1938. Andra kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1938:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Andra kammaren. Nr 26.

Tisdagen den 5 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 29 och den 30 nästlidna mars.

§ 2.

Föredrogs följande till kammaren inkomna dödsbevis:

Att riksdagsmannen Olof Andersson från kv. 81 Åtorp i Höörs församling
i Malmöhus län, född den 14 januari 1875, avled å Hörby lasarett den 1 april
1938, civilstånd g, efterlevande makes födelseår 1887, dödsorsak: Myocarditis
+ Bronchopneumonia sc. + Diabetes mellitus enligt attest av läkare, blir bär
jordfäst och begraven den 10 april 1938, betygar Höör församling i Malmöhus
län, den 4 april 1938.

Carl Eilert,

kyrkoadjunkt.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att jämlikt § 28 riksdagsordningen
till Konungen ingå med anmälan örn den efter herr Andersson
i Höör inom kammaren uppkomna ledigheten; och blev ett i sådant avseende på
förhand uppsatt skrivelseförslag, som upplästes, av kammaren godkänt.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 271, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1938/39 för viss
personal inom den civila statsförvaltningen m. m.;

nr 272, angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.; och

nr 273, angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst m. fl.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 266, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

§ 5.

Vidare föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 436 av herr Fredberg m. fl.; samt
Andra kammarens protokoll 1988. Nr 86. 1

Nr 26.

Tisdagen den 5 april 1938.

till statsutskottet motionerna:
nr 437 av herr Johanson i Huskvarna m. fl.;
nr 438 av herrar von Seth och Lundqvist;
nr 439 av herr Nolin m. fl.; och
nr 440 av herr Sandström m. fl.

§ 6.

Härpå föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr
11, statsutskottets utlåtanden nr 90—94, bevillningsutskottets betänkande nr
15, hankoutskottets memorial och utlåtanden nr 29—32, andra lagutskottets
utlåtanden nr 36 och 37 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3.

§ 7-

Ordet lämnades på begäran till

Herr Olsson i Staxäng, som yttrade: Herr talman! På grund av den synnerliga
omfattningen av de med Kungl. Maj:ts proposition nr 266 avsedda
ärendena tillåter jag mig anhålla, att kammaren måtte medgiva utsträckning
av motionstiden i anledning av denna proposition till det kammarens sammanträde,
som infaller näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

jordbruksutskottets memorial, nr 64, angående kamrarnas skiljaktiga beslut
i anledning av väckta motioner örn ytterligare anslag till beredande av understöd
åt fiskare m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av
väckt motion angående revision av gällande bestämmelser örn varningsmärken
och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg
och väg.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till en
centralnämnd för skolungdomsutbytet med utlandet m. m.;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande av
vissa bestämmelser örn tillsättning av lärare vid folk- och småskolor;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd åt
vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation förlorat
sin anställning; ''

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Karlskrona;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
Storsjön m. m.;

Tisdagen den 5 april 1938.

Nr 26.

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
arbeten för ny kraftstation vid Torpshammar;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till förskott
å lotterimedelsfonden;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
värnpliktige E. F. Björkstrand m. fl. från viss betalningsskyldighet;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
skadestånds- och ersättningsbelopp;

nr 1^3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kompensation till
Marstrands stad i anledning av skeppsgossekårens indragning; och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beställning av
viss flygmateriel m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 166, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation åt
de privatanställda i arbetsdomstolen m. m.;

nr 167, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § i lagen den 12 maj
1917 örn expropriation; och

nr 168, i anledning av väckta motioner om rätt för konstsalonger att hålla
öppet å sön- och helgdagar m. m.; samt
från jordbruksutskottet:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsunderstödd
premiering av mindre jordbruk m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Skeerödsans och Fredskogsåns regleringsföretag inom Farstorps
och Vankiva socknar av Kristianstads län;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Bassholmabäckens regleringsföretag inom Tosjö och Rya socknar
av Kristianstads län;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare bidrag
för undersökning rörande vissa vattenregieringsföretag;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Nossans regleringsföretag inom Eggvena med flera socknar av
Älvsborgs och Skaraborgs län;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
till Vens elektrifiering;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande av
anslag till underlättande av anskaffningen av träkol till generatorgasdrivna
motorfordon m. m.;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till ett torrläggningsföretag, avseende utdikning av sjöarna Kalängen
och Lunnasjön i Hultsjö socken av Jönköpings län;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
kronojordlägenheterna Sockenstuguplatsen nr 1 och Kyrkostuguplatsen nr 2
i Vittangi by, Jukkasjärvi socken;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 191, i anledning av Kungl. Majda proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga områden inom Bergkvara municipalsamhälle; och
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr förste vice talmannen,
som anförde* Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren matte
besluta, att å morgondagens föredragningslista bland två gånger bordlagda
ärenden skola uppföras först statsutskottets utlåtanden n:ris 90, 91, 92, 93
och 94 i nu nämnd ordning samt därefter övriga ärenden i den ordning, varl
de äro upptagna på dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Holmbäck under 8 dagar
fr. o. m. den 21 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 6 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

I enlighet med kammarens därom den 1 innevarande månad fattade beslut
företogos nu val av åtta ledamöter och sex suppleanter i kammarens enskilda
utskott; och anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avlämnades 145 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen pa nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Fast,

» Lindskog,

» Vougt,

» Andersson i Ovanmyra,

» Bergström,

» Lundqvist,

» Kilbom och
» Mosesson.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Härefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 95 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

herr Hällgren,

» Anderson i Norrköping,

» Mårtensson,

fru Gustafson,

herr Bergvall och
» Närlinge.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående de i föregående paragraf omförmälda
valen.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande propositioner:

nr 271, angående tillfällig löneförbättring under budgetåret 1938/39 för
viss personal inom den civila statsförvaltningen m. m.;

nr 272, angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl.; och

nr 273,angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst m. fl.

§ 4.

Vidare föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 64, angående kamrarnas
skiljaktiga beslut i anledning av väckta motioner örn ytterligare anslag till
beredande av understöd åt fiskare m. m.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 5.

Härpå föredrogs, men bordlädes åter andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 5.

§ 6.

Vid härefter skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 90, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret 1938/39
till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden m. m. blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Herr statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 264, angående
stat för luftfartsfonden för budgetåret 1938/39 m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 91, i anledning av Äng. anatag
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till verksamheten vid skydds- verksamhemmen
m. m. '' helen vid

skydds I

propositionen nr 151 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositio- hemmen
nen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 18 februari m''
1938, föreslagit riksdagen att

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
dels medgiva, att till befattningshavare vid de statliga skyddshemmen
Åkerby och östra Spång finge från det för budgetåret 1937/38 anvisade förslagsanslaget
till skyddsuppfostran för tiden 1 januari—30 juni 1938 utgå
lönefyllnad i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet förordade
grunder,

dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle
från och med den 1 juli 1938 äga tillämpning å de ordinarie befattningshavarna
vid statens skyddshem,

dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de tilläggsbestämmelser och tilllämpningsföreskrifter,
som kunde erfordras för genomförandet av ifrågavarande
lönereglering eller eljest stöde i samband därmed,

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet angivits meddela de bestämmelser i övrigt rörande övergången
till det nya avlöningssystemet, som kunde befinnas erforderliga,
dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning för statens
skyddshem,

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för statens
skyddshem, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39,

dels under femte huvudtiteln för budgetåret 1938/39 såsom förslagsanslag
anvisa

a) till Statens skyddshem: Avlöningar 448,000 kronor;

b) till Statens skyddshem: Omkostnader 570,000 kronor;

c) till Bidrag till driften av icke statliga skyddshem 975,000 kronor,

dels medgiva, att från och med den 1 juli 1938 finge för verksamheten vid
det stiftelsen Drottning Sophias skyddshem tillhöriga skyddshemmet Bistaborg
utgå statsbidrag enligt i statsrådsprotokollet förordade grunder,

dels under femte huvudtiteln för budgetåret 1938/39 såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Stipendier för utbildning av blivande skyddshemspersonal m. m. 8,000
kronor;

b) till Vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem
m. fl. 780,000 kronor,

dels ock till kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd för budgetåret
1938/39 såsom reservationsanslag anvisa

a) till Lån till Stockholms kyrkliga skyddshemsförening för örn- och nybyggnadsarbeten
m. m. vid skyddshemmet Hornö 125,100 kronor; och

b) till Lån till stiftelsen Drottning Sophias skyddshem för vissa byggnadsarbeten
m. m. vid skyddshemmet Bistaborg 123,000 kronor.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte

I) medgiva, att till befattningshavare vid de statliga skyddshemmen Åkerby
och Östra Spång finge från det för budgetåret 1937/38 anvisade förslagsanslaget
till skyddsuppfostran för tiden 1 januari—30 juni 1938 utgå lönefyllnad
i huvudsaklig överensstämmelse med i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 18 februari 1938 förordade grunder;

II) besluta, att gällande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare
vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen skulle från
och med den 1 juli 1938 äga tillämpning å befattningshavarna vid statens
skyddshem;

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)

lil) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de tilläggsbestämmelser och tilllämpningsföreskrifter,
som kunde erfordras för genomförandet av ifrågavarande
lönereglering eller eljest stöde i samband därmed;

IV) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i förenämnda statsrådsprotokoll angivits meddela de bestämmelser i övrigt rörande
övergången till det nya avlöningssystemet, som kunde befinnas erforderliga; V)

godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för statens
skyddshem;

VI) godkänna i utskottets hemställan likaledes intagen avlöningsstat för
statens skyddshem, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

VII) under femte huvudtiteln för budgetåret 1938/39 såsom förslagsanslag
anvisa

a) till Statens skyddshem: Avlöningar 425,000 kronor;

b) till Statens skyddshem: Omkostnader 570,000 kronor;

c) till Bidrag till driften av icke statliga skyddshem 975,000 kronor.;

VIII) medgiva, att från och med den 1 juli 1938 finge för verksamheten vid
det stiftelsen Drottning Sophias skyddshem tillhöriga skyddshemmet Bistaborg
utgå statsbidrag enligt i förenämnda statsrådsprotokoll förordade grunder;

IX) under femte huvudtiteln för budgetåret 1938/39 såsom reservationsanslag
anvisa

a) till Stipendier för utbildning av blivande skyddshemspersonal m. m. 8,000
kronor;

b) till Vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem
m. fl. 780,000 kronor;

X) till kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd för budgetåret 1938/39
såsom reservationsanslag anvisa

a) till Lån till Stockholms kyrkliga skyddshemsförening för örn- och nybyggnadsarbeten
m. m. vid skyddshemmet Hornö 125,100 kronor; och

b) till Lån till stiftelsen Drottning Sophias skyddshem för vissa byggnadsarbeten
m. m. vid skyddshemmet Bistaborg 123,000 kronor.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herrar Nilsson i Malmö, Råstock, Lindberg i Umeå och Weijne, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Majlis förslag;

2) av herr Persson i Falla, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan lämnades ordet på begäran till

Herr Weijne, som anförde: Herr talman! Jag är medveten örn, att kammaren
i dag önskar att förhandlingarna skola bli tämligen kortvariga, och jag
skall därför i koncentrerad form försöka framställa de synpunkter, som lia
varit vägledande för reservanterna i den föreliggande frågan. Jag vill då
erinra örn, att riksdagen 1936 och 1937 beslöt vissa förändringar i skyddshemsverksamheten,
den viktigaste 1936, då riksdagen gick in för statens principiella
övertagande av skyddshemsverksamheten från den 1 januari innevarande
år. Emellertid återstår det bland annat att avgöra örn personalens löner
och anställningsförhållanden, och det är bland annat de sakerna, som det utlåtande
som här föreligger, rör sig örn.

Vad är det då, herr talman, som skiljer reservanterna från utskottet? Ja,
man kan uttrycka den saken mycket kort. Det är helt enkelt det, att reservanterna
i likhet med Kungl. Maj :t vilja att personalen, eller i vart fall den

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
övervägande delen av personalen, redan nu skall komma på ordinarie stat, under
det utskottsmajoriteten vill placera liela organisationen på extra stat.

Jag skulle Ilar vilja rikta en fråga till kammaren: är det vanligt att man
förfar på detta sätt? Det gäller här ingen ny verksamhet, utan det är fråga
örn att staten skall överta en av landstingen tidigare bedriven verksamhet. Brukar
riksdagen i dylika fall göra en tidigare fast organisation mera löslig genom
att placera befattningshavarna på extra stat? För min del måste jagsvara
nej. Jag kan peka på, att när staten för några år sedan övertog småskoleseminarierna,
så gjorde man omedelbart, så vitt jag känner till saken, befattningshavarna
till ordinarie. Jag vill också peka på den propositionen som
ligger i statsutskottet angående omorganisation av dövstumsundervisningen,
men jag skall inte närmare beröra den frågan, utan nämner bara dessa två
exempel.

Men man måste vidare fråga sig: hur kommer det att verka för skyddshemmen,
örn utskottets förslag oförändrat blir antaget? Utskottet säger, att de
som redan äro anställda skola erhålla lönefyllnad. Dessa komma alltså inte
att lida någon minskning i sina nuvarande förmåner. Ja, kanhända är det
inte så farligt just på den punkten, men jag tycker, att de av herrarna och
eventuellt damerna, som äro landstingsman, ändå borde känna, en viss förpliktelse
att då nu landstingen överlämna en personal i statens tjänst, också som
riksdagsmän ge denna personal åtminstone samma fasta ställning, som den tidigare
har haft.

Viktigast enligt min mening är emellertid den nyrekrytering av. personalen
som skall ske. Det är nämligen inte likgiltigt, örn man har att bjuda de sökande
en ordinarie anställning eller en extra ordinarie befattning. Det är. inte
bara en avsevärd skillnad på lön, utan det är också skillnad på fasthet i anställning.
Här har riksdagen, praktiskt taget enhälligt, under de gångna åren
skapat en organisation, som jag tror är i hög grad ändamålsenlig. Jag måste
under sådana förhållanden säga mig, att det vore olämpligt, örn man inte toge
steget fullt ut och gåve denna organisation en personal, som vore den bästa
möjliga. Det är nämligen så inom skyddshemsverksamheten, liksom för övrigt
inom allt fostringsarbete, att den yttre organisationen betyder mycket, men att
det allra mesta dock beror på de människor, som skola fylla organisationen
med liv och innehåll. Någon kanske invänder: kan man inte få de rätta människorna,
även om de bli extra ordinarie? Ja, var och en vet ju, att .när vi ha
tjänster från statens sida att erbjuda folk, så blir det med hänsyn till förmånernas
karaktär, olika grupper som söka. Det är alldeles tydligt att en person,
som redan förut har en god och fast anställning, inte vill offra denna för
att bli extra vid skyddshemmen. Därmed vill jag inte säga annat än att det
behövs en viss provtjänstgöring, men denna provtjänstgöring kan man ordna
lika väl örn tjänsterna äro uppförda på ordinarie stat.

Det farliga i föreliggande utlåtande är emellertid, att man på obestämd tid
skjuter upp frågan örn skyddshemmens personals uppförande på ordinarie stat.
Det heter till exempel på sid. 17 i utskottsutlåtandet att »det är önskvärt, att
en inte alltför kort tids erfarenhet vinnes angående den nya organisationen i
dess helhet, innan åtgärder vidtagas för personalens överförande på ordinarie
stat». Och i annat sammanhang heter det, att man skall vänta med att uppföra
personalen på ordinarie stat, tills man verkställt en allmän översyn av de statliga
befattningshavarnas löneställning. Jag anser för min del, herr talman,
att för rekryteringen av skyddshemspersonalen innebär det risker, örn man
inte följer Kungl. Maj:ts förslag.

Då återstår frågan: har det rått en sådan strid örn löneplaceringarna här och
en sådan oenighet i de förberedande instanserna att man av den anledningen

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
skall behöva ställa sig avvaktande? På den frågan måste jag svara ett bestämt
nej. Örn jag plockar fram de befattningshavare, som Kungl. Maj :t vill
göra till ordinarie, så bar det rått tämligen stor enighet om deras löneplacering.
Det är strängt taget bara en grupp, som det varit några mera delade meningar
om, och det är lärarna, som äro föreslagna i lönegraden B 19, d. v. s. 2 lönegrader
högre än vad lärarna i folkskolan med nio månaders läsning äro placerade.
Jag tror inte, att det möter några större svårigheter för kammarens ledamöter
att bedöma den saken. En lärare vid ett skyddshem skall tjänstgöra
i elva månader. Han har vakttjänstgöring och skall dessutom ha en särskild
utbildning för skyddshemsarbetet. Jag vill för min del säga, att man kan
tvista örn vilken lönegrad han bör placeras i, men nog är B 19 den lägsta, som
kan komma i fråga. Jag understryker ännu en gång, att stor enighet rått örn
de andra befattningshavarnas löneplacering.

Innan jag slutar, herr talman, kan jag emellertid inte underlåta att beröra
en annan del av utskottets yttrande, som är av stor principiell betydelse. Det
heter mot slutet av utskottsutlåtandet: »Utskottet har dock icke velat underlåta
att rikta uppmärksamheten på de betydande kostnader, som den nya organisationen
beräknats draga, samt i anslutning därtill understryka angelägenheten
av att vid organisationens genomförande och tillämpning alla möjligheter
tillvaratagas, som kunna leda till en minskning i utgifterna utan eftersättande
av organisationens effektivitet.» Jag brukar, herr talman, aldrig ha någonting
att invända, när det yrkas på sparsamhet, men jag anser, att. när statsutskottet
gör ett sådant uttalande, bör det föreligga skäl för det. Jag skulle vilja
säga, att om det är något område, när det gäller behandlingen av asociala individer,
där småskuren snålhet minst av allt är på sin plats så är det beträffande
skyddshemmen. Jag erinrar mig livligt, hurusom statsutskottets ärade
ordförande, herr Råstock, för åtskilliga år sedan här i kammaren, på tal om
tuberkulosvården, starkt underströk, att örn man skulle offra någonting för
tuberkulosvården, borde man alldeles särskilt inrikta sig på att skydda barnen.
Det vore på den vägen man hade någonting att vinna. Örn detta gäller
åtgärder för bekämpande av kroppsliga sjukdomar, gäller det kanske i ännu
högre grad i fråga om den verksamhet, som här i dag står under debatt. Skall
man lyckas förvandla människor, som visat prov på asociala tendenser, till
goda medborgare, så är det av synnerlig vikt, att de ju förr dess hellre bliva
omhändertagna. Jag skulle vilja kalla skyddshemsverksamheten och den
därmed sammanhängande utackorderingsverksamheten för samhällets första
linje i striden emot de asociala tendenserna. När det gäller sådan verksamhet,
skall man icke kortsynt spara. Man skall naturligtvis icke heller vara
slösaktig och göra onödiga utgifter, men man skall göra klart för sig, vad saken
gäller. Jag erinrar örn de mänskliga värden, man har att tillvarataga.
Jag erinrar vidare örn det förhållandet, som torde vara väl känt för var och
en av kammarens ledamöter, som sysslat med social verksamhet, att en
enda asocial person under sin levnad kan komma att kosta samhället tiotusentals
kronor. Allt emellanåt får man läsa i tidningarna örn asociala
familjer, som omhändertagits av den ena anstalten efter den andra och
sålunda kostat samhället femtiotusen ii hundratusen kronor. Det är tydligt, att
även rent ekonomiska skäl tala för, att allt, som göras kan, göres på ett så
tidigt stadium som möjligt. För min del hyser jag icke ett ögonblick någon
tvekan om, att man bör med anlitande av all tillgänglig medicinsk, psykologisk
och pedagogisk sakkunskap söka åstadkomma en organisation, som möjliggör,
att de individer, som det här gäller, bliva tillriittaförda på ett så tidigt stadium
som möjligt.

Jag ber, herr talman, att få rikta en vördsam vädjan till kammarens leda -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
möter att uppmärksamma betydelsen av en ändamålsenlig skyddshemsorganisation.
Jag vill visserligen icke ett ögonblick draga i tvivelsmål, att även
statsutskottets majoritet hyser ett stort intresse för skyddshemsverksamheten.
Men jag tror, herr talman, att det är riktigast att i dag oförändrat antaga
Kungl. Maj:ts förslag och ber att på av mig anförda grunder få yrka bifall
till reservationen, vilket innebär detsamma som Kungl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde fru Östlund och fru Gustafson, herrar Lundstedt,
Lindén, Lovén, Bergström, Erlander, Nilsson i Landskrona, Lindqvist,
Nilsson i Göteborg, Mårtensson, Uddenberg, Råstock, Pettersson i Hällbacken,
Karlsson i Grängesberg, Ericsson i Sörsjön och Sundström i Vikmanshyttan,
fru Alvén, herrar Hedlund i Östersund, Lindberg i Umeå och Hage, fru Björck
samt fröken Öberg.

§ 9.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 267, med förslag till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
m. m.;

nr 268, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ äamt 13 §
1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

nr 269, angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens
län förseende med husbehovsvirke;

nr 270, angående indragning av viss personal vid domänverket; och
nr 276, angående inrättande av en central depå för blindas arbeten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 91; och yttrade
därvid:

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Det var närmast med anledning av

herr Weijnes nyss hållna anförande, som jag begärde ordet. Av de instämmanden,
han fick, skulle man kunna få den uppfattningen, att statsutskottet icke
alls beaktat den sak, det här gäller. Det har emellertid legat statsutskottet
ganska varmt örn hjärtat att taga reda på, hur det verkligen förhåller sig på
detta område, och det är därför som statsutskottet icke ansett sig böra föreslå
någon som helst avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag beträffande hemmens
organisation och deras i propositionen skisserade personaluppsättning. Däremot
har utskottet ansett, att det skulle vara till nytta för skyddshemmens
verksamhet, om man icke på en gång uppförde alla de befattningar, varom nu
är fråga, på ordinarie stat utan att äga den ringaste möjlighet att pröva vederbörande
befattningshavares lämplighet för tjänsterna. Däri består skillnaden
mellan reservanternas och utskottets förslag.

Det har som bekant tidigare gjorts en utredning angående förhållandena
vid skyddshemmen. Av meddelanden i pressen har framgått, att det förekommit
en del oreda vid dessa hem och anledningen till denna oreda skulle
ha varit, att en del av den personal, som har hand örn skyddshemmen, varit
olämplig för sina uppgifter. När staten nu skall övertaga skyddshemmen,
bör väl staten icke göra sig skyldig till samma fel, som tidigare begåtts vid
anställandet av personal, och staten bör därför icke utan prövning anställa
befattningshavare på ordinarie stat. En person, som blivit anställd på ordinarie
stat, är det ju hart när omöjligt att ens förflytta och att avskeda en sådan

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
person kan ju endast komma ifråga på grund av grova fel och försummelser
i tjänsten. Det är dessa synpunkter, som vid frågans bedömande varit avgörande
för utskottet. Utskottet Ilar icke sagt, att denna personal i evighet skall,
som herr Weijne uttryckte sig, hava en otrygg ställning, men utskottet har
ansett, att man borde vänta åtminstone ett år till, så att den kommitté som är
tillsatt för åstadkommande av en allmän översyn och för inplacering av
befattningshavare i olika lönegrader, får undersöka denna sak. Utskottet har
styrkts i sin uppfattning av vad lönenämnden och departementschefen anfört.
På sid. 23 i propositionen yttrar departementschefen följande: »Enligt min
mening bör det nuvarande provisoriet beträffande befattningshavarnas avlöningsförhållanden
nu helt avvecklas och ersättas med en lönereglering omfattande
befattningshavarna vid samtliga skyddshem. Härav följer emellertid
icke utan vidare, att alla befattningar vid skyddshemmen, vilka till sin natur
äro sådana, att de böra göras ordinarie, omedelbart måste uppföras å ordinarie
stat. Tvärtom synes mig anledning föreligga att i vissa fall för ernående av
nödig rörelsefrihet med avseende å skyddshemmens organisation eller i avbidan
på ytterligare utredning allenast uppföra befattningarna å extra stat
eller — där fråga är örn tjänster i lägre lönegrad än lönegraden B 21 . . .»
Efter detta uttalande från departementschefens sida har utskottet icke kunnat
bibringa sig självt den uppfattning, att utskottet begått något större fel, då
utskottet framfört den meningen, att en respittid borde lämnas för prövning av
personalens lämplighet. Att vi inte ha föreslagit någon viss tid därvidlag kan
ju bero på skilda förhållanden, men jag är övertygad om, att örn departementschefen
låter verkställa denna översyn och till nästa års riksdag framlägger ett
förslag, som genomgått den granskning, som är bruklig, kommer det inte att
resas det ringaste motstånd mot det förslaget, åtminstone inte från tredje avdelningens
sida. Utskottets nu föreliggande förslag är således enligt mitt förmenande
förestavat av en önskan att vinna bästa möjliga personal vid skyddshemmen
för att deras skötsel må bli den bästa möjliga.

Herr Weijne nämnde som exempel seminarierna och dövstumskolorna. De
ligga inte på samma plan, ty där var det fråga om en personal, som var erfaren
på sitt område och haft sådan tjänstgöring, att den kunde få tillfälle att
lägga i dagen sin duglighet för tjänsten. Jag antar, att de lärare, som voro
anställda vid de ovannämnda läroanstalterna, hade både den utbildning och
erfarenhet, som erfordras för att kunna erhålla ordinarie tjänst. Jag menar
således, att det finns inte någon parallell mellan det åberopade exemplet och
vad som nu föreligger.

Jag skall för min del inte upptaga tiden längre. Jag har endast velat säga,
att utskottets förslag icke är förestavat av någon ogenhet vare sig mot personalen
eller verksamheten i och för sig. Det är förestavat endast av försiktighetsskäl,
därför att vi anse, att en noggrann prövning av de personer,
som skola anställas vid dessa hem, bör äga rum så att personalen blir av bästa
möjliga kvalitet. Det är det, som för oss varit avgörande, och på grund därav
och i övrigt med hänvisning till vad utskottet i sin motivering anfört, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Efter
herr Janssons anförande har jag i alla fall fått klart för mig — vilket jag
inte alls hade förut — hur man inom utskottsmajoriteten resonerat, då man
har gjort denna avvikelse från den kungliga propositionen. Det rör sig ju bara
örn en enda fråga. Jag skall försöka fatta mig mycket kort, men jag måste
i alla fall säga några ord till försvar för ilen ståndpunkt, som propositionen
i detta avseende intar.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)

Man har beslutat sig för en fullkomligt genomgripande skyddshemsreform, i
vilken ingår en rad olika ting. Staten övertager ifrån landstingen och kommunerna,
i stort sett åtminstone, skyddshemsverksamheten. Det är en av förutsättningarna
för att kunna nå bättre resultat med den skyddsuppfostran, som äger
rum i vårt land. En annan förutsättning är, att man differentierar elevmaterialet,
att man skiljer ut de uppenbara psykopaterna ifrån de lika klart bildbara.
För det tredje gäller det att skapa förutsättningar för en yrkesundervisning,
som gör att skyddshemseleverna, då de komma ut i levande livet,
ha en basis att stå på. Allt detta är enligt min uppfattning utmärkt, och det
har inte heller varit någon strid, praktiskt taget, i riksdagen om att dessa
riktlinjer för en skyddshemsreform äro riktiga.

Men inga reformer på detta område komma att få någon verklig betydelse,
om inte den personal, som skall leda elevernas uppfostran, är vuxen sin uppgift.
Det går inte an att ta, låt mig säga, vilken folkskollärare som helst
till uppfostrare vid skyddshemmen. Det behövs utom själva den utbildning,
som är förutsättningen för befattningarna, en rent personlig läggning hos
dem, som skola anställas, framför allt som föreståndare och assistenter men
även som lärare vid skyddshemmen. Om nu sådana personer, av vilka man
kräver ett slags extra kvalifikationer utöver den vanliga folkskollärarkvalifikationen,
i val mellan att taga en jämförelsevis lättskött befattning som
folkskollärare och att påtaga sig dessa ofta mycket svåra och tunga arbetsuppgifter,
som påvila främst föreståndarna men också övrig personal ■— även
dem, som leda själva yrkesutbildningen — så måste man ge dem en jämförelsevis
förmånlig ställning. Örn man inte ger dem en förmånligare ställning
än t. ex. folkskollärarna — jag uppehåller mig vid den punkten, ty där är
det lättast att göra jämförelser — riskerar man självfallet, att vederbörande,
som eljest skulle reflektera, avstår ifrån den tunga uppgift han har att sköta
på ett skyddshem och föredrar den lättare uppgiften i folkskolan. Det är en
mycket stor skillnad på arbetstiden — det skall jag emellertid inte gå in på
nu. Det gäller egentligen att skapa förutsättningar för en tillfredsställande
personalrekrytering. Den tror herr Jansson, att man når genom att tillsvidare
sätta befattningarna i stor utsträckning på extra stat, ty på det sättet får man
en prövotid. Vi ha tvärtom resonerat så, att om man skall göra befattningarna
lockande för personer, som äro verkligt lämpliga för denna uppgift, skall man
inte ordna det så att skillnaden mellan en folkskollärare och en lärare vid
skyddshemmen blir alltför liten.

Jag vill nu fästa uppmärksamheten på att det redan har skett en mycket
omfattande personalupprensning vid skyddshemmen. Personer, som varit uppenbart
olämpliga för uppgiften, lia beretts andra sysselsättningar eller ha
förtidspensionerats. De ha i varje fall redan avlägsnats i rätt stor utsträckning
från skyddshemmen. Jag vill naturligtvis inte säga, att det är absolut
undantagslöst, men de, som äro kvar, äro prövade i skyddshemsverksamhet.
Det är alltså inte fråga om att nyanställa en mängd okända människor, som
behöva underkastas en ny provtjänstgöring, innan man är beredd att sätta
dem på ordinarie stat.

Det skall byggas tre nya skyddshem. Det är klart som dagen, att när man
skall gå att rekrytera dessa skyddshem, komma inte personerna omedelbart
att få så att säga fullmakt, utan det är klart, att de komma att förordnas,
för att man skall få tillfälle att, innan de få ordinarie tjänst, pröva dem i det
praktiska skyddshemsarbetet, inte bara på grund av deras papper och deras eventuella
teoretiska meriter. På den punkten kommer det inte att bli någon skillnad.
Skillnaden mellan utskottets förslag å ena och reservanternas och Kungl.
Maj :ts å andra sidan är den, att när en person vill söka sig dit och tror sig

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
vuxen uppgiften, så skall han lockas av utsikten att få en icke oväsentligt
bättre inkomst än vad han kan få med sin utbildning inom andra jämförliga
områden. Det är klart, som sagt, att han får underkasta sig en prövotid. Med
det förslag, som här föreligger från statsutskottets sida, kan det i värsta fall
bli fråga örn ett uppskov på mycket lång tid innan han kan få denna bättre
ställning. Det förefaller, som örn statsutskottet hade fått den föreställningen,
att det är meningen att göra en översyn över alla statens befattningshavares
ställning. Det tror jag inte att man har tänkt sig. Det skulle bli ett arbete,
som skulle komma att kräva mycket mycket lång tid. Det är inte sannolikt
■— det har ju utskottet anfört till stöd för sitt förslag — att de befattningar
vi nu tala örn komma att underkastas en sådan ny prövning som t. ex. är förutsatt
för föreståndarnas del, vilka heller inte äro föreslagna till ordinarie stat
för närvarande.

Jag kan inte se annat än att här reservanterna och utskottet sträva mot
precis samma mål, åtminstone framgick det av herr Janssons motivering för
utskottets ståndpunkt. Men efter min bestämda uppfattning når man inte
det målet lika bra med utskottets förslag som man gör med Kungl. Maj:ts
proposition. Det är klart, att jag skulle vara tacksam, örn kammaren därför
ville bifalla reservationen.

Herr Bergquist: Herr talman! Jag vill till alla delar instämma i de synpunkter,
som herr Weijne gjort sig till tolk för. Som ordförande i styrelsen
för ett statens yrkeshem har jag under sista månaderna haft tillfälle att i
någon mån tränga in i arbetet där och bilda mig en uppfattning örn förhållandena
vid dessa skyddshem. De erfarenheter, som jag gjort där, göra mig mycket
betänksam mot den ställning, som statsutskottets majoritet har tagit till
denna fråga. För en personalgrupp blir det alltid en känsla av osäkerhet, då
en omorganisation av denna art skall genomföras och man skall flyttas över
från en organisation, där landstingen stå som arbetsgivare, till en organisation,
där statsverket står såsom deras arbetsgivare. Detta medför för dem alltid
en rubbning i deras villkor. Det blir nya bestämmelser i fråga örn deras naturaförmåner
och en hel del andra omständigheter.

Nu vill statsutskottets majoritet göra denna osäkerhet ännu större för personalen
vid skyddshemmen genom att helt allmänt förklara, att den skall
sättas på extra stat. Herr Jansson motiverade detta nästan uteslutande med
att det här var fråga om nyanställning, att alltså statsverket skulle anställa
oprövade personer. Men det är faktiskt inte så. Det är inte dem det är fråga
örn här, utan det är fråga örn personal, som sedan lång tid tillbaka varit
prövad i detta arbete, personal, som haft en fast, ordinarie anställning i landstingens
tjänst och som nu endast skall överföras i statsverkets tjänst. Jag
tror inte alls, att man kan lägga någon vikt vid den synpunkten, att de skola
prövas ytterligare, sedan denna verksamhet gått över i statens regi, eftersom
de nu ha varit prövade så länge i fråga örn sin lämplighet, under den tid hemmen
stått under landstingens regi. Det huvudsakliga för mig är emellertid
att man inte på något sätt försvårar rekryteringen till den betydelsefulla
verksamhet, som utövas vid våra skyddshem, och allting, som är ägnat att
skapa osäkerhet och otrygghet, måste naturnödvändigt leda till att rekryteringen
blir försvårad och försämrad. Det är, som herr Weijne nämnde, av
mycket stor betydelse, att man på dessa platser får de rätta personerna •—
de, som verkligen förstå att ordentligt handha denna verksamhet — och jag
tror, att man här måste säga, att även örn man offrar en del, så har man
igen de pengarna, örn man bara ser till, att man använder anslag och dylikt

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
så att man får de bästa personerna på dessa platser. Jag tror, att utskottsmajoritetens
förslag är ägnat att leda till en försämring av rekryteringen oell
ur den synpunkten kan det alltså riktas mycket allvarliga invändningar emot
förslaget.

Med dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Vissa omständigheter gjorde,
att jag inte hade möjlighet att deltaga i statsutskottets behandling av detta
ärende, men hade jag varit med, så skulle jag ha befunnit mig bland reservanterna.
Jag kan nämligen inte begripa, vilket nyttigt ändamål den hållning
skall tjäna, som statsutskottets majoritet har intagit. Jag kan i vart fall
inte under några omständigheter biträda det resonemang, som förts i statsutskottets
utlåtande. Jag har ett särskilt skäl, jag måste i konsekvensens
namn vara med på reservanternas sida och biträda Kungl. Maj :ts förslag. Statsutskottet
har nämligen en annan proposition till behandling, men den ligger
på en annan avdelning än den, som herr Jansson företräder och gäller frågan
örn statens övertagande av dövstumskolundervisningen. Det är en proposition,
som till sin syftning är ur statens synpunkt likvärdig med den, som vi
nu behandla. Det är ingen, som där har ifrågasatt annat än att de befattningshavare,
som staten övertar, skulle placeras på ordinarie stat, i vart fall
den större delen. Ärendet ligger —• så mycket kan jag säga — berett på
statsutskottets bord. Skulle nu kamrarna biträda utskottets förslag i denna
punkt, så komma statsutskottet och sedermera kamrarna i en ganska penibel
situation, när det blir fråga örn att behandla det andra ärendet, nämligen örn
övertagande av dövstumskolorna och deras befattningshavare. Då måste alltsammans
göras örn, och jag är inte säker på, att kamrarna äro beredda att behandla
denna proposition på samma sätt som man vill göra beträffande en
viss del av den proposition, som vi nu ha att syssla med.

Herr Jansson motiverade statsutskottets hållning med att personalen måste
prövas, så att man ser, vilka man i fortsättningen vill bibehålla. Så kan man
givetvis säga, men inte blir det billigare för staten att resonera och handla på
det sättet. Ty om det blir så, att man finner, att man måste avlägsna några
befattningshavare, vem skall då ta hand örn dem? Herr Jansson inbillar sig
väl inte att det blir landstingen, som komma att göra det, utan det blir staten,
som får ta hand om de överflödiga och sörja för dem.

Jag ber att få erinra — det har jag fått göra ett par gånger förut — kammaren
om vad kammaren gjort i gången tid; det kan vara nyttigt att erinra
sig det. I fjol, när frågan örn statens övertagande av dövstumskolundervisningen
principiellt behandlades, hade varken Kungl. Maj:! eller statsutskottet
tänkt sig, att staten skulle överta pensionskostnaderna för de gamla befattningshavarna
vid dövstumskolorna. Men då mobiliserades det en landstingsopinion,
höll jag på att säga, i kamrarna, som var så stark, att den fällde såväl
Kungl. Maj :ts förslag som statsutskottets och så bestämde man, att staten
skulle överta alla de skyldigheter gentemot de gamla befattningshavarna,
som landstingen hade iklätt sig. Om man nu gör, som herr Jansson tänker
sig, och får eventuellt några stycken överflödiga, skall man inte tro, att
man därmed sparar något åt staten, utan man får dels underhålla dem, som
man gör sig av med, och så får man dessutom betala de nya befattningshavare,
som man skaffar sig. Några sparsamhetssynpunkter kan man i vart
fall inte lägga på denna fråga med den motivering, som herr Jansson har anfört.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Majlis förslag.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Hur det förhåller sig med denna
sista fråga, som den närmast föregående talaren var inne på, frågan angående
dövstumskolorna och lönesättningen där, känner jag inte till, men jag tycker
den har ganska litet samband med den fråga, vi nu behandla.

Här har från flera håll talats örn, att det skulle bli svårigheter med rekryteringen,
örn man gick med på utskottets förslag, och det tycks vara den huvudpunkt,
som man framförallt har fäst sig vid. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att de flesta av dessa platser äro redan besatta, så det spelar
ingen nämnvärd loll. Skulle man tänka på den saken, borde det vara
föreståndarna vid de olika skolorna, som man vill vinna kompetens för, och
alltså skulle man gå in för att göra dessa till ordinarie. Men det har inte
Kungl. Majit gjort. Kungl. Maj:ts förslag är en kompromisslinje, som inte
kan tillfredsställa någon. Den går in för att de översta och de längst ner på
löneskalan stående skola vara extra ordinarie, medan endast mellangraderna
skola vara ordinarie. Vi lia ansett, att detta system inte bör tillämpas, utan
att det skulle vara en enhetligare ordning över hela linjen.

Nu sade herr Weijne, den förste talaren, att det inte har varit någon strid
örn lönegradsplaceringen. Men så är inte fallet. Det har varit ganska mycket
strid örn lönegradsplaceringen. Den kommitté, som utredde denna fråga,
skyddshemskommittén, föreslog bland annat 17 :e lönegraden för lärare och
assistenter. Nu kommer Kungl. Majit och föreslår den 19:e. Statskontoret
och lönenämnden, som utan tvivel äro de bästa kännarna av lönesättningen i
landet, säga att 18 :e lönegraden bör vara den allra högsta, som må ifrågakomma.
Under sådana förhållanden har utskottet ansett det vara oriktigt att redan
nu fastlåsa lönerna, ty har man en gång gått in för ordinarie lön, är det
inte lätt att rucka på den sedan.

Vi ha därför, som sagt, ansett, att detta är den enda riktiga vägen, och det
skapas då också likhet för hela personalen. Det är rätt egendomligt att se, att
en socialdemokratisk socialminister kan framlägga förslag örn att tjänstemän
i de lägsta lönegraderna, dessa i 1—5 lönegraderna, skola vara extra ordinarie
och alltså stå två löneklasser under de ordinarie, men så fort de haft några
års undervisning, placeras de i högre löneklass och få ordinarie anställning.
Jag kan icke anse, att ett sådant system är riktigt, och jag hoppas därför,
att kammaren följer utskottets förslag.

Det är heller icke så, att i och med denna lönegradsplacering saken är ur
världen. Det råder ju enhetlighet i lönesystemet över hela linjen, och går man
in för högre placering inom detta begränsade område, blir följden den. alt
man måste vidtaga liknande åtgärder på många andra ställen. Lönesättningen
för befattningshavarna å skyddshemmen kan i stort sett jämställas med
den som gäller för befattningshavarna å statens uppfostringsanstalt å Bona.
Där äro lärare och klassföreståndare placerade i 17 :e lönegraden, medan
Kungl. Majit här föreslagit en placering i 19:e lönegraden.

Jag anser det helt enkelt behövligt med en grundlig översyn av lönesättningen.
Utskottet har också ansett, att den kommitté, som fått i uppdrag att
utreda de statliga befattningshavarnas löneställning, nämligen 1936 års lönekommitté,
bör pröva hela saken i ett sammanhang. Det är ingen fara om man
låter det hela anstå ett år. Det föreslås nämligen i propositionen — ett förslag
som också utskottet gått in för •—• att ingen av dessa befattningshavare
skola lida minskning i sina löneförmåner. Är det så, att befattningshavarna,
medan de voro i landstingens tjänst, hade högre lön än de skulle få enligt den
nu föreslagna lönegradsplaceringen, skola de bibehålla sin gamla lön. Därför
kommer ingen att lida någon som helst orätt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Endast ett par ord i anledning av

dels vad departementschefen anförde, dels vad herr Jonsson i Eskilstuna var
inne på.

Gentemot departementschefen vill jag säga, att det är alldeles självklart,
att saken ställt sig annorlunda, örn man från början benat upp frågan och sagt:
så och så många ha varit i landstingens tjänst; de lia visat sig fullt kompetenta
och äga full kompetens för att upprätthålla tjänsten, de skola föras upp på
ordinarie stat. Men vi ha icke fått den uppfattningen av propositionen, att
detta varit meningen, utan att man i stället velat taga en viss grupp inom varje
skyddshem och uppföra dem på ordinarie stat. Det står icke med ett ord
omnämnt, att de tidigare innehaft tjänst. Men även örn de haft det, borde väl
ändå det uppseende, som skyddshemmens skötsel väckt under den senaste tiden,
kunna förklara, att vi i utskottet velat ställa oss litet försiktiga, när det
gäller att välja personal. Detta gentemot departementschefen.

Så vill jag påpeka, att jag för min del icke lagt ekonomiska synpunkter på
denna fråga utan att jag har lagt uteslutande skyddshemssynpunkter på den,
d. v. s. jag har önskat, att skyddshemmen skola bliva verkliga skyddshem. Vi
ha satt dem i första planet, personalen i andra planet. Reservanterna synas
vilja sätta personalen i första och skyddshemmen i andra planet. Det är ingen
olycka skedd, örn det först nästa år vid denna tid kan bli en placering på ordinarie
stat. Skyddshemmen började sin verksamhet den 1 januari i år, och då
blir det ju ingen lång väntetid. Utskottets förslag förefaller mig både klokt
och förnuftigt och till skyddshemmens gagn och nytta. Det är därför jag
ställt mig på den ståndpunkten. För mig har det icke gällt vare sig ekonomiska
synpunkter eller pesonalsynpunkter utan hemmens ordentliga skötsel.
När man lägger ned stora summor på dessa hem, böra de också kunna fylla
sin uppgift på ett fullt tillfredsställande sätt.

Herr Råstock: Herr talman! Jag föranleddes begära ordet då herr Jansson
som företrädare för utskottsmajoriteten ville göra gällande, att det uteslutande
varit omsorg örn skyddshemmen, som gjort, att man velat giva en del
av de nu i landstingens tjänst anställda en lösare ställning än de tidigare haft.
Det är ett underligt sätt att resonera. Lika egendomligt är det, när
herr Hansson i Rubbestad som auktoritet på detta område åberopar
de två ansedda institutionerna statskontoret och lönenämnden. Jag skulle
i all stillsamhet vilja fråga: ha statskontoret och lönenämnden i detta
fall verkligen kommit ihåg, att befattningshavarna på de viktigaste
posterna här skola rekryteras från folkskollärarna. Ha de icke kommit
ihåg detta, ha de gjort sig skyldiga till ett grundfel, så vitt jag förstår.
Enligt riksdagens beslut i fjol måste det innebära en återgång för en
lärare till sämre förhållanden, örn han efter att ha haft en ordinarie plats tager
den lösa ställningen som extra ordinarie vid ett skyddshem. Detta är mitt
sätt att resonera, och jag tror, att det håller ganska bra.

Jag skulle icke ha lagt mig i denna sak i utskottet eller här, om det icke
varit så, att jag som landstingsordförande i Örebro län nödgats göra vissa erfarenheter,
som till fullo bestyrka vad den förste talaren, herr Weijne, sade
om svårigheten att få förstklassig personal och örn vikten härav.

Jag ber, herr talman, att med dessa enkla ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Weijne: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet av herr

Hansson i Rubbestad, som korrigerade mig utan att korrigera mig. Jag sade
inledningsvis, att på det stora hela taget hade det icke varit någon oenighet om

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
löneplaceringen men att det varit strid om lärarnas löneplacering. Då uppträder
herr Hansson i Hubbestad och menar, att vad jag sagt i allmänhet icke
gäller, eftersom det varit strid örn lärarnas löneplacering. Den saken har jag
redan vidrört, och jag gick noga in på den för att visa, att placeringen i B 19
icke var orimlig.

Sedan säger herr Hansson i Hubbestad, att den kommitté, som arbetat på
denna fråga, föreslagit lärarnas placering i B 17. Jag tillhörde denna kommitté.
Varför föreslog man en sådan placering? Jo, man utgick ifrån folkskollärarnas
löneställning vid det tillfället, som ansågs motsvara B 15, och
ville placera vederbörande två lönegrader högre. Nu äro folkskollärare, som
ha den längsta tjänstgöringen, placerade i B 17, och en klar konsekvens är då,
att lärarna vid skyddshemmen placeras i B 19. Jag vill nämna, att när det
gäller blind- och dövstumundervisningen har man delvis fastställt och delvis
framställt förslag örn att lärarna skola placeras i B 20. Jag tror, att skyddshemsarbetet
är minst lika betungande.

Så försökte herr Hansson i Hubbestad sig på en liten fint, när han sade, att
man ömmar för dessa mellangrupper, men icke för de lägre befattningshavarna.
Vill herr Hansson slå upp sidan 8, skall han få se en grupp, som jag för min
del ömmar oerhört för, nämligen de lärare, som skola handha yrkesundervisningen.
För dem är lönegrad B 12 tillstyrkt av praktiskt taget alla myndigheter.
Örn vi tänka oss en skicklig yrkesman, som har en anställning, tror herr
Hansson att han lämnar denna och går in i sky ddshems arbetet, örn han vet, att
anställningsförhållandena där bli lösliga under flera år framåt? Nej, man behöver
bjuda dessa yrkesmän en tämligen god lön och fast anställning, om man
skall kunna räkna med deras arbete.

Jag är själv i likhet med herr Bergquist ordförande i en skyddshemsstyrelse,
och jag skulle med verkligt bekymmer emotse rekryteringen av yrkeslärarebefattningarna,
örn man icke kunde lova sökande att efter en tids provtjänstgöring
få fast anställning.

Till herr Jansson i Falun vill jag säga, att reservanterna ingalunda tänkt
på personalen först och organisationen sedan. Det är så, att man kan icke draga
ett streck mellan personalen och organisationen, ty organisationen blir sådan
som personalen förmår att göra den. Och här gäller det i särskilt hög grad,
att det är personalen, som ger organisationen dess värde.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Persson i Falla: Herr talman! I den fråga, som nu debatterats,

nämligen örn personalen skall ställas på extra eller ordinarie stat, har jag anslutit
mig till utskottets förslag och är övertygad örn att de olyckor, herr Weijne
och andra målat upp, äro synerligen överdrivna. I likhet med herr Jansson
i Falun har jag den uppfattningen, att det kan vara en försiktighetsåtgärd att
under en kort övergångstid ställa vederbörande på extra stat.

Jag begärde ordet närmast för en annan detaljfråga, nämligen husmödrarnas
löneplacering. Jag anser nämligen, att den visar en mycket markant undervärdering
av det husliga arbetets betydelse. Om vi se på sidan 8 i utlåtandet,
finna vi där en uppställning av tjänstemännen efter lönegrad, och jag skall
be att få taga upp ett litet avsnitt. Vi ha där 2 biträdande liirarinnor, tillika
husmödrar, i B 11, 6 husmödrar och biträdande lärarinnor i B 6 och 3 husmödrar
i B 6. Det är en mycket väsentlig skillnad härvidlag, som motiveras på
sidan 6. Det citeras där vad departementschefen anfört, och det heter: »I likhet
med lönenämnden är jag av den åsikten, att för ifrågavarande befattningshavare
olika löneställning bör fastställas, allt eftersom tyngdpunkten i verk Andra

kammarens protokoll 1988. Nr %6. 2

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
samheten ligger på det pedagogiska eller det husliga området. I det förra fallet
bör befattningen rubriceras biträdande lärarinna, tillika husmoder, och hänföras
till lönegraden Bil, medan i det senare fallet tjänsten bör benämnas husmoder
och biträdande lärarinna samt placeras i lönegraden B 6. Regeln torde
böra bliva den, att den lägre befattningen inrättas vid skolhem, där särskild
lärare finnes, och den högre befattningen vid skolhem, där så ej är förhållandet.
»

Så vitt jag förstår, vittnar detta om en mycket markant undervärdering av
det husliga arbetets betydelse, som icke är begränsad till denna proposition
endast utan som gör sig gällande på en hel mängd områden. Jag är övertygad
örn att denna allmänna undervärdering i hög grad har bidragit till den kris
inom det husliga arbetet, som vi för närvarande ha i vårt samhälle. Yi skola
också komma ihåg, att dessa husmödrar måste ha en ofta ganska kostsam utbildning
för sin uppgift. Det går icke att ha vem som helst på sådana befattningar.

Jag har här i min hand en av Svenska Kvinnoföreningars Samarbetskommitté
avgiven promemoria just i anledning av denna proposition, och jag skall
be att få läsa upp ett litet avsnitt. »Med avseende på den lägre personalen vilja
vi framhålla den ogynnsamma lönegradsplacering som husmodern vid gosshemmet!
erhållit. Det har ovan framhållits, att husmodern har stora uppgifter
att fylla vid dessa hem utöver sin praktiska gärning, vilket gör, att man måste
ställa särskilda krav på hennes kompetens. Det synes därför ej rimligt, att
hon placeras så lågt som i 6:e lönegraden, d. v. s. fyra lönegrader under de vid
gosshemmen anställda trädgårdsmästarna och arbetsledarna.» Vilken uppfattning
man än må ha örn denna kommittés kompetens på detta område överhuvud
taget, måste man finna, att det är rätt mycket fog för den anmärkning, som
här gjorts.

Som frågan ligger till och då det icke finns någon motion att falla tillbaka
på, är det ingenting annat för kammaren att göra än att bifalla den placering,
som här är föreslagen, men jag har ansett, att frågan ur allmänna synpunkter
dock är av den betydelse, att en erinran är väl på sin plats. Det är därför, herr
talman, jag önskat göra dessa påpekanden.

Herr Råstock: Herr talman! Jag vill inkassera herr Perssons i Falla intresse
för det husliga arbetet och vill på samma gång säga, att jag delar hans
uppfattning, att detta många gånger är undervärderat. Men örn jag påpekar,
att det finns många tiotusentals husmödrar i detta land, vilkas män äro anställda
i statens tjänst, som få lov att hushålla på den lönen och mindre —
männen få prestera ett arbete åt staten och lia kanske lön enligt 5. lönegraden
-— kan det hända, att det icke blir så mycket kvar av bevisföringen. Dessutom
får man komma ihåg, att det många gånger är ogifta kvinnor, som ha dessa
befattningar. Och örn de icke äro ogifta, är det vanligen så, att de ha sina
män anställda vid skyddshemmet ifråga. Då bli avlöningsförhållandena ändå
icke så dåliga.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Bara ett par ord i anledning av herr
Råstocks förra anförande. Han klagade över att de befattningshavare, som
varit anställda hos landstingen, skulle komma i ogynnsammare ställning. Det
är icke riktigt. De få behålla den ställning de haft tidigare. Är det så, att
lönen enligt utskottets förslag blir högre, få de den, blir den lägre, få de behålla
den de haft förut. Jag skulle vidare tro, att dessa befattningshavare ha
stora utsikter att bli ordinarie örn ett år. Örn propositionen varit uppdelad på
det sätt jag nämnde förut, hade saken ställt sig på ett annat sätt. Som den

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)
nu ligger till och då man vill, att man skall göra befattningshavarna ordinarie
överlag,^ ha vi ansett oss böra bestrida detta. Löneskillnaden är icke så stor.
Vi ha låtit utreda den saken. Enligt reglerna skall lönen för en icke ordinarie
vara två löneklasser lägre än för en ordinarie, men genom att riksdagen
lämnar anslag till betalning av icke ordinaries pensionsavgifter i viss omfattning,
blir den i verkligheten bara ungefär en löneklass lägre. Jag menar
således, att det är ingen fara i lönehänseende. Och när det gäller de tidigare
av landstingen anställda äro herr Råstocks farhågor alldeles ogrundade.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den anmärkning utskottets ärade ordförande
nyss gjorde tycker jag icke är särdeles vägledande i denna fråga. Hur
kan det vara rimligt att göra en jämförelse sådan som han gjorde? Man
skall väl jämställa befattningshavare vid samma anstalt eller vid olika anstalter
av liknande karaktär. Här gör han jämförelse med befattningshavare, som
stå i 5. Jönegraden. Dessa befattningshavare i 5. lönegraden ha aldrig behövt
kosta på sig någon utbildning, utan den utbildning de ha, ha de fått gratis
i tjänsten, Men de husmödrar, det här är fråga om, måste för sin tjänst skaffa
sig en utbildning, som för dem ställer sig i många fall ganska dyrbar.

Vad sedan beträffar det förhållandet, huruvida en husmoder är gift eller
ogift, tycker jag, att den synpunkten icke hör hit. Vi lia aldrig låtit sådana
synpunkter spela in. Det är en sak för sig. Jag har icke gjort någon vädjan
till barmhärtighet, som herr Råstock vill göra gällande. Jag har endast velat
visa på, att man gör olika värdering av olika slags arbete, en värdering, som
ur samhällets synpunkt är skadlig och för dem det här gäller är orättvis.

Häruti instämde fröken Andersson.

Herr Råstock: Herr talman! För att börja med den siste talaren, som

säger, att befattningshavare i så låga lönegrader icke behöva kosta på sig ett
Öres utbildning, skall jag be att få fråga: hur vet han det?

Till herr Jansson i Falun vill jag säga, att han slog in öppna dörrar. Jag
har aldrig klagat över den saken. Herr Jansson förutsätter i sitt resonemang
att jag icke läst utskottets utlåtande. Det står tydligt där, vilket jag kan meddela
till kammarens upplysning, ifall någon händelsevis icke läst det, att i
Orebro län ha vi nyss reglerat lönerna, och då lönerna enligt det lönereglemente,
som nu föreslås av Kungl. Maj:t, äro något lägre, har det måste införas en
övergångsbestämmelse som medför rätt för vederbörande att behålla det de ha
i ^lön. Vi ha för vår del velat avlöna folk litet hyggligare än vanligt för att
få kvalificerad personal. Så enkelt ligger saken till.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Weijne
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vilk att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl.

Maj :ts proposition i ämnet.

Ang. anslag
till vattendomstolarna:
avlöningar
m. m.

20 Nr 26. Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till verksamheten vid skyddshemmen m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit Kungl. Maj :ts proposition i ämnet.

§ 11.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 275, med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39; och

nr 278, angående avstående till viss ytterligare del av det allmänna arvsfonden
tillfallna arvet efter häradsdomaren Johan Alfred Nilsson från Torpa
socken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört statsutskottets utlåtande,
nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
Vattendomstolarna: Avlöningar m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten l:o) angående vattendomstolarna: avlöningar.

I en den 4 februari 1938 dagtecknad proposition, nr 143, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för vattendomstolarna, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39, dels ock till Vattendomstolarna:
Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av
234,800 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle Västerbygdens vattendomstols kansli bibehållas
vid förläggning inom domstolens verksamhetsområde men förflyttas
från Vänersborg till Göteborg.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förebaft

dels en inom andra kammaren av herrar Hansson i Rubbestad och Gustafson
i Kasenberg väckt motion, nr 374, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition måtte uttala, att Vänersborg
borde bibehållas som förläggningsort för Västerbygdens vattendomstol;

dels ock en inom samma kammare av herr De Geer i Lesjöfors väckt motion,
nr 377, vari föreslagits sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att Västerbygdens
vattendomstol skulle förflyttas till Stockholm i stället för till Göteborg,
eller alternativt, att förläggningsfrågan skulle göras till föremål för vidare utredning,
innan beslut fattades örn förflyttning från Vänersborg.

Utskottet, som funnit det välbetänkt, att Västerbygdens vattendomstols kansli
bibehölles vid en förläggning inom domstolens verksamhetsområde, men som
icke kunnat finna tillräckliga skäl anförda för en förflyttning av samma kansli
från Vänersborg till Göteborg, hemställde under denna punkt,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och herrar Hanssons i
Rubbestad och Gustafsons i Kasenberg motion (11:374) samt med avslag å
herr De Geers motion (11:377), måtte

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)

a) godkänna i utskottets hemställan intagen personalförteckning för vattendomstolarna; b)

godkänna i utskottets hemställan likaledes intagen avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av 231,700 kronor.

Punkten föredrogs, och anförde därvid:

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Den rättssökande allmänheten
har en helt annan ställning, när det gäller vattendomstolarna än när det gäller
vanliga domstolar. I det senare fallet behöver man ju ofta besöka domstolarna.
När det gäller vattendomstolarna, förekommer detta ytterst sällan.
Jag har själv varit med vid handläggningen av flera mål vid vattendomstol
men aldrig behövt besöka något kansli. I stället komma vattendomstolarna till
allmänheten vid syneförrättningarna. Ur den synpunkten spelar alltså domstolens
förläggning inte så stor roll för allmänheten. När någon är part i ett vattenrättsmål,
har han större intresse av att besöka sina juridiska rådgivare ävensom den
tekniska sakkunskapen, representerad av konsulterande ingenjörer, och alla dessa
äro ju bevisligen koncentrerade till huvudstaden. Men ur domstolarnas synpunkt
är det ju alldeles klart, att en centraliserad förläggning till Stockholm
är en fördel, dels med hänsyn till en enhetlig behandling av ärendena, dels med
hänsyn till planläggningen av ärendena och inte minst med hänsyn till ett
effektivt utnyttjande av vattenrättsingenjörerna. Denna senare fråga har ju
särskilt aktualiserats för dagen med anledning av att Kungl. Majit och även
utskottet föreslagit inrättandet av en femte vattenrättsingenjörsbefattning.
Med anledning av min motion i ärendet har jag kommit i kontakt med några av
vattenrättsdomarna, och till min överraskning har jag därvid erfarit, att vattenrättsdomarna
inte varit i tillfälle att yttra sig i denna sak. Den vattenrättsdomare,
som av förslaget närmast beröres, har den uppfattningen, att denne
femte ingenjör inte är nödvändig, om vi få en centralisering av de tre domstolarna
till Stockholm. Men även om förläggningen av Västerbygdens vattendomstol
bibehålies i Vänersborg, ställer sig en av de tre vattenrättsdomarna
— och inte bara han •— mycket tveksam till frågan, örn en femte ingenjör är
nödvändig. En vattenrättsdomare yttrade, när jag talade med honom: »Jag
som eventuell chef för denne nye befattningshavare kan inte se, att jag har någon
arbetsuppgift att lämna åt honom; efter allt att döma kommer en stor del
av den nya befattningshavarens tid att gå åt till att sitta på tjänsterummet
och rulla tummarna.» Det är vattenrättsdomarens i Västerbygdens vattendomstol
uppfattning. Det gäller här en verkligt högt kvalificerad befattningshavare.
Kunna verkligen statsmakterna stå till svars med att sätta till en sådan,
när de, som skola ge honom arbete, dels ställt sig tveksamma, dels direkt
avråda, därför att de inte lia några arbetsuppgifter att lämna honom? Jag
upprepar ännu en gång, att domaren i Västerbygdens vattendomstol säger:
»Jag kan inte se, att jag kan ge honom tillräckligt arbete.» Kungl. Majit
och utskottet stöda sig på en uppskattning av arbetsuppgifterna, men vattenrättsdomarna
tala av erfarenhet. Utredningen talar örn antalet mål, men
antalet mål spelar en bra liten roll. Det är målens karaktär som är avgörande.

Med anledning härav ber jag, herr talman, att få yrka återremiss av ärendet
till utskottet, så att vattenrättsdomarna, vilka ärendet framför allt berör, få
tillfälle att yttra sig.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)

Herr Lithander: Herr talman! Det är kanske med denna fråga, liksom
med så många andra, när det gäller till vilken ort en institution skall förläggas,
på det sättet, att olika meningar göra sig gällande och att många gånger
tungt vägande skäl kunna anföras från olika håll. Men jag tror, att man är
på fast mark, örn man i detta fall tar hänsyn till vad som står i den kungl,
propositionen på sidan 40, där departementschefen säger: »Det är min avsikt
att sedermera föreslå Kungl. Maj:t att Västerbygdens vattendomstol bibehålies
vid förläggning inom sitt domsområde.» Om man skulle gå den väg, som
den siste ärade talaren förordat och som statsutskottets majoritet förordat, går
man en väg, som är alldeles stick i stäv mot den linje man eljest plägar följa,
när man försöker få domstolarna förlagda inom sina domsområden. Det kan
ju vara sant, att vattendomstolarna inte äro fullt analoga med andra domstolar,
men även för dem torde den regeln gälla i hög grad. Det kan ur mångå synpunkter
inte vara önskvärt, att man söker att så mycket som möjligt centralisera
allt till huvudstaden, utan det är en given önskan från olika delar av
landet, att det blir en uppdelning därvidlag, såsom det skett med våra hovrätter,
och att man alltså fortgår på den vägen.

Statsrådet säger vidare, att det föreligger tre olika förslag ifråga örn lokal
förläggning av domstolens kansli, nämligen Vänersborg, Göteborg och Karlstad.
»Av dessa orter anser jag», säger statsrådet, »på skäl som av advokatsamfundets
västra avdelning samt av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus
län utförligt angivits, Göteborg vara att obetingat föredraga.» Jag ber att
få fästa kammarens uppmärksamhet på, att statsrevisorerna påtalat bristen
på brandsäkra arkivlokaler i Vänersborg. Örn förläggningen till Vänersborg
skall fortsätta, får staten alltså på ett eller annat vis gå in för en nybyggnad,
som fyller de betingelser, vilka kunna uppställas ifråga örn den säkra förvaringen
av dessa handlingar, ty om dessa skulle brinna upp eller förkomma,
skulle det naturligtvis vålla en alldeles oerhörd svårighet. Då ber jag också
att få fästa uppmärksamheten vid att i Göteborg finns det i riksbankens eget
hus färdiga lokaler, lämpliga för ändamålet, till förfogande utan någon nybyggnad
och givetvis utan någon orimlig kostnad.

Jag kan därför, herr talman, för mitt vidkommande inte se annat än att det
vore önskvärt, att kammaren och riksdagen ville följa Kungl. Maj :ts förslag
i denna fråga, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag är i allt väsentligt förekommen av herr
Lithander, men jag skulle i alla fall vilja stryka under, att när statsutskottet
förklarar, att det inte kan finna tillräckliga skäl anförda för en förflyttning
av kansliet från Vänersborg till Göteborg, ansluter det sig samtidigt till den
uppfattning, som framförts i en motion, där man talar om, att Vänersborg med
hänsyn till sitt läge inom domsområdet och med hänsyn till de billigare levnadskostnaderna
skulle vara att föredraga framför Göteborg. Hur ligger då
Göteborg inom detta domsområde? På sidan 2 i utskottets utlåtande finns en
specifikation över de trakter, som tillhöra domsområdet, och där läser man
bl. a., att dit höra vissa delar av Jönköpings län, vissa delar av Kronobergs
län, vissa delar av Hallands län, vidare de typiska västgötalänen, Älvsborgs
och Skaraborgs län, vidare Göteborgs och Bohus län, Värmlands län och något
av Kopparbergs län. Jag kan inte med bästa vilja i världen förstå, att
Vänersborg skall ur kommunikationssynpunkt ligga bättre till än Göteborg.
Därför kan jag inte finna mig övertygad av den punkten i utskottets motivering.

Då utskottet talar om lockelsen med de billigare levnadskostnaderna i Vänersborg,
känner jag mig inte heller riktigt övertygad. Det är väl en fråga,

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Äng. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
som närmast angår vederbörande domare och tjänstemän i vattendomstolen.
Men om man läser sidan 25 i Kungl. Majrts proposition nr 143, finner man, att
vattendomstolen ifråga ingalunda vill ställa sig avvisande mot tanken på en
förflyttning till Göteborg, om domstolen nämligen finge dessa av densamma
önskade egna ingenjörer. Jag tror därför inte, att de billigare levnadskostnadernas
tjusning påverkar vederbörande domares och tjänstemäns uppfattning
i frågan så mycket. Jag hade ursprungligen tänkt ansluta mig till herr De
Geers återremissyrkande, men jag ber i stället, herr talman, att få ansluta mig
till det av herr Lithander framställda yrkandet.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag är inte förvånad över att
de sista ärade talarna gingo in för att Göteborg skulle vara förläggningsort
för den ifrågavarande domstolen. Bägge äro ju göteborgare, och det är ju
klart, att man gärna intresserar sig för lokala intressen. Men om man ser
saken mer ur allmän synpunkt, får man nog ställa sig på en annan ståndpunkt.
Den siste ärade talaren sade, att Göteborg skulle vara mera centralt
beläget än Vänersborg i det område, det här gäller. Men var och en, som vill
slå upp kartan och titta efter, skall utan tvivel finna, att Vänersborg är mycket
mera centralt beläget inom detta område. En annan sak, som gör, att man
i fråga örn förläggningen av denna domstol måste stanna inför Vänersborg, är
det påpekande, som vattenrättsdomaren gör, när han säger, att i framtiden
komma nog de flesta målen att handläggas i Värmland och trakterna där omkring.
Och då vet var och en, att Vänersborg ligger 10 till 12 mil närmare
Värmland än Göteborg gör. Ur den synpunkten torde alltså Vänersborg obetingat
vara att föredraga.

Här anfördes av herr Lithander, att arkivlokalerna i Vänersborg skulle vara
bristfälliga. Det har varit så hittills, beroende på att det icke varit bestämt,
örn domstolen skulle bli kvar där eller inte. Den saken är emellertid nu ordnad.
Vänersborgs stad har förklarat sig ämna ordna den saken på bästa sätt,
därest det blir så, att domstolen förlägges till Vänersborg. Då herr Lithander
påpekade, att i riksbankens hus i Göteborg finns det plats för ifrågavarande
arkiv, så är det ju klart, att där finns plats för detta, men länsstyrelsen
har förklarat, att örn dessa lokaler kunna på mera förmånligt sätt uthyras
till någon annan, förutsätter man, att då det nya länsstyrelsehuset skall uppföras,
skall man gå in för att däruti inreda lokaler för vattendomstolen. Följaktligen
räknar man med att där anordna lokaler för ändamålet. Det är ju
klart, att i Göteborg bli både byggnadskostnader och annat dyrare än i Vänersborg.
Ur statens synpunkt kan det därför inte vara den ringaste anledning
att gå in för att förflytta domstolen till Göteborg.

Herr Hellberg nämnde, att man i en viss motion, som framkommit i detta
ärende, pekat på, att det skulle vara billigare levnadskostnader i Vänersborg
än i Göteborg, men det spelade enligt hans mening ingen roll, ty det
skulle ändå bli befattningshavarna, som finge bära kostnaderna. Ja, örn det
vore så, att staten till alla befattningshavare, vare sig de bo på billigare eller
dyrare ort, skulle betala samma lön, spelade det ingen roll. Då bleve det vederbörandes
ensak. Men nu är det så, att staten kompenserar levnadskostnaderna
på ett visst sätt, så att vid domstolens förläggning till Göteborg bli
kostnaderna per år 3 till 4 tusen kronor dyrare än örn förläggningen bibehålies
i Vänersborg. Örn man därför går in för en fortsatt förläggning till Vänersborg,
gör staten en besparing, på samma gång som detta utan tvivel är till
stor fördel för innebyggarna i hela detta stora område.

Beträffande kostnaderna iir det inte bara lönefrågan det giiller utan framförallt
resekostnaderna, inte bara för befattningshavarna i domstolen utan ock -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
så för nämndemännen, som skola vara närvarande vid förrättningarna. Skola
dessa resa till Göteborg, blir det betydligt dyrare, än örn de skola resa till
Vänersborg.

Av detta torde framgå, att det ur statens synpunkt är absolut fördelaktigare
att bibehålla domstolens förläggning och att inte förflytta den.

Det förslag, som framställts av herr De Geer örn återremiss, anser jag inte
vara befogat, ty denna fråga är så grundligt prövad i utskottet, att det inte
finnes något skäl för detta yrkande. Avsikten med hans yrkande var naturligtvis
att få domstolen förflyttad till Stockholm. Men jag tycker, att departementschefen
har så grundligt tagit ställning till den frågan, att även herr
De Geer borde ha blivit övertygad i detta avseende. Jag tycker, att domstolens
förläggning inom domsområdet är så klart motiverad i propositionen, att
någon tvekan därom inte kan råda. Advokatavdelningen i Göteborg framhåller
sålunda, att domstolarna och framför allt underdomstolarna alltid ansetts
böra vara förlagda så centralt som möjligt inom sina respektive domkretsar.
Domstolsledamöterna borde leva mitt uppe i det pulserande liv, vars
rättsliga frågor de skulle bedöma. I enlighet med denna princip hade också
rikets hovrätter äntligen börjat uppdelas för att förläggas i närmare kontakt
med sina respektive domsområden. Principen gällde icke minst för vattendomstolarna,
första instansens domstolar i vattenmål. Av stor betydelse
för arbetet och rättsskipningen vid dessa domstolar vore, att såväl de juridiskt
som de tekniskt bildade ledamöterna kunde förskaffa sig en intim kännedom
örn de lokala förhållandena i respektive domkretsar. Denna intima
kännedom kunde icke erhållas i samma utsträckning, örn ledamöterna bodde
långt bort från domsområdet, som örn de bodde i centrum av detta.

Att alltså förflytta domstolen till Stockholm anser jag inte kan komma i
fråga.

Som saken nu ligger till ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Casenberg instämde häruti.

Herr Hult: Herr talman! Jag skulle inte ha velat motsätta mig en förflyttning
av den ifrågavarande domstolen från Vänersborg till Göteborg,
därest det enligt min mening hade anförts tillräckligt starka skäl för en sådan
åtgärd. De skäl som anföras koncentreras till tre punkter. Den första är,
att Göteborg skulle ha ett mycket betydelsefullt centralt läge. För det andra
säger man, att där skulle vara väsentligt bättre tillgång på juridiska^ biträden
för de rättssökande. Det tredje skälet som man åberopar är tillgången på
lämpliga expeditionslokaler.

Vad beträffar Göteborg såsom centralpunkt för domstolsområdet förhåller
det sig ju på det sättet, att örn man drar en linje i öster och väster, ligger Göteborg
fullkomligt i en utkant. Och drar man en linje i de andra väderstrecken,
d. v. s. i söder och norr, befinner sig ju mittpunkten av domstolsområdet
några mil norr örn Vänersborg. Ur den synpunkten kan det alltså inte rent
geografiskt påstås, att Göteborg har ett centralt läge. Vad som från denna
synpunkt är viktigast att beakta är dock förbindelserna med huvudstaden,
framför allt tågförbindelserna. Och i det hänseendet ber jag att få påpeka,
att resetiderna med de fem snälltåg under dygnet, genom vilka Västsverige
har förbindelse med Stockholm, ställa sig på följande sätt. Det tåg, som avgår
klockan 5 på morgonen, är i Göteborg klockan 12, och genom
förbindelsen till Vänersborg är man framme där klockan 12.6, således
endast 6 minuter senare. Med det andra dagsnälltåget är man i

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
Vänersborg 20 minuter senare än i Göteborg, med det tredje dagsnälltåget
är man i Vänersborg 28 minuter senare än i Göteborg, med det fjärde
dagsnälltåget är man i Vänersborg 18 minuter senare än i Göteborg, och med
nattsnälltåget är man i Vänersborg 24 minuter tidigare än i Göteborg. Men
här är jag villig erkänna, att det föreligger den olägenheten, att örn man begagnar
sig av sovvagn har man inte den ro, som man har, om resan fortsätter
till Göteborg.

Kommer jag så till frågan örn förbindelserna med Värmlands och Kopparbergs
län. När man där uppe skall besöka Göteborg använder man sig givetvis
av Bergslagernas järnväg. Jag vill då påpeka, att det torde vara bättre
förbindelser med Vänersborg än med Göteborg, enär Öxnered ligger endast 4
kilometer från Vänersborg, och det finns ständig förbindelse med denna stad.
Det torde därför vara förmånligare för den rättssökande allmänheten från
Värmlands och Kopparbergs län, när den reser med Bergslagernas järnväg,
att resa den 4 km längre vägen från Öxnered till Vänersborg än att fortsätta
den 90 kilometer längre vägen från Öxnered till Göteborg.

Vad sedan automobilförbindelserna beträffar vill jag fästa uppmärksamheten
på, att riksvägen väster örn Vänern går just igenom Vänersborg. Jag vill
inte med detta göra gällande, att Vänersborg skulle ha bättre förbindelser med
Stockholm eller med vissa områden inom domsområdet än Göteborg, men jag
vill göra det påståendet, att Vänersborg ur trafiksynpunkt ligger lika bra
till som Göteborg.

Vad sedan beträffar tillgången på den juridiska sakkunskap, som skall stå
den rättssökande allmänheten till tjänst, vill jag påpeka, att vattendomstolen
själv uppgivit, att av de 450 ansökningsmål som ingivits till domstolen sedan
den 1 januari 1932, endast i 10 fall rättshjälp anlitats i Göteborg, alltså ett
fullkomligt betydelselöst antal.

Att det inte ordnats med lämpliga lokaler i Vänersborg är ju ganska naturligt
med tanke på de osäkra förhållanden som varit rådande beträffande domstolens
förläggning, örn jag inte är fel underrättad finns det emellertid planer
på att staten skall låta bygga expeditionslokaler för överlantmätaren, för
landsfogden, för länsarkitekten m. fl. statens befattningshavare, som det är
nödvändigt att ordna expeditionslokaler åt. Det skulle ju kunna vara mycket
lämpligt att i det sammanhanget också ordna lokalfrågan för domstolen, detta
så mycket mer som domstolens arkiv inte gärna torde kunna förläggas annat
än i en staten tillhörig byggnad.

Jag anser sålunda att de skäl, som anförts för en förflyttning av domstolen
från den plats, där den nu har sitt säte, inte äro tillräckligt bärande, och man
bör ju inte i oträngt mål dra de olika statsinstitutionerna från de mindre samhällena
till de större. Beträffande detta speciella fall vill jag särskilt nämna,
att den stad, där domstolen nu har sitt säte, torde vara en utav de allra mest
skattetyngda städerna i vårt land. Den har nämligen så hög skatt, att den
åtnjuter bidrag av skatteutjämningsmedel. Ur den synpunkten kan det också
vara av betydelse, att denna lilla stad får behålla det skatteunderlag, som utgöres
av domstolstjänstemännens avlöningar.

Herr talman! På av mig här anförda skäl ber jag att få hemställa örn bifall
till utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Till att börja med ber jag att få framföra min tacksamhet till statsutskottet
därför att utskottet i fråga örn den huvudsynpunkt, som ligger till grund för
propositionen, intagit samma ställning som denna. Själva huvudsynpunkten
är den, att man inte skall centralisera vattendomstolarna till Stockholm.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)

Förhållandet är ju att riksdagen beträffande hovrätterna gått in för en decentralisering.
Man vill förlägga landets hovrätter till de särskilda orter, där
de skola utöva sin verksamhet för befolkningen. Det senaste exemplet på
detta är inrättandet av hovrätten för övre Norrland. När således tendensen
för hovrätterna är att de skola spridas, skulle det vara alldeles i strid härmed,
ifall man i fråga om vattendomstolarna skulle tillämpa en helt annan
ståndpunkt och centralisera dem till Stockholm. Decentraliseringen av vattendomstolarna
medför emellertid åtminstone för tillfället ett större behov av
arbetskraft än vad förhållandet skulle bli, ifall man ginge in för en centralisering
och förläde den vattendomstol, som det nu är fråga örn, till Stockholm.
Utskottet har emellertid ställt sig välvilligt till Kungl. Maj :ts begäran om den
förstärkning av arbetskrafterna vid Västerbygdens vattendomstol, som är nödvändig
med hänsyn till domstolens förläggning i domsagan. Det är detta som
gläder mig i utskottets utlåtande.

Herr De Geer ville i sitt anförande göra gällande, att det överhuvud taget
inte skulle vara behövligt att förstärka arbetskrafterna vid vattendomstolen,
i fall man läte den ligga inom domsagan. Han åberopade därvid ett uttalande
av vattenrätts domaren. Av allt att döma måtte detta ha varit ett synnerligen
privat uttalande. Jag har mig inte bekant, örn herr De Geer hade något slags
bemyndigande av vattenrättsdomaren att framföra detta uttalande här i kammaren.
Vattenrättsdomaren har haft tillfälle att yttra sig officiellt i ärendet.
Vad han därvid har sagt finner man på sid. 25 i propositionen, där han
säger, att han hittills haft så mycket arbete, att han kunnat bereda full sysselsättning
åt den vattenbyggnadstekniske ingenjören, låt vara att han ställer sig
litet tveksam, om han även i framtiden skall kunna bereda honom lika mycket
arbete. I propositionen återfinnes dessutom en utredning angående antalet balanserade
mål vid vattendomstolarna. Av denna finner man, att vattendomstolarnas
arbetsbörda stiger år från år. Man har under sådana förhållanden kommit
till den slutsatsen, att det finns fullgoda skäl för att begära ännu en
vattenbyggnadsteknisk ingenjör. Jag vill säga, att det är mycket möjligt
att, även om man förläde domstolen till Stockholm, det örn några år, skulle visa
sig, att arbetsbördan blivit så stor, att man även i så fall måste anställa ytterligare
en vattenbyggnadsteknisk ingenjör. Jag kan således inte finna, att de
tvivel, som herr De Geer framställde rörande behovet utav en förstärkning av
arbetskraften vid domstolen, äro grundade.

När det sedan har gällt att bestämma var inom domsagan vattendomstolen
borde förläggas, ha självfallet olika synpunkter kunnat göra sig gällande.
För min del har jag föreslagit Göteborg, och jag skall be att i allra största
korthet få redogöra för de skäl, som därvid varit bestämmande för mig. Jag
nämnde nyss, att det pågår en rörelse, som syftar till att spränga de gamla
hovrätterna och att lägga ut hovrätter i olika landsändar. Om Göteborgs stad
visar sig villig att samverka med Kungl. Majit enligt de grunder, som andra
städer ha följt i liknande fall, är det stora utsikter för att en hovrätt kommer
att förläggas till Göteborg. Under sådana omständigheter finns det starka skäl
för en förläggning av vattendomstolen till Göteborg, ty på det viset får man
där ett litet juridiskt centrum. Det blir på så sätt tillfälle för domarna i hovrätten
och vattendomstolen att samråda med varandra. Det blir naturligtvis
också lättare att rekrytera personalen inom vattendomstolen, om denna förlägges
till Göteborg. Det är klart att det för en skicklig domare alltid är angenämt
att kunna utföra sitt arbete på en ort, där han kan samråda med flera
personer, som dela hans intresse för domaryrket, vilket inte kan bli fallet i en
stad av Vänersborgs karaktär. Vidare är det klart, att det för rekryteringen
av den extra ordinarie personalen är oerhört viktigt att man har att tillgå

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
personalen vid hovrätten, ty när man till exempel skall anställa extra ordinarie
amanuenser är det givet, att det för domstolen är mycket lättare att få
sådan arbetskraft i en stad, där en hovrätt är förlagd. Jag ber också att få
erinra örn, att för Norrlands vidkommande frågan om förläggningen av hovrätten
och vattendomstolen lösts på det sättet att båda ha förlagts till Umeå.

Vad saken beträffar sedd ur parternas intresse är det givet, att det är fördelaktigt
för dessa att domstolen är förlagd på en ort där det finns tillgång
på advokater, som kunna anlitas av parterna. Sådana advokater finnas icke
i Vänersborg, men i Göteborg har man däremot advokater, förfarna på det
speciella område varom här är fråga.

Jag skall inte inlåta mig på att diskutera kommunikationsmöjligheterna och
att jämföra Vänersborg och Göteborg ur kommunikationssynpunkt, som den
siste ärade talaren gjorde, ty under alla omständigheter måste man ju anse,
att Göteborg är lika lättillgängligt som Vänersborg för dem som skola uppträda
inför domstolen.

Jag övergår nu till en för mig betydelsefull synpunkt, nämligen byggnadsfrågan.
Det förhåller sig så, att riksdagens revisorer förklarat, att de nuvarande
lokalerna, som vattendomstolen har i Vänersborg, äro alldeles otillfredsställande
ur säkerhetssynpunkt, och de ha sagt, att man inom kort tid måste
vidta åtgärder för en bättre förvaring av vattendomstolens dyrbara arkivalier.
I Vänersborg finnes icke någon möjlighet att få en sådan lokal. Vi ha gjort
undersökningar i den saken, och det finns inte någon möjlighet att för närvarande
finna en brandsäker lokal. Däremot är det ju riktigt att det talas om
planer på att bygga ett lantmäterikontor i Vänersborg, och det är möjligt att
i en framtid vattendomstolens byggnadsfråga skulle kunna få en lösning i det
sammanhanget. Men örn Kungl. Maj :t skall beakta vad riksdagens revisorer
sagt örn önskvärdheten av en snabb lösning av byggnadsfrågan för vattendomstolen
i Vänersborg, kommer riksdagen att få tillfälle att ta den frågan under
omprövning inom en icke alltför avlägsen framtid. Jag kan inte neka till
att jag drog mig för att föreslå en förläggning, som skulle medföra en så gott
som omedelbar byggnadsfråga. En förläggning till Göteborg däremot är fördelaktig
ur den synpunkt, varom jag nu talar, därför att det i riksbankens hus
finns lokaler att hyra, som äro fullt lämpliga för vattendomstolen. Under sådana
omständigheter finns det naturligtvis ingen som helst anledning att tänka
sig att Kungl. Maj :t skulle i Göteborg bygga vare sig ett särskilt hus åt vattendomstolen
eller i någon byggnad, som skall uppföras, reservera lokaler för
vattendomstolen. Kan man få hyra av riksbanken, är det ur statens synpunkt
lika fördelaktigt som örn staten skulle uppföra en egen byggnad. Örn man
väger dessa alternativ emot varandra, måste man ovillkorligen till Vänersborgs
nackdel anföra detta så gott som omedelbart uppträdande behov av en
nybyggnad.

Att domstolen förlagts till Vänersborg beror för övrigt på en ren tillfällighet.
Det beror inte på att man efter en omsorgsfull prövning av rätt förläggningsort
bestämt sig för att Vänersborg skulle vara den bästa, utan det beror
därpå att den vattenrättsdomare, som fanns vid den tidpunkt då vattendomstolen
kom till, bodde i Vänersborg och hade en villa där. Därtill kom det
stora målet örn Vänerns reglering, och under den tid detta pågick kunde det ju
vara befogat, att vattendomstolen stannade kvar på den ort till vilken den kommit
på grund av denna tillfällighet.

Nu är emellertid klart, vilket jag gärna erkänner, att örn en stad, och
.särskilt då en mindre stad, har fått förmånen att till sig få förlagd en offentlig
institution, söker man på orten bevara denna förmån. Denna synpunkt
underströks ju mycket starkt av den siste ärade talaren på länsbänken, som

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
framhöll vilket behov Vänersborg har av de skatteinkomster, som tillfalla staden
på grund av att vattendomstolen är där förlagd. Den ärade talaren riktade
till mig ungefär samma vädjan som en gång i tiden profeten Nathan riktade
till konung David, när han sade till honom, att man inte skall ta ifrån
den fattige hans enda lamm. Det är klart, att en sådan vädjan, alltid väcker
mänskliga känslor hos kammarens ledamöter, och jag är naturligtvis ingalunda
oberörd av synpunkten.

Men på grund av att jag varit skyldig att se denna förläggningsfråga ur
organisatorisk synpunkt har jag kommit till ett annat resultat, och jag vidhåller
den meningen, att örn man vill lösa denna fråga på det sätt, som är bäst
med hänsyn till vårt rättsväsende, så bör man förlägga domstolen till Göteborg.

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att mitt

återremissyrkande var motiverat av den omständigheten, att det kan ifrågasättas
örn en femte vattenbyggnadsteknisk ingenjör är nödvändig eller ej. Det
är dock fråga örn en årlig utgift på minst 12,000 kronor, och det anser jag
vara skäl för ett återremissyrkande så att vattendomstolarna kunna få tillfälle
att officiellt yttra sig i den saken.

Vad beträffar själva förläggningsfrågan vill jag bara erinra örn, att för
någon tid sedan låg Österbygdens vattendomstol i Hedemora. Den har sedermera
flyttats från Hedemora till Stockholm, och såväl allmänheten som domstolen
äro belåtna med denna förflyttning.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Av herr justitieministerns anförande
förstår man, att det egentligen var två saker, som gjorde, att han har
valt Göteborg, nämligen dels den omständigheten, att hovrätten framdeles
skulle komma att placeras där, dels hänsyn till lokalfrågan.

Vad hovrätten beträffar, är det ju så, att man icke vet något bestämt om
saken och sålunda ej, när den kan komma att bli flyttad till Göteborg. Justitieministern
ville göra gällande, att det skulle vara av så stort värde för vattendomstolen
att ha tillfälle att rådgöra med hovrättens ledamöter. Jag vill
emellertid upplysa örn att det också finns jurister i Vänersborg. Vi ha domaren
i den vanliga domsagan, vi ha en massa jurister, och vi ha länsstyrelsens
assessorer och sekreterare. Alla dessa kan man rådgöra med. Sakkunskap
torde alltså finnas även i Vänersborg. Dessutom får man väl förutsätta, att
den, som blir utsedd till vattenrättsdomare, skall själv vara något så när inne
i saken, så att han icke behöver rådgöra med hovrätten. Detta skäl för en
förflyttning till Göteborg kan jag därför icke alls finna bärande.

Vad lokalerna beträffar, är det riktigt, att det icke finns brandsäkra valv
för vattendomstolens alla handlingar o. dyl., men detta är, såsom jag i mitt
första anförande och som även herr Hult berörde, beroende därpå, att det hittills
rått sådan osäkerhet örn man skulle få behålla domstolen. Örn domstolen
nu förlägges till Vänersborg, har Vänersborgs stad ordnat det så, att lokalfrågan
utan vidare skall bli klar och att man skall få både brandsäkra valv
och andra lokaler allt efter behov.

Justitieministern gjorde gällande, att det nu fanns plats i riksbankens hus i
Göteborg. Man bör emellertid lägga märke till vad länsstyrelsen i Göteborg
säger örn saken. Denna styrelse meddelar, att därest icke dessa lokaler kunna
uthyras fördelaktigare till någon annan än Västerbygdens vattendomstol, skall
domstolen kunna få desamma. Annars skall man ordna med lokaler i det nya
residenshus, som så småningom skall uppföras. Jag menar alltså, att lokalfrågan
ligger icke stort bättre till i Göteborg än den gör i Vänersborg. Det

Onsdagen den 0 april 1938.

Nr 26.

Ang. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
har ju förut här anförts, att man i alla fall behöver en förvaltningsbyggnad
för en hel del institutioner, vägingenjören, lantmäterikontoret o. s. v., och i
samband därmed bör man ju också kunna ordna lokalfrågan för Västerbygdens
vattendomstol.

Jag tycker, att man bör särskilt tänka på den ekonomiska sidan av denna
sak för statens vidkommande. Det blir i Vänersborg billigare resor och lägre
löner, och staden är dessutom mera centralt belägen för hela området än Göteborg.
Jag håller därför före, att alla skäl tala för att Vänersborg bör bibehållas
såsom förläggningsort.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag beklagar, att jag icke var i tillfälle att höra början av den siste ärade
talarens anförande, eftersom jag då var skyldig deltaga i en votering i första
kammaren. Jag vill emellertid meddela, att det icke finnes hos regeringen
ingiven någon som helst förklaring från Vänersborgs stad örn att staden skulle
åtaga sig någon utfästelse i fråga örn byggnadsfrågans lösning. Vidare vill
jag meddela, att i fråga örn lokalerna i Göteborg förhåller det sig på det sättet,
att jag genom direkta underhandlingar med riksbanken fått klart för mig, att
lokalfrågan kan lösas på det sätt, som jag angav, nämligen genom att man
hyr lokaler i riksbankens hus i Göteborg.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! När jag för min del har tagit del av
propositionen och vad motionärerna ha anfört, har jag kommit till den bestämda
uppfattningen, att såsom frågan ligger till, tjänar det ingenting till att
göra en förflyttning. Det råder ju delade meningar om huruvida man skall
förlägga domstolen i Stockholm, Göteborg eller Karlstad, och under sådana
förhållanden ha vi ansett, att det är lämpligast att låta domstolen stanna kvar
i Vänersborg till dess situationen klarnat något mera. Jag vill gärna erkänna,
att departementschefens argumentering i vissa avseenden kan vara bärande,
men å andra sidan vill jag framhålla, att det ändå icke kostar mera för domstolen
och de juridiska biträden, som den behöver, att resa från Göteborg till
Vänersborg än vad det kostar parterna att resa från denna trakt ner till Göteborg
och där betala sitt uppehälle. Jag tror sålunda, att örn man skall se på
parternas intressen, så bör man välja Vänersborg, men örn man däremot skall
se på advokaternas intressen, så väljer man kanhända Göteborg.

För min del har jag den uppfattningen, att örn man kan undvika det, skall
man icke sammansläpa alla statliga institutioner till de större städerna. Låt
också ett mindre samhälle få behålla en institution, örn det visar sig, att det
kan ske utan vare sig ekonomisk eller administrativ olägenhet.

Det är detta, som har gjort, att åtminstone jag för min del gått på bifall
till motionen, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Mellerud och Werner i Höjen.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag blev riktigt rädd, när jag hörde herr
Hult ge specifikationer på tidtabeller, att han skulle lyckas visa, hur förskräckligt
illa Göteborg låg till ur kommunikationssynpunkt. Jag blev emellertid
litet lugnare, när han sedan konstaterade, att han icke anfört dessa sämre
tågtider, som han gav exempel på, såsom ett bevis för att förbindelserna voro
bättre till Vänersborg. Jag skulle för min del aldrig lia tagit upp kommunikationsspörsmålet,
örn icke utskottet byggt på en enligt min mening fullkomligt
felaktig förutsättning.

Till sist skulle jag vilja rikta ett tack till herr justitieministern för det hal -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. förvärv
av aktier i
vissa järnvägsaktiebolag.

Äng. anslag till vattendomstolarna: avlöningar m. m. (Forts.)
va löftet om en hovrätt i Göteborg. Om bara göteborgarna ställa sig tillräckligt
förstående. Jag skulle vilja säga, att när en statsmyndighet är ute som
giftoman för att gifta bort en ny hovrätt, är det naturligtvis lämpligt, om
giftomannen icke blott ser på brudköpsavgiftens storlek utan även tänker en
smula på den miljö, i vilken den nygifta, hovrätten, kan komma att uppträda
och det umgänge hon kan få i skilda kretsar, det tillfälle alltså hon kan få att
umgås med en stark juridisk sakkunskap inom en erfaren rådhusrätt och många
framstående advokater. Jag har velat be herr justitieministern vara vänlik
tänka på att det icke bara är beloppets storlek, som skall vara avgörande
vid bestämmandet av hovrättens förläggning, utan att även andra omständigheter
kunna spela in. Naturligtvis får emellertid vederbörande stad göra sig
beredd på stora uppoffringar för att få hovrätten förlagd till sig.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande det under överläggningen framställda yrkandet örn återförvisning
av förevarande punkt till utskottet för ny behandling, nämligen dels på bifall
till berörda yrkande dels ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Därefter framställde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändrat; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Härefter upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 93, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar angående förvärv av aktier i vissa järnvägsaktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten l:o) angående förvärv av aktier i Hälsingborg—Hässleholms järnvägsaktiebolag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Bagge: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande finnes fogad en
reservation av herr J. B. Johansson i Fredrikslund. Reservanten framhåller,
att propositionen icke innehåller någon på utredning grundad verklig motivering
av trafikteknisk eller annan art för denna stora järnvägsaffär, utan att
i stort sett endast anföres, att departementschefen »finner det vara av intresse
från allmänna synpunkter», att statens järnvägar erhålla den föreslagna majoritetsställningen
i ifrågavarande järnvägsaktiebolag.

Han framhåller även en annan sak, som synes mig vara av särskild vikt.
Han säger nämligen, att frågan huruvida staten skall övertaga enskilda järnvägar
eller icke är en mycket stor och svår fråga, som sedan länge har debatterats
och icke utan vidare kan på detta lättvindiga sätt avgöras. Den är för
närvarande också, som vi veta, föremål för en stor utredning av 1936 års järnvägskommitté,
som skall gå på djupet med dessa problem. Under sådana förhållanden,
säger reservanten med fog, hade det väl i alla fall varit lämpligt
att först avvakta denna utredning, som för övrigt lär komma att avslutas innevarande
år, innan man gör en sådan affär. Vilken ståndpunkt man än intar
till denna fråga är det väl rimligt och riktigt, att man har en objektiv grund

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. förvärv av aktier i vissa järnvägsaktiebolag. (Forts.)
och en objektiv utredning för sitt bedömande, innan man beslutar sig för saken.

Reservanten säger också, att det förefaller som om det pris, som staten är
tvungen att betala, icke skulle vara så särskilt gynnsamt, att det skulle behöva
föranleda så stor brådska. Tvärtom är det nog så, att örn man lugnade sig en
smula, så finns det all anledning antaga, att staten skulle kunna förvärva aktierna
till ett lägre pris. Jag tror för min del, att han har alldeles rätt häruti.
Jag tror också, att var och en, som något litet sett på sådana affärer, måste
säga, att det i varje fall är ytterst sannolikt.

Jag ber sålunda, herr talman, att få summera saken på det sättet: Här föreslås
en stor affär för statens räkning i fråga örn inköp av enskilda järnvägar,
under det att det pågår en synnerligen djupgående utredning i det stora och
betydelsefulla spörsmålet, huruvida staten bör lägga sig till med de enskilda
järnvägarna eller ej, en utredning man på detta sätt föregriper. Det kan omöjligen
vara ett rationellt sätt att gå till väga.

Jag ber också att få påpeka, att vi förra året hade en liknande affär, som
gällde östra centralbanan. Även då försökte vi från vårt håll framhålla, att
man icke borde ta detta problem styckevis och därmed undan för undan föregripa
utredningens resultat. Man borde väl kunna ge sig till tåls, allra helst
som man ju kan vänta att få se utredningens resultat redan innevarande år.

Jag skulle sålunda vilja framhålla, herr talman, att det förefaller mig, som
örn det sätt, på vilket detta ärende har behandlats, sannerligen icke vittnar
örn något intresse från Kungl. Maj :ts sida för »planhushållning», ty även den
enklaste form av hushållning innebär väl i alla fall, att man icke handlar så,
att man först vidtar vissa åtgärder och sedan kommer med en utredning, som
skall visa, huruvida dessa åtgärder varit berättigade eller icke.

Att göra något yrkande på denna punkt lär väl icke tjäna något till, såsom
frågan ligger till.

Herr Råstock: Herr talman! Jag var på grund av omständigheternas makt
icke i tillfälle att höra mer än slutet av vad herr Bagge här anförde. Jag får
emellertid säga, att den utredning, som han talade om, kan nog komma att
fortgå ganska ostörd av denna lilla affär, ty det är ju icke här fråga örn att
ändra driftsformerna eller något sådant vid de ifrågavarande järnvägarna utan
endast fråga örn att vid ett lägligt tillfälle förvärva aktier till visst antal i resp.
bolag. Själva inlemmandet i statsbanorna blir ju helt och hållet en senare affär.
Jag tror därför icke, att man från kommitténs sida kan göra några starkare
invändningar mot att man nu gör upp det av Kungl. Majit föreslagna köpet.

Det skulle vara ganska mycket att säga, men då herr Bagge icke gjorde något
yrkande, kan det räcka med det enkla påpekande, som jag nu har gjort.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bagge: Herr talman! Gentemot statsutskottets ärade ordförande vill
jag endast säga, att jag icke kan förstå, att själva formen för statsförvärvet
kan ha någon betydelse. Det avgörande är väl, att staten förvärvar dessa järnvägar,
och då skall man veta varför man skall göra det eller om man skall
göra det, vilket just är beroende på de överväganden, som skola göras av den
pågående utredningen.

Herr förste vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Jag kan helt och hållet
ansluta mig till det uttalande, som herr Bagge gjorde i sitt sista anförande,
nämligen att det avgörande här är att staten förvärvar järnvägarna och icke

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. förvärv av aktier i vissa järnvägsaktiebolag. (Forts.)
formen härför. Det är just detta, som för mig varit det avgörande, när jag anslutit
mig till Kungl. Maurts förslag om förvärv av fyra stycken enskilda järnvägar.
Från mina utgångspunkter anser jag det nämligen vara av största
vikt, att de enskilda järnvägarna i all den utsträckning, som kan befinnas
lämplig, överföras till stats järnvägar just för att man skall få en rättvisare
behandling av trafikanterna. Som det nu är, äro vissa landsdelar oerhört missgynnade
i förhållande till andra, i det att trafikanterna och särskilt näringslivets
representanter måste dragas med mycket större kostnader för sina transporter
än där man huvudsakligen kan anlita statens järnvägar.

När man nu från Kungl. Maj:ts sida framlägger förslag, såsom här skett,
örn förvärv av vissa enskilda järnvägar, som enligt mitt förmenande med all
rätt och med fördel kunna inlemmas i statsbanenätet, har jag icke ansett, att
den omständigheten, att det pågår en utredning av 1936 års järnvägskommitté
på detta område, utgör något hinder för ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tror, att statsförvärv av de nu ifrågavarande järnvägarna mycket väl
kan ske utan att detta behöver åtminstone nämnvärt föregripa den pågående utredningen.

Herr Bagge erinrade vidare örn att man från visst håll i fjol också yrkade
på att man skulle gå varsamt fram, nämligen då det gällde förvärv av Östra
centralbanan. Det förvånar mig emellertid, att man egentligen vill åberopa
detta nu, eftersom ju förvärvet av östra centralbanan visat sig medföra en
oerhört stor trafikökning på denna järnväg, en trafikökning, som visserligen
var förutsedd men icke förutsedd i den omfattning, som verkligen ägt rum just
efter inköpet. Varför har då denna trafikökning kommit till stånd? Jo, tack vare
den omständigheten, att efter det staten förvärvade östra centralbanan, ha
trafikanterna kommit i åtnjutande av mycket fördelaktigare villkor i fråga örn
sina transporter än vad de hade dessförinnan. Statsförvärvet av östra centralbanan
är därför just ett exempel, som kraftigt belyser den mening, som jag
tillät mig att göra mig till tolk för i början av mitt anförande, nämligen att
järnvägarna i all den utsträckning, som rimligtvis kan vara lämplig, skola
införlivas med statens järnvägar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan på den
föredragna punkten.

Herr Bagge: Herr talman! Beträffande vad herr förste vice talmannen
sade i slutet av sitt yttrande, nämligen att förvärvet av östra centralbanan
var en utmärkt bra affär, därför att trafiken ökats o. s. v., vill jag påpeka, att
vi för närvarande leva i en mycket god konjunktur, och det kan hända,
att denna också har haft något att göra med den saken. Det, som man då bl. a.
talade örn, var, att ett statsförvärv av denna bana kunde ta bort trafiken från
andra banor, och att det kunde bli bekymmersamt på det sättet. Det är klart,
att nu rinner det överallt strömmar av pengar till alla möjliga företag. Det
sker väl också i fråga örn järnvägarna. Resultatet av köpet av östra centralbanan
få vi alltså bedöma litet längre fram, när vi se, huru det går under
andra tider.

Sedan vill jag än en gång påpeka, när förste vice talmannen säger, att de
enskilda järnvägarna böra införlivas med statens järnvägar, att det är en
sak, som jag icke diskuterat. Det kan ju hända, att förste vice talmannen har
rätt i detta. Jag har emellertid icke tagit någon ståndpunkt därtill, utan jag
har sagt, att detta är en sak, som utredningen skall visa och icke vi andra, och
att man först skall se utredningens resultat och sedan dra sina slutsatser. Det
är en god ordning.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Äng. förvärv av aktier i vissa järnvägsaktiebolag. (Forts.)

Herr förste vice talmannen Jeppsson: Herr talman! När herr Bagge säger,
att vi leva under en högkonjunktur, och att detta kan vara förklaringen
till den stora trafikökning, som inträdde på Östra centralbanan efter densammas
förvärvande av staten, _ så är det riktigt, att det råder en högkonjunktur.
Men, herr Bagge: var det icke samma högkonjunktur i fjol, då beräkningar
gjordes angående den trafikökning, som man motsåg efter det statens järnvägar
tillträtt östra centralbanan? Jag vill till och med erinra mig, att från åtskilliga
håll gjordes gällande även i fjol, att man redan då nått toppen av denna
högkonjunktur. Det kan alltså rimligen icke vara någon stegring i högkonjunkturen
från i fjol till nu, och alltså kan icke heller en trafikökning på
Östra centralbanan utöver den, som beräknades vid inköpet av densamma, bero
på en stegrad högkonjunktur.

Vad sedan gäller talet örn att man skall avvakta utredningen, innan ett införlivande
av de enskilda järnvägarna i deras helhet i varje fall sker — jag
kan göra undantag för vissa banor, där det icke från trafikanternas synpunkt
är lika angeläget som i fråga om andra — så är det riktigt, att man bör göra
det. _ Men när här nu föreligger ett sådant förslag som detta, vilket enligt min
mening är ett steg i rätt riktning och icke föregriper i någon nämnvärd omfattning
i varje fall den pågående utredningen, så finns det ingen anledning
yrka avslag på detta förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr
talman! Herr Bagge tar i sitt anförande upp och hänvisar till vad som anförts
av reservanten, herr J. B. Johansson i Fredrikslund, vilken gör gällande,
att någon utredning, som skulle kunna visa de trafiktekniska och ekonomiska
sidorna av denna affär, icke skulle föreligga. Jag måste säga, att detta är en
missuppfattning av reservanten, därför att vi kunna väl ändå icke fullständigt
förbise, vad statens järnvägar gjort för att klarlägga denna fråga, innan järnvägsstyrelsen
gick med på att underteckna det preliminäravtal, som ligger till
grund för propositionen. Jag skulle vilja fråga: vilken utredningsinstans
skall verkställa den trafiktekniska utredningen, örn icke köparen själv eller
den, som representerar köparen, i detta fall statens järnvägar? De skäl, som
i detta avseende således åberopats, vila antagligen på en missuppfattning örn
vilken som skall utföra den trafiktekniska utredningen.

En annan sak bör i detta sammanhang kanske nämnas, nämligen att det köp,
som det nu är fråga örn att avsluta, har kommit i det läge, det för närvarande
befinner sig i, på grund av säljarens intresse att göra denna affär med staten.
Det är säljaren, som tagit initiativet till att en utredning kommit till stånd och
till att ett preliminäravtal träffats. Det är således icke staten, som gått fram,
såsom man vill göra gällande, på två vägar, dels med den utredning, som pågår
rörande eventuellt förstatligande av det enskilda järnvägsnätet, och dels
med att vid sidan av denna utredning själv taga initiativet för att köpa upp
dessa aktier, utan detta är snarare en följd av att de enskilda intressenterna
ansett skäl föreligga att göra denna affär med staten.

Sedan vill jag blott i all korthet taga fasta på vad herr Bagge yttrade, när
han säger, att detta förslag icke visar, att man tillämpar den planhushållning,
som man eljest talar om. En planhushållning förutsätter att man på förhand
skall mycket noga ha lågt upp och utrett frågan, innan man verkställer affären.
Jag skulle då vilja fråga: är det herr Bagges nya syn på tingen, att
aktieaffärer icke få företagas med mindre än att en planhushållning först skall
vara fullständigt uppskisserad?

Andra kammarens protokoll 1038. Nr SO.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. förvärv av aktier i vissa järnvägsaktiebolag. (Forts.)

Herr Bagge: Herr talman! Jag förstår icke riktigt herr statsrådets lilla
pik. Jag skall bara än en gång säga honom precis, vad jag menar. Jag anser,
att skall det vara någon mening med det underliga talet örn »planhushållning»,
skall det väl åtminstone vara den, att innan man gör en affär skall man ha
sina principer klara efter vilka affären skall bedömas.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3:o) angående förvärv av aktier i Kalmar nya järnvägsaktiebolag
och Sävsjöström—Nässjö järnvägsaktiebolag.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Törnkvist: Herr talman! Endast ett par ord. Jag vill till en början
inför kammaren påpeka en sak, som måhända kan vara oväsentlig, men
som har och har haft sin ekonomiska olägenhet för de bygder det gäller. Det
är nämligen så, att här tränga statens järnvägar med detta förslag för första
gången genom de befolkningsrika områden, som ligga sydost och öster om järnvägslinjen
Norrköping—Linköping—Alvesta—Hässleholm. De befolkningsgrupper,
som bo där, och den landsända, som dock finns där och tillhör riket,
ha hittills aldrig haft den ringaste förmån av statens utgifter för järnvägsväsendet.
Det är klart, att åtminstone jag hälsar detta första initiativ med mycket
stor tillfredsställelse. Vi äro visserligen icke utan järnvägar där nere, men
bygderna själva, kommunerna och enskilda, ha fått åstadkomma, vad staten i
andra delar av riket skaffat dess befolkning.

Till den belåtenhet, som jag här uttalat, i anledning av det initiativ föreliggande
förslag representerar vill jag lägga ett beklagande, nämligen det, att
den järnväg, som knyter samman huvudstaden från södra stambanan över
Alvesta—Växjö—Emmaboda till Karlskrona, rikets främsta sjöförsvarsposition,
icke nu är med i det föreliggande förslaget till statsinlösen. Här kommer
det emellertid till ytterligare en sak, som är värd att beaktas. När aktiemajoriteten
i dessa järnvägar — Nässjö—Nybro—Kalmar samt Nybro—Emmaboda
— nu skall överföras till staten, kommer det ur trafiksynpunkt att bli en
död punkt mellan Nybro och Emmaboda, som icke på ett tillfredsställande sätt
torde kunna järnvägsekonomiskt utnyttjas under annan förutsättning än att
den så fort som möjligt åter får sin naturliga anknytning till den bana, den
alltid tillhört, nämligen Växjö—Karlskronabanan. Det skulle varit tacknämligt,
örn sålunda i detta förslag infogats utom trafiklinjerna Nässjö—Kalmar
och Nybro—Emmaboda, jämväl Karlskrona—Växjö och Växjö—Alvesta.
Mitt beklagande gäller, herr talman, att så icke blivit fallet.

När jag nu likväl med full tillfredsställelse hemställer örn bifall till utskottets
förslag på denna punkt, sker det under den förhoppningen, att det icke
skall dröja alltför länge, innan vederbörande, som ha de avgörande ekonomiska
intressena i Karlskrona—Växjöbanan, som icke är Karlskrona — örn så varit
fallet, hade jag säkerligen icke behövt hålla detta anförande här i kammaren,
då vi av anledning, som jag icke vill anföra, praktiskt taget ligga utanför
sådant inflytande ■—■ tillsammans med Kungl. Maj :t skola finna en helst snabb
lösning även av detta mycket viktiga och trängande trafikproblem.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Blomquist instämde häruti.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statsförvärv av Gävle—Ockelbo järnväg; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 15.

Vidare föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4,
i anledning av väckt motion örn utredning och förslag angående yngre sjukhusläkares
avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden.

Därvid anförde

Herr Thorell: Herr talman! Det utlåtande, som vi här behandla, kom mer

säkerligen att av de yngre sjukhusläkarna i Sverige mottagas med den
allra största tillfredsställelse. Jag har för någon tid sedan i annat sammanhang
haft anledning påtala en del förhållanden i fråga örn de yngre läkarnas
bostäder o. dyl., särskilt vid landstingens sjukvårdsinrättningar. Jag skall
därför icke nu närmare gå in på detta utlåtande och icke heller längre upptaga
tiden med att orda örn det i annan mån än att jag ber att få påpeka ett yttrande,
som återfinnes i en av Sveriges yngre läkares förening avlåten skrivelse
till Sveriges läkarförbunds centralstyrelse, där man säger, att sjukhusens
yngre läkare lia icke sällan en orimligt tung arbetsbörda. När härtill kommer,
att en ganska stor del av dessa unga läkare ha stora studieskulder bakom
sig och ha — man kan säga — orimligt litet betalt, är det klart, att det för
närvarande råder bland dem en mycket irriterad stämning — en stämning,
som jag är rädd för — örn det icke snart blir någon ändring till det bättre —
övergår i desperation.

När utskottet nu så välvilligt behandlat denna sak, skulle jag önskat, herr
talman, att utskottet yttrat sig ännu litet mera positivt än det gjort. Det är
icke så ofta, som ett tillfälligt utskott av en eller annan anledning finner en sak
så angelägen, att det framhåller såsom sin önskan, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
en skyndsam utredning, så att resultatet av denna utredning kan föreläggas
nästkommande års riksdag. Jag förstår, att det icke lönar sig att mot ett
enhälligt utskott framställa ett sådant yrkande, men jag har, herr talman, i
alla fall velat få in detta i protokollet med den förhoppning, att Kungl. Majit
ägnar sin uppmärksamhet åt denna fråga, som icke endast är av synnerligen
stor betydelse för den här berörda parten, de unga sjukhusläkarna, utan är
minst lika viktig för de sjuka, som vårdas på olika sjukvårdsinrättningar i
vårt land.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63
riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 16.

Härefter föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 3, i anledning av väckt motion angående viss ändring av nu tillämpade direktiv
för fördelning av »idrottens tipsmedel» m. m.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 157, hade herr Hagberg i Luleå m. fl. yrkat, att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte hemställa »örn sådan ändring av nu till -

en?. yngre
sjukhusläkares
avlönings-,
arbetsök
bostadsförhållanden.

Äng. fördelningen
av
»idrottens
tipsmedel».

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
lämpade direktiv för fördelning av ''idrottens tipsmedel’, att en väsentlig del
av sagda medel användes till understöd av idrottsföreningarnas direkta idrottsliga
verksamhet i vissa, i motionen angivna och andra lämpliga former, så
att i första rummet de ekonomiskt mindre bärkraftiga organisationerna härvid
komma i åtanke; samt att regeringen möjliggör att även idrottsrörelsens lägre
organisations instanser bliva representerade och få göra sin mening gällande,
då förslaget örn fördelningen av ovannämnda medel utarbetas för att sedan
föreläggas regeringen för slutligt avgörande».

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion, nr 157, icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Senander: Herr talman! Utskottets yttrande över vår motion ut mynnar

i det snart obligatoriska »till ingen åtgärd föranleda». Jag vill redan
från början framhålla, att denna kallsinniga behandling av de små idrottsklubbarnas
allmänt erkända svårigheter torde icke komma att verka fördelaktigt
för idrottsrörelsens fortsatta utveckling. Jag tror icke, att man avlägsnar
detta faktum genom att, såsom utskottet i slutet av sitt utlåtande
kostar på sig den till intet förpliktande frasen, att utskottet »väl behjärtar
motionens syften och livligt erkänner idrottens värde såsom folkrörelse i uppfostrande
och stärkande syfte». För min del kan jag icke finna annat än att
ett sådant uttalande, att man »behjärtar motionens syfte», logiskt borde ha
resulterat i att utskottet föreslagit positiva åtgärder för att hjälpa småklubbarna
ur deras svårigheter, även örn dessa åtgärder icke stått i full överensstämmelse
med dem, som vi föreslå i vår motion. Nu finner emellertid utskottet
allting vara välbeställt och desavuerar därmed klart deras uppfattning
i saken, som främst känna till var skon klämmer, nämligen de många småklubbarna.
Jag är övertygad örn att utskottets avstyrkande kommer att utlösa
en ganska stark förbittring bland de niotusen medlemmar i småklubbarna,
som på ett eller annat sätt uttryckt sin mening i denna fråga. Småklubbarna
ha säkerligen hoppats, trots allt, att riksdagen nu skulle räcka dem en hjälpande
hand. Örn icke detta sker, blir det givetvis en besvikelse bland dessa
klubbar, som ha att brottas med stora ekonomiska svårigheter. Många idrottsmän
komma säkerligen att resignera. I varje fall kommer ett beslut i enlighet
med utskottets förslag, som innebär ett fullständigt avvisande av småklubbarnas
krav, att allvarligt hämma idrottsrörelsens utveckling till vad den bör
vara, nämligen en massrörelse för hela folkets fysiska fostran.

Utskottets motivering är av den art, att den på väsentliga punkter kräver en
gensaga. Först och främst måste jag bestämt vända mig mot utskottets något
vårdslösa sätt att tillägga oss motionärer påståenden, som vi aldrig gjort. Sålunda
framhåller utskottet: »Motionärernas påstående, att enbart småklub barna

skulle lida av dylika» — nämligen ekonomiska — »svårigheter, synes
dock innebära viss överdrift.» Och med utgångspunkt från detta felaktiga
påstående polemiserar utskottet ganska utförligt mot motionen. Denna polemik
är en överloppsgärning, alldenstund någonting sådant aldrig påståtts i
vår motion. Vi ha ordagrant framhållit, att de ekonomiska svårigheterna i
främsta rummet gälla de mindre idrottsorganisationerna. Det är sålunda utskottet
och icke vi motionärer, som gjort sig skyldigt till »viss överdrift» i
detta fall.

Utskottet har i sin motivering angivit de direktiv, som gälla för fördelning
av tipsmedlen. Bland annat omnämner utskottet, att »understöden företrädesvis
böra tillgodokomma sådana idrottsgrenar, som kunna anses särskilt ägnade

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
att främja en sund kroppslig utveckling av befolkningen». Här ha vi således
att göra med ett direktiv, som låter mycket bra på papperet. Men jag tror, att
tillämpningen är annorlunda. Alla måste t. ex. erkänna, att simidrotten är av
den allra största betydelse för främjandet av en sund kroppslig utveckling av
befolkningen, men trots detta anser man icke, att tipsmedlen kunna användas
ens till betalning åt siminstruktörer, utan de, som utöva denna nyttiga idrott,
måste dras med ganska dryga avgifter. Örn man deltager i de av Simfrämjandet
anordnade kurserna, måste man betala en avgift av 15 kronor plus kostnaderna
för bad samt erforderliga respengar. Jag tror, att det är klart för
var och en, att denna relativt höga avgift lägger hinder i vägen för många
arbetarpojkar och arbetarflickor att utöva den betydelsefulla och nyttiga simidrotten.
Sinif ram jandets sekreterare, direktör Wallbom, har också helt nyligen
i en tidningsintervju uttalat, att dessa kurser borde vara avgiftsfria.
Nu är det emellertid så, att direktiven anses lägga hinder i vägen för ett så
nyttigt ändamål som att exempelvis lämna bidrag till ersättning åt siminstruktörerna
och därmed nedbringa avgifterna för de kurser, som anordnas i simning.
Enbart detta exempel visar, hur motiverat det är att företaga en ändring
av de nu gällande direktiven, så att tipsmedlen, som ju tvärtemot vad man
hade tänkt sig från början alltjämt flöda rikligt, kunna användas för att verkligen
främja en »sund kroppslig utveckling av befolkningen».

Utskottets huvudmotiv tycks emellertid vara, att ett understödjande av
de ekonomiskt svagare idrottsorganisationerna, skulle vara till skada för
idrottsrörelsens ideella karaktär. Här tror utskottet sig ha gjort ett verkligt
fynd för att komma undan en besvärlig fråga. Inte desto mindre är detta
argument fullständigt värdelöst och dessutom i hög grad inkonsekvent. Den
som något litet deltagit i de mindre idrottsklubbarnas verksamhet, vet att
raka motsatsen är fallet. Dålig ekonomi dödar det ideella i idrottsrörelsen,
god ekonomi befrämjar och utvecklar rörelsen såväl ideellt som materiellt.

Jag har personliga erfarenheter i den vägen. En gång i tiden sökte jag
själv starta en idrottsförening i Göteborg. Vi voro en del pojkar, som utövade
fotbollsidrotten på bakgårdar och gator och brottades på gamla sängtäcken
och golvmattor. Vi bildade en idrottsklubb och entusiasmen bland
medlemmarna var synnerligen stor redan från starten. Men så kom den besvärliga
ekonomien; vi voro allesammans från fattiga hem. Den dåliga ekonomien
gjorde snart slut på entusiasmen och idealiteten bland de unga pojkar,
som startat idrottsföreningen.

Man kan utan överdrift påstå, att om hjälp till våra småklubbar uteblir,
kommer detta att döda den idealitet, som finnes. Kanske man inte precis behöver
räkna med att klubbarna duka under. Men den icke önskvärda verksamhet,
som småklubbarna nu måste tillgripa för att anskaffa medel till sin
idrottsutövning, kommer säkerligen att bedrivas i ännu större omfattning än
hittills. Ni kunna vara övertygade örn att detta inte kommer att höja den
ideella och moraliska nivån inom idrottsrörelsen. Jag tycker verkligen, att
den representant för utskottet, som var närvarande vid det sammanträde, som
småklubbarna för en tid sedan höllö här i Stockholm, skulle ha blivit så pass
upprörd över de interiörer, som lämnades beträffande metoderna för att anskaffa
medel till idrottsklubbarnas verksamhet, att han bort intaga en annan
hållning än att oreserverat ansluta sig till utskottets förslag och motivering.

Om man drar ut konsekvenserna av utskottets resonemang i denna punkt,
kommer man till ganska märkliga resultat. Staten bedriver ju en omfattande
stödverksamhet på andra områden. Den anslår bland annat många millioner
kronor örn året till det fullständiga underhållet av kyrkan, d. v. s. till samhälls -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
medborgarnas så kallade religiösa fostran. Oss veterligt har man ännu aldrig
anfört, att detta skulle taga död på den »idealitet», som man säkerligen alltjämt
anser gälla på det religiösa området. Men att lämna ett litet ekonomiskt
handtag åt de små idrottsklubbar, som kämpa förtvivlat för att hålla sig ekonomiskt
flytande för att i fortsättningen kunna utöva sin verksamhet, anser
man vara äventyrligt för idealiteten inom idrottsrörelsen. Logiken är allt annat
än tillfredsställande, då man resonerar på detta sätt.

Jag måste också säga några ord med anledning av det yttrande, som riksförbundet
har avgivit i anledning av vår motion. Riksförbundet lämnar följande
krystade förklaring till bemötande av vårt påstående, att riksförbundets ledning
avvisat framställningar från småklubbarna örn understöd: »Dessa klubbar
hava icke nekats understöd, utan endast anvisats annan väg för framställningen.
För dem ha samma vägar och samma möjligheter till
hjälp stått öppna som för andra föreningar. Det är väl för övrigt
icke motionärernas mening, att varje framställning från föreningarna, hur den
än framkommer och vad den än innehåller, skall tillstyrkas.» Jag tror, att
detta yttrande icke ens har förtjänsten av att vara fyndigt, ehuru riksförbundets
ledning tydligen har denna uppfattning. Formellt sett ha naturligtvis de
små klubbarna samma möjligheter att erhålla hjälp som de större sammanslutningarna,
men i realiteten är det ofantligt mycket svarare för de små klubbarna
att göra sina anspråk gällande. Detta bevisas ju redan därav, att framställningar
icke beaktats, trots att smaklubbarnas insats är av avgörande betydelse
för idrottsrörelsens utveckling.

När därtill kommer, att de små klubbarna praktiskt taget utkonkurreras av
de större, när det gäller anskaffandet av medel på andra väga.r, t. ex. genom
stora tävlingar och andra tillställningar, sa är det enbart löjligt att tala örn
jämställdhet ifråga örn möjligheterna att finansiera verksamheten. Den insinuation,
som riksförbundet framkastar, nämligen att vi skulle lia ansett, att
varje framställning, hur den än framkommer och vad (leii än innehåller, skall
tillstyrkas, förtjänar egentligen inget bemötande. Vi vilja bara framhålla, att
de framställningar, som gjorts från småklubbarna, varit uttryck för ett verkligt
ekonomiskt nödläge och därför varit sakligt berättigade. Det finns därför
ingen anledning att draga den slutsatsen, att vi skulle anse, att varje framställning
överhuvud taget skall tillstyrkas.

Riksförbundets ledning gör i detta sammanhang ett uttalande, som präglas
av indignationens djupaste brösttoner. Den säger nämligen: »Vid avgivande
av förslag till fördelning av till förfogande stående statsanslag har ledningen
ansvar icke blott inför sina egna uppdragsgivare, föreningarna, utan även inför
statsmakterna, att medlen komma till sådan användning, att de bliva till
verkligt gagn för idrotten.» Jag tror det hade varit hälsosamt, örn riksförbundets
ledning, då den nedskrev dessa ord, hade erinrat sig den anmärkning, som
statsrevisorerna gjort mot inköp av hedersgåvor och pyjamas åt idrottspamparna.
Den kanske då hade talat i litet försiktigare ordalag örn statsanslagens
användning för ändamål, som äro »till verkligt gagn för idrotten». _ Kanske
den också då hade förstått, att idrotten säkert skulle gagnas betydligt mera,
örn de pengar, som man slösat bort pa dylika ändamål, hade kommit de fattiga

småklubbarna till godo. .

Riksförbundsledningens indignation stiger till patos, da den polemiserar mot
vårt påstående, att ett förslag till idrottsriksdagen om en mera demokratisk
ordning vid tipsmedlens fördelning skulle ha avslagits mera av prestigehansyn
än av sakliga skäl. Vi känna oss emellertid inte så värst imponerade av riksförbundsledningens
bestridande av detta vårt påstående. Vi äro nämligen inte
ensamma om denna uppfattning. Förutom att småklubbarnas medlemmar äro

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
av samma åsikt kunna vi åberopa oss på Idrottsbladet och den borgerliga tidningen
Aftonbladet, som hävdat en liknande mening i denna fråga.

Det finnes faktiskt ett starkt missnöje bland idrottsfolkets stora massa med
tipsmedlens fördelning. Idrottsmännen själva ha öppet förklarat, att de anse
denna fördelning orättvis. Det var just av denna anledning som småklubbarnas
samorganisation bildades här i Stockholm och på andra platser. En sådan åtgärd
vidtages naturligtvis inte utan bärande skäl. Missnöjet är berättigat trots
alla påståenden örn motsatsen. Detta missnöje bringas inte ur världen genom
hänvisningar till småklubbarna att göra sina anspråk gällande inom riksförbundet.
Det mångdubbelt indirekta valsystemet, som exempelvis föranlett
Idrottsbladet att tala örn riksförbundsledningen som ett »destillat av destillatet
av destillatet» jämte storklubbarnas större antal röster medför, att småklubbarna
inte kunna »göra sina anspråk gällande» på ett effektivt sätt inom riksförbundet.
Detta har även för oss varit en anledning att motionera i frågan i
syfte att få en annan ordning till stånd och för att ernå den hjälp åt småklubbarna
i landet, som de behöva för att utöva sin nyttiga verksamhet.

Jag skall till sist för att ytterligare belysa vad idrottsfolket tänker örn utskottets
ställningstagande i denna fråga, be att få göra några citat ur en del
intervjuuttalanden, som gjorts sedan utskottet tagit ställning till frågan. Sålunda
uttalar Stockholms småklubbars samorganisations ordförande, herr Sven
Kling, följande: »För mig kommer det hela som en kalldusch, i synnerhet när
motionen enligt mitt förmenande var så sund som den var. Detta avstyrkande
måste jag säga drar ner idrotten i stället för att hjälpa den. Förstår man
verkligen inte att det är från de små klubbarna de stora idrottsmännen kommer
och att det just därför finns stor anledning att hjälpa dessa.»

En annan ledande person inom Småklubbarnas samorganisation förklarar:
»Man måste beklaga att utskottet avstyrkt denna motion, som hade så vackert
syfte. Det är inte bara för de klubbar som äro anslutna till SSO det hela är
tråkigt utan för idrotten överhuvud taget. Tror man verkligen att det skulle
verka demoraliserande på klubbarna, örn de fick den kontanthjälp varom det
är fråga, så är man inne på ett alldeles fel resonemang.»

Slutligen yttrar en tredje ledande person inom denna småklubbrörelse: »Det
är klubbar, vilka lever under just de omständigheter varom motionen talar, som
står bakom denna och de borde väl om någon ha reda på svårigheterna. Det
är nog bra med anslagen till gymnastiken och annat, men jag anser dock att
de små klubbarna, och särskilt då de som idkar fotboll, är i hög grad missgynnade.
Jag kan dessutom tala örn att vi haft allmän idrott på vårt program
men just på grund av ekonomiska svårigheter har vi måst upphöra med
denna. Det talas så vackert örn att man förstår våra svårigheter men genom
avslagsyrkandet verkar detta bara som svammel. Folkhälsan befordras sannerligen
inte bara genom idrottsmännens ekonomiska uppoffringar.»

Jag tror att dessa uttalanden från idrottsmannahåll ha sitt fulla berättigande.
Det är bara att beklaga, att utskottet, trots att det självt har varit i tillfälle
att komma i kontakt med stämningen bland småklubbarnas folk, inte kunnat
komma till ett mera positivt resultat än vad fallet blivit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Wallén: Herr talman! Mitt anförande skall i motsats till herr Bellanders
bli mycket kort. Jag tror också att kammaren vid denna tidpunkt
föredrar korta anföranden.

Jag skall inte gå in på de motiveringar av skilda slag, som herr Senander
framlade flir motionen, och som möjligen framkommit av andra skill iln rent
idrottsintresse. Jag skall bara be att få konstatera, att utskottet behandlat

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
delina fråga med synnerlig omsorg, att utskottet till ett sammanträde in kill -lat tre representanter för småklubbarna och två från gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund för att lämna upplysningar och att utskottet efter
inhämtandet av både skriftliga och muntliga upplysningar enhälligt kommit
till det resultatet, att det nödgas avstyrka motionen.

Jag ber vidare att få konstatera, att tipsmedlen dock äro begränsade. Om
man alltså skall lägga deras fördelning på ett annat plan, så måste man ge
med den ena handen och ta med den andra. Medlen måste ju tagas från något
håll.

Jag ber ytterligare att få fastslå, att »småklubbar» är ett begrepp, som
det är mycket svårt att fixera. Småklubbarnas organisation i Stockholm omfattar
60 föreningar och i hela landet torde det finnas något tusental. Det
kan ofta vara mycket svårt att fastställa, vilka föreningar som skola räknas
som småklubbar.

Jag vill vidare tillägga, att de direktiv, som gälla för tipsmedlens fördelning,
äro så pass klara och medge så stora möjligheter även för de så kallade
småklubbarna att komma i åtanke vid fördelningen, att det knappast kan
anses befogat att ändra dessa direktiv.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att läsa upp ett stycke ur de gällande
direktiven. Beträffande medlens fördelning heter det där, »att understöden
företrädesvis böra tillgodokomma sådana idrottsgrenar, som kunna anses särskilt
ägnade att främja en sund kroppslig utveckling av befolkningen; att
särskilt landsbygdens befolkning bör komma i åtanke vid understödens utdelning
samt att understöd främst skall lämnas till sådana idrottsgrenar, vilka
äro i behov därav och vilkas utövare i allmänhet tillhöra de mindre bemedlade
samhällsklasserna, men att för sådana särskilda arter av idrott, vilkas
utövare huvudsakligen tillhöra de burgnare samhällsklasserna, i regel den
enskilda offervilligheten skall anlitas». Jag ber herr Senander vara snäll och
peka på någon enda av dessa punkter, som inte kan stå sig ur småklubbarnas
synpunkt.

Med hänsyn härtill och då jag dessutom i motsats till herr Senander tror,
att idealiteten icke bara följer god ekonomi i spåren utan att det även kan
lia sin betydelse att klubbarna arbeta under ekonomiskt ansvar, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag och mina medmotionärer vill
icke alls förneka, att utskottet omsorgsfullt behandlat denna fråga. Skulle
man döma endast efter motiveringen, intager utskottet en synnerligen välvillig
hållning till motionen, men det är en välvilja som, såsom herr Senander
mycket riktigt påpekade, icke förpliktar till något. I sak tar utskottet ställning
för de nuvarande förhållandena på detta område och motsätter sig den
reform, som krävts i vår motion. Den välvilja, utskottet har visat, har alltså
icke gagnat denna sak på något sätt. Genom sitt ställningstagande har utskottet
i stället konserverat de nuvarande missförhållandena. Detta kunna
varken vi motionärer och ■— jag försäkrar det — idrottsmännens stora massa
känna sig tillfredsställda med.

Utskottets ordförande ville göra gällande, att de nuvarande direktiven medge
mycket stora möjligheter för småklubbarna att komma i åtanke vid tipsmedlens
fördelning. Jag vill då erinra utskottets ordförande örn — vilket
även herr Senander påpekade — att inte ens en sådan behjärtansvärd form
för idrottslig verksamhet som siminstruktion kunnat få hjälp genom Kungl.
Maj:ts direktiv. Fadern till en pojke i Stockholm har meddelat mig, att det

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
kostat honom 70 kronor att hålla sin pojke i en simkurs. För en fattig arbetare
eller bonde är 70 kronor ganska mycket pengar.

Såsom utskottets ordförande mycket riktigt påpekade är frågeställningen
för närvarande: Var skall man taga pengar för att tillgodose dessa önskemål?
Vi anse, att det är motiverat, att man mot varandra väger de olika alternativen,
dels vad som för närvarande gäller och dels vad vi här fört fram. Vi
vända oss icke mot olympiader. Det är klart, att de kunna ha sin betydelse.

Men vi måste säga, att örn man skall tvingas välja mellan att befordra den
idrottsverksamhet, som klubbarna i allmänhet bedriva eller den idrottsverksamhet,
som framträder på olympiaden, måste man välja den förstnämnda.
Vi vända oss ej emot att man anlägger idrottshem för en miljon kronor någonstans
ute på Lidingön. Vi tro att det kan vara nyttigt. Men örn man skall
välja mellan att slänga bort en miljon på ett sådant indrottshem, som tydligen
främst kommer att taga hand örn idrottsmän, som redan avancerat mycket
långt, och att lämna understöd åt småklubbarna, så anse vi, att starka skäl
tala för att klubbarnas verksamhet understödes. Vi kunna möjligen sätta
oss in i att man behöver filmkameror och dylika grejor och att ett statsanslag
kan vara motiverat för sådant ändamål, men vi tro, att örn det skulle gälla
att välja mellan att använda pengarna till dylikt eller att ge dem till klubbarna,
det även i detta fall vore motiverat att låta dem gå till klubbarna.
Herr Senander talade om statsrevisorernas berättelse, där statsrevisorerna anmärkt
på att pengar som staten anslagit använts till att köpa hedersgåvor
åt idrottsledare, alltså ej ens åt aktiva idrottsmän, diverse gåvor för deras
ekipering och dylikt. Det är väl ett bevis på att dessa pengar användas på
ett sätt, som kan göras till föremål för anmärkning vid granskning, och nog
är det motiverat att göra en förändring därvidlag.

Det förefaller mig, herr talman, som örn alla, såvitt jag förstår även utskottet,
voro ense därom, att det är idrottsklubbarna i allmänhet som skapa
idrottsrörelsen. Utan deras verksamhet skulle Sverige ej ha en enda duktig
idrottsman, ej någon att skicka till olympiaderna, ingen som kunde stimulera
det s. k. nationella intresset. Det är därför, som dessa klubbars verksamhet
borde understödjas, och det vore mycket väl motiverat ur landets synpunkt
och ur idrottens egen synpunkt.

Klubbarna här i Stockholm hade inbjudit en del riksdagsmän till en konferens.
De levererade där en uppställning, som gav en generell bild av dessa
småklubbars utgifter och inkomster. Den uppställningen visade, att utgifterna
för klubbarnas idrottsliga verksamhet voro sex gånger så stora som de inkomster,
som de kunde påräkna genom medlemsavgifter, och ändå ha de fått
taga till ganska förvarliga avgifter, så pass stora, som dessa fattiga arbetare,
lägre tjänstemän och bondpojkar etc. ha möjlighet att betala. Dessa medlemsavgifter
utgöra alltså en ringa del av klubbarnas inkomster, och klubbarna
stå ständigt inför frågan, varifrån de skola skaffa pengar. Jag vill ej
gå in på detaljer, men de av denna kammares ledamöter, som voro närvarande
vid denna konferens, fingo de mest skrämmande bilder av de metoder, som
klubbarna måste använda för att skaffa pengar, metoder som jag för min
del ansåg mig kunna karakterisera som en kräftböld för hela idrottsrörelsen.
Det är en skandal, att de svenska idrottsklubbarna skola behöva tillgripa sådana
metoder för att finansiera sin verksamhet.

Det talas här örn de idella strävandena och att de ej skulle befordras av
att staten gåve ett handtag. Såvitt jag förstår, är det tvärtom så, att de befordras
därav. Nu ha vi visserligen en stor idrottsrörelse, men vad är det som
säger, att ej denna idrottsrörelse skulle kunna vara många gånger större, därest
den finge understöd och det gåves möjlighet för densamma att utveckla sin verk -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
samhet och draga med större massor. Jag är alldeles säker på att statens
insatser härvidlag skulle visa sig välsignelsebringande både för idrottsrörelsen
och för de syften, som idrottsrörelsen ändå vill tjäna. Ty vi äro väl alla
eniga om, vilken stor uppfostrande betydelse idrottsrörelsen kan ha och vilken
roll den spelar för folkhälsan och för uppgiften att skapa ett starkt släkte.

Det är därför, som utskottsutlåtandet i detta fall ej är tillfredsställande
vare sig ur våra synpunkter som motionärer — det kan ju vara av underordnad
betydelse — eller ur idrottsrörelsens egna synpunkter eller med hänsyn
till vad de som aktivt arbeta i idrottsrörelsen anse. Enligt vad jag förstår,
har utskottet faktiskt ställt sig i en ställning, som ej ens överensstämmer
med regeringens mening, sådan den framställts i herr Skölds anförande inför
idrottsmännen. Där hävdade han, att det bör ges möjligheter till att använda
dessa medel för ändamål, som ej direkt äro inskrivna i direktiven,
vilka mera handla örn de fasta utgifterna för idrottsverksamheten. Nu är
det klart, att regeringen har mycket stora befogenheter härvidlag och att den
borde kunna gå in för att även på andra vägar vinna en ändamålsenlig fördelning
av dessa medel, som nu stå till idrottsrörelsens förfogande. Jag tror
emellertid, att det ändå ligger så till, att direktiven, sådana de för närvarande
äro avfattade, lägga ett stort och avgörande hinder i vägen för en sådan
fördelning av dessa medel, att de skulle komma idrottsrörelsens bottenskolor
till godo i detta fall.

Yad sedan frågan örn sammansättningen av ledningen för idrottsrörelsen
beträffar, så bar utskottets ordförande ej talat härom, men jag har resonerat
något under hand med en del av utskottets medlemmar. De ha faktiskt
haft den uppfattningen, även efter utskottets behandling av denna motion, att
ledningen sammansättes på det sättet, att även småklubbarna ha möjligheter
att påverka fördelningen av dessa tipsmedel. Det är blott teoretiskt på det
sättet, men i praktiken är det på det sättet, som herr Senander påpekade
och Idrottsbladet påtalat, att formerna för idrottsledningens tillsättande äro
sådana, att densamma ej har någon egentlig kontakt med idrottsorganisationerna
i allmänhet. Man behöver blott se på förteckningen över dem, som för
närvarande stå i den svenska idrottsrörelsens ledning. Det är officerare, grosshandlare
och direktörer samt till och med någon medlem av kungahuset, folk
som för all del äro intresserade för idrottsrörelsen, det betvivla vi ej alls, men
som ej giva uttryck för stämningen bland det aktiva idrottsfolket och de
mindre lokala organisationerna. Just med hänsyn till dessa förhållanden ha
vi också ansett det vara motiverat att föra fram denna motion, och vi komma
också att begära votering örn densamma. Ty vi kunna säga, att örn frågan
faller nu, så kommer den tillbaka till riksdagen, därför att så stark har redan
opinionen blivit, att riksdagen förr eller senare liksom regeringen kommer
att vara tvungen att taga hänsyn till densamma.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag hade ej tänkt att deltaga i denna diskussion, men när den föregående ärade
talaren direkt ställde mig i motsättning till utskottet, så är jag ju nödsakad
att här avgiva en förklaring.

I detta sammanhang skulle jag först vilja säga, att det kan väl ändå ej vara
riksdagens eller regeringens uppgift att skriva regler för idrottsorganisationerna.
All kritik, som här har riktats mot riksidrottsförbundet, är en kritik,
som framförts på fel ställe. Det kan ej vara statsmakternas uppgift att blanda
sig i denna folkrörelses inre angelägenheter. Dessa få medlemmarna själva
styra om.

Det kan ej heller väcka något särskilt stort förtroende, att herrar Senander

Onsdagen den G april 1938.

Nr 26.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
och Hagberg här framträda såsom reformatorer inom idrottsrörelsen, då det
ej är obekant, att den politiska meningsriktning, som dessa båda herrar tillhöra,
i många år arbetat på att skapa en med den nuvarande idrottsrörelsen konkurrerande
idrottsrörelse och ansett det ej vara lämpligt för klassmedvetna arbetare
att tillhöra den gamla idrottsrörelsen. Jag tycker ej, att dessa båda herrar
skola komma och yrka på en reformering av arbetet inom idrottsrörelsen.
Det lämpar sig icke.

Vad det här kan bli tal örn, måste väl vara den frågan, hur regeringen skall
fördela tipsmedlen. Det är den enda fråga, med vilken riksdagen har att göra
i detta sammanhang. Nu skulle jag vilja säga, att min uppfattning, även
sådan jag gav uttryck åt den i det tal, på vilket man här hänsyftat, ej på något
sätt står i strid mot utskottsutlåtandet. Som kammarens ledamöter behagade
finna, har man från motionärernas sida begärt, att tipsmedlen skulle få
användas dels till kontanta bidrag till idrottsföreningarna, speciellt småklubbarna,
dels till understöd förutom för anordnande av idrottsplatser och inköp
av idrottsmateriel även i form av billigare resor, inköp av träningskort, hyresbidrag
o. s. v. De hava även påyrkat ändrade grunder för fördelningen av det
statliga understödet. Av de speciella ändamål, som här uppräknas, medges
det nu bidrag av tipsmedel till allting utom till kontanta bidrag till idrottsklubbarna
och till resor inom landet för deltagande i tävlingar. Det kan nog
ej tänkas, och skulle mycket förvåna mig, om riksdagen skulle vilja rekommendera,
att man delade ut tipsmedel i form av kontanta understöd till alla
idrottsföreningar i landet. Hur skulle staten kunna kontrollera, att det blir
en förnuftig och anständig användning av dessa medel? Därtill finns det ju
ingen möjlighet. Därför ha vi valt den vägen, att vi låta dessa bidrag gå ut
in natura.

Varje idrottsförening, vare sig den tillhör riksförbundet eller ej, kan ansöka
om att få bidrag till idrottsplatser, till inköp av idrottsmateriel av olika
slag, till träningskort för sina medlemmar, till hyresbidrag om det skulle behövas,
o. s. v. Man skall söka bidrag hos riksidrottsförbundet, som på regeringens
uppdrag kontrollerar användningen, men det finns intet hinder för att
en klubb, som anser sig missgynnad av riksidrottsförbundet, påtalar saken
hos regeringen. Vi skola då se till, att rättvisa skipas.

Vi kunna ej gå in för att giva pengar till tävlingsresor inom landet. Vart
skulle det bära hän? Det kan ej vara en riktig användning av dessa bidrag,
om man får pengar till att resa omkring och tävla. Att man däremot ger
pengar för att möjliggöra deltagande i tävlingar utomlands, det har sin särskilda
förklaring däri, att man därigenom så att säga sprider kunskap örn Sverige
i utlandet.

Jag skall ej gå in på de anmärkningar, som statsrevisorerna framställt. Vi
få kanske tillfälle att återkomma till dem. Men jag vill framhålla, att örn det
är svårt att kontrollera en organisation, hur mycket värre blir det ej att kontrollera
många tusen, om varje idrottsförening skulle få kontanta medel.

Jag skall tillägga ett par saker. Det har klagats över att man ej får pengar
till att avlöna siminstruktörer. överhuvud taget anser jag, att man ej
skall använda tipsmedel till att betala löner åt fast anställt folk. Staten kan
ej taga på sig ansvaret att skapa en stor kår av fast anställda idrottsfunktionärer
och måste därför säga nej till att giva tipsmedel för ett sådant ändamål.
Däremot ges det pengar till kurser av olika slag, och det finns intet hinder från
regeringens sida, att kurser anordnas, där man till och med går så långt, att
deltagarna få kurserna alldeles gratis. Det förekommer också i en mycket
stor utsträckning. Vi vilja gärna, att pengarna skola användas till kurser
och instruktioner. Det är dock en viss skillnad mellan detta och att man

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
använder pengar till att avlöna fasta instruktörer. Det kunna vi ej vara
nied om.

Jag menar alltså, att motionen — det måste jag bestämt säga •— är ett slag
i tomma luften. De intressen, som motionärerna fört fram och som äro berättigade,
de äro också tillgodosedda, och det finns möjligheter även för småklubbarna
att få del av ifrågavarande medel. De behöva ej komma och säga,
att riksförbundet är ogint. Om de tycka det, så finns det en möjlighet att gå
till regeringen, och regeringen är beredd att granska och se till. att rättvisa
skipas.

Jag vill på det bestämdaste säga ifrån, att jag är ej av annan mening i denna
sak än den, åt vilken utskottet givit uttryck.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Sedan herr statsrådet har fram fört

sin mening, skall jag fatta mig mycket kort. Jag vill blott framhålla, att
vi i utskottet förutsatt, att motionärernas mening har varit att gagna idrottsrörelsen
och att de därvid velat särskilt slå vakt örn småklubbarna. Vi ha emellertid
inom utskottet funnit, att det är mycket svårt att fasställa, vad som
egentligen är småklubbar eller mindre iarottssammanslutningar. Det finns
ingen gräns uppåt. Men jag utgår ifrån, att syftet har varit att gagna idrottsrörelsen,
när det gäller att fördela dessa tipsmedel.

Det finns emellertid en annan synpunkt, som man kan lägga på denna sak
och som jag skulle vilja framföra. Det är väl ej alldeles givet, att alla människor
här i landet ha samma uppfattning som idrottsfolket beträffande dessa
medel. Det kunde tänkas, att motionärerna med sin framstöt har gjort så pass
mycket, att de väckt den björn som sover. Andra intressen kunna framträda
och hävda, att de också vilja ha del av tipsmedlen. Då skulle med all sannolikhet
idrottsrörelsen få mindre. Jag har personligen den uppfattningen, att
idrottsrörelsen under nuvarande förhållanden bör ha dessa pengar. Det finns
ingen anledning att draga ifrån denna viktiga rörelse detta stöd, men det finns
ej heller någon rimlig anledning från idrottsrörelsens sida att säga, att den är
missgynnad på något sätt. Vi få väl komma ihåg, vilka stora summor det är
som utdelas, och det är ju på det sättet, att de nuvarande direktiven för medlens
användning äro så pass demokratiskt avfattade, att alla berättigade krav
kunna tillfredsställas. Örn man ej vill vara med om att ändra direktiven därhän,
att även direkta kontanta understöd skola tilldelas denna rörelse, så anser
jag för min del, att det finns mycket randiga skäl för ett dylikt ståndpunkts
tagande.

När det gäller motionärernas uttalande örn att tillförsäkra småklubbarna
inflytande inom riksidrottsförbundet, vill jag för min del förklara, att staten
ej har anledning att utöva en kontrollerande verksamhet och lägga sig i denna
rörelses inre organisatoriska angelägenhet.

Jag vill sluta med att säga ännu en sak. Herr Senander sade, att vi hadd
behandlat motionen kallsinnigt och ej lämnat tillräckligt stöd för att vårt
ståndpunktstagande var sakligt berättigat. Han tilläde, att även om utskottet
ej hade kunnat helt följa motionärernas linje, så hade utskottet åtminstone
bort giva en positiv anvisning åt visst håll. Jag undrar, till vilken del av
motionen utskottet skulle lämnat sitt bifall: till den första delen, som gäller
ändring av direktiven i fråga örn fördelning av tipsmedlen, eller till den andra
delen, där det gäller ingrepp i idrottsrörelsens organisation.

Herr Gezelius: Herr talman! Herr Hagberg och hans medmotionärer ha
begärt ändrade direktiv för tipsmedlens fördelning och dessutom att regeringen

Onsdagen den 0 april 1938.

Nr 26.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
skulle bereda vissa av idrottsrörelsens lägre organisationer ett ökat inflytande
vid fördelningen av tipsmedlen.

Man frågar sig då först vilka intressen herrar Senander och Hagberg i Luleå
företräda, när de nu i denna kammare taga till orda i föreliggande fråga. Herr
Senander förklarade, att han företrädde småklubbarnas 9,000 medlemmar, som
skulle bli mycket besvikna, om man inte följde motionärernas anvisningar
beträffande medlens fördelning. Det ger mig anledning stryka under, att svenska
riksidrottsförbundet har cirka 352,000 medlemmar, fördelade på 5,110 föreningar.

Vad sedan beträffar de lägre organisationerna säga herrar Senander och
Hagberg nu i kammaren, att det är fråga örn småklubbarna, medan det i motionen
talas om de ekonomiskt mindre bärkraftiga klubbarna. Med anledning
därav vill jag fästa uppmärksamheten på att örn man tager den första definitionen,
som talar örn de små klubbarna, såsom de klubbar som lia ett litet medlemsantal,
den svenska idrottsrörelsen huvudsakligen, i varje fall till 75 %,
består av småklubbar. Säkerligen äro cirka 4,000 av de 5,110 föreningarna
småklubbar. I det distrikt, jag tillhör, finns det 207 föreningar med 14,783
medlemmar. Av dessa 207 föreningar är det 165, som ha under 100 medlemmar,
och 42, som ha över 100 medlemmar, och av dessa sistnämnda är det 9,
som ha över 200 medlemmar. I herr Senanders distrikt, Göteborgs distrikt,
finns det 278 föreningar med 25,041 medlemmar. Av dessa ha 221 föreningar
under 100 medlemmar. Endast 57 ha över 100 medlemmar och 19 av dessa över
200 medlemmar. I herr Hagbergs distrikt, Norrbottens distrikt, finns det
183 föreningar med 10,700 medlemmar, av vilka 157 ha under 100 medlemmar,
26 över 100, därav 4 över 200 medlemmar.

De klubbar, som herrar Senander och Hagberg i dag föra talan för, äro,
såvitt jag kan förstå av herr Senanders yttrande, när han talar örn 50 till 60
föreningar med 9,000 medlemmar, småklubbarnas samorganisation i Stockholm
och Örebro.

Det synes uppenbart, att idrottsföreningar, som lia under 100 medlemmar,
utgöra den stora massan av Sveriges idrottsföreningar. Dessa föreningar ha
genom den organisation de tillhöra, riksidrottsförbundet, ett direkt inflytande
vid tipsmedlens fördelning. De utse representanter i distriktsstyrelserna, och
välja å distriktsförbundsmöten ombud till idrottsriksdagen i Stockholm, som
väljer överstyrelsen, vars verkställande utskott utgör ett centralt organ för
idrottsärendenas behandling. Skulle det nu vara meningen att bryta den organisationen,
och ge vissa grupper en företrädesrätt, skall jag be att få säga
ifrån, att enligt min mening massan av idrottsmän ingalunda stå på herr Hagbergs
ståndpunkt. Föreningarna i gemen önska visserligen ingen decentralisering
utan önska bibehålla den f. ö. demokratiska organisationsform, som vi ha
och som nu övar inflytande på tipsmedlens fördelning och som även fått vara
med örn att diskutera och kanske i någon mån bestämma direktiven för medlens
fördelning.

Jag kan också såsom representant för det distrikt, vars styrelse jag tillhört
de senaste 15 åren, försäkra, att den svenska idrottsrörelsen i stort sett endast
är regeringen tack skyldig för de direktiv den uppställt.

Dessa direktiv äro betydligt mera vittgående än herr Hagberg här anfört.
Det lämnas i mycket stor utsträckning anslag just för att ekonomiskt underlätta
för den enskilde idrottsmannen att utöva idrott. Det väsentliga är dock,
att den svenska ungdomen beredes tillfälle att utöva idrott. Det mindre väsentliga
är, att den beredes tillfälle att tävla. Jag skall inte i detta sammanhang
närmare gå in på den saken. Jag skall inte heller — ehuru min ställning
egentligen skulle gjort det påkallat — bemöta alla de oriktiga påståenden be -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
träffande inre förhållanden inom den svenska idrottsorganisationen, som herr
Senander framförde. Jag skall nöja mig med att säga, att det var fullkomligt
felaktiga och vilseledande uppgifter, som lämnades av honom.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Fast och Ryling.

Herr Senander: Herr talman! Med anledning av herr Gezelius anförande
vill jag bara säga, att jag i mitt yttrande framhöll, att det stod 9,000 idrottsmän
från småklubbarna bakom den motion, som vi ha framfört. Jag har inte
talat om, att vi representera den stora massan. Jag vet inte ens i vilken utsträckning
vi representera missnöjet inom idrottsrörelsen, utöver vad som tillkännagivits
genom dessa 9,000 idrottsmän, men redan det förhållandet, att
det finns 9,000 idrottsmän i småklubbar med svag ekonomisk bärkraft, vilka
revoltera emot sättet för tipsmedlens fördelning, borde vara anledning nog för
riksdagen att uppmärksamma denna fråga och inte behandla den så lättvindigt,
som exempelvis herr Gezelius gör i sitt anförande, då han förringar betydelsen
av de idrottsmän, som ha uttalat sig i frågan.

Jag har aldrig i mitt anförande anmärkt på själva behandlingen inom utskottet
av detta ärende. Jag har inte ifrågasatt annat än att ärendet behandlats
med all tillbörlig omsorg. Vad jag anmärkte på var, att utskottet i sitt
yttrande tillagt oss ett uttalande, som vi aldrig gjort, och som faktiskt förvanskat
innebörden i vår motion. Man säger nämligen ifrån utskottets sida, att
vi skulle ha påstått, att det enbart är småklubbarna, som lida under ekonomiskt
betryck. Vi ha betonat, att det är främst småklubbarna, som ha att
kämpa mot ekonomiska svårigheter. Detta borde väl inte heller kunna bestridas.

Utskottets ordförande har gjort ett konstaterande, som skall vara någon
slags grund för utskottets hållning i denna sak, nämligen att det är omöjligt
att bestämma vilka som äro småklubbar eller inte. Detta är emellertid en
gängse term inom idrottsrörelsen, som vi ha accepterat. Där talar man om
småklubbar utan att därmed bestämt ange någon viss gräns. Örn man i stället
ändrar detta uttryck till att säga de ekonomiskt svagare idrottsorganisationerna,
har man i alla fall fått full täckning för vad man avser. Det är alltid
svårt att i detta fall draga gränsen, liksom när vi röra oss med en hel del
andra termer och begrepp.

Utskottets ordförande talade örn att direktiven äro fullt klara. Det visar
i alla fall inte deras tillämpning, ty då småklubbarna gjort sina anspråk gällande,
ha de mötts av invändningen, att direktiven lägga hinder i vägen för ett
tillmötesgående av deras krav. Det är av den anledningen vi begärt, att man
skulle ändra direktiven, så att det blir möjligt att hjälpa de svagare organisationerna
i större utsträckning än vad hittills varit fallet.

Ett tredje konstaterande, som utskottets ordförande gjorde, var det, som utskottet
gjort till sitt huvudmotiv, nämligen att det inte vore bra för idealiteten
inom idrottsrörelsen, örn man skulle lämna kontantanslag. Nu är det
emellertid så, att det avgörande för småklubbarnas verksamhet i fortsättningen
torde nättopp vara, om de kunna tilldelas effektiv hjälp. Det är klart, att
denna hjälp aldrig kan bli av den omfattningen, att det inte skulle finnas
plats för de ideella strävandena inom idrottsrörelsen. Det är ju också självfallet,
att kontrollen över användningen av eventuella kontanta anslag mycket
väl skulle kunna genomföras, lika väl som kommunerna, då de ge anslag till
s. k. främmande inrättningar, skaffa sig den nödiga kontrollen genom att såsom
villkor för anslagen i fråga föreskriva, att de få utse en revisor i vederbörande
inrättning.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)

När statsrådet och chefen för handelsdepartementet söker bestrida oss rätten
att kritisera idrottsrörelsen, därför att vi skulle lia skapat en med denna
idrottsrörelse konkurrerande sådan rörelse, så vill jag framhålla, att den rörelsen
startades just som en protest mot de avarter, som förefinnas inom idrottsrörelsen.
Det har ju visat sig, att ledningen inom idrottsrörelsen i en del fall
har sökt utnyttja idrottsrörelsen för syften, som inte äro förenliga med arbetarklassens
intressen. Av denna anledning har här i landet, liksom statsrådets
meningsfränder gjort i Norge, startats en särskild idrottsrörelse som en reaktion
mot de avarter, som förefinnas inom den borgerliga idrottsrörelsen.

Statsrådet framhöll vidare i anledning av mitt påtalande, att man inte ens
kan använda tipsmedel för att betala siminstruktörer, att det naturligtvis var
otänkbart, att staten skulle kunna ge anslag för att avlöna folk. Nu är det
så med denna kursavgift på 15 kronor, att 10 kronor av densamma går till
siminstruktören. Det är alltså inte fråga örn fasta löner. När så är förhållandet,
skulle man ju för att underlätta för arbetarpojkar och arbetarflickor att utöva
simidrotten mycket väl kunna av tipsmedlen bidraga med denna ersättning
åt siminstruktörerna.

Slutligen skulle jag vilja säga, att det inom idrottsrörelsen finns ett betydligt
större missnöje med förhållandena inom denna rörelse och beträffande
tipsmedlens fördelning än vad som uttryckes av det tal, som vi angivit här,
nämligen 9,000 idrottsmän. Jag är övertygad örn att det beslut, som nu skall
fattas i enlighet med utskottsförslaget, kommer att väcka starkt missnöje inom
idrottsmännens led. Det kommer att uppfattas, som om statsmakterna inte ville
göra vad som göras kan i denna sak, och det tror jag är synnerligen olyckligt.
Det skulle varit betydligt gynnsammare för idrottsrörelsens utveckling, örn
utskottet i detta fall åtminstone hade gjort ett bestämt uttalande örn en rättvisare
fördelning av tipsmedlen, så att just de små organisationer, som nu
ha det svårast, skulle kunna behandlas på ett annat sätt än hittills.

Herr Hagberg i Luleå: Jag har visserligen blivit förekommen i det väsentliga
av herr Senander, men jag kan inte låta bli att ändå säga ett par ord
till statsrådet Sköld. Han får ursäkta, att mitt yttrande blir ett personligt
angrepp mot honom. Det är inte första gången, som han använder en polemisk
metod mot mig, som inte anstår en klok karl och ledamot av den svenska
regeringen.

Rena demagogin är det nämligen, när han till vårt påpekande örn de odemokratiska
metoderna för tipsmedlens fördelning säger, att vi ha påyrkat, att
riksdagen skall blanda sig i idrottsrörelsens organisationsformer. Det ha vi
aldrig påyrkat. Vi ha konstaterat, att det inte går demokratiskt till för närvarande.
I anledning därav har statsrådet hänvisat till, att det är idrottsrörelsens
ledning, som har att säga sitt ord örn, hur dessa medel skola fördelas.
Emellertid har ju herr statsrådet i sina händer att själv rådfråga småklubbarnas
samorganisation. Det är ju en sammanslutning som omsluter en rad
idrottsorganisationer.

Det är också demagogi, när statsrådet talar om, att vi äro kända för att ha
sökt skapa en idrottsrörelse i kamp mot den officiella idrottsrörelsen. Jag
skulle kunna använda samma metod och säga, att socialdemokraterna äro kända
för att tidigare ha varit fientligt stämda mot idrottsrörelsen, varför vi kunna
lia anledning betvivla statsrådets intresse för saken. Vad är det för slags
polemik av ett statsråd att yttra sig på det sättet?

Vidare vill jag säga, att örn jag tolkar statsrådet Skölds uttalande rätt i de
punkter, där lian inte försjönk till mötcsdemagogi, skulle allt som vi föreslagit
varit möjligt att genomföra och genomföres också. Men hur kan då statsrå -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
det komma och klaga över, att det inte går att kontrollera? Örn det förhåller
sig på det sättet, att direktiven för närvarande äro sådana, som vi velat ha dem,
varför skulle man då polemisera mot oss och säga, att örn riksdagen gör, som
vi vilja, kan man inte genomföra kontroll. Örn det ligger till på det sättet,
som herr statsrådet sade, att dessa direktiv möjliggöra allt utom anslag till
resor inom landet, återstår för oss att konstatera, att dessa direktiv inte tilllämpas
annat än i synnerligen liten utsträckning, som hittills inte haft någon
praktisk betydelse. I så fall kanske denna debatt ändå leder till det resultatet,
att herr statsrådet Sköld, vars goda vilja jag inte ett ögonblick vill bestrida,
kommer att ägna sin uppmärksamhet åt att man på ett ändamålsenligare sätt
än hittills fördelar de medel det härvidlag är fråga om.

Till vad herr Gezelius sade vill jag säga, att det är väl ändå att förenkla
saken alltför mycket att tala örn småklubbarnas 9,000 medlemmar och idrottsrörelsens
360,000 med ungefär den adressen, att herr Gezelius representerar
de 360,000 och jag skulle representera de 9,000. Det finns säkert ingen i denna
kammare, inte ens herr Gezelius, som tror, att frågan ligger till på det
sättet. Av dessa 360,000 tillhör det stora överväldigande flertalet just småklubbar
och sådana småklubbar, som äro intresserade av den av oss ifrågasatta
förändrade fördelningen av dessa stora penningsummor, som riksdagen och regeringen
ösa över idrottsrörelsen, men som tyvärr inte få den användning, som
vi tro vara mest ändamålsenlig för att vidare utveckla idrottsrörelsen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag skall först upptaga till bemötande herr Hagbergs märkliga påstående, att
jag skulle ha sagt, att allt vad man ifrån motionärernas sida begärt kan man
få, vilket gav herr Hagberg anledning ställa sig frågande till mitt tal örn svårigheterna
att anordna kontroll. Med anledning därav vill jag bara fästa uppmärksamheten
på att jag nämnde, att två av de saker, som man i motionen
kräver, ha vi icke ansett oss kunna gå med på. Det ena är bidrag till resor
till tävlingar inom landet och det andra är kontanta bidrag. De kontanta bidragen
äro naturligtvis de som äro svårast att kontrollera. Ett spjut kan man
ju inte använda annat än till att kasta spjut med, men pengar kan man använda
till många olika saker. Herr Senander sade, att det inte är svårt att
kontrollera och åberopade, att kommunerna ju förbehålla sig rätt att tillsätta
revisorer, när de ge anslag. Beträffande kontroll av anslag till dessa 5,200
föreningar är det emellertid att märka, att det skulle bli nödvändigt att tillsätta
5,200 revisorer, och att vi skulle vara tvungna att inrätta ett helt ämbetsverk
för att granska revisionsberättelserna från dessa 5,200 revisorer. Det
är alltså inte någon lätt kontroll, som man vill lägga på statsmakterna. Min
uppfattning är, att vi måste låta bidragen till idrottsföreningarna gå ut in
natura, och att fördelningen bör ske av en central organisation, som vi från
statens sida ha lätt att kontrollera.

Vidare säga herrar motionärer: Fråga småklubbarna, örn de äro nöjda, örn

allting är bra, örn de inte vilja ha mer. Ja, tacka för det! Det är självklart,
att om man går ut och frågar klubbarna, om de inte vilja ha 5 kronor per medlem
i kontant bidrag, så är svaret givet på förhand. Hur skulle den klubben
se ut, som skulle säga nej, det vill vi inte ha. Om man emellertid räknar med
att de mindre klubbarna som äro anslutna till riksidrottsförbundet kanske ha
250,000 medlemmar, och man skulle ge varje klubb 5 kronor per medlem, som
man ifrån småklubbarnas samorganisation i Stockholm har krävt, så skulle
det behövas 1,250,000 kronor. Jag undrar, om någon tror, att det skulle vara
det rationellaste sättet att använda dessa pengar till idrottens befrämjande.

Vad sedan beträffar herr Hagbergs moralpredikan för mig, så kan det ju

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
hända, att herr Hagberg anser sig stå på den moraliska höjd och vara en representant
för ett passande uppträdande av den utomordentliga kapacitet, att
en sådan admonition från herr Hagbergs sida kan vara på sin plats. Jag delar
icke herr Hagbergs mening örn sig själv på den punkten.

Min anmärkning att det icke ser trevligt ut, när kommunisterna här komma
och göra sig till tolk för den idrottsrörelse, som de envisas att kalla för den
borgerliga idrottsrörelsen — jag hänvisar till herr Senanders anförande nyss
— är väl icke så förvånande. Är det märkvärdigt, att jag säger detta, när
man vet, hurusom det kommunistiska partiet organisationsmässigt motarbetar
denna idrottsrörelse och gång på gång har förklarat, att det icke är lämpligt
för en klassmedveten arbetare att tillhöra densamma, trots att det ju är arbetare,
som i mycket, mycket stor utsträckning höra dit? Är det märkvärdigt,
att man säger som sanningen är?

Och beträffande den ripost, som kom, att det socialdemokratiska partiet vöre
en„ ^ienfÄ till idrottsrörelsen, får jag säga, att örn någonting är demagogi,
så måtte det väl vara detta påstående. Ty jag kan icke minnas, att i min tid
någon socialdemokratisk partiinstans har vidtagit någon åtgärd för att motarbeta
idrottsrörelsem Det är naturligtvis en sak för sig, att det kan ha funnits
medlemmar av mitt parti, liksom av andra partier, som ansett, att idrottsrörelsen
vöre en sak, som drar bort folks intressen från annat, som de anse
vara viktigare. Det är en helt annan sak, örn man gör detta i egenskap av organisation.
Detta var endast ett försök från herr Hagbergs sida att blanda
bort korten i ett spel, som han förlorat.

Herr Hagberg i Luleå, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Jag
önskar till detta bara säga, att om herr Sköld, då han talar örn vårt ställningstagande
till idrottsrörelsen, menar arbetarnas idrottsrörelse eller arbetarnas
idrottsföreningar, vilka ju icke alls äro eller ha varit kommunistiska, så vill
jag bara nämna, att dessa tillhöra riksidrottsförbundet.

För övrigt vill jag i detta sammanhang säga, att vi lia ju genom vårt intresse
för dessa klubbar visat, att vi äro intresserade av idrottsrörelsen och
alltid varit det och ingenting annat.

Vidare anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! Endast en replik till herr Hagberg.

Han trodde^ icke, att jag representerade de små klubbarna i landet. Jag
vagar dock pasta, att inom mitt distrikt torde det icke finnas någon idrottsförening,
som har den uppfattningen, att sättet för tipsmedlens fördelning
icke skulle tillgodose även de små klubbarnas intressen. Örn t. ex. en liten
förening såsom den jag tillhör vill ha ett anslag, så går den in med en framställning
därom. Denna remitteras till distriktsidrottsförbundet, som verkställer
utredning och tar reda på föreningens förhållanden och anspråk. Sedan
går ärendet åter till riksidrottsförbundet; och dit har föreningen, örn den
icke är nöjd med distriktsstyrelsens utredning och förslag, rätt att komma
in med hur många erinringar den vill. Är detta en odemokratisk anordning?

Nu ville herr Hagberg i stället, att vissa småklubbar skola få ett mera
direkt inflytande. Det kallar jag odemokratiskt. Det som ger alla rättvisa,
det demokratiska, är, att distriktsstyrelsen, som känner förhållandena och är
en direkt representation för föreningarna, får under lika betingelser väga de
olika föreningarnas anspråk mot varandra. Distriktsstyrelsen kan bedöma
detta på ett helt annat och rättvisare sätt, än om man skulle medge vissa

Andra hammarens protokoll 19S8. Nr 26. 4

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. fördelningen av »idrottens ti-psmedel». (Forts.)
föreningar att få någon slags företrädesställning, därför att de äro små eller
icke bärkraftiga.

Därmed är jag inne på en annan sida av saken, nämligen att de mindre
bärkraftiga föreningarna tyvärr ofta äro föreningar, som icke insett betydelsen
av att sköta sin ekonomi. Det är icke likgiltigt för den svenska idrottsrörelsen,
örn föreningarna sköta sin ekonomi väl eller illa. Därför kräves, att
idrottsmännen hålla ihop och icke splittras i alltför små klubbar, att de sköta
sina affärer på ett rätt sätt och rätta mun efter matsäcken. Ingen ansvarig
idrottsledare kan vara med örn att rekommendera utbetalning av kontantunderstöd
i större utsträckning, än som för närvarande sker.

Herr Senander: Herr talman! Endast några ord i anledning av statsrådets
yttrande örn kontrollen.

Jag måste säga, att det är att driva en sak till det löjliga, när man utgår
ifrån, att staten skulle utsträcka sin revision till var och en av de 5,000 små
klubbarna. Det finns ju högre instanser än småklubbarna, som med fördel
kunna utöva kontroll. Det är för övrigt klart, att svårigheten att anordna lämplig
kontroll icke bör vara avgörande vid bedömandet av denna fråga. Det
vore väl dåligt, örn man icke skulle kunna lösa en sådan rent teknisk fråga
som frågan örn kontrollen.

Statsrådet Sköld framhöll samtidigt — naturligtvis med vederbörlig ironi
— att det är klart, att örn man går ut till småklubbarna och frågar, örn de
vilja lia ett anslag på 5 kronor per medlem, så komma alla att svara ja. Det
handlar icke örn detta. Jag skulle i stället vilja råda statsrådet Sköld att
gå ut och fråga småklubbarna, örn de behöva anslag för sin verksamhet. Då
skulle de svara ja med utgångspunkt från att det existerar ett verkligt nödläge
bland småklubbarna.

Sedan skulle jag vilja ha reda på av statsrådet Sköld, när och var kommunistiska
partiet förklarat, att det är oriktigt av en klassmedveten arbetare
att tillhöra den borgerliga idrottsrörelsen.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag skall bara be att få ge en kort deklaration
beträffande mitt ställningstagande inom utskottet i denna fråga. Jag
vill säga ifrån, att då jag och mina kamrater inom utskottet hava hyst mycken
sympati för småklubbarna och för den hjälp motionären velat ge dem, hava vi
samtidigt haft det intrycket, att befintliga möjligheter icke äro tillräckligt
utnyttjade av småklubbarna.

Jag vill vidare påpeka en sak, som aldrig har framkommit tillräckligt i
denna debatt. Det är den omständigheten, att beträffande idrottsmännens
resor, som det har talats så mycket örn, ligger det icke så till, att idrottsmännen
måste betala gängse pris för järnvägs- eller bussbiljetter; det finns möjlighet
att få rabatt. Dessa rabatter kunna bli ganska betydande. Genom
förfrågan hos järnvägsstyrelsen har jag fått veta, att det alltid föreligger
möjlighet att nedbringa resekostnaden till tre fjärdedelar av ordinarie biljettpriser,
och i regel finns det möjlighet att få ned den till halva priset.

Jag skall gärna bekänna, att jag fått det intrycket, att motionärerna kunna
ha rätt i att en organisation som riksidrottsförbundet icke är så demokratisk
eller så i vissa andra avseenden tilltalande som man kunde önska. Men vad
kan riksdagen göra åt det? Det är klart, att örn motionärerna icke här arbeta
från annan utgångspunkt än intresse för idrottsrörelsen, så bör det vara deras
sak att försöka verka för att småklubbarna göra allt vad de kunna för att, om
jag får använda det uttrycket, demokratisera sin rörelse.

Statsrådet Sköld påpekade, att det lämnas statsmedel till allting utom till

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Äng. fördelningen av »idrottens tipsmedel». (Forts.)
resor och kontantbidrag. Jag skulle bara vilja fråga herrar Sellander och
Hagberg: om det skulle vara så, att det lämnades kontantbidrag, var tro herrarna,
att det skulle stanna en gang med detta? Jag skulle också vilja fråga
motionärerna: betrakta ni tipsmedlen såsom en alldeles outtömlig källa? Måste
nian icke räkna med att de kunna nå sin kulmen, och att det kan bli en tillbakagång
beträffande de ekonomiska möjligheter, som tipsmedlen representera.
Örn man da har skapat ett kontantbidragssystem, så har man därmed
skapat en konstprodukt, som mäste ramla den dag, då tipsmedlen börja sina.

Herr Hagberg tillät sig tala örn demagogi. Jag skall för min del icke tala
örn demagogi, men jag skulle vilja säga till motionärerna: Ha ni intet annat
motiv bakom denna aktion än intresse för idrottsrörelsen, så tror jag mig våga
påstå, att ni arbeta mera konsekvent och mera i idrottsrörelsens eget intresse,
örn ni försöka göra klart för det svenska idrottsfolket, att hurudan organisationen
inom riksidrottsförbundet än är beskaffad, så råda verkligt demokratiska
principer för tipsmedlens fördelning i vad det ankommer på statsmakterna.
Det vore betydligt mera i idrottens eget intresse, om ni försökte göra
klart för idrottsfolket, att det system, som för närvarande tillämpas, är det
bästa, som kan åstadkommas just nu, i den mån statsmakterna ha tillfälle
inverka på saken. Resten får idrottsfolket göra självt.

Herr Gezelius: Herr Hagberg påstod, att Arbetarnas idrottsförbund är

med i riksidrottsförbundet. Denna uppgift är icke riktig.

Herr Hagberg i Luleå: Jag talade om arbetarnas idrottsföreningar. De
tillhöra riksidrottsförbundet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav^ propositioner dels på, bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Senander begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 17.

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
vapenkungörelse blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

§ 18.

Äng. viss Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i
^■terida anledning av väckt motion angående utredning om den fortfarande befintligen
Si^«e. heten av viss donation av riksrådet Johan Skytte.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess femte tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 228. hade herr Jacobson hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning, huruvida
viss av riksrådet Johan Skytte den 5 november 1643 upprättad donation
fortfarande funnes, och i så fall, huruvida den kunde komma till användning
på sätt i donationsbrevet närmare föreskreves.

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion, nr 228, icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan, anförde:

Herr Jacobson: Herr förste vice talman! Ehuru jag är fullt medveten
örn att många av kammarens ärade ledamöter gärna önska, att dagens förhandlingar
måtte sluta i något så när god tid, nödgas jag dock upptaga kammarens
tid för några ögonblick. Det hade ursprungligen varit min avsikt att
vid detta tillfälle lämna en utförligare redogörelse för tillkomsten av den
Skytteanska donationen och en del av dess öden, men med hänsyn till den
»uppbrottsstämning», som tydligen rader i kammaren, skall jag fatta mig

JJag ber om ursäkt, men jag tror, att jag har befogad anledning ifrågasätta,
huruvida utskottet ägnat denna motion, som dock gäller ett helt folks biidningsfråga,
berättigad uppmärksamhet. Utskottet synes nämligen lita helt
och hållet på den av kammarkollegiet verkställda s. k. utredningen, vilken ar
synnerligen summarisk och i vissa avseenden, vågar jag påstå, missvisande
och oriktig. Utskottet — eller rätt sagt kammarkollegiet — hävdar, att »donationen
numera icke finnes». Ja, en var där uppe vet, att åtminstone för
några år sedan en del »Skytteanska hemman» funnos kvar clar uppegästgivargården
och skolhemmanet i Lycksele samt ett hemman i Yttervik i larna
socken. Lika oriktigt är utskottets — d. v. s. kammarkollegiets — påstående,
att staten »på annat sätt uppfyllt sina år 1687 åtagna förpliktelser», iy en
var vet, att den nuvarande Skytteanska skolan i Järna, såsom jag för övrigt
påpekat i min motion, icke är tillgänglig för andra än bofasta svenskars barn,
och att renskötande lappars barn där äro portförbjudna.

För övrigt är det ju icke fråga om vilka förpliktelser svenska staten atog
sig 1687, utan vad Gustav II Adolf med sitt kungliga brev ar 1631 forordnat
»för evärdliga tider», och vad donationsbrevet förordnar angående pengarnas
användning. Ty det är att märka, att Karl XI :s reduktion icke inverkar
på donationens vara eller icke vara, enär Karl XI ar 1687, alitsa sju ar efter
reduktionen, utfärdade ett nytt donationsbrev, enligt vilket skolan »nu och i
all framtid skulle åtnjuta och besitta all avkastning» fran den ursprungliga

Då jag anser, att det endast vore en gärd av den enklaste rättvisa, att denna
fråga bleve allsidigt och ingående utredd, vilket den nu verkställda »utredningen»
ingalunda kan sägas betyda, ber jag, herr förste vice talman, att
få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till mm motion, som gar ut
på en ingående och allsidig utredning av frågan.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhand
lingar.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. viss donation av riksrådet Johan Skytte. (Forts.)

Herr Wallén: Herr talman! Det är ju mycket vackert av motionären att
på detta sätt söka få fram en donation och att undersöka, örn möjligen den Skytteanska
donationen till förmån för lapplandsbefolkningen finnes kvar. Men
efter den utredning, som verkställts av kammarkollegiet, vilket väl även motionären
måste medge är ett ämbetsverk, som bör sitta inne med kännedom örn
dessa förhållanden lika bra som motionären, måste jag tyvärr konstatera, att
ingen som helst anledning finnes att intaga den ståndpunkt, som motionären
gjort sig till tolk för, och som givetvis även utskottet med nöje skulle hava
gått med på, därest det varit fråga örn en känslosak och icke en fråga örn
fakta.

Jag ber nämligen få konstatera, l:o) att donationen placerades i Kopparkompaniet,
ett av kronan koncessionerat bolag för monopol på kopparhandeln,
2:o) att detta bolag kom på obestånd och upplöstes på grund av den kopparkris,
som inträdde långt bort i tiden, 3 :o) att kronan då övertog en del privata
skulder för bolaget, 4:o) att därför donationen fick draga inkomsten av vissa,
tillsammans 32, hemman för att fullfölja sin verksamhet, 5:o) att, när så mycken
inkomst åtnjutits, att den efter tidens ränteförbållanden svarade mot den
ursprungliga fordran, så drogs detta understöd formellt in. 6:o) Sedan mellanhavandet
sålunda upphört, lät Karl XI trots detta vissa inkomster gå ut till
donationens ändamål. 7:o) Sedermera ha bidrag givits vid olika tillfällen
och i olika former, både i pengar och i jord, men detta har varit fullkomligt
frivilligt och av god vilja från myndigheterna och Kungl. Majit.

Jag ber med hänvisning till kammarkollegii fullständiga utredning, som till
alla delar bevisar ohållbarheten i motionärens framställning, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag vill gentemot herr Wallén endast säga,
att han tror, att kammarkollegium är insatt i denna sak lika bra som motionären.
Förstår icke herr Wallén, att hade jag varit insatt i saken tillräckligt,
hade jag icke motionerat örn en utredning? Då hade jag framlagt den själv!
Vad herr Wallén yttrade faller på sin egen orimlighet. Jag har aldrig sagt,
att jag är insatt i saken och att utredningen är onödig. Tvärtom: det är den
jag begärt i motionen. Men det är ett strålande belägg på, att utskottet icke
trängt in i vad saken gäller, när utskottets motivering omfattar en och en,
halv rad!

Vidare säger herr Wallén, att det är ingenting att göra åt saken, ty Kopparkompaniet
hade lånat pengar. Herr Wallén har emellertid förbisett, att pengarna
voro lånade under drottning Kristinas tid, varvid man beslöt betala ränta
på åtta procent. När sådana synnerligen viktiga händelser i det här sammanhanget
fallit bort, förstå väl damerna och herrarna, att en utredning måste
komma till stånd.

Jag förstår ej, hur herr Wallén, ehuru den nu verkställda utredningen är
kortfattad, summarisk och intetsägande, dock vill göra gällande, att frågan
är fullständigt, allsidigt och uttömmande utredd. Jag anser, att det är en
gärd av rättvisa att gå till botten med frågan och få det klarlagt, örn denna
donation existerar och i så fall på vilket sätt man använt densamma. Även
om jag skulle göra ett tankeexperiment och säga, att Skytteanska skolan stöde
öppen för den ungdom, som avsetts, är dock donators tanke örn påbyggnad av
den Skytteanska skolan — vi veta ju, att där utbildades präster och lärare
den första tiden — stängd. Har det varit så, att en påbyggnad varit avsedd,
så förefaller det, att först i och med en sådan påbyggnad det kan anses, att
donators bestämmelser blivit följda.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. ändrade
bestämmelser
örn valkretsindelning
vid
landstingsmannaval.

Äng. viss donation av riksrådet Johan Skytte. (Forts.)

Herr andre vice talman! Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till motionen,
som ju endast går ut på en utredning.

Herr Wallén: Herr talman! Den utredning, som motionären syftar på, föreligger
egentligen i kammarkollegii utlåtande; och Kungl. Maj:ts brev, som
åberopas och som föreligger i avskrift, har även motionären, såvitt jag vet,
haft tillfälle att titta på, när han var inkallad till utskottet för att söka försvara
sin motion. Alltså, enligt mitt bestämda förmenande, som sammanfaller
med utskottets, finnes icke något som helst skäl att sätta i gång med en utredning
över så klara saker, som det här är fråga örn.

Jag ber fortfarande att få vidhålla yrkandet örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Jacobson: Gentemot herr Wallén vill jag påstå, att det föreligger

synnerligen stora skäl till en utredning med hänsyn till den bristfälliga, som
redan är utförd.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå och
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr andre
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Jacobson begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Neji

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 19.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning
av väckta motioner angående ändrade bestämmelser örn valkretsindelning vid
landstingsmannaval.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 73 i första kammaren av herr Sam Larsson m. fl.
och nr 151 i andra kammaren av herr Andersson i Håsjön m. fl., dels ock motionen
nr 357 i andra kammaren av herr Hällgren i vad den icke redan tidigare
besvarats av utskottet i utlåtandet nr 6.

I motionerna I: 73 och II: 151 hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning och förslag till ändringar i landstingslagens
bestämmelser örn valkretsindelning enligt följande riktlinjer, nämligen:
att landstingsvalkrets som regel icke bör få göras mindre än att den
är berättigad att välja minst sju landstingsman; att landstingsvalkrets bör få
göras högst så stor att den är berättigad att välja tretton landstingsmän; att

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Äng. ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Förts.)

stad icke bör få bilda egen valkrets utan att dess folkmängd uppgår till minst
20,000; att valkrets, som utgöres endast av städer, icke bör få bildas utan att
dess folkmängd uppgår till minst 20,000; att hinder icke bör resas mot bildande
av valkrets, bestående av stark som ej kan bilda egen valkrets, samt
angränsande landsbygd; att valkrets med mindre än 20,000 invånare icke bör
få bestå eller bildas.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 73 och II: 151 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda; samt

2) att motionen II: 357, i vad den i förevarande utlåtande gjorts till föremål
för behandling, måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan under 1)
hemställt.

Reservation hade avgivits av, bland andra, herrar Gustaf Adolf Björkman,
Bergman, Öman, Lindskog, Holmbäck och Lundqvist, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka det i motionerna I: 73 och II: 151 framlagda skrivelseförslaget.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmbäck: Herr talman! Det kanske tillätes mig att uttrycka mitt
beklagande av att denna motion kommer att behandlas så sent på dagen och
vid ett tillfälle, då kammaren så att säga befinner sig i uppbrottsstämning.

Jag skall för min del börja mitt anförande med samma uttryck, som jag
under de år, jag varit i tillfälle att följa riksdagens förhandlingar, funnit att
nästan majoriteten av talarna här börjar sina anföranden med, nämligen att
söka vara så korta som möjligt.

Folkpartiets motion har sin rot i att i de gällande bestämmelserna angående
val till landsting, proportionalismen på viktiga punkter icke kommit till
klart genomförande. Redan i fjol var jag i tillfälle att i detta hänseende uppvisa
vissa siffror. I Stockholms län hade vid det sista landstingsmannayalet
1934 ett parti 7.560 och ett annat parti 7,413 väljare; det första partiet
fick sex och det andra partiet två landstingsmän valda. I Östergötlands län
hade vid samma tillfälle ett parti 12,404 väljare och ett annat parti 7,925
väljare. Det första partiet fick nio och det andra ingen landstingsman vald.
1 Västmanlands län hade ett parti 7,491 väljare och ett annat 6,528 väljare,
och respektive partier fingo sex och två landstingsmän valda. I Värmlands län
hade ett parti 14,728 och ett annat 9,539 väljare. Det första partiet fick tio och
det andra partiet fick fem landstingsmän, o. s. v. De brister i valsättet, som
visat sig i dessa siffror, äro, som jag då hade tillfälle att påpeka, icke sådana,
att de jämna ut sig för landet i dess helhet, utan de ligga djupare. Det
är konstitutiva brister i valsättet. Jag angav i fjol, att örn man tar riket i
dess helhet, hade vid 1934 års landstingsmannaval ett parti 279,000 och ett
annat parti 262,000 valmän. Det första partiet fick 212 och det andra partiet
144 landstingsmän valda.

I den motion, som var före i fjol, sökte man nå en bättre proportionalitet
genom att föreslå ett utjämningsförfarande mellan de olika kretsarna. Detta
avvisades då i riksdagen. I år försöker man gå en annan väg, som man
hoppas skall leda till samma mål, nämligen att inrätta större valkretsar, i
vilka det proportionella draget kan starkare göra sig gällande. Och i samband
därmed föreslår man, att de hinder skola tagas bort, som nu i så stor
omfattning förhindra förening av lands- och stadsvalkretsar.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

Utskottet har ställt sig avvisande till motionen. Jag får i det följande tillfälle
att något ingå på utskottets motivering.

Utskottet hänvisade i fjol bland annat till de skäl, som anförts mot ett system
med utjämningsförfarande vid andrakammarvalen och som i huvudsak
ansåges äga giltighet även i fråga örn landstingsmannavalen. I den mån utskottet
vill anföra dessa skäl även i år, är det uppenbarligen icke riktigt, då
ju den motion, som är före i år, icke går in för ett utjämningsförfarande utan
för en annan metod, nämligen de större valkretsarna.

Utskottet fortsätter med ett annat skäl. Det torde väl vara utskottets huvudskäl
i år men det fanns också i fjol. Något behov av sådana lagändringar,
säger utskottet, att ökad proportionalitet möjliggöres vid dessa val, har icke
kommit till uttryck inom landstingen själva och torde heller icke föreligga;
landstingen hava nämligen hittills icke funnit skäl att begagna den möjlighet,
som enligt landstingslagen förefinnes, att uppdela landstingsområdena i så litet
antal valkretsar som möjligt med högsta möjliga antal landstingsmän i
varje.

Det är riktigt, som utskottet påvisar, att — i varje fall ej i starkare mån —
i landstingen kommit till uttryck någon önskan örn ändrad valkretsfördelning.
Men varpå kan detta bero? Jag tror, att det beror icke på, att man på alla håll
är så belåten med valkretsindelningen utan på andra skäl. Att valkretsindelningen
blivit som den blivit torde sammanhänga med att landstingslagen
uttryckligen säger, att där så lämpligen kan ske valkretsindelningen skall äga
rum efter domsaga, tingslag eller härad men eljest efter kommuner. Landstingslagen
utgår från den historiskt givna indelningen, nämligen efter domsagor
och tingslag. Denna hänger så att säga med även för framtiden.

När nu denna indelning skall ändras, talar lagen örn, att det kan ske en
jämkning i indelningen. Lagens mening torde då icke vara, att det skall ske
någon mera genomgripande förändring av indelningen. . Jag tror, att detta uttryck,
som lagen här har, medverkat till, att det så litet som fallet är kommit
till uttryck i landstingen, att man behöver en annan indelning.

Även ett tredje skäl utöver lagens direkta bestämmelser torde hava medverkat.
Det kanske har varit en viss känsla av hopplöshet på vissa håll: man anser,
att de, som hava fördel av den valkretsindelning som vi hava, kanske ej
så lätt skulle fås med på en annan valkretsindelning.

Jag tror därför ej, att man får tillmäta det skäl, som utskottet anfört, att
det icke varit någon starkare opinionsyttring från landstingen, så stor betyeleise.

Att det icke skulle finnas något behov av ändrad valkretsindelning vågar jag
på det bestämdaste bestrida. De siffror, som hava angivits, synas tvärtom
visa, att det föreligger ett starkt behov av ändrad valkretsindelning. Då utskottet
gör sitt uttalande, går utskottet enligt min uppfattning direkt i strid
mot de siffror som finnas och som jag nyss tagit upp.

Den detalj i motionen, som innebär en förening av lands- och stadsvalkretsar,
går utskottet emot, därför att de gällande bestämmelserna tillkommit såsom
en kompromiss viel 1924 års riksdag. Att man skulle i större mån än nu
kunna förena lands- och stadsvalkretsar är emellertid andra kammarens gamla
ståndpunkt. Att gällande lagstiftning i detta hänseende är otillfredsställande
torde vara klart bland annat därav, att i ett pär fall Kungl. Maj :t har i ar
nödgats gå emot beslut som fattats av landsting örn en ändrad valkretsindelning,
varigenom skulle ske en förening av lands- och stadsvalkretsar. Jag
kan för min del ej finna, att en kompromiss, sluten vid 1924 års riksdag
örn vilken kompromiss för övrigt finnas mycket svaga antydningar i riksdags -

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. ändrade bestämmelser örn valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

protokollet — skulle vid 1938 års riksdag kunna förhindra en utredning angående
bestämmelser i annan riktning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr G. A. Björkman m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Som detta ärende ligger till, har jag icke
möjlighet att göra ett yrkande och få det antaget av riksdagen. Men jag har
likväl velat begära ordet för att uttala ett beklagande av att utskottet ansett
sig icke kunna föreslå någon ändring av landstingsförordningen och då närmast
landstingsförordningens 8 §, där det heter: »Valkrets, bestående av
stad och landsbygd, bör icke utan synnerliga skäl bildas.»

Denna bestämmelse har ju kommit att medföra vissa svårigheter. Det är
två landsting, i Blekinge och Hallands län, som i denna månad måste samlas
till urtima landsting, och detta på grund av den oklara bestämmelse, som
jag förut angivit. Det är omöjligt att bliva ense örn, vad man skall inlägga
i dessa ord »synnerliga skäl». Landstingen hava ju för sin del ansett, att
det har funnits synnerliga skäl, när de hava uppgjort förslag till valkretsindelning.
Men så har man från högre ort ansett, att de synnerliga skälen
icke hava förelegat, när de nämnda landstingen hava gått in för att förena
stad och landsbygd. Det kan naturligtvis ej vara lyckligt att hava en
lagbestämmelse, som är så oklar, att man ej vet, vad man skall lägga in i
densamma.

Nu säger utskottet — och det är ju riktigt — att lagen sådan den nu är
skriven lägger intet ovillkorligt hinder för förenande av stad och landsbygd
till en valkrets. Nej, så är det. Det är ju detta, som gör oklarheten ännu
större. Ty, som utskottet påvisat, det är en hel del fall, där man vid uppgörande
av valkretsindelningen, har förenat stad och landsbygd, och däremot
har ingen erinran gjorts.

Ja, det heter ju, att där det icke är någon åklagare, finnes det heller icke
någon domare. Då har det väl varit så, att både i Blekinge och i Hallands
län har det varit någon som fungerat som åklagare, och det har gjort, att vi
icke kunnat få våra valkretsar sådana, som vi ansett vara rätt och billigt, att
de skulle vara.

Nu förstår jag, som jag sade, herr talman, att det är ej möjligt att nu vinna
den ändring i landstingsförordningen, som jag anser är nödvändig för ökad
klarhet. Men jag har likväl velat framföra vad jag här sagt med hopp örn att
det icke skall dröja alltför länge, innan riksdagen blir i tillfälle att här göra
en önskvärd förändring av landstingsförordningen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag förmodar, att kammaren kommer att

hålla mig räkning för att jag, när jag går att redogöra för utskottets synpunkter,
försöker begränsa mig så mycket som möjligt.

I fjol avslog riksdagen med klar och tydlig majoritet ett liknande förslag.
Första kammaren har som bekant redan biträtt utskottets förslag.

Jag vill gärna erkänna, att det nog inom utskottet finns ganska stora sympatier
särskilt för en del av de tankar, som kommit fram i den frisinnade motionen.
För egen del har jag rätt stora sympatier för en utsträckt tillämpning
av proportionalitetsprincipen vid landstingsmannavalen. Dock anser jag, att
man icke får blunda för de konsekvenser, en utvidgning kan medföra. Örn
man exempelvis beslutade sig för att låta hela landstingsområdet utgöra en
enda valkrets, skulle med detsamma den tanken inställa sig, att man borde
förfara på samma sätt även när det gällde de rent politiska andrakammarva -

Nr 26.

Onsdagen den C april 1938.

Äng. ändrade bestämmelser örn valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

len. Vi vilja dock ingalunda reflektera på att vid politiska val låta liela riket
utgöra en enda valkrets. Det skulle medföra alltför olämpliga konsekvenser.
Förr ansågs det, att landsbygd och städer var för sig borde representeras inom
respektive landsting. Jag vill gärna erkänna, att denna uppdelning på grund
av den moderna utvecklingen fått ett ganska problematiskt värde.

Att utskottet icke velat föreslå en ändring av bestämmelserna Ilar huvudsakligast
berott på att utskottet ansett, att man bör fara varsamt fram och
fästa största avseende vid att i landstingen olika uppfattningar finnas företrädda.
Vi hava i år liksom förra året hänvisat till att landstingen äga ganska
stor möjlighet att tillgodose åtminstone en del av motionärernas önskemål.
På något ställe i utskottets utlåtande framhålles, att det finns icke mindre
än 13 valkretsar, där mindre städer förenats nied kringliggande landsbygd.
Det finns likaledes ett tiotal valkretsar, som givits största medgivna omfattning.
Vi hava liksom i fjol ansett, att det borde ankomma på landstingen
själva att åtminstone begagna de möjligheter, som finnas enligt gällande lag.
En föregående ärad talare, herr Holmbäck, erkände, att landstingen tyvärr
icke begagnat dessa möjligheter. Motionerna äro såtillvida bristfälliga, som
däri icke finnes angivet i vad mån minoritetspartier gjort framställningar örn
utvidgning av valkretsområden och i vad mån sådana framställningar avvisats
av landstingens majoritetspartier. Det hade varit ganska värdefullt att få
upplysning därom.

Herr Holmbäck tog upp frågan om vad det kunde bero på att landstingen
icke i större utsträckning tagit initiativ till ändrad valkretsindelning. Han
förmenade, att detta bland annat berott på, att valkretsindelningen skett efter
domsaga, härad och tingslag och därför vore svår att rubba. Jag vill då
påpeka, att en kel rad av de ändringar av valkretsindelningar, som under senare
år vidtagits, skett med ganska stor frihet och utan att hänsyn tagits till
att man överskridit domsagas, tingslags eller härads gränser.

Idet. andra skälet, varför icke landstingen i nämnvärd utsträckning tagit
initiativ till ändrad valkretsindelning, fann herr Holmbäck vara att minoriteterna
resignerat. Med anledning härav vill jag erinra örn att det icke bara
är minoriteterna, som skulle kunna hava fördel av en ändrad valkretsindelning.
Många gånger har det inträffat, att majoritetspartierna i ett landsting
genom en enkel räkneoperation kunnat övertyga sig örn, att de skulle
vinna på att man snickrade ihop en ny valkretsindelning. Landstingen synas
icke själva vara angelägna om en ändring av valkretsindelningen, och det
torde dröja länge, innan uppfattningen inom landstingen härutinnan kommer
att undergå någon ändring. I landstingen känner man till sina egna bygder
och vet bäst, med vilken valkretsindelning de olika bygdeintressena på lämpligaste
sätt tillgodoses. Däremot vill jag gärna gå med på, att det finns
landstingsvalkretsar, som äro allt för små, och att man bör öka antalet representanter
till 8 å 9. Man kan ock fråga sig, om det är rätt att tvinga landstingen
att genomföra en sådan utvidgning. Böra icke landstingen få åtnjuta
så mycken självstyrelse, att de själva få bestämma i vad mån det föreligger
behov att gå fram på den bogen.

Herr talman! Det förslag, som utskottet här kommit med, är, som vi nog
känna till, resultatet av en träffad uppgörelse, vid vilken hänsyn i främsta
rummet tagits till landstingens självbestämningsrätt. Under sådana förhållanden
kan jag begränsa mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindskog: Herr talman! Även jag skall med hänsyn till den knappa
tiden be att få inskränka mig till några korta satser. Jag skulle nästan kunna

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. ändrade bestämmelser örn valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

nöja mig med att instämma i vad som yttrats av herrar Holmbäck och Lindqvist.

Herr Hallén försökte försvara utskottets ståndpunkt. Motionärerna och
herr Holmbäck hava ju, synes det mig, med mycket tydliga siffror påvisat,
vilken skriande orättvisa, som ibland vid tillämpning av den proportionella
valmetoden uppstått på grund av att valkretsarna varit allt för små. Herr
Hallén sade sig vara rädd för konsekvenserna. Örn hela landstingsområdet
skulle utgöra en enda valkrets, skulle man — sade han — kräva att vid politiska
val i konsekvens härmed hela riket också skulle utgöra en enda valkrets,
vilket skulle medföra stora olägenheter. Det bästa beviset för att herr
Hallén själv känner på sig, att motiveringen är svag är, att herr Hallén uppställer
en fingerad förutsättning, nämligen den förutsättningen att motionärerna
föreslagit, att hela landstingsområdet skulle bilda en enda valkrets.
Ett sådant förslag har icke framkommit från motionärernas sida. Herr
Hallén bör laborera med det förslag, som här faktiskt föreligger. Motionärernas
förslag kan icke medföra de allvarliga konsekvenser, som herr Hallén här
målat upp på väggen. I rättvisans intresse måste erkännas, att motionärernas
förslag icke kan medföra några påvisbara olägenheter.

Under sådana förhållanden kan man icke neka till, att de siffror, som herr
Holmbäck här framlagt, visa, att det proportionella valsystemet tarvar en förbättring.

Man har frågat: Varför hava icke landstingen själva försökt att få till
stånd en ändring? Jag skall i detta sammanhang tillägga följande till vad
herr Holmbäck anfört. I Östergötland har det egendomliga förhållandet inträffat,
att bondeförbundet med cirka 13,000 väljare erhållit 9 landstingsmän,
under det att folkpartiet med 7,300 väljare icke erhållit en enda landstingsman.
Utskottet och herr Hallén hava, som nämnt, framhållit, att inom landstingen
icke framkommit krav på en ändring. Beträffande Östergötlands län gäller
emellertid, att just det parti, som i rättvisans intresse skulle kunnat göra
anspråk på ändring, icke erhållit en enda representant, som i landstinget kunnat
framföra ett sådant anspråk, och de andra partierna sitta där och skära
pipor i vassen och tycka sig hava det förtjusande, ty det är ju de, som vunnit
på valkretsindelningen. Beträffande detta det mest skriande exemplet kan
sägas,_ att anledning till att minoriteten icke, som herr Hallén uttryckte sig,
kommit och klagat helt enkelt varit, att minoriteten icke varit representerad.

Beträffande frågan om förening av städer och landsbygd kan jag för min
del fullständigt instämma i vad herr Lindqvist anförde på tal örn Hallands
läns och Blekinge läns landsting. Nog är det orimligt, att exempelvis Kungsbacka
och Laholm, två städer, som icke hava några som helst gemensamma
intressen, skola föras tillsammans, under det att till exempel Laholm icke kan
föras tillsammans med kringliggande landsbygd, med vilken det har talrika
naturliga beröringspunkter. Det förefaller mig, som örn det skulle vara en
mycket enkel gärd av rättvisa och förnuft att på denna punkt tillmötesgå
motionärerna.

Herr talman! Jag skall icke utföra detta närmare. Jag skall blott och
bart be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! De förslag, som tidigare här i
riksdagen diskuterats, hava avsett att vid politiska val antingen genom införande
av tilläggsmandat eller genom ett utjämningsförfarande åvägabringa
rättvisa vid mandatens fördelning. Det förslag, som förelåg i fjol och som
utskottets ärade vice ordförande nämnde, avsåg också ett dylikt system. Det

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. ändrade bestämmelser örn valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

var således icke, såsom han tycktes tro, ett liknande förslag som det nu förevarande.
Vad som nu föreslås är ju en betydligt enklare anordning. _ Förslaget
åsyftar ingenting annat än att skapa större valkretsar vid landstingsmannavalen,
en åtgärd, som icke erfordrar några vidlyftigare författningsändringar
och som kan genomföras på ett mycket enkelt sätt.

I samband med frågan örn en utvidgning av valkretsarna uppkommer ovillkorligen
också spörsmålet, hur det skall förfaras med de små städer, som ligga
insprängda i landsbygden. Det har beträffande småstäder visat sig alldeles
omöjligt att få till stånd en förnuftig valkretsindelning. Det bästa vore även
för den kringliggande landsbygden, örn mindre städer finge förenas med kringliggande
landsbygd.

Utskottet har hänvisat till att landstingen icke utnyttjat de möjligheter, som
finnas, och har med siffror visat, att det finns ett mycket stort antal kretsar,
som hava mindre antal representanter än det högsta av lagen tillåtna antalet.
Häremot gör jag samma invändning, som den föregående ärade talaren, nämligen
att det är samma partier, som bilda majoritet i landstingen som i riksdagen.
Vi hava ju i riksdagen en ganska välgrundad erfarenhet av, att^ de
maktägande partierna icke visat något större intresse för att få till stånd
någon som helst ändring. Det är den rena partiegoismen, som ligger bakom
motståndet här i riksdagen, och samma är förhållandet i landstingen. Jag
kan upplysa utskottets vice ordförande örn att det i fjol i flera landsting av
representanter för minoritetspartierna gjordes försök att få till stånd en ändring
av valkretsindelningen, men dessa försök avvisades av samma skäl som
ifrågavarande förslag kommer att avvisas av riksdagen.

Det är klart, att såväl maximi- som minimiantalet landstingsmän, som fastställts
för landstingens valkretsar, under nu rådande förhållanden äro alldeles
för låga. Det gäller emellertid icke bara att utvidga för små valkretsar utan
även att hindra, att större valkretsar minskas. Då en valkrets uppnått en sådan
folkmängd, att denna svarar mot ett större antal landstingsmän än ''9, måste
ju uppdelning ske. I åtskilliga fall till exempel i fjol hava förslag framlagts
om uppdelning av valkretsar med 9 landstingsmän i valkretsar med 5 landstingsmän.
Så länge författningen innehåller bestämmelse örn ett maximiantal
av 9 landstingsmän per valkrets, måste folkökningen tid efter annan medföra
en uppdelning av valkretsar. Det är alltså icke bara frågan om att åvägabringa
en förbättring, som är aktuell, utan det är även angeläget att hindra, att det blir
en uppenbar försämring.

Herr Hallén slutade med att förklara, att utskottsförslaget vore resultatet
av en kompromiss, och det var nästan den värdefullaste upplysningen, han
meddelade. Vi förstå så väl, hur det ligger till. Det socialdemokratiska partiet
är det, som mest profiterar av den nuvarande ordningen med de alltför små
valkretsarna. På det hållet har man intet intresse av att en förändring kommer
till stånd. Bondeförbundet vill icke på något viss uppmjuka bestämmelsen rörande
möjligheten att förena städer med omgivande landsbygd till en valkrets.
Vi få därför vara herr Hallén tacksamma för att han har talat om att det är
just en uppgörelse på denna basis, som bildat grundvalen för utskottets hemställan.
Det förklarar åtskilligt. Den motivering, som utskottet presterat, är,
som förut påvisats, så mager, att den knappast utgör något stöd för ett avslagsyrkande
på en så rimlig framställning som den, vilken gjorts i motionerna.

Det är beklagligt, herr talman, att det icke skall gå att vinna gehör ens för
en så rimlig och enkel begäran, som här föreligger. När vi tidigare här i kammaren
diskuterat de förut av mig åsyftade förslagen, har man alltid rest en
massa invändningar av rent teknisk och praktisk natur, som skulle göra det

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

svårt att åvägabringa en bättre mandatfördelning. Men några sådana invändningar
bar man icke lyckats komma med i detta fall, utan det har tydligt lyst
igenom, att man helt enkelt icke velat vidtaga rättelse. Det är beklagligt^ icke
minst i denna tid, då det predikas så mycket örn samförstånd och samförståndsvilja,
att ett så typiskt utslag av majoritetens benägenhet att ignorera minoritetens
önskemål skall kunna påvisas. Tendensen är farlig för demokratien och
har i många fall lett till demokratiens undergång.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Fast: Herr talman! Jag har ingen anledning att fortsätta den gamla
debatten örn rättvisare mandatfördelning, som vi fört här vid så många föregående
tillfällen. Det är ju obestridligt, att de föreliggande motionernas huvudkrav
gäller en bättre mandatfördelning, låt vara att man i motionerna anvisat
andra vägar än man till exempel i fjol var inne på. Jag erinrar örn att man,
när det gällt andrakammarvalen, valde vägen att först resa krav på större valkretsar.
Sedan man genomdrivit detta krav, hava vi år efter år haft att behandla
frågan örn tilläggsmandat och andra liknande frågor. Man har därför ansett
sig i konsekvensens namn tvungen att föreslå tilläggsmandat även vid landstingsmannaval.
När den vägen visat sig oframkomlig, har man nu i stället
föreslagit en utvidgning av valkretsarna vid landstingsmannaval..

Jag vill fästa uppmärksamheten på att man, när det gäller indelning av
landstingsområden i valkretsar, är tvungen att taga vissa andra hänsyn än
man anser sig skyldig taga vid andra-kammarvalen. Våra landsting äro ju
icke i lika hög grad som till exempel riksdagen politiserade. Det är icke bara
den gamla indelningen i härad och tingslag, som lägger hinder i vägen. Det
har sina mycket stora svårigheter att på förhand staka ut en ny valkrets, och
ofta är det helt enkelt omöjligt.

Därmed kommer jag in även på frågan om städers förening med kringliggande
landsbygd. Jag vill erinra om att den ståndpunkt, som utskottet intagit, är
densamma som riksdagen tidigare intagit på grund av en kompromiss mellan
första och andra kammaren. Då denna kompromiss ingicks, var rollfördelningen
en annan än nu. Jag tillhörde då dem, som krävde, att stad skulle kunna
förenas med landsbygd. De borgerliga partierna ställde sig på den ståndpunkten,
att stad icke skulle kunna förenas med landsbygd. Kompromissen gick ut
på att det i Kungl. Maj :ts hand skulle läggas att, när särskilda skäl därtill funnos,
besluta, att stad skulle förenas med landsbygd. Nu äro rollerna, som sagt,
fullständigt ombytta. Nu vill man icke taga hänsyn till de sakliga skäl, som
voro avgörande vid kompromissens ingående.

Jag var med i den delegation, som utskottet utsett för att försöka åstadkomma
en uppgörelse. Med anledning av vad herr Lindqvist yttrade vill jag framhålla,
att det, såvitt jag kan se, icke finns någon möjlighet att uppdraga några
riktlinjer för vad som skall menas med »synnerliga skäl». Det är omöjligt att
bestämma, vilka faktorer som skola föreligga för att Kungl. Maj :t skall kunna
förena stad med landsbygd. Man har att välja emellan att antingen med fullt
förtroende till Kungl. Majit överlämna att taga hänsyn till alla på frågan inverkande
omständigheter eller att helt upphäva denna spärr. Det är vad man
har att välja på. Det är icke tänkbart att giva några direktiv rörande vad som
skall förstås med »synnerliga skäl». Jag tror, att reservanterna måste giva mig
rätt i, att det icke är möjligt att komma fram på den linjen. Jag tror vidare,
att man i allmänhet är ganska tveksam, när det gäller att taga konsekvenserna
av att helt och hållet upphäva denna spärr. Det gäller kanske icke bara att
gynna landsbygden gentemot städerna. Det kan också hända, att städernas rät -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ane/, ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

tigheter och intressen icke alltid skulle främjas av elen anordning, som reservanterna
föreslagit. Enligt min mening föreligga här skäl att gå fram med en viss
försiktighet.

När utskottets vice ordförande talade örn en kompromiss, som även av herr
Andersson i Rasjön berördes, så vill jag säga, att den kompromiss, som de, så
vitt jag förstår, hänsyftade på, icke kommit till vid innevarande års riksdag,
utan år 1924. Vi anse alltjämt att skäl föreligga för dess fortsatta giltighet.
När man nästan allmänt står på den ståndpunkten, att man vill ha den största
grad av självstyrelse, icke blott för våra landskommuner och städer utan även
för landstingen och man även är ense om, att icke göra onödigt våld på häradsgränser
och storleken av sjukvårdsområdena o. s. v., då frågar jag: finnes det
någon saklig anledning för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
örn vidgade möjligheter för landstingen härvidlag, innan de ens gjort några
nämnvärda ansträngningar för att utnyttja de möjligheter, som den nuvarande
landstingslagen medgiver dem?

Det brukar icke vara så i riksdagen, att man går händelserna i förväg på detta
sätt. Jag vill i detta sammanhang säga, att jag icke tror, att man bör spekulera
i möjligheten att vinna ett mandat här eller ett mandat där, då det gäller att
fastställa valkretsarna för landstingsmannaval. Själv tillhör jag en valkrets,
där mitt parti är underrepresenterat med två mandat, men det skulle icke falla
mig in att lägga ett sådant förhållande till grund för en hemställan örn ändring
i valkretsindelningen. Jag har också varit ensam i ett landsting örn att föreslå,
att man skulle lägga en ensam stad till ett ensamt härad, där staden utgjorde
det så att säga centrala inom ett stort sjukvårdsområde. Detta ville icke de borgerliga
partierna vara med örn, och jag förstår deras skäl.

Då man talar örn, att det skulle förefinnas en enhällig folkopinion för den här
saken, åtminstone inom vissa partier, tror jag, att det är att gå litet för
långt. Man är litet för pietetsfull örn jag så får säga mot nuvarande häradsgränser
o. s. v. och de intressen, som ligga bakom indelningen i valkretsar till
landstingsmannaval. Jag tror för min del, att vi nog kunna nöja oss med att
vänta och se, i vad mån man begagnar sig av de möjligheter, som nu gällande
landstingslag erbjuder. När man utnyttjat dessa möjligheter, så låt oss komma
tillbaka och resonera, örn det finnes skäl för ändring av de nuvarande bestämmelserna.

För närvarande kan jag icke finna att så är fallet, varför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag tror, att herr Fast kan vitsorda, att det
är riktigt, när jag säger, att vid behandlingen av motionen i fjol i konstitutionsutskottet
uttalade flera, än som i år stå som reservanter i denna fråga,
sin sympati för ett förslag, som avsåg att utvidga landstingsvalkretsarna. Jag
vill också vitsorda, att denna motion väsentligen kom till, därför att vi trodde
oss ha möjlighet att kunna vinna sympati för densamma jämväl från det socialdemokratiska
partiets sida. Det är således icke alls så, att man här har
kommit med något förslag i den stilen, att komma vi inte fram på en väg,
skola vi försöka med en annan väg. Vi ha sökt gå den väg, som anvisats, och
den behöver icke innebära några större författningsändringar.

Med anledning av vad herr Lindqvist anförde, ber jag att få nämna, att jag
känner en landshövding, som i våras ville lägga samman städer med den omkringliggande
landsbygden och som också uttalade sig för att så skulle ske.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

Men hans landssekreterare, som är jurist, förklarade, att avfattningen av den
nuvarande lagens 8 § var sådan, att han som jurist icke ansåg, att det var
möjligt att komma fram på den vägen.

Jag hemställer örn bifall till reservationen.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag kan instämma i det mesta av vad herr
Fast här yttrat. Jag anser att de lokala förhållandena motivera att landstingsvalkretsarna
icke göras för stora. Av den anledningen har jag icke
heller kunnat gå med på folkpartiets motion örn att man skall göra valkretsarna
så stora, att man får välja minst 7 och högst 13 landstingsman. I ett litet
län som Blekinge län. skulle enligt det förslag till valkretsindelning, som nu
föreligger till behandling, antalet landstingsman i länet bli 30 eller 32, och i
så fall skulle det icke bli mer än högst 4 valkretsar. Då vore det lika bra,
örn man slopaJe häradsgränserna och gränserna mellan städer och landsbygd,
så att man gjorde hela landstingsområdet till en valkrets. Men landstinget
har andra uppgifter än den politiska, den att välja ledamöter till första kammaren,
nämligen att taga hänsyn till de olika förhållandena inom länet, och
detta gör, att man i landstingen icke är benägen för stora valkretsar utan vill
gå in för mindre valkretsar. Såsom ett litet exempel härpå vill jag anföra,
att man har ändrat landstingsförordningen dithän, att man upphävt det lokala
bostadsbandet och föreskrivit, att bara man bor inom landstingsområdet, så
kan man väljas till landstingsman. Men det torde endast vara i helt få fall,
örn det nu finnes något, då man i en valkrets gått in för att välja en landstingsman,
som är bosatt inom en annan valkrets. Man har således här hållit
på det lokalt betonade.

Jag kan ej heller gå, med på det förslag, som framförts i folkpartiets motion,
att städer med mindre än 20,000 invånare skola förenas med landsbygden
till en gemensam valkrets. Jag tycker, att det antalet är alldeles för högt.

Jag har väckt en motion i den här frågan, men den motionen ligger så att
säga på ett annat plan. Jag har nämligen velat få ett förtydligande av lagtexten
i syfte att mindre städer må kunna förenas med landsbygden utan någon
förändring i fråga örn storleken av landstingsvalkretsarna, d. v. s. med hänsyn
till det antal landstingsman, som skola kunna väljas. Det var närmast för
att påpeka den saken, som jag begärde ordet.

Då herr Fast yttrade, att det icke finnes någon möjlighet att uppdraga några
riktlinjer beträffande vad som menas med »synnerliga skäl», vill jag säga, att
jag har dock i min motion pekat på en möjlighet, nämligen att stryka orden »synnerliga
skäl» ur lagtexten. Jag har fattat detta uttryck förut så, att därmed
avsågs läge och kommunikationsförhållanden enligt Hammarskjölds förklaring,
men man bör naturligtvis icke i lagtexten använda ett sådant uttryck som
»synnerliga skäl», då härunder kan rymmas sådana fall som att en viss meningsriktning
inom länet motsätter sig en viss föreslagen valkretsindelning.

Som frågan emellertid nu ligger till, och då konstitutionsutskottet, som jag
anser fullt kapabelt att förändra lagtexten så, att den blir mera tydlig, icke
vill gå med på förslaget, bär jag icke haft annat att göra än att avgiva en
reservation med tillkännagivande av den ståndpunkt, jag intagit inom utskottet.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Holmbäck: Herr talman! Ett yttrande av herr Fast har uppkallat
mig. Han gjorde gällande att det vore önskvärt, att man bibehölle principen,
att landstingen skulle vara utsedda av ombud för de särskilda orterna. I anledning
härav vill jag nämna, att jag i dag i första kammaren hade nöjet åhöra

Nr 26.

Onsdagen, den 6 april 1938.

Äng. ändrade bestämmelser örn valkretsindelning vid landstingsmannaval.

(Forts.)

ett anförande av herr Källman, vilken ju har stor erfarenhet på landstingets
område. Sedan herr Källman noggrant gått igenom de förändringar i fråga!
örn landstingens arbetsuppgifter, som ägt rum under de senaste åren, gjorde
han gällande, att det nu var vida mindre behov än förut av att i landstingen
skulle finnas representanter för de särskilda orterna.

Till slut, herr talman, beklagar jag, att herr Tjällgren inte formulerat sin
reservation så, att det varit möjligt att ställa ett yrkande därpå. Herr Tjällgren
framställde inte heller något yrkande örn bifall till sin motion; för min
del skulle jag gärna ha röstat för hans motion, örn det varit möjligt att ställa
ett yrkande örn bifall därtill här i kammaren.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner på utskottets hemställan under punkt 1), nämligen dels
på bifall till berörda hemställan dels ock på avslag därå och bifall i stället
till motionerna I: 73 och II: 151; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Andersson
i Håsjön begärde likväl votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
punkt 1) i utskottets förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna I: 73 och II: 151.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Utskottets hemställan under punkt 2) blev härefter på av herr talmannen
därå framställd proposition av kammaren bifallen.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster;
samt

bankoutskottets memorial och utlåtande:

nr 29, angående användande av riksbankens vinst för år 1937 m. m.; och

nr 30, angående särskild ersättning åt en tjänsteman hos bevillningsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande, memorial och utlåtande
hemställt.

§ 21.

Härpå upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr 31, i anledning
av framställningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst
anställda eller förut anställda personer m. m.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20, angående pension åt förre banarbetaren August Zettergren. Äng. pension

I motion II: 59 bade herr Spångberg hemställt, »att riksdagen måtte bz-6*arbetaren''
sluta tillerkänna banarbetaren August Zettergren, Charlottenberg, ett årligt August
understöd med belopp som kan befinnas skäligt». Zettergren.

_ Utskottet hemställde, att förevarande motion II: 59 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! Den motion det här är fråga örn gäller,
som kammarledamöterna finna, en gammal banarbetare, som nu, enligt det
reglemente, som gäller för honom i hans egenskap av banarbetare, uppnått pensionsåldern.

Zettergren har arbetat som ban- och byggnadsarbetare vid statens järnvägar
i nitton år. Under denna tid har han arbetat säsongvis, som dylika arbetare
göra. Jag^ känner honom emellertid personligen och vet, att han egentligen
inte haft något annat arbete och någon annan utkomst under dessa år än såsom
banarbetare, under vilken tid han sålunda stått till järnvägens förfogande.

Men ändå uppgår den sammanlagda anställningstiden icke till tio år. Jag vill
dock rikta kammarens uppmärksamhet på det förhållandet, att det arbete som
dylika arbetare utföra vintertid, snöskottning och dylikt, icke medräknas i anställningstiden,
som sålunda — både i detta och naturligtvis i många liknande
fall — är längre än som framgår av handlingarna.

Jag är ju viss om att denna motion inte kommer att bifallas, men jag har
ändå inte kunnat underlåta vare sig att väcka motionen eller begära ordet
i anledning av densamma just på grund av det förhållandet, att mannen i fråga
avskedats till följd av uppnådd pensionsålder. Nu dröjer det ytterligare fem
ar, innan han får någon folkpension. Under den tiden måste sålunda personer
i liknande ställning, då det inte finns några sparade medel — och det är ju
knappast möjligt att spara under dylika anställningsförhållanden — leva utan
rätt till pension i någon form och alltså falla kommunernas fattigvård till last.

Det är inte vidare trevligt för en gammal arbetare, och det är det naturligtvis
inte heller för en kommun att behöva inträda i statens ställe i fall som detta,
då staten givevis borde vara den som lämnade pension, sedan pensionsåldern
uppnåtts.

Jag har väckt en annan motion som tar sikte på detta förhållande, och jag
ber, till den verkan det hava kan, att när den motionen kommer före, man har
uppmärksamheten riktad på den situation dessa människor befinna sig uti.

Det borde skapas möjligheter för dem att åtminstone erhålla en fyllnadspension
från den tidpunkt, då de på grund av bestämmelserna i det reglemente som
gäller vid statens järnvägar få avsked vid inträdd pensionsålder, och till dess
folkpensionen utbetalas. Det förhåller sig som bekant dessutom på det sättet,
att högre tjänstemän och med dem likställda ofta erhålla pension och understöd
efter en kortare anställningstid än vad det här är fråga om.

Andra hammarens protokoll 19S8. Nr £6.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. pension
åt förre hanock
byggnadsarbetaren
Otto
Eriksson.

Äng. pension åt förre banarbetaren August Zettergren. (Forts.)

Då jag anser att samma principer, oavsett örn det är frågan örn en högre
eller lägre tjänsteställning, böra gälla beträffande pensionering, ber jag få yrka
bifall till här ifrågavarande motion.

Herr Holmgren: Som framgår av utskottets utlåtande under ifrågavarande
punkt, har denne Zettergren endast varit anställd i statens tjänst omkring
tio år. Det är ju sant vad herr Spångberg uppger, att om man tar hänsyn till
andra arbeten som vederbörande utfört, blir anställningstiden längre, och örn
han inte blivit avskedad, skulle han ha kunnat tillgodoräkna sig ytterligare
tjänstetid. Men även örn han stått kvar till 65 år, skulle han inte ha haft mer
än tretton år i statens tjänst, och det vore att förrycka hela pensionsväsendet
att pensionera folk efter så pass kort tjänstgöringstid som det här är fråga
örn.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Jag måste säga, att det inte är riktigt vad den föregående
ärade talaren yttrade. Det gäller dock här en tid på omkring tjugu år
och med arbetstiden ganska jämnt fördelad under varje år. Örn vederbörande
under dessa förhållanden fått fortsätta ytterligare tre år, hade det inte blivit
ytterligare tre års anställningstid, som herr Holmgren säger, utan bara ett
och ett halvt års. Under dylika förhållanden skulle han behöva arbeta åtminstone
i fyrtio år i statens tjänst för att ha någon utsikt till pension; och
efter dessa fyrtio år kanske han ändå inte erhölle någon pension.

Det är därför jag anser, att man från statsmakternas sida för denna grupp
av arbetare måste genomföra sådana ändringar av gällande bestämmelser, att
det kan lämnas åt dem en fyllnadspension ifrån den tid, då de erhålla avsked
på grund av uppnådd pensionsålder, och till dess folkpensionen utgår.

Herr Holmgren: Jag vill bara fästa uppmärksamheten på att en arbetare
i statens tjänst är skyldig att avgå vid 60 års ålder. Det går således inte
på något sätt att räkna som motionären här gjort.

Punkten 21.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22, angående pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren Otto
Eriksson.

I motion II: 65 hade herr Brädefors jämte fyra av andra kammarens övriga
ledamöter hemställt, »att riksdagen må medgiva, att f. d. ban- och byggnadsarbetaren
vid statens järnvägar Otto Eriksson i Linaälv från och med den
1 januari 1938 tillerkännes en årlig pension av 504 kronor att utgå av trafikmedel».

Utskottet hemställde, att förevarande motion II: 65 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren Otto Eriksson. (Forts.)

Herr Holmgren: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag därå
och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 23—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bankoutskottets utlåtande,
nr 32, i anledning av vissa framställningar rörande understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående tilläggspension åt jordbrukskonsulenten Eric Adam Äng. tilläggs.
Faith-Ells änka. ''pension åt

. I de likalydande motionerna I: 54 av herrar Ekströmer och Svensson, Mar- St»
tin, samt 11:98 av herrar Svensson och Mattsson hade hemställts, »att riks- Eric Adam.
dagen måtte bevilja konsulenten Eric Adam Faith-Ells änka Hedvig Helene Eaith-Ells
Marie Faith-Ell tilläggspension från den 1 juli 1938 med det belopp, vartill
pensionen skolat uppgå, därest konsulenten Eils tjänstgöring dels som konsulent
i Kronobergs län under åren 1907—1909, dels ock som husdjurs- och
mejerikonsulent i Estland under åren 1909—1919 inräknades i de tjänsteår,
efter vilka pensionen skall beräknas».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner 1:54 och 11:98 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Mattsson, som hemställt om bifall till
ifrågavarande motioner.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Mattsson: Herr talman! Statskontoret uttalar i yttrande över detta
ärende: »Statskontoret kan icke finna, att tillräckliga skäl blivit förebragta
för att i detta fall andra bestämmelser skulle tillämpas än de som gälla för
övriga befattningshavare, vilka äro anslutna till statens pensionsanstalt». I
utskottet anfördes som skanör avslagsyrkande på motionen, att många andra
svenskar, som i utlandet på olika sätt gagnat vår land, vore i samma belä-t
genhet. Härtill vill jag då säga, att då Faith-Ell är avliden, är det svårt att
rent bevismässigt anskaffa de intyg som utvisa, att här föreligger ett ärende,
som icke kan få några oberäkneliga konsekvenser. Härvidlag kan i varje fall
icke påstås, att det är fråga örn en enskild svensk person som sökt sig till
utlandet.

Då Faith-Ell 1909 kom till Estland, hade han i icke mindre än fem år haft
anställning som lärare och jordbrukskonsulent. Det är vidare uppenbart att,
då han 1909 lämnade sin konsulentbefattning i Kronobergs län och for till
Estland, detta berodde på framställning från myndigheter eller myndighetspersoner.
Att frånkänna hans efterlevande pensionsrätt för de tio år Faith -

Nr 28.

Onsdagen den 6 april 1938.

Äng. tilläggspension åt jordbrukskonsulenten Eric Adam Faith-Ells änka.

(Forts.)

Eli framgångsrikt verkade i Estland kan därför icke vara rätt eller riktigt.
Då statsmakterna senare även utsågo honom till ordförande i en särskild kommission,
som reste till Estland för att söka ordna vår export på detta land, så
vore det icke svenska staten värdigt att lämna Faith-Ells i Estland födda
maka, nu änka, i hennes nuvarande betryckta läge.

Jag vädjar till andra kammaren att behjärta dessa omständigheter och
yrkar bifall till min reservation, som är lika med motionerna.

Herr Holmgren: Herr talman! Även om den ifrågavarande jordbrukskonsulenten
skulle ha levat tills han blivit 65 år, skulle han ha uppnått endast
tjugu hela tjänsteår, under det att det fordras trettiotre för erhållande av full
pension. Vid sådant förhållande har utskottet icke ansett sig böra föreslå
riksdagen att införa särbestämmelser för detta enda fall, och av detta skäl
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Jag brukar icke blanda mig i

pensionsärenden. Men jag kunde inte neka mig att begära ordet, emedan jag
tror att det behöver understrykas vad som här säges från bankoutskottets sida,
att skall det i detta fall göras avsteg ifrån gällande pensionsbestämmelser,
kommer detta att medföra konsekvenser, som kunna bli ganska vanskliga.

Jag har, herr talman, bara velat göra detta uttalande.

Herr Mattsson: Bankoutskottets vice ordförande säger, att även örn FaithEll
levat längre, skulle änkan inte haft rätt att uppbära full pension. Men,
herr talman, det är ju just dessa tio år i Estland, som föranlett detta förhållande,
och det är därför som jag finner att det i detta fall föreligger särskilda
omständigheter. Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag
därå och bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Mattsson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som. vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkt
2:o) av utskottets förevarande utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 3—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 20.

§ 23.

Vid härefter skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 36,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av § 17 mom. 6 och § 27 mom. 1 B värnpliktslagen den 30 juni 1936
(nr 443) blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 24.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av väckt motion
örn viss ändring i vattenlagen; och yttrade därvid:

Herr Osberg: Herr talman! Jag har tillsammans med herr Olsson i Staxäng
väckt motion vid årets riksdag örn viss ändring i vattenlagen. Det som
närmast givit oss anledning framföra vårt krav är den jordvärdering, som
skett vid utbyggandet av Sotenkanalen. Det är många jordägare, som anse
sig i det sammanhanget ha blivit mycket illa behandlade på grund av att den
värderingsnämnd, som åsatt värdet, icke kommit upp till det belopp, som de
anse hade varit det riktiga. När det gäller vanlig expropriation har jordägaren
möjlighet att inför domstol hänvisa till någon av de valbara expropriationsmännen,
som de önska skola deltaga i värderingen. Och när det är skiljemannaförfarande
är det vanligt, att vederbörande jordägare utser en skiljeman,
motparten utser en, och dessa två välja den tredje eller uppdraga åt
K. B. att utse tredje skiljeman. Genom en sådan åtgärd kan jordägaren få
en värderingsman, som har speciell kännedom om fallet, och den andra parten
— antingen det är vägstyrelsen eller någon annan — kan också få fram
sina synpunkter.

Nu är det ett annat förfarande härvidlag, och det är den saken vi tänkte,
att man skulle kunna få en ändring i. Utskottet har remitterat motionen till
vattenrättsdomarna i de olika distrikten — vi lia ju fyra vattendomstolar.
Jag skall tillåta mig, herr talman, att läsa upp några punkter av de svar,
som vattenrättsdomarna avgivit till förmån för sin ståndpunkt. Vattenrättsdomaren
i österbygdens vattendomstol har anfört följande: »Örn det verkligen
vore så,o som motionärerna synas förmena, nämligen att ersättningsfrågor i
vattenmål behandlas av en särskild synenämnd, måste medgivas, att vad de
i __ motionen ifrågasatt ter sig rätt naturligt.» Denne vattenrättsdomare har
således ansett, att vi i den delen ha rätt. Men sedan fortsätter han: »Då så
icke är förhållandet, synes det uppenbart, att den väckta motionen icke kan
föranleda någon åtgärd. Att inrätta ett organ med nu antydd uppgift finnes
ej någon anledning till och måste jämväl antagas falla utom ramen för motionens
syfte.» Jag skall citera också vad vattenrättsdomaren i Söderbygdens
vattendomstol anför. Han säger: »Innebörden utav ifrågavarande motion
synes icke vara fullt klar. I första hand får man nämligen det intrycket, att
motionärerna skulle förmena, att sakägarna icke skulle bliva i tillfälle att
vid syneförrättningar. enligt vattenlagen vederbörligen utföra och bevaka sin
talan. Så är emellertid, såsom framgår av olika bestämmelser i vattenlagen,
ingalunda förhållandet, utan torde det tvärtom vara väl sörjt för att sakägarnas
intressen i sadant hänseende varda vederbörligen tillvaratagna. Något
behov av ytterligare bestämmelser i detta avseende torde således icke föreligga.
» Så säger också vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol
— det är den domstol det härvidlag gällde: »De i motionen åberopade lagbestämmelserna
avse syneförrättning rörande företag örn inrättande av allmän
flottled, om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller
invallning samt örn kloakledning ävensom sådana företag örn vattenreglering,
som efter vattenrättsdomarens eller vattendomstolens bestämmande skola be -

Ang. viss
ändring i
vattenlagen.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

Ang. skärgårdens
trafikproblem.

Äng. viss ändring i vattenlagen. (Forts.)
handlas vid syneförrättning enligt 10 kapitlet 32 § vattenlagen. Bestämmelserna
avse således allenast en del av de mål, som höra under vattendomstolarnas
domvärjo, samt — örn avseende främst fästes vid vikten och omfattningen
av de skadeståndsfrågor, som i dessa mål förekomma till avgörande — den
minst betydelsefulla delen.» Vattenrättsdomaren menar alltså att säga, att de
ersättningar, som vederbörande skulle tänka sig, äro den minst viktiga delen
av detta kapitel.

Jag har tillåtit mig att göra ett litet extrakt av de handlingar, som röra
det mål vi avse. Det framgår därav, att det var fråga örn 29 markägare. De
ha i ersättning för förlorad mark erhållit sammanlagt 38,624 kronor. Kanalens
längd är 3.5 km., och det skulle således bli 11,000 kronor för varje km.
Man förstår ju, att detta icke kan vara riktigt utan att det är för litet tilltaget.
Jag känner några av markägarna och vill fästa herrarnas och damernas
uppmärksamhet på en sak i detta sammanhang. En av dem har fått i ett
för allt 3,148 kronor. Han påstår — och det kan vi medgiva, vi som ha kännedom
örn sådana ting -— att detta belopp icke är ersättning ens för de överflödiga
byggnader han får på sin gård, sedan han har måst minska kreatursstocken,
Han har överklagat beslutet, och ärendet ligger i högsta domstolen.
Det är gott och väl, att man har möjlighet att klaga — en del av vattenrättsdomarna
åberopar också detta —- men alla som ha någon kännedom örn dylikt
vet. hur det går. Det blir så kostsamt och så litet nytta med klagandet, att
man drager sig för att göra det.

Vi ha den uppfattningen, att det icke är lämpligt att lia så många olika
regler för värdering av mark, jämte skador och intrång, det torde vara tillförlitligt
nog att använda sig av samma system som tillämpas eljest, nämligen
expropriationsförfarande eller skiljemannaförfarande.

Nu är denna fråga rätt vidlyftig, och jag hoppas, att den skall komma
fram nästa år mera utredd. I så fall tror jag inte, att vederbörande utskott
eller riksdagen kan motsätta sig så rimliga krav som detta. Man strävar på
alla områden efter att få rättvisa skipad, och då det är så i de två fallen, som
jag har talat örn här, att de ha möjlighet att få någon, som de ha förtroende
för och som känner till förhållandena, borde de också kunna få ett sådant
tillmötesgående.

Nu åberopas, att man har vattenrättsnämndemän. Men de äro ganska få
inom ett län, och därför kan man få sådana, som inte alls lia den kännedom
om saken, som skulle vara önskligt.

Med dessa ord, herr talman, skall jag sluta. Jag skall inte göra något
yrkande, men jag hoppas, att frågan nästa år skall komma fram för riksdagen
i sådant skick, att vi vinna anslutning till tankegången i vår motion.

Häruti instämde herr Olsson i Staxäng.

Herr Hage: Herr talman! Det framgår icke av motionen, att motionären
gör gällande, att i några särskilda fall det skett en oriktig uppskattning av
skadeersättningarna.

Jag skall inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 25.

Härefter föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 3, i anledning av väckt motion angående utredning örn skärgårdens trafikproblem.

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Ang. skärgårdens trafikproblem. (Forts.)

Därvid anförde:

Herr Wallén: Herr talman! När dessa likalydande motioner på initiativ
av herr Källman i första kammaren väcktes i båda kamrarna, var jag av
sjukdom förhindrad att skriva på motionen, och jag är den ende i länet, som
saknas. Det ger mig anledning att här i dag säga, att jag till alla delar
gillar motionen och att jag är mycket glad över att man slutligen börjat observera
de orättvisor, som gälla för skärgårdsborna i det att de skola betala
vägskatt o. dyl. men knappast ha några motsvarande rättigheter. Jag skall
därför, i det jag ber att få yrka, bifall till utskottets förslag, endast be att
få komplettera det med en önskan, att den blivande utredningen i tillämpliga
delar inkluderar de förhållanden, som råda i andra större vattendrag t. ex.
Mälaren, där man också bör taga hänsyn till motsvarande förhållanden.

Herr Näsström: Herr talman! Som denna fråga är mycket aktuell för

oss i Västernorrlands län, hoppas vi, att denna utredning måtte komma att
företagas med all möjlig skyndsamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63
riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 26.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 373,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning örn
skärgårdarnas trafikproblem.

Enär andra kammaren denna dag under § 25 här ovan vid behandling av
sitt tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av en i samma ämne
väckt motion, nr 19, fattat enahanda beslut som det, vilket nu blivit kammaren
delgivet, beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle föranleda någon
kammarens åtgärd.

§ 27.

Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville med hänsyn till
snart infallande helg medgiva utsträckning av tiden för väckande av motioner
i anledning av följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen nr 264, 267,
268, 269, 270, 271, 272, 273, 275, 276 och 278, till det sammanträde, som
infaller näst efter tjugu dagar efter det, då respektive propositioner avlåtits.

Denna hemställan bifölls.

§ 28.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåta uden:

nr 10, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;

nr 95, i anledning av dels vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn kapitalinvesteringar i statens allmänna fastighets -

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

fond med avseende å handelsdepartementet, dels ock två i samband därmed
väckta motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 233 gjorda framställning
i fråga örn kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket beträffande
försöksanläggningar för oljelagring jämte i ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för H. F.
Andersson från viss ersättningsskyldighet;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till svenska
institutet i Rom m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1938/39 till rasbiologiska institutet;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
nomadlärare m. m.;

nr 101, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ämnesomfattningen
för vissa professurer vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för gymnastikläraren, kaptenen J. E. M. Danckwardt;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter sömmerskan Ada Kristina Larsson från
Mortorps socken;

nr 104, i anledning av två utav Kungl. Majit gjorda framställningar angående
avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ny klassificering
av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående pensionering av vissa fjärdingsmän;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 10 § och 21 kap. 10 § lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m., dels ock väckt motion angående
kungörande av ägodelningsrätts sammanträde;

nr 39, i anledning av väckt motion om åtgärder för underlättande av utländsk
kvinnlig arbetskrafts anställande i lanthushåll; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn rätt
till jakt m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående älgavgifter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av väckta motioner örn ändrade villkor för återbetalning
av s. k. ackordslån;

nr 56, i anledning av väckt motion örn viss utvidgning av arrendelånefondens
verksamhet;

nr 57, i anledning av väckta motioner angående fraktlindring vid järnvägstransport
av för export avsett hö;

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

nr 58, i anledning av väckt motion angående skyldighet för försäljare av
hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder;

nr 59, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn statsbidrag till nyodling och jordförbättring å ofullständiga
jordbruk;

nr 60, i anledning av väckt motion örn regelbundet tillhandahållande åt
offentligheten av vissa upplysningar rörande den jordbruksekonomiska utvecklingen
;

nr 61, i anledning av väckt motion angående utredning örn förbud mot
förtyngning av hudar och skinn;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande av
viss del av egendomen Nyckelby i Stockholms län för trädgårdsförsök m. m.;
och

nr 63, i anledning av kamrarnas återförvisningsbeslut beträffande utskottets
utlåtande nr 32; samt

andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
väckt motion angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter och skyldigheter.

§ 29.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för
budgetåret 1938/39 till bidrag till pediatrisk klinik och poliklinik i Stockholm; nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en personlig professur för professorn K. B. J. Karlgren;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande
av medel från jämtländska renbetesfjällens skogsfond till Norrbottens lappfond; nr

173, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas
tjänster vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas;
och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna jämte två motioner; samt

från bankoutskottet:

nr 175, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning i
vissa fall av allmänna familjepensionsreglementet å befattningshavare, som
avgått med förtidspension före reglementets ikraftträdande;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkningen av
pensionsavdrag enligt militära tjänstepensionsreglementet för vissa icke-ordinarie
befattningshavare vid försvarsväsendet; och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsförmåner
för vissa f. d. underofficerskorpraler vid flottan m. m.

§ 30.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 26.

Onsdagen den 6 april 1938.

§ 31.

Herr Andersson i Falkenberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 258, med förslag
till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 32.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till herr andre vice talmannen Magnusson, som
anförde: Herr talman! I proposition nr 94 till 1937 års riksdag med för slag

till vissa ändringar i lantarbetstidslagen erinrade departementschefen därom,
»att sakkunniga blivit tillkallade för att utreda den procentuella stegringen
i kostnaderna och den höjning i produktprisnivån, som kan finnas påkallad
i anledning av inskränkningen i arbetstiden». Härmed får väl anses, att från
detta håll erkänts, att den fördyring av produktionskostnaderna, som genom
arbetstidsbegränsningen inträder, bör kompenseras, örn så ej kan ske på annat
sätt, genom medverkan från statsmakterna.

I sitt tillstyrkande utlåtande över propositionen yttrade andra lagutskottet
bl. a. följande: »Såsom synes framgå av den ovan lämnade redogörelsen för

resultaten av utredningen angående kompensation för jordbrukets arbetstidsbegränsning,
är en höjning av produktprisen erforderlig för att täcka jordbrukets
merkostnader på grund av den kortare arbetstiden», vilket uttalande innebär
ett klart understrykande av departementschefens ovan angivna synpunkter.

Det torde väl vara överflödigt konstatera, att då arbetstidslagen innefattar
även trädgårdsodlingen, där lagen t. o. m. givits gentemot jordbruket skärpta
bestämmelser, uttalandena måste ha avsett även denna näring, vilken, enligt
vad utredningar visat, arbetar under minst lika tryckta förhållanden som
jordbruksnäringen, men som i motsats till denna icke givits någon som helst
kompensation.

Vid debatten i andra kammaren den 26 maj 1937 yttrade statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, herr Pehrsson-Bramstorp, i denna del följande
:

»Örn jordbruket skall kunna bereda sina arbetare kortare arbetstid, måste
jordbrukarna tillförsäkras en tillfredsställande ersättning för de varor de
producera.»

»Beträffande den kompensation, som är föreslagen i den kungl, propositionen,
så skall jag, under den tid jag har med saken att skaffa, söka åstadkomma
vad som är möjligt för att få fram den prisnivå, som man enligt olika
utredningar, utan politiska biavsikter behöver ha för att kompensera kostnadsökningen.
»

Det bör erinras att, oaktat arbetstidsreglering beslöts redan av 1936 års riksdag
och redan då kompensationen för härigenom orsakade fördyringar ställdes
i utsikt, det dröjde ända till mars 1937 innan sakkunniga för utredning härurtillkallades.
I direktiven för dessa sakkunniga yttrade departementschefen,
herr Bramstorp, bl. a. följande:

»Med hänsyn till den betydelse, trädgårdsnäringen har för en stor befolkningsgrupp,
synes det mig ligga i det allmännas intrese, att de svårigheter, som
torde förefinnas för ett rationellt utnyttjande av denna närings försörjningsmöjligheter,
bliva i görligaste mån undanröjda. Innan statsmakterna taga
ståndpunkt till denna fråga torde det emellertid vara nödvändigt att hithörande
förhållanden göras till föremål för en närmare undersökning. Därvid
böra i första hand klarläggas de rådande produktions- och avsättningsförhållandena
inom trädgårdsnäringen samt den inverkan importen av vissa varuslag

Onsdagen den 6 april 1938.

Nr 26.

Interpellation. (Forts.)

utövar. Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas åt verkningarna
för näringen av den under föregående år utfärdade lantarbetstidslagen
samt de genom proposition till innevarande års riksdag föreslagna
ändringarna i denna lag.

Med utgångspunkt från den sålunda gjorda undersökningen torde vid utredningen
vidare böra övervägas vilka åtgärder i olika hänseenden, som med
beaktande av rådande handelspolitiska förhållanden kunna vidtagas för avhjälpande
av de förefintliga svårigheterna att åstadkomma en önskvärd räntabilitet
inom näringen.»

Do sakkunniga avlämnade den 15 februari i år ett »betänkande med utredning
och förslag, rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom
trädgårdsnäringen», vilket betänkande omedelbart remitterades för yttrande
till hushållningssällskap m. fl. institutioner med anmodan att avgiva yttrande
senast i mitten av mars. Yttrandena torde också i huvudsak inkommit till
denna tid.

Det var ägnat väcka en viss förvåning, att nämnda betänkande först den
28 mars remitterades till riksgäldsfullmäktige för yttrande och giver näring
åt de farhågor, som förefinnas, att någon proposition om stöd för trädgårdsnäringen
icke är avsedd att överlämnas till årets riksdag.

Den verkställda utredningen har tillfullo ådagalagt, icke blott att trädgårdsnäringen
arbetar under tryckta betingelser utan också, att dessa svårigheter
avsevärt ökats med de genomförda arbetstidsbegränsningarna. Genom justeringar
av arbetsavtalen ha de anställda erhållit mer än full kompensation
mot löneminskning genom den förkortade arbetstiden; företagarna ha däremot
saknat varje möjlighet att genom höjning av produktpriserna eller annorledes
vinna ersättning för merutgifterna. Så kan emellertid ej längre fortgå utan
att näringen lider allvarligt avbräck.

Visserligen äro de förslag till trädgårdsnäringens stöd, som av de sakkunniga
föreslagits, icke särdeles omfattande eller tillräckliga ej heller jämförliga
med det stöd som genomförts för jordbruksnäringen, men då något är
bättre än intet, lära dock en del av förslagen vara värda att snarast genomföras.

Då riksdagen nu nått fram till påskledigheten utan att någon proposition
överlämnats börjar bland näringens utövare stark oro göra sig förnimbar. Anledning
föreligger därför att genom interpellation bringa spörsmålet inför vederbörande
statsråd för skapande av klarhet huruvida några åtgärder till trädgårdsnäringens
stöd kunna föväntas. Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få rikta
följande spörsmål:

Kan det förväntas att proposition om stödåtgärder för trädgårdsnäringen
överlämnas till innevarande riksdag?

Denna hemställan bifölls.

§ 33.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Lindskog under 2 dagar
fr. o. m. den 21 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.31 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 26.

Fredagen den 8 april 1938.

Fredagen den 8 april.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 1 och den 2 innevarande april.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 274, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m.;

nr 277, angående anslag för budgetåret 1938/39 till vissa under ecklesiastikdepartementets
handläggning hörande byggnadsarbeten; samt

nr 279, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärare vid folk- och
småskolor m. fl.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 264, angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1938/1939 m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 267, med förslag till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
m. m.;

nr 268, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 §
1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

nr 269, angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens
län förseende med husbehovsvirke; och

nr 270, angående indragning av viss personal vid domänverket.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 275, med
förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39 hänvisades densamma, i vad
anginge jordbruksärenden, till jordbruksutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 276, angående inrättande av en central depå för blindas arbeten; och

nr 278 angående avstående till viss ytterligare del av det allmänna arvsfonden
tillfallna arvet efter häradsdomaren Johan Alfred Nilsson från Torpa
socken.

Fredagen den 8 april 1938.

Nr 20.

§ 4.

Herr Anderssons i Falkenberg m. fl. på bordet liggande motion, nr 441, som
nu föredrogs, remitterades till bevillningsutskottet.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 10 och 95—
105, bevillningsutskottets betänkande nr 16, bankoutskottets utlåtande nr 33,
andra lagutskottets utlåtanden nr 38—40, jordbruksutskottets utlåtanden nr
53-—63 samt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till herr Hage, som anförde: Herr talman! Jag
tillåter mig hemställa, att kammaren måtte medgiva utsträckning av tiden för
väckande av motioner i anledning av de propositioner, som avlåtits vid dagens
sammanträde, till det sammanträde som infaller näst efter tjugu dagar från
propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion angående beredande åt kvinna av säte och
stämma i domstol vid handläggningen av vissa mål;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 25 kap. 8 § rättegångsbalken;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsynen över anordnande
och begagnande av hissar i boningshus m. m.;

nr 32, i anledning av väckt motion örn beredande av ökat skydd för omyndigas
medel, som äro underkastade kontroll från det allmännas sida; och

nr 33, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag;

andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckt motion örn vissa
ändringar i expropriationslagstiftningen m. m.; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion, angående en allsidig utredning rörande det offentliga nöjeslivet
m. m.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet; och

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till avtal med
Luossavaara—Knrunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund jämte motioner; samt

Nr 26.

Fredagen den 8 april 1938.

från andra lagutskottet:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
ändrad lydelse av § 17 mom. 6 och § 27 mom. 1 B värnpliktslagen den 30 juni
1936 (nr 443).

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381810