av herrar Anderson i
.Norrkoping, friherre Lagerfelt, Eilif Sylwan, Nordenson och Lundell, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta, att paragralen
skulle erhålla följande lydelse:

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. omläggning av den direkta stat sbeskattning en m. m. (Forts.)

20 §.

För varje år bestämmes, med vilka procenttal av de i 18 § 2 morn. a), b) och
c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå, därvid iakttages,
att nämnda procenttal beträffande skattskyldiga, som avses i 18 § 2
mom. b), ej må sättas högre än för de skattskyldiga, som omförmälas i 18 §

2 mom. a).

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att beträffande denna
paragraf få yrka bifall till den reservation, vari hemställes, att procenttalet
för sådana skattskyldiga, som avses i 18 § 2 morn. b), d. v. s. juridiska personer,
ej må sättas högre än procenttalet för de fysiska personerna.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till utskottets
förslag, vilket är detsamma som Kungl. Maj:ts och skattekommitténs.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
godkännande av 20 § enligt utskottets förslag, dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den vid paragrafen avgivna reservationen;
och blev paragrafen godkänd i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Återstående delar av ifrågavarande förordnings för slag.

Godkändes.

'' Övriga i punkten I) moni. A) intagna, av utskottet tillstyrkta författningsförslag.

Godkändes.

Punkten I) mom. B).

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets hemställan i punkten I.

Förklarades, i den mån densamma icke redan bifallits, vara besvarad genom
kammarens beslut i fråga örn författningsförslagen.

Punkten II).

Utskottets hemställan bifölls.

§ B.

Äng. vissa Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl.
inskränk- Maj :ts proposition med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningar
i rot- ningerl m., i Vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet, även ^komma^all-

sorn i ämnet väckta motioner.

männahand- Tqj konstitutionsutskottets handläggning hade håda kamrarna den 29 mars
Ungar m. m. 19g8 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 258,
med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. i vad
propositionen innebar framläggande för riksdagen av vid propositionen fogade
förslag till

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. vissa inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m.

(Forts.)

1) lag angående ändrad lydelse av-67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn
skolstyrelse i vissa kommuner;

5) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft dels
motionen nr 455 i andra kammaren av herr Lundberg, dels ock den till konstitutionsutskottet
i viss del hänvisade motionen nr 459 av fru Rönn-Christiansson
m. fl.

I motionen 11:459 hade hemställts, »att § 17 i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar måtte
kvarstå oförändrad».

Utskottets hemställan innefattade,

A) att riksdagen med bifall till vad i propositionen i motsvarande delar hemställts
ville antaga i utskottets hemställan intagna förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 67 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
örn kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
örn kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 54 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm;

B) att riksdagen med bifall till vad i propositionen i motsvarande del hemställts
ville antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa
kommuner; samt

C) att riksdagen med bifall till vad i propositionen i motsvarande del hemställts
samt med avslag å motionerna II: 455 och II: 459 ville antaga i utskottets
hemställan intaget förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Reservation hade avgivits av herr Anders Andersson, som ansett, att utskottet
bort avstyrka den föreslagna ändringen i 17 § sekretesslagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundberg: Herr talman! I samband med den kungl, propositionen
rörande omläggning av den direkta statsbeskattningen har jag tillåtit mig väcka
en motion, i vilken ifrågasatts förbud mot publicering av taxeringsuppgifterna.
Sett mot bakgrunden av den stora skattereform, som kammaren nyss antog,
är givetvis ifrågavarande spörsmål av mindre vikt, men det är dock icke
helt utan betydelse. Det är ett gammalt önskemål från näringslivets sida, att
sekretesskyddet måtte utsträckas att även omfatta inkomstlängderna. Gång

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

rAng. vissa inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. rn.

(Forts.) _ .

på gång hava från skilda näringsorganisationer också framställningar gjorts
om sådant skydd, men dessa framställningar ha städse avvisats under motivering,
att ett offentliggörande av taxeringslängderna vore ur kontrollsynpunkt
nödvändig. Även här i riksdagen har frågan gång på gång debatterats. Åren
1906, 1907, 1908 och 1916 väcktes motioner i ärendet ehuru utan resultat. Enligt
mitt förmenande har frågan örn sekretesskyddet för taxeringsuppgifterna
blivit speciellt aktuell genom den nya skattereformen, och jag har därför nu
vågat motionera i ärendet.

Hur har denna motion behandlats av konstitutionsutskottet? Jo,^ konstitutionsutskottet
har utan någon som helst motivering eller ens några egna
reflexioner avstyrkt densamma. Det är kanske meningen, att man skall söka
motiveringen i den promemoria, som bifogats utskottets utlåtande. I denna
promemoria hänvisas emellertid endast till vad den senaste skattekommittén
uttalat beträffande sekretesskyddet samt till departementschefens yttrande i
anslutning härtill. Kommitterade säga: »Vad taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
angår utgör taxeringslängdernas framläggande för offentlig
granskning ett betydelsefullt led i själva taxeringskontrollen. Ändring härutinnan
kan ej nu föreslås. Att på sätt stundom ifrågasatts förbjuda allenast
publicerandet i tryck av eljest offentliga taxeringssiffror överensstämmer ej
med tryckfrihetsförordningens allmänna grundprincip, enligt vilken e.n handlings
karaktär av allmän sådan också innebär en rätt att i tryck utgiva densamma.
» Här skulle jag vilja göra en parentes: för menige man här i landet
förefaller det inte så absolut självklart, att inte ett förbud mot publicering av
offentliga handlingar kan utfärdas. Jag tror, att det finns undantag i detta
avseende, men jag vågar inte nu ge mig in på denna fråga.

Vidare anför departementschefen: »Beträffande frågan örn sekretesskydd

för taxeringsresultaten ansluter jag mig till kommitténs förslag. Jag finner
sålunda de skäl som anförts för beredande av sekretesskydd för förmögenhetslängden
jämte motsvarande del av ändringslängden bärande men kan å andra
sidan icke förorda, att skyddet utsträckes att omfatta jämväl inkomstlängden.
Den offentlighet, som kommer inkomsttaxeringen till del, är enligt min
mening ur kontrollsynpunkt alltför betydelsefull för att kunna uppgivas.»
Jag kan inte hjälpa, att jag tror, att många här i landet i likhet.med mig äro
av helt annan uppfattning. Tidigare kan det ha varit av en viss betydelse,
att allmänheten har haft tillgång till taxeringsresultaten för att därigenom
kunna så att säga bistå taxeringsnämnderna i deras arbete, då dessa nämnder
förr arbetade på ett mera primitivt sätt. Numera, och allt sedan 1935, då den
skärpta deklarationskontrollen infördes, torde detta offentliggörande av taxeringslängden
i form av taxeringskalendrar inte ha någon som helst betydelse
ur kontrollsynpunkt.

I detta sammanhang kan det vara av intresse att taga del av kammarrättens
uppfattning örn denna sak. Av ett yttrande, daterat den 17 januari 1936, framgår,
att kammarrätten gång på gång förordat förbud mot publicering i tryck
av taxeringsuppgifter. Detta förhållande borde kanske lia kommit fram i konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande.

Jag är fullt medveten örn att det inte lönar sig för mig att här ställa något
yrkande örn bifall till motionen, vilket jag också helt avstår ifrån. Jag vill i
stället rikta en vädjan till finansministern att vid tillfälle söka utröna vilken
uppfattning taxeringsmyndigheterna här i landet ha om denna fråga. Om finansministern
vid en sådan utredning skulle finna, att vara taxeringsmyndigheter
anse, att en publicering av taxeringsuppgifterna i form av taxeringskalendrar
eller i tidningspressen inte har någon som helst betydelse för kontrollen av de -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

rAng. vissa inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m.

(Forts.)

klarationer, hoppas jag, att sådana mått och steg vidtagas, att förbud mot en
dylik publicering kommer till stånd.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

I detta anförande instämde herrar Lindskog, Holmgren och Leffler.

Herr Brädefors: Herr talman! I motionen nr 459 hemställes, att § 17 i
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar måtte kvarstå oförändrad. Jag ber att få yrka bifall till denna
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr talmannen därå
given proposition blev till en början utskottets hemställan under punkterna
A) och B) av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr talmannen propositioner beträffande utskottets
hemställan under punkten C), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan
i berörda avseende dels ock på bifall till motionen II: 459 i nu ifrågavarande
del; och blev utskottets hemställan under punkten C) av kammaren bifallen.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 2,Äng. åtgärder
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande a\ till stödjande
trädgårdsnäringen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. “”näringen

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och jordbruksutskot- m- mtet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott hänskjutits
Kungl. Maj:ts den 22 april 1938 dagtecknade, till jordbruksutskottet
hänvisade proposition, nr 303, angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I förevarande proposition hade Kungl. Maj :t — under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 22 april 1938—
förelagt riksdagen förslag i ämnet.

Till utskottet hade överlämnats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 341 av herr Björck, John;

nr 342 av herr Björck, John, m. fl.;

nr 343 av herr Björck, John;

nr 344 av herr Mannerskantz m. fl.; och

nr 345 av herr Mannerskantz; samt

inom andra kammaren:

nr 492 och 493 av herr Wallén m. fl.;

nr 494 av herr andre vice talmannen Magnusson m. fl.; och

nr 495 av herr Lundqvist m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställningar,
dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut av Kungl.
Maj:t tillhandahålla en blivande riksorganisation av trädgårdsodlare med huvudsakligt
ändamål att försälja trädgårdsprodukter svenska statens obligatio -

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. rn. (Forts.)
ner, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av högst
500,000 kronor för att av organisationen deponeras i riksbanken såsom säkerhet
för lån intill samma belopp i kreditinrättning som Kungl. Majit anvisade;

dels ock anvisa, under nionde huvudtiteln, för budgetåret 1938/39:

1) till främjande av organisationsarbetet på trädgårdsnäringens område ett
reservationsanslag av 75,000 kronor;

2) till fraktlindring vid transport av inhemsk frukt till Norrland ett förslagsanslag
av 25,000 kronor;

3) till främjande av omförädling av fruktodlingar m. m. ett reservationsanslag
av 15,000 kronor;

4) till bidrag för anskaffande av apparatur till musterier ett reservationsanslag
av 15,000 kronor;

5) till propaganda- och upplysningsverksamhet på trädgårdsnäringens område
ett reservationsanslag av 40,000 kronor;

6) såsom bidrag för anställande hos Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
av två konsulenter ett anslag av 6,500 kronor;

B) att följande motioner, nämligen 1:341 och 11:493, likalydande, 1:342,
1:343, 1:344, 1:345, 11:492, 11:494 ävensom 11:495, måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Anderson i Norrköping, friherre Lagerfelt, herrar Bengtsson och
Liedberg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) = Utskottet;

B) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 344 och II: 494 samt
11:495,

1) besluta att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle erhålla ändrad, i reservationen angiven lydelse, att
träda i kraft den dag Kungl. Majit bestämde;

2) besluta att förordningen den 31 januari 1932 med tillägg till gällande
tulltaxa beträffande statistiska nr 112 och 115 skulle erhålla ändrad, i reservationen
angiven lydelse, att träda i kraft den dag Kungl. Majit bestämde;

3) besluta att beträffande i reservationen angivna varuslag skulle utfärdas
förordning örn ytterligare tillägg till gällande tulltaxa, att träda i kraft den
dag Kungl. Majit bestämde;

4) bemyndiga Kungl. Majit att under tiden från och med den 1 januari
1939 till och med den 31 december 1941 meddela bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med vad frukt- och trädgårdsutredningen föreslagit rörande
reglering av införseln till riket av växtdelar, som i gällande statistiska varuförteckning
upptoges under nr 88, ävensom rotknölar av gladiolus;

C) att följande motioner, nämligen 1:341 och 11:493, likalydande, 1:342,
1:343, 1:344, 1:345, 11:492, 11:494 ävensom 11:495 måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

2) av herr Mannerskantz.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det utlåtande,

som här föreligger till kammarens behandling, vittnar örn samma obrutna enighet
på regeringspartiernas front som tidigare. Det sakförhållandet ändras
inte därigenom, att till äventyrs någon ledamot har blivit dirigerad att motio -

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Nr 41.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
nera om längre gående åtgärder än regeringen har föreslagit, för att inte besvikelsen
på trädgårdsmannahåll skall bli alltför stor. Men även dessa motioner
ha inom utskottet rönt samma öde som de motioner, vilka framförte av
oppositionen inom riksdagen. Inte heller lia de vid tidigare tillfällen, både
inom och utom riksdagen, givna löftena om stöd åt trädgårdsnäringen uppfyllts
genom det förslag, som nu framlagts till riksdagens prövning. Det synes
mig dock, att så bestämda försäkringar gjorts i det hänseendet, att de borde
lia varit förpliktande såväl för regeringen som för riksdagsmajoriteten. Jag
skall be att 1''å erinra örn ett par tidigare uttalanden av detta slag.

I sitt tillstyrkande utlåtande över propositionen örn arbetstidens begränsning
för jordbruket och trädgårdsodlingen yttrade andra lagutskottet följande:
»Såsom synes framgå av den ovan lämnade redogörelsen för resultaten av utredningen
angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning, är
en höjning av produktprisen erforderlig för att täcka jordbrukets merkostnader
på grund av den kortare arbetstiden.» Detta utgör ju ett tydligt uttalande
örn att de merkostnader, som komme att uppstå, skulle på något sätt kompenseras.

Vid debatten örn arbetstidslagen i andra kammaren 1937 yttrade herr statsrådet
Bramstorp följande: »Örn jordbruket skall kunna bereda sina arbetare
kortare arbetstid, måste jordbrukarna tillförsäkras en tillfredsställande ersättning
för de varor de producera.» — »Beträffande den kompensation, som är
föreslagen i den kungl, propositionen, så skall jag, under den tid jag bar nied
saken att skaffa, söka åstadkomma vad som är möjligt för att få fram den
prisnivå, som man enligt olika utredningar, utan politiska biavsikter behöver
lia för att kompensera kostnadsökningen.»

Slutligen yttrade herr statsrådet i direktiven för den kommitté, som 1937
tillsattes för att utreda frågan örn de av arbetstidsregleringen föranledda merkostnaderna
oell behovet av stödåtgärder för trädgårdsodlingen följande: »Med
hänsyn till den betydelse, trädgårdsnäringen bar för en stor befolkningsgrupp,
synes det mig ligga i det allmännas intresse, att de svårigheter, som torde förefinnas
för ett rationellt utnyttjande av denna närings försörjningsmöjligheter,
bliva i görligaste mån undanröjda. Innan statsmakterna taga ståndpunkt till
denna fråga torde det emellertid vara nödvändigt att hithörande förhållanden
göras till föremål för en närmare undersökning. Därvid böra i första hand
klarläggas de rådande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen
samt den inverkan importen av vissa varuslag utövar.» — Utredningen
bar visat, att denna import medför ytterst kännbara konsekvenser
för vår trädgårdsodling, men i det förslag, som regeringen nu framlagt, bar
man emellertid helt lämnat åsido alla importhindrande åtgärder.

I detta sammanhang bör erinras om att arbetstidslagen icke endast, såsom
var och en vet, omfattar även trädgårdsodlingen, utan t. o. m. — av orsaker,
som jag aldrig har kunnat få vare sig förklarade eller försvarade —• träffar
trädgårdsodlingen hårdare än det egentliga jordbruket och att således behovet
av kompensation iir större för trädgårdsnäringens vidkommande än för jordbruket
i övrigt, detta även av den orsaken att på grund av trädgårdsnäringens
starkt säsongbetonade karaktär behovet att utnyttja arbetstidslagens medgivanden
till fördelning av arbetstiden är större, medan möjligheten till en sådan
fördelning iir mindre för trädgårdsnäringen än för jordbruket.

Nu vill man kanske från regeringens och riksdagsmajoritetens sida göra gällande,
att de föreslagna åtgärderna just medföra en sådan behövlig kompensalion
för trädgårdsnäringen. I det fallet bör vid, såvitt jag förstår, den åsikt,
som näringens utövare själva hysa, tillerkännas ett visst vitsord. Från trädgårdsmannahåll
bar det enstämmigt gjorts gällande, att de åtgärder, vilka före -

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S e. lii.

''Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
slogos av de kommitterade, voro tilltagna i underkant oell icke på långt när
gåvo full kompensation. I ännu högre grad måste då detta anses vara fallet
med regeringens förslag, vilket upptager blott en del av de åtgärder, som kommitterade
föreslagit, och där man har skurit bort de för trädgårdsodlingen
betydelsefullaste åtgärderna, nämligen tullskyddet och importregleringen.

Vi ha på trädgårdsmannahåll sannerligen icke hört till dem, som ha sprungit
i kanslihusets eller riksdagens trappor och begärt stöd och hjälp för sin näring.
Jag tror, att trädgårdsnäringens utövare utgöra en grupp, som i långt mindre
utsträckning än andra har besvärat med sådana framställningar. Vi ha verkligen
i det längsta försökt att reda oss själva. Trädgårdsodlarna — jag har
rätt att säga det — utgöra ett arbetsamt och dugligt släkte och de lia lyckats
att under några få årtionden arbeta upp den tidigare mycket obetydliga trädgårdsnäringen
på ett sådant sätt att den nu ger sysselsättning och bröd åt ett
stort antal människor. Jag tror också, att det skulle ha lyckats för trädgårdsodlarna
att trots alla svårigheter reda sig även under nuvarande förhållanden,
därest icke statsmakterna genom sina ingrepp försvårat och fördyrat driften
på ett sådant sätt, att det för närvarande ter sig hart när omöjligt att göra
trädgårdsodlingen ekonomiskt bärande.

Jag har förut erinrat örn att det på grund av trädgårdsnäringens starkt
säsongbetonade karaktär är vida svårare för denna än för jordbruket i övrigt
att kunna utan stor arbetsfördyring tillämpa den genomförda arbetstidslagen,
och jag vill framhålla, att det därigenom också blir svårare att på den väg,
som man nu så gärna anvisar, nämligen organisationsvägen, åstadkomma den
hjälp ur svårigheterna, som man måste åstadkomma. I talet örn betydelsen av
organisation känner man för övrigt igen åtskilligt ifrån den diskussion, som
på sin tid fördes, när det gällde stödåtgärder för jordbruket. Från det håll,
där man länge motsatte sig vidtagande av stödåtgärder, framhölls det ständigt
och jämt att jordbrukarna skulle organisera sig för att därigenom vinna möjligheter
att klara sig igenom krisen. Nu har man organiserat sig på jordbrukarhåll
och också kommit långt i fråga örn uppbyggandet av ekonomiska
organisationer. Men vad som gjort, att dessa organisationer kunnat uppnå
stora och för jordbruket betydelsefulla resultat, är den omständigheten, att
statsmakterna ha vidtagit åtgärder, varigenom produktionsöverskottet undanskaffas
och en viss gynnsam prisbildning upprätthålles. Det är dessa åtgärder,
som utgöra det centrala i hela jordbrukshjälpen, och utan desamma skulle
säkerligen icke jordbrukarnas ekonomiska organisationer ha kunnat uppnå på
långt när så gynnsamma resultat som varit fallet.

För trädgårdsodlingens del har icke föreslagits några liknande åtgärder.
Det föreslås visserligen visst stöd åt organisationsarbetet, men det grundläggande,
nämligen skapandet av avsättningsmöjligheter och ett bättre prisläge
—- exempelvis på ett sådant sätt som skett för jordbruksnäringens vidkommande
-— har man gått alldeles förbi. Man har t. o. m. icke velat vara med örn en
sådan åtgärd som åstadkommandet av ett förbättrat tullskydd och hejdandet
av en import, som för närvarande medför ytterst kännbara följder för den inhemska
odlingen och som sker till fullständiga dumpingpriser.

Jag vill icke alls förringa värdet och betydelsen av de föreslagna organisationerna,
men jag vill påpeka, att det är betydligt svårare inom trädgårdsodlingen
än inom jordbruket att genomföra en effektiv organisationsverksamhet, beroende
dels på att odlingen är ojämnt fördelad på olika platser inom landet och
dels framför allt på dess säsongbetonade karaktär, vilken gör det svårt att
åstadkomma ett kontinuerligt arbete. Det är ju uppenbart, att örn dylik organisationsverksamhet
skall bli verkligt effektiv, måste man anställa avlönade
krafter inom organisationen. Men då produktionen, såsom fallet är inom träd -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
gårdsnäringen, är starkt säsongbetonad, följer därav stora svårigheter att
bereda kontinuerligt arbete åt de inom organisationen anställda, varigenom betydande
organisatoriska svagheter komma att uppstå. Jag behöver i detta
sammanhang endast peka på de svårigheter, som möta när det gäller fruktodlingen.
Svårigheterna äro kanske icke fullt lika stora på andra områden av
trädgårdsodlingen, men de äro dock i viss mån likartade.

För att ge mina åhörare en riktig uppfattning örn importens betydelse för
trädgårdsodlingen vill jag erinra därom, att de bästa och lönsammaste priserna
erhållas för de produkter som först föras i marknaden, de s. k. primörerna. Men
då skörden i utlandet, exempelvis Holland, kan äga rum tre till fyra veckor
tidigare än i vårt land, följer därav, att odlaren i det främmande landet dels kan
utnyttja deri tidigare marknaden i det egna landet men därjämte även draga
nytta av den tidigare marknaden inom vårt land. När den svenske odlarens
produkter komma i marknaden, ha icke blott priserna sjunkit och ligga ofta
under framställningskostnaderna, utan marknaden har redan hunnit bli trött
och svårigheter möta att sälja den färdiga varan.

Jag har här framför mig ett brev från en trädgårdsodlare, som omtalar, att
nu har gurkpriset sjunkit till 60 öre per kg. Detta äger rum vid en tidpunkt,
då den svenske odlaren hade behövt utfå ett pris av minst en krona per kg.
för att det skall gå i lås för honom. Samme person omtalar, att nu, när han
fått blomkålen färdig, är den omöjlig att sälja, dels därför, att den importerade
varan ställer sig billigare, men också därför, att marknaden redan börjat mättas
och lusten att köpa varan till följd därav minskats.

Men det är inte blott prisbildningen, som är av betydelse för odlarna, utan
därjämte möjligheten att sälja den färdiga varan. Det är givetvis av betydelse,
att inte större eller mindre partier av produktionen bli osålda. Därför har importspärr
icke blott en prishöjande verkan, den verkar kanske i många fall
mindre i prishöjande riktning än genom att åstadkomma lättnad på marknaden,
så att det blir möjligt för den svenske odlaren att sälja sina produkter. Nu kan
man ju diskutera, vilken väg som är den lämpligaste att gå in för, att alltså
höja tullskyddet, eller en importreglering. Det är givet, att om man ser saken
ur enbart protektionistisk synpunkt kan en importreglering vara den effektivare
vägen, men den är i varje fall stelare och mindre smidig i tillämpningen än tullskyddet.
Därtill kommer -—- åtminstone enligt det förslag som framlagts i
motionen i andra kammaren nr 492 ■— att denna importreglering skulle träda i
tillämpning i en oviss framtid, eller först när odlarnas tilltänkta organisation
har visat sig vara tillräckligt effektiv. Det finns anledning att i detta sammanhang
erinra örn det bekanta ordspråket, att »medan gräset växer, dör kon».
Jag är rädd för att innan man har nått fram till en organisation, som härutinnan
kan anses tillfredsställande, har man verkligen gjort så stora förluster,
att de gått alltför hårt ut över stora delar av trädgårdsnäringen.

Det bör vidare i samband härmed erinras därom •— vilket också har påpekats
av trädgårdsutredningen — att statsmakterna i ett av de länder, vars produkter
mest översvämma den svenska marknaden, ha gått in för stödåtgärder för trädgårdsnäringen
av liknande sing, som vi här hemma tillämpa för jordbruket,
d. v. s. staten tar hand om eventuellt produktionsöverskott till ett fastställt minimipris.
Det är ju uppenbart, att örn staten måste ta hand om ett dylikt
överskott, måste det vara angeläget att kunna sälja detta överskott, även om
priset skulle bli lågt, och följden härav har blivit, att den svenska marknaden
översvämmas just av dylik överskottsvara. Det har förekommit tillfällen, då
exempelvis gurkor ha sälls Ilar i Stockholm lill ett pris, som föga har överstigit
det då gällande tullskyddet plus frakten. Odlaren har därigenom alltså egentligen
inte kunnat skörda någon vinst på varan, men kunnat räkna på tillägg

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S e. ni.

''Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
genom av staten garanterade minimipris. Det är ju uppenbart, att ett sådant
förfaringssätt måste betecknas som ren dumping.

Jag har svårt att förstå, hur det skulle kunna vara möjligt att genom att
stärka jordbrukarnas organisationer åstadkomma någon kraftigare begränsning
av denna import. Jag förbiser inte, att det har stor betydelse, att organisationerna
bearbeta den svenska marknaden med reklam och lämplig distribution
nr. m. och verka för att varan utbjudes i lämpligt skick. Vi kunna emellertid
observera, att importen av trädgårdsväxter i största utsträckningen sker genom
de stora grosshandelsfirmorna, och var och en bör kunna förstå, att dessa icke
kunna inordnas i någon trädgårdsodlarnas organisation och att det sålunda icke
finns några påtagligare möjligheter för en sådan organisation att förhindra
importen.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att det i ganska betydande
utsträckning har förekommit, att till och med städernas auktionsverk,
t. ex. Stockholms stads auktionsverk, har förmedlat försäljning av importerade
trädgårdsalster. På auktionskammaren i Stockholm Ira för holländska
firmors räkning bortauktionerats stora partier av rosor och andra trädgårdsalster.
Det bör också i detta sammanhang påpekas, att exempelvis Epaaffärerna
syssla med dylik import och försäljning. Det skulle vara av synnerligt
stort intresse för mig, örn vederbörande kunde göra sannolikt, att sådan försäljning
skulle kunna förhindras enbart genom någon organisation av svenska
odlare utan stöd ifrån statsmakternas sida i form av importförsvårande åtgärder.

Jag skall vidare be att få vidröra en omständighet, som är av betydelse^icke
blott för trädgårdsodlarna utan kanske ännu mer för köparna av trädgårdsväxter,
särskilt av plantor, träd och buskar för trädgårdens prydande. ^Jag
noterar med tillfredsställelse, att i särskild proposition har upptagits trädgårdsutredningens
förslag örn en viss begränsning av kringföringshandeln^ av frö,
träd och buskar. Jag ber dock att få instämma i det yttrande, som på sin tid
gjordes av Skaraborgs läns hushållningssällskap, i vilket man gör gällande,
att det icke blott bör fordras särskilt tillstånd för bedrivande av sådan handel,
utan att den snarast möjligt bör helt förbjudas, emedan den för det första
är överflödig och för det andra är till skada för köparna. Jag skall be att
en liten stund få dröja vid denna fråga, då jag hoppas att kammaren och även
herr statsrådet inte vill förneka, att den är av mycket stor betydelse — inte
för mig, då jag inte längre driver sådan rörelse, men för var och en som skall
plantera fruktträd. Dylika växter låta sig icke med fördel transporteras i
öppet skick, då de i sådant fall lätt kunna bli utsatta för luftens inverkan och
därav följande uttorkning. Detta utgör en verklig livsfara för dessa växter.
De skador, som härigenom förorsakas, äro emellertid av mindre betydelse jämfört
med de skadeverkningar, som uppkomma genom att olämpliga sorter_ saluföras.
Örn odlaren i sådana fall icke kan få plantan att växa är skadan mindre,
den större inträder örn en olämplig sort planteras och för lång tid upptager
platsen. Det är synnerligen menligt att dylika försäljare, som oftast icke äro
kända av köparen och icke ha något som helst ansvar för framtiden, få prångla
ut ytterst olämpliga för att icke säga odugliga fruktsorter, som sedan planteras
och uppta den plats, där det borde växa ett lämpligt träd med god frukt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja lägga herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet särskilt på hjärtat att beakta dessa omständigheter, när
en förändring av näringsfrihetsförordningen blir aktuell, och allvarligt taga
under övervägande, huruvida icke restriktioner_ utöver de i propositionen antydda
i detta avseende böra vidtagas. Försäljaren skulle. åtminstone kunna
åläggas att på sina fordon och på varans omslag tydligt angiva sitt namn. Det

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Nr 41.

Ang. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
blir i sådant fall möjligt för en köpare, som får en mindervärdig vara, att åtminstone
veta vem säljaren är och kunna göra en reklamation. Jag tror att åtskilligt
skulle vara vunnet därmed.

Jag skall emellertid återgå till frågan örn de föreslagna stödåtgärderna. Jag
har givetvis intet att invända mot de stödåtgärder, som föreslagits för organisationen,
och inte heller mot de föreslagna låneformerna. Jag vill endast
upprepa vad jag tidigare har sagt, att därigenom icke kan vinnas det verksamma,
stöd, som odlingen behöver oell som skulle kunna utgöra en rimlig kompensation
för de genom statsmakternas åtgärder orsakade fördyringarna.

Jag har inte heller någonting att invända mot de föreslagna stödåtgärderna
för fruktodlingen, dock med en liten reservation när det gäller anslaget för
omympning av fruktträd, som jag på grund av erfarenhet måste beteckna som
skäligen värdelöst och i varje fall icke av samma betydelse som anslaget till
utrustning för fruktens tillvaratagande och till apparatur för musterier. Jag
skulle därför gärna sett att anslaget gått till dessa ändamål i stället för till
omympning.

Jag har däremot mycket svårt att förstå, att något egentligen står att vinna
genom inrättandet av de föreslagna konsulentbefattningarna. Såsom förhållandena
för närvarande gestalta sig inom trädgårdsodlingen är den viktigaste
frågan icke att odla utan att kunna sälja. Det förefaller mig som en visserligen
både driftig och kunnig men praktiskt skäligen oerfaren konsulent kan
ha ganska litet att säga en kunnig och därtill erfaren odlare. Det kanske är
litet kätterskt yttrat, men jag har närmast den uppfattningen, att anslaget till
konsulenter närmast blir av värde för de personer, som få tjänsterna, men att
dess värde för trädgårdsodlingen blir ganska ringa.

Jag vill slutligen stanna vid ytterligare en av trädgårdsutredningen föreslagen
åtgärd, som Kungl. Maj :t icke Ilar upptagit i sin proposition och som
jag — det vill jag gärna erkänna — ställde mig ganska tveksam emot till en
början. Jag måste böja mig för de faktiska förhållandena. Det gäller spörsmålet
örn reglering av blomsterlöksimporten. Jag bör nämna, att jag inte, sedan
jag började självständig verksamhet, drivit en enda blomsterlök, men jag
har likväl kunnat iakttaga de svårigheter, som överspekulationen i blomsterlöksdrivning
förorsakat. I propositionen och i utskottsutlåtandet talas det vidare
örn att odlarna böra beredas tillfälle att genom sammanslutning på frivillig
väg söka komma till rätta med svårigheterna. Vi lia varit i tillfälle att se,
hurusom dylika strävanden ha misslyckats. För några år tillbaka gjordes det,
särskilt här i Stockholm, mycket allvarliga ansträngningar att genom föreningar
på frivillighetens väg komma till rätta med de svårigheter, som förelågo
på blomsterlöksmarknaden. Man misslyckades, detta kanske inte minst på
den grunden, att denna marknad är så oerhört starkt bearbetad just ifrån det
håll, där man har det största intresset att sälja blomsterlökar till Sverige. Man
har således erfarenhet att bygga på i detta avseende, och behöver icke, som
Kungl. Maj :t och utskottet uttalar, pröva sig fram. Statsmakterna borde snarare
bereda trädgårdsodlarna möjlighet att komma till rätta med de svårigheter,
som äro hart när omöjliga för dem sjiilva att bemästra. Trädgårdsutredningen
har föreslagit en importreglering för blomsterlökar, och trädgårdsodlarna
själva önska på det allra högsta, att en sådan skall komma till stånd. En sådan
reglering har emellertid i likhet med övriga värdefulla åtgärder, som föreslagits
från trädgårdsutredningens sida, icke medtagits i propositionen, och
det torde väl tyvärr föreligga små utsikter att här inom riksdagen komma till
ett annat resultat.

Jag har, herr talman, försökt att med några ord antyda de svårigheter, varunder
trädgårdsodlingen inom vårt land för närvarande arbetar. Jag har sökt

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
påvisa — det har också skett i det föreliggande utskottsbetänkandet — att
det icke minst är den hårda konkurrensen från utlandet, som framskapat dessa
svårigheter. De lagstiftningsåtgärder, som statsmakterna lia vidtagit i vårt
land, ha även bidragit till att öka svårigheterna. Jag vill erinra örn arbetstidslagen.
Jag kan erinra örn, att det beslut som vi antagligen komma att
fatta i morgon örn lagstadgad semester, också kommer att verka fördyrande.
Det finns sålunda starka fog för trädgårdsodlarnas krav på vidtagande av

stödåtgärder. .

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Anderson i Norrkoping
m. fl. till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Wallén: Herr talman! Då jag tillsammans med 17 andra ledamöter
från denna kammare väckt motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
har detta skett av fullkomligt fri vilja och ingalunda efter direktiv, såsom
den förre talaren tillät sig påstå, utan vi Ira gjort det. därför, att vi.lia övertygat
oss om, att vissa åtgärder borde vidtagas, och vi ha gjort det i samförstånd
med de olika trädgårdsorganisationernas styrelser, som till större delen
även varit med örn att utarbeta motionerna. Bakom detta krav ligger icke
någon grupp med specialintressen, utan trädgårdsnäringen överhuvud. Jag vill
säga detta för att förebygga varje missförstånd, och jag vill gärna ha det sagt
så högt och tydligt som möjligt, så att det heller icke vid olika tillfällen kan
komma ut i oriktig form, såsom skett på senare tiden på en del möten.

Att vi väckt denna motion har sin anledning också däri, att trädgårdsnäringen
utan tvekan har en mycket stor nationell betydelse, en betydelse,^ mina
damer och herrar, som man icke har rätt att underskatta, allra minst i sådana
kritiska tider som vi nu leva i, da det kanske kan bli fråga örn självhushallning
i en eventuell konflikt även för vart land. Vi ha därför ansett, att. man
borde ta upp frågan i större vidd, icke bara örn en eller annan tullförhöjning,
som dessutom visat sig ineffektiv, utan vi ha gatt in för importreglering och
några andra därmed sammanhängande saker. Näringen är mycket omfattande,
och jag skall tillåta mig, herr talman, att trots den sena timmen uppehålla mig
därvid en liten stund.

Jag vill då påpeka, att enligt de uppgifter som aterfmnas i den utredning,
som verkställts av den av Kungl. Ma,] :t den 13 mars förra aret tillsätta utredningskommittén,
utgjorde totala arealen av köksväxtodlingar och fruktträdgårdar
32,072 hektar, och enligt jordbruksräkningen 1932 utgjorde arealen för
trädgårdsväxter under glas c:a 2% miljoner kvadratmeter. Det är redan detta
rätt mycket. Men, herr talman, örn man gör sig besvär nied att undersöka värdet
av vad som växer på denna areal och huru mycket arbete som därigenom
beredes arbetande armar, då skall man finna, att denna odling har stor betydelse.
Jag har därför hämtat några uppgifter ur en bok, som heter »Trädgårdsodlingen
i Sverige» och i vilken kända fackmän ha medarbetat. Den avser
året 1932, då produktionsvolymen var mindre än den är nu. Det kan kanske
vara intressant trots den sena timmen att ta med sig hem och begrunda de
uppgifter, som här återfinnas. Jag börjar då att läsa upp några siffror för
protokollet. Odlingen av produkter härrörande från fruktodling — den odlingen
bär 63 miljoner kronors värde, bärodlingen 32 miljoner, köksväxtodling
på fritt land 60 miljoner, växtodling under glas 24.4 miljoner och plantskoleskötsel
— det är ju en relativt liten gren — 3.6^ miljoner. Det gör alltså tillsammans
183 miljoner kronor. För att vi skola fa en föreställning örn vad det -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
ta belopp betyder, kap det ju vara skäl också att nämna vad hela jordbruksproduktionens
värde i Sverige uppgår till, och då finna vi, att det är 899.1
miljoner. Sammanställa vi alltså dessa siffror, finna vi. att trädgårdsodlingen
utgör i värde närmare1/, av hela jordbruksproduktionen. Den iir därför
ingen liten binäring precis i ordets vanliga bemärkelse, utan, mina damer och
errar, en näring som man har rätt att slåss för i riksdagen, om man finner
att den ar missgynnad. Den har tillräcklig betydelse för att man också skall
kunna med fog framföra de synpunkter, som man anser skäliga.

i V1. ®eda? paå ]lu1ru denna odlinS dock, trots att den kämpat sig upp på
detta satt, mäste konkurrera med utländska produkter, så finna vi. örn vi ta
medelsm ror - det är alltså levande växter, färska köksväxter, andra köksväxter,
färska bär och frukter och bär- och fruktsaft — så har importen i medelia
arr 19127~11314 ~ ^ skall icke taga varje år för sig, ty då kanske ni
noornnnUtan ja£ skal taga 1detta 1 klumP — uppgått till ett välde av
Dr00■■ A°n°ir-- Men 0111 V1 ta dot sistförflutna året — alltså 1937 — lia vi i
stallet for 1(3 miljoner — 56,028,000 kronor. Jag undrar, örn icke den siffran
or ge oss något att tänka på. Denna oerhörda import har givetvis medfört
stora svårigheter för vårt lands frukt- och trädgårdsodlare. Frukt- och trädgardsutrednmgen
har också belyst förhållandena på marknaden och konstaterar,
att tullarna pa importerade frukter och trädgårdsalster ej lämna skydd
tor (ten mhemska odlingen. Priserna på de inom landet odlade produkterna ha
bartor varit i ständigt sjunkande under de senaste åren, och behovet av effektiva
åtgärder, d v. s. importreglering, är trängande. Det var därför med glädje
man konstaterade, nar den s. k. Sylvanska utredningen tillsattes och man höre,
att denna utredning också skulle ta hand om kompensationerna icke bara
för jordbruket utan också for trädgårdsodlingen. Emellertid visade det sig senare
att tiden blev för knapp, och så fick den Engzellska frukt- och trädgårdsutredningen
fortsatta, vilken kommit med sina förslag örn stödåtgärder.

1 propositiöiicn. har av skäl, som departementschefen framlast ei unntaoits
orslag till okat tullskydd, och man torde av departementschefens yttrande kuna
utläsa, att enligt hans asikt den tilltänkta centralorganisationen för landets
Dukt- och trädgårdsodlare mäste komma tili stånd, innan dessa frågor kunna
finna sin lösning. Jag ber också att i detta sammanhang få konstatera, att ett

S ort mute av trädgårdsodlare, som hade sammanträde i Stockholm _ det

var for resten Stockholms handelsträdgårdsmästareförbund — eliat sig om
p • I1.1''/''- sklC.k,a „et^ telegram till jordbruksministern, däri de både honom
nili 1 ^°lj trudgarclsutredningens förslag i fråga örn tullarna och vad därsamman>
utan hellre an att utelämna importregleringen låta bli
c. t lagga fram någon proposition, ty man ansåg de föreslagna åtgärderna vart
m)cket oj amut fördelade och även oriktiga samt framför allt ineffektiva
.lag tycker, att detta vigar, att man kan icke utan vidare bara säga att dé
forhoppningar, som trädgårdsfolket hyste, när de i denna utredning lingö in
ett pal nian nar, blivit i någon vidare män uppfyllda. Det iir ju därför också
1 Viss man gladjande att se, alt departementschefen t. o. m. i allmänhet har
sWt-S V1(itaffa ratt k(aftiga korrigeringar beträffande de anslag, sorn föreaglT?.
.aT .d(jnlla utredning Jag skall för jämförelses skull nämna några siffra.
!'' för bildandet av en riksorganisation föreslog trädgårdsutredningen 50 000
kronor. Regeringen, alitsa närmast jordbruksministern, har liksonf utskottet
„att m tor /o,000 kronor — det ar alltså 50 % förhöjning. Till fraktlindrimr

int 15 000°f mnmHk ti''1 0No"land ^eslogo våra sakkunniga en äh

ligt L ,000 kronor. Detta förslag från våra egna har höjts, jag medger icke ti l
fullt det dubbla, men i alla fall nied 10,000 kronor. Till främjande av omförÅndra
kammarens protokoll 1038. Nr 1^1. j

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 193S e. ni.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
ädling av fruktodlingar m. m. föreslog samma utredning 7,500 kronor; detta
tiar av regeringen höjts till etet dubbla eller till 15,000 kronor. Utskottet kai
i det nu föreliggande utlåtandet gått in för detta belopp. För anskaffande
av apparatur till musterier föreslog samma utredning 6,000 kronor. I dag
föreligger från såväl regeringen som utskottet ett belopp av 15,000 kronor.
Till propaganda och upplysningsverksamhet hade föreslagits 40,000 kronor.
Detta har bibehållits och likaså det föreslagna anslaget på 6,500 kronor såsom
bidrag till anställande av konsulenter. Så hade trädgårdsutredningen föreslagit,
att 300,000 kronor skulle som lån tillhandahållas riksorganisationen, ett
förslag, örn vilket trädgårdsutredningen särskilt gjort gällande, att det skulle
bereda stora fördelar, varom också trädgårdsfolket på möten blivit upplyst.
Man får ju säga, att jämför man denna näring och detta stöd nied exempelvis
en enda bank och den hjälp den fått, så är beloppet ganska ringa, I det senare
fallet har hjälpen rört sig icke örn belopp på hundratusenden utan om flera
miljoner kronor. I allt fall har jordbruksministern och utskottet korrigerat utredningen
och höjt beloppet till dock en halv miljon. Detta visar, menai- jag.
dock att man på det håll, där de sakkunnigas förslag har tagits under övervägande
och där man haft praktisk erfarenhet av hur mycket det kostar att
organisera olika grenar av jordbruket, förstått saken något bättre än dessa utredningsmän,
som lära ha haft 7 ä 8 sammanträdesdagar i Stockholm!

Vi ha, som jag sade, väckt motioner om dels importreglering så snart som
denna organisation, som är under bildande, har trätt i verkställighet, och vi ha
vidare begärt, att importreglering skulle ske relativt omgående för blomsterlökar.
Vi ha också begärt 5,000 kronor för ett centralråd samt slutligen ha vi
i en motion hemställt, att »riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära
en skyndsam och allsidig utredning, avseende att finna en ökad avsättning av
de för fabrikationsändamål avsedda svenska frukt- och bärkvantiteterna etc.».
Utskottet har icke till alla delar gått med på vad vi önskat men jag vill dock
slå fast till protokollet, och det gör jag med tacksamhet, att man numera ser
på trädgårdsnäringen på ett helt annat sätt än förr. Det är med glädje man
dock kan konstatera, att hela det socialdemokratiska partiet och folkpartiet
tillsammans nied bondeförbundet i utskottet har gått tillsammans och gjort
följande uttalanden, som jag anser uppmuntrande för vidare arbete. Utskottet
säger nämligen, och jag ber att få läsa upp det, det tar icke många minuter:

»Med det anförda har utskottet icke velat ställa sig ''principiellt avböjande
till de från odlarnas sida framförda kraven på en ytterligare begränsning av
importen av trädgårdsalster. Emellertid anser utskottet, att odlarna dessförinnan
böra visa sin goda vilja och förmåga att komma till rätta med de missförhållanden
i fråga örn distribution och avsättning inom landet som för närvarande
råda. Särskilt finner utskottet det angeläget, att den organisation som
nu är under bildande vinner sådan anslutning bland odlarna att den kan fylla
sin uppgift i förevarande avseende. Skulle det sedan organisationen färdigbildats
och vunnit erforderlig stadga visa sig att marknadsförhållandena även
i fortsättningen till följd av importens storlek utveckla sig i för odlarna ogynnsam
riktning, vill utskottet icke avvisa tanken att genom importreglering eller
åtgärder av annat slag bereda den inhemska odlingen ett ökat skydd mot utlandet.
» .

Jag ber att särskilt få poängtera detta löfte, som vi trädgårdsfolk komma
att begära att få infriat örn så behövs av den svenska riksdagen. Jag ber vidare
också att få läsa upp ännu en punkt, som vi motionärer begära och tro oss ha
rätt att få infriad: . .

»I motionerna I: 341 och II: 493 har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit begära en skyndsam och allsidig utredning, avseende att

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen ni. m. (Forts.)
finna en ökad avsättning av de för fabrikationsändamål avsedda svenska fruktoch
bärkvantiteterna. Utskottet, som delar motionärernas uppfattning rörande
betydelsen av att ifrågavarande spörsmål når en tillfredsställande lösning,
förutsätter att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen på
förevarande område och vidtager de åtgärder som kunna befinnas lämpliga
°ch erforderliga för tillgodoseende av motionernas syfte. Någon särskild
åtgärd från riksdagens sida i anledning av desamma torde vid sådant förhållande
icke erfordras.»

Jag ber alltså att få konstatera, att här gör utskottet det uttalandet, att i
den i motionen berörda frågan har Kungl. Majit, om uttalandet godkännes, efter
min mening fullt bemyndigande. Vi skola från trädgårdsodlarehåll också försöka
j J sa varm sorn möjligt i frågan, det kan jag garantera.

Vad sedan beträffar anslaget pa 6,000 kronor till centralråd, som vi motionerat
om, får jag ju säga, att det skulle ha varit roligt att få det, men trädgårdsfolket
kan ju i värsta fall självt klara den saken, bara det får så mycket mera
till de andra ändamålen.

Beträffande importreglering på blomsterlökar måste jag beklaga, att enligt
vad det berättats mig man i utskottet stannat vid ett försök att finna en form
för någon lösning av dessa frågor. Från trädgårdsodlarehåll har man, enligt
vad som uppgivits, hänvisat till att trädgårdsfolket som sådant icke gärna
kunde verkställa den. Jag ber, herr talman, att få säga, att detta är icke trädgårdsfolkets
mening i allmänhet, och det är icke svårt att, örn så önskas, skaffa
bevis därpå. Jag beklagar därför, att denna reglering av lökimporten icke
kommit i det rätta läget i utskottet, som den borde och haft skäl att göra.

Jag skall icke förlänga debatten så mycket mera, men jag vill säga ytterligare
ett par ord. Man talar här i allmänhet örn trädgårdsodlarnas nödläge,
och det är riktigt, men jag kan dock icke underlåta att säga, att nödläget är
olika i olika grupper. Plantskoleägarna ha dock enligt trädgårdsutredningen
en genomsnittsnettoinkomst av 7,000 kronor. Det är ju icke mycket, örn man
har stora pretentioner, men när nian jämför detta belopp med vad de blomsterodlare
hava, som komma närmast, så ha dessa endast 4,700 kronor; och ta vi
köksväxt- och fruktodlarna, de som äro de flesta och som ha det sämst, så ha
de i genomsnitt enligt samma, utredning en nettoinkomst av c:a 1,000 kronor.
När man ser detta, är det enligt vårt förmenande icke möjligt att ernå någon
verklig hjälp genom ett litet ryck här och ett ryck där eller med en tull på
särskilda sorters blommor, där man begärt ända till 30 kronor per kilogram,
enligt uppgift för ett 20-tal odlare i Sverige. Det hjälper man icke
trädgårdsodlingen med, man hjälper ett litet fatal, kanske några tiotal,
men icke massan av de små odlarna, och det är de som i första
hand skola hjälpas. Samtidigt som jag hoppas, att trädgårdsfolket liksom
bönderna skola finna möjlighet och kraft att organisera sig och
att den organisationen skall baseras på en bred front, hoppas jag, att när den
uppbyggts och frukterna av^dess arbete skola skördas, odlingen genom statsmakternas
åtgärder skall erhålla en hjälp som är effektiv och som kan gripa in
på rätt ställe. Enligt mitt förmenande ligger den möjligheten i de uttalanden
och löften, som här göras av utskottet.

Med hänvisning till dessa löften och dessa uttalanden, som äro bindande, örn
dc i dag godkännas av riksdagen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lundqvist: Herr talman! Det är ju så, att herr Wallén har väckt
icke bara en utan ett par motioner, och så vitt jag kail se av utskottets utlåtande
lia bägge motionerna blivit avstyrkta. Jag hade alltså väntat mig, att

100

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
då herr Wallén begärde ordet, skulle han med de djupa brösttoner, som han här
använde, komma att beklaga sig och trädgårdsnäringen över den behandling,
som vederfarits dem inom regeringen och utskottet. Men som de närvarande
torde ha funnit, ha de djupa brösttonerna denna gång i stället använts för att
uttala hans stora tacksamhet, trots det, att de motioner, som herr Wallén väckt.

ha blivit avstyrkta. .... ,, , .

Jag fäste mig också vid att herr Wallén pa ett alldeles särskilt satt uttalade
sin tacksamhet och förnöjsamhet med de uttalanden i motiveringen, som utskottet
gjort. Jag vill endast konstatera, att elen förnöjsamhet, som här kommit
till uttryck från herr Walléns sida, ganska mycket avviker från de pretentioner,
som han tidigare gjort sig till talesman för. Jag tror också att det är
ganska svårt för herr Wallén att leta upp många av yrkesträdgardsmästarna,
som äro beredda att instämma i hans tal örn att vad som här kommer att bjudas
trädgårdsnäringen är av det utomordentliga värde, som han här gjort gällande.

För övrigt var ju herr Wallén i början av sitt anförande angelägen örn att
betona att de motioner han väckt voro utarbetade av styrelserna för några större
trädgårdsodlarorganisationer. Han var mycket angelägen att betona detta.
Jag kan ju förstå, att herr Wallén var det. Jag vet emellertid icke, itali hans
uppdrag av dessa organisationer även inneslöt en anmodan fran organisationernas
sida att mycket noga akta sig för att låta någon liögerman vara med örn
dessa motioner till näringens stödjande. Men det är kanske en ^arnian sak.^

Jag har för min del icke ansett det vara behövligt att ga till någon tradgardsodlarorganisations
styrelse för att få en motion skriven eller för att fa veta, vad
som i den borde stå. Jag har haft alldeles tillräcklig kontakt med bade organisationernas
ledande män och de praktiserande trädgårdsmästar^ för att med
stöd av den utredning, som presterats i den kungl, propositionen, kunna aviatta
en motion, som jag tror, att även herr Wallen mäste erkänna innehåller krav,
som ha vunnit anslutning __ inom åtminstone mycket, mycket stora delar av

Sveriges trädgårdsmästarkår. TT , j

Så bara en sak till beträffande herr Wallens anförande. Han uttalade sm
glädje över att den Sylvanska utredningen på sill tid fatt i uppdrag att aven
taga hand örn frågan örn stöd åt trädgårdsodlingen, men att vissa förhållanden
sedan gjort det nödvändigt att bryta ut detta arbete och lagga det pa en annan
kommitté. Jag känner givetvis icke till vad sorn förekommit bakom kulisserna,
jag har endast haft att taga del av de uttalanden, som finnas ! statsrådsprotokollet,
och som i övrigt äro offentliggjorda. Jag bär daryrd aldrig kunnat
finna att i det Sylvanska utredningsuppdraget någonsin ingick att taga hand
örn trädgårdsutredningen. I varje fall finns icke ett ord namnt darom i statsrådets
direktiv vare sig för den utredningen eller for den utredning, som sedan

verkligen kom att taga hand om denna fråga. ,

Vad sedan det föreliggande förslaget angar skall jag naturligtvis icke vid
denna sena timme och sedan frågan så uttömmande __ har behandlats saval av
elen förste som den andre ärade talaren här, nu inga pa någon detaljgranskning.
För övrigt är ju frågan redan avgjord, som vi veta. Den ar det i detta liksom
i så mångå andra fall i och med det, att propositionen ar avlamnad i riksdagen.
Då är det icke så mycken idé att hålla pa och diskutera saken utförligare, baForn
motiUS vill lag emellertid liksom kerr Wallén, fast» kanske röke . fullt
samma höga grad, uttala mm tacksamhet till utskottet för att det har upp
märksammat även ett par av mina önskemål och gjort uttalanden, som ligga
helt och hållet i linje med de förslag, jag i mm motion framfört. Det galler användningen
av anslaget för propaganda- och upplysningsverksamhet, dar utskottet
har förklarat, att enligt utskottets förmenande hinder icke borde mota
för att detta anslag även finge användas för blomsterodlingen. Jag hade visser -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

101

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
igen hoppats, att utskottet samtidigt skulle gatt med på en höjning av anslaget
meri så har icke skett. Men det är i alla fall ett litet ben, som skänkts, och
det tar man väl vara tacksam för.

Jag noterar även med tacksamhet, att utskottet i sin motivering har uttalat,
att det förutsätter, att Kungl. Majit med uppmärksamhet skall följa den ekonomiska
utvecklingen av trädgårdsnäringen och vidtaga de åtgärder vartill
denna kan föranleda. Detta är alltså ett uttalande i anslutning till ett av de
yrkanden, som gjorts i min motion. Och det får väl även anses innebära ett
visst tillmötesgående.

Utskottet har emellertid — och det är enligt min mening allvarligare — i
likhet med departementschefen avvisat varje förslag örn reglerande åtgärder i
fråga örn importen utifrån. Även örn jag ingalunda har förbisett, att utskottets
uttalande på denna punkt är genomandat av en något större förståelse än den
kungl, propositionen för odlarnas krav härutinnan, kan jag dock icke för min
del på något sätt dela herr Walléns uppfattning, att man med det förslag som
nu föreligger från utskottets sida, ger åt trädgårdsodlingen det stöd, som är
nödvändigt, ifall trädgårdsnäringen verkligen skall kunna ge sina utövare och
anställda den ekonomiska utkomst, som andra likvärdiga näringar ge sina företagare
och arbetare. Så vitt jag förstår efter att hava läst de utredningar, som
äro gjorda, och de uttalanden, som gjorts både från organisationers och myndigheters
sida, star det åtminstone för mig klart, att en effektivare begränsning
av importen av olika trädgårdsalster är för detta ändamål nödvändig.

Jag tillåter mig därefter konstatera, att när jordbruksministern liksom utskottsmajoriteten
uteslutit och väl även riksdagsmajoriteten kommer att utesluta
ifrån stödåtgärderna allt vad som har med tullförhöjning och importreglering
att göra, så stå Kungl. Maj :t och riksdagsmajoriteten skäligen ensamma
i sm uppfattning örn att detta är det lämpligaste, som bör ske. Jag tillåter
mig nämligen erinra örn att i varje fall odlarna själva så otvetydigt som möjligt
ha givit uttryck åt en helt^ annan mening, att fackpressen likaså har haft
en fullständigt avvikande mening på denna punkt, att trädgårdsutredningen,
trots den heterogena sammansättning denna kommitté hade, dock enhälligt har
föreslagit såväl dessa tullförhöjningar som importreglering å blomsterlökar,
och att man alitsa där alla enats örn dessa åtgärder både arbetsgivarnas representanter
och arbetarrepresentanterna liksom också den på det handelspolitiska
området särskilt sakkunniga ordföranden inom kommittén.

. Jag tillåter mig vidare understryka, att dessa tullförhöjningar liksom också
importregleringen varmt hava förordats såväl av lantbruksstyrelsen som även
f.v h.ela den långa raden av mjmdigheter och odlarorganisationer, som varit i
till tälle uttala sig, med undantag endast för två myndigheter, nämligen tråktatberedningen
och kommerskollegium, vilka bägge — ehuru ingendera myndigheten
utan reservation avstyrkt dessa tull- och importregleringsåtgärder

dag har ansett det vara angeläget att här få fastslaget, att alltså förslagen
bade örn tullforhojning oell. importreglering beträffande blomsterlökar lia vunmt
och bårås upp av en sällsynt enig mening utanför riksdagen och utanför
Kungl. Maj ris regering. Och det var icke minst med vetskap örn detta viktiga
laktum som jag också ansåg mig, ehuru jag kanske icke är fackman i samma
grad som herr Wallén, våga och böra för tillmötesgående av ett önskemål, som
är vitt utbrett bland trädg årdsodlarna både i Sto ekholms Imid en och, landet i
övrigt, väcka förslag örn importreglering oell full förhöjning i huvudsaklig
överensstämmelse med dc förslag, som hade framlagts av trädgårdsutredningen.
När jag gjorde detta, skedde det nied så mycket mindre tvekan, som jag
ju var medveten örn, att dessa förslag direkt anknöto till den uppfattning och
de förslag, suni framförts i en molim, här i riksdagen år 193(5, framburen av

102

i\r 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder Ull stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
ingen mindre än den nuvarande jordbruksministern, en motion underskriven av
lionom oell dessutom ett 70-tal av kammarens ledamöter, av vilka jag själv valen.
I denna motion finnas vissa uttalanden, som jag skall be att i detta sammanhang
få återföra i kammarens minne.

Det står i motiverigens början följande rader: »Dessa jordbrukets binäringar,
frukt-, grönsaks- och blomsterodling, befinna sig för närvarande i vårt
land i ett mindre gynnsamt läge, orsakat framför allt av införsel från utlandet
med utförsäljning till priser, som av olika anledningar understiga produktionskostnaderna
för inhemska trädgårdsalster.» Här är alitsa ett konstaterande
av att svårigheterna i övervägande grad bero på dumpingimport utifrån.

Längre fram i motiveringen komma vi till de åtgärder, som motionärerna
ansågo böra vidtagas för att råda bot på svårigheterna. Motionärerna skriva
följande: »Under dessa förhållanden framstår det såsom en angelägenhet av
stor vikt att bereda möjlighet att i största omfattning förbehålla den svenska
marknaden för inhemska frukt- och trädgårdsprodukter. För att möjliggöra
detta kunna olika vägar väljas. En säsongtull, som avpassats efter konsumtionstiden
för de mera betydande svenska trädgårdsprodukterna, skulle säkerligen
utgöra ett verksamt medel att stärka trädgårdsodlarnas ställning utan
belastning av konsumenterna.»

Litet längre ned i motiveringen kommer det andra alternativet: »Import reglerande

verksamhet kunde också tänkas verka till betydande gagn för deli
svenska trädgårdsodlingen. Exempel på sådan verksamhet med fördelaktiga
resultat för svenskt jordbruk hava givits i spannmåls- m. fl. regleringar. Givetvis
måste, därest denna väg beträdes, ett noggrant avvägande ske mellan
olika svenska intressen, som därvid beröras.»

Jag nöjer mig med dessa citat; de äro enligt min mening tillräckligt belysande,
örn jag sedan också erinrar örn att i klämmen till denna motion framfördes
förslag örn en lång rad av olika tullförhöjningar, varefter alternativt
följa förslag örn en importreglering över hela linjen.

Nu erinra sig säkerligen alla, som voro med i riksdagen 1936, att riksdagen
gick med på de då framförda önskemålen endast i mycket, mycket liten utsträckning.
Men jag har, som sagt, velat konstatera såsom ett stöd för den
framställning, som jag tillåtit mig göra, att alltså här i denna motion av 1936
den nuvarande jordbruksministern själv har uttalat samma uppfattning och
gjort i princip samma yrkanden, då det gäller trädgårdsnäringens^svårigheter
och medlen att avhjälpa dessa, som jag i min motion^ år har tillåtit mig att
framställa, och som ju också fått en återspegling i den reservation, som finnes
fogad till sammansatta utskottets utlåtande.

Med den örn också måhända något blygsamma del, som jag hade nöjet att
taga i förberedelserna till motionen 1936, vågar jag hävda den uppfattningen,
att denna motion gav ett ganska fullödigt uttryck för vad åtminstone mycket
stora delar av trädgårdsnäringens folk tänkte och önskade vid den tiden i
fråga om stöd åt sin näring. Med den kontakt, jag sedan dess haft med dessa
praktiserande trädgårdsodlare, åtminstone här i Stockholmstrakten, vågar jag
vidare det påståendet, att dessa yrkesutövare sedan ilen tiden icke på denna
punkt hava ändrat mening. Jag dristar mig därför jämväl^ hävda, att de motioner
örn begränsning av importen genom olika statliga åtgärder, som i år
lia väckts, liksom den motion, som väcktes 1936, äro ett uttryck för en mycket
allmän och fast rotad mening inom trädgårdsnäringen. ^ o

Att kraven från 1936 till 1938 något stegrats är icke sa mycket att förvåna
sig över, örn man tänker på vad som hänt under dessa tva ar - arbetstidens
begränsning med allt vad som därmed följer av ökade produktionskostnader
för näringen icke minst. De siffror, som finnas i utredningen rörande den

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Nr 41.

103

Ang. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. ni. (Forts.)
ekonomiska ställningen för trädgårdsnäringen och dess utövare, visa, så vitt jag
förstår, med ganska skrämmande tydlighet, att det är nödvändigt, att man från
statsmakternas sida gör en så stor kraftansträngning, som det är möjligt, för
att lyfta upp denna näring och dess folk till ungefär samma ekonomiska standard
som andra samhällsgrupper. Jag tror icke någon kan säga, att det förslag,
som trädgårdsutredningen framlagt, är tilltaget för högt. Jag tror alltså
icke, att det skulle bli alltför goda dagar för trädgårdsnäringen, om det
förslaget skulle genomföras. Att den hjälp, som utskottet nu föreslår, är otillräcklig,
måste jag bestämt hävda, ehuru herr Wallén gör gällande motsatsen.
Och jag hävdar, detta, även om jag icke alls förbisett, att Kungl. Maj :t vidtagit
vissa höjningar av de olika anslag, som trädgårdsutredningen har föreslagit
— även örn jag icke imponerats så förfärligt mycket av att Kungl.
Majit höjt det stora lånebeloppet. Döt skall i alla fall betalas tillbaka, den
hjälpen är kanske således icke så utomordentligt stor, men något kan den kanske
alltid betyda.

Sorn frågan nu ligger till kommer jag, herr talman, naturligtvis att rösta
för den reservation, som är avgiven av herr Anderson i Norrköping m. fl., därför
att den, i varje fall i allt väsentligt, har tagit upp de önskemål, som återfinnas
i min motion, varför detta förslag, så vitt jag förstår, är den bästa lösning,
som i frågans nuvarande läge står att uppnå.

Jag yrkar alltså med dessa ord, herr talman, bifall till nämnda reservation.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Den utredning, som är verkställd rörande trädgårdsnäringen,
har ju på ett klart och tydligt sätt visat trädgårdsnäringens utveckling under
de senaste åren. Och med kännedom örn verkningarna och återverkningarna
av de olika åtgärderna pa olika håll kan man ju av denna utredning ganska
klart utläsa, vad den ena eller den andra åtgärden skulle innebära.

Nu får jag säga, att jag tyckte, att den siste ärade talaren mest intresserade
sig för, huruvida det var han eller herr Wallén, som mest ville hjälpa
trädgårdsodlarna. Jag fick det intrycket, att det icke så mycket gällde trädgårdsodlingen
som sådan utan fastmer vem av herrarna, som gjort mest för
trädgårdsodlingen. Men den saken få väl herrarna diskutera för sig själva.
Det lät — tycktes det mig — ungefär som när herrar Flyg och Hagberg i Luleå
tvistade örn själarna. På tal örn 1936 års motion nämnde herr Lundqvist, att
några av de däri framförda förslagen genomförts. Det är sant, att några av
förslagen genomförts. De förslag, som icke genomfördes, vunno icke anslutning
ens av motionärerna själva och högerpartiet. Vissa handelspolitiska svårigheter
stodo hindrande i vägen. Jag kan ju beträffande de förslag, som nu
föreligga, tillägga, att jag icke frågat, men herr Lundqvist kan ju fråga, varför
herrar Lundvik och Nylander avstyrkt åtgärder i det syfte trädgårdsodlareföreningen
föreslagit. Jag vet icke, örn det berott på, att de grundat
sitt omdöme på den utredning, som föreligger, eller därpå att de tagit hänsyn
till handelspolitiska svårigheter jämte andra omständigheter. Saken ligger ju
något annorlunda till nu än år 1936. Det förefaller, som om herr Lundqvist,
ehuru herr Lundqvist tagit del av den utredning, som föreligger, menade,
att man stöde precis på samma ståndpunkt nu, som man gjorde år 1936. Av
utredningen framgår emellertid vilken oerhörd expansion trädgårdsnäringen
undergått under de sista åren. Den har utvecklats även under de år, som enligt
min och många andras uppfattning varit relativt dåliga för denna näring.
Men förhållandena hava varit så oerhört olika för olika grupper av
trädgårdsodlare. Man har framhållit, att på jordbrukets område vidtagits
fördelaktiga åtgärder, och att där jordbrukarnas organisationer och staten

104

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
gått hand i hand, då det gällt att skydda jordbruksnäringen. Soln herrarna
torde minnas, innebar ju riksdagens beslut beträffande mejerihanteringen, att
som villkor för rätt att uppbära en avgift, som skulle påläggas för att i viss
utsträckning reglera prisförhållandena och exporten, skulle föreskrivas, att
minst 60 % av hela produktionen skulle vara organiserad. Nu ger ju denna utredning
klart och tydligt vid handen, att det icke, som herr Lundqvist sade,
berott uteslutande på importen, att priserna på trädgårdsprodukter ibland blivit
oskäligt låga utan lika ofta har det inträffat, att priserna varit oskäligt
låga, ehuru importen varit ringa eller obetydlig. Jag utgår ifrån som ett
självklart faktum, och det gäller såväl jordbruket som trädgårdsnäringen, att
producenterna icke äro hjälpta med tullförhöjningar med mindre de kunna genomföra
en väl organiserad försäljning.

Herr andre vice talmannen nämnde i sitt anförande, att givna löften hade
svikits bland annat rörande kompensationen för arbetstidsfördyringen. Det
är alldeles självklart, att den, som i likhet med andre vice talmannen har den
bestämda uppfattningen, att ingenting annat hjälper än tullar, och att tullar
hjälpa under alla förutsättningar, har anledning att känna sig besviken, men
jag trodde, att vi samtliga numera genom vunna erfarenheter kommit litet
längre, kommit till insikt örn, att med en desorganiserad handel eller en dåligt
genomförd organisation en näring icke kan utnyttja det stöd statsmakterna
ge; ett gott resultat vinnes icke med mindre handeln blir bättre organiserad.
Beträffande arbetskostnaderna visa statistiska uppgifter, införskaffade av trädgårdsutredningen,
att det tyvärr förhåller sig på det sättet, att de trädgårdsodlare,
som icke haft några eller endast ett ringa fåtal anställda, haft det
sämst, under det att de av näringens utövare, som haft relativt många anställda,
haft det jämförelsevis bäst. Det behöver icke diskuteras, ty det framgår
klart och tydligt av utredningen, att de, som haft den minsta produktionen,
haft svårast att marknadsföra varorna på ett tillfredsställande sätt.
Jag tror, att trädgårdsnäringens representanter få försöka att i likhet med
jordbrukets representanter övervinna de svårigheter, som alldeles självfallet
föreligga på detta liksom på andra områden. Det gäller för dem att försöka
åstadkomma organisationer, så att de kunna marknadsföra varorna på tillfredsställande
sätt och så att varorna bliva efterfrågade av köparna, dag är
övertygad örn att man genom en väl genomförd organisation många gånger
kan undvika import och genom att helt enkelt uppgöra leveransavtal med partihandlare
på detta område kan åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd. Herr
Magnusson i Skövde nämnde, att gurkpriset för närvarande vore 60 öre per
kg, och att det borde vara minst 1 krona per kg, för att kunna betecknas som
tillfredsställande. Vad går då den motion, som herr Magnusson i Skövde väckt
och som reservanterna yrkat bifall till, ut på? Den går ut på en tullförhöjning,
som åsyftar en höjning av priset med 10 öre per kg. Då riksdagen år 1930
diskuterade frågan örn man borde höja tullarna på brödspannmål eller vidtaga
andra åtgärder, framhölls, att vinsten av en tullförhöjning under vissa omständigheter
kunde elimineras bort. Precis detsamma gäller örn den lilla tullförhöjning,
som herr Magnusson föreslagit. Örn gurkpriset för att kunna anses
tillfredsställande måste vara minst 1 krona per kg, skulle en tullförhöjning
med 10 öre per kg kunna väntas medföra en höjning av gurkpriset från
nuvarande 60 öre per kg till 70 öre per kg, men gurkpriset skulle ändå med
30 öre understiga det pris, som herr Magnusson ansett önskvärt. En så obetydlig
prisökning synes mig alldeles för liten. Vill man effektivt understödja
trädgårdsnäringen, får man hitta på andra åtgärder. Vidare förtjänar framhållas,
att i betraktande av den stora utvidgning, som trädgårdsnäringen undergått
under de senaste åren, det är klart och tydligt, att en ökning av tull -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

105

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. rn. (Forts.)
skyddet kan väntas ingiva en förhoppning som lockar till ytterligare expansion.
Jordbruksproduktionen kan utökas eller minskas allt eftersom skördarna
äro goda eller dåliga, allt eftersom omständigheterna i övrigt äro gynnsamma
eller ogynnsamma. Man kan dock icke inom jordbruket i samma utsträckning
som inom trädgårdsnäringen utöka produktionen genom att öka
arealen. Inom trädgårdsnäringen finnas oerhörda möjligheter att öka produktionen
genom att öka arealen. Under de senaste åren har inom trädgårdsnäringen
försiggått en kraftig expansion. Den odlade arealen har ökats, särskilt
naturligtvis i de trakter av landet, som bästa lämpa sig för trädgårdsodling.
Produktionsbetingelserna för trädgårdsnäringen äro betydligt gynnsammare
söderut än i Stockholmstrakten. Örn trädgårdsodlarna i Stockholmstrakten
skulle hava verklig nytta av ett tullskydd, borde tullgränsen antagligen dragas
strax söder örn Stockholm. Jag kan nämna för herrarna, att när riksdagen
höjde tullen på matlök, sades det ganska allmänt av dem, som drevo odling
på fritt land i södra och västra Sverige, att matlöks o dlingen därefter komme
att bliva en alldeles utmärkt lönande affär. Denna odling kan givetvis genom
en utvidgning av den odlade arealen ökas i oerhörd omfattning, men ökningen
kommer naturligtvis att framkalla ett bakslag ett kommande år, med
påföljd att arealen kommande år minskas. Jag vill minnas, att herr Magnusson
i Skövde nämnde någonting om att organisationsfrågan vore svårlöst
därför att yrket vore säsongbetonat. Trädgårdsnäringen idkas i vitt skilda
trakter av landet och odlingen avser många olika slags produkter. Det bör
vara angeläget för trädgårdsodlarna att försöka tillföra marknaden olika slag
av tfädgardsprodukter under så stora delar av året som överhuvud taget är
möjligt. Jordbrukarna lia bildat ekonomiska föreningar. De äro komna så
långt, att de under tider, då brist råder å varor, som de själva bruka producera,
införskaffa sådana varor från andra länder och tillhandahålla dem åt sina
vanliga kunder för att icke mista leveranser och för att upprätthålla kontakten
nied dem, som fördela varorna bland konsumenterna. Man kan således
icke med fog påstå, att det skulle vara omöjligt att genomföra en organisation,
därför att produktionen av trädgårdsalster är ojämnt fördelad på de olika
årstiderna.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har den bestämda uppfattningen,
att örn motionärernas och reservanternas förslag, som enligt deras åsikt vittna
örn välvilja mot trädgårdsodlarna, skulle genomföras, skulle detta icke leda till
ett bättre sakernas tillstånd på trädgårdsodlingens område. Det skulle icke
bliva lättare för trädgårdsodlarna att saluföra sina produkter och tillhandahålla
elem åt den konsumerande allmänheten, ty vinsten av de tullförhöjningar, som
riksdagen beslöte, komme att bortelimineras på grund av förhållanden, som
odlarna icke kunde råda över. Utan en ordentlig organisation kan trädgårdsnäringens
läge icke förbättras. En importreglering skulle också kunna hava effekt
i vissa situationer, men hur svårt skulle det icke vara för de statliga myndigheterna
att genomföra en sådan reglering. Staten skulle se till, att de stora importörernas
importkvantiteter minskades med vissa procent, men låta de små importörerna
få importera så mycket de behövde. Det låter ju tämligen enkelt, men
betänk bara vilka svårigheter, som skulle vållas av den naturnödvändiga viixlingen
bland importörerna. Somliga företag upphöra och nya komma till. Hur
skulle fördelningen ske? Vi höra ju ganska ofta förebråelser för godtycke
och mannamån. Denna odling är av stor betydelse för vårt land. Det är ur
landets synpunkt ett önskemal, att den kan arbeta under ordnade och tryggade
förhållanden. Det vore märkvärdigt, örn icke odlarna själva skulle komma till
insikt örn att för åstadkommande av ett bättre sakernas tillstånd det är nödvändigt
att genomföra en organisation.

106

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)

Det har framhållits, att de minst kapitalstarka av odlarna köpa blomsterlökar
av agenter på kredit och därigenom råka i beroende av agenterna. Odlarna
såväl de kapitalstarka som de mindre kapitalstarka borde sammansluta
sig. tillskjuta kapital, organisera importen, inköpen såväl som fördelningen av
de inköpta varorna, och på så sätt komma ifrån beroendet av agenterna. _ Jag
har försökt att så gott sig göra låtit överblicka problemen och bereda möjlighet
att taga i riktigt med kraft, för att försöka genomföra en organisation. Jag
har även försökt skapa ökad möjlighet att bereda en blivande organisation
kredit, så att den lättare skall kunna skaffa kapital vid själva starten. Kan
man åstadkomma en god organisation, så har man åstadkommit någonting,
som är att taga på. Då komma trädgårdsodlarna att själva få ett avgörande
inflytande på en hel del saker, ty då kunna de verkligen i motsats till vad nu
är förhållandet framföra enhälliga synpunkter. Många gånger har jag, då
jag velat inhämta upplysningar å trädgårdsnäringens område, fått olika svar
från samtliga tillfrågade organisationer. Sådant är naturligtvis allra minst
till nytta för trädgårdsnäringen.

Herr Wallén, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Jag skall be att få rikta några ord till herr Lundqvist och tacka honom för
hans nuvarande intresse för trädgårdsnäringen. Såsom utövare av denna näring
vet jag, att det är svårt för en trädgårdsodlare att få debet och kredit att
gå ihop. Herr Lundqvist frågade mig, varför han icke i år som högerman blivit
anmodad att underskriva den av mig med flera väckta motionen. Herr talman!
Det beror uteslutande på de dåliga erfarenheter vi hade beträffande den
förra motionen, som herr Lundqvist fick vara med örn att skriva under. Sedan
uppstod en tidningspolemik. Herrarna hava nog läst vad som därvid skrevs
i tidningarna. Trädgårdsodlarna själva reagerade och sade ifrån, att det slaget
av politik icke gagnade trädgårdsnäringen.

Jag hoppas, att herr Lundqvist denna gång har uppriktiga avsikter, och att
det är för näringens skull han talar. Jag vill emellertid säga honom, att det
även bland den sakkunskap han åberopat, finns olika åskådningar. Jag har
här en skrivelse, som jag fått mottaga. I denna skrivelse tackar man mig för
min motion och säger bland annat: »Att det nuvarande tullskyddet är ineffektivt,
framgår bäst av den kända omständigheten att värdet av importen av
trädgårdsalster från åren 1912—14 till 1937 ökat från c:a 12 miljoner Ellfver
80 miljoner. Skall näringen överhuvud taget i fortsättningen kunna bestå såsom
självständig sådan och lämna flertalet utövare ett nettoutbyte, som möjliggör
för honom att försörja sig och sin familj, är det en tvingande nödvändighet att
såväl ett hela landet omfattande distribution sorgan och ett trädgårdsodlarnas
centralråd på ett eller annat sätt kommer till stånd som även att en effekjiy
allmän importreglering åstadkommes genom statsmakternas ingripande.» Skrivelsen
är undertecknad för Stockholms handelsträdgårdsmästareförbund av
Leonard Vidén, för Stockholmstraktens konditionerande trädgårdsmästares förening
av Oscar Jungbeck samt för Stockholms läns och stads trädgårdsråd av
C. W. Nisbeth och S. Wetterberg. Jag har med detta velat visa, att det finns
sakkunniga, som i motsats till herr Lundqvist dela mina åsikter.

Herr Llindqvist, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! En lika vacker skrivelse, som den, herr Wallén fått från en del organisationer,
har också jag fått, alltså en skrivelse i precis samma ordalydelse
med ett hjärtligt tack för den motion, jag väckt. Plats för skratt! I fråga

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

107

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
om demagogiska framgångar, så tror jag icke, att jag på något sätt kan mäta
mig med herr Wallén. Där lämnar jag honom utan vidare en plats långt
framför mig.

Den rolighet, som jordbruksministern fann lämpligt att börja sitt inlägg
med, var ju litet elak. Gentemot en oppositionsman betyder det ju icke så
mycket. Vi äro ju vana vid sådant, men jag tyckte i alla fall, att det var litet
synd örn herr Wallén, särskilt sedan han antytt, att han motionerat så
gott som ex officio eller på uppdrag av olika trädgårdsodlareorganisationer.

Det var riktigt, som herr statsrådet sade, att en hel del år 1936 framförda
önskemål på grund av handelspolitiska skäl icke kunnat genomföras, men, örn
jag icke minns fel, begärdes då, att det skulle undersökas, om man icke i framtiden
skulle kunna komma till rätta med de handelspolitiska hindren. Eftersom
herr statsrådet förde på tal, vad som anförts av herrar Lundvik och Nylander
i traktatberedningen, vill jag endast erinra örn, att herr statsrådet själv
i sin^motivering mycket litet tryckt på de handelspolitiska hindren och i stället
så mycket mera just på andra omständigheter: att importen icke spelade
den roll man trott, att det behövdes organisation, inhemsk reglering o. s. v.
Örn jag icke läst fel i tidningarna, har ju f. ö. tillkommit, att Oslokonventionen
blivit uppsagd, och det torde väl i någon mån kunna komma att påverka
de förhållanden, som det här närmast gäller. Herr statsrådet erinrade slutligen
örn, att sedan år 1936 gjorts en utredning. Jag bara konstaterar, att
de sakkunniga, som verkställt denna utredning, kommit till den uppfattningen,
att man både borde vidtaga tullförhöjningar och införa importreglering, åtminstone
beträffande blomsterlökar.

Vidare yttrade

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
ber att få upplysa om, att herr Lundqvist i hastigheten tog fel. Oslokonventionen
är icke uppsagd. Vad som uppsagts, är ett särskilt avtal, som träffats
mellan Holland och Sverige. Genom uppsägningen bliva ett par tullpositioner,
som förut voro bundna, från och med den 1 juli icke längre bundna. Örn
man vill lägga handelspolitiska synpunkter på frågan, får man väl icke enbart
tänka på örn en tullsats är bunden eller icke bunden, utan man måste väl
också göra sig den frågan, vilken inverkan en tullförhöjning i Sverige kan få
på vår export till vissa främmande länder. Jag menar icke, att hänsyn till
exporten under alla omständigheter skall gå före hänsyn till behovet av en
tullförhöjning. Men örn, såsom här är fallet, man kan hysa mycket stor tveksamhet,
huruvida en tullförhöjning skulle bliva till nytta för trädgårdsnäringen,
kan det å andra sidan icke vara rimligt att tillgripa densamma, örn man
därigenom åstadkomme skada för andra svenska näringar. Jag är alldeles
övertygad om, att de förhållanden, som föranlett tull- och traktatkommittén
att avstyrka dessa tullförhöjningar, icke rubbats genom de ändringar i avtalsförhållandena,
som sedan dess inträtt.

Herr Lundqvist, som nu ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde: Herr
talman! Jag tar för givet, att herr statsrådet har rätt i att själva pakten i
fråga icke biivit upphävd. I sak torde jag emellertid hava rätt, då förhållandena
i viss mån ändrats. Vidare vill jag säga, att mig åtminstone förefaller
vår handelsbalans gentemot Holland redan vara sådan, att vi utan några större
olägenheter borde kunna få åtminstone någon begränsning av den import till
verkliga dumpingpriser, som här äger rum.

108

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)

Härpå yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag kan meddela herr Lundqvist och kammaren också, att ingen
av de tullar, som här varit berörda, varit bunden, då det gällt avtal med
Holland. Följaktligen har intet hinder legat i vägen där. Men det är, som
handelsministern sade, så, att örn man är av den uppfattningen, att tullen
icke tillför näringsgrenen någon nytta med den organisation, som näringsgrenen
för närvarande har, så skall man icke genomföra tullen bara för tullens
egen skull.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman, mina herrar! Det råder ingen
tvekan örn, att icke trädgårdsnäringen har stora svårigheter att kämpa med
och att den kan hava behov av statligt stöd, särskilt då det gäller för den att
skaffa sig en bättre organisation än den splittrade som hittills varit.

Herr Lundqvist yttrade, att det var icke någonting att diskutera, ty saken
var avgjord — örn jag fattade rätt -— samtidigt som propositionen avlämnades.
Örn jag skall tolka det så, att herr Lundqvist vill göra en anmärkning
mot utskottet, att det icke sakligt behandlat denna proposition, måste jag säga,
att den anmärkningen är alldeles obefogad. Utskottsmajoriteten har delat
den uppfattning, som departementschefen har uttalat i propositionen, och högern
har i sin reservation sagt, att den kan icke gilla den. Det kan jag icke
hjälpa. Men nog skulle det varit glädjande, örn även det partiet kunnat gilla
den. Då hade man kunnat säga, att det varit överflödigt att diskutera.

Som sagt, trädgårdsodlingens svåra läge skulle bero på den stora importen.
Den skulle man söka begränsa genom höga tullar. Jag vågar säga, att det
läget kanske mera beror på den konkurrens, som råder bland näringens utövare.

Herr Magnusson i Skövde sade, att här kommer det in från utlandet. Holland
och Danmark ha sina produkter färdiga några veckor före och komma in
på marknaden, då varan är mest på tal. Det är samma förhållande i Stockholmstrakten.
Här kommer från Skåne den ena lastbilen efter den andra, innan
Mälardalens trädgårdsmästare ha sina produkter färdiga att försälja. När
de skola försälja dem, är marknaden övermättad. Då sjunka priserna.

Man kan säga, att detta stöd också kunde vara till skada i det att det skulle
väcka förhoppningar örn att åstadkomma ytterligare utvidgningar av handelsträdgårdsrörelsen.
Den har utvidgats betydligt de sista åren. Den har mycket
lätt för det. Det kräves ingen lång tid för att utöka dess arealer.

Vi ha varit övertygade örn, att när den nuvarande bristfälliga organisationen
ersatts av en ordentlig organisation, stora fördelar för trädgårdsodlingen
skola uppstå. Låt oss först och främst se, vad denna organisation kan
göra!

Vi lia i utskottet —- därom äro vi i majoriteten alldeles ense — sagt, att
örn det visar sig, att vi icke kunna bemästra detta, får staten ingripa. Men då
blir det, som vi också framhållit, genom importreglering även i fråga örn blomsterlökarna.
Där gjorde man för några år sedan en frivillig överenskommelse,
men det brast. Man hade tagit till rätt höga böter. Men det brast ändå, därför
att de större odlarna höllö icke sina förbindelser utan utsträckte odlingen
och importerade ännu mera lökar, vilket de naturligtvis gjorde rätt i, därför
att de förtjänade på denna affär.

De, som ha det svårast, äro de mindre odlarna. Jag vill tillägga, att enligt
min uppfattning har konsumtionen av trädgårdsprodukter i landet, om man
jämför med förhållandena för någon längre tid tillbaka, ökats kolossalt. För -

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

109

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
brukningen av både frukt, bär och grönsaker är ofantligt stor. Men så lia också
handelsträdgårdar vuxit upp som svampar ur jorden. Det har blivit en överproduktion.
Därtill kommer, att konsumenterna i våra dagar producera en del
själva, för sitt eget behov. Titta i Stockholms omgivningar på alla dessa villaträdgårdar
och ute på landet i varje stationssamhälle är det likadant. Detta
har minskat behovet för dessa konsumenter, som hava egen trädgård, att köpa
av handelsträdgårdarna. Det är ingenting ont i det! Men samtidigt som detta
utvecklas och man sträcker ut konsumenternas egen produktion allt längre och
längre norrut, ju svårare kommer det naturligtvis att bli för trädgårdsodlingen,
alldeles särskilt örn den skall växa till i samma utsträckning som under
de sista 10—15 åren.

Eftersom herr Lundqvist sade, att saken var avgjord redan när propositionen
avlämnades, skall jag icke orda mera. Frågan torde också få anses avgjord i
denna kammare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten
med ett långt anförande men eftersom jag deltagit i ärendets behandling
i utskottet vill jag säga några ord. Det har såväl av Kungl. Majit och
utskottet som i denna,, debatt framhållits, hur denna näring, trädgårdsnäringen,
under de senaste årtiondena utvecklats pa ett sätt, som man säkerligen icke
tidigare kunnat drömma örn. Denna omständighet torde väl utgöra ett belägg
för, att näringen dock har haft vissa möjligheter i ekonomiskt avseende,
då den kunnat pa detta sätt utveckla sig. Det gäller såväl antalet yrkesutövare
som produktionens volym och omfattning kvantitativt och kvalitativt,
k lertaget av producenterna utgöres av småföretagare, som själva odla och salutera
sina produkter. Dessa företagare starta ofta sin rörelse med ringa eller
manga gånger intet rörelsekapital. De lia därför ofta svårt att taga upp
konkurrensen med större och mera kapitalkraftiga företag.

-Framför allt torde dock saknaden av försäljningsorganisation, såsom det
tidigare framhållits,^ vara orsaken till att de avsättningssvårigheter, som man
här nu så mycket påtalar, i allt större utsträckning gjort sig gällande,
i«u u ainnan- °,r''!ak tm svårigheterna är ju, att näringen, såsom det också framhållits
har i debatten, bedriyes under olika betingelser i olika delar av landet.
Alla torde val vara ense därom, att en organisatorisk samverkan mellan odlarna
är nödvändig, örn man skall kunna komma till rätta med de svårigheter,
som här påtalats.

Det. förslag som här föreligger, bör väl också hälsas med allmän tillfredsstailelse
av aila (leng som äro besjälade av en önskan, att det skall komma
till stand bättre förhallanden för denna näring.

Då man här från reservanternas sida särskilt Ilar gjort gällande, att tullarna
skuile vara det viktigaste i hela denna hjälpåtgärd, så är det väl framför allt
sa, att tullarna äro bekväma. Det är en bekväm åtgärd för näringsidkarna
Het kraver inga initiativ och inga besvär från deras sida. Men å andra sidan
ar det väl ingen, som på allvar vill göra gällande, att de svårigheter, som
man bar talar örn och som föreligga, skulle kunna avhjälpas genom tullförhöjningar
och därmed jämförliga åtgärder.

Jag ber dessutom att få erinra därom, att de produkter, sorn det här gäller
aro ju varor av sådant slag, att de i regel icke äro nödvändiga för konsumenterna.
Detta innehar givetvis, att örn produkterna skulle fördyras i allt för
nog grad i jämförelse nied andra varor, komma konsumenterna att minska
sin förbrukning av dessa varor på ett framför allt ur odlarnas synpunkt icke
önskvärt satt. For odlarna är det nämligen av eli; synnerligen vitalt intresse,

Ilo

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. _ (Forts.)
att konsumtionen kan vidmakthållas och ökas i största möjliga utsträckning.
Att då vid vissa tillfällen genom höjning av tullarna åstadkomma en mycket
hög prisnivå kan ej vara till gagn för produktionen i dess helhet. En sådan
åtgärd kan ju och kommer säkerligen också, därest den genomföres, att medföra
olägenheter av annat slag. Den lockar nämligen producenterna till spekulativ
odling, som kanske sedan leder till förluster och till besvikelser för
odlarna.

Utskottet har nu emellertid, såsom det ju tidigare framhållits här, icke i
princip ställt sig avvisande mot sådana åtgärder. Men man har sagt, att det
är nödvändigt, att från odlarnas sida också visas vilja att göra någonting för
att få till stånd en bättre försäljningsorganisation. Jag tror, att det är nödvändigt,
att så sker. Jag tror också, att det är nödvändigt, att man från
riksdagens sida säger ifrån, att ytterligare åtgärder från statsmakternas sida
måste bli beroende av huruvida man från odlarnas sida visar sig verkligen
vilja och kunna göra någonting för att ordna denna försäljning, som ju är
det viktigaste i denna fråga.

Jag tillåter mig med dessa ord, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag skall icke med
många ord förlänga debatten men jag anser mig dock böra tillrättalägga något
av herr statsrådet Pehrsson-Bramstorps framställning.

Han talade om, att tullskydd icke skulle vara till någon som helst nytta,
om man icke hade någon verksam organisation, och han anförde som exempel,
att när det gällde mejerihanteringen hade som förutsättning för att åtgärderna
skulle träda i kraft krävts, att 60 procent av mejerierna skulle vara organiserade.

Detta är riktigt. Men det är lika riktigt, att jämsides med kravet på organisation
fanns också ett redan fattat beslut örn stödåtgärder. Vill statsrådet
gå in för sådana åtgärder, att man genomför ett så effektivt gränsskydd för
trädgårdsnäringen, som är genomfört för jordbruket, tror jag för min del, att
man väsentligen underlättar möjligheterna för trädgårdsodlingen att få den
eftertraktade organisationen och möjligheterna för denna organisation att bli
till näringens verksamma stöd.

Men när man utan vidare lämnar gränserna öppna för en pristryckande import,
är skillnaden mot jordbruksstödet stor och avgörande. Jag tror, att
statsrådet svårligen kan bestrida den omständigheten.

Sedan nämnde statsrådet, att det visat sig av utredningen, att det var de,
som hade många anställda, som hade det bäst. Jag skulle vilja fråga statsrådet,
om icke även där föreligga parallella förhållanden inom jordbruket. Man
har hört åtskilligt tal och missnöje med att jordbruksstödet verkar på samma
sätt men lämnar småbruket utanför. Men skall man därför säga, att jordbruksstödet
varit obehövligt eller onyttigt?

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord till herr Wallén. Det är sällan jag
hört ett anförande börja under kraftigare tonfall än herr Walléns, men sluta
så undfallande som skett. Och när han uttalade sin stora tillfredsställelse
över vissa vaga löften och uttalanden i propositionen och i utskottsutlåtandet
att man i framtiden icke skulle ställa sig ovillig mot stödåtgärder utöver dem,
som föreslagits av Kungl. Majit och utskottet, uttalade herr Wallén med höjd
stämma, att vi skola sörja för att hålla Kungl. Majit varm. Att döma av
det yrkande han strax därefter gjorde, nämligen bifall till utskottets hemställan,
var herr Walléns syfte endast att hålla Kungl. Majit behagligt varm,
och ingenting annat.

Onsdagen den 1 juni 193S e. m.

Nr 41.

lil

Ang. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skall icke fördröja debatten, men jag kan icke underlåta
att fråga herr andre vice talmannen, hur man kan göra en jämförelse med ett
befintligt tullskydd, som för vissa produkter går upp till nära 90 procent av
varans värde. Finnes det någon produkt inom jordbruket, som har det skyddet? Herr

andre vice talmannen säde, att gurkorna kosta för närvarande 60 öre
per kilo. Tullen är 50 öre per kilo. Det måtte vara något galet. Det måtte
vara en felaktig organisation. Det blir ju då ingenting för de gurkor, som importeras.
^Men det är en tillförsel, som mer än mtosvarar efterfrågan. Följaktligen
får man se, örn någonting kan åtgöras på organisationsvägen först,
innan man går längre.

Herr andre vice talmannen Magnusson, som nu för kort genmäle erhöll ordet,
anförde: Herr talman! Ja, herr statsråd, det måste vara något galet i detta.
Jag ber att få påpeka, att jag citerade ur ett brev angående gurkpriset och
säde icke något därom i närvarande stund. Brevskrivarens uppgift ligger något
tillbaka i tiden. Det är den ena sidan av saken.

Men när statsrådet sade, att på vissa trädgårdsprodukter finns det ett tullskydd
av 90. procent, är det tillåtet fråga, om det likväl är ett tullskydd som
svarar mot jordbrukets. Ty när man har gjort fullständig importspärr för
vissa jordbruksprodukter, betyder det ett skydd av mycket mer än 100 procent
av varans värde.

Vidare yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall icke uppehålla debatten.
Men jag har hört Hän de andra talarna, att en ökad trädgårdsodling spelar stor
roll, kanske ej minst inom de södra delarna av landet. Jag delar deras uppfattning,
att trädgårdsodlingen är behövlig och fordrar det stöd, som den kan
få. . Men å andra sidan måste vi erkänna, att det som föreslagits och det, som
näringen får på olika områden, är en ganska bra början. Själv delar jag jordbruksministerns
uppfattning, när han säger, att tullar bli verkningslösa, örn
icke handeln blir organiserad eller de produkter, som saluföras, bli utbjudna i
ordentligt skick. Jag kan alltså icke dela den uppfattning, som kommit till uttryck,
att tullar och importreglering böra komma i första hand och äro betydelsefullast.

Jag skulle säga i första hand till reservanten herr Lundqvist och andra i
Stockholmstrakten, att de få lägga sig mera vinn örn att organisera handeln
här uppe i stället för att ständigt ropa på tullar och restriktioner. Då kanske
de komme längre än de nu gjort.

Det var emellertid ett uttryck av herr Wallén, som gav mig anledning att
begära ordet, nämligen när herr Wallén säger, att den organisation, som nu
kommer att genomföras, skall genomföras på bredast möjliga front. Det är
nämligen så, att här få organisationerna ett rätt bra handtag. Dels få de
anslag, dels få de också pengar till att röra sig med i början.

Sedan kan man kanske ha en liten avvikande mening i fråga om det sätt,
varpå denna organisation skall läggas upp. Det är nämligen så, att det är två
olika grupper, som detta gäller, dels de egentliga, kan man säga, lantbrukarna
inom fruktodlingen, dels handelsträdgårdsmästarna. Nu är det också så, att
fruktodlarna börjat organisera sig. Det kanske kan anmärkas, att detta är
tämligen nytt och att det icke har kommit så långt. Början har dock gjorts.

Däremot tror jag icke, att det är oriktigt att säga, att handelsträdgårdsmästarna
äro ett helt och hållet oprövat fält. Det är vissa risker, som kunna

112

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. xn.

Äng. åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m. (Forts.)
stoppa hela den stora apparaten i en organisation. I våra trakter ha vi i varje
fall, när vi yttrat oss över dessa förslag, såväl i fruktcentralen som i hushållningssällskapet,
bestämt avstyrkt förslaget om samorganisation och hållit före,
att de böra få organisera sig i första hand var på sitt område. Det hindrar
icke, att dessa båda organisationer kunna samarbeta, och att fruktcentralen
kan sälja de produkter, som handelsträdgårdsmästarna lia att sälja och vice
versa.

Jag har velat giva uttryck för att det ligger en viss fara i att i första taget
gripa örn så mycket, att man ej har möjligheter att behärska^ detta.

Herr talman! Det var endast detta jag ville giva uttryck åt.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den
av herr Anderson i Norrköping m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Herr andre vice talmannen
Magnusson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Anderson i Norrköping m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 4-

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning
örn särskild skatt å förmögenhet för år 1938 ävensom i ämnet väckta
motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1938 ävensom en i ämnet
väckt motion;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn särskild skatt å aktiebolags inkomst; och

nr 37, i anledning av väckta motioner örn visst tillägg till omsättningsoch
utskänkningsskatten å spritdrycker för partiell finansiering av det i Kungl.
Maj:ts proposition, nr 307, angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande
äskade anslaget;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 77, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring
i vissa delar i reglementet för riksgäldskontoret;

nr 78, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

nr 79, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken;

Onsdagen den 1 juni 1938 e. m.

Nr 41.

113

nr 80, angående ersättning åt sekreteraren i kamrarnas enskilda utskott;
nr 81, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet; och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn upphävande
av 11 § civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442) m. m.;
samt

andra lagutskottets memorial, nr 60, angående arvode åt särskilda sakkunniga,
tillkallade för att inom andra lagutskottet biträda vid behandlingen av
vissa ärenden.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 362, i anledning av väckta motioner örn förstärkt grundlagsskydd för
vissa fundamentala principer i det nuvarande samhället; och

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt
statslösa med flera;

från statsutskottet:

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till ortnamnskommissionen
m. m.;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn inrättande av en luftfartsfond
m. m.; och

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
från första lagutskottet:

nr 364, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m., dels ock i ämnet väckt motion;

nr 365, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
särskilda grunder för klockar- och organistlöns bestämmande samt örn
dispositionen av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar;
och

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord
under tomträtt; samt

från jordbruksutskottet:

nr 371, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets lärlingsfråga; nr

372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m.;

Andra kammarens protokoll 1938. Nr hl.

114

Nr 41.

Onsdagen den 1 juni 1938 e. ra.

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2, 4 Otali 6 §§ samt 13 § 1 morn. lagen den 10 juni 1932
(nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden;

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehövsvirke; nr

375, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
viss personal vid domänverket; och

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn svensk-danskt samarbete för bekämpande av mul- och klövsjuka.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Sandström

» förste vice talmannen Jeppsson
» Dahlbäck

under 5 dagar fr. o. m. den 5 juni,

» 9 » » » 4 > och

> den 2 juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.54 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382626