1938. Andra kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1938:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Andra kammaren. Nr 24.

Onsdagen den 30 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 23 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Olof Andersson, Höör, är på grund av sjukdom oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet under minst 3 veckor från nedanstående datum.
Hörby den 28 mars 1938.

Oskar Lindén,
lasarettsläkare.

§ 3.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 265, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr
206) om arbetarskydd, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen nr 259, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 202) örn begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 261, angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom
med växande skog; och

nr 262, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212).

§ 5.

Härefter föredrogs, med bordlädes åter andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2.

§ 6.

Till avgörande företogs första lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av Äng. förslag
dels Kungl. Maj :ts proposition nr 40 med förslag till gruvlag m. m., dels til1 gruvUtg
ock i ämnet väckta motioner. m• m Genom

en den 4 januari 1938 dagtccknad, till lagutskott hänvisad proposi
tion, nr 40, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit un Andra

hammarens protokoll 1938. Nr 24. 1

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
der åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) gruvlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag;

3) lag om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 227 av herr Reuterskiöld,

nr 228 av herr Sam Larsson m. fl.,

nr 232 av herr Velander m. fl.,

nr 233 av herrar von Horn och Swartling,

nr 234 av herr Lindhagen och

nr 235 av herr Per Andersson m. fl. samt

inom andra kammaren:
nr 345 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,
nr 352 av herr Skoglund m. fl. och
nr 353 av herr Strindlund m. fl.

I motionerna nr I: 228 och II: 345, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen samt anhålla hos Kungl. Maj :t att nytt
förslag i ärendet i överensstämmelse med de i motionerna angivna synpunkterna
måtte framläggas till nästa års riksdag.

I de likalydande motionerna nr I: 232 och II: 352 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn framläggande av nytt förslag till gruvlag med iakttagande av lagrådets
yttrande i ärendet och de i motionerna angivna synpunkterna.

I motionerna nr I: 235 och II: 353, vilka jämväl voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta ändring av det i propositionen framlagda
förslaget i enlighet med vad i motionerna närmare förordats — i syfte
att tillförsäkra jordägaren viss rätt till andel i avkastningen av varje gruvföretag
å hans mark -—- samt att utskottet måtte vidtaga de härför erforderliga
ändringarna i den föreslagna författningstexten.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar böra
i Kungl. Maj :ts förslag vidtagas, måtte för sin del antaga i utlåtandet intagna
förslag till

1) gruvlag;

2) , lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr
156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag;

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr
42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; och

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt utskottets berörda förslag skulle 47 och 53 §§ gruvlagen hava följande
lydelse:

47 §.

_ Sedan mutsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna
tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres
skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regelbunden
brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader
från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande
av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången
av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan om begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren
att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren
eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten övergått.

53 §.

Jordägaren vare berättigad att av gruvinnehavarén erhålla en avgäld, motsvarande
en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet
brutits och uppfordrats. Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för
något år högre än till 5,000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regel-1
bunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt
tjugu år. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden
efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år.
Uppstår tvist örn beloppet av avgälden, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd
tvist äga motsvarande tillämpning.

Utskottet hade vidare, i likhet med Kungl. Maj :t, föreslagit, att andra stycket
av slutbestämmelserna skulle hava följande lydelse:

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt
lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1 :o) av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Roos, Bergquist, Ewald Lindmark
och Geselius, vilka hemställt i första hand, att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 40,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville låta
utarbeta samt för riksdagen framlägga förslag till ny gruvlag, som med beaktande
av betydelsen av det allmännas inflytande över gruvhanteringen grundades
på principen om jordägarandelens bibehållande.

Därest detta yrkande ej skulle vinna riksdagens bifall, hade dessa reservanter
hemställt, bland annat,

att riksdagen måtte besluta, att 47 och 53 §§ i föreliggande förslag till gruvlag
skulle erhålla följande ändrade lydelse:

47 §.

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äger kronan senast vid utmålsläggningen
hos bergmästaren skriftligen anmäla sig till begagnande av kronoandel.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren
att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten övergått.
••

53 §.

Jordägaren vare berättigad att av kronan eller, om kronoandelen icke begagnas,
av inmutaren erhålla en avgäld, motsvarande en sjuttiofemtedel av
värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än till

5,000 kronor. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i avgälden
efter som de äga del i jorden.

2:o) av herr Branting, vilken hemställt, att riksdagen måtte avslå det i
Kungl. Maj:ts proposition nr 40 framlagda stadgandet örn upphävande av
lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län, och att följaktligen andra stycket i övergångsbestämmelserna till
förslaget till gruvlag måtte erhålla följande lydelse:

Genom denna lag upphäves gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24).

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes, rörande
föredragningssättet, ordet av

Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av första lagutskottets utlåtande nr 24 föreslås,

att utskottets hemställan må företagas till avgörande punktvis och punkten
A) på det sätt, att de av utskottet framlagda lagförslagen föredragas vart för
sig, det första paragrafvis med slutbestämmelser och rubrik sist, varefter och
sedan alla lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan under A)
föredrages:

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Utskottets förslag till gruvlag.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 1 kap.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! Det föreliggande förslaget till ny gruvlag
är liksom vår nuvarande gruvlagstiftning byggt på ett inmutningssystem. Man
erkänner, att den för vårt land så betydelsefulla gruvhanteringen bäst främjas
genom att malmletningen åtminstone tills vidare anförtros de enskildas initiativ
och företagsamhet, och man är villig medgiva, att kronan, när den nu eftersträvar
ökat inflytande på gruvdriften i landet, icke i någon väsentlig mån
är beredd att ens såsom själv jordägare åtaga sig inmutarens uppgift. Men
oaktat denna principiella utgångspunkt har Kungl. Maj:ts förslag brutit mot
de hittillsvarande huvudprinciperna för vår gruvrätt, i det att den rätt till
hälften av en inmutad fyndighet, som nu tillkommer jordägaren, i stället
skulle tillfalla kronan. Man bibehåller inmutningsprincipen men borttager

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
jordägarens rätt, jordägareandelen, och tillskapar en likartad rätt för kronan,
kronoandelen. Detta Kungl. Maj:ts förslag innebär obestridligt en radikal
brytning med gällande rättsgrundsatser.

I sitt yttrande över förslaget har lagrådet med skärpa framhållit, »att så
till vida är gällande lag fullt klar, att med jordäganderätten följer en rätt till
fastighetens mineraltillgångar, låt vara starkt begränsad genom de befogenheter,
vilka tillerkänts inmutaren». Och lagrådet tillägger, att »sådan den i verkligheten
tillgodogöres har jordägareandelen ägt bestånd under så lång tid, att
även mot en avlägsen rättshistorisk bakgrund dess avskaffande måste tilläggas
betydelsen av ett ingrepp i obestridlig äganderätt».

Mot detta uttalande har statsrådet Westman vid ärendets föredragning i
statsrådet gjort gällande, »att jordägareandelens avskaffande icke skulle innebära
inkräktande på någon redan existerande, välförvärvad rättighet». Förslaget
skulle alltså bygga på den uppfattningen, att jordägaren icke skulle äga
någon rätt till mineralen å hans fastighet och icke heller någon rätt till andel
i gruvföretaget, som grundade sig på hans äganderätt till och förfoganderätt
över fastigheten. I full överensstämmelse med denna principiella uppfattning
tillerkänner Kungl. Maj :ts förslag icke jordägaren, utöver den förut lagstadgade
andelen i försvarsavgiften, annan rätt till ersättning än för skada eller intrång,
som orsakas hans fastighet genom själva gruvdriften. Men angivna uppfattning
vinner icke stöd av det historiska sammanhanget och omfattas icke av den
senaste rättshistoriska forskningen på området. Den står i varje fall i strid
mot gängse rättsuppfattning.

Det torde icke vara påkallat att närmare dröja vid Kungl. Maj :ts underkännande
av varje jordägarens rätt, ty inom utskottet har icke någon röst höjts
för ett godtagande av denna Kungl. Maj :ts uppfattning beträffande jordägareandelens
rättsliga natur. Jag har därför ingen anledning att dröja vid denna
Kungl. Maj :ts uppfattning i annan mån än som är erforderligt för att man
rätt skall förstå utskottsmajoritetens något dunkla mening i denna punkt. Jag
och mina meningsfränder i utskottet hava anslutit oss till lagrådets uppfattning
örn jordägarens andelsrätt såsom ett moment i själva äganderätten och
finna, i likhet med lagrådet, att då grundsatsen örn jordägarens andelsrätt sedan
århundraden tillbaka varit fastställd i vår lagstiftning, så måste dess avskaffande
vara liktydigt med ett ingrepp i en obestridlig rätt, vilken uppfattning
man än må ha om den teoretiska grunden för jordägareandelen. I samtliga
i ärendet väckta motioner, med undantag av herr Lindhagens motion nr
234 i första kammaren, förutsätta motionärerna ett bibehållande av jordägarens
rätt. I de motioner, som stå Kungl. Maj:ts förslag närmast, eller motionerna
I: 235 av herr Per Andersson m. fl. och II: 353 av herr Strindlund m. fl.,
hava sålunda motionärerna under erinran bl. a. om lagrådets uttalande stannat
vid den uppfattningen, »att det väl låter sig göra att, med bibehållande i princip
och till dess väsentliga praktiska innehåll av jordägarens rätt», vinna det
med Kungl. Maj :ts proposition åsyftade resultatet.

Man kan icke påstå, att utskottsmajoriteten gått motionärerna till mötes mer
än på en punkt. Utskottets majoritet synes nämligen så till vida hava anslutit
sig till här förut angivna uppfattning, att den ■—• när det gäller att bedöma,
vilken ställning inom gruvlagstiftningen, som bör tillerkännas jordägaren -—
anser, att avseende bör fästas därvid, att mineraler såsom beståndsdelar av
marken inrymmas i jordägarens ägovälde, samt att principen om jordägareandel
upprätthållits under en jämförelsevis lång tidsperiod. Med hänsyn till berörda
principiella inställning, vilken innebär ett erkännande av en jordägarens
rätt, har utskottsmajoriteten icke ansett sig kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag i oförändrat skick utan föreslagit, att jordägaren skulle tillförsäkras

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
viss rätt till andel i avkastningen av gruvföretag å hans mark i stället för den
honom nu tillkommande rätten att inträda i gruvföretag.

Det är med hänsyn till de vaga uttryckssätten i utskottsutlåtandet icke möjligt
att vinna full klarhet beträffande utskottsmajoritetens principiella inställning,
men i en punkt synes den klar. Utskottsmajoriteten har synbarligen icke
i likhet med Kungl. Maj :t ansett sig kunna blunda för det faktum, att, oavsett
vilken ståndpunkt man än intager till frågan örn rätten till själva mineralen,
jordägarens rätt dock kränkes, ty man vill i utskottsutlåtandet icke förneka,
att den substans, vari mineralen ingår, ligger under jordägarens ägovälde och
kan av denne fritt nyttjas utom till bedrivande av gruvdrift. Och denna rätt
att utnyttja t. ex. ett stenbrott å fastigheten skulle jordägaren enligt Kungl.
Maj :ts mening vid en inmutning kunna betagas utan att ens erhålla ersättning
för förlusten av den substans, vari mineralen ingick.

Sitt tillstyrkande av förslaget örn införandet av kronoandel har utskottsmajoriteten
motiverat med endast dessa ord: »Införandet av principen örn kronoandel
har enligt förslaget möjliggjorts genom att den andelsrätt, som för
närvarande tillkommer jordägaren, ej avses skola upptagas i den nya lagstiftningen.
» Annan motivering har, som sagts, icke lämnats. Det vore icke riktigt
att påstå, att denna argumentering är övertygande. Först ersätter man
jordägarens nu bestående rätt till andel i gruvföretaget med en rätt till avgäld
av gruvinnehavaren. Jordägarens valrätt försvinner, och tvångsvis får han
nöja sig med en till tiden begränsad årlig ersättning, som i ett flertal fall
säkerligen blir illusorisk. Därpå konstaterar man, att därefter finns ingen
jordägarens rätt till andel i företaget; alltså kan denna tillerkännas kronan.
Men märk väl, det är icke kronan, som tvångsvis löser in jordägarens rätt,
utan denna inlöses av gruvinnehavaren — i de fall, då staten inträder i gruvföretaget,
av inmutaren och staten gemensamt och i de fall, då staten icke
begagnar jordägareandelen, av inmutaren ensam.

Jag är övertygad örn att en sådan uppfattning örn statens befogenheter i
förhållande till bestående rättigheter för den enskilde icke står i samklang
med gängse rättsuppfattning hos menige man. Och det är ägnat att förvåna,
att det parti, som vill påstå, att det värnar örn jordbrukarnas rätt. har en betydande
andel i framläggandet av det föreliggande lagförslaget. Hela denna
anordning med en kronans andel i en fastighets mineralfyndigheter är enligt
min mening — och den omfattas säkerligen av de flesta ägare av jordbruksfastighet
— oförenlig med de grundsatser, som behärska vår allmänna jordrätt.
Måhända är det i känslan härav, som Kungl. Majit icke velat föreslå
lagfästandet av den uppfattningen, att äganderätten till mineralen skulle tillkomma
kronan. På denna principiella grund vilar dock Kungl. Maj :ts förslag,
ehuru, såsom föredraganden år 1936, statsrådet Schlyter, anmärkte, ett
dylikt stadgande örn statens rätt rättstekniskt sett skulle vara svårt att förena
med den begreppsbildning och de grundsatser, som för närvarande behärska
vår allmänna jordrätt. Utskottsmajoriteten ansluter sig, som sagt, icke
till Kungl. Maj:ts uppfattning utan erkänner jordägarens rätt men avlägsnar
sig därmed från den grund, som Kungl. Maj :t kunnat påstå för sitt förslag
örn införande av en kronoandel, nämligen kronans påstådda rätt till alla mineraltillgångar.

Förslaget örn kronoandel har motiverats därmed, att anordningen skulle
vara erforderlig för ett bättre tillgodoseende av det allmännas intressen inom
gruvnäringen, närmast i form av skärpt kontroll över densamma. Det kan
ingalunda bestridas, att inskränkningar i en bestående rätt kunna förekomma,
då det för tillgodoseende av ett samhällsintresse av högre ordning så oundgängligen
erfordras. Men lagstiftningen i vårt land har dock hittills städse

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
upprätthållit den principen, att en dylik inskränkning ej må företagas, med
mindre nödvändigheten därav på ett övertygande sätt blivit styrkt. Så har
icke skett i förevarande fall. Utskottsmajoriteten har på denna punkt endast
erinrat, att denna anordning skulle ge staten möjlighet att träffa sådana avtal
med inmutaren, sani väsentligen tillgodose icke blott kronans rent privatekonomiska
intresse utan även andra samhälleliga önskemål, såsom exempelvis
reserverande av malm för särskilda ändamål, sociala välfärdsanordningar för
arbetarna samt åtgärder till stöd för vederbörande kommun, när driften nedlägges.

Vad först beträffar kronans fiskala intresse så lärer väl detta — bl. a.
med hänsyn till vad utskottsmajoriteten anfört beträffande gruvnäringens
riskfyllda natur — bättre kunnat tillgodoses på andra vägar, t. ex. beskattningsvägen.
Det har också i skilda sammanhang vitsordats, att kronans fiskala
intressen i detta fall äro av underordnad betydelse.

Vad de malmpolitiska synpunkterna beträffar är det anledning erinra örn
kommerskollegii yttrande över socialiseringsnämnaens förslag av år 1927.
Kollegiet framhöll, att statstillsynen över driften ju alltid på lagstiftningens
väg kunde skärpas, därest fara för rovbrytning skulle anses för handen, utan
att därför staten behövde övertaga jordägareandelen och därmed bliva medintressent
i näringen. Det är ju för övrigt så, att örn åtgärder i angiven riktning
skola få någon väsentlig betydelse, måste de även ha avseende å äldre
gruvföretag, men dessa beröras ju icke av en ny lagstiftning. Erfarenheten
har för övrigt icke givit vid handen, att behov av dylika restriktiva föreskrifter
skulle föreligga. Vid föredragningen år 1936 medgav också dåvarande
departementschefen Schlyter, att problem av malmpolitisk art i huvudsak
hörde hemma utanför gruvlagstiftningens ram. Staten har för övrigt redan
nu ett betydande inflytande genom sitt innehav av gruvanläggningar. Staten
äger halva aktiekapitalet i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och har tillgodosett
sina gruvintressen genom Sveriges geologiska undersökning, genom
betydande köp och genom att staten disponerar all odisponerad kronojord
ävensom genom den provisoriska lagstiftning, som innefattar förbud för inmutning
på kronojord inom de tre nordligaste länen.

Vad därefter beträffar de sociala synpunkterna så föreslogo gruvlagstiftningssakkunniga
på sin tid skyldighet för en gruvföretagare att tillgodose behovet
av vissa sociala välfärdsanordningar för företagets personal. Gent emot
detta framhöll emellertid socialiseringsnämnden, att visserligen borde en dylik
skyldighet åligga företagarna, men att detta principiellt gällde alla företagare
och ej blott dem, som vore verksamma inom viss näringsgren. Frågan om
sociala välfärdsanordningar hörde för övrigt hemma i sociallagstiftningen och
icke i de speciella näringslagarna, till vilka gruvlagen måste räknas.

Jag kan sålunda icke finna, att det kontrollbehov, som kan tänkas föreligga,
icke skulle kunna väl tillgodoses utanför gruvlagstiftningens ram, och
jag kan icke finna, att det anförts skäl av sådan natur och styrka, att de motiverat
ingrepp i en bestående rätt och skapandet av en anordning, som skulle
göra staten till företagare och medintressent i en näring, som påstås vara i
särskilt behov av ett statens överinseende. Mot statens inträde såsom företagare
på gruvnäringens område hava anförts andra, tungt vägande skäl. Sålunda
har man erinrat, att gruvindustrien är en i hög grad riskfylld och ömtålig
näring, att den i regel måste förbindas med en förädlingsindustri, att
staten såsom gruvägare lätt skulle kunna komma i en mycket vansklig ställning
vid internationella konflikter, och slutligen att införandet av kronoandelen
skulle komma att medföra svårigheter för den, som anan dock i första
hand avsett att uppmuntra och stödja, nämligen inmutaren. Det synes på -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
lagligt, att de bördor, som Kungl. Maj :t oell därutöver utskottsmajoriteten
vilja ålägga inmutaren, äro ägnade att i väsentlig mån verka hämmande på
malmletningen. Man skulle då uppnå motsatsen mot vad man åsyftat med
förslaget.

Vad till sist beträffar jordägarens ställning innebär utskottsmajoritetens
förslag en påtaglig försämring av dennes rätt. Det är visserligen sant, att
jordägaren, såsom den ofta ekonomiskt svagare parten, många gånger har
fått nöja sig med mycket ringa ersättning för sin andel, och det synes därför
motiverat att tillerkänna jordägaren viss minimiavgäld, därest annan överenskommelse
icke kan träffas. Den tanken är icke ny. Men vilka skäl ha
förebragts för att betaga jordägaren hans fria förfogande över sin rätt och
förvandla den till en tjuguårig avgäld örn 1 procent av värdet av det mineral,
som inom utmålet brytes och uppfordras, ett värde som i många fall skall
visa sig vara lika med noll?

Det är anmärkningsvärt, att utskottsmajoriteten ansett sig kunna träffa
ett avgörande i förevarande fråga utan att ha tillgång till någon aktuell utredning
beträffande förslagets praktiska verkningar. Man har föreslagit en
anordning, som avviker från tidigare förslag, men icke funnit anledning att
med tillmötesgående av ett därom framställt yrkande av minoriteten i utskottet
inhämta vederbörande myndigheters och sammanslutningars yttranden örn
detta förslags verkningar för en näring, som man själv betecknar såsom mycket
betydelsefull för samhället.

Visserligen har frågan om en förbättrad gruvlagstiftning varit föremål för
utredning sedan många år tillbaka, men det föreligger dock icke ett så trängande
behov av en omedelbar lagändring, att man icke skulle kunna låta underkasta
förslaget en enligt min mening erforderlig omarbetning, påkallad
icke endast av det nya i utskottsmajoritetens förslag utan framför allt av de
synpunkter jag här framfört.

Herr talman, jag yrkar bifall till den av herr Karl Emil Johanson m. fl.
avgivna reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Första lagutskottet har i sitt föreliggande utlåtande i allt huvudsakligt tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet har emellertid på en punkt gjort en
avvikelse därifrån, och det föreligger vid utskottets utlåtande en reservation,
som har förordats av den föregående ärade talaren. Med anledning härav må
det här vara mig tillåtet att försöka något belysa de problem, som ligga före
till kammarens avgörande i dag.

Den ledande synpunkten vid utarbetandet av propositionen har varit att försöka
finna en form, som åstadkommer ett lämpligt samspel mellan det allmänna
och de enskilda krafterna inom detta område. Sedan gammalt finnes ju
i vårt land en rätt för inmutaren, en rätt, som den som ställer sig på den absoluta
jordäganderättens ståndpunkt, ju måste fatta som ett betänkligt intrång
i denna. Jag säger i förbigående, att jag naturligtvis icke delar den rättsliga
uppfattning, som skulle ligga bakom en sådan åskådning. Vad nu inmutarens
ställning enligt det nya lagförslaget beträffar är den bättre än vad den var
enligt det kommittéförslag, som ligger till grund för propositionen och som
avgavs av 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga. Propositionen känner nämligen
icke någon tidsbegränsning av den rätt som inmutaren förvärvar. Vidare
är att märka att principiellt inmutningsrätten fått ett erkännande därigenom,
att enligt propositionen upphäves det hittills gällande förbudet i 1926 års lag
att utan dispens göra inmutning på kronans mark. Ett skäl till att inmutarens
betydelse blivit erkänd på detta sätt är naturligtvis, att kronan icke är utrus -

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
tad med organ, som kunna på ett effektivt sätt taga hand örn malmletning i
vårt land. Visserligen bedriver även kronan malmletning, men det behövs vid
sidan därav ett enskilt initiativ, och det är så mycket mera befogat att lämna
utrymme för det enskilda initiativet, som tillgodogörandet av malmfyndigheter
av enskilda i vissa fall kan äga rum under andra förutsättningar än vad fallet
skulle vara, ifall kronan skulle tillgodogöra sig dem. Det sagda gäller i
fråga örn bestämmelserna rörande initiativet.

När det sedan blir fråga örn sättet för tillgodogörandet av malmfyndigheterna,
innebär ju propositionen en nyhet, i det att kronan skulle få rätt att inträda
med hälften i företaget. Innerst inne är väl ändock största delen av
svenska folket av den uppfattningen, att de oupptäckta malmfyndigheter, som
kunna finnas i vårt land, icke skola betraktas som rikedomar, vilka utan vidare
skola tillfalla den enskilde som finner dem för att av honom användas efter
hans gottfinnande. Det är i stället helt säkert en allmän uppfattning hos vårt
folk att sådana oupptäckta naturrikedomar skola betraktas som hela folkets
tillhörighet och att de skola användas för hela vårt folkhushålls bästa. Jag
kan därför icke tro, att det skulle föreligga någon allmän rättskänsla hos vårt
folk, som skulle stå i strid mot det förslag propositionen på denna punkt innehåller.
Vidare vill jag framhålla, att om nu staten inträder på detta sätt med
en hälftendel, behöver detta ingalunda betyda, att staten söker helt och hållet
andra former för sitt deltagande i gruvnäringen än de som hittills ha använts.
Hittills har staten trätt in på så sätt, att staten har utarrenderat en del staten
tillhöriga gruvor, eller också har staten inträtt såsom delägare i aktiebolag
sedan staten köpt in sig i bolaget. Det har emellertid framställts anmärkningar
mot det förslag örn en statens hälftendel, varom jag nu talat ur den synpunkten,
att i samband därmed den andel, som jordägaren hittills haft i gruvan,
har upphävts. Jag skall icke fördjupa mig i den teoretiska diskussion,
som förts i denna fråga. Jag ber bara att få erinra därom, att lagrådet, som
citerades av den föregående ärade talaren, härom yttrat, att »med allt det intresse,
dessa meningsstrider erbjuda såsom ägnade att belysa en lång och växlande
utveckling, kunna de dock näppeligen utöva något egentligt inflytande
på den lagstiftningsfråga, som här ligger före». Och i fortsättningen säger
lagrådet, att den ståndpunkt man intar till frågan skall avgöras icke ur dessa
teoretiska synpunkter utan med hänsyn till allmänt väl. Örn vi med tillräcklig
uppmärksamhet hörde på vad den föregående ärade talaren säde, märkte vi
nog, att han under första delen av sitt anförande hade en strängt teoretisk utredning,
som utmynnade i ett bedömande av det föreliggande förslaget ur teoretiska
synpunkter, men att han längre fram i sitt anförande övergick till samma
ståndpunkt som lagrådet, d. v. s. han sade att denna fråga skulle avgöras
med hänsyn till det allmänna bästa. Den enda skillnaden mellan åsikterna består
då i en politisk bedömningsfråga. Skillnaden ligger däri, huruvida man
anser eller icke anser, att det är gagneligt och att det finns tillräckliga skäl
för att vidtaga den ändringen i gällande rätt, som här är föreslagen. Jag
skall, när saken ligger till på detta vis, icke inlåta mig på att närmare redogöra
för den uppfattning som jag i propositionen framlagt rörande den rätt, som
hittills tillkommit jordägaren. Var och en som läser det anförande jag hållit
till statsrådsprotokollet, ser ju, att jag framställt denna rätt såsom en rätt,
som tillkommer jordägaren vid sidan av jordäganderätten, precis på samma
sätt som jordägaren kan ha en servitutsrätt som tillkommer honom i hans egenskap
av jordägare, men dock är skild från hans jordäganderätt. Men det tjänar
icke mycket till att ingå på denna teoretiska sida av saken.

Jag skall i stället tillåta mig att något belysa denna fråga ur praktiska synpunkter.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Det har sagts, att här föreligger i detta förslag om jordägareandelens avskaffande
ett angrepp mot den svenska jordäganderätten, och att alla jordägare
i Sverige borde stå upp som en man för att avvärja detta angrepp. Det
finns 250,000 jordägare i vårt land, och det finns för närvarande i bruk 70
järngruvor och 20 andra malmgruvor. Det går som bekant till på så sätt, om
man vill vinna rätt att bearbeta en gruva, att man först söker en mutsedel.
Härpå verkställas försöksarbeten, och anser man att dessa äro tillräckligt förhoppningsgivande,
begär man utmål. Av de mutsedlar som sökas och erhållas
i vårt land är det endast 5 % som fullföljas fram till utmål. Nu är det att
märka, att jordägaren, örn han vill göra sin rätt att inträda som hälftendelägare
gällande, skall göra det under försöksarbetet och före utmålet. Han skall
alltså göra detta på ett stadium, då det är ytterst osäkert ifall det ens kan bli
utmål av den fyndighet, varom det är fråga. Företagets ekonomiska välfärd
är emellertid ingalunda klar genom att man har fått utmål, ty av de utmål som
beviljas är det endast 10% som fullföljas fram till gruvdrift. För närvarande
finnas i vårt land 3,800 gällande utmål, och av dem är det endast 300 som verkligen
bearbetas. Dessa siffror äro ju tillräckligt belysande för att visa, att
det är en ytterst obetydlig bråkdel av Sveriges 250,000 jordägare som ha något
som helst intresse av huru denna fråga ordnas.

Vidare måste framhållas, att det ekonomiska värdet av jordägareandelen, till
följd av de omständigheter som jag här flyktigt berört, i regel är mycket ringa,
av det enkla skälet att jordägaren i allmänhet icke har råd att träda in i det
ovissa företag, som på hans mark påbörjats av inmutaren. Örn jordägaren träder
in med hälften, är han nämligen skyldig dels att lösa sig in i vad som
redan har anskaffats i fråga örn maskiner o. dyl., och dels att betala hälften
av alla framställningskostnader. Följden av detta är, som alla som känna till
förhållandena på detta område intyga, att jordägarerättens värde enligt nuvarande
lagstiftning är mycket ringa.

Vidare vill jag framhålla, att propositionen har utgått från den synpunkten,
att den osäkra rätt, som ett mindre antal jordägare i vårt land hittills haft,
är en rätt till ett rättsförvärv. Den är en rätt, som gäller ännu ofunna mineral
och värden, den är därför icke så starkt grundad som t. ex. den rätt, vilken
enligt gällande lag en jordägare kan ha till ett redan i gång varande företag.
Propositionen har i stället för denna osäkra rätt givit jordägaren rättigheter,
som för honom ha ett större och mera påtagligt värde. Detta har skett därigenom
att enligt propositionen ersättning för marklösen och intrång bestämts att
utgå, icke som förut varit fallet med värdet, utan med en och en halv gånger
detta värde. Vidare ha bestämmelserna örn försvarsavgifter ändrats på ett
för jordägaren fördelaktigare sätt. Dessa bestämmelser örn ersättning för
marklösen och intrång gälla till förmån för ett vida större antal jordägare än
vad bestämmelserna örn jordägarandelen göra. Av de siffror jag nyss nämnde
framgick det, att det finns 300 utmål i drift. Det är sålunda endast av dessa
utmål som jordägaren kan få något ekonomiskt utbyte till följd av sitt delägareskap.
Men det finns 3.800 gällande utmål, där sålunda jordägaren får nytta
av de förhöjda belopp till jordlösen och ersättning för skada och intrång örn
vilka jag nyss talade. Propositionen har således ingalunda behandlat jordägaren
på ett för honom ofördelaktigt sätt. örn man tar i betraktande jordägarnas
stora skara, alla dessa jordägare på vilkas mark utmål ha vunnits.

Utskottsmajoriteten har emellertid tagit ytterligare ett steg till jordägarens
förmån, i det att utskottet har tillerkänt honom en avgäld för den gruvdrift
som äger rum på hans mark. För min del har jag naturligtvis ur mina synpunkter
ingenting att invända mot att jordägaren erhåller en ytterligare ersättning.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Det måste sägas, att sedan jordägaren blivit tillgodosedd på de olika sätt
som jag angivit — ty propositionens förslag kvarstå oförändrade i fråga örn
bestämmelserna rörande ersättning för marklösen oell skada o. s. v. — har han
kommit i en ställning, som för honom måste anses vara vida fördelaktigare än
den ställning han intar enligt hittills gällande lag. Det torde icke kunna göras
gällande av någon, som verkligen ser till realiteterna, att ett antagande
från riksdagens sida av utskottets förslag skulle kunna innebära någon som
helst skada för vårt lands jordägare, att de skulle sättas i en ställning, som
skulle kunna giva dem anledning till klagomål eller till farhågor.

Med anledning av den föregående ärade talarens starka betonande att därest
man nu ändrar de gällande bestämmelserna örn jordägareandelen, detta skulle vara
ägnat att framkalla betänkligheter ur jordäganderättens synpunkt — det var
ett yttrande, som den ärade talaren hade i den första, den teoretiska delen av
sitt anförande — vill jag till slut endast säga, att då måtte det vara klent beställt
med jordäganderätten i utlandet. Ty ingenstädes i utlandet finnes en
jordägareandel av den karaktär som vi hittills haft i vårt land.

Med dessa ord ber jag att få uttrycka den förhoppningen, att kammaren
skall finna skäl bifalla utskottets hemställan.

§ 7.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 263, med
förslag till civilt avlöningsreglemente m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Fortsattes behandlingen av första lagutskottets utlåtande nr 24, 1 § i det
av utskottet uti punkten A) upptagna förslaget till gruvlag. Därvid yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att yrka
bifall till utskottets förslag. Efter justitieministerns anförande här kan jag
ju fatta mig mycket kort, kortare än jag eljest skulle hava gjort.

Jag vill till att börja med erinra örn en sak, som torde vara bekant för alla
riksdagens ledamöter, i den mån de hava tagit del av de handlingar, vilka
nu ligga på riksdagens bord och beröra detta lagstiftningsärende, och det är
att innan ärendet kommit så långt, har det föregåtts av ett mångårigt och oerhört
stort arbete.

Men trots att det har pågått ett så mångårigt utredningsarbete, finna vi ju
nu, att av första lagutskottets ledamöter icke mindre än sex anse, att utredningen
icke är tillfredsställande och därför vilja hava en ytterligare utredning.

Av reservanternas talesman här i dag var det dock svårt att få klarhet om,
vad man skulle kunna vinna med en förnyad utredning. Herr Gezelius uppehöll
sig ju huvudsakligast vid det rent teoretiskt juridiska spörsmålet om vem
som äger mineralen, örn det är kronan eller det är jordägaren. Därutöver
tyckte jag mig märka, att herr Gezelius ansåg, att utskottet hade på vissa
punkter varit mycket knapphändigt i sin motivering.

Ja, det är tydlig, att man kan ha olika önskemål ifråga om det skall skrivas
mycket eller litet. Men huvudsaken är väl, att det som skrives skrives så,
att det förstås. Jag tror ej, att vare sig herr Gezelius eller någon annan kan
säga, att det ligger något dunkelt över motiveringen och än mindre över lagtexten.
Och nog är det tydligt och klart, att meningsskiljaktigheterna i dag,
när det gäller gruvlagstiftningen, icke beröra det område, som många gånger
tidigare, när man diskuterat en ny gruvlag, varit föremål för diskussion. Då

Xr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
har det ju huvudsakligast varit strid om systemet, så att säga, för gruvlagstiftningen,
örn den nya gruvlagstiftningen skulle bygga på koncession eller
inmutning. I dag, när vi stå färdiga, som jag hoppas, att besluta en ny gruvlag,
är det en nästan enig riksdag, som går in för att den nya gruvlagen skall
bygga på inmutningssystemet, Och i det fallet hava vi ju varit fullkomligt
överens i första lagutskottet, där det mellan reservanterna, d. v. s. minoriteten,
och majoriteten icke råder några delade meningar örn den saken.

Emellertid föreligga också stora meningsskiljaktigheter här, och dessa röra
framför allt en sak, som herr Gezelius uppehöll sig vid, nämligen avskaffandet
av jordägareandelen och dennas ersättande med en kronoandel. Denna omläggning,
örn jag så får säga, till kronoandel är ju föreslagen för att staten,
kronan skall få större rätt till en av landets naturtillgångar och ett större inflytande
över gruvhanteringen än vad den har enligt gällande lag.

Reservanterna i sin skrivna reservation vilja ingalunda bestrida, att med
hänsyn till gruvhanteringens speciella natur samhällets inflytande på detta
område bör tillerkännas en stor betydelse. Men de säga också, att det förslag,
som här föreligger, går för långt, och de tro icke, att det kan vara behövligt
för tillgodoseende av det allmännas intresse att gå så långt. Det kan icke,
säga de, vara behövligt att taga från jordägaren hans sedan århundraden bestående
rätt till mineraltillgångar eller att staten inträder som företagare på
den enskilda gruvnäringens område.

Ja, örn denna sak har ju mycket tvistats, och det kommer väl att tvistas
även i fortsättningen. Jag för min del har ej varit i tillfälle att taga del av
all litteratur, som finnes på detta område. Men vid föredragningen i utskottet
fingo vi ju del av något av vad som yttrats i denna sak, och man finner där,
hur meningarna här hava brutits.

Nu tro icke, som jag sade, reservanterna att det är behövligt att gå den väg,
som Kungl. Maj :t här har föreslagit för att tillgodose det allmännas intresse,
och de säga på ett ställe i sin motivering, att naturligtvis kan det finnas andra
vägar, som kunna leda till samma resultat. Men så snart man undersökt örn
det funnes möjligheter att komma fram på en annan väg, har det visat sig, att
vägarna icke varit farbara. Man har ej kunnat få fram något förslag, som på
samma sätt tillgodoser det allmännas intresse.

Nu är det dock glädjande — åtminstone tyckte jag det, och jag tror, att vi
som utgjort utskottets majoritet kunna säga det i första hand -— att finna reservationen
skriven på det sätt som den är gjord. Ty denna reservation är någonting
helt annat än vad vi många gånger fått läsa i en del av de borgerliga
tidningarna, där man lagt ut detta förslag som någonting riktigt fasansfullt
och där man talat örn, vilket intrång man gör på äganderätten, örn man genomför
denna kronoandel. Utskottsreservanterna tala mycket litet örn de jordbrukares
intressen, som skulle bliva lidande på denna lag, och de uppehålla
sig i den skrivna reservationen ungefär på samma område som herr Gezelius
här i dag, nämligen, som jag förut sade, vid den juridiskt teoretiska diskussionen.
Denna diskussion har, som jag tror att både herr Gezelius och justitieministern
erinrat om, förts på flera håll och, helt naturligt, också inom lagrådet.
Jag tycker, att de omdömen, som tre av lagrådets ledamöter avgivit,
äro så riktiga, att det icke kan skada, örn jag skulle bliva den tredje i debatten,
som citerar dessa lagrådets ord, när det säger i fråga örn den rättsliga grundvalen
för den nuvarande jordägareandelen följande: »Med allt det intresse
dessa meningsstrider erbjuda såsom ägnade att belysa en lång och växlande utveckling,
kunna de dock näppeligen utöva något egentligt inflytande på den
lagstiftningsfråga, som här ligger före.»

Jag tror, att det är riktigt. Jag har särskilt förvånat mig över att en så

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
praktisk man som utskottets ärade vice ordförande -—- härmed har jag icke
velat säga att herr Gezelius är opraktisk, visst icke, men särskilt herr Bergquist
har jag fäst mig vid såsom en praktisk man — icke ser mera på det praktiska
utan mera på det rent teoretiska. För min del anser jag, att det är onödigt
att fortsätta debatten på detta område. När det gäller denna lagstiftningsfråga,
får man väl som man i allmänhet får göra, se till att få fram det bästa
möjliga. Och vi böra, när det gäller en gruvlagstiftning, se till, att vi få en
lag, som så långt som möjligt tillgodoser det allmännas intresse utan att därmed
kränka någon enskilds rätt. Jag tror, att man utan överdrift kan säga,
att det föreliggande lagförslaget är sådant, att det tillgodoser det allmännas
intresse utan att kränka någon enskilds rätt.

Utskottet har ■— vilket statsrådet erinrade örn — gjort vissa ändringar i
Kungl. Maj :ts förslag. Statsrådet Ilar för sin del icke haft någonting att erinra
mot dessa ändringar, av vilka den viktigaste ju är den, att man i anledning
av en motion, som är väckt av herr Strindlund m. fl., föreslagit en ny paragraf,
53 §. Enligt denna skall jordägaren vara berättigad att av gruvinnehavaren
erhålla en avgäld, som dock är maximerad både till sitt årliga belopp och till
tiden. Jag tror, att det är alldeles riktigt vad justitieministern nyss sade, att
med en bestämmelse som denna kan ingen komma och säga, att jordägaren efter
den nya lagens antagande kommer i en sämre ställning än vad han är enligt
nu gällande lag. Alldeles säkert är, att jordägarens ställning tvärtom blir
bättre än vad den är för närvarande.

Herr talman! Jag skall för tillfället nöja mig med detta och yrka bifall till
utskottets förslag i fråga om den föredragna paragrafen. Skulle det sedan
bli debatt örn olika paragrafer, där reservanterna eventuellt komma att föra
fram sina meningar, får jag ju tillfälle att ställa särskilda yrkanden på dessa
punkter.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den omstridda punkten i förevarande
proposition är ju frågan om jordägarens rätt till andel i malmfyndigheterna.
Om vad förslaget innehåller i övrigt behöver det säkerligen icke
här ordas särdeles mycket.

Propositionen vill nu avskaffa jordägarens andel i gruvfyndighet och ersätta
denna jordägarens andel med en kronoandel. Jordägaren skulle alltså
bliva alldeles lottlös, helt och hållet ställd utanför. Av justitieministerns anförande
framgick, att han ville tillmäta viss betydelse åt det förhållandet,
att jordägaren skulle få så bra betalt för den mark han måste ställa till förfogande.
Jag tror, att det är en mycket ringa tröst för markägaren, ty i allmänhet
äro gruvfyndigheterna belägna på sådan mark, som har ringa värde
i och för sig, skogsmark- eller rent av impediment. Jämväl med de förhöjningar
av ersättningen, som propositionen förutsätter, blir det ytterst blygsamma
belopp, som markägaren får för upplåtande av marken samt för skada
och intrång.

Förslaget har i denna del varit föremål för mycken opposition dels från
remissmyndigheternas sida och dels jämväl i den offentliga debatten. Utskottet
har heller icke kunnat följa propositionen utan velat åt jordägaren
bevara åtminstone ett sken av andelskap. Det har skett genom att tillerkänna
jordägaren en årlig avgäld, räknad efter den brutna malmens värde. Så till
vida är utskottets förslag givetvis mycket bättre än propositionen, att utskottet
har principiellt erkänt det befogade i att jordägaren bibehålies vid
någon andel av avkastningen av själva malmfyndigheten och icke bara tröstas
med en hederlig ersättning för markupplåtelsen.

Emellertid har utskottet samtidigt från propositionen oförändrat bibehållit

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.}
förslaget att insätta kronan som hälftendelägare i gruvfyndigheterna. För
min del anser jag den omständigheten lika betydelsefull som förhållandet
beträffande jordägarens rätt till andel. Man har nu som motiv för att staten
skulle ingå som hälftendelägare i gruvföretag bland annat anfört statens
fiskaliska intresse att på detta sätt kunna få någonting med av naturtillgångarna.
Det är klart, att de stora gruvfyndigheter, som för närvarande
äro föremål för exploatering, representera mycket stora värden. Man har nu
menat, att staten genom sitt delägareskap skulle träda in och göra sitt rent
fiskaliska intresse gällande. Däremot vill jag anföra, att i den män staten
har ett sådant intresse bör det tillgodoses skattevägen. Det finnes ingen anledning
varför staten beträffande gruvindustrien skulle använda en annan väg
att göra sitt ekonomiska intresse gällande än vad fallet är i fråga örn andra
företagare.

Slutligen har man anfört, att staten har ett stort allmänt intresse att bevaka
vid exploaterandet av gruvfyndigheter. dels för att lämplig hushållning
iakttages med malmen, dels, och inte minst, därför, att såväl kommunerna
som staten hava visst intresse av kontinuerlighet i driften, så att icke de anställda
vid ett företag hotas av arbetslöshet och dylikt vid ojämna konjunkturer.

Jag vill säga, att samhället givetvis har ett sådant intresse samt rätt och
skyldighet att göra detsamma gällande. Det har dock i andra fall skett på
annat sätt och bör ske på samma sätt beträffande gruvindustrien som i fråga
örn andra industrier. Ty ingen kan påstå, att det är mindre angeläget för
samhället att öva sådan kontroll — i fråga örn arbetsförhållanden, bebyggelse
vid industriplatser och sådant — när det är fråga örn andra företag än när
det gäller gruvföretag. Snarare visar erfarenheten, att industriföretag av
annat slag, icke minst inom träindustrien, hava expanderat i vissa orter på
sådant sätt, att det haft menliga följder för den kommunala hushållningen.
Örn sådana förhållanden tidigare inträffat beträffande gruvindustrien, skall
man ^ nog i de flesta fall finna, att bakslaget berott på omständigheter och
förhållanden,^ som varken företaget eller staten kunnat bestämma över.

Jag vill sålunda som min uppfattning angiva, att jag ej kail finna skäl att
insätta kronan som hälftendelägare i gruvföretagen vare sig för att tillgodose
kronans fiskaliska intresse eller för att tillgodose samhällets intresse av viss
kontroll över driften. Man får icke vara förvånad över, att opinionen uti det
här framlagda förslaget sett en viss fara för såväl äganderätten som för
den enskilda företagsamheten, eftersom det ju är en känd sak, att det största
regeringspartiet på sitt program har en punkt, där man kräver samhällets
övertagande av naturtillgångarna. Därför kan man med skäl befara, att
har staten börjat expropriera malmfyndigheterna, finnes det alla utsikter att
man vill fortsätta på andra områden.

Vad utskottsförslaget angår, är ju detta i de hänseenden, varom nu är fråga,
icke byggt på propositionen utan på en enskild motion. Därom är först
att säga, att denna motion är tämligen löst hopfogad och inkastad under riksdagsbehandlingen.
Den lösning, som där dragits upp, har icke varit föremål
för prövning av vederbörande instanser. Herr Lindqvist nämnde nyss, att
till grund för propositionen läge ett mångårigt utredningsarbete. Det är
riktigt, men det gäller icke den del av problemet, varom diskussionen nu närmast
rör sig. Jag vill erinra om, att riksdagen i sådana här fall brukar vara
ytterligt försiktig. Mångå gånger har man varit med om att avvisa motionsyis
framställda förslag i lagstiftningsfrågor enbart därför, att dessa förslag
icke granskats av lagrådet eller eljest prövats i vederbörlig ordning. Men bär
är man nu beredd att på basis av denna motion inbjuda riksdagen att god -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
taga en lagstiftning, som skulle komma att gälla för en lång tid, säkerligen
för decennier. Jag kan icke finna, att detta sätt att behandla ett sådant
spörsmål överensstämmer med de traditioner, den svenska riksdagen brukat
hålla på, när det gällt att behandla lagstiftningsfrågor.

Jag vill ingalunda påstå, att det för jordägarna här gäller några större
ekonomiska värden. I det hänseendet har naturligtvis statsrådet rätt, att det
endast kommer att bliva i enstaka fall, som en jordägare på grund av de här
föreslagna bestämmelserna »tvingas» att till staten avstå vad han hittills
ansett vara sitt. Det är icke med anledning av storleksordningen av värdena,
som betänkligheter inställt sig, utan betänkligheterna gälla fastmer själva
principen.

För övrigt kan man icke, även örn man utgår ifrån att bestämmelsen om att
en viss avgäld skall erläggas till jordägaren godtages, komma ifrån att utskottets
förslag är bristfälligt. För det första är det anmärkningsvärt, att utskottet
icke följt motionärernas förslag beträffande avgäldens procentuella
storlek. Motionärerna hava därvidlag åtminstone någon grund att stå på
även örn den är svag, då för brytning av stenkol vid de skånska stenkolsgruvorna
utgår en avgäld motsvarande värdet av Vvs-del av de stenkol som uppfordras.
Utskottet har lämnat även den grunden och helt godtyckligt föreslagit,
att jordägarandelen skall bestämmas till Vioo-del i stället för, som motionärerna
föreslagit, Vis-del. Vidare har utskottet fört in ett moment, som
helt och hållet betagit avgälden dess karaktär av ersättning för ett andelsskap.
Utskottet bär. nämligen föreslagit en maximering av det årliga avgiftsbeloppet
och en tidsbegränsning av tjugo år. Efter tjugo år av regelbunden
malmbrytning skall jordägaravgälden helt och hållet upphöra att utgå. Detta
strider mot min och mina meningsfränders uppfattning om avgäldens karaktär.
Vi anse, att skall man ersätta jordägarandelen med en årlig avgäld
bör jordägaren tillerkännas rätt att utan tidsbegränsning uppbära denna
avgäld.

Slutligen må framhållas, att inmutaren icke bör blandas in i tvisten mellan
kronan och markägaren. Inmutaren har förut haft sin hälft av malmfyndigheten,
men hädanefter skall han av denna hälft dela med sig för betalning
av avgälden till jordägaren. Det förefaller naturligt, att avgälden i stället
bestämmes att utgå av kronans andel och att inmutaren lämnas i ograverad
besittning av vad som tidigare hört honom till. På sätt som nu föreslås får
ju inmutaren, som dock är den, vilken skall företräda malmletareintresset
och från vilken man väntar initiativen, att göra med två kontrahenter, nämligen
kronan och jordägaren, under det att han förut endast haft att göra med
en, nämligen jordägaren. Utan tvivel kommer denna ökning av antalet intressenter
i företagen att verka hinderligt för företagarverksamhetens utveckling.

På grund av vad jag här anfört anser jag utskottets förslag icke vara så
fast utformat, att det bör läggas till grund för en lagstiftning i förevarande
hänseende. Ett nytt förslag, som bättre tillgodosage såväl gruvindustriens
som jordägarnas intressen och som innebure en bättre avvägning mellan
dessa intressen, borde kunna utarbetas och framläggas för en kommande riksdag.

Jag ber, herr talman, att fa yrka avslag pa saväl den föreliggande kungl,
propositionen som utskottets förslag d. v. s. bifall till reservationen.

Herr Lindmark: Herr talman! Yi ha ju här redan i flera omgångar påpekat,
att i den kungl, propositionen icke upptagits jordägareandel i gruva.
Någon kompensation i penningar motsvarande den fördel, som begagnandet

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
av jordägareandelen i visst fall skulle hava medfört, har heller icke föreslagits.
Obestridligen innebär detta ett ingrepp i äganderätten sådan den under
lång tid uppfattats i vårt land.

Enligt förslaget skall varje utmål årligen försvaras med viss avgift, 10
kronor per har, varav jordägaren erhåller hälften. Denna avgift till jordägaren,
som per utmål kan uppgå till högst 80 kronor jämte den med 50 %
ökade ersättningen för mark, som avstås för gruvdriften samt för skada eller
förlust, som förorsakas genom gruvdriften, torde, enligt utskottsmajoritetens
uppfattning, i vissa fall innebära en icke oväsentlig förmån för gruvägaren.
Med dessa ersättningar tillsammans med den av utskottet accepterade 20-åriga avgälden av 1 % utav värdet av den uppfordrade malmen anser utskottet,
att jordägaren bör vara tillfredsställd.

Örn en gruva har betydande värde utgör nyssnämnda försvarsavgift, som
jordägaren erhåller, en obetydlighet, som icke kan anses innebära ersättning
för den i jorden liggande mineralen. Yad sedan angår markersättningen så
kan denna anses tillfredsställande. Men den markersättning, som här avses,
kan icke till någon del anses innebära ersättning för den i marken förefintliga
mineralen.

Justitieministern påpekade i sitt nyss hållna anförande, att markägaren
borde vara tillfredsställd med att ersättningen för marklösen, skada och intrång
skulle utgå med 50 % förhöjning. Med anledning härav vill jag påpeka,
att markägaren för närvarande i vissa fall vid expropriation av mark erhåller
ersättning med belopp, motsvarande 150 % av värdet av marken och olägenheterna,
som genom markupplåtelsen uppstått. Övervärdet har motiverats
med att expropriationen innebär ett ingrepp i markägarens äganderätt och
fria förfoganderätt, föranlett av åtgärder, som han ej ägt råda över. Justitieministern
påpekade även, att gällande bestämmelser örn inmutares andel i
gruva innebure ett ingrepp i äganderätten. Detta påpekande är givetvis
riktigt, men i det sammanhanget bör framhållas, att ingreppet företagits av
rent praktiska skäl för att stimulera till upptäckande av nya gruvor.

Bolidengruvan har utomordentligt stort mineralvärde. Den ligger i en
blötmyr, som före Bolidensamhällets tillkomst hade synnerligen litet värde.
Summa markersättning, som högst kunnat fastställas av opartisk värderingsnämnd
enligt föreliggande förslag till gruvstadga, hade blivit en bagatell,
som icke stått i någon som helst rimlig proportion till fyndighetens värde.

På tal om huruvida jordägaren, sedan han förlorat sin jordägareandel, kunde
antagas icke längre hava något intresse av att mineralfyndigheter upptäcktes,
yttrar justitieministern i den kungl, propositionen följande: »Såsom
socialiseringsnämnden erinrat, lärer en jordägare alltid, oberoende av andelsrätten,
kunna påräkna ekonomisk fördel av att ett gruvföretag igångsättes
på eller invid hans markområde. Gruvdriften medför stigande markvärde
samt bättre avsättningsmöjligheter och priser för jordbrukets, ladugårdens och
skogens produkter.» Detta är givetvis riktigt, men man måste i det sammanhanget
erinra därom, att andra markägare, som icke hava mineralfyndigheter
på sin mark, av gruvdriften kunna hava precis lika stor fördel —
i form av ökade fastighetsvärden och höjda priser för sådana jordbrukets,
ladugårdens och skogens produkter, som de kunna avvara. Dessutom torde
denna fördel på grund av mejerihanteringens centralisering sakna större betydelse.
En kraftig prisutjämning har ägt rum beträffande ladugårdsprodukter.
Avståndet spelar som bekant numera icke någon större roll för prisbildningen.
Från ett centralmejeri, beläget på 2 å 3 mils avstånd från en
malmfyndighet, kan mjölk levereras lika bra som från ett mejeri, beläget
alldeles invid malmfyndigheten.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Största betydelsen har givetvis den stipulerade avgälden. Men genom att
denna enligt utskottets förslag skall utgå endast under regelbundet utförd
brytning i 20 ar, kan den ju icke utgöra ersättning för de mineral, som finnas
kvar i gruvan efter utgången av de 20 åren. Avgälden är bunden vid
den myckenhet malm, som brites, och värdet av densamma. Sedan de 20 åren
äro till anda, är följaktligen den malm, som därefter återstår, avgäldsfri.
Omständigheterna kunna hava varit sådana, att under de första 20 åren brytningen
varit av mindre omfattning och därmed även avgäldens totala belopp
ringa. Först i ett senare ^skede kan malmbrytningen få den omfattning, att
avgälden kunnat betyda något. Men vid det stadiet har den upphört att utgå.
Och markägarens glädje av att hava varit ägare av mark med kanske betydande
rikedomar visar sig vara i mycket hög grad illusorisk.

Jordägareandelens slopande kan även visa sig få besvärliga och olyckliga
konsekvenser. I likhet med reservanterna i socialiseringsnämnden måste man
finna, att nied godkännande av utskottets förslag jordägarens rätt till allt
det som ligger under markytan endast bliver en förfoganderätt, som gäller
tillsvidare och som kan när som helst avbrytas äv statens anspråk att förfoga
över sådan egendom. Den frågan uppställer sig ovillkorligen: hur djupt
gar markägarens äganderätt? Begränsas den till vanligt plöjnmgsdjup av
20 till 30 cm.? I sa fall, hur gar det da med grus- och pinnmoförekomsterna,
som i våra dagar __ på grund av vägväsendets utveckling och det krävande
vägunderhållet erhållit ett sadant betydande värde? Eller med förekommande
stenbrott, kalkfyndigheter och andra värdeobjekt i jorden? Finnes det verkligen
anledning för oss jordbrukare och markägare att vid föreliggande betydelsefulla
avgörande stödja Kungl. Maj:ts och utskottets förslag och med
slopande av den hävdvunna sekelgamla jordägareandelen ersätta denna med
ett haltande avgäldssystem?

Det finns ingen anledning tro. att införandet av statens kronoandel kommer
att uppmuntra och underlätta gruvdriften i vårt land. Statens undersökningar
genom Sveriges geologiska undersökning hava hitintills kännetecknats
av stor försiktighet. Det är givetvis en berömdvärd sak, att statsmakterna
icke giva sig m i oekonomiska äventyrligheter. Men denna försiktighet
kan understundom gå för långt. Det blir inga resultat, ingen företagsamhet,
som stimulerar arbetsmarknaden och näringslivet.

Inmutaren kommer såsom regel att vilja vara ensam i företaget och har
— 1 tall fyndigheten har större värde — intresse av att söka dölja gruvans
verkliga karaktär. Detta döljande går lättare att genomföra i samma mån
inmutaren begränsa!- brytningen eller avsiktligt bryter mera värdelös malm.
1 Vfars gransen enligt 47 § verkar i dylikt fall återhållande på gruvdriftens
ordenthga igångsättande. Det måste vara staten ovärdigt att låta annan verkstalla
undersökningsarbetet och taga de egentliga riskerna, medan staten träder
till torst, når inga risker synas vara för handen. Om bestämmelse angående
kronoandel nu införes är det av stort intresse, för inmutaren såväl som
tor alla andra, som ha fördel av att gruvdriften snarast kommer i gång att

av°kronoaiuleF ^ SenaSt V1(* utmålsläggn;ngen anmäla sig till begagnande

Jordägareandelens bibehållande kan måhända inte alltid giva jordägaren
patagliga fordelar. Örn, som reservanterna föreslå, jordägareandelen bibehal
os och (birjam e införes ett lämpligt avvägt avgäldssystem, tillförsäkras
jordägaren den valfrihet beträffande sättet att förfoga över sin egendom som
just kännetecknar den fulla äganderätten.

.D|t ar framför allt jordbrukarna, bönderna, som hava anledning att hålla
pa den iulia och odelade äganderättens piincip. Såsom tillhörande denna

Andra kammarens protokoll 1938. Nr 2b. 2

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
yrkesgrupp, är det jag nu yrkar bifall till den av herr K. E. Johanson m. fl.
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Holmbäck: Herr talman! För min del vill jag gärna erkänna den tekniska
skicklighet, med vilken gruvlagförslaget är utarbetat, och beträffande
den teoretiska utgångspunkten står jag mycket nära den uppfattning, åt vilken
justitieministern givit utryck. Det är samma uppfattning, som en. gång
hävdats av presidenten Marcks von Wurtemberg och enligt vilken särskilt betonats,
att det här gäller lagstiftning angående mineralfyndigheter, örn vilkas
existens ingen f. n. vet något, och att det därför är tänkbart att lagstiftningsvis
ingripa på det sätt, varom här är fråga. Då jag emellertid trots detta
yrkar avslag på propositionen, så sker det utav skäl, som jag anhåller att få
uppehålla mig något vid.

Den fråga, som i den politiska diskussionen framför allt varit uppe, har
varit frågan örn kronans andel i gruvorna. Jag tror för min del, att det vore
olyckligt, örn man införde de bestämmelser örn kronoandel, som föreslås. Innan
man fattar ett sådant beslut, bör man i varje fall hava någon utredning
om hur kronan tänker begagna sig av kronandelen. Det finns emellertid ingenting
nämnt örn den saken. Tvärtom säges på sid. 108 i propositionen, att
man skall hålla den frågan öppen. För mig är det även tveksamt örn staten
bör engagera sig i näringslivet på detta sätt. Staten bör bl. a. vara en oväldig
myndighet, som skiftar rätt mellan olika näringsföretag, och det är därför
betänkligt, att den på sätt som nu föreslås träder in såsom delägare i företag.

Tanken örn jordägarens avgäldsrätt är avvisad av de myndigheter, som ha
yttrat sig. Den har avvisats av jernkontoret, ingenjörsvetenskapsakademien,
Svenska teknologföreningen, Föreningen bergshanteringens vänner och av de
flesta bergmästarna. Av den motivering, som därvid är lämnad, fäster jag mig
särskilt vid att man genom införandet av denna ränterätt skulle lämna jordägaren
en prestation, för vilken han inte skulle ge någon ersättning, alltså inte
något produktivt arbete. Den nuvarande jordäganderätten är grundad på att
örn jordägaren vill träda in i gruvföretaget med sina pengar, med sitt arbete,
örn han vill taga vinsten, men också förlusten, han får göra det. Den lagstiftning,
som vi nu skola få, säger någonting helt annat. Den betraktar
jordägaren så att säga som en rentier; han skall ha sina pengar för att det
råkar upptäckas inmutningsbar malm på hans mark. Då tycker jag för min
del, att den gamla tanken är mycket bättre än den nya.

Den moderna gruvrörelsen är en kapitalkrävande rörelse. Den fordrar dyrbara
anläggningar ovanför och nedanför jord; den fordrar maskiner stundom
till hundratusentals kronors värde. Den nya gruvlagen fasthåller emellertid
vid det gamla systemet, som varit gällande ett par hundra år. Den ger inte
gruvägaren mer än en begränsad sakrätt till gruvan. Han får endast nyttjanderätt
till det område, han får begagna. Han har inte möjlighet att inteckna
denna jord annat än med förlagsinteckning, alltså med en dålig form av inteckning.
Hans kreditmöjligheter äro vida mindre än den person har, som
t. ex. köper sig ett litet område för att bygga en sportstuga. En sådan person
kan få en vanlig inteckning, men det kan inte gruvägaren få. Enligt min mening
skulle det ha varit angeläget, att man under förarbetena till gruvlagen
noga undersökt, huruvida det inte skulle kunna ha funnits möjligheter att
skapa örn själva fundamentet, att göra gruvorna till fast egendom, som kunde
intecknas enligt reglerna för fast egendom, och alltså på detta sätt stödja
näringen genom att ge den en ny kreditmöjlighet.

När jag studerade gruvlagen, var det också en annan reflexion, som jag
gjorde. Propositionen anger, att det är två kommittéer, som ha yttrat sig, en

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
kommitté 1923 och sedermera socialiseringsnämnden 1927. De sista yttrandena
äro införskaffade på grundval av socialiseringsnämndens yttrande, som
emellertid inte innehåller någon lagtext, utan som endast innehåller principerna
för en blivande lagstiftning. När jag studerade dessa yttranden i
propositionen, fäste jag mig vid, att det fanns inga data, som angåvo, när
dessa yttranden voro inkomna. Jag gick då till akten och fann följande:
Bergmästarnas yttranden voro avgivna i slutet av 1927 och början av 1928,
kommerskollegii yttrande var avgivet den 31 januari 1928, ingenjörsvetenskapsakademiens
yttrande den 3 februari 1928, teknologföreningens den 11
februari 1928, industriförbundets yttrande den 29 februari 1928 och jernkontorets,
som var det sista yttrandet ifrån näringens representanter, den
3 mars 1928. Herr talman! I denna proposition, som man lägger fram för
riksdagen, redovisar man inte ett enda yttrande från någon av näringslivets
representanter, som är under 10 år gammalt. Endast ett yttrande, som redovisas
i propositionen, och till vilket vi alltså haft möjlighet att taga ståndpunkt
genom propositionen, finns från de sista 10 åren, nämligen yttrandet
från lagrådet, d. v. s. från en myndighet, vars uppgift är av teknisk, laggranskande
natur. Jag kan för min del inte finna detta annat än ganska
anmärkningsvärt. Det borde varit så, att när nu propositionen kom fram,
man hade delgivit oss uppfattningar från näringslivet, sådana dessa uppfattningar
äro för närvarande. Yi veta ingenting örn vad näringslivets representanter
anse, och det är, herr talman, ett av mina skäl för att yrka avslag
på propositionen och bifall till reservationen.

Herr Ryberg: Herr talman! Kritiken mot det här föreliggande förslaget
till ny gruvlagstiftning inriktar sig huvudsakligen på de bestämmelser,
som äro föreslagna för det allmännas inträde som företagare uti gruvnäringen.

Vilka äro då de skäl, som legat till grund för att det allmänna skulle inträda
uti denna näring? Johdet första och viktigaste skälet är, att det allmänna
intresset skulle bli tillgodosett vid hushållningen av de mineralier,
som det här är fråga örn, d. v. s. att staten skulle få en rätt till kontroll, så
att dessa för hela vår folkhushållning så oerhört viktiga naturtillgångar inte
bli exploaterade eller uttömda på en alltför kort tid. Det är ju givet, att man
därvidlag måste taga hänsyn till att den generation, som nu lever, får sina
intressen tillgodosedda av dessa tillgångar, men vi ha också ett ansvar inför
de generationer som komma, så att även de få sin andel av de naturrikedomar,
som vi lia.

. Ett annat skäl är, att det också är ett intresse för staten att kunna få en
viss kontroll i socialt hänseende. I detta avseende vill jag särskilt fästa
uppmärksamheten vid önskvärdheten av att staten har möjlighet tillse att åtgärder
i god tid vidtagas till stöd för de kommuner, där gruvnäring bedrives,
emot de följder som inträffa då en sådan gruvrörelse eventuellt nedlägges.
Vi veta, att det kan bil oerhört stora ekonomiska konsekvenser för en kommun
vid ett sådant tillfälle, och det bör ju vara i statens intresse att tillse, att
nödiga åtgärder i tid vidtagas för att minska dessa.

Det är av ^dessa sakskäl, som utskottets majoritet har gått med på att
staten skall få inträda som företagare i denna näring. Jag vill också påpeka,
att reservanterna inte heller ha förnekat, att staten har ett ganska starkt intresse
att tillvarataga i denna näring. Reservanterna säga dock, att de icke
kunna finna det adagalagt, att det för tillgodoseende av det allmänna intresset
skulle erfordras, att jordägaren betages sin sedan århundraden bestående
rätt till mineraltillgångarna eller att staten inträder som företagare på
den enskilda gruvnäringens område.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Jag skall inte ge mig in på den teoretiska diskussion, som Ilar har förts,
örn jordägaren bör ha rätt till mineralierna eller inte. Jag vill dock säga,
att för min egen del har jag ansett, att den rätt för jordägaren till andel i
mineralierna, som har uppehållits under cirka 200 år -— alltså att jordägaren
skulle ha en viss äganderätt till mineralierna •— den rätten har ingått i det
allmänna medvetandet bland jordbrukarna. Vad som gjort att jag trots detta
har kunnat gå med på utskottets förslag, sådant det här föreligger, är den
omständigheten att utskottet ju har gått in för att jordägaren, när enligt förslaget
den hittillsvarande jordägarandelen avskaffas, tillgodoses på annat
sätt. I och med ett sådant förfarande har man enligt mitt sätt att se principiellt
erkänt jordägarens rätt till malmfyndighet på hans område, t,v i annat
fall skulle det inte vara motiverat med en ersättning till jordägaren.

Örn jag sedan övergår till att nämna ett pär ord örn jordägarens ekonomiska
ställning sådan den är för närvarande och sådan den blir enligt utskottets förslag
måste det stå klart för oss alla, att möjligheterna att draga ekonomisk
fördel av jordägarens andel i mineralfyndighet bli betydligt förstärkta genom
vad utskottet föreslår i jämförelse med vad som nu gäller. För närvarande
har jordägaren rätt att inträda uti ett gruvföretag med sin jordägarandel
d. v. s. med hälften i gruvföretaget. Det har emellertid utvecklat sig på det
sättet, att jag tror mig kunna säga, att det knappast är någon jordägare, som
har kunnat utnyttja sin jordägarandel för att inträda i ett gruvföretag. Jordägaren
saknar i regel de nödiga resurserna — han har inte kapital att ställa
till förfogande och dessutom torde han i regel även anse det vara alltför riskfyllt
att ingå som delägare i en sådan näring. Han har därför i de fall, där
gruvfyndigheten. varit mindre givande, kanske måst avstå sin jordägarandel
för ingenting. I dessa fall har det därför icke blivit någon som helst
ekonomisk vinst av denna jordägarandel, och i bästa fall har han fått försälja
sin jordägarandel till inmutaren för en ganska ringa penning. Det skulle
nog kunna anföras många exempel inom senare tid, där jordägaren har
sålt sin andel i ganska rika malmfyndigheter för en mycket liten penningsumma.

Enligt utskottets förslag får ju varje jordägare en viss procent av värdet
av all malm som uppfordras. Jordägaren skall sålunda ha en procent av all
malm, som uppfordras ur gruvan under året, och för att denna ersättning inte
i något fall skall kunna bli oskälig, har man i utskottet gått in för att begränsa
den till 5,000 kronor per utmål, som en jordägare har på sin mark,
och man har också gått in för att begränsa den att gälla under 20 år, d. v. s.
inte 20 år i följd utan under 20 år, då regelmässig brytning av malm företagits.
Örn gruvan sålunda ligger nere något år under dessa 20 år, räknas
inte det året, utan det skall vara 20 år, då regelmässig brytning sker. Genom
vad utskottet här har föreslagit blir den ekonomiska ställningen för jordägaren
betydligt starkare än vad den är för närvarande. Därtill kommer, att
utskottet följt den kungl, propositionen örn den lösen av jord, som skall utgå
till jordägaren. Jordägaren skall först och främst ha fullt betalt för jord, som
tages i anspråk för gruvdriften, och 50 procent därtill, ävensom fullt betalt
för skada och intrång och 50 procent däröver. Och så kommer jag till sist till
frågan örn försvarsavgiften. Det blir enligt nya lagen på det sättet, att om
en inmutning inte leder till gruvdrift omedelbart, sa skall det erläggas en försvarsavgift
för varje ar av inmutaren och av denna försvarsavgift erhåller
jordägaren hälften.

Vad som har gjort, att jag har kunnat ga med på utskottets förslag är, som
sagt, att jag har ansett, att det förslag, som utskottet här framlägger, i princip
bibehållit jordägarens rätt till mineralfyndigheterna, jag vill också säga,

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
att jag^ tror, att reservanterna ha givit oss rätt i det fallet, ty om det skulle
varit så, att reservanterna haft principiella skäl att inte gå med på vad utskottet
föreslagit, hade de stannat enbart vid ett avslag på utskottets förslag.
Nu ha emellertid reservanterna i sin reservation ett alternativt yrkande, som
helt och hållet bygger på utskottets förslag. Jag anser därför, att även reservanterna
i princip lia erkänt det berättigade i vad utskottet här har föreslagit.
_ Jag skall inte fortsätta längre, utan ber att med dessa ord få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag kan inte neka mig nöjet att
påvisa den påfallande skillnad i fråga örn den stämning, som förefinnes nu i
da.g, när propositionen ligger på bordet och riksdagen skall fatta sitt beslut,
i jämförelse med den stämning, som rådde då propositionen framlades. Den
hets, som sattes i^ gång, när propositionen remitterades till riksdagen, gick
framför allt ut på att sätta departementschefen i gluggen för försummelse
eller oförstånd. Propositionen var rena rama förräderiet emot borgerlig åskådning
i allmänhet och emot jordägaren i synnerhet, sades det. Stockholms-Tidningen,
som ju inom parentes sagt, dagligen följer justitieministern med kärlekens
ögon, ger följande skarpsinniga analys av förhållandena. Det finns
endast två möjligheter, säger man där, antingen har justitieministern hävdat
jordägaresynpunkterna, men måst kapitulera inför sina socialistiska kolleger,
eiler också har han försummat att överhuvud taget hävda bondesynpunkterna
i propositionen. I det senare fallet, säger man, har han svikit sin uppgift och
bör naturligtvis gå. I det förra fallet har han visserligen inte svikit sin uppgift,
men då har han i alla fall ådagalagt en så påfallande svaghet, att harn
måste packa och ge sig i väg. När man på det sättet har tillägnat sig departementschefens
skalp liksom i förskott, blir man ändå litet fundersam och
undrar: tank, örn han nu i alla fall inte dör riktigt, utan lever upp igen — man
har nämligen observerat, att det kan föreligga en möjlighet till utjämning mellan
den ståndpunkt som propositionen intagit och en viss opposition. Därför
avfyrar man för säkerhets skull ännu en salva och säger, att även om man
skulle lyckas utjämna den dissonans, som kan inträda genom en kompromiss,
»sånkan saken i alla fall inte undgå att få konsekvenser och främst för elen''
minister, som bär ansvaret för den förolyckade propositionen».

Det är ju bara en provbit på vad man ansåg lämpligt att säga inom en hel
del av pressen, kanske främst Stockholmspressen, vid den tidpunkt då propositionen
framlades. Jag konstaterar nu det lugn, med vilket kammaren finner
sig i,, att denna proposition, som jag hoppas, i dag kommer att i allt väsentligt
bli bifallen, detta bör kanske vara ett memento för läsarna av denna press att
inte taga alltför gudsnådligt den massa uppgifter och konstruktioner, som man
där emellanåt lättsinnigt kommer med i politiska syften.

För att komma till själva saken skulle jag vilja påpeka också ett annat förhållande.
^ Vi hörde nyss, hur en av experterna i fråga örn lagstiftningen på
detta område trots att han var opponent — slöt upp vid sidan av justitieministern
i fråga örn betraktelsesättet av den omstridda jordäganderätten. Syftet
med den långa utredning, som föregått framläggandet av denna proposition,
har varit att öka statsmakternas inflytande över gruvnäringen. Detta
skola vi inte glömma bort, när det gäller att taga ställning till det föreliggande
förslaget. Det är detta syfte, som varit orsaken till de framstötar, som
gjorts för att skaffa oss en ny gruvlagstiftning. Då denna fråga år 1910 var
före, gick andra kammaren emot den dåvarande utskottsmajoriteten oell uttalade
sig för ett ökat statsinflytande över gruvdriften.

Den privata äganderätt till oupptäckta naturtillgångar, som man så kraf -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
tigt har velat hävda, är väl egentligen ganska orimlig. När det gäller viktiga
naturtillgångar måste, såvitt jag förstår, landets och folkets intressen sättas
i första hand, och inför dessa måste givetvis de juridiska synpunkterna vika.
Om man studerar detta äganderättsförhållande genom tiderna, finner man
också, att betraktelsesättet beträffande äganderätten till mineralfyndigheter
har skiftat i ofantligt hög grad. Man kan även påvisa, att denna privata
äganderätt till malmfyndigheter har varit på frammarsch vid de tillfällen, då
den svenska statsmakten har varit svag.

Det torde för övrigt förhålla sig så, att denna teori, som man söker driva
örn absolut privat äganderätt till mineraltillgångar, är ganska illa genomtänkt.
Denna privata äganderätt har aldrig existerat som en absolut äganderätt.
Den har nämligen inskränkts genom inmutningen, som ju utgör ett mycket
starkt intrång på densamma.

Finns det för övrigt några egentliga former för en sådan absolut privatäganderätt?
Hur djupt skulle den t. ex. sträcka sig? Betraktelsesätten beträffande
denna äganderätt äro mycket olika i olika länder. I vissa länder
anses denna rätt sträcka sig så djupt som brukandet av jorden nödvändiggör.
I andra länder finnas inga bestämda normer för densamma. Det är väl orimligt
att tänka sig en jordäganderätt, som sträcker sig till jordens medelpunkt.
Örn man skulle fullfölja denna tankegång i den motsatta riktningen, kan det
ifrågasättas, örn den privata äganderätten även skall äga tillämpning för det
över jordarealen liggande luftlagret. Låt mig belysa detta med ett exempel.
Örn problemet örn tillverkning av kväve ur luften skulle lösas på ett sådant
sätt, att råmaterialet skulle få ett verkligt ekonomiskt värde, skulle då verkligen
en dylik äganderätt äga tillämpning för det luftlager, som ligger ovanför
den jordareal det gäller?

Ju mera man tänker på denna sak, ju orimligare förefaller den i verkligheten
att vara. Man måste givetvis taga hänsyn till hävdvunna förhållanden,
men denna hänsyn får icke gå till överdrift och måste vika för den utveckling,
som landets och folkets väl i sista hand kräver. Men, säga reservanterna, det
kan väl i alla fall inte vara riktigt, att staten, såsom i propositionen förutsättes,
i vissa fall skall kunna träda in som företagare. Man finner detta ganska
orimligt, alldeles särskilt som man från juristhåll varit inne på denna tankegång,
och anser det olämpligt, att staten samtidigt som den fungerar som överhet
och skall vaka över rättstillståndet, även skall vara företagare. Man gör
gällande, att detta innebär en dubbelställning. Man drager samtidigt den konklusionen,
att ett dylikt förhållande skapar ett osäkerhetstillstånd, som man
inte vill vara med om.

Ja, man kan lätt iakttaga, i vilken riktning utvecklingen gått. Det vill förefalla,
som örn utvecklingen i det praktiska livet går andra vägar och talar
ett annat språk. Vi se ett exempel på detta i den ställning, som vattenfallsstyrelsen
intager beträffande tillvaratagandet och samordnandet av landets vattenkrafltillgångar.
Ingen, som känner dessa förhållanden, kan bestrida — även
örn man på en eller annan punkt ställer sig kritisk — att den samordnande
verksamhet, som vattenfallsstyrelsen utövar beträffande landets vattenkrafttillgångar,
har haft den allra största betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling
och näringsliv. Och likväl förhåller det sig så, att vattenfallsstyrelsen
har en viss möjlighet att öva inflytande även över de enskilda företagen. Detta
har också skett på olika sätt. Det har t. ex. förekommit, att enskilda kraftstationer
inte ha kunnat disponera över kraft året örn utan varit nödsakade att anskaffa
tillskottskraft, vilken de fått genom vattenfallsstyrelsens försorg mot
förbindelse att samtidigt medverka till att skapa förnuftiga distributionsområden.
I stället för de tidigare distributionsområdena, som gått in i varandra och

Onsdagen den 30 mara 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
utvecklat sig på ett sätt, som varit allt annat än affärsmässigt, Ilar man nu
undan för undan lyckats skapa förnuftigt avgränsade distributionsområden
med hänsynstagande till alla de krafttillgångar, som funnits i såväl statlig
som enskild ägo. Här se vi ett praktiskt exempel på att en förnuftig statsmyndighet
även som företagare haft möjlighet att gynnsamt påverka förhållandena
inom landets näringsliv. Det skall vi inte försöka komma förbi.

Reservanterna invända vidare — och det är det andra skälet man anför —-att örn staten inträder som företagare, uppstår byråkratisering, då kommer statens
döda hand att läggas över företagsamheten. Det hela blir stelt och verksamheten
kommer att försvåras. För all del, det kan finnas skäl att ha ögonen
öppna för byråkratiseringens faror. Vi måste dock vara överens örn att staten
har möjlighet att skapa förnuftiga och lämpliga förvaltningsformer. Jag såg
förresten nyligen i en av högerns ledande tidningar i Stockholm —-jag vill minnas det var i förrgår — en artikel, i vilken man ville
tillmäta den svenska byråkratien en alldeles oerhörd betydelse. Det säges
där, att det är just tack vare den svenska ämbetsmannavärlden och
den s. k. byråkratien, som man lyckats befrämja landets välstånd och utveckling,
trots att demokratiseringen har fört fram till bestämmanderätt ett
folkmaterial, som inte varit vuxet sin uppgift! Där visar det sig, att man sätter
sin lit till byråkratien i stället för att som man gjort i en del av de kritiska
uttalandena i reservationen söka göra gällande, att statens hand, när det gäller
förvaltningen, är för tung och byråkratisk.

Det har också visat sig, att man även från det håll, där man talat örn den
enskilda företagsamheten som det allra viktigaste här i landet — den enskilda
företagsamheten i all ära, vi behöva såväl enskilda som statliga företag •—- inte
försummat att ropa och ropa mycket kraftigt på statsingripande, när man på
allvar kommit i knipa. Jag behöver kanske inte ge några exempel på detta.
Jag vill endast som hastigast erinra örn Kreugerkraschen och vad som hände
i samband därmed. Jag vet visserligen, att en av dem, som sökte animera statsmakterna
till ingripande, omvände sig och året efter ville söka förmå riksdagen
att ge bankofullmäktige en bakläxa för att de hade ingripit. Men detta
betraktades väl knappast som något föredömligt handlingssätt, utan man var
nog närmast generad över denna omvändelse. Det förekommer ofta, framförallt
i den konservativa pressen, att man å sitt partis vägnar karskt avvisar
statsingripanden på olika områden. Erfarenheten har emellertid lärt mig, att
detta avvisande mycket ofta är av ganska ytlig beskaffenhet. Jag är övertygad
om att örn exempelvis socialministern ville vittna i denna sak, skulle han
kunna ge åtskilliga upplysningar örn personer, som ha anropat socialdepartementet
och socialministern örn stöd och hjälp, fastän de offentligt på det kraftigaste
ha vänt sig mot att staten gripit in i det enskilda näringslivet. Jag vill
alltså komma fram till, att ändamålsenligheten bör vara prövostenen för det
system, som i utskottets utlåtande är föreslaget.

Det skulle kanske finnas skäl att med några ord beröra det resonemang, som
förts beträffande koncessionssystem och inmutningssystem. Det måste stå klart
för alla, att koncessionssystemet ger vissa fördelar, som inmutningssystemet
inte kan ge. När man nu i alla fall från socialdemokratiskt håll är villig att gå
med på inmutningssystem, är det på grund av att det är kombinerat med denna
kronoandel, som ger staten möjlighet att utnyttja sin ställning beträffande
den ytterligt viktiga naturtillgång, som malinfyndigheterna i alla fall utgöra.
Men, säger man, man begår här en oförrätt gentemot jordägarna. Jag tror att
man skulle kunna vara djärv nog att gentemot detta påstående ställa frågan:
Finns det någon jordägare i landet, som har kunnat utnyttja sin jordägareandel
till att bli gruvägare eller delägare i gruvföretag? Jag har ställt frågan förut,

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag lill gruvlag ira. m. (Forts.)
och jag har inte kunnat få något svar. Det är uppenbart, att örn det någon
gång har förekommit, måste det ha varit ett rent undantagsfall. I verkligheten
är det nog så, att inmutaren eller gruvbolaget, som numera, sedan gruvletningen
blivit en affär i. stor stil, är den verklige gruvletaren, i allmänhet har mycket
lätt att komma ifrån jordägaren. Då ligger det mycket nära till hands att
fråga sig.: Är det från gruvbolagshåll man är rädd för denna kronoandel? Är
man möjligen rädd för att det skall vara litet värre att komma ifrån kronoängen
än vad det visat sig vara att komma ifrån den andel, som den enskilde
jordägaren skulle kunna ha juridisk rätt till i fyndigheten? Enligt propositionen
erhåller _i alla fall jordägaren, som förut påpekats, en med 50 procent förhöjd
ersättning för marklösen, skada och intrång jämfört med vad som nu är
gällande. Han erhåller vidare tillsammans med kronan en försvarsavgift av 10
kronor per hektar eller del av hektar, och detta oavsett örn driften är i gång
eller inte. Det förhåller sig alltså inte så, som jag har sett uppgivas i pressen,
att försvarsavgift skall utgå till jordägaren endast då gruvdrift icke uppehälles.
Den skall utgå årligen oavsett örn drift pågår eller icke. Ävgälden är
som vi sett 1 procent på bruten minerals värde. Såvitt jag kan finna blir jordägarens
ställning enligt den nya lagen väsentligt starkare än förut. Den gamla
lagen ger visserligen jordägaren en formell rätt att bli delägare i gruvföretaget,
men i verkligheten föreligger ingen möjlighet att utnyttja denna rätt. Genom
den nya lagen ges jordägaren en verklig rätt, som han kan utnyttja.

_ Det skulle vara frestande att litet närmare ingå på reservanternas uppfattning
på denna punkt, men det har redan gjorts av tidigare talare, och jag skall
därför icke längre uppehålla mig vid denna sak. Jag kan icke finna annat än
att jordägaren beredes väsentliga fördelar genom denna proposition. Den stärker
desutom statens inflytande och ger den möjlighet att kunna utnyttja sin
ställning som gruvföretagare. Staten beredes härigenom tillfälle att få en starkare
hand över en av de stora råvarutillgångarna i riket. Men hänsyn till detta
finner jag det för min del angeläget att yrka bifall till utskottets hemställan
rörande den proposition, som vi i dag behandla.

Herr Lindqvist erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag Ilar begärt ordet för en liten replik till herr Holmbäck. Han var inte
inne i kammaren nyss; jag har skickat efter honom, men jag vet inte örn han
kommit ännu.

Herr Holmbäck började med att säga, att han i stort sett kunde instämma i
den uppfattning, som statsrådet Westman givit uttryck åt och att han likaså
anslöt sig till den uppfattning, som Marcks von Wurtemberg för flera år tillbaka
uttalat. Men så slutar han sitt anförande med att yrka avslag på propositionen
och utskottets hemställan. Och det gör han med att hänvisa till att
detta förslag inte varit ute på remiss. Myndigheterna ha inte varit i tillfälle
att yttra sig. Bland annat talar han örn att jernkontoret yttrat sig senast
1928.

Nu har herr Holmbäck orätt i detta, och det var för att tala om den saken
för honom, som jag närmast begärde ordet, ty när han fått reda på detta kanske
han kommer att ändra sitt votum. Jernkontorets yttrande finns tryckt och
har funnits tillgängligt för första lagutskottets ledamöter. Det är ett yttrande
över 1936 års förslag till gruvlag och är tryckt 1937.

Liksom jernkontoret varit i tillfälle att yttra sig över lagrådets remiss, så
har också en del andra organ och myndigheter varit i tillfälle att yttra sig
över densamma. Herr Holmbäck har således orätt i sin uppfattning, och det
var detta jag ville meddela.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Bagge: Herr talman! Gången av detta ärende och dess utveckling
företer onekligen några ganska påfallande egendomligheter. Först var det
på det sättet, att det framlades en proposition, som kom åtskillig oro åstad
pa grund av att man ansåg den innebära bland annat ett angrepp på jordäganderätten.
En föregående ärad talare har erinrat örn detta, men han
ansåg att detta endast var, som han kallade det, en hets i huvudstadspressen.
Jag undrar i alla fall, örn han har rätt däri. Oro tycks i själva verket ha
spritt sig ganska vida omkring, eftersom den åstadkom en motion ifrån justitieministerns
eget parti, således ifrån bondeförbundet. Detta visar väl örn
något, att det inte var någon begränsad pressagitation, som låg bakom oron
i fråga.

Den nämnda motionen var ju inte, såvitt jag kan bedöma, allt för starkt
konstruerad, utan den föreföll att ha ett ganska tydligt politiskt syfte. Det
var uppenbart att den kom till, för att man skulle kunna rädda sig i en prekär
situation. Hela denna aktion har ett mycket starkt tycke, förefaller det
mig, av Jona.e havsfärd hos Karlfeldt, där det gällde — naturligtvis inte att
kasta ut justitieministern till vidundret i havets djup, men däremot ett försök
att kasta ut hans principer så gott sig göra lät och på det sättet en smula
lätta på skutan.

Sedan kom motionen till första lagutskottet och lades där helt enkelt till
grund för förhandlingarna, medan propositionen i viktiga delar sköts åt
sidan. Här har påpekats ifrån flera talare i dag, att lagutskottet led brist på
sedvanliga sakkunnigutlåtanden. Man invänder då, att ett tidigare förslag,
på vilket propositionen delvis bygger, hade varit föremål för remissyttranden.
Men detta var ju, som här sagts tidigare, år 1927, då socialiseringsnämndens
yttrande, som för övrigt bara var ett principbetänkande, remitterades ut. Den
föregående ärade talaren har erinrat örn att jernkontoret dock hade avgivit
ett yttrande, som förelegat vid behandlingen i utskottet. Detta är, efter vad
jag hort, riktigt, men det gjorde jernkontoret på eget bevåg, och man kan ju
inte på något sätt påstå, att en sådan ingiven skrift skulle kunna motsvara
ett vanligt remissförfarande över hela linjen.

Nu kan man ju inte på något sätt säga. att utskottet saknat sakkunskap.
Tvärt örn, det fanns en formidabel sakkunskap i utskottet. Det var nämligen
på det sättet, att ordföranden i utskottet var den departementschef, som utarbetat
propositionen, i fråga, och föredragande var, som det ju ofta brukar
vara, föredraganden i. departementet. Under sådana förhållanden tycker jag
inte man gör sig skyldig till någon missaktning örn man säger, att det kunde ju
kanske varit bra, om man också fått litet sakkunskap även från annat håll
vid utskottets arbete.

Man frågar sig nu:. Vad beror det på, att så icke skett? Det hade varit så
enkelt att ordna alltihop på vanligt sätt. Varför har man inte gjort det?
Berodde det månne på att läget var för ömtåligt för en saklig behandling i de
former, som vi äro vana vid här i riksdagen? Det gäller ju i alla fall en principiellt
mycket.viktig fråga; som jag ser saken, så föreiigger här det första
anloppet emot jordäganderätten. Herr justitieministern bagatelliserade detta,
men det är uppenbart, att åtminstone hans meningsfränder inom bondeförbundet
haft en annan mening än han, ty annars hade de väl inte funnit det nödvändigt
att göra en så uppseendeväckande aktion. Herr justitieministern bagatelliserade
det hela och sade bl. a., att det var så få människor, som egentligen
kunde beröras av detta, och därför var frågan om jordägareandelen så
betydelselös. Jag tycker detta är en rätt besynnerlig, kvantitativ uppfattning
av rätten, som jag för min del har mycket svårt att dela. Vad som är

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
rätt är väl rätt, vare sig det är många eller få, som det är fråga. örn. Men
framför allt skulle jag vilja säga, att detta resonemang träffar inte saken,
det träffar inte kärnan, såvitt jag kan förstå. Det resonemanget träffar inte
det, som vi anse vara av betydelse, nämligen vad som kan bli konsekvenserna
på andra områden av detta förslag.

Herr justitieministern sade, att örn sådana här fyndigheter gå över i enskilda
händer, måste det anses vara, såvitt jag förstod honom rätt, något orättmätigt,
något som strider emot den allmänna rättskänslan, och de borde därför inte
stanna hos de enskilda. Detta är, såvitt jag kan förstå, en princip med mycket
stora och betänkliga konsekvenser. Det är ju inte bara malmfyndigheter
och dylikt, som kunna medföra fördelar för ägaren av jorden, utan det är ju
så mycket annat, som inte beror på hans arbets- eller kapitalinsats, vilket
också kan medföra fördelar för jordägaren. Örn vi tänka en sådan sak som
att det blir en förändring av produktionen eller en förändring av marknadsförhållandena,
som gör att en jordägare får en bättre reveny, en bättre avkastning
av sin egendom — det kan ju också hända på många andra områden, att
sådana tillfälligheter kunna föra med sig att ägaren av den eria eller andra
kapitaltillgången kommer att tillskyndas en vinst, som inte direkt beror på
hans arbete eller hans kapitalinsats — jag frågar då: Är det också orättmätigt?
Är det något, som är oriktigt enligt justitieministerns uppfattning?
Örn det är fallet så får jag säga, att då tycker jag justitieministerns principer
ha mycket långt gående konsekvenser, som vi ha all anledning att se upp med.

Den andra synpunkten, som, såvitt jag förstod, justitieministern i detta
sammanhang gjorde gällande, var att det kunde strida emot »allmänt väl»,
örn malmfyndigheter exploaterades av enskilda. Jag erkänner mycket väl, att
det kan tänkas att exploatering av malmfyndigheter intar en speciell ställning
och att det på den grund på detta område kan bli nödvändigt med en lagstiftning,
som inte är av samma karaktär, som lagstiftning på andra områden.
Det är ju för övrigt redan fallet, som här i debatten påpekats, i flera avseenden.

Örn jag tänker igenom, vad det kan vara för allmänna intressen, som mäste
tillvaratagas gentemot den enskilde ägaren, så kan det vara malmpolitiska
intressen, socialpolitiska intressen o. s. v., men alla dessa olika intressen kunna
mycket väl tillgodoses, utan att man behöver ta de arrangemang, som här
äro föreslagna, och inkräkta på jordäganderätten på sätt, som nu föreslås.
Jag menar alltså, att det inte är nödvändigt med detta ingrepp i äganderätten,
och det tycker jag är ett starkt skäl för att man inte skall gå denna väg.

Det är en ganska typisk metod för resten, som har kommit till synes här.
Man söker förändra grunderna för våra nuvarande samhällsinstitutioner, genom
att sätta in en kil på ett område, där det kan vara svårt för allmänheten
att klara ut hur saken verkligen ligger till. Man använder det minsta motståndets
lag och man börjar på sådana områden, där man kan vänta sig att
finna vissa sympatier i olika avseenden för ett inskridande med i verkligheten
mera långtgående konsekvenser än som till en början påstås föreligga. Vi
ha enligt min mening all anledning att observera detta och att vara försiktiga.

Jag vill sluta med att säga, att oklarheten beträffande den principiella
innebörden i utskottets förslag har ökats i hög grad genom justitieministerns
yttrande, vari han, av grunder som jag väl förstår, gärna har velat minska
motsättningen mellan propositionen och utskottsmajoritetens utlåtande. Under
sådana förhållanden, herr talman, förefaller det mig vara riktigt att gå
på reservationen, och jag ber att få yrka bifall till den.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Den föregående ärade talaren började sitt anförande med några betraktelser

Onsdagen den 30 mars 1938 £. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
över den omständigheten, att en motion fått föranleda att man ifrån regeringens
sida gått ifrån en framlagd proposition på den punkt, som motionen
berör. Han tyckte, att häri låg något uppseendeväckande ur hans synpunkter.
Det överraskade mig verkligen att höra den ärade talaren säga det i en sådan
missbelåten ton, därför att jag många gånger från hans sida hört framställas
den önskan, att regeringen skulle ta hänsyn till vad som framföres ifrån riksdagsmännens
sida oavsett ifrån vilket parti, som förslagen framställas. Det
är ju ingenting ovanligt att även i anledning av andra propositioner det väcks
motioner ifrån samtliga partier.

Den ärade talaren vände sig vidare emot ett yttrande, som jag hade haft.
Jag har försökt belysa denna frågas reella betydelse, och jag gav då några
siffror, som skulle antyda vilket antal jordägare, som kunde vara intresserade
av det här förslaget. Då säger den ärade talaren, att jag därmed gav
uttryck åt en kvantitativ uppfattning av rätten, en uppfattning, som han inte
delade, ty han ansåg, att rätt skulle vara rätt, vare sig det är många eller få,
som bli berörda av frågan. Jag vill då säga att jag talade, när jag gav dessa
siffror, inte alls ur rättslig synpunkt, utan jag berörde frågans politiska sida,
och det hade jag ju full anledning att göra, eftersom det sagts ifrån annat
håll, att detta är en fråga, som berör alla Sveriges jordägare och där de ha
ett gemensamt intresse. Det beror således på missuppfattning av den ärade
talaren, när han trodde, att jag anlagt den synpunkt, som han angav, då jag
yttrade mig örn denna sak.

Vidare talade den ärade talaren örn att den rättsändring, som propositionen
medför, då kronan erhåller en hälft i gruvföretagen enligt propositionen,
skulle kunna vara ett steg, som medförde konsekvenser av oöverskådlig räckvidd.
Men längre fram i sitt anförande sade den ärade talaren, att just här
på gruvrättens område föreligga alldeles särskilda omständigheter som göra,
att man där kan vidtaga anordningar utan att detta behöver medföra konsekvenser
för andra områden. Jag förstår mycket väl, att den ärade talaren
ställer sig på den ståndpunkten, ty vi kunna ju erinra oss, att det var en
högerregering, som slöt det avtal, vilket åsyftade, att i fråga örn Gällivarebolaget
skaffa staten ett medinflytande just i den form, som man avser att
åstadkomma i ett stort antal fall genom den proposition, som nu föreligger.
Mitt yttrande får således anses handla örn den fråga, som nu är före, nämligen
örn gruvlagstiftningen, och icke någonting, som ligger utanför det område vi
i dag diskutera.

Den ärade talaren var också inne på detta ärendes formella behandling.
Det har ju förut från herr Holmbäcks sida anmärkts på att de remisser, som
ligga till grund för propositionen, äro rätt gamla. Det här är ju ett mycket
tungbearbetat ärende. Det är en materia, som fordrar övervägande av mycket
ingående natur, och det är många olika intressen, som stöta emot varandra
och som skola avvägas emot varandra. Vi veta ju också, att utredningen av
detta ärende har pågått ett 30-tal år. När det ansågs, att saken var tillräckligt
utredd, förelädes den för lagrådet. Det skedde genom en remiss, örn jag
minns rätt, av den 29 maj 1936. Sedan har ju lagrådet legat på detta ärende
så att lagrådet avgav sitt yttrande någon gång i december 1937. Det måste
naturligtvis under alla omständigheter anses vara uteslutet, att någon remiss
skulle ske till myndigheterna efter det att lagrådet avgivit sitt uttalande.
Och vad utskottets behandling beträffar vågar jag tro, att utskottet i de yttranden,
som föreligga refererade på mycket vidlyftigt sätt i propositionen,
haft tillgång till samtliga de synpunkter, som kunna komma ifråga vid ärendets
bedömande. Åtminstone har jag under denna debatt inte fått höra någon
synpunkt, som inte blivit framförd redan i remissyttrandena. Jag kan där -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
för mycket väl förstå, att utskottet inte kände något behov av en ytterligare
utredning utan ansåg, att utskottet kunde ta ståndpunkt till frågan på grund
av den utredning, som min företrädare i ämbetet bade åstadkommit. Man får
väl i alla fall inte uppställa anspråk på att i samma ärende det skall äga rum
remisser gång på gång, ty i så fall blir statsmaskineriets verkan i hög grad
förlamad. Jag vågar säga med denna digra proposition i handen, att det
finns nog. inte många parlament i världen, som få så utförligt motiverade
framställningar ifrån regeringarna, som den svenska riksdagen får.

Herr Bagge erhöll härefter ordet för kort genmäle och anförde därvid:
Herr talman! När justitieministern menade, att jag inte borde funnit det uppseendeväckande,
att en motion föranledde ändring ifrån regeringens sida i dess
ställning till en framlagd proposition, vill jag säga, att detta nog med de erfarenheter
vi ha för närvarande i och för sig kunnat verka uppseendeväckande,
men herr justitieministern vet mycket väl, att det inte var det jag menade,
utan det var det sätt, på vilket denna motion kom fram, och de omständigheter,
som föranledde dess framkomst, som var av allra största intresse.

Justitieministern sade, att denna fråga inte berörde alla Sveriges jordägare,
och det var på den grund han lade fram sin lilla statistik. Jag har försökt
visa, att den berör alla Sveriges jordägare på grund av de konsekvenser en
sådan princips genomförande kan få. Vi ha olika meningar i detta avseende,
och det är väl bara att konstatera den saken.

Sedan sade justitieministern, att det var ju en högerregering, som genomförde
avtalet med Gällivarebolaget, där man hade använt samma metoder,
som han föreslagit. Jag ber, herr justitieminister, att få påpeka, att avtalet
med Gällivarebolaget innebar, att staten avstod ifrån sin jordäganderätt till
bolaget och i gengäld fick preferensaktier och vissa andra fördelar. Det är
således absolut motsatsen, till vad som här föreslås. Det har ingenting med
den enskildes jordäganderätt att göra, om staten avstår sin egen jordäganderätt
i det syfte, som här är gjort.

Dessutom vill jag säga, att jag har alltjämt den uppfattningen, att det var
ett_ utmärkt avtal och en bra gärning, när detta genomfördes, och jag skulle
vilja tillägga att jag tror, att den gärningen gör att vi inte behöva gå på
den väg, som herrarna föreslå här i dag, utan att vi mycket väl kunna klara
oss med andra metoder.

Tiden tillåter mig inte att fortsätta, herr talman. Jag ber bara att få konstatera
att önskemål ha förelegat från minoritetens sida i utskottet att få en
annan behandling av detta ärende.

Vidare yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag skall icke inlåta mig på någon diskussion örn äganderätten och de kränkningar
den kan vara hotad av genom föreliggande lagförslag. Jag begärde
ordet för att något belysa de faktiska konsekvenserna av förslaget.

Jag tror, att det från alla håll har omvittnats, att gruvnäringen intager en
sådan speciell ställning, att den mycket väl kan behandlas efter andra grunder
än andra näringar. Dessa säromständigheter bottna främst däri, att en
mineralfyndighet är till sin massa begränsad. När man sätter i gång verksamheten,
kan den icke drivas hur länge som helst, ty en vacker dag är fyndigheten
utbruten, och då upphör verksamheten av sig själv. Det ligger i
sakens natur, att särskilt denna omständighet medför vittgående sociala konsekvenser.
Dessa hänföra sig, såsom det redan sagts här, till dem som arbeta
i företagen, till dem som äga byggnaderna i det samhälle, som uppstår kring

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
företagen, till de kommuner, som skuldsätta sig för att tillgodose allmänna
behov o. s. v. Det blir därför ett mycket starkt allmänt intresse, att man kan
öva inflytande på i vilken takt en sådan fyndighet får utnyttjas. Det kan
nämligen lätt uppstå en konflikt mellan den enskilde ägarens lust att utnyttja
fyndigheten för att na ett gott ekonomiskt resultat, och det allmänna intresset
utav att skydda de medborgare, som äro beroende av ifrågavarande näring.

Nu yttrade herr Bagge i sin sista replik, att det avtal, som i början av detta
århundrade träffades örn järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten, visat, att man
icke behöver en sådan lagstiftning som den föreliggande för att komma till
önskat resultat. Jag tror, att vi behöva icke gå tillbaka så långt i tiden för
att få belägg på de frågor, det här gäller. Jag vill bara bringa i erinran, att
omkring år 1930 var det så, att de dominerande intressena i Boliden önskade
få denna gruvfyndighet i hastigast möjliga tempo utbruten, så vitt man kunde
första av rent börsintresse. Jag kan vittna örn hur den då sittande borgerliga
regeringen var i högsta grad bekymrad för den utveckling, som höll på att
inträda, och hur den sökte efter medel att undgå den hotande sociala fara,
som var på marsch. Vi känna alla till, att sedan inträffade en katastrof, som
gjorde, att dessa planer icke längre blevo lika aktuella. Sedan kom en period,
då det var starka krafter i rörelse för att få in rent utländska intressen i företaget,
då faran för en för snabb utbrytning åter igen blev aktuell och då den
dåvarande regeringen, vilken jag tillhörde, måste söka finna utvägar för att
skapa något stöd för dem, som voro beroende av gruvföretaget. Alla veta vi,
att vi den gången lyckades åstadkomma en liten fondbildning. Hur kunde
regeringen göra det? Jo, därför att det rörde sig örn guldproduktion, och
eftersom det för guldhandeln gäller särskilda omständigheter, kunde man nå
ett resultat. Men nog hade vi en klar uppfattning av att hittills gällande maktresurser
i det allmännas hand voro fullständigt otillräckliga för att åstadkomma
den allmänna kontroll, som gruvnäringen ur social sjmpunkt måste
vara underkastad. Vi behöva således icke gå till århundradets början för att
få belägg. Vi ha det mycket närmare i tiden.

Sedan kan man naturligtvis säga som ifrån många håll här har sagts: detta
syfte bör man kunna finna på annat sätt än genom den föreslagna lagen. Icke
skall jag bestrida möjligheten därav. Men i så fall borde val från dem som
så säga^ läggas^ fram ett hållbart förslag till åtgärder. Vi kunde då få välja
mellan å ena sidan den utväg propositionen innefattar och å andra sidan den
utväg herrar opponenter i det avseendet kunna prestera. Men det har icke
kommit några alternativ, och följaktligen får man väl säga, att riksdagen är i
sin goda rätt, örn den tager det enda hållbara förslag, som framlagts.

Om man nu bortser från frågan örn jordäganderätten och jordägareandelen,
som närmast är å ena sidan en teoretisk, å andra sidan en politisk spekulation.
kan man fråga: vilka olägenheter kunna uppkomma av denna lagstiftning
ur landets synpunkt, ur näringslivets och gruvnäringens synpunkt? Jag
har hört, att man säger, att det blir besvärligt att lia staten med här och att
det kommer att vila en tung hand över gruvnäringen. Jag frågar då först:
har det visat sig, att det blivit ett minskat intresse från enskilda inmutares
sida att inmuta på kronans mark? Icke alls. Vi lia t. o. m. måst ha en lag
för att förhindra alltför stor inmutning på kronans mark i de tre nordligaste
länen, för att icke de enskilda skulle gå alltför långt, detta trots att kronan
där har halvparten på grund av den gamla jordägareandelen. Det finns alltså
icke belägg för att inmutareverksamheten skulle lamslås därigenom, att
inmutaren står inför konsekvensen, att kronan blir ägare till halvparten. Erfarenheten
säger motsatsen. Men naturligtvis kan man från de enskilda intressenas
sida säga, att det blir så tillvida besvärande att ha kronan med, som

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
det icke föreligger samma vinstmöjligheter för det enskilda intresset. Å andra
sidan: vad kan det vara för glädje för Sveriges folkrätt enskilda personer
eller företag få en större vinstchans än som är nödvändigt? Icke tror jag, att
man vågar påstå, att den omständigheten, att staten skulle bli hälftendelägare,
omöjliggör en lönande och förnuftig gruvverksamhet i vårt land. Det har
dock icke varit några svårigheter för Boliden att få till stånd en gruvindustri
vid Laver i Norrbotten, trots att kronan har jordägareandelen, vilken bolaget
har fått arrendera av kronan för att få i gång en gruvindustri. Det har gått
utmärkt. Naturligtvis hade det varit enklare för bolaget, om man där haft
en liten åttondedelsbonde att tagas med i fråga om jordägareandelen, men det
kan icke vara något allmänt intresse, att bolaget fått sina förtjänstmöjligheter
underlättade. Huvudsaken är, att företaget kommer till stånd och visar sig
kunna drivas ekonomiskt.

Jag föreställer mig också, att det förslag, som ligger på riksdagens bord
örn ett anslag för att möjliggöra för staten att gå in i undersökningsarbeten
rörande Rackejaure-fältet tillsammans med inmutaren, Bolidenbolaget, också
visar, att den omständigheten, att staten har sin jordägareandel, icke hindrar
en förnuftig utveckling av gruvverksamheten.

Jag skulle alltså vilja fastslå, att erfarenheten, som hänför sig till det läge
det här är fråga örn, erfarenheten örn statens hälftendelägarskap i gruvfyndigheter,
icke visar på något hinder för uppkomsten av nya gruvföretag i
landet. Det är vi på vår sida, som ha erfarenhetens säkra belägg, varigenom
vi kunna påvisa, att de svårigheter, som här framkonstrueras såsom konsekvenser
av lagförslaget, icke i verkligheten äro befintliga. Det är vi som stå
på verklighetens mark, opponenterna komma med konstruktioner, med antaganden,
som icke stödjas av verkligheten. Jag menar därför, att det förslag,
som här föreligger, måste med hänsyn till den ekonomiska sidan av saken vara
av den beskaffenhet, att det borde kunna godtagas av riksdagen.

Herr talmannen gav nu ordet för kort genmäle till herr Lindqvist, som anförde:
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr Bagges anförande.

Det är ganska ovanligt, att ledamöter, som icke tillhöra ett utskott, giva
sig till att här i kammaren bedöma, huru arbetet inom utskottet bedrivits. I
regel känna ju icke utomstående till den saken. Och herr Bagge är i detta
fall vilseledd. Det förhåller sig icke så, som han säger. _ Herr Bagge påstår,
att yrkanden ha inom utskottet framställts från minoriteten örn remiss till
vissa myndigheter. Det är icke riktigt, herr Bagge. Yrkande framställdes av
en nykommen högerman om dylik remiss. Vid voteringen örn detta yrkande
var det endast fyra, som röstade för remiss. Två av utskottets ledamöter sutto
och tio röstade emot remiss. Det är sålunda endast högern, som velat ha remiss
i detta fall. Men det är ju ganska förklarligt, att en partiledare karn
bliva vilseledd, när en av hans stora tidningar, nämligen Svenska Dagbladet,
i går återgav de uppgifter herr Bagge kommer med i dag.

Det enda nya, som tillkommit i utskottet, herr Strindlunds m. fl. motion,
gav oss anledning att höra särskild sakkunskap vad denna motion beträffar.
I anledning av denna hemställde vi till kommerskollegium att få upp till utskottet
den mest sakkunnige man hade där. Ett kommerseråd kom också upp
och lämnade de upplysningar vi önskade. Så ligger saken till.

Härefter yttrade:

Herr Herou: Herr talman! Av de yttranden, som här fällts av utskot tets

talesmän till försvar för utskottets förslag mot högerns agitation, fram -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
står det allt klarare och tydligare, att det förslag utskottet här lagt fram,
är mycket acceptabelt ur starkt borgerlig synpunkt. När man iakttagit förvåningen
över att högern dämpat sin agitation en liten smula, förstår man,
att dess uppträdande förestavas av önskvärdheten av att få ett nytt agitationsämne.
Och för all del: mycket vill lia mer. Man vill ha mer än utskottet
vill giva. Detta är naturligt för högern med dess inställning och försvar
för privatkapitalistisk förvaltning av naturens rikedomar. Herr Rybergs anmärkning
örn att jordägareintresset i själva verket är bra mycket bättre företrätt
genom utskottets förslag än genom den ordning som hittills gällt är
sannerligen mycket riktig.

Jag vill, innan jag närmare går att giva en summarisk framställning av
mitt betraktelsesätt i frågan, säga ifrån, att när vi, som icke ha möjlighet
att deltaga i utskottsarbetet, lia följt denna fråga och sett handläggningen
av densamma från de fyra stora riksdagspartiers sida, vilka ha makten i utskottet,
har sannerligen vårt förtroende till den svenska riksdagen och dess
förmåga att sakligt handlägga ett ärende icke styrkts. Regeringen — och däribland
två ledamöter av den gamla socialiseringsnämnden — kommer med ett
förslag i en för landet så viktig sak som den föreliggande. Det är klart, att de
borgerliga måste vädra, att det skall bli farliga attacker mot äganderätten,
när det parti, som har majoritet i kammaren, nu kommer och lägger fram en
fråga som denna. I regeringen sitta som sagt två ledamöter av den gamla,
saligen avsomnade socialiseringsnämnden. Nu framlägges emellertid icke förslag
örn en radikalare ordning, örn en koncessionslagstiftning o. s. v., utan
man kommer med den lilla, lilla kronoandelen i stället för jordägareandelen.
Högern och folkpartiet upptäcka här ett litet ben för sin valagitation och
sätta i gång med en larmande agitation, och bondeförbundarna bli oroliga. Det
gäller äganderätten, det gäller jordägarnas rätt. Jordägarnas parti kan icke
vara likgiltigt inför en sådan agitation. Och så föds en motion, som frambäres
av en bondeförbundare — herr Strindlund —, i vilken man kommer med ett
förslag och vill rädda den stackars jordägaren, som regeringen med dess bondeförbundare
hotar. Sedan pågår utskottsbehandlingen en tid, och vi, som följa
det hela på avstånd, upptäcka att den lilla sprickan i regeringsunderlaget kittas
ihop. Socialdemokraterna acceptera bondeförbundarnas förslag i utskottet
och taga tillbaka attacken mot jordägarna. Ställningen är räddad och
sämjan också. Facit av alltsammans blir, att riksdagen här kommer att
antaga en ny gruvlag, som innebär, att kronans ensamrätt till inmutning i
de norrländska länen, i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, upphäves.
Vilket utmärkt tillfälle för det enskilda initiativet som man nu också
från socialdemokratiskt håll höjer till skyarna. Den stackars staten, t. o. m.
den socialdemokratiska framtidsstaten, tycks icke kunna leva utan spekulanten
— företrädaren för det enskilda initiativet. Vidare får man kronoandel
i stället för jordägareandel. Oell slutligen kommer en ny intressent till.
en som icke funnits förut. Eller rättare sagt: man flyttar bort en gammal
intressent och kronan träder i hans ställe. Jordägarna ger man något annat.
De få 1 % av det brutnas värde upp till 5,000 kronor örn året under 20 år.
Bondeförbundet har tillvaratagit jordägarnas rätt så utmärkt i denna kompromiss,
att nu kan t. o. m. en småtionde få 100.000 kronor för dolda rikedomar
under jordytan, om någon är vänlig och upptäcker dem åt honom och exploaterar
dem, för den händelse det bryts under 20 år och årligen för 1/2 miljon
kronor.

Det är verkligen en intressant behandling denna fråga varit föremål för.
Många väntade sig givetvis, att riksdagens största parti skulle komma med
en radikalt genomgripande förändring nu, och det var många på borgerligt

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
håll, som bävade. Spörsmålet örn tillgodogörandet av naturrikedomar är intet
nytt spörsmål i svensk politik. Det har varit föremål för riksdagens prövning
under årtionden. Om jag icke misstager mig alltför mycket, har andra kammaren
också för ett par tre decennier sedan uttalat sig för en koncessionslagstiftning.
I socialdemokratiska partimotioner bars detta ärende fram för några
årtionden sedan och därefter av socialdemokratiens företrädare herr Lindhagen.
Socialiseringsnämndens majoritet med socialdemokraterna Steffen, Möller,
Sandler och Leo begärde även en koncessionslagstiftning. Nu är det förslag,
som man kommer att antaga, inte alls så radikalt och genomgripande,
utan det är ju, som sagt, ett förslag att jordägarandelen blir kronoandel, och att
spekulanten eller inmutaren har samma möjligheter som förut. Men det allvarligste
i det hela är, att kronans ensamrätt till inmutning i de områden av
landet, där man har att vänta upptäckter av nya inmutningar, där avföres kronans
företrädesrätt och införes möjlighet för inmutare, för enskilda spekulanter
sålunda, att erhålla hälftenrätt till dessa kronans naturrikedomar.

Ja, örn nu högern fortfarande anser sig ha skäl till oro och verkligen kan
bedriva agitation med tillhjälp av denna lilla fjäder, så måste jag ju säga, att
det måste vara — inte som herr Olsson i Mellerud refererade de förändrade
tonfallen — utan på det sättet, att man på borgerligt håll föreställt sig, att
det skulle bli ett genomgripande förslag. Man hade säkerligen läst i det
socialdemokratiska partiprogrammet, och det hördes i herr Bagges senaste
anförande, där han sade: det är principen som vi äro rädda för, vi befara, att
det kan komma något liknande till stånd på andra områden, örn man här börjar
ge kronan någon större rätt. Herr Bagge hade säkerligen läst sådana
avsnitt i. det socialdemokratiska partiprogrammet, som äro aktuella, såsom
exempelvis att »massfattigdomens avskaffande kan ske först genom att upphäva
den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen», eller detta:
»arbetarklassen blir medveten örn sin historiska mission att vara bärare av
en ny produktionsordning, frigjord från profitintresset». Och så får man höra
de här tonerna från utskottet och företrädarna för regeringens förslag örn
hur oumbärlig den där spekulanten, inmutaren, i själva verket är, och att det
måste vara samspel mellan staten och de enskilda intressena på ett instrument,
som är till fördel för den gemensamma folkhushållningen. Eller hade
man kanske läst den rent programmatiska inställningen i det socialdemokratiska
partiprogrammet, där det heter, »att till samhällets ägo skola överföras
alla för en planmässig folkhushållning erforderliga naturrikedomar». Jag
föreställer mig, att de nu ifrågavarande naturrikedomarna väl äro bland de
allra första, som måste överföras till samhällets ägo vid en planmässig hushållnings
genomförande.

Låt mig till sist säga, att när högern och folkpartiet här i dag försöka uppträda
som räddare för alla småbönders rätt till jorden här i landet, är det
ganska misslyckat. Ty så har jag ändå inte fattat den svenska bondens uppgift
-— även örn han nu skall böka i jorden — att han skall gräva ner sig
så djupt, att han skall hitta malmfyndigheter, eller att han skall sitta och
lura med sin jordäganderätt, tills spekulanten kommer och upptäcker inmutningsbara
rikedomar och exploaterar dessa rikedomer åt honom. Det är inte
detta, som de svenska bönderna egentligen önska sig och kunna få. Det har i
annat sammanhang upplysts, hur litet man har att vänta av det intresset.
Det är val inte många av de svenska jordbrukarna bär i landet, som lia några
som helst inkomster på grund av sin jordägarandel, utan det är, som det heter
i utlåtandet, så att jordägarandelen i det stora flertalet fall antingen icke
begagnas eller oek medför en allenast obetydlig vinst.

Statsrådet Westman har formulerat en mycket bra sats, som gott kunde

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
ha skrivits av någon, som inte har en borgerlig uppfattning, när han säger, att
borttagandet av den möjlighet till jordspekulation, vartill den nuvarande regeln
om jordägarandel kan ge upphov, utgör en vinst ur jordbrukspolitisk
synpunkt. Jag ber att få instämma i denna synpunkt, formulerad av en bondeförbundets
representant. Jag bara beklagar, att herr Strindlund inte kunde
acceptera denna synpunkt utan underkände densamma och åter införde detta
spekulativa moment i jordbrukspolitiken. Jag tycker också, att det borde ha
varit mycket bättre för alla parter, örn det hade kunnat bli en konferens mellan
statsrådet Westman och herr Strindlund före propositionens avlämnande,
så att sådana där motsättningar redan på ett tidigare stadium kunnat slipas
av.

Här är ju inte fråga örn rätt till fyndigheter, som redan nu kunna exploateras,
utan här är det bara fråga örn fyndigheter, som hädanefter upptäckas
och kunna bli föremål för exploatering och tillgodogörande. Jag skall inte
göra någon stor affär av att man inte kommit längre nu än till att man ansett
sig behöva bibehålla inmutarén vid hans rättighet. Jag skall inte heller
uttala något beklagande i och för sig, såsom saken nu ligger till, över att
man har fått en kompromiss, med vilken man möjligen kan ge någon jordägare
reell avkastning i stället för en rättighet, som han tidigare haft på
papperet. Men jag beklagar, att samtidigt som man här visserligen ger kronan
viss möjlighet att bli hälftendelägare — så långt nu denna möjlighet
kommer att utnyttjas — vilket vi kunna acceptera och vara glada åt, man
samtidigt går in för att upphäva kronans ensamma inmutningsrätt till de
malmförande områdena i vårt land.

Det är detta jag reagerat mot, och det är därför, som jag, herr talman,
begärt ordet för att med denna motivering yrka bifall till det förslag, som i
en reservation framförts av herr Branting.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Gezelius: Herr talman! Den siste ärade talaren efterlyste litet mera
saklighet och litet mindre politik i denna fråga. Det har inte hållits ett
anförande, som varit mera färgat av politiska synpunkter än herr Herous anförande
i denna sak. Kontentan av den politiken var, att här gällde det att
till varje pris bagatellisera principfrågan. Det är dock den, som är den väsentliga.
Den har av justitieministern formulerats så, att är en åtgärd gagnelig
för samhället, spelar rättsfrågan -— frågan om den enskildes rätt — en ganska
underordnad roll. Denna uppfattning är enligt min mening felaktig. I detta
fall är icke den stora tvistefrågan huruvida jordägarens bestående rätt betraktas
såsom en äganderätt eller såsom en rätt av annan beskaffenhet. Utan
det väsentliga spörsmålet är detta.

Här finnas i detta land medborgare, som ha en sedan århundraden bestående
rättighet, och de ha hittills med stöd av gällande rättsordning kunnat lita på,
att den principen skulle alltid uppehållas, att deras rätt inte skulle kränkas,
utan att det är ådagalagt att det är nödvändigt för samhället, att man inkräktar
på denna deras rätt. De ha också kunnat lita på, att örn staten nödgats
kränka deras enskilda rätt, staten varit skyldig lämna ersättning därför. Först
om vi acceptera herr Herous uppfattning, och den enskilda äganderätten försvinner,
är läget ett annat, men för närvarande erkänna vi den enskildes rätt
gentemot staten.

I propositionen utgår Kungl. Majit från att den enskilde här ingen rätt har,
och att han följaktligen inte skall erhålla någon ersättning. Men justitiemini Andra

kammarens protokoll 1938. Nr Zh. 3

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
stern är i dag villig att rekommendera en ersättning till en person, som enligt
hans uppfattning i går inte hade någon rätt därtill.

De är väl ändå så, att det, som verkligen utgör den betydande skillnaden
mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, är, att utskottet erkänt, att den
hittills bestående rättighet, som jordägaren har till jordägarandel — oavsett
vilken den teoretiska grunden därtill är — inte får annekteras utan skall avlösas.

Nu har man mot detta invänt, att jordägaren enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle få dels hälften av utgående försvarsavgift och dels ersättning för
den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Man vill göra gällande,
att däri skulle ligga någon ersättning för hans jordägarandel. Detta
är fullkomligt felaktigt. Försvarsavgift fanns i den gamla gruvestadgan jämsides
med jordägarandelen. Och vad beträffar ökningen med 50 procent av
marklösen, har den bestämmelsen tillkommit, såsom framgår av Kungl. Maj:ts
proposition, för att bringa denna marklösen i full överensstämmelse med de
principer, som införts bland annat i vattenlagen. När genom expropriation
mark tvångsvis tages i anspråk, ligger i detta tvång en särskild börda, och den
kompenseras med angivna förhöjning. Det är därför inte riktigt att framställa
detta som en ersättning för jordägarandelen.

Den opposition, som rests mot Kungl. Maj:ts förslag, har i första hand varit
grundad på det faktum, att Kungl. Maj :t ansett sig kunna föreslå, att man
skulle utan ersättning annektera en rätt, som bestått i århundraden. Det är
därför, som avgörandet i denna fråga blivit av största betydelse för alla Sveriges
jordägare. Det ligger nämligen ingen skillnad i sak mellan andra beståndsdelar
av marken, såsom kalk, grus och annat sådant å ena sidan, och mineralier
å andra sidan, det är därvidlag endast fråga örn en skillnad i värde
och beträffande svårigheterna att kunna upptäcka och utnyttja tillgångarna.

Vad sedan beträffar frågan, huruvida nödvändigheten av de föreslagna åtgärderna
styrkts, vill jag säga några ord med anledning av handelsministerns
anförande.

Det är anmärkningsvärt, att alla hörda myndigheter och alla representanter
för näringen ha haft en helt annan uppfattning beträffande kronoandelens
verkan och betydelse för gruvhanteringen än handelsministern i dag gjort
sig till tolk för. Och när handelsministern efterlyste hållfasta förslag från
reservanternas sida beträffande erforderliga åtgärder, ha vi rätt att först få
veta vad det är för frågor, som inte kunna lösas och inte böra lösas utanför
gruvlagstiftningens ram. Ty det är av vederbörande departementschef en
gång vitsordat, att örn man skall komma till något väsentligt resultat, får man
lösa både de sociala och de malmpolitiska frågorna, så att de komma att beröra
även nu bestående företag, och då måste de lösas utanför gruvlagstiftningens
ram, och jag har ännu inte hört något anföras, som ådagalagt att
dessa problem icke skulle kunna lösas på annat sätt än genom införandet av en
kronoandel.

Reservanterna ha tagit konsekvensen av sin uppfattning och påkallat en
utredning, som de själva inte kunnat verkställa. Och det må förlåtas oss, att
vi inte, som handelsministern önskat, själva kunnat komma med några förslag
i en fråga, där vi för övrigt inte ha någon fast utgångspunkt.

Vad slutligen beträffar frågan örn den bristande utredningen, har det anmärkts,
att utredningen varit fullständig. Jag skulle vilja fråga: vad finns
det för utredning, som belyser frågan örn den föreslagna avgäldens storlek?
Såvitt jag vet har man inte härom inhämtat några som helst yttranden av
sakkunniga.

Nu tror jag inte, att den föreslagna avgälden kommer att utgöra någon större

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
belastning för gruvnäringen, sådan som bestämmelsen är avfattad, ty i regel
är värdet av den uppfordrade icke anrikade malmen ringa. Men det finns inte
någon utredning härom och därför ingen säker utgångspunkt för bedömandet
av avgäldens värde för jordägaren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Karl Emil Johansons m. fl. reservation,
däruti hemställes, att riksdagen måtte dels avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit
ville låta utarbeta samt för riksdagen framlägga förslag till ny gruvlag, som
med beaktande av betydelsen av det allmännas inflytande över gruvhanteringen
grundas på principen om jordägarandelens bibehållande. Jag gör detta förnyade
yrkande, för att något misstag inte skall uppstå angående innebörden
av mitt första yrkande.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Örn jag riktigt uppfattade herr Gezelius anförande, så menade han, att åtgärder,
som kunna vara erforderliga från statens sida beträffande kontroll över
gruvnäringen, kunde komma till stånd utanför gruvlagstiftningens ram.
Det har jag inte bestritt.

Han anmärkte vidare, att det förslag, som här föreligger, kan få betydelse
endast för de gruvor, som komma till framdeles. Jag tror, att det var så han
yttrade sig. Den saken har jag heller inte bestritt. Men kan den omständigheten,
att man inte på en gång kan råda bot inom hela området, vara anledning
till, att man skall lata bli att taga hand om den del, varom nu är fråga?
Örn det skulle, vara så, att man skulle skilja mellan redan befintliga företag
och sätta somliga i en kategori och somliga i en annan, kunde man ha den meningen,
men när det här gäller ett ingripande endast mot företag, som inte redan
existera, kan det inte ske någon orätt, örn man gör så. Och då kommer
jag till den frågan: när här från regeringens sida framlagts ett förslag, som
ger staten möjlighet till inflytande på hädanefter uppkommande företag,
ett inflytande, som ur allmän synpunkt kan vara erforderligt, och
man å andra sidan säger, att det kan tänkas, att vi behöva någonting,
men att vi inte vilja ha det på detta sätt, vore det inte då ett sätt att manifestera
allvaret i sin mening, att man lade fram ett alternativt förslag? Blir
elef inte eljest pa det sättet, att det kan förefalla, som örn man försökte komma
ifrån det hela genom att säga, att det borde vara på ett annat sätt? Lämnar
det inte kvar det intrycket, att egentligen är det inte allvarligt menade motskäl
utan bara ett försök att komma ifrån ett statligt inflytande på detta område? Herr

Gezelius erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
skulle då bara vilja framställa den frågan: vad är det för missförhållanden,
som man vill avhjälpa? Är det beträffande redan bestående företag påvisat,
att missförhållanden råda, som man tror sig kunna avhjälpa genom att vidtaga
de nu föreslagna åtgärderna?

Vidare yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag tycker, att om herr Gezelius något litet tror på vad jag säger och efter de
skildringar jag i mitt första anförande gav beträffande en situation, som uppkom
strax efter år 1930, borde herr Gezelius inte efterlysa ytterligare exempel.
Det exempel jag anförde är tillräckligt talande i fråga om vad samhället
kan få att möta.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Vid utskottets behandling av denna
fråga har, så vitt jag kan se, tre olika ståndpunkter varit företrädda.

Den första ståndpunkten är den gamla borgerliga, som företrädes av högern
och folkpartiet, och som slår vakt örn exploatörernas intressen härvidlag på så
sätt, att man låter exploatören i namn av upptäckare krypa bakom jordägarens
intresse för att dymedelst maskera sin kamp mot jordbrukaren och för
exploatören. Detta är naturligtvis den riktiga ståndpunkten för den, som i
vått och torrt hävdar det privata initiativets rätt.

Den andra ståndpunkten har det väl inte ordats så mycket örn i utskottet.
Den har framförts i en motion av herr Lindhagen, en motion, som hävdar statens
rätt till mineralierna, och en motion, som vi för vår del i enlighet med vår
principiella uppfattning anse vara riktig till sin tendens. Det är här inte fråga
örn några nya principer. Redan Gustav Vasa fastslog ju, att »alla malmberg
i landet skola lyda till kronan». Under de sekler som gått har rättsuppfattningen
varit helt på den linjen, att mineraltillgångarna skulle vara statens
egendom. Även vid sista sekelskiftet var riksdagen mycket angelägen att fastslå
statens regalrätt på detta område. En talare här har också påmint örn, att
även socialiseringsnämndens majoritet intagit samma ståndpunkt. Vi för vår
del finna denna uppfattning sund. Mineralierna, jordens dolda skatter, böra
inte vara den enskildes egendom; de böra vara hela folkets egendom.

Den tredje ståndpunkten har företrätts av regeringen, som sökt finna en
kompromiss mellan de tre antagonistiska intressena: jordägaren -— den s. k.
upptäckaren — staten. »Det finns något gott ock i en lus», som Fröding säger.
När jag tittade på regeringens förslag, fann jag, att det inrymde också
något gott. Emellertid måste jag säga mig, att det fanns så mycket ofördelaktigt
i detta regeringens förslag att det motvägde det goda. Därför känner jag
mig också närmast benägen att förorda en smärtfri död åt det förslag, som regeringen
här lagt fram. Det finns emellertid, som jag redan sagt, något gott
även i detta förslag, och detta goda är att man slagit fast, att staten äger rätt
till hälften av en inmutnings värde. Det är klart, att detta betyder ett steg
framåt. När emellertid staten uppger sin monopolställning i de mest malmförande
trakterna i landet, nämligen de tre nordligaste länen, såsom en talare
redan omnämnt, till förmån för de privata intressena, anser jag, att man i och
med detta gjort så stora eftergifter, att dessa mer än väl täcka de eventuella
förluster, som de privata företagarna kunna riskera genom den här föreslagna
åtgärden. Härtill kommer ju, att denna nya gruvlag inte kommer att träda i
kraft förrän 1940, och att det därigenom kommer att ges större möjlighet för
de bolag, som nu arbeta med att söka malm, att gardera sig kanske för ett
50-tal år framåt. Vem vet, örn de inte redan ha på lur en guldförekomst, som
de nu tänka passa på att vid tillfälle exploatera.

Jag hade för min del väntat mig något helt annat än detta förslag efter ali
socialdemokratiens tidigare kamp för naturtillgångarnas socialisering. Socialiseringsnämndens
majoritets ståndpunktstagande, som jag redan erinrat örn,
gruvbolagens skoj med fattiga och okunniga jordägare och de sagolika vinster,
som gruvkapitalet gjort i detta land på det allmännas bekostnad, tyckte
jag annars borde tala för att regeringen, när den nu skulle rulla upp jordfrågan,
skulle göra detta på ett sådant sätt, att man inte stannade vid en halvmesyr
utan försökte ta steget fullt ut. Nu tar man ett steg fram och två tillbaka.
Utskottet talar med rätta örn de många nyheter, som äro »ägnade att
bereda gruvföretagaren beaktansvärda fördelar».

Det har berett mig ett visst nöje att läsa såväl den förre socialdemokratiske
justitieministerns som den nuvarande justitieministerns orddueller med dc gamla
jordintressenas juridiska förespråkare i såväl lagråd som ämbetsverk. Jag

Onsdagen den 30 mais 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
förstår dem, när de konstatera den romerska rättsteoriens gråhet i detta fall.
De försvara i verkligheten det privata industriintresset emot det privata jordintresset.
Och privategendom är som bekant inte till för alla utan bara för de
starkaste, i detta fall för industrien. Nu befinner sig detta intresse, som jag
redan erinrat om, i den gynnsamma positionen att kunna krypa bakom statsintresset.
Kronans intresse är som en dimbank, som man lägger för att dölja
sig bakom. Kronan, som under tidigare århundraden var ensamägare till mineralierna,
skall nu få hälften av sin gamla rätt tillbaka. Detta skänker åt
deni som nu företräda de industriella intressena en ganska gynnsam position.
•De ha alltid modellerat örn den romerska rätten, när deras intressen så krävt.
Då har det inte givits någon egentlig gräns för expropriationsmöjligheterna i
detta land. Det finns ingen jordägare som sitter säker på sin mark, örn storindustriens
intressen kräver, att hans mark skall brukas för dess ändamål. Det
finns ingen jordägares sängkammare som är skyddad mot ett storföretag, därest
det befinns, att den ligger ovanpå ett viktigt malmförande område. Stora
fiskrika sjöar har man kunnat förstöra i samma intresses namn. Man har
också kunnat lägga hundratals kvadratkilometer bördig mark under vatten,
om det gällt att bygga en kraftanläggning för ett industriellt företag. För
att nu inte tala örn allt det andra, som man på lagens yttersta råmärken gjort
emot jordägare i storindustriens intresse. Då det å andra sidan gjorts försök
att expropriera jord från samma storföretag till förmån för odlingslägenheter
åt småbrukare, har man fått till fullo klargjort för sig, att det funnits
en äganderätt till jorden. Denna äganderätt, existerar i realiteten endast för
de stora företagen i samhället. För de små jordbrukarna finns den i realiteten
inte, i vart fall inte i den omfattning, som man här juridiskt sett försöker inbilla
allmänheten.

Nu invändes visserligen utav dem som företräda högerns och folkpartiets
reservation, att de företräda jordägarnas intressen i det här sambandet. Jag
har försökt göra mig en bild av hur stor den rätt för jordägarens vidkommande
i och för sig är, som dessa försvara emot regering och emot utskottets majoritet,
och jag har då funnit, att den rätt de fixera uppgår till en och en halv
procent av avkastningen. Medan regeringen ju ansåg, att man inte behövde ge
något, har utskottets majoritet ansett, att jordägaren skulle få en procent.
Detta är i realiteten den skillnad som består mellan högerns och folkpartiets
ståndpunkt å ena sidan och bondeförbundets och socialdemokraternas å andra
sidan, eller den skillnad som kristalliseras ut från högerns motion. Nåväl,
högern har ett avslagsyrkande, och nog bekänner den sig i ord till den privata
äganderätten, men man behöver inte läsa mycket mellan raderna för att man
skall komma underfund med, att x/75-del skulle vara vad som högern anser på
ett ungefär täcka jordägarens rätt i detta fall. Örn man erinrar sig det larm,
som förts i denna fråga, och sedan stannar inför reservationen, tycker man,
att berget fött en råtta. Detta yrkande står nämligen inte i någon som helst
proportion till det oväsen, som från högerns och folkpartiets sida förts i hela
denna fråga. Det som enligt min mening är särskilt allvarligt för närvarande
är — örn jag bortser från det förhållandet att regeringen inte velat gå så
långt, som jag tycker situationen vore mogen för — att man förordar slopandet
av elen 1926 genomförda lagen, som skyddar statens rätt, ja, som ger
kronan monopol på detta område i de tre nordligaste länen. I och med att
man slopar denna lag anser jag, att man prisger just de områden, där man
kan vänta sig de största upptäckterna. Man prisger de malmförande områden
i vårt land, som enligt allas mening sannolikt gömma de största skatterna.
Man prisger dessa områden åt låt mig säga Bolidenbolaget eller åt Grängesbergsbolaget,
som siikert kommer att utnyttja tillfället att exploatera de

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
möjligheter, som riksdagen för närvarande står i beredskap att lämna ut. Låt
oss anta, att man nu upptäcker ett nytt Kiirunavaara eller ett nytt Boliden.
Då kommer ju staten i en sämre rättslig ställning än den gjorde vid sekelskiftet,
när man gjorde upp det rättsliga mellanhavandet mellan Grängesbergsbolaget
och staten i fråga örn Lapplandsgruvorna. Detta förhållande kan
betyda hundratals miljoner kronor liksom uppgörelsen beträffande Lapplandsregionerna
gjorde, och det kommer att betyda, innan det privata intresset blir
bortkopplat, bortåt en miljard kronor, som faktiskt på det allmännas bekostnad
tillföras enskilda exploatörer av våra malmtillgångar.

Den enda fördel som enligt regeringens proposition skulle vara att vinna,
på detta arrangemang är, att man därmed skulle stimulera malmletningen
och upptäckandet av nya mineralfält, att man alltså skulle stimulera denna
verksamhet med löfte om stora rikedomar på statens bekostnad. Det finns
många frågor att ställa i detta sammanhang, men jag vill bara komma med
ett par. Jag frågar sålunda: Varför skall inte staten, som äger dessa marker
i de tre nordligaste länen, själv kunna bedriva denna malmletningsverksamhet?
Har staten sämre resurser än de privata företagarna? Naturligtvis inte!
Staten har resurser att kunna upptäcka nya malmfält. När man tänker på
de rikedomar, som hämtas upp ur gruvornas djup, tycker man, att det inte
kan vara någon tvekan om vilka rika löften, som en planmässigt utförd undersökning
och malmletning från statens sida skulle kunna infria. Jag är
övertygad om, att staten har långt större möjligheter än de privata företagarna
att kunna bedriva en systematisk och framgångsrik malmletning. Jag
påminner bara örn resultaten från Sovjetunionen, där denna verksamhet ligger
helt under statens kontroll. Man har där under loppet av några år ryckt
upp landet från en mycket blygsam position, så att det till exempel nu i fråga
örn guldproduktionen är nummer två i hela världen. Detsamma gäller oljeproduktionen.
Man har upptäckt oerhörda förekomster av annat slag, exempelvis
av stenkol. Tillgången på stenkol, som före kriget beräknades uppgå
till 232 miljarder ton, kunde enligt en officiell beräkning av år 1927 beräknas
till 552 miljarder. Vid senaste geologkongressen beräknades, att man funnit
fyndigheter, som tillsammans representerade 1,650 miljarder ton; en fantastisk
ökning av de upptäckta tillgångarna, som man alltså fått fram genom den
statliga letningen. Detsamma är förhållandet, när det gäller järnmalmsförekomsterna.
De kända tillgångarna på järnmalm ha under dessa år ökat till
det dubbla jämfört med vad förhållandet var före kriget. Jag tror också, att
staten har alla möjligheter i detta land att kunna bedriva en framgångsrik
malmletning, vilket borde vara sunt också ur den synpunkten, att det här
huvudsakligen är fråga örn undersökningar å kronans mark i de tre nordligaste
länen.

Dessutom förhåller det sig på det sättet, att den malmletning som hittills
förekommit varit av ganska slumpartad natur, och att de upptäckter av malm
som hittills gjorts också skett ganska slumpartat. Man talar här om »upptäckandet»,
men är det då de verkliga upptäckarna av vårt lands malmförekomster,
som fått skörda frukterna av sitt arbete? Ånej, det vet var och en,
att det inte är den enskilde upptäckaren och malmletaren utan de stora penningstarka
bolagen, som tillgodogöra sig frukterna av upptäckten. Man använder
uttrycket jordägarandel för att maskera, att det är bolagen, som ha den
ekonomiska ryggraden att kunna exploatera och vidare undersöka de upptäckter,
som gjorts av menige man — mången gång enkla gruvarbetare och
enkla bönder. Jag minns mycket väl, när år 1930 en bonde kom till mig och
sade, att han var säker på att ha funnit guld på sitt hemman. Jag sade till
honom, att han skulle skicka mig ett prov, så skulle jag vidarebefordra det

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
till statens provningsanstalt. Detta skedde också, men anstalten konstaterade,
att det inte var fråga örn guld, utan provet var värdelöst. Det kan Ilända, att
det bara var svavelkis i detta prov. Det är som sagt möjligt, men örn vi hade
haft ett statligt organ för verkligt systematisk malmletning, hade vederbörande
kanske intresserat sig litet mera för denna sak. I dag, mina herrar, är den
mark, där denne bonde plockade upp dessa stenar, ett stort malmfält. Det är
Lavers gruvfält uppe i Norrbotten, där Bolidenbolaget har öppnat en stor
gruva och nu håller på att bygga upp ett helt samhälle. Jag nämner detta
som ett exempel. I regel är det nämligen fattiga människor som upptäcka de
rika malmförekomsterna. Men de få som regel knappast något för sitt arbete.
Det sägs, att de som ägde Boliden fingo ungefär 20,000 kronor för sin andel.
Det var den jordägarandel som tillföll dem, när dessa oerhört rika tillgångar
började exploateras. Det är ju bara bluff och humbug, när man talar om
jordägarens rätt eller upptäckarens rätt i detta fall. Bägge uttrycken äro
ingenting annat än synonymer och pseudonymer, bakom vilka man döljer de
finansiella intressen, som härvidlag äro tillfinnandes.

Till det sagda kommer ännu en synpunkt, som väl inte är alldeles betydelselös
i detta sammanhang. Våra kända malmtillgångar äro ju så stora, att de
garantera under åtminstone ett par hundra år framåt en produktion, som med
fem gånger överskrider vårt lands eget årliga behov. En stor del av vår järnmalmsexport
sker för direkt krigiska ändamål. Jag tycker, att någon anledning
att vidtaga åtgärder, som i dag syfta till att ytterligare öka denna
export, knappast finnas. Och dessutom ha vi ju god tid på oss att upptäcka
nya skatter. Det står inga särskilda värden på spel genom att man inte forcerar
malmletningen däruppe för närvarande. Tillgångarna räcka. De ge både
oss och kommande generationer möjlighet att i god tid grundligt utforska de
eventuella rikedomarna. Riksdagen behöver inte stimulera dessa bolag att nu
sätta i gång med en extra malmletning. _ Som en reservant i utskottet påpekar,
syftar detta förslag inte bara till att stimulera dessa bolag till ökad malmletningsverksamhet
utan också och inte minst till en ökad exportverksamhet.
Därtill kommer, att propositionen ger dessa privata intressen möjlighet att
kunna berika sig på det allmännas, på statens bekostnad. Detta borde för
alla dem som mena, att staten och inte de privata företagarna skola exploatera
mineraltillgångarna, kännas förhatligt.

Vårt land är rikt. Dess mineraltillgångar kunna ge staten oerhörda inkomster,
som väsentligt kunna nedbringa skattebördorna. Kunde dessa mineraltillgångar
också förädlas inom landet, och vår kvalitetsindustri utbyggas
på samma basis, skulle ytterligare hundratusentals människor i detta land beredas
en tryggad försörjning. Vårt lands ställning som industriland skulle
väsentligt stärkas därigenom. Det skulle lösa en hel del av vårt jordbruks
svårigheter och skapa en köpkraftig marknad.

I en sådan riktning skulle enligt vår mening statens strävanden gå. Det
är på det sättet, Carl Lindhagen skisserat upp sin motion, och hans förslag
skulle enligt min mening fylla kraven på en tidsenlig och praktisk gruvlagstiftning.
Det betyder icke, att man behöver förbise jordägareintresset och
ännu mindre förbise det verkliga upptäckareintresset. Det betyder tvärtom,
att man skall befordra dessa intressen. Förr hade herr Lindhagen hela sitt
parti bakom sig. I dag står han nästan ensam kvar bakom de barrikader, där
han och Hjalmar Branting tidigare stått. Jag förstår herr Lindhagen, när han
i sin polemik påminner om konung Ane den gamle, som offrade sina söner, den
ena efter den andra, för att få tillfälle att leva längre, men det gick icke så
länge. Det offer, som socialdemokraterna gjort, när de offrade statens monopol
på inmutningsrätten inom de tre nordigaste länen, är en sådan typisk efter -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
gift. Regeringen har i detta fall icke följt sina ledamöter, Sandler, Leo, Möller
och vad de nu må heta i socialiseringsnämnden. Regeringen har i stället
följt disponenten Falkman och ingenjören Lindblad i Bolidens Gruvaktiebolag
och de linjer, som de uppskisserat i socialiseringsnämndens betänkande — åtminstone
i väsentliga delar. Jag tycker, att det skulle kännas litet konstigt,
när regeringen i sin proposition konkluderat — jag citerar: »I enlighet med
vad förut anförts synas dock några bestämmelser motsvarande vad nämnda
förslag innehåller beträffande rätt för jordägaren att bekomma årlig avgäld,
skyldighet för gruvinnehavaren att tillgodose vissa önskemål angående arbetarnas
bostadsförhållanden, tillhandahållande av malm för inhemsk förbrukning
samt rätt för kronan att övertaga gruva ej böra^ införliva.s med den nya
lagstiftningen.» Ja, mina herrar, här uppoffras många socialdemokratiska
önskebarn.

Jag känner mig, herr talman, hågad att yrka bifall till herr Lindhagens motion
i denna fråga. Jag skall emellertid, dels därför att regeringsförslaget
ändå på en viktig punkt innebär ett framsteg, och dels med hänsyn därtill, att
man genom att följa en reservant i utskottet kan få bort det mest stötande i
denna nya gruvlagstiftning, nöja mig med att yrka bifall till den reservation,
som herr Branting avgivit i första lagutskottet. Här har redan tidigare bondeförbundaren
— förlåt socialdemokraten — Herou också yrkat bifall till densamma.
Jag tror, att riksdagen genom att följa denna reservation skulle åt
staten rädda den rätt, som i lag fastställts, och som ännu består, den rätt nämligen,
som 1926 års lagstiftning skapat.

Herr De Geer i Lesjöfors: Herr talman! Jag skall icke ingå på själva

principfrågan utan endast beröra en detalj av detta problem.

Det förnämsta argumentet för ett ökat statsinflytande på detta område har
varit uppfattningen om våra malmtillgångars otillräcklighet. Det har anförts
av departementschefen, och det har även kommit fram under diskussionen vid
ett par tillfällen här i dag. Beträffande järnet, som är den väsentliga av
våra naturtillgångar, vill jag framhålla, att faran därvidlag icke ligger däri,
att våra tillgångar skola förbrukas, utan däri, att dessa tillgångar skola för-,
lora i värde. Vår dagliga erfarenhet säger oss, att järnet på sina olika användningsområden
icke förbrukas i detta ords bokstavliga bemärkelse. Bensin och
kol t. ex. förbrukas, eftersom de förbrännas, men järnet förbrukas icke. En
järnvägsskena, som tjänstgjort i fyrtio år, har förlorat endast 6 procent av sin
vikt. Lokomotiv och kasserade maskiner gå till 100 procent tillbaka till järnverken.
Denna omständighet har man hittills icke haft sin uppmärksamhet
så starkt inriktad på, därför att det är ej mer än en mansålder, sedan massproduktionen
av järn började. Först nu har så att säga den första vågen av
järnskrot i denna järncirkulation börjat komma åter till järnverken. Detta är
icke några teoretiska spekulationer. Man kan alldeles klart statistiskt fastställa,
att behovet av malmjärn undan för undan kommer att minskas, även
örn produktionen av järn ökas. Att ange några data är mycket vanskligt, men
för varje år, som går, har det — om nian tar flera år i medeltal — visat sig,
att produktionen av malmjärn minskas i förhållande till den totala järnproduktionen.
Det är försvinnande litet järn, som förbrukas i detta ords verkliga bemärkelse.
Det är skopligg, hästskor, fartyg, som sjunka till botten, järnrör,
som läggas ned i jorden och icke kunna tagas upp o. s. v. Allt detta kan man
kanske uppskatta till 10 procent av den kvantitet järn, som lämnar järnverken.
Resten kommer att återvända till den mänskliga hushållningen. Därför
är det, när det gäller järnet, som är den väsentliga malmtillgången för oss, för
framtiden en stor risk icke att våra tillgångar komma att förbrukas, utan att

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag rn. m. (Forts.)
de komma att förlora i värde. Den tiden kan komma, då många av våra nu
värdefulla såväl upptäckta som oupptäckta tillgångar icke ha större värde än
graniten i våra berg. Därför är det av väsentlig betydelse, att medan ännu
våra malmtillgångar ha ett värde, så många fyndigheter som möjligt upptäckas
och exploateras.

Det väsentliga här är, att fyndigheter upptäckas, att nya företag skapas,
som ge arbetsmöjligheter och nya skatteobjekt. Jag tror icke, att denna exploateringsverksamhet
befordras av de nya principer, som här föreslagits.^

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet framhöll, att vi stå på
erfarenhetens grund. Vi kunna peka på att samarbetet mellan statsmakterna
och de enskilda givit positiva resultat. Det är naturligtvis svårt att på detta,
område komma med några bevis. Men jag har under hela mitt liv levat i
Bergslagen, själv inmutat fyndigheter, samarbetat med malmletare på olika
områden och underhandlat med jordägare av olika kategorier samt alltid kommit
till den uppfattningen, att malmletarna — det må vara enskilda eller stora
malmletningsföretag — sky malmletning på kronojord, därför att det är svårare
att komma till uppgörelse med kronan. Jag har försökt mig på en liten
statistik angående antalet inmutningar på malmförande områden, där det varit
fråga örn såväl kronojord som enskild jord. Denna statistik har också visat
alldeles tydligt, att inmutningarna äro proportionsvis större på enskild jord
än på kronojord. Det är naturligtvis svårt att få en generell statistik på detta
område, då den verksamhet, jag här berör, hänför sig till ett ganska begränsat
område men dock relativt lång tidrymd. Jag bestrider icke, att det allmänna
har stora intressen att bevaka, men jag betonar, att det väsentliga är, att
nya gruvfyndigheter upptäckas, och att vi ha en lagstiftning, som stimulerar
till en sådan upptäckarverksamhet. Detta tror jag, att den nuvarande lagstiftningen
gör i långt högre grad än den tilltänkta.

Beträffande välsignelsen med ett ökat statsinflytande har ifrån ett par talare
åberopats den av herr Branting avgivna reservationen, och det har framhållits
såsom något katastrofalt, att rätten till inmutning i de norrländska länen skulle
frigivas. Jag undrar, huru många inmutningar som skett i dessa norrländska
län under de tolv år, som inmutning av enskilda varit förbjuden i dessa län.
Jag tror, att det är ytterst få. Är det då någon fördel för statsmakterna att
begränsa denna inmutning? I det avseendet anser jag alldeles givet, att det
föreliggande förslaget innebär betydande fördelar, som också understryker,
att de enskilda ha förutsättningar för att på detta område göra sig gällande.
Jag tror, att i det avseendet kommer en lagändring att bära riklig frukt, ty vi
komma att på detta område få motse en livlig inmutningsverksamhet, som kan
ge anledning till nya företag på området.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herr Karl
Emil Johanson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har begärt ordet för repliker.

I mitt föregående anförande gjorde jag gällande såsom något anmärkningsvärt,
att i den proposition, som nu ligger på riksdagens bord, finns icke från
näringslivets representanter ett uttalande, som är yngre än tio år. Jag underströk
också, att det var detta förhållande, som gjorde, att man icke kan veta,
vad näringslivets representanter tänka örn denna lagstiftning. Herr Lindqvist
har därefter sagt, att faktiskt har jernkontoret yttrat sig i utlåtande i september
1937. Det är riktigt, men det träffar icke min anmärkning, därför att detta
utlåtande finns icke redovisat i propositionen. För egen del fick jag reda på
det utlåtandet i går, och alltså har jag först sedan i går haft tillfälle att taga
del därav. Det väsentliga är emellertid, att här kommer en proposition, i vilken

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
det icke sägs någonting om vad näringslivets män menat under de sista tio
åren. En helt annan sale är det ju, att det kan finnas något utlåtande, som icke
återfinnes i propositionen, liksom även någon tidskriftsartikel av någon sakkunnig
person.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet var också inne på samma
fråga. Även han replikerade mig, och utgick då ifrån en riktig uppfattning
örn vad jag sagt. Herr statsrådet sade: Detta är en mycket tung lagstiftningsfråga.
Man har infordrat utlåtanden från näringslivets representanter,
sedermera i justitiedepartementet fortsatt arbetet med ärendet, och därefter
i maj 1936 beslutat remiss till lagrådet. Det är alldeles riktigt. Men
jag måste göra en liten erinran mot herr statsrådets resonemang. Mellan
den tidpunkt, då utlåtandena inkommo och den tidpunkt, då remissen till lagrådet
skedde, alltså under den tid, som arbetet i justitiedepartementet bedrevs,
förflöto åtta år. Detta innebär intet klander mot nuvarande justitieministern,
ty det var icke han, som föreslog remissen till lagrådet. Men nog måste man
tycka, att när det under arbetet i justitiedepartementet förflutit en så lång
tid som åtta år, det kunde varit lämpligt att åter höra näringslivets representanter.

Herr statsrådet Sköld hade här ett anförande, som visade den polemiska
skicklighet, som statsrådet så ofta givit bevis för. Han sade, att kronan redan
har jordägandeandel, då det gäller inmutning på kronojord. Det har icke
visat sig, säger han, att det är mindre malmletning på kronans jord än på enskild
jord, och man har därför den erfarenheten, att malmletare icke sky det
kompaniskap med kronan, som uppstår, då en gruva hittas på kronojord. Ja,
herr talman, är detta verkligen riktigt? Vi lia en kungl, kungörelse från år
1899, som sedermera flera gånger förnyats och fortfarande gäller, i vilken det
står, att kronans jordägarandel i gruva på kronojord skall utarrenderas, och
det blir väl därför egentligen icke något bolag mellan kronan och den enskilde,
utan mera ett bolag mellan kronan och arrendatorn. Då kanske herr statsrådet
Sköld replikerar: »Ja, vi kunna ju fortsätta att utarrendera.» Vad jag emellertid
efterlyst i mitt anförande har varit, att det icke finns några fasta linjer för
huru det skall ställa sig.

Det har nämnts mycket örn de olägenheter, som det skulle medföra, att kronan
blir delägare i en gruva. För min del har jag hört yttranden från gruvägarhåll,
och därvid funnit, att vad man är mest rädd för är kanske, att
det skulle bli byråkratism i gruvrörelsen. I riksdagen har nämnts ordet: Gällivare.
Det är just en händelse i fråga örn Gällivare, som man lagt vikt vid.
Den ligger visserligen litet i det förflutna, men skuggar av sig framåt och är
långtifrån glömd. I augusti 1892 inmutades på kronojord 95 utmål. Inlösningssumman
till jordägaren uppgick till icke 6,000 kronor i sin helhet. Dessa
pengar skulle enligt gällande författning inom tre månader — vilket blev den
25 november 1892 — deponeras i länsstyrelsen. De deponerades av ren felaktighet
den 24 november hos länsmannen. Denne skickade då icke genast in pengarna,
som alltså icke voro i länsstyrelsen den 25 november, och bolaget deponerade
därför på nytt summan den 28 november, denna gång i länsstyrelsen.
Sedan skickade länsmannen in pengarna den 29 november, men de kommo till
länsstyrelsen först den 1 december. Tio år senare, år 1902, stämde kronan
in saken. Därför att dessa pengar ingivits till länsmannen i stället för till
länsstyrelsen, skulle gruvrätten vara förlorad och bolaget skulle betala en
summa av 7,930,305 kronor 67 öre + 5 procents ränta från stämningsdagen.
Denna process gjordes sedan upp 1907 i samband med det stora gruvavtalet. Är
det någon, som är intresserad av den, kan jag meddela, att saken står mycket
utförligt omnämnd i propositionen nr 107 till 1907 års riksdag, sid. 49.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
För en byråkratism av den art, som tagit sig uttryck i denna rättegång, är
man inom gruvkretsar rädd, och bl. a. därför vill man ej, att kronan skulle bli
hälftendelägare i en gruva.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag önskar mycket ogärna polemisera

med den föregående ärade talaren, icke blott min mycket gode vän utan även
min både bänk- och universitetskollega. Jag skall därför inskränka mig till
att säga, att jag har svårt att riktigt förstå den okuvliga energi, med vilken
han efterlyser vissa myndigheters utlåtanden efter år 1928. Jag kan icke
tänka mig, att det kan finnas någon särskild anledning att förmoda, att sådana
nya utlåtanden skulle kunna lia resulterat i något väsentligen annat än de
föregående, och man torde därför icke ha vunnit något särskilt med att infordra
dem.

Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet, därför att jag önskar få uttala
ett par saker, som jag skulle vilja ha in i protokollet. Jag har däremot
icke begärt ordet för att influera på debatten i kammaren, och detta är anledningen
till att jag anmält mig så sent, att jag skulle bli den siste talaren
eller i varje fall en av de sista talarna.

Enligt min mening har debatten i dag stundom kommit att snarare röra sig
örn ingenting än örn saken. Ty att diskutera den frågan, huruvida den föreslagna
lagen är eller icke är ett obehörigt ingrepp eller överhuvud ett ingrepp
i jordäganderätten eller annan böndernas rätt, det är sannerligen att diskutera
påvens skägg. Jordäganderätt, äganderätt eller vilken rättighet som helst
är i och för sig blott ett tomt ord. Bakom detta ord finnas vissa realiteter,
det är sant, men dessa realiteter äro konsekvenser av lagarna och icke bestämmande
för lagarna. Vad som förnuftigtvis bestämmer dessa är den allmänna
välfärden eller riktigare den uppfattning, som allmänneligen hyses angående
vad som är det bästa för samhällsekonomien i den fråga, som avses, alltså en
rent politisk fråga, såsom justitieministern formulerade saken. Detta framträder
särskilt tydligt i förevarande fall, eftersom här till sist den uppfattning
blir avgörande, som framgår efter en strid mellan de politiska partierna.
När jag säger, att det är en politisk fråga, så utesluter detta ingalunda,
att det också är en juridisk fråga. Man går så till väga, att man väger de
framkomna allmänna synpunkterna mot varandra. Därvid få också de, som
representera en synpunkt, föra fram denna gentemot dem, som representera en
annan synpunkt. Allt utmynnar till sist i en lag, och då har denna lag kommit
till stånd i enlighet med den lagstiftningsmetod, som i dylika fall måste
komma i fråga.

Hela vår specifikt socialekonomiska lagstiftning, däri inbegripna våra
skatte- och expropriationslagar under innevarande sekel, företer mängder av
s. k. ingrepp i äganderätten eller i andra rättigheter, i jämförelse varmed det
nu ifrågavarande »ingreppet» knappast förtjänar att nämnas. Liksom i nyssnämnda
lagstiftningsfrågor i allmänhet kan det också här endast vara fråga
örn en så allsidigt som möjligt gjord bestämning av det samhälleliga intresset.
Att våra ännu icke upptäckta naturtillgångar, däribland malmfyndigheter,
komma samhället i det hela tillgodo är självfallet en angelägen sak. Kan då
vad som nu i sådant avseende föreslagits av Kungl. Maj :t i princip vara betänkligt
ur synpunkten av det samhälleliga intresset? Den frågan kan, såvitt
jag förstår, bejakas endast och allenast örn man anser sig kunna hävda, att
intresset att förvärva jord och därmed också intresset att driva jordbruk skulle
i märkbar grad förringas i vårt land genom den föreslagna lagen. Den s. k.
äganderätten eller annan rättighet i avseende å jord å landet har visserligen
en mycket betydande raison d’étre, men denna är ingen annan än att utgöra

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
en produktionsstimulerande faktor för jordbruket. Det torde emellertid vara
uteslutet att påstå, att jordförvärv och jordbruksdrift skulle bli mindre begärliga,
därför att gruvlagen på föreslaget sätt ändras. Det behöver man sannerligen
icke spilla några ord på. Påståendet att själva gruvdriften eller fyndighetsupptäckarverksamheten
skulle komma till korta genom statens i stället
för jordbrukarnas andel har visserligen också gjorts. Det synes mig emellertid
vara ett fullkomligt grundlöst påstående. Då några direkta undersökningar
i frågan dock icke kunna åberopas, är det kanske riktigare att säga,
att påståendet i varje fall icke bär sannolikhetens prägel.

Det är av dessa skäl ett misstag att, såsom en talare gjorde, mena — och
jag är mycket angelägen om att taga avstånd från en sådan mening — att de
juridiska synpunkterna här måste böja sig, d. v. s. suspenderas, till förmån
för det allmänna intresset. Man skulle alltså här, tycktes denne talare anse,
ta sig för att med berått mod stifta en lag i strid med de rättsliga synpunkterna.
Kan lagen icke rättsprincipiellt försvaras, hur kan man då vilja vara
med om att stifta densamma?

Det är emellertid nu, som sagt, tvärtom så, att de juridiska, de rättsliga,
synpunkterna icke äro något annat, än vad som framgår av hänsynen till de
samhällsekonomiska behoven. De reella juridiska synpunkterna kunna icke
heller — såsom en annan talare syntes tro — råka i konflikt med de praktiska.
Äro synpunkterna opraktiska och odugliga, visar detta endast, att man
icke har lyckats gå till botten av frågan och funnit de verkliga juridiska synpunkterna.
Men till dessa synpunkter, d. v. s. till de samhällsekonomiska, hör
naturligtvis också att man undersöker opinionen och t. o. m. att man understundom
tager viss hänsyn även till en falsk rättsåskådning, örn nämligen en
sådan åskådning hyses av en mera beaktansvärd samhällsgrupp. På detta
sätt komma alltid i hithörande frågor avvägningar av skilda slag att få göras.
Detta strider icke heller emot rättssynpunkten utan tillhör denna, tillhör så
att säga själva lagstiftningens metod.

Rättsprincipiellt finnes nu, enligt min mening, intet att invända mot den
kungl, propositionen. Helt oväntat, åtminstone i mina ögon, uppstod emellertid
också på denna linje en mycket stark opposition mot propositionen från
vissa håll. Detta föranleder rent juridiskt frågan att göra en jämkning. Kan
man nu göra någon allmän nytta genom att göra en jämkning, så bör man göra
det, även örn oppositionen icke har någon reell grund. Det är då det faktum,
att en opposition föreligger från betydande partier, som gör, att man bör
jämka, när sådan jämkning kan ske utan att man ger efter på huvudsyftet i
det ursprungliga förslaget. Så tillåter åtminstone jag mig att i allra största
korthet se på denna fråga, och det är därför — ingalunda därför att jag anser
utskottets förslag vara principiellt bättre — som jag för min del ansluter mig
till detta och icke till propositionen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Det var en talare på Älvsborgsbänken.
som med viss förvåning konstaterade med vilket lugn den föreliggande
frågan har diskuterats här i dag. Han ansåg, att detta lugn icke stod i någon
proportion till vad som förut hade förekommit från oppositionens sida. Förhållandet
är emellertid ganska förklarligt, ty den opposition, som tidigare förekommit,
åtminstone från vårt håll, har riktat sig emot regeringens proposition,
och det är ju icke längre den, som diskuteras. Ingen har mig veterligt yrkat
bifall till regeringens förslag, icke ens den siste ärade talaren, fastän han i
princip kanske står ett stycke bortom regeringspropositionen i dess inställning
till jordäganderätten.

Jag skulle alltså vilja säga, att örn diskussionen är lugnare än herr Olsson

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
i Mellerud Ilar önskat, så beror detta på att oppositionen har lyckats tillvinna
sig betydande medgivanden i principiellt hänseende till jordägarens förmån.
Jag undrar bara, hur det skulle sett ut, örn icke oppositionen låtit höra av sig
i detta fall. Örn vi stillatigande hade låtit saken ha sin gång, hade då propositionen
blivit bifallen i sitt ursprungliga skick eller hade till äventyrs någon
part i regeringskoalitionen även då vaknat upp och sagt sig, att här kommer
något att ske, som måste förhindras? Jag lämnar frågan öppen. Kan någon
annan besvara den, så må han göra det.

Herr Hagberg i Luleå tyckte också, att vad som står i reservationen på ett
mycket ofullkomligt sätt återspeglar vad som tidigare förekommit i den offentliga
debatten. Han talade örn att det varit ett så förfärligt oväsen förut. Jag
vet icke örn, att det har varit något oväsen. Vi lia motionerat om avslag på
propositionen och därvid hållit vår motivering i lugn och saklig ton. Jag
skulle tro, att vi också här i kammaren uppträtt på ett lugnt och sakligt sätt.
Och slutligen, nog är det väl litet pretentiöst av herr Hagberg att försöka uppträda
som någon slags bullerkontrollant här i kammaren.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Jag har begärt ordet nu till sist i debatten för att yttra några ord om en fråga,
som här från något håll har förts fram, nämligen frågan örn det kan vara tillrådligt,
att staten avstår från sin ensamrätt att göra inmutningar på kronomark
i de tre nordligaste länen.

Ståndpunktstagandet till denna fråga beror naturligtvis helt och hållet därpå,
örn man anser det värdefullt, att mineralfyndigheterna i landet upptäckas,
eller örn man anser det vara lika gott, att de få förbli oupptäckta. Man kan
naturligtvis ha olika meningar om den saken. På regeringshåll ha vi emellertid
den uppfattningen, att det är värdefullt att få veta vad som finns av naturrikedomar
i landet. Vi tro, att upptäckter kunna tillgodogöras för att förbättra
det svenska folkets levnadsmöjligheter. Örn vi, såsom icke torde ligga
utanför verkligheten, kanske om några få år börja bygga en järnväg in i det
inre av Västerbotten för att där börja bearbeta stora gruvfyndigheter, sätta
människor i arbete och skapa ny fart i näringslivet i den landsändan, så tror
jag att vi komma att göra detta, även örn man kan hysa utrikespolitiska och
andra betänkligheter. Vi anse alltså, att med hänsyn till intresset för svenska
folket av ökad produktion bör man göra vad man kan för att få kunskap örn
landets naturfyndigheter.

Man kommer då över till frågan, huruvida icke staten själv skulle kunna
utföra det prospekteringsarbete, som kan komma i fråga. Jag säger, att visst
kan staten göra det, även örn vi kanske icke ha tillgång till samma påtryckningsmedel,
som man exempelvis har i det land, som herr Hagberg framställde
såsom en mönsterbild för oss. Vi ha redan en institution, som utför malmletning
för statens räkning, vilket sker icke slumpvis utan systematiskt. Den
utnyttjas till sin yttersta kapacitet för detta ändamål, och man kan naturligtvis
göra gällande, att vi skola utöka denna institution, Sveriges geologiska undersökning,
anställa mera folk och taga upp en större verksamhet. Vi kunna
göra detta, men å andra sidan skola vi komma ihåg, att när vi utöka en sådan
statlig verksamhet, så är det icke lätt att göra den tillräckligt smidig, utan det
kommer att bli en permanent utökad institution, som vi sedan komma att få behålla
för lång tid, vare sig den kan utnyttjas eller ej. Av denna anledning
kan det vara en fördel att tillåta enskilda att i fri konkurrens med denna statsinstitution
utföra denna prospekteringsverksamhet. Vi ha därför inom regeringen
ansett, att det vore nyttigt att tillåta enskilda att vid sidan örn statens instituation
arbeta på att upptäcka nya malmfyndigheter.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag ni. m. (Forts.)

Jag kommer så till den sista frågan, örn man härigenom eftersätter några
allmänna intressen eller örn man förlorar en skälig kontroll över den gruvverksamhet,
som kan uppkomma på grund av denna enskilda prospektering. Jag
svarar, att det gör man icke, eftersom staten, även örn en enskild gör upptäckten,
har halva delägarskapet och sålunda har i sin makt att bestämma över
när och hur en sådan fyndighet skall utnyttjas.

Det är alltså efter dessa överväganden, som vi inom regeringen ha funnit,
att detta förbud icke har så stor betydelse, att icke en ökad inmutningsverksamhet
kan vara värd mera. Regeringen har därför föreslagit, att det hittillsvarande
förbudet skall upphävas samtidigt med att den nya gruvlagen träder i
kraft.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på godkännande av 1 § i utskottets förevarande
förslag till gruvlag dels ock på bifall till det huvudyrkande, som framställts
i den av herr Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gezelius begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner 1 § i första lagutskottets förevarande
förslag till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det huvudyrkande, som framställts i den
av herr Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Gezelius begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 145 ja och 63
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt ifrågavarande 1 § enligt utskottets förslag.

2 §,3 §, rubriken till 1 kap., 4—11 §§, rubriken till 2 kap., 12—19 §§, rubriken
till 3 kap., 20—45 §§, rubriken till 4 kap. jämte övriga överskrifter inom
kapitlet samt 46 §.

Godkändes.

47 §.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Bergquist: Herr talman! Vi ha nu att räkna med Kungl. Maj:ts
förslag, sådant det framgått ur utskottsbehandlingens skärseld, såsom bas för
riksdagens beslut. Även beträffande detaljerna i utskottsmajoritetens förslag
råder det emellertid delade meningar, och i fråga örn den paragraf, som vi nu

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
ha att behandla, § 47, föreligger en reservation, till vilken jag för min del ber
att få yrka bifall.

Denna § 47 reglerar den tid, inom vilken kronan skall anmäla sig för att få
tillgodogöra sig sin kronoandel. Det har i Kungl. Maj:ts av utskottsmajoriteten
godkända förslag föreskrivits, att anmälan skall ske sist inom en månad
efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid
av sex månader, dock att anmälan alltid må kunna ske inom två år från utgången
av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats. Reservanterna ha
funnit, att detta stadgande ej kan vara lyckligt och hemställa örn en ändring
härvidlag.

Enligt nuvarande lag finnes en viss tid föreskriven, inom vilken jordägaren
skall anmäla sig, därest han vill tillgodogöra sig jordägareandelen. Den tiden
är bestämd så, att han skall anmäla sig senast vid utmålsläggningen. Då tidigare
gruvlagsförslag var ute på remiss och frågan behandlades av socialiseringsnämnden,
intog socialiseringsnämnden den ståndpunkten, att kronan, örn
den ville använda sin kronoandel, skulle anmäla sig senast vid utmålsläggningen.
Nu har man gått ifrån denna bestämmelse i Kungl. Maj:ts förslag och
bestämt en så lång tid som två år från utgången av det år, under vilket utmålsläggningen
avslutats.

Reservanterna ha funnit, att detta är en ganska betänklig bestämmelse. Utskottsmajoriteten
har däremot ansett, att det ej blir så stora svårigheter för inmutaren,
örn han får vänta en tid, innan kronan tar ställning till huruvida kronan
skall inträda som delägare eller ej. Det har då påpekats, att det ej torde
möta några större svårigheter för gruvinnehavaren att kalkylera dels med den
möjligheten att kronan inträder som delägare och dels med den möjligheten att
kronan ej inträder. Enligt reservanternas mening är detta ett ganska lättvindigt
sätt att behandla denna fråga. Det kan dock ej vara likgiltigt för inmutaren,
om han inom en kort tid får veta, huruvida kronan kommer att inträda eller örn
han får sköta gruvföretaget själv. Det måste bereda stora svårigheter för inmutaren
att under så pass lång tid som två år från det utmålsförrättningen ägt
rum leva i ovisshet örn huruvida kronan kommer att inträda eller icke. Det
måste vålla svårigheter för honom i fråga om ordnandet av finansieringsfrågan
och dylikt.

Det har också påpekats som skäl för att staten skulle få sin kronoandel, att
det skulle vara av särskild betydelse, att inmutaren kunde påräkna stöd från
statens sida genom den kapitalinsats, som staten kunde komma att göra här.
Men det stödet blir ej så värdefullt för honom, örn man skall räkna med att staten
har ej mindre än två år på sig att lämna besked i denna fråga. För inmutaren
är det just de första åren, som äro de svåraste, och det är uppenbarligen
av betydelse för honom att på ett tidigt stadium få reda på, örn han ensam skall
utöva denna gruvdrift eller örn han har att räkna med staten som hälftendelägare.

Med hänsyn till dessa omständigheter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen i denna del.

Herr Lundberg: Herr talman! Jag vill helt instämma i vad den före gående

ärade talaren yttrade, men jag skulle vilja med några ord understryka
betydelsen av den ändring, som reservanterna bär föreslagit.

Sättet att söka efter malmförekomster har på senaste åren anmärkningsvärt
förändrats. Nu har man föga utsikter att med en enkel gruvkompass kunna finna
några malmförekomster i vårt land. Å andra sidan är det otvivelaktigt så,
att i stora delar av vårt land, som äro täckta av jord, värdefulla malmförekomster
alltjämt vänta på att bliva upptäckta. Men det kräves numera betydligt

Nr 24.

Onadagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
mera vetenskapliga metoder för att därvidlag uppnå ett resultat. Jag vill i
korthet skildra, hur ett sådant prospekteringsarbete måste förberedas.

Man måste till att börja med geologiskt undersöka området, i den mån så
ske kan, för att begränsa den del därav, som skall bli föremål för geofysikaliska
undersökningar. De störningar, som därvid konstateras, giva anledning
till förmodan örn förekomst av malm av olika slag. Man söker då försäkra
sig om de områden, vilka sålunda äro misstänkta, genom att belägga dessa med
inmutningar. En av anledningarna till att det, såsom justitieministern framhöll,
är så många inmutningar, som få förfalla, är nog helt enkelt den, att den
moderna prospekteringsmetoden kräver en mycket större inmutningsarea, än
man tidigare använt. Örn senare undersökningarna giva till resultat, att den
malm, som påträffas, ej är brytvärdig, så förfaller inmutningarna. Är det däremot
fallet, att man påträffar en malm, som man förmodar är brytvärdig, då
måste ytterligare undersökningar utföras, avseende blottandet av malmen antingen
direkt genom skärpning eller genom borrningar.

Nu är det tydligt, att ett sådant prospekteringsarbete kostar mycket pengar,
och det är till detta jag vill komma, att den bestämmelse, som utskottet här
formulerat i § 47, är av den art, att detta prospekteringsarbete blir svårt att
finansiera därigenom, att när man kommer fram till avgörandet, huruvida en
egentlig brytning skall igångsättas, då kanske de finansiella resurserna i stor
utsträckning äro uttömda. Då bör man dock kunna kalkylera någorlunda säkert
med avseende på rätten till den fyndighet, som skall bli föremål för brytning.
Jag måste därför säga, att den formulering som utskottet har givit § 47
i hög grad försvårar prospekteringsarbetet och sålunda ingalunda främjar det
syfte, som såväl utskottet som departementschefen avsett att främja med bibehållandet
av inmutningssystemet, nämligen upptäckandet av nya malmförekomster
i vårt land.

Herr talman! Jag yrkar likaledes som den föregående talaren bifall till reservationen
i denna paragraf.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är klart, att man kan ha delade meningar
örn denna paragrafs ordalydelse, och därom har ganska mycket diskuterats
i första lagutskottet. Vi lia nog alla eller åtminstone det stora flertalet
varit överens örn att det behövs en mera utsträckt tid, än som reservanterna
sedan föreslagit. Vid övervägandet av de skäl för och emot, som förelegat, har
majoriteten stannat för Kungl. Maj:ts förslag.

Det är riktigt, som utskottets ärade vice ordförande säger, att socialiseringsnämnden
på sin tid föreslog något annat, än vad utskottet här föreslår. Men
1923 års sakkunniga, som sysslat med denna fråga före socialiseringsnämnden,
hade dock den uppfattningen, att det var behövligt, med en .utsträckning av
tiden. Personligen vill jag säga, att det förefaller mig vara viktigt, att innan
staten går in som delägare i en gruva, saken ligger på det planet, att staten har
möjlighet att något så när bedöma, vad den ger sig in på.

Jag tror sålunda, herr talman, att även i detta fall är det klokt att följa
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 47 § enligt utskottets förslag dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av herr Karl Emil Johanson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra pro -

Onsdagen den 30 mars 1938 £. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
positionen. Votering begärdes likväl av herr Lundberg, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 47 § i första lagutskottets förevarande
förslag till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt 47 § i den lydelse, som föreslagits i den
av herr Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Lundberg begärde likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och 67 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av förevarande
47 §.

48—50 §§, rubriken till 5 kaj)., 51 § och 52 §.

Godkändes.

Efter föredragning av 53 § yttrade:

Herr Bergquist: Herr talman! Paragraf 53 innehåller den väsentliga nyhet,
som under utskottsbehandlingen har införts i Kungl. Maj:ts förslag. I
denna paragraf regleras den avgäld, som skall utgå. Den innehåller bestämmelser
dels örn vem som skall betala avgälden, dels örn avgäldens storlek och
dels örn den tid, under vilken avgälden skall utgå. Beträffande denna paragraf
föreligger en reservation, som innebär vissa modifikationer i förhållande
till utskottsmajoritetens förslag. När nu Kungl. Maj:ts förslag skall läggas
till grund för riksdagens beslut här, ha vi anslutit oss till det förslaget, att en
avgäld bör utgå till jordägaren, men vi ha ansett, att den kompensation, som
enligt Kungl. Maj :ts ursprungliga förslag tillerkänts jordägaren, ej i någon
mån kan utgöra en tillräcklig ersättning för avståendet av den jordägarandel,
som lagstiftningen tidigare tillerkänt honom.

Frågan örn vem som skall betala denna avgäld är en fråga av principiell
natur, och dess avgörande blir här givetvis beroende på hur man vili motivera
denna avgäld. Av utskottsmajoritetens förslag framgår ej full klart, på vilken
princip man vill basera denna avgiftsplikt, örn det endast är på den grunden,
att jordägaren tidigare haft en sådan jordägareandel och därför bör få
någon ersättning, eller örn det verkligen är något rättsligt skäl för att avgälden
skall utgå. För min del har jag ingen anledning till tvekan i detta avseende.
Jag anser, att avgäldens natur är den, att den utgör en ersättning från
kronan, för att kronan övertar den jordägarandel, som tidigare tillkommit den
enskilde markägaren. Här ligger alltså saken så till, att kronan faktiskt avlöser
en rätt, som hittills tillkommit den enskilde markägaren. Från denna
principiella utgångspunkt är det helt naturligt, att den avgäld, som det här
är fråga om, bör utgå från kronan, som övertar den gamla jordägarandelen.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr Z4. 4

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Det bör ej vara gruvinnehavaren som betalar avgälden, ty han vinner ej något
genom denna anordning, utan det bör vara kronan, som principiellt skall ansvara
för denna avgäld. I enlighet med denna uppfattning har i reservationen
påyrkats, att denna jordägarandel skall betalas av kronan eller, om kronan
ej vill begagna sin kronoandel, av inmutaren. Det är självfallet, att örn kronan
ej använder kronoandelen, kan man ej ålägga kronan att betala. Men vi
anse, att kronan principiellt bör ansvara för avgäldens utgörande.

Sedan råder det också delade meningar örn storleken av denna avgäld. I
den motion, som ligger till grund för utskottsmajoritetens ståndpunkt i denna
fråga, har yrkats, att avgälden skall utgå med en sjuttiofemtedel av värdet av
alla de inmutningsbara mineral, som inom utmålet brutits och uppfordrats. Utskottsmajoriteten
har dock ej godtagit detta procenttal, en sjuttiofemtedel, utan
har i stället föreslagit, att avgälden skall utgå med en hundradel av det ifrågavarande
värdet. Vi reservanter lia ansett, att det finns mycket starka skäl för
motionärens ståndpunkt i detta avseende och att man alltså bör beräkna avgälden
till en sjuttiofemtedel. Det kan kanske låta som bud och överbud, när
man här bjuder en sjuttiofemtedel i stället för en hundradel, men det är ej
denna synpunkt, som varit avgörande för reservanterna utan det är helt andra
resonemang, som ligga till grund för yrkandet bär.

Det är så, och det ha vi också sagt inom utskottet, att det är oerhört svårt
att här få en fast grund för avgörandet, om avgälden skall vara den ena eller
den andra. Det har här tidigare under principdebatten framhållits som en
brist i detta förslag, att de sakkunniga myndigheterna och de enskilda sammanslutningar,
som finnas inom gruvhanteringen, icke fått tillfälle att göra
sina röster hörda här. Det kan därför naturligtvis vara mycket vanskligt att
säga, vilken avgäld som är lämpligast. Det kan i mycket tyckas vara en smaksak.
Varför vi förorda en sjuttiofemtedel, är därför, att då håller man sig åtminstone
något på fast mark. Vi ha nu i fråga om stenkolsfyndighetei sedan
50 år tillbaka haft den bestämmelsen, att till jordägaren skall utgå en avgäld,
som beräknas till en sjuttiofemtedel, och vi ha också i vår nuvarande giuvlag
i fråga om inmutningar en bestämmelse örn att avgälden i visst fall skall utgå
med minst en sjuttiofemtedel. Detta är alltså något som vunnit hävd i vål
lagstiftning, och man bör ha en sådan bärande grund. Det är därför, som vi
med den känsla av osäkerhet, som vi ha inför utskottsmajoritetens förslag, ha
ansett, att vi åtminstone böra försöka hävda en norm, som vunnit erkännande
i lagstiftningen och som såvitt man vet visat sig vara riktig och väl avvägd.

Nu kan man mot detta förslag örn en sjuttiofemtedel göra den invändningen,
att när man bestämmer en maximiavgift på 5,000 kronor örn året, är det för
de mindre gruvinnehavarna, som svårigheterna bli större, örn man gör avgälden
större. Men detta är en anmärkning, som ej drabbar vårt förslag, ty vi hävda,
att det är kronan som skall betala denna avgäld och ej den enskilde gruvinnehavaren,
och därför skulle det ej bli några svårigheter för gruvhanteringen.
Skulle det vara så, att kronan avstår från sin kronoandel och låter den enskilde
inmutaren helt sköta gruvdriften, då är det naturligt, att han för denna stora
fördel får betala denna, som vi anse, ringa avgäld.

Även i ett tredje avseende anmäles reservation i denna paragraf, och det är
i fråga örn tidsbegränsningen. I detta fall sammanhänger naturligtvis också
vår ståndpunkt med den principiella bas, på vilken vi grundat denna avgäld.
Vi lia konstruerat den så och vill att den skall ses ur den synpunkten, att kronan
här avlöser pn för jordägaren bestående rätt. Då är det helt naturligt,
att kronan också skall under hela den tid, som gruvföretaget utnyttjas, betala
liela denna avgäld. Man kan ej heller mot vår ståndpunkt i detta fall göra
den invändningen, att därigenom lägges en alltför stor börda på gruvhanterin -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
gen. Jag kan på en sådan invändning svara detsamma som nyss, att det ja
är kronan som skall betala avgälden, oell det torde kronan stå nt med gott och
väl, örn den får den fördel, som det här är fråga örn. Skall däremot gruvägaren
betala, så har han ju i detta fall den förmånen att personligen behärska
hela gruvföretaget.

Det är av dessa principiella skäl, som vi ej kunnat ansluta oss till den utformning,
som utskottsmajoriteten givit § 53, utan framställt förslag örn ändring,
och med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservanternas förslag beträffande lydelsen av § 53.

Herr Lindqvist: Herr talman! För min del skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag i fråga om 53 §, som ju tillkommit på grund av den
mycket omtalade motionen av herr Strindlund m. fl.

Nu efterlyser utskottets vice ordförande motiveringen till utskottets ställningstagande.
Men, herr vice ordförande, den finns ju i utlåtandet, och dessutom
finns ju herr Strindlunds hela motion, det tycker jag skulle räcka, så
att man inte behövde därutöver motivera saken; särskilt som herr vice ordföranden
själv är med på att man skall lia en sådan här avgäld, tycker jag
det skulle räcka. Att här försöka taga upp någon principiell debatt örn det
berättigade eller icke berättigade med en avgäld tror jag inte är behövligt,
när vi nu kommit så långt på denna lag som ända till 53 §. Något dylikt
motiverande har jag inte heller tänkt ge mig in på.

Herr vice ordföranden trycker gång efter annan på att nu är det kronan
som skall betala avgälden, och då är det ju inte så farligt, även om beloppet
skulle bli ganska högt. Det är visserligen riktigt, att en större samfällighet
som hela staten bör ha lättare att komma ut med en sådan avgift än den enskilde,
men jag kan dock icke finna det berättigat, att det blir på det sättet
som reservanterna här föreslå. Ty när vi nu gemensamt gå in för att njuta
de frukter som eventuellt kunna vara att hämta i bergen, tycker jag det kan
vara riktigt att vi dela utgifterna även i fråga örn avgälden.

Beträffande den maximering som utskottet föreslagit och som även reservanterna
till en del äro med om, har utskottet ansett att det ur gruvhanteringens
egen synpunkt är önskvärt med en maximering, både i fråga örn det årliga
beloppet och i fråga örn tiden. Sedan blir det väl inte någon principfråga
utan mera en fråga av annat slag, om man skall ha tj75 eller Vioo- Nu säger
herr Bergquist att det kanske kan tyckas — det kan ju vara naturligt att den
tanken uppstår —- som örn reservanterna med sitt förslag örn */?5 ville avse att
få en auktion i gång och att det här skulle vara fråga om bud och överbud.
Jag vill inte alls påstå att det ligger till på det sättet ifrån reservanternas
sida. Det är ju så, att sjuttiofemtedelen redan finns inskriven på annat ställe
i vår lagbok, och då anse reservanterna att man bör kunna ta den här också,
så tyder jag saken. Men för att denna andel är stipulerad i fråga om stenkolsfyndigheter
etc., vill jag inte påstå att det är nödvändigt att kopiera bestämmelsen
även här. Motionären hade också ifrågasatt V75, men vi stannade
för procentsatsen V100, enär vi ansågo att man inte skulle tynga gruvföretagen
mer än nödvändigt och att man med 1/100 kan tillräckligt tillgodose jordägarens
intresse.

Med dessa få ord, herr talman, och med hänvisning till de motiv utskottet
anfört för sitt förslag till den nya § 53, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag noterar med tacksamhet att första
lagutskottets vice ordförande mycket vannt går in för det förslag jag fram -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
ställt i min motion. Han går i denna punkt så långt, att lian mycket ivrigt
slår vakt jämväl örn avvägningen av den ersättning jag föreslagit skulle utgå
till jordägaren vid hans avstående av sin jordägarandel. Man kan förstå att
han skall vara intresserad av att få veta, hur jag, i det läge frågan för närvarande
befinner sig, skall komma att rösta; jag skulle kanske själv ha känt
på samma sätt som lian, örn vi bytt platser, örn jag suttit i utskottet och han
varit motionär.

Som frågan nu ligger till, ber jag emellertid få påpeka, att full överensstämmelse
icke föreligger mellan min motion i denna punkt och vare sig reservanternas
eller utskottets förslag, emedan där föreslagits en begränsning
av den årliga ersättningen till 5,000 kronor. Således kan det ur jordägarsynpunkt
inte lia den ringaste betydelse, örn man bestämmer andelen till Vioo eller
VT5, så snart man kommit upp till en bruten malmmängd, som överstiger det
maximum som här föreslagits. Sedan kan man naturligtvis säga, att det ur
jordägarsynpunkt kunde ha varit fördelaktigare att få 1/75, örn man icke når
upp till denna maximerade avgift på 5,000 kronor. Men tendensen här blir
väl ändå, så vitt jag kan förstå. — man kan i varje fall icke frigöra sig från
den tanken — att reservanterna på sätt o.ch vis vilja gynna de större företagen
mera än utskottsmajoriteten och mera än jag själv avsett i min motion.
Ty örn ett företag är av mindre omfattning, skall det enligt reservanternas
uppfattning erlägga Vts av malmvärdet, men ett större företag, som kommer
över 5,000 kronorsmaximeringen, har avgäld för den överskjutande brytningen.
Ur den synpunkten kan det måhända finnas skäl för att bestämma avgälden

till Vioo. „

Jag finner även att samma tendens som jag här nyss papekat, nämligen
att framför allt slå vakt örn de större företagen, går igen, då det föreslås att
kronan ensam skall betala denna avgäld och icke företagen i annat fall än då
kronan avstår sin andel. Jag antar att det i praktiken kommer att gå till så
att kronan avstår sin andel, då det är fråga örn svaga och mindre givande
fyndigheter. På svaga företag skulle enligt reservationen läggas Vts, men i
fråga om de större företagen föreslår man begränsning av utgifterna på, ett
mycket kraftigt sätt. Därför förefaller utskottsförslaget mera sympatiskt,
emedan det tar bättre hänsyn till de svagare företagen. Logiskt hade det förhållit
sig på annat sätt, örn ingen begränsning av avgälden föreslagits.

Herr Gezelius: Herr talman! Herr Ryberg har tidigare i dag uttryckligen
angivit sin uppfattning så, att utskottet principiellt erkänt jordägarens rätt
till malmfyndighet å hans mark samt att avgälden utgjorde en avlösen av
jordägareandelen. Men då bör också herr Ryberg ta konsekvensen av en dylik
inställning och ansluta sig till reservanterna, som ju gå in för att den
som övertager jordägareandelen skall betala avgälden.

Vad sedan beträffar beloppet så är det givet, att lägges betalningsskyldigheten
på den som löser in en andel i en inmutning, torde det inte möta hinder
för att bestämma beloppet till 1 varje fall har gruvhanteringen ingenting

att invända emot detta. I så fall förmodar jag att inte heller herr Ryberg
och hans meningsfränder ha något emot att ansluta sig till detta högre belopp,
som ju kommer jordägaren till godo.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Herr Strindlunds motivering för
att han inte längre vidhöll vad han yrkat i sin egen motion verkade inte särskilt
övertygande. En svaghet i hans bevisföring var, att han talade örn mindre
företag och stora företag och därmed fick frana en slutledning som byggde på
den uppfattningen, att alla stora företag också äro starka och att alla små

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
företag äro svaga.. Så är ingalunda förhållandet. Erfarenheten från den senaste
krisen har visat, att flera av våra stora företag kommo i en mycket prekär
ställning och hade svårt att klara sina utgifter, under det att många små
företag kunde klara sig bättre.

Då herr Strindlund bygger sitt resonemang på den föreställningen, att ett
stort företag alltid är starkt och har förmågan att bära ökade utgifter, har
han alltså en ganska svag grund för sin uppfattning. Det maximibelopp av

5,000 kronor, som utskottet föreslagit, är ju ett fast belopp, som ingalunda har
något att skaffa med den omständigheten, huruvida företaget är bärigt eller
icke.

Jag vill även erinra därom, att såväl herr Bergquist som jag varit med örn
att yrka avslag på hela lagförslaget, då vi ansett att det inte vare sig i princip
eller ifråga örn detaljerna innebär någon lycklig lösning av detta problem.
Därför kan icke någon säga, att vi rekommenderat någon bestämmelse, som
komme att verka på otillfredsställande sätt. Men vi ha i det läge som uppstått
efter den nyss företagna principvoteringen nödgats ta ställning även till
lagförslagets olika detaljer.

Herr Hedlund i Östersund: Det leker mig verkligen i hågen att reso nera

litet med herr Bergquist. Jag har aldrig sett förslaget om att jordägarandelen
skulle ersättas av kronan utformat, förrän reservationen blev skriven.
I utskottet diskuterade vi icke principerna huruvida kronan eller företagen
skulle bära avgäld för jordägarandelen; och jag minns att när en av utskottets
ledamöter, som nu är reservant, framhöll att VT5 vore den rätta andelen, så
replikerade jag: Hur kunna herrarna säga detta, då ni anse att hela denna
lagstiftning kommer att tynga gruvnäringen så oerhört. Vi talade emellertid
inte alls örn att kronan skulle erlägga avgälden, förslaget härvidlag kom först
fram i reservationen.

Jag ger herr Andersson i Rasjön rätt, då han säger, att det spelar ingen roll,
örn det blir */t5 eller 1/ioo, därest kronan skall betala, vilket ju är reservanternas
uppfattning. Utskottets uppfattning är den, att gruvföretagen skola ersätta
jordägarandelen. Det är därför herr Bergquist fullt riktigt påpekar att det
pricipiellt är stor skillnad emellan utskottets och reservanternas uppfattning.
Utskottet har icke velat ersätta jordägarandelen på grund av att någon privat
äganderätt till densamma existerar. Vi ha velat ersätta jordägarna, emedan
de av hävd haft en viss förmån av att inneha jordägarandelen, men någon absolut
skyldighet att ersätta densamma erkänna vi ej. Det är därför vi föreslå,
att den avgäld, som skall erläggas, den skall icke staten utan gruvföretagen
utge. örn nu de herrar,, som vilja hjälpa jordbrukarna så långt som möjligt,
votera, fram den reservation som bl. a. undertecknats av herr Bergquist, så votera
ni även för att plikten för gruvföretagen att ersätta sjuttiofemtedelen överföres
på staten.

Jag vill ställa den frågan: Ar det ändå inte sundare att den exploaterade
gruvan får ersätta jordägarandelen än att staten, d. v. s. samhället, skall göra
det? Jag förstår vad herr Bergquist kommer att replikera, och jag erkänner
att reservationen är elegant skriven. Men skulle inte reservanterna i elfte timmen
ha kommit att tänka på att det skulle kunna skrivas på detta sätt, så vore
hela er principiella ståndpunkt ohållbar. Ni ha räddat principerna, och ni vilja
gärna ha kammaren att följa dem också.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergquist! Jag skall först be att la såga något i anledning av vad
herr Strindlund anfört loir, men jag tror inte att jag behöver säga så mycket

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 19S8 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
därom. Hans egentliga invändning var att det skulle vara ologiskt, att vi satte
en avgäld på V75 och samtidigt bibehöllo en maximering av 5,000 kronor.
Om jag fattade herr Strindlund rätt, skulle han inte ha något att invända emot
en andel av V75, örn vi toge bort maximeringen på 5,000 kronor.. Hade jag
anat, att det funnits en möjlighet att vinna herr Strindlunds stöd i det fallet,
skulle även jag mycket gärna ha varit med örn att ta bort maximeringen.

Herr Hedlund sade, att vi inte diskuterat i utskottet huruvida avgälden
skulle läggas på staten eller icke. Jag framförde emellertid detta förslag i utskottet,
och vi räknade t. o. m. på vad det skulle betyda, örn kronan eller gruvinnehavaren
bleve den ersättningsskyldige. Efter ytterligare ett sammanträde
hade herr Hedlund och jag ett privat resonemang örn vilket som vore det
mest logiska, att lägga avgälden på kronan eller den enskilde.

Nu säger herr Hedlund emellertid i sak det, att man bör lägga denna avgäld
på gruvinnehavaren, att det är helt naturligt, att gruvinnehavaren, alltså
antingen den enskilde inmutaren eller inmutaren jämte kronan såsom gruvinnehavare,
skall betala denna avgäld. Men jag vill erinra herr Hedlund örn,
att en av de bärande principerna i Kungl. Maj :ts förslag är, att man icke på
något sätt skall öka bördorna för den enskilde inmutaren, utan tvärtom genom
denna förnämliga anordning med kronoandel och vad därtill hör göra det
bättre för inmutaren. Ett av lagstiftningens syften är att stimulera det enskilda
intresset att söka efter malm, varefter staten skall kunna rycka in och
satsa kapital för att stödja näringen överhuvud. Då är det ju icke riktigt,
att man här bryter emot den grundläggande principen i Kungl. Maj :ts förslag
genom att lägga denna avgäld på gruvinnehavaren, ty det är en ökad börda
för inmutaren som kommer till i förhållande till nu gällande lag. Enligt nu
gällande lag har inmutaren icke något annat att räkna med än jordägarens inträde,
och då får denne satsa sin andel i det erforderliga kapitalet, eller också
låter han bli att inträda, och då får inmutaren det hela ensam. Här däremot
får han räkna med att kronan kanske inträder och deltar, men så kommer denna
extra avgäld till, varigenom man alltså ökar bördan för den enskilde gruvinnehavaren,
vilket icke var syftet med Kungl. Maj:ts förslag. Även ur^den synpunkten
tycker jag det är ganska logiskt, att man lägger avgälden på kronan,
som tar jordägareandelen.

Herr Ryberg: Herr talman! Med anledning av herr Gezelius uppmaning
till mig att taga konsekvenserna av mitt anförande på förmiddagen och rösta
för reservationen vill jag säga, att jag tar konsekvenserna av vad jag då sade.
Jag yttrade nämligen, att då jordägaren nu skall avstå från sin jordägareandel,
så vore det icke mer än rimligt att han fick ersättning för vad han i så
fall avstod ifrån; och vad som gjorde, att jag för min del hade kunnat^ansluta
mig till utskottsförslaget, var det, att han genom vad som föreslås i
utskottets förslag får den ersättning som jag därvid åsyftade. Jag vill därför
säga till herr Gezelius, att jag kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr
Bergquist säger, att man icke skall belasta gruvinnehavaren, så att inmutaren
avskräckes från att söka malmfyndigheter. Den saken har utskottet utrett
genom hänvändelse till kommerskollegium, vars representant förklarade, att
ett bärkraftigt gruvföretag knappast kände avgälden tyngande. Förefaller
det icke herr Bergquist, som är en praktisk man, att det skulle te sig rätt egendomligt
att först beräkna värdet av den ur gruvan upptagna malmen och
sedan ålägga tredje man, staten, att betala avgäld för detta värde? Gruvföretaget
bryter malmen, som till ett visst värde skall gå till ersättning åt

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
jordägaren, men det är icke gruvföretaget, utan staten, tredje man, som skall
betala. Nog blir väl det, herr Bergquist, litet besvärligt att försvara denna
princip.

Herr Strindlund: Herr talman! Tillåt mig i anledning av herr Berg quists

senaste anförande få göra en fråga till herr Bergquist. Det blir väl
ändock i praktiken så, att staten endast kommer att gå in som delägare i ett
mindre antal av företagen. Tillåt mig då fråga herr Bergquist: Vilket kommer
att trycka en inmutare mera, då icke kronan är med, en sjuttiofemtedel eller en
hundradel?

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag är förekommen av herr Hedlund
och kan i allt instämma med honom. Det var endast en sak, som jag skulle
vilja påpeka ytterligare. Denna en sjuttiofemtedel i avgäld, som nu reservationen
gått in för och som har sin förebild i stenkolslagen, skiljer sig i alla fall
från den avgäld, vilken är bestämd i nämnda lag. Vi skola komma ihåg, att
i den lag som nu är före till behandling ha vi dessutom till jordägaren en ersättning
som heter försvarsavgift och som utgår årligen, oavsett örn företaget är
i gång eller icke. Denna försvarsavgift utgår med en ersättning av 10 kronor
per hektar och återfinnes icke i stenkolslagen. Det är detta förhållande som
varit motiv för att man ansett sig kunna gå ned från en sjuttiofemtedel och till
en etthundradel.

Herr Bergquist: Herr talman! Jag vill endast i anledning av herr Hedlunds
i Östersund anförande säga, att jag förstår icke riktigt hans sista resonemang
örn att det skulle bli en tredje man, kronan, som skulle betala denna
avgäld. Enligt herrarnas förslag, som kommer att gå igenom, är kronan ingalunda
tredje man, utan kronan kommer att bli en part i själva gruvföretaget,
och det är i denna egenskap, såsom delägare i gruvföretaget, som kronan skulle
betala denna avgäld. Kronan är icke någonting, som står fritt från det hela,
och i det fall, att kronan icke vill inträda, skulle enligt reservanternas förslag
inmutaren betala.

På herr Strindlunds enkla fråga, örn en sjuttiofemtedel är mera betungande
än en hundradel, vill jag endast svara, att rent matematiskt en sjuttiofemtedel
är mera betungande än en hundradel, men enligt reservanternas förslag icke
för gruvinnehavaren utan för kronan. Jag gläder mig för övrigt åt att herr
Strindlund nu blivit så ömsint gent emot gruvhanteringen, att han hellre vill
ha en hundradel.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 53 § enligt utskottets förslag dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den av herr Karl Emil Johanson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Gezelius, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 53 § i första lagutskottets förevarande
förslag till gruvlag, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt 53 § i den lydelse, som föreslagits i den
av herr Karl Emil Johanson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Äng. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännnagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Gezelius begärde likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 139 ja och 65 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt förevarande 53 § i utskottets förslag.

54 §, rubriken till 6 kap., 55—57 §§, rubriken till 7 kap., 58—64 §§, rubriken
till 8 kap., 65—67 §§, rubriken till 9 kap., 68—78 §§, rubriken till 10 kap.,
79—82 §§ samt rubriken till 11 kap.

Godkändes.

Sedan slutbestämmelserna föredragits, anförde:

Herr Herou: Herr talman! I anslutning till den deklaration, jag gjorde
i mitt förra anförande örn anslutning till den reservation, som är avgiven av herr
Branting, ber jag få göra det yrkandet, att i det stycke av övergångsbestämmelserna,
som börjar: »Genom denna lag» och slutar med orden: »inom vissa
län», skola utgå orden: »samt lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län».

Herr Lindqvist: Herr talman! De synpunkter, som herr Branting anfört

i sin reservation, hava ju framförts i utskottet och varit föremål för noggrant
övervägande där. Men vi hava därvid funnit, att de skäl, som Kungl. Maj:t
anfört för sitt förslag om upphävande av 1926 års lag, varit så starka, att vi
ansett Kungl. Maj:ts förslag böra tillstyrkas.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skall be att få instämma i det
yrkande, som gjorts av herr Herou.

Jag vill med anledning av vad som tidigare förekommit och vad som sagts
i propositionen säga det, att det är icke något omedelbart samband mellan det
förslag, som här ställts, och själva gruvlagen i övrigt. Jag tycker, att utskottets
förslag på denna punkt strider emot själva principen, ty den nya gruvlagen
avser ju ändå att säkra statens rätt, låt vara endast till 50 %. I det nya
förslaget åsyftar man att prisge statens rätt, visserligen endast till hälften
men ändå. Detta är ju ett steg tillbaka jämfört med den lagstiftning, som redan
tidigare genomförts, naturligtvis med socialdemokraternas hjälp men av
en borgerlig majoritet i båda kamrarna. Jag anser därför, att de skäl, som anförts
för att man icke skall gå så långt, som regeringen här föreslagit, äro
mycket bärande.

Därför vill jag, som sagt, yrka bifall till det förslag, som här ställts av herr
Herou, och som innefattar bifall till den reservation, som herr Branting på
denna punkt har avgivit inom första lagutskottet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av slutbestämmelserna enligt utskottets förslag dels ock på
godkännande av berörda slutbestämmelser med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Branting avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besva -

Onsdageu den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Ang. förslag till gruvlag m. m. (Forts.)
rad. Votering begärdes emellertid av herr Herou, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner slutbestämmelserna i första lagutskottets
förevarande förslag till gruvlag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda slutbestämmelser med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Branting avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt slutbestämmelserna enligt utskottets förslag.

Rubriken lill lagen.

Godkändes.

Övriga i punkten A) framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens beslut beträffande de i punkten
framlagda lagförslagen.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, angående regleringen för budgetåret
1938/39 av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande
anslagen till finansdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23, angående kontrollstyrelsen: avlöningar.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Råstock: Herr talman! Jag kommer icke att ställa något säryrkande,
men som kammarens ledamöter finna, är vid denna punkt avgiven en reservation
av herr Nilsson i Malmö. Han ifrågasatte vid statsutskottets behandling
av denna punkt såsom lämpligt att göra ett uttalande i den riktningen, att det
med hänsyn till kontrollstyrelsens alltmer affärsbetonade verksamhet vore riktigt,
att man från Kungl. Maj:ts sida övervägde lämpligheten av att åstad -

Ang. utgifterna
under
riksstatens
sjunde
huvudtitel.

Äng. kontrollstyrelsen:

aulon ingar.

Nr 24.

Onsdagen, den 30 mars 1938 f. m.

Äng. kontroll styr elsen: avlöningar. (Forts.)
komma en organisation av kontrollstyrelsen, som vöre mera anpassad efter de
nya arbetsuppgifter, som så småningom kommit att åvila detta ämbetsverk.

Reservanten anförde vidare, att det kanske vore skäl tänka på att även i
någon mån anpassa rekryteringen efter dessa nya förhållanden.

Det är, herr talman, endast för att så försiktigt som möjligt uttrycka min
sympati för reservantens synpunkter i denna fråga, som jag begärt ordet för att
säga dessa få ord.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 24—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

Som tiden var långt framskriden beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 10.

Interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Lundqvist, som yttrade: Herr talman! Enligt 57 § i gällande stadsplanen
äger Konungen förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga
motsvarande tillämpning för tätare bebyggd ort på landet; och äger Konungen
därvid meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna.
Redan därförut — så snart fråga örn sådant förordnande föreligger
-— kan enligt samma lagrum förbud mot nybyggnad komma till stånd. I
avbidan på frågans slutliga avgörande äger nämligen Konungens befallningshavande
utfärda förbud att, utan dess tillstånd i det särskilda fallet, verkställa
nybyggnad inom området.

Det torde icke råda mer än en mening örn behövligheten av dessa möjligheter
att, när man siktar till en stadsmässig reglering av bebyggelsen inom ett
område, redan under förberedelserna därtill kunna förhindra sådan bebyggelse,
som skulle kunna försvåra genomförandet av den avsedda regleringen. Först
i och med att stadsplan fastställes för området blir denna reglering bestämd.
Och som bekant har man att räkna med att -ansenlig tid kan komma att förflyta
från det frågan örn tillämpning av stadsplanelagens stadsbestämmelser
inom ett framväxande samhälle tages upp och tills man når fram till målet:
stadsplanens fastställande. Mycken olycklig bebyggelse skulle under den tiden
kunna ske, örn bebyggelsen då alltjämt fick fortgå i frihet.

Men det vill synas, som om något mer än möjlighet att meddela nybyggnadsförbud
vore behövligt för att icke samhället i avbidan på stadsplanens fastställelse
i dylika fall skall vara utsatt för risken att olämpliga åtgärder vid -

Onsdagen den 30 mars 1938 f. m.

Nr 24.

Interpellation. (Forts.)

tagas, vilka efter stadsplanens fastställelse skulle vara uteslutna. Jag åsyftar
härmed det förhållandet, att enligt 20 § i stadsplanelagen schanning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke må vidtagas inom område,
som ingår i stadsplan, såvida åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet
att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Även
det skydd mot olämpliga åtgärder, som man velat bereda genom detta lagstadgande,
torde åtminstone i särskilda fall kunna vara lika behövligt redan
under övergångstiden från det frågan örn tillämpning av stadsplanelagens
stadsbestämmelser inom ett samhälle tages upp och till stadsplanen hunnit
fastställas.

Min uppmärksamhet har riktats härpå med anledning av vad som i detta, avseende
passerat inom ett municipalsamhälle här i Stockholms närhet, för vilket
stadsplanelagstiftningens stadsbestämmelser nu varit tillämpliga i tio års tid,
men som ännu icke fått någon stadsplan fastställd. I avvaktan härpå gäller
förbud mot nybyggnad. Samhället har karaktären av trädgårdssamhälle, och
det ligger otvivelaktigt största vikt uppå att denna dess karaktär bibehålies
och än vidare utvecklas. Markens naturliga beskaffenhet inom samhället erbjuder
goda förutsättningar härför. Men just denna tillgång inom samhället
håller nu på att spolieras. Enskilda markägare — bosatta å annan ort — ha
tagit sig för att i stor skala försälja och bortforsla jord från sina fastigheter.
Redan har ett 10-tal stadsägor inom samhället med en sammanlagd areal av
närmare 30,000 kvadratmeter blivit på detta sätt fördärvade. Och man har anledning
befara, att denna skadegörelse, örn den får ohindrat fortgå, skall bli
ännu mera omfattande, innan samhällets besvärliga stadsplanefråga kan bli
löst. Man står inför utsikten, att då ett stort antal blivande byggnadstomter
komma att utgöra -— för att tala med en av samhällets ledande förtroendemän
—- »avskräckande sterila vrak, som icke utan stora uppoffringar kunna förvandlas
till villaträdgårdar».

Man har försökt sätta stopp för denna olyckliga trafik men misslyckats.
En av ifrågavarande markägare har av allmänna åklagaren i orten åtalats för
att han utan tillstånd av samhällets byggnadsnämnd företagit schaktningsarbete
och bortforslat jord från sin stadsäga samt fortfarit därmed trots föreläggande
av nämnden att omedelbart upphöra med arbetet. Häradsrätten dömde visserligen
vederbörande jämlikt 120 § byggnadsstadgan till ansvar för överträdelse
av detta föreläggande; men hovrätten har efter besvär funnit honom lagligen
oförhindrad att på sätt som skett utan byggnadsnämndens lov låta bortforsla
jord från sin fastighet och har sålunda med upphävande av häradsrättens utslag
ogillat den mot honom förda talan.

Under sådana förhållanden synes man icke kunna komma till annan slutsats,
än att det nu omnämnda samhället — och naturligen även andra därmed jämförliga
samhällen — härvidlag sakna det skydd mot olämpliga åtgärder från
enskilda markägares sida, som de rätteligen borde vara tillförsäkrade. Det
anförda torde visa, att betydande värden kunna stå på spel, om icke ett sådant
skydd åstadkommes. Jag kan ej heller underlåta att påpeka, att tidigare framlagda
stadsplaneförslag för det samhälle, jag här talat örn, synas ha mött
motstånd väsentligen därför, att i desamma icke tillräckligt stora områden
varit avsatta till parker och andra platser för allmän trevnad. I betraktande
härav synes det så mycket egendomligare, att enskilda markägare inom samhället
kunna ha möjlighet att, under det arbetet med stadsplanen pågår, vidtaga
åtgärder, som måste komma att i hög grad försvåra samhällets fortsatta
utveckling just såsom trädgårdssamhälle.

Jag (iIlai er mig rikta herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet
uppmärksamhet på det nu påtalade förhållandet, för den händelse herr stats -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Interpellation. (Forts.)

rådet icke redan haft anledning uppmärksamma detsamma, och jag ber att i
anslutning härtill få till herr justitieministern framställa en vördsam förfrågan,
huruvida icke herr statsrådet finner något höra åtgöras för att både i det
omförmälda och andra liknande fall förhindra sådan skadegörelse, som här
nämnts.

Ifrågavarande anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.53 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 30 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste luce talmannen.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret 1938/39 till bidrag till pediatrisk
klinik och poliklinik i Stockholm, och blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§2.

Äng. anslag Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 74, i anledning av Kungl.

till karoiinska^&j ;ts proposition angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimersjukhuset
ocAi ,, ,

serafimer- lasarettet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Båstock: Herr talman! Vid 1937 års riksdag föreslog statsutskottet
bland annat följande uttalande i sitt utlåtande nr 181 på sid. 41: »Vidare vill
utskottet uttala sin anslutning till det av allmänna civilförvaltningens lönenämnd
framställda förslaget örn upphävande av rätten till ersättning för utfärdande
av intyg eller utlåtanden beträffande sådana poliklinikpatienter, på
vilka bestämmelserna i lagen örn olycksfall i arbete äga tillämpning.» Riksdagen
biföll utskottets förslag. Jag har för min del den allra största respekt
för allmänna civilförvaltningens lönenämnd, men jag får säga, att jag kände
mig en smula bönhörd över hövan, när jag fick se statsrådets och chefens för
ecklesiastikdepartementet proposition nr 103 till innevarande års riksdag.
Statsrådet Engberg känner säkert till, vad jag nu kommer att säga, ty en del
av mina replipunkter äro återgivna i propositionen. När jag säger, att jag för
min del känt mig bönhörd över hövan, menar jag, att utskottets av mig citerade
uttalande borde resulterat i, att Kungl. Majit föranstaltat örn en fullständig
utredning, som riksdagen sedan fått taga ställning till. Den nu föreliggande
utredningens fullständighet vill jag inte precis klaga på, men däremot i någon
mån på det sätt, varpå utredningen använts av statsrådet. De mest sakkunniga

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
instanserna hava avstyrkt förslaget, oell statsrådet har, såvitt jag kunnat finna,
endast kunnat stödja sig på ett uttalande av en visserligen betydande reservant
i sjukhus direktionen. Jag för min del tror, att man bör erinra sig, vad
riksförsäkringsanstalten framhållit i sitt utlåtande. Jag skall icke trötta med
att läsa upp allt för mycket av det utan bara hänvisa till riksförsäkringsanstaltens
konklusioner. Anstalten påpekar, att det egentligen är expertutlåtanden,
som vederbörande läkare hava att avgiva. Vidare skall jag be att få framhålla
något, som kanske får anses hämtat ur egen fatabur, nämligen att läkarna
torde vara juridiskt ansvariga för innehållet i de intyg, de utfärda. Ytterligare
ber jag få tillägga, att det säkerligen innebär en garanti för intygens
vederhäftighet, att intygen utfärdas av de läkare, som haft hand örn vederbörande
patienter. Dessa läkare äro till exempel bättre än andra i stånd att, om
en patient vid tiden för ett olycksfall lidit av någon sjukdom, avgöra, om sjukdomen
på grund av olycksfallet utvecklat sig i elakartad riktning eller ej. Riksförsäkringsanstalten
har framhållit, att dessa läkareintyg för att hava något
verkligt värde böra vara omsorgsfullt utarbetade. De unga läkare, det här är
fråga örn, hava, hittills åtminstone, utfört detta arbete på tid, som legat utom
den normala tjänstgöringstiden. De borde därför enligt min mening hava rätt
att påräkna någon inkomst av detta sitt arbete. I stället ser det ut — jag säger
»ser ut» •— att bliva på det sättet, som örn läkarna, som fått en blygsam
löneförbättring så sent som i fjol, finge vidkännas en ekonomisk åderlåtning.
På tal örn läkarnas ekonomi kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på att jag redan år 1916 eller 1917 eller kanske det var något senare — jag
minns inte så noga — hade att syssla med hithörande frågor under arbete i
den s. k. provinsialläkaredistriktskommittén. Kommittén kom underfund med,
att kostnaderna för en läkares utbildning redan då uppgingo till omkring

30,000 kronor. Örn jag säger, att det icke blivit billigare sedan dess, tror jag,
att jag befinner mig på ganska säkra stigar. Jag vågar också göra gällande,
att, om andra än sådana, som äro verkligt förmögna, skola våga ägna sig åt
läkarbanan, måste man sörja för att läkarna, när de kommit så långt i sin utbildning,
att de exempelvis tjänstgöra vid serafimerlasarettet och karolinska institutet,
erhålla skälig ersättning för sitt arbete. Jag tror, att örn man här
går för brådstörtat till väga, så kommer även allmänheten att bliva lidande,
och det kan jag icke heller finna vara riktigt. Jag gör mig den frågan: på vilket
sätt skall man, örn nuvarande bestämmelser upphävas, kunna honorera vederbörande
läkare för det arbete, som de utföra utom den egentliga tjänstgöringstiden?
Skall det ske med tillämpning av någon i vederbörande avlöningsreglemente^
förefintlig bestämmelse örn övertidsersättning eller hur skall det
ordnas? Kan man överhuvud taget säga, att det föreligger någon direkt skyldighet
för dessa läkare att åtaga sig sådant arbete? Allt detta är frågor, som,
såvitt jag kan se, i propositionen lämnats obesvarade. Situationen blir icke bättre
därför att utskottet icke haft något att invända mot vad statsrådet Engberg
i propositionen föreslagit därom, att Kungl. Majit efter hörande av direktionen
skulle äga utfärda nödiga bestämmelser. Jag finner en liten tröst i vad utskottsmajoriteten
skrivit på sid. 12. Det är ju på sätt och vis något så när av
löfteskaraktär. Det står där i andra stycket nedifrån ungefär mitt i stycket,
att ersättning för utfärdande av intyg eller utlåtanden beträffande sådana poliklinikpatienter,
på vilka olycksfallsförsäkringslagen äger tillämpning, bör
avskaffas i sin nuvarande form. Jag upprepar, vad jag redan sagt: i vilken
form kail. örn nu gällande bestämmelser upphävas, ersilttning tänkas kunna
utgå till läkarna för ifrågavarande arbete? Allt detta svävar man i okunnighet
örn. Det skulle vara önskvärt att få det litet närmare preciserat.

Jag är för min del säker på, att statsrådet Engberg icke skall försumma att

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
taga hänsyn till den vädjan, som jag nu vill rikta till honom och som går ut
på att han, när han blir färdig med den nya utredningen i ämnet, icke brådskar
med kungörelsens utfärdande utan låter riksdagen få tillfälle att se, vad det
är fråga örn. Jag föreställer mig också, att det skulle vara lämpligt — i dessa
tider plägar man ju förhandla med alla möjliga organisationer örn spörsmål,
som angå dem ■— att man också finge veta, huruvida den läkarorganisation,
som saken närmast rör, haft tillfälle att göra sin mening hörd. Allt detta är
saker, som jag nu vill vädja till statsrådet Engberg att beakta. Jag hoppas,
att han rättar till, vad som behöver rättas till och lägger fram förslag i ärendet
till riksdagen. Riksdagen har ju bestämt lönerna. Jag kan icke föreställa
mig, att Kungl. Maj:t skulle vara befogad att minska läkarnas inkomster och
därigenom göra avsteg från vad riksdagen bestämt örn deras löner.

Herr talman, jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag,
men jag har icke kunnat finna mig i att stillatigande vara med örn att lämna
åt Kungl. Maj :t att ensam avgöra en så pass viktig fråga.

I detta anförande instämde herrar Nylander, Holmdahl och Bagge, fru Gustafson,
herrar Arnemark, Mosesson, Lundqvist, Thorell, Törnagård, Nilson i
Eskilstuna, Janson i Frändesta, Holmgren, Lundberg, Erlander, Nolin, Undskog,
Holmbäck, Andersson i Lindome. Nilsson i Göteborg, Tengström, Hellberg
och Sundberg, fröken Öberg samt herrar Leffler, Ryling och Geselius.

Herr Lithander: Herr talman! Örn något sådant som detta massinstämmande
förekommit i det engelska parlamentet, skulle regeringen antagligen
måst demissionera. Nu är det ju icke i England utan i Sverige som det inträffat.
Herr talman, jag skall för min del be att få livligt instämma i vad den
ärade ordföranden i statsutskottet här yttrat. Jag tror, att det ur många synpunkter
skulle vara mycket olyckligt icke bara för läkarna utan även för den
svenska allmänheten, örn regeringen i fortsättningen skulle följa den väg, som
regeringen i propositionen tillkännagivit sig ha för avsikt att följa och som
utskottet också gått in för. Mot utskottets utlåtande har endast avgivits ett
par blanka reservationer.

Det gäller här en dess bättre mycket sällsynt företeelse i vårt offentliga liv.
Grundlagen föreskriver, att en kungl, proposition skall remitteras till vederbörande
myndigheter. Myndigheternas utlåtande publiceras i propositionen. I
detta ärende har regeringen i allting gått emot vad de på området verkligt sakkunniga
myndigheterna ansett vara det enda riktiga. Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på, att regeringen gått emot, vad riksförsäkringsanstalten
förklarat vara riktigt. Den har gått emot, vad de ömsesidiga försäkringsbolagens
förening förklarat vara riktigt. Den har gått emot, vad de medicinskt
verkligt sakkunniga inom direktionen för karolinska institutet och serafimerlasarettet
förklarat var riktigt. Regeringen har följt vad en reservant i
sjukhusdirektionen, tillika byråchef i statskontoret, föreslagit. Regeringen har
gått emot medicinalstyrelsen, vårt lands främsta auktoritet på detta område.
Medicinalstyrelsen har nämligen instämt i, vad majoriteten inom serafimerlasarettet
och karolinska institutet anfört. Det står omnämnt i den kungl, propositionen
i specialreferaten. Departementschefen redogör på sid. 29 i propositionen
för sin ställning till saken. Han räknar upp, vilka som ha yttrat sig
över utredningen: sjukhusdirektionen, riksförsäkringsanstalten, de ömsesidiga
försäkringsbolagens förening hava icke funnit skäl föreligga för upphävande
av nämnda rätt, medan däremot statskontoret i likhet med en reservant inom
direktionen uttalat sig i motsatt riktning. Det kan ju vara ett minnesfel, det
kan vara ett tryckfel — även denna regering kan ju fela — men statsrådet har

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
glömt att i denna redogörelse tala om, att medicinalstyrelsen, vår främsta auktoritet,
är emot honom. Denna underlåtenhet kan ju hava berott på en tillfällighet.
Ecklesiastikministern har ju så mycket att stå i. Jag har velat för kammaren
tala örn detta därför att statsrådet på raderna inunder säger: »för egen
del har jag kommit till den uppfattningen, att de övervägande skälen tala för
avskaffande av nämnda ersättningar i deras nuvarande form.» Jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på att denna slutledning, som statsrådet kommit
till, absolut går stick i stäv emot vad alla ansvariga — nej icke alla ansvariga,
ty statskontoret är ju också ansvarigt — men alla beträffande läkarvården
verkligt sakkunniga anfört. Det är detta, jag velat framhålla. Jag skulle,
herr talman, vilja tillägga följande. Vi veta, under vilka oerhörda svårigheter
mångå fattiga ynglingar ägna en tio år av sitt liv åt medicinska studier vid
universitetet. Många gånger ha de dessförinnan under sin uppväxttid haft att
kämpa mot stora svårigheter och varit tvungna att iakttaga den största sparsamhet.
Sedan de lämnat universitetet och nått det mål, som alltifrån ungdomen
hägrat för dem, erhålla de under de första åren en mycket blygsam ersättning
för sin möda. Nu vill regeringen minska de unga läkarnas blygsamma
inkomster. Därvid är även att beakta, att regeringen vill beröva läkarna deras
lön för ett arbete, som de huvudsakligen utföra på sin fritid och med användande
av extra skrivhjälp. Därtill kommer, mina herrar och damer, att det gäller
ett arbete, som icke direkt faller under läkarnas ämbetsutövning, ty till deras
ämbetsutövning hör sjukvård, men ifrågavarande arbete, som för övrigt på
grund av sjukkasseverksamhetens utvidgning med tiden vuxit i omfång, består
i utfärdande av intyg, som skola tjäna till ledning för bedömande av, örn och
i vad mån personer äro berättigade att erhålla sjukersättning. Det är icke fråga
örn någon sjukbehandling utan det är endast fråga örn reglerande av
ett ekonomiskt mellanhavande mellan två parter. Man har velat lia
mycket kvalificerade personer för detta arbete och därför har man
valt dessa_ läkare. Regeringen har gått emot de sakkunniga myndigheterna.
Regeringen säger visserligen, att det är meningen, att låta dem, som nu
innehava ifrågavarande befattningar, uppbära ersättning enligt oförändrade
grunder. Man vet ju dock, hur snabbt ombyte sker på dessa platser. Beträffande
ersättning till dem, sorn skola efterträda de nuvarande innehavarna, vill
regeringen efter hörande av direktionen framlägga förslag. Jag hoppas, herr
statsråd,. att jag icke uttrycker mig vanvördigt, om jag säger, att regeringen helt
enkelt givit en god dag i vad sjukhusdirektionen yttrat. För framtiden vill
regeringen emellertid hämta vägledning från direktionen och taga ad notam,
vad denna förklarar sig anse vara riktigt. Jag tycker, att spåren litet grand
förskräcka. Man kan hysa farhågor för, att regeringen i fortsättningen liksom
nu kommer att ignorera även den myndighet, som i särskilt hög grad bör
hava ett ord med i laget. Det är, herr talman, icke endast de sakkunniga myndigheterna,
som här ställt sig avvisande till regeringens förslag och ansett dess
genomförande vara ur alla synpunkter icke önskvärt. De yngre läkarna, representerande
icke mindre än en tredjedel av den svenska läkarkåren, hava enstämmigt
uttalat sig emot förslaget. Det är dessa läkare som under kommande
tider skola utföra ifrågavarande arbete. Den förening, som de representera
och vars talan de fört,^omfattar inemot hundra procent av de läkare, som fylla
betingelserna för att få tillhöra föreningen, d. v. s. av dem, som kunna tänkas
komma att erhålla dessa platser. Vi äro alla stolta över den höga standard, som
råder vid våra sjukhus och över det sätt, varpå sjukhusen skötas. Jag vill fästa,
statsrådets uppmärksamhet på att det vore oklokt att i denna detaljfråga
gå på den linje, som regeringen förklarat sig vilja följa, och som måste leda

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. in.

Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
till en sänkning av läkarnas standard. Här kan intet yrkande göras. Vid frågans
behandling i första kammaren framkallade den kritik, som riktades mot
förslaget, många instämmanden från personer, tillhörande skilda politiska partier.
Jag vill hoppas, att även i andra kammaren skall resas ett starkt motstånd
mot förslaget. Jag vill vidare uttrycka den förhoppningen, att regeringen
skall fästa tillbörligt avseende vid kritiken och att regeringen, när regeringen
kommer fram med ett förslag, som jag liksom statsutskottets ärade ordförande
hoppas riksdagen skall få tillfälle att taga ställning till, skall ha de
verkligt sakkunniga myndigheterna med sig och icke mot sig.

Hed herr Lithander förenade sig herr Sandström.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Vore det icke skäl i att andra
kammaren en smula lugnade sina upprörda känslor i detta fall? Här ha vi
ett skolexempel på, hur riksdagen, sedan den begärt något av Kungl. Maj:t,
ganska snart kan ändra ståndpunkt.

Herr Lithander fällde ett uttryck örn hur förhållandena växla snabbt här i
livet. Detta tyckes också vara fallet i avseende på den fråga, som vi nu ha
att behandla. Det är på det sättet, att riksdagen, utan att jag vet att däremot
restes någon opposition i andra kammaren, i fjol begärt precis det här,
som Kungl. Maj:t nu föreslagit i år, nämligen i sin skrivelse beträffande lönerna
vid serafimerlasarettet och karolinska institutet, så att någon anledning
att vara särskilt indignerad på Kungl. Maj:t har verkligen icke andra kammaren,
ifall den vill erinra sig, vad den sade i fjol.

När jag varit med örn att biträda vad Kungl. Majit på riksdagens begäran
föreslagit, har jag velat hävda en princip, som jag tror, att andra kammaren
håller ganska starkt på, nämligen att sportlerna skola försvinna i den allmänna
förvaltningen. Det här är nämligen ett slags sportler. Läkarna kanske
ej betrakta sig som statens ämbets- eller tjänstemän. Läkarna vid serafimerlasarettet
och karolinska institutet äro i varje fall statens ämbetsmän.
De skola lia ordentligt betalt för sitt arbete. Örn ^det är så, att den tjänst,
de göra det allmänna, icke är tillräckligt avlönad, får det allmänna se till, att
det betalar dem så, att de få den ersättning, de hava rätt att fordra. Men
de skola icke ha några extra inkomster, i synnerhet om man ej vet, på vilka
de komma att falla. Vem är det som talar örn för andra^ kammaren, att det
är de yngre läkarna, de mest behövande läkarna, som få dessa inkomster?
Känner andra kammaren till, hur det förhåller sig? Är herr Råstock säker
örn att det är just de mest behövande unga läkarna, som få det mesta av denna
ersättning?

Ifall det förhåller sig på det sättet, att det här är ett arbete utöver det, som
man kan ålägga en läkare att göra, så får staten enligt min mening i fortsättningen
medelst särskilt utmätt övertidsersättning giva precis de läkare,
som utföra tjänsten, det arvode, de kunna kräva för det särskilda arbete som
de utföra med att utfärda dessa intyg.

Jag återkommer till vad jag sagt. Andra kammaren har begärt just det
förslag, som Kungl. Maj:t har lagt fram för andra kammaren. Det begärde
andra kammaren 1937. Jag tycker ej, att det skulle vara vidare passande,
att andra kammaren 1938 i något slags indignation ger sig själv en örfil.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Jansson i Falun, Fast, Andersson i Södergård,
Svensson, andre vice talmannen Magnusson, Eriksson i Stockholm, Pettersson
i Hällbacken och Sundström i Vikmanshyttan.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

''Äng. anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)

Herr Råstock: Herr talman! Jag är icke riktigt säker på, att herr Jonsson
i Eskilstuna hörde vad jag sade. Annars hade han icke kunnat slå in öppna
dörrar på detta sätt. Jag citerade ordagrant vad statsutskottet skrev i sitt
utlåtande nr 181 sidan 41 men skyndade tillägga, att jag för min del kände
mig bönhörd över hövan. Nu finner jag, att herr Jonsson i Eskilstuna i slutet
av sitt anförande gick in för att dessa läkare skulle ha ordentligt betalt
för sitt arbete, fastän han reserverade sig för, att det skulle klarläggas, i vilka
former det skulle ske. Det har jag ju också här gjort. Jag har bara vädjat
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att låta riksdagen
veta, vad han ville åtgöra i saken. Vi begärde ej i fjol, att denna fråga skulle
vila på enbart allmänna civilförvaltningens lönenämnds utlåtande. Men vi anslöto
oss till det och förutsatte, att vi skulle få veta, vad det bleve fråga örn.

Men det ligger icke till så i år, utan här begär Kungl. Maj :t att få utfärda en
kungörelse efter hörande av direktionen. Det är skillnaden. Jag har icke
gjort någon som helst anmärkning mot Kungl. Maj :t men hävdat min rätt att
känna mig bönhörd över hövan. Något annat har jag ej sagt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Till avgörande förelåg härefter statsutskottets utlåtande, nr 75, i anledning Äng. inrätav
Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en personlig professur tande av en

för professorn K. B. J. Karlgren. personlig

professur för

Uti en den 4 februari 1938 dagtecknad proposition (nr 104) hade Kungl, professorn
Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av protokollet över
ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, gren''
att för professorn Klas Bernhard Johannes Karlgren finge från och med dagen
efter professor J. G. Anderssons avgång från sin professors- och föreståndarbefattning
inrättas en personlig befattning såsom professor och föreståndare
för ostasiatiska arkeologiska samlingarna med de åligganden för Karlgren
såsom innehavare av denna befattning, som av Kungl. Majit bestämdes,
dels ock besluta, att Karlgren skulle såsom innehavare av den personliga professors-
och föreståndarbefattningen vara i avlöningshänseende likställd med
universitetsprofessor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits av herrar Olof Olsson, Johansson i
Fredrikslund, Nilsson i Fredriksfält, Jonsson i Lycksele, von Heland, Bäcklund,
Jansson i Falun, Jeppsson, Andersson i Södergård och Hansson i Rubbestad,
som ansett, att utskottet bort avstyrka Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag. *

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad
en reservation av tio statsutskottets ledamöter. I anledning av detta skall
jag som reservant be att få säga några ord.

Såsom framgår av statsutskottets utlåtande beslöt riksdagen 1926 på grund
av en kungl, proposition, att det skulle inrättas en personlig professur för professorn
Gunnar Andersson för att han skulle få bearbeta de ostasiatiska samlingarna.
När riksdagen fattade detta beslut, var det i full anslutning till

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr %h. 5

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för professorn K. B. J. Karlgren.

(Forts.)

deri då avlämnade kungl, propositionen som riksdagen gjorde det uttalandet,
att det skulle vara en personlig professur för Gunnar Andersson men att, när
lian komme till pensionsåldern, beräknades det, att det icke skulle bliva någon
professur i fortsättningen utan att samlingarna sedan skulle omhänderhavas
av historiska museet under överinseende och ledning av en antikvarie.
Det skulle alltså, som riksdagen bestämt uttalade, icke bliva några konsekvenser
för framtiden.

Nu visar det sig emellertid, att dessa konsekvenser, som icke skulle komma,
ha kommit i alla fall. Kungl. Maj :t föreslår till årets riksdag, att vid professor
Anderssons avgång det skall tillsättas en ny professur för att fortsätta
bearbetningen av de numera utökade ostasiatiska samlingarna. Det kan
åtminstone ur lekmannasynpunkt befaras, att, när den nu föreslagna professurens
innehavare kommer att avgå efter femton år vid uppnådd pensionsålder,
samlingarna komma att befinna sig i ett icke fullt bearbetat skick. Det
är nämligen så, som det framkommit upplysning om, att de ursprungliga samlingarna,
som professor Andersson skulle bearbeta och hava färdiga vid sin
avgång vid uppnådd pensionsålder, icke på länge än äro färdigbearbetade.
Och när professor Karlgren, örn han nu efterträder honom på denna tjänst,
blir pensionsmässig, så har han kanske ägnat det mesta intresset åt de nya
samlingarna, som hänföra sig till bronsåldern. Då torde väl de gamla samlingarna
icke ha fått åtnjuta så särdeles stor vård, ty han torde ej hinna med
att bearbeta dessa samlingar så, att de ur vetenskaplig synpunkt bli färdiga.
Det bli de kanske aldrig.

Yi reservanter hava därför ansett, att det är en tämligen riskabel väg att
på detta sätt inrätta personliga professurer och säga, att de icke komma att
medföra konsekvenser och icke fortsätta. Men de fortsätta; och man vet ej,
hur snart det blir behov av nya professurer på detta område, örn det här skall
fortgå på detta sätt.

Vi lia därför anslutit oss till statskontorets utlåtande, som är i överensstämmelse
med riksdagens tidigare fattade beslut. Jag ber att få citera några
ord ur detta utlåtande, däri det anföres: »Det kunde icke annat än väcka

en viss uppmärksamhet, att man nu sköte undan den ursprungliga, i och för
sig naturliga tanken att ställa här avsedda samlingar under en av antikvarierna
vid historiska museet. Tillräckligt skäl härtill kunde knappast anses
ligga i den omständigheten, att samlingarna i fråga icke kunde förväntas vara
vederbörligen bearbetade och vetenskapligt behandlade vid Anderssons avgång
från föreståndarbefattningen, då det näppeligen kunde vara nödvändigt,
att de arbetsuppgifter, som intill dess ej medhunnits, måste utföras just av
den, som vore föreståndare för samlingarna. Statskontoret ifrågasatte, m
icke ifrågavarande samlingar från och med tidpunkten för Anderssons avgång
skulle kunna ställas under inseende av befattningshavare i lägre löneställning
än den föreslagna.» •

Till detta vill jag erinra om vad som står litet ovanför på sidan 19, nämligen
att alltsedan 1929 har professor Karlgren även direkt gjort en stor_ insats
i de ostasiatiska samlingarnas vetenskapliga bearbetning. Då undrar jag för
min del, örn icke professor Karlgren även i fortsättningen skulle kunna ägna
detta vetenskapliga arbete och intresse åt samlingarna vid sidan örn sin professorstjänst
i Göteborgs högskola så som han kunnat det hittills. Då torde
han väl kunna bearbeta det viktigaste och värdefullaste av dessa samlingar.
1 så fall skulle väl frågan kunna ordnas på sådant sätt, att samlingarna
ställdes under inseende av en antikvarie.

Det sades i debatten i första kammaren, att det är orimligt att tänka sig

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. inrättande av en personlig professur för professorn K. B. J. Karlgren.

(Forts.)

detta, därför att det finnes ingen antikvarie vid historiska museet, som kan
lösgöras för denna uppgift. Men eftersom professor Andersson icke skall
avgå förrän nästa år, torde det vara möjligt för statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet att framlägga ett sådant förslag nästa år, att en
antikvarie skulle kunna ställas till förfogande för uppgiften, när professor
Andersson avgår. Också kan man tänka sig utvägen att låta professor Andersson
kvarstå i tjänst något längre. Det ginge nog att behandla saken på
detta sätt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är alldeles riktigt, att

Kungl. Maj :t för tolv år sedan och riksdagen för lika lång tid sedan ansåg, attnär
man skapade en personlig professur för Gunnar Andersson och upprättade ostasiatiska
museet, skulle det vara en institution, som skulle ledas av Andersson
så länge han kvarstode i sin tjänst men som sedan skulle komma att föras
över från sin självständiga ställning till att bliva en del av historiska museet.
Det var riktigt, att dåvarande Kungl. Maj :t förklarat, att beslutet örn inrättandet
av en personlig professur åt Andersson icke skulle få några konsekvenser.
Men sådana där uttalanden känna vi till här. Det gör Kungl. Majit
ibland och riksdagen gör det också ibland för att trösta sig själv. Man säger,
att det får ej bliva prejudikat eller det och det får icke medföra konsekvenser.
Det är att liksom plåstra på sitt samvete, örn jag får uttrycka mig på det
sättet. Det betyder icke mycket. Har man fattat ett beslut en gång, så medför
det konsekvenser, vad man än säger. Det betyder icke så mycket vad
man säger och vad man pratar, utan det avgörande är vad man gör.

Man har nu en gång skapat detta museum och skapat en föreståndarbefattning
vid det samt inrättat en personlig professur. Nu visar det sig, att det
forskningsområde, som professor Andersson har, kommit att under årens lopp
vidgas. Han har ej kunnat fullfölja den ursprungliga tanken att ordna museet,
så att det bleve ett avslutat helt och så att det icke växte, utan det växer.
Man gör nya upptäckter. Forskningen gör nya rön, som tillföras museet i
Stockholm. Forskningen öppnar nya områden, som man förut ej kände till,
områden, som den nuvarande föreståndaren icke kan behärska. Då visar det
sig, att man kan få en ersättare för honom, som dels kan fullfölja det arbete,
som professor Andersson icke kunnat slutföra, och dels föra forskningen med
museet som bas ut över nya områden, som den forskare, varom nu är fråga,
är specialist på.

Jag känner icke denne forskare, professor Karlgren, och vet icke vad han
kan betyda. Men enligt vad människor, som känna till saken, säga, lär han
vara en av de mest framstående örn icke den allra främste på sitt område i
världen. Då bör man väl knyta honom till museet oell låta honom arbeta där
och fullfölja de nya uppgifter, som öppna sig för den, som skall vara föreståndare
för museet. Man kan naturligtvis ställa sig på den gamla ursprungliga
och konservativa ståndpunkten, som riksdagen intog för tolv år sedan, och
säga, att det nya bry vi oss icke om. Vi ha tagit ståndpunkt till det för tolv
år sedan, och vid den ståndpunkten stå vi fortfarande oberoende av vad som
hänt på området. Man kan naturligtvis vara skeptisk mot vad Kungl. Majit
säger i sin proposition, där denna nya anordning rekommenderas. Ifan kan
vara mycket tveksam och tvivlande på alla möjliga sätt. Man kan hava ett
mycket litet positivt intresse för denna sak. Man kanske ej har något positivt
intresse alls. Men å andra sidan tror jag icke, att kammaren kan ha så starka
skäl för en rent negativ ståndpunkt, att den känner sig berättigad att fälla

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. inrättande av en personlig professur för professorn K. B. J. Karlgren.

(Forts.)

det förslag, som Kungl. Maj:t här lagt fram för riksdagen. Det finnes intet
skäl till att bereda Kungl. Majit den smäleken, som ligger i ett sådant nederlag.
Det vore en orättvisa. Det vore icke riktigt av riksdagen och andra
kammaren.

Jag brukar icke hänvisa till vad första kammaren gjort eller gör, ty ofta
är det i mina ögon ingen särdeles rekommendation. Men den här gången har
första kammaren efter två timmars debatt, varunder man gjorde upprepade
anfall på Kungl. Maj :ts proposition, utan votering godkänt propositionen, fast
det är tio reservanter antecknade vid utskottsutlåtandet. Jag tror, att andra
kammaren utan att spilla någon längre tid på en diskussion i detta ämne skulle
kunna i likhet med första kammaren bifalla utskottets förslag, till vilket jag
nu yrkar bifall.

Häruti instämde herr Tengström.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets berörda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 4-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Majits proposition angående reglering av Storsjön
m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förberedande arbeten
för ny kraftstation vid Torpshammar;

nr 79, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda framställning
om kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket till förskott
å lotterimedelsfonden;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för värnpliktige
E. F. Björkstrand m. fl. från viss betalningsskyldighet;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
skadestånds- och ersättningsbelopp; och

nr 82, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kompensation till
Marstrands stad i anledning av skeppsgossekårens indragning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Äng. beställ- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
ning av viss §3 [ anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beställning av viss
tyr7 flygmateriel m. m.

I proposition nr 149 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med det i berörda
statsrådsprotokoll anförda och inom ramen av de i samma protokoll angivna
kostnadsberäkningarna föranstalta örn träffande av avtal rörande beställning
av flygmateriel för leverans under budgetåren 1939/40—1942/43, dels ock till
vissa förskott å flygmaterielleveranser å riksstatens fjärde huvudtitel under
F. Flygvapnet: flygmateriel för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 7,325,000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. ni.

Nr 24.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 25 februari 1938 anfört och
inom ramen av däri angivna kostnadsberäkningar föranstalta om träffande av
avtal rörande beställning av flygmateriel för leverans under budgetåren
1939/40—1942/43;

b) till vissa förskott å flygmaterielleveranser under fjärde huvudtiteln för
budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 7,325,000 kronor.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herr Lindberg i Umeå, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 149;

2) av herr Jonsson i Eskilstuna, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Mina damer och herrar! Med den
reservation, som jag låtit anteckna till föreliggande utskottsbetänkande, har
jag närmast velat fästa uppmärksamheten på, att ett genomförande av 1936
års försvarsordning kommit och kommer att medföra ekonomiska konsekvenser,
som icke voro förutsedda, när beslutet fattades. Jag är för min del redan
på det klara med, att örn denna organisation skall strikt genomföras enligt 1936
ars beslut kommer detta att medföra, jag vågar säga, en rent av äventyrlig
ekonomisk belastning.

Jag har tillåtit mig göra en beräkning av de belopp, som årets riksdag anslagit
eller kan anses komma att anslå för försvarsändamål. Örn jag därvid
medräknar de 50 miljoner kronor, som statsministern ställt i utsikt att regeringen
kommer^att föreslå riksdagen att bevilja, kommer jag till en sammanlagd
summa på över 290 miljoner kronor. I detta belopp har jag då medräknat
kostnaderna för det militära pensionsväsendet på mellan 20 och 25 miljoner
kronor. Denna väldiga summa, 290 miljoner kronor, beviljad av en enda
riksdag, är ju i och för sig ägnad att väcka bekymmer, men det ginge väl
ändå an, örn man kunde hoppas på att militärutgifterna under de närmaste
åren komma att hålla sig på en nivå, som man åsyftade vid försvarsfrågans
lösning för ett pär år sedan. Jag tror emellertid, att man måste vara beredd
på, att dessa utgifter under flera år framåt komma att avsevärt överstiga
200 miljoner kronor, pensionskostnaderna icke medräknade, i stället för de 148
miljoner kronor, som försvarsreformen årligen skulle kosta. Örn vi nu, som
man väl får lov att göra, räknar med en försvagad ekonomisk konjunktur,
kommer det helt visst att visa sig, att ett upprätthållande av försvarsorganisationen
i dess nuvarande omfattning icke är möjligt utan eftersättande på ett
betänkligt sätt av synnerligen viktiga andra statsuppgifter. Då kan det nog
icke undvikas, att man blir tvungen att överväga begränsningar i organisationen
för att få ned kostnaderna. Men ju längre man kommer med uppbyggandet
av 1936 års försvarsorganisation, desto svårare kommer det att bli
att företaga inskränkningar.

Vi ha nu här att behandla en proposition, vari det föreslås, att riksdagen
skall binda sig för en merutgift till flygvapnet på 20.5 miljoner kronor. Denna
utgift avser flygmateriel endast under den första uppsättningsperioden fram
till 1943. Skulle prisförhållandena efter 1943 vara desamma som nu, kommer
riksdagen att om några år presenteras en räkning för flygmateriel under
andra uppsättningsperioden på minst lika stort belopp, som nu angives i statsutskottets
utlåtande.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)

Jag Ilar ställt mig deri frågan, om det icke finnes möjlighet att vidtaga
sådana förändringar i fråga örn flygmaterielens sammansättning, att kostnaderna
kunna nedbringas utan att därför anspråken på militär effektivitet hos
flygvapnet blir eftersatt. Det är klart, att meningarna måste vara delade
på denna punkt. Jag kan emellertid för min del icke utan vidare godtaga den
åsikt, som man företräder inom flygvapnet, en åsikt som satt sin prägel både
på försvarskommissionens arbete och på 1936 års regeringsproposition. Man
har i våra dagar på många håll icke så särdeles stor respekt för den sakkunskap.
som flottans mäll företräda, och jag förstår icke, att de s. k. fiygsakkunniga,
som för oss här i landet är någonting tämligen nytt, äro så mycket

förnämligare, att man på sätt här skett får böja sig för deras ord. Örn jag

nu hade föreslagit, att man skulle minska organisationen genom indragning
av några regementen eller minska flottan under dess nuvarande storleksordning
eller beskära flygvapnets personaluppsättning, förstår jag, att man
med ett visst berättigande hade kunnat invända, att riksdagen dock får

stå vid sitt ord under något längre tid än bara ett par år. Nu är det

emellertid fråga örn flygmaskiner, örn en plan för uppsättning av sådana
till flygvapnet, om vilken plan jag tillåter mig säga, att den är tämligen
improviserad. Det är fråga örn materiel med en livslängd på ett starkt
begränsat antal år, en materiel, som är underkastad ständig utveckling. Det
skulle alldeles säkert vara möjligt att åstadkomma mycket betydande besparingar,
örn man reviderar 1936 års uppsättningsplan för flygvapnet, så att
den bättre passar in i det s. k. neutralitetsförsvar, som man tillämnar den
svenska militärorganisationen. Jag tror för min del, att det vore god politik
att minska eller helt utesluta de större bombflygplanen, d. v. s. de typer, som
kosta de mesta pengarna.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på, att flygplan stillverkningen
för statens räkning sker i ett enda enskilt bolag, som enligt kontrakt
tillförsäkras ersättning för alla sina kostnader och dessutom, åtminstone
i det första kontraktet, garanteras 10 procents bruttovinst. Det säger sig
självt, att man i detta bolag icke kan ha något större intresse av att flygmaterielen
blir så billig som möjligt, eftersom vinsten förmodligen kommer
att utgå på bruttokostnaderna. Det är, så vitt jag förstår, på flygförvaltningen
det beror att öva kontroll över flygplanstillverkningen, men flygförvaltningen,
som är en del av flygvapnet, har, vilket väl är ganska mänskligt,
intresse av att flygplansbeståndet blir det allra förnämligaste, vilket är detsamma
som det allra dyraste. Jag undrar nu, örn det icke kunde vara lämpligt
och rimligt att skapa en instans med uppgift att öva tillsyn över hur
mellanhavandet mellan Aktiebolaget Förenade Flygverkstäder och flygvapnet
eller flygförvaltningen regleras, en instans med uppgift att bevaka de ekonomiska
synpunkterna. Det är möjligt, att man på det sättet skulle kunna åstadkomma
en hel del besparingar. Jag hemställer till herr statsrådet att tänka
på denna sak, som jag för min del tror är ytterligt betydelsefull.

Jag har i min reservation tillåtit mig framhålla, att ett avgörande i nu föreliggande
fråga bör kunna uppskjutas till nästa år, och i överensstämmelse med
denna uppfattning, herr talman, ber jag att få yrka avslag å Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition, och bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Åtskilliga av de

anmärkningar, som herr Lindberg i Umeå här framställt, äro givetvis av det
slag, att det tillkommer departementschefen att därpå lämna svar. Jag har
därför ingen anledning att upptaga dessa till bemötande.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)

Herr Lindberg började sitt anförande med att fästa uppmärksamheten på,
att ett genomförande av 1936 års härordning kommer att medföra icke förutsedda
ekonomiska konsekvenser. Men herr Lindberg är väl ändå klok och erfaren
nog att förstå och erkänna, att om, sedan beräkningarna gjordes för
1936 års härordning och beslut fattades, betydande prisstegringar av kända
skäl inträffat, så kunna vi lika litet undgå att röna inverkan därav och följa
med dessa prisstegringar på detta område, som på alla andra områden, där staten
utövar någon verksamhet. Däremot tror jag icke, att man har anledning,
att örn denna kostnadsberäkning fälla ett så hårt omdöme, som herr Lindberg
gjorde, då han sade, att ett strikt genomförande av 1936 års härordning skulle
för oss medföra en rent äventyrlig belastning. Det har sagts så många
gånger tidigare, att det borde vara tämligen överflödigt att upprepa det,
att det är icke stegringen av försvarsutgifterna, som ha inneburit den största
ökningen av statsutgifterna. Sålunda kunna näppeligen försvarsutgifterna
betecknas som den del av statens utgifter, som innebära de största äventyrligheterna.

Det är enligt min mening i avsevärd mån missvisande, när herr Lindberg, då
han talar örn en kostnadsökning av 290 miljoner kronor, i denna innesluter
även de av regeringen begärda särskilda kostnaderna på 50 miljoner kronor.
iVi veta icke för närvarande på vilka försvarsgrenar dessa komma att läggas,
men givetvis kommer en betydande del därav icke att falla inom ramen för
åtminstone de beräknade årliga kostnaderna för 1936 års härordning. Även
örn det blir fråga om åtgärder och anskaffningar, som ligga inom denna härordnings
ram, rör det sig i alla fall om en forcering på så sätt, att vissa anslag
skulle komma att utbetalas tidigare än beräknats. Herr Lindbergs siffror
bli sålunda missvisande.

Det är emellertid en annan sak, som i detta fall bör vara avgörande. Det
lär väl icke på något håll kunna förnekas, och jag tror icke herr Lindberg
heller vill göra det, att förhållandena sedan 1936, utrikespolitiskt sett, tillspetsat
sig — oron och osäkerheten ha blivit mycket större — att ett påskyndande
av härordningens genomförande hör till de allra mest angelägna uppgifter,
som de svenska statsmakterna ha eller kunna få sig förelagda. Det
kan icke undgås, att detta kräver betydande offer, men de höra till den sortens
offer, som vi måste göra, om vi överhuvud taget vilja svara mot de krav,
som det nuvarande läget ställer på oss.

Jag skall här icke ingå på att försöka besvara de anmärkningar herr Lindberg
framställde gent emot flygvapnet och där vidtagna anordningar. Jag
tror, att det svaret bättre kan lämnas från annat håll. Herr Lindberg sade
uti i viss mån klandrande vändningar, att flygstyrelsen givetvis är angelägen
örn att anskaffa den bästa möjliga materiel, vilken följaktligen är dyr. Ja.
för min del kan jag icke finna, att detta är en anledning i och för sig till
klander, ty vad vi behöva är fullgod materiel. Om denna fullgoda materiel
blir dyrare, än som skäligen bör vara fallet, då först finnes det anledning till
klander.

Man har nog från åtskilliga håll ställt sig tveksam inför en sådan åtgärd
som att låta ett enda företag utföra flygmaskinsbeställningarna. Jag tror
dock, att det för denna, åtgärd finnes skill, som kunna anses acceptabla, och att
något verkligt skäl till grav anmärkning här icke föreligger.

Den fråga, som vi nu behandla, gäller emellertid ett fullföljande av 1936 års
beslut. Spörsmålet huruvida något misstag gjorts från flygförvaltningens och
de militära myndigheternas sida kan lämpligen diskuteras i annat sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)

Herr Lindberg i Umeå erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr

talman! Jag ber att till herr Magnusson få säga, att den mycket betydande
kostnadsökningen icke hänför sig endast till stegringen i materialkostnaderna
utan även till det förhållandet, att flygplanen ytterligare utvecklats. Vidare
har tillverkningen av flygplan i Sverige tydligen blivit dyrare än man beräknat,
men när försvarsfrågan löstes och när beräkningarna framlades, var det meningen,
att man skulle taga hänsyn till utvecklingen av flygplanstyperna och
till att flygplanen skulle tillverkas i Sverige.

Slutligen vill jag beträffande de 50 miljoner kronorna, som väl riksdagen
så småningom kommer att bevilja, säga, att dessa sannolikt äro i stor utsträckning
avsedda att täppa till de hål, som uppstått tack vare felaktiga beräkningar
av kostnaderna för arméns organisation.

Herr andre vice talmannen Magnusson som likaledes för kort genmäle erhöll
ordet, yttrade: Herr talman! Herr Lindberg gör gällande, att merkost naderna

för flygplansanskaffningen icke enbart hänföra sig till dyrare tillverkningskostnader
utan också till dyrbarare plan, eftersom utvecklingen kräver
dyrbarare sådana. Men varken herr Lindberg eller någon annan omdömesgill
person menar väl, att vi, för att undvika dyrare plan, skulle låta bli att följa
med den tekniska utvecklingen och underlåta att skaffa plan, som så mycket
som möjligt stå på höjden av nuvarande teknik, i den mån sådana plan kunna
anskaffas, även örn det komme att kosta åtskilligt mera per plan, än man
beräknat. En uppsättning av föråldrade och icke tidsenliga plan skulle väl
vara något av det mest slösaktiga, som man kunde gå in för.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag skall bara säga ett par ord, herr talman.

Jag har varit med örn att föreslå riksdagen att giva en admonition åt en
myndighet på grund av dess kostnadsberäkningar, och det har kammaren också
utan invändningar gått med på för någon stund sedan. Kammaren har sålunda
strukit under det berättigade i denna admonition. Det förefaller, som
om man kunde lia gjort något liknande i detta fall. Jag kunde i statsutskottet
icke vara med örn att reservationslöst ansluta mig till motiveringen
för de kostnadsberäkningar, som redovisas i propositionen. Det har däremot
utskottet gjort. Utskottets motivering är, som man ser, den kortast möjliga.
Jag vet icke, vilken beräkning, som är riktig, den som gjordes 1936 eller den,
som gjordes senare. Kostnadsökningen från 1936 till nu är emellertid, som
var och en kan se av propositionen, högst betydande för att icke säga förvånande.
Det kan ju tänkas, jag vill icke bestrida det, att den kostnadsberäkning,
som gjorts nu, är den riktiga och den hållbara. Under sådana förhållanden
är det möjligt, att den beräkning, som gjordes 1936, icke är den riktiga.
Jag tror i varje fall icke på den beräkningen. Endera beräkningen måste i
varje fall vara felaktig enligt min mening. Det är bara det jag vill säga.

Jag har icke kunnat vara med örn att utan vidare godtaga det resonemang,
som förekommit i propositionen beträffande förklaringen till kostnadsökningen.
Jag har velat i det fallet lia händerna fria. Jag förstod, att riksdagen
skulle giva den admonition till karolinska institutet, som nu är given, men jag
tycker, att även en annan myndighet skulle kunna få en liknande admonition.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Mina damer och herrar! Då herr Lindberg i Umeå här riktade kritik — för att
nu inte använda ett för starkt ord — emot det sätt, på vilket försvarsfrågan

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)
utvecklat sig sedan 1936, vill jag först påpeka, att det mellan honom och mig
alltid rått ett stort svalg i fråga örn hur vi med vårt försvar bäst skulle möta tiderna.

1936 års försvarsordning leder till konsekvenser, som 1936 aldrig förutsågos,
säger herr Lindberg. Jag vill härtill genmäla, att vi väl i dag leva under sådana
förhållanden, som väl knappast någon förutsåg 1936, i varje fall gjorde
inte jag det. Jag förstår, att herr Lindberg kan resonera på det sätt han gör;
jag känner ju hans utgångspunkter 1936 och de äro precis desamma idag. Men
lika omöjligt som det var för mig att komma undan vad riksdagen beslöt 1936,
lika omöjligt är det för mig idag med hänsyn till tidsutvecklingen att gå med
på en inskränkning av den organisation, som beslöts 1936 i avsikt att därigenom
nedbringa kostnaderna. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad som
skedde här för omkring en vecka sedan, då hela riksdagen, såvitt jag kan förstå
ganska enhälligt, mottog ett budskap, som pekade i helt annan riktning.

När man kommer in på flyget och dess ökade kostnader och talar om den
korta livslängden på flygplan, så räknade man ju därmed redan 1936. Ett
flygplan kan av olika skäl inte få en lång livslängd, inte bara på grund av
slitage utan jämväl genom att tekniken på detta område utvecklar sig i ett oerhört
hastigt tempo. Detta har gjort och gör, att år 1936 beräknade kostnader
icke kunna hålla streck med hänsyn till att flygplanen i dag se ut på helt
annat sätt än då, frånsett den stegring av materialkostnader och arbetslöner,
som ägt rum sedan dess.

Då man anser, att bombplanen böra tågås bort, vill jag erinra örn att jag
naturligtvis är fullständigt lekman på detta område, men jag tror jag tolkar
sakkunskapens syn på problemet fullkomligt riktigt, örn jag för kammaren
omtalar det svar jag fick på följande fråga, som jag framställde under mitt
arbete i försvarskommissionen: Vi kunna väl även med den bästa flygutrustning
råka ut för en övermakt, som vi icke kunna möta i luften? Givetvis, svarade
man, men det framhölls dessutom, att luften, rymden är så stor, att örn
vi hade ett eget flygvapen — och därmed menas ett bombvapen — kunna vi
kännbart såra en angripare i hans eget hemland. Att beröva flygvapnet denna
möjlighet att ge en angripare, en fiende en påhälsning i hans hemland, det
kan jag inte vara med örn. Är det slagsmål så är det slagsmål, och då bör
den ena parten ha samma möjligheter som den andra.

Härmed kommer jag in på det som väl är kärnan i det hela här. Saken har
varit mycket omresonerad, bland annat i pressen; i riksdagen har den berörts
mycket flyktigt, men herr Lindberg var inne på den, nämligen frågan örn Förenade
flygverkstäder.

Jag kan av naturliga skäl, tystnadsplikt bland annat, inte taga upp hela
problemet, men jag kan säga en sak eller ett par, varom jag är fast övertygad,
vilket gör att jag anslutit mig till ifrågavarande överenskommelse och fortfarande
håller styvt på den, även örn den kanske under vissa förutsättningar tillfälligtvis
ställer sig dyrare än med annat arrangemang. Vi måste ha en egen
flygindustri. Jag kan ur det svenska landets och folkets synpunkt icke komma
ifrån detta som ett absolut krav. Om vi bli innestängda — och även om vi inte
bli det — måste Sverige ha en inhemsk flygindustri. Att detta nu medför något
ökade kostnader är alldeles klart. Hade inte denna överenskommelse träffats,
tror jag inte vi haft den början till en sådan flygindustri, som vi dock
ha den dag i dag är.

Sedan har också det spörsmålet kommit upp, huruvida statens beställningar
på detta område skulle splittras eller ej. Ja, svenska statens beställningar sådana
de äro och sådana de bli komma aldrig att bli tillräckligt stora för att
sysselsätta en flygindustri här i landet. Men jag tvekar inte att deklarera, att

Nr 24.

Onsdagen den 30 mais 193S e. m.

Äng. beställning av viss fly g materiel m. m. (Forts.)
jag ur försvarssynpunkt skulle bli synnerligen belåten, om vi laar i landet
kunde åstadkomma en flygindustri av samina mått som Boforsindustrien. Denna
betraktar jag som en oerhört värdefull tillgång för Sveriges land ur försvarssynpunkt.
För att nå detta mål måste emellertid den nya industrien åtnjuta
ett visst stöd vid starten. Det är klart att det i Sverige inte finns den
trimmade ingenjörskår, ännu mindre arbetarkår, som behövs för att från början
göra en flygindustri tip top. En sådan behöver så att säga växa till sig.
Det behövs samlade erfarenheter o. s. v. Nu kan jag i alla fall hysa det hoppet,
att detta med svenskarnas tekniska geni och begåvning med tiden skall
lyckas, och det kommer enligt min uppfattning att utgöra ett ur svensk synpunkt
väsentligt plus till vår försvarsberedskap.

Jag skall även något beröra de där påståendena, som framför allt gjorts i
pressen, att det skapas ett flygmonopol, ehuru det funnits andra bolag som
varit villiga att medverka men icke tillåtits konkurrera. Det var bland annat
en mycket stor koncern här i landet, som nog var intresserad av saken men
vars chef sade, att han egentligen ville ha detta flygmaskinsbyggande som en
reserv, då andra order höllö på att tryta. Inte var detta någonting att ta
fasta på, det förstår väl var och en av kammarens ledamöter. Det var ju helt
enkelt uteslutet att kunna acceptera ett dylikt anbud. Därför lämnades orderna
åt ett bolag för vissa år, under viss kontroll, för att få denna industri i gång.
Att detta är nödvändigt för landet har jag blivit mer och mer medveten om,
och jag anser, att den därmed förbundna merutgiften är väl motiverad ur landets
synpunkt.

Här har talats örn behov av kontroll även av flygförvaltningens kontroll.
Jag känner emellertid ganska väl till saken, och jag vet, att flygförvaltningen
utövar sin kontroll på allra bästa sätt och pressar sina priser så långt det är
möjligt. Så som det handelspolitiskt nu ligger till vet man ju, att det knappast
på något område existerar fri tävlan mellan länderna i detta avseende, ty
maia borteliminerar både tullar och andra omkostnader genom att subventionera
en viss export. Och jag kan ju säga så mycket, att jag är ganska övertygad
örn att man inte heller på flygets område är främmande för sådana åtgärder
som exportpremier eller vad man nu skall kalla det för.

I fråga örn flygets kostnader ha dessa naturligtvis påverkats av hela utvecklingen,
vilken man icke kunde förutse 1936. Man kunde kanske i allmänhet
förutse, att flyget var underkastat en oerhörd utveckling, men vad flyget
skulle komma att kosta var omöjligt att förutse, lika litet som vi i detta ögonblick
kunna förutse, hur flyget örn exeanpelvis sexton anånader kan ha utvecklat
sig och hur denna utveckling kan komma att iiaverka på kostnaderna.

Herr Lindberg påstod också, att samtliga kostnader voro felaktigt beräknade
i 1936 års försvarsbeslut; framför allt nämnde han armén. Jag har sett beräkningar
och petita från både armén, aaaarinen och flyget. Beträffande arméaa
och marinen är kostnadsökningeaa ungefär densamma. Faktorer såsom ökade
anaterialpriser och ökade arbetslöner verka där ungefär på samma sätt. Jag
medger, att flj^gets kostnader ha visat en något större ökning, men detta beror
också på den ur alla synpunkter långt större utveckling som flyget genomgått
på den korta tid, som förflutit sedan 1936 års försvarsbeslut fattades.

Med detta, herr talman, är det ju alldeles klart, att jag känner mig mest tillfredsställd
med ett bifall till utskottets heanställaaa.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det finnes för närvarande ingen aialedning
att rikta särskild kritik mot försvarsministern. Försvarsekonoanien befinner
sig flytande. Det fordras just nu en, jag höll på att säga övermänsklig, mera
i varje fall mer än mänsklig förmåga att saanla allt på en hand för nödig kon -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)
troll. Jag skall clärför inte ansluta mig till dem, som nu leverera ett speciellt
missnöje över utseendet av det vi nu lia för händer, ty jag är synerligen känslig
för den oro, som nu gör sig gällande ute i världen. En debatt rörande pengarna
skulle i detta ögonblick förvisso i stor utsträckning bli missförstådd.
Jag Ilar alltså inte begärt ordet för att leverera kritik utan för att göra ett pär
påpekanden i anledning av vad som här yttrats.

Jag delar fullkomligt reservantens, herr Lindbergs, uttalade bekymmer för
den militärekonomiska utvecklingen, och jag föreställer mig, att ingen i denna
riksdag skulle önska annat än att man kunde hålla utgifterna för militärändamål
inom en rimlig och icke med hänsyn till nuets konjunktur utan efter
våra tillgångar avpassad begränsning. När denna proposition klandras, vill
jag erinra därom, att den allenast är en i en hel serie propositioner, som löpt
över riksdagens bord med principiellt samma innehåll och samma mening, utan
att de föranlett någon debatt i kammaren. Den enda skillnaden emellan de tidigare
propositioner, jag åsyftar, och denna är, att denna proposition omspänner
en period av fyra år, medan vi tidigare haft att göra med endera tilläggsanslag
för gånget eller för ett kommande budgetår, men avseende belopp som
fixerats i försvarsbeslutet 1936. Ökningarna på försvarsbudgeten kunna således
icke jämställas med det, som en av talarna till höger örn mig här i kammaren
nyss erinrade örn att kammaren på statsutskottets förslag godkänt i
fråga örn en annan, icke militär institution. Vad som beträffande denna proposition
i nuvarande läge är bekymmersamt är givetvis, att den kostnadsökning
på 20 miljoner kronor det här är fråga örn, uppenbarligen är en gissningens
siffra och att vi, när det material skall betalas som man här förklarar sig
ämna beställa, då få betala icke vad som här angives utan väsentligt mycket
mera, vilket i sin tur naturligtvis föranleder ytterligare en diskussion örn tillläggsanslag.

Ett annat påpekande, som jag vill göra i detta sammanhang, är följande.
Vid genomförande av 1925 års försvarsordning höll sig riksdagen till en början
till de siffror, som fixerats i försvarsbeslutet: så och så många miljoner till
armén, så och så många miljoner till flyget och så och så många miljoner till
marinen. År efter år har riksdagen hållit sig till de beräknade siffrorna med
resultat, att organisationen icke kunnat fullt genomföras inom ramen av 1925
års beslut. Från och med år 1937 och alldeles särskilt markerat år 1938 har
riksdagen följt en annan linje och i första hand sett till, att organisationen blivit
genomförd. Sedan har det fått kosta hur mycket pengar som helst. Det
påpekandet är nödvändigt för att man skall förstå skillnaden mellan den försvarspolitik,
som förts emellan åren 1925 och 1937, och den, som inaugurerats
av vår nuvarande regering med riksdagens godkännande och, såvitt jag vet,
utan den ringaste protest. Även här har, såvitt jag kan förstå, läget i världen
inverkat, men, herr försvarsminister ■— detta har kanske icke påpekats tidigare
— denna metod kräver obevekligt i finansiellt avseende, att så snart en
nedgång av priserna inträffar och vi kunna säga oss ha återkommit till ett
mera normalt utrikespolitiskt läge, skall försvarsdepartementet också, därest
man är angelägen att följa 1936 års riksdagsbeslut, minst i motsvarande grad
nedskriva utgifterna. Annars blir det uppenbarligen en ansvällning av försvarsorganisationen,
som icke kan motiveras av prisstegringar, såsom den nu
pågående anslagsansvällningen motiveras. Det fordrar logiken, och jag är alldeles
övertygad örn att detta logikens krav under inga omständigheter kommer
att underlåta att göra sig påmint, så snart marknadsläget blivit sådant, att
priserna på till försvarsväsendet hörande material sjunka.

Jag kan sålunda, herr förste vice talman, icke för min del taga på mitt ansvar
att i detta läge handla på annat sätt än andra kammaren handlat i de av

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)
mig här berörda fallen. Då mitt namn icke återfinnes under detta betänkande,
beroende på att jag hade permission och var hemrest, har jag med dessa påpekanden
velat tillkännagiva, att jag är solidarisk med utskottet. Jag yrkar
bifall till dess hemställan.

Herr Råstock: Herr talman! Jag har endast velat göra samma påpekande,
som jag gjorde, då saken behandlades i statsutskottet och det var fråga om,
med vilken procent de sammanlagda kostnaderna för arbetslön och material
stegrats. Vi hava på fjärde avdelningen och sedermera i utskottet varit med
örn att för olika ändamål bevilja tilläggsanslag, uppgående till mellan tjugo
och trettio procent. Jag instämmer helt och fullt i vad som sagts därom, att
de olika myndigheterna, militära, civilmilitära och civila, skola behandlas lika.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! .Tåg har begärt ordet närmast för
att förtydliga mitt yrkande, som gick ut på avslag på Kungl. Maj :ts förslag.
För att min motivering skall innefattas i yrkandet, ber jag få hemställa om
bifall till min reservation.

Med anledning av vad som yttrats senast av herr Råstock, vill jag säga, att
stegringen av materialkostnaderna endast utgör 25 %, under det att förslaget
avser en utgiftsstegring, uppgående till mellan 45 och 50 % av de år 1936 beräknade
kostnader. Statsrådet talade örn svårigheten att år 1936 förutse utvecklingen
på detta område. Med anledning härav vill jag framhålla, att det
för närvarande icke synes föreligga några svårigheter för flygförvaltningen
att förutse utvecklingen ända fram till år 1943. Man tycks ju nämligen veta,
att år 1943 flygplanen komma att kosta mellan 45 och 50 % mera än år 1938.

Herr Hellberg: Herr talman! Jag är medveten örn att det är en ömtålig
fråga, jag yttrar mig i. Jag vågar i alla fall nämna några ord, eftersom
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i sitt anförande kom in på
frågan. Han nämnde något om en stor koncern, som ville hava flygplansbygge
till reservarbete. Jag har givetvis icke någon som helst vare sig rätt
eller vilja att ifrågasätta, att här eventuellt föreligger ett misstag från herr
statsrådets sida. Kan det icke i alla fall vara så, att någon skiftning i uttrycken
kommit tankarna att vandra i olika banor? Jag tror, att det var så med
den där koncernen, att den på grund av den avmattning i ordertillströmningen,
som för koncernen uppstått vid en viss tidpunkt, fick klart för sig, att tiden var
inne att undersöka, om icke dess företag lämpade sig för byggande av flygplan.
Jag har icke alls fått den uppfattningen, att koncernen avsåg att hava
flygplansbygge som en liten »gå till och från-industri», utan jag tror, att koncernen
ämnade på fullt allvar gå in för byggande av flygplan, bara den finge
tillfälle att förhandla och göra upp kalkyler för framtiden.

Liksom föregående talare ber jag att få bringa i erinran, att statsministern
ställt i utsikt ökade anslag till okänt belopp. Jag vägrar för dagen att tro, att
siffran 50,000,000, som nämnts, är en definitiv siffra. Jag har i varje fall
icke hört detta uppgivas från auktoritativt håll. Helt säkert kommer en ganska
väsentlig del av ifrågavarande belopp att gå till byggande av flygplan. Kan
man då hoppas, att av den därigenom ökade orderstocken något skall gå även
till andra industrier än den, som här sagts särskilt skola komma att gynnas
med statens beställningar? Det var icke min mening att framställa någon fråga,
och jag begär intet svar från herr statsrådet, eftersom saken är hemlig. Jag
har endast velat giva uttryck åt en stillsam förhoppning, att herr statsrådet
måtte taga i övervägande, huruvida det vore möjligt att arrangera det så, att

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)
även andra företag få del av de ökade beställningar, sora jag vågar hoppas
skola komma till stånd.

Till sist bara en liten upplysning örn en sak, som naturligtvis är känd för
var och en av damerna och herrarna i denna kammare. Det har runt hela världen
blivit allt vanligare och vanligare, att skeppsvarv övergå till att bygga
flygplan. Jag vågar hoppas, att svenska varv, som äro intresserade härav och
som besitta de nödvändiga »verkstadskvalifikationerna» och den nödvändiga
tekniska bakgrunden, åtminstone skola få tillfälle att förhandla.

Herr Osberg: Herr talman! Jag hade icke tänkt tala i den här frågan,
men när statsrådet yttrade, att han ansåge, att vi borde hava flygplanstillverkning
inom landet, så kunde jag icke underlåta att giva mitt fulla erkännande
häråt. Jag tror, att alla som vilja någonting här i kammaren, hålla
honom räkning för detta.

Jag känner herr Lindbergs inställning sedan många år tillbaka. Man måste
ju respektera hans uppfattning. Man kan icke göra något för att få honom
att ändra den. Jag tror icke det betyder så mycket, att vi i det tidsläge, vi nu
befinna oss uti, stå och resonera om några kronor hit och några kronor dit. Jag
tror, att vi bara hava att marschera och göra det bästa av situationen.

Det var en sak, som jag skulle vilja vädja till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet att taga ad notam. Jag har hört, att vi betala
royalty till ett främmande land, när det gäller flygmotorer. Skulle icke herr
statsrådet vilja verka för att det gåves en uppmuntran åt dem, som här kunna
åstadkomma något? Det är väl icke meningen, att vi skola följa i kölvattnet
efter dem, som äro längre komna än vi på detta område. Herr statsrådet
yttrade, att vi hade skickliga ingenjörer och skickliga arbetare. Vi äro ju
alla underkunniga örn detta. Örn vi gjorde någonting för att uppmuntra dem
till att göra sitt bästa, så skulle vi göra en god gärning. Det är icke så
många år sedan man sade, att bilfabrikation här i landet endast kunde drivas
i så liten skala, att det icke vore någon idé för oss att bry oss om biltillverkning.
För biltillverkning erfordrades stora fabriker, där en mångfald
bilar kunde tillverkas o. s. v. Det är som sagt icke många år sedan detta
sades, men nu befinner sig Volvo-fabriken i den ställningen, att den kan exportera
bilar till främmande land. Vi äro för snåla, när det gäller att uppmuntra
unga och framåtsträvande människor. Såväl enskilda personer som de, vilka
arbeta för ett gemensamt mål, borde kunna påräkna någon ersättning eller belöning
för vad de uträtta. Varför skulle icke svenskar på detta område liksom
på så många andra områden kunna utmärka sig genom att göra revolutionerande
uppfinningar? Vad som gav mig anledning att begära ordet var, att
jag ville framhålla, att vi icke på detta område böra vara beroende av andra,
när det visat sig, att vi på så många andra områden kunna gå i täten. Därför
böra vi icke vara alltför njugga utan ställa i utsikt belöningar åt unga ingenjörer
och arbetare — många gånger hava »vanliga» arbetare, som man brukar
kalla dem, gjort uppfinningar, som visat sig vara av oerhört stor betydelse.
Öppna utsikter till belöning för ingenjörer och arbetare! Jag giver krigsministern
en eloge för att han vill sträva efter att vi icke alltid skola vara beroende
av utlandet.

Det är detta jag velat framhålla, herr talman. Jag hoppas, att försvarsministern
i fortsättningen kommer med några nyheter, som kunna sporra folk
även i vårt land att göra uppfinningar.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
örn jag fattade herr Törnkvist i Karlskrona riktigt, yttrade han, att han be -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. beställning av viss flygmateriel m. m. (Forts.)
stämt holle på att försvarsutgifterna borde nedbringas i den mån omkostnaderna
komme att sjunka. Hur kan herr Törnkvist vara säker på att omkostnaderna
skola sjunka? Jag vågar icke lita på, att så skall ske. Läget kan åter
bliva lika allvarligt som det var för en vecka sedan, då riksdagen enhälligt
anslöt sig till statsministerns förklaring örn behovet av en ökning av vår försvarsberedskap.
I den mån materialkostnaderna sjunka, föreligga ju emellertid
utsikter till ett prisfall. Man får dock komma ihåg, att i försvarskostnaderna
ingå även utgifter för arbetslöner, och jag för min del är icke säker
på, att arbetslönerna komma att minskas. För övrigt är jag icke heller säker
på, att det vore så lyckligt, örn så skedde.

Örn jag rätt uppfattat vad herr Lindberg yttrade, så sade han, att flygplanen
år 1943 beräknas komma att kosta 45 å 50 % mer än f. n. Därom vet
jag ingenting. Det är möjligt, att herr lindberg får rätt, men icke kan man
rättvisligen förebrå dem, som fattade 1936 års beslut i försvarsfrågan, eller
rättare sagt dem, som utförde de beräkningar, varpå beslutet grundades, att
de icke kunde förutse en sådan prisstegring. På tal om flyget vill jag anföra
ett exempel, som visar, att inga beräkningar, hur ärligt de än må vara utförda,
kunna anses fullt säkra. För en viss teknisk detalj i flygets utrustning,
som vi år 1936 beräknade skulle komma att kosta 500 kronor, utgör
kostnaden i dag 10,000 kronor. En förhöjning har således ägt rum med

2,000 %. Kostnadsökningen beror på teknikens utveckling, och ingen räknemästare
kan göras ansvarig för en sådan felaktig beräkning.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr Lindberg i Umeå avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

§ 6.

Till avgörande företogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 84, i anledning av väckt motion angående beredande
av gottgörelse i en eller annan form till vissa musiksergeanter för
stängda befordringsmöjligheter;

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en den 10 april 1926 avslutad internationell konvention rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn statsfartygs fri- och rättigheter,
m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Majlis proposition örn godkännande av det
internationella avtalet den 13 maj 1936 angående enhetligt system för afprickning
av farleder; samt

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion angående vissa grundlagsändringar i syfte
att bereda riksdagens kamrar rätt att under viss förutsättning var för sig
avlåta framställningar till Kungl. Majit; och

nr 9, i anledning av väckt motion om införande av obligatoriska fullmäktigeinstitutioner
i samtliga borgerliga kommuner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 30 mars 1933 e. m.

Nr 24.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt Äng. inter motion

angående interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. pellations institutets

örn I

en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo- formning och
tion nr 233 av herrar Bagge och Anderson i Norrköping hade hemställts, »att utbyggande.
konstitutionsutskottet villa låta utreda frågan örn interpellationsinstitutets
omformning och utbyggnad samt till riksdagens kamrar härom framlägga
förslag».

Utskottet framhöll i anledning av denna motion, bland annat, att en omdaning
och vidare utveckling av interpellationsinstitutet i vidsträckt meninginom
vissa gränser vore möjlig inom ordningsstadgornas ram, vilket utskottet
finge för riksdagen anmäla.

Vid detta utlåtande hade reservation avgivits av herrar Hallén, Anders Andersson,
Nordström i Torsby och Hällgren, som hemställt, att riksdagen måtte
avslå motionen nr 233 i andra kammaren.

Sedan herr talmannen meddelat kammaren, att utskottet i förevarande utlåtande
gjort en anmälan, yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Det är ju ganska egendomligt, att när det föreligger
en motion, som varit remitterad till ett utskott, man i detta utskotts
utlåtande icke finner något svar på motionen. Ett sådant utlåtande hava vi
här framför oss, ett utskottsutlåtande, som således icke kan föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. Man kan varken yrka bifall eller avslag på det
föreliggande utskottsutlåtandet. Det utmynnar ju endast i en anmälan, som
innebär någon sorts förhandsrekommendation för ett visst system. Man väntar
väl, att någon med hänvisning till under riksdagen inträffad händelse
skall väcka en ny motion, som sedermera skall remitteras till s. k. tillfälligt
utskott. Det är en ganska säregen situation, och jag har för mitt vidkommande
ansett detta utskottsutlåtande vara så pass anmärkningsvärt, att vad
som förekommit icke utan vidare bör få passera. Detta rörande själva formen
för motionens behandling. Nog förefaller det mig, som örn man, därest
man haft sympatier för motionen, kunnat på ett smidigare och mera lättbegripligt
sätt klara ut saken.

Beträffande den »rekommendation», som ligger i denna utskottsanmälan,
måste jag säga följande: jag är visserligen gammal anhängare av tanken, att
interpellationsinstitutet bör utvidgas, och jag har tidigare som reservant i utskottet
hävdat den uppfattningen, att detta institut bör kompletteras med ett
dagordningsinstitut, men jag kan icke vara med örn införandet av dessa »frågeaftnar».
Såväl av utskottets här förevarande argumentation som den promemoria,
vilken ligger till grund för denna argumentation, framgår, att meningen
är att kamrarna i sina arbetsordningar skola införa vissa bestämmelser,
gående ut på att det nuvarande interpellationsinstitutet skall bibehållas,
men att det skall skapas möjlighet att två dagar i förväg kunna till kansliet
skicka in lappar till statsråden med frågor angående angelägenheter av icke
politisk karaktär. Det nuvarande interpellationsinstitutet skall, som sagt,
bibehållas. Man skall således vid sidan av detta institut få ett nytt institut,
avsett för framställande av frågor till vederbörande fackministrar örn sådant,
som enligt mitt förmenande förnuftigt folk i regel icke besvära statsråden
med utan i stället statssekreterarna, kansliråden eller i vissa fall kanske
t. o. m. förste vaktmästarna. Jag tror icke, att det är lämpligt att på detta
sätt öka fackministrarnas arbetsbörda. Det tjänar i varje fall ingenting till

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Forts.)
att införa detta nya institut. Det har påståtts, att frågeaftnarna skulle öka
allmänhetens intresse för riksdagsarbetet. Det vore ganska besynnerligt, om
sådana av riksdagsledamöter till vederbörande fackministrar framställda frågor
kunde vara av något som helst allmänt intresse. Frågorna skulle ju icke vara
av politisk karaktär, ty när det gällde politiska frågor, skulle det nuvarande
interpellationsinstitutet komma till användning. Jag tror, att allmänheten
bomme att ställa sig ganska kylig eller finna hela tillställningen en liten
smula löjlig. Jag är rädd för, att det senare komme att inträffa, och det vill
åtminstone icke jag vara med om att medverka till.

Man skall observera en sak, och det är den, att man anser, att rörande
dessa enkla frågor, som skola framställas till vederbörande statsråd, skall
icke någon annan få yttra sig än den som framställt frågan. Det skall heller
icke behövas någon vidlyftigare motivering eller någon motivering alls. Det
hela skall vara rakt på sak och klart avfattat. Hur står nu detta i överensstämmelse
med riksdagsordningens bestämmelse örn att ledamöterna skola äga
rätt att erhålla ordet i varje fråga, i den mån de anteckna sig? Jag tror, att
man icke kan genom ändring av riksdagens arbetsordning suspendera en viktig
bestämmelse i våra grundlagar. Man har visserligen sagt, att i fråga örn
interpellationerna avgör riksdagen, huruvida interpellationen skall få framställas
eller icke, och att det i arbetsordningen är föreskrivet angående diskussion
vid dylika tillfällen. Det är en sak, mina damer och herrar, men en annan
är att tillåta en diskussion och strypa den sedan en talare haft ordet. Det
är detta, som ger det hela en annan karaktär och som åstadkommer en mycket
bestämd motsättning till de nuvarande bestämmelserna i riksdagsordningens
52 §.

Jag tror således, att det sätt, varpå man föreslagit inrättande av ett
frågeinstitut, icke är framkomligt utan en ändring av grundlagen. Vidare
anser jag, att vad man här åstadkommit icke är av den beskaffenhet,
att det genom den nya anordningen blir ett intimare tankeutbyte mellan
regering och riksdag, eller att därigenom allmänhetens intresse för vad
vi lia för oss i riksdagen kommer att ökas. Snarare blir det tvärtom,
samtidigt som det kommer att totalt i onödan belasta arbetet för fackministrarna,
vilka kanske t. o. m. sannolikt få lov att lia någon nied sig, som känner
till de olika sakerna. Vi böra ändå erkänna, antingen vi äro riksdagsmän
eller statsråd, att det är en gudagåva att när ett arbete är färdigt kunna glömma
bort det, att helt få ägna sig åt något nytt och icke belasta minnet med
allt möjligt gammalt. Jag skulle tro, att det är alldeles omöjligt för vederbörande
statsråd att kunna svara på allt som det kommer att frågas örn.
Förmodligen få de väl göra så, att när herr Johansson eller herr Andersson
eller vad riksdagsmannen heter frågar dem, de bara ruska på huvudet — och
så är den saken ur världen. Jag tror icke, att det är på det sättet man skall
förbättra vårt interpellationsinstitut.

Jag kan i detta sammanhang också tillägga, att det är nog en hel del av

dem, som varit med på saken, vilka tyckt, att en anmälan som denna är ofarlig
och därför icke velat motsätta sig den, men vilka, när frågan kommer i
sitt andra skede, då ett enskilt eller tillfälligt utskott fått taga ställning till

den, komma att gå emot förslaget. Av den bristande oppositionen i första
kammaren skall man icke insövas i den föreställningen, att man där utan
vidare är villig att i sin arbetsordning införa anordningen.

Ehuru jag icke varit med vid så att säga själva klubbslaget, men då jag
deltagit i den tidigare behandlingen av detta ärende och då jag är gammal
vän av interpellationsinstitutets utbyggande men på andra vägar än de ^här
föreslagna och heller icke kan anse, att det man här tänkt sig leder till något

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m. Nr 24. 81

Äng. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Fors.)
av vad man egentligen syftar till utan snarare kommer skada åstad, skall jag,
herr talman, icke yrka bifall till utskottets hemställan, då det icke finns
någon sådan, ehuru utskottet haft att besvara en motion, utan be att få yrka
avslag på den föreliggande motionen.

I detta anförande, varunder herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Nordström i Torsby och Wallentheim.

Herr Lindskog: Herr talman! I anledning av herr Fasts yttrande skall
jag tillåta mig att med några ord bemöta de invändningar han kom med.
De äro för det första av formell natur. Herr Fast säger, att det är en egendomlig
form detta, att man blott och bart anmäler en sak. Det är alldeles
riktigt. Det är ganska ovanligt, men det strider icke alls mot vad som är
konstitutionellt möjligt. Jag skall be att få föreslå, herr talman, för att på
den punkten neutralisera herr Fasts farhågor, att andra kammaren gör som
första kammaren gjort utan votering och till synes enhälligt, nämligen lägger
framställningen till handlingarna.

Sedan säger herr Fast, att man icke kan utan grundlagsändring gå med
på denna sak. Därvidlag göra sig olika meningar gällande, vilket också framkommer
i utlåtandet. Men jag skulle ändå vilja framhålla, utan att gå in
på någon utförlig diskussion örn själva grundlagsfrågan, att jag icke tror,
att man behöver vara alltför ängslig för den saken, då de två förnämsta grundlagstolkare
vi ha inom riksdagen och konstitutionsutskottet, nämligen professorerna
Reuterskiöld och Andrén, båda ansett, att man utan ändring av grundlagen
kan gå på denna linje. Jag undrar, örn icke herr Fast och de övriga
opponenterna kunna lugna den del av samvetet, där de konstitutionella betänkligheterna
ha sin plats.

Örn jag sedan från dessa formella synpunkter, som jag tror att vi med
hänsyn till de framstående auktoriteter, som lett utskottet, kunna skjuta åt
sidan, går över till den sakliga behandlingen, så är det ju klart, att en pessimist
och en så ohjälpligt konservativ natur, som min vän herr Fast är, naturligtvis
alltid här kan finna de obotfärdigas förhinder mot ändringar av detta
slag. Jag vill dock påpeka, att man även ute i landet har en ganska stark
känsla av att vi inom riksdagen ha en viss tungrodd apparat med det interpellationsinstitut
vi ha. Man säger, att det kan utvecklas. Ja, det är lätt
att säga, att det kan utvecklas. Men hur är det? Man skulle snarare vilja
säga, att det blir mer och mer tungrott. Vi lia t. ex. i år ett pär lysande
exempel. Här framställdes några mycket betydelsefulla interpellationer i ett
par viktiga och mycket aktuella frågor för en tid sedan, och riksdagen går
och väntar månad efter månad på att få dem besvarade. Interpellationerna
remitterades ut till olika myndigheter, och _ när svaret till sist är färdigt,
kanske allt intresse är bortblåst och frågan icke aktuell längre.

Jag tycker verkligen, att riksdagen skulle kunna kosta på sig ett experiment
härvidlag. Jag kan gå med på att det är ett försök, men ett försök som
i andra länder slagit väl ut. Då detta frågeinstitut infördes i England för
många år sedan, kommo precis samma invändningar fram. Det hette: det är
onödigt; det gör ingen nytta; vad skall det tjäna till? Och ändå har i England
frågeinstitutet utvecklat sig till att vara det institut, som intresserar den
stora allmänheten mer än kanske något annat i det engelska parlamentet. Nog
tycker jag, att vi skulle kunna ruska av oss känslan av att ingenting bör
göras och försöka införa litet smidigare och lättare former. Om det misslyckas
och icke visar sig kunna göra effekt, är ju olyckan icke så stor. Jag

Andra hammarens protohnll TOSS. Nr ?.b. 6

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Forts.)
tycker, att vi kunna göra ett försök. Säkerligen skulle man därmed kunna
avvinna rätt stort intresse för den svenska riksdagen, och med hänsyn till
riksdagens ställning ute i landet skullet det göra ett gott intryck, örn riksdagen
ville visa, att den önskar få fram litet smidigare former.

Jag tror sålunda, herr talman, att det icke är någon risk för andra kammaren
att följa första kammarens exempel. Det skulle ju dock vara bra försmädligt,
örn det inträffade — och det kan inträffa -— att första kammaren
införde frågeinstitutet och vi sade nej. Jag undrar, örn icke andra kammaren
då skulle bli litet ångerköpt.

Jag skall med dessa korta ord, herr talman, be att få föreslå, att föreliggande
framställning från konstitutionsutskottet lägges till handlingarna.

Häruti instämde herrar Lithander och Andersson i Ovanmyra.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag kan instämma med herr
Fast i hans kritik av det formella tillvägagångssättet från utskottets sida.
Liksom han är jag ganska förvånad över utlåtandets form. Jag hade givetvis
som motionär hoppats, att utskottet skulle ingått på en realbehandling av frågan,
att man verkligen skulle tagit upp den och prövat synpunkterna för och
emot. Jag hade också hoppats att det intresse för saken, som herr Fast vitsordade
fanns hos honom personligen och väl förmodligen också finns hos en
del andra av utskottets ledamöter, skulle tagit sig uttryck i ett positivt förslag,
örn man nu överhuvud taget reflekterat på motionen.

Nu tycker jag emellertid, att detta icke är det avgörande. Ty det finns
utan tvivel också en annan väg att gå för att komma till ett resultat, och
det är den väg konstitutionsutskottet här anvisat. När herr Fast upprepade
gånger betygat, att han är så intresserad för interpellationsinstitutets utbyggande,
ehuru han vill komma fram på andra vägar än den årets motionärer anvisat,
måste jag fråga honom: varför kan icke herr Fast då någon gång lämna
ett positivt bidrag till att få frågan förd ett steg framåt? Den är icke ny
för riksdagen. Det har motionerats om saken för tio år sedan, den har diskuterats
i kamrarna och man och man emellan. Jag har fått det intrycket av
diskussionen, att det snart sagt på alla håll i kammaren och även inom den
nuvarande regeringen finns ett ganska stort intresse för att utbygga interpellationsinstitutet.

Herr Bagge och jag, som väckt motionen i år, ville taga fasta på detta intresse.
Vi ha icke ansett oss kunna lägga fram ett fullständigt utarbetat förslag
till utbyggande av interpellationsinstilutet, men vi ha velat lia frågan
väckt och diskuterad. Vi hade hoppats, att med den sakkunskap konstitutionsutskottet
besitter och med det intresse, som där finns för hithörande spörsmål,
ett förslag skulle kunna komma fram från utskottet. Nu få vi, som sagt,
gå andra vägar. Jag har här en motion liggande färdig och underskriven av
ett par av kammarens ledamöter. För den händelse kammaren lägger utskottets
anmälan till handlingarna, kommer jag att motionera örn tillsättande av
ett tillfälligt utskott för att närmare utforma de ändringar i kammarens ordningsstadga,
som behandlingen av frågan kan giva anledning till.

Nu är det uppenbart av herr Fasts anförande, att de som motsätta sig initiativet
i år — och det är väl samma personer, som motsatte sig det förut — slå
ned på enstaka detaljer. Man har särskilt tagit fasta på den av motionärerna
i förbigående antydda möjligheten, att man skulle lia två slags interpellationer.
Det ena slaget skulle vara s. k. enkla frågor, det andra egentliga interpellationer.
Men avsikten har icke varit, att man med dessa enkla frågor
skulle komma fram till, som herr Fast skildrade, ett ideligt besvärande av

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. interpellations institutets omformning och utbyggande. (Fors.)
statsråden. Jag har alltid varit motståndare till frågor i onödan, och jag är
det alltjämt. Jag vill icke att man skall ha ett sådant system, att man skall
behöva besvära statsråden med ideligt frågande. Vad jag vill komma fram
till är bättre kommunikation mellan regering och riksdag. Jag måste säga,
att ingen som studerat förhållandena utomlands och de parlamentariska formerna
där kan undgå det intrycket, att vi ha det sämre ställt i vårt land i
detta avseende. Vi ha sämre möjligheter till kommunikation mellan regering
och riksdag, och det är en sak, som icke är betydelselös ur vare sig den
svenska riksdagens egna synpunkter — jag tänker på det inre arbetet — eller
riksdagens ställning till allmänna opinionen. Det skulle vara utomordentligt
nyttigt och befordrande för intresset och även i viss mån, tror jag, för den
svenska parlamentarismens anseende, örn man kunde komma fram till nya
former^ för samverkan mellan regering och riksdag. Det är nödvändigt att
göra något för att knyta det politiska intresset i vårt land starkare vid riksdagsförhandlingarna.
Detta har varit ett av motiven för oss, när vi föreslagit
utbyggande av interpellationsinstitutet.

Jag skall icke upptaga tiden vidare med att närmare motivera den framställning
vi gjort i var motion, da jag förutsätter, att frågan kommer upp
ånyo senare vid årets riksdag, sedan den fått prövas av ett tillfälligt utskott,
tillsatt för att föreslå de ändringar i kammarens ordningsstadga, som kunna
befinnas påkallade.

Beträffande de uttalade farhågorna för att dessa enkla frågor icke skulle
kunna åtföljas av^ debatt, vill jag lugna herr Fast med att säga, att örn jag
i fortsättningen far befattning med frågan, skall jag gärna på den punkten
ga med på att man tillåter fri debatt även i dessa fall. Orsaken till att man
antytt möjligheten av en begränsning är, att man måste tänka sig, att interpellationsdebatterna
antingen det gäller de enkla frågorna eller interpellationer
i den gamla meningen — icke få svälla ut på ett sådant sätt, att de
taga oskäligt stor del av tiden i anspråk. Någon restriktion måste man finna
palmen möjligen någon annan än den här antydda. Jag skall gärna biträda
herr Fast i hans önskan örn frihet till debatt även när det gäller de
enkla frågorna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka, att konstitutionsutskottets
anmälan lägges till handlingarna.

Herr Olsson i Staxäng instämde häruti.

Heil- Hållgren: Herr talman! Den siste ärade talaren nämnde, att denna
i råga varit uppe till behandling i riksdagen för ett tiotal år sedan. Det är
alldeles riktigt Den var uppe i form av ett förslag om ett dagordningsinsti Vt

.,M„en man bö,r ocksa tala om* att det Pågått en officiell utredning angående
oet ifrågasätta dagordmngsinstitutet och att utredningen kommit till det resultatet,
att man icke vill rekommendera det för den svenska riksdagen. Det
var detta som åsyftades, när någon nämnde, att en ledamot av regeringen också
sympatiserade med denna sak.

■ i01? nan SGr pa d° lan(,ler'' Jar dagordmngsinstitutet har tillämpats, kail man
lori att re®ultatet är glädjande. I Frankrike har man under tiden

ir7 i 1 i.’ a,tsup.u, ■(ir1 611 tl(1 av 64 år’ haft icke mindre än 95 ministärer.
Man har da sökt förebilden i det engelska parlamentet och vill införa frågedagar
eller frågetimmar sådana som dem man där har. I England lär det gå
sa till, att man framställer hundratals dylika frågor, som föreligga till besvarande
vid värjo session. I regel är en trekvarts timme -- frun kl 3 till
kl. 3.45 c. m. — under fyra dagar i veckan avsatt för dessa frågors besvärande.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. inierpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Forts.)
När Sverige är ett litet land i förhållande till England, skulle förslaget val
här närmast utformas på det sättet, att en halvtimme skulle vara tillräcklig
för att besvara de frågor, som eventuellt skulle kunna framställas. Detta
skulle väl vara mest för allmänheten och för att väcka dess intresse för riksdagen.
Då skulle det kanske bli en underhållande eller rolig halvtimme, som
vi här skulle få anordna, för att allmänheten skulle få någon upplysning örn
saker och ting. Nu säger man visserligen, att det inte är meningen, att de
framställda frågorna skola vara av politisk art. Jag frågade i utskottet, vad
det vore för skillnad mellan sådana frågor, vilka man ansåge vara rent informatoriska,
och sådana som äro av politisk art. Jag menade då, att så. snart
en fråga är framställd för att besvaras i riksdagen, lär den väl ändå bli en
politisk fråga. Jag är inte så konservativ, att jag inte vill vara med om reformer,
om jag anser, att dessa reformer ha något ändamål och kunna vara
nyttiga för riksdagen eller landet. Men man kan inte komma någonstans med
det frågeinstitut, som det här synes vara meningen att få fram. Det är inte
alls avsikten, att det skall göras hemställan eller fattas något beslut i den
riktningen, att statsråden skola ha någon skyldighet att besvara frågorna. Det
kan man icke avse, därför att Kungl. Maj:t och dess rådgivare äro en_ statsmakt
och riksdagen en annan. Riksdagen kan inte ålägga Kungl. Maj :t någonting
i den vägen. Man avser således inte alls att röra vid de konstitutionella
grunderna för att på detta sätt försöka få frågor besvarade. Något
beslut skall inte heller kunna fattas i kamrarna i anledning av dessa frågor.
Man har, som herr Fast mycket riktigt anmärkte, velat begränsa yttranderätten
i kamrarna till att den skulle gälla för den, som framställt ^en fråga,
eller möjligen annan, som kunde framställa en kompletterande fråga. Det
skulle alltså bli så som förr, när människor reste omkring i landsbygden och
höllö politiska föredrag. Då avlystes all diskussion, men var det någon, som
efter föredraget ville framställa en fråga, skulle han få göra det. Det utnyttjades
naturligtvis av mötesdeltagarna därhän, att alla yttranden i debatten
framställdes i frågeform. Den svenska riksdagen skulle bli en mycket konstifik
församling, örn man skulle behöva tillgripa ett sådant system för att vid
dylika tillfällen få rätt att yttra sig i en kammare. Jag tror liksom herr
Fast, att det inte går att beskära riksdagsmännens yttranderätt på det sätt
motionärerna tänkt sig, och jag betvivlar, att de endast önska få informatoriska
sakupplysningar från statsråden i vissa spörsmål, sakupplysningar som
man kan skaffa sig på annat oell mera direkt sätt. Jag tror fastmer, att det
ligger så till, att man vill utnyttja detta frågeinstitut för att åstadkomma en
sorts politisk irritation. Kanske det också är avsett att tjäna som information
till tidningspressens söndagsbilagor, särskilt som det skall vara fredagarna
som skola bli frågedagar. Detta vore alldeles särskilt lämpat för att man
skulle hinna skriva sina politiska kåserier och få in dem i lördags- eller söndagstidningarna.

Jag kan inte med bästa vilja i världen finna, att man kan vinna något praktiskt
resultat med vad som motionärerna här föreslagit, och skall därför be att
få yrka bifall till reservationen, vilket yrkande innebär detsamma som avslag
på den föreliggande motionen.

Den behandling som konstitutionsutskottet bestått motionen är, får man
säga, över ali förväntan välvillig. Ett tillfälligt utskott hade säkerligen inte
givit sig till att behandla en sådan motion på det sättet. Motionärerna hade
tänkt sig, att utskottet skulle skriva ett lagförslag i anledning av denna motion,
ehuru ett sådant förslag skulle innebära ändring av ordningsstadgarna,
varom konstitutionsutskottet inte är behörigt att yttra sig. Konstitutionsutskottet
har inte, som det borde lia gjort, avslagit motionen eller återförvisat

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Äng. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Fors.)
den till kamrarna, så att kamrarna kunnat hänvisa den till annat utskott, utan
har i stället givit sig in på att försöka besvara en del av motionen i positiv
riktning. Sådan är motiveringen, och så slutar utskottet med att göra en anmälan.
Det synes mig, att det enda riktiga svaret på utskottets hemställan
är, att kammaren bifaller reservationen, vilket är detsamma som avslag på den
förevarande motionen.

Herr Vougt: Herr talman! När denna motion först framkom, kände jag
mig i liög grad lockad av tankegången däri, därför att jag tycker, att allt som
kan tjäna till att göra den svenska parlamentarismen en smula mer vital är
gagnelig! och tacknämligt. Sedan har jag haft tillfälle att deltaga i den delegation,
somj. konstitutionsutskottet dryftat saken, och har då funnit, att det
är ganska svårt att gå motionärernas önskemål till mötes. En av de svårigheter,
som yppat sig, är ju den frågan, hur man skall se till, att inte i samband
med besvarandet av framställda frågor alltför vidlyftiga debatter utspinna
sig. Jag är också fortfarande tveksam örn hur man skall kunna förverkliga
motionärernas syfte. Men det är en sak. En annan sak är, att jag
icke kan motsätta mig att riksdagen skulle göra en realbehandling av denna
sak, ty det är faktiskt så, att konstitutionsutskottets behandling av frågan
hittills varit helt formell. Konstitutionsutskottet har funnit, att det inte kan
vara lämpligt att upptaga frågan örn en grundlagsändring. Man har ansett,
att den föreslagna reformen bör behandlas av varje kammare för sig och att
den lämpliga gången således är, att i vardera kammaren tillsättes ett tillfälligt
utskott, där saken behandlas, innan den ånyo kommer till riksdagen. Varje
kammare har då att taga ställning till frågan. Konstitutionsutskottet har sålunda
endast gjort en anmälan örn denna sin uppfattning. Sedan kommer herr
Anderson i Norrköping, såsom han här meddelat, att väcka en motion i detta
ärende här i kammaren, och samma förfaringssätt kommer att följas i första
kammaren. Därefter komma dessa utskott att utses och komma i sinom tid
till kamrarna med sina yttranden. Jag tycker att herr Hällgren hade kunnat
vänta med att klubba ner förslaget till dess saken kommer till realbehandling.
Det är faktiskt så, att det är en stor grupp i riksdagen och i andra kammaren,
som anse, att här skulle kunna vara något värdefullt för vårt politiska liv,
och under sådana förhållanden tycker jag, att det är orimligt att sätta sig
emot en realbehandling av hela detta spörsmål. Jag vill inte ingå i någon
polemik med herr Hällgren, därför att jag inte anser, att ögonblicket nu är
inne för en saklig behandling av ärendet. Men jag vill säga, att konstitutionsutskottet
har bestämt sagt ifrån, att det här inte kan vara tal örn att taga
upp frågan om etf dagordningsinstitut. Införandet av ett sådant skulle kräva
en grundlagsändring, och en sådan visar ju konstitutionsutskottet ifrån sig på
den punkten, och då tycker jag, att herr Hällgren inte behöver skrämma oss
med farorna för den svenska parlamentarismens förvandling till något i stil
med den franska som för övrigt också kan ha sina goda sidor, trots det att
nian skiftar regeringsledamöter där ganska ofta. Vad man vill komma fram
till är ju att få en svensk mosvarighet till de frågetimmar, med vilka engelsmännen
liva upp meningsutbytena i underhuset. Jag kan inte finna det annat
än riktigt, att denna tanke prövas. Det är bara detta, som nu föreslås, och ur
den synpunkten ber jag, herr talman, att få instämma i yrkandet att konstitutionsutskottets
anmälan lägges till handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Jag kan försäkra, att mitt intresse för interpellationsinstitutets
utbyggande alltjämt finns kvar. Men det behöver inte
betyda, att man kan godkänna vilket hugskott som helst. Här förhåller det sig

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 193S e. m.

Äng. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Forts.)
på det sättet, att konstitutionsutskottet redan vid den förberedande undersökningen
bestämt avvisat varje tanke på att gå in på en undersökning av detta problem,
vilket skulle kunna ordnas på andra vägar än som här skisserats, d. v. s.
vare sig i fråga om de gemensamma stadgarna eller i fråga örn en grundlagsändring.
När man på det sättet begränsat möjligheten att göra något, är det
klart, att det kan bli sådana besynnerligheter, som detta utlåtande företer, nämligen
att man besvarar en motion genom en anmälan till riksdagen, vilket kan
göra en så pass tveksam, att man nästan kan anse sig lia rätt att yrka avslag
på motionen. Jag är emellertid inte säker på att talmannen kan göra proposition
på ett sådant yrkande. Jag delar inte herr Hällgrens uppfattning, att dagordningsinstitutet
i Frankrike spelar den roll, som han tillmäter detsamma.
Det är helt andra omständigheter som där spela in. Jag tror inte, att det bör
tillmätas avgörande betydelse, även örn man vill kopiera utländska mönster.
:Vi ha ingen anledning att göra det. Jag har inte någon anledning att motsätta
mig sådana åtgärder, varigenom man kan en smula liva upp debatterna i vår
riksdag, om man nu kan göra det på det sätt, som här föreslagits''. Jag är glad
över att en av motionärerna redan förbättrat motionens yrkande genom sitt
anförande på mycket väsentliga punkter, nämligen därigenom att han medger,
att det inte går att begränsa dessa frågor mellan ett statsråd och vederbörande
frågande till att bli ett mellanhavande mellan dem. Det finns ju också något
som kallas tredje man, vilken kanske har lika stort intresse av en fråga och
kanske känner till den och som kanske känner sig mindre tillfredsställd med
svaret. Jag vidhåller, att det inte är möjligt att i våra ordningsföreskrifter för
varje kammare enskilt begränsa riksdagsmännens rätt att yttra sig i frågor, där
debatt uppstått. Det är min ståndpunkt, och sedan må den eller den ha vilken
uppfattning som helst. Jag tror, att nian orätt tolkar professor Lindskogs, professor
Reuterskiölds och professor Andréns mening, örn nian säger, att de bestämt
gått i borgen för att här inte behövs någon grundlagsändring för detta
ändamål. Jag tror mig klarare tillkännagiva deras ståndpunkt, örn jag säger,
att de inte tagit slutlig ställning till saken, utan att det får bli en undersökning
i detta avseende i de tillfälliga utskotten. Jag tror, att det är riktigare att
ge den tolkningen åt deras uppfattning.

Sedan vill jag i anledning av vad som sagts örn det institut vi nu ha, säga det,
att jag undrar, örn vi inte kunde väsentligen lätta upp det. Om man genom
praxis läte det få någon uppmjukning, gärna då med sådan ändring, att man
kunde framställa frågor utan en sådan där förfärlig motivering, vore mycket
vunnet. Är det alldeles nödvändigt, att riksdagen själv i fråga örn sådana
där interpellationer kräver, att det skall bli en så fruktansvärd utredning före
svarets avgivande, som uttömmer allt och bygger på utlåtanden från ämbetsverken
o. s. v.? Ja, däri ligger nu anledningen till att riksdagen får vänta så
länge på svaren, i den mån vederbörande statsråd finner att en fråga är att besvara
och att den bör och kan besvaras. På den punkten finnas inga delade
meningar, utan man har ansett, att det skall vara vederbörande statsråd förbehållet
att avgöra, örn han skall svara eller inte, vare sig det gäller en stor
fråga eller en enklare. Jag tror, att det vore möjligt att mjuka upp formerna så,
att det bleve möjligt för vederbörande statsråd att avge snabbare svar. Men vi
äro så förfärligt rädda för att vi inte skola kunna lagra tillräckligt med papper.
Och Gud tröste det statsråd, som råkar gå förbi något ämbetsverk vid
ett ärendes utremitterande! Då får han nog veta, att han gjort sig skyldig till
en verklig förseelse. Ja, vi äro sådana. Och jag menar, att när vi äro sådana,
få vi taga formerna sådana de bli. Men vi kunna vara överens örn,, att örn vårt
förhållande till statsråden bleve litet mindre byråkratiskt och ensidigt, kunde
kanske också statsråden å sin sida söka besvara frågorna litet snabbare. Där -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Fors.)
igenom skulle kunna åstadkommas en något närmare kommunikation mellan de
båda statsmakterna. Jag har alltså inte det ringaste emot att få en utbyggnad
av interpellationsinstitutet vare sig med eller utan dagordning. Men vad
jag bestämt vågar tro är, att denna rekommendation av utskottet inte kan vara
vägledande när det gäller att nå fram till det mål, som motionen åsyftar, och örn
vars önskvärdhet jag är ense med motionärerna, ehuru jag tror, att man får gå
litet längre än de här gjort.

Nu beklagar jag, att saken kommit i sådant läge som skett. Nu föreligger
denna anmälan från utskottet, och man har redan signalerat, att här kommer en
motion vid denna tidpunkt av riksdagen. Så skall det tillsättas ett tillfälligt
utskott, som i sin tur inte kan pröva detta problem från några andra utgångspunkter
än utskottet är behörigt att pröva det från, ty detta utskott torde vara
lika ängsligt att gå in på konstitutionsutskottets område, som konstitutionsutskottet
varit för att gå in på ett tillfälligt utskotts område. Jag vidhåller alltså,
att den behandling frågan fått från utskottsmajoriteten hade kunnat vara litet
mjukare och smidigare, och jag är nästan färdig att säga, att man ibland har
anledning att be Gud bevara sig för sina vänner. När allt kommer till kritan,
få kanske motionärerna mera stöd av dem, som i dag stå på avslagslinjen, än
av dem, som yrka bifall till utskottets förslag, när frågan slutligen kommer
upp.

Herr Mosesson: Herr talman! I sitt första anförande sade herr Fast, att,
örn en riksdagsman önskar få svar på en enskild fråga, han kan privat vända
sig till vederbörande statsråd, han kan vända sig till statssekreteraren
eller, som herr Fast sade, han kan fråga en vaktmästare i departementet
och på sådant sätt få önskad upplysning. Att en man av herr
Fasts resning kunde ifrågasätta, att vi med det förslag som här kommit
fram skulle avse att få några sådana upplysningar, som man på dessa vägar
kunde inhämta, hade jag inte väntat. Men eftersom herr Fast drog fram detta
exempel, skall jag tillåta mig, ehuru, som herr Vougt sade, vi senare få anledning
att taga ställning till frågan, nämna ett annat. Het gällde i fjol en
fråga, som visserligen inte intresserade mig personligen, men som intresserade
många andra och som inte var av politisk natur. Ingen annan än vederbörande
statsråd kunde besvara den. Det var ett önskemål att den frågan blev
besvarad. Jag tillät mig fråga vederbörande statsråd enskilt: Örn jag framställer
en interpellation, är statsrådet då vänlig att svara på den? —• Han svarade:
^Naturligtvis gör jag det, men jag vill uppriktigt säga, att jag önskar
inte någon interpellationsdebatt örn den saken. — Och när vi resonerat länge
och val kommo vi överens örn, att jag skulle styra om att en tidningsman
intervjuade honom, så att han på det sättet finge tillfälle att avge svar på
denna fråga. Det var alltså nödvändigt, därför att vi inte hade den nu ifrågasatta
möjligheten. Jag tycker därför, att vi inte borde vara så rädda för att
här göra ett försök att komma till någonting, som, efter vad som här upplysts,
i det engelska parlamentet användes i sådan utsträckning, att upp till ett tiotusental
frågor på det sättet kunna besvaras.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag vill först rätta till ett
misstag, som herr Hällgren gjorde sig skyldig till. Han påstod, att när denna
fråga senast var under behandling i riksdagen, motionärerna hade fört fram
den i samband med ett förslag om införande av ett dagordningsinstitut. Detta
är ett misstag. _ Motionen väcktes den gången alldeles fristående från frågan
örn ett dagordningsinstitut. Men då vid samma riksdag en motion örn inrättande
av dagordningsinstitut hade väckts från annat håll, behandlades denna

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Forts.)
motion i konstitutionsutskottet i samband med den senare motionen. ^ Detta är
det enda sammanhang som härvidlag finns. Motionären hade den gången inte
någon tanke på att sammankoppla interpellationsinstitutet med dagordningsinstitutet.

Herr Fasts sista inlägg gjorde på mig ett ganska beklämmande intryck.
Det gav en god illustration till hur man ser på dessa frågor här i riksdagen.
Man är för all del mycket intresserad av nya former, och man vill göra allt
för att den svenska parlamentarismen skall bli mera arbetsduglig och i syfte
att stärka dess anseende utåt. Men så fort det framkommer ett förslag äro
ögonblickligen de formella betänkligheterna uppe; frågan kan inte behandlas
på det föreslagna viset, och så får det hela ramla. Nu har herr Fast, trots
att han gång på gång understrukit sitt stora intresse, ställt ett yrkande, sorn,
därest det skulle vinna kammarens bifall, slår ihjäl frågan för denna gång.
Jag tror, att den under sådana förhållanden inte skulle komma _ tillbaka så
snart. Hade det verkligen hos herr Fast funnits ett levande intresse för
frågan, skulle han väl ändå inte ha velat gå emot den anordning, som konstitutionsutskottet
här har tänkt sig, nämligen att frågan av varje kammare skall
prövas av ett tillfälligt utskott, vilket får föreslå de ändringar i vederbörande
kammares arbetsordning, som kunna befinnas erforderliga. Det kan väl inte
vara farligt att låta frågan bli ytterligare prövad, när det tydligen enligt
herr Fasts egen mening finns många synpunkter, som motionärerna inte beaktat.
Detta ber också jag att få understryka, men jag vill tillägga, herr Fast, att
motionärerna själva sagt, att de inte anse möjligheterna till en effektivisering
av interpellationsinstitutet uttömda genom det som föreslagits i motionen.

Jag är övertygad örn, att örn vi sloge oss ihop och strävade efter att få fram
ett resultat, det hela inte skulle behöva bli så motigt. Men faktiskt är det så,
att den svenska riksdagen är alldeles omöjlig när det gäller att göra den minsta
ändring i dess arbetsordning. Det vore nog mycket bra örn det läte sig göra,
som herr Fast önskade, att genom praxis komma fram till andra former än de
nuvarande. Jag har väntat på den saken i tio år, och jag har talat med herr
Fast åtskilliga gånger därom — och andra också — men det har inte funnits
någon möjlighet att få till stånd den utveckling av praxis, som skulle kunna
medföra en effektivisering av interpellationsinstitutet. Snarare har det hela
gått i motsatt riktning. Jag kom nyss att tänka på att vid årets riksdag, så
vitt jag vet, inte besvarats en enda interpellation i denna kammare. Jag har
nästan glömt bort hur ett interpellationssvar går till, så länge var det sedan
jag hörde ett sådant. Är man verkligen intresserad av frågan, hur detta institut
skall kunna utbyggas, kan man inte lita till praxis, utan man får skapa
andra former. Vad man ytterst skall sträva till är ett förhindrande av att
riksdagen blir mer och mer isolerad från folkmeningen. Vidare skall man
sträva till, såsom jag i mitt första anförande underströk, att skapa bättre kommunikationsmöjligheter
mellan regering och riksdag.

Herr Hagberg- i Luleå: Herr talman! Jag skall också be att få under stödja

den anmälan, som här gjorts av konstitutionsutskottet. Jag tror att det
vore ganska nyttigt, örn det bleve en smidigare form för interpellationerna än
den nuvarande, eller rättare sagt att det bleve en komplettering av den nuvarande
formen. Denna är ju synnerligen byråkratisk, då det ligger helt, och hållet
i regeringens hand att avgöra, örn den önskar besvara en viss fråga eller
inte. Det är den som avgör, örn en framställd fråga har den betydelse, att
den bör besvaras.

Örn man under mindre byråkratiska former kunde få besked i en viss fråga,
tror jag att därmed mycket skulle vara vunnet. Därför äro vi också, herr tal -

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. interpellationsinstitutets omformning och utbyggande. (Forts.)
man, för vår del anhängare av tanken på att någonting bör göras för att få till
stånd en smidigare ordning på detta område.

Herr Fast: Herr talman! Med utgångspunkt från vad motionären här

anfört, nämligen att det inte skall förekomma några partipolitiska frågor utan
endast rent politiska frågor, är min argumentation fullständigt riktig.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till det under överläggningen framställda yrkandet,
att ifrågavarande utlåtande måtte läggas till handlingarna, dels ock på avslag
å motionen 11:233; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i
den förra propositionen.

§ 8.

Vid nu skedd föredragning av andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion örn föreskrifter till förebyggande
av sanitära olägenheter av rävfarmer m. m. biföll kammaren utskottets däri
gjorda hemställan.

Härefter förelåg till avgörande andra kammarens andra tillfälliga utskotts Äng. ändring
utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående ändring i visst avseen- * visst avmde
av hälsovårdsstadgan.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 26, hade herr Falk föreslagit riksdagen att besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn sådan ändring i hälsovårdsstadgan,
att hälsovårdsnämnd finge, även då fastighet vore utarrenderad,
meddela jordägaren åläggande örn botande av bofällighet å bostad.

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion, nr 26, ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Det föreligger här ett en hälligt

utskottsutlåtande, i vilket det yrkas avslag på en av herr Falk väckt
motion. Jag har inte för avsikt att hemställa om bifall till det yrkande som
framställts i motionen. Jag har emellertid den uppfattningen, att den sak det
här gäller, nämligen hur man skall kunna åstadkomma en förbättring av arrendatorers
och torpares bostadsförhållanden, är i så hög grad aktuell, att den är
förtjänt av en alldeles särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida. Socialstyrelsen
framhåller i sitt yttrande över den föreliggande motionen, att
denna berör en viktig och komplicerad sida av landsbygdens bostadsfråga. De
erfarenheter som hittillls vunnits visa, att innehavare utav torp och arrendegårdar
samt lönearbetare vid sådana arrendegårdar endast i ringa omfattning
kunnat bli delaktiga av förmåner, som genom av statsmakterna vidtagna åtgärder
beretts i avseende å förbättring utav bostäder på landsbygden. Verkställda
undersökningar visa också, att de bostäder, som det här gäller, torpares
och arrendatorers bostäder, äro undermåliga och bristfälliga i långt högre grad
än andra bostadslägenheter på landsbygden. Innnehavarna utav dessa lägenheter
sakna ju också i regel själva möjlighet att med framgång ta initiativ till
förbättring av sina bostäder. I regel är det ju så, att det är på initiativ av
hälsovårdsnämnd eller facklig organisation som man kan få till stånd någon
förbättring av sådana bostäder. Hälsovårdsnämnderna, som ha att förbereda

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
dessa ärenden lokalt, och egnahemsnämnderna, som sedan skola fatta beslut
beträffande bidrag eller lån, möta ofta oöverkomliga svårigheter då det gäller
att avgöra vem det är som skall betala kostnaderna för en reparation, om arrendatorn
skall göra detta eller jordägaren. Dylika tvister leda ofta till att en i
hög grad av behovet påkallad bostadsförbättring inte alls kommer till stånd
eller också kommer till stånd i en så blygsam omfattning, att den inte medför
någon verklig upprustning och förbättring av bostaden i hygieniskt hänseende.
Bostadsbeståndet för dessa medborgargrupper består i mycket stor utsträckning
utav mycket gamla, för trånga och i övrigt ohygieniska bostäder. I stället
för en helt ombyggd eller nybyggd bostad nödgas man i regel nöja sig med
en blott uppsnyggad och ur hälsovårdssynpunkt ingalunda förbättrad bostad.
Det är ju en känd sak att synemännen vid de syneförrättningar, som i regel
förrättats då en arrendator eller torpare till- eller frånträder ett arrende, icke
fattat som sin uppgift att avge något utlåtande, huruvida bostaden ur hälsovårdssynpunkt
kan fylla de mått, man har rätt att kräva av densamma eller
hälsovårdsstadgan föreskriver. Det händer därför ganska ofta, att en torpare
eller arrendator redan vid tillträdet av sitt arrende får flytta in i en bostad,
som kan betecknas såsom i hög grad hälsovådlig och som han sedan under den
tid han innehar arrendet icke har någon möjlighet att på jordägarens bekostnad
bygga örn. Jag har belägg för mitt påstående, att det bär gäller ett område,
där man verkligen bör se till att någonting uträttas, som kan lända till förbättrade
förhållanden.

Nu har man från socialstyrelsens sida ansett, att här skulle föreligga ett lagstiftningsproblem,
som borde göras till föremål för en närmare utredning och
prövning från statsmakternas sida. Erfarenheten ger ju också belägg för att
en sådan utredning är i hög grad av behovet påkallad. Det synes mig därför
föreligga skäl för att den förevarande motionen besvaras på det sättet, att denna
kammare hemställer örn en sådan utredning hos Kungl. Maj :t.

Utskottet, som livligt instämmer i motionens syfte, anser emellertid, att det
bör ankomma på 1936 års arrendeutredning att till behandling uppta förevarande
spörsmål. Då det emellertid torde vara ovisst, huruvida så kommer att
ske och då det ju är uppenbart, att arrendeutredningen icke inom ramen för
sitt uppdrag kan inrymma alla de spörsmål, som det här gäller att ta ställning
till, synes det mig att frågan är mest betjänt av att göras till föremål för en
särskild utredning från Kungl. Haj:ts sida. Jag har nu icke möjlighet att
framställa ett yrkande, som omfattar även den del av här ifrågavarande spörsmål,
som torde vara att hänföra till arrendelagen. Jag nödgas därför framställa
ett yrkande inom motionens ram örn utredning av denna fråga. Örn en
sådan utredning kommer till stånd torde det väl kunna tagas för avgjort, att de
som komma att syssla med denna fråga också komma att samarbeta med den
arrendeutredning, som jag nyss omnämnde och som utskottet syftar på.

Jag ber därför, herr talman, att få framställa ett yrkande örn en utredning
från Kungl. Majlis sida utav denna fråga. Jag hemställer sålunda, att
kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majt:t hemställer örn verkställande av utredning om möjligheten att vidtaga
sådan ändring i hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd må, även då fastighet
är utarrenderad, meddela jordägaren åläggande om botande av bofällighet
å bostad.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Sandby, Holm, Andersson i
Munkaljungby, Landgren och Karlsson i Munkedal.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Jag är närmast, herr talman, missräknad

över, att motionären och de många sympatisörer, som han säkerligen har i

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
denna kammare, inte känna sig tillfredsställda med utskottsutlåtandet. Det
förhåller sig nämligen på det sättet, vilket också framgår av utskottsutlåtandet,
att utskottet mycket livligt beaktat de synpunkter, motionären framfört,
och även i utskottsutlåtandet givit ett uttryck åt, att det är utskottets förhoppning
att på detta område så kraftiga åtgärder som möjligt böra komma
till utförande. När emellertid utskottet efter en synnerligen välvillig motivering
ansett sig nödsakad att framställa ett avslagsyrkande, har detta skett
uteslutande därför att utskottet ansett sig ha större förutsättningar att gagna
saken på det sättet än genom en hemställan örn en särskild utredning.

Jag försäkrar den ärade talaren, att den utredningsväg, som han nu föreslår
kammaren att beträda, ha vi i utskottet mycket noggrant undersökt. Vi
lia emellertid, inte minst på grund av det yttrande som avgivits av socialstyrelsen,
kommit till den uppfattningen, att den genaste vägen att komma till
rätta med dessa förhållanden är att man söker förmå 1936 års arrendeutredning
att ta upp saken till behandling. Socialstyrelsen påpekar ju också, att
det inte utan vidare är givet, att den ändring av gällande bestämmelser som
härvidlag bör ske endast skall avse hälsovårdsstadgan, utan att den möjligen
i stället bör ske i arrendelagen eller eventuellt i båda dessa författningar. Under
sådana förhållanden förefaller det ju som örn det skulle vara tämligen
otänkbart att man skulle kunna komma förbi 1936 års arrendeutredning. Herr
Andersson i Tungelsta anför ju också, att han för sin del anser, att den utredning
han förordar bör träda i kontakt med 1936 års arrendeutredning.

Nu förhåller det sig ju på det sättet enligt Kungl. Maj:ts berättelse till
riksdagen, att 1936 års arrendeutredning väntas bli färdig med sitt arbete redan
under innevarande år. När därtill motionären själv sitter som ledamot i
denna utredning, kan jag verkligen inte finna annat än att han bör ha alla
möjligheter att i denna göra sina synpunkter gällande, örn inte på annat sätt
så dock i form av en reservation, varigenom ju saken i vart fall kommer fram
till Kungl. Majit. Vi ha också i utskottet övertygat oss örn, att Kungl. Majit
hyser ett mycket varmt intresse för denna sak. Man kan sålunda knappast
tänka sig annat än att man på det hållet kommer att göra vad som är lämpligt
och möjligt att göra.

Vi lia inom utskottet funnit den genaste vägen till rättelse i här påtalade
missförhållande vara den väg, utskottet i sitt utlåtande anvisat. Uteslutande
därför ha vi yrkat avslag på motionen. Jag tror också, att kammaren, herr
Anderssons i Tungelsta anförande till trots, gagnar denna sak bäst genom att
följa utskottet. Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Herr Falk: Herr talman! Jag vill för min del inte påstå annat än att
utskottet siikt, efter sitt sätt att se och så långt det varit möjligt, gå min framställning
till mötes. Det är emellertid alldeles uppenbart, vilket herr Nilsson i
Kristinehamn också mycket riktigt antydde, att denna fråga helt enkelt inte
kan lösas enbart genom en ändring av arrendelagstiftningen. Eftersom jag
är ledamot av arrendelagstiftningskommittén kanske jag kan få meddela kammaren,
att det inte alls finns någon utsikt att i en blivande arrendelagstiftning
kunna dra upp så klara gränslinjer mellan arrendator och jordägare, att de
missförhållanden som här äro påtalade kunna tänkas bortfalla. Arrendelagen
kan under dessa förhållanden icke åstadkomma annat än en ram, inom vilken
vederbörande parter kunna göra upp sina ekonomiska mellanhavanden. Men
här gäller frågan, örn hälsovårdsnämnderna i utövandet av sin verksamhet
.skola tjänstgöra såsom något slags domare vid avgörandet av rättsförhållanden
mellan jordägare och arrendator. Den saken kan arrendelagstiftningen

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
under inga förhållanden komma till rätta med, utan härvidlag måste det ske
en ändring i hälsovårdsstadgan.

Nu kan man ju tänka sig, att jag i kommittén visar upp detta utskottsutlåtande,
och att kommittén sedan, örn den så vill, skriver till Kungl. Maj :t och
säger, att den inte kan knäcka denna nöt. Kommittén har emellertid ingen
som helst skyldighet att titta på vad som sagts i en utskottsmotivering och inte
heller Kungl. Majit. I klämmen har man yrkat avslag på min framställning,
och det är väl klämmen som är det avgörande. Under sådana förhållanden
och örn det kommer att gå så att riksdagen, sedan den fattat sitt beslut örn
ändring i gällande arrendelagstiftning, varsnar, att den fråga, som här föreligger,
icke kunnat lösas, har man ju, i och med att man beträtt den väg, som
utskottet här angivit, bara skjutit hela frågan på framtiden. Och vidare, även
örn en ändring av arrendelagarna skulle komma till stånd, är det väl ingen
människa som ett ögonblick tror, att dessa ändringar skulle få retroaktiv verkan,
och hur skola vi då kunna lösa problemet för alla de arrendekontrakt,
som för närvarande gälla? Dessa kontrakt gälla ju för 5, 10, 15 eller 20 år,
och en hel del kontrakt ingås också i år och komma att ingås nästa år. De
missförhållanden, som finnas, komma då att stå kvar för alla de kontrakt, som
gälla vid den nya lagens ikraftträdande, ända till dess de utgå.

Då jag är övertygad örn att saken kan forceras betydligt mera, örn riksdagen
i skrivelse hemställer örn utredning, så ber jag att få förena mig i det
yrkande, som framställts av herr Andersson i Tungelsta.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman, mina herrar! Jag har för min
del den uppfattningen, att arrendesakkunniga knappast kunna lösa denna fråga
och att nian därför måste vidtaga en ändring i hälsovårdsstadgan. Vi ha
inom de sakkunniga, av vilka också herr Falk är medlem, haft frågan uppe
till debatt, och i varje fall majoriteten hade den uppfattningen, att det är
hälsovårdsstadgan, som bör ändras. Detta blir nödvändigt först och främst
av den anledningen, att man endast på detta sätt kan få någon effekt inom en
mera näraliggande framtid, ty det finns ju kontrakt, som redan löpa, och en
lagändring kan icke gärna få retroaktiv verkan.

Ett par i Södermanland förekomna fall lia föranlett mig att taga upp saken
inom de sakkunniga. I ett fall hade hälsovårdsnämnden sagt ifrån, att bostaden
icke fick användas till människobostad. Jordägaren svarade, att gården
var utarrenderad och att han icke hade någon skyldighet att göra något,
och det blev ingen annan råd än att hälsovårdsnämnden fick blunda. I ett
annat fall lyckades man få en uppgörelse, så att jordägaren vidtog de påbjudna
förbättringarna.

Jag har den uppfattningen, att det är mycket svårt att genom ändring av
arrendelagstiftningen komma till ett resultat, om man icke vill göra en arrendelagstiftning
av tvingande natur. Skulle ett sådant förslag komma till riksdagen,
antar jag, att riksdagen icke skulle vara beredd att ta det. Nog är
det emellertid egendomligt, att örn jag äger en fastighet och har den uthyrd,
så måste jag vidtaga de förbättringar, som hälsovårdsnämnden anbefaller, men
om jag har fastigheten utarrenderad, behöver jag icke göra något förrän arrendetiden
utgått, och jag kan t. o. m. få en ny arrendator utan att bostaden
är godkänd. Bostaden kan visserligen vara utdömd genom syn, men jag kan
kanske få en ny arrendator, örn jag gör en del förbättringar, även örn dessa
icke äro av sådan art, att hälsovårdsnämnden vill godkänna lägenheten såsom
människobostad.

För min del tycker jag det skulle vara lämpligast att få den föreliggande
frågan utredd särskilt för sig. Det kan ju hända, att en sådan utredning

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
skulle skickas till arrendesakkunniga, men som frågan nu ligger till, tror jag
knappast vi kunna lösa frågan. Inom denna utredning hyser man nämligen
den uppfattningen, att frågan hör hemma i hälsovårdsstadgan och icke i arrendelagen.
Vi ha som sagt diskuterat saken och kommit till det resultatet.
Det kanske kan gå lättare nu, sedan utskottet har skrivit så välvilligt, att de
sakkunniga böra taga hand örn saken, men jag tror det knappast.

Det är väl icke nu mycket lönt att göra något yrkande mot utskottet, men
jag ber i alla fall att få instämma i det yrkande, som framställts av herr Andersson
i Tungelsta. Även örn man icke därigenom kan få någon skrivelse
till stånd, tror jag, att bara den omständigheten, att frågan kommit upp i kammaren
och att man hänvisat till arrendesakkunniga, kan göra god effekt. Man
måste emellertid i så fall få in en paragraf i arrendelagen av tvingande natur,
och jag är rädd för, att när vi en gång skola fatta beslut därom, man
kommer att resa motstånd häremot.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! När herr Johansson i Björnlunda
säger, _ att arrendeutredningen knappast kan knäcka denna nöt, så är
detta ju precis detsamma som utskottet har sagt. Vi förutsätta nämligen visst
icke, att arrendeutredningen skall kunna knäcka saken ensam, ty, såsom jag
redan tidigare har framhållit, torde ändring vara erforderlig även i hälsovårdsstadgan.
Vi anse emellertid, att det i så fall är arrendeutredningen, som
bör påfordra dessa ändringar i hälsovårdsstadgan. Jag ber att få erinra de
båda ledamöterna av arrendeutredningen om vad som står i utredningsdirektiven,
nämligen att i utredningsuppdraget ingår att överväga och avgiva förslag
till ändringar, som av utredningen kunna finnas påkallade, jämväl i
andra författningar än i nyttjanderattslagen och norrländska arrendelagen
etc. ^ Arrendeutredningen bör därför, såvitt jag förstår, ha alla möjligheter
att på. snabbast, möjliga sätt, antingen i form av ett kommittéförslag eller reservationsvis,
få denna sak på Kungl. Maj :ts bord, och det är denna väg vi
ha anvisat utskottet.

oHerr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Efter de anföranden, som

hållits av tvenne ledamöter av 1936 års arrendeutredning, torde det väl vara
uppenbart, att frågan är bäst betjänt av att göras till föremål för en särskild
utredning. Nu säger utskottets ärade ordförande, att arrendeutredningen bör
för sin del påkalla en sådan utredning i den mån den icke själv kan utföra
den. Är det då icke bättre, örn man vill få en sådan utredning till stånd, att
man ifrån riksdagens sida begär utredning av Kungl. Majit? Det borde väl
snabbare och effektivare leda till det resultat, som man här vill uppnå. När
det är så, att utredningen måste omfatta olika ting, som icke alla kunna inrymmas
inom ramen för det uppdrag, som 1936 års arrendeutredning har fått,
sa måste väl en särskild utredning vara mest motiverad.

Jag ber därför att få vidhålla mitt tidigare yrkande.

Herr Lindqvist: Herr talman! På grund av en del sorgliga bostadsför hållanden

i mitt län har jag också kommit att ägna visst intresse åt denna fråga.
Jag tänkte mig från början, att det kunde vara tillräckligt att godkänna
utskottets förslag, men då nu herr Johansson i Björnlunda säger, att arrendeutredningen
icke lär komma att taga upp frågan, tror jag det är bättre, om
andra kammaren ger sin mening till känna genom ett bifall till det av herr
Andersson i Tungelsta framställda yrkandet. Icke heller det är helt tillfredsställande,
men han kan, såsom han framhållit, icke framställa ett mera vitt -

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
gående yrkande, därför att det skulle gå utanför motionens ram, vilket ju icke
är tillåtet.

Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att för min del också hemställa om
bifall till herr Anderssons i Tungelsta yrkande.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Alla inom utskottet ha ju ställt
sig välvilliga till motionen, men vid utskottsbehandlingen stod det ganska klart
för samtliga, att man först måste bestämt fastslå, vem det är som skall svara
för byggnaderna, jordägaren eller arrendatorn. För en mycket kort tid sedan
såg jag just ett fall i min provins, vilket illustrerar detta förhållande. Bostäderna
voro under all kritik. Jordägaren bodde långt från egendomen och förklarade,
att han icke hade någon anledning att bry sig om bostädernas beskaffenhet.
Arrendatorn å sin sida hade ett femårigt kontrakt, som snart skulle utlöpa,
och han förklarade sig icke heller ha någon skyldighet att göra något.
Hälsovårdsnämnden stod under sådana förhållanden maktlös.

När det nu är så, mina damer och herrar, att det är oklart i lagen vem som
skall svara för bostadsunderhållsskyldigheten, så lönar det sig icke att utreda
hälsovårdsnämndernas ställning. Vi må utreda den saken hur mycket som
helst, vi komma ändå icke ur fläcken, ty hälsovårdsnämnden kan aldrig få rätt
att avgöra, att det är jordägaren, som skall svara för detta, eller att det är arrendatorn,
som skall göra det. Utskottet ansåg därför, att man först måste
klargöra vem som skall svara för byggnaderna. Vem skall då utreda den saken?
Jo, det är klart, att 1936 års arrendeutredning bör göra det. Jag förstår
icke, hur denna kommitté skall kunna slutföra sitt uppdrag, låt vara att direktiven
äro vaga, örn den icke tar upp även denna fråga. När det sedan blir
klarlagt, örn det är jordägaren eller arrendatorn, som skall svara för byggnaderna,
så kunna hälsovårdsnämnderna utnyttja den befogenhet de ha eller beklädas
med större makt.

Det av herr Andersson i Tungelsta framställda förslaget är alltså så ineffektivt
som det kan vara, och kammaren gör därför bäst uti att bifalla utskottets
hemställan och därmed understryka utskottets uttalande, att 1936 års arrendeutredning
bör taga upp frågan till mycket noggrann och ingående behandling
och verkligen försöka bena upp problemet på ett ordentligt sätt. Sedan
må frågan komma åter hit under annan form.

Vi gå förbi pudelns kärna, örn vi bifalla den föreliggande motionen och herr
Anderssons i Tungelsta jakande. Ett sådant beslut försenar ett tillrättaläggande
av här påtalade missförhållanden. Därför hoppas jag, att utskottets
yrkande må bifallas. Det är den genaste vägen att komma fram.

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Jag har såsom suppleant i utskottet
deltagit i diskussionen örn denna motion, och jag tillät mig därvid att
föreslå, att i motiveringen skulle utsägas, i likhet med vad socialstyrelsen
framhållit, att Kungl. Maj:t måtte följa utvecklingen på detta område med
uppmärksamhet och vidtaga de åtgärder, som den kunde anse erforderliga,
d. v. s. företaga en utredning av frågan i olika avseenden. Jag tänkte därvid
framför allt därpå, att ett övervinnande av de svårigheter, som man har att,
kämpa med, när det gäller hälsovårdsstadgans tillämpning i praktiken, kanske
icke kan ske enbart genom en lagändring på ena eller andra sättet, därför
att det härvidlag i stor utsträckning även gäller en tillämpningsfråga. Jag
menar, att även i sådant hänseende skulle Kungl. Maj :t med stöd av vunna erfarenheter
kanske kunna vidtaga åtgärder för att ernå ett bättre sakernas tillstånd.

Vad som här åsyftas av dem, som yrka på utredning, är ju, att vi skola få

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m. Nr 24. 95

Äng. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
en opinionsyttring eller ett uttalande från kammarens sida. Örn i motiveringen
hade intagits något sådant, som jag föreslog, hade det tjänat samma syfte.
Vad jag sålunda önskar, när vi nu stå inför beslut här i kammaren, är, att man
på något sätt ger uttryck åt det önskemålet, att Kungl. Majit skall följa utvecklingen
på detta område.

Det är dock klart, såsom utskottets ordförande framhöll, att Kungl. Majit
bär uppmärksamheten riktad på dessa förhållanden och följer dem, även om
icke kammaren gör någon särskild framställning i saken. När utskottet ansluter
sig till socialstyrelsens utlåtande, som ju utmynnar i ett förslag örn utredning,
så är givetvis även utskottet inne på samma linje och önskar få en utredning
av frågan i dess helhet. Det förefaller mig därför, som örn det i verkligheten
icke behöver råda så stora meningsskiljaktigheter. Även örn kammaren skulle
biträda utredningsyrkandet, så har det icke gått emot utskottet, vilket ju i
och med att det anslutit sig till socialstyrelsens utlåtande i själva verket också
är med örn en utredning.

Herr talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Falk: Herr Nilson i Eskilstuna gav ju i sitt anförande ett alldeles
typiskt exempel på de oefterrättliga förhållanden, som föreligga på detta område,
när lian talade örn hurusom bostäderna vid en arrendegård voro alldeles
undermåliga men hälsovårdsnämnden icke hade möjlighet att ingripa, när både
jordägaren och arrendatorn förklarade sig icke vara skyldiga att göra något.
Detta är just pudelns kärna, herr Nilson i Eskilstuna, att enligt nuvarande
lagnum ingen, vare sig jordägaren eller arrendatorn, är skyldig att vidtaga
åtgärder för att halla bostäderna i visst skick. Jordägaren har ingen skyldighet.
Han kan arrendera ut en fastighet med eller utan byggnader och
han kan arrendera ut den med eller utan syn. Arrendatorn har enligt lag
skyldighet att hävda fastigheten sa, att den under arrendetiden icke försämras.
_ Det är den enda bestämmelse, som finns i lagen.

Vi kunna naturligtvis genom att ändra arrendelagen få ett bättre sakernas
tillstånd för framtiden, men vi kunna icke, såsom jag redan framhållit, ändra
lagen så, att vi få bort de missförhållanden, som nu råda, ty detta förutsätter
en retroaktiv tillämpning, och det lär icke finnas någon, som ett ögonblick
tror, att det ^skulle vara möjligt att fa igenom något sådant. Jag för min
del tvivlar pa att riksdagen är villig inlära tvingande bestämmelser i arrendelagen
i så stor utsträckning, som skulle erfordras.

Nu förhåller det sig ju på det sättet, att hälsovårdsnämnden har att meddela
ett åläggande, tvingas att gå in på att pröva rättsförhållandena mellan
två parter och därtill rättsförhållanden, som äro så ofullständigt angivna 1
lagen, som här är fallet. Hälsovårdsnämnden kommer därför i en svår belägenhet,
niir parterna förklara sig icke vara skyldiga att följa nämndens åläggande.
^ Nu säger socialstyrelsen, att den anser, att hälsovårdsstadgan icke
bör ingå på ekonomiska mellanhavanden mellan dessa parter utan bör hållas
utanför dessa. I så fall vore det enligt mitt förmenande logiskt att gå vidare
och säga, att hälsovårdsnämnden icke heller skall ingå på ekonomiska och
rättsförhållanden mellan dessa båda parter, utan att även hälsovårdsnämnden
bör sta utanför dessa genom att meddela jordägaren åläggandet. Jordägaren
skulle alltså vara den ansvarige, och sedan må det bli en sak mellan jordägaren
och arrendatorn att tvista örn vid eventuell ekonomisk uppgörelse.
Detta är i själva verket enda möjlighefen att lösa problemet, och därför är
en utredning nödvändig.

Jag vidhåller yrkandet örn bifall till herr Anderssons i Tungelsta förslag.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Falk pläderade mycket starkt
för utskottsmajoriteten, då han visade, huru vanmäktig en hälsovårdsnämnd
är. När nämnden meddelat ett åläggande, svara nämligen båda parterna, att
det finns ingen skyldighet för dem att göra något i saken,_ och då står nämnden
där och kan icke göra något. Det är därför, som vi i utskottet ha sagt,
att den kommitté, som motionären tillhör, skall knäcka den nöten och utreda
problemet samt fastslå, vem som har skyldighet att klara upp bostadsfrågan.
När den frågan sedan är klar, kan riksdagen ge hälsovårdsnämnden större befogenhet.
Jag är mycket tacksam för den hjälp med vår argumentering, som
motionären på detta sätt givit.

Sedan fällde herr Falk ett intressant uttalande, då han säde, att det icke
kan bli fråga örn någon retroaktiv verkan, örn arrendeutredningen kommer
med något förslag. J a, det kan det icke bli i vilket fall som helst, ty örn
motionärens yrkande skulle bifallas och hälsovårdsnämnden finge en större
befogenhet — vilket jag dock icke kan tro, att den under nuvarande förhållanden
kan få —- är det klart, att nämnden icke kan tillrättalägga förhållanden,
som ligga tre ä fyra år tillbaka i tiden. Det kan aldrig bli någon retroaktivitet,
utan det gäller att rätta till för framtiden, vilken väg riksdagen
än kommer att gå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skall givetvis icke lägga mig i den fråga, som såväl motionären
som utskottets representanter tvista om, men det förefaller mig, som
örn alla äro eniga örn att det behöver göras någonting i berörda fråga. Jag
kan då icke finna annat än att det är angeläget, att arrendeutredningen eller
den kommitté, som har med arrendefragorna att göra, penetrerar hela problemet
för att i arrendelagen få in bestämmelser, som fastställa rättsförhållandena
emellan jordägare och arrendator. Örn då icke de juridiska ^bestämmelserna
kunna bli retroaktiva beträffande gällande kontrakt och rådande förhållanden
äro besvärliga, återstår det naturligtvis att pröva, i vilken utsträckning
hälsovårdsstadgan i sadant fall bör ändras. Jag menar emellertid,
att även den frågan bör arrendeutredningen beakta, därför att örn man
kompletterar hälsovårdsstadgan i sadan riktning, bör naturligtvis även. arrendelagen
kompletteras, så att man kan lösa de spörsmål, som beröra rättigheter
och skyldigheter för den ena eller andra parten.

Med den motivering, som utskottet här skrivit, förefaller det mig dårior,
som örn Kungl. Maj:t, därest arrendeutredningen anser sig icke kunna taga
upp denna fråga, borde kunna uppdraga åt arrendeutredningen att pröva de
juridiska spörsmålen och även i detta sammanhang pröva fragan i övrigt.

Jag har blott velat säga detta. Jag vill icke lägga mig i den frågan, huruvida
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj:t eller icke, men jag menar, att
gången av ärendets behandling torde böra bli på av mig angivet sätt.

Herr Falk: Herr talman! Jag vill gentemot herr Nilson i Eskilstuna säga,
att hälsovårdsnämndens befogenheter äro egentligen så pass stora, som den
själv anser. Det föreligger här i landskommunernas förbunds tidsknlt nr 1
för år 1938 en förfrågan från en hälsovårdsnämnd, huru den i ett visst tali
skulle förfara när det gällde meddela åläggande. Landskommunernas förbund
svarade, att det ur kommunens, alitsa ur samhällets synpunkt är likgiltigt,
vilken av parterna detta åläggande meddelades, men hälsovårdsnämnden
kan, säger man, med ledning av arrendekontraktet pröva, vilken av dessa

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. ändring i visst avseende av hälsovårdsstadgan. (Forts.)
som enligt dess uppfattning har denna skyldighet. Sedan står det längre ned:
»Även kan hälsovårdsnämnden taga hänsyn till den, som enligt nämndens
uppfattning ur olika synpunkter, bland annat den ekonomiska bärigheten,
har de bästa förutsättingarna för att ordna saken enligt föreläggandets innehåll.
» Detta är alltså den upplysning, som Landskommunernas förbund lämnar.
Hälsovårdsnämnden har obegränsad makt att spika fast en syndare och
meddela honom åläggande. Jag menar, att ett sådant rättsförhållande är väl
ändå orimligt. Någon klagan till högre instans över åläggandet finns strängt
taget icke, utan blir arrendator ålagd att utföra arbetet, måste han göra det.
Vi ha inom lantarbetareförbundet i ett fall drivit denna sak så långt att vi
måst göra en hänvändelse till vederbörande länsstyrelse. Anledningen härtill
var, att i ett visst fall åläggandet meddelats en arrendator, vilket föranledde,
att denne arrendator några månader senare måste göra konkurs. Vi ville icke
vara med örn att en sådan historia upprepas.

Nu säger herr jordbruksministern, att saken kan mycket väl ordnas. Örn
Kungl. Maj :t på grund av denna utskottets motivering uppdrar åt arrendeutredningen
att pröva den saken, kan arrendeutredningen försöka att pröva den,
så långt den kan, och säga ifrån, örn den icke kan. Då uppstår emellertid
samma fråga, hur det går med de kontrakt, som äro gällande, och de, som
ingås under den närmaste tiden. Detta problem löses, icke med en ändring i
arrendelagen, utan därtill fordras otvivelaktigt en ändring i hälsovårdsstadgan.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det av herr Andersson i Tungelsta under överläggningen
framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
emellertid av herr Andersson i Tungelsta, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtanden nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit det av herr Andersson i Tungelsta under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter därefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckta motioner, II: 149, angående portofrihet för deklarations- eller uppgiftsförsändelser,
föranledda av beslut av offentlig myndighet, och 11:337,
angående portofrihet vid insändande till taxeringsmyndighet av självdeklaration; Andra

hammarens protokoll 1938. Nr 24.

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. förebyggande
av
alltför tidigt
tobaksbruk
bland den
uppväxande
ungdomen.

bankoutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av framställningar angående
ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 § epidemilagen den 19 juni
1919 (nr 443).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Härpå föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 1, i anledning av väckt motion, angående åtgärder till förebyggande av
alltför tidigt tobaksbruk bland den uppväxande ungdomen.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 325, hade herr Dahlbäck hemställt, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville med
beaktande av i utskottets motivering utvecklade synpunkter låta verkställa
utredning rörande de åtgärder, vilka lämpligen borde vidtagas i ändamål att
förebygga alltför tidigt tobaksbruk bland den uppväxande ungdomen, så ock
att Kungl. Maj :t måtte med ledning av utredningen framlägga förslag i ämnet
för riksdagen.

Utskottet hemställde, att motionen II: 325 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Dahlbäck: Herr talman! Den fråga, som här är uppe, har förut behandlats
av riksdagen vid flera tillfällen. Jag erinrar örn att senast år 1934
väcktes en motion av ett antal andrakammarledamöter, vilken motion gick ut
på dels förbud för minderåriga under femton år att verkställa inköp av tobaksvaror
och dels till och med förbud att begagna dylik. Den nu föreliggande
motionen är begränsad till att avse allenast cigarretter. Man kan ju
ha en allmän känsla av att — såsom utskottet konstaterat i sitt utlåtande, då
det för sin del uttalar, att det behjärtat det i motionen framförda önskemålet
— bruket av tobaksvaror otvivelaktigt är till skada särskilt under uppväxtåren.
Under senare tid har ju den befolkningspolitiska synpunkten trätt i
förgrunden, och ur den synpunkten måste det givetvis vara förmånligt, därest
någonting kunde göras för att uppskjuta bruket av tobaksvaror, framför allt
då cigarretter, bland den uppväxande ungdomen. Så snart emellertid ett initiativ
här i riksdagen tages, stannar det emellertid ofta endast vid en platonisk
försäkran men intet resultat. I den befolkningspolitik, som numera får
anses vara omfattad av oss alla, bör emellertid icke endast hänsynen till det
kvantitativa ingå, d. v. s. att man så att säga skall söka tillföra så stora kretsar
av vårt folk som möjligt tillfredsställande bostäder, näringsmedel och
intellektuell utrustning o. d., utan man torde numera också vara på det klara
med angelägenheten av att vi draga försorg örn huru det svenska folket skall
kunna bringas att vårda och bevara sin livskraft, sitt hälsotillstånd och den
duglighet, som ett folk särskilt i dessa tider, när alla nationer pressas till att
taga i anspråk sina yttersta krafter i den rasande konkurrensen, behöver för att
kunna bestå med framgång. En rationell befolkningsvård är ett lika stort
statsintresse som själva tanken på vården av folknumerären, ty detta är det
viktiga -— och det äro alla överens om — att kvaliteten örn möjligt ej sänkes
utan helst höjes. De unga måste göras dugliga för att bestå i livskampen.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

Ang. förebyggande av alltför tidigt tobaksbruk bland den uppväxande ungdomen.
(Forts.)

Staten tar nu årligen in ungefär 90 miljoner kronor på tobaken enbart i
skatter, och man kan då fråga sig: vad gör staten för att skydda de unga och
för att främja deras livsduglighet i den mån den blivit angripen av en för
tidig tobakskonsumtion? Vad kostar staten på sig till värn för dessa ungdomar?
Vi äro allesammans i färd med att försöka tillförsäkra de uppväxande
ett ordentligt mål mat var dag de gå i skolan, men vi kunna icke stå
likgiltiga inför att dessa barn, sedan de ätit sig mätta, kanske söka sig avsides
någonstans för att hänge sig åt ett tillåtet eller otillåtet bruk av cigarretter,
varigenom de alldeles givet få sin nervkraft nedsatt och ta ut i förskott
på sin hälsa för framtiden. Man måste uppställa såsom ett önskemål,
att konsumtionen av tobak, enkannerligen cigarretter, örn möjligt uppskjutes
beträffande dessa unga till dess de nått en mogen ålder, till dess de äro fullt
utvuxna, så att de med framgång kunna tåla den påfrestning, som detta tobaksbruk
innebär. För den skull kan man icke vara likgiltig inför tanken på
att någon propaganda —- någon upplysningspropaganda skulle jag vilja säga —
bland ungdomen kunde komma till stånd.

Utskottet har förklarat, att det behjärtar motionens syfte, men detta måste
betecknas såsom en till intet förpliktande fras. Utskottet konstaterar, att bruket
av tobak är av betydande fara under uppväxtåren, och konstaterar även,
att en rationell upplysning skulle vara synnerligen önskvärd. Utskottet säger,
att en sådan upplysning bör också kunna lämnas enligt 1928 års cirkulär från
skolöverstyrelsen. Därest en dylik upplysning från myndigheternas sida på
ett tillfredsställande sätt meddelas, bör den saken kunna arrangeras utan att,
såsom jag som motionär framhållit, en utredning för detta ändamål behöver
komma till stånd. Alla känna vi emellertid till på vad sätt en på detta område
bedriven upplysningsverksamhet inom skolorna måste gestalta sig, när
den skall trängas med ett stort antal andra ämnen, och i all synnerhet när den
kanske skall bedrivas av lärarekrafter, som kanske blott i undantagsfall
kunna beräknas vara särskilt intresserade för frågan. Sådana undantagsfall
— och vi kunna peka på ett antal kategorier av undervisningsanstalter t. ex.
läroverken — torde vara sällsynta och skolor finnas, där någon som helst
undervisning för ungdomen på detta område överhuvud icke bedrives. För
att man skall kunna komma någon vart, synes det mig alldeles uppenbart,
att denna upplysningspropaganda bör ske på ett sådant sätt, att den väcker
ungdomens hänförelse för saken. Det är av stor betydelse för vårt folk att
lia en ungdom, som är stark och duglig, när den träder ut i livet. Vi lia
exempel på hurusom en sådan propagandaverksamhet har kunnat bedrivas genom
mjölkpropaganda i fråga örn mjölkkonsumtionen samt genom sparpropaganda
i fråga örn sparverksamheten med resultat, som varit påtagliga.
Örn upplysning i dessa ämnen ej skulle lia meddelats, är jag övertygad örn att
den påtagliga ökning av mjölkkonsumtionen som inom vidsträckta lager av
vårt folk förekommit, aldrig förverkligats enbart medelst skolans undervisning.

Den andra avdelningen av min motion går ut på att försöka åstadkomma ett
förbud för försäljning av opaketerade cigarretter. Det är icke fråga örn att
förbjuda försäljning av opaketerade cigarrer eller cigarrcigarrettcr utan det
är allenast fråga örn cigarretter. Utskottet uttalar, att det betvivlar, att någon
som helst minskning skulle komma till stånd genom ett dylikt förbud.
Utskottet tror fastmera på att en stimulering av konsumtionen skulle komma
att äga rum, då utskottet förmenar, att dessa småpojkar skulle komma att i
onödan köpa cigarretter i större förpackningar än de under normala förhållanden
skulle göra. Mig synes det, som örn detta resonemang icke föregåtts

100

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. förebyggande av alltför tidigt tobaksbruk bland den u-ppväxande ungdomen.
(Forts.)

av någon som helst undersökning eller utredning. Man har icke gjort sig
besvär med att taga reda på huru det förhåller sig i t. ex. våra grannländer.
Det är konstaterat, att Sverige torde vara så gott som det enda land i världen,
som säljer opaketerade cigarretter. I både Norge och Danmark har man
haft förbud mot försäljning av opaketerade cigarretter sedan 1923, och där har
det mig veterligen ingalunda verkat så, att förbrukningen bland småpojkar
ökats, utan att den tvärtom minskats. Jag har talat med tobakshandlare, som
försäkrat mig, att därest förbud mot försäljning av opaketerade cigarretter i
vårt land skulle införas, vore man övertygad om att inemot 90 procent av
småpojkarnas inköp skulle komma att försvinna.

Vårt land besöktes häromåret av ett par turister från Kapkolonien i Sydafrika.
De hamnade i en cigarrbutik i den stad, jag representerar. Där fingo
de se, hurusom den ena lilla pojken efter den andra infann sig i butiken för
att köpa en cigarrett. Då uttalade dessa personer sin synnerliga förvåning
över att någonting dylikt var tillätet i ett civiliserat land, och de försäkrade,
att i alla de länder, som de besökt, och framför allt i deras hemland, vär det
någonting otänkbart att sälja cigarretter styckevis. De försäkrade, att i Kapkolonien
förekom det endast i de trakter, där det bodde, som det på engelska
heter »these poor black groes» — dessa stackars fattiga svarta negrer, som
befunno sig på ett så lågt ekonomiskt plan, att de överhuvud taget icke förfogade
över större medel för att tillfredsställa sin röklystnad än att de kunde
köpa blott en cigarrett i sänder. Man uttalade också sin förtrytelse över att
man här i Sverige tillät sig att behandla sina småpojkar såsom stående i nivå
med dessa stackars negrer i deras hemland.

Man har mot förslaget invänt, att, därest opaketerade cigarretter skulle vara
förbjuna till försäljning, skulle, såsom man sagt i pressen, detta endast ha till
följd, att man skulle få se det mycket osmakliga skådespelet, att småpojkarna
skulle komma att ställa till med salning för att inköpa cigarretter. Detta kan
knappast bottna i annat än en gissning. Tobakshandlarna här i landet förklara,
att detta ingalunda är att befara, och dessa tobakshandlare ha gång på
gång gjort framstöt örn förbud mot försäljning av opaketerade cigarretter.
Man kan, synes det mig, icke heller jämställa dessa småpojkar, som annars
icke ha tillräckliga medel till att köpa ett paket cigarretter, med de gamla i
dryckenskapen förfallna kolingarna nere i Stadsgården, som alldeles givet
voro typiska utövare av denna gamla salningsmetod. Utskottet vill ej vara
med härom, och jag förstår, att när man kanske ej satt sig så noga in i frågan
och framför allt i den sidan av saken, som jag nu här har berört, man ställer
sig avvisande mot förslaget. Man säger, att det är bättre att lita till försäljarnas
lojalitet, och rekommenderar »för saken intresserade kretsar» att
göra en hänvändelse till Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet.
Gentemot detta behöver jag blott hänvisa till att av vårt lands 56,000
handlande mindre än 16,000 äro inrangerade i köpmannaförbundet och att
Kooperativa förbundet ej har mer än ungefär 700 butiker, av vilka det knappast
är någon enda som säljer tobaksvaror här i Stockholm. Vi ha i vårt
land enligt butikstängningsutredningens betänkande ej mindre än 4,000 kiosker,
som allesammans sälja tobaksvaror. Praktiskt taget är ingen av dem organiserad
vare sig i tobakshandlarnas förening eller ännu mindre i Sveriges köpmannaförbund.
Man har sålunda ingenting att vänta, som utskottet förmodar,
av en hänvändelse till dessa båda organisationer. För övrigt kan man
ifrågasätta, huruvida och på vad sätt en överenskommelse, sådan som t. ex.
den som sedan åtskilliga år tillbaka träffats mellan specialtobakshandlarna,
uppehålles. Det är säkert ett stort antal av dem, som, när de ej äro bundna av

Onsdagen den 30 mars 1938 e. in.

Nr 24.

101

Ang. förebyggande av alltför tidigt tobaksbruk bland den uppväxande ungdomen.
(Forts.)

något som helst vite, ganska ogenerat sälja även till mycket unga köpare, i
synnerhet när dessa uppträda som springpojkar eller skickebud.

Det är framför allt en synpunkt, som ej har kommit fram men som är för
hela vårt folk av stor vikt, nämligen vilken skada cigarrettrökningen efter
allt att döma har visat sig utöva på vårt folks utveckling under uppväxtåren.
Örn vi studera de fluktuationer i försäljningen av cigarretter, som tobaksmonopolet
redovisar år efter år, och ställer dem i relation till kasseringsprocenten
för hjärtfel vid beväringsmönstringarna, skola vi finna för så gott
som vartenda år, att när försäljningen av cigarretter ökas ett år, ökas påföljande
år kasseringsprocenten för hjärtfel vid beväringsmönstringarna.
Minskas åter försäljningen av cigarretter ett år, så minskas följande år också
kasseringsprocenten. Jag har siffror här framför mig, men jag skall ej
trötta med uppläsning av dem. Det torde ej vara så många av oss, som har
gjort klart för sig, hur stor kasseringsprocenten för hjärtfel är vid beväringsmönstringarna.
Den är ingalunda liten. Den uppgår nu till ungefär 22 eller
23 promille av alla vid beväringsmönstringarna undersökta ynglingar. För
närvarande är det ej färre än cirka 1,300 värnpliktiga, som kasseras till följd
av organiskt hjärtfel, och då vi se, hurusom denna kasseringsprocent följer
fluktuationerna i cigarrettförsäljningen, synes mig detta vara en så allvarlig
fråga, att den ej kan förbigås endast med en axelryckning. Om vi erinra oss
förhållandena under kriget, då vårt land hade ont örn tobak och därför såväl
framställningen som konsumtionen av cigarretter sjönk, hade vi då under flera
år ej större antal för hjärtfel kasserade värnpliktiga än 200 ä 300. När
sedan en obegränsad tillgång till cigarretter gjorde sig gällande, steg antalet
för hjärtfel kasserade värnpliktiga till 1.000 och därutöver.

Det synes mig alltså, som örn denna fråga vore alltför allvarlig, för att man
endast skulle betrakta den som utslag av en välmenande motionärs funderingar.
Jag tror, att, örn man tar hela vårt folks välfärd i betraktande och särskilt
örn man lägger märke till den befolkningsvård, som sida vid sida med befolkningspolitiken
överhuvud taget är av omständigheterna påkallad, man torde
kunna säga, att det funnits verkligt fog för att framföra de synpunkter,
som jag i motionen här har framhävt. Jag anser, att dessa motiv äro tillräckligt
starka för att jag ej skall tveka att även gentemot ett enhälligt utskott
yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herr Johanson i Huskvarna.

Herr Mäler: Herr talman! Jag har den allra största respekt för motionärens
uppfattning i den fråga som här behandlas, men denna respekt skulle
åtminstone för min personliga del varit större, örn motionären hade anvisat
några mera framkomliga vägar för att komma till rätta med de missförhållanden,
som han påtalat.

Utskottet har i sitt utlåtande återgivit en historik över denna tobaksfrågas
behandling i riksdagen sedan 40 år tillbaka, och det torde ur denna historik
kunna utläsas, hur svårt det är för statsmakterna att genom lagstiftningsåtgärder
åstadkomma några förändringar i detta avseende. Det är nog på detta
som på många andra områden så, att örn man vill vinna någonting, när det
gäller den personliga hygienen, den personliga livsföringen, kommer man ej
till rätta med saken genom att skapa förbud, kontroll och inskränkningar utan
man behöver åstadkomma positiva åtgärder. I det fallet har motionären såvitt
jag förstår ej anvisat något annat än detta att söka förhindra ungdomarna att
köpa cigarretter styckevis. Utskottet säger, och det är grundat på iakttagelser

102

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. förebyggande av alltför tidigt tobaksbruk bland den uppväxande ungdomen.
(Forts.)

på olika håll, att en sådan åtgärd skulle mycket väl kunna tänkas medföra,
att ungdomarna i stället för att köpa enstaka cigarretter skaffa sig pengar
till att köpa hela asken och därigenom snabbare komma in i det fördärvliga
bruket. I varje fall är detta ingen utväg för att råda bot på själva missbruket
bland ungdomen.

Med detta tycker jag, att frågan örn att lagstiftningsvis söka ingripa mot
ifrågavarande missbruk kan vara något som är tillräckligt behandlat. Jag
vill emellertid tillägga, att i vad motionären här i sitt anförande säger rörande
behovet av befolkningsvård kan jag till fullo instämma med honom, men när
han patetiskt efterlyser, vad staten gör för befolkningsvården, så behöver man
väl ej erinra örn de många olika åtgärder som i detta fall företagits och som
föreslagits. Jag vill särskilt erinra örn förslaget att inrätta ett institut för
folkhälsan, vilket naturligtvis även på detta område kan komma att få en stor
betydelse.

Ja, jag kan, herr talman, ej i motionärens framställning se någon framkomlig
linje, något positivt uppslag, och jag ser mig därför föranlåten att
yrka bifall till vad utskottet här föreslagit.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Äng. de
administrativa
myndigheternas
bestraffningsrätt.

§ 12.

Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 2, i anledning av väckt motion, angående de administrativa myndigheternas
bestraffningsrätt.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 332, hade herr Senander m. fl. hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag i syfte att
åstadkomma en revision till det bättre av nu gällande principer inom statstjänsten
beträffande tilldelandet av bestraffningar jämte därmed sammanhängande
spörsmål.

Utskottet hemställde, att motion II: 332 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag måste uttrycka min förvåning över

att utskottet i sitt yttrande i denna fråga har kommit fram till ett rent avslagsyrkande
på denna för statstjänarna sa viktiga motion. Jag anser, att jag
har skäl att till denna min förvåning tillägga, att de inhämtade yttrandena giva
vid handen, att motionen berör ett missförhållande, som ej gärna kan förbises.

Yttrandena från de hörda verksstyrelserna tyda dels på att förhållandena
i fråga örn det administrativa rättsförfarandet kommit att utvecklas därhän,
att en revidering måste företagas, och dels på att de olika verksstyrelserna tilllämpa
de mest skilda principer beträffande de av oss påtalade påföljdsstraffen.
Järnvägsstyrelsen och tullstyrelsen framhålla, att frågan skall tagas under
omprövning, och det förutsattes, åtminstone av statens järnvägar, att denna
kommer att resultera i en lindring av vissa bestämmelser. Telegrafstyrelsen
framhåller i sin tur, att administrativ bestraffning ej utesluter befordran eller

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

103

Ang. de administrativa myndigheternas bestraffningsrätt. (Forts.)
uppflyttning i högre löneklass. Det ser alltså ut, som om påföljdsstraffet
skulle vara avskaffat vid telegrafverket, under det att det hittills tillämpats
i andra statens verk i en utsträckning, som gör det befogat att tala örn missbruk
av den administrativa bestraffningsrätten.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att syftet med vår motion varit,
vilket också framgår av dess motivering, att få påföljdsstraffet avskaffat
såsom varande en bestraffningsform, som ger spelrum för verksstyrelsernas
godtycke och dessutom innebär en på det allmänna rättsväsendets område redan
avskaffad princip. Därtill kommer, att flertalet av de personalsammanslutningar,
som yttrat sig, ha erkänt det berättigade i motionen, även örn de av
vissa skäl avstyrkt densamma.

Statstjänarkartellen, den ojämförligt största av de sammanslutningar som
yttrat sig, representerande omkring 35,000 statstjänare, har faktiskt gått längre
än motionärerna. Under det att vi i motionen begärt utredning i frågan, har
statstjänarkartellen direkt ställt kravet på en avskrivning av det administrativa
påföljdsstraffet. Statstjänarnas centralorganisation har varit försiktigare
i sin formulering men hemställer, att riksdagen måtte uttala, att de administrativa
myndigheterna vid undanhållande av befordran aktgiva på de ekonomiska
verkningarna för befattningshavaren. Trafiktjänstemännens riksförbud vill
ej motsätta sig utredningen, ehuru förbundet tror, att saken skall kunna ordnas
inom respektive verk. Slutligen har Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening,
som omsluter de högre tulltjänstemännen, anslutit sig till motionen.

Jag har anfört detta, därför att utskottet söker stödja sig på de av personalsammanslutningarna
avgivna yttrandena, då det motiverar sitt avslagsyrkande.
Faktum är emellertid, att flertalet personalsammanslutningar i sak givit oss
rätt.

Utskottets huvudskäl för avslagsyrkandet är emellertid ett annat. I yttrandet
framhålles, att utskottet särskilt vill understryka, att personalrepresentanterna
i 1936 års lönekommitté ej haft något att erinra mot bibehållande i
ett nytt ^civilt avlöningsreglemente av bestämmelserna örn bestraffnings inverkan
på befordran och uppflyttning i högre löneklass. Ja, än en gång måste
jag erkänna, att jag är förvånad, för att icke säga överraskad av detta utskottets
yttrande. Det förhåller sig nämligen så, att några bestämmelser om bestraffnings
inverkan på befordran aldrig funnits i avlöningsreglementet och
ej heller föreslås i det nya avlöningsreglementet. Det finns överhuvud taget
inga bestämmelser om bestraffnings inverkan på befordran. Däremot föreskriver
grundlagen, att förtjänst och skicklighet skall vara utslagsgivande vid
befordran i statstjänst. De representanter för personalen, som inkallats till
1936 års lönekommitté, ha följaktligen aldrig haft möjlighet att taga ställning
till frågan om bestraffnings inverkan på befordran. Jag skulle vilja tillfråga
någon av utskottets ärade ledamöter, varifrån denna felaktiga uppgift har sitt
ursprung. Det är också viktigt, att kammaren får en bekräftelse på oriktigheten
av denna uppgift, alldenstund densamma ingår som ett mycket väsentligt
moment i utskottets motivering för avslagsyrkandet. Däremot är det riktigt,
att personalrepresentanterna i 1936 års lönekommitté icke hade någon avvikande
mening och inte hade något att erinra mot bibehållande av bestämmelserna
i avlöningsreglementet örn bestraffnings inverkan på uppflyttningen i
löneklass i det fall, då mindre väl vitsordad tjänstgöring förelåg. Det är givetvis
beklagligt, men frågan örn bestraffningens inverkan på löneklassuppflyttning
är inte heller det väsentliga, vilket klart framgår av vår motion. Vad vi
främst syfta till att få bort är det förhatliga påföljdsstraffet vid befordran,
och i detta ha vi alla statstjänare och deras organisationer på vår sida.

Utskottet har slutligen anfört, att ett införande av enhetliga bestämmelser

104

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. de administrativa myndigheternas bestraffningsrätt. (Forts.)
på detta område är olämpligt. Därvid åberopar sig utskottet på avgivna yttranden.
Det är sant, att exempelvis statstjänarkartellen^ ifragasatt lämpligheten
av att införa enhetliga bestämmelser, men detta ifrågasättande grundar
sig på farhågor att en dylik åtgärd i mångå fall skulle kunna medföra sämre
förhållanden. Vår begäran örn utredning går emellertid ut pa att helt avskaffa
påföljdsstraffet, varför dylika farhågor måste bottna i misstro mot regering
och riksdag. Man tror kanske, att de med sin utredning skulle åstadkomma
en försämring i stället för en förbättring. . .

Jag kan inte finna annat än att allt vad som anförts av verksmyndigheter
och personalorganisationer understryker, att motionen tagit sikte pa ett allvarligt
missförhållande. Ingen har heller direkt bestritt riktigheten av de i
motionen framförda synpunkterna. Vi ha bland annat påpekat olägenheterna
av att så lång tidrymd får förflyta innan anteckning örn bestraffning eller
varning avföres från vederbörandes personalkort. Vi ha vidare fram habit, att
en befattningshavare på grund av att han inte under denna karenstid kan vinna
befordran gör förluster på tusentals kronor.

Jag skall genom ett exempel visa. hur orimlig hela denna anordning med
påfölidsstraffet är. En befattningshavare i Göteborg sökte vid ett tillfälle
befordran till förman. Trots att han var den ojämförligt äldste biand de sökande,
erhöll han icke förord. Han överklagade beslutet, och de förordsgivande
myndigheterna anförde då bland annat, att han inte kunde komma i
fråga, därför att det å hans personalkort fanns en anteckning örn en erinran,
som tilldelats honom för 18 år sedan. Han hade inte varit nog förtänksam
att ingiva ansökan om anteckningens borttagande, och därför kunde den åberopas
mot honom, trots att den tilldelats honom för 18 år sedan. _

Ett annat exempel. En verkstadsförman vid statens järnvägar i Kiruna
sökte verkstadsmästarebefattningen vid Svartön i Luleå. Han fick förord och
blev också befordrad till verkstadsmästare. En medsökande överklagade emellertid
denna befordran och anförde därvid som skäl, att den befordrade tidigare
hade haft bestraffning i form av böter för en viss förseelse mot fribiljettsförordningen.
Befordringen upphävdes då av vederbörande myndigheter,
och den överklagande befordrades till verkstadsmästare. Någon tid därefter
sökte samme person på nytt verkstadsmästarebefattnmg, denna gang i Kiruna.
Med åberopande av samma skäl som tidigare blev han förbigången, och en
yngre och mindre meriterad sökande blev befordrad till verkstadsmästare, badana
exempel visa verkningarna av det förhatliga påföljdsstraffet, och mm
kännedom örn förhållandena härvidlag gör, att jag inte kan acceptera utskottets
avslagsyrkande. Jag vet nämligen, att örn verksstyrelserna i fortsättningen
skulle ha rätt att tillämpa påföljdsstraffet, skulle det komma att kvarsta,
örn än i något modifierad form. Då emellertid ett av de väsentliga skälen för
utskottets ställningstagande vilar på en saklig oriktighet av ganska uppseendeväckande
karaktär, som jag redan här har framhållit, hemställer jag, herr
talman, att ärendet återremitteras till utskottet. Skulle kammaren icke bifalla
återremissyrkandet, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Jag anser, att denna fråga är av så pass stor vikt för statstjänarekaren,

att jag kommer att begära votering. ... ,, „ , •, ->

Jag har nu blivit upplyst örn, att nian icke kan gora ett sadant yrkande.
Jag vill därför avstå från yrkandet örn bifall till motionen och yrkar alitsa
återremiss av ärendet till utskottet.

Herr Mäler: Med åberopande av vad utskottet anfört i sitt utlåtande ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 30 mars 193S e. m.

Nr 24.

105

Äng. de administrativa myndigheternas bestraffningsrätt. (Forts.)

Herr Lindahl: I motsats till herr Brädefors kan jag mycket väl förstå utskottets
ställningstagande, då såväl verksstyrelserna som respektive personalorganisationer
för sin del ha undanbett sig den i motionen förordade utredningen.

Det ligger ändå enligt mitt sätt att se åtskilligt i den motion, som har
väckts i denna fråga. Det är också tämligen klart, att spörsmålet omfattas
med stort intresse av olika personalgrupper och framför allt av personalen
vid statens järnvägar.

Det är även riktigt, som motionärerna påpekat, att den administrativa bestraffningsrätten
sannerligen är av en smula gammalt datum. Ty medan man
vid de civila domstolarna för några år sedan har gått ifrån påföljdsstraffet
på grund av att man icke anser att det är ett straff, som går i stil med modernt
tänkande och icke heller tror, att detta straff verkar uppfostrande på
människorna, så förefinnes allt fortfarande denna strafform inom statsverket.

Några större förseelser behöva sannerligen icke begås för att detta påföljdsstraff
skall träda i kraft. Med den hets och den forcerade arbetstakt, som
råder t. ex. vid statens järnvägar, är det inte så svårt för en befattningshavare
att komma i den situationen, att han erhåller bestraffning i en eller annan
form. Det kan gälla endast en urspårning, ett relativt obetydligt missöde,
som dock förorsakat vissa materiella skador. Vederbörande befattningshavare
har då icke endast att betala böter i form av löneavdrag; det införes
även i hans personalakt anteckningar örn att han begått den och den förseelsen
och erhållit det och det straffet.

Vi kunna t. ex. tänka oss en banvakt, som med sin dressin är ute och inspekterar
linjen. Han möter då ett tåg; det är snöstorm eller dimma, han
observerar inte tåget, men i sista minuten hoppar han ur dressinen och ned
på banvallen. Tåget kör över dressinen och banvakten får betala densamma.
Detta är en sak för sig, men han erhåller dessutom bestraffning i form av
löneavdrag. Men därutöver — och det är sådant som berör personalen mest *
pinsamt — skall i hans personalakt införas en anteckning om förseelsen. Med
den utpräglade ambition, som finnes hos statsbanornas personal — jag känner
ju närmast det folket — kan det i ett dylikt fall inträffa och har kanske
många gånger inträffat, att en banvakt i stället för att rädda sig själv, vilket
han har möjlighet att göra, också försöker få med sig dressinen med påföljd
att både han och dressinen bli överkörda.

Ja, hela rader av exempel skulle kunna anföras. Men detta har ju herr
Brädefors gjort i sitt tidigare anförande. Jag skall därför inskränka mig till
att framhålla, att det exempelvis under fjolåret inträffade, att en lokförare,
som gick ut på fel signal, råkade spränga en växel. Vissa materialskador
uppstodo, och när vederbörande senare skulle behandla denna sak, så visade
det sig, att denne man, som nu börjar närma sig pensionsåldern, tidigare i sin
gröna ungdom blivit ådömd bestraffning på grund av onykterhet i tjänsten.
Men tjugo år efteråt funnos dessa anteckningar i behåll och togos fram i samband
med den nya bestraffning som mannen fick.

Vad skall man vidare säga örn följande fall. En stationskarl, som för 15
år sedan blivit ådömd bestraffning för en förseelse, men sedan dess skött sin
tjänst på ett utomordentligt sätt, så att under dessa 15 år ingen anmärkning
mot honom förekommit, söker inträde till en kurs, som han nödvändigt måste
genomgå för att vinna befordran. Då säga vederbörande: nej, den mannen
kan icke komma med på kursen på grund av att han hade en bestraffning
för 15 år tillbaka i tiden. Jag anser, att ett åberopande av dylikt icke
är något straff i vanlig bemärkelse; det är niistan en ren hämndeakt från
Andra hammarens protokoll JOSS. Nr Si. 8

106

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Äng. de administrativa myndigheternas bestraffningsrätt. (Forts.)
vederbörandes sida. Jag anser, att det är staten ovärdigt att behandla sin i
regel plikttrogna och ansvarsfyllda personal på detta sätt. Bestraffningar
äro ju nu för tiden synnerligen tunnsådda; det inträffar knappast längre, att
det befinnes att befattningshavare är onykter i tjänsten o. s. v. Sådana förseelser
lia under senare år i allra största utsträckning försvunnit överallt på
arbetsplatserna.

Som frågan nu ligger till och närmast med hänsyn till statstjänarekartellens
ställningstagande kan jag icke finna, att man vinner något särskilt genom
ett bifall till motionen. Jag har intet yrkande, alldenstund jag på förhand
är fullt på det klara med vilken utgång denna fråga kommer att få i
riksdagen. Men jag har ändå vid detta tillfälle sökt göra mig till tolk för
vad personalen, åtminstone i stort sett, tänker i denna fråga.

Herr Hagberg i Luleå: Jag är för min del enig med min partikamrat Brädefors
örn yrkandet på återremiss på grund av att utskottet har byggt sin motivering
på alldeles felaktiga utgångspunkter. Då nu emellertid utskottets
företrädare inte anser, att någonting har inträffat, som motiverar en ny prövning
av saken, så vill jag inte att frågan skall gå till protokollet i den formen,
att yrkandet örn återremiss eller bifall till utskottets avslagsyrkande
skola stå mot varandra. Jag vill för att ställa frågan under avgörande yrka
bifall till motionen.

Herr talmannen gav till en början propositioner beträffande det under överläggningen
framställda återremissyrkandet, nämligen dels på bifall till berörda
yrkande dels ock på avslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

Härefter framställde herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande av
medel från jämtländska renbetesfjällens skogsfond till Norrbottens lappfond;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas
tjänster vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas; nr

87, i anledning av remiss från andra kammaren av en motion;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avtal med
Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund jämte motioner; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna jämte två motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
åt visst f. d. indelt manskap m. m.;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillämpning i vissa

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

Nr 24.

107

fall av allmänna familjepensionsreglementet å befattningshavare, som avgått
med förtidspension före reglementets ikraftträdande;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beräkningen av pensionsavdrag
enligt militära tjänstepensionsreglementet för vissa icke-ordinarie
befattningshavare vid försvarsväsendet;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsförmåner
för vissa f. d. underofficerskorpraler vid flottan m. m.; och

nr 28, i anledning av väckta motioner angående hos hushållningssällskapen
anställda vandringsrättares avgångs- och pensionsålder;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner örn beredande av representation åt de
privatanställda i arbetsdomstolen m. m.;

nr 30, i anledning av väckta motioner rörande avgiftsplikten enligt lagen den
28 juni 1935 örn folkpensionering;

nr 31, i anledning av väckt motion angående privilegierad inkomst enligt lagen
den 28 juni 1935 örn folkpensionering;

nr 32, i anledning av väckta motioner om utsträckt tillämpning av lagen den
27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk;

nr 33, i anledning av väckt motion örn ändring av 55 § i lagen den 12 maj
1917 örn expropriation;

nr 34, i anledning av väckta motioner örn reglering av arbetstiden för affärsoch
kontorsanställda m. m.; och

nr 35, i anledning av väckta motioner örn rätt för konstsalonger att hålla
öppet å sön- och helgdagar m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckt motion angående tjänstebrevsrätt för ordförande i barnavårdsnämnd.

§ 14.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en den 10 april 1926 avslutad internationell konvention rörande fastställande av
vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn statsfartygs fri- och rättigheter,
m. m.; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition örn godkännande av det internationella
avtalet den 13 maj 1936 angående enhetligt system för Sprickning
av farleder.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 146, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ 16.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Larsson i Östersund, nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 190, angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer m. m.; och

108

Nr 24.

Onsdagen den 30 mars 1938 e. m.

herr Anderson i Norrköping ni. fl., nr 433, örn tillsättande av ett enskilt
utskott för behandling av vissa frågor om interpellationsinstitutets omdaning
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Andersson i Höör (sjuk) under minst 21 dagar fr. o. m. den 28 mars.

» Holm,

» Lundstedt
fröken Hesselgren
fru Alvén
herr Osterström

under 3 » » »1 april,

den 31 mars och den 2 april,
6 dagar fr. o. m. den 2 april,

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.1 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

38 i 602