1938. Andra kammaren. Nr 33 (Riksdagens protokoll 1938:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Andra kammaren. Nr 33.

Tisdagen den 10 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och den 4 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 314, angående ändrad förläggningsplats för Värmlands flygflottilj m. m.;
och

nr 315, angående uppförande av ämbetsbyggnader för marinens och flygvapnets
ledande organ m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
313, angående anslag för budgetåret 1938/39 till utbyggande av fångvårdens
ungdomsanstalt å Skenäs m. m.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
128—132, bevillningsutskottets betänkanden nr 20—22, bankoutskottets memorial
och utlåtande nr 42 och 43 samt andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6.

§ 5.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Bagge, som anförde: Herr talman! Den 14 januari 1937 riktades
till Konungen en skrivelse, som utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj :t
matte vidtaga åtgärder för att bereda de i privatvård arbetande sjuksköterskorna
tryggare anställningsförhållanden samt pensionsrätt. Skrivelsen var
undertecknad av ett antal sakkunniga och för denna fråga intresserade personer,
och den byggde på en undersökning som dessa verkställt på uppdrag av
vissa representanter för statliga och kommunala sjukvårdsmyndigheter samt
för olika sjuksköterskeföreningar och andra för sjukvårdsfrågor intresserade
sammanslutningar, vilka sammanträtt på kallelse av överståthållare Nothin.!

I skrivelsen framhölls bl. a., att medan de sjuksköterskor som inneha statliga,
kommunala eller likartade befattningar i allmänhet erhållit sina avlönings-
och pensionsförhållanden ordnade på ett någorlunda tillfredsställande

Andra hammarens protokoll 1988. Nr 38. i

Interpellation.

Nr 33.

Tisdagen den 10 maj 1938.

Interpellation. (Forts.)

sätt, måste däremot de sjuksköterskor, som arbeta i den privata sjukvården
fortfarande ordna för sin utkomst och sin ålderdomsförsörjning utan stöd av
det allmänna. Då de på grund av sjukdom eller ålder ej längre äro arbetsdugliga,
komma de ofta nog i en svår ställning och råka stundom i ren misär.
En dylik skillnad i fråga örn sjuksköterskornas försörjningsvillkor kan ej anses
vara skälig, framhöllo de kommitterade.

Dessa rent humanitära synpunkter förtjäna enligt min mening beaktande.
Taxan för privatsköterskornas ersättning har aldrig kunnat sättas högre än
till 6 kronor per dag. Arbetsmöjligheterna lia också varit så säsongbetonade
att medelinkomsten härigenom blivit lägre än vad som kail anses lämpligt.
Vid inträffad sjukdom, överansträngning och arbetslöshet ha de privatsköterskor,
som ej äga privat förmögenhet, ingenting annat att falla tillbaka på än
den inkomst de haft per arbetsdag. Följden har ofta blivit att deras ekonomi
under sådana perioder underminerats.

När det gäller privatvårdens problem överhuvud taget bör den synpunkten
beaktas, att — som de kommitterade också framhållit — sjukvården i hemmen
trots utvidgningen av anstaltvården icke torde kunna undvaras. Den förra
uppbäres emellertid till väsentlig del av den privata sjukvården. Örn åtgärder
icke vidtagas för att åt privatsköterskorna bereda förmåner, som stå i skäligt
förhållande till dem, sjuksköterskorna i statligt eller kommunalt reglerad
tjänst åtnjuta, är det enligt kommittén att befara, att tillgången på privatsköterskor
kommer att minska på ett sätt, som säkerligen skulle medföra allvarliga
olägenheter.

Kommitténs uttalande, att alla åtgärder, som vidtagas för att förhindra en
icke i och för sig nödvändig ansvällning av sjukhusvården, böra vara välkomna
för samhället, synes mig riktigt. Sjukvård i hemmen blir i många fall en
direkt avlastning av anstaltvården, som, särskilt under epidemitider, skulle behöva
utvidgas avsevärt, örn ej väl utbildade privatsköterskor funnes att tillgå.
Förhållandena på många av våra sjukhus skulle med all sannolikhet ej varit
så svåra med avseende på trängsel eller platsbrist, örn det funnits en fastare
privatsköterskeinstitution med bland annat ordnade pensionsförhållanden. Som
förhållandena nu äro, söka sig de unga sjuksköterskorna ofta fortast möjligt
till fasta platser med säkrare anställningsförhållanden och rätt till tjänsteårsberäkning
för pension. Ender 1937 minskades antalet av de vid sjuksköterskebyråerna
för privatvård och vikariat disponibla sjuksköterskorna med 300,
varav de flesta erhöllo fasta platser.

Den förut nämnda kommittén anser för sin del, att lösningen av privatsköterskornas
pensionsfråga bör betraktas som den viktigaste delen av det föreliggande
problemet. Under de senare åren ha också upprepade framställningar
örn en sådan lösning gjorts. Vissa svårigheter möta emellertid. Styrelsen för
statens pensionsanstalt har sålunda avstyrkt pensioneringens utsträckande även
till privatsköterskor med motiveringen, att en sådan åtgärd skulle komma i
strid med den hittills vedertagna grundsatsen för pensionering i anstalten, nämligen
att pensionsrätt skall vara bunden vid befattning och ej vid person i
annan måtto än för så vitt personen vore innehavare av en med pensionsrätt
förenad befattning. Kommittén hänvisar härtill och uttalar, att det erfordras
en utredning av hela spörsmålet örn privatvård å ena sidan samt anstaltvård
och öppen sjukvård, besörjd av sjuksköterskor i offentlig tjänst, å den andra.
För att pensioneringsfrågan skall kunna lösas, synes en sådan utredning enligt
kommitténs mening böra anvisa vägar för att fastare anknyta privatvården
till den offentliga sjukvården. Kommittén diskuterar själv vissa utvägar.
Jag nöjer mig med att på denna punkt hänvisa till kommitténs skrivelse och
vill endast betona vikten av att något göres för att pröva frågan i hela dess

Tisdagen den 10 maj 1938.

Nr 33.

Interpellation. (Forts.)

vidd i avsikt att komma fram till bättre villkor för privatvården och privatsköterskorna.

Hur än denna fråga på lång sikt löses synes det emellertid ofrånkomligt, att
staten pa något sätt träder emellan för att hjälpa de privatsköterskor, som
uppnått en sådan ålder, att de icke kunna komma in under eventuella nya anställnings-
och pensionsbestämmelser. Detta önskemål framhäves också i kommitténs
skrivelse, och ^ enligt min mening är det både rimligt och rättvist att
staten under alla förhållanden tar sig an de äldre privatsköterskornas sak.

Då hittills ingenting försports örn Kungl. Maj:ts inställning i hela detta,
ingalunda oviktiga problem anhåller jag om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kungl, socialdepartementet få framställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder, som syfta till en lösning av de i
denna interpellation berörda frågorna?

Denna anhållan bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till handelshamnar och farleder; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 7.Y i anledning av väckt motion angående utredning örn sammanslagning
av de båda svinraserna Yorkshire och Förädlad Lantras;

nr 76, i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende av kommunernas
och fiskarbefolkningens intressen i fråga om saltsjöfisket;

nr 77, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser beträffande
ledamotsavgiften till hushållningssällskapen;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i gällande
allmänna grunder för hushållningssällskapens organisation;

nr 79 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till
främjande av gemensam maskinanvändning inom det mindre jordbruket jämte
i ämnet väckta motioner;

.* ai)ledn/aS’ av yäckt motion angående skäliga administrationsbidrag
tili hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med vissa stödåtgärder: -

• nr 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till hushållningssällskapen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den kemiska analys-
och kontrollverksamheten för jordbrukets behov jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels åtgärder mot
smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för budgetåret 1938/1939.

§ 7.

tiHAK“nungSen0Ch 8''°<lkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående yrkesinspektionens
organisation m. m.;

Nr 33.

Tisdagen den 10 maj 1938.

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av ett
statens institut för folkhälsan jämte en i ämnet väckt motion;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till läroanstalter
för dövstumma m. m., utom såvitt angår upphävande av lagen angående
dövstumundervisningen, ävensom i avseende å i ämnet väckta motioner;
och

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till underhåll
av Tullgarns slott m. inifrån
bevillningsutskottet:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 288 med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.;

från första lagutskottet:

nr 243, i anledning av väckt motion örn avskaffande av prästexamen; samt
från jordbruksutskottet:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, kapitalbudgeten,
gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar i arrendeegnahemsfonden
och arrendelånefonden;

nr 248, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till kolonisation och
dels Kungl. Maj :ts proposition angående hjälpåtgärder åt vissa lägenhetsinnehavare
å kronomark;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den
lägre mejeriundervisningen m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt
kemisk-växtbiologiska anstalten i Norrbottens län; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till lantbrukshögskolan.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Björklund under 2 dagar fr. o. m. den 12 maj,

» Hult » 5 » » » 12 » och

» Barnekow » 6 » > » 12 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 11 £. m.

§ I Föredrogos

var för sig samt hänvisades till statsutskottet Kungl. Majits å
kammarens bord vilande propositioner:

nr 314, angående ändrad förläggningsplats för Värmlands flygflottilj m. m.;
och

nr 315, angående uppförande av ämbetsbyggnader för marinens och flygvapnets
ledande organ m. m.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn anslag till handelshamnar och farleder.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 3-

Föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden nr 75—83.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckta Äng. rätt lör
motioner om rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärår- medborgare i
befattningar vid svenska universitet och högskolor m. m. diska länder Konstitutionsutskottet

hade till behandling i ett sammanhang förehaft mo- na„ att, söka
tionerna nr 130 och 131 i första kammaren av herr Myrdal m. fl. ningwvid

I motion I: 130 hade hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl, svenska aniMajit
anhålla örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning samma rätt, ^ögsAnkfr
som svensk medborgare har att söka lärarbefattningar vid våra universitet och TO.
högskolor, kan medgivas dansk, finländsk, isländsk eller norsk undersåte samt
annan utländsk medborgare, som varit svensk eller härstammar från svensk
medborgare».

I motion I: 131 hade hemställts, »att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn förutsättningslös utredning angående huruvida och
i vilken utsträckning högre tekniska befattningar, t. ex. befattningar såsom
tjänsteläkare, tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v., skola kunna göras
tillgängliga för danskar, finländare, isländare och norrmän samt för andra
utländska medborgare, som varit svenska eller härstamma från svenska medborgare,
på likartade villkor som för svenskar».

Utskottet hemställde,

1) att motionen I: 130 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) att motionen T: 131 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Karl August Johanson, Nils Andersson,
Björck, Andrén, Fast, Lundqvist, Nilsson i Göteborg, Wallentheim och
Nilsson i Steneberg, som ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till motionen I: 130 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning samma rätt,
som svensk medborgare hade att söka lärarbefattningar vid våra universitet
och högskolor, kunde medgivas dansk, finländsk, isländsk eller norsk undersåte
samt annan utländsk medborgare, som varit svensk eller härstammade
från svensk medborgare;

2) att riksdagen med bifall till motionen I: 131 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn förutsättningslös utredning angående huruvida och i vilken
utsträckning högre tekniska befattningar, t. ex. befattningar såsom tjänsteläkare,
tjänstearkitekter, tjänsteingenjörer o. s. v. skulle kunna göras tillgängliga
för danskar, finländare, isländare och norrmän samt för andra utländska
medborgare, som varit svenska eller härstammade från svenska medborgare,
på likartade villkor som för svenskar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wallentheim: Herr talman! I likhet med några andra ledamöter av
utskottet har jag icke kunnat ansluta mig till den ståndpunkt utskottsmajoriteten
intagit i denna fråga, och jag skall nu be att med några ord få motivera
detta mitt ställningstagande.

Det finns väl icke någon enda i kammaren och väl knappast någon enda i
hela Norden, som icke uppriktigt gläder sig åt det samarbete och den samhörighetskänsla
hos Nordens folk, som oavbrutet vuxit sig starkare under de
senare årtiondena. Under trycket av den hårda tid, i vilken vi leva, börjar
Norden alltmer utmejslas som ett enhetligt och klart begrepp, och här möter
över hela linjen en folkstämning, som kan sägas vara enhetlig i sina syften
bokstavligen från slott och till koja. Jag delar till fullo utskottets uppfattning
örn att detta samarbete bör i sin praktiska utgestaltning växa fram fritt
och otvunget och ur den hos alla de berörda folken bestämda känslan av att
samarbetet vilar på Tella grunder.

Då vi ha att behandla frågan om detta samarbete kan det ju emellertid icke
hjälpas, att vi stå inför ett dilemma. A ena sidan gäller det att icke tvinga
eller forcera fram en utveckling åt det håll vi önska, å andra sidan är det lika
angeläget, att vi icke stanna bara vid några allmänna talesätt örn samhörighet
och samarbete. Vad vi måste göra är icke att odla några lösa och flyktiga
känslostämningar utan att söka uträtta någonting, som på denna punkt ger
resultat att inrikta oss på en bestämd målsättning. Flera gånger tidigare ha
vi stått i den situationen, att den nordiska samhörighetskänslan blossat upp.
Alldeles särskilt var det fallet i mitten av förra århundradet. Men den inställning,
som då förefanns, var känslomässigt betingad och uppammad, och den
förflyktigades också ganska hastigt när påfrestningarna kommo. Sedan dess
är det mycket som hänt. Samarbetet mellan olika folkgrupper i Norden har
skapat andra förutsättningar än förr. Den allmänna politiska utvecklingen
har gjort likaledes. Men då gäller det också för oss att se till, att samarbetet
blir sådant, att det icke blåser omkull, örn kontinentens stormar börja rasa
häruppe kring våra knutar. Ett nytt misslyckande på denna punkt skulle,
så vitt jag förstår, för mycket lång tid framåt och kanske för all framtid
t. o. m. vålla obotliga skador.

Det nordiska samarbete, varom vi här tala, tänka vi oss väl i allmänhet

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
följa tre huvudlinjer. Vi tänka på det politiska uttryck det kan få — nied det
försvarspolitiska samarbetet som slutpunkt. För min del är jag beredd att
taga konsekvenserna av den uppfattningen, att det verkligen existerar en intim
ödesgemenskap mellan de nordiska folken, men jag är fullt på det klara
med, att denna fråga icke på långa vägar är mogen och att det icke finns någon
enhetlig uppfattning kring densamma.

Beträffande det ekonomiska samarbetet är jag lika övertygad örn att stora
praktiska svårigheter på alla håll möta och att en för hastig takt kan framkalla
misstämning och verka avkylande.

Så lia vi det tredje område, där samarbete kan komma ifråga, nämligen det
kulturella och sociala området. Där förefaller det mig, som örn man redan
nu kunde vinna praktiska framkomstmöjligheter i långt större utsträckning
än tidigare varit fallet. Där borde väl arbetstakten kunna bli litet hastigare
tycker man, än på andra områden, då likartade språkförhållanden och samhällsförhållanden
i varje fall medverka därtill. Det är väl också ett område, där
påfrestningarna och uppoffringarna äro minst kännbara. Få vi där fram ett
utvidgat samarbete, förefaller det mig, som om vi hade något att bygga även
det övriga samarbetet på, det politiska och det ekonomiska, och kunde vi
lägga detta arbete så, att det icke bara komme fram vid festdagarnas högtidstalande
utan också under vardagens enahanda, föreställer jag mig att vi hade
uträttat en god gärning. Kunna vi icke ens på det kulturella och sociala området
göra någonting, är det hela enligt min mening hopplöst. Då må vi högtidstala
och skåla med varandra vid våra fester, så länge vi orka själva och
så länge vi få några som följa med oss.

För min del ser jag i det nordiska samarbetet något alldeles särskilt, någonting
som innehåller vida mera än ett vanligt samarbete länder emellan. Samarbete
bedriva vi praktiskt taget med alla folk, med tyskar, fransmän, italienare,
ryssar o. s. v. på det vetenskapliga området. Vi utbyta erfarenheter
med dem, men som sagt: det nordiska samarbetet skall väl ge något mera.
Därvidlag skall det väl vara fråga örn att låta ett verkligt erfarenhetsmässigt
utbyte i den riktning, som motionen antyder, komma fram. Och det synes
mig, som om det vore lättare att göra detta inom det vetenskapliga området
och när det gäller de högre tekniska befattningarna, där alltid en viss
frihet kan ges, där bundenheten i formerna icke behöver vara lika stor som på
andra områden.

Jag erkänner gärna, att de överläggningar, som nu hållas vid konferenser
mellan olika grupper av Nordens folk, naturligtvis äro givande och värdefulla,
men nog skulle väl utbytet bli större, örn man icke bara lärde känna varandra
rent teoretiskt utan örn de olika ländernas medborgare hade möjligheter till
praktiskt arbetsutbyte, att de med andra ord icke bara framträdde som tillfälliga
gäster utan finge arbeta under ett direkt ansvar och med direkta arbetsuppgifter.
Jag ser i de båda här föreliggande motionerna en möjlighet
till en värdefull utökning av kulturkretsen i Norden på det vetenskapliga arbetsområdet.
Alla de nordiska staterna äro var för sig små och jämförelsevis
obetydliga, men tillsammans är Nordens folk en folkgrupp på ungefär 16
miljoner, en folkgrupp med rikt socialt och kulturellt liv, proportionsvis större
än befolkningssiffrorna i och för sig kunna antyda. En utvidgning av kulturarbetet
efter de linjer motionen uppdrager måste, så vitt jag förstår, verka befrämjande
på hela det vetenskapliga forskningsarbetet i Norden och framför
allt vara betydelsefullt för de yngre forskarna, när det gäller möjligheten att
få arbeta på ett större fält. Jag vågar också tro, att ett samarbete de nordiska
staterna emellan på det sätt motionerna föreslå skulle ge större rörlig -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
het och i mångå fall briata den instängdhet, som icke sällan kan uppstå vid
ett lärosäte, om icke friska rekryteringsvindar få blåsa. Vi veta av praktisk
erfarenhet, att vetenskapen ofta är utsatt för böljegång, att det är vågdalar
och vågkammar på detta område. Vågkammarna bero väl på att det finns
lärarkrafter, som äro geniala i sitt arbete och kunna komma med resultat men
sorn också ha möjlighet att samla hängivna lärjungar. Inom ett litet land är
ju möjligheten att ge utkomst och sysselsättning åt en sådan lärjungeskara
ganska liten, och mångå, gånger är det väl så, att en hel del unga, som lia
förutsättningar att verkligen kunna uträtta något, ge upp verksamheten därför
att de räkna med att icke få någon placering. Om Norden vore en enhet
i större bemärkelse än nu, skulle möjligheterna att tillvarataga just dylika
saker bli större. Det är ett utsträckande av kulturarbetet, varigenom ingen
behöver bli lidande utan, såvitt jag förstår, endast alla parter ha gagn — om
det nämligen är någon mening i vårt myckna tal örn människoandens frihet
och obundenhet av trånga nationalitetsgränser.

o Jag tycker också för min del, att det är ganska naturligt, att ett initiativ
på denna punkt kommer ifrån svensk sida, inte i främsta rummet därför att
svenskarna äro det största nordiska folket utan av den anledningen, att Sverige
intar en central plats i Norden och att det också genom sitt läge och sin historiska
utveckling kan framträda som förmedlare mellan olika företeelser inom
nordiskt kynne, exempelvis mellan danskt och finländskt. Detta är de positiva.
synpunkter som ha gjort, att jag för min del har gått på den linje, som
angivits i reservationen.

Utskottet har nu avstyrkt motionerna på, som det förefaller mig, huvudsakligen
fyra huvudgrunder. Den första huvudgrunden, som utskottet stöder
sig på, är den,, där man säger, att de akademiska lärostolarna ha inte bara
fostrande uppgifter utan de äro tillika ämbeten. Det må vara sant. Men då
vill jag tillägga, att rent principiellt är redan nu den uppfattningen bruten
genom de möjligheter, som finnas att kalla särskilt förtjänta utländska vetenskapsmän
till innehavare av lärostolar i landet. Ett vidgande av möjligheterna
på denna punkt behöver väl inte betyda, att man släpper efter i fråga örn
den särskilda kompetens., som på detta område kan fordras. I varje fall är det
icke reservanternas mening. I motionen och även i reservationen yttras klart
och tydligt, att det förutsättes här, att slussarna inte öppnas på vid gavel för
ett utbyte, som inte kan vara önskvärt eller möjligt. Det heter, att utredningens
hela syfte är att undersöka, huruvida och i vilken utsträckning en utvidgning
på detta område kan ske. Jag är fullt medveten örn att det finns områden,
där ett internordiskt utbyte kanske inte är möjligt att verkställa. Men
det är ju dessa saker, som. utredningen närmare får syssla med. Det är ju det,
som det gäller att undersöka, nämligen vilka möjligheter vi förfoga över. Äro
de praktiska svårigheterna här så stora, att man inte kan komma någon vart,
eller att ömsesidighet inte heller kan vinnas, få vi konstatera det och då få vi
böja oss för dessa fakta och även säga oss, att tiden inte är mogen ännu. Men
till dess att en undersökning där verkligen är gjord synes det mig, som örn det
inte vore någon anledning att undanhålla sig en undersökning. De nordiska
folken äro väl inte så egenartat väsensskilda, att det inte finns möjlighet för
dem inbördes att ganska noga tränga in i varandras väsen. Funnes inte den
möjligheten är ju hela talet om Nordens enhet och inbördes samhörighet inte
något annat än tomt tal.

Den andra punkten, som utskottet stöder sitt avslagsyrkande på, är den där
man säger, att förutsättningar för ett visst samarbete finnas redan nu. Man
kan kalla utländska vetenskapsmän till vårt land och ge dem lärostolar, och

Onsdagen den XI maj 1938.

Nr 33.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
det finns möjlighet i form av anslag att inbjuda vetenskapsmän, som vilja
föreläsa här. Ja, det är bra allt detta, och jag önskar, att vad som där är
gjort fortsättes. Men är det inte ändå så, att en gäst, en tillfällig gäst, är
ändå en gäst, och det blir ett helt annat värde med det arbete, som denne gäst
utför, örn han knytes någon längre tid till det land han gästar och där får vara
med örn inte bara en uppvisning i form av föreläsningar utan får vara med
om ett pågående uppfostringsarbete.

Bland undertecknarna av de föreliggande motionerna finna vi tre stycken
yngre professorer ur olika partier — jag skulle tro män med rik erfarenhet
från våra högskolor och deras arbete, och jag kan också anta att de uppfattningar,
som de givit uttryck åt i motionerna, bygga på erfarenheter, som de
verkligen tillmäta vikt och betydelse.

Utskottets tredje argument ligger på det planet att man säger, att samarbetet
skall växa sig fram under frihet och inte under tvång. Jag har förut
sagt, att jag ansluter mig till denna principiella ståndpunkt. Men jag kan
inte låta denna ståndpunkt bli liktydig med att jag slår mig ned med armarna
i kors och bara sätter mig och väntar på den utveckling, som kan följa. Ha vi
en uppfattning örn det önskvärda i att befrämja den utveckling, som vi här
önska, är det väl vår skyldighet att befrämja den på allt sätt och att undanröja
de svårigheter, som finnas, där detta är möjligt. Jag är rädd för att talet
kring den fria utvecklingen ingenting annat blir än undanflykter, som betyda,
att man ingenting vill göra.

Det fjärde argumentet, som utskottet stöder sitt avstyrkande på, är att
riksdagen här inte skall ta något initiativ, utan att det är regeringen, som skall
sondera terrängen i samförstånd med de andra nordiska regeringarna. Det
kanska kan tyckas vara förmätet, att man yttrar sig i denna sak, men jag
skall ändå be att få säga ett pär ord örn den. För det första behöver väl i
detta fall det ena goda inte förskjuta det andra. För det andra skulle jag
vilja säga, att nog tycker jag, att det vore av värde, om regeringen, när den
går att göra en eventuell framstöt på, detta område, då visste, att den har bakom
sig en riksdag med en positiv inställning, om den visste, att här verkligen
fanns en folkopinion att bygga på. Det vore väl värre, om regeringen här toge
ett initiativ och sedan det visar sig, när detta initiativ skall närmare utformas,
att den inte har folkrepresentationen med sig. Lika förvånad som jag är över
att många av mina partivänner, som jag vet äro besjälade av en sann förståelse
för det internationella samarbetets betydelse, lia ställt sig så tveksamma
på denna punkt, lika förvånad är jag över att vissa högermän, som bruka uttala
sig örn att riksdagen icke begagnar sina möjligheter till initiativ, också
äro att återfinna på avslagslinjen. Jag såg i Svensk Tidskrift för någon månad
sedan en artikel, där det uttalades att den svenska riksdagen i själva verket
för en skentillvaro och att den aldrig varit så svag ända sedan Karl XI :s
dagar som den just nu är. Här vore väl, såvitt jag förstår, ett tillfälle att på
ett visserligen litet område ta ett initiativ, och som en enkel medlem av transportkompaniet
skall jag gärna vara villig att här hjälpa till.

Jag är naturligtvis fullt på det klara med de svårigheter, som finnas på
detta område, men det hindrar mig ändå inte ifrån att lia den uppfattningen,
att vi böra försöka att här göra eli insats. Det skulle enligt min mening
vara en befriande handling, om Sveriges riksdag med erkännande av svårigheterna
på detta område ändå sade ifrån, att Norden för oss är inte bara ett
geografiskt begrepp, det är inte bara ett ämne för högtidliga festtal, utan det
är en realitet, som vi äro benägna att göra något för, som vi också äro benägna
att göra ett offer för, örn så skulle behövas på någon punkt, och att vi

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
också äro benägna att göra en anpassning i våra vanor, om så skulle behövas.
Ett sådant uttalande skulle enligt min mening Ilar verkligen rensa luften, och
det är därför, herr talman, sorn jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Persson i Undersvik och Jonsson i Eskilstuna
samt fröken Hesselgren.

Herr Hallén: Herr talman! När man hör herr Wallentheims varmhjärtade
vädjan till kammaren med anledning av de föreliggande motionerna örn nordiskt
samarbete, skulle man kunna var frestad att tro, att motparten, som här intager
en annan ställning än han, är den verklige reaktionären, som döljer sig bakom
varjehanda svepskäl för att kunna motsätta sig förverkligandet på detta område
av den nordiska samarbetsidén. Jag vill redan i inledningen av debatten
säga, herr talman, att örn debatten skall kunna hållas på ett intellektuellt redligt
plan, alla sådana argument böra bannlysas. Det lyckas icke att spela ut
utskottsmajoriteten såsom mera ljum och likgiltig för den nordiska samarbetstanken
och såsom hänvisande till andra områden, där denna kan genomföras,
därför att den icke skulle vilja saken. Vi vilja saken fullt lika mycket som reservanterna.
Vi icke bara vilja nordiskt samarbete i allmänhet utan önska även,
att motionärernas önskemål en gång skola komma verkligheten betydligt närmare.
Men den frågan måste då först ställas: hur skall detta nordiska samarbete
i praktiken se ut? Motionerna sikta på, att man skall utbyta akademiska
lärare vid våra universitet och högskolor. De sträcka sig dessutom längre: dessa
professorer, som motionera i saken, ifrågasätta, att s. k. tjänsteläkare och
tjänstearkitekter och tjänsteingenjörer också under vissa förutsättningar skola
bli likaberättigade med svenska sökande till svenska befattningar och vice versa.
Örn vi utbyta det underliga uttrycket tjänstearkitekter och tjänsteläkare
mot det vedertagna utrycket, är det länsarkitekter och provinsialläkare man
avser. Tjänsteingenjörer äro, såvitt jag vet, inga andra än våra vägingenjörer.
Hur en placering av danskar, norrmän och finnar på dessa befattningar skulle
ske, skall jag komma till örn en liten stund.

Vad våra professorer beträffar ha reservanterna erkänt, att redan nu äger
Kungl. Majit möjlighet att kalla förtjänta och skickliga sådana vetenskapsmän
till svenska lärostolar. Men, säga reservanterna, det räcker icke, detta utbyte
är alldeles för litet. Ja, det är mycket möjligt. Men örn man då tänker sig,
att man skall under förutsättning av reciprocitet genomföra rätt för övriga nordiska
vetenskapsmän att söka och inneha på samma villkor som deras svenska
kamrater akademiska befattningar i vårt land, hur kommer detta att taga sig
ut i praktiken? Vi skola tänka på den saken en smula och icke förirra oss för
långt bort i ideologier.

Låt oss tänka oss, att en dansk medicinare får rätt att enligt grundlagens bud
söka och inneha befattning som t. ex. professor i Uppsala i den medicinska disciplinen.
Då får en svensk samma rätt att söka till Köpenhamn. Det är emellertid
icke bara detta man skall eftersträva — att den ene kan söka lika väl
som den andre — utan det finns något annat, som är lika angeläget, och det
är frågan örn utbildningen för att nå fram till dessa höga poster. Och vidare:
hur är det med den objektiva prövningen för att verkligen bli innehavare av
dylika befattningar? Reservanten förklarade, att man naturligtvis skall ställa
samma vetenskapliga krav på den ene som på den andre. Ja, tacka för det!
Men örn t. ex. utbildningstiden i en sådan disciplin i Danmark kanske är till
tiden hälften så kort som den i Sverige, om vidare man icke där liksom i Sverige
har grundlagsbud på att det är efter förtjänst och skicklighet det skall prövas,

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
om vederbörande skall få befattningen, utan, såsom fallet är i övriga nordiska
länder, det bela sker efter betydligt friare och godtyckligare principer, då frågar
jag kammaren: blir denna möjlighet till tävlan likvärdig för de svenska vetenskapsmännen?
Örn en dansk söker, skall han t. o. m. kunna klaga, örn han
icke kommer på förslag, och det kan bli strid, om han icke blir utnämnd. Men
vad har en svensk för rätt att klaga i motsvarande fall?

Jag skall taga ett annat exempel — från vårt finska grannland. Örn en finsk
docent t. ex. söker en professur vid Lunds universitet och han icke blir utnämnd
av Kungl. Majit, vad kan då först och främst inträffa? Jo, ärendet kan dragas
inför konstitutionsutskottet. Det är klart, att bär han icke fått sin grundlagsenliga
rätt skyddad, bör saken kunna prövas. Men detta är intet lockande perspektiv,
när det gäller professorsbefattningar i framtiden. Hur går det vidare
med reciprociteten? Örn-vi också tänka oss, att finnarna gå med på att svenskar
få söka och inneha professorsbefattningar i Åbo och Helsingfors på samma
villkor som finska vetenskapsmän, kan man fråga sig, vad det är för befattningar
av akademisk art i Åbo och Helsingfors, som kunna komma i fråga. Är det
någon idé att rikssvenskar skola söka svenskspråkiga befattningar, som svenskfinnarna
efter möda och strid fått reserverade åt sig? De äro nog Gudi klagat
icke flera än att de behöva få besättas med de svenskfinnar, som finnas. Och är
det någon i kammaren, som verkligen tror, att de renodlat purfinska befattningarna
skulle annat än rent teoretiskt och formellt ställas öppna för svenska sökande?
Det kan man naturligtvis ha olika uppfattningar örn, men jag för min
del tror, att, sådant som det mentala läget för närvarande är i Finland, det tyvärr
är alldeles uteslutet.

Vidare kan man ju ifrågasätta, när det gäller denna motion nr 131, örn de
s. k. tjänsteläkarna och tjänsteingenjörerna o. s. v., örn det egentligen förefinnes
något stort behov av att låt oss säga danska läkare skola bli provinsialläkare
i Värmland, Dalarna eller Jämtland eller att finnar skola bli länsarkitekter
i Umeå eller Mariestad eller någon annanstans. Jag undrar, örn detta
icke är mest teoretiska spekulationer, som på intet sätt motsvaras av de verkliga
önskemålen och behoven i de resp. nordiska länderna.

Vi mena — och det är ingalunda undanflykter eller svepskäl — att det nordiska
samarbetet, som är av så utomordentligt stor betydelse, skall effektueras
på ett helt annat sätt även när det gäller tillträde till de akademiska befattningarna.
Vetenskapen ar naturligtvis — jag tror herr Wallentheim också
påpekade det — till hela sitt väsen internationell, och även om Rom och
Berlin icke erkänna detta i dag, kommer ju förr eller senare den tid, då människorna
måste erkänna det. Därför är det också klart, att det är ett önskemål,
att i en framtid det icke skall vara några murar mellan de olika nordiska
universiteten. Men vad vi ifrån utskottsmajoritetens sida velat betona är, att
det är en annan förutsättning, som icke ingår i utredningen, som först måste
genom Kungl. Maj :t undersökas, innan man'' hoppar på detta förslag om utbyte
av professorer. Jag menar, att utan att skatta alltför mycket åt idén om s. k.
Gleichschaltung, likformighet och uniformitet, måste man se till, att utbildningen
göres mera likartad. När det gäller att avlägga de akademiska lärdomsproven
måste man börja på den grunden och se till, att det blir större likformighet
både för rättvisans skull och för att underlätta det akademiska
samarbetet. Det iir nämligen inte bara viktigt, att vi få en och annan norsk,
dansk, finsk och isländsk professor här i vårt land, utan också, att det blir
en andlig kulturgemenskap. Jag skall ta ett exempel. Det är klart, att det
är önskvärt, att exempelvis värmländska teologer kunna få tentera i nytestamentlig
exegetik i Oslo, för att ta ett praktiskt exempel, och det bör också

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
kunna ordnas i en framtid så att t. ex. studerande av nationalekonomi skola
kunna resa över till Åbo och Helsingfors för att tentera och eventuellt ta sin
examen.

Då säger någon: men detta är väl ett avskräckande perspektiv. Skall nian
ha en sådan likformighet, som kanske utplånar vår nationella säregenhet? Det
bör finnas utrymme för den också. Men jag menar, att skall man särskilt på
vetenskapens gebit åstadkomma ett intimt samarbete och samverkan, bör på
ett tidigt stadium denna likformighet genomföras. Det är en första förutsättning
för att saken skall tagas upp. På det sättet mena vi, att man fördjupar
och förankrar samarbetet i verklig kunskap örn de nordiska folken.

Jag tillåter mig, herr talman, att peka på några andra framkomliga vägar.
Utskottet har erinrat örn några ganska blygsamma anslag under åttonde huvudtiteln
för att befrämja det vetenskapliga nordiska samarbetet på resp. 3,000 och
5,000 kronor. Jag erkänner gärna, att det är ganska löjligt små summor, och
de behöva betydligt utökas. Vad vi måste få är ett nordiskt samarbete på en
folkligare, bredare och mera demokratisk basis. Det är där det skall byggas
upp. Vi mena därför att svenska staten bör i detta stycke öka sina anslag till
skolresor och skolbarnsutbyte med de nordiska länderna. Det är ingenting att
förakta. Man bör vidare ge mycket större anslag till nordiska kongresser och
konferenser för lärare, läkare, kommunalmän och andra samt till konferenser
för det frivilliga folkbildningsarbetet.

Nu säger man: Men sådant finns ju redan nu! Ja, men det skall alldeles
särskilt favoriseras och stödjas ifrån statsmakternas sida för att på det sättet
skapa inbördes information om det nordiska folklivet i respektive länder.
Det är ju en första förutsättning för att nordiska vetenskapsmän och tjänsteinnehavare
skola kunna byta platser! Då måste man låta brygga över mellan
de nordiska folkgrupperna först. Detta arbete är betydligt angelägnare
och en första ofrånkomlig förutsättning för detta senare.

Jag vill påpeka, att det socialdemokratiska partiet gick i år i författning
om ett utbyte av talare vid sina 1 maj-demonstrationer. Det är ju en alldeles
riktig idé, och jag menar, att det är på alla dessa olika fronter, som
detta samarbete måste organiseras, fördjupas och på alla punkter, där det är
möjligt erhålla statsmakternas effektiva stöd.

När vi ivra för allt detta, menar jag, att det får inte finnas en skugga av tvivel
om vår ärliga åstundan, att detta nordiska samarbete skall utvidgas och
befrämjas så långt som möjligt är.

Jag vill också peka på de redan nu gällande konventionerna i fråga örn fattigvård
och barnavård. Det är ju en tanke, som skall fullföljas så långt man
kan utan att äventyra den nationella säregenheten hos respektive folk. Sök
åstadkomma största möjliga likformighet även när det gäller den sociala välfärdspolitiken
och samhällsbyggandet överhuvud taget. Det är former av
nordisk samverkan — det berörs visserligen inte i motionen, och det får man
inte begära — som jag anser äro angelägnare. Det är på dessa områden vi
först måste prestera ett effektivt och nyttigt arbete. Då menar jag, att på
det sättet uppbyggs det verk, som gör Norden till en andlig och kulturell enhet,
en enhet, herr talman, som kan lägga icke sitt svärd men väl sitt ord i
vågskålen vid nationernas rådslag och tala en dag förnuftets och besinningens
ord i en oförnuftig och besinningslös värld. Vi vilja nordiskt samarbete i
lika hög grad som motionärerna och reservanterna. Ja, vi kunna, om det gäller,
sträcka oss ännu längre och säga, att det är för oss en gripande tanke
att den nordiska ödesgemenskapen skall kunna gå ännu längre. Den dag, som
örlog och ofärd hota de nordiska länderna, värmas våra hjärtan vid tanken på

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lårarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
bilden av de nordiska folken stående hand i hand för att gemensamt värna
oförytterliga och heliga livsvärden. De nordisa folken äro de enda i världen,
som äga de korskrönta standaren med sina symboliska förpliktelser, och att
se dem både i fredens och i ofredens dagar sida vid sida är en tanke, som vill
gripa oss alla.

Det var, herr talman, en skald, som för några år sedan, när oväder hotade
Skandinavien, sjöng några ord, där han bland annat sade:

Ännu blott röken från främmande krut driver in över skäret,

Blicka med vaksamma ögon dit ut,
lugn men stödd mot geväret.

Denna enhet på alla områden mellan de nordiska folken är en kär tanke,
och det finns för oss, som representera utskottsmajoriteten. ingen tvekan örn
vår villighet att på alla punkter effektivisera detta nordiska samarbete inte
minst när det gäller de akademiska tjänsterna. Men vi mena, att det förutsätter
en prövning av förhållandena, som icke ingår i motionens utredningskrav
utan som uteslutande bör på ett taktfull och försynt sätt utföras av Kungl.
Maj :ts regering, och jag är säker örn att det också kommer att ske. Vi mena
med andra ord, att de linjer, som vi skisserat för detta nordiska samarbete,
äro praktiska — motionens åter opraktiska — och därför yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan. ‘

Herr Mosesson: Herr talman! Vad det här gäller är ju, huruvida kammaren
skall ge sin principiella anslutning till den mening, som i de två väckta
motionerna är uttalad, eller skall avvisa denna tanke. Det synes mig, som örn
utskottets ärade vice ordförande i det anförande, som han nyss höll, verkligen
inte presterat en tillfredsställande överensstämmelse mellan orden och det yrkande,
som han framställde på slutet. Jag skall be att kort och gott få säga:
Jag vill inte, att vi skola vara nied örn att onödigtvis uppehålla de murar, som
nu avgränsa de nordiska folken i kulturellt avseende, och vid vissa tillfällen
resa upp stegar över dessa murar och skaka hand med varandra och betyga
vårt allianssinne, och sedan ta ned stegarna och se efter, att det inte blivit något
hål i murarna, så att någon kan komma över från den ena sidan till den
andra. Jag tycker vi ha haft tillräckligt mycket av detta tal örn enhet och
samförstånd de nordiska folken emellan på det kulturella området och allt för
litet av sådana gärningar.

Jag skall fördenskull be att få hemställa om bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Hilding och Sandberg.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag undrar, om det inte är så, att vi litet
var ganska ofta förvånats över hur blygsamma resultat som åstadkommits där
nere i Genéve och på alla andra platser, där internationella konferenser hållits,
särskilt örn man tar hänsyn till det rika ordflödet och*, den aldrig sinande
strömmen av stora ord och vackra fraser, som fyllt de olika konferensdagarna
från morgon till kväll. Jag misstänker, att förvåningen här i vårt land ej
sällan också tagit sig uttryck i inte alltför smickrande tankar och ord om dessa
internationella förhandlingar. Men, herr talman, det är kanske inte så lätt
att komma fram till några krafttag på det mellanfolkliga området. Jag har
föranletts att göra dessa reflexioner, när jag tagit del av förhandlingarna i
konstitutionsutskottet, när jag läst dess utlåtande och när jag också hört utskottets
ärade vice ordförande här räkna upp skäl efter skäl mot att göra nå -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefaltningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
got, stapla upp hinder på hinder mot att överhuvud taget söka komma någon
vart. Här gäller det dock, herr talman och ärade kammarkamrater, frågor,
som endast beröra de nordiska brödrafolken och det gäller ingenting annat än
ett beslut om en utredning, huruvida det inte ändå på här berörda speciella
områden skulle vara möjligt att komma från ord till handling. Jag menar,
att när redan så blygsamma försök möta så stora hinder inom Sveriges riksdag,
bör man kanske inte förvåna sig så mycket över att det internationella samförståndet
hittills inte kunnat visa mera storartade resultat än som skett, särskilt
om man tänker på, hur stora motsättningar där råda mellan olika folk.
Skall man överhuvud taget tänka sig något mellanfolkligt samarbete av betydelse,
bör det väl, om det skall ske någonstans, kunna ske här i norden. Motsättningarna
mellan de nordiska folken äro inga. Samförståndet de nordiska
folken emellan är hundraprocentigt. Vi tala praktiskt taget alla ett språk,
som vi alla förstå. Vi ha ungefär samma skaplynne. Samma karaktär kännetecknar,
^praktiskt taget, alla dessa nordiska folk. De sociala förhållandena
äro också tämligen likartade. Förhållandena äro med ett ord sådana, att jag
tror, att det är få utfånningar, som överhuvud taget kunna märka någon skillnad
mellan de olika nordiska folken.

Jag är visserligen inte blind för att man kan resa erinringar mot de förslag,
som äro framförda i dessa motioner, och då kanske närmast den motion,
som avser de högre så kallade tekniska tjänsterna. När det gäller olägenheterna
beträffande universiteten tycker jag, att vi kunna taga vad som
därvidlag invänts från utskottets sida med tämligen stort lugn. Jag vill understryka,
vad herr Wallentheim sade, att motionerna ju äro framburna av inte
mindre än tre olika professorer, som representera tre olika högskolor.

Om man verkligen vill — och alla talare lia ju förklarat, att det är deras
verkliga mening — få till stånd ett effektivt nordiskt samarbete och ett nordiskt
närmande, finns det dock, menar jag, grundad anledning att åtminstone
söka komma så långt, att vi taga ett initiativ för att undersöka, örn det finns
någon möjlighet att här bygga en eller annan ytterligare bro mellan de nordiska
folken. Att neka till en förutsättningslös utredning rörande de frågor
som det här gäller, vill jag, herr talman, i varje fall inte vara med örn.

Sedan vill jag till utskottets ärade vice ordförande säga, att här är ju inte
fråga örn, att vi skola ögonblickligen, i samma stund en tanke föres fram, vara
färdiga att anamma den. Utskottet bär självt i sitt utlåtande påmint örn, att
praktiskt taget samma fråga var uppe inför riksdagen år 1932. Vi ha alltså,
herr talman, haft minst sex år på oss •— frågan har tidigare också varit uppe —
att fundera på den.

Sverige är ju vidare det största av de nordiska länderna. Det är väl också
av olika anledningar det ledande, och det förefaller mig då vara det mest
naturliga, att det landet da också skall taga initiativet i frågor, sådana som
det här gäller. Nu säger utskottet och dess ärade vice ordförande, att det
första initiativet i varje fall inte skall tagas från riksdagens sida utan av
Kungl. Majit. . Utskottets ärade vice ordförande var också övertygad örn att
Kungl. Majit inte skulle underlåta att taga detta initiativ. Beträffande det
sista skulle jag vilja säga, att det skulle i någon mån förvåna mig, örn ett
sadant initiativ skulle bli följden av ett direkt avslag här i riksdagen på en
framställning örn att ett initiativ skall tagas.

Vidare förefaller det mig nog också vara för Kungl. Majit värdefullt, att
denna förberedande behandling av frågan äger rum i riksdagen, så att Kungl.
Maj :t får veta, hur den allmänna meningen i folkförsamlingen ligger i den här
ifrågavarande saken.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna alt söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)

Utskottet gör vidare det i mina ögon djärva påståendet, att om man vill
främja samförståndet och samarbetet de nordiska folken emellan skall man
inte gå den väg, som motionärerna och reservanterna vilja gå, utan att man
gör det på bättre sätt, örn man fortsätter att främja det samarbete under fria
former, som hittills ägt rum. Jag tycker för min del, att det ena goda bör
inte hindra det andra. Jag kan inte ansluta mig till utskottets vice ordförandes
uttalande på den punkten, och jag menar, att riksdagen här bör taga
initiativet, jag menar detta även om jag inte kan dela herr Wallentheims uppfattning
örn motiven därför. Jag tror nämligen, att om riksdagen här tar
initiativet, kommer det inte att nämnvärt stärka eller förbättra riksdagens politiska
maktställning. Det är alltså inte av det skälet jag menar, att initiativet
skall komma från riksdagen, utan av de skäl som jag förut nämnde.

Det har vidare sagts inom utskottet, att örn man på detta sätt läte professorer
från de andra länderna verka inom våra högskolor, skulle det komma att
inverka ofördelaktigt på svensk kultur och vetenskap. Företrädarna därför
skulle inte längre kunna göra sig gällande vare sig inomlands eller utomlands
på samma sätt som hittills. Jag måste säga, att jag har mycket svårt att
förstå detta, ty här förutsattes ju fullkomlig reciprocitet, och då skulle alltså
anordningen för vårt vidkommande verka så, att de svenska professorer, som
inte finge plats vid våra högskolor, i stället skulle f''4 verka i de andra nordiska
länderna. Verksamhetsområdet för svensk kultur och vetenskap skulle
väl därigenom vidgas. Genom tillmötesgående av motionärernas önskemål
skulle man alltså, i stället för att minska möjligheterna för svensk vetenskap
att göra sig gällande, öka dem.

Även de högre tekniska befattningarna skulle ju bli föremål för reciprocitet,
och även där skulle alltså gälla, att de svenskar, som skulle behöva vika
för några utlänningar, skulle lia möjlighet att bryta sig en bana i annat
land.

Nu har man emellertid pekat på alla de svårigheter som möta, därför att
man har olika författningsbestämmelser. Hur skall det bli när man har olika
kvalifikationskrav, och hur skall det bli när man har olika tillvägagångssätt
för att pröva vederbörandes behörighet, när det gäller besvärsrätt och så vidare?
Ja, visst kan man på det sättet stapla upp en massa svårigheter. Men
utredningen är ju begärd just för att man skall få undersökt och klarlagt, örn
svårigheterna äro av den storleksordning, att de inte kunna bryggas över.
Utskottet hänvisar till 1932 års behandling av frågan, då den då föreliggande
motionen avslogs. Jag tycker, att det bär hänt så mycket på olika områden
sedan år 1932, som gör att åtskilligt nu tarvar större hänsynstagande än då
var fallet. Jag tror visserligen inte, herr talman, att även örn reservationen,
som jag hoppas, segrar i riksdagen, därigenom skulle åstadkommas några
underverk eller några revolutionerande återverkningar, men det är ju inte
heller något som vare sig motionärerna eller reservanterna avsett.

Till sist vill jag, herr talman, understryka, att ett ärligt försök bör göras
och att det bör ske efter de linjer, som dragits upp i de olika motionerna. Reservanterna
anvisa vägen, och jag vill inte gå med på vad utskottets vice
ordförande sade, att det är opraktiska vägar nian anvisat. Förhållandet synes
mig vara det rakt motsatta. Jag hoppas, att andra kammaren tar reservationen.
Det skulle, enligt mitt sätt att, se, hedra kammaren.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindskog: Herr talman! Då jag på grund av en resa varit förhindrad
att deltaga i utskottets behandling av denna fråga, anser jag mig nu så myc -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
ket mer berättigad att här uppträda och säga min mening. Jag har så mycket
större skäl därtill, som jag själv skenbart — jag betonar, att det endast är
skenbart ■—• kan anses ha ändrat mening sedan förra gången, då frågan behandlades.
Förra gången, år 1932, uttalade jag mycket starka sympatier för
den tanke, som ligger bakom motionen, och det av två olika skäl. Det var dels
därför att det nordiska samarbetet för oss här uppe har en utomordentligt stor
betydelse. Och det är sant som det är sagt, att det finns en nordisk ödesgemenskap,
och den har ytterligare stärkts och skärpts sedan sex år tillbaka.
Det andra skälet som gör, att man måste hysa mycket, mycket starka sympatier
för motionerna, är att det vetenskapliga arbetet överhuvud taget är av
internationell karaktär. Och örn det är av internationell karaktär, faller det
av sig självt att det också i mycket, mycket hög grad måste vara av internordisk
karaktär. Det är de två starka skälen, och jag tror, att det inte på
någon av dessa punkter egentligen finns någon meningsskiljaktighet. Jag ger
herr Hallén, utskottets ärade vice ordförande, fullkomligt rätt i att därom behöva
vi inte debattera. Den saken är klar. Däremot finns det vissa betänkligheter.
För min del anförde jag förra gången, för sex år sedan, tvenne argument.
Det ena var, att jag krävde absolut reciprocitet. Det var nämligen så,
att det i motionen hade sagts, att även utan reciprocitet borde man gå med på
en dylik åtgärd. För jpin del ansåg jag då — och jag anser det fortfarande
— att det vore en nästan upprörande — det vågar jag säga — orättfärdighet
mot våra egna akademiker, om de skulle utsättas för den skarpa konkurrens, som
våra grannländer kunde prestera, utan att få den fördel som skulle ligga däri,
att de själva kunde söka befattningar i våra grannländer. Denna betänklighet
har nu för mig bortfallit i och med det att motionärerna bestämt framhålla,
att det bör vara reciprocitet. Jag nämnde förra gången, då frågan
var före, att utan detta villkor kunde jag aldrig gå med på ett bifall till framställningen.
När nu denna betänklighet bortfallit genom motionärernas tillmötesgående
på denna punkt, har den kanske för mig största betänkligheten
fallit.

Den andra betänkligheten står i någon mån ännu kvar. Den grundar sig på
olikheterna i fråga örn befordringsväsendet i de skilda länderna. Det är faktiskt
så, att i vårt land är — tyvärr, skulle jag vilja säga — förfarandet när
det gäller befordringsärenden vid våra universitet, närmast att förlikna vid
en process, där åklagare, målsägare, kärande och svarande stå emot varandra,
och där tyvärr pressen och någon gång också riksdagen deltaga, såsom här har
förekommit. Jag tror, att det skulle vara ytterligt angeläget — om denna
fråga går igenom i dag, som jag hoppas — att pressen hädanefter ålägger sig
större varsamhet och större betänksamhet, då det gäller att blanda sig in i de
akademiska befordringsfrågorna, där dock pressen i stort sett kan sägas icke
äga den kunskap och den kännedom, som äro nödvändiga för ett fullt objektivt
omdöme i dessa frågor. Det kan, som sagt, för mig fortfarande stå kvar som
en betänklighet, att det kan uppstå befordringstvister av sådan karaktär, att
de kanske rent av kunna skada i stället för att gagna det goda förhållandet
till våra grannländer. Jag vågar dock ändå tro, att man här skall kunna komma
fram till bättre förhållanden. Det är särskilt en omständighet, som gör, att
jag låtit min tvekan falla även i detta avseende, nämligen att motionärerna
begära en förutsättningslös utredning. Just detta, att utredningen skall vara
förutsättningslös och sålunda innebära en undersökning, huruvida och på vilket
sätt en dylik ordning skall kunna åvägabringas, är det som gjort, att jag
låtit mina — jag medger det — ganska starka betänkligheter fara, så att jag
för min del nu ansluter mig till reservanternas, det vill med andra ord säga mo -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefanning
ar vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
tionärernas uppfattning. Om riksdagen, som jag hoppas, går med på reservanternas
förslag, hoppas jag, att detta skall lända till gagn såväl för det akademiska
samarbetet i Norden som också för det nordiska samarbetet i övrigt.

Det är med denna korta motivering, herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Med herr Lindskog förenade sig herr Tengström.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Den föregående ärade talaren
framförde åtskilliga betänkligheter mot de förslag, som här kommit fram från
motionärernas sida. Jag må ju bekänna, att jag för min egen del även har
vissa betänkligheter mot detta förfaringssätt för att öka det internationella
samarbetet, det nordiska samarbetet i första hand, som motionärerna här avse.

När det, såsom här skett, talas så vackert av herr Wallentheim örn »människoandens
obundenhet av nationaliteter», så ligger det ju inte så litet bestickande
i detta ord. Men jag tror, att man kan återföra dem till deras rätta
värde, örn man karakteriserar dem genom att låna en annan ordlek, som herr
Lundqvist -— låt vara i annat sammanhang och ifrån den motsatta sidans synpunkt
— här kom fram med, nämligen »stora ord och vackra fraser». Det går
så lätt att framhäva det där örn människoandens obundenhet av nationaliteter,
men örn vi vilja gå ned på verklighetens fasta mark, skola vi finna, att det i
detta hänseende ligger åtskilliga rent praktiska hinder i vägen. Man skulle
i det hänseendet redan då det gäller förhållandena inom svenskt område i fråga
örn vårt svenska undervisningsväsende kunna draga åtskilliga paralleller, som
äro belysande för hur det ligger till. Jag tar en så pass enkel jämförelsepunkt
som vårt folkskoleväsen och valet av folkskollärare. De sökande äro ju alla
svenskar, och det kunde ju då vara likgiltigt från vilken del av landet man
tar dem. Men, vet ni, mina herrar, vi ha gjort den erfarenheten — och den
är dokumenterad även från lärarhåll — att det inte alltid är så lyckligt att
till exempel i Dalarna välja en folkskollärare från Skåne med sitt utpräglade
skånska idiom. Vi äro visserligen alla svenskar, men när det gäller undervisning,
vare sig av barn eller av människor på ett högre stadium, få vi ändå
sätta ett visst värde på och fästa visst avseende vid förefintliga särdrag i det
svenska kynnet, såväl när det är fråga örn trängre lokaliteter som i detta fall,
då det gäller våra universitet vilka inbegripa landet i dess helhet. Jag vill
erinra om — och det är känt för hela kammaren —• att Kungl. Maj :t redan nu
har möjlighet att, där det så finnes lämpligt och av behovet påkallat, kalla
lärare utifrån. Jag tror knappast, att det kan vara lämpligt att härvidlag
vidga dörrarna i allt för stor utsträckning, åtminstone så länge de närgränsande
länderna inte gå med på liknande åtgärder, det vill säga inte gå
med på reciprocitet i förevarande fall. När man nu utgår ifrån att utredningen
skall göra detta till ett villkor för ytterligare åtgärder på detta område,
måste jag i likhet med utskottsmajoriteten fråga, örn det inte vore lämpligare
att Kungl. Maj.-t först undersökte möjligheterna för en sådan reciprocitet, innan
överhuvud taget några vidare åtgärder vidtagas.

Herr talman! Det är synpunkter sådana som dessa som för mig varit avgörande
i denna fråga, och därför menar jag, att man mer befinner sig på verklighetens
fasta mark örn man följer utskottet än örn man följer reservanterna.
Av den anledningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Werner i Höjen, Hansson i Rubbestad,
Jolian sson i Norrfors och Johansson i Tväråselet.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)

Herr Hellberg: Herr talman! När de två motioner, som behandlas i förevarande
utlåtande nr 15 från konstitutionsutskottet, kommo för mina ögon,
gjorde de på mig ganska olika intryck.

Jag hade ingen invändning att göra mot motion nr 130, i vilken yrkas: »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida
och i vilken utsträckning samma rätt, som svensk medborgare har att söka lärarbefattningar
vid våra universitet och högskolor, kan medgivas dansk, finländsk,
isländsk eller norsk undersåte samt annan utländsk medborgare, som varit
svensk eller härstammar från svensk medborgare».

Jag delar fullt den av motionärerna uttalade meningen, att vetenskapen,
särskilt naturvetenskapen, är internationell. Samtidigt sätter jag värde på att
motionärerna påpeka, att bland de juridiska och samhällsvetenskapliga vetenskaperna
kanske finnas läroämnen, som äro av nationell karaktär och i vilka
därför undervisningen måhända ej med fördel kan anförtros åt en utlänning.

Det måste i detta sammanhang sägas, att vetenskapsmännens löneförhållanden
ej äro tillfredsställande. Till följd därav gå de mest lysande begåvningarna
oftast till det praktiska livet. De möta där ofta tillfällen att kanske
rent av efter kortare studier med ty åtföljande mindre skuldsättning skaffa
sig inkomster vida överträffande dem, som vänta på den vetenskapliga banan.

Då på grund av löneförhållandena, som sagt, ofta de bästa huvudena gå till
den praktiska verksamheten, händer det nog ibland, att konkurrensen örn professurerna
blir svag. Visserligen kan man ju som regel utgå ifrån, att den bäste
bland de sökande får professuren, men det är inte därför säkert, att han är bra.
Därför är det för vetenskapen av värde att kunna få konkurrensen utvidgad
och skärpt. Ty för vetenskapen får endast det bästa vara gott nog. Men en
given förutsättning för bestämmelser i motionens syfte är, att reciprocitet göres
till villkor för en lagstiftning. Man kan inte försvåra de yngre vetenskapsmännens
framtidsutsikter genom att släppa in utländsk konkurrens örn det
fåtal platser som finnes utan att samtidigt öka de inhemska vetenskapsmännens
möjligheter att söka sig utkomst av sin vetenskap på andra marknader.

Man har anledning fråga sig, huru vetenskapsmännen själva ställa sig till
detta spörsmål. Jag vill då liksom herr Wallentheim understryka, att bland
motionärerna befinna sig tre professorer från skilda högskolor och ur skilda
politiska läger, och att vid behandlingen av herr Holmgrens motion av år 1932
från professorer vid våra universitet förklarades, att inom universiteten funnes
mycket starka sympatier för herr Holmgrens motion. Detta har i dag ytterligare
understrukits av professor Lindskog. Jag hyser därför inga betänkligheter
mot ett bifall till motion nr 130 i första kammaren.

Jag kommer till detta resultat inte på grund av någon sorts tidens nyvaknade
intresse för ett ökat nordiskt samarbete, utan därför att jag tror, att detta är
för vetenskapen bäst. En ökad nordisk samhörighet behöver inte vara målet
för den som i dag röstar ja till motionen men väl för oss alla en kärkommen
följd av ett bifall till motionens syfte.

Annorlunda måste jag se på motionen nr 131. I fråga örn de befattningar,
som beröras av sagda motion, torde man som regel kunna säga, att de inkomster,
som desamma bereda sina innehavare, ge mera valuta för innehavarens
studier och ekonomiska uppoffringar än vad en professorslön gör. Redan
härav följer, att man alltid kan räkna på en större och skarpare konkurrens
vid platsens tillsättande. Samtidigt måste man tänka en smula på kvaliteten
hos innehavarna av de lägre befattningarna. Många utomordentligt duktiga
män söka de lägre befattningarna i förhoppning örn att i en framtid lia, kvalificerat
sig för en ledande post. Örn man nu ger även utlänningar möjlighet att

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
konkurrera om chefsplatserna — i vissa fall kunna de ju redan göra det —
riskerar man att rekryteringen bland de underordnade faller i kvalitet. Härtill
kommer även, att dessa befattningshavare i stor utsträckning ha att göra med
allmänheten, som nog som regel föredrar svenska befattningshavare. Det är
lättare för studenter att i sina studier lia att göra med en utlänning än för den
svenska allmänheten att i det praktiska livet möta ett utländskt tungomål, även
om detta är med vårt närbesläktat. Dessutom torde man kunna säga, att
manga av dessa platser äro av en så pass nationell läggning att det för svensk
kulturutveckling nog är bättre med en svensk innehavare.

Motionärerna själva synas ha förkänning av, att opposition kunde vara att
förvänta i denna punkt. De skriva ju nämligen i motionen nr 131: »Då vi icke
velat riskera ett riksdagens bifall till vår hemställan i fråga örn de akademiska
befattningarna genom sammankny toring med detta större och svårare problem,
ha vi funnit det vara lämpligt att särskilja de båda spörsmålen i tvenne motioner.
» _Att av motvilja mot yrkandet i motion nr 131 samtidigt avslå yrkandet
i motion nr 130, tycker jag emellertid vore ungefär som att kasta ut barnet
med badvattnet.

Då jag sålunda, herr talman, icke tror, att något ont utan fastmer mycket
av värde kan komma av bifall till yrkandet i motionen nr 130 örn utredning,
men däremot tror, att en utredning sådan som den i motion nr 131 begärda knappast
är önskvärd, ber jag få yrka, att med avslag på konstitutionsutskottets
hemställan under punkt 1 kammaren måtte bifalla reservanternas hemställan
under deras punkt 1, samt att kammaren måtte bifalla vad utskottet under
punkt 2 hemställt.

Herr Bagge: Herr talman! Jag tjänar en högskola, som ända sedan sin
tillkomst i sina grundstadgar haft den bestämmelsen, att inte blott svensk utan
även utländsk man eller kvinna kan anställas som lärare vid högskolan. Jag
har aldrig funnit, att någon som helst skada kommit av denna bestämmelse.
Tvärtom ha vi haft både nytta och glädje av den i åtskilliga fall. Flera av högskolans
mest lysande namn ha på det sättet knutits till högskolan. Jag vill
emellertid för att inte bli bemött med den invändningen, att så kunnat ske även
genom den rätt till kallelse, som för närvarande föreligger vid statsuniversiteten,
tillägga, att högskolan även i andra avseenden haft nytta av denna bestämmelse,
som i praktiken verkar på ett helt annat sätt än kallelseförfarandet.

dag är för^min del livligt, övertygad örn att det inte finns någonting mera
skadligt än vår tids tendens till kulturprotektionism, då man försöker utestänga
de goda andliga inflytelserna de olika länderna emellan. Såsom jag ser saken
är det början till den andliga döden, örn det skall fortsätta på det sätt som nu
sker ute i världen. Inte bara institutionerna själva utan också landet i dess
helhet bär givetvis den allra största nytta och glädje av att man kan hämta
inspiration och få nyttiga lärarkrafter utifrån; härigenom kan den vetenskapliga
standarden ytterligare höjas.

När jag vid Stockholms högskola haft anledning åberopa den här paragrafen,
som jag nyss talade om, i fråga örn tillsättandet av lärarbefattningar, har
jag — lika god svensk patriot, som jag hoppas att jag är — känt mig stolt över
att tillhöra en institution, som på detta sätt bekänt sig själv och sina lärare till
den vetenskapens internationella republik, som vi trots allt måste hoppas på,
även om det för närvarande ser ut sorn om grunderna för denna republik holle
på att raseras litet varstans ute i världen. Men redan detta tillstånd ute i världen
gör, att jag i min ringa mån skulle vilja försöka hjälpa till med att åtminstone
vi här uppe i Norden i vår lilla vrå av världen, där vi än så länge

Nr 38.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefatt ''

ningar vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
kunna styra och ställa som vi vilja, skola kunna tillämpa den internationella vetenskapliga
republikens verkliga principer. Jag tror att detta är någonting av
värde i och för sig självt och av värde givetvis även för det nordiska samarbetet
men framförallt för vetenskapen själv och för den vetenskapliga standarden i
vårt land.

Nu ha ju herrar av olika partikulörer i konstitutionsutskottet, jag höll på att
säga som vanligt, varit ytterligt betänksamma inför dessa fruktansvärda nouveautéer,
som skulle kunna åstadkomma både det ena och det andra. Jag undrar
ändå, örn vi inte här i andra kammaren denna gång skulle kunna visa en
liten smula mera, låt oss säga, ungdomligt sinnelag i detta fall och visa vår
vilja att bekänna oss — på det här begränsade området åtminstone — till de
ideal, som i allt fall i framtiden återigen måste komma att bli levande i vår
värld, örn det överhuvud taget skall tjäna någonting till att leva.

Jag ber, herr talman, att få ställa samma yrkande som herr Hellberg gjorde,
då ju denna min motivering tydligen sammanstämmer med hans.

Häruti instämde herr Holmdahl, fröken Andersson samt herrar Holmgren,
Hagberg i Malmö och Anderson i Norrköping.

Herr Fast: Herr talman! Det var med anledning av det begränsade yrkande
om bifall till reservationen, som här ställts, som jag begärde ordet.

Det förhåller sig i själva verket på det sättet, att motionärerna själva liksom
reservanterna känna sig mera betänksamma inför den senare motionen än inför
den förra. Jag vill för min del fästa kammarens uppmärksamhet på, att därest
man nu vill ha en utredning till stånd, kan det inte vara önskvärt att på sätt
som blir fallet genom ett bifall till herr Hellbergs yrkande begränsa Kungl.
Maj :ts rörelsefrihet i fråga om direktiven för denna utredning. Jag fäster uppmärksamheten
på, att detta ämne ingalunda är uttömt med vad motionärerna
här anfört vare sig i den första eller den andra motionen, utan att man vid sidan
av dessa motioner kan rada upp en hel del framkomliga vägar, vilka i detta
sammanhang böra bli föremål för utredning. Det är också därför reservanterna
sökt vidga utredningens ram genom att skriva, att även andra problem på detta
område än de som beröras i motionerna böra komma under utredning, därest
nu en sådan kommer till stånd, och att det är meningen att ge utredningen den
förutsättningslösa karaktär, som är angiven redan i den första punkten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservanternas hemställan i såväl punkt 1
som punkt 2.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen Jeppsson.

Herr Hallén: Herr talman! Bara några korta repliker. Herr Mossesson
var uppe och höll ett kort tal, som jag för min del måste säga mera hade karaktär
av allmänna deklamationer, da han talade örn värdet av att riva ner murar
och annat sådant, och att man inte skulle isolera sig för mycket. Jag förstår inte
varför vi skola hålla på med detta. Det är ju precis som örn det bär vore
fråga om någon motsättning mellan viljan till kulturellt samarbete i Norden
och örn något som är ägnat att försvåra möjligheterna för akademiska lärare i
andra länder att få en befattnig här. Det är inte örn detta striden står, utan
det är örn den praktiska utformningen av detta problem.

När nu både professor Bagge och professor Lindskog varit uppe i denna debatt,
kan herr Lundqvist, när han med sådan glädje påpekar för kammaren, att
det är tre stycken professorer som gatt pa hans linje, öka ut detta antal till
fem, men han bör då också erinra sig uttrycket som säger:

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)

»Hundertfiinfzig Professoren!

Vaterland, Du hist verloren!»

Det är nämligen inte alltid så säkert, att professorerna då de komma i flock, ha
verklighetens fasta mark under fotterna.

Jag vågar påstå, att vi ha rätt när vi påpeka, att det är opraktiska vägar som
reservanterna här anbefalla, och jag vidhåller alltjämt mitt yrkande. Vi mena,
att det viktigaste inte är att till allt pris i världen en isländare kan bli professor
i nationalekonomi, eller att en svensk kan bli placerad i Oslo, i större utsträckning
än hittills varit fallet, utan att det viktigaste är att den kulturella
gemenskapen i Norden konsolideras och utökas. Om detta sedan sker genom
akademiska befattningshavare, professorer eller andra, tycker jag är en sekundär
fråga. Vi ha också pekat pa, att det är betydligt solidare grunder man måste
stå på, och att man för att nå sitt mål måste göra förutsättningarna och kvalifikationerna
för det vetenskapliga arbetet så likartade som möjligt. Endast på
detta sätt vinner man den gedigna kulturella grund, som bör vara gemensam för
folken. Vi tycka, att den vägen är betydligt mera effektiv än den bestämmelse,
som här föreslås. Det är med andra ord i basen och ej i toppen som detta arbete
skall bedrivas. Jag vill påpeka, att professor Undén i första kammaren yrkat
avslag på motionerna, och att han därvid pekat på att Konungen inte bara äger
att kalla högt förtjänta vetenskapsmän till de befattningar varom fråga är, utan
att han också redan nu genom en enkel procedur kan göra en eventuell sökande
till svensk medborgare. I realiteten kan således en sådan här befattning redan
nu sökas av skandinaviska akademiker från olika länder.

Herr Lindskog nämnde som ett av skälen till att han nu ändrat sin ståndpunkt
från 1932, att motionärerna framhållit i sin motivering, att det bör råda
reciprocitet i de här frågorna. Ja, det må ju så vara, men det är väl ändå alldeles
otänkbart, att det skulle vara möjligt att få till stånd ett sådant här utbyte
utan en dylik reciprocitet. Men jag frågar, mina damer och herrar, örn
denna reciprocitet skall finnas bara på papperet och inte i verkligheten. Den
måste gälla inte bara med avseende å de vetenskapliga kraven utan också med
avseende å såväl den ekonomiska som den andliga standarden. Litet var kan ju
tänka sig hur det eljest i en framtid skulle te sig för våra vetenskapliga befattningshavare
med deras säkerligen större kompetens och kanske också i ekonomiskt
hänseende större fordringar än andra länders motsvarande befattningshavare.
Vad har man för nytta av en teoretisk reciprocitet, örn den inte i realiteten
också visar sig vara fullt likvärdig? Det är av den anledningen vi mena,
att det är äventyrligt att nu kräva en utredning, innan Kungl. Maj :t på ett försiktigt
och försynt sätt hör sig för örn möjligheterna att göra allvar av en sådan
reciprocitet. Jag nämnde i mitt första anförande, att det finns åtminstone ett
nordiskt rike, som väl knappast någon i denna kammare tror skall komma att
fullt tillämpa denna reciprocitet.

Jag vill också säga några ord med anledning av herr Hellbergs anförande.
Detta anförande visade ju, hur äventyrligt det skulle vara att gå med på reservationens
yrkande. Herr Hellberg vände sig med allt fog mot punkt 2 i reservationen,
där man ifrågasätter, att inte bara skandinaver utan även andra utlänningar,
som härstamma från svenska medborgare, skulle kunna få söka och inneha
befattningar som tjänsteläkare, d. v. s. provinsialläkare, som vägkonsulenter,
vägingenjörer och annat sådant. Jag frågar: är detta någonting som överhuvud
taget uppbäres av ett allmänt önskemål vare sig i Sverige eller något
annat av de nordiska länderna? Jag menar, att det hela är en konstruktion i den
myrdalska motionen, som vi inte ha någon anledning att följa.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Ang. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)

Herr Bagge: Herr talman! Jag har blivit van vid att få i ansiktet, att
när man är professor skall man helst vara tyst och inte yttra sig i församlingen.
Vanligen brukar man också komma med definitionen att en professor
är en herre, som är av annan mening. Nu har herr Hallén vänt på detta och
sagt, att när fem professorer äro eniga, så måste det vara fara å färde för
fäderneslandet.

Jag måste verkligen säga, att örn det finns någon angelägenhet, som vi
professorer borde få yttra oss i och där man också borde lyssna på vad vi
ha att säga, och det till och med mer än konstitutionsutskottets olika ledamöter,
så borde det väl vara, när det gäller en fråga örn vår egen gärning
och vårt eget yrke. När sålunda fem universitetsprofessorer kunnat ena sig
örn detta, borde väl herrarna i alla fall kunnat ge oss det privilegiet, att ni
började fundera på huruvida det icke ligger något i vad fem herrar, vilka icke
ha någon som helst personlig anledning att intaga en viss ställning till denna
fråga, ur rent ideella synpunkter enats örn. Det tror jag ändå, att vi våga
hålla på, fast vi äro professorer, herr Hallén!

Nu skall jag blott be att få tillägga ett förtydligande. Anledningen till
att jag yrkat bifall endast till mom. 1, är den, att det förefaller mig, som
om i mom. 1 föreligger ett första steg, som man fullt tryggt och utan några
svårigheter och bekymmer kan taga, och varom alla, vilka vilja syftet, kunna
vara överens örn. Mom. 2 återigen innehåller — det får jag erkänna — en del
saker, där man kan ställa sig mera tveksam. Man kan ju gå vidare i framtiden,
örn det befinnes vara lämpligt. Låt oss därför börja med yrkandet i
mom. 1, som är det för tillfället viktigaste. Det är därför, som jag gjort
samma yrkande som herr Hellberg.

Herr Fält: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att instämma med
herr Hellberg, men jag måste säga, att jag finner det egendomligt, att reservanterna
så utan vidare falla tillbaka på mom. 1. Man frågade i utskottet,
huru det skulle ställa sig, örn vi lämnade fältet fritt för alla utlänningar
att söka snart sagt vilka befattningar som helst. Nu har herr Hellberg framställt
det yrkandet, att vi skulle bifalla reservationen endast i vad gäller
mom. 1. Jag antar, att damerna och herrarna ha sig bekant, att det redan
nu finns möjlighet att importera utländska vetenskapsmän. Vi, som tillhöra
majoriteten inom utskottet, ha den uppfattningen, att när denna möjlighet finnes
och när ett beslut i den riktning, som man tänkt sig, endast skulle bli
en tom gest, så är det onödigt att bifalla motionen. Ty det är väl ingen av
kammarens ledamöter, framför allt ingen av reservanterna, som kan tänka
sig, att den reciprocitet, som det talats flera gånger örn, skall komma till
praktisk tillämpning, framför allt icke när det gäller det land, som ligger öster
örn oss.

Jag skall icke förlänga debatten, men då man så ofta hör talet örn »Sverige
åt svenskarna», så är det — det vill jag säga -— icke fritt från att man
tycker, att en del av kammaren räckt nästan hela handen åt allt utländskt. Ett
drag i det svenska kynnet är, att vi äro mycket svaga för allt utländskt, och
jag blev därför icke så förvånad — det får jag säga — när jag fick höra
dem, som i tid och otid tala örn »Sverige åt svenskarna», nu utan vidare gå
med på detta förslag. Visserligen säger man, att en utredning skall ge vid
handen, huruvida det kan komma att bli någon reciprocitet eller icke. Blir
den icke genomförd, förfaller hela frågan. Jag tycker ändå, att det skulle
betyda underbetyg åt våra egna svenska vetenskapsmän, om vi här skulle
lämna fältet helt och hållet fritt för alla utlänningar att söka befattningar

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. rätt för medborgare i de andra nordiska länderna att söka lärarbefattningar
vid svenska universitet och högskolor m. m. (Forts.)
här i landet. Det har här understrukits, att det gäller rätt för medborgare
i de nordiska länderna, men det är att märka, att reservationen vill giva denna
rätt även åt andra utländska medborgare, nämligen sådana, som äro av svensk
börd. Jag är icke riktigt på det klara med, huruvida det verkligen ur svensk
synpunkt skulle vara fördelaktigt att få in från utlandet en och annan individ,
som under vetenskapens mask skulle driva en propaganda, som vi icke
utan vidare skulle acceptera.

Jag skall icke gå in på något bemötande av ett par synpunkter, som professor
Bagge förde fram. Jag tycker, att herr Hallén rätt uttryckligt givit
tillkänna majoritetens uppfattning.

Jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan under 1), nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i berörda avseende, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Hallén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å konstitutionsutskottets hemställan
under 1) i utskottets förevarande utlåtande nr 15, bifaller den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsför faran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen.
Kammaren hade alltså, med avslag å utskottets hemställan
under 1), bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del.

Härefter framställde herr talmannen propositioner beträffande utskottets
hemställan under 2), nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i ifrågavarande
avseende, dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid
utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
Herr Hallén begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å konstitutionsutskottets hemställan
under 2) i utskottets förevarande utlåtande nr 15, bifaller den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan under 2).

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Ang. årligt
understöd åt
fru Beda
Hallberg.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckt motion om
höjning av pensionsunderlaget för f. d. distriktsingenjören C. J. Insulander;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av väckta motioner
örn årligt understöd åt fru Beda Hallberg.

I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 163 av herr Rahmn jämte sexton
av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren under
nr 276 av herr Lundqvist jämte tjugutvå av kammarens övriga ledamöter
hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att till fru Beda Hallberg, Göteborg,
skall, så länge hon lever, utbetalas ett årligt anslag av 3,000 kr.».

Utskottet hemställde,

att riksdagen, i anledning av motionerna 1:163 och II: 276, måtte medgiva,
att fru Beda Hallberg finge från och med den 1 juli 1938 under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 3,000 kronor, varå dyrtidstillägg ej skulle utgå.

Reservation hade avgivits av herr Lovén, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lovén: Herr talman! Allt det vackra, som sagts och skrivits örn

fru Beda Hallberg och hennes gärning, av både motionärerna och utskottet,
kan jag helt och fullt instämma uti. Trots detta, herr talman, kan jag icke
vara med om utskottets förslag. Jag skulle gärna unna fru Hallberg pension
eller understöd, men icke på det sätt, som motionärerna och utskottet föreslagit.
Såvitt det framgår av handlingarna har under år 1937 sålts majblommor
för nära 10 miljoner kronor. Då skulle det väl finnas möjlighet att
för hennes initiativ och för hennes gärning bereda fru Hallberg pension på
något annat sätt än genom direkt understöd från staten. Jag tänker mig. att
denna förening, som har hand om majblommeförsäljningen, skulle, med de
oerhört stora belopp, som inflyta, kunna ge fru Hallberg en pension eller ett
understöd. Man har då sagt i utskottet, att örn så skulle ske skulle de lungsjuka
bli lidande. Gentemot detta har jag ansett, att örn så skulle bli fallet
kunde och borde staten i gengäld anslå till de lungsjuka ett belopp, motsvarande
det, som skulle utgå till fru Hallberg. På det sättet kunde staten
hjälpa henne men icke genom en direkt pension, vilket medför konsekvenser
även på andra områden än det vi nu äro inne på. Örn hon fick pension av
den förening, som har hand örn försäljningen, och staten anslog motsvarande
belopp, skulle saken alldeles säkert kunna ordnas.

Det finns ett fall, jämställt med det förevarande. Det var — jag tror även
den gången — en göteborgare, som kom upp med idén att införa de s. k. lyxblanketterna,
dessa lyxblanketter, som vi alla känna till från femtio- och sextioårs-
och andra högtidsdagar. Beloppen för dessa lyxblanketter inkasseras
av telegrafverket och tillställas Nationalföreningen mot tuberkulos. Den. som
kom upp med detta förslag örn lyxblanketter, fick, såvitt jag vet, det ekonomiskt
illa ställt på sina äldre dagar men erhöll från dessa medel av Nationalföreningen
mot tuberkulos en pension på -—- såsom jag tror även den gången —
3,000 kronor, och på så sätt fick han hjälp under sina sista år. Jag förstår

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. årligt understöd åt fru Beda Hallberg. (Forts.)
icke, varför man icke kan gå tillväga ungefär på samma sätt eller på något
liknande sätt beträffande fru Hallberg.

Nu har jag i utskottet framför ett annat förslag, som jag tror skulle kunna
realiseras. Det går ut på att de föreningar, som lia hand örn försäljningen
av majblomman, skulle genom pressen i god tid före den 1 maj bekantgöra, att
en viss procent av det överköp, örn jag så får säga, av majblomman, som göres
den 1 maj, skulle tillfalla fru Hallberg såsom pension eller understöd. Är
det någon i denna kammare, som tror, att örn en sådan paroll ginge ut, vi icke
litet till mans köpte två ä tre blommor extra blott med vetskapen örn att en
viss procent av detta överskott på försäljningen av majblomman skulle tillkomma
fru Hallberg? Det hade icke varit omöjligt att ordna det på ett sådant
sätt. Man kunde ha beräknat den normala stegringen av denna försäljning,
som sker år efter år, och utöver den normala stegringen skulle då en viss
procent eller kanske hela det överskjutande beloppet tillfalla fru Hallberg.
Jag vågar försäkra kammaren, att på den vägen skulle fru Hallberg få en
pension, som sannerligen icke skulle skämmas för sig.

Man har emellertid icke velat vara med på detta i utskottet. Man har icke
ens velat vara med om att besluta 3,000 kronor blott för ett år och försöka
ordna det på annat sätt till nästa år.

Trots att jag så gärna unnar fru Hallberg understöd eller pension till hjälp
på gamla dagar, kan jag icke vara med örn det sätt, som här föreslagits, och
därför nödgas jag, herr talman, yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Den föregående talaren har icke på något
sätt sökt förringa värdet av fru Beda Hallbergs verksamhet, och jag skall därför
icke heller uttala mig örn densamma, tians invändningar röra helt enkelt
den formella sidan av saken. Hade det varit så, att nationalföreningen t. ex.
beviljat henne en pension, hade jag också naturligtvis funnit det mycket lämpligt
och icke haft något att erinra däremot. Men jag måste säga, att jag för
min personliga del är glad och tacksam för att denna fråga blivit dragen inför
riksdagens prövning, ty jag anser, att en pension, beviljad av riksdagen,
kraftigare understryker värdet av hennes verksamhet än vad fallet skulle bli,
därest nationalföreningen tilldelat henne pension.

Jag vågar påstå, att sällan har en honnörspension tilldelats en person, som
gjort sig bättre förtjänt därav än fallet är i fråga örn den pension, som riksdagen
i dag tvivelsutan kommer att bevilja fru Beda Hallberg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lithander.

Herr Leffler: Herr talman! Då jag för min del nödgas instämma i det avslagsyrkande,
som herr Lovén nyss framställde, tillåter jag mig kraftigt understryka,
att jag är den förste, som vet att uppskatta det välsignelsebringande
arbete, som genom majblommeförsäljningen utförts under alla de år,
som den existerat. Jag har själv i cirka 25 år varit ordförande i cn av de
för försäljningen särskilt tillsatta kommittéerna och kan därför verkligen tala
av praktisk erfarenhet.

Det förhåller sig emellertid så, att om nu riksdagen går in för det förslag,
som bankoutskottet kommit med, har man helt brutit mot en gammal princip,
som tidigare varit rådande inom riksdagen och som bankoutskottet alltid mycket
strängt sökt upprätthålla, nämligen rädslan för de konsekvenser, som olika
beslut skulle medföra. Därför anser jag, att riksdagen bör göra klart för sig

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Ang. årligt understöd åt fru Beda Hallberg. (Forts.)
detta, när den nu står i begrepp att slå in dörrarna och införa en helt ny princip
i fråga om pensionering.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra örn att riksdagen vid föregående
tillfällen följt bankoutskottet, då bankoutskottet under hänvisning till konsekvenserna
nödgats föreslå avslag på motioner, som gällde statspension dels till
fröken Anna Sandström och dels till fröken Ida Norrby i Uppsala, vilka båda
nedlagt ett uppoffrande personligt arbete under hela sitt liv för ungdomens
fostran.

Den pension, som det här är fråga om, avser att belöna en idé, som utarbetats
av fru Hallberg och sedermera upprätthållits av massor av svenska medborgare.
Det är en ganska stor skillnad mellan dessa fall. När man nu, såsom
vice ordföranden lät förstå, kanske står i beredskap att godkänna utskottets
förslag, menar jag, att det är absolut nödvändigt, att riksdagen gör klart
för sig, att det är en fullkomligt ny väg, som man här slår in på. Jag kan
för övrigt vitsorda, såsom herr Lovén redan anfört, att den göteborgare, som
kom upp med förslaget örn lyxblanketter, erhöll en pension av Nationalföreningen
mot tuberkulos, och jag kan icke förstå annat än att det mycket väl
skulle låta sig göra att även på den vägen ge fru Hallberg pension.

Utskottets ärade vice ordförande underströk särskilt, att det här skulle vara
en honnörspension, som riksdagen på det sättet skulle lämna, och som därför
skulle få ökat värde för henne. Det är naturligtvis alldeles klart, att man
kan resonera på det sättet. Men huvudsaken för henne är väl ändå att få ett
understöd, som möjliggör för henne att draga sig fram på äldre dagar. Att
bara därför att det ifrågasatta understödet skall få karaktär av honnörspension
införa en helt ny princip, som medför farliga konsekvenser, kan icke vara
riktigt.

Jag nödgas, herr talman, hur osympatiskt det än är för mig, yrka avslag
på utskottets- förslag.

Herr Lundqvist: Herr talman! Som motionär vill jag gärna ha uttalat ett
tack till bankoutskottet för den av vidsynthet och av förståelse präglade behandling,
denna motion fått. Jag skall också gärna, herr talman, säga, att
jag sällan blivit så glad över att få en motion tillstyrkt av ett utskott, som
när det gällt denna. Även örn denna min glädje i någon mån nu naturligtvis
grumlats genom de avslagsyrkanden, som här blivit ställda, har jag dock med
tacksamhet fäst mig vid att ingen av dessa opponenter på något sätt velat
ifrågasätta lämpligheten av att på ett eller annat sätt en pension eller motsvarande
hjälp lämnades, utan det är endast fråga om under vilka former och
på vilket sätt denna pension skall ges.

Den siste ärade talaren hänvisade särskilt till konsekvenserna, och herr
Leffler strök mycket kraftigt under, att bankoutskottet alltid tidigare hållit
mycket styvt på konsekvenserna. Ja, herr talman, det veta vi också. Men
det har också tidigare förekommit, att andra kammaren vågat sig på att gå
emot bankoutskottet när detta hävdat en rent principiell uppfattning. Även
örn emellertid ett bifall till nu föreliggande motion skulle innebära att vi införa
en ny linje, såsom herr Leffler sade, skulle jag för min del icke alls beklaga,
örn så vore fallet. Jag tror, att riksdagen och nu främst andra kammaren
utan någon större risk kan ta de konsekvenser, som följa med ett beslut
örn pension i detta fall. Örn en annan person uträttar så mycket i det
frivilliga hjälparbetet, som vad fru Beda Hallberg har gjort, har uppnått 70
års ålder och har lika svag ekonomisk ställning som hon, då tror jag för min
del icke, att staten på något sätt kommer att bli lidande, ifall man lämnar
motsvarande pensionsbelopp även i sådant fall.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. årligt understöd åt fru Beda Hallberg. (Forts.)

Jag skulle till sist vilja säga, att det bär icke enbart gäller att belöna
en idé, hur god den än må ha varit, utan det gäller också att ge uttryck
åt riksdagens värdesättning av det osjälviska och uppoffrande arbete, som fru
Hallberg har utfört under så många år.

Jag hoppas för min del, att andra kammaren och riksdagen i detta fall följer
bankoutskottet. Det är enligt mitt sätt att se ett mycket värdigt sätt, som
här erbjudes riksdagen och statsmakterna att visa sin erkänsla för vad en
svensk kvinna har presterat av uppoffrande arbete i människokärlekens och
därmed också i samhällets tjänst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! I allt vad motionärerna ha anfört till stöd
för sitt yrkande är jag den förste att instämma, men jag har icke förty i utskottet
intagit samma ståndpunkt som herr Lovén. Med den lilla erfarenhet,
jag har fått av bankoutskottets arbete, kan jag nämligen icke riktigt vara med
örn att bevilja s. k. honnörspensioner. Jag talar om den lilla erfarenhet, som
jag har fått, och jag påminner örn alla de pensionsfrågor, som detta utskott
haft att förelägga kammaren, och där utskottets förespråkare alltid trots hjärtan,
som svidit av omtanke örn de personer det har gällt, likväl på grund av
principiella skäl, av rädsla för prejudikat o. s. v. måst yrka avslag. Det har
gällt motioner, där det varit fråga örn fattiga arbetare, män och kvinnor, en
ringa pensionsförbättring kanske för en gammal banvakt, en gammal stationskarl
eller en gammal städerska vid något verk och dylikt. Vi ha inom utskottet
varit tämligen överens örn att det i många fall har kunnat bli av sådan
prejudicerande betydelse, att man med svidande hjärta har måst gå på
avslag.

När denna fråga behandlades i utskottet, förenade jag mig med herr Lovén
i hans synpunkter, ehuru jag icke kommit att stå såsom reservant. Jag har
ingalunda gjort det därför, att jag icke skulle värdesätta den välsignelsebringande
verksamhet, som fru Beda Hallberg har utfört, men jag ansåg, att örn
man kunde finna en annan väg för åstadkommandet av denna pension, skulle
det vara mycket smakligare både för dem, som vilja hylla henne genom en
pension, och för henne själv, att det kom så att säga mera spontant. Jag tror
också, att det skulle vara möjligt för de institutioner, som nu ha hand örn majblommeförsäljningen
här i landet, att med de stora belopp, som inflyta, åstadkomma
en sådan summa, som man nu påyrkat i pension.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att det hade varit önskvärt, att dessa institutioner
hade kunnat lämna bidrag till fru Hallbergs pensionering, men att
det icke finns några förutsättningar härför. Jag kan icke riktigt förstå, varför
detta icke skall vara möjligt, när man ser de stora belopp, som denna
verksamhet åstadkommer. Jag tror icke heller så mycket på det argument,
som också har anförts, att örn dessa institutioner skulle lämna henne en pension,
skulle det betyda, att man tog ifrån de sjuka motsvarande belopp. Det
gäller dock ett relativt litet belopp.

Jag beklagar sålunda för min del, att denna riksorganisation icke skall kunna
lämna denna pension, men jag måste på grund av min inställning till frågan
och med anledning av den ståndpunkt, som bankoutskottet så många gånger
fått intaga i andra frågor, vidhålla min anslutning till de synpunkter,
som herr Lovén här har framfört.

Herr Holmgren: Herr talman! Man kan svårligen såsom den ärade talaren
på Älvsborgsbänkcn göra gällande, att riksdagen skulle frångå sin gamla
tradition, örn den beviljar denna pension. Icke heller tror jag man inför något

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. årligt understöd åt fru Beda Hallberg. (Forts.)
nytt ord i riksdagens terminologi, när man talar om honnörspension. Riksdagen
har nämligen vid åtskilliga tillfällen förut beviljat sådana pensioner,
ehuru det varit mycket sällsynt, att så har ägt rum. Här föreligger emellertid
just ett sådant fall, sorn berättigar riksdagen till att göra det, som riksdagen
i ytterligt sällsynta fall förut har gjort. Det gäller ju här en kvinna,
som kommit med en genial idé. Hon har uppoffrat hela sitt liv åt fullkomnandet
av den organisation, som hon skapat. Hennes namn är känt icke blott
i vårt land och ej heller endast i våra grannländer, utan därutöver är hennes
gärning känd över hela Europa, kan man säga. Hon har gjort ett storverk,
och det är en hederssak för vårt folk att honorera detsamma.

Med herr Holmgren förenade sig herr Svedman.

Herr Lovén: Herr talman! Jag vill säga till utskottets ärade vice ordförande,
att det är sant, att honnörspensioner ha beviljats tidigare i mycket
sällsynta fall, men ju längre man går i den riktningen, desto mindre vikt
kommer man att lägga vid principerna och i desto flera fall komma här att
väckas förslag örn nya honnörspensioner, och då är riksdagen ute på ett gungfly,
särskilt när det gäller sådana fall, då pension eller understöd skulle kunna
utverkas från annat håll.

Jag måste också säga som herr Sundberg, att samma majoritet i utskottet,
som nu håller så hårt på denna pension, sitter annars, när det gäller fattiga
satar och räknar timmar, dagar och år för att se, om vederbörande skall kunna
få några hundra kronor. Har statskontoret avstyrkt, som det har gjort i detta
fall, är det annars fullständigt förkylt. Då går det icke alls, utan då skola
vi rätta oss efter statskontoret, och det blir avslag. Att få 300 eller 400 kronor
till den, som slitit och knogat i statens tjänst i många år, går icke, örn det
fattas 14 dagar eller 3 veckor i det bestämda antalet år.

Herr Lundqvist talade örn att denna kvinna har utfört ett så vackert arbete
i kärlekens och humanitetens tjänst i vårt land. Ja, det har hon gjort — det
erkänner jag hur mycket som helst — men det finns tusen och åter tusen kvinnor
i vårt land, som utfört en liknande humanitär gärning, som icke ens få
något tack och än mindre en pension. Alla de, som utföra arbetet på sjukhus
och i fattigvården, alla diakonissor och slumsystrar, få aldrig något tack
och få ofta icke någon pension. Deras arbete i kärlekens och humanitetens
tjänst värdesätter man icke.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Leffler: Herr talman! Det är naturligtvis fullkomligt riktigt, som
utskottets ärade vice ordförande säger, att riksdagen har tidigare på förslag
av bankoutskottet beviljat s. k. honnörspensioner. Jag erinrar exempelvis i
det fallet örn den store målaren Nils Forsberg, som på sin tid fick en sådan
honnörspension. Jag tillåter mig emellertid samtidigt framhålla, att det då
icke fanns någon annan institution än riksdagen, som överhuvud taget kunde
bevilja en dylik pension. I det nu föreliggande fallet lia vi emellertid en
riksorganisation för tuberkulosens bekämpande, som borde på samma sätt som
i det föregående fall, som nyss omtalades, kunna lämna en sådan pension.

Vidare vill jag understryka, att det i detta fall föreligger den stora skillnaden,
att det är en idé, som skall premieras, en idé, som runnit upp i en människas
hjärna och som hon visserligen sedan själv sökt föra ut i levande livet
men där det varit många människor, som fullföljt arbetet och verkligen åstadkommit
det resultat, som nu har erhållits.

Utskottets ärade vice ordförande måste ursäkta mig, men jag måste vid -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. årligt understöd åt fru Beda Hallberg. (Forts.)
hålla, att det här gäller en helt och hållet ny princip, som bankoutskottet gått
in för och som riksdagen nu måhända är beredd att godtaga. Jag menar, att
därför är det absolut nödvändigt, att riksdagen gör detta klart för sig, innan
riksdagen fattar sitt beslut.

Jag ber att få vidhålla yrkandet örn avslag å utskottets hemställan.

Herr Westman: Herr talman! För min del delar jag av principiella skäl
samma uppfattning, som herrarna på avslagslinjen under debatten givit till
känna. När denna pensionsfråga behandlades i utskottet var jag också mycket
intresserad av att söka finna någon annan lösning att söka hjälpa denna
godhjärtade kvinna, som gjort så mycket för vår sjukvård. Då vi emellertid
icke kunde finna någon godtagbar utväg, ville jag icke gå emot förslaget,
enär jag trodde, att det på grund av det stora antalet motionärer fanns en
allmän önskan inom riksdagen, att man skulle ge henne den föreslagna hjälpen
på ålderns dagar. Det var med anledning därav, herr talman, som jag anslöt
mig till utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Lovén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

anledning av väckta motioner Äng. pension

åt konstnären
Helmer Osslund.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 39,
om pension åt konstnären Helmer Osslund.

I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 15 av herr Gabrielsson jämte
sex av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren under
nr 189 av herr Mäler jämte nio av kammarens övriga ledamöter, hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att till konstnären Helmer Osslund utbetala
en årlig pension av 5,000 kronor».

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner 1:15 och II: 189 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Åkerberg och Holmström, vilka inom
utskottet yrkat bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. pension åt konstnären Helmer Osslund. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Mäler: Herr talman! Andra kammaren har genom sitt beslut under
föregående punkt visat, att den kan bortse från rent formella betänkligheter,
när det gäller honnörspensioner. Jag skall icke försöka draga någon jämförelse
mellan den föregående framställningen och den, som föreligger under
denna punkt, men jag vill med ett par ord motivera, ett bifall till den reservation,
som herrar Åkerberg och Holmström ha avgivit i utskottet.

Beträffande den person, som här föreslås till erhållande av statspension,
har utskottet utan någon tvekan och utan att på någon punkt söka gendriva
motionärernas uppfattning medgivit, att det är en man, vars förtjänster äro
synnerligen stora. Utskottet har emellertid av skäl, som jag tycker blivit i
någon mån vederlagda genom den föregående voteringen, avstyrkt beviljandet
av pension. Jag håller emellertid före, att man icke alltför långt skall driva
farhågan för de framtida konsekvenserna av ett beslut i ena eller andra riktningen.
Jag förutsätter nämligen, att riksdagen skall kunna bedöma i varje
särskilt fall, huruvida det finns skäl för att bevilja en pension, utan att därav
känna sig bunden för kommande tillfällen.

Det gäller här en man, som intar en särställning i svenskt konstnärsliv under
de senaste årtiondena, en konstnär, som kommer att sätta spår efter sig
för framtiden, en konstnär, som har upptäckt stora delar av vårt land, som
förut icke voro konstnärligt upptäckta. Denne konstnär, som nu bokstavligen
går på gravens brädd, har genomlevat sitt liv, arbetat och utfört sin konstnärliga
gärning under de svåraste ekonomiska och personliga förhållanden,
under sådana förhållanden, att jag tycker det skulle vara en hederssak fou
riksdagen att på hans ålders dag ge honom den erkänsla, som ligger i den
föreslagna pensionen.

Jag tror, att riksdagen, i varje fall denna kammare, med ganska stort lugn
kan se mot den dom, som framtiden skulle komma att fälla över ett beslut i
positiv riktning. Under den närmast föregående debatten nämndes ett namn,
konstnären Nils Forsbergs, vilken på sin tid beviljades statspension. Jag
tror icke, att det är någon i detta land för närvarande, som anser, att riksdagen
den gången gick över gränserna för det tillbörliga, utan att det beslutet
av alla nu anses vara riktigt och välbetänkt. Jag är övertygad örn att i det
nu föreliggande fallet kommer framtidens dom att bli lika enhällig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr Westman: Herr talman! Den ärade motionären framhöll, att örn

riksdagen skulle bifalla denna motion, skulle riksdagen ej behöva befara någon
hård framtida dom. Glädjande nog kan jag upplysa kammaren örn att,
sedan motionen väckts, den värderade konstnärens ekonomiska förhållanden
kommit i ett helt annat läge. Utskottet har mycket noggrant undersökt den
saken. Det torde ej vara lämpligt att här taga upp någon debatt örn dessa
förhållanden. Jag har emellertid den uppfattningen, att det för närvarande
ej finns någon anledning att bevilja denna pension, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tengström: Herr talman! Jag har begärt ordet i denna debatt därför
att jag varit med örn att underskriva den motion, för vilken herr Mäler
står som huvudmotionär. Jag känner mig rent av nödsakad att taga till orda
i denna fråga, sedan det föregående ärendet fått den utgång, som det fått.

Det är ju så, att fru Beda Hallberg fick sin belöning därför att hon var en

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. pension åt konstnären Helmer Osslund. (Forts.)
av de förnämsta företrädarna för en stor social idé här i landet, och ej därför,
att hon framför allt var i behov av understöd. Av den debatt, som förts
här, tycker jag detta framgick med ganska stor tydlighet. Då andra kammarens
majoritet vid detta ärende följde utskottet, skulle jag vilja fråga kammaren,
örn det ej finns anledning för kammaren att när det gäller konstnären Osslund
trycka mindre hårt på ordet pension än på ordet honnör. Jag skulle
vilja fråga andra kammaren, örn det verkligen är så, att vårt land äger så
mångå ursprungliga genier, att man vid ett tillfälle sådant som detta anser
sig böra hålla så hårt örn penningpungen, att man ej ur den vill taga fram
några små slantar åt en man som blivit märkt under sitt arbete i konsten och
för konsten.

I åtminstone tre avseenden har denne man betytt oerhört mycket för svensk
kultur. Det första är, att han givit oss Norrland i konsten. Det andra är,
att han är en småfolkets målare. Tänk sådana porträtt han har skapat av
fiskare, torpare och andra enkla människor! Det är ej några salongsporträtt,
utan de avmålade träda fram på tavlorna precis som de te sig i det levande
livet. Vidare skulle jag vilja fråga, örn ej denne man varit av stor betydelse
för vår svenska kultur, för vår svenska konst, då han representerar en övergång
från den konst som vill erövra verkligheten, till den konst som vill överge
verkligheten för jaget, jag menar övergången från svensk impressionism’till
svensk expressionism.

Jag vill sluta med att begära, att kammaren ville ge denne man ett erkännande
som ett av de ursprungliga genierna inom svensk kultur för närvarande.

Herr Svedman: Herr talman! Jag har i utskottet biträtt majoritetens uppfattning
i den föregående frågan och gör det även i denna fråga. Majoriteten
bär ställt sig olika till de framlagda förslagen och i det föregående fallet yrkat
bifall men i detta fall yrkat avslag.

Man har talat om faran för konsekvenserna, och det är klart, att denna fara
i frågor av detta slag måste framträda med särskild styrka. Som jag ser saken,
tror jag emellertid, att faran för konsekvenser i det förra fallet är ingen.
Ty när och hur ofta har det framträtt en person, som med sitt uppslag skänkt
åt vårt folk och dess sjukvård tiotals miljoner? Det är svårt att tänka sig
med det angivna fallet kommensurabla storheter. Men när det gäller den senare
frågan, är faran för ett prejudikat enligt min mening mycket stor.

Här talas örn en kulturpersonlighet av ett visst mått, ett visst värde, men
jag är beredd att, örn riksdagen bifaller denna motion, till nästa riksdag presentera
tio namn, örn vilka jag vågar ifrågasätta, att man kan diskutera dem
i samband med pensioner av detta slag. Man får naturligtvis ej bara hålla
sig till målare. Här finns skulptörer och kompositörer, här finns utövande musiker,
skådespelare,. skalder och författare. Skall det gälla på ett område,
skall det naturligtvis även gälla på andra områden av kulturella insatser.

. Riksdagen har vid ett eller annat tillfälle tidigare beviljat s. k. honnörspensioner,
men de fall, då utskottet avstyrkt och riksdagen avslagit dylika pensioner,
ha varit talrikare. Jordbruksaposteln Rösiö bär fått en honnörsbelöning,
och som nyligen nämnts, har en världsbekant svensk målare även fått
en dylik belöning, när det konstaterades, att han på sin ålders dagar bodde
i ett vindsrum och svalt. Ett förslag örn att bevilja pension till Albert Ranft
har avslagits, och vi ha nyss hört, att tvenne örn vårt lands kulturella liv förtjänta
kvinnor också gatt miste örn en tänkt nationalbelöning för sina insatser
för vårt lands kultur.

Att behovet i det förra av kammaren nyss behandlade fallet, vilket herr

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Ang. revidering
av lantarbetstidslagen.

Äng. pension åt konstnären Helmer Osslund. (Forts.)

Tengström syntes betvivla, verkligen förefinnes, därom har utskottet gjort sig
underrättat. Örn man skall jämföra behoven i de båda fallen, tror jag, att det
i det ena är minst lika stort som i det andra.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till vad utskottet här
föreslår.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckt motion örn rätt för fullmäktige i riksbanken att
utse andre deputerade utom fullmäktiges krets; och

nr 41, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställningar örn
årligt understöd åt två städerskor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av väckta motioner
örn revidering av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i första
kammaren av herr Domö m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Bagge
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Majit begära en allsidig utredning av frågan örn lantarbetstidslagens
revidering.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Tamm, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Härnösand, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen med anledning av motionerna
I: 178 och II: 288 ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn verkställande
av allsidig utredning rörande den praktiska tillämpningen av den
av 1937 års riksdag beslutade ändringen av 1936 års lantarbetstidslag och till
1939 års riksdag framkomma med förslag till sådan revision av sagda lagstiftning,
att densamma måtte bringas i överensstämmelse med det praktiska livets
krav;

2) av herrar Elon Andersson och Barnekow, vilka yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t vid framlägggande av
förslag örn lagens prolongation måtte, utan att rubba lagstiftningens huvudgrunder,
taga hänsyn till de erfarenheter beträffande svårigheterna vid lagens
tillämpning, som redan vunnits och ytterligare kunde vinnas, samt låta detta
komma till uttryck i den nya lagtexten.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Barnekow: Herr talman! Då Kungl. Maj:ts proposition om en utvidgning
och omarbetning av lantarbetstidslagen förelåg år 1937, så tillhörde
jag dem som voterade för avslag på denna proposition. Sedan vi förlorat i
voteringen, ansåg jag, „att frågan skulle betraktas som avgjord och att intet
skäl förelåge att på något sätt yrka på en genomgripande revision av lantarbetstidslagen.
Det är ju ändå klart, att under den korta tid, som gått sedan
denna nya lag börjat tillämpas, vissa svårigheter visat sig vid lagens tillämpning.
Det ligger i sakens natur och var väl, kan man säga, ingalunda oväntat
för någon.

. Dessa svårigheter äro naturligtvis av olika slag. Det är dels sådana, som
ej kunna övervinnas, annat än genom lantbrukets fortgående rationalisering,
och dels sådana svårigheter, som enligt mitt förmenande kunna övervinnas genom
smärre förändringar av lagtexten. Det är i alla fall så, att de anmärkningar,
sorn, kommit till synes genom de beslut, som tillsynsmyndigheten
härvidlag rnåst fatta, och de svårigheter, som på detta sätt trätt fram i dagsljuset,
ej äro „de enda. Det är ganska säkert, att många lantmän och hos dem
anställda i vårt land överträda lagen. Det finns även, och det har jag själv
konstaterat pa något håll, sådana lantmän, som tro att de överträtt lagen,
utan att de i verkligheten gjort det. Det är väl i alla fall skäl i att lagen
något ändras, så att våra lantmän själva kunna tyda den och förstå, vad de
ha att iakttaga. Det är väl ändå ej någon som tror, att våra mindre lantbrukare
läsa alla prejudikat och utskottets motivering. Man får vara glad, örn
de läsa själva lagtexten, men då bör denna vara så klart skriven, att den verkligen
av alla kan fattas.

Nu äro tydligen alla överens om, och det framgår också av utskottets motivering,
att det finns vissa justeringar som böra göras. Det bör enligt mitt
förmenande göras justeringar på det sättet, att en del av vad som står i motiveringen
till arbetstidslagen föregående år överflyttas till lagtexten. Även
1 oövngt. ka!1 de.t göTas mimlre justeringar i själva lagtexten, utan att det på
något sätt ingriper i denna lagstiftnings verkliga innebörd.

Utskottsmajoriteten förmenar nu. att denna fråga, kommer att tagas upp
av .. peh bär.i sin motivering antytt, att den är övertygad härom.

Jag får säga, att jag betvivlar ej heller, att Kungl. Majit kommer att behandla
denna fråga och eventuellt vidtaga en del förändringar. Men jag vill erinra
örn att etet.ej är så länge sedan, som det i denna kammare förelåg ett utskottsutlåtande
i ett.annat ärende, där utskottet skrev på ungefär samma sätt, som
utskottet skrivit, i det nu föreliggande ärendet, men där reservanterna i kammaren
yrkade på en skrivelse, till Kungl. Maj :t under förmenande, att då utskottet
ansag, att saken verkligen vore av vikt och betydelse, samt då utskottet
hade alla skäl för sin åsikt, att denna fråga borde behandlas av Kungl.
Majjt i önskad riktning, så vore den logiska följden härav, att riksdagen också
avgave en skrivelse till Kungl. Maj :t. Den fråga, som vi i dag behandla,
tigger ju till pa samma sätt. Det kan dock ej förnekas, att en viss skiljaktighet
föreligger Då det gällde att skriva till Kungl. Majit i det ärende, varom jag
nyss tala ilo, sa visste man, att Kungl. Majit skulle med nöje effektuera framställningen.
Men här gäller det ju för Kungl. Majit att justera ett av Kungl.
Majit själv framlagt förslag.. Härför fordras i varje fall någon självövervinnelse
fran Kungl. Maj :ts sida. Ehuru jag ej vill betvivla, att Kungl. Maj -t
ar mäktig denna självövervinnelse, anser jag dock, att alla skäl tala för att
riksdagen ger sin önskan klart och otvetydigt tillkänna genom en skrivelse
till Kungl. Majit.

Andra hammarens protokoll 1938. Nr 33. q

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Elon Andersson och
mig avgivna reservationen.

Herr Skoglund: Herr talman! Förra årets riksdag fattade beslut örn betydelsefulla
ändringar i gällande lantarbetstidslag, och det beslut som då fattades
gick ut på avsevärda skärpningar av denna lag. Med dessa ändringar
och skärpningar följde rätt så betydande svårigheter för jordbrukarna och deras
arbetare att anpassa sitt arbete efter lagens bestämmelser. 1936 års lag
var ju en provisorisk lag. Det bestämdes, att den skulle gälla i tre år. Det
betyder alltså, att Kungl. Maj :t nästa år, 1939, åter får framlägga proposition
i ärendet. När det visat sig, att så pass betydande svårigheter förelågo, som
man här kunnat konstatera, och när man dessutom kunnat beräkna, att Kungl.
Maj :t måste syssla med denna fråga nästa år, ha vi från vårt håll ansett det
vara både rimligt och riktigt att i en motion framföra krav på en utredning.
Vi ha velat fästa riksdagens uppmärksamhet på hur det ligger till i detta avseende
och hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle göra sin
mening gällande.

Motionen har varit utremitterad för yttranden, och de yttranden som inkommit
till andra lagutskottet ha givit belägg för att vad vi framfört i motionen
varit överensstämmande med verkligheten. Arbetsrådets majoritet vill ej vara
med örn någon mera genomgripande revision av lantarbetstidslagen men anser
dock en viss överarbetning av lagtexten önskvärd. Vidare säger arbetsrådet,
att överarbetningen dock ej torde böra bli av enbart formell natur. Vad arbetsrådet
i övrigt anfört, är nog ej så alldeles ostridigt. Arbetsrådet gör där vissa
uttalanden rörande djurskötseln, ackordsarbete o. s. v. Jag har forskat i de
utslag, som kommit från arbetsrådet, och försökt bilda mig en uppfattning örn
hur de kommit till. Jag tror, att man kan ha litet olika uppfattning örn de
uttalanden som där göras.

Arbetsrådet framhåller vidare, att man kunnat utan större svårigheter ordna
saken i en stor del fall som ansetts besvärliga, och tänker då förmodligen på
dispensförfarandet. Jag vill ej gå in på de olika detaljerna nu, men jag står
gärna till tjänst med ytterligare upplysningar, örn man under den fortsatta
debatten skulle vilja gå in på detaljer.

Arbetsrådet har emellertid ej varit enigt om sitt uttalande. För arbetsrådets
uttalande stå fyra av dess ledamöter, medan tre reserverat sig. Av dessa ha
två på det livligaste tillstyrkt en utredning i anledning av motionen. De anse,
att en prolongation av lagen efter de erfarenheter som gjorts är utesluten, utan
att en överarbetning sker av lagtexten. De framhålla mycket bestämt, att redan
nu sådana missförhållanden iakttagits, att en översyn av lagen är befogad.
Dessa reservanter framhålla vidare, att arbetsrådets, d. v. s. majoritetens inom
arbetsrådet, egen motivering, logiskt sett, borde ha lett till ett tillstyrkande av
motionen, något som också ur sakliga synpunkter måste anses högst befogat.
Den tredje av reservanterna erkänner, att de svårigheter som motionärerna påtalat,
när det gäller ackordsarbete och s. k. blandat arbete, förelegat, men han
vill ej vara med om en utredning i samma omfattning som de båda andra reservanterna
utan vill ha en något mera begränsad utredning.

Gå vi över till de andra remissyttrandena, så ha vi ett yttrande från svenska
lantarbetsgivareföreningen, som tillstyrker en utredning. Där säger man,
att örn föreningen får döma efter de uttalanden, som snart sagt dagligen göras
till föreningens tjänstemän, torde flertalet av de jordbrukare, vilka beröras av
lagstiftningen och en stor del av deras arbetare vara av den meningen, att lagen
ej tillfredsställer någondera partens behov. Det framhålles vidare i detta
remissyttrande, att båda parterna vid de förhandlingar, som ägde rum förra

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Äng. revidering av lantarbetstidslagen. ''''Forts.)
året och vid vilka ett kollektivavtal mellan lantarbetareförbundet och lantarbetsgivareföreningen
kom till stånd, »i enigt samförstånd funnit sig föranlåtna
att upprätta ett kollektivavtal, vilket i åtskilliga väsentliga punkter står i strid
mot lagens huvudbestämmelser och som därför för sitt genomförande måste
förutsätta ett regelmässigt utnyttjande av lagens dispensmöjligheter». Beträffande
djurskötseln säges det vidare i detta yttrande: »I vissa delar äro de nya
bestämmelserna sålunda i det närmaste omöjliga att praktiskt tillämpa. Endast
genom ett vidsträckt utnyttjande av dispensmöjligheterna ha jordbrukarna
och deras arbetare till nöds kunnat undgå en del av lagens något egendomliga
konsekvenser.» Yttrandet utmynnar i att svenska lantarbetsgivareföreningen
på det livligaste tillstyrker en allsidig utredning av frågan örn en revidering
av lagen.

Lantarbetareförbundet säger i sitt remissvar, att det icke biträder motionärernas
motivering men i övrigt ingenting har att invända mot den begärda utredningen.

Av vad jag anfört torde med all tydlighet framgå, att motionärerna haft
fog för att väcka denna motion. Det förefaller som örn utskottets majoritet
icke heller vill förneka detta. Utskottet säger: »I vissa hänseenden torde emellertid
sådana erfarenheter av lagstiftningen redan nu hava vunnits — bl. a. i
fråga örn arbetare, som i regel användas till såväl djurskötsel som egentligt
jordbruksarbete — att till övervägande bör upptagas frågan, huruvida ej lagstiftningen
— utan att dess grunder rubbas — kan bringas i bättre överensstämmelse
med vad som befunnits praktiskt och lämpligt.» Det förhåller sig
med andra ord på det sättet, att även de, som inte helt och fullt ha velat gå
med på. motionärernas synpunkter, dock måste erkänna, att det föreligger vissa
besvärligheter vid lagtillämpningen, vilka säkerligen inte gå att övervinna utan
att lagen underkastas närmare granskning.

Jag blev inte så litet förvånad, när jag i gårdagens nummer av Social-Demokraten
läste en ledare, undertecknad av Mauritz Västberg, i vilken han krafft
kritiserade högerreservanternas hållning. Det måste råda en mycket fördärvlig
luft på tidningen Social-Demokratens redaktion. Vi ha ju t. ex. ibland
bevittnat, hurusom vår nuvarande kyrkominister är from och älskvärd på alla
satt, nar han innehar detta ämbete, men så snart han hamnar på tidningen
oocial-Demokratens redaktionsstol, får han alldeles oförklarliga utbrott av dåligt
lynne. Beträffande mm utskottskamrat herr Västberg har jag den erfarenheten,
att han i andra lagutskottet är en älskvärd och angenäm människa
som jag satter varde pa på grund av hans trevliga uppträdande. Han tillhör
utskottsmajoriteten i denna fråga, och han uttalade inga dylika hårda omdömen
under utskottsbehandlingen av ärendet. Det var därför med stor förvåning iag
faste hans tillspetsade uttalanden i tidningen Social-Demokraten, vilka gin-o
i en helt annan riktning. b n

Bortsett fran dylika utbrott tror jag emellertid att vi kunna draga den slutsatsen
att det i stort sett funnits en viss förståelse för önskemålet att Kungl
Maj .t skall företaga en utredning av denna fråga och upptaga den till närmare

kZininil Sfk° f S5f)er °?ksf’ dc! förutsätter, att vid utarbetandet av
Kungl. Maj.ts förslag till ny lantarbetstidslag, vilken skall föreläggas 1939 års
riksdag, de vunna erfarenheterna av lagens tillämpning skola ägnas tillbörlig
uppmärksamhet och att därvid de jämkningar föreslås, som av erfarenheten
visat sig pakallade, men anser att detta kan ske utan att riksdagen skriver till
Kungl Maj :t darom. Ja, detta är ovanligt försynt handlat. Man vill inte besvara
Kungl. Majit med någon skrivelse: nian kanske är rädd för att Kungl
Maj t jin. något satt skall taga illa upp. örn man är så pass näsvis. Vi reswvanter
ha ju icke heller velat vara stygga mot Kungl. Maj:!, Vi lia dock an

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Ane/, revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)
sett denna fråga vara av synnerligen stor betydelse, och när det finns så goda
skäl att underrätta Kungl. Maj :t om de missförhållanden, som uppenbarligen
föreligga, lia vi ansett att det är riktigare, att riksdagen skriver till Kungl.
Maj :t och talar örn vad den önskar. Det är av denna anledning, herr talman,
som vi till detta utskottsutlåtande fogat en reservation, vari vi hemställa, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en allsidig utredning av den
här föreliggande frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Tamm med flera vid
utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Magnusson, Thorell,
Janson i Frändesta, Magnusson i Tumhult, Anderson i Norrköping, Karlsson
i Granebo, Casenberg, Kaling, Tersson i Grytterud och Tersson i Falla.

Herr Hermansson: Herr talman! För att icke ådraga mig samma dom ifrån
herr Skoglunds sida som han fällde över min partivän Västberg i första kammaren
skall jag försöka uppträda ungefär på samma sätt i kammaren som
jag gjorde i utskottet vid denna frågas behandling.

I den motion, som nu föreligger till riksdagens behandling, riktas det mycket
skarpa formella anmärkningar mot den gällande lantarbetstidslagen, och det
framställes — i indirekt form åtminstone — svåra anklagelser mot den riksdagsmajoritet,
som i fjol godkände lagen i dess nuvarande utformning. Det
påstås bland annat i motionen, att resultatet av denna lagstiftning har blivit
»förvirring, osäkerhet i rättstillämpningen och ett missnöje, som går som en
väldig våg över hela landet». Ja, när man läser denna målande skildring, är
det nästan så att en känslig läsare kan höra missnöjesvågen brusa fram över
landet.

Jag tror dock för min del, att man kommer sanningen betydligt närmare,
örn man säger, att motionärerna och deras meningsfränder ha gjort aktningsvärda
försök att framkalla en sådan våg av missnöje med den nuvarande lantarbetstidslagen
men att dessa försök åtminstone i stort sett ha misslyckats. Örn
man nu emellertid bortser från de agitatoriska utsvävningarna och sållar ut
det sakliga innehållet i motionärernas framställning, skall man utan större
svårighet finna, att det är ett mycket stort avstånd mellan riksdagshögerns
ståndpunkt i fjol och den mening, som högergruppen i år givit uttryck åt. Den
ganska beskedliga reservation, som avgivits av högerns representanter i utskottet,
stärker också intrycket, att högerpartiet är på full reträtt från sin
tidigare ståndpunkt i denna fråga. Herr Skoglunds nyss hållna anförande
jävar icke heller på något sätt denna uppfattning. När jag säger detta, är
jag emellertid angelägen att framhålla, att detta uttalande inte innebär något
klander mot dem som ha ändrat ståndpunkt, utan jag har endast velat konstatera
ett glädjande faktum. Jag erkänner också att påståendet är av sådan
art, att det behöver bevisas, och det är.just vad jag ämnar göra.

I fjol uppträdde högern nästan som en nian mot alla ändringar i 1936 års
lantarbetstidslag. Partiets representanter yrkade avslag på Kungl. Maj :ts
proposition i ämnet och nedlade en mycket stor energi på att bevisa, vilka
oerhörda svårigheter lagen skulle komma att medföra för det svenska jordbruket.
Kritiken riktade sig vid detta tillfälle först och främst mot att lagen
skulle utsträckas till att gälla även för sådana jordbrukare, som i regel sysselsätta
endast tre arbetare, att vidare djurskötarna skulle inordnas under lagen
och slutligen att den ordinarie arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare
skulle minskas till respektive 41, 46 och 54 timmar i veckan.

Den som läser högergruppens motion vid årets riksdag skall finna, att veder -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 38.

Äng. revidering av lantarbetstulslagen. (Forts.)
börande nu tycks lia mycket litet att invända mot allt det väsentliga i den lagändring,
som beslutades i fjol. Då var det själva kärnpunkterna i lagen, som
från högerhåll kritiserades. I år sysslar kritiken uteslutande med de förmenta
svårigheterna vid lagens tillämpning. Den reservation, som högerns
representation i utskottet har avgivit, går ju också ut på att en allsidig utredning
skall verkställas rörande den praktiska tillämpningen av lagen. Man
vänder sig således numera icke mot lagens huvudprinciper.

Av den reservation, som avgivits av herrar Elon Andersson och Barnekow,
framgår det också klart och tydligt, att folkpartiets representanter ha avlägsnat
sig ett gott stycke från den uppfattning, de företrädde, då lantarbetstidslagen
förra gången diskuterades i riksdagen. I fjol ville man på det hållet
inte vara med om någon utvidgning av lagens tillä,mpningsområde eller någon
förkortning av arbetstiden. I år ha båda reservanterna från folkpartiet ansett
sig böra särskilt framhålla, att de inte önska rubba lagstiftningens huvudgrunder
utan nöja sig med en lagändring, som är förestavad av rent praktiska
synpunkter.

Det framgår således av handlingarna i målet, att den kritik, som i år riktats
mot lagen, är av helt annan karaktär än den starka opposition, som i fjol restes
mot själva grundprinciperna i den nya lagstiftningen. Man anser numera inte,
att bestämmelserna om lagens omfattning eller genomsnittsarbetstidens längd
böra ändras. Ändringskraven gälla i stället endast frågor, som måste anses
höra. till lagens utanverk. Jag vet inte örn opponenternas ändrade inställning
möjligen beror på att de inte längre tro att lagen skall få de ödesdigra verkningar,
som de tidigare ha siat örn, eller örn det är andra orsaker, som göra, att
de inte längre synas vilja rekommendera en återgång till den ordning, som
rådde före den 1 november 1937. Men örn jag skall försöka tyda saken till
det bästa — som man ju alltid bör göra — är det svårt att tolka oppositionens
ändrade inställning på annat sätt, än att opponenterna från i fjol nu lia kommit
till insikt örn att det svenska jordbruket verkligen kail anpassa sig efter de
nya förhållanden, som lagens genomförande har skapat, och att de sålunda
äro beredda att acceptera själva huvudprinciperna i lagstiftningen. Och örn
som jag hoppas denna tolkning är riktig, bör det även bli lätt att komma tillrätta.
med de praktiska svårigheter, som kunna uppstå vid tillämpningen av
de olika lagbestämmelserna.

. Jag kan emellertid inte underlåta att i detta sammanhang påpeka, att motionärerna
vid bedömandet av dessa praktiska svårigheter också råkat skjuta
ganska betydligt över målet. Det förefaller uppriktigt sagt, som örn de exempel,
som motionärerna ha valt för att belysa vissa olägenheter, som skulle ha
uppstått vid den praktiska lagtillämpningen, utgöra rena konstruktioner och
lia bra litet med verkligheten att göra. De i motionen omnämnda lantbrukarna
t. ex., som den ena veckan, då det är dåligt väder, låtit sina körkarlar
ligga hemma på sofflocket och hästarna stå i stallet för att under nästa vecka,
då väderleken är tjänligare, utnyttja dagarna tili dubbelt så mycket arbete
som i normala fall, dessa gökar skulle jag bra gärna vilja se. Jag tror nämligen
inte, att det finns så dumma bönder i Sveriges land. Men om det verkligen
finns någon, som vill utsätta sina djur för en sådan behandling, undrar
jag örn. en sådan herre inte borde utan vidare sättas under förmyndare såsom
olämplig att förvalta sin egendom. Att han också dessutom ganska snart skulle
åka fast för kvalificerat djurplågeri, torde vara ganska uppenbart.

Motionärerna ha vidare anfört en mängd exempel på sådana sysslor, som
en djurskötare kan ha att utföra vid sidan av sitt egentliga arbete. Han kan
t. ex., sägs det, vara sysselsatt med att blanda, kraftfoder, mala gröpe eller
köra mjölk till ett närbeläget mejeri. Allt detta är ganska riktigt. Motionä -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)

Terna ha emellertid härav dragit den oriktiga slutsatsen, att en ladugårdsskötare,
som under kortare tider på dagen sysslar nied annat arbete än egentlig
djurskötsel, på grund därav inte skulle betraktas som djurskötare och således
under den mörkaste årstiden få sin ordinarie arbetstid minskad till 41 timmar
i veckan. Detta är som alla kunna förstå ett stort missförstånd för att nu
inte kalla det för något annat och värre.

Den praktiska tillämpningen av lagen handhaves som vi veta av arbetsrådet,
och denna myndighet har av statsmakterna utrustats med mycket vidsträckta
befogenheter att i varje särskilt fall avgöra, hur lagen bör tolkas.
Enligt vad jag inhämtat lägger arbetsrådet icke hinder i vägen för att en
ladugårdskarl eller fodermarsk inom rimliga gränser skall få utföra annat
arbete utan att därför bli diskvalificerad som djurskötare i lagens mening.
Arbetsrådet har också i sitt yttrande över motionen påpekat, att motionärerna
tagit alldeles fel vid bedömandet av lagens praktiska tillämpning. Arbetsrådet
säger bland annat följande, som jag tillåter mig citera: »Motionärernas
exempel på arbetstidslagens brister hänföra sig i övrigt till en tolkning av lagtexten,
som ej motsvarar den praktiska tillämpningen. Skogsarbete och dikning
har sålunda i mycket stor utsträckning befunnits undantaget från lagens
tillämpning enligt 1 § a), varjämte, då så ej varit fallet, behovet av utsträckt
tid setts tillgodo enligt 5 § 1 eller 3 mom. Frågan örn djurskötarnas arbetstid
har likaledes i lagtillämpningen kunnat lösas utan de av motionärerna angivna
svårigheterna.» Detta innebär ju tydligen något helt annat än vad herr Skoglund
ville göra gällande, när han sade, att de yttranden, som avgivits över
motionen, ha givit belägg för riktigheten av vad motionärerna ha anfört. Arbetsrådets
uttalande är tydligt och klart och tarvar således inga särskilda
kommentarer från min sida.

Herr Skoglund gjorde också ett visst nummer av det förhållandet, att lantarbetsgivarnas
och lantarbetarnas organisationer hade kommit överens örn att
tillämpa en i viss mån längre arbetstid och en annan fördelning av arbetstiden
än lagen föreskriver. Jag har mycket svårt att förstå den skarpa kritiken
på denna punkt. Vad som inträffat är ju ingenting annat, än att parterna
på arbetsmarknaden ha enats örn en anordning, som anses utgöra en förnuftig
lösning av ett visst problem, och att arbetsrådet på grund av lagens bestämmelser
har ansett sig kunna lämna medgivande till denna förnuftiga lösning.
Detta förhållande visar, att lagen icke är så stelbent som herr Skoglund och
hans meningsfränder ha velat göra gällande. Det kan utan vidare sägas, som
herr Skoglund också mycket riktigt säde, att lagen borde vara så utformad,
att nödiga åtgärder kunna vidtagas utan arbetsrådets medgivande. Häremot
vill jag endast invända, att det var både väntat och förutsett, att de nya lagreglerna
icke skulle kunna tillämpas lika strikt under alla förhållanden och på
alla arbetsplatser, och det var ju just därför som arbetsrådet erhöll denna vidsträckta
befogenhet att låta lagens tillämpning i viss mån anpassa sig efter de
olika förhållandena.

Lagen har, som vi alla veta, endast provisorisk karaktär; den gäller i sin
nuvarande utformning till den 1 november 1939, och det är alldeles självklart,
att statsmakterna, när lagen i en snar framtid skall prolongeras, också komma
att ta vederbörlig hänsyn till alla de erfarenheter, som vunnits under den tid
lagen tillämpats. Såsom det också framgår av utskottets utlåtande är heller
icke utskottsmajoriteten främmande för den tanken, att lagtexten kan behöva
ändras i ett eller annat avseende i syfte att för framtiden underlätta lagens
efterlevnad. Men då vi inom denna utskottsmajoritet Ira varit fullt på det
klara med att lagen kommer att bli föremål för en behövlig översyn innan
den förelägges nästa års riksdag, så ha vi i olikhet med reservanterna betraktat

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)
det som en överloppsgärning att tillstyrka en riksdagsskrivelse med begäran
örn en särskild utredning i saken. Och jag ber, herr talman, med anledning
därav att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Johansson i Djursnäs.

Herr Skoglund: Herr talman! Herr Hermansson försökte framställa vår
motion såsom ett uttryck för ett återtåg från högerns tidigare inställning i
arbetstidsfrågan. Det finns emellertid, herr Hermansson, ibland tillfällen, där
man kan tala örn vad som är praktiskt möjligt, och vi lia icke ansett, att det
låg inom en praktisk möjlighet att tänka sig, att den nuvarande regeringsmajoriteten
skulle i någon avsevärd del våga rygga det beslut den var med örn att
fatta förra året; men däremot tilltrodde vi den en så pass stor självövervinnelse,
att den eventuellt skulle kunna vara med örn att rätta till vad som visat sig
vara uppenbart omöjligt att tillämpa i det praktiska livet. Detta är, herr Hermansson,
förklaringen till en hel del av vad herr Hermansson nämnde i det sammanhanget.

Sedan berörde herr Hermansson ett par exempel, som vi anfört i vår motion.
Han talade örn skogskörning och han sade, att den som eventuellt skulle följa
högermotionärernas anvisning, kunde riskera att utsätta sig för anklagelsen att
bedriva djurplågeri. Det kanske icke är riktigt så farligt som herr Hermansson
tänkt sig. Verkliga förhållandet är, att i en stor del av bergslagernas bygder
är det mycket vanligt att avtal förekomma mellan arbetsgivare och arbetare,
att arbetslönen utgår med en viss del av den intjänta körlönen. Jag har
hört uppgivas från mycket vederhäftigt håll, att det vanligen är 45 ä 50 %
av vad som kan tjänas för dagen av häst och karl som tillfaller körkarlen, och
det övriga får arbetsgivaren i ersättning för häst och släde och foder åt hästen
o. s. v. Det har förekommit under den gångna vintern, att när på grund av
otjänlig väderlek och liknande besvärligheter det var svårt att köra en vecka,
man ansett det önskvärt att kunna arbeta litet längre tid den andra veckan.
Risken för ett så långvarigt arbete, att det kunde betraktas som djurplågeri, är
inte överhängande med den begränsade tid som under korta vinterdagar står
körkarlen till buds. Därnäst skola vi komma ihåg, att skogskörning nu för
tiden är annorlunda än tidigare. Lastbilarna ha tagit de för hästarna påfrestande,
långa transporterna, och skogskörning för närvarande är i flera fall
endast ett utsläpande till vägarna av virke, ett arbete, som icke på något särskilt
sätt anstränger dragarna. Att arbetsrådet icke varit alldeles främmande
för sådana fall som motionärerna omnämnt, tror jag herr Hermansson kan
finna, örn han studerar en del handlingar från arbetsrådet, där han finner, att
detta i brev till arbetsgivare förklarat sig villigt att, örn det visar sig föreligga
avsevärda olägenheter, ta under omprövning, huruvida det skulle vara möjligt
att beräkna arbetstiden för en längre tidsperiod än en vecka.

Vad vidare skogsarbetet beträffar, sade herr Hermansson, att den frågan
också i stort sett kunnat lösas genom att arbetsrådet meddelat vissa utslag,
enligt vilka ackordsarbete i skogen betraktas såsom sådant arbete, vilket det
icke åligger arbetsgivaren att övervaka. Vill herr Hermansson göra sig det
omaket att gå igenom arbetsrådets utslag i hithörande ärenden, kommer han
att finna, att det är fråga örn skogsägare med mycket stora skogskomplex, som
dessa utslag röra sig om. Det är skogsägare med 3,000 ä 4,000 tunnland, i ett
fall gäller det en skogsägare, som har skogsarbetare boende på skogsskiftet,
vilka icke ha med jordbruket att göra. De lyda under särskild skogvaktare
och bo långt från gården. I så gott som samtliga dessa fall är det fråga om

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)
större skogskomplex, som ha mycket litet samband med vanligt jordbruk. Och
beträffande ackordskörning i skogen visa ett par ärenden, som alltjämt ligga
under arbetsrådets prövning, att arbetsrådet har mycket svårt med den nuvarande
lagstiftningen som grund att komma till ett avgörande.

Vidare yttrade herr Hermansson, att arbetsrådet i sitt remissyttrande har
framhållit, att vad motionärerna åsyfta, exempelvis när det gäller djurskötarna,
har kunnat lösas inom den nuvarande lagens ram, och att det alltså förelåg
ett missförstånd från motionärernas sida. Jag vågar påstå, att det uttalandet
är sådant att det kan diskuteras. Arbetsrådet har meddelat ett pär utslag,
vilka jag förstår herr Hermansson åsyftade i detta sammanhang. Det ena
gällde en jordbrukare, som hade begärt att hans ladugårdskarl skulle få transportera
mjölken till mejeriet — det beräknades ta en timme örn dagen — och
att han trots denna mjölktransport skulle få betraktas såsom varande arbetare,
vilken huvudsakligen ägnade sig åt djurskötsel. Det finnes ett liknande utslag,
där en arbetsgivare begärt, att ladugårdskarlen skulle få transportera
mjölk till mejeriet, som var beläget 300 meter från gården; även i det fallet
har arbetsrådet kommit till det resultatet, att så borde få ske. Men, herr
Hermansson, det finns en annan sak, som hänger samman med dessa utslag, och
som gör att vi skola uppmärksamma dem ett ögonblick. Dessa beslut ha fattats
med 4 röster mot 3. Tre av arbetsrådets 7 ledamöter — och jag befarar,
att arbetsrådets ordförande tillhör reservanterna — ha i dessa fall tydligen
varit av den meningen, att arbetsrådet icke kan enligt nuvarande lagstiftning
fatta ett sådant beslut. Detta visar, huru pass osäkert det ligger till. Det
finns ett annat fall, som vi också kunna komma ihåg i detta sammanhang. Det
gällde en arbetsgivare som hade begärt, att hans stallfodrare skulle få hämta
posten två gånger örn dagen och dock alltjämt få betraktas som djurskötare.
Han hämtade posten två gånger om dagen, och det beräknades ta 3/4 timme
varje gång, det gjorde alltså l1/2 timme per dag. I det fallet har arbetsrådet
sagt, att skall den mannen hämta posten, kan han icke betraktas som djurskötare,
och då minskas omedelbart hans arbetstid från 54 timmar till 41 timmar
i veckan under december och januari månader. Det måtte väl örn något visa,
huru pass många osäkerhetsmoment, som alltjämt finnas för tydningen av
lagen i detta hänseende. Jag skall för ögonblicket icke fördjupa mig längre i
dessa exempel, ehuru det nog kunde vara möjligt att anföra flera dylika.

Så nämnde herr Hermansson något om avtalsuppgörelser och sade, att
han tyckte icke, att det var så märkvärdigt, att när de båda parterna,
lantarbetsgivarna och lantarbetarna, kommit till vad han betraktade som
en förnuftig lösning, de då hemställde till arbetsrådet, att arbetsrådet
också skulle försöka ordna det på sådant sätt, att denna förnuftiga lösning
skulle kunna bringas ut i verkligheten. Det anser jag också vara rimligt
och riktigt, men det kan väl ändock icke vara rätt, att vi skola lia en arbetstidslag
som är sådan, att när det är fråga örn en uppgörelse, som berör många
människor, alla dessa skola nödgas begära dispens. Det föreföll av de meddelanden,
som man fick från vederbörande organisationer, att de trodde, när
de träffade denna uppgörelse, att arbetsrådet skulle kunna lämna en generell
befrielse, men det visade sig, att det icke gick, utan varje arbetsgivare var för
sig får begära dispens. I tidningen Lantarbetaren, organ för de organiserade
lantarbetarna, har ju också sagts ut, att det icke ställer sig så förfärligt enkelt,
som mången låter komma till synes, med den nuvarande lantarbetstidslagen.
När tidningens redaktör refererade den motion vi nu diskutera och det yttrande
som lantarbetareförbundet avgivit, skrev han: »Vad som framför allt gör en
omarbetning nödvändig är att den nuvarande lantarbetstidslagen icke kan tilllämpas
utan vittgående undantag, som genom dispens måste beviljas undan -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)
tagslöst alla arbetsgivare för att dessa skola bli i stånd att uttaga den arbetstid
vartill de äro berättigade.» Och i slutet av sin artikel yttrar redaktören:
»Det ligger i öppen dag, att en lag som icke kan tillämpas utan långt gående
undantag, icke är förankrad i det praktiska livets erfarenhet, och bl. a. därför
är en justering önskvärd av lantarbetstidslagen.»

Vad tidningen Lantarbetarens redaktör i detta fall säger, ger, herr talman,
uttryck åt ungefär samma uppfattning som jag kommit till, när jag både i
andra lagutskottet och i praktiska livet måst försöka lära mig denna lag.

Herr Hermansson: Herr talman! Då herr Skoglund i sitt senaste yttrande
framförde en hel del argument, som jag anser mig hava vederlagt i mitt första
anförande, skall jag här icke upptaga till bemötande mer än ett par tre
punkter av vad han sist anförde.

Vad först beträffar frågan örn lagens tillämplighet överhuvud vill jag säga,
att varken jag eller utskottsmajoriteten någonsin förnekat, att det har uppstått
vissa svårigheter vid lagens tillämpning. Jag underströk också detta i
mitt första anförande. De ändringar i lagtexten, som kunna behövas för att
underlätta lagens efterlevnad i framtiden, kunna emellertid göras, och komma
även att göras, utan att riksdagen behöver skriva till Kungl. Majit och
begära en särskild utredning.

Beträffande skogsarbetet, där enligt motionärerna hästarna vid behov användas
varannan vecka, sade herr Skoglund, att det är mycket vanligt, att
man, om det är dåligt väder den ena veckan, arbetar litet längre tid nästa
vecka. Men i motionen säger man någonting helt annat. Det var detta jag
syftade på, när jag sade, att örn man använder sina dragare på det sätt, som
man i motionen talar örn, så gör man sig skyldig till kvalificerat djurplågeri.
I motionen står det nämligen så här: »Örn otjänlig väderlek hindrar dem den

ena veckan att skaffa sig någon arbetsförtjänst» -— märk väl, att det förutsättes,
att vederbörande arbetare under hela veckan icke har någon arbetsförtjänst
alls — »är man på grund av lagens stadgande förhindrad att den påföljande
veckan, örn väderleken då medger arbete, inhämta den minskning i
arbetsförtjänst, som tidigare drabbat dera.» Det är ju tydligt, att motionärerna
menat, att om man icke kunnat göra någonting alls den ena veckan, skall
man kunna köra dubbelt så mycket som vanligt den andra veckan. Detta har
jag för min del ansett vara fysiskt omöjligt. Och jag tror, som sagt, att det
icke finns några bönder så dumma att de vilja använda sina dragare på ett
sådant sätt.

Till detta vill jag endast tillägga, att jag känner mig mycket tacksam å
mitt partis vägnar för den hänsyn till riksdagsmajoriteten, som högerpartiet
enligt herr Skoglund velat visa genom att icke längre rikta sig mot själva
huvudprinciperna i lagen, utan låta sig nöja med de obetydliga ändringar, som
erfordras för att möjliggöra en smidigare lagtillämpning. Om högerpartiet
emellertid, som herr Skoglund senast ville göra gällande, fortfarande har samma
mening örn själva lagen som i fjol, måste jag dock konstatera, att man
både i motionen och i högerreservationen måtte ha skrivit ett och menat någonting
helt annat. Och då jag icke är tankeläsare, har jag endast kunnat hålla
mig till vad som varit skrivet. Det har i varje fall varit omöjligt att gissa
sig till vad som därutöver kan lia varit menat.

Herr Carlström: Herr talman! Jag hade ursprungligen icke tänkt medverka
till att förlänga denna debatt genom ett inlägg, därför att vi hade ju
litet var på känn, att så som majoriteten ligger i kammaren, kunde vi knap -

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)
past hoppas på något vidare gehör för våra krav året efter det en ändring i
förevarande lag antagits.

Det var emellertid vissa uttalanden från herr Hermanssons sida, som jag
tyckte vara i någon mån kategoriska. Han menade, att hela den här lagstiftningen
var så bastant åstadkommen, att det fanns ingenting att anmärka på
den. Och såväl högermotionärerna som våra representanter i utskottet hade,
menade han, genom sitt ställningstagande i år visat, att de hade gått ifrån
sina förutvarande uppfattningar i fråga örn vissa besvärligheter, som denna
lag skulle medföra. Jag blev därför ganska förvånad, då herr Hermansson
i slutet av sitt förra anförande, och även nu i sitt sista, underströk, att även
han anser, att lagstiftningen måste revideras. Det är väl här egentligen både
från herr Hermanssons sida och från annat håll fråga om vad som är praktiskt
omöjligt att genomföra på grund av denna lagstiftnings formulering, eller
örn det skall vara nödvändigt att i fortsättningen undersöka, huruvida motionärerna
här, såsom herr Hermansson sade, lia skrivit ett och menat någonting
annat. Ja, herr Hermansson, huru hava då de, som skrivit lagen, skött
sig i det avseendet, då lagen alltså icke i praktiken kan tillämpas så, som den
är skriven? Jag menar sålunda, att det är en smula förmätet att från det
hållet komma och påstå, att denna lag är i fråga örn hela sin struktur så utomordentligt
väl avvägd, att det skulle vara ojust att komma med några anmärkningar
och begära någon ändring.

Herr Hermansson sade också, att trots allt vad som sagts örn de besvärligheter,
som skulle uppstå vid lagens tillämpning, hade det nu visat sig, att
jordbruket kari stå ut med denna lag. Ja, jordbrukets folk är ju ett ganska
tåligt folk; det är känt sedan gammalt. Men att tillämpningen skulle gå så
utomordentligt bra, och att man skulle ha fått bevis för att lagen vore förnuftig
och praktisk, är väl ändå påståenden, som jag icke tror, att herr Hermansson
vågar stå för. Då frågan var uppe i fjol, deltog jag för min del
icke i debatten, därför att jag tänkte mig, att om vi vid jordbruket kunde få
en sådan betalning för våra produkter och en sådan ersättning för vårt arbete,
att vi komme ut med att ge jordbrukets folk samma möjligheter i avseende
å arbetstid som industriens, så vore det bara bra, och då hade vi ingen
anledning att sätta oss emot detta. Men jag vill säga herr Hermansson, att
i icke så få fall förhåller det sig på det sättet, att den lättnad, som arbetarna
här fått, har för företagarna medfört en motsvarande tunga. Och det är
uppenbart, att i ett demokratiskt land är det litet besvärligt, när man flyttar
över arbetsuppgifterna för de mindre jordbruk, som falla under lagen, från
arbetarna till arbetsgivarna utan större möjlighet för de senare att därför erhålla
något slags kompensation.

Med anledning av det slutresultat, som herr Hermansson kom till, tycker
jag, att skillnaden mellan hans uppfattning och den, som herrar Elon Andersson
och Barnekow företräda i sin reservation, är just ingen. Därför tycker
jag, att herr Hermansson skulle kunnat yrka bifall till denna reservation, vilket
jag, herr talman, ber att få göra.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr första vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den
av herr Tamm m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen samt 3 :o) bifall
till den av herrar Elon Andersson och Barnekow avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Skoglund begärde emellertid votering, i anledning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontra -

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

Ang. revidering av lantarbetstidslagen. (Forts.)
proposition. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagtuskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Tamm m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Skoglund begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 135 ja och 39 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion angående visst tillägg rörande tändstickor till kungörelsen
angående märkning av vissa varor av utländskt ursprung.

Därvid anförde

Herr Mårtensson: Herr talman! Utskottet har ställt sig ganska välvilligt
till motionärernas förslag och bekräftar de uppgifter, som framförts i motionen.
Utskottet framhåller bl. a.: »Känt är, att de utomlands tillverkade
tändstickorna ofta givits ett utseende, särskilt med avseende å förpackning,
som gör dem svåra att särskilja från gängse svenska typer. För ett tillmötesgående
av motionärernas krav tala sålunda flera omständigheter.» Men efter
dessa välvilliga uttalanden till förmån för motionen ändrar utskottet uppfattning
och hänvisar till de handelspolitiska svårigheter, som eventuellt kunde
uppstå, örn motionen skulle bifallas. Utskottet framhåller i anslutning härtill:
»Icke desto mindre har utskottet ansett sig icke böra föreslå bifall till
motionen. Flera skäl ur handelspolitisk synpunkt tala för ett sådant beslut.
Sålunda måste man vid en märkning, på sätt nu föreslagits, av till Sverige
importerade tändstickor räkna med den möjligheten, att i länder, där Sverige
ännu lyckats placera sin export av tändstickor, motåtgärder skulle kunna bliva
följden. Tändstieksexporten från Sverige skulle därigenom hava ställts
inför nya svårigheter utöver redan bestående i stället för att hava erhållit
hjälp.»

I anslutning till detta utskottets utlåtande vill jag bara anföra några få
ord. Det är alldeles självklart, att motionärerna icke förbisett dessa förhållanden,
när motionen utarbetades. Och jag tror mig kunna konstatera, att de
av utskottet uttalade farhågorna icke äga något som helst berättigande. Ty
hittills har, enligt vad jag har mig bekant, Svenska tändsticksindustrien icke
på något sätt försökt dölja, varest de tändstickor äro tillverkade, som exporteras
härifrån till olika länder, utan tvärtom har det legat i dessa företags intresse
att just framhålla ursprungsmärket och tillverkningsorten för dessa fabrikat.
Huruvida däremot ett bifall till motionen ur andra synpunkter skulle kunna

Äng. visst
tillägg rörande
tändstickor till
kungörelsen
angående
märkning av
vissa varor av
utländskt
ursprung.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. visst tillägg rörande tändstickor till kungörelsen angående märkning
av vissa varor av utländskt ursprung. (Forts.)
medföra några konsekvenser på det handelspolitiska området vågar jag icke
uttala mig örn. Därest så skulle vara fallet, anser jag dock, att farhågorna
härför icke böra överdrivas alltför mycket. Det kan ju i detta sammanhang
hänvisas till det uttalande, som har gjorts av kommerskollegium, som erinrar
örn det förslag till ändring av kungörelsen angående märkning av importerade
varor, som kommerskollegium har överlämnat till Kungl. Maj :t, och
som just gått ut på att i denna kungörelse även tändstickor skulle medtagas.

Motionärerna begära ju icke heller vare sig importförbud på tändstickor eller
ökad tull på denna vara, utan motionärerna begära endast att, örn en person
går in i en affär för att köpa tändstickor, så skall han kunna få klart för
sig, om den vara han köper är av svensk tillverkning, eller örn den är tillverkad
i något annat land. Detta är innebörden i motionärernas förslag. Jag
tror också, att under de senare åren har det både föreslagits och genomförts
åtgärder, som ur handelspolitisk synpunkt varit av betydligt större omfattning
än de här föreslagna.

Vad är nu orsaken till att denna motion har blivit väckt i denna kammare?
Jo, anledningen härtill är den utveckling, som den svenska tändsticksindustrien
har genomgått under de senare åren. Sedan år 1929 har exporten av svenska
tändstickor minskas från cirka 50,000 ton till omkring 16,000 ton år 1937.
Under dessa tio år har alltså exporten av denna kvalitetsvara minskats till
ungefär en tredjedel av den ursprungliga. Denna minskning av exporten har
förorsakat, att en hel del fabriker måst läggas ned, och att tusentals arbetare
blivit avskedade. Och de arbetare, som ha fått vara kvar inom denna verksamhet,
hava under ett flertal år fått arbeta med betydligt inskränkt arbetstid.
Samtidigt med att dessa ogynnsamma förhållanden i fråga örn exporten
inträtt, har importen av tändstickor ökats i ganska betydande utsträckning.
1929 uppgick importen till 215 ton, 1936 hade den ökat till 770 ton. För år
1937 har det visserligen märkts en liten nedgång från 770 till 666 ton, men
huruvida denna nedgång i importen kommer att fortsätta, därom kunna vi för
närvarande icke yttra oss.

Örn denna utveckling inom tändsticksindustrien får fortsätta, kan faran för
denna svenska industri och dess arbetare snart nog bli överhängande. Jag
skall icke, herr talman, göra något yrkande. Men jag ber att få understryka
vad utskottet har sagt i slutet av sin motivering. Utskottet säger där bl. a.: »Utskottet
utgår därjämte från att Kungl. Majit, då tillfälle erbjuder sig i samband
med underhandlingar i handelspolitiska avseenden med främmande makter,
begagnar sig av varje möjlighet att tillvarataga det svenska näringslivets
intressen.»

Jag vill understryka detta utskottets uttalande och tillägga, att det är av
särskild vikt, att tändsticksindustrien vid dessa överläggningar icke glömmes
bort.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 128, i anledning av två av Kungl. Majit i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd, avseende
vissa sociala ändamål;

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader för kompensation åt arbetare i statens tjänst för familjepensionsavdrag; nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag till aktieteckning i Svenska Penninglotteriet Aktiebolag; och

nr 132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
Vattendomstolorna: Avlöningar; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner örn skattefrihet för vissa gåvor till
luftvärnet m. m.; och

nr 21, i anledning av väckt motion örn åtgärder mot hemtillverkning av alkoholhaltigt
vin.

Vad utskotten i nämnda utlåtanden, memorial och betänkanden hemställt
bifölls.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 22, i anledning av väckta motioner
örn tullfrihet för varor, avsedda för läkemedelstillverkning m. m.

Därvid anförde

Herr Henriksson: Herr talman! Bevillningsutskottet har visserligen avstyrkt
föreliggande motion, men jag har såsom motionär anledning att vara
tacksam för den klarläggande utredning av frågan, som utskottet gjort. Utskottet
har i sak konstaterat, att de i motionen påpekade förhållandena böra
rättas till. Medicinalstyrelsen har också tillstyrkt motionen. Men av hänsyn
till att det skulle bli vissa svårigheter beträffande kontrollen har generaltullstyrelsen
icke velat vara med på den väg, som motionen anvisat. I stället
har man visat på en annan väg, som kan leda till rättelse. Det är min förhoppning,
att så skall bli fallet till ett kommande år med Kungl. Maj :ts medverkan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart för sig bankoutskottets memorial och utlåtande:

nr 42, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens avdelningskontor
i Malmö; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare.

Vad utskottet i nämnda memorial och utlåtande hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6^, i anledning
av väckt motion angående kommunernas möjlighet att inverka pa meddelandet
av tillstånd att anordna offentliga möten, folkfester eller nöjestillställningar;
och yttrade därvid

Herr Tornegård: Herr talman! Jag har icke precis tänkt hålla något begravningstal,
som det brukar heta, över motionen, utan jag vill tacka utskottet
för dess välvilliga behandling av densamma. Utskottet säger nämligen,
att det delar motionärens uppfattning. Detta säger ju icke så litet. Man kan

Äng. tullfrihet
för varor, avsedda
för
läkemedelstillverkning

m. m.

Ang. kommunernas
möjlighet
att inverka
pä meddelandet
av
tillstånd att
anordna
offentliga möten,
folkfester
eller nöjest
Utställningar.

Nr 33.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Äng. kommunernas möjlighet att inverka på meddelandet av tillstånd att anordna
offentliga mölen, folkfester eller nöjestillställningar. (Forts.)
således vara förvissad om, att det förelegat en hel del bristfälligheter. Jag
vet också, att utskottet varit mycket benäget att tillstyrka motionen, men i
elfte timmen fick det en P. M., som varit så gott som okänd i hela landet.
Den har knappast någonstädes tillämpats. Då beslöt utskottet avstyrka motionen.
Jag vill endast framhålla, att örn denna P. M. nu kommer till sin rätt
och blir tillämpad, såsom tanken varit från början, kommer med all säkerhet
det syfte, som vi haft med motionen, att också bliva uppnått för framtiden.

Jag har endast velat nämna detta. Jag har icke något yrkande, utan jag
är i likhet med utskottet helt och hållet förvissad om, att denna P. M. efter
detta kommer att bliva tillämpad.

Jag har, som sagt, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården jämte en i ämnet väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Statens
uppfostringsanstalt å Bona: Nybyggnadsarbeten m. m.;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till kapitalinvestering för uppförande av en logementsbyggnad
vid fångkolonien å Singeshult;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning å
statens allmänna fastighetsfond av vissa fastigheter, disponerade av Uppsala
och Lunds universitet;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1938/39 m. m.; och

nr 140, i anledning av väckta motioner örn stöd åt den mindre skeppsfarten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets
inskränkande; och

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd,
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; samt

andra kammarens enskilda utskotts utlåtande, nr 1, med förslag till ändrad
lydelse av § 20 i kammarens ordningsstadga.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 11 maj 1938.

Nr 33.

§ 17.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Molander och Lövgren, nr 488, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 307, angående försvarsberedskapens omedelbara stärkande;

herr Bagge m. fl., nr 489, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 311,
angående anslag till statlig lagerhållning m. m.;

herr Eriksson i Sandby m. fl., nr 490, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 286, med förslag till lag örn semester m. m.; och

herr De Geer i Lesjöfors, nr 491, med anhållan, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 286, med förslag till lag örn semester m. m., örn utredning angående
en kalenderreform i syfte att minska antalet helgdagar.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 303, angående åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m., nämligen
:

nr 492 och 493 av herr Wallén m. fl.;

nr 494 av herr andre vice talmannen Magnusson m. fl.; och

nr 495 av herr Lundqvist m. fl.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Lundell	under	5	dagar fr.	o. m.	den	12	maj,
> Lundbom	2	2	2	>	5>	12	2
» De Geer i Hanaskog	2	3	>	2	2	14	2
fru Nordgren	2	3	>	>	2	15	2
herr Westman	2	3	2	$	2	12	2
» Johansson i Tväråselet	2	5	2	»	2	12	2
> Johansson i Norrfors	>	4	2	2	2	13	2
» Gustafsson i Lekåsa	2	5	2	2	2	12	2
» Holmgren	2	2	2	X>	2	13	2
» Andersson i Malmö	>	5	>	2	2	12	2
» Persson i Vinberg	2	4	2	2	2	13	2
> Jansson i Falun	2	2	2	2	2	12	2
» Olovson i Västerås	2	2	2	2	2	12	»
> Sundberg	2	4	2	2	2	14	2
> Lithander	»	3	*	2	2	13	2
» Gardell	»	2	2	2	2	14	2
» Nilsson i Göteborg	2	5	2	2	»	12	2
» Lundstedt	*	3	2»	2	2	12	2
> Johansson i Krogstorp	2	4	2	2»	»	13	2
> Lindmark	2	6	>	2	2	13	2
» Magnusson i Tumhult	2	5	2	2	2	12	2
» Persson i Norrby	2	4	2	2	2	13	2
» Andersson i Löbbo	2»	4	2*	2	2	12	2
» Sandström	>	9	2	2	2	15	2
» Larsson i Östersund	2	3	2	2	2	14	» och
» Tornegdrd	2	3	2)	2	2	14	2

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.2 e. m.

In fidem
Sune Norrman.