1937. Första kammaren. Nr 37 (Riksdagens protokoll 1937:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Första kammaren. Nr 37.

Lördagen den 29 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman avlämnade
Kungl. Maj:ts skrivelse angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsändringar.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj :t förordnat herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Westman att i första kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts ifrågavarande öppna
brev.

Med anledning härav lämnades ordet till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Westman, som i enlighet med det honom givna uppdraget
uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev, nr 325, angående vissa grundlagsändringar.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 178 punkten l:o) föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta, att
ordinarie manlig lärare vid folkskola skall efter en övergångsperiod av fyra
och ett halvt ar, alitsa fran och med den 1 juli 1942, hänföras till lönegraden
B 17 i den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jfr
270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, införda löneplanen ävensom från och
med nämnda tidpunkt åläggas en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor årligen;
skolande sagda övergångsperiod så anordnas, att sådan lärare från och
med den 1 januari 1938 hänföres vid skolor med en lästid av högst 36 veckor
årligen till lönegraden B 15, vid skolor med en lästid av mer än 36 men ej 39
veckor till lönegraden B 16 och vid skolor med en lästid av 39 veckor till lönegraden
B 17, och att sådan lärare, som den 1 juli 1940 åtnjuter avlöning enligt
lönegraden B 15, skall från och med sistnämnda dag uppflyttas till lönegraden
B 16, i samband varmed ordinarie manlig lärare vid folkskola ålägges
en tjänstgöringsskyldighet av lägst 36J/2 veckor årligen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att ordinarie
manlig lärare vid folkskola skall från och med den 1 juli 1938 hänföras
till lönegraden B 17 i den under 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451, jfr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, införda löneplanen, därest lästiden
utgör 39 veckor årligen, till lönegraden B 16, därest Jästiden utgör 3672

Första kammarens protokoll 1987. Nr 87. 1

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

veckor årligen, och till lönegraden B 15, därest lästiden utgör M1U veckor årligen,
samt att lönen skall under förra hälften av kalenderåret 1938 utgå på sätt
statsutskottet i sitt utlåtande nr 140 angivit.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst oinröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 60.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 583, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 73 ja och 137
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 149 .ja och
197 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 178 punkten 2:o) föreslagna samt av bada
kamrarna godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta, att
ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola skall, på sätt under 2. angivits beträffande
manlig sådan lärare, åtnjuta lön två lönegrader lägre än manlig
lärare, dock utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande
lönegrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att ordinarie
kvinnlig lärare vid folkskola skall hänföras till samma lönegrad som
manlig lärare, dock utan rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom
vederbörande lönegrad.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 70.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 584, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 70 ja och 136
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 133 ja
och 206 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 178 punkten 3:o) föreslagna samt av bada kamrarna
godkända voteringsproposition:

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må besluta, att
ordinarie lärare vid småskola skall efter en övergångsperiod av fyra och ett
halvt år, alltså från och med den 1 juli 1942, hänföras till lönegraden B 9 i
omförmälda löneplan ävensom från och med nämnda tidpunkt åläggas en
tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor ärligen; skolande sagda övergångsperiod
sa anordnas, att sadan lärare från och med den 1 januari 1938 hänföres, på
sätt under 2. angivits beträffande ordinarie manlig lärare vid folkskola, till
lönegraderna B 7, B 8, respektive B 9 och att sådan lärare, som den 1 juli 1940
åtnjuter avlöning enligt lönegraden B 7, skall från och med sistnämnda dag
uppflyttas till lönegraden B 8, i samband varmed ordinarie lärare vid småskola
ålägges en tjänstgöringskyldighet av lägst 3672 veckor årligen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat att ordinarie
lärare vid småskola skall, på sätt under 2. angivits beträffande ordinarie
manlig lärare vid folkskola, hänföras till lönegraderna B 9, B 8, respektive B 7.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och votenngspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 585, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 82 ja och 122
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 173 ja
och 166 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Westman, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara hen
Gabrielssons interpellation angående förhindrande av enskilda skogsspekulanters
förvara av bondejordbruk, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Hen
Gabrielsson bär fragat mig, huruvida det vore för mig känt att värdefulla
bondejordbruk i stor utsträckning förvärvades av enskilda skogsspekulantei
för att tillgodogöra sig skogsavkastnmg, och huruvida jag eventuellt
amnade vidtaga åtgärder för att genom lagstiftning förbjuda sådana förvärv.
Samtidigt bär mterpellanten såsom exempel anfört vissa fall från Västerbottens
knippa att självständiga jordbruksfastigheter förvärvats av skogssnekulanter
pa sådana villkor att köparen efter att lia till det yttersta avverkat
skogen, icke blott kunnat betala hela köpeskillingen för fastigheten utan därutöver
erhållit en betydande vinst. Dessa fall skola lia inträffat under fiolaret
oSom en följd av den inträdda högkonjunkturen inom träindustrien,
terats Vasternorrknds län skola ett flertal liknande fall ha inrappor For

att fa närmare kännedom örn förekomsten av sådana missförhållanden
som lnterpellanten omtalat och örn behovet av åtgärder på området har på mitt
föranstaltande en preliminär utredning verkstiillts genom att yttranden i ämnet
inhämtats fran jordbrukskommissionerna i de norrländska länen samt vissa

Äng. förhindrande
av
enskilda
skogsspekulanlers
förvärv
av bondejordbruk.

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m

Äng. förhindrande av enskilda skog sspekulanters förvärv av bondejordbruk.

(Forts.) .

skogrika län i mellersta och södra Sverige, nämligen Kopparbergs, Värmlands,
Jönköpings oell Kronobergs län. Da det legat nära till Ilands att misstänka,
att man här åtminstone delvis hade att göra med bulvanköp, ha upplysningar
samtidigt infordrats, huruvida inom respektive kommissioners verksamhetsområden
fast egendom förvärvats eller innehades av personer som kunde antagas
vara bulvaner, samt i vad nian sådana bulvanförhallanden avvecklats.
Uppgift har också begärts rörande de åtgärder, som kommissionerna i anledning
av inträffade fall av bulvanskap vidtagit under de senaste fem arén eller

överväga. . ... .

De inkomna uppgifterna synas ge vid handen att, vad beträffar förekomsten
av spekulationsköp, förhållandena gestalta sig ganska olika i olika delar av

landet. . . . . . ,

Inom vissa av de län undersökningen omfattat uppges spekulation i skogsfastigheter
icke bedrivas i någon nämnvärd omfattning. Jordbrukskommissionen
i Jönköpings län framhåller sålunda, att sådan spekulation giveivis
alltjämt förekommer, särskilt under uppåtgående skogspriser. Kommissionen
har dock ansett sig kunna tryggt påstå, att sådana huvudlösa försäljningar
som exemplifierats i interpellationen icke förekomma i Jönköpings län, enär
skogs- och fastighetsägarna litet var lia ganska^ god reda på vad skogen ar
värd och knappast någonsin numera försälja någon skog utan att först lia
låtit räkna och uppskatta skogen genom sakkunnig person. Enligt kommissionens
mening torde också skogsvårdsstyrelsen i regel tillse att ingen sadan
överavverkning får förekomma, att fastigheten därigenom råkar i sadant lage
att dess fortsatta bestånd som jordbruksfastighet äventyras efter försäljning
till nv ägare. Från Värmlands län meddelas att, såvitt den närvarande jordbrukskommissionen
har sig bekant, någon påtaglig ökad livlighet i fråga om
förvärv av jordbruksfastigheter icke förmärkts inom länet. Jordbrukskommissionen
i Gävleborgs län har uttalat, att fastighetsförvärv i spekulationssyfte
nog förekomma här och var inom länet men icke i den omfattning och pa
sådant sätt, att särskilda lagstiftningsåtgärder kunna anses pakallade. Vad
beträffar Jämtlands län synas även där uppträda enskilda skogsspekulanter,
som inköpa bondejordbruk endast i syfte att tillgodogöra sig. skogsavkastnmgen.
Jordbrukskommissionen uppgiver emellertid, att detta icke förekommer
T så stor omfattning att någon allmän fara förefinnes för spolierande av de
besuttna böndernas jordbruk. Förvärven påginge så att säga i normal omiattning,
och någon utpräglad tendens till ökning kunde icke förmärkas hittills
men vore tänkbar, örn den rådande högkonjunkturen på trävarumarknaden
komme att fortgå under längre tid. .......

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har likaledes vitsordat att
sådan handel med fastigheter, som berörts i interpellationen, förekommer inom
länet. Enligt kommissionens mening är emellertid detta, åtminstone^vad Västernorrlands
län beträffar, en företeelse som gör sig märkbar under saväl hogson!
lågkonjunktur. Såvitt för kommissionen vore känt hade någon nämnvärd
ökning under senaste tiden icke förmärkts. Antalet fastighetsköp
av nu avsedd beskaffenhet, som avslutats under åren 1936 och 1937
eller under något av åren närmast därförut, har för länets vidkommande
uppgivits till 25 å 30 stycken. Från Kopparbergs län uppgives, att till följd
av de nu rådande höga virkespriserna fastigheter med tillhörande god skog sedan
något år försålts i rätt stort antal i no ny länet, yarrit att det är väl känt
för jordbrukskommissionen därstädes, att mångå sådana fastigheter förvärvats
av skogsspekulanter. Några oskäliga vinster ha emellertid icke veterligen
gjorts på dessa fastighetsköp; de mest uppenbara vinsterna synas ha

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Äng. förhindrande av enskilda skogsspekulanters förvärv av bonde jordbruk.

„ . (Forts.)

uppstått vid köp som ägt rum för något mera än ett år sedan, då fastighetsoch
virkespriserna voro låga.

Mest framträdande torde de påtalade förhållandena vara inom de båda nordligaste
länen. Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har visserligen ej
kunnat kontrollera de av interpellanten lämnade uppgifterna örn spekulationsköp,
som under år 1936 gjorts inom vissa socknar av länet, men kommissionen
säger sig icke ha någon anledning att betvivla uppgifternas riktighet. Att
enskilda skogsspekulanter förvärvat bondehemman för att tillgodogöra sig skogen
har i viss utsträckning förekommit inom länet sedan flera år tillbaka
med ökning i tider av högkonjunktur på trävarumarknaden. Vad slutligen
beträffar Norrbottens län har jordbrukskommissionen sig bekant, att i ett
flertal fall enskilda spekulanter, bosatta inom och även utom länet, förvärvat
hemman och^ delar av sådana inom länet för att utnyttja därå befintliga skogstillgångar
pa kortast möjliga tid i vinstsyfte. Anledning till försäljningarna
har i regel varit ekonomiskt trångmål för ägarna. I och med den inträffade
högkonjunkturen inom trävaruindustrien skola dessa förvärv ha ökat avsevärt
i omfattning.

Att fastighetsaffärer av nu ifrågavarande slag till sina verkningar kunna
bli mycket skadliga, särskilt då det gäller skogsfastigheter och jordbruksfastigheter
med skogsmark, har ganska allmänt framhållits i yttrandena.
Också har nian på de flesta håll vitsordat angelägenheten av att en sådan
trafik i möjligaste mån förhindras. Olika förslag till åtgärder i detta syfte
ha framkommit. Jordbrukskommissionen i Värmlands län anser att det skulle
kunna bli till god nytta, örn genom det allmännas försorg anordnades en upplysningsverksamhet
rörande lämpligheten av sakkunnig värdering av skogsbeståndet,
innan försäljning eller upplåtelse av avverkningsrätt sker. Jordbrukskommissionerna
i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län ha för sin del förordat lagstiftningsåtgärder till hämmande av spekulationer.
Salunda har ifragasatts en utsträckning av skogsvårdslagstiftmngen,
innefattande vissa inskränkningar i rätten till avverkning å nyförvärvad
fastighet. Såsom andra framkomliga vägar framhålles införande av ett
koncessionsförfarande för förvärv av skogsfastighet och jordbruksfastighet
med skog samt bestämmelser om skyldighet för köparen att styrka, att han
icke ager annan sådan fastighet, och örn förbud mot försäljning av fastigheten
förrän efter viss tid, i förening med bosättnings- och mantalsskrivningstvång
för koparen. I detta sammanhang har emellertid understrukits vikten därav
att vid de nya föreskrifternas utformning nödig hänsyn tages till den lojala
iastighetshandelns intressen. — Jordbrukskommissionen i Jönköpings län bar
visserligen funnit^ det önskvärt, att man genom lagstiftning kunde få till
stand en mindre hårdhänt skogsavverkning i de åsyftade fallen, men samtidigt
iramhallit att en sadan lagstiftning skulle medföra ett så väsentligt ingrepp
1 iin enskildes att den fullt legitima affärsverksamheten därigenom

skulle lida avbräck till skada även för skogsägarna. Med hänsyn till förhållandena
inom Jönköpings län har kommissionen i varje fall velat tillråda
stor varsamhet för den händelse lagstiftningsåtgärder skulle anses böra tillgripas.

Vad därefter angar bulvanköpen vill det synas av jordbrukskommissionernas
yttranden, att sådana köp numera pa de flesta håll äro ganska sällsynta,
samt att de bulvanförvärv som tidigare gjorts numera i allmänhet lia avvecklats
eller i varje fall äro föremål för prövning.

Från Kronobergs, Jönköpings, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands Västerbottens
och Norrbottens län meddelas sålunda att, såvitt för vederbörande

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. ni.

Äng. förhindrande av enskilda skog sspekulanters förvärv av bonde jordbruk.

(Forts.)

vere känt, inga eller blott enstaka fall av bulvanköp förekommit under senare
år. samt att jordbrukskommissionerna till följd därav endast undantagsvis haft
anledning till ingripande. Emellertid framhalles i flera av yttrandena, att
kommissionerna alltjämt ha sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden.
Att lagstiftningen på detta område även i nu nämnda landsdelar
fyllt en ej ringa uppgift framgår bl. a. därav, att endast^inom Jämtlands län
den numera slutförda avvecklingen av äldre bulvanförhallanden omfattat ej
mindre än 391 fastigheter.

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har meddelat, att under senaste
tiden till kommissionen inkommit anmälningar rörande fastighetsköp,
som kunna misstänkas falla under bulvanlagens^ bestämmelser. Dessa förvärv
skola undersökas av kommissionen, som också har för avsikt att söka utröna,
huruvida de nya ägarna till försålda bulvanfastigheter till äventyrs likaledes
äro att anse såsom bulvaner. Även inom Gävleborgs län synas, enligt
härvarande jordbrukskommissions uppgift, på senare tid fall av bulvanskap
ha förekommit i ej ringa omfattning. Ett flertal anmälningar härom har av
kommissionen ingivits till länsstyrelsen och äro f. n. beroende på dess prövning.
Sistnämnda kommission har i detta sammanhang velat rikta uppmärksamheten
på vissa bankers innehav av fastigheter, som av dem inropats på
exekutiv auktion, samt ifrågasatt en skärpning av gällande lagbestämmelser
till förhindrande av att sådana fastigheter under längre tid kvarstanna i bankernas
ägo. .

Den verkställda förberedande utredningen synes mig bekräfta, att missförhållanden
av den art interpellanten omnämnt i ej ringa omfattning förekomma
i vissa delar av landet. Även örn de skadliga verkningarna av en sådan osund
spekulation i skogsfastigheter ej framträda lika starkt överallt, är det dock
enligt min mening ett allmänt intresse att söka stävja detta slags, affärsverksamhet.
Jag kan med hänsyn härtill ansluta mig till kravet på åtgärder i
sådant syfte. Såsom interpellanten framhållit och jämväl understrukits i åtskilliga
av de nu inhämtade yttrandena är emellertid lösningen av ifrågavarande
spörsmål förenad med betydande svårigheter. Angeläget är naturligen,
att största möjliga effektivitet ernås utan att fastighetsägarnas befogade
anspråk på att få förfoga över sin egendom likväl trädas för nära. Olika
utvägar böra därvid komma under omprövning. Enligt vad jag inhämtat
kommer chefen för jordbruksdepartementet att lämna en redogörelse för vissa
överväganden, som redan ägt rum inom nämnda departement. Vid den fortsatta
utredningen torde de uppslag som framlagts i jordbrukskommissionernas yttranden
även komma i betraktande och utgöra ett värdefullt material.

Vad särskilt beträffar bulvanköpen vill jag med anledning av vad som förekommit
framhålla, att en bank lika väl som annan köpare är underkastad bulvanlagen.
Att bankerna icke missbruka den rätt de äga enligt banklagen att
under vissa förhållanden viss tid inneha av dem inropad fastighet, aligger det
bankinspektionen att tillse. För min del kommer jag att uppmärksamt följa
utvecklingen för att efterse, huruvida de möjligheter att komma till rätta med
bulvanköpen, som lagen erbjuder, äro tillräckliga.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och che fen

för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det svar, som han har
lämnat på min interpellation, och jag ber särskilt att få tacka för den utredning,
som han i anledning därav verkställt och sorn har konstaterat, att de
missförhållanden, som jag har påstått råda, också i verkligheten finnas. Jag
är också tacksam för statsrådets löfte, att jordbruksministern kommer att

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Äng. förhindrande av enskilda skogsspekidanters förvärv av bonde jordbruk.

(Forts.)

lämna en redogörelse för vad som vidtagits i frågan inom jordbruksdepartementet.

Då sålunda vad jag har velat ha framfört i huvudsak har blivit tillgodosett
i det svar, som statsrådet lämnat på interpellationen, har jag inte någon anledning
att närmare ingå på några detaljer. Jag vill emellertid i detta sammanhang
understryka, att jag ingalunda har velat komma åt det lojala fastighetsförvärvet,
och det skulle vara beklagligt, örn man genom en lagstiftning i
av mig önskad riktning skulle åstadkomma några svårigheter i den vägen.
Jag hoppas, att man vid utarbetandet av den lag, som jag anser vara nödvändig,
också tar behörig hänsyn till detta.

Jag vill också understryka, att jag ingalunda på något sätt velat komma
åt bolagen, vilken uppfattning man kanske kunnat få av den redogörelse, statsrådet
lämnade angående bulvanköpen. Jag för min del ser hellre, jag kan
säga det öppet och ärligt, att ett bolag innehar en jordbruks- eller skogsfastighet
än en skogsspekulant, som egentligen inte har någon annan strävan än
att ta ut vad som är möjligt att få från skogen och sedan i regel låter fastigheten
förfalla. Det kan inte förvåna, att jag, som har ägnat större delen av
min levnad till att skaffa jord åt folk — jag har ju deltagit i egnahemsverksamheten
i 28 år och dessutom i flera utredningar rörande samma frågor —
blir ledsen, när jag ser rejäla bondehemman övergå i skogsspekulanters ägo,
samtidigt som staten offrar miljoner och åter miljoner för att skaffa bärkraftiga
jordbruk åt folk. Det är detta, som föranlett mig att ta detta initiativ,
och jag uttalar min förhoppning, att det också skall komma att leda till ett
positivt resultat.

Herr Wohlin: Herr talman! Herr Gabrielssons interpellation har riktat
uppmärksamheten på en av de minst sympatiska och mest skadliga formerna
för den ekonomiska verksamheten i landet. I äldre tider var det icke möjligt
att spekulera i svensk jord och svensk skog, men sedan det merkantila tänkesättet
trängt igenom under 1800-talet i samband med den s. k. liberalismens
genombrott, har även på jordbrukets område svårartade skadeverkningar uppstått
i form av osund handel och spekulation med svensk jord och skog. Det
har gått så långt, att under de senaste årtiondenas högkonjunktur jorden och
skogen i detta land — vilka borde vara det mest stabila i vårt ekonomiska
liv och utgöra det oföränderliga underlaget för en välmående jordbrukarbefolkning
— kastats ut i spekulationens virvlar ungefär som börspapper.
Man har köpt och sålt jordegendomar utan annat syfte än att
förtjäna pengar på sina handelstransaktioner. Man har vanvårdat fastigheterna
under tiden och drivit det så långt, att jordvärdena många gånger på
ett oskäligt sätt uppskruvats med en påföljande våldsam tillväxt i skuldsättningen
för dessa jordbruks nya tillträdare. Hela denna utveckling är djupt
att beklaga och bottnar i en allmän uppfattning av ekonomiska ting, som det
borde vara allas uppgift att samfällt söka vrida tillbaka i en sundare och naturligare
riktning.

1918 stod den dåvarande svenska regeringen och riksdagen ungefärligen
inför samma problem som nu, ehuru förhållandena för 20 år tillbaka voro mer
accentuerade i ogynnsam riktning än för närvarande. Den dåvarande regeringens
justitieminister tillgrep de sista månaderna av riksdagen åtgärden att
tillkalla några personer för att söka finna åtminstone några utvägar mot den
skadliga jordspekulationen. Såsom ett av de väsentligaste resultaten härav
framkom en provisorisk lag mot skovling av ungskog, som på den tiden var

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Äng. förhindrande av enskilda skog sspekulanters förvärv av bondejordbruk.

(Forts.) o • .

av stor betydelse, eftersom de nya skogsvårdslagarna då ännu icke existerade.
Det var herr Eliel Löfgren, som då tog detta initiativ. . Nu ligger saken självfallet
så till vida på annat sätt, att den vägen icke är lika aktuell, utan departementschefen
står inför andra och svårare lagstiftningsproblem, när det gäller
att söka bemästra den av honom med rätta såsom skadlig karakteriserade
företeelse, varom här är fråga. Jag uttalar en livlig förhoppning, att det
måtte finnas möjligheter för den nuvarande regeringen^— som ju icke kan
se på dessa ting på samma sätt, varpå de under de gångna årtiondena betraktats
av en hel del människor i vårt land, vilka lia varit genomträngda av
penningjakten i dålig merkantil anda — att finna utvägar i syfte att på ett
effektivt sätt råda bot på den skadliga spekulationen i svensk jord och skog
och då närmast svensk bondejord och därtill hörande skogsområden. Skulle
det visa sig, att de lagstiftningsmöjligheter, som häresta till förfogande, icke
räcka för ändamålet — det är ju en juridisk fråga, på vilken jag saknar kompetens
att närmare ingå — och att denna utveckling fortsätter under kommande
år och årtionden, då är det min uppfattning, att hela den jordäganderätt.
som utbildats under det liberala tidsskedet och vars stora betydelse för
jordbrukarnas frihetskänsla visserligen har varit av alla erkänd, likväl därmed
också visat sin avigsida på ett sådant sätt, att statsmakterna framdeles
måste komma till en omprövning av hela denna jordäganderätts grundvalar,
varvid vissa äldre svenska jordäganderättssystem och jordrättstitlar kunna
komma i åtanke. Det är min förhoppning, att så icke skall behöva ske, utan
att man skall lyckas på andra vägar råda bot på den företeelse, varom härdar
tal. Men örn man icke lyckas därmed och örn den merkantila anda, som i våra
dagar råder inom det svenska folket, får fortsätta att utbreda sig, då är det
fara värt, att grunderna för den nuvarande svenska jordäganderätten kunna
komma att rubbas.

Herr Lindhagen: Herr talman! Herr Wohlin och jag ha tillsammans

kamperat i jordkommissionen. Där stodo vi ibland på den vänstra flygeln,
ibland hade vi också skiljaktiga meningar. _ Men jag kan ju i stort sett, herr
talman, instämma med Wohlins eko i åtskilligt från de tiderna,. då^vi vörö
samlade i en kommission, som ville något, herr talman, och fick vilja någonting
— det är det allra huvudsakligaste — fick vilja någonting!

Det är nog inte så, som Wohlin nu påstår, att liberalismen ensam bär skulden.
Denna ligger ju däri, att alla partier i vår tid, blivit kuvade och merkantiliserade
på det sättet, att de inte förstå jordens verkliga värde för folket, den
gamla statskonsten, att »land skall med lag byggas» eller välsignelsen av den
rätta jordfördelningen. Friheten och kulturen vila i mycket, ytterst pa en rätt
fördelning av jorden. För närvarande bottna svårigheterna bland annat och
icke minst i fåfäng väntan på en regering, som vill se frågorna på det sättet.
Det är, som sagt, inte ensamt liberalismens fel, utan det är utvecklingens och
naturlagarnas skuld. Det är inte värt att skylla på människorna och deras små
partier för dagen. De äro rö för vindarna och kunna föga hjälpa.

Nu må jag i fråga örn det här spörsmålet, som även återkommer i min interpellation
i dag, erinra justitieministern därom, att det inte är förenat med så stora
svårigheter att åstadkomma något. Ty det är så, herr justitieminister, i ali synnerhet
då det gäller de robusta jordfrågorna, att där det finns en vilja, där
finns det också en väg, och vägen kan vara ganska lätt funnen, örn man vill
saken. Sålunda vet jag inte, varför man inte. skulle kunna syssla med att formulera
en provisorisk lag redan vid denna riksdag för att förekomma en del
av den förste interpellanten befarade ytterligare utsvävningar på det här om -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Äng. förhindrande av enskilda skog sspekulanters förvärv av bonde jordbruk.

(Forts.)

rådet, en lag, som ansluter sig till förebilden i den nuvarande lagstiftningstekniken.
Man kan fullända denna lagstiftning därigenom, att lagarna örn sociala
arrendefastigheter och örn vanhävd på sådana fastigheter, som upptaga formuleringar,
vilka inbegripa de här skogsspekulanterna, också utsträckas till
äganderättslagarna.

Vi ha ju i bulvanlagen fått en utmärkt formulering, som visar, hur det bör
ordnas även i detaljerna. Bulvanlagen avsåg just att träffa enskilda köpare,
men då man inte kan träffa dem vid själva köptillfället och då definiera dem,
har man låtit dem köpa och få lagfart, men omedelbart därefter bli de prövade
på sina gärningar och av sin bosättning, och därför står det i lagen: en skogsspekulant
är en sådan, som efter köpet icke bosatt sig på fastigheten samt använder
den uppenbarligen i spekulationssyfte annorledes än för jordbruksändamål.
En sådan provisorisk lag skulle med anlitande av de omfattande formulerade
föreskrifterna i bulvanlagen också kunna tillämpas på enskilda, som
äro spekulanter utan att vara bulvaner för bolag.

Den formuleringen trodde jag vara så funnen, att det skulle väcka stor tillfredsställelse
inom departementen att få reflektera på den också i det här sammanhanget,
här lia nu i stället uppräknats en del andra uppslag, och varför
skulle då inte mitt ganska erfarna försök också kunna få den nåden att komma
till behandling utan att jag behöver stå och trumpeta för det i riksdagen både
i mina motioner och nu i min interpellation? Saken är för närvarande den, att
den sociala jordfrågans två vägar äro, den ena statens egnahemsrörelse och
den andra lagvägarna. Det är lagvägarna, som äro kärnan och stommen, men
som av en svag regeringsmakt tills vidare satts ur funktion. Vi röra oss, som
sagt blott med pengar, pengar och pengar och räntor och räntor. Även justieombudsmannens
och militieombudsmannens befattningar anses bli verkningsfulla
bara de få samma avlöning och glans som en justitierådsbefattning. Det
är verkligen maskinteknik, så det förslår!

Nu har här också sagts och motiverats, att man inte skall lagstifta annat
än örn det gäller många fall och påtagligt stora behov, på samma gång även
det senare dock tämligen fullständigt underlåtes. Det är väl nödvändigt, att
det finnes en lag, som framsynt förhindrar sådant, som man inte vill skall
komma att ske, oavsett örn för tillfället råder högkonjunktur eller lågkonjunktur.

Det är ju så, att strafflagen ingriper mot mördare i detta land, men det är
inte flertalet, som mördar. På samma sätt kan man också bestå sig med en
lag mot den speciella kategori affärsfolk, som vilja mörda ett jordbruk.

Herr Tjällgren: Herr talman! Fastän jag inte är interpellant, skall även
jag be att till herr justitieministern få framföra ett vördsamt tack för det
enligt min mening utmärkta innehåll, som interpellationssvaret hade.

Herr justitieministern ställde i utsikt åtgärder för en lagstiftning på det
här området, eller åtgärder för att förhindra spekulation med fastigheter. Jag
skulle vördsamt vilja uttala den förhoppningen, att dessa åtgärder inte må låta
vänta på sig alltför länge.

Sedan kan jag naturligtvis, herr talman, inte underlåta att uttala min tillfredsställelse
över att just herr Gabrielsson har framfört denna interpellation.
Jag tror, att den kommer att göra nytta, och det är ju glädjande.

Slutligen skulle jag kunna instämma i herr Wohlins anförande, särskilt
vad han i sista delen därav yttrade, ty min tanke är också den, att får den här
påtalade spekulationen med fastigheter fortsätta alltför länge, så kan det tänkas,

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Äng. förhindrande av enskilda skog sspekulanters förvärv av bondejordbruk.
(Forts.)

att vi få lagstiftningsåtgärder av sådan art, att vi, självägande jordbrukare
egentligen inte alls önska dem.

Äng. effektiva Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för jordbruksdeåtgärder
mot partementet Pehrsson-Bramstorp, som meddelat, att han ämnade vid detta
bolags jord- sammanträde besvara herr Lindhagens interpellation angående effektiva
förvärv m. m.^gärder mot bolags jordförvärv m. m., och nu yttrade: Herr talman!

Med första kammarens tillstånd har herr Lindhagen under erinran, bland
annat, örn det förslag till revision av lagen den 18 juni 1925 med förbud i
vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom, som framlagts i proposition
nr 233 till årets riksdag, och med hänvisning till en av herr Gabrielsson
till chefen för justitiedepartementet riktad interpellation jämte en av honom
själv väckt motion samt tre tidigare tillsatta jordberedningars betänkanden
till mig framställt följande frågor:

1) Kan det emotses benägenhet från regeringen att överväga och för riksdagen
framlägga en fullständigare och tidsenligare revision av förbudslagen
med ledning även av de förenämnda tre lagberedningarnas omfattande betänkanden,
vilka ännu ej varit föremål för huvudsaklig prövning?

2) Kan det från regeringen och dess jordbruksdepartement förväntas samverkan
med riksdagen för åstadkommande redan i år av åtminstone en provisorisk
lag om förbud för skogsspekulanters förvärv, såsom i förenämnda interpellation
och motion jämväl förordats?

I motiveringen till interpellationen har herr Lindhagen i samband med omnämnandet
av sin motion, som innebär yrkande örn avslag å proposition nr
233, som sin mening förklarat, att nämnda proposition har ett otillräckligt och
tvivelaktigt innehåll. Vad beträffar otillräckligheten skall jag icke nu yttra
mig härom. Därest riksdagen antager lagförslaget, får erfarenheten visa, huruvida
de nya bestämmelserna komma att fylla sitt ändamål eller icke. Omdömet
att propositionens innehåll skulle vara tvivelaktigt kan jag för min del icke
finna rättvist. Lagförslaget är ett uttryck för en ärlig strävan att nå det
bästa möjliga resultat av det lagstiftningsarbete, som inleddes för en mansålder
sedan och som haft och alltjämt bör ha till syfte att skydda den självägande
bondeklassen. Därmed torde min ståndpunkt till interpellantens första
fråga vara tillräckligt klart angiven för närvarande.

De enskilda spekulanternas skogsförvärv, som beröres i interpellantens andra
fråga, kräver otvivelaktigt den största uppmärksamhet från statsmakternas
sida, och jag har låtit igångsätta förberedande undersökningar inom departementet
härom redan innan de nu förevarande interpellationerna kommo till min
kännedom. Det har dock icke varit möjligt att redan till årets riksdag medhinna
utarbetandet av förslag i ämnet.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn det förslag, som jordkommissionen
avgav i sitt betänkande den 15 december 1921. Huvudregeln i kommissionens
förslag var, att enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet,
skulle, med vissa undantag i fråga örn s. k. släktjord, vara
pliktig att inom tre månader efter den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen,
dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande
sätt bosätta sig på fastigheten ävensom att framdeles under fem år i följd från
tillträdesdagen vara bosatt därstädes. Ville förvävare utan att iakttaga vad
sålunda vore stadgat behålla förvärvad fastighet, finge det icke ske utan tillstånd
av Konungens befallningshavande. Vissa i förslaget angivna myndigheter
hade att hos Konungens befallningshavande anmäla, då anledning funnes

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Äng. effektiva åtgärder mot bolags jordförvärv m. m. (Forts.)
antaga, att fastighetsägare eftersatte vad sålunda stadgats. Funne Konungens
befallningshavande giltiga skäl föreligga, skulle han föranstalta därom, att talan
mot fastighetsägaren utfördes vid domstol. Funne domstolen, att fastighetsägaren
eftersatte vad honom ålåge, skulle domstolen förelägga honom antingen,
därest han ville behålla fastigheten och icke redan ingivit ansökan om tillstånd
därtill, att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva
sådan ansökan eller ock att frivilligt avhända sig fastigheten. När ett år förflutit
efter det föreläggandet vunnit laga kraft, skulle överexekutor till prövning
företaga frågan örn fastighetens försäljning. Befunnes då, att fastighetsägaren
icke inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit ansökan örn tillstånd
att behålla fastigheten eller, därest så skett, att ansökningen avslagits, skulle
överexekutor förordna, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion.

Mot jordkommissionens förslag i förevarande del avgåvos reservationer av
herrar Lindhagen och Wohlin. Herr Lindhagen förordade ett av honom utarbetat
lagförslag örn förbud i vissa fall för enskild person att utan särskilt tillstånd
med äganderätt besitta fast egendom. Sådant förbud skulle bland annat
gälla för enskild person, vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller i syfte att bereda sig
hastig vinst genom avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter
eller dylikt samt icke vid den näst efter fastighetens förvärvande infallande
mantalsskrivningsförrättning i orten blivit mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som vore i sambruk med densamma, eller ock därefter upphörde
att vara mantalsskriven å fastighet som nyss sagts. Förvärvade en dylik person
fastighet, skulle egendomen åter avyttras. — Herr Wohlin ansåg, att en
för alla tider bestående garanti mot osund jordspekulation endast kunde åstadkommas
genom en skärpt lagstiftning örn vård av enskildas skogar. Lusten
att driva fastighetsspekulation för skogens skull skulle jämväl komma att minskas,
därest möjligheterna till bildande av gemensamhetsskogar utvidgades,
understöddes och uppmuntrades.

Jordkommissionens förslag avstyrktes så gott som enhälligt av de ämbetsmyndigheter
och enskilda sammanslutningar, vilka efter remiss yttrade sig över
detsamma, och förslaget blev aldrig förelagt riksdagen.

Det torde av diskussionen om jordkommissionens förslag, vilken jag ej nu
anser mig ha anledning att uppehålla mig vid, få anses ha blivit fastslaget, att
bosättningstvång som medel att förhindra fastighetsspekulation av här ifrågavarande
slag skulle medföra betydande svårigheter vid tillämpningen och troligen
icke leda till åsyftat resultat. Nya vägar torde därför få sökas, när det
gäller att förhindra osund fastighetsspekulation. Såvitt angår skogsfastigheter,
som lätt kunna utsättas för skovling genom dylik spekulation, kan man
exempelvis tänka sig möjligheten av att skärpa skogsvårdslagen i sådan riktning,
att förvärv av fastigheter i syfte att bereda sig hastig vinst genom skogens
tillgodogörande icke längre blir lockande.

År 1918 antogs av statsmakterna en provisorisk lag örn tillfälliga åtgärder
till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo. Lagen innehöll
dels vissa bestämmelser beträffande avverkning av ungskog och dels bestämmelser,
som avsågo att förhindra vanskötsel överhuvud taget av skog å
fastigheter, som inköptes i spekulationssyfte. I sistnämnda hänseende stadgades
i lagen, att å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller
gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led, syskon .eller syskons avkomling, avverkning av skog utan skogsvårdsst.
yrelsens tillstånd ej finge ske annorledes än i överensstämmelse med
grunderna för god skogsvård. Därest avverkning skedde i strid mot detta stadgande,
ägde skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å fastigheten eller viss

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Äng. effektiva åtgärder mot bolags jordförvärv m. m. (Forts.)
del därav verkställa avverkning för annat ändamål än fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Överträdelse av sådant
förbud var belagt med straff och förverkande av det avverkade virket. Åren
1919, 1920 och 1921 antogos lagar av huvudsakligen enahanda innehåll att
gälla för ett år i sänder. Lagen av år 1921 förlänades sedermera fortsatt giltighet
till den 1 juli 1923, då den nya skogsvårdslagen trädde i kraft.

Skogsvårdslagens bestämmelser örn avverkning av yngre skog synas erbjuda
tillräckliga garantier mot skovling av sådan skog från spekulanters sida. Detta
kan däremot ej sägas vara fallet med motsvarande stadgande!! beträffande
äldre skog. Avverkning av skog av sistnämnda kategori får nämligen äga rum
ända ned till återväxtgränsen, blott fastigheten ej därigenom kommer att lida
brist på husbehovsskog. Man torde ej ens kunna förbjuda en skövlande kalavverkning,
i fall skogsägaren vidtager åtgärder för återväxtens betryggande.
Möjligheterna att utfärda avverkningsförbud äro därför starkt begränsade.
Enligt vad som upplysts lära skogsspekulanterna också bedriva sin verksamhet
under lagens täckmantel, i det de bos skogsvårdsstyrelserna begära utsyning av
all den skog som lagligen får avverkas. Sådan utsyning kan ej förvägras.

En skogsspekulant kan således obehindrat avverka äldre skog utan att komma
i konflikt med skogsvårdslagen. Man skulle här kunna tänka sig möjligheten
av att i skogsvårdslagen införa .ett stadgande, att avverkning för annat
ändamål än husbehov under viss tid efter det fastighet bytt ägare ej utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd finge ske annorledes än i överensstämmelse med god
skogsvård. Därigenom skulle åt skogsvårdsmyndigheterna överlämnas att pröva,
huruvida syftet nied en avverkning utöver gränsen för god skogsvård vöre
sådant, att avverkningen med hänsyn till detsamma borde tillåtas. Omöjligt
synes ej vara att i motiveringen till ett sådant stadgande giva skogsvårdsstyrelsema
tillräcklig vägledning för ett rätt handhavande av en sådan prövning.

Därest ett stadgande av nyssnämnda innebörd lagfästes, synes detsamma
böra begränsas till fall, då fastigheten genom köp. byte eller gåva övergår till
annan än föregående ägarens arvinge eller make. Det speciella syftet med lagändringen
torde i vart fall ej leda längre. Av samma skäl torde den tid, under
vilken köpare skall vara underkastad ifrågavarande inskränkning i sin förfoganderätt
över fastigheten, kunna begränsas till vissa år.

Ett stadgande av sådant innehåll skulle emellertid träffa även lojala köpare,
som för att kunna gälda köpeskillingen för en förvärvad fastighet behöva låta
avverka en relativt stor del av förefintlig äldre skog. En skärpning av skogsvårdslagen
i angiven riktning torde därför som komplement fordra, att möjligheterna
att belåna växande skog utökas, varför även denna fråga bör göras
till föremål för ytterligare undersökning.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag får tacka jordbruksministern för

hans svar, och får säga, att jag i det stora hela är mycket nöjd med detsamma.
Jordbruksministern är ärlig och uppriktig och vill söka åstadkomma det bästa
möjliga, och det har avspeglat sig i interpellationssvaret.

Nu har jag emellertid i min motion, som väckts i anledning av jordbruksministerns
proposition örn vissa ändringar i den norrländska förbudslagen, principiellt
yrkat avslag å propositionen och har ej kunnat göra annat för jordbrukets
skull. Saken är den, att både riksdagsmän och departementets tjänstemän,
som tillhöra den nuvarande generationen, ha så ringa begrepp om de här
frågorna. Det är därför klart, att de förbise en hel mängd saker och att de
inte kunna ägna frågan samma intresse som den generation, vilken tog upp
dessa spörsmål. Det visar sig också, att jordbruksministern med min inställ -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Ang. effektiva åtgärder mot bolags jordförvärv m. m. (Forts.)
ning för effektiva och rättmätiga lösningar ej haft kunniga och erfarna rådgivare
vid propositionens avfattande.

Det är också en ganska ovanlig företeelse, att lagen om förbud för bolag
m. fl. att besitta fast egendom nu frambäres av jordbruksdepartementets chef
och inte av justitieministern, under det att en annan proposition till årets riksdag
rörande delning av jord på landet, trots att det ämbetsverk, som har att
göra med sådana frågor, hör under jordbruksdepartementet, frambars av justitieministern.
Men jag är glad åt att jordbruksministern gått i bräschen för
detta förslag, ty då finns det i någon mån större utsikter, att det kan bli
någonting av detsamma. Detta åsidosättande av departementalstadgan kan
vara en lika tidsbetonad företeelse, som det åsidosättande av första kammarens
lika rätt med den andra, vilket skedde vid den gemensamma voteringen örn
folkskollärarlönerna.

Statsrådet har gentemot mitt påstående, att propositionen var otillräcklig för
en fullständig och tidsenlig revision av förbudslagen framhållit, att erfarenheten
finge visa, huruvida de nya bestämmelserna komma att fylla sitt ändamål
eller icke. Det är givet, att vi då få vänta därpå. Men syftet är ju i
själva verket endast att åstadkomma ett slags ägobyte mellan allmogen och
skogsindustrien. Och det är så tvivelaktigt, örn industrien kommer att begagna
sig av denna möjlighet, att man måste ifrågasätta, örn det verkligen
kan vinnas någon effektivitet i denna lilla sak. Jordbruksministern sade också
i interpellationssvaret, att lagförslaget »är ett uttryck för en ärlig strävan
att nå det bästa möjliga resultat av det lagstiftningsarbete, som inleddes för
en mansålder sedan och som haft och alltjämt bör ha till syfte att skydda
den självägande bondeklassen». Jag får — örn herr Wigforss vill sluta sitt
samspråk med jordbruksministern — tacka statsrådet för att han verkligen
talar med sympati örn det lagstiftningsarbete, som inleddes för en mansålder
sedan.. Bet är första gången sedan år 1922, ett sådant yttrande fällts från
statsrådsbänken. Så nog veta vi, att på högre ort allting i det problemet nu
beror på statsrådet Pehrsson-Bramstorp och generaldirektör Malmberg och inte
på någon annan!

Att statsrådets strävan varit ärlig, visar sig också därav, att i den lilla
del, där man nu vill skapa något nytt, är det hans retuscheringar i ärlighetens
och oväldens tecken, som gjort, att man av den saken kunnat få det
bästa, som kan göras i denna lilla lagstiftningsväg. Jag bara ifrågasätter,
om industrien kommer att begagna sig av den föreslagna möjligheten till byte,
ty det är ju krokvägar den måste gå, och vinsten därav är tvivelaktig. Att
jag kallat förslaget otillräckligt beror därpå, att det angives •— det är nog
inte statsrådet, som varit ensam örn det uppslaget —■ att man skall »suggerera»
industrien till att avyttra sina utarrenderade jordbruksfastigheter. Lagkommissionerna
hade ett annat och fullständigare program just i samma syfte,
nämligen ett »återvinnande till allmogen av de odling slägenheter med tillhörande
erforderlig skogsmark ifrån de stora kronans domäner, som i Norrland,
Dalarna och på visst sätt även i Värmland en gång skänktes till jordbruket.

Nu har det i alla fall kommit därhän, att man äntligen får talas vid om
saken, såsom även jag fick göra med jordbruksministern häromdagen, då jag
citerade Homerus, att hans tal var ljuvare än honung, då även lagvägarnas tid
kunde få rådgöra med statsrådet örn denna genomgripande reform, varigenom
alla de otaliga ofullständiga jordbruk, som under en otillfredsställande lagstiftning
skapats där uppe, skulle kunna, på sätt statsrådet också önskat,
bli fullständiga, på samma gång jordbruksenheterna inte minskades.

En annan sak är, att det gjorts bemödanden, från kända sidovägar för -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 £. m.

Äng. effektiva åtgärder mot bolags jordförvärv m. m. (Forts.)
modar jag, att ytterligare öka möjligheterna för skogsbolagens jordförvärv
eller bibehållande av sådana förvärv, som det här är fråga om. Men på samma
gång som man tar ifrån den jordbrukande befolkningen skogsmarker, som
kallas för överloppsmark — det finns ingen överloppsmark där uppe, utan
jordbruket behöver behålla all jord det har kvar — och i samma mån som
man överför mark till bolagen, vilket propositionen i själva verket i viss män
går ut på, kommer ju beskattningen därav att äga rum i städerna, där bolagen
lia sina kontor. Men det överensstämmer inte med jordbruksministerns strävan,
och han antydde just nyligen, örn jag förstod honom rätt, att han skulle
med sympati och intresse taga upp frågan örn att söka få till stånd en ny omskapande
lagstiftning på detta område. Det är också första gången ett sådant
Bragelöfte givits av ett statsråd sedan år 1922.

Vidare har införts, i § 4 punkt 2, en bestämmelse •— det har naturligtvis
förbigått statsrådet —- örn att jordbruk, som äro mycket dåliga och som det
just inte kan göras någonting av, skulle få köpas. Det är sådana jordbruk,
som tillskapades i mängd där uppe under avvittringen, därigenom att bolag
eller bulvaner för bolag eller enskilda läto svedja litet mark, som sedan skumplöjdes
och besåddes med råg. Så kom en tillmötesgående tjänsteman och vitsordade,
att det var tillräckligt med odlad och bebyggd jord, och så tilldelades
skogsspekulanten en myckenhet kronoskog. Det skapades genom sådant skoj
en mängd kvasijordbruk i skogsspekulationssyfte. Men det bör snarare nu
ordnas så, att av de svaga jordbruken skapas nya och självförsörjande hem
med tillägg av all den odlingsjord och stödskog, som finns att tillgå på dessa
avvittrade jordbruk, i stället för att på detta sätt knäsätta en kriminalitet, som
försiggått i forna tider. Man kan inte heller skylla på att det är andra, som
nu äga skogarna. Det är ju merendels så, att den, som är rättsinnehavare
efter en annan, får finna sig även i sin företrädares skyldigheter.

Vad sedan beträffar kravet på åtgärder emot de enskilda spekulanternas
skogsförvärv, ha både statsrådet Westman, sorn.yttrade sig tidigare i dag, och
statsrådet Pehrsson-Bramstorp ställt sig välvilliga till detta önskemål. Statsrådet
Westman sysselsatte sig mera med frågan, huruvida de nuvarande olägenheterna
vore tillräckligt stora, för att det skulle finnas anledning att göra
någonting. Men statsrådet Bramstorp har helt enkelt sagt ifrån, att här måste
någonting göras, olägenheterna må vara större eller mindre och de må vara
beroende av konjunkturerna eller inte. Redan det är ju något, som är mera
att ta på, och jag vill endast be statsrådet att välvilligt med sin statssekreterare
eller andra överlägga också örn den av mig formulerade provisoriska lagen
för sådant ändamål.

Saken var ju den, att när förbudslagen kom till, fanns det inte någon bulvanlag,
d. v. s. en lag, som hindrade enskildas förvärv i obehöriga syften. Men
sedan den kommit till, och det skedde först år 1925, ha vi fått en stomme för
en sådan lag, som nu kan användas på ett förträffligt sätt, såvitt jag förstår.
Lika väl som bulvanen får köpa och får lagfart men man sedan ^genast
tar itu med honom och klarar upp saken, så att han eventuellt far ga ifrån
fastigheten, så kan det stiftas en lag också för andra enskilda spekulanter, som
inte äro bulvaner för bolag, men representera ett obehörigt skogsskövlingsintresse.
Vi kunna ha fått en sådan provisorisk lag redan vid denna riksdag
för att förekomma ytterligare köp, som även herr Gabrielsson påkallat, om
höga vederbörande velat och förstått saken. När Norrlandslagen först antogs
i andra kammaren år 1901, skedde det utan regeringsproposition, utan kommittébetänkande,
utan högsta domstolens utlåtande och utan yttrande från något
enda ämbetsverk. Andra kammaren biföll med stor majoritet ett lag -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Ang. effektiva åtgärder mot bolags jordförvärv m. m. (Forts.)
förslag framlagt av mig i det syfte, som det då gällde. Sådant går alltså för
sig. Provisoriska lagar lia sedan antagits mer än en gång eller åtminstone
1905 (den provisoriska norrländska ägostyckningslagen) av riksdagen, och i
Norge var det ju regeringskonst omkring 1906 att få antagna provisoriska
lagar i diverse jordfrågor för att förhindra olägenheter under väntan på den
definitiva lagen.

I interpellationssvaret omnämnes just, att man i jordkommissionens betänkande
övervägt en lagstiftning för att, liksom när det gäller bolagen, förhindra
redan köp och lagfart, då det gäller enskilda spekulanter. Jag medger, att
det är svårare att få fram en sådan lagstiftning, men norrmännen ha försökt
sig på det och det lär ha gått bra. Men jag har i motionen och interpellationen
sagt ifrån, att vi inte nu behöva gå på jordkommissionens linje, utan
på den linje, som utformats genom bulvanlagen av år 1925. På den vägen kan
man, såsom även av mig föreslagits upptaga den formulering av begreppet
enskilda skog sspekulanter, som skapades i den norrländska sociala arrendelagen
och den norrländska vanhävdslagen.

Statsrådet åter kommer in på de förslag, som gjorts för att hindra spekulanter
från att skövla skogen, inte blott genom en äganderättslag, som bulvanlagen
är, utan även genom parallella skärpningar i skogsvårdslagarna, och det
är ju tacknämligt, örn något sådant också kan äga rum. Vi hörde, att statsrådet
är beredd att sätta till alla segel i det fallet. Men så säges det på ett
ställe i interpellationssvaret, att en »skogsspekulant kan således obehindrat
avverka äldre skog utan att komma i konflikt med skogsvårdslagen», därigenom
att han hos skogsvårdsstyrelsen begär utsyning av ali den skog, som
lagligen får avverkas. Då vill jag påminna statsrådet örn att här har under
gångna tider i andra kammaren med ständig framgång och stora majoriteter
förordats en lagstiftning örn uthållighet sbruk på större skogar och att nian
således inte skulle stanna vid en uppväxtlag, utan få en lag, som också skyddade
skogskapitalet. Det är förhållandet, när det gäller de allmänna skogarna,
och varför skall inte det ske även med avseende på stora enskilda skogar
till gagn för skogsbruket, till gagn för industrien, till gagn för folket
och dess varaktiga arbetsförtjänst, till gagn för vår handelsbalans? Andra
kammaren har upprepade gånger uttalat sig därför.

Jag ber att få hänvisa statsrådet särskilt till vad även jordkommissionen
föreslog just i det syftet. Även i detta fall är det för mig en gåta, att min
gode vän Johansson i Uppmälby, som tidigare med liv och lust var med på
alla sådana förslag, som jag nu erinrat örn, sedan när han blev ordförande i
jordbruksutskottet ansett sig — förmodligen under trycket av nya inställningar
hos regeringsmakten, något visst statsråd eller vad det nu kan vara —
inte kunna vidhålla sina ståndpunkter. Men jag är övertygad örn att han blott
tills vidare suspenderat dem.

Först och sist ber jag att få uppriktigt tacka statsrådet för de angivna positiva
framtidsutsikterna.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 50.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag
ang.
försäljning ax
rusdrycker
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1937 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 242, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående försäljning av rusdrycker;

2) förordning örn införande av förordningen angående försäljning av rusdrycker;
samt

3) förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Till utskottets behandling hade därjämte överlämnats ett flertal i anledning
av propositionen väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte — med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition
nr 242, i vad den avsåge förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker,
icke kunnat oförändrad av riksdagen bifallas — antaga under punkten
infört förslag till förordning i ämnet;

b) att riksdagen måtte — med bifall i dessa delar till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition — antaga vid propositionen fogade

1) förslag till förordning örn införande av förordningen angående försäljning
av rusdrycker;

2) förslag till förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd; c)

att följande motioner, nämligen
inom första kammaren:

nr 241, av herr Stendahl,

» 242, av herr Reuterskiöld,

» 268, av herr Eilif Sylwan m. fl.,

» 269, av herr Oscar Gottfrid Karlsson,

» 270, av herr Oscar Gottfrid Karlsson,

» 271, av herrar Lindmark och Karl Rodin,

» 272, av herr Holmström m. fl.,

» 273, av herr Bjurström,

» 274, av herrar Rahmn och Borell,

» 275, av herr Bergman m. fl.,

» 276, av herr Bergman,

» 277, av herr Anders Andersson,

» 278, av herr Carl Eriksson m. fl., samt
» 279, av herr Holmström m. fl., ävensom

inom andra kammaren:
nr 471, av herr Paulsen,

» 472, av herr Paulsen,

» 507, av herrar Nilsson i Landskrona och Landgren,

» 508, av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

» 509, av herr Andersson i Falkenberg,

» 510, av herr Dahlbäck m. fl.,

» 511, av herr Henriksson m. fl.,

» 512, av herr Henriksson m. fl.,

» 513, av herr Liedberg m. fl.,

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
nr 514, av herr Sundström i Vikmanshyttan,

» 515, av herr Lindén m. fl.,

» 516, av herr Kilbom,

» 517, av herr Tersson i Norrby m. fl.,

» 518, av herr Nilson i Eskilstuna,

» 519, av herr Lindberg i Stockholm,

» 520, av herr Nylander,

» 521, av fru Alvén m. fl.,

» 522, av herr Cruse m. fl.,

» 523, av herrar Cruse och Eriksson i Sandby, samt
» 524, av herr Andersson i Igelboda

mätte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet här
förut anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet funnos fogade dels sex med 1)—6) betecknade reservationer,
dels ock två särskilda yttranden.

. Enligt en av berörda reservationer, betecknad med 1), hade herr Johanson
i Huskvarna av angivna orsaker ansett sig böra dels yrka avslag på föreliggande
proposition i dess helhet, dels ock hemställa, att riksdagen måtte besluta
skrivelse till Kungl. Majit med begäran att för 1938 års riksdag måtte
framläggas förnyat förslag till rusdrycksförsäljningslagstiftning, därvid ej
mindre av reservanten föreslagna ändringar borde vinna beaktande än även
förslag till förbättrad nykterhetsvård föreläggas riksdagen. Skulle detta huvudyrkande
icke vinna bifall utan propositionen detta år läggas till grund
för positiva beslut, hade reservanten yrkat, att vissa närmare angivna författa
nmgsrum måtte erhålla den lydelse, som framginge av reservationen.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Bårg, Johan: I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 28 hemställes, att detsamma må företagas till avgörande punktvis
och punkten a) på det sätt, att till en början föredrages det av utskottet
framställda förordningsförslaget paragrafvis med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages : att vid behandlingen av den del av
förordningsförslaget, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta
betänkandet i dess helhet; samt att författningstext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten a).

Utskottets förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker.

1 kap. 1 §.

Denna paragraf lydde:

Med spritdrycker förstås i denna förordning varje vätska som håller iner
än två och en fjärdedels volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra
till vin eller maltdryck.

Med vin förstås i denna förordning varje genom alkoholisk jäsning framställd
dryck, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar
och som håller mer än två och en fjärdedels men ej iner än tjugutvå volymprocent
etylalkohol.

Spritdrycker och vin benämnas gemensamt rusdrycker.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 37.

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

I de likalydande motionerna nr 274 i första kammaren av herrar Rahmn och
Forell samt nr 513 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl. hade hemställts,
att termen »rusdrycker» i Kungl. Maurts förordning angående försäljning av
rusdrycker måtte utbytes mot »starkdrycker».

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag vågar, trots att det lider mot den
tid, då jag vet, att man icke bör fresta kammarledamöternas tålamod, likväl
be att få disponera litet tid för att göra några betraktelser i anledning av det
föreliggande utskottsbetänkandet. . _

Såsom herrarna finna, följer utskottet i allt väsentligt Kungl. Maj :ts proposition
nr 242. Denna bygger i sin ordning på 1928 års rusdryckslagstiftnmgsrevisions
betänkande. Propositionen överensstämmer i allt väsentligt med
revisionens förslag med undantag för några fall, där propositionen ansluter
sig till vad vissa reservanter inom revisionen yrkade.

De direktiv, som gåvos för 1928 års rusdryckslagstiftningsrevisions arbete,
kunna vara värda beaktande i detta sammanhang, och jag. ber att få hänvisa
till sid. 113 i utskottets betänkande, där huvudreservanten återgivit det väsentliga
i dessa direktiv. Reservanten anför sålunda, att riksdagen framhöll, att
revisionens syfte skulle vara att vinna sådana bestämmelser, som i möjligaste
mån gagna nykterhetstillståndet och genom vilkas tillämpning konsumtionen
förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter. .Därjämte framhölls, säger
reservanten, angelägenheten av att genom lagstiftningen dryckesseden komme
att motverkas, framför allt i dess mest anstötliga former.

Nu hade det kanske i tydlighetens intresse varit påkallat, att även fortsättningen
av direktiven citerats. De återfinnas i propositionen på sid. 42 och
fortsättningen lyder på följande sätt, att samtidigt som angelägenheten betonas
att genom lagstiftningen dryckessedan skall motverkas, framhålles, att
detta skall ske »utan att sådana ytterligare, restriktioner införas, som äro ägnade
att framkalla ett mera allmänt missnöje. Vidare böra sådana i författningen
meddelade eller genom praxis utbildade bestämmelser, sorn. sakna nykterhetsfrämjande
betydelse men äro ägnade att framkalla irritation, i möjligaste
mån avlägsnas.» Först sedan man får dessa grunddrag samlade, kan
man bilda sig en tillfredsställande uppfattning örn vad revisionen hade för ledning
för sitt arbete. Vidare innefattade direktiven några påpekanden, att man,
då man sökte utforma en sådan lagstiftning som de nu citerade anvisningarna
åsyftade, skulle taga hänsyn till bland annat, hur andra länders, rusdrycksta gstiftning
var utformad, och de resultat, som där vunnits. Därvid pekade man
särskilt på det danska systemet. . o

Av de grundläggande direktiv, som jag nyss citerade, mäste nian landet mtrycket,
att utredningen icke fått några mera bestämda riktlinjer att ga efter.
Det är också ganska förklarligt, men jag nödgas påpeka något örn den saken

här. . . . ...

Åren närmast före 1928 framburos i riksdagen åtskilliga motioner, i vilka
hemställdes örn mer eller mindre omfattande omstöpning av den gällande rusdryckslagstiftningen.
Bevillningsutskottet avstyrkte utredningar gång efter
annan, men med tiden fann man, att det kanske kunde vara skäl i att. man underkastade
gällande bestämmelser en översyn. De krafter inom riksdagen,
som då manade fram bevillningsutskottets tillstyrkande, voro dels de, som syftade
till att få en skärpt restriktionslagstiftning, och dels de, som ansågo, att
den gällande lagstiftningen var alltför snäv och sålunda för den skull ville
hava en revision. Att förena dessa varandra diametralt motsatta meningar i
någonting detaljerat eller bärande var ju otänkbart. Vad man likväl från båda
hållen godkände såsom eftersträvansvärt var, att man skulle söka antaga så -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 07.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
danil bestämmelser, som i möjligaste mån gagnade nykterhetstillståndet. ken
elter vilka vägar man skulle gå fram, därom gingo meningarna givetvis alldeles
isar. Revisionen mäste således själv söka sig fram på vägar, som man
trodde skulle leda fram till det asyftade målet, och när det gäller uppsökandet
av sådana vägar, behöver man inte vara mycket förfaren för att veta att
uppfattningarna gå oerhört mycket isär, icke allenast mellan den riktningen,
som syftar till att undantränga rusdrycksbruket, utan även den rent motsatta
riktningen. Dessutom nödgas man konstatera, att åtminstone inom den förstnämnda
riktningen, som vill söka undantränga rusdrycksbruket, äro meningärna
bland olika kategorier synnerligen delade. En grund, på vilken man
mäste bygga ali lagstiftning, är ju den, att den bör uppbäras av en allmännare
iolkmemng. Om detta gäller i allmänhet, så vill jag påstå, att det gäller i
mycket högre grad vid lagstiftandet på ett område sådant som detta, där lagstiftningen
ingriper sa intimt i människornas liv och leverne, i deras livsföring
och deras dagliga vanor och dylikt. Kan man icke bygga lagstiftningen på
denna breda grund, så är den misslyckad, vill jag påstå.

Ett demokratiskt folk som vårt mäste ju hysa den uppfattningen, att det
ända är den stora mängdens vilja, som skall vara ledande och rådande, även
örn man i görligaste mån tar hänsyn till minoriteternas uppfattning. Så är
det, säger jag, i allra högsta grad, när det gäller en sådan här lagstiftning,
och därför var revisionen, liksom vi väl alla borde vara, hänvisad till att söka
sig fram på vägar, som ligga så, att man känner, att de förslag, som man
kommer fram med, äro av deri beskaffenhet, att de vinna anklang hos större
delen av medborgarna.

Ivar man tog itu med detta arbete, hade man sannerligen inte så många olika
vägar att söka sig fram på. Det gamla nykterhetsfolkets ursprungliga, sedan
lang tid tillbaka hävdade krav om införande av lagstadgat förbud för tillverkning
och försäljning av rusdrycker i landet, är icke aktuellt för dagen. Det
är mindre aktuellt nu än det varit pa langliga tider, sedan erfarenheterna hava
visat svårigheterna att upprätthålla ett dylikt förbud i de länder, där det har
praktiserats, svårigheter, som blivit sa övermäktiga, att land efter land nödgats
frånträda detsamma. För dem, som skulle bereda detta ärende, var det
sålunda uteslutet att rekommendera den vägen såsom framkomlig. Vad kan
då återstå? Jo, väsentligen två vägar: den ena att gå fram på den väg, som
den svenska lagstiftningen förut har praktiserat och ännu praktiserar, och den
andra att klämna restriktionssystemet och söka ersätta detsamma med andra
effektiva åtgärder. I senare fallet har man icke mycket annat att välja på
än det så kallade danska systemet, det vill säga att genom prisförhöjningar
söka göra rusdryckerna så oåtkomliga, att all restriktionslagstiftning blir obehövlig.
Revisionen ägnade mycket intresse åt att studera den möjligheten och
utröna verkningarna av den lagstiftningsmetoden, och efter moget övervägande
kom man fram till att man icke vågade rekommendera en efterföljd i Sverige
av det danska systemet.

Personligen vill jag passa på tillfället att avge den deklarationen, att jag
anser, att den lagstiftningsmetod, som Danmark praktiserar härvidlag, i mångt
och mycket är att föredraga framför vårt konstiga och, Herre Gud — gärna
må det vara utsagt — byråkratiska rusdrycklagstiftningssystem. De restriktioner,
som det danska systemet praktiserar, äro ganska enkla. Det är just
ingenting annat än prisförhöjningar. Rusdryckerna få där försäljas som vilken
annan vara som helst, men kostnaderna för att förskaffa sig varan bli så
höga, att de utestänga en mängd människor, som inte hava möjlighet att skaffa
sig den, i varje fall inte i någon nämnvärd grad, och andra åter kanske hava
denna möjlighet, men finna det oförenligt med sina intressen att offra stora be -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.
lopp därpå. Detta har'' varit ett moment, som visat sig tillräckligt aterhal Även

om jag sålunda för min del anser, att den ordningen är att föredraga
framför vår restriktionslagstiftning, är saken därmed ingalunda löst. . Fragan
är väl, och det är det viktigaste: finns det förutsättningar för att i vart
land få till stånd en lagstiftning efter, dessa linjer? Jag har kommit till
den uppfattningen — och revisionens majoritet likaså • - att det saknas förutsättningar
för att få en sådan lagstiftning till stånd i vårt land.. Men de
finnas, som alltjämt tycka, att det är galet, att man inte försöker sig pa delina
enkla och rationella metod, som danskarna hava, att man således borde lia
kommit fram med ett förslag i den riktningen. Det tjänar, säger jag, ingenting
till i annan mån, än att nian väcker intresse för problemet, sa att det
tilldrar sig uppmärksamhet och kan dryftas; men att lägga^ iram ett lagförslag
i den riktningen för riksdagen kan väl inte leda till något resultat. ^

Man pekar på att i Danmark har det i varje fall gått att genomfora ett sadant
system. Ja, det hade möjligen kunnat gå också i Sverige vid den tidpunkt,
då danskarna införde sin lagstiftning, men det var under sa väsentlig
andra förhållanden än nu, att alla förutsättningar för att lyckas darvidlag
nu saknas. Den danska spritfördyringen genomfördes ju under krigstiden,
när Danmark liksom så många andra länder väl insaga att nian icke nac e
råd att offra de viktiga livsmedlen potatis och spannmål m. m. tor brännvinstillverkning.
Danskarna voro kanske till och med mer an vi trångön i
finansiellt hänseende. De behövde pengar. Dessutom var ju förhållandet det
att vid den tiden var särskilt brännvinskonsumtionen i Danmark betydligt
högre än i Sverige. Detta vållade i vida kretsar i Danmark stora bekymmer.
När man då tillgrep fördyringsmetoden, löste .det alla dessa tre F°b
Livsförnödenheterna, som borde användas för djur och människor fick ma^
i behåll, statskassan tillfördes pengar, och till pa köpet, visade det sig,
snritkonsumtionen sjönk till ett minimum. Jag fragar mig nu har. imns. a
unn av Hjessa förutsättningar för oss här i landet? Vi hava sannerligen inte
brist vare sig på potatis eller spannmål, utan det stora .bekymret har ar i
stället hur man skall kunna konsumera det, som frambringas i. lande .
kunna’ju heller inte klaga över något särskilt besvärligt ekonomiskt laSe
statens vidkommande. Dessutom är det sa,, att rusdryckskonsumtionen har

* i rlo-f tmtQ att deri lieser bland de högsta i något land, likväl icke pa långt
i landet, trots att den ligger Olai införandet av lagstiftningen där S.

±"i *—“3. Hist Selie, t S strå

IfiiiiSPSs

gav, så ledes tanken han till de torsek s™ ira ^ utredningsarbetet, riktat
draga upp klarare och bestamda J önskade från nykterhetsf olinder
som skulle sikie ^esuitatet av det arbetet, som är

SokÄiSvlS . »(Bris av nykterhetsfolkets Lyst,finmor -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
mitté ■— ett utredningsarbete som tog mer än ett par år i anspråk — ger fullt
belägg för hur besvärligt det överhuvud taget är att komma till rätta, när det
gäller en lagstiftning på detta område och hur kolossalt svårt det är att ena
viljorna och uppfattningarna till och med bland nykterhetsfolket. Utredningsresultatet
blev det, att hälften aAr medlemmarna i nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté
gick en väg och den andra hälften en annan. I vissa avseenden
radde en gemensam uppfattning, och det gällde huvudsakligen två
ting. Det ena var, att man önskade en förbättrad alkoholistvårdslag, och det
andra att man skulle i större eller mindre grad öka priserna på rusdryckerna.
Men i övrigt var det sa, att vad den ena falangen ansåg vara till fördel ur nykterhetssynpunkt
i lagstiftningsväg, hade den andra mycket svårt att förstå
och till och med fördömde. Därifrån var således icke särdeles mycket att få.

Innan jag går att närmare tala om det föreliggande förslagets detaljer, vill
jag, herr talman, i detta sammanhang hava sagt, att den omständigheten, att
meningarna inom nykterhetsvärlden gå så väsentligt isär, givetvis bottnar i
många olika uppfattningar örn vad som är gagneligt, vilka vägar och metoder.
man skall begagna. Det skulle vara tillrådligt, att ingen av dessa olika
riktningar känner sig. alltför självsäker, när det gäller att staka ut vägar.
Icke minst på den sista tiden har man inom nykterhetsvärlden märkt —
det må jag säga, även örn mina ord inte betyda något i det hänseendet, men
åtminstone har det tett sig så för mig — att det kanske i mindre grad varit
nitet att åstadkomma bättre förhållanden på området än önskan att ligga
främst och. visa, att man har rätt och då framför allt slå ned andras meningar.
Åtskilligt osympatiskt i den vägen har stuckits under ögonen på mig
under, denna tid, och jag skulle till mina vänner ute i de olika nykterhetslägren
vilja säga: använd edra krafter bättre än att racka ned och söka taga livet
av varandra ! ° Örn vi icke kunna komma till rätta med varandra i fråga örn en
del detaljer på lagstiftningens område, så böra vi komma överens örn en sak:
skall man få underlag för bärkraftiga åtgärder från lagstiftarnas sida, så
kräves det, att detta underlag uppbäres av en folkmening. Denna enade folkmening
skapar man inte genom att sitta och klubba igenom lagar utan genom
att upplysa människorna, söka omdana deras sinnen och lära dem bättre insikter
i saker och ting. Det målet är värdefullare än att ligga främst i fråga
örn radikalism och självtilltro, när det gäller att utstaka lagstiftningsvägar.

Jag ber, herr talman, att till grund för några reflexioner, som jag nödgats
göra, här få lägga huvudreservationen i föreliggande betänkande. Den återfinnes
på sid. 113 i betänkandet och är avgiven av herr Johanson i Huskvarna.
När jag nu talar om denna reservation och knyter kritiska reflexioner till densamma,
är det mig angeläget att framhålla, att det skulle göra mig personligen
ont, örn dessa mina kritiska reflexioner av reservanten skulle betraktas såsom
ett. underkännande av hans goda vilja att göra det bästa. Under mitt
mångåriga sysslande med riksdagsarbetet och rusdryckslagstiftningen har
jag samarbetat med få människor, som hava visat en renare och ärligare vilja
att göra det bästa än min gamle vän herr Johanson i Huskvarna. Det får således
inte uppfattas såsom ett personligt klander mot honom. Om min vän
reservanten bär skulle kunna tillvitas något fel — jag kan ju få använda det
uttrycket — så är det det, att han icke är nog hemfallen åt att begagna fraser
och floskler, utan håller sig på marken och vill såsom en realitetsmänniska
gärna se problemen nakna, sådana de äro.

Reservanten hemställer i sin reservation, att riksdagen måtte avslå det föreliggande
förslaget i dess helhet, och som skäl härför anför reservanten, att,
betraktat mot de direktiv, sorn riksdagen gav 1928, det föreliggande förslaget
icke håller måttet. Han säger att •— tvärtemot vad sålunda åberopats

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
såsom av riksdagen åsyftat — det föreliggande förslaget snarare är ägnat att
utbreda dryckesseden än att tillbakatränga den, bland annat genom en alltmer
underlättad åtkomst av rusdrycker, och då en dylik lagstiftning otvivelaktigt
måste komma att bidraga till ett försämrat nykterhetstillstånd, har reservanten
icke kunnat undgå att anmäla reservation. Reservanten hemställer
dessutom, »att riksdagen måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
att för 1938 års riksdag framlägga förnyat förslag till rusdrycksförsäljningslagstiftning,
därvid ej mindre av mig här nedan föreslagna ändringar
böra vinna beaktande än även förslag till förbättrad nykterhetsvård föreläggas
riksdagen».

Det är därför av stort intresse att se, vilka anmärkningar min vän herr
Johanson, som väl är exponent för den radikala riktningen, som icke vill, att
riksdagen skall godkänna det föreliggande förslaget, utan åstadkomma något
som bättre fyller sitt ändamål, riktar mot förslaget, och vilka önskemål därutöver
som skola tagas i beaktande vid uppgörandet av ett nytt förslag. Jag
vill då först ett ögonblick stanna vid det uteblivna förslaget till lag örn förbättrad
nykterhetsvård.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen fann i sitt arbete påkallat, att i samband
med framläggande av förslag till reformerad rusdryckslagstiftning även komma
fram med förslag till en förbättrad nykterhetsvård. Departementschefen,
finanministern, säger i den proposition, som ligger till grund för detta betänkande,
att det icke har varit möjligt att till årets riksdag komma fram med
ett reviderat förslag till lag örn nykterhetsvård, icke minst med hänsyn till de
ingående erinringar, som från olika håll ha gjorts mot det förslag, som revisionen
framlade. Men det ställes i utsikt, att ett förslag snarast kan vara att
emotse, och utskottet har skyndat sig att understryka önskvärdheten av att
ett förslag förelägges redan nästa års riksdag. Detta önskemål, som utskottet
framför, har man kunnat uttala så mycket säkrare, som man från vederbörande
departementschef har fått bekräftat, att avsikten är att örn möjligt
komma med ett förslag till nästa riksdag.

Under sådana förhållanden kan jag för min del i likhet med utskottet inte
finna, att uteblivandet av ett förslag till förbättrad nykterhetsvård skulle behöva
vara ett giltigt skäl att nu icke godkänna propositionen, om man för
övrigt skulle kunna vara med örn den. Jag sätter för min del mycket stort
värde på de förbättringar i fråga örn nykterhetsvårdslagstifklingen, som jag
hoppas komma till stånd. Men ingen skall tro, att man därigenom löser det
spörsmål, som reservanten främst syftar till, nämligen att tillbakatränga rusdrycksbruket
eller att överhuvud taget på ett mera ingripande sätt kunna
taga itu med motverkande av detta bruk. Nykterhetsvården kommer trots
allt att även i fortsättningen få i väsentlig grad inskränka sig till att söka
läka de sår, som rusdrycksbruket river upp hos människorna. Jag tvivlar
på att nykterhetsvårdslagstiftningen förmår skapa fram institutioner, som
kunna på ett mera ingripande sätt omskapa sinnena eller uppfattningen och
synen på dessa ting hos den stora mängden av människor. Vi få därför, såvitt
jag förstår, inskränka våra förhoppningar till att den skall fylla ungefärligen
samma uppgifter som den nuvarande nykterhetsvården söker att fylla, förbättrad
i så måtto att större befogenheter kunna ges myndigheterna, möjligen också
genom en förbättrad organisation se till, att det blir liv och arbete, men
de direkta insatserna på området komma säkerligen icke att bli synnerligen
mycket radikaliserade. Jag kan för min del således näppeligen finna, att
någon så stor risk under ett år rörande nykterhetsvården är förenad med antagande
av detta lagförslag, att man därför behöver avstå från detsamma
örn man annars kari godkänna det.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Om vi således lämna den frågan och se, vad reservanten rekommenderar att
tagas^i betraktande vid uppgörande av ett förnyat förslag, så finna herrarna
det på sid. 114 och 115 i reservationen. Det rör sig i korthet sagt örn tre ting.
Det ena är att man alltjämt skall ha kvar det kommunala vetot i fråga om
utminuteringen, det andra är att man skall slopa det föreliggande förslaget
örn turistutskänkning, och det tredje är att man icke skall få sända rusdrycker
per post. Detta synes således vara allt som bör beaktas vid uppgörande av
ett nytt förslag eller örn icke allt så åtminstone det väsentliga.

Hur är det nu nied det kommunala vetot? Jo, det föreliggande förslaget
innefattar ju den bestämmelsen, att i fråga örn utskänkningen skall den kommunala
vetorätten vara obeskuren utom i ett speciellt fall, nämligen i fråga
örn turistutskänkning, da en avvikelse har skett. I fråga örn utminuteringen
däremot innebär förslaget, att den kommunala vetorätten skall slopas och att
det i stället i lag skall dragas upp en ram, inom vilket utminuteringsställen
skola kunna inrättas, och den begränsning, som lagförslaget innefattar, är så
pass snäv, att den endast omfattar städer, köpingar och municipalsamhällen
med över 5,000 invånare. I andra samhällen skulle inte nya utminuteringsställen
få inrättas.

Mig har det förefallit, som örn denna bestämmelse skulle, örn man överhuvud
taget sätter värde på att inskränka möjligheterna att anordna utminuteringsställen,
vara bra mycket effektivare än bibehållandet av den kommunala
vetorätten. Revisionen redogör i sitt betänkande för de resultat i sådant
avseende, som den kommunala vetorätten åstadkommit under tjuguårsperioden
1915—1934, och de resultaten äro ganska blygsamma. Under dessa tjugu år
ha genom det kommunala vetot utminuteringsställen nekats på två ställen i
landet, nämligen i Nybro och Östhammar. Detta är summa summarum under
dessa tjugu år. Däremot lia under samma tid utminuteringsställen kommit
till stånd med kommunalt begivande i icke mindre än tolv olika städer, och
därtill är att märka, att det kommunala inflytandet i fråga örn inrättande av
utminuteringsställen under den tiden, särskilt de sista åren, tagit sig uttryck
dari, att kommunerna i stället för att neka inrättande av sådana ställen sätta
till alla klutar för att få dem till stånd. En rad av framställningar från kommuner,
där man önskat få utminuteringstillstånd, ha avslagits dels av systembolag,
dels av länsstyrelser och dels på grund av att kontrollstyrelsen motsatt
sig deni. Under sådana förhållanden måste man säga, att örn värdet av den
kommunala vetorätten skall bestå däri, att de kommunala myndigheterna neka
utminuteringstillstånd, är detta värde synnerligen minimalt. Hänsynen till
det kommunala vetot förefaller mig därför knappast vara något starkare skäl
för avslag, och när man rekommenderar denna synpunkt till särskilt beaktande
vid uppgörande av ett önskat nytt förslag, så äro anspråken synnerligen
blygsamma.

o örn jag sedan övergår till nästa punkt, nämligen den om turistutskänkningen,
så är det riktigt, att detta är en liten kanthuggning av den kommunala vetorätten
i fråga örn utskänkningen, men den är begränsad till de ytterst få fall,
då sådan utskänkning kan ifrågakomma, och avgörandet är därvid lågt i Kungl.
Maj :ts egen hand. Det vill förefalla mig som om så pass starka garantier
härvidlag funnes, att man icke gärna kan befara något i nykterhetshänseende
så skadligt, att ett särskilt ingripande på den punkten är påkallat. För min
del tycker jag, att Kungl. Majit skulle lia kunnat i propositionen taga ännu
mera hänsyn till vad revisionen i detta hänseende ansåg behövligt, nämligen
att, överlåtelse av turistutskänkning icke skulle få ske utan den alltid skulle
drivas av bolag. Jag tror nu inte, att det kommer att betyda så mycket; men
när nian är inne på så pass ömtåliga områden som att på en punkt bryta den

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sfär slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
kommunala bestämmanderätten i fråga örn utskänkning, har det synts mig, att
revisionens förslag kunde vara en önskvärd garanti. I stort sett lär saken dock
inte kunna lia något nämnvärt inflytande på nykterhetstillståndets höjande i
landet, åtminstone inte i sådan grad, att man kan säga att den är en av de särskilt
viktiga punkter, som främst böra beaktas.

Örn jag sedan kommer över till den sista av de punkter, som särskilt skulle
beaktas vid den påyrkade förnyade utredningen, är det den, att rusdrycker
icke skulle få försändas med post. Här gäller nu den bestämmelsen, att rusdrycker
icke få försändas postledes, men de få försändas på järnvägar, på ångbåtar,
på bussar i allmän trafik och på sådana bilar, som gå i allmän trafik.
Kvar stå således endast de rena postskjutsarna. Örn man nu vill ha restriktionssystemet
sådant, att man gör det så svårt som möjligt för konsumenterna
att hemförskaffa rekvirerade rusdrycker, så är detta det mest ineffektiva medel,
man kan välja. Här finns en förteckning över vilka poststationer i de
olika länen, som icke lia antingen ångbåts-, järnvägs- ^eller bussförbindelse,
och jag kan gärna med herr talmannens benägna tillstånd nämna något örn
dem. I Stockholms län finns det tre sådana poststationer, i Östergötlands län
två och i Jönköpings län sex. Nu hoppade jag över Södermanlands län, ty där
finns ingen poststation, som inte har någon sådan förbindelse. I Kronobergs
län finns det fem, i Kalmar län åtta, i Gotlands län tre, i Blekinge, län tre, i
Kristianstads län två, i Malmöhus län två o. s. v. Det är summa nittiosju stycken
i hela landet. I Jämtlands län är förhållandet dock annorlunda. Där
finns en mängd poststationer, som icke ha dylik förbindelse. Detta beror därpå
att landsvägsförbindelserna där uppehållas med postbussarna. När spritdryckerna
— och mot det har ingen protesterat — liksom nu få transporteras
med personbussar i allmänhet, kan det väl knappast, i varje fall i fråga örn
nykterhetstillståndets försämring eller förbättring, vara av någon större betydelse,
örn de forslas i postbussar eller i en annan personbuss. Jag föreställer
mig väl också, att man rimligen inte skulle kunna neka att försända, dessa
drycker såsom vanligt gods i en postbuss, om de bara inte skickas såsom i vanlig
ordning postbeliandlat gods. örn jag undantar den omständighet, som jag
nu vidrört, finna vi, att detta förbud mot postförsändelse är fullständigt betydelselöst.

örn det nu angivna är de tre stora saker, som skulle vara skälen för avslag
på det föreliggande förslaget och som skulle lända till ledning vid uppgörande
av ett nytt, så äro de direktiv, som därvid givits, ännu magrare än de som
riksdagen gav 1928 och vilka resulterat i det föreliggande^ förslaget. Jag
vill ännu en gång stryka under, att vad jag nu sagt icke är något klander mot
reservanten, men det är sannerligen inte gott att komma fram med något bättre,
och de som försöka sig på det riskera att misslyckas, inte minst därför
att vad som från det ena hållet betraktas såsom förmånligt ur nykterhetssynpunkt,
betraktas från det andra hållet som skadligt,, och att klifva ut, var
rättvisan där ligger, det lär inte gå genom kiv och tidningsartiklar.

Jag skall härefter inskränka mig till att säga några ord om de kvarvarande
reservationerna. Jag kommer då närmast till herrar Veländers och Sylwans
reservation örn inrättande av ett riksbolag. Den saken är mycket att säga örn.
Reservationen liksom utskottet har framfört sin syn på den saken, och jag tror
att de bättre skälen äro på utskottets sida, Att i ett enda steg övergå, från
det nuvarande konstiga bolagssystemet med den mängd av bolag sorn. finnas
till ett enda stort riksbolag med hela den omfattande rörelse, som bedrives utöver
den rena utminuteringsrörelsen, nämligen .utskänknings- och restaurangrörelse
i övrigt, tror jag inte skulle vara lyckligt. Låt oss pröva en koncentration
av den beskaffenhet, som utskottsförslaget innefattar.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Jag kan, herr talman, också få säga ett ord om den reservation, som jag
jämte herr Elof Andersson står för och som återfinnes på sid. 119. Vi ha
först givit tillkänna vår missbelåtenhet med ett par saker utan att därvidlag
göra något yrkande. Däremot hemställa vi genom yrkande, att en förändring
av Kungl. Majits förslag på en viss punkt icke måtte komma till stånd; det
gäller 4 kap. 2 §, vilken innehåller bestämmelser om minimiålder för erhållande
av motbok. De nuvarande bestämmelserna äro ju sådana, att tjuguettårsåldern
är minimigräns, men en del kommuner lia i oktrojvillkoren intagit den
bestämmelsen, att rusdrycker icke få utlämnas till den som icke fyllt 25 år.
En del bolag lia också funnit, att det är gagneligt att praktisera den gränsen,
och själva infört den. Det är således ett mycket litet fåtal motböcker, som äro
tilldelade personer under 25 år. Nu har departementschefen föreslagit, att
tjugufemårsåldern skulle sättas som grundålder meli att det skulle vara medgivet
bolag att i förekommande fall göra undantag, dock att motbok icke skulle
få utlämnas till den som är under 21 år. Bolagens åtgärder skulle alltså bli
att göra medgivanden för personer under den fastslagna normala åldern. Utskottet
gör örn det och säger, att den grundläggande åldern skall vara 21 år
men att bolagen kunna i vissa fall skärpa bestämmelsen till att avse tjugufem
år, och utskottet uttalar här, att det anser, att försiktighet bör råda vid tilldelande
av motböcker åt dem som äro under 25 år. Syftet är beaktansvärt.
Man önskar väl således att i stor utsträckning ha det såsom det nu är, men
tillvägagångssättet är ett annat än det som Kungl. Majit föreslår. Jag måste
emellertid säga, att med hänsyn till de besvärligheter överhuvud taget, som
äro förknippade med handhavandet av sådana bestämmelser som dessa, kan
det inte finnas något rimligt skäl att göra det besvärligare än det behöver
vara, och sunda förnuftet säger mig, att det är lättare och tacknämligare för
bolagen att göra medgivanden under en gräns, som är satt vid 25 år, än att utfärda
bestämmelser, som äro strängare än lagstiftaren föreskrivit, när han satt
gränsen vid 21 års ålder. Det är således av rent praktiska skäl, som jag finner
att Kungl. Maj :ts förslag i denna punkt är att föredraga framför utskottets.

Jag är också tvungen att säga några ord, till och med en hel del, örn herr
talmannen förlåter mig, angående den följande reservationen av herr Anderson
i Norrköping m. fl. örn de s. k. vinstkvantiteterna. Det är ju den brännande
punkten i hela detta förslag, och åtskilligt har skrivits och sagts örn
den saken. Kungl. Majit föreslår nu i enlighet med några reservanter i rusdrycksrevisionen,
att de s. k. vinstkvantiteterna skola avskrivas. Vi veta
alla, vad vinstkvantiteterna äro. Det är ju så, att kontrollstyrelsen tillmäter
en viss kvantitet sprit, som vid utskänkningen restauratören får tillräkna sig
vinsten på, dock icke hela vinsten, ty 25 procent går alltid bort såsom ersättning
till systembolaget, motsvarande normal handelsvinst, som det heter.
Resten av den tilldelade vinstkvantiteten tillkommer restauratören. Dessa
vinstkvantiteter ha ju kommit till för att om möjligt åstadkomma vad riksdagen
på sin tid beslöt vid antagande av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
nämligen att man skulle ordna försäljningen så, att den som ägde tillstånd
till utskänkning icke lockades att i vinstsyfte söka få utskänkt .största
möjliga kvantitet. Man skulle därför ordna det så, att vinst icke beräknades
utöver en viss försåld kvantitet. De nu ännu i stort sett gällande vinstkvantiteterna
bestämdes ju under en högkonjunktur och tilltogos då så rikliga, att
de med hänsyn till den minskning av utskänkningen, som skett, på många
håll överstiga hela den kvantitet, sorn det överhuvud taget iir möjligt att utskänka.
Forén del restauratörer uppgår ju vinstkvantiteten till ett par hundra
procent av utskänkningen. Huru mycket den överstiger spelar ju egentligen

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
ingen roll, när den ändå går över försäljningen; i andra fall understiger den
givetvis utskänkningen. Men detta är inte det märkliga i saken. Det märkliga
är, att dessa kvantiteter i stort sett äro förbehållna restauranger av högre
klass, under det restauranger av lägre klass icke lia några sådana vinstkvantiteter.
Av den tabell, som är bifogad utskottsbetänkandet, framgår ju rätt
tsulligt hur växlande dessa förhållanden äro, och jag skall inte trötta med att
draga fram någon statistik i detta avseende. Det kan ju dock vara skäl i att
som en liten belysning av saken erinra örn att här i Stockholm åtnjuta Sarabolagets
38 restauranger ingen utskänkningsvinst utan i stället en s. k. utskänkningsersättning,
som för 1936 uppgick till 267,848 kronor, under det att
ett enda hotell — vi kunna ju kalla det A. för att inte nämna något namn —
ensamt har en vinst av rusdrycker, stark- och svagviner på 353,000 kronor.
En annan restaurang har en kvantitet, som ger en vinst på 348,000 kronor, en
tredje på 226,000, en fjärde på 197,000. Ett enda företag har alltså avsevärt
mycket större vinst här än alla Sara-bolagets 38 restauranger sammanlagt.

I diskussionen örn denna lag har det framhållits, att det är nödvändigt att
ha dessa spritvinster för att hålla restaurangkulturen högt. Restaurangkulturen
skall hållas högt! Ja, det kanske är litet svårt att säga, vad restaurangkultur
är, men jag föreställer mig, att man därmed menar, att man skall ha
förbättrade förhållanden, mera hyfsning, anständighet och finess än det fanns
förr i världen. Men det är rätt underligt. Jag känner ju förhållandena här i
Stockholm rätt väl sedan mina pojkår, och fastän jag aldrig använt rusdrycker,
har jag sedan jag var pojke gått omkring och som många andra arbetare
ätit hel- och halvportioner på de gamla krogar, som då gingo under den mera
eller mindre välförtjänta benämningen buskrogar. När jag nu går in på Sarabolagets
tredjeklass- eller andraklassrestauranger, får jag säga, att det är
inte samma värld jag lever i som för fyrtio år sedan. Även då hade jag väl
någon gång tillfälle att gå in på de förnämligare restaurangerna, och även där
är väl den s. k. kulturen höjd, men den var inte så låg på den tiden heller. Nej,
de som skapat de nuvarande verkligt omgestaltade förhållandena på detta område,
det är de restauranger, som icke lia någon nämnvärd spritvinst; det är
där, förändringen har skett, och den har kunnat gå för sig ändå.

Jag frågar mig nu här: Örn man skulle ha vinstkvantitetssystemet eller ersättningssystemet
kvar, så kan jag inte begripa, varför inte dessa lägre klassens
restauranger skulle ha samma förmåner som den högre klassens. Det kanske
ännu kan finnas en marginal, inom vilken man kan höja restaurangkulturen
även för dem. Ja, men, säger man, det är enkla matställen, och så tänker
man — men det säger man inte —: det är enkla människor, de ha inga pretentioner
o. s. v. Ja, jag vet inte, varför man inte på tredje klassens restauranger
skulle kunna få en vit duk och en blomma på bordet och varför man inte
skulle kunna ha ett klubbrum eller ett rökrum där och trevligare väggmålningar
och mattor o. s. v. för att höja restaurangkulturen. Men det skulle ju barka
på tok, örn man skapade jämställdhet i detta fall, därför att allt eftersom man
utplånar denna klasskillnad, så kunna allt fler och fler människor gå på dessa
tredje- och andraklasskrogar, och då minskas frekvensen inom den kategori
restauranger, där restaurangkulturen skall höjas — förlåt, herr talman, att jag
inte kan tala med vidare vördnad örn detta!

Nu vet jag, att jag i en huvudstadstidning har betecknats som odemokratisk.
Den här metoden att skapa likställighet är odemokratisk! Ja, Branting präglade
på sin tid ett bevingat ord: primitiv demokrati. Jag tycker det ordet är
för vackert i det här fallet. Jag skall inte säga, vad jag skulle vilja kalla
detta, men att det skulle vara odemokratiskt att få en utjämning till stånd, det
kan jag överhuvud taget inte begripa. Det har ju också påståtts, att jag är de -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
magog, som talar om arbetarrestauranger och lyxrestauranger. Ja, det kan ju
vara; är det demagogi att säga vad som är sant och framställa sakerna sådana
de äro, så fortsätter jag att vara demagog.

_ Det framgår av reservationerna att man har insett, att den nuvarande ordningen
inte gärna är försvarbar. Man medger här, att ett annat förhållande är
önskvärt, och man önskar, att riksdagen måtte skriva till Kungl. Maj :t och
anhålla örn en utredning för att åstadkomma något bättre. Vad man vid
denna tankegång väsentligast bygger på är, att i varje fall, även örn icke ett
sådant här urbota vinstkvantitetssystem skall praktiseras i fortsättningen, skall
ersättning• utgå. Man säger, att man kan inte fordra att människor skola fullgöra
en sådan uppgift utan ersättning därför. Ja, jag vet inte varifrån man
fått ordet fordra. Jag har aldrig under de många år jag varit i tillfälle att
sätta mig in i dessa saker någonsin hört, att de myndigheter, som ha rättighet
att meddela tillstånd, fordra att någon skulle begära det. Nej, tvärtom är
det så att myndigheternas stora besvär är att mota alla dessa som söka tillstånd.
Så hänger det ihop, och det är ju helt naturligt, att det privilegium, som
rätten att utskänka rusdrycker utgör, är så förmånligt för en sådan rörelse,
att detta därför är eftersträvat framför något annat. Ja, det är sanningen, det
förstå vi ju. Kunna herrarna tänka sig överhuvud taget att våra bättre restauranger
kunde ^existera, om de inte hade utskänkningstillstånd? Vi skola också
komma ihåg, att det är ett litet, litet fåtal av alla näringsställen i vårt
land, som det är förbehållet att få detta privilegium. Jag är övertygad örn
att om saken i stället ordnades på det sättet, att restaurangerna finge betala
någon avgift för att få denna utskänkningsrätt utan att erhålla någon vinst,
skulle det inte saknas sökande. Jag riktade den frågan till en ämbetsman
har i landet, som bättre än någon annan har kännedom örn detta förhållande
till följd av sin ämbetsmannaställning, och fick då det bestämda beskedet, att
någon brist på sökande skulle det sannerligen inte bli. Även örn inte någon
som helst vinst utgår, medför rätten till utskänkning ett sådant försprång
framför de restauranger och näringsställen, som inte ha denna rätt, att det
alltid, tryggar en kundkrets, ett värde, som är så stort, att, enligt vad jag har
erfarit, restauratörer erbjudit sig att till en stad betala dubbel hyra, örn den
ville medge utskänkningsrätt även utan vinstkvantitet. Jag kan inte hjälpa,
att jag under sådana förhållanden måste säga, att någon orätt mot dem, som
utöva denna restaurangnäring — och därvid inbegriper jag även alla, som
ha restauranger eller näringsställen utan utskänkningsrättigheter •— inte begås,
örn man tar bort denna utskänkningsvinst. Ty, som jag sade, bli i varje
fall i stor utsträckning de spritfria restaurangerna handikappade.

Skall man nu för resten lägga upp frågan på den bogen, att man säger:
»Vinstkvantiteter skola vi inte ha, men vi skola ha ersättning», frågar man
sig, vad de skola ha ersättning för? Jo. man skall giva ersättning för kostnader
och besvär, som äro förenade med utskänkningen. Det skall således
betraktas såsom en pålaga för en restauratör att han utövar utskänkning. Örn
man lämnar ersättning, förstår jag inte heller, som jag nyss antydde, varför inte
alla, som sälja sprit och starkvin, skola lia sådan, men då kommer man dithän,
mina herrar, som jag också nyss sade, att man får till stånd en utjämning,
som säkerligen kommer att i stor utsträckning för den högre klassens restauranger
bliva lika besvärlig som örn man gör alla jämställda genom att helt och
hållet ta bort spritvinsterna.

Jag har mer än en gång, då jag talat i dessa ting, sagt: Örn man nu vill
stödja en viss del av restaurangerna, d. v. s. enligt den allmänna meningen
restauranger av högre klass, borde det väl rimligare kunna ske på det
sättet, att statsverket gör med alla restauranger som det gör med tredjeklass -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
restaurangerna, tar hand örn vinsterna själva och icke låter företagen njuta
någon vinst, och sedan ger ett anslag åt de restauranger, som äro
i behov av ett sådant och äro förtjänta därav, liksom man gör då
man understöder andra företag. Det förefaller klokare och resonligare
att göra så än att låta denna subvention, örn jag får använda det uttrycket,
tillmätas med hänsyn till det antal liter sprit och vin, som fortares.
Jag vet inte om jag vågar säga det, men det må vara hänt: Hur skulle
det vara, örn vi skulle ge oss in på en så svindlande tanke som att de 12 ä 13
miljoner, som här skulle tillföras statsverket årligen ifall utskottsförslaget
bifalles, i stället för att tillföras statsverket tillerkändes sådana restauranger,
som inte hade privilegiet att utöva utskänkning? Jag föreställer mig, att
det skulle kunna gå att på det sättet uppamma en sorts spritfri restaurangkultur
av ganska hög klass, särskilt när det är frågan örn att tillgodose ungdomens
nöjesbehov.

Striden står ju, det komma vi säkerligen att få höra i dag, om den s. k.
restaurangdansent men då det gäller att tillgodose särskilt ungdomens nöjesbehov,
och varför inte de äldres också, kan jag för min del mycket väl föreställa
mig, att man på sådana vägar skulle kunna åstadkomma förstklassiga
närings- och nöjesetablissemang utan sprit, där ungdomen kunde få dansa och
rasa ut och vi gamla skulle titta på och fröjda oss i själen åt den svunna tid,
då vi voro unga och tyckte det var roligt att dansa, och där nian kunde bjuda
förädlande nöjen. Ja, frågan är, örn inte detta också kunde åstadkomma en
slags restaurangkultur som skulle värdesättas icke allenast av ungdomen utan
t. o. m. av turisterna, vilkas behov man nu framför allt annat vill tillgodose
genom vår höga restaurangkultur på spritrestaurangerna. Jag säger, att tanken
är svindlande, och det kan aldrig falla mig in att väcka ett så tokigt förslag
som att Sveriges riksdag skulle anslå 13 miljoner kronor örn året för
detta ändamål, men nog förefaller det mig som örn det vore att bättre använda
pengarna än att giva dem till guldkrogarna.

Ja, herr talman, jag har tagit alltför lång tid i anspråk, men jag hoppas
att det kan räknas mig till godo, att jag förut inte har plågat kammaren sammanlagt
fem minuter under årets riksdag. Jag skulle vilja sluta med att säga,
att jag begriper lika väl som vilken annan som helst, att nian med det nu
föreliggande förslaget inte åstadkommer några revolutioner. Jag tvivlar överhuvud
taget på att man genom lagstiftning i detta land kan åstadkomma
någonting, som revolutionerar vare sig förhållandena på detta område eller
åskådningarna i denna fråga. Därtill få vi, såsom revisionen säger på ett
ställe, lita till andra krafter än lagstiftningen, och i det hänseendet skulle
jag vilja rekommendera riksdagen att icke vara så njugg, när det gäller att
anlita dessa andra, frivilliga krafter för att påverka folkmeningen, så att lagstiftningsförslag
på detta område komma att uppbäras av och kunna byggas
på en grund, som blir bestående. Innan vi komma dithän få vi nöja oss med
detta plåstrande och petande, antingen vi sedan gilla det eller ogilla det. Jag
tycker för min del, att örn det är så, att riksdagen bifaller utskottets avvecklingsförslag,
skulle detta förplikta till att det restaurangväsende, som skulle
kunna på lämpligt sätt utvecklas med litet kraftigt stöd från statsmakternas
sida, skulle få ta hand örn vår ungdoms nöjesliv och bidraga till fostran av
ett släkte, som skall kunna lättare och bättre komma till rätta med alkoholproblemet
än det släkte som nu sitter och utövar bestämmanderätten.

Jag ber, herr talman, att vid den föredragna paragrafen få yrka bifall till
utskottets hemställan och förbehåller mig tillåtelse att få återkomma vid de
paragrafer, där yrkande kan påkallas från min sida.

Häri instämde herr Larsson, Viktor, och herr Andersson, Elof.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Herr Velander: Herr talman! Utskottets vice ordförande, herr Bärg,

ställde i början av sitt anförande en maning till, örn jag fattade honom rätt,
både dem som inom riksdagen och dem som utanför densamma syssla med hithörande
problem. Han formulerade den så: Använd edra krafter till annat
än att racka ned på och söka taga livet av varandra! Denna maning skall
jag för min del söka ställa mig till efterrättelse, icke minst därför att jag,
när det gäller åtskilliga frågor inom detta ämneskomplex, är en tveksam och
tvivlande Thomas. Jag vill också säga, att det måste vara en fördel, en förtjänst
att de spörsmål, som vi här syssla med, kunna diskuteras utan att sådana
lidelser väckas, som i tidigare sammanhang vanligen präglade diskussionen
därom.

Herr Bärg lämnade en viss historik över vad som på ifrågavarande område
förekommit i lagstiftnings- och utredningsväg alltifrån riksdagsbeslutet av år
1928 och till närvarande tidpunkt. Jag har ingenting att erinra i anledning
av den historiken; den befriar givetvis mig från att gå in därpå.

Av herr Bärgs uttalanden framgick vidare, att man på olika håll haft en
mycket skiftande inställning till det rådande systemet i avseende å handeln
med spritdrycker och vin. För min del vill jag säga att det för mig ingalunda
framstått såsom fritt från anmärkningar. Motsatsen skulle för resten
lia varit överraskande, då detsamma i lagstiftning och tillämpning utgjort
en kompromiss mellan mycket skilda meningar. Dessa skilda meningar sträcka
sig också till de verkningar eller resultat, som med systemets tillämpning
åstadkommits. En av de centrala frågorna härvid är systemets nykterhetseffekt.
Därom vågar väl en vanlig dödlig knappast yttra sig. Alla känna
dock till att, i fråga örn spritkonsumtionens storlek, vi ostridigt befinna oss
bland de verkligt ledande nationerna. Då exempelvis spritkonsumtionen i
Danmark, såsom också herr Bärg var inne på, under en viss tidsperiod nedgått
från över 7 liter till 1 liter per person och år, har nedgången hos oss
stannat vid ungefär en tredjedel av konsumtionen eller vid cirka 5 liter eller
något mindre. Icke ens de grova alkoholmissbrukarna äro ett släkte i utdöende
i vårt land, att döma av den fortsatta stegringen i beläggningen på
våra alkoholistanstalter. Betydelsen av exempelvis den minutiösa registreringen
av varje liter, varpå våra snart till ett antal av 1,400,000 uppgående
motboksägare utskriva sina rekvisitioner, och de säkerligen sjusiffriga tal, vartill
kostnaden därför belöper sig, vågar jag för min del inte söka att på något
sätt närmare bedöma. Jag har heller ingen bestämd uppfattning örn de goda
eller dåliga verkningarna av medborgarnas inordnande i klasser med utomordentligt
sorgfälliga tilldelningsregler, avseende, låt oss säga, ett utmätande
från 1 till 12 liter i kvartalet, därvid dock våra myndiga män och kvinnor
i åldern upp till 25 år i regel icke få någon som helst andel. Alla skola på
detta sättet få just det litertal, som de utan våda kunna tillåtas förtära. Denna
nyansering i tilldelning förutsätter emellertid en så ingående kunskap rörande
alkoholmissbrukets individuella förutsättningar, att en sådan kunskap överhuvud
taget icke kan tänkas föreligga.

Dessa dunkla antydningar från min sida dölja visserligen någon tvekan,
men var finnes icke på detta område utrymme för tvekan? Hos det danska
systemet kanske, där varje kontroll saknas, och där det restriktiva momentet
helt är till finnandes i det utomordentligt höga priset? Den enskilde individen
är där helt lämnad åt sig själv, och det synes åtminstone mig också kunna ha
sina sidor.

Då jag för min del finner mig böra tolerera det gällande systemet, beror
detta alltså icke därpå, att jag skulle anse, att detsamma icke äger brister
och måhända stora sådana, utan därpå att övertygande skäl icke föreligga föi

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
att visst annat system äger bestämda företräden. Med denna inställning är
det icke för mig möjligt att gå till attack mot det nuvarande systemet i syfte
att rasera detsamma. Det finns därjämte särskilda skäl, som tala för en motsatt
hållning, och ett av dessa skäl är just det, att systemet visat sig inrymma
möjlighet till viss anpassning eller uppmjukning. Den föreliggande propositionen
och bevillningsutskottets däröver avgivna betänkande innefatta bevis
härpå. Propositionen utgör sålunda, med mitt sätt att se, icke en lösning
eller, såsom utskottet säger, en så tillfredsställande lösning av hithörande
problem, som under förhandenvarande förhållanden står att ernå, utan
en anpassning och uppmjukning av det gällande systemet, som på grund av
tidsutvecklingen icke längre kunnat undanskjutas, och detta av fara för systemet
självt. Något djärvare grepp på problemen kännetecknar sålunda knappast
propositionen. Detta har heller icke varit att förvänta. Departementschefen
har väl icke gärna kunnat gå långt utanför ramen för den av
rusdryckslagstiftningsrevisionen verkställda utredningen — han säger ock
själv, att förslaget i stort sett allenast avser att åvägabringa förbättring på
grundval av den bestående ordningen ■— och med beaktande härav torde propositionen
i många stycken kunna hälsas med tillfredsställelse. Departementschefen
uppskattar säkerligen inte någon betygssättning från min sida, den
framstår väl närmast såsom något förmäten. Jag vill dock hava sagt, att viljan
att lägga till rätta många ting av tvivelaktigt värde i det nu gällande systemet,
att eliminera i författning meddelade och i synnerhet genom praxis
utbildade regler, som sakna nykterhetsfrämjande betydelse men äro, såsom
det heter i rusdryckslagstiftningsrevisionens direktiv, ägnade att framkalla
irritation, att denna vilja^ säger jag, är förtjänt av uppskattning.

Utskottet har i allt väsentligt accepterat departementschefens ståndpunkt.
De ändringar i propositionen, som från utskottets sida föreslagits, innefatta
med visst undantag knappast förbättringar. Den allmänna inställningen inom
utskottet är emellertid även den förtjänt av uppmärksamhet. På flera håll
har sålunda givits uttryck åt den förhoppningen, att den övervägande delen
av det svenska folket skall bli fostrad därhän att den individuella kontrollen
skall visa sig överflödig. Denna inställning markeras ock av exempelvis följande
uttalande i utskottets betänkande: »Med den förändrade inställning till
alkoholbruket, som numera synes ha inträtt inom vida kretsar av vårt lands
befolkning, anser utskottet det emellertid icke uteslutet, att utvecklingen framdeles
skall visa sig medgiva fortgående jämkningar i avseende å restriktionssystemets
utformande.» Ett dylikt uttalande från ett enhälligt bevillningsutskott
skulle för ett fåtal år sedan varit alldeles otänkbart. Det visar, att
systemet icke längre må betraktas såsom självändamål. Det visar i stället, att
man i fortsättningen kan räkna med en utveckling, icke, såsom en ledamot
av rusdryckslagstiftningsrevisionen yttrat, en försteningsprocess, »sorn kan
sluta med att systemet blir så fast och hårt, att man inte kan slå in en spik
i det»; och därför känner jag ett behov av att i förevarande sammanhang
starkt understryka detta utskottets uttalande. Det är förpliktande icke blott
i nuet utan och detta i än högre grad för framtiden.

I likhet med herr Bärg har jag att konstatera, att det föreliggande förslaget
lämnar partihandeln oberörd.

I fråga örn detaljhandeln vidtagas däremot en del ändringar. Den mest
framträdande av dessa är givetvis, såsom herr Bärg också anförde, eliminerandet
av det lokala vetot vid utminuteringen. Nättén till anordnande av utminutering
eller inskränkningar med avseende å rörelsens bedrivande blir
hädanefter alltså icke beroende på kommunernas beslut, detta givetvis under

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
förutsättning att utskottsbetänkandet kommer att accepteras av riksdagen.
Förslaget örn upphävande^ av den kommunala bestämmanderätten härutinnan
grundas väsentligen därpå, att kommunernas vetorätt icke längre ansetts ha
någon nämnvärd uppgift att fylla samt att densamma i fråga örn bestämmandet
av villkoren för utminuteringens bedrivande ansetts förenad med betydande
olägenheter. Man skulle alltså i fortsättningen komma ifrån den oreda och
bristande enhetlighet, ja, man skulle kunna säga den rika flora av utväxter
i fråga örn utminuteringen, som hitintills icke blott oroat och irriterat medborgaren
utan även ur nykterhetssynpunkt varit betydelselösa och i många
fall direkt hämmande och skadliga.

I fråga örn utminuteringen föreligger vidare förslag örn rätt till s. k. efterliandsköp.
Man skulle sålunda icke under varje månad behöva uttaga den
kvantitet, som belöper på månaden, utan man skulle ha en tid på sig av upptill
6 månader för att utnyttja denna rätt. Beträffande denna anordning vill
jag endast, säga, i anslutning till vad herr Bärg redan förklarat, att densamma
är ett led i en strävan eller ett försök att slå en bräsch i ransoneringspsykologien,
som bjuder medborgaren att icke underlåta att för varje månad utnyttja
den snävt tillmätta och därför så värdefulla ransonen. Försöket måste hälsas
nied tillfredsställelse. Rörande verkningarna därav kan väl för ögonblicket
ingenting med bestämdhet sägas.

Någon tillfredsställelse utlöser däremot icke den allmänna höjning av motboksåldern^till
25 år, som propositionen rekommenderar. Härvid har jag icke
bortsett från det förhållandet, att den nu gällande minimiåldern, 21 år, i
praxis på grund av kommunernas inflytande oftast höjts. Bet synes mig dock
nästan gränsa till det omöjliga att prestera bärande eller ens plausibla skäl
för en sådan ståndpunkt som att förmågan att nöjaktigt utöva den på en motbok
genom allehanda minutiösa föreskrifter begränsade och reglerade sätten
måste göras beroende av en särskild synnerligen hög myndighetsålder. En
sådan begränsning måste anses vara till skada för nykterhetsintresset samt,
såsom även rusdryckslagstiftningsrevisionen anfört, på sina håll lia främjat
uppkomsten av illegal hantering med spritdrycker. Bestämmelserna ha sålunda
icke visat sig vara nykterhetsfrämjande. Det har omvittnats, att exempelvis
i vissa gränstrakter mot Finland en sänkning av motboksåldern effektivt
motverkat smugglingen. Ungdomen tvingas på grund av denna bestämmelse,
örn den nu vill komma i besittning av spritdrycker, att skaffa sig sådana
exempelvis genom besök å restaurang eller genom att uppsöka vissa nöjesetablissemang
och danstillställningar. Detta bör icke uppmuntras. Det
är också så, att praxis på senare tid gått i den riktningen, att lättnader just
för ungdomen att via motboken utbekomma en viss mindre månadskvantitet
möjliggjorts. Det är min förhoppning, att kammaren på denna punkt skall
följa utskottet och icke departementschefen.

När herr Bärg var inne på denna sak, ansåg han, att utskottets förslag
markerade en väsentlig försämring i förhållande till propositionens förslag.
Systembolagen skulle, menade herr Bärg, komma i ett känsligt och obekvämt
läge genom att lagstiftningen tillerkände ungdomen i åldern 21—25 år principiell
rätt till motbok. I det fall, då motbok inte borde tillkomma vederbörande
på grund av särskilda omständigheter, som systembolagen hade att
beakta, skulle nämligen svårigheterna vid systembolagens prövning bli större
än örn den högre åldern, d. v. s. 25-årsåldern, generellt fastställts och prövningen
alltså avsåge eventuella undantag från denna regel. För min del förstår
jag inte herr Bärgs tankegång på denna punkt. Det synes mig naturligt,
att ungdomen i dessa åldrar bör vara jämställd med andra medborgare,

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
och att frågan om tilldelning av större eller mindre månadskvantitet eller
ingen tilldelning alls bör avgöras efter enahanda grunder, som gälla för medborgarna
i allmänhet.

Beträffande den i propositionen föreslagna försändningsrätten till köpares
närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation intager jag samma
ståndpunkt som herr Bärg. Syftet med bestämmelsen är ju i främsta rummet
att motverka de olägenheter ur nykterhetssynpunkt, vilka visat sig sammanhänga
med inköp genom ombud, därför att ombuden i många fall bl. a. sökt
att komma i besittning av andel i varan resp. i sådant syfte föranlett större
uttag än vederbörande motboksinnehavare egentligen avsett. Den florerande
hembränningen och annan olovlig hantering i de trakter, där inköpen från
närmaste utminuteringsställe vore förenat med betydande besvär och dryga
kostnader, har man också ansett, att nian på denna väg skulle komma till rätta
med.

Örn utskänkningen är i förevarande sammanhang icke så mycket att säga.
Den kommer i stort sett att följa tidigare riktlinjer. En viss uppmjukning
erbjuder dock bestämmelsen örn turistutskänkning i förordningens 3 kap. 12 §.

Departementschefen synes ock hava varit inne på en riktig tankegång i
fråga örn restaurangdansen, där utskottet mot framställda yrkanden, från mig
och andra, avvikit från propositionen. Denna avvikelse kan icke annat än beklagas.

En synnerligen viktig fråga är självfallet organisationen av de företag,
som äro eller bli anförtrodda uppgiften att ombesörja systemets omsättande i
det levande livet. Propositionens förslag härutinnan har för mig, ju längre
jag sysslat därmed, framstått som alltmera tvivelaktigt. För närvarande
finns det, såsom känt, 121 systembolag, därav två dock allenast bedriva utskänkning.
Fördelningen av bolagen på skilda län kan sägas vara mycket
ojämn, detta såväl absolut som i förhållande till folkmängd och ytvidd. Även
omfattningen av de olika bolagens rörelse är mycket växlande.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen hade vid sitt övervägande av hithörande
spörsmål stannat för ett förordande av en organisation med i regel ett bolag
för varje län. dock att Kungl. Majit skulle äga bestämma, att i ett och samma
län kunde få inrättas mer än ett bolag respektive detaljhandelsområde,
där det av särskild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd,
funnes nödigt. Propositionen har i princip anslutit sig till revisionens förslag
i denna del.

Till stöd för sitt förslag hade revisionen anfört, att fördelar i skilda hänseenden
på den vägen skulle stå att vinna. Det skulle ges möjligheter till en
större specialisering av personalens arbetsuppgifter, man skulle vinna dugliga
och kompetenta funktionärer, och man har sagt, att ett litet bolag överhuvud
icke ägde lika goda förutsättningar att fylla de anspråk, som numera måste
ställas på ett systembolag, än ett större sådant. Enhetlighet och effektivitet
i lagtillämpningen skulle ock med den av revisionen föreslagna organisationen
i största utsträckning vinnas, samtidigt som bolagsledningarna skulle komma
att stå obundna gentemot obehöriga lokala inflytelser.

Revisionens förslag synes mig icke kunna betecknas annorledes än som en
halvmesyr. Bolagen voro ursprungligen jämförelsevis fria enskilda lokala
sammanslutningar till nykterhetens befrämjande. Såsom sådana ha bolagen
på många platser utfört ett aktningsvärt arbete och haft en icke ringa betydelse
på grund av sin lokala förankring. Det är icke säkert, att detta kan
komma att sägas om de bolag, som nu förmodligen äro i vardande. En reservant
inom rusdryckslagstiftningsrevisionen har sålunda uttalat, att dessa bolag
skulle komma att helt förlora den lokala anknytningen och den relativa

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

hofordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
självständighet, som de nuvarande bolagen i viss mån äga. De skulle väsentligen
bli expeditionsmyndigheter och verkställare av lagens föreskrifter samt
tillsynsmyndighetens direktiv. Jag är inte beredd att helt instämma i detta
uttalande, ehuru jag tror, att en hel del ligger däri. Jag fäster emellertid stor
vikt vid departementschefens förklaring, att han inte vill förneka, att en koncentration
ned till en förvaltningsenhet, alltså riksbolaget, har mångå skäl för
sig, örn hänsyn tages allenast till den rent kommersiella uppgiften. Jag har
vidare fäst mig vid hans uttalande, att den personkännedom, som förefinnes
inom de nuvarande bolagen, icke torde haft den betydelse för den individuella
kontrollen, som man på sina håll måhända kunnat föreställa sig.

Av det sista uttalandet synes mig följa, att den nu i princip föreslagna
länsbolagsindelningen icke kommer att äga någon lokal förankring eller anknytning
av värde, som ett eventuellt riksbolag skulle vara i avsaknad av,
eller någon större rörelsefrihet i fråga örn verksamhetens handhavande, som
icke skulle stå riksbolaget till buds. För min del kan jag sålunda icke finna
annat än att de skäl, som av revisionen anförts till förmån för en väsentlig
inskränkning av systembolagens antal, även och detta måhända i än högre
grad kunna aberopas till stöd för en koncentration av ifrågavarande verksamhet
till en enda förvaltningsenhet. Såväl sociala som i synnerhet ekonomiska
synpunkter skulle därigenom i största möjliga utsträckning befordras. Förutsättningar
för en verkligt effektiv, enhetlig och objektiv tillämpning av lagstiftningen
skulle genom en dylik koncentration skapas. Garantier för oberördhet
och självständighet gentemot skiftande lokala intressen och opinioner
skulle vinnas.

Man säger niahända, att detta skulle vara ett experiment; det skulle inte
■vara prövat någonstans. Det är dock så, att man i Finland redan har ett sådant
bolag, som ombesörjer hela verksamheten på detta område, och i Norge
har man även gatt in för samma princip. Vissa av de uppgifter, som tillkomma
de.svenska systembolagen, åvila visserligen icke dessa utländska bol&ffj
Jag vill emellertid peka pa en annan sak. Vi lia för närvarande vårt
svenska företag, Aktiebolaget Stockholmssystemet; det är inte något riksbolag,
det omfattar dock huvudstaden och 61 kommuner utanför densamma.
Detta bolag representerar ensamt cirka en tredjedel av systembolagsverksamr.
etep.1 detti) !and... Det torde ock ligga så till, såvitt jag förstått, att skäl inte
iöreiinnas till anmärkning i varje fall icke i större utsträckning mot detta bolag
än mot andra systembolag i fråga om det sätt, varpå det fullföljt sina uppgilter,
den sociala verksamheten icke undantagen. Jag tänker mig, att de
erfarenheter, som gjorts för detta bolags vidkommande, skulle ha mycket stort
varde vid övervägande av det spörsmål, som jag här berört.

Jag har sålunda jämte annan ledamot av utskottet, herr Sylwan, förordat
en utredning rörande systembolagsorganisationen i syfte att befordra tanken
pa en koncentration av systembolagsverksamheten till ett företag. Det torde
konstitutionellt sett inte vara möjligt att här framställa yrkande örn bifall
till donna reservation. Därför hade krävts en omarbetning av väsentliga delar
av det föreliggande författningsförslaget, i första rummet tredje och fjärde
kapitlen. Jag nödgas därför inskränka mig till en vädjan till finansministern,
att han måtte i den mån, så är möjligt, beakta de synpunkter, som i
reservationen anförts.

Herr, Bärg berörde liven denna reservation. Han förmenade, att man inte
hade någon anledning att nu fullfölja dess idé. Man kunde pröva det förs}a$’
?om ^örelåge på kamrarnas, bord. Jag är på det klara med att bakom
detta herr Bärgs uttalande inte ligger någon utpräglad negativism. Det kan
hända, att lian för sin del skulle kunna anse, att tanken är värd att prövas.

Första kammarens protokoll 1987. Nr 87. o

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Hän menar dock, att den av utskottet föreslagna organisationen av systembolagsverksamheten
är åtminstone ett led i rätt riktning och därför bör accepteras.
Mot en sådan ståndpunkt talar emellertid, att ett genomförande av
denna organisation kommer att kräva betydande kostnader, och för min del
skulle jag förmena, att vid genomförandet av^ den förslagna organisationen
av systembolagen svårigheter komma att uppsta, som det icke blir sa lätt att
bemästra. Frågan är alltså, om inte ur skilda synpunkter, det lämpligaste
vore att undersöka, huruvida icke den med reservationen avsedda koncentrationen
borde utan större uppskov genomföras.

En punkt, där departementschefens och utskottets sammanfallande uppfattning
icke kan eller bör godkännas, är frågan örn avvecklingen av den
restauratörerna nu tillkommande vinsten a utskänkningen av spritdrycker
och starkviner. Denna uppfattning vilar, åtminstone enligt min mening, på
fullständigt irrelevanta grunder. Anhängarna av denna avveckling medge sålunda,
att spörsmålet härom icke har och knappast haft något med nykterhetstillståndet
i landet att skaffa. Det enskilda direkta vinstintresset behöver
icke vara på något sätt avhängigt av myckenheten försålda rusdrycker. Det
torde ock vara ostridigt, att den av systembolagen själva bedrivna restaurangverksamheten,
bortsett från de rena folkrestaurangerna, är i samma utsträckning
som de enskilda restauratörerna beroende av utskänknings vinsten. Detta
måste tolkas som ett bevis för att densamma erfordras för att rörelsen skall

bära sig. . .

Herr Bärg framförde i detta sammanhang en del erinringar. Det anmärkningsvärda
var emellertid, att han därvid icke anlade någon som helst nykterhetssynpunkt.
Han talade icke örn några med detta system förenade sociala
skadeverkningar. Det torde nu också vara så, att avvägningen av vinstkvantiteternas
storlek resp. deras förekomst överhuvud knappast kan sägas
inverka på nykterhetstillståndet. Örn vi exempelvis ta tvenne restauranger,
av vilka den ena har sin vinstkvantitet så bestämd, att den väsentligen understiger
omsättningen och där det sålunda inte kan vara något intresse för
restauratören att driva upp konsumtionen, medan däremot^ på deri andra vinstkvantiteten
väsentligt överstiger konsumtionen och ett sådant intresse alltså
skulle kunna anses föreligga, misstänker jag, att man på grund av erfarenheten
inte kan påstå, att nykterhetstillståndet är på något sätt sämre på
den senare restaurangen än på den förra. För min del skattar jag vidare
åt den uppfattningen, att den princip, som man i diskussionen örn vinstkvantiteterna
ofta åberopar, eller att det enskilda vinstintresset skall frigöras
från spriten, egentligen är en död eller steril princip, som är att hänföra till
de programpunkter, som taga sikte på begränsning av näringsfriheten och konfiskation
av medborgarnas tillgångar, programpunkter sålunda som vissa
partier ännu lia råd att kosta på sig, även örn ^de i själva verket på grund
av utvecklingen inte borde kunna anses utgöra någonting annat än relikt fran
en svunnen tid.

Herr Bärg talade om att man måste eftersträva likställighet. Han kunde
inte vara med örn att vissa restauranger skulle lia rätt till vinst på sin utskänkning,
medan andra, exempelvis folkrestaurangerna, inte skulle ha det
I den diskussion, som förts örn denna fråga, har jag inte hört, att det från
något håll rests motstånd mot denna tanke örn likställighet. Örn herr Bärg
alltså skulle vilja vara med örn en utredning, som bl. a. upptoge dessa spörsmål,
skulle, såvitt jag förstår, inte något som helst motstånd resas däremot,
icke från min sida och säkerligen icke heller från andra, som på denna punkt
ha en liknande inställning.

Örn jag här skulle tillåta mig några antydningar örn vad en avveckling av

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
vinstkvantitetsystemet sannolikt leder till, skulle jag komma till följande.
Utvecklingen inom restaurangfacket mäste komma att kämmas. Företagsamma
och driftiga personer kunna inte förutsättas ägna sig åt en näringsverksamhet,
vars möjligheter på detta sätt begränsas och som alltså på visst sätt blir
ställd på avskrivning. Försämring av restaurangernas allmänna standard i
manga fall i förening med en väsentlig fördyring, måste komma att inträda.
Kiskerna för en illegitim rusdryckshantering komma att ökas •— jag menar
nämligen, att restauranger, som bära sig bättre, också lia större möjligheter
att efterkomma kontrollföreskrifter och andra anordningar i nykterhetens
intresse än andra, som bära sig sämre. En uppstoppning i väsentlig utsträckning
av den för landets ekonomi betydelsefulla utländska turistströmmen samt
en minskning av rese- och turistlivet överhuvud måste vara att räkna med.
Minskade arbetstillfällen för musiker och andra liksom ock försämrade möjligheter
för ett tillgodoseende i skälig utsträckning av olika personalgruppers
anspråk, nu och i fortsättningen, på förbättrad standard i skilda hänseenden
komma att inträda.

. Herr Bärg aberopade ett uttalande av, som han sade, en på detta område
lmtmrad person. Örn saken lades upp så, att den, som ville erhålla rätt till
utskänkning ! samband med restaurangverksamhet, finge betala en viss avgift
tor att erhålla sådan rätt till utskänkning, hade denne herr Bärgs sagesman
kommit till det resultatet, att sökandena skulle komma att stå i kö. Ja, jag
111°t6 -i sådant antagande är fullständigt oriktigt. Men jag

ija säga> att, örn det verkligen skulle komma att ställa sig på det
sattet, detta ä/ven måste förutsätta en reglering av restaurangernas antal, en
nedskärning därav. Jag vill också säga att man, när man talar örn dessa
saker, icke enbart skall fästa sig vid förhållandena i landets största städer,
utan också tänka pa hur förhållandena skulle komma att te sig i landsorten.
Enligt mitt förmenande måste saken där ligga så till, att ett eliminerande
V ^i11 pa en .så stor del. av restaurangernas verksamhet, som det här
SJU j6 mi?a föra sig om> icke kan leda till annat än en mycket försämrad
standard och samtidigt även en stark prisstegring.

Till utskottets betänkande finnes fogat ett särskilt yttrande av herr Wahlmaf.
. a1, kh _ Da i detta yttrande, talas örn att det inom utskottet icke varit
möjligt att vinna starkare anslutning till det i yttrandet skisserade förslaget,
vill jag bär ha sagt ifrån att. denna bristande anslutning icke berodde på det
parti, jag tillhör. Detta partis representanter i utskottet ha visat det största
intresse för förslaget i. fråga. Att resultatet ändock blev sådant det blev är
förmodligen att tillskriva den handlingsfrihet för olika meningsriktningar på
socialdemokratiskt håll, sorn. särskilt i denna fråga enligt ett uttalande av
nans excellens herr statsministern vöre gällande, en handlingsfrihet som till
slut inom utskottet tog sig: uttryck i någon kompromiss med så magert innehall
som ett uttalande pa sidan 74 i utskottets betänkande ger vid handen Där
förekommer nämligen en passus, som det kan vara av intresse att låta inflyta
aven i kammarens protokoll och som lyder: »Skulle, då vinstavvecklingen fortskricht
tillräckligt långt för att verkningarna därav må kunna bedömas, särskilda
skal finnas påkalla, att frågan örn ersättning för av utskänkningen föranledda
kostnader tages under omprövning, förutsätter utskottet, att utredning
verkställes på vad sätt dylik ersättning kan beredas utan att densamma
får karaktären av vinst. Skulle en dylik utredning komma till stånd, torde
densamma böra omfatta icke blott de av vinstavvecklingen berörda restaurangerna,
utan samtliga restauranger, oavsett den klass de tillhöra.» Efter tillkomsten
av denna passus i utskottets motivering tystnade med ens all opposition
fran representanterna för det större regeringspartiet. Det skulle där -

36 Nr 37. Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
för under den fortsatta diskussionen vara av synnerligt intresse att få höra
något klarläggande uttalande rörande den egentliga innebörden av ^denna del
av motiveringen, som haft en sa utomordentlig verkan, men som åtminstone
för mig framstått såsom utomordentligt dunkel.

Jag förutsätter emellertid, att detta uttalande innefattar beredvillighet att
medverka till en utredning. Det borde då inte vara någon större självövervinnelse
för utskottsmajoriteten att följa den reservation, som på denna punkt
avgivits av utskottets ordförande herr Anderson i Norrköping m. fl. Resultatet
skulle ju då bli, att den utredning, som utskottsmajoriteten principiellt
accepterat, fortare skulle komma till stånd; och det kan väl inte föreligga något
behörigt intresse, som skulle tillbakasättas genom att fullständig klarhet
på denna punkt vinnes så snart som möjligt. Jag förutsätter också att herr
Wahlmark m. fl., som i det särskilda yttrandet till utskottets betänkande tagit
bestämt avstånd från tanken på avveckling av restaurangvinsten, komma
att stödja högerreservationen, som i själva verket helt ligger i deras linje.

Jag skulle till slut vara herr finansministern mycket tacksam, om han genom
något uttalande här i kammaren ville skingra min okunnighet på en
punkt, som sammanhänger med den fråga, vi här diskutera jag^ förutsätter
att det inte rör sig örn något svårare problem, ehuru dock för mig något oklart.
Örn nu finansministern — såsom alltid, kan jag kanske säga får sitt förslag
igenom och vinstkvantiteterna sålunda komma att avvecklas, hur gar
det då med det överpris, som resturanggästerna nu få erlägga för de spritdrycker
och starka viner, som serveras dem på respektive restauranger, och
som väl avser att utgöra betalning eller valuta för restauratörernas tillhandahållande
därav. Inte kommer väl detta överpris att utan vidare såsom någon
skälig handelsvinst hamna hos systembolagen? Restauranggästen får val en
billigare vara, så att han så mycket lättare kan komma ut med det förhöjda
priset på den övriga konsumtionen? Jag är, som sagt, mycket tacksam för
en upplysning på den punkten. Lite bättre klarhet härutinnan kan kanske i
fortsättningen lia en viss betydelse, och jag skulle för egen del inte behöva
bära på någon oberättigad misstanke exempelvis om ingrepp i — vad skall
jag säga? — svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta!

Det är på en del andra punkter i det föreliggande ärendet, som jag hyst
en annan mening än den, som kommit till uttryck i utskottets betänkande.
Jag Bkall emellertid inte'' gå in på dessa punkter nu utan i den mån, som!
den fortsatta handläggningen ger anledning därtill, återkomma.

Innan jag i likhet med den föregående ärade talaren deklarerar den ståndpunkten,
att jag här vill medverka till ett positivt beslut och alltså i likhet med honom
hemställer örn bifall till första paragrafen i första kapitlet av det föreliggande
förslaget, vill jag tillkännage, att jag beträffande innehållet i denna
paragraf inom utskottet varit inne på den tankegången och även ställt yrkande
därom, att ordet »rusdrycker» borde utmönstras. Jag har visserligen icke
följt vissa motionärer, som tagit sikte på att ordet »starkdrycker» skulle träda
i stället, utan jag har velat ansluta mig till det förslag, sorn rusdryckslagstiftningsrevisionens
majoritet stannat för, d. v. s. att beteckningen »spritdrycker
och vin» skulle komma till användning. Jag har emellertid icke vunnit
något gehör för den tankegången inom utskottet. Ordet rusdrycker har
emellertid, såvitt jag förstått, på visst håll, ansetts lia en så stor betydelse ur
nykterhetssynpunkt, att det måste bibehållas — dels menar man, att ordet
rusdrycker skall kunna avskräcka från konsumtion av därmed avsedda drycker
dels menar man att den, som verkligen vågar hängiva sig åt sådan konsumtion
han skall ha klart för sig, att det är en ganska tvetydig eller ryslig
vara, han konsumerar. Jag skall emellertid icke här fullfölja mitt yrkande

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
från utskottet beträffande beteckningen. Jag förutsätter nämligen att i nuvarande
läge ett sådant yrkande icke skulle vinna gehör i kammaren, och därför
hemställer jag örn bifall till paragrafen i dess föreliggande skick.

Herr Wahlmark: Herr talman! Jag tillhörde dem, som med verklig tillfredsställelse
hälsade det förslag till reformerande av vår rusdryckslagstiftning,
som de s. k. revisionssakkunniga på sin tid framlade. Jag gjorde det
därför att de. sakkunniga dels endast sökt revidera det nuvarande systemet,
vilket, hur bristfälligt det än ina vara, dock syftat till att »åstadkomma minsta
möjliga skada» vid handhavandet av spriten och visat sig utgöra ett för
våra förhållanden lämpligt system under de år som gått, dels därför att revisionen
därvid gått varsamt till väga, utan att rygga tillbaka för kravet att
försöka få bort åtskilliga irritationsmoment, som systemet varit behäftat med,
samt dels också därför att de sakkunniga sökt arbeta fram en ändamålsenligare
försäljningsorganisation än den vi för närvarande ha.

Med denna min principiella anslutning till revisionens förslag är det klart
att jag, liksom den överväldigande delen av bevillningsutskottets ledamöter,
anslutit mig till yrkandet om, att den kungl, propositionen, som i stort sett
byggde på revisionsbetänkandet, skulle läggas till grund för utskottets fortsatta
arbete, detta trots att propositionen innehöll ett par punkter, till vilka jag
ställde mig minst sagt kritisk.

När nu ^utskottets förslag ligger på kammarens bord skall jag, då jag är
helt och hållet på utskottets sida i alla punkter så när som på en, beträffande
vilken jag icke fullständigt kunnat ansluta mig till de synpunkter, som blivit
framförda, begränsa mitt anförande till att omfatta blott och bart denna
punkt. Den rör vinstkvantiteten för restaurangerna.

Jag har tidigare sagt, att jag hälsade revisionens förslag med tillfredsställelse,
bland annat därför att åtskilliga irritationsmoment i det nuvarande systeme
boitarbetats. Genom det i propositionen framkomna förslaget synes det
mig emellertid, som örn ett nytt irritationsmoment skulle tillskapas, och här
fanns således för mig anledning till en viss betänksamhet.

^Emellertid var det inte risken att få ett nytt irritationsmoment, som mest
vållade denna min betänksamhet, utan det var de verkningar i övrigt, som jag
är övertygad om att detta förslag, framförallt fullt genomfört, skulle komma
att medföra. Därtill kom också en principiell synpunkt, som jag lägger på
detta problem och som jag anser att man icke kan bortse ifrån.

Det har från nykterhetshåll med bestämdet framhållits, att det värdefullaste
i/len kungl, propositionen just är förslaget örn vinstkvantitetens avskaffande.
Skulle riksdagen inte vara med örn denna punkt i förslaget, så anses det också
på nykterhetshåll, att förslaget mycket väl i sin helhet kan falla. Att gent
emot denna bestämda .mening framföra en annan anser jag vara skäligen tröstlöst.
Om jag emellertid något skall snudda vid problemet är det därför att jag
är övertygad om att en förbättring av nykterhetstillståndet i landet genom
vinstkvantitetens borttagande icke står att erhålla — snarare blir det en försämring
genom en sådan åtgärd. De restauranger det här är fråga om skulle,
såsom tidigare också framhållits, därest de i fortsättningen ville söka uppehålla
den standard, som de faktiskt uppnått, vara tvungna att så höja priserna
på vad de tillhandahålla kunderna, att en viss avfolkning måste komma
att ske. Det klientel som besöker våra restauranger med spriträttigheter —
guldkrogar, som en föregående talare alldeles nyss yttrade; jag trodde det var
ett försvunnet ord åtminstone i debatterna i riksdagens kamrar — består för
närvarande av icke så få både organiserade och oorganiserade nykterister, och
jag tror att dessa nykterister, organiserade eller oorganiserade, bli de första

38 Nr 37. Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
som ta konsekvenserna av det beslut, som vi i dag stå i begrepp att fatta,
och som sålunda bli de första, som komma att reagera mot detta beslut. Anledningen
kan man mycket väl förstå. Anses etet nämligen fullständigt oriktigt
— eller jag kan gott säga principiellt oriktigt — att staten med vinstmedel
för sprit skall betala de kostnader, som äro förenade med tillhandahållandet
av spriten, så måste det naturligtvis vara minst lika förkastligt att restaurangbesökare,
som inte förtära en droppe sprit, skola betala statens omkostnader
för den sprit, som deras medbesökare på restaurangen förtära. Jag kan nämligen
inte finna annat än att det egentligen är statens kostnader för spritutskänkning,
som restauratörerna tvingas att uttaga av alla gäster, oberoende örn
de förtära sprit eller icke. Att tillämpa ett system med två matsedlar, en med
högre priser för dem som förtära sprit och en annan med lägre priser för nykterister,
anser jag nämligen fullkomligt uteslutet. Följden av att vinstkvantiteten
borttages blir, såsom också utskottet medger, att priserna på matvaror
m. m. skulle behöva höjas, med hur många procent är naturligtvis omöjligt att
säga. Utskottet framhåller emellertid, att på sina håll skulle man bli nödsakad
att höja priserna upp till 30 procent och däröver. Jag vill till detta framhålla
att beräkningen, som ju är i hög grad teoretisk, dels bygger på siffror,
som äro hämtade från nuvarande högkonjunktur, dels förutsätter att höjningen
skulle ske förutom på mat även på övriga artiklar, som restaurangerna
tillhandahålla. Det torde emellertid vara så gott som uteslutet att kostnadsökningen
genom vinstkvantitetens borttagande kan läggas på annat än maten.
Priserna på kaffe, vatten, pilsner och sådant äro nämligen för närvarande så
höga, att restauranginnehavarna nog måste betänka sig två gånger innan de
höjas. Det blir därför säkerligen icke blott 30 procents förhöjning på matpriserna,
utan en höjning — även örn man inte medräknar den minskade besöksfrekvensen
— som säkerligen kommer att uppgå till de 50 procenten. Sålunda
skulle en matportion, som för närvarande kostar 2 kronor, komma att kosta 3
kronor och en trekronorsrätt 4 kronor 50 öre, vartill givetvis komma de ökade
drickspenningbelopp, som därav självfallet bli en följd.

Genom den avfolkning av restaurangerna, som jag också tror kommer att
bli en följd av »reformen», nås även ett annat resultat, som jag anser vara
synnerligen betänkligt. Trots de förhöjda priserna blir det naturligtvis möjligt
för de välsituerade att fortfarande göra restaurangbesök som hittills, men
knappast för andra. Och dessa andra kunde åtminstone tänkas i så fall bli
de, för vilka spriten spelar huvudrollen och maten den mindre rollen. Man kan
då befara att man kommer tillbaka till sådana förhållanden, som herr Bärg
nyss omtalade att han kände till från yngre år, och som sannerligen voro sådana,
att man inte kan önska dem tillbaka. En sådan sänkning av restaurangernas
standard kunde ske, att vi finge tillbaka den allmänna benämningen
krog på våra restauranger, någonting som jag nyss hade anledning säga att
vi lyckligtvis under senare tid varit befriade från.

Tillåt mig i detta sammanhang, herr talman,_ också få framföra en synpunkt
på problemet, som kan anses vara en konstruktion, men som måhända ändå har
ett visst fog för sig. Det har blivit omvittnat i bevillningsutskottet, att våra
folkrestauranger många gånger sett sig nödsakade att höja priserna på sin mat
för att inte ligga alltför långt under de priser på mat, som tillämpas på våra
övriga restauranger. Kan man då inte också tänka sig, att i och med att en
höjning av matpriserna på de restauranger, som ha spriträttigheter, kommer
att ske, även en höjning av matpriserna på icke blott våra övriga restauranger
utan även på vanliga matserveringar kommer att äga rum? De komma att begagna
tillfället till detta, åtminstone på vissa håll, därom är jag fullt övertygad.
Då skulle följden faktiskt också bli den, att de kostnader, som enligt

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
vad jag nyss sade staten har för att tillhandahålla sprit på våra spritrestauranger,
i viss omfattning skulle få betalas av folk, som aldrig besöka vare sig
de bättre restaurangerna eller folkrestaurangerna.

Jag skall vidare något beröra en annan del av detta problem. Det står för
mig fullkomligt klart, att restaurangerna nu för tiden i betydligt större omfattning
än förr fylla en viss social uppgift. Reselivet, i vilket numera alla samhällsklasser
deltaga i en omfattning, som bara för ett tiotal år sedan var
otänkbar, föreningslivet med dess utveckling, högtidsfirandet, vare sig det
gäller jubiler, bröllop eller födelsedagar, samt slutligen och icke att förglömma
turisttrafikens tillgodoseende — allt kräver att våra samhällen, även de
relativt små, äga tillgången till goda hotell med restauranger. När staten å ena
sidan främjar en av tidsförhållandena skapad utveckling bör den väl knappast
å andra sidan genom vissa åtgärder, exempelvis sådana som den här föreslagna,
hindra densamma.

Så ha vi till sist den principiella sidan av frågan, som jag nyss berörde. Jag
anser att utfört arbete — även när det gäller arbete med en sådan vara som
sprit — skall betalas. Restaurangerna skola hålla lagerkällare och avlöna
folk, som där handhar spriten, servis skall finnas, det måste finnas kassaapparater
och mätapparater, särskilda kassörskor, hovmästare och kontorspersonal.
De få även vidkännas kostnader i övrigt, såsom för duktyger, tvätt
m. m. samt slutligen en post, som jag särskilt vill omnämna, emedan den har
upptagits till behandling i utskottsbetänkandet likaväl som av reservanterna
inom revisionen, nämligen hyran. Det har angivits såsom ett av de skäl, som
skulle motivera, att utskänkningsvinsten skulle borttagas, att det i vissa samhällen
finnes husvärdar, som betinga sig en sådan hyra för de utskänkningslokaler,
de tillhandahålla en restauratör, att detta vore någonting, som
kunde bestämma oss för att borttaga vinstkvantiteten. Man skulle kunna
dra fram ett exempel från gångna tider örn hur man bar sig ät,
då man ville straffa en person icke genom att komma åt honom själv
utan genom att försöka få tag i en annan, som man kunde låta det
gå ut över. Jag vill säga, att det är högst egendomligt, att om man
i en eller annan stad har en hyresockrare, som betingar sig en oskälig hyra
för restauranglokaler, alla övriga restauranger i landet skola få lida därför.
I Uppsala lia vi utom folkrestaurangerna två restaurangföretag av vilka
den ena har egna fastigheter och den andra får betala hyra, dels till staden
och dels till en studentnation. Den har icke oskälig hyra. Vi i Uppsala
skulle således få lida för att man i en annan stad får betala oskäliga hyror
för restauranglokalerna. Det måste väl finnas ett annat och lämpligare medel
att bestraffa hyresockrare än att bestraffa en näring på det sätt, som här
enligt förslaget skulle bli fallet.

Det är således mot denna del av det nu föreliggande förslaget, som jag
ställer mig ytterst kritisk. Utskottets motivering kan jag naturligtvis icke
heller i allo dela, vilket framgår av vad jag nyss yttrat. Utskottet säger ju
till exempel på sid. 72, att »enligt utskottets mening föreligga övervägande
skäl för en avveckling av vinstkvantitetssystemet». Nu beror det på vad man
menar med »vinstkvantitetssystemet». Menar man med »vinst» även ersättning
för kostnader i samband med utskänkningen, anser jag, att varken övervägande
skäl eller över huvud bärande skäl presterats för dess avskrivning.
Av det särskilda yttrande, som jag tillsammans med herrar Ekman och Lövgren
avgivit, framgår också, att vi icke äro tillfreds med det nuvarande vinstkvantitetssystemet,
men vi vilja lia det ersatt med annat, som ger full ersättning
för omkostnader och arbete. Helt främmande för en sådan tanke är inte
utskottet heller, vilket framgår av yttrandet på sid. 74, där utskottet säger,

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. ni. (Forts.)
som herr Velander nyss har påpekat, att »då vinstavvecklingen fortskridit
tillräckligt långt för att verkningarna därav må kunna bedömas, särskilda
skäl finnas påkalla, att frågan örn ersättning för av utskänkningen föranledda
kostnader tages under omprövning, förutsätter utskottet, att utredning verkställes»
o. s. v.

Jag har, herr talman, velat här i kammaren framföra några av de^synpunkter,
som jag i den tidigare diskussionen anfört beträffande denna fråga. Jag
har också velat framföra deni i det syftet, att de skola komma till beaktande
vid den utredning, som jag förutsätter snart nog måste komma till stånd, och
jag har velat framföra dem därför att jag håller före, att den myndighet det
vederbör — här väl kontrollstyrelsen — med uppmärksamhet bör följa alla
de företeelser på skilda områden, som redan från början kunna visa sig som
följder av den åtgärd, som vi nu stå i begrepp att besluta.

Till sist vill jag med tillfredsställande notera det medgivande, utskottsmajoriteten
gjort beträffande de vådor, vinstkvantitetens avskrivning skulle medföra
för en hel del städer med egna hotellfastigheter och andra liknande företag.
Utskottet förbiser ingalunda de svårigheter, som för dessa kunna uppstå,
heter det. Otvivelaktigt komma betydande svårigheter att uppstå för alla
våra landsortsrestauranger. Det blir angeläget för statsmakterna att snarast
söka skingra den oro, som faktiskt förefinnes.inom våra städer med flera samhällen
inför den situation, de nu bli ställda inför, och jag poängterar, att åtgärder
•— vilka de nu än må bliva — icke måtte dröja till dess att alltför stor
skada blivit skedd.

Jag slutar med ungefär samma ord, som vi använt i vårt särskilda yttrande,
nämligen att då jag i stort sett är tillfredsställd med den ordning ! fråga
om handeln med rusdrycker, som propositionen och utskottsförslaget innehåller,
och då jag fått in i utskottets betänkande ett medgivande om att utredning
örn ersättning för de med utskänkningen förenade kostnaderna skall upptagas
till omprövning, kan jag i den förra delen yrka bifall till utskottets förslag
och skulle kunna göra det även i den senare delen. Jag är dock icke och
har icke varit särskilt nöjd nied den formulering, utskottets yttrande i denna
del erhållit, och jag har haft förståelse för mina invändningar på auktoritativt
håll. Kan jag erhålla ett uttalande av statsrådet, mera tillfredsställande än
utskottets, vilket synes mig erforderligt efter herr Bärgs anförande och i viss
mån även efter det herr Velander sökt locka mig över på sin linje, ja, då kari
jag också vara beredd att yrka bifall till förslaget jämväl.i denna punkt. Men
för närvarande, såsom frågan nu ligger till, kan jag det icke.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag föreställer mig, att om klockorna ringde
till votering redan nu, skulle resultatet bli detsamma, som örn vi hålla på med
långa predikningar och föredrag dagen och natten igenom. Här föreligger en
fråga, där de olika meningarna bryta sig mot varandra, där meningarna gå
isär, icke blott inom partierna utan jämväl beträffande personer, som i organisatoriskt
hänseende för övrigt tillhöra samma läger. Ehuru jag kommit att
begära ordet i detta tidiga skede av denna diskussion, önskar jag dock icke att
vad jag kommer att säga betraktas som något slags huvudanförande i den meningen,
att jag skulle tala å den grupps vägnar, som jag tillhör. Kammarens
ledamöter få säkerligen inom en kort stund tillfälle att konstatera, att meningarna
även inom den politiska meningsriktning, som jag tillhör, icke äro likriktade.

Det var, herr talman, en syndare, som i början av detta år gick in till länsstyrelsen
i Jönköpings län och begärde att återfå sitt körkort, som han hade
förlorat på grund av vad man kallar »fylleri vid ratten», och i sin mycket

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordnings för slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
vördsamma och ödmjuka framställning till länsstyrelsen förklarade han, att
örn han återfick sitt körkort, skulle han »i görligaste mån» undvika bruket av
rusdrycker. Jag skulle vilja säga, att det var ett synnerligen gott förslag och
ett gott uppsåt, och för min del skulle jag vilja tillägga, att det vore önskvärt,
örn hela det svenska folket gav uttryck åt en sådan uppfattning, att alla
i görligaste mån åtminstone skulle undvika bruket av rusdrycker. Att icke
förhållandena äro såsom de borde vara i en framstående kulturstat, i ett framstående
land vad beträffar folkupplysning och folkundervisning, vetenskap
och industriell produktion m. m., är alldeles uppenbart. När man slår upp de
första sidorna av rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande, finner man
där siffror, som ge vid handen, att allt är långt ifrån välbeställt. Under det
sista året, som man där åberopar, uppges, att omkring 30,000 fyllerister blivit
lagförda och dömda, och det tillägges också, såsom vi alla kunna konstatera
är riktigt, att det är blott en del av dem, som göra sig skyldiga till sådant
missbruk, att de bli berusade, som bli anhållna och lagförda.

Det är alltså uppenbart, att vårt folk och vårt land har ännu inte nått den
ståndpunkt i fråga örn utvecklingen, som gör det möjligt att icke lagstifta med
avseende på tillgången och bruket av rusdrycker. Det måste alltjämt finnas
restriktioner. Det måste finnas en lagstiftning, som i görligaste mån hindrar
missbruk, men som också avser att i viss utsträckning hindra det bruk, som
inte faller under den nyssnämnda beteckningen.

Tvisten örn huru långt man måste gå och behöver gå i tvånghushållning på
ifrågavarande område pågår, och den tvisten är lika gammal som lagstiftningen
själv. I rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande förklaras också
utan reservation från något håll, att den nu gällande lagstiftningen är resultatet
av ett arbete att samla skilda meningar i en kompromiss. Därför har ju
också resultatet blivit otydliga bestämmelser, som ge anledning till olika
tolkningar. Den utredning, som ligger till grund för Kungl. Maj :ts proposition,
tillkom också, såsom herr Bärg redan påpekat, efter motioner i riksdagen,
som i och för sig utgöra en provkarta på dessa olika meningar och som
hade förespråkare i riksdagen. Ett pär av dessa motionärer hävdade frihetskravet
från sina synpunkter, d. v. s. önskade större frihet till förbrukning, bättre
tillgång på rusdrycker m. m., och den andra gruppen av motionärer förfäktade
en rakt motsatt ståndpunkt. Den krävde större inskränkningar beträffande
tillgången på rusdrycker. Det är under sådana förhållanden alldeles
uppenbart, att de direktiv, som dåvarande finansministern utfärdade vid igångsättandet
av revisionsarbetet, blevo tvetydiga och svårtolkade. Man skulle,
som här blivit erinrat om, bemöda sig örn att gagna nykterhetssträvandena i
landet, man skulle se till att konsumtionen medförde minsta möjliga skada och
att dryckesseden, särskilt dess mera anstötliga former, skulle motverkas, men å
andra sidan skulle icke några ytterligare restriktioner införas, som voro ägnade
att framkalla ett allmänt missnöje. Man skulle undersöka det danska
systemet och man skulle ta i betraktande, huruvida frågan örn åldersgränsens
höjande vore av den beskaffenheten, att bestämmelserna skulle ändras, och
slutligen kom man in på eliminerandet av restaurangvinsten, d. v. s. frånkopplandet
av det s. k. privata vinstintresset. Närmare motiveringar, närmare
direktiv förklarade dåvarande bevillningsutskottet, att det var omöjligt att ge,
och i detta beslut voro bevillningsutskottets ledamöter samtliga ense utom en
emla, som nu efter mig kommer att ta till orda för att framföra sina meningar.

När sedan revisionsarbetet sattes i gång, skedde detta under ledning av en
man, som i detta land intagit, jag vågar säga, en särställning i det hänseendet,
att han varit det organiserade nykterhetsfolkets, jag vågar påstå, främste

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsfördag äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
man, oell han hade vid sin sida personer, som delade hans uppfattning rörande
alkoholspörsmålet och som naturligtvis ingenting hellre önskade än att sådana
åtgärder skulle komma att vidtas, som drevo tillbaka hela dryckesseden
i vårt land. Men när det gällde att utforma direktiven för revisionen,
visade det sig även då, att det blev svårt att på grund av riksdagsskrivelsen
mera detaljerat ge anvisningar, vartill man skulle komma och ville komma.
Det talades naturligtvis i riksdagens skrivelse örn en önskvärd allmän översyn,
och därmed fick det vara utom det att revisionens medlemmar icke skulle
vara bundna av några förutfattade meningar. Så sattes utredningsarbetet i
gång 1928. De olika meningarna inom revisionen togo sig snart uttryck i den
ena avsägelsen efter den andra, och då undertecknad tillträdde ämbetet som
chef för finansdepartementet 1930 var en av de första åtgärder, som jag vidtog,
att upplösa hela revisionen och återkalla förordnandena samt sätta till en
helt ny revision. I denna sistnämnda ingingo blott tvenne av de personer, som
tillhörde de första årens rusdrycksrevision, men, herr talman, sämjan inom den
nya kommissionen blev inte bättre än i den första. Herr Bärg protesterar, men
herr Bärg, det tar sig uttryck i revisionens betänkande. Revisionen har bestått
av nio personer. När jag nu läser betänkandet och kommer till slutet, finner
jag där, att jämnt nio lia antecknat olika meningar eller lia reserverat sig
på mer eller mindre betydelsefulla punkter. Och ser jag efter hur stor del av
revisionens betänkande, som dessa reservationer och särskilda uttalanden upptaga,
finner jag att nära 200 sidor behöva användas för att ge uttryck åt dessa
särmeningar. Det är ju alldeles uppenbart — och det är detta jag velat
påpeka — att den proposition och det utskottsbetänkande, som vi lia i våra
händer, grunda sig på en kommissionsutredning, som redan i och för sig utgör
en kompromiss. Jag menar därför, att en kompromiss behöver tillgripas för
att man skall nå ett resultat, fast naturligtvis icke en sådan kompromiss, som
tar bort det väsentliga av de nykterhetsfrämjande bestämmelserna i den nuvarande
lagstiftningen. Hur långt man skall gå — ja, det är därom tvisten råder,
och jag är övertygad om, att vilket beslut vi än fatta i dag, t. o. m. om
propositionen eller utskottsbetänkandet avslås, kommer det icke att medföra
någon samling i denna fråga, utan vid varje tillfälle då den uter kommer på
riksdagens bord kommer striden kring de olika punkterna att bli lika häftig och
lika het. Vill man därför komma till ett resultat så måste man -— det upprepar
jag ännu en gång — anlita kompromissvägen. Hur läget för övrigt är framgår
av det enkla sakförhållandet, vilket säkerligen kommer att visa sig här i
dag, att en del personer ställa sig på avslagslinjen, därför att det föreliggande
förslaget icke går tillräckligt långt i restriktivt hänseende, samtidigt som
andra rösta för avslag, därför att det går alldeles för långt redan nu i nämnda
hänseende. Båda dessa grupper hoppas på framtiden och tro sig kunna vinna
en större opinion för sin mening.

Jag frågar nu: har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet lyckats
formulera en sådan kompromiss som kan godtagas? För min del vill jag
genast svara, att jag icke är beredd att ta på mitt ansvar att avvisa förslaget,
ehuru jag på åtskilliga punkter skulle velat ha det annorlunda formulerat.
Härtill kommer att enligt uppfattningen hos en del personer, vilkas nykterhetsintresse
ingen har rätt att betvivla, och ingen för övrigt ens vill sätta i
fråga, förslaget i viss mån utgör en försämring i jämförelse med den nuvarande
lagstiftningen, medan andra, som hysa lika avancerade åsikter i nykterhetsfrågan,
se det enbart som en förbättring. Till de detaljer jag härvid tänker
på hör bland annat motboksåldern. För min del ansluter jag mig obetingat
till herrar Bärgs och Anderssons reservation i denna punkt, ehuru jag icke
alls är opåverkad av meningsfränder, både på det politiska området och med

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Furordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. ni. (Forts.)
avseende på nykterhetsfrågan, som göra gällande, att 21-årsgränsen är att föredraga
ur synpunkten av motarbetande av olaga handel med rusdrycker. Olika
meningar råda också beträffande transportmedlen. En systemdirektör,
som jag personligen är god vän med och som liksom jag från ungdomen varit
avhållsman, uttalade för kort tid sedan inför mig sina bekymmer över det nuvarande
läget. Rusdryckerna avlämnas till busschaufförerna, och vid vägskälen
komma ynglingar, män och kvinnor och hämta paketen, utan att man
har den ringaste kontroll över var dessa spritpaket hamna. Örn de i stället
sändas med posten blir det möjligheter till en bättre och starkare kontroll än
vid användning av det transportmedel som jag nyss nämnde. Den tvärsäkra
uppfattningen på vissa håll, att postförsändningen alldeles avgjort skulle innebära
en försämring, är jag således icke i stånd att tillägna mig.

Vi ha vidare det lokala vetot. Dess bibehållande beträffande utskänkningen
är en kardinalpunkt i den nuvarande lagstiftningen, som icke får rubbas.
Den uppmjukning som finansministern föreslår bär naturligtvis sina sidor,
raen även i detta avseende råda mycket olika meningar, även bland nykterhetsfolket
i landet. Tyvärr har jag mer än en gång nödgats konstatera, att
organiserade nykterhetsvänner petitionerat och underskrivit ansökningar örn
inrättande av försäljningsställen för rusdrycker, alltså erhållande av rättigheter.
Det är den kommunala girigheten som här sticker fram sin klo. Jag
snuddar här vid ett område, där jag vill göra en anmärkning mot den nuvarande
lagstiftningen. Jag åsyftar länsstyrelsernas bestyr med och beslutanderätt
i dessa frågor. Jag måste uppriktigt bekänna att jag hade hoppats, att
det rykte som för någon tid sedan sipprade ut från bevillningsutskottet örn
att utskottet skulle lägga örn bestämmelserna i riktning mot en centralisering
av bestämmanderätten i dessa frågor skulle vara riktigt. Jag tror att det hade
varit ett steg i rätt riktning, örn en central myndighet fått handlägga dessa
frågor. Ty i så omstridda frågor som dessa kan det icke hjälpas, att de rent
personliga synpunkterna _ framkomma vid besluts fattande i länsstyrelserna,
och att en mera lidelsefri handläggning av ärendena och tillämpning av gällande
bestämmelser skulle åstadkommas med den anordning som jag nyss uttalade
mig för. Man kan visserligen säga, att genom besvärsrätten hos Kungl.
Majit i.finansdepartementet en central handläggning sker, men även där skifta
ju meningarna med personerna. Erfarenheten har ju visat, att även i högsta
instans tolkningarna bli ganska olika, beroende på vem som till syvende och
sidst bestämmer utgången.

En fråga, som enligt min åsikt inte har någonting att göra med nykterhetssträvandena
som sådana, är den mycket omstridda frågan örn vinstintressets
frånkopplande. När denna fråga uppfördes på nykterhetsorganisationernas
program och för övrigt blev aktuell jämväl inom vissa politiska läger, betraktades
densamma med all rätt som ett av de allra viktigaste kraven i nykterhetsfrämjande
riktning. Vi hade enskilda utminuteringsrättigheter och ett
stort antal brännerier, vilka lämnade betydande vinster åt den enskilde ägaren,
vi hade utskänkningsrättighetcr med oreglerade vinstmöjligheter o. s. v.
Tänk bara på de många krogarna landet runt, d. v. s. de gamla gästgivargårdarna!
Nu är allt detta försvunnet, och nykterhets folkets krav på indragning
av vinsten på rusdryckshandeln är praktiskt taget uppfyllt. Nej, svaras
det, så är inte fallet. Vi lia restauranger kvar. Jag är fullkomligt överens
med dem, som tidigare förordat Kungl. Maj :ts proposition och utskottets betänkande
i denna del, att det är inte bra som det är. Den utredning, som
åtföljer bevillningsutskottets betänkande, visar med all tydlighet detta, men
frågan är, örn det ur andra synpunkter kan anses vara rimligt — såsom redan
har påpekats — att en näringsgren inte ens skall få betalt flir sina egna

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
kostnader. Staten brukar ju, åtminstone på vissa områden, anses vara en god
arbetsgivare, men i detta fall skulle den kräva ett arbete, förenat med direkta
kostnader, utan någon som helst ersättning ens för dessa kostnader.

När vi intaga våra måltider på restaurangerna, så äro vi, på grund av det
avtal, som är träffat mellan personalen och restauranginnehavaren, skyldiga
att betala 10 procent på notans belopp till den som serverar. Staten kräver,
att arbetet med tillhandahållande av nu ifrågavarande drycker inte skall ersättas,
ehuru staten genom detta arbete inhöstar betydande belopp. Staten
fordrar, att lokaler, möbler, glas, duktyg etc. skola gratis bekostas av restauratörerna.
Men, säger man, rätten att få sälja är så värdefull, att restauratörerna
gärna avstå från vinsten, bara de få rättigheten. Jag frågar: ligger det
inte i själva verket en motsägelse i detta resonemang? Vinsten finnes där då
i alla fall, även örn den inte tar sig uttryck i rent överskott på en särskild del
av omsättningen.

Jag skall inte diskutera denna fråga vidare. Jag vill blott tillägga, att
jag i nuvarade läge ansluter mig till den uppfattning, som fått sitt uttryck i
utskottets uttalande, att utskottet förutsätter, att ersättning kan beredas restauratörerna
för kostnaderna, och jag tillägger, att det hade varit bättre, att utskottet
hemställt om en sådan utredning omedelbart. Det rör sig här dock
örn affärsföretag, som behöva kalkylera för framtiden både beträffande byggnader,
hyresavtal och annat.

Såsom mycket betydelsefullt betraktar jag utskottets förslag örn bibehållande
av bestämmelserna i 5 kap. 3 §, som avse dansen på restauranger. Det
uttalande, som utskottet gör i samband härmed och som är enhälligt, anser
jag i högsta grad behövligt och önskvärt. Ungdomens invaning i dryckesseden
sammanhänger i mycket hög grad med restaurangdansen. Det borde
också anses vara ett legitimt intresse för dem, som äro hänvisade att spisa på
restaurangerna, att kunna få göra detta utan att samtidigt behöva spisa i danslokaler,
som nu ofta är fallet. Och slutligen understryker jag utskottets uttalade
förväntan, att regeringen till nästa års riksdag framlägger förslag till
lagstiftning för ernående av en bättre nykterhetsvård.

Herr talman! De olika meningar, som alltid funnits örn rusdrycksförsäljningsfrågor
i riksdagen och som jag började med att erinra örn, ha denna gång
tagit sig uttryck i en rad motioner med anledning av Kungl. Maj :ts proposition.
Söker jag klassificera eller uppdela dessa motioner efter deras inställning
för eller mot en friare försäljning av sprit och vin, finner jag, att
sex eller sju motioner gå ut på strängare bestämmelser, under det att dubbelt
så många gå i rakt motsatt riktning. Jag drar därav den slutsatsen, att anhängarna
av större frihet beträffande rusdryckers tillhandahållande ha större
anledning att känna sig missgynnade med propositionen och utskottsförslaget
än den motsatta sidan. Jag sällar mig alltså till dem, som icke vilja avvisa
utskottsförslaget. Jag vet, att man hänvisar till en utbredd opinion ute
bland folket, och särskilt bland de nykterhetsintresserade delarna av detsamma.
Nykterhetsfolket står enigt, säger man, men vad som här redan har
förekommit jävar detta påstående. I vad mån skarorna vid mötena upplysts
om innehållet, vet jag inte, men jag tror, att det är en ganska bräcklig
grund man bygger på. om man hänvisar till dessa resolutioner från personer,
som icke haft möjlighet och tillfälle att sätta sig in i vad frågan här gäller.
Trodde jag, att avslag skulle medföra en lagstiftning, som i större utsträckning
än vad detta förslag innebär skulle skydda ungdomen, medföra minskad
konsumtion och större, låt mig använda uttrycket, svårighet att komma åt
dessa drycker, skulle jag icke ett enda ögonblick tveka att jämväl ge min röst

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
för avslag. Då jag inte vågar vara så sangvinisk, hemställer jag, herr talman,
nu om bifall till den föredragna punkten.

I detta anförande instämde herr Västberg.

Herr Bergman: Herr talman! Den föregående ärade talaren började med

att förklara, att han vid sitt ståndpunktstagande till denna fråga icke representerade
någon viss grupp. Det var ett uppriktigt erkännande: han representerar
i denna sak i själva verket varken sitt parti eller riksdagens nykterhetsgrupp
— de två grupper som han, såsom vi alla veta, tillhör — och det
är ju hans rättighet. Som riksdagsman är han icke bunden av andra föreskrifter
än rikets grundlagar. Vidgöra alla anspråk, med all rätt, på att få handla
var och en efter sin uppfattning. Jag blott beklagar att han har den sålunda
deklarerade uppfattningen. Örn jag skulle uttala något örn herr Hamrins förhållande
till sitt parti i dagens ärende, vill jag erinra därom att detta parti
på det bestämdaste har sagt ifrån i sitt program, att det vill slå vakt örn den
kommunala självbestämningsrätten på detta område, och vad som nu föreligger
innebär ju ett fatalt och otvetydigt beskärande av denna kommunala självbestämningsrätt.
Det ser nästan ut, som herr Hamrin handlade efter den regel,
som en bekant fransk politiker en gång proklamerade, när han blev fast för
att lia svikit det valprogram, på vilket han fått sina valmäns förtroende: »Valprogram
och kärleksbrev få inte tas efter orden», svarade han helt ogenerat.
Detta var emellertid en betydligt mindre allvarligt anlagd man än herr Hamrin,
av vilken man knappast väntat, att han skulle följa så lättsinniga levnadsregler
i politiken. Men jag bör kanske själv följa ett råd, som gavs av den
förste ärade talaren, nämligen att vi nykterhetsvänner icke skola polemisera
mot varandra, och jag skall därför nu lämna herr Hamrin åt sitt öde och övergå
till själva sakfrågan.

Vi befinna oss för närvarande i en period av reaktion vad nykterhetslagstiftningen
beträffar. Det har ju mycket tydligt framgått både av propositionen
och av denna debatt. För några år sedan skulle ingen finansminister vågat sig
på att komma med en så reaktionär proposition som denna. Den rådande reaktionen
på nykterhetsområdet bör dock icke förmå oss till slö och overksam resignation
utan i stället till koncentration för nya krafttag. En annan hållning
vore ovärdig ett gammalt, av nöd och svårigheter många gånger förut
prövat, i sin kärna uthålligt och tappert folk. Det nuvarande läget är, för
ett historiskt betraktelsesätt, blott ett nytt belägg för riktigheten av den iakttagelsen,
att mäktiga folkrörelser gå i stora vågor och således växla mellan
våghöjder och vågdalar. Detta sammanhänger ju till stor del med växlingen
generationerna emellan. En kommande generation är inte alltid besjälad av
samma brinnande intresse för en sak som framkallat närmast föregående generations
starka intresse. Men så kommer i sinom tid en tredje generation. Sonsonen
kan stundom mera likna farfadern i sina drag, och det är till den nya
generationen vi lia att ställa vårt hopp under dagens motgångar.

På den Wieselgrenska rörelsens högflod kom på sin tid en liknande vågdal
som den nuvarande, under senare hälften av 1850-talet och fram till 1870-talet.
Den Wieselgrenska rörelsen florerade som bekant på 1830- och 1840-talen. I
mitten och mot slutet av 1870-talet börjar den nya våghöjden långsamt, på
1880-talet mera hastigt, resa sig. Den höll sig till omkring 1910 och svällde
långt högre och bredare än 1830- och 1840-talets. Under,1900-talets andra årtionde
börjar långsamt sänkningen till den nya vågdal, där vi nu befinna oss.
Men man skulle vara blind för all historisk erfarenhet, örn man skulle tro, att
vågen ej på nytt kommer att stiga; kanske blir den då högre än i detta sekels

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
början. Så har det varit i andra länder och särskilt i det land, som är föregångslandet
för den stora nykterhetsrörelsen, nämligen Amerika. Förbudsrörelsen
uppblomstrade där starkt på 1850-talet, stat efter stat antog förbudslagar.
Fram på 1860-talet började en tillbakagång. På 1870-talet börjar ny
stigning, så kom ånyo en reaktion, men under 1900-talets bägge första decennier
kom den kraftigaste av alla stigningar, den som slutligen medförde det
stora totalförbudet över hela unionsområdet. På 1930-talet, i samband med
den ekonomiska krisen, tog en ny reaktion vid.

Det är åtskilliga omständigheter utom generationsväxlingen som bidragit,
och en av de omständigheter, som betytt mest under vår tid, är naturligtvis den
väldiga katastrof som övergick världen i och med världskriget. Detta och dess
följder hade också sin inverkan på nykterhetsfrågan. Aldrig har världen
med större åskådlighet fått sig en mera påtaglig nykterhetslektion än under
världskrigets bägge sista år, då en mängd stater av hänsyn till hotande hungersnöd
under krigsavspärrningen sågo sig nödsakade att indraga eller mycket
starkt minska tilldelningen av spannmål och vissa andra råvaror till brännerier
och bryggerier. Det var icke närmast av något nykterhetsintresse som
detta skedde, annat än undantagsvis i ett och annat land, utan av det skäl som
jag angav. Folken fingo pröva på ett tillstånd, som rent av närmade sig förbudet,
och i vissa stater även var ett verkligt förbud, med den påföljd att alkoholistanstalterna
avfolkades, de typiska alkoholsjukdomarna försvunno, fylleriförseelserna
gingo ned till ett minimum o. s. v. Det var en av de få ljuspunkterna
i krigs- och kristidens mörker.

Men nationerna liknade de kortspelande gubbarna i en av August Bondesons
svenska folklivsskildringar. Det kom ett fruktansvärt oväder över hans hembygd
i Halland, berättar han. Blixtarna ljungade oavbrutet, luften skakades
av dunderskrällar, och åskan slog ned gång på gång. Det var en söndag, och
gubbarna, som voro arbetslediga, sutto inne i en storstuga och hade börjat
spela kort strax innan ovädret kom. De började nu känna sig litet ångerfulla
till mods med hänsyn till sitt sätt att helga vilodagen, och i ett anfall av goda
föresatser kastade den företagsammaste av dem hela kortleken i spisen, grep
efter psalmboken, fick fatt i glasögonen och började med en viss generad andakt
läsa psalmen »När åskan går» (Herre, när Din allmakts under möter vår
bestörta syn etc.). Men allting har en övergång. Örn en stund gick ovädret
över, solen började glimta fram, och psalmen blev, låt oss säga, mindre aktuell
än förut. De sutto en bra stund tysta och kastade förstulna blickar
dels på varandra och dels på kortleken i spiselvrån. Slutligen tar densamme,
som kastat dit den, mod till sig, lommar i -väg och krafsar fram den ur askan,
som inte var värre het än att kortleken kom fram i användbart skick. Han
slår ut den på bordet, domedagsstämningen är fördunstad, och spelet är snart
i full gång igen. Men husmodern i huset drog en djup suck över dessa oförbätterliga
manfolks fördärv.

Det förhöll sig på liknande sätt med de flesta av de krigförande folken efter
världskrigets, dödsångestens, det stora världsovädrets år. De hade ingenting
lärt och ingenting glömt. Men även då såg man att kvinnorna, som innerst i
sitt väsen ha den rätta instinktiva känslan av att allt som skadar livets bärande
krafter skall motarbetas, ville fortsätta med den nyktra regim som
rått under krigstiden och som varit lycklig till sina verkningar. Det fanns
undantag, där man verkligen vidhöll åtskilligt av de stränga restriktionerna,
bl. a. i England, men de flesta av Europas folk visade att de, som sagt,
ingenting lärt och ingenting glömt. Ehuru belastade med allt det ekonomiska
och övriga elände som kriget vältrat över dem för generationer framåt, öppnade
de på nytt de gamla spritslussarna, därmed stegrande sitt armod, sin

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
ohälsa och sin andliga pessimism. Nationernas alkoholpolitik är ett nytt belägg
för sanningen av Axel Oxenstiernas ord om den ringa grad av vishet,
med vilken folk och riken för det mesta styras.

Icke heller de neutrala folken i Norden äro fritagna från denna kritik. Även
här har efter kriget en allt iner pockande reaktion kommit, som hotar att förstöra
mycket av vad närmast föregående generationer uppbyggt, och framför
allt har man opponerat sig mot att gå vidare på de strängare nykterhetsreformernas
väg. Det har gjorts gällande att det system vi fingo 1917 skulle vara
så förträffligt, att det skulle vara obehövligt att göra något vidare. Det skulle
ha medfört all den tillnyktring som man egentligen kan begära. Den föregående
ärade talaren var inne på det kapitlet och förnekade att så är förhållandet.
Ja, mina herrar, i själva verket är det så, att vi för närvarande stå främst i
Norden med avseende å alkoholkonsumtion och även med avseende å en stor del
av de uppenbara alkoholskadorna. Det var en känsla av att det icke var bra
som det var, som 1928 föranledde riksdagen att besluta en revision av gällande
bestämmelser, vilken revision enligt riksdagens uttalande skulle gå ut på att
åstadkomma ett bättre nykterhetstillstånd och att bekämpa icke bara den
uppenbara dryckenskapen utan också själva dryckesseden. Vi fingo en kommission
till stånd, som arbetade i sex år. I dag föreligger nu det av regeringen
under ett par ytterligare år bearbetade resultatet. Kan man säga, att detta
är ett resultat, värdigt den svenska nationen, med dess väldiga nykterhetsrörelse,
som har pågått i decennium efter decennium och velat effektivt befria vårt
land från dryckenskap och dryckesseder? Vad som här föreligger efter åttaåriga
funderingar är så ömkligt, att det på nästan varje punkt är ägnat att försämra
nykterhetstillståndet och utbreda dryckessederna i stället för tvärtom.
Det är en sak som inte kan bestridas. Det finns väl en och annan punkt som
går i motsatt riktning, men de positiva vinsterna äro så ytterst få, att vid vägande
av debet- och kreditsidorna den svenska nykterhetsrörelsen praktiskt
taget enhälligt har kommit till det resultat, som framgår av de många hundra
uttalanden, som kommit till riksdagen, vilka gå ut på att det föreliggande förslaget
i sin helhet bör avslås med begäran örn bättre förslag till nästa år. Därest
riksdagen i dag beslutar i enlighet med utskottets förslag, vilket i huvudsak
är detsamma som regeringspropositionen, så inträffar det egendomliga och
i ett land som Sverige med dess så omfattande nykterhetsrörelse hart när oförklarliga,
att riksdagen går emot en praktiskt taget enhällig nykterhetsopinion
inom landet. Det var nyss någon som betvivlade denna enhällighet, men vad
vill man ha för starkare bevis? Tro inte herrarna, när ni så tydligt som bär
skett få svart på vitt på saken? Från hela landet från Ystad till Haparanda
komma uttalanden, med en enighet som man inte bevittnat på decennier i vårt
land. Det är mycket länge sedan en så enhällig mening samlat de många skilda
nykterhetsorganisationerna som nu varit fallet. De mest bestämda uttalanden
ha ingått till nykterhetsvännernas centralorganisation och till riksdagens nykterhetsgrupper,
vilka praktiskt taget alla gå ut på avslag å den föreliggande
propositionen. Detta är så mycket märkligare som nykterhetsrörelsen under
de senare åren varit synnerligen medgörlig och beskedlig. Men den tolererar
dock icke vad som helst, och nu har den verkligen känt behovet av en kraftig
och enhällig protest.

Här ha vi nu i rrter än åtta år väntat på en av riksdagen begärd revision
av nu gällande, allt annat än tillfredsställande lagstiftning, och i enlighet med
vad riksdagen uttalade, då den begärde revisionen, ha vi väntat lagförslag av
den art att de skulle »förbättra nykterhetstillståndet» och »motverka dryckesseden».
Men vad lia vi här fått? Jo, som jag nyss sade, ett förslag till ny förordning,
som så gott som i varenda punkt, där förändringar av någon betydelse

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
föreslås, är sådan att den underlättar i stället för försvårar åtkomsten av spritdrycker,
uppluckrar i stället för skärper gällande lag, med andra ord sådan,
att den är ägnad att försämra nykterhetstillståndet och ytterligare utbreda
dryckesseden i stället för att bekämpa den. Och detta från en regering som
består av flera forna och även några — som vi med tacksamhet erkänna —
alltjämt aktiva deltagare i nykterhetsrörelsen än någon föregående. Denna regering
har vunnit sin styrka i folkopinionen bland annat, och icke minst, genom
dess förankring i den väldiga organiserade nykterhetsrörelsen. Denna rörelses
stora skaror ha gått och glatt sig åt varje organiserad nykterhetsvän
som de lyckats välja in i riksdagen och över att kända nykterhetskämpar omsider
även kommit in i regeringen, och man hade tänkt: nu åtminstone skall det
väl till sist bliva något ordentligt av. Och så kommer denna proposition, som
i stället för att föra oss ett steg framåt flyttar oss ett gott stycke tillbaka. Och
detta kallar man för en nykterhetsreform! Man vore frestad att kalla det hela
en fars, en komedi, örn det inte gällde en så allvarlig sak, att den snarare är att
hänföra till de tragiska företeelserna.

Men, kanske någon invänder, behövs det någon längre gående nykterhetslagstiftning
i vårt land numera? Är icke tillståndet i det hela nu ganska gott?
Låt mig i korthet belysa hur därmed förhåller sig. År 1922 var medelkonsumtionen
av spritdrycker per individ och år i Sverige 4,11 liter, år 1927 var den
5,02, 1935 var den nästan precis 5 liter. Ja, är inte det en rätt hygglig siffra?
kanske herrarna säga. Nåväl, det har för mycket länge sedan varit värre, det
medges. Men vad denna siffra betyder nu, det framgår bäst av en jämförelse
med hur det ser ut i andra länder, särskilt i våra grannländer. I Danmark har
samma medelkonsumtion under åren 1917—1935 hållit sig på ett ^medeltal pr
invånare och år varierande mellan 2,5 och 1 liter —■ det är nu fråga allenast
örn spritdrycker •— alltså ungefär en fjärdedel av den svenska medelkonsumtionen
per man. Danmark had.e före kriget en medelkonsumtion pr år av omkring
8 liter pr invånare och framstod därmed som det mest spritdryckstörstiga
av de nordiska länderna, men i dag framstår det sedan många år som det nyktraste
av dem. En sänkning från 8 liter till 1 å 2 liter verkar nästan som ett
underverk. Hur har det gått till? På ett lika enkelt som effektivt sätt, som
en föregående talare redan har erinrat om: genom en stark höjning av spritskatten.
Det är fråga om en kolossalt stark höjning, nästan en tolvdubbling.
Nu säger herr Bärg att förutsättningen där var en annan än hos oss. Förutsättningen
var livsmedelsbrist och krig o. s. v. Nåja, det är riktigt, att beskattningen
kom till i en kristid — det gjorde ju också det svenska Brattsystemet
men man uppehöll även under följande normala tider dessa bestämmelser i Danmark
och har bibehållit dem nu redan i 20 år. Varför har man gjort det?^ Naturligtvis
därför att man har sett deras välsignelserika verkningar. Vi ha
alldeles nyss träffat Danmarks statsminister här i Stockholm — ja, vi ha träffat
honom även förut åskilliga gånger — och frågat honom örn det finns någon
opinion i Danmark mot den kraftiga spritskatten. Han tillhör icke den organiserade
nykterhetsrörelsen och bör alltså ha förutsättningar att se mycket opartiskt
på denna sak. Ifall det finns någon sådan opinion, har han svarat, så
kommer den från folklager som befinna sig nedanför arbetarrörelsen, d. v. s.
från några små grupper som man inte räknar med. Det råder praktiskt taget
enighet i Danmark örn det hälsosamma i en sådan folkuppfostrande beskattning,
som uppmuntrar till nykterhet.

Samma metod har använts i England med den effekt att England, som under
perioden närmast förp kriget hade en medelkonsumtion pr individ ungefär som
den nuvarande svenska, på 1930-talet har en medelkonsumtion ungefär lik den

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
d. v. s. mellan 1 och 2 liter pr individ, alltså en sänkning med mer än
hälften. I vårt västra grannland Norge med dess starka nykterhetsrörelse var
medelkonsumtionen spritdrycker pr individ och år redan under åren närmast
före kriget ganska låg, närmare 3 liter. Det är naturligtvis inte lätt att ytterligare
få ner .en siffra som redan hade kommit så pass lågt ned, men under senare
åren har den norska medelkonsumtionssiffran dock hållit sig vid omkring

2 liter. Det är under därvarande förhallanden en icke obetydlig sänkning från

3 till 2 liter, och den norska konsumtionen pr invånare är allenast hälften av
den svenska.

I Norge har man haft en annan metod än i Danmark att bekämpa dryckesvän.
Den danska metoden var mycket enkel. Den norska metoden är också
mycket enklare än vårt konstbesynnerliga och i hela världen fullkomligt
unika, ingenstädes efterföljda Brattsystem. Den norska metoden med lokalt
veto utövas på landet genom de kommunala representationerna och i städerna
genom direkt folkomröstning. På denna enkla väg har man i det närmaste
torrlagt 85 procent av Norges landskommuner, och av Norges närmare 70 städer
äro endast 17 försedda med spritdrycksförsäljning. I de flesta är den
avskaffad. I vissa städer äro även viner och starkare maltdrycker förbjudna.

Det i Sverige införda individuella kontrollsystemet passar dåligt för en
demokratisk nation. Det bryter mot all demokratis grundval, jämlikheten,
det inbjuder vidare den ofördärvade delen av nationen att tillägna sig förut
avtagande dryckesseder och inleder den sålunda, så att säga, på fördärvets
väg, medan det söker med tvivelaktig framgång avstänga de redan fördärvade
från åtkomsten. _ Det är en fullkomligt bakvänd politik att sysselsätta
en byråkratiskt organiserad här av intelligenta människor, vilkas arbetskraft
kunde användas på bättre sätt, med besväret att sortera och gradera människor
efter deras konstskickligt utarbetade grad av »alkoholmyndighet» örn
jag så får uttrycka det. Hur ofantligt mycket enklare, mera tilltalande och
framför allt mera demokratiskt är icke det för alla lika totalförbudet, givetvis
under förutsättning, att det effektivt genomföres. Då utgör det en välgärning
mot hela folket. Örn det lokala vetot, som är en lokal form av förbud,
gäller detsamma förutsett att det effektivt tillämpas. Det brister måhända
åtskilligt i detta avseende på vissa håll i Norge och på andra ställen,
där man har sådant lokalt veto, men i stort sett har det medfört en lyckosam
verkan.

I Finland ^har man förut haft totalförbud. För närvarande är detta upphävt,
men många förbudsmoment ingå dock ännu i de finska rusdryckslagarna.
Medelkonsumtionen är nu cirka 1.8 liter per invånare och år enligt mig
senast tillhandakomna uppgifter. Den är i alla fall ofantligt mycket lägre
än i Sverige och något lägre än i Norge.

Man kan ingalunda säga, att främsta platsen i Norden, som Sverige nu innehar
i detta avseende, är någon hedersplats.

Nu kanske någon vill invända, att en hög konsumtionssiffra icke nödvändigt
betyder att dryckenskapen ökar. Detta var en sats, som dr Bratt mycket
flitigt propagerade, och som jag även hört ekon av i dag. Men enligt
socialstyrelsens siffror utgjorde antalet inskrivna på alkoholistanstalterna i
Sverige:

vid början av år 1933 .................. 507

» » » » 1934 625

>•> » » » 1935 711

» » » » 1936 693

» » * » 1937 1034

Första kammarens protokoll 1937. Nr 37.

50 Nr 37. Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

En stark och oroväckande stegring alltså just av deli egentliga dryckenskapen.
Enligt riksdagens direktiv för spritdrycksrevisionen borde genom en
reviderad lagstiftning »dryckesseden bekämpas, särskilt i dess mest stötande
förmer». Tror någon, att den större lätthet att komma at starka^ drycker,
som Kungl. Maj :t nu vill förmå riksdagen att införa, kommer att minska antalet
av de höggradiga alkoholister, som trängas på våra hårt belagda alkoholistanstalter,
för att ej tala om dem, som inte kunna komma in där på grund

av platsbristen? _

Inför dessa starkt växande alkoholistsiffror är det lärorikt att ta del av
motsvarande siffror under åren 1917 och 1918. Då var antalet på alkoholistanstalter
intagna personer resp. 184 och 106. _ Samtidigt visade fyllerisiffrorna
de lägsta tal, som förekommit i mannaminne, och antalet alkoholsjukdomsfall
var minimalt. Varför? Därför att tillgången på spritdrycker var
starkt begränsad. Det borde vara så självklart, att det ej behövde bevisas
med siffor, att ju mindre tillgången på sprit är, dess mindre blir dryckenskapen,
men det finnes vissa personer, som tyckas vilja bestrida detta. Dessa
siffror visa emellertid hur det förhåller sig.

Kungl. Maj :t föreslår nu och utskottet sväljer sådana bestämmelser som att
beröva våra kommuner deras gamla självbestämningsrätt. Hädanefter skall
alltså en kommun, som icke önskar ha någon utminutering eller något utlämningsställe
för spritdrycker, inte längre få ha den friheten att få bli kvitt sådana
ställen. I nåder medgives visserligen alltjämt kommunen rätt att säga
ifrån, örn den inte vill ha utskänkning, men även det med ett märkligt undantag,
som i vår rörliga tid lätt kan bli så gott som regel i mångå trakter. Det
heter nämligen i det föreliggande förslaget (3 Kap. 12 §): »Finnes det vara
av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest
å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkning äger rum å hotell
eller pensionat, må Konungen, där systembolags ansökan örn sådan utskänkning
avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom fullmäktige väckt fråga
örn utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd till utskänkningen.»

Det skall bli intressant att se, örn inte antalet av dessa »eljest för turistväsendet
viktiga orter» kommer att växa i rätt stor utsträckning. Det är ju
en glädjande utveckling, som turistväsendet uppvisar, och litet varstädes i
vårt land finns det ju både naturskönhet och annat intressant att visa, vilket
gör, att man arrangerar det ena turisthärbärget eller turisthotellet efter det
andra på många ställen. Och när sådant inträffar, skall Konungen således, i
strid mot kommunens vilja, kunna låta utskänkning äga rum där. Det kail
bli rätt vidsträckt det där och hur därmed än går är det i alla fall en inskränkning,
som inte är sympatisk, i kommunens urgamla rätt. Kommunen
anser naturligtvis — och jag tycker med full rätt — att det är främlingen,
som skall ta hänsyn till sederna, dit han kommer, och inte befolkningen på
orten, turistorten, som skall nödgas rätta sig efter främlingens sedvänjor.

Nu säger man, att det skulle skada vår turisttrafik, örn icke denna bestämmelse
infördes. Det är ett ganska underligt tal. _ De utländska turistbesöken
från utomskandinaviska länder ökades fran 89,675 år 1935 till 105,867 under

1936. Inkommande förhandsrapporter tyda på ytterligare stegring under

1937. Såvitt man förstår, har denna ökning inträtt fullkomligt oberoende
av vilka restriktioner, som funnits bär eller där på olika ställen i vårt land.
Och vad Norge beträffar, har jag sett siffror, som ge vid handen, att turistväsendet
visat stark ökning under perioder, då mycket stränga restriktioner
varit rådande. Dessa synas inte på något sätt lia inverkat hindrande på turisttrafiken.
Det har visserligen hänt, att denna trafik tidvis gått tillbaka,
men av uppenbart andra skäl än dessa, vilka ej behöva beröras i detta sam -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
manhang. I varje fall bör man inte beröva kommunerna deras rätt att säga
ifrån, hur de vilja lia det inom sitt område. Det finnes kommuner, som överhuvud
taget inte äro förtjusta i turisttrafik och tycka, att de vilja vara i fred,
en önskan, som borde respekteras. I varje fall skall man väl i all rimlighets
namn inte^ tvinga dem att införa rusdrycksutskänkning, när de inte vilja ha
sådan. Låt främlingen ta seden dit han kommer, även örn det skulle vara en
nykter sed.

Kungl. Majit vill vidare lyckliggöra vårt folk med utskänkning även på
luftfartyg. Detta är en nyhet, som revisionskommittén inte hade brytt sig
om. Det synes vara finansministerns speciella påhitt. För vår del anse vi
det fullt tillräckligt med fylleriet till lands och vatten, så att det sannerligen
inte är något trängande behov att också få »luftkrogar». Det framgår inte,
att medicinalstyrelsen tillfrågats om denna nyhet. Hade det skett, skulle finansministern
säkert fatt veta, att risken för mindre god resekondition på
grund av spritdrycksförtäring är större i de höga och luftförtunnade regionerna
än här nere i gruset, där de vanliga alkoholisterna kräla. Det får jag
då säga, att jag skulle inte vilja åta mig uppgiften att vara s. k. utkastare
på en luftkrog. Nej, mina herrar, låt oss åtminstone stryka paragrafen om
utskänkning på svenska luftfartyg!

För att ytterligare underlätta svenska folkets tillgång till de usla brunnar,
som redan alltför länge ha fått förgifta vårt folk, utlovas i Kungl. Maj :ts
proposition också fri försändning av rekvirerad sprit utan något hämtningsbesvär,
praktiskt taget kostnadsfritt. Vill man köpa ett par stövlar eller ett
parti livsmedel, sa nog får man betala frakten, örn det skall skickas lång
väg. Men med sprit skall samhället vara sa generöst, att den skickas gratis
och franko och via alla postanstalter. Våra postkontor, även sådana, som
förestås av lärarinnor och äro inhysta i skolhus, såsom stundom är fallet i
vissa bygder, skola alla bli utlämningsställen för sprit. Den skall kunna
skickas per post, vilket förut varit förbjudet. Det är i hög grad stötande
och något som folk, helt naturligt, reagerar emot. Man får inte undra på, att
även de i nykterhetsavseende mest insomnade orter vaknade upp inför detta
och sände in sina hundratals avslagsresolutioner.

En gammal erfaren f. d. riksdagsman har nyligen i en tidning (senaste numret
av »Veto») fällt ett uppmärksammat yttrande om vad som nu föreligger.
Han säger bl. a.: »Under den nu levande generationen har man vid sådana tilllallen»
nan menar da nykterhetslagstiftningsförslag framlagts av regeringen
— »hittills undantagslöst ^ kunnat fråga sig: hur stora framsteg kunna
denna gång uppnås? Denna gång få spörsmålen gå i motsatt riktning: hur
mångå och långa steg bakåt kommer 1937 års lagrevision att innebära? I vilkeil
utsträckning kommer dryckesseden att befästas, rusdryckskonsumtionen
att underlättas, nykterhetsarbetet att försvåras och nykterhetstillståndet att
försämras? Ty att det är verkningar av sistnämnda art, som följa av det nu
framlagda förslagets antagande, därom är varje tvivel uteslutet.»

Så säger denne erfarne gamle politiker. Och han torde tyvärr lia fullkomligt
rätt. Mot alla dessa uppluckringar och försämringar — för att inte ta
tiden för länge i anspråk har jag här icke anfört alla, men man kan utförligare
läsa örn deni i vår motion -—- vad finnes det för kompensation? Det
Ilar anförts, att vinstprocentens avveckling för lyxrestauranger samt höjningen
av motboksaldern till 25 ar skulle vara ett pär ljuspunkter. Den sista
tröstegrunden har bevillningsutskottet grusat, som ju kasserat Kungl. Maj:ts
25-arsgräns och återgått till gällande lags 21 år. Återstår då vinstavvecklingen.
Det medges gärna, att denna del av förslaget är ett fullföljande av en
bärande princip i vår svenska spirituosalagstiftning, som sedan omkring 80

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
år strävat efter att avkoppla det privata vinstintresset i spirituosahandeln.
Den principen är redan genomförd för utminuteringen, men hittills endast
mycket partiellt för utskänkningen, och det är intet annat än gott att säga
från vår sida örn detta. Men vi se, att även den bestämmelsen har av utskottet
blivit försvagad, och man har nästan generat lova sköta om att det blir något
slags ersättning i alla fall. Även detta enda framsteg blir troligen till sist förfuskat.

Ja, inför ett sådant förslag som det föreliggande har den svenska nykterhetsrörelsen
som sagt reagerat på ett ganska enastående sätt. Jag kan inte
erinra mig att jag sett något mötes uttalande, i varje fall inte under de senaste
veckorna, som inte gått ut på avslag. I den resolution, som är avgiven
på det mest representativa hållet, nämligen av^ Nykterhetsvännernas landsförbund,
vilket består av valda representanter från samtliga stora nykterhetsorganisationer
och en mängd frikyrkliga samfund i vårt land, heter det —
den är för lång för att jag skulle kunna läsa upp den i sin helhet^ men jag
skall återge slutklämmen —: »Vi vädja till riksdagen att nu avslå. Kungl.
Maj:ts förslag örn ny rusdrycksförsäljningsförordning. Vi vädja till regeringen
att till kommande riksdag framlägga förslag om nykterhetsvård och
sådana ändrade regler örn försäljning och beskattning av rusdrycker, som äro
ägnade att verksamt motverka den oroande utbredningen av dryckessederna,
stegringen av alkoholkonsumtionen och ökningen av alkoholskadorna.»

Detta är sagt på över en halv miljon svenska medborgares vägnar.

Där pekas bl. a. på nykterhetsvården. Det är också en av de saker, som
jag hittills inte hunnit beröra, men som det till sist måste sägas några ord örn.
Det är nämligen så, att i den stora revisionskommitténs betänkande den viktigaste
delen utgjordes av en föreslagen »lag örn nykterhetsvård», som gick
ut på, att man skulle få bättre möjlighet att kunna ta hand örn alkoholens
offer på ett tidigare stadium än hittills varit möjligt, att man skulle få nykterhetsnämndsinstitutionen
bättre organiserad o. s. v. — med andra ord, att
kunna på ett rationellare och bättre sätt bota alkoholskadorna. Nu får jag
ju säga, att det vore sorgligt, örn nykterhetsverksamhetens. huvuduppgift
skulle nödgas bli sådan, att tyngdpunkten i en tidsenlig lagstiftning komme
att ligga i omsorgen örn alkoholisterna. Det vore naturligtvis högst avvita.
Den verkliga tyngdpunkten i en tidsenlig nykterhetslagstiftning bör ligga i
de långt viktigare åtgärder, som måste vidtagas till avlägsnande av tillfällen
till förtärande av de för folkets hälsa, ekonomi och allmänna välfärd, fördärvliga
alkoholdryckerna, med andra ord, till dryckessedens allt. kraftigare bekämpande,
såsom riksdagen också uttalade i sina revisions direktiv. Därigenom
skulle antalet av de alkoholister, som behövde omhändertagas på av
revisionen föreslaget sätt, bli vida fåtaligare och kostnaderna för det allmänna
bli långt mindre, än nu tyvärr är.fallet och.med de i dag föreliggande
ändringarna av nu rådande system alltjämt och i stigande grad skulle bli
fallet. Men det hindrar inte, att man måste göra allt som göras kan för att
ta vård örn dryckenskapens många offer och framför allt vidtaga åtgärder
av sådan beskaffenhet, att man på ett tidigare stadium försöker ingripa, så
att de kunna bringas på bättre vägar, innan de hunnit helt ruinera sig själva
och sina hem. Man hade väntat, att denna lag örn »nykterhetsvård» skulle
komma samtidigt med rusdrycksförsäljningslagstiftningen. Så har.icke skett.
Det har visat sig vara förenat med stora svårigheter att kunna bilda sig. en
uppfattning om en del av de föreslagna förändringarna i spritdryckslagstiftningen,
därför att de så nära sammanhänga med den av revisionen föreslagna
lagen örn nykterhetsvård, vars slutliga utformning och innehåll nu icke framlagts.
Därför har man också nästan överallt uttalat, att, då man väntar ett

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
nytt och bättre förslag till nästa riksdag, detta måtte framläggas i samband
med förslaget till lag örn nykterhetsvård.

Ja, herr talman, jag vill inte upptaga tiden längre. Vi lia redan alltför
länge varit bundna här i den något kvalmiga plenisalen. Jag och flera andra
ha på sin tid motionerat örn att vi skulle få bestämda sammanträdestider med
vissa pauser emellan. Man kan inte begära, att människor skola sitta orörliga
under en hel dag och en halv natt, men riksdagen har aldrig velat gå
nied på någon ändring i dylika olidliga förhållanden. Det finnes ingen institution
mer konservativ än riksdagen i avseende på yttre former, och därför
är det som det är. Vi få val emellertid göra vad vi kunna för att förkorta
pinan, och jag skall för min del bidraga därtill genom att åtminstone för min
del sluta nu.

. Ju® yrkar, herr talman, bifall till herr Johansons i Huskvarna reservation,
vilken i överensstämmelse med den av mig m. fl. i denna kammare och av
herr Dahlbäck m. fl. i andra kammaren å riksdagens nykterhetsgrupps vägnar
framlagda motionen går ut på rent avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 242
i dess helhet i förening med begäran om nytt förslag till 1938 års riksdag i
samband med förslag till lag örn förbättrad nykterhetsvård.

För den händelse detta huvudyrkande ej vinner bifall, vilket ju är att befara,
förbehåller jag mig att senare göra särskilda yrkanden under vissa av
de föreslagna paragraferna. Jag vill icke besvära kammaren med att taga
upp samtliga de punkter vi berört i motionen, då man ju vet, att i vissa av
dem yrkande örn bifall till motionen ej har några utsikter, men beträffande
några punkter kommer jag att göra särskilda yrkanden.

I herr Bergmans yttrande instämde herrar Jonsson, Bäckström, Bjurström,
Gottfrid Karlsson och John Björck.

Herr Sylwan, Eilif: Herr talman! Om jag uppfattade bevillningsutskottets
vice ordförande rätt, karakteriserade han Hagan örn utskänkningsvinsternas
begränsning, som den värsta i hela detta komplex av spörsmål. Jag förmodar,
att han därvid syftade inte blott pa de nykterhetspolitiska och näringspolitiska
synpunkter, som här bryta sig mot varandra, utan också på frågans
politiska aspekter. För egen del har jag endast bedömt den från de första
tva synpunkterna och ämnar alltjämt se den som sådan, som ett avvägningsproblem
mellan berättigade nykterhetskrav och ett skäligt hänsynstagande till
restaurangrörelsen som en lovlig och nyttig näring.

Då jag jämte ett flertal medlemmar av denna kammare i denna fråga väckt
en motion som anslöt sig till det av rusdrycklagstiftningsrevisionens majoritet
framförda förslaget, men sedermera inom utskottet följt en reservation, vari
begärts ytterligare utredning i detta ärende, så vill jag redan nu lia strukit
under, att detta ändrade ståndpunktstagande icke innebär, att jag övergivit
de principer, jag från början lagt på denna fråga, utan endast är ett uttryck
för att jag pa grund av det utredningsmaterial, som framkommit under frågans
behandling, ansett ett förnyat övervägande av vissa detaljer däri vara påkallat.

När jag lyssnade till den argumentering, sorn fördes fram av bevillningsutskottets
vice ordförande, fäste jag mig i första hand vid vad däri icke förekom.
De nykterhetspolitiska skäl, varmed kravet på avveckling av utskänkningsvinsterna
pa sin tid vid tillkomsten av nuvarande rusdrycksförsäljningsf
öl ordning motiverades, äro nu, såvitt jag kunnat förstå, helt avförda och synas
icke längre på något håll tillmätas egentlig betydelse. Att utskänkningsvinsterna
för restauratörerna skulle utgöra en lockelse till ökad spritförsälj -

Xr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

F örordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. rn. ° (Forts.)
ning, är nog mest ett gammalt talesätt. Var och en vet, att våra restauratörer
numera i regel äro angelägna om att betjäna alla gäster lika, vare sig de förtära
sprit eller icke. Någon skillnad vid serveringen av den^ene eller den andre
förekommer inte, och efter vad jag vet medgives detta också bland nykterhetsvännerna
själva.

Med fog synes sålunda kunna sägas, att nykterhetsskälen, då det gäller
att bedöma denna fråga, numera förefalla att vara tämligen kraftlösa. Här
har uppenbarligen sedan år 1917 skett en motivförskjutning, som förtjänar att
observeras och fastslås. Men en liknande företeelse kan också iakttagas på
en annan punkt. I den reservation som, av herr Bärg m. fl., var fogad till rusdryckslagstiftningsrevisionens
betänkande, spelade de statsekonomiska skälen
för utskänkningsvinsternas avveckling en mycket dominerande roll och i departementschefens
uttalanden i proposition skymtar man fortfarande dessa statsekonomiska
synpunkter som ett vägande motiv härför. Men när man då kommer
till utskottsmajoritetens motivering, ha de fullständigt försvunnit. Man
finner ej ett spår därav. Av vilka skäl utskottsmajoriteten övergivit denna
position har ej blivit klart, men möjligen har man blivit betänksam inför de
fakta, som under utskottsbehandlingen framkommit rörande ekonomien vid de av
systembolagen bedrivna restaurangerna av högre typ, och som synas tyda på
att dessa restauranger icke äro särskilt räntabla. Örn de enskilda restaurangarna,
vilka uteslutande äro av högre typ, övertoges av systembolagen, finge
de visserligen också deras utskänkningsvinster, men hur mycket därav som sedermera
kommer statsverket till godo, torde minst sagt vara en öppen fråga.

För den ståndpunkt utskottsmajoriteten intagit, ha nu anförts i huvudsak
två skäl. Först och främst har hänvisats att utskänkningsrätten för den enskilde
restauratören innebär ett privilegium av så stort värde, att det är tillräckligt
att ersätta utskänkningsvinsten. Som herr Velander riktigt påpekat,
måste emellertid utskänkningsrätten för att få ett sådant värde vara förenat
nied ett monopol. Man måste ge restauratörerna en alldeles annan ställning
än den de för närvarande inta. Ty för närvarande förekommer dem emellan
en konkurrens av den art, att utskänkningsrätten visst icke har det värde, som
förmenas. I rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande erkännes oförbehållsamt
att den i de större städerna förekommande konkurrensen på detta område
är tillräckligt för att göra värdet av denna rätt ganska illusorisk. Och
går man till de mindre samhällena saknas ej heller där alldeles^ konkurrens,
bl. a. tack vare klubbrättigheterna, ett förhållande, som ju också tar sig uttryck
däri, att restauratörerna för att behålla mera stadigvarande gäster, måste
ge dem abonnemang till lägre priser än de eljest vanliga. Det finns alltså
även här en konkurrens och det synes därför icke möjligt att från här angivna
utgångspunkt komma fram till ett hållbart motiv för ett borttagande
av utskänkningsvinsterna.

Som ett andra motiv för vinstavvecklingen pekade herr Bärg vidare på den
alltför stora skillnaden i de vinstbelopp, som komma restauranger .av högre typ
och lägre typ till del. Enligt hans mening fordrades här en utjämning, påkallad
både ur demokratiska och andra synpunkter. Ja, även efter min mening^ är det
alldeles givet, att en sådan utjämning måste vara av värde. För att nå detta
syfte vore det nog skäl att tänka på att låta folkrestaurangerna behålla en del
av de vinster, som nu där uppkomma inte minst på maten men som nu gå till systembolagen
och statsverket. Det synes vara ett beaktansvärt krav att på detta
sätt höja standarden å dessa restauranger, och jag kan fullständigt instämma
i den tanken. Men örn man därjämte gör gällande att en utjämning
på detta område påkallar en vinstnedskärning för de högre restaurangerna
kan jag icke vara med. Ty säkert är, att dessa högre restauranger måste räk -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
na med väsentligt högre kostnader än folkrestaurangerna och där förutom icke
kunna hålla sin standard uppe. Ej heller kunna dessa kostnader täckas endast
genom att slas ut pa mat, kafle m. m., de måste också läggas på spritdrycker
och starkvin. Möjligheterna av en omläggning av kostnadsfördelningen äro
sannolikt icke stora och, som herr Wahlmark påvisat, skulle säkerligen höjda
priser på mat o. d. i längden leda till minskad omsättning och besöksfrekvens.

De argument, som nu och tidigare anförts till stöd för en vinstavveckling,
kunna sålunda knappast sägas vara övertygande. Enligt min mening tala fastmer,
de bästa skäl för att här gå försiktigt fram. Då tidigare talare redan uppehållit
^sig vid de synpunkter, som härvid kunna anföras med hänsyn till olika
krav på ett högtstående restaurangväsende, allmänhetens, turisttrafikens
o. s. v., skall jag inte nu gå in på dessa saker utan endast stanna vid några
konsekvenser av vinstkvantiteternas avveckling även örn denna företages i den
modifierade form, utskottsmajoriteten anvisat.

Först och främst kommer en dylik avveckling icke att drabba alla restauranger
på samma sätt. Visserligen har såväl i propositionen som i utskottets
betänkande förklarats, att den successiva nedskärningen av utskänkningsvinsterna
skall ske i lika män för systembolagsrestaurangerna och de enskilda.
Men även med en dylik lika behandling komma konsekvenserna för dessa båda
slag av restauranger icke att bli desamma. Ty som nyss sagts är ju förhållandet
det, att medan systembolagsrestaurangerna till alldeles övervägande del
äro folkrestauranger och som sådana föga beroende av ersättning för spritutskänkningen,
så äro de enskilda restaurangerna däremot alla av högre klass
och kunna därför på grund av sina större omkostnader icke undvara utskänkningsvinsterna.
En avveckling kommer alltså att i första hand gå ut över de
enskilda restaurangerna. För systembolagsrestaurangerna däremot betyder
den ganska litet och detta så mycket mindre som dessa delvis drivas i bolagsform
med en sammanblandning av restauranger av högre och lägre klass, där
vinsterna på den ena kunna bära upp och utjämna förlusterna på den andra.

Då avvecklingen främst drabbar de enskilda restauratörerna, hade det för bedömande
av dess verkningar för den enskilda restaurangnäringen varit angeläget
att närmare känna till denna närings ekonomi. Tyvärr föreligger ingen
officiell utredning i detta avseende men av de uppgifter från enskilt håll, som
stått utskottet till förfogande, lia likväl vissa upplysningar härutinnan kunnat
vinnas. Av denna statistik, som omfattar 53 restaurangföretag i Stockholm
och landsorten, framgår sålunda, att redan nu tre stycken visa förlust. Med
den föreslagna 25-åriga vinstavvecklingen komma inom två år ytterligare åtta
restauranger i samma läge samt inom fem år ytterligare sju. Efter fem år
skulle alltså aderton restauranger eller en tredjedel av samtliga i denna statistik
upptagna visa förlust. När avvecklingen kan befaras leda till sådana resultat,
synes också tydligt, att ett genomförande därav måste vara ägnat att
i hög grad rubba tilltron till denna näring. Här skapas en osäkerhet och oro.
som kommer att sprida sig vida ikring, i första hand bland restauratörerna
själva, men därjämte bland deras kreditgivare, bland dem, som äga inteckningar
i restaurangfastigheter eller förskjutit lån för deras löpande kreditbehov
och sist men icke minst bland alla dem, som ha sin anställning i och sin utkomst
av denna näring. Man skapar ett osäkerhetstillstånd, en otrygghet inom
hela denna näring, vilket icke lär kunna undgå att omedelbart göra sig gällande.
Överallt på alla områden inom samhällslivet gpr sig en strävan gällande
att skapa ökad trygghet, men när så är kan man icke då med skid ifrågasätta,
huruvida det kan vara riktigt och lämpligt att här gå fram på alldeles
motsatt siitt.

Det är från dylika synpunkter, som bestånd den av oss reservanter intagna

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
ståndpunkten och som ligger bakom vår reservation. Vad vi främst syftat till
är att få till stånd en definitiv lösning av denna fråga, och till vinnande härav
ha vi begärt en skyndsam utredning. Efter vår mening bör till grund för denna
utredning ligga ett principiellt erkännande av restauratörernas rätt till ersättning
för kostnader och arbete med utskänkningen och från denna utgångspunkt
bör utredningen klargöra under vilka former ersättningen bör lämnas
för att tillgodose såväl de i näringen arbetandes intressen som också nykterhetsintresset.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Först skall jag be att med några ord
få utsäga min inställning till nykterhetslagstiftningen i dess helhet. Jag anser,
att vårt folk har haft en mycket stor nytta av denna nykterhetslagstiftning,
så länge den har fungerat, och den är väl värd att akta. Het har sagts
under debatten här förut, att denna lagstiftning har lågt hinder för eller till
största delen borttagit det gamla grova superiet, men jag säger, att den har
gjort nytta utöver det. Det från början förkättrade mattvånget och centilitermätningen
ha ändrat livsföringen för en hel del personer. Örn vi tänka oss tillbaka
en trettio, fyrtio år i tiden, minnas vi, att det då var ganska vanligt, att
männen i städerna — och kanske också på landsbygden nära städerna. • sedan
man slutat sitt arbete för dagen, varit hemma och med hast ätit sin middag,
samlades på kaféet och tillbragte eftermiddag och kväll där till, jag vill
säga, ingen nytta. Denna livsföring se vi nu vara nästan helt försvunnen, och
det har varit till ovärderlig nytta.

Den kungliga proposition, som utskottet här har behandlat, och utskottets
hemställan med anledning därav innehålla flera förändringar av nykterhetslagstiftningen,
i allmänhet gående ut på att minska de irritationsmoment, som
finnas i densamma, och jag tror, att de i allmänhet äro lyckliga. Men där finnas
några punkter, mot vilka jag har tillåtit mig att reservera mig. Härvid ber
jag att få påtala indragningen av vinstkvantiteten.

Jag kan inte yttra mig om ifall det nuvarande sättet att ge restauratörerna
andel i vinsten genom de nu brukliga vinstkvantiteterna är det rätta, eller om
det skall ordnas på annat sätt eller överhuvud taget hur det skall anordnas,
men givet är, att restauratören bör lia någon vinst, någon förtjänst, rättare sagt,
för att han saluhåller spritvarorna. Låt oss tänka oss, att han blir av med all
förtjänst på denna del av sin rörelse. Han måste då taga igen den inkomsten
på någonting annat. Det blir antagligen pa den mat han serverar. Jag tänker
mig ett så enkelt fall som att man äter sin middag på ett värdshus i Stockholm
för 2 å 3 kronor och ökar den nied 5 centiliter brännvin, vilket kostar 70 öre.
Av desa 70 öre, som man betalar för brännvinet, kan detta omöjligen i den
stund det ställes på bordet ha kostat i framställning mer än låt mig säga 20
öre. 50 öre gå alltså till diverse skatter. Att staten då delar med sig något
till restauratören av denna skattevinst anser jag vara mycket lämpligt. Skall
hela denna skattevinst gå direkt till staten, har restauratören intet annat att
göra än att sätta ett högre pris på maten, nota bene antaget att råvarupriserna
för maten fortfarande äro desamma. Antagligen stiger väl måltidens pris en

50-öring. _ . .

Så ha vi det förslaget i propositionen och hos utskottet, att avskrivningen
skulle ske under 25 år. Jag tror, att det är olyckligt, att avskrivningen skall
ske så där successivt, ty i och med detsamma som avskrivningen är beslutad
och har börjat träda i verkställighet, anser nog vederbörande, som är utsatt för
avskrivningarna, att kans näring kar fatt en sadan stöt, att kans intresse att kalla
näringen uppe slappnar eller att han säkrar sig någon förtjänst på annat sätt.

Den kultur vi ha på våra restauranger, restaurangkulturen, har varit under

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
debatt här i dag. Jag har hört inånga tala om att restaurangkulturen har
försämrats på senare år. Det var annat förr i världen, när källarmästaren själv
gick som värd bland sina gäster, tog emot dem och såg till deras välbefinnande,
så att var och en fick vad han ville. Den tidens källarmästare kände hela sitt
klientel o. s. v. Det är sant, där har skett en förändring. Den typen av källarmästare
förekommer mera sällan numera, men om det är ett bolag eller en större
affär, som driver värdshuset, så finns det väl alltid någon chef för detsamma
eller en omtänksam, välvillig, hövlig hovmästare, som tar hand örn publiken.
Därför anser jag inte, att de, som besöka restaurangerna, behöva känna, att
kulturen är minskad på något sätt.

Men »restaurangkultur» kan man förstå på många olika sätt. Det kan vara
god musik, och det kan vara vissa finesser, som iakttagas på värdshuset, det
kan också vara sådant, som hör till det absolut primitiva i kulturen. Jag tilllåter
mig att påtala något så enkelt som diskning på ett värdshus. Skulle!
källarmästarna eller restauratörerna bli drivna till att sätta ned kulturen och
detta skulle taga sig uttryck i att just denna detalj bleve sämre skött, skulle ju
ingen, vare sig på den allra enklaste eller på en finare restaurang, känna sig
annat än illa berörd därav, och jag tillägger, att örn en gammal lantman som
jag ser någonting, som inte är putsat ordentligt, när det är framställt på bordet,
då tänker han sig alltid, att det är långt värre med det, som inte kommer
fram på bordet utan stannar i köket.

En sänkning av restaurangkulturen, som skulle ha med sig så ödesdigra följder,
anser jag inte, att vi kunna vara med örn.

Det är därför jag har tillåtit mig underteckna en reservation, i vilken det
anhålles, att Kungl. Maj :t ville till nästa år framlägga förslag örn huru restauratörerna
kunna få ersättning för den vinstkvantitet, som antagligen nu blir
indragen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag har varit motionär i detta ärende

och anser mig därför böra säga några ord angående de punkter, där jag har
yrkat vissa ändringar.

Jag har först och främst, herr talman, yrkat den ändringen, att ordet »rusdrycker»
skulle ersättas med ordet »starkdrycker». Utskottet säger, att det
»icke funnit skäl för införande av den nya benämningen». Det är emellertid
en gammal benämning, som skulle komma igen. Det är intet skäl i och för
sig, som utskottet anför, och jag måste säga, att det är litet underligt, när
utskottet samtidigt använder orden »starka drycker» i två. tre, fyra paragrafer.
Det finns också i den gamla förordningen, och det har påpekats. Men
denna inkonsekvens tycker utskottet visst inte gör någonting. Det kan hända,
när riksdagen själv är inkonsekvent i t. ex. lönefrågor, att utskottet kan vara
inkonsekvent på denna punkt, men nog är det avsaknad av skäl, när man
inte har något annat att anföra,

Mitt andra yrkande var, att förordningen skulle kallas lag. Den är nämligen
lag, och den bör kallas det den är. Där har utskottet en motivering,
som är särdeles egendomlig. Utskottet säger, att det visserligen kan anföras skäl
härför. »Med hänsyn till att övriga av Kungl. Majit och riksdagen antagna
författningar angående tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker
benämnas förordningar har utskottet emellertid icke ansett tillräcklig anledning
föreligga att frångå Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.» Nu är
förhållandet det, att de kallas förordningar, därför att huvudförfattningen,
d. v. s. den förordning, örn vars ändring nu är fråga också kallas förordning,
men det är inte tvärtom. Här ställer utskottet alltså saken på huvudet. Emedan
följdförfattningarna kallas förordningar, skall huvudförfattningen också

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
kallas så! Eljest är det ingalunda ovanligt, att huvudförfattningen är lag
och kompletteras både av förordningar och kungörelser. Skälet förefaller mig
inte övertygande.

Sedan har jag hemställt därom, att det skulle kunna bli någon bättre reda
i besvärsbestämmelserna. Jag har menat, att det borde finnas allmän möjlighet
till besvär över kontrollstyrelsens beslut rörande föreskrifter för systembolagen.
Besvärsrätten skulle alltså inte bara gälla för systembolagen själva.
Då säger utskottet: »Då klagan över kontrollstyrelsens beslut torde kunna
föras hos Kungl. Majit utan att särskilt stadgande upptages i nu förevarande
författning, har utskottet icke funnit sig böra tillstyrka särskilda bestämmelser
i den av motionären föreslagna riktningen.» Antingen har utskottet inte
begripit saken, eller också har det verkligen gjort ett uttalande, för vilket jag
är mycket tacksam. Saken är nämligen den, att jag inte alls har ifrågasatt,
att inte systembolagen lia besvärsrätt. Det är ju för dem föreskrifterna äro
givna. Men systembolagen intaga den ställningen, att de i regel akta sig för
att överklaga kontrollstyrelsens beslut. Vad jag har framhållit är, att de enskilda
medlemmarna av den stora allmänheten skulle få sig tillerkänd besvärsrätt.
Med den formulering som lagen har är jag inte alls säker på att
enskild man, som drabbas av dessa föreskrifter för systembolagen, har en sådan
besvärsrätt. Örn nu utskottet har begripit saken, är jag glad för detta
uttalande, ty då har utskottet sagt, att klagan kan föras utan särskilt stadgande
härom, och då ha vi fått en förklaring här, som i och för sig visserligen
är juridiskt tvivelaktig men som ändå står här, och då får jag väl antaga,
att man kommer att följer utskottets uttalande.

Den fjärde av mina punkter gäller en annan besvärsfråga, där jag också
tycker förhållandena vara underliga. Det är nämligen så, att efter nu gällande
rätt och även enligt föreliggande förslag såväl nykterhetsnämnd som
systembolag kan avstänga från inköpsrätt, men det är den skillnaden, herr
talman, att örn nykterhetsnämnden, som är närmast till det, gör det, så kan
etet överklagas hos länsstyrelsen och går i sista hand till Kungl. Maj :t, men
skulle ett systembolag avstänga, så finns det besvärsrätt blott till kontrollstyrelsen,
och kontrollstyrelsens beslut kan inte överklagas. Följden blir naturligtvis
den, att nykterhetsnämnden drar sig för att ge något sådant förständigande
till systembolagen utan i stället under hand säger: Tag ni och avstäng,
ty då kan man inte klaga annat än till kontrollstsuelsen!

Sådana inkonsekvenser i lagen förefalla mig betänkliga, men härom säger
utskottet bara: »Utskottet finner icke tillräckliga skäl föreligga, för att klagan
i dessa fall må fullföljas hos Kungl. Maj :t och tillstyrker därför, att
stadgandet godkännes i oförändrat skick.» Att utskottet inte finner tillräckliga
skäl föreligga är mycket möjligt, men örn utskottet hade reflekterat över
vad som funnits av tillräckliga skäl, undrar jag ganska mycket, huruvida det
kunnat skriva på detta sätt.

Slutligen har jag, herr talman, en erinran till att göra, och det är beträffande
restaurangvinsten. Där är jag för min del beredd att ansluta mig till
reservationen på sidan 121, under förutsättning att vad som där anföres får gå
in som motivering i stället för utskottets motsvarande motivering. I så fall
kan frågan örn den skrivelsen, som är ansluten till motiveringen, naturligtvis
fortfarande finnas kvar, men det får då bli en punkt för sig själv. Det förefaller
mig vara nödvändigt, att i utskottsmotiveringen, alltså i riksdagsskrivelsen,
det finnes någonting härom, och då synes det mig vara naturligt, att
man sätter in en motivering ur denna reservation, som visserligen är skriven i
vi-form men som blir i riksdagens namn, därest riksdagen skulle antaga den.
Det är bara beklagligt ur min synpunkt, att man här måste hålla sig till moth

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
veringen allenast, ty därest kamrarna fatta olika beslut, faller motiveringen
bort, och sedan finns ingenting sagt från utskottets sida om denna punkt. Jag
bade för min del önskat, att reservanterna skulle i texten ha infogat någon
bestämmelse i denna riktning, i synnerhet som jag tror, att det förslag, som
är framlagt av herr Stendahl, kunde lia möjliggjort en sådan text. En motion
måste ju ha förelegat i dylikt fall.

Med dessa erinringar, herr talman, har jag velat antyda den ståndpunkt,
som jag har måst intaga till utskottets förslag. Jag vill nämna, att jag i
första hand kommer att följa herr Bergman, för ovanlighetens skull, och rösta
för avslag, men då jag förutser, att ett sådant yrkande inte blir bifallet, kommer
jag sedermera att i huvudsak följa utskottet utom i nu angivna punkter.
Dock är jag inte säker på att jag kommer att göra något eget jakande i någon
punkt.

Herr Rahmn: Herr talman! I likhet med den siste ärade talaren har jag
väckt en motion, som rör en detalj, vilken kanske en hel del betraktar som
rena bagatellen. Det är den detaljen, att ordet »rusdrycker» skulle i denna
förordning utbytas mot »starkdrycker». Jag har också tagit fasta på vad
revisionen yttrat i denna fråga. Man har där inte ansett lämpligt att använda
ordet »rusdrycker», utan man vill fortfarande använda orden »vin- och
spritdrycker».

Jag vill inte belysa frågan ur juridisk och statsrättslig synpunkt, utan jag
skall be att få anlägga mera språkliga synpunkter. Ordet »rusdrsnk» kan
inte anses vara ett riktigt och lämpligt valt uttryck, om man vill, att begreppet
skall täcka, vad man avser, att det skall täcka. För min del anser jag,
att ordet »starkdryck» i det fallet är givet att föredraga, och det har för resten
en betydligt objektivare klang. Jag skulle vilja fråga hur utlänningarna
skulle bete sig, örn de skulle översätta denna förordning till tyska, engelska
eller franska. Då skulle väl det ganska egendomliga inträffa, att »rus» måste
komma att översättas med »berusande», och det är väl inte precis meningen.
Jag vill också anföra ett annat fall, där detta ord »rusdryck» kommer
i ett ganska egendomligt sammanhang. I 4 § heter det: »Rusdrycker må å
apotek för medicinskt ändamål säljas.» Vidare heter det i 3 morn.: »Angående
försäljning av rusdrycker i andra fall än förut i denna paragraf omförmäles
för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller
likartat ändamål.. .» o. s. v. Att tala örn rusdrycker i det sammanhanget,
då det gäller försäljning för tekniskt, medicinskt, industriellt ändamål,
anses absolut felaktigt.

Så kommer jag till en annan synpunkt. Jag kan inte finna annat än att
uttrycket rusdrycker erinrar örn att det här från början egentligen inte är
fråga örn någonting annat än en nykteristisk propagandaterm, som inte passar
i en lagtext eller en förordningstext såsom denna. Jag vill erinra örn vad
för 30 år sedan professor Rudolf Kjellén yttrade i samband med frågan om
sådana här saker i andra kammaren. Han sade, att det är litet riskabelt med
nykterhetslagstiftning, därför att man endast tar hänsyn till absolutister och
alkoholister, men glömmer att vädja till den stora majoriteten av allmänheten,
som utgör, som han också sade, den »oorganiserade allmänheten» eller,
sorn han yttrade en annan gång, »moderatisterna». När han talade å moderatisternas
vägnar, visste han, att han också talade å majoritetens av det svenska
folket vägnar. När det gäller det av mig kritiserade uttrycket, har man just
glömt att taga hänsyn till denna majoritet. Här rekommenderar man ett slagord,
skapat i propagandasyfte, och det införes i det nyktra språk, som bör
förekomma i den här sortens lagstiftning.

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Rent språkligt sett kan det också leda till ganska egendomliga konsekvenser.
Om man säger, som det står här i förordningen: »Spritdrycker och vin
benämnas gemensamt rusdrycker», och sedan skall draga ut konsekvenserna
därav, blir väl följden den, att vin- och spritcentralen också skall heta »aktiebolaget
Rusdryckscentralen» o. s. v.

Ja, herr talman, nu kan man invända: det rör sig örn rena bagatellen. Men
jag vill säga, att det inte är så bagatellartat. Att i rubriken till hela förordningen
använda en felaktig term anser jag icke vara värdigt riksdagen att
gå med på.

Vidare vill jag, herr talman, tacka utskottet för att det har visat sig så
förstående för vad som stod i moment 2 i den motion, herr Borell och jag ha
väckt här. När det gäller fri inköpsrätt på motbok av spritdrycker och vin,
har utskottet ändå varit nog tillmötesgående att uttala: »Vad» denna motion
»angår . .. anser utskottet tillräckliga förutsättningar för en reform i denna
riktning ännu icke föreligga.» Givetvis fäster jag särskilt stort avseende vid
ordet »ännu». Det vittnar örn att utskottet strängt taget ställt sig ganska förstående
till de önskemål, motionen här velat föra fram.

Herr talman! Jag slutar med att yrka, att i den av mig nyss citerade punkten
i § 1, där det står talat örn »rusdrycker» — det är på sidan 79 — det i
stället må heta: »Spritdrycker och vin benämnas gemensamt starkdrycker.»

Herr Lindström: Herr talman! Det här föreliggande utskottsbetänkan de!

rörande vår spritlagstiftning markerar utan tvivel ett omslag i den nykterhetspolitiska
utvecklingen. Denna utveckling har, så långt jag personligen
kommer ihåg, väsentligen gått i inskränkande riktning. Man har byggt upp
ett restriktionssystem, man har åstadkommit en hel byggnad av hinder för
åtkomsten av sprit. Nykterhetsrörelsen har skjutit på i denna riktning. Den
har kanske på många håll inte direkt gillat restriktionssystemet som sådant,
men när det har gällt att åstadkomma inskränkningar och hindra åtkomsten
av sprit för den, som använder sådan, har i alla fall nykterhetsrörelsen i regel
uppträtt på den sidan. Det förefaller som örn den tendens, som sålunda länge
var den förhärskande, numera har mattats av även inom nykterhetsrörelsen
själv, åtminstone i väsentliga och viktiga delar av denna betydelsefulla folkrörelse.
Det synes mig, som örn man äntligen i tongivande nykterhetskretsar
har kommit därhän, att man förstår, att den så kallade nykterhetsfrågan eller
alkoholfrågan till syvende og sidst ej kan lösas genom förbud och långtgående
restriktioner utan måste lösas på övertygelsens och på folkuppfostrans
väg. Denna utveckling finner jag mycket gynnsam därför, att då kommer
nykterhetsrörelsen äntligen efter en lång politisk ökenvandring fram till det
väsentliga i sina uppgifter och det, som gör den till ett så omistligt och ovärderligt
instrument för det svenska folkets moraliska och kulturella höjande.

Detta utskottsutlåtande medgiver alltså mera frihet än förut beträffande
åtkomsten av spritdrycker. Man utsträcker den till nya årsklasser genom att
sänka motboksåldern, man gör det lättare för motboksinnehavarna att få ut
sina ransoner genom efterköpsrätt, man skapar bättre möjligheter för landsbygden
genom den nya ordningen med postbefordran, och man inför också
dessa turisträttigheter, som äro ett steg i samma riktning. Jag är övertygad
örn, herr talman, att utvecklingen icke är slut därmed. Örn riksdagen antager
detta betänkande, så får det utan tvivel förutsättas, att den icke åstadkommer
något för alla tider bestående verk. Den stund kommer säkerligen,
då svenska folket även på detta område nått den mognad och uppfostran, att
det självt kan sköta spriten utan dessa inskränkande anordningar, dessa° restriktioner
och dylikt. Jag är övertygad örn, att utvecklingen därhän måste

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

NTr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
vara en gradvis skeende utveckling. Det vore säkerligen ganska olämpligt
att gå för hastigt, men jag tvivlar inte på, att riksdagen en vacker dag kommer
att få syssla med frågan örn fortsatt avveckling av detta system. Herr
Bergman strök ju under, att nykterhetspolitikerna av vad jag skulle vilja
kalla den gamla skolan inte gillade den utveckling, som här börjar att teckna
sig. De tro mera på tvång och förmynderskap, på lagbud och straffbestämmelser
än på uppfostran till frihet och ansvar, och därför är man inom dessa
nykterhetskretsar missnöjd med det föreliggande förslaget. Även jag har
mottagit brev nerifrån min valkrets, där organiserade nykterhetsvänner ha
skrivit och bett mig, att jag skulle rösta för avslag på bevillningsutskottets
betänkande i frågan. Jag kan emellertid inte göra det, som man på detta sätt
har bett mig göra. Jag anser nämligen, att detta förslag innebär ett så pass
stort framsteg, att jag på nästan alla punkter kan ansluta mig till det.

Det finns emellertid en punkt, och den har det talats om mycket i dag, herr
talman, där jag icke kan ansluta mig till utskottsmajoritetens linje. Var och
en förstår, att det här gäller den så kallade vinstkvantiteten för privata
restaurangägare. Jag fattar mycket väl varför Kungl. Majit har tagit upp
detta förslag, som ju inte har lagts fram av rusdryckslagstiftningsrevisionen,
utan som kom fram i en reservation inom denna revision. Jag förstår, att
herr finansministern, som själv är gammal nykterhetsman, har resonerat på
det sättet, att han nu gör uppmjukningar och skapar större frihet på flera av
dessa områden. Nykterhetsfolket får på det sättet inte någonting, som sammanfaller
med gamla uppfattningar. Herr statsrådet anser att han måste giva
nykterhetsrörelsen en kompensation, och kompensationen skall vara^ den, att
principen örn privata intressens fullständiga avkoppling från den så kallade
rusdryckshanteringen skall genomföras. Jag skulle lia förstått, örn man
genom vissa åtgärder hade försökt att göra övergången mjukare även för
nykterhets folket av den gamla skolan, örn man hade givit dem kompensation
av den art, som hade haft någon verklig effekt ur nykterhets synpunkt. Men
det är, som många talare här ha påpekat: det kommer ej att säljas en centiliter
sprit mindre därför, att man successivt drar in dessa vinstkvantiteter. ^Det
är emllertid så, att detta är en gammal princip, en gammal dogm hos många
nykterhetsvänner, och det märkes ju också, att reservanterna inom rusdryckslagstiftningsrevisionen
ha varit mycket angelägna att påpeka den principiella
vikten av detta krav. Jag hör till dem, som förstå och uppskatta människor,
som ha principer, men jag anser, att man pa det här området skall använda
principerna ungefär på samma sätt, som man gör pa de allra flesta områden.
Vi höja vanligen ej upp dem till några ofelbara gudar och falla inte
på knä för dem i varje ögonblick, utan vi säga, att när det praktiska livet
framställer vissa rimliga krav, som vi böra taga hänsyn till, då vilja vi inte,
att man så obönhörligt skall tillämpa de s. k. principerna. Man får inte göra
principen till något pinoredskap för människor. Fastmera skall den vara
en riktlinje för ett förnuftigt praktiskt handlande. Den här diskuterade tilllämpningen
av en princip kan i viss man bli någonting, som man kan kalla
ett pinoredskap för många människor. Det har här vittnats örn vilka olägenheter
det som här föreslås skapar för restaurangnäringen, och jag skall inte
upprepa alla de argument, som redan framförts. Det är i stort sett samma
argument, som gå? igen i rusdryckslagstiftningsrevisionens majoritets uttalanden,
söm ha fått instämmande bland annat av kontrollstyrelsen i ett yttrande
elen 30 augusti 1935. Här vill man nu draga in, avveckla dessa vinstkvantiteter,
emedan man önskar, att det privata intresset fullständigt skall bil
avkopplat. Det är alltså fråga örn en viss form av socialisering av en varas
distribution. En socialisering av det sista, sorn är fritt pa detta område!

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker ni. m. (Forts.)

Jag har, herr talman, ingenting emot socialiseringen i och för sig. Tvärtom:
det ingår i min politiska trosbekännelse, att man när det visar sig praktiskt
och ändamålsenligt skall använda sig av socialiseringens väg. Men jag tycker
det ligger en motsättning i den ordning, som man nu föreslår: att för ett
viktigt område inom vår restaurangnäring behålla de privata företagarna men
samtidigt beröva dem möjligheter till en vinst på en så väsentlig del av deras
försäljning, som det här i många fall gäller. Det hade varit konsekventare
örn man hade sagt: låt oss då lösa in de privata restaurangerna, giva deras
ägare ersättning. Då skulle man få fram en hel och försvarbar socialiseringsprincip
av en helt annan styrka än den man nu vill tillämpa. Man kanske
säger, att örn nu utvecklingen tar den vägen, att de privata restaurangerna
inte kunna klara sig, när denna vinstkvantitet successivt avvecklas, då kommer
näringen i alla fall i de offentliga företagens händer, och det är också
en sorts socialisering. Men det är väl ändå inte sympatiskt att socialisera så
att säga genom utsväfning. Det är en metod, som man i den svenska riksdagen
borde ställa sig betänksam mot. Nu har emellertid utskottet uppenbarligen
drivits av den ganska starka opinion, som finnes i den här frågan,
att giva ett principiellt tillmötesgående och sagt, att örn det visade sig, att här
uppstode svårigheter för restaurangväsendet, då skall man kunna utreda frågan
örn hur man skall kunna skapa en ersättning, som inte har karaktären av
vinst. Jag vill säga, att jag för min del går med på den idé, som sålunda
framförts. För mig är vinstkvantiteten i och för sig inte någonting heligt,
men jag anser, att den, som nu finnes, bör bevaras till dess man hittar på en
bättre och lämpligare form. Kan man skapa en annan form av ersättning,
som håller dessa människor skadeslösa för det arbete, de utföra och de kostnader
de åsamkas för att sälja en vara, som ytterst samhället självt tillhandahåller
— ja, då må man göra det. Men, herr talman, har man inte rätt att
fordra, att man skall lia besked hur det skall bli på den punkten, innan man
nu går och fattar beslut örn en successiv avveckling av vinstkvantiteterna på
25 år?

Vi ha i dag i kamrarna avgjort en mycket omtvistad fråga genom gemensamma
voteringar. När den frågan var uppe för första gången till behandling
här i kammaren, då sades det mycket tydligt från regeringsbänken, att när
det gällde arrangemanget av lästiden i dess förhållande till lärarelönerna, så
skulle man inte först besluta en bestämd ordning och samtidigt också besluta
om en utredning i frågan, som skulle komma efteråt. Detta ansågs vara en
mycket galen väg, och det var ett av de argument, som inverkade så starkt
på mig, att jag har följt Kungl. Maj:t hela vägen, när det gällde denna fråga.
Nu ha vi en annan fråga, som också är viktig. Då vill man, att vi skola gå
en väg, rakt motsatt den, man i förra fallet rekommenderade, nämligen att man
först skall slå fast ett system för avveckling och sedan, om det behöves, göra
en utredning. Alltså i stort sett samma system, som vissa reservanter inom
statsutskottet i den andra frågan förordade, och som första kammaren också i
sina sedermera fattade beslut anslöt sig till. Jag anser, att det är lika orimligt
att komma efter med utredningen i den här frågan,^ som det var i den
andra frågan. Och det är därför, herr talman, som jag måste erkänna, att jag
har mycket starka sympatier för den reservation, som här har framförts i bevillningsutskottet
av herr Ivar Anderson i Norrköping m. fl., som förorda den
i mitt tycke mycket förnuftiga vägen att utreda först och besluta sedan.

Nu har jag sett i en viss tidning, att jag jämte ett par av mina vänner i medkammaren
skulle ha givit vår mening till känna i denna fråga i syfte att slå
vakt örn »guldkrogsintresset». Jag måste säga, som herr Wahlmark sade för
en stund sedan, att man trodde, att det var slut med den formen av dema -

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordnings för slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
gogi i våra dagar. För mili del Ilar det inte gällt något guldkrogsintresse.
För min del har det gällt att se efter vad som är rimligt och riktigt, att pröva
vad som kail vara förnuftigt i denna fråga.

Och så har det gällt en annan sak. Det har gällt det intresse, som restaurangpersonalen,
särskilt den organiserade personalen, anser sig ha i detta
ärende. Jag har här resolutioner från Hotell- och restaurangpersonalförbundets
avdelningar nr 2, 23 och 100 i Stockholm, som räkna 3,200 medlemmar.
De säga, att riksdagen bör »med hänsyn till den nuvarande höga restaurangstandarden
i landet samt till restaurangnäringens framtida ekonomiska förmåga
att bära skäliga löner för fackets arbetare avvisa propositionens innebörd
i den del, som handlar örn vinstkvantitetens indragande för restaurangernas
rättighetsinnehavare». En liknande resolution har kommit från förbundets avdelning
nr 5 i Malmö, som räknar 900 medlemmar. Förbundsstyrelsen själv
säger härom i en skrivelse undertecknad av förbundsordföranden, herr Carl
Bengtsson, att »avdelningarnas sålunda tillkännagivna mening delas helt och
fullt av förbundets styrelse».

Man behöver sålunda, herr talman, inte vara någon guldkrogsadvokat för
att ha dessa uppfattningar. Man kan ha dem också, örn man ser på de arbetares
intressen, som arbeta i denna näring. Jag vet, att oron bland personalen
är ganska stor med anledning av det förslag, som här föreligger.

Herr talman! På sakens nuvarande ståndpunkt och då jag finner, att den
utformning, som bevillningsutskottet givit åt denna speciella fråga, är otillfredsställande,
så måste jag, som jag redan tidigare har framhållit, deklarera
mina starka sympatier för den reservation, som har fogats till bevillningsutskottets
betänkande av herr Ivar Anderson m. fl. i denna fråga örn vinstkvantiteterna.

Häri instämde herr Ström, Fredrik, och herr Carlsson, Olof.

Herr Strömberg: Ja, herr talman, den digra talarelistan har helt hastigt

sjunkit samman, tack vare de korta anföranden, som de senaste talarna hållit,
och jag skall be att få följa deras exempel och fatta mig kort. Jag kan göra
det så mycket hellre, som jag i allt väsentligt kan instämma i de synpunkter
på hela problemet, som herr Wahlmark nyss framfört. Jag delar nämligen
hans mening, att den viktigaste detaljen uti detta förslag är vad som gäller
vinstkvantiteterna. Den är i varje fall den, som vi alla medgiva vara den
mest omtvistade, och då måste jag också säga, att jag tycker, att det är en något
underlig åtgärd, som Kungl. Maj :t föreslår då det förutsättes, att efter en
viss tid skall den enskilde restauratörens ersättning helt och hållet försvinna.
Nu är det visserligen sant, som herr Bärg sade för en stund sedan, att det här
är något fullt frivilligt. Det allmänna ålägger ingen människa att övertaga
dessa utskänkningsrättigheter, utan den saken är helt frivillig. Ja, detta
måste vara ett mycket teoretiskt resonemang. Någon praktisk realitet kan
man inte säga ligger bakom. Om man tänker sig ett bolag med kombinerad
restaurang- och hotellrörelse och en mycket stor resandeström, så förstår man,
att den enskilde restauratören blir mycket starkt bunden av de villkor, som
kunna uppställas för utskänkningen. Vill han sitt företags bestånd, så måste
han, som också herr Wahlmark närmare utvecklat, ikläda sig alla de förpliktelser,
som därmed äro förenade. Han måste med ett ord å det allmännas
vägnar handhava denna stora försäljningsapparat, utan att han för detta får
en skälig handelsvinst, utan att erhålla en mot prestationerna svarande ekonomisk
gottgörelse. Jag för min del kan inte finna, att detta överensstämmer
med billighet och rättvisa. Jag är därför i likhet med många andra övertygad

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
om att en åtgärd av detta slag skulle skada hela vår svenska restaurangnäring
•— inte endast de enskilda företagen. Det skulle bli, det kan inte hjälpas, ganska
svårt att upprätthålla dessa företags nuvarande ganska höga standard.
Då jag säger detta, så är jag inte alldeles i saknad av erfarenhet, ty jag har
under 14 ä 15 år såsom kontrollstyrelsens representant i min hemort haft att
taga befattning med dessa problem och således varit i tillfälle att ägna dem
någon uppmärksamhet. Jag vet i kraft av detta mycket väl, att det kan finnas
enskilda restauratörer, som skulle kunna bära — jag säger: möjligen
skulle kunna bära en sådan indragning av vinstkvantiteterna, men jag vet också,
att det finnes rätt många andra, som ganska snart skulle få ekonomiska
svårigheter efter en sådan indragning, som här är ifrågasatt.

Nu vill jag framhålla, att också undertecknad förstår, att det kan vara ett
nykterhetsintresse att få det enskilda spritvinstintresset avkopplat från restaurangerna.
Man bör åtminstone söka se till att det inte lämnas en ersättning,
som ger anledning till att försäljningen drives i höjden. Detta är ett nykterhetshetsintresse,
men det torde vara ganska lätt att skapa en form för en sådan ersättning,
som i det fallet tillfredsställer rimliga och skäliga krav. Skulle
jag därför i dag ha att välja mellan Kungl. Maj:ts förslag och högerreservanternas,
så tvingades jag att ställa mig på reservanternas sida, ehuru jag
som bekant mycket sällan fronderar mot den utmärkta regering, som vi för närvarande
ha. Nu har emellertid bevillningsutskottet kommit med ett kompromissförslag,
som — det erkänner jag — visserligen inte är tillfredsställande,
detta därför, att det icke medgiver en omedelbar omprövning av problemet.
Men det öppnar dock dörren för en rätt snar lösning av frågan. Att inför
denna utsikt taga den risk, som vi alla veta föreligger, nämligen risken att
hela förslaget faller, det kan jag för min del inte anse vara klokt och riktigt.
Här har arbetats på att få till stånd en reformering av vår spritdryckslagstiftning
i snart sagt ett tiotal år. Den kommitté, som med stora kostnader
för statsverket arbetat ut det förslag, varpå propositionen uti allt väsentligt
vilar, den kommittén har obestridligen gjort ett gott arbete. Nu finnes det
möjlighet att genom anslutning till bevillningsutskottets förslag få dessa
stridsfrågor lösta på ett rätt så förnuftigt sätt, kanske för ganska lång tid
framåt. Detta synes mig vara så pass värdefullt, att jag för i år är villig att
antaga bevillningsutskottets kompromissförslag också i fråga örn vinstkvantiteterna,
även örn detta inte är sådant, som jag skulle önska det vara. Då
jag gör detta, sker det dock i den bestämda förhoppningen, att det inte skall
dröja länge, innan en grundlig och opartisk utredning kommer till stånd, en
utredning, som kan verkställas under en mindre irriterad stämning än den,
som för närvarande råder. Det kan, herr talman, icke vara lyckligt, att en
fråga som denna avgöres under trycket av tillfälliga prestigesynpunkter och
under en uppagiterad nykterhetspolitisk stämning — däri ger jag högerreservanterna
fullkomligt rätt •—• men att följa deras yrkande skulle som sagt innebära,
att frågan fälldes och att vi kanske ytterligare ett tiotal år framåt
finge fortsätta med en fullständigt meningslös strid örn hela vårt restriktionssystem.
Det är dessa farhågor, som göra, att jag nu kommer att rösta för bevillningsutskottets
förslag i den absoluta förvissningen, att den detalj i det
stora förslaget, som vinstkvantiteternas avskaffande utgör, skall inom en nära
framtid — jag skulle tro redan nästa år — komma upp till en verklig förutsättningslös
prövning och få en för alla parter tillfredsställande lösning. I
den förhoppningen, herr talman, ber jag att få yrka bifall i denna första punkt
till bevillningsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Anderberg.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordnings för slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag vill inte så bär strax före middagen

fördjupa mig i detta förslags alla detaljer. Det finns ju många intressanta detaljer
vid sidan örn denna vinstkvantitet, som Ilar spelat första fiolen här i debatten.

Jag vill beträffande förslaget i dess helhet inskränka mig till att göra det
uttalandet, att det visserligen inte på något mer revolutionerande sätt ingriper
i det bestående, men de ingrepp, som förekomma, vill jag beteckna i stort sett
som förbättringar. Jag har visserligen ingen övertro på dessa länsbolag, som
lia blivit signaturen för reformen. Vinsten är inte stor, varken ur organisatorisk
eller ur nykterhetssynpunkt. Ur nykterhetssynpunkt skulle nian snarare
kunna ha en motsatt uppfattning: ju större bolagen bli, desto mera får byråkratien
välde, och desto längre blir avståndet mellan kundkretsen och företagen.
Å andra sidan kan man inte komma ifrån, att det är en obestridlig vinst,
att genom dessa större bolag en mera enhetlig tillämpning av bestämmelserna
kommer till stånd. Vi lia i vårt lilla län haft många bolag: ett stort, som har
tillämpat en mera vidhjärtad politik, och en del små, som ha fullföljt en mera
restriktiv politik. Det har varit en längtan hos dessa människor ute i periferien,
hos de små bolagen, att komma över till Örebro. Det har på detta sätt uppstått
en spänning mellan de olika bolagen inom länet och deras områden. Genom
att vi nu få länsbolag kommer man ifrån detta förhållande.

Utskottet har ändrat Kungl. Haj :ts förslag beträffande tillsättning av styrelse
uti dessa länsbolag. Utskottets förslag innebär, att kontrollstyrelsen
skall tillsätta två ledamöter i styrelsen, under det att länsstyrelsen får nöja
sig med en. Jag är inte övertygad örn att detta är någon förbättring. Kontrollstyrelsen
har i alla fall tack vare sin ställning ett så dominerande inflytande
över systembolagen, att detta inflytande inte genom förändringar i frågan
örn valet av styrelse behöver ytterligare markeras. Med hänsyn till att
kommunernas inflytande vid så väl bolagens tillkomst som valet av styrelse
inom desamma har så väsentligt kringskurits och länsstyrelsens rätt att välja
styrelseledamöter dock varit ett tacknämligt rudiment från denna gamla rätt,
så tycker jag, att det var onödigt, att utskottet gjorde denna ändring. Å andra
sidan vill jag beeckna det som en stor vinst, att propositionen och även utskottet
gått från kommitténs förslag om att den s. k. länsnykterhetsnämnden
skulle tillsätta ett betydande antal ledamöter i bolagsstyrelserna. Det hade
varit en olycka, örn så skett. Jag är övertygad om, att denna länsnykterhetsnämnds
arbete helt och hållet komme att domineras av denna uppgift att välja
ledamöter i bolagsstyrelserna och att detta skulle ske till förfång för nämndens
egentliga uppgift.

Den stora förtjänsten med hela detta förslag är som sagt, att det blir en mera
enhetlig tillämpning av spritlagstiftningens bestämmelser. Man kan inte förneka,
att det under årens lopp utvecklat sig ett visst godtycke. Det har skett
under betäckning av den s. k. kommunala självbestämningsrätten. Jag håller
styvt på den kommunala självbestämningsrätten, men den får inte gå så långt,
att den äventyrar likheten inför lagen. Det kan visserligen på nykterhetsvänligt
håll lia ansetts tacknämligt att med hjälp av denna självbestäinningsrätt
inom lokala områden uppnå vad nion betraktade såsom fördelar, men värdet
av dessa fördelar har varit ganska problematiskt. I de län, där man har uppnått
sådana, där har oppositionen fått ett agitationsmedel, som alltid varit
verksamt, som har förgiftat valagitationen i län och kommuner på ett sätt, som
åtminstone inte varit välgörande för nykterhetssaken som sådan. Jag betecknar
denna enhetlighet, som Ilar vunnits, som den största vinsten och en vinst,
sorn gör, att man bör vinnlägga sig om att driva fram hela detta förslag till

Första kammarens protokoll 1937. Nr 37. 5

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
seger i år. Jag kommer alltså, herr talman, till det resultat, att jag godkänner
hela förslaget. Det innebär en kompromiss men enligt nan mening en god
kompromiss. Det har fordrats mycken god vilja och stora eftergifter från
båda, sidorna, och jag är ense med herr Lindström om, att det är ett bevis för
ökat verklighetssinne hos vårt lands nykterhetsrörelse, att den så pass enhetligt
och allmänt, som skett i vår riksdag, har slutit upp omkring detta förslag.
Att herr Bergman här har uppträtt som en ropandes röst i öknen eller som en
sparv i tranedansen, det är bara ägnat att bekräfta vad jag nyss bär sagt. De
olika momenten i detta förslag hänga så pass intimt samman med varandra,
att jag inte tar på mitt ansvar att försöka stjälpa något. Det går inte heller
enligt ruin mening beträffande denna restaurangvinst, som har varit det framträdande
momentet i debatten, ehuru jag i likhet med åtskilliga föregående
talare har en del invändningar att göra, någon tvekan att anmäla på denna
punkt. Jag tj eker i likhet med herr Strömberg, att utskottets vice ordförande
tog mycket lätt på denna sak, ur hans synpunkt skickligt, men dock litet för
lättvindigt. Jag fiiste mig också vid hans uttalande, att det är ingen, som
kräver, att de enskilda restauratörerna skulle utan ersättning sälja sprit till
allmänheten. Det finnes andra, som kunna göra det i stallet! Det finnes ju
dock massor av företag, stora företag, som sysselsätta mångå människor, och
som uro av betydelse även för vederbörande kommuner, och vilka lia vuxit lipp
på det beståendes grund. Man kan inte komma ifrån det historiskt givna så
pass lätt som herr Bärg gjorde. Att helt plötsligt komma till restauratörerna
och säga att här skola ni inte längre ha någon vinst, så får man inte förtänka
dem, att de tycka, att det vittnar örn ett visst skämtlynne örn man samtidigt
säger: »Det är ingen, som tvingar er att sälja.» Det är ett fakurn, att allmänheten
vill ha restauranger med sprit, att staten förklarat sig villig tillåta, att
så sker. Då kail nian ju inte förneka, att staten verkligen fordrar — örn denna
ordning komme i kraft — att restaurangerna skola omhänderhava försäljningen
utan någon ersättning, vilket ju i verkligheten innebär, att kostnaderna för
spritutskänkningen läggas på den övriga försäljning, för vilken^ vinst kan påräknas.
Och i likhet med herr Lindström kunde jag också påpeka, att det väl
ytterst blir personalen, som får sitta emellan. Jag tror inte, att det ur nykterhetssynpunkt
kan vara någon särskild vinst, att en sådan ordning införes. Jag
är i alla fall villig att följa utskottet och dess vice ordförande ett gott stycke
på vägen. Det nuvarande vinstkvantitetssystemet har sina svagheter. Jag
tror, att det är nödvändigt, att vi avveckla detsamma. Utskottets förslag eller
Kungl. Maj:ts förslag innebär i och för sig en mycket försiktig och ingalunda
revolutionerande form för en sådan avveckling. Jag är i motsats till herr
Lindström inte benägen att kalla detta för någon socialisering och ännu mindre
att kalla det för någon utsvältning, men å andra sidan lösa ju både propositionen
och utskottets förslag bara den negativa sidan av denna sak. Det ligger
i sakens natur, att det måste komma något därefter. Utskottet har också i
medvetandet av detta uttalat, att en utredning skall verkställas rörande möjlighet
till beredande av ersättning, när man har hunnit få erfarenhet.på området.
Jag skulle närmast vara benägen att ansluta mig till herr Hamrins tanke,
att utskottet lika gärna kunde direkt lia föreslagit en utredning örn dessa saker.
Å andra sidan ha vi med hänsyn till den långsiktiga avveckling, som det bifråga
om, god tid på oss, och jag är så övertygad örn att rättskänslan ändå
skall vinna överhand, så att jag inte vill hysa någon misstro mot det uttalande,
som utskottet gjort i sin motivering. Jag anser mig bara böra till slut uttala en
bestämd förhoppning örn att det som utskottet har uttalat inte bara blir en bokstav
på papperet, utan det bör medföra en förpliktelse för alla parter att medverka
till en positiv lösning även av denna fråga. I förhoppning örn att så

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
kommer att ske, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

I herr Åkerbergs yttrande instämde herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr
Nilsson, Theodor.

Herr Bergman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Med anledning
av herr Åkerbergs yttrande örn, att jag skulle vara en ensam ropandes
röst i det här avseendet, ber jag att ännu en gång få upplysa, att det förslag,
till vilket jag anslöt mig, har vunnit stöd av hittills inkomna 367 uttalanden
av representativa möten ^ i landets olika delar. Där heter det: »Vi vädja
till riksdagen att nu avslå Kungl. Maj :ts förslag örn ny rusdrycksförsäljningsförordning»
o. s. v. Vidare ber jag att få meddela, att den samlingsorganisation,
som heter »Sveriges nykterhetsvänners landsförbund», som representerar
mer än, 500,000 svenska medborgare, enhälligt har anslutit sig till samma
yrkande, så att jag kan med rätt stort jämnmod bära den groteska beskyllningen
att vara en ensam ropandes röst. Men å andra sidan passar ju detta
uttalande synnerligen bra för herr Åkerberg, som under historiedebatten för
några veckor sedan gjorde gällande, att historieberättarens uppgift var att —
icke tala sanning!

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Åkerberg, som yttrade:
Jag vill bara påpeka, att jag var medveten örn, att herr Bergman hade medhållare
ute i landet. Det var i den tranedans, som heter svenska riksdagen,
som jag menade, att herr Bergman var en ensam sparv.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att den fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr Bäckström erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag
ber att få säga, att jag vid omröstningen i morse beträffande statsutskottets
memorial 178 av misstag röstade för nej-propositionen i stället för ja-propositionen,
vilken givetvis sammanfaller med min tidigare intagna ståndpunkt i
denna fråga, när den behandlades i kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 358, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 359, angående val av ordförande och övriga fullmäktige i riksgäldskontoret
samt suppleanter för fullmäktige i samma kontor; samt

nr 373, angående jal av riksdagens två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
jämte två suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 360, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Sten Stendahl att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 361, för ledamoten av riksdagens första kammaren herr Carl Petrus Valdemar
Nilsson att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 362, för ledamoten, av riksdagens andra kammare herr Per Conrad Jonsson
att vara fullmäktig i riksbanken;

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

nr 363, för t. f. sekreteraren i riksbanken herr Harald Teodor Magnusson att
vara förste suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 364, för ledamoten av riksdagens första kammare förutvarande statsrådet
herr David Hansén att vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken; nr

365, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Karl Gunnar Mjödal
att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 366, för filosofie doktorn herr Karl Emil Hildebrand Hildebrand att
vara ordförande för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 367, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Artur Ryberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 368, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Karl Hilding Magnusson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 369, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf
Eugén Eriksson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 370, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Carl Olof Harald
Andersson att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 371, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Torsten Emanuel
Ström att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 372, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr John Martin Skoglund
att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 374, för ledamoten av riksdagens första kammare herr C. L. A. A. Reuterskiöld
att vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

nr 375, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr E. F. Severin att
vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

nr 376, för ledamoten av riksdagens första kammare herr K. Z. Petersson att
vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets styrelse;
samt

nr 377, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr O. S. Holmdahl att
vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbiliotekets styrelse.

Föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj :ts öppna brev nr 325.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statlig
lagerhållning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 180, i anledning av väckta motioner örn anslag till allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader å landet för täckande av viss förlust;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
personalen vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av^den
vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskepersonalens avlöningsförmåner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av väckta motioner örn underlättande av möjligheterna
för landsbygdens ungdom att bedriva studier vid vissa,undervisningsanstalter;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner;

nr 185, i anledning av väckta motioner angående vissa lappbefolkningen
berörande spörsmål;

nr 186, i anledning av väckt motion om restitution till två personer i Eskilstuna
av för högt erlagda kronoutskylder;

Lördagen den 29 maj 1937 f. m.

Nr 37.

nr 187, i anledning av väckt motion örn inrättande av ett centralt organ för
planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna för
asociala individer; samt

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkomstoch
utgiftsstat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1937/1938
m. m.;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. samt anvisningarna till 29 och 53 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 30, i anledning av väckt motion angående skattefrihet för icke erkända
arbetslöshetskassor och andra sociala hjälpfonder;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften ;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående stämpelavgiften;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att infordra vissa uppgifter för prövning av frågor örn ändringar
i det kommunala beskattningsväsendet;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 294 med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 293 med förslag till viss
ändring i gällande tulltaxa m. m. jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överenskommelse
mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande av spritsmuggling
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

. nr 72, inledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om ökade pensionsförmåner
för avlidne vice riksbankschefen Erik Johan Henrik Wilhelmssons
efterlevande; samt

nr 73, i anledning av väckta motioner örn förhöjd avlöning till justitieombudsmannen
och militieombudsmannen;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 64, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn ersättning
av statsverket till den, som lidit skada till följd av felskrivning i
fastighetsbok m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, m. m.; samt

nr 66, angående arvoden åt dem, som inom första lagutskottet biträtt vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 187 med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av strafflagen m. m. jämte vissa andra ärenden; ävensom

. första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, angående ändring
i vissa delar av första kammarens ordningsstadga.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5,30 e. m.

lii fidem
G. II. Berggren.

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsförslag
ang.
försäljning ai
rusdrycker
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 29 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets utlåtande nr 71 i anledning av delegerades
för riksdagens verk förslag till familjepensionsreglemente för riksdagens
verk och reglemente angående familjepension för efterlevande till arbetare
vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk m. m.

Fortsattes överläggningen angående 1 kap. 1 § av bevillningsutskottets i
betänkande nr 28 punkten a) framställda förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag har icke deltagit i nykterhetsrörelsen

men är som alla andra intresserad för folknykterhet utan förbud och tror för
min del, att den lösning, den förevarande frågan erhållit, är deri under förhandenvarande
omständigheter i vårt land mest lyckliga. Jag vet icke, huru utvecklingen
av spritbruket och spritmissbruket har gestaltat sig under senare
tid, så mycket mindre som den på området förefintliga statistiken lider av vissa
brister, men jag föreställer mig, att utvecklingen gått i riktning mot ökad folknykterhet.
Man har ju också att ge sitt oförbehållsamma erkännande åt de tusentals
ideellt besjälade krafter som hava medverkat till en sådan utveckling.
Likväl kan man icke blunda för att i varje fall spritbruket inom vissa storstadsmiljöer,
såvitt man kan döma av sin erfarenhet, företer en viss ökning. Särskilt
påfallande är ju, att man i våra dagar mycket ofta på restaurangerna ser unga
personer av båda könen redan på förmiddagarna till måltiderna intaga spritvaror
— liksom självfallet även senare på dagen — och anmärkningsvärd är även
iakttagelsen att kvinnor i större utsträckning än som skedde i forna tider begagna
sig av spritvaror på restaurangerna, troligen även eljest. Detta är företeelser,
som mana till eftertanke, och även örn jag icke vill överdriva deras betydelse,
tror jag dock, att nykterhetsrörelsen alltjämt i fortsättningen har stora
uppgifter att fylla för att utgöra en motvikt mot dessa tendenser, som ju icke
kunna vara till nytta vare sig för det uppväxande släktet eller för folket i sin
helhet. Att nu slå sönder ett restriktions system, som i två årtionden varit gällande
här i landet, och ersätta det med något alldeles nytt har synts oss, så gott
som alla inom bevillningsutskottet, icke böra komma ifråga. Utskottets ansträngningar
ha ju i likhet med departementschefens gått ut på att med bibehållande
av restriktionssystemets grundprinciper avlägsna sådana moment och
bestämmelser i detta system, vilka med skäl verka irriterande på den allmänna
opinionen utan att hava någon nykter hetseffekt i egentlig mening samt att därigenom
starkare än förut befästa detta svenska system i folkmedvetandet och
folkförtroendet. I detta syfte verka enligt mitt förmenande åtskilliga av de
lättnader i restriktionssystemet, som propositionen innehåller och som utskottet
tillstyrkt. I samma riktning verkar även måhända, ehuru meningarna därom
äro mera omstridda, den av utskottet förordade nedsättningen av åldersgränsen
för rätt att ha motbok. Det är ju givet, att man örn sistnämnda punkt ur nyk -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordningsfinslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
terhetssypunkt kan hysa skilda uppfattningar, men utskottsmajoriteten torde
nog ha varit ense om att man genom denna åtgärd icke försämrar utan snarare
förbättrar nykterhetstillståndet bland de unga, synnerligast som restriktioner ju
förutsättas skola äga rum med avseende å inköpskvantiteternas storlek för personer
i dessa yngre åldrar. I enahanda riktning verkar även rätten till efterhandsköp
och till kostnadsfri försändning per post av varan till konsumenterna
jämte åtskilliga andra föreskrifter, som äro nyheter i det föreliggande förslaget.
Jag vill alltså på tal örn detta förslag i sin helhet inskränka mig till att
säga, att jag tror att det kan bilda en god grundval för det fortsatta arbetet för
den svenska folknykterhetens befrämjande inom den gräns, som det mänskligt
att döma synes vara möjligt att uppnå.

Då jag här efter en så lång föregående debatt begärt ordet, så är det emellerlertid
för att beröra en annan ganska omstridd punkt i det föreliggande förslaget,
nämligen frågan örn avvecklingen av det så kallade vinstkvantitetsystemet.
Jag förstår, att de organiserade nykterhetsvännerna i skilda läger betrakta
denna åtgärd såsom en logisk följd av statsmakternas sedan långa tider tillbaka
fullföljda strävan att avveckla det privata intresset vid partihandeln samt minuthandeln
med rusdrycker. Yi ha ju kommit så långt, att detta vinstintresse
i fråga örn partihandeln är helt och hållet avkopplat, i fråga örn utminuteringen
likaså, och att vinsten på utskänkningen, som vissa restauranger alltjämt hava,
är den sista återstående resten av den i forna tider bestående affärsvinsten på
spriten, som man på nykterhetshåll en lång följd av årtionden har bekämpat.
Jag är icke alldeles övertygad örn att frågan, även örn den sålunda har en mycket
naturlig förankring i nykterhetsvännernas uppfattning, i och för sig har så
stor nykterhetspolitisk betydelse, ty jag tror, att det ligger något i invändningarna,
som rests emot förslaget, att det kan vara ungefär hugget som stucket
ur nykterhetssypunkt, vare sig systemet i fråga bibehålies eller en avveckling
av det förevarande systemet kommer till stånd. Jag erinrar örn den lojalitet, vilken
landets restauratören i övervägande grad, man kan säga så gott som över
hela linjen, visat mot restriktionslagstiftningen och örn de stränga föreskrifter
och förbud, som äro riktade mot försök att inbjuda till förtäring av sprit å en
restaurang mot kundens önskan. Genom hela det restriktionssystem, som anknyter
sig till utskänkningen, är det ju också i stort sett sörjt för att hithörande
förhållanden icke behöva betraktas såsom alltför ogynnsamma.

Jag vill också tillägga, att örn man först ser på detta problem, blir man
måhända en smula förvånad över denna avvecklingslinje, ty man förstår icke
riktigt, innan man kommit djupare in i frågan, hela denna sak. Man föreställer
sig, att här finnes ett rationellt system, som ger landets restauratois en
skälig och rimlig avans på denna gren av deras rörelse. Man får måhända i
första rummet den känslan, att statsmakterna här vilja genom drakoniska åtgärder,
som en ärad talare på Göteborgsbänken uttryckte saken, socialisera
och därtill socialisera i en form, som icke ens företrädarna för denne talares
meningsriktning ha brukat tänka sig såsom den lämpligaste för sitt syfte.
Nu har emellertid under utskottsbehandlingen av den föreliggande frågan
ett värdefullt material av vederbörande centrala ämbetsverk ställts till
utskottets förfogande med berömvärd snabbhet och med mycket stor fullständighet.
När man då tränger närmare in i problemet, blir man ganska förvånad
över åtskilligt sorn här förekommer, och förvåningen stegras ju mer man
flir djup ar sig i ämnet. Man Indes slutligen till den allmänna känslan, att det
system, som nu består, är både irrationellt och ohållbart och att små möjligheter
förefinnas att på den nu bestående grunden bygga upp en bättre ordning.
Det är ju så, att denna vinst på spriten icke tillkommer alla landets
restauratörer i den konkurrens, som de utöva med varandra, utan den är så

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 193-7 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker ira. m. (Forts.)
ojämnt fördelad, att den endast tillkommer vissa, medan andra sakna denna
förmån. Vidare är den så fördelad på de olika restauranger som lia denna
förmån, att den är utomordentligt ojämn, ytterst irrationell och i sina detaljer
särdeles litet tilltalande. En liter renat brännvin inköpes av en överlåten
första klass restaurang i Stockholm till ett pris av 3 kronor 57 öre och
utskänkes till ett pris av 10 kronor, detta innefattande en bruttovinst av 6
kronor 43 öre på en liter renat brännvin. Restauratören vinst inom den så
kallade vinstkvantiteten, som uppgår till 75 procent, stannar vid 4 kronor 82
öre. Resultatet är alltså, att restauratören på en liter renat brännvin bar en
vinst inom sin vinstkvantitet, som väsentligt överstiger inköpspriset på samma
vara. En liter O. P. Anderssons akvavit inköpes av samma restaurang till
ett pris av 4 kronor 14 öre, vartill emellertid kommer utskänkningsskatt av
2 kronor så att inköpspriset utgör 6 kronor 14 öre. Utskänkningspriset är
14 kronor, bruttovinsten 7 kronor 86 öre och vinsten inom vinstkvantitetens
ram 5 kronor 89 öre, vilken sistnämnda siffra högst väsentligt överstiger
systembolagets försäljningspris till restaurangen plus omsättningsskatten. Jag
får ju säga, att nog är man intresserad för att bibehålla företagarvinsterna
i svenskt näringsliv, och nog är jag anhängare av den uppfattningen att företagarvinsterna
äro en oumbärlig sporre för en enskild näringsidkare att driva
fram sitt företag i konkurrensen med andra sådana till en god ställning och
därigenom bereda sysselsättningsmöjligheter åt sina arbetare, men en företagarvinst,
som är reglerad i varje detalj på varje slag av brännvin, konjak,
punsch etc. genom dessa på kronan och öret fixerade inköpspriser och utskänkningspriser
samt denna på kronorna och örena fixerade vinst på varje butelj,
detta system kan dock icke sägas innebära någon företagarvinst i det ordets
vanliga bemärkelse. Och hur kan någon med fog göra gällande, att det kan
innefatta en sporre för utvecklingen av ett näringsföretag med därtill knutna
intressen och en berättigad sådan sporre att genom kontrollstyrelsens försorg
dylika marginaler fastställas olika för olika varor och så högt tilltagna, att
marginalen ofta är större än varans inköpspris?

När man fördjupar sig i dessa och otaliga andra detaljer som tiden icke
tillåter mig att anföra, blir man, som jag nyss nämnde, ganska annorlunda
inställd till det föreliggande problemet. När man vidare finner, att dessa
marginaler gestalta sig olika för de så kallade förstaklassrestaurangerna, för
de så kallade andraklassrestaurangerna och för den del av de så kallade Sararestaurangerna,
som icke utgöras av folkrestauranger, i vad gäller andra varor
än brännvin, att olika marginaler sålunda förekomma, fixerade alltefter
restaurangernas karaktär, då är ju det hela en statlig byråkrati, som enligt
min uppfattning är av sådan natur, att den icke har ett spår latt göra med
det fria näringslivets tal om företagarvinst i sedvanlig mening. Lägger man
nu härtill, att dessa artificiellt framkonstruerade vinster på spritvaror endast
tillkomma vissa restauranginnehavare, icke andra, så måste man ju ytterligare
göra den reflexionen, att här föreligger ett efter byråkratiska regler fastställt
privilegium, som tillkommer somliga, icke andra, och jag undrar, örn sådana
privilegier i vår tid stå så högt i kurs. Jag vill än vidare understryka vad
tidigare här sagts i debatten, att dessa privilegier ytterligare äro av ganska
problematiskt värde för vederbörande restauratörer, i det att en väsentlig del
av den vinst, örn vilken här är tal, icke stannar hos dem som tillskott i näringen
utan går ut igen i form av ofta osedvanligt höga hyreskostnader för deras
lokaler, betingade antingen av enskilda fastighetsägare eller i åtskilliga
fall av kommuner, och att systemet sålunda innebär, att staten genom att
bibehålla denna sista rest av så kallad handelsvinst på utskänkningen subventionerar
enskilda intressen av helt annan natur än dem, som sammanhänga med

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

FörordningsfUrsian äng- försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
den egentliga restaurangrörelsen. Det förefaller mig vara ganska ohållbart
att försvara ett sådant system. Från en rad intressen i landet, som äro knutna
till kommunerna eller till fastighetsägarna, riktas naturligtvis erinringar
mot borttagandet av vinsten och försvaras det förevarande systemet, men icke
ens den mest aktningsvärda och respektabla kommun inom landet kan prestera
ett sådant försvar, ty det kan icke vara på den vägen som staten bör
tillgodose ett kommunalt intresse av att äga ett ofta i förhållande till stadens
storlek och trafikfrekvens alldeles för stort och luxuöst stadshotell eller
att utbyta ett mycket angenämt och för staden passande sådant mot ett jättestort
nybygge i dylik stil. Jag har nu den uppfattningen, att åtskilliga kommuner
här i landet under intrycket av den storsvenska anda, som ofta tager
sig uttryck i monumentala byggnader, gått in för att bygga med stadshotell
kombinerade restauranger av en storleksordning, som alldeles icke svarat mot
vederbörande stads utvecklingsmöjligheter, och erfarenheten har ju givit många
exempel på hur det sedermera har gått. Likaledes lia enskilda begått samma
fel i betydande utsträckning, och bakom hela denna utveckling ligger till
icke ringa del, att vinstkvantitetsystemet för sprit varit den faktor, som mången
gång möjliggjort dylika byggen och dylika alltför expansiva ekonomiska
företag. Det har under utskottsbehandlingen av ärendet lämnats många intressanta
konkreta bevis på att detta är en kärnpunkt i problemet, exempel, som
jag naturligtvis inte här skall i detalj anföra, men som kommit utskottets övervägande
majoritet att intaga en helt annan ställning till denna avvecklingsplan
än man måhända från början tänkte sig.

Man invänder nu här, att örn man emellertid avvecklar denna irrationella
anordning, så skapas därigenom betydande och växande svårigheter för de
restauranger, som sedan många år tillbaka haft denna förmån. Mot denna invändning
reser jag samma svar som flera föregående ärade talare under debatten
givit, nämligen att redan rätten att ha utskänkning av spritdrycker och
starkviner innefattar en förmån för vederbörande restauratör. Det är ju uppenbart,
att redan den ökade frekvensen på hans restaurang för honom innebär en
good will, och jag kan alltså icke av denna omständighet draga den slutsatsen,
att man skall bibehålla ett system, som måste anses vara utdömt. Man talar
vidare örn faran för att matpriserna skola undergå en successiv stegring. Ja,
mina herrar, jag är ingen anhängare av hela denna uppfattning som fick sitt
kanhända mest karakteristiska uttryck i herr Sylwans anförande, nämligen att
den svenska restaurangvärlden internationellt sett står på en hög nivå. Jag
har fastmera den meningen, att sedan det gamla svenska nationella köket, som
en betydande person vid namn Kajsa Warg en gång för länge sedan kodifierade
i en berömd bok, under industrialiseringens tidsålder alltmer skjutits åt
sidan, amerikaniseringen och internationaliseringen av det svenska köket fortskridit
i kanhända starkare tempo än i flertalet andra länder, så att det numera
— frånsett en del speciella gamla svenska rätter, som serveras vid luncherna
på ett mindre antal restauranger ■— endast bjudes samma mat, som man
kan äta på alla de tusentals restaurangerna runt örn i Europa och andra världsdelar,
utan minsta nationella karaktär, utan varje finare smak, utan den sammansättning
av födan vid en måltid, som är både ur hälsosynpunkt och ur
andra synpunkter den lämpligaste. Frukt och grönsaker saknas i påfallande
grad på de svenska restaurangernas bord, och hela denna mathållning är sannerligen,
herr Sylwan, ingenting att slå vakt om. Det är min förhoppning, att
det skall komma en renässans för en annan typ av restauranger än dem, som
herrarna här slå vakt örn, nämligen billiga och goda restauranger efter franskt
och italienskt mönster med menyer som bättre än den nuvarande genomsnittliga
restaurangmenyn svarar mot vårt folks smak och mot våra naturliga hälso -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
fordringar. Det är ju lätt att draga på munnen och skämta över saker som
dessa, men jag vill göra gällande, att den frågan inte är alldeles betydelselös,
och det är så mycket viktigare att stryka under den, som i agitationen till förmån
för det nuvarande systemet detta tal örn den höga svenska restaurangkulturen
varit ett genomgående tema i handelskamrars och andras inlagor till
bevillningsutskottet. Jag har måhända besökt flera restauranger av olika typ
i mina dagar än många av herrarna, och jag talar med en viss erfarenhet.

Man har till sist fruktat, att turistfrekvensen skulle lida skada genom åtgärder
som denna. Sällan har jag funnit ett så egenartat argument. Jag kan
uttrycka saken i korthet så, att behagar det icke de rika amerikanska och övriga
turister, som översvämma vårt land -— till tvivelaktigt värde för resten
för vårt folks ekonomiska moral, ty inkomsten av turisternas håvor är icke den
bästa folkinkomsten — att hålla till godo med de svenska restaurangerna och
med de svenska hotellen utan att de lia denna privilegierade spritvinst, behagar
det dem icke att finna sig i den ökning av matpriset med 25 eller 50 öre
på så kallade förstaklassrestauranger, som här kan komma att inträda, då kunna
de bli borta. Det växer över huvud fram en helt ny uppfattning i svensk
samhällspolitik. Här talas örn förstaklassrestauranger, andraklassrestauranger
och folkrestauranger. Meningen är väl, att Sverige en gång skall bli ett folk och
icke vara indelat i klasser även då det äter. Det finns länder, där riksledaren
och de främsta i landet äta vid samma bord som arbetaren. I vårt land äro vissa
restaurangtyper förbehållna vissa ekonomiska överklasselement och andra äro
endast frekventerade av de arbetande klasserna. Det bör en gång bli slut på
detta, och folkrestaurangerna äro icke sämre än att de kunna besökas av de missnöjda,
personer, som tro och mena, att det blir för dyrt på lyxrestaurangerna i
händelse detta spritvinstsystem avskaffas. Över huvud är detta bara en obetydlig
detalj i avvecklingen av osunda företeelser i det nuvarande kapitalistiska
systemet, och den, som försvarar osunda företeelser i detta system, får
finna sig i, att vågen rullar vidare över hans huvud långt längre än han föreställt
sig.

Jag hemställer på ifrågavarande punkt örn bifall till departementschefens
uppfattning med den modifikation, som utskottet i motiveringen angivit.

Herr Wahlmark: Jag skall bara helt kort bemöta en del av de oriktig heter,

som herr Wohlin framkom med. En av dessa är sådan, att den av vem
som helst av kammarens ledamöter kan konstateras. Herr Wohlin nämnde,
att inköpspriset på renat brännvin här i Stockholm uppgår till 3 kronor 57 öre
per liter och för O. P. Anderssons akvavit till 4 kronor 14 öre, vartill kommer
i senare fallet 2 kronor i omsättningsskatt. Verkliga förhållandet är, att inköpspriset
på renat brännvin är 1 krona 23 öre och på O. P. Anderssons akvavit
1 kronor 59 öre. Till dessa belopp kommer omsättningsskatten, den så kallade
buteljskatten, av 60 procent och därutöver en omsättningsskatt av 1 krona
60 öre per liter. Sedan denna omsättningsskatt är uttagen, kommer den så
kallade utskänkningsskatten på spritdrycker, som utgår med 2 kronor per liter
för egentligt brännvin och 4 kronor per liter för andra spritdrycker. Det
gör icke, såsom herr Wohlin säger, ett inköpspris till ett så lågt belopp att
restauratören får en vinst, vida överstigande inköpspriset. Gör man de avdrag,
som för dessa skatter måste verkställas, så visar det sig, att det icke är,
som herr Wohlin säger, att från utskänkningspriset på renat brännvin eller
10 kronor, endast skulle avgå så mycket, att det återstående beloppet vida
överstiger inköpspriset. Verkliga förhållandet är, att sedan dessa skatter äro
uttagna och 25 procent av vinsten inlevererats till systembolaget, kvarstår ett
belopp av 4 kronor 43 öre i vinst, således ett mindre belopp än herr Wohlin

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
nämnde. För en liter 0. P. Anderssons akvavit, där utförsäljningspriset är
14 kronor, återstår en vinst av 5 kronor 90 öre, således ett vinstbelopp, som
icke överstiger hälften av utförsäljningspriset. Jag Ilar endast velat meddela
detta.

Herr Domö: Herr talman! Meningarna angående den föreslagna revisionen
av restriktionssystemet tyckas vara ganska delade. En del mena, att de
föreslagna ändringarna äro av sådan art, att de icke böra genomföras, och
andra anse, att hela restriktionssystemet borde avskaffas. Jag tillåter mig
säga, att väl kan man hysa olika meningar örn restriktionssystemet i en del
detaljer, men som helhet sett förefaller restriktionssystemet mig hava haft god
inverkan på folknykterheten i landet. För min del är jag därför icke beredd
att sluta mig till dem, som under nuvarande omständigheter vilja ha bort detsamma,
och icke heller är jag benägen att ansluta mig till yrkandet att de nu
föreslagna ändringarna i systemet skola samtliga avvisas. Men väl må man
säga, att den förbättring i nykterhetstillståndet, som har åstadkommits under
dc senaste årtiondena, väl icke i allo bör tillskrivas systemet. För min del är
jag benägen att ge erkännande åt nykterhetsrörelsen såsom i hög grad bidragande
till de förbättringar i nykterhetshänseende, som ha inträtt. Den ideella
syn på livet, som nykterhetsrörelsen sökt införa hos ungdomen, har helt säkert
i hög grad bidragit till förbättringarna och ävenså den sportanda, som allt
mer börjat göra sig gällande hos ungdomen, samt de högre anspråken på bättre
hyfsning etc., som trängt igenom.

Man har nu kommit därhän, att man icke som förr behöver tala örn ensidighet
hos dem, som företräda de speciella nykterhetsintressena. Men det synes
mig, som örn vid den föreslagna reformen i alla fall har hängt kvar en liten
ensidighet. Man har nämligen hängt sig fast vid den gamla uppfattningen,
att man framför allt måste avkoppla allt ekonomiskt intresse i samband med
spritutskänkningen för att tillgodose nykterheten, och detta har tagit sig uttryck
i att man vill helt avskaffa det nuvarande vinstkvantitetsystemet. Jag
tror, att man får försöka se något friare på detta, och att det i verkligheten
inte är skäl att gå den vägen och helt avföra vinstkvantitetsystemet utan i
stället, som reservanterna här ha föreslagit, söka reformera detsamma. Jag
erkänner villigt, att det icke i alla detaljer är, som det bör vara. Det anse
inte heller reservanterna, men de föreslå, att man skall gå in för att bibehålla ett
reformerat vinstkvantitetsystem.

Det har här talats så mycket örn denna sak, att jag inte så mycket skall fördjupa
mig i den, men de anförda skälen synas mig, då man summerar ihop
dem, ge anledning till att kammaren icke bör följa utskottet i denna del. Jag
tillåter mig att understryka, att det ur nykterhetssynpunkt icke gör något, om
man bibehåller ett väl avvägt vinstkvantitetsystem. En sak, som jag anser
inte fullt tillräckligt Ilar kommit fram i debatten, är den inverkan, som ett
avskaffande av vinstkvantitetsystemet skulle ha för landsortshotellen och för
turisthotellen. Många städer och samhällen ha för att tillgodose turismen lagt
ned stora kostnader på sina hotell och restauranger, men så ställas de helt
plötsligt i deri situationen att inte kunna få åtnjuta de påräknade inkomsterna,
enär vinsten å spritutskänkningen tas bort. Jag skall i detta sammanhang
tillåta mig att anföra ett par exempel. I bilagorna till det föreliggande utskottsutlåtandet
återfinnas en del siffror t. ex. för Falköpings stadshotell. Där
är bruttovinsten på spriten 15,000 kronor i runt tal. Hela nettovinsten på rörelsen
är 19,000 kronor. I den mån vinstkvantiteten elimineras, blir det ju
oerhört svårt att klara affärerna. Jag har flora exempel på denna sak just
ifrån Skaraborgs län. Man har där inte minst på initiativ av Svenska turist -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings för slag ann■ försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
föreningen och liknande organisationer sökt åstadkomma goda stadshotell.
Detta har man gjort med stora uppoffringar, och så ställes man nu helt plötsligt
inför den situationen, att städerna i åtskilliga fall komma att få vidkännas
årliga utgifter för att kunna hålla dessa hotell på en rimlig nivå. Landsortens
stadshotell få hållas av skattedragarna för att staten skall få större vinst av
spriten. Att motarbeta goda hotell kan ej vara rätta sättet att befordra den
turism, som jag för min del i motsats till herr Wohlin anser vara önsklig. Det
spelar ingen ringa roll, herr Wohlin, för landet, om man väl kan tillgodose de
resande; oell inte bara det, utan det betyder mycket, om den trevnad, som man
kan bereda de resande, hos dem skapar en gynnsam inställning gentemot vårt
land. För hela vårt ekonomiska liv spelar detta en stor roll.

Herr Wohlin sade, att man numera inte sätter mycket värde på privilegier
och att sådana inte stå så högt i kurs här i landet. Ja, men jag tillåter mig,
herr Wohlin, att säga, att herr Wohlin själv i viss mån sätter värde på privilegier
och har sådana, bland annat det att få säga sin mening på ett sådant
sätt, att han inte så sällan skjuter över målet. Att döma av herr Wahlmarks
yttrande, synes det, som örn detta skulle vara fallet även här i kväll.

Herr Wohlin sade vidare, att vi skola se till att vi få ett folk, och att vi mycket
väl kunna trivas under samma tak, även när det gäller att äta. Den, som
inte förstår den nya tidens lösen, löper, sade herr Wohlin, risken att komma
under den våg. som nu väller fram. Ja, herr Wohlin, skall medlet att göra oss
till ett folk ovillkorligen vara att vi sammanföras på en systemrestaurang, så är
medlet enkelt, men jag fruktar mycket, att det inte är effektivt. Jag tror icke
att erforderlig samhörighet erhålles endast via Epa-hotell.

Jag har, herr talman, funnit att de, som ställa sig på den linjen, att de anse,
att vinstkvantitetsystemet i och för sig bör vidmakthållas, men inte vilja motsätta
sig utskottet, utan lita på att en utredning snart skall komma till stånd,
ha förebragt mycket starka skäl mot den föreslagna reformen, evad det gäller
vinstkvantitetsystemets avskaffande. Jag tillåter mig dock att säga de herrar,
bl. a. herr Strömberg, som talade mycket övertygande emot vinstkvantitetsystemets
avskaffande, att örn ni förlita er på utskottets utlåtande och trösta
er med det, då tycker jag. att ni inte ha tillräckligt noga läst, vad utskottet i
den delen säger. Jag tillåter mig att citera följande ur utskottets utlåtande:
»Skulle, då vinstavvecklingen fortskridit tillräckligt långt för att verkningarna
därav må kunna bedömas, särskilda skäl finnas påkalla, att frågan örn ersättning
för av utskänkningen föranledda kostnader tages under omprövning,
förutsätter utskottet att utredning verkställes på vad sätt dylik ersättning» etc.
Utskottet förutsätter alltså, att man först skall avvakta, hur avvecklingen går,
innan man tager itu med denna utredning. Jag fattade bland annat herr Hamrins
yttrande så, att han räknade med att en utredning omedelbart kommer att
igångsättas. Nej, det är vad reservanterna vilja, men jag kan sannerligen inte
läsa ut, att det är, vad utskottet vill. Därför tycker jag, att den logiska konsekvensen
av den uppfattning, som de herrar ha, som tala på det sättet jag nyss
nämnde, skulle vara, att de ansluta sig till den av herr Ivar Anderson m. fl.
avgivna reservationen.

Det må tillåtas mig, herr talman, att också stryka under en annan synpunkt,
som framkommit under debatten, nämligen att detta förfarande att utan vidare
taga bort vinstandelssystemet är ett onödigt ingrepp i en näring och att det
förefaller dem, som utöva denna näring, att vara särskilt hårt. Jag åberopar
härvidlag, vad revisionen har sagt. Sålunda anför revisionen bl. a. att »ifrågavarande
näringsutövare, i likhet med vad som gäller för enskilda företagare
i allmänhet, sedan ålder åtnjutit handelsvinst å sådana drycker, som utskänkas
i samband med rörelsen. En följd härav är, att förevarande del av restaurang -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
rörelsen i grunden är anpassad efter denna ordning och att en förändring härutinnan
skulle innebära en synnerligen vittgående omgestaltning av denna
närings ekonomiska förutsättningar.» Och vidare heter det: »Dessa omkostnader
äro nämligen i betydande omfattning bundna för framtiden, såsom exempelvis
är fallet, då en restaurang med utskänkningsrätt övergått till ny ägare
och försäljningspriset med hänsyn till den beräknade utskänkningsvinsten varit
högre än örn sådan vinst ej varit att påräkna. En avskrivning av utskänkningsvinsterna
för de enskilda restaurangerna med utskänkningsrätt kan därför
icke undgå att för de nuvarande innehavarna av dessa mången gång få karaktären
av en konfiskationsåtgärd.» Det är alltså revisionen, herr talman, som
anser, att näringsutövarna naturligt nog komma att reagera mot den föreslagna
»reformen». Nu anser ju herr Åkerberg att döma av ett tidningsuttalande, att utskottet
har hittat, som uttrycket lydde i hans tidning, ett finurligt sätt att avvärja
det missnöje, som har kommit fram gentemot utskottets förslag, genom
att peka på att utredning skall verkställas. Men som jag förut sade, då denna
utredning icke förutsättes skola komma till stånd’ med detsamma, blir det ju,
även örn den en gång kommer att igångsättas, under tiden till dess ett osäkerhetstillstånd.
Därigenom skapas en irritation, som säkerligen kommer att
kännetecknas därav att ideliga framställningar undan för undan komma att göras.
Ett sådant osäkerhetstillstånd bör icke första kammaren vara med att
skapa. Jag tillåter mig därför, herr talman, att instämma i reservationen på
denna punkt.

Herr Lindley: Herr talman! Jag ber först och främst att få säga, att detta
tal örn inpiskning från vårt partis sida för att förmå oss att intaga en viss
ståndpunkt icke är med sanningen överensstämmande. Det har åtminstone
inte varit någon, som tilltalat mig och frågat, hur jag skulle rösta, eller försökt
påverka mig på något sätt. Jag vill också säga att jag på sin höjd
känner ett par restauratörer så mycket, att jag kanhända skulle lyfta på hatten
för dem, örn jag skulle mota. dem på gatan. Min bekantskap med dem har
huvudsakligen berott på att jag vid något tillfälle hyrt lokal eller anordnat
någon fest på en restaurang och därvid kommit i beröring med restauratören
själv. Jag har därför inte något speciellt intresse eller vänskapsförhållande,
som gör, att jag skulle uppträda och försvara deras intressen. Trots detta
kan jag dock icke acceptera Kungl. Maj:ts och utskottets förslag örn vin- och
spritvinstens indragning. Jag anser nämligen, att detta är orättvist och skadligt,
och en hel rad talare ha ju här påvisat, vilken skada som eventuellt skulle
kunna tillfogas restaurangkulturen i vårt land genom spritvinstens borttagande.
Jag har varit ansluten till den socialdemokratiska rörelsen i 45 års
tid och är väl införstådd med tanken på vissa verksamheters socialisering, men
den här sortens socialisering har jag aldrig tidigare hört talas örn. Den ingår
i varje fall inte i partiprogrammet, så mycket kan jag tala örn! Det måste
betecknas som godtemplarsocialisering. Närmast skulle jag vilja uppkalla den
efter ett spel, som vi brukade spela i mina ungdomsdagar och som hette svälta
räv. Det är väl egentligen det, som det här är fråga örn.

Jag vill vidare framhålla, att jag inte är någon större vän till Brattsystemet.
Jag kan därför för cn gångs skull instämma med professor Bergman
i hans kritik. Jag erkänner, att de gällande tilldelningsbestämmelserna äro
irriterande. Det är, som örn man skulle gå och be att få någonting, som sedan
i nåder beviljas en. Jag tycker inte att det är trevligt, att man, när man
vill köpa dryckesvaror eller något annat, skall behöva komma med en bok och
dokumentera att man är fullödig och har rätt att inköpa spritdrycker, och så
skola de titta efter på kortet och konstatera, att man fortfarande har inköps -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
rätt. Nog måste man väl erkänna, att det är litet otillfredsställande med ett
sådant system.

Jag tror, att herr Bergmans statistik är vilseledande, när han talar örn det
danska systemets fördelar gentemot det system, som vi här ha. Han talade
om att spritkonsumtionen i Danmark sjunkit oerhört mycket. Det är visserligen
riktigt, men samtidigt har ju ölkonsumtionen stigit i motsvarande grad,
ja, i ännu högre grad, kan jag tänka mig. Jag kommer ihåg, hur det gick
till en gång i tiden, när vi voro tillsammans med danskar, partivänner och
andra. De kunde gå in på en restaurang och taga en snaps, och så kanske de
drucko skattefritt öl vid sidan örn detta såsom en förfriskning. Numera
ha de slopat att dricka snaps, och i stället dricka de öl. Tacka för det! De
ha gott öl i Danmark, vilket vi inte lia i vårt land. Jag skulle övergå till det
danska systemet ögonblickligen, om man ville gå in för att förbättra vårt öl
och ställa det i samma klass som det danska ölet. Detsamma är också fallet
i England. I mina ungdomsdagar drucko engelsmännen mycket sprit, framför
allt visky. Numera är detta bortlagt och nu dricka de öl i England
också. Varför göra de det? Jo, därför att spritpriserna ha höjts till en sådan
nivå, att engelsmännen -—• jag talar nu om arbetarklassen i gemen — inte
ha råd att köpa sprit annat än vid högtidliga tillfällen, och annars dricka de
öl i stället. Jag tror att en övergång till det systemet skulle låta sig göra även
i vårt land.

Nu vill jag emellertid inte påstå, att Brattsystemet icke har medfört några
goda verkningar, åtminstone på vissa områden. Jag är fullt villig att erkänna
detta, speciellt för det fack, som jag representerar. Jag kommer ihåg, att
en av de stora olägenheter, som vi kämpade emot, var den s. k. literskramlingen.
Det tillgick på det sättet, att de som arbetade ombord på ett fartyg
skramlade ihop pengar och skickade en kamrat att köpa ett par litrar, som
man sedan drack ur. Men nu är det ju så här i världen och framför allt i
vårt land, att det bland människorna finns utbredd en ganska stor girighet.
Har man lagt till en viss summa för inköpet, skall man också ha sin beskärda
andel, vare sig man tål det eller inte. Detta gjorde, att hamnarbetarna ganska
ofta kunde berusa sig. Genom motbokssystemet ha literköpen i den utsträckning,
som tidigare förekom, bortfallit. Ingen vill ju offra^sin motbok
på någon kollektivitet. Det kan man ju tänka sig, ty det är inte sa säkert, att
man kan få något tillbaka igen. Tack vare motbokssystemet ha alltså missförhållandena
på denna punkt i mångt och mycket bortfallit.

Jag tror också, att jag har gjort mera för nykterhetens befrämjande i vårt
land än många av de mera framstående nykterhetsledarna både inom och
utanför denna kammare. Det var inte lönt för oss för fyrtio år sedan att försöka
komma och predika absolutism för hamnarbetarna. Det skulle ha varit som att
slå vatten på en gås. Vi fingo i stället inrikta oss pa att försöka skapa fram
självrespekt hos dem och söka lära dem första, att de ställde sig själva i en föraktlig
ställning, örn de söpo sig fulla. Jag skulle kunna berätta många intressanta
historier örn vårt arbete på denna punkt, men jag skall bara draga en. Vi tilllämpade
i början det systemet, att örn någon söp sig full och blev berusad under
arbetet, så fick inte stuvarbasen betala ut hans avlöning, utan syndaren skulle
komma till fackföreningsexpeditionen och hämta den. Jag kommer ihåg, hur
jag en gång mötte en gammal stuveriarbetare på Slussbron. »Hm», sade lian,
»i går nöpo de avlöningen för mig.» -— »Jåsa, du var väl full da», svarade jag.
»Nej, det var jag inte, men riktigt nykter var jag förstås inte.» — »Det gör
ju ingenting», sade jag. »Gå upp på fackföreningen, så får du pengarna.»
— »Nej, du Lindley! Inte har jag mycket självrespekt, men det lilla, som
jag har, ta de ur mig, örn jag går dit upp, så de få nog behålla pengarna.»

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Det var en fostrargärning, som då utfördes inom fackföreningsrörelsen och
som gjorde att så småningom detta supande under arbetet försvann, och jag
tror att det i närvarande stund är mycket litet kvar av detta. Hamnarbetarna
lia blivit en nykter och skötsam kår, och jag tror, att de fullt ut kulina mäta
sig med vilken annan arbetargrupp sorn helst i vårt land, som man vill försöka
att ställa upp mot dem. Men jag skall också bidraga med ett litet stycke
statistik. Jag vet förstås inte, örn herr Berg-man har lust att uppteckna den
statistiken. Socialstyrelsen har nämligen påvisat, att hamnarbetare och murare
—■ de senare lia också alltid betecknats såsom varande absolut hemfallna
åt öldrickande, och man Ilar ju till och med påstått, att murarna inte kunna
mura utan en ölflaska bredvid sig — dock äro de yrkesgrupper, som ha de
äldsta medlemmarna. Genomsnittsåldern är alltså högre inom dessa grupper
än inom några andra! Det kan vara värt att något begrunda, hur detta kan
komma sig. Jag har ju alltid hört talas örn, att sjukdomar och elände följa
med bruket av spritdrycker, och så konstaterar socialstyrelsen, att dessa grupper,
som beskyllas för att handskas litet vårdslöst med den där varan, komma
upp i den högsta åldersklassen. Det är ju något ganska förvånansvärt.

Jag skall villigt erkänna, att den kungl, propositionen innebär åtskilliga
förbättringar, vilka jag givetvis är villig att skänka mitt bifall. Systemet
har dock fortfarande en hel mängd skavanker. En av de mest framträdande
bland dessa är det spionerisystem, som man måste ha för att kunna utöva den
kontroll, som man anser nödvändig. Jag skall draga fram ett belysande fall,
sorn, enligt vad det meddelats mig, för en tid sedan inträffade på en restaurang
i Stockholm. En gäst kom in på restaurangen vid elvatiden, eller vad det var.
Han begärde att få mat och blev också serverad. Så begärde han att få en
snaps. Då gick servitrisen — på den restaurangen hade man nämligen kvinnlig
betjäning — och sade: »Hovmästaren, skall jag ge honom den sup, som

han rekvirerat? Det förefaller mig, som örn han förtärt starka drycker förut;
det verkar åtminstone så.» ■—»Ja», säger hovmästaren, »en snaps till maten
får ni väl ge honom. Han är ju inte berusad.» Han fick denna snaps, och
ögonblickligen var en sådan där spritspion framme. Jag anser det inom parentes
sagt vara fullständigt galet att personer i statens tjänst — i detta fall
var det en major i armén — skola tjänstgöra som spritspioner. Han anmälde
omedelbart hovmästaren, därför att denne hade tillåtit en person att få en sup,
vilket gjorde att hovmästaren fick en anmärkning. Någon tid efteråt inträffade
ett annat fall. Samme spion var ånyo inne på ifrågavarande restaurang,
och där sutto i ett särskilt rum eller avbalkning några personer
som voro väl högljudda. Då gick hovmästaren fram till dem och sade till dem,
att de skulle vara tysta, ty det fanns en spion närvarande. Gästerna som hade
blivit varnade gingo ut i restaurangens andra avdelning och ställde sig framför
majoren och demonstrerade. Resultatet blev att hovmästaren blev avskedad.
Ja, sådant inträffar, och då måste man väl säga, att ett system, som
skall upprätthållas med sådana metoder, vill ändå är värt att kastas på skräpbacken.
Jag kan inte förlika mig med något dylikt. Inte skall man väl behöva
tillgripa sådana medel flir alf upprätthålla ett system. Jag skulle kunna
påtala en hel del andra missförhållanden också, men det skulle bara dra ut på
tiden, och jag skall därför avstå.

Man talar om olika klasser, och t. o. m. här i Stockholm är det på det sättet
att nian på arbetarrestaurangerna får mindre tilldelning av sprit till måltiderna
jin på de bättre restaurangerna. Är det rim och reson att driva ett system på
det siittet? Jag tror nog att restaurangvinsterna kanske i vissa fall kunna
vara väl höga, även där restaurangkulturen inte står så fiirfärligt högt, men
högklassiga restauranger ge ju i aila fall en högtidlig och festlig prägel åt ett

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
besök. Jag skall i detta sammanhang avge en personlig bikt. Vårt förbund
fyller i år 40 år och skall ha sin 40-årskongress. Jag hade verkligen tänkt att
fira denna tilldragelse med en fest på ett bättre ställe -—■ jag hade tänkt mig
Grand Hotel. Varför skulle inte hamnarbetarna kunna gå in på Grand Hotel
och ha snyggt och trevligt omkring sig? Vi kunde naturligtvis, som herr
Wohlin säde, gå på ett billigare ställe, där kanske maten är lika bra, men inte
skulle medlemmarna få samma minne därav som av en fest på ett ställe, där
det är trevligt och elegant på alla sätt. Nog böra vi väl ändå söka upprätthålla
en restaurangkultur och inte bara säga: »Utländska turister och sådana bry

vi oss inte örn; de kunna äta på folkrestaurangerna.» Nej, det är nog en konst
att upprätthålla en förstklassig restaurang. Det drar stora kostnader, och
pengarna måste tas någonstans, såvida man inte vill höja matpriserna, så att
folk för den skull inte kan gå dit.

Jag skall inte hålla på längre. Jag kan inte gå med på utskottets förslag,
jag anser detsamma omöjligt, och därför nödgas jag rösta för herr Andersons
i Norrköping m. fl. reservation.

Herr Bjurström: Herr talman! Detta utskottsbetänkande har, det måste
jag först som sist erkänna, berett mig en verklig besvikelse. Läser man i dess
ingress vad 1928 års riksdag ville och väntade av den utredning som den begärde
och av det regerings förslag som därpå skulle följa, och så möter det nu
föreliggande utskottsutlåtande), måste intrycket därav bli i hög grad nedslående.
Nog borde man väl efter saklig prövning ha kunnat komma till ett för
allmän folknykterhet mera befordrande resultat än det nu föreliggande. Enligt
min mening kan det ej ens betecknas som oskadligt. Det synes med all
sannolikhet, därest det godkännes, komma att medföra en hel följd av försämringar
i den nykterhetslagstiftning vi nu äga. Det vidgar tillfällena till
stegrad rusdrycksförbrukning. Det skulle innebära ett samhälleligt godtagande
och främjande av dryckesseden. Den praktiska följden blir enligt min
övertygelse ökad skadegörelse på vårt folks fysiska, moraliska och ekonomiska
hälsa, alltså motsatsen till vad 1928 års. riksdag begärde. Bekräftelsen på
detta mitt omdöme hämtar jag i bl. a. följande omständigheter. Folkets egen
vilja rörande rusdryckshanteringens handhavande skjutes undan, antingen så
att den lokalt berövas allt inflytande därpå eller eljest göres mer eller mindre
vanmäktig. En i största utsträckning allenarådande spritbyråkrati eller av
nykterhetsförhållanden endast måttligt intresserade myndigheter äga träffa
alla väsentliga avgöranden.

Ont demokratien på något område borde värnas skulle det väl vara fallet
beträffande de förhållanden, som direkt inverka på människornas liv i helg och
socken, på hemmen och allt som hotar deras bästa och bestånd. . Detta förslag
går i motsatt riktning. Här underkänner en demokratisk regering och en liknande
riksdag allt vad demokrati i denna sak heter. Och vad ställer man upp
däremot? Jo, önskvärdheten av likriktning, av slätstrykning mellan olika
orter, mellan stad och land, mellan behov och mentalitet i exempelvis _ Stockholm
och Norrlands fjälltrakter och undanskymda bygder. Längre i misslyckad
»anpassning» kan man icke gå.

I den förberedande diskussionen om årets »nykterhetsreform» spelade hänsynen
till turisternas önskemål och trevnad en stor roll. Efter hand har det
totalt dämpats. Varför? Antagligen därför att man kommit underfund med
att man samtidigt föreslog en åtgärd med sådan inverkan på just den restaurangrörelse,
som åtminstone de utländska turisterna i regel begagna sig av, att
den komme att tvingas fördyra hela uppehället och bostadskostnaderna för de
främmande. Lagförslagets behandling har utmynnat i att turisternas sprittill -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordning sförslag äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
gång göres till huvudsak och övriga förnödenhetsförhållanden till bisak, samtidigt
nied att den lokala självstyrelsen på detta område omintetgöres och regleringen
slutligt bestämmes av växlande regeringar.

. En försämring av nykterhetstillståndet kommer också alldeles säkert att följa,
det sätt, varpå åldern för rätt att inköpa rusdrycker behandlats i utskottet.
Hittills har på grund av den lokala nykterhetsopinionens inflytande 25-årsgränsen
i allmänhet tillämpats, och denna åldersgräns har ju även upptagits i
regeringspropositionen. Efter utskottets betraktelsesätt och förslag kan det
väntas, att 21 år blir regel och 25 år individuella undantag.

Det är i detta sammanhang utskottet gjort en kraftansträngning för att
fylligare motivera sin hållning, vilket sker genom att åberopa ett uttalande,
som går ut på att möjligheten för unga personer att erhålla inköpstillstånd
i vissa fall kan tänkas vara ägnad att gynnsamt påverka deras känsla av
ansvar för sitt uppträdande i nykterhetsavseende. Vad menas därmed? Av
det resonemanget bör ju följa, att inköpsrätten skäligen bör utsträckas till
alla. Det sagda borde ju, om det funnes någon sanningskärna däri, vara
tillämpligt p|, alla människor, unga och gamla, fattiga och rika. Konsekvensen
därav mäste ju då också bli, att lagstadgad inköpsrätt åt envar, som dokumenterat
sig såsom skötsam, borde göra annan restriktiv lagstiftning överflödig.
Varför har utskottet icke självt dragit denna den enda tänkbara slutsatsen
av sitt resonemang, utan på punkt efter punkt gått i en motsatt riktning? De

i det föreliggande förslaget i utsikt ställda talrikare utminuterings- och
utskänkningsställena medföra otvivelaktigt ett försämrat nykterhetstillstånd.
Metoden att öka antalet platser för tillhandahållande av spritdrycker och därvid
ordna och handhava rusdryckshandeln så, »att därav uppkommer så ringa
skada som möjligt» (se 1 kap. 3 §!) går stick i stäv icke blott mot vad allt
verkligt nykterhetsintresse anser riktigt, utan också emot all erfarenhet på
detta område. Den utvecklingen står också alldeles i strid mot hela den uppfattning,
som under de senaste femtio åren uppburit svensk nykterhetslagstiftning.
Varken regeringspropositionen eller utskottet har ens gjort ett försök
att motbevisa dessa påståenden. Och en ny dyrköpt erfarenhet kommer säkert
att bekräfta dem. Det ansvaret önskar jag icke dela.

Den utsträckta inköpsrätt, som föreslås i 4 § 4 kap., varigenom en icke
uttagen del av månadsransonen kan efterrekvireras under de följande sex månaderna,
har pa åtskilliga hall betecknats vara tillkommen i nykterhetsfrämjande^syfte.
Enligt min mening vilar den åsikten örn verkningarna därav på
en ohållbar grund. Vad denna utvidgade rekvisitionsrätt enligt min tro kommer
att medföra är, att de nu existerande olagliga överlåtelserna av motbokssprit
komma att bli ännu vanligare. Konsumtionen kommer också i följd av
denna förändring att stegras. Och den individuella konsumtionsregleringen
kommer därmed att än mera än hittills bli undergrävd och endast representera
ett tomt sken.

Till dessa positivt verkande försämringar i nykterhetsavseende kunde läggas
också ett flertal andra sådana i detta förslag. Men jag skall stanna härvid.
Däremot kan jag icke ur min kritik utelämna ett allvarligt beklagande
av att förslaget saknar den del i det ursprungliga kommittéförslaget, som
gav uttryck åt samhällets plikt att på detta område effektivt realisera skyddstanken
för de skövlade och att skapa en verksam nykterhetsvård, vilket
jag också i min i ärendet framförda motion framhållit. Det är synnerligen
betecknande för läggningen av denna reform bakåt, att denna del av problemet,
som rent organisatoriskt måste anses intimt hänga samman med varje revision
av nykterhetslagstiftningen, utan tillräckliga skäl skjutits på framtiden. Om

Första kammarens protokoll 1937. Nr 37. 6

32 Nr 37. Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
en skilsmässa av dessa olika delar måst ske, hade en motsatt ordning bort vara
mera motiverad och mera försvarlig.

Herr talman, jag yrkar i första hand avslag på hela detta lagförslag.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Inledningsvis och för att jag inte

skall glömma det, skall jag be att få rikta ett par ord till min partivän
Charles Lindley med anledning av hans anförande. Jag har den allra största
respekt, för att inte säga vördnad för det goda arbete i nykterhetens tjänst
som Charles Lindley har utfört genom sina insatser för höjande av vissa
svenska arbetargruppers nivå i fråga om deras förhållande till spriten. Men
det är en sak. Jag kan inte ha den allra ringaste respekt för hans sätt att
resonera, när det gäller nykterhetslagstiftningen, där han sätter sin oskuldsfulla
barnatro på brännvins och danskt öls förträfflighet gentemot fakta, med
den mest suveräna likgiltighet för fakta som tänkas kan. Han betygade -—
trots alla fakta — sin tro på att ökningen i den danska ölkonsumtionen var
proportionsvis större än minskningen i spritkonsumtionen. Men herr Lindley
skall komma ihåg, då han på detta sätt deklarerar sin barnatro rörande förhållandet
mellan den ökade ölkonsumtionen och den minskade, spritkonsumtionen,
att den samlade konsumtionen av både sprit och öl har minskats i Danmark,
efter den nuvarande lagstiftningens genomförande, till .mellan två och
tre liter och står avgjort lägre än den svenska. Inte för att jag tror att det
på minsta sätt lönar sig att försöka beröva ^herr Lindley hans oskuldsfulla
barnatro, men det kanske finns andra, som hålla mera på fakta än på önskedrömmar.
''

Det är emellertid andra av mina partivänner, som ha deltagit i denna diskussion
på ett sådant sätt, att de genom sin samstämmighet med den svenska
mentaliteten i fråga örn spritlagstiftningen ha gjort ett synnerligen beklämmande
intryck. Det måste vara beklämmande för den som tror sig tillhöra
en kulturnation att finna, att under ett år, då de för arbetarklassen och
bondeklassen och fattigt folk överhuvud taget mest betydelsefulla ^ sociala
reformer ha diskuterats och genomförts, man för dessa frågor
icke ens hos alla ledande män inom arbetarrörelsen finner tillnärmelsevis
den entusiasm och det intresse som när det gäller, icke folknykterheten
— ty det hade varit en sak för sig utan, för att använda
herr Lindströms uttryck, en fråga om att »socialisera» »genom utsvältning»
av fattiga restauranginnehavare här i landet. Och vid sidan av dessa stora
deklamationer även från ledande arbetarhåll och i arbetarrörelsens fyra största
tidningar i storstäderna utvecklas ett intresse för den högre restaurangkulturen,
som örn denna vore ett av livsvärdena, inte bara för svenska, folket utan
i synnerhet för den svenska arbetarklassen. Enligt min uppfattning har herr
Lindström, med instämmande av ett par av mina partikamrater på Stockholmsbänken,
genom sitt resonemang ställt denna fråga i en belysning, som inte precis
är smickrande för svensk arbetarrörelse.

Jag har något litet deltagit i -arbetet för svensk folkkultur, men det är först
i år som jag fått höra, att något av det oskattbaraste, något av det omistligaste
för svensk folkkultur och svensk arbetarkultur skulle vara överklassvanorna på
lyxrestaurangerna och deras räddande åt arbetarklassen. När jag hela dagen
har suttit under intrycket av sådana stämningar från håll, där jag aldrig hade
väntat dem, är det ganska naturligt, att jag kände mig ytterligt tacksam för
herr Wohlins karakterisering av denna strävan att för framtiden konservera
osunda företeelser i det svenska kapitalistsamhället. När vi i dag .skulle diskutera
den nya restauranglagstiftningen hade jag tänkt mig, att vi skulle göra
detta från folknykterhetens synpunkt. Men denna har, såvitt jag kan se, all -

Lördagen den 29 maj 1937 e. in.

Nr 37.

Förordnings förstäf/ ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
deles bortglömts av motståndarna mot regeringsförslaget. Man skulle kunna
säga, att mina partikamrater herrar Åkerberg och Lindström i någon mån voro
inne på den saken i sina uppbyggliga anföranden örn den höjning i kultur, som
de hade iakttagit hos nykterhetsrörelsen och som visar sig i att den, särskilt vid
detta tillfälle, inte är så förfärligt intresserad av starkare restriktioner. Herr
Lindström gratulerade också i en hög visa nykterhetsrörelsen till den betydligt
finare och större kulturella insats, som nykterhetsrörelsen skulle göra i och med
att den gick över till att arbeta på övertygelsens i stället för på restriktionslagstiftnmgens
väg. Herr Lindström måtte ha kort minne, då han inte kommer
ihåg, att det just är på övertygelsens väg, som den svenska nykterhetsrörelsen
i alla tider främst har utfört sitt arbete. Vad hans förhoppningar beträffar, att
vi sa småningom skola komma dithän, att det icke behövs något annat medel och
att man skulle komma bort från all restriktionslagstiftning, har jag aldrig ens
drömt örn att en sådan optimism kan finnas. Denna optimism ställdes av herr
Bergman i mycket skarp belysning, då herr Bergman påpekade att under den
tid, då vi hade det starkaste restriktions system vi någonsin haft eller för omkrmg
tjugu år sedan, alkoholisternas antal var bortåt nio eller tio gånger mindre
än under den höga och stora utveckling i fråga örn folknykterhet, som vi haft
under Brattsystemet. Det är ett faktum, men jag har, som jag förut vid något
tillfälle anmärkt, här i kammaren funnit mycket litet intresse och mycket litet
kunskap örn fakta, när det gäller nykterhetsfrågor.

Det finns också ett annat faktum, som påpekats förut i kammaren, men som
jag inte är säker på att motståndarna till regeringsförslaget brytt sig örn att
höra pa, ett faktum som varit känt i långa tider av de för nykterhetsfrågan intresserade,
nämligen att antalet alkoholister under ett årtionde och mera har
ökats här i landet, samtidigt som alkoholkonsumtionen har ökats. När herr
Wohlin var inne på frågan om ökad folknykterhet satte han ett par frågetecken
på grund av observationer som han själv hade gjort på Stockholms krogar och
guldkrogar — alltså förstklassiga restauranger — under senaste tiden. Såvitt
han kunde döma av egen erfarenhet hade dryckessedan tydligen spritt sig bland
ungdomen och även bland kvinnorna. Det är också ett faktum att dryckesseden
spritt sig på landsbygden och att fylleriförseelserna där ökats under de senaste
åren, säkerligen — det lia finansministern och herr Bärg rätt i — till
följd av vårt restriktionssystem. De voro visserligen inte så säkra på den saken,
och man kan naturligtvis inte vara bergsåker, men nog är det troligt att
restriktionssystemet har bidragit till sedens utbredning. Riktlinjerna för lagstiftningen
innebära ju, att lagstiftningen bör motverka dryckesseden, i första
hand dess mest anstötlig! former. Just detta sammanhang är ett bevis för att
man inte kan dra upp några skarpa gränser mellan lagstiftning mot missbruket
och mot bruket, just därför att några bestämda gränser icke existera. Faktum
är att i och med brukets ökning stiger antalet missbrukare, antalet alkoholister.
Herr Lövgren i Nyborg, vars motion delvis föranlett detta utredningsarbete, är
tydligen någorlunda på det klara med systemets andel i dryckessedens spridning.
Denna fråga är verkligen så pass viktig att den bör tågås på betydligt
större allvar av dem som här uppträtt och koncentrerat sig på skyddandet av
restauranginnehavarnas intressen. Vid ett föregående tillfälle här i kammaren
har jag fäst uppmärksamheten på, att alkoholismen är vår farligaste folksjukdom,
och jag bevisade det på ett, skulle jag tro, oemotsägligt sätt. Det var
ingen som motsade mig, men jag tyckte mig märka en viss förvirring i anletena,
når ,]ag papekade, att en undersökning bade visat att bland de manliga invånare
i Stockholm, som leva till CO eller 70 år. lie procent bli alkoholister. Första
gången jag anförde denna uppgift brast hela kammaren i skratt, och en del
goda vänner sprungo bort till herr Sam Larsson och frågade vad jag kunde

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
ha för underlag för sådana vansinniga påståenden. I dag skrattar man inte,
man ser bara tvivlande ut. Sveriges lagstiftare i denna kammare lia dock haft
åtskilliga år på sig för att konstatera örn det finns något oriktigt i de siffror
som jag lämnat. _

I själva verket är frågan örn vår restriktionslagstiftning en av de allvarligaste
vi ha att behandla. Sedan nu nykterhetsrörelsen och många andra, t. o. lii.
Charles Lindley och säkert åtminstone herr Lövgren i Nyborg, som väl nu inte
längre anses som någon fanatisk nykterist, tyckas ha kommit underfund med
att en av orsakerna till alkoholskadornas ökning är det nuvarande restriktionssystemet,
är det kanske naturligt att nykterhetsfolket — vilket herrar Åkerberg
och Lindström funno så glädjande — inte längre är så rasande intresserat av
de olika bestämmelserna i restriktionssystemet. Jag kan åtminstone inte —^ och
jag tror inte heller nykterhetsfolket i allmänhet kan det — driva upp en sådan
fanatism som herr Bergman för att detta system så ograverat som möjligt måtte
räddas åt svenska folket. Det finns, som herr Bärg påvisade i sitt inledningsanförande,
en väg att mycket starkare, mycket radikalare tillbakatränga alkoholkonsumtionen
och därmed också de mest anstötliga verkningarna av dryckesseden
än den som följes i Sverige, och det är det danska systemet, den högre
beskattningen, som inte bara i Danmark utan också i Holland och England
har medfört så stora verkningar. Varför har inte nykterhetsfolket här i Sverige
i denna viktiga fråga försökt komma fram på en så beprövad väg? Herr
Bärg sade att det saknades förutsättningar för att denna fråga skulle bil
aktuell i Sverige. Jag vill göra det tillägget, att det är det mest skandalösa
i modern svensk nykterhetsrörelse att den icke kunnat enas så att den frågan
i dag är aktuell. Det väckte stort löje bland motståndarna till en ökad
folknykterhet, när det svenska nykterhets folkets egen ^kommitté sprack i_ två
lika stora delar och inte kunde komma överens örn att gå fram på en enda linje,
fram emot en radikal nykterhetslagstiftning, som enligt alla medlemmarnas
mening skulle vara till fördel för folknykterhetens främjande.^ Jag hoppas det
inte skall dröja länge innan frågan blir aktuell och vi kunna få bort det system
som vi nu ha och som åtminstone under de senaste årtiondena icke har bidragit
till att vare sig sänka alkoholkonsumtionen eller minska de mest anstötliga
verkningarna av drycksseden.

Där är jag också inne på herrar Rahmns och Reuterskiölds fråga valdör
vi nödvändigt skola tala örn rusdrycker i stället för spritdrycker. Det var åtskillig
undran från dessa herrars sida. Menar nykterhetsfolket, att man skall
avskräcka med rubriken rusdrycker, så att de som ägna sig åt detta bruk
skola begripa att det är farligt, frågade man. Vi mena helt enkelt, att här
är det fråga örn berusande drycker, och därför skola de heta rusdrycker. Mena
herrar Rahmn och Reuterskiöld, att det inte är fråga örn berusande drycker,
när nian talar om brännvin och vin? Sa logiska herrar mäste kanske ända i
det fallet ge mig rätt. Namnet är precis vad namnet skall vara. Herr Rahmn
hade en del småroligheter, som några ledamöter av kammaren funno förfärligt
lustiga. Hur kan man tala örn rusdrycker, frågade han, när det gäller
varor, som på apotek få säljas till medicinska och tekniska ändamål? Vet inte
herr Rahmn att gifter få säljas för medicinska och tekniska ändamål? Här
gäller det ett narkotiskt gift. Herrarna tyckas visserligen icke vara fullt
medvetna örn att alkohol är ett narkotiskt gift, men det kunna vi inte hjalpa.
Moderatister talade herr Rahmn örn, och han ansåg att deras synpunkter borde
tillgodoses. Visst förstår jag att man kan tala örn en moderat narkotisk påverkan
av rusdrycker. Det är en viss kvantitet som behövs av alla gifter tor
att de skola var livsfarliga, och även för detta gift behövs det en viss kvantitet,
men giftverkan kommer man icke ifrån. Herrarna veta själva, att örn en

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordning slör slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
chaufför tar en sup och ett glas öl, så är han visserligen »moderat» påverkad,
men det är i alla fall en narkotisk, alltså en giftig påverkan av den art, att
hans körkort kan bli indraget. Det vore skäl att man på håll, där man talar
om hur anständigt det är att moderat umgås med rusdrycker, lade bort sin
överlägsenhet gentemot en av vårt folks viktigaste sociala frågor.

Därmed är jag inne på det långa och myckna talet örn vinstkvantitet och
restaurangkultur. Jag blev verkligen mera upprörd än rörd när herr Wahlmark
talade örn den sociala uppgift, som förstklassiga restauranger ha i svenska
folkets liv, för firande av högtidliga tillfällen, för turisttrafik o. s. v. Men
herr Wahlmark försträckte sig, da han sedan skulle tala för sin goda sak genom
att påpeka att även nykteristerna få betala mer för maten, örn vinstkvantiteterna
avskaffas. Herr Wahlmark skall inte gråta några tårar för vår
skull i det avseendet. Vi ta risken, herr Wahlmark, vi finna oss i den. Det
kan nog hitta på att hända att en hel del nykterister sedan försvinna från dessa
krogar med spritservering. Men är det en så dålig effekt ur nykterhetssynpunkt
örn de spritfria restaurangerna få lättare i konkurrensen med spritrestaurangerna?
Är det till skada för en verkligt god restaurangkultur? Hela
detta resonemang örn de omistliga värden som sättas på spel, örn inte restaurangvärdarna
på sådana ställen utöver sitt privilegium att få servera dessa
drycker, varigenom de dra en hel del kunder till sig, skola ha en ganska god
vinst pa försäljningen, far jag säga är alldeles förfelat. Denna hantering är
en laglig hantering, visst är den det. Men det finns lagliga hanteringar, som
måste ställas i särklass, och^den svenska riksdagen har ställt den här hanteringen
i särklass i ett halvt århundrade eller ännu längre tid. Rustningsindustrien
är också,’ en laglig hantering, men det är därför inte sagt, att den är en
önsklig hantering. Det är pa samma sätt med rusdryckshanteringen. Principiellt
har riksdagen helt odelat intagit den ståndpunkten, att rusdryckshanteringen
är av den arten, att utövarna därav icke böra få ha någon ekonomisk
vinst på hanteringen. Det återstår ännu en liten del av den privata vinsten
att ta ifrån hanteringen, och detta är av så stor vikt för nykterhetsrörelsen, enligt
min mening i motsats till herr Bergmans, att jag just med hänsyn till
frågan om restaurangvinsterna kommer att stödja regeringsförslaget. Jag gör
det emellertid också enbart för den sakens skull och dessutom med hänsyn
till efterhandsinköpen, en fråga som jag nu inte skall gå vidare in på.

För övrigt vill jag säga, att jag liksom övriga nykterister naturligtvis är
missnöjd med åtskilliga punkter i regeringsförslaget. Jag är av samma orsak
som herr Wohlin missnöjd med genombrytandet av det lokala vetot till
förmån för turistrestaurangerna, och den detaljen kommer jag att rösta emot.
Jag är också missnöjd nied att man inte kunnat gå längre i fråga örn avklippandet
av sambandet mellan restaurangdansen och sprithanteringen. Vi, som
resa omkring på agitations-, bildnings- och nykterhetsföredrag och ta in på
de kommunala hotell, som herr Wohlin syftade på, när han talade om den
ekonomiska ruttenhet, som faktiskt ligger bakom vinstkvantiteten på en del
håll, kunna vittna om hur lördagskvällarna, när restaurangdansen pågår, både
Pojkar och flickor gå omkring berusade på dessa ställen. Det liv, som där
förestår icke av den arten, att man på något håll borde ha något intresse av
att slå vakt omkring det.

Vad sedan försändelserna beträffar är jag inte blind för att det ifrån nykterhetssynpunkt
betyder en hel del, örn ombudsmännen vid hämtandet av spritvaror
kunde försvinna, och därför erkänner jag, att den nya ordning, som
här föreslås, kan ha åtskilligt av nykterhetseffekt. Ä andra sidan liro fördelarna
förenade med olägenheter av den art, att anordningen blir tvivelaktig
i alla fall. inte bara pä grund av den lättare åtkomsten av sprit, en sak som

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
herr Bergman påpekade, utan också därför att på en hel del håll, där lärare
och lärarinnor äro poststationsföreståndare, postkontoret, varifrån skolbarnen
skola bära hem posten, kommer att bli ett upplag också för spritvaror. Det
tycker jag inte är något vidare trevligt.

I allmänhet kommer jag, herr talman, vid voteringarna att följa det alternativ,
som föreslagits av herr Johanson i Huskvarna, för den händelse kammaren
skulle besluta att i dag genomföra lagstiftningen. Jag yrkar därför bifall
till den föredragna punkten, och jag gör det under den förhoppningen och
i den förvissningen, att genomförandet av den reform, som för nykterhetsfolket
är den väsentliga och viktiga, nämligen vinstkvantitetens avskrivande, är
säkerställt i riksdagen.

Herr Bergman erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Den siste

ärade talaren förklarade, om jag inte hörde orätt, att det var en skandalös
omständighet, att nykterhetsfolkets lagstiftningskommitté icke kunnat enås
örn en samling kring förslaget örn en högre beskattning efter mönstret från
England och Danmark. Jag ber att få upplysa örn att denna kommittés samtliga
ledamöter just voro eniga örn den saken. De olika meningarna gällde andra
frågor. Jag har också därefter väckt motion gång på gång här i riksdagen örn
en sådan hög beskattning, men de, som i kommittén voro ense med oss om den saken,
ha i riksdagen talat och röstat emot förslaget. Det är detta, örn något, som
är det häpnadsväckande. I den reservation till nykterhetsfolkets lagstiftningskommittés
betänkande, som även jag undertecknat, heter det: »Enligt undertecknades
inom lagstiftningskommittén hävdade uppfattning borde allt det, och endast
det, varom kommittén varit enig, framlagts såsom kommitténs ^huvudsakliga
och gemensamt utformade förslag, vilket därigenom borde ha fått de största
förutsättningar att kring sig samla den svenska nykterhetsrörelsens djupa
led.» Emellertid avvisades detta förnuftiga förslag av de tre ledamöter, som
betecknades som majoriteten. Det är en sak, som varken jag, borgmästare
Dahlbäck eller redaktör Elof Ljunggren, vilka voro reservanter, kunna hjälpa.
Herr Olssons indignation synes mig fullt befogad och den hör vändas mot dem
som bära ansvaret för vad han med rätta påtalar.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Olsson, Oscar, som anförde: Det
jag sade, herr talman, var, att skandalen låg däri, att enighet inte kunde vinnas
på ett sådant sätt, att denna sak kunde bli aktuell i svensk nykterhetspolitik.

Herr statsrådet Wigforss: Jag förmodar, att debatten nu börjar närma sig
sitt slut, och jag vill gärna försöka att förklara, varför propositionen har fått
den utformning, i vilken den nu föreligger.

Det är alldeles riktigt, som herr Velander sade i början av sitt anförande,
att propositionen sannerligen inte är något försök till revolution av den svenska
nykterhetslagstiftningen. Det är lika klart, att det är just den omständigheten,
att propositionen inte är något försök till revolution, som misshagar herr
Bergman, vilken önskar, att vi skulle gå över till ett helt nytt system. Man
kan säga, att propositionens reformförslag i grund och botten äro av ytterst
blygsamma mått. Propositionen innebär egentligen ingenting annat än småjusteringar
på olika punkter, småjusteringar som emellertid märkvärdigt nog
tyckas kunna uppväcka mycket starka känslor på olika håll. De småjustefingar,
som föreslagits i fråga örn försäljning av sprit, i fråga örn restaurangdans
— något som utskottet gått emot — i fråga örn utskänkningen på turisthotell
o. s. v., vilka somliga tycka visserligen äro bra men icke ha mycket att

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker rn. m. (Forts.)
betyda, betraktas på den andra sidan såsom farliga uppmjukningar. Och den
ytterst långsamma avskrivning av restaurangernas vinst på spritutskänkningen,
som nykterhetsfolket tycker är en viktig sak, ja, en bjärtesak, och som
skulle ske så sakta, att den egentligen inte borde uppväcka några bekymmer,
framkallar på den motsatta sidan de allra häftigaste protester.

Jag företräder närmast den uppfattningen, att varken det ena eller det andra
av dessa ting är av den väsentliga betydelsen, att det borde kunna framkalla
så stora meningsskiljaktigheter. Yad som däremot naturligtvis kunde framkalla
sådana och varom man egentligen skulle kunna tänka sig, att det kunde
uppstå en stor principdiskussion, är det förhållandet, att man valt den linjen
att bibehålla det nuvarande systemet och icke giva sig in på en reformering
i någon av de båda riktningar, som erbjuda sig. Man skulle kunna säga, att
den ena av dessa linjer företrädes av dem, som mena, att restriktionssystemet
bör slopas utan att ersättas av någonting annat än den individuella ansvarskänslan
under full frihet — det är väl närmast herr Lindleys och några hans
meningsfränders ståndpunkt —- medan den andra linjen företrädes av dem, som
mena, att restriktionssystemet bör slopas men ersättas med andra spärrhakar, i
främsta rummet mycket höjda priser, d. v. s. en synnerligen hård beskattning.
Båda dessa linjer ha i propositionen avvisats, och jag skall inte utöver vad
som sagts här i kväll, och det som uttalats i revisionens betänkande, i propositionen
och i utskottsutlåtandet gå in på någon ytterligare argumentering beträffande
den frågan. Det är väl ingen, som vill förneka, att då man i detta
fall fullföljer den gamla svenska linjen, gör man det i hög grad därför, att
man är bunden av sitt förflutna. Ingen kan med bestämdhet påstå, att örn vi
av omständigheternas makt drivits in på den danska och engelska linjen, inte
den även här i landet kunde lett till ungefär samma resultat, som den lett till
i dessa länder. Nu är det emellertid så, att vi inte valde det systemet, och vårt
eget restriktionssystem har i alla händelser i viss utsträckning visat sig lia
gynnsamma verkningar. Det är därför naturligt, att man tvekar att ge sig in
på en fullständig omläggning.

Jag skall inte här draga fram de skäl, som göra, att jag själv är mycket betänksam
mot en utveckling, som leder till en mycket hård beskattning av rusdryckerna.
Jag vet, att denna min uppfattning åtminstone inte allmänt omfattas
inom nykterhetslägret, där man är ganska beredd att i det avseendet gå
hur långt som helst. Jag vet, att den inte delas av en mycket betydande del
av denna kammare, som anser, att en ytterligare skärpning av beskattningen
av rusdrycker icke innebär någon egentlig beskattning, och som anser, att hela
frågan örn beskattning av rusdrycker bör hållas skild ifrån beräkningar av
skattetrycket. Men det finns i alla händelser andra skäl, som tydligen förmått
de olika meningsriktningarna att inte pressa fram ett försök att nu slå in
pu någon annan väg.

Man kan säga, att man i de flesta länder har samma uppfattning så till vida
som man är överens örn att spriten är någonting för sig, att alkoholen inte är
en vara som alla andra, vilken man kan överlämna till fri produktion, fri försäljning
och fri konsumtion. Men man är oense om vilka vägar man skall gå
fram på, när det gäller att reglera dessa förhållanden. Nu ha vi kommit in
på det svenska restriktionssystemet, och det förefaller, som örn det skulle finnas
en övervägande folkmening för att man inte skall radikalt bryta med den
linjen. Det innebär inte, att man på det hållet vägrar att se, att det finns
möjligheter till en utveckling av detta system, som kan i viss mån närma det
till de övriga linjerna. Vi ha ju av omständigheternas makt tvingats till en
skärpt beskattning av rusdryckerna. Det är väl inte uteslutet, att det kommer
att inträffa förhållanden, som tvinga oss att gå vidare på den vägen. Å

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsfursian äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
andra sidan skall jag gärna erkänna — och jag tror, att många medlemmar av
den organiserade nykterhetsrörelsen också erkänna det — att hela restriktionssystertiet
är ett besvärligt system. Det innebär risker för godtycke och det innebär
en kontroll över medborgarnas enskilda liv, som man helst skulle vilja
slippa. I det fallet kan jag till och med ge herr Lindley rätt i en del av hans
reaktioner, och i den mån det är möjligt att lätta på restriktionerna utan att
därigenom ge plats för missbruk, är det naturligtvis önskvärt, att det vidtages
reformer i den riktningen. I det fallet kan man nog säga, att propositionen
är ett försök att å ena sidan i viss utsträckning lätta på restriktionerna,
där man inte tror att det kan leda till ett sämre nykterhetstillstånd, och å den
andra sidan åstadkomma ett försvagande av de krafter, som locka till konsumtion.
Yar och en förstår, att jag härvid syftar på frågan örn avvecklingen
av det privata vinstintresset. Detta är själva grundtankarna i propositionen,
och jag betonar det, därför att jag menar, att dessa båda strävanden i viss
mening höra samman. Det förhållandet innebär också en anmodan till dem,
som ha andra meningar, att litet släppa efter på dem. De, som äro rädda för
att mjuka upp restriktionerna, anmodas att överväga, örn man inte skulle kunna
komma närmare ett sådant tillstånd, där man inte så noga kontrollerar alla
medborgares bruk av spritdrycker utan kan begränsa kontrollen till dem, som
äro missbrukare. Å andra sidan vädjar man till dem, som visserligen tycka,
att folk skall kunna förtjäna pengar även på spriten, att å sin sida i det fallet
gå den organiserade nykterhetsrörelsen tillmötes.

Sedan jag sagt detta, skall jag yttra några ord örn förhållandet mellan propositionen
och utskottsförslaget.

Vissa mindre förändringar som utskottet föreslagit, har jag inte alls någon
anledning att göra några invändningar emot. Jag skall endast uppehålla
mig vid två eller tre punkter. Den första är den, som knappast berörts här
i kväll, nämligen frågan om restaurangdansen. Den andra är frågan örn åldern
för erhållande av motbok, och den tredje är frågan örn vinstkvantiteterna.

Att jag säger några ord örn restaurangdansen beror därpå, att det är på
den punkten, som propositionen mest radikalt blivit underkänd av utskottet.
Utan någon enda reservation har utskottet förklarat, att det inte kan acceptera
den ståndpunkt, som intages i propositionen, d. v. s. den som intagits av rusdryckslagstiftningsrevisionens
majoritet. När propositionen har gått på den
linjen, att restaurangdansen skall vara tillåten, är det säkert icke på grund av
någon kärlek till rusdrycksförsäljning i samband med dans, och samma ståndpunkt
får man väl antaga att majoriteten i rusdrycksrevisionen intagit. Här
har man liksom i andra fall måst väga fördelar mot olägenheter, och det är
ju anmärkningsvärt, att ett så stort antal länsstyrelser och så många representanter
för ordningsmakten i olika städer, för att inte tala örn hela raden av
ämbetsverk med kontrollstyrelsen och socialstyrelsen i spetsen, ha vågat acceptera
det lössläppande av restaurangdansen, som utskottsmajoriteten anser så
farligt. Det hänger naturligtvis samman med att dessa myndigheter befara,
att örn man inte ger ett utlopp för människors önskan att dansa offentligt, kan
man riskera, att önskemålet tar sig uttryck på ett mindre tilltalande sätt. Jag
vågar inte ha någon bestämd mening örn saken. Då nu utskottet intagit en
annan ståndpunkt än propositionen, är det väl beroende på att utskottet fått
andra upplysningar än jag. Jag har en av de senaste dagarna vänt mig till
överståthållaren, och han har meddelat mig sin uppfattning örn frågan i ett
brev, som han givit mig tillstånd att använda i lämpliga delar, om jag så skulle
önska. Jag skall endast citera ett par satser. Han säger bl. a. att »en av
de största svårigheter på hithörande område, som polismyndigheten kan hava
att komma till rätta med, är motarbetandet och avskaffandet av de illegala

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
nattklubbarna med allt vad desamma kunna föra med sig a,v okontrollerad
handel med sprit, narkotika m. m. En oundgänglig förutsättning för att ordningsmakten
skall kunna komma till rätta med dessa företeelser är enligt min
uppfattning den, att det öppna och kontrollerade nöjeslivet icke så hårt beskäres,
att ungdomen ledes in att på okontrollerade och osunda vägar tillfredsställa
sin önskan till förströelse, vilken önskan ju icke påverkas av några lagbud.
Givet är att det icke kan bestämt angivas, hur gränsen härutinnan bör
dragas. Men det synes mig som örn hittills vunna erfarenheter gåve vid handen,
att en avsevärt mera restriktiv tillståndsprövning än den av Överståthållarämbetet
tillämpade skulle kunna medföra, att nöjeslivet leddes in på
osunda och svårkontrollerbara banor till allvarligt men för vår ungdom.»

Jag har bara velat anföra detta till försvar för en ståndpunkt i propositionen,
som kanske annars på grund av det på den punkten enhälliga utskottsutlåtandet
kunde betraktas såsom alltför litet ansvarsmedveten. _

A^ad åldern för motboks erhållande beträffar anföras psykologiska skäl av
ungefär likvärdig tyngd ifrån de olika meningsriktningarna. Från det ena
hållet säges, att örn folk inte får motbok förrän vid tjugufem års ålder, leder
det till att ungdomen dessförinnan skaffar sig sprit på annan väg och därigenom
ledes in på ett bruk av sprit, som är mycket farligare än det legala. Från
det andra hållet säges, att om man kan få motbok så tidigt som vid tjuguett
års ålder, vänjer man sig vid någonting, som man sedan inte kan komma ifrån.
Vad som varit avgörande för propositionens ståndpunkt är egentligen det förhållandet,
att rusdrycksrevisionen så starkt strukit under, att i praktiken icke
tjuguettårsåldern utan väsentligen tjugufemårsåldern är gränsen för erhållande
av motbok. Det har ansetts vara naturligt, att man kodifierar den praxis,
som utbildat sig, så att inte denna praxis huvudsakligen kommer att ligga
utanför det lagstadgade.

Arad slutligen beträffar frågan örn vinstkvantiteterna, vilken upptagit den
största delen av dagens debatt, kan jag naturligtvis mycket väl förstå, att därom
kunna råda delade meningar. Det är svårt att döma om betydelsen av de
argument, som framförts. Jag talar inte örn den ideella betydelsen, ty det är
ett faktum, som ingen kan komma ifrån, när man vill slutligt taga ståndpunkt
här i dag, att den organiserade nykterhetsrörelsen med rätt eller orätt -— jag
behöver icke i detta sammanhang säga någonting örn det — tillskriver den
frågan en mycket stor betydelse. Däremot tror jag, att man nog kan säga,
att de praktiska följderna av ett beslut i den ena eller andra riktningen mycket
starkt ha överdrivits. Frågan är icke av den storleksordning, om man ser
på de praktiska konsekvenserna, som man ifrån olika sidor har velat göra
gällande.

I det sammanhanget och innan jag går närmare in på spörsmålet, vill jag
svara på en fråga av herr Velander, som undrade, om de pengar, som restauratörerna
inte längre skulle erhålla, skulle gå till konsumenterna i form av lägre
priser på spriten eller till systembolagen i form av ökad vinst eller eventuellt
tagas ut i form av ökad skatt. Ja. örn jag ser på den utveckling, som hittills
ägt rum i fråga örn priset på alkohol, och alltså i fråga om statens krav på
inkomster genom denna beskattning, kan jag kanske inte finna, att det är så
stora utsikter att restauratörernas tidigare vinst skall hamna i konsumenternas
fickor. Men den saken vågar jag inte med bestämdhet säga någonting om, ty
den blir beroende på riksdagens eget beslut. I vilken form pengarna, örn så
beslutas, skulle tillfalla det allmänna, därom kan man i alla händelser uttala
sig så mycket, att riksdagen flera gånger har understrukit, att inkomsterna
av rusdrycksförsäljningen skola gå till staten i form av skatt. Det får inte
uppstå en, man skulle kunna säga alldeles onormal vinst vare sig för spritccn -

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
trålen eller för systembolagen, och en eller annan form för att överföra dessa
vinstandelar i skatt kan man naturligtvis finna. Men i den punkten skulle jag,
liksom beträffande en senare, vilja säga. att jag är mycket villig att omedelbart
sätta i gång en utredning, som kan klara ut, på vilket sätt dessa framtida
vinster — lägg märke till att frågan delvis blir aktuell först i en mycket avlägsen
framtid — skola hamna i det allmännas hand. En av de olägenheter,
som man främst påpekat skulle bli följden av en avveckling av vinsterna, framhölls
av herr Lindström, och eftersom herr Lindström i övrigt är min meningsfrände
men gjorde detta med stor skärpa, skulle jag vilja hemställa till honom
att överväga, örn inte hans ståndpunkt i den frågan ändå kan vara beroende
på ett förbiseende. Herr Lindström brydde sig, såvitt jag kunde förstå, inte
så mycket örn vad restauratörerna förtjänade, utan hans ståndpunkt hade mera
bestämts av tanken på de anställda. Det är beklagligt att jag inte hade fått
klart för mig, att den saken skulle spela en så stor roll, annars skulle det lia
varit skäl att göra en verklig undersökning om huruvida de anställda vid restauranger
med vinstkvantiteter verkligen ha en bättre ekonomisk ställning än
anställda i restauranger utan vinstkvantiteter. Det vore mycket egendomligt,
örn det skulle förhålla sig så; jag skulle vilja säga, att det vore en synnerligen
egendomlig utveckling på den svenska arbetsmarknaden och inom den svenska
organiserade fackföreningsrörelsen, om verkligen lönerna fastställdes på det
sättet, att vissa företag, som hade ett särskilt privilegium i form av vinstkvantiteter,
skulle betala bättre löner än de andra. Så länge det inte är visat, att
vinstkvantiteterna lett till bättre löner vid de restauranger, där de förekomma,
än vid dem som sakna dem eller överhuvud taget inte utskänka sprit, så länge
förefaller det mig, att det argumentet icke bör användas. Jag vet mycket väl,
att de anställda i restaurangerna blivit oroliga, men vi veta ju, hur ofta anställda
kunna göras oroliga av sina arbetsgivare med tal örn allt det onda, som
kommer att hända, örn inte dessa få en viss fördel. Vi ha under gångna tider i
riksdagen fått veta, att lönerna komma att sänkas, örn inte en viss tull beviljas
eller örn den tas bort o. s. v. Alla dessa argument lia visat sig icke äga så
stor betydelse som man ibland trott. Efteråt ha de anställda lugnat sig, och
jag är övertygad att så kommer att ske även i detta fall.

Däremot ligger det naturligtvis närmare till hands att fråga sig, hur det
kommer att gå med restauratörerna och restaurangerna. Jag bryr mig inte om
att gå in på frågan örn restaurangkulturen. Jag är övertygad örn att få inte
restaurangerna på ett sätt vinst tillräckligt att upprätthålla en viss standard,
tvingas de av konkurrensen att skaffa sig det på ett annat sätt, men vad som
är det avgörande här —- det har redan sagts av alla talare för utskottets
förslag — det är ju, att det gäller en avvecklingstid på inte mindre än tjugufem
år. Jag vet knappast någon anpassning i det ekonomiska livet, som
inte kan försiggå under tjugufem år. Om nian skulle evalvera vinstkvantitetens
bortfall i höjda priser på mat, så betyder det en halv procent för varje
år, och det skrämmer ju ingen, men därför räknar nian i stället ut, att på
tjugufem år skulle det göra 12.5 procent, och när man vidare säger, att eftersom
matpriserna bli högre, kommer frekvensen på restaurangerna att sjunka,
kommer man på det sättet till en siffra av 17 eller 20 eller 30 procent, med
vilken matpriserna skulle lia stigit tjugufem år härefter. Ja, den som i detta
ögonblick kan handla eller rösta efter den föreställning, han har om matpriserna
på våra restauranger tjugufem år härefter, han tillskriver sig en förmåga
av planhushållning, som jag inte tror att många vid närmare eftersinnande
kan tillägna sig någon tro på.

Jag skall i det fallet för övrigt erinra örn att revisionens majoritet, som
i denna fråga mycket ofta har citerats av motståndare till utskottsutlåtan -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
det, är så radikal, att den säger, att för nya tillstånd finns det egentligen inte
någon anledning att ge vinstkvantiteter. Och varpå kan den bygga en sådan
uppfattning? Jo, den säger, att en hel rad av de argument, som den anfört
mot vinstkvantiteternas avskaffande, icke gälla för de nya restaurangerna
därför att, som man uppriktigt säger, en hel mängd av dessa pengar inte
stanna i restauratörernas fickor utan gå till fastighetsägare. Andra pengar
lia gått till inlösen av rättigheterna; den som har övertagit en restaurang Ilar
alltså fått betala så mycket, att om han skall kunna klara sig, måste han få
denna vinst. Det sista gäller ju inte för de nya restaurangerna. Men det är
klart, att sådana svårigheter som hyrorna kan det inte ta tjugufem år, inte ens
tio år att avveckla, och inte heller frågan örn de pris, som en gång betalats
för övertagandet, kan spela någon betydande roll vid en så långsam avveckling.

Nu har det sagts här i reservationen: Men det är väl ändå besynnerligt, att
man skall sätta dessa näringsidkare i en särställning, och det är väl ändå inte
rimligt, att man just på denna punkt skall tillämpa andra regler än i andra
fall. — Ja, jag börjar med att säga, att även i andra länder betraktar man
alkoholen som en vara, olik andra, och jag skulle också vilja säga, att örn
det vore riktigt, att man inte kan upprätthålla restauranger, såvida man inte
har vinstkvantiteter på sprit, skulle man komma till litet underliga resultat.
Vi äro väl alla ense örn — det tror jag åtminstone att man kan gå ut ifrån
-— att det vore bra, örn man kunde få folket praktiskt taget nyktert,
kanske till och med helnyktert utan några lagstiftningsåtgärder. Örn
folk då inte förtärde någon alkohol, finge ju restauratörerna inte någon
spritvinst, men inte tror jag det är någon, som för den skull önskar,
att vi inte skola kunna bringa ned alkoholbruket. Och är det någon som
tror att vi inte skulle kunna ha fina restauranger, även örn alla människor
bleve absolutister?

En annan sak, som man glömmer, när man talar örn detta som en rättighet,
är att det är så litet en rättighet, att inte bara vinstkvantiteterna utan hela
rätten att driva näring med sprit kan tagas ifrån en restauratör, jag vill inte
säga vilken dag som helst men när tillståndet utgår, av den kommun, i vilken
han driver sin rörelse. Det är så litet en rättighet för restauratörerna att
överhuvud taget sälja sprit, att kommunen kan säga till honom: Från och
med den och den dagen får du överhuvud taget inte sälja sprit här i samhället.
En sådan »rättighet» är inte en rättighet, jämställd med andra rättigheter
i det fria näringslivet. Det är utan tvivel ett privilegium, som man på
sin egen risk har på en viss tid men sedan måste vara fullständigt beredd att
förlora. Om herr Fredrik Ström, som jag såg instämde med herr Rickard
Lindström i denna fråga, i Stockholms stadsfullmäktige skulle driva igenom
det beslutet, att ingen restauratör i Stockholm överhuvud taget skulle kunna
få utskänka sprit, skulle inte någon restauratör kunna vända sig mot det
beslutet. Det vore fullständigt lagligt, och det är sådant som sker runt omkring
i vårt land. Med dessa ord har jag bara velat erinra örn att vi alla
erkänna, att spritutskänkningen icke är någonting, som näringsidkaren kan
göra anspråk på, på samma sätt som andra fri- och rättigheter.

När jag säger detta, menar jag därmed inte på något sätt, att det inte är
riktigt, att svårigheter kunna inträffa. Jag har bara vänt mig mot dem som
föra ett fullständigt abstrakt försvar för vinstkvantiteterna och säga, att man
inte får röra vid dem, därför att vinsten är en medborgerlig rättighet. Det
är detta, som är oriktigt; örn man däremot vill föra saken över på en annan bog
och säga, att man skall vara skälig och rimlig mot alla slag av näringsidkare
och även mot dessa, då är jag fullständigt med på det. När jag först såg ett

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
förslag av en reservant i rusdryckslagstiftningsrevisionen om avveckling på
tjugufem år, föreställde jag mig verkligen, att detta skulle vara en så mild
väg, att den inte skulle behöva möta de vanliga betänkligheterna. Örn emellertid
det nu har visat sig, att man på många håll inte skulle känna sig tillräckligt
lugn med denna långa avvecklingstid, om man menar, att olägenheterna
vid avvecklingen komma att bli betydligt större än som förutsättes i propositionen
och i utskottsutlåtandet. så har ju utskottet givit, jag skulle vilja
säga, inte bara ett finger utan praktiskt taget hela handen åt dem som önska,
att dessa svårigheter skola på allvar tagas i betraktande och att man skall
försöka finna en väg, som tillfredsställer både skälighetens krav att icke skada
enskilda näringsidkare och samtidigt nykterhetsfolkets krav på att inte vinsten
skall bli grundläggande. Utskottet har ju skrivit, att nian förutsätter,
att örn det under avvecklingen skulle visa sig föreligga skäl därtill, så skall
en utredning företagas, på vad sätt man skall skaffa ersättning åt restauratörerna,
utan att denna får karaktären av vinst. Jag vet, att man på vissa
håll tyckt, att detta var allt för villkorligt sagt: »Örn det skulle visa sig»

o. s. v. Jag har ju ingen rättighet att tolka utskottsmajoritetens yttrande
-— det är dess sak — men eftersom det är fråga örn någonting, som man tänker
sig lagt i Kungl. Maj :ts hand, så skall jag gärna förklara, att för den händelse
jag i fortsättningen kommer att få med saken att skaffa, är jag fullständigt
villig att förklara, inte bara att örn det visar sig sådana svårigheter
vid avvecklingen, skall en utredning sättas i gång, utan att en utredning överhuvud
taget skall sättas i gång för att undersöka, örn sådana svårigheter inträffa.
Jag kan mycket väl utan villkor vara med på att en utredning i detta
ärende sättes i gång. När det skall ske, är en annan sak; att inte det hela
är så brännande, som kanske på några håll förmodas, det tycker jag framgår
även av den reservation utan yrkande, som är bifogad av herrar Wahlmark,
Ekman och Lövgren, där man ju förutsätter, att man utan någon egentlig risk
skulle kunna taga bort 25 procent av de nuvarande vinstkvantiteterna omedelbart
och sedan göra vissa arrangemang, som ytterligare skulle minska restauratörernas
intresse av en ökad spritutskänkning. Jag menar sålunda, att jag
tror att man kan tillmötesgå de legitima förväntningarna i fråga örn en sådan
utredning.

Till sist kanske man ändå kan säga: Ja. men varför allt detta buller och
hela denna stora apparat, när hela vinstandelen väl ändå inte har någon vidare
betydelse för nykterheten? Ja, det är mycket svårt att säga, vilken betydelse
för nykterhetstillståndet i vårt land, som vi överhuvud taget kunna tillskriva
de åtgärder, som ha avkopplat det enskilda vinstintresset ifrån denna hantering.
Vi lia avkopplat det enskilda vinstintresset från partihandeln, vi ha avkopplat
det från utminuteringen; det som nu återstår är restaurangerna. Lika litet som
man i de föregående fallen kan peka på att så och så mycket har det betytt,
kail man peka på det här. Jag skulle emellertid vilja åberopa de bästa auktoriteter,
som överhuvud taget kunna finnas, för att vinsten på spritutskänkningen
verkligen har en betydelse för utskänkningens omfattning. Jag skall
inte åberopa den allmänna föreställning, som väl delas av många i denna kammare,
att den enskildes intresse av vinst har en viss betydelse för hur effektivt
han sköter sin näring. Det är ju inte främmande för många av ledamöterna,
att en enskild av hänsyn till sin vinst verkligen driver sitt företag mera energiskt
och försöker få sälja mer än han annars skulle göra, och gäller detta
andra varor, bör det väl även gälla i detta fall. Men de auktoriteter. jag tänkte
på, voro just reservanterna herrar Velander, Ivar Anderson m. fl. tillsammans
med rusdrycksrevisionens majoritet, ty örn kammarens ledamöter läst reservanternas
yttrande, så kunna ni visserligen i slutet av detta yttrande finna ett

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. ra. (Forts.)
påstående om att det inte spelar någon roll för nykterhetstillståndet, om det
finns en vinstkvantitet, som överstiger den normala förbrukningen, eller inte,
men i förra hälften av samma reservation fram emot mitten ansluta sig dessa
reservanter till rusdrycksrevisionens majoritet, som säger: »En begränsning

av restauratörens ekonomiska intresse . . . torde ock, åtminstone i stort sett, vara
möjlig. För att detta syfte» — och lägg märke till att detta syfte, att förebygga
skadliga sociala verkningar, måste innebära nykterhetssyftet —- »skall
kunna vinnas synes varje vinstkvantitet böra vara så avpassad, att den regelmässigt
ligger icke oväsentligt under den normala omsättningen.»

Först och främst lägger man här hos majoriteten av rusdrycksrevisionen
märke till ett erkännande av att det icke är nödvändigt att ge en restauratör
vinst på allt vad han säljer. Man erkänner sålunda, att han kan få sälja en hel
del utan varje vinst och utan varje ersättning. Men man erkänner vidare, att
örn man håller vinstkvantiteten under hans omsättning, så gagnar man därmed
nykterhetsintresset. Såvitt jag förstår måste detta innebära, att man menar,
att därför att man i viss mån kopplar av hans privata vinstintresse, så haiman
därigenom skapat en viss nykterhetsgagnande effekt. Detta är alldeles
uppenbart rusdrycksrevisionens mening, och jag kan sålunda inte se, att det
på den punkten föreligger någon principiell olikhet emellan dem som vilja avskriva
vinstintresset till en viss grad och dem som vilja avskriva det fullständigt.
Det är bara så, att de, som vilja avskriva det till en viss grad, säga, att
visserligen är det nyttigt ur nykterhetssynpunkt, men vi våga inte göra det fullständigt,
därför att detta har andra skadliga verkningar. Vid denna osäkerhet
örn hur mycket avvecklingen kan betyda skulle jag kunna förstå den tveksamhet,
som kommit till synes, om det funnes mycket starka praktiska skäl emot
denna avveckling, men örn inte sådana starka skäl föreligga, tycker jag det
kunde vara skäl att ge nykterhetsrörelsen det handtag, som jag tror skulle
ligga i att man för allt folket pekade ut spritens farlighet genom att på detta
sätt ge den en särställning. Jag vet inte riktigt, örn jag vågar använda det
argumentet i denna kammare, men skulle det inte vara möjligt även för ledamöter,
som icke äro absolutister utan hålla på sitt privata bruk, som de anse
vara både trevligt och ofarligt, att visa detta tillmötesgående, att vi, när vi gå
ut och agitera bland folket för afl: man skall minska sitt behov av sprit eller till
och med avstå från sprit, skulle få det stöd, som skulle ligga däri, att riksdagen
hade sagt klart ifrån, att detta är en vara, med vilken man måste umgås försiktigt,
och satt den i sådan särställning, att folk inte får förtjäna pengar på
att sälja den? Jag vet inte. hur mycket detta kan betyda, men det förefaller
mig, att då vi nu äro inne på en väg, som vi hoppas skall kunna leda till ökad
nykterhet utan att man behöver tillgripa några mycket radikala åtgärder, få
vi inte glömma de insatser, som nykterhetsrörelsen i det fallet gjort. När man
talar örn att vi kunna undvika radikala åtgärder, därför att nykterhetstillståndet
så mycket förbättrats, och att detta skulle vara delvis beroende på vår
restriktionslagstiftning, så förnekar jag inte alls detta, men jag skulle vilja
säga, att jag tror det är många andra, delvis mycket starkare krafter, som åstadkommit
det nykterlietstillstånd, vi för närvarande lin. Dessa krafter äro av en
mångfald olika slag, men jag tror inte man där får glömma det ofantliga uppfostringsarbete,
som den organiserade nykterhetsrörelsen utfört. Man glömmer
det ofta, när man kommit så långt, att man inte längre ser de ohöljda skadeverkningarna
av spriten, på samma sätt som man så ofta på andra områden glömmer
hur svårt det varit att komma dit man har nått. Vi glömma värdet av demokratien,
när vi väl ha den tryggad. På samma sätt glömmer man kanske
ibland den viii diga insats, som denna folkrörelse har gjort flir att skapa låt mig
säga mera civiliserade vanor bland vårt folk. Det förefaller mig därför inte

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
vara ur vägen att gå nykterhetsrörelsen till mötes, när den anser ett sådant erkännande
åt sin verksamhet vara en hjärtesak.

Som sagt: man skulle kunna förstå tveksamheten och ovilligheten, örn det
kunde påvisas mycket svåra olägenheter av denna avskrivning. När den föreslås
på så lång tid som tjugufem år, när dessutom utskottet redan har gått kritikerna
till mötes så mycket som det gjort genom att förorda en utredning och
när man kan vara övertygad örn att en sådan utredning kommer till stånd, så
borde kanske ändå på många håll tveksamheten kunna falla.

När jag här erinrar örn spritens skadeverkningar, så är det inte därför att
man därav kan draga slutsatsen, att man bör tillgripa vissa speciella åtgärder.
Det är inte något argument för att man skall gå den ena eller andra speciella
vägen, men det är en erinran örn att om man vill gå denna visserligen långisamma
men kanske ändå effektiva väg, som vi nu äro inne på, för att skapa
större nykterhet, så är det önskvärt, att det sker under så stor enighet som möjligt När

en proposition som den nu framlagda och ett utskottsutlåtande sådant
som detta föreligga, och man kan hoppas, att riksdagen skall godkänna dem
med stora majoriteter, så utgör detta faktiskt ett tecken på, att det inte bara
skett ett medgivande från det håll, där man egentligen skulle önska, att man
inte hade några restriktioner alls, utan det innebär också, att den organiserade
nykterhetsrörelsen godtagit detta sjästern, som den från början bekämpade, godvilligt
ställt sig på det nuvarande svenska systemets grund och är villig att
försöka arbeta inom den ramen. Var och en förstår, att det förslag, som nu är
framlagt, inte är det sista ordet i detta systems utveckling. Var och en vet,
att örn vi ira ta detta steg, så kunna vi kanske inom en inte alltför avlägsen
framtid komma ytterligare ett steg i riktning mot det som jag hoppas vi allesamman
önska, nämligen att de band, som man lägger på den enskilde medborgaren
av hänsyn till det helas intresse av nykterhet, skola vara så litet kännbara
som möjligt. Det är åtminstone för mig det klara målet, att man skall försöka
koppla av allting som irriterar och besvärar de medborgare, som icke på
något sätt missbruka sprit, för att i stället kunna rikta sig mot skadeverkningarna,
och i det arbetet tror jag det är önskvärt, att man söker få så stor enighet
som möjligt.

Propositionen är ett försök att skapa en plattform till en sådan enighet. Jag
har det intrycket, att utskottsbetänkandet också är genomandat av tanken, att
man skall försöka vinna bredaste möjliga understöd, och jag tror att det icke
vore till gagn, om vi nu på nytt kastade ut denna fråga om restriktionssystemet
i nya strider. Jag är övertygad örn, att om man antar utskottets förslag, så
kommer man fram till ett mera samhällsgagnande arbete för nykterheten, och
jag tror också, att man kanske under en ganska lång tid framåt befriar oss
från att få se nykterhetsfrågan såsom en av de politiska tvistefrågorna. Det
är av dessa skäl, som jag hoppas att denna kammare skall godkänna utskottets
förslag.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Då jag nu bland de många,
som icke direkt för utskottsbetänkandet äro kärande eller svarande, dristar
mig att begära ordet, är det enbart därför, att jag vill med några ord motivera
min^ anslutning till dem, som anse, att i princip restaurangnäringen skall bibehållas
vid den tillkommande rätt till vinst å utskänkning av spritdrycker
och vin. Det är icke för att det skall bli stora vinster för dem, vilka utöva
restaurangrörelse, som jag ansluter mig till detta strävande, utan det är därför,
att jag vill, att restaurangrörelsen här i landet i enskild hand skall kunna
på bästa sätt fylla de samhälleliga och, jag kan säga, internationella krav,

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
som på den kunna ställas. Jag gör således detta, herr talman, därför att jag
befarar, att en alltför stor beskärning av vår högt stående restaurangkultur
skulle kunna lända denna till fara, och jag är inte rädd för att säga detta,
hur mycket än herr Oscar Olsson, som han nyss sade, av dylikt tal blir upprörd
och rörd. Denna restaurangkultur är av betydelse icke blott för ett fåtal,
utan den är det för en rätt stor del av de våra, och det är av vikt, att det
även i avseende å restaurangkulturen blir denna större civilisation, som herr
statsrådet nyss talade örn att han hoppades av en god nykterhetsrörelse, i
vilket avseende jag naturligtvis med honom är fullt ense.

När jag således vill säga, att detta är en demokratisk sak, så tänker jag
naturligtvis i första rummet på de erfarenheter, jag har från min hemstad,
och särskilt som exempel på en restaurang, där ett flertal officiella högtidligheter
äga rum och bruka hållas i en banketthall och andra festivitetslokaler,
vilka äro väl och tilltalande utrustade i konstnärligt högstående stil. Ofta
hållas där sammanträden och sammankomster och även enkla samkväm efter
idrottstävlingar, då från andra orter många deltagare infinna sig och anslutning
från skilda samhällsklasser äger rum. Föreningar och sammanslutningar
ha här sina högtidsfester, där det är den lekamliga spisen, maten, som är den
egentliga utgiften. Det är därför viktigt, att man håller uppe möjligheterna
för vederbörande att komma in i denna miljö och med rimliga kostnader. Detta
innebär för många av deltagarna en höjning och icke, som jag befarar att det
skall kunna bli, motsatsen.

Här taga också en stor del av de passerande turisterna från in- och utlandet
in.

Vederbörande restauratör, med vilken jag talat, säger, att örn det skulle
gå såsom utskottet föreslår beträffande den del av vårt betänkande, som jag
nu vidrör, skulle detta slutligen betyda, att en restaurang av den typ, som
han har, ohjälpligen skulle vara dömd till en sänkt standard. Jag har här
i min hand ett räkenskapsutdrag beträffande denna restaurangs rörelse. — Jag
vill naturligtvis inte anföra några direkta siffror, men jag kan nämna, att
det framgår därav, att restauratören har uppdelat sina konton så, att man
kan se såväl hans vinst på rena spritdrycker som hans vinst på vin ävensom
på maltdrycker, varje slag för sig, och jag kan vid läsningen härav få en
inblick i vad det föreliggande förslaget slutligen skulle innebära för honom.
Han känner sig jämte övriga restauratörer, som stå på samma basis, såsom han
skriver, i högsta grad orolig. Han måste, örn det successivt kommer att gå
nedåt med vinsten, göra motsvarande besparingar. Och dessa måste med nödvändighet
innebära inskränkning i personal och sänkning av restaurangkulturen.
I första rummet får minskning ske på utgiften för musiken, och
den utgiften svarar enligt dessa siffror ungefär mot hälften av vad han förtjänar
på spritdryckerna. Det är en avsevärd inkomst, som en hel del musici
i första hand således skulle gå miste om. Vidare skulle matprisen få lov att
höjas. Det har för övrigt betonats här av många av talarna, och den höjningen
betyder inte så litet heller för en hel del medborgare, fastän herr statsrådet ansåg
att den inte skulle betyda någonting mot tjugufemårstiden. Men restaurangbesöken
bliva mer och mer av annan karaktär än förr. Familjer få nu mer
än förr söka sig till restauranger. Husmödrarna behöva ju ha någon vila och
behöva slippa tänka på hushållet, åtminstone om söndagarna. Detsamma gäller
hembiträdena. Följden är, att en hel del folk bli tvungna att örn söndagarna
gå på restaurang för att få sin lekamliga spis.

Vidare tänker jag på turistväsendet — och det är därför jag egentligen
begärt ordet, nämligen för att rädda min själ så att säga inför de mina.
Såsom tillhörande bestyrelsen inom turistorganisationen i min hemtrakt anser

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
jag mig böra påpeka, hurusom vi äro medvetna örn, när vi hädanefter skola,
som vi nu göra, ge ut broschyrer och reklamera för att få turister att besöka
vår ort — varvid vi särskilt peka på hur det är med priserna på de olika
restaurangerna — att en höjning av matpriset på våra restauranger kommer
att motverka vårt intresse i turistavseende. Och för ett land är just billigt
pris på inåt högst betydelsefullt såsom en attraktion för turister. Som skäl
för detta påstående kan jag anföra vad som skrives på ett par brevkort, som
jag har här i min hand. De äro från några mig närstående personer, som just
företaga en bilfärd utomlands. Det låter ju onekligen litet banalt, att de skriva
örn matpriserna, men de berätta här också örn hur de beskådat olika sevärdheter.
De befunno sig i ett land, där det är dyrt att vistas — jag skall inte
tala örn namnet på det landet, herr talman, ty jag är rädd för att det kan
uppstå internationella konflikter även av vad den enklaste medborgare yttrar.
I ett brevkort, som jag fick häromdagen, skriva de: »Nu resa vi snart från
detta land. Här är det alldeles för dyrt. Särskilt är det maten, som är
dyr.» I dag på morgonen fick jag här till riksdagen ett annat brevkort, vari
de meddelade, att de kommit till ett annat land, där det, säges det, är lika
billigt som i Sverige, »men något så dyrt som maten i det andra landet trodde
vi aldrig fanns». Ja, det stod förstås inte bara talat örn maten, utan örn annat
också, örn katedraler, minnesmärken och sådant, som beskådats. Man märker
i alla fall, att det är synnerligen viktigt för dem, som ha turistväsendet örn
hand, att tänka på att matprisen spela en stor roll för turister.

Numera äro vi ju turister litet var. Men så var det inte för något över 100
år sedan. Då den store Emanuel Kant avled vid 80 års ålder, hade han t. ex.
aldrig varit längre än en mil utanför sin födelse- och dödsstads gräns. Så
var det för c:a 125 år sedan. Nu äro vi, som sagt, turister nästan allesammans,
och vi följa vår Baedeker med de särskilda asteriskerna för de platser,
som äro att särskilt rekommendera. För sådana står det en anmärkning: »God
och billig mat» etc. Hädanefter kanske det varken för vårt land eller för
dess större centra kommer att finnas några av de där tre vackra stjärnorna
i Baedeker — utan kanske motsatsen; och själva söka vi oss kanske till andra,
billigare länder. Utlänningarna dra sig nog också för att komma hit. Herr
statsrådet tröstade oss med, att det icke betyder något nu, när det kan dröja
så länge som 25 år innan reformen är genomförd. Ja, men vi räkna även
med framtiden. Och de löften örn utredning, som här givits, även örn de givits
i god mening, äro ingenting att ta på, utan man måste lita på vad som i dag
bestämmes. Det välvilliga uttalandet i betänkandet örn en framtida möjlighet
att verkställa utredning örn någon liten del av frågan sade sig herr statsrådet
vilja taga ad notam, men den utredningen kan inte komma till, förrän
man sett, som det står i betänkandet, att vinstavvecklingen fortskridit tillräckligt
långt, och vi veta inte nu när utredningens tid kan anses vara inne
och vilka som då sitta vid styret.

Det är, herr talman, därför att jag anser att det i den reservation, som är
avgiven i den punkt, som jag här enbart berört, ligger en säkerhet för att
vi icke, varken i dag eller under de närmaste åren, skola råka ut för de risker,
som jag här skildrat, som jag vågar yrka bifall till den i denna punkt av herr
Anderson m. fl. avgivna reservationen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast av den an ledningen,

att herr Wahlmark lämnat en del uppgifter, genom vilka han ansåg
sig kunna bestrida tidigare av herr Wohlin lämnade uppgifter. Herr Wohlin
hämtade sina siffror från ett papper, som utdelats i bevillningsutskottet
och som upprättats av kontrollstyrelsen. Jag satt med det papperet i min

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
hand, medan herr Wohlin lämnade sina siffror, och jag kan förklara, att det
säkerligen inte finns någon anledning att betvivla dem, varför herr Wahlmark
antagligen har missförstått herr Wohlin.

När det gäller t. ex. renat brännvin, är systembolagens inköpspris plus utskänkningsskatt,
ehuru utskänkningsskatt inte utgår på renat brännvin, summa
kronor 3:57. Utskänkningspriset är 10 kronor. Av detta utskänkningspris,
som lämnar en bruttovinst av kr. 6: 43, tar restauratören kr. 4: 82. När
det gäller en sådan akvavitsort som »O. P. Andersson», är utskänkningsskatten
plus inköpspriset kr. 6: 14. Utskänkningspriset är 14 kronor, av vilket
restauratören har en vinst av kr. 5: 89. Jag skulle vilja lämna en sifferuppgift
till här. Den vanliga billiga whisky, som serveras på restaurangerna,
kostar med utskänkningsskatten kr. 13:36. Utskänkningspriset är ungefär
det dubbla eller 26 kronor. Därav tar restauratören per liter en vinst av kr.
9:48.

Dessa siffror föranleda mig till vissa reflexioner. Örn det blir så, som jag
hoppas, att kammaren och riksdagen i dag besluta, att man principiellt går in
för vinstkvantitetens avveckling, måste detta betyda, som finansministern för
övrigt har medgivit, att den bruttovinst, som förut till 25 procent gått till
systembolagen och till 75 procent till restauratörerna, sannolikt i sin helhet
kommer att gå till statsverket, för såvitt inte den skulle kunna komma konsumenterna
till godo i form av billigare priser, vilket finansministern förmodligen
med all rätt betvivlar. Men då betyder detta, att den utskänkningsskatt,
som för närvarande utgår på whiskymärket Standard Selection med 4
kronor, kommer att med bruttovinstens indragning till staten ökas med 12
kronor och 64 öre, och då uppkommer givetvis det spörsmålet: skall grundlagsbudet
upprätthållas örn svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta,
vilken rätt må utövas av riksdagen allena, eller skall denna beskattningsrätt
ligga hos kontrollstyrelsen? Jag tror, att man av finansministerns
uttalande kan draga den slutsatsen, att han för sin del anser, att denna sak
måste upptagas till utredning och att bestämmandet av denna faktiska ökning
av utskänkningsskatten måste ske i vart fall efter grunder, som riksdagen har
varit med örn att bestämma.

Jag skulle också vilja peka på en annan sak. Det är praktiskt taget blott
en fråga, som här har diskuterats, och det är frågan örn vinstkvantitetens indragning
nu eller icke. Jag vill erinra om att praktiskt taget ingen håller på
det nuvarande vinstkvantitetsystemet. Aven reservanterna inom utskottet
utgå ju faktiskt från, såsom också påvisades av finansministern, att vinstkvantitetens
summa skulle minskas till ungefärligen 75 procent utav omsättningen
av sprit på restaurangerna. Eftersom för närvarande flertalet, vill
jag minnas, av restaurangerna ha högre vinstkvantitet än sin försäljning, betyder
ju detta en nedsättning av den spritkvantitet, på vilken de få beräkna
vinst med cirka 25 procent, alltså en betydande åtstramning av de vinstmöjligheter,
som för närvarande förefinnas. Det kommer således enligt detta
system att sättas in en rätt kraftig minskning av restaurangernas vinst. Men
vad är det, som utskottet här har föreslagit? Jo, utskottet bär föreslagit, att
vinsten visserligen skall avvecklas, men att man å andra sidan skall hålla
frågan öppen, om inte ersättning för havda kostnader skulle kunna lämnas åt
restauratören. Utskottet önskar ju, att frågan om ersättning för av utskänkningen
föranledda kostnader tages under omprövning, sedan några års erfarenheter
vunnits. Det gäller alltså inte, att det skall lämnas rättighet åt restauratörerna
att uttaga vinst, utan blott ersättning för havda kostnader, och
de herrar, som med herr Wahlmark i spetsen inom utskottet ha avgivit ett sär Första

kammarens protokoll 1937. Nr 37. 7

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
skilt yttrande utan yrkande, hava även understrukit precis samma synpunkt.
De säga, att det är ett legitimt intresse, att restauratörerna erhålla täckning
tor de kostnader av olika slag, som äro förenade med utskänkningen. De tala
om en försäljningsvinst, som någorlunda motsvarar kostnaderna för lagerhållning,
servis, kontroll och andra med utskänkningen förenade kostnader o. s. v.
Det är ju uppenbart, att såväl dessa tre herrar reservanter som utskottsmajoriteten
för övrigt äro ense därom, att vad det kan bli fråga örn, när det gäller
att lämna s. k. vinst till restauratörerna, är något, som innebär en ersättning
för deras havda kostnader för utskänkningen, samt eventuellt för den — jag
erkänner det — högst betydande skatteindrivning, som även från restaurangernas
sida fullgöres. Går man till huvudreservanternas, herrar Andersons
i Norrköping m. fl. reservation, finner man att den är något oklar på denna
punkt. Det talas om att man räknar med att restaurangerna skola ha en
viss handelsvinst, men i reservationen talas det också örn att man skulle kunna
tänka sig, att man lämnade ersättning i någon form till restauratörerna för de
av utskänkningen föranledda kostnaderna. Ja. under sådana omständigheter
inskränker sig tvisten egentligen till att utskottet talar örn att det kan och bör
sättas i gång en utredning om hur dessa kostnader skola beräknas och ersättas
— i det särskilda yttrandet av de tre reservanterna har man också understrukit
legitimiteten i att kostnaderna ersättas — och att huvudreservanterna,
möjligen något svävande på målet, ha uttalat sig för att man i varje fall
borde hävda, en låt oss kalla det vinst, men faktiskt en vinst innebärande
blott ersättning till restaurangerna för havda kostnader. Efter finansministerns
uttalande, att han för sin del inte har avvisat tanken, utan att han,
örn jag fattade honom rätt, ämnar sätta i gång en utredning örn hur på annat
sätt än genom vinstkvantitet ersättning skulle kunna givas åt restauratörerna,
finner jag, att skiljaktigheten mellan de olika yrkandena är mycket mindre
än vad som framgått av debatten.

Jag skulle vilja avsluta detta resonemang med att säga, att örn man tänker
sig en avveckling med en tjugufemtedel per år av nu utgående vinstkvantitet,
bör man ju förstå, att det ända blir fullt tillräckligt kvar för att under
ett flertal år framåt täcka den kostnad för utskänkningen, som vederbörande
har haft.

Jag vill erinra örn att man ur en av de tabeller, som åtfölja bevillningsutskottets
yttrande, kan utläsa, att de 11 först överlåtna restaurangerna, som
där nämnas, haft en vinst på spritdrycker och starkvin av ungefär lVz milion
kronor. Varuomsättningen hade uppgått till mellan 8 och 9 miljoner kronor.
Vi förstå väl alla, att det på ett belopp av IV2 miljon kronor, med en
minskning för alla dessa 11 restauranger sammanlagt med en tjugufemtedel
för varje år kommer att ta åtskilliga, förmodligen tiotal^ år och mera, innan
man överhuvud taget kan ha kommit ned till den gräns, da det blir fragan örn
att inte denna vinstkvantitet täcker och ger full ersättning för allt det arbete,
som vederbörande har med utskänkningen av spritdrycker.

Ser man på nästa grupp i denna tabell, bestående av 36 restauranger, finnér
man för dem en vinst för spritdrycker och starkvin av 2Vs miljon kronor med
en varuomsättning av 13 ä 14 miljoner kronor. Och beträffande i denna avdelning
upptagna och redovisade restauranger gäller givetvis ^precis samma
resonemang, som jag förde beträffande den första. Under sådana omständigheter
kan man mycket väl besluta, att vinstkvantiteterna skola avskattas
under en följd av 25 år, när ändå det syfte man vill vinna, nämligen ersättning
för havda kostnader, under en lång följd av år uppnås, även örn man inte
på något annat sätt bestämt någon ersättning för detta arbete. När sedermera
finansministern har utlovat såväl efter några år en utredning örn, hur man

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

Förordning sförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
skall ^bestämma den extra utskänkningsskatt för restaurangerna, som kommer
att gå till staten, som också inom den närmaste framtiden en utredning hur
man skall kunna vid vinstkvantitetens indragande ge ersättning för arbetet på
restaurangerna, finns det, enligt vad jag kan inse. inte något skäl för första
kammaren att motsätta sig det förslag till en mycket modererad och mycket
försiktig reform av den rusdrycksförsäljningslagstiftning, som vi för närvarande
ha, samtidigt som man har tillgodosett de legitima intressen och krav,
som från restauranginnehavarnas sida kunna ställas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag sådant
det här föreligger.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på ett par ting, som man glidit alldeles förbi i diskussionen men som lia ett
visst värde. Jag skall endast ta några minuter i anspråk med att säga något
om detta, men innan jag gör det, vill jag i anledning av herr Bergmans anförande,
där han åberopar den mängd uttalanden, som gjorts i landet och som
gå ut på avslag, ha sagt ungefärligen detsamma som herr Hamrin sade, nämligen
att man ju kan fästa vilket avseende man vill vid sådana uttalanden.
Jag är benägen att tillmäta dem ett visst värde, och jag tillmäter dem stort
värde i det fall, då jag vet, att resolutioner och uttalanden äro gjorda efter ett
grundligt studerande av föreliggande spörsmål. Men herr Bergman och jag
äro tillräckligt gamla resolutionsmakare för att veta, att man kan åstadkomma
sådana uttalanden av den beskaffenhet, att deras värde är mycket, mycket
minimalt.

Herr Bergman åberopade som en auktoritet Carl Gustaf Ekman och vad
denne uttalat i en tidskrift, som utgives från Allmänna förbudskommittén.
Jag fäster mig inte vid att herr Ekman återigen har blivit en auktoritet för
herr Bergman. Det var nog en tid i världen, när herr Bergman hade ganska
ampra utalanden örn den ekmanska nykterhetspolitiken, men vi skola inte
återkalla det i minnet. I denna tidskrift säger mycket riktigt, som herr Bergman
citerar, herr Ekman: »Hur många och långa steg bakåt kommer 1937 års
lagrevision att innebära?» Sedan fortsätter han, för att bevisa att detta verkligen
skulle vara en marsch bakåt: »Man behöver endast konstatera sådana
förändringar som den nya bolagsorganisationen.» Den avser ju införandet av
länsbolag i stället för den nuvarande mängden av småbolag, och det har sedan
många år tillbaka inom nykterhetsvärlden betraktats såsom synnerligen eftersträvansvärt
att få större bolag till stånd. Jag hade inte trott, att detta nu
skulle åberopas såsom bevis på att marschen går bakåt.

Vidare talas det i denna artikel örn »mängden av nya, i utsikt ställda, av
varje lokal nykterhetsopinion oberörda utminuterings- och utlämningsställen».
Det kan ju vara skäl i att tala örn för dem, som på dessa grunder säga: »Slopa
hela förslaget!» vad lagförslaget innebär. Det talas vidare örn »utvidgade
eller nya utskänkningsformer, prislättnader för rusdryckstransporter». Ja,
det innebär en halv sanning. Man säger det ena, men inte det andra. Hela
sanningen är ju den, att man slår ut kostnaden på hela detta spritkvantum,
så att det blir en prisfördyring för dem, som inte förut haft transportkostnader,
och en lättnad för dem, som förut haft transportkostnader, så prisökningen
skulle uppgå till 20 öre per liter. Detta är ju inte någon stor sak, men
det går ändå åt det håll, som herr Bergman och jag båda syfta till nämligen
prisfördyring.

Så talas det örn »upplåtelse av därför förut stängda transportmedel». Därmed
menar man posten. Det är just det, som jag pekat på och som varje — jag
höll på att säga varje någorlunda omdömesgill -— människa måste inse saknar

100 Nr 37. Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings för slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
all egentlig betydelse för nykterhetstillståndets höjande. Det är knappast
försvarligt att locka människor att avgiva protestresolutioner på sådana
grunder.

Jag nödgas också i förbifarten säga en klyscha åt min vän herr Lindström.
Jag uttalar min förundran över att herr Lindström här har accepterat den
gamla skrämseltaktiken från borgerligt håll i valrörelsen, då man sagt: »Nu
är det socialisering i görningen!»

När herr Lindström fäste uppmärksamheten på socialiseringen, var väl detta
påpekande icke riktat till herr Lindströms partivänner, utan det måste väl
anses vara riktat till de borgerliga, som äro rädda för socialisering. Jag har
sett många borgerliga karikatyrer på socialisering, men näppeligen har jag
sett maken till vad herr Lindström här utpekar såsom socialisering.

Det var emellertid, som sagt, inte för att säga detta, som jag begärt ordet,
men jag kanske får nämna en sak till. Här har det talats örn — och herr
Lindström var inne på det också — frågan örn vilken betydelse nykterhetsfolket
tillmäter denna vinstavskrivning i nykterhetshänseende. Ja, det har överhuvud
taget höjts en allmän klagolåt från dem, som se på denna sak med andra
ögon än jag, över att inte företrädarna för nykterhetsintresset lia velat göra
denna vinstavskrivning till en stor nykterhetsfråga, men, säger jag, gode herrar,
kunna vi inte slippa det? Kunna ni inte tala, att vi avsta ifrån detta?
Jag för min del överskattar icke betydelsen härav, ehuru det givetvis har en
viss betydelse. För mig har det varit tillräckligt, att detta vinstkvantitetsystem
är så urbota, att såväl restauratörföreningen, systembolagsföreningarlias
förtroendenämnd, kontrollstyrelsen som alla överhuvud taget, vilka sysslat
med detta, därom säga att det är så orimligt, att man inte kan dragas med
det sådant’som det nu är. Jag har varit i tillfälle tidigare att peka på så pass
avvita förhållanden som det, att de restauranger, som bäst behöva och bäst
förtjäna att få vinstkvantiter, inte ha några sådana, under det att andras vinstintressen
oskäligt tillgodoses. Vore det en fråga, som lag tusen mil ifrån
nykterhetsspörsmålet, skulle jag ända se på saken pa samma sätt, därför att
rättfärdigheten fordrar, att man rättar till detta. Herr Lindström säger, att
han är alldeles viss örn att örn vinstkvantiteten finns kvar, så kommer inte
det att betyda, att det säljes en enda centiliter sprit mera. Jag bryr mig
inte örn, om det blir en eller tio centiliter mer. Det är inte däri det ligger.
Men det är klart, såsom herr statsrådet nyss påpekat, att såvida restauratörerna
äro någorlunda lika funtade som jag och andra människor,_ då det gäller
egna ekonomiska intressen, äro de inte likgiltiga för, om de sälja mycket eller
litet sprit, ifall de kunna tjäna på det,

En annan sak, som inte vidrörts här, är just en fråga, som inom nykterhetsvärlden
tillmätes den allra största betydelse. Det finns två olika slags. näringsställen
— låt oss kalla dem restauranger —-, dels sådana, . där spntutskänknmg
förekommer, och dels sådana, där sadan utskänkning icke är medgiven
— vi kunna kalla de senare nykterhetsrestauranger. Det har förefallit
oss. örn man nu inte sätter ett särskilt stort värde pa att besöksfrekvensen i
görligaste mån ökas, när det gäller spritrestaurangerna, vilket ju kan ske dels
därför att sprit där kan erhållas, dels inte minst därför att den goda förtjänsten
möjliggör för dem att halla större komfort, billigare priser och dylikt,
som örn även icke spritrestauranger borde kunna beredas möjlighet att bestå
sig nied en liten smula lyx, med musik och annan trevnad. Och vi kunna då
inte riktigt fördraga, att det allmänna subventionerar de restauranger, där
sprit förekommer, på sätt som nu sker. De tilldelas ett privilegium, som inte
tillkommer nykterhetsrestaurangerna — det går väl nämligen inte att förneka
att detta privilegium medför vinstmöjligheter, som gör, att de faktiskt intaga

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

101

Förordnings för slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
en avsevärt mer gynnad ställning än nykterhetsrestaurangerna. Det bör ju
inte vara svårt för herrarna att förstå, att man inom nykterhetsvärlden tillmäter
den ogynnsamma ställning, som nykterhetsrestaurangerna ha, sådan betydelse,
att man enbart ur den synpunkten anser en utjämning vara berättigad.
Och däri, mina herrar, ser jag den egentliga vinsten i nykterhetshänseende av
vinstavskrivningen.

Ingenting mer örn den saken. Men det finns ett annat ting. som inte nämnvärt
vidrörts, när det gäller frågan om vinstavskrivningen. Man talar om att
de förluster, som skulle uppstå, om man skulle avhända dessa restauranger en
så värdefull förmån, skulle bli deras ruin. Herr Björkman sträckte rent av
konsekvenserna så långt, att man tyckte han var inne på frågan örn omöjligheten
att bereda husmödrar och hembiträden någon semesterledighet, ty det
skulle bli alltför dyrt för herrarna att gå på restaurang och äta, när denna
lag blir genomförd. Det hör väl till den sortens argument, som inte gärna bita
så djupt. Jag vill då påpeka, att en stor del av restaurangerna icke beröras av
vinstavskrivningen, ty de ha inga vinster. Allenast 27 av restaurangbolagsrestaurangerna
äro berörda av denna lag. De återstående 31 restaurangbolagsrestaurangerna
ha inga som helst vinster, allt enligt upplysningar som lämnats
av kontrollstyrelsen. För endast 11 av de 389 överlåtna restaurangerna
överstiger vinsten 100,000 kronor, och maximibeloppet är 197,000. För ej
mindre än 162 restauranger, eller för drygt två femtedelar av samtliga, understiger
vinsten 10,000 kronor — för över 40 procent av alla överlåtna restauranger
kommer alltså den årliga vinstavskrivningen ej ens att uppgå till
400 kronor. Det är ju inte så skakande, som man försöker ge en föreställning
örn. Dessutom har man inte talat örn eller observerat, att örn en vinstavskrivning
sker, vilken avser sprit och starkviner, så kvarstår alltjämt vinsten på
de lättare vinerna. Jag skall nämna endast några få siffror för att inte trötta.
Om jag ser på Stockholm, ha vi där en restaurang, som vi kunna beteckna som
nr 1, där det sammanlagda beloppet av vinsten på spritdrycker och starkviner
utgör i runt tal 169,000 kronor för 1936. men om denna skrives bort, så kvarstår
en vinst för samma restaurang på lättare viner ■— en förmån som sålunda
nykterhetsrestaurangerna inte ha -—- på 185,000 kronor. Detta betydande belopp
står alltså orört. En restaurang nr 2 har en vinst på spritdrycker och
starkviner av 196,000 kronor, men kvar kommer att stå en vinst på lättare
viner av 152,000 kronor. Restaurangen nr 3 har en vinst på starkvin och
sprit på 13,166 kronor, men om man tar bort den, kvarstår alltjämt 13,155
kronor såsom vinst på lättare viner.

Det är ingen, som ens föreslagit, att man skulle röra vid dessa förmåner,
utan de stå alltjämt kvar även efter de 25 årens avveckling såsom en förmån,
som icke tillkommer de spritfria restaurangerna. Det är inga bagateller, som
det här gäller — det skulle vara av intresse att läsa hela raden ned, men jag
skall inte göra det, utan nöja mig med dessa enkla exempel.

Örn man ser saken i dess helhet, måste man ju tycka, att man med den långsamma
avskrivningen och med de kvarstående orörda vinsterna på lättare viner
ändå har meddelat spritrestaurangerna ett privilegium av så oerhört stor
betydelse gentemot de spritfria restaurangerna, att det borde kunna bli tyst
med allt skrik och all klagan över »våldförandet».

Herr Bäcklund: Herr talman! Då jag i egenskap av tidigare kommunalvald
styrelseledamot i ett spritbolag har fått brottas med en del av de spörsmål,
som denna lagstiftning avhandlar, har jag, efter att ha åhört dagens många
tal, till sist icke kunnat låta bli att säga några ord -—• jag kan ju deklarera
först som sist, att jag kommer att rösta för utskottets förslag, men jag ville

102

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordning sförslag äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
ju gärna i tillämpningen, om det är möjligt, lia en del modifikationer, och det
var därför jag begärde ordet.

Den föreslagna begränsningen av antalet systembolag bör enligt min mening
göras med försiktighet och stor urskillning. Den individuella kontrollen blir
otvivelaktigt försämrad, och därmed även nykterhetstillståndet, örn detaljhandelsområdena
göras för få och för stora. Jag är åtminstone för min del absout
övertygad örn att det kommer att gå den vägen, örn man i full utsträckning
använder organisationen med s. k. länsbolag. Nu är det lagt i Konungens hand
att kunna modifiera denna organisation, och jag vill då vända mig till finansministern
och uttala den förhoppningen att han kommer att handlägga detta
ärende så, och även påverkar kontrollstyrelsen i den riktningen, att man tar
hänsyn till rimliga krav i de olika orterna och icke fullkomligt strikt håller
på länsbolagssystemet. Jag tror nämligen, att nykterhetseffekten kommer att
bli sämre, emedan områdena bli för stora. Bolagsstyrelsen kan inte på samma
sätt som hittills har skett följa med arbetet i detta syfte.

Så lia vi den i dag mycket omdebatterade frågan örn vinstkvantiteten — jag
tycker nu inte örn benämningen, men det må ju vara en smaksak. Det är min
mening, att man inte bör behålla systemet med vinstkvantitet. Det borde väl
vara möjligt att finna ett system, genom vilket man betalade restauratören för
att han höll lokal och betjäning i förhållande till det arbete, som utfördes på
hans restaurang. Det var åtminstone på sin tid modernt inom kommunerna,
att man ur nykterhetssynpunkt förde den politiken, att den enskiljes vinst skulle
avkopplas i vad det gällde spriten och att man hellre skulle ge en fast ersättning,
oberoende av hur många centiliter sprit som såldes. I den stad, som
jag har äran representera, avkopplade vi på båda de hotell med spriträttigheter,
som vi då hade — numera ha vi endast ett — denna vinstmöjlighet för
respektive källarmästare och gåvo dem en fast ersättning för att de höllö lokal
och utövade spritserveringen. Detta ansågo vi då vara en nykterhetsåtgärd,
och en renlighetsåtgärd också. Jag vet inte, varför inte sådana synpunkter
kunde få bliva gällande i fortsättningen. Jag anser sålunda för min del
inte, att vederbörande för hållandet av lokaler och alla övriga besvär skulle
bli utan ersättning. De skola naturligtvis ha skälig ersättning, och det bör ju
kunna utredas vad en skälig ersättning är. Systemet med vinstkvantitet har i
alla fall inte visat sig vara bättre än att det finns många restauratörer, som
ha det dåligt ställt, och andra, som lia det alldeles för bra. Det betyder, att
en del får för mycket och en del för litet, och detta missförhållande tror jag,
att man skulle kunna eliminera i viss män, om man tillgrep utvägen att lämna
en skälig ersättning. Jag hoppas, att utredningen, när den kommer, också
tar fasta på denna synpunkt. Herr Sjödahl har ju förut varit inne på ungefär
samma linje.

En sak, som jag också är mycket tveksam örn, är 21-årsåldern som gräns
för tillstånd att få inköpa rusdrycker. Även örn det skulle vara nödigt att
rubba något på en sådan sak som att de flesta kommunerna i oktrojbestämmelserna
ha, nämligen 2 5-årsgränsen, är steget något för långt att följa utskottet
och på en gång gå ända ned till 21 år. Man kunde kanske som en medelväg,
där man kunnat pröva sig fram och se verkningarna, ha tagit den politiska
mogenhetsåldern, 23 år. Det hade varit riktigare, anser jag, att pröva
sig fram än att taga ett steg, som på många håll betyder en sänkning från 25
ända ned till 21 år. På den punkten är jag alltså ganska otillfredsställd med
utskottsförslaget.

När det sedan gäller det kommunala vetot, som nu i mångt och mycket ställs
på avskrivning, tror jag nog, att många i kammaren tycka, att detta är en stor
fördel. Men saken har mer än en sida, och jag tycker för min del, att det

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

103

F örordningsför slag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
varit lika bra, om det funnits kvar. Jag tror nämligen, att kommunerna vid
oktrojbestämmelserna i allmänhet — ehuru det kanske förekommit överdrifter
någon gång — ha hävdat synpunkter, som varit riktiga och gagneliga för den
ort det gällt. I det avseendet blir det naturligtvis svårare i fortsättningen.

Vidare har jag ytterligare ett önskemål, som gäller de av systembolagen
drivna hotellen och restaurangerna. Jag hörde ett yttrande för några dagar
sedan, vari man t. o. m. flaggade med hotet, att dessa hotell och restauranger
nu skulle stå på upphällningen. Jag anser inte detta vara riktigt, ty de samhällen,
som lia fått frågan ordnad på detta sätt, lia varit i god kontakt med
kontrollstyrelsen, åtminstone under denna styrelses båda föregårende chefer.
Dessa ha haft den uppfattningen, att man skulle ha hyggliga hotell även i
landsorten att bjuda den resande allmänheten, det må vara utlänningar eller
inhemska turister, och att en god restaurang- och hotellkultur skulle uppammas,
inte bara i storstäderna, utan även på landsbygden. Det är många resande,
som där måste intaga sina måltider och även stanna över natten. På
grund därav hoppas jag, om det nu ligger något i talet att dessa hotell skulle
få en annan ställning än tidigare, att finansministern ser till, att det icke göres
större våld än nöden kräver. Jag vet ju mycket väl, att det finns en del
hotell, bl. a. i Falköping — herr Domö har ju talat om Falköping förut, och
därför kanske jag kan få göra det också — som lia gjort kål på vinstkvantiteten
och litet till, när det gäller spriten. När ett samhälle har gått kontrollstyrelsen
till mötes och upprättat ett hotell av en viss storleksordning och restaurang
av viss klass, så skall man väl inte behöva befara att ställas inför den
situationen, att sådana ändringar vidtagas, att samhällena till och med skulle
få betala för att få en restauratör på platsen eller också lägga ned hotellet.
Detta tycker jag inte kan vara riktigt, vare sig i Falköping eller på någon annan
plats. Hela arrangemanget har skett på kontrollstyrelsens rekommendationer
och med dess goda minne, och den har även tillåtit spritbolagen att
sätta in pengar i dessa företag.

Herr Lindley rekommenderade här i kväll höga spritpriser. Detta innebär,
herr Lindley, att de förmögna klasserna och de högre inkomsttagarna skulle
få så mycket sprit de ville, medan de, som ha mindre gott örn slantarna, inte
skulle få någon sprit alls. Det kan ju för all del också vara en form av nykterhetsintresse,
men jag tror inte att det skulle tilltala svenska folket, att den,
som har förmögenhet eller stor inkomst, skall få hur mycket sprit som helst,
enligt herr Lindleys recept, medan de andra skulle bli utan, därför att de
helt enkelt inte hade råd att betala så höga priser.

Herr Lindley ville också lia bättre öl. Men i nästa andedrag förklarade han,
att hamnarbetarna och murarna hade den högsta levnadsåldern — trots att de
drucko så mycket öl av den dåliga sort vi lia! Jag vet inte, hur detta rimmar
mot vartannat, ölet måtte inte vara så dåligt, när det kan höja levnadsåldern
så pass.

Jag skulle till slut också vilja dra en lans för Brattsystemet. Nykterhetstillståndet
i vårt land har i alla fall förbättrats till största delen genom Brattsystemet.
Det är inte många, som här våga försvara detta system, trots att
vad som föreslås i detta utlåtande inte är någonting annat än Brattsystemet,
ehuru man rubbat det på en eller annan punkt. Jag undrar just, örn de, som
tala örn att vi skola göra spritdryckerna fria och som tro, att svenska folket
blivit så bra, att detta icke skulle vara till skada vare sig för folket eller för
samhället, verkligen tänkt sig något djupare in i denna fråga. Hur såg det
ut på våra tåg och våra båtar på den tiden, då spriten var fri? Släpp spriten
fri, mina herrar, och det skall visa sig, att det blir ungefär likadant igen.
Det har sagts, att bildningsorganisationer, nykterhetsorganisationer och till

104

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsforsing ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
och med idrottsföreningar gjort kolossalt mycket för att skapa nykterhet. Ja
val, men nog är det en sanning med någon modifikation. Släpps spriten fri,
är det min övertygelse att den, som supit ut sin liter, om han har pengar köper
sig en ny! Och då få ni också se, att det kommer att bli likadant på våra
tåg och båtar och annorstädes som det varit tidigare då spriten var fri. Så
länge vi ha Brattsystemet, är folk rädda örn sin sprit, super inte ur den redan
första dagen och bjuder inte bort den, utan låser in den, så att den räcker under
den tid, som den är avsedd att räcka. Så är nog det verkliga förhållandet,
och därför tror jag inte på talet örn att vi nu borde vara beredda att gå
ifrån ransoneringen och sköta spritfrågan bara genom att skruva upp priset
per liter.

Den största olägenheten av systemet, som jag har kunnat finna, har varit
motboksägarnas stora benägenhet att sälja sina ransoner, helt och hållet eller
till viss del. Detta underlättas genom den försäljning, som numera kommit till
stånd inom bolagen, av brännvinsflaskor på endast en tredjedels liter. De äro
bekväma att ha i fickan, de äro bekväma att avyttra eller ta med sig på närmaste
nykterhetskafé eller danslokal. Nykterhetstillståndet har tagit skada
av att man portionerar ut spriten på det sättet. Säkert är, att en hel del av
nykterhetskaféerna i städerna äro besvärade av kunder, som köpt av sin egen
ranson eller som köpt av andra och som sedan sitta och dricka kaffehalvor. Jag
tror, att dessa olägenheter borde uppmärksammas.

Efter dessa reflexioner i anledning av det föreliggande förslaget skall jag
inte göra annat yrkande, herr talman, än instämma med dem, som yrkat bifall
till utskottets förslag, även örn det inte tilltalar mig på en del punkter.

Herr Wahlmark: Herr talman! Endast en kort deklaration! När herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet nu svarat på min begäran örn
ett uttalande från honom, ber jag att få tacka honom för att han tillmötesgått
denna min begäran. Jag anser mig dessutom skyldig att tacka honom för innehållet
i svaret, som, örn också icke fullt tillfredsställande, ändock utgör ett
tillmötesgående mot de krav, som här i kammaren från olika håll framställts
örn en utredning — en snar utredning, ville jag ha tillagt — av ersättningsfrågan
beträffande spritutskänkningen. I och med att denna förklaring med
den av mig uppfattade innebörden avgivits, anser jag mig ha pressat fram så
mycket, som det överhuvud taget går att få fram, och jag kan således rösta för
utskottets förslag.

Naturligtvis förutsätter jag med anledning av herr statsrådets svar, dels att
utredning verkställes snarast, men dels också att sedan utredning verkställts,
och denna visat att ersättning skall ges, herr statsrådet likaledes framlägger
proposition i ämnet. Jag utgår nämligen ifrån att herr statsrådet vid den tidpunkten
kvarstår på sin post.

Herr Lindström: När finansministern i sitt anförande berörde de betänkligheter,
som jag framförde med hänsyn till arbetspersonalens ställning på restaurangerna
i händelse det här förslaget örn vinstkvantitetens avskaffande
skulle gå igenom, ville han för sin del framhålla, att dylika farhågor näppeligen
kunde existera. Han sade, att han inte kunde tänka sig, att den organiserade
personalen bedrev en sådan facklig politik, att dess löneställning och utkomstmöjligheter
i hög grad skulle bli beroende av dessa ting. Det är väl i alla
fall så, att örn den förutsättning, som jag här har rört mig med och som finansministern
också åtminstone hypotetiskt rört sig med, när han yttrade sig örn
dessa ting, leder till att det blir en smalare ekonomisk basis för näringen, så
kan man nog ganska säkert förutsätta, att det kommer att få inflytande på

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

105

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
personalens ställning. Det är känt och vi lia haft många frågor, som ha rört
näringslivets och arbetarnas ställning, som bestyrker, att när en näring kommer
i betryck och får ekonomiska svårigheter, örn nu detta inträder till följd av
som i det här fallet vinstkvantitetens avveckling eller på annat sätt, andra
fall, få arbetarna i regel sitta emellan. Det kanske inte kommer att gå på det
sättet, att de som få stanna kvar i arbetet få sämre löner. Det kan också gå
till på det sättet, att en del bli arbetslösa därigenom att företagen icke kunna
hålla så många arbetare. Företagen låta var och en få göra en större arbetsprestation
o. s. v. Det kan emellertid också tänkas, att det kommer att bli en
direkt sämre ekonomisk ställning för en del av dem, som bli kvar under dessa
förutsättningar. Vi skola nämligen komma ihåg, att en ganska stor del av
denna personal, servitörpersonalen, har ett säreget avlöningssystem, som i mycket
hög grad bygger på drickspengar. Om, såsom det här antas och som personalen
antar, följden av det, som nu föreslås, blir höjda matpriser och besöksfrekvensen
på restaurangerna av den anledningen minskas, då kan man göra
det antagandet också, att personalens inkomster komma att pressas nedåt.

Jag vill på den punkten slutligen säga, att en för den organiserade arbetarklassen
så pass representativ institution som landsorganisationens ledning ställt
sig bakom de sjmpunkter, som personalförbundet i detta fall framhållit, vilket
jag har fått bekräftat av en person, som mycket noggrant känner till vad som
försiggår inom den fackliga landsorganisationens ledning.

I sitt anförande gjorde finansministern den bestämda deklarationen, att han
under alla förhållanden skulle sätta igång en undersökning rörande dessa förhållanden.
Det är ett mycket bestämt framsteg, som därigenom har gjorts,
och jag skall be att få slå fast detta. Men jag måste samtidigt sä,ga, att jag
ändock inte känner mig riktigt tillfredsställd, då finansministern gjorde denna
deklaration under en mycket ivrig polemik mot vinstkvantitetsystemet och under
understrykande av att det sannolikt kommer att gå mycket bra i alla fall
om detta system kommer bort. Det tyder på, såvitt jag kan se, att herr statsrådet
på den här punkten har mycket bestämda personliga meningar och det är
ganska klart, att de kunna färga framtida åtgärder från hans sida i denna
fråga.

Men det var också en annan sak i sammanhanget. Jag skulle ha varit mycket
mera tillfredsställd med finansministerns deklaration på denna punkt, om
han hade något bestämdare angivit tidpunkten för denna undersökning. Herr
statsrådet underströk, att det var önskvärt, att detta beslut i hela frågan blir
så enigt som möjligt. Han vädjade till båda sidorna att göra medgivanden,
så att vi skulle få ett starkt beslut i denna fråga. Jag behjärtar helt och hållet
dessa finansministerns önskemål, men jag tror, att möjligheterna att få ett sådant
enigt och starkt beslut skulle lia ökats i mycket hög grad, om herr statsrådet
hade haft möjlighet att här slå fast eller medgiva, att denna utredning
skulle komma till stånd vid en så snar tidpunkt som möjligt. Hade man fått
ett sådant löfte, är jag säker på att den oro, som otvivelaktigt finns bland, personalen
och bland restauratörerna skulle åtminstone i någon mån ha lagt sig.

Så vill jag slutligen också säga två ord till min högt skattade vän herr Johan
Bärg, som gav sig in i en liten polemik mot ett tidigare anförande av mig.
Han tog fasta på vad jag sade örn socialiseringen i det här sammanhanget och
ville, såvitt jag förstod honom rätt, beskylla mig för att jag hade någon slags
vanföreställning, hämtad i borgerliga agitationsskrifter, örn socialiseringens
innebörd. Här föreligger dock, herr Bärg, ett utsträckt församhälleligande av
en ekonomisk drift, som på olika sätt spelar en ganska stor roll för vårt land.
Det är i principiell mening en socialisering. För min del har jag — som jag
betonade i mitt förra anförande — ingenting emot socialisering i och för sig.

106

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Jag är socialist, och en socialist brukar ju icke ha någonting att invända emot
socialiseringens idé. Vad jag ville betona det var, att socialiseringen icke fick
taga vilka former som helst och att man framför allt icke vid ett församhälleligande
inom en viss ekonomisk drift skulle gå så tillväga, att enskilda medborgares
berättigade intressen fingo sitta emellan därigenom.

Slutligen vill jag också för att inget missförstånd skall uppstå beträffande
min ställning säga herr Bärg, att jag är naturligtvis fullt medveten örn att
det nuvarande vinstkvantitetsystemet icke är någon idealisk tillställning. Jag
vet mycket väl efter mina studier i alla dessa handlingar, att det är ett ganska
oformligt system, som bör omarbetas. Jag har alltså icke på något sätt lagt
ned hela min själ i detta system, som det nu består. Jag är överhuvud taget
icke bunden på något sätt vid själva vinstkvantitetsystemet. För min del är
principen örn ersättning åt människor, som göra ett arbete, som kommer samhället
till del och som lia kostnader därför, det allra viktigaste i detta sammanhang.

Herr Velander: Herr talman! Jag har under diskussionens lopp fått det
intrycket, att stämningen och ställningen här i denna kammare borde vara ganska
klar beträffande den fråga, som senast sysselsatt oss, nämligen vinstandelseller
vinstkvantitetsystemet vara eller icke vara.

Herr Hamrin har givit sin anslutning till vad utskottsma jonte ten på den
punkten uttalat, när utskottsmajoriteten ställt i utsikt en utredning under vissa
förutsättningar. Herr Hamrin förklarade dock i detta sammanhang, att han
beklagade, att icke utskottsmajoriteten förordat, att denna utredning skulle
igångsättas omedelbart. Då skulle nämligen herr Hamrin ha varit än mera
tillfredsställd med utskottsmajoritetens ståndpunkt. Jag går ut ifrån att herr
Hamrin åtminstone nu är fullt på det klara med att detta senare är just vad
som yrkats i den under punkt 5 till utskottets betänkande fogade reservationen,
och att alltså herr Hamrin och de, som på denna punkt äro ense med honom,
komma att biträda denna reservation.

Herrar Lindström, Strömberg och Åkerberg ha deklarerat sin otvetydiga anslutning
till den tankegång, som uppbär denna reservation. Herrar Strömberg
och Åkerberg ha emellertid förklarat, att de ställa sig något tveksamma till
frågan, huruvida det skola rösta för reservationen eller icke, därför att, om
reservationen skulle segra, resultatet möjligen bleve, att propositionen folie och
att därmed ett mycket stort ansvar drabbade dem, som medverkat därtill. Jag
skulle också för min del beklaga, örn detta förslag skulle gå i stöpet. Jag måste
dock säga, att jag inte förstår, vad herrar Strömberg och Åkerberg i det
sammanhauget mena. Ått döma av förhållandena i denna kammare kan det
nämligen inte bli fråga örn att propositionen faller, för den händelse kammaren
ger sin anslutning till den ifrågavarande reservationen.

Slutligen har finansministern, vilket även herr Lindström här slog fast, förklarat
sig icke bara godkänna utskottsmajoritetens ståndpunkt om en utredning
under viss förutsättning, utan han har även, örn jag rätt antecknade, vad
han yttrade, förklarat sig beredd och villig att sätta i gång en utredning utan
omgång och utan villkor. Senare under sitt anförande betonade finansministern
vidare, att »nu är det ju klart, att utredningen kommer till stånd».

_Då jag utgår ifrån att utskottmajoriteten velat stödja finansministerns
ståndpunkt enligt propositionen, men finansministerns tankegång nu är den av
mig angivna, borde det väl ställa sig så, att utskottsmajoriteten skulle kunna
gelsin anslutning till det yrkande, som framställts i ifrågavarande reservation.
Då skulle man vinna den fullständiga enighet, som här betecknats såsom varan -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

107

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
de av ett visst värde, och denna enighet skulle ha åstadkommits utan någon
som helst uppoffring av ståndpunkter, såvitt jag förstår.

Finansministern ironiserade, älskvärt och milt såsom alltid, över vissa uttalanden,
som tagit sikte på hur det möjligen komme att te sig om 25 år, då
vinstkvantitetsystemet enligt avsedd plan skulle vara slutligt avvecklat. Jag
tycker, att det i och för sig icke är oursäktligt, att någon tänker på vad som kan
inträffa även örn 25 år, och jag icke bara vågar hoppas utan räknar med att
finansministern själv vid avlåtande av sina förslag och propositioner till riksdagen
icke underlåter att även han ägna en tanke åt vad som kan inträffa örn
exempelvis 25 år.

Finansministern tog fasta på ett uttryck i den av mig förut åberopade reservationen,
lydande så: »för att detta syfte skall kunna vinnas synes varje vinstkvantitet
böra vara så avpassad, att den regelmässigt ligger icke oväsentligt
under den normala omsättningen». Finansministern yttrade i sammanhang
därmed vidare, örn jag inte missförstod honom, att när reservanterna äro inne
på den tankegången, varför godkänna de icke då den ståndpunkt, som tar sikte
på att det enskilda vinstintresset skall helt avkopplas? Jag vill säga, att detta
är för mig två skilda saker. Satsen örn det enskilda vinstintressets avkoppling
såsom sådant skulle jag närmast — uttrycket är möjligen utmanande —
vilja beteckna såsom en steril princip, som icke blir eller kan vara någonting
annat än självändamål. För nykterhetsintresset eller för befordrande av sociala
synpunkter kan denna sats knappast ha något värde. Däremot finner
jag satsen örn det enskilda vinstintressets avkopplande från myckenheten försålda
rusdrycker eller omsättningen av dylika drycker inrymma en realitet. Det
kan ju vara så, att man gör sig skyldig till vissa överdrifter, när man talar
härom, men reservanterna ha inte velat motsäga den tankegång, som i^ allmänhet
uppbär denna sats. Det är följaktligen icke någon inkonsekvens från reservanternas
sida, när de här säga, att de kunna vara med örn att vinstkvantiteten
skall »vara så avpassad, att den regelmässigt ligger icke oväsentligt under den
normala omsättningen».

Jag vill också säga, att det förvånar mig, att denna anpassning hitintills
icke skett i större utsträckning än vad som är fallet. Enligt de instruktioner,
som härutinnan få anses vara gällande för kontrollstyrelsen, skall man arbeta i
den riktningen, och då förefaller det mig ganska oförklarligt, att i nuvarande
läge det kanske förhåller sig så, att över 40 procent av nu fastställda vinstkvantiteter
äro så avpassade, att de överstiga och i många fall väsentligt överstiga
vederbörande restaurangs faktiska omsättning.

Herr Bärg var i sitt sista anförande inne på en del olägenheter, som voro
förbundna med detta system, och det ligger ju så till att ingen här i kammaren
har velat förneka, att vissa olägenheter kunna vara därmed förbundna.
Det är emellertid av den anledningen, som reservanterna gått in för en utredning
och en utredning, som bör genomföras så snart som möjligt. Örn det verkligen
förhåller sig på det sättet, som herr Bärg i detta sammanhang yttrade,
att de, som bäst behöva komma i åtnjutande av någon vinst på sin utskänkning,
icke erhålla någon sådan, hoppas jag, att utredningen må komma att anvisa
sådana viigar, att även dessa verkligt behövande också bli tillgodosedda
och det i den utsträckning, som väl herr Bärg tog sikte på.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Efter denna rad av föredrag — en del lia

till och med varit alldeles för vidlyftiga — skall jag be att få bemöta eller tillrättalägga
ett påstående, som här gjorts av ett par ärade talare under dagens
lopp. Framför allt adresserar jag mig till herr Oscar Olsson, understödd av
herr Bergman.

108

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Man har redogjort vid olika tillfällen för nykterhetstillståndet i landet, och
man har sagt, att under detta restriktionssystem — Brattsystemet sade herr
Oscar Olsson -—• har alkoholisternas antal avsevärt ökats. Jag kan godkänna
uttrycket, men om man ser tillbaka i tiden, är uttrycket icke alls riktigt. Och
vad beror det på att antalet är större nu än tidigare? Jo, det beror därpå, att
medan man nu tar var och en, som lider av denna sjukdom och placerar in honom
på en anstalt, så lät man dem gå alldeles fria förr i tiden. Där ha vi svaret
på att man nu har ett större antal att räkna med. Det gör sig i statistiken.
Det är precis på samma sätt som med olycksfallen. De voro icke så många förr
i tiden, därför att det var ingen, som brydde sig örn dem. Nu är det en hel
mängd, och nu gör sig statistiken också bra!

Jag ber därtill att få säga, att vi alla respektera och värdera nykterhetsrörelsen
för dess stora insats, även örn vi stå utanför rörelsen, men jag tror, att
det är en överdrift att säga, att den enbart är orsaken till den nykterhet, som
nu finns. Vi ha många samverkande krafter i den riktningen, föreningslivet på
skilda områden, ungdomsrörelsen och en mängd andra växlande rörelser. Jag
vill därför slå fast till sist, herr talman, att Brattsystemet har gjort en stor
insats för folknykterheten i landet. Detta tycker jag icke, att folk bör underkänna,
även om de tillhöra nykterhetsrörelsen.

Herr Åkerberg: Jag vill konstatera, att jag blivit felaktigt refererad av
herr Velander, som påstår, att jag i likhet med herr Strömberg skulle ha uttalat
tvekan örn, huruvida jag kunde rösta för högerreservationen eller icke.

Jag tror, att jag klargjorde, att jag icke kunde rösta för högerreservationen,
därför att den bygger på ett fortsatt vinstsystem vid restaurangerna. Däremot
förklarade jag mig kunna förstå deras betänkligheter, som icke vilja vara
med örn att restauratörerna också skola berövas ersättning för deras verkliga
kostnader. Jag framhöll, att hela lagen kan falla, örn man fäller detta förslag.
Herr Velander säger, att det finns ingen risk för att så sker, därför att
det ena hänger icke ihop med det andra. Det kanske inte gör det på papperet,
men jag är inte säker på att örn första kammaren nu går på högerreservationen,
icke andra kammaren kommer att fälla återstoden.

Med hänsyn därtill ber jag ännu en gång att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Olsson, Oscar: Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att

enligt herr Johan Nilssons resonemang skulle de siffror, som jag anfört, vara
felaktiga, när jag talade om att under sista årtiondet alkoholisternas antal
jämnt och stadigt hade ökats. Det beror nu enligt herr Johan Nilsson på att
1927 var man mycket hygglig och lät alkoholisterna gå lösa, men nu 1937 tar
man hand örn dem. Det är roligt, att herr Johan Nilsson själv kan tro på sådant!

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående de två första styckena och särskilt beträffande tredje stycket
av den under behandling varande paragrafen.

Därefter gjordes enligt de yrkanden, som förekommit i fråga om de två
första styckena av paragrafen, propositioner, först på godkännande av berörda
stycken samt vidare därpå att förslaget i nämnda delar skulle avslås; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Beträffande paragrafens tredje stycke, fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att detsamma skulle godkännas, dels ock, av herr Rahmn, att nämn -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

109

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
da stycke skulle godkännas med den ändring, att ordet »rusdrycker» utbyttes
mot »starkdrycker».

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på styckets godkännande enligt utskottets förslag
vara med övervägande ja besvarad.

1 kap. 2—6 §§, 2 kap. 1—10 §§ samt 3 kap. 1 och 2 §§.

Godkändes.

3 kap. 3 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Utminutering må äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat
år 1937. Därjämte må utminutering anordnas i stad, köping eller municipalsamhälle
med minst femtusen invånare.

Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket, besluta
angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

I den av herr Johanson i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen
hade för ifrågavarande paragraf påyrkats följande lydelse:

Utminutering må, sedan tillstånd därtill lämnats i den ordning nedan stadgas,
äga rum å ort där utminuteringsställe funnits inrättat år 1937 samt i
stad, köping eller municipalsamhälle med minst femtusen invånare.

Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket, ansöka
örn inrättande av utminuteringsställe så ock örn inrättande av utlämningsställe,
varom nedan i 4 kap. 7 § förmäles.

Beträffande samma paragraf hade reservation anmälts jämväl av herr
Bengtsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Bengtsson: Herr talman! Då jag på ifrågavarande punkt har en avvikande
mening från utskottets beslut, har jag för att få erinra några ord i
frågan avlämnat en blank reservation.

I Kungl. Maj :ts proposition föreslås bland annat att utminutering skall få
äga rum i stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5,000 invånare. Detta
är även bevillningsutskottets förslag enligt dess betänkande, som i dag ligger
på riksdagens bord. Det synes mig, som örn denna bestämmelse ej fullt
täcker behovet av utminuteringsställenas antal på landsbygden.

Jag ber att få anföra ett enda bevis från Marks härad, som är beläget i den
tätbebyggda Viskadalen. Inom nämnda härad finnas omkring 36,000 invånare,
därav cirka 6,000 innehavare av motböcker. Dessa 6,000 människor äro
hänvisade att avhämta sin spritranson antingen i Varberg, i Hallands län,
cirka 30 kilometer utanför häradsgränsen, eller i Borås, belägen omkring 30
kilometer från Marks härads medelpunkt. Att detta förhållande bland dessa
flera tusentals motboksägare varit ett ständigt irriterande moment av missbelåtenhet
och klagomål kan ju var och en förstå.

Centralt belägna i medelpunkten av Marks härad finnas dels Kinna municipalsamhälle
med omkring 3,000 invånare och dels Skene industrisamhälle
med något större folkmängd än Kinna eller cirka 3,500 personer. Ifrågavarande
samhällen äro belägna cirka 2 kilometer från varandra, men så gott som
sammanbyggda, och båda äro belägna inom Örby pastorat, som har över 10,000
invånare. De båda här åberopade samhällena äro båda försedda med allt vad

Ilo

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordning sförslag äng. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
som överhuvud taget inköpes och användes av lantbefolkningen med undantag
av spritdrycker, som måste tagas från Varberg och Borås.

Det av mig bär relaterade fallet torde vara lika väl berättigat till att få
^minutering och även fullt jämförbart med mångå municipalsamhällen med
5,000 invånare. Det gjordes försök för ett par år sedan att få tillrättalagt
denna angelägenhet, varför jag besökte kontrollstyrelsen i ärendet och fick
där ett lika vänligt som vanligt svar, att utredning pågår och att ingenting
kan göras, innan densamma är slutförd, men att lättnad sannolikt kommer att
beredas i ifrågavarande fall.

^ När nu förordningen angående försäljning av spritdrycker är upptagen i ett
så stort sammanhang, borde väl landsbygdens intressen även blivit tillgodosedda
bättre än vad nu är fallet. Genom ett bifall till Carl Erikssons motion
hade en väg lämnats öppen. Den kunde gärna ha varit snäv för att densamma
ej skulle föranleda onödiga konsekvenser, men där de lokala omständigheterna
i tätbebyg:gda samhällen därtill kunna föranleda, så skulle kunna prövas
en från befolkningen fullt berättigad ansökan örn utminutering i dylika fall.
Jag kan icke förstå, att en svåråtkomlig vara befrämjar nykterheten. Jag
tror nästan snarare, att det verkar motsatsen.

Som frågan nu ligger till, herr talman, har jag intet yrkande. Jag beklagar
endast, att landsbygdens ekonomiska intressen blivit eftersatta genom att denna
detalj ej blivit intagen inom utminuteringens ram.

Herr Bergman: Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till herr

Johansons i Huskvarna reservation med avseende på paragraferna 3, 6, 8, 9
och 10, vilka gälla den kommunala självbestämningsrätten i avseende å utminuteringen.
Mitt yrkande gäller således för ögonblicket paragraf 3.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i nu
berörda paragraf.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande
av den nu förevarande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Johanson i Huskvarna
vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 kap. 3 § av bevillningsutskottets i betänkande nr 28
framlagda förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som påyrkats i den av
herr Johanson i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

lil

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

3 kap. 4 och 5 §§.

Godkändes.

3 kap. 6 §.

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. Tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 12
och 13 §§ meddelas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga
rum.

2 mom. Tillstånd enligt 1 mom. må avse

utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod
(årsutskänkning); eller

utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod
(tillfällig utskänkning).

I herr Johansons i Huskvarna reservation hade för paragrafen i fråga påyrkats
följande avfattning:

1 mom. Tillstånd till inrättande av utminuterings- eller utlämningsställe
så ock tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 13 § meddelas
av länsstyrelsen i det län där försäljningen skall äga rum.

2 mom. Tillstånd till utskänkning enligt 1 mom. må avse utskänkning
som — -—- — (tillfällig utskänkning).

Herr Bergman: Jag ber beträffande denna paragraf att få yrka bifall till
herr Johansons i Huskvarna reservation.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna paragrafen endast yrkats att densamma skulle
godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Johanson i Huskvarna
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

3 kap. 7 §.

Godkändes.

3 kap. 8 §.

Denna paragraf lydde:

Ansökan örn tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift angående
antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin,
samt förslag till grunder för utskänkningens bedrivande och utskänkningsställenas
förläggning.

I den av herr Johanson i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen
hade för paragrafen föreslagits följande lydelse:

Ansökan örn tillstånd till inrättande av utminuterings- eller utlämningsställe
så ock om tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift örn antalet
försäljnings- eller utlämningsställen och deras förläggning samt vad angår
utskänkning jämväl uppgift örn antalet försäljningsställen dels för spritdrycker
och vin, dels för enbart vin ävensom förslag till grunder för utskänkningens
bedrivande.

112

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Herr Bergman: Jag ber beträffande denna paragraf att få yrka bifall till
herr Johansons i Huskvarna reservation.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den under behandling varande paragrafen enligt utskottets förslag
samt vidare, i enlighet med herr Bergmans yrkande, därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i herr Johansons i Huskvarna
vid betänkandet avgivna reservation; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

3 kap. 9 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

1 mom. över ansökan av systembolag om tillstånd till årsutskänkning skall
länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande av fullmäktige i kommunen. Dessa
hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än
Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

2 mom. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd till årsutskänkning,
skola yttranden inhämtas från systembolaget, kommunens nykterhetsnämnd
ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

I herr Johansons i Huskvarna reservation hade för ifrågavarande paragraf
påyrkats följande lydelse:

1 mom. Över ansökan av systembolag örn tillstånd till inrättande av ut minuterings-

eller utlämningsställe, så ock örn tillstånd till årsutskänkning
---— landet kommunalnämnden.

2 mom. Innan fullmäktige -—- --landet kommunalnämnden.

Herr Bergman: Jag ber beträffande denna paragraf att få yrka bifall till
herr Johansons i Huskvarna reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder annat yrkande ej förekommit, än att den nu förevarande paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herr Johanson i
Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag samt vidare i enlighet med berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

3 kap. 10 §.

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. Har ansökan örn tillstånd till årsutskänkning som gjorts av systembolag
blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen meddelas.

2 mom. Ej må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sättas
högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas i
del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga rum.
Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga örn rörelsens bedrivande,
som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 §§ omförmälda ämnen och ej heller
innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas
av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap. 3 § angivna
syfte eller med allmän lag eller författning.

3 mom. Över meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis med an -

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

113

Förordning störslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
givande av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att
gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen ävensom för annan
stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden och landsfiskalen.

Länsstyrelses beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten, där
allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av
besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet,
vilken dag skall angivas i kungörelsen.

I den av herr Johanson i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen
hade för samma paragraf påyrkats följande avfattning:

1 morn. Har ansökan örn tillstånd till inrättande av utminuterings- eller
utlämningsställe eller systembolags ansökan om tillstånd till årsutskänkning
blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen meddelas.

2 mom. Ej må vid meddelande av tillstånd, som i 1 mom. sägs, antalet

försäljnings- eller utlämningsställen sättas högre än fullmäktige föreslagit
eller dylikt ställe förläggas i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan
förläggning ej böra äga rum. Hava fullmäktige beträffande utskänkningsställe
föreslagit sådana inskränkningar---eller författning.

3 mom. över meddelat---—- och landsfiskalen.

Länsstyrelses beslut---i kungörelsen.

Herr Bergman: Jag ber beträffande denna paragraf att få yrka bifall till
herr Johansons i Huskvarna reservation.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande av den nu ifrågavarande paragrafen enligt utskottets
förslag samt vidare, i enlighet med herr Bergmans yrkande, därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i herr Johansons i
Huskvarna vid betänkandet avgivna reservation; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

3 kap. 11 §.

Godkändes.

3 kap. 12 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan
kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkning
äger rum å hotell eller pensionat, må Konungen, där systembolags ansökan
om sådan utskänkning avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom
fullmäktige väckt fråga om utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd
till utskänkningen (turistutskänkning). Ansökan örn tillstånd skall
göras av bolaget eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut
vunnit laga kraft. Tillstånd meddelas för oktrojperiod eller del därav.

Konungen äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter
i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga.

I herr Johansons i Huskvarna reservation hade föreslagits, att ifrågavarande
paragraf skulle utgå.

Herr Bergman: I denna paragraf är det fråga om turistutskänkningen.
Det heter där: »Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort

Första kammarens protokoll 19S7. Nr 87. 8

114

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
eller annan kurort eiler eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkningen
äger runi å hotell eller pensionat», må Konungen etc. meddela
tillstånd, även om fullmäktige avstyrkt. Detta är ju en synnerligen viktig sak,
man frånhänder nämligen kommunen rätt att säga nej i avseende a utskänkning.
Annars har man i denna reviderade författning bibehållit kommunens rättighet
att själv avgöra, örn den vill ha utskänkning eiler icke i sitt område. Nu skulle
det göras ett undantag beträffande turisthotellen. Men bestämmelsen är så
allmänt och vagt uttryckt, att jag föreställer mig att det blir ganska mångå orter
som kunna ryckas in under denna bestämmelse, och jag tvivlar på att denna
omstridda nyhet är något som kommer att väcka tillfredsställelse i landet i allmänhet.
Man har nog allmännast och med all rätt den meningen att ortsbefolkningen
skall ha rätt att själv säga ifrån, örn det skall få finnas utskänkning
eller icke inom dess område, och man vill underkasta sig någon slags diktatur
utifrån av resande turister, vare sig från in- eller utland. Jag hänvisar till
vad jag i detta avseende yttrade i den föregående allmänna diskussionen och
tillåter mig att i överensstämmelse med herr Johansons i Huskvarna reservation
yrka att denna paragraf måtte utgå.

Herr Bärg, Johan: Jag skall inte inlåta mig på något bemötande av herr
Bergmans anförande. Jag ber bara att i detta sammanhang få uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t vid behandlingen av eventuella framställningar
härom förfar på det sätt som antydes i revisionens hemställan, d. v. s. att ortsmyndigheternas
uppfattning inhämtas, och där skäl till avstyrkande föreligga
hänsyn tagas till dessa.. Jag vill också uttala den förhoppningen, att det vid
meddelande av tillstånd noga övervägés, huruvida överlåtelse av tillståndet bör
ske till enskild person eller det bör utnyttjas av systembolag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande av
den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att kammaren
skulle besluta, att paragrafen skulle utgå ur förslaget; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 3 kap. 12 § av bevillningsutskottets i betänkande nr 28
framlagda förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, att paragrafen skall utgå ur förslaget.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

3 kap. 13—15 §§.

Godkändes.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

115

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

3 kap. 16 §.

1 mom.

Godkändes.

2 mom.

Detta moment lydde:

Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för tillståndets
innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker;
och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen
därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt
inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende
på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner.

I motiveringen hade utskottet å sid. 70—75 i det tryckta betänkandet gjort
vissa uttalanden rörande avveckling av det s. k. vinstkvantitetsystemet.

Enligt en vid betänkandet avgiven, med 5) betecknad reservation hade herr
Anderson i Norrköping, friherre Lagerfelt samt herrar Velander, Eilif Sylwan
och Hagberg i Malmö på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville — med bibehållande i
princip av den enskilda restaurangnäringen nu tillkommande rätt till vinst
å utskänkning av spritdrycker och vin —- till fortsatt utredning och övervägande
upptaga härmed sammanhängande spörsmål samt för nästkommande års
riksdag framlägga förslag till definitiv reglering därav.

Herr Velander: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte besluta att, med uteslutande av utskottets motivering rörande avvecklingen
av vinstkvantitetsystemet, godkänna den motivering, som förekommer i reservation
5).

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Då mitt votum i denna fråga är beroende
av den tidpunkt, vid vilken den av finansministern i utsikt ställda objektiva
utredningen kommer att igångsättas, tillåter jag mig till herr statsrådet
ställa den frågan, om man kan beräkna att detta kommer att ske inom en tidrymd
av högst tre år.

Herr statsrådet Wigforss: På denna fråga kan jag endast svara, att så,
som jag har uppfattat utskottets yttrande, innebär det, att Kungl. Maj :t redan
från början skall följa utvecklingen med uppmärksamhet och ta upp frågan, så
snart man överhuvud taget finner anledning därtill. Det kommer således att
bli beroende på, hur hastigt de ogynnsamma verkningarna anses kunna inträda,
när denna utredning kommer att sättas i gång, för såvitt jag har med den att
göra. Men jag skall gärna för min personliga del svara, att jag är mycket villig
att snarast möjligt igångsätta den.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att, utom i fråga
om motiveringen, till vilken herr talmannen ville återkomma efteråt, hade i
avseende på det nu föredragna momentet endast yrkats att detsamma skulle
godkännas.

På gjord proposition bifölls detta yrkande.

116

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Vidkommande den till momentet hörande motiveringen, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets å sid. 70—75 i det tryckta betänkandet
gjorda uttalanden rörande avveckling av vinstkvantitetsystemet skulle godkännas,
dels ock, av herr Velander, att kammaren skulle besluta att, med uteslutande
av utskottets yttrande i berörda del, i stället godkänna den motivering,
som förekomme i den av herr Anderson i Norrköping m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5) betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
i angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i bevillningsutskottets betänkande nr 28
godkänner utskottets uttalanden rörande avveckling av vinstkvantitetsystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren att, med uteslutande av utskottets yttrande
i berörda del, i stället godkänna den motivering, som förekommer i den av
herr Anderson i Norrköping m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville jösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 52.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode fran att rösta.

3 kap. 17 och 18 §§.

Godkändes.

3 kap. 19 §.

3 mom. i denna paragraf hade följande avfattning:

Därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar föranledas eller
detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort menligt påverkas,
må länsstyrelsen tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande eller
ock återkalla meddelat tillstånd. Länsstyrelsens beslut gånge i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

I den av herr Johanson i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen
hade för ifrågavarande moment påyrkats följande lydelse:

Därest av---meddelat tillstånd. Göra fullmäktige i kommun, där

utminuterings- eller utlämningsställe finnes inrättat, framställning, att dylikt

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

117

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
ställe skall upphöra, är länsstyrelsen pliktig förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande
därstädes. Länsstyrelsens beslut gånge i verkställighet utan hinder
av anförda besvär.

Herr Bergman: Jag ber beträffande denna paragraf att få yrka bifall till
herr Johansons i Huskvarna reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först på
godkännande av den under behandling varande paragrafen enligt utskottets förslag
samt vidare, i enlighet med herr Bergmans yrkande, därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i herr Johansons
i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservation; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

3 kap. 20—22 §§ samt 4 kap. 1 §.

Godkändes.

4 kap. 2 §.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Tillstånd att inköpa rusdrycker må
icke meddelas den som ej fyllt tjugufem
år; dock må, örn särskilda skäl
därtill äro, tillstånd meddelas den som
fyllt tjuguett år men ej tjugufem år.

Enligt en vid betänkandet avgiven, med 4) betecknad reservation hade herrar
Johan Bärg och Elof Andersson på anförda skäl ansett, att utskottets yttrande
i hithörande del bort erhålla den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag
till lydelse av 4 kap. 2 §.

Herr Bärg, Johan: Som herrarna finna, har jag tillsammans med herr

Andersson i Fältenborg tillåtit mig att avge en reservation på denna punkt, som
återfinnes på sid. 120. Jag hemställer där örn bifall till den av Kungl. Maj:t
föreslagna lydelsen av paragrafen. Skillnaden mellan de båda förslagen är att
utskottet har bestämt minimiåldern för rätt till erhållande av inköpstillstånd till
21 år, medan i propositionen är föreslaget att åldern skall sättas till 25 år med
det tillägget: »dock må, om särskilda skäl därtill äro, tillstånd meddelas den
som fyllt tjuguett år men ej tjugufem år». Den som läser motiveringen till
utskottets ändringsförslag finner, att utskottet uttalar önskvärdheten av att
bolagen förfara med varsamhet, när det gäller att bevilja inköpstillstånd åt
unga människor mellan 21 och 25 år. Syftet med det hela torde vara, att det
icke skall bli några större avvikelser från den ordning som nu gäller. Redan
nu är det i lag bestämt att minimiåldern skall vara 21 år. En del kommuner
ha vid oktrojens bestämmande satt gränsen till 25 år, och åtskilliga systembolag
ha funnit det gagneligt, att trots att deras handlingsfrihet är obunden i
detta fall likväl tillämpa den ordningen, att motbok icke, annat än i särskilda
fall, tilldelas någon som är under 25 år. Det förefaller således, som örn det
skulle vara alldeles likgiltigt vilken väg man går. Att jag och min medreservant
reserverat oss i denna punkt är mera med hänsyn till de praktiska fördelar
vid tillämpningen som följa med Kungl. Majlis förslag. Alla som ha nå -

(i utskottets förslag:)
Tillstånd att inköpa rusdrycker må
icke meddelas den som ej fyllt tjuguett
år.

118

Xr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)
gon erfarenhet av besvärligheterna för bolagen viel meddelande av inköpstillstånd
veta att det är lättare och behagligare för bolagen att handha en sådan ordning,
där möjlighet finns att göra medgivande än där man måste göra^ skärpningar
av gällande bestämmelser. Man kommer i båda fallen, örn man så önskar, till
precis samma resultat, men skillnaden blir den att bolagen, örn man följer
Kungl. Maj :ts förslag, icke behöva kivas med motbokssökande i samma utsträcning,
som örn man följer utskottet. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd,
en institution som har den bästa kännedomen örn svårigheterna på detta
område, har också hemställt örn att få en sådan ordning som Kungl. Majit
föreslagit.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till den av mig jämte herr Andersson i
Fältenborg avgivna reservationen, som innefattar bifall till Kungl. Majits förslag.
Om kammaren skulle bifalla detta, måste därav följa, att motsvarande
stycke i motiveringen på sidan 62 utbytes mot det förslag till motivering, som
reservationen bygger på och som återfinnes på sidan 120 i betänkandet.

Häri instämde herr Andersson, Elof.

Herr Velander: Herr talman! I samband med denna paragraf bör upp märksammas

4 kap. 4 §, där det heter: »I fråga örn spritdrycker skall hemortsbolaget,
med hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden, fastställa
den högsta myckenhet, som må av honom inköpas.» Förhållandet är ju det, att
på grund av motsvarande stadgande i nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning
de flesta motboksinnehavare icke erhålla maximikvantiteten, fyra liter,
utan graderas denna nedåt, i många fall till en liter i månaden och därunder, ja,
kanske ned till en liter i kvartalet. Utskottet utgår såsom självfallet ifrån
•— utskottet har förresten understrukit detta — att åberopade bestämmelsen
skall tillämpas aven när det gäller tilldelning till personer i åldern 21—25 år.
Det torde vara riktigt, att alla åldersklasser, som enligt lagstiftningen skola
eller kunna komma i åtnjutande av motbok, bedömas principiellt lika. Jag var
i mitt första anförande i dag inne på denna fråga, och jag tillåter mig åberopa,
vad jag därvid yttrade. Jag är inte benägen att tillmäta de s. k. praktiska
synpunkter, som herr Bärg anförde, något avgörande värde i förevarande sammanhang.
Inom utskottet finnes det förresten flera systembolagsmän, och de
ha, som kammarens ledamöter torde finna, i regel anslutit sig till utskottets
förslag. Av utskottets 20 ledamöter är det sålunda icke mindre än 18, som stå
för utskottets betänkande i denna del.

Jag tror, att det är klokt att följa utskottet även på denna punkt, och jag
tillåter mig därför att hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Sjödahl: Jag skulle också vilja hemställa om bifall till utskottets

förslag i förevarande punkt. I nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning
är ju fastställd en gräns av 21 år, men sedan ha de i detta avseende allsmäktiga
kommunerna vid oktrojs meddelande gjort inskränkande bestämmelser rörande
denna ålder. Man har på sina håll ansett sig finna, att detta medfört
att ungdomen använt på olagligt sätt åtkommen sprit, och inte minst att man
i mycket stor utsträckning lånat motböcker. Jag tror att man mycket väl
skulle kunna hysa det förtroendet för ungdomen mellan 21 och 25 år, att man
inom ramen för de allmänna föreskrifterna i rusdrycksförsäljningsförordningen
medgiver den principiell rätt att erhålla motbok.

Jag ber av denna anledning att få yrka bifall till vad utskottet har föreslagit.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

119

Förordnings förslag ang_. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Jag tycker det är en ovanligt stark och bindande motivering, som
reservanterna här ha givit.

I detta anförande instämde herr Härdin.

Herr Larsson, Viktor: Med anledning av herr Velanders yttrande, att det
endast är två av utskottets medlemmar som stå bakom detta yrkande, vill jag
meddela att det i utskottet var sju som röstade för Kungl. Maj :ts förslag, och
bland dem var jag, fast jag inte blev i tillfälle att reservera mig. Jag kommer
även nu att rösta för Kungl. Maj:ts förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bärg, Johan, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 4 kap. 2 § av bevillningsutskottets i betänkande nr 28
framlagda förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, höstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Maj:t
föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —59;

Nej — 59.

På grund härav nedlade herr talmannen i kammarens därtill avsedda rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till storlek och utseende, tryckta
och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade, varefter på anmodan av
herr talmannen herr Bergman ur rösturnan upptog den ena av röstsedlarna,
och befanns denna vara ja-sedeln, vadan kammaren fattat beslut i ämnet enligt
ja-propositionen.

Vid omröstningen hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att
rösta.

4 kap. 3—6 §§.

Godkändes.

120

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Förordningsf årslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

4 kap. 7 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Där det finnes påkallat för ordnande av försändning av rusdrycker till ort,
där utminuteringsställe ej är beläget, äger bolag att å sådan ort inrätta särskilt
utlämningsställe.

Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes
inrättat, äger bolaget medgiva, att försändning av varan till köparens närmaste
post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation må ske utan skyldighet
för köparen att gälda försändningskostnaden. Utgifterna för sådan försändning
skola, i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar, uttagas
genom pristillägg å utminuterade spritdrycker.

Vid försändning har bolaget att vidtaga sådana anordningar, att varan ej
kommer annan än köparen tillhanda.

I herr Johansons i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservation hade för
ifrågavarande paragraf föreslagits följande avfattning:

Där det — ■—- — äger bolag, sedan tillstånd därtill jämlikt 3 kap. 10 § lämnats,
att å sådan ort inrätta särskilt utlämningsställe.

Är köpare -— --äger bolaget medgiva att försändning av varan till kö parens

närmaste järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation må ske utan skyldighet
för köparen att gälda försändningskostnaden. Utgifterna för sådan
försändning skola, i enlighet -—• --utminuterade spritdrycker.

Vid försändning---köparen tillhanda.

Herr Bergman: Jag ber att få yrka bifall till herr Johansons i Huskvarna
reservation på denna punkt. Som bekant råder för närvarande förbud mot
försändning av spritdrycker genom postverket. Här föreslås att detta förbud
skall upphävas, varigenom således alla våra postanstalter skulle göras till
spritutlämningsställen. Jag tillåter mig betvivla, att detta kommer att mottagas
med någon tillfredsställelse i landet, och jag hänvisar till vad jag tidigare
yttrat i denna sak. Jag ber kammarens ledamöter besinna, vilka konsekvenser
det skulle ha. Små postanstalter som förestås exempelvis av en lärare
eller lärarinna och äro inrymda i samma lokal som skolan eller strax i närheten
skulle bli spritutlämningsställen! Det kan aldrig vara välbetänkt. I
Amerika är man både bland förbudsvänner och deras motståndare fullt ense
om att inga försäljningsställen för rusdrycker skola få finnas i närheten av
skolor eller kyrkor. Det är utan tvivel en god regel.

Jag yrkar bifall till herr Johansons i Huskvarna reservation, enligt vilken
bestämmelsen örn försändning genom postverket skulle utgå.

Herr Bärg, Johan: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu förevarande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som påyrkats i den av herr Johanson i Huskvarna vid
betänkandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

121

Förordningsförslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Den, som godkänner 4 kap. 7 § av bevillningsutskottets i betänkande nr 28
framlagda förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, som påyrkats i den
av herr Johanson i Huskvarna vid betänkandet avgivna reservationen.

4 kap. 8—17 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§.

Godkändes.

5 kap. 3 §.

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid offentligt skådespel, varieté- eller
cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert, annan föreställning
till vilken allmänheten har tillträde
må ej utskänkning ske i lokal
eller å plats, där föreställningen äger
rum, eller i annan därmed i inre förbindelse
stående lokal; dock må länsstyrelsen,
sedan i annan stad än
Stockholm magistraten samt på landet
kommunalnämnden avgivit yttrande,
för särskilda fall medgiva rätt
till sådan utskänkning. Vad nu är
sagt skall gälla jämväl beträffande offentlig
danstillställning å lokal som ej
huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse.

Herr Velander: Herr talman! Jag har inom utskottet framställt yrkande
om godkännande av denna paragraf med den lydelse, som givits den enligt
propositionen. Jag kan också meddela, att, såvitt jag förstått, vid visst tillfälle
i samband med fattandet av preliminärt beslut inom utskottet majoritet
förelegat för den ståndpunkten. Emellertid satte vissa ledamöter av utskottet
denna paragraf i samband med den paragraf, som handlar örn motboksåldern,
och uppnåddes för dessas vidkommande någon kompromiss, som samlade majoritet
vid det definitiva avgörandet. Fastän jag inte på något sätt deltog i
antydda kompromiss, underlät jag på grund av densamma att reservera mig
till förmån för propositionen på denna punkt.

Jag är i alla fall av den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag här är
synnerligen väl motiverat, och ber jag alltså att få yrka bifall till denna paragraf
med den lydelse, den givits enligt propositionen.

(i utskottets förslag:)

Vid offentligt skådespel, varieté- eller
cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert, annan föreställning,
till vilken allmänheten har tillträde,
så ock vid offentlig danstillställning
må utskänkning ej ske i lokal
eller å plats, där föreställningen
eller danstillställningen äger rum, eller
i annan därmed i inre förbindelse
stående lokal; dock må länsstyrelsen,
sedan i annan stad än Stockholm magistraten
samt på landet kommunalnämnden
avgivit yttrande, för särskilda
fall medgiva rätt till sådan utskänkning.

122

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Anslag till
länsstyrelserna.

Förordnings förslag ang. försäljning av rusdrycker m. m. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att utan vidare få yrka bifall
till utskottets förslag. Det talades nyss om att det var så få reservanter i
fråga om 25-årsgränsen. Som herr Velander här antydde, framkastades inom
utskottet ett kompromissförslag, som gick ut på, att örn man vunne enighet
för den av utskottet föreslagna lydelsen av den s. k. dansparagrafen, så skulle
vissa opponenter från andrakammarsidan avstå från att reservera sig i fråga
örn 25-årsgränsen. Det var därför vi blevo så få reservanter på den punkten.

Jag föreställer mig, att i varje fall de, som i utskottet deltogo i denna kompromiss,
äro villiga att följa utskottet.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsf årslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten a).

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Punkterna b) och c).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 160, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m.; och

nr 161, i anledning av väckt motion örn anslag till vissa livräntetillägg åt
livräntetagare enligt lagen angående skada till följd av olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 162, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1937/
1938 jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 178, hade Kungl. Majit,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning för länsstyrelserna,
att tillämpas från och med den 1 januari 1938,

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas under budgetåret 1937/1938,
dels ock till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 5,150,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 253, inom första kammaren
av herr N. Holmström m. fl. och den andra, nr 475, inom andra kammaren

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

123

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

av herr M. Skoglund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i fråga om
juristbefattningarna å ordinarie stat vid länsstyrelserna godkänna den av
länsstyrelseutredningen framlagda personalförteckningen med däri föreslagna
lönegrader och bevilja den ökning i av Kungl. Majit begärda anslagsbelopp,
som därav föranleddes,

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 254, inom första kammaren
av herr C. Bengtsson m. fl. och den andra, nr 477, inom andra kammaren
av herr G. Arnemark m. fl., vari hemställts, att riksdagen antingen måtte besluta,
att befattningarna såsom landskanslist och landskontorist skulle placeras
i lönegrad B 17, samt uttala sig för att icke-ordinarie landskanslister och
landskontorister i stadigvarande tjänst genomgående skulle placeras två lönegrader
högre än vad som föreslagits i propositionen eller ock besluta tillerkänna
ordinarie landskanslister och landskontorister ävensom icke-ordinarie
sådana med 5 års stadigvarande tjänstgöring en tillfällig löneförbättring av
300 kronor per år samt uttala angelägenheten av att eventuell ytterligare utredning
i lönespörsmålet i fråga företoges så skyndsamt som möjligt och att
den icke finge föranleda en fortsatt förhandenvaro av de onormala löne- och
befordringsförhållanden, som för närvarande förefunnes vid länsstyrelserna,
dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 255, inom första kammaren
av herr N. Holmström och den andra, nr 476, inom andra kammaren^ av
herr M. Skoglund m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att årsarvodet
till försvarsassistenterna vid länsstyrelserna — vilket arvode av Kungl.
Maj :t föreslagits till 800 kronor —- skulle bestämmas till 1,200 kronor samt
bevilja den ökning i av Kungl. Majit begärda anslagsbelopp, som därav föranleddes,

dels ock en inom första kammaren av herr G. Ehrnberg m. fl. väckt motion,
nr 256, vari hemställts, att riksdagen ville hemställa, att frågan om behörighetsvillkor
för erhållande av högre tjänster inom statsförvaltningen måtte göras
till föremål för skyndsam utredning, som borde syfta till en i möjligaste
mån enhetlig reglering av statsförvaltningens rekryterings- och utbildningsfrågor,
samt att kompetensvillkoren för högre befattningar å landskontoren
i avbidan på denna utredning måtte lämnas oförändrade.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Ilo) att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förslag måtte

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för länsstyrelserna, att
tillämpas från och med den 1 januari 1938;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för länsstyrelserna, att tilllämpas
under budgetåret 1937/1938;

c) till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1937/1938 anvisa ett
förslagsanslag av 5,149,000 kronor;

2io) att följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 253, av herr N. Holmström m. fl.,

nr 254, av herr C. Bengtsson m. fl.,

nr 255, av herr N. Holmström, och

nr 256, av herr G. Ehrnberg m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 475, av herr M. Skoglund m. fl.,

nr 476, av herr M. Skoglund m. fl., och

nr 477, av herr G. Arnemark m. fl.,

124

Nt 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört,
icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation bade anmälts av, utom andra, herr Holmström, som med instämmande
i vad utskottet anfört rörande landskanslister och landskontorister
ansett, att utskottet bort tillstyrka, dels det i motionerna 1:258 och 11:475
framställda yrkandet örn godkännande av den av länsstyrelseutredningen uppgjorda
personalförteckningen, dels ock det i motionerna 1:255 och 11:476 i
enlighet med nämnda utrednings förslag framställda yrkandet örn höjning av
årsarvodet till försvarsassistenterna till 1,200 kronor.

Herr Wangson, Otto: Herr talman! Den kungl, propositionen angående

länsstyrelserna är i huvudsak utformad efter det förslag, som framlagts av
länsstyrelseutredningen. I ett viktigt hänseende skiljer sig dock propositionen
från de sakkunnigas förslag, nämligen i fråga örn föredragandetjänsternas inplacering
i lönegrad. Medan de sakkunniga föreslagit, att föredragande, som
ständigt är uteslutande sysselsatt med föredragning, skall placeras såsom länsassessor
antingen i 26 eller, vad avser nuvarande länsassessorer, i 28 lönegraden,
föreslog Kungl. Maj :t allenast den ändring uti bestående förhållanden,
att i 4 län tillhopa 7 föredragande placerades såsom e. o. tjänstemän i 27 lönegraden,
d. v. s. i en löneställning, som motsvarar 25 lönegraden för ordinarie
tjänsteman. Härjämte föreslog Kungl. Maj :t, att en del nya ordinarie tjänster
inrättades i 24 och 21 lönegraderna, därvid avsågs, att även dessa tjänstemän
skulle vara föredragande, men främsta anledningen till tjänsternas inrättande
val den, att hittills inom länsstyrelserna förhållandet mellan ordinarie och icke
ordinarie personal vad antalet avser icke varit tillfredsställande.

Det för Kungl. Maj:t närmast bestämmande skälet för ett frångående av de
sakkunnigas förslag i fråga om föredragandetjänsterna synes ha varit, att ett
genomförande av förslaget kunde tänkas medföra vittgående konsekvenser för
den övriga statsförvaltningen. Jag föreställer mig emellertid, att det vid en
omorganisation av nu ifrågavarande slag främst gäller att se till att vederbörande
verk erhåller de tjänstemän, varav det är i behov. De sakkunniga ha
påvisat den utveckling, som ägt rum inom länsstyrelserna och som föranlett det
ofta påtalade systemet med partiella ledigheter. De sakkunniga lia jämväl uttalat,
att dessa partiella ledigheter varit nödvändiga och att desamma kunna
avskaffas endast om antalet föredragande ökas. Efter en ovanligt ingående
undersökning av arbetsförhållandena inom samtliga länsstyrelser ha de sakkunniga
fixerat som absolut lägsta tal för nya föredragande befattningar 27
länsassessorstjänster, varav 23 på kanslisidan och 4 på landskontor. Därjämte
lia de sakkunniga tänkt sig, att jämväl tjänstemän i lägre löneställning skulle
fungera såsom föredragande, men allenast temporärt och i begränsad omfattning.

De synpunkter, som de sakkunniga sålunda anlagt på frågan om föredragandenas
löneställning, äro inte nya utan innebära bara en tillämpning av beslut
vid 1917 och 1925 års riksdagar. Vid 1917 års riksdag, då nuvarande organisation
tillkom, förutsattes inte lägre ständiga föredragande än i assessorsgrad.
Vid 1925 års riksdag, då det gällde inplacering av assessorstjänsterna i det
nya lönesystemet, ansågs det med hänsyn till mångsidigheten i och den höga
kvaliteten på de arbetsuppgifter, som åvilade länsassessorerna. inte lämpligt att
placera dessa lägre än i 27 lönegraden, medan befattningshavare med i viss
mån besläktade uppgifter i de centrala verken sattes i 26 lönegraden. Vid
samma riksdag placerades de tjänstemän, som kommo närmast efter de ständiga
föredragandena och som bara undantagsvis skulle fungera som föredragande,
i 24 lönegraden.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

125

Anslår/ till länsstyrelserna. (Forts.)

När assessorstjänsterna inrättades 1917, åberopades en statistik, som utvisade,
att ärendenas antal ökat under tioårsperioden 1904—1914 med 21 %.
Dc siffror, som nu äro tillgängliga över utvecklingen sedan 1914 och vilka återfinnas
i kommitténs betänkande, utvisa en ökning sedan dess på över 220 %.
Den relativt obetydliga ökningen med 21 % föranledde, att 46 assessorstjänster
i ordinarie ställning inrättades. Den i jämförelse härmed kolossala ökningen
sedan 1914 skulle enligt propositionen medföra, att allenast 7 assessorstjänster
inrättades och dessa i icke-ordinarie ställning. Det kan väl påstås, att förslaget
i denna del innebär ett frångående av de principer, efter vilka föredragningen
i länsstyrelserna hittills varit utformad.

Jag har varit med om att framlägga en motion, som i denna del grundar
sig på de sakkunnigas förslag. Det har sagts, att ett bifall till motionen skulle
medföra konsekvenser för den övriga statsförvaltningen. Jag förstår inte
riktigt hur detta skulle kunna bli fallet. Därest inom övriga grenar av statsförvaltningen
komma att resas krav på bättre ställning för föredragandena,
kunna sådana krav grundas på 1925 års riksdagsbeslut, vilket innebar, att
riksdagen godkände lönenämndens uttalande, att vid en befattnings inplacering
i lönegrad ali hänsyn skulle tagas till det förhållandet, huruvida med befattningen
vore förenad föredragningsskyldighet av viss omfattning och av viss
karaktär. De förutsättningar lönenämnden sålunda uppställt för en viss högre
lönegradsplacering äro för handen i fråga örn dessa tjänster i länsstyrelserna.
Därest motsvarande förhållanden råda inom andra grenar av statsförvaltningen,
böra givetvis statsmakterna tillse, att 1925 års riksdagsbeslut tillämpas så
långt sig göra låter. Denna uppfattning synes ha varit rådande i riksdagen
så sent som i fjol, då riksdagen godkände en placering av tjänster inom pensionsstyrelsen
i 28, 26 och 24 lönegraderna.

Jag kan inte komma ifrån det intrycket, att ett avslag å motionen skulle
innebära en orättvisa mot de tjänstemän, varom här är fråga, och ett frångående
av beslut, som riksdagen fattat med räckvidd över hela statsförvaltningen. Det
finns enligt min uppfattning icke någon som helst anledning att icke bifalla
motionen, enär densamma icke kostar staten ett öre. Det är nämligen meningen
att samtidigt den särskilda ersättning, som nu utgår till de provisoriska föredragandena,
skulle bortfalla, och denna ersättning har uppgått till betydligt
högre belopp än kostnaden för dels uppfattning av nuvarande assessorstjänster
och dels uppflyttning av 27 befattningshavare från 24 till 26 lönegraden, vilket
är innebörden av motionen.

Därest ett bifall till motionen i frågans nuvarande läge inte skulle stå att
vinna, vore jag närmast böjd att ansluta mig till den tanke, som vid remissbehandlingen
framförts av lönenämnden, nämligen att frågan bör ytterligare
utredas av 1936 års lönekommitté. Den lösning, som nu på grundval av propositionen
och utskottsutlåtandet kan beslutas, torde under alla förhållanden få
betecknas som ett provisorium. Det är emellertid av vikt att även ett provisorium
blir så rimligt och rättvist avvägt som möjligt. Jag skall därför nöja mig
med att framställa ett ändringsyrkande i anslutning till utskottsförslaget av
innebörd, att riksdagen godtar detta förslag örn att de nya assessorstjänsterna
tills vidare göras icke ordinarie men ökar deras antal till det, som de sakkunniga
ansett erforderligt, eller från av utskottet föreslagna 12 till 27 e. o. assessorstjänster.
En konsekvens av ett bifall till detta yrkande skulle givetvis bli, att
de föreslagna nya extra länsnotarietjänsterna av 1 och 2 klass bleve obehövliga.
Som provisorium betraktad torde en sådan lösning kunna anses som åtminstone
acceptabel.

På grund av den långt framskridna timman skall jag inte närmare motivera
detta yrkande. Jag skulle emellertid bara till sist vilja framhålla, att det

126

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Andar! till länsstyrelserna. (Forts.)

särskilt vill förefalla som om de större länsstyrelserna oell alldeles speciellt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län blivit missgynnade. Man torde inte,
då man på denna punkt ej har ansett sig kunna följa de sakkunnigas förslag,
lia beaktat de i flera avseenden rätt speciella uppgifter, som länsstyrelsen i
Göteborg har sig ålagd. Jag skall bara peka på dem utan att närmare ingå
på desamma. Det är nämligen för landskansliet i Göteborg särskilt tre omständigheter,
som äro av betydelse att öka arbetsbördan: det är länets speciella
näringsförhållanden, vidare den osedvanligt rika samhällsbildningen kring Göteborg,
och slutligen också den ganska stora staden Göteborgs inverkan. Dessa
förhållanden torde för övrigt för kammarens ledamöter vara ganska väl kända.

Herr Ehrnberg: Herr talman! Det är om en annan del av förevarande

fråga än den av herr Wangson berörda, som jag skall tillåta mig att säga några
ord.

Tillika med två andra ledamöter i denna kammare har jag väckt en motion,
som har avseende å de i den kungl, propositionen ifrågasatta ändrade kompetenskraven
för högre befattningar å landskontoren. I fråga om dessa befattningar
har vederbörande departementschef föreslagit den ändringen i nu gällandebestämmelser,
att med juris kandidatexamen skulle likställas statsvetenskaplig-juridisk
examen. Örn värdet av denna nya examensform saknas ännu
all erfarenhet. I värjo fall torde man våga påstå, att denna examen icke har
samma värde som juris kandidatexamen. Att detta även varit statsutskottets
uppfattning torde kunna utläsas av den jämkning, som utskottet funnit sig böra
föreslå i de föreslagna kompetenskraven därhän, att den statsvetenskapligjuridiska
examen i stället för att likställas med juridisk kandidatexamen skulle
uppställas som minimikrav för de åsyftade tjänsterna.

De av motionärerna uttalade farhågorna för den föreslagna ändringen bemötas
av utskottet därmed, att utskottet anser sig icke dela dem. Då jag icke
tänker framställa något yrkande örn ändring av utskottets förslag, skall jag
icke upptaga tiden med att närmare redogöra för de av oss motionärer hysta
farhågorna utan inskränka mig till att säga, att dessa utmynna däri, att vi
anse såsom säkert, att de föreslagna sänkta kompetenskraven skulle bli till
nackdel för arbetet inom landskontoren med deras många grupper av stora och
viktiga ärenden, som kräva juridisk insikt.

Jag fann för någon tid sedan i en Stockholmstidning ett från rektorn vid
Stockholms högskola härrörande uttalande örn den nya statsvetenskapliga examen,
vilket uttalande i detta sammanhang icke torde sakna betydelse och som
jag därför, då det är ganska kort, skall tillåta mig återge. Denna tidningsnotis
hade till överskrift »Statsvetenskaplig examen i det blå» och lyder på följande
sätt: »Hela frågan örn den statsvetenskapliga examen svävar ju alltjämt
i det blå, framhåller Stockholms högskolas rektor, professor Sven Tunberg,
vid ett samtal---apropå den anmärkning, som framställts i tid skriften

darte och som refererades på Pressgrannar i går. Det har ju ännu
inte blivit fastställt vilka tjänster denna examen skall berättiga till. Detta
är dock tills vidare inte så farligt; skulle det visa sig att examen blir av mindre
värde, kunna de som nu läsa på den mycket lätt sadla örn och ta examen på
humanistiska sektionen i stället, därvid tillgodogörande sig vad de redan läst.
Litet svårare blir det förstås för dem att bli jurister, men Set går nog det också.
Man hoppas emellertid få en utredning av vederbörande myndigheter snarast
i den här frågan, så man får fast mark under fotterna.»

Detta uttalande sammanfaller i dess senare del med motionärernas hemställan,
att frågan örn kompetens för erhållande av högre tjänster inom statsförvaltningen
göres till föremål för skyndsam utredning, som bör syfta till en i

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

127

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

möjligaste mån enhetlig reglering av statsförvaltningens rekryterings- och utbildningsfrågor.
Utskottet säger för sin del, att det finner denna tanke beaktansvärd,
varför utskottet också förväntar, att Kungl. Maj:t uppmärksammar
ifrågavarande spörsmål.

I en av Stockholms morgontidningar för i onsdags, då denna fråga väntades
bli behandlad i kamrarna, förekom på ledareplats ett uttalande örn den av mig
och mina medmotionärer väckta motionen, i vilket uttalande vi tilläggas en
hel del mindre vackra motiv för vår blygsamma hemställan att låta anstå någon
tid med att i lag fastslå behörighetsregler för ifrågavarande befattningar. Vi
beskylldes för juridisk byråkratism, för att söka diskvalificera den nyinrättade
statsvetenskapliga juridiska examen och att på förhand utdöma eller misstänkliggöra
denna examen.

Jag vågar på det allra bestämdaste fritaga oss motionärer från allt dylikt,
som ohemult tillvitas oss, och jag vågar till och med det påståendet, att den ärade
skribenten måtte sakna antingen vilja eller förmåga både att rätt tyda, vad
som står att läsa i vår motion som ock, skulle jag våga säga, att inse, vilket
som kan vara lämpligast, att en ändring av gällande bestämmelser icke bör
efterföljas utan föregås av önskvärd utredning.

Det är ju endast detta senare vi i motionen syfta till, och jag kan för min
del icke finna något skäl, som talar för att från den av utskottet tillstyrkta
allmänna översynen av behörighetsvillkoren för erhållande av högre tjänster
inom statsförvaltningen, vilken översyn regeringen väl icke efter utskottets utlåtande
lär underlåta att åvägabringa, bryta ut frågan örn kompetensvillkoreu
för högre befattningar på landskontoren.

Såsom jag redan givit till känna, har jag, herr talman, icke något jakande,
men vill dock tillåta mig att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta en vördsam vädjan att ännu en gång taga under övervägande, örn
det dock icke kan anses lämpligt att, såsom motionärerna hemställa, kompetensvillkoren
för högre befattningar på landskontoren lämnas oförändrade i avbidan
på den av oss ifrågasatta och av statsutskottet tillstyrkta utredningen.

I herr Ehrnbergs yttrande instämde herr Reuterskiöld och herr Björkman,
Gustaf Adolf.

Herr Holmström: Herr talman! Örn man tittar på motionerna, skall man
finna, att det är tre olika grupper av länsstyrelsetjänstemän, som det här är
fråga örn''. För det första gäller det juristbefattningarna, för det andra landskanslisterna
och landskontoristerna och för det tredje försvarsassistenterna.
Den förste ärade talaren har redan berört frågan örn juristbefattningarna, och
jag skall därför icke inlåta mig på något resonemang örn dem nu. Jag vill
endast förklara, att den lilla utökning av antalet länsassessorer, som utskottet
föreslår — det är i fem län •— omöjligen kan råda den bot för bristerna inom
länsstyrelserna, som utskottet i inledningen till sitt utlåtande talar om.

Jag skall så be att få säga några ord örn landskanslisterna och landskontoristerna.
Beträffande dessa föreligger det motioner i båda kamrarna, i första
kammaren av herr Bengtsson m. fl. och i andra kammaren av herr Arnemark
m. fl.

Även örn man icke kan säga, att landskanslist- och landskontoristtjänsterna
äro övergångstjänster till landsfiskals- och häradsskrivartjänsterna, så stå de
i ett visst förhållande till varandra. Det var av den anledningen, att det nu
pågår en utredning rörande uppbördsväsendet och att en utredning örn åklagarväsendet
är beslutad, som länsstyrelseutredningen icke kunde komma till rätta
med detta problem och komma med ett förslag. Det är av samma anledning
som utskottet icke heller kunnat fatta ståndpunkt till de nyssnämnda motio -

128

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. ru.

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

nema av herrar Bengtsson och Arnemark. Utskottet yttrar nu beträffande
landskontoristerna och landskanslisterna följande: »Utskottet har icke kunnat
undgå att finna det beklagligt, att spörsmålet om ifrågavarande befattningshavares
löneplacering icke kunnat bringas till en lösning. Skulle ytterligare
uppskov av mera avsevärd omfattning bliva erforderligt, anser utskottet därför
rimligt, att avlönings förstärkning i en eller annan form beredes de befattningshavare,
som hava den längsta tjänstgöringstiden.»

Jag ber få påpeka att det är just i detta uttalande, som jag i min reservation
har instämt. Jag vill därtill här understryka kravet på att det snarligen
bringas reda och rättvisa i landskanslisternas och landskontoristernas befordringsförhållanden
och avlöningsförhållanden. Så gott som samtliga länsstyrelser,
myndigheter och utredningar, som haft att skaffa med denna sak, ha
bekräftat rättmätigheten i detta krav.

Slutligen skall jag be att få säga några ord också örn försvarsassistenterna.
Aven beträffande dessa föreligga motioner, i denna kammare av mig och i
medkammaren av herr Skoglund m. fl. Jag vill betona, att såväl beträffande
försvarsassistenterna som beträffande juristbefattningarna är det i dessa
motioner ingalunda motionärernas egna funderingar, som lia förts fram, utan
länsstyrelseutredningens förslag. 1935 års länsstyrelseutredning utgjordes av
en landshövding såsom ordförande, en landssekreterare, en landskamrer samt
tre riksdagsmän, representerande högern, bondeförbundet och socialdemokraterna.
Denna länsstyrelseutredning var fullkomligt enhällig i sina förslag
såväl beträffande juristbefattningarna som försvarsassistenterna. Yi motionärer
anse oss därför med skäl stå på en mycket säker grund, när det är detta
enhälliga förslag, som vi framfört. Länsstyrelseutredningen hade föreslagit
ett arvode för försvarsassistenterna på 1,200 kronor, vilket belopp av Kungl.
Majit föreslagits sänkt till 800 kronor. Motionärerna ha fört fram länsstyrelseutredningens
förslag örn 1,200, kronor. Utskottet har anslutit sig till
Kungl. Maj :ts förslag och erinrar örn att försvarskommissionen på sin tid
jämställt dessa försvarsassistenter med rullföringsbefälhavare. Så som förhållandena
sedan dess utvecklat sig vill jag alldeles bestämt hävda, att man
måste kräva betydligt större kvalifikationer av en försvarsassistent än av en
rullföringsbefälhavare. Försvarsassistenterna ha mycket ansvarsfulla uppgifter.
Det är icke endast det civila luftskyddet, såsom utskottet påpekar,
som de lia att ta befattning med. Jag vill erinra om att länsstyrelserna ha
ett mobiliseringsverk, som kräver en ganska regelmässig tillsyn och handläggning.
Ja, jag anser t. o. m. försvarsassistenternas uppgifter så ansvarsfulla,
att jag icke kan dela länsstyrelseutredningens och föredragande departementschefens
uppfattning om att dessa försvarsassistenter icke skulle ingå
i länsstyrelserna såsom självständigt föredragande. Det speciella område, varom
här är fråga, och den speciella sakkunskap, som kräves av försvarsassistenterna,
bör göra det ganska naturligt att de skola vara självständigt och
direkt föredragande och påtaga sig det ansvar, som därmed är förenat. Jag
tror att det skulle vara synnerligen opraktiskt, örn en försvarsassistent först
skulle göra sin föredragning för t. ex. landssekreteraren eller en länsassessor,
som sedan har att sätta sig in i frågan och i sin tur befordra denna föredragning
vidare till landshövdingen. Jag vill därför, herr talman, göra det uttalandet,
att försvarsassistent skall vara direkt föredragande.

Som saken nu ligger till från utskottet finns det emellertid ingen möjlighet
att komma med något yrkande, och jag får därför nöja mig med att göra detta
uttalande.

Herr Sederholm: Herr talman! Med hänsyn till den sena timmen vill jag
endast deklarera min anslutning till det anförande, som herr Otto Wangson

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

129

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

för en stund sedan höll, och de uttalanden, som han däri gjorde, dock med undantag
av det speciella uttalande, som gällde förhållandena i Göteborgs och
Bohus län, som jag icke har någon närmare kännedom om.

Häri instämde herr Hammarskjöld.

Herr Wallsson, Otto: Jag har gjorts uppmärksam på att formella skäl

omöjliggöra ett bifall till det yrkande, som jag framställt, och under sådana
förhållanden nödgas jag, herr talman, be att få återtaga detsamma.

Herr Svensson, Martin: Herr talman! Då det icke tycks föreligga några
yrkanden från motionärernas sida gentemot vad utskottet föreslagit, kan jag
ju begränsa mitt anförande och göra det mycket kort.

Herr Wangson har här redogjort för skillnaden mellan Kungl. Maj:ts förslag
och länsstyrelseutredningens förslag, vilket senare är upptaget i hans
motion. Jag behöver således icke uppehålla mig vid den sidan av saken. Utskottet
har ju vidtagit en förändring i det kungl, förslaget genom att flytta
upp fem befattningshavare från respektive B 21 och B 24 till B 26 och sålunda
ställt dem i samma lönegrad som länsassessorer. Detta får ju anses vara
ett steg i riktning mot det mål, som motionärerna sträva till. Det har icke
varit möjligt även för dem, som velat befordra motionärernas yrkanden, att
kunna komma längre. Jag vill även påpeka att andra kammaren godkänt utskottets
förslag. I denna kammare sitta tre av dem, som deltagit i länsstyrelseutredningen,
men ingen av dessa tre har hållit på den utredning, som
de själva verkställt, utan ansett sig kunna godkänna utskottets förslag, sådant
det nu föreligger.

Då herr Holmström icke heller gjort något yrkande, skulle jag också kunna
förbigå hans yttrande. Jag vill dock framhålla, att Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag tar sikte på att försvarsassistenterna i lönehänseende skola
kunna komma upp till samma ställning som rullföringsbefälhavare. Hed ett
arvode av 800 kronor och ett dagtraktamente av 8 kronor per dag kan deras
lön, även örn man räknar med någon semestertid, komma upp till i det närmaste
3,200 kronor om året, vilket ju är rullföringsbefälhavarnas lön.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag tar
till orda så här sent — jag hade uppriktigt sagt icke väntat mig någon debatt
i kammaren örn detta ärende — men jag anser mig icke kunna låta allt det, som
här yttrats, stå alldeles oemotsagt.

Det förhåller sig så, att när länsstyrelseutredningen på sin tid tillsattes,
berodde det därpå att det ute i länsstyrelserna, efter vad man kunde finna, förekom
verkligt upprörande missförhållanden på det sättet att personer, som
kommit till sådan ålder att de voro gifta och hade familj, hade en betalning,
som måste anses vara orimligt låg. Därtill kom att länsstyrelsernas ofta
framställda anspråk till socialdepartementet på tilläggsanslag utöver de förut
beviljade verkade ganska oroande, och framkallade frågan, huruvida ordningen
var sådan den skulle vara. Men jag får uppriktigt bekänna, att min
tanke icke var att det skulle bli fråga örn någon skgs allmän löneregleringinom
länsstyrelserna, även när det gällde de högre tjänsterna.

Man kan naturligtvis, mina herrar, motivera på många olika vis, och här
skjutes nu föredragandeplikten i förgrunden som ett motiv för en ny lönereglering
för dock jämförelsevis ganska väl betalda tjänstemän inom länsstyrelserna.
Det förhållandet att man skulle fördubbla antalet assessorer betyder

Första kammarens protokoll 1937. Nr 37. 9

130

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Orri inrättande
av en statens
bosättning slånefond

m. m.

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

ingenting annat än att ett antal personer i länsstyrelserna flyttas npp i en
högre lönegrad än den, vari de nu befinna sig. Det är klart, att sådana reformer
också skola vidtagas, när förhållandena verkligen på allvar påkalla
det. Men jag blev uppriktigt sagt ganska förbluffad, när den från helt andra
utgångspunkter tillsatta utredningen ett tu tre föreslog, att varenda länsstyrelse
skulle förses med dubbla antalet länsassessorer. Man får ursäkta mig,
örn jag icke utan vidare ansåg mig kunna gå med på detta. Nu begränsades
antalet nya länsassessorer i Kungl. Maj :ts förslag till sju. Statsutskottet har
höjt antalet till tolv, väl inte alldeles oberoende av den omständigheten, att tre
av länsstyrelseutredningens ledamöter också äro ledamöter av statsutskottet
och att åtminstone någon av dem även tillhör den avdelning, där ärendet för
statsutskottets del beredes.

Jag misstänker, att hade inte länsstyrelseutredningen varit direkt företrädd
i statsutskottet, så hade Kungl. Maj :ts förslag helt och hållet kommit, att bifallas,
ty det var ett mycket resonligt förslag i själva verket. Det innebär
bland annat, att antalet ordinarie tjänster ökas med över 30 procent. Man
blir faktiskt förskräckt över de anspråk, som ögonblickligen framställas från
alla håll, då man sätter i gång någon slags utredning beträffande olika ämbetsverks
organisation.

För min del får jag tillkännage, att jag är mycket tillfredsställd med statsutskottets
behandling av detta ärende, och jag. tror uppriktigt sagt att kamrarna
lugnt kunna gå nied på vad Kungl. Maj :t föreslagit med den förbättring
— örn man vill kalla det en förbättring — när det gäller länsassessorerna,
som statsutskottet vidtagit. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det blir
precis samma människor som nu, som komma att utföra arbetet. Det blir salunda
inte en enda ny person anställd i dessa länsstyrelser, utan det blir endast
några, sorn få befordran. Herregud, det kan man ju unna dem! Men
litet skall man i alla fall se sig för. Man kan inte bara begära, att man ritan
vidare skall svälja allt vad en utredning i sådana här avseenden kan föreslå.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 163, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande
av en statens bosättningslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1 en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 41, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att

dels tilDBosättningslånenämnder och ortsombud m. m. för budgetåret 1937/
1938 ett förslagsanslag av 30,000 kronor;

dels till Ersättning åt postverket för dess bestyr med statens bosattningslån
för samma budgetår ett förslagsanslag av 12,000 kronor;

dels ock till Bidrag till propaganda för planmässigt sparande för samma
budgetår ett anslag av 10,000 kronor;

2 ;o) dels besluta, att en statlig utlåningsfond, benämnd Statens bosättningslånefond,
skulle inrättas; ......

dels medgiva, att lån ur nämnda fond finge utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som av departementschefen förordats;

dels ock såsom kapital för fonden anvisa för budgetaret 1937/1938 under

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

131

Örn inrättande av en statens bosättning slånefond m. m. (Forts.)
Utgifter för kapitalökning rubriken »Statens utlåningsfonder» ett reservationsanslag
av 2,000.000 kronor, därav 1,500,000 kronor att utgå av lånemedel.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena, nr 204, inom första kammaren
av herr M. Svensson m. fl. samt den andra, nr 408, inom andra kammaren
av herr I. Anderson i Norrköping m. fl., däri hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 41 i den del, denna berörde frågan om inrättande
av en statens bosättningslånefond, måtte vidtaga de organisatoriska förändringar,
som i motionerna skisserats, och de nedsättningar av de statliga
anslagsbeloppen, som utan inskränkning av låneverksamhetens omfattning genom
de föreslagna organisatoriska förändringarna möjliggjordes;

dels en inom andra kammaren av herr O. Carlström väckt motion, nr 401,
däri hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 41 i
vad den avsåge inrättandet av Statens bosättningslånefond;

dels ock en inom andra kammaren av herrar K. Magnusson och N. V. Sandström
väckt motion, nr 407, däri hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 41 angående statliga bosättningslån måtte föreslå sådana
ändringar, att i lånevillkoren infördes stadgande örn vigsel som villkor för
lånens utbetalande och att kontrollen över lånens användande för avsedda ändamål
gjordes fullt effektiv.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till bidrag till propaganda för planmässigt sparande
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 10,000 kronor;

II. att riksdagen, med avslag å motionen II: 401, måtte

a) till Bosättningslånenämnder och ortsombud m. m. för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett förslagsanslag av 30,000 kronor;

b) till Ersättning för bestyr med statens bosättningslån för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 12,000 kronor;

c) besluta, att en statlig utlåningsfond, benämnd Statens bosättningslånefond,
skulle inrättas;

d) med avslag å motionerna I: 204 och 11:407 och 408, medgiva, att lån ur
nämnda fond finge utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som av departementschefen förordats;

e) såsom kapital för fonden anvisa för budgetåret 1937/1938 under Utgifter
för kapitalökning rubriken »Statens utlåningsfonder» ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor, därav 1,500,000 kronor att utgå av lånemedel.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johansson i Fredrikslund,
Svensson i Kompersmåla, Borell, Nilsson i Landeryd och Olsson i
Staxäng ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. ---(lika med utskottet);

II. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 204 och II: 401, 407 samt
408, måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition i vad den avsåge
bosättningslån, hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning rörande
bosättningslåns utlämnande genom redan befintliga kreditinrättningar av olika
slag samt örn framläggande för riksdagen av förnyat förslag i ämnet.

132

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Om inrättande av en statens bosättning slånefond m. m. (Forts.)

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I detta utlåtande till styrker

utskottet ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag om inrättande av en s. k.
bosättningslånefond, från vilken lån skola utlämnas till trolovade, _ som ämna
ingå äktenskap. Örn själva saken råder icke någon meningsskiljaktighet; även
reservanterna ha ansett sig böra biträda förslaget örn en sådan fonds uppläggning
för det åsyftade ändamålet. Stora betänkligheter ha emellertid rests rörande
den organisation, som föreslås skola tillskapas för handhavandet av denna
verksamhet, och dessa betänkligheter delas både av utskottets majoritet och
reservanterna.

Meningsskilj aktigheterna gälla den del av den föreslagna organisationen, som
avser att det i varje län skall inrättas en nämnd, bestående av tre personer, av
vilka Kungl. Majit skall utse ordföranden och vederbörande landsting två ledamöter.
Dessutom skall det tillsättas s. k. ortsombud inom varje kommun,
men örn den sistnämnda detaljen har ingen meningsskiljaktighet varit rådande.

Det är det stora antalet nämnder, en för varje län, som reservanterna ansett
bli en både dyrbar och tungrodd apparat, och vi ha därför undersökt, huruvida
icke den organisatoriska frågan i detta avseende kan ordnas på ett enklare
och billigare sätt. Dessa nämnder måste, örn de skola fylla sin uppgift, sammanträda
ganska ofta, och det blir därför förenat med betydande kostnader att
upprätthålla denna verksamhet. Nämndens ledamöter skola lia reseersättning
och dagtraktamenten, det kommer säkerligen att uppstå ett vidlyftigt remissförfarande,
varje nämnd måste hålla sig med ett kansli o. s. v. För det första
halvåret 1938, således för ett halvt budgetår, beräknas kostnaderna till 42,000
kronor, varav 30,000 kronor till nämnder och ortsombud och 12,000 kronor till
ersättning för bestyr med statens bosättningslån. Detta gällde sålunda endast
ett halvt budgetår, och örn kostnaderna, vilket jag misstänker, äro lågt beräknade,
har man här att räkna med en ungefärlig kostnad av cirka 100,000 kronor
per budgetår för handhavandet och förvaltningen av bosättningslånefonden.
_

Därtill kommer en sak, som förtjänar att påpekas i detta sammanhang. Det
har gång efter annan påtalats, att den sociala hjälpverksamheten splittrats på
alltför många olika organ, men här står man inför det faktum, att det föreslås
inrättande av ytterligare ett organ för det här avsedda syftet. Alldeles nyss
har i kammaren delats ett betänkande från andra lagutskottet i anledning av
väckta motioner angående översyn av bestämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet.
Man finner däri att utskottet föreslår, att en utredning skall igångsättas.
Det heter nämligen, att »en revision av bestämmelserna örn samhällets
hjälpverksamhet med syfte att få olika grenar därav sammanförda på ett rationellt
sätt synes utskottet vara i hög grad önskvärd». Utskottet uttalar vidare
i fortsättningen den uppfattningen, att en översyn av bestämmelserna rörande
samhällets hjälpverksamhet icke bör »inskränkas till att avse de rent organisatoriska
problemen utan bör omfatta jämväl andra med denna verksamhet
sammanhängande spörsmål».

Det förhållandet att man här på olika sätt gång efter annan tillskapar nya

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

133

Om inrättande av en statens bosättnincislånefond m. m. (Forts.)
organisationer för liandhavandet av den ena efter den andra av de uppgifter, som
nu alltmer tillkomma, är ju ägnat att inge ganska allvarliga betänkligheter.
Yi lia därför inom statsutskottets fjärde avdelning vid behandlingen av detta
ärende, sedan vi först varit ense om själva saken eller att en bosättningslånefond
bör komma till stånd, velat undersöka örn man inte skulle kunna få till stånd
en annan organisation eller utnyttja redan befintliga organ i syfte att förbilliga
och förenkla förfarandet utan att på något sätt eftersätta det syfte, som
man avser att tjäna, d. v. s. de lånesökandes möjligheter att bli hjälpta. Vi lia
därvid trätt i kontakt med riksbanken för att diskutera möjligheterna att låta
denna verksamhet handhavas av riksbanken och dess avdelningskontor. Det
förhåller sig ju så, att riksbanken åtminstone i de allra flesta länen har avdelningskontor,
vars ledning utövas av en styrelse på platsen. Ett förläggande till
riksbanken av denna verksamhet kostar ingenting. Vi ha fått den upplysningen
att riksbanken är villig att överta verksamheten, utan att det behöver
föranleda några särskilda kostnader för förvaltningen — man behöver endast
kosta på sig en del blankettryck och dylikt.

Detta blir uppenbarligen en mycket enkel och smidig anordning. Det behöver
bara uppläggas en fond i riksbanken för ändamålet, en kungörelse utfärdas
om hur denna fond skall förvaltas, och därmed är verksamheten i gång. Ortsombud,
d. v. s. ombud i varje kommun, skola finnas även enligt vårt förslag för
att stå riksbanksstyrelserna till tjänst med upplysningar.

Ett annat system, som reservanterna också tagit upp till skärskådande, är att
låta affärsbankerna och sparbankerna utöva denna verksamhet. Vi ha framfört
även detta spörsmål i vår reservation för att det måtte komma under övervägande
vid den omprövning av den organisatoriska sidan av saken, som vi anse
böra komma till stånd.

Då det således är viktigt, att denna verksamhet från början handhas på det
mest ändamålsenliga sättet, har det för oss blivit nödvändigt att påyrka ett
uppskov i syfte att få fram ett nytt förslag med de organisatoriska förändringar,
som efter övervägande kunna finnas nödiga. Detta uppskov betyder
egentligen icke så mycket. Enligt Kungl. Maj :ts förslag är verksamheten avsedd
att börja den 1 januari 1938; om ett uppskov kommer till stånd, bör den
förnyade omprövningen kunna vara färdig och ett nytt förslag kunna framläggas
så tidigt under nästa riksdag, att det hela endast behöver betyda ett
mycket kortvarigt uppskov med verksamhetens igångsättande.

Vi lia därför påyrkat att riksdagen för tillfället skulle avvisa förslaget, men
vi ha i skrivelse begärt, att ny proposition i vad det avser bosättningslån måtte
efter skyndsam utredning ånyo framläggas vid nästa års riksdag. Jag ber
sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av mig med flera vid detta betänkande
avgivna reservationen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! I anslutning till den av herr Strindlund
avgivna reservationen, som återfinnes på sidan 8 i utskottets betänkande, ber
jag att få yrka avslag på utskottets hemställan under punkt 2.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Med bortseende från det yr kande,

som nu gjorts av herr Reuterskiöld i anslutning till herr Strindlunds
blanka reservation, ha såväl reservanterna som utskottets majoritet här uttalat
sitt gillande av det förslag, som framlagts av Kungl. Maj:t. Vi ha samtliga
uttalat, att det säkerligen skulle vara av betydelse att få en låneverksamhet
av denna beskaffenhet, vilken skulle underlätta bosättningen för unga
personer, som saknade tillräckliga medel. Men det är dock en väsentlig skill -

134

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Örn inrättande av en statens bosättningslånefond m. m. (Forts.)
nåd mellan herr J. B. Johanssons reservation och utskottets hemställan. Herr
J. B. Johansson och hans medreservanter yrka avslag på den gjorda framställningen
och hemställa örn ny utredning, medan utskottet hemställer örn
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och har utvidgat detta i det avseendet, att
Kungl. Maj :t må få frihet att även pröva, huruvida inte den organisation,
som redan finnes i riksbanken och dess avdelningskontor, skulle kunna tagas
i anspråk för förmedlande av dessa lån.

Herr J. B. Johansson framställde redan i statsutskottet yrkande örn att
man skulle överlåta denna låneverksamhet till affärs- och sparbankerna, men
det yrkandet kunde inte flertalet ansluta sig till. Det skulle inte med en
sådan låneverksamhet bli ett enhetligt förfarande, vilket är önskvärt. Det
måste naturligtvis utfärdas kungörelser och bestämmelser, som de, som
skola handha lånen, skola lia att rätta sig efter. I reservationen föreslås,
att affärs- och sparbankerna skulle handha prövningen vid beviljandet av
lånen liksom även utbetalandet av dessa. Men snart sagt varje sparbank
handlar ju självständigt för sig, och för övrigt finns det inte sparbanker i
alla delar av vårt land. I stora delar av Norrland t. ex. finnas ju inga sparbanker.
Affärsbankernas avdelningskontor äro visserligen spridda i varje
län, men de äro så pass många, att man inte kan räkna med att här skulle
kunna åstadkommas en enhetlig handläggning av dessa ärenden, och det vore
väl i varje fall önskvärt. För övrigt: skulle de lånegivande här själva i viss
mån kanske stå risken -—■ i varje fall skulle de se till, att statens risker skulle
hållas inom viss gräns — så skulle man knappast kunna begära det enhetliga
förfarande, som det är möjligt att åstadkomma, örn man har en nämnd inom
varje län. Dock skulle nog, såsom vi ha förutsatt, riksbankens avdelningskontor
kunna tjänstgöra såsom sådant organ. Det finns ju ett sådant avdelningskontor
i varje län. Då sluppe man någon ny organisation. Vi ha dock
inte inom utskottet velat taga bestämd ställning därtill, enär det inte förelåg
någon utredning. Visserligen tillfrågade vi, som herr J. B. Johansson sagt.
riksbankschefen, som var uppe i utskottsavdelningen. Han kunde naturligtvis
då inte annat än upplysningsvis säga, att riksbanken möjligen även kunde
förmedla dessa lån. Vi ansågo oss därför inte vilja taga definitiv ställning
till saken, utan Kungl. Maj.''t skulle få frihet att avgöra, huruvida man skulle
tillsätta en särskild nämnd eller örn riksbanken skulle kunna handha detta.
Det kan ju dock ifrågasättas, huruvida de personer inom riksbankens avdelningskontor,
som skulle handlägga dessa ärenden, lia den sociala inställning
och syn på saken, som fordras. Men den saken må ju bero på de direktiv
och instruktioner, som utfärdas. Det kravet skulle väl därför kunna tillgodoses,
i synnerhet som det inom varje kommun skall finnas ett ombud, som skall
pröva ärendena i första hand och avge sitt utlåtande över de lånesökande. Det
blir väl dessa ombud, som närmast få att bedöma de lånesökandes förhållanden
med hänsyn till de villkor, som uppställas för beviljande av lån. Ty vare sig
man utser en nämnd för ändamålet inom varje län eller ett organ såsom riksbankens
avdelningskontor för att handlägga ärendena, kan man ju inte begära,
att de granskande skola känna alla de lånesökande — det rör sig ju
mest örn unga personer — utan de måste naturligtvis i stor utsträckning
träffa sina avgöranden efter de uppgifter och utlåtanden, som de erhålla.

Såsom frågan ligger till och då vi inom utskottet ansett saken behjärtansvärd,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Jag tänkte bara göra en enda anmärkning med

hänsyn till reservationen. Det är ju ingen reson i att taga upp någon mera
ingående debatt örn saken vid denna sena timma.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

135

Örn inrättande av en statens bosättning slånefond m. m. (Forts.)

I det förslag till förordning, som är presenterat i den kungliga propositionen,
är det bland annat förutsett, att det skall finnas en besvärsrätt till
Kungl. Maj :t över eventuella beslut i dessa nämnder. Mena nu alltså de
ärade reservanterna, att det skulle införas en anordning, varigenom affärsbankerna
oell deras avdelningskontor jämte sparbankerna skulle besluta om
lån, och sedan skulle vederbörande få besvära sig hos Kungl. Maj :t_ över dessa
bankers beslut? Jag måste ju erkänna, att för mig är den tanken i varje fall
så pass ny, att jag finner den ytterst egendomlig. Men Herre Gud, reformatorisk
iver kan naturligtvis vara nyttig, och det är kanske en sak, som man
bör kunna överväga, att även bankbeslut skulle kunna överklagas hos Kungl.
Majit. Jag undrar bara som sagt, hur man tänker sig saken. _ Och det kan
väl ändå inte vara rimligt, att staten ställer en mängd pengar till förfogande
med ögonen öppna för att viss del därav kan komma att förloras, och så
överlämnar dessa pengar till enskilda banker att förvaltas av dem efter vissa
föreskrifter men i övrigt på det sätt, som de finna lämpligt. Såvitt jag vet,
har staten överhuvud aldrig förr gjort något sådant. Varför man skulle göra
det just för denna fond är också en sak, som har väckt min undran.

För min del är jag tacksam, örn kammaren i likhet med andra kammaren
ville bifalla utskottets förslag. Det där uppslaget örn riksbanken får naturligtvis
prövas, men jag skall inte neka till att det förefaller mig, som om åtminstone
vissa invändningar skulle kunna göras. Det kan dock hända, att de
vid en närmare prövning visa sig inte tillräckligt betydelsefulla för att kunna
förhindra fullföljandet av ett sådant uppslag. Däremot förefaller mig den
andra tanken mycket, mycket egendomlig. Jag är överraskad över att det i
riksdagen finns en hel grupp reservanter, som på allvar reflektera därpå. Varför
då inte också flytta över egnahemslånen och allt det där till bankerna i
stället för att ha sådana här speciella organ för all den verksamheten? Och
varför inte göra detsamma med en mängd andra lånefonder, som staten har
för att tillgodose olika behov? Det finns ju ingen anledning att skilja ut
just bosättningslånen från alla de andra ting, som staten sysslar med i detta
avseende.

Jag hoppas, som sagt, att kammaren skall bifalla utskottets förslag.

Herr Hansén: Herr talman! Jag skall bara säga ett par ord. Då utskottet
som alternativ till Kungl. Maj :ts förslag tänkt sig möjligheten att anlita riksbanken
som förmedlare av dessa lån, förefaller det mig som om även de ärade
reservanterna under 1 :o) bort kunna vara tillfredsställda med vad utskottet
skrivit. Man behöver väl ändå inte tillmäta denna sak en sådan betydelse, att
man skall uppskjuta själva beslutet i realfrågan för att utreda, huruvida riksbanken
i stället för den av Kungl. Majit ifrågasatta organisationen skulle
kulina handha dessa ärenden. Men reservanterna sträcka sig längre, nämligen
till de enskilda bankerna, och i det avseendet delar jag den åsikt, som statsrådet
nyss gav uttryck åt, nämligen att det kan resas betydande betänkligheter mot
att dela upp detta på flera olika institutioner. Jag vill därför säga, att jag
finner reservationen tämligen överflödig. Denna sak kan lösas lika bra på det
sätt, utskottet har anvisat, och jag förutsätter som alldeles självfallet, att
Kungl. Maj :t inte har någon större lust att skapa den ifrågasatta organisationen,
örn Kungl. Maj :t efter prövning finner riksbankskontoren lämpliga att
handlägga denna verksamhet. Detta sistnämnda är emellertid en önskan, som
jag livligt biträtt i utskottet.

Slutligen vill jag tillägga, att då den ärade förespråkaren för reservation
nr 1 till förmån för sin ståndpunkt åberopar den allmänna översyn rörande
organisationen av samhällets hjälpverksamhet, som förordas i ett nyss avgivet

136

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Örn inrättande av en statens bosättningslånefond m. m. (Forts.)
utskottsutlåtande, så tror jag, att den ärade talaren ger detta en innebörd, som
knappast är kammarens i allmänhet. Det kan ju inte vara meningen, då nian
begär denna allmänna översyn, att man i avvaktan på dess resultat skulle stoppa
det fortsatta arbetet på sociala reformer av skilda slag med motivering, att
man inte utrett, hur de framtida organisationerna skola se ut. Detta utlåtande
har jag fattat så, att det avser en allmän översyn över den rådande organisationen
av den sociala omvårdnaden i landet och en utredning av vad som kari
och bör göras för att koncentrera den och rationalisera den rent organisatoriskt.
Sedan innehåller betänkandet andra vittgående synpunkter på det sociala arbetet,
men jag kan inte finna, att dessa ha någon tillämpning på det ifrågavarande
fallet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bäcklund: Herr talman! Den förste ärade talaren sade, att det funnits
sympati för själva saken från alla läger i utskottets fjärde avdelning.
Det är riktigt, och det bör ju understrykas, att så har varit fallet, fastän vi
till sist ha kommit till olika resultat. Införandet av bosättningslån är enligt
mitt sätt att se av mycket stort värde, och jag har fattat departementschefens
yttrande så, att han tillrådde, att en dylik verksamhet igångsattes, men försöksvis.

Vad sedan beträffar avdelningen och utskottet, har kanske en viss tveksamhet
kunnat spåras i skrivsättet beträffande hur denna låneverksamhet skulle
anordnas. Detta har berott på att man gärna ville nå enighet, men det visade
sig till sist, att det inte gick att få sådan, vilket är beklagligt. Under behandlingen
av detta ärende -— det gäller ju lån på högst 1,000 kronor, och det är
amorteringslån; det är alltså inga höga summor det är fråga örn — har man
ansett, att man inte gärna skulle gå in för att skapa en bosättningslånenämnd
speciellt för detta ändamål. Vi ha ju så mycket nämnder och institutioner, så
att man till sist snart sagt inte vet, var man skall få tåg i dem, som handlägga
ärendena. Jag kan inte heller förstå, att örn Kungl. Maj :t och landstingen utse
sådana bosättningslånenämnder, dessa skulle på något som helst sätt kunna
sköta dessa saker bättre än vad riksbanken kan.

Det är riktigt, som kammarens andre vice talman sade, att vi hade riksbankschefen
uppe i utskottet, men han uttryckte sig inte så vagt som det nyss refererades
här, utan han sade, att han för sin del var med på och ansåg, att
riksbanken skulle kunna sköta denna låneverksamhet. Vi hade också kunnat
få ett skriftligt uttalande från fullmäktige i denna sak, men det ansågs inte
vara nödvändigt.

Varför jag går emot tanken på en särskild bosättningslånenämnd och anser,
att departementschefen borde noga överväga, örn inte riksbanken kan sköta
detta, beror på att folk ibland har bråttom, när det är fråga om giftermål och
bosättning. En nämnd, där ledamöterna kanske äro bosatta på flera orter inom
länet, kan inte sammanträda jämt och bara för att det kommit in en låneansökan,
utan det kan bli rätt lång tid emellan. Detta kan innebära en viss
olägenhet. Riksbanken åter har sina ombud i orterna, om den inte är nöjd
enbart med ortsombudets utlåtande. Det är ju så, att ortsombudet kommer
att avge utlåtande, och beslutet fattas väl i allmänhet med ledning därav. Men
örn ett ombud inte har gett tillfredsställande upplysningar i saken, har riksbanken
själv ombud i de olika orterna, som skriva vederhäftighetsintyg åt andra
personer, vilka låna i riksbanken. Då kan man säkert där få ortsombudets
yttrande kompletterat.

Riksbanken sköter också redan förut en så att säga social verksamhet; jag
tänker på avbetalningslånen. De äro egentligen ordnade för mindre bemedlade,

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

137

Örn inrättande av en statens bosättning slånefond m. m. (Forts.)
kan man säga, för hantverkare, jordbrukare, tjänstemän, o. s. v. Riksbankskontoren
kunna alltså elen här saken, och den är ju inte så märkvärdig, därför
att det inte behövs någon borgen för dessa lån eller någon prövning i vanlig
bankmässig bemärkelse. Ortsombudets uppgifter gälla bara de två, som skola
bli man och hustru. Därför tror jag, att detta är rätt lätt att sköta. Det
kommer att utfärdas en författning, och efter den kominer väl riksbanken att
få leva likaväl som lånenämnden, om denna kommer till stånd.

När vederbörande statsråd kommer att skriva författningen och handlägga
ärendet, önskar jag för min del, att riksbanksvägen måtte bli vald.

Avdelningen och utskottet ha också föreslagit en viss omformulering av 3 §,
vilken jag finner riktig. Meningen är, att inte drätselkammarens eller kommunalnämndens
ordförande skulle bli självskrivna ombud, såsom Kungl. Maj :t
under vissa förhållanden föreslagit. Dessa kunna vara bra i många andra
hänseenden, kanske i alla hänseenden, men det är inte säkert, att de äro så
värst lämpliga, när det gäller denna låneform och att taga emot folk, som vill
gifta sig, och hjälpa dessa människor till bosättningslån. Därför hoppas jag,
att Kungl. Majit eller vederbörande departementschef skall kunna gå med på
denna ändring i 3 §.

Med dessa ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag,
ty jag anser inte, att reservationen är av den art, att den bör bifallas.

Herr Myrdal: Herr talman! Socialministern har efter mitt tycke på ett
mycket effektivt sätt bemött de skäl, som herr Johansson i Fredrikslund anfört
för sitt yrkande om bifall till reservationen. Utan att kunna tillägga mycket
i sak skulle jag bara vilja säga, att när denna fråga utreddes inom befolkningskommissionen,
var vår ursprungliga inställning den, att man skulle
se efter, om det var möjligt att överlämna denna verksamhet åt sparbankerna
och postsparbanken. Vi gingo däremot inte så långt, att vi tänkte oss, att
affärsbankerna skulle kunna ombesörja denna sak. När vi efter ett mycket
långt arbete slutligen kommo till den ståndpunkten, att detta var orimligt, så
skedde det på de skäl, som socialministern redan har anfört här, nämligen att
man inte gärna kunde tänka sig, att sparbankerna skulle låna ut statens pengar
på statens risk, utan att staten samtidigt skulle få möjlighet att bestämma
över denna långivning, vilken vi ansågo inte kunna infogas i det vanliga
banksystemet. Vi togo också hänsyn därtill, att det här är fråga örn att lämna
kredit utan säkerhet och en kredit, där prövningen bleve en helt annan än
den vanliga bankmässiga och där väsentligen sociala hänsyn skulle tagas. För
min del har jag dessutom den uppfattningen, att man skulle skada den normala
bankverksamheten högst avsevärt, örn man i denna normala bankverksamhet
infogade dessa sociala kreditformer. Jag vill tillägga, att i denna
prövning deltog en mycket betrodd representant för sparbanksintressena.

Jag skulle inte ha begärt ordet för att säga detta, såvida inte herr Bäcklund
här hade talat för den, jag vill säga, ganska egendomliga idé, som framkastats
i själva utskottsbetänkande!, nämligen att denna verksamhet skulle
kunna överlämnas till riksbanken och dess avdelningskontor. Jag hade faktiskt
aldrig tänkt mig den möjligheten, förrän jag för några dagar sedan hörde
herr Bäcklund tala örn, hur detta utskottsbetänkande skulle komma att
lyda. Såvitt jag kan se, reser sig samma svårighet här eller åtminstone nästan
samma svårighet som när det gäller de enskilda sparbankerna. Det är
dock fråga örn en kreditverksamhet av helt annan karaktär än den, som riksbanken
ombesörjer i vanliga fall, och det är inte utan att det kan vara till
skada för riksbankens och riksbankens avdelningskontors normala affärsdri -

138

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Om inrättande av en statens bosättningslånefond m. m. (Forts.)
vande verksamhet, ifall vi skulle avlas att plocka in däri sådan social kreditverksamhet
som det här är fråga örn.

Då jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets förslag, så gör jag det i
motsats till herr Bäcklund i förhoppning örn att socialministern skall stanna
vid sin ursprungliga tanke och inte följa den idé, som är framlagd i utskottsbetänkandet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När herr statsrådet pekar
på de svårigheter, som till följd av besvärsrätten skulle uppstå, om man
förläde denna bankverksamhet exempelvis hos sparbankerna, vill jag bara
nämna, att såvitt jag har kunnat fatta av de representanter, med vilka vi ha
samrått från sparbanks- och affärsbankshåll, skulle det träffas ett avtal mellan
vederbörande banker och statsverket om hur denna verksamhet skulle utövas.
De herrar, som nu ha riktat sig mot denna tanke, som har framförts som
ett alternativ i reservationen, böra ju dock inte glömma bort — och det har
inte heller skett — det andra alternativet, det med riksbanken.

Nu har senast herr Myrdal velat göra gällande, att riksbanken inte skulle
vara lämpad för denna verksamhet. Jag hävdar motsatsen. Det är inte ovanligt,
att en låneverksamhet drives genom riksbanken för speciella ändamål.''
Detta har skett och sker i andra fall. Det behöves bara, att en fond lägges
upp. Det är en mycket enkel anordning. Det utfärdas en kungörelse örn hur
medlen skola användas, och så är den saken klar. Det är en mycket enkel organisation.

Till herr Hansén vill jag sedan säga, att när herr Hansén utnyttjar mina
betänkligheter mot den alltmer ikring sig gripande överorganisationen rörande
den sociala hjälpverksamheten, och i mitt krav på en bättre och enklare anordning
för handhavande av denna verksamhet inlägger sådana uttryck som
att jag skulle avse att stoppa upp den sociala hjälpverksamheten, så använder
herr Hansén mycket starkare ord än vad som erfordras. Det är ju tvärtom
så, att jag är med på själva saken, och eftersom tillämpningen enligt
Kungl. Maj:ts förslag inte skall börja förrän den 1 januari 1938, så fördröjes
ju inte detta ärende nämnvärt, örn det blir en ny omprövning rörande organisationen.
Det har jag redan förut sagt.

Herr Bäcklund: Herr talman! Med anledning av herr Myrdals yttrande,
vari han ville försöka tubba departementschefen att inte reflektera på riksbanken,
ansåg jag mig behöva begära ordet. Det är ju i alla fall utskottets
mening, att departementschefen skall överväga denna sak mycket noga, och
jag menar, att det väl inte är så betydelsefullt för befolkningskommissionen,
vem som handlägger detta. Huvudsaken är ju, att de människor, som behöva
det, få pengarna. Och jag förvånar mig storligen över herr Myrdal,_ ty
under behandlingen i utskottet av detta ärende frågade jag honom, om inte
riksbanken skulle kunna sköta detta, och jag framlade också skälen därför;
och då svarade han mig, att det hade aldrig befolkningskommissionen tänkt
på, men det vore kanske inte så dumt. Med det svaret var jag övertygad örn
att t. o. m. befolkningskommissionen, och i varje fall herr Myrdal, skulle vara
nöjd, örn riksbanken fick utföra denna verksamhet, som jag tror, att den kan
sköta precis lika bra, som någon nämnd.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, dels på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt, dels på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande del av den av herr Johansson i Fredrikslund

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

139

Om inrättande av en statens bosättning slånefond m. m. (Forts.)
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen, dels ock på avslag å utskottets
hemställan; och förklarades den förstnämnda propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 164, i anledning
av väckt motion om en statlig busslinje Älvsbyn—Kåbdalis, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående gäldande av skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S.
Brindén.

Detta utlåtande var så lydande:

»I en den 7 maj 1937 dagtecknad proposition, nr 311, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva att telegrafverket må — utan återbetalningsskyldighet
för reparatören David Johansson -—-av telegrafmedel gälda linjearbetaren
Karl Sven Brindéns fordran hos Johansson på grund av ett Stockholms
rådhusrätts utslag den 17 september 1936.

Johansson dömdes den 21 februari 1935 för ovarsamt framförande av motorfordon
till tolv dagsböter, envar å fyra kronor. Ersättning enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete har utgått till Brindén, som vid olyckstillfället
medföljde som passagerare. Därutöver har Stockholms rådhusrätt genom laga
kraftvunnet utslag den 17 september 1936 tillerkänt Brindén ytterligare ersättning
för framtida men m. m. med sammanlagt 3,645 kronor 64 öre jämte
ränta och ersättning för rättegångskostnad, allt att gäldas av Johansson.

Under erinran att förevarande proposition grundats på en av telegrafstyrelsen
gjord och av statskontoret tillstyrkt framställning hemställer utskottet, att
riksdagen må medgiva, att telegrafverket må — utan återbetalningsskyldighet
för reparatören David Johansson — av telegrafmedel gälda linjearbetaren Karl
Sven Brindéns fordran hos Johansson på grund av ett Stockholms rådhusrätts
utslag den 17 september 1936.»

Herr Leander-Jönsson: Herr talman! Med den allt mera omfattande och
intensiva biltrafiken torde olyckor av den art, som vi ha ett exempel på i
det föreliggande utskottsutlåtandet, vara ofrånkomliga trots all trafikkulturpropaganda
och all möjlig försiktighet från bilförarnas sida. Medvetandet härom
torde väl också till stor del anses utgöra motiv till gällande lagstiftning,
som förpliktar till försäkring för täckande av skada vid olycka med motorfordon.
Statens bilar, som det här är fråga örn, äro ju enligt gällande lag
försäkrade för skada å tredje person i likhet med vad som gäller för alla
andra fordon. Någon ersättning för skada å det egna fordonet eller detsamma
medföljande passagerare innebär icke denna obligatoriska försäkring. Vill
man försäkra sig för sådan skada, får man taga en dylik försäkring särskilt.
Detta sker också i stor omfattning, i det att privata arbetsgivare därigenom
söka skydda sina bilförare för de risker, de löpa vid utförandet av sitt arbete.
Att privata arbetsgivare genom försäkring skydda sina bilförare torde väl
få anses som ett erkännande av att det inte kan vara rätt att bilförarna själva
få stå de risker, som de i detta avseende löpa under utförande av sitt arbete.

Dessa synpunkter ha också understrukits i det yttrande, som telegrafstyrelsen
avgivit över det föreliggande förslaget. »Det kunde», säger telegraf -

en;/. gäldande
av skadestånd
m. m. till
linjearbetaren
K.S. Brindén.

140

Nr 37.

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Äng. gäldande av skadestånd m. ni. till linie arbet ar en K. S. Bunden.

(Forts.) .

styrelsen, »icke vara rimligt, att automobilförarna under sm genom den mer
och mer intensifierade biltrafiken i och för sig krävande arbetsutövning
skulle vara utsatta för risker av detta slag, utan borde dessa åvila telegrafverket.
»

Jag tillåter mig understryka detta ännu en gång. Det kan naturligtvis
inte vara någon rim och reson i att statens bilförare just på grund av de risker,
som medfölja arbetets art, skola vara utsatta för faran att ådömas skadestånd,
som kan vara fullständigt ruinerande för dem själva, utan att det dock
kanske medför den gottgörelse, som blir tilldömd den skadade, i händelse av
att man fordrar skadestånd för en olycka. Det torde inte vara något överdrivet
krav mot staten som mönsterarbetsgivare, örn man begär, att staten i
detta avseende skall ordna det åtminstone något så när i samma stil, som vad
privata arbetsgivare kunna göra. Det torde få anses som en rimlig fordran,
att staten lika så väl som de privata arbetsgivarna ikläder sig de skyldigheter
i fråga örn skadestånd, som utförandet av deras arbete kan medföra. Det
torde också få anses vara rimligt, att denna statens skyldighet ordnas så, att
de anställda veta, vad de ha att rätta sig efter i detta avseende liksom i fråga
örn andra anställningsvillkor. Statens skyldigheter härvidlag måste följaktligen
fastslås i lag. Detta har också bl. a. telegrafstyrelsen betonat.

I skrivelse den 12 oktober 1936 hemställer telegrafstyrelsen, »att Kungl.
Maj :t ville hos riksdagen utverka bemyndigande för telegrafstyrelsen, att^ av
telegrafverkets medel dels i ovan relaterade fall» — det fall, som här är i fråga
— » utbetala det skadestånd jämte ersättning för rättegångskostnad, som domstolarna
utdömt, dels ock i härefter eventuellt inträffande fall då telegrafverkets
förare av domstol förpliktigats utgiva skadestånd till med verket tillhörigt
motorfordon befordrade personer, efter prövning i varje särskilt fall utbetala
utdömt skadeståndsbelopp jämte ersättning för rättegångskostnad intill ett maximibelopp
av förslagsvis 5,000 kronor. För att», fortsätter styrelsen vidare,
»lugna den oro, som det ovannämnda skadefallet förorsakat bland förarna av
telegrafverkets motorfordon, får telegrafstyrelsen dessutom hemställa örn tillstånd
att i avvaktan på det sålunda begärda bemyndigandet från statsmakternas
sida taga en temporär ansvarsförsäkring för skador på passagerare ! telegrafverkets
motorfordon för en årlig kostnad av cirka 18 kronor per bil eller
med nuvarande antal bilar sammanlagt cirka 13,000 kronor.» Jag har påpekat,
att telegrafstyrelsen för sin del ansett detta problem vara så pass aktuellt,
att styrelsen samtidigt som den begär bemyndigande att utbetala skadestånd
för förekommande fall eller samtidigt som den begär att riksdagen skall
ge tillåtelse att man utbetalar skadestånd i sådana fall begär att under tiden,
tills detta beslut fattas av riksdagen, få taga en temporär försäkring för att
under denna tid säkra chaufförerna. Denna telegrafstyrelsens framställning
resulterade i att man inom kommunikationsdepartementet utarbetade en proposition
att framläggas vid detta års riksdag och avsedd att gälla som ett
provisorium tills vidare. Då man emellertid inom justitiedepartementet förberedde
en utredning av hithörande problem, avseende en reformering av gällande
rättsregler för trafikförsäkring o. s. v., så blev troligen av denna anledning
förstnämnda proposition, som förelåg färdig, inhiberad. Jag beklagar
att så skedde, detta så mycket mer, som jag inte är övertygad örn, att det
hade varit nödvändigt. Jag förmodar, att man skulle kunna ha fortsatt den
inom justitiedepartementet påbörjade eller ifrågasatta utredningen oavsett om
det förslag, som kunde ha framgått av den inom kommunikationsdepartementet
utarbetade propositionen, fått gälla som ett provisorium under den tid
denna större utredning hade pågått. Besvikenhet är ett svagt ord för de

Lördagen den 29 maj 1937 e. m.

Nr 37.

141

Äng. gäldande av skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S. Hunden.

(Forts.)

känslor, som statens bilförare kände, när de nu efter år av oro och ansträngningar
för att komma ifrån den fara, denna ansvarsplikt medförde för dem,
sågo hur det gick. De hade hyst förväntan för att inte säga förhoppning eller
förvissning att de genom denna utlovade proposition och genom dess antagande
av riksdagen skulle bli befriade ifrån det ansvar, som de löpte, och
så erforo de den obehagliga och oväntade överraskningen, att denna väntade
proposition lades på hyllan och bilförarna för en oviss tid framåt lämnades
åt sitt öde. Att den skadade arbetaren i detta fall krävt skadestånd och som
följd härav föreliggande proposition framlagts, beror dels därpå, att det är
av särskilt svårartad beskaffenhet, men dels också därpå att man därmed
velat aktualisera detta problem och fästa uppmärksamheten därvid, och det
är i det vällovliga syftet som jag också tagit till orda i saken. Jag skulle
vilja hemställa till chefen för kommunikationsdepartementet, att han till nästa
års riksdag tager under mycket allvarligt och icke mindre välvilligt övervägande
att framlägga den i år inhiberade propositionen, detta naturligtvis
under förutsättning, att den utredning, som är beramad inom justitiedepartementet,
inte kan beräknas bli färdig till nästa år.

Samtidigt som jag gör denna vädjan till chefen för kommunikationsdepartementet,
tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.15 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.