1937. Första kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1937:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Första kammaren. Nr 39.

Onsdagen den 2 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 189—192, sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—3, bankoutskottets utlåtanden nr 74 och 75, första lagutskottets utlåtande
nr 67 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 54—54.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial nr 55, angående arvode
åt byråchefen C. Romberg, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen
av vissa frågor, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 56 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 92 och 93.

Fortsattes överläggningen angående bankoutskottets utlåtande nr 66, i an -Äng. ombyggledning
av vissa förslag till förändringar av riksdagshuset och dess omgiv- nad av ri,csningar
m. m. dagstinga.

m. m.

Herr Englund: Herr talman! I frågan örn riksdagshuset, dess egenska- ^Forts''-1
per och framtid talar ju litet var fritt ur hjärtat. Bankoutskottets ärade ordförande,
herr Åkerberg, yttrade under debatten förra året örn det då föreliggande
ombyggnadsförslaget från riksgäldsfullmäktige, att han helst såge,
att en lufttorped skulle träffa byggnaden och lägga den i grus i Norrström.

Ehuru en sådan händelse säkerligen avsevärt skulle uppgrunda den redan genom
landhöjningen inte alltför djupa strömmen, så får man väl tolka herr
Åkerbergs uttalande såsom ett uttryck för den olust och vantrevnad, som han
känner, och varom han vittnade under gårdagen.

^Herr Nilsson i Mölndal erinrade även i går om att riksdagshuset under de
gångna årtiondena ständigt varit föremål för kritik och delade meningar, och
han menade, att örn tycke och smak skall man inte diskutera. Detta är ju en
allmän regel, men hans yttrande innebär i alla fall, så vitt jag förstår, en viss
överdrift. Det är nämligen ostridigt, att riksdagshuset planlades och uppfördes
under en tid, som allmänt kännetecknas såsom en smakförsämringens tid
i vårt land av ganska stora mått. Under 1870- och 1880-talen vandaliserade
en fantasilös arkitektur och stadsplanekonst här i Stockholm gamla Ladugårdslandet
och andra stadsdelar, sprängde bort alla bergknallar, fyllde ut
alla dälder och linjerade upp gator i den tarvligaste Berlinstil. Man byggde
krimskramshus med lister och gips och utsmyckningar utan all ände. De
stå ännu i dag som ett monument över ett förfulningsskede i Stockholms moderna
historia. Det var under samma tid, som antimakasserna voro symbol
för hemkulturen, och porslinskatter och gipsfigurer prydde alla byråer i hemFörsta
kammarens protokoll 1937. Nr 39. 1

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
men, och bönderna i våra mest kulturpräglade landskap kastade ut ur hemmen
resterna och minnena av den gamla bondeslöjden, som för spottstyvrar
uppköptes och fördes över till Amerika för att pryda miljonärshemmen. Det
var då, som Arthur Hazelius utförde sitt stora räddningsverk för att åt eftervärlden
rädda åtminstone resterna av en folklig kultur.

Riksdagshuset blev i själva verket en slutsymbol för detta tidevarv, vars
ideella och andliga förebilder inte äro att söka i någon svensk kulturkrets,
utan vars förebilder finnas i Berlin, och om riksdagshuset med hänsyn till
sin yttre utformning kan sägas äga någon stil, så är det den s. k. Berlinbarocken.
Dess andliga släktskap med det tyska riksdagshuset äi ju omisskännlig
för var och en, som haft tillfälle att anställa jämförelser.

Någon lysande apoteos är byggnaden i varje fall inte över det fria svenska
statsskicket. Många jämförelser Ira gjorts med hurusom t ex. det fria Finland
manifesterat sin nationella frihet i det grandiosa riksdagshuset i Helsingfors,
och det lilla fattiga Estland skyndade sig efter krig och förödelse
att manifestera sin nyvunna nationella frihet i skapandet av det lilla, men
utsökt formade riksdagshuset på Domberget i Tallinn. De äkta nationella
känslor, som kommit till uttryck i skapandet av de finska och estniska riksdagsbyggnaderna,
lia ingen motsvarande själ i denna byggnad.

Tyvärr falla de allra flesta människor i farstun inför det ytligt pompösa i
den svenska riksdagsbyggnadens skepnad, men långt innan den beslutades,
voro de flesta vettiga människor i huvudstaden och i landet emot det förödande
av själva hjärtpunkten i huvudstaden, som detta husbygge innebär. Kan man
också tänka sig ett värre nidingsdåd emot naturen och emot den enklaste känsla
för skönheten än denna hushöga stenbarriär, där den södra strömmens vatten
nu fängslat rinner fram, eller denna stenöken framför byggnaden, där tiotusentals
lass av fyllnadsmaterial vräkts in för att förstöra Norrbro! Det är numera
högst få människor, som ha en aning örn att Norrbro i alla fall är ett
av de förnämligaste byggnadsverken i sitt slag i vårt land, överlägset konstruerad
och mäktigt utformad. Nu är detta förnämliga byggnadsverk till
sina väsentliga delar dolt av denna utfyllnad av gråsten och skrot, som har
gjorts här på riksdagshusplatsen. Under min tidigaste ungdom upplevde jag
detta vandaliseringsverk och har många starka minnesuttryck därav och även
av huru många av den tidens förnämsta riksens herrar — jag erinrar mig
t. ex. greve Sven Lagerberg för att inte tala örn Jörgen — fnysande betraktade
detta »stordåd» av en misslyckad byggnadskultur.

Riksdagshusfasadens pelarkolonner, som man ofta framhåller som särskilt
sköna, sakna givetvis icke sin storhet, men i utförandet, mina herrar, äro
de praktiskt sett fuskverk, vilket var och en kan konstatera vid ett närmare
betraktande av granitkolonnerna, särskilt på förstakammarsidan, söndertrasade
som de voro redan vid leveransen och sedan illa lappade. Riksvapnet
över huvudportalen är en heraldisk förskräcklighet, ett missfoster, där lejonen
visserligen fullt stilenligt ryta och öppna sina käftar, men där de helt
beskedligt ha svansen mellan benen, i stället för, såsom de i verkligheten borde
ha och som de ha i det svenska riksvapnet, svansarna fritt, och stolt svängande.
När på sin tid denna skandal med riksvapnet på riksdagshusfasaden
blev avslöjad, väckte den en pinsam uppmärksamhet och kom som ett särskilt
påbröd till de många fusk- och leveransskandaler, som voro förbundna med
riksdagshusbygget.

Byggnadens arkitekt, herr Aron Johansson, blev, som är dokumenterat, tore
sin död här örn året klar över att krimskramset på taket måste offras, för
att byggnaden skulle bli stämd i en lugnare ton och smälta bättre in med den
lugna och stolta linjerenhet och manlighet, som kännetecknar den norra slotts -

Onsdagen den 2 juni 1937 i. m.

Nr 39.

.. Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
iasaden. Stenbarriärerna på riksdagshuset äro ett försök att skapa harmoni
med slottet, men denna tanke har dock aldrig kunnat förverkligas. Den var
från början misslyckad.

Att bygga ett nytt riksdagshus är naturligtvis en utopisk tanke, som endast
kan finna berättigande, för den händelse staten för andra nödvändiga
behov kan utnyttja denna byggnad på ett förnuftigt sätt. Otvivelaktigt
har staten mycket stora och latenta lokalbehov, som inom en nära framtid
komma att anmäla sig. Det hade, herr talman, varit av intresse att i detta
sammanhang eller vid ett kommande tillfälle få belyst med siffror, vilka belopp,
som staten för närvarande lägger ut. för att hyra lokaler för skilda
behov här i huvudstaden. Det har sagts, att t. ex. justitiedepartementet, redan
omedelbart efter det att man tagit i bruk det nya kanslihuset, för vissa
ändamål har jarit nödsakat att hyra lokaler utanför kanslihuset. De belopp,
som staten på detta sätt får betala ut i form av hyror, representera säkerligen
räntan på ett avsevärt kapital, och det skulle vara intressant att kunna göra
en jämförelse mellan dessa belopp och kostnaderna för detta hus’ ombyggnad,
antingen för riksdagens fortsatta behov eller för annat ändamål. Den tanken
har också framkastats att här i riksdagshuset förlägga en rad juridiska
institutioner. Man skulle alltså av riksdagshuset göra ett justitiepalats och hit
förlägga högsta domstolen, Svea hovrätt, M. O.- och J. O.-expeditionerna, justitiekanslern,
arbetsdomstolen m. m. Kunde en sådan sak förverkligas skulle
byggnaden otvivelaktigt komma till en nyttig användning, förutsatt ätt den
kunde rationellt ordnas, vilket emellertid knappast är möjligt utan ytterligare
genomgripande omändringar. Jag menar därför, att frågan örn ett nytt riksdagsnus
endast är en utopisk tanke i den meningen, att man skulle riva den
nuvarande riksdagsbyggnaden, vilket föreslås i ett projekt, som professor
Ragnar Ostberg helt nyligen offentligt framkastat. Jag är fullt på det klara
med att något sådant med rätta skulle komma att uppfattas på ett mycket
ofördelaktigt sätt av det svenska folket. Tanken att jämna denna byggnad
med marken anser jag vara dödfödd. Det är därför på sin plats, att man
vid den fortsatta utredningen väger spörsmålet örn riksdagshusets ombyggnad
för riksdagens behov mot tanken att omändra byggnaden för andra ändamål
och att för riksdagen bygga ett nytt hus.

. Vidkommande de nu föreliggande förslagen ansluter jag mig personligen
till det av herrar Akerberg, Tengbom och Engkvist inom kommittén framlagda
förslaget såsom det enligt min mening mest rationella. Det är särskilt tanken
på den övre delen av byggnaden, som dikterar denna min ståndpunkt.

Att taga ner barriärerna och återuppsätta dem, anser jag nämligen orimligt
^mte blott ur estetisk, utan lika mycket ur rent praktisk synpunkt Under
arens lopp har jag vid skilda tillfällen tagit i närmare betraktande förhållandena
däruppe på taket, och senast i förra veckan gjorde jag i sällskap med
några kammarkamrater en rundvandring bakom stenbarriärerna. Där flöt i
värmen asfalten som en lavasjö, och var och en, som Ilar någon förmåga att
bedöma de praktiska förhållanden, det här gäller, måste, det är jag fast övertygad
om, vitsorda att de byggnadssakkunnigas redan vid utredningarna till
iorra arets riksdag kategoriskt uttalade mening, att en isolering av den övre
vaningen ar ytterst svårgenomförbar, är riktig. I själva verket förhåller det
S1g sa — vilket man kan konstatera på olika sätt — att de bakom graniten
liggande tegelmurarna uppförts utan isolering mot graniten, och att sålunda
genomslappligheten av vatten redan därigenom är mycket stor. I nu förelggande
utredningar jar man också nödgats söka sig fram till tekniskt myrket
invecklade och såvitt jag kan förstå svårutförbara isoleringsåtgärder för
a t kunna förverkliga tanken att taga ned och återuppsätta stenbarriärerna.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Det är klart, att man för en avsevärd tid mot vatten kan trygga de övre delarna
av byggnaden, därest man vid en reparation företager en . betydande
ommurning av de bakom graniten liggande tegelmassorna. Men såvitt jag^förstår
av föreliggande utredningar och beräkningar, har. man icke avsett någon
omfattande ommurning av vad som ligger bakom granitfasaderna. Slutsatsen
blir därför, att man icke enbart för takets tryggande skall vidtaga en p a jiet
sättet isolerad och dyrbar reparation. Att för byggnadens framtida bestånd
dock ett mycket dyrbart arbete med taket måste utföras och förr eller senare
är oundkomligt, därest man skall förhindra en fortsatt förstörelse, är klart
för var och en. Att denna i byggnadens övre delar fortskridit ganska långt,
är ostridigt, och därom bära . mångå tecken vittne, till exempel att i statsutskottets
plenisal på västra sidan finnes en vattenläcka i taket. Vid ^redningarna
förra året påpekades med styrka från de sakkunniga, att särskilt
brottet och sprickan på södra fasaden är mycket allvarlig, och att sänkningen
av sydvästra hörnet ävenledes är en av de allvarligaste fragorna tor huset,
som påkallar en avlastning av de. stora tyngderna där uppe pa taket för
att motverka den skadegörelse, som inom ganska.kort tid blir aktuell me.
hänsyn till landhöjningen, som påverkar de primitiva palni.ngsiorhaiianden,
vilka kommo till användning, när man byggde detta hus... Mm mening ar således
den, att skall man bygga örn riksdagshuset sa att saga uppifrån, bor ett
sådant arbete göras konsekvent, så att man — om riksdagen skall bil kvar
här — gör det bästa möjliga för riksdagens behov av byggnaden. Och enligt
mitt sätt att se är den åkerbergska reservationen en god lösning, lty att
den även innebär ett lösande av de estetiska problem som sammanhänga med
riksdagshusplanens sänkning och Norrbros, friläggande. Jag skulle för mm
del önska, att riksdagen skulle visa den pietet, emot Helgeandsholmens forntid
så att säga, då den låg fri och speglade sig i strommens vatten har, att
man av situationen gjorde det bästa möjliga och salunda tog i anspråk tor
genomförandet av denna sak även de medel, som Stockholms stad ställt i utsikt
för detta ändamål, nämligen för sänkning av planen och for friläggande

aVJ^g”et°väl, herr talman, att många människor anse, att oersättliga skonhetsvärden
skulle spolieras, därest vidare den nuvarande stora trappan skulle
offras såsom ju är meningen enligt bägge de huvudförslag, sorn aro framlagda
i byggnadskommitterades utredning. Ja, det ar sant, att denna trappa
är pampig på visst sätt, men den är oerhört opraktisk och upptager mycket
dött och mycket onödigt utrymme. Det ar val också något sällsynt i en
byggnad att man för att komma från öster till vaster som har mäste företaga
en invandring då det gäller att förflytta sig fran Norrbro till kamrarnas
bottenplan. Människor, som lida av torgskrack, lia också svart att taga sig

Män g a6 män n i sken ^ ev a ^ c k s å här i riksdagen i den föreställningen, att det
stora trapphuset skulle ha så mycket ädelt byggnadsmaterial hopat i sig, att
däri vore att söka ett betvingande motiv att inte rora. vid grannlåten. Dflesta
människor tro till exempel, att. väggarna i perret wo klad^
marmor men mina herrar, så är alls icke fallet! Det mesta ar stock, aer
villiga gips, uti ett inte alltför påkostat utförande. Det enda verkligt
konstnärliga sorn här finnes, utfört i ädelt material, ar kolonnerna av marmor
och Sde skulle ju enligt de båda huvudalternativen i ombyggna.dsforslagen
räddas åt framtiden. Allt annat, som tjusar vissa ogon, har ingenting
med den förening av materialets kvalitet och formgivning, som ensamt

SkDeträr0av många omvittnat, att tillgodoseendet av rent praktiska krav i

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad, av riksdagshuset m. m. (Forts.)
fråga örn, arbetsmöjligheterna inom dessa väggar inte fyller ens de rimligaste
anspråk. Det är ostridigt, som statsrådet Möller här i går framhöll, att
man har ingenstans att kunna taga vägen för att kunna isolera sig i arbete
och ensamhet. Visserligen jir människan ett sällskapligt djur, men det ständiga
sällskapandet även då man vill arbeta eller vill vara ensam, som de
tränga lokaliteterna påtvinga var och en, är en ganska orimlig ordning. Örn
luftväxlingen skola vi inte tala. Efter ett pär timmar i en välbesatt utskottslokal,
ar det nödvändiga syrebehovet förbrukat. För endast några dagar
sedan inandades vi här i första kammaren en underlig blandning av kreosot
och lysol som genom det stora luftintaget drogs in i byggnaden från kajreparationen
där nere på den lilla strandremsan, vilket jag omnämner som en
illustration till de primitiva förhållanden som äro rådande i fråga örn byggnadens
ventilation. Här i kammaren sitter man liksom i medkammaren sämre
än barnen göra i småbarnsskolan, och jag försäkrar, att så trångt som
man sitter här satt jag inte då jag gick i småskola på Värmdögatan här i
Stockholm. Gärna må herr Reuterskiöld och andra finna detta ganska trivsamt
och småtrevligt, men de allra flesta människor torde dock medgiva, att
man inte ställde. några större anspråk på armbågsrum, då huset byggdes, ty
hade man det gjort, så hade det väl blivit litet rymligare och bättre än de
primitiva skolbänkar, som här inmonterats. En nyvald kvinnlig ledamot av
andra .kammaren, lärarinna här i huvudstaden, har i ett tidningsuttalande i
dag givit uttryck åt den erfarenheten, att det är fysiskt omöjligt att sitta
still i kammaren mer än några timmar i sträck; efter sju timmar är man
förstörd för den dagen. Det är hennes omdöme, som rymmer inte så litet
sanning och berättigande.

Det finns alltså såvitt jag förstår, goda skäl för kraven att tillgängliga
utrymmen och utrymmesmöjligheter inom byggnadens väggar tillvaratagas på
ett bättre sätt. Örn jag inte minns galet, är det 2,700 kvadratmeter nytt
utrymme, som .enligt ombyggnadsförslagen, de bägge huvudförslagen, skulle
kunna ernås, vilket ger en föreställning örn omfattningen av de outnyttjade
utrymmen, som finnas i denna byggnad, där man vid uppförandet lagt in
många, många miljoner tegel i onödan i de fästningsliknande murarna.

De moderna arkitekter, som utarbetat de föreliggande restaureringsförslagen,
ha heller inte, såvitt jag förstår, gått hårdare åt detta byggnadsverk än
det tål vid. Dessa 2,700 kvadratmeter motsvara, såsom herr Sävström, vilken
var. ordförande i kommittén, också för en tid sedan framhöll, utrymmet i ett
ordinärt modernt fyravåningshus.. Det är visserligen sant, att man för att få
detta.utrymme även måste, taga i anspråk stora trappan och en del av sammanbindningsbanan,
men det skapas i varje fall i planerna, såvitt man kan
förstå, fullgoda ersättningar och kanske bättre sådana med hänsyn till solenniteten
än de nuvarande förhållandena sägas kunna innebära.

. Min slutmening blir sålunda den, herr talman, att om det skulle visa sig
vid fortsatt beredning av detta ärende, att varje tanke på ett nytt riksdagshus
måste överges, därför att byggnadens ombyggnad för andra ändamål
skulle bli alltför vittutseende, böra väl nära två årtiondens i de senaste etapperna
verkställda utredningar ha gjort riksdagen mogen för att nästa år
fatta ett avgörande beslut i frågan. Jag hoppas för min del, att detta beslut
efter de här angivna förutsättningarna skall komma att ske i anslutning till
de huvudförslag, som i år hava framlagts.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag är den ende, som väckt några mo tioner

i den här frågan, tre stycken, väckta både i riksgäldskontoret och i
riksdagen. Den första avsåg »att riksdagen må tillerkänna icke rökare deras

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
mänskliga rätt att få samfällt överlägga i partirummet samt enskilt skriva,
läsa och äta i någon vrå av riksdagshuset allt i fred för rökare». Denna »vrå»
har i pressen omvandlats till äskat förbud mot all rökning i hela riksdagshuset.
Så tillförlitlig kan även pressen vara i sina sakuppgifter. Den andra
motionen gällde en hemställan »att riksdagen ville väsentligen avslå den ifrågasatta
förflackningen efter ögonblickets sinne av riksdagshusets yttre dekorationer»
m. m.

Den tredje motionen, väckt efter frågans remiss till bankoutskottet, avsåg
att få till stånd en återremiss. Jag blev för min del orolig över, att kommittémajoritetens
förslag i denna fråga att lägga ned 5 till 6 miljoner på riksdagshusets
renovering skulle gå igenom i riksdagen. Ty jag tycker, att detta vöre
onödiga pengar, och därför behövdes eftertanke. För att stödja denna återremiss
förordade jag också utredning om ett nytt riksdagshus, inte i den meningen,
att jag yrkade ett sådant nu, utan därför, att man eventuellt skulle
få ekonomiska kalkyler på hur orimligt det vore att nu bygga ett dylikt.

Nu skall jag, herr talman, be att få börja med att yrka bifall till utskottets
förslag, varigenom alla åsikter kunna enligt min mening någorlunda tillgodoses.
Det beslutet har också andra kammaren fattat och jag tycker, att det inte
är värt att bringa frågan i onödigt virrvarr genom ett annat beslut i första
kammaren. Jag är således med örn, att kammaren uttalar som sin mening, liksom
andra kammaren gjort, att frågan är för tidigt väckt att börja med stora
kostnader, utreda, vilka belopp som skulle åtgå för att bygga riksdagshus
uppe på Mosebacke eller Riddarholmen, som Engberg föreslog i andra kammaren,
någonstädes i Nedre Norrmalm, som statens byggnadsstyrelse ifrågasatt,
eller på Skeppsholmen, som en kungl, kommitté för länge sedan och jag
nu ansett vara den enda plats, som kan komma i fråga. Det är ju bra i alla
fall, att någon huvudfråga blir avkopplad vid denna riksdag, så att man inte
förlorar sig i alltför konturlösa utredningar till stora kostnader. Sedan må
gärna utredas — vilket jag dock anser obehövligt — kraven på ombyggnad av
plenisalarna. Tillika vill jag ej gå miste örn utskottets förord, att vid återremissen
skola av riksgäldskontoret övervägas mina tre motioner, dels örn någon
fred för icke-rökare, som man underlåtit att yttra sig örn, dels örn avslag å anspråken
på riksdagshusets yttre förflackning och dess skönhetsvärdens tillintetgörande
och slutligen örn riksdagshusets inre ombyggnad i övrigt med frånkopplande
som sagt för närvarande av frågan örn ett nytt riksdagshus.

Det må då också erinras, att det är farligt i dessa tider, att begära utredning
om ett nytt riksdagshus. Då äventyra vi kanske en hemsk funkislada,
eller något dylikt. Det finns förmodligen knappast någon arkitekt nu, som
kail bygga ett vackert hus, som står sig som en monumentalbyggnad genom
århundradena. Möjligtvis Östberg. Men även lian synes nödgats — i anslutning
till systemet Europas nuvarande andliga misär i sina utanverk — glida
ned mot världsdelens nedgång även i konsten. Åtminstone pekar, såvitt jag
förstår, hans sista förslag till riksdagshus i den riktningen.

Jag ber då först att få säga ifrån på en mängd människors vägnar, att vi tycka,
att det här huset är vackert. Resande från både svensk landsort och utlandet
i förening med en myckenhet huvudstadsbor göra honnör för huset. Det kan
väl rimligtvis icke förmenas dem, och det skulle vara av intresse med en folkomröstning,
huruvida huset ur konstnärlig synpunkt bör jämnas med jorden
eller få stå kvar. Det finns folk, som kunna tänka och känna själva och ej
tro det är fint och förståsigpåigt att buga sig för dagens stämningar inom det
officiella expertväsendet.

Detta hindrar ej, att även funktionalismen kan vara bättre än sitt rykte.
Dess franska profet siade vid sitt besök i Stockholm örn »den vita och den

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
gröna staden». Hell denna profetia! Och åt skolans krav på ljus och luft inomhus
kan väl skattas utan att avskaffa monumentalitet både inom- och utomhus.

Vi äro således en hel mängd människor, som tycka, att riksdagshuset är vackert,
ja ståtligt och minnesvärt.

Det är ett monument över svenska folkets granitgrund. Det är kanske den
enda offentliga byggnad i Europa, som är i fasaderna utsmyckad till alla delar
med utmejslad granit av ädlaste slag. Detta är väl en vacker symbol för
den svenska folkstammens grund, på vilken vi stå.

Vidare har huset på ett genialiskt sätt givit uttryck för den gamla frihetstanken,
att riksbanken skall lyda ej under regeringens utan under riksdagens
suveränitet. Örn ni gå ned och betrakta den låga bankbyggnaden, som ligger
i väster nedanför riksdagshuset och sammanlänkats med det genom de två
portalbanden, möta ni en ståtlig symbolik för riksbankens eviga samhörighet
med riksdagen.

Än mer, riksdagens ledamöter laira var för sig taga sig en stunds siesta och
inspektera riksdagshusets och bankens utsmyckning i granit: vilken kraft ligger
ej i de råhuggna granitmassorna, vilken smekning i omväxlingen av kolonnader
och slätslipade ytor, vilken minnesrikedom i skulpturerna av historiska
gestalter, vilken tjusning i lejonens vakthållning i stort och smått på krönen
och i fasaderna.

Det obligatoriska hatet mot »preusseriet», i forntid och kanske även i nutid,
tror sig kunna beröva den svenske prisbelönte granitarkitekten Aron Johansson
smak och ära genom att degradera hans skapelse till en lumpen efterklang
efter senpreussiska monumentalbyggnader, som dock ville vara och
voro ett mäktigt framträdande för ett vaknande stort rikes mandom och kraft.

Det svenska riksdagshuset är icke någon sådan efterklang. Det är först
och främst en symbol för ett folk, örn vilket sagts: »i klippan växte järn och
männer däruppå». Hellenismen lyser fram i hel- och halvkolonnaderna och
dominerar huvudfasaden. Fönstrens infattningar efterlikna förebilder från
Europas ädlaste renässans i byggnadskonsten, och balustraden på krönet går
helt i stil med slottets och Norrbros arkitektur.

Det säges och åberopas, att Aron Johansson senare ångrat sig åtminstone
över de fyra måttfulla obeliskerna i hörnen av huvudbyggnadens krön, som liksom
kyrkspirorna och de stora obeliskerna rikta vandrarens uppmärksamhet på
det överjordiska inom och utom oss. Hig har det sagts, att arkitekten var
villig till ett sådant offer för att i någon män mätta de hungriga lustar, som
världskriget jämte dess förebud och efterverkan släppt lösa för att helt nivelera
även hans skapelse.

Statsrådet Möller prisade emellertid under debatten bär i går en återgång till
»prakt» i våra officiellaste byggnader. Som förebild uppställde han exempelvis
det lilla rådhuset vid »La grande place» i Bryssel. Jag beundrar också det
huset liksom den nämnda platsens alla byggnader. Men Möller bör i sammanhang
med denna nyttiga erinran ej förglömma, att dessa gamla praktbyggnader
äro små konfektbitar för de små administrativa behoven, på den tiden. Men
för vår tid är en sådan liten intim lokal otillräcklig. Det vill till stora hus
i vår tid med våra omfattande uppgifter och mekaniska resurser. Fastän det
är tacknämligt, att Möller prisade den gamla tiden med dess spiror, figurer
och utsmyckningar på alla sätt och även glorifierade de stora domerna, där
nästan varje väsentlig detalj pekar mot det andliga. Men i vårt riksdagshus
reser sig ju icke någon sådan motsvarighet mer än moder Svea och de fyra
måttfulla obeliskerna i riksdagshusets hörn.

Och Åkerberg, som brukar tala så lugnt och förståndigt annars, han måste
ju i går anstränga sig, så att vi tyckte, att han gick till överdrift, när han

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

[Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
talade om »hur förskräckligt hus detta var» och »hur förfärligt hus det var
med alla dessa krumelurer» etc. Det är alldeles, som örn man hörde Carl
Laurin skriva högljutt i pressen, att det finns inte någon stil på det här huset.
Sådana omdömen äro dock endast eftersägningar av en schablon, som en
arkitektskola för tillfället sprider ut. En del människor tro ofta det vara förnämligt
att anse så, de måste manifestera samma åsikt, annars följa de inte
med sin tid, framstå ej som intellektuella eller vad det kallas. Men statsrådet
Möller har riktigt ställt dem mot väggen och dömt ut ett sådant åskådningssätt.

Vidare måste vi, som sagt, komma ihåg, att det är kanske det enda hus^i
Europa utom de mycket gamla som är helt höljt med ädelt material utanpå.
Denna är antingen marmor, sandsten, granit eller naturkalk. Den sista dominerar
de bländvita privathusen, vilka lysa både vid Medelhavet, Öresund och
mångenstädes. De börja titta fram blygt också i Stockholm trots många vederbörandes
motstånd naturligtvis.

Här har nu förhärligats graniten, denna mest hårdarbetade sten för sådant
ändamål, och den är, som jag skildrade för er ett mästerverk, ett praktverk, örn
ni gå och se på allt med oförutfattade meningar. Jag har gått runt omkring
riksbankshuset och njutit och funnit, att det är alldeles förtjusande, att man
kunnat framskapa något sådant och behålla det för eftervärlden. Och kom
ihåg, mina herrar, att det fått första priset på sin tid! Den tiden var, sade föregående
talare, en förflackningsperiod, men vi ha haft sådana förflackningsperioder
av värre sl^g, då man vitmenade kyrkorna invändigt, därför att det
fanns målningar och utsmyckningar i dem, och sedan har man börjat plocka
fram målningarna och prydnaderna i kyrkorna. Det är på samma sätt med
er, som vilja avskaffa alla utsmyckningar på riksdagshuset, ja helst jämna hela
huset med jorden.

Majoritetsförslaget vill ju i varje fall plocka bort balustraden där uppe på
taket samt moder Svea och de fyra stånden. Att ni inte skäms! Det är väl,
det kommer eftervärlden om århundraden att tycka, en av de grannaste parentationer
över svenska rikets vapen, som finns, på denna fasad i svensk granit,
i den vackraste svenska graniten! Och det skall rivas bort och ersättas med
ett ladugårdstak, som kontrasterar med hela omgivningen.

Vad sedan angår frågan, örn det skulle ha varit bäst, att Helgeandsholmen
hade fått ligga öppen med sina utsikter, så var detta också den gamla tidens
uppfattning. Det var även justitierådet Albert Lindhagens tanke, som han
kämpade för i en kungl, kommitté, vilken förordade, att riksdagshuset skulle
i stället läggas på Skeppsholmen. Detta blir ju lättare att tänka i framtiden,
då vi få en bro från Logården vid slottet rakt över till Blasieholmen och ångslupar
från skilda håll som lägga till där. För övrigt gör det val ingenting, örn
riksdagsmännen få promenera litet och inte i förtid dö ifrån sina familjer av
åderförkalkning.

Nu vill jag också säga, att det nuvarande riksdagshuset är även till inredningen
fullt tillräckligt. Det är enligt min mening få förändringar, som här
behöva göras. Och jag är dock den äldste näst Trygger här i riksdagen — men
bär vistats här mer än Trygger -— och har upplevat allt möjligt med de mest
skilda behov av lokaler.

Beträffande luften var den förr ganska tryckande i plenisalarna, men så infördes
det — ursprungligen på min motion förresten — ett luftväxlingssystem
med kanaler för frisk luft under varje plats. Detta medförde en omändring.
När jag nu trängtar efter frisk luft, sätter jag mig på min plats i kammaren
eller i lägenheterna uti stora hallen. Det är inte så farligt med luften i utskotten
så länge man låter bli att röka där. Jag har aldrig känt mig, aldrig

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
blivit deprimerad av luften i utskotten. Jag kommer allt fortfarande att hålla
mig levande trots luften.

Statsrådet Engberg sade i går i andra kammaren, att vi måste skapa trevnad
i plenisalarna, och statsministern har ej heller funnit någon trivsel i riksdagshuset.
Jag har aldrig känt någon materiell otrevnad i plenisalarna, sedan
luften förbättrats. Den här pulpeten har ock räckt för mig. Jag kan dra ut
locket och skjuta ihop det, samt komma lätt till och ifrån min plats. Där har
ock var och en sin särskilda arbetsplats.

Beträffande möjligheten till konferenser och privata arbetsplatser vimlar
riksdagshuset av sådana. Vi ha ej, som det sades, blott dessa två dockrum
innanför sammanbindningsbanan. Denna bana är fylld med soffor och stolar
jämte småbord samt är verkligen genialisk både till namn, utsmyckning och
tillfällen. Jag brukar merendels sitta i en av sofforna där vid konferenser,
och går inte och stänger in mig någonstans. Det är på samma gång stimulerande
att se livet pulsera i form av skilda gestalter, som skynda förbi, och jag
har aldrig blivit störd därav. Ibland sätta vi oss också vid något av de många
borden med bekväma stolar ute i hallen, där det är den friskaste luften. Mellan
statsråds- och talmansrummen -— prydda på väggarna med riksdagshusets
förnämligaste målningar — samt kamrarna löper ju en lång korridor med
många vanligen obegagnade soffor. I den skumma dagern därstädes kunna
förtäckta konspirationer, som sky dagsljuset, lämpligen äga rum. I skrivrummen,
handbiblioteket och riksdagsbiblioteket finnas en mängd utsökta arbetsplatser.
Därtill komma de på sista tiden inrättade, lätt tillgängliga privatrummen,
där man kan instängd både arbeta, konferera och sova. Utskottslokalerna
erbjuda ock möjligheter.

Det är sålunda ett obetänksamt förhastande, när här förmenas, att vi sakna
platser för arbete och samspråk. Vi böra akta oss för detta moderna osläckliga
lyxbehov i de offentliga bostadsförhållandena i stat, kommun och ämbetsverk.
Jag vet inte riktigt, vart statsrådet Engberg särskilt ville komma
i plenisalarna. Han kanske vill att vi till sist skola få röka, dricka och äta
här under debatterna. Det brukar ju numera anses som höjdpunkten av
»trivsel»!

I detta sammanhang skall jag emellertid, herr talman, utbedja mig att få
säga ett par ord örn den andliga trevnaden i plenisalarna, och då skall jag bli
allvarlig så gott jag förmår. (Herr Åkerberg: Äntligen!) Vi måste nämligen
här i plenisalen söka någon gång tillägna oss sammanträdeskultur! Det är
kanske det viktigaste i alla fall.

Vi ha ju en i anledning av stimmet i kamrarna nyligen antagen författning
örn att talmännen skola se till, att stillhet råder i kamrarna under debatterna.
Detta tillämpas emellertid varken av dem. som skola lyda lagarna, eller av
dem, som skola se till, att de efterlevas. En gammal svensk grundsats här i
landet har dock varit: Respekt för gällande lag och öppen rätt att fordra en
annan. Om bara herrarna, och förresten även damerna, som dock kanske inte
våga eller icke kunna föra så mycket oväsen, foga sig efter den lagen, så att
talmannen inte behöver ingripa, kommer sammanträdeskulturen av sig själv.
Varför tillåtas vi stå och tala här efter att lia begärt ordet? Vi kunna väl
lika gärna låta bli detta, örn det inte är meningen, att vi skola få tillfälle att
söka övertyga varandra. Den, som vet, hur han skall rösta, har bråttom eller
måste i något för honom obekant ärende lita till sitt partis konstruktiva ståndpunkt
eller till någon enskild person, som han har förtroende till, må gärna gå
ut ur plenisalen och syssla med sina konferenser eller andra privata angelägenheter.
Det är också sammanträdeskultur!

Men jag fick t. ex. inte höra den förste talaren i denna debatt, därför att ni

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
förde ett sådant oväsen i själva plenisalen. Ni förbjödo således mig, som
ville höra honom, att höra honom, och honom, som ville bli hörd, att bli hörd.
Är det sammanträdeskultur? Och så dessa högljudda privata konferenser,
som folkrepresentanterna föra med varandra i bänkarna. Och framför allt
dessa sorlande folkförsamlingar inne i salen upp emot förgrunderna och utgångarna!
Örn jag talar, händer det sålunda ibland att bakom min rygg Veländers
genomträngande röst i samspråk med Walles, som har en mera mjuk och
ohörbar stämma, distrahera mig. (Herr Åkerberg: Till saken.) Man kan till
och med ibland ställa sig alldeles invid en talare och prata högt om andra saker.
Det var en gång en samling yngre personer från Danmark, intresserade,
intellektuella, på studiebesök i Stockholm. De besökte ock ett plenum i riksdagshuset.
Jag kände en av deni, och de förvånade sig storligen över den
brist på sammanträdeskultur, som fanns i den svenska riksdagens båda kamrar.

Denna anarki kan ej undgå att kasta något av sin skugga även över presidiet.
Anledningen till att det inte gärna vill ingripa mot herrarnas vanor är, att
det inte vill bli någon tyrann. Det är naturligtvis därpå det beror. Örn någon
alldeles särskilt ansatt talare någon gång vädjar till presidiet, så kommer
det en liten stilla knackning och ibland kommer den utan påminnelse.
Det blir ett ögonblick, till hälften en frågande tystnad, och så börjar ganska
snabbt det stora rumoret igen. Men örn en vanlig talare, som fått ordet, överilar
sig enligt talmannens oförgripliga mening, så faller klubban med en våldsam
skräll i bordet. Men densamme mannens olagliga demokratiska överilningar
vågar talmanskapet sig icke gärna på.

När Hugo Hamilton var talman, var det inte alltid så roligt att stå i talarstolen.
Då kom nämligen ofta hans gode vän Swartz och satte sig bredvid
honom och förde ett högljutt, uppsluppet samtal och så fick man stå där och
försöka skrika sig igenom bäst man kunde. Jämväl annorledes och även nu
kan det förekomma rätt högljudda samtal vid presidiebordet, som stör en talare
på talarstolen. Presidiet har ju bekymmer med föredragningsordningar och
andra saker, som skola bestämmas, och de avhandlas ibland så mångstämmigt
och högljutt, att talaren i talarstolen med svårighet hör sig själv.

Örn jag fick vara talman i fjorton dagar, skulle denna sal bli pacificerad
under debatterna, inte, mina herrar, med hårda ord utan med konciliant tal,
humor och urskuldande påminnelse om lagarna. (Skratt.) Det finns knappast
någon mer rättänkande människa än den svenska riksdagsmannen, och
jag är förvissad örn att vi kunna komma till rätta med oss själva även på detta
område under benägen medverkan från talmansskapet. Det finns förstås vissa
riksdagsmän, som äro okänsliga för hur högljutt det sorlas omkring dem, utan
bara skövla in sina anföranden i protokollet. Det är ju ock en huvudsak för
framtidens folk att se, hur meningarna varit delade. De flesta åter vilja nog
främst bli hörda, men då är det oftast förspilld möda, örn man inte är korad
partiledare, statsråd, landshövding, generaldirektör (möjligen) eller ordförande
i ett utskott. Alla andra röster äro i stort sett biltoga. (Herr Åkerberg: Vad
talar du om?) Jo, örn »trivseln» inom riksdagen och nu särskilt om trivseln
för de obefordrade talarna och för de demokratiska principerna. Således en
del av det ämne, som ingår i den nu pågående överläggningen. Är det kanske
fråga om munkavle på obehagliga sanningar. (Herr Åkerberg: Bravo, fortsätt!)
Ja, herr talman, knacka gärna ned mig på högljudd hemställan från
en av diskussionens förgrundsfigurer, jag fortsätter ändå i demokratiens
namn.

Jag anser, som sagt, att det inte finns något större behov av ändringar i det
här huset och dess lokaler. Jag har åtminstone för min del icke känt något
större behov därav, och ändå har jag varit en av de mest sysselsatta här i

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

''Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
riksdagen. Kunna vi först och främst få till stånd en bättre sammanträdeskultur,
så blir det jämförelsevis paradisiskt bär.

Det må tilläggas, att vår hall är ett smycke. Utlänningar och landsortsbor
pläga förmena, att den är en måttfull och fulländad entré till riksdagshuset.
Jag har själv varit inne i många riksdagshus i Europa, men jag har aldrig
sett någon förhall, som jag tycker är så fulländad och storstilad i det lilla som
vår. Jag har som sagt inte heller någon så bärande anmärkning mot de
materiella förhållandena inom riksdagshuset, att jag anser det berättigat att
lägga ned 5—6 miljoner kronor på en renovering. Demokratien får akta sig
för dylika lyxbehov. Vad det här gäller, är att råda bot för sprickorna i
taket, förbättra riksdagsrestaurangens kök kanske samt få till stånd något
skydd för icke-rökare, vilka äro de enda med större fog för klagan över den
dåliga luften här och var.

Jag menar alltså, att även med min ståndpunkt kan man godtaga utskottets
uttalande, och då bli ju även Åkerberg och jag ense i den viktiga punkten
åtminstone. Utlåtandet förordar visserligen utredning även örn plenisalarnas
ombyggnad eftersom vissa krav därom framställts. För min del behöver
jag icke dessa och de äro ju lyckligtvis även omöjliga att genomföra.
I varje fall bör man väl vänta, till dess den nu åter spirande åtrån efter ett
enkammarsystem tagit mandom. Riksgäldsfullmäktige märka nog dessutom
av diskussionsprotokollen att någon majoritet i kamrarna ej heller på den
punkten är att förvänta. Tiden räcker nog till framdeles, då den är mogen
att ta andra då rådande förhållanden under övervägande.

På dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag, som
också är antaget av andra kammaren.

Herr Leffler: Herr talman! Jag är inte på något sätt överraskad av att de
förslag, som riksdagshuskommittén framkommit med, ha väckt en viss oro.
Förslagen äro ju tämligen omfattande, och jag förstår, att det kan krävas en
viss tid för riksdagsmännen att i någon mån smälta dem.

När kommittérade började sitt arbete, infordrades från olika personer förslag
beträffande de önskemål, som de hade i fråga örn riksdagshusets ombyggnad
och inredning. Det var från regeringsmedlemmar, talmännen, ordförandena
i de ständiga utskotten, kanslierna och pressen. Och samtliga dessa
gåvo uttryck åt den meningen, att utrymmena voro för små i olika avseenden
och att man önskade bättre sådana. Den organisation, som byggdes upp inom
kommittén, bestod av en stor arkitektbyrå, och med dennas tillhjälp kom
man så småningom fram till att detta hus under alla förhållanden borde vara
tillräckligt stort för att kunna tillmötesgå de krav, som framställdes. Tanken
att överhuvud taget föreslå någon nybyggnad avvisades inom den allra
första tiden av kommitténs arbete. För min egen del måste jag ju säga, att
denna tanke, som har uppkommit från olika privatpersoner, är ett förslag,
som man måste beteckna såsom ganska djärvt, därför att det ju kräver sä
enorma summor. Den sista, som har kommit fram med ett förslag, var ju
professor Östberg, som ansåg, att man skulle riva såviil riksdagshuset sorn
riksbanken och på den gamla riksbankens tomt bygga upp ett nytt. Det är
en affär, som säkerligen kommer att kosta över 20 miljoner kronor, utom
kostnaderna för att riva de två gamla byggnaderna, och att komma fram med
ett sådant förslag förefaller mig vara ganska egendomligt. Reflexionerna,
kan man nästan säga, göra sig själva.

Vad sedan beträffar de anordningar, som kommittén har föreslagit, skall
jag närmast hålla mig till taket. För att kunna få stora och präktiga utskottslokaler
i vindsvåningen kriivs det enligt de sakkunnigas utredning —

N’r 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
om man ville bibehålla fasaden, sådan den är med barriärer och Moder Sveagruppen
o. s. v. -—- att man höjer barriären och samtidigt bibehåller det platta
taket. Enligt de sakkunnigas uttalande var det praktiskt taget omöjligt att
med bibehållande av det platta taket hindra att fukt skulle rinna ned i undervåningen.
Då kom man upp med förslaget örn ett sadeltak, och denna
anordning löste frågan praktiskt och ekonomiskt; praktiskt på så sätt att
taket då skulle vara absolut säkert mot vätan, och ekonomiskt därför att det
skulle medföra en minskning av kostnaderna å cirka 600,000 kronor. Kommittén
ansåg nämligen, att man måste taga hänsyn till även de ekonomiska
sidorna. Beträffande det stora trapphuset är det visserligen ganska monumentalt,
men det ligger ju där så ödsligt och tomt och slösar med utrymmet
i allra högsta grad. Genom det förslag, kommittén kom med, löser man den
frågan på ett praktiskt och vackert sätt. Med denna lösning blir det även
en verkligt monumental trappuppgång. Om kammarens ledamöter hava gjort
sig besväret att studera de olika ritningar, som förekomma, och de modeller
som även finnas, skall man finna detta. Sammanbindningsbanän kommer
visserligen i stället för att som nu gå i norr och söder att gå i öster och
väster, och samtidigt bibehålies som sagt dess monumentalitet.

Att privata personer fundera över och komma med förslag örn att riva
huset och bygga nytt må vara hänt, men vad som har förvånat mig mycket,
är, att byggnadsstyrelsen även har gett sig in på denna linje och gått vilse
borta på Gustav Adolfs torg. Men man får kanske förklara detta därmed,
att byggnadsstyrelsen hade så kort tid på sig för att avgiva sitt förslag.

Vad sedan herr Åkerbergs anförande i går beträffar, kan jag i stora delar
instämma däri särskilt i den sista delen därav; men när herr Åkerberg gjorde
gällande, att -—• såsom han uttryckte sig — olustkänslan och trycket vid
riksdagens slut skulle vara föranledda av lokalerna här i riksdagen, så förefaller
det mig, som örn talaren ändå har gjort sig skyldig till en viss överdrift.
För min del tror jag, att det är helt andra omständigheter som göra,
att denna olustkänsla har kommit fram i de fall, där den verkligen gjort det.

Vidare har professor Reuterskiöld kommit med ett yrkande örn avslag på
hela förslaget. Jag skulle hava förstått detta yrkande, om han samtidigt
ansett, att man skulle taga upp frågan örn att bygga ett nytt riksdagshus.
Men såvitt jag kan förstå av herr Reuterskiölds anförande, var det inte hans
mening, utan han ansåg tvärtom, att tanken på att bygga ett nytt riksdagshus
överhuvud taget inte skulle tagas upp. Men örn man nu skulle avslå
bankoutskottets yrkande, har man ju låtit den frågan stå öppen, nämligen
frågan örn att bjugga ett nytt riksdagshus. Följer man däremot utskottets
förslag, har man till en viss grad åtminstone avklippt förslaget örn att bygga
ett nytt riksdagshus. Därför skulle jag vilja avråda från att följa herr
Reuterskiölds yrkände örn avslag på bankoutskottets förslag.

Det har, herr talman, hållits så många anföranden och det kommer ytterligare
en hel del sådana, varför jag skall begränsa mig till vad jag nu sagt
och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterskiöld erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Till förtydligande av vad jag i går yrkade ber jag endast att få tilllägga,
att då jag motiverade mitt avslagsyrkande, gjorde jag detta med en
erinran därom, att det borde vara slut med alla utredningar. Att bygga ett
nytt riksdagshus utan en ny utredning torde, herr talman, vara uteslutet. Jag
tilläde också, att riksgäldsfullmäktige hava att fullgöra sin naturliga skyldighet
enligt instruktionen såsom värd för huset och se till, att nödiga reparationer
göras. Räcka inte de medel, som de fullmäktige, ordinärt hava, få

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

''Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
de gå till riksdagen nästa år, men vi skola inte taga upp utredningsfrågan
ånyo.

Herr Bäckström: Herr talman! Då den förste ärade talaren i denna fråga,
herr Reuterskiöld, i går eftermiddag slutade sitt anförande med att yrka avslag
på utskottets hemställan, kunde jag inte tolka detta på annat sätt, än att
det skulle innebära, att ingenting behöver göras åt denna byggnad. Herr
Reuterskiöld fick också många instämmanden i sitt yrkande.

Jag måste säga, att vad herr Reuterskiöld nu nämnde örn att det skulle överlämnas
åt riksgäldsfullmäktige att i vanlig ordning såsom husvärd — eller
vad man skall säga — hava tillsyn över denna byggnad på vanligt sätt
och verkställa nödiga reparationer, kan det väl ändå inte innebära någonting
annat, än att fullmäktige på vanligt sätt år efter år underhålla byggnaden.
Men när det gäller taket och de läckor, som där uppstått, räcker det inte med
att man år efter år klistrar i uppkomna sprickor i asfaltfogarna å takbeläggningen.
Själva barriären består av granit med sandstensdockor. Dessa sandstensdockor
hålla på att förintas av tidens tand, så att säga. En hel del av
dessa dockor äro alldeles lösa, och man kan befara, att de när som helst kunna
ramla ned på marken. Det säges också här i kommitténs utredning, att isolering
av taket och reparationer av läckor, som uppstått, ej förekommo under
de första 10—15 åren. Det är alldeles riktigt. Men jag vill då tillägga, att
i vad det gäller byggnadssättet, som användes vid byggnadens uppförande, så
visar det sig att isolering mellan granit- och tegelmurar ej är tillfinnandes.
Men isoleringssättet var inte så utexperimenterat, som det för närvarande är.
Det finns nämligen ingen isolering mellan denna granitbarriär och tegelmurarna
uppe vid taklisten. Örn herrarna se efter, kan man se läckorna redan på utsidan.
Det är vittringar i fogarna. Följaktligen måste det vidtagas en genomgående
förändring och ombyggnad av taket, för att man för framtiden
skall vara fullt tillfredsställd med byggnadens bestånd för framtiden. Jag
måste säga, att även en privat fastighetsägare sköter örn sin fastighet på bästa
sätt, men jag tror, att när det gäller riksdagshuset och dess takkonstruktion
och läckorna, som där hava uppstått, vilka år efter år öka, är det inte
försvarligt av riksdagen, att det får gå längre, utan man måste vidtaga en
genomgripande förändring av takbyggnaden. Då måste jag fråga: Kunna
riksgäldsfullmäktige genomföra en sådan genomgripande förändring, utan att
riksdagen sagt sitt ord i den frågan? Då en föregående ärad talare nämnde,
att kommittén vid utredningsarbetets början gjort en förfrågan hos de olika
ständiga utskotten, stats- och utrikesministrarna och alla de olika personer i
ledande ställning, som hava sin verksamhet inom denna byggnad, fick man
det svaret, att man ville inom riksdagshuset hava ett utrymme av cirka 1,400
kvadratmeters golvyta. Man måste väl ändock säga, att nog finns det väl
åtskilligt att taga vara på av utrymmet inom denna byggnad. Jag anser för
min del, att man inte kan utan vidare hänskjuta en sådan sak till riksgäldsfullmäktige,
utan riksdagen måste väl ändock taga ställning till en sådan angelägenhet.

Vad nu betriiffar ekonomiavdelningen, köket och restaurangen, är det ju alldeles
påtagligt, att man inte kan fortsätta i längden som det nu är, ty man kan
när som helst vänta, att man från hälsovårdsmyndigheterna kommer att få en
anmälan, så illa ställt som det är med köksanordningen i byggnaden. Det är
väl ändå inte riksdagen värdigt att låta detta fortgå längre.

Vad sedan beträffar ventilations- och uppvärmningsanordningarna voro uppvärmningsmetoderna
vid byggnadens tillkomst inte fullt så utexperimenterade,
sorn de nu äro. Här sker uppvärmningen med torr luft, och den är ju inte

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
så behaglig. Som herrarna kanhända under de sista månaderna under denna
riksdag hava förnummit, är det väl en ganska tung och kvalmig luft inom denna
byggnad. Yi hava här å väggen en termometer, som visar 23—24 grader
värme på kvällen under plenum, och det är väl ganska tungsamt med
denna atmosfär. Något måste alltså göras för att man skall få en bättre ventilation
och luftväxling inom denna byggnad.

Jag anser därför, att man inte utan vidare kan gå med på ett yrkande, som
här har framställts, nämligen avslag på utskottets förslag, utan att man borde
vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga att hålla byggnaden i stånd.
Kommitténs förslag beträffande anordningarna inomhus och beträffande byggnadens
yttre anser jag, som frågan nu ligger, att det inte är nödvändigt att
upptaga någon diskussion örn, utan jag anser, att man gärna kan spara med
dessa yttranden, till dess frågan åter kommer till riksdagen, som jag hoppas
att den gör, örn utskottets förslag bifalles.

Här har ju yttrats både det ena och det andra örn ett nytt riksdagshus, och
här har ju sakkunskapen uppträtt på olika områden; men jag måste säga, att
de som gå på ett avslagsyrkande beträffande utskottets förslag, rätt mycket
befrämja den tanke på ett nytt riksdagshus, som här har framförts från en
del personer, bland andra statsrådet Möller. Jag tror, att det är oklokt, att
man skall befrämja denna tanke, något som väl ändå inte är avsett med vad
professor Reuterskiöld yrkade, nämligen avslag på utskottets förslag. Han
vill ju inte ha ett nytt riksdagshus, men jag tror att örn han framhärdar i sin
mening och yrkande örn avslag på utskottets förslag, befrämjar han just deras
mening, som vill hava en ny byggnad.

Jag hemställer och hoppas, herr talman, att första kammaren skall följa
andra kammarens beslut i denna fråga, nämligen att bifalla utskottets förslag,
till vilket jag också yrkar bifall.

Herr Sten: Herr talman! Denna fråga torde väl kunna anses vara en av
de olämpligaste för en nykommen ledamot av kammarens att yttra sig i. Då
jag redan instämt med statsrådet Möller och i långa stycken är förekommen av
bankoutskottets ärade ordförande, skall jag inskränka mig till att mycket kortfattat
utveckla ett par synpunkter.

Det ena jag vill säga är, att såvitt jag kan finna någon verklig utredning
av lokalbehovet inte är verkställd. Genom en rundfråga har man fått fram
vissa önskemål från utskotten, riksdagspartierna o. s. v. men det är endast
några få av de tillfrågade — jag vill minnas, att det är ordföranden i det
riksdagsparti jag själv tillhör och några av andra kammarens förtroendemän
—• som sagt någonting om de enskilda kammarledamöternas behov av arbetsmöjligheter
inom riksdagshuset. I det finska riksdagshuset disponera ledamöterna
ett arbetsrum på fyra man. Jag tror inte, att en sådan uppgift ens
lämnas i de två volymer, som riksdagshuskommittén har förelagt oss i vintras.
Örn man bortser från utskottsordförandena, som ha eller böra få egna rum,
och en del huvudstadsrepresentanter, som ha nära till sina ämbetsrum, affärskontor
o. s. v., skulle det i det svenska riksdagshuset behövas ett åttiotal sådana
rum. Troligen skulle väl vi, örn ett nytt riksdagshus byggdes i Sverige,
gå ännu längre än man gjort i Finland. Utgångspunkten bör i varje fall vara,
att varje kammarledamot skall kunna få disponera, om inte ett rum eller ett
skrivbord så åtminstone en bordshörna, en fast arbetsplats inom huset utanför
plenisalen. Statsrådet Möller nämnde om landstings- och kommunalmännens
behov i detta hänseende.

När jag skall summera mina intryck av kammarens inre liv under denna

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

''Ang. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
riksdag, är det två starka intryck jag har fått. Det ena är intrycket av den
plikttrohet, som kammarens äldsta ledamöter, herrar Trygger, Lindhagen,
Hammarskjöld och några andra, här lägga i dagen utan möjlighet till någon
vila eller bekvämlighet. Det andra intrycket är av ett fåtal kammarveteraners
förmåga och nerver att kunna arbeta i det enda skrivrummet med de arbetsuppgifter,
_ som statsrådet Möller nämnde. Jag syftar på sådana som herrar
Svensson i Kompersmåla, Johansson i Fredrikslund, Sandegård och Asplund
och kanske någon till.

Den andra sak, som jag önskar påpeka, är bristen på rökfria utrymmen.
Efter att i tidningarna i höstas ha läst herr Lindhagens skrivelse till kommittén
i den frågan och en annan kammarledamots uttalande i sin tidning samt
herr Åkerbergs försök att ställa kyrkan mitt i byn på detta ömtåliga område,
är jag ganska ledsen och orolig, därför att utredningen och utlåtandena, såvitt
jag kunnat finna, ingenting sagt örn den frågan. Man kanske anser, att
den inte hör hit. Men den står onekligen i samband med lokalbehovet. Några
rökfria skrivrum, tidningsrum, samtalsrum och restaurangutrymmen måste anses
vara en mycket billig begäran. Det måste bero på ett rent förbiseende —
jag kan inte tro, att majoriteten av riksdagens ledamöter är så hänsynslös på
denna punkt, att man handlat medvetet -— att man inte beaktat dessa fullt
legitima intressen. Det gäller en sådan oförytterlig mänsklig rättighet som
den till frisk luft. De rökfria utrymmena kunna ju i värsta fall vara gemensamma
för bägge kamrarna. Denna sak måste ovillkorligen beaktas vid den
fortsatta utredningen.

När det gäller lokalbehovet och anordningarna inom riksdagshuset, bör utgångspunkten
vara ungefär samma fordringar, som man uppställer, när man
skall ligga på hotell. Då bör man ha ett lika bra rum och en lika bra säng
som hemma. Åtminstone gäller det för den, som bor på hotell lika stor del av
året, som riksdagsmännen vistas här. Vare sig vi äro ämbetsmän, affärsmän,
industrimän, kommunalmän, fackföreningsmän, föreningsbönder eller någonting
annat, ha vi hemma i vår dagliga gärning tillgång till kontor, skrivhjälp
o. s. v. Kan det då vara rimligt, att man under nära hälften av året här skall
försättas några årtionden tillbaka i tiden, när det gäller de tekniska hjälpmedlen
för att kunna arbeta. Det har talats örn nödvändigheten av att få in
flera industriledare i riksdagen. I medkammaren har det ju under det senast0.
årtiondet förekommit ett pär, tre gånger att industrimän från Göteborg
låtit invälja sig, och de ha sedan irrat omkring här ett par år som osaliga andar,
förmodar jag, och därefter dragit sig tillbaka. Och det förstår man ju
granneligen. Tänk bara på telefonförhållandena för kamrarnas ledamöter;
Jag skulle tro, att herr Nilsson i Mölndal och kammarens övriga affärsmän inte
kunna taga emot sina viktigare telefonsamtal i de dåligt isolerade, värmebaden
där ute. _ Utgår man ifrån de fordringar jag här antytt, kan man
ifrån alla olika verksamhetsfält få riksdagsmän, som kunna trivas och
arbeta.

Jag sade, att jag var förekommen såväl av statsrådet Möller som av herr
Åkerberg. En utredning örn ett nytt riksdagshus bör verkställas, och därefter
bör snarast möjligt ett val träffas mellan ett sådant alternativ och kommitténs
längst gående förslag, d. v. s. det med offrande av trappan och utnyttjande
av alla möjligheter att skapa nya utrymmen. Att bygga till en våning
lär ju tyvärr både av praktiska och estetiska skäl vara uteslutet.

Jag har velat säga dessa ord, fastän de kanske inte väga så tungt. Men
det kan tänkas, att de yngsta i laget bäst kunna tolka nästa generations uppfattningar.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Herr Forssell: Herr talman! Jag vill försöka tillämpa den enda »sam manträdeskultur»,

som i nuvarande situation kan vara befogad, och det är att
hålla mig till saken och att vara så kortfattad som möjligt.

När det gäller riksdagshuset, är det ju alltid en sak, som spökar, och det är
grunden. Den beröres även i föreliggande utlåtanden, där man profeterar angående
omöjligheten av husets framtida bestånd till följd av vissa brister i
grundläggningen. Jag vill emellertid säga, att till följd av att det är grus,
som bildar underlaget för riksdagshuset, finns det ingen svårighet att, om så
behöves, förstärka grunden så, att åtminstone riksdagshusets grundläggning
blir fullständigt permanent. Av den orsaken behöver man således icke spekulera
över riksdagshusets framtid. Huruvida byggnaden i övrigt är .ett permanent
v.erk, är en annan sak.

Den andra fråga, som vållat mycken oro, gäller riksdagshusets tak. Som
bekant läcker det mycket, vilket är synnerligen farligt för varje byggnad, och
denna brist har ju visat sina skadeverkningar här i mycket stor utsträckning.

Jag hade för några år sedan tillfälle att här i staden för en industrianläggning
göra en mycket ingående utredning beträffande tätning i ett fall, som var
mycket värre än riksdagshusets tak. Det visade sig, att det fanns, moderna,
fullt genomprövade asfaltsorter, med vilka det var möjligt att uppnå, fullständig
täthet och detta för en mycket ringa merkostnad i förhållande till vanlig
asfalt. Det visade sig då också, att den vanliga asfalten, både av den sort,
som det talas örn i betänkandet, och av den sort, som redan använts på, riksdagshuset,
i vinterkyla blir alldeles som snus. Den förlorar all plasticitet, blir
känslig för varje åverkan och blir genomsläpplig. Detta hade jag i det relaterade
fallet ett utmärkt tillfälle att konstatera, då det nämligen var fråga örn
en kylanläggning med bassänger, som voro tätade med asfalt och i vilka vattnet
hade en temperatur, som låg under nollpunkten. Den gamla asfalten var vid
den temperaturen fullständigt oduglig, trots att den, när man lät den komma i
vanlig temperatur, på nytt blev smidig. Varje vinter blir således den asfalt,
som finnes på riksdagshusets tak oduglig. Det finns för övrigt knappast ett
gammalt asfalttak, som inte läcker. Man kan emellertid uppnå fullt tillfredsställande
resultat med de nu befintliga och prövade asfaltkombinationerna,. Jag
använde dem vid den nämnda anläggningen, och sedan dess har den varit alldeles
förstklassig, medan det förut läckte där rent jämmerligt.

Man kan alltså för en mycket ringa kostnad — det behöver inte alls gå till
någon halv miljon — göra takavsatsen innanför balustraden på riksdagshusets
tak fullständigt tät genom att anbringa ny asfalt av den rätta sorten. Dessutom
kan man täta de sprickor, som finnas i balustrader, granitornament
o. s. v. med vissa asfaltkombinationer, vilka jag också hade tillfälle att pröva
ut i samband med arbetet på den förut omtalade kylanläggningen. Där hade
nämligen bildats vissa sprickor i betongkonstruktionerna, och dem tätade vi
med en sorts asfaltkitt, som godtogs efter mycket ingående provning. Jag
hade en särskild försöksanläggning, där jag under stark kyla lät konstruktionen
röra sig kraftigt fram och tillbaka, och det visade sig, att kittet kunde
hålla fullständigt tätt.

Örn man således endast vill begagna sig av de medel, som nu finnas tillgängliga
på detta område, är det en förhållandevis enkel sak att för en ringa kostnad
göra riksdagshusets tak tätt, så att man för framtiden kan undgå den genomdränkning
av byggnaden, som för närvarande hotar att fördärva den.

Det finns vissa murpartier i huset, som för närvarande äro högst obehagligt
vattendränkta. Dem kan man på ett mycket enkelt sätt dränera enligt ett dräneringssystem
för tegel- och granitmurar, som utarbetats av en belgare vid

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m. Nr 39. 17

''Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
namn Knapen. Jag har haft tillfällen att se detta system funktionera, och det
har visat sig vara alldeles förträffligt.

Från byggnadsteknisk synpunkt är det således en förhållandevis liten affär
att sätta riksdagshuset i stånd, örn man bara tar teknikens möjligheter i anspråk,
då det gäller att få taket tätt och huset torrt under taket. Dessa arbeten
behöva icke vålla de bekymmer, som man skulle kunna tro, då man läser föreliggande
handlingar.

En annan fråga är vad man skall göra åt själva byggnadens planering. Det
har framhållits, att en mängd outnyttjade utrymmen finnas inom riksdagshuset.
Den stora trappuppgången, de kolossala korridorerna och en hel del salar
med onödigt stor höjd o. s. v. locka naturligtvis till försök att företaga ombyggnader
av det nuvarande riksdagshuset. Men man torde väl ganska lugnt
kunna säga, att man alltid blir lurad på en ombyggnad. Det har hänt ofantligt
många gånger på den allmänna byggnadsverksamhetens område, att man
ställts i den situationen, att det finns en gammal byggnad och förträffliga planer
till hur den skall kunna byggas om för att bli bra. Så gör man ombyggnaden
och får ett resultat, som är dåligt eller halvdåligt och som kostar mycket
mer än man från början tänkt sig. När ombyggnaden till sist är färdig,
slutar det med att man säger sig, att det ju i alla fall hade varit bra myckeft
bättre, örn man byggt nytt antingen på samma tomt eller någon annanstans.
Innan man överhuvud taget ger sig in på en ombyggnad, bör man alltså betänka
sig många gånger, ty man blir nästan givet lurad på vad man ville
vinna.

Det är därför allt skäl att inte röra vid riksdagshuset. Örn man nu kan reparera
det så, att det blir av permanent beskaffenhet och beständigt, bör man
såvitt möjligt försöka behålla det, som det är.

I fråga örn de lokalbehov, som föreligga, vill jag livligt understryka vad
den föregående ärade talaren sade, nämligen att utredningen rörande behövliga
lokalutrymmen är ytterligt bristfällig. Jag har läst igenom listan över
vad som skulle behövas, och jag kände igen hela saken från andra byggnadsförslag
för statens räkning, som jag varit i tillfälle att granska en smula bakom
kulisserna. Här återfann jag just den vanliga fantasien. Man riktar frågor
till folk och söker delvis inspirera vederbörande att begära så stora utrymmen
som möjligt. Resultatet blir, att många kräva utrymmen, som inte alls
behövas men som alltså komma att upptagas i en officiell s. k. utredning,
varigenom man inte kommer ifrån dem. Däremot bruka en hel del andra inte
bli tillfrågade, som kunna ha berättigade önskemål i fråga örn utrymmen, och
dessa bli då aldrig tillgodosedda. Jag skall inte närmare gå in på den frågan
utan kan nöja mig med att hänvisa till vad herr Sten i det fallet anförde. Jag
är liksom han övertygad örn att företas en saklig penetrering av frågan om
utrymmesbehovet i riksdagen, kommer det att visa sig, att det föreliggande
ombyggnadsförslaget inte alls räcker till. Örn det genomfördes, skulle man,
när det var färdigt, komma att finna, att man fortfarande saknar de lokaler
man behövde.

Örn man har detta klart för sig, är det ganska intressant att läsa vad som
står i riksdagshuskommitténs betänkande. Där förekommer en särskild passus
örn hur kommittén tänker sig, att det skall bli i framtiden, när man väl
utfört ombyggnaden av riksdagshuset för en kostnad, som kommittén själv
beräknar till omkring 5 miljoner kronor men, såsom det nu säges ifrån vissa
håll, knappast torde gå under 7 miljoner. Kommittén säger, att ett tillgodoseende
av framtida lokalbehov för riksdagen synes i stället kunna tänkas på
så sätt, att riksdagen övertoge riksbankens nuvarande byggnad, varvid riks Första

kammarens protokoll 1937. Nr 39. 2

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Ang. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
banken finge sitt lokalbehov kanske bättre tillgodosett på annat håll. Slutresultatet
enligt »kommitterades betänkande skulle alltså bli, att när hela ombyggnaden
var färdig, skulle man dessutom köra bort riksbanken och bygga
nytt för den och låta riksdagen flytta in i gamla riksbankshuset för att där
erhålla de ytterligare lokaler, som kunde behövas. Då vill jag säga: Låt oss
i så fall vända på steken och börja med den sistnämnda åtgärden! Örn vi i
alla fall skola bygga ett nytt hus för riksbanken, såsom de kommitterade tyckas
förutsätta, låt oss då, när den dagen kommer, då vi måste skaffa ökade
lokaler för riksdagens behov, börja med att tillgripa riksbankens hus och
bygga ett nytt för den. Det behöver inte kosta vare sig 5 eller 7 miljoner att
få ett nytt riksbankshus. När man bygger nytt för riksbanken, kan man
åtminstone veta, hur stora kostnaderna bli. Skall man först bygga om riksdagshuset,
vet man aldrig vad det kommer att kosta. Går man den väg, jag
här skisserat, får man således för en beräkningsbar kostnad och en kostnad,
som är lägre än den, som beräknas för riksdagshusets ombyggnad, ett nytt
riksbankshus, som kan göras fullt ändamålsenligt, och dessutom får riksdagen
inom det gamla riksbankshuset tillgång till nya lokaler, som äro mycket
större än de utrymmen den föreslagna ombyggnaden av riksdagshuset skulle
ge. Förbindelserna mellan de båda byggnaderna kunna ordnas på ett mycket
enkelt sätt. Såsom herrarna kunna se, kan man från den korridor, som
går här utanför, komma in i översta våningen på riksbankshuset endast genom
att gå ned några trappsteg och passera genom en korridor ovan valvbågarna
över gatan. En enkel ombyggnad av vinden över dessa valv är vad som behövs
för en god förbindelse. I riksbankens översta våning kunna alltså
läggas rum för riksdagsmännen o. s. v. Dessa rum komme att ligga mycket
närmare plenisalarna än flertalet av dem, som vid en ombyggnad av riksdagshuset
kunde skapas. Dessutom funnes stora lokaler inom riksbankshuset, som
kunde användas till olika ändamål utan att någon ändring alls behövde företagas.
Det bleve, såvitt jag kan se, en relativt liten affär, örn man ville gå in
för en sådan förnuftig lösning. Det skulle icke draga några stora kostnader
att göra riksbankshuset till ett annex till det nuvarande riksdagshuset. Dessutom
skulle man slippa röra i de gamla byggnaderna, och man skulle omedelbart
kunna ge det nuvarande riksdagshuset en praktiskt taget permanent konstruktion,
utan ombyggnad.

Nu finnas ju många, som vilja bli av med riksdagshuset. Örn tycke och
smak skall man inte diskutera, men nog kan man ta den saken ganska lugnt.
Örn man väljer den linje jag här dragit upp, riskerar man ju ingenting. Även
de herrar, som nu vilja bygga ett nytt riksdagshus, kunna få tillfälle till det
en gång i tiden, örn det efter mycket lång tid visar sig, att dessa önskemål
fortfarande göra sig gällande och örn vi då blivit så förmögna, att vi utan olägenhet
kunna lägga ned de mycket stora pengar, som behövas för att bjugga
ett nytt riksdagshus. Men i den nuvarande situationen, då man i alla fall kan
reda sig mycket bra, är det väl allt skäl att vänta och se, hur utvecklingen
kommer att gestalta sig. Första kammaren kanske kommer att försvinna
eller det kanske blir så, som en ärad ledamot här under hand föreslog,
att andra kammaren skulle försvinna. Det ena är ju inte mera
omöjligt än det andra, men i båda fallen kommer ju lokalbehovet inom riksdagshuset
att därigenom bli ett helt annat än för närvarande. Författningsreformer
komma ju, såsom klockan går runt, ganska regelbundet vart trettionde
eller femtionde år. Låt oss vänta och se, vad vi inom några decennier ha
att rätta oss efter. Yi kunna för närvarande reda oss förträffligt med mycket
små åtgärder.

De åtgärder, som äro aktuella, kunna ju praktiskt taget hänföras till van -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
liga reparationsåtgärder, och ifrån den synpunkten förefaller mig herr Reuterskiölds
rena avslagsyrkande vara fullt motiverat. Det behövs ingenting annat
för att ordna det hela, än att vederbörande, som ha hand om byggnaderna,
på ett fackmässigt sätt sköter underhållet av dem. Sedan kan man komma
med de mera ingripande ändringsförslagen, när tiden är mogen. Vi behöva
icke forcera den saken.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att ansluta mig till herr Reuterskölds
avslagsyrkande.

o Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Då jag begärt ordet i denna fråga,
får jag försäkra kammarens ledamöter, att jag inte gjort det för att hålla någon
längre föreläsning. Vi ha många frågor kvar på föredragningslistan, och andra
kammaren har redan fattat sitt beslut i det förevarande ärendet.

Det gäller här endast att taga ståndpunkt till utskottets förslag eller, rättare
sagt, om man i det förslaget skall stryka en liten passus, så att även möjligheten
att bygga ett nytt riksdagshus, vilket somliga önska, kan hållas öppen.

Man kan ju säga, att det betänkande, som de kommitterade avgåvo, var ganska
söndertrasat. Men det är ju så, när man kommer in på sådan här frågor.
Man har hört av debatterna här, hur åsikterna pendla. Det finns å ena sidan
de, sorn inte vilja göra ett dugg, och å andra sidan de, som vilja ha ett helt nytt
hus. På samma sätt förhåller det sig kanske också utanför riksdagen. Det mest
huvudlösa -— jag tvekar inte att använda det uttrycket — av de förslag, som
framkommit, är väl i alla fall det, som framförts utom riksdagen, att man skulle
riva riksdagshuset och riksbankshuset och på riksbankshusets tomt, som jag
förmodar är ungefär två tredjedelar av riksdagshusets nuvarande tomt, bygga
upp ett nytt riksdagshus, som man menar skulle bli fullt tillräckligt. Jag får
säga, att nog tycker jag, att det är åtskilligt oförnuftigt.

Det har påpekats i tidningarna och det har kanske uttalats även här i debatten,
att vi borde ha ett arkitektoniskt värdigt riksdagshus. Jag är övertygad
örn att örn man tittade efter i protokollen och i tidningarna från den tiden, då
detta riksdagshus kom till, och litet senare — således omkring sekelskiftet —
skulle man finna många yttranden örn att detta var ett mycket stiligt hus. Nu
är det ju så, att sådana krusiduller och sådan grannlåt, som voro vanliga på
publika och andra byggnader vid sekelskiftet, tycka vi inte örn nu. Men är
den stil, som är modern i dag, bättre? Jag är frestad att säga, att vi nu ha en
margarinlådsarkitektur, och när man örn sjuttiofem eller hundra år jämför arkitekturen
av i dag med den från sekelskiftet, är jag inte säker på vilken som
skulle få första priset. Jag menar, att när det gäller byggnadssätt, får man
nog vara försiktig, så att man inte slår över vare sig i den ena eller andra riktningen.

Herr Englund sade i sitt anförande, att det är så obekvämt här i riksdagen.
Bänkarna, sade han, äro mycket sämre än de, som finnas i småskolorna. Ja,
jag får säga, att då måtte man ha mycket förstklassiga småskolor uppe i Dalarna.
Herr Englund sade också, att herr Reuterskiöld och andra tycka, att det
är trivsamt bär i riksdagen. Ja, jag vet inte. örn herr Englund vantrivs här;
det känner jag inte till. Men jag tror i varje fall knappast, att det inom något
parti visat sig vara svårt att få kandidater vid riksdagsmannaval; det verkar
åtminstone inte av tidningarna, som om det brukade vara någon större brist på
kandidater. Däremot kan man invända,, att det förhållandet inte behöver säga
någonting i detta avseende, eftersom de nya kandidaterna ju inte veta, hur
otrevligt det är i riksdagshuset. Men är det då något större manfall bland de
nya riksdagsmännen, när de väl kommit hit? Jag tror inte man kan Hilga det.
I första kammaren finnas 27 ledamöter, som bevistat minst tjugu riksdagar,

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
och i andra kammaren finnas 87 ledamöter, som varit med vid minst tjugu
riksdagar. Jag tror inte, att de nya riksdagsmännen, sedan de kommit hit, lia
någon större lust att komma härifrån.

Jag medger, att det visst kunde behövas litet större utrymmen. Men det är
ju så, som herr Forssell påpekade, att det talas om att införa enkammarsystem.
Örn riksdagen skulle bestå av endast en kammare, finge vi gott örn plats i riksdagshuset.
Men jag tror, att det kan gå bra, även när det är två kamrar. Nog
kan det ordna sig inom det nuvarande riksdagshuset.

Om jag skall se litet praktiskt på saken, kan jag inte vara med örn att man
utan vidare går på avslagslinjen. Taket bör givetvis iståndsättas, och framför
allt måste man göra något åt restaurangen. Och nog tycker även jag, att
luften här inte är så behaglig, som herr Lindhagen synes hålla före. Det kan
ju hända, att örn man sitter mycket länge i riksdagen, blir man acklimatiserad.
Men nog tycker man, när man sitter här under vackra vårdagar eller timme efter
timme i ljumma sommarkvällar, att luften blir litet tjock. Man mäste nästan,
tycker jag, gå ut åtminstone en liten stund för att andas. När det är
varmt ute, skulle man vilja lyfta på taket här — det är ju gla,s där uppe —
och lufta ut i kammaren och få in frisk luft. Örn det blir, som jag hoppas, att
vi få litet bättre ventilation i riksdagshuset — jag kan inte förstå, att tekniken
skall var så ofullkomlig, att man inte kan ordna för att få in frisk luft i ett
gammalt hus — anser jag, att det vore lämpligt, att den ändringen företogs
i ordningsstadgan för kamrarna, att det bleve möjligt för talmannen att avbryta
ett sammanträde på en kvart eller tjugu ^minuter för att släppa in frisk
luft under sådana kvällar, da plenum pagar fran klockan atta till tva-tretiden
på natten.

När det gäller att ta ståndpunkt till utskottets förslag, anser jag, att vi böra
hålla oss till detta hus och göra det bästa möjliga av det. Det talas så mycket
örn den miljonrullning, som riksdagen medverkar till, och nog tror jag, att människorna
ute i bygderna skulle bli litet förvånade — åtminstone de, som varit
i tillfälle att se riksdagshuset — örn vi nu utan vidare skulle bygga ett nytt
riksdagshus.

På grund av vad jag här anfört, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Mannerskantz: Av en ren slump var jag förra året i tillfälle att såsom
suppleant i bankoutskottet medfölja vid en noggrann visning av riksdagshusets
olika delar, särskilt dess övre regioner. Jag skulle därför vilja
säga några ord om mina intryck av hur den föreliggande frågan uppkommit
och vad man slutligen lyckats göra den till.

Det var det otäta taket, som föranledde vederbörande myndighet att till
bankoutskottet inge diverse äskanden. När det så visade sig, att man inte
kunde få taket tätt och barriärerna isolerade o. s. v. utan mycket stora rivningsarbeten,
blev en naturlig följd därav, att man tog upp litet estetiska
frågor och undrEtdc, örn det inte vöre bäst a-tt inte sätta; upp de där sakerna.
igen. Vidare föreslogo samtidigt några, att när man ändå skulle utföra dessa
arbeten på taket, borde man bygga till några rum i takets nivå. Och därmed
uppkom också frågan örn lokalbehovet. Sedan ha de estetiska synpunkterna
och kravet på ökade lokalutrymmen kommit att dominera, och de bägge Iragorna
ha blåsts upp till att bli huvudsaken, medan det från början i själva
verket endast gällde det normala underhållet av riksdagshusets tak.

Beträffande den första frågan, nämligen att få huset tätt, begärde jag ordet
närmast för att säga ungefär detsamma som .professor Forssell nyss anförde.
Jag blev nästan beklämd, när jag i fjol fick höra beskrivningarna av

Onsdagen den 2 juni 1937 f. na.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
omöjligheten att göra taket tätt. Jag är inte direkt någon fackman, men
jag har haft att göra med rätt stora byggnadsföretag, och känner även till
asfalt — jag har asfaltaltaner på mitt eget hus o. s. v. Jag vet faktiskt,
att det finns omkring ett halvt dussin byggnadsfirmor här i landet, som följa
med den tekniska utvecklingen på detta område så pass noga, att de skulle
kunna åtaga sig även under garanti att göra riksdagshusets tak tätt. Därför
blev jag rätt beklämd av byggnadsstyrelsens förklaring, att det var omöjligt
att få taket tätt med mindre än att man företog alla möjliga dyrbara
arbeten.

Örn man ser efter litet, hur det förhåller sig med de påtalade bristerna
— och det har man ju tillfälle att göra under vissa tider under riksdagen —
får man väl konstatera, att den saltutfällning, som synes på flera ställen på
huset, inte enbart beror på fukt, som trängt igenom taket, utan den har delvis
uppstått genom kondensfukt, som uppträder på vissa ställen. Beträffande
de två trapptornen åt Edsgatan t. ex. ville man göra gällande, att deras
tak voro som såll. Vi kröpo in några stycken och tittade på kupolerna inifrån,
och jag har aldrig sett någon mera typisk kondensfukt än den, som
fanns där. Formen på fuktfläckarna tydde på att vattnet inte sipprat in genom
taket. Förhållandet är det, att då den varma luften i trapphuset strömmar
upp i granitkupolen, vilken under vissa tider av året är kall, uppstår
enligt lagen örn den kalla väggen kondensation på den inre murytan. Det
tror jag är hela orsaken, vad trapphusen beträffar.

Till saltutfällningarna på andra ställen måste det finnas andra orsaker.
Vid riksdagshusets ingång från Norrbro kan man se dylik saltutfällning litet
varstans på de släta granitytorna, och även på de stora granitpelama på fasaden
finnas fläckar av saltutfällning. Men inte kan det vatten, som förorsakat
dem, ha kommit ända uppifrån taket, utan där måste pågå även andra processer.

Örn man alltså utgår ifrån att det finns tekniska möjligheter att göra
taket tätt, har man, menar jag, inte någon anledning att bryta ned barriärerna
och Sveagruppen och övriga prydnader, varpå skulle följa en diskussion,
örn de skola sättas upp igen eller inte. Behöver man inte taga ned dem, är
det bättre att låta dem sitta kvar. Men det är en estetisk fråga, som jag
inte i detta sammanhang skall gå in på.

Beträffande lokalbehovet är det nog ur många synpunkter mycket oklokt
att tillställa en mängd människor frågor och be dem uppge sina yttersta önskningar
för att sedan lägga svaren till grund för vad man skall anse med absolut
nödvändighet kräves. Det är i varje fall inte något försiktigt tillvägagångssätt.
Hur skulle det gå i det privata, örn man lät dem, som man har
med att göra, komma med alla sina önskningar? De skulle ju önska i långa
banor, men inte är det sagt, att man kunde uppfylla allt det. Jag tror för
övrigt inte, att utrymmesbehovet kan vara så förfärligt stort, då man kan
använda en hel mängd lokaler här i huset till fullkomligt ovidkommande ändamål.
Om man går där uppe i utskottskorridorerna, kan man få se en dörr,
på vilken det står »Arkitektkontor». Varför skola vi lia ett arkitektkontor
här i huset, samtidigt som det klagas över att det inte finns utrymme t. ex.
för utrikesutskottet? Kravet på större utrymmen måste viii vara litet mer
bärande, örn man med fog skall kunna hävda det.

I fråga om det antal kvadratmeter golvyta vi skulle behöva här, ha diverse
talare — bl. a. herrar Sten och Åkerberg — sagt, att det är nästan olidligt
med de nuvarande lokalerna. Och inte sitta människorna tillräckligt bra i de
bär bänkarna heller! Jag vet inte, under vilka förhållanden dessa herrar
tidigare framlevt sitt liv — örn det har varit i en sådan lyx och överflöd, att

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad au riksdagshuset m. m. (Forts.)
riksdagshuset måste te sig som påvert elände. Jag för min del, som kanske
ofta anses ha blivit uppfostrad i icke alltför påvra omständigheter, får säga,
att jag finner allt möjligt här vara så bekvämt, att jag är fullt tillfredsställd
därmed. Jag kan inte finna någon anledning, varför man skall söka med
ljus och lykta efter fel. Herr Lindhagen har på ett mycket livfullt och, såsom
jag anser, riktigt sätt klargjort, att man mycket väl kan klara sig hä,r i
riksdagshuset som det är. Även örn han inte alltid annars enligt min mening
har rätt, har han givit en mycket god beskrivning i detta fall. Jag har samtalat
med många medborgare och skattebetalare här i landet, som sagt, att
de, som i riksdagen klaga på att det är obekvämt och outhärdligt, måste
vara mycket bortskämda. Sådana uttryck får man höra, och det förargligaste
är, att man är beredd att hålla med vederbörande i det fallet.

Yad de estetiska synpunkterna beträffar, vilka anförts såsom ett tredje skäl
för genomgripande åtgärder, skall man ju inte tala så mycket örn sådana saker,
när man har ett hus, som är byggt för endast några decennier sedan,
tycker jag. Det vore en annan sak, om det gällde att diskutera, hur huset
skulle se ut, örn man ovillkorligen måste bygga ett nytt. I så fall skulle man
väl först och främst inte förlägga det så, att det skjuter fram så långt framför
slottet som det nuvarande riksdagshuset, och vidare skulle man naturligtvis
bygga det efter vår tids smak. Vad den sista frågan beträffar vill jag
emellertid anföra en synpunkt, som man inte får negligera, nämligen att det
inte går för sig, att man utrotar en viss tids efterlämnade minnesmärken.
Och örn man här skulle försöka att ändra riksdagshuset mera i överensstämmelse
med modern smak, skulle det resultera i en bastardstil, som människor
skulle skratta åt örn femtio, hundra år. Därom är jag fullständigt övertygad.
Det är bättre att låta huset vara som det är och skylla på dem, som
byggt det, örn man tycker, att det är fult. Det får kanske sitt värde i framtiden
även i deras ögon, som nu inte tycka, att det är. sa vackert. Därtill
kommer, att det är en ganska stor procent av de människor, som äro i tillfälle
att se riksdagshuset, som inte finna, att det är sa fasligt fult, och man
skall väl inte göra våld på deras samveten — det tycker jag knappast är riktigt
— bara därför att en viss procent av medborgarna anser, att huset borde
se ut på ett annat sätt. .

Slutsatsen av vad jag har sagt är, att jag av fullaste hjärta vill instämma
i professor Reuterskölds yrkande örn avslag. Man borde emellertid helst
skriva på ett sådant sätt, att man uppmanade riksgäldsfullmäktige att vara
snälla att sköta sitt åliggande och därvid begagna sig av moderna medel, sa
att det kunde bli ett gott resultat av reparationerna, i stället för att handlöst
överlämna sig åt byggnadsstyrelsen, som vill kosta på 5 miljoner kronor, när
man kanske kan komma ifrån det hela med 50,000 eller något sådant. Ja,
herr talman, detta är inte bara mina egna funderingar, utan det är säkert
alla deras, vilkas pengar vi här försöka slösa bort för detta enligt mitt förmenande
onödiga företag.

Jag yrkar därför avslag på utskottets hemställan.

Häri instämde herr Rahmn.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Bergman: Herr talman! Den siste ärade talaren yttrade, att han

icke var ensam örn sina åsikter i den föreliggande frågan, och jag ber för min
del att få bekräfta detta uttalande. Det ligger mycket förnuft i vad han saväl
som herr Forssell, herr Lindhagen m. fl. sagt, och jag tror att han har fullkorn -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
ligt rätt i att lian i nu förevarande avseende representerar mycket vidsträckta
lager inom vårt folk, som med förvåning tagit del av de fantastiska projekt,
som från vissa håll framlagts oell kunnat vinna bifall även av en del riksdagsmän.

.Varje tid har rätt att ge uttryck åt sin stil och smak, och offentliga byggnader
allestädes i varoden vittna örn olika tiders skilda skaplynnen i det avseendet.
Det är detta, som icke minst ger charmen åt många gamla kulturstäder
i världen, att de kunna uppvisa en provkarta på olika tiders byggnadsformer.
Må även riksdagshuset få stå kvar såsom det intressanta monument det är från
senare delen av Oscar lits tid, från det senaste sekelskiftet! Vart skulle det
bära hän, örn man vart trettionde år, alltså med varje ny generation, skulle
stöpa örn offentliga, monumentala byggnader för stora kostnader? Det är
många som anse — det är en ganska allmän åsikt -— att Riddarhuset är den
vackraste byggnad vi lia här i Stockholm. Det är närmare trehundra år gammalt.
Örn under de föregående århundradena sådana tankar skulle fått göra
sig gällande, som man nu från vissa hål försökt lansera i avseende på rivande
av det gamla och byggande av någonting nytt, skulle stormaktstidens Riddarhus
ha försvunnit för länge sedan, till stor skada för Stockholms arkitektoniska
skönhet.

Örn byggnader på detta sätt skola följa klädedräktsmodernas växlingar, är
man inne på ganska tokiga vägar. Det påminner nästan om det kuriösa modet
under romerska kejsartidens begynnande dekadans, då man lät kejsarinnornas
statyer få löstagbara peruker av marmor eller till och med ibland av guld, vilka
kunde bytas örn och faktiskt även byttes örn allt efter de växlande hårmoderna
långt efter det dessa kejsarinnor lämnat det jordiska.

^Av utlänningar, som sett det svenska riksdagshuset, har jag sällan träffat
någon, som icke fällt utomordentligt vackra omdömen örn det. Det finns naturligtvis
olika meningar, men jag talar det allmännaste omdömet, så vitt jag
känner vad som sagts av de många utländska politiker, som gästat oss här. Man
bör ju icke disputera om tycke och smak — de gustibus non est disputandum —
men det är faktiskt så, att riksdagshuset åtnjuter en tämligen allmän respekt
hos utlänningar, som komma hit till Stockholm. Åtta dagar i söndags träffade
jag några synnerligen omdömesgilla nordiska statsmän här, som voro här i staden,
och eftersom. denna fråga var aktuell i den svenska dagsdiskussionen, kommo
vi naturligtvis under det enskilda umgänget att tala örn även den saken.
Det var f. d. statsministrar och andra ministrar, en stortingspresident m. fl.
och överhuvud taget mycket omdömesgillt och erfaret folk. Det sista stortingsmännen
sade när vi skildes var ungefär följande: »Är det så, att ni skola
kassera ert utmärkta riksdagshus, skola vi be att få anmäla oss som spekulanter
för att få det till Oslo, om ni skulle vilja skicka dit det!» Och våra vänner
norrmännen vilja minsann inte ha någonting mindre förstklassigt. Det var ju
skämtsamt sagt, men det vittnar om uppskattningen av riksdagshuset. Och
för några år sedan var en mycket omdömesgill amerikan här, som hade rest
hela jorden runt. När han kom in i riksdagshuset och fick gå igenom det, sade
han: »Jag har sett de flesta monumentala byggnader på jorden» — han var en
globetrotter men också en klok och kunnig sådan, förfaren även i arkitektur och
konsthistoria -—- »och jag har sällan sett någonting så vackert som detta», tilllade
han. Även med reduktion av de starka ord, som amerikaner gärna ta till
var hans uppriktiga beundran dock oförtydbar. Vad han alldeles särskilt beundrade
var talmansgalleriet och den monumentala trappuppgången. Nu är
det ju mot dessa båda partier, som man vill göra huvudattacken. Man skulle
förstöra just dessa riksdaghusets största skönhetsvärden, vad det inre beträffar!
Det vore en vandalisering, som jag tycker, att vi icke höra tillåta. Vära

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
arkitekter äro säkerligen så skickliga, att de kunna lösa frågorna både om tätningen
av taket och avlägsnandet av fukten och möjligheten örn att få behövliga
utrymmen på ett sätt, som inte i stort behöver förändra byggnadens utseende.
Man må gärna taga bort de onödiga obeliskerna och sådant, men låt oss få behålla
riksdagshuset i huvudsak sådant det är, till dess den tid kommer, då en
långt efter oss kommande generation kan finna det behövligt att få ett annat!
Och låt oss ej utbyta Svea mot en simpel triangel.

När jag hörde statsrådet Möllers anförande i går, kunde jag inte undgå att
göra den reflexionen, att de tankar han uttalade, hade varit i säck, innan de
kommo i påse, som man säger.

Man hörde Jakobs röst och märkte Esau där bakom: det var otvivelaktigt
statsrådet Engbergs tankar, som där gjorde sig gällande. De tankarna sakna
visserligen inte intresse, lika litet som annars, när herr Engberg låter sina tankar
flyga. Det talades örn de olika tidernas skilda byggnadsformer och det sades,
att vår tid också skulle lämna efter sig något, som skulle stå såsom ett
demokratiens monument här i Stockholm.

Ja, men det finns redan sådana byggnader och det kommer nog att bli många
flera sådana utan att man behöver för oerhörda kostnader tillskapa något nytt
just i stället för riksdagshuset. En sådan byggnad ha vi redan i och med tillkomsten
av det pampiga stadshuset. Det är ett demokratiens verk, och en demokratiens
boning, fastän det, sanningen att säga, snarast gör intryck av att
vara ett synnerligen patriciskt palats, och det är ingenting ont i det. Det vittnar
örn, att demokratien sätter värde också på mer aristokratiska tiders formella
kultur som där på många sätt går igen i stadshusets förnäma arkitektur.

När man vid det vackra vattnet här, Mälarens vatten, ser på ena sidan den
genombrutna spiran, i vilken vindarna spela över valven, där våra krigare och
kungar sova sin sekelsömn, i Riddarholmskyrkan, ser man det förflutna representerat
där. Det är Minnet, som där talar sitt mäktiga språk. På andra sidan
vattnet glimma de tre blänkande kronorna över nutidens och framtidens, över
Hoppets nya byggnad, där arbetets söner samlas och där Stockholm för övrigt
ofta visar sin gästfrihet mot alla samhällsklasser. Det är ett monument över
demokratiens tidevarv, som vi kunna vara stolta över och som hela världen
beundrar.

Man kan ju också säga, att konserthuset är en skapelse av den moderna demokratien,
ehuru i mindre skala. Detta stilfulla palats, vari Nobelprisen utdelas,
vore ett värdigt nutidsmonument, örn man bara kunde bli av med den
smaklösa Orfeusgruppen, som står framför det — men låt den också gärna få
stå där såsom ett monument över nutida svensk halvbildning, som här medfört
ett flagrant missbruk av en förnämlig klassisk symbol! Demokratien har också
sina svagheter, som kanske ej heller böra undandöljas.

Överhuvud taget skola vi inte förgripa oss på de monumentala byggnader,
som olika släktled åstadkommit. De böra få stå såsom vittnesbörd örn den
tid och det folk, som ha skapat dem.

Det finns en modern riksdagsbyggnad i vårt östra grannland. Den är verkligen
monumental, byggd på klippgrund, resande sina fasta murar med de
raka linjerna mot höjden. Den är ett arkitekturens mästerverk från vår tid,
den är också en demokratiens borg. Den vittnar i sin himlastormande resning,
med de vita kolonnerna från klippgrunden om den storvulna håg, som utmärkt
de nordiska folken, även det finska folket, och den är samtidigt behärskad
av ett allvar, som stämmer nästan till andakt. Det är en storstilad skapelse i
originell stil från vår egen tid. Jag förnekar visst inte, att det skulle kunna
vara en stor uppgift för arkitekterna att bygga ett riksdagshus i våra dagar,
som skulle kunna ge uttryck åt något liknande här i Sverige, men det behovet

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
föreligger icke för närvarande. Låt arkitekterna tills vidare ägna sig åt
andra byggnadsbehov — det finns många sådana — och låt oss nu inte bråka
mer än nödvändigt är med denna fråga.

Jag har redan förut tillkännagivit min åsikt genom mitt instämmande i
herr Reuterskölds avslagsyrkande under gårdagen. Men jag kan säga, att
jag nog skulle kunnat vara med om ett bifall till utskottets förslag, örn det
inte stått ett och annat i utskottets motivering, som jag inte gärna vill skriva
under. Jag skulle snarare kunna yrka bifall till utskottets förslag med strykande
av motiveringen. Men med den inställning jag har till frågan torde
det vara riktigast att alltjämt instämma i det rena avslagsyrkandet, förvissad
som jag är om att riksgäldsfullmäktige därigenom icke hindras vidtaga de åtgärder,
som äro nödvändiga för de närmaste behovens tillfredsställande med
avseende på riksdagshuset.

Herr Nordborg: Herr talman! Under de senare åren har det bedrivits en
agitation för att söka få allmänheten att tro, att vårt riksdagshus är så anskrämligt
fult. Jag för min del lider inte alls av att se detta hus. Med mitt
skönhetssinne — örn jag har något; det vet jag inte — har jag alltid tyckt
liksom herr Lindhagen i detta fall, att det inte är något fel med vårt riksdagshus.
Visserligen kunde det göras små ändringar, men som helhet betrakfat
är husets exteriör bra. Vad dess interiör beträffar, har jag i mycket samma
åsikt som herr Lindhagen och måste därför säga, att jag anser herr Åkerbergs
kritik därvidlag vara i mycket hög grad överdriven.

Visst är riksdagshuset omodernt invändigt. Det finns naturligtvis mycket,
som man skulle vilja ha annorlunda, men är det så omodernt och så dåligt,
att man av denna anledning skall börja riva i huset och göra ombyggnaden?
Jag har lärt mig av erfarenheten, att man skall akta sig för att börja riva
i gamla hus och båtar: man vet, var man börjar, men man vet inte, var man
slutar, ty det tillkommer alltid så mycket extra arbeten, som medföra extra
kostnader, och därför är min uppfattning den, att man skall använda ett hus
och en båt, så länge man kan, utan omfattande ändringar, för att sedan, då det
inte längre duger, bygga nytt.

Herr Åkerberg säger, att det är förenat med ohälsa att arbeta i detta hus,
men jag undrar, om det egentligen är på husets beskaffenhet det beror. Jag
tror, att det i stället är riksdagens arbetsformer, som förorsaka både vantrevnad
och ohälsa. Det är knappast mänskligt detta riksdagsarbete så som det
försiggår, ty även om man ingenting annat har att göra än fullgörandet av
riksdagsmannauppdraget, d. v. s. örn man är yrkespolitiker, kan man ändå
inte hinna med allt vad man borde hinna med såsom riksdagsman. Men hur
många av oss är det, som inte ha något annat att göra? Flertalet av oss
måste även sköta andra saker för att kunna existera, och då förstår man ju,
hur pressande detta riksdagsarbete blir. Därav följer, att det är omänskligt,
att vi skola sitta och arbeta såsom vi göra och ha en sådan arbetstid, som den
vi här ha, till långt in på nätterna. Av den anledningen kan jag instämma
med herr Åkerberg i att ingen människa kan stå ut med detta i längden utan
att taga skada därav. Om riksdagen skulle vilja ändra sina arbetsformer,
tror jag att mycket skulle vara vunnet för att tillmötesgå vad herr Åkerberg
avsåg. Jag skall emellertid inte på något sätt komma med några förslag
därvidlag, men det är inte tu tal örn att det inte med litet god vilja skulle
kunna ändras på dessa arbetsformer.

Då det nu talas örn hur förfärligt dåligt inrett riksdagshuset iir, undrar
jag, örn vi lia det så mycket bättre på våra vanliga arbetsplatser! Hur ser
det t. ex. ut på de flesta kontor, där en bel del av oss ha sin sysselsättning?

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Jag är alldeles övertygad om att förhållandena på många kontor äro mycket
.sämre än förhållandena här, och här ha vi dessutom plats att röra oss, som
herr Lindhagen sade. Jag tycker, att det är för mycket begärt att fordra,
att man skall på detta hus göra stora och dyrbara ombyggnader, vilka säkerligen
ändå aldrig komma att göra huset fullt modernt och förstklassigt, vilket
väl ändå åsyftas. Enligt min mening skall man i stället göra allvar av att
försöka ändra riksdagens arbetsformer, och på samma gång skall man givetvis.
utföra sådana reparationer, som underhållet fordrar. Dessutom skulle
möjligen några enkla och ej alls dyrbara signalanordningar kunna åstadkommas.
. Sådant räknas dock enligt min åsikt till vanliga underhållsarbeten, som
ingå i skötseln av ett hus. Sedan duger huset länge för oss. Men den dag
man anser, att det inte längre duger, får man bygga ett nytt och ordentligt
riksdagshus, men då inte något i stil med det hopsnålade kanslihuset. Det
är enligt min mening en ynkedom att ett sådant hus skulle få byggas upp
för våra departement, där även utlänningar skola komma och gå. Låt oss till
dess ha det riksdagshus vi ha, och låt oss inte kasta bort pengar på en hel del
omändringar, som säkerligen ändå aldrig göra att riksdagshuset blir till belåtenhet
!

Jag ber att få instämma i herr Reuterskölds yrkande.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för några korta repliker.

Jag har inte någon anledning att ingå på något bemötande av herr Lindhagens
panegyrik över detta hus. Då han talade örn, att han inte blivit åderförkalkad
här, vill jag gärna ge mitt erkännande åt den vitalitet han besitter,
men jag tror, att jag skall kunna skaffa en rätt stor dossier av intyg örn att han
har åderförkalkade uppfattningar i fråga om skönhetsvärden. För övrigt tycker
jag, på tal örn detta, att det verkade misstänkt, att herr Lindhagen här med
sådan fanatism slog vakt örn det bestående, då han nu i motsats till i yngre
år sade, att detta hus var en symbol av den svenska graniten. Jag skulle vilja
säga, att det snarare är en symbol av missbruket av den svenska graniten.

Vad är det för byggnadsstil, som tagit sig uttryck i detta hus? Jo, det är
den stil, som växte fram i Tyskland efter Tysklands seger över Frankrike. Det
är samma utveckling på arkitekturens område, som ledde till vad vi med ett
åtminstone före kriget populärt namn kallade för preussen; det är denna stuart,
som herr Lindhagen nu, till skillnad mot sina pacifistiska eskapader i övrigt,
slår vakt om. Han sade, att världen behöver utsmyckningar, den behöver
fest — inte några fängelsestilar. Det är tur för herr Lindhagen eller, rättare
sagt, det var tur för Sverige, att herr Lindhagen inte var arkitekt här i Stockholm
på den tiden, då vårt kungliga slott byggdes, vilket är, som jag sade i går,
vår erkänt förnämligaste och vackraste byggnad. Åtminstone var det tur, att
det inte var herr Lindhagen, som fick i uppdrag att bygga det huset. Jag
misstänker, att han för närvarande skulle vara benägen att kalla slottets byggnadsstil
för en fängelsestil, ty den är just motsättningen mot den stil, som tagit
sig uttryck i riksdagshuset. Det berättas, att när Tessin gjorde upp ritningen
till slottet, hade han i sitt förslag ovanpå detsamma placerat en mängd
sådana krokaner, som pryda riksdagshuset, men Karl XII, som var fallen för
enkelhet, strök med en blyerts- eller blåpenna, vad det nu var, bort alla de där
onödiga prydnaderna, och jag tror att man kan säga, att det har varit till
fördel för slottet.

Såväl herr Lindhagen som herr Bergman slå egentligen in öppna dörrar, ty
här föreligger faktiskt inte något förslag örn förändring av arkitekturen på
detta hus, och under alla förhållanden inte några förslag, som äro motiverade

Onsdagen den 2 juni 1937 £. m.

Nr 39.

Ang. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
av olikheter i uppfattningen av skönhetsvärdena. Det föreslås överhuvud taget
ingen annan yttre ombyggnad än den, som är motiverad av rent praktiska hänsyn.
Herr Lindhagen är i det avseendet mera konungsk än konungen själv. Husets
arkitekt, Aron Johansson, var själv under sina sista år anhängare av tanken
på att de här tandpetarna på taket skulle tagas bort. Herr Lindhagen vill ha
dem kvar till varje pris, och om jag inte minns fel, höll även Nilsson i Mölndal
i går i sitt anförande på att dessa utsmyckningar till varje pris skulle flyttas
upp igen, sedan de måst nedtagas under takets ombyggnad.

Nu är det på det sättet, att det innebär en betydande besparing att inte behålla
dessa prydnader däruppe på taket, ty medan ombyggnaden av taket pågår,
måste de ju i alla fall flyttas ned, och det kostar åtskilliga kronor att
sätta upp dem igen, och framför allt gäller detta örn barriärerna, vilka utan
tvivel inte kunna användas, utan måste ersättas med nya. Ungefär ett par
hundra tusen kronor i ökade kostnader skulle det medföra att sätta upp dessa
onödiga prydnader igen.

Herr Lindhagen kallade det föreslagna nya taket för ett ladugårdstak. Jag
vet inte, örn herr Lindhagen har sett någon ladugård. Under alla förhållanden
har han säkerligen inte studerat världens verkligt vackra byggnader, ty hade
han det gjort, hade han träffat på många sådana ladugårdstak, som gälla för
att höra till världens verkligt arkitektoniska prydna,der.

I fråga örn vårt nuvarande riksdagshus vidhåller jag vad jag sade i går, att
det beträffande de inre anordningarna är det sämsta tänkbara för den uppgift,
som det skall fylla, och jag hävdar fortfarande, att de, som ha en annan uppfattning,
de, som hänfört slå vakt örn det nuvarande, det bestående, ha en underlig
uppfattning om de krav, som vi riksdagsmän, som arbeta här i huset,
kunna ställa på de lokaler, vari vi arbeta.

Herr Reuterskölds avslagsyrkande, som har fått så många instämmanden
här, faller ju strängt taget på sin egen orimlighet. Det skulle ha framställts
i fjol, när riksdagen enhälligt beslöt att igångsätta denna utredning. Det
förelåg ju en framställning från riksgäldsfullmäktige örn att vissa ombyggnader,
som voro absolut nödvändiga, exempelvis beträffande taket och restaurangen,
skulle göras. Bankoutskottet ansåg inte, att detta var tillräckligt.
Det fanns så många andra saker i detta hus, som behövde ses över; man måste
ha bättre hissförhållanden, och örn möjligt även ökade^ utrymmen o. s. v., och
det räknades i utskottsutlåtandet upp åtskilliga önskemål, som denna utredning
skulle omfatta. Herrar Reuterskiöld, Norman, Bergman och andra deltogo i
beslutet örn en sådan utredning, men när nu denna utredning är färdig, säga
de, att ingenting behöver göras — åtminstone ingenting annat än de nödvändiga
reparationer, örn vilka riksgäldsfullmäktige ändå kunna besluta. Det är
ett påstående, som hänger fullständigt i luften. De absolut nödvändiga arbetena
beträffande riksdagshusets tak och restaurang äro ju redan de av den
omfattningen, att riksgäldsfullmäktige måste begära pengar därtill av riksdagen.
Restaurangköket befinner sig t. ex. i det skicket, att hälsovårdsmyndigheterna
egentligen endast av hänsyn till riksdagen ha underlåtit att utdöma
dessa lokaler, och skulle nu riksdagen stoppa hela förslaget i skrinet, kunna vi
gärna inte undgå att få en sådan anmärkning på oss från hälsovårdsmyndigheterna.
Men det stannar ju inte vid detta. De flesta riksdagsmän torde väl
anse, att hissförhållandena här i riksdagshuset äro sådana, att de behöva
ändras. Det är så många ändringar, som behöva utföras, att ett sådant rent
avslagsyrkande på alla ändringsförslag, såsom jag nyss nämnde, faller på sin
egen orimlighet.

Yad det möllerska förslaget beträffar, bygger det, som jag sade i går, delvis
på ett missförstånd. Den kommitté, som tillsattes på grund av riksdagens be -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
slut i fjol, fick inte i uppdrag att utreda frågan om någon nybyggnad. Den
skulle utreda frågan om de förändringar, som kunde ske inom ramen av det
nuvarande riksdagshuset för att förbättra våra arbetsförhållanden. Jag har
för min del inte något emot örn riksdagen vill gå på en ny linje och besluta utreda
frågan örn byggandet av ett nytt riksdagshus, men jag anser, att när nu
riksdagen har begärt en utredning rörande en omvandling av riksdagshusets
inre, bör man avverka detta projekt först, och man bör således framför allt
taga ställning till det förslag, som kommittén har kommit till. Även om vi
stryka denna passus i motiveringen, som herr statsrådet Möller här har föreslagit
att vi skola stryka, är jag livligt övertygad örn att riksgäldsfullmäktige
icke komma att göra någon utredning till nästa år om byggandet av ett nytt
riksdagshus, utan bara komma att avgiva ett yttrande i största allmänhet. Då
finner jag det fullständigt meningslöst att votera örn, huruvida denna passus i
motiveringen skall stå kvar eller inte, ty den tager ju bara sikte på läget för
dagen. Vill riksdagen nästa år gå på den andra linjen, får den ju avslå ombyggnadsförslaget.

Jag är, som jag sade i går, rädd för att om i detta ombyggnadsförslag skall
blandas in projektet om att bygga ett nytt riksdagshus, blir det bara en hjälp åt
den stora skara ledamöter, som här ha uppträtt och sagt, att de tycka, att allting
är bra, att luften är bra, att utrymmena äro bra, att vi överhuvud taget
allesamman äro så bra, allting utom våra arbetsformer, som man nu kryper
bakom.^ Det möllerska förslaget blir en hjälp åt dem, som överhuvud taget inte
vilja någon ändring.

Då^ jag, som jag i går sade, inte vill vara med örn att komplicera en enkel
sak på detta sättet, ber jag än en gång att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

I detta anförande instämde herr Ehrnberg.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Reuterskiöld, som anförde: Herr
talman! Det är skillnad i två punkter mellan läget förra året och nu. Den ena
är att förra året icke förelåg någon utredning, utan en sådan begärdes. Utredningens
resultat har blivit sådant, att man måste bli avskräckt. Det är vad jag
har blivit.

Den andra är, att de upplysningar om tekniska hjälpmedel, som nu ha lämnats
både från Stockholmsbänken och från Kalmarlänsbänken, äro av den art,
att de ställa riksgäldsfullmäktiges underlåtenhet att taga kännedom örn vilka
hjälpmedel, som nu finnas, i en mycket belysande dager. Därav följer, att alla
de svårigheter, som den ärade utskottsordföranden målade upp, — att man
skulle behöva taga bort barriärerna etc. — redan ha vederlagts av talaren på
Stockholmsbänken. Det behöver inte göras. De reparationer, som behöva utföras,
kunna riksgäldsfullmäktige göra ändå. Till de nödiga reparationerna
hör också reparation av köket, och behövs det större anslag därtill än som kan
normalt disponeras, få riksgäldsfullmäktige begära även ett sådant av nästa
års riksdag.

Herr Åkerberg erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Jag vill erinra
herr Reuterskiöld örn att det hör till sund praxis, att när riksdagen begärt
en utredning i en sak, den också tar ställning till denna utredning. Herr Reuterskölds
förslag innebär, att riksdagen skulle stoppa utredningen i sin papperskorg
utan att undersöka vad den innehåller.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag tillät mig i går instämma i herr Möllers
yrkandp örn ändring av motiveringen och jag gjorde detta på grund av de rent

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
praktiska skäl, som kerr statsrådet anförde. Jag har nämligen byggt så mycket
själv i mina dar, att jag med tämligen stor säkerhet vet, att det i längden
i de allra flesta fall blir både billigare och ändamålsenligare att bygga nytt
än att hålla på att rota med att försöka ändra på gamla hus. Örn det därför
blir så, att det endast gäller att välja mellan att helt taga något av de föreliggande
ändringsförslagen eller att bygga ett nytt riksdagshus, så tror jag, att
det skall visa sig bli bättre och sannolikt ej ekonomiskt ofördelaktigare att
bygga ett nytt riksdagshus.

Skulle herr Möllers yrkande icke vinna bifall, kommer jag dock ej att yrka
avslag på utskottets betänkande, beroende på de estetiska skälen, som jag för
min del ej kan förbise. Jag har nämligen den uppfattningen, att vad detta riksdagshus
än skall användas till, måste exteriören förändras. Huset är efter
mitt och många andras förmenande ej av den skönhet och det lugn, som nian
önskar finna hos en byggnad på kanske den förnämsta byggnadsplatsen i Sverige.
Jag anser därför en yttre hyfsning vara helt enkelt nödvändig.

Då säges det, att man ej skall rubba på en arkitektur, som är exponent för
den tids smak, under vilken huset byggdes, men jag tror ej, att man får driva
denna sats in absurdum. Jag kan påminna om ett anskrämligt hus, som låg
här strax i närheten av riksdagshuset, Strömsborg, som väl också skulle vara en
exponent för sin tids smak, sin tids byggnadsstil. När det för några år sedan
omändrades, hördes icke av några protester, och i stället för det förra, verkligt
uppseendeväckande fula huset, har man nu fått en elegant, luftig byggnad,
som mycket väl går in i stadsbilden.

Förresten är det ej alldeles säkert, att riksdagshuset verkligen motsvarar
den tids smak, under vilken det byggdes. Jag har nämligen rotat litet i några
gamla papper, som jag har i min ägo, sedan min faders riksdagstid och har
funnit, att det vid 1894 års riksdag till riksdagens ledamöter avlämnad.es en
s. k. flammande protest och en vädjan till riksdagsmännen att ej ge sig in på
en sådan byggnad som den då föreslagna. Denna protestskrivelse var undertecknad
av 59 av Sv.eriges allra förnämsta arkitekter på den tiden. Man återfinner
sådana namn som Möller, Lilljekvist, Lindegren, Clason, Stenhammar
och även en säkerligen då ganska ung man, som heter Ragnar Östberg. I denna
protestskrivelse instämde 75 av våra förnämsta konstnärer. Denna protestskrivelse
innehöll ganska mycket, och det kan vara lustigt att citera något
därur. Man talar där örn en »konflikt mellan svenska statens två mest representativa
byggnadsverk, i vilken slottet, på grund av riksdagshusets betydande
höjdförhållanden och icke så litet forcerade yttre arkitektur, ovedersägligen
skall komma att högst väsentligt bli lidande, just i avseende på den enkla
storhet och imponerande skala, vilken alltid utgjort dess förnämsta skönhet,
ur vilken konflikt icke heller riksdagshuset lär kunna utgå med vederbörligt
hävdande av sin självständighet». Och så slutar man denna skrivelse med att
säga: »Lika uppenbart är, att ett missgrepp i denna betydelsefulla byggnadsfråga
skall bli kommande generationer en bitter frukt att inhösta». Det sista
är då väl ganska sant! Men protesten förklingade ohörd, den dåvarande riksdagen
— jag vet ej om den var så särskilt mottaglig för estetiska synpunkter
— tyckte väl, att det föreslagna riksdagshuset verkade pampigt, och så beslöts
byggandet, och huset blev uppfört.

Då är frågan: vad skall man nu göra åt detta riksdagshus? Det föreligger
ju olika förslag därom, och jag vill påpeka, att jag nu närmast talar om de
estetiska synpunkterna. Av dessa förslag synes mig förslaget A T, alltså kommittémajoritetens
förslag, ha avgjort företräde framför de övriga. Ett sadeltak
är i alla fall ett sadeltak — herr Mannerskantz må säga vad hail vill, så
håller det säkrare än ett platt tak, och de lugna linjerna på takresningen och

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
triangeln ovan huvudingången verka åtminstone på mig mycket övertygande.

Jag delar emellertid herr Lindhagens åsikt, att husets inre ej behöver en
alltför genomgripande förändring. Jag har då åtminstone aldrig märkt några
nämnvärda olägenheter av de anordningar som finnas här. Skulle jag nu säga
min innersta önskan i denna fråga, så skulle det vara, att vi .ej borde bry oss
om att alls röra vid det inre med undantag av de alldeles nödvändiga ändringarna
i fråga örn restaurangen etc., men att vi, när ändå taket måste repareras och
läggas örn, taga den utsmyckning av riksdagshusets yttre, som man finner i
kommittémajoritetens med A 1 betecknade förslag. Emellertid anser jag ändå,
att man för säkerhets skull skall hålla alla utvägar öppna, och därför yrkar
jag bifall till utskottets förslag med den ändring, som av herr statsrådet Möller
föreslagits, men jag hoppas, att vi varken behöva taga förslaget Ali dess
helhet eller att det nu skall bli fråga örn ett nytt riksdagshus. Låtom oss nöja
oss med att hyfsa till exteriören, så att riksdagshuset får ett så värdigt och elegant
utseende som möjligt. Sedan kunna ju kommande generationer börja tänka
på, örn det ej behövs större förändringar.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag med den ändring
i motiveringen som herr statsrådet Möller föreslagit.

Herr Lindley: Herr talman! Jag har inte deltagit i detta ärendes slutbehandling
i utskottet, då det på grund av vissa skäl ju inte kan fattas något
definitivt beslut i denna fråga i år.

I stort sett kan jag säga, att jag här kan representera barnet i sagan örn
kejsarens nya kläder, ty jag saknar fullständigt sinne för modern konst och
modern arkitektur. Jag skulle inte ens vilja hyra ut min vägg åt vissa moderna
konstnärer, och vad den moderna arkitekturen beträffar, finner jag den
rysansvärd. Gå bara och titta på Norr Mälarstrand, Kungsklippan, Traneberg
och trakten däromkring, och se på dessa fågelbon med uthängande matholkar,
som äro så typiska för den moderna arkitekturen! Man får sannerligen rysningar,
när man tänker sig, att man vill åt detta hus och kanske omskapa det
efter likadana grunder. Visst finns det en hel del bristfälligheter beträffande
bekvämlighet och sådant mera inom detta hus, vilka kanske skulle behöva avhjälpas
-—- jag skulle ju också kunna framställa löjliga anspråk ■—■ men en
store del av det, som här blivit sagt, är dock överdrifter. Man säger, att bänkarna
äro så rysligt opraktiska, man talar örn »skolbänkar» och sådant, men
jag kan i likhet med många andra inte se, att de äro så förskräckligt obekväma.
De ge ju ändå möjlighet att förflytta sig, och det är inte litet, det. Tänk
t. ex. på bänkarna i en hel del andra parlament, där de äro ungefär som i konserthuset
: kommer man in, så kan man inte komma ut utan att alla andra skola
resa på sig! Det är sannerligen inte praktiskt! Inte kan man väl heller säga,
att bänkarna äro så förfärligt obekväma. Tänk på engelska underhuset, som
under ett hundratal år bibehållit sitt gamla hus, där det inte ens finnes sittplatser
för alla medlemmarna! En del av dem, som tillhöra majoriteten, få ju
taga ståplatser, ty salen är delad i två delar; majoriteten skall hålla sig på
den ena sidan och minoriteten på den andra, och det finns inte tillräckligt många
platser. För att kunna försäkra sig örn en sittplats gå ledamöterna dit och
sätta dit sina hattar, men man riskerar ju, att någon kommer och sätter sig
på hatten. Så är det där, men jag har inte hört några klagomål eller planer
på att slopa det engelska parlamentshuset och bygga ett nytt.

Jag tror, att anmärkningarna i hög grad äro överdrifter och framför allt de
yrkanden, som här blivit gjorda örn ändringar på exteriören och interiören.
Jag har nästan varit rädd, när jag hört talas om den avhyvling av exteriören,

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

''Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
som man vill åstadkomma. Då skymta husen kring Tranebergsbro fram för
mig och de där andra husen, och jag misstänker, att man vill åstadkomma något
nytt sådant hus genom denna avhyvling. Jag erkänner villigt, att jag är
barnet i sagan örn kejsarens nya kläder och att jag inte kan fatta den skönhet,
som skulle ligga i detta. Jag tycker det ligger betydligt mycket mer skönhet
i dessa krusiduller m. m. Jag har tittat många gånger på dessa vackra hus i
utlandet, mycket utsmyckade som de äro, och nog tycker jag de äro bättre än
de hus med släta murytor, som nu äro de moderna. Men så skiftar det. En
gång i tiden — jag tror herr Lindhagen var inne på den saken — hade man
ett sådant där anfall och tog bort utsmyckningen i våra gamla kyrkor genom
att kalka över målningarna. Nu håller man på att knacka bort kalken för att
låta de gamla målningarna träda fram. Vi skola inte hemfalla åt en sådan
tidsföreteelse, ty den ändrar sig kanske örn ett litet antal år, och då stå vi där
igen, ty kom ihåg, att det är mycket lätt att mejsla bort ett ornament, men att
sätta dit det igen, det går sannerligen inte så lätt!

Det, som verkligen oroat mig, har varit först och främst, att man utgått
ifrån att själva grunden till riksdagshuset inte är tillräckligt stabil, utan förr
eller senare skulle giva vika för tyngden. Nu säger professor Forssell, att här
föreligger inte alls någon fara för detta, utan det finns möjligheter att åstadkomma
ytterligare förstärkningar. Jag hade nästan trott, att så inte var fallet,
utan att hela byggnaden vilade på träpålar, som förr eller senare skulle
förmultna, men herr Forssell säger nu, att det inte alls är så, utan att det
finns möjlighet att åstadkomma en sådan förstärkning av grunden, att någon
fara för riksdagshuset från den synpunkten inte föreligger.

Man har också hela tiden fört fram det andra spörsmålet, hur man skall
förhindra att vatten tränger in i murarna genom takbetäckningen, men professor
Forssell säger ju, såsom redan professor Reuterskiöld påvisat, att inte
heller där föreligger någon fara, utan att även dessa förbättringar kunna
åstadkommas utan att man ens behöver flytta barriären, obeliskerna och hela
den andra grannlåten, som finns där uppe. Kan man åstadkomma detta utan
att behöva vidtaga dessa åtgärder, då tycker jag att allting är ali right. Man
behöver väl inte raka huset bara för rakningens skull.

Så har det talats om att ta bort trappuppgången. Vad skulle man ha i stället
för den? Skall det vara en vanlig hyreshustrappa i stället att gå upp och
ned i, för att man skall få disponera de där utrymmena, som nu upptas av
trappan? Det må jag säga, att trappan är enligt mitt förmenande en av de
mest monumentala delarna av riksdagshuset. Jag har många gånger stått där
uppe tillsammans med utlänningar och visat dem uppgången, och de ha erkänt,
att den är monumental och storartad.

Nej, jag är ganska rädd för att vidtaga dessa åtgärder, och beträffande skapandet
av ett nytt riksdagshus, så bör det inte fattas något beslut därom nu,
utan vi böra nog vänta, tills arkitekturen får en ny inriktning, så att vi kunna
vara säkra på att inte få den moderna arkitekturen inplantad, utan ett verkligt
monumentalt hus. Tänk t. ex. på ett av de sista hus, som ha byggts här:
kanslihuset! Alla, som lia sin vistelse där, klaga ständigt och jämt på att det
är det uslaste hus, man kan tänka sig. De trivas inte där, de må illa. Där
är dålig luft, vare sig det är fel på ventilationsanordningarna eller något annat:,
och arbetsförhållandena äro olidliga. Det är uppfattningen om det nya kanslihuset.
Jag har ju inte vistats där, bara varit där en eller annan gång, men det
är ju mycket möjligt, att de klagande ha rätt, och jag må säga, att dessa
spår förskräcka, när det är fråga om skapandet av ett nytt, »modernt» riksdagshus
enligt nutida begrepp. Jag tror sannerligen, att vi må bäst av att
reformera långsamt, eventuellt vidtaga dessa åtgärder beträffande taket, kan -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
ske också restauranglokalerna och sådant, som kunna vara nödvändiga, men
jag tror sannerligen, att det är till största gagn för Sverige att låta det stanna
därvid.

Herr Nerman: Herr talman! Örn jag får ge ett omdöme i den föreliggande
frågan — inte som arkitekturexpert utan som enkel inneboende — så skulle
jag först vilja söka ge rättvisa åt anhängarna av det nuvarande riksdagshuset
med att betona, såsom det för övrigt redan har gjorts, att det är mycket svårt
att se något vackert i ett hus, som ligger så farligt nära slottet. Det är inte
tillrådligt att placera sig bredvid en strålande skönhet av första rang, och en
sådan skönhet är Stockholms slott bland byggnader i världen. Den riktigaste
lösningen, som hittills ingen tycks ha kommit på eller i varje fall talat om,
vore enligt min mening, att riksdagen, svenska folkets representation, flyttade
in i slottet och finge sitt säte där. Men det är en framtidstanke, vars realiserande
ännu så länge stöter på konstitutionella hinder. Frågan är emellertid
löst i och med republiken. Tills vidare, till dess republiken kommer, måste
man ha ett separat riksdagshus, och det bör då av hänsyn till slottet helst inte
ligga här i närheten. Slottets omgivningar böra vara slottet värdiga.

Vad riksdagshusets inre beträffar, har jag inte mycket att säga. Jag vill
bara påpeka den relativa trångboddheten i kamrarna och den dåliga luftväxlingen.
Det är dålig luft här just nu, och det är 22 grader varmt, vilket inte
befordrar hälsa och klarhet.

Vad det yttre beträffar, kan jag inte finna annat än att huset är ganska
smaklöst. Stil har det däremot — konsthistoriens kusligaste stil, den preussiska
barocken från sekelskiftet, som också har efterlämnat några andra monumentalbyggnader
i Stockholm: Dramatiska teatern, centralposthuset och
polishuset på Kungsholmen. Stilen utmärkes av grannlåter, lösbehag och annat
skryt. Men örn man nu skall bättra på den här fula byggnaden och stympa
den enligt det framlagda förslaget, så blir den heller inte vacker, utan den blir
snarast en stympad smaklöshet. Jag tror att man behöver något alldeles nytt
och ber därför att få tillstyrka utskottets förslag örn ny utredning — en utredning,
som jag hoppas skall dra så lång tid, att också funkisen hinner bli
avvecklad. Funkisen är nämligen också enligt min mening i alltför hög grad
skryt och yta och alltför litet funkis i ordets bästa mening. Där ha vi de avskräckande
exemplen på konfektionsstil uppe på Kungsklippan och ute på
Ladugårdsgärde. Däremot skulle jag vilja i någon mån reservera mig mot
herr Lindleys yttrande örn Norr Mälarstrand; den är inte ful.

Jag menar alltså, att man bör söka komma ifrån både den preussiska barocken
och det nya lådpatentet och få ett alldeles nytt hus i en värdig stil ■— som
vi kunna vänta på under det utredningen pågår.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag, utan att därför i allt instämma
i motiveringen.

o Herr Lindhagen: Då den föreliggande frågan nu går till en ny »utredning»,
får jag sammanfatta de krav, som synas mig till fyllest och ej böra få förbises.
Först och främst måste taket repareras. Jag vädjar till Åkerberg att
inte bara vidhålla gammalmodiga uppfattningar, örn vad tekniken förmår, utan
även låta oss få utrett vad byggnadsstyrelsen och herr Forssell sagt örn nya
möjligheter i detta avseende. Örn ej detta oväldigt klarlägges, äventyras en
ytterligare återremiss.

Någon översikt lär ju böra ägnas köket, ehuru jag ej funnit maten vara
sämre här än på restauranger med modernare kök.

Hänsyn måste vidare tagas till icke rökare. Det måste härska kultur och

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
disciplin även i ett riksdagshus. Rökning bör vara förbjuden vid alla gemensamma
sammanträden. Således icke blott vid plenum med kamrarna och utskotten
utan även i utskottens avdelningar och alla partimöten, de må hållas i
partilokalen eller annorstädes. Dessutom böra icke rökare förunnas någon
vrå, där de kunna få äta, läsa och skriva i fred för rökare. Detta har herr Sten
lyckligtvis påpekat.

Icke-rökare äro människor även i riksdagshuset. Vi få be om samma människovärde
här som på järnvägstågen, spårvagnar m. m.

Vidare har Sten talat örn telefonerna. Vi böra tillönska oss några flera platser,
där man kunde sitta, medan man telefonerar, och göra det i dagsljuset, så
att man inte främst hade dessa små hopgyttrade, ohälsosamma telefonhytter.

Herr Akerberg ansåg, att hissarna voro alldeles omöjliga. Jag har aldrig haft
något behov av andra hissar. De, som finnas här, passa mig utmärkt och äro
alldeles nog för mig. Överdåd böra vi akta oss för.

Beträffande dålig luft bör uppmärksammas, att riksdagsmännen inte önska
någon bättre luft. De passa tvärtom på att få röka i alla möjliga lokaler samt
därigenom även förvärra höstens, vinterns och våren katarrer i våra näsor,
halsar och strupar. Och varför skynda de exempelvis att dyrbart luncha i rökiga
lokaler på skilda restauranger? Jag har alltid, enligt gammalt bruk från
skolan, tagit med mig till riksdagen fyra smörgåsar och en flaska gräddmjölk,
herr talman, och jag har stormnjutit, när jag intagit min hälsosamma och
billiga måltid i sammanbindningsbanan eller annanstans och sett mina beklagansvärda
riksdagskamrater lystet rusa bort till den dåliga luften i sina dyrbara
matställen.

Herr Bergman: Det förefaller, som om herr Ekströmers anförande skulle
ha gjort ett starkt intryck, när han talade om den kraftiga protest, som då
riksdagshuset skulle byggas avgavs av den tidens arkitekter och konstnärer,
men jag ber att få fästa uppmärksamheten på att denna protest icke
väsentligen gällde husets utseende och inre anordningar, utan framför allt
platsen. Herr Ekströmer läste upp ur den anförda adressen ett uttalande,
att slottet skulle bli lidande på att riksdagshuset skulle läggas bär alldeles i
närheten av detsamma, och de, som voro med på den tiden och följde med den
offentliga debatten — det minns jag mycket väl — voro indignerade över att
man skulle lägga riksdagshuset här på Helgeandsholmen. Det borde aldrig
ha skett -— det är också min mening — men det har nu en gång skett, och det
kunna vi inte ändra på annat sätt än genom att riva dessa hus och göra holmen
till vad den av naturen är. Något sådant kan man ju inte gärna sätta
i fråga. Den tiden gjorde i det avseendet ett missgrepp, och det få vi naturligtvis
finna oss i. Det är inte fråga om det nu, utan nu är det fråga örn
huruvida man skall under de förutsättningar som alltså föreligga, vidtaga
ändringar i det yttre och inre av det nuvarande riksdagshuset, som »står här
och icke kan annat», som Luther sade om sig själv på riksdagen i Worms.

Herr Åkerberg tycktes vilja göra mig medansvarig för de där obeliskerna,
som stå där uppe på taket; han syntes tro att jag hade försvarat dem. Det
har jag aldrig gjort, utan dem kan man gärna ta bort. Riksdagshusets egen
arkitekt. Aron Johansson, hade ju inte något emot det, tvärtom har han själv
föreslagit,. att de skulle tagas bort. Jag vill minnas att de icke heller från
början ingingo i hans plan utan kommo dit mot hans vilja. Annorlunda förhöll
det sig dock med Sveagruppen, som är bättre på sin plats. Vad jag
emellertid främst ville fästa uppmärksamheten på var, att det som herr
Ekströmer anförde egentligen synes mig ha gått på sidan om den sak, som
här praktiskt taget föreligger.

Första kammarens protokoll 1037. Nr 30.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den långvariga debatt, som

här förts, har i hög grad ådagalagt, att denna fråga tilldragit sig ett stort
intresse. Men den har tillika ådagalagt, att man ej nu är mogen för att besluta
om byggande av ett nytt riksdagshus. Bakom en del anföranden, som
hållits — och här röjer sig nog svenska folkets mening — framstår en stilla
undran örn inte detta fina hus är tillräckligt? Ha vi inte för övrigt tillräckligt
mycket att utföra här i landet, som tarvar sin lösning, innan man bygger
ett nytt riksdagshus för folkets representanter? De reflexionerna tränga
sig osökt fram. Det är inte minst kostnaderna örn man nu skulle slopa detta
hus och bygga ett nytt som tilldrar sig uppmärksamhet, och som ej skulle
stanna vid mindre belopp än 15 å 20 miljoner kronor.

Jag vill härmed inte ha sagt, att detta hus är^ fullt tillfredsställande som
riksdagshus och att det inte skulle kunna vara åtskilligt att anmärka emot
det. Åtskilliga av de brister, som huset har, skulle dock kunna^ avlägsnas
och förbättringar göras. Först och främst bör da ses till, att sådana^ ändringar
vidtagas, som beröra husets inre och som skapa bättre arbetsförhållanden.
Det yttre berör ju mera olika smakriktningar och individuell uppfattning.
Man kan härvidlag ej tillgodose olika uppfattningar och skiftningar.
Man byter inte ett riksdagshus på samma sätt som man byter ett bilmärke,
allt eftersom det kommer nya modeller och förbättringar i marknaden utan
man får väl ändå behålla det man har. o

Den kritik, som riktats emot detta hus, har väl främst två orsaker. Den
ena är, att huset inte är fullt tillfredsställande inrett efter vår tids fordringar
och den andan, som kraftigast gjort sig hörd, är att huset inte passar riktigt
in i den omgivning, där det ligger. Detta är den bland arkitekterna rådande
meningen, och det är den, som trots allt tagit sig det starkaste uttrycket.
Jag vill inte säga så mycket om den saken, men till dess man river
bort dessa stenmassor och lägger denna vackra naturliga holme fri med öppen
sikt från Norrström upp mot Mälaren förr torde icke den naturliga skönhet,
som dessa partier äga kommer till sin fulla rätt. Bortrivandet av denna byggnad
och uppförande av en annan monumentalbyggnad å Helgeandsholmen
skulle sannolikt icke mycket förbättra den saken. Den svenska riksdagen
vill nog inte heller nu gå med på sådana kostnader, och vi kunna gott inskränka
oss till att göra de förbättringar, som ligga inom en mera begränsad

kostnadsram. . ... .

Att jag nu uppehållit mig vid denna sak har sin orsak uti att jag skönjer
de starka krafter, som vill ersätta det nuvarande riksdagshuset med ett nytt.
Det är emot den meningen som jag nu vänder mig, enär jag ej finner det nödvändigt.
Nya överväganden av förbättringar av det nuvarande riksdagshuset
kan göras. ‘ Att man därvidlag får dröja ett år, skadar inte. Den kritik,
som riktats mot det utarbetade förslaget, kommer naturligtvis att leda till att
man försöker även andra lösningar än de nu föreslagna, och det kan inte skada
att man ytterligare tänker på saken.

Jag vill därför, herr talman, med dessa ord bara uttala den meningen, att
man bör se till att komma fram till en lösning, som såvitt möjligt håller sig
inom det nuvarande husets ram utan att ändra för mycket pa de skönhetsvärden,
som dock finnas såväl i husets yttre som även i dess inre. Jag tänker
här’ på den monumentala uppgången, hallen och galleriet, som sammanbinder
de båda kamrarna. Man kan dock säkerligen både taga bort en del stötande
ting i exteriören, där det nu finns en del detaljer, som icke ha sin
egentliga plats i den miljö, där de nu finnas, och säkerligen också utan att
skada huset mycket göra en del förändringar i det inre — utvidgningar beträffande
vissa lokaler, som i stor utsträckning skulle komma att tillgodose

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)
riksdagsmännens behov och bekvämlighet. Likaså skulle nog åtskilligt kunna
göras^ i fråga örn luftväxlingen och utrymmena i kamrarna.

Från dessa synpunkter, herr talman, anser jag mig kunna tillstyrka det
föreliggande utskottsförslaget.

Herr Möller: Herr talman! Den föregående ärade talarens anförande

kunde ha lockat mig till en mera ingående polemik, men jag skall avstå från
det efter den langa debatt, som förts här. Jag vill bara erinra örn att jag i
början av gårdagens debatt föreslog, att några rader i utskottsutlåtandet skulle
utgå, emedan de måste uppfattas som ett förbud mot att utreda något annat
alternativ än vissa ombyggnader av detta hus. Däremot har särskilt bankoutskottets
ordförande mycket starkt polemiserat, framhållande att örn man

... . ®''a Pa (\en linjen, skulle detta väsentligen gagna dem, som ingenting
vAHa * denna fråga. Nu är förhållandet det, att för den händelse man inte vill
tillåta ens detta utan skulle förbjuda att man utreder frågan örn ett nytt hus,
sa tillhör jag dem, som icke önska en ombyggnad och kommer följaktligen att
ställa mig på den sida, som icke vill avlåta en sådan skrivelse. Örn förslaget
örn skrivelse eventuellt skulle avslås, så innebär naturligtvis detta icke, att det
utdömda köket skall bevaras i sitt nuvarande skick eller att man inte skall få
lov att reparera taket och dylika ting. Det ligger i sakens natur, att dessa rent
oundgängliga småsaker under alla omständigheter skola komma till utförande,
därför att det är ju saker, som helt enkelt icke kunna avböjas. Men jag
måste säga, att hela denna debatt egentligen bara vittnar örn, att bankoutskottet
gjort det till en formlig prestigesak att genomdriva även de tre raderna
i motiveringen, som jag önskar att man skulle stryka. Jag förstår inte,
att det kan ha blivit en sådan prestigesak att förhindra att ett önskemål, som
uppenbarligen finns hos manga i denna kammare, får komma under ny prövning.
Det ligger i sakens natur, att örn detta önskemål nu uteslutes, kommer
man slutligen fram till en utredning, som gäller allenast en ombyggnad, alldenstund
man inte brytt sig om några andra alternativ, och då får man på en
sadan ombyggnad lägga ned 5 eller 6 miljoner —- en ärad talare har nyss
nämnt siffran 7 miljoner, och när tiden kommer, kanske det kan bli åtskilliga
fler. Örn riksdagen da. säger nej till detta, så betyder det, att man i själva
verket försummat åtskilliga ar, när det gällt att skapa klarhet i frågan, huruvida
det inte är möjligt att åstadkomma ett nytt riksdagshus.

Vidare vill jag endast säga till herr andre vice talmannen, att vad folkets
röst beträffar i denna sak, är det ju mycket möjligt, att man tycker, att detta
är ett uttryck för ett slags lyxbegär hos riksdagens ledamöter. Jag har emellertid,
som jag förut sagt, inte lagt mig i den estetiska debatten. Jag har lagt
mig i frågan, hur ett riksdagshus inuti skall vara beskaffat för att erbjuda
tillfredsställande arbetsmöjligheter. Det olycksaliga östbergska uppslaget,
att huset skall rivas, är tydligen det vapen, som skall användas för att varje
tanke på ett nytt riksdagshus skall kunna slås ihjäl. Jag har inte förordat,
att detta hus skall slopas, en tanke som ju herr andre vice talmannen var inne
på. Jag har sagt, att örn man bygger ett nytt hus för riksdagen, kommer det
att mycket snabbt visa sig, att det kommer en kö av statliga myndigheter, som
anser sig behöva utrymme i ett hus av denna beskaffenhet, och det är naturligtvis
på den linjen som man skall gå. Rivningshistorien betraktar jag som
rena fantasteriet.

Jag för min del vidhåller sålunda mitt yrkande från i går, att de tre raderna
på fillan 10 i utskottets utlåtande måtte strykas. Det betyder endast, att
man får in ytterligare ett alternativ i den utredning, som skall verkställas.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Herr Lindhagen: Jag skall be att få till protokollet antecknat ett par

uppljrsningar, som lämnats mig just nu av övermaskinisten \ riksdagshuset.
Som redan sagts lia, ursprungligen på motion av mig, vi fått särskild ventilering
vid varje plats här i kamrarna. Övermaskinisten har upplyst, att genom
denna ventilering insläppes vid varje plats 40 kubikmeter^ frisk luft per
person och timme till en temperatur av 18.5 grader Celsius. Vidare har han
upplyst, att till den ökning av temperaturen, som sedan äger rum, bidrager
varje ledamot genom sin kroppsvärme, som är tillräcklig för att på en timme
förvandla en liter iskallt vatten till kokhett.. 0 , ,

Vad Möllers förslag angår, ligger väl i alla fall sa till, att under (ten
nuvarande europeiska dekadansen pa den andliga kulturens område uppenbarligen
vore farligt även ur Möllers beaktansvärda synpunkt att bygga något
nytt riksdagshus. Såsom av mig och andra erinrats, skulle i en tid, behärskad
av funkisstilar, ej kunna skapas något sådant genom epokerna bestående konstverk,
som Möller profeterat om. Därför kan det ifrågasättas, örn vi nu skota
»undersöka», som det heter, herr Engbergs förslag till nytt riksdagshus pa
Mosebacke eller på Riddarholmen, byggnadsstyrelsens förslag örn nedre Norrmalm
eller någon annan stans och mitt förslag om Skeppsholmen. Hur mycket
kostar en sådan utredning, herr Möller?_ Den kan ju kosta hundratusentals kronor,
och de pengarna äro bortkastade i förväg. För mig är mest bekymmersamt
nu att ej Skeppsholmen reserveras åt människorna i en bättre värm tor
det ifrågasatta ändamålet.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! För att inte mitt föregående

yttrande skall missförstås vill jag förklara, att da jag pa detta stadium, da
man inte kan taga ställning till de olika omändringsförslagen, dock kunnat uttala
min anslutning till utskottets hemställan, sa gör jag det under den förutsättningen,
att man i första hand undersöker, huruvida en omändring skulle
kunna genomföras för väsentligt iner begränsade kostnader än det förslag, som
förra året utarbetades och som skulle gå löst på mellan 4 och 6 miljoner kronor,
eller _ som det nu senast är sagt — kanske gå till närmare 7 miljoner.

Herr Åkerberg: Herr talman! Herr statsrådet Möller sökte tydligen skapa
en koalition mellan sig och herr Reuterskiöld genom att säga, att örn utskottsbetänkandet
avslås, innebär detta naturligtvis inte, att taket ej skulle kunna
repareras eller köket iordningställas. Jag vill påpeka, att herr Reuterskiöld i
motiveringen för sitt förslag framhöll, att riksgäldsfullmäktige kunde göra de
erforderliga arbetena utan att begära något anslag från riksdagen. Det var
mot detta jag vände mig. Riksdagen behöver bevilja anslag, när man kommer
upp till sådana summor som en miljon eller däromkring.

Jag vill för övrigt erinra om att riksdagen i fjol uttalade, att dessa arbeten
inte voro tillräckliga. Riksdagen ville da ha en utredning örn de tteilig.n e
förbättringar, som skulle kunna ske.

Jag vill vidare bestämt dementera vad herr Möller här sagt örn att bankoutskottet
skulle ha gjort det till en prestigesak, att de ord i motiveringen, som
han ville utesluta, skulle vara kvar. Det är alldeles felaktigt. Det fanns i
bankoutskottet åtskilliga, som voro anhängare av linjen, att vi skulle bygga
ett nytt riksdagshus. Vi enade oss emellertid alla, bade de som inte ville göra
någonting, de som ville göra en väsentlig ombyggnad, och de som ville ha ett
nytt riksdagshus, på den punkten, att vi måste ta sakerna i deras rätta ordning.
Vi hade då först att ta ställning till det ombyggnadsförslag, till vilket
kommittén kommit. Vill riksdagen inte ta detta, far den ta ställning till fragan
örn att inte göra någonting alls eller igångsätta en ny utredning örn byggande
av ett nytt riksdagshus.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Förslaget att stryka de tre raderna i motiveringen hänger ju för övrigt i
luften. Den nya motiveringen skulle, örn däri skulle ligga en avi till riksgäldsfullmäktige
att även utreda frågan örn ett nytt riksdagshus, icke ha något
sammanhang med klämmen, vari det står, att de företagna undersökningarna
skola föreläggas riksdagen vid början av nästa år. På den tiden hinner en
utredning om ett nytt riksdagshus icke göras. Därför anser jag, att det Möllerska
förslaget icke kan accepteras, utan att kammaren bör antaga utskottets
förslag oförändrat.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! Innan debatten avslutas, vill jag
säga några ord om den motivering, som herr Sten presterade för sin ståndpunkt
i denna fråga. Han ansåg nämligen, att en person i min ställning —
han nämnde särskilt herr Nilsson i Mölndal —• borde erbjudas större bekvämligheter
för att ge möjlighet till handläggning av de affärsangelägenheter,
som skulle kunna behöva förekomma. Jag ber för mitt eget vidkommande
att få förklara, att jag försöker ordna dessa privata angelägenheter på sådant
sätt, att jag slipper sköta dem från riksdagshuset. Och har det varit någon
enstaka gång, då det verkligen behövt ske, så ha de redan nu befintliga bekvämligheterna
fullkomligt räckt till.

Jag inlägger min bestämda gensaga emot att få tjänstgöra som något slags
objekt, när det gäller att bevisa, att bekvämligheterna skulle vara så miserabla,
att de för dem, som ha några privata angelägenheter att sköta, inte
skulle räcka till. Det är ju ofta så, att erbjudna tjänster bli försmådda. Herr
Sten avsåg väl endast att visa en välvilja. Då jag emellertid inte vill mottaga
denna välvilja och anser den malplacerad vid detta tillfälle, har jag velat säga
ifrån detta, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets
motivering; 2:o), av herr Möller, att utskottets hemställan skulle bifallas med
utelämnande av sista meningen i andra stycket av motiveringen, så lydande:
»Vad angår projektet om uppförandet av ett helt nytt riksdagshus synas dock
enligt utskottets mening förutsättningar för närvarande saknas för denna tankes
realiserande» samt 3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Möller begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontrapropositionen i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Möllers yrkande.

Herr Reuterskiöld äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den. som till kontraproposition i huvudvoteringen angående bankoutskottets
utlåtande nr 66 antager bifall till herr Möllers yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. ombyggnad av riksdagshuset m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits avslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angeånde omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 66 med
godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits av herr Möller.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning
av väckt motion angående giltigheten av efter den 1 januari 1897 gjorda
köp av på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Äng. reforme- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 63, i anledning av väckt
ring av motion angående reformering av åklagarväsendet.

väsendet. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 164,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Lindqvist hemställt, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag till reform
beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare
måtte, utan avbidan på resultatet av pågående utredning örn uppbördsväsendet,
framläggas örn möjligt för 1938 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj it ville
vidtaga sådana åtgärder, att förslag till reform beträffande landsfiskaler,

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. reformering av åklagarväsendet. (Forts.)
stadsfiskal och med dem jämställda åklagare måtte skyndsammast möjligt
föreläggas riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar Erik Anderson, Roos, Bergquist och
Ewald Lindmark, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att förevarande motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Roos: Herr talman! I själva sakfrågan föreligger i denna fråga ingen
meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten och reservanterna. Reservanterna
dela till fullo utskottets mening örn den stora betydelsen av en reformering
av åklagarväsendet. Jag vill begagna tillfället att personligen ansluta
mig till och understryka den passus i utskottets motivering, där det
framhålles, att det är av särskild vikt att »åtgärder i god tid vidtagas för
åvägabringande av en skicklig åklagarkår, som kan motsvara de ökade krav
en ny rättegångsordning ställer på densamma».

Ehuru således i sak ingen skillnad föreligger, så föreligger dock en viss
olikhet i formen eller rättare i sättet att nå målet. Reservanterna påpeka, att
sedan ett principbetänkande beträffande åklagarkårens organisation avgivits
1935, särskilda sakkunniga tillkallats för utredning bl. a. av frågan örn sättet
för indrivning av utskylder. Ett slutgiltigt ställningstagande till frågan
om landsfiskalstjänsternas organisation kan enligt reservanternas förmenande
inte äga rum, förrän spörsmålet örn indrivningsväsendets ordnande kommit
närmare sin lösning. Detta utredningsarbete rörande indrivningsväsendet bedrives
numera med all skyndsamhet och förutsättes, att Kungl. Maj :t, så snart
resultatet av denna utredning föreligger, skall taga ställning till frågan örn
åklagarväsendets organisation och för riksdagen framlägga förslag.

På grund härav, och då uppenbarligen vederbörande departementschef —
eller kanske rättare departementschefer — ha all önskvärd uppmärksamhet
riktad på detta reformkrav, anse reservanterna, att det icke är behövligt och
inte heller riktigt på sin plats att i skrivelse till Kungl. Maj :t göra ytterligare
påminnelser i saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det finns mycket som talar för de syn punkter,

som herr Roos här framställt, men vi ha dock förmenat, att ärendet
är av den vikt, att ett beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan
vore på sin plats,. Redan 1935 uttalade ju riksdagen i en skrivelse en önskan
att skyndsamt få ett förslag till reform beträffande landsfiskaler och stadsfiskaler
och därmed jämställda åklagare. Sedan har Kungl. Maj :t tillsatt
en uppbördskommitté, som skulle behandla en del frågor, vilka sammanhänga
med denna verksamhet. Då mena vi, att det vore av vikt, att när en gång
detta förslag kommer fram, även frågan om åklagarväsendet kan vara så förberedd,
att de önskemål, som riksdagen 1935 uttalade, snabbare skola kunna
förverkligas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kjörck, Willielm: Herr talman! Då detta utlåtande även gäller landsfiskalerna,
vilkas löneplaceringsfråga jag har haft anledning att sysselsätta
mig med och delvis också haft bekymmer för, skall jag tillåta mig att säga
några ord.

Jag kan inte finna annat än att de skäl, som den ärade reservanten nyss anförde
och som för övrigt äro utvecklade i reservationen, äro bärande. Det
måste betecknas såsom ganska osedvanligt, att riksdagen i en fråga som denna

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. reformering av åklagarväsendet. (Forts.)
beslutar en skrivelse till Kungl. Majit. Det föreligger redan en riksdagsskrivelse,
och i årets statsverksproposition Ilar den departementschef, under
vars huvudtitel anslagen till dessa befattningshavare upptagas, gjort ett mycket
bestämt uttalande angående denna löneregleringsfråga. Det heter nämligen
i femte huvudtiteln på sid. 263 på tal om den av hänsyn till omorganisationen
av landsfiskalstjänsterna uppskjutna löneregleringen, att denna efter
departementschefens »bestämda mening bör på allt sätt påskyndas». Detta
är alltså socialministerns uppfattning i den föreliggande frågan. Jag vill
ifrågasätta, örn det under sådana förhållanden kan vara ändamålsenligt, att
riksdagen på nytt skriver i frågan, när man vet, att all uppmärksamhet är
riktad på den och att ansträngningar ha gjorts för att påskynda den förberedande
utredning, som även efter utskottets uppfattning måste ligga klar,
innan man på allvar kan ta itu med själva löneregleringsfrågan och organisationsfrågan
i övrigt.

Det förefaller mig, som örn det uttalande, som föreligger i reservationen,
är avfattat på ungefär samma sätt som statsutskottet brukar avfatta sina utlåtanden
i motsvarande fall, då det konstateras, att ett. slutgiltigt ställningstagande
till frågan örn landsfiskalstjänsternas organisation .icke kan äga rum,
förrän spörsmålet örn indrivningsväsendets ordnande kommit närmare sin lösning,
och då man förutsätter, att Kungl. Majit, så snart resultatet av denna
utredning föreligger, kommer att taga ställning till frågan, varför anledning
saknas att nu företaga någon åtgärd från utskottets sida.

Vare sig det skrives eller icke kommer denna fråga precis lika fort till sin
lösning, och jag tror att det är att missbruka riksdagsskrivelserna, örn man
avlevererar en sådan i denna fråga, när det är uppenbart, att de bägge departementschefer,
som ha med denna sak att skaffa — socialministern, som har
anslagsfrågan och organisationen beträffande löneregleringen om hand, samt
justitieministern, som är engagerad ur organisationssynpunkt och i vad det
gäller stadsfiskalerna helt och hållet — lia sin uppmärksamhet riktad på saken.
Jag tror, att det varit i överensstämmelse med de grundsatser, som eljest
gälla, när riksdagen skall skriva eller taga initiativ, örn svaret på motionen
blivit ungefärligen sådant som det är avfattat i reservationen.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till denna
reservation.

I herr Wilhelms Björcks yttrande instämde herr Reuterskiöld.

Herr Schlyter: Mig förefaller det, herr täman, som örn statssekreteraren

i socialdepartementet inte skulle ha läst utskottets kläm. Den talar inte med
ett enda ord om någon lönereglering. Däremot har första lagutskottet sysselsatt
sig med frågan särskilt ur rättegångsreformens synpunkt och med dylika
skäl motiverat en framställning, som enligt utskottets avsikt skall gå till
justitiedepartementet och inte till socialdepartementet.

Jag hoppas, att jag med denna korta upplysning har bemött statssekreterarens
i socialdepartementet avböjande av en riksdagsskrivelse i detta fall.

Herr Björck, Wilhelm: I anledning av vad utskottets ärade ordförande

nyss anförde är det kanske befogat att ställa den frågan i kammaren, örn första
lagutskottet inte menar att påskynda även förslaget örn en lönereglering.
Så enfaldig har jag verkligen varit att jag trott, att utskottets utlåtande även
gällde denna löneregleringsfråga, som vållat så mycket besvär i socialdepartementet
och som från socialministerns sida önskas avverkad fortast möjligt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad ut -

Onsdagen den 2 juni 1937 £. m.

Nr 39.

Äng. reformering av åklagarväsendet. (Forts.)
skottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 26, i anledning av Kungl. Äng. stärnMaj:ts
proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. p^av9^nbv^
förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper. papper.

I detta betänkande hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 319, antaga följande

Förslag

till

förordning angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Härigenom förordnas som följer:

Då sådant med hänsyn till särskilda omständigheter prövas nödigt, må
Konungen förordna, att avräkningsnota, varom i 2 § förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper förmäles, vid köp eller byte av aktier, lotter, andelsbevis och
delaktighetsbevis skall förses med stämpel till högre belopp än i 3 § 1 mom.
nämnda förordning under a), c) och e) sägs, dock högst fyra gånger där angivna
belopp. _

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937 och gäller till och med
den 31 maj 1938. Av Konungen jämlikt denna förordning meddelade bestämmelser
må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda dag.

Herr Stendahl: Herr talman! Svenskt näringsliv har under de senare åren
utvecklats i en ständigt stigande grad, vilket i stor omfattning skett under
aktiebolagsformen. Därav följer ju också, att köp och försäljning av andelar
i sådana företag, d. v. s. aktier, under de senare tiotalen år ökats och tagit
en omfattning, som man förr icke tänkt vara möjlig.

För att underlätta denna handel, men även för att örn möjligt undvika en
del former, som åtminstone på stora börser icke äro ovanliga, har man i Sverige
satt denna handel i väsentlig grad under kontroll, vilket skett genom att
koncentrera handeln med börspapper till Stockholms fondbörs och genom att
utrusta börsstyrelsen med befogenheter, genom vilka den kan dels motverka
en icke önskvärd rörelse på denna börs, dels förhindra icke önskvärda transaktioner
samt bestraffa eventuella brott mot de fastställda reglerna. Jag vet
av egen personlig erfarenhet, att börsstyrelsen mer än en gång icke tvekat att
använda dessa medel för att hålla handeln på Stockholms börs inom önskvärda
gränser och sörja för att några illegitima fasoner, när det gäller handeln
med värdepapper, icke få förekomma.

Det är ju alldeles givet, att börsen i och för sig icke är något självändamål.
Det är ett medel, genom vilket man pumpar friskt kapital i svensk företagsverksamhet.
Det är således alldeles självklart, att det icke är börsen såsom
börs i och för sig, som konstituerar det pris, till vilket respektive papper, som
gå på börsen, köpas eller försäljas, utan de. kurser, som fastställas på börsen,
äro cn följd av dc resultat, vilka respektive företag, som saluföra sina papper
på börsen, kunna uppvisa. Resultatet av ett sådant företags drift blir natur -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.)
ligtvis till väsentlig grad beroende på, under vilka konjunkturer och förhållanden,
ekonomiska förhållanden i första hand, som dessa företag arbeta. Vidare
äro normerande för prissättningen de krav, som de kapitalplacerande personerna
ha på förräntning av sitt i aktier placerade kapital, samt dessutom,
och icke minst, tillgång och efterfrågan på de noterade papperen.

Det är således alldeles självklart, att örn man å börsen får bevittna, att där
förekommer en utveckling av inflationistisk art, d. v. s. en prisutveckling eller
kurssättning, som är fullständigt oresonlig och går upp i toppen på ett sätt,
som inte endast icke är önskvärt, utan även kan anses vara skadligt, har man
att söka orsakerna icke i börsen själv, utan i det ekonomiska livet överhuvud
taget, som är basen för de kurser, som komma att noteras. Det går således
inte alls att genom att företaga vissa piruetter eller danssteg ute i börsperiferien
stoppa en ekonomisk utveckling, utan om man vill driva eller leda den
ekonomiska utvecklingen i vissa banor, vilket endast är möjligt inom vissa
gränser, är det helt andra åtgärder än de här föreslagna, som måste vidtagas.

Jag skall vidare redogöra för hur denna lag, örn den nu sättes i kraft, i
realiteten skulle verka. Nuvarande kostnader för en transaktion på Stockholms
börs är två gånger helt courtage, d. v. s. 40 öre, plus två gånger halv
stämpel, d. v. s. 30 öre, eller tillsammans 70 öre per etthundra kronor. I och
med att den lag, som nu antagligen kommer att voteras igenom, skulle komma
att sättas i kraft, skulle för en köptransaktion och en försäljningstransaktion
på börsen kostnaderna bli två gånger helt courtage, d. v. s. 40 öre — vilket
alltså är oförändrat — plus två gånger halv stämpel eller 1 krona 20 öre, eller
tillsammans 1 krona 60 öre per etthundra kronor.

Vi skola sedan se, hur lagen kommer att verka i förhållande till några av
de mest gouterade papperen, med vilka det för närvarande handlas på börsen,
och jag tar då ett papper, som alla, även de, som aldrig köpt en aktie, hört
talas örn, nämligen Grängesberg. Detta papper har under den föregående
veckan legat någonstans mellan 208 och 220 kronor. Kostnaderna för en transaktion
på börsen med en sådan aktie skulle således, om denna lag sättes i
funktion och man räknar med de under föregående vecka gällande kurserna,
ligga någonstans mellan 3 kronor 25 öre och 3 kronor 50 öre. Det nominella
beloppet på aktien är 100 kronor, som herrarna väl veta, med en årlig utdelning
av 6 kronor per aktie. Av årsinkomsten -—- denna utdelning av 6 kronor
— skulle således vid en sådan transaktion på börsen, köp och försäljning,
mer än hälften gå åt.

Jag vill framställa en stilla undran, örn det verkligen kan vara rim och
reson i att med en dylik procent av årsinkomsten på ett papper belasta papper.
som säljas på börsen. Är det rimligt att lägga upp det på det sättet?

Nu kan man naturligtvis invända — och det väntar jag, att någon av herrarna,
som äro på den andra sidan, skall komma att göra —- att Grängesberg
är ett typiskt spekulationspapper. Det pris, som papperet betingar vid handeln
på börsen, är endast till en viss grad dikterat av utdelningen och där
kommer således in ett spekulationsmoment. Eller, rättare sagt, man hoppas,
att papperet under den närmaste tiden skall utveckla sig på ett sådant sätt,
att det skall kunna ge en väsentligt större utdelning och därigenom få ett större
värde, och så diskonterar man dessa förhoppningar i förväg. Därför är detta
papper ett dåligt papper, när man vill exemplifiera.

Jag skall därför ta ett papper, som icke lider av de moment, som jag här
har berört. Ett rätt gouterat paper är Aktiebolaget Investor. Det nominella
värdet på aktien är 500 kronor. Aktierna ha under senaste tiden noterats i
650 ä 660 kronor, och utdelningen är 30 kronor, d. v. s. 6 procent. Företaget
är särskilt känt och beaktat såsom ett företag, som för en synnerligen försik -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.)
tig utdelningspolitik. Man räknar med att papperet har ett väsentligt större
värde än det nominella. Det är således inte ett överspekulerat papper på något
sätt.

Örn vi nu räkna med vad kostnaderna skulle bli vid en försäljning av ett
sådant papper, örn detta lagförslag skulle sättas i funktion, komma vi till att
kostnaderna för en sådan transaktion, d. v. s. köp och försäljning, skulle bli
över 10 kronor per aktie, alltså över en tredjedel av papperets förräntning
skulle gå åt för en enda sådan transaktion. Jag skall upprepa min undran,
huruvida verkligen för försäljning av ett papper på börsen en belastning till
den grad, som här föreslås, kan anses vara lämplig.

Nu skall jag villigt medge, att vad jag här senast har berört — det, som
jag först berörde var huvudsaken, d. v. s. frågan örn orsakerna till kurssättningen
överhuvud taget, och sedan har jag berört kostnaderna å börsen för en
försäljning i förhållande till de olika pappernas förräntning — är ju en sak,
som har ett visst intresse, men som egentligen strängt taget ligger rätt väsentligt
utanför huvudsaken och det, som vi nu diskutera.

Frågan är nu, såvitt jag förstår, hur denna lag verkar, örn den sättes i
kraft. Örn denna lag skall sättas i funktion, förutsätter den ju en fortsatt
högkonjunktur och högkonjunkturen i och för sig — det kunna vi vara sams
örn litet var — är icke av ondo, utan någonting, som vi allesammans önska
oss helst för evig tid under en jämn följd av år. En jämn högkonjunktur och
full belastning äro de ekonomiska idealförhållandena, om man nu kunde få
sådana förhållanden. Men örn högkonjunkturen tar sig rent skadliga inflationistiska
uttryck, tror jag nog också, att vi allesamman äro någorlunda sams
örn att sådant behöver dämpas, närmast för att genom en dämpning i tid
hindra uppkommande av de skador, som en icke kontrollerad inflationistisk
rörelse kan medföra. Förutsättningen för att lagen skulle komma i funktion
är således en fortsatt högkonjunkturutveckling. Under den förutsättningen
och med den erfarenhet, vi ha i Sverige för närvarande, betyder också det en
synnerligen riklig tillgång på valutor, d. v. s. på pengar överhuvud taget och
i olika former. Det medför vidare en rätt stor svårighet för dem, som ha kapital,
stort eller litet, att kunna få en skälig förräntning på detta kapital.
Resultatet av dessa förhållanden måste således bli, att en väsentlig del av kapitalet
blir ledigt och att det är svårt att placera detsamma. På det sättet
pressas det åtminstone delvis in på börsen för köp av aktier och obligationer.
Obligationerna kunna vi i detta sammanhang lämna fullständigt åt sidan. Det
rör sig icke örn dem nu. Den, som under dessa förhållanden har ledigt kapital
och vill placera detsamma, går tämligen säkert till börsen alldeles oavsett
kostnaderna, åtminstone tämligen oavsett, örn det blir det belopp, som här är
föreslaget eller icke. Men den, som en gång har placerat sitt kapital och får
en sådan här avbränning, örn han vill sälja, blir säkerligen högst försiktig,
när det gäller att sälja, därför att när han har sålt sina aktier, har han pengarna
räntelösa. Att ge sig in på nya placeringar drar han sig för. därför
att dessa omplaceringar sluka en så väsentlig del av den låga förräntning,
han kan ernå. Resultatet kan således, såvitt jag förstår, örn lagen sättes i
kraft under (le förutsättningar, som här föreslås, endast bli ett, nämligen att
köparna i oförminskad eller kanske i ökad grad komma att uppträda, medan
däremot säljarnas antal i väsentlig grad kommer att minskas. Då
kommer man till det resultatet, att efterfrågan på aktier växer eller åtminstone
icke minskas, medan tillgången däremot minskas. Därigenom skulle lagen
verka precis motsatsen mot vad den avser, d. v. s. den kommer icke att
verka hämmande utan i stället direkt gynnande för dem, som vilja driva kurserna
i höjden och detta just därför att det material, som de söka, konsekvent

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.)
minskas. Jag för min del vill inte vara med att stifta lagar på det sättet.

Nu kan man ju säga, att här endast föreligger en fullmaktslag. Jag tilllåter
mig att ha den uppfattningen, att det är på hög tid, att riksdagen blir
en liten smula återhållsam, när det gäller att votera igenom fullmaktslagar
och i synnerhet fullmaktslagar i skattefrågor. Det har hittills varit en sak,
som riksdagen har slagit vakt örn. Det förefaller mig, som örn det vore på
hög tid, att man återigen stramade åt på tyglarna, och i synnerhet är det enligt
min uppfattning nödigt och nödvändigt att göra det, när en lag som den
nu föreslagna faktiskt leder till ett resultat, precis motsatt det, som avsetts
med den, d. v. s. den kommer att verka direkt skadligt i stället för nyttigt.

Herr talman! Jag yrkar avslag på förslaget.

Häri instämde herr Koos.

Herr Petersson, Knut: Jag skall också be att få säga några ord i detta
ämne. Jag delar visserligen inte den föregående ärade talarens tvivelsmål i
alla hänseenden. Även om man kan ha sina dubier i fråga örn effektiviteten
av den åtgärd, som finansministern ifrågasatt, måste man dock medge, att
den representerar en fullkomligt legitim utväg att till statsverket indraga en
del av högkonjunkturens spekulationsvinster. Ur den synpunkten har jag för
min del ingenting emot, örn så visar sig nödvändigt och lämpligt, att tillgripa
en höjning av fondstämpeln.

Mina tvivelsmål gälla snarare en annan sida av saken, nämligen den rent
formella. Som den föregående ärade talaren påpekade, är det här fråga örn
en fullmaktslag, som skulle ge Kungl. Maj:t bemyndigande att inom vissa
gränser öka de fiskaliska pålagorna här i landet. Det är ju en typ av fullmakter,
som på sistone kommit i rätt flitig användning. Vad man än har
för uppfattning örn lämpligheten av sådana fullmakter — och jag måste för
min del bekänna, att jag betraktar deni med utpräglad olust; de höra kristiden
till, och jag kan i dem inte se annat än ett folkstyrets fattigdomsbevis —
vad man än har för uppfattning om lämpligheten av sådana åtgärder, måste
man ju ändock vara ense därom, att de böra tillämpas på ett sätt, som står
i närmast möjliga överensstämmelse med grundlagens bud, att svenska folkets
urgamla .rätt att sig själv beskatta utövas av riksdagen allena.

Nu har visserligen utskottet gjort en mycket betydelsefull och mycket väsentlig
förändring i Kungl. Maj :ts förslag i så måtto, att den begärda fullmakten
endast skall gälla till en viss tid, ett visst angivet datum. Det är,
förefaller det mig, en mycket betydelsefull förbättring i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag skulle emellertid ha önskat, att man hade gått ett steg längre och
på ett ännu mera otvetydigt sätt fått ådagalagt i förordningstexten, att det
här är fråga örn utövande av en befogenhet, som är riksdagens och riksdagens
allena. Det kunde ha skett på mångahanda sätt. Jag vill erinra därom, att
när för tjugu år sedan det var fråga om att på samma sätt som nu hejda
spekulationen på fondbörsen, tillgrep man en annan utväg. Då framlade Kungl.
Majit för riksdagen ett utarbetat förslag till ny förordning om fondstämpel
med angivande av de skattesatser, som Kungl. Maj :t för sin del fann lämpliga
att tillgripa. Samtidigt stadgades, att denna förordning skulle träda i
kraft vid tidpunkt, som Kungl. Majit bestämde. På detta sätt fick alltså
riksdagen tillfälle att pröva åtgärden i hela dess sammanhang och vad som
lämnades åt Kungl. Majit var endast att bestämma själva tidpunkten för
ikraftträdandet av den nya skattesatsen. Det var en utväg.

Jag vill peka på en annan utväg, som har tillämpats, när det gällt utövande
av den Kungl. Maj :t givna rätten att i vissa fall pålägga särskild tullavgift.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.)
Denna rätt inrymmes i en förordning från 1932, och där är det bland annat
stadgat, att särskild tullavgift, enligt vad nu är nämnt, må åsättas allenast
å tid, då riksdagen icke är samlad. Beslut därom skall underställas näst sammanträdande
riksdag inom 10 dagar efter riksdagens öppnande. I det sammanhanget
har man alltså varit betydligt mera försiktig, än när det gällt att
utforma detta bemyndigande, som Kungl. Majt: nu har begärt.

Då det givetvis är för sent att på detta stadium åstadkomma någon saklig
ändring i riksdagens beslut, vill jag endast uttrycka den förhoppningen, att
Kungl. Maj :t så snart sig göra låter och utan onödigt uppskov för riksdagen
redovisar de dispositioner, som till äventyrs kunna komma att träffas på
grundval av det nu förestående beslutet.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall icke inlåta mig på en diskussion örn
den konstitutionella sidan av saken. Det är klart, att det är på grund av
omständigheternas makt, som man inte kan finna någon annan utväg än att
lägga en viss befogenhet i Kungl. Maj:ts hand, lika väl som ju ingen betvivlar,
att man har lagt kanske ännu större befogenheter i riksbankens hand,
vilka herr Stendahl säkerligen icke vill avhända den.

Det är klart, att man kunde ha valt den ena av de vägar, som herr Petersson
antydde, nämligen att ta ett fixt belopp och säga, att då har alltså riksdagen
godkänt detta fixa belopp till stämpel, och det betyder bara, att Kungl.
Maj :t sedan får sätta detta beslut i kraft på viss tidpunkt. Skillnaden är
den, att detta fixa belopp kan av Kungl. Maj :t underskridas, vilket icke kan
anses innebära ett intrång på riksdagens beskattningsmakt, eftersom det är att
gå längre, än riksdagen är villig att gå.

För övrigt erinrade ju herr Petersson själv örn att under senare åren ha
vi ansett oss tvungna att gå in på den vägen och jag minns inte, att herr
Stendahl till exempel gjorde någon kraftig erinran i kammaren gentemot den
margarinaccis, som Kungl. Maj :t har i sin hand att variera inom ganska vida
gränser. Jag förmodar, att herr Stendahl säger, att margarinaccisen gäller
inte näringslivet i så hög grad som en avgift på börsen, men jag misstänker,
att för den stora massan av svenska medborgare är margarinaccisen av större
betydelse för deras dagliga liv än detta förslag.

I övrigt vill jag bara i anledning av herr Stendahls yttrande säga, att det
är naturligtvis mycket lätt att måla ut vilka konsekvenser, som skulle följa
under vissa förhållanden av att man använder sig av en viss befogenhet. Då
bevillningsutskottet har gått med på att ge Kungl. Maj :t rättighet att sänka
tullar för samma ändamål, skulle det inte ha förvånat mig, om någon stigit
upp på samma sätt som herr Stendahl och talat om vilka fruktansvärda följder
för det svenska näringslivet, som det skulle bli, om Kungl. Maj :t begagnade
sig av denna fullmakt i onödan. Jag behöver icke erinra herr Stendahl
om att många i båda kamrarna ha varit mycket bekymrade inför den
makt, som ligger i riksbankens hand att under vissa förhållanden, och om
förutsättningar skapas, höja och kanske kraftigt höja räntorna. Det är konsekvenser
för näringslivet, som säkerligen långt, långt överskrida allt vad som
kan tänkas inträda, örn Kungl. Maj :t skulle begagna sig av den nu ifrågavarande
fullmakten. Och slutligen vill jag, som jag nyss sade, erinra herr
Stendahl örn, att den mest betydelsefulla makten över hela vårt näringsliv
ligger i händerna icke på på Kungl. Maj :t, utan på ett litet utskott av riksdagens
ledamöter, som sitta i bankofullmäktige. De kunna inte bara manipulera
räntorna, utan de kunna också manipulera vår svenska kronas kurs
i förhållande lill utländska valutor. Jag erinrar örn detta därför att var och
en förstår, att i detta fall kan man icke tänka sig, att riksdagen skall kunna

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.)
utöva alla dessa befogenheter. Man är tvungen att låta vissa människor åtnjuta
en viss grad av förtroende och lika väl som jag är övertygad örn att
riksdagen förutsätter, att bankofullmäktige, där även herr Stendahl sitter,
komma att utöva denna makt med ali den varsamhet, som är nödvändig, lika
väl är jag övertygad örn att riksdagen förutsätter, att Kungl. Maj :t icke i
onödan kommer att använda den fullmakt, som ett enhälligt bevillningsutskott
här har föreslagit.

Herr Stendahl: Herr talman! Det är ju rätt vanligt i en diskussion, om
en talare inte egentligen vill svara på vad diskussionen gäller, att han börjar
tala örn någonting annat. Så har ju herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
gjort i allra högsta grad nu, och vad han säger är, att den bestämmande
makten i den här frågan angående Sveriges ekonomiska livs utveckling
för närvarande ligger i väsentlig grad hos riksbanken och hos bankofullmäktige,
där jag sitter. Ja, det låter sig ju sägas. Visserligen är riksbanken
ett riksdagens verk och äges av den, och med undantag för ordföranden
är det riksdagen själv, som väljer bankofullmäktige, vilka ha att inför riksdagen
svara för sina göranden och låtanden. Det är alldeles riktigt. Så är
det enligt grundlagen, men så är det för närvarande icke de facto, ty de facto
är det på det sättet, att med den parlamentariska bakgrund, som den nuvarande
regeringen har, torde det vara rätt besvärligt för en riksbanksledning att göra
några väsentliga ingrepp utan finansministerns medgivande. Den verkliga
ekonomiska makten för närvarande ligger hos Sveriges finansminister och
ingen annanstans.

Herr Björnsson: Jag skall inte inlåta mig i den sista diskussionen örn var
den ekonomiska maktens tyngdpunkt är att söka eller frågans konstitutionella
betydelse.

Jag skall bara be att få säga några ord med anledning av några påståenden,
som herr Stendahl gjorde för att belysa de farliga verkningarna av en höjd
fondstämpel. Han fastslog ett pär satser tämligen utan förbehåll, nämligen
för det första att börsen egentligen tjänar till att pumpa in pengar i det svenska
näringslivet och för det andra att kurserna inte bero på några börsens åtgöranden
utan på det svenska näringslivets utveckling.

Herr talman, jag skall tillåta mig att bestrida båda satserna. För det första
känner jag inte till att några av de pengar, som omsättas på börsen, komma
direkt att tjänstgöra som rörelsekapital för det svenska näringslivet. Det
svenska näringslivet får sitt rörelsekapital antingen genom nyemissioner av
aktier eller genom upplåning. Vad börsen har till uppgift, det är att göra
de värden, som investerats i vårt näringsliv, lättrörligare och lätt säljbara och
således indirekt kanske underlätta tillförseln av kapital — men som sagt i
hög grad indirekt. För det andra vill jag bestämt bestrida, att börskurserna
uteslutande bero på den ekonomiska utvecklingen av vårt näringsliv. Det är
efter min mening en allt för mekanisk uppfattning örn börsmarknaden. Börskurserna
bero i utomordentligt hög grad av rent psykologiska företeelser hos
publiken på börsmarknaden. Örn stämningen inom denna publik blir optimistisk,
dansa kurserna upp, och örn publiken helt plötsligt gripes av pessimism,
sjunka kurserna. De faktorerna spela en mycket större roll än en ändrad utdelning.
Bara ett rykte, ett falskt rykte örn att utdelningen på ett papper
kommer att höjas eller att ett företag har gjort en god affär, kan ju åstadkomma
plötsliga kursstegringar, som absolut icke finna sin förklaring i vad herr
Stendahl har sagt. Om man således vid något tillfälle har en tendens till
hausse, så kommer denna helt säkert att i mycket hög grad accentueras, örn

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.)
man har att räkna med en flock av korttidsspekulanter. Jag skall fråga herr
Stendahl, om han till exempel kan ge mig något mekaniskt ekonomiskt underlag
som förklaring till att Skandinaviska kreditaktiebolagets aktier på några
månader ha först stigit från 190 till 235 kronor — alltså ungefär 15 procent
■—• och därefter lika plötsligt och, såvitt jag förstår, lika omotiverat sjunkit
med 10 procent. Efter min uppfattning är det ett bevis för att börsmaknaden
ingalunda bestämmes av sakligt ekonomiska förhållanden utan av marknadens
psykologiska förhållanden och vidare att vissa korttidsspekulanter på aktiemarknaden
—- med ett vulgärt uttryck, de typiska jobbarna — göra vad de
kunna för att accentuera både plötsliga stegringar och plötsliga depressioner
på marknaden. Örn betriebet försvåras för dessa korttidsspekulanter är det
efter min uppfattning ägnat att utjämna kursutvecklingen.

Jag ber att helt få instämma i herr Peterssons yttrande, och även jag betraktar
förslaget som en utomordentligt legitim åtgärd för statsverket, då det
står att vinna två goda ändamål på en gång — dels som sagt att utjämna börsutvecklingen
och dels att tillföra statskassan en omsättningsskatt, som säkerligen
är minst lika berättigad som till exempel skatten på lotterivinster eller
dylikt. Jag skulle vilja säga, örn jag tar fasta på ett uttryck av herr Stendahl,
att om man verkligen vill underlätta tillförseln av kapital från sparare
till näringslivet, skulle det vara mycket bättre att ägna uppmärksamhet åt
en annan skatt, som jag finner tämligen litet motiverad, nämligen emissionsskatten.
_ När några personer vilja bilda ett bolag för igångsättande av ett
företag inom näringslivet är den första erfarenhet de få göra, att de skola
betala något sådant som en procent i skatt till statskassan för att få sätta i
gång sitt företag. Detta tycker jag är ganska orimligt. Det kan naturligtvis
endast försvaras av statsverkets behov av skatteinkomster, men absolut inte
av någon hänsyn till näringslivets utveckling.

Jag vill vidare säga herr Stendahl, att jag icke betraktar det som önskvärt
att våra aktier byta ägare så ofta som möjligt. Jag skulle tro, att om man
vill behålla någonting kvar av den gamla personliga omtanken hos delägarna
eller intressenterna i ett stort företag, är det i stället önskvärt att aktierna
byta ägare så sällan som möjligt. Ur den synpunkten tror jag som sagt. herr
talman, att det icke skulle vara någon så stor olycka, om Kungl. Maj :t med
begagnande av den fullmaktslagstiftning det är fråga om, höjde fondstämpeln,
såvida en hausse skulle visa sig. Tiderna äro sådana och det utrikespolitiska
läget så labilt, att man tyvärr har anledning att befara vad som helst på det
utrikespolitiska området och därmed som en självskriven följd även på det
ekonomiska området.

Även om jag delar herr Peterssons mening, att man även formellt bör handla
i så noga överensstämmelse med grundlagens ordalydelse och andemening som
möjligt, tror jag att i det läge vi nu befinna oss vore det synnerligen välbetänkt
att bifalla utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr von Heland.

Herr Stendahl: Den siste ärade talaren bestred mitt påstående, att börsen
spelade rollen av någon slags pump för att tillföra det svenska näringslivet
friskt kapital, men slutade — om jag fattade honom rätt — med att medge
att det ändå skedde indirekt. Något annat har jag icke påstått. Men jag vill
ännu en^ gång fråga: Hur skulle det svenska näringslivet i aktiebolagsform
kunna få något kapital, örn det icke funnes en marknad för aktierna? Den
saken regleras just av börsen, vilken således, såvitt jag förstår, fungerar, låt
vara indirekt, men i alla fall fullt effektivt som en, man skulle kunna säga,
rörledning, genom vilken funktionerna i visst avseende hållas i gång.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper. (Forts.

Beträffande lagarna för kurssättningen eller vad det är som påverkar densamma,
vågar jag alldeles bestämt gentemot den siste ärade talaren hävda,
att den viktigaste orsaken är, under vilka ekonomiska förhållanden respektive
företag arbeta, vilka ekonomiska resultat de kunna ge. Att det som en bidragande
orsak kan förekomma spekulation inom vissa gränser skall jag inte
bestrida. Men det är rent sekundärt. Själva grunden är just den jag har
sagt, och det borde ingen kunna bestrida.

Den siste ärade talaren ställde en fråga till mig beträffande utvecklingen
av Skandinaviska bankens kurser. Jag har verkligen ingen aning örn den
saken, det är papper som det aldrig har roat mig att följa. Men skulle jag
våga göra en from förmodan skulle det vara, att de kursväxlingar som förekommit,
möjligen bl. a. ha grundat sig på en på sin tid närd förhoppning örn
något höjd utdelning och missräkningen efter bolagsstämman, då hoppet örn
den höjda utdelningen grusades.

Herr Björnsson: Herr Stendahls sista ord bekräftade mitt påstående. Det
är således hoppet örn att någonting skulle inträffa och missräkningen över
att någonting icke skett som ha åstadkommit dessa betydande fluktuationer.

Jag begärde mellertid ordet för att förklara, att jag med vad jag sagt icke
har velat rikta någon som helst kritik mot börsstyrelsens sätt att sköta börsen,
och det förslag som här föreligger innebär heller ingen kritik mot att man åstadkommer
ett offentligt organ, som sköter omsättningen av värdepapperen. Det
är således icke denna sak det är fråga om, utan frågan är bara hur man skall
kunna tänka sig omsättningsskatten höjd till ett belopp som här är förutsatt,
vilket icke är så avskräckande som herr Stendahl i sitt första anförande ville
göra det. Bestämmande för en akties värde bör väl dock icke vara rent tillfälliga
omständigheter utan företagets framtidsutsikter.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Äng. vissa
ändringar i
kommunalskattelagen

m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 27, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av
kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

I en den 2 april 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 281, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

dels förordning angående ändrad lydelse av 8 § 3 mom. och 17 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning avpropositionen
väckta motioner, nämligen

1 :o) de likalydande motionerna nr 316 i första kammaren av herr Gustaf
Björkman m. fl. och nr 563 i andra kammaren av herr Persson i Grytterud
m. fl.;

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i kommunal skattelag en m. m. (Forts.)

2:o) motionen nr 317 i första kammaren av herr Gabrielsson m. fl., däri
hemställts, att 1938 års allmänna fastighetstaxering måtte uppskjutas till
1940;

3:o) de likalydande motionerna nr 318 i första kammaren av herrar Knut
Petersson och Ekströmer samt nr 562 i andra kammaren av herrar De Geer
i Lesjöfors och Lundberg; samt

4:o) de likalydande motionerna nr 319 i första kammaren av herr Sköldén
m. fl. och nr 564 i andra kammaren av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt att jämväl upptaga följande under motionstiden vid riksdagens början
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

5:o) de likalydande motionerna nr 62 i första kammaren av herrar Alfred
Andersson och Anderberg samt nr 141 i andra kammaren av herr Ericsson
i Sörsjön m. fl.; samt

6:o) motionen nr 13 i andra kammaren av herr Brädefors m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att motionen I: 317 av herr Grabrielsson m. fl., angående uppskov med
1938 års allmänna fastighetstaxering, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 281, icke kunnat oförändrad bifallas samt med avslag å de
likalydande motionerna I: 62 av herrar Alfred Andersson och Anderberg
samt II: 141 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., motionen II: 13 av herr Brädefors
m. fl., de likalydande motionerna I: 316 av herr Gustaf Björkman m. fl.
och II: 563 av herr Persson i Grytterud m. fl., de likalydande motionerna
I: 318 av herrar Knut Petersson och Ekströmer samt II: 562 av herrar De
Geer i Lesjöfors och Lundberg ävensom de likalydande motionerna I: 319 av
herr Sköldén m. fl. och II: 564 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

1) antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med den ändringen, att
anvisningarna till 10 § punkt 5 erhölle viss angiven lydelse;

2) antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 8 § 3 mom. och 17 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

3) antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Vid betänkandet hade reservationer anmälts

1) beträffande punkten B 3) av herr Anderson i Norrköping, friherre Lagerfelt
samt herrar Velander, Gustaf Björkman och Lundell, vilka påyrkat vissa
ändringar i fråga örn det i nämnda punkt tillstyrkta förordningsförslaget;

2) av herr Wohlin, som likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Malmöhus läns småbrukareförbund
påpekade i skrivelse till Kungl. Majit vid början av denna riksdag vissa för Första

kammarens protokoll 1987. Nr 39. 4

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
hållanden beträffande taxeringsförordningen, som förbundet ansåg borde ändras,
och samma synpunkter har jag själv framhållit i en av mig jämte herr
Anderberg i denna kammare väckt motion. Det gäller huvudsakligen 59 §, som
talar om det vid senaste fastighetstaxeringen för fem år sedan tillämpade
gruppsystemet. Detta medförde, att ju mindre jordbruksfastigheterna voro,
dess högre värde skulle de åsättas, och ju större de voro, dess lägre värde skulle
de ha. Yi lia nu velat ha struken den punkt i 59 § som handlar örn gruppsystemet.
Om detta hade medfört några fördelar att tala örn, skulle givetvis
varken jag eller småbrukareförbundet ha gjort någon framstöt örn ändring,
men jag kan inte peka på något som helst som talar för att detta system har
haft någon särskild uppgift att fylla. Det har tvärtom åstadkommit mycken
förargelse och utgjort ett irritationsmoment, varför dess borttagande är välmotiverat.
Systemet har medfört att i vissa kommuner de mindre jordbrukarna
måst betala en del av den skatt, som enligt min uppfattning borde åligga
de större jordbrukarna. Och det är icke endast småbrukarna som ha fått göra
detta, utan även andra församlingsbor, tjänstemän och löntagare, för att inte
här också tala om lantarbetarna. När den senaste fastighetstaxeringen förrättades
blev det en kraftig reducering av värdena för de stora egendomarna,
men däremot en mycket liten reducering för de mindre, i många fall ingen reducering
alls utöver de 10 procent som generellt skulle tillämpas. Genom denna
kraftiga reducering av värdena har bevillningskronornas antal minskats. Men
skattebehovet i kommunerna har inte minskats i samma tempo, och följden har,
som jag nyss nämnde, blivit den att uttaxeringen på de återstående bevillningskronorna
måst ökas för att täcka församlingens behov, vilket drabbat övriga
inom kommunen skattskyldiga.

Om man överhuvud taget skall tala örn någon förskjutning eller artskillnad
när det gäller taxeringsvärdena på olika stora jordbruk, så föreligga sakliga
skäl att kräva högre värden på de större egendomarna och lägre på de små
egendomarna. De sista fem åren ha klart och tydligt givit vid handen, att de
större jordbruken haft mera möjligheter att klara sig än de små. En sådan
förskjutning begäres emellertid inte från småbrukarhåll, utan vad man begär
är endast att största möjliga rättvisa måtte skipas vid nästa fastighetstaxering.
Detta kan endast ske örn man stryker den här berörda punkten i 59 §.
Den har utgjort ett hinder för taxeringsnämnderna att fritt bedöma från fall
till fall, då de måst hålla sig inom ramen av de olika storleksgrupperna. Vem
som helst förstår att det kan finnas gränsfall, där taxeringsnämnderna innerst
inne skulle vilja åsätta ett visst värde men icke kunna göra det på grund av
gruppsystemet. Man får många gånger höra från taxeringsnämnderna att
gruppsystemet står hindrande i vägen för deras arbete. Därför vore det,
menar jag, rimligt och rätt att ta bort denna passus, som mig veterlig! inte
gjort någon som helst nytta men i många fall stor skada. Jag hade väntat
att utskottet skulle ha beaktat detta, men utskottet har nu avstyrkt min motion.
Jag tröstar mig i alla fall med det uttalande av herr finansministern, som är
återgivet i utskottets betänkande, längst ned på sid. 39, där han säger att de
erinringar som småbrukareförbundet framställt skola noga övervägas, innan
nästa taxering verkställes. Det är ju en tröst att man fått detta uttalande,
och man får väl förutsätta att det skall ha en viss effekt när nästa taxering
skall förrättas.

Vidare står det någonting i taxeringsförordningen om prissättningen av fastigheter,
och det angives att de värden man vill nå vid taxeringen skola motsvara
vad en förståndig köpare vill ge i den allmänna marknaden inom ramen
av en viss kundkrets. Detta är naturligtvis riktigt, örn man nöjer sig med
bara siffror och köpeskillingar, men finns det ändå inte en smula anledning

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ant), vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
att fråga sig hur det kommer sig att de mindre jordbruken ha de höga värden,
som de i själva verket lia att döma av köpeskillingarna? Uttrycket »förståndig
köpare» är enligt min mening tämligen tänjbart. Det finns fall där människor
i många år lia längtat efter ett litet jordbruk. Det är en dröm som de haft i
många, många år, och så kommer till sist den dag då de tro sig vara vid målet.
De lia samlat ett litet kapital och börja se sig om efter mindre jordbruk som
salubjudas. Det visar sig då i så många fall, att de sakna den nödvändigaste
förutsättningen att lyckas, nämligen omdömdesförmågan. De ha inte kunnat bedöma
sitt lilla jordbruks räntabilitet, och de ha därigenom dragit över sig en
skuldbörda, som de ofta inte mäkta bära. Det är därför jag menar att utgångspunkten,
nämligen vad en förståndig köpare vill ge, inte är riktig. Det
enda raka är enligt min mening, att man utgår från jordens beskaffenhet, oavsett
egendomens storleksordning. Jag skall villigt erkänna, att det på sina
håll i vårt land kan vara synnerligen svårt att göra ett sådant bedömande, så
olika som jorden kan vara inom ganska små ytor. Men i stora delar av vårt
land är det säkerligen ingen svårighet att reda ut, vilken del av ett hemman
eller vilka hemman i en kommun, som kunna betraktas som första klass jordbruk,
som andra, tredje och fjärde klass o. s. v. Den enda hållbara grundvalen
för en taxering är enligt min mening jordens beskaffenhet och inte jordbrukets
storlek. Det är detta som småbrukareförbundet bar framhållit, och det har
trott att riksdagen skulle kunna besluta en sådan ändring genom att stryka den
passus i 59 § som handlar örn grupperingen.

Det är också en del andra förhållanden, som enligt min mening inte tillräckligt
uppmärksammats vid taxeringarna, bland annat de långa utfartsvägar
som de mindre jordbrukarna i många fall ha. Örn man kommer ner till
Skåne finner man, att de små jordbruken ligga så att säga ute i periferien,
långt från allfarvägarna. De få själva bygga och underhålla sina utfartsvägar,
och kostnaden därför är inte tillräckligt beaktad vid taxeringen. Örn
man beaktade dessa kostnader skulle det bli ett plus för småbruken, och man
skulle därigenom få ner värden, som vore motiverade örn fastigheterna läge
bättre till. Vidare är det ju alldeles klart, att hänsyn bör tagas till husens
beskaffenhet. Det har ofta talats om överbyggnader vid småbruken, jag har
hört det många gånger under de år jag deltagit i taxeringen. Sådana finnas
naturligtvis här och där, men jag tillåter mig säga, att de finnas också vid
andra jordbruk, både stora och medelstora. Jag är inte alldeles säker på att
man tar lika stor hänsyn till överbyggnader vid dessa senare, som man är
benägen att göra då det gäller mindre jordbruk.

Allt detta gör att de mindre jordbruken få ett för högt värde i förhållande
till de större. Då invänder man kanske: Ja, men det är dock förståndiga
människor som sköta taxeringarna runt örn i landet. Ja, det är sant, det vill
jag gärna understryka, men jag vill också framhålla, att de mindre jordbrukarna
äro mycket litet representerade i fastighetstaxeringsnämnderna.

Jag vet av erfarenhet från min egen kommun, vilken strid det rått bland
jordbrukarna örn vem som skulle bli representant — huruvida det skulle bli en
liten jordbrukare eller en .stor. Man stred mycket hårt örn detta. Och i de
flesta kommuner i vårt land har det gått så, att det är de stora jordbrukarna,
som representera jordbruket vid taxeringarna. För mig är det självklart, att
när det gäller dessa mindre jordbruk, kan den stora jordbrukaren inte se sakerna
på samma sätt som den mindre kan och bör göra. Nu vill jag livligt
hoppas, att de mindre jordbrukarna skola vakna till så mycket, att de förstå att
bevaka sina intressen och sluta upp vid valen för utseende av ledamöter i taxeringsnämnderna.
Men jag måste säga, att jag är synnerligen besviken över
att utskottet inte sagt något örn 59 §, som handlar örn grupperingssystemet.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till den av mig föreslagna ändringen
av 59 § beträffande grupperingssystemet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Ehuru vi icke nu behandla den punkt,
som herr Andersson talat örn, må det kanske tillåtas mig att i alla fall, då
överläggningen fått röra sig om densamma, säga något i anledning av det hållna
anförandet.

I den förevarande punkten har ju hittills intet yrkande gjorts, men i fråga
om punkt B 2, som herr Andersson talat örn, vill jag fästa uppmärksamheten
på, att örn man håller fast vid, att det avgörande vid taxering skall vara det
verkliga saluvärdet av en fastighet, så lär det icke vara möjligt att undgå att
ha olika enhetsvärden på större och mindre fastigheter, även örn jordens beskaffenhet
är fullständigt lika Allt beror på, om vi skola acceptera den hittills
godkända grunden, att det reella värdet som en förståndig köpare skulle
vilja betala skall vara avgörande. Örn den ärade talaren hade velat draga ut
konsekvenserna litet längre än till frågan örn förhållandet mellan större och
mindre jordbruksfastigheter, så skulle han säkert ha kommit rätt illa fast. Det
går ju mycket lätt för sig att säga, att örn ett visst enhetspris sättes på en
mindre jordbrukslägenhet, så skall man komma till ett riktigt resultat, örn
man multiplicerar det antal hektar av olika jordar, som denna mindre
brukningsdel har, med en multiplikator, som leder fram till den totala
arealen av det stora jordbruket; då är det stora jordbrukets totala taxeringsvärde
angivet, det går inte att tillämpa en sådan ordning i praktiken.
Men örn det skulle gå, så frågar jag mig: hur skall man få nå gon

reson i en taxering, som gäller, låt oss säga, mindre jordbrukslägenheter,
t. ex. egnahemslägenheter? Det förekommer ju rätt ofta, att en liten egnahemslägenhet
med ett par tunnland jord och åbyggnader, som svara mot
åbyggnaderna på en intilliggande jordbruksfastighet med större areal, taxeras
till samma värde som denna jordbrukslägenhet. Det finns talrika exempel
på att man varit benägen att uppskatta en liten jordbrukslägenhet till lägre
värde, därför att den haft några flera tunnland jord än egnahemslägenheten,
men det är väl ändå orimligt, att av två lägenheter med likvärdiga åbyggnader
den ena skall åsättas ett mindre värde, därför att den har en större areal
jord än den andra. Där möter man konflikten, och man kan icke undkomma
den, försåvitt man icke, som jag upprepade gånger har sagt, håller fast vid
den nuvarande grunden, att det verkliga värdet —- det värde, som en förståndig
köpare vill betala för en fastighet — skall vara det, som man syftar att
komma till. Om dessa skånska småbrukare, som herr Andersson talade örn,
hade tagit hänsyn till dessa omständigheter och sökt bilda sig ett totalbegrepp
örn taxeringsförordningarnas syften, så skulle de säkert ha tvingats att se på
det föreliggande spörsmålet med något andra ögon än de nu lia gjort.

Det är dessa omständigheter, som utskottet har påpekat på sid. 89—40 i utlåtandet.
Jag har svårt att tänka mig, att man överhuvud taget med våra nuvarande
uppskattningsgrunder och uppskattningsmetoder skulle kunna komma
fram till direktiv, som vore mera klargörande och skulle kunna leda till större
rättvisa än som med förnuftigt handhavande kan åstadkommas med det, som
angives i utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att, när vi komma till punkt B 2, dit denna fråga hänför
sig, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Jag förutsätter, att den huvudsakliga diskussionen
i anslutning till detta betänkande kommer att föras vid punkt B. 3.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. na.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i kommunal skatt slag en m. m. (Forts.)
Jag skall därför i detta sammanhang inskränka mig till ett meddelande rörande
min inställning till motionen I: 317.

I denna motion ha motionärerna tagit sikte på ett uppskov med den allmänna
fastighetstaxeringen under en tid av två år. Den skulle alltså komma
att verkställas två år senare än gällande författning förutsätter och följaktligen
träda i tillämpning den 1 januari 1941. Skälen för motionärernas framställning
ha huvudsakligen varit två. Det ena är, att med genomförande av
Kungl. Maj :ts förslag en stegring skulle inträda i taxeringsvärdena för skogsmark
och växande skog i sådan utsträckning, att med bibehållande av nuvarande
skatterepartition vid den kommunala beskattningen skogsbrukets skattebörda
skulle bli alltför tung. Motionärerna ha därför erinrat örn att vissa av
i ärendet hörda myndigheter och andra sammankopplat förslaget om den sänkta
kapitaliseringsprocenten med en ändring av repartitionstalet för skog vid
den kommunala beskattningen. Det andra skälet är enligt motionärerna, att vi
nu befinna oss i ett synnerligen labilt ekonomiskt läge, där ränteutveckling
och prisnivå jämväl med avseende å skogens produkter icke kunna med någon
större bestämdhet förutses.

Här gäller det nu icke ränteläget för dagen, utan ränteläget vid den tidpunkt,
då den nya taxeringen skulle komma att träda i kraft, alltså den 1 januari
1939, och under en period av fem år framåt. Det är också mycket ovisst,
hur priserna under samma tid på skogens produkter komma att utveckla sig.
Här har ock från regeringens sida begärts en del fullmakter i beredskapshänseende,
som taga sikte på möjligheten att inverka på penningläget, på räntenivå
och på prisutvecklingen, och efter mitt sätt att se talar detta mer än någonting
annat för att man bör gå fram med försiktighet, när det gäller att
fastlåsa skogsbrukets beskattning för en så lång tid som fem år. Jag har
sålunda inom utskottet uttalat sympati för motionärernas yrkande om uppskov
med fastighetstaxeringen. Emellertid har utskottet icke ens velat vara
med örn att för yttrande remittera motionen till länsstyrelser och andra för att
få därmed sammanhängande spörsmål närmare belysta. Jag har därför icke
kunnat fullfölja ett yrkande i det slutliga avgörandet inom utskottet om bifall
till motionen utan nödgats stanna vid den ståndpunkt, som finnes återgiven
i reservationen under punkt B 3. Jag har dock här velat meddela, att jag
hyst stora sympatier för den motion, vi nu behandla, och att jag beklagar, att
den icke rönt ett bättre öde inom utskottet än som blivit fallet. Jag har emellertid
vid denna punkt, herr talman, icke något yrkande.

Herr Wohlin: Herr talman! Med hänsyn till den framskridna tiden av

riksdagens arbete endast några få ord.

Man har på ett förtjänstfullt sätt under de gångna årtiondena sökt att åstadkomma
en någorlunda rättvis och jämn fastighetstaxering, och jag är den förste
att vilja erkänna framgången av dessa strävanden. Jag anser emellertid, att
våra taxeringsprinciper sedan åtminstone ett par årtionden tillbaka så till vida
måste underkastas kritik, som man kommit att taga alltför stor hänsyn till det
s. k. allmänna saluvärdet. Det var någon gång i början av 1920-talet som denna
hänvisning till det allmänna saluvärdet infördes i anvisningarna, för övrigt
under ganska starkt motstånd från åtskilliga håll i denna kammare. Genom
denna hänvisning lia jordbruksfastigheterna och icke minst de mindre jordbruksfastigheterna
eller småbruken kommit att, åtminstone i åtskilliga delar
av landet, åsättas taxeringsvärden, som äro onaturligt höga i förhållande till
samma fastigheters normala avkastningsvärden och som genom sin höjd även
medfört den olägenheten, att skuldsättningen kommit ali. stegras och i många
fall vidgas utöver rimliga gränser. Jag tror att det för det svenska jordbruket

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
i fortsättningen är önskvärt, att man försöker arbeta sig fram till försiktigare
taxeringsprinciper och icke låter växlingen mellan goda och dåliga tider så
starkt, som nu ofta är fallet, avspeglas i taxeringsvärdenas variationer. Jag
förstår ju mycket väl, att dessa synpunkter icke i nuvarande läge kunna utvecklas
i form av något yrkande på ändring i vad som här föreslås, men jag
tror, att för det svenska jordbrukets framtida utveckling och icke minst den
svenska småbruksbefolkningens framtida bestånd en successiv revision av taxeringsprinciperna
i den av mig angivna riktningen är önskvärd och påkallad.

Jag har med hänsyn till tiden endast med dessa få ord velat angiva huvudtanken
i den blanka reservation, som jag fogat till utskottets betänkande. För
att ytterligare begränsa tiden vill jag redan nu meddela, att då jag i fråga
örn skogstaxeringen i fortsättningen kommer att ansluta mig till reservanternas
yrkande, så är det med utgångspunkt från denna samma allmänna synpunkt,
som jag nu anfört. Fastighetsvärdena och i detta speciella fall skogsvärdena
böra icke under högkonjunkturer tillåtas stiga så högt, att därav kunna
uppstå sådana risker, som herr Grabrielsson i en interpellation för några
dagar sedan belyste, nämligen riskerna för spekulation, rovdrift och ökad skuldsättning.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! I fråga örn det spörsmål, som herr Wohlin
här vidrörde, vill jag bara ha sagt, att det är en gammal erfarenhet på taxerings-
och beskattningslagstiftningens område, att vilka metoder man än begagnar
sig av, visa de sig oftast i praktiken vara behäftade med en rad vanskligheter,
och det lär väl icke vara möjligt att finna ut något rationellt system,
som icke är behäftat med dylika olägenheter. Det kommer förvisso, som herr
Wohlin påpekade här, att visa sig, att den nuvarande grunden för uppskattningarna
•— det mål man syftar till, nämligen att nå fram till detta allmänna saluvärde
i rättvisast möjliga grad — har sina olägenheter. Men örn vi skulle allvarligt
pröva på ett system, som lämnade dessa saluvärden åt sidan och endast
byggde på avkastningarna, så skulle det säkerligen snart visa sig, att missbelåtenheten
med detta icke bleve mindre än med den nuvarande grunden.

Emellertid är det ju icke nödigt att i föreliggande sammanhang fördjupa
sig i allt detta. Jag skulle bara vilja erinra om, att när man lägger de skiftande
förhållandena under en längre tidsperiod till grund för bedömandet,
bör ju detta bidraga till att en önskvärd utjämning någorlunda kommer till
stånd.

Jag begärde ordet, herr talman, närmast i anledning av herr Veländers visserligen
något dolda, men likväl klagan över att utskottet icke ägnat uppskovsfrågan
nog uppmärksamhet. Det framställdes mycket riktigt yrkande i utskottet,
att man skulle remittera föreliggande motioner om uppskov till myndigheterna
— bl. a. länsstyrelserna — för att inhämta deras uppfattning. Dessa
motioner byggde egentligen på att det nuvarande ekonomiska läget är sådant,
att det vore mycket vanskligt att uttala sig örn, huruvida det kunde läggas till
grund för en ny taxering. Inom utskottet hyste man nog allmänt den uppfattningen,
att länsstyrelserna och andra myndigheter — t. ex. kammarrätten, örn
den skulle höras — näppeligen hade några större förutsättningar att bedöma,
huruvida ett stabilare läge än det nuvarande komme att råda i landet örn något
år. Med all aktning för dessa myndigheters insikter på mångå områden måste
jag dock säga, att det är en så vansklig uppgift att ge sig till att spå i dessa
ting, att det resultat man kunde förvänta icke skulle vara så mycket värt. Under
sådana förhållanden fann utskottet det obehövligt — i varje fall icke med
större skäl påkallat — att besvära myndigheterna med ett infordrande av deras
omdöme örn vad man i konjunkturhänseende kunde vänta under den när -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
mäste tiden. Utskottet fick nöja sig med att taga den risk, som följer med att
påbjuda riksdagen att fatta beslut om fastighetstaxering enligt den gamla femårsordningen,
och jag tror att klokheten bjöd, att så skedde.

Jag ber att i den föreliggande punkten få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten B 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 2.

Såsom förut angivits hade utskottet i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 8 § 3 mom. och 17 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379).

I de likalydande motionerna, nr 62 i första kammaren av herrar Alfred
Andersson och Anderberg samt nr 141 i andra kammaren av herr Ericsson
i Sörsjön m. fl. hade hemställts, att taxeringsförordningens § 59 mom. 1 tredje
stycket måtte återfå den form den hade före 1932 års ändring, och att lydelsen
sålunda måtte bliva:

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med avseende
å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,
landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, föreslå vissa värden
för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna
till ledning vid taxering av jordbruksfastigheter.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Anderberg och mig avgivna motionen, vari vi yrka, att taxeringsförordningens
§ 59 mom. 1 tredje stycket måtte återfå den form den hade före
1932 års ändring, och att lydelsen sålunda blir:

»För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med avseende
å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den redogörelse,
landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, föreslå vissa värden
för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må tjäna
till ledning vid taxering av jordbruksfastigheter.»

Herr Bärg, Johan: Jag ber, herr talman, med hänvisning till vad jag nyss
anförde, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till motionen
I: 62; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Punkten B 3.

På sätt redan anförts hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till förordning med instruktion
för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Enligt den av herr Anderson i Norrköping m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen hade reservanterna av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av propositionen samt med
bifall till de likalydande motionerna I: 319 av herr Sköldén m. fl. och II: 564
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. samt de likalydande motionerna I: 316
av herr Gustaf Björkman m. fl. och II: 563 av herr Persson i Grytterud m. fl.,
i vad sistnämnda båda motioner avsåge kapitaliseringsfaktorn vid beräknandet
av skogsmarks och växande skogs normalvärde, antaga Kungl. Maj:ts förslag
till förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog
vid taxering av fastighet med de ändringar i punkterna 6 och 7, tabellerna I
och III samt det till instruktionen hörande exempel å användning av hjälptabellerna,
som av reservationen framginge.

Herr Björkman, Gustaf: Herr talman, mina herrar! I fråga örn den faktor,
varmed skogens nettoavkastning bör kapitaliseras för erhållande av värdet
å skogsmark och skog, har jag jämte fyra av utskottets övriga ledamöter
haft en från majoriteten inom utskottet avvikande mening.

I enlighet med ett av domänstyrelsen den 7 januari 1937 dagtecknat förslag
till instruktion för värdering av skogsmark och växande skog har departementschefen
i propositionen föreslagit denna faktor till 4 %. Den vid 1933
års allmänna fastighetstaxering tillämpade kapitaliseringsfaktorn, på vilken
nuvarande skogsvärden grunda sig, var fastställd till 5 %. När man nu vill
gå till en så kraftig sänkning av denna faktor, höjer man skogsmarkens och
skogens värde med ej mindre än 25 %. En annan omständighet, vilken även
kommer att verka i höjande riktning, är den effektivare uppskattning av den
relativa skogstillgången, som är att förvänta genom att skoglig sakkunskap
redan vid beredningsnämndernas arbete ställdes till förfogande. Örn den relativa
skogstillgången kommer att fastställas i nära anslutning till resultatet
från riksskogstaxeringen, vilket jag finner naturligt, kommer höjningen härigenom
att bli 6 å 8 %. Häremot har jag i sak givetvis ingenting att erinra.
Fastmer är jag övertygad örn att en sådan anordning skall leda^ till större
rättvisa de olika fastigheterna emellan. Men vad jag vill framhålla är, att
man måste ta sikte på alla de omständigheter, som inverka på den slutliga
sammanlagda skattebelastningen.

I sänkande riktning torde rotvärdena komma att verka vid tillämpning av
ett medelpris per kbm för årsserien 1932—1936. Enligt den av domänstyrelsen
lämnade redogörelsen beträffande statens skogar skulle denna sänkning
komma att utgöra cirka 11 %. Huruvida denna siffra kommer att visa
sig tillförlitlig — särskilt beträffande södra och mellersta delarna av landet,
där statens skogsarealer icke äro av sadan omfattning, att resultaten fran
dessa kunna anses representativa eller utslagsgivande — undandrager sig för
närvarande bedömande, men man har anledning befara, att sänkningen kommer
att bli mindre.

Som kontenta av det anförda skulle man kunna förutse, att taxeringsvärdena
å skogsmark och skog skulle komma att höjas med 25 % minus 11 J;
nettohöjning således 14 %, vartill kommer höjningen genom den beräknade
effektivare uppskattningen av den relativa skogstillgången till jämnhöjd med
riksskogstaxeringens nivå nied 6 ä 8 %, varigenom en total ökning av skogs -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
värdena skulle uppkomma med 20 å 22 %. Ett dylikt resultat kan inte vara
riktigt, och det kan varken vara rättvist eller ens önskvärt, att skogen, som
enligt flera auktoritativa uttalanden redan är hårdare belastad än andra i
skatterepartitionen deltagande objekt, ytterligare skall få på sig överflyttade
tyngande skatter.

Jag vill erinra örn att det i många av landets kommuner, med de stegrade
kommunala uppgifter, som samverkande orsaker medfört, icke är ovanligt,
att skogsaccisen, vilken grundar sig på den kommunala uttaxeringen, tillsammans
med skogsvårdsavgiften uppgår till 3.5 ä 4 % av skogens nettoavkastning,
vilket redan detta är en betydande skattebelastning. I likhet med vad
som framhålles i reservationen vill jag även erinra därom, att då vid 1932
års riksdag repartitionstalet för jordbruksvärde sänktes från 0.06 till 0.05, fråga
förelåg om sänkning av repartitionstalet även för skogen från 0.04 till 0.03,
ehuru en sådan sänkning dock aldrig kom till stånd.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört beträffande skogens nuvarande
beskattning vågar jag påstå, att det icke kan vara motiverat med en
så väsentlig höjning av skogsmarkens och skogens värde som ett bifall till
den kungl, propositionen skulle leda till.

Domänstyrelsen anför i sitt förslag, att på grund av gällande ränteläge
en väsentligt lägre kapitaliseringsfaktor än 5 % bör kunna ifrågasättas. Styrelsen
anför vidare, att en allmän höjning av de skogliga värdena vid 1938
års taxering kan anses berättigad, varefter styrelsen anser sig kunna förorda
4 %. I fortsättningen framhåller dock styrelsen, att den vid angivande av
sänkt kapitaliseringsprocent i likhet med vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund anfört vill framhålla, att det för den kommunala beskattningen
nu gällande repartitionstalet för skogsvärde (0.04) innebär en alltför
hård skattebelastning av den växande skogen, särskilt ungskogen, och att detta
förhållande med höjda taxeringsvärden måste bliva ännu mera framträdande,
varför styrelsen utgår från att frågan om repartitionstalets sänkning från
0.04 till 0.03 i detta sammanhang upptages till prövning, ävensom nuvarande
skogsaccisbeskattning, och att åtgärder vidtagas för en sänkning av repartitionstalet.
Men domänstyrelsen har ju tydligt sagt ifrån, att förutsättningen
för en till 4 % sänkt kapitaliseringsfaktor är att repartitionstalet samtidigt
sänkes till 0.03. Skulle en sådan ändring kommit till stånd hade frågan ur
skattesynpunkt varit i ett annat läge. .

I propositionen förbigår departementschefen denna ur beskattningshänseende
synnerligen viktiga omständighet och omnämner endast, att vissa myndigheter
velat göra sitt tillstyrkande beroende av repartitionstalets sänkning på sätt domänstyrelsen
föreslagit. Departementschefen fortsätter med att säga, att Dagan
huruvida ett bibehållande av nu gällande repartitionstal flir skogsvärde leder
till överbeskattning eller ej är ett fristående spörsmål, som lärer komma
att prövas av kommunalskatteberedningen, varför departementschefen förklarar
sig icke ha anledning uppehålla sig ^därvid.

För min del kan jag icke se saken på samma enkla sätt. En pa det slutliga
resultatet av skattebelastningen så kraftigt verkande faktor lärer icke
kunna frånkopplas. utan att resultatet blir snedvridet och kommer att få följdverkningar.
Vill man ha fram en riktig avvägning av den skult som till olika
ändamål skall utmätas, så bör man enligt mitt förmenande också räkna med
alla de faktorer som verka på skattens slutliga storlek. ....

Av de i frågan hörda myndigheterna ha alla de skogliga institutionerna,
två länsstyrelser och handelskammaren i Gävle tillstyrkt ett bibehållande av
kapitali serings fakt örn f» %. Det förtjänar här särskilt uppmärksamma s _vad
centralrådet flir skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, vilket yttrande åter -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
finnes å sid. 26 av den kungl, propositionen. Centralrådet finner nämligen en
sänkning av kapitaliseringsfaktorn till 4 % obillig och framhåller att skogen
kommer att drabbas av alltför hårt skattetryck. Då centralrådet är organet
för de myndigheter som kontrollera den enskilda skogsvården och övervaka
skogslagarnas efterlevnad, måste man finna detta uttalande synnerligen auktoritativt.
Kammarrätten, likaledes en mycket auktoritativ myndighet, har
jämte sex länsstyrelser förordat kapitaliseringsfaktorn 41/2 %. Domänstyrelsen
jämte ett flertal länsstyrelser har förordat 4 %. dock under bestämd förutsättning
att repartitionstalet samtidigt sänkes från 0.04 till 0.03, vilket måste
innebära en beskattningsnivå, icke överstigande den som erhålles vid ett tilllämpande
av kapitaliseringsfaktorn 41/2. Endast ett fåtal länsstyrelser ha
obetingat uttalat sig för anslutning till propositionens linje, och det bör observeras
att dessa länsstyrelser icke äro till finnandes inom de skogrikare länen.

Jag vill således ha konstaterat, att av de hörda myndigheterna det stora
flertalet, och de mest auktoritativa myndigheterna, ha avstyrkt kapitaliseringsfaktorns
sänkning så lågt som till 4, samtidigt som flera påvisat, att skogen
redan med nuvarande beskattning tynges hårdare än andra skatteobjekt. Utöver
det nuvarande lättare ränteläget ha heller inga bärande skäl kunnat anföras
för en så kraftig höjning av skogsvärdena, som en tillämpning av propositionens
linje kommer att leda till.

Utskottet erinrar endast, att det i den kungl, propositionen framlagda förslaget
grundar sig på ett av domänstyrelsen avgivet förslag, men förbigår helt
de förutsättningar, varunder förslaget är avgivet. Vidare söker utskottet ta
till intäkt den högre rotvärdesnivå som nu gäller, jämförd med medelpriset
för årsserien 1932—1936, ävensom att ingen ändring föreslagits i omkostnadsavdraget,
vilket vid 1933 års taxering höjdes från en fjärdedel till en tredjedel.
Dessa motiv synas mig synnerligen svaga. Jag vill inte förneka att nuvarande
ränteläge talar för en sänkning av kapitaliseringsfaktorn, men inför
det ovissa och oberäkneliga läge vari vi befinna oss, inte minst på penningmarknadens
område, där man redan nu spårar en åtstramning, borde försiktigheten
bjuda att man före litet varsammare fram. De taxeringsvärden som
skola åsättas enligt denna författning bliva gällande först med 1939 års ingång,
varför det inte är möjligt att sia örn ränteläget ens vid taxeringsperiodens
början och än mindre under dess senare del fram mot 1943. Detsamma
är förhållandet med rotvärdena. Redan nu gör sig en återhållsamhet rådande
beträffande inköpen från exportländernas sida, och man kan omöjligen nu beräkna,
vilka rotvärden vi kunna komma att röra oss med under en kommande
taxeringsperiod. Emellertid anser jag icke detta behöver diskuteras då man
gått in för att rotvärdet skall fastställas enligt medelpriset för den sistförfluten
5-årsserien. Den högkonjunktur vi nu befinna oss i kommer att verka
på 1943 års taxering.

Då utskottet bland motiven för sitt tillstyrkande av kungl, propositionen
omnämner, att omkostnadsavdraget, som vid 1933 års taxering höjdes från
en fjärdedel till en tredjedel, bibehållits oförändrat, måste jag göra den reflexionen,
att örn man år 1933 fann det tidigare omkostnadsavdraget otillräckligt
och ansåg sig böra höja detta den omständigheten väl inte nu bör leda
till att man skall vidtaga åtgärder för en motsvarande höjning av taxeringsvärdena.

Samstämmigt har framhållits, att man bör syfta till att få en jämnare
kurva beträffande taxeringsvärdena och särskilt de skogliga. Jag vill kraftigt
understryka dessa synpunkter, då det icke kan vara annat än till skada,
att taxeringsvärderna alltför mycket fluktuera. En fastighetsägare skulle
t. ex. vid ett av högkonjunktur betingat taxeringsvärde i sin fastighet ha möj -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunal skattelag en m. m. (Forts.)
lighet att belåna denna till så högt belopp, att långivaren senare vid ett av
lågkonjunktur betingat taxeringsvärde skulle finna säkerheten otillfredsställande
och se sig föranlåten fordra kapitalavbetalning, vilket kunde komma att
medföra svårigheter för låntagaren. Jag har kännedom örn att dylika fall
inträffat.

För övrigt är jag av den uppfattningen, att man bör fara varsamt fram när
det gäller fastighetstaxeringen och icke söka konstruera fram tvivelaktiga
värden, detta alldeles särskilt beträffande landsbygden. Man bör inte förglömma,
att en för hård beskattning av böndernas egendomar leder till minskad
lönsamhet med åtföljande olust för näringen, som lätt kan leda till att
fastigheterna övergivas för det bättre avlönade arbetet vid industrien, och detta
gäller särskilt ungdomen vid jordbruket. En sådan utveckling kan icke vara
önskvärd eller befrämja syftet att motverka flykten från landsbygden.

Då man vet, att bönderna icke kunna reda sig på sina egendomar utan statshjälp
synes det meningslöst att söka öka deras skattebördor. Man bör inte
heller förglömma, att skogsägaren kan falla i frestelse att reducera skogskapitalet
och placera detta där beskattningen är mindre, en utveckling, som
varken ur synpunkten av industriens råvaruförsörjning eller ur nationalekonomisk
synpunkt är att förorda.

Herr talman! Jag anser alltså, i likhet nied flertalet av de hörda myndigheterna,
att försiktigheten bör anses inbjuda till att kapitaliseringsfaktorn
icke sänkes lägre än till 4V2 °/°, vilket även detta säkert kommer att resultera
i en väsentlig höjning av taxeringsvärdena å skogsmarken och skogen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I herr Gustaf Björkmans yttrande instämde herrar Ernfors, Mannerskantz,
Sederholm och Gabrielsson.

Herr Bärg, Johan: Ja, herr talman, det är sannerligen icke lätt för en lekman
på det här området att giva sig i kast med sakkunskapen, och jag ber
att få avstå från några bestämdare egna omdömen i det här föreliggande
spörsmålet. Vad jag har iakttagit under min rätt långa riksdagsbana, när
det varit fråga örn skatter, har alltid varit, att de skattedragare, som det vid
varje tillfälle föreliggande skattespörsmålet närmast träffar, alltid söka att
bevisa, att skatte tungan är oskälig och kanske också orättvis. Det förvånar
mig således inte, örn talesmännen för skogsintressena — det är ju också för
resten ganska naturligt ■— samla ihop allt det material, som kan åstadkommas
för att visa, att en påstådd förskjutning av tungan över på dem ej är tillrådlig.

Jag har måst fästa mig vid en sak här, enär den särskilt framskjutes av
domänstyrelsen, vars tungt vägande ord väl har haft ett avgörande inflytande
på departementschefens ställning till frågan örn kapitaliseringsprocenten. Domänstyrelsen
har, synes det mig, kommit med ganska starka skäl för sitt
förslag att förändra kapitaliseringsprocenten från 5 till 4, men riktigt är,
som här har påvisats, att styrelsen i det sammanhanget anför som sin uppfattning,
att repartitionstalet för den kommunala beskattningen är alltför högt
vad skogen beträffar. Nu vill jag ej giva mig in på att kivas om den saken.
Den har nötts under årens lopp i bevillningsutskottet, i särskilda utskott, som
lia behandlat skattefrågorna, och i kamrarna här — frågan örn förhållandet
mellan repartitionstal för jordbruksfastigheter och för skogsvärden. Det är
möjligt, att det nuvarande repartitionstalet i förhållande till repartitionstalet
för jordbruksfastigheter är något högt, men det är nu en sak. Jag Ilar litet
svårt att godtaga en argumentering, som iir sådan, att därför att repartitionstalet,
att skattetungan är kanske mer än behövligt dryg för skogsfastigheter,

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i Jcommunalskattelagen m. m. (Forts.)
skall man jämka sig rätt genom att åsätta skogen mindre värde än vad skogen
och skogsmarken verkligen har. Det allra riktigaste vore väl att göra
som domänstyrelsen säger: Att söka sig fram till det riktigast möjliga taxeringsvärdet
och vad beskattningen beträffar göra de jämkningar i repartitionstalen,
som kunna anses påkallade. Örn vi skulle eljest tillämpa den metoden
vid taxeringar i allmänhet att därför att den ena eller den andra kategorien
skattedragare anser, att skattebördan förskjutes för mycket på dem, metodiskt
avvika från en riktig taxering, så skulle vi till slut hamna i ett fullständigt
kaos.

Förhållandet är ju dessutom, såsom kammarens ledamöter väl känna till,
att frågan örn den kommunala beskattningen ligger under utredning. Jag vill
inte här stå och spå örn när riksdagen kan få sig förelagt något förslag till
reformering av den kommunala beskattningen, men illa skulle det väl vara,
örn det inte kunde komma till ett avgörande i den frågan under den 5-årsperiod,
som den nu avsedda taxeringen omfattar. Det kan ju vara tänkbart, att
en reform i fråga örn den kommunala beskattningen kommer att taga hänsyn
till de här påstådda realiteterna, att skogen och skogsmarken ha för dryg
börda att bära i förhållande till annat skatteunderlag. Det synes mig därför
knappast tillrådligt, att man nu låter influera på sig av det möjligtvis för
höga repartitionstalet, när det gäller att bestämma kapitaliseringsprocenten i
fråga om skog och skogsmark. Jag har i övrigt, då jag rådfört mig med förfarna
taxeringsmän, som inte äro särskilt bitna av skogsintressen, fått försäkran
om att man med användande av de beskattningsmetoder och den syn
på dessa ting, som beskattningsnämnderna ha haft och säkerligen alltjämt
komma att ha, icke gärna kommer till oskäligt höga värden. Man måste ju
uppmärksamma särskilt för de trakter i landet, där skatten på skog och skogsmark
har en avgörande betydelse för kommunernas ekonomi, att man inte alltför
lättvindigt får minska pa skatteunderlaget. Även örn skog, skogsmark
och skogsägare skulle må bra av det, finnes det i regel andra skattedragare,
vilkas skattekraft oftast är svagare än skogsägarnas, och vilka icke tåla allt
för hög belastning, och målet bör ju vara att i görligaste grad få en rättvis
fördelning mellan skattedragarna.

Det har förefallit utskottets majoritet, herr talman, som örn man skulle
komma det önskvärda, det riktiga, närmast genom att följa propositionen, och
utskottet har därför stannat vid att tillstyrka bifall till den kapitaliseringsprocent,
som propositionen innefattar, och jag ber att få ansluta mig till utskottets
hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Jag skall i frågans nuvarande läge — den

är redan avgjord i andra kammaren — icke bli alltför långrandig.

Utskottets vice ordförande var här något inne på avvägningen av repartitionstalet
för den skogliga beskattningen, och han var något oviss, huruvida
den kunde anses vara ^tillfredsställande. Han ville sålunda inte påstå, att så
var fallet. Det förhåller sig ju så,att repartitionstalens avvägning skedde
1928 vid genomförandet av kommunalskattereformen, och man gick i det sammanhanget,
^såvitt jag förstått, ut ifrån att man skulle komma till en definitiv
reglering på den punkten. Frågan togs emellertid upp på nytt vid 1932 års
rakdag, och då genomfördes en sänkning av repartitionstalet för fastighets
jordbruksvärde med en enhet. Det framfördes visserligen i samband därmed
yrkanden även om sänkning av repartitionstalet för skogen, men någon sådan
kom dock inte till stånd. Det var från utskottets och riksdagens sida då egentligen
ett enda skäl, som anfördes mot en dylik sänkning, och det var, såsom
man sade, att skogen för det dåvarande knappast var effektivt taxerad. Jag

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
vill påminna om detta därför att vad som nu föreslås genom den föreliggande
propositionen, kommer att leda fram till den effektivisering av uppskattningen
av skogens värde, som man då ifrågasatte. Både berednings- och taxeringsnämnderna
komma nämligen att utrustas med forstligt utbildade biträden,
och på den vägen kommer man säkerligen fram till en effektivare uppskattning
av den relativa skogstillgången och därmed också, med mitt sätt att
se, till en väsentlig höjning av taxeringsvärdena för växande skog. Vid sådant
förhållande har det åtminstone för mig framstått såsom obilligt, att man
nu skulle gå in för en sådan sänkning av kapitaliseringsprocenten, som i och
för sig skulle föranleda en höjning av taxeringsvärdet med icke mindre än 25 °/°,
utan att man i samband därmed beaktar avvägningen av skatterepartitionen
mellan jorden och skogen.

Det har då sagts, att denna höjning med 25 % av skogens taxeringsvärde på
grund av kapitaliseringsprocentens sänkning inte skulle komma att inträda,
därför att rotvärdet skulle bli ett annat och lägre. Jag går ock ut ifrån att
det blir ett lägre rotvärde, men i vilken utsträckning sänkning därav kommer
att inträda är nog mycket ovisst. Det är inte sagt, att de rotpriser, som domänstyrelsen
framkommit med och som skulle motsvara vad som vid försäljning av
virke från statens skogar ernåtts, bli avgörande i detta sammanhang. I varje
fall tror jag, att man på grund av en effektivare uppskattning av den relativa
skogstillgången och med kapitaliseringsprocentens sänkning, på sätt departementschefen
föreslagit, kommer fram till en höjning av taxeringsvärdena på
skogen med 20 ä 25 %. Resultatet härav blir en alltför hård skattebelastning
för skogsbruket.

Jag vill i detta sammanhang ha sagt, att jag gillar departementschefens
uttalande, att någon sänkning av taxeringsvärdena icke nu bör ifrågakomma,
men på grund av det anförda kan en sådan sänkning inte vara att befara, även
örn man går in för ett fastställande av kapitaliseringsfaktorn till R/2 %. Jag
är också ense med departementschefen härutinnan att ränteläget i och för sig
kan motivera en sänkning av kapitaliseringsprocenten, men på grund av taxeringsvärdets
förhållande till repartitionstalet menar jag, att den synpunkten
icke kan tillerkännas avgörande vikt. Departementschefen räknar ock nu
med väsentligt högre priser på skogsprodukter under den tid, varunder de nya
taxeringsvärdena skola bli gällande, alltså åren 1939—1943. Det måste dock
framstå såsom ganska ovisst, hur priserna på skogsprodukter komma att ställa
sig under den tiden. Departementschefen har slutligen såsom skäl för sänkningen
av kapitaliseringsprocenten anfört, att värdena å skogsegendomar stigit
högst väsentligt sedan år 1933. Den synpunkten har i detta sammanhang
ingen relevans alls, ty de taxeringsvärden, som fastställdes 1933, grunda sig
på rotvärden, som voro gällande under åren 1927—1931. Jag vill säga, att
den kapitaliseringsprocent, som departementschefen föreslagit enligt propositionen,
är den lägsta kapitaliseringsprocent, som från hörda myndigheter och
andra framförts i detta sammanhang.

Jag vill, herr talman, sluta med att säga. att förhållandena för närvarande
äro mycket ovissa. Detta gäller även utvecklingen beträffande ränteläget och
prisutvecklingen jämväl i fråga örn skogens produkter. Jag ber därför att få
ansluta mig till det yrkande, som framställts av herr Gustaf Björkman, alltså
örn bifall till den vid förevarande punkt till utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard, i Landeryd: Herr talman! Jag begärde ordet i
anledning av vad herr Bärg i Katrineholm yttrade nyss, när han åberopade

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i k om m mtal sk att el a g e n m. m. (Forts.)
domänstyrelsens resonemang såsom grundläggande för departementschefens
och bevillningsutskottets majoritets ståndpunkt.

Jag har naturligtvis ingen behörighet att på något sätt tolka domänstyrelsens
synpunkt, utan vad jag nu kommer att yttra är min egen reflexion med
anledning av den ståndpunkt, som domänstyrelsen bär intagit. Yi få inte förglömma,
att på domänförvaltningens skogar finnes ett skogskapital, som är betydande.
Detta stora skogskapital är så sammansatt att detsamma ständigt,
år efter år, kan lämna avkastning. Det är uppenbart, att örn man disponerar
skogar, som varje år kunna lämna avkastning, till och med en kontinuerlig avkastning,
även örn prisfluktuationerna kunna vara ganska avsevärda, kan man
också skatta för den avkastningen år efter år. Det är sannolikt den synpunkten
och kalkylen med hänsyn till detta, som ligger bakom domänstyrelsens
uppfattning här. När det däremot gäller en enskild skogsägare, som kanske
dels har en liten areal och dels inte heller har det skogskapital relativt, som
finnes i statens skogar, blir resultatet, att han kan taga ut ett visst år för försäljning
en del virke, men sedan kan det gå många år, kanske ett tiotal år,
under vilka han icke tar ut någonting, därför att skogstillväxten ej medgiver,
att han tar ut något. Nu är det uppenbart, att en skogsägare i den belägenheten
icke kan godkänna en lagstiftning, som föranleder, att han varje år, även
örn han inte har någon inkomst av skogen, i alla fall skall skatta med betjulliga
belopp för denna skog.

Jag vill i det sammanhanget tillägga, att det naturligtvis är en fördel från
statens synpunkt, att icke rovhuggning sker för att jordägaren skall få möjlighet
att få inkomst och kunna betala sin skatt, utan han bör i stället åtnjuta
all den lindring, som är möjlig. Han bör ha möjlighet att sköta sin skog och
inrätta sig på lång sikt beträffande skogsbruket. Det är därför ett allmänt
intresse, att inte skogen hårt beskattas under den tid, då den står på rot. Däremot
bör naturligtvis, när avverkning sker, skogen beskattas liksom varje annan
inkomst. Men man skall icke förundra sig över att jag för min del och
andra, som tänka lika med mig, måste från ren rättvisesynpunkt intaga den
ståndpunkten, att man icke bör här stadga ett repartitionstal, som är orimligt
högt, och därigenom straffa den sparsamme och skötsamme skogsägaren.

Herr talman, jag ber med denna enkla förklaring angående min synpunkt på
den här saken att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Huvudsaken med den här föreliggande frågan
är väl ändå närmast, att vi skulle få en riktig taxering av skogen, och det
har knappast av någon talare här bestritts, att det förslag, som utskottet har
framlagt, då det stöder Kungl. Maj:ts proposition uti dess olika beståndsdelar,
bidrager till att få fram den riktiga och rättmätiga beskattningen av skogen,
d. v. s. ett fastställande av dess verkliga värde.

Av de tre faktorer, som påverka detta värde, är ju rotpriset den första. Jag
vill fästa herrarnas uppmärksamhet på eller ytterligare understryka, örn det
är sagt, att rotpriset, eftersom det beräknas på de fem föregående åren, kommer
att betyda en sänkning från förra fastighetstaxeringen, då det var 5: 29,
till 4: 70. Jag vill vidare erinra, att den andra faktorn, nämligen omkostnadsavdraget,
som förra gången ökade från 1/i till hg, kvarstår. Då är det ju
till slut kapitaliseringsfaktorn. Under de tre sista åren ha vi haft ett medeldiskonto
på 2.5. Att under sådana omständigheter sänka till 4 % synes med
hänsyn till detta förhållande inte heller vara oriktigt. Det visar sig ju, att örn
man tar hänsyn till alla dessa faktorer, är det, såsom domänstyrelsen har intygat
och som man vid undersökningar i departementet har kunnat bestyrka,
sannolikt, att man kommer fram till ett riktigare värde, och att detta riktigare

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
värde icke kommer att ligga så högt över den föregående fastighetstaxeringen
av skog att det egentligen behöver, sett ur andra synpunkter, bli skrämmande.
En 14 procents höjning kan man ju i det stora hela uppskattningsvis räkna
med, och det är väl något, som man vid de allmänna resonemangerna från de
myndigheter, som ha yttrat sig därom, egentligen räknar med såsom nödvändigt
för att man skall få fram ett riktigare värde.

Så ha vissa av herrarna uppehållit sig vid repartitionstalet, men man får ju
erinra sig, att detta värde ligger till grund inte bara för den kommunala beskattningen
utan även för statsbeskattningen, och det kan väl vara rimligt,
att skogen såsom ett förmögenhetsvärde även där beskattas efter vad den verkligen
är värd.

Vad repartitionstalet beträffar är det en sak, som ligger under undersökning.
Och märk väl, att är det i allmänhet skogsfastigheter i en kommun -—
ja, örn då repartitionstalet ligger där eller där så blir det ju i alla fall lika
fördelning av skatten, men om det finnes dels skogsfastigheter och dels jordbruksfastigheter
utan skog, skulle en sänkning av skogens verkliga värde med
hänsyn till det repartitionstal, som nu finnes, betyda en övervältring av kommunalskatten
på de rena jordbruksfastigheterna. Då det inte när det gäller
taxeringen kan vara orättmätigt, att riksdagen befordrar alla sådana åtgärder,
varigenom ett riktigt värde åsättes en föreliggande förmögenhet, härvidlag
skog, så anser jag, herr talman, att det är lämpligt, att första kammaren och
riksdagen bifalla och biträda det förslag, som utskottet här har lagt på kamlarnas
bord.

Herr Mannerskantz: I utskottets vice ordförandes sista anförande var det

en sak, som frapperade mig och som gjorde, att jag begärde ordet. Han fällde
ett uttryck, som nog skulle mycket lätt kunna uppfattas -—- ja, som måste uppfattas
så, som om det vore fråga örn en sänkning av skogsvärdet, och att denna
skulle ha till resultat, att man övervältrade skattebördor på andra skattedragare.
Men det är väl inte riktigt, ty här är det ju endast fråga örn att begränsa
höjningen. En höjning blir det här i vilket fall som helst, och därför kan den
argumenteringen här inte ha någon tillämpning. Jag tycker det är rätt stor
skillnad på att begränsa höjningen och att göra en sänkning, och det är det
förra, som det här är fråga örn från reservanternas sida.

Sedan talas det rätt mycket om det riktiga skogsvärdet, och särskilt den
siste ärade talaren hade det som ett huvudtema. Därtill säger jag, att det väl
kanske är litet för strängt att driva det i det oändliga, när man ändå icke kan
få ett riktigt skogsvärde. Det är hopplöst, därför att man måste utgå från vad
som har varit under de sista fem åren, och det skall läggas till grund för de
kommande fem åren, om vilka man inte kan veta någonting alls. Något riktigt
värde får man följaktligen ej i alla fall. Det är mot själva sakens natur.

Jag skulle vidare vilja peka på ett par synpunkter utöver vad som hittills
framhållits angående riskerna av att taga denna beskattningsform för hög. En
av dem vidrörde herr Bernhard Nilsson i Landeryd, när han sade, att det är
risk för att skogarna bli vanskötta. Jag tror, att det kan lända därhän, att
örn nu ränteläget kommer att bli oförändrat till niista taxering men skogsvärdet
baseras på en femårsperiod med ett värde, som ligger låt oss säga 20 %
högre än det värde, som nu ligger till grund, blir det en avsevärd stegring av
skogsbeskattningen, ty då vill man väl inte ändra på kapitaliseringsfaktorn,
och man utnyttjar de höga skogsvärdena så, att man därigenom får en ännu
mycket högre beskattning. Under sådana omständigheter få många intresse av
att till nästa taxeringstill fälle nedbringa virkesmassan så mycket de anständigtvis
kunna, och som skogslagen eller deras samvete tillåter. Det blir en

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
sådan tendens, ty beskattningsfrågor inverka allt mer och mer på människors
handlande nu för tiden. Detta kan man inte negligera, och det vore en olycklig
utveckling, örn man skulle få mindre virkesmassa på våra skogsmarker.

En ytterligare synpunkt är, att örn man höjer beskattningen — och detta
gäller här mest de större skogarna, som falla under den särskilda förmögenhetsbeskattningen
och den extra inkomst- och förmögenhetsskatten — blir det
så, att ju mer skatter, som tagas ut, desto mindre pengar bli över till avlöningar
till arbetarna och sådana saker. Denna fråga har alltså många sidor, som
man måste tänka igenom och som den, som själv äger skog, mycket lätt tänker
på och ivrigt tänker på.

Till slut en ytterligare fråga! Jag tror det skulle vara rätt intressant att
veta, vad det är, som gör, att bondeförbundets representanter i utskottet icke
kunnat ansluta sig till förslaget att skogsbeskattningen skall hållas inom moderatare
gränser. Det kan ju inte anses vara något landsbygdsintresse, att det
blir för häftiga kastningar på skogstaxeringens område. Jag uttrycker en viss
förvåning över den ställning, som de där ha intagit.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till reservationen.

Herr Sköldén: Herr talman! Jag hade beslutat mig för att inte yttra mig
i denna fråga, men med anledning av herr Sjödahls yttrande ser jag mig föranlåten
att säga några ord. Jag gör det i anledning av vad herr Sjödahl yttrade
örn en riktig taxering. Ja, vad är en riktig taxering? En riktig
taxering måste väl följa den förordning, som vi ha i fråga om skogstaxeringen.
Herr Sjödahl tycktes blanda ihop skogens verkliga saluvärde med
det taxeringssystem, som vi sedan 1921 ha haft och önska fullfölja, nämligen
att vi skola utgå från ett uthålligt skogsbruk. Nu lia vi kommit därhän,
att vid förliden taxering, då skogsmarken taxerades till 96 ä 100 procent
av den verkliga befintliga, boniteten taxerades till fullt 100 %,

detta jämfört med riksskogstaxeringen. I fråga om rotvärdet gäller, att det
blir givet vid varje taxeringstillfälle. Det få vi givet även denna gång. I
fråga om relativa skogstillgången däremot ligga vi intill 10 ä 11 % för lågt. Det
rätta taxeringsvärdet får man alltså genom att höja den relativa skogstillgången
med 10 å 11 procent; detta har finanministern påpekat i propositionen, och
det torde man alltså icke kunna komma ifrån. Då, herr Sjödahl, lia vi det rättvisa
och riktiga taxeringsvärdet enligt de taxeringsgrunder, som vi denna gång
ha att rätta oss efter. Att detta icke alltid sammanfaller med saluvärdet på
skogen är en annan sak. Men skola vi taga saluvärdet på skogen, få vi frångå
de grunder, som vi hittills haft.

Jag har ju väckt en motion i denna fråga med hemställan örn att kapitaliseringsprocenten
måtte fastställas till 4 1/2. Eftersom jag nu fått ordet, skall jag
säga något även örn den saken. Vi ha under den gångna femårsperioden haft
ett lågt rotvärde. Vi ha nu ett högre rotvärde. Detta har ju föranlett, som
en del andra talare påpekat, att rotvärdet åter kan komma att gå ner. Men vi
ha en annan faktor, som vi måste räkna med vid dessa taxeringar, och det är
repartitionstalet. Detta repartitionstal, 0.04, är absolut felaktigt. Örn den saken
äro alla sakkunniga eniga, och jag är säker på, att det kommer att sänkas
av kommunalskatt.eberedningen. Örn vi få repartitionstalet ändrat från 0.04
till 0.03 eller förräntningsprocenten ändrad från 5 till 4 — det är praktiskt
taget detsamma. Alltså, när vi ha två fel, som i stort sett taga ut varandra —
ja, då har jag den uppfattningen, att det ungefär skall bli rätt. En högre förräntningsprocent
utjämnas av ett sänkt repartitionstal. Detta kommer säkerligen
att beaktas av kommunalskatteberedningen. Det skulle förvåna mig
kolossalt, om så icke skedde.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Att jag kommit att beröra denna fråga, dels i .en motion, och dels här, hänger
samman med det orättvisa sätt, varpå skogsbeskattningen verkar. De stora
skogsbolagen ta ut skog från sina fastigheter varje år. För dem spelar det en
obetydlig roll, örn förräntningsprocenten är 4 eller 5. Det kan möjligen göra,
att de få erlägga en garantiskatt på 1/2 k 1 %. Men det finns andra skogsägare,
som stå i en helt annan situation, och det är sådana, på vilkas mark skogen redan
är avverkad av ett bolag eller andra skogsjobbare. När en person för en,
som han tycker, ringa penning förvärvat en sådan skogsfastighet —- vilket läge
kommer han då i? Fastigheten åsättes ett taxeringsvärde, som kanske inte är
så högt per hektar. På detta taxeringsvärde skall han erlägga en garantiskatt,
men staten håller själv ett organ — skogsvårdsstyrelsen — som förbjuder honom
att taga avkastningen av den skog, som eventuellt finnes kvar. Han får
inte avverka den skog han har, men han måste erlägga skatt efter viss procent
på taxeringsvärdet. Detta tycker jag inte är en rättvis och riktig taxering. Örn
han sedan, när inkomsterna en gång komma, finge avdraga samtliga erlagda
garantiskatter -— då vore det riktigt. Men, mina herrar, han får bara avdraga
en garantiskatt, även örn det dröjer tjugu år, innan han får någon inkomst av
skogen. Ännu tokigare blir förhållandet, om vi tänka oss en person, som råkat
ut för olyckan att få sin mark förstörd av skogsbrand. Och allra tokigast är
det för oss hemma i Bohuslän — ja, inte för mig, men för många andra, som ha
hundraåriga ljungmarker, där de planterat skog, som håller på att växa upp
och som de nu i årtionden framåt skola erlägga garantiskatter för, för att, när
inkomsten en gång kommer, få avdraga en garantiskatt, sedan de kanske betalat
femtio. Detta är ingen rättvis eller riktig taxering.

Nu begriper jag mycket väl, att detta icke har med förräntningsprocenten att
göra, men jag vill för min del icke bidraga till en taxeringsförordning, som
medför sådana konsekvenser, som jag här skildrat. Jag har ändå varit hygglig
nog att stanna vid 4 1/2 % vilket innebär ungefär oförändrade värden i stället
för att yrka på nuvarande 5 %, vilket kanhända medfört någon sänkning av
ifrågavarande taxeringsvärde.

Detta är anledningen till att jag dpls motionerat i frågan och dels yttrat mig
här.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Anderson i Norrköping
m. fl. beträffande punkten B 3) avgivna reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Den fråga, som den siste talaren
var inne på, är, som han själv erkänner, en fråga, som sträcker sig mycket,
mycket längre än till spörsmålet örn den förräntningsprocent, som kan vara
önskvärd. Jag hade inte tänkt begära ordet, ty jag har just ingenting att
tillägga till vad som sagts förut under debatten. I denna skattefråga lika
väl som i alla andra, icke minst när det gäller kommunalskatter, vet man ju,
att olika intressen stå mot varandra. Det gäller att avväga, om den ene skall
betala litet mer eller örn den andre skall göra det. Det är fråga örn jordbrukare,
som ha skog, örn jordbrukare, som inte ha skog, och örn de andra kommunmedlemmarna,
som varken lia jordbruk eller skog. Det är fråga örn förhållandet
mellan stora och små skogsägare.

Jag skulle, fast jag inte har något bemyndigande, tro mig kunna svara på
herr Mannerskantz’ frågor, hur det kan komma sig, att t. ex. medlemmarna
av bondeförbundet i utskottet lia följt propositionen. Jag kan svara på detta
därför att jag vet, varför de medlemmar av regeringen, som tillhöra bondeförbundet,
gått med på propositionen. Det beror därpå, att man, som jag hört,
har den uppfattningen, att en höjning av kapitaliseringsprocenten här skulle

Första kammarens protokoll 1987. Nr 89. 5

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)
väsentligen komma bolagen och de mycket stora skogsägarna till godo, ^till
nackdel för de andra. Det är klart att det även därom kan i viss män råda
delade meningar, och jag tror inte att man på detta stadium har möjlighet att
göra någon avvägning om vad som är riktigt, utan jag har verkligen tänkt
mig, att saken ligger så till, att frågan örn skogsbeskattningen alltid varit ett
tvisteäpple. Det är svårt att finna en form för skogsbeskattning, som både
tillgodoser den synpunkten, att man skall ge åt förmögenheten ett riktigt
värde, och å andra sidan ger anvisning, hur man skall förfara med de skogsägare,
som under en lång tid inte kunna ta ut något av skogen.

Nu har man — tillsvidare, skulle jag vilja säga — funnit en metod, som tar
hänsyn till båda dessa saker. Man räknar ut värdet av skogen under de förflutna
fem åren och väljer en kapitaliseringsprocent, som någorlunda motsvarar
ränteläget. Nu är det ett faktum, att rotvärdet under de förflutna fem
åren varit lågt på grund av att tre av dessa år varit krisår. Man väntar •—-och jag hoppas man får rätt — att de följande åren skola ge mycket bättre
värden. Å andra sidan har man haft ett mycket lågt ränteläge. Det finns
visserligen de, som säga -—■ som man sade i andra kammaren: Man vet inte,
hur länge detta låga ränteläge kan vara. Men man vågar väl ändå anse för
sannolikt, att örn vi under en högkonjunktur som den nuvarande ha så lågt
ränteläge, så är det väl föga troligt, att man, om konjunkturen skulle vända,
skulle få högre räntor. Det brukar inte inträda.

Vad man sålunda kan säga till förmån för att inte ändra något nu, utan
bibehålla det nuvarande systemet, det är just detta, att när vi ha den metoden,
så är det bäst att fortsätta med den konsekvent, tills vi eventuellt kunna finna
på en bättre. Men att i detta läge säga: Vi skola acceptera de låga rotpriserna,
men inte det låga ränteläget — det förefaller mig knappast vara riktigt.
Det synes som örn första kammaren utan någon stor risk skulle kunna följa
andra kammaren och godkänna utskottsförslaget.

Herr Velander: Herr talman! Jag kände mig inte riktigt tillfredsställd
med det uttalande, som gjordes av herr finansministern och som gick ut på,
att här råder en strid eller konflikt mellan olika intressen. Jag har icke fattat
saken så. Vare sig man här följer propositionens linje eller reservanternas,
kommer man nämligen säkerligen fram till en icke oväsentlig stegring av taxeringsvärdena
för skogen. Varför man gör det, skall jag icke söka närmare
utveckla, eftersom jag varit inne på den saken förut. Det står dock närmast
i samband med att jag i mitt resonemang även anknyter till faktorn den relativa
skogstillgången, vilket finansministern icke gjort.

Finansministern spelade också ut bolagen och de stora skogsägarna, å ena
sidan, mot de små skogsägarna, å den andra. Ja, i det sammanhanget vill
jag endast åberopa, vad herr Sköldén på den punkten anförde. Jag instämmer
till alla delar med honom. Utskottets vice ordförande var också inne på dessa
olika intressen och yttrade något i den riktningen att, örn det nu blir, väl icke
en sänkning, såsom han förmenade, av skogens taxeringsvärden, utan en höjning
därav, visserligen en mindre sådan, om man tager reservationen än örn
man följer propositionen, skulle skattebetalare, som befunne sig i ett sämre
läge, alltså hade en mindre skatteförmåga än skogsägarna, få utgöra skatt i
dessas ställe. Jag är inte säker på, att herr Bärg vill stå för den uppfattningen,
örn han tänker på de många skogsägarna, som finnas t. ex. i Norrlandslänen
och för övrigt även i andra län med liknande struktur som dessa.
Där gives det, herr Bärg, ett mycket stort antal skogsägare, som befinna sig
i sådant läge, att jag tror att man förgäves har att efterlysa skattebetalare,
som ha det sämre ställt.

Onsdagen den 2 juni -1937 i. m.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. (Forts.)

Herr Sjödahl yttrade, att det vore fråga om en övervältring av beskattning
från skogen till jorden. Av vad som redan sagts följer ju, att talet därom icke
har någon som helst relevans; här är det i alla fall fråga örn en väsentlig höjning
av skogens taxeringsvärde.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Anderson i Norrköping
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 27
punkten B 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Anderson i
Norrköping m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 45.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 65, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker jämte vissa i ämnet väckta motioner
m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1937 dagtecknad proposition, nr
243, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, hade
Kungl. Maj :t jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
nedannämnda motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 280 av herr Linder och II: 525 av herr
Andersson i Falkenberg, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Äng. vissa
ändringar i
sparbankslagen
m. m,

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i sparbankslagen m. m. (Forts.)

Majit ville anhålla om förslag till nästa års riksdag till sådan ändring av
35 § i lagen om sparbanker den 29 juni 1923, att även de sparbanker, vilkas
egna fonder ej uppginge till 10 procent av insättarnas medel, bereddes tillfälle
att i begränsad omfattning lämna anslag till sådant allmännyttigt eller
välgörande ändamål, som ej på grund av gällande författning skulle tillgodoses
genom skattebidrag;

2) de likalydande motionerna I: 65 av herr Gustavson, John, och herr Sköldén
samt II: 245 av herr Andersson i Grimbo, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i gällande sparbankslag, att val till såväl huvudmän
som övriga funktionärer skulle kunna örn så äskades förrättas genom
proportionellt val;

3) motionen II: 453 av herr Paulsen, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i gällande sparbankslag, att alla sparbanks huvudmän
valdes av landsting och i de städer, som ej deltoge i landsting, av dessa städers
stadsfullmäktige; samt

4) motionen II: 526 av herr Gustavson i Västerås, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av 1923 års sparbankslag, att åldersbegränsning för rätt att inneha styrelseuppdrag
i sparbank infördes och att huvudmännens rätt att omvälja sig
själva avskaffades och ersattes med en valrätt i huvudsaklig överensstämmelse
med den i motionen angivna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts i propositionen nr
243 framlagda förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1923 (nr 286) örn sparbanker icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;

B) att riksdagen, i anledning av motionerna I: 280 och II: 525, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn förslag till 1938 års riksdag om ändring
av 35 § lagen örn sparbanker i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet
förut i utlåtandet förordat; samt

C) att motionerna I: 65 och II: 245 ävensom II: 453 och II: 526 måtte anses
besvarade med vad utskottet förut anfört.

27 § första och fjärde styckena i berörda lagförslag voro så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Utan hinder av vad i 26 § sägs må sparbank, där summan av insättarnas
behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst
fem miljoner kronor, på sätt och i den omfattning nedan stadgas mot säkerhet
av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid
än sex månader, utan att därvid förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning inom sagda tid.

Såsom säkerhet må allenast godtagas
inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken
gäller med företrädesrätt framför
varje annan inteckning för fordran
och är av beskaffenhet, som i 25 §

Såsom säkerhet må allenast godtagas
inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken
är av beskaffenhet, som i 25 § sågs,
samt ligger inom hälften av fastighetens
uppskattningsvärde; dock må

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i sparbankslagen m. m. (Forts.

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

sägs, samt ligger inom hälften av
fastighetens uppskattningsvärde; dock
må Konungens befallningshavande,
efter sparbanksinspektionens hörande,
i fråga örn större städer eller delar av
dem medgiva, att inteckning inom sex
tiondelar av såväl taxeringsvärdet som
uppskattningsvärdet må godtagas såsom
säkerhet.

(i utskottets förslag:)

Konungens befallningshavande, efter
sparbanksinspektionens hörande, i fråga
örn större städer eller delar av dem
medgiva, att inteckning inom sex tiondelar
av såväl taxeringsvärdet som
uppskattningsvärdet må godtagas såsom
säkerhet.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Bjurström, Gustavson
i Västerås och Åqvist på åberopade grunder inom utskottet yrkat,
att 27 § fjärde stycket sparbankslagen måtte erhålla följande lydelse:

Såsom säkerhet må allenast godtagas inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken ligger inom sex tiondelar av fastighetens såväl
taxeringsvärde som uppskattningsvärde samt i övrigt är av beskaffenhet,
som i 25 § sägs.

Herr Bjurström: Herr talman! Jag har jämte ett par andra ledamöter

av utskottet avgivit en reservation, vari vi föreslå, att sparbank såsom säkerhet
för bundet lån skulle få godtaga inteckning inom 60 % av en fastighets
taxeringsvärde. Enligt utskottets förslag skulle dylikt lån ej få beviljas utöver
50 °/° av taxeringsvärdet med undantag för större städer, där gränsen
kunde höja.s till 60 %. Jag anser, att sistnämnda bestämmelse borde få gälla
även för mindre samhällen på landsbygden. Visserligen unnar jag storstäderna
och deras befolkning allt möjligt gott, men jag tycker att även vi, som bo på
landsbygden, kunde få komma i åtnjutande av de förmåner, som skulle givas
genom denna nya belåningsrätt. Sparbanksföreningen har också i sitt yttrande
tillstyrkt en belåningsgräns av 60 %.

Med den kännedom man har örn den försiktighet och det intresse, som sparbankernas
ledare och förtroendemän lägga i dagen vid skötseln av bankerna,
tror jag säkert, att man kan slå fast, att detta icke innebure någon risk, alldenstund
fastigheterna också komme att vid särskilda tillfällen undergå’värdering.
Det göres ju mycket för egnahemsverksamheten och bostadsbyggandet,
och givet är, att ju högre lån man kan få på fastigheter utan underborgen,
desto förmånligare ställer sig ränteläget. Jag vill upprepa, att jag icke tror
det vara farligt att något höja den föreslagna belåningsgränsen. Det skulle
icke innebära minsta risk.

Jag har, herr talman, under behandlingen av denna fråga i utskottet icke
kunnat komma till annan åsikt än den, som jag här framfört, och jag ber därför
i korthet att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Bäcklund.

Herr Gustavson, John: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en motion.
Det är emellertid icke utskottets ståndpunktstagande till denna motion,
som föranlett mig att begära ordet. Såvitt jag förstår, har bankoutskottet
nämligen icke tagit någon ståndpunkt alls till motionen. Jag kan svårligen
finna, att min framställning besvarats på annat sätt än att utskottet på sid. 27
i utlåtandet säger: »Enligt de i ärendet avgivna yttrandena skulle något behov
av ändrade bestämmelser i fråga örn utseende av sparbanks huvudmän icke

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i sparbankslagen m. m. (Forts.)
föreligga.» Det är de hörda myndigheternas yttranden, som utskottet här åberopat.
I den mån utskottet ställer sig bakom dessa yttranden och gör dem till
sina gäller min lilla erinran mot dessa hörda myndigheter även bankoutskottet.
„

Min motion går ut på en liten ändring i gällande förordning angående val
av huvudmän och andra funktionärer i sparbanker. Jag föreslår nämligen, att
den del av huvudmännen, som skall utses av de kommunala representationerna,
skulle, örn så begäres, tillsättas genom proportionella val. Över mitt förslag
ha yttranden avgivits av sparbanksinspektionen och Svenska sparbanksföreningen.
Båda dessa myndigheter yttra sig på ungefär liknande sätt. Sparbanksinspektionen
säger: »Införandet av dylika bestämmelser skulle enligt inspektionens
mening fastmera kunna bliva till skada för sparbankerna. Av
allt att döma skulle den ifrågasatta åtgärden icke kunna undgå att medverka
till att sparbanks funktionärer komme att utses ur politiska synpunkter. En
sådan utveckling måste försvåra för sparbankerna att fylla sina uppgifter och
bör därför icke befrämjas.» Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen säger:
»Men det har ju på andra områden ofta visat sig, att den proportionella
valmetoden kan leda till kotteriintriger, och det synes^ styrelsen som om det
vore önskligt att hålla sparbankskorporationerna fria fran dylika möjligheter.»

Man menar här, att vid dylika val skulle de politiska synpunkterna kunna
bli utslagsgivande och lämplighet och duglighet sättas. åsido. Jag är den
förste att erkänna, att detta vore beklagligt. Men tror inte utskottet om
utskottet nu ställer sig bakom dessa yttranden — att sådana mindre önskvärda
synpunkter kunna göra sig gällande även när det är majoritetsval? Det förekommer
— lyckligtvis, skulle jag vilja säga — kanske inte så allmänt, men
dock i enstaka fall, att politiska synpunkter få spela en större roll än lämplighet
och duglighet, och vid majoritetsval kunna dessa synpunkter ofta alltför
ensidigt komma till utnyttjande. Enbart vetskapen örn att det går att få proportionella
val skulle många gånger kunna avskräcka från tillämpning av
sådana metoder vid utseendet av funktionärer, inte bara i sparbanker, utan
även i andra organisationer.

Jag vill med dessa ord inlägga en gensaga mot de synpunkter, som kommit
till uttryck i de av mig åberopade myndigheternas yttranden. Samtidigt
vill jag uttrycka en förhoppning, att de asikter, som jag givit uttryck at i
motionen, måtte beaktas vid den blivande reformering av sparbankslagen, som
utskottet ställer i utsikt.

Jag har i sakens nuvarande läge intet yrkande, herr talman.

Herr Ehrnberg: Herr talman! Jag har deltagit i utskottets behandling

av förevarande ärende och även biträtt utskottets beslut. 1 vad utskottets utlåtande
gäller några i denna fråga väckta motioner * * bland, dem herr Gustav -sons motion, som avser införande av proportionellt valsätt vid val av sparbank
kernas huvudmän ävGnsom för utseende av befattningshavare vid sparbankerna,
och motionen örn fastställande av en viss åldersgräns för rätten att fa deltaga,
eller kanske riktigare, att icke fa deltaga i handhavandet av sparbankernas
förvaltning — var dock det beslut, som utskottet fattade vid den behandling
av dessa motioner, vid vilken jag var närvarande, av endast preliminär
art, och dess konfirmerande skulle göras, beroende av den avfattning
utskottets utlåtande i denna del komme att erhålla och huru det kunde lyckas
utskottets sekretariat att sammanfatta och jämka mellan de olika synpunkter,
som framkommit under behandlingen i utskottet, å ena sidan de synpunkter,
som sammanföllo med motionärernas inställning i de uti motionerna be -

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i sparbankslagen m. m. (Forts.)
rörda ämnena och å andra sidan de synpunkter, som sammanföllo med den
inställning, som tagit sig uttryck i de yttranden, som avgivits i frågan av
sparbanksinspektionen och styrelsen för Svenska sparbanksföreningen.

Till dessa senare synpunkter anslöt jag mig för min del och enligt min uppfattning
även -—- jag tror jag vågar säga det — flertalet av utskottets ledamöter,
men dessa synpunkter finnas knappast ens antydda i utskottets utlåtande.
När detta justerades, var jag av hastigt påkommen ohälsa hindrad närvara.
Då jag sålunda icke varit i tillfälle att anmäla min reservation mot vad utskottet
i sitt utlåtande uttalat i fråga örn dessa motioner, står mig ingen annan väg
öppen, när, såsom nu är förhållandet, jag icke är tillfreds med utskottets uttalanden,
än att till kammarens protokoll göra anmälan örn att jag icke kan
ansluta mig till desamma. Jag ber därför, herr talman, få giva tillkänna, att
jag frånsäger mig all delaktighet i utskottets uttalanden och att jag så mycket
mindre kan ansluta mig därtill som min uppfattning i de uti motionerna
omhandlade spörsmålen sammanfaller med den mening, som är angiven i
sparbanksinspektionens och styrelsens för Svenska sparbanksföreningen yttranden.

När jag nu ändå har ordet, skall jag be att få säga ytterligare något med
anledning av vad som här yttrats. Beträffande herr Bjurströms anförande
och det yrkande han framställde tror jag icke det låter sig genomföra, ty i
så fall skulle en sparbank lia rätt att binda lån till högre belopp av fastighetens
taxeringsvärde än för närvarande är fallet med stadshypoteksföreningarna.
Dessa äga nämligen icke lämna fasta lån till mer än 50 % av antingen taxeringsvärdet
eller det uppskattade värdet av en fastighet och endast beträffande
några få större städer få dessa banker sträcka sig till 60 %.

Det förvånar mig, att herr Gustavson för sin del icke är nöjd med bankoutskottets
utlåtande, ty däri tages ju i alla fall fasta på den hemställan, som
gjorts i motionen. Bland annat har ju där utsagts, att regeringen vid en
blivande ny sparbankslagstiftning bör taga under övervägande, huruvida icke
proportionellt valsätt kan vara att åtminstone reflektera på. Men även örn
detta valsätt icke är fastslaget vid de val, som nu försiggå i de institutioner,
vilka ha att utse ett visst antal av en sparbanks huvudmän, tror jag nog man
kan säga, att denna metod likväl i allmänhet tillämpas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Åkerberg: Herr talman! Den proposition, på vilken utskottets utlåtande
grundar sig, innefattar ju inte någon allmän revision av sparbankslagen
utan endast på några begränsade punkter. De i ärendet väckta motionerna
röra sig däremot i allmänhet om andra saker än de förhållanden, som
behandlas i propositionen. Det gäller bl. a. den motion, som herr Gustavson
här har talat om. Detta är anledningen till att utskottet icke ansett sig kunna
ta positiv ställning till dessa yrkanden, ehuru sympati för dem icke saknats
inom utskottet.

Beträffande herr Gustavsons motion har utskottet uttalat sig rätt välvilligt
och t. o. m. uttryckt en förhoppning, att ett övervägande rörande de i motionen
omnämnda önskemålen skall kunna ske i samband med en blivande allmän
revision av sparbankslagstiftningen. Jag tycker också att herr Gustavson
borde känna sig nöjd med ett sådant uttalande.

Den reservation, som herr Bjurström här har yrkat bifall till, skiljer sig,
örn jag förstod honom rätt, från utskottets yrkande däri, att utskottet tillstyrker
propositionen, enligt vilken bundna lån av sparbankerna skola kunna beviljas
mot säkerhet av inteckning inom 50 % av fastighetens taxeringsvärde

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Äng. vissa ändringar i sparbankslagen m. m. (Forts.)
med undantag för de större städerna, där gränsen skall kunna höjas till 60 %
av taxeringsvärdet, medan reservanterna yrka, att en gräns av 60 % skall tilllämpas
över hela linjen. Utskottet har emellertid icke kunnat förorda en sådan
utsträckning. Sparbankerna ha ju tidigare överhuvud varit förhindrade
att bevilja bundna lån. När man då tagit ett så pass stort steg, att man gått
till 50 % — och till 60 % för de allra säkraste fastigheterna, som ju de i de
större städerna anses vara — så kan man gärna stanna där. Jag tror inte
det finnes någon anledning att ta ytterligare ett steg. Utskottet åberopar
också som ytterligare skäl för sin uppfattning, att stadshypoteksföreningarna
tillämpa samma lånegräns. Visserligen finnes det landshypoteksföreningar,
som fastställt gränsen till 60 % av fastighetsvärdet, men därvid är att märka,
att av de lån, som dessa föreningar bevilja, endast 2/3 äro bundna, medan återstående
Vs skall amorteras. Och när ändå rätten att bevilja bundna lån närmast
kommer att gälla fastigheter i städerna, finnes det ingen anledning att
göra jämförelser med dessa landshypoteksföreningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr Bjurström: Herr talman! Då jag blivit uppmärksamgjord på att

proposition icke kan framställas på mitt yrkande, ber jag att få återtaga detsamma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 327, till Konungen angående användande av riksbankens vinst för år 1936.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 385, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande av
semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m.; och

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av
skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S. Brindén.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 387, till Konungen angående utredning örn orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m.

Onsdagen den 2 juni 1937 f. m.

Nr 39.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag till
statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för f.
uppbördskommissarien Eric Svenson från viss, honom ådömd ersättningsskyldighet
till kronan;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1937/1938 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för avskrivning av
lånekapital, anvisat åt svenska spannmålsföreningen; och

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
avsättning till fondinspektionens fond; samt

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 4, angående ersättning
åt e. o. hovrättsassessorn 0. Bergholtz, vilken inom sammansatta statsoch
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. vissa
ändringar i
den s. k.
förbudslagen.

Onsdagen den 2 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 49, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§
lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr 233,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3—6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

I förevarande lagförslag var 4 § andra stycket så lydande:

Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild person av
skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden
erforderlig skogstillgång eller ock genom sådan överlåtelse till enskild person
av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig för befolkningens näring
i orten, avhänt sig egendom, vilken vid värdering, verkställd i den ordning
och efter de grunder Konungen föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara
den egendom som med förvärvet avses. Med överlåtelse, som ovan sagts, skall
jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet, odlad jord eller odlingsområde
till kommun eller till hushållningssällskap, bolag eller förening, som
utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har överlåtelse av jordbruksfastighet
eller skogsmark skett till enskild person, som förvärvat egendomen huvudsakligen
för att därav bereda sig inkomst annorledes än genom dess utnyttjande
för eget jordbruk eller i samband därmed bedrivet skogsbruk, må hänsyn
ej tagas till överlåtelsen.

I andra stycket av slutstadgandet hade föreskrivits, att vad i 4 § andra stycket
stadgades allenast skulle hava avseende å bolag, förening eller stiftelse,
som efter lagens ikraftträdande avhänt sig i samma stycke omförmäld egendom.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
dels fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 263 av herr Tjällgren, nr 264 av herr Tamm m. fl. och
nr 267 av herr Lindhagen samt motionen i andra kammaren nr 527 av herr
Strindlund m. fl., dels ock en inom sistnämnda kammare väckt motion nr 270
av herr De Geer i Lesjöfors, såvitt däri ifrågasatts ändringar i nyssnämnda lag.

I motionen I: 263 hade hemställts, att .riksdagen måtte besluta sådan ändring
i det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget, att 4 § andra stycket första
punkten samt andra stycket i slutstadgandet erhölle viss i motionen angivenlydelse.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

I motionen I: 264 hade hemställts, att riksdagen ville besluta den ändring i
propositionen, att försäljningar, verkställda efter den 1 juli 1925, skulle få räknas
bolag till godo vid ansökan örn rätt till förvärv av överloppsskog under de
förutsättningar i övrigt, som i propositionen innehölles.

I motionen I: 267 hade hemställts,

I) att riksdagen ville, med avslag å propositionen, hos Kungl. Maj :t begära
skyndsamt övervägande och förslag till en tidsenlig och effektiv revision av
1925 års lag örn rätt att förvärva fast egendom i anslutning väsentligen till
jordkommissionens ännu ej prövade grundprinciper samt vad eljest i anledning
av propositionen i motionen erinrats;

II) att, om det under I) upptagna yrkandet icke bifölles, riksdagen ville
besluta vissa angivna ändringar i propositionens lagförslag;

III) att riksdagen ville, såsom en sedan gammalt trängande tillbyggnad i
förevarande förbudslagstiftning, antaga omedelbart. en provisorisk lagstiftning
av huvudsakligen det innehåll, som i motionen angivits.

I motionen II: 527 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i Kungl. Maj:.ts förslag, att 4 § andra stycket erhölle enahanda lydelse,
som angivits i motionen I: 263, samt att andra stycket i slutstadgandet utginge.

I motionen II: 270 hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla örn utredning dels angående sådan modifikation av
lagen örn förbud för bolag m. fl. att förvärva fastighet, att bolag medgåves
rätt att förvärva s. k. utskogar i enskild ägo, dock under den betingelsen att
bolaget samtidigt försålde till vederbörande hemman minst motsvarande areal
skog, som lämpade sig bättre för enskild ägo, dels ock angående sådan ändring
i samma lag, att bolag medgåves rätt att genom försäljning eller byte förvärva
fastighet från annat bolag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att förevarande proposition måtte bifallas av .riksdagen;

B) att motionen II: 270, såvitt den blivit föremål för behandling i detta utlåtande
och i den mån den icke beaktats genom vad utskottet under A) hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C) att motionerna I: 263, I: 264, I: 267 och II: 527 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Tamm, P. Sandström, Knut
Petersson, Sandström i Sollefteå, Thorell och Barnekow, vilka på anförda skäl
hemställt, att i 4 § andra stycket första punkten av lagförslaget orden »egendom,
vilken vid värdering, verkställd i den ordning och efter de grunder Konungen
föreskriver, finnes i värde ungefär motsvara den egendom som med förvärvet
avses» måtte utgå och ersättas med följande: »mark av ungefär samma
taxeringsvärde som med förvärvet avses; skolande vid beräkningen av den avhända
egendomens värde frånräknas värdet av förbättringar, som verkställts
efter avhändelsen.»

Herr Sandström: Herr talman! Vid utskottets utlåtande finnes fogad en
reservation, och som jag är en bland reservanterna ber jag att i korthet få
yttra några ord.

Uti sociala jordutredningens betänkande, som i huvudsak ligger till grund
för den i ärendet avlåtna kungl, propositionen, har föreslagits, att vid bolags
bytesförvärv hela värdet av den fasta egendom, som ett bolag avyttrat eller

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)
avsåge att avyttra, skulle få tillgodoräknas bolaget, och att sålunda avdrag ej
skulle ske för värdet av befintlig byggnad å den fastighet, som ägts eller äges
av bolaget. Kungl. Majit har härutinnan intagit en annan ståndpunkt och
utgått från, att åbyggnaderna icke böra få tagas med i beräkningen vid värdesättning
av den egendom bolaget avhänt sig eller ämnade avhända sig. I likhet
med sociala jordutredningen ha reservanterna funnit en dylik inskränkning
icke vara sakligt motiverad, detta desto mindre som den föreslagna principen
icke skulle bliva ömsesidig och sålunda ej komma att tillämpas vid beräkning
av värdet å den fastighet med åbyggnader, som ett sökandebolag skulle önska
förvärva. Rättvisan fordrar väl, att den princip, som Kungl. Majit i
propositionen följt, skall äga tillämpning på båda de förhandlande och avtalande
parterna. Härtill kommer, att grundsatsen, att avdrag skall göras för
ett bolags åbyggnader, kan komma att verka mycket ojämnt och till nackdel
för säljare, som hållit sina byggnader i gott stånd samt sålunda handlat korrekt
och med social ansvarskänsla. Reservanterna anse förty på goda grunder,
att den av sociala jordutredningen förordade principen bäst överensstämmer
med billighet och rättvisa. Men reservanternas starka betänkligheter på
denna punkt äro icke uteslutande grundade på teoretiska skäl, utan kanske lika
mycket eller än mera föranledda av de praktiska olägenheter, som bliva en
följd av det ställningstagande, vilket kommit till uttryck i den kungl, propositionen.
^ Följer man sociala jordutredningens förslag uti det avseende, varom
nu är fråga, bliva taxeringsvärdena grundläggande vid här avsedda bytesförvärv,
under det att den av Kungl. Majit intagna ståndpunkten framtvungit
förslag om en särskild värderingsprocedur, som säkerligen kommer att bli både
besvärlig, kostsam och tidsödande. Reservanterna anse, att en dylik anordning
icke är att förorda, och att det enkla förfarande, som avsetts i sociala
jordutredningens betänkande, har ett obestridligt företräde. I stället för de
enkla regler, som föreslagits av sociala jordutredningen, har den kungl, propositionen
skapat en invecklad procedur, som säkerligen icke kommer att
främja det bytesförfarande, vilket från många synpunkter sett, icke minst sådana
av social natur, måste anses vara förtjänt av statsmakternas stöd och
uppmuntran.

Med hänsyn till hävdvunnen förhandlingsordning, som råder här i första
kammaren, och som innebär, att ett yrkande örn bifall till reservationen icke
skulle kunna bli föremål för proposition, eftersom reservationen icke är hänförlig
till någon i ärendet väckt motion, finner jag mig icke, herr talman, hava
skäl att framställa något yrkande.

Herr Hansson, Sigfrid! Herr talman! Eftersom herr Sandström icke framställt
något yrkande örn bifall till reservationen, anser jag mig icke hava anledning
att gå in på vad reservanterna genom sin företrädare här under debatten
anfört.

Jag inskränker mig, herr talman, till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen! Herr talman! Jag har av sjukdom varit förhindrad att
vara närvarande i andra lagutskottet vid behandlingen av detta ärende och det
framförda bytes förslaget för att »stimulera» skogsindustrien att fortfarande
»frivilligt» avhända sig sina arrendejordbruk intresserar mig icke så särdeles
mycket Så mycket mer bekymrar mig, att regeringsmakten fortfarande, alltsedan
år 1922, söker undkomma de rationella och på samma gång nationella
lösningar, som slå i spann och förordades av lagvägarnas för dkommissioner.

Emellertid ina pliktskyldigast göras några erinringar och även medgivanden.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Först angående 4 § 2 punkten, vilket stadgande i propositionen innehåller
en nyhet, ditsatt av regeringen. Det framhålles, att förslaget i denna del är
hämtat från jordbrukskommissionens i Jämtlands län erinran, att under förra
hälften av 1800-talet har vid avvittringen utlagts ett flertal så kallade nyhemman
eller nybyggen, som visat sig föga lämpliga som nybyggen, och där
jordbruk aldrig bedrivits, utan måst nedläggas, men där skogsbruk visat sig
kunna idkas.

Nu har med åberopande av detta enstaka yttrande föreslagits, att bolag skall
kunna förvärva fast egendom även under förutsättning »att egendomen utgör
fastighet, därav icke någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk». Detta
förslag är en överraskning.

Det står i Norrlandskommitténs betänkande om denna sak följande: »Utöver
de nybyggen, som på detta sätt omedelbart kommit i sågverksindustriens
ägo» — det vill säga genom att industriidkare själva eller genom bidvaner
eller enskilda skogsspekulanter sökte sådana nybyggen för att få tilldelning
av skog vid avvittringen -— »kommer ett ännu mycket större antal, som väl
blivit av verkliga nybyggare uppodlade och skattelösta, men därefter i likhet
med andra hemman förr eller senare sålts till bolag. Förlusten av att dessa
fastigheter sålunda i strid med kronans avsikter komma i orätta händer, består
däri, att de ej fått tjäna sitt ändamål att bliva hem för självständiga jordbrukare,
att deras möjligheter till nya bosättningar ej bliva utnyttjade och
att tvärtom redan gjorda odlingar ofta få förfalla. Härvid bör ock erinras örn
det förhållandet, att på en mängd nybyggen, som söktes blott för skogsförvärvets
skull, till fullgörande av odlingsskyldigheterna i största hast anordnades
endast en skenbar odling, som sedan i följd av myndigheternas, lindrigast sagt,
slapphet godkändes. De skildringar man får i orterna, hur härvid gått till,
hänvisa på, att detta utsläppande av skogens rikedomar ledde till ett tillstånd
av allmän plundring och rättslöshet. På en ort t. ex. uppgavs under mina
resor, att sedan odlings- och byggnadsskyldigheten godkänts såsom fullgjord
på ett nybygge, så flyttades byggnaderna till ett angränsande nybyggesområde
och fick där göra samma tjänst o. s. v. Dylika skogsspekulationer lära
huvudsakligen förekommit under årtiondena från och med 1830-talet», — den
uppgiften stämmer med vad jordbrukskommissionen i Jämtlands län uppgivit
— »och varit talrikast under 1860- och 1870-talen samt synas oftast hava
försiggått inom Västernorrlands län», — ja, i alla norrländska län förekom sådan
plundring -—- »att i sådana fall odlingen efter nybyggets skattelösen vanligen
fick alldeles eller till stor del förfalla är helt naturligt.»

Nu föreslår Kungl. Maj:t, att dylika gamla tilldelningar av kronoskog skola
överlåtas till fritt förvärv av bolag, ehuru de varit avsedda till ett helt annat
ändamål. Det är ju någonting kriminellt i själva åtkomsten. Här gäller det ju
bara sådana ägor, som ännu tillhöra enskilda, ty bolag få ju köpa jord från
bolag enligt första punkten i paragrafen. Sålunda är det här fråga om sådana
hemman, som fortfarande ägas av enskilda personer. Då skulle jag för min
del i utskottet reagerat emot att genom det här nya stadgandet skänka bort,
kan man säga, ifrån jordbruket vad som rätteligen skulle tillkommit detsamma.

Nu föreslås visserligen här i paragrafen, att fastigheten skall få kiipas endast
då den »utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan nyttjas till
jordbruk», men i alla fall är det en present, som har kommit ut i den allmänna
rörelsen och som lättare borde kunna återgå till bönderna såsom stöd för deni i
alla fall och för de angränsande bondgårdarna. Med noggrann uppmärksamhet
kan man ju också upptäcka, att det finnes odlingar, som kunna ligga till grund
för ett nytt jordbruk, men som till följd av denna allmänna bestämmelse icke
bli föremål för någon särskilt noggrann undersökning. På detta sätt går så

Nr B9.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)
småningom ytterligare jord bort till industrien från orternas befolkningar.
Man plockar den ena biten efter den andra.

Men någon grundlig reform för att återföra lill allmogen en del av den jord,
som av förbiseenden gått bort från densamma genom att, — som jag påpekat
så ofta och som det står i Norrlandskommitténs betänkande — »återvinna åt
allmogen de odling slägenheter» med tillhörighet i skog och betesmark, som det
norrländska jordbruket icke fått i sin besittning har fortfarande lagts på departementens
hyllor!

Särskilt i Norrland ligga ju fullt med ofullständiga jordbruk, som äro utbrutna
oriktigt genom 1896 års fristyckningslag. Dessa ofullständiga jordbruk
böra ju kompletteras, och detta föreslogs redan i norrlandskommitténs
lagförslag, som framlades 1904 och sedan upprepats av andra lagberedningar
i jordfrågan, men ännu icke blivit prövat av någon regering. I 1904 års betänkande
föreslogs »att söka åt den jordbrukande allmogen dels bevara det för
jordbruket väsentliga av de i dess ägo ännu befintliga fastigheterna, dels —
återvinna inägojorden å de gamla bondehemman, som kommit i trävaruindustriens
ägo, jämte det för husbehovet nödiga utrymmet i skog samt odlingsoch
betesmark» etc. Det norrländska jordbruket hade icke fått behålla denna
jord, ehuru kronan donerat den till jordbruket. Detta är också främsta anledningen
till det norrländska jordbrukets svaghet, ehuru kloka styrelser i äldre
tider menade, att det norrländska jordbruket skulle skapas och stärkas »genom
landets uppodling och bebyggande».

Nu kommer en sådan här proposition, som inte har särskild betydelse varken
för det norrländska jordbrukets stärkande eller för att kunna åstadkomma någon
rätsida på förhållandena. Den inskränker sig till en småsak, nämligen
möjliggörande av en frivillig utbrytning av bolags arrendejordbruk mot rätt
för jordägaren att som vederlag förvärva enskild s. k. överloppsjord, vars utgång
i och för sig man inte heller känner till.

En principiell ljuspunkt innehåller emellertid förslaget genom lyckligt ingripande
från jordbruksministern. Bytet får nämligen endast omfatta sådana
arrendejordbruk, vilka ha avskilts efter tillkomsten av den nya lagen av i år
örn avstyckning med tillbehör i skog och odlingsmark. Ett fjät således mot den
rätta vägen!

Vidare skola bolagen inte få ersättning i medgivna ytterligare köp av ortsbefolkningens
ännu behållna så kallade »överloppsskog» än för värdet tillika
av den odlade jorden. Även den bestämmelsen kan ju vara tveksam. Åbyggnaderna
få emellertid ej medräknas i värdet. I stället få de byta skog. Någon
förstärkning i det stora hela av jordbruket blir det ju inte och inte någon
förlust heller för bolagen, så att det kan ju kvitta.

Det betänkliga är, såsom i motiven uppriktigt bekännes, att förslaget tillkommit
för att »stimulera bolagen» till att »frivilligt» avhända sig sådana här
arrendejordbruk till självständiga jordbrukare. Med andra ord, ett klargörande
manifesterande fortfarande av den gamla jordpolitiken från 1922, nämligen
att den stora rätsidan av problemet får endast framlockas genom frivillighet.

Den sociala jordfrågans lagkommissioner förstodo, att en allvarlig jordreform
framför allt i Norrland och en del andra skogsbygder måste sikta mot alla
små permanenta arrendejordbruks utbrytning med omistliga tillbehör och redan
skedda utbrytningar av ofullständiga jordbruksarrendens komplettering
med tilläggsjord i odlingsmark och skog. Detta förutsatte även en statlig organisation,
vartill förslag framlades av jordkommissionen. Medlemmen i kommissionen
riksförbundaren Nils Wohlin blev så hänförd av den förstnämnda
a.rrendereformen, att han påkallade dess genomförande under loppet av ett och
ett halvt år. Jag svarade: »Så fort kan det inte gärna gå.»

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Emellertid inaugurerade regeringen den 24 november 1922 en ny politik i
jordfrågan. Kommissionen upplöstes oåtspord efter en frist till den 28 februari
1923. Lagvägarna sattes på avknappning, sysslandet med expropriation avskrevs
åtminstone tills vidare och jordfördelningens problem hänsköts till frivilliga
avgöranden. I andra lagutskottet företräddes denna politik av ordföranden
K. G. Westman och vice ordföranden Sköld, under det att lagkommissionernas
universella av lag stödda jordpolitik fortfarande hävdades främst
av C. Lindhagen. På senare tider har regeringens jordexpert Sköld börjat
vackla något i sitt fasthållande av frivilligheten under det att experten Westman
stått fast. Denna begynnande meningsskiljaktighet ledde till att Sköld
såsom jordbruksminister upplöste den sociala jordutredning, där Westman satt
ordförande, med en frist till den 1 juli 1936. Vi lia fått »silkessnöret» sade utredningens
sekreterare Callerholm till mig.

Snart därefter inträffade, att den ursprungliga frivillighetens nämnda två
jordexperter sammanfördes till den nuvarande regeringen. Även de stå nu båda
igen enade bakom förevarande proposition, som begränsar sig företrädesvis
till eu viss stimulering för bolag att frivilligt frigöra arrendejordbruk.

Emellertid hänvisas samtidigt i andra lagutskottet och annorstädes såsom
skäl för ett fortsatt avböjande av lagkommissionernas djupgående reformer, att
först bör avvaktas resultatet av 1936 års egnahemskommitté med generaldirektör
Malmberg som ordförande. Den ruvar som ett obekant åskmoln på Skölds
varsamma instruktion om övervägande av en eventuell expropriationsrätt. Sålunda
pågår oavlåtligt öppet eller bakom kulisserna fortsatta meningsbrytningar
särskilt mellan jordexperterna Westman, Sköld och Lindhagen.

När en ny vårflod skall lykta 1922 års nya regeringspolitik i dess nuvarande
höststämning är obekant. Kanske Malmberg och Bramstorp kunna göra
det?

Örn överhuvud något bolag finner det vara i överensstämmelse med sitt intresse
att ställa till med det nu ifrågasatta bytet, är ovisst. Även herr Tamm
anser, att sannolikt inte mycket kommer fram ur förslaget.

Härtill kommer, herr jordbruksminister, något, som statsrådet nog förbisett.
Förslaget utlämnar utan garantier arrendatorerna åt försäljningarnas godtycke.
Ett arrendejordbruk kan säljas åt främmande, så att arrendatorn med
familj bortdrives från jordbruket. Denna jord är kanske odlad av dem eller
deras förfäder. Denna uppodling säljer bolaget som god pris och behåller köpeskillingen.
Detta var frågor av allvarlig natur inom lagkommissionerna.
Dylika spörsmål som uppkomma, då det gäller att bygga på lag och rättvisa,
löpa nu ut i palliativens lösa sand.

En möjlighet återstår statsrådet, i den mån han instruerar sig i dessa för honom
sannolikt nya ämnen, kommer att vidga sitt program med den ärliga syn
på tingen, som han sökte göra gällande i årets proposition örn reformering av
lagstiftningen örn avstyckning av jord.

Jag har i min motion i ämnet också velat komplettera förbudslagen med
en bestämmelse, som vi alltid syftade till i jordlagskommissionerna, nämligen
att de så kallade skog sspekulanterna, vilka väckt bekymmer sedan seklets
början, också borde lika väl som bolagen komma in under förbudslagen. I
det syftet kom även jordkommissionen fram med ett förslag, som till synes
blev svårare att formulera, därför att bulvanlagen då ännu icke tillkommit.

Det har här i betänkandet sagts — och alltid finns det naturligtvis någon
utredning, som pågår någonstans, och som man kan skylla ifrån sig på —:

»Yad slutligen beträffar det i motionen I: 267 framställda yrkandet örn antagande
omedelbart av en provisorisk lag mot skogsspekulanter har utskottet
inhämtat, att inom justitiedepartementet för närvarande pågår utredning rörande
behovet av lagstiftning på ifrågavarande område.»

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Herre Gud, herr jordbruksminister, huru länge skall detta eviga behov utredas
av alltmer med ämnet obekanta händer! Det finns ju volymer örn detta
behov, hur det alltid behövts och alltid kommer att behövas. Nu skall det
sitta några med saken obekanta tjänstemän i justitiedepartementet och utreda
saken. Varför kunna inte tjänstemän i jordbruksdepartementet, vilket departement
ju tagit hand om huvudfrågan, lika gärna få utreda det här behovet?
Det börjar bli förtvivlat med denna karusell av utredningar, vars eviga mål
är att söka förekomma ett gående till den självklara grunden av tingen på
detta område. Och så står det vidare i betänkandet lika obetänksamt: »Det
synes utskottet icke lämpligt att genom en, låt vara provisorisk, lagstiftning
föregripa resultatet av den av Kungl. Maj :t igångsatta utredningen.» Det
vanliga uttrycket således för riksdagens uppgift numera att undandraga sig
ansvaret i en del allvarliga och brådskande frågor.

Eftersom denna lagstiftning i strid mot departementalstadgan nu lagts i
jordbruksdepartementets hand, förstår jag som sagt icke varför utredningen
skall ske i justitiedepartementet vid en fortsättning av lagstiftningen. Det
är visserligen så, att den hör till justitiedepartementet enligt departementalstadgan,
men jag är nu snarare glad över att saken ligger hos jordbruksdepartementet,
därför att herr Westman är anhängare av bara frivillighetens
väg med stöd av statens egnahemslånerörelse.

Nu har också herr Gabrielsson visat, att det fortfarande är fara i dröjsmål,
helst vi nu ha högkonjunktur. Då bör väl riksdagen skynda att antaga en
provisorisk lag åtminstone. Den kan ju formuleras på ett lämpligt sätt med
ledning av och såsom komplement till bulvanlagen, som vi nu ha. Den lagen
tillkom 1925 och är nu väl till pass för detta ändamål. Jag har formulerat
ett förslag på detta sätt, och jag tror, att det är en formulering, som bra
passar. Nu förekom i interpellationssvaret sist den uppgiften, att mångahanda
utvägar äro under övervägande, men icke den, som framburits i min motion.
Detta förslag till provisorisk lag är så lydande:

»Jordbruksfastighet på landet må ej besittas och behållas av enskild ägare,
vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk
med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
i ändamål att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest bereda sig inkomst
annorledes än genom jordbruket.

Om åtgärder för upplösning av dylikt äganderättsförhållande med mera
gälle i tillämpliga delar, vad i lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållanden
i fråga örn fast egendom stadgas.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter promulgerandet och gäller till
den 1 juli 1937.»

Här återfinnes även precis den formulering på begreppet »skogsspekulant»,
som står i norrländska arrendelagen och norrländska vanhävdslagen,
och det var ju också meningen att på något sätt få begreppet överfört till
förbudslagen. Det gick an förr att antaga sådana provisoriska lagar. Då norrmännen
började med sina jordlagar på hela jordfrågans område, började de år
1906 med antagandet av provisoriska lagar, så att inte händelserna skulle gå
den tillämnade nya lagstiftningen i förväg.

Jag har nu bara den önskan, att jordbruksministern, som synes vara den
i regeringen, man numera främst kan vända sig till i de sociala jordfrågorna,
till nästa riksdag överväger även mitt förberörda lagförslag.

Herr talman, jag gör intet yrkande. Det lönar sig inte. Det är ock första
gången under min riksdagstid, som jag inom de sociala jordfrågornas komplex
gjort mig skyldig till en sådan underlåtenhet.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Herr Sten: Herr talman! Såsom framgår av handlingarna, är det i förevarande
ärende icke fråga om något annat än tekniska jämkningar i förbudslagen.

Frågan aktualiserades av 1931 års skogssakkunniga. I denna utredning sutto
förutom framstående skogsmän i allmän och enskild tjänst en representant
för skogsindustriens arbetare, nämligen Aug. Lindberg, som nu är landsorganisationens
ordförande, och dessutom Robert Karlsson i Gasabäck såsom representant
för de norrländska bönderna. Den sistnämnde hade ju som gammal
ledamot i andra lagutskottet mycket god kännedom örn hur man jordpolitiskt
betraktade dessa förhållanden. I en motion, som väcktes vid 1933 års
riksdag av herrar Tamm och Elof Andersson, ifrågasattes heller icke någonting,
som skulle försvaga lagens sociala och jordpolitiska verkningar. Det
är från dessa utgångspunkter, som man får bedöma den nu gjorda utredningen
och det förslag, som nu föreligger.

A andra sidan är det uppenbart, att det inte finns någon anledning att sätta
sig emot sådana tekniska jämkningar, som kunna erfordras. För något över
en månad sedan, då frågan örn ändringarna i avstyckningslagen var före,
erinrade jag om, att även herr Johansson i Edsbyn på sin tid i en motion hade
yttrat, att bolagen gärna finge behålla den del av ett hemmans skog, som
blir över, sedan husbehovsskog och stödskog tilldelats jordbruket. Med den
tankegång, som årets riksdag har lagfäst i och med antagandet av de förändrade
avstyckningsbestämmelserna i jorddelningslagen, kan det inte finnas något
principiellt att erinra mot att överloppsskog får frånsäljas ett bondehemman.
Det är ju i detta avseende ganska uppenbart, att skogsanslagen vid avvittringarna
för 100 år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden icke utan vidare kunna
anses väl avvägda efter våra dagars förhållanden, och tidigare utredningar,
även sådana som herr Lindhagen deltagit i, exempelvis Norrlandskommittén,
ha icke varit främmande för tanken, att jämkningar i det avseendet kunde vara
befogade. Jag vill erinra herr Lindhagen örn att Norrlandskommittén på ett
ställe i sitt betänkande talar om att när det gäller dessa avvittringsbestämmels_er,
kan man icke utan vidare begagna sig av deras latituder för områdestilldelning,
och i ett annat sammanhang har Norrlandskommittén — det var
alltså för över trettio år sedan — yttrat, att vid stödskogsarealens beräkning
skall man taga hänsyn icke till det kamerala, utan till det faktiska hemmanets
skogsbehov. Det är detta som skett i och med den modernisering av bestämmelserna,
som kommer till uttryck i det föreliggande förslaget.

Jag hyser ingen annan farhåga i samband med denna lagändring, som nu
torde komma att beslutas — och vilken farhåga jag hoppas är obefogad —, än
att bolagen i några fall skulle kunna tänkas skrida till tvångsförsäljning av
jord till arrendatorer för att skaffa sig bytesobjekt, som de kunna åberopa,
men det är ju, som herr Lindhagen redan påpekat, så, att den nya avstyckningslagstiftningen
kommer att bli ett återhållande moment i detta avseende.
För övrigt utgår jag ifrån, att när även herr Tamm i sin motion ger ett visst
stöd för den uppfattningen, att försäljning icke bör ske till annan än arrendator
— det.säges i motionen: »Det anses ju i övrigt mindre lämpligt, att försäljningar
till andra än arrendatorerna äga runi, därest dessa önska kvarbliva
å sina arrendegårdar.» Kungl. Maj :t skall gå ännu ett stycke längre och
icke tillerkänna en försäljning, som är betydelselös eller olämplig ur sociala
synpunkter, något värde som bytesobjekt vid ett tilltänkt bolagsförvärv. Då
jag gör dessa uttalanden, ligger däri icke, att jag skulle lia något emot en frilösning
av arrendejorden, utan endast att jag önskar, att arrendatorerna själva
skola få vara med om att bestämma takten i densamma.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 39.

Nr 89.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Det är nödvändigt när vi skola lösa de stora norrländska utkomstproblemen,
att vi också beakta skogsindustriens betydelse och dess sociala funktion. Jag
har alltid varit av den meningen, att Norrlandskommitténs grundåskådning
var riktig, och att norrlandslagstiftningen på sin tid var ett verk, som hedrade
såväl herr Lindhagen sorn, den dåvarande riksdagen och kanhända icke minst
dess första kammare. Men jag erinrar herr Lindhagen om att direktiven för
denna norrlandsutredning dock begränsades till att man skulle söka bevara
den självägande bondeklassen och befrämja jordbrukets fortsatta utveckling.
Man kan inte komma ifrån, att våra dagars norrländska utkomstproblem omfatta
även de nya befolkningsgrupper, som ha vuxit fram under den skogsindustriella
utvecklingen, och man kan vidare inte ställa sig helt avvisande
gent emot de synpunkter och önskemål, som kunna framhållas av skogsindustriens
målsmän, när det gäller lösningen av dessa problem. Jag tror alltså,
att man kan betrakta dessa tekniska jämkningar såsom ett led i åstadkommandet
av ett samförstånd, när det gäller de nutida norrlandsproblemen. Detta
samförstånd måste omfatta icke endast bönder och arbetare, utan även våra
stora skogsindustrier och deras talesmän. Ur dessa synpunkter kan man tryggt
ansluta sig till det föreliggande förslaget.

Beträffande den divergens, som här förefinnes mellan Kungl. Maj:ts förslag
och sociala jordutredningens, förhåller det sig ju så att en del norrländska myndigheter
uttalat, att man vid byte endast borde^ få åberopa skog mot skog.
Nu har departementschefen slitit denna tvistefråga mitt i tu. Han menar,
att man bör få räkna med den odlade jorden, men inte byggnaderna. Det förra
är ju skäligt även ur den synpunkten, att denna lag kan få en viss betydelse,
när det gäller lösandet av frågan örn de norrländska jordbrukens behov av kompletteringsjord,
som kanske i många fall kan lösas med tillhjälp av förvärv
från bolagshemman av odlingsmark. Det är således ingenting att säga örn de
jämkningar, som departementschefen har gjort i sociala jordutredningens förslag.
För övrigt har, som av statsrådsprotokollet framgår, sociala jordutredningens
ordförande, den nuvarande justitieministern, biträtt propositionen. Jag
hoppas, att det inte tolkas som ett belägg för talet örn »transportkompaniet»,
örn jag gör det uttalandet, att det är riktigt — och det bör i detta fall vara tilllåtet
för »undersåtarna» i ett demokratiskt land att följa exemplet från
Kungl. Maj :t — att man inte motsätter sig jämkningar i ens egna förslag och
sålunda medverkar till att en lösning skall kunna åvägabringas. _

Jag ber därför, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till andra
lagutskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag skall be att få säga den föregående talaren, att han
inte behöver räkna med hundra års awittring i Lappmarken. Den började
nämligen först 1873, och således har den långtifrån pågått i hundra år. Under
tiden närmast förut pågick avvittringen även annorstädes i Norrland, så att
inte växer gräset ännu alldeles över avvittringen, om det var meningen, att den
föregående talaren ville ge en antydan därom.

Jag förstår vidare icke hans uttalande örn »tekniska jämkningar». Jag motsätter
mig ej detta lilla experiment, men vet inte, örn det kan bli något av det.
För övrigt är det ju en teknisk jämkning på arrendatorernas bekostnad. Vi ha
ju velat undvika, att deras jord säljes till andra. Lar strävan har varit, att de
skola få tillgodogöra sig den jord, som de och deras förfäder uppodlat, och det
var ju också jordkommissionens mening att hjälpa dem att få behålla den. Vad
som här föreslås kallar jag inte för en jämkning i folkets intresse, utan det är
konjunkturpolitik. Man måste noga tillse, att det äntligen kommer in något
storvulet i denna reform, så att odlingslägenheterna kunna komma tillbaka till

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)
bönderna. Det blir annars aldrig någon fason på det norrländska jordbruket,
om inte. folket där uppe får inrikta sig på sitt lands uppodling och bebyggande,
vilket ju^var meningen redan med 1686 års avvittringsförfattning, som ännu
väntar på sitt förverkligande.

Det är inte alls fråga örn att komma åt industrien. Det förstå vi ju alla, vad
den nu betyder för landet. Men vi måste enligt min förvissning slå vakt även
örn det svagare jordbruket. Det är i alla fall den enda näring, som äger
bestånd och varaktighet. Det är modernäringen. I stället avklippa vi oupphörligt
strävandena att låta jordbruket behålla och återvinna sin behöriga andel i
den svenska jorden. Föga lönligt bör vara att evigt sätta arrendatorerna på
hasorna utan att eftersinna, vart det bär hän med denna karusell. Varför skall
den föregående talaren, som ju visserligen på sätt och vis är anställd i skogsindustriens
tjänst såsom förtroendeman för flottnings- och skogsarbetarna,
förespegla oss att detta lagförslag, bakom vilket öppnar sig vådesamma underlåtenheter,
är påkallat i sin isolering av tekniska jämkningar. Han har ju dock
på samma gång alltid ivrat för att det skulle bli allvar någon gång med att
allmogen skall få sin uppgift tillfredsställd att uppodla och bebygga Norrland
med de odlingslägenheter, som finnas där.

Industrien har ju på alla möjliga sätt gratis fått oerhörda presenter. Jag har
ju i en uppräkning i min reservation till Norrlandskommitténs betänkande återgivit
i år ett exempel på detta från Grubban nr 1, där av 66 riksdaler banko
blev 2,500,000 kronor i första avverkningen såsom presenter genom kronans
awittringar. I tusentals andra fall har det förekommit sådana presenter. Industrien
har rikligen omhuldats även med statspresenter i form av stockfångstprivilegier,
rekognitionsskogar, bergsskogar och annat. Skall man då sätta jordbruket
och bönderna på snålskjuts på detta sätt?

Vad som nu föreslagits är en nödfallsutväg av en jordpolitik, som ej vili
eller vågar gå någorlunda till grunden med dessa ting. Icke ens den industribetonade
socialdemokratien kan nämligen se på jordfrågans lagvägar tillräckligt
ur jordbrukets synpunkt. Därför har jag nödgats erinra, att det som här
föreslås, är alldeles för litet och i vissa avseenden vanskligt för arrendatorerna
samt dessutom i ett fall (§ 4 punkt 2) infattar oöverlagda ansatser till en ny
present åt industrien.

Herr Sten: Herr talman! Jag utgår från att det är väl bekant för kammarens
ledamöter, att awittringar pågingo även under 1700-talet och i början
av 1800-talet inom åtskilliga av de län, där denna lag kan få någon betydelse.
Jag anser mig alltså inte ha lämnat kammaren någon oriktig uppgift.

Herr Lindhagen: Awittringar ha pågått ända sedan 1600-talet fastän

i liten skala, och först långt fram på 1800-talet togo de fart. Hela lappmarken
behöver ju först och främst denna rättvisa, för att folket där skall kunna existera,
och där började avvittringen först 1873.

Man bör inte antyda, att det här är en så avlägsen och bortglömd orättvisa,
att gräset redan grott över densamma. Det är onödigt att vi lägga även sådana
tuvor i vägen för jordbrukarbefolkningens i Norrland oundgängliga emancipation.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Då jag är en av reservanterna, skulle
jag självfallet helst vilja yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen. Emellertid har jag gjort mig förvissad om att presidiet hyser
tveksamhet, huruvida det i reservationen framställda yrkandet lagligen kan
göras till föremål för proposition. Därför ber jag i stället att få uttala en för -

Nr 39.

Onsdagen, den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)
hoppning, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet matte, i
den mån detta befinnes lämpligt och görligt, taga hänsyn till de önskemål, som
reservanterna ha framställt. Reservanternas önskemal kunna nämligen mycket
väl tillgodoses, även örn lagen beslutas i den form, som utskottet har föresidoli) Vad

vi lia tvistat örn i utskottet, är inte själva lagens utformning, utan fastmera
själva värderingen av de motvärden, som skola vägas mot varandra vid
dessa transaktioner, och de metoder, som skola komma till användning för fastställande
av värdet på dessa egendomar. Nu förutsätter ju Kungl. Majit, att
tillvägagångssättet vid värderingen skall i huvudsak fastställas av Kungl.
Majit utan riksdagens medverkan. Under sådana förhållanden går det ju mycket
bra att åtminstone i någon mån tillgodose reservanternas önskemål.

Som man finner vid ett studium av propositionen, har Kungl. Maj :t tänkt sig
en tillämpning av två olika principer. Den ena skall tillämpas, när det gäller att
fastställa värdet av den egendom, som bolagen avhända sig, och den andra
skall tillämpas, när det gäller att fastställa värdet av den egendom, som bolagen
tillhandla sig. I det sistnämnda fallet har tendensen tydligen varit att få
upp värdena så högt som möjligt. Följaktligen far man inte där göra några
avdrag för på marken befintliga åbyggnader. I det förstnämnda fallet Ilar
man däremot strävat efter att komma ned till ett så lågt värde som möjligt.
Följaktligen skall värdet av åbyggnaderna då fråndragas.

Nu ha reservanterna ansett, att örn man väl en gång med lagens hjälp konstaterat,
att det är fråga örn en fullt legitim transaktion, behöver man inte
krångla till själva värderingen så förfärligt. Enligt reservanternas mening
bör det i så fall vara tillräckligt, örn man kan få en summarisk och något så
när tillförlitlig värdering av de olika bytesobjekten; det har förefallit oss vara
alldeles onödigt att, såsom Kungl. Maj :t förutsätter, sätta i gång med en särskild
värderingsprocedur för att komma fram till ett matematiskt riktigt värde
på den egendom, som bolagen avhända sig. Vi ha sannerligen redan förut tillräckligt
med formväsende här i landet. Vill man verkligen komma fram till
ett positivt resultat med denna lagändring, alltså stimulera nybildningen av
jordbruk och få den jordbrukande befolkningen att tillhandla sig den jord som
de brukat som åbor, bör man inte göra det för krångligt. Då bör man låta det
praktiska förnuftet taga hand örn saken, när man väl, som jag nyss sade, konstaterat,
att det är fråga örn en legitim transaktion.

Det är därför, herr talman, som jag vågar rikta denna anmaning till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att inte krångla till det för
mycket. Man kan mycket väl reda sig med enkla och praktiska anordningar.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Då denna fråga varit
ute på remiss, har det ju, som motionärerna påpekat, framkommit olika synpunkter,
och många rätt bärande skäl lia anförts för att man i detta fall skulle
låta bytesprincipen gälla skog för skog och således inte ens ta med den odlade
åkern. Med det system, som här är tänkt, och med den jorddelningslag, som
tillkommit, är det emellertid alldeles självfallet, att det kan bli bärkraftiga
jordbruk även med mindre åkerareal, vilket ju särskilt är fallet i de skogrika
delarna av landet. Jag ansåg därför, att man kunde räkna med åkerarealen
vid fastställandet av bytesvärdet, men byggnaderna ha naturligtvis i många
fall ett tvivelaktigt värde, särskilt om de äro ganska stora. Det förstå vi ju
alla. Då vi här förut i dag behandlade taxeringarna, framhölls det ju för
övrigt från flera håll såsom en orättvisa, att en jordbruksfastighet blir åsatt
ett relativt högt taxeringsvärde, endast därför att den har byggnader, som till
och med överstiga vad som behövs för driften av fastigheten i fråga.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Då herr Knut Petersson sade, att det ligger en orättvisa i att man i det ena
fallet räknar från byggnaderna och i det andra fallet räknar med dem, skulle
jag vilja erinra örn, att då ett bolag köper en fastighet, förvärvar väl bolaget
i regel inte fastigheten för att få en belastning på sin drift. Det säges ju från
bolagens sida, att de jordbruk, som finnas på skogsfastigheter, i regel innebära
en belastning för bolagen och åsamka dem större utgifter än inkomster. Bolagen
köpa följaktligen inte några sådana här fastigheter för att få hand örn
jordbruket, utan de göra det för att få hand örn skogen, som har ett stort värde
för dem. Då de sälja fastigheterna, göra de ofta detta — åtminstone gjorde
de det tidigare — för att komma från den belastning, som åvilar dem särskilt
i fråga örn underhållet av byggnaderna.

När det sedan gäller värderingen av bytesobjekten, kan jag inte förstå, att
det skulle vara någon komplicerad sak. Jag har tvärtom den uppfattningen,
att det är en ganska enkel fråga. De transaktioner, varom det här är fråga,
skola ju föregås av en förrättning, vid vilken man anlitar några praktiska personer,
som gör denna värdering. Inte är det någon större sak, som behöver
vålla några svårigheter! Vad som här föreslås innebär, skulle jag vilja säga,
ett stöd för lösningen av hela det sociala jordproblemet, ty den, som skall köpa
en sådan här fastighet, kommer på detta sätt att alltid lia praktiska människor
med, som kunna avge ett omdöme örn vad fastigheten i fråga verkligen är
värd.

Den andra huvudpunkten i reservationen behöver jag kanske inte så mycket
beröra, då ju reservanterna ha avstått från att här ta upp den. Det gäller bytesprincipens
lagfästande jämväl för sådana fall, där marköverlåtelse skett efter
den 1 juli 1925, men före den nu föreslagna lagens ikraftträdande. Då jag
emellertid har ordet, skall jag passa på tillfället att säga, att jag inte tror,
att man skall kunna uppvisa så många frånstyckningar från jordbruksfastigheter,
som verkställts efter den 1 juli 1925 och till denna lags ikraftträdande,
vilka fylla det syfte, som kommer att vara villkoret för att bolag skall kunna
på grund av försäljning förvärva överloppsskog. Bönderna ha nämligen i de
flesta fall inte fått skog tillräckligt, för att deras jordbruk skola vara bärkraftiga
i den nya jorddelningslagens mening.

Herr Heiding: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av ett yttrande,
som fälldes av herr Knut Petersson.

Herr Petersson framhöll, att man inte borde krångla till denna sak alltför
mycket,^ och han ansåg, att eventuella åbyggnader å en jordbruksfastighet
borde få inräknas i bytesvärdet. Jag måste emellertid för min del säga, att
det förslag, som här framlagts från Kungl. Maj:ts sida, är det bästa, som
man egentligen kan komma till. Faktum är nämligen, att örn man skulle
räkna in byggnadernas värde, vilka många gånger representera ett ganska
stort belopp, skulle detta innebära alltför stor fördel för bolagen. Jag tror
nämligen, att det många gånger redan i och för sig måste räknas som en
fördel för bolagen, att de kunna bli av med en del av dessa fastigheter. Örn
bolagen kunna få göra ett utbyte och därvid inräkna både den odlade jorden
och skogen, ha de nämligen möjligheter att kunna förvärva rätt stora skogsarealer.
Det skulle enligt min mening inte vara rätt att även låta byggnadernas
värde ingå i bytesvärdet, ty många gånger representera dessa ända
upp till 50—75 procent av hela värdet av den fastighet, som kan komma i
fråga vid utbytet. Departementschefen har ju också i detta fall ansett, att
när det gäller utbyte av sådana fastigheter, som det här är fråga om, skall
man naturligtvis först och främst ta hänsyn till jorden och skogen.

Genom att gå in för det förslag, som här framkommit från Kungl. Maj :ts

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)
sida, är det naturligtvis i den avsikten, att därigenom till. självägande jordbruk
försöka återvinna en del av den jord, som kommit i bolagens händer.
Jag tror för min del, att denna lag kommer att uppfylla de fordringar, som
man i detta avseende ställt på densamma.

I motioner ha vidare framhållits vissa önskemål beträffande lagens tillämpning
även i sådana fall, där marköverlåtelse skett efter den 1 juli 1925. Jag
förstår emellertid, att motionärerna helt ha fallit ifrån sina anspråk i den
delen. Den motionär, som i denna kammare framfört avvikande mening örn
tillämpningen, är ju inte närvarande här i kväll, och han har tydligen helt och
hållet avstått från att framföra sina synpunkter. Jag skall därför inte ingå
på den sidan av saken.

Det förslag, som här föreligger, är, som sagt, det lämpligaste, som kan
komma i fråga, och jag tror, att örn man skulle gå fram på den linje, som
reservanterna här ha förordat, så skulle detta inte vara till någon fördel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Det fina med detta förslag är ju, att det;, fastän litet

till sina verkningar och äventyrligt för arrendatorerna, inte tillåter några byten
annat än med sådana avstyckningar, som skett efter årets nya lag örn
avstyckning. Det går alltså inte längre med några sådana byten, som förut
skett med arrendatorerna, utan man måste utbryta jordbruket fulltonigt. Det
är det enda glädjande, tycker jag, att man fått fram en sådan princip, till
skillnan från inställningen i den sociala jordutredningen, som ville räkna tio
år tillbaka i tiden och få fördel av sådana här byten för en del ofullständigt
utbrutna jordbruk utan att behöva komplettera dem. Jordbruksministern har
emellertid sörjt för att det satts p för ytterligare försök i den vägen. Nu
gäller det att fullfölja arrendejordbrukens frigörelse i stor skala, och det är
det, som av mig påmints vid detta tillfälle.

Nu kan det ock inträffa, att bolagen bli mindre benägna^ att sälja, när de
skola släppa till så mycket skog också. Sedan har ju också den tungan tillkommit
för arrendatorerna, att de få betala mera. Enligt jordkommissionens
förslag var detta genomfört och organiserat som en allvarlig social reform. Då
var det meningen, att bolagen bara skulle få sälja till arrendatorerna, att
arrendatorerna skulle få väsentligen välja tidpunkten för deras förvärv, och
att arrendatorerna skulle få organiserade lån för att bestrida köpeskillingen.

Här är emellertid ingenting liknande organiserat, och därför veta vi inte,
hur det kan gå med arrendatorerna. När det nu skall bli en särskild värdering,
till vilket förslag jag också ansluter mig, ty det blir kanske mera
reda på det sättet än med ett själlöst taxeringsvärde, kan det ju hända, att
bolagen ta mera betalt för jorden än förut för att få så mycket mera ny skogsmark
i utbyte. Det kan nu inte hjälpas, och den plågan får slumpen i sakens
oöverlagda skick på denna punkt rida ut. Det kan nämligen inte gå genom
sådana här »suggereringar», som det kallats. Land måste med lag byggas.
Förr blir det ingen reda och rättvisa i förhållandena.

Nu vill jag säga, delvis gentemot Sten, att det finns ju inga »överloppsskogar»
däruppe. Ortsbefolkningen behöver ha kvar alla sina återstående
skogar. Det kan väl tillåtas litet förmögnare bönder också i Norrland. De
böra inte alltjämt kringskäras till förmån för den ännu förmögnare industrien,
så att de allesammans bli så medelmåttiga som möjligt. Om en bonde har
litet större inkomster på sin s. k. överloppsskog och rikligare odlingsmarker
så blir det möjligt för honom jämväl att skapa hem åt sina barn genom utbrytning.
Det är dessutom bättre, att jorden får ligga kvar i hans händer
därför att den då beskattas i orten. Och ännu ha vi ej fått denna nya be -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)
skattning om bolagsskogarnas beskattning, där de ligga, som jag förordat
och jordbruksministern häromdagen lovade att intressera sig för. Detta är
ock en ljusning, som ej bör i förtid avknappas. Bestämmelsen örn överloppsskog
kom till som ett medgivande av majoriteten inom Norrlandskommittén,
och då gingo vi andra med på den också för att inte splittra kommittén för
mycket. Men det är enligt mångas mening oriktigt, att när industrien fått
lejonparten av de bästa skogsmarkerna gratis, man nu skall ta ifrån allmogen
någonting ytterligare. Därför föreslogs av mig redan i kommittén såsom en
utväg, att sådana försäljningar av överloppsskog till industrien skulle först
hembjudas till staten och kommunerna med företrädesrätt för kommunerna
att övertaga köpet för att därmed vidga eller bilda sockenallmänningar eller
kronoparken. I andra kammaren fullföljdes detta uppslag och jag fick flera
gånger — jag vill minnas fem — betydande majoritet för detsamma.

Jordkommissionen gick längre. Den menade, att nu fick det vara slut med
privilegierade bolagsköp av så kallad överloppsskog. Nästan alla kommunalnämnder
i Norrland instämde. Och märkvärdigt nog var också huvudparten
av vederbörande ämbetsverk med på den saken.

. Men hur ligger saken nu? Ingenting avsevärt lyckas på området, där
hjälp av lagstiftning erfordras men ej beviljas. Trägen vinner ibland. Och
det kommer kanske en dag då med stöd av sanningens makt någonting sker.

Herr Petersson, Knut: Med anledning av herr Heidings anförande vill jag
föga, att jag självfallet inte ser denna fråga ur synpunkten av vad som blir
fördelaktigt för bolagen eller för bönderna, utan ur synpunkten av vad som
kan vara riktigt och praktiskt mest lämpligt.

Nu förhåller det sig naturligtvis så, som herr Heiding säger, att skall man
verkligen värdera byggnaden för sig och jorden för sig, kan man, om det simri -par sig illa, komma till ett sådant resultat, att byggnaderna upptagas till 75
procent av det hela. Man kan också komma till det resultatet, som statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet påpekade, nämligen att byggnaderna
ha ett mycket tvivelaktigt värde. Av dessa båda och icke alldeles samstämmiga
yttranden kan jag för min del endast draga den slutsatsen, att det överhuvud
taget icke låter sig göra att fastställa ett självständigt värde på
byggnaderna och ett självständigt värde på jorden. Det förhåller sig, såvitt
jag förstår, på det sättet, att byggnaderna egentligen icke ha något värde
alls utan jorden och att jorden i sin tur kanske icke heller har något självständigt
värde, såvida icke byggnaderna finnas där.

Under sådana förhållanden förefaller mig det naturligaste vara, att man tar
det hela i ett och håller felg till taxeringsvärdet, som är ett samlat värde på
byggnaderna och jorden. Dessa betinga varandra ömsesidigt. Varför skall
man egentligen åtskilja vad Gud har förenat, örn jag så må uttrycka mig?
Jag kan inte finna annat än att reservanternas väg verkligen är den mest praktiska.
Har man ett taxeringsvärde — och det har man ju i allmänhet örn
jorden tidigare varit upplåten mot åborätt och brukats som självständigt jordbruk
—• kan man väl också hålla sig till detta taxeringsvärde och låta det
gälla.

Herr Sten: Med anledning av herr Lindhagens sista anförande ber jag att
få påvisa för honom och kammaren, att i 4 § punkt 3 i den föreslagna lagen
är uttryckligen angivet, att vid beräkningen av stödskog hänsyn skall tagas
»till möjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk bilda nya självständiga
jordbruk». Det är alltså inte möjligt att på det sätt, som herr Lindhagen
befarade, spoliera kommande släktens möjligheter till delning av norrländska
bondehemman, som kunna vara lämpade härför.

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa ändringar i den s. k. förbudslagen. (Forts.)

Herr Lindhagen: Sten vädjade till jordbruksministern, att han skulle tillse,
att om möjligt arrendatorerna inte förbigingos, då det var fråga örn försäljning
av en gård. Även därtill fordras dock bistånd ytterst av lagvägarna, vilka
dock fortfarande äro satta ur bruk för de betydelsefullaste fallen. Kan emellertid
jordbruksministern åstadkomma någon rätsida på denna sak med utgång
från hans beskärningar för att ge arrendatorerna företrädesrätt till ett sådant
köp, vore det bra. Jag förenar mig således med Sten i en sådan vädjan
till Eder herr jordbruksminister.

Nu ser jag, att jordbruksministern inte lyssnar till denna vädjan utan begivit
sig till annan del av salen för samspråk med annan ledamot i något annat
ärende. Ett par andra ledamöters bemödande att fästa hans uppmärksamhet
på denna vädjan ser jag även vara förgäves.

Sådant är läget nu för tiden i den sociala jordfrågans lagvägar, herr talman!

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Äng. sättet för Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 23, med förslag till ändriksdags-
ra(j lydelse av §§ 23 och 50 riksdagsordningen.

manna- # _ , ,

arvodets be- Inom konstitutionsutskottet hade framställts förslag att utskottet med stöd
stämmande av § 3g riksdagsordningen skulle föreslå sådan ändring i riksdagsordningen
m''m'' att riksdagsmannaarvodets belopp skulle bestämmas i den särskilda stadga,
som enligt gällande rätt kompletterade grundlagen i fråga örn ersättningar
till riksdagens ledamöter.

Utskottet hade i det nu föreliggande memorialet yttrat:

»Då utskottet anser de anförda skälen för en grundlagsändring i ämnet
bärande och finner den nuvarande tidpunkten, första året i en ny andrakammarperiod,
lämplig för framläggande av ett grundlagsförslag i den förevarande
frågan med hänsyn till önskvärdheten att icke behöva sammankoppla principfrågan
med den i detta sammanhang ovidkommande frågan örn arvodets storlek,
hemställer utskottet, att riksdagen ville såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 23 och 50 riksdagsordningen,

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 23. § 23.

1. Ledamot av riksdagen äger av statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning
under de villkor och i enlighet med de särskilda föreskrifter, som
meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga om ersättnings
utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

2. För lagtima riksdag, som ej en- 2. För lagtima riksdag, som ej enligt
§ 5 upplöses, innan den varit fyra ligt § 5 upplöses, innan den varit fyra

månader tillsammans, så ock för sådant
senare sammanträde av lagtima
riksdag, som i § 5 avses, utgår till
ledamot av riksdagen, som är bosatt
å ort där riksdagen hålles, arvode
med tre tusen kronor samt till annan

månader tillsammans, så ock för sådant
senare sammanträde av lagtima
riksdag, som i § 5 avses, utgår till
ledamot av riksdagen fast arvode, beräknat
för hela den tid riksdagen är
samlad.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

riksdagens ledamot arvode med fyra
tusen kronor.

Vid urtima riksdag utgår till ledamot av riksdagen för den tid riksdagen
är samlad arvode med ett belopp motsvarande, för månad räknat, en fjärdedel
av det för lagtima riksdag utgående arvodet, dock högst med nämnda arvodes
hela belopp.

3. Ledamot av riksdagen åtnjuter
ersättning för resa till och från riksdagen.
Besöker ledamot under lagtima
riksdag efter beviljad, ledighet hemorten,
äger han jämväl undfå ersättning
för därav föranledd resekostnad,
dock högst för fem resor fram och
åter.

§ 50. § 50.

Val av — •—• —- sina befattningar.

Inträffar ledighet — -— ■— nämndens sammanträden.

Konungen sammankallar--— förordnar Konungen.

Skulle minst---nämnden sammankallad.

Ledamot av nämnden åtnjute ej
någon ersättning under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse vid
sammanträde, då riksdagen ej är samlad,
utgår ersättning enligt de i § 23
för urtima riksdag bestämda grunder.

Ledamot av nämnden åtnjute ej
någon ersättning under den tid riksdagen
är samlad. För inställelse vid
sammanträde, då riksdagen ej är samlad,
utgår ersättning enligt de för urtima
riksdag bestämda grunder.»

Enligt en vid memorialet avgiven reservation hade herrar Gustaf Adolf
Björkman, Bergman och Hagström inom utskottet yrkat, att det i fråga örn
initiativ från utskottet uti förevarande ämne väckta förslaget såsom framlagt
vid en så sen tidpunkt under riksdagen icke borde föranleda någon åtgärd.

Herr Hammarskjöld; Herr talman! Förr i världen ansåg man, att en
grundlagsändring för att genomföras borde vara högst nödig och nyttig. Denna
uppfattning, som ännu återfinnes i g.rundlagstexten, har visserligen under
senare tider genom praxis blivit i ganska hög grad förtunnad, men jag tror
ändå, att jag icke är ensam örn att bli förvånad över det förslag, som nu i riksdagens
allra sista timme har framlagts av konstitutionsutskottet.

Detta förslag går ut på att bestämmelserna örn riksdagsmans arvode skola
överflyttas från grundlag till annan lag. Häremot kunna först anföras principiella
betänkligheter. Det står ju fast, att den förr gällande arvodeslösheten för
första kammarens ledamöter avsåg att utöva inverkan på kammarens sammansättning
och även i verkligheten hade en sådan betydelse. Ingen kan väl gärna
förneka, att ett alltför otillräckligt arvode har en verkan, som i någon mån
motsvarar arvodeslöshetens. Redan på denna grund och emedan således sättet,
varpå arvodet bestämmes, kan komma att inverka på kamrarnas sammansättning,
hör bestämmelsen därom hemma i grundlag och icke i annan lag.

Jag övergår sedan till de praktiska synpunkterna. Behovet av den föreslagna
grundlagsändringen skulle vara det, att man behöver ändra bestämmelserna
örn riksdagsmans arvode hastigare än vad som är förenligt med gällande bestämmelser
om grundlagsändring. Anledningarna till en sådan hastig ändring
av riksdagsmannaarvodet har jag svårt att tänka mig vara andra än två, ver -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
kände i olika riktningar. Å ena sidan kan man tänka sig en stark inflation med
dary följande ökning av levnadskostnaderna, vilken gör, att riksdagsarvodet
kommer att vara alldeles otillräckligt i synnerhet i jämförelse med vad det förut
var. Den andra anledningen till en ändring — i motsatt riktning — skulle vara,
att det uppstår ett finansiellt nödläge av sådan art, att staten även genom häsynslösa
och hårdhänta åtgärder måste inskränka sina utgifter, varvid det kan
ta sig b.ra ut, att riksdagens egna ledamöter icke undandraga sig att deltaga i
den inkomstminskning, som inträder.

Vilkendera av dessa två katastrofer som utskottet har i tankarna, vet jag
icke och icke heller, vilken orsak det har att vänta den katastrof, som det förutser.
Men även örn en sådan katastrof skulle inträffa under den allra närmaste
tiden, vinner man icke någonting under något så när normala förhållanden
genom att nu antaga detta grundlagsändringsförslag såsom vilande. Grundlagsändringsförslaget
kan ju icke slutligt antagas förrän efter nya allmänna val
till riksdagens andra kammare, således under normala förhållanden icke förrän
år 1941, och först då kan den nya lagen örn bestämmande av riksdagsarvodet
träda i kraft.

Utskottet anför såsom ett skäl att framlägga förslaget nu, att man därigenom
undviker, att principfrågan sammankopplas med den i detta sammanhang
ovidkommande frågan örn arvodets storlek. Detta resonemang är i två avseenden
svårt att förstå. Å ena sidan lär väl icke någon sammankoppling med det
blivande lagfö.rslaget örn riksdagsmännens arvode komma till stånd, även örn
grundlagsförslaget skulle antagas såsom vilande år 1938, 1939 eller till och
med 1940. Å andra sidan kan det ju icke undvikas, att vid de allmänna val,
som föregå 1941 års riksdag, frågan örn riksdagsmannaarvodena kan komma
upp, och grundlagsförslaget blir ju icke slutligt antaget förrän år 1941. I
båda dessa avseenden är således resonemanget obegripligt.

Nu har emellertid utskottet icke nöjt sig med att framlägga det här grundlagsändringsförslaget
att antagas såsom vilande vid den första riksdagen i perioden,
utan det har till och med avlåtit sitt memorial vid en så utomordentligt
sen tidpunkt som den 25 maj. Det är svårt att finna någon motivering för
detta förfarande, örn man icke förutsätter, att utskottet tänker sig möjligheten
av att en av de nämnda motiverande katastroferna kan inträffa mycket tidigt
och att dessutom även en tredje katastrof inträffar, som föranleder, att det före
den ordinarie tidpunkten företages allmänna val till riksdagens andra kammare.
Vilken grund utskottet har för att förutsätta den sistnämnda katastrofen är
obekant åtminstone för alla dem, som icke tillhöra riksdagens inre kretsar.

Med vad jag nu sagt anser jag mig ha uppvisat, att det föreslagna grundlagsändringsförslaget
icke blott är principvidrigt, utan även -— åtminstone för närvarande
— i hög grad onödigt och onyttigt och således bör avslås, varom jag,
herr talman, tillåter mig framställa yrkande.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Det föreliggande förslaget
är, såsom kammaren har sett, tillkommet genom initiativ av konstitutionsutskottet.
Några reservanter ha emellertid yrkat avslag på förslaget av det skäl,
som alldeles nyss anfördes, nämligen att ett initiativ av utskottet vid denna
sena tidpunkt under riksdagen icke borde föranleda någon åtgärd. Hade det
varit en klar fråga, som icke kunnat bli föremål för någon diskussion — om
det t. ex. gällt vissa konstitutionella stadgar, i avseende å vilka man länge varit
överens om att de borde ändras på visst sätt — hade det varit en annan sak.
Men i detta fall måste råda den tvekan, som nyss fick ett uttryck i herr Hammarskjölds
anförande.

För min del har jag ansett, att konstitutionsutskottet liksom andra utskott

Onsdagen den 2 juni 1937 e. ra.

Nr 39.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
bör vara mycket försiktigt med sina initiativ, så att icke kraften av ett initiativ
försvagas därigenom, att initiativrätten alltför ofta begagnas. Förslaget
i denna fråga förelåg i utskottet en dag strax före memorialets datum, då det
överraskningsvis för de flesta ledamöterna kom till kännedom, när de infunno
sig på utskottets sammanträde. Reservanterna ha ansett, att utskottet vid
denna tidpunkt icke borde besvära kammaren med att under den brådska, som
nu råder, taga ståndpunkt i en fråga, som icke är brådskande. Det är ju icke
ur vägen att tänka uå att årets riksdag är den första under en fyraårsperiod i
avseende på valen till andra kammaren. Förslag örn den ifrågavarande grundlagsändringen
kan mycket väl väckas nästa år, året därpå eller till och med
ännu ett år senare.

Dessutom måste framhållas, att den prövning av frågan, som nu ägt rum,
icke är sådan, som den borde vara, när det gäller ett initiativ från konstitutionsutskottet.
Man kunde ha väntat med saken till ett kommande år, då det även
hade varit möjligt att väcka motion i frågan. Då hade den kommit upp tidigare
under riksdagen, så att man kunnat få överväga grundlagsförslagets konsekvenser
och låta hela saken mogna. Man kunde fått en bättre utredning än den
föreliggande.

Under den diskussion, som fördes i utskottet angående frågan, huruvida
utskottet skulle taga detta initiativ eller icke, kom även själva arvodesfrågan
upp i högsta grad. Därvidlag gjorde sig olika meningar gällande. Detta
gör, att riksdagen nu får ta ställning till denna fråga icke som ett rent expeditionsärende
utan som ett ärende, vilket måste i mängden av ärenden vålla
någon timmes eller kanske längre diskussion.

Vad beträffar den sakliga ändringen i grundlagen, vill jag säga, att jag för
min del, därest tid funnits, skulle ha kunnat överväga, om icke även jag kunnat
anse skäl föreligga för den föreslagna ändringen trots dess konsekvenser,
då främst risken för att arvodesbestämmelserna förlora den stabilitet, som
de böra äga. Men jag kan icke nu finna mig beredd att gå med på ändringen,
då jag icke kan bortse från de betänkligheter, som jag framhöll i
konstitutionsutskottet, och nu särskilt att utskottet av hänsyn till riksdagen
icke bort utan tvingande skäl komma fram med detta förslag vid denna tidpunkt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på det föreliggande initiativet
från konstitutionsutskottet.

Herr Stendahl: Herr talman! Konstitutionsutskottets skäl för att till riksdagens
kamrar expediera ifrågavarande memorial äro följande, och de sammanfalla
i väsentliga delar med åtminstone ett par av de grunder, som antyddes
av den förste ärade talaren.

Om förhållandena skulle bli sådana, att riksdagen enhälligt ansåge, att en
ändring av det nuvarande riksdagsarvodet icke endast vore önskvärd och skälig,
utan även absolut nödvändig, är det dock med de nuvarande lagbestämmelserna
icke görligt att företaga någon ändring förrän, såsom den förste ärade
talaren framhöll, grundlagsändring kunnat beslutas. Även örn riksdagens kamrar
enhälligt önskade, att en ändring uppåt eller nedåt av arvodesbeloppet
måtte ske, kan en sådan icke äga rum förrän ett, två, tre eller eventuellt fyra
år efter det att en sådan ändring ansetts skälig. Utskottets överväldigande
majoritet har ansett, att denna olägenhet utgjorde ett skäl för grundlagsändring
av den bärande verkan, att de invändningar, som man kan göra emot att
bryta ut den nu ifrågavarande bestämmelsen ur grundlagen och i grundlagen
endast bibehålla en bestämmelse om att ett fast arvode skall utgå på sätt lag
bestämmer, icke kunnat vara avgörande. Vi ha ansett, att det förelåg så bä -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
rande skäl för den föreslagna ändringen, att vi icke tvekat att på eget ^initiativ
framlägga detta förslag för kamrarna.

De, som suttit länge här i riksdagen, ha en viss erfarenhet av hur man ibland
till och med försökt taga upp frågan örn riksdagsmannaarvodena i en valrörelse.
Åtminstone för närvarande tycker man ju, att ingen skulle kunna finna
anledning att bygga en valrörelse på den frågan.

Uppfattningen, att en eventuell snabb ändring av riksdagsmannaarvodet
kan bil i allra högsta grad nödvändig eller önskvärd, är icke något slags konstruktion
gjord på fri hand av utskottet. Riksdagen har själv haft praktisk
erfarenhet av att det skulle ha varit bra, örn icke bestämmelsernas karaktär
av grundlag hindrat ett snabbt förfarande vid ett visst tillfälle.

Jag tror, herr talman, att vad jag här anfört bör vara skäl nog för ett bifall
till det föreliggande förslaget. Jag vill sedan gärna medge, att förslaget framlagts
sent. Det är inte mitt fel, ty det är inte jag, som väckt förslaget. Det
framfördes inte, förrän utskottet arbetat av alla andra frågor. Vi hade i utskottet
den, såsom det visat sig, något sangviniska uppfattningen, att detta
var en fråga, som man kunde vara tämligen enig örn och som det inte skulle
behöva bli någon längre debatt örn. Det har nu visat sig, att debatt inte kunnat
undvikas, och det var kanske alltför sangvinisk av utskottet att tro motsatsen,
ty vi borde ju veta, att den sak inte finns, örn vilken det inte kan uppstå
debatt i riksdagens kamrar. När debatten nu uppstått, är det väl bäst att
vi ta den på en gång. Vill kammaren inte vara med på förslaget, får den säga
ifrån. Är det så, att herrarna anse, att de skäl, som här anförts, äro bärande,
gå ni med på förslaget. Det är alldeles givet, att någon ändring av arvodena
under inga förhållanden kan äga rum, förrän grundlagen ändrats, d. v. s. örn
åtskilliga år. Men det är heller ingen som påstått annat.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman! Då jag har anslutit mig till den reserva tion,

som är avgiven i främsta rummet av herr Björkman, ber jag att få tillägga
ett par ord till vad som sagts förut.

Jag instämmer väsentligen i vad herr Björkman anfört, men det är en omständighet,
som såvitt jag hört han icke så mycket berörde, men som i främsta rummet
föranlett min anslutning till reservationen. Det är den omständigheten,
att d.et saknas en verklig utredning i frågan. En fråga som denna, vilken gäller
en grundlagsändring och därtill en ändring av så delikat beskaffenhet, borde
väl göras till föremål för en verklig utredning. De rader, som förekomma
på utskotsutlåtandets första sida, kunna ingalunda sägas utgöra en konstitutionsutskottet
värdig utredning av denna sak. Man skulle ha velat veta, huru
förhållandet är i andra länder på detta område, frågans föregående historia
o. s. v. Det lilla, som står i utlåtandet i det avseendet, är alldeles för ofullständigt
och otillräckligt för att förtjäna namnet av en utredning.

Vidare ber jag få tillägga, att då Kungl. Maj:t själv är bunden av grundlagsbestämmelse
att komma i tid med sina framställningar örn grundlagsändringar,
bör konstitutionsutskottet anständigtvis försöka att handla på samma
sätt, även örn det inte föreligger något rent formellt hinder för utskottet att
vid denna tidpunkt framlägga förslag. Här råder ju icke något särskilt nödläge
som absolut framtvingar en omedelbar aktion just nu. Saken blir ju ,ej
förr avgjord, örn det föreberedande beslutet fattas i år, som redan här har erinrats.

Jag vill slutligen säga, att jag icke intagit någon som helst ståndpunkt till
själva den sakfråga det här gäller. Det anser jag mig icke kunna göra, förrän

Onsdagen den 2 juni 1937 e. ra.

Nr 39.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
en tillfredsställande utredning föreligger. Jag har reserverat mig endast emot
att saken nu skulle alldeles onödigtvis forceras.

Jag ber alltså att få ansluta mig till det avslagsyrkande, som framställts av
den förste reservanten.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Beträffande först frågan om tidpunkten
för förslagets väckande vill jag erinra därom, att man kan tvista örn vilketdera
som är bättre, att taga upp ett nytt sakligt förslag mitt under det att man håller
på med en hel mängd andra sakliga förslag, som taga tid och intresse i anspråk,
eller att taga upp det, när man kan behandla det alldeles oberoende av
alla övriga frågor och kan rikta hela sitt intresse och hela sin uppmärksamhet
på denna särskilda fråga. Den sista linjen har utskottet följt. Först har det
avverkat alla sådana frågor, som det med nödvändighet hade att avverka. Sedan
kom den här frågan, då ingenting annat återstod och då man verkligen hade
tid att sätta sig in i spörsmålet. Frågan väcktes genom ett initiativ från en
av utskottets ledamöter, och det har förekommit såväl bordläggningar som ganska
ingående debatter därom inom utskottet.

Man kan ju säga, att dessa synpunkter kunna gälla utskottet, men nu är det
fråga örn kamrarna och deras arbete. Ja, den saken få kamrarna själva avgöra.
Andra kammaren bär redan utan egentlig debatt antagit förslaget. Och
det förefaller mig, som örn en sådan fråga som denna, örn man icke blåser upp
den utan att det finns någon grund till en sådan uppblåsning, i själva verket är
skäligen enkel. Det synes mig då, som örn första kammaren, vilken i allmänhet
ganska lugnt behandlar invecklade frågor, även kunde göra på samma sätt med
denna.

Yad sedan beträffar själva saken, föreföll det mig, som örn den första ärade
talaren på samma länsbänk som jag levde i den föreställningen och tron, att det,
som en gång är upphävt i grundlagen, fortfarande gäller. Han refererade till
att första kammarens ledamöter förr saknade arvode och ansåg, att det därför
måste vara en grundlagsfråga, huruvida arvodets storlek skulle vara den ena
eller den andra, eftersom, örn beloppet var mindre, det kunde ha samma verkan
som då intet arvode fanns. Såvitt jag vet, herr talman, är frågan örn förstakammarledamöternas
arvodeslöshet avgjord för många, många år sedan, och
man stannade då vid det resultatet, att de skulle ha samma arvode som andra
kammarens. Att det oaktat i grundlagen eller i vår konstitutionella rätt skulle
leva kvar principen örn en arvodeslöshet, lat vara i förminskad skala, det är en
åsikt, som jag för min del icke kan acceptera. Grundlagens ståndpunkt är klar:
båda kamrarnas ledamöter skola ha arvode. Hur detta arvode skall bestämmas,
är principiellt enligt grundlagen angiv.et på det sättet, att det skall vara ett
fast arvode. Det förefaller mig, som om den principen borde gälla fortfarande.
Det kan således icke alls vara tal om att nian genom bestämmandet av storleken
av arvodet, som blir lika för båda kamrarna enligt gällande rätt och sannolikt
kommer att förbli det i alla tider, skulle kunna åstadkomma något slags
skillnad mellan kamrarna. Därmed är själva grunden för uppfattningen, att
arvodesbeloppet borde angivas i grundlagen, såvitt jag begriper borta.

Varför står nu, för att gå vidare, bestämmelsen örn arvodets storlek i grundlagen?
Ja, herr talman, hittills har orsak.en varit den, att man alltid kombinerat
förslagen örn en ändring av arvodet med en grundlagsändring, därför att
de två frågorna icke kunnat skiljas åt vid den tidpunkt, då förslagen kommit
fram. Om ett förslag kommer fram just i det ögonblick, då man behöver en
ändring av arvodets storlek, måste det ta formen av en grundlagsändring. Örn
man återigen menar, att fragan angående arvodena mycket lättare kan avgöras
på ett sakligt tillfredsställande sätt, örn det icke står i grundlagen, är det

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
enligt min och enligt utskottets mening naturligare, att man tar upp frågan
örn urskiljande av arvodesbeloppen ur grundlagen vid en sådan tidpunkt, att
den varken kan eller bör sammankopplas med frågan örn arvodenas storlek.
Första året i pn riksdagsperiod kan den inte kombineras med frågan örn en
ändring i beloppen, därför att den senare frågan då icke kan vara aktuell, men
under den sista riksdagen i en period kan det knappast undgås, att den kommer
att kombineras med frågan om beloppen, och i och med detsamma bar man två
frågor: beloppen och platsen för deras bestämmande, örn i grundlag eller annan
lag. Man kan icke avgöra någondera frågan utan att tänka på den andra. All
erfarenhet hittills visar det.

De, som voro med här på den tiden världskriget pågick — jag var det icke,
men andra ha varit det ■— veta, hur arvodesfrågan då utvecklade sig. Alla
kostnader stego, men riksdagsledamöterna hade tio kronor örn dagen. De, som
voro med då, veta mycket väl, att de tio kronorna icke alls räckte. Man kunde
icke tillgodose behovet av ökade arvoden utan en grundlagsändring. Och, herr
talman -— herr talmannen minns det nog •—• det gick så långt, att man genom
att subventionera riksdagsrestaurangen här nere åstadkom, att ledamöterna i
kamrarna fingo köpa matpolletter och därmed kunde erhålla sina måltider till
lägre pris, än dessa annars skulle betinga. En sådan subventionsanordning är
enligt min mening, konstitutionellt oändligt mycket sämre än den, som ligger
däri, att man kan höja arvodena oberoende av grundlagen. Och vid ett tillfälle
på den tiden var, som den förste ärade talaren mer än väl vet, riksdagen ofta
förpuppad, som det heter, d. v. s. den fanns, fast den inte fanns, den var samlad,
men ändock åtskild. När den behövde inkallas, fanns ingen särskild ersättning
för resor, utan man måste gå den konstitutionellt ytterst betänkliga
vägen, att medlemmarna i kamrarna skulle få fribiljetter för resorna fram och
åter. När förekomsten av arvodesbestämmelsen i grundlagen föranleder till sådana
i högsta grad inkonstitutionella vägar, finns det grund för att säga, att
denna reform är både nödig och nyttig och i rätta ögonblicket nu kommen. Ty,
herr talman, skall man ta upp frågan ett valår, så säger oss all erfarenhet hittills,
att den kombineras med spörsmålet om vad valmännen kunna tänka örn
beloppen av riksdagens ledamöters arvoden. Nästa år är valår till landstingen,
året därpå är ju fritt, men det är så pass nära det nya valet, att man redan börjar
spekulera i detsamma, och året därpå är val till andra kammaren. Det
finns enligt utskottets mening icke något år i en riksdagsperiod, då det är mera
lämpligt att uppta denna fråga än just det första, ty det är fullständigt kemiskt
rent från all sammankoppling med beloppen.

Den förste ärade talaren frågade vilka eventualiteter utskottet hade haft i
sikte, örn det var, att levnadskostnaderna skulle stiga så ofantligt, att arvodena
icke räckte till, eller att det skulle komma en tid av så stora påfrestningar på
statskassan, att riksdagen måste visa sin goda vilja genom att även nedsätta
sina ledamöters arvoden. Herr talman, konstitutionsutskottet har fattat båda
dessa möjligheter i sikte. Det kan lika väl tänkas, att vi behöva sänka arvodet
som att vi behöva höja detsamma. Men vad utskottet icke gärna vill, det är att
man skall få en kungl, proposition, som föreslår sänkning eller höjning, utan
utskottet anser, att det bör vara en riksdagens sak. Men örn man skall ha kvar
bestämmelsen i grundlagen, kan man inte heller neka till att det lika väl kan
tagas initiativ på den ena som på den andra vägen. För min del är jag fullkomligt
övertygad örn, att örn beloppet står i grundlagen eller ej icke har någon
som helst konstitutionell betydelse. Men jag är också övertygad örn, att därest
det står i en särskild lag, som beror av både riksdagens och Kungl. Maj:ts samtycke,
kommer ingen ändring däri att ske, örn inte en sådan befinnes vara önskvärd
och nyttig. Detta gör enligt mitt sätt att se, att den reform, som här talas

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Ang. sättet för riksdag smannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
om, egentligen är en sådan som bör säga sig själv. Jag har gått in för elen för
mångå år sedan, och jag vidhåller den uppfattning jag då uttalade. Jag kan
inte finna annat än att första kammaren gör klokt i och tillgodoser ett behov,
örn den nu följer andra kammaren och antar förslaget såsom vilande, varom jag
tillåter mig att framställa yrkande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag kan inte neka till att
det förslag till ändring av rikets grundlagar, som nu framställts, kommer ganska
överraskande. I allmänhet, när viktiga ärenden förestå, brukar det ju råda
en viss kommunikation inom riksdagen, och åtminstone bruka de olika partiernas
förtroenderåd vara delgivna de förslag, som planeras. Såsom medlem i förtroenderådet
för det parti jag tillhör Ilar jag inte någon kännedom örn att det
varit möjligt för detta partis förtroenderåd att kunna höras i spörsmålet.

Det initiativ, som konstitutionsutskottet här tagit, måste jag först och
främst beteckna såsom icke grundat på en tillräcklig utredning. Det är väl
ganska ovanligt, att man på en så bristfällig utredning som den här presterade
går till antagande av ett vilande grundlagsändringsförslag, och det är också
rätt ovanligt, att man i riksdagens sista timme, i trängseln med alla övriga
ärenden, då det är plena både natt och dag, som försvåra särskilda överläggningar,
framför ett så hastigt påkommet viktigt ärende, som mycket väl kan
anstå till ett annat år. Det verkar — jag ber örn ursäkt, örn det låter litet hårt —
nästan som en överrumpling.

Herr Reuterskiöld hade i förmiddags ett anförande i frågan örn riksdagshuset,
där han undrade, vad folket ute i landet skulle säga, örn man gick in
för föreliggande förslag örn riksdagshuset. Jag skulle vilja fråga herr Reuterskiöld:
vad tror herr Reuterskiöld, att folket ute i landet skall säga, örn riksdagen
i elfte timmen antar som vilande ett grundlagsändringsförslag om riksdagsmännens
egna arvoden, fyra år innan denna grundlagsändring kan komma
i tillämpning.

Herr talman, jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Källman: Herr talman! Jag har minnen särskilt från åren 1915—
17 som göra, att jag anser mig pliktig att säga några ord. Jag bodde då liksom
nu i närheten av Stockholm och hade inga egna svårigheter att bemästra,
men för en del av kamraterna i andra kammaren blevo dessa år allt svårare och
svårare. Jag minns situationen 1917. Det anställdes uttaxeringar inom partigrupperna,
naturligtvis först och främst inom vår, för att söka tillfredsställa
det mest trängande behovet hos dem, som inte hade någon inkomst efter den 15
maj — arvodet upphörde då som bekant — och därjämte hade försörjningsplikt
i hemorten. Jag kan ju nämna, att 1917 års riksdag pågick en månad längre än
den skulle göra enligt bestämmelserna. Jag kommer särskilt ihåg, att redan vid
1916 års riksdag var läget sådant, att därest man omedelbart kunnat besluta
en höjning av arvodena, så hade det skett praktiskt taget enhälligt. Men grundlagen
lade självfallet hinder i vägen -—- d. v. s. beslut kunde ju fattas när som
helst, men det kunde inte bli lag förrän 1918, emedan val till andra kammaren
förekom först 1917.

Det har således förekommit händelser som visa, att det skulle vara bäst, örn
arvodena inte vore inskrivna i grundlagen utan i en särskild stadga, och det
är denna sak som nu har upptagits. Vi, som utgöra cn mycket stor majoritet
inom konstitutionsutskottet, äro naturligtvis en smula förvånade över — och
jag tänker då särskilt på det sista anförandet — att man ändå skall ge frågan
en politisk karaktär, ehuru utskottet ansåg, att detta borde vara uteslutet, örn
den framkom under den första riksdagen i en period. Frågan är väl inte svå -

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. sättet för riksdag smannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
rare att fatta för att deri Ilar kommit något sent under riksdagen. Den är ju
tämligen enkel. Det gäller bara att från grundlagen till en särskild stadga
överflytta bestämmelsen örn arvodesbeloppen. Inledningen till en sådan anordning
skedde 1933, då man överförde åtskilliga bestämmelser från grundlagen
till en särskild stadga. Alla skäl tala för att man vidtar en sådan förändring,
och intet tillfälle kan vara lämpligare än detta att göra det. Det är
första året i riksdagsperioden, och vi komma tillbaka till ärendet 1941.

Hade första kammaren följt andra kammarens exempel, så hade ingen människa
behövt yttra ett ord, ty där bifölls förslaget utan överläggning. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att de ärade reservanterna i konstitutionsutskottet
inte ha något annat skäl mot bifall till förslaget än att frågan kommit upp
väl sent. Det är väl inte något sakskäl. Det betyder också, att man inte har
yrkat avslag — ja, man gör det nu — eller i varje fall inte anfört något verkligt
skäl mot ett bifall.

Jag tror, att alla skäl tala för ett bifall, då frågan nu har kommit upp. Jag
är inte förslagsställare, men jag sade i konstitutionsutskottet, att då en sådan
fråga uppkommer, är det bara att bifalla den. Så enkel och naturlig synes
den mig vara.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Den siste ärade talaren sade,
att örn första kammaren gjort som andra kammaren och utan överläggning tagit
detta förslag, så hade det icke behövt bli något buller och bång. Det är
alldeles riktigt, men vi bruka vara mera betänksamma här i kammaren och
föra fram våra skäl. Vad jag sade i mitt första anförande var, att det hade
varit lämpligt med någon utredning i denna sak, och den utredning som nu
har förebragts av herrar Reuterskiöld och Källman i deras anföranden är
just en sådan som säkerligen kunde kommit fram i motioner till en kommande
riksdag, andra, tredje eller fjärde året. Och så vill jag säga, som nyss sades,
att det är särskilt betänkligt örn vi, när det gäller en fråga, som berör våra
egna arvoden, skena iväg på detta sätt i stället för att ta saken i lugn och ro.
Det är dit jag också velat komma med min reservation, då jag anser, att ett
så sent framlagt förslag icke bör föranleda något beslut.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Trygger: För min del kan jag i stort sett instämma i vad herr

Hammarskjöld yttrade. Men huvudskälet för mig att motsätta mig detta
förslag är min uppfattning, att dessa arvoden lia bestämts i grundlagen, icke
blott därför att man velat se dem som en skälig ersättning för ett utfört
arbete, utan också för att man velat ta hänsyn till politiska omständigheter.
Det har förut i afton erinrats örn vilken politisk betydelse den förändring hade,
som skedde i avseende å första kammaren, och frågan om arvodena till riksdagens
ledamöter har alltjämt politisk innebörd.

Det är väl för övrigt alldeles orimligt, att riksdagen i framtiden utan någon
som helst kontroll skall sitta och bestämma avlöning för sina medlemmar.
Visserligen skall det vara samstämmiga beslut av bägge kamrarna och bekräftelse
av Kungl. Maj :t, men se vi på de faktiska politiska förhållandena,
är det klart, att ingen regering utan att framkalla en politisk strid kan sätta
sig emot vad första och andra kammaren lia enat sig örn i detta avseende. Utvecklingen
har för övrigt gått därhän, att den olikhet, som förr fanns mellan
kamrarna, alltmer försvunnit. Det är ett faktum, att majoriteten i riksdagen
utan vidare har i sin hand att bestämma, örn arvodena skola vara så eller så

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
höga, och deri kan därvid ga efter grunder, som icke äro för landet nyttiga.

Lämnar man den politiska synpunkten och således icke tänker på betydelsen
av detta arvode rent politiskt sett, kunde man betrakta riksdagsmannaskapet
som ett ämbete och arvodet som en avlöning därför, i analogi
med vad som gäller andra ämbeten och tjänster. Det bleve då yrkespolitici
som finge makten att själva bestämma de arvoden de skola ha. Ett korrektiv
häremot har man nu genom föreskriften, att riksdagsmannaarvodet skall bestämmas
i grundlagen. Då få åtminstone landets medborgare, innan beslutet
blir definitivt, tillfälle att uttala sin mening, och detta är enligt min åsikt
blott till fördel för riksdagen och dess ledamöter. Det finns ingenting som
kunde skada riksdagen så mycket, som örn folket skulle få den uppfattningen,
att riksdagens ledamöter passa på att tillgodose sig alltför rikligt på det allmännas
bekostnad.

Nu målar man upp en sådan situation, som uppkom under kriget, och säger,
att detta kan inträffa på. nytt. Men som bekant är arvodet väsentligt
större, nu än det var på den tiden, och vidare har man en liten säkerhetsventil
däruti att man genom ett beslut kan slopa beskattningen av riksdagsarvodet.
Därtill behövs ingen ändring i grundlagen, och det blir alltid en lindring. Vi’
som do i Stockholm få ju betala skatt för vårt arvode, fast det är mindre
men i landet i övrigt är en viss del av arvodet skattefri. Man kan göra alltsalrunans
skattefritt och på så sätt få någon hjälp under en kortare period,
itali det skulle visa sig vara nödvändigt.

. Ser man på framtiden kan ingen påstå, att faran är överhängande, att vi
mte skulle hinna få grundlagen ändrad och arvodet därigenom modifierat
eller höjt, ifall det skulle bli erforderligt. Skulle det emellertid visa sig att
det nuvarande arvodet är för litet elastiskt och att det borde vara högre för
•i) a ^i11 under särskilt svåra förhållanden, till exempel en stor

inflation eller dylikt, är det mycket, mycket bättre att höja arvodet i grundlagsenlig
ordning. Det är för riksdagens ställning långt bättre att riksdagsmannen
fa någon tusenkrona mer örn året, än att vi genom upphävande av
föreskriften i grandlagen skulle komma därhän, att vi bli ansedda för att

• a.1?r1.s1s,bruLat 7ar„ Vallning i fråga om arvodesbeloppen, utan att landet varit
i tillialle att pa något sätt uttala sin mening i frågan.

dag yrkar avslag på utskottets hemställan.

Herr Stendahl erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Utskottet har
under sina debatter verkligen vinnlagt sig örn att hålla i sär två saker. Den
ena ar den,, som. har föreligger, nämligen huruvida riksdagsarvodets storlek
bor sta angiven i grundlagen eller icke. På den frågan har utskottet för sin
del svarat nej Den andra frågan är arvodets storlek, och den lia vi såvitt
jag iorstar, icke att behandla i detta sammanhang.

. Till den ärade föregående talaren vill jag ha sagt, att örn det nu förhåller
sig sa, och det gor det enligt mm uppfattning, att riksdagen själv har att
bestämma ledamöternas arvoden, låt vara med sanktion av Kungl Maid —
och det kommer att bil svårt att leta upp en Kungl. Majrt, som skulle gå emot
samstammiga beslut av riksdagens bägge kamrar — örn riksdagen således nu
bär denna makt, vad hindrar då riksdagen att bestämma de arvoden den vill
alldeles oavsett, örn de stå upptagna i grundlagen och bestämmas i enlighet
med denna, eller de förekomma i en särskild lag och bestämmas på sätt utskottet
bär föreslagit? Ingenting hindrar det. Riksdagen kan i bägge fallen
gora precis vad riksdagen vill på den punkten.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 39. n

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Trygger, som anförde:
dag vill blott framhålla, att den siste ärade talaren förbisåg den omständigheten,
att riksdagen visserligen kan besluta även enligt de nuvarande föreskrifterna,
men det definitiva beslutet från riksdagens sida kommer först etter
ett nytt val till andra kammaren. Innan riksdagens beslut blir definitivt, ilar
den allmänna opinionen väckts och haft tillfälle att göra sig gällande, h öljaktligen
kan resultatet lätt bli, att riksdagen icke vågar genomföra vad den
hade tänkt göra.

Herr Stendahl erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Det har

förut framhållits, att örn riksdagens bägge kamrar kornma l den situationen,
att de anse att en höjning eller sänkning omedelbart bör företagas, sa mäste
man — med den svenska riksdagens sammansättning — förutsätta att de ha
verkliga skäl till ett sådant beslut. Då är det, åtminstone enligt utskottsmajoritetens
mening, icke önskvärt att man skall behöva ga och vänta på ett
avgörande i tre eller fyra år.

Det förefaller mig som örn detta argument är bärande.

Herr Domö: Man kan ge reservanterna rätt därutinnan, att tidpunkten

för framläggande av detta förslag är sa sen, att man kan ifrågasätta örn det är
lämpligt att i riksdagens sista, brådskande timmar fatta föreslaget beslut. Jag
har emellertid fattat reservationen så, att det uteslutande är med hänsyn till
tidpunkten som man ställer sig avvisande. Jag medger att man kan se denna
sak från olika synpunkter, och inte minst viktig är den som framförts a_v
herr Trygger, att de arvoden som svenska riksdagen bestämmer åt sina medlemmar
böra beslutas under folkets kontroll. Men jag ifrågasätter huruvida
inte varje riksdagsbeslut och särskilt i denna fråga fattas under intrycket av
att svenska folket har sin uppmärksamhet riktad på saken.

Här har, tycker jag, övertygande påvisats under debatten, att under en sa
läng tid som en fyraårig riksdagsperiod förhållandena kunna ändra sig så,
att en förändring av riksdagsarvodena blir påkallad. Under sådana förhållanden
anser jag det föreligger fullt giltiga skäl att flytta bestämmelsen örn
riksdagsmannaarvode! fran grundlagen. Jag får för den skull tillkännage,
att jag för mm del anser mig kunna biträda utskottsförslaget, till vilket jag
vill yrka bifall.

Herr Reuterskiöld: Den ärade talaren på Kronobergs- och Hallandslänsbänken
undrade hur vad jag i går och i dag på förmiddagen yttrade om riksdagshuset
kunde gå ihop med min uppfattning nu, att man skulle ta upp Hagan
örn riksdagsarvodena. Jag ber att fa lämna den ärade talaren, den upplysningen,
att det här icke är fråga örn upptagande av fråga örn riksdagsarvodena
— icke ett spår — utan det är fråga om var bestämmelserna örn dem
skola stå: i en särskild lag eller i grundlagen, platt ingenting annat. o

Den ärade talaren frågade också varför inte hans förtroenderåd hade ^atsports.
Det kan väl inte tillkomma konstitutionsutskottet att gå och fråga
förtroenderåden, men den ärade talarens partiledare i andra kammaren bär
tillfrågats och har samtyckt. Bordläggning skedde för att möjliggöra förhandlingar
med partiledningarna.

Jag vill begagna tillfället att med anledning av yttrandet fran Stockholmsbänken,
att det bär politisk betydelse att denna sak står i grundlagen, ställa
den frågan: Vad menas med politisk betydelse? Att den har politisk betyeleise
i en viss mening vill jag inte förneka, men det är av politisk) inge n av derina
fråga som utskottet önskar. Man har gjort den till en politisk fråga med

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)
påföljd, att om förslag kommer fran ett parti, anse sig de andra partierna böra
gd emot det; det görs till en prestigefråga för ett parti, det är dess önskan,
dess intressen som skulle komma fram genom en grundlagsändring. Utskottet
menar, att så bör det icke vara, frågan bör icke vara politisk, den bör avpolitiseras.

Man talar örn yrkespolitik, men inte tror jag att yrkespolitici uppammas
genom detta.^ Ty vad innebär det att arvodena skulle böjas? Jag säger inte
att vi föreslå en höjning eller komma att föreslå en höjning, därom veta vi
ingenting. Men frågan örn arvodenas höjning kan uppkomma, lika väl som
frågan örn ^arvodenas sänkning. Vad skulle då grunden vara till att en höjning
föreslås? Jo, herr talman, det är den naturliga konsekvensen av den allmänna
rösträtten och valbarheten. Örn man vill göra alla röstberättigade till
andra kammaren valbara, får det icke bli ett ord på papperet, utan man måste
lia en kompletterande bestämmelse som möjliggör för alla dessa allmänt valbara
att också bli valda; detsamma gäller örn förstakammaren sedan census
upphävts. Det är ur den synpunkten som utskottet såväl tidigare som nu har
sett saken. Om man därigenom understödjer yrkespolitikens blomstring, så är
det en sak för sig. Kanske man gör det därför att man inte kan skilja mellan
dem som behöva arvode och dem som inte behöva det, men man får ta den onda
följden med den goda, och örn den goda är den naturliga konsekvensen av vår
grundlags stadgande angående allmän valbarhet, så tar jag den konsekvensen.

o Så säges det att man kan votera högre arvoden. Javisst kan man det, och
såvitt jag fattade den ärade talaren rätt, sade han, att man kunde höja den
någon tusenkrona i grundlagen. Men, herr talman, var det då meningen, att
man skulle göra det så att såga i förebyggande syfte, då menar jag att vårt
svenska folk skulle börja att dra öronen åt sig. Skulle kamrarna nu föreslå
höjning av arvodet med t. ex. 1,000 kronor, skulle hela världen fråga: Vad
gar at dem? Men örn det höjdes i en stund, då det behövdes, ställer sig saken
helt annorlunda. Skall det stå i grundlagen och får man dit det, kan det
hända att just då man får dit det, behövs det inte eller är det för lågt. Det
sista ha vi redan erfarenhetsmässigt sett.

Därför menar jag, att denna fråga inte får drivas upp till sådana proportioner,
som den varken har eller bör hava. När man säger, att det var också
innebörden i den ärade ^ talarens på Stockholmsbänken resonemang, att det
kommer val emellan, tillåter jag mig fråga: herr talman, har det någonsin under
de senare årtiondena förekommit att vid valen en grundlagsfråga på något
sätt varit väsentligt beaktad? Inte ens den grundlagsfråga, som 1918 i olaga
ordning uppkommit och sedermera skulle underställas folket i val, rördes det
vid under den valrörelsen av de partier, som då hade samverkan. Det är i verkligheten
inte så att dessa val spela någon avgörande roll, utan de äro snarare
ett medel att ge kamrarna tillfälle att själva tänka på saken ännu en gång.

Det är detta som gör, att jag inte finner det vara något enda skäl anfört av
någon som helst bärande kraft emot utskottets förslag. Om man säger till sist,
att man skall förbättra arvodena genom att ändra beskattningen, så att alltsammans
blir skattefritt, tillåter jag mig fråga, herr talman: Är det en angenämare
väg och är det en väg, som är eventuellt tillräckligt effektiv? Jag
för min del har sagt. att det vore ett försök att på en omväg tillskansa sig
en fördel, som inte är befogad. Nu är arvodet till två tredjedelar skattefritt
och till en tredjedel beskattas det. Man räknar med att av arvodet två tredjedelar
gå åt och en tredjedel principiellt är avsedd för att kunna hjälpa de av
kammarens ledamöter,_ vilka inte ha någon annan inkomst och vilkas familjer
måste under riksdagstiden också leva.

Jag för min del tillstyrker livligt och varmt förslaget.

100

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. sättet för riksdag smannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag hade inte tänkt att

ytterligare förlänga debatten, men då min högt ärade bänkkamrat i sitt sista
anförande, utöver det skäl, som han anförde i sitt första anförande, som ju
inte var något annat än att frågan var för sent uppkommen och således inte
var något skäl i sak, men da han, som sagt, i sitt sista anförande som skäl för
avslag också yttrade, att vi inte skulle springa i väg om våra egna arvoden,
vill jag bara understryka vad som redan tidigare blivit sagt, att den fråga,
som vi nu behandla, inte på något som helst sätt berör frågan örn storleken
av riksdagsledamöternas arvoden. Den berör endast den fragan huruvida bestämmelsen
om arvodets belopp skall vara inrangerad i grundlag eller uti all män

lag. . . . „ „

Jag finner, att de skäl, som här ha anförts fran utskottets sida i sakiragan,
äro så pass bärande, att kammaren borde, i likhet med vad redan skett i medkammaren,
biträda utskottets förslag, till vilket jag, herr talman, ber att fa
yrka bifall.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har svårt att förstå den irritation, som
framkommit i denna debatt. Man har ropat på en utredning men det är svårt
att förstå vad den skulle taga sikte pa. Här är det nämligen, såsom manga
gånger påpekats, inte fråga örn några belopp utan det gäller en lämplighetsfråga.
Varför har bestämmelsen om arvodena kommit lii i grundlagen t Ja,
man Ilar försökt ge svar på den frågan här, men jag misstänker att det rätta
svaret är det, att grundlagsparagrafen skulle vara ett skydd för de riksdagsmän,
som hade tillerkänts arvode, att man inte alltför ofta fingrade pa bestämmelsen
eller att till och med den där rätten berövades dem.

Det var ju från början så att endast andrakammarledamöterna hade arvoden
och icke första kammarens ledamöter. Men första kammaren hadp inflytande
på bestämmandet av arvodet. Jag tänker mig, att denna grundlagsförankring
var avsedd som ett skydd för andra kammarens ledamöter. Det
skälet existerar nu inte längre, eftersom bada kamrarna ha arvoden och äro

ungefär likartade med varandra. ... . „ „

Man har ropat på valmännen här. Herr Johansson i Fredrikslund Dagade
vad valmännen skulle tänka, örn vi så här i riksdagens elfte timme voterade
igenom en sådan ändring av grundlagen. Jag misstänker, att valmännens
intresse först inställer sig, när det blir fråga örn att bestämma vilka arvoden
vi skola ha. Jag har för mig, att flertalet av valmännen inte intressera sig
för örn ens de flesta av deni lia reda på att bestämmelsen finnes intagen i
grundlagen, örn bestämmelsen finns i grundlagen eller inte. Jag hyser ingen
tvekan att yrka bifall till utskottets förslag, framför allt med hänsyn till att
jag har en känsla av att det är väl sörjt för att våra arvoden aldrig komma
att bli för höga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande memorialet hemställt;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen pa
bifall’till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Björkman. Gustaf Adolf, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omrostmngsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt memorial nr
23, röstar

Ja;

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

101

Äng. sättet för riksdagsmannaarvodets bestämmande m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 24, i anledning av visst stadgande i tryckfrihetsförordningens § 2 mom.
5 stycket 1, sådant det kommer att lyda, därest riksdagens beslut av den 22
maj 1937 vinner Kungl. Maj:ts godkännande.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående vissa ändringar i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets
kreditkassor m. m.; och

nr 91, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
svensk frukt m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna rörande samhällets
hjälpverksamhet m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 179, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj :ts proposition angående anslag till statlig lagerhållning m. m. jämte i 3t.atli? foderämnet
väckta motioner. hållning m. m.

I en den 13 maj 1937 dagtecknad proposition (nr 323) hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att upphandling
och upplagring av varor intill ett sammanlagt belopp av 70,000,000
kronor finge verkställas för statens räkning i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll angivna riktlinjer;
dels ock till statlig lagerhållning m. m. för budgetåret 1937/1938 under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr F. Domö m. fl. (nr
89) och den andra inom andra kammaren av herr G. Bagge m. fl. (nr 290),
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla örn
förslag redan till årets riksdag angående de åtgärder, som med hänsyn till
det internationella orosläget omedelbart borde vidtagas för att stärka rikets
ekonomiska försvarsberedskap, samt örn de befogenheter, som härvid självständigt
borde tillkommo Kungl. Maj:t.

102

Nr 39.

Onsdagen, den 2 juni 1937 e. m.

Anslag till statlig lagerhållning m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»I föreliggande proposition har Kungl. Maj :t framlagt ett såväl ur beredskaps-
som valutateknisk synpunkt betydelsefullt förslag, åsyftande att stärka
vårt lands ekonomiska försvarsberedskap genom åstadkommande av statliga
reservlager av viktiga importvaror. Vad Kungl. Maj :t därvid i skilda
avseenden föreslagit finner utskottet välgrundat och anser sig följaktligen
böra tillstyrka propositionen i fråga.

Vad beträffar de föreliggande motionerna torde genom det av Kungl. Maj:t
nu framlagda förslaget syftet i desamma bliva tillgodosett. Vid sadant förhållande
torde motionerna i fråga icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må

a) medgiva, att upphandling och upplagring av varor intill ett sammanlagt
belopp av 70,000,000 kronor må verkställas för statens räkning i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 13 maj 1937 angivna riktlinjer;

b) till statlig lagerhållning m. m. för budgetåret 1937/1938 under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2,000,000 kronor.

II. att motionerna 1:89 och 11:290 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Herr von Heland: Herr talman! Även örn det kan strida mot våra nor mala,

handelspolitiska principer, att vårt land som förslagsställare driver
fram kompensationsafförer med andra länder, torde utan tvivel de 70 miljoner
kronor, som nu komma att anslås för viss upphandling, lämpligen kunna
användas för dylika transaktioner. Jag vill därför, hänvisande till mitt anförande
under jordbruks debatten örn de mycket stora svårigheterna .att kunna
finna avsättning för den alltför stora slaktdjursproduktionen, vädja till ^ regeringen,
att regeringen i samband med 70-miljonersupphandlingen matte
söka upphjälpa jordbrukets avsättningsmöjligheter. Det torde finnas stora
möjligheter att såsom kompensationsaffär i samband med upphandlingen kunna
erhålla avsevärda exportmöjligheter icke endast för slaktdjursprodukter
utan även för smör, ägg och fisk.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande att framställa än örn bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Äng. lönereg- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 181, i anledning av Kungl.

tering för ]y[aj ;ts proposition angående lönereglering för personalen vid serafimerlasalasarM™r''och
bettet och karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

karolinska j (lefta utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt,
sjukhusets . .. . 0 ,,

personal A. att riksdagen matte . „ . „ . ... .

to. m. 1) antaga vid Kungl. Maj:ts proposition nr 272 fogat förslag till förordning
angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet;

2) besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

103

Äng. lönereglering för seraf imerlasar ettets och karolinska sjukhusets personal
m. m. (Forts.)

från och med dag, som av Kungl. Majit bestämdes, äga tillämpning å befattningshavare
vid ''karolinska sjukhuset, dock med rätt för Kungl. Majit att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5 mars 1937 i sådant hänseende föreslagits
meddela erforderliga särskilda bestämmelser och övergångsbestämmelser;

3) medgiva, att till ifrågakommande befattningshavare vid karolinska sjukhuset
finge utgå provisoriskt dyrortstillägg enligt de grunder, som gällde för
befattningshavare med stationeringsort eller förläggningsort i Stockholms
stad;

4) godkänna under punkten införd personalförteckning för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med dag, som av Kungl. Majit bestämdes
;

5) godkänna under punkten införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1937/1938;

6) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 371,900 kronor;

7) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Omkostnader för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 253,000 kronor;

8) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

9) — under förutsättning av att avtal mellan Kungl. Majit och direktionen
över serafimerlasarettet träffades örn statens övertagande från och med den 1
juli 1937 av lasarettets drift —

a) besluta, att ovannnämnda avlöningsreglemente skulle från och med den
1 juli 1937 äga tillämpning å befattningshavare vid serafimerlasarettet, dock
med rätt för Kungl. Majit att — med iakttagande av vad utskottet förut anfört
— i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i ovannämnda
statsrådsprotokoll för den 5 mars 1937 i sådant hänseende föreslagits
meddela erforderliga särskilda bestämmelser och övergångsbestämmelser;

b) godkänna under punkten införd personalförteckning för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare från'' och med budgetåret 1937/1938;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1937/1938;

d) till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Avlöningar för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 1,137,100 kronor;

e) till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Omkostnader för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 1,335,000 kronor;

f) bemyndiga Kungl. Majit att taga det under elfte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd m. m. i anspråk för bestridande
av pensioner eller understöd åt vissa befattningshavare vid serafimerlasarettet
samt änkor och barn efter sådana befattningshavare;

B. att följande motioner, nämligen inom första kammaren nr 298 av herr
Fr. Ström m. fl., nr 299 av herrar O. Wangson och O. G. Karlsson, nr 312
av herr Fr. Ström m. fl., och nr 313 av herr Fr. Ström samt inom andra kammaren
nr 501 av fröken Andersson m. fl., nr 502 av herr Nordström i Kramfors
m. fl., nr 544 av herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr 556 av fröken Hesselgren
m. fl. och nr 557 av fröken Hesselgren och fru Gustafson, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 313 av herr Fr. Ström och IT: 557 av fröken
Kerstin Hesselgren och fru Ruth Gustafson hade hemställts, att riksdagen

104

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m -

Ang lönereglering för serafimerlasarettets och karolinska sjukhusets personal
ra. ra. (Forts.)

måtte för sin del besluta att tilldela de vid serafimerlasarettet arbetande underläkama
och amanuenserna extra ordinarie tjänsteställning, med bibehållande
av nu utgående semesterförmåner men utan pensionsrätt.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits av herr Pauli, som ansett, att utskottet
bort, med tillstyrkande av bifall till de likalydande motionerna I: 313
och II: 557, föreslå riksdagen att

dels under punkten A. 5) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för
karolinska sjukhuset, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1937/1938;

dels under punkten A. G) till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset:
Avlöningar för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 373,100
kronor;

dels under punkten A. 9) c) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för serafimerlasarettet, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1937/1938;

dels ock under punkten A. 9) d) till Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet:
Avlöningar för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 1,143,100
kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Vid detta statsutskottsutlåtande har jag antecknat
en reservation, men jag vill från början ge kammaren den lugnande försäkran,
att jag inte med denna reservation har åsyftat att sätta i gång någon
debatt angående meningsskiljaktigheter utan endast velat begagna tillfället
att säga min personliga mening örn en och annan sak i detta utlåtande, om
vars innehåll jag i allt väsentligt är enig med utskottet.

Som kammaren finner av utlåtandet, gäller det här en lönereglering för serafimerlasarettets
och i framtiden karolinska sjukhusets personal, som nödvändiggöres
därav att staten från och med 1 juli i år övertager driften dels
vid serafimerlasarettet och dels vid den första av sjukvårdsinrättningarna på
Norrbacka, som under året beräknas bliva färdig, nämligen jubileumskliniken.
De principer, som Kungl. Maj :t har följt vid denna lönereglering, har utskottet
i allt väsentligt godtagit, och jag finner också att man inte har någon anledning
att därvidlag hävda någon avvikande mening.

Jag skulle emellertid på en punkt gärna ha sett att det varit möjligt för
Kungl. Maj:t och utskottet att förfara litet annorlunda. Det gäller gruppen
underläkare och amanuenser. Departementschefen, statsrådet Engberg, säger
själv örn dem, att »vissa skäl kunna onekligen anföras för förslaget örn
att bereda dessa läkare extra ordinarie ställning», men han har inte velat, som
det heter, »för närvarande gå längre än att förorda förslaget örn att ifrågavarande
befattningshavare erhålla ställning som extra tjänstemän med vissa
förmåner därutöver». Det kan naturligtvis anses vara ur saksynpunkt ganska
ekvivalent, om dessa befattningshavare få ställning som extra ordinarie eller
ställning som extra och därjämte de förmåner, som extraordinarieanställningen
medför. Under sådana förhållanden kan man ju dock tycka, att det kunde
varit väl så rimligt att göra dem till extraordinarie och därmed ge dem en
något fastare anställningsform. Jag tror, att huvudinvändningen emot detta
har varit, att dessa underläkare och amanuenser under ett så pass kort antal
år tjänstgöra vid ett och samma sjukhus att därför de med extraordinarieanställningen
förenade pensionsförmånerna knappast kunna anses vara av någon
vikt i sådant sammanhang. Detta har också beaktats av den motionär,
som har framställt dessa befattningshavares önskemål, och som yrkat, att

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

105

Äng. lönereglering för scrafimerlasarettets och karolinska sjukhusets personal
m. m. (Forts.)

man skulle göra det undantaget beträffande dessa extraordinarie anställningar,
att pensionsförmånen borttoges. Under sådana förhållanden har ju den
nyssnämnda invändningen bortfallit, och det hade bort kunna vara möjligt,
tycker jag, för utskottet att godtaga förslaget, i synnerhet med hänsyn till
den principiellt välvilliga inställning till denna sak, som departementschefen
har visat.

Då jag emellertid inte har fått någon anslutning till mitt yrkande om bifall
till denna motion inom avdelningen och inom utskottet, har jag inte här
tänkt att väcka någon strid örn denna sak. Jag vill med tillfredsställelse
konstatera, att utskottet särskilt har understrukit att bland dessa förmåner
även skall ingå behållandet av viss del av lönen under olika slag av ledigheter.
Detta har helt visst även varit departementschefens mening, likaväl
som de sakkunnigas. Eftersom det i motionen understrukits, att underläkare
hittills saknat ersättning under sjukledighet och då dessa tjänstemän på
grund av sin tjänstgöring äro särskilt utsatta för sjukdomsrisker, finner jag
det tacknämligt att man här alldeles särskilt framhåller den saken.

Jag har alltså med detta endast velat framhålla, att det kunde anses vara
en minst lika rimlig metod örn man hade följt vägen med extraordinarieanställning,
och jag vill uttala den förhoppningen, att man i framtiden skall
komma därhän, vilket ju också departementschefen synes ha antytt möjligheten
utav.

Dessutom ber jag också få uttala min tillfredsställelse över att utskottet
har visat hjärta för en liten grupp av underläkare, som eljest skulle ha kommit
att i lönehänseende stå alltför långt under sina eljest i stort sett jämställda
kolleger, och flyttat upp dem en smula, dock inte så långt som motionärerna
föreslagit. Det gäller, som man kan finna av utlåtandet, en uppflyttning
från elfte till femtonde lönegraden. Härom har utskottet varit enhälligt.

För övrigt vill jag, herr talman, till utskottets yttrande endast göra ett yrkande
örn bifall till utlåtandet i dess helhet, dock med en ändring i fråga örn
motiveringen på sid. 41. Andra kammaren har redan för en stund sedan behandlat
detta och beslutat en sådan ändring. Den gäller den sista punkten
i tredje stycket på sid. 41, som börjar med orden »Vidare vill utskottet» och
slutar med orden »äga tillämpning». Där ber jag få yrka, att man efter orden
»Vidare vill utskottet» insätter orden »i princip», då alltså ordalydelsen
blir: »Vidare vill utskottet i princip uttala sin anslutning till» etc., och att
till den nämnda punkten lägges följande nya mening: »Utskottet förväntar,
att denna fråga göres till föremål för närmare utredning och förelägges nästa
års riksdag». Härigenom vinner man den fördelen, att den förändring, som
kommer att inträda genom borttagandet av rätten till ersättning för utfärdandet
av intyg eller utlåtanden beträffande poliklinikpatienter, på vilka bestämmelsen
i lagen örn olycksfall i arbete skall äga tillämpning, icke inträder alltför
bryskt och att det också beredes tillfälle för Kungl. Maj :t att närmare
överväga formerna för denna förändrings inträdande. Jag tror inte, att det
finns någon, som kan ha något att invända emot detta, och jag har förvissat
mig om att man i utskottet är enig om att ställa sig bakom ett sådant yrkande.

Jag vill alltså, herr talman, hemställa örn bifall till utskottets utlåtande
med den av mig föreslagna ändringen i motiveringen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Beträffande den föreslagna ändringen
av motiveringen innebär den endast en uppmjukning av utskottets motivering
och i sak ingen ändring av betydelse. Därför ber jag att få ansluta mig
till förslaget i denna del.

106

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng lönereglering för serafim erias ar ettets och karolinska sjukhusets personal
m. m. (Forts.)

Beträffande herr Paulis anförande i frågan om underläkare och amanuenser
förhåller det sig ju på det sättet, att två förutsättningar böra finnas för att
en tjänsteman skall få extraordinarie anställning. Den första förutsättningen
är givetvis, att befattningen är av permanent natur, och därvidlag kan man
inte ifrågasätta, att inte underläkarbefattningen och därmed jämställda befattningar
i detta fall äro permanenta och alltid, såvitt man kan förstå, komma
att finnas. Men den andra förutsättningen, den nämligen att också befattningshavarens
anställning vid inrättningen skall vara av mera fast natur,
är lika viktig som den beträffande själva tjänsten.

Det är ju i detta fall så, att underläkarna i vanliga fall endast ha anställning
under tre år, men att på grund av Kungl. Maj :ts beslut anställningstiden kan
utökas till högst sju år. Detta gör, att ifrågavarande befattning inte är att
anse som någon framtidsplats för dessa underläkare, utan när de sju åren gått
till ända, kunna de möjligen övergå till ordinarie tjänst eller också taga anställning
på annat håll eller utöva enskild praktik. Då upphör ju tjänsten vid
sjukhuset. Härav följer, att dessa tjänsters natur är sådan, att befattningarna
inte böra få bli extraordinarie.

Därutöver skulle jag vilja i detta sammanhang framhålla en sak, nämligen
den som rör färdigställandet av karolinska sjukhuset. Som vi alla veta, pågår
det en byggnadskonflikt, som kan få till följd, att sjukhuset icke hinner
färdigställas till den 1 oktober, när de inrättningar, som där skulle utöva sin
verksamhet, skulle flytta in. Bland dessa inrättningar befinna sig också jubileumskliniken,
radiumhemmet och forskningsavdelningarna, vilka skulle börja
sin verksamhet vid detta sjukhus den 1 oktober. Nu finns det emellertid möjlighet
för dem att, ifall de inte kunna få flytta in den 1 oktober, få disponera
lokaler på annat håll, men det är uppenbart, att det är viktigt att de också lia
medel till sin verksamhet. Jubileumsfonden har ju bekostat 50 platser vid karolinska
institutet, varför dess tillgångar äro knappa. Därav följer såsom en
självklar sak, synes det mig, att, ifall dessa institutioner inte kunna få flytta
in i de nya lokalerna på den bestämda tiden, de skola få använda medel från de
statsanslag, som äro disponerade för deras ändamål, i de lokaler som de komma
att utnyttja under tiden, tills de få flytta in i sina nya lokaler. Jag har
bara velat göra detta uttalande för att jag anser, att det kanske bör komma
till protokollet. Det är ju en självklar sak, att det skall vara på det sättet.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Jag är såsom motionär utskottet tacksam för att

det har behjärtat särskilt önskemålet om underläkarnas uppflyttning till en
bättre löneplacering. Det skulle lia varit önskvärt att man även hade kunnat
godkänna förslaget örn den extraordinarie tjänsteanställningen, men den har
utskottet inte velat vara med örn. Dock vill jag taga fasta på att utskottet
uttalar sig för önskvärdheten av att underläkare och amanuenser, på sätt de
sakkunniga och direktionen föreslagit, beredas möjlighet att få behålla viss
del av lönen under olika slags ledigheter. Detta skall ju i någon mån kanske
kunna giva dem den rätt, som bör tillkomma dem.

Jag har emellertid egentligen begärt ordet med hänsyn till en tredje motion,
som jag har väckt, som gäller frågan örn en social kurator. Det har föreslagits
ett socialbiträde, och jag har jämte ett trettiotal medmotionärer i denna
kammare yrkat att det skulle bli en socialkurator placerad i lönegraden B 12.
Jag vill i detta sammanhang nämna att genom ett förbiseende på tryckeriet
har en kammarledamot, som önskat vara med örn denna motion, nämligen herr
Sani Larsson, inte fått sitt namn medtaget. Det är alltså en ännu starkare

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

107

Äng. lönereglering för serafim erias ar ettets och karolinska sjukhusets personal
m. m. (Forts.)

anslutning till motionen om denna socialkuratorstjänsts inrättande än som framgår
av den tryckta motionen. Nu Ilar utskottet varit synnerligen välvilligt
och har förklarat, att det vill framhålla, att det »har sympatier för förslaget
att redan nu bereda nämnda befattningshavare ordinarie anställning».

Utskottet säger sålunda, att utskottet är ense med motionärerna men att utskottet
inte har velat, »på grundval av enskild motion och mot sjukhusdirektionens
önskan förorda en sådan åtgärd». Jag vill inte här framställa något
yrkande, eftersom utskottet har varit så välvilligt, att man får antaga, att
vederbörande mycket snabbt i enlighet med riksdagens önskan kommer att inrätta
en sådan kuratorstjänst, utan jag nöjer mig med att uttala att nian från
de inrättningar, där sådan tjänst inrättats, endast har haft de allra bästa erfarenheter
därav. De medföra nytta inte endast för patienterna, utan även för
samhället och detta även i ekonomiskt avseende. Direktionen har dock inte
ännu ansett sig böra kräva en sådan tjänst, och detta måste väl sammanhänga
med någon pågående allmän omorganisation. Det framgår också av utskottets
utlåtande en antydan örn att det skulle bero på spörsmålet örn karolinska sjukhusets
personalorganisation i dess helhet. Då man sålunda kan hysa förhoppning
örn att denna socialkurator inom kort blir en verklighet, nöjer jag mig med
att uttala den förhoppningen, att detta måtte ske så snart som möjligt.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Beträffande den punkt som herr Pauli
berörde på sid. 41 i utskottets utlåtande, är givetvis den formulering som herr
Pauli föreslog att föredraga framför den som utskottet har föreslagit. Jag
skulle nu för min del vilja säga, eftersom detta onekligen är en mycket betydelsefull
fråga, att jag inte är beredd att ens i princip utan en föregående utredning
ge min anslutning till de synpunkter, som lönenämnden i detta avseende
framkastat. Jag skulle vida ha föredragit, örn utskottet förklarat sin anslutning
till den mening, som departementschefen anfört i propositionen, där
han säger, att denna fråga framdeles bör komma under övervägande. Detta
hade givetvis varit det riktigaste, ty kammaren måste komma ihåg, att detta
gäller ju en fråga, som inte bara angår serafimerlasarettet utan som också i
mycket hög grad angår de försäkringsinrättningar, som skola betala dessa läkarintyg.
Det är nämligen uppenbarligen inte meningen, att försäkringsinrättningarna
skola befrias ifrån avgifterna för läkareintygen, utan det är meningen
att serafimerlasarettet i stället för läkarna skall få dessa avgifter.
Försäkringsinrättningarna ha emellertid ett utomordentligt stort intresse av
att få dessa läkarbetyg så väl övervägda och utformade, som möjligt. Herrarna
skola komma ihåg, att det här är fråga örn patienter som behandlas på poliklinisk
väg och att intygen i mycket stor utsträckning avse sådana patienter, för
vilka livränta skall bestämmas och för vilka invaliditetsbetyg skola utfärdas
av dessa läkare. Försäkringsinrättningarna äro därvid beroende av att läkarna
lägga ned all möjlig möda för att få bedömningen så riktig och omsorgsfull
som möjligen kan åstadkommas, och jag tror inte jag gör mig skyldig till
någon oberättigad anmärkning, örn jag säger, att det knappast med säkerhet
åtminstone kan förväntas samma intresse för att göra dessa läkarutlåtanden
så utförliga och sakrika som möjligt, sedan all ersiittning har borttagits,
som fallet för närvarande är. Det är fullkomligt mänskligt och mycket naturligt,
om dessa tjänsteläkare i den nya situationen nöja sig med alt anföra de
viktigaste i saken föreliggande fakta, och nian kan knappast begära, att de
med samma intresse och omsorg skola söka utbilda ett personligt omdöme i
dessa frågor, som ofta kunna vara av den allra största betydelse. Därför menar
jag, att det är visst inte säkert, att en utredning i denna fråga skulle komma

108

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. vissa
lappbefolkningen
berörande
spörsmål.

Äng lönereglering för serafimerlasarettets och karolinska sjukhusets personal
m. m. (Forts.)

till samma resultat som lönenämnden kommit till. Det förefaller mig för resten,
som örn det skulle vara ganska orimligt, cm man skulle fatta beslut i en
fråga som denna, utan att de som verkligen ha intresse av den, t. ex. riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga försäkringsbolagen, ens hörts örn vad det
betyder, fastän de fortfarande skulle få betala kostnaderna. Man kan ju för
resten fråga sig, vad det finns för anledning att bestämma en sådan förändring
i fråga örn arvodena för intyg till olycksfallsförsäkring, men däremot inte
till sjukförsäkring och pensionsförsäkring. Det förefaller nästan som om denna
grupp av ärenden skulle ha godtyckligt utplockats, utan att man gjort sig
en riktig föreställning om vad saken egentligen gällde.

Det betänkliga förefaller mig vara, att man är beredd att fatta ett beslut
enligt herr Paulis sista yrkande, visserligen endast i princip men dock ett beslut,
utan att det först föreligger ens ett spår av utredning. Jag skulle helst
ha sett, att man kunnat utesluta denna sista mening i tredje stycket på sid. 41
ur utskottets motivering. Örn man hade gjort det, skulle utskottet, som för
övrigt säger, att där utskottet inte särskilt uttalat sig, hemställer det örn bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, ha instämt i den enligt min mening mycket riktigare
synpunkt, som av departementschefen lagts på denna fråga.

Då jag emellertid, förmodar, att det är små utsikter att få bifall till ett sådant
yrkande, skall jag, herr talman, nöja mig med att framhålla dessa erinringar
utan särskilt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering,
dels ock, av herr Pauli, att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, att början av sista meningen i tredje stycket å
sid. 41 i det tryckta utlåtandet avfattades sålunda: »Vidare vill utskottet i

princip uttala» etc. samt att omedelbart efter sagda mening tillädes följande:
»Utskottet förväntar, att denna fråga göres till föremål för närmare utredning
och förelägges nästa års riksdag.»

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Paulis yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Foredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 182, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering av den
vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av väckta motioner örn underlättande av möjligheterna
för landsbygdens ungdom att bedriva studier vid vissa undervisningsanstalter;
samt

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 185, i anledning av väckta motioner
angående vissa lappbefolkningen berörande spörsmål.

I två inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckta motioner hade hemställts,

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

109

Ang. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)

dels i motionen nr 193 att riksdagen ville anhålla, att —- liksom skedde
på riksdagens begäran 1920 — även i fortsättningen, vid revision genom kommitté
av lapplagstiftningen och vad därtill hörde, denna revision, även såvitt
rörde arbetet i sin helhet, måtte förstärkas med en effektiv representation i
kommittén av lappar,

dels ock i motionen nr 194 att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla
örn förslag till permanent organisation av »de svenska lapparnas landsmöten»,
att hållas exempelvis vart fjärde år med stöd av statsanslag, samt anslå
6,000 kronor eller hos Kungl. Majit begära bidrag ur eljest tillgängliga medel
till ett svenska lapparnas landsmöte år 1937 för behandling av lapputredningens
betänkande och eventuellt andra angelägenheter.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Det torde näppeligen råda några delade meningar därom, att lapparna så
långt sig göra låter böra beredas möjlighet att deltaga i utredningar, som
avse för lappbefolkningen betydelsefulla frågor. Enligt vad utskottet har
sig bekant har ej heller inträffat, att lapparna ställts utanför dylika utredningar,
ehuru det mött svårigheter att finna för medlemskap i utredningskommittéer
villiga och lämpade personer. Utskottet kan sålunda icke finna
påkallat, att riksdagen, på sätt i motionen 1:193 föreslagits, ånyo riktar
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på önskemål, som icke äro för Kungl. Maj :t
främmande och som Kungl. Maj :t så långt möjligt varit sökt tillgodose.

Enligt utskottets uppfattning bör lappbefolkningen lämnas tillfälle att avgiva
yttrande över den s. k. lapputredningens betänkande. Utskottet förutsätter
därför, att Kungl. Maj:t tager under övervägande den framförda tanken
örn ett allmänt möte för ändamålet. De härav för statsverket uppkommande
kostnaderna torde Kungl. Maj :t icke sakna möjlighet att bestrida av
tillgängliga medel. Kungl. Maj :t bör emellertid tillse, att staten genom vederbörande
länsstyrelse eller på annat sätt erhåller representation vid mötet.
Det i motionen 1:194 framställda yrkandet örn förslag till permanent organisation
av de svenska lapparnas landsmöten anser sig utskottet däremot icke
böra tillstyrka.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att herr Lindhagens
förenämnda motioner (I: 193 och 194), i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet anfört, icke må vinna riksdagens bifall.»

Herr Lindhagen: Herr talman! Det har kommit ett stort betänkande i

lappfrågan, som riksdagen på motioner av mig begärt. En kommitté har sysslat
därmed i fem år.

Nu har jag väckt motioner örn att lapparna skulle få år 1937 tillfälle att,
liksom de fingo år 1918, med bidrag av allmänna medel hålla ett lapparnas
landsmöte för att ur sina synpunkter yttra sig över detta betänkande.

Statsutskottet har uttalat sig för detta yrkande såsom lämpligt och förutsatt,
att Kungl. Maj :t biträder förslaget, för vars realiserande utskottet anser,
att Kungl. Maj:t kan utan särskilt bidrag från riksdagen bestrida kostnaden
av tillgängliga medel. Förmodligen syftas företrädesvis på lappfonderna. År
1918 gavs 4,000 kr. som bidrag. Men det var ganska knappt och penningevärdet
har sedan dess även fallit, varför nu föreslagits ett bidrag av 6,000 kr.
Därmed har jag fått bifall till det väsentliga i motionerna.

Men märkvärdigt nog vill utskottet inte föreslå någon skrivelse till Kungl.
Maj :t. Är det därför att utskottet blickar ned på same såsom mindrevärdigt
i något avseende? Men lapparna äro ju i alla fall ott minoritetsfolk,
och vi lia ju lovat i akten örn nationernas förbund att bereda sådana folk en

Ilo

Nr 89.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)
viss självstyrelse. Nu få de väl själva och kanske även andra gå in till Kungl.
Maj:t och åberopa, att statsutskottet och riksdagen varit med om saken, men
det är så krångligt i mångt och mycket nu för tiden.

I mina två motioner framställdes också två andra yrkanden. Det eliasar,
att lapparna skulle få en permanent landsmötesrepresentation exempelvis vart
fjärde år med rättighet att genast kunna få extra möte däremellan vid behov.
I bägge fallen skulle understöd utgå. Denna permanenta ordning har statsutskottet
inte tillstyrkt, och det väntade jag knappast i första anloppet. Det
går val långsamt framåt. För en särskild lapprepresentation i riksdagen har
av mig petitionerats två gånger, och första gången rönte förslaget stor sympati
åtminstone i första kammaren. Den nu ifrågasatta formen för en lapprepresentation
är kanske lämpligare och i varje fall mera framkomlig.

Utskottet har emellertid gjort ett tillägg, som inte fanns förra gången, då
1918 års lappmöte kom till stånd efter skrivelse av 1917 års riksdag. I år
har tillagts, att Kungl. Majit bör tillse, att staten genom vederbörande länsstyrelse
eller på annat sätt erhåller representation vid mötet. Först och främst
är det tre länsstyrelser, som lapparna lyda under, så att det gäller inte
bara en vederbörande länsstyrelse, och därför passar inte uttrycket, såvida
inte meningen är, att länsstyrelsen i Norrbottens län, som spelat den största
fiolen i detta sammanhang, skall ensam bli denna vederbörande länsstyrelse.
Men det står också: »eller på annat sätt».

Vad är nu meningen? Skall det tillsättas någon kontrollant, som skall
förehålla lapparnas representation, vad den skall besluta? Vi lia ju en riksdag
för folket, men vi ha ju inte i grundlagen fått någon sådan tillsyn över
oss. Det är väl meningen, att ett fritt folk skall besluta fritt. Lapparna
bjuda väl kanske in sina landshövdingar, som de gjorde vid Östersundsmötet,
då de inbjödo landshövding Widén och mig, som voro intresserade för och
vänner till dem, men det här kanske skall vara någon pekpinne —• kanske så
gott som en befallning. Herr Hansén kan måhända upplysa örn vilka bevekelsegrunder,
som ligga bakom. Det kunde vara intressant för lapparna att
få veta, om de behöva tillkalla någon annan, som kan hjälpa dem mot en stram
statsrepresentant. Men det kanske inte blir någon sådan, vill jag hoppas.

Så har jag slutligen också föreslagit, att riksdagen skulle, liksom den på
min motion gjorde 1920, gå in till Kungl. Majit och begära, att Kungl.
Maj :t till en då tillsatt kommitté även måtte tillkalla lappar. Riksdagen har
mig veterligen ej förr lagt sig i personvalet i kommittéer, men den gången
gjorde riksdagens bägge kamrar det, så flagrant tyckte riksdagen då underlåtenheten
vara. Det medförde, att Kungl. Maj :t tillkallade lappar och satte
in dem i kommittén. Fastän kommittén sedan lär kringgått beslutet på det
sättet, att den satte till ett arbetsutskott, där det inte insattes någon av lapparna.

_ I detta fall gäller det en på motioner av mig år 1930 avlåten riksdagsskrivelse
örn övervägande av vissa svårigheter för lapparna i allmänhet och
för tillfället särskilt i Norrbotten. En kommitté tillkom och nu har den efter
fem års arbete avgivit sitt förslag. Ledningen har utgått från Norrbotten i
kontakt jämväl med Västerbottens och Jämtlands län.

Några lappar insattes av någon anledning ej i kommittén, ehuru från lapparnas
sida petitionerades att i anslutning till 1920 års riksdagsskrivelse så
mätte ske. Därför har av mig nu motionerats igen, att det alltid bör sättas
in sådana representanter.

Därom säger utskottet: »Det torde näppeligen råda några delade meningar
därom, att lapparna, så långt sig göra låter, böra beredas möjlighet att deltaga
i utredningar, som avse för lappbefolkningen betydelsefulla frågor.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

lil

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)
Enligt vad utskottet Ilar sig bekant Ilar ej heller inträffat, att lapparna ställts
utanför dylika utredningar, ehuru det mött svårigheter att finna för medlemskap
i utredningskommittéer villiga och lämpade personer.»

Det där får jag opponera mig emot. Först och främst har det inträffat
två gånger, och hur kan det då sägas, att det inte har inträffat? Det inträffade
år 1920 och dessförinnan samt år 1930. Och vad menas med, att
det har mött svårigheter att finna villiga och lämpliga personer? Lapparna
känna inte till några sådana svårigheter, de ha fullt med folk, som äro lämpliga
för uppdraget. Och valet skall ju ligga hos lapparna själva. Det finns ju
två personer, födda lappar och förut verksamma som nomader, av vilka den ene
stigit till kyrkoherde ■— G. Park i Stensele — och den andre — Torkel Tomasson
—• är en talangfull och erfaren redigerare av lapparnas tidningar. Bägge
dessa personer höllö utsökt sakkunniga och vägledande föredrag för lapparna
i Östersund 1918. Sedan ha vi Lars Andersson-Spellok i Arvidsjaur. Han har
nu blivit utsedd till ordförande i den kommitté i Arjeplog, som bildats av
sameföreningen där för att organisera årets ifrågasatta möte. Det finns
också andra personer, så att några svårigheter att finna lämpligt folk känna
inte lapparna till. Är det kanske hos Kungl. Majit eller till statsutskottet,
som svårigheterna äro förlagda?

Emellertid är jag nu nöjd med, att landsmötet för i år blivit tillstyrkt,
vilket var huvudsaken. Riksdagen säger, att det är ändamålsenligt och bra,
att det kommer till stånd, och jag föreställer mig, att Kungl. Majit i utskottets
underlåtenhet att låta förslaget framföras i en riksdagsskrivelse ej
skall finna något hinder för att följa riksdagens önskan.

Lapparna kalla mig för sin riksdagsman. De ha inte lyckats få någon
bättre, och då må det förlåtas mig, att jag motionerar och talar för mitt
klientel, örn vars förhållanden jag har ingående erfarenhet.

Herr Hansén: Herr talman! Som bekant föreligger en utredning om förhållandena
beträffande ej mindre den nomadiserande än även den bofasta delen
av lappbefolkningen. Utredningens fortsatta behandling beröres nu i dessa
motioner. Motionären, vars mångåriga intresse för lappbefolkningen ingen
bestrider och som jag vid detta tillfälle icke vill underlåta att tacksamt
erkänna, gör sig emellertid enligt min mening skyldig till ett betydande missgrepp,
då han i: den omständigheten, att utskottet icke vill biträda hans tankegång
örn skapande av ett slags lapparnas permanenta landsmöte eller lappriksdag,
skulle spåra ett bristande intresse för lappbefolkningen eller rent av
ett underskattande av denna befolkning såsom människor och medborgare.
Jag representerar det län, som har de flesta lapparna, och jag vill gärna
vitsorda, att de äro mycket hyggliga och snälla människor. De äro också
mycket lojala, och jag tror inte, att lappbefolkningen som sådan i någon större
utsträckning har någon sådan åstundan, som motionären gjort sig till tolk
för. Det är nog i så fall vissa talesmän — jag menar inte motionären, för
ali del, men andra — som ge sig till förespråkare för den samlade lappbefolkningen
utan att verkligen ge uttryck åt vad denna befolkning innerst
menar och begär.

Vad sedan beträffar det sätt, på vilket Kungl. Majit kommer att infordra
yttrande över den föreliggande utredningen, har utskottet på goda skäl icke
ansett sig kunna föreslå riksdagen att utfärda några föreskrifter därom för
Kungl. Maj :t, men utskottet har sagt, att den form, som i motionen föreslås,
nämligen att låta inkalla ett allmänt lappmöte för att bereda lappbefolkningen
tillfälle att avgiva detta yttrande, torde vara lämplig att komma under
övervägande, och därest Kungl. Majit väljer den vägen, ha vi ansett, att

112

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)

Kungl. Majit har ekonomiska möjligheter till sitt förfogande för att bispringa
lappbefolkningen med ett anslag på 5,000, 6,000 eller 7,000 kronor, vad det
nu kan belöpa sig på. Jag vill emellertid erinra därom, att det inte är endast
den lappbefolkning, som lever av renskötsel, som denna utredning berör, utan
den berör i lika hög grad den bofasta delen av lappbefolkningen, och den delen
av lappbefolkningen är lika bekymrad över vad som skall bli av den
framtida lagstiftningen på området som nomadlapparna. Deras intressen skära
sig, och det kan säkerligen inte vara mer än en mening hos Kungl. Majit
och myndigheterna att så långt som möjligt skipa rättvisa och billighet mellan
dessa båda olika kategorier.

Jag vill i detta sammanhang säga, att även om motionären inte anser, att
lapparna voro effektivt företrädda i den sista lapputredningen, så nödgas
jag — och jag gör det med nöje — uttala, att det finns ingen anledning misstänka,
att de män, som suttit i denna kommitté, ha brustit i intresse och verklig
omsorg örn lapparnas bästa. Några av dem ha nedlagt mycket arbete
och ett verkligt levande intresse för att hjälpa denna befolkning, men problemen
äro ju även här inte så litet komplicerade, och det är olika intressen som
göra sig gällande. Sålunda är det bland annat renstammens storlek, som
har berett myndigheterna mycket bekymmer. Det är ju inte så underligt, örn
denna befolkning inte förstår, att de inte få ha så många renar, som de vilja
och den hyggliga försynen medger att renstammen förökas till, men vi veta,
att det är renbetesfrågan och konventionen med Norge, som omöjliggör detta.
De tvångsnedslaktningar som ägt rum ha i många fall betraktats som hårdhet
från myndigheterna, ehuru de i bästa mening varit till lappbefolkningens
fördel. Trots dessa nedslaktningar har renstammen undan för undan ökats,
men så kom den föregående snövintern, då naturen själv med sin hårda hand
nedmejade renstammen för lappbefolkningen i mycket oroväckande grad.
Vissa lappar förlorade ända upp till 70 procent av sin renhjord, och det är
inte tvivel örn att många av dem därigenom ha svåra bekymmer. Just dessa
förhållanden och många andra, som naturligtvis myndigheterna på orten väl
känna, göra dessa myndigheter väl skickade att handlägga de olika lappfrågorna,
och de äro säkerligen besjälade av intresset att göra det bästa möjliga
för denna del av vårt folk. Det är så mycket större anledning därtill, som
denna befolkning, som jag sade från början, är Hacket snäll och hygglig och
dess väl och bästa ligger alla varmt örn hjärtat.

Utskottet har velat behjärta de synpunkter, som framförts av motionären,
att i den mån det är lappbefolkningens önskemål tillfälle beredes dem att genom
en samlad opinion ge tillkänna sin mening i de föreliggande angelägenheterna,
och vi äro övertygade örn att vid bifall till vad utskottet här skrivit
Kungl. Majit icke lärer underlåta att taga under allvarligt övervägande, örn
den av motionären anvisade vägen är den lämpliga och riktiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag har inte sagt, att det innebar något nedblickande

på lapparna, att utskottet inte tillstyrkt, att de skulle få en permanent församling.
Man kan ju mot det förslaget invända, att de inte äro så stor folkstam
och ha så mycket angelägenheter, att de behöva permanenta sammankomster.
Behovet får då bedömas från fall till fall. Jag väntade mig tyvärr
knappast, att någon verklig rättvisa mot lapparna skulle komma under
övervägande.

Vi se nu, vilka vanskligheter och ovänlig sidovördnad, om än ej så illa
menat, som ägnas detta minoritetsfolk av nomader med sina unika levnadsförhållanden
— örn det förenämnda behovet skall bedömas från fall till fall.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

113

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)
Sin valrätt till riksdagen kunna de sällan utöva, någon specialrepresentant på
valbar plats kunna de ej påräkna och särskild representation för deni i riksdagen
har avböjts. Därför är förslaget om en rätt till understöd för en sammankomst
vart fjärde år såsom ett inslag i den svenska författningen det enda
rediga, välsinnade och med våra löften till folkförbundet överensstämmande
uppslaget. Åtminstone, såvitt jag förstår.

Nu sade också den siste talaren: »därest lapparna äro intresserade av det».
— Utskottets ledamöter veta väl själva, att det inlämnats till statsutskottet
listor av instämmanden av intresserade från alla byar i Jämtland, där man
hade mötet 1918. Jag fick ett telegram, vittnande örn en oerhörd tacksamhet,
från lapptinget, och det har också framförts jämte ett omfattande protokoll
därifrån. Likaledes ett protokoll från spridda grupper av lapparna i de
två övriga länen, så att det behövs inte sägas något därest lapparna vill ha
det. De äro stormförtjusta, .det. vet jag, och det har också stått i deras tidning,
att det från allmänt håll influtit bevis på sådant. Där föreligger intet
»därest».

Den siste talaren sade också, att utskottet tillstyrker, »därest Kungl. Maj :t
väljer den vägen». En särskild uppmuntran till Kungl. Majit att inte bry
sig örn utskottets framställning. Riksdagen brukar ju skriva till Kungl.
Maj :t vad den önskar, och örn Kungl. Maj :t finner någon annan väg lämpligare
än den riksdagen föreslagit, så väljer ju Kungl. Maj :t ofta i stället den
senare. Däremot hyste jag betänkligheter mot den där pekpinnen, som skulle
utses. Och jag förstår inte heller varför utskottet sagt, att lapparna enligt
vad utskottet har sig bekant aldrig vägrats representation, när hela denna
sak kommit till därför att sådan underlåtenhet år 1920 ägde rum, då riksdagen
påkallade ändring. Jag fick inte något svar på den anmärkningen, och
det kan inte ges något svar heller.

Det sades vidare att det förelåg många konflikter mellan nomadlapparna
och de bofasta f. d. lapparna. De äro som sagt icke större eller annorlunda
än konflikterna med de andra bofasta. Den saken hör för övrigt icke alls hit.
Den s. k. lapplagstiftningen örn nomaderna, och deras renar äro som nu huvudsaklig
part och det är ju meningen, att denna part skall få särskilt yttra
sig över föreslagen revision av denna lagstiftning. Detta så mycket hellre
som på den andra står det mäktiga svenska samhället med sina ämbetsverk
och befolkning, vilka också kunna se ensidigt eller okunnigt på sin övermakts
befogenheter. Det lär också finnas ett uttalande i det här förut omtalade kommittébetänkandet
örn lämpligheten av särskilda lappmöten av nu ifrågasatt
slag.

Jag får nu tacka utskottet för att det, örn än på något slingrande vägar, i
alla fall kommit till det resultatet, att det ansett lämpligt, att det ifrågasatta
mötet, kommer till stånd. Det blir väl ändå också riksdagens beslut och då
val självfallet även Kungl. Maj :ts beslut. Lapparna böra nu kunna vara
säkra på att de få sitt landsmöte även i år.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Jag besitter naturligtvis inte alls
den. förtrogenhet med lappbefolkningens levnadsvanor som den ärade talarenmotionären,
men jag tror i alla fall att det är önskvärt, när herr Lindhagen
nu har .yppat missnöje med statsutskottets behandling av ärendet, att det i någon
mån tillrättalägges hur den här klandrade utredningen verkligen gått
till.

Det förhåller sig ingalunda så att inte lappbefolkningen tagits i anspråk
för denna utredning. Jag skall endast tillåta mig att erinra om att det var
landshövdingen i Norrbottens län, som fick uppdraget att göra utredningen.

Första kammarens protokoll 1987. Nr 39. 8

114

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)

Han fick till sin hjälp, det vågar jag säga, den kunnigaste svenske nian som
fanns, när det gällde lappbefolkningens levnadsvanor i skilda delar av detta
stora område, nämligen den för tidigt bortgångne nomadinspektören Erik
Bergström. Jag är alldeles övertygad örn att örn den mannen suttit i riksdagen,
så bade lapparna inte kallat herr Lindhagen utan doktor Erik Bergström
för sin riksdagsman. En sådan ställning intog han bland lappbefolkningen,
vilket jag kunnat konstatera under de resor jag gjort där uppe. När
han gick bort, fick landshövding Bingstrand uppdraget att vara sakkunnig
hos länsstyrelsen. Så gick även han bort. Det har varit en otur, som följt
denna utredning, som ingen har kunnat hjälpa eller förutse.^

Under denna utredning har emellertid sammanträden hållits med lappbefolkningen
inom olika orter. Protokollen från dessa sammanträden finnas i
socialdepartementet —- det är hela lass med protokoll. Lappbefolkningen har
sålunda fått ge uttryck åt sina önskemål och sina krav, och det visar sig att
det är alldeles riktigt, som herr Hansén här sagt, att de bofasta lapparna
och de nomadiserande lapparna ha kolliderande intressen. Det är följaktligen
ingalunda så, som herr Lindhagen försökte göra gällande, att Jämtlands- och
Härjedalslapparna samt Karesuandoläpparna skulle ha samma intressen. De
skilja sig i själva verket kolossalt från varandra. Jag är alldeles övertygad
örn att Karesuandolapparna skulle be Gud bevara sig för att ha en länsnotarie
i Östersund eller en kyrkoherde i Vilhelmina som sina representanter,
när det gäller att avgöra frågor örn renskötseln. De komma att säga,
att dessa begripa lika litet av renskötsel som vi göra här i riksdagen, eller
som vissa utredningsmän enligt herr Lindhagens uppfattning göra. Det föreligger
alltså skilda intressen. Lappbefolkning och lappbefolkning är olika
ting. Det varierar efter fjällens beskaffenhet, efter renhjordarnas storlek
och efter vad konventionen med Norge ger för föreskrifter beträffande de
olika byarna.

Vad jag alltså vill konstatera är, att under hela denria^ förberedande utredning
har lappbefolkningen ute i markerna tagits i anspråk för att göra sina
önskningar och synpunkter gällande. Den saken tror jag i. alla fall bör komma
fram, när man nu klandrar förfaringssättet vid utredningen av dessa olika
spörsmål. Jag är övertygad örn att utredningen så småningom skall komma
fram till riksdagen, och får detta lappmöte i Arjeplog verkligen någon
slags »universell» karaktär, kan det säkerligen ge en viss ledning för bedömandet
av frågorna. Jag konstaterar emellertid med bestämdhet, att kan man
inte till mötet i Arjeplog samla lappar från både Västerbotten och Norrbottens
lappmark samt från Jämtland och Härjedalen, lär man inte heller kunna
anse detta möte såsom utslagsgivande, när det gäller riktlinjerna vid bedömandet
av det föreliggande förslaget. Och skulle för övrigt lappar alltifrån
Härjedalen och ända upp till Karesuando sammanträda till ett sådant möte,
är jag ganska övertygad örn att de för det första icke tala ett sprak, så att
de kunna förstå varandra, och för det andra att det kommer att göra sig så
divergerande synpunkter gällande, att den som skall försöka att fa ut något
enhetligt av en sådan »riksdag» nog får lov att ha en ganska stor förmåga
att sovra och mot varandra väga de olika synpunkterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Ja, nu höra vi, herr talman, ungefärligen hur det hela
kan ligga till, om man trasslar till det i onödan.

Emellertid skall jag be att få meddela, att i Östersund fanns det lappar från
alla håll, från de nordligaste till de sydligaste lapphygderna. De hade åtskilligt
att säga, håde kvinnor och män. De talade alla svenska och bättre sven -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

115

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)
ska än visala i riksdagen. Förhållandet är väl, att det finnes även i Norrbotten
många lappar, som i skolor och livet lärt sig svenska. Jag har sammanträffat
med lappar från Norrbotten, som underhållit sig med mig på flytande svenska.
Det är väl särskilt sådana lappar, som få uppdrag att representera vid gemensamma
lappmöten. De norrbottenslappar, som stå i spetsen för det nu ifrågasatta
allmänna lappmötets organisation, få sig nog ett gott skratt åt en och
annan talares bekymmer i dag över organisatörernas stora blunder.

Det kan man verkligen också säga, när man hör herr statssekreteraren i
socialdepartementet, som naturligtvis /har detta avgörande i sin hand och som
behandlar sådana här saker som spottstyvrar. Men nu är ju saken den, att här
sammanträda vi i riksdagen både skåningar och norrlänningar och äro ett folk.
Men sådant skulle kantänka inte passa för lapparna där uppe!

I Östersund vax det något över 200 lappar, som voro samlade till mötet.
Landshövding Widén och jag voro gäster. De skötte sig själva och vi voro
bara åhörare av diskussionen. Annorlunda förhöll det sig med en folkskolinspektör,
som inbjudits för att försvara sitt förslag.

Vidare har det här sagts att lapparna blivit hörda vid utredningen. I alla
kommittéer hörs ju folk under hand, men sedan, när kommittébetänkandet
skall utarbetas, bruka kommittéerna bestå av ombud, som redan ha sin mening
klar oavsett vad de höra. Jag känner till sådant där. Det är förhör med
folket utan någon konsekvens. Vi i Norrlandskommittén visste hur det skulle
skötas. Dessa förhör skola vara organiserade med allvar. Det duger inte
att bara gå in i stugorna och hux flux fråga: »Vad tycker ni?» Jag känner
till sådana där »höranden». Man skall naturligtvis sammankalla dem hopvis
och fråga vad de i allmänhet tycka örn en sak, och det skall ske, när ett betänkande
föreligger, åtminstone i utkast. Då böra de komma, tillsammans,
alldeles som vi riksdagsmän, och yttra sig örn den »proposition» som föreligger
för lapparna från de svenska myndigheterna. Det är en helt annan
sak än det där lösliga hörandet av folk. Här höras ju, innan ärendena framläggas
inför riksdagen, vederbörande ämbetsverk enligt grundlagens bud, men
ändå få vi företaga de olika förslagen till avgörande, fastän vederbörande
ämbetsverk väl skulle sitta inne med sanningen — och således också herr
Björck-: såsom statssekreterare i socialdepartementet.

Alltså blir det här ett lappmöte med anslutning från alla lappar, likaväl som
från alla svenskar här i riksdagen. Det är inte alls någonting orimligt, och
man skall inte försöka trolla bort det för att kunna trampa ned detta lilla
minoritetsfolk såsom mindervärdigt på alla möjliga sätt. Jag tycker att ,det
inte var så förr, men det börjar visst bli slut på demokratien, sedan vänstern
bildat regering, skulle jag vilja säga.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Jag tycker inte vi behöva ta i så
förfärligt hårt, att vi ens göra försök att blanda in demokratien också i,den
här debatten.

_Jag ville emellertid bara lyckönska herr Lindhagen, om han kunde få till
stånd en sådan enhetlig representation för lapparna, att de tala svenska allesammans^
När jag sist reste i Lappmarken, for jag genom tre eller fyra lappbyar,
i vilka jag inte träffade någon som talade oklanderlig svenska. Det
förefaller ,mig sorn örn representationen i Östersund måtte ha varit ganska
konstig. Kan det inte rent av vara så, att herr Lindhagen har råkat ut icke
för nomadlappar, utan för bofasta lappar?

Herr Lindhagen: Av herr Björcks påstående beträffande min obekantskap
med förhållandena känner jag mig inte träffad. Jag är i varje fall bättre inne

116

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

''Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)
i lappförhållandena, yilket synes mig dokumenterat av hans diskussion och
alltför stolta nedblickande, synes mig, från svenska ämbetsverkens höjder på
detta lilla inflytelselösa minoritetsfolk, kämpande för sin tillvaro.

Herr Sandström: Herr talman! Då även jag är representant för lappmarken
i Norrbottens och Västerbottens län och är uppfödd i det senare länet anser
jag mig böra sägra några ord. Jag vill till fullo instämma i vad min kamrat
på Norrbottensbänken herr Hansén nyss yttrade. Hans uppgifter äro i alla
hänseenden fullständigt riktiga och vederhäftiga. Herr Hansén har bland annat
framhållit, att lappbefolkningen utgör en synnerligen lojal folkstam. Det är
alldeles riktigt — ett drag, som är särskilt framträdande hos lappbefolkningen
är att den är utomordentligt laglydig. Detta visar sig bland annat på det sättet,
att deras lappordningsman ha en myndighet, som fullkomligt respekteras bland
lapparna. De tvister, som lösas av lappordningsmännen, komma aldrig inför
domstol, det är en allmän iakttagelse som man kan göra, örn man är domare i
Norrbotten eller Västerbotten.

Vidare är det också uppenbart, att de svenska mynligheterna i allmänhet
behandlat denna folkspillra med den allra största humanitet.

Ytterligare vill jag vitsorda, att det är alldeles riktigt vad statssekreteraren
Björck här upplyst, eller att icke alla lappar kunna förstå varandra. Lapparna
i Jukkasjärvi och Karesuando äro icke svensktalande. Lapparna i Karesuando
tala finska och lapska, och detsamma är i allmänhet förhållandet bland lapparna
i Jukkasjärvi. Men även lappdialekterna äro, såsom här förut anförts, så
pass olika, att en Karesuandolapp knappast förstår en Jukkasjärvilapp.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandena örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag är förekommen nu senast av herr Sandström.
Jag vill därför inte säga något mer än att herr Lindhagen tydligen inte
har reda på en hel del av förhållandena där uppe i Lappmarken. Jag är ju
från själva Lappmarken, är född där och har vistats där i hela mitt liv och
borde ju känna till förhållandena från praktisk synpunkt. Herr Lindhagen
får skrivelser av alla möjliga slag och från alla möjliga håll, dem tror han på,
och så sitter han vid sitt skrivbord och plockar ut åtskilliga synpunkter, som
han sedan framlägger i form av motioner och på annat sätt här i riksdagen.
Han yttrade bl. a., örn jag riktigt hörde vad han sade, att han inte just kände
till några bofasta lappar. Det är ju överraskand.e för oss, som veta hurudana
förhållandena äro, att få höra här i kammaren, att det inte finns några bofasta
lappar. Det är väl sannolikt lapparna, som från första början voro de bofasta
där uppe, fastän sedan svenskar invandrade och de båda folken ha blivit blandade
örn varandra. Men det finns naturligtvis både bofasta lappar och nomader.

Det vore, tycker jag, mycket bra örn man en gång kunde få ett slut på all
onödig diskussion på detta område.

Herr Lindhagen: Jag har inte sagt, att jag ej kände till några bofasta

lappar; och har icke alls kommit med några skrivbordsfantasier.

Kort efter mitt inval i mars 1898 i andra kammaren kallades jag — av civilminister
Krusenstjerna, vill jag minnas — att i högsta domstolen föredraga
ett utarbetat omfattande betänkande med förslag till ny lapplagstiftning i hela
dess vidd. Jag saknade då förhandskunskap i ämnet, men jag studerade ingående
betänkande och litteraturen. Och föredragningen gick tyckte jag med
glans.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

117

Äng. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål. (Forts.)

När sedan proposition i ämnet förelädes riksdagen, väckte jag med ledning
av mina förvärvade kunskaper en motion med förslag till vissa ändringar i propositionen.
Under debatten i andra kammaren uttalade sig landshövdingen i
Umeå Crusebjörn sin förvåning över att jag kunnat så djupt och träffande intränga
i lapparnas levnadsförhållanden.

Sedan har jag i riksdagen utnyttjat mina lärospån till lapparnas hjälp vid
varje tillfälle, som erbjöd sig och merendels med framgång. År 1917 vann jag en
stor och omtalad viktoria i andra kammaren över civilminister von Sydow i en
vital lappfråga. Bland lappfrågor som intresserat mig hör också renlösa lappars
kolonisationsfråga, så nog vet jag, att det finns numera en del bofasta
lappar örn också till ett måttligt antal ännu, såsom jag föreställer mig. Även har
jag folkvandrat åtskilligt i iapparnas vistelseorter.

Även det kommittébetänkande, som nu står i förgrunden för vår diskussion,
bär tillkommit i följd av en riksdagsskrivelse, föranledd av motioner, som
väckts av mig. Så nog ha även dessa skrivbordsfantasier avkastat åtskilligt
mer än vissa talares i dag obekanta inlägg till lapparnas välfärd.

Herr Hansén: Jag nödgas besvära kammaren ännu några ögonblick. Jag
måste nämligen säga den siste ärade talaren, att han i den lilla debatt, som här
utspunnit sig, borde kunna hålla reda på vad de olika talarna säga. Jag har
visst inte påstått, att det råder någon slags fiendskap mellan bofasta och nomadiserande
lappar. Jag konstaterade endast ett erkänt faktum, vare sig herr
Lindhagen känner till det eller inte, att intressena hos de två grupperna inte
sammanfalla och att denna intressemotsättning har vållat, att utredningen haft
stora bekymmer för att kunna finna en lösning, någonting som jämväl i det
fortsatta arbetet kommer att göra sig gällande. Däri ligga de största svårigheterna.
När alltså den ärade motionären gjort sig till talesman för de nomadiserande
lapparna, har jag ansett det vara min skyldighet att framhålla, att det
finns två grupper bland lapparna. Men det är ingalunda detsamma som att
påstå, att det skulle råda fiendskap mellan dem.

Herr Lindhagen: Jag menar, att de nu bofasta för detta lapparna få tillfälle
att med de bofasta svenskarna rådgöra örn deras gemensamma bofasta
inställning till nomadlivets vanskligheter inför den så kallade civilisationens
inträngande på lapparnas gamla renbetesmarker. I den mån dessa f. d. lappar
ha minnen från sitt forna nomadliv böra de lättare kunna förstå lapparna
och inom de bofastas sammanhållning tilläventyrs i vissa fall verka förmedlande
emellan de olika intressena.

Herr Asplund: Jag måste be att få säga, att det här talet örn bofasta lappar
är tämligen onödigt. Det är en ringa bråkdel av lappbefolkningen, som
är bofast, och de, som äro bofasta, äro icke lappar. De ha slutat att vara
lappar. De ha lappblod i sig mer eller mindre, men de äro icke lappar »till
yrket».

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 186, i anledning av väckt motion om restitution till två personer i Eskilstuna
av för högt erlagda kronoutskylder;

nr 187, i anledning av väckt motion örn inrättande av ett centralt organ

118

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna för
asociala individer; samt

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till mkomstoch
utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1937/1938
m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och 53 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 30, i anledning av väckt motion angående skattefrihet för icke erkända
arbetslöshetskassor och andra sociala hjälpfonder;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående stämpelavgiften;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor örn ändringar
i det kommunala beskattningsväsendet.

,Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Äng. tullen å
vissa halvfabrikat
till
tobakspipor
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 34, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 294 med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Genom en den 9 april 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 294, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen

dels antaga i propositionen infört förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan;

dels besluta, att förordningen den 30 april 1936 (nr 133) med ytterligare
tillägg till gällande tulltaxa skulle i nedan angivna del erhålla ändrad lydelse
på sätt av propositionen franninge;

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta, att för vara av
i propositionen angivet slag, som infördes fran utlandet, skulle utöver enligt
tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull på sätt i propositionen sades; ^

dels ock förklara, att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft a dag,
som Kungl. Majit bestämde.

Kungl. Maj :ts berörda förslag innebar bland annat, att vissa halvfabrikat
till tobakspipor, som för närvarande tulltaxerades som färdiga pipor och i
följd härav droge en tull av 300 kronor för 100 kilogram, .skulle åsättas en
tull av allenast 100 kronor för 100 kilogram.

I samband med nämnda proposition hade utskottet till behandling förehaft
en vid riksdagens början inom andra kammaren av herr Hemsson i örebro väckt
motion, nr 238.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hem 1)

att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
294; samt

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

119

Äng. tullen å vissa halvfabrikat till tobakspipor m. m. (Forts.)

2) att motionen 11:238 av herr Hansson i örebro måtte, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad utskottet förut hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Beträffande punkten 1) hade reservationer anmälts

1) av herr Anderson i Norrköping, som på av kommerskollegium och generaltullstyrelsen
anförda skäl yrkat avslag på propositionen, i vad densamma avsåge
vissa halvfabrikat till tobakspipor (tulltaxenr 1147); samt

2) av herr Wohlin med avseende å punkterna örn vissa halvfabrikat till tobakspipor
samt jodsprit.

Herr Sjödahl: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i förevarande
ärende dock med det undantaget, att det förslag, som utskottets betänkande
rymmer rörande vissa halvfabrikat till tobakspipor, måtte återremitteras till
bevillningsutskottet. Jag kan meddela, att andra kammaren har redan fattat
motsvarande beslut.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående utskottets i förevarande betänkande gjorda hemställan
i vad den avsåge den del av Kungl. Maj :ts proposition nr 294, som rörde
tullen å »Tobakspipor samt huvuden och skaft därtill; ävensom cigarr- och
cigarrettmunstycken», och särskilt rörande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan i förstnämnda del, fortsatte herr talmannen,
hade endast yrkats, av herr Sjödahl, att densamma skulle visas åter till
utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till berörda yrkande samt
vidare på avslag därå; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition vad utskottet i övrigt hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning a v Äng. tullen d
Kungl. Maj :ts proposition nr 293 med förslag till viss ändring i gällande tull- mssa iaianstaxa
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. varor m. m.

Genom en den 9 april 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 293, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen

dels antaga i propositionen infört förslag till ändring i och tillägg till den
vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att
träda i kraft den 1 juli 1937;

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta, att vid införsel
från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1937 till och med
den 30 juni 1940 över tull, som stadgades i tulltaxan, utgå tilläggstull på sätt
i propositionen sades.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att gällande tilläggstullar å till
statistiska numren 1286 och 1288 hänförliga hushållsartiklar av fajans skulle
från och med den 1 juli 1937 höjas med respektive 5 och 10 kronor eller till
respektive 15 och 19 kronor, allt för 100 kilogram.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av propositionen inom andra kammaren av herr De Geer i Lesjöfors
väckt motion, nr 588, vari hemställts örn avslag å propositionen nr 293

120

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. tullen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)

»evad gällde höjda tilläggstullar å fajans för hushållsändamål redovisade under
de statistiska numren 1288 och 1286».

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet anfört bland annat:

»I likhet med departementschefen finner utskottet, att genom den verkställda
utredningen sådana omständigheter förebragts, att det skydd genom särskilda
tilläggstullar, som för tiden till och med den 30 juni 1937 beredes porslinsindustrien,
bör givas förlängd giltighet. Vad angår den i propositionen
föreslagna förhöjningen av tilläggstullarna å fajansvaror för hushållsbruk
(stat. nr 1286 och 1288) finner utskottet, på grund av upplysningar örn vissa
ändringar i förutsättningarna för den av Kungl. Majit föreslagna åtgärden,
vilka inträtt efter tiden för propositionens avlämnande, att en omedelbar förhöjning
av dessa tilläggstullar icke torde i nuvarande läge erfordras. Enligt
utskottets mening bör resultatet av numera inledda underhandlingar mellan
representanter för å ena sidan vissa svenska och å andra sidan vissa utländska
producentintressen angående avsättningsförhållandena på den svenska marknaden
först avvaktas. Skulle dessa underhandlingar icke giva tillfredsställande
resultat, bör enligt utskottets uppfattning Kungl. Maj :t äga möjlighet att vidtaga
de åtgärder, som kunna visa sig erforderliga för att skydda vederbörande
svenska intressen. Utskottet har därför ansett sig böra föreslå riksdagen
att giva Kungl. Majit ett bemyndigande att för tiden intill trettionde dagen
efter öppnandet av näst sammanträdande riksdag — utöver tull som stadgas
i tulltaxan och tilläggstull av hittillsvarande storlek •—• åsätta särskild tillläggstull
med det belopp, varmed enligt propositionens förslag tilläggstullarna
skulle förhöjas

Med vad sålunda anförts torde jämväl motionen lii 588 få anses besvarad.»

Utskottet hade sedermera hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majits förevarande
proposition nr 293 icke kunnat oförändrad bifallas,

1) antaga under punkten infört förslag till ändring i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft den 1
juli 1937;

2) såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta, att vid införsel
från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1937 till och med den 30
juni 1940 utöver tull, som stadgades i tulltaxan, utgå tilläggstull på sätt under
punkten sades;

3) besluta, att Kungl. Majit skulle äga för tiden intill trettionde dagen efter
öppnandet av nästsammanträdande riksdag utöver tull som stadgades i tulltaxan
och under nästföregående punkt berörda tilläggstullar åsätta till statistiskt
nr 1286 och 1288 hänförliga varuslag särskild tilläggstull med 5 respektive
10 kronor för 100 kilogram;

B) att motionen lii 588 av herr De Geer i Lesjöfors måtte, i den mån den
icke kunde anses besvarad genom vad utskottet förut hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Därjämte hade utskottet i en med C betecknad punkt anmält, att sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet i utlåtande nr 1 avgivit yttrande beträffande
Kungl. Majits förevarande proposition nr 293, i vad densamma avsåge
vindruvor, ävensom beträffande motionen I: 333 i samma ämne.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

121

Äng. tullen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)

Punkterna A 1 och A 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 3.

Beträffande denna punkt hade reservation anmälts av herr Anderson i Norrköping,
friherre Lagerfelt samt herrar Elof Andersson, Gustaf Björkman, Hagberth,
Hagberg i Malmö och De Geer i Lesjöfors, som anfört:

»Till utskottets förslag att Kungl. Majit bör erhålla fullmakt att höja tillläggstullarna
å fajansvaror för hushållsbruk kunna vi icke giva vår anslutning.
Då utskottet funnit ett bifall till de av Kungl. Majit föreslagna tullförhöjningarna
icke för närvarande kunna förordas, synes det oss vara ur flera synpunkter
olämpligt och betänkligt örn riksdagen skulle, som utskottet föreslår,
åt Kungl. Maj :t giva en för detta speciella fall avsedd fullmakt att under den
tid, då riksdagen icke är samlad, eventuellt vidtaga en förhöjning av ifrågavarande
tilläggstullar till av Kungl. Majit föreslagna belopp. Det bör enligt
vår mening ankomma på riksdagen att efter prövning av alla på frågan inverkande
omständigheter besluta, huruvida en föreslagen tullförhöjning skall ske
eller icke.

Vi förutsätta att därest de av utskottet åberopade underhandlingarna mellan
representanter för å ena sidan vissa svenska och å andra sidan vissa utländska
producentintressen icke giva ett tillfredsställande resultat frågan örn
den svenska porslinsindustriens tullskydd upptages till förnyat övervägande.

Vi hemställa sålunda, att utskottets hemställan under punkten A) 3) icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Andersson, Elof: Under detta ärendes första behandling i utskottet
uttalade sig flera ledamöter till förmån för ett bifall till den kungl, propositionen
och detta närmast på grund av vissa sociala skäl.

Ett företag inom porslinsbranschen med ett ganska stort antal arbetare
drogs med ekonomiska svårigheter, och det kunde tänkas, att om förslaget
örn en höjd tull avvisades, skulle företaget i fråga nödgas nedlägga eller
'' i varje fall avsevärt minska sin tillverkning. Arbetslöshet skulle då bli en
given följd. Efter den första behandlingen av detta ärende har emellertid
den asyftade fabriken bytt ägare. Den nya ledningen har förklarat, att en
tullförhöjning är obehövlig för företagets vidkommande.

Frågan har alltså kommit i ett nytt läge. Utskottet har på grund därav
förklarat, att en omedelbar förhöjning av dessa tilläggstullar icke torde i
nuvarande läge erfordras. Så långt är hela bevillningsutskottet fullständigt
enigt. Emellertid ha underhandlingar inletts mellan representanter för å ena
sidan svenska och å andra sidan vissa utländska producentintressen angående
avsättningsförhållandena på den svenska marknaden. Om dessa förhandlingar
inte ge åsyftat resultat, anser utskottet, att Kungl. Maj :t bör »äga möjlighet
att vidtaga åtgärder, som kunna visa sig erforderliga för att skydda vederbörande
svenska intressen. _ Utskottet har därför ansett sig böra föreslå riksdagen
att giva Kungl. Majit ett bemyndigande att för tiden intill trettionde
dagen etter öppnandet av näst sammanträdande riksdag — utöver tull som
stadgas i tulltaxan och tilläggstull av hittillsvarande storlek -— åsätta särskild
tilläggstull med det belopp, varmed enligt propositionens förslag tilltag®®
tullarna skulle förhöjas.» Reservanterna ha däremot ansett det »vara
ur liera synpunkter olämpligt och betänkligt om riksdagen skulle som utskottet
föreslår, åt Kungl. Maj :t giva en för detta speciella fall avsedd fullmakt
att under den tid, då riksdagen icke är samlad, eventuellt vidtaga en

122

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. tulllen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)
förhöjning av ifrågavarande tilläggstullar till av Kungl. Maj :t föreslagna
belopp. Det bör enligt vår mening ankomma på riksdagen att efter prövning
av alla på frågan inverkande omständigheter besluta, huruvida en föreslagen
tull förhöjning skall ske eller icke.» Reservanterna »förutsätta, att därest de
av utskottet åberopade underhandlingarna mellan representanter för å ena
sidan vissa svenska och å andra sidan vissa utländska producentintressen icke
giva ett tillfredsställande resultat frågan örn den svenska porslinsindustriens
tullskydd upptages till förnyat övervägande». Klart är att reservanternas
ståndpunkt icke dikteras av något som helst misstroende till Kungl. Maj :t
och allra minst till chefen för handelsdepartementet, som det väl närmast gäller.

Nu kan någon säga, att riksdagen år efter år utan protester givit och alltjämt
ger Kungl. Majit en s. k. tullfullmakt. Detta är riktigt, men detta
bemyndigande ges med hänsyn till det handelspolitiska läget. Oavsett vilken
regering, som sitter, anse reservanterna, att riksdagen ej bör frånhända sig
sin rätt att behandla tullfrågor i allmänhet. Det är alltså en fråga av principiell
och varför icke rent konstitutionell art, som här har behandlats av utskottet.

Örn porslinsindustrien för närvarande inte behöver ett ökat tullskydd, och
det har ju konstaterats av utskottet, då torde risken av ett uppskov till dess
riksdagen åter samlas vara ganska obetydlig, örn ens någon alls.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Björkman, Gustaf, och herr Hagberth.

Herr Larsson, Viktor: Såsom den förste ärade talaren framhöll, är utskottet
i vissa delar ense -— framför allt också i det avseendet, att både utskottet
och även reservanterna anse, att det vore synnerligen önskvärt örn de pågående
underhandlingarna mellan representanter för vissa svenska intressen
och vissa utländska intressen skulle komma att leda till ett tillfredsställande
resultat. Skillnaden i utskottets uppfattning och reservanternas uppfattning
är den, att reservanterna inte vilja vara med örn att lämna Kungl. Majit en
fullmakt för den händelse att de pågående underhandlingarna inte skulle leda
till något resultat, så att Kungl. Maj :t då omedelbart skulle kunna vidtaga
erforderliga åtgärder för att skydda svenska intressen.

Nu säga reservanterna genom den förste ärade talaren, att det torde väl
icke vara någon risk att inte bevilja denna fullmakt till Kungl. Maj :t, då i
alla fall industrien för närvarande enligt uppgift icke skulle behöva några
tullförhöjningar, men det visar sig i alla fall, att reservanterna ändå mena,
att om underhandlingarna inte leda till önskat resultat, får frågan örn tullskydd
upptagas till förnyat övervägande. Detta förnyade övervägande kan
givetvis under sådana förhållanden icke äga rum förrän under nästa riksdag,
och jag behöver väl inte nämna för kammarens ledamöter vad som i regel
brukar inträffa, då det är fråga örn tullar och dylikt. Det är en synnerligen
stor risk för att örn dessa underhandlingar inte leda till åsyftat resultat inga
åtgärder kunna vidtagas förrän nästa riksdag. Då hinna vederbörande utifrån
översvämma vårt land och för lång tid framåt fylla marknaden med sådana
produkter, som det här är fråga örn, till dumpingpriser, och detta kan givetvis
komma att medföra avsevärd skada för de svenska intressena. För min del
har jag inte och jag är övertygad örn att utskottsmajoriteten i övrigt inte
heller har den ringaste tvekan att lämna Kungl. Majit denna fullmakt för att
vid behov kunna tillgripa åtgärder. Jag är övertygad för min del örn att
Kungl. Maj :t kommer att med varsamhet använda denna fullmakt, örn den nu
överhuvud taget behöver komma att användas.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

123

Ang. tullen å vissa fajansvaror m. ira. (Forts.)

Jag hemställer, herr talman, utan att gå närmare in på detta spörsmål örn
bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Påståendet från herr Elof Anderssons
sida, att det här gällde en principiell fråga, måste uppkalla mig
till ett bemötande. Kammarens ledamöter känna väl till att den delen
av den svenska porslinsindustrien, som tillverkar hushållsfajans, har varit
i ganska betydande svårigheter. Svårigheterna hade flera orsaker, men en
av orsakerna var försäljningen till Sverige från vissa främmande länder
utav hushållsfajans till mycket billigt pris. När propositionen avläts, betraktade
vi inom regeringen det såsom nödvändigt att ge denna industri ett skydd
för några år, som möjliggjorde för den att rationalisera såväl tekniskt som kommersiellt.
Efter propositionens framläggande har den mest utsatta fabriken inköpts
av ett företag, som har tillräckliga ekonomiska resurser för att upprätthålla
fabriken utan tullskydd. Det ligger i sakens natur, att skälen för åsättande
av en tull därigenom i högsta grad försvagats, men samtidigt med att
detta ha,r skett har det upptagits förhandlingar mellan porslinsintressenter i
Sverige och de främmande länder, varifrån dumping hit har skett. Dessa förhandlingar
befinna sig för närvarande i det stadiet, att från ett pär håll har
man förklarat sig villig att tillämpa lojala p,riser vid export till Sverige under
två förutsättningar: den ena att den av Kungl. Majit föreslagna tullen icke
kommer till, den andra att även ett tredje land ansluter sig till överenskommelsen.
Beträffande detta tredje land ha underhandlingarna ännu inte hunnit upptagas.
Då skulle det väl vara synnerligen opraktiskt att i detta förhandlingsläge,
när det finns förutsättningar för att med tillhjälp av ett tullhot komma
till en för vårt land tillfredsställande överenskommelse, plötsligt ta bort detta
tullhot. Marken de länder, som redan ha förbundit sig till en ny ordning, eller
det land, med vilket man ännu inte hunnit förhandla, ha ju då längre något
intresse att biträda överenskommelsen.

Här säga visserligen reservanterna, att vi kunna hota med att vi till nästa
riksdag ta upp denna sak igen. Ä,r det någon, som tror, att man därute fäster
något avseende vid ett hot, som är av den beskaffenheten? Örn det skulle visa
sig, att den svenska riksdagen inte i år vill ställa upp hotet, säger man naturligtvis
där ute: »Ja, det blir naturligtvis inget annat resultat nästa år heller.
» Läget är alltså detta, att här finnas mycket stora förutsättningar för att vi
skola få genomförd en förhandling, som sanerar den svenska fajansmarknaden
utan behov av en tull och i så fall bortfaller ju varje anledning att tillgripa tullen.
Jag skulle för min del säga, att det skulle vara ganska märkvärdigt, örn
riksdagen inte skulle kunna ha det förtroendet för regeringen att ge denna fullmakt
såsom ett vapen i händerna att genomföra en förhandling, som har stora
utsikter att leda till att åsättandet av en tull inte längre behövs.

Jag hemställer för min del, att första kammaren ville besluta denna fullmakt,
som är ett verksamt vapen i regeringens hand för att åstadkomma ett
förbättrat läge.

Herr Domö: Herr talman! Det kan ju med ganska stort fog sägas av herr
statsrådet att i den situation, vari förhandlingarna befinna sig, är det bra att
ha ett vapen emot att ett inflöde alldeles onödigt skulle komma av här berörda
varor. Men blir det inte på det sättet också, örn riksdagen här ansluter sig till
reservanternas uttalande, att därest sådana förhållanden inträda^ som göra det
nödigt, bör regeringen framlägga förslag örn tull nästkommande ar? Inför den
utsikten att, därest dumping eller andra förhållanden påkalla det, tull kommer
att i början’ av nästa riksdag bestämmas i erforderlig omfattning, undrar jag,

124

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m

Äng. tulllen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)
om man kan räkna med att det skall bli ökade försäljningar av ifrågavarande
importvaror här i landet. Det är väl på det sättet, att svenska försäljare, som
skulle sätta i gång med att avyttra dessa varor, också bli synnerligen betänksamma
inför en ganska omedelbar åtgärd, örn en import i vidare utsträckning
skulle ske. Jag tror därför inte, att man har att räkna med den import, som
herr statsrådet talade om. Skulle det visa sig att höjd tull verkligen erfordras,
vilket förhållande enligt handelsministern ej nu föreligger, då kommer några
hinder därför ej att möta från högerhåll.

Herr statsrådet säger vidare, att det har inträffat ändrade förhållanden sedan
propositionen lädes fram. När så är förhållandet, vet jag inte, örn det finns
anledning att för täckande av regeringens återtåg lämna denna fullmakt. För
min del är jag någon gång med på att ge sådana fullmakter, men här gäller
det tydligen ett fall, där det inte är nödvändigt, och då förmenar jag, att man
inte bör ta det av utskottet förordade steget, som ur konstitutionell synpunkt
är ganska betänkligt.

Nu kan man säga, att det ju kan bli en sådan situation att här ifrågavarande
industri kan komma i ett hastigt tvångsläge och att den måste slå igen, med påföljd
att arbetarstammen, som är sysselsatt vid viss fabrik, blir illa utsatt. Vi
lia ju dock lågkonjunktur, och det har förut många gånger från det håll, som
herr statsrådet företräder, sagts, att det där talet om att industrier komma att
läggas ned, örn man inte inför någon tullåtgärd, skall man inte fästa så mycket
avseende vid. Örn vi emellertid nu för en gång skull göra samma uttalande,
kan det måhända vara giltigt, även örn det framförs från det håll, som här företrädes
av reservanterna.

Jag tillåter mig, herr talman, att instämma i det yrkande, som har gjorts
av herr Andersson i Fältenborg, nämligen örn bifall till den av herrar Ivar Anderson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr Domö tar alldeles fel, om han tror, att regeringen
här behöver täcka något återtåg. Jag känner mig alldeles tillfredsställd
med den utveckling, som här har skett. Jag kan ju stå här och känna med mig,
att tack vare att regeringen lade fram detta tullförslag ha vi manat fram krafter
från konsumentkooperationens sida för att skydda konsumenterna för tullen,
och härigenom har den utsatta fabriken kommit i händerna på ett företag,
som har råd att driva fabriken utan tull. Alltså har tullförslaget gjort sin verkan
på detta område. Varför skulle jag då vara på något sätt ledsen för att
tullen inte längre behövs? Jag försäkrar herr Domö, att jag är så glad för varje
tullförhöjning, som jag slipper att medverka till. Det finns inte på något sätt
hos mig något försök här att rädda prestigen, utan här är det en rent praktisk
fråga. Här har man nu kommit till en viss punkt i en förhandling, som ser ut
att gå i lås, därför att vissa fabrikanter i främmande länder ha intresse av att
slippa denna tull. Nu vill man emellertid från reservanternas sida ta bort detta
tullhot strax innan vi stå i färd med att avsluta dessa förhandlingar. Herr
Domö säger, att de bli lika rädda, örn man tar reservationen, där det säges, att
nästa riksdag skola vi ta frågan på nytt under övervägande, örn det behövs.
Ärade kammarledamöter! Efter vad som förekommit i pressen — allt tal örn
denna tullförhöjnings onödighet m. m. sådant — måste inte då, örn det blir ett
avslag från riksdagens sida på denna enkla och mycket begränsade fullmakt,
de utländska intressenterna säga, att det där hotet, som reservanterna göra, är
ganska litet allvarligt menat och ingenting att ta hänsyn till.

Det är här icke fråga örn någon prestige, icke fråga örn någon princip, utan
det är fråga örn ett praktiskt förhandlingsläge och det är fråga huruvida riksdagen
vill ge regeringen makt i sin hand att lyckligt genomföra den förhandlingen
eller ej.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

125

An(]. tullen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)

_ Herr Petersson, Knut: Jag mäste medge, att jag har blivit efter den diskussion,
som förts i detta ämne, ännu mera förbryllad än jag tidigare varit inför
det förslag, som framkommit dels från Kungl. Maj:t och dels från bevillningsutskottet.
Jag har tidigare haft svårt att göra klart för mig sammanhanget i
detta ärende. Det har varit för mig i någon mån en mystifikation, men efter
herr statsrådets anförande i kväll ser jag ingen väg varken ut eller in i detta
sammanhang, det måste jag bekänna.

_ Herr statsrådet har anfört så många motiv för detta förslag, att det har blivit
på något sätt överbelastat med motiv. Herr statsrådet talade till en början
om att det vore fråga örn att skydda ett industriföretag inom branschen,
som hotades av en ekonomisk katastrof och följaktligen skulle tvingas att nedlägga
driften. Det var alltså meningen att för att rädda ett enskilt företag
belasta hela den svenska allmänheten med en extra tull. Jag konstaterar detta
därför att det förvånar mig att herr statsrådet har kommit på den tanken att
ta till ett sådant medel för ett så begränsat ändamål. I vanliga fall brukar
man ju anpassa medlen efter ändamålet, men i det här fallet tycktes man ha
för avsikt att ta till någonting alldeles i onödan vidlyftigt. Det finns dock
andra medel att tillgripa, örn det gäller att rädda ett enskilt industriföretag.
Vi ha möjligen under andra huvudtitlar anslag, som kunna användas för att
hjälpa vederbörande företag med kredit. Vi lia åtminstone haft anslag, som
möjliggjort för Kungl. Maj :t att utdela även tillfälliga understöd åt sådana
industriföretag, men någonting olämpligare än att höja tullen över lag bara
för att rädda ett enda företag, det kan jag för min del inte föreställa mig.

I andra hand anförde herr statsrådet som skäl för denna tull, att man borde
skydda industrien mot utländsk dumping. Därmed äro vi inne på en gammal
stridsfråga, en gammal principfråga, och jag undrar, örn vi icke kunde komma
överens örn att vi i den svenska riksdagen i det längsta konsekvent ha försökt
hålla oss borta från metoden att bekämpa utländsk dumping med höjda
tullar. Jag tror, att vi ockå kunna konstatera, att vårt förfarande i detta fall
har visat sig vara riktigt. I praktiken har det slagit så ut, att vi lia stått oss
bra utan dessa medel, som andra länder i så stor utsträckning lia tillgripit.
Under detta stadium av konjunkturutvecklingen, när vi ridit igenom de svåra
åren och befinna oss uppe i en högkonjunktur, som finansministern har en del
bekymmer för att den skall bli alltför storartad, skola vi alltså falla tillbaka
på åtgärder, som enligt mitt förmenande höra samman inte med en normal konjunktur
eller högkonjunktur utan med de typiska depressionsperioderna.

Som ett tredje skäl slutligen anförde herr statsrådet, att den föreslagna tullens
eller, som han uttryckte sig, detta tullhots egentliga syfte skulle vara att
hjälpa vissa enskilda företag eller en enskild sammanslutning i deras förhandlingar
med en främmande makt. Såvitt jag förstod, var detta till slut det
skäl, som för herr statsrådet vägde tyngst. Jag får säga, att inför det skälet
blev jag mera betänksam än jag någonsin har varit, ty vart skall det
egentligen bära hän örn våra industriella sammanslutningar vänja sig vid att
utnyttja statsmaktens bestämmanderätt över tulltaxan såsom ett argument i
sina förhandlingar med främmande makter. Jag kan förstå, att man använder
hot av detta slag, när det gäller officiella förhandlingar, när det gäller att
tillvarata hela landets intressen, att ingå handelsavtal och dylikt, men jag har
mycket svårt att förstå lämpligheten och riktigheten av ett sådant förfarande
som att ställa vår tullpolitik i enskilda intressens tjänst.

Till slut föreföll det, som örn herr statsrådet var inne på ännu ett fjärde
argument. Han talade örn att tack vare att vi nu lagt fram detta tullförslag
.skulle vi ha manat fram krafter inom den svenska konsumentkooperationen för
att befria allmänheten från den av honom själv föreslagna tullen •— det var

126

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. tulllen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)
ju så herr statsråd? — och därmed, yttrade han, skulle alltså förslaget ha
fyllt sitt ändamål. Det är ett resonemang, som jag skulle nästan vilja kalla
för storartat i sitt fullständiga bortseende från allt vad rim och reson eller
vad konsekvens och logiskt tänkande är. Man lägger fram ett förslag för att
mana fram krafter, som skola slå ihjäl detta förslag och göra det onödigt, och
därmed har förslaget tjänat sitt syfte. Jag lämnar åt kammaren att bedöma,
huruvida en sådan argumentering verkligen kan tas till intäkt för ett bifall
till utskottets förslag.

Ja, herr talman, jag skall inte vidare förlänga denna debatt. Jag vill bara
säga i anslutning till vad jag yttrade vid ett tidigare tillfälle i dag, att situationen
förefaller mig vara den, att det är påkallat att mana till försiktighet,
när det gäller att besluta nya ekonomiska fullmakter för Kungl. Majit. När
jag säger, att jag finner det påkallat, avser jag naturligtvis inte därmed att
uttala något som helst misstroende till den nuvarande regeringen, utan min omtanke
gäller någonting helt annat. Den gäller våra konstitutionella principer,
och den gäller riksdagens finansmakt och riksdagens konstitutionella befogenhet
rörande beskattningen. Det måste framläggas klara och starka skäl
för att riksdagen skall lämna ifrån sig befogenheter, som grundlagen uttryckligen
tillerkänner den allena, och beröva riksdagen ett ansvar, som grundlagsenligt
tillkommer riksdagen ensam.

Jag kan inte finna, att sådana vägande skäl i detta sammanhang ha framlagts
och därför, herr talman, ber jag att få förena mig i det yrkande, som
har framställts örn bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Reuterskiöld.

Herr statsrådet Sköld: Eftersom de första representanterna för reserva tionen

här allenast talade om frågan om fullmakten, gick jag inte in på det
föregående skedet mera utförligt, och det var väl på grund därav, som herr
Petersson kände sig så förbryllad.

Det ger mig anledning att mera ingående beröra denna sak. Det kan hända,
att mina skäl inte äro så obegripliga för vanliga människor i alla fall. Den
del av den svenska porslinsindustrien, som något mera allmänt tillverkar hushållsfajans,
befann sig i svårigheter. En utredning visade, att dessa svårigheter
hade tre orsaker. Fabrikerna voro inte tekniskt rationaliserade, deras
försäljningsorganisation var efterbliven, och de voro utsatta för dumping från
utlandet. Nu säger herr Petersson: vart skulle det ta vägen, örn tullsystemet
skulle användas för skydda enskilda företag från konkurrens
med enskilda företag i utlandet? Jag har ju några år bakom mig
som politiker, men jag har aldrig upptäckt, att skyddstullar användas
för något annat ändamål. Det är det, man använder dem till, när man
vill skydda svenska företag mot konkurrens från enskilda företag i utlandet.
Utredningen gav anvisningar för en kommersiell rationalisering. Den tekniska
rationaliseringen var påbörjad. Utredningsmannen kom till det resultatet att
för att dessa svenska företag skulle komma på fötter och kunna genomföra sin
rationalisering, behövdes det tillfälligtvis för tre år framåt ett extra skydd i
form av en tull, alltså ett slags uppfostringstull. Kanske herr Petersson har
hört talas om en sådan någon gång i sitt föregående liv. Inte finner jag det
vara märkvärdigt i alla fall, att man föreslår någonting sådant.

Jag var mycket tveksam att framlägga detta förslag, ty jag kunde inte se
bort ifrån att förslaget hade vissa handelspolitiska nackdelar och vissa nackdelar
för konsumenterna, men det fanns en sak här, som kom mitt omdöme att
slå över åt det hållet, att detta förslag borde läggas fram, nämligen att det
värst utsatta företaget, som gjort de största förlusterna och höll på att, så att

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

127

Äng. tullen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)
säga, kapseja, var ett företag med 800 arbetare, som inte låg i en storstad, där
det inte spelar så stor roll, örn man lägger ned ett företag med 800 arbetare. Nu
ligger däremot detta företag ute på landsbygden. Hela socknen är beroende
av företagets bestånd, hela orten är beroende av detsamma och man skulle där
få en arbetslöshetsö med mycket, mycket lidande för enskilda personer. Kanske
herr Petersson tycker det är märkvärdigt, men inte tycker jag det är så
konstigt, örn jag överväger saken och finner, att en tullförhöjning, som visserligen
medför en liten, liten börda för varje enskild konsument i detta land,
men så liten att den inte känns, kanske hindrar lidanden för dessa 800 och alla
andra som äro beroende av detta företag. Den kan ta bort en verklig börda
för detta fåtal på bekostnad av de många, av vilka var och en får bära mycket
litet.

Herr Petersson säger nu, att det finns andra metoder, det finns anslag på
andra huvudtitlar. Det vill med andra ord säga att herr Petersson anser, att
staten bör köpa Gustafsberg med pengar från femte huvudtiteln. Ja, det kan
också vara en ståndpunkt. Örn det är så, att vissa politiska partier ha den
uppfattningen, att man hellre skall hjälpa en industri genom att köpa den till
staten än genom att ge ett litet tullskydd, så kan det naturligtvis övervägas.
Men jag betraktar det som en väg, som man av principiella skäl snarare skulle
avvisa än försöket att hjälpa med en liten tull. Jag tror inte det kan anvisas
något sätt att enklare klara saken än denna tullförhöjning. Det är för resten
en ståndpunkt, som de borgerliga partierna nästan alltid ha intagit.

Så var läget, när denna proposition lades fram. Den Indes inte fram för att
vi skulle få en tullförhöjning utan för att hjälpa porslinsindustrien och enkannerligen
Gustafsberg, icke aktieägarna, utan arbetarna, hela bygden, hela befolkningen
däromkring. Då inträffar det, att konsumentkooperationen finner
det förenligt med sina intressen att köpa Gustafsberg för att därigenom befria
konsumenterna från denna tullhöjning. Därigenom blir ju denna fabrik
tryggad till sin existens, arbetarna bli tryggade, målet med förslaget är vunnet.
Det är ju detta jag åsyftat och inte tullförhöjningen, och då kan jag
känna mig tillfreds med att mitt förslag på en annan och ur mina synpunkter
bättre väg har lett till samma resultat.

Men genom att fabriken övergått i annan ägo får man inte bort den utländska
dumpingen. Det är visserligen en principfråga som vi lia diskuterat i
långa tider, men frågan har kommit i ett nytt läge genom att det blivit ekonomisk
autarki i åtskilliga främmande länder, där staterna använda sin makt
för att premiera exporten med syfte att skaffa det egna landet fria valutor.
Staterna använda sina resurser för att möjliggöra för industrien att sälja till
utlandet för billigt pris. Det är väl icke möjligt, att vi utan vidare skola låta
en sådan trafik pågå med resultat att den svenska industrien desorganiseras;
det ligger viii i sakens natur att vi måste ingripa. Efter det propositionen
lades fram ha intressenterna inom porslinsindustrien upptagit förhandlingar
med sina konkurrenter i de olika länderna, och dessa förhandlingar lia nu kommit
i ett sådant läge, att det ser ut som örn de skulle ge resultat, örn man på
allvar kan vidmakthålla detta tullhot. Då kan man visserligen i dag säga, att
tullförhöjningen icke behövs för att upprätthålla Gustafsberg, och det sätter
jag heller inte i fråga. Men det skulle vara opraktiskt och olämpligt att i detta
läge sticka en käpp i hjulet för dessa förhandlingar, och det är därför jag
menar, att trots att tullhöjningen i sig själv icke är nödvändig, man bör vidmakthålla
hotet tills förhandingarna ilro slutförda. Örn herr Petersson heller
aldrig har hört att man använder tullhot för att genomdriva förhandlingar är
det hans sak. Örn man icke vågar använda detta tullhot mot enskilda utländska
industrier, när de driva sin trafik, ja, när skall man då använda det?

128

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

''Äng. tulllen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)

Det är icke bara fråga om länder med ekonomisk autarki utan även länder
där näringslivet fortfarande är fritt, och där staten icke har någon del i
dumpingen. Där måste det bli förhandlingar med de enskilda företagen, och
då kan det inte vara annat än riktigt att den svenska staten hjälper till att
åstadkomma en sanering. Det vore att gå emot det svenska näringslivets intresse
att inte göra det.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Jag skulle inte ha lagt mig i denna
debatt, örn jag inte hade litet känning med denna industri. I den pressdiskussion,
som under lång tid har förts örn den kungl, propositionen, har det ju hetsats
på alla möjliga sätt, och en viss fabrik har blivit utspelad, såväl i pressen
som i riksdagen. I den stad där jag bor ha vi en av landets modernaste porslinsfabriker,
som sysselsätter 600 å 700 arbetare. Den torde inte vara herr
Domö obekant, herr Domö har ju haft denna stad till sin hemort, och jag antar
att han fortfarande har något intresse kvar, för att denna stads industri skall
hållas i gång. Det har varit stora bekymmer såväl bland arbetarna som hos
ledningen för denna fabrik för den dumping med hushållsporslin som förekommit.
Jag har blivit uppvaktad av fackföreningsstyrelsens ordförande, och vi
ha ingående diskuterat denna sak. Man var icke själv så glad åt denna tullförhöjning,
men man såg däri ett medel att trygga arbetstillgången för en tid
framåt. Det är således inte bara Gustafsberg, som det här gäller, utan det
finns flera fabriker i landet, därav som sagt en i min hemstad. Herr statsrådet
sade att det gällde att hjälpa en liten kommun och dessa 800 arbetare. Ja, staden
Lidköping är ju något större, och vi ha kanske möjlighet att ta en stöt,
men vi ha ingen möjlighet att ta hand om porslinsfabrikens alla arbetare, örn
den skulle behöva läggas ner på grund av att den går med förlust.

Jag anser den här föreslagna fullmakten till regeringen vara till utomordentligt
stor nytta, och bara den omständigheten, att den finns, innebär en trygghet
för denna industri. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det finns två sätt att polemisera.
Man kan inrikta sig på att övertyga auditoriet och vederlägga motståndaren.
Man kan också sätta sin strävan så, att man söker imponera på auditoriet och
förklena motståndaren. Jag vill inte här göra någon värdesättning av den
ena eller den andra metoden. Jag skulle bara vilja sätta i fråga, om inte den
jag sist nämnde passade bättre på folkmötena än i en parlamentarisk församling,
där det dock finnes möjlighet att sakligt bemöta och ta upp till diskussion
de inkast som göras. Man kunde väl också vara ense örn att örn man
överhuvud taget skall byta åsikter, man helst bör låta motståndaren behålla
sina åsikter och inte utrusta honom med meningar, som han aldrig haft och
aldrig uttalat. I detta avseende tvingas jag säga, att herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet i någon mån har syndat. Han nämnde bland
annat att jag skulle ha sagt: "Vart skall det ta vägen, örn man använder tullskydd
för att skydda enskilda intressen mot utländsk konkurrens? Ja, men
herr statsråd, så har jag inte uttryckt saken; så har jag inte sagt. Jag har
frågat, vart det skulle ta vägen, örn man ställde statsmakternas bestämmanderätt
över tulltaxan till förfogande för enskilda sammanslutningar, då dessa
gå ut och förhandla med främmande intressen. Det är ju något helt annat.
Jag fortsatte med att säga, att hotet att höja tullarna dock är en så pass allvarlig
sak, att man bör förbehålla detta hot åt sådana tillfällen, då staten är
ute i förhandlingar för egen räkning med främmande stater.

Herr statsrådet frågade örn jag hade hört talas om uppfostringtullar. Ja,

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

129

Äng. tullen å vissa fajansvaror m. ni. (Forts.)
herr statsråd, det har jag visst gjort. Jag har fattat den termen så, att nian
med uppf ostrings tull menar en tull som är åsatt en viss vara för att möjliggöra
för en industri, som inte har funnits i landet förut men är planerad, att
starta och förskaffa sig livskraft. Då frågar jag: Hur i all världen kan man
tillämpa detta på. föreliggande fall? Den svenska porslinsindustrien är dock
icke en näring av i går, den har funnits här i landet länge, den bör väl vid det
här laget vara i det närmaste tvåhundra år gammal. Och att komma och tala
örn uppfostringstullar för en industri som har två sekler på nacken måste jag
kalla för en missvisande terminologi.

Ja, herr statsråd, visst kan man tvista örn lämpligheten att på det sätt som
har ifrågasatts stödja ett enskilt företag med hjälp av en generell tullförhöjning.
Men jag tycker att man i det sammanhanget också bör erinra sig de närmast
till hands liggande olägenheter som följa med ett sådant förfarande. Vi
.mäste tänka pa, att vi med denna tullhöjning samtidigt skapa en mervinst för
alla övriga företag i landet, som inte äro utsatta på samma sätt som det nödställda
företaget. Alla dessa industrier skulle få möjlighet att taga ut en oförtjänt
och för dem onödig mervinst. Man måste dock komma ihåg, att det hela
blir en belastning av folkhushållet, som på ett eller annat sätt måste betala vad
herr statsrådet kallade »en liten tribut». Jag ber då få påpeka, att »tributen»,
redan som den är, inte är så försvinnande liten. Visserligen upplyses i propositionen,
att det nuvarande tullskyddet inte skulle höjas till mer än genomsnittligt
— ja, jag nämnde 20.4 resp. 24 % av saluvärdet. Men då ber jag få erinra
örn, att det är genomsnittsvärdet. Det finns varor, å vilka den nuvarande tullen
utgör en betydligt högre belastning.

Jag har här några uppgifter, som ställts till mitt förfogande och som visa,
att man redan med nuvarande tull kommer upp till högst betydande procentsatser.
Här talas t. ex. örn »vita tallrikar av fajans». De kunna för närvarande
köpas — ha åtminstone kunnat köpas — för 1 kr. 24 öre per dussin.
Örn man räknar med en medelvikt av 4.7 kg, skulle tullen bli 94 öre per dussin,
d. v. s. 76 % av inköpsvärdet. I fråga örn »dekorerade tallrikar» blir ifrågavarande
procentsats icke mindre än 79 %. Med det av regeringen ifrågasatta
tullskyddet skulle tullen för de förstnämnda bringas upp till 95 % och i det
andra fallet till fulla 110 % av varans värde.

Jag ber att som min mening få säga, att här är sannerligen inte fråga örn
småsaker, när man vill ge regeringen fullmakt att höja tullarna, så att de
överstiga varans inköpsvärde. Det förefaller mig vara att gå sina protektionistiska
begärelser väl .frikostigt till mötes.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Domö: Herr talman! Jag mäste säga, att när jag hörde handelsministern
göra sin uppvisning pa den protektionistiska vädjobanan, rördes mitt
gamla protektionisthjärta över den värme, varmed han kunde tala för en sådan.
sak. J&g törstar honom sa väl. Jag är själv inne på de där vägarna
allt emellanåt. Fast jag måste säga — jag har en viss erfarenhet av den
argumentering man möter i en sådan diskussion — att hade det varit ett förslag
exempelvis från den meningsriktning jag företräder, som hade försetts
med den lätta argumentering, som nu framkommit via herr handelsministern,
skulle vi fått huden skäligen full.

I anledning av herr Ströms anförande tillåter jag mig säga, att den av
honom omnämnda industrien är nyrationaliserad. Den har ännu inte visat,
vad den i sitt nya skick förmår. Man kan alltså inte av dess föregående affärsresultat
dra den slutsatsen, att deli nu skulle vara i behov av detta nya

Första kammarens protokoll 1937. Nr 39. 9

130

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

1''Äng. tullen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)
stöd. Men det lär vara så, att den av honom apostroferade industrien förklarat,
den kan rätt väl klara sig i det läge, som nu är för handen.

Det var en mycket intressant upplysning som kom fram genom herr Ströms
inlägg, nämligen att den nya protektionistiska vägen går via fackföreningarna.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag skall inte yttra mig om de

ovidkommande saker, som herr Knut Petersson här tog upp till diskussion.
tVad som är folkmötestal får väl kammaren bedöma. Det är väl inte lämpligt
att vi söka övertyga varandra örn vår mening på den punkten. Inte heller
skall jag fördjupa mig i frågan, huruvida det är möjligt att uppfostra
en gammal industri. Det kan hända, att det är omöjligt, men man kan kanske
ibland lära gamla hundar att sitta.

Jag begärde ordet bara för att på två punkter lämna upplysningar. När
herr Knut Petersson säger, att alla andra fabriker i branschen komma att
göra vinster, ber jag få meddela, att det i Sverige finnes två företag, som tillverka
hushållsfajans, och det är inget annat det här gäller. Båda två lia det
dåligt ställt. Det är Gustavsberg och Rörstrand. Det finnes tre andra
porslinsfabriker, men ingen av dessa tillverkar hushållsfajans. Därför kunna
de inte beröras av detta. Följaktligen blir det inte någon vinst för några
andra fabriker.

För det andra vill jag örn de oerhörda tullprocentsatserna säga, att det är
siffror, som jag inte här kan kontrollera, men det förefaller mig, som örn
denna procent vore uträknad på dumpingpriset till Sverige. Det är nämligen
så, att det exempelvis från en finsk fabrik sålts fajans till Sverige till
V8 av de priser, som samma fajans kostar hemma i dess eget land. Örn jag
räknar procenten på sådana priser, som alltså inte ha med produktionskostnaderna
att skaffa, utan är en realisation, som en fabrik kan göra, därför att
den i sitt hemland kan få ut högre priser — då kan man komma till vilka resultat
som helst. Men dessa procent säga ingenting örn den verkliga tullbelastningen.

Herr von Heland: Herr talman! Med vetskap örn herr Peterssons politiska
hemvist är jag inte alls förvånad över hans argumentering i denna fråga.
Men jag har begärt ordet för att säga, att jag reagerar rent principiellt mot
herr Peterssons båda uttalanden.

Däremot tycker jag det är litet märkvärdigt, att högerpartiet kan följa
samma linjer som herr Petersson i denna fråga, och jag förstår, att det ibland
kan klicka till i herr Domös protektionisthjärta — som han mycket riktigt
erkände — när han resonerar om dessa saker. Jag tycker att herr Peterssons
argumentering verkade litet underlig, när han talade örn det uppsving vi ha
i nuvarande tid mot andra länder, när det gäller handel, och utan vidare kunde
påstå, att det beror på att vi inte givit oss in på att i samma utsträckning
som andra länder skydda oss mot dumping o. d. Det skulle vara detta, som
hade åstadkommit, att vi ha goda tider. Ja, herr Petersson, det tror jag att
herr Petersson först måste bevisa. Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
så länge och vill därför inte ge mig in på någon lång^ debatt. Men jag tror, att
den egentliga orsaken till vår högkonjunktur är de råvaror och specialartiklar,
som vi för närvarande ha så lätt att fa exportera.

Jag förstår inte heller, hur herr Petersson gentemot herr handelsministern
kunde säga, att vi på sätt utskottet föreslår ställa tulltaxan till förfogande
åt enskilda sammanslutningar, när de gå ut att underhandla på världsmarknaden.
Jag tycker herr handelsministern vid ett par tillfällen har sökt förklara
vad syftet är med den fullmakt, som här skulle ställas till regeringens

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

131

Äng. tullen å vissa fajansvaror m. m. (Forts.)
förfogande. Detär för att ge regeringens underhandlare ett vapen i händerna.
Nu är det så, att vi för närvarande ha ungt och duktigt folk som underhandlare,
och jag är av den uppfattningen, att det behövs, ty jag tror, att
när våra underhandlare komma ut, äro de i regel underlägsna på annat sätt.
Främmande länders ^underhandlare ha vanligen bättre handelspolitiska vapen
till förfogande än våra egna representanter.

Jag måste säga, att denna debatt har gjort mig verkligt betänksam. Det
förefaller som örn rätt många i denna kammare icke observerat, i vilket kaotiskt
tillstånd världshandeln för närvarande befinner sig. Som motvikt till
herr Peterssons anförande skulle jag vilja säga, att jag inte håller för otroligt,
att det ^ kunde vara lämpligt att ge regeringen ytterligare medel, så att
den blir i stånd att med kraft föra de kommersiella underhandlingar, som till
gagn för vårt land pågå så gott som året örn.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! Herr Domö tycks vara mycket dåligt
informerad i denna sak, eftersom han säger, att ledningen för porslinsfabriken
i Lidköping inte har intresse för denna sak. Örn jag inte är fel underrättad
— och det vet jag att jag inte är i detta fall — har direktören för porslinsfabriken
där varit uppe hos bevillningsutskottet och hållit en längre föreläsning
örn denna sak, och han har varit mycket intresserad av den av Kungl.
Maj :t föreslagna åtgärden. Det är alltså ett gemensamt intresse i Lidköping
hos såväl fabriksledningen som fackföreningsledningen, att den vidtages. Den
där billiga repliken, som herr Domö gav mig, att protektionismen går genom
fackföreningarna — den får stå för herr Domös räkning.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elof, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 35
punkten A 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

Lades till handlingarna.

132

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. förhindrande
av spritsmuggling

från Estland
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av Kungl.
Majits proposition angående överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland
rörande förhindrande av spritsmuggling m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 maj 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 321, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen över finans- och utrikesdepartementsärenden för
den 23 april 1937 och över finansärenden för den 7 maj 1937 samt med överlämnande
av protokoll med därvid fogat förslag till överenskommelse mellan
aktiebolaget Vin- och spritcentralen, OY Alkoholiliike A. B. och Eesti Maksudevalitsus,
föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen finge avsluta den vid
förenämnda protokoll fogade överenskommelsen;

dels bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga de åtgärder för ordnande av avsättningsförhållandena
på den svenska spritmarknaden, som den föreslagna
importen, av estnisk sprit kunde föranleda, i huvudsaklig överensstämmelse med
av chefen för finansdepartementet i förenämnda statsrådsprotokoll den 7 maj
1937 angivna riktlinjer;

dels bemyndiga Kungl. Majit att träffa överenskommelse med aktiebolaget
Vin- och spritcentralen rörande de jämkningar i mellan staten och spritcentralen
gällande avtal, som kunde erfordras av under nästföregående punkt berörda åtgärder; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna örn tullnedsättnmg tor viss
renad sprit i överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet i sistnämnda
statsrådsprotokoll föreslagit.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i^ anledning av propositionen
väckta motioner, i vilka samtliga yrkats avslag a propositionen, nämligen
:

1) de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr Borell m. fl.
och nr 595 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 339 i första kammaren av herrar Elof Andersson
och Elon Andersson samt nr 597 i andra kammaren av herr Nilsson i
Steneberg m. fl., ävensom

3) motionen nr 594 i andra kammaren av herr De Geer i Hanaskog.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 338 och 339 samt il: oyi,
595 och 597, bifalla Kungl. Majits förevarande proposition nr 321.

Enliåt en vid betänkandet avgiven reservation hade herr Anderson i Norrkoping
friherre Lagerfelt samt herrar Elof Andersson, Velander, Hagbergh Johanson
i Huskvarna, Hammarlund och Hagberg i Malmö ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:338 och 333 samt
II- 594 595 och 597, avslå Kungl. Majits förevarande proposition nr 32i.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Mot ett godkännande av den förevarande
kungl, propositionen ha från skilda håll gjorts allvarliga erinringar.
Enligt reservanternas uppfattning kunna dessa erinringar icke frankannas berättigande.
En tidning yttrade i går starka ord örn avtalet. »I rån moralisk
synpunkt är avtalet mycket betänkligt», sade tidningen Jag vill icke använda
så starka ord, mea jag tillåter mig framhålla, att avtalet ur olika synpunkter
är ägnat att ingiva betänkligheter.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

133

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)

Jag nämnde att det från skilda håll gjorts allvarliga erinringar mot den
kungl, propositionen. De hörda myndigheterna ha alla med undantag av
generaltullstyrelsen varit betänksamma. Konstrollstyrelsen anför bland annat
följande, som återfinnes på sid. 8 i den kungl, propositionen: »Det är emel lertid

att beklaga, att icke -—- på sätt varit möjligt i fråga örn de med Polen
och Danzig träffade överenskommelserna i samma syfte — i betraktande av
spritsmugglingens omoraliska karaktär de avsedda kontrollåtgärderna rörande
spritexporten i Estland kunnat komma till stånd annorledes än mot vederlag,
som till sin innebörd enligt styrelsens mening är av beskaffenhet att
väcka betänkligheter. Det må här till en början framhållas, att betydelsen
av den tilltänkta exportkontrollen, även örn denna komme att utgöra visst
hinder för smugglingen från Estland, dock icke får överskattas och tillmätas
alltför stor betydelse. Till följd av smugglingens natur är att räkna med att
utövarna av denna illojala hantering komma att inrikta sig på att finna nya
utvägar för dess fortsatta bedrivande; intet hindrar dem i varje fall att till utgångspunkt
för sin verksamhet välja ett annat land, vilket visserligen icke erbjuder
samina fördelar, som Estland hittills kan ha gjort, men som dock kan
tjäna som bas för en spritsmugglingstrafik. Icke ens får anses uteslutet, att
smärre partier smuggelsprit även med den tilltänkta exportkontrollen kunde
komma att sippra ut från Estland till vårt land. Enligt styrelsens mening kommer
under alla förhållanden spritsmugglingens bekämpande att kräva en stark
och väl rustad bevakningsorganisation, i vilket hänseende föga torde kunna eftersättas
även^för det fall, att överenskommelser örn exportkontroll tilläventyrs
komme till stånd med vissa länder.» Kustbevakningsinspektören framhåller
på samma sida att »man måste draga i tvivelsmål de estniska myndigheternas
förmåga att förhindra spritexport på smygvägar». I samma ämne framhåller
spritcentralens styrelse, att garantierna mot olovlig införsel måhända icke
heller efter avtalens genomförande kunna göras fullt betryggande, och tilllägger:
»Ty örn det är riktigt, att smugglingen till Sverige från vissa länder,
vilka redan anslutit sig till Helsingforskonventionen, för närvarande i stor
utsträckning dirigeras över Estland, uppställer sig frågan, om denna smuggling
ej komme att framdeles söka sig andra, låt vara mera svårframkomliga
vägar än den hittills bekväma transportleden över Estland.»

o Dessa myndigheter äro således ganska överens om hur svårt det är att
på ett effektivt sätt bekämpa smugglingen. Beträffande den ifrågasatta
spritimporten från Estland och dess återverkan på förhållandena på den svenska
spritmarknaden gör kommerskollegium vissa erinringar. Kollegium anför
bland annat på sid. 9 i den kungl, propositionen: »Med hänsyn till de komplikationer
för handhavandet av gällande statliga reglering av avsättningen av
inhemsk sprit, som den föreslagna importen skulle medföra, finner kollegium
för sin del starka betänkligheter mota mot en uppgörelse om dylik import under
flera år framåt.» Angående överenskommelsens giltighetstid yttrar kontrollstyrelsen
bland annat (sid. 13 i propositionen): »I mportöverenskommel sen

är avsedd att äga bestånd under en tid av två år med viss uppsägningsrätt
inom denna tid från svensk sida. Då faran för smuggling från Estland
icke nied utgången av tvåårsperioden lärer kunna anses avlägsnad, uppstår
fragan, huru förhallandena därefter skola gestalta sig beträffande den
cstländska spritexporten. Det konsekventa betraktelsesättet skulle väl vara,
att, därest man ansett, att överenskommelsen varit av värde under berörda tvåårsperiod,
(leii även i fortsättningen skulle äga motsvarande betydelse för
Sverige och därför borde bliva beståndande. För att icke på nytt lämna Estland
fria händer nied avseende å spritexporten förefaller det sålunda icke
osannolikt, att den nu träffade överenskommelsen kan komma att följas av en

134

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. förhindrande av sprit smuggling från Estland m. m. (Forts.)
eller flera liknande sådana. Konsekvenser i form av krav från andra främmande
länder vid träffande av handelsöverenskommelser eller dylikt med vårt
land, att även de hit finge leverera sprit, av vilken vara ett flertal länder har
betydande produktionsöverskott, kunna befaras redan som följd av förevarande
tvåårsavtal, men skulle med än större sannolikhet bliva för handen,
därest en import av sprit från Estland skulle sträcka sig över längre tid.»

Statsrådet och chefen för finansdepartementet anför örn dessa yttranden
(sid. 16): »Visserligen vill jag ej frånkänna dessa erinringar allt fog, men

jag håller före, att de befarade praktiska olägenheterna icke skola bli särskilt
framträdande, därest den estniska spriten disponeras i huvudsak enligt
de riktlinjer, som jag framdeles skall angiva. Därtill kommer, såsom kommerskollegium
framhållit, att importen, för vilken likvid skall fullgöras inom
ramen för den bestående svensk-estniska betalningsöverenskommelsen, möjliggör
ett ur vår utrikeshandels synpunkt önskvärt utjämnande av de svårigheter,
som uppstått för vårt varuutbyte med Estland.» Den av statsrådet framförda
handelspolitiska synpunkten anse reservanterna kan ha visst berättigande, men
»å andra sidan», yttra reservanterna, »giva upplysningar, som meddelats utskottet
angående svenska tillgodohavanden i Estland, vid handen, att dessa
tillgodohavanden icke kunna anses vara av den storleksordning, att de för sin
del motivera den ifrågasatta uppgörelsen».

Att den kungl, propositionen är ägnad att oroa lantmännen, särskilt i landets
sydligaste delar, torde vara lätt att förstå. Malmöhus läns småbrukareförbund
ingav i maj en protestskrivelse till Kungl. Maj :t, i vilken det heter,
att potatisodlingen betyder oerhört mycket för tusentals jordbrukares ekonomi,
och Skånes R. L. F. betecknade helt nyligen importen av estsprit som en
utmaning mot jordbrukarna i de potatisodlande distrikten. Nu kommer det
nog att invändas att potatisodlarna icke komma att bli lidande på detta avtal.
Det må vara sant att under den tid av två år avtalet är avsett att gälla det
icke torde nämnvärt inverka till förfång för odlarna, men reservanterna kunna
i likhet med kontrollstyrelsen ej bibringas den uppfattningen, att avtalet blir
av så kort varaktighet. Följaktligen anser jag att man icke kan underkänna
småbrukarnas och potatisodlarnas uttalanden i denna sak. Deras bekymmer
kunna nog ha fog för sig. .

Motortrafiken får vidkännas en merkostnad av 160,000 kronor ärligen örn
avtalet genomföres. Det är visserligen ett i förhållande till bensinförbrukningen
ganska ringa belopp, men likväl ett steg i ej önskvärd riktning. Härtill
kommer Vin- och spritcentralens förlust å 50,000 kronor och minskning av
bensinskatten med 125,000 kronor. Dessa belopp skulle i och för sig ej betyda
så mycket, örn man genom ett tvåårigt avtal kunde vinnandet som med
detsamma åsyftas. Detta anse reservanterna, som jag förut påpekat, knappast
troligt. ilin

Herr talman, även örn utsikter ej finnas för att ett avslagsyrkande skall
vinna kammarens bifall, tillåter jag mig likväl framställa ett sadant yrkande.
Jag yrkar alltså bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
vilket innebär bifall till de i ämnet väckta motionerna och avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Herr Bärg, Johan: Jag föreställer mig att kammaren sätter värde på om
jag inte håller en lika lång föreläsning i detta ämne som jag gjorde när det
gällde lördagens sprit. Jag skall försöka vara ganska kortfattad. Jag tänker
mig dessutom, att det finns kammarledamöter med större insikt i dessa
ting än jag, som också ha anspråk på något tidsutrymme.

Jag vill beträffande den siste ärade talarens anförande säga, att jag sak -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

135

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
nade en verklig kläm i hans argumentering. Det är kanske med herr Elof
Andersson som med mig, att nattimmarna fresta på, så att man inte har
humör att dra till med några verkligt knipande argument. Vad herr Elof
Andersson föredrog är detsamma som vi lia läst i den kungl, propositionen örn
vederbörande myndigheters ställning till detta spörsmål. Av dessa yttranden,
lika, val som av reservationen och av det nu hållna anförandet finner man,
att åtskilliga skäl tala emot den kungl, propositionen. Det visste vi mycket
väl förut. Inom utskottet dryftades denna fråga rätt ingående, och dessa skäl
anfördes^där. Jag skulle vilja ställa frågan på det sättet: Äro nu de anförda
skälen så starka att man böjer sig för dem? Är nödvändigheten att komma
tillrätta med smuggleriet en sådan angelägenhet, att man anser sig böra offra
något litet för den? För min del har jag liksom utskottsmajoriteten kommit
till den uppfattningen, att kampen mot smugglingen, som med större eller
mindre lycka har bedrivits hittills, har varit så pass påkostande, omöjligheten
att komma tillrätta med detta otyg har varit så rent generande för vårt land,
att när nu en utväg synes stå öppen att begagna sig av en annan metod än
den det hittills varit möjligt att praktisera, man skulle kunna offra betänkligheterna,
särskilt om de, summa summarum, icke äro större än de herr Elof
Andersson anfört, och göra ett ärligt försök.

Jag kan inte hjälpa, när jag läser denna reservation och hör hur man målar
upp alla svårigheter och risker det skulle medfölja att ingå detta avtal,
att jag får den uppfattningen, att därunder ligger en känsla av att det är
utomordentligt bra som det är med bekämpandet av smugglingen. Att göra
något vidare i denna sak nyttar ingenting till, det går i alla fall inte att få
slut på den. Ja, det beror, som jag nyss sade, mycket på i vilken grad man
anser att dessa olagligheter äro ett verkligt ont. När det gäller lagstiftning
och ingrepp mot olägenheter på andra områden, är det ju inte på det sättet,
att man låter avskräcka sig av att man mycket väl vet, att en lagstiftning
med aldrig så stränga straff och drakoniska åtgärder ändå inte kan helt och
hållet trygga mot dylika brott. Herr Andersson säger, att det försöket här
inte är så mycket värt, ty fullständig effektivitet i tilltäppning av smugglingen
kan inte garanteras. Nej, det är ju alldeles klart. Det har naturligtvis
ingen beräknat. Ingen i riksdagen har väl trott, att man med alla dessa
miljoner, som vi nu offra på smugglingens bekämpande, på kustbevakning
o. s. y., skulle absolut lyckas åstadkomma, att inte en liter kan komma in på
olaglig väg. Men detta har dock icke fått utgöra skäl att avstå från åtgärderna.
Här föreligger dock en sak, som jag tycker att jag har rättighet att
känna mig övertygad örn och det är att ett kraftigt ingrepp mot smugglingen
skall vara att förvänta från estlänningarnäs sida, örn man går in på det här
avtalet, och mera kan man inte begära. Att smuggelspriten sedan kommer
att sippra in litervis är alldeles visst, om vi hade aldrig så starka avtal med
alla kringliggande makter. _Vi få nöja oss med någorlunda effektivitet.

Motståndarnas skäl tror jag nu inte är det, att man tvivlar på att något
skall vinnas genom avtalet, utan det huvudsakliga och verkliga skälet finnes
angivet i reservationen på sid. 11, och det är — örn man omskriver det på
ren svenska^ — att visserligen finnes tillmätt en maximikvantitet sprit, som
är avsedd till motorbränsle och för tekniska ändamål, vilken kvantitet riksdagen
i fjol beslöt begränsa till sammanlagt 50 miljoner normalliter, men,
tänker man -—- särskilt i de potatisodlande skånebygderna — när det nu visar
sig, att det skulle finnas utrymme för ytterligare 1,250,000 liter hundraprocentig
sprit — varför skola inte vi i Skåne få leverera den? Hur det går
med smugglingen är inte så noga. Den saken får redas upp på annat sätt.
Här har genom propositionen ådagalagts, att denna kvantitet ytterligare kan

136

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

rAng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
inmängas i motorbränslet, och det får inte hända — en sådan risk får ej
förefinnas, att inte de skånska potatisodlarna skulle få leverera jämväl denna
kvantitet.

Herr talman! Med all aktning för Kristianstadslänets hövding och dess potatisodlare
börjar jag frukta, när dessa lantmannaintressen ta sig sådana här
uttryck, att eftergivenheten för anspråken från denna landsända hittills
kanske har varit litet för stor, så att vi få börja ta oss i akt. Det finns andra
landsändar, som behöva avsättning för sin potatis men inte kunna nå° fram
till brännerierna. De borde också få ha vissa anspråk. Det kunde, åtminstone
i någon mån, finnas förutsättningar t. o. m. för betodling i andra landsändar
än de, som nu driva denna skyddade och subventionerade näring. Jag
blir en liten smula betänksam, när anspråken sträckas så långt som de verkligen
göra i detta fall.

Nu har utskottet här sagt, att om man fruktar för att inblanda denna spritmängd
direkt i bensin till motorbränsle, kunde man kanske göra på det sättet,
att om en lagerhållning av motorbränsle kommer till stånd enligt det av riksdagen
nyss fattade beslutet, man då kunde däri inblanda den inköpta spriten.
I så fall kommer den åtminstone för dagen inte ut i marknaden. Man skulle
alltså gå till väga på det sättet, att man i stället för att köpa bensin skulle
köpa motsvarande antal liter sprit att användas som motorbränsle. Då blir
det egentligen bensinen, som får maka åt sig. Det är också en importvara.
Realiter är ju detta förfarande detsamma som örn man blandar in spriten
i motorbränslet för dagen. Men örn det kan trösta något hjärta, så har utskottet
i varje fall velat fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på, att så skulle
man måhända kunna gå till väga.

Nu säger man, att det kommer naturligtvis att fördyra motorbränslet. Ja,
det är riktigt. Jag skulle, herr talman, varit mera känslig för den saken, örn
man inte i fjol hade förklarat för mig, att de 40 miljoner liter sprit, som man
då beslöt använda till motorbränsle, inte betydde något ur kostnadssynpunkt
för motortrafiken. Jag har ju rätt och kanske skyldighet att känna mig
övertygad av alla de inlägg, som da gjordes och som också segrade i kammaren,
att fördyringen genom dessa cirka 40 miljoner^ liter inte skulle spela
någon egentlig roll. Är detta sant, ma det väl också vara sant, att dessa
2,500,000 normalliter, som det här är fråga örn, inte heller kunna spela så
stor roll ur kostnadssynpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Telander: Herr talman! Jag kan till en början åberopa den allmänna
orientering i föreliggande ärende, som den förste ärade talaren lämnade. Jag
skall därför inte gå in på några detaljer i det hänseendet. o .

Jag vill för min del utan vidare medge, att en ökning av vår import tran
Estland kan betraktas såsom i och för sig önskvärd. Clearingen med detta
land utvisar nämligen för ögonblicket ett saldo till Sveriges förmån på cirka
1 miljon kronor, ett belopp, som inte är så stort, men som för Estlands vidkommande
kanske får tillerkännas en viss betydelse. Det är också möjligt,
att med avtalets genomförande villigheten till licensgivning för ökad import
av svenska varor till Estland kan vara att räkna med. Det kan emellertid
ifrågasättas, huruvida vårt handelsutbyte med detta land är av den storleksordning,
att till stödjande därav exceptionella åtgärder kunna anses påkallade.
Vamby tesrelationen mellan Sverige och Estland har under de senast arén varit
växlande, än aktiv och än passiv. Enligt den officiella handelsstatistiken har
exporten respektive importen i intet fall överstigit 4.7 miljoner kronor per år.
Den totala estniska utrikeshandeln har emellertid varit starkt positiv till Est -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

137

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
lands favör. Ur handelspolitisk synpunkt föreligga sålunda knappast skäl
till särskilda uppoffringar i Estlands intresse överhuvud, än mindre i en ordning,
som kan betraktas som extraordinär, måhända ock såsom principiellt betänklig.

Man frågar sig nu, vad det åtagande, som här gjorts från Estlands sida,
verkligen innebär. Med mitt sätt att se ligger det helt i linje med Helsingforskonventionen
av 1925. Jag vill belysa detta genom att med vederbörande departementschefs
egna ord återge innehållet i Helsingforskonventionen och sedan
innehållet i den överenskommelse, som nu återfinnes på kammarens bord.
I propositionen nr 89 till 1925 års riksdag angående Helsingforskonventionens
godkännande säges det sålunda: »Oavsett fartygs storlek och beskaffenhet

förbinder envar av de fördragsslutande staterna sig att i möjligaste mån vidtaga
åtgärder för bekämpandet av alkoholsmuggling till annan fördragsslutande
stat. Så långt möjligt skall övervakas, att alkoholvaror, destinerade till
inhemsk hamn, icke försändas till utlandet.--- — Slutligen innehåller kon ventionen,

att respektive tullmyndigheter skola lämna varandra alla upplysningar,
som kunna underlätta bekämpandet av smuggling, så ock att framtida
förslag till konventionens fullständigande skola välvilligt prövas.»

Om vi så övergå till den föreliggande propositionen, heter det: »Innebörden
av de ifrågasatta överenskommelserna kan angivas sålunda, att estniska staten
förbinder sig gentemot Sverige och Finland att vidtaga erforderliga åtgärder
till förhindrande av att sprit av vare sig estniskt eller främmande ursprung i
och för export försäljes till andra än främmande regeringar eller deras befullmäktigade
ombud. Syftet härmed är, att i Estland producerad eller dit importerad
sprit icke längre skulle göras tillgänglig för smugglingsändamål. Den
för ändamålet erforderliga kontrollen över utförseln och transiteringen av
sprit är avsedd att omfatta jämväl alkoholhaltiga drycker av såväl estniskt
som främmande ursprung. Kontrollen som angives skola från Estlands sida
utövas på mest effektiva sätt, förutsättes skola äga rum efter samma grunder,
som gälla enligt motsvarande i Polen och Danzig år 1936 utfärdade bestämmelser.
»

Med utgångspunkt från dessa departementschefens egna uttalanden torde
kunna sägas, att Estlands åtagande nu knappast sträcka sig utöver ramen för
1925 års konvention, och de sammanfalla i stort sett med de tilläggsbestämmelser,
som till komplettering av konventionen, efter därom förda förhandlingar,
numera meddelats av Tyskland, Polen och Danzig. Något vederlag, direkt
eller indirekt, har i samband härmed icke förekommit. Och varför? Jag skall
inte söka avgöra den saken, men jag skulle förmena, att det väl är så — eller
åtminstone borde vara så — att när det gällt att stäcka sådana företeelser, som
inneburit särskilda faror ur moraliska eller därmed jämförliga synpunkter,
vederlag icke plägat utgå. Nu låtsas man på intet sätt härom. Men varför
skall ett anspråk på direkt vederlag i detta fall godkännas? Och vederlagets
art sedan! Yi ha efter mycken strid och mycket kiv, som utskottets ärade vice
ordförande även var inne på, arbetat oss fram till en ordning — i vissa hänseenden
kanske något betänklig, åtminstone har det varit min uppfattning —
men dock en ordning eller uppdelning av marknaden, inför vilken våra inhemska
producent- och andra intressen grävt ned stridsyxan. Nu skall på denna
spritfront, örn jag så får säga, ett nytt, ett irriterande moment tillkomma, som
därjämte kan bliva en faktor av betydelse i handelsutbytet, till en början i
förhållande till Estland men sedan måhända även i förhållande t ill andra länder.

Nog finnes det val ändå grundade farhågor för att, örn Estland nu gynnas
genom köp från detta land av en högproeentig spritvara, andra länder kunna
komma att göra anspråk på en lika gynnsam behandling från Spritcentralens

138

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
sida. Det tages ju i propositionen sikte på, bland annat, ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om tullnedsättning för viss renad sprit i överensstämmelse
med vad departementschefen föreslagit. Jag kan tänka mig, att
detta bemyndigande kommer att utnyttjas på det sättet, att det genom en kungörelse
stadgas den ändring eller modifikation i gällande tulltaxeförordning,
att för på fat inkommande renad sprit med en alkoholhalt av exempelvis 90'' %
och däröver det skall medgivas tullfrihet eller en väsentlig tullnedsättning.
Kan man inte tänka sig, att en sådan åtgärd kan framstå nästan som en inbjudan
till visst annat land, exempelvis Frankrike, att framkomma med krav örn
att på enahanda villkor i tullavseende få till Sverige på fat importera konjak,
innehållande en så hög alkoholhalt som nyss antytts?

När man talar om vinsterna eller fördelarna av detta avtal ur handelspolitisk
synpunkt, bör man sålunda för Sveriges vidkommande vara inställd på
möjligheten av att dessa vinster eller fördelar bli fullständigt negativa.

För Estlands vidkommande måste dessa fördelar också bli ganska minimala.
Dess exportöverskott av sprittillverkningen, som måste bringas till försäljning
på utlandet, uppgår till 2 miljoner liter 100-procentig vara. Med utgångspunkt
från det pris, som Vin- och spritcentralen avses skola betala, blir bruttovärdet
av hela denna kvantitet 640,000 kronor. Detta belopp, som ligger kanske
icke oväsentligt över världsmarknadspriset, kan väl ändå inte spela någon
större roll ens för det lilla Estlands ekonomiska ställning, helst som råvaran
för frambringande av denna spritkvantitet -—- Estlands utmärkta potatis, kunna
vi kanske säga — måste lia värde även örn den inte skulle förvandlas eller övergå
i flytande form och på det sättet rinna över till oss.

Sedan talar man örn vinst på grund av eventuell minskning i tullverkets
övervakningskostnader, när det gäller spritsmugglingen. Ja, hitintills är det
väl knappast någon annan än generaltullstyrelsen resp. dess chef, som räknat
med en sådan. Kontrollstyrelsen, kustbevakningschefen och andra tro ju inte
på att någon sådan minskning i övervakningskostnaderna skall komma att
uppstå.

Slutligen kommer man på den nu ifrågasatta vägen till rätta med spritsmugglingen,
säger man! Är man nu på det klara med spritsmugglingens omfattning
för närvarande? Propositionen nämner inte mycket därom. Av yttranden,
återgivna i propositionen och jämväl i andra sammanhang, får man den
upplysningen, att smugglingen har väsentligt nedgått eller i betydande grad
minskats. Den illegala sprithanteringen laborerar i stället med hembränning
och motbokssprit. Vidare böra vi väl lita till den lagstiftning, som vi under
denna riksdag på förslag av Kungl. Majit antagit örn, bland annat, ändrad
organisation av den statliga verksamheten för bekämpande av olaglig rusdryckshantering,
vilken lagstiftning särskilt tar sikte på åstadkommande av
en ytterligare utbyggd och i övrigt genom omfattande och kostsamma åtgärder
förbättrad anordning av verksamheten just för spritsmugglingens bekämpande.
Yi ha accepterat detta Kungl. Maj :ts förslag, och vi avse väl också att
förverkliga det, och det betyder inte, som utskottets ärade vice ordförande behagade
uttrycka det, att vi inte vore beredda att påtaga oss några kostnader för
spritsmugglingens bekämpande. Det är ju klart, att förverkligandet av detta
förslag kommer att kräva mycket stora kostnader, och det borde väl vara ostridigt,
att det under årens lopp har nedlagts utomordentligt stora kostnader för
att komma till rätta med spritsmugglingen i detta land.

Med detta som utgångspunkt synes det åtminstone mig, som örn vi icke
skulle ha anledning att kapitulera inför spritsmugglingen för närvarande. Import
av brännvin till Sverige måste med mitt sätt att se betecknas såsom onödig
och överflödig. Legalisering av brännvinsimport till förebyggande av att

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

139

Änet. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
motsvarande kvantitet införes på illegal väg kan icke framstå annorledes än
såsom förödmjukande. Mindre motbjudande metoder borde kunna utfinnas för
befordrande av handelsförbindelserna med Estland.

Med denna inställning saknar jag anledning att åtminstone i detta sammanhang
vidare ingå på, icke Estlands goda vilja, utan förmåga att fullgöra de
avsedda förpliktelserna. Jag kan dock i det sammanhanget hänvisa till vad
ämbetsverken därom uttalat. Jag skulle också kunna erinra örn att, såvitt
jag vet, sprithandeln inom Estland är fri. Det är sålunda möjligt, att inte
oväsentliga partier kunna komma på avvägar utan att myndigheterna behöva
få någon kännedom därom. En faktor av betydelse i detta sammanhang är
givetvis också den inställning, som kustbefolkningen i detta land hyser till hithörande
problem. Man kan ju gå ut ifrån att den hitintills haft den uppfattningen,
att utsmuggling av spritdrycker inte varit någonting, som kunnat betecknas
såsom så särskilt förkastligt.

Nu säges det från departementschefens sida, att Sverige kan draga sig undan
detta avtal, örn erfarenheterna icke skulle bli tillfredsställande, att avtalet
sålunda kan uppsägas. Ja, huru kommer en sådan åtgärd att uppfattas? Den
skulle ju kunna tolkas såsom en indirekt anklagelse mot Estland för att förutsättningarna
för avtalets fortvaro eftersatts. Därmed skulle vi ha försatt oss
i ett ömtåligt läge, ett läge alltså, som vi ha stor anledning och stora möjligheter
att nu undvika.

Ur dylika synpunkter synes mig departementschefens uttalande därom, att
hela anordningen blir eller är att betrakta såsom en försöksanordning, som han
funnit angeläget att pröva, vara mycket betänkligt. Man borde ej inlåta sig
på experiment och försök, när premisserna äro så ovissa som i förevarande
fall och konsekvenserna under alla omständigheter måste bli diskutabla och
tvivelaktiga.

Jag tillåter mig, herr talman, att med det anförda instämma i det yrkande,
som framställdes av den förste ärade talaren, nämligen örn bifall till den vid
utskottets betänkande fogade reservationen.

I herr Veländers yttrande instämde herr Hagberth.

Herr Wohlin: Herr talman! Örn herr Andersson i Fältenborg hade varit
i tillfälle att taga närmare kännedom örn de skadeverkningar, som spritsmugglingen
i Östersjön medför för vårt lands skärgårdsbefolkning liksom för vårt
grannland Finlands, så skulle han nog bättre uppfatta den föreliggande frågan
som en nykterhetsfråga av ganska stor betydelse. Jag beklagar, att den ärade
talaren ej haft tillfälle att mera i detalj följa dessa förhållanden. Jag kan
emellertid försäkra honom, att de inblickar man under arbetet på spritsmugglingens
bekämpande får i hela kustträckors förvandling till skådeplatser för
kriminell verksamhet äro mycket bekymmersamma, och att det är en social
uppgift av stor betydelse att här arbeta sig fram till bättre förhållanden. Jämsides
med en effektiv bevakning av våra kuster och skärgårdar, som självfallet
skall upprätthållas, liksom även den skärpta polisbevakningen över lönnbränningen,
som nu kommer att träda i kraft, har man därför också sökt att på
överenskommelsernas och konventionernas väg nå ett bättre tillstånd. Efter
långa förberedelser tillkom 1925 års Helsingforskonvention, men alla, som
känna konventionen, torde veta, att denna konventions effektivitet har varit
liten, beroende på vissa konstitutiva svagheter i densamma. I olikhet med vad
herr Velander för en stund sedan anförde, har konventionens faktiska innehåll
ingalunda kommit att motsvara de krav, som man från början ställde på en
dylik överenskommelse, i det att framför allt — och det är konventionens stör -

140

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Ang. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
sta brist — utförsel av spritvaror med fartyg med en nettodräktighet av mellan
100 och 500 registerton enligt konventionen är tillåten för den händelse fartygen
föra något annat lands flagga än konventionsländernas, vartill kominer,
att utförsel av spritvaror med fartyg över 500 registerton överhuvud taget icke
är reglerad. Då de i Östersjön vanliga s. k. moderfartygen, lastade med några
hundratusental liter sprit, under de gångna femton åren haft ett tontal, liggande
mellan de nämnda gränserna av 100 och 500 nettoregisterton och dessa
fartyg därjämte genom ganska enkla juridiska operationer iklätts annat lands
nationalitet och såmedelst annan flagga än något konventionslands, så fick
Helsingforskonventionen redan från början mycket begränsade verkningar.
Under senare hälften av 1920-talet och in på 1930-talet opererade alltjämt en
hel liten armada av dessa smuggelfartyg i Östersjön med syfte att utanför våra
och Finlands territorialgränser antingen ankra eller gå fram och tillbaka och
avsätta spriten med hjälp av snabbgående mindre racerbåtar för införsel under
mörker på vår av vikar och öar rika kust.

Nu har på sin tid från finsk sida gjorts ett allvarligt försök att få dessa
konventionens brister på internationell väg avlägsnade genom en démarche i
Genéve. Denna den finska regeringens åtgärd ledde emellertid på grund av
de folkrättsliga doktrinerna om havens frihet allenast till vissa rekommendationer
från vederbörande Genévekommitté, varvid avslutandet av bilaterala
avtal för smugglingens bekämpande rekommenderades som en lämplig utväg.
Sådant bilateralt avtal av viss typ har Finland försökt med England, utan att
heller denna form av avtal lärer hava lett till nämnvärd förbättring i det rådande
tillståndet. Det har allt tydligare framgått, att vad som framför allt
fordrats har varit att angripa det onda vid roten, d. v. s. komma till tals med
de länder, från vilka smuggelspriten under denna långa tid har utgått, och
försöka att stoppa den redan vid källan, i syfte att hålla Östersjön möjligast
ren från denna smutsiga trafik. Tyska riket genomförde för ungefär tre år
tillbaka en sådan sanering. Det är för mig icke känt vad som möjliggjorde
denna fullständiga förändring, i det att tidigare vissa tyska hamnar och särskilt
Kiel varit i ifrågavarande avseende mest framträdande, men jag tror mig
såsom en antaglig förklaring kunna anföra, att det förut ganska betydande
överskottet på sprit i ifrågavarande land numera tages i anspråk för den inhemska
folkförsörjningen och sålunda icke är disponibelt för vederbörande exportörer.
Och då innefattade ju de administrativa åtgärder, som vidtogos,
inga större uppoffringar från detta lands sida. Vad Polen och fristaden
Danzig beträffar så ha dessa länder, såsom i propositionen utvecklas, likaledes
genom inre administrativa åtgärder åvägabragt ett väsentligt förbättrat tillstånd
— för Polens vidkommande praktiskt taget ett fullständigt slut på spritsmugglingen
och för fristaden Danzigs vidkommande en reduktion av denna utförsel
till ett minimum. Vissa kvantiteter från ett där befintligt restlager lia
emellertid kommit ut. Att även Polen efter ett halvt års överväganden gick
denna väg torde väsentligen kunna förklaras därav, att icke heller detta land
har något eget nämnvärt spritöverskott utan huvudsakligen förmedlat en
transitotrafik av sprit från vissa mellaneuropeiska stater, och uppoffringen att
avstå från denna transitotrafiks fördelar var tydligen icke alltför stor. Fristaden
Danzig följde samma väg. Där finnas ju inga producentintressen, och
de kommersiella intressen det här gällde voro icke av den storleksordning, att
fristadens myndigheter ansågo sig böra underlåta att följa Polens exempel.

Under hela den tid, varunder dessa ansträngningar för att förbättra läget
i Östersjön pågått, har man emellertid haft klart för sig, att det sista återstående
landet, med vilket man måste komma till en uppgörelse, vore Estland, ty
Estland har vid sidan av de nyssnämnda makterna under dessa femton år

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

141

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
eller mera varit operationsfält för smugglarefirmor och smugglareligor i stor
omfattning. Man har även haft på känn, att uppgörelsen med Estland skulle
bli väsentligt mycket svårare än de tidigare, beroende på det mycket betydande
överskott av sprit, som sedan gammalt finnes uti detta land, och för vilket legala
avsättningsmöjligheter på världsmarknaden allenast i en mera begränsad
omfattning förelegat. Efter en démarche av den svenska regeringen i förening
med de danska och finska regeringarna i syfte att få ordning i hithörande förhållanden
svarade Estlands regering, på sätt av propositionen framgår, att
den vore villig att underkasta sin utrikeshandel med spritvaror en fullständig
nyreglering i syfte att omintetgöra illegal utförsel. Likväl förband den detta
sitt svar med förslag örn en kommersiell uppgörelse angående en viss spritexport
på Sverige och Finland.

Vad nu först de estniska förpliktelserna beträffar, som äro intagna i det
föreliggande protokollet, så är det mig angeläget att betona -—- för allt missförstånds
undvikande och med hänsyn till den presskampanj, som förts i detta
ärende -—- att Estland här åtager sig en rad av förpliktelser, som gå vida utöver
Helsingforskonventionens ram och att sålunda det tal icke är riktigt, som
lyder, att man här genom en viss kommersiell uppgörelse »köper sig fri» från
en illojal tillämpning av en konvention. Estland förbinder sig nämligen att
underkasta sin utrikeshandel med spritvaror en nyreglering, förbinder sig att
icke sälja sprit till andra än utländska lagliga regeringar eller deras befullmäktigade
ombud samt förpliktar sig att göra slut på all utförsel sjövägen av
sprit, som icke erhållit licens av vederbörande estniska statsmyndighet. Det
tillägges än vidare, att detta sista förbud skall gälla fartyg, oavsett fartygets
nationalitet. Det skall ytterligare gälla fartyg på över 500 nettoregisterton —
som icke äro medtagna i Helsingforskonventionen — och slutligen skall en fullständig
bevakning inrättas vid Estlands landgränser i syfte att kontrollera all
utförsel eller transitering av sprit från Estland, respektive genom Estland.
Dessa utfästelser gälla icke endast spritvaror av estländskt ursprung utan även
spritvaror av vilket som helst annat ursprung, som till äventyrs befinna sig i
Estland. Genom dessa åtaganden och genom den fasta beslutsamhet, med vilken
de estniska myndigheterna torde komma att uppbjuda alla sina krafter
för att göra denna reglering av sin utrikeshandel med sprit effektiv, syftar
man till att skingra ett moln, som vilat över de eljest så goda svensk-estniska
förbindelserna, och det är min livliga förhoppning, att örn riksdagen godkänner
detta avtal, så skall spritsmugglingen i Östersjön — som ju har varit den
mest förödande under de år, som gått —- reduceras till ett minimum. Man
kan visserligen icke stå här och giva utfästelser örn att spritsmugglingen skall
fullständigt upphöra. Det är ju givet, som det också antydes i vissa ämbetsverks
utlåtanden, att smugglarna äro förslagna personer, som när den ena vägen
stänges söka sig den andra. Men örn kammarens ledamöter betänka, att Tyskland,
Polen och Danzig äro ur leken såsom leverantörer, att Estland nu skulle
komma med, att Litauen och Lettland icke ha någon spritexport samt att
Sovjet-Ryssland veterligen icke drivit illegal sprithandel på Östersjön, så följer
ju därav, att Östersjön blir, örn också icke fullständigt så i alla fall väsentligen
rensad från denna smuggeltrafik, som med skäl upprör icke bara den
svenska utan även opinionen i andra länder. Ty det är en smutsig trafik, som
har vanhedrat Östersjöns vatten under de femton ä sjutton år, som den pågått.

Vad Ilar då regeringen gjort? .To, den har tagit ad notam den estniska
regeringens utfästelser, framlagda i det ifrågavarande protokollet, och accepterat
det kommersiella förslag, som från Estlands sida väckts, nämligen förslaget
om en viss i förhållande till Sveriges stora spritproduktion tämligen

142

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

rAng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
bagatellartad export av sprit från Estland. Jag understryker, att detta lia
Sverige och Finland gjort gemensamt, och att den finska regeringen redan har
ratificerat ifrågavarande avtal, som i Finland icke behövt underställas den
finska riksdagens godkännande. Så, som spritlagstiftningen är beskaffad i
Sverige, har avtalet emellertid måst framläggas för den svenska riksdagen,
och det gäller nu, örn riksdagen vill godtaga det eller icke.

Vad innefattar då denna spritimport? Ja, jag torde kunna fatta mig kort
med hänsyn till den framskridna tiden. Jag skulle bara lia önskat, att kamrarnas
ledamöter hade åhört vad statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
herr Pehrsson-Bramstorp, för en stund sedan på tal örn detta samma
ämne, anförde i andra kammaren, där han, sorn ju måste anses besitta auktoritet
av högst betydande mått i jordbruksfrågor, bestämt förklarade, att
den föreslagna lösningen icke kommer att lädera de sydsvenska potatisodlarnas
intressen. För övrigt är ju saken uppenbar, ty grunderna för 1934 års
spritreglering, som reserverar potatispriten för konsumtionsändamål i Sverige,
innefattar ju en bestämmelse, att om en viss kvantitet sprit, härrörande
från annat än svensk potatis, kommer till användning för konsumtionsändamål,
skall en motsvarande kvantitet svensk potatissprit gå till annat ändamål.
Den svenska potatisodlingens sammanlagda produktion av brännvin
skall sålunda vara tillförsäkrad avsättning i Sverige till det fastställda råbrännvinspriset.
I denna reglering gör ifrågavarande import, på sätt propositionen
är upplagd, intet intrång. Egendomligare är, att den icke heller
gör något intrång i sulfitindustriens intressen, men detta beror på motorismens
utveckling under de senare åren, som medfört, att man kan lägga den
relativt lilla kvantitet, som det här gäller, till den, som sulfitindustrien enligt
gällande bestämmelser har rätt att försälja för inblandning i bensinen, utan
att — som kontrollstyrelsen riktigt påpekar — inblandningsprocenten sprit i
bensinen — för närvarande 3.3 procent — behöver höjas. Under den tid, då
detta avtal gäller — och det har även inom bevillningsutskottet från motståndarnas
sida erkänts — gör sålunda den ifrågasatta spritimporten icke
något intrång på vederbörande svenska näringsintressen.

Men man har vid sådant förhållande ställt en annan fråga: Hur kommer
det att gå, när tvåårsperioden har gått till ända? Det är ju ganska naturligt,
att man ställer sig den frågan, både med hänsyn till avtalets betydelse för
spritsmugglingens bekämpande och med hänsyn till de svenska näringsintressen,
som det här gäller. Ja, man kan i korthet svara, att avtalet är föreslaget
att gälla för två år samt att det t. o. m. kan uppsägas från svensk
och finsk sida redan tre månader före första avtalsårets utgång. Redan efter
första avtalsårets utgång kan det upphöra. Efter de två år, avtalet är föreslaget
att gälla, äger riksdagen, såsom utskottet skrivit i motiveringen, fullständigt
fria händer att bedöma denna fråga utan att vara bunden av det beslut,
som fattas i dag. För min del skulle jag vilja tillägga, att jag ju icke
kan göra några profetior om utvecklingen. Men det finnes en synpunkt, som
måhända vore lämplig att anföra, och det är den, att då man under så pass
lång tid som ett par år avskär stora smugglarefirmors möjlighet att ekonomiskt
vara verksamma man möjligen kan ruinera dem och bringa dem i konkurstillstånd.
Jag kan nämna, att de i Polen och Danzig i höstas utfärdade
dekreten åstadkommit sådana effekter beträffande åtskilliga där tidigare opererande
handelshus, och man kan hysa vissa förhoppningar om, att en omöjliggjord
verksamhet på det ifrågavarande illegala området under en så lång
tid som två år även i Estland kan komma vederbörandes kapitalresurser att
sina, göra dem nödsakade att sälja sina fartyg och sålunda göra dem tvungna
att lägga ned sin verksamhet. Det är icke min tro, att en spritimport som den

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

143

Ang. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
här föreslagna skall komma att fortsätta under någon mycket lång följd av
år. Jag tror snarare, att utvecklingen kommer att gå dithän ■— om man nu
under en viss övergångstid kan åstadkomma en sådan effekt, varom jag nyss
talade —• att Estland får andhämtningsmöjligheter att så småningom omlägga
sin potatisproduktion i riktning mot export av utsädespotatis samt förädling
till potatismjöl. Men det går icke för detta land att komma fram på dessa
linjer förrän så småningom.

Herr talman! Till sist vill jag tillfoga, att när nu ett avtal som det föreliggande
avslutats och ratificerats av finska regeringen ävensom av svenska regeringen
under förbehåll av riksdagens godkännande, så skulle det nog i det
lilla och fattiga landet Estland kännas som ett hårt slag, örn svenska riksdagen
skulle säga nej till avtalet. Herr Velander sökte visserligen göra gällande,
att denna fråga icke var av någon nämnvärd betydelse för Estland. Jag får
försäkra herr Velander, att saken ligger till på ett annat sätt. Frågan har för
detta land en ganska stor betydelse, och man tillmäter där utgången av densamma
stor vikt. Man ser där på. detta ämne med den känslan, att kunde
avtalet genomföras, skulle det lätta mångåriga bekymmer för den estniska
utrikesledningen och likaledes bidraga till de svensk-estniska handelsförbindelsernas
befrämjande. Och på tal om den sista saken allenast några ord: Vi
ha sedan ett pär år med Estland ett clearingavtal och läget är för närvarande
sådant, att örn inte Estlands export till Sverige ökar, så få våra exportörer
på Estland icke ut sina tillgodohavanden. Denna för oss oförmånliga ställning
har accentuerats under sista tiden. Genom den här föreslagna importen
skulle en obestridlig lättnad inträda för svenska exportintressen på Estland,
vartill ytterligare kommer, att vissa estniska medgivanden redan gjorts och
ytterligare ställts i utsikt på det handelspolitiska området.

Jag vädjar till kammarens ledamöter att se denna fråga såsom en social
fråga av betydelse, såsom ett uppriktigt och ärligt försök att bekämpa spritsmugglingen,
som en fråga, som icke behöver skada berättigade svenska näringsintressen,
och slutligen som en fråga, som, om den löses, skulle bidraga
till främjandet av de svensk-estniska förbindelserna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Då jag framburit en motion i föreliggande
ärende, i vilken yrkats avslag på den kungliga propositionen, anser
jag mig böra poängtera de skäl, som för mig varit huvudsakligen avgörande,
detta ehuru jag ej har några väsentligen nya synpunkter att framföra
utöver dem, som anförts av föregående talare, vilka framställt samma yrkande
som jag.

Det huvudsakligaste skälet för mig att yrka avslag är de föreslagna avtalens
karaktär och allmänna innebörd. Med avtalen avses att minska möjligheterna
till spritsmuggling över Östersjön till vårt land, genom att Estland
skulle garantera vissa åtgärder för bekämpande av densamma. Häremot är
givetvis i och för sig ingenting att erinra, men örn detta ej kan ske på annat
sätt än att vederlag härför måste presteras av vårt land, måste man mot
dien föreslagna överenskommelsen resa lallvarliga betänkligheter. Det må
betecknas som en känslosak, men jag kan för min del ej finna annat än att
en uppgörelse av detta slag icke är värdig svenska staten, som ej saknar möjligheter
att själv vidtaga erforderliga åtgärder mot den olagliga spritinförseln,
måhända lika effektiva som de. vilka kunna åstadkommas genom de utfästa
kontrollåtgärderna från estnisk sida. I detta hänseende tror jag det
är skäl att ej vara så optimistisk som herr Woldin. Do hörda ämbetsverken

144

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

''Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
äro det ej heller, och jag tror det är klokt, att man fäster stort avseende vid
vad de anföra härutinnan.

Redan vad jag nu anfört jämte den omständigheten, att utan tvivel ett
stort antal jordbrukare i vårt land, trots vad jordbruksministern kan säga,
anse, att det genom överenskommelsen, som kan befaras komma att utsträckas
utöver den nu föreslagna giltighetstiden, skulle kunna tillskyndas dem väsentliga
olägenheter, utgör enligt min mening fullgiltiga skäl för avslagsyrkandet.
Härtill kommer, att motortrafikanterna, på vilka utan rimligt
skäl eller anledning lägges en del av den förlust, som uppstår genom avtalet,
helt naturligt anse sig orättmätigt behandlade.

Jag tror, att det är skäl att se litet kallare och lugnare på denna sak än
herr Wohlin synes göra.

Då härtill kommer, att överenskommelsen medför direkt förlust för statsverket,
och de handelspolitiska fördelar, som enligt den kungliga propositionen
skulle erhållas genom överenskommelsen, icke ha sådan storleksordning,
att de kunna motivera en sådan överenskommelse, finner jag de skäl, som anförts
mot bifall till den kungliga propositionen vara så överväldigande, att
det skulle förvåna mig, örn riksdagen accepterade densamma. Jag hoppas
också, i motsats till herr Wohlin, att riksdagen icke skall gå med på ett sådant
medgivande.

Jag yrkar således bifall till den vid bevillningsutskottets betänkande av
herr Anderson i Norrköping m. fl. fogade reservationen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har inte deltagit i utskottsbehand lingen

av detta ärende, men avtalet synes mig innebära ett så pass stort avsteg
från de kommersiella regler, som vi vanliga dödliga bruka få iakttaga,
att jag anser mig trots den sena timman skyldig mig själv att säga några ^ord.

Jag känner mycket litet till spritsmuggling, och jag har icke fått några
andra informationer i detta ärende än vad som kan läsas i den kungliga propositionen
och vad jag nyss hörde av herr Wohlins ömsom bevekande och ömsom
nästan skrämmande vältalighet. När jag först läste propositionen, slogo
mig genast två uttryck i densamma. För det första säger herr finansministern,
att den smuggelsprit, som beslagtagits av de svenska myndigheterna, »i avsevärd
utsträckning» bärrört från Estland. Han säger inte »huvudsakligen»
eller ens »till övervägande del», utan han säger bara »i avsevärd, utsträckning».
Det andra uttrycket fann jag i avtalstexten, där estniska regeringen förbinder
sig, dels att hindra olaga utförsel av sin egen sprit, dels också att hindra sådan
utförsel av sprit och alkohol av främmande ursprung. Dessa båda uttryck
synas mig klart och tydligt visa, för det första att här redan nu pågår direkt
införsel, kanske också den »i avsevärd utsträckning», av sprit av annat ursprung
än estniskt, och för det andra, att vad man kallar estsprit inte säkert
behöver vara verklig estsprit utan kan vara sprit från andra länder än Estland,
som kommer oss till handa via Estland.

Hur går det då, örn detta avtal genomföres? Inte annat än jag kan se,
fortsätter väl den smuggling, som hittills har gått direkt från andra länder
än Estland. Och vad hindrar, att den ökas i omfång och kanske blir ungefär
lika stor som hela den nuvarande smugglingen? Och beträffande den sprit
av främmande ursprung, som nu går via Estland, skulle jag tänka mig, att
herrar spritsmugglare inte äro sämre karlar än att de kunna dirigera denna
sprit direkt till Sverige utan omvägen över Estland, inför utsikterna till
en, efter vad man kan förstå, ganska betydande vinning. Och de kunna
kanske till på köpet få sig ett gott skratt åt oss. Det är fråga örn inte esterna
också kunna få sig ett skratt åt die dummen Schweden, som så beskedligt

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

145

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
hjälpa dem av med deras produktionsöverskott, som annars fått föras ut på
mera skumma och besvärliga vägar. Och tänk örn även vi svenskar skulle
få skratta, när vi tänka på vår generaltulldirektör med sitt avtal i handen och
2V2 miljoner liter estnisk sprit i spritcentralens källare, medan ute i skärgårdarna
racerbåtarna lastade med sprit göra sina raider i vanlig ordning i de
mörka kvällarna — för att använda hans egen målande beskrivning -—- blott
med den skillnaden, att det nu blir sprit från andra länder än Estland, som
fraktas.

Dessa utsikter äro ej med ett ord omnämnda i utskottsutlåtandet. Man tycker
eljest, att det skulle varit ganska naturligt, örn så blivit fallet, ty detta är
ej bara fantasier av mig, utan både kontrollstyrelsen och, jag vill minnas, chefen
för kustbevakningen ha sagt ungefär detsamma som jag fast av naturlig
anledning i något försiktigare ordalag.

Detta var den ena sidan av saken. Den andra gäller pengarna. Det rör sig
ju ändå örn ej så små belopp, som staten skulle förlora, dels i form av direkta
utlägg, dels i form av minskade inkomster. Nu skulle man, efter vad jag kan
förstå, välta över dessa kostnader antingen på landets potatisodlare eller på
motorfolket, men jag frågar mig: vad ha dessa samhällsgrupper gjort för
ont, eftersom de skola belastas med sådana här extra utgifter? Frågan örn
spritsmuggling är väl ändå en rent social fråga, då det ju är meningen, att
man ur sociala synpunkter skulle hindra en olaga införsel av sprit. Och skulle
nu •—- mot förmodan, skall jag väl säga — detta avtal gå igenom, vore det
val ändå riktigast, att detsamma i vanlig ordning liksom andra sociala utgifter
fick belasta den ordinarie budgeten. Såvida man icke blev frestad att debitera
kostnaderna^ direkt på generaltullstyrelsen och bokföra dem som något slags
lärpengar, så att man där ej blir frestad att göra örn detta märkliga experiment
en gång till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Jag vet inte, örn man skall taga den siste ärade
talaren med större allvar än han själv tycks tillmäta sitt yttrande. Jag hade
annars föreställt mig, att fragan örn spritsmugglingen till Sverige är av deD
allvarliga karaktär, att den förtjänar uppmärksamhet och att man har anledning
att inte försumma någon av de vägar, som erbjuda sig för att hämma
den.

När detta förslag har lagts fram av regeringen, har det skett, därför att
vi kanske bäst i finansdepartementet ha erfarenhet av vilka kostnader som
följa med spritsmugglingens bekämpande. Det är möjligt, att smugglingen
inte längre befinner sig i stigande, det är mycket möjligt, att en del av de
åtgärder, som redan äro vidtagna, lia haft en gynnsam effekt, men inför de
för varje år stigande krav, som framställa sig på ökad bevakning, ökad materiel,
tullkryssare, kanske så småningom flygmaskiner, tror jag, att det är
nödvändigt att allvarligt överväga, om det inte finns några andra metoder att
möta smugglingen än att stanna hemma vid sitt lands gränser och där försöka
hindra spriten att komma in. Detta är den väg, som vi under de sista
aren med framgång ha beträtt, såsom redan herr Wohlin har visat i sitt mycket
klargörande anförande. När man vet, att stora firmor skicka över flottiljer
till våra kuster, så är det klart, att den tanken måste inställa sig, örn
inte det bästa sättet att möta hela spritsmugglingen är att försöka täppa till
källorna. Såsom här redan har blivit erinrat ha vi som det förefaller lyckats
täppa till den källa, som hette Tyskland, den som hette Polen, den som hette
Danzig. När man har gjort detta med stor framgång, skall ingen förvåna sig

Första hammarens protokoll 19S7. Nr 39. 10

146

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
över att då en möjlighet synes yppa sig att även täppa till den praktiskt taget
sista källan vid Östersjön, en regering med ansvarskänsla inte kan -underlåta
att på allvar överväga, om inte denna väg är framkomlig. Ty lägg märke
till, att de, som nu ha talat emot detta avtal, icke ett ögonblick ha försökt förringa
den effekt, som har uppstått genom att Tyskland, Polen och Danzig ha
kommit överens med oss att gripa in för att å sin sida hindra spritsmugglingen.
När vi lia så gynnsamma erfarenheter på dessa håll, finns ju inte någon anledning
att från början förutsätta, att det inte skulle finnas möjligheter att nå
samma resultat även när det gäller detta sista land. Jag vet inte, på vilka
auktoriteter de stödja sig, som i det fallet utslunga mycket överraskande beskyllningar
gentemot detta främmande land. Det är i alla händelser klart, att
den svenska regeringen inte har kunnat ställa sig på den ståndpunkten. Vi
ha måst förutsätta, att ett avtal med Estland skall leda till samma resultat
som de överenskommelser, vi ha slutit på annat håll.

Den enda fråga, som det här kan vara tal om, den enda fråga, som överhuvud
taget förtjänar att övervägas, är, örn utsikten att täppa till smugglingskällan
är så stor, att den är värd den uppoffring, som det här kan bli tal örn.
Lägg märke till att det kallas för uppoffring även från det håll, som annars
dagligdags predikar, att vi skola öppna våra gränser och att ökat varuutbyte
mellan folken är det bästa. När vi nu vilja importera låt oss säga för 500,000
kronor sprit från Estland det ena året och 500,000 kronor det andra året, så
betrakta dessa personer detta såsom en förestående nationell olycka, och detta
fastän man skulle kunna klart och tydligt visa, att detta utbyte med ett främmande
land inte leder till skador. Jag kan förstå, örn anhängare av en sluten
hushållning -— jag skulle gärna vilja säga en del av våra gamla vänner från
högern i denna kammare — ställa sig på den ståndpunkten, men att denna
nya lära anammas av hela folkpartiet, så att ett avslag på denna proposition
därför betraktas såsom en partifråga från folkpartiets sida, förefaller mig
mera egendomligt.

Men låt oss ställa oss på den ståndpunkten, att a priori en import från ett
främmande land är skadlig. Vi måste se till, att inte våra egna intressen skadas.
Då frågas: Vad är det för intressen, som skadas? Att någon måste betala
är klart. Vi kunna inte få en vara från ett främmande land för ingenting,
det är självklart. Men varan har väl sitt värde. Nu kan man säga: Vi
betala varan för dyrt, ty sprit kan man få mycket billigare än för de 34 öre,
som vi skola betala per liter för den 100-procentiga estspriten. Ja, det skulle
man kunna säga, om vi levde i ett land, där vi inte hade liknande anordningar
förut, men här har erinrats om den spritreglering, vi lia genomfört, där en
viss landsdel har tillförsäkrats praktiskt taget ett dubbelt så högt pris för den
förtäringssprit, som vi köpa därifrån, och där en annan del av landet, den
nordliga, har tillförsäkrats att få inblanda av sin visserligen såsom sprit betraktat
relativt billiga, men såsom motorbränsle oerhört dyra sulfitsprit, som
kostar motortrafiken låt oss säga ett par miljoner örn året. Att i detta läge
komma och säga: Vad är det för ett orimligt förslag, skola vi låta motortrafiken
betala ytterligare 160,000 kronor för att vi skola kunna möta spritsmugglingen
-— ja, det är ett argument, som bör ses i samband med att denna trafik
får betala ett par miljoner för att vissa sulfitfabriker skola kunna hålla sprittillverkningen
i gång.

Jag menar, att man skall ge de rätta proportionerna åt sakerna. Att motortrafiken
i sista hand får betala är riktigt, men om någon föreställer sig, att
det är motormännen, som få betala, så förefaller det mig vara en mycket egendomlig
föreställning. Örn bensinen skulle bli ett öre dyrare, betyder det då
att motormännen betala den kostnaden? Den betalas väl av alla dem, som
fara med motorfordon, den betalas praktiskt taget av hela det svenska folk -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

147

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
hushållet. Man kan sålunda säga, att det mål, som har uppställts, att det är
hela folket som skall betala, nås på den vägen.

Men det är inte dessa intressen, som i främsta rummet gjort sig gällande,
utan de som gjort sig gällande ha varit potatisodlarintressena i södra Sverige,
och jag skall inte förneka, att jag mycket väl förstår, att dessa små. och delvis
inte så särdeles välbärgade potatisodlare överhuvud taget kunna gripas av en
viss oro, så fort det blir tal örn att rubba på den reglering, de under de sista
åren betraktat såsom en säkerhet för en del av sin näring. Jag skall inte säga
ett ont ord örn den oron, men jag kan inte underlåta att säga, att. denna oro
ju inte får taga sig så överdrivna uttryck, att man för blotta möjligheten att
en gång i framtiden kunna råka ut för svårigheter skall sätta sig emot åtgärder,
som såvitt jag förstår för ögonblicket uppenbarligen äro till gagn för det
hela. När vi ha skapat vissa särskilda rättigheter för en del av näringsidkarna
i södra Sverige, när vi ha skapat andra företrädesrättigheter för en annan
grupp näringsidkare i norra Sverige, så må de gärna försöka slå vakt
ikring dessa sina intressen, men det förefaller inte rimligt, att de skola få
sätta upp den lilla risken för att dessa intressen möjligen i framtiden^skola
kunna bli naggade i kanten, som ett hinder och låta sina önskningar ga före
vad jag måste anse vara ett stort allmänt intresse: att kunna möta spritsmugglingen
på ett mera effektivt sätt.

Vad är det man skrämmer med för framtiden? Ja, dels skrämmer man med
att detta avtal blir ineffektivt och inte leder till någonting, att spritsmugglingen
inte kommer att minskas. Skulle detta vara fallet, är det uppenbart, att
hela detta avtal också kommer att falla, d. v. s. icke förlängas, och då är det
väl ingen, som tror, att de 2V2 miljoner liter 95-procentig sprit, som vi ha köpt,
skola bereda vårt lands näringsliv några svårigheter. Nej, risken kommer, om
det lyckas. Men lägg märke till, att örn vi lyckas, lia vi vunnit ett så stort
resultat, att då kan man på allvar börja överväga, örn inte en del av våra övriga
åtgärder för spritsmugglingens bekämpande skulle kunna minskas något.
Det kunna vi inte göra i detta ögonblick, vi kunna inte göra det på en förhoppning,
men örn det skulle inträffa, som mångå frukta, att avtalet visar sig
effektivt, kunna vi överväga det, och då tror jag alldeles som herr Wohlin,
att vi säkerligen kunna försöka komma fram på andra vägar, som icke behöva
innebära ett fortsatt inköp av denna vara från detta land.

När jag ser saken på det viset, kan jag inte annat än draga den slutsatsen,
att det finns intet svenskt intresse, som verkligen blir skadat genom detta förslag.
Jag kan förstå, att man har oro för någonting, som kan hända i framtiden,
men en sådan oro kan inte få väga så tungt som behovet just nu att göra
någonting mot spritsmugglingen.

Jag skall inte blanda in den s. k. moraliska synpunkten på annat sätt än att
jag erinrar kammaren örn att hela den hantering, som vi här vilja bekämpa,
är, kan man säga, en omoralisk och smutsig hantering. Örn någon säger: Jag
vill inte göra någonting, som kan få skenet av att vara mindre fint, för att
bekämpa en sådan hantering, ja, då undrar jag, om det är han, som främst
slår vakt kring moralen. Jag skulle i stället tro, att den i stället, är mest
moralisk som säger: Denna hantering är av ett sådant slag, att den inte bara
skadar statens finanser — det är den minsta delen av det onda den gör — den
skadar inte bara de många tusende svenska medborgare, som förbruka denna
illegalt insmugglade vara, den skadar och demoraliserar också de stora grupper
av svenska medborgare, som på ett eller annat sätt lockas att taga del i
och hjälpa till vid denna hantering. Där ser jag omoralen. Och när det gäller
att bekämpa denna omoral, tar jag fullt ut ansvaret för det avtal, som är
framlagt här.

148

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

''Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Alexander: Herr talman! Jag kan inte underlåta att här
framföra det missnöje och de bekymmer, som gripit potatisodlarna i de kargare
sandjordsdistrikten i nordöstra delen av Skåne. Jag kan till fullo instämma
i vad herr Elof Andersson förut sagt i detta ärende, och jag vill tilllägga,
att örn vi besluta denna import av 2V2 miljoner normalliter sprit, ha vi
öppnat på ett håll, där vi förut velat stänga. Från potatisodlarhåll har man
i många år försökt få skydd för sin näring i form av högre tull, men för något
år sedan fick man det svaret, att den potatis, som nu importeras, måste
vi av hänsyn till våra handelsförbindelser föra in från Estland och Östersjöprovinserna.
Sålunda föra vi nu i runt tal in 150,000 hektoliter potatis utan
tull eller avgift. Denna potatis kan produceras till billigare pris därborta,
tack vare att arbetskraften är billigare där än här. Annars vore det inte
alls någon konst att öka produktionen inom landet, så att vi kunde bli av med
den där importen, örn vi bleve av med dessa importerade 150,000 hektoliter
potatis, skulle vi kunna få fram motsvarande i vårt land genom att odla ytterligare
1,000 hektar, och så mycket jord skulle mycket väl kunna drivas upp
för detta ändamål. Men nu går man den motsatta vägen, nu ställer man oss
i stället inför faran att förlora vad vi ha. Och vi förlora genom avtalet den
avfallsprodukt, som uppstår vid bränningen i Sverige och som är ett gott
foder för husdjuren där nere i de där magra distrikten, där det just inte kan
växa annat än potatis och råg. Det är inte nog med att de förlora tillverkningen
av denna spritkvantitet, utan samtidigt gå vi också miste om de biprodukter,
som uppstå vid sprittillverkningen, vilket i sin tur kommer att inverka
på den animaliska produktionen.

Jag har också svårt att tro, att det, som här föreslås, skulle kunna medföra,
att det kommer att smugglas så mycket mindre. Det är nämligen endast
de större fartygen, som man har tillsyn över, och de komma nog fortfarande
att gå ute i öppna havet och lasta över spriten till mindre båtar, som sedan gå
in till den svenska kusten. För övrigt kan det ju komma smuggelsprit från
andra länder än Estland. Jag har därför verkligen mycket svårt att tro, att
man genom denna åtgärd på något sätt skulle kunna förbilliga vår kustbevakning.
Jag är säker på att man inte kommer att kunna undvara en enda
man i kustbevakningstjänst och kanske inte heller en enda båt, utan man får
tvärtom skaffa sig större och snabbare bevakningsbåtar än hittills för att
kunna uppbringa de smugglare, som komma att försöka driva sin trafik på
vårt land.

Jag kan alltså, herr talman, icke se någon tillstymmelse till fördel av det
föreliggande förslaget, men väl stora olägenheter, som i hög grad bekymra de
många potatisodlarna, varför jag kommer att rösta för bifall till den reservation,
som är avgiven.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag tillåter mig att lägga några ord till vad som förekommit under debatten.

Jag skulle då först och främst vilja säga ett par ord örn legenden, att vad

vi här ha att behandla, är ett av herr Wohlins många påfund. Jag har an ledning

att uppehålla mig vid den saken, därför att jag personligen har samarbetet
med herr Wohlin i denna angelägenhet inte bara denna gång utan under
flera år, då det bär gällt att söka dämma in den spritsmuggling, som hotar
oss. Herr Wohlin står ju i den ställningen, att han i första rummet har
att svara för våra kuster i detta hänseende. Från hans sida ha utgått initiativ
i detta ärende, som ha visat sig vara kloka och förutseende. De ha

konsekvent genomförts. Yi ha nått det ena resultatet efter det andra och
stå nu inför det sista och det största, örn kammaren bifaller det förslag, som

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 39.

149

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
här föreligger. Vad Tyskland beträffar, genomfördes en rensopning av de
tyska hamnarna utan att det överhuvud taget behövde komma till några förhandlingar.
Jag betraktar det såsom en heder för det tyska riket, att detta
skett, och ger gärna den honnören åt det tyska rikets myndigheter. Sedermera
har man, som kammarens ledamöter känna till, lyckats genomföra detsamma
beträffande Danzig och de polska hamnarna, och slutstenen lägges nu
med detta avtal.

Under sådana förhallanden är det ju för mig ganska egendomligt att få
höra de omdömen, som fällts i denna angelägenhet. Särskilt har jag anledning
att beklaga de omdömen, som i detta sammanhang ha fällts tidigare,
och även i denna debatt, angående vårt grannland Estland. Det har sagts
mig, att bara helt nyss en talare här i kammaren har ansett sig kunna förklara,
att man vet ju inte alls, huruvida det inte kommer att gå ut ungefär
lika mycket sprit ifrån Estland även efter det att det här föreslagna avtalet
har blivit undertecknat. Jag må ju verkligen ha rätt att säga, att det är
förvånande, att man kan fälla sådana uttryck i en debatt i första kammaren.
Men jag blev ju överraskad redan från början, då jag läste kontrollstyrelsens
uttalanden i detta ärende, uttalanden av den beskaffenhet, att jag hyste tvekan,
huruvida jag skulle behöva tillråda min kollega finansministern att stryka
dessa uttalanden, så att de inte skulle figurera i det offentliga riksdagstrycket.
Men det stod ju däremot en annan hänsyn, som måste väga tyngre,
nämligen att riksdagen måste ha sig förelagd alla de argument, som kunna
vara anförda från ett ämbetsverks sida. Då gjorde jag den reflexionen, att
när detta ärende förekommer till behandling i kammaren, är det en skyldighet
för mig att fullgöra, nämligen att beklaga, att ett svenskt ämbetsverk så
ringa väger sina ord som har skett i detta fall. Under denna debatt har det
ju särskilt genom herr Wohlins anförande fullt ut klargjorts, vad denna sak
gäller, och att det här icke är fråga örn att man skall ge Estland ett vederlag,
för att Estland skall hålla, vad det redan har lovat.

Herr Velander gjorde här en analys av Helsingforskonventionen och sökte
göra gällande, att det avtal, som är undertecknat med Estland, i själva verket
icke innehåller något annat än Helsingforskonventionens bestämmelser och att
vi alltså ge Estland det vederlag, som man här talar örn, för att Estland skall
hålla, vad det redan förbundit sig att göra. Ja, utöver vad herr Wohlin har
sagt i den delen, skulle jag bara vilja göra en jämförelse. Herr Velanders
resonemang är ungefär detsamma, som om man på ett annat område — jag
tar rustningarnas område — skulle säga, att, örn staterna sinsemellan ingå ett
avtal, de så vitt möjligt skola avrusta, så betyder det, att de ha åtagit sig
att taga bort sina rustningar. Det framgick av vad herr Velander citerade,
att de uttalanden i Helsingforskonventionen, som han återgav, voro av den
innebörd, som jag här med en jämförelse sökt visa. Det förhåller sig icke
heller sa, att man kan säga, att här begär Estland att få vederlag för någonting,
som andra länder ha visat sig beredda att giva utan vederlag. Frånsett
den skillnaden, att Danzig och Gdynia äro handelscentra, där det helt enkelt
bedrivits ett handelsgeschäft med exportspriten, och ingalunda produktionsländer
för sprittillverkningen, vilket är förhållandet med Estland, frånsett
detta, säger jag, Damgar det ju av själva avtalets innebörd, att den estländska
staten utfäster sig till vida mer än vare sig Danzig eller Polen ha gjort med
sina administrativa författningar. Den farhåga, som man låter framskymta,
då man återigen nied citerande av kontrollstyrelsen talar om, att andra
främmande makter kanske också skola komma och vilja pressa oss till några
vederlag av liknande art, är en konstruktion, som jag har sökt att finna någon
begriplig mening i genom att konkret fråga mig, vad det skulle kunna

150

Nr 89.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
vara för ett land, som det kan vara fråga om, oell då har jag för min del blivit
svarslös. Jag har hittills heller inte hört någon annan ge något svar på
en sådan fråga.

Jag lägger härtill, att man borde också besinna, att här föreligger resultatet
av ett samarbete mellan Sverige och Finland i det gemensamma syftet
at skapa större trygghet mot spritsmugglingen, och att ett beslut, som här
skulle fälla avtalet, i och med detsamma medför, att avtalet är fallet även i
vad angår Finland. Därmed skulle man omöjliggöra för oss att lägga slutstenen
i det arbete, som under flera år framgångsrikt har genomförts från
svensk sida under samarbete med dels Finland, dels ock i vissa avseenden
Danmark. Jag förstår väl, att vi leva i sådana karga tider, då man inte
tycker, att det är någon bärande synpunkt, att ett annat land också kan hava
nytta av att ett avtal kommer till stånd. Jag får ju säga, att om man bara
hade den synpunkten, att detta är ett olämpligt eller ett oekonomiskt avtal, så
skulle jag icke lia ansett, att vederbörande främmande stat hade någon som
helst berättigad anledning att känna sig kränkt genom att man avslår förslaget
till ett sådant avtal, men, mina herrar, saken ligger inte till på det
sättet, som den har blivit framlagd inför riksdagen i denna reservation, som
här är bifogad utskottets utlåtande. Med den motivering, som där är förebragt,
och med de yttranden, som ha ackompanjerat yrkandet örn avslag, är
det myckt svårt att kunna göra gällande, att det är i någon vänskaplig anda
och mening, som riksdagen fattat sitt beslut i denna fråga, örn beslutet skulle
bli ett avslag. För min del vill jag livligt hoppas, att det inte skall bli min
uppgift att få förklara för vederbörande, varför första kammaren har fällt
detta förslag, som jag betraktar såsom den viktiga slutstenen på ett under
många år genomfört arbete.

Herr Telander: Herr talman! Det har först av statsrådet och chefen för
finansdepartementet och sedan av hans excellens utrikesministern yttrats, att
det i denna debatt framförts beskyllningar mot det land, som jämte Sverige
är kontrahent enligt den överenskommelse, vi här diskutera. Jag vill säga,
att jag icke känner mig träffad härav, och utgår jag sålunda ifrån att dessa
erinringar inte varit riktade mot mig. Några beskyllningar hava alltså icke
av mig framställts, icke ens i fråga örn verkningarna av det eventuella avtalet.
På den punkten yttrade jag nämligen, att Estlands goda vilja icke kunde
ifrågasättas och beträffande förmågan att fullgöra avtalet hänvisade jag
till propositionens innehåll.

Det har vidare sagts, att det icke skulle vara riktigt, när här uttalats, att
överenskommelsen läge i linje med Helsingforskonventionen. Jag önskar inte
vid denna sena timme upptaga kammarens tid i någon större utsträckning; jag
vill därför i detta sammanhang endast hänvisa till art. 7 och 8 i konventionen.
Innehållet i dessa artiklar ger emellertid otvetydigt vid handen, att ett sådant
uttalande säkerligen inte är på något sätt oriktigt.

Finansministern hade ett uttalande av det innehåll, att man hade att utgå
ifrån att avtalet egentligen inte var någonting annat än ett normalt led i handelsutbytet
med främmande makt. Härtill vill jag säga, att om så är fallet,
måste man förutsätta Sveriges villighet att sluta liknande avtal även med
andra makter, vilka möjligen kunna ha intresse därav, och då gör detta uttalande
inte min tveksamhet inför detta avtal mindre, utan tvärtom..

Från flera håll har yttrats, att nu gällde det att täppa till den sista källan
till spritsmuggling. Det gläder mig verkligen, att vi kommit så långt på
grund av de åtgärder, vi hitintills vidtagit till spritsmugglingens bekämpande,
att man kan säga något sådant. Då vi emellertid på de vägar, som vi här -

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m.

Nr 89.

151

Äng. förhindrande av spritsmuggling från Estland m. m. (Forts.)
tullmai1 loij t, kommit så pass långt, att det nu återstår blott denna sista källa,
och vi dessutom vid årets riksdag accepterat Kungl. Maj:ts proposition nr
22b avseende ytterligare åtgärder i samma syfte, hava vi ju inte ställt oss likgiltiga,
nar det gällt att komma till rätta med spritsmugglingen, och borde vi
aven ha utsikt att fullständigt komma till rätta därmed utan att acceptera
det nu avsedda avtalet med Estland.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
mc ii f-ii 1som .därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt samt vidare
pa godkännande av den vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara nied övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter gideas
VaiSe^ uPldästes och godkändes en omröstningsproposition av följande ly Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 36
röstar

. Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositioncn
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
lör ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Da herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 44.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

. nr 71, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till familjepensionsreglemente
för riksdagens verk och reglemente angående familjepension
för efterlevande till arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk
m. m.;

nr <2, ^anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ökade pensionsförmåner
för avlidne vice riksbankschefen Erik Johan Henrik Wilhelmssons
efterlevande; samt

nr 73, i anledning av väckta motioner örn förhöjd avlöning till justitieombudsmannen
och militieombudsmannen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

152

Nr 39.

Onsdagen den 2 juni 1937 e. m

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att statsutskottets utlåtanden nr 190, 191 och 192 i nu
nämnd ordning måtte uppföras först bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.23 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372811