1938. Andra kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1938:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Andra kammaren. Nr 20.

Onsdagen den 16 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogs

och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 188, med förslag till lag angående särskilda
grunder för klockar- och organistlöns bestämmande samt örn dispositionen
av till klockar- och organisttjänst hörande avlöningstillgångar.

§ 2.

Vidare föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 384 av herr Johansson i Mysinge m. fl.; och

nr 385 av herr Lundqvist; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 386 av herr Lindahl m. fl.

§ 3.

Härpå föredrogs, men bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtande, nr 24,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckt tillämpning
i visst avseende beträffande statens arbetare av lagen den 26 juni 1936 (nr
383) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete, dels ock motion om viss ändring av nämnda
lag.

§ 4.

Föredrogs herr Skoglunds vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men da bordlagda anhållan att till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framställa spörsmål i anledning därav, att personer inom
den sovjetryska legationen och handelsdelegationen i Stockholm varit inblandade
i visst av svensk domstol avgjort brottmål; och biföll kammaren denna
anhållan.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av herr Hagbergs i Luleå likaledes vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att
till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena få framställa spörsmål
angående regeringens ställning till vissa utrikespolitiska frågor i anledning av
det läge, som uppstått genom Tysklands annektering av Österrike, blev berörda
anhållan av kammaren bifallen.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr %0. i

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

§ 6.

Till avgörande företogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning
av väckt motion om viss ändring i lagen örn landsting.

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Vid härpå skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7.
i anledning av väckta motioner örn utredning angående inrättande av ett hälsovårdsdepartement
biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 8.

Äng. utgif- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6, angående regleringen för budgetåret
^rilustaiena 1938/39 av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande ansjätte
huvud- slagen till kommunikationsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. ändrade Punkten 7, angående ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna vägf°r.
, hållningen.

statsbidrag till

den allmänna Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
väghållnm- q av sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen att

dels godkänna ett i punkten intaget Förslag till Förordning angående upphävande
av förordningen den 30 juni 1936 (nr 452) örn fördelning av automobilskattemedel; dels

ock godkänna ett jämväl i punkten intaget Förslag till Förordning örn
ändring i vissa delar av förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående
statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr Frändén väckt motion, nr 19, däri
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam
utredning och förslag rörande sådan ändring av gällande grunder för
bidrag och beskattning för den allmänna väghållningen att väghållningsbördan
bleve på ett mera rättvist sätt än nu avvägd mellan staten, trafikanter, städer
och landsbygd;

dels en inom första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. väckt motion, nr 142,
samt en inom andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg m. fl. väckt
motion, nr 238, i vilka motioner hemställts, att riksdagen med avslag på de
föreslagna förordningarna ville i skrivelse till Konungen hemställa örn en

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

i • i • t . . (Forts.)

reglering av bidragstilldelningen till städerna i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag, som framlagts av 1935 års vägsakkunniga;

dels en inom andra kammaren av herrar Lundqvist och Thorell väckt motmn
nr 37, däri hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville med beaktande av de synpunkter, som i moturnén
tramhallits, låta uppgöra ej blott en teknisk-ekonomisk generalplan
tor landets huvudvägar utan jämväl en denna kompletterande finansierings ,

dels ock en inom andra kammaren av herr Lindmark väckt motion, nr 259
däri hemställts att riksdagen vid behandlingen av sjätte huvudtiteln, punkt
7:o) matte besluta, att 5,000,000 kronor till skatteutjämning uppföras i staten
tor nästa budgetar, att utbetalas till de därtill berättigade vägdistrikten i början
av ar 1939.

Utskottet hemställde,

. L att riksdagen — med bifall till Kungl. Majlis förslag och med avslag
a motionerna I. 142 samt II: 238, avseende städernas bidragsrätt, i den mån
de ej kunde anses besvarade med vad utskottet anfört — måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet angivna förslagen till förordningar dels angående upphavande
av förordningen den 30 juni 1936 (nr 452) örn fördelning av automobilskattemedel
dels ock örn ändring i vissa delar av förordningen den 30
riket- 6 ^ 451 angaende statsbidrag till den allmänna väghållningen i

II. a) att motionen I: 19 — om ändring av grunderna för vägbeskattningen
— ej matte av riksdagen bifallas;

b) att motionen II: 37 — örn teknisk-ekonomisk generalplan för landets huvudvägar
— ej matte av riksdagen bifallas;

j-Ö at; motionen H: 259 - örn snabbare utbetalning av skatteutjämningsbidraget
till landsbygden — ej heller matte av riksdagen bifallas.

Vid punkten voro fogade reservationer:

Ko) av herrar Johansson i Fredrikslund, Svensson i Kompersmåla, Borell,

0Cr-T ?1Vllka, ansett a1tt motionen II: 37 örn teknisk-ekonomisk
gfaapIan för landets huvudvägar och motionen II: 259 om snabbare utbetalning
av skatteutjamnmgsbidraget bort av utskottet tillstyrkas;

, herrar Carlström och Persson i Falla, vilka ansett, att i första

SKj) Y-rt ( 61 utlåtandet) av utskottets motivering bort före

c-knttpfCn .(>,Btjtraffar}(le underhållet»---intagas följande mening: »Ut rdriä

1 dlU- d°Ck 1iCke bestn<?a att. större generellt bidrag än 90 procent till

äi?VUdrgaTi kan Va/a beratt.lgat ocb förutsätter att detta tages under
overvagande vid kommande utredningar»;

3:o) av herrar Bergström, Lindström, Bäcklund, Jeppsson, Lindhem i

bor^hemställa* * Tldabolm och Andersson i Malmö, vilka ansett, att utskottet

«,!Vn-OT8dagen’ 1 anl(rdnlr*g av Kung1- Maj:ts förslag och motionerna 1:142
lT av/eeade stadernas bidragsrätt — måtte bemyndiga Kungl.
Maj .t att med beaktande av de synpunkter utskottet anfört utfärda bestämmelser
örn fördelning av automobilskattemedel samt örn statsbidrag till den allmänna
väghållningen i riket i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
lorslag; II.

II. a)—c) = utskottet.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.) ...

4:o) av herr Andersson i Malmö, som med instämmande i övrigt i sistnämnda
av herr Bergström m. fl. avgivna reservation ansett, att till denna reservations
motivering bort tilläggas ett stycke av i förevarande reservation angiven
lydelse.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Lundqvist: Herr talman! Vid denna punkt i betänkandet finns en

reservation, som går ut på bifall till en motion, vilken jag och min bänkkamrat
herr Thorell avgivit i fråga örn den teknisk-ekonomiska generalplan, som
departementschefen under denna punkt behandlar. Jag skulle för min del
vilja uttala först och främst min glädje över det initiativ, som här har tagits,
och sedan också en lyckönskan till departementschefen för att man nu tydligen
är inne på en radikal nyorientering och verkligen vill göra ett allvarligt försök
att komma till rätta med den ordning eller, rättare sagt, brist på ordning,
som hittills har förekommit på vägväsendets område.

Det är ju bland annat så, att de riksvägar och länshuvudvägar, varom här
speciellt är fråga, intaga en särställning. Jag tror för min del, att örn kommunikationsministern
lyckas nå det syfte, som han här har uppställt för sig,
är inte bara han utan landet och dess många skattebetalare att varmt lyckönska.
Jag tror emellertid, att det finns anledning att sätta ett litet frågetecken
för utsikterna att med den apparat, varmed departementschefen här
nöjt sig, verkligen lyckas att åstadkomma helt och fullt vad statsrådet vill
och alltså vad som också är gagneligt. Jag tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet
på att, när man nu skall göra upp denna teknisk-ekonomiska plan
för dessa stora vägar, så begränsar sig förslaget till att man skall låta en
enskild tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen få detta uppdrag örn
hand. Visst finns det kraftkarlar, och det är ju mycket möjligt, att denne
man är mäktig att uträtta underverk, men sådana män äro så sällsynta, att
jag nog tror för min del, att det finns åtminstone en viss risk för att man överskattat
denna enskilda mans möjligheter.

Allt det stakningsarbete, allt det projekteringsarbete, som måste föregå en
väganläggning, för såvitt man inte skall riskera att behöva göra om det hela,
som hittills varit fallet gång efter annan, det arbetet utföres ju för närvarande
ute i bygderna genom vägingenjörernas och väghållningsdistriktens försorg.
Jag tror, att man har rättighet att säga med stöd av de erfarenheter man
fått under de gångna åren, att man på denna väg knappast har möjlighet att
få till stånd så ingående förundersökningar och sådana rationella förberedelser,
som äro önskvärda, om man vill komma fram till en rationell ordning. Det
kan ju inte hjälpas, örn jag som järnvägstjänsteman i detta sammanhang tänker
litet på hur det gått till under de gångna decennierna, när det gällt att
bygga järnvägar. Jag tänker då på den grundlighet, varmed man därvid gått
till väga. Man har stakat och stakat, man har borrat och undersökt inte bara
en gång utan många gånger för att, innan man lade ner några pengar på att
börja arbetet, vara säker på att förutsättningar funnos för att fullfölja det och
också för att åstadkomma en lösning, som man sedan skulle kunna vara nöjd
med. Det är visserligen sant, att man även måst lägga örn järnvägsstumpar
här och där i landet, men dessa undantag äro så pass få, att de endast torde
kunna anses tjäna som bekräftelse på den regeln, att när det gällt järnvägarna,
har man först gjort en tillfredsställande undersökning och sedan har man
bygfgt.

Jag förstår väl, att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartemen -

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

tet är av precis samma uppfattning som jag örn önskvärdheten av att få till stånd
samma stabilitet, när det gäller att bygga landsvägar. Jag har uttalat mitt
tvivel, örn det skall lyckas att åstadkomma detta med den lilla apparat och de
små resurser, som här ifrågasättas ifrån departementschefens sida. Framtiden
får väl utvisa, örn det lyckas. Jag vill bara uttala den förhoppningen, att örn
det skulle visa sig — vilket ,jag för min del befarar — att dessa åtgärder i detta
avseende inte äro tillräckliga, departementschefen inte skall tveka att gå
vidare, för att man äntligen, vågar man väl säga, skall komma fram till en
sådan ordning, att de många miljoner, som här läggas ner på våra vägar ■—
alldeles oavsett ur vilka medel de tagas — skola komma till bästa möjliga användning.
Tänk, örn vi i dag haft till förfogande de miljoner, som blivit bortkastade
genom otillfredsställande förberedelser för olika vägföretag, som blivit
utförda, och vi nu finge använda dessa medel för att åstadkomma i raskare
tempo det huvudvägnät, om vars behövlighet vi alla äro överens. Jag tror,
att vi då skulle komma ganska långt utan att tynga vare sig skattebetalarna
eller motorfordonsägarna.

Skall man emellertid komma fram till en fullt rationell ordning på detta
område, så tror jag för min del, att denna teknisk-ekonomiska generalplan,
som herr statsrådet har förordat, nog också borde kompletteras med en finansieringsplan.
Jag vet mycket väl, att även örn man gör upp en sådan, det inte
är så lätt att under alla förhållanden sedan följa den. Men jag tror i varje
fall, att det hade varit av utomordentligt stort värde för vägbyggandet i landet,
örn man redan i detta sammanhang sökt åstadkomma en dylik finansieringsplan
och alltså försökt göra klart för sig, varifrån pengar skola tagas
till de olika stora företagen och när de olika beloppen, naturligtvis i stort sett,
skola vara tillgängliga, för att man skall få en planmässighet i fråga om arbetenas
utförande.

Jag har konstaterat, att statsutskottet för sin del inte delar min uppfattning
om önskvärdheten av en sådan finansieringsplan. Skälen för utskottets
ståndspunktstagande har jag inte kunnat återfinna i utskottets utlåtande. Jag
förmodar, att inte ens utskottets ärade ordförande vill göra gällande, att vad
man där anfört skulle innebära tillräckligt skäl för att inte försöka att få till
stånd denna finansieringsplan. De synpunkter, som man återfinner i statsutskottets
utlåtande under denna punkt, kunna med samma styrka användas
även mot departementschefens eget förslag örn en teknisk-ekonomisk generalplan.
Precis med samma styrka kan man anföra dessa synpunkter mot detta
förslag som mot förslaget om en finansieringsplan. Jag förstår emellertid, att
på denna punkt går det för närvarande inte att komma längre, och jag skall
därför bara tillåta mig att även på denna punkt vädja till departementschefen
att med samma intresse, som han ägnat åt den andra frågan, när tiden tillåter
det, taga upp även denna fråga. Och jag tror, att departementschefen därvidlag
skall kunna påräkna mycket stor förståelse från de mest skilda läger av
vår befolkning, både från deras sida, som fara på vägarna, och från deras, som
betala vad vägarna kosta. Jag är också alldeles säker om, att departementschefen
då skall ha större utsikt än jag att vinna förståelse hos det mäktiga
statsutskottet.

När vi i vår motion tillåtit oss taga upp denna finansieringsfråga, är det emellertid
en särskild detalj därvidlag, som legat mig mycket varmt örn hjärtat,
nämligen väg skattemedlens användande för dessa riks- och länshuvudvägar.
Jag måste för min del säga, att jag länge har frågat mig, vad det finns för
särskilda skäl som motivera, att just den befolkning — den må utgöras av
jordbrukare, arbetare, handlande eller löntagare — som råkar bo på lands -

Nr 20.

On3dagen den 16 mars 1938 f. ra.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag lill den allmänna väghållningen.

(Forts.)

bygden inom de vägdistrikt, där sådana vägar gå fram, skall betala kostnaderna
för dessa stora riksvägar och länshuvudvägar, vilka ju inte alls ha till
huvudsakligt syfte, ja, inte ens till någon del ha till syfte att tillgodose ortens
behov av kommunikationer utan fastmera i stället att förmedla den stora genomgångstrafiken
mellan landets olika delar och mellan de olika städerna.

Nu säger statsutskottet, att det vill fästa vår uppmärksamhet på -— som om
inte vi visste det — att man får ju i alla fall statsbidrag till 90 %, när man
bygger sådana här nya vägar, och även 85 % i underhållsbidrag. Ja, herr
Råstock, det visste motionärerna, men jag kan inte se, att man därmed alls
skipat rättvisa eller löst problemet. Det är visserligen sant, att det låter mycket
hyggligt, då man säger, att distrikten inte behöva betala mer än 10 % av
anläggningskostnaderna. Men, herr Råstock, 10 % kan vara stora pengar, ifall
den totala kostnadssumman är stor — och det är den ju ofta, när det gäller
dessa stora vägar —- och örn de, som skola betala dessa 10 %, inte äro så bärkraftiga.
Och många av dem, som ha att erlägga denna särskilda vägskatt,
ha inte så utomordentligt stark ekonomisk bärkraft. Jag har inte i utlåtandet
kunnat finna ett enda skäl, som talar för att dessa 10 % skola betalas av
vägskattemedel. Jag tycker, att min ställning är ganska stark, särskilt mot
bakgrunden av den tungt vägande motivering, som departementschefen själv
anfört i sitt uttalande till statsrådsprotokollet, där på ett enligt mitt förmenande
mycket riktigt sätt departementschefen understryker, att dessa stora
vägar ingalunda kunna sägas tjäna något lokalt ortsintresse utan ett allmänt
samfärdselintresse. Man bör då enligt mitt förmenande kunna bekosta också
dessa huvudvägar med medel, som uttagas efter andra grunder än vägskattegrunder.

Jag skall för min del inte längre upptaga tiden. Jag vet, att motionen
faller, men det skulle mycket förvåna mig, herr talman, örn vi inte om några
år ändå äro framme vid en utveckling sådan som den jag ansett mig här kunna
förorda. Därför anser jag mig också våga —- trots att det inte är så många reservanter,
som här gått in för vårt utredningsyrkande — dock yrka bifall till
den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen. Men alldeles särskilt
är jag angelägen örn att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta den vädjan, att det initiativ, han här tagit, måtte fullföljas
av honom till gagn för vägväsendet och till gagn för en sund väghushållning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som här är avgiven
av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Lundqvist var nyss inne på frågan
örn önskvärdheten och vikten av att få en teknisk-ekonomisk generalplan utarbetad,
som skulle möjliggöra ett bättre planläggande av vägnätets utbyggande
i landet. Jag tror, att herr Lundqvist har ganska rätt i denna sin önskan,
ehuru vi säkerligen ha att anteckna en väsentlig förbättring i fråga örn planläggandet
av vägnätets utbyggande under de senare åren. Tidigare stodo även
de högre vägmyndigheterna famlande t. ex. i fråga om sättet för vägarnas
omläggning. Det skedde mera sporadiskt. Kortare bitar omlades, och man
såg inte hela den långa vägen i ett sammanhang. Det skedde givetvis felaktiga
utredningar den tiden, men numera har man lärt sig förstå, att när det
gäller så dyrbara arbeten, som det nu är fråga örn, är en teknisk planläggning
av högsta nöden. Och, som jag nyss påpekat, en sådan planläggning sker
numera också.

Jag begärde ordet för att få säga några ord med anledning av min motion

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

i andra kammaren, nr 259, rörande utjämningsbidraget och dess utbetalning.
Först skulle jag då vilja uttala ett tack till kommunikationsministern för den
åtgärd, som finnes vidtagen i huvudtiteln, då där föreslås, att 25 miljoner
kronor skulle ställas till förfogande för gäldande av vägdistriktens fordran
hos staten. I fjol väckte jag jämte några andra i denna kammare en motion
örn att de ränteutlägg, som vägdistrikten få lov att vidkännas på grund av
denna fordran hos staten, skulle få inräknas i underhållskostnaderna. Motionen
vann inte gehör, den blev avslagen. Men nu har ju inträffat vad som är
ännu bättre, nämligen att denna fordran på staten nu kommer att avlastas,
och det är ju givet, att erhållandet av det kapital, som vägdistrikten här ha
att få, är bättre än att få statsbidrag till räntorna. På den punkten är jag
mycket glad och tacksam över vad som skett.

Även i övrigt är jag färdig att för min del godkänna de av departementschefen
föreslagna anordningarna, som jag anser vara förträffliga. Den där
förskjutningen med utbetalandet av 55 ^-bidraget är givetvis ägnad att i viss
mån vålla ekonomiska svårigheter för vägdistrikten, men man kan likväl finna
sig i denna anordning, då man till gengäld får de där 25 miljonerna, örn vilka
jag nyss talade. Tidigare har 55 ^-bidraget kunnat utbetalas först under månaderna
mars—maj, ja, i en del fall har detsamma kunnat utbetalas först efter
den 1 juli. Detta har inte så mycket berott på väghållningsdistrikten själva
som fastmer på den omständigheten, att vägingenjörerna haft så liten arbetskraft
till förfogande på sina kontor att granskningen av vägräkenskaperna
försenats och därmed också utbetalningen av statsbidraget. Om den förstärkning
av arbetskraften på vägingenjörskontoren, som nu föreslås på sjätte huvudtiteln,
kommit till stånd tidigare, hade måhända också räkenskapsgranskningen
kunnat ske tidigare liksom följaktligen också utbetalningen av statsbidraget.
Emellertid spelar nu detta icke någon så stor roll. Det hela rör sig
ju blott örn en förskjutning på några månader.

På en punkt har jag dock ansett, att man bort beakta och tillvarata vägliållningsdistriktens
intresse genom utbetalande av utjämningsbidraget redan
under första kalenderhalvåret. En sådan åtgärd behövde inte innebära någon
som helst olägenhet. Men den skulle ha betytt, att de skattetyngda väghållningsdistrikten
redan under förra halvåret kunnat bli delaktiga av statsbidraget.
Nu blir det så, att statsbidraget till väghållningen, så vitt angår underhållet,
kommer att utbetalas först under senare halvåret, medan statsbidraget till
nybyggnader givetvis kan utbetalas när som helst. Ett väghållningsdistrikts
största utgifter falla emellertid på själva underhållet, och därför har det sin
betydelse att någon del av statsbidraget erhålles så fort som möjligt. Som
sagt, det är de mest skattetyngda väghållningsdistrikten som bliva lidande
på den föreslagna ordningen. Örn autoinobilskattemedelsfonden uppgår till 37
eller 42 miljoner kronor betyder inte så mycket, den blir stor i vilket fall
som helst.

Jag har, herr talman, endast velat framhålla dessa synpunkter på frågan.
Som saken nu ligger till, är det meningslöst att komma med något yrkande.

Herr förste vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Då jag står som reservant
vid denna punkt av utskottets utlåtande, ber jag få säga några ord.
Jag lovar emellertid, herr talman, att begränsa, mig så mycket som möjligt,
och jag gör detta med hänsyn till att, såsom jag förmodar, såväl kammaren
som andra här närvarande med största intresse emotse de deklarationer och
de debattinlägg, som komma att göras i nästa ärende på föredragningslistan,
nämligen statsutskottets utlåtande nr 4.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

Jag Ilar inte anledning att något längre uppehålla mig viel anförandet av
den siste ärade talaren, herr Lindmark, då han ju inte kom med något jakande.
Jag ber bara att få säga, att jag är överens med herr Lindmark därom,
att den omläggning, som Kungl. Maj :t här föreslår, i fråga örn sättet för
utbetalningen av såväl vägunderhållsbidraget som även skatteutjämningsbidraget,
är behäftat med vissa nackdelar från vägdistriktens synpunkt sett,
nämligen därutinnan, att man inte får tillräckligt med rörelsekapital under
första hälften av kalenderåret. Då emellertid denna omläggning i övrigt kommer
att medföra vissa fördelar, har jag med fullt beaktande av dess olägenheter
dock inte velat motsätta mig det förslag, som Kungl. Majit här kommer
med utan biträtt detsamma.

Vad sedan angår den näst föregående talaren, herr Lundqvist, skall jag be
att få säga några ord också med anledning av hans anförande här i kammaren.
Herr Lundqvist talade om önskvärdheten för att inte säga nödvändigheten
av att få till stånd en generalplan för utbyggandet och förbättrandet
av landets vägnät. Alla äro väl praktiskt taget ense om nyttan och nödvändigheten
av en teknisk generalplan för utbyggandet och förbättrandet av landets
vägväsende. Herr Lundqvist talade här om hur skönt det skulle ha varit, örn
alla de miljoner nu funnits tillgängliga, som enligt hans förmenande kastats
bort på vägväsendet här i landet många gånger, bara därför att man inte haft
en dylik generalplan. Jag kan emellertid för min del inte helt dela hans uppfattning
i det avseendet. Att miljoner, som under tidigare år använts till sådana
vägbyggnader och vägförbättringar, som numera inte anses fullt tidsenliga
och fullt motsvarande trafikens krav, nu kunna anses såsom i viss mån
bortkastade, beror huvudsakligen därpå, att man tidigare inte byggt tillräckligt
rationellt. Det förhåller sig ju för övrigt också på det sättet, att det är
först under de sista 10 ä 12 åren, som trafiken vuxit till den omfattningen
och kraven i övrigt på vägarna blivit sådana, att man nu insett nödvändigheten
av att bygga fullt rationellt. Det har emellertid under senare år inte
saknats röster både här i riksdagen och annorstädes som ansett, att de sista
årens vägbyggande skulle Ira varit alltför rationellt. Jag tillhör inte dem
som hysa en sådan uppfattning. Tvärtom anser jag, att de miljoner, som, för
att använda herr Lundqvists ord, kastats bort på vägbyggen och vägförbättringar,
äro att anse såsom bortkastade just därför att man inte förstått att
bygga tillräckligt rationellt.

Vad sedan angår herr Lundqvists resonemang örn att man skulle göra upp
en ekonomisk generalplan, så är detta lätt att säga men inte så lätt att utföra
i praktiken. Örn man nämligen säger, som herr Lundqvist, att man skall ha
en ekonomisk generalplan, som utvisar vilka medel som man har till sin disposition
och hur dessa medel närmast böra användas, får man också komma ihåg,
att de så att säga normala medelstillgångarna för vägbyggandet äro automobilskattemedlen.
Automobilskattemedlen flöda emellertid inte på långt när
så rikligt, att de räcka till att finansiera en generalplan för utbyggandet och
förbättringen av landets vägnät. Den ökade arbetstakten i fråga örn vägbyggandet,
som förekommit under de sista åren, har ju möjliggjorts framför
allt därigenom att stora summor av arbetslöshetsmedel kommit till användning
för ändamålet. Örn kammarens ledamöter behaga titta på sid. 20 i statsutskottets
förevarande utlåtande, så återfinna ni där en framställning, som
visar vilka medel som använts till finansierandet av vägbyggandet här i landet.
Man finner där, att under den tid bil skattemedel funnits tillgängliga under åren
1924—1937 använts 246 miljoner kronor automobilskattemedel till vägbyggnader
och vägförbättringar, under det att från och med det år då den svenska riks -

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Ang. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

dagen första gången beviljade medel till vägbyggnader, nämligen 1841, till och
med år 1937 av den allmänna budgetens medel för samma ändamål använts endast
143 miljoner kronor. Av arbetslöshetsmedel bär emellertid under åren 1918
—1937 använts inte mindre än 250 miljoner kronor. Det är detta som gör
att man knappast kan göra upp någon ekonomisk generalplan. Naturligtvis
kan en sådan plan göras upp, men den kommer att få ett mycket minimalt
värde. Vid en inträffande depression, då det blir för det allmänna angeläget
att skapa arbetstillfällen av olika slag. riktas blicken i första hand just på
vägbyggena. Denna omständighet har, såsom jag redan nämnt, resulterat däri.
att under de senaste 20 åren inte mindre än 250 miljoner kronor av arbetslöshetsmedel
använts vid vägbyggnadsarbeten, och det är denna omständighet
som möjliggjort, att vårt vägväsende kunnat utvecklas såsom skett under de
senaste åren.

Vad sedan angår det i herr Lundqvists motion framförda önskemålet örn
att bidragsprocenten till rikshuvudvägarna skulle ökas utöver de föreslagna
90 procenten, så är jag ense med motionären. Jag ber också att få säga, att
jag i utskottet deklarerade en uppfattning, som gick i samma riktning, och
att jag förbehöll mig rätt att framföra densamma här i kammaren, fastän jag
inte reserverade mig. Jag vill liksom motionären inte vara med om att för
ali framtid, örn nu detta överhuvud taget skulle låta sig göra, fastställa 90
procent som den övre gränsen, när det gäller bidraget till dessa vägbyggen.
Det föreligger enligt min mening mycket starka skäl som tala för att man i
detta fall bör slå in på den väg, som motionären pekat på, och höja bidragsprocenten
utöver de 90. Kungl. Maj:t har emellertid i vissa fall rätt att så
göra.

Jag skulle ju också, herr talman, nämna något örn min reservation. Den
rör sig närmast om fördelningen av städernas automobilskattemedel. Kungl.
Ma,j:t har som bekant föreslagit en viss omläggning av sättet för automobilskattemedlens
fördelning städerna emellan. 1935 års vägsakkunniga, av vilka
jag är medlem, framkommo på sin tid med ett förslag, som i viss utsträckning
avviker från departementschefens förslag. Det avviker från detta framför
allt därutinnan, att 1935 års vägsakkunniga ansågo skäl föreligga för skapandet
av en viss principiell likställighet mellan städerna och landsbygden i
vad gäller underhållet av städernas för den allmänna, trafiken viktiga gator
och vägar. Yi föreslogo därför, att till dessa gator och vägar skulle utgå ett
underhållsbidrag av samma procentuella storlek som det, vilket för närvarande
utgår till landsbygden, nämligen 85 procent på verkliga kostnaderna, för
städernas vidkommande dock maximerat till ett belopp av sammanlagt 4 miljoner
kronor. Detta bar nu departementschefen inte velat vara med örn. Örn
jag fattat departementschefen rätt beror detta framför allt därpå, att han ansett,
att det måhända skulle komma att stöta på vissa svårigheter att i städernas
bokföring för väg- och gatukostnaderna särskilja de poster som röra dessa
vägar och gator. Jag vill inte underskatta de svårigheter, som härvidlag
kunna möta, men jag kan dock inte tillmäta dem den betydelsen, att jag skulle
finna anledning frånfalla de vägsakkunnigas förslag, detta Särskilt som vi
inom de sakkunniga hade blicken öppen för de svårigheter, som här skulle kunna
uppstå, men dock efter moget övervägande stannade för att förorda ett
principiellt likställande av stad och landsbygd. Jag har därför, herr talman,
vid behandlingen inom utskottet av denna punkt, givit min anslutning åt det
yrkande, som motionsvis framförts i denna kammare av herr Andersson i Falkenberg
m. fl. och i första kammaren av herr Ewerlöf m. fl., vilket i huvudsak
går ut på ett bifall till de vägsakkunnigas förslag.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

Med hänvisning till vad jag yttrade i början av mitt anförande skall jag, herr
talman, inte uppehålla tiden längre. Jag ber därför bara att få yrka bifall
till den av herr Bergström m. fl. avgivna, vid denna punkt av utskottsutlåtandet
fogade reservation.

Herr Persson i Falla: Den omfattande omläggning av grunderna för automobilskattemedlens
fördelning, som föreslås av departementschefen i propositionen,
är ju sådan, att man har mycket svårt att ställa upp ett alternativ
till densamma. Som läget nu är, är det faktiskt omöjligt att så göra, låt
vara att man inte i allo är nöjd med förslaget som sådant. Utskottet har
emellertid accepterat detsamma praktiskt taget fullständigt.

För min del kan jag säga, att även jag i väsentliga avseenden kunnat acceptera
denna omläggning. Förslaget örn en förskjutning av utbetalningen av
55-procentsbidraget till tiden efter den 30 juni innebär ju ur rent budgetmässiga
synpunkter så väsentliga fördelar, att jag inte kunnat motsätta mig detsamma.
Beträffande åter förslaget örn framflyttning av tiden för utjämningsbidragets
på 5 miljoner kronor utbetalning så måste jag säga, att jag
har svårare för att smälta detta. Jag har i det avseendet rent principiellt
samma uppfattning, som herr Lindmark givit uttryck åt i sin motion nr 259.
Ur rent budgettekniska synpunkter äro naturligtvis vissa fördelar förenade
med den anordning, som departementschefen föreslagit, i det att man därigenom
får en fastare och säkrare beräkningsgrund. Jag har också ansett
denna omständighet vara av ganska tungt vägande art. Då därtill kommer,
att framflyttningen knappast torde komma att betyda mer i tidsavseende
än 3 ä 4 månader och att det för de olika väghållningsdistrikten gäller relativt
små belopp, har jag ansett den praktiska betydelsen av den föreslagna
anordningen vara sådan, att jag inte velat framföra någon reservation på den
här ifrågavarande punkten. Jag har därför anslutit mig till departementschefens
förslag, ehuru jag ansett de principiella erinringar som härvidlag
framförts fullt riktiga.

Beträffande däremot den budgettekniska omställningen av automobilskattemedlens
specialbudget måste jag säga, att detta inger mycket starka betänkligheter.
Utskottet säger på sid. 22 i sitt utlåtande följande: »Vad till sist

angår automobilskattemedlens rent budgetmässiga behandling måste utskottet
anse automobilskattemedlen såväl till uppkomst som ändamål intaga en
sådan särställning, att deras avskiljande från andra statliga inkomstkällor är
väl motiverat. Utskottet anser alltså specialbudgeten för automobilskattemedlen
böra bibehållas.» Detta får man naturligtvis taga fasta på. Jag vill med
särskilt eftertryck göra det, men jag är verkligen något tveksam om betydelsen
därav för framtiden. Statsutskottet har gjort liknande uttalanden tidigare
vid olika tillfällen, men det har icke hindrat, att sugarmarna ha sträckts
ut till denna speciella budget, och att man på olika sätt dragit in denna närmare
den stora budgeten, och det är just vad man nu också gör vid denna
budgets omställning. Specialbudgeten blir här en specialbudget med mycket
väsentliga modifikationer. Denna specialbudget och budgetsregleringsfonden
stå i förhållande till varandra såsom två kommunicerande kärl: alltefter läget
rinner medel från det ena till det andra. Man kan här taga såsom exempel
det stora vägbyggnadsanslaget. Detta anslag har alltid ansetts tillgodose ett
allmänt intresse, ett statsintresse och har i överensstämmelse härmed tidigare
utgått från den allmänna budgeten, men under en stats finansiellt svår
tid överfördes det år 1932 till att utgå av automobilskattemedel. Man förklarade
emellertid då, att det endast var en tillfällig åtgärd, som icke skulle

Onsdagen den 16 mars 1938 £. m.

Nr 20.

Ang. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

vara prejudicerande för framtiden. Så har det också gått med andra vägbyggnadsanslag
av liknande karaktär. Nu, när man befinner sig i ett statsfinansiellt
mycket lyckligt läge — i varje fall för närvarande ■— borde det
lia varit anledning att återgå från det avsteg, man då tog, men det gör nian
icke. Dessa anslag skola, å ena sidan, utgå av automobilskatteanedlen, men
å andra sidan skola exempelvis bidrag till vägunderhållet på landet, till skatteutjämningsfonden
m. m. såsom förslagsanslag visserligen gå på budgeten,
men regleras mot den stora budgetsregleringsfonden. Överskridanden på dessa
anslag får alltså den stora budgetsregleringsfonden taga på sig. Här se vi,
huru vi ha två kommunicerande kärl, där medlen kunna rinna från det ena
till det andra, under det att de stora anslag, som alltid betraktats såsom tillgodoseende
allmänna, statliga ändamål, alltjämt utgå av bilskattemedel.

Det är denna sammanblandning av olika slag av medel, detta samröre,
som jag tidigare vid olika tillfällen varnat för, men som man nu helt visst
kommer att ytterligare för framtiden söka åvägabringa. Jag är tämligen
viss därom. Varför skall man egentligen ha detta samröre, när man har speciella
medel för speciella ändamål -— alltså automobilskattemedlen såsom en
specialbudget? Varför har man icke kunnat få ett förslag till en rationell
avgränsning mellan dessa olika slag av medel? Jag anser, att just nu hade
tillfället varit särskilt lämpligt att för denna specialbudget draga upp bestämda
och klara gränser efter den rationella ordning, som man bär fåfängt
spanar efter. I det läge, som vi nu befinna oss, är det emellertid, som sagt,
omöjligt att ställa ett alternativ till detta. Jag har emellertid velat göra
dessa erinringar nu.

Jag skall sedan be att få säga några ord örn motionen, nr 37, i denna kammare,
örn vilken det redan talats åtskilligt i dag. Den har föranlett vissa
uttalanden från utskottets sida och även ett par reservationer, av vilka jag
står på den ena. I denna motion finns en del både intressanta och riktiga
synpunkter, men också uttalanden och riktlinjer, som synas för litet övervägda
och ganska äventyrliga. Vi få erinra oss, att departementschefen här under
sjätte huvudtiteln låtit skissera upp en utredning för åstadkommande av
en generalplan för huvudvägarna, jämväl innefattande de approximativa kostnadsberäkningar,
som skola ligga till grund för kommande utbyggnader av
dessa. Motionärerna äro emellertid icke tillfredsställda med detta, utan de
vilja gå väsentligt längre. Jag tror mig kunna ange en mycket väsentlig
del av motionärernas inriktning med ett kort citat ur motionen. Det står på
sid. 8: »Hittillsvarande tillgångar torde knappast förslå att inom rimlig tid

på tisdenligt sätt omgestalta huvudvägnätet. Någon större minskning av underhållskostnaderna
torde väl näppeligen heller framdeles kunna påräknas.
Under sådana förhållanden synes det vara en logisk och tvingande nödvändighet,
om nian vill komma fram till en rationell ordning i fråga örn vägväsendets
gestaltning, att i samband med den generalplan, som nu förebådats,
också upprätta en finansieringsplan, av vilken klart framgår, när olika anslagsbclopp
böra vara disponibla och huru de skola åvägabringas, vidare huru
kostnaderna böra uppdelas på skatte- och lånemedel samt vilka skattemedel
som därvid böra anlitas ävensom huruvida staten eller vägdistrikten eller
bådadera skola ombesörja event, upplåning.»

Det framgår, synes det mig, ganska klart av detta, att motionärerna mena,
att vi måste forcera utbyggandet av vårt vägnät, i varje fall av huvudvägarna.
Det står också klart för deni, att örn de skola kunna färdigställas
inom rimlig tid, torde den nuvarande medelstillgången icke förslå o. s. v., och
sedan kommer man fram till att man vill lia en plan för en eventuell upp -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

tåning. Vad som uppenbarligen föresvävat dem liksom även en hel del vägteknici
i denna tid är, att här måste man forcera utbyggandet i första hand
av huvudvägarna, men också en del andra vägar, och att, när tillgängliga
medel icke förstå, man icke får draga sig för att göra upplåning i stor skala.
Det är en sådan inställning, som jag icke kan ge ett finger åt, ty här måste
man vara försiktig enligt min mening, man måste, såsom ett gammalt ordspråk
lyder, rätta mun efter matsäcken. Man får bygga med de medel, som
finnas tillgängliga; och att göra stora upplåningar för dessa ändamål anser
jag vara alltför lättsinnigt, Vi lia under de senaste åren dragit stora växlar
på framtiden, framför allt för sociala ändamål, växlar, som vi en dag kanske
få mycket svårt att inlösa; och skola vi nu också draga stora växlar på framtiden
för våra samfärdsmedel och särskilt för våra vägars utbyggande, så är
jag rädd för att vi komma ur askan i elden.

Nu kan man naturligtvis ha olika meningar örn betydelsen av en sådan i
detalj utformad fix plan för huvudvägarnas utbyggande, deras sträckning, deras
tekniska utförande samt för kostnaderna och dessas fördelning på skatteoch
lånemedel o. s. v. Jag måste säga, att jag icke tror på möjligheten att
kunna uppgöra en sådan i detalj fixerad plan, som har utsikter att stå sig någon
längre tid. Utvecklingen på detta område går med sådan hastighet, att en
än så noggrant utarbetad plan kan komma att på ganska kort tid behöva justeras
örn i väsentliga avseenden; och måste man göra en teknisk omjustering,
följer därmed också en ekonomisk omjustering. Jag anser alltså, att denna
föreställning örn möjligheterna att göra en fast beräkning både beträffande
vägarnas sträckning och kostnaderna och allt övrigt är ganska utopisk. _Vad
skall man då med dessa med mycken möda åstadkomna vidlyftiga beräkningar
att göra? Man får noga nöja sig med den generalplan, som departementschefen
ställt i utsikt, och hoppas, att den kan bli till nödig ledning, men icke till någon
ovillkorlig efterrättelse.

Det är i en punkt av motionen, där jag måste ge motionärerna i mycket rätt,
nämligen när de yrka på en ändring i grunderna för bidrag till underhåll av
huvudvägarna, vilket bidrag nu generellt kan gå upp till 90 procent — i vissa
fall till något högre procent. Jag anser, att man här bör kunna gå åtskilligt
längre, visserligen icke så långt, som motionärerna tycks vilja föreställa sig,
eller ända upp till 100 procent, men dock mer än 90 procent, ty även de återstående
10 procenten kunna, då det gäller dessa dyrbara anläggningar, bli
summor, som för olika vägdistrikt kunna bli av rätt så stor betydelse.

Nu har utskottet icke velat göra något bestämt uttalande i denna del, men
departementschefen är naturligtvis oförhindrad att ge direktiv för en utredning
av denna specialfråga. Jag skall därför begagna tillfället att rikta en
vädjan till departementschefen att, under det utredningsarbetet kommer att
fortgå, också låta utreda just denna sak. Jag tror, att den förtjänar det.

Vi ha här reserverat oss på denna punkt, och jag skall be, för att ge ytterligare
eftertryck åt min senast framförda synpunkt, att få yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av herr Carlström och mig, och däri vi velat intaga
denna mening i utskottets utlåtande: »Utskottet vill dock icke bestrida
att större generellt bidrag än 90 procent till rikshuvudvägarna kan vara berättigat
och förutsätter att detta tages under övervägande vid kommande utredningar.
»

Det är detta yrkande, herr talman, som jag har anledning ställa.

Herr Råstock: Herr talman! Jag befinner mig i den lyckliga situationen,
att jag icke behöver kosta så mycket krut, för att begagna ett populärt ut -

Onsdagen den 10 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Ang. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

tryck, på herrar Lindmark och Lundqvist, ty de ha av ett par föregående talare
bemötts på ett sådant sätt, att det kan vara alldeles tillräckligt, såvitt jag
förstår.

Jag gör mig icke skyldig till någon felsägning eller till något missbedömande
av situationen, örn jag tror mig kunna draga den slutsatsen, att kammarens
ledamöter, när ni läst motiveringen till detta utskottets utlåtande på denna
punkt, skola ha funnit, att vi försökt som så många gånger förut att ställa
kyrkan mitt i byn och försökt skapa möjligheter till överväganden också på
de punkter, där vi hittills icke lyckats träffa prick, örn jag så får säga, så att
alla varit fullt belåtna. Det är för övrigt icke möjligt att åstadkomma några
underverk, men något kan alltid göras på utjämningens väg.

Om jag sålunda för min del kan säga beträffande herr Lundqvist, att han
behandlats efter förtjänst av andra talare, och beträffande herr Lindmark, att
han behandlats av herr Jeppsson, kan jag kanske få säga några få ord örn herr
Jeppssons eget inlägg. Jag vill då genast säga ifrån, att jag är fullt på det
klara med att en person, som sysslat så ingående med vägfrågor och som tillsammans
med andra sökt åstadkomma ett förslag, som enligt deras mening är
fullt riktigt och väl avvägt, icke utan vidare kan springa ifrån den mening,
han på det sättet skapat sig. Det förstår jag och respekterar. Nu är emellertid
i varje fall situationen den, att huru man än resonerar, lia vi konstaterat i
utskottet — jag tror nog, att man skall kunna konstatera det även här i kammaren
— att det förslag, som kommit ifrån de sakkunniga, vilka herr Jeppsson
i dag representerar, icke tillfredsställt alla städer, utan att det finns en del
missnöje även med detta förslag. Beträffande städernas andel i underhållskostnadsbidraget
och fördelningen därav, sådan den gestaltar sig enligt nu
gällande regler, kan det kanhända icke skada att här lämna en upplysning,
som vi fingo i utskottet — vi lia nämligen kostat på oss åtminstone tre särskilda
föredragande, som försökt upplysa vårt i någon mån förmörkade förstånd
på olika punkter. Yi fingo veta, säger jag, att för närvarande få vissa städer
i statsbidrag 20 procent av sina underhållskostnader, medan andra däremot ha
nått upp så högt som till över 300 procent. Det är klart, att när det förhåller
sig på det sättet, kan det nuvarande tillståndet icke försvaras, och det är också
klart, att eftersom vi vilja ha ett nytt system och eftersom från utskottsmajoriteten
ifrågasättes och rent av föreslås en ytterligare omprövning av sättet för
användningen av de automobilskattemedel, som städerna skola ha för att täcka
vissa av sina utgifter för förbättring och underhåll av städernas för automobiltrafiken
viktiga vägar och gator, är det nu ett tillfälle att komma ifrån det nuvarande
oefterrättliga tillståndet genom att lösa denna fråga, såsom departementschefen
föreslagit, eller genom att det från städernas sida kommer något
nytt förslag, om de kunna hitta på något, som är bättre och på samma gång
enklare och rättvisare. Jag vågar hysa den förhoppningen, att riksdagen kommer
åtminstone att uppskatta det förslag, som utskottet här framfört, för att
på den vägen försöka ställa tillrätta så långt, som ett utskott överhuvud taget
kan göra det.

Jag är, som sagt, förekommen i stora delar av herr Jeppsson och herr Persson
i Falla. Jag skall, herr talman, för tillfället inskränka sig till vad jag sagt
och yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet på den nu förevarande punkten.

Herr Thorell: Herr talman! Min medmotionär har nyss på ett utmärkt

sätt förklarat, varför vi överhuvud taget väckt den motion, som nu här diskuteras.
Då jag emellertid har den icke alltför stora förmånen att höra till en

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

vägstyrelse i ett av de vägdistrikt, sorn har den största omslutningen i hela
vårt land och som därtill har att brottas med problemet om två för att inte
säga tre utfartsvägar från Stockholm, skall jag be att få tillägga några ord.

Jag skall då börja med min partivän, herr Persson i Falla. När jag hörde
hans anförande, tänkte jag, att det hörs i alla fall, att herr Persson är från ett
lugnt län. Han är från Örebro län, och där tycks det icke vara så förfärligt
stora vägproblem, som man Ilar att brottas med, om det icke möjligtvis är på
det sättet, att man, såsom jag exempelvis sett, byggt stora huvudvägar en och
annan meter för smala, fastän de byggts under de allra senaste åren. Huruvida
herr Persson har medverkat till detta, vet jag icke. Det vore kanske på
annat sätt, ifall herr Persson kände sig träffad av de stora rubriker i tidningarna,
exempelvis »Norrtullseländet» och dylika, som komma med jämna
mellanrum. Norrtullsvägen är en av de utfartsvägar från Stockholm, som
Stockholms läns östra väghållningsdistrikt, vilket jag tillhör, har fått på sitt
konto. Såsom framgår av namnet, östra vägdistriktet, består detta i huvudsak
av östra delen av länet, och här havi en huvudväg, nämligen Stockholm—Norrtäljevägen.
Till vårt vägdistrikt hör emellertid även den stora Solna kommun
här ute, och därigenom ha vi fått på vår lott ett stycke av Norrtullsvägen;
och det är även ett mycket stort problem, huru vi överhuvud taget skola kunna
klara trafiken just ifrån detta Solna. Man har räknat med ungefär sjutusen
fordon per dag, som komma från Solna och gå in till Haga södra grindar. Alla,
som åkt vägen från Norrtull och ut, veta, huru svårt det är att komma fram här
med spårvägslinjerna och denna ytterst hektiska trafik med sammanlagt, vill
jag minnas, omkring fjortontusen fordon per dag. När herrarna nu anse, att
det kanske icke är klokt av oss att motionera örn att rikets huvudvägar skola
byggas utan att vägskattemedlen ifrån distrikten tagas i anspråk, vill jag
emellertid påpeka, att denna Norrtullsväg i fortsättningen, så snart man fått
draga ut en planerad väg i Torsgatans förlängning, knappast kommer att
alls trafikeras av några av vägdistriktets befolkning eller vägdistriktets skattebetalare.
Solnaborna komma att få sin väg direkt till Porsgatan, medan alla
övriga från hela östra delen av Stockholms län komma att på samma sätt som
nu åka genom Roslagstull —■ en väg, som vi också hålla på att bygga ut.

Man tycker ändå, att det är ganska underligt, att våra fiskare ute i skärgården,
våra bönder i Roslagen och våra handlande och andra personer, bosatta
i hela den östra delen av länet, skola vara med att betala en del av de

800.000 kronor, som de första 400 meterna komma att kosta, örn vi icke få
något stöd från Stockholms stad, blir det 10 % av 800,000 eller 80,000 kronor,
som de få betala för en väg, som överhuvud taget icke kommer att befaras av
dem själva, utan som i huvudsak utgör den stora genomfartsleden från Stockholm
till Norrland och i första hand till Uppsala. Jag tycker, att redan ett
exempel som detta kan visa, att ett system, enligt vilket våra skattedragare
skola betala 10 % till rikshuvudvägarna, icke är rättvist.

En annan sak, som beröres i motionen, är den finansiella sidan av saken.
Det finns intet av de många uppdrag, som jag har, som vållar så mycket bekymmer
i fråga om planeringen för framtiden som just detta att vara insatt i
vägstyrelsen. Man famlar faktiskt i blindo. Vi veta icke, hur det kommer
att gå med pengarna ens nästa år. Vi behöva oerhört stora belopp för den
fortsatta utbyggnaden av Roslagsvägen, och vi behöva stora belopp till Norrtullsvägen
och för den omnämnda vägbyggnaden i Torsgatans förlängning genom
sjukhusområdet. I går, då vi hade sammanträde, dök det upp ett nytt
problem, vilket just visar, att det är fullständigt uppåt väggarna med nuvarande
förhållanden i fråga örn planläggningen av arbetena. Vi fingo en skri -

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

velse från Stockholms läns västra vägdistrikt, som har Uppsalavägen fr. o. m.
några kilometer norr om Stockholm, och nian meddelade dari, att man skulle
bygga en stor huvudväg utanför samhället Tureberg, vilken skulle träffa vårt
vägdistrikt vid en blivande viadukt över statsbanan vid Dammtorp. Man anhöll,
att vi skulle fortsätta vägen därifrån, och framhöll helt naturligt och riktigt,
att örn vi icke gjorde det, skulle den nya vägen komma att fullständigt sakna
betydelse och man skulle alltjämt vara tvungen låta den genomgående trafiken
gå genom dessa tätt bebyggda samhällen, Norrviken, Tureberg m. fl., in till
Stockholm. Vi lia emellertid faktiskt, herr Persson i Falla, som ju icke vill
låna pengar, icke några som helst medel till detta vägbygge. Är det då meningen,
att de, som komma från Uppsala eller längre norrifrån, skola köra den
nya vägen till den ifrågavarande viadukten, där de finna, att de icke kunna
komma längre, för att sedan på småvägar söka sig över till den gamla Stockholmsvägen? Jag

tror nog, att vi kunna vara överens om att i vanliga fall äro vi lantmän
försiktiga och vilja icke låna i onödan, men här reser man ju krav från hela
landet från bilisternas sida på att få ordentliga utfartsvägar från Stockholm.
De nuvarande vägarna få mycket riktigt rent underbetyg såsom odugliga.
Skola vi vänta, till dess^ vi få pengar i vanlig ordning till dessa utfartsvägar,
komma vi nog icke att få dem klara kanske ens på de närmaste 20 åren. Under
tiden kosta emellertid de nuvarande småvägarna oerhört mycket i underhåll.
De slitas mycket mera än en ny ordentligt utförd väg, och därför blir det i
verkligheten icke så stor besparing, alldeles frånsett att vi ha kvar de nuvarande
olycksriskerna och risken för dödsolyckor vid alla de dödsfällor, som för
närvarande finnas. Det mäste väl ändå kännas som ett ganska tungt ansvar
att, därför att man vill spara och icke låna pengar, skall man år från år offra
människoliv och en hel del materiel och dessutom göra en hel del människor till
invalider.

Jag skall emellertid lämna denna sak för att gå något in på herr förste vice
talmannens anförande. Han talade örn att A. K. har byggt så mycket bra
vägar, och jag vill för min del säga, att jag anser det vara min skyldighet såsom
länsrepresentant att uttala mitt tack till denna institution. Yi ha fått en
väg byggd från Rimbo till Öregrund just genom A. K:s försorg. Jag kommer
,nu \cke ,kur. fång den är. Denna väg är byggd på ett helt annat
sätt än vara små vägdistrikt tidigare gjorde. Man har nämligen här byggt en
väg, som kommer att stå sig kanske ett hundratal år framåt i tiden ifråga örn
sträckningen. Jag vet icke, hur man skulle ha kunnat bygga den på annat
sätt. Den är utomordentligt väl planerad och är icke byggd endast för dagens
behov, som vi tidigare gjorde. Vi ha därför all anledning att vara A. K.
tacksamma för vad den här har gjort, och jag har velat begagna detta tillfälle
att framföra det.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, herr talman, utan vill endast uttala
den förhoppningen, att vi åtminstone skola fa kammarens landsbygdsrepresentanter
på vår sida. Jag tycker, att det i annat fall måste bli litet underligt
för dem, som i stor utsträckning säkerligen tillhöra vägstyrelserna eller äro
vägstämmoombud, att redogöra för sin ställning, när de komma hem och tala
om, att det i riksdagen kom fram ett uppslag om att landsbygden icke skulle
behöva vara med att betala för de stora rikshuvudvägarna, som ju till största
delen befaras av stadsbor och av lastbilar på väg mellan olika städer. Jag
hoppas därför, att vi åtminstone få dem på vår sida. Jag hyser för övrigt
även stora förhoppningar om att också stadsrepresentanterna skola inse det
rättvisa i vår framställning och rösta med oss.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för .statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

Jag ber härmed, herr talman, att få instämma i det yrkande, som tidigare
har framställts av herr Lundqvist i Rotebro.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Eftersom jag i fråga örn fördelningen
av automobilskattemedlen mellan städerna har en reservation till utskottets
betänkande, skall jag be att få säga några ord örn densamma.

Det gäller här icke någon strid örn hur mycket städerna skola ha av automobilskattemedlen
och hur mycket landsbygden skall ha, utan det är endast
fråga örn fördelningen mellan städerna inbördes av den andel, som tillfaller
dem. Såväl de vägsakkunniga som regeringen i sin proposition och statsutskottet
i sitt nu föreliggande förslag hava nämligen anslutit sig till den tanken.
att samma proportion mellan städer och landsbygd som nu skall bibehållas
även i fortsättningen. Vad frågan här gäller är därför endast sättet
för fördelningen mellan städerna själva av deras andel av automobilskattemedlen.

Det bär redan tillräckligt vittnats örn att det icke är lira, som det nu är.
Det sker för närvarande icke någon rättvis fördelning mellan städerna. Jag
skall icke trötta kammaren med att gå in på något exemplifierande härav.
Såväl de vägsakkunniga som regeringen i sin proposition ha försökt lösa denna
fråga på ett enligt deras mening bättre sätt. De vägsakkunniga vilja ställa
städerna i principiellt lika berättigad ställning med landsbygden och utgå
ifrån, att städerna också skola ha bidrag med 85 % av sina utgifter för underhållet
av sina för automobiltrafik viktiga gator och utfartsvägar. Enligt en
beräkning, som utförts av de vägsakkunniga, skulle underhållskostnaden för
städernas del för år 1934, tror jag det var, ha uppgått till 4 miljoner kronor,
och det bidrag till underhållskostnaden, som städerna skulle ha, skulle alltså
utgöra 85 % ay detta belopp. Emellertid föreställer jag mig, att örn de vägsakkunnigas
förslag skulle vinna riksdagens bifall, bör en omprövning tid efter
annan ske av denna summa. Den andra del, som skulle tillfalla städerna,
skulle utdelas till dem efter någon slags behovsprövning, grundad på av städerna
uppgjorda tvåårsplaner.

Regeringen har för sin del underkänt de vägsakkunnigas förslag i fråga
örn underhållsbidraget till städerna. Den anser, att förslaget från vägsakkunnigas
sida är principiellt riktigt men att det stöter på så stora praktiska
svårigheter vid sitt genomförande, att regeringen för sin del icke vågat sig
på förslaget. Regeringen föreslår i stället, att de 80 % i bidrag, som nu utgå
i förhållande till antalet automobiler i resp. städer, den s. k. fasta delen,
skola sänkas till 40 % och att resten eller 60 % skall utgöra utjämningsandelen.
Enligt min mening är emellertid 40 % alldeles för litet, och jag har därför
på denna punkt önskat få till stånd en bestämd förändring. Jag har
inom utskottet närmast anslutit mig till de sakkunnigas förslag såsom varande
det principiellt riktiga, men jag har beträffande den del, som icke har med
underhållsbidraget att skaffa, tänkt mig en annan fördelning än de sakkunniga
föreslagit och även en annan fördelningsgrund än regeringen för sin del
tänkt sig.

Jag har utgått ifrån, att det för städernas del är rätt så viktigt att redan
på hösten ha reda på ungefär hur Hacket automobilskattemedel de ha att vänta
från staten till sina gatuarbeten för nästkommande år. Därigenom få de
givetvis större möjlighet att kunna överblicka den lämpliga omfattningen av
sin väg- och gatubudget.

Vad jag, herr talman, i min reservation har syftat till har i stort sett icke

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

varit annat^än att man vid den utredning, som jag hoppas skall komma till
stånd, också skall taga hänsyn just till de synpunkter, som jag för min del
anser vara riktiga. Det förefaller mig, som örn en sådan utgångspunkt för
fördelningen av dessa medel till städerna skulle vara riktig, att man lägger
städernas samtliga gatu- och vägkostnader till grund för det hela och samtidigt
sätter den fasta delen sa hög som möjligt och utjämningsandelen så
lag som möjligt. Utjämningsandelen skulle endast vara till för att hjälpa i
sådana speciella fall, då särskild hjälp är av nöden.

Det är dessa synpunkter, som jag har framfört i utskottet vid behandlingen
av denna fråga och som jag även har framfört i reservationen, till vilken
jag vill yrka bifall. Jag yrkar alltså i första hand bifall till den av herr
Bergström m. fl. avgivna reservationen men med det tillägg, som innefattas i
min egen reservation.

Häruti instämde herrar Lindberg i Umea, Lovén, Andersson i Falkenberg
och Sundström i Skövde.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Forslund: Herr
talman! Under den punkt, som här föreligger till behandling, ingår ju ett
helt komplex av frågor, som mast undergå en ingående prövning, innan Kungl.
Maj :t kunnat föreslå den väsentliga omändring av reglerna för automobilskattemedlens
fördelning, som här föreslås.

Jag vill först uttala ett tack till statsutskottet för dess välvilliga behandling
av Kungl. Maj :ts förslag och skall sedan övergå till att säga några få
ord först i fråga örn den generalplan, vilken här har ifrågasatts såsom ett
ytterligare tillägg till vad som genom Kungl. Maj :ts beslut har vidtagits för
utrönande av den ordning, i vilken vårt vägväsende bör utbyggas och hur därvid
på lämpligaste sätt skall förfaras. Jag tror, att motionärerna i detta fall
förbise en omständighet, när de tala örn att man endast har uppdragit åt en
enda person att verkställa denna vittomfattande inventering och att därefter
framlägga de förslag, vartill denna inventering kan ge anledning. Det är ändå
så, att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna och av Kungl.
Majit utsedda personen för detta uppdrag egentligen är centralen för en utredning,
som ombesörjes av vida flera personer, nämligen av de vägingenjörer,
som finnas i länen, med de biträden, som de ha till sitt förfogande. Jag vill
tillägga, att skulle det längre fram visa sig, att det icke är möjligt att med
denna personalstab verkställa denna utredning inom rimlig tid, får man helt
naturligt förstärka med erforderlig arbetskraft.

Den ekonomiska sida av saken, som motionärerna ha tagit upp, tror jag icke,
att man i detta sammanhang har anledning att närmare ingå på, änskönt det
helt naturligt vore mycket, frestande att även diskutera den saken. Jag tror
nämligen, att de förslag till omläggningar, sorn här föreligga, i och för sig
äro sa omfattande, att fragorna böra hallas isär vid ärendets behandling.

Man har här talat örn förskjutningen av utbetalningstiden av underhållsoch
skatteutjämningsbidragen. Denna förskjutning är ju bl. a. avsedd att möjliggöra
utbetalning av statsbidrag för redan utförda arbeten, som lia måst
utföras i förskott, och don ger därför möjlighet till att avlasta den börda, som
vägdistrikten i anledning härav lia iklätt sig. Jag vill upplysningsvis meddela,
att innan man gick in för att föreslå denna förskjutning, inhämtades
upplysningar från vägstyrelsernas förbunds styrelse, vilken ju bör kunna ha
rätt noggrann kännedom örn de olägenheter, som skulle kunna uppstå genom
den ordning, som här har föreslagits. Det visade sig, att denna styrelse helt

Andra kammarens protokoll 1938. Nr BO. 2

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

gick in för att godtaga denna princip. Jag hoppas därför, att någon nämnvärd
olägenhet icke skall behöva uppstå för vägstyrelserna i deras ekonomiska
handhavande av vägväsendet.

Den fråga, som den siste ärade talaren var inne på, gällde fördelningen av
automobilskattemedlen städerna emellan. Där har regeringen gått på en från
de sakkunnigas förslag avvikande linje. Jag vill både till den siste talaren
och till andra, som ha talat för att man skulle ha följt de sakkunniga,_ säga,
att skälet till att så icke skett har varit, att de sakkunniga själva i sitt betänkande
ha framfört en sådan mängd betänkligheter emot att tillämpa sådana
regler. De sakkunniga ha på sid. 33 i betänkandet tydligt uttalat, att deras
förslag är förenat med stora svårigheter och att de hysa starka betänkligheter
mot en fixering av bidragsprocenten på det sätt, som reservanterna här
ha tänkt sig. I ett ganska långt stycke i sitt eget betänkande tala de sakkunniga
just örn de vådor, som ligga i att gå in för en sådan regel. Vid närmare
granskning av frågan om städernas tilldelning ha de emellertid kommit
till den slutsatsen, att de med sakkunnigförslaget förenade riskerna skulle
kunna begränsas genom att införa något, som skulle kunna betecknas såsom
ett spärrsystem. Detta spärrsystem skulle bestå däri, att till städerna icke
skulle få utgå högre bidrag till underhållskostnaderna än 85 % och att dessa
kostnader sammanlagt skulle vara maximerade till 4 miljoner kronor. Därmed
har man emellertid icke löst den svåra frågan att åstadkomma rättvisa
städerna emellan. Det problemet kan man enligt mitt sätt att se icke lösa med
den spärr, som de sakkunniga ha skisserat upp. Det enda, som kan sägas
åstadkommas med denna spärr, är, att örn de svårigheter förefinnas, som de
sakkunniga själva ha omnämnt i sitt betänkande, skulle de kunna begränsas
till att omfatta ett anslagsbelopp av 4 miljoner kronor och att ingen stad skulle
få mer än 85 °/°.

Till den siste ärade talaren skulle jag också vilja säga, att det är icke riktigt
att åberopa de sakkunniga såsom de, vilka ha rekommenderat det förslag, som
han hävdar och som Malmö stad stått fadder för, ty de sakkunniga ha i sitt
betänkande sagt, att detta förslag är ännu mindre tillförlitligt än det av dem
föreslagna systemet, och de lia därför icke kunnat taga upp detta Malmö stads
förslag.

Jag måste således säga, att vi vid prövning av detta ärende från departementets
sida haft tillräckligt stöd av de sakkunnigas eget uttalande för att
kunna frångå de sakkunnigas förslag på denna punkt. Kungl. Maj :ts förslag
innebär icke, att städerna sammanlagt skulle få mindre än vad fallet blir
enligt de sakkunnigas förslag. Vi ha i departementet undersökt detta, och
det har visat sig, att städerna enligt sakkunnigeförslaget skulle få ett belopp
av 13,072,000 kronor av bilskattemedel och enligt Kungl. Maj :ts förslag

12,940,000 kronor. Här föreligger alltså en skillnad på 132,000 kronor. Del
har icke förelegat skäl att med anledning av denna obetydliga skillnad mellan
anslagsbeloppen sönderbryta ett genomtänkt och redan uppgjort förslag. När
det därtill förhåller sig på det sättet, att dessa 12,940,000 kronor icke äro ott
definitivt fastslaget belopp, kan det tänkas ytterligare någon justering av anslaget.
Reservanterna ha enhälligt stannat för den enda punkt i de sakkunnigas
förslag, som måste betecknas som svag och omstridd, nämligen att fördela
anslaget till städerna på det sätt, som de sakkunniga ha tänkt sig. T
propositionen ha vi sökt undvika att man skulle med den noggrannhet, som vi
måste förutsätta eljest hade måst ske, behöva granska städernas bokföring
och ålägga dem att mycket noga bokföra kostnaderna för de gator, för vilka
statsbidrag skulle utgå. Detta system är icke nödvändigt enligt Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

förslag. Enligt detta prövas i varje särskilt fall, om bidrag skall utgå till
nybyggnader och anläggningar av vägar och gator.

Jag tror med anledning härav, att det förslag, vi stannat för i propositionen,
fråste anses vara det bästa. Lägger man därtill, att statsutskottet i
sitt utlåtande hemställer, att denna sak ytterligare måtte bli föremål för omprövning,
erbjudas därigenom möjligheter för Kungl. Maj:t att ägna ytterligare
uppmärksamhet åt denna fördelning. Det måste enligt min mening
stöta på mycket stora svårigheter att få till stånd en rättvisare grund för fördelningen
av detta anslag än Kungl. Maj :t tänkt sig.

Herr Lundgvist: Herr talman! Endast ett par ord. Jag förstår mycket
väl, att man kan lia delade meningar i de frågor, som äro behandlade i den
motion, som nu är föremål för överläggning. Jag ber emellertid att nied särskild
tillfredsställelse och tacksamhet få annotera den försiktiga och av välvilja
präglade inställning, som utmärkte herr statsrådets uttalande beträffande
de synpunkter, som jag tidigare tillät mig understryka. Jag ber också att
med tacksamhet få inkassera herr förste vice talmannens instämmande i vår
motion, i den mån den rör vägskattemedlens användning för dessa huvudvägar.

Jag håller naturligtvis med herr statsrådet örn att den reform, som nu föreslås,
i och för sig är så pass genomgripande, att det kan föreligga anledning
att först genomföra den och sedan taga upp andra därmed sammanhängande
iragor. Jagjförstår detta, och jag har därför uttalat förhoppning örn att herr
statsrådet måtte som nästa etapp även upptaga finansieringsfrågan. För min
del tror jag, att den verkligen är värd särskild uppmärksamhet. Herr statsrådet
säde, att det inte var meningen, att en enstaka tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle ha hand örn detta arbete utan att det skulle utföras
med hjälp av vägdistriktens tjänstemän ute i länen. För min del har jag den
uppfattningen den är kanske felaktig — att dessa herrar lia så mycket annat
att göra, att man inte, örn man anförtror dem detta uppdrag, får den enhetlighet
och grundlighet i dessa arbeten, som är önskvärd. Då nu emellertid
herr statsrådet själv har sagt, att örn det visar sig, att vad i propositionen
^pe1s^g’^ts0 inte är tillräckligt, herr statsrådet inte skall tveka att föreslå mera
effektiva åtgärder, har jag ingen anledning att på denna punkt sträcka mig
längre utan ^annoterar detta uttalande med tacksamhet.

Jag vill gärna instämma i det uttalande, som gjordes av herr Persson i Falla,
att visst skall man vara försiktig, när det gäller ekonomiska frågor och särskilt
en fråga som denna. A andra sidan tror jag att nian har anledning att
säga sig, att man bör akta sig för att driva försiktigheten så långt, att man
lurar sig suälv. Jag är rädd för att man gör detta, örn man resonerar som herr
Persson i halla nyss gjorde, att det inte tjänar någonting till att kosta på pengar
pa en ordentlig förundersökning, innan man bygger dessa stora riksvägar.
Jag tror, att det finns all anledning att här lägga ned mycket pengar och att
man tjänar pa det i det långa loppet.

Herr Persson i halla opponerade sig vidare mot vad vi i vår motion skrivit
om upplåning. Härtill vill jag endast säga, att herr Persson gjorde sig skyldig
till samma fel som litet var är benägen att göra; han förstorade vad som
ar skrivet. En enda fattig rad finns i motionen örn att man också bör ägna
uppmärksamhet at fragan, örn eventuell upplåning skall ske genom staten eller
vagdistrikten eller genom bådadera. Detta uttalande är viii inte så förfärligt
märkvärdigt, eftersom upplåning redan för närvarande äger rum i mycket
stor utsträckning vid olika vägdistrikt, som måste anida denna utväg. Det
ligger val da ganska nära till hands att fråga sig, örn det inte vöre rimligare,

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

att dessa upplåningar i viss utsträckning skedde genom statens försorg. Det
kan av olika skäl vara lämpligt med en upplåning för att få ett arbete i tid
utfört och att låta lånet sedan amorteras med bilskattemedel, som flyta in under
de kommande åren. Jag vill betona, att jag i detta fall inte alls varit med
örn någonting, som kan betecknas som lättfärdigt. Jag är alldeles säker pa
att den som lever får se, att de synpunkter som framförts i motionen äro ganska
förnuftiga.

Sedan vill jag endast konstatera, att då herr Råstock kröp bakom herr Persson
i Falla, glömde han att säga ett enda ord om vårt förslag, att vägskattemedel
icke skola användas för rikshuvudvägarna. Det skulle vara mycket, intressant
att från statsutskottets majoritets sida få höra något ords .motivering,
varför man skall bibehålla anordningen att för dessa vägar anlita vägskattemedel.

Till sist, herr talman, ber jag att få göra en formell ändring i det yrkande,
som jag tidigare ställt. Den reservation, som här är avgiven, omfattar inte
bara motionen nr 37 i andra kammaren utan har också avseende på en annan
motion. Jag har tidigare yrkat bifall till reservationen i dess helhet. Jag ber
nu att få ändra mitt yrkande till att avse bifall endast till motionen nr 37 i
andra kammaren.

Herr De Geer i Hanaskog: Herr talman! Ehuru denna debatt har pågått
så länge, dristar jag mig ändå att säga ett par korta ord. Jag vill da särskilt
beröra den fråga, som väckts av herr Lundqvist med flera, nämligen frågan
örn finansplanen. Då jag tillhör statsutskottets majoritet kan det vara. ganska
berättigat, att jag får lov att förklara det märkliga förhållandet, att jag icke
har velat vara med örn denna finansplan. Vi som ställt oss tveksamma i denna
fråga ha gjort det av den anledningen -— åtminstone gäller detta beträffande
mig — att vi icke för vår del kunnat finna några bärande skäl att upprätta
en dylik finansplan.

Herr Thorell omnämnde, att han hade så mycket bekymmer i sin egenskap
av ledamot i vägstyrelse och antydde att hans bekymmer skulle bortfalla, örn
denna finansplan enligt motionärernas förslag blev genomförd. Saken är nog
inte så enkel. Jag misstänker, att han skulle få behålla sina bekymmer och
att de till och med skulle avsevärt ökas, i fall det skulle visa sig att den uppgjorda
finansplanen vore ganska löst hopkommen och fullkomligt omöjlig att
på längre sikt genomföra. Jag tror för min del, att detta skulle bliva fallet.
Jag anser att det är synnerligen svårt att uppgöra dylika finansplaner, som ha
utsikt att stå sig längre tid, för så vitt de icke äro byggda på mycket säker
grund. Jag tror, att det är klokare att gå fram så småningom och taga det ena
vägproblemet efter det andra och att man på detta sätt kan nå lika goda resultat
som genom en i hastigheten uppgjord finansplan, som man tycks ha så
stor tillit till.

Nu har jag hört — jag förstod det redan i förväg —- att herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet inte har någonting emot att uppgöra
en finansplan på detta område, örn det är möjligt. En dylik finansieringsplan
kan givetvis ha en mycket stor och betydelsefull uppgift att fylla.
Jag hör emellertid inte till dem som tro, att vägväsendet är så illa planlagt
för närvarande som ofta brukar påstås. Vägväsendet övervakas förutom av
Kungl. Maj:t även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det går kraftigt
framåt steg för steg varje år med stor planmässighet. Jag tror man överdriver
ganska mycket, när man talar örn bristen på planmässighet. Jag. tillåter
mig att beröra denna fråga av särskilda skäl. Det skrives för ögonblicket så

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Ane/, ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

mycket i tidningspressen om denna bristande planmässighet och uttalas förvåning
över att man inom det svenska vägväsendet icke vill vara med örn att
genomföra en mera noggrant upprättad plan. Jag tror för min del, att
sådana planer arbeta sig fram ganska hastigt, där de äro av behovet
påkallade.

Herr Lundqvist ville att utvecklingen skulle ske i raskare tempo beträffande
riksvägarna. Vad menas då egentligen med riksvägar? Bakom benämningen
ligger väl den tanken, att dessa vägar skulle möjliggöra för såväl utländska
turister som landets egna invånare att färdas hastigt fram från en landsdel
till en annan, t. ex. från Stockholm till Göteborg eller Malmö o. s. v. Jag
är icke övertygad örn att det är välbetänkt att forcera byggandet av riksvägar,
då det finns ofantligt många andra vägar, som kanske ha lika stor betydelse
för vårt folk. Örn man lägger ned huvudsaken av arbete på riksvägarna och
forcerar deras byggande är det fara värt, att man åstadkommer stor skada för
näringslivet i många delar av vårt land. För undvikande av missförstånd ber
jag att få betona, att jag naturligtvis är mycket intresserad av att, när en plan
för byggande av riksvägar uppgjorts, denna plan också genomföres med väl
avpassad hastighet. Saken ligger för närvarande till på det sätttet, att vägdistrikten
redan nu erhålla 90 procent av kostnaden för en riksväg i statsbidrag.
Det ligger dessutom i Kungl. Maj :ts makt att i vissa undantagsfall, örn
Kungl. Maj :t så finner lämpligt, bevilja ett högre bidrag än 90 procent. Det
är väl knappast i något vägdistrikt, som man fruktar att få en riksväg dragen
genom distriktet och på grund härav erhålla dessa 90 procent av kostnaden
i statsbidrag. Jag tror man i allmänhet är ganska belåten med de rådande
förhållandena. Man är nog inte heller i allmänhet så rädd att få lägga till
litet vägskatt, som det från vissa håll framhållits. Det är alldeles påtagligt,
att riksvägarna även ha lokalt intresse. Det kan därför vara lika berättigat
att bevilja bidrag av vägskattemedel till en riksväg som till en stor huvudväg,
som icke har riksvägs karaktär.

Herr Lundqvist frågade i sitt senaste anförande, varför man skall använda
vägskatten till dylika vägar. Jag har redan påpekat, att det finns lika goda
skäl att bevilja vägskattemedel till riksvägar som till andra vägar. Skulle
de icke bli delaktiga av vägskatt, skulle man inom det stora flertalet av landets^
vägdistrikt undra, varför sådana vägdistrikt, som ha riksväg genom sitt
område, särskilt skola gynnas.

^Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden. Jag har endast velat framhålla,
att det finns ganska goda skäl för statsutskottets majoritets ståndpunkt
att för närvarande icke gå med på herr Lundqvists motion. Jag tror att det
finns lika goda skäl att icke forcera arbetet på riksvägnätet alltför häftigt.
Samtidigt bör man fortsätta att gå planmässigt till väga. Jag hoppas, att
man far en plan, som blir tillfredsställande icke bara med tanke på riksvägnätet
utan även med tanke på alla övriga vägar inom de olika distrikten. Det
är alldeles uppenbart och naturligt, att man icke heller bör glömma bort de
mindre vägarna. Det finns en passus i statsutskottets utlåtande, som icke
har berörts under diskussionen och som jag ber att få särskilt understryka.
Utskottet påpekar, att det enligt den kungl, propositionen allt fortfarande finnes
möjlighet för vägdistrikten att utföra vissa mindre förbättringar, som tidigare
fått inräknas i underhållet. I statsutskottets utlåtande göres ingen invändning
häremot; man framhåller, att örn dessa mindre förbättringar fortfarande
skola kunna ske och bli till fördel för vägväsendet i dess helhet, måste
man hoppas, att de även i fortsättningen skola kunna få äga rum utan alltför
stor och omständig apparat utan i gamla beprövade och enkla former. Jag

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

tror att det har en mycket stor betydelse i synnerhet för befolkningen på landsbygden,
att de små vägarna kunna förbättras utan alltför stor apparat.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Thorell förmodade för sin del,
att man måste höra hemma i en särskilt lugn avkrok av världen för att kunna
intaga den ställning till hans motion, som jag gör. Det kan hända, att Närke
är en relativt lugn del av världen, men ej lugnare, än att vi ha både vanliga
vägar och riksvägar samt få taga ställning till och brottas med sådana frågor.
Men just därför att jag har en viss erfarenhet, anser jag, att jag kan bedöma
denna motion på ett fullt realistiskt sätt.

Herr Thorell gav ett exempel på de nuvarande förhållandenas oefterrättlighet,
då han frågade, örn det kunde vara riktigt, att öbor ute i skärgården
och andra i liknande ställning skulle vara med örn att betala vägskatt till utbyggande
av stora huvudvägar, av vilka de aldrig kunde få någon som helst
nytta. Det är dock ett helt annat problem herr Thorell vidrörde. Det gäller
ej blott huvudvägarna utan landsvägsnätets utbyggnad och underhåll överhuvud
taget. De som ha detta isolerade läge och ej kunna begagna landsvägarna
i någon väsentlig utsträckning, lia i stort sett samma minimala intresse
av de vanliga landsvägarnas som av de större huvudvägarnas byggnad och
underhåll eller dem vederfares samma orättvisa i bägge fallen. Men detta är
ett helt annat och större problem, som ej beröres i den motion, det här är fråga
om.

Vad sedan beträffar herr Thorells vädjan till kammarens lantmän, då han
säger, att det skulle komma att se underligt ut för dem därhemma, örn de ej
ville vara med örn det yrkande, som herr Thorell talar för, så har jag en helt
annan uppfattning därom. Jag har nämligen det förtroendet till kammarens
lantmän, att de verkligen försöka att sätta sig in i de frågor, som komma före,
och söka sakligt bedöma dem samt låta sig påverkas av rent sakliga skäl i
högre grad än av demagogiska hänsyn.

Örn jag sedan får övergå till herr Lundqvists yttrande, så är det uppenbart,
att den beslutsamhetens friska hy, som präglade motionen, har bleknat
ganska mycket i herr Lundqvists senaste anförande. Vad beträffar de omtalade
upplåningarna, syntes de nu ej alls ha den omfattning som man fick intryck
av i motionen, men det är dock motionens innehåll, som man haft att
hålla sig till. Herr Lundqvist misstänkte, att med den försiktighet, som jag
ådagalagt här, kan man bli lurad, örn man ej vill vara med om en ordentlig
förundersökning, när man bygger de stora huvudvägarna. Men såvitt jag
förstår, så är det just en ordentlig förundersökning som departementschefen
nu har ställt i utsikt. Jag kan ej finna, att örn man går in för motionen, man
får utredningen ett uns bättre, än man får enligt den ordning, som skisserats
i sjätte huvudtiteln.

Beträffande den punkt örn storleken av statsbidraget till huvudvägarna, som
herr Lundqvist och herr Thorell ha berört i motionen, är det ju så, att i den
reservation, som jag har avgivit, har jag också tagit särskilt fasta på den.
Ehuru jag ej fått bestämt besked av departementschefen i fråga om den vädjan,
jag ställde till honom för en stund sedan, vågar jag allt fort hoppas, att
statsrådet Forslund under det kommande utredningsarbetet beaktar de synpunkter
beträffande denna fråga, som i motionen och i reservationen äro angivna,
och alltså låter verkställa en undersökning örn större bidrag än 90 %
till huvudvägarna. Den förhoppningen har jag alltjämt.

Jag ber under dessa förhållanden att få vidhålla mitt yrkande.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

Herr Thorell: Herr talman! Endast ett par ord till ordf. i vägstyrelsernas
förbund, herr De Geer.

^Han sade: varför skall en del distrikt gynnas, därför att rikshuvudvägar
gå genom deras område? Ja, baron De Geer, det är nog så, att dessa vägdistrikt
ej gynnas så mycket. Vi ha för närvarande en huvudväg stakad, som
skall gå ut från Norrtull till Uppsala. Den vägen kommer knappast att beröra
några bebyggda samhällen. Den skall i huvudsak följa norra stambanan,
och ortsbefolkningen kommer att få köra på den gamla vägen. Då undrar
jag, herr De Geer, om ej vår tankegång är riktigare, att en sådan väg skall
byggas utan bidrag av medel från folk inom vägdistriktet.

Beträffande herr Persson i Falla och hans bedömande av motiven för vår
motion, så får det bli en sak, som han får stå för själv. Jag skall ej gå närmare
in på densamma. Jag håller i alla fall på den uppfattning, åt vilken
jag gav uttryck i mitt första anförande, nämligen att vi i denna del av landet
lia helt andra problem att göra med än dem, han är van vid, och följaktligen
måste vi se saken på ett annat sätt, än vad man gör i den del av landet han
representerar.

Härmed var överläggningen slutad. Därunder hade beträffande mom. I av
utskottets hemställan i förevarande punkt yrkats dels bifall till utskottets berörda
hemställan, dels bifall till den av herr Bergström m. fl. avgivna, vid
punkten fogade, med 3:o) betecknade reservationen, dels ock bifall till den av
herr Andersson i Malmö avgivna, under 4:o) upptagna reservationen. Herr talmannen
meddelade, att han med hänsyn till innehållet i sistnämnda reservation
komme att framställa proposition på densamma endast för den händelse
kammaren bifölle den hemställan, som innefattades i den under 3:o) antecknade
reservationen.

I enlighet härmed gav herr talmannen beträffande förevarande mom. I propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till förenämnda
under 3:o) upptagna reservation; och blev utskottets hemställan i mom.

I av kammaren bifallen.

Härpå biföll kammaren på herr talmannens därå framställda proposition
mom. II a) av utskottets förevarande hemställan.

Herr talmannen gav härefter propositioner beträffande mom. II b) av utskottets
hemställan i förevarande punkt, nämligen dels på bifall till berörda
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 37; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

Vidare biföll kammaren på herr talmannens därå givna proposition mom.

II c) av utskottets förevarande hemställan.

Slutligen framställde herr talmannen propositioner beträffande utskottets
motivering i förevarande punkt, nämligen dels på godkännande av utskottets
berörda motivering dels ock på godkännande av utskottets motivering med den
ändring.däri, som innefattades i den vid punkten fogade, med 2:o) betecknade
reservationen av herrar Carlström och Persson i Falla; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson i Falla
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering under
punkt 7 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 6,

röstar Ja;

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. ändrade grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen.

(Forts.)

Den det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren godkänt utskottets motivering med den ändring
däri, som innefattas i den vid punkten fogade, med 2 :o) betecknade reservationen
av herrar Carlström och Persson i Falla.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets motivering i förevarande punkt.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Åuy. bidrag Punkten 13, angående bidrag till nyanläggning av ödebygdsvägar, föredrogs;

lin nyanlägg- och yttrade därvid
ring av ödebygdsvägar.
Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Det anslag till ödebygdsvägar,
som det här gäller, utgår ju till de fyra nordligaste länen samt dessutom till
Kopparbergs och Värmlands län. Det är ett alldeles speciellt väganslag,
som avser att tillgodose behovet i det stora ödebygdsområde, som sträcker
sig efter Kölen över landet med en gles bebyggelse och där människorna ej
i större utsträckning ha möjligheter att hjälpa till vid lösandet av vägproblemet.
Det är därför, som anslaget från statens sida i detta fall satts så högt
som till 90 %. En del av detta ödebygdsområde ingår även i Gävleborgs län,
som emellertid hittills ej kommit i åtnjutande av detta anslag. Representanter
för Gävleborgs län ha därför i denna och i första kammaren väckt motioner
om att anslaget till ödebygdsvägar måtte höjas med 100,000 kronor,
alltså från av Kungl. Maj :t föreslagna 1,800,000 kronor till 1,900,000 kronor,
samt att det skulle få gälla även Gävleborgs län. Vad anslagssumman beträffar,
har utskottet höjt den i enlighet med vår motion men ej velat vara
med örn att utsträcka anslaget till att omfatta jämväl Gävleborgs län.

Jag har ej tänkt här ställa något yrkande. Varför jag begärt ordet, är för
att jag vill säga ett par ord med anledning av utskottets motivering och även
motivera, varför vi komma att ett annat år ånyo framföra detta förslag. Utskottet
framhåller i sin motivering, att detta anslag tillkommit för att möjliggöra
det allmänna vägnätets mera nödtorftiga utsträckning genom nordligaste
Sveriges vidsträckta fjäll- och ödemarksområden. Jag ber att till detta
få anföra, att det är riktigt, att detta anslag först tilldelades ödemarksområdena
inom de fyra nordligaste länen. Men det betonades uttryckligen, i första
hand av de sakkunniga, som på sin tid kommo med förslag i ärendet, och
vidare vid den fortsatta behandlingen såväl av departementschefen som av
vederbörande utskott och riksdagen, att dessa vägar uppe i övre Norrland
vore en försöksanordning, som på grund av det särskilda behovet däruppe
i första hand begränsades till detta område. Men det sades också klart ifrån,

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Ang. bidrag till nyanläggning av ödebygdsvägar. (Forts.)
att allt eftersom det visade sig vara lämpligt, skulle anslag till dylika vägar
utsträckas till att avse även övriga delar av detta ödebygdsområde.

För att styrka min uppfattning kan jag citera, vad departementschefen
anförde i propositionen till 1919 års riksdag i detta ärende. Han säger, att
»ovannämnda sakkunniga vidrörde, ehuru detta icke direkt ingick i deras
uppdrag, frågan, huruvida även i andra län än de fyra nordligaste behov
kunde föreligga av ifrågavarande slag av vägar, och förklarade sig de sakkunniga
anse, att så utan tvivel vore förhållandet beträffande såväl Värmlands
som Gävleborgs och Kopparbergs län». Här säges ju tydligt, att enligt
de sakkunnigas uppfattning, som sedan även godtogs av statsmakterna vid
den fortsatta behandlingen av ärendet, Gävleborgs län skulle räknas med, så
att inom detta län befintliga delar av ödebygdsområdet skulle ingå i de områden,
inom vilka dylika vägar voro behövliga. Vi se också, hur man i fortsättningen
gått fram efter dessa linjer. År 1924 blev Kopparbergs län delaktigt
av detta anslag och 1933 även Värmlands län, varför nu återstår endast
en del av detta område, som finnes inom Gävleborgs län, en del, som
visserligen är liten i förhållande till de stora områdena i de andra länen men
där behovet och förhållandena torde vara enahanda som i de övriga delarna.

Jag har nyligen fått några uppgifter av vägingenjören i Gävleborgs län,
som jag här ber att få meddela. Jag beklagar, att dessa uppgifter ej kommit
oss tillhanda så tidigt, att vi kunnat förelägga utskottet desamma. Jag
ber att få citera, vad denne vägingenjör skrivit. Han framhåller i början av
skrivelsen, att det måste anses ostridigt, att stora delar av norra och västra
Hälsingland äro verkliga ödebygder utan andra samfärdsmedel än stigar, dåliga
kärrvägar, rodd- och flottleder. Han anför vidare, att i övergångsområdet
mellan ödebygden och den tätare bebyggelsen pågår utbyggandet av ett
vägnät av den enklaste i länet förekommande typen av allmänna vägar, de
s. k. enkla bygdevägarna ned till 3.5 meter körbredd och med mötesplatser
5 ä 6 meter breda på högst 200 meters inbördes avstånd. »Denna vägtyp»,
säger han, »är synnerligen ändamålsenlig inom det omförmälda området men
blir genom sin relativt höga standard i avseende på kurvor och lutningsförhållanden
onödigt dyr — 15 ä 20 kronor per meter — att använda inom ödebygdsområdet.
» Han yttrar vidare: »Då det får anses ofrånkomligt att

förse även ödebygden med vissa allmänna vägar, måste det väl ställa sig mera
ekonomiskt att använda sig av ödebygdstypen än av den dubbelt dyrare enkla
bygdevägstypen.» Det har också verkställts vissa undersökningar, och det
föreligger i första hand en plan, omfattande åtta företag på tillsammans
170 kilometer. Utförda som enkla bygdevägar skulle de kosta 3,400,000 kronor,
varvid de väghållningsskyldigas andel skulle bli 680,000 kronor. Om
ödebygdsvägar däremot finge tillgripas, skulle motsvarande kostnader bli

1,700,000 kronor, respektive 170,000 kronor. Han framhåller också en annan
synpunkt. Under nu rådande förhållanden är det svårt att få vägstämmorna
att medverka till vägbyggande i ödebygdsområden med relativt höga kostnader
för vägdistrikten. Vi veta ju också, att denna ödebygds befolkning
har mycket små möjligheter att göra sig gällande på vägstämmorna.

I utskottets motivering hänvisas Gävleborgs län, när det gäller detta vägbebov,
till anslaget till enskilda utfartsvägar och n.ybyggesvägar. Jag har
framhållit här, och det framhålles också av vägingenjören, att denna typ av
vägar, enskilda utfartsvägar, kräver betydligt större insatser av enskilda,
och i sin motivering till nästa punkt i utlåtandet, där det gäller dessa utfartsvägar,
säger ju utskottet självt följande: »Örn en utfartsvägsanläggning

skall kunna åstadkommas, beror nämligen främst på den härav berörda befolkningens
egna ansträngningar och uppoffringar.» Här har man att i all -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. bidrag
till byggande
av enskilda
ulf artsvägar.

Äng. bidrag till nyanläggning av Ödebygdsvågar. (Forts.)
mänhet räkna med ett bidrag från staten av endast 1fi eller högst % av kostnaderna.
Sålunda kan man utgå ifrån, att med de ekonomiska förhållanden,
som äro rådande bland befolkningen i dessa bygder, är det ej möjligt att lösa
vägfrågorna efter dessa linjer, utan ödebygdsvägar behöva här tillgripas.

Det är vidare en tredje synpunkt, som jag till sist vill anföra, och det är
denna, att vägbyggandet anses vara ett av de förnämsta beredskapsarbetena,
när det gäller kommande kriser. Det vore därför synnerligen önskvärt, örn
det ödebygdsområde, som ligger i Gävleborgs län, kunde komma med de övriga
i huvudtiteln, så att man på grund härav kunde uppgöra planer för kommande
kris.

Det var, herr talman, endast dessa synpunkter, som jag i all korthet velat
framhålla i denna fråga. Jag har sökt visa för det första, att de sakkunniga
och statsmakterna vid behandlingen av denna fråga från början framhållit,
att hela ödemarksområdet, i den mån det kunde anses lämpligt, borde få del
av anslaget till ödebygdsvägar, och att man även från början räknat med
Gävleborgs län, och för det andra, att en lösning av denna fråga inom dessa
områden av Gävleborgs län svårligen kan åstadkommas på annat sätt, än genom
att man tillgriper ödebygdsvägar, och att den så löses på ett för det allmänna
bättre och billigare sätt, än om man försöker lösa den genom att bygga
enkla bygdevägar. Turen bör nu ha kommit till Gävleborgs län att få del
av detta anslag.

Jag har ej velat anföra detta för att polemisera mot utskottet utan, sorn
jag nämnde i början av mitt anförande, för att motivera en förnyad framställning.
Jag erkänner, att motionen borde ha varit fylligare, och att det skulle
ha förelegat en utredning tidigare. Under sådana omständigheter kanske utskottet
upptagit ärendet till en mera grundlig prövning.

Jag skall ej ställa något yrkande, men jag vill uttala den förhoppningen,
att statsutskottet ett kommande år skall, örn vi komma med en ytterligare
utredning i ärendet, upptaga frågan till välvillig behandling.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Hilding.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet hemställt i
förevarande punkt.

Punkten 14, angående bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar.

Kungl. Majit hade under punkten 14 av sjätte huvudtiteln uti statsverkspropositionen
föreslagit riksdagen att till bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 1,200,000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 80 av herr Johansson i Fredrikslund m. fl.;
nr 81 av herr Friggeråker m. fl.;
nr 141 av herr Holstenson m. fl.; och
nr 183 av herr A. Pettersson; samt

inom andra kammaren:

nr 33 av herr Gustafsson i Lekåsa;

nr 45 av herr Sandberg m. fl.;

nr 96 av herr Hansson i Vännäsby m. fl.;

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. bidrag till byggande av enskilda ulf artsvägar. (Forts.)

nr 164 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.;

nr 167 av herr Lindmark m. fl.;

nr 174 av herr Hansson i Rubbestad m. fl.; och

nr 261 av herr Johansson i Norrfors.

I motionen 11:33 hade hemställts, att riksdagen måtte ställa ett belopp av
3,000,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande att genom länsstyrelserna efter
vederbörlig behovsprövning fördelas till byggnads- och underhållsskyldige å
enskilda utfartsvägar, vilkas underhållskostnader vore särskilt betungande, med
hänsynstagande till den uppdebiterade allmänna vägskatten.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen, i anledning av Kungl. Haj:ts förslag och motionerna I: 80
och 81 samt II: 96, 167 och 174 ävensom med bifall till motionen II: 45, måtte
till bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar för budgetåret 1938/39 anvisa
ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

att motionerna 1:141 och 183 samt II: 33, 164 och 261, som avsåge vägunderhållsbidrag
-— i den mån de ej kunde anses besvarade med vad ovan anförts
-— ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr förste vice talman! Utskottet har under
denna punkt behandlat en av mig m. fl. väckt motion avseende att söka påskynda
den utredning som ändock måste komma till stånd angående underhållet
av enskilda utfartsvägar. Hetta problem har ju under de senaste åren
alltmera skjutits i förgrunden på grund av de förändringar som trafiken undergått.
Automobilerna utföra nu de flesta av alla körslor och ha sökt sig in
på de enskilda vägarna. Dessa vägar tillåta med nuvarande byggnadssätt i
många fall icke denna trafik, och underhållet blir därför för de enskilda vägunderhållarna
alltför betungande. Glädjande nog har jag sett att 1936 års
vägsakkunniga i sitt avgivna betänkande äro inne på den tanken, att vägskattemedel
böra användas för dessa enskilda vägar. Jag har således icke något
annat yrkande än örn bifall till det förslag vartill utskottet kommit, men jag
har endast velat uttala den förhoppningen att de vägsakkunniga, när de göra
upp sitt förslag, också se till att icke sådana villkor förknippas med utanordnandet
av vägskattemedlen till underhåll av de enskilda vägarna, att det blir
omöjligt eller svårt för dessa enskilda vägunderhållare att komma i åtnjutande
härav. Jag tackar utskottet för den välvilliga behandling som motionen rönt,
och jag gör det i den förhoppningen att denna fråga nu avancerat ett gott
stycke mot sin lösning.

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! I utlåtandet på sid. 27 har utskottet
erkänt nödvändigheten av det anslag som det här är fråga örn. Utskottet
säger, att »avsikten med anslaget till enskilda utfartsvägar är att genom
beredande av statsbidrag uppmuntra och möjliggöra för befolkningen i avlägset
liggande byar eller gårdar att själva bryta väg fram till de allmänna trafiklederna»
o. s. v. På denna punkt och när det gäller vårt vägväsen i sin
helhet, ha vi ju med glädje kunnat konstatera, att statsutkottet har ökat på
de anslag som begärts av Kungl. Majit. Detta är så mycket mera beaktansvärt,
som vi veta, att det är av betydelse, att de gårdar som ligga i ödebygder
få en uppmuntran och en hjälp till att sätta de vägar som leda till dem i ett
bättre skick. När frågan år efter år kommit före på sätt som skett, har jag

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. in.

Ang. inköp
av gatsten.

Äng. bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar. (Forts.)
i en motion påyrkat ett betydligt högre anslag än det statsutskottet har velat
gå med på, och jag har gjort detta därför, herr talman, att jag tänkt, att vi
skulle ge en bättre handräckning åt de enskilda utfartsvägarna, så att de
skulle komma bättre i stånd. Jag är i alla fall tacksam mot statsutskottet,
att det även detta år har ökat anslaget med 200,000 kronor för detta behjärtansvärda
ändamål.

Då bär resonerats så mycket örn vägar och vägväsende, skall jag icke uppehålla
debatten längre, utan skall helt kort, herr talman, be att få yrka bifall
till motionen nr 33 i denna kammare.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr förste vice talmannen
därå given proposition blev utskottets förevarande hemställan under a)
av kammaren bifallen. Härefter framställde herr förste vice talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan under b), nämligen dels på bifall till
berörda hemställan dels ock på bifall till samma hemställan med den ändring
däri, som innefattades i motionen II: 33 av herr Gustafsson i Lekåsa; och fattade
kammaren beslut i överensstämmelse med innehållet i den förra propositionen.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19, angående inköp av gatsten, föredrogs; och anförde därvid:

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Under denna punkt har statsutskottet i sin motivering erinrat örn ett uttalande
av 1936 års riksdag, att staten borde hjälpa gatstensindustrien att övervinna
de exporthinder som ifrån olika främmande länders sida ha rests emot
en sådan export. Jag har ingenting emot att statsutskottet ånyo bringar detta
önskemål i erinran, det kan icke vara till någon skada. Jag har bara ansett
mig böra här idag förklara, att ansträngningarna från statens sida att hjälpa
gatstensindustrien att få sin export ökad ha ständigt pågått och pågå alltjämt.
Det har aldrig varit tal örn någon slapphet eller något stillestånd från
statens sida i detta avseende. Samtidigt som jag förklarar detta, måste jag ju
erkänna, att våra ansträngningar icke ha lett till så värst stora resultat, och
det kanske kan ha en liten uppgift att fylla, örn jag här något uppehåller mig
vid frågan, vad det är som gör, att vi ha så svårt att få export av gatsten
till stånd.

Det finns folk, har jag märkt, som t. o. m. offentligen förklarat, att orsaken
skulle ligga däri, att myndigheter eller av staten utsedda personer i sitt arbete
skulle missgynna gatstensindustrien till fördel för annan industri eller verksamhet.
Det förhåller sig alls icke på det sättet. Orsaken till att det är svårt
att exportera gatsten ligger i den allmänna benägenheten som olika länder ha
att gynna sitt eget arbete, att tillgodose sina behov med det egna landets produkter.
Därtill kommer, att många länder, som förut ha importerat gatsten
från Sverige, nu ha valutasvårigheter och söka undgå all import, som de kunna
undgå, för att spara sina främmande valutor för andra ändamål. Därtill kom -

Onsdagen den 16 mars 1938 £. m.

Nr 20.

Ang. inköp av gatsten. (Forts.)

mer dessutom, att det finns så många ersättningsmedel för gatsten, när det
gäller att göra vägar och gator, att det är relativt lätt för de olika länderna
att finna möjligheter för att kunna undvara importerad gatsten. Allt detta
gör, att när vi komma till främmande länder och begära att de skola köpa vår
gatsten, då möta vi icke bara kallsinnighet från deras sida, utan många gånger
rent av avoghet, och det har hänt, att våra utlandsrepresentanter och våra förhandlare
ha kommit hem och sagt oss, att man blir irriterad i de olika länderna
över denna ständiga press från svensk sida för gatstensexporten. Vi
lida kanske skada, har man sagt från deras sida, örn vi så enträget jämt och samt
hålla på och trumma på den punkten, när man från andra sidan absolut ingenting
vill. Men att våra underhandlare säga detta till de svenska statsmakterna,
det är ju icke att motverka eller motarbeta denna industri, utan det är att tala
örn .sanningen för oss, som vi behöva veta, och det är ju så mycket mera naturligt,
som det gång på gång visat sig, att de ha rätt i sitt bedömande. Jag
vill sålunda understryka, att när våra förhandlare för oss rapportera tillståndet
i importländerna, får man ju icke vända örn det och ge det den innebörden,
att dessa svenska förhandlare skulle motarbeta gatstensexporten. Det är
icke riktigt.

När vi inom regeringen få dessa rapporter, Ira vi givetvis haft att att väga
den ena saken mot den andra, och vi ha alltid kommit till det resultatet, att
även örn det betyder vissa svårigheter för oss, örn vi beständigt skulle hålla
på att hamra in i utlandet våra önskemål örn gatstensexport, böra vi göra det
ändå. Vi anse, att gatstensindustriens läge är sådant, att ingenting får underlåtas,
utan att allt som kan göras bör göras, och våra underhandlare få jämt
och samt nya direktiv att vid alla tillfällen föra fram detta önskemål och försöka
bereda marknad för svensk gatsten. Det är t. o. m. på det sättet, att regeringen
ställt till förhandlarnas förfogande påtryckningsmedel, förhandlingsobjekt,
som ingen annan svensk exportnäring får. Det förekommer fall, då utländska
stater gärna vilja exportera ett visst slags varor till Sverige, varor
som vi anse oss icke i behov av, varor som vi helst vilja slippa köpa.
Det förekommer då, att vi säga till utlandet: Ja, det må vara hänt.
vi skola köpa den varan av er, om ni vilja köpa gatsten av oss.
Genom den lagring av varor, som nu försiggår i beredskapssyfte, ha vi
ju dessutom den möjligheten att ibland kunna säga —• att den varan kunna
vi köpa i det och det landet, det gör ju oss ungefär detsamma; då gå vi till
ett land. och. säga — vi skola köpa så och så stor kvantitet av den varan hos
er, örn ni vilja köpa gatsten av oss, men vilja ni icke köpa gatsten av oss, köpa
vi den varan av ett annat land. Det finns ingen annan näring, icke ens jordbruket,
som annars är mest gynnad nation, åt vilken man ställer sådana möjligheter
till förfogande för underhandlarna som vad som sker i fråga om gatstensindustrien.
Då kan man kanske komma fram med en misstänksamhet och
säga: men då sköta väl icke förhandlarna sig. — Härpå svarar jag: Ibland
lia vi gått så långt, att vi ställt dessa vapen i händerna på gatstensindustriens
eget folk och sagt: var så goda, här ha ni maktmedel, gå ut och förhandla!

Jag skall berätta två fall, som inträffat, sedan riksdagen förra året var
samlad. En gatstensindustriens representant hade av den svenska regeringen
fått det beskedet, att vi skola köpa en vara, som vi annars icke vilja ha, under
villkoret att det andra landet, som vill sälja den, vill av oss köpa gatsten. Han
reste till det landet, Sveriges minister i huvudstaden där hade fått bestämt besked,
att han skulle på allt sätt understödja gatstensindustrirepresentantens
åtgöranden; och en vacker dag kom han hem, denne representant för den svenska
gatstensindustrien, och kunde betyga, att han mött all förståelse från den
svenska regeringens sida och från den svenska representationens sida, men han

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. inköp av gatsten. (Forts.)

kade icke lyckats sälja en enda gatsten. I ett annat fall hade vi officiella
underhandlingar om att få sälja gatsten emot att vi i stället köpte en annan
vara, men det gick inte. Då kom det en förfrågan från gatstensindustriens
sida, kan icke vår representant försöka göra en sådan kompensationsaffär i
alla fall? Jo, var så god, sade vi, vi ställa här till förfogande en vara, som vi
kunna köpa i detta land, och ni kan säga till dem där nere: vi köpa den varan
till den och den kvantiteten, örn vi få betala den med gatsten. Det gällde en
leverans av gatsten på 40—50,000 ton. Och vi utlovade dessutom, att örn ett
sådant avtal komme till stånd mellan representanten för gatstensindustrien
och vederbörande företagare i det andra landet, skulle vi använda hela statens
möjlighet för att sedan skaffa tillstånd till import i det främmande landet av
gatsten. Och gatstensindustriens representant gick till arbetet och arbetade
sedan vecka efter vecka. De 40,000 ton sattes ned till 30,000 ton, sattes ned
ytterligare till 18,000 ton, och till slut som resultat av det hela blev det så att
vi fingo sälja 9,000 ton gatsten, som praktiskt taget icke såldes till det land,
det från början var fråga örn.

Jag har bara velat anföra detta för att visa, att det icke är brist på vilja
och icke brist på ansträngningar från regeringens sida, från de svenska underhandlarnas
sida, från vår utländska representations sida, som gör att resultatet
har blivit så pass dåligt som det blivit. Jag har bara velat fastslå, att det Er
icke riktigt, när man säger, att gatstensindustrien är missgynnad i fråga örn
statliga ansträngningar. Det finns, det fastslår jag, icke någon näring i detta
land, som intar en så gynnad ställning som gatstensindustrien gör. Det beror
icke på statsmakterna och myndigheterna, att det icke blir resultat av dessa
ansträngningar.

Varför jag sagt detta är därför, att om man för det talet, att de svenska
ämbetsmännen på detta område icke fullgöra sin skyldighet och sin plikt, örn
man driver det talet offentligt eller på annat sätt anklagar dem, så kan det
icke vara till nytta för gatstensindustrien. Jag tvivlar aldrig på att icke våra
ämbetsmän skola göra sin plikt och göra den fullt ut, men var och en måste
ha fullt klart för sig, att det är något annat att göra sin plikt, om man gör
den i känslan av att möta förståelse och uppskattning för sitt arbete, än örn
man finnér, att man mötes av misstänksamhet och misstroende och att den uppfattningen
sprides, att vederbörande icke gör sin skyldighet. Jag har ansett
mig böra här offentligen uttala detta.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag har med stort intresse åhört den deklaration,
som herr statsrådet Sköld här lämnat, och jag vill säga för min
personliga del, att jag har haft den uppfattningen och har den uppfattningen
fortfarande, att regeringen och landets representanter vid underhandlingar
med olika länder ha gjort vad i deras förmåga stått för att gagna gatstensindustrien
och att återigen få igång exporten av denna vara. Jag har begärt
ordet i denna fråga ingalunda för att rikta någon kritik vare sig emot regeringen
eller de olika underhandlarna och icke heller emot utskottet, utan jag
vill tvärtom understödja vad utskottet har uttalat i denna fråga till förmån
för upphjälpande av stenexporten. Jag vill understryka detta uttalande särskilt
därför, att denna industri befinner sig i ett sådant läge, att den är i behov
av all den hjälp, av alla de stödåtgärder, som överhuvud kunna vidtagas.
Stenindustrien har, som vi alla känna till, från första början varit en typisk
exportindustri. Omkring 90 ä 95 % av denna industris hela tillverkning har
gått till export till olika länder. När därför krisen 1931 kom och förlamade
exporten, så betydde ju detta ett fruktansvärt slag för såväl företagarna som
arbetarna inom denna industri. Jag skall, för att fatta mig mycket kort, bara

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. inköp av gatsten. (Forts.)

tillåta mig att i detta sammanhang nämna några siffror, som äro ganska belysande.

År 1929 uppgick värdet av den svenska gatstensexporten till över 16 miljoner
kronor. År 1931 hade denna siffra nedgått till cirka 6.5 miljoner kronor, sålunda
till ungefär en tredjedel av exporten 1929. År 1935 synes bottenläget
vara nått, men då hade även exporten sjunkit så att exportvärdet utgjorde endast
cirka 1,853,000 kronor. Under de två senaste åren har en liten ljusning
inträtt på exportmarknaden. År 1936 hade nämligen exporten ökats till cirka
3.6 miljoner kronor och 1937 till omkring 5.5 miljoner kronor. Men man måste
tyvärr, konstatera, att läget för industrien nu återigen har försämrats. För
januari månad 1937 uppgick värdet av exporten av gatsten till något över

309,000 kronor, men för januari månad 1938 hade denna siffra åter sjunkit
till cirka 211,000 kronor. Orderstocken för export utgjorde den 1 januari 1937
cirka 667,000 kvadratmeter och den 1 januari 1938 endast 188,118 kvadratmeter.

Man måste ovillkorligen göra sig den frågan: vad kan orsaken vara till detta
försämrade läge för stenexporten, när man har kunnat konstatera, att övriga
exportindustrier icke hava kommit i något försämrat läge, åtminstone icke i
nämnvärd utsträckning, utan fortfarande befinna sig i ett ganska gynnsamt
läge. En av de mest bidragande orsakerna till dessa försämrade exportmöjligheter
för gatstensindustrien tycks framförallt vara den, att vissa större leveranser
av gatsten till Polen och Frankrike, som under det senaste året ägt rum,
numera äro i stort sett fullgjorda. Överenskommelserna örn stenleveranser till
dessa länder träffades, örn jag icke missminner mig, genom särskilda handelsöverenskommelser
och mot utbyte av andra varor, framför allt kol från Polen.
Örn jag icke är felaktigt underrättad, ha förhandlingar örn dylika kompensationsavtal
förts med olika länder såväl under slutet av förra året som i början
av innevarande år. Men tyvärr måste man säga, att dessa förhandlingar ännu
icke lett till något för denna industri gynnsamt resultat. Det är icke minst av
denna anledning som jag vill ytterligare understryka vad utskottet har framhållit,
nämligen önskvärdheten av »att allt göres för att övervinna de onormala
hinder i form av importförbud, valutarestriktioner och dylika utländska
åtgärder, som rests för att hindra exporten av gatsten».

Under det senaste året sysselsattes omkring 3,400 arbetare inom gatstensindustrien.
Det kan i detta sammanhang nämnas, att 1929 uppgick arbetarantalet
till cirka 8,000. För att för framtiden kunna bereda arbete åt dessa
3,400 arbetare, som hade sin sysselsättning inom denna industri under 1937,
och som jag tror till största delen fortfarande sysselsättas inom industrien,
fordras, att exporten upprätthålles i ungefär samma nivå som 1937. Lyckas
icke detta, så måste den nuvarande arbetsstyrkan nedskäras i ganska stor
utsträckning. Jag behöver knappast nämna, vad detta skulle betyda för de
hårt prövade län, Bohuslän och Blekinge, där stenindustrien har sin huvudsakliga
verksamhet.

Jag får därför till slut, herr talman, uttala min förhoppning om att regeringen,
och icke minst statsrådet och chefen för handelsdepartementet, i fortsättningen
liksom hittills kommer att ägna allt möjligt intresse åt att få i gång
exporten av gatsten i större utsträckning än för närvarande, så att det därigenom
skall bliva möjligt att även för framtiden sysselsätta minst den arbetsstyrka,
som för närvarande sysselsättes inom denna industri.

Med herr Mårtensson förenade sig herr Katisson i Munkedal.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Vid denna punkt ha herr von Seth
och jag avgivit en blank reservation, som jag skall be att med några ord få

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Ani), inköp av gatsten. (Forts.)

motivera. Ingeri som helst skiljaktighet råder om att hjälpåtgärder böra vidtagas
på de områden, som det här gäller. Men man måste bli betänksam emot
den form, som använts under en lång följd av år, och som har mera konserverande
än sanerande effekt. Vi anse, att man måste komma fram till ett mera
rationellt förfaringssätt, än som här har förekommit. Det förefaller, som örn
man kommit in i en stenbunden slentrian, som man borde försöka frigöra sig
ifrån. Åtgärder för sanering av de nödlidande distrikten måste naturligtvis
förekomma, men de böra övervägas från andra utgångspunkter, än som här
har skett. Det torde vara oundgängligen nödvändigt för framtiden. Det är
endast detta, som vi med vår reservation ha velat ge uttryck för.

Herr Törnkvist: Herr talman! Den som har växt upp i Blekinge för en
halv mansålder sedan och erinrar sig den första kris, som denna industri drabbades
utav, när världskriget bröt in, kan ju lätt förstå behovet av att ha en
större stenindustri här i landet. Denna industri tillkom som en typisk exportindustri;
där såldes praktiskt taget knappast något på den svenska marknaden
under 70- och 80-talen d. v. s. denna industris första decennier.

Ett annat förhållande inträdde under den andra kris, som gatstensindustrien
drabbades av omkring år 1930. Då drabbades den svenska gatstensindustrien
av importförbud ifrån det land, som så gott som utan undantag varit den stora
köparen av denna produkt, nämligen Tyskland. Det är icke så, att Tyskland
självt har varit eller är utan gatstensindustri; tvärtom har väl Tyskland den
största industrien för gatstenstillverkning i världen. Enligt en uppgift, som
har lämnats, och som jag, till dess motsatsen meddelas, måste anse vara tillförlitlig,
arbetar denna stenindustri för närvarande under högkonjunktur och
har gjort detta sedan en tid tillbaka. Uppenbarligen är det här fråga örn att
tillgodose det inhemska tyska behovet av gatsten. Jag kan icke nu påminna
mig den exakta tidpunkten, men det var något av åren 1929 eller 1930, som
man i två etapper genom tyska regeringsbeslut avstängde importen av gatsten
från Skandinavien till norra Tyskland, som dittills varit den huvudsakliga
köparen av den nordiska och framför allt den svenska gatstenen.

Med kännedom örn dessa förhållanden lär väl icke någon kunna anklaga regeringen
eller vår utlandsrepresentation för att gatstensindustrien icke har någon
marknad i utlandet. Jag tillhör sålunda icke dem, som i det stycket tadla.
Jag har tvärtom blivit övertygad örn att man har gjort vad man kunnat och
gjort mycket för att återerövra en del av denna »förbudsmarknad». Det är naturligtvis
klart, att den svenska marknaden icke kan absorbera den stora tillverkning
av gatsten, som blivit en följd av den internationella marknadens tidigare
förmåga att köpa denna vara. Vi ha därför nu genom olika åtgärder
pressat ned den med detta arbete tidigare sysselsatta arbetarstammen. Jag
tror, att t. ex. i Blekinge kan man nu anslå den till ungefär 22 ä 25 % av den
arbetarstam, som fanns, då industrien hade en exportmarknad. Vad Bohuslän
angår torde det väl kanske finnas kvar en något större del. Den nuvarande arbetarstammen
är emellertid det oaktat för stor för den svenska marknaden.
Samma problem, som har bekymrat oss under flera år, föreligger därför delvis
ännu, problemet att från yrket avföra en yrkesman, som nått upp till 40-, 50-eller t. o. m. 35-årsåldern, och samtidigt tillförsäkra honom en tillfredsställande
försörjning. Antalet stenhuggare i Blekinge uppgår för närvarande till 600
ä 700, eller kanske det är säkrare att säga 500 å 700, eftersom antalet skiftar så
mycket från den ena månaden till den andra. Jag kan försäkra kammaren, att
örn det är någon, som kan ge en anvisning om huru dessa skola kunna skaffa sig
en inkomst, som uppgår till åtminstone 75 % av deras inkomst, då de hade normal
sysselsättning inom stenindustrien, så skulle de med glädje anamma denna

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. inköp av gatsten. (Forts.)

lösning, ty deras arbetsförtjänst ligger nu i många fall under 50 % av den förtjänst,
de hade på den tiden, då industrien kunde avsätta sina produkter. Det
är givetvis tragiskt för en grupp, som befinner sig i det läget, att den behöver
taga emot klander och kritik för att man icke har kunnat finna en ginare,
bättre och smakligare väg för avvecklingen av den på detta område dömda generationen.
Vi få därför naturligtvis vara så skonsamma som möjligt, och jagför
min del såsom representant för länet vädjar örn en sådan skonsamhet.

Jag fann det emellertid litet egendomligt att höra, att våra utomordentliga
tjänstemän och ledare för vår utrikesrepresentation vid framställandet av sina
förslag skulle irritera vederbörande i olika länder, d. v. s. bringa dem på något
sätt ur jämvikt. Det önskemålet kan naturligtvis uttalas beträffande deras
dagliga gärning, att de icke böra framkalla någon irriterad stämning och därmed
försvåra sina egna utsikter att på andra områden göra sig gällande gent
emot vederbörande. Jag tror icke, att det är någon, som begär, att en sådan
energi skall utvecklas, att vederbörande bli irriterade. Det är väl för övrigt icke
gärna överensstämmande med diplomatiskt språk och diplomatisk kutym, att
man blir irriterad. Jag skulle snarare vilja säga, att våra attachéer, ja, varför
icke våra ministrar, borde ha i sikte, såsom de ju redan ha, att det finns en industri
i landet, som har de och de svårigheterna att dragas med, och yppar det
sig ett tillfälle på någon punkt, örn den ligger i eller utanför Europa, så skola
vi ge den ett handtag under framkallande av en glad och god hjälp ar stämning
även hos dem, som man talar med såsom köpare. Det finns nog möjlighet därtill.

Slutligen vill jag för min del säga, att en viss del av tillverkningen av detta
vägbeläggningsmedel måste vi nog räkna med såsom nödvändig även här i Sverige.
Tiden hårdnar, och här finns intet så bärigt och hårt i fråga örn de tunga
och hårda medel, vi kunna bli tvingade att använda, som ordentliga och bäriga
vägar. En och annan sådan måste vi ha belagd med detta hårda material.

Jag tackar slutligen statsrådet och chefen för handelsdepartementet för hans
uttalande, att vad statsutskottet här har skrivit kan vara bra att ha såsom en
påminnelse örn vad riksdagen sade 1936. Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr voll Seth: Herr förste vice talman! I enlighet mer den deklara tion,

som herr Persson i Falla avgivit angående den reservation, som vi tecknat
oss för under förevarande punkt 19, vill jag endast därtill säga, att vi ingalunda
ställa oss- avvisande emot det anslag på 4 miljoner kronor, som skall komma
den betryckta stenindustrien till godo. Vad jag för min del emellertid icke
kan godtaga är, att det år efter år skall användas medel från automobilskattefonden
till dessa, jag vågar påstå det, i vissa fall experimentartade försök. Ty
det är dock ännu icke bevisat, att stensättning blir billigare än andra permanentbeläggningar
på vägarna. Jag medger gärna, att stensättning under vissa förhållanden
och inom vissa områden kan vara utmärkt, men då vi ha andra beläggningsmedel,
som i de flesta fall bli billigare, anser jag det icke vara rättvist,
att de som betala vägskatt och framför allt motorfolket skola bidraga till
detta.

Jag har, herr förste vice talman, intet yrkande, men jag har till protokollet
velat ha antecknat, att jag anser det icke med rättvisa förenligt, att vägskattebetalarna
och motorfolket skola bidraga till detta anslag. Idet bör tagas av
andra medel.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 1988. Nr 20.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Punkterna 20 och 21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Punkten 23.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25—il.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43 och 44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 9.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 104, till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring
i lagen örn landsting.

§ 10.

Äng. ntgif- Till behandling förelåg härefter statsutskottets utlåtande, nr 4, angående
terna under regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudfjdnlThurwl-
innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Äng. försvar*- Punkten 1, angående försvarsdepartementet: avlöningar.
de petrie melite t .■

avlöningar. Efter föredragning av punkten anförde:

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tillåter
mig att redan vid denna punkt lämna kammaren ett meddelande, som kan
hava betydelse för behandlingen av vissa av de följande punkterna.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)

Den ökade osäkerhet i det internationella läget, som framträtt efter statsverkspropositionens
framläggande, har föranlett regeringen att undersöka, huruvida
vissa ytterligare åtgärder till försvarsberedskapens omedelbara stärkande
kunna vidtagas. Regeringen har för avsikt att på grundval av denna
undersökning hos årets riksdag hemställa, att ett avsevärt belopp anvisas för
att efter regeringens bedömande användas för angivna ändamål. I avvaktan
på detta förslag torde lämpligen punkterna 87, 96, 129, 134, 137 och 142 i
statsutskottets utlåtande nr 4 böra återremitteras till utskottet.

Herr Bagge: Herr talman! Med anledning av vad hans excellens herr

statsministern nu har yttrat vill jag framhålla, att det givetvis närmast är på
regeringen som ansvaret måste vila för att allt, blir gjort som kan göras för
vår försvarsberedskap i dessa tider. Men också på oppositionen vilar ett ansvar,
som vi varken vilja eller kunna undandraga oss. Med den ståndpunkt,
som vi vid innevarande liksom vid tidigare riksdagar intagit till denna fråga,
är det givetvis med stor tillfredsställelse som vi åhört statsministerns nyss avgivna
förklaring. Vi försäkra regeringen om vårt stöd, när det gäller att sörja
för de olika sidorna av vår försvarsberedskap. Hur detta skall ske, bliva vi
väl i tillfälle att sedermera närmare dryfta. Den saken vill jag således icke
alls i dag upptaga till behandling.

Inga hinder få läggas i vägen, när det gäller åtgärder, där handlingskraft
och snabbhet kunna bliva av avgörande betydelse för vårt lands framtid och
bestånd. Jag är övertygad om, att hela det svenska folket i dessa tider är
berett och ^villigt att offra vad som kräves för vårt försvar. Och illa skulle
vi fylla vår plikt som detta folks representanter, örn vi icke kunde finna de
former, i vilka inom ett demokratiskt statsskick ett samarbete för ett sådant
mål kan vinnas mellan olika meningsriktningar.

Det är mig en källa till djup tillfredsställelse och glädje, att detta nu synes
hava skett genom regeringens deklaration.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Den deklaration, som statsministern
här nyss avgivit, kommer säkerligen att väcka tillfredsställelse inom
vida kretsar. Ävenledes kommer den — därom kunna vi vara förvissade —
att bidraga till ökad respekt för Sverige utomlands. Från den meningsriktning,
som jag representerar, äro vi beredda att stödja ett regeringsförslag,
som går ut på ett snabbare realiserande av 1936 års försvarsbeslut. När våra
representanter i statsutskottet vid behandlingen av den huvudtitel, som nu har
föredragits, hava biträtt regeringens förslag jämväl i de delar, där längre gående
yrkanden hava förelegat, har detta skett i medvetandet om, att ansvaret
för vart försvar i denna oroligt tid i första hand ligger hos landets regering.
Efter statsministerns anförande är det uppenbart, att regeringen känner detta
sitt ansvar och redan har tagit det initiativ, som situationen kräver. Förutom
det sakliga värde, som ligger i de förebådade åtgärderna, markeras härigenom
ytterligare den vilja att hålla försvarsfrågan över partierna, som enligt vårt
förmenande är en av de mest betydelsefulla vinsterna av 1936 års riksdagsbeslut.

dag förutsätter emellertid, att ärendet skall kunna beredas i så god tid.
att i möjligaste män detaljerade förslag kunna föreläggas riksdagen, medan den
år samlad. Vi hava ju ännu två k två och en halv månader, som vi räkna
med, att riksdagen skall finnas här. Naturligtvis äro vidsträckta fullmakter
till regeringen nödvändiga i en kritisk tid. Men dess bättre befinna vi oss

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
ännu i ett sådant läge, att vi kunna behandla frågorna med den grundlighet
och den balans, som är vanlig i den svenska riksdagen.

Herr talman! På den nu föredragna punkten har jag intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson: Herr talman! I den allvarliga tid vi nu leva är det ingen
överraskning, att regeringen lämnat den deklaration, som statsministern avgivit.
Det betyder, att vi kunna hava förtroende till regeringen. Det är ett
förtroende, som den är värd. Den följer utvecklingen och tar ansvar för
land och folk.

Den folkgrupp, som jag representerar, har sedan urminnes tider varit försvarsvänlig.
Jordbruksfolket har alltid satt värde på sin demokratiska frihet.
Det är självklart också villigt att bringa det offer, som kan visa sig nödvändigt
för att behålla denna frihet.

Det är därför som jag i likhet med de närmast föregående talarna uttalar
min tillfredsställelse över den deklaration, som här av statsministern lämnats.
Jag behöver knappast tillägga, att vi också skola efter måttet av våra krafter
bidraga till en lycklig lösning av denna för vårt land så viktiga fråga.

Herr Råstock: Herr talman! Jag ber att få deklarera min tillfredsställelse
med regeringens initiativ. Det har sagts, att vi böra på bästa möjliga
sätt sätta in våra försvarsåtgärder på de mest utsatta punkterna. Det sträva
vi väl alla efter att få göra och Kungl. Haj :t är bäst i stånd att åstadkomma
detta.

Jag är också tacksam för initiativet ur den synpunkten, att det givit tillfälle
till eli samlingsmanifestation, som är betydelsefull och som ovillkorligen måste
göra ett gott intryck överallt, icke minst i länder, där man med uppmärksamhet
följer vad som händer i Sverige.

Jag har intet yrkande, utan jag vill bara meddela, att det är sörjt för, att
utskottets talesman kommer att på punkterna 87, 96, 129, 134, 137 och 142
ställa erforderligt jakande örn återremiss.

Herr förste vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Jag har med stor

och uppriktig tillfredsställelse åhört hans excellens herr statsministerns deklaration.
Jag tror, att det är av oskattbart värde, att regeringen i nuvarande
situation tagit initiativ till, som jag hoppas, nationens samling i dessa frågor.
Men jag skulle också vilja uttala en förhoppning. Det är, att när regeringen
går till bedömande av de åtgärder, som regeringen anser behövliga för stärkandet
av landets värnkraft, regeringen också upptar till bedömande frågan
om flottans ersättningsbyggnad och möjliggör ett snabbt beslut i detta hänseende.
Det skulle för mig och många andra inom detta land vara ytterligt
glädjande, örn hans excellens herr statsministern vid detta tillfälle även ville
giva oss en försäkran örn att denna fråga örn flottans ersättningsbyggnad
kommer att upptagas till ett snabbt och, som jag hoppas, lyckligt avgörande.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anled ning

av det sista yttrandet önskar jag upprepa, vad jag tidigare sagt kammaren,
att jag finner det angeläget, att frågan örn flottans ersättningsbyggnad
behandlas. med sådan grundlighet, att det icke kommer att upprepas, att
åtgärder på detta område efter kort tid visa sig icke välmotiverade. Det ligger
i sakens natur, att regeringen med all skyndsamhet skall behandla ärendet.
Det innebär icke, att jag kan ställa i utsikt förslag till årets riksdag.
Det, som regeringen här bebådat, avser att åstadkomma sådan förstärkning

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
av försvarsberedskapen, som kan hava omedelbar effekt. Frågan om flottans
ersättningsbyggnad faller icke inom samma ram.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Den deklaration, som i dag av givits

från regeringsbänken, kommer helt naturligt att väcka uppseende i vårt
land och förmodligen också utanför våra gränser. Jag skulle tro. att känslorna
— trots alla samförståndsdeklarationer här i dag — komma att vara rätt
blandade inom vårt folk. Jag tvivlar ej på, att man på många håll kommer
att känna tillfredsställelse. Men det vore underligt, örn icke också betänksamhet
skulle inställa sig. Det är bara naturligt, att de senaste dagarnas
händelser i Mellaneuropa måste framkalla oro i sinnena inom stater, där man
har anledning att fråga sig, örn och när turen kommer till dem. Och
även på andra håll måste givetvis den starkt laddade atmosfären väcka bekymmer.
Jag tillhör visserligen för min del ej de mest pessimistiska men
förstår det känsloläge, som förmår människorna att uppgiva tron på möjligheten
att undgå katastrof. Vad jag däremot ej kan förstå, är att man i ett
land som Sverige, som dock ligger på sidan av oroscentra och åtnjuter förmånen
av ett sällsynt gynnsamt militärstrategiskt läge, gripes av sådant
hysteri — jag vågar använda ordet — att man ej kan kosta på sig en tids
rådrum, innan man utfäster sig för nya stora utgifter för militära ändamål.
Jag tror, att den brådska man visar är olycklig, och jag beklagar den. Jag
anser, att den bästa möjliga politiken för ett land som Sverige är att hålla
huvudet kallt och undvika steg och åtgärder, som vid närmare prövning kunna
visa sig förhastade.

Det är också märkligt, att vår militärorganisation, trots det rikliga tillflödet
av anslag, skulle befinna sig i ett så bristfälligt skick, att man måste improvisera
utomordentliga extraordinära åtgärder endast ett par månader efter
statsverkspropositionens framläggande och några få dagar efter det statsutskottet
accepterat Kungl. Maj :ts förslag.

På mig verkar det visserligen icke överraskande, att 1936 års försvarsorganisation
såsom alla tidigare visat sig dyrare än beräknat. Jag har själv inom
försvarskommissionen och senare vid olika tillfällen sagt, att detta skulle inträffa.
ilen det kan ju ändå finnas fog för en erinran, att 1936 års försvarsbeslut
vilar på två grundpelare: organisationen och kostnadsramen, samt att
för den senare fanns ett heligt tal: siffran 148 miljoner.

Nu har man utvidgat organisationen. Jag tänker på luftvärnet. Man har
utvidgat kostnadsramen i en omfattning, som ingen kunnat drömma örn. Att
detta. kunnat ske utan nämnvärda protester är en för svenska förhållanden
ovanlig företeelse, som endast kan förklaras av en enligt min åsikt sorglig
benägenhet numera i landet att tillmäta åt Sverige större betydelse i dess
internationella sammanhang än det med sitt läge, sin historia och sina relationer
till grannfolken i verkligheten har. Det ligger en fara i detta, ty det
fäster uppmärksamheten på oss på ett icke önskvärt sätt.

Jag har velat deklarera, att jag icke ingår i den samling, som i dag brådstörtat
beträder den ytterligare upprustningens väg. Jag är optimist nog
att tro, att inom vart folk icke skall alldeles saknas förståelse för en sådan
hållning.

I detta anförande instämde herrar Sandberg, Jacobson och Backström.

Herr Flyg: Herr talman! Yad som borde vara den svenska riksdagens

drämsta uppgift vid behandlingen av årets fjärde huvudtitel det är självrannsakan.
Högt har man inför offentligheten talat örn, att försvarsfrågan är

Nr 20.

Onsdagen deli 16 mars 1938 f. m.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
ej längre en stridsfråga mellan partierna. Och i dag har det inför riksdagens
forum deklarerats, att den är lyft ovan stridsvimlet. Frågan örn försvaret
av Sveriges urgamla oberoende och nationella frihet säges i dag vara en gemensam
angelägenhet för alla.

Örn detta nu är sant — för högerns vidkommande tillåter jag mig göra en
berättigad reservation — borde man då icke i dagens utrikespolitiska^ läge
mot bakgrunden av vad som hänt och händer ställa den självkritiska Hagan:
Hur hava vi löst denna stora gemensamma nationella angelägenhet? När jag
hör statsministerns deklaration å regeringens vägnar, vill jag ytterligare understryka
denna fråga. Samtliga här ansvariga partier: högern, folkpartiet,
bondeförbundet och socialdemokratien säga sig vara medvetna om allvaret i
nuets allmänna läge, och de måste vara medvetna örn, att den samhälleliga
organism, till vilken riksdagen nu skall bevilja anslag, kan komma att bliva
prövad i praktiken under det år anslaget gäller.

Högerpressen har högljutt förkunnat: »Vårt parti inser lägets allvar. Vårt
parti yrkar på att tidstempot för 1936 års beslut i militärfrågan skall brytas.
Upprustningen måste bliva förverkligad i snabbare tempo.»

När man talar så, måste man vara övertygad örn nämnda försvarsbesluts
förträfflighet. Man måste vara övertygad örn, att detta beslut är det bästa
möjliga, utgående från vad som är landets och folkets intressen.

Nu har regeringen deklarerat sin anslutning till detta högerns tidigare inför
offentligheten framförda krav. Frågan örn tempot skiljer ej längre de
försvarsvänliga partierna. Sveriges nationella samling av i dag kan sägas
vara ett slags traska-patrullo till hetsen och upprustningsfebern ute bland
stormakterna.

Jag frågar nu, herr talman: Hur ser den försvarsordning ut, som i år kommer
att kosta svenska folket, räknat efter nu tillgängliga siffror, i runt tal
omkring 200 miljoner kronor? Då äro ännu icke kostnaderna för flottans
upprustning och modernisering medräknade. Hur ser den försvarsordning ut.
till vilken ytterligare miljoner nu skola anslås? Jag vet, att den i olika
avseenden är väsentligt större och dyrare än motsvarande institutioner i Danmark,
Norge och Finland. Ett talande och värdefullt bevis i detta avseende
utgör den norske statsministern Nygaardsvolds färska uttalande i stortinget,
då han säger: »Man har framfört krav på ökade militäranslag under hänvisning
till Sverige. Det verkar nästan som örn högern i Norge och socialdemokraterna
i Sverige bildat ett slags allians mot arbetarpartiet i Norge.
Även örn jag gillar svenskarna, anser jag, att vi i Norge måste lösa problemen
med utgångspunkt från våra förhållanden och vår uppfattning örn dem.
Det är ingen nyhet, att reaktionen, när den kan göra en framstöt, tillgriper
försvarsagitationen. Nu skall vår självklara neutralitet under ett krig bilda
grundvalen för krav på ökade försvarsanslag.»

Dessa ord, herr talman, av Norges ledande socialdemokrat och statsminister
synas hava sin berättigade plats i svenska riksdagens protokoll. Det speglar
olikheten i svensk och norsk uppfattning i militärfrågor, olikheten mellan
svensk och norsk socialdemokratisk uppfattning, olikheten i vad som anses ur
landets säkerhetssynpunkt vara förnuftigt och riktigt på ömse sidor örn Kölen.

Och rikta vi blicken mot Danmark, framträder samma olikhet ännu tydligare.
Stauning ser i upprustningen en fara för sitt land. Visserligen har
Stalins svenska tidning nyligen förkunnat, att Stauning och de danska socialdemokraterna
hava folkmajoriteten mot sig, då de icke vilja slå in på upprustningens
väg. Men detta påstående förändrar icke faktum.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)

Den svenska försvarsordningen är alltså väsentligt annorlunda'' utformad än
motsvarande institutioner i grannländerna. Oell här ställer sig den självklara
frågan: Hur kan vad som i Sverige anses vara riktigt och förnuftigt avvisas
som reaktionära och för länderna ödesdigra krav hos våra grannfolk? Jag
ställer den frågan till regeringsbänken men ser helst, att den besvaras icke av
försvarsministern utan av statsministern.

Jag återkommer nu till spörsmålet: hur ser 1936 års försvarsordning ut i det
skick, den nu befinner sig? Hur kommer den att se ut, när den är färdig?
Bästa svaret på dessa frågor får man, örn man något granskar de försvarsvänliga
partiernas metoder vid nuvarande försvarsordnings tillkomst. De civila
ledamöterna hade till sitt förfogande militärt sakkunniga personer, representerande
de olika vapengrenarna. Någon gång på hösten 1934 voro dessa
sakkunniga färdiga med sitt förslag — bättre sagt: sina tre förslag, för armén,
marinen och flygvapnet. Ett visst samarbete hade givetvis ägt rum mellan
de militärt sakkunniga, men i huvudsak innebar resultatet, att de sakkunniga
arméofficerarna utarbetat förslag till en ny arméorganisation, medan marinens
och flygvapnets sakkunniga förfarit på liknande sätt för sina vapengrenars
vidkommande. Med detta i och för sig behövliga material begynte partierna i
iörsvarskommissionen sitt slutliga arbete. Företogs någon bearbetning på
sidled av de föreliggande förslagen? Jag har fått den uppgiften, att så ej
skeft. Kommissionen delade sig i stället i sidled. Bondeförbundets representanter
fingo, förmodligen genom någon ingivelse från ovan, fram den magiska
siffran 148,000,000 kronor. Inom kort fastnade även folkpartiets representanter
på denna siffra. Kostnadsramen blev utgångspunkten för den nya militärorganisationens
utformning. Man frågade icke: hur skall en militär neutralitets-
och försvarsorganisation med uppgift att hålla landet utanför ett krig
-se ut? Man yxade till en beräknad kostnadsram, nej, förlåt, beräknade kostnadsramar.
Högern stannade i toppen på omkring 165,000,000 kronor, medan
socialdemokratiens representanter ansågo med sina intressen förenligt, att ett
effektivt försvar skulle kosta omkring 114,000,000 kronor per år. Från dessa
utgångspunkter skar och klippte man i de militärt sakkunnigas förslag, och
slutligen var kommissionen färdig — med tvenne huvudreservationer — att
bigga sitt förslag på offentlighetens bord. Riksdagsbehandlingen av kommissionens
utlåtande behöver jag endast erinra om. Man tillämpade samma
metoder och samma taktik. Den enda väsentliga skillnaden bestod i, att socialdemokratiens
förslag höjdes till 135,000,000 kronor. Ett tag var det mera
inofficiellt uppe vid den heliga siffran 148,000,000 kronor, men i det slutliga
avgörandet vid 1936 års riksdag argumenterade och voterade det socialdemokratiska
partiet för 135,000,000-linjen. Vi minnas alla statsministerns och hans
dåvarande försvarsministers energiska arbete att övertyga kammaren om, att
detta var det enda riktiga och rimliga förslaget. Jag ber att. här få tillägga:
det är samma statsminister, som i dag deklarerat sin övertygelse, att ett ytterligare
anslag behövs utöver den summa av 200,000,000 kronor, som redan
.äskats.

Varför, herr talman, ordar jag örn detta i dag? Därför att med denna återblick
på den nuvarande militärorganisationens tillkomst kan man lättare bedöma
dess reella värde. Denna återblick belyser handlandet bakom dagens
vackra ord örn att försvarsfrågan står över partierna, d. v. s. de s. k. försvarsvänliga
partierna. Hur skall dessa partiers handlande betecknas? Måhända
låter det hårt, herr talman, men jag vill lia det sagt: man har löst den bär
1 rågan i de partipolitiska spekulationernas och i schackrandets tecken. Vad
som kan kallas försvarsvis nlig ansvarskänsla för land och folk synes i detta

NTr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
förberedande ■skede endast i ringa nian hava varit förefintligt. I dagens situation
kan det ju vara lämpligt med nationell samling kring resultatet av ett
dylikt arbete.

Låt oss ett ögonblick se på, vad som är i dag. Låt oss enligt angivet recept
börja med kostnadsramen. 114, 135, 148, 165 miljoner kronor — allt är siffror
med trollsländeliv, alla böra de historien till. AL äro för året uppe vid
kostnader på över 200,000,000 kronor. Härvid har, som tidigare påpekats,
kostnaden för flottans modernisering icke inberäknats. När de sakkunniga
på sin tid höllö på med att inom respektive kostnadsramar plocka samman sina
utklippta bitar ur de militärt sakkunnigas förslag, upptäckte de, a,tt det icke
blev några pengar över för ett utbyggande av flottan. Herr Törnkvist i Karlskrona
fick visst med något i detta avseende från sin begripliga Karlskronautgångspunkt,
men som helhet ställde kommissionen frågan örn flottans utbyggande
på framtiden. Abid vi i sinom tid på detta vapengebit komma att få,
vet väl i dag icke ens försvarsministern. Buden och meningarna äro emellertid
många. Den högste militäre chefen i landet, general Thörnell, är den siste,
som sagt sitt ord. Han har i en omstridd detalj stannat vid något som på
försvarsvänligt håll kallas för »Epakryssare» eller »de thörnellska pråmarna»,
bägge benämningarna onekligen mycket stimulerande för trygghetskänslan
och måhända också riktiga ur sakkunnig synpunkt. På luftvärnets område
få vi en gång i framtiden en flotta på omkring 360 maskiner, vilka även enligt
sakkunnigt utlåtande i fråga örn effektivitet och modernitet komma att
höra hemma i ett tekniskt skede, som ligger ett tiotal år tillbaka i tiden. Så
ser den ut i ett par detaljer denna nya, moderna militärorganisation, detta de
försvarsvänliga partiernas stolta verk, som man i dag äskar rikliga anslag
till i den nationella samlingens tecken.

Men, herr talman, låt oss antaga, att några brister icke finnas! Låt oss antaga,
att respektive vapengrenar befinna sig i ett kvalitativt förstklassigt
skick! Utgör under sådana förutsättningar vår militärorganisation ett värn
för vår nationella frihet, för våra demokratiska fri- och rättigheter: Det

socialistiska partiet besvarar denna fråga med nej. Jag har tidigare inför
kammaren påpekat, hurusom folket i ett demokratiskt land i Europa, Spanien,
sedan två år tillbaka för ett frihetskrig mot sitt eget lands militärväsende, mot
nittio procent av dess officerare samt mot 2/s av militärorganisationen. Man har
replikerat: Sverige är icke Spanien! Jag har allvarligt övervägt detta argument.
Jag har förstått, att man därmed velat säga, att den svenska officerskåren
är den svenska demokratien och dess författning trogen. Jag har ingen
anledning att stämpla den svenska officerskåren såsom nazistisk eller fascistisk.
Jag vet, att en del av densamma har medlemskap i här arbetande filialer till
det regerande partiet i Tyskland. Jag vet, att en större del har politisk hemortsrätt
i högerpartiet. Jag vet ej, huruvida de flesta av tjänstemännen inom
militärväsendet äro politiskt organiserade, men jag hör ej till dem, som förkunna,
att politisk könlöshet bör vara lagstadgad för officerskåren. Såväl
manskap som befäl böra ha obegränsad politisk frihet. Huruvida de, som förkunna,
att Sverige icke är Spanien, veta, att den svenska officerskårens överväldigande
flertal är besjälad av en fast demokratisk uppfattning, därom vill
jag ej uttala mig, men låt oss icke förglömma i detta sammanhang de skärpta
förhållanden, varunder något sådant som det spanska inbördeskriget växer
fram. Vi kunna hoppas, att en sådan situation, som den vari Spanien befinner
sig, icke skall komma att föreligga här i landet, men vi få ej förgäta de skärpta
förhållandenas inverkan på människorna. Låt oss ej heller glömma det internationella
sammanhanget i skeendet och låt mig klart ha sagt det här i kammaren:
får den ryska statens svenska parti framgång för den energiska pro -

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
palanda, som partiet bedriver — icke minst genom silia agenter inom det största
regeringspartiets, inom socialdemokratiens led — för Sveriges . anslutning till
den av arbetarblod drypande Moskva-regimens storpolitiska linjer, då skola vi
icke förvåna oss över örn i en morgondag det svenska militärväsendet befinner
sig under en ledning med rakt motsatt inställning. För övrigt vill jag endast
tillägga: en handlingskraftig, målmedveten demokrati kan entusiasmera oell
vinna officerskåren, en kohandlande och schackrande demokrati aldrig!

Nyligen lia vi läst örn de tyska truppernas intåg i Österrike. Det ligger
ingen Östersjö mellan Tyskland och Österrike, men efter tvenne dagar, mina
damer och herrar, fanns 250,000 tyska soldater spridda inom det ockuperade
landets gränser, och vi läste örn, att, instuckna mellan de tyska truppenheterna.
marscherade solidariska österrikiska formationer. Polisen, en i Österrike mycket
stark ordnings- och värnorganisation, skaffade sig mycket snabbt röda
armbindlar nied hakkorset på, troligen i förväg beställda prydnadsföremål.
Icke ett skott lossades till försvar för det nationella oberoendet. Kom nu med
repliken: Sverige är ej Österrike. Jag vet, att de båda folk, det här gäller,
tala samma språk, jag vet, att demokratien i Österrike tidigare var krossad,
men den verkliga orsaken till vad som skedde och hur det skedde var, att det
i åratal förberetts inom landet. Det är ingen hemlighet, jag avslöjar inför denna
kammare, örn jag säger: liknande förberedelser pågå även här i Sverige. Att
de bedrivas från tvenne håll gör ej situationen nämnvärt ljusare.

Genom Spaniens och Österrikes exempel ur verkligheten veta vi vidare, att
ett litet land vid angrepp är lämnat åt sig självt. I bägge fallen vörö respektive
länder medlemmar av Nationernas förbund, och de demokratiska stormakterna
följaktligen fördragsenlig! förpliktade att ingripa i deras skydd. Vi
veta, att något ingripande ej skedde. Allmänt har man i s. k. försvarsvänlig
svensk press konstaterat det. ilan har dragit den slutsatsen, att Sverige måste
forcera sin upprustning. Här äro vi alltså åter i direkt kontakt med dagens
fråga. Ett spörsmål uppställer sig: kan det lilla landet Sverige, vars krafter
i försvarsekonomiskt avseende redan nu på ett förberedande stadium spänts sa
hårt, försvara sig med någon framgång? Nu riktar jag frågan till herr försvarsministern!
Frågan skall besvaras nied tanke på landets geografiska och
strategiska läge, folkmängd och försvarsresurser. Frågan skall besvaras med
tanke på, att det gäller ett anfall från en stormakt, vilken genom förberedande
inre verksamhet uppluckrat marken för sin expropriation. Övriga makter fa
tänkas bilda en noninterventionskommitté till angriparens indirekta hjälpande.
Vem i denna kammare vill besvara den ställda frågan med ett ja? Ingen kan
med stöd av en saklig motivering göra det.

Men, svarar man, vi räkna med ett krigsfall, då ett krig utbrutit mellan stormakterna
och då det gäller att värna vår neutralitet i detta krig. Socialistiska
partiet vill neutraliteten, vill att alla goda krafter i landet skola spännas kring
försvaret av vår neutralitet samt bilda en ogenomtränglig mur mot alla agenter
för främmande intressen inom detta lands gränser. Men värnas neutraliteten
genom den militäranordning i upprustningens tecken, som de s. k. försvarsvänliga
partierna bära ansvaret för? Man resonerar så här: makter, vilka redan bofin
na sig i krig, draga sig för att angripa en väl rustad mindre makt. Detta är ett
argument av mycket tvivelaktigt värde. Det blir realiteterna vid ett krigsfall,
som komma att vara avgörande. Man kommer därvid icke att fästa sig vid,
huru många luftvärnskanoner som kunna placeras ut kring Stockholm och Göteborg,
huru många s. k. Epa-kryssare, som masa sig fram i Östersjön, och ej
heller vid att det finns 360 halvgamla relativt svaga flygmaskiner uppe i luften
över Sveriges land. Nej, frågan blir: har vederbörande angripande^stormakt
militärt strategiskt intresse av att gå fram över svenskt land? I sa fall

4»

Nr 20.

Onsdagen dea 16 mars 1938 f. ni.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
måste den göra det utan hänsyn till vår tillgång på krigsförnödenheter. Finns
det någon i denna kammare, som är så naiv, att han tror, att våra militära
resurser skola förmå en stormakt att avstå från angrepp, örn ovannämnda eller
andra liknande frågor besvaras med ja, vid vederbörande generalstabs prövning
av läget? Om, herr talman, någon sådan ledamot finns här i kammaren,
torde det vara hans plikt att stiga fram på podiet och visa sig till allmänt beskådande.
Han hör snarare hemma på Skansen eller Nordiska Museet än i
denna kammare.

Däremot kunna våra nuvarande militära resurser, sammanfogade med andra
makters militära resurser, vara av en viss betydelse. De äro befintliga på ett
ur militär-politisk synpunkt betydelsefullt avsnitt vid ett kommande krig kring
Östersjön. Vår upprustning bär faktiskt stegrat intresset hos stormakterna att
kunna räkna med Sverige som en allierad. Att exempelvis Tyskland och England
med välbehag se våra energiska ansträngningar i militärt avseende är allmänt
känt. För Rysslands vidkommande synes det förhålla sig på samma sätt.
Jag erinrar om den propaganda, som Stalius besoldade agenter i Sverige, Norge
och Danmark bedriva för ett »nordiskt försvarsförbund». Här i landet hava
de för endast ett par dagar sedan proklamerat en »folkets frihetsfront» för
»Norden och Tjeckoslovakien». De se med välbehag en nordisk upprustning i
sin herres, den nye ryske tsarens intressen. Genom den svenska upprustningen
blir alltså den svenska neutraliteten, vilken jag hoppas de flesta i denna kammare
verkligen vilja och vilken de djupa leden av Sveriges folk vilja, icke tryggad
utan i stället hotad.

Med vad jag härmed sagt, herr talman, vill jag konstatera, att den militära
organisation, till vilken det här gäller att bevilja anslag, sakligt prövad från
olika utgångspunkter, icke är till gagn för Sveriges nationella oberoende, icke
är något skydd för här bestående demokratiska fri- och rättigheter. Dess existens
utgör i stället en fara för bägge dessa stora värdens fortbestånd. De
partier som beslutat densamma och utformat den på sätt jag tidigare påpekat,
i det.skick den i detta nu existerar, ha därmed påtagit sig ett tungt ansvar, som
Sveriges folk skall utkräva den dag det får ögonen öppnade för sanningen i vad
jag här i dag i korthet påvisat.

Från dessa utgångspunkter kommer jag för den socialistiska gruppens vidkommande
fram till ett avslagsyrkande. Vi vidhålla den position vårt parti tidigare
intagit vid denna frågas behandling, men det ges, herr talman, även andra
skäl för detta ståndpunktstagande. Med fasa och avsky följa breda skikt av
Sveriges folk vad som sker för närvarande ute i världen. Med fasa och avsky
läsa vi om våldets triumf, örn vanvettiga, rasande kapprustningar mellan staterna.
oVad vore naturligare än att de nordiska folken, mellan vilka ingen fiendskap
räder, gåve sitt protesterande budskap mot denna mänsklighetens marsch
mot förintelse?

Man talar med ivrigt darrande röst örn demokratiernas krig mot diktaturerna.
Många av dem som förkunna detta tidens evangelium för de breda skiktens bedragande
äro medvetna agenter för vissa stormaktsintressen och äro även medvetna
örn lögnen i sin förkunnelse. Ett nytt krig skall ej leda till någon demokratiens
seger, någon demokratiens renässans — ett nytt världskrig kommer
att leda till triumf för tidens reaktionära krafter. Ha vi ej anledning att i dag
med verkligt allvar ställa frågan: Yad innebär ett världskrig med alla den moderna
krigsteknikens resurser utnyttjade? Hittills ha de krigförande makterna
varit kloka nog att icke avslöja allt vad de besitta i fråga örn förstörelsemedel.
De dölja och spara det tills den stora världsbranden är klar för utbrott.
Skall det enda vi här i Norden förmå göra under sådana förhållanden bestå i
att vi söka följa med i galoppen? Ar, herr talman, Sveriges uppgift i en sådan

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m. Nr 20. 43

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
situation att hetsa våra grannfolk att slå in på samma vanvettets vägar, som vi
själva äro inne på? Det är frågor som formas'' och det är skäl som formas av
nuets skakande verklighet.

Här finnas i denna kammare representanter för statskyrkan och landets frireligiösa
rörelser. Var är, mina herrar, er röst, ert ord i nuet? Tusenden av
ejra troende bundsförvanter vänta på ett förlösande ord. Något sammanhang
med de bärande elementen i den religion, ni representera, har sannerligen ej dagens
officiella politik i militär frågan. Och märk väl, skall rustningsvanvettet
förintas, skall ett nytt krig förhindras, måste det ske genom att massornas röst
underifrån ropar sitt dånande nej, så det hörs in i parlamentens och regeringarnas
salar. I denna breda folkstämnings intresse ställer vår grupp även sitt avslagsyrkande.
Det finns inga undanflykter, det gäller att göra ett: att börja i
eget land.

Slutligen, herr talman, motivera vi vårt avslagsyrkande utgående från socialistiskt
principiella motiv. De äro tidigare vid skilda tillfällen anförda inför
riksdagens forum. Jag vill blott påpeka, hur de socialistiska idéernas styrka
triumferar mitt i nuets vanvett. Vilken annan makt än de arbetande miljonernas
masskraft ha vi i dag, som kan stoppa rustningsskruvens stigande? Vilken
annan makt än de arbetande miljonernas masskraft kan bygga ett hela världen
omspännande folkens förbund, i gärning omsätta det broderskap som finns mellan
folken, utformat i den internationella socialismens idé? Ännu gå dessa miljoner
vilse, ännu lyssna de till ledare, som inom varje gränsavsnitt bundit masskraften
för vad där består. I diktaturstaterna, i söder och öster, är masskraften
slagen i bojor av maktsjuka diktatorer samt deras våldsapparater, men det
är ändå dessa folkmiljoner mänskligheten har att vänta sig frälsning från. Det
är för denna masskraftens uppvaknande och mobilisering vårt arbete måste forceras,
det är därpå vårt intresse och vår aktivitet måste inriktas. Även den uppgiften
måste börja i eget land. Minns, mina herrar, att 1914 var det endast
ett fåtal modiga rebeller som vågade trotsa krigschauvinismens stormflod av
hat och mord, minns, att 1917 och 1918 var det dessa fåtaliga rebeller som segrade.
Det var masskraften som gjorde slut på kriget, följande nejsägarna från
krigets början.

Herr Senander: Herr talman! Även örn vi väl förstå att den allvarliga
situationen ute i världen tvingat regeringen att göra någonting beträffande
det svenska försvaret, kunna vi ändock icke utan vidare instämma i lovsången
över hans excellens statsministerns deklaration bär i dag. Det är också
klart, att vi inte heller kunna acceptera herr Lindbergs i Umeå synpunkter,
som ju präglas av en barnafrom optimism beträffande Sveriges läge i denna
allvarliga situation; han utgår ju ifrån att vi genom att kasta yxan i sjön
skulle kunna klara oss i nuvarande hotande situation. Likaså är det naturligt,
att vi inte vilja ge ett finger åt den negativism, som kännetecknar herr
Flygs resonemang, en negativism, som ingenting annat är än ett understöd åt
fascister och krigshetsare. Och jag måste säga, att när denne man från denna
plats kastar ut beskyllningen mot oss kommunister för att vi skulle vara besoldade
agenter, så borde han ju prestera någon liten bevisning för detta. Men
det kan han inte. Själv utgör han emellertid ett levande bevis på att det
nog ligger sanning i påståendet, att herr Flyg i detta land uppträder som en
agent för Hitler och Mussolini.

Vid behandlingen förra året av militärbudgeten tror jag, att vi på ett, tillfredsställande
sätt klargjorde vår principiella inställning till frågan örn försvaret
mot ett angrepp på vårt lands nationella oavhängighet. Huvudinnehållet
i denna deklaration var. att vi kommunister skulle vara de främsta att

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
med alla medel försvara landets oavhängighet mot alla angrepp inifrån eller
utifrån. Vi förklarade emellertid samtidigt att så länge det inte fanns några
som helst garantier för att försvarsväsendet utgjorde ett pålitligt vapen i
händerna på folket, utan snarare kunde betraktas som ett medel i händerna
på personer, som knappast kunde räknas som säkra och pålitliga anhängare
av demokratien, innebar beviljandet av anslag till försvarsväsendet en fara
tor landet och icke tvärtom. Vi kunde därvidlag anföra Spanien som exempel
på, hur reaktionära officerare i en avgörande situation förmådde vända
militärapparaten mot folket självt och ställa denna apparat i främmande makters
tjänst. I dag kunna vi peka på Österrike, där militärmakten, på grund
av officerarnas reaktionära inställning, i stället för att utnyttjas till försvar
för landets oavhängighet, i farans stund ställdes till deras förfogande, som
ville beröva Österrike dess självständighet.

Man kunde ju vänta, att de svenska statsmakterna med sådana upprörande
exempel för ögonen skulle vidtaga allvarliga åtgärder i syfte att skapa garantier
för att försvarsväsendet lojalt Fomine att utnyttjas till försvar för
landets nationella oberoende och för demokratin emot alla dess fiender. Tyvärr
— och jag undersaker detta tyvärr — måste vi liksom förra året konstatera,
att några allvarligare ansatser icke gjorts i sådan riktning. Ja, inte
ens. då det gällt nyanställningar av officerare och underofficerare har man
tagit sikte på att skapa en för demokratien pålitlig kader inom det svenska
militärväsendet. I sitt nuvarande tillstånd är därför försvarsväsendet en stat
i staten, och därför har det heller ingen förbindelse med folket. Försvarets
män leva isolerade från de breda massorna. I stället för att vara genomsyrat
av en demokratisk anda är försvarsväsendet genomträngt av reaktionära tänkesätt.
Manskapet inom armén och flottan sakna demokratiska rättigheter
och förhindras att besöka arbetarnas möten och deltaga i deras demonstrationer.
Den militära undervisningen har, vilket vi förut ha påtalat, en reaktionär
antidemokratisk karaktär. Historieundervisningen på det militära området
går ut på att förhärliga konungarna, men har ingenting att säga örn
det svenska folkets kamp genom tiderna för sin frihet. Till detta kommer
att framträdande officerare vid upprepade tillfällen så utmanande som möjligt
deklarerat sina sympatier för just den terrorregim, som nyligen genom
våldsdådet mot Österrike väckt harm och avsky hos alla rättänkande människor
över hela världen. Och -— vad som är kanske ännu värre — detta har
skett utan att officerskåren eller ens enstaka officerare tagit avstånd från de
Hitlerinställda officerarna eller på annat övertygande sätt deklarerat sin lojalitet
mot demokratien.

Jag har i mina händer ett upprop för bildandet av en riksförening Sverige—
Tyskland. I uppropet förklaras, att föreningens syfte skall vara att lämna,
som det heter, »objektiv upplysning» om »uppbyggnadsarbetet» i Tyskland.
Detta upprop har undertecknats av bl. a. inte mindre än ett sextiotal svenska
officerare, och jag skulle väl tro, att de män, som underteckna ett sådant
upprop i en tid, då Tyskland begår handlingar som utmana hela världen, icke
äro att betrakta som pålitliga försvarare av den svenska demokratien. Detta
utesluter icke — och jag ber att få understryka det, då man sökt göra mina
föregående anföranden i detta ämne här i kammaren till föremål för felaktiga
utläggningar — att det inom officerskåren också finns element, som säkerligen
i en avgörande situation skulle ställa sig till förfogande till försvar av
demokratien och landets nationella oavhängighet. Och jag hoppas livligt, att
den svenska officerskåren med lärdom av erfarenheterna utifrån icke skall
svika sin plikt, då Sverige kanske inom en ganska snar framtid kan bli utsatt
för ett angrepp från en fascistisk stats sida.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. lii.

Nr 20.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)

Ett sådant tillstånd, som nu råder inom försvarsväsendet, utgör emellertid
ingen garanti för att försvarsväsendet är ett värn för demokratien. Tvärtom
synes det oss som allting vore tillrättalagt för att militärmakten skulle kunna
bli ett vapen i händerna på reaktionen emot demokratien. Ett försvarsväsen,
som är genomträngt av en reaktionär anda, är ej heller ett försvar för landets
oavhängighet. Det är tvärtom ett instrument, som i en avgörande situation,
liksom i Spanien och Österrike, kan komma att ställas i angriparens tjänst.

Inför det genom de senaste händelserna oerhört stegrade hotet mot de nordiska
staterna är det klart, att hela det svenska folket, med undantag för de
öppna eller förstuckna Hitleragenterna av exempelvis herr Flygs typ, hyser
en allvarlig oro för vad framtiden bär i sitt sköte beträffande vårt land. Vi
kommunister tillhöra dem, som äro val medvetna örn denna fara, och vi vilja
—- vi försäkra det — göra allt för att avvärja densamma. Vi vilja försvara
landet mot varje angrepp mot dess nationella självständighet, och vi förklara
öppet, att för ett sådant försvar behövs det gevär, kanoner och flygmaskiner.
Det är just därför vi i dag ställa frågan örn en demokratisering av försvarsväsendet
så skarpt som vi göra. Vi söka göra alla fredens och frihetens vänner
uppmärksamma på den fara, som den svenska militärmaktens reaktionära
inriktning utgör för landets frihet och oberoende. Händelserna i Österrike
lia, som jag förut framhållit, flyttat hotet för ett fascistiskt överfall på vårt
land omedelbart inpå oss; vår militärmakt kan tyvärr när som helst behöva
träda i funktion för att försvara landet. Det är därför vi säga, att det är av
nöden, att frågan örn en demokratisering av försvarsväsendet omedelbart ställes
på sådant sätt, att man har möjligheter att lösa den inom en rimlig framtid.

Vi hävda att den svenska regeringen i demokratien och folkfrihetens intresse
måste lämna sin hittillsvarande passiva inställning till detta problem
och verkligen göra något för att folket skall få förtroende för försvarsväsendet.
Det är nödvändigt och på högsta tid, att det vidtages åtgärder för att
åtminstone isolera de element inom försvarsväsendet, som äro fascistiskt orienterade,
och därigenom beröva dem varje möjlighet att genomföra sina antidemokratiska
och landsförrädiska planer. Arbetarrörelsen och försvarsväsendets
personal måste beredas möjlighet att upprätthålla den intimaste kontakt
med varandra, det måste skapas samarbete mellan fackföreningsrörelsen och
militären i såväl försvarsfrågor som i militärpersonalens intressefrågor och
i spörsmål, som beröra den allmänna demokratiska utvecklingen. Vi hävda
också, att de folkliga rörelsernas bildningsorganisationer, såsom exempelvis
I. O. G. T., A. B. F och andra, måste ges tillåtelse att anordna studiecirklar
och i övrigt bedriva demokratisk upplysningsverksamhet bland militärpersonalen.
Vi kommunister vilja helt enkelt, att folket och försvarsväsendet
skall vara ett, så att hela folkets värnkraft kan utnyttjas i farans stund. Men
så länge inte ens de elementäraste krav på en demokratisering uppfyllts, finns
det ingen möjlighet att skapa det förtroende för försvarsväsendet, som är en
förutsättning för åstadkommandet av ett verkligt folkförsvar mot alla angrepp,
inifrån och utifrån.

I omedelbart samband med frågan örn militärbudgeten står självfallet också
spörsmålet örn den svenska utrikespolitikens inriktning. Regeringen har hittills
seglat i den engelska politikens kölvatten på det utrikespolitiska området.
Den engelska politiken är alltför väl känd för att här behöva närmare
karakteriseras. Så mycket bör emellertid framhållas, att denna politik hittills
inte utgjort något som helst skydd för de små och svagare staterna. Den
eftergifternas och undfallonhetens taktik, som England i eget intresse har
företrätt såväl inom som utom Nationernas förbund, har bland annat fört till
att Abessinien och Österrike tämligen ostört berövats sin oavhängighet av

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
fräcka, fascistiska angripare. Sveriges utrikespolitik Ilar tack vare denna
sammankoppling nied den engelska politiken icke blivit inriktad på att skapa
en verklig kollektiv säkerhet-, som är det enda som i nuvarande situation kail
rädda de små staterna från att uppslukas av fascistiska stater. I stället har
regeringen biträtt en politik, som medfört, att den kollektiva säkerheten i
stor utsträckning raserats och därmed också riskerna för de små staterna,
däribland vårt eget land, oerhört ökats.

Sveriges inställning till noninterventionskomedien är ett exempel. Genom
att alltjämt spela med i denna komedi lånar sig Sverige till medverkan i en
politik, som hotar att prisgiva den spanska demokratien åt de fascistiska interventionsarméema.

Sveriges hållning i Bryssel, då den östasiatiska konflikten behandlades, är
ett annat exempel. Den svenske representanten utmanade både harmen och
löjet, då han motiverade den svenska representationens likgiltighet för Kinas
öde med att Sverige inte hade några intressen i Kina.

Det tredje exemplet är regeringens hållning till frågan örn erkännandet av
Abessiniens erövring. Annu i dag, sedan flera månader gått, har regeringen
inte kunnat förmå sig till att avvisa den reaktionära holländska regeringens
framstöt för att åstadkomma Oslomakternas erkännande av Abessiniens
underkuvande.

Det är tydligt att sådana handlingar inte äro ägnade att stärka de små
och svagare staternas ställning. Lägger man slutligen härtill Sveriges uppseendeväckande
attack i Genéve, som syftade till att avlägsna de sista resterna
av kollektiv säkerhet inom Nationernas förbunds ram, bör det vara uppenbart
för var och en, att den svenska utrikespolitiken inte varit ägnad att befrämja
den kollektiva säkerhetens idé utan tvärtom blivit ett led i den undfallenhets-
och självuppgivelsepolitik, som möjliggjort de fascistiska staternas
rövartåg och kupper mot svagare stater. Därmed har den svenska utrikespolitiken
också bragt hotet mot vårt eget land närmare våra kuster. Det
är klart, att en sådan utrikespolitik inte är ägnad att stimulera försvarsintresset
hos det svenska folkets stora massa. Följden av denna politik har i
stället blivit, att misstro och pessimism ha vunnit insteg hos stora delar av
svenska folket.

Jag har här pekat på de två orsaker som göra, att vi kommunister varken
kunna eller vilja taga det politiska ansvaret för ett bejakande av militärbudgeten.
Den ena orsaken är, att det ännu inte skapats ett absolut nödvändigt
minimum av garanti för att försvarsväsendet blir ett verkligt folkförsvar, och
den andra orsaken är, att vårt land medverkar i en utrikespolitik, som betyder,
att krigsanstiftarna uppmuntras till angrepp på de små staterna.

Som jag förut sagt, inse vi kommunister klart, att hotet mot vårt lands
nationella oberoende har ryckt oss närmare in på livet genom de senaste uppskakande
händelserna. Vi äro också i full färd med att söka mobilisera folket
till kamp mot den hotande faran. Det är vår mening, att alla resurser
måste utnyttjas för att förhindra, att vårt land drabbas av Abessiniens.
Spaniens, Kinas och Österrikes öde. Det är med utgångspunkt från denna
vår vilja att förhindra en dylik katastrof för Sveriges vidkommande, som vi
mer energiskt än någonsin förut hävda, att den svenska demokratien måste
se örn sitt hus, och att den måste vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att av
det svenska försvarsväsendet skapa en folkarmé, som är i stånd att slå tillbaka
ett Hitlertyskt angrepp på vår självständighet.

Vi hävda samtidigt nödvändigheten av att man skapar ett kollektivt säkerhetssystem
till skydd mot krig och fascism. Vi kämpa också, trots alla herr
Flygs lamentationer, för ett försvarsförbund mellan Nordens stater till värn

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
för freden i Norden och för de nordiska folkens frihet. Vi påstå, att ett sådant
förbund mellan länder, som omfatta 16 å 17 miljoner människor, är en
betydande fredsfaktor, och att ett sådant förbund skulle vara i stånd att avvärja
ett angrepp på de nordiska staterna och framför allt, att det komme att
verka avkylande på de aggressiva fascistiska staterna, örn de veta att i Norden
existerar ett dylikt förbund mellan folk, som äro besjälade av viljan att
slå tillbaka varje försök att lägga Sverige under fascistiskt välde. Jag tror
mig utan överdrift kunna påstå, att denna vår linje är den enda hållbara i
nuvarande allvarliga situation, och, därest denna vår linje skulle omfattas av
det svenska folket och de svenska statsmakterna, råder det inget tvivel om.
att det svenska folket tillsammans med broderfolken i de nordiska staterna
skulle kunna slå tillbaka alla försök att lägga vårt land under det fascistiska
barbariet.

Herr Bagge: Herr talman! Jag skall inte gå in på de senaste talarnas
anföranden. De höra ju tyvärr till de numera traditionella inslagen, när vi
skola behandla allvarliga ting i denna kammare, men det kan man väl inte
göra något åt. Jag skulle endast med anledning av dessa anföranden vilja säga,
att den svenska officerskåren, som i dessa anföranden har blivit angripen och
inte kan försvara sig, torde kunna taga sådana angrepp tämligen lätt. Det
försvar, som kan anses behövligt, kommer naturligtvis att lämnas ifrån försvarsväsendets
representant här, försvarsministern. Jag har alltså inte någon
anledning att gå in på denna sak.

Jag begärde ordet med anledning av den deklaration, som statsministern
avgav som svar på herr förste vice talmannens anförande. Jag hade inte
tänkt att behöva gå in på de olika åtgärder, som försvarsberedskapen kräver.
Det föreföll mig nämligen vara större linjer, som vi i dag hade anledning att
följa. Emellertid måste jag på grund av det yttrande som fällts framhålla,
att visserligen är det sant, som hans excellens statsministern sade, att flottans
ersättningsbyggnad inte skulle medföra något omedelbart resultat, men inte
desto mindre är det enligt min mening av allra största vikt, att beslut i denna
fråga fattas vid denna riksdag. Redan själva beslutet kan lia en betydande
inverkan på vårt läge i förhållande till utlandet. Därigenom skulle också skapas
arbetsro och fasthet i flottorganisationen, som länge har lidit av ovissheten
rörande fartygsbeståndets sammansättning. Slutligen är det uppenbart
att vi tyvärr ha all anledning förmoda, att de oroliga förhållandena i världen
komma att fortsätta, och att varje år vi kunna vinna i fråga om organisationen
av vår flotta kan bliva av fullständigt avgörande betydelse för vårt land. Just
detta som herr statsministern sade, att det tar en så pass lång tid, innan man
får färdigbyggt ett fartyg, innan man sålunda får se resultatet av beslutel.
är den kraftigaste anledningen att börja så snart som möjligt. Det resonemang,
som här förts, att det inte är så bråttom, för att det dröjer, innan vi få
resultat, bär även förts tidigare. Det är just detta resonemang, som har lell
till att vi ha kommit in i nuvarande situation, och vi böra sc, till att det inte.
sker örn igen, så att icke de, som få ansvaret för Sveriges öden, när eventuell!
örn några år behovet av en flotta även blir aktuellt, befinna sig i samma situation
sorn vi nu. Jag har mycket svårt att förstå — det iir naturligtvis besvärligt
när man inte är fackman på området, att yttra sig fullt bestämt — at1
det inte skulle vara möjligt att på ett par månader kunna nå fram till ett verkligt
ståndpunktstagande i denna fråga. Alla behövliga utredningar föreligga
ju, såvitt man kail förstå, och örn regeringen har kraft och vilja att verkligen
göra något också på detta område borde det väl kunna gå. Oaktat herr statsministerns
yttrande hyser jag alltså alltjämt den förhoppningen, att man skall

Nr 20.

Onsdagen den J6 mars 1938 f. m.

Äng. försvarsdepartementet: avlöningar. (Forts.)
kunna undersöka, huruvida det inte skall visa sig möjligt för regeringen att
för innevarande års riksdag framlägga förslag även beträffande denna del av
vår försvarsberedskap, som ju är av en mycket stor betydelse och som har en
omedelbar uppgift, örn det gäller att värna vår neutralitet. Formerna för vår
författning medge ju även flera utvägar, när det gäller att få fram snabba
beslut i brådskande, riksviktiga frågor.

Herr förste vice talmannen Jeppsson: Herr talman! Jag begärde ordet i
anledning av det svar, hans excellens statsministern gav på mitt lilla anförande
i början av denna debatt och den vädjan jag däri framställt. Jag har nu
blivit i viss mån förekommen av den närmast föregående ärade talaren, herr
Bagge, men jag kan i alla fall inte underlåta att för min del uttala ett beklagande
i anledning av det svar, som jag fick av hans excellens statsministern.
Jag förstår naturligtvis mycket väl, att ett beslut i fråga örn flottans ersättningsbyggnad
icke kan medföra någon omedelbar förstärkning av vår värnkraft,
men man måste väl någon gång börja även på detta område, örn man
överhuvud taget vill stärka sjöförsvaret eller åtminstone bibehålla dess stridsvärde.
Då jag emellertid anser, att sådana åtgärder, som hans excellens statsministern
här har bebådat, inte minst ha sitt stora värde såsom ett uttryck för
den svenska nationens orubbliga vilja att värna sitt land och sin frihet och ett
beslut av statsmakterna att stärka vårt försvar skulle bliva ett fullödigare och
starkare uttryck för nationens försvarsvilja, örn däri jämväl inrymdes ett beslut
syftande till sjöförsvarets stärkande, även örn detta beslut i fråga örn sjöförsvaret
inte skulle medföra ett omedelbart stärkande av detsamma, är även
detta enligt mitt förmenande ett viktigt skäl att i detta sammanhang fatta
beslut i fråga örn flottans ersättningsbyggnad. Jag tror därför fortfarande,
att det hade varit lyckligt, om även frågan örn flottans ersättningsbyggnad
hade tagits med i det förslag vi ha att förvänta från regeringens sida, och jagvill
därför, trots det kanske i viss mån nekande svar, som jag fick ifrån hans
excellens statsministerns sida, uttrycka den förhoppningen, att inte alla möjligheter
i detta hänseende äro uttömda, och att regeringen vid närmare bedömande
av denna fråga skall finna möjligheter att lösa densamma i samband
med nämnda förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på avslag på berörda hemställan; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 16 mais 1938 f. m.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20.

Punkten 14, angående avlöning till personal vid staber och truppförband Äng. avlöning
m, fl. till personal

vid staber och

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten truppförband
14 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen, bland annat, att godkänna de m• f1-

vid statsrådsprotokollet över försvarsväsendet för den 4 januari 1938 fogade
förslag till stater för staber, truppförband m. fl.

Enligt berörda förslag skulle musikkårer av typ III finnas vid, bland andra,
följande truppförband, nämligen vid Livregementet till häst, Göta artilleriregemente
och Karlsborgs luftvärnsregemente. Vidare skulle samtliga musikdirektörer
vid armén med undantag av musikdirektören vid Svea livgarde, vilken
åtnjöte avlöning enligt lönegraden O. 3, vara placerade i lönegraden O. 2.

Kungl. Maj:t skulle dock äga att till lönegraden O. 3 uppflytta högst fyra i
lönegraden O. 2 placerade musikdirektörer, vilka erhållit kaptens tjänsteställning.

I fråga örn staten för garnisonssjukhuset i Stockholm hade föredragande
departementschefen av förekommen anledning uttalat, att han icke ansett sig
böra för nästkommande budgetår ifrågasätta någon lönereglering för ekonomipersonalen
vid nämnda sjukhus.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 21 av herr Lindström m. fl. och

nr 136 av herr Holmström; samt

inom andra kammaren:
nr 28 av herr Lovén m. fl.;
nr 129 av herr Arnemark m. fl.;
nr 134 av herr Lövgren; och
nr 171 av herr Cruse m. fl.

I de likalydande motionerna 1:21 och II: 28 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan utökning från och med budgetåret 1938/39 av musikkårerna
vid Livregementet till häst, Göta artilleriregemente och Karlsborgs luftvärnsregemente,
att dessa kårer bleve organiserade såsom musikkårer av typ II.

I motionen II: 129 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta erforderlig
ökning av antalet beställningar för musikdirektörer vid armén i lönegraden
O. 3 i syfte att musikdirektörerna C. S. Ekström vid Kungl. Upplands regemente,
K. H. Nordström vid Kungl. Livregementet till häst, K. F. Teike vid
Kungl. Karlsborgs luftvärnsregemente och J. E. Isakson vid Kungl. Värmlands
regemente skulle kunna uppflyttas till nämnda lönegrad från och med
den 1 juli 1938.

I motionen II: 171 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att staten
för garnisonssjukhuset i Stockholm skulle fastställas till sådant belopp, att
lönereglering kunde tillerkännas sjukhusets ekonomipersonal redan innevarande
budgetår.

Andra kammarens protokoll 1938. Nr HO.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I.a) i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionen 11:171 samt med
bifall till motionen I: 136, ävensom med iakttagande av vad utskottet i sin
motivering anfört godkänna de vid statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1938 fogade förslag till stater för generalitetet, generalstabskåren,
artilleristabskåren, fälttygkåren, fortifikationskåren, intendenturkåren,
fältläkarkåren, fältveterinärkåren, arméstaben jämte krigsarkivet, truppslagsinspektionerna
samt sjukvårds- och veterinärinspektionerna, arméfördelningsstaberna
m. m., rullföringsbefälhavare med biträden, krigsskolan, krigshögskolan,
artilleri- och ingenjörhögskolan, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, ridskolan,
artilleriets skjutskola, arméns underofficersskola, truppförband av infanteriet,
kavalleriet och artilleriet, officerare och underofficerare vid luftvärnsartilleriet,
officerare och underofficerare m. fl. vid ingenjörtrupperna, ingenjörkårerna
och signalregementet, officerare och underofficerare vid trängen,
trängkårerna, tygdepartementets fabriker och anstalter, väg- och vattenbyggnadskårens
chefsexpedition, armémuseum, garnisonssjukhusen i Stockholm, å
Karlsborg och i Boden, arméns sjuksköterskekår samt polispersonalen i Boden
och å Karlsborg, att gälla under budgetåret 1938/39, dock beträffande de å
vissa stater uppförda icke-ordinarie befattningshavarna och betjäningspersonalen
endast i fråga örn de för dessa personalgruppers avlöning erforderliga
medelsanvisningarna, samt beträffande staterna för krigsskolan och garnisonssjukhuset
i Stockholm med de ändringar, utskottet i sin motivering föreslagit,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att för tillämpningen av staterna meddela särskilda
föreskrifter av i huvudsak samma innehåll, som innefattades i de särskilda
bestämmelser, som genom brev den 11 juni 1937 fastställts att lända
till efterrättelse för tillämpningen av lantförsvarets stater under budgetåret
1937/38,

c) godkänna de i en vid berörda statsrådsprotokoll fogad »Förteckning över
vissa i stat icke uppförda arvoden m. fl. ersättningar» under rubriken »''A.
Arvoden till ordinarie befattningshavare med avlöning från anslag under fjärde
huvudtiteln, lantförsvaret, m. fl.» upptagna arvoden, att utgå under budgetåret
1938/39,

d) medgiva, att under budgetåret 1938/39 tillfällig löneförbättring finge utgå
åt löjtnanter och sergeanter på aktiv stat och övergångsstat ävensom åt furirer
(likställda) i överensstämmelse med för innevarande budgetår tillämpade huvudgrunder,

e) bemyndiga Kungl. Majit

att under budgetåret 1938/39, i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade
närmare bestämmelser, bereda avskedad beställningshavare av manskapet vid
armén med en tjänstetid av minst sex år möjlighet att kvarstå viss tid över stat
vid vederbörligt truppförband (kår), samt

att, utan hinder av gällande avlöningsbestämmelser, i fråga örn sådan försvarsväsendet
tillhörande personal, för vilken sådant kunde anses erforderligt,
meddela föreskrift därom, att vederbörande chef skulle i de fall, då beställningseller
befattningshavare med hänsyn till göromålens behöriga gång icke kunnat
före utgången av ett kalenderår komma i åtnjutande av hela den på sagda år
belöpande semestern, kunna medgiva, att de semesterdagar, som återstode, få
tillgodonjutas före utgången av januari månad nästföljande kalenderår,

f) medgiva,

att vid truppförband av infanteriet, kavalleriet eller artilleriet ledigbliven
lön, vilken icke enligt eljest gällande bestämmelser toges i anspråk för beredande
av lön åt vid truppförbandet anställd surnumerär fänrik (underlöjt -

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
nant), finge enligt vederbörande truppslagsinspektörs beprövande under budgetåret
1938/39 disponeras för beredande åt vid annat truppförband inom truppslaget
anställd surnumerär fänrik (underlöjtnant) av lön enligt de grunder,
som jämlikt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser örn vissa lönedispositioner
gällde beträffande i samma bestämmelser avsedd surnumerär fänrik (underlöjtnant),
med rätt för sådan officer att därutöver åtnjuta de övriga förmåner,
som tillkomma motsvarande ordinarie beställningshavare, samt

att, i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade närmare bestämmelser, under
budgetåret 1938/39 finge till surnumerär fänrik (underlöjtnant) vid armén
utgå särskild kontant ersättning för dag med belopp motsvarande sammanlagda
värdet av värnpliktig, likaledes för dag, tillkommande förmåner av penningbidrag,
portion och ersättning för begagnande av egna persedlar.

II. avslå motionerna I: 21 och II: 28.

III. avslå motionen II: 129.

IV. avslå motionen II: 134.

V. till avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 27,500,000 kronor.

[Vid punkten voro fogade reservationer

1) av herrar Olof Olsson, Nilsson i Malmö, Lindström, Englund, Törnkvist,
Andersson i Höör och^ Ward, vilka ansett, att utskottet i mom. II bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 21 och II: 28 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning av
frågan örn förändring av musikkårer av typ III till sådana av typ II;

2) av herr Magnusson i Skövde, som ansett, att utskottets hemställan i
mom. II bort hava samma lydelse, som föreslagits i den under 1) antecknade
reservationen, och att utskottet i morn. III bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionen 11:129 tillerkänna musikdirektörerna C. S. Ekström
vid Upplands regemente, K. H. Nordström vid Livregementet till häst, K. F.
Teike vid Karlsborgs luftvärnsregemente och J. E. Isakson vid Värmlands
regemente från och med den 1 juli 1938 personlig lönefyllnad till lönegraden
O. 3, ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t att med anledning härav vidtaga i
reservationen angiven ändring i anslagsposten till lönefyllnad åt musikdirektörer
;

3) av herr Strindlund, som ansett, att utskottet bort med avstyrkande av
motionen II: 171 tillstyrka vad Kungl. Majit föreslagit i fråga örn staten för
garnisonssjukhuset i Stockholm.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Det är väl täm ligen

utsiktslöst att efter den debatt, som nu bär förevarit, påkalla kammarens
uppmärksamhet för en fråga av tämligen underordnad betydelse. En
del av kammarens ledamöter torde måhända erinra sig, att det vid föregående
riksdagar väckts motioner, vilka föranlett debatter i denna kammare angående
vissa musikkårers ställning inom våra militära truppförband. Vid genomförandet
av 1936 års försvarsbeslut blevo ju vissa musikkårer ganska
otillräckligt tillgodosedda. Det inrättades nämligen år 1925 musikkårer av
tre typer: typ 1, typ 2 och typ 3. Den sistnämnda är den minsta typen och
har en mycket ringa personal. Därav har följt, att dessa musikkårer sakna
möjligheter att utföra någon mera omfattande underhållningsmusik särskilt
vid de tillfällen, när en del av personalen är kommenderad till tjänstgöring

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
vid truppförband, och sålunda den redan förut fåtaliga musikkåren blivit ännu
fåtaligare.

Detta har bland annat föranlett framställningar ifrån Karlsborg^ fran därvarande
musikkår och truppförband, att man skulle söka fa till stand, en utökning
av musikkåren därstädes från typ 3 till typ 2, varigenom musikkåren
skulle få ökade möjligheter att bidraga till underhållningen och trevnaden på
garnisonsorten. Detta ansåg man särskilt angeläget, därför att betydande
styrkor äro förlagda till denna ort, som är ganska oansenlig, varför förströelsemöjligheterna
för manskapet där äro relativt ringa. Det ansågs därför
vara av synnerligen stort värde, örn man kunde öka förströelserna för garnisonen
och på platsen genom att musikkåren i ökad utsträckning kunde utföra
underhållningsmusik. Man bör väl också vara villig att erkänna att därmed
skulle ges möjlighet till förströelse av en verkligt god och förädlande art.

Man har också från annat håll, nämligen från Göteborg, påpekat olägenheterna
av att vid den i Göteborg förlagda garnisonen endast finns en musikkår
av typ 3. Man har gjort gällande, att det knappast kunde anses försvarligt
att vid tillfällen, då man exempelvis hade att mottaga främmande
bemärkta, kanske furstliga, personer, vilka landstego i Göteborgs hamn, inte
kunde ställa upp en acceptabel musikkår från därvarande garnison för att
utföra en för tillfället fullt värdig musik utan för att fylla ut luckorna och
kunna ställa upp en någorlunda fulltalig musikkår fick skaffa civila musikanter
och kläda dem i Göta artilleriregementes uniform.

Det har också med styrka hävdats, att ehuru det visserligen vid andra regementen
här i Stockholm finnes fulltaliga musikkårer, det knappast är Kungl.
Majit och riksdagen värdigt, att det till Stockholm förlagda kavalleriregementet,
Livregementet till häst, inte har en fulltalig musikkår.

Men bortsett från dessa, man kan säga mera till den militära organisationen
och dess förhållanden anslutna skäl, gäller det enligt min uppfattning att
överväga, huruvida icke musiklivet inom vårt land är så fattigt, att det redan
ur den synpunkten skulle vara befogat, att man genom en utökning av de
militära musikkårerna gåve en viss lyftning åt vårt lands musikliv. Av orsaker,
som jag icke här närmare skall ingå på, ha vi inom vårt land ganska
ont om utövande musikkårer, särskilt sådana av slag som de nu ifrågavarande.
Den privata verksamheten inom hithörande område är ju ganska obetydlig,
och det måste sägas, att det har stor betydelse för musiklivet inom vårt
land, att vi kunna hålla fulltaliga och goda militära musikkårer. Även med
hänsyn härtill synes det mig således, att starka skäl föreligga för en utökning
av dessa.

Det är dessa synpunkter, som bl. a. gjort, att vi som ifrån olika håll varit
intresserade för militärmusiken gjort den framställning, som nu föreligger i
motionerna men som statsutskottet icke velat tillstyrka. En avsevärd minoritet
inom utskottet har dock ansett frågan vara av den betydelse, att den förtjänar
ett närmare övervägande, och det är därför, som vi enat oss örn att
yrka på en utredning, omfattande samtliga musikkårer av typ 3 och deras
eventuella förändring till musikkårer av typ 2. Jag ber, herr talman, att i
denna del få yrka bifall till min reservation.

I den nu föredragna punkten föreligger därjämte ett annat ärende. Det
gäller musikdirektörernas ställning i lönehänseende. I 1936 års försvarsbeslut
bestämdes bl. a. -— efter framställning av försvarskommissionen — att
vissa ledare av militära musikkårer skulle befordras till kaptens tjänsteställning
och löneställning, d. v. s. till O. 3. Det var i första hand ledaren för musikkåren
vid Svea livgarde, och det motiverades med den särskilda ställning

Onsdagen den IG mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
han intager icke blott som ledare av en större musikkår utan även såsom musikkunnig
rådgivare till chefen för försvarsstaben. Samma löneställning tillmättes
också ledaren av flottans musikkår. Men därjämte beviljades medel,
så att ytterligare fyra av musikledarna skulle komma upp i denna löne- och
tjänsteställning. Fet var försvarskommissionens avsikt, att man därmed skulle
vinna det resultatet, att så gott som samtliga ledare av militära musikkårer
skulle före avskedstagandet nå upp i denna löne- och tjänsteställning och därmed
också i de flesta fall få en bättre pension, när de en gång beviljades avsked.
Riksdagens beslut gick i huvudsaklig överensstämmelse med försvarskommissionens
framställning. Sedermera har det emellertid vid tillämpningen
inträffat, att fyra musikdirektörer kommit upp i den högre lönegraden,
men avstått ifrån att befordras till kaptens tjänsteställning, varigenom för
dem beretts möjlighet att stå kvar i tjänst två år utöver den tidpunkt, då de
eljest hade måst avgå med pension. På det sättet ha dessa tjänstinnehavare
kommit att under denna tid blockera de löner i O. 3, som voro avsedda att cirkulera
mellan de äldsta av befattningshavarna, och fyra i motionen angivna
befattningshavare bli därför icke i tillfälle att nå upp till ifrågavarande löneoch
tjänsteställning utan få nöja sig med löjtnants tjänsteställning och lön.
Jag vill icke yttra mig om huruvida det var ett misstag eller ej, när det inom
departementet så förordnades, att vederbörande fingo lön utan att befordras
till kaptener och därigenom uppnådde den dubbla förmånen att dels erhålla
den större lönen, dels få ha den kvar två år längre än annars skulle varit
fallet. Men ett faktum är, att de, som nu räknat med att komma i tur till
att få denna löneställning, känna sig i hög grad besvikna. Motionen avser att
i det fallet åstadkomma en rättelse, och den går fram på den linjen, att genom
ett särskilt anslag skulle beredas möjligheter för dessa fyra musikdirektörer
att få den högre löneställningen före avskedstagandet. Därefter skulle
de nya bestämmelserna örn tjänstetid och avskedstagande träda in, och det anslag,
som här påyrkats, skulle således icke behöva bli permanent. Jag ber,
herr talman, att få suka bifall till min reservation även i denna del.

Häruti instämde herrar Arnemark och Lithander.

Herr Törnkvist: Herr talman! När det gäller ett anslag sådant som avlöningsanslaget
till truppförbanden, vilket slutar på en summa av 27.5 miljoner
kronor, är det självklart, att olika intressen göra sig gällande och att det
är svårt för riksdagens ledamöter att hålla sig fria från dessa intressen. Men
örn statsutskottet skulle ha behandlat detta anslag i en sådan splittrings tecken,
är jag alldeles viss om att det hela skulle kommit att gestalta sig synnerligen
rörigt. Det är uppenbarligen högst önskvärt, att Kungl. Maj :t har den
dirigerande handen härvidlag och att Kungl. Maj:ts förslag blir riktlinjen
för utskottets rekommendationer till riksdagen.

Det är heller icke, som herrarna se, så många reservationer på denna punkt.
För min del har jag biträtt en reservation, och den har sitt särskilda kapitel.
Den berör den musikkårstyp III, örn vilken vi diskuterade i fjol. Nu kommer
frågan åter i år. Förra året var jag benägen — och jag tror att jag vädjade
också till försvarsministern i det fallet — att tillstyrka en undersökning, huruvida
icke med häns5m till musikkårernas inordnande i de olika förbanden
typ III helt enkelt borde avskaffas. Emellertid har statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet kommit igen med typerna enligt 1936 års beslut,
och det finner jag icke så förundransvärt. Motionärerna ha återkommit med
sina yrkanden och med sina lokalt betonade synpunkter på saken begärt, att
deras musikkårer lindrås från typ lil till typ IT. För att även i år söka med -

Nr 20.

Onsdagen den IG mars 1938 f. m.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
verka till att få frågan ur världen Ilar jag verkligen givit efter och rekommenderat
kammaren att be Kungl. Maj :t undersöka, huruvida icke denna typ lil
bör avskaffas. Det förefaller mig vara en lämplig metod att avveckla striden
att låta Kungl. Majit på nytt bedöma dessa kårers förmåga att uppfylla
de fordringar på musik, som man väl uppställt, när de en gång infördes. Detta
är den enda avvikelse jag vill göra, herr talman, från utskottsmajoritetens förslag,
och jag skulle sålunda kunna formulera mitt yrkande så, att jag yrkar
bifall till Kungl. Majlis förslag på denna punkt med den ändringen, att utredning
örn musikkår av typ III begäres i överensstämmelse med hemställan
under II i den av herr Olof Olsson m. fl. undertecknade reservationen.

Sedan är det ytterligare en punkt, vilken jag såsom talesman för utskottet
nödgas säga några ord örn, och det är den fråga, som beröres i den ena delen
av andre vice talmannens reservation. Han föreslår där, att ett antal musikdirektörer
skola av riksdagen uppflyttas i lönegrad O. 3 och få vissa önskningar,
som framställts motionsvis, tillgodosedda. Förslaget innebär, att riksdagen
nu skulle taga ett initiativ, som 1936 års riksdag icke ville taga i samband
med beslutet örn försvarsordningen. 1936 års riksdag beslöt, att samtliga
musikdirektörer vid armén skulle placeras i lönegrad O. 2. Det enda undantaget
var musikdirektören vid Svea Livgarde, som placerades i lönegrad
O. 3 framför allt av den anledningen, att lians tjänst möjliggjorde för honom
att gå de högre militära myndigheterna tillhanda med upplysningar inom hans
område. Men utöver detta medgav riksdagen Kungl. Majit att uppflytta ytterligare
fem förtjänta musikdirektörer i lönegrad O. 3. Alla dessa befattningar
äro nu besatta. Det finns alltså icke någon annan väg att gå, om man
vill tillgodose dessa fem personers önskemål, än att riksdagen tager ett initiativ
i saken utan att höra vad Kungl. Maj :ts mening är örn densamma. Det är
ju icke så, att Kungl. Maj :t icke behöver ha någon speciell mening i en fråga
därför att det icke sägs ut i huvudtiteln. Inom utskottet lia vi funnit frågan
vara av en så avgörande karaktär, att riksdagen icke bör taga ståndpunkt eller
fatta beslut annat än efter förslag av vederbörande departementschef. Man
vet icke, örn man går en annan väg och själv handlar i blindo, vart det kan
komma att leda nied dylika säraktioner, och saken har ju sin betydelse, då
den gäller feni personer.

Jag får antagligen, herr talman, komma igen såsom utskottets talesman på
någon senare punkt i anledning av de anföranden, som komma att hållas, men
jag vill i detta sammanhang göra det yrkande, som jag nämnde, nämligen örn
bifall till Kungl. Maj :ts förslag med den ändringen, att vad som i herr Olof
Olssons m. fl. reservation anföres under II tillägges kammarens beslut.

I detta anförande instämde herr Lovén.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det är alldeles klart, att med den medvind, som fjärde huvudtiteln seglat i hos
statsutskottet och, som jag hoppas, kommer att få även i andra kammaren —
i första kammaren är huvudtiteln redan klar — är jag utomordentligt tacksam,
och jag känner mig icke på något sätt illa berörd över att en eller annan
reservant på någon enstaka punkt har en annan uppfattning än jag.

För att nu hålla mig till de föreliggande reservationerna på denna punkt,
vill jag säga, att jag vill minnas, att det ganska ingående i fjol resonerades
örn saken. Jag vet icke, örn andre vice talmannen menade, att det var 1925
eller 1936 som musikkårerna icke erhöllo den utfyllnad de borde ha. Jag
skulle tro, att han menade 1925, ty 1936 års riksdag beslöt, såsom man påpekat,
efter försvarskommissionens förslag en utökning av vissa musikkårer och

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
ett överförande av en del musikkårer från den lägre till den högre typen, och
den bestämde dessutom löneställningen O. 3 för vissa musikdirektörer. Jag får
säga, att jag är glad över det resultat, som kom till stånd genom 1936 års beslut.
Orsaken till att jag är betänksam gentemot att gå längre än Kungl.
Majit nu föreslagit är den, att även örn vi lia förhållandevis gott örn pengar
för tillfället, kan det komma andra tider, då det blir svårare att stå fast vid
vad man byggt upp. Jag går således ut ifrån, att musikorganisationen är
tillräcklig. Jag kan väl dela andre vice talmannens uppfattning, då han talar
örn att musiklivet är fattigt i landet och att vi behöva mera musik. Han
nämnde, att man icke bara ur militära synpunkter utan även allmänna synpunkter
måste anse, att musikkåren är för liten bl. a. i Göteborg. Men jag
måste som målsman för fjärde huvudtiteln ändå hävda, att kostnaderna för
det allmänna musiklivet icke få påföras fjärde huvudtiteln utan någon annan
sådan — möjligen herr Engbergs. Jag har gjort den erfarenheten, att när det
riktigt kniper med pengarna, gör man indragning lättare på fjärde huvudtiteln
än på någon annan huvudtitel. Detta gör, att jag icke vill lia den belastad
med för mycket, som icke direkt har sammanhang med det aktiva försvaret.
Man kan icke slåss med musikinstrument, även örn det är mycket roligt
att höra musik. Jag hoppas, att det är bättre nu för tiden — på min
tid fick man icke så mycket höra sitt eget regementes musikkår. Det har
sagts mig, att det förändrats oerhört i det fallet.

Så ett par ord örn musikdirektörerna i lönegrad O. 3. Nu är det ju så, att i
övergångstider blir det alltid en skarv, då man kan säga, att alla icke få sin
rätt -— en elei få den, en del få den icke. Men det är ju ett symtom, som visar
sig på alla områden, när man genomför en ny organisation. Antingen det
gäller det militära området eller det civila äro förhållandena ungefär desamma.

En utredning skulle gå ut på en förändring av typerna på musikkårerna,
en förändring från de billigare till de dyrare, från de mindre kårerna till de
större. Om andra kammaren bifaller reservationen —- första kammaren har
redan gått på utskottets linje — måste detta innebära en bestämd fingervisning
åt Kungl. Majit att taga bort de lägre typerna. Detta kommer att medföra
ökade kostnader, och jag måste säga — utan att på något sätt vilja
klandra reservanterna — att jag tror det vore lyckligast, örn kammaren stannade
vid utskottets förslag.

Herr Strindlund: Herr talman! Utskottet har tillstyrkt en utvidgning av
Kungl. Maj :ts förslag, något som jag reserverat mig mot, och jag vill reservera
mig mot utskottsförslaget både i vad det gäller innehållet och i vad det gäller
formen. Den fråga jag avser är ekonomipersonalens löneställning vid garnisonssjukhuset
i Stockholm.

Vad först angår det sakliga innehållet, så är utskottets ståndpunkt ingalunda
ny. Den har för ett par år sedan framförts av chefsläkaren vid berörda
sjukhus, den har prövats av olika myndigheter och jämväl beslutande instanser,
och den har hittilldags avvisats. Flera motiv för densamma lia angivits.
Man har sagt, att frågan är för litet utredd för att man skulle kunna vidtaga
en lönereglering för berörda personal, ett uttalande, som jämväl understrukits
av utskottsmajoriteten i år. Man bär sagt i anledning av denna framställning,
att den skulle få konsekvenser för jämväl andra grupper inom försvarsväsendet
och att, örn den skulle lösas, borde löneregleringen ske i sammanhang med
att man gjorde samma lönereglering för de ifrågavarande grupperna. Det
har också framhållits, att denna lönereglering borde anstå så att den kunde
anknytas till den väntade allmänna löneregleringen. Det har vidare sagts
som ett skäl för uppskov, alf en sammanslagning liv karolinska sjukhuset och

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
garnisonssjukhuset är förestående och att ett ställningstagande till ifrågavarande
personals lönefrågor borde anstå till dess —- alltså, enligt mitt förmenande
fullgoda skäl för att man skulle vila på hanen, då det gäller att taga ståndpunkt
till denna personalgrupps löneställning.

Nu har utskottet avvisat frågan örn en verklig lönereglering, men i dess
ställe föreslår utskottet riksdagen att ge Kungl. Maj:t en viss fullmakt att ge
en löneförbättring åt personalgruppen i fråga. Jag anser ju med de anförda
motiven, att jämväl med ett sådant förslag hade man kunnat vänta. Men örn
jag sålunda kanske inte är fullt så negativ, då det gäller det berättigade i en
eventuell löneförbättring, är jag desto mera betänksam, då det gäller den form,
som utskottsmajoriteten funnit för åstadkommande av denna löneförbättring.
Jag ber att få ur utskottsutlåtandet citera några få rader. Det heter där:
»Örn utskottet, såsom ovan framhållits, alltså icke anser sig kunna tillstyrka
riksdagen att nu besluta örn en definitiv lönereglering för ifrågavarande personal,
finner sig utskottet dock på grund av vad i ärendet förekommit kunna
förutsätta, att Kungl. Maj:t av den under staten för garnisonssjukhuset i
Stockholm upptagna anslagsposten för ''Till chefläkarens förfogande för anställande
av betjäningspersonal’ såsom en provisorisk åtgärd bereder denna
personal ett skäligt tillskott till lönen. På grund härav har utskottet ansett
berörda anslagspost böra för budgetåret 1938/39 erhålla beteckningen förslagsvis.
»

Här har sålunda utskottsmajoriteten beträtt en helt ny väg för åstadkommande
av en löneförbättring. Jag kan inte erinra mig, att jag någonsin har
varit med om en sådan metod, då man har velat åstadkomma en viss löneförbättring
eller en förbättring i annat avseende, att man i stället för att, som
brukar vara vanligt, anslå en viss summa pengar, gör örn ett visst anslag till
förslagsanslag och överlämnar åt Kungl. Maj :t att tillmäta en skälig löneförbättring.
Jag anser principiellt sett vägen vara oriktig. Jag anser det kan
vara farligt och draga konsekvenser med sig, och det är framför allt på grund
av den säregna form, som utskottsmajoritetens förslag har fått, som jag bestämt
avstyrker bifall till utskottets förslag i denna del.

Örn jag skulle sluta mig till vad representanten ifrån avdelningen avsåg i början
av sitt anförande, då han nämnde att det är uppenbart, att Kungl. Majit
har den reglerande handen, då det gäller anslag under denna huvudtitel, så
har jag ju ganska stora förhoppningar örn att han kommer över på min linje,
då jag nu ber att få sluta med att yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag oförändrat
i vad gäller frågan om löneställning för personalen vid garnisonssjukhuset
i Stockholm.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det har redan erinrats örn att
den nu föredragna punkten i statsutskottets utlåtande rör ett anslag på icke
mindre än 27V2 miljoner kronor. Det är således ganska förståeligt att beträffande
denna stora anslagspost meningsskiljaktigheter kunna uppstå, och man
kan ju snarast säga, att det är ganska anmärkningsvärt, att dessa meningsskiljaktigheter
allenast uppträda på två olika punkter. Den ena gäller frågan
om militärmusikens ställning, som ju huvudsakligen hittills har berörts i
debatten, och den andra punkten är den, som den siste ärade talaren omnämnde,
nämligen frågan örn en löneförbättring åt ekonomipersonalen vid garnisonssjukhuset
i Stockholm. I båda dessa avseenden tillhör jag statsutskottets majoritet,
och det är ju ganska självfallet också, att jag får upptaga i mitt anförande
båda dessa spörsmål.

Vad då först rör frågan om militärmusikens ställning så förmodar jag, att
jag kan fatta mig ganska kort. De föregående talarna ha ju ganska utförligt

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
utvecklat sina synpunkter på den, och jag kan därför vara ganska kortfattad
i mitt svaromål.

Här har erinrats örn att i 1936 års försvarsbeslut ingick beslut därom, att
musikkårernas antal av typ III skulle vara sex. Den motion, som nu har
föranlett detta meningsutbyte, yrkar på att tre av dessa musikkårer av typ III
skola uppflyttas till typ II. Det är således själva yrkandet. Då ha reservanterna
i utskottet utvecklat frågan dithän, att de begära en utredning, huruvida
inte samtliga sex musikkårer av typ III böra förändras till typ IL För
min del har jag tyckt, att det är ganska onödigt av riksdagen att två år sedan
man har fastslagit typuppsättningen och typindelningen, så att säga beställa
en förändring i detta avseende. Jag har trott, att vi kunna mycket lugnt
överlämna åt utvecklingen och åt de intresserade att taga initiativ i detta avseende,
och för den skull har jag funnits bland dem, som här yrka avslag såväl
på motionen som ock på den utvidgning därav, som reservationen innebär. Jag
ber således att i detta avseende kort och gott få yrka bifall till utskottets förslag.
'' - <8

Beträffande sedan frågan örn ekonomipersonalens vid garnisonssjukhuset
i Stockholm ställning hetraktar jag denna fråga som betydligt viktigare än
den, som jag nu uppehållit mig vid. I detta avseende vill jag erinra örn, att
staten har tre slag av sjukvårdsinrättningar. Örn jag till en av dessa hänför
serafimerlasarettet i Stockholm, som ju egentligen inte är en direkt statsinstitution
men som i det praktiska livet ju kan anses vara en sådan, har staten
för personalen, både sjukvårdspersonalen, ekonomipersonalen och betjäningspersonalen,
tre olika lönesystem. Den högsta lönen utgår till den under
femte huvudtiteln lydande sinnessjukhuspersonalen. Den andra gruppen är
serafimerlasarettets personal och den lägst avlönade är garnisonssjukhusets
personal eller den under fjärde huvudtiteln lydande personalen.

Beträffande sjukvårdspersonalen gjorde fjolårets riksdag ett beslut i fråga
örn garnisonssjukhuset, som avsåg, att sköterskepersonalen skulle erhålla
en ställning motsvarande den, som serafimerlasarettets sjukvårdspersonal erhöll.
Nu behandla vi allenast ekonomipersonalen eller, som den heter i staten,
betjäningspersonalen, vars avlöning fastställes av chefsläkaren. Där ligger
ju frågan så till, att denna personal är inte uppförd i någon fast löneplan
utan avlönas av ett klumpanslag, om jag får begagna det uttycket, d. v. s.
lönen tillmätes efter beslut av chefsläkaren. Men det är ganska självfallet,
att avlöningens höjd bestämmes av det anslag, som står till förfogande för
ändamålet, och för den, som har läst igenom fjärde huvudtiteln framgår det
ju också, att chefsläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm har begärt att
få ett större anslag till sitt förfogande för att han skulle kunna tillmötesgå
den framställning om löneförbättring, som har framställts ifrån personalhåll.
Detta ärende har varit remitterat till olika myndigheter, och arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse har principiellt deklarerat, att den har ingenting
att invända emot att den här ifrågavarande personalen vid garnisonssjukhuset
erhåller samma löneställning som serafimerlasarettets personal.
Men departementschefen har inte ansett sig böra upptaga denna fråga utan
säger, att då garnisonssjukhuset under en nära framtid skall ingå i det nya
karolinska sjukhuset kan denna personals lönefråga anstå till dess.

Nu har det väckts motion i denna fråga, i vilken yrkas, att ett högre anslag
till detta ändamål skall ställas till förfogande, och statsutskottet har
ju med en enda reservant följt denna motion, d. v. s. höjt det anslagsbelopp,
som erfordras för ändamålet, så att en löneökning i detta avseende skall kunna
medgivas. Man anser det nämligen orimligt att då nu, som man förutsätter,
i slutet av år 1939 garnisonssjukhuset skall inordnas i karolinska

Xr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
sjukhuset, personalen intill dess skall vänta på att få sin lön förbättrad och
således kvarhållas vid en löneställning lägre än den, som staten anser skäligt
betala till likartad personal inom andra områden.

Det förefaller som örn den ärade reservanten på denna punkt, som talade
före mig, i och för sig inte har så mycket att invända emot den principiella
ställning i detta avseende, som utskottsmajoriteten har intagit, utan han mera
har fäst avseende vid formen. Härmed förhåller det sig på det sättet, att
den punkt i garnisonssjukhusets stat, som upptar detta anslagsbelopp som
står till chefsläkarens förfogande för avlöning av betjäningspersonalen, är
ett fast anslag. Men hela denna punkt i budgeten, som vi nu behandla, är

ett förslagsanslag. Då har man kunnat gå så till väga, att man höjt denna

punkt i garnisonssjukhusets stat och vidtagit en utökning av det förslagsanslag,
som vi nu behandla, med ungefär motsvarande belopp. Statsutskottets
majoritet har emellertid ansett, att då hela denna post, som vi nu behandla,
är av förslagsanslags natur, kunde Kungl. Maj :t inom ramen för anslaget
vidtaga den åtgärd som erfordras för att tillmötesgå den framställning, som
här ytterst är avsedd att bifallas, nämligen en löneförbättring för betjäningspersonalen
vid garnisonssjukhuset.

Jag kan inte finna, att den ärade reservanten i detta avseende har
rätt att hysa så stora betänkligheter mot denna form, därför att jag
kan inte finna den vara så betänklig. Jag kan för min del inte heller
se, att det här är någon ny väg, som beträdes. Såsom jag förut

erinrat örn i mitt anförande fastställer icke riksdagen för den nu ifråga varande

personalen den individuella staten på det sättet, att man delar upp
personalen i lönegrader nied vissa för lönegraden bestämda belopp, d. v. s.
man har inte gjort individuella löner för de anställda, utan man har endast
ställt till chefsläkarens förfogande ett visst belopp, och det är sedan denne,
som har att bestämma, hur detta belopp skall fördelas till de på sjukvårdsanstalten
i fråga anställda. Jag tror således inte, att det medför några
konsekvenser, att man har gått tillväga på det sätt, som jag nu har beskrivit.
Jag betraktar det närmast som en gärd av rättvisa från statens sida mot
denna personal, så att även den kommer i åtnjutande, så snart ske kan, av en
förbättring i sina löneförmåner. Jag skulle kunna stå till tjänst med att
visa med siffror punkt efter punkt på den löneskillnad, ofta uppgående till
flera hundra kronor per år, som existerar för ekonomipersonalen vid garnisonssjukhuset
jämfört med motsvarande personal vid serafimerlasarettet,
men jag skall inte göra detta för att spara kammarledamöternas tid. Men
jag har material här, som dels ställts till förfogande av vederbörande personalorganisation,
dels ställts till förfogande av chefsläkaren vid sjukvårdsanstalten
i fråga och således är det officiella papper, vilka siffror givetvis
inte stå att jäva ur någon synpunkt. Jag skall emellertid, som jag nyss sade,
inte besvära med dessa siffror.

Jag har med detta mitt anförande velat klargöra min principiella inställning
till denna fråga, och jag ber. herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande i alla de olika avsnitten under denna punkt. Jag vill
tillägga att jag förväntar, att andra kammaren kommer att följa första kammaren,
nämligen bifaller utskottets förslag i detta avseende.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag vill med anledning av vad den ärade talaren sagt yttra några ord.

Jag erkänner, att såvida arbetet är lika och befattningarna likställda bör
det vara samma löner på garnisonssjukhuset som på serafimerlasarettet eller
Stockholms övriga sjukhus. Att det inte blivit någon förhöjning av lönerna har

Onsdagen den IG mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid staber oell truppförband m. fl. (Forts.)
berott på att vid noggrann prövning inom departementet man kommit till det
resultatet, att verklig likställighet kan uppnås först, när Norrbackasjukliuset
skall övertaga garnisonssjukhuset. Avsikten har varit att hålla vägen öppen,
till dess garnisonssjukhuset uppgår i karolinska sjukhuset, så att lönefrågan då
skall vara fri att reglera för de myndigheter, som skola göra denna reglering.

Jag erkänner ännu en gång att på garnisonssjukhuset bör, i den mån arbetet
är lika, betalningen vara lika som på statens övriga lasarett i Stockholm.

Nu lutar jag närmast åt den uppfattning, som herr Strindlund gav uttryck
åt, nämligen att det kunde anstå till det år kommer, kanske redan nästa år, då
garnisonssjukhuset uppgår i karolinska sjukhuset och saken fick vila så länge.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Gentemot herr

Erikssons i Stockholm invändningar skulle jag vilja säga, att då han finner det
olämpligt att två år efter det man fastslagit typerna för musikkårerna göra en
ändring, så är det så till vida fel, som det är 13 år efteråt. Egentligen var det
1925, som dessa alldeles för små typer av musikkårer skapades. Man har därigenom
vunnit så pass mycket erfarenhet, att man vid riksdagen 1936 framförde
starka skäl för att få en förändring genomförd. Jag var i elden härför
både inom utskottet och här i kammaren just av de skäl, som jag i dag här har
upprepat. Därför tror jag inte man kan hävda, att 1936 års beslut i den delen
skall vara orubbligt, eller att det finns alldeles särskilda skäl uti att hänvisa
till den korta tiden. I varje fall är nu tillräcklig erfarenhet vunnen.

Det kan visserligen i någon mån föreligga betänksamhet emot att gå längre
än vad Kungl. Majit har föreslagit. I detta fall gäller det dock blott en förberedande
utredning, ehuru jag erkänner, att vi ifrån vår sida även ha syftat
till att utredningen skall leda till ett gott resultat i fråga örn musikkårernas
utökande. Visserligen är det sant, som herr statsrådet sade, att militärmusiken
egentligen inte är någon sak, som ökar vårt lands försvarskraft, i varje fall inte
direkt men kanske ändå i någon mån indirekt. Det kan ju vara sant, när det
gäller ett främjande av musiklivet, att detta närmast skulle vara en statsangelägenhet,
för vilken kostnaderna närmast böra vila på annan huvudtitel än försvarets,
men det kan ju inte skada, att även fjärde huvudtiteln i någon mån bidrager
därtill. Och jag vill säga, att det också i någon mån kan lia betydelse
för försvarsväsendet och försvarskraften, att man ordnar det så, att personalen,
när den tjänstgör på en garnisonsplats, känner det större mått av trevnad som
en musikkår kan skänka än vad som skulle vara fallet utan en dylik eller med
en ofullständig sådan. Jag håller före, att musikkårerna i detta avseende lia
en stor mission att fylla.

När sedan herr Törnkvist beträffande den del av min reservation som avser
vissa musikdirektörer varnade mot att riksdagen skulle taga något initiativ, när
inte Kungl. Majit gjort det, så skulle konsekvensen fordra, att herr Törnkvist
gått emot den del av utskottets förslag, i fråga örn ekonomipersonalen vid garnisonssjukhuset.
där herr Törnkvist, herr Eriksson i Stockholm och jag befinna
oss på samma linje, liksom för övrigt även utskottets majoritet. Där har ju
inte Kungl. Majit tagit initiativ till någon löneförbättring för ekonomipersonalen,
men vi lia funnit kravet så rättvist, att vi gått in för sådan och övervunnit
de betänkligheter, som skulle ligga däri, att Kungl. Majit inte tagit initiativet i
detta avseende. Och jag tycker, att det inte heller bör vara svårare att övervinna
samma betänkligheter i fråga om dessa musikdirektörer, vilka ha fog för
att anse sig litet orättvist behandlade. När riksdagen gick in för att uppflytta
ytterligare fem förtjänta musikdirektörer i högre löncställning och regeringen
uppflyttat dem, som nu inneha förmånen, är det ingen tvekan örn, att dessa
voro förtjänta av uppfattning, men de lia blivit litet överkompenserade ge -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)
noin att de få stanna kvar två år längre i tjänst. Därigenom hindra de fyra
andra mycket väl förtjänta musikdirektörer att komma i samma förmånliga
ställning. Det skulle kosta statsverket mellan 9 och 10 tusen kronor under två
år, örn dessa finge en rättvis uppflyttning. Jag tror inte heller, att statsrådet
skulle finna det utgöra någon som helst obehaglig överraskning för honom, örn
riksdagen skulle gå med på att bevilja det anslag, som här begäres. Det kan
rymmas inom ramen för anslaget under denna punkt. Det behövs ingen utökning
därav.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Cruse: Herr talman! Jag ber att till statsutskottet få framföra ett
tack för den välvilliga behandling, som min motion örn förbättring av ekonomipersonalens
vid garnisonssjukhuset löneställning fått röna från utskottets sida.

Herr Strindlund har ju här sökt göra gällande, att man kunde låta anstå
litet med denna lönereglering. Då det emellertid gäller en personalgrupp med
en så låg inkomst som mellan 500 och 600 kronor per år, är det dock litet svårt
att säga till denna personal, att den får vänta, då man rättvisligen i stället borde
fördubbla dess löner.

Jag anser, att de som tjäna försvaret inte skola ställas i en sämre klass än
andra grupper, som utföra motsvarande tjänster. Faktiskt har det emellertid
nu varit så, att personalen vid garnisonssjukhuset stått i en sådan sämre klass.
Då försvarsfrågan nu tycks segla i medvind, räknar jag med att riksdagen här
rättar till det rådande missförhållandet. Chefen för försvarsdepartementet
framhöll ju, att han för sin del gärna erkände, att denna personal vore i behov
av en lönereglering, men att anledningen till att han skjutit på frågan varit den,
att han velat ge chefsmyndigheten vid det nya karolinska sjukhuset fria händer
att vid den kommande sammanslagningen av dessa sjukhus ordna lönefrågan.
Ja, detta är ju en synpunkt, som man kan förstå, men här gäller det dock
den lägst avlönade delen av denna personal, som har svårast att vänta med en
förbättring av sina villkor.

Jag ber alltså, herr talman, att få tacka utskottet för den välvilliga behandlingen,
och jag hoppas att kammaren följer utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i mom. I, nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på bifall till sagda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den under 3) antecknade reservationen av herr
Strindlund; och blev utskottets hemställan i mom. I av kammaren bifallen.

Vidare gav herr talmannen propositioner beträffande utskottets hemställan i
mom. II, nämligen dels på bifall till berörda hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid punkten av herr Olof Olsson m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen, i vad den avsåge mom. II; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Magnusson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 14 :o)
mom. II av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 16 mars 1938 f. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid staber och truppförband m. fl. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten av herr Olof Olsson m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen, i vad den avser mom. II.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförf aran det; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i mom. II.

Herr talmannen framställde härefter propositioner beträffande mom. III,
nämligen dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda moment dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den under 2) antecknade reservationen av
herr andre vice talmannen Magnusson, i vad denna reservation avsåge mom.
III; och blev utskottets hemställan i mom. III av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr talmannen propositioner beträffande mom. IV och V
vart för sig; och biföll kammaren vad utskottet i dessa moment hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
till kl. 7 e. m. då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 11.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Baeckström m. fl., nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 127, angående folktandvård;

herr Gezelius, nr 388, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition, nr 175, angående
ny klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt
statens järnvägar;

herr Blomquist m. fl., nr 389, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 175; och

herrar Lundberg och Gezelius, nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 137, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§
lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.28 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Ang. utgifterna
under
riksstatens
fjärde huvud
titel.

Ang. armins
reservstater.

Onsdagen den 16 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

''§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande, nr 4, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.

Punkterna 15—18.

[Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19, angående arméns reservstater.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
19 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa stater för budgetåret 1938/39
för officerare och underofficerare å reservstat vid armén samt för fältläkarkårens
reservstat i överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1938 anförts,

dels ock till arméns reservstater för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av 930,000 kronor.

Uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar Lindström och Mannerskantz (nr 160) och den andra inom andra kammaren
av herr Lundqvist m. fl. (nr 255) hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den före den 1 juli 1936 pensionerade f. d. reservstatspersonalen
måtte i pensionshänseende tillerkännas den rättsställning, som skulle tillkomma
sagda personal enligt 1914 års senare riksdags beslut och därmed godtagna
principer, samt sålunda snarast komma i åtnjutande av den pensionsreglering,
som därav kunde betingas eller annorledes kunde befinnas skälig.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I. avslå motionerna I: 160 och II: 255;

II. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa stater för budgetåret 1938/39
för officerare och underofficerare å reservstat vid armén samt för fältläkarkårens
reservstat i överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1938 anförts;

b) till arméns reservstater för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av 930,000 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hade herrar Hansén, Borell, Nilsson i
Landeryd, Andrén, Lindström, Nisser, von Heland, Englund, Magnusson i
Skövde, Persson i Falla och Åqvist förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

I. med anledning av motionerna I: 160 och II: 255 i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i av utskottet
ovan angivet syfte samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna
utredning kunde föranleda.

II. a) och b) = utskottet.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Den fråga, som det här gäller, är ju icke
ny för riksdagen, utan man skulle i stället kunna säga, att det är en gammal
bekant. Jag skall därför fatta mig mycket kort. Vid alla de tillfällen, då
denna fråga på den ena eller andra- vägen varit förelagd riksdagen, ha meningarna
rörande densamma varit delade. Så voro de åren 1936 och 1937,
och så äro de uppenbarligen även i år.

Jag kan sträcka mig så långt, att jag mycket väl förstår, att meningarna
därutinnan kunna vara delade. Personligen har jag fått den uppfattningen,
när jag sökt tränga till botten av problemet, att den personalgrupp, som det
gäller, har rätt, när den menat, att statsmakterna icke tillfullo infriat sina
utfästelser. Jag bortser emellertid för närvarande fullständigt från denna
mening i själva sakfrågan. Såsom frågan nu ligger till, gäller det nämligen
icke att taga ställning i sak. Det gäller endast, örn riksdagen vill på det
sätt, som reservanterna inom statsutskottet förordat, avlåta en skrivelse till
Kungl. Majit med hemställan, att Kungl. Majit ville upptaga denna fråga
till en opartisk prövning, eller om riksdagen vill i enlighet med halva statsutskottet
utan vidare avvisa en vidare prövning av frågan. Det förefaller
mig, herr talman, som örn, alldeles oavsett vilken personlig mening man i själva
sakfrågan än må ha, alla borde kunna vara överens därom, att då denna
stora grupp av f. d. befattningshavare uppenbarligen känna sig övertygade
om att de icke blivit rättvist behandlade, staten såsom en god arbetsgivare
icke bör utan vidare avvisa den uppfattning, som på detta sätt kommit till
uttryck, utan i stället vara med örn att deras sak bleve ingående och opartiskt
prövad.

Örn jag icke läst de olika handlingarna i ärendet fel, så är det ju icke heller
blott den organisation och den personal, som det här är fråga örn, som har
denna mening, utan det har också under remissyttrandenas gång visat sig, att
deras uppfattning har delats, jag vågar kanske säga såväl av försvarskommissionen
i dess på sin tid avgivna yttrande som också av en hel del olika
myndigheter. Jag kanske också får erinra om, såsom i motionen är gjort,
det uttalande, som år 1925 gjordes av nuvarande statsministern, då försvarsminister,
mot dåvarande herr Anderson i Råstock, nuvarande herr Råstock,
vilken då lika väl som nu motsatte sig varje som helst retroaktiv tillämpning
av de nya pensionsbestämmelserna. Jag tillåter mig därvidlag även erinra
örn att riksdagen då följde den mening, som dåvarande försvarsministern hävdade,
och alltså underkände den uppfattning, som herr Råstock å statsutskottsreservanternas
vägnar förfäktade. Jag vet naturligtvis icke, herr talman, vilken
betydelse den nuvarande statsministern då inlade i det uttalande, som
han gjorde i kammaren, och ännu mindre kan jag givetvis uttala mig örn den
betydelse, han i dag tillmäter de ord, han då fällde. Så mycket har emellertid
blivit klart av vad som sagts och skrivits i denna fråga under de sista
åren, att i varje fall den personalgrupp, som det är fråga örn, tolkat dåvarande
försvarsministerns uttalande, då frågan tidigare behandlades, på ett
sådant sätt, att den ansett sig däri ha sett ett belägg för att denna personals
uppfattning varit riktig. Jag tror också, att ingen, som tagit del av detta ut -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

talande, och som även studerat handlingarna i övrigt i målet, kan helt bestrida,
att åtminstone vissa skäl finnas för den uppfattning, som dessa befattningshavare
hysa, och som också kommit till uttryck i den motion, som jag
tillsammans med några andra kammarledamöter väckt i denna fråga. Det
förefaller mig då, herr talman, som om det vore ganska naturligt och ganska
välbetänkt, örn riksdagen ginge den väg i denna fråga, som de elva reservanterna
i statsutskottet förordat. Jag kan för min del icke tänka mig, att
Kungl. Maj :ts regering skulle på något sätt taga illa upp, ifall riksdagen på
detta sätt hemställde hos regeringen örn frågans opartiska prövning. Några
större ekonomiska konsekvenser kan frågan under inga förhållanden få, även
örn utredningen skulle komma att visa det berättigade i att ge denna befattningshavargrupp
vad den anser att den rimligen bör Ira.

Jag skall inskränka mig till detta och till slut endast understryka, att detta
i varje fall icke på något sätt är någon partifråga. Motionen, som är väckt
i bägge kamrarna, är framburen i första kammaren av en socialdemokrat och
i denna kammare av undertecknad. I statsutskottet finns en reservation, avgiven
av elva ledamöter, hemmahörande hos högern, folkpartiet, bondeförbundet
och socialdemokraterna. Även örn detta alltså är en liten fråga, skulle
därför kanske även den kunna få lyftas upp över de partiskiljande gränserna.
Nu har också första kammaren under förmiddagens lopp fattat beslut i denna
fråga och med ganska stor majoritet följt reservanterna; första kammaren
har alltså för sin del beslutat skriva till Kungl. Maj :t örn en utredning i denna
fråga. Det förefaller mig då, som örn riksdagens andra kammare utan
någon längre debatt skulle kunna följa första kammaren i dess ställningstagande.
På detta sätt få vi frågan hänskjuten till ett forum, där den kan bli
opartiskt och ingående bedömd. Det förefaller mig, såsom frågan nu ligger
till, som om detta vore det riktigaste och ur alla synpunkter att rekommendera.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, för min del att få yrka bifall till
den reservation, som på denna punkt avgivits av herr Hansén m. fl.

I detta anförande instämde herrar Persson i Falla, Olsson i Staxäng, Holmgren,
Liedberg och Janson i Frändesta.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Det är alldeles klart, att jag har en helt annan inställning till denna fråga
än den siste ärade talaren. Det vilar enligt min uppfattning någonting vackert
över denna debatt här i dag. I första kammaren fördes reservanternas
talan av herr Borell. Han var mycket försynt på denna punkt och ville icke
påstå, att denna reservstatspersonal hade absolut rätt. Det vill icke herr
Lundqvist heller göra — utan han sade, att vissa skäl tala för att personalen
hade rätt. Detta är sålunda ett erkännande av att man icke är säker på att
den absoluta rätten ligger på reservstatspersonalens sida.

Jag skulle vilja säga, att frågan gäller egentligen, huruvida de förhöjningar
i reservstatspersonalens pensionsförmåner, som beslutades år 1936,
skola ha retroaktiv verkan eller icke, med andra ord huruvida de befattningshavare,
som pensionerats redan innan förhöjningarna började tillämpas, skulle
få komma i åtnjutande av de förhöjda pensionerna eller icke. Vid frågans
prövning av 1936 års riksdag beslöts, i anslutning till Kungl. Majrts proposition
i denna del, att pensionsförhöjningarna icke skulle vara retroaktiva. Såsom
skäl härför hade i propositionen åberopats, bland annat, att den militära
pensionsreglering, som beslutades vid 1935 års riksdag, icke heller fått retroaktiv
verkan. Här skola vi komma ihåg, att denna pensionsreglering gällde

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. arméns reservstater. (Forts.)

den aktiva personalen, men elen aktiva personal, som redan var pensionerad,
fick ingen nytta av den pensionsförbättring, som de tydligen fingo, som gingo
i pension efter riksdagens beslut.

Frågan örn reservstatspensionernas retroaktivitet blev också, som bekant,
föremål för 1937 års riksdags prövning på grund av väckta motioner i ämnet.
Bankoutskottet, som då behandlade frågan, hemställde, att motionerna icke
måtte föranleda någon åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut. Bankoutskottet
uttalade visserligen i sitt utlåtande, att visst fog kunde föreligga
för den uppfattningen, att billighetsskäl talade för en förbättring av pensionsvillkoren
jämväl för den redan avgångna reservstatspersonalen. Men å
andra sidan uttalade utskottet, att det syntes uppenbart, att en retroaktiv tillämpning
av pensionsförmånerna måste medföra konsekvenser med avseende å
andra personalgrupper. Ett bifall till motionerna skulle, uttalade bankoutskottet,
innebära ett avsteg från den principiella inställning, som riksdagen
under senare år strängt iakttagit till framställningar örn retroaktiva pensionsförbättringar
för olika grupper f. d. befattningshavare. Av i huvudsak de
skäl, som åberopades av bankoutskottet, har i årets statsverksproposition avvisats
en från personalhåll gjord förnyad framställning om att pensionsförhöjningarna
skulle bli retroaktiva. Jag kunde därvid också stödja mig på
försvarsväsendets lönenämnd, som i ett yttrande i ämnet ansett bärande skäl
knappast föreligga att medgiva förut avgången reservstatspersonal pension,
beräknad enligt 1936 års grunder.

Soja ett skäl för att 1936 års pensionsförhöjningar skulle bli retroaktiva
har åberopats, att den pensionsreglering, som genomfördes år 1925, kom jämväl
den redan avgångna personalen till godo. Som lönenämnden påpekat voro
emellertid förhållandena annorlunda då mot nu, i det att redan fyra år tidigare
beslutats en lönereglering för den aktiva personalen, vilket med ett visst fog
kunde sägas hava bort redan då medföra en i anslutning därtill avpassad reglering
av reservstatspersonalens löner och pensioner.

Av vad jag nu sagt följer, att statsutskottets uttalande i denna del enligt
min mening är väl grundat. På sätt utskottet anfört förefinnas inga skäl,
varför pensionerna till reservstatspersonal, som pensionerats före den 1 juli
1936, nu skulle bestämmas till högre belopp än som svarar mot de av den
uppburna löneförmånerna.

Det är ju klart, att jag är mest nöjd med statsutskottets förslag. Finansministern,
som kanske sedan kommer upp i denna fråga, i vilken han redan
talat i första kammaren, sade där, att det kan hända, att tiden snurrar runt
så fort, att man kan bli tvungen att taga en översyn över alla de gamla pensionerna.
Men han sade också — och därvidlag har jag samma mening att
lian icke vore övertygad och komme icke heller att kunna övertygas örn att
reservstatspersonalen då skulle komma i första rummet. Jag måste säga såsom
min uppfattning, att man bör söka göra en jämförelse med andra grupper
av befattninshavare, som i pensionshänseende stå sämre till än vad denna
reservstatspersonal gör. Riksdagen kan aldrig konsekvent gå in på att bifalla
en grupps fordringar endast på den grund, att den gruppen är missnöjd.
Det är fullkomligt ohållbart. Med hänsyn till sakens ekonomiska sida och,
framför allt, till konsekvenserna av ett beslut örn retroaktivitet, gör kamma
ren klokt i att fatta ett annat beslut än första kammaren och i stället följa
utskottets linje.

Herr Aqvist: Herr talman!^ Eftersom jag är antecknad såsom reservant,
skall jag också be att få säga några ord. Det gäller här en grupp medborgare,
pensionerad personal, som anser sig icke rättvist behandlad, då det gäller penAndra
hammarens protokoll, 1038. Nr SO. 5

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

sönernas storlek. De mena, att de kommit i åtnjutande av sämre pensionsvillkor
än som ställts i utsikt vid den tidpunkt, då personalen från aktiv stat
övergick till reservstat. Måhända har den rätt. Åtskilligt talar därför. Från
vissa myndigheter och även från försvarskommissionens sida har gjorts gällande,
att redan pensionerad reservstatspersonal borde erhålla definitiv pensionsreglering,
medan andra myndigheter framhållit, att de redan erhållit
definitiv pensionsreglering. Det är då klart, att det måste kännas bittert för
dem, som troget tjänat staten men ha fått en pension, som torde vara relativt
liten att leva på i förhållande till de nuvarande levnadskostnaderna, som ju
stigit betydligt, att för sista delen av sitt liv behöva bära på den känslan av
att de icke ha fått sin fulla rätt av riksdagen. Det bär emellertid icke varit
möjligt varken på avdelningen eller i utskottet att bringa klarhet i denna
fråga. Det är heller icke möjligt på annat sätt än genom att en förutsättningslös
utredning kommer till stånd. Det synes mig, att det bör vara en
rättfärdighetsåtgärd att även andra kammaren i likhet med första kammaren
går med på vad reservanterna här begärt, att en utredning i denna fråga måtte
göras, och att resultatet därav måtte bringas inför riksdagen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Åqvist förenade sig herr Tengström.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag befinner mig
i den något egendomliga situationen, att jag reserverat mig med yrkande om en
utredning, oaktat jag knappast anser, att det krav, som framförts från reservstatspersonalens
sida är berättigat. Jag har nämligen den uppfattningen, att
det är något mycket betänkligt i det förhållandet, att beträffande en personal,
som ännu kvarstår i, om jag i detta fall får använda det uttrycket, aktiv ställning
och som får sina löner förbättrade, denna löneförbättring skall få en
retroaktiv verkan och påverka pensionen för dem, som redan avgått med pension.

Nu förhåller det sig emellertid så, att i detta fall ha några enligt min uppfattning
oförsiktiga uttalanden blivit gjorda — dels av dåvarande försvarsministern
år 1925, dels ock, i någon mån, från bankoutskottet år 1937, uttalanden
som givit denna reservstatspersonal anledning till vissa förhoppningar,
och på grund av vilka uttalanden den anser att vissa löften och utfästelser
blivit givna, som man nu anser sig ha rätt få infriade.

Jag har kort sagt den uppfattningen, att då så är förhållandet, bör en utredning
komma till stånd, som klarlägger hithörande förhållanden och visar,
huruvida det finns något verkligt fog i detta reservstatspersonalens krav, så
att vi, när utredningen föreligger, skola kunna taga en bestämd ståndpunkt
till frågan och få densamma ur världen —- resultatet må sedan bli gynnsamt
eller ogynnsamt för reservstatspersonalen.

Det är detta, som gjort, att jag biträtt yrkandet om en utredning, och att
jag nu biträder yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då jag nu tar till orda såsom
företrädare för statsutskottets majoritet, vill jag redan från början fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att man icke på något sätt skall förblanda
denna fråga med frågan örn en pensionsförbättring för statens pensionstagare
överhuvud. Den senare frågan bör givetvis lösas i ett sammanhang,
och jag tror, att också herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
anser, att frågan om reservstatspersonalen bör lösas i ett sammanhang och icke
på grund av någon separat framställning.

Onsdagen den 10 mars 1938 e. m.

Nr 20.

. Ang. arméns reservstater. (Forts.)

När jag skulle taga ståndpunkt till den föreliggande frågan, erkänner jag,
att det till en början var ganska svårt att se klart på hela ärendet. Jag tror’
att de motioner, som blivit väckta i ärendet, icke alls bidragit till att bringa klarhet
i fragan utan snarare tvärtom. Motionerna bygga på en diskussion i riksdagen
år 1925, och det är klart, att situationen vid tidpunkten för den diskussionen
var väsentligt annorlunda än den situation, som i dag råder. Den
föregående ärade talaren i denna debatt åberopade också försvarsministerns uttalande
av år 1925, men jag vill då strängt betona, att det uttalandet, om vi
kunna läsa innantill, fälldes i ett helt annat sammanhang’.

Jag kail alitsa vid detta tillfälle fatta mig förhållandevis kort, eftersom
försvarsministern nyss åberopade de handlingar, som föreligga i denna fråga,
d. v. s. den historik över ärendets behandling, som finns intagen i statsverkspropositionen.
Där finns ju nämligen återgivet vad bankoutskottet sade beträffande
en motion i alldeles samma syfte vid föregående års riksdag. Där
åberopas också vad försvarsväsendets lönenämnd hösten 1937 sagt i denna fråga
och slutligen försvarsministerns anförande i denna fråga, däri han framhåller,
att han ansett skäl icke föreligga att frångå den ståndpunkt, som statsmakterna
redan intagit till detta spörsmål. — Detta är sålunda i korthet de skäl,
som ha varit avgörande för mig och jag skulle tro för de övriga statsutskottsledamöter,
som nu stå för utskottet utlåtande.

Ställningen är alltså i korthet följande: År 1925 var det en helt annan
situation än nu. År 1921 hade genomförts en reglering av avlöningarna för
den aktiva militärpersonalen. Samtidigt därmed hade icke genomförts någon
reglering för den på reservstat stående personalen, vilket skedde först år 1925.
Det är emellertid klart, att när denna uppskjutna lönereglering genomfördes
år 1925, borde den ha retroaktiv verkan beträffande dem, som under mellantiden
mellan 1921 och 1925 trätt i pension. När man sedermera år 1936 företog
en liknande procedur, förelåg icke något liknande efterhandssättande av reservstatspersonalens
lönereglering. I så fall blir förhållandet givetvis, som
herr statsrådet nyss framhöll, att eftersom man icke lät pensionsregleringen
för den aktiva personalen få retroaktiv verkan, kunde man icke rimligtvis låta
pensionsfrågan för reservstatspersonalen få sådan retroaktiv verkan. Herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet uttalade sig sålunda år 1925
i en helt annan situation än den, som vi nu befinna oss uti. Statsutskottet har
ju ganska utförligt anfört allt detta på sid. 22 i utskottsutlåtandet och därvid
kommit till den uppfattningen, att man icke kan bifalla den i ämnet
väckta motionen utan mäste ställa sig pa samma ståndpunkt, som bankoutskott
tet intog i fjol och som herr statsrådet också har ställt sig på i år.

Jag kan icke underlåta att framhålla, att det nog skulle vara ganska egendomligt,
därest de olika sätten att tillämpa remissförfarandet i riksdagen
också skulle föranleda olika beslut i själva principfrågan. Förra året behandlades
detta ärende såsom en pensionsfråga och remitterades då till bankoutskottet.
Bankoutskottet anförde därvid de synpunkter, som för detsamma
givetvis voro vägledande i en pensionsfråga. I år har man betraktat detta såsom
en anslagsfråga, hörande hemma under fjärde huvudtiteln, och som följd
därav remitterat ärendet till statsutskottet. Jag tycker för min del, att kontinuiteten
i riksdagens arbete kräver, att man i år kommer till samma beslut
som förra året.

Vi hörde ju nyss av en av företrädarna för reservationen, nämligen herr
andre.vice talmannen, att han, som för övrigt själv har deltagit i ärendets behandling
icke blott på första avdelningen i statsutskottet utan liven såsom
ledamot av försvarsväsendets lönenämnd, knappast anser bärande skäl föreligga
för ett bifall till den från reservstatspersonalens sida gjorda framstöten.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

Han ansåg emellertid, att det för att få frågan definitivt ur världen vöre lämpligt
att skriva till Kungl. Maj :t med begäran om en utredning av frågan. Jag
Ilar för min del av handlingarna i målet kommit till den uppfattningen, att
ärendet enklast och bäst avgöres genom att riksdagen i år fattar ett definitivt
beslut i sakfrågan genom att avvisa det framförda kravet. Jag menar, att
frågan skulle på detta sätt lika bra kunna bringas ur världen som genom att
skicka den till en utredning.

Detta är sålunda, herr talman, de skäl, som för mig varit bestämmande och
som jag här sökt återge, och jag ber med detta att fa yrka bifall till statsutskottets
hemställan i den nu föredragna punkten.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skulle icke ha blandat mig i denna

debatt, örn det icke varit så, att den förste talaren i kväll direkt provocerade
fram ett anförande från min sida. Dessutom har jag i motionen fått skylta på
ett sätt, som gör, att det kan vara ganska riktigt, att jag säger några få ord.

Jag vill börja med att berätta en liten historia, en bild ur livet. Det var
så, att jag hade äran vara med i 1921 års pensionskommitté, och vi fmgo där
i sinom tid av dåvarande finansministern Thorsson det beskedet, att vi skulle
få 2 miljoner att hushålla med, men inom denna ram försöka avväga de förbättringsförslag,
söm vi kunde komma med, så rättvist som möjligt. Vi hade
många olika förslag uppe, jag vill minnas det var 25 eller 26, innan vi kommo
till något, som var något så när tillfredsställande just ur de synpunkter,° som
finansministern under hand hade meddelat oss, att vi borde lägga på frågan.
Vi kommo emellertid som sagt till ett resultat. Det blev en regeringsproposition,
som också gick igenom. Nu kommer pudelns kärna! När jag sedan
genom omständigheternas makt kom att samarbeta med en gammal pensionerad
major — jag vill minnas han var major i trängen, men det är ju en
bisak, som icke inverkar på frågans bedömande -— sade denne till mig, att
det hade väckt en ganska stor och oblandad tillfredsställelse bland pensionerade
officerare, att en socialdemokrat kunde vara med örn att tillstyrka pensionsförbättring
åt gamla militärer, till på köpet i så pass hög löneställning
och pensionsställning som majorer och överstelöjtnanter och hela vägen uppåt.
Då svarade jag, och det är jag också i kväll beredd att säga, att jag för min
del anser, att statens tjänstemän skola behandlas lika, antingen de ha tjänst
i armén för försvaret, i marinen för försvaret eller ha någon civil ställning.
Detsamma säger jag också i dag. De skola ur statens synpunkt behandlas
lika.

Även om herr Lundqvist i Rotebro — jag vet icke hur jag rättast skall uttrycka
mig — såsom den oförfärade man han är, skulle ha lust svara ja pa
den fråga, som jag nu kommer att ställa, betvivlar jag, att åtskilliga av^hans
medlöpare, kanske jag bör säga, skola komma att svara ja på den frågan.
Jag frågar herr Lundqvist: Örn jag har den uppfattningen, att civila och

militära befattningshavare skola behandlas lika i möjligaste mån, är herr
Lundqvist i Rotebro då beredd och hans medlöpare från statsutskottet också
beredda att för hela den avgångna civila personalen genomföra samma slags
förbättring, oavsett vad det kostar och oavsett vilken löneställning vederbörande
haft? Det är möjligt, att herr Lundqvist svarar ja — det kanske man
kan få förutsätta — men jag tror icke, att det är lika säkert, att de ledamöter
här i kammaren, som äro reservanter från statsutskottet, äro villiga att
svara ja på den frågan.

Jag måste konstatera, att bland alla de starka skäl, som ha anförts för reservanternas
förslag, är det första, att första kammaren har beslutat bifalla
förslaget. Hör memina damer och herrar, när har något sådant fått inverka

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. arméns reservstater. (Forts.)

på andra kammarens beslut i olika avseenden? Jag undrar, örn det är så värst
många gånger. I synnerhet när det gäller frågor av stor finansiell räckvidd
har man absolut icke rättat sig efter första kammaren.

Det andra skälet, som anfördes av herr andre vice talmannen, var, att han,
ehuru han var mycket tveksam, ansåg det bäst, för att få frågan ur världen,
att få en utredning till stånd, vare sig den gick i för reservstatspersonalen
gynnsam eller ogynnsam riktning. A la bonne heure, det fäste han sig icke
vid. Han ville bara ha frågan ur världen. Men, mina damer och herrar, är
det då icke enklare att bifalla utskottets förslag, vilket ju mycket verksamt
skulle bidraga att skaffa frågan ur världen?

Herr talman! Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag på den föredragna
punkten.

Herr andre vice talmannen Magnusson erhöll nu ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! När herr Råstock tydligen förmenade, att jag hör till
dem, som han kallar för medlöpare, så vill jag säga, att hans uttalande vittnar
örn ett icke alldeles ovanligt sätt att generalisera. Efter det uttalande, som jag
gjorde i frågan, var det väl ändå litet djärvt att räkna mig till herr Lundqvists
medlöpare.

Emellertid polemiserade herr Råstock mot min uppfattning, att jag, för att
få frågan ur världen, ville ha en utredning. Det var mycket enklare, sade
herr Råstock, att få den ur världen genom att helt enkelt bifalla statsutskottets
förslag. Jag skall då be att få göra en fråga: Tror herr Råstock, att

vi få frågan ur världen genom att andra kammaren nu skulle gå på utskottets
linje, sedan första kammaren har bifallit reservationen? Jag tror det icke,
utan frågan kommer ofelbart tillbaka.

Det har i denna fråga enligt min mening gjorts rätt oförsiktiga uttalanden,
som jag anser icke borde ha gjorts, och varigenom denna reservstatspersonal
anser sig kunna bygga på vissa löften, visserligen endast halva, men ändå
uttalanden, som man har anledning fästa sig vid, dels från statsrådet år 1925,
dels från förra årets bankoutskott. Det är min bestämda uppfattning, att vi
få icke frågan ur världen med mindre vi verkligen utreda den, och därför tror
jag det är bäst att gå på reservanternas linje.

Vidare anförde:

Herr Lundqvist: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande förne kade

sig ju icke i kväll lika litet som eljest. Han är alltid lika frank och lika
rolig att tas med. Det var han även år 1925, då han som huvudopponent emellertid
icke hade undertecknad utan dåvarande försvarsministern och nuvarande
excellensen och statsminisern. Den gången drog dock statsutskottets ordförande
det kortaste strået, när försvarsministern hävdade samma uppfattning, som
jag gör i dag. Hur det går i dag törs jag icke yttra mig om.

Här har sagts från statsrådsbänken och av representanterna för statsutskottets
majoritet bland annat, att det skulle vara förenat med allvarliga konsekvenser,
icke örn riksdagen ginge med på att ge reservstatspersonalen de förhöjda
pensioner, som den har ansett sig lia rätt att få, utan redan örn den tilläte, att
saken finge undersökas. Herr Anderson i Råstock -—- förlåt, herr Råstock, —-riktade till mig den frågan, örn jag kunde svara ja på följande spörsmål: Örn
jag vill att alla civila och militära befattningshavare skola behandlas på lika
sätt, är jag då ändå beredd att ge reservstatspersonalen den nu begärda pensionsförhöjningen?
Jag skulle på denna fråga vilja svara med de ord, varmed
hans excellens herr statsministern svarade herr Anderson i Råstock år 1925.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

Jag citerar: »Jag skall endast förlänga debatten med att göra den frågan till
herr Anderson i Råstock, om han kan ge något exempel på en enda civil tjänstemannagrupp,
som är jämställd med reservstatspersonalen. Såvitt jag förstår»,
fortsatte dåvarande försvarsministern, »intar denna tjänstemannagrupp en sådan
särställning inom tjänstemannakåren, att där inte är någon jämförelse
möjlig.» Jag får kanske fortsätta med uttalandet ett par räder längre ned
för att icke trötta kammaren alltför mycket. Försvarsministern fortsatte:
»Här föreligger sålunda ett verkligt undantagsfall. Det finns inte, såvitt jag
känner, någon motsvarande tjänstemannagrupp, och därför kan inte heller ett
beslut i enlighet med regeringens förslag i detta fall bli prejudicerande. Jag
tror, att om herr Anderson i Råstock noga undersöker detta förhållande, skall
han ge mig fullt rätt och även erkänna, att det är rätt, när utskottets förslag
här bifalles.»

Så skedde också vid detta tillfälle, herr talman. Då liksom nu gällde
det ju en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna. Jag tror därför också jag
har rättighet att säga till den nuvarande försvarsministern, att även örn vid en
fortsatt undersökning av denna fråga man skulle finna anledning att höja pensionerna
för de gamla pensionärerna på reservstat, så skulle detta icke kunna
tagas till intäkt för att några andra befattningshavargrupper, vare sig militära
eller civila, av den anledningen skulle kunna göra anspråk på en höjning av
sina pensioner.

Jag skall icke gå närmare in på frågan. Jag skulle eljest kunna citera dåvarande
försvarsministern, även när han talar om hur man hela tiden från år 1914
hade resonerat örn proportionerna mellan pensionerna för den aktiva personalen
och för reservstatspersonalen, men jag skall icke trötta kammaren med
detta.

Jag tror, att jag härmed också har sagt ungefär vad som behöver sägas från
vår sida. Meningarna stå fortfarande delade. Det har jag sagt från första
stund. Det förefaller mig då vara ganska klokt att man ändå låter saken få
prövas inför ett något mera opartiskt forum än riksdagens kamrar, som med ali
respekt för dess ärade ledamöter dock knappast kunna tänkas lia haft tillfälle
att tillräckligt sätta sig in i en så pass komplicerad fråga som denna, för att
fälla slutgiltig dom.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framhöll, att herr Borell
i första kammaren hade varit mycket försiktig i sina uttalanden. Hans sista
yttrande, som jag hade tillfälle lyssna till och som hölls innan voteringen skedde,
inhebar dock ett direkt konstaterande gentemot statsutskottets talesmän, att
det icke på något sätt har kunnat bevisas, att de lia rätt, som mena, att ingen
utfästelse från statsmakternas sida har gjorts. Det är just på den punkten, som
det kan anföras skäl både för den ena och den andra meningen. Herr Borell
har dock, synes det mig, vissa förutsättningar såsom domare att kunna bedöma
slika frågor, och det förefaller mig också, att man därför gör klokt uti att här
låta saken bli underställd ett annat forum och prövad på nytt.

Jag har icke något vidare att tillägga, herr talman.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Det kanske må
tillåtas mig att säga några ord, därför att denna fråga icke kan ses isolerad såsom
en fråga gällande endast retroaktiviteten för reservstatspersonalen. Man
har försökt på olika sätt att sätta denna grupp i en särställning, men jag tror
icke man har lyckats. Man har ju icke lyckats övertyga någon av de sakkunniga
instanserna, som syssla med dessa frågor, örn den saken.

Anledningen till att jag har begärt ordet är, att jag mycket väl kan tänka
mig, att många inom denna kammare liksom inom första kammaren tycka, att

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. arméns reservstater. (Forts.)

gamla pensionärer ofta befinna sig i en besvärlig belägenhet och i alla händelser
befinna sig i ett ogynnsamt läge i förhållande till de nya pensionärerna. Det är
ju alltid så, och det hänger ju samman med att vi i svenska riksdagen icke ha
varit rädda för att göra nya löneregleringar och därmed följande nya pensionsregleringar.
Därmed har ju följt, att den, som har kommit med i den nya
regleringen och fått den nya pensionen, kan få en väsentligt högre inkomst än
den, som kanske bara ett eller ett par år tidigare avgick ur tjänsten. Det känns
naturligtvis ganska hårt för dem, som på det viset befinna sig åtminstone närmast
denna skarv.

Det är sålunda ett mycket begripligt önskemål att man vill förbättra de
gamla pensionärernas ställning. Såväl Kungl. Maj :t som riksdagen ha likväl
funnit att retroaktiva tillämpningar äro mycket allvarliga saker. Det
är naturligtvis mycket lätt att säga, att vi skola höja pensionerna för en
grupp, som vi anse har det särskilt svårt och att detta icke behöver medföra
några konsekvenser. Det kommer emellertid att visa sig, att andra grupper,
som icke blivit delaktiga av denna pensionsförbättring, sedan lia mycket
lätt att visa upp, att de befinna sig i ungefär samma ställning som den
grupp, som kommit i åtnjutande av pensionsförbättring. Herr Lundqvist
och andra må sedan säga hur mycket som helst, att den grupp, det nu gäller
befinner sig i en särställning; jag är lika säker på att den ena gruppen av
pensionärer efter den andra skall komma och söka klart och tydligt visa, att
den befinner sig i samma läge. Jag är inte ens säker på att inte herr Lundqvist
skulle falla för deras argumentering och kanske även komma med en
motion till förmån för dessa grupper under hänvisning till att de grupper,
det nu är frågan örn, kommit i åtnjutande av ökade pensionsförmåner.

Som jag förut framhöll äro svårigheterna för de gamla pensionärerna i
vissa fall uppenbara, och man kan därför inte blankt avvisa kravet på att
deras pensionsfråga bör tagas upp till granskning. Detta har som förut påpekats
skett en gång tidigare, nämligen år 1925, då pensionerna för denna
grupp höjdes. Då togo de svenska statsmakterna verkligen ett krafttag för
att hjälpa hela raden av gamla pensionärer. De pensioner, som då gällde,
voro fastställda långt före världskriget vid ett helt annat penningvärde och
voro i många fall alldeles otillräckliga. Detta var anledningen till att man
1925 genomförde en ordentlig pensionsförbättring. Man kan knappast säga,
att förhållandena varit likartade under de tio till femton år, som förflutit sedan
dess. Så mycket har emellertid skett, och så stora förbättringar i fråga
om vissa statstjänargruppers löner och pensioner ha genomförts, att jag för
min del inte är främmande för tanken, att en översyn av alla äldre pensioner
kan bli nödvändig. När under halvtannat år på senare tid den ena gruppen
av pensionärer efter den andra hos finansdepartementet har anhållit att få
sin pensionsfråga upptagen till behandling, har jag endast kunnat svara, att
sedan hela raden av regleringar av både löner och pensioner har blivit företagen,
är det min avsikt att taga upp frågan örn de äldre pensionerna för
att undersöka, på vilka punkter det kan vara rimligt att vidtaga förbättringar.
I detta sammanhang kommer utan tvivel den grupp med, som vi nu
diskutera. *i

Jag skulle då vilja fråga, om det verkligen finns fullt tillräckliga skäl
att denna grupps pensionsfråga tages upp till behandling före alla andras.
Har det anförts något i denna debatt, som kunnat övertyga kammaren örn
att man skall plocka ut just denna grupp och lösa dess pensionsfråga? Med
den kännedom jag har örn äldre nensioner vågar jag säga, att herr Lundqvist
icke har rätt, då han gör gällande, att reservstatspersonalen befinner sig i en
mindre gynnad ställning jämförd med övriga grupper. Man kan snarare

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

komma till den slutsatsen, att denna grupp är bättre ställd än övriga äldre
pensionärer. Det finns därför så vitt jag förstår ingen anledning att bryta
ut en utredning beträffande denna grupp ur den allmänna utredning i denna
fråga, som jag anser bör komma till stånd.

Det förefaller mig som om andra kammaren under sådana förhållanden
gjorde bättre i att följa statsutskottets majoritet än den majoritet, som i förmiddags
bildades i första kammaren.

Herr Råstock: Jag har bara begärt ordet för att konstatera, att även

den frejdige herr Lundqvist .sannolikt med hänsyn till konsekvenserna icke
fann anledning svara ett obetingat ja på min fråga.

Herr Åqvist: Det var mycket intressant att höra chefen för finansdepartementet
uttala, att det kan bli nödvändigt att göra en översyn över de äldre
pensionärernas pensionsfråga. Detta talar för att reservanternas ståndpunkt
är befogad, då de hävda, att en utredning bör komma till stånd i denna fråga.

Jag kan inte förstå annat än att riksdagen intar en riktig hållning, örn den
bifaller reservationen och uttalar sig för en utredning av reservstatspersonalens
pensionsfråga. Örn den av finansministern utlovade blivande utredningen
samtidigt skall omfatta även andra pensionstagare eller icke, blir
vederbörande departementschefs sak att avgöra. Det skulle nästan verka som
örn något fel hade blivit begånget, om riksdagen inte skulle vilja gå med på
en sådan utredning. Jag kan icke tänka mig, att andra kammaren skulle
vilja utsätta sig för det omdömet, att den icke velat bevilja en grupp gamla
pensionärer en utredning i en fråga, som dessa vid flera tillfällen fört fram.
Det är därmed icke alls sagt, att deras krav kan bifallas; det kan hända,
att det måste avslås. I det senare fallet befinner sig dock riksdagen i en
mycket starkare ställning, örn den kan hänvisa till en föregående utedning.

Jag ber, herr förste vice talman, att få vidhålla mitt föregående yrkande,
att kammaren måtte bifalla reservationen.

Herr von Seth: Herr förste vice talman! Finansministern efterlyste något
skäl, varför man skall sätta denna grupp före alla andra grupper av
pensionstagare.

Jag skall herr förste vice talman be att få anföra ett sådant skäl. Vid
rekryteringen av reservstatspersonalen lockar man -—- jag vågar använda
detta ord — med goda pensionsförmåner. Den personal, som övergår till
reservstat, har alltid förut varit på aktiv stat. Den övergår till reservstat,
när den nått en viss ålder och ett visst antal tjänsteår. Avsikten därmed är
att i händelse av mobilisering, krig eller dylikt tillgång skall finnas till fullt
utbildad personal, som har kännedom örn alla de tekniska detaljer, som personal
i reserven icke kan besitta. Statsmakterna ha faktiskt förespeglat denna
personal pensioner, som ligga på en viss nivå, vid övergången från aktiv
stat till reservstat. Jag kan för min del icke finna annat än att denna personalgrupp
efter det kraftfulla uttalande i denna fråga, som 1925 gjordes
av dåvarande försvarsministern, och med anledning av de grunder, på vilka
den rekryteras, måste anses stå i en alldeles särskild klass. Riksdagen borde
därför redan nu beakta dess krav.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Jag har redan tidigare antytt,

att det med hänsyn till hela pensioneringsfrågans läge vore klokt att bifalla
yrkandet örn utredning.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet frågade, örn det fanns

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

något särskilt skäl att plocka ut denna grupp och ställa den framför alla
andra. Jag sade redan i mitt tidigare anförande, att jag ansåg skälet härtill
ligga i vissa tidigare från ansvarigt håll gjorda uttalanden av i viss mån
förpliktande art.

Jag skulle emellertid inte lia begärt ordet, därest icke herr Råstock, sin
vana trogen, mot slutet av debatten begärt ordet för att »konstatera», att han
icke fått svar på sina frågor. Herr Råstock »konstaterar» gärna och ofta.
Han konstaterade nu, att herr Lundqvist inte hade svarat ett ord på en av
honom framställd fråga. Jag ber också att få »konstatera», att herr Råstock
inte har svarat ett enda ord på min fråga, huruvida han tror, att detta
ärende är ur världen genom att andra kammaren avslår kravet på utredning.
Jag tror att man på ett säkrare sätt får frågan ur världen genom att
bifalla yrkandet örn en utredning, som enligt min uppfattning troligen kommer
att visa, att detta pensionskrav icke rimligen bör kunna bifallas.

Herr Eriksson i Stockholm: Jag begärde ordet med anledning av herr von
Seths yttrande.

Herr von Seth ville för sin del se ett alldeles särskilt skäl till att behandla
reservstatspensionärerna annorlunda än andra statspensionärer däri, att man
hade ställt vissa förmåner i pensionshänseende i utsikt, när man sökt förmå
dem att övergå från aktiv stat till reservstat. Jag har svårt att föreställa
mig, att man då kunnat ställa någonting annat i utsikt än att de vid uppnådd
pensionsålder skulle komma i ånjutande av en pension, sorn. stöde i ett visst
förhållande till den pension, som aktiv personal som samtidigt blir pensionsberättigad
skulle erhålla. Man kan aldrig ha sökt förespegla dem, att en
reglering av pensionerna, som sedermera genomföres, skulle få retroaktiv verkan
å samtliga pensioner, som redan utgå. Örn dylika löften givas, borde den
som får dem, själv inse, att de icke kunna infrias och detta redan av den
anledningen, att ingen annan grupp av statens befattningshavare behandlas på
ett så gynnsamt sätt.

Frånsett den förbättring av vissa äldre pensioner, som genomfördes vid 1925
års riksdag och som finansministern nyss omnämnde, ha pensionerna hittills
fastställts på så sätt, att en person, som avgått ur tjänst, har fått en pension,
som vid själva avgångstillfället ställts i en viss relation till den lön, han åtnjutit.
Reservstatspersonalens pensioner ha, förmenar jag, bestämts efter samma
grunder, och någon rätt till ytterligare pension anser jag för min del att
man inte kan få fram ur de handlingar i denna fråga, som jag har varit i
tillfälle att taga del av.

Av denna anledning måste jag för min del underkänna herr von Seths argumentation
och vidhålla mitt yrkande.

Herr Råstock: Herr talman! Jag får väl lov att svara herr andre vice
talmannen, eftersom han så enträget påfordrar det. Jag skall först be att
få ställa en motfråga. Känner inte herr andre vice talmannen till det gamla
talesättet att i tveksamma fall skall man icke handla? Herr andre vice talmannen
gör alldeles tvärtom. Han föredrager att handla även i tveksamma
fall, enligt vad han själv har erkänt.

Sedan skall jag be att få tillägga, att jag naturligtvis inte kan svara för
allehanda klåfingriga motionärer, t. ex. herr ljundqvist. De kunna hålla
frågan vid liv, även om man avlivar den. För sådana kan jag inte garantera,
lika litet som jag tror att herr andre vice talmannen kan göra det.

Herr Magnusson ville vidare påverka majoriteten i statsutskottet genom att
förklara, att frågan icke har förfallit genom att kamrarna stanna i olika be -

Nr 20.

Onsdagen den 10 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

slut. Men så mycket är väl ändå säkert, att eftersom man inte gärna kan
votera gemensamt om en skrivelse till Kungl. Maj :t, så är saken i så fall inte
annat än jag förstår ur världen.

Skulle den trots detta icke vara ur världen, hänvisar jag vidare till finansminister
Wigforss’ förklaring, som ligger helt i linje med den uppfattning,
som jag gav uttryck åt i mitt första anförande, nämligen att civila och militära
befattningshavare skola behandlas efter samma regler. Statsrådet Wigforss
förklarade även, att en översyn av hela pensioneringsfrågan kanske blir
behövlig. Vi få låta även denna grupp vänta till dess; de lia inte mera brått
än de civila pensionärerna.

Herr Tengström: Det var en mycket intressant upplysning, som lämnades
av herr statsrådet och chefen för finansdepartementet. Jag har i egenskap
av motionär beträffande samtliga pensionärer tagit fasta på herr statsrådets
uttalande. Jag uppfattade^ herr statsrådets yttrande på det sättet, att han
menade, att det icke vöre någon idé att denna kammare i kväll fattade något
beslut, då herr statsrådet, ämnade sätta i gång en utredning, som skulle till
behandling upptaga samtliga pensionärers pensionsfråga.

Då återstår endast frågan, vid vilken tidpunkt denna utredning kommer att
igångsättas. Är det sa, att den kommer till stånd inom de närmaste månaderna,
föreligger för närvarande ingen anledning att fatta beslut i enlighet
med reservanternas förslag. Förhåller det sig däremot så, att utredningen
kommer att igångsättas, då, såsom herr statsrådet sade, samtliga ordinarie kårers
lönefrågor äro behandlade, kan man hysa farhågor för att denna fråga
kommer att skjutas in i det ovissa.

Jag skulle alitsa till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet vilja
rikta den enkla frågan, huruvida pensionärerna kunna vänta sig, att deras pensionsfråga
kommer att bli föremål för den översyn, som herr statsrådet ställde
i utsikt, redan nu i vår och hur länge de i annat fall skola vänta. Dessa pensionärers
återstående livstid är ganska kort, och en utredning, som kanske
börjar sent och tar lång tid i anspråk, lia många pensionärer ingen glädje av.

Jag tillåter mig därför att till herr statsrådet få ställa denna fråga.

Herr Lundqvist: Herr talman! Jag ber också att få uttala mitt tack till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet för de förhoppningar, som
han här väckt örn att vi skulle få en allmän översyn över de gamla pensionärernas
ekonomiska förhållanden. Jag tror, att de skola med särskild tillfredsställelse
hälsa detta uttalande, och jag motser också en sådan utredning med stor
glädje.

När jag begärde ordet, var det emellertid för att säga ett par ord till den
alltid lika karske men alltid lika älskvärde ordföranden i statsutskottet. Han
serverar sina elakheter med en älskvärdhet, för vilken alla måste böja sig.
Han fann bland annat lämpligt att kalla mig för en klåfingrig motionär. Ja,
herr Råstock, det har kanske funnits flera, som, innan de kommit till en så
mäktig ställning i svenska riksdagen som att vara ordförande i statsutskottet,
ansett sig böra föra fram önskemål från olika befolkningsgrupper och befattningshavaregrupper.
Jag tror ej, att vi förklenande skola kalla detta för klåfingrighet.
Men även ^ om statsutskottets ärade ordförande anser sig böra
stämpla mig med en sådan mindervärdighetsstämpel, så tycker jag, att han
borde haft litet mera respekt för de elva kamrater i statsutskottet, som i alla
fall funnit denna klåfingrighet vara värd att få ett stöd genom denna reservation,
som avgivits av representanter för olika partier.

Statsutskottets ordförande erinrade herr andre vice talmannen örn den gamla

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. arméns reservstater. (Forts.)

satsen, att i tveksamma fall skall man ej handla. Det är så rätt, herr Råstock,
och därför bör man, herr talman, såvitt jag förstår, följa reservanterna, som
ej vilja, att man nu skall avgöra frågan, eftersom den är så tveksam, utan hänskjuta
den till en utredning, där den kan mera ingående prövas.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag skall gärna
svara på den direkta fråga, som herr Tengström framställde, men först vill
jag gentemot herr Åqvist markera, att det är faktiskt en skillnad, örn regeringen
får en riksdagsskrivelse med hemställan om utredning på en viss punkt.
Det kan ej hjälpas, att detta måste uppfattas som ett uttalande från riksdagens
sida, att man på goda skäl har ansett, att denna grupp bör behandlas på ett
särskilt sätt och bör komma i åtanke före alla övriga. Det är däremot, som
jag har vänt mig. På grund av den kännedom, jag har örn de äldre pensionärerna,
vågar jag nämligen påstå, att det finns åtskilliga grupper, som kammarens
ledamöter, om de kände till deras förhållanden, skulle anse böra komma
före den grupp, örn vilken det här är tal. Men eftersom det på denna
punkt kan råda olika meningar, tycker jag, att man ej bör gå längre, än att
man säger, att alla skola behandlas lika, d. v. s. att vid den allmänna översyn,
om vilken jag talade, ej bör ryckas ut någon särskild grupp, som favoriseras.

Så kommer frågan, när en sådan utredning skall sättas i gång. Ja, örn jag
får börja med det slut, till vilket utredningen bör komma, ty utredningen bör
åtminstone i någon mån leda till ett praktiskt resultat, så vill jag säga, att
detta resultat säkerligen ej kan föreläggas riksdagen, innan övriga pensionsfrågor
avgjorts av riksdagen. Innan liela raden av nya pensioner äro fastställda,
förefaller det mig ej rimligt att framlägga förslag om hur man skall
ordna för de äldre pensionärerna. Men det behöver ej betyda, att man skall
vänta med utredningen, tills dessa frågor äro avgjorda. Såvida tekniska
krafter kunna ställas till förfogande, är det min avsikt att inom den närmaste
tiden försöka göra en allmän inventering av de äldre pensionerna för
att få ett material för bedömande av i vilken omfattning och på vilka punkter
den fortsatta utredningen bör sätta in. Det är från denna utgångspunkt
—- jag kan gärna angiva det här, därför att frågan utan tvivel kommer upp,
när vi i kamrarna få att behandla de motioner, som gälla omedelbara beslut
rörande höjningen av äldre pensioner -—• det är från denna utgångspunkt som
jag tror, att man måste ställa sig på den linjen, att denna fråga bör vänta
till dess övriga pensionsfrågor avgjorts. Det är ju riktigt, att pensionärerna
delvis äro gamla, men det gäller i mindre grad det slag av pensionärer, som
vi just i kväll ha att göra med.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr statsrådet talade örn att det
vore en skillnad, örn utredningen tillkom på grund av en riksdagsskrivelse eller
på annat sätt. Jag tror emellertid, att herr statsrådet skall giva mig rätt
i att reservationen är så pass kyligt hållen och innehåller ett så enkelt krav
på utredningen till skapande av klarhet, att det ej bör innebära någon förpliktelse,
i vart fall ej på långt när så långt gående som de uttalanden, vilka
herr statsrådet här gjort, och vilka föra oss vida utöver här föreliggande begränsade
fråga. Jag anser mig böra uttala, att om man från utskottsmajoritetens
sida hade tagit litet mindre hårt på denna sak, än man gjort, och låtit
skrivelsen passera utan så mycket invändningar, så skulle vi haft mindre
utfästelser åt alla håll, än vad nu blivit fallet.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. arméns reservstater. (Forts.)

Herr Tengström: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för
hans beredvilligt avgivna svar, som kan sammanfattas så, att statsrådet ställde
i utsikt, att utredningen skulle påbörjas så gott som omedelbart men att
dess slut förlorade sig i ett avlägset fjärran. Samtidigt som jag alltså fastslår,
att en utredning kommer att sättas i gång, kan jag under sådana förhållanden
ej finna, att den omständigheten kan ändra mitt instämmande i herr
Åqvists reservation, varför jag ber att få yrka bifall till densamma.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Jag vill endast
korrigera uttalandet om »ett avlägset fjärran». Det kunde kanske från många
synpunkter vara önskvärt, örn vi kunde skjuta på löne- och pensionsregleringar,
men såsom det är bekant för kammaren, ha vi vid denna riksdag att
vänta ett förslag rörande lönereglering för den stora huvudmassan av statstjänare.
De, som ej kunna komma med i år, komma, såvitt man kan förstå,
med nästa år. Pensionsregleringen torde delvis komma redan i år och delvis,
örn ej till nästa år, så åtminstone året därpå. Det är således ej i något mycket
avlägset fjärran, som det hela förlorar sig.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundqvist begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
19 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid

punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 20—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. de Punkten 23, angående de värnpliktigas avlöning.

värnpliktigas

avlöning. Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag har på denna punkt och på
punkterna 70 och 122 framfört en motion, som berör de värnpliktigas dagavlöning.
Det har ju här i dag behandlats en hel del frågor, som man kan säga
ha fått en rätt så sensationell utformning. Statsutskottets utlåtande har på
ett flertal punkter blivit och kommer att bliva återremitterat till utskottet.
Likaså har man uttalat sig för att försvarsväsendet skall stärkas och utvecklas
på skilda områden. När det emellertid gäller frågor, som beröra
manskapet eller de värnpliktiga, alltså de som närmast ha att sköta örn den
materiel, om vilken riksdagen beslutar, så synes man ej vara så synnerligen

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)
angelägen. Man tycker tydligen här i riksdagen, att den delen av försvarsmakten
är av underordnad betydelse. Riksdagen har, enligt vad utskottet
upplyser, tidigare behandlat frågan om de värnpliktigas dagavlöning, dels
åren 1933 och 1934, dels vid föregående års riksdag. Statsutskottet har
ansett, att behandlingen av dessa motioner vid dessa tre riksdagar är skäl nog
för att avslå även den i år föreliggande motionen örn en ändring av dagavlöningen
för de värnpliktiga.

Jag ber att med några ord få motivera den motion, som jag och mina partikamrater
här i kammaren har framfört vid innevarande års riksdag. Vi röstade
föregående år för bifall till en motion, som då framfördes av riksdagsmannen
Bengtsson i Kullen. Vi kunde kanske ej i allt underskriva den motivering,
som förelåg för yrkandet örn högre dagavlöning, ty vi hade helt andra
skäl för vårt yrkande, som vi anse vara bärande och riktiga.

Jag vill först nämna ett par ord om behandlingen av manskapets avlöningsfråga.
Den har alltid så att säga varit på sladden, den kommer alltid sist. De
fast anställda få petitionera och framföra sina krav, skriva och hemställa
om en provisorisk avlöningsförstärkning, och de få vidtaga alla möjliga åtgärder,
men statsmakterna slå dövörat till. Man tar ej upp deras krav, utan
avvisar dem och ställer deras livsfrågor på framtiden.

När det gäller de värnpliktiga och deras avlöningsförhållanden, har man
gått än bryskare till väga. Därvidlag har man ej nöjt sig med att ställa sig
avvaktande eller att ställa frågan på framtiden. Där har man ingripit, och
under en tidsperiod då alla ropa på en allmän standardförbättring, på ett
bättre försvar och kräva, att var och en gör sin plikt och är på sin post, då
har man försämrat de värnpliktigas avlöningsförhållanden. Ar 1936 beslöt
riksdagen att ändra avlöningsbestämmelserna för de värnpliktiga på ett sådant
sätt, att medan de tidigare under en tjänstgöring av 140 dagar haft en
dagavlöning av 50 öre, så bestämdes det nu, samtidigt som man ökade dagantalet
till 180 dagar, att i huvudsak endast de, som hade en tjänstgöring utöver
180 dagar skulle få en krona om dagen i avlöning. Det innebar för betydelsefulla
och stora grupper, framför allt inom marinen och lantförsvaret, en
betydlig försämring av de värnpliktigas dagavlöning. Någon motivering härför
avgav ej 1936 års riksdag, och vid föregående års riksdag, då frågan på
grund av en motion var före, framfördes ej heller några skäl för att man
vidtagit denna åtgärd. Det förklarades då från statsutskottets sida gentemot
motionären, att han haft en biavsikt med sin motion. Han spekulerade
i valfiske, det var hela argumenteringen från det stora och mäktiga statsutskottet
i en så pass viktig och betydelsefull fråga.

I år har man dock ej angivit sådana skäl för avslag på nu föreliggande
motion. Statsutskottet säger endast i några få ord följande: »Vidkommande
det motionsvis väckta förslaget örn höjning av de värnpliktigas dagavlöning
finner sig utskottet — under erinran örn att yrkanden i enahanda syfte avslagits
av 1933, 1934 och 1937 års riksdagar -— böra avstyrka den nu gjorda
framställningen.» Det är allt vad man presterat från statsutskottets sida
som skäl för avslag på den nu föreliggande motionen.

Jag har framhållit några synpunkter, som jag anser vara mycket bärande
för en ökning av de värnpliktigas avlöning. Framför allt har jag pekat på
den försämring, riksdagen beslöt 1936 och att detta var i allra högsta grad
en orättvisa mot de värnpliktiga. Med det beslut, som fattats av riksdagen
i fråga örn moderniseringar oell specialiseringar av olika vapenslag, ställes
numera på de värnpliktiga betydligt större krav i fråga örn kvalifikationer,
än vad som tidigare skedde. Man måste säga sig, att en stor del, kanske den

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)
allra största delen, av de värnpliktiga bliva på ett eller annat sätt specialutbildade.
De krav, som ställas på dessa, medföra, att de värnpliktiga ej som
tidigare lia möjlighet att få hjälp och understöd i hemmen eller av anhöriga,
enär de skickas ut på förläggningsorter på skilda håll, och vad gäller marinen
kommenderas de värnpliktiga nu i betydligt större utsträckning än tidigare
ut på fartyg i sjötjänst. En stamanställd har, när han sjökommenderas,
alltid en något högre dagavlöning, men de värnpliktiga, som nu kommenderas
ut i sjötjänst, i ett hårdare och mera krävande arbete, de erhålla ej någon
sådan högre dagavlöning. Därtill kommer, att de värnpliktiga genom den
rationalisering, som har införts inom industriell verksamhet o. s. v., just i
den åldern, då de skola rycka in för att fullgöra sin värnplikt, i Hacket stor
utsträckning avskedas och få lämna sina befattningar. Det gäller vid statliga
företag anställda, busskonduktörer i Stockholm, springpojkar vid företag
och på andra håll. De äro således, när de komma i värnpliktsåldern, i
den situationen, att de stå arbetslösa och icke ha någon möjlighet att falla
tillbaka på ett arbete, som ger dem utkomst och garanterar dem bärgning för
framtiden. Under sådana förhållanden är det klart, att en låg dagavlöning
för dem i viss mån innebär en demoralisering. De rutscha utför i stället för
att de skulle hjälpas att klara sig själva. Vill man ha ett gott material bakom
kulsprutorna då bör man också se till, att såväl de värnpliktiga som manskapet
få en erkänsla för sin insats från statsmakterna själva.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att de som äro i värnpliktsåldern
och utföra aktiv värnpliktstjänst, de ha ingen rösträtt och ha egentligen ingenting
att säga till örn i samhället. Vi ha många gånger här i riksdagen
talat om varför ej denna ungdom, som här kallats att skydda samhället, skulle
ha rätt att säga sin mening och deltaga i de allmänna val, som äga rum.
Det få de icke, men dessutom ger man dem en dagavlöning för en hård och
påfrestande tjänst, som ej räcker till de enklaste små behov, som ligga utanför
vad de erhålla in natura. Det är klart, att ett sådant förhållande ej längre
kan få fortgå.

I stora sensationella former hava här i dag riksdagens första och andra
kammare avgivit livliga deklarationer örn hur vårt försvar skall hjälpas upp,
hur det skall organiseras, hur man skall satsa miljoner kronor på skilda områden.
Men då kamrarna i samma ögonblick, när det gäller de värnpliktiga
eller manskapet och deras avlöningsförhållanden, har så ringa intresse, då
skall man ej komma och tala om att vi skola ha ett gott försvar. Jag vill
säga till försvarsministern: skaffa kulsprutor och epabåtar och allt vad det
heter, men sköt manskapet och de värnpliktiga på ett sådant sätt, att de ej
lia något intresse för detta, så ha herrarna ändå ej fått något försvar! Det.
är ett faktum, som vi ändå ej kunna komma ifrån. Här rulla 250 miljoner,
men då man i en motion kommer och begär, att de värnpliktiga skola få en
dagavlöning upp till en krona örn dagen, vilket i runt tal betyder en ökning
i budgeten med endast ett par miljoner kronor, då har man ej längre i denna
församling något intresse för en sådan sak. Jag må säga, att en försvarsvilja,
som tar sig uttryck på detta sätt, kommer inte att ge för herrarna något
större resultat, därom kunna ni vara övertygade.

Nu har man här i dag yrkat återremiss på en hel del punkter under fjärde
huvudtiteln, som statsutskottet skall pröva på nytt. Jag ber, herr talman,
att också få ställa ett återremissyrkande. Jag ber att få yrka återremiss
på punkterna 23, 70 och 122, så att statsutskottet också må ta denna sida
av försvarsberedskapen med i övervägande, då man går att behandla de övriga
frågorna.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade motionären började
sitt anförande med att säga, att han väckt en motion, som berörde punkterna
23, 70 och 122 i utskottsutlåtandet. Jag vill då erinra örn att vi i statsutskottet
ha varit litet tveksamma örn, huruvida motionen verkligen rörde punkt
122, ty den ärade motionären har ju yrkat höjning av anslaget beträffande
punkterna 23 och 70, men inte alls beträffande punkt 122. För säkerhets
skull ha vi emellertid redovisat motionen också under denna sista punkt.

När emellertid den ärade motionären klagar över att statsutskottet inte har
presterat någon utförlig motivering, lika litet i år som förra året, så vill jag
för min del säga, att det förefaller mig som om det är ganska svårt att i
detta avseende prestera någon motivering vare sig för eller emot, ty här är det
ju bara fråga örn vilket belopp som man vill avsätta för detta ändamål. Det
nuvarande beloppet i försvarsbudgeten till avlöning av de värnpliktiga har
ju beräknats till något över 4 miljoner kronor. Motionären vill höja detta
belopp med något över 3 miljoner kronor, och det är bara fråga örn, vilket
belopp som riksdagen vill votera för detta.

Vi ha i statsutskottet inte alls diskuterat eller argumenterat varken i den
ena eller andra riktningen. Vi ha bara konstaterat, att riksdagen har haft
denna fråga uppe till behandling så pass sent som under föregående år, och
när riksdagen då inte var beredd att på enskild motion bifalla frågan örn en
höjning av de värnpliktigas avlöning, så föreställa vi oss i statsutskottet, att
riksdagen inte är beredd att göra det i år heller. På grund av dessa skäl
har statsutskottet alltså kommit till den uppfattningen, att det tillstyrker
det anslagsbelopp, som Kungl. Maj:t föreslagit, och en följd av detta är, att
det hemställer om avslag på den i ämnet väckta motionen.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan i den nu föredragna
punkten.

Herr Råstock: Herr talman! Det kunde vara onödigt att efter herr Erikssons
i Stockholm anförande tillägga något vidare, men jag vill påpeka för
den ärade motionären, som yrkat återremiss, att detta leder till ingenting, ty
första kammaren har redan fattat beslut.

Om jag dessutom skulle säga något i sak kan jag inskränka mig till det, att
det är inte huvudsaken, vad vederbörande under sin värnpliktstjänstgöring
har i avlöning, utan huvudsaken är hur de värnpliktiga bemötas, hurudan
mat de få och hurudana logementen äro. Samtliga dessa förhållanden ha
sedan exempelvis den tid, då jag exercerade beväring, undergått en betydande
förbättring, och på den vägen skola vi fortsätta.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag vill bara konstatera, att herr
Eriksson i Stockholm har bekräftat, att statsutskottet inte har närmare diskuterat
denna fråga, utan då riksdagen har avslagit motionen några år tidigare,
har statsutskottet funnit det självklart, att man även skulle avslå motionen i
år. Det förefaller mig vara ett ganska enkelt resonemang av statsutskottet.
Här håller man dock på att försöka få, som man säger, försvarsberedskap,
men då det gäller manskapet eller då det gäller de värnpliktiga, har man
inte längre något intresse, då har det upphört fullständigt.

Beträffande vad herr Råstock säger, att man söker gå in för bättre mat,
bättre logement o. s. v., så är det alldeles utomordentligt, örn man slagit in
på den linjen. Men jag är alldeles övertygad om att vare sig de värnpliktiga
eller manskapet, de som äta i matsalarna eller bo i logementen, ha möjlighet
att klara sig enbart på goda logement, eller någorlunda god mat, utan

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. frivilliga
a kytieväM lidet
s befrämjande.

Äng. de värnpliktigas avlöning. (Forts.)
de måste också ha en liten kontant slant vid sidan om, och det är den saken,
som här diskuteras, och ingenting annat.

Nu har också statsutskottets ordförande förklarat, att en återremiss länder
inte till något resultat. Nej, jag förstår det så väl. En återremiss då det
gäller uppbyggnad av flottan eller upprustning i övrigt, det länder till resultat,
men det folk, som skall sköta detta, och deras livsföring, det är en
sak, som inte länder till något resultat i riksdagens andra kammare. Jag
konstaterar att statsutskottets ordförande har förklarat det.

Herr Råstock: Herr talman! Jag trodde verkligen att herr Olsson, som
är så pass gammal riksdagsman, borde ha lärt sig så pass mycket att örn
andra kammaren efter att första kammaren fattat beslut beslutar återremiss,
äro vi nödsakade i utskottet att uppmana andra kammaren att fatta beslut
i frågan. Så ligger saken formellt till, och det var det jag avsåg med mitt
förra anförande. Jag trodde verkligen att herr Olsson hade lärt sig det.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag har lärt mig så pass mycket
att örn andra kammaren i dag fattar ett beslut i den riktning jag önskar,
nödgas kanske första kammaren nästa år följa andra kammarens beslut.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmanen gav först
propositioner beträffande det under överläggningen framställda yrkandet örn
återförvisning av förevarande punkt till utskottet för ny behandling, nämligen
dels på bifall till berörda yrkande dels ock på avslag därå; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen. På av herr
förste vice talmannen därå given proposition blev därefter utskottets hemställan
i förevarande punkt av kammaren bifallen.

Punkterna 24—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27, angående frivilliga skytteväsendets befrämjande:

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t i punkten 33
av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att

dels till det frivilliga skytteväsendets befrämjande för budgetåret 1938/39
anvisa ett reservationsanslag av 400,000 kronor,

dels ock medgiva, att av nämnda anslag finge till den vid skytteförbundens
överstyrelses expedition anställda personalen, med undantag av kassaförvaltaren,
under budgetåret 1938/39 utbetalas dyrtidstillägg enligt de grunder,
som för samma tid kunde varda bestämda i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Uti en inom andra kammaren av herr Bceckström väckt motion (nr 48) hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag av

400,000 kronor till befrämjande av det frivilliga skytteväsendet och besluta,
att dessa medel skulle avsättas till en fond för internationell välgörenhet.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å motionen
II: 48, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Baeckström: Herr talman! Beträffande denna punkt i statsutskottets
utlåtande har undertecknad framburit en motion, vari jag yrkar avslag

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
på skytteanslaget och samtidigt hemställer, att ifrågavarande medel, 400,000
kronor, avsättas till en fond för internationell välgörenhet.

Tonen i min motion är kanske delvis en smula raljant, men jag försäkrar
att avsikten är djupt allvarlig. Jag har bland annat velat peka på det sakförhållandet,
att enligt kristen åskådning det onda bör och kan övervinnas
med det goda.

Motionen har enhälligt avstyrkts av statsutskottet, och motionen har råkat
ut för den olyckan att komma upp till avgörande vid en tidpunkt, då häftiga
försvarsvindar plötsligt börjat blåsa i vårt land.

Jag medger gärna, att det utrikespolitiska läget kan förefalla oroväckande.
Det oroande läget sätter människornas fantasi i rörelse. Man ser faror hota
från alla håll. En del mena, att faran kommer österifrån, andra mena att
faran hotar söderifrån. I varje fall är man ense örn att faran kommer utifrån.
Det torde emellertid förhålla sig så, att den största faran hotar inifrån
oss själva. Den största faran kommer av den yrsel, som i en upprörd
tid lätt griper människornas sinnen, och den skrämselagitation, som följer i
spåren. Man intalar sig själv och andra att det gäller att rusta och åter
rusta. När feberkurvan stiger så där våldsamt omkring oss, är det viktigare
än någonsin att icke gripas av besinningslöshet. Det blir då viktigare än någonsin
att söka motarbeta varje rörelse, som särskilt hos de unga vill uppbygga
en växande krigsmentalitet och vidmakthålla tanken på kriget såsom
något _ oundvikligt och evigt bestående. En sådan rörelse är i viss mån det
frivilliga skytteväsendet.

Herr talman, mina damer och herrar! Det skulle i denna upprörda tid ge
ett starkt intryck av bibehållen fattning och besinning inom riksdagen, örn
andra kammarens flertal ville följa det avslagsyrkande, som jag ställt i min
motion. Jag gör mig inga illusioner, men jag kan dock inte annat än yrka
bifall till min motion. Jag anser det just i dag dubbelt brottsligt att icke
våga föra deras talan, som ännu drömma örn fred för en sargad mänsklighet.
Jag kan inte acceptera vår brutala värld sådan den är utan förbehåller
mig att få tala och verka för dess förbättrande. En skånsk diktare har sjungit
en vers, som ofta anfördes i Skåne under demokratiens genombrottsår, och
jag slutar med den versen:

Att veta så innerligt fast och visst,
att lyckan slår ögonen upp till sist,
att andra skörda, där vi ha sått,
den livets l.ycka, som vi ej nått,
att inne i våndan slumrar ro —
min enda, stora tro.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min motion.

Häri instämde herr Sandberg.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har ingen anledning
att betvivla allvaret i motionärens avsikter, även om det är litet svårt,
da man läser motionen, att bakom denna spåra något verkligt djupare allvar.
Jag kan också förstå motionären, när han uttalar, att enligt kristen åskådning
det onda bör övervinnas med det goda, men jag kan inte värja mig för den
uppfattningen, att meningarna örn vad som verkligen är gott kunna skilja sig
och att motionären i det fallet är offer för en felsyn. Det är inte säkert att
man handlar i det godas tjänst därför att man handlar under en veklig und Andra

kammarens protokoll 1938. Nr SO. 6

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Ang. frivilliga skatteväsendets befrämjande. (Forts.)
fallenhet, utan det kan hända att man bäst främjar det goda genom att intaga
en fast och handlingskraftig ståndpunkt.

Det är sant, att man inte bör gripas av irritation och hets och feber inför de
förhållanden, som nu utspela sig runt om oss i världen. Men sannerligen att
det vore riktigare att nu slå sig till ro och försöka intala sig att här är ingen
fara på färde. Det stormar där ute; det är sannerligen inga spöksyner vad
som nu försiggår, utan det är rama allvaret och en hård verklighet. Det
kan icke vara riktigt att då slå sig till ro och säga, att om vi blott handla,
som örn ingenting hänt, och ställa oss som det fromma och oskäliga lammet,
kommer man bäst att respektera vår vilja att leva i fred, och därmed ha vi
den bästa garantien för att få vara utanför. Jag tror icke, att den närvarande
tiden är sådan. Det man bäst förstår — jag skulle nästan vilja säga: det

enda man förstår — det är väl en fast, i handling manifesterad vilja att så
långt som möjligt försvara sig. Alla veta förvisso, att det för vår del icke
är fråga örn någonting annat än att försvara oss och att värna om vår frihet
och självständighet; vi ha inga som helst aggressiva avsikter emot någon
annan.

Jag kan försäkra motionären, att jag har lika stark och livlig uppfattning
som trots någon örn den förskräcklighet, den förbannelse, som ett nutida krig
innebär. Personligen står jag i den ställningen, att om det skulle gälla för
vårt land, så är det sju av mina allra närmaste, som få gå ut i första linjen.
Man har sannerligen ingen anledning att tappa huvudet eller vara krigshetsare,
men jag kan icke se annat, än att den enda möjligheten för oss att få
stå utanför, att slippa se våra nära och kära tvingas ut, är den, att vi visa en
beredskap, som örn möjligt kan hålla oss utanför.

Skytterörelsen avser ingalunda att hos de unga väcka krigiska känslor eller
hat mot medmänniskor eller andra nationer, men den avser att hos de unga
väcka och fostra och utbilda känslan av vikten att försvara det egna landet,
dess frihet och självständighet. Jag tror, att örn vi ha detta klart för oss,
så blir också intresset och möjligheten och tryggheten att arbeta för denna
uppgift inom det egna landet, att arbeta för det godas framgång och utbredande,
större och starkare, än örn vi förfalla till självuppgivelse. Jag tror därför,
att den som nu ger anslag till skytteväsendet, den som nu därutöver ger de
erforderliga anslagen till landets försvar, den handlar — så underligt det än
för en och annan kan låta — minst lika mycket, ja mer i det godas tjänst som
den, vilken säger: vi skola intet göra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Då jag fortfarande hyser starka
betänkligheter angående det lämpliga i anslag till den frivilliga skytterörelsen
och i övrigt hyser mycket varma sympatier för motionärens önskemål och förslag
angående en fond för internationell välgörenhet samt i likhet med honom
tror, att godhet och kärlek ändå kunna betyda åtskilligt i folkens samliv,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr Backströms motion.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 48; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 28—\5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Punkten 46, angående anskaffning och underhåll av motorfordon.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Strindlund: Herr talman! Jag har icke med min blanka reservation
på denna punkt avsett att göra något ändringsförslag i utskottets hemställan,
ej heller att taga upp någon större debatt, utan jag har antecknat denna reservation
närmast för att till chefen för försvarsdepartementet få ställa ett par
frågor. Jag skulle vilja veta, örn det finns några sakliga motiv för den brokiga
provkarta på olika märken och typer av bilar, som finns inom försvarsväsendet,
och örn det icke skulle vara ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt
skäligt att överväga, örn man icke kunde få fram ett mindre antal typer,
särskilt lämpade för vårt försvarsväsen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Äng. anskaffning
och
underhåll av
motorfordon.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Jag förstår

mycket väl herr Strindlunds resonemang, att man bör ha en standardiserad
typ av motorfordon för försvarsväsendet. Men detta standardiseringsspörsmål
strandar framför allt på upphandlingsförordningen. Denna ålägger de
militära myndigheterna att vid ifrågavarande inköp infordra anbud och att
sedan antaga de anbud, som äro billigast och lämpligast. Det kan man icke
komma ifrån.

Vidare kan jag kanske nämna såsom en svaghet hos standardiseringskravet,
att örn en viss typ standardiseras, så skapar detta mycket lätt ett monopol,
som gör, att försvarsväsendet kan få betala mera för sina bilar, än vad man
behöver göra, då man förfar enligt upphandlingsförordningen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 47.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 48 och 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58, angående motion om anslag för bidrag till byggande av en sim- .4»!?. biloch
idrottshall i Boden. gande av en

sini- och

Sedan punkten föredragits, anförde: idrottshall i

Herr Lövgren: Herr talman! Jag förstår ju mer än väl, att utskottet

icke varit berett att på grund av en enskild motion tillstyrka den byggnad, som
det här är fråga om. Men jag vill från denna plats rikta en vädjan till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, att han, när det blir fråga örn
beredskapsåtgärder, måtte komma ihåg denna sak, därför att det måste väl
sägas vara något oegentligt i vår moderna tid, att allt det manskap, som fullgör
sin värnpliktstjänstgöring eller militärtjänstgöring i Bodens fästning, liksom
stadens invånare i övrigt, är i saknad av en ordentlig bad-, sim- och
idrottsinrättning. Jag tror, att det vore väl använda pengar, som användes för
detta ändamål. Jag förstår ju, som sagt, mer än väl statsutskottets betänk -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Ang. förberedande
konstruktionsarbeten
till
nya fartygstyper.

Äng. byggande av en sim- och idrottshall i Boden. (Forts.)
ligheter mot att här föreslå någonting i anledning av denna enskilda motion,
men jag vädjar till Kungl. Majit att tänka på denna sak, då det blir fråga
örn att avlåta en beredskapsproposition till årets riksdag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Det är utan

tvivel en ganska behjärtansvärd fråga, som herr Lövgren här berört. Jag kan
tala örn, att jag hade förra året besök av en deputation från Boden, representerande
framför allt dess kommunalförvaltning, som undrade, örn icke försvarsdepartementet
under fjärde huvudtiteln kunde gå in för anordnande av
en bad- och idrottshall i Boden. Jag talade då örn, att den skulle komma att
kosta 400,000 ä 500,000 kronor. Nu är det på det sättet, att staten har själv
i Boden många tjänstebostäder, som den gång de byggdes voro fullt moderna.
Men byggnadsstandarden har utvecklats sedan den tiden och fordrar nu bl. a.
badrum till de olika familjerna, en sak som dessa byggnader icke blivit utrustade
med. Jag frågade militärerna där uppe, huruvida de, ifall man anordnade
ett badhus med simhall i Boden, ville avstå från kravet på att få badrum inredda
i de olika lägenheterna. På detta svarade de emellertid ett bestämt nej;
man fasthåller vid detta krav, och när det skall genomföras, kommer det att
draga betydande kostnader. Ur den synpunkten måste jag avböja mitt deltagande
under fjärde huvudtiteln i Bodens badhusfråga.

Annorlunda ställer sig ju saken, örn, som motionären här nämnde, det skulle
komma ifråga beredskapsåtgärder, därest arbetslösheten skulle sätta in med
styrka. Skulle det bli fråga örn beredskapsåtgärder i Boden, kan jag åtminstone
för tillfället icke se, att någonting skulle ligga i vägen för anordnande
av ett badhus där uppe. Men så länge nuvarande förhållanden råda, måste
jag motsätta mig detta krav under fjärde huvudtiteln.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 59—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87, angående motioner om anslag för förberedande konstruktionsarbeten
till nya fartygstyper.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Råstock: Herr talman! I anslutning till förmiddagens debatt och de
deklarationer, som då avgåvos, ber jag få yrka återremiss på punkten 87.

Vidare anfördes ej. Punkten återförvisades till utskottet för ny behandling.

Punkterna 88—94.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

.85

Göteborgs skärgård. Äng. utflyttning
av visna

batterier i
Göteborgs
skärgård.

Punkten 95, angående utflyttning av vissa batterier i

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr Hellberg: Marinförvaltningen hade här hemställt om ett anslag på

280,000 kronor för utflyttning av vissa batterier i Göteborgs skärgård. Departementschefen
har ansett den begärda medelsanvisningen böra fördelas med
lika belopp för de närmaste två budgetåren. Vid punkten finnes ingen reservation,
och jag har icke för avsikt att här komma med något yrkande. Jag
vill endast uttala den förhoppningen, att den omständigheten, att kammaren
nu helt säkert utan vidare bifaller utskottets hemställan under punkt 95, icke
skall behöva utgöra något hinder för att vid den prövning, söm snart kommer
att företagas med anledning av det extra anslag, varom hans excellens statsministern
förut i dag talat, även den frågan då blir prövad, huruvida icke ett
större anslag omedelbart kan ställas till förfogande för detta ändamål.

I detta anförande instämde herrar Lithander och Tengström.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Punkten 96, angående motioner örn anslag till teknisk materiel till örlogs- Äng. anslag
fartygen och hjälp fartygen. till teknisk

materiel till

hedan punkten föredragits, yttrade örlogsfartygen

Herr Råstock: Även denna punkt hemställer jag, att kammaren måtte °/«reygén.

återremittera.

Vidare anfördes ej. Punkten återförvisades till utskottet för ny behandling.

Punkterna 97—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107, angående avlöning till personal vid sjökarteverket. Äng. avlöning

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
123 av fjärde huvudtiteln föreslagit riksdagen att verket.

dels fastställa av departementschefen förordad personalförteckning för den
civila personalen vid sjökarteverket;

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för sjökarteverket,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

dels ock till avlöning till personal vid sjökarteverket för budgetåret 1938/39
anvisa ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts berörda förslag skulle någon ändring icke ske beträffande^
de anställnings- och avlöningsförhållanden, som gällde för befattningen
såsom redaktör för tidskriften »Underrättelser för sjöfarande».

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner: inom

första kammaren:

nr 27 och nr 91 av herr Lindström; samt

inom andra kammaren:

nr 35, 93 och 249 av herr Lindberg i Stockholm.

I de likalydande motionerna I: 27 och II: 35 hade yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa, att redaktörsbefattningen vid tid -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. avlöning till personal vid sjökarteverket. (Forts.)
skriften »Underrättelser för sjöfarande» bleve uppförd å ordinarie stat från
och med budgetåret 1939/40 och med placering i lönegrad B. 24 avlöningsreglementet
för civilstaten, samt att såsom kompetensvillkor för anställningen
måtte föreskrivas, förutom språkkunskaper och nautisk utbildning, god
erfarenhet i handelssjöfart.

Beträffande det i sistnämnda båda motioner angivna spörsmålet hade utskottet
i sin motivering (sid. 68 och 69 i det tryckta betänkandet) gjort följande
uttalande:

»Då innehavaren av nämnda redaktörsbefattning kan beräknas komma att
lämna, befattningen i fråga örn ett eller annat år och spörsmålet örn redaktörens
anställningsförhållanden torde komma att i samband med. redaktörsombytet
tagas till omprövning, anser utskottet ej påkallat, att den i motionerna
berörda frågan om redaktörsbefattningens uppförande på ordinarie stat nu
avgöres.

Emellertid må uppmärksammas, att assistenten vid tidskriften innehar anställning
såsom extra ordinarie tjänsteman samt att han vid förfall för redaktören
har att fullgöra dennes tjänst. Då redaktörsbefattningen är en arvodesbefattning
och assistentbefattningen, såsom nyss nämnts, en extra ordinarie
befattning följer härav, att assistenten vid förordnande icke äger att komma
i åtnjutande av vikariatsersättning. Enligt utskottets mening synes ett dylikt
förhållande icke vara tillfredsställande. Utskottet anser billighetsskäl
tala för att vikariatsersättning bör utan hinder härav tillkomma assistenten.
Utskottet finner sig fördenskull böra i anledning av motionerna föreslå, att
assistenten vid förordnande såsom redaktör beredes vikariatsersättning med
belopp, som skulle tillkomma honom, därest han uppehölle befattning i lönegraden
B. 24. Då kostnaderna för ifrågavarande vikariatsersättning lämpligen
torde böra bestridas av den under avlöningsstaten för sjökarteverket uppförda
anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, vilken är
förslagsvis beräknad, torde någon höjning av anslaget icke vara erforderlig.»

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 91 och II: 93 samt med avslag å motionen II: 249,

a) fastställa i hemställan intagen personalförteckning för den civila personalen
vid sjökarteverket;

b) godkänna i hemställan intagen avlöningsstat för sjökarteverket, att tilllämpas
tillsvidare från och med budgetåret 1938/39:

c) till avlöning till personal vid sjökarteverket för budgetåret 1938/39 anvisa
ett förslagsanslag av 304,600 kronor;

II. att motionerna I: 27 och II: 35 måtte anses besvarade med vad utskottet
rörande dem anfört.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Strindlund: Herr talman! Utskottsmajoriteten har under denna

punkt gjort ett uttalande och avgivit ett förslag, som jag icke kan ansluta mig
till. varför jag här antecknat en reservation. I anledning av motioner syftande
till en ändrad löneställning för redaktören för tidskriften »Underrättelser
för sjöfarande» har utskottets majoritet kommit till den märkvärdiga standpunkten.
att den, i stället för att föreslå ändrad löneställning för honom, tiar
gjort ett uttalande örn att assistenten vid vikariat för redaktören bör erhålla
vikariatsersättning. Detta är kanske i och för sig icke sa anmärkningsvärt,
men det är ett annat uttalande i samband därmed, som jag finner vara något

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. avlöning till personal vid sjökarteverket. (Forts.)
överraskande. Utskottet säger nämligen: »Då kostnaderna för ifrågavarande
vikariatsersättning lämpligen torde böra bestridas av den under avlöningsstaten
för sjökarteverket uppförda anslagsposten till avlöningar till tjänstemän
å ordinarie stat, vilken är förslagsvis beräknad, torde någon höjning av anslaget
icke vara erforderlig.»

Örn jag icke vill helt bestrida, att det kan finnas vissa skäl för att vikariatsersättning
i dylikt fall bör utgå, så vill jag dock icke vara med örn den nya
princip för vikariatsersättningens gäldande, som man här föreslår. Hittills
har ju principen varit den, då det gällt ersättning till vikarie, som uppehållit
arvodesbefattning, att staten icke skulle åsamkas någon som helst utgift för
ifrågavarande vikariat. Vid semester eller tjänstledighet för en arvodesbefattningshavare
har därför vikariatsersättning endast kunnat utgå på det
sättet, att den ledige befattningshavaren avstått till vikarien vad som erfordrats
såsom vikariatsersättning. Här har nu statsutskottet föreslagit, att man
skall tillämpa en helt ny princip.

Jag anser, att detta förslag icke är vare sig tillräckligt prövat eller övertänkt
i fråga om sina konsekvenser, och har därför icke heller velat förena
mig med utskottsmajoriteten i dess hemställan. Jag ber att i enlighet därmed
få yrka avslag dels på den punkt i utskottets hemställan, som är betecknad
med siffran II, dels på utskottets uttalande i första stycket på sidan 69.
I stället hemställer jag örn bifall till Kungl. Haj :ts förslag på ifrågavarande
punkt oförändrat.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den ärade reservanten ser här
och var i utskottets utlåtande verkliga spöken. När han är rädd för konsekvenser
även i denna punkt, har han sett ett dylikt spöke. Jag vill då lugna
honom med, att de stora farhågor, som han här hyser, äro icke så stora, när
man kommer dem närmare in på livet. För övrigt vågar jag bestrida, att
här är fråga örn någon ny princip för vikariatsersättnings utgående. Första
avdelningens i utskottet vice ordförande, som på grund av resa är förhindrad
närvara, har meddelat mig, att han har vetskap örn ett fall inom försvarsdepartementets
arbetsområde, där en registrator, som var tillsatt å en arvodesbefattning,
var ledig för semester och där en tjänsteman i sjunde lönegraden
erhållit vikariatsersättning som om vederbörande tjänstgjort i elfte lönegraden.
Det är sålunda ett fullt parallellt fall med det, som statsutskottet här ifrågasätter.
Man kan således icke här tala om någon ny princip.

Jag vill emellertid, herr talman, nämna, att när vi inom första avdelningen
behandlade denna punkt förelåg det ju icke mindre än tre motioner. Det bidrog
till att meningarna inom avdelningen voro ganska delade. Men man
slutade med att kompromissa ihop en lösning, som var enhällig ifrån avdelningen,
när förslaget kom till statsutskottet. Det visade sig också, att avdelningen
hade i det avseendet funnit en gyllene medelväg, ty av utskottets
24 ledamöter är det på denna punkt allenast den ärade reservanten, som nyss
hade ordet, som skiljer sig från de övriga. Jag tror således, att kammaren
ganska lugnt kan följa vad statsutskottet föreslagit.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag skall för min del be att få ansluta
mig till de synpunkter, som herr Strindlund här framfört. Jag har ju
varit med på ett tidigare stadium och behandlat denna fråga. Det är ett något
besynnerligt sätt, som man vill använda för att bereda eli person vikariatsersättning.
Det gäller alltså icke. kan man säga, en högre tjänst, utan det
är en arvodesbefattning. vars innehavare tillika uppbär pension. Inom för -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. in.

AnQ. avlöning till personal vid sjökarteverket. (Forts.)
svarsväsendet finnes det åtskilliga sådana befattningar. Det har aldrig hittills,
såvitt jag vet, utgått vikariatsersättning till den, som skött en sådan
tjänst, utan arvodestagaren har fått avstå en del av sitt arvode för att bereda
ersättning åt den, som uppehållit hans tjänst under eventuell semester. Här
slår man in på en ny princip inom försvarsväsendet. Jag har icke så noga
reda på, hur det förhåller sig inom övriga områden, men inom försvarsväsendet
är detta en nyhet. Jag tror, att den kommer att medföra rätt vittgående konsekvenser,
enär det berör en hel del befattningar, som upprätthållas av personal,
som är pensionerad och dels erhåller arvode. Det är litet riskabelt
att slå in på denna väg. Lönenämnden har för sitt vidkommande icke kunnat
tillråda Kungl. Maj:t att gå in för denna princip.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Strindlunds reservation.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skulle verkligen be att få hemställa,

att kammaren icke fäster alltför stort avseende vid de formella svårigheter,
som två löneexperter nu åberopa. Jag kan i stället få påpeka det. faktum,
att i första avdelningen finnes det också expertis på detta område, nämligen
herr andre vice talmannen och herr Eriksson i Stockholm, som båda hava stor
erfarenhet av ifrågavarande ärenden.

Sedan är det ju en annan sak, att detta är ett så pass unikt fall, att jag
för min del icke kan se, att det finnes några som helst konsekvenser att be
fara av ett bifall till vad utskottet här föreslagit. Jag skall be att för min
del få erinra örn, att när utskottet i fjol skulle taga ställning till denna fråga,
var det endast två eller möjligen tre ledamöter, som ville skapa litet rättvisa
åt denne befattningshavare. Men det befanns, att reservanterna då icke hittat
den gyllene medelväg, som herr Eriksson i Stockholm nu påpekat. Därför
fingo vi också finna oss i att det icke gick att få rättelse då.

Nu tycker jag, att det är ett onödigt formskäreri att neka en människa att
få någorlunda rättvisa skipad i gengäld för den orättvisa, vederbörande fått
lida under många år tidigare.

Jag instämmer, herr talman, i herr Erikssons yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Strindlund: Herr talman! Statsutskottets ärade ordförande skall

icke försöka förstå mitt yttrande så, att jag skulle vilja behålla någon orättvisa,
som här förefunnes mot någon befattningshavare. Jag har tagit upp en
principiell debatt örn varifrån pengarna till vikariatsersättning skola tagas.

Sedan skall jag, herr talman, bara be att få göra en ändring i mitt föregående
yrkande. I stället för att yrka avslag på utskottets hemställan under
II skall jag be att få yrka avslag på motionerna I: 27 och II: 35 samt strykande
av utskottets motivering enligt förut gjort yrkande.

Häruti instämde herr Jansson i Falun.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära

ordet på denna punkt, ehuru jag är motionär och ehuru jag varit motionär
vid åtminstone två tidigare tillfällen rörande just denna redaktörsbefattning
och denna assistenttjänst i tidningen »Underrättelser för sjöfarande». Jagskall
icke vid detta tillfälle upprepa alla de argument, som tidigare förts fram
för att redaktören skulle sättas på ordinarie stat och att övriga befattningshavare
skulle vara på extra ordinarie stat. Jag skall inskränka mig denna
gång till att yrka bifall till utskottets hemställan på dessa punkter. Jag gör

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. avlöning till personal vid sjökarteverket. (Forts.)
det också därför, att jag för min del anser, att utskottet här har sökt att skipa
den rättvisa, som onekligen bör skipas i det här fallet. Jag måste också säga,
att när det finnes ledamöter i statsutskottet, som icke hava riktigt samma
uppfattning örn det riktiga i att på detta sätt använda medel till vikariatsersättningar,
borde de väl i utskottet eller sedan i reservation kunnat framföra
ett yrkande örn att reglera den vhär frågan på ett — som jag också skulle
tycka — mera smakligt sätt, nämligen genom att sätta redaktören på ordinarie
stat.

Det kail väl heller icke med något större fog påstås, att icke redaktören
skulle vara överordnad till assistenten. Örn det nu är en arvodesbefattning,
som redaktören för närvarande har, så har han ju en ganska kraftigt tilltagen
pension, som tillsammans med arvodet ändå blir en högre lönesättning än den
assistenten för närvarande åtnjuter.

Vid flera tillfällen har, som sagt, just denna orättvisa påtalats, när denna
fråga tidigare förts på tal. Man hade trott, att det från myndigheternas
sida skulle göras någonting för att rätta till det där förhållandet. Men då
så icke har skett, ansåg jag mig vara tvungen att återkomma med en motion
till innevarande års riksdag. Jag måste ju säga, att det är ändå litet grand
egendomligt, att örn assistenten vikarierar för redaktören, skall han icke kunna
få ersättning därför, bara på grund av den omständigheten, att redaktörsbefattningen
är en arvodestjänst.

Jag ber, herr talman, att med det här korta anförandet få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt, dels ock på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring
däri, som innefattades i det av herr Strindlund under överläggningen sist
framställda yrkandet; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Strindlund
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kaanmaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
107 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i det av herr Strindlund under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 108—113.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114.

Trades till handlingarna.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Ang. flygvapnets

övningar.

Ang. anskaffning
av viss
mobiliserings -utrustning åt
flygvapnet.

Ang. underhåll
av flygmaleriel.

Äng. anordnande
av ett
flygfält å
Homa kungsgård
m. m.

Punkterna 115—128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 129, angående flygvapnets övningar.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Båstock: Herr talman! Även på denna punkt tillåter jag mig hemställa
örn återremiss.

Efter härmed slutad överläggning återförvisades punkten till utskottet för
ny behandling.

Punkterna 130—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134, angående motioner örn anslag för anskaffning av viss mobiliseringsutrustning
åt flygvapnet.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr Båstock: Herr talman! Jag tillåter mig yrka återremiss även på
denna punkt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, återförvisades punkten
till utskottet för ny behandling.

Punkterna 135 och 136.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 137, angående underhåll av flygmateriel.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Båstock: Herr talman! Jag tillåter mig yrka återremiss på denna
punkt också.

Vidare anfördes ej. Punkten återförvisades till utskottet för ny behandling.

Punkterna 138—141.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142, angående motioner örn anslag till anordnande av ett flygfält
å Roma kungsgård m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr Båstock: Herr talman! Jag tillåter mig yrka återremiss till ut skottet

även på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning återförvisades punkten till utskottet för
ny behandling.

Punkterna 143 och 144.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Punkten 14b''.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 148 och 149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Lades till handlingarna.

Punkterna 151 och 152.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Punkten 154.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkten 156.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 157—159.

Lades till handlingarna.

Punkterna 160—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§2.

Till avgörande förelåg härefter andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning
av väckt motion angående rätten till uttagande av övertidsarbete enligt
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 70,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Ericsson i Kinna och
Hermansson hemställt, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn skyndsam utredning och förslag till sådan ändring av lagen
den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, att rätten till uttagande av
övertidsarbete ytterligare begränsades.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda, under vilka förhållanden
övertidsarbete uttoges enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning
och huruvida jämkningar i rätten att uttaga sådant arbete kunde

Äng. rällen
till vitagande
av övertidsarbete
enligt
lagen om
arbetstidens
begränsning.

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen örn arbetstidens
begränsning. (Forts.)

vara av omständigheterna påkallade, saint för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning,- ävensom

B. att förevarande motion, i den mån den icke blivit besvarad genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Wistrand, Ekströmer,
Sandström i Härnösand och Thorell hemställt, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Sandström: Herr talman! Vid detta utlåtande är fogad en reservation
av mig och tre andra ledamöter, i vilken vi yrka avslag på den motion,
som givit anledning till utskottets förslag till skrivelse till Kungl. Maj:t.
Jag vill nu i största korthet motivera reservanternas ställning till detta spörsmål.

Jag vill gärna till en början medgiva, att utskottets utlåtande är hållet i
mycket försiktig form och att det innehåller en sådan passus som att den
blivande utredningen icke skall läggas så, att näringslivets berättigade intressen
åsidosättas. I alla fall anse reservanterna, att denna utredning icke
bör komma till stånd.

Då vilja de först åberopa den bristfälliga utredningen i ärendet. Själva
motionen innehöll ju ingenting annat än rena påståenden. Man kan icke säga,
att det är ett sådant utredningsmaterial, att det kan läggas till grund för
en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn en utredning.

Inom utskottet begärdes remiss på denna motion till Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen, men detta förslag örn remiss vann icke
majoritetens gillande. Några remissyttranden ha hittills sålunda icke varit
tillgängliga för utskottet.

Efter åttatimmarslagens genomförande ha på grund av de övertidstimmar.
som medgåvos arbetsgivarna i arbetarskyddslagen tillika med den intensifierade
rationaliseringen, arbetsgivarna i vårt land och industrien överhuvud taget
så snabbt som skett kunnat övervinna verkningarna av den förkortade
arbetstiden. Jag vill nu säga, att denna övertid behöver industrien uttaga
än i dag. Det är en massa arbete, som måste verkställas mellan skiften. Det
kommer särskilda beställningar, och man måste då sätta igång extra arbeten.
Till dessa arbeten finns icke alltid kvalificerad extra arbetskraft att
tillgå. Detta har också utskottet skrivit i sitt utlåtande. Det är nödvändigt
med övertidsarbete för att industrien smidigt skall kunna anpassa sig
efter de uppdrag, som den får, och för att den skall kunna stå bi i den svåra
konkurrensen och särskilt i konkurrensen med utlandet. Det har så småningom
helt enkelt ingått i det industriella medvetandet, att man behöver
hava denna övertid, och det har, såvitt jag kan erinra mig, icke tidigare här i
riksdagen förekommit några vidare starka attacker mot rätten att uttaga
övertidsarbete. Statsmakterna lia också ansett, att man icke bör göra någon
ändring härvidlag. Jag vill erinra örn, att då lantarbetstidslagen så sent som
förra året reviderades, nöjde man sig icke med ett lika stort antal övertidstimmar,
d. v. s. tvåhundra övertidstimmar, som en arbetsgivare enligt den allmänna
arbetstidslagen har rätt att uttaga utan att tillfråga arbetsrådet, utan
enligt lantarbetstidslagen skulle ytterligare sextio timmar, d. v. s. sålunda inalles
tvåhundrasextio timmars övertid få uttagas. Nu ha de ärade motionärerna
i sin motioji skrivit, att övertidsarbetet i vissa fall giver anledning till överansträngning
av arbetare. Något bestyrkande av denna uppgift förekommer

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen om arbetstidens

begränsning. (Forts.)

dock icke, meri naturligtvis kan det inträffa, att överansträngning i något enstaka
fall kan påvisas. I fråga om en sådan överansträngning, vill jag dock
säga, att den beror på en bristfällig tillämpning av lagstiftningen, ty lagen
säger, att en arbetare icke får överansträngas av sin arbetsgivare. Bryter en
arbetsgivare mot denna bestämmelse, bör han anmälas hos arbetsrådet. Jag
vill således hänvisa de ärade motionärerna till att på den vägen försöka beivra
eventuellt förekommande missförhållanden. Det är således icke själva
lagen utan dess tillämpning, som är felaktig. Jag tycker icke synd om de
arbetsgivare, som göra sig skyldiga till sådana försummelser, utan de må gärna
stå sitt kast.

För övrigt anse reservanterna, att då denna fråga blivit väckt, det hade funnits
mycket stor anledning för utskottet att hänskjuta spörsmålet till den här
flera gånger omtalade konferensen, som sedan en lång tid tillbaka pågår mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Det här är just en
sådan fråga, som bör bliva föremål för dessa parters överväganden och överenskommelser.
Detta är däremot icke alls fallet med en fråga, som vi hade att behandla
för en tid sedan, nämligen frågan örn samhällsfarliga arbetskonflikter.
Nu tror jag för min del också, att det icke gärna kan finnas någon allmän och
het önskan inom arbetarvärlden att få till stånd en ändring i fråga örn dessa
övertidsbestämmelser, ty som bekant utgår ju mycket högre betalning för övertidsarbete
än för annat arbete, och skulle alltför stora inskränkningar införas i
fråga örn rätten att uttaga övertidsarbete, så skulle detta säkerligen märkbart
inverka på storleken av arbetarnas inkomster. Jag tror således icke, att man
kan tala om någon allmän önskan inom arbetarvärlden i den här frågan. Beträffande
konferensen vill jag erinra örn, att det vid ett par tillfällen förut
talats mycket örn, att man borde akta sig för att irritera parterna under deras
viktiga och betydelsefulla överläggningar. Jag undrar, örn man icke skulle förorsaka
en sådan irritation, om man i dag bifölle förevarande motion. Tidigare
har det ju mest talats om, att man icke borde irritera arbetarparten, d. v. s.
landsorganisationen, men jag anser det vara lika viktigt, herr talman, att man
icke irriterar arbetsgivareparten, vilket man otvivelaktigt gör, örn man kommer
med ett sådant utredningskrav, som här framställts, och därmed åstadkommer
en kunglig utredning. Som jag nyss antydde, betalas i regel övertidstimmar
enligt arbetsavtalen högre -—- omkring femtio procent högre i allmänhet — än
annat arbete. Det kan då icke finnas någon särskild anledning för arbetsgivarna
att taga ut övertidstimmar i onödan. Det medför ju en ökad kostnad, och
jag tror mig kunna försäkra, att arbetsgivarna icke i onödan uttaga övertidsarbete.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla tiden längre med detta utan be att
på den föredragna punkten få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen. Jag yrkar således avslag på motionen.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag vill inledningsvis erinra om,

att denna fråga ingalunda är ny i riksdagen. Det har ett flertal gånger gjorts
framställning örn ändring i vår s. k. allmänna arbetstidslag. Den framstöt, som
ifrån motionärernas sida gjorts i ändamål att få till stånd en ändring, har dock
av utskottet behandlats litet mera välvilligt än de tidigare framställningarna i
ämnet. Jag vill påpeka, att då vår allmänna arbetstidslag tidigare ändrats,
detta under den första tiden föranletts- av framställningar örn uppmjukning av
bestämmelserna. Under senare tid ha gjorts framställningar, som haft motsatt
syftemål.

Utskottet har nu icke kunnat tillstyrka bifall till motionen, utan har före -

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen örn arbetstidens
begränsning. (Forts.)

slagit en förutsättningslös utredning. Från motionärernas sida hade påyrkats
en utredning huruvida det funnes möjlighet att begränsa övertiden inom industrien.

Jag anser mig vid detta tillfälle böra erinra örn vissa saker. Av den efter
vad reservanterna påstå mycket knapphändiga utredning, som utskottet förebragt
— för att icke tala örn motionärernas »obefintliga» utredning — framgår
tydligt, att övertidsarbetet visat tendens att öka. Detta gäller övertidsarbete
enligt paragraf 7 mom. 3 i lagen, men man får väl antaga, att det även
gäller sådant övertidsarbete, som arbetsgivaren får låta utföra utan att söka
särskilt tillstånd. När så är fallet, anser jag för min del att motionärerna haft
fog för sin framstöt. Jag medgiver, att motionärerna icke ha de formella kvalifikationer,
som fordras för att skriva en så utförlig motivering som reservanterna
ansett behövlig. Dessa senare synas fästa mera avseende vid kvantiteten
än vid innehållet. Motionärerna hava ingalunda bestritt, att industrien kan
hava behov av rättigheten att uttaga övertidsarbete. Vi hava ingalunda riktat
någon anmärkning mot att det enligt paragraf 7 mom. 1 uttages övertid för förberedelse-
och avslutningsarbete. Vi erkänna gärna, att det kan vara av behovet
påkallat. Vad vi peka på, det är just det moment i lagen som säger, att
arbetsgivarna utan att fråga vare sig arbetarna eller vederbörande myndighet
kunna taga ut ända till tvåhundra övertidstimmar per år. Man kalkylerar, som
herr Sandström mycket riktigt påpekade, med en arbetstidsvecka på femtiotvå
timmar i stället för fyrtioåtta. Herr Sandström betonade, att detta gått in i
det allmänna industriella medvetandet. Det var ju ett bevis så gott som något
på att man icke längre räknar med, att vi skola hava fyrtioåtta-timmars vecka.
Man kalkylerar med denna övertid som befintlig, att disponeras efter arbetsgivarnas
eget gottfinnande. En arbetsgivare, som förbrukat dessa tvåhundra
timmar, har dessutom möjlighet att, örn han förebringar någorlunda god utredning
till styrkande av att han har behov av att uttaga ytterligare övertidsarbete,
få ytterligare etthundrafemtio timmar per år. När så är förhållandet, kan
man ju i alla fall säga, att övertiden i denna lag blivit relativt rikligt tillmätt.

Beträffande den övertid, som uttages enligt moment 3, har det sagts, att arbetarna
i mycket stor utsträckning lia tillstyrkt, att övertidsarbete uttages, och
att de sålunda äro ense med arbetsgivarna örn övertidens behövlighet. Jag fattar
icke detta som något bevis för, att övertidsarbetet är populärt. Jag vill
erinra om att arbetarna stå i ett visst beroende av sina arbetsgivare. De metoder,
som användas för att förmå arbetarna att skriva på en ansökan örn tillstånd
till övertidsarbete, kanske icke alltid slå i överensstämmelse med lagens
mening. Den enskilda arbetare, som ställd inför sin arbetsgivare vägrar att
skriva på en dylik ansökan får ju själv stå sitt kast. Jag vill tillägga, att deri
fackföreningsstyrelse, som vägrar att tillstyrka en sådan ansökan, torde komma
i minst lika prekärt läge, som skyddsombuden göra, när de skola försöka
upprätthålla den allmänna arbetarskyddslagens bestämmelser. Man kan sålunda
icke grunda ett generellt omdöme att övertiden är populär endast på den
omständigheten att arbetarna i stor utsträckning tillstyrkt ansökningar örn tillstånd
till övertidsarbete.

Jag erkänner gärna, att det faktiskt finns arbetare, som göra detta utan större
knot, men det hindrar icke, att den stora massan av arbetarna numera anse.
att fyrtioåtta-timmarsveckan i fortsättningen bör mera strikt tillämpas än hittills.

Beträffande ifrågavarande lagparagrafs moment 4, som handlar örn minderårigas
övertidsarbete, vill jag påpeka, att under förutsättning att de övriga
momenten i lagen ändras, övertidsarbete enligt moment 4 kommer att minska,

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen om arbetstidens

begränsning. (Forts.)

och detta helt enkelt av det skälet, att arbetsrådet i regel beviljar dylikt övertidsarbete
efter den motiveringen, att då de äldre arbetarna uttagas till övertidsarbete,
de yngre arbetarna måste tjänstgöra som något slags hjälpare åt de
äldre. Det är väl icke någon hårdare nödvändighet, att denna paragraf ändras.
Arbetsgivarna skola ju söka tillstånd, och arbetsrådet har möjlighet att sätta
stopp för uttagande av övertid enligt detta moment.

När det kommit dithän, att arbetsgivarna kunna kalkylera och faktiskt i
mycket stor utsträckning kalkylera med först tvåhundra övertidstimmar och
sedan ytterligare etthundrafemtio, menar jag, att skäl föreligga att titta på
denna lags bestämmelser och se till, att en ändring kommer till stånd. Det har
från de ärade reservanternas sida sagts, att enligt avtalen högre lön utgår för
övertidsarbete än för annat arbete. Ja, det är riktigt. I praktiken tillämpa arbetsgivarna
i regel den metoden, att de taga ut tio övertidstimmar per vecka,
och detta göra de helt enkelt av det skälet, att de få betala övertidsarbetet proportionsvis
billigure, än örn de uttaga mera övertid. Med en övertid av tio timmar
i veckan räcka de tvåhundra timmarna i tjugo veckor. Örn en arbetsgivare
ett år tager ut de tvåhundra timmarna omedelbart efter midsommar och i början
av året därpå har rätt till ytterligare 200 timmar, kan ju arbetsgivaren taga
ut rätt mycket övertid i en följd utan att arbetarna kunna göra något för att
hindra det.

Jag vill poängtera, att det kan finnas tillfällen, när undantag bör göras, så att
arbetsgivarna erhålla rätt att uttaga övertid, men jag vet också, att det hant,
att företagare, som vägrats övertid, lyckats reda sig utan övertid genom att
ändra om arbetsorganisationen. Jag känner till fall i det praktiska livet, då
arbetsgivare genom nyanställning av ett mindre antal arbetare lyckats klara sig
utan att övertidsarbete behövt förekomma. Örn en sådan anordning i regel är
möjlig, förstår jag inte, varför arbetsgivarna så styvt hålla på de nuvarande
bestämmelserna.

Jag vill vidare tillägga, att uttagande av övertidsarbete kan i en del fall åtminstone
vålla överansträngning och ohälsa. Jag vill icke därmed hava sagt,
att sådana fall förekommit i praktiken. Jag vill emellertid fråga reservanterna,
när det har inträffat, att en arbetsgivare slutat upp med anordnande av
övertidsarbete bara därför, att han fruktat att hans arbetare skulle bli överansträngda.
Jag tror icke, att man kan visa upp några sådana fall. Däremot vet
jag, att det i många fall har hänt, att vederbörande arbetare sagt ifrån, att de
måste slippa ifrån dylikt övertidsarbete.

Som jag tidigare nämnt äga arbetsgivarna rätt att uttaga s. k. övertid. Avtalet
förpliktar arbetarna att utföra arbete på övertid, och de bliva på det
sättet i viss mån kan man säga rättslösa. Det borde ju åligga yrkesinspektionen
att se till lagens sunda efterlevnad. Vi veta dock alla, att denna myndighet
varken har tid eller folk för utförandet av inspektioner på ett tillfredsställande
sätt. Örn jag för min del får uttala ett önskemål beträffande den utredning,
som jag hoppas riksdagen kommer att besluta, skulle det vara, att man
skulle utreda i hur stor utstriickning övertid verkligen uttages enligt den nuvarande
lagens'' bestämmelser. Vi sväva i fullständig okunnighet om i vilken
omfattning övertid förekommer. Dessutom skulle jag gärna vilja ha en utredning,
huruvida det finns något större antal företag, som ständigt utnyttjar dylik
övertid, något som jag för min del icke kan finna vara berättigat. Jag utgår
nämligen ifrån, att det icke råder stadigvarande brist på arbetskraft. Det
kan hända, att det vid vissa tillfällen är brist på yrkeskunnigt folk, men som
regel är så icke förhållandet.

I vårt grannland Danmark har man beslutat skärpning eller rent av förbud

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen örn arbetstidens
begränsning. (Forts.)

mot övertid med tanke på, att man därigenom ernår en rättvisare fördelning av
arbetet. Under sådana förhållanden anser jag, att det finns skäl för att undersöka,
örn det finns arbetsgivare, som ständigt utnyttja rätten till övertid.

För åtta år sedan, vid 1930 års riksdag, framhöll en mycket bemärkt ledamot
av denna kammare, att vår nuvarande allmänna arbetstidslags bestämmelser
rörande övertid äro relativt rymliga, och han ansåg för sin del, att det är tack
vare dessa bestämmelser, som medgiva så relativt stor frihet åt arbetsgivarna
att uttaga övertid, som vi här i landet lyckats anpassa oss efter arbetstidslagens
bestämmelser. Det var som sagt för åtta år sedan denna sats uttalades. Jag
vill för min del säga, att vi fortfarande vänta på att det skall ske en anpassning
i riktning mot en 48 timmars arbetsvecka.

Vi se i utskottets utlåtande, att det redovisas 10,000-tals arbetare, som arbeta
på övertid enligt 7 § mom. 3 och 4 i arbetstidslagen. Hur många arbetare,
som arbeta på övertid enligt 7 § mom. 2, veta vi icke. Jag förmenar därför, att
utvecklingen fortskridit så pass långt, att man borde taga hänsyn till att det
tempo, som råder i industriell verksamhet i dag, icke är samma tempo, som rådde
för 10 år tillbaka. Vi veta alla, att den industriella produktionen ökat med
50 procent under perioden 1929—1937. Kan det befaras, att den viktigaste produktionsfaktorn,
nämligen den mänskliga arbetskraften, tagit skada härav, anser
jag, att denna produktionsökning skett med för stora offer, ehuru vi äro
överens örn, att den är önskvärd. Örn så är förhållandet bör det utredas, huruvida
vi icke skulle kunna få litet mera restriktiva bestämmelser i vår allmänna
arbetstidslag, så att vi örn möjligt kunde komma därhän, att vi kunde undvika
övertid i andra fall än där direkt tvingande skäl äro för handen och då efter
arbetsrådets tillstånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Magnusson i Näsviken.

Herr Leffler: Herr talman! Då jag för min del är intresserad i textil industrien

och denna industri särskilt varit föremål för uttalanden från såväl
motionärernas som från utskottets sida, skall jag tillåta mig att med några ord
beröra denna fråga.

Jag beklagar i likhet med herr Sandström och herr Ericsson i Kinna, att
utskottet icke verkställt en riktig utredning örn detta spörsmål. Utskottet har
uttalat sig mycket vagt. Man har en känsla av, att utskottets utlåtande fått
den formulering det fått, därför att utskottet känt sig vara på osäker mark.
Hade utskottet vänt sig exempelvis till Svenska textilindustriförbundet och
till A. O. skulle utskottet säkerligen kommit till ett resultat, som gått emot
det, som nu föreligger. Jag har emellertid skaffat in vissa siffror i saken,
och jag skall be att om en stund få föredraga dem för kammaren.

Jag vill till en början hålla med örn. att det inom textilindustrien förekommer
övertidsarbete i viss utsträckning vid olika tillfällen. Det ligger i denna
industris natur, att man vissa månader på året, på grund av säsongarbeten,
måste taga ut något av den tillåtna övertiden, d. v. s. de 200 timmarna plus
de 150 timmar, som man är berättigad till efter arbetsrådets medgivande.
Vissa tider på året är emellertid å andra sidan arbetstiden begränsad. Det
egendomliga är, att den statistik jag införskaffat visar, att man under de
år, som närmast varit föremål för undersökning, nämligen åren 1935 och 1936,
i genomsnitt för hela året icke uttog ens den tillåtna arbetstiden, d. v. s.
2,400 timmar per år och arbetare. Hade utskottet gjort sig besvär med att
vidtaga denna undersökning, hade måhända utlåtandet, som sagt, fått en annan
formulering.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Ang. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen om arbetstidens

begränsning. (Forts.)

Jag instämmer också med motionärerna däri, att det är beklagligt, att de
gifta^ kvinnorna skola behöva deltaga i detta arbete. Men nu förhåller det
sig så, att den kvinnliga arbetskraften praktiskt taget är nödvändig för textilindustrien,
särskilt när det gäller spinnerierna. Men även när det gäller vävning
är deras arbetsförmåga och hela deras läggning lämpligare än den manliga
arbetskraften. Det förhåller sig ju så, att det är ont örn arbetskraft
och då kvinnorna själva, även de gifta, önska deltaga i arbetet är det naturligtvis
svårt att neka dem detta.

o Jag nämnde nyss, att jag införskaffat vissa siffror, och jag skall nu tilllåta
mig att som allra hastigast redogöra för desamma. Jag har fått dem
från Svenska textilindustriförbundet. Det gäller den genomsnittliga arbetstiden
per år räknat, alltså 2,400 timmar. Jag vill till en början påpeka, att
uppgifterna gälla en arbetsstyrka av 77,000 arbetare, av vilka ungefär 55,000,
alltså majoriteten, höra till arbetsgivare, som äro anslutna till arbetsgivareföreningen.
Sålunda utgjorde arbetstiden för de av textilindustriförbundet
registrerade arbetarna för år 1935: för manliga arbetare 2,260 timmar, därav
55 timmar övertid^, och för kvinnliga arbetare 2,160 timmar, därav 26 timmar
övertid. För år 1936 äro siffrorna: för manliga arbetare 2,311 timmar,
därav 64 timmar övertid, och för kvinnliga arbetare 2,223 timmar, därav 33
timmar övertid. Vad sedan beträffar beklädnadsindustrien, d. v. s. konfektionsindustrien,
ställa sig siffrorna på följande sätt: för år 1936, manliga
arbetare 2,255 timmar, därav 67 för övertid, kvinnliga arbetare 2,121
timmar, därav 45 timmar för övertid. Detta gäller för ett år, som
under en period av 10 år varit det mest arbetsfyllda för industrien, nämligen
1936. För textilindustrien visar det sig att för en manlig arbetare
utgjorde arbetstiden i procent uträknad 94.9 procent, och för kvinnliga arbetare
92.5 procent av full tid. För beklädnadsindustrien äro motsvarande siffror
för år 1936: för manliga arbetare 93.1 procent och för kvinnliga arbetare
88.4 procent av full tid. Med dessa siffror för ögonen måste man säga, att
det väl ändå ligger en viss överdrift i det påstående, som motionärerna gjort
i sin motion.

Jag har den uppfattningen, att man för att kunna bedöma saken riktigt
mäste tänka sig arbetstiden fördelad över ett helt år och icke bara undersöka
arbetstiden under några få månader. Jag är den förste att medgiva, att det
under vissa månader kan förekomma en viss ansträngning av arbetarna genom
uttagande av övertiden, men en utjämning sker ju under året. Om man ser
på förhållandena under ett helt år, framkomma de siffror jag här redogjort
aile utskottet, som sagt, gjort sig besvär med att införskaffa dessa
siffror, hade utlåtandets kläm blivit annorlunda, men jag medgiver gärna, att
motiveringen är så pass vagt hållen, att man nästan kan vänta, att den icke
kommer att föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Vad sedan beträffar revisionen av den konvention angående kvinnors nattarbete,
som antogs vid internationella arbetsbyråns konferens år 1934, förhåller
det sig så, att enligt denna konferens beslut skulle arbetstiden kunna
förläggas antingen mellan kl. 5 på morgonen och kl. 10 på kvällen eller från
kl. 6 på morgonen och kl. 11 på kvällen. Hos oss är det så, att arbetstiden
skall förläggas mellan kl. 5 på morgonen och kl. 10 på kvällen. Örn en
undersökning skall verkställas, vore det lämpligt, förefaller det mig. att vederbörande
tog under omprövning, huruvida man icke skulle kunna medgiva
som ett alternativ rätt att förlägga denna arbetstid till tiden mellan kl 6
på morgonen och kl. 11 på kvällen. Det tror jag skulle tillfredsställa såväl

Andra kammarens protokoll 1038. Nr 20. n

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen örn arbetstidens
begränsning. (Forts.)

arbetsgivarna som arbetarna. Ur arbetsgivarnas och även de gitta Kvinnliga
arbetarnas synpunkt vore det till fördel, därför att det är lättare att uppehålla
middagsrasten med den senare arbetstiden. Man vill nämligen ogärna —
åtminstone har jag den uppfattningen — inskränka på middagsrasten för de
gifta kvinnornas del.

Nu har andra kammaren nyss i en annan fråga fattat ett beslut, som avviker
från det beslut första kammaren fattat, och då förefaller det mig, att
andra kammaren borde vara konsekvent och även i denna fråga avvika fran
första kammarens beslut.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hermansson: Herr talman! Det kunde vara åtskilligt att säga med
anledning av vad som här har anförts, dels av herr Sandström och dels av
herr Leffler, men med hänsyn till att här tidigare i dag hållits så många
långa tal, skall jag inskränka mig till att bemöta de nämnda herrarna endast
på ett par punkter.

Jag tänker då först på den klagan, som här har framförts bade av reservanterna
och från herr Lefflers sida över att det icke har levererats tillräckligt
utredningsmaterial för att visa behovet av den utredning, som här föreslås.
Herr Sandström klagade över, att motionen icke remitterats till olika
organisationer för yttrande, och herr Leffler beklagade också mycket livligt
att utskottet icke gjort sig besvär med att remittera motionen till arbetsgivareorganisationerna
och till L. O. Det kan naturligtvis råda olika meningar örn
hur mycket material, som bör hopsamlas såsom underlag för en begäran örn
utredning. Denna fråga torde emellertid lia diskuterats sa pass ofta, att
riksdagen utan svårighet bör kunna göra klart för sig vad saken gäller.

Men det underliga är, att reservanternas intresse för att få ärendet belyst
genom åtgärder från utskottets sida vaknade först sedan motionen var realbehandlad
i utskottet. Det föreslogs i utskottet på ett tidigt stadium, att
utskottet skulle inhämta yttrande fran saväl L. O. sorn fran arbetsgivareföreningen,
men detta yrkande avslogs. Örn jag minnes rätt, var dettingen av
reservanterna som understödde förslaget örn remiss. Detta mäste väl betyda,
att högerreservanterna då ansågo sig kunna träffa sitt avgörande utan hjälp
av det material, som man sedan är så angelägen örn att efterlysa. _ Det var
först när utskottet skulle justera sitt yttrande och frågan således i själva verket
var avgjord, som högerrepresentanterna i utskottet kom underfund med sin
oförmåga att bedöma saken med ledning av det material, som varit tillgängligt
för utskottet. Då, men först då, fann man det lämpligt att yrka på bordläggning
av ärendet för att inhämta remissvar fran de nämnda organisationerna.

Huvudskälet för reservanternas avslagsyrkande är emellertid deras förmodan,
att frågan örn rätten att uttaga övertidsarbete skulle tillhöra de ämnen,
som äro föremål för överläggning mellan arbetsgivareföreningen och L. O.
Vad reservanterna på den punkten anfört, mäste jag emellertid för min del
betrakta såsom rena nödargument. Enligt vad som har försports, är det ju
frågorna örn arbetsfredens bevarande och sättet för lösandet av konflikter pa
arbetsmarknaden som skulle dryftas vid förhandlingarna mellan de bada sammanslutningarna.
Det är nu mycket svart att första, hur en laglig reglering
av övertidsarbetet skall kunna sättas i samband med de frågor, som behandlas
vid de bekanta förhandlingarna i Saltsjöbaden. Jag känner för min del
icke till, att det har uppstått någon konflikt på arbetsmarknaden av den anledningen,
att parterna haft olika uppfattning örn mängden av det övertids -

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen örn arbetstidens

begränsning. (Forts.)

arbete, arbetarna skulle vara skyldiga att utföra. Nu äro ju dessa förhandlingar,
jag nyss talat om, konfidentiella, men jag vågar ändå påstå, att de
frågor som dryftats under förhandlingarna icke äro av sådan art, att parterna
ämna träffa överenskommelser, som skola ersätta den sociallagstiftning, som
har till syfte att skydda vissa eller samtliga arbetargrupper mot överansträngning
eller hälsofara på grund av för lång arbetstid. Jag kan till stöd för
detta mitt antagande anföra, att man vid L. O :s senaste kongress mycket bestämt
uttalade sig för en begränsning av det i lag tillåtna övertidsarbetet.
Men även örn det skulle vara riktigt som reservanterna antaga, att rätten att
uttaga övertidsarbete verkligen skulle vara föremål för behandling vid sammankomsterna
i Saltsjöbaden, kan jag för min del icke anse, att detta skulle
utgöra något hinder för riksdagen att fatta beslut örn utredning i frågan i
enlighet med utskottets förslag. Riksdagen har nämligen enligt min mening
ingen _ anledning att rucka vare sig på rätten eller skyldigheten att genom
lämpliga lagstiftningsåtgärder skydda arbetarna mot vådor, som kunna vara
förenade med alltför lång arbetstid, örn och när sådana vådor förefinnas. Jag
yrkar således bifall till utskottets förslag.

Fru Johansson: Herr talman! Var och en som sysslat en smula med dessa
problem är nog övertygad örn att yrkandet i denna motion är berättigat. Talet
örn överansträngning är ingen överdrift, ty örn man sett vad rationaliseringen
för arbetarnas vidkommande medfört, förstår man att de kunna bli
överansträngda.

Det finns nämligen s. k. studietagare på arbetsplatserna som räkna ut hur
manga sekunder det tar att knyta en knut, hur många sekunder det tar för
en spinnerska att byta tråd på en maskin och hur lång tid det bör ta för en
väverska att byta en spole i en vävstol — och på grundval härav räknar man
ut hur mångå maskinenheter mera ^respektive arbetare skall kunna sköta. Med
dylika rationaliseringsmetoder måste man, om den nuvarande arbetstakten
inom fabrikerna skall hallas, erkänna, att det kan vara nog att man arbetar
atta timmar och slipper ytterligare arbete på övertid.

„Ser "l^n efter vilka ackordspriser som betalas — jag tänker då närmast
pa textilindustrien och har man någon vetskap örn vad ifrågavarande arbetsprestation
innebär, häpnar man nästan över vad dessa arbetare måste
åstadkomma för att hålla sig uppe i konkurrensen på arbetsplatserna och för
a,tt iörtjäna så mycket, att de skola kunna leva någorlunda hyggligt. Vi äro
alla medvetna örn att man vid vissa tillfällen måste tillgripa övertid, men
man kan heller inte komma ifrån, att det manga gånger är på grund av bristande
organisation Övertid tillgripes på arbetsplatserna. Det finns nämligen
exempel på att man arbetat pa övertid i ett par, tre veckor, men att samma
dag övertiden tar slut det icke finns något arbete mer i fabriken. Då blir det
en förkortning av arbetstiden i förhållande därtill, och man kanske t. o m
avskedar folk. Det är inte underligt örn arbetarna då fråga sig, vad denna
Övertid skall tjäna till.

. Herr Sandström säde att det innebar en ekonomisk prestation från arbetsgivarnas
sida att tillgripa övertidsarbete och att detta skulle i andra fall än
de bleve därtill tvungna hindra dem från att anlita denna utväg Den ersättning
som lämnas för övertidsarbete är emellertid inte så stor, att arbetsgivarna
av detta skal avskräckas från att tillgripa övertiden. Örn t. ex. en textilarbeterska
arbetar tio timmar Övertid en vecka, uppgår hennes ersättning för detta
övertidsarbete till något över 2 kronor. Det är alltså inte fråga örn så stora
summor, att de behöva avskräcka arbetsgivarna från att tillgripa övertid.

100

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen om arbetstidens
begränsning. (Forts.)

Med detta har jag bara velat påminna örn nödvändigheten av att det blir
en annan ordning i detta hänseende. Även om motiveringen är svag i utskottets
utlåtande, tror jag, att den blivande utredningen kommer att visa, att
det är nödvändigt med en begränsning av arbetstiden.

Herr talman! Jag ber att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Barnekow: Herr talman! Då jag delvis blivit förekommen av de

senaste talarna, skulle jag ha kunnat avstå, men eftersom jag nu ändå bar
ordet skall jag be att få göra en replik till herr Sandström.

Jag skall inte ingå på vad som förevarit inom utskottet. Det brukas kanske
icke, att man talar örn hur andra röstat inom ett utskott, men jag tror dock
herr Sandström kan intyga, att då utskottet icke förordat den av motionärerna
begärda utredningen, så är detta i varje fall inte mitt fel. När herr
Sandström framhåller, att ett ingripande i form av en utredning härvidlag
inte behövs, då dessa ärenden äro föremål för överläggningar i Saltsjöbaden,
imponerar detta inte så mycket på mig, emedan herr Sandström strax efteråt
säger att arbetarna gärna vilja ha övertidsarbete. Är detta sant, är det ju
ganska tydligt att en överenskommelse där ute i Saltsjöbaden örn en utsträckt
— jag höll på att säga en mycket lång — övertid mycket lätt skulle kunna
träffas.

För mig är det emellertid icke avgörande, huruvida våra arbetare önska
den utsträckta arbetstiden, utan för mig är det avgörande om denna utsträckta
arbetstid åstadkommer skada. Gör den det, böra statsmakterna. ingripa.
Det har ju dock från flera håll, som väl få betraktas som sakkunniga,
påståtts att övertid uttages på ett sätt och i en omfattning, som verkligen
åstadkommer allvarlig skada. Då man inte direkt kunnat bestrida detta och
då vi inte heller ha kunnat få någon närmare upplysning örn saken just på
grund av den bristande utredningen, vare sig örn det sätt på vilket övertid
uttages eller i vilken grad den uttages, har jag anslutit mig till dem
inom utskottet som ansett, att en begäran om en fullt opartisk undersökning
härvidlag icke skulle vara ur vägen.

Jag kan icke förstå att man från det håll reservanterna tillhöra kan opponera
sig så starkt mot denna undersökning, om man är övertygad örn — som
man man val är — att den kommer att visa, att det icke föreligger något
skäl för statsmakternas ingripande. Å andra sidan har jag för min del ej
heller velat ställa mig på den ståndpunkten, att jag sagt att jag är övertygad
örn att arbetstiden bör begränsas. Vi få väl ändå ihågkomma att utskottet
hemställer, »att Kungl. Majit ville låta utreda, under vilka förhållanden
övertidsarbete uttages . . . och huruvida jämkningar i rätten att uttaga sådant
arbete kunna vara av omständigheterna påkallade».

Jag måste säga att såväl utskottets kläm som motivering förefalla mig
vara fullständigt förutsättningslösa, och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandström: Herr talman! Jag begärde ordet då min kamrat i ut skottet,

herr Hermansson, berättade hur det skulle ha gått till beträffande
vårt förslag örn remiss. Jag måste säga, att herr Hermansson missminner sig
i det fallet, ty då vi talade örn remiss första gången föreslogs att ärendet
skulle gå dels till arbetsrådet och dels till de stora organisationerna. ^Det
var herr Wistrand som begärde detta, men båda yrkandena avslogos. Frågan

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

101

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen orri arbetstidens

begränsning. (Forts.)

om remiss kom även upp vid en senare tidpunkt, men jag skall inte nu ingå
på några detaljer i utskottets arbete, det tycker jag inte är lämpligt. Eljest
kunde det lia funnits en del saker att tala om, men det skall jag som sagt
inte göra. Remiss var således begärd tidigare, och icke först när utskottsutlåtandet
skulle justeras, det är det faktiska förhållandet.

I själva sakfrågan kan jag bara säga, att en av de herrar, som deltaga i
den omnämnda arbetskonferensen, har tillfrågats, huruvida icke ett sådant här
spörsmål skulle kunna upptagas vid dessa överläggningar, och han svarade
att detta inte alls möter något hinder; han ansåg tvärtom att detta skulle
vara mycket lämpligt.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att en av de ärade motionärerna inte
för sin del ville påstå, att det förekommit överansträngning på grund av övertidsarbete,
men han sade att överansträngning kan förekomma. Jag tror att
överansträngning av denna orsak icke kan förekomma, och herr Leffler, som
talade örn hur det är inom textilindustrien •— och det är just textilindustrien
som givit anledning till motionen, efter vad jag kan förstå — trodde inte
alls att det förekommer någon sådan överansträngning.

Jag tror emellertid inte det kan vara någon idé att diskutera mera örn
denna sak, utan jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lundberg: Herr talman! En av de ärade motionärerna gjorde ett
uttalande, vilket jag såsom industriman måste bemöta. Han gjorde gällande
att man rätt allmänt inom svensk industri betraktade övertidsarbetet som någonting
normalt och alltså inte räknade med 48 timmars arbetsvecka utan med
52 timmars arbetsvecka. Så är det enligt mitt förmenande icke.

Själv representerar jag en kemisk industri, som arbetar dygnet runt, dag
efter dag, året runt med tre skift. Detta betyder att våra arbetare ha fyrtioåttatimmarsvecka.
Men övertid förekommer, och övertid måste förekomma för
att produktionsapparaten skall hållas i gång. Som alla väl kunna förstå,
måste exempelvis nödvändiga reparationer utföras, vare sig det skall ske på
dagen eller natten, vilket alltså kräver övertidsarbete. För att arbetstidslagens
bestämmelser överhuvud taget skola kunnna tilllämpas, måste vi ha denna
anpassningsförmåga.

Jag ville med dessa ord säga, att svensk industri alltjämt kommer att behöva
denna anpassningsförmåga, och jag kan inte underlåta att framhålla
att jag känner det beklämmande, örn tendensen i denna motion är ett uttryck
för en önskan att tillsnöra industriens rörelsefrihet, till stor skada för hela vår
industri.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få förorda reservanternas förslag.

Herr Brädefors: Herr talman! När det av en del arbetare här göres gällande,
att det övertidsarbete som tages ut speciellt skulle gälla nödvändiga
reparationer på arbetsplatserna — varmed man alltså söker försvara den nuvarande
arbetstidslagen — så skulle jag till svar härpå kunna göra som herr
Råstock: lämna berättelser ur levande livet.

Jag arbetar i ett statsverk. Vi ha i vårt avtal bestämmelsen, att åttatimmarslagen
skall tillämpas. Men på den plats där jag arbetar hade arbetsstyrkan
under fjolåret så gott som 100-procentigt arbetat alla de 200 timmar,
som det enligt arbetstidslagen är tillåtet för arbetsgivaren att taga ut. Och
märk väl, det var på ett halvår, som denna övertid på 200 timmar per man
hade uttagits till så gott som 100 procent av arbetsstyrkan. Och dessa över -

102

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen om arbetstidens
begränsning. (Forts.)

tidstimmar användes icke till nödvändiga reparationer utan till det vanliga
driftsarbetet. Det är inte bara på denna arbetsplats som sådant förekommer,
utan det förekommer på en mängd arbetsplatser. Även om det inte förekommer
överallt, är det absolut nödvändigt att det i lagen göres vissa begränsningar
för att förhindra dylikt uppenbart missbruk av arbetstidslagens
bestämmelser örn övertid, ty sådant förekommer som sagt t. o. m. i ett statsverk.

Jag belyste redan förra året i en debatt här i kammaren med siffror hur
många övertidstimmar som tagits ut på den arbetsplats jag nu syftar på, och
det är ett tacksamt tillfälle att nu återigen få påvisa, på vilket sätt även ett
statens verk missbrukar åttatimmarslagen i fråga om en sådan personalgrupp
inom statsverket, för vilken denna lag gäller.

Herr Åqvist: Herr talman! Så som andra lagutskottet formulerat sin

hemställan kan jag inte förstå, att man från industrihåll kan ha någonting
emot att den föreslagna utredningen kommer till stånd. Det kan ju tvärtom
vara lämpligt att någon gång med några års mellanrum företa en undersökning
örn verkningarna av övertidsarbetet.

Vi veta alla att effektiviseringen inom industrien fortgått i så snabbt tempo,
att den mänskliga arbetskraften inte gärna kan följa med i samma takt. Men
å andra sidan är också arbetet av mycket olika beskaffenhet och verkan inom
olika industrier liksom även under olika delar av året. Beklädnadsindustrien
och skoindustrien exempelvis ha mycket säsongarbete, då det är nödvändigt
att ta ut övertid. Andra tider på året kan det återigen vara svårt att arbeta
för fullt 8 timmar om dagen, eller 48 timmar i veckan.

Den erfarenhet vi ha gjort i våra fabriker visar, att det åtminstone för den
kvinnliga arbetskraften är mycket svårt att under en längre tid stå ut med
övertidsarbete -— man kan således knappast utan men för arbetaren taga ut
övertidsarbete någon längre tid. Vill man bevara arbetskraftens effektivitet,
bör man undvika att under längre tid ta ut övertidsarbete. Det kan gå en
vecka, möjligen två, men helst låter man bli längre övertidsarbete, åtminstone
inom den industri jag företräder, det är den erfarenhet jag har gjort.

Det är möjligt att det ställer sig annorlunda inom vissa industrier, där man
har uteslutande manlig arbetskraft som har rörligt arbete, än vad det gör i
andra — exempelvis i våra fabriker —• med en stor del kvinnliga arbetare
som utföra sitt arbete i sittande ställning, exempelvis som vid vårt nåtlingsarbete.
Det mera rörliga arbetet tröttar inte på samma sätt som det där man
skall stå vid en maskin, som man vartenda ögonblick måste sköta med största
vaksamhet. Man har i detta avseende gjort olika erfarenheter inom olika
industrier. Jag kan inte annat än anse att det kan vara lämpligt och fullt
berättigat att företa en översyn av övertidsarbetet, och jag ifrågasätter t. o. m.
örn det där extra övertidsarbetet på 150 timmar örn året, som efter särskilt
tillstånd från arbetsrådet kan få uttagas, icke nu kunde borttagas såsom
obehövligt.

I varje fall kan man göra en förutsättningslös utredning. Ty, det måste
jag säga, att lita till att yrkesinspektionen helt skulle kunna övervaka detta
område, det går inte. Yrkesinspektionen kanske gör ett besök i fabriken en
gång örn året, och den är för övrigt på grund av tjänstemännens fåtalighet
alldeles ur stånd att övervaka industrien på det sätt som den egentligen borde
göra. Det är det verkliga förhållandet, som jag konstaterat i de företag jag
företräder. Yrkesinspektionen behöver mera arbetskraft, och den behöver också
i vissa fall kvalificerad personal, som förstår att bedöma de olika arbetena

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

103

Äng. rätten till uttagande av övertidsarbete enligt lagen om arbetstidens

begränsning. (Forts.)

inom de skilda industrierna. Det är många gånger vi i våra företag ha konstaterat
att den saknar sådan.

Med detta, herr talman, kan jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hermansson: Herr talman! På grund av herr Sandströms senaste
yttrande anser jag mig nödsakad säga, att jag till alla delar vidhaller min
tidigare relation av vad som förekommit i utskottet.

Herr Sandström: Herr talman! Jag vidhåller också min.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

§3.

Härefter föredrogs, punktvis, bankoutskottets utlåtande, nr 16, i anledning
av framställningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst
anställda eller förut anställda personer m. m.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13, angående tilläggspension åt generaldirektören och chefen för Äng. tilläggstelegrafverket
greve Henning Adolf Hamilton. ?eneraWir«l I

en den 18 februari 1938 dagtecknad proposition nr 133 hade Kungl. Majit, tören H. A.
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över Hamilton.
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att generaldirektören
och chefen för telegrafverket greve Henning Adolf Hamilton finge,
därest han avginge ur statens tjänst, innan han under tolv år innehaft förordnande
å generaldirektörsbefattningen, under sin återstående livstid av telegrafverkets
medel uppbära — utöver honom författningsenligt tillkommande
pension — en tilläggspension till sådant belopp, att sammanlagda pensionsförmånen
komme att uppgå till 9,000 kronor för år.

I motion II: 369 hade herrar Brädefors och Senander på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Majrts förevarande proposition nr 133.

Utskottet hemställde, att riksdagen mätte, med avslag å motionen II: 369,
bifalla Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Utskottet har enhälligt tillstyrkt den av
regeringen föreslagna tilläggspensionen åt generaldirektör Hamilton och har
icke funnit några skäl för ett bifall av det av mig i motion framförda yrkandet
om avslag på regeringens proposition. Utskottet säger, att »de skäl,

104

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Angående tilläggspension åt generaldirektören H. A. Hamilton. (Forts.)
som i motionen anförts till stöd för yrkandet örn avslag å det i propositionen
framlagda förslaget, icke synts utskottet vara av avgörande betydelse vid
prövningen av frågan örn pensionsbeloppet i förevarande fall». Utskottet finner,
att den icke bör till någon åtgärd föranleda. Vilka skäl lia vi då framfört,
som äro av så liten betydelse för utskottet?

Vi lia för det första talat örn behovssynpunkten, örn det egentligen i detta
fall finns någon beliovssynpunkt att anlägga, när det föreslås ett pensionstillägg
på 1,000 kronor. Vid tidigare behandlingar av sådana individuella
pensionsfrågor lia i regel beliovssynpunkter framförts, och om vi bläddra i
detta utskottsutlåtande få vi på andra punkter se litet varstans, att man anför
beliovssynpunkter och förmögenhetsförhållanden för den person åt vilken
pension varit föreslagen. Men ur beliovssynpunkt anse vi i detta fall ingenting
kunna anföras för bifall till regeringens förslag. Det hade varit, anser
jag, mycket intressant, örn man även i detta fall från utskottets sida hade,
som man brukar göra i allmänhet, tagit med vederbörandes förmögenhetsförhållanden
och lämnat en utredning hur mycket denne person äger, när man
tidigare t. o. m. varit så ivrig att utreda genom myndigheterna, vad den och
den personen äger, att man t. o. m., som det hände i fjol, gjort en medellös
banarbetare, en gammal och utsliten banarbetare, till hemmansägare utan att
han ägde något hemman. Men även i detta fall hade det varit mycket intressant
och kanske också av avgörande betydelse att få veta, huruvida denne
generaldirektör Hamilton egentligen icke har ekonomiska möjligheter att,
med den avkortade pension som han enligt pensionsbestämmelserna dock kömmer
att få, 8,000 kronor om året, livnära sig under sin återstående levnadstid.
Men även örn han nu icke hade kunnat spara något under sin tjänstetid
av den lön han haft, så anser åtminstone jag, att man borde ha stannat vid
ett så pass högt pensionsbelopp som 8,000 kronor, alldenstund han enligt gällande
bestämmelser icke äger rätt att få mer än denna avkortade pension.
Den utgör redan mer än 15 gånger de pensioner, som riksdagen brukar bevilja
åt gamla utslitna banarbetare eller grovarbetare, vilkas ställning riksdagen
någon gång, icke alltid, har behjärtat. Åt dylika beviljas i regel 504
kronor om året.

Det andra skäl vi framfört är, att detta tillvägagångssätt att, när en högre
tjänsteman eller ämbetsman icke uppnår den i pensionsbestämmelserna stadgade
tjänstetiden för erhållande av full pension, regeringen bara går till riksdagen
med en begäran om tilläggspension, innebär att man, som i detta fall,
gör fullständigt illusoriska bestämmelserna angående avkortad pension för
dessa högre tjänste- och ämbetsmän. Bestämmelserna örn avkortad pension
skulle alltså gälla endast för de lägre statstjänarna. Åtminstone efter vad
jag kan erinra mig, har i intet fall regeringen behjärtat dessas ställning och
föreslagit tilläggspensioner, när deras tjänstetid icke har medgivit full pension.

Utskottet framför också vissa rättfärdighetskrav och rättfärdighetssynpunkter
angående generaldirektör Hamiltons tilläggspension, och man säger
bl. a. att man föreslår denna tilläggspension därför att han har varit ställföreträdande
generaldirektör under 11 år. Men örn man återigen gör en liten
jämförelse med den lägre statstjänarepersonalen, huru ställer sig saken då?
Det finns massor av exempel. Jag kan ta ett från det verk där jag själv arbetar,
från statens järnvägar. Det finns där massor av stationskarlar som
uppehållit reparatörstjänst under flera år i rad. De ha visserligen uppburit
ersättning som reparatör, men de få icke pension som reparatör, utan de få
pension som stationskarl. Det är precis samma förhållande här. När Hamil -

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

105

Angående tilläggspension åt generaldirektören H. A. Hamilton. (Forts.)
ton har fungerat som vikarie, har han också, om jag icke missminner mig,
haft 2,000 kronor om året i vikariatsersättning. Ja, varför behandlar man
icke honom på precis samma sätt som man behandlar de lägre statstjänarna
i samma situation? Det finns, vad jag kan se, ingen annan motivering än
att personen i fråga skulle ha varit så framstående, att han borde särskilt
belönas för vissa utomordentliga tjänster åt samhället. Det skulle varit det
enda som skulle återstå, men andra sakliga motiveringar finnas icke, för att
man skall bevilja honom tilläggspension. Men i det fallet, örn man nu anlägger
en sådan motivering, då skulle jag förväntat åtminstone av arbetarrepresentanterna
i utskottet, att de hade reserverat sig emot en sådan belöning.
Jag tror att åtminstone arbetarrepresentanterna i detta fall borde ha haft i
färskt minne den senaste telefonmannastrejken.

När jag icke anser, att det finns någon som helst saklig motivering för
denna tilläggspension, och när jag dessutom, själv en statens befattningshavare,
måste säga, att regeringens förslag och riksdagens åtgärd att bifalla ett
sådant förslag, som förmodligen kommer att ske, kommer att av de lägre
statstjänarna i statens tjänst tolkas som en ren utmaning mot den lägre personalen,
har jag ansett, att en sådan fråga som denna icke kan få passera opåtalad
i riksdagen. Därför ha vi också motionerat örn avslag på detta regeringens
förslag, och jag ber härmed att få yrka bifall till vår motion i frågan.

Herr Holmgren: Herr talman! De skäl, som föranlett bankoutskottet att
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition, återfinnas i betänkandet på
sidan 19. Enligt min mening äro dessa skäl ganska klara, tydliga och talande,
och jag anser för min del icke någon vidare utläggning av texten erforderlig.
Med hänsyn till den långt framskridna tiden vill jag begränsa mitt
anförande till att helt enkelt yrka bifall till utskottets hemställan på förevarande
punkt.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på avslag därå; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 14—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjt understöd
till förre seminarieeleven B. E. L. Hellström;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskedsersättning
åt extra kronojägaren C. A. Ehrnborg;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall för skada till följd av olycksfall, som drabbat elev vid statens kolarskolor
i Dalfors och Boxholm; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
vissa personer i anledning av ådragna yrkessjukdomar; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag an -

106

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Ang. hyreslagstiftningen.

gående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1938/39 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Till behandling förelåg härefter andra lagutskottets utlåtande, nr 20, i anledning
av väckta motioner angående hyreslagstiftningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag har intet yrkande att

framställa i det nu förevarande ärendet, men jag skulle vilja säga ett par ord
i alla fall. Jag hoppas, att den utredning, som pågår, beaktar de synpunkter
vi anfört i vår motion. Örn vi taga del av den officiella utredningen örn bostadsförhållendena
i vårt land, måste vi konstatera, att förhållandena äro
skrämmande. Man säger, att 1V2 miljon av vårt folk bor i hälsovådliga bostäder,
och att staten är beredd att vidtaga åtgärder för att råda bot på dessa
missförhållanden. Det går till så, att staten satsar pengar till bostadsförbättringsbidrag
o. s. v. Men det hela blir föga effektivt, därest man uraktlåter
att i samband därmed också taga hänsyn till hyrorna och till de tendenser,
som för närvarande äro tydliga, tendenserna att låta förhållandena på Stockholms
hyresmarknad bli rådande även ute i landet och att låta de pyramidhyror,
som existera i Stockholm, bli vanliga i landsortsstäderna och i industrisamhällena.
Att bara vidtaga åtgärder för att åstadkomma bättre bostäder,
att ge bostadsförbättringsbidrag o. s. v., är jag rädd hjälper bra litet —
det är som att ösa vatten och försöka tömma ån -—- om man icke samtidigt
täpper till hyreshajarnas och hyresjobbarnas möjligheter att suga ut folk och
taga hand örn de medel staten satsar. Örn hyrorna obönhörligt trissas upp
för de förbättrade lägenheterna, ha de fattiga icke råd att tillgodogöra sig
dessa. När hyrorna stegras år från år, hjälper det icke, hur mycket man försöker
bygga bostäder. De fattiga ha icke möjlighet att betala dessa stegrade
hyror.

Jag skulle med dessa få ord vilja uttrycka den förhoppningen, att den utredning,
som pågår, beaktar just de stegrade hyrorna och föreslår sådana effektiva
åtgärder, som förhindra hyresjobberiet.

Herr Olovson: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten vid att den
motion, som avlämnats i andra kammaren och som är föremål för här föreliggande
utlåtande, är en av dessa tyvärr icke så sällan återkommande motioner,
i vilka man begär en utredning, som redan pågår. Kungl. Majit tillkallade
den 13 november 1936 sakkunniga för utredning just rörande hyreslagstiftningen,
och, som det meddelas i utskottsutlåtandet, sakkunnigas betänkande
kan vara att vänta under första halvåret 1938. Vid sådant förhållande är
det ju fullt naturligt, att utskottet nödgats att med hänvisning därtill hemställa
örn avslag å motionen. Jag vill emellertid icke sluta utan att framhålla,
att jag till fullo delar motionärernas uppfattning om behovet av skärpta
bestämmelser.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

107

§ 6.

Till avgörande företogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 51, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av vissa haverikostnader
m. m.; och biföll kammaren vad utskottet däri hemställt.

§ 7.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 52, i anledning Äng. befrielse
av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för J. P. Johansson från
vissa arrendeavgifter begärdes ordet av från vissa

Herr andre vice talmannen Magnusson, som yttrade: Herr talman! Den £»oSfer"
föreliggande framställningen förefaller mig vara ett skolexempel på den nådiga
tågordningen inom förvaltningen. Frågan gäller en torpare, som på grund a,v
sjukdom icke kunnat betala ett till 250 kronor uppgående arrende. Att detta
belopp avskrives är ingenting att säga örn, och jag har givetvis intet annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan. Men väl må man fråga sig, om det
icke på åtskilliga punkter är väl omständligt inom statsförvaltningen. Denna
framställning örn avskrivning av 250 kronor har först behandlats av vederbörande
regementsmyndighet — torpet är beläget på Bohusläns regementes övningsplats
— därefter har den gått till statskontoret, som avgivit utlåtande,
vidare till chefen för tredje arméfördelningen för yttrande och slutligen till
arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, som också avgivit utlåtande. Sedan
har proposition avlämnats i riksdagen, och utskottet har handlagt ärendet och
avgivit utlåtande. Kamrarna skola nu besluta i saken, genom riksdagsskrivelse
går ärendet åter till Kungl. Majit, som därefter skall anmoda vederbörande
att göra vederbörlig avskrivning. Det är uppenbart, att hela denna omgång
föranleder åtskilligt mycket större kostnader än det belopp det gäller att avskriva.
Det är som sagt ett skolexempel, som visar, att det finns åtskilliga
områden, där det behöver reformeras och där man kan åstadkomma förenkling
och besparing. Jag har bara velat omnämna saken, så att den icke skulle
gå oförmärkt förbi. Det förtjänar uppmärksammas, och det är säkerligen
av nöden, att det görs en del reformer på förvaltningens område, så att dylika
omgångar och mångskriveri kunna undvikas.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Slutligen föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för kontoristen
N. E. K. Nilsson från viss betalningsskyldighet; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder
för statens åtaganden i samband med emottagande av gåvor av luftvärnsmateriel; bankoutskottets

utlåtande, nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker jämte i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion örn utökande av amorteringsfriheten å
erhållna arbetarsmåbrukslån; och

nr 26, i anledning av väckt motion angående utredning rörande förekomsten
av olika slag av svinsjukdomar inom landet m. m.;

108

Nr 20.

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn
kommission, handelsagentur och handelsresande; och

nr 23, i anledning av väckt motion örn vissa lönetillägg ur kyrkofonden åt
kyrkoherden och komministern i Södra Sallerups m. fl. församlingars pastorat;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för
krigsmaktens behov (rekvisitionslag), lag om skyldighet i vissa fall att i
fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov och lag
örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag)
;

nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn förfoganderätt för luftskyddets behov, dels ock en i ämnet väckt motion;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 5 § lagen den 9 april 1926 (nr 66) angående anskaffande
av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen).

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet;_

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till internationell
hjälpverksamhet till förmån för hemlösa barn i Spanien jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Lotsverket: Säkerhets anstalter
för sjöfarten;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning för
lotsverkets båtlånefond;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående emottagande av
gåva för anordnande av lokaler för ett trätekniskt laboratorium vid statens
provningsanstalt;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående penninglotteriväsendet
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 60, i anledning av väckt motion angående förvärv åt staten av konstnären
Ossian Elgström^ målningar med motiv ur Eddan och den fornnordiska gudaläran;
och

nr 61, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud
mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl; och

nr 14, i anledning av väckt motion örn avskaffande av tullen på kaffe;

Onsdagen den 16 mars 1938 e. m.

Nr 20.

109

bankoutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Majt:s proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av övergångsbestämmelsen till
förordningen den 5 juni 1936 (nr 239) angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckta motioner angående
visst tillägg till lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus.

§ 10.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 103, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker jämte i ämnet väckta motioner.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Sandström	under	3 dagar fr. o. m. den	19	mars,
>	Hult	>	5		17
>	Olsson i Staxäng	I	3	> » »	19
	Gustafsson i Bogla	»	3	» > »	19	>
	Lovén	>	6	» » »	17	>
	Borg	>	2	> > >	17	2>
>	Paulsen		2	> >	21	>
>	Holmgren		3	» » 3>	24	>
>	Bräde fors		6	> > »	17	>
>	Johansson i Björnlunda		3	> > >	19	>
>	Wemer i Höjen		den	17 mars,
>	Liedberg		3 dagar fr. o. m. den	20	mars,
	Olsson i Gävle	>	3	> > >	19	> (
>	Andersson i Rasjön	3>	3		18	2> .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.29 e. m.

In fidem
Sune Norrman.