1937. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1937:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Första kammaren. Nr 34.

Lördagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Vid föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 22, angående arvoden
åt kammarrättsrådet d:r C. W. U. Kuylenstierna och hovrättsassessorn B.
Hagström, vilka inom utskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bankoutskottets
memorial nr 63 samt utlåtanden nr 64 och 66 ävensom första lagutskottets
utlåtanden nr 62 och 63.

Lagförslag
orri obligatorisk
tjurkontroll.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 129 samt II: 2i77 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Ekströmer: Herr talman! Denna motion har av ett enhälligt jordbruksutskott
avstyrkts, men jag tycker för min del, att den varit värd ett något
bättre öde, ty den innebär ett allvarligt försök att råda bot på vissa rådande
missförhållanden inom vår nötboskap savel. För övrigt kan jag nämna, att motionen
har tillkommit efter ingående överläggningar inom Kronobergs läns hushållningssällskap.

Statsmakterna ha som bekant sedan många år lämnat rikliga understöd till
våra tjurföreningar, och dessa pengar lia förvisso varit synnerligen väl använda.
Verksamheten har emellertid inte fått den spridning, som man skulle ha
önskat. Såvitt jag har läst siffrorna rätt, skulle nämligen ännu inte mer än
omkring 10 procent av landets kor kunna inrangeras under tjurföreningarnas
verksamhetsområde. Man föredrager nämligen av olika skäl att använda antingen
tjur i egen besättning eller, vilket i åtskilliga trakter av vårt land är
mycket vanligare, litar sig till en s. k. »byatjur», som i regel är av synnerligen
underhaltig kvalitet, så att avkomman blir därefter. Vid åtskilliga tillfällen
ha förslag framkommit om att råda bot på dessa missförhållanden genom
införandet av s. k. tjurbesiktningstvång, men dessa förslag lia alltid avvisats,
framför allt på grund av farhågor för att en sådan lagstiftning skulle
medföra alltför stora kostnader för jordbrukarna.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 84.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 80, i anledning av väckta
motioner angående lag örn obligatorisk tjurkontroll.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:129 av herr Ekströmer och herr Svensson, Martin, samt
II: 277 av herr Nolin m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t ville efter närmare utredning förelägga
riksdagen förslag till lag örn obligatorisk tjurkontroll i huvudsak enligt
de grunder, som i motionerna angivits.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Lagförslag om obligatorisk tjurkontroll. (Forts.)

Den nu föreliggande motionen avser just att genom en förenklad kontroll
nå fram till samma ändamål, alltså till en förbättring av vår kreatursavel, att
skapa tillgång till goda tjurar för så överkomligt pris att vilken lantbrukare
som helst skulle kunna ha råd att utan nämnvärd uppoffring anlita desamma.

Motionen har, som synes av utlåtandet, vunnit ganska allmänt gillande vid
remissen. Riksföreningen för röd och vit svensk boskap har sålunda tillstyrkt
den begärda utredningen, och av rikets samtliga hushållningssällskap är det
endast fem, som direkt lia avstyrkt en sådan utredning. De övriga ha instämt
i motionens syfte, ehuruväl de haft detaljanmärkningar att framställa. Men
det är ej så underligt, att de haft sådana att framställa, ty vårt förslag är endast
ett utkast, som ej på något sätt gör anspråk på fullständighet eller slutgiltighet.
Vi hava endast begärt en utredning, och utredningen skall väl också
göra någonting.

Nu har emellertid jordbruksutskottet enhälligt avstyrkt motionen, visserligen
med en. efter vad jag kan utläsa, ganska välvillig motivering. Det huvudsakliga
skälet till avstyrkandet tycks ha varit, att man vill avvakta verkningarna
av de förändringar i reglerna för stamboksföring, som vi örn en stund komma
att behandla i ett efterföljande ärende. Man säger, att man har hopp om att
tjurprisen genom dessa förändringar skola sjunka, och man vill, som sagt, därför
se tiden an. Jag kan ej hjälpa, att jag tycker, att utskottsutlåtandet härvidlag
i någon mån brister i logiken, ty örn det verkligen är så, som jag också
tror, att priset på tjurarna hädanefter kommer att bli lägre, borde detta val utgöra
ett ganska talande skäl för bifall till vår motion, eftersom hindret för genomförandet
av den nu ifrågasatta lagstiftningen tidigare har varit just fruktan
för att prisen på tjurarna skulle bli för höga.

I själva verket ligger saken emellertid så till. att det egentligen knappast
finns något som helst sammanhang mellan denna lagstiftning angående förenklad
stamboksföring och den nu ifrågasatta utredningen om obligatorisk tjurkontroll.
Den tjurhållare, som håller sig med »byatjur», har aldrig någonsin köpt,
tror jag, och kommer nog aldrig heller hädanefter, örn han får vara i fred, att inköpa
någon stamboksförd tjur, utan han tar sin tjur ur den egna besättningen
där han får den utan någon som helst kostnad. Skall man därför komma någon
vart, måste man få fram tjurar, som äro så billiga i pris, att även byatjurhållaren
kan utan svårighet förvärva en sådan. Men sådana djur finnas, ty
det finns otaliga gårdar, både små och stora, som i åratal varit med i både
tjurförening och kontrollförening och vilkas djur därför enligt vårt förslag
skulle kunna godkännas såsom tjurar till det ifrågavarande ändamålet. Oell
för ägare av dessa besättningar skulle det säkerligen bli en mycket välkommen
inkomst, örn de kunde finna marknad, låt vara endast till några tiotal kronor
över slaktvärdet, för sina tjurkalvar, som nu utan vidare slås ihjäl, hur
bra de än äro.

Jag sade nyss, att de hörda institutionerna i stort sett ställt sig välvilliga
till motionens syfte, men lantbruksstyrelsen utgör dock härutinnan ett undantag.
Denna har särskilt anfört två skäl för ett avstyrkande. Det ena är, att
det finns stora delar av landet, där en sådan kontroll av olika anledningar inte
kan genomföras. Då vill jag påpeka, att vi i vår motion endast yrkat, att denna
kontroll skulle göras fakultativ, d. v. s. att det skulle ankomma på vederbörande
hushållningssällskap och landsting i varje län att avgöra, för vilka orter kontrollen
skulle genomföras.

Det andra skäl, som lantbruksstyrelsen anfört, synes mig vara så pass kuriöst,
att jag anser det böra räddas från glömska. Motionärerna hade föreslagit,
att de ifrågavarande tjurarna skulle uttagas endast ur reaktionsfria besättningar,
men lantbruksstyrelsen finner detta krav — jag kommer inte riktigt

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Lagförslag om obligatorisk tjurkontroll. (Forts.)
ihåg ordalagen, men jag tror att det var orimligt och i många fall rent av skadligt.

Nu vill jag påpeka, att det, som vi alla veta, i landet sedan någon tid tillbaka
pågår en mycket intensiv kamp mot nötkreaturstuberkulosen, och jag tror mig
veta, att denna kamp i åtskilliga delar av landet redan haft en viss framgång.
Det finns nu knappast en mejeriförening, skulle jag tro, som ej inom sitt leveransområde
gör allt vad som göras kan för att så småningom utrota tuberkulosen,
och jag skulle kunna nämna områden, där man redan lyckats så pass väl
därmed, att någon tuberkulos där praktiskt taget icke finns bland kreaturen.
Skulle man då tillåta, att tuberkulösa tjurar skulle komma till användning i
sådana områden och kanske omintetgöra resultatet av de strävanden, som äro
gjorda för tuberkulosens utrotande, tycker jag att detta vore ganska egendomligt.

Örn jag nu, för att inte alltför länge upptaga kammarens tid, i korthet gör
en sammanfattning av vad vi vilja vinna med vår motion, är det först och främst
det att vi vilja förhindra en skadlig konkurrens för våra tjurföreningar. Vidare
vilja vi vinna en allmän höjning av kreatursstammen även utanför tjurtöreningarnas
krets, och slutligen vilja vi bereda möjlighet för de intresserade
djuruppfödare,^ som sedan många år varit med i både tjurförening och kontrollförening,
att få högre prm för sina tjurkalvar än de nu kunna få. Det synes
mig, att denna motion är så pass väl motiverad, att kammaren mycket väl kunnat
gå med på en utredning i motionens syfte. Jag skulle nästan vilja säga,
att detta skulle bli till ett gott stöd för jordbruket, ett stöd som, i motsats till
annat jordbrifksstöd. praktiskt taget ej skulle kosta någonting utan verka som en
god hävstång till höjande av de, som det här är fråga om, mindre bondejordbrukens
räntabilitet.

Det är, herr talman, ganska olustigt att tala emot ett enhälligt utskott, och
det är° kanske ännu olustigare att framställa något yrkande emot utskottets,
men på de skäl jag anfört, och då jag tror, att man i mina bygder skulle finna
det egendomligt, om man utan vidare strid gav sig, skall jag tillåta mig att
yrka bifall till den väckta motionen.

Herr Sederholm: Den siste ärade talaren gjorde i slutet av sitt anförande
en sammanfattning av syftemålen med den motion han har väckt. Jag vill då
säga, att jag med avseende på dessa olika syftemål instämmer helt och hållet
med honom örn det önskvärda i att få bättre spridning av goda tjurar. Det är
också önskvärt att få en kontroll av nu fullkomligt okontrollerade och mindervärdiga
tjurar genomförd på ett eller annat sätt för att därigenom hindra,
att kreatursstammen försämras, så att man i stället söker få fram sådana tjurar,
som äro lämpliga att användas för avelns förbättrande.

Jordbruksutskottets avstyrkande utlåtande bottnar alltså inte i någon meningsskiljaktighet
med motionen med avseende på syftemålet, dit vi alla sträva,
utan det bottnar i en skiljaktig uppfattning med avseende på de av motionärerna
föreslagna vägarnas riktighet och lämplighet under nuvarande förhållanden.

Man kan utgå ifrån att tillgången på goda kontrollerade tjurar för närvarande
är knapp och bör ökas. i sitt utlåtande nr 82 gör emellertid utskottet
ett uttalande, som. örn det bifalles, skulle medföra en betydande ökning av
antalet kontrollerade tjurar och ett tillvaratagande av det värdefulla avelsmaterial,
som finns inom våra kreatursstammar vid sidan av de efter nuvarande
regler stamboksförda nötkreaturen. Jag är övertygad, att om denna reform
kommer till stånd och i någon väsentlig mån kommer att motsvara de förhoppningar,
som äro knutna vid densamma, antalet av de tjurar, som komma att

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Lagförslag örn obligatorisk tjurkontroll. (Forts.)
bli stamboksförda och på det sättet kontrollerade, kommer att stiga i mycket
hög grad. Priset på dessa djur kommer också att falla, och det blir inte längre ens
för en mindre jordbrukare, som inte är ansluten till tjurförening, oöverkomligt
att anskaffa en sådan kontrollerad tjur. Den kontroll, som kommer till stånd
genom denna stamboksföring, blir således ett kriterium på att tjurarna verkligen
äro godtagbara och lämpliga för aveln, och man får därigenom ett ökat
antal goda tjurar. Sedan denna reform hunnit verka, kan man tänka sig, att
det finns fog för att såsom kompletterande åtgärd söka införa tjurbesiktningstvång,
men jag vill erinra om att, när frågan därom för några år sedan var
uppe till behandling i riksdagen, då tillgången på kontrollerade tjurar i förhållande
till behovet var ungefär densamma som nu, mötte förslaget sådant
motstånd från andra kammarens sida, att det var utsiktslöst att gå fram med
krav på tjurbesiktningstvång. Jag tror, att frågan egentligen ligger till likadan!
nu, och därför är ett förslag örn tjurbesiktningstvång, innan man fått
ökad tillgång på goda och kontrollerade tjurar, för tidigt väckt och bör inte
föranleda någon åtgärd.

Jag vill dessutom påpeka, att det i motionen föreslås en del bestämmelser,
vilka skulle ligga till grund för en sådan kontroll av tjurarna, som skulle föregå
tillämpningen av tjurbesiktningstvånget, däribland att tjurarna skulle
hämtas från tuberkelfria besättningar, att de skulle vara märkta, att det skulle
uppställas vissa fordringar både i fråga örn a.vkastningen och renrasiglieten
hos förfäderna o. s. v. Flertalet av dessa förutsättningar bliva beaktade genom
de bestämmelser, som nu äro föreslagna för den utvidgade stamboksföringen,
och då är det väl ändå bättre, att man försöker införa denna kontroll under
ett och samma kontrollorgan, nämligen stamboksföringsorganet, än att vid sidan
av stamboksföringen ordna en särskild kontroll av godtagbara rhen i förhållande
till de stamboksförda djuren kanske mindervärdiga tjurar. Jag kan inte
annat än instämma i lantb Riksstyrelse^ uttalande, att det knappast kan vara
lämpligt att kombinera denna fråga med frågan örn tuberkelfriheten, och en
fordran, att en avelstjur skall vara från en tuberkelfri besättning, kommer i en
stor del av landet att verka därhän, att i övrigt värdefulla tjurar inte skulle
kunna bli godtagna för aveln. Med den spridning, som nötkreaturstuberkulosen
ännu har, innebure det väl, att man uteslöt en stor del goda tjurar från
aveln. Skall arbetet på tuberkulosens bekämpande främjas, bör det ske på
andra vägar och inte genom att kombinera den frågan med frågan örn tjurbesiktningstvångets
införande.

På grund av vad jag sålunda anfört och i anslutning till utskottets hemställan
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till denna.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då denna fråga i vissa län här i landet
har en ganska stor aktualitet och betydelse, anser jag det vara nödvändigt att
framhålla, att man inte utan vidare bör kasta bort motionen, och det är egentligen
anledningen till att jag nu begärt ordet.

Jag har deltagit i denna frågas behandling i utskottet, men icke reserverat
mig till förmån för motionen, av den anledningen, att det ju kan hända, att
stamboksföringens ändrade grunder komma att verka sa, att djurägarna av
sig själva komma att använda bättre tjurar. Jag vill inom parentes säga, att
det måhända inte blir så, som den föregående ärade talaren trodde, att man i
allmänhet kommer att använda fullgoda tjurar, utan kunna dessa djurägare
fås att använda halv- eller bara kvartsgoda tjurar, får man nog vara nöjd med
det resultatet. Däremot är det inte säkert, att kontrollbestämmelserna vid
stamboksföringen komma att verka så, att vederbörande använda bättre tjurar.
Man får därför ha ögonen på dessa förhållanden, och skulle det i fram -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Lagförslag om obligatorisk tjurkontroll. (Forts.)
tiden visa sig, att lantbrukarna i vissa trakter icke upphöra att använda s. k.
»busktjurar», gäller det att taga upp frågan om att införa något slags tjurkontroll.
Och då anser jag, att de synpunkter, som i denna motion framförts,
äro både kloka och riktiga, och jag skulle därför vilja säga, att jag hoppas,
att denna motion då kommer igen och får ett annat öde både i jordbruksutskottet
och i kammaren än nu.

Herr Andersson, Alfred: Också jag kan instämma i syftemålet med denna
motion. Enligt min mening är emellertid frågan för tidigt väckt.

När herr Ekströmer talar om de stora fördelar, som skulle kunna vinnas
med ett obligatoriskt tjurbesiktningstvång och samtidigt talar om att man
kan skaffa lämpliga tjurar för billigt pris, så skjuter herr Ekströmer enligt
min mening över målet. Ty hur skall man kunna nå fram till billigare tjurpriser,
när det är brist på lämpliga tjurar just nu?

Vi komma emellertid fram till vad motionärerna syfta till just i jordbruksutskottets
utlåtande nr 82, där man tagit sikte på att genom där föreslagna
åtgärder få fram ett större antal lämpliga tjurar. Man bör väl ändå avvakta
resultatet av dessa åtgärder, vilket enligt min mening inte låter vänta på sig
alltför länge. Genom de åtgärder, som i utlåtandet nr 82 föreslås, kommer ett
mycket stort antal tjurar att släppas fram, och därigenom få vi möjlighet att
kunna skaffa lämpliga tjurar. Örn man skulle följa motionärerna, skulle priset
på tjurarna stiga mycket i höjden, vilket skulle-omöjliggöra för vissa lantbrukare
att kunna skaffa lämpliga sådana tjurar. Örn några år kanske vi
emellertid äro framme vid det läge, som motionärerna syfta till, men till dess
böra vi kunna lugna oss.

Jag ber för min del att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 81, i anledning
av väckt motion angående den i lappmarken bofasta befolkningens rätt
till fiske i kronans fiskevatten, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 82, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i proposition nr 262 gjorda framställning, till Nötboskapsavelns
befrämjande: Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret
1937/1938 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
285,000 kronor.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jag skall inte länge upptaga kammarens
tid med att ytterligare tala örn tjurar, utan jag vill endast avgiva en
kort deklaration, eftersom jag inte haft tillfälle att deltaga vid detta ärendes
slutbehandling och justering i utskottet.

Anslag till
nötboskapsavelns
befrämjande.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Anslag till nötboskapsavelns befrämjande. (Forts.)

Jag har givetvis ingenting att erinra emot utskottets kläm i fråga om anslagskraven,
och jag vill också betyga min tillfredsställelse över att utskottet
bär uttalat sig för ett skyndsamt genomförande av en förbättrad och
ökad kontroll och övervakning av kontrollföreningsverksamheten. Utskottet
har i ett annat utlåtande, som vi skola behandla senare i dag, nämligen jordbruksutskottets
utlåtande nr 84, tillmötesgått vad jag begärt i en av mig
väckt motion i frågan örn ökade anslag till detta ändamål. Jag vill begagna
tillfället att nu uttala min stora tillfredsställelse och tacksamhet därför.

I utskottets yttrande i det föreliggande ärendet har emellertid utskottet
gjort vissa uttalanden i fråga om stamboksföringen av tjurar, som i visst avseende
avviker från vad herr statsrådet har uttalat och ansett lämpligt. Lantbruksstyrelsen,
som har haft hand örn utredningen av denna fråga, hade här
föreslagit en tämligen långt gående lindring i fråga om kravet på härstamning
av tjur för inregistrering i stambok. Då jag, såsom särskilt tillkallad
deltog i denna utredning, uttalade jag min tvekan örn lämpligheten att gå fullt
så långt och fullt så hastigt fram, som lantbruksstyrelsen här föreslår, och
när herr statsrådet sedan avlät propositionen, hade herr statsrådet närmast anslutit
sig till den ståndpunkt, som jag i denna fråga hade intagit. Herr statsrådet
ansåg nämligen, att försiktigheten bjöd, att man inte nu gick fullt så
långt, som lantbruksstyrelsen föreslog. På denna punkt har emellertid utskottet
helt anslutit sig till lantbruksstyrelsen ståndpunkt. Jag är mycket
tveksam om det lämpliga i att riksdagen i detalj lägger sig i sådana saker,
som gälla just härstamningskravet vid inregistreringen. Jag vill också
framhålla, att vad det här gäller är inte bara frågan örn djurens härstamning
utan även, vad som är av minst lika stor vikt, frågan örn vilka krav man
kommer att uppställa beträffande djurens produktion och vilka övergångsbestämmelser
som komma att gälla, då den nya ordningen skall komma i tilllämpning.

Jag vill, herr talman, här nöja mig med att uttala, att jag helst hade sett,
att utskottet helt hade anslutit sig till de uttalanden, som jordbruksministern
gjort i propositionen. Men såsom frågan nu ligger, anser jag mig inte ha anledning
att framställa något särskilt yrkande, utan nöjer mig med det här
gjorda uttalandet.

Häri instämde herr von Heland.

Herr Sederholm: Då den siste ärade talaren inte framställde något yr kande,

kanske det vore onödigt att yttra sig, men jag skulle ändå med några
ord komplettera utskottsutlåtandet just med avseende på de synpunkter, som
herr von Stockenström här anfört.

När Kungl. Majit begär ett yttrande av riksdagen över ett förslag till en
kungörelse, som föreligger i den kungl, propositionen, kan det ju tyckas, att
man då skulle stanna vid de viktigaste punkterna i förslaget. Jag delar denna
uppfattning. Men jag menar, att frågan om hur långt man skall sträcka
sig i kraven beträffande stamboksföringen enligt min mening inte är en detaljfråga
,utan en grundläggande sådan, ty en skärpning eller en lindring av
kraven kommer alltid att i mycket hög grad inverka på resultatet av hela
denna verksamhet och möjligheten att nå syftet med de förändringar i bestämmelserna
för stamboksföringen. som man vill vinna. Nu är det ju så, att
det för stamboksföringen sker en granskning dels av de djur, som skola stambokföras,
beträffande deras förfäder och deras renrasighet i första, andra,
tredje och fjärde led och dels av den avkastning, som deras anmödrar givit.
Däri vill man finna ett indicium på förärvningen i avkastnings- och andra

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Anslag till nötboskapsavelns befrämjande. (Forts.)
hänseenden för de djur, som skola inregistreras, eller för deras avkomma.
Det är väl under sådana förhållanden synnerligen önskvärt, att man uppehåller
detta krav med avseende på avkastningen och även med avseende på
härstamningen.

Det tredje momentet i stamboksföringen är själva besiktningen av djuren,
d. v. s. bedömandet av djurens exteriör och kroppsbyggnad överhuvud taget.
Såväl utskottet som lantbruksstyrelsen mena med avseende på detta moment,
att det inte är behövligt att så strängt som hittills varit fallet uppehålla detta
krav och att det är angeläget, att man släpper efter därpå för att just genom
detta minskade krav på besiktning av flera generationer möjliggöra en ökad
tillslutning till stamboksföringen och därigenom en ökning av landets kontrollerade
tjurmaterial. Detta sker genom det tillvägagångssätt, som förordas
av utskottet. Jag skulle för min del ha varit benägen att gå ännu längre,
men jag anser, att man först bör pröva verkan av de åtgärder, som nu föreslås
av lantbruksstyrelsen och utskottet, och sedan se till, huruvida man inte,
utan att det skulle medföra avsevärda risker, skulle kunna gå ett steg längre
beträffande eftersläppande på dessa besiktningskrav.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bengtsson: Herr talman! Då jag på sin tid väckte motion i det ärende,
som nu ligger på riksdagens bord och som vållat så mycken oro ute bland
landets avelsföreningar på ifrågavarande område, ber jag att till handlingarna
få bifoga några ord.

Jag vill då först säga ifrån, att då jag vid förra årets riksdag i denna kammare
framlämnade motion angående ändrade grunder för stamboksföring av
nötkreatur, var det för mig fullkomligt främmande att därmed i något avseende
skada de sammanslutningar på området, som sedan lång tid utfört ett målmedvetet
och värdefullt arbete för att i många avseenden förbättra vår boskapsstam.
Det kan icke heller råda något tvivel om att de djuruppfödare, som
åstadkommit ett verkligt gott avelsarbete, även efter det nya systemets ikraftträdande
komma att hava lika mycken glädje därav och göra det allmänna
avelsarbetet lika stora tjänster som förut.

Då jag emellertid i trettiotreårigt premieringsarbete mångfaldiga gånger fått
bedöma djur med väsentligt högre avkastningssiffror utanför stamboksföringens
ram, har jag lika ofta inför detta förhållande stått undrande och spörjande,
örn avelsfrågan inom ifrågavarande område delvis ännu står olöst. Mitt
bondförstånd bär ofta velat leda mig till denna slutsats, men jag har aldrig
vågat bestämt föra detta svårlösta problem till offentligheten, då flera förhållanden
ha sökt visa motsatsen. Tack vare bankdirektör Wallenbergs storartade
donation ha de vetenskapliga rön, som utförts vid institutet för husdjursförädling
på Viad, nu bevisat, att den långa vägen med de många generationerna.
ej är nödvändig för den relativt höga mjölkavkastning, som vi alla sträva
efter, och då äro vi framme vid målet: att det finnes betydligt flera s. k. tjurmödrar
i landet än som för närvarande kunna utnyttjas, allt enligt de kontrolluppgifter,
som sedan många år äro tillgängliga från kontrollföreningarna. Institutet
framhåller även behovet av en förenklad stamboksföring under påpekande
av att det nuvarande kravet på flera på varandra följande generationer
för djurs införande i stambokens huvudavdelning har en mera formell än reell
innebörd och betydelse, vilket fullständigt bekräftats av inom institutet verkställda
utredningar.

För att efter nuvarande stainboksregler kunna nå fram till ett hondjursmaterial,
berättigat att tjäna till underlag för produktion av stamboksgilla tjurar,

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Örn stärkande
av justitiekanslerns

ställning
m. m.

Anslay till nötboskapsavelns befrämjande. (Forts.)
kräves alltså en genom minst fem generationer fortgående korsning med rena
tjurar. Vägens längd till detta mål Ilar medfört, att tillslutningen till den förberedande
avdelningen gått allt mer tillbaka, så att stamboksföringen för närvarande
ej ens omfattar 4 procent av landets kreatursstock. Ingen får väl förundra
sig över att ägarna till de 96 procenten också vilja hava något att säga
till om på ifrågavarande område, och det är just de senares kor, som enligt utskottets
förslag nu efter sträng prövning och med höga anspråk på mjölksiffror
skola komma aveln till godo.

Det enda den offentliga verksamheten Ilar att se till, är att goda avelstjurar
av tillräckligt antal och på enklast möjliga sätt årligen produceras, och kunde
detta ske på basis av de nu tillämpade metoderna, vore örn dessa intet att säga,
även örn härvid tjurproduktionen bleve förbehållen ett litet fåtal av landets boskapsägare.
Den fråga, man därför måste ställa sig, är: tillförsäkra de nuvarande
stamboksreglerna, att en sådan tjurproduktion kan äga rum? Av den utredning,
som nu framlagts, framgår med önskvärd tydlighet, att så icke är
fallet.

Ja, herr talman, det skulle föra alltför långt att gå vidare i denna vittomfattande
angelägenhet; jag vill endast till sist framföra ett tack till jordbruksutskottet
för det i allo utmärkta och väl genomarbetade förslag, som i dag ligger
på riksdagens bord i denna enligt min åsikt för lantmännen synnerligen viktiga
fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 19, med
förslag till ändring i vissa delar av reglementariska föreskrifter för riksdagen,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för stärkande av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens
och militieombudsmannens ställning.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 141 i första kammaren av herr Fredrik Ström
och nr 293 i andra kammaren av herr Wallén, dels ock motionen nr 187 i andra
kammaren av herrar Fast och Hallén.

I motionerna 1:141 och 11:293 hade hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t anhålla örn verkställande av utredning och framläggande för nästa
riksdag av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, rörande sådan
ändring av regeringsformen, att justitiekanslern ålades effektiv kontroll å Konungens
vägnar över jurisdiktionens och administrationens handhavande och
tillämpning.

I motionen II: 187 hade hemstälts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande vilka åtgärder som lämpligen
borde vidtagas för att giva åt justitiekanslern, justitieombudsmannen och
militieombudsmannen en starkare ställning gentemot domstolar, ämbets- och
tjänstemän.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:141 och 11:187 och
293 i skrivelse till Konungen anhålla örn utredning, med beaktande av i utla -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Örn stärkande av justitiekanslerns ställning rn. in. (Forts.)
tandet anförda synpunkter, angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens
och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning och därmed sammanhängande
spörsmål samt om framläggande snarast möjligt för riksdagen av de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har ju ingenting att erinra mot själva
yrkandet i detta utlåtande, men däremot är åtskilligt att erinra mot motiveringen.

Till en början har utskottet samvetsgrant sökt plocka ut och påminna om de
tillfällen då i riksdagen föreslagits en prövning av dessa ombudsmäns befogenheter.
Men utskottet har, förunderligt nog, glömt bort en motion, av mig, nr
II: 230 vid 1914 års andra riksdag. Den väcktes i samband med inrättandet av
militieombudsmannen, och då ansåg jag det vara på tiden att även granska
justitieombudsmannens kynne genom tiderna och den reformation, som denna
institution borde underkastas. I nämnda motion framfördes en del synpunkter.
som alltså icke kommit till uttryck i utskottets nuvarande betänkande.

Jag vill då först säga, att det är ett något omaka företag att kombinera justitiekanslersämbetets
reformering med justitieombudsmannens och militieombudsmannens.
Jag önskar gärna, att justitiekanslern kan förlänas en större kraft och
nit när det gäller att beivra överträdelser från ämbetsmännen. Ett förslag i den
riktningen — örn det kan åstadkommas — vill jag inte motsätta mig. Men
justitiekanslern är och förblir dock att vara ett s. k. vederbörande ämbetsverk.
Han skall avge juridiska utlåtanden åt regeringen, stå i spetsen för åklagaremakten
och har även vissa befogenheter numera att fullfölja talan till högsta
domstolen, då en fullföljd eljest ej får äga rum. Ett sådant ämbete kommer
nog aldrig att bli annat än ett s. k. ämbetsverk.

Däremot vilar det en helt annan fly kt över justitieombudsmannen och militieombudsmannen.
De lia nämligen i sin historiska uppkomst någonting av de
romerska folktribunerna över sig. och jag vill också minnas, att det vid justitieombudsmannens
inrättande ordades någonting i det syftet. Därför är stärkandet
av dessa ämbetsmäns ställning, som det uttryckes här, av särskilt stor betydelse.

Men på vad sätt skola dessa ämbeten stärkas? Jo, först och främst skola, säges
det, större möjligheter beredas ämbetsmännen att under mera stadigvarande
innehav av ämbetena med kraft utöva dem. Men detta strider då, herr talman,
mot all erfarenhet. I ett ämbete, som bör utövas med särskild kraft i
demokratiens tjänst, avtar kraften i förhållande till ämbetsutövningens längd.
Det är därför inte alls något önskemål att ge dessa ämbetsmän en lång tjänstetid;
helst vill man kanske göra den lika lång som justitiekanslerns, om de nu
skola likställas med honom i alla möjliga avseenden. För övrigt vill jag säga,
att kraften att utöva ett sådant här ämbete inte är beroende av ämbetstidens
längd, utan på sinnelaget. Och sinnelaget, det är oftast den minst beaktade
befordringsgrundsatsen, när det gäller allmänna befattningar.

Vidare sägs det, att ombudsmännen skola lia en ställning, som minst motsvarar
den, som tillkommer justitieråd och regeringsråd. Vilken underlig jämförelse!
Men jag förstår ilen. Man har ju i motion påpekat, att dessa ombudsmän
skulle få högre uppfattning om sin befogenhet och större kraft, om de
finge samma rangställning och samma lön som dessa råd. Vår materiella tid,
herr talman, tror att man kan åstadkomma sociala omvälvningar genom ökade
avlöningar. Det är ett fullkomligt misstag. Lönerna inverka särdeles litet
eller inte det ringaste på kompetensen därvidlag.

Det skulle emellertid inverka, menar nian också, örn innehavarna kunde sitta
kvar längre än de nu göra, då dessa befattningar sålunda mindre äventyra att

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Om stärkande av justitiekanslerns ställning m. m. (Forts.)
bli övergångsplatser. Men, som sagt, det är inte alls angeläget att lia innehavarna
kvar länge på samma plats. Och för övrigt tror jag inte det kommer
att inverka avkylande på deras önskan att bli justitieråd. Ty det är
ju i alla fall, även örn rangen och avlöningen är lika. väl lugnare, trevligare
och ärofullare att vara justitieråd än att nödgas med skiftande framgång hota
medmänniskor med åtal i alla möjliga småsaker. Jag tror därför inte, att
man kan åstadkomma mycket i denna riktning, såvida det inte föreskrives
i författningarna, att om de nu få lön och rang som justitieråd och regeringsråd,
få de inte söka andra höga ämbeten. Men det är väl inte mening att
skriva någonting sådant i alla fall. Det står heller inte utsatt här i betänkandet.

Vidare vill utskottet vidga den krets av personer, ur vilken man skall kunna
finna de för uppgiften lämpligaste. Detta skulle åstadkommas genom den
där högre rangen och det där flertalet pengar. Det är ju möjligt, att en del
personer komma att nappa på denna snöda mammon och denna vanskliga ära.
Men inte lockar man till sig flera personer, som vilja förlora sig i det otacksamma
arbetet att till gagn för rättslösa människor ute i landet hålla efter
domare och ämbetsmän med kraft, så att det slår i spann för de många faktiskt
rättslösa människorna i landet. Förändringen kommer inte alls att
locka sådana människor, snarare tvärtom. Jag bär aldrig läst ett så bakvänt
reformprogram som detta.

Så har utskottet, som dock icke synes avse någon anställning på livstid eller
dylikt, föreslagit en anställningstid av fyra år. Jag skulle anse det önskligt,
att de valdes på två år, såsom fallet var med de romerska folktribunerna, om
jag inte missminner mig. Men utskottet är dock klokt nog att förbehålla, att
årlig kontroll i alla fall måste utövas över riksdagens ombudsmän. Vidare
skulle de ha pension och det må vara dem väl unnat. Men icke ökar det viljan
och förmågan att med nit ägna sig åt ett Hacket otacksamt uppdrag. Den
viljan och förmågan bottnar uteslutande i det medfödda sinnelaget eller
således i s. k. imponderabilia.

Så kommer jag till valsättet. Jag tycker också, att valet går för lättvindigt
till nu, och därför är föreslaget, att det skulle uppskjutas till en senare
dag. för att valmännen skulle få tillfälle till överläggning. Detta kan ju vara
ett litet fjät till förbättring av valsättet. Men valet kan ju aldrig bli annat
än en slump. De valmän, som utses, ha ju inte den ringaste kännedom örn personerna.
Det är någon bland dem, som har ett visst inflytande och som föreslår:
»Den där bör ni ta, ty det är en bra människa, redbar och intresserad
för folk i allmänhet och med mänskliga synpunkter», och då ingen föreslår
någon annan, så röstas det på honom. Slumpen blir valets försyn. Nämnda
lilla förändring i valsättet kommer inte att i någon högre grad ändra det
nuvarande tillståndet.

Den enda utvägen skulle möjligen kunna vara, att befattningen i lagen uttryckligen
pålades sådana utpräglade folktribunala uppgifter, så att vanliga
genomsnittsmänniskor ej eftersträvade den.

Jag framlade därför vid andra riksdagen 1914 åtskilliga synpunkter i förenämnda
riktning på denna sak. I motionen anmärktes bland annat, att justitieombudsmannens
föreskrivna initiativ i lagstiftningens eller den allmänna
välfärdens intresse oftast har varit mycket torftigt. Han hinner inte med allting,
han har ju inte befogenhet att driva någonting igenom, han saknar initiativ.
Och då inte riksdagsmännen i allmänhet vilja väcka motioner annat
än örn de äro säkra på att komma i majoritet, så är det ju på samma sätt med
dessa ombudsmän, som därtill äventyra rekonventionsansvar. Han ger sig

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Om stärkande av justitiekanslerns ställning m. m. (Forts.)
ogärna i lag med högtflygande uppgifter. Att påminna örn lagarnas bristfällighet
är ett mödosamt och otacksamt arbete. Han tycker i sin lilla vrå,
att det inte lönar sig mycket, och han har val, som sagt, inte heller tid, ja icke
heller erfarenhet. Denna sida av justitieombudsmannens verksamhet är en
chimär, fast den ju finns på papperet.

Så står det i instruktionerna för bägge ombudsmännen, att de skola skydda
de medborgerliga rättigheterna mot obehörigt intrång från statsfunktionärernas
sida. Detta menade jag borde överflyttas från instruktionerna till grundlagarna,
men det är säkerligen ej nog därmed. Vad som erinrats rörande ombudsmännens
initiativ i lagstiftningens och den allmänna välfärdens intresse
gäller ock här.

Ganska barock är väl denna dualism mellan justitieombudsmannen och militieombudsmannen.
Det är, som örn hela samhället vore uppdelat i två likvärdiga
hälfter: ett civilt och ett militärt samhälle. Så är ju inte alls förhållandet;
det militära är ju en underordnad del av det borgerliga samhället.

Vad man saknar i denna organisation och som bör vara den väsentligaste
uppgiften — och det känner jag på grund av en lång och inlevad erfarenhet -—■
det är hjälp åt denna mängd människor, som äro för fattiga eller av annan anledning
oförmögna att komma fram till någon rättvisa. Det är en fåfäng
kamp ibland virrvarret av lagar och deras tillämpning för beivrande av oförrätter.
Någon effektiv rättshjälp finnes icke. Jag förmodar, att det är många,
som mottagit sådana klagomål. Jag har fått det till övermått. Det har lyckats
mig att — naturligtvis gratis — hjälpa åtskilliga och redan det tar rätt lång
tid. Men allt kan ej medhinnas helst när det gäller undersökningar, som kräva
sin man helt under långa tider.

Vad vårt land behöver, är därför, att dessa båda ämbeten sammanföras till
ett. Det bör bli ett rådplägande konsilium på två personer, med rättighet
att sedan fördela uppgifterna sig emellan. Då komma också de militära uppgifterna
på den undanskymda plats, som rätteligen tillkommer dem. Behovet
av en särskild militär ombudsman har väl för övrigt minskats, i samma mån
som officerskåren utvidgat sina intressen, örn jag så får uttrycka mig. Det är
ett nöje numera att tala vid officerare av skilda grader. De äro resonabla människor,
som följa med sin tid även de vida mer än förut.

Dessa två befattningshavare må gärna ges högre lön, men böra skonas från
den formella glans, som omsvävar ämbetsverkens högsta toppar. De böra i
stället benådas med något av de två romerska folktribunernas ansvar och väljas,
liksom de, för två år i sänder — ett år är ju onödigt plockverk. De böra
också ställas i .spetsen för de rättshjälpsanstalter, som i landet kunna bildas
för att hjälpa människor, som aldrig komma fram ens till första domstols instans
med sin rättshjälp, ännu mindre till den andra och den tredje. Högsta
domstolen befrias för minskande av dess balans nu alltmer från mål, som »ej
äro värda minst 1.500 kr.» Antagligen kan man inte hitta på något annat sätt.
Men nog är det någonting att skratta åt, herr talman — det är så sällan man
får tillfälle till det, och därför gör jag det nu.

Vidare hade jag tänkt mig — och tänker även nu — att dessa folktribuner
skulle på visst sätt kommuniceras och kompletteras med hela härskaran
av underlydande lägre ämbetsmän, som gå på jorden och stå i direkt beröring
med folket och dess bekymmer och diirför ha mycket att berätta örn hur allt förhåller
sig och vad som bör rättas till. Jag har upprepade gånger i riksdagen
väckt förslag örn att det skulle i instruktionerna för dessa ämbetsmän tilläggas
dem rätt och plikt att till sina överordnade anmäla, vad de funnit vara bekymmersamt
för folket eller eljest vrångt inom de livsområden, som deras verksam -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Örn stärkande av justitiekanslerns ställning m. m. (Forts.)
het omfattar, liksom sina iakttagelser angående brister i författningarna på
dessa områden. Detta har alltid avslagits av majoriteten på yrkande av förnämiteterna
i kamrarna, ty makten förnekar sig sällan, så går det ju till med
sådana här saker.

Med dessa inledande ord Ilar jag, herr talman, endast velat påkalla, att den
blivande utredningen även skall sysselsätta sig med de synpunkter, jag år 1914
och även nu tillåtit mig framlägga.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Som framgår av detta utskottsutlåtande,
representerar detsamma utskottets ledamöters enhälliga uppfattning,
från den radikale demokraten Fredrik Ström till den konservative
demokraten Gustaf Adolf Björkman, och vi ha enhälligt velat framhålla många
av de synpunkter, som den siste ärade talaren framfört, särskilt att vi vilja,
att justitieombudsmannaämbetet skall kunna fylla vad han menar med ett folktribunal.
Därför står i utlåtandet, att möjligheter skola kunna beredas för
innehavaren av detta ämbete att med kraft utöva detsamma samt att mera stadigvarande
tid kunna fungera. Det är icke avsikten, att det skall bli några
gamla senila justitieombudsmän, men att de skola kunna fungera under så lång
tid, att de få tillfälle att komma in i göromålen på ett effektivt sätt, och utskottet
har också funnit att, hur det än är, det kunde vara av betydelse för
ombudsmännens kraft, lugn och sinnesfrid, att löneställningen förbättrades.

Jag vill ock särskilt påpeka, att herr Lindhagens synpunkter, även örn de
icke komma in i skrivelsen, nu komma att biläggas densamma såsom uttalade
vid detta tillfälle. Aven får jag anmärka, att herr Lindhagen läst betänkandet
så, att utskottet skulle vilja komma med några vissa förslag, exempelvis örn
tiden för justitieombudsmannens och militieombudsmannens utseende, liksom
lian tyckte sig finna, att vi särskilt föreslagit en utredning om valsättet i positiv
riktning. Vi ha i dessa hänseenden, herr talman, icke velat annat än framhålla
de särskilda omständigheter, som kunna vara av betydelse vid den ut-''
redning i frågan, som vi nu ansågo vara lämplig och om vilken samtliga utskottets
ledamöter nu förenat sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag tackar för denna oförmodade anslutning till nya

synpunkter, som icke stå i utskottets betänkande, men som jag har tillåtit mig
åberopa från motionen 1914 vid årets andra riksdag. I utskottets betänkande,
står dock ingenting så klart utsagt, som den siste talaren här anförde.

Han erinrade ock örn att utskottet var enhälligt ända från den demokratiske
Fredrik Ström till honom själv, såsom en av kammarens konservativa demokrater.
Det betyder ingenting i den nuvarande riksförsamlingen. Här äro vi alla
borgare, så snart vi nått ett anständigt uppehälle. Där går gränsen mot alla
andra, som ej nått ett sådant uppehälle och därför med fog representera det
effektiva missnöjet. Talarens klassificering av människorna är gammal förlegad
ost, som man inte gärna smakar på vidare.

Jag beundrar däremot hans förtröstan att de båda ombudsmännen skulle få
större kraft genom högre lön, och det gläder mig. att han ej ryckt fram även
med glansen av likvärdighet med bl. a. justitieråd, som nu i alla fall för sina
resningsavslag få klander runt omkring, örn med rätt eller orätt känner jag
icke. Således en reservation i viss mån mot utskottets betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, i anledning av Äng. rätten
Kungl. Maj :ts propositioner till riksdagen med förslag till lag om inskränk-o# utbekomma
ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. ävensom en i ämnet
väckt motion. m T''

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de av
Kungl. Majit till riksdagen avlåtna, av båda kamrarna till utskottet hänvisade
propositionerna nr 107 och 108 ävensom en inom första kammaren i anledning
av förstnämnda proposition väckt motion, nr 230, av herr Lindhagen.

I propositionen nr 107 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, under
förutsättning att av riksdagen såsom vilande antaget förslag till ändrad lydelse
av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen
bleve slutligen godkänt, antaga vid propositionen fogat
förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I propositionen nr 108 hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, under
enahanda förutsättning som beträffande propositionen nr 107, antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 och 55 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr

251) örn kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 32 och 42 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr

252) örn kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 25 och 51 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 259) örn församlingsstyrelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) örn
skolstyrelse i vissa kommuner;

5) lag angående ändrad lydelse av 34 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 26 och 55 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
260) örn församlingsstyrelse i Stockholm;

7) lag angående ändrad lydelse av 27 och 39 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr
242) om vägdistrikt,

I det med propositionen nr 107 framlagda förslaget till lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar voro 1 och 2 §§ så lydande:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum; Konungen
obetaget att förordna, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän viss längre
tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad i 2—36 §§ stadgas om handlingars hemlighållande har ej avseende å
ovan omförmälda protokoll.

2 §.

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar enligt
56 § riksdagsordningen må ej utan Konungens och kammarens tillstånd utlämnas
tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Sammanträder kammare i annat fall än i första stycket sägs inom lyckta
dörrar, äger kammaren besluta, att därvid fört protokoll ej må utan kammarens
tillstånd utlämnas förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från protokollets
datum.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll
och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas
innan protokollen få offentliggöras.

I motionen I: 230 hade hemställts, att riksdagen i anledning av propositionen
nr 107 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ville:

1. antaga följande ändrade lydelse av lagförslagets 1 §.

Utlämnande av de i statsråd förda protokoll må ej förvägras annat än i fall
Konungen förordnar, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän viss tid, högst
tjugufem år, förflutit från dess datum.

Vad — protokoll.

2. besluta den förändring i tidsbestämmelserna i 2 § första och andra morn.,
att där omnämnt utlämnande ej finge ske »förrän viss tid, högst tjugufem år,
förflutit från protokollets datum».

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, under förutsättning att av riksdagen såsom vilande antaget
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen bleve slutligen godkänt,

1) med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition nr 107 icke kunnat av
riksdagen i oförändrad form antagas och med avslag å motionen I: 230, i anledning
av sagda proposition för sin del måtte antaga under punkten infört förslag
till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 108 måtte antaga sju under
denna punkt införda, med a)—g) betecknade förslag till lagar i de i nämnda
proposition omförmälda ämnen.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Reuterskiöld, som ansett

A) beträffande förslaget i dess helhet, att utskottet bort hemställa örn dess
överarbetande till nästa riksdag och i samband därmed föreslå uppskov även
med slutprövningen av det vilande grundlagsförslaget samt i anslutning härtill
avgiva ett utlåtande av den lydelse, reservationen visade, slutande med
en hemställan,

a) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition nr
107 icke kunnat av riksdagen nu antagas,

dels hos Kungl. Maj:t anhålla örn framläggande för nästa riksdag av ett
under beaktande av vad i utlåtandet anförts omarbetat förslag till lag örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

dels för sin del besluta att till samma riksdag uppskjuta den slutliga prövningen
av vilande förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser
örn offentliga handlingar;

b) att motionen 1:230 måtte anses besvarad genom vad utskottet under a)
hemställt;

B) beträffande förslagets särskilda paragrafer — därest riksdagen avvisade
uppskovsyrkandet — att utskottet bort hemställa om sådan lydelse av dessa
paragrafer, som framginge av ett vid utlåtandet såsom bil. 1 fogat utkast
^ i11 reviderat förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, ävensom anfört, att han — med hänsyn till att enskild reser -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
vant endast i fråga om några av berörda ändringsförslag syntes äga möjlighet
att framställa yrkande, då motion därom ej förelåge — nödgats begränsa sig
till reservationsyrkanden i vissa närmare angivna punkter.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Det är lika lätt i andens
värld, herr talman, som i den materiella att fördärva platt för framtiden ett
skört ting, när man så att säga tar på det med klumpiga händer. Det sköra
ting, som jag här åsyftar, är icke blott vår tryckfrihetsförordning. Den är ett
skört ting i många stycken, men det finns ett ändå skörare ting, och det är
denna tryckfrihetsförordnings successiva utveckling genom praxis, det är det
successiva inväxandet i vårt svenska folks medvetande av de principer, som
denna tryckfrihetsförordning har fastställt särskilt rörande allmänna handlingar
och deras offentlighet, och det kan då icke hjälpas, herr talman, att när
man ställs som nu inför ett förslag örn förhemligande av offentliga handlingar,
blir man i och för sig betänksam.

Det förslag, som nu närmast i denna punkt föreligger, är endast en tillämpning
av det i nästa punkt på föredragningslistan kommande, det vilande grundlagsförslaget,
men herr talmannen har medgivit, att jag på en gång kan tala
örn dessa bägge ting såsom oskiljaktigt sammanhängande. Saken är ännu
mera betänklig, när nian erinrar sig, hur detta grundlagsförslag kommit till.
Det har kommit till med utgångspunkt däri, att man ville få s. k. kommunala
handlingar offentliga. Det har vunnit sin anklang och sin styrka i kamrarna
framför allt med hänsyn till denna punkt, att de kommunala handlingarna skulle
bli offentliga, och man har då förbisett, att offentlighetsprincipen för de
kommunala handlingarna träder i detta förslag i skymundan för principen örn
hemlighållandet. Nu var det i verkligheten icke så, att de kommunala handlingarnas
offentlighet eller icke offentlighet var den stora tvistefrågan, utan
ser man till, hur det förhöll sig, var det stora spörsmålet, huru kommunala
handlingar, i den mån de berörde allmänna ärenden och alltså enligt gällande lag
voro offentliga, skulle kunna erhållas tillgängliga. Det var där det brast. När
det gällde statens ämbetsmän och statens tjänstemän, då förelåg alltid möjlighet
för justitieombudsmannen att hävda grundlagens bestämmelser om handlingarnas
offentlighet, men när vården om dessa handlingar låg och ligger hos anställda
i kommunerna, vilka icke äro tjänstemän i offentligrättslig mening, då
hade justitieombudsmannen ingen möjlighet. Han hade heller ingen möjlighet
att vända sig exempelvis mot drätselkammare och dylika. Det låg utanför
hans befogenhet. Hade man kunnat skapa — och det hade man kunnat, örn
man velat — en effektiv kontroll över de kommunala myndigheternas handhavande
av de kommunala handlingarna rörande allmänna ärenden, så hade allting
varit klart, och det hade icke behövts någonting annat än praxis. Men
det gjorde man icke, utan för att komma till de kommunala handlingarnas offentlighet
förbisåg man vad som var det närmast liggande och vad jag nyss
har antytt, och man gick i stället in på en annan väg. Man försökte skapa ett
nytt begrepp »allmänna handlingar», och så tog man bort den gamla bestämmelsen
om att det skulle vara allmänna ärenden rörande handlingar och sade,
att det är likgiltigt vad handlingarna gälla, bara de finnas hos en statlig eller
kommunal myndighet.

Nu var det icke nog, herr talman, att man med, som jag nyss sade, klumpiga
händer tog på detta sköra t ing utan, man gjorde det också, när man skulle skapa
<>n ny terminologi. Man skapade en ny utan sammanhang, utan verkligt underlag,
gällande bara i dessa båda lagar och ändå motsägande sig själv. Man kan
icke säga, att utvecklingen och utformningen av dessa förslag stå på höjden
av lagteknisk förmåga i vårt land. Det är tvärtom ett sådant förslag, som

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
närmast är jämförligt med dem. som vi äro vana att se, när det är fråga örn
bevillnings- och taxerings förordningar.

När det gäller att taga ståndpunkt till de frågor, som föreligga, vill jag redan
från början säga, herr talman, att jag kommer att i nästa punkt yrka avslag
på det vilande grundlagsförslaget. Jag har i min reservation här antytt,
att det bort kunna göras ett uppskov till nästa riksdag så att man då kunde få
ett bättre förslag än det nu föreliggande rörande offentliga handlingars förhemligande,
men jag har kommit till den bestämda uppfattningen, att en enskild
riksdagsman icke kan väcka ett sådant förslag utan motion. Motion föreligger
icke, och jag har därför ingen möjlighet att här framställa ett sådant yrkande.
Det måste fordras motion eller utskottsinitiativ eller Kungl. Majlis
förslag. Det föreligger intetdera. Men då nästa punkt är grundlagsfrågan och
grundlagsfrågans avgörande sammanhänger med det nu framlagda förslaget till
»lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar», som
det heter officiellt, är det alldeles uppenbart, att därest grundlagsförslaget bifalles
— och jag har ingen anledning att antaga, att det icke kommer att bifallas
— är det nödvändigt att ha denna lag och det kan icke falla mig in att,
även om jag kunde, yrka avslag på det nu föreliggande förslaget till en sådan
lag därför att det är en komplettering till grundlagen, och den antages ju endast
under förutsättning att grundlagsändringen genomföres. Det gör enligt min
mening, att man måste försöka i det föreliggande lagförslaget råda bot på de
värsta bristerna i grundlagsförslaget. Grundlagsförslaget i och för sig är
mycket betänkligt, men det är ganska säkert, att genom en utformning av denna
lag på ett annat sätt än som skett hade bristerna i grundlagen kunnat försvinna
till sina praktiska verkningar i utomordentligt stor utsträckning. Den
vägen har varken Kungl. Maj:t eller utskottet gått, och då även där förutsattes
motion i de viktigaste ändringsförslagen, kail jag icke göra annat än dels
påpeka dessa, dels göra sådana ändringsförslag, som det är möjligt för en reservant
inom utskottet.

Jag vill då till en början säga, att när man läser det här vilande grundlagsförslaget,
får man först och framst det bestämda intrycket, att vederbörande,
som utarbetat det — det är ju icke den nuvarande departementschefen, ty det
gjordes under förra året — har saknat väsentlig kontakt med gällande svensk
förvaltningsrätt och med gällande svensk offentlig rätt. Man har icke kunnat
komma till rätta med förhållandena utan en ny terminologi, som är alldeles
omöjlig att acceptera inom den vanliga offentliga rätten. Man har skapat uttrycket
»statsmyndighet» och »kommunalmyndighet», och så har man sagt på
sid. 4 i nästa memorial nr 1 d vad därmed förstås, och till yttermera visso upprepar
man det även i denna lag. Det felaktiga blir därigenom ännu bättre understruket.
Det är emellertid underligt, att när man gör detta, vinner man
ändå icke den fullständighet, som åsyftats. Om kammaren vill se efter vad
som står angående statsmyndighet, så heter det. att det är »statsdepartementen
och kommandoexpeditionerna, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras
avdelningar, utskott, nämnder, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk
samt övriga till statens förvaltning hörande mjmdigheter och inrättningar,
nämnder, kommissioner och kommittéer». I uppräkningens mångfald
liknar denna paragraf fullständigt den så förkättrade tryckfrihetsförordning,
som den skall ersätta, men den är i motsats till denna icke uttömmande. Jag
frågar nu: var talas det örn t. ex. justitieombudsmannen och militieombudsmannen
här? Kan det verkligen vara tänkbart, att Kungl. Majit och utskottet
räkna in justitieombudsmannen och militieombudsmannen under riksdagens
»deputerade»? Uttrycket »deputerad» användes i ett helt annat syfte, och
under något annat uttryck i texten kan man icke få in dem. Eller är det me -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
ningen, att man räknar in dem under »övriga till statens förvaltning hörande
myndigheter». Efter vanlig ordning och vanlig uppfattning avses därmed alla
som stå under Kungl. Maj:t, men mig veterligen står varken justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen under Kungl. Maj:t.

Går man sedan ett stycke till och kommer till sidorna 6 och 7, där det talas
örn att man skall kunna besvärsvägen vända sig till högre myndighet och till
sist till regeringsrätten, då en vägran skett angående utlämnande av handling,
heter det: »Över departementschefs vägran att utlämna handling må dock icke
klagas, örn vinnande av rättelse i dylikt beslut av myndighet som tillhör eller
lyder under riksdagen galle vad riksdagen bestämmer.» Ja, herr talman, jag
frågar nu: var lia vi då den kompletterande bestämmelsen, som säger, hur riksdagen
skall komma till ett beslut i denna punkt? I vanliga fall brukar man
komplettera en sådan här lag med ett stadgande, att konstitutionsutskottet
skall framlägga förslag till en sådan stadga. Det finns icke ett ord örn den
saken. Jag vet icke, örn det finns något utskott, som är kompetent, och jag
vet icke, herr talman, därest en motion väckes, vart den skall remitteras. Icke
heller kan jag tänka mig, att riksdagen ur djupet av sitt eget medvetande skall
kunna skapa fram ett fullgånget foster till en sådan stadga utan vidare. Och
vad värre är: behövs det överhuvud taget någon stadga? När man ser på dem,
som lyda under riksdagen, menar man verkligen, att över ett utskott, låt mig
säga över statsutskottet, det skulle kunna finnas en myndighet, som gick till
rätta med utskottet, örn det vägrade att utlämna en handling? örn i kamrarnas
kanslier en sådan vägran sker, går man rekursvägen till talmannen. Skulle
det finnas någon myndighet över talmannen? örn vi gå till riksdagens revisorer,
vilken myndighet skulle överhuvud taget kunna tänkas som besvärsinstans
över dem? Skall man verkligen kunna ens förutsätta som tänkbart, att
över justitieombudsmannen och militieombudsmannen, som äro de högsta vårdarna
av rättens handhavande och rättstillämpningen i vårt land, skulle finnas
en besvärsmyndighet, som skulle rätta till, örn de vägrade att utlämna en handling?
De enda, som kunna komma i fråga — men knappast borde det —, äro
fullmäktige i riksgäldskontoret och riksbanken och möjligen också riksdagsbibliotekets
styrelse. Ja, där finns möjlighet, att bankoutskottet tar hand om
saken och att man kan få en regel i detta avseende, men det är ju bara ett obetydligt
fall, och jag kail icke se, att det råder bot på de andra. Bristen är så uppenbar,
att man måste spörja sig, hur det varit möjligt att göra ett sådant förbehåll
utan att först ingå på prövning av spörsmålet, huruvida det överhuvud
taget var behövligt.

Jag skulle kunna fortsätta exemplifieringen, men jag skall icke göra det.
Jag vill icke hålla på länge, och jag skall endast taga det allra viktigaste,
sorn kan belysa min syn på tingen.

Men ännu en sak bitr påpekas i detta fall. När man skapat termerna —
några begrepp är det ej fråga örn — stats- och kommunalmyndighet, tycker
man, att konsekvensen skulle vara den, att man sedan talar örn staten och
kommunerna, men det gör man icke i förslaget utan i nästa moment heter
det: »eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras
ekonomiska mellanhavanden» etc. När man läser ordet »menigheter», så tror
jag, att den, som i likhet med mig är van vid att handhava förvaltningsrättsliga
spörsmål, nog vet vad en menighet är, men när man får se det i det
här sammanhanget, blir man betänksam, och när man sedan, herr talman, i
den särskilda lagen finner, att den har tänkt sig att under »menighet» även
skola kunna ingå Uppsala och Lunds universitet — örn man nu (överhuvud
taget har tänkt något —, då blir man ytterligare betänksam. Det är en ut Första

kammarens protokoll 1037. Nr 73b. 2

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
veckling av begreppet »menighet», som jag åtminstone icke kan acceptera och
där, herr talman, har även utskottet ansett, att man måste göra en redaktionell
förändring. När det för universiteten, exempelvis för Uppsala universitet,
som har Gustaf Adolfsdonationen med privaträttslig äganderätt, gäller upphandling
eller köp av fastighet eller dylikt, är det av vikt, att handlingar därom
bli lika behandlade i hemlighetsavseende som statens, men de kunna icke
komma in under termen »staten», de kunna möjligen komma in under termen
»myndigheter», sådant som den brukas här, och därför har utskottet också
ändrat texten, så att man skall få in dem på det sättet. Men i förslaget, som
det låg före i utskottet, var det icke att göra annat än att säga, att de voro
»menigheter», och jag tror icke, herr talman, att i tillämpningen någon offentligrättsligt
skolad jurist skulle falla ens på den tanken att likställa universiteten
med menigheter. Emellertid är det ännu en punkt, som jag i detta sammanhang
vill påpeka, och det är den bristande överensstämmelse enligt mitt
förmenande, som föreligger mellan grundlagstexten och lagtexten. Lagtexten
skall ju endast vara en tillämpning av grundlagstexten, men den har gått
litet längre i vissa fall. I paragraf 41 i lagtexten talas örn straffpåföljder och
dem återfinner man också i paragraf 2 moment 10 av det vilande grundlagsförslaget.
Det heter i grundlagsförslaget: »I andra fall vare straffet bö ter

från och med fem till och med ettusen riksdaler». Det tillämpas
i den särskilda lagen på det sättet, att det där heter: »I andra
fall vare straffet dagsböter». Och så kommer ett tillägg i båda, att
straffet skall kunna bli fängelse i vissa fall. För min del anser jag och har
ansett och uttalat i min reservation, att lagens paragraf 41 är överflödig, men
den är dessutom, såvitt jag kan se, icke heller överensstämmande med grundlagstexten.
Nu vill jag ju gärna erkänna, att grundlagstexten! säger: »Brsder
någon mot föreskrifterna i denna paragraf, straffes», etc. och vidare heter
det »i andra fall» etc. Här åter är det fråga örn ett brytande av bestämmelserna
i den särskilda lagen, men då den särskilda lagen är tänkt involverad i
grundlagens föregående bestämmelser, måste det enligt min mening åstadkommas
full kongruens mellan grundlagens och lagens föreskrifter i dessa
stycken. Så har ej skett.

Jag skall därmed lämna grundlagsfrågan och inrikta mig väsentligen på
det föreliggande lagförslaget. De förbättringar, som utskottet har gjort i den
framlagda lagtexten, accepterar jag i stort sett samt och synnerligen för min
del. Ett par, som sammanhänga med varandra, äro visserligen icke så tillfredsställande,
som de hade kunnat vara, örn ett annat förslag, som förelåg
inom utskottet, hade blivit accepterat, men de äro i alla fall bättre oell mera
tillfredsställande än den text, som ursprungligen fanns. Men frågar jag mig
då: Varför har utskottet icke kunnat gå längre i textförbättring? Jag tror
icke, herr talman, att det beror på att utskottets flertal icke ansett förbättringar
vara nödiga, utan det beror snarare, såvitt jag kan bedöma situationen,
därpå, att man har sagt sig i utskottet: »Detta är ett så skört ting, att vi
icke vilja ta på det med våra händer för att icke fördärva det ännu mera.
Vi överblicka egentligen icke, vad det innebär, och vad det får för konsekvenser.
Det är bäst att två sina händer och lägga ansvaret på Kungl. Majit.»
Det är den tolkning, som jag ger och icke kan annat än ge efter behandlingen
i utskottet åt utskottets avvisande av flertalet ändringsyrkanden.

Det är på flera punkter erkänt under överläggningen, att här förekomma
betänkliga fel, och det är till och med sagt, att man tvivlar på att denna lag
kan komma att stå sig kanske mera än fyra ä fem år. Att det ständigt skall
komma nya förslag till ändring av densamma, är man fullkomligt beredd
på. Men varför vill man då icke under sådana förhållanden taga steget fullt

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar rn. m. (Forts.)
ut så att åtminstone de värsta svårigheterna med avseende på grundlagstexten
bli undanröjda? Eller för att taga ett bestämt fall: när i grundlagen talas
om ett diskretionärt avgörande i vissa fall av frågan, huruvida en handling
skall utlämnas eller icke, varför kan man icke i grundlagstexten komma längre?
Det måste bero på ett bedömande av omständigheter, ett bedömande av
intressen, skäligheten o. s. v. Men just därför, att man icke kan komma längre
i grundlagen, hänvisar man till den särskilda lagen. Och hur gör då den?
.Ta, herr talman, den använder precis samma terminologi, d. v. s. där man bort
få en konkretion, en bestämd fastställelse, en bestämd text, någonting att ta
på, som höll, som icke var skört, ja, då undviker texten detta. Däri ligger den
starkaste betänkligheten, ty det innebär, att man nu genom denna lag inför
i den svenska rätten den danska principen om myndighets godtyckliga bedömande
av omständigheterna. Det är icke längre fråga örn den enskilde medborgarens
ovillkorliga rätt att få ut handlingar efter ett konstaterande från
vederbörande tjänstemans sida under tjänstemannaansvar, utan det blir fråga
örn ett bedömande och detta är förlagt till »myndigheten», som det heter.
Sedan kan man klaga, och så går det vidare till regeringsrätten i sista instans
utom beträffande riksdagen, där vi icke veta vart det går. När man nu i allo
infört den principen, skulle man icke då kunnat tänka sig, att man hade fått
någon garanti mot godtycket? Hittills har garantien legat däri, att justitieombudsmannen
kunnat omedelbart ingripa och, herr talman, alltid omedelbart
ingripit med den påföljd, att det finns knappast något område i vår offentliga
rätt, där grundlagens tankegång om offentliga handlingar är så starkt
genomförd som där. Vad kommer justitieombudsmannen, sedan denna lag är
antagen, att göra? Jo, med ali säkerhet, örn jag känner förhållandena rätt,
kommer han som gammal god ämbetsman — han kommer från ämbetsmannakarriären
i alla fall — att säga sig: »Har man nu här anvisat besvärsvägen
fram till regeringsrätten, är det så gott, att vederbörande får gå den vägen
och regeringsrätten får avgöra saken, innan jag ingriper.» När det sedan kommit
från regeringsrätten, säger justitieombudsmannen med all sannolikhet:
»Sedan regeringsrätten har prövat detta, skulle jag egentligen ingripa mot
regeringsrätten och icke mot tjänstemännen» -— örn han nu har en annan mening.
Men, mina herrar, det kommer han icke att göra. Det praktiska resultatet
blir avkoppling av justitieombudsmannens hittills grundläggande kontroll
över de offentliga handlingarnas offentlighet och deras icke-hemlighållande.

Kunde man då icke ersätta den där godtyckliga prövningen med någonting
annat? Ja, jag har tillåtit mig att inom utskottet föreslå — men då motion
saknas, har jag ingen rätt att här göra ett yrkande — att det skulle bli en
konstitutionell kontroll, d. v. s. i sådana fall, där man icke kan precisera avgörandet
hos myndigheterna, lägger man avgörandet hos Kungl. Maj:t under
den vanliga konstitutionella kontrollen. Den är icke betydelselös, och den ger
i detta stycke en mycket bättre garanti än den anordning med besvärsinstans,
som här föreslås, ty först och främst gäller det en lämplighetsfråga och icke
en rättsfråga.Bara rättsfrågor bruka gå till regeringsrätten. Skulle nu regeringsrätten
pröva dessa frågor, som i grunden äro lämplighetsfrågor efter
ett bedömande och avvägande av olika intressen och omständigheter mot varandra,
då kommer det att på dessa, frågor läggas en formell synpunkt, som
efter hand blir en formalistisk synpunkt, och den gamla goda medborgarrätten
att utfå offentliga handlingar är till spillo g iven.

Jag skulle icke uppehållit mig vid denna fråga så länge i dag, örn det icke
enligt min uppfattning vore en begravningsdag för den gamla offentligrättsliga
principen om offentlighet i fråga örn allmänna handlingar, ty väl bekän -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
ner sig detta förslag med munnen till principen örn handlingars offentlighet.
men gärningarna tala ett annat språk, sådant det är utformat i
lagtexten.

Man skulle ju också kunna tänka sig. att här funnes ett intresse, för att möjliggöra
bättre ändringstillfällen i lagen och bättre överskådlighet av lagen.
Detta kan vinnas mycket enkelt genom en kapitelindelning med paragraf ering
inom varje kapitel och då kunde man inom detta göra ändringar utan att bryta
hela paragraferingen. Mot detta har man invänt — och det ligger något i
invändningen, men svårigheter äro till för att övervinnas — att man lika gärna
kan ta nya moment i de paragrafer, som finnas. Ja, herr talman, då äro
vi inne på det, som vi ville komma ifrån, nämligen den här jättemomentindelningen
i den nuvarande trye lif r i hets föror (lii i lige n s paragraf 2 mom. 4. Varför
man skall återvända till det ursprung, sorn man vill komma ifrån, har
jag svårt att förstå. — Men därjämte har man gjort en annan invändning, och
den har större skäl för sig. att det är så svårt att göra en kapitelindelning.
Ja, visst kan det vara svårt, men därför att det är svårt, är icke saken omöjlig.
Man menar, att somliga fall angå dels enskilda intressen och dels allmänna intressen.
Vart skall man då hänföra bestämmelsen? Man får göra ett avvägande
med avseende på spörsmålet, vilketdera som är det centrala. Det bidrager
alltid till en bättre översikt. Därjämte kan det sägas, att vid en sådan
omredigering skulle naturligtvis också de olika paragraferna kunna bli
föremål för en omredigering i syfte att vinna större klarhet. Emellertid kan
jag icke heller underställa kammaren den frågan: det är ett nytt förslag, och
jag har således ingen möjlighet därtill utan motion.

Sedan är det också en punkt, som icke är mycket observerad, men som bör
beaktas. När nu det nya grundlagsförslaget skapar den nya termen »allmänna
handlingar» oavsett deras innehåll, så blir konsekvensen den, herr talman,
att en mängd handlingar, som angå enskilda förhållanden men som handläggas
av någon sådan där nämnd, kommission, kommitté eller något annat,
såsom »stats- eller kommunalmyndighet» betecknat statligt eller kommunalt
organ, bli allmänna handlingar och därmed offentliga. Vi ha
ett sådant fall, som har mycket diskuterats i utskottet. Det gäller
virkesmätningen. Virkesmätningslagen angår privaträttsliga förhållanden.
Den reglerar förållandena sakägarna emellan. Men nu kommer man
ett tu tre med den här lagen och säger, att med avseende på handlingar örn
virkesmätning skall gälla vad som i virkesmätningslagen stadgas. Nu är det
uppenbart, att icke denna bestämmelse kan ändra virkesmätningslagens karaktär
av privaträttslig lag, men efter terminologien i den här författningen är
den nämnd, som Ilar hand örn detta, en »statsmyndighet», herr talman, och under
sådana förhållanden blir handlingen allmän handling oell offentlig, örn
man icke gör ett förbehåll! Då gör man ett förbehåll och hänvisar till den
här privaträttsliga lagen, men därmed sammanblandar man två ting: den privaträttsliga
lagen, reglerande förhållandena mellan sakägarna, och de privaträttsliga
synpunkterna, å ena sidan, och den offentligrättsliga lagen å den
andra örn de svenska medborgarnas rätt att utfå allmänna ärenden rörande
handlingar eller »allmänna handlingar», som äro offentliga. Där föreligger nu,
såvitt jag kan se, icke någon garanti för att lagen är uttömmande. När man
går in på detta område, är det icke så synnerligen lätt att få med allt, och att
döma av den avfattning, som texterna i övrigt ha fått, är det icke heller sannolikt,
att man har trängt igenom alltsammans och sålunda fått med alla de
fall, där en privaträttslig handling numera skulle komma att få ett slags offentligrättslig
innebörd. Det hade varit väl befogat att låta frågan vila ett
år och bli underkastad en ny prövning.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ant), rätten att utbekomma allmänna handlingar m. ni. (Forts.)

Jag har för mili del i dessa fall sökt tillgodose behovet på det enda sätt, som
under nuvarande förhållanden varit mig möjligt, nämligen genom att i paragrafen,
i stället för hänvisning till den och den lagen -— virkesmätningslagen
för att ta ett exempel — taga in dess text och därmed göra dess text gällande
även såsom offentligrättslig text. Det är en nödfallsutväg. Någon annan har
icke stått mig till buds. Jag hade naturligtvis hellre gjort på annat sätt, men
i valet mellan att ingenting föreslå eller att föreslå denna begränsade omformulering,
sorn dock hävdar principen, har jag valt det senare. Ty vad gäller
det principiellt? Jo, det gäller frågan, huruvida regeringsformen, som upptar
principen om allmänna handlingar och hänvisar till tryckfrihetsförordningen,
också skall kompletteras på det viset, att tryckfrihetsförordningen
sedermera får hänvisa till denna särskilda lag, som det är fråga om. Det är
klart, att man måste göra det. Det är utgångspunkten. Men skall sedan den
lagen i sin tur kunna hänvisa till en tredje lag, varför skall då icke i denna
tredje lag kunna hänvisas till en fjärde lag? Och vad blir konsekvensen? Jo,
konsekvensen blir den, att frågan örn hemlighållande av offentliga handlingar
till sist kommer att prövas av riksdagen efter beredning av helt olika utskott.
Det utskott, som har hand örn virkesmätningslagen, och det utskott, som har
hand örn arvslagen o. s. v., komma att i dessa punkter få ett avgörande ord,
men något sammanhållande organ, som hittills har varit konstitutionsutskottet,
kommer icke att finnas. Då komma med andra ord grundlagens bestämmelser
angående offentliga handlingars förhemligande att tillämpas ganska
växlande på olika ställen. Man kan icke förutsätta eller begära, att konstitutionsutskottet
skulle följa med vad som sker efter remiss till andra utskott,
utan resultatet blir kort och gott, att enheten splittras. Mångfaldens olycka
kommer i stället — en mångfald utan inre sammanhang. Skall det vara en
särskild lag, bär den, herr talman, såvitt jag förstår, vara exklusiv och uttömmande.
Denna lag är varken det ena eller det andra.

Det skulle vara åtskilligt att tillägga, men jag skall icke göra det i annan
mån än att jag skall säga några ord med avseende på vissa enstaka paragrafer.
Jag kommer nämligen att yrka bifall till det bär framlagda utskottsförslaget
— fastän det är dåligt — emedan någonting måste finnas, men jag kommer att
yrka bifall till det med de ändringar, som jag tillåtit mig föreslå på sid. 30 i
betänkandet. Jag vill genast tillägga, att på sid. 32 har det genom ett förbiseende
av mig icke kommit att följa med ett pär ord, som borde ha stått där.
Näst överst på sidan står det »§ 6 = § 9», men det bör stå »§ 6 = § 9 enligt utskottets
förslag». Jag hade nämligen icke observerat, att utskottet också i
denna punkt verkligen förbättrat Kungl. Maj :ts förslag på ett tillfredsställande
sätt, utan jag lät det stå som det först var formulerat i propositionen, emedan
jag tyckte, att jag icke hade någon möjlighet att göra någon ändring. Sedan
utskottet förbättrat Kungl. Majlis förslag, går jag naturligtvis på utskottslinjen
här.

Mitt första ändringsyrkande rör 1 S andra stycket, sorn avser i statsrådet
förda protokoll. Det är för mig en mycket viktig punkt, bortsett från de väsentliga
saker, som jag förut uppehållit mig vid. Här begär man. att den lid,
under vilken andra i statsrådet förda protokoll än sådana, som avse utrikesärenden
eller protokoll i kommandomål, skola hållas hemliga, skall nedsättas
till två år. Konungen dock obetaget att förlänga denna tid. Efter min mening
har man därmed öppnat dörren för en debatt örn konstitutionsutskottets och
riksdagens dechargegranskning och dess avskaffande. Jag hör lill dem. som
1ro, att denna dechargebehandling, när den avklädes den politiska omklädnad, i
vilken den alltför länge varit insvept, innebär en verklig garanti mot godtycklighet,
och jag vill därför icke för min del vara med örn dess avskaffande. Men

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
hur går det? Statsrådsprotokollen skola nu bli offentliga efter två år, det vill
säga det löpande året och det därpå följande. Medan konstitutionsutskottet
granskar dessa protokoll, skall utskottet godhetsfullt lämnas i fred i sin granskning,
men sedan blir det hela offentligt. Varför vill man det? Jo, säger man,
man vill ha det under den allmänna kontrollen. Varför skall den allmänna kontrollen
komma till på ett sådant sätt efteråt, örn inte därför att den speciella
kontrollen genom utskottet anses vara överflödig och bör sättas på avskrivning?
Detta nedsättande av tiden till två år framtvingar till debatt frågan örn utskottets
dechargegranskning såsom obehövlig konkurrent till pressens, och jag vill,
herr talman, inte vara med örn någonting sådant. Därför har jag föreslagit, att
samma tid skulle gälla för alla statsrådsprotokoll, och jag har därvid beaktat
det förslag, som herr Lindhagen framställt, om en tid av 25 år för hemliga
handlingar, vilket då skulle gälla för alla. Man kan göra invändningar mot
detta med avseende på de protokoll, som röra utrikespolitiska ärenden; beträffande
kommandomålen seplar det ingen roll, ty protokoll finnas tror jag aldrig,
utan endast beslutsregister. Vad beträffar de utrikespolitiska protokollen, förefaller
det emellertid, med den snabba utveckling läget i världen fått, som örn
en tid av 25 år vore alldeles tillräcklig för statsrådsprotokollens hemlighållande.
Det har sålunda synts mig, att man borde kunna stanna vid en nedsättning
av tiden till 25 år, men låta denna tid gälla för samtliga protokoll.

I tredje stycket i 1 § finns det en bestämmelse, som herrarna återfinna i utskottsbetänkandet
på sidan 8, där det heter: »Vad i 2—36 §§ stadgas örn handlingars
hemlighållande har ej avseende å ovan omförmälda protokoll.» Denna
bestämmelse är för det första överflödig och för det andra vilseledande. Den
är överflödig, därför att den icke kan gälla för Kungl. Maj :t, och den är vilseledande,
därför att den förutsätter, att den skulle kunna gälla för Kungl. Maj :t.
När man lägger avgörandet hos Kungl. Majit är det därför, att det skall kunna
ske under konstitutionellt ansvar. Utskottet har också i andra punkter, där
sådant varit för handen, strukit tillägget. Jag menar följaktligen, att utgångspunkten
är felaktig, då man tror, att denna bestämmelse, om den saknades,
skulle medföra, att de övriga bestämmelserna örn hemlighållande skulle gälla
även för statsrådsprotokollen.

Nästa ändring, som jag tillåtit mig föreslå och med några ord vill motivera,
berör 3 § andra stycket, som också återfinnes på sid. 8 i utskottsbetänkandet.
Där säges, att handlingar, som icke angå rikets förhållande till främmande
makt men som »angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts
myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess förhållanden,
må ej utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet utlämnas
tidigare än femtio år efter handlingens datum, med mindre det är uppenbart
att handlingens innehållande icke påkallas av hänsyn till rikets säkerhet
eller av internationella hänsyn».

Jag för min del, herr talman, har mycket svårt att föreställa mig, att det
finns någon myndighet utanför utrikesdepartementet, som verkligen kan med
sanning säga, att det är »uppenbart» i något visst fall, att handlingens innehållande
icke påkallas »av hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella
hänsyn». Det är att lägga i denna myndighets händer ett diskretionärt bedömande,
för vilket den saknar förutsättningar. Jag tror, att man på den vägen
kommer alldeles vilse, och jag kan inte inse, att en sådan bestämmelse är lycklig.
Den är praktiskt betydelselös, ty vilken myndighet som helst, som känner
något av sin egen begränsning — de äro kanske inte många, men de finnas ■—
måste säga sig, att den inte kan bedöma detta, därför att det icke är »uppenbart».
Då är det bara en lek med ord att låta det stå i lagen. Principiellt är det
emellertid betänkligt, emedan det icke är den handläggande myndigheten som

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
skall pröva detta, utan Kungl. Majit eller utrikesdepartementets chef. Jag har
sålunda, herr talman, inte kunnat vara med därom.

Vidare ha vi 5 §, där det talas örn protokoll, hållna hos riksdagens eller allmänt
kyrkomötes utskott, statliga kommittéers protokoll samt »kommunalmyndighets»
protokoll i ärenden, som handhas av »myndigheten» endast för beredning,
vilka protokoll icke skulle få utlämnas, förrän de ärenden äro slutbehandlade,
som finnas i protokollen. Nu är det i regel så, att i ett protokoll finnas
flera ärenden. Skola då dessa protokoll hemlighållas i vissa ärenden, men
icke i andra? För min del måste jag göra gällande, när det gäller protokoll i
riksdagens och kyrkomötets utskott och i statliga kommittéer, att det är reson
i en sådan ståndpunkt, att ingenting behöver bli offentligt, förrän riksdagen är
avslutad, kyrkomötet är avslutat, kommittén har slutfört sitt arbete. Då blir
det ingen tvekan, och den regeln ha vi följt hittills, i den mån icke riksdagen
gjort protokollen tillgängliga tidigare. Vad beträffar »kommunalmyndighets»
protokoll i vad det gäller rena beredningsärenden, är det icke något behov att
de överhuvud taget bli offentliga — de behöva ej ens finnas.

Vad sedan beträffar 7 § äro de sista orden, »så framt dennas syfte skulle
motverkas genom dylikt bekantgörande», överflödiga, och utskottet har också
strukit dem. Det gäller frågan örn Konungens förordnande och är en tillämpning
av den princip, jag nyss antytt. Detta accepterar jag följaktligen.

Vad vidare beträffar 11 §, överflyttar jag till den straffregisterlagens egna
ord i stället för en hänvisning till denna lag. I 15 § gör jag precis på samma
sätt en överflyttning från förmynderskap slagstiftningen. I fråga örn 22, 24
och 34 §§ bär jag även gått till väga på liknande sätt.

Vad sedan 39, 40 och 41 §§ beträffar, har jag ansett, att de antingen äro vilseledande
eller överflödiga eller båda delarna. Örn 41 § har jag redan talat,
herr talman, och hänvisat till grundlagens text. Jag tycker inte örn den där
inkongruensen mellan grundlagens text och den föreliggande lagen. Det kommer
nu att sägas, att det icke är någon inkongruens, därför att det är fråga örn
skilda ting. Jag tillåter mig betvivla riktigheten härav.

I 39 § heter det: »Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 12 §
första stycket eller 14 § andra stycket sägs till inskränkning i sökandes, klagandes
och andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan
myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.» Man får komma ihåg,
att denna lag avser svensk medborgares rätt att utbekomma handlingar. Processförhållanden
regleras av processlagen, och i den mån så är fallet behövs
icke denna paragraf; det är en överflödsgärning att ha den. Men skall man
ha den och låta den hänföra sig både till domstol och annan myndighet, är uttrycket
»part» icke ett exakt uttryck. Det förekommer såväl i den vanliga
processen som i den administrativa processen, men i det enkla administrativa
förfarandet iir uttrycket »part», d. v. s. ett subjekt med rättigheter och skyldigheter,
icke riktigt, och man kan inte veta, hur det skall tillämpas. Mig förefaller
det, som örn paragrafen saklöst skulle kunna utgå. Här säges bara, att
vad i lagen stadgas ej utgör hinder för offentliggörande. Det kan ifrågasättas,
örn man inte kunde komplettera det genom en annan formulering, men jag skall
inte uppehålla mig vid detta.

Vad så beträffar 40 §, lyder denna: »Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder
för offentliggörande av handlingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna
kyrkomötet eller hos kommunal stiimma eller representation, där myndighet
sorn handlägger ärendet finner sådant erforderligt för ärendets behandling.»
Men, herr talman, är »myndighet» lika med svensk medborgare? Här gäller det
ju endast svenska medborgares rätt att utfå handlingar. Man har sammanblandat
.— och det framgick av debatten i utskottet också —- offentliggörandet

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. rn. (Forts.)
såsom en handling i och för sig med handlingens utlämnande till offentlighet
på begäran. Lagen avser endast det senare, och kan enligt grundlagen icke
avse annat, och följaktligen är hela denna bestämmelse, som reglerar en »myndighets»
görande eller låtande, ej på rätt plats i denna paragraf.

Jag har, herr talman, härmed i huvudsak angivit de synpunkter, som för
mig varit bestämmande. Då jag med största tvekan yrkat bifall, som jag nyss
gjorde, till detta av utskottet framlagda lagförslag med de av mig på sid. 30
i utlåtandet angivna förändringarna samt och synnerligen och utan att taga
upp yrkanden vid varje paragraf för sig, vilket vore en onödig tidsspillan,
gör jag det med betonande av vad jag inledningsvis nämnde, nämligen att jag
kommer att yrka avslag på det vilande grundlagsförslaget. Jag har inte
tänkt begära ordet vid grundlagsförslagets behandling, utan endast då framställa
ett yrkande, och därför säger jag, herr talman, redan i detta sammanhang,
ehuru det väsentligen rör grundlagsfrågan, att det är med största vemod
en sedan gammalt konservativ man som jag, ty det har jag varit i hela
mitt liv, ser en av de vackraste prydnaderna i vår svenska rätt, de allmänna
handlingarnas offentlighet, på detta vis utstrykas från de levandes antal och
bli ett monumentum are perennius — i hävderna, men icke längre i det levande
livet.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Sedan konstitutionsutskottets
ordförande nu närmare utvecklat de synpunkter, han reservationsvis anfört
till utskottets betänkande, har det tillkommit mig att från övriga utskottsledamöters
sida söka framlägga de synpunkter, med vilka vi ha anslutit oss
till Kungl. Maj:ts förslag.

Det är ju givet, herr talman, att jag nu är mycket tveksam örn, hur mycket
jag har rättighet att säga eller hur mycket jag har rättighet att icke säga —
skyldig reverens mot konstitutionsutskottets ordförande borde ju medföra, att
jag^ skulle försöka vara lika mångordig som han och ta lika mycken tid i anspråk.
Emellertid kan jag inte finna, att de få av kammarens ledamöter, som
nu närvara vid detta ärendes handläggning •— ett ärende, som är av en så
synnerligen invecklad natur — kunna, med en föredragningslista så stor som
dagens, göra anspråk på att densamma dock får upptaga den huvudsakliga
delen av den tid, som i dag står till buds. Jag finner då, herr talman, att
jag måste försöka koncentrera mig så mycket som möjligt, när jag redogör
för vad som varit huvudsaken för deni, som biträtt det kungl, förslaget.

Först ber jag, herr talman, att få erinra örn att vid förra årets riksdag antogos
grundlagsändringarna med avseende på de allmänna handlingarna såsom
vilande. I andra kammaren skedde det efter en kort debatt utan uppresning.
I första kammaren antogs med stor majoritet förslaget, sedan anslutning
uttalats från olika sidor, av herr Lindhagen, herr Knut Petersson,
herr Strömberg, herr von Geijer och även andra, och hade jag då som nu att
föra utskottets talan i det stora hela. I andra kammaren kunde den dåvarande
justitieministern med fullt fog förklara, att han inte ansåg det vara för djärvt
att påstå, att ärendet erhållit den mest omsorgsfulla utredning. Jag är säker
på, att han ansåg, att det ingalunda, som den föregående talaren gjorde
gällande, tagits »med klumpiga händer» på denna sak. Det hade — så framhölls
förra året — även funnits förvaltningsrättslig sakkunskap representerad
vid utarbetandet av förslaget genom professor Herlitz, som stod bakom utredningen,
och hans namn gäller högt såsom sakkunnig på detta område.

Vi ha här fått höra, att utskottets ledamöter skulle ha tagit det hela för
bekvämt och velat skjuta ansvaret på Kungl. Maj :t. Det är en kränkning att
göra gällande, att vi inte skulla ha haft en självständig uppfattning eller in -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
sett vad det här gäller. Jag vill betona, såsom också påpekats, att huvudförslaget
tillstyrkts, icke blott av snart sagt alla statliga myndigheter, utan
även av flertalet av de många hörda kommunerna, de kommunala förbunden
samt pressorganisationerna, som här väl få anses föra offentlighetens, tryckfrihetens
och den allmänna vaksamhetens talan ■—• alla ha givit detta förslag
sin anslutnnig. Det är således en anslutning alltifrån dem, som skola lämna
ut handlingarna, och till dem, som skola bevaka och tillvarataga deras intressen,
som ha behov av allmänna handlingars utlämnande.

Jag får lov, herr talman, att säga något också örn vad saken gäller, så att
detta endast blir liksom ett litet kåseri över vad som förekommit. Jag vill
då först fastslå, att grundprincipen enligt grundlagsförslaget är de stolta
orden, att envar svensk medborgare skall äga fri tillgång till alla allmänna
handlingar. Det är väl någonting att stå pål Och så definieras i huvudsak
vad allmänna handlingar är: sådana handlingar, som till stats- eller kommunalmyndighet
inkomma och därifrån utfärdas. I den sålunda stadgade
rätten skola endast gälla de inskränkningar som, i koncentrerade ord sagda,
påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, för brotts förekommande, till skydd
för statens eller menigheters ekonomiska handlande eller av hänsyn till privatlivets
helgd eller enskildas behöriga ekonomiska intresse. Och så heter det
vidare i grundlagsförslaget, att i särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag skola noga angivas de fall, då allmänna handlingar skola hemlighållas.

Denna lag, sekretesslagen, är det ena av de två moment vi i dag lia att behandla;
det andra är grundlagsförslaget. Sekretesslagen fanns, låt vara i ett
utkast, vidfogad förra årets grundlagsbetänkande, och den genomgicks då, visserligen
icke verbotim, men på det sättet, att man såg efter att dess bestämmelser
skulle kunna inpassas i vad som slutligen blev utskottets grundlagsförslag.
Det ströks några oväsentliga saker, varefter vi funno att vad som stod
i lagen kunde inpassas under grundlagens bestämmelser. Jag vill vidare påpeka,
att redan vid förra årets behandling hade i fråga örn det sekretessförslag,
som låg före, beaktats de synpunkter och farhågor, som framkastats från vissa
.större städer med avseende på deras ekonomiska förhållanden och där ett offentliggörande
kunde vara till skada. Handlingar — för att blott nämna ett
exempel — rörande en stadsplaneändring, då det gällde att köpa fastigheter,
där måste åtskilligt vara hemligt, och detta har beaktats i allra högsta mån.

Konstitutionsutskottet har nu för sin del i huvudsak godkänt det kungl,
förslaget med avseende på sekretesslagen. Det har skett med några mindre
jämkningar, om vilka man kan använda några nu bevingade ord — jag kan säga
»verba ecclesiastica» eller ecklesiastikministerns ord häromdagen, att utskottet
»med en mycket lindrig hyfsning av ekvationen» kommit fram till ett så gott
som fullständigt godkännande av Kungl. Maj :ts förslag.

Reservanten har nu givit tillkänna sina synpunkter, dels i reservationen —
ehuru lian nu övergivit uppskovsyrkandet med avseende på grundlagsförslaget
— dels i det nyss hållna anförandet, vari hans kritik i de olika punkterna
kommit fram. Vad till en början de stora och viktiga principerna beträffar,
vänder sig reservanten mycket starkt mot begreppet »allmänna handlingar».
Professor Reuterskiöld kritiserade det vilande förslaget för att det inför ett
rent formellt begrepp, »allmänna handlingar», i stället för gällande rätts rent
materiella begrepp, »offentliga handlingar». Kungl. Majit och konstitutionsutskottet
lia definierat allmänna handlingar såsom »till stats- eller kommunalmyndighet
inkomna och därifrån utfärdade handlingar, hos sådan myndighet
förda diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar, därstädes
hållna justerade protokoll, så ock alla andra där upprättade handlingar,

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
såvitt de hänföra sig till mål eller ärenden som av mydigheten slutbehandlats».

Detta skulle nu vara en omstöpning av gällande rätt, anses det! Allmänhetens
och publicitetens mening härom framfördes förra året under debatten i
andra kammaren av publicistklubbens ordförande, herr Björck, som förklarade,
att förslaget vore ett konstaterande, såvitt han förstod, av gällande rätt. I
praktiken går det till så, sade han, att man hos ett ämbetsverk icke frågar, örn
handlingen är offentlig, utan om den är registrerad. Vi lia i konstitutionsutskottet
funnit, att vad som föreslås icke är något annat än ett konstaterande
av vad som förut varit förhållandet, och skillnaden mellan »allmän handling»
och »offentlig handling» ha vi funnit vara något, som icke hörde realiteten

till.

Vidare har det riktats starka anmärkningar mot begreppet »myndighet».
Jag finner för min del, att förslaget ger klara verba i det avseendet. Det
stadgas, att framställning örn allmän handlings utbekommande prövas av den
myndighet, hos vilken handlingen finnes. Om vården av handlingen är anförtrodd
viss befattningshavare, åligger utlämnandet närmast denne efter egen
prövning, men han har »att ställa sig myndighetens föreskrifter beträffande
handlings utlämnande eller hemlighållande till efterrättelse samt att, då anledning
till tvekan finnes och omgång ej föranledes, hänskjuta fråga örn utlämnande
till myndighetens avgörande. Vägrar befattningshavare att utlämna
handling, skall, där sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten».
I den kungl, propositionen är det en direkt bestämning av begreppet »myndighet»,
och det är ett begrepp som där är alldeles klart, låt vara att det till äventyrs
förvaltningsrättsligt — dock ej i professor Herlitz’ ögon — skulle kunna
vara diskutabelt. I detta sammanhang skulle jag kunna understryka den av
de intresserade högt skattade fördelen av det nya besvärsinstitutet. Men det
är utan vidare så klart.

Sedan har det bestämt sagts ifrån i reservationen, ehuru i den lilla övergivna
delen, att katalogen borde stå i grundlagen och icke hänvisning ske
till den här nu föreliggande lagen. Ett av de skäl, på vilka yrkandet framställdes
örn att grundlagsförslaget icke vid förra riksdagen borde antagas, var,
att katalogen, d. v. s. sekretessbestämmelserna, icke skulle utryckas ur grundlagen,
utan vara införda i denna. Man måste emellertid förutse, att om alla
dessa sekretessbestämmelser infördes i grundlagen, så skulle vi därmed också
kunna tvingas till ständiga ändringar i grundlagen. Med hänsyn till den
snabba utveckling, som nu äger rum inom hela samhällslivet och alla de områden,
där förhållandena kunna påkalla en utvidgning i avseende på sekretessen,
måste man med tillfredsställelse se att dessa bestämmelser nu finnas i en
särskild lag.

Vidare har anmärkts, att vi borde ha indelat sekretesslagen i kapitel. Utskottet
har ingående diskuterat frågan, huruvida det fanns någon möjlighet
härtill. I reservantens vid utskottets första sammanträde framlagda förslag,
som nu är bifogat konstitutionsutskottets betänkande, förelåg det också en kapitelindelning.
Vi ha i konstitutionsutskottets utlåtande närmare motiverat, varför
vi icke här kunnat ansluta oss till det eljest mycket naturliga kravet på
en kapitelindelning. Det var nämligen den omständigheten, att det skulle vara
omöjligt att i sammanfattande kapitelöverskrifter få fram någonting, som
kunde vara allmängiltigt för de underliggande paragraferna. Det gällde offentliga
synpunkter och enskilda synpunkter. Det gällde intressen av skilda
arter, och det fanns ingen möjlighet att här åstadkomma någon lämplig kapitelindelning,
ehuru vi sade oss, att lika väl som man till exempel i konkurslagen
och andra lagar har kunnat sammanföra vad som hör ihop, kunde man

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
naturligtvis önskat sig ett sådant sammanförande även här. Men vi kunde
icke se, att det fanns någon möjlighet därtill, och, örn det behövs en utvidgning
av lagens omfattning, får man göra det antingen genom att ändra en
viss paragraf — man kan ju t. ex. lätt skjuta in något i den sociala paragrafen
— eller också tillägga ett nytt moment.

Man har ondgjort sig över, att i vissa paragrafer hänvisning sker till en särskild
lagstiftning. De av kammarens ledamöter, som nu ha betänkandet framför
sig, finna, att detta gäller 11 §, örn straffregister, 15 §, örn förmynderskap,
22 §, örn mätningsförrättning, och 24 §, örn medling i arbetstvister. Ändringsförslaget
går ut på att man skall undvika hänvisning till andra lagar beträffande
sekretessens närmare utformning. Utskottet har särskilt utvecklat sin
motivering i den punkt, som avser den av den föregående talaren berörda 22 §
örn virkesmätning. Jag vill ytterligare säga, att det redan i tryckfrihetsförordningen
förekommer flera liknande hänvisningar, som här skett, nämligen
i fråga örn straffregister, monopollag etc. Detta — att nu redan finns motsvarighet
— hindrar givetvis ej, att örn man nu skulle kunna försöka göra en
omstuvning av dessa bestämmelser, man skulle kunna komma fram till något
annat, men vad som föreslagits innebär icke något brott mot gammal kutym.
Örn dessutom nu sekretessreglerna utbrytas och förläggas till en särskild lag,
så torde väl denna anordning kunna bibehållas. Därigenom undvikes ändring
av de lagar, till vilka hänvisning sker och som redan innehålla de bestämmelser,
till vilka de föreslagna lagbestämmelserna anknyta.

Efter att ha upptagit dessa invändningar, som väl voro de viktigaste, får jag
övergå till de nyss gjorda erinringarna från reservanten beträffande särskilda
punkter. Jag gör det med viss tvekan men anser att något bör stå i protokollet,
även örn dessa punkter ej kunna intressera kammaren. Jag upprepar då först
vad jag nyss säde, att konstitutionsutskottet har haft sakliga skäl för sitt
ställningstagande i varje punkt. Det förhåller sig icke så, att vi nitton ledamöter
velat skjuta ansvaret ifrån oss över på Kungl. Maj :t. Det har, som justitieministern
sade förra året. varit en utredning, till vars förfogande förvaltningsrättslig
sakkunskap i högsta grad har stått. Det är professor Herlitz,
talmannen Säfström och fil. doktor Sigurd Hansson, som ursprungligen stå
bakom förslaget, sedermera har det granskats och vunnit varmt gillande av
olika myndigheter, och nu har konstitutionsutskottet efter ingående prövning
kommit till den ståndpunkt det gjort i de olika punkterna.

Då jag nu kommer till utlåtandets detaljer, ber jag, herr talman, att vid
detta tillfälle få behandla dem i ett sammanhang. Det är i allt ett tjugutal
paragrafer det gäller, de flesta av reservanten avfärdade med ett enkelt »betydelselös»,
»vilseledande» eller »min formulering bör tagas». Den första anmärkningen
gäller 1 §, andra stycket, som säger: »Andra i statsrådet förda
protokoll än i första stycket sägs må ej utan Konungens tillstånd utlämnas
tidigare än två år efter protokollets datum; Konungen obetaget att förordna,
att sådant protokoll ej må utlämnas förrän viss längre tid, högst femtio år, förflutit
från dess datum.» Reservanten yrkar nu. att denna tid skall inskränkas
till 25 år efter protokollets datum. Femtio år stod det i den till utskottet
av ordföranden utlämnade promemorian, men nu är det ändrat till 25 år. Utgångspunkten
var i varje fall, att tiden skulle vara 50 år, Konungen obetaget
— fortsätter reservanten — att, oavsett vilka ärenden i protokollet omförmälas,
förordna örn ett tidigare utlämnande. Liksom örn så många andra
tidsbestämningar i denna lag kan man resonera örn de 25 eller 50 åren. När
Konungen i alla händelser kan besluta om protokollens tidigare utlämnande,
har denna tid icke så stor betydelse. En annan sak är det däremot, örn tiden
inskränkes till två år.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)

Herr Reuterskiöld åberopade herr Lindhagen såsom bundsförvant beträffande
denna paragraf. Men herr Lindhagen vill ju icke ha någon bestämmelse
alls örn några två år utan anser, att protokollen omedelbart skola vara
tillgängliga, »Konungen dock obetaget» etc., naturligtvis. Konstitutionsutskottet
har i varje fall stannat för två år, och det är detta jag nu skall försvara.
— Må det tillåtas mig, herr talman, att redan nu erinra om, att herr
Lindhagen förra året var med örn själva huvudförslaget, men under debatten
antydde, att han, som det står i protokollet, ville ha »bort hela smörjan» med
de olika åren; protokollen borde vara tillgängliga genast. Nu är det således
fråga om de två åren, som nyss från talarstolen sades vara så farliga för
konstitutionsutskottets granskningsrätt. Jag kan icke fatta, hur denna skulle
kunna beröras härutav. Konstitutionsutskottet har — även med hänsyn till
den granskningsrätt, som utskottet givetvis vill uppehålla — funnit tvä år
vara en lämplig tid. Något egentligt behov att ställa protokollen till förfogande
för, jag skulle vilje säga rent nyhetsintresse, lär väl icke föreligga, då
protokollen i vanliga fall icke innehålla något mer än expeditionerna. Sedan
beror det ju på Kungl. Majit, örn Kungl. Majit vill släppa ut dem tidigare.
En ytterligare förkortning av tiden till ett år har ifrågasatts på ett tidigare
stadium, men man ansåg det då olämpligt med hänsyn till protokollens granskning.
Jag kan icke förstå, att denna tvåårsperiod skulle behöva föranleda, att
man toge upp frågan om avskaffande av konstitutionsutskottets dechargegranskning.
Konstitutionsutskottet skall väl i fortsättningen liksom nu granska
protokollen, medan de äro hemliga, och innan de komma till allmänhetens
kännedom, men även örn protokollen skulle bli tillgängliga före dachargegranskningen,
skulle detta väl icke inverka på konstitutionsutskottets ställning
till saken. Dess granskningsrätts vara eller icke vara beror väl på helt
andra omständigheter än huruvida konstitutionsutskottet ensamt skall få ta
del av protokollen. Jag kan inte tänka mig, att konstitutionsutskottets granskning
skall bli mindre värd därför att allmänheten kort efteråt blir i tillfälle
att studera protokollen, där, som jag sade, det nästan aldrig står något som
inte är känt.

Så komma vi till 1 §, tredje stycket, där det står: »Vad i 2—36 §§ stadgas
örn handlingars hemlighållande har ej avseende å ovan omförmälda protokoll.
» Jag vill bara nämna, att herr Lindhagen i sin motion yrkar på denna
bestämmelses bibehållande, men i reservationen säges endast att den »såsom
vilseledande bör utgå»! Med utskottets formulering av tredje stycket innebär
stadgandet emellertid, att örn en handling, som enligt någon annan paragraf
i lagförslaget skall vara hemlig — det kan vara en hemlig utrikeshandling,
det kan vara en hemlig försvarshandling, det kan vara en hemlig handling i
något socialt ärende, där enskild mans förhållande beröres — ordagrant införes
i statsrådsprotokollet eller som en integrerande del fogas till detsamma
såsom bilaga, skall detta icke i och för sig förläna någon sekretess åt protokollet,
utan den vanliga tvåårstiden skall gälla, om icke Kungl. Majit annorlunda
förordnar. Det har ansetts lämpligt, att Kungl. Majit exklusivt
skall kunna bestämma örn statsrådsprotokollens hemlighållande i offentliga
ärenden, och att denna paragraf exklusivt skall reglera detta. Jag har därför
svårt att förstå, att denna paragraf skulle, som det helt kort står i den nyss
upplästa delen av reservationen, vara »vilseledande».

Sedan har jag från vad nyss anmärkts antecknat, att nästa vidhållna reservationsyrkande
gällde 3 §, andra stycket. Jag ber fortfarande örn överseende, att
jag för protokollets skull måste i små detaljer uppehålla kammarens tid.
Reservanten föreslår borttagande av sista punkten, däri stadgas, att vissa
handlingar av utrikespolitisk natur ej må utlämnas förrän efter femtio år,

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
»med mindre det är uppenbart att handlingens innehållande icke påkallas av
hänsyn till rikets säkerhet eller av internationella hänsyn». Början av stycket
lyder, att »Handlingar i ärenden, vilka, utan att vara av beskaffenhet som i
första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande
makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt eller dess
förhållanden, må ej utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet
utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum». Det synes väl, herr
talman, som om myndigheterna icke borde ha möjlighet att hemlighålla handlingar
på ifrågavarande område annat än i de fall, där det behövs med hänsyn
till rikets säkerhet och av internationella hänsyn. Detta är väl icke principiellt
betänkligt, såsom det står i reservationen, eller praktiskt betydelselöst.
Jag skulle tvärtom finna det principiellt betänkligt, om detta förhållande icke
reglerades i den av Kungl. Maj :t här föreslagna och av konstitutionsutskottet
tillstyrkta paragrafen.

Jag nödgas nu komma till 5 §, där det heter: »Protokoll hållna hos riksda gens

eller allmänt kj^rkomötes utskott, så ock statliga kommittéers protokoll,
må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke utlämnas förrän det ärende
protokollen avse hos utskottet eller kommittén slutförts. Vad nu är sagt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om kommunalmyndighets protokoll i
ärenden som av myndigheten allenast för beredning handhavas.» Båda meningarna
i denna paragraf äro nu föremål för erinringar mot vilka jag nu
får säga detta. I paragrafen stadgas, att ifrågavarande protokoll skola vara
hemliga, tills utlåtandet eller betänkandet avlämnats. Enligt det av reservanten
förordade textförslaget skall protokoll icke utlämnas, förrän riksdag
eller kyrkomöte åtskilts eller, då fråga är örn kommitté, förrän kommittén upplösts,
och — här inskjutas från sista momentet också riksdagens revisorer —
då revisorernas arbete avslutats. Den föreslagna formuleringen synes nu avse,
herr talman, att ge utskott och kommittéer en viss arbetsro, så länge ärendena
behandlas. Men eftersom vi i konstitutionsutskottets stora majoritet sky
allt hemlighållande i onödan, finna vi det betänkligt att, som reservanten vill,
hemlighålla protokoll och handlingar i ett ärende, sedan ärendet slutbehandlats
och betänkande avgivits. Vid denna tidpunkt bör väl allmänheten få reda
på allt i ärendet, innan det går vidare till någon ny instans — riksdagens
kamrar eller Kungl. Maj :t — och detta även örn utskottet eller kommittén
fortsätter sin verksamhet med andra ärenden.

Reservanten säger i reservationen som stöd för sin mening, att den av honom
angivna texten bör tågås, då ett protokoll i regel omfattar flera ärenden
och ej bör samtidigt behandlas olika i fråga örn dessa, när de vid olika tider
bli slutbehandlade. Reservantens resonemang, att när i samma protokoll olika
ärenden behandlas, det icke bör vara offentligt beträffande ett ärende och hemligt
beträffande ett annat, synes mig icke övertygande. Sådant kan ju förekomma
beträffande alla slags protokoll och handlingar, men då får ett utdrag
utlämnas, örn någon vill ta del liv ett ärende, som är offentligt — ibland är
det omöjligt att visa originalet, örn icke lämplig övervakning kan ske för att
förhindra, att hemliga ärenden i detsamma läsas. Jag tror dock icke, att de
protokoll, varom här är fråga, komma att begäras i nämnvärd utsträckning.
1 regel torde nian viii, herr talman, nöja, sig med muntliga upplysningar örn
yrkanden och voteringsresultat i utskotten. Jag kan icke finna, att någon
praktisk svårighet här skulle uppstå.

Vidare har det beträffande denna $ f> nu ifrågasatts, att protokoll icke skulle
kunna utlämnas utan samtycke av vederbörande kommunala beredningsmyndighet.
Men då tillåter jag mig bestämt att säga, med hög röst alldeles sorn
nyss, att ett sådant hemlighetsmakeri kan viii icke vara på sin plats!

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)

Jag återgår nu till vårt utlåtande och de särskilda reservationsanmärkningarna.

I fråga örn 6 och 7 §§ är reservanten enig med konstitutionsutskottet, såvitt
jag kan finna. I 11 § ha vi talat om de särskilda lagar, till vilka hänvisning
från sekretesslagen sker, vilket jag omnämnde i början av mitt anförande.

Beträffande 39 § har jag antecknat, att det sagts, att den är överflödig och
vilseledande. Ja, innan man stiger upp här i dag för att svara, borde man
egentligen hålla en gissningstävlan om vad som menas med »överflödig» och
»vilseledande»! Paragrafen lyder: »Vad i denna lag stadgas länder ej i

annat fall än i 12 § första stycket eller 14 § andra stycket sägs till inskränkning
i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och ärenden hos
domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.»
Jag vet, att konsti tu tionsutskottsledamöternas åsikt härvidlag är densamma
som min, nämligen att denna paragraf torde vara nödvändig. Man måste göra
den reservationen beträffande alla sekretessregler, utom i ett par speciella
undantagsfall, att parts rätt att utfå handlingar tryggas. Den reservationen
göres i tryckfrihetsförordningens nuvarande undantagsbestämmelser, men här
har det skett generellt, och det ha vi icke haft något att erinra mot.

Även 40 §, som säger, att vad i denna lag stadgas ej utgör hinder för offentliggörande
av handlingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet
etc., förklaras helt kort vara »överflödig» och »vilseledande». Men mig synes,
att man handlar mycket riktigt, då man uttryckligen förklarar, att några
sekretessregler icke kunna hindra offentliggörande av handlingar i riksdagsoch
kyrkomötesärenden, eller hos kommunalstämma eller representation »där
myndighet som handlägger ärendet» ■— i regel vederbörande utskott — »finner
sådant erforderligt för ärendets behandling».

Det har vidare anmärkts på straffbestämmelserna i 41 §. Men straffbestämmelser
måste ju finnas för brott mot sekretesslagen. Obehörigt utlämnande
behöver icke alltid ske av ämbets- eller tjänsteman eller innefatta någon eljest
i lag straffbar gärning. För sådana fall hänvisas till allmän lag. Men här
gäller det fall, som icke täckas av en sådan bestämmelse. Vi behöva icke låta
våra tankar vandra alltför långt för att finna möjliga exempel på tillämpningen.
Det kan gälla en person, som sköter städningen, det kan gälla ett kommunalt
skrivbiträde, som icke faller under kategorien ämbets- och tjänsteman
— och med dessa exempel såsom stöd för paragrafen, har jag icke på något
sätt velat förstöra ryktet för någon av dessa kategorier.

Jag vet icke, herr talman, örn det kan finnas några andra punkter, som
jag borde bemöta. Jag tror icke att det nyss sades något särskilt örn slutbestämmelserna.
Det är åtskilligt annat, som har berörts men som det icke torde
vara av nöden att jag nu av hänsyn till herr talmannen och kammaren behandlar
särskilt.

Jag ber emellertid till sist, herr talman, att få understryka, att vi i konstitutionsutskottet,
liksom justitieministern förra året, funno att här förelegat en
utomordentligt sakkunnig och redig utredning och jag protesterar in i det
sista mot att saken skulle behandlats med klumpiga händer. För egen del och
för det samfällda utskottet vidhåller jag att vi omsorgsfullt sökt pröva detta
förslag, till vilket jag nu ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Strömberg, Anders Andersson och Nils
Andersson.

Herr Reuterskiöld erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Såvitt jag fattade den siste ärade talaren rätt, så gjorde han sig i minst

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
två punkter skyldig till missförstånd. Den ena gången var när han sade, att
jag talat örn att undantagsfallen i katalogen borde stå kvar i grundlagen. Detta
är fel. Jag har endast på sid. 26 konstaterat skillnaden mellan nu gällande
rätt och det vilande förslaget, men på sid. 27 sagt, att utflyttningen kail försvaras,
såvida den nya lagen blir exklusiv och uttömmande. Det är därför jag
är med på saken. Hans andra missförstånd, som jag här vill rätta till, var
att jag skulle ha åberopat herr Lindhagen för de två åren. Det kan ju icke
vara fallet, då jag lika väl som talaren vet, att herr Lindhagen icke vill ha
några år alls i det stycket. Men jag åberopade honom för de 25 åren, som ju
innefattas i hans förslag.

För det tredje, herr talman, vill jag endast säga, att när den ärade talaren
förklarar sig icke kunna förstå vissa ting, så förstår jag detta mycket väl, men
jag anser det icke vara tillräcklig grund för att antaga, att heller icke andra
skulle förstå dem.

Herr Lindhagen: År 1921 väckte jag motion örn beskärande av tryck frihetsförordningens

sekretessbestämmelser, särskilt örn de enligt min mening
vidunderliga 50 åren. År 1925 väckte jag motion örn kommunala handlingars
offentlighet. Bägge dessa motioner föranledde riksdagsskrivelser, och dessa
riksdagsskrivelser ha nu lett till de nu föreliggande förslagen. Bland mina
s. k. »alla möjliga och omöjliga motioner», varom herr Undén talade häromdagen,
äro således dessa motioner av 1921 och 1925 väl att hänföra till de möjliga,
d. v. s. som redan i första taget lyckats vinna majoritet i riksdagen.

Nu har jag fått ett visst intryck av herr Reuterskiölds reservation såtillvida,
som de gamla monumentala formuleringarna ha blivit utbytta mot mera opportuna
formuleringar. Jag hade nog ansett det önskligt, örn den forna glansen
över de vägledande formuleringarna hade kunnat bibehållas, men efter den utläggning
som jag nu hört, skulle det inte falla mig in att yrka avslag på det
vilande grundlagsförslaget. Ty därmed bli dock i huvudsak våra kommunala
handlingar offentliga, endast med den inskränkningen, att man varit tvungen
att införa en del undantagsbestämmelser, ja, många sådana, på grund av ekonomiska
förhållanden och detta får även en anhängare av kommunala handlingars
offentlighet finna sig i.

En annan sak, sorn gjorde mig något orolig, var Reuterskiölds påpekande,
att man, som han trodde, hädanefter skulle behöva gå ända till regeringsrätten
för att kunna få slutligen avgjort, om en handling, sorn var brådskande att bekomma,
skulle få utlämnas. Det vore det förskräckligaste man överhuvud kan
tänka sig. Men nu är det i alla händelser så, att rätten att gå till J. O. kvarstår
på samma sätt som förut, och J. O. brukar inte rusa åstad och stämma
till domstol för alla möjliga småsaker. I all synnerhet när det gäller sådana
saker som dessa behöver han bara telefonera till vederbörande ämbetsman, att
han har en annan uppfattning, och då kommer med skyndsamhet i de allra
flesta fall säkerligen rättelse till stånd. Det är bara i ytterst desperata fall
man behöver gå till regeringsrätten, men det måste bli ett försvinnande fåtal,
enligt de upplysningar jag fått från kansliet. I alla händelser har man härigenom
vunnit en ytterligare utväg för desperata fall vid sidan av utvägen att
gå till J. O. med tillåtande av dennes åtalsplikt.

Däremot vidhåller jag mina betänkligheter i fråga om sekretessen. Jag
väckte min motion 1921 för att komma åt de där enligt min mening förskräckande
50 åren, som vilade som en byråkratins gravsten över förhållanden, vilka
icke behövde vara gravlagda så lång tid. Nu är det så, att Konungen alltid
har kunnat meddela undantag, och, som texten synes utvisa, står detta kvar
i det nya förslaget. Men å andra sidan kvarstår även bestämmelsen örn de 50

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
åren som regel, och då har man ju inte vunnit så särdeles mycket. Jag har
därför tyckt, att det nu kunde vara lämpligt att begränsa denna tidrymd till
25 år. På den tiden förändrar sig i alla fall världen och generationer gå bort,
så det kan vara gudi nog att ha 25 år i stället för 50, och däri har jag också
vunnit tillstyrkan av konstitutionsutskottets ordförande.

Beträffande vanliga statsrådsprotokoll har man nu prutat ned tiden ända
från 50 till 2 år, och det är naturligtvis till synes ett stort steg. Men då frågade
jag mig: Vad är det för mening att hålla på de där två åren, då Konungen
ändå fortfarande har rättighet att förbjuda utlämnandet av sådana handlingar,
som av honom anses icke böra utlämnas? Jag kan för övrigt knappast tänka
mig, att det skulle falla Kungl. Maj :t in att väga till den grad på guldvåg,
att denna bestämmelse örn förbud under 2 år någon gång skulle behöva tillgripas.
Jag har frågat den här omtalade professor Herlitz, som av en slump
satt som ordförande i kommittén och som i likhet med oss andra fick använda
sitt sunda förstånd: »Vad menade Ni egentligen med de 2 åren?» — »Ja», svarade
han, »det kan jag knappast bestämt säga. Vi tyckte bara, att man för
säkerhets skull lämpligen kunde bibehålla någonting av de gamla bestämmelserna.
» — Sådana motiv, herr talman!

Saken är ju helt enkelt den, att vanliga statsrådshandlingar äro mera aktuella
för dagen, och därför behöver man ha tillgång till dem huvudsakligen
inom de närmaste två åren, när de verkligen ha aktualitet. Sedan behöver man
dem kanske inte. I detta fall har man alltså ställt vanligt förstånd på huvudet,
såvitt jag förstår.

Jag inskränker mig således i alla fall, herr talman, till att yrka bifall till
min motion i punkterna örn de 2 åren och de 50 åren.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Vid behandlingen i utskottet av

detta lagförslag har jag haft ett mycket starkt intryck av att vi här röra oss
på ett område, där några klara och bestämda linjer ännu icke äro skönjbara,
och jag har icke kunnat undgå att känna en viss ovisshet, huruvida föreliggande
förslag på ett riktigt sätt har träffat just det man med lagen vill nå.
Jag har icke kunnat värja mig för intrycket, att den i vissa avseenden går utöver
gränsen av vad som bör hemlighållas av allmänna handlingar och att den
kanske också i övriga stycken kan brista i den stringens och klarhet, som vore
önskvärda, när det gäller en lag, som i så stor utsträckning skall reglera enskilda
medborgares rättigheter.

Het är emellertid mycket svårt att på ett tillfredsställande sätt lagstifta på
detta område — att avväga förhållandet mellan en offentlighet utan all inskränkning
och ett legitimt skydd för ömtåliga enskilda och allmänna handlingar.
Jag tror icke man kan ernå något ordentligt resultat utan att tillfälle beredes
till praktisk prövning. Hur en lag i detta avseende än utformas, är jag rädd
för, att en dylik praktisk prövning skulle varit nödvändig. Jag har nu sett
detta lagförslag som ett sådant tillfälle till praktisk prövning, och det är ur
denna synpunkt, herr talman, som jag kunnat ansluta mig till utskottets yrkande.
Het blir säkerligen nödvändigt att med mycket stor uppmärksamhet
följa tillämpningen av lagen och iakttaga de svårigheter och olägenheter, som
därav kunna uppstå, och jag har vågat förutsätta, att detta också skall ske och
att man därvid skall beakta, att örn erfarenheten ger anledning till komplettering
eller ändring av de bestämmelser, som nu föreslås, sådan komplettering
och ändring också skall komma till stånd.

Jag har, herr talman, icke velat underlåta att ge uttryck för dessa synpunkter,
innan jag nu yrkar bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)

Hörr Hammarskjöld: Herr talman! Jag tror att de få, som åhört denna
diskussion och de, som man får hoppas, något flera, som ha läst handlingarna,
icke ha kunnat undgå det intrycket att det kunde vara skäl att betänka sig
på saken, innan man accepterar det nu ifrågavarande lagstiftningskomplexet.
För min del vill jag icke gå så långt, att jag i detta syfte yrkar avslag på
grundlagsförslaget, vilket ju skulle föranleda ett rätt långt uppskov, men jag
skulle vilja, örn herr talmannen finner sig kunna upptaga ett sådant yrkande,
vid nästa punkt hemställa, att slutbehandlingen av grundlagsförslaget uppskjutes
till nästa år. Som en konsekvens härav yrkar jag vid ifrågavarande
punkt, att förutsättningen för lagens antagande ändras på det sättet, att där
det står »varder slutligen godkänt» insättas efter »varder» orden »vid innevarande
riksdag».

Örn dessa båda förslag mot förmodan skulle godkännas, så skulle därav följa,
att de nu föreliggande lagförslagen skulle framläggas ånyo nästa år, antingen
oförändrade i överensstämmelse med propositionen eller med iakttagande
av de av konstitutionsutskottet föreslagna ändringarna. Det skulle då bli
tillfälle för motionärer att i enskilda punkter föreslå ändringar, vilka då från
början skulle kunna intagas i lagen, varigenom man undgår den obehagliga
nödvändigheten att göra ändringar i en nyss antagen lag.

Jag vill icke vara mångordig. Jag vill bara upprepa — utan att underskriva
allt som av herr Reuterskiöld och från annat håll anförts — att jag
icke tror, att man kan undgå det intrycket, att saken icke är så klar, att icke
en ytterligare betänketid kunde vara nödvändig.

_ I den ifrågavarade punkten yrkar jag alltså, herr talman, att vid förutsättningen
för lagens antagande och ikraftträdande må tilläggas orden »vid innevarande
riksdag» framför orden »slutligen godkänt».

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Som kammaren hörde av det anförande,
som hölls av konstitutionsutskottets ärade ordförande, framställde
han åtskilliga principiella anmärkningar mot lagförslaget, men han fann i
alla fall, att dessa principiella betänkligheter icke borde föranleda honom att
yrka avslag å detsamma. Jag skall under sådan omständigheter icke upptaga
till diskussion i detalj vad han anförde ur principiell synpunkt, helst som ju
under den föregående debatten en hel del av dessa anmärkningar ha upptagits
till belysning. Jag vill bara beröra vad som för den ärade talaren tycktes
vara en hjärtesak, nämligen att i detta lagförslag den gamla beteckningen »offentliga
handlingar» har utbytts mot beteckningen »allmänna handlingar».

Det är klart, att när man har att välja mellan den ena eller andra beteck^
ningen, så blir det avgörande, vilkendera beteckningen som bäst träffar det levande
material, som man har att handskas med, och bäst lämpar sig för att
karakterisera den grupp av handlingar, vilkas offentliggörande man vill tilllåta.
Man har under lagarbetet funnit, att den gamla termen inte passar så
bra, och har då sett sig nödsakad att ändra den. Men detta är en fråga, som
naturligtvis icke kan bedömas såsom ägande den oerhörda principiella betydelse,
som den ärade talaren vill tillmäta den.

Det har på sistone av herr Hammarskjöld hemställts, att detta ärendes avgörande
icke skulle ske nu utan ytterligare skjutas fram till något kommande
år. Jag ber med anledning därav att få erinra örn, att denna fråga har legat
på riksdagens bord under en lång tid; vi ha ju i vår författning dessa bestämmelser
om den långsamma takten vid grundlagsändring. Jag vill därjämte erinra
om att utkastet till denna lag förelädes föregående års riksdag till granskning
i allt väsentligt i samma skick som det nu har. Inom Kungl Maj:ts

Första kammarens protokoll 1937. Nr Sif. 3

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
kansli har detta lagförslag således varit föremål för tvenne granskningar, första
gången då det lades fram för riksdagen till kännedom, andra gången när
det nu kom tillbaka, som lagförslag. Man har vid dessa granskningar försökt
taga hänsyn till det virrvarr av olika intressen, som möter på de olika punkterna
i fråga om lämpligheten av att en handling offentliggöres eller icke.

Jag är övertygad örn att det komme att bli alldeles omöjligt att på nytt,
efter en tredje omarbetning, för riksdagen; framlägga ett lagförslag, som kunde
vara sådant, att det tillmötesgick varje riksdagsmans önskningar, så att det
ur de synpunkter, som för honom dyka upp, skulle råda full klarhet om att
förslaget träffat det rätta. Så snart det är fråga örn en katalog, är det givet,
att man kan ha olika meningar örn den ena eller andra punkten i katalogen. Jag
föreställer mig, att den rätta vägen är den, att kammaren nu antager detta lagförslag,
så får man sedan i det praktiska livet se, örn den ena eller andra punkten
i katalogen kan behöva förtydligas.

Jag ber därför att få hemställa, att kammaren nu måtte företaga detta
ärende till avgörande på sådant sätt, att definitivt beslut fattas.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig ett par

erinringar till det anförande, som herr statsrådet nyss höll. Det ena gäller
förhållandet mellan allmänna handlingar och offentliga handlingar. Jag vill
erinra örn, att det här icke är ett utbyte av ord, icke en beteckning det gäller.
Nuvarande grundlag talar om offentliga handlingar såsom sådana, vilka angå
allmänna ärenden. Den nya lagen tar bort detta och talar i stället örn allmänna
handlingar, oavsett vad de angå. Det är alltså icke bara en terminologisk
utan en saklig fråga.

Det har sagts, att det har ställt sig så, att det i alla fall i praxis blivit registreringen
av handlingarna som varit avgörande. Jag tillåter mig emellertid,
herr talman, erinra örn, att J. O. vid flera tillfällen betonat, att registreringen
icke spelar någon roll alls, när det gäller ansvaret för vägran att
utlämna handlingarna.

Den andra erinran jag skulle vilja göra gäller departementschefens uttalande
därom, att varken det förslag, som här kommit fram, eller något som framdeles
skulle komma fram, kunde tillfredsställa varenda riksdagsmans önskan
örn klarhet rörande innehållet i bestämmelserna. Men en så djärv tanke lär
väl icke någon kunna hysa. För närvarande vågar jag säga, att med några få
undantag är det ingen, som är tillfredsställd med det förslag, som föreligger.
Huvudsaken är i själva verket att få ett förslag, som i princip är godtagbart,
och då går det icke, att låta praxis avgöra eller bestämma, hur det skall tilllämpas,
ty denna praxis kommer att bygga på ett godtyckligt eller, för att använda
ett vackrare uttryck, diskretionärt bedömande, och det är just mot detta
jag velat vända mig. Skall det vara ett diskretionärt bedömande -— och det
kan icke undvikas med den grundlagstext, som finnes — så skall det ske under
konstitutionellt ansvar och icke under ämbetsansvar, som blir ineffektivt.
Det veta vi alla av erfarenhet.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill nied ett kort inlägg flytta diskussionen
från det teoretiska plan, varpå den hittills övervägande rört sig, och
fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att vi i det offentliga livet —
icke minst det kommunala — ha behov av att få en lagstiftning på detta område.
Då den s. k. sekretesskatalogen förelåg till påseende förlidet år, hade
de kommunala förbunden enhälligt tillstyrkt en lagstiftning, och särskilt
landskommunernas förbund framhöll, att ett huvudsyfte med genomförandet

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
av offentlighetsprincipen vore att skapa möjlighet att kontrollera olika myndigheters
maktutövning.

Detta är en sida av saken, och det är naturligtvis den, som konstitutionsutskottets
ordförande främst velat beakta. Men så ha vi å andra sidan också
behov av att få ett skydd särskilt för det kommunala, beredningsarbetet. Detta
är av betydelse såväl för landsting och kommuner som för andra därmed jämställda
institutioner.

Med dessa enkla ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående första stycket av den s. k. klämmen i utskottets förevarande
utlåtande och särskilt beträffande övriga delar av den nu föredragna
punkten 1.

I fråga örn första stycket av klämmen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att detsamma skulle godkännas, dels ock, av herr Hammarskiöld,
att nämnda stycke skulle godkännas med den ändring, att näst före orden
»slutligen godkänt» inskötes »vid innevarande riksdag».

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av första stycket oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Beträffande punkten 1 i övrigt, fortsatte herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Reuterskiöld, att utskottets
hemställan skulle bifallas med de ändringar i det under punkten upptagna
lagförslaget, som förordats under B i den av honom vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Lindhagen, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med de ändringar i nyssnämnda lagförslag, som
påyrkats i den av honom i ämnet väckta motionen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Vid förevarande punkt hade reservation anmälts av herr Reuterskiöld, som
ansett, att utskottet bort, oavsett vilket beslut som fattades rörande propositionen
nr 107, avstyrka propositionen nr 108 och därvid göra ett uttalande av
den lydelse reservationen visade.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den proposition, som behandlas i denna
punkt av utlåtandet, är avgiven av — jag höll på att säga genom — socialdepartementet,
men den står icke i så ovillkorligt samband med förslaget i
övrigt, att den icke skall kunna förkastas. Den innehåller följdbestämmelser
till kommunallagarnas föreskrifter rörande »allmänna handlingar», som de
kallas här, och där offentlighetsprincipen redan i kommunallagarna är fastslagen.

Såvitt jag kan se, är det icke nödvändigt att göra denna ändring nu, i synnerhet
som ändringen medför bortfallandet av vissa nu gällande föreskrifter
både angående frågan om vem som skall vidimera avskrift och om vidimeringen
skall vara avgiftsfri. Departementschefen har sagt, att här föreligga flera
frågor, som fordra lösning, men han har bara tagit med en enda. Det är,

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. (Forts.)
herr talman, enligt min mening bättre att uppskjuta granskningen av dessa
frågor i ett sammanhang till ett senare år, då ett fullständigt förslag till ändring
i kommunallagarna kan föreligga, och enligt min mening riskerar man
ingenting genom att nu avslå de föreliggande följdförslagen. Sammanhanget är
icke så ovillkorligt och ofrånkomligt, att icke detta låter sig göra.

Jag tillåter mig därför att yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Osear Gottfrid: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Äng. vissa Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 1 d), med uppgift å

ändringar i återstående vilande förslag till ändringar i grundlagarna.
tryckfrihet8- *001

förordningen I detta memorial hade utskottet för riksdagen anmält fran sistförflutna
to. to. fyraårsperiod återstående, av riksdagen ännu icke slutligt prövade, vilande
förslag till ändringar i rikets grundlagar, nämligen

1) angående ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 mom. 1 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen;

2) angående ändrad lydelse av § 4 3:o tryckfrihetsförordningen.

Vid memorialet fanns fogad en reservation av herr Reuterskiöld, sorn, under
erinran örn sin vid utskottets betänkande nr 21 avgivna reservation, ansett
hemställan böra göras örn uppskov med den slutliga prövningen av det vilande
grundlagsförslaget rörande allmänna handlingar till nästa riksdag.

På framställning av herr talmannen beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Åberopande vad jag vid debattens början
yttrade, tillåter jag mig yrka avslag på det vilande förslaget i denna
punkt.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag anhåller att få yrka

bifall till det föreliggande förslaget.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på antagande av det under behandling varande
grundlagsändringsförslaget samt vidare därpå att nämnda förslag skulle förkastas;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag
ber att till protokollet få anteckna min reservation.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 84.

Ang. vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)

Punkten 2.

Till förevarande punkt hade utskottet fogat en anmärkning av följande lydelse: »Sedan

ett vid 1936 års lagtima riksdag såsom vilande antaget förslag till
ändrad lydelse av §§ 1, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen numera slutligen godkänts,
lärer det under förevarande punkt 2) upptagna förslaget till ändrad lydelse
av § 4 mom. 3 tryckfrihetsförordningen, i följd av numera felaktig hänvisning,
böra förkastas.»

Herr Reuterskiöld: Herr talman! På grund av tidigare beslutad grundlagsändring
är det vilande förslagets paragrafhänvisning felaktig, och då dess
antagande heller icke är behövligt utan själva sakfrågan är avgjord på samma
sätt, hemställer jag örn avslag å det vilande förslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes proposition därpå att
nu ifrågavarande grundlagsändringsforsing skulle förkastas; och förklarades
denna proposition vara med ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till avbetalning å statsskulden m. m.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 142, i anledning av väckta mo- Om tillvarationer
örn tillvaratagande av den i järnmalmsavfall befintliga apatiten m. m.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 161, av herr C. I. avfall befintlig
Asplund m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 299, av herr E. Hage m- mm.
fl. hade hemställts, att riksdagen, i anledning därav att till räntefria lån
för viss extra gråbergsbrytning i Kiirunavaara senast år 1934 beviljade anslag,
av vars till 1,055,000 kronor uppgående behållning 1935 års riksdag i
skrivelse nr 370 medgivit Kungl. Maj:t att på sätt, som befunnes lämpligt, få
disponera till bekostande eller understödjande av i de samma år väckta motionerna
I: 345 och II: 630 angivna arbetsföretag och malmförädlingsförsök, som
avsåge ett bättre och ökat utnyttjande av vid malmbrytningen i Gällivare malmfält
fallande varpmalm och malmmull samt därmed följande apatit, numera
vore helt förbrukat för gråbergsbrytningen i Kiirunavaara, i stället ville medgiva
Kungl. Maj :t att för nämnda malmförädlingsförsök m. m. få disponera
högst en miljon kronor av under 1936 av LKAB inbetalda royaltyskuld å
26,495,969 kronor 25 öre eller, örn detta medförde budgetära svårigheter, av
för 1937/1938 beräknade 13.5 miljoner kronor i royalty från LKAB.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 161 och II: 299 måtte hos Kungl.

Majit anhålla om utredning rörande betingelserna för tillverkning av fosforsyrehaltiga
gödningsämnen med svensk apatit som råvara.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Om tillvaratagande av i järnmalmsavfall befintlig apatit m. m. (Forts.)

Enligt en viel utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson,
Hansén, Asplund, Bergström, Nilsson i Landeryd, Gastafsson i Benestad,
Lindström, Lindberg i Umeå, Andersson i Södergård och von Seth ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning av motionerna 1:161 och
11:299, måtte

a) hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande betingelserna för tillverkning
av fosforsyrehaltiga gödningsämnen med svensk apatit som råvara;

b) för härav föranledda arbetsföretag och malmförädlingsförsök anvisa ett
reservationsanslag av 300,000 kronor.

Herr Bergström: Herr talman! Det ärende, som kammaren nu skall be handla,

är icke nytt eller okänt. Det har vid upprepade tillfällen varit föremål
för behandling i riksdagen. Jag skall tillåta mig att med några ord beröra
frågans hittillsvarande öden. Man måste säga, att den har varit utsatt för
åtskillig otur. För två år sedan, alltså 1935, beslöt riksdagen med anledning
av motion av herr Asplund m. fl. att ställa till Kungl. Maj :ts disposition ett
belopp av något över 1 miljon kronor för utredning och försök huvudsakligast
beträffande framställning av konstgödsel av inhemsk råvara, apatit, som finnes
i stor myckenhet vid malmfälten i Norrland och vid Grängesberg. Det
belopp, som då ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande, skulle utgå av medel,
som beräknades uppstå som överskott på ett lån, som Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag tidigare hade erhållit för bekostande av gråbergsbrytning vid
Kiirunavaara. Men det uppstod ingen behållning. Pengarna förbrukades på
gråbergsbrytningen.

Vid 1936 års riksdag väckte samma motionär en liknande motion med hemställan,
att de inflytande amorteringarna på gråbergsbrytningslånet måtte få
användas för nyssnämnda ändamål, men den gången ansåg riksdagen sig av
principiella skäl icke kunna gå med förslaget, utan motionen avslogs. Beslutet
från 1935 angående utförande av sådana försök, som förut sagts, stod orubbat
kvar, men Kungl. Maj:t saknade penningmedel till igångsättande av dylika
försök. Nu har statsutskottet så till vida gått med på den i förevarande motion
gjorda framställningen, att utskottet hemställt, att riksdagen må hos
Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande betingelserna för tillverkning av
fosforsyrehaltiga gödningsämnen med svensk apatit som råvara, men utskottet
har icke velat vara med örn att nu anslå några penningmedel.

Vi veta alla, att Sverige hittills i stort sett varit helt beroende av import av
utländsk råvara för framställning av konstgödsel, huvudsakligast superfosfat.
De flesta av oss minnas nog de svårigheter, som under världskriget uppstodo
för lantbruket att erhålla konstgödsel. Redan under de första åren gick importen
avsevärt tillbaka, priset steg till icke mindre än 3^2 gånger det vanliga,
och under nära ett år var landet praktiskt taget alldeles avstängt från import
av konstgödsel. Detta föranledde då herr Lindman och ett stort antal andra
ledamöter att i andra kammaren väcka en motion av ungefär samma innehåll
som den som nu föreligger. Riksdagen biföll motionen, och utredning och försök
igångsattes med efter vad jag hört någorlunda gott resultat, men då världskriget
slutade och importen ånyo upptogs, svalnade intresset för saken, och
såvitt jag förstår föll den i glömska.

När vi nu ha så närliggande erfarenheter örn de svårigheter, som under vissa
omständigheter kunna uppstå, vore det kanske välbetänkt att i tid ta itu
med dessa frågor för att, örn svårigheter skulle inträffa, vara beredda att någorlunda
tillgodose landets behov av denna viktiga vara, i synnerhet som råvaran,
så vitt jag blivit underkunnig om, finnes i tillräcklig mängd — för den

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Örn tillvaratagande av i järnmalms av fall befintlig apatit m. m. (Forts.)
saken lär väl motionären närmare komma att redogöra. Detta borde vara en
lika god försvarsberedskapsåtgärd som någon annan; det gäller ju brödfödan.

Utskottet har inhämtat kommerskollegii yttrande i ärendet, men det ser ut
som om kommerskollegium skulle anse, att det icke är någon brådska med saken.
Man skall skynda långsamt. Kommerskollegium säger sig befara, att
ett utredningsuppdrag, som skulle omfatta även frågorna örn framställning av
kaligödningsmedel och annat hithörande, komme att bliva alltför vidlyftigt;
kollegiet anser det också omöjligt att bedöma, huruvida några försök behöva
göras på det allmännas bekostnad; ej heller skulle det kunna beräknas vad en
utredning skulle komma att kosta, och därför anser ämbetsverket, att, om en
utredning skulle igångsättas, torde först göras en preliminär granskning av
problemet och därefter borde följa övervägande om behovet av försök och beräkningar
av för försöken erforderliga penningmedel. Först sedan allt detta
uträttats, skulle tiden vara inne att tänka på anslag för eventuella försök.

Man måste ju konstatera, att kommerskollegium icke ådagalagt någon större
entusiasm för denna mycket viktiga försvarsberedskapsfråga.

Sveriges kemiska industrikontor, som väl får anses sitta inne med verklig
sakkunskap på området, har i ärendet avgivit yttrande till kommerskollegium,
vari det bl. a. heter: »Erfarenheterna från denna tid» — världskriget — »giva
tydligt vid handen, att det är för sent att vidtaga liknande beredskapsåtgärder,
sedan en avspärrning börjat. Sådana åtgärder böra vara noggrant förberedda
och i vissa avseenden vidtagna redan under normala tider. Kontoret
anser det därför vara av vikt att snarast möjligt en fullständig utredning företages
av problemet i hela dess utsträckning.» Industrikontoret anser, »att erforderliga
medel» borde »beviljas för klarläggande av ovan angivna, framför
allt i försvarsekonomiskt hänseende synnerligen betydelsefulla frågor».

Ja, herr talman, jag anser, att alla möjliga skäl tala för ett bifall till de
önskemål, som motionärerna lia framställt, inte endast om en mer eller mindre
långsam utredning utan också örn verkliga försök, sådana försök som omnämnas
i motionen. Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen, alltså
såväl till yrkandet örn utredning, som nu tillstyrkes av statsutskottet, som också
till yrkandet örn anvisande av reservationsanslag örn 300,000 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det synes mig vara ganska
överflödigt att gå alltför långt in i debatt i detta ämne, eftersom alla inom
utskottet äro ense örn att det är ganska betydelsefullt och viktigt, att en utredning
kommer till stånd här. Första punkten i reservationen ansluter sig ju
också till statsutskottets hemställan. Vad som skiljer är, att reservanterna
omedelbart vilja lia anvisat ett reservationsanslag på 300,000 kronor för vissa
försök.

Vikten av denna fråga behöva vi således inte närmare diskutera. Statsutskottet
är liksom motionären och reservanterna enigt om att understryka, vad
Sveriges kemiska industrikontor säger, att tillgången till sådant råmateriel
som det här är fråga örn, framför allt vid en eventuell avspärrning kan vara av
största betydelse för vår självförsörjning på lantbruksområdet. Enbart denna
omständighet motiverar enligt kontorets mening ansträngningar och kostnader
för att utfinna en praktisk lösning av problemet. Till denna uppfattning ansluter
sig även kommerskollegium, till vilket statsutskottet har remitterat den
av herr Asplund väckta motionen. Kommerskollegium säger emellertid i sitt
yttrande, att utredningen bör kunna förenklas. Det säger, att »apatitkoncentrat
redan bearbetats vid befintliga superfosfatfabriker inom landet och att
alltså i avseende på denna fabrikationsmetod utredningen skulle kunna förenklas
till att avse frågan, om ur inhemskt råmaterial ur kvalitetssynpunkt lämp -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Om tillvaratagande av i järnmalmsavfall befintlig apatit m. m. (Forts.)
lig råvara kan framställas, kostnaden härför och tillgängliga kvantiteter».
Först efter denna utredning kunna, om så erfordras, försök göras och medel
därför begäras. Kollegium anser det »tillrådligt att i första hand begränsa
utredningen till fosforsyregödningsämnen och vad därmed äger omedelbart
samband.» Kollegium yttrar vidare: »Det synes icke vara möjligt att på
frågans nuvarande ståndpunkt bedöma, huruvida i anledning av denna utredning
några försök överhuvud taget behöva utföras på det allmännas bekostnad
och ännu mindre att beräkna, huru stort belopp som, för den händelse utförande
av försök i mer eller mindre industriell skala skulle befinnas önskvärda,
behövde ställas till utredningsmännens förfogande.» — Först, säger kollegium
i slutet, sedan dylika beräkningar utförts, synes tiden vara inne att besluta
örn anslag för eventuella försök.

Efter detta myndighetens yttrande, i övrigt präglat av intresse för saken
och välvilligt hållet, beträffande utredningens planläggning har statsutskottet
ansett, att man inte borde behöva anvisa några medel för försök. Och för den
utredning, som statsutskottet begär, har ju Kungl. Maj:t medel till sitt förfogande
i vanlig ordning liksom för alla andra utredningar. Det torde vara
en till visshet gränsande sannolikhet, att den här ifrågasatta utredningen,
som statsutskottet föreslår, inte kommer att slutföras tidigare än till nästa
riksdag, och då blir det ju möjligt att på basis av den föreliggande utredningen
undersöka, örn försök skola göras i en eller annan riktning, och begära
medel därför. Det är således fullkomligt onödigt, såvitt jag kan förstå av
kommerskollegiets yttrande, att nu anvisa detta anslag. Det vore för övrigt
en ganska ovanlig åtgärd, örn riksdagen samtidigt med att den begär en utredning
ställer ett belopp av 300,000 kronor till förfogande för utredningen,
när inte ens de hörda myndigheterna äro på det klara med vad det är för försök
man avser eller huru dessa skola utföras.

Redan ur alla dessa synpunkter synes det vara lämpligt att begränsa kammarens
beslut till den omfattning, som statsutskottet har föreslagit.

Jag skall redan nu passa på att yttra mig också i fråga örn själva anslaget.
Motionärerna ha i sina motioner hemställt, att ett ganska avsevärt belopp, högst
1,000,000 kronor, måtte få användas av royaltyn, d. v. s. tagas av statens inkomster,
för detta ändamål. Den formen för medelsanvisning har statsutskottet
avvisat. Det vore någonting fullkomligt ovanligt och enastående, örn
riksdagen skulle besluta, att man skulle få använda viss del av statsverkets
inkomster på vissa områden för utredningsändamål och detta särskilt, när det
gäller utredningar, för vilka man inte har klara linjer. Detta insågo också
reservanterna i statsutskottet under ärendets behandling och ändrade därför
sitt yrkande till att, såsom här synes, föreslå ett reservationsanslag på budgeten
på 300,000 kronor. Jag har ju redan tidigare motiverat, att jag anser
detta inte vara nödvändigt i år. Blir det nödvändigt framdeles, är det klart,
att varken jag eller de andra, som äro intresserade för saken, komma att motsätta
sig detta. Utredningen påskyndas eller försenas inte ett enda dugg
av örn detta anslag beviljas eller inte. Men jag vill också fästa uppmärksamheten
på att örn något reservationsanslag har icke väckts någon motion i riksdagen
i år.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Asplund: Herr talman! Jag skall försöka undvika att gå in på de

tekniska detaljerna i denna fråga utan skall hålla mig till det som här anförts
av den föregående ärade talaren. Jag vill påminna örn vad herr Bergström
påpekade i sitt anförande, att 1935 års riksdag på enhälligt förslag av statsutskottet
beviljade ett anslag av en miljon kronor för utförande av ifrågava -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Om tillvaratagande av i järnmalmsavfall befintlig apatit m. m. (Forts.)
rande malmförädlingsförsök m. m., som avsågo att bättre tillvarataga de mineralier,
som följa med vid järnmalmsbrytningen i Gällivare malmberg, och därigenom
bidraga till att uppehålla driften där vid rimlig storlek. Herr Johan
Bernhard Johansson sade då ingenting alls örn det förkastliga i att anvisa en
beräknad behållning på ett gråbergsbrytningsanslag för Kiirunavaara -— en
behållning som beräknades inte behöva tagas i anspråk för detta ändamål -—-till dessa försöks utförande. Jag har litet svårt att förstå, varför det skulle
vara någonting alldeles galet, att man av en så stor royaltyinkomst, som staten
har fått under 1936, tillsammans med den för 1937 beräknade royaltyn för
LKAB:s malmbrytning, uppgående till cirka 40 miljoner kronor, för en gång
beviljar ett anslag till en viss utvidgning av anrikningsverket i Malmberget
med ett till kapaciteten proportionellt flotationsverk, som, från det ögonblick
det bleve färdigt, skulle taga vara på all den apatit, som årligen går bort med
avfallet vid järnmalmsanrikningen och förfares. Föregående år gingo ungefär
tiotusen ton apatit till spillo med avfallet.

Med den ökade årsbrytning, som man kan förvänta nu i år, skulle, om man
låter anrikningsverket gå för fullt, antagligen 12 ä 15 tusen ton apatit gå förlorade.
Samtidigt föreligger det en proposition om att från utlandet köpa upp
för 70 miljoner kronor olika förnödenheter, däribland råvaror för konstgödsel,
som man är nödsakad att i förväg importera och lägga upp i reservlager, i fall
det skulle bli avstängning av importen. Är det någon mening i att låta den
inhemska apatiten gå till spillo, som tillsammans med importerad apatit och
råfosfat utgör en av de viktigaste råvarorna för jordbrukets tillgodoseende med
fosforsyregödningsmedel? Det är väl inte rimligt? Man har inte råd att
köpa reservlager för mer än ett halft års tillverkning av superfosfat, men genom
tillvaratagande av apatiten däruppe skulle man kunna betydligt utöka
råvarutillgången för superfosfattillverkning även med ett så obetydligt anslag
som dessa 300,000 kronor, detta om man avstår från andra malmförädlingsförsök,
som kunna ifrågakomma, och bara håller sig till apatiten, då anslaget
bör räcka för ett år. Det är absolut lönlöst att begära en utredning
utan att ge något anslag, när man har kommit så långt, att det i Grängesberg
byggts ett fullständigt flotationsanrikningsverk, varigenom man där tillvaratager
apatiten ur det omagnetiska anrikningsavfallet. Man måste skapa
en anläggning i Malmberget med fullstora aggregat för att kunna bli fullt
klar med att Gällivareapatiten också kan tillgodogöras vid industriell
drift.

För att inte ytterligare förlora stora mängder av den värdefulla apatiten
vid järnmalmsanrikningen, bör man sedan bygga ut denna anläggning och sätta
in så många flotationsapparater att man kan behandla all råvara, som kommer
från det magnetiska anrikningsverket. Det skall gå direkt in i flotationsapparaterna.
Det är alltså inte någon mening i att nu begära en utredning
och samtidigt springa ifrån det beslut, som riksdagen fattade år 1935, och
inte ens vilja ge en tredjedel av de medel, som beviljades då, men som blevo
förbrukade för sitt ursprungliga ändamål.

Jag måste emellertid böja mig för den invändningen, att man inte har rättighet
att, som reservanterna ha gjort, begära ett anslag på budgeten, då motionerna
innehålla en begäran örn användande av royaltymedel, en viss inkomst,
för försökens utförande. Jag ber därför, herr talman, att få dels yrka bifall
till reservationen under punkten a), att riksdagen må hos Kungl. Majit anhålla
om utredning rörande betingelserna för tillverkning av fosforsyrehaltiga
gödningsämnen med svensk apatit som råvara, dels yrka bifall till punkten
b) med viss lindring: för härav föranledda arbetsföretag och malmförädlingsförsök
anvisa ett anslag av 300,000 kronor att utgå av statens royaltyin -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Örn tillvaratagande av i järnmalms av fall befintlig apatit m. m. (Forts.)
komster från LKAB för malmbrytning vid bolagets lappländska malmfält.

Herr Hansén: Herr talman! Jag skall med några ord bemöta, vad utskottets
ärade talesman nyss yttrade här. Han fastslog, att det vore onödigt och en
ovanlig åtgärd, om det redan på utredningsstadiet anvisades medel för praktiska
försök. Det är riktigt, örn man betraktar det som en vanlig utredning,
som man sa att säga gör på papperet, men det är inte det, som det är fråga örn
här. Utredningar i detta avseende kunna ju endast hålla sig till kända metoder
för framställning av fosforsyregödningsämnen, på sätt i motionen angives.
Kommerskollegium säger, att man inte bör anvisa några medel, innan
man har utredningen färdig och beräknat kostnaderna för framställningen. Ja,
det är ju alldeles riktigt, att man måste ha en grund på kostnaderna,
om man skall gå in för en tillverkning i större skala, men jag vågar bestrida
att man kan beräkna kostnaderna enbart genom teoretiska utredningar.
All erfarenhet visar på detta område, att den ena metoden avlöser
den andra, och den som på laboratoriestadiet ger de allra rikaste löften,
kan sedan i praktisk industriell produktion visa sig vara ur ekonomisk
synpunkt omöjlig. Det torde icke finnas någon metod på malmsmältningens
olika områden, som lösts enbart genom utredning och i laboratorierna, utan det
har skett genom de praktiska försöken, på vilka det offrats miljoner, innan
man kommit fram till resultat, som äro möjliga att omsätta i praktisk tillverkning.
Det är sålunda enligt min mening inte en riktig uppläggning av
saken att säga, att man endast behöver en teoretisk utredning. Den kommer
icke att ge underlag för de kalkyler, som ovillkorligen äro nödvändiga för
att bedöma hela denna för vårt land så betydelsefulla fråga, örn vars vikt
vi icke behöva diskutera.

__ Sålunda kommer med all sannolikhet nästa års riksdag, även om en utredning
på sätt utskottsmajoriteten föreslår verkställes, att fortfarande stå lika osäker
i bedömandet av kostnaderna.

Det är därför som reservanterna i statsutskottet vågat hemställa, att ett anslag
för verkställande av praktiska försök, som gåve svar på de frågor, som
här uppställas, redan nu måtte anvisas. Jag skall därför endast med dessa
få ord be att få yrka bifall till det av herr Asplund nyss gjorda ändringsyrkandet,
under framhållande som sagt av att det är den enda väg, som ger det
svar, som riksdagen begär i denna fråga. Det är dessutom, synes det mig,
en viss moralisk förpliktelse för riksdagen att ge detta anslag, då riksdagen
tidigare anvisat — såsom redan angivits här — en miljon för ändamålet som
dock av kända skäl icke blevo disponibla. Det är inte ens en tredjedel av
det en gång beviljade anslaget, som reservanterna här begära. Jag vädjar till
kammaren att bevilja detta, ty frågan är av den stora betydelse, att dessa
pengar måste anvisas förr eller senare för att undersöka, huruvida detta för
vårt land så betydelsefulla problem kan praktiskt lösas.

I herr Hansens yttrande instämde herrar Elof Andersson, Sandström, Carlström,
Bäckström, Bergqvist, Gabrielsson, Frändén, Walles, Myrdal, Bäcklund
och von Stockenström.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag säde i mitt första yttrande, att vi
alla äro ense örn vikten av att denna utredning påskyndas, och att de försök,
som sedermera kunna behöva göras, komma så snart som möjligt. Om
den saken jader således ingen meningsskiljaktighet. När vi anse oss inte
behöva anslå medel till denna utredning, så stödja vi oss på vederbörande myn -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Om tillvaratagande av i järnmalmsavfall befintlig aftala m. m. (Forts.)
digheter, som vi ha hört i ärendet och som ha lämnat skriftligt på att det för
närvarande inte är erforderligt.

Nu har herr Asplund ändrat sitt yrkande i reservationen därhän, att det inte
längre skall vara något reservationsanslag på budgeten, utan dessa 300,000
kronor skulle tagas av statens inkomster av royalty. Detta är i överensstämmelse
med den av honom väckta motionen. Men jag vill framhålla, att det väl
är ganska ovanligt, att riksdagen anvisar medel till en utredning genom ett
särskilt anslag och därjämte, att denna medelsanvisning skall gå till på det
sättet, att man skall få förfoga över en viss del av inflytande inkomster. Vad
innebär det i budgetavseende? Jo, det innebär, att man måste lägga upp en
speciell budget för denna sak. Vi ha ansett detta inte vara lämpligt och enligt
kommerskollegiets yttrande icke heller behövligt, därför att den utredning,
som nu skall igångsättas på grund av statsutskottets skrivelseförslag, bör kunna
bedrivas så att örn medel ytterligare erfordras för försöken — medel till utredningen
finnas i vanlig ordning -— kan det begäras av nästa riksdag. Fortare
lär det inte kunna gå.

Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Bergström: Jag vill endast göra en enda invändning mot herr Johan
Bernhard Johanssons uttalande, att det skulle vara så underligt att anslå medel
till en utredning och för verkställande av vissa försök. Jag vill påminna om
att riksdagen, såsom det sagts ett par gånger, gav detta anslag redan 1935.
Man beviljade då medel, fastän pengarna sedan inte kommo att stå till förfogande.

Herr talman! Jag skall be att få återtaga mitt yrkande i den del som rör
anvisande av reservationsanslag och ansluta mig till herr Asplunds yrkande.

Herr Hansén: Endast ett par ord! Jag vill säga min ärade vän herr Johan
Bernhard Johansson, att han nog inte skulle vara så rådlös om vägen som
han framställer det här, örn han verkligen ville saken. Hade statsutskottet velat
befrämja saken på sätt motionärerna önska, hade vi kunnat klara dessa
svårigheter i utskottet. Och jag vill tillägga, att inte lär man behöva lägga
upp någon specialbudget eller trassla till statens bokföring för att disponera
300,000 kronor av de mycket svällande statsinkomsterna av royalty på malmbrytningen
däruppe.

Sedan sade herr Johansson, att alla myndigheter ha avvisat detta anslag.
Jag ber att få påpeka, att industrikontoret tvärtom har sagt, att det är nödvändigt,
att erforderliga medel beviljas för klarläggande av hithörande framför
allt försvarsekonomiskt betydelsefulla frågor. Jag understryker ännu en
gång, att det utan tvivel är ett misstag att tro, att man kan utreda detta problem
vid skrivbordet. Det måste vara praktiska försök. Ingenting annat hjälper.

Herr Nilsson, Bernhard: Ja, herr talman, jag vill erinra kammarens ledamöter
därom, att riksdagen redan för några år sedan vidtagit åtgärder för att
stödja kväveindustrien, visserligen icke genom direkt statsanslag utan genom
importreglering för att hålla priset uppe. Detta var ju till en del föranlett
därav, att man ville stödja den inhemska kväveindustrien i och för sig, men
också motiverat ur försvarssynpunkt, i det man behövde produkter därifrån för
sprängämnesändamål. Jag tycker, att likaväl som statsmakterna intressera
sig för kväveindustrien bör man också göra någonting när det gäller övriga
gödningsmedel, som det vore av utomordentligt värde örn man kunde producera
inom landet och slippa vända sig till utlandet för att få in till Sverige.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Om tillvaratagande av i järnmalms av fall befintlig apatit m. m. (Forts.)
Jag menar därför, att om riksdagen beviljar 300,000 kronor till ett sådant ändamål
och man därmed kan vinna någonting i positiv riktning, så är det utomordentligt
väl använda pengar, och jag tycker, att risken av att satsa 300,000
kronor utan något direkt resultat inte är större än att riksdagen bör stå en
sådan risk. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr Asplunds
yrkande.

Herr Asplund: Jag ber att få påpeka, att det inte är meningen att begära
av Kungl. Majit att under alla förhållanden göra av med dessa pengar, utan
förutsättningen är, att Kungl. Majit skall finna det lämpligt att efter överenskommelse
med LKAB bekosta ifrågasatt installation av flotationsapparater
i Malmbergets anrikningsverk och att bekosta försök i större skala med
anrikning av det varpmalmsavfall, som avskiljes vid den magnetiska anrikningen
av järnmalmen för att därur tillvarataga befintlig apatit. För övrigt
ber jag att få påpeka, att i samband med 1927 års malmavtal yttrade sig både
statskontoret och andra högre myndigheter om behovet av att fondera en viss
del av de flödande royaltyinkomsterna. Det ansågs oriktigt, att man skulle
helt och hållet använda dem till bestridande av statens löpande utgifter. Det
borde bildas ett nytt kapitalvärde av det man tagit ut ur en icke återväxande
naturtillgång. Det hål, som blir i berget när man tar bort malmen, har inte
i och för sig något värde. Det har man i stället åtskilligt besvär och kostnader
med. Det är alldeles nödvändigt, att man i någon mån förverkligar den tanken
att ersätta dessa uttagna kapitaltillgångar med någon annan anläggning
av värde, som kan i någon mån hjälpa landsdelen i fråga att få fortsatt sysselsättning
för befolkningen, sedan malmbrytningen börjat på att avtaga. Jag
vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Asplund, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen, dock med
följande ändrade lydelse av mom. b):

»b) för härav föranledda arbetsföretag och malmförädlingsförsök anvisa ett
anslag av 300,000 kronor att utgå av statens royaltyinkomster från LKAB
för malmbrytningen vid bolagets lappländska malmfält.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Asplund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 142, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Minner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen med den av herr Asplund under överläggningen föreslagna ändrade
lydelsen av mom. b).

Svedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propo -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Om tillvaratagande av i järnmalmsavfall befintlig apatit m. m. (Forts.)
sitionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande restitution av arvsskatt;

nr 24, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts propositionen med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg
till gällande tulltaxa jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning
av väckt motion angående nedbringande av räntan å långfristiga lån från hypoteks-
och liknande inrättningar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hiemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av väckt motion angående ändringar i lagen den 16 maj 1930 om vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa barnmorskor; och

nr 61, i anledning av väckt motion angående understöd åt vissa f. d. arbetare
vid kronoegendomen Hässiö i Badelunda socken av Västmanlands län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 62, i anledning av väckta mo-Om pensionstioner
angående pensionsförbättring för viss lokomotivpersonal vid statens/örf>ä#™sr för
järnvägar. vif3 lokomo tivpersonal.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 112 av herr Johanson,
Karl August, m. fl. samt den andra inom andra kammaren under nr 240
av herr Werner i Hultsfred m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
såsom föreslagits i Kungl. Maj :ts proposition nr 222 år 1934 och i särskild
motion, att lokomotivförare, lokomotiveldare och maskinbiträde i pensionshänseende
skulle tillhöra 13:de, 8:de och 7 :de lönegraderna och att riksdagens beslut
skulle avse jämväl redan pensionerade lokomotivförare och lokomotiveldare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner 1:112 och 11:240 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Örn pensions förbättring för viss lokomotivpersonal. (Forts.)

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! I det förslag, som framlades
till tjänstepensionsreglemente vid 1934 års riksdag, hade Kungl. Majit föreslagit,
att lokomotivförare och lokomotiveldare i pensionshänseende skulle tillhöra
13 resp. 8 lönegraderna. Järnvägsstyrelsen och likaså pensionssakkunniga
hade yttrat sig tidigare örn denna sak, och styrelsen hade då anfört följande:
»Enligt kungl, styrelsens mening torde visst fog icke saknas för att vid
bestämmande av pensionsunderlagen för lokomotivpersonal hänsyn tages till
lokomotivtjänstpenningarna. Vid lönegradsplaceringen av denna personal lärer
nämligen avseende hava fästs vid samma personal tillkommande förmån av
dylik extra ersättning.» Bankoutskottet kunde då inte följa Kungl. Maj :ts
förslag, utan avst5Trkte detsamma med, bland annat, den motivering, att »Ett
beslut i sådan riktning skulle, såvitt utskottet kan döma, vara ägnat att medföra
konsekvenser beträffande andra befattningshavare med särskilda inkomster
i viss tjänstgöring» o. s. v. Jag anförde 1934 med anledning av bankoutskottets
ställning till denna fråga, att jag inte kunde förstå — och jag förstår
det ännu mindre nu — vilka konsekvenser det skulle medföra örn lokomotivförare
och lokomotiveldare ävensom maskinbiträden skulle få dessa lokomotivtjänstpenningar
inräknade i pensionsunderlaget. Det är nämligen så, att
det med mycket få undantag inte är någon annan personal, som åtnjuter liknande
ersättning, och det är ett gammalt önskemål från lokomotivpersonalens
sida att få dessa inräknade i pensionsunderlaget. Nu har järnvägsstyrelsen
även i år avstyrkt. Den spinner nu på samma tråd och hänvisar till konsekvenserna,
och statskontoret gör alldeles detsamma, men som jag sade så kan
jag inte förstå vilka konsekvenser detta skulle medföra, ty det är inga andra
liknande ersättningar, som utgå.

Nu hänvisar utskottet i sitt yttrande till att 1936 års lönekommitté skall
taga upp denna fråga till behandling. Jag tror inte, att det ingår i de direktiv,
som föreligga för 1936 års lönekommitté. Tidigare lönekommittéer ha
inte sysslat med dessa spörsmål. Jag förmodar, att så icke heller kommer att
ske inom 1936 års lönekommitté. När nu utskottet är enhälligt i detta fall,
få vi ju nöja oss med att avvakta vad lönekommittén säger och se örn den kommer
med något förslag i ärendet. Då få vi återkomma. Jag skall emellertid,
herr talman, be att få yrka bifall till motionen.

Herr Åkerberg: Ja, om den siste talaren hade inskränkt sig till att följa
sin motivering så skulle jag inte ha begärt ordet, men då han i alla fall slutade
med att yrka bifall till motionen vill jag svara på hans fråga i anförandet.
Han kunde inte förstå, sade han, vilka konsekvenser det skulle ha örn lokomotivförarna
finge denna förmån att i pensionsunderlaget inräkna även dessa
tjänstgöringspenningar. Jag vill för egen del deklarera, att jag är anhängare
av^denna förbättring för lokomotivpersonalens del, men jag kan ju inte bortse
ifrån att det kan komma andra grupper, som ha ersättningar av samma natur,
och anmäla sig med liknande krav. Det finnes stationskarlar, som ha särskilda
ersättningar. Det finns någonting, som heter lotspenningar. Personalen på
färjorna ha också sådana särskilda ersättningar. Då propositionen 1934 behandlades,
hade vi i bankoutskottet representanter både för lokomotivpersonalen
och den övriga järnvägspersonalen, och mellan dessa båda grupper uppstodo
mycket bestämda motsättningar. Från de övriga järnvägsmännens sida
förklarades det, att örn lokmännen finge denna förmån så skulle det vara berättigat,
att även de andra finge den. Med hänsyn härtill vågade utskottet sig
den gången inte på att tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag, som gick ut på ett
villfarande a,v lokmännens krav. I år har ju frågan åter behandlats, men utskottet,
där ju många ställde sig sympatiska till tanken i motionen, ansåg, att

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Orri pensionsförbättring för viss lokomotivpersonal. (Forts.)
eftersom nu en definitiv lönereglering skall genomföras och en kommitté behandlar
denna sak man även bör ställa sig avvaktande i fråga örn ändring i
pensionsvillkoren, till dess själva lönefrågan har knäckts. Det kan ju tänkas,
att lönekommittén inte bara för lokmännen utan även för andra grupper, som
ha sådana särskilda ersättningar, kommer med ett förslag, att de skola inräknas
i lönen. Då löser sig pensionsfrågan av sig själv.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämneit
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn avlyftande från
fastighetsägarna i städer och stadsliknande samhällen av dem åvilande gaturenhållningsbesvär;
samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen
av statsunderstöd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 59, i anledning av dels Förslag till
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn utlännings rätt att här i xW^tuF-änningslag.
vistas (utlänningslag), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 269, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn utlännings rätt
att här i riket vistas (utlänningslag).

I samband med denna propositon hade utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 243, av herr Reuterskiöld;

nr 261, av herrar Undén och Löfgren; samt

nr 301, av herr Wistrand m. fl.; ävensom

inom andra kammaren:

nr 543, av herr Gezelius m. fl.

I motionen I: 243 hade hemställts, att riksdagen med avslag å propositionen
måtte besluta att den nu gällande utlänningslagen skulle förlängas att gälla
till och med den 31 december 1942.

I motionen 1: 301 hade hemställts, att riksdagen med avslag å propositionen
måtte besluta att den nu gällande utlänningslagen skulle förlängas att gälla
till och med den 31 december 1938 samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville verkställa utredning och för 1938 års riksdag^ framlägga
förslag till definitiv lag om utlännings rätt att här i riket vistas.

I motionen lii 543 hade hemställts, att riksdagen med avslag å propositionen
måtte besluta att den nu gällande utlänningslagen skulle förlängas att gälla

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

till och med deri 31 december 1938 samt hos Kungl. Maj :t anhålla örn förnyad
utredning angående sådana ändringar i nämnda lag, vilka kunde befinnas påkallade
och möjliga utan att lagens huvudsakliga karaktär av skyddslagstiftning
för den svenska arbetsmarknaden och folkrasen fördunklades och att för
1938 års riksdag måtte framläggas de förslag till ändrad lagstiftning i ifrågavarande
ämne, vartill en sådan förnyad utredning kunde giva anledning.

Slutligen hade i motionen I: 261 hemställts örn vissa ändringar i lagförslaget.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att det genom förevarande propositionen
framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till lag örn utlännings
rätt att här i riket vistas (utlänningslag);

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de ej kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A) icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Erik Anderson, Larsson i Hede och Gezelius,
vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte besluta

dels — med avslag å Kungl. Maj:ts i propositionen nr 269 framlagda förslag
-—■ att nu gällande lag örn utlännings rätt att här i riket vistas skulle erhålla
förlängd giltighet till och med den 31 december 1938,

dels ock att hos Kungl. Maj :t göra hemställan örn förnyad utredning angående
sådana ändringar i nämnda lag, vilka kunde befinnas påkallade och möjliga
med iakttagande av lagens huvudsakliga karaktär av skyddslagstiftning
för den svenska arbetsmarknaden och folkrasen, samt att för 1938 års riksdag
måtte framläggas de förslag till ändrad lagstiftning i ifrågavarande ämne,
vartill en sådan förnyad utredning kunde giva anledning,

eller, örn detta yrkande icke vunne bifall,

B) att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra hemställan örn en allsidig,
förutsättningslös och skyndsam utredning beträffande grunderna för en planmässig
svensk politik i fråga örn folkutbytet med främmande länder under hänsynstagande
till bl. a. svenska befolknings- och arbetsmarknadspolitiska intressen.

Herr Wistrand: Herr talman! Frågan om främlingslagstiftningen har ju
redan vid flera olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Undan
för undan har tidsläget framskapat en förändrad uppfattning rörande de internationella
flyttningsrörelserna, och tyvärr har så småningom den gamla
liberala förkrigsinställningen på detta område måst vika under starkt tryck
från en händelseutveckling, som har varit oemotståndlig eller på vilken i varje
fall ett litet land föga eller ingenting har kunnat inverka. Vi ha i själva verket
endast att inrikta oss efter förhållandena, sådana de nu en gång gestalta
sig ute i världen, och vidtaga våra dispositioner efter dem.

Under hand och i enlighet med den lagstiftning, som vi så småningom ha
skaffat oss, har det i Sverige utvecklat sig en praxis, som har varit av sådan
natur, att det i den föreliggande regeringspropositionen har kunnat vitsordas,
att erfarenheterna från de år, som nuvarande lag om utlännings rätt att här i
riket vistas har varit i kraft, visa, att den i stort sett väl har fyllt sin uppgift.
Den har medgivit en anpassning, som har varit i hög grad ägnad att på detta
ömtåliga område uppehålla en ändamålsenlig, på en gång både vidsynt och
våra hittillsvarande intressen väl tillgodoseende invandringspolitik.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

Emellertid kunna vi, med hänsyn inte minst till befolkningsfrågans utveckling,
emotse, att en mycket snar framtid kommer att ställa oss inför nya problem,
vilka nödvändiggöra, att invandringsfrågorna upptagas till behandling
med nya utgångspunkter och efter helt andra linjer än dem, som för närvarande
äro för handen. Det saknas enligt min mening på intet vis anledning att
omedelbart upptaga ett sådant revisionsarbete. Ur denna synpunkt är alltså
en förändrad lagstiftning i frågan örn främlingars rätt att inkomma i och förbliva
i riket en angelägenhet av betydande vikt.

Emellertid är det inte med dessa utgångspunkter, som det föreliggande regeringsförslaget
har utarbetats. Dess huvudmoment torde väl vara att skapa
en centralisering av ärendenas behandling. Det ligger sålunda mer på det
administrativa området, men en annan mycket beaktansvärd punkt i det nu
förevarande förslaget och det, som ligger bakom det, torde vara en önskan att
vidga möjligheterna för politiska flyktingar att finna den tillflykt här i landet,
som de nu få allt mera svårt att finna i andra länder, därför att man
hyser tvekan örn möjligheten och lämpligheten av att sträcka sig alltför långt
på det området.

Det är väl icke oriktigt att söka genesis till det föreliggande lagförslaget i
just de framstötar, som vid föregående riksdag gjordes i syfte att skapa en
sådan gynnad ställning åt politiska flyktingar. De framstötarna avvisades
emellertid av riksdagen på grund av ett enhälligt utlåtande av andra lagutskottet,
vilket för övrigt var underskrivet av den nuvarande justitieministern.
Det utlåtandet tillstyrkte visserligen vissa tekniska skärpningar i utlänningskontrollen
men avstyrkte principiella förändringar i främlingslagstiftningen.

Nu kan jag icke undertrycka en viss förvåning över att herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet på den korta tid, som har förflutit sedan dess,
har kommit till en förändrad uppfattning i denna fråga och för riksdagen framlagt
ett förslag, som på mycket uppmärksammade punkter innehåller en förändrad
och motsatt uppfattning. Man måste ovillkorligen fråga sig vad som
har inträffat och som har kunnat föranleda en förändrad inställning till just
dessa frågor. Orsakerna kunna väl svårligen spåras i en tillämpning av nuvarande
lagstiftning, som icke skulle ha följt riktiga linjer. Härom ger ju
för övrigt redan den kungl, propositionen det vittnesbörd, som jag tillåtit
mig att citera, och i detta sammanhang förtjänar jdterligare att bringas i erinran
det sakförhållandet — som är undanskymt i Kungl. Maj :ts proposition,
men som framhålles av socialstyrelsen i dess yttrande — att behandlingen
av alla tveksamma främlingsärenden hela tiden skett i intimt samförstånd
mellan socialstyrelsen och utrikesdepartementet, och att socialstyrelsen i
alla de fall, där utrikesdepartementet har ansett sig böra uttrycka en bestämd
uppfattning, villigt och lojalt har tagit denna ad notam.

Jag tror ännu mindre, att man kan göra gällande, att de allmänpolitiska
förhållandena numera ha ändrat sig på ett sådant sätt, att vårt land i anslutning
till en sådan ändring skulle anse sig kunna utan men för sina intressen
iakttaga mindre varsamhet i fråga örn sitt ställningstagande till det
politiska flyktingsproblemet, vilket ju under denna tidrymd har blivit varken
mindre allvarligt eller mera överskådligt, vare sig till sin innebörd eller till sin
storleksordning.

I den riksdagsdebatt, som förra året hölls i denna fråga i första kammaren,
framhölls av nuvarande statsrådet Westman, att asylrättsbegreppet ingalunda
innebure en rätt för politiska flyktingar att i främmande land finna en
fristad utan endast en rätt för en stat att i den mån den funne det med sina
intressen förenligt lämna en dylik fristad.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 5-4.

Xr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

Vid behandlingen av denna fråga, som för närvarande föreligger, förefaller
det mig synnerligen angeläget att behålla detta alldeles riktiga konstaterande
i minnet. Regeringsförslaget innehåller nämligen bestämmelser, som inte kunna
undgå att giva det intrycket, att utlänningar skulle tillerkännas en viss rätt
att komma in i riket. De sakkunniga, som ha utarbetat det förslag, som till
sina huvudprinciper ligger till grund för propositionen, hade föreslagit, att
det vid socialstyrelsens sida skulle ställas ett råd av tre personer, som skulle
höras i viktiga frågor rörande uppehålls- och arbetstillstånd. Detta råd har
emellertid nu i propositionen ytterligare utvecklats till en nämnd, utan vars
hörande socialstyrelsen inte skulle få förvägra en utlänning att inkomma och
kvarstanna i riket. Skulle någon ledamot av nämnden motsätta sig avslagsbeslutet,
äger utlänningen besvärsrätt hos Kungl. Majit. Socialstyrelsen får
alltså väl bifalla utlänningens ansökan att få vistas och försörja sig i riket,
men örn socialstyrelsen vid sin prövning anser, att ett bifall till en sådan
framställning inte bör äga rum, så skall socialstyrelsens mening underställas
nämnden. Om sedan någon av nämndens ledamöter hyser en annan uppfattning
skall frågan prövas av Kungl. Maj :t. Det är en anordning, som väl
svårligen kan uppfattas och alldeles säkert inte kommer att uppfattas på
annat sätt än att en utlänning endast i mera extraordinära fall må förhindras
att inkomma i riket. Hela denna uppfattning i fråga om främlingsärendenas
behandling synes mig gå tillbaka till en liberalistisk anda, som eljest mycket
litet brukar komma till synes i Kungl. Maj :ts propositioner till riksdagen. Så
organiserade som de politiska flyktingarna numera äro kan man med visshet
som en följd av förslagets antagande förutse en rörelse mot Sverige som invandringsland,
och härtill lär det för övrigt redan ha försports ansatser vid
blotta meddelandet om att en regeringsproposition av detta innehåll framlagts,
så mycket mera som härtill kommer, att förslaget också innehåller en bestämmelse,
som torde av utlandet uppfattas som en laxare definition av begreppet
politisk flykting. I själva verket utvidgas också detta begrepps innebörd,
låt vara, att jag måste medgiva, att den utvidgningen är med hänsyn till
nuvarande förhållanden berättigad. Fråga är emellertid, om vi i dessa dagar
med fördel skola kunna återupptaga liberalistiska tankegångar på detta område.

Vi kunna ju inte släppa ur sikte, att det här gäller i vad mån befintliga
arbetstillgångar och förtjänstmöjligheter skola reserveras för svenska medborgare
eller inte. Och då är att observera, att de politiska flyktingarna till
sin huvudpart tillhöra de intellektuella yrkena, för vilka ju utrymmet här i
landet allt fortfarande är knappt. De tillhöra inte de yrkeskategorier, vilka
man åtminstone för närvarande lätt och gärna kan giva sysselsättning utan
att man därmed utestänger inhemsk arbetskraft och försörjningsmöjligheter
för inhemska medborgare. Genom den kanske i och för sig befogade uppluckringen
av begreppet politisk flykting kommer numera nästan varje utlänning,
som uppgiver sig av politiska orsaker ha flytt till annat land, att behandlas
som politisk flykting. Samtidigt som man noggrant prövar vanliga
arbetssökande, som utan uppgivande av politiska skäl komma över som invandrareklientel,
erhålla personer, som kanske många gånger på ganska lösa
grunder presentera sig som politiska flyktingar, en viss gynnad position som
konkurrenter på vår arbetsmarknad.

Detta är skäl. som kunna hämtas av förhållandena inom landet. Förhållandena
i utlandet tala i samma riktning. På senare år har skaran av personer,
som av politiska orsaker lämnat sitt land, oerhört tillvuxit, och säkerligen
är kulmen för den ännu inte nådd. Hur t. ex. än det spanska inbördes -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

kriget kati komma att avlöpa, kan man vara tämligen förvissad om, att en
stor kontingent av politiska flyktingar kommer att uppstå även från detta
länck Det Ilar också blivit så med en kärvare tid, att härbärgerandet av
politiska flyktingar icke är så friktionsfritt som det var förr. Därom kunna
vi hämta erfarenheter inte bara från vårt norska grannland, som ju hade
mycket litet behagliga erfarenheter av den gästfrihet, som det på sin tid lämnade
Trotski. Man kan ju t. ex. tänka sig vilken källa till förvecklingar för
vårt land, som skulle kunna uppstå, om elen tidningsnotis talar sanning, som
meddelar planer om att överflytta den verksamhet, som för närvarande bedrives
av de tyska emigrantpartierna i Tjeekoslovakiet, till Skandinavien, därför
att den tjeckoslovakiska staten funnit denna verksamhet innebära ett så
allvarligt oroselement, att den anser sig böra vägra fortsatt gästvänskap för
dess utövare. I många länder — jag tror mig nästan våga säga de flesta och
alldeles särskilt i asylrättens klassiska hemland Schweiz — tillämpas numera
av detta skäl en helt annan praxis än tidigare, även örn lagstiftningen
inte har undergått någon väsentlig förändring. Vi skulle alltså, örn utskottets
förslag och Kungl. Maj:ts proposition vunne bifall, gå helt emot den allmänna
inriktning, som de mindre staterna för närvarande anse det med sin
fördel förenligt att följa.

Jag förstår och jag väntar mig den invändningen, att just vid sådant förhållande
kan det vara angeläget att förlägga handläggningen av tveksamma
fall till Kungl. Maj:t. Jag ifrågasätter emellertid, örn det skälet vid närmare
granskning håller sig. Är det inte i stället så, att regeringen just genom
att man medger dessa besvärsmöjligheter engagerar sig själv på ett sätt
som den annars inte behöver göra? Regeringens formella alibi i fråga örn
främlingsärendenas behandling har enligt min uppfattning kunnat vara en
utrikespolitisk tillgång av visst värde, som man kanske inte alldeles i onödan
bör avhända sig. Då det ju inte påståtts, att socialstyrelsens verksamhet
bedrivits på ett sätt, som verkar otillfredsställande — verksamheten har ju,
som jag redan nämnt, handhafts i intim kontakt med utrikesdepartementet —
kan man inte heller här hämta skäl för en förändring. Ur administrativ synpunkt
kan man väl för övrigt ställa sig en smula tveksam örn lämpligheten
av att förlägga avgörandet av dessa ärenden hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet.
De äro ju i de ömtåliga fallen av helt politisk, näringspolitisk
eller ofta, i de mest delikata fallen, av utrikespolitisk natur. Det kan väl inte
undvikas, att den diskretionära prövningen av ärendena, som hittills kunnat
utövas av utrikesdepartementet med tillämpning av hittillsvarande system, numera
i viss grad kommer att försvåras.

Det är under åberopande av dessa skäl och synpunkter, herr talman, som
jag tillåter mig yrka avslag å utskottets förslag. Härtill kommer, som jag redan
nämnde i början av mitt anförande, att frågan örn en invandringslagstiftning,
som behandlas ifrån andra utgångspunkter, alltmer tränger sig fram.
När vår nuvarande lagstiftning skall ersättas av en annan, bör hänsyn tagas
till de nya spörsmål, vilka nu uppkomma. De stå på ett helt annat plan och
röra frågor av en helt annan storleksordning än de, som kommit till uttryck
i föreliggande ändringsförslag, vilket samtidigt som det innebär en rationellare
ordning på vissa punkter av främlingsärendenas behandling också i de avseenden,
jag här i mitt anförande berört, innebär nyheter, där det inte skett en
riktig avvägning mellan det i och för sig behjärtansvärda önskemålet att
skänka större möjligheter att lätta politiska flyktingars ofta verkligen mycket
hårda och svåra lott och å andra sidan vårt eget lands både rent politiska
och näringspolitiska intressen. Ett uppskov borde gott kunna åstad -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

kommas. Det har ingenting inträffat, sorn nödvändiggör ett hastigt avgörande
i denna fråga, men däremot mycket som bör föranleda återhållsamhet
i de avseenden, jag här berört.

Herr talman! Jag ber att med denna motivering få yrka bifall till den i
ärendet avgivna reservationen av herr Erik Anderson m. fl.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag skulle inte omedelbart ha

tagit till ordet, örn inte den ärade föregående talaren i sitt anförande hade infört
en del personliga betraktelser, som rörde min ställning till utlänningslagen,
sådan den framträdde vid föregående års riksdag och sådan den kommit
till uttryck i innevarande års proposition. Jag ber med anledning av dessa
betraktelser få säga den ärade talaren, att örn han verkligen läst andra lagutskottets
motivering för dess utlåtande i fjol och inte nöjt sig med att läsa några
utdrag därur i tidningarna, skall han finna, att utskottet började sitt utlåtande
med en erinran därom, att den gällande lagstiftningen äger giltighet endast
till och med den 31 december 1937, och därav förklaras naturligtvis, att utskottet
inte ansåg sig i fjol böra föreslå några stora och principiella ändringar.
Denna erinran innebar i stället ett påpekande att frågan om en mera grundlig
omarbetning i alla händelser skulle, såsom utskottet säger i nästkommande
punkt, komma upp vid följande års riksdag. Under sådana förhållanden var
det ganska naturligt, att utskottet nöjde sig med att föreslå endast tekniska
förbättringar i lagen. Örn den ärade talaren varit med örn frågans behandling
här i fjol och förresten iakttagit, på vilket sätt man i allmänhet behandlar frågor
örn ändringsförslag i provisoriska lagar, skulle den ärade talaren kanhända
inte förvånat sig över att utskottets förslag i fjol fick det innehåll som
det fick. Jag har för min del ofta varit med örn att handlägga likartade frågor
i andra lagutskottet, och jag kan underrätta den ärade talaren om att man
vid dylika tillfällen brukar gå till väga på det sätt som utskottet gjorde i fjol.

Den ärade talaren nämnde, att det på sista tiden skulle ha gjort sig gällande
en ansats till ökad invandring i Sverige, beroende på att underrättelse hade
spritts om att en proposition, vilken avsåg att gynna invandring hit till landet,
lagts fram på riksdagens bord. Jag undrar inte på, ifall utlänningar skulle
känna sig hågade att göra ett försök att komma in i Sverige, om de få en framställning
av propositionens innebörd av den art, som den ärade talaren lämnade.
Det var ju en direkt inbjudan till dem att göra ett försök att komma in
här i Sverige, då den ärade talaren skildrade, hur dörrarna för dem skulle
öppnas på vid gavel. Emellertid har propositionen ingalunda gått ut ifrån en
sådan ensidig avsikt. Vi ha här att brottas med ett mycket svårt problem,
ett problem, som vårt land haft jämförelsevis ringa känning av hittills, men
som i framtiden naturligtvis kan bli mera påträngande. För att reducera frågan
i dess nuvarande läge till sina rätta proportioner vad Sverige ankommer,
ber jag blott att få erinra örn sådana siffror, att för närvarande i Schweiz finns
det omkring 350,000 utlänningar, och att de kyrkoskrivna utlänningarnas antal
i Sverige för närvarande är högst 20,000. Under sådana omständigheter
kan man ju inte precis rekommendera Schweiz som mönsterland för Sverige
ur de synpunkter för vilka den ärade talaren gjorde sig till tolk. Vad beträffar
särskilt de politiska flyktingarna ha vi för närvarande här i vårt land
ungefär 1,000 flyktingar, som kommit från Finland. Vi lia ungefär 2,000,
som tillhörde den gamla tsaristiska regimen i Ryssland och vilka kommit över
hit, och vi lia ungefär 1,000 flyktingar från Tyskland. Av dessa politiska
flyktingar från Tyskland äro ungefär 400 av judisk nationalitet. Vad beträffar
de andra skandinaviska länderna, är det väl närmast Danmark som kan
jämföras med oss, och jag vill nämna, att i Danmark har man 1,500 tyska

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

politiska flyktingar och av dem ungefär 850 judar. Man kan således inte
säga, att den politik, som Sverige hittills fört, lett till en sådan situation, att
det finns någon anledning till de klagomål över det nuvarande tillståndet, vilka
man sett framställda i pressen. I själva verket har Sverige inte visat sig vara
särdeles generöst i jämförelse med andra länder. Jag behöver bara erinra örn
den generositet, som Frankrike i närvarande stund visar mot de politiska flyktingarna
från Spanien, en generositet, som för övrigt ligger i linje med den
franska regeringens flyktingspolitik överhuvud. Frankrike hör till de länder,
som gjort mycket stora uppoffringar redan förut för att hjälpa de politiska
flyktingarna. Jag vill inte säga, i vilken ordning Sverige kommer bland
staterna i fråga om arbetet för de politiska flyktingarna, utan jag vill nöja
mig med att konstatera, att vi ingalunda ligga i främsta. linjen.

Det är, som den ärade talaren säger, ett mycket vanskligt problem, som uppkommit
genom det politiska flyktingskapet. Att man fått ändra definitionen
på »politisk flykting», ansåg den ärade talaren vara beklagligt, men han gjorde
ingen invändning mot den åtgärd, som därvid är vidtagen. Jag vill nämna,
att en ändring i definitionen företagits även i andra länder med anledning av
den förändrade situationen, t. ex. i Danmark, men jag behöver inte uppehålla
mig vid den saken. Ändringen i angivandet av flyktingsbegreppet är vidtagen
för att lämpa detta begrepp »politisk flykting» så att det under nu rådande
förhållanden kommer att motsvara det ändamål som begreppet »politisk flykting»
haft under tidigare och andra förhållanden. Ändamålet har varit och är
att bereda tillfälle för flyktingar att få åtnjuta det skydd som den svenska staten
kan anse vara lämpligt att ge dem. Den definition på asylrätt, som jag
härmed givit, är samma definition, som jag gav i fjol. Det är överhuvud den
definition av asylrätt, som man nu för tiden är ense örn att använda. Jag förvånar
mig i allra högsta grad över att den ärade talaren ansåg sig kunna säga, att
propositionen övergivit denna idé örn asylrätten . Så är ingalunda förhållandet,
utan denna definition, detta åskådningssätt bibehålies alltjämt. Men vad
propositionen vill göra är, att den vill skapa regler för utövandet av den svenska
statens verksamhet, när den överlåter asylrätt, så att denna politik drives
efter ur alla synpunkter väl avvägda linjer. Det är givet att frågan om ^vilken
utsträckning man kan mottaga utlänningar i vårt land är en politisk fråga.
Den är en politisk fråga ur utrikespolitisk synpunkt, den är en politisk fråga
ur inrikespolitisk synpunkt. Det är under sådana förhållanden alldeles omöjligt
att tänka sig en anordning, som skulle innebära att regeringen stod utanför
avgörandet av de principiellt viktiga eller de ur politisk synpunkt betydelsefulla
fallen. Så har ju regeringen inte heller gjort under nu gällande lagstiftning.
Som kammaren mycket väl vet, har klagorätt över förpassningsbeslut
medgivits. Vad beträffar avvisningsbeslut, har det stått i lagen, att
besvär inte finge anföras. Men det har som bekant likväl blivit^så att avvisningsbeslut
i en del fall genom klagan över verkställigheten ändå kommit under
Kungl. Maj :t. Det är för att göra slut på den nuvarande otillfredsställande
ordningen i fråga örn Kungl. Maj:ts vägledande verksamhet som de nya
bestämmelserna lia införts. . . o

Det har enligt min tanke varit omöjligt att gå så långt som lagrådet velat.
Lagrådet har velat ge oinskränkt besvärsrätt till Kungl. Maj :t, men det föreföll
mig, som örn detta vore att gå för långt. Inte ens svenska medborgare ha
möjlighet att få alla de frågor, som röra deras rätt, prövade i högsta instans,
utan den möjligheten klippes, såsom vi veta, av genom fullföljdslagen, och
ännu mindre kan det naturligtvis ifrågakomma, att en utlänning skall kunna
framställa några rättsanspråk på att hans önskan örn att få sig asylrätt tillerkänd
alltid .skulle prövas i högsta instans. Det gäller då att finna en medel -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

väg, att sätta in, om jag får uttrycka mig så, ett såll, vilket sållar ut de viktiga
ärendena, som skola gå till Kungl. Maj :t, från de ärenden, vilka skola
stanna såsom definitivt avgjorda hos lägre myndigheter. Det sållet utgöres
nu av denna utlänningsnämnd, vilken skall samarbeta nied socialstyrelsen. Jagar
fullt villig att medge, att formen för detta samarbete är en ny form, till
vilken jag inte kan påvisa någon analogi ifrån vår rätt förut. Men det är ju
en företeelse, som bör förekomma inom förvaltningsrätten att man där skapar
de former, som vid varje tillfälle äro bäst ägnade att möjliggöra ärendenas
handläggning på ett sådant sätt, att därigenom tillgodoses alla berättigade intressen
både ur den enskildes synpunkt och ur den synpunkten att statsförvaltningen
skall arbeta utan för tung apparat och utan att i sista hand Kungl.
Majit blir besvärad med ett onödigt stort antal ärenden av ringa vikt.

Det föreföll mig också litet egendomligt, att den ärade talaren sade, att den
nu föreliggande propositionen inte tager hänsyn till de nya problem, som dyka
upp och som böra behandlas från nya utgångspunkter. Jag har svårt att förstå,
vad det skulle vara för nya problem och för nya utgångspunkter, som den
ärade talaren åsyftade. Vad han sade i sitt anförande, var ju gamla välkända
saker, som ha beaktats. Jag var till exempel i somras nere i Genéve och hörde
på de överläggningar, som där ägde rum i fråga om de tyska flyktingarnas
behandling och i fråga om flyktingsfrågan över huvud, och där behandlades
dessa problem ur internationella synpunkter och med hänsyn tagen till de omvälvningar
och omkastningar, som ha ägt rum i Europa och som alltjämt fortgå
i Europa. Någonting därutöver fingo vi inte höra, att den ärade talaren
kunde på profetisk väg meddela oss.

Det nu föreliggande förslaget medför en möjlighet att handha det svenska
systemet på ett mera effektivt och samtidigt också mera humanitärt sätt än
förut. Den centralisation, som här är föreslagen, kommer att göra det möjligt
att utan onödigt stränga lagregler avvisa sådana utlänningar som det inte är
önskligt att mottaga i vårt land. Yi äro alla säkert angelägna om att vi inte
skola behöva gå till några restriktiva åtgärder med avseende på trafiken över
våra gränser från de angränsande skandinaviska länderna. Under sådana omständigheter
är det naturligtvis mycket viktigt att man från centrala utgångspunkter
kan studera de inresande, som komma över dessa gränser.

Det är också betydelsefullt att man centralt kan handlägga de problem, som
uppkomma, därest en icke önskvärd främling kommit in i landet och bör förpassas
ur landet. I det fallet bär det hittills brustit mycket. En hel del av
de svårigheter, som vi haft att bli av med icke önskvärda utlänningar, har berott
på att förpassningsärendena inte blivit centralt handlagda.

Jag är för min del av den uppfattningen, att denna lag inte innehåller några
revolutionerande nyheter, och att den inte alls kan betraktas såsom en inledning
till en omvälvning i den svenska invandringspolitiken. Jag förordar denna
lag till kammarens antagande ur den synpunkten, att jag tror,, att den skall
kunna leda till att hithörande frågor komma att handläggas på ett både ur
svensk och ur internationell synpunkt sett humant sätt. \ ad de politiska flyktingarna
beträffar så kommer det att innebära att de flyktingar, vilka verkligen
förtjäna att få åtnjuta asylrätt, också komma i åtnjutande av sådant
skydd, medan däremot de, som oberättigat framställa anspråk härpå, bil avvisade
från vårt land.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag har naturligtvis inte mycket att tilllägga
efter herr statsrådets anförande, men jag skall be att få redogöra litet
för hur vi ha sett på den här saken i utskottet.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

Jag kan kanske också få bidraga till insikten om att de skräckmålningar,
som den förste ärade talaren ville skrämma kammaren med, väl icke, om man
grundligt studerar det föreliggande förslaget, motsvaras av verkligheten och
på så sätt örn möjligt föra oss ned till betraktande av vad som här verkligen
föreslås.

Den ärade talaren gick ju så långt, att han sade, att förslaget innebar, att
vi i vår lagstiftning skulle gå alldeles emot de principer, som övriga länder
nu tillämpa i fråga örn behandlingen av utlänningsärendena. Kammaren lade
dock märke till, att det inte riktigt fanns överensstämmelse mellan början av
hans anförande och själva slutet och det på två sätt. Såsom jag åtminstone
uppfattade hans anförande, borde den riktiga slutsatsen lia blivit att inte blott
det här förslaget skulle förkastas, utan också att hela den nu gällande lagen
i fråga örn behandlingen av utlänningar borde upphävas såsom i olika hänseenden
vådlig. Men det var även en annan bristande motsvarighet, som kammaren
nog lade märke till. I början berörde talaren alla dessa förfärliga faror,
som med förslaget äro förbundna, men i slutet kom det in några varma ord
örn den hänsyn, man var tvungen att taga till olika politiska flyktingar, vilka
jagades från plats till plats.

De olika synpunkter, som han nu förde fram. dem ha vi naturligtvis mycket
ingående och grundligt givit akt på och diskuterat i utskottet. Vi äro
fullt medvetna om, att här rör det sig örn mycket ömtåliga ämnen. Det rör sig
i första hand, som den förste ärade talaren framhöll, dels örn näringslivets
bästa, och dels rör det hänsyn till befolkningsfrågan. Vi ansågo naturligtvis
i utskottet, att när våra svenska arbetare äro stängda över snart sagt hela
världen, så kunna vi, även örn för tillfället goda konjunkturer råda här hemma,
inte som den ärade talaren trodde av välvilja, öppna portarna på vid
gavel för alla möjliga utlänningar. Det Ilar varit fullständigt främmande
för oss inom utskottet. Likaså har vi heller aldrig på något sätt velat medverka
till att från befolkningssynpunkt eller annan synpunkt mindervärda och
icke önskvärda individer — det räknas upp i lagförslaget taskspelare och bettlare
och andra dylika — skulle få på något sätt ökade möjligheter att komma,
in i vårt land. Den frågan ha vi varit fullt på det klara med.

Det var nu den ena sidan, som vi skulle väga hans anmärkningar mot. Den
andra är ju den s. k. asylrätten, och då mena vi naturligtvis inte, att
varje utlänning har rätt att komma in i Sverige, utan vi syfta bara till att det
under vissa förhållanden och villkor skall vara möjligt för en politisk flykting
att här i vårt gamla land få huld och skydd. När vi se hur präktiga och
dugliga människor, som inte gjort något annat ont än att de hyst en politisk
åsikt, som strider mot de härskande klassernas i det ena eller det andra landet,
när vi märka, hur dessa hyggliga människor jagas och hotas både med döden
och andra mindre straff, då ha vi i Sverige — jag vill inte säga sedan urminnes
tider kanske, men jag vill säga sedan länge — ansett det som en heder för
vårt land, att vi öppnat våra portar och lämnat skydd åt dessa olyckliga
människor. Det är mellan dessa båda sidor av saken som vi nu försökt få
fram en lagstiftning, som skulle göra det ena och det andra inte låta.

Om den gamla lagen sade nu den förste ärade talaren, att den har i det
stora hela fungerat väl, och han gav socialstyrelsen goda vitsord för dess sätt
att tillämpa den. Det är just det, som vi också äro ense örn inom utskottet,
och så vitt vi förstå, innebär förslaget ingen ändring i de grundläggande
principerna för handläggningen av utlänningsärendena, sådana som dessa
principer fått uttryck i nu gällande lag. Det är inte meningen att nu ändra
dem på något sätt.

Den viktigaste ändringen är i stället den, som herr statsrådet anförde, nårn -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

ligen att genom förslagets antagande så vitt möjligt alla dessa ärenden centraliserades
till en myndighet, nämligen socialstyrelsen.

Nu är det ju så, att somliga ärenden avgöras av polisen, andra av länsstyrelserna,
medan åter andra gå till socialstyrelsen o. s. v. Det kan ju på det
sättet aldrig bli någon enhetlig behandling av ärendena, och därför har utskottet
ansett, att det är en avgjord styrka i det föreliggande förslaget, att det
hänför alla ärenden, som angå dessa frågor, till socialstyrelsen. Därigenom
komma de under enhetlig behandling och dessutom röna de, när lagen i fortsättningen
skall tillämpas av socialstyrelsen, en synnerligen human tillämpning.
Den förste ärade talaren erkände, att styrelsen hittills handlagt ärendena
på ett humant sätt, och vi äro förvissade örn att den även i fortsättningen
skall handla på samma sätt.

Sedan kommer frågan, örn förslaget skulle till den grad öppna möjligheter
för politiska flyktingar, att dessa skulle komma att strömma över hit till
landet. Jag säger då som herr statsrådet sade, att det är ju klart, att örn den
ärade talaren jämte tidningspressen och andra för allmänheten framställer
vårt förslag på det sättet och inte bryr sig om, huruvida framställningen är
grundad på verkliga förhållanden eller bara vilar på fantasi, detta utomlands
och ännu mera i hemlandet kan verka så, att flyktingarna inbilla sig: i Sverige
äro portarna öppna för alla möjliga, som vilja komma hit! Såvitt vi kunnat
finna i utskottet, avse de föreslagna bestämmelserna den formella handläggningen
av flyktingsärendena. Men det är inte meningen, att den nya lagen
skulle betaga myndigheterna den fria prövningsrätten i dessa frågor. Myndigheterna
skulle följaktligen vid prövningen av dessa ärenden allt fortfarande
komma att taga hänsyn till vederbörandes personliga förutsättningar. Anpassning
efter skiftande förhållanden skulle allt fortfarande komma att medgivas,
men skillnaden skulle bli den, att man vid detta avvägande skulle få
räkna på en kvalificerad myndighet och samma myndighet i alla de olika
fallen. Mindre önskvärda flyktingar bli enligt förslaget såväl som efter den
gamla lagen fortfarande avvisade, men hedervärda präktiga människor, som
efter vad jag sade nyss, intet annat ont gjort, än att de vågat hysa andra
•meningar i politiska ting än de maktägande klasserna i deras respektive länder,
dem skulle vi nu kunna tillåta att komma in på ungefär samma villkor
som förut. Deras öde skulle emellertid avgöras, såsom jag nu sagt flera
gånger, av en ^och samma centrala myndighet, som är insatt i dessa ärenden,
och som förstår både vad näringslivets bästa kräver och vad en berättigad
hänsyn till de olyckliga människornas ställning fordrar.

Om nu kammaren ville, såsom jag antydde, taga hänsyn till vad förslaget
verkligen innehåller, så tror jag, att kammarens ledamöter inte alls skola
behöva tveka att ansluta sig till detsamma.

Sedan vill jag bara säga en sak till, och det är, att förslaget innebär att lagen
skulle äga blott provisorisk giltighet. Det är ju klart, att under dessa år
till 1942 får man göra åtskilliga erfarenheter, och när den väntetiden, örn jag
så får kalla den, har gått till ända, kan det vara på sin plats att göra därav
påkallade ändringar i det då riksdagen till antagande förelagda lagförslaget.

Jag ber sålunda med dessa ord att varmt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den siste ärade talaren har betonat, att
det här föreliggande förslaget egentligen endast innehåller en enda nyhet, nämligen
centraliseringen, och departementschefen har karakteriserat denna genom
att säga, att förslaget icke innebär något revolutionerande. Man kan understryka
och vara med om båda dessa påståenden, men det är inte hela sanningen,

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

utan för att få fram den, får man lov att lägga till att vad förslaget medför,
är ett divisionsansvar för frågornas avgörande.

Detta divisionsansvar kommer till synes, då socialstyrelsen skall bli den
centrala myndigheten, men tillika i en mängd frågor beroende av en s. k.
nämnd. Denna nämnd kommer ju, såsom förslaget har utformats, att få den
befogenheten, att redan en enda ledamot kan åstadkomma, att frågan går upp
till Kungl. Maj :t, och så är ansvaret fördelat mellan socialstyrelsen, nämnden,
dess särskilda ledamöter och Kungl. Maj :t. Huruvida detta är någon fördel,
vill jag lämna därhän; men en sak synes mig vara klar, och det är, att hela
den centralisering, som här är ifrågasatt, har sin grund egentligen i det politiska
flyktingsspörsmålet. Då kan jag inte hjälpa, att, när man gör på detta
vis med hänsyn till de politiska flyktingarna — ty några andra omständigheter
föreligga icke, som vitsorda ett behov av centralisering •—- borde man väl
i stället särskilja de politiska flyktingarna från andra utlänningar och låta den
gamla lagen gälla helt oförändrad, där den visat sig tillfredsställande, eller
för alla andra slags utlänningar än de politiska flyktingarna. I olikhet med
den förste ärade talaren måste jag för min del säga, att när det gäller politiska
flyktingar, vill jag helt och hållet lägga ansvaret för frågornas avgörande hos
Kungl. Maj:t.

Frågan om de politiska flyktingarna är. som statsrådet betonade, en politisk
fråga, en inrikespolitisk fråga och en utrikespolitisk fråga, men att låta denna
dubbelpolitiska fråga avgöras på sätt här är föreslaget och med möjlighet att
komma till Kungl. Maj:t endast under vissa förutsättningar, som möjligen
kunna under hand tillskapas utanför lagen, förefaller mig icke vara riktigt.
Departementschefen har i propositionen, när han tog upp frågan efter lagrådets
hörande, särskilt framhållit, att han inte kunde gå med på kommitténs
förslag örn att Kungl. Maj :t skulle kunna ta initiativ till att ett ärende överlämnades
till Kungl. Maj:t, och att i stället nämnden fått denna särskilda ställning.
Enligt det ursprungliga förslaget skulle Kungl. Majit när som helst
kunna taga till sig ett sådant ärende. Det har nu departementschefen avvisat,
och, som jag med stor tacksamhet erkänner, också med fullt fog gjort det. En
sådan ordning vore förvaltningsrättsligt fullständigt omöjlig, men detta visar
hän på att det ändå fanns något behov av att Kungl. Maj :t skulle kunna få
varje sådant här ärende under sin prövning. Jag menar, att när det gäller de
politiska flyktingarna, är det ytterst och sist ingen annan makt i vårt land än
Kungl. Maj :t, som bör ta ansvaret.

Nu är det begrepp »politiska flyktingar», som återfinnes i lagens 20 §, så
kort, delvis allt för kort, definierat, att det säger egentligen ingenting eller för
litet, då där stadgas, att vederbörande skall ha »av politiska orsaker flytt från
annat land och att han ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas
icke åtnjuta trygghet» etc. När man emellertid har en definition på
politiska flyktingar, som utarbetats av en internationellt framstående jurist i
vårt grannland Norge, doktor Rastad, på sin tid utrikesminister i Norge, och
som är godkänd av den internationella organisationen 1''Institut de droit international,
förefaller det mig, att man gjorde klokare i att acceptera den definitionen,
mot vilken ingen anmärkning kan göras. Man kan ju ta den helt eller
med någon liten förändring, men det är i alla fall en definition, som efter hand
kommer att vinna internationellt erkännande, och då hade det varit rimligt att
vi nu tagit den. Det må nu vara, örn man tar den ena eller andra definitionen;
men varför böra emellertid frågorna gå till Kungl. Majit? Jo, kammaren
måste besinna, att då fråga är örn politiska flyktingar, är det inte bara ett bedömande
av frågan örn deras inkommande i riket, utan saken iir den, att sedan
de en gång inkommit i riket — och fått komma dit på laglig väg — medför

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 193".

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

detta vissa konsekvenser för den stat, som har tagit emot deni, i förhållande
till andra stater. Dessa konsekvenser äro klart angivna i det yttrande, som
rinstitut de droit international avgav och biträdde. Jag påpekar framför allt,
att vare sig det nu finns eller icke finns några konventioner om denna sak •—
i närvarande stund finns det ju ingen av större betydelse — komma vi efter
hand därhän i den internationella utvecklingen, att vi nödgas erkänna ansvaret
hos den stat, som tar emot en ''politisk flykting, för honom. Jag vill bara påpeka,
att, när en sådan flykting vill begiva sig till ett annat land, behöver han ett
pass, och det kan han få från det land, dit han kommit in. Ofta vill emellertid
landet inte i passet medge honom rätt att återvända, men i enlighet med den
utveckling, som ägt rum inom den internationella rätten, kommer han helt säkert,
att sedan han en gång blivit accepterad såsom politisk flykting i ett land,
också kunna göra anspråk på att få ett pass för utresa jämte ett medgivande
att få återvända. Det finns också andra följder av hans mottagande, där
staten så att säga kommer att få behandla honom icke helt såsom en medborgare,
men såsom en privilegierad utlänning. Under sådana förhållanden
synes det mig vara ganska rimligt, att Kungl. Maj :t vid bedömandet av frågan,
om han skall få komma in i landet, också skall taga hänsyn till vad det
kan bli för konsekvenser i förhållande till det utland, mot vilket vi ha statens
asylrätt. Det kan inte någon som helst annan myndighet göra. Socialstyrelsen
må vara hur gudabenådad som helst -—• jag tvivlar på att den egentligen
är det, men det må vara — men den kan i varje fall inte vara så sakkunnig på
detta område eller kan så bedöma de politiska förhållandena, som regeringen
gör under sitt politiska ansvar.

På denna grund kan jag för min del inte säga annat än att det stora felet
med den här lagen, sådan den nu föreligger, är, att den inte koncentrerat sina
ändringar till de politiska flyktingarna och koncentrerat bestämmanderätten
därvidlag till Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag förbiser ingalunda, herr talman,
att örn Kungl. Maj:t i statsrådet skall avgöra sådana här frågor, beror resultatet
på vad det är för politisk färg på regeringen. Det kan många gånger
inträffa, att det kanske blir ett mycket lättsinnigt handhavande av denna rätt
att mottaga politiska flyktingar, och det kan å andra sidan också inträffa, att
det blir ett strängt, eller kanske mycket strängt, tillbakahållande. Det senare
tror jag dock inte så mycket på, utan jag tror mera på det förra. Under alla
förhållanden finns det dock möjlighet att sedermera få frågan prövad på det
vanliga konstitutionella sättet. Det kan man inte göra örn avgörandet förläggas
till socialstyrelsen, ty då är Kungl. Maj :t ställd utanför i vissa fall, där
Kungl. Majit dock behövt ha sitt ord med i laget. Under sådana förhållanden
finner jag det icke rimligt att nu antaga en förändrad lag, som medför ett divisionsansvar
och som inte lägger ansvaret på denna väsentliga punkt beträffande
politiska flyktingars rätt att vistas i landet, där det bör ligga — hos
Kungl. Majit i statsrådet — men som inför ett experiment, vilket inte är av
behovet påkallat, med avseende på dessa politiska flyktingar, oaktat dessa
flyktingars förhållanden kunnat ordnas på bättre sätt.

Jag bär i den motion, som jag avgivit, hemställt, »att riksdagen med avslag
å prop. nr 269 ville för sin del besluta, att lagen 2 aug. 1927 örn utlännings
rätt att här i riket vistas förlänges att gälla till och med den 31 dec. 1942».
Nu har till det här föreliggande utlåtandet fogats en reservation, som går ut
på »att riksdagen måtte besluta — med avslag å Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 269 framlagda förslag •—- att nu gällande lag örn utlännings rätt att här i
riket vistas erhåller förlängd giltighet till och med den 31 december 1938»,
och som därjämte innehåller ett alternativt förslag. Den förste ärade talaren
yrkade, så vitt jag fattade honom rätt, inte bifall till denna reservation, utan

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

han yrkade bifall till sin motion, och denna motion omfattar endast det första
stycket, alltså att nu gällande lag måtte förlängas till den 31 december 1938.
Ehuru jag givetvis tycker, att det förslag, som jag motionsvis framfört, är
bättre och även bättre formulerat med hänsyn till att riksdagen icke kan besluta
annat än »för sin del», skall jag för att inte tillkrångla saken förena mig
i den förste talarens yrkande örn bifall till första punkten i reservationen, alltså
»att riksdagen måtte besluta — med avslag på Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 269 framlagda förslag — att nu gällande lag örn utlännings rätt att här i
riket vistas erhåller förlängd giltighet till och med den 31 december 1938».
Jag gör detta i förhoppning om att vi till dess kunna få ett omarbetat förslag
till en sådan här lagstiftning. Jag tror visserligen, att det vore lika lyckligt,
örn man förlängde lagen på fem år, men, som sagt, jag böjer mig för detta yrkande,
som framställts reservationsvis. Däremot kan jag under inga förhållanden
gå med på det andra stycket i reservationen, där det talas örn »att hos
Kungl. Maj :t göra hemställan om förnyad utredning angående sådana ändringar
i nämnda lag, vilka kunna befinnas påkallade och möjliga med iakttagande
av lagens huvudsakliga karaktär av skyddslagstiftning för den svenska arbetsmarknaden
och folkrasen, samt att för 1938 års riksdag måtte framläggas de
förslag till ändrad lagstiftning i ifrågavarande ämne, vartill en sådan förnyad
utredning kan giva anledning». Jag har inte betraktat denna lag ur den synpunkten
utan har betraktat den som en vanlig polislag med hänsyn till alla
möjliga statsintressen, som måste tillvaratagas. Att den kan vara av intresse
även för arbetsmarknaden och folkrasen vill jag inte bestrida, men skall man
ta med allt detta, komma vi att hamna i en fullständig ovisshet, och det är
mycket rimligare att taga lagen som den nu lyder och, med full kunskap om
vad den i detta avseende innebär, förlänga den till den 31 december 1938. I
förhoppning örn att detta mitt yrkande i sak överensstämmer med den förste
ärade talarens, ber jag att få framställa detsamma. Jag betonar därvid, att
huvudyrkandet är avslag på lagen och dess nyheter och bibehållande av den
gamla lagen till den sista december nästkommande år.

Herr Undén: Herr talman! Den förste ärade talaren konstaterade, att antalet
flyktingar i Sverige under sista tiden alltmera ökat och att det hotar att
ytterligare öka på grund av händelser, som vi för närvarande se framför oss.
Samtidigt konstaterade han, att utvecklingen på detta område i alla länder
har gått i restriktiv riktning, när det gällt att bereda plats för dessa flyktingar.
Hans slutsats tycktes vara, att vi då också borde följa med i den allmänna tendensen
och bygga murarna ännu högre, än vad de för närvarande äro, för att
skydda oss mot ytterligare tillflöde av flyktingar. För min del har jag emellertid
den föreställningen, att vi redan ha haft en alltför restriktiv lagstiftning
på detta område. Min uppfattning är, att vi byggt murarna alltför höga, och
att vi utan några nämnvärda uppoffringar mycket viii skulle kunna ge de politiska
flyktingarna en något humanare behandling, än vad vi hitintills lia
gjort.

Det framgick av de siffror, som justitieministern anförde, att vi ingalunda
på detta område lia gjort någon insats, som på något vis kan sägas överskrida,
vad som kan anses vara vår humanitära förpliktelse. Vårt land har ju
tidigare i olika fall ansett sig böra delta i humanitära aktioner till förmån
även för utländska medborgare i skilda former. Tillvaron av detta stora antal
flyktingar får anses som en internationell olycka, som de stater, som känna
sig ha medvetande örn dessa olyckor, böra känna som en moralisk förpliktelse
att i någon mån söka begränsa och lindra. Dessutom är det väl naturligt, att
ett land, som självt åtnjuter politisk frihet, har ett visst sinne för att så vitt

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

möjligt bevara politisk frihet även för de flyktingsskaror, som icke längre kunna
uppehålla sig i sitt eget land på grund av sina politiska åsikter.

Det har ju gjorts tafatta försök att åstadkomma internationella överenskommelser
för att lindra flyktingarnas lott, men som torde vara bekant ha strävandena
i denna riktning hittills endast nått mycket begränsade resultat. Helt
få länder ha anslutit sig till dessa konventioner, och avtalens innehåll har
dessutom varit så begränsat, att de ännu inte ha haft någon nämnvärd verkan
på flyktingarnas lott. Det förefaller mig i detta läge vara synnerligen betydelsefullt,
att riksdagen, när vi nu ändå skola revidera lagstiftningen i detta
ämne, eftersom den nuvarande lagen går ut, ser noga till att den nya lagen
inte ger anledning till en sådan behandling av flyktingarna, som kan anses innebära
ett svikande av elementära humanitära förpliktelser.

Den främsta invändning, som herr Wistrand riktade mot det föreliggande
lagförslaget, var, så vitt jag förstod, tillvaron av denna nya lekmannanämnd,
som skall pröva ärendena och vars uttalanden kunna lia en viss betydelse på
det sättet, att ett ärende under vissa omständigheter kan hänskjutas till Kungl.
Majit, och att det blir besvärsrätt till Kungl. Majit. Det är alltså tendensen i
lagen, och det var mot denna punkt, som herr Wistrand huvudsakligen vände
sig, nämligen att den ger Kungl. Maj :t ett ökat inflytande på dessa ärendens
behandling. Det må nu först sägas, att socialstyrelsen ju är en myndighet, som
närmast har till uppgift att i dessa frågor bevaka den svenska arbetsmarknadens
intressen. Socialstyrelsen är inte någon myndighet, som är särskilt
kvalificerad för att bedöma de politiska flyktingarnas tillträde till landet eller
vistelse här. Detta är ett spörsmål, som ligger fullständigt utanför socialstyrelsens
vanliga behörighet. Det kan därför ingalunda sägas vara någon onaturlig
anordning att se till att det blir möjligt att i sådana fall få en ytterligare
prövning av detta slags ärenden.

Nu har man häremot sagt, att socialstyrelsen ju har under hand samrått
med utrikesdepartementet, när det gällt frågor rörande politiska flyktingar,
och därvid följt de råd, som den fått därifrån. Jag har emellertid för min del
inte kunnat finna, att denna ordning är tillfredsställande. Behandlingen av
dessa ärenden har lätt kunnat bli alltför formalistisk. Handläggningen är
ofta ofullständig, liksom det ofta finns mycket fragmentariska upplysningar
eller inga upplysningar alls. Jag har själv många gånger varit med och deltagit
i behandlingen av ärenden av detta slag, där jag har haft ett starkt medvetande
örn att utredningen inte gett tillräckliga hållpunkter för ett verkligt
objektivt bedömande av frågan. Det har då för mig tett sig så, att örn man
visste, att man haft en särskild nämnd med speciell uppgift att pröva detta
slags frågor, kunde den definitiva prövningen i statsrådet ske på en mycket
tryggare grundval än hittills. Jag har t. ex. i mångå fall varit med om att
ett ärende kommit upp förpassningsvägen i form av besvär över ett förpassningsbeslut
till Kungl. Maj :t. Det har då vid flera tillfällen visat sig, att trots
att kanske samråd skett med utrikesdepartementet, utredningen i alla fall har
varit ofullständig första gången och att. när sedan ett förpassningsbeslut kom,
så har det funnits kompletterande uppgifter. För att inte göra sig skyldig till
en alltför stor hårdhet har Kungl. Majit då varit nödsakad att bevilja uppskov
med förpassningsbeslutets verkställande. Strängt taget är ju detta ett kringgående
av gällande lag — det skall inte bestridas — och det har också påtalats
inom konstitutionsutskottet. Ett förpassningsbeslut är ju egentligen definitivt
på så sätt att vederbörande, sedan han erhållit föreläggande örn avresa,
naturligtvis inte har rätt att stanna kvar i landet. Kungl. Maj :ts prövning
har därför ansetts vara av rent formell art, men i verkligheten ha förhållandena
framtvingat en realprövning från Kungl. Majits sida av förpassningsärenden,

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

för att det skulle bli möjligt att pröva ärendet ur humanitära synpunkter, innan
det definitivt avgjordes och innan utlänningen skickades ut ur landet. Det
måste vara en förtjänst hos den nya lagen, att den ger en fullt reguljär möjlighet
för Kungl. Majit att pröva detta slags ärenden, innan de komma fram till
förpassningsstadiet, alltså på ett tidigare stadium. Jag hälsar för min del med
största tillfredsställelse, att man nu ordnat med en dylik lekmannanämnd, som
har möjlighet att yttra sig över ärenden av detta slag.

Jag ber också i detta sammanhang få uttala min tillfredsställelse över att
utskottet tillgodosett en av mig väckt motion rörande förvaring och internering
av flyktingar. Man har nu anledning att tro, att de icke komma att glömmas
bort, när de internerats i fängelse, såsom emellanåt kunnat ske för närvarande.

Yad beträffar herr Reuterskiölds uppfattning örn definitionen av begreppet
politisk flykting, ligger det säkerligen mycket i vad han yttrade. Jag
skulle kanske ha kunnat instämma med honom, att det vore önskvärt med en
generösare definition, men i det läge frågan nu befinner sig, tror jag inte, att
det är möjligt att vidga begreppet politisk flykting utöver vad som föreslagits
i propositionen och utskottets utlåtande.

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Klefbeck nämnde, att det med den

lagstiftning, som nu föreslagits, inte skulle vara meningen att införa någon
annan praxis, än vad som tidigare förekommit, men han har ju omedelbart blivit
vederlagd på den punkten. Jag kan inte heller av det anförande, som
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet höll, få någon annan uppfattning,
än att det ger uttryck för en tendens att möjliggöra en mera lös
praxis beträffande de politiska flyktingarna än den, som hittills har tillämpats.
Här ligger ju i själva verket problemets kärna, ty varför vore eljest
ändringar nödiga?

Det är ingen, som förnekar de politiska flyktingarnas synnerligen svåra
lott, och hur sorgligt det i själva verket är, att man över hela världen har måst
gå ifrån den tidigare uppfattningen på denna punkt, torde det väl inte råda så
många olika meningar örn i denna kammare. Å andra sidan måste man med
verkligt allvarliga bekymmer se en utveckling i en sådan riktning, att vårt
land skulle i avsevärt större omfattning, än vad som för närvarande är fallet,
fyllas med politiska flyktingar icke endast med alla de återverkningar,
som detta får på vår arbetsmarknad, utan även med den risk för internationella
förvecklingar, sorni kunna uppstå och som många gånger kunna bli
allvarliga nog.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade vidare, att jag
icke bade angivit, vilka nya synpunkter det var, som jag ansåg skulle ligga
till grund'' för ny lagstiftning på detta område. Jag gjorde det i början av
mitt anförande, och jag anslöt mig för övrigt till det riksdagstryck, som föreligger
och till den reservation, där dessa synpunkter stå anförda. Jag förutsatte,
att de hade lästs av herr statsrådet och kammarens ledamöter, vilket väl
också de flesta av kammarens ledamöter gjort.

Jag slutade visst mitt anförande med någon felsägning, som kunnat giva anledning
till ett visst missförstånd. Jag yrkar bifall till den av herr Erik Anderson
m. fl. avgivna reservationen punkt A) och, örn den inte kan bifallas,
hemställer jag örn bifall till punkt B).

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
1 :o) att vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Wistrand, att kammaren skulle bifalla punkten A i den

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Förslag till utlänningslag. (Forts.)

vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Reuterskiöld, att kammaren
skulle bifalla första stycket av nämnda punkt i reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av herr Wistrand framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 59,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

.Vinner Nej, bifalles punkten A i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckt motion örn revision av lagen angående utlämning
av förbrytare, m. m.; samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Kungörelse- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av dels
/■”Sdr™01 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse angående förhandlingsrM
för statensra,tt för statens tjänstemän, dels ock en i ämnet väckt motion.

tjänstemän. Genom en den 24 februari 1937 till riksdagen avlämnad proposition, nr 128,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Majit anhållit örn riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän.

I det av Kungl. Majit framlagda kungörelseförslaget var 4 § så lydande:

Förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
en anledning av densamma väckt motion, nämligen nr 436 i andra kammaren
av herr Rersson i Falla m. fl., vari hemställts, att riksdagen i sitt yttrande
över propositionen måtte uttala, att förhandlingsrätten borde i vad den
bestämdes i den föreslagna 4 § få den avgränsning, som angåves i § 3 i sakkunnigas
förslag till kungörelse, d. v. s. att förhandling ej finge avse fråga
örn viss enskild tjänsteman, för så vitt icke spörsmålet gällde tillämpning av
mera allmänt principiell innebörd.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majt anmäla, att vid granskning
av det vid ifrågavarande proposition fogade förslaget till kungörelse angående
förhandlingsrätt för statens tjänstemän riksdagen ej funnit skäl göra
andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande upptagit;

B) att riksdagen måtte uppdraga åt herrar fullmäktige i riksgäldskontoret
att låta verkställa utredning rörande införande av förhandlingsrätt för tjänstemän
vid riksdagen och riksdagens verk; samt

C) att motionen II: 436 måtte anses besvarad genom vad utskottet under A)
hemställt.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»I likhet med Kungl. Maj :t anser utskottet, att förhandlingar skola få föras
jämväl i frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Utskottet har
följaktligen ej kunnat tillstyrka den i anledning av propositionen väckta motionen.
De skäl, departementschefen anfört mot en begränsning av förhandlingsrätten
i dylika fall, finner utskottet övertygande. Utskottet är liksom
departementschefen av den uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning
befara, att tjänstemannaorganisationerna skola komma att påfordra förhandlingar
för att oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner
av det ena eller andra slaget. I detta sammanhang må erinras örn den
rätt att förklara förhandlingar avslutade, då så prövas skäligt, som enligt
förslaget tillerkänts myndighet vid skriftliga och ordföranden vid muntliga
förhandlingar.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Österström, Tamm,
Heiding, Sam Larsson, Wistrand, Sandström i Sollefteå och Thorell ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Det av reservanterna föreslagna yttrandet skilde sig från utskottets yttrande
allenast därutinnan, att det nyss återgivna stycket utbytts mot ett stycke
av följande lydelse:

»På de skäl, som av de sakkunniga anförts, anser utskottet, att förhandlingar
i de former, som nu skola föreskrivas, icke böra få föras i fråga örn
viss enskild tjänsteman, för så vitt icke spörsmålet är av principiell eller
eljest allmän betydelse. Liksom hittills skola givetvis — såsom också de
sakkunniga förutsätta — efter genomförandet av en lagfästad förhandlingsordning
överläggningar i friare former kunna äga rum mellan en myndighet
och representanter för tjänstemannaorganisationer i frågor, som beröra
allenast en enskild tjänsteman. Det saknas emellertid enligt utskottets mening
anledning att för sådana frågor anlita den jämförelsevis tunga apparaten
med formella handlingar. Å andra sidan kunna dylika förhandlingar örn
enskilda tjänstemäns befordran, bestraffning, förflyttning m. m. bliva onödigt
betungande för vederbörande myndigheter, varjämte de ur principiell
synpunkt äro betänkliga, så snart de icke äro av mera allmän betydelse. Utskottet
anser för den skull, att till kungörelsens 4 § bör göras ett tillägg av
innebörd, att förhandling ej må, avse fråga örn viss enskild tjänsteman.»

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag skall i korthet be att få framställa
ett yrkande örn bifall till den reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Det förslag till förhandlingsordning, som är utarbetat och örn vilket Kungl.
Maj :t nu begär1 riksdagens yttrande, har tillvunnit sig utskottets bifall på

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)
praktiskt taget alla punkter av någon nämnvärd betydelse. Det är också utan
tvivel så, att det måste betecknas som en stor fördel ur allmänna synpunkt
ter att få denna fråga ordnad på det sätt, som av Kungl. Maj :t här har föreslagits.
Dock bör man kanske icke underlåta att framhålla, att redan innan
en sådan förhandlingsordning har genomförts, har det vid säkerligen praktiskt
taget alla statens verk förekommit förhandlingar emellan personalen och dess
organisationer å ena sidan och vederbörande verksmyndighet å den andra. För
egen del har jag från min verksamhet ett mycket starkt intryck av den stora
fördel, som det har varit för ämbetsverken att på det vis, som redan hittills
skett, komma1 i förbindelse med personalen och dess organisationer för att vid
sådana förhandlingar, hittills förda under mera formlösa förhållanden, få
kännedom örn de synpunkter, som personalen lägger på dessa frågor.

Jag skulle också vilja säga, att i förhållande till utskottets förslag innebär
Kungl. Maj :ts nu för riksdagen för yttrande framlagda förslag en väsentlig
fördel på en punkt. Kungl. Majit har nämligen i motsats till de sakkunniga
föreslagit, att endast sådana organisationer, som fått erkännande av
Kungl. Maj :t, skola få föra förhandlingar med vederbörande verksmyndighet,
medan i de sakkunnigas förslag varje organisation, hur liten och obetydlig den
än var, skulle haft rätt att föra sådana förhandlingar.

Endast i en punkt är det, som reservanterna i andra lagutskottet hava velat
föreslå och förorda en formulering av annan innebörd, än Kungl. Majit har
föreslagit, och det är i den frågan, huruvida sådana förhandlingar, som det
här är tal om, skulle kunna få föras även rörande viss enskild tjänstemans
förhållanden, även där dessa icke äro av allmän eller principiell betydelse. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle förhandlingar i sådana ärenden icke få föras,
och det förefaller vara ganska uppenbart, att det icke kan vara rimligt
att i den tunga form, som en sådan;, förhandlingsordning föreskriver, upptaga
förhandlingar inför verkens ledning rörande enskilda tjänstemäns befordran,
uppflyttning i löneklass, andra olika avlöningsförhållanden och semester.''Till
och med bestraffning för tjänsteförseelse skulle på det sättet enligt Kungl.
Majits förslag kunna bli föremål för behandling i en sådan förhandlingsform,
som här är föreslagen. Det är givet — och det har såväl de sakkunniga, vilka
på den punkten''hade en från Kungl. Majits uppfattning avvikande mening,
som reservanterna i utskottet framhållit — att verken skola kunna i andra
former förhandla även örn enskilda personers förhållanden med tjänstemannaorganisationerna.

Det är uppenbart, att det i framtiden som hittills icke skall vara något
hinder för dessa organisationer och enskilda tjänstemän att till verkens ledning
framföra sina synpunkter även i sådana frågor, som röra de enskilda
tjänstemännens förhållanden; men detta är en helt annan sak, än vad som här
är föreslaget. Här skulle den stora och tunga apparaten kunna sättas i gång,
och det kan även ifrågasättas, örn inte även på det viset tjänstemännens intressen
kunde lida skada, därigenom att det skulle åstadkomma ett oskäligt
dröjsmål med avgörandet av en del frågor, som på det viset bleve föremål
för förhandling.

På de skäl, som jag sålunda i korthet angivit, skall jag be att få hemställa
örn bifall till den reservation, som är fogad vid utskottets utlåtande. Inom
utskottet förhöll det sig så, att vid voteringen i denna fråga var det lika
många röster på vardera sidan, och det var lotten som fällde utslag till förmån
för den mening, som sedan blivit utskottets. Av dem, som kommo i minoriteten,
hava sju reserverat sig och framställt det yrkande, som här finns angivet
i reservationen, vartill jag sålunda ber att få yrka bifall.

Häri instämde herrar Heiding, Domö, Wistrand oell Tamm.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag kan instämma med den siste ärade
talaren, men lian går inte långt nog, utan jag yrkar därför, herr talman, avslag.

De förhandlingsformer, som finnas, äro tillräckliga. Denna lagfästade förhandlingsordning
är överflödig och kan till sina verkningar bliva skadlig. Jag
behöver icke gå in härpå och skall icke länge upptaga tiden, utan hemställer,
herr talman, blott att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maij :t anmäla,
att vid granskning av det vid ifrågavarande proposition fogade förslag till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän riksdagen ej funnit
skäl tillstyrka förslaget».

Det förefaller mig vara det enda naturliga och riktiga, när det gäller statens
ämbets- och tjänstemän på andra områden än de affärsdrivande verkens. Där
kan det vara litet annorlunda, men inom den egentliga, makthavande förvaltningen
synes mig denna legala, denna lagfästade förhandlingsrätt som ett oting.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Det vore av mycket stort intresse att
göra en jämförelse mellan den nu föreslagna kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän och den lagstiftning angående förenings- och
förhandlingsrätt, som riksdagen beslöt i fjol.

Jag skall emellertid inte upptaga tiden med en sådan jämförelse utan nöja
mig med att göra ett pär påpekanden. Till en början vill jag med glädje konstatera,
att den lagstiftning, som beslöts i fjol angående förenings- och förhandlingsrätt,
kom att omfatta även sådana i statens och kommunernas tjänst
anställda, som icke arbeta under ämbetsmannaansvar. Såsom herrarna torde
erinra sig, uppstod mycken strid örn den saken på grund av att högern, folkpartiet
och bondeförbundet ansågo, att denna lagstiftning borde begränsas till
de i privat tjänst anställda. Man lyckades i sista minuten rädda den bestämmelsen,
att det även skulle utsträckas till i offentlig tjänst anställda arbetare.
Jag säger, att det är glädjande, att så blev fallet, ty hade icke det beslutet då
fattats, skulle jag nödgats konstatera, att den förhandlingsrätt, som skulle
komma dessa arbetare i statens och kommunernas tjänst till godo i enlighet med
det nu föreliggande kungörelseförslaget, icke skulle komma att erbjuda dem
några större förmåner, i varje fall i jämförelse med dem, som tillförsäkrats arbetarna
på den privata arbetsmarknaden. Det är klart, att en förhandlingsrätt,
som gäller tjänstemän i strängare bemärkelse, måste ha en helt annan och
mera restriktiv karaktär än en förhandlingsrätt, som är avsedd för arbetare
med lösare anställningsformer.

I och för sig har jag ingenting att invända emot det förslag, som nu föreligger.
Det är ytterst försiktigt avfattat och kan icke tänkas komma att vålla
några som helst olägenheter eller svårigheter för de statliga myndigheterna.
Det är ju i grund och botten egentligen ingenting annat än ett fastslående av
en praxis, som redan har utvecklats, såsom också herr Sam Larsson tidigare
har påpekat.

Vad angår denna detalj, som reservanterna hava fäst sig vid, nämligen örn
rätt att även påkalla förhandling rörande enskild tjänstemans angelägenheter,
så ber jag att få understryka de synpunkter, som departementschefen har gjort
sig till tolk för och som också utskottet har accepterat. Det finns inte anledning
att befara, att tjänstemannaorganisationerna skola påfordra förhandlingar
för att oberättigat förhjälpa enskilda tjänstemän till förmåner av det ena eller
andra slaget. En mycket stark garanti mot ett missbruk ligger ju förresten
dari, att myndigheten har rätt att när som helst avbryta förhandlingar och
följaktligen på det viset göra slag i saken.

Jag kan, herr talman, inte neka mig nöjet att i detta sammanhang erinra örn

Första hammarens protokoll 1937. Nr Sif.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)
den ståndpunkt, som högern och folkpartiet intogo i fjol, när det gällde förhandlingsrätten.
Då hade Kungl. Maj :t föreslagit, att förhandlingsrätten
skulle begränsas till frågor, som gällde kollektiv reglering av arbets- och anställningsvillkoren.
Då opponerade man sig mycket kraftigt i andra lagutskottet
från högerhåll samt från folkpartihåll mot att uttrycket kollektiv reglering
skulle accepteras, och utskottet strök detta uttryck. Nu tycks man ha en helt
annan uppfattning. Nu är man rädd för de individuella förhandlingarna. I
och för sig har jag inte så mycket emot den saken, ty i verkligheten blir det
naturligtvis på det sättet, att det väsentligen blir förhandlingar örn kollektiv
reglering av anställningsvillkoren. Men jag tror det vore mycket olyckligt, örn
man på sätt reservanterna föreslagit, skulle omöjliggöra för organisationerna
att även företräda enskilda medlemmar beträffande mera individuella spörsmål.

Jag ber slutligen att få fästa uppmärksamheten därpå, att de personalorganisationer,
som yttrat sig i detta ärende ganska enstämmigt och mycket energiskt
gått in för den uppfattningen, som har kommit till uttryck i den kungl,
propositionen. Jag vill erinra örn, att t. ex. Sveriges lokomotivmannaförbund
Ilar ansett, att på den punkt, som det nu är fråga örn, innebar sakkunnigförfslaget
en direkt försämring av den ordning, som hittills hade tillämpats. Enligt
förbundets mening skulle förslaget komma att medföra mycket stort avbräck
för organisationerna. Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund ha
gjort sig till tolk för liknande synpunkter, och svenska postmannaförbundet
Ilar framhållit, att generalpoststyrelsen för närvarande icke lagt några hinder
i vägen för dylika individuella förhandlingar. Skulle, säger detta förbund, en
organisation avsäga sig rätten att bevaka en enskild tjänstemans intresse, skulle
detta strida mot organisationstanken. Något liknande har uttalats av svenska
underofficersförbundet och stats!jänarnas centralorganisation.

Den kungörelse rörande förhandlingsrätt, som det nu är fråga om, syftar
väl inte i första hand, herr talman, till att tillgodose ett intresse, som representeras
av myndigheterna. Syftet med densamma är väl att framförallt tillgodose
ett tjänstemannaintresse. Man har också stor anledning att lyssna till
vad tjänstemännen själva uttalat i denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag, som innebär
ett förordande av den kungl, propositionen.

Herr Wangson, Otto: Herr talman! Jag har begärt ordet bara för att
stryka under en punkt i utskottsutlåtandet. Det är en punkt, som rör en
tjänstemannagrupp, som de sakkunniga glömde. I sin proposition till förra
årets riksdag med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt uttalade
socialministern, att »frågan om förhandlingsrätt för de kommunalanställda,
som icke ha strejkrätt, bör upptagas i samband med spörsmålet örn förhandlingsrätt
för statens tjänstemän».

De sakkunniga ha emellertid inte närmare ingått på denna fråga. Utskottet
har likväl i sitt yttrande uttalat, att »då enligt utskottets uppfattning de
kommunala tjänstemännen i likhet med statstjänstemännen böra tillerkännas
en lagligen reglerad förhandlingsrätt, förutsätter utskottet, att ifrågavarande
spörsmål snarast göres till föremål för utredning». Jag vill som sagt kraftigt
understryka detta önskemål, och vill bara tillägga, att man tar storligen miste,
örn man till äventyrs på sina håll skulle tro, att någon reglering på detta område
inte skulle vara särskilt brådskande eller kanske ens nödvändig. Jag har
fått litet erfarenhet örn den saken på den senaste tiden i min egenskap av ordförande
för vårt lands socialvårdsfunktionärer. Dessa arbeta mångenstädes
under synnerligen trånga och inte sällan olidliga förhållanden, och jag har mer
än en gång haft anledning att känna mig beklämd, när jag sett hur hänsyns -

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Kun//(heiseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)
löst man understundom kunnat behandla dessa funktionärer. Detta är lyckligtvis
inte någon regel. Men att det överhuvud inte ens i de mest upprörande
fall är möjligt att på allvar komma till tals med de kommunala arbetsgivarna
det är det som är så djupt otillfredsställande och det är detta förhållande,
herr talman, som jag och tusenden med mig hoppas inom kort skall vara avhjälpt.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att
rätta en felaktig uppgift, som nyss fälldes av herr Sigfrid Hansson, när han
gjorde det påståendet, att högern, folkpartiet och bondeförbundet i fjol vid behandlingen
av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt skulle hava yrkat, att
från denna lag skulle uteslutas de i allmän tjänst anställda.

dag ber bara att få erinra herr Sigfrid Hansson örn att i det utlåtande, som
då avgavs av andra lagutskottet, fanns fogad bland annat en reservation av
mig, där jag yrkade, att 1 § i det framlagda lagförslaget måtte antagas i den
formulering, som Kungl. Maj :t hade föreslagit.

Herr Norman: Herr talman! När herr Wingson läste upp och underströk

vad utskottet sagt beträffande de kommunala tjänstemännens behov av förhandlingsrätt,
anser jag det betydelsefullt att få tillfälle att kunna fortsätta
med uppläsningen i vad det rör en särskild grupp av de kommunala tjänstemännen.
Fortsättningen, där herr Wangson således slutade, i utskottets utlåtande
lyder: »För vissa kategorier av kommunala tjänstemän, exempelvis folkskollärare
och andra, vilka anställas av kommunal myndighet men helt eller
delvis erhålla sin lön av staten, torde möjligen i viss utsträckning särbestämmelser
bliva erforderliga.»

Jag tar för givet, att herr statsrådet, som skall handlägga detta ärende —
även utan att jag här understryker önskemålen i vad det gäller folkskollärarkåren
— också beaktar vad utskottet här har skrivit. Folkskollärarkåren vid
det kommunala undervisningsväsendet kommer ju här att befinna sig i en rätt
egendomlig situation, örn det blir en förhandlingsordning för statstjänstemän
och en för kommunala tjänstemän, utan att det särskilt säges någonting
örn huru det skall ställa sig beträffande förhandlingsrätt för denna kår. Vi
äro kommunalanställda, men vårt huvudsakligaste intresse i detta fall är att
få förhandla med statsmakterna, och jag vädjar till herr statsrådet att utfinna
någon form, som medger lärarkåren vid det kommunala undervisningsväsendet
rätt till förhandling med bägge huvudmännen, såväl skoldistriktets myndigheter
som också med statsmakterna.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr Knut Petersson gav mig en välbefogad och
mycket värdefull läxa, nämligen att man inte skall obetingat lita på sitt minne,
särskilt örn man har ett så dåligt, som det jag är utrustad med. Jag borde
naturligtvis ha gått till handlingarna för att kontrollera, hur det verkligen förhöll
sig. Jag levde i den föreställningen, att folkpartiet hade varit enigt på
den punkten i andra lagutskottet. Nu är det ju å ena sidan alldeles riktigt,
som herr Knut Petersson upplyste, att han hade reserverat sig till förmån för
Kungl Maj :ts förslag och alltså befann sig på samma linje som jag. Men å
andra sidan förhåller det sig på det sättet, att det fanns en annan ledamot,
som representerade folkpartiet och som gick på den andra linjen. Detta kunde
kanske i viss mån få jämna ut sig och lända mig till ursäkt.

Jag vill dock gärna ha betygat, att frågans lyckliga lösning, nämligen att
lagstiftningen fick den utsträckning, som den fick, kanske till slut i mycket

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)
hög grad berodde på att herr Knut Petersson sällade sig till deni, som ville denna
lösning.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! Först vill jag lämna en förkla ring

i anledning av herr Wangsons yttrande, att de sakkunniga glömt bort en
viss grupp av befattningshavare. Det är visserligen sant och riktigt, att man
i direktiven till den kommitté, som hade att utreda frågan örn förhandlingsrätt
på det privata området, uttalade, att man ansåg, att de kommunala tjänstemännens
intressen skulle bevakas i samband med statstjänstemännens. _

Det kom emellertid att bli litet annorlunda vid det tillfälle, då direktiven
lämnade? rörande den utredning, som ligger till grund för. här förevarande
förslag. Örn det berodde på glömska eller något annat, vet jag inte, men där
har icke uppräknats de kommunalt anställda, och de sakkunniga ansågo sig
därför icke kunna taga med dem, änskönt de mycket gärna eljest skulle gjort
det. Jag vill anföra detta som en förklaring till att de inte kommo med i
detta sammanhang.

För övrigt skulle jag vilja tillägga, att när jag hörde herr Keuterskiölds
röst, tänkte jag: Det är i detta avseende en röst från en tid, som val ändock

får anses ligga långt tillbaka, ty vi ha ju här i landet sedan länge gatt in för
att ge folk förhandlingsrätt. Såväl i de privata företagen som även i de kommunala,
finns det sålunda en sådan förhandlingsrätt. Jag har uppfattat riksdagens
tidigare beslut på det sättet, att man skulle fullfölja denna inställning
och ge alla dem, som äro anställda och alltså kunna vara i behov av att förhandla
med sin motpart örn sina arbetsvillkor, tillfälle att överlägga med motparten.
Av de sakkunnigas utlåtande har också tydligt och klart framgått,
att de ha uppfattat läget på det viset.

Den sak, som man nu talar örn, rör frågan huruvida de organisationer, som
här skola få förhandlingsrätt, också skola få förhandla rörande enskilda tjänstemäns
förhållanden. I den förut antagna lagen örn förhandlingsrätt förefinnas
inga begränsningar, och man kan ju fråga sig, varför det möjligen skulle
finnas begränsningar, när det gäller de statsanställda. De skiljaktigheter, som
kunna finnas mellan de båda gruppernas arbetsvillkor och sättet för att fastställa
desamma, tar sig nog uttryck i själva förhandlingsordningen; denna
ordning, som här föreslås och som skall utfärdas i en författning avviker
därför också väsentligt från vad som gäller på det privata området. Såsom
också tydligt har återgivits, när kommittén tillsattes, skulle utredningen avse
att söka åstadkomma, att man i författningsväg fastställde vad som kommit
att bli bruk vid statsföretagen.

Nu har man sagt, att förhandlingar icke borde få föras i frågor, som uteslutande
beröra enskild tjänsteman, i annan mån än de ha allmän och principiell
karaktär. Men man får komma ihåg, att medan visserligen de sakkunniga
intagit den ståndpunkten, har i remissyttranden från olika håll uttalats
den meningen, att en sådan bestämmelse endast skulle medföra, att det uppstode
tveksamhet vid tillämpningen av kungörelsen. Sålunda har exempelvis ett sadant
stort verk som statens järnvägar tydligt och klart sagt ifrån, att en sadan
bestämmelse kommer att bli mycket svår att begagna sig av och att tolkningen
av densamma kan vara vansklig. Det är ju på det sättet, som statens
järnvägar också mycket riktigt uttalat, att de allra flesta frågor, som beröra
den enskilde, kunna anses lia principiell och allmän karaktär. En bestämmelse
av den innebörd reservanterna förorda gömmer ett tvistefrö, då olika
åsikter många gånger skulle komma att göras gällande beträffande det berättigade
i att uppta förhandling örn en enskilds angelägenheter.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkter är

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)
emellertid i själva verket inte så stor. Enligt den författning, som är avsedd
att utfärdas, skall protokoll föras över förhandlingarna. Reservanterna utgå,
liksom även de sakkunniga gjorde, ifrån att enskildas angelägenheter skulle
få upptagas vid s. k. formlösa förhandlingar — sådana som för närvarande
förekomma. Yad meningsskiljaktigheterna här gäller är således egentligen
endast frågan örn protokollföringen, och den saken ha några ledamöter av utskottet
ansett så utomordentligt’ viktig, att de måst reservera sig mot utskottets
beslut. Jag måste säga, att man även på denna punkt ger saken större
dimensioner än den har.

Gentemot vad herr Sam Larsson yttrade vill jag påpeka, att vid det statsföretag,
som har den största personalstyrkan, nämligen statens järnvägar, lia
personalorganisationerna redan ett visst medin flytande i fråga örn alla de fall,
som herr Larsson räknade upp, och till och med när det gäller lindrigare bestraffningar,
t. ex. i form av mistad lön under några dagar. I dessa fall tilllämpas
i enlighet med generaldirektörens egna direktiv just en sådan ordning,
som herr Larsson talade emot, och man kan alltså säga, att därmed de skäl,
som generaldirektören för riksförsäkringsanstalten anfört, fullständigt slås
ihjäl. Det bevisar väl ändå, att den risk, som man bär anser föreligga, inte
alls är stor.

Jag tror också, att man kan utgå ifrån, att de personer, som utses att representera
tjänstemännen, skola förstå att anpassa sig på ett sådant sätt, att
förhandlingsordningen inte skall komma att bli tyngre än oundvikligt är.

Jag önskar således för min del, att kamrarna i denna fråga skola fatta samstämmiga
beslut, även örn det icke är så viktigt i detta fall som i en del andra.
Första kammaren borde, synes det, när meningsskiljaktigheterna inte äro av
någon större betydelse, kunna bifalla utskottets förslag, vilket innebär ett biträdande
av det i den kungl, propositionen för yttrande framlagda förslaget.
Kungl. Maj :ts förslag bygger i stort sett på de sakkunnigas betänkande. Det
är endast i fråga om den punkt, som reservationen berör, och ett par till, som
Kungl. Maj :t frångått de sakkunnigas förslag, vilket emellertid skett med
hänsyn till de yttranden, som inkommit i anledning av sakkunnigeförslagets
remiss.

Herr Tamm: Herr talman! Jag nödgades begära ordet med anledning av
ilen anklagelse, som herr Sigfrid Hansson riktade mot högerpartiet för åsiktsförändring
från i fjol. Han uttalade, att när frågan om förenings- och förhandlingsrätt
förra året behandlades i andra lagutskottet, var högern där
praktiskt taget motståndare — åtminstone under vissa förhållanden — till
kollektiva förhandlingar. Nu däremot, säger herr Sigfrid Hansson, går högern
helt enkelt in för att motsätta sig individuella förhandlingar.

Jag tror, att den, som läser reservationen, knappast kan få en sådan uppfattning,
ty det framgår alldeles tydligt, att någon sorts motvilja från vår sida
mot att överhuvud taget personliga förhandlingar upptas icke förefinnes. Men
vi ha ansett, att det vöre lämpligare och lyckligare, om man kunde göra sådana
förhandlingar mindre formella, så att inte i alla möjliga enskilda fall denna
stora apparat med protokollföring och dylikt skulle behöva tillgripas, vilket
dock blir nödvändigt enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Jag vågar också hänvisa till de nuvarande förhållandena t. ex. inom kommunikationsverken,
där dylik förhandlingsrätt praktiskt taget redan föreligger.
Där har man fått tydliga belägg på lämpligheten av att det system, som
vi föreslå skall bibehållas, nämligen att frågor, som röra mera direkt personliga
intressen av individuell art, biha ordnas upp under enklare former. Jag
tror inte, att jag gör mig skyldig till någon indiskretion, örn jag säger, att då

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)
1936 års lönesakkunniga nyligen förhandlade med tjänstemannaorganisationerna,
ställde sig dessa i stort sett ganska likgiltiga inför en sådan anordning,
som Kungl. Maj :t nu föreslår, då man förmenade, att det nuvarande systemet
säkerligen skulle komma att tillämpas, vare sig det står i lag eller inte.

Anledningen till att vår reservation tillkommit är, att, när förhandlingsrätten
skall börja tillämpas även på andra områden än där den hittills praktiserats,
stora möjligheter finnas, att den skall kunna missbrukas. Detta Ira vi velat
förhindra. Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet sade nyss,
att frågan inte är så stor, och jag instämmer fullständigt med honom däri.
Men det beror ju dock alldeles på hur ledningarna och de enskilda tjänstemännen
själva taga saken. Men jag vill å andra sidan framhålla, att man just ifrån
verksledningarnas sida har uttalat en mycket stark farhåga för ett lössläppande
av denna rätt till förhandling örn individuella intressen och ställt sig
mycket tvekande inför dylik rätt. Det är på grund därav vi avgivit reservationen.
Det ligger alltså bakom densamma icke alls någon åsiktsförändring,
herr Sigfrid Hansson, utan här gäller det bara frågan örn vilken form man
skall välja för ifrågavarande förhandlingar.

Jag ber nied dessa ord att få yrka bifall till den reservation, som avgivits.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag ber endast att få framhålla, att
den förhandlingsskyldighet, som den i fjol beslutade lagen ålägger privata
arbetsgivare, är betydligt mera betungande än den, som nu skulle påläggas de
statliga myndigheterna. I fjol voro ju herr Tamm och hans meningsfränder så
angelägna örn att åstadkomma en enligt deras mening effektiv förhandlingsordning,
att de pålade arbetsgivarna ytterligare bördor utöver vad Kungl.
Majit föreslagit. Jag erinrar t. ex. örn kapitlet örn förhandling i särskilt fall,
vilket på högerns initiativ togs in i lagen. Men nu är man så rädd för att det
skall bli »en tung och oformlig apparat», att man inte ens kan godkänna de
mycket försiktigt avfattade, för att inte säga beskedliga förhandlingsrättsbestämmelser,
som framlagts av Kungl. Majit.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
Ilo) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o), av herr
Reuterskiöld, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att vid
granskning av det vid ifrågavarande proposition fogade förslaget till kungörelse
angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän riksdagen ej funnit skäl
tillstyrka förslaget.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 44,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Kungörelseförslag ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand hegärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 55.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående understöd åt kontrollföreningsverksamhet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 85, i anledning av väckta motioner angående avsättande av ett naturreservat
utmed den s. k. Haverdalsbukten i Harplinge socken m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss reglering av
handeln med färsk strömming och sill m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från kronoegendomen Stora och Lilla Avesta nr 1 i Kopparbergs län
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 88, i anledning av väckt motion angående enhetlig lagstiftning örn förbud
mot notdragning av strömming i Östersjön; samt

nr 89, i anledning av väckt motion angående återbetalning genom förbättringsarbete
av vissa stödlån åt jordbrukare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos i ett sammanhang det från andra kammaren ankomna protokollsutdraget
nr 516, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, angående de civila tjänsteläkarnas ställning
i städer och stadsliknande samhällen, och första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i
städer och stadsliknande samhällen.

I två likalydande motioner, nr 128 i första kammaren av herr Bjurström och
nr 184 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg m. fl. hade hemställts,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära framläggande av förslag
till 1938 års riksdag i fråga örn de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hade i sitt utlåtande nr 6 hemställt,
att andra kammaren måtte med bifall endast såtillvida till motionen
11:184 hos Kungl. Maj :t göra framställning örn vidtagande snarast möjligt
av de åtgärder i motionens syfte, vilka utskottet förut i utlåtandet förordat.

I motiveringen hade utskottet bland annat uttalat, att formerna för ifrågavarande
läkares anställande borde underkastas granskning närmast från synpunkten,
huruvida tjänsteläkarebefattningarna borde besättas helt eller del -

Ang. omorganisation

av stadsläkartjänstema

m. m.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. omorganisation av stadsläkartjänsterna m. m. (Forts.)
vis genom statlig myndighets försorg eller, som nn, utan dylik myndighets
medverkan, samt att läkarnas avlöning och villkoren för deras avgång ur tjänst
likaså borde bliva föremål för ensartade bestämmelser.

Enligt vad berörda protokollsutdrag utvisade hade andra kammaren bifallit
nyssnämnda hemställan.

Första kammarens andra tillfälliga utskott hade i sitt nu föreliggande utlåtande
hemställt, att första kammaren måtte med bifall endast såtillvida till
motionen 1:128 hos Kungl. Majit göra framställning om vidtagande snarast
möjligt av de åtgärder i motionens syfte, vilka utskottet förut i utlåtandet
förordat.

Utskottets motivering var i huvudsak likalydande med motiveringen i
andra kammarens andra tillfälliga utskotts nyss omnämnda utlåtande nr 6.

Herr Heuman: Herr talman! Då det av andra kammaren fattade beslutet,
som nu delgivits första kammaren, är av samma innebörd som första kammarens
andra tillfälliga utskotts hemställan i utlåtande nr 7, får jag yrka, att
kammaren måtte besluta att biträda medkammarens beslut och bifalla den hemställan,
som förekommer i det föreliggande utskottsutlåtandet nr 7.

Herr Bjurström: Herr talman! Jag ber att få uttala min erkänsla för den
behandling utskottet bestått den ifrågavarande motionen. Utskottet har visserligen
inte anslutit sig till den i motionen föreslagna begränsningen av tiden,
inom vilken jag hoppats få det begärda förslaget framlagt, men jag ber att få
understryka nödvändigheten av att något göres och uttalar den förhoppningen,
att det icke måtte dröja alltför länge, innan önskemålet kan realiseras.

I övrigt har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren vad
dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet hemställt och biträdde andra
kammarens i ärendet fattade beslut.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936.

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och myndigheter
till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit hänvisad,
hade, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande av för ärendenas
utredning i övrigt erforderliga upplysningar, i det föreliggande utlåtandet
underställt riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; och hade utskottet därvid
följt den ordning, som blivit i revisionsberättelsen iakttagen.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3—6.

Kades till handlingarna.

Lördagen den 22 maj 1937.

Xr 34.

Punkterna 7—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10—12.

Lädes till handlingarna.

Punkten 13. Äng.formerna

Under finansdepartementet, § 37, hade revisorerna meddelat, att tidigare ^uuaförårs
revisorer vid skilda tillfällen behandlat frågor, som sammanhängde med vattningen.
formerna för arbetet inom statsförvaltningen, och därvid jämväl uttalat vissa
önskemål, syftande till åtskilliga omläggningar av hittills tillämpade arbetsmetoder.
Av revisorerna i detta hänseende framförda anmärkningar hade
framförallt åsyftat sättet för utanordnande av statsmedel, bokföringen av vissa
utgifter, uppbörd, redovisning och kontroll av inkomster, ordnandet av blankettväsendet,
inköp av skrivmaterialier o. dyl. samt möjligheterna att härutinnan
åstadkomma mera praktiska och tidsbesparande anordningar.

Jämväl 1936 års statsrevisorer hade upptagit dessa ärenden, varvid de omnämnt,
att riksdagen år 1934 i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att Kungl.

Maj :t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga örn utanordnandet
av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat förfarande.

Revisorerna hade därefter anfört bland annat, att det förefölle revisorerna
som örn en kompletterande undersökning av arbetssättet och arbetsmetoderna
ävensom av de spörsmål, som därmed ägde samband, borde verkställas. Med
hänsyn härtill hade revisorerna, utan att närmare ingå på nyss angivna detaljfrågor,
velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet på dessa ur flera synpunkter
betydelsefulla spörsmål. •

Vid behandlingen av riksdagens revisorers berörda uttalande hade utskottet
jämväl behandlat en av herr E. Hage väckt motion (11:319) angående
undersökning av arbetsorganisationen och arbetsmetoderna vid statsförvaltningen.

I § 41 av sin berättelse hade revisorerna förordat, att det måtte tagas under
övervägande, i vad mån utgivandet av den officiella statistiken kunde påskyndas
samt huruvida icke åtgärder borde vidtagas för en omläggning av
denna statistik, innebärande, bland annat, en inskränkning av de administrativa
verkens publicerade statistik.

Jämväl i §§ 56 och 63 av sin berättelse hade riksdagens revisorer påvisat
vissa förhållanden inom statsförvaltningen, som i fråga örn där berörda speciella
områden medförde olägenheter, och vilka syntes böra föranleda vidtagandet
av förändringar i vissa hänseenden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit i anledning av vad revisorerna anfört och motionen 11:319 ville taga
under övervägande vilka åtgärder, som lämpligen läte sig genomföra för åstadkommande
av en rationalisering av arbetsmetoder och arbetsformer inom statsförvaltningen
i syfte att snabbt vinna åsyftat arbetsresultat.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Jag ber om ursäkt för att
jag tar kammarens tid i anspråk ett ögonblick.

Jag deltog i statsrevisionen 1936, och när man nu läser statsutskottets utlåtande
i denna punkt, är det en verklig sensation att se, att just det, som statsrevisorerna
sökte undvika, har statsutskottet tagit upp, nämligen herr Hages

Xr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. formerna för arbetet inom statsförvaltningen. (Forts.)
önskemål, vilka i den omfattning, de föreligga i hans motion, av statsrevisorerna
avvisades. Vad vi skrivit därom står på sid. 23 i utskottsutlåtandet: »Det
förefaller revisorerna som örn en kompletterande undersökning av arbetssättet
och arbetsmetoderna ävensom av de spörsmål, som därmed äga samband, bör
verkställas. Med hänsyn härtill hava revisorerna, utan att närmare ingå på
nyss angivna detaljfrågor, velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet på dessa
ur flera synpunkter betydelsefulla spörsmål.» Så långt voro vi ense med
herr Hage, men därutöver finge herr Hage väcka motion för att framföra sina
speciella önskemål, och det gjorde han också i andra kammaren. Motionen visades
till statsutskottet, och statsutskottet har behandlat densamma på annat
sätt än revisionen •—- det är dess sak.

Men saken invecklas, herr talman, ytterligare därav, att statsutskottet i denna
punkt även upptagit till behandling § 41 av statsrevisorernas berättelse, vilken
rör den officiella statistiken. I den frågan ha vi uttalat, att vi tycka, att det
vore önskvärt, att den statistik, som upprättas, skulle kunna bli offentliggjord
så pass tidigt, att man hade någon nytta av den, medan man levde. Och det är
ett mycket gott önskemål. Men att sammanblanda detta med frågan örn arbetsformerna
och vidare med herr Hages utveckling av det spörsmålet, förefaller
mig vara ett konststycke, som vi i statsrevisionen icke hade någon aning örn att
det skulle kunna utföras, allra minst av statsutskottet.

Vad som gjorde revisionen betänksam att gå så långt i fråga örn arbetsformerna,
som herr Hage då ville och som hans motion då visar, var det, att vi
här i landet kommit till gränsen av det möjliga i fråga örn de allmänna formerna.
Det kan finnas förenklingar och förbättringar att göra i fråga örn
räkenskapsväsendet, kvittenser och sådant, men, herr talman, när det gäller
t. ex. protokoll, är det en erfarenhet, som statsrevisorerna gjort, att vill man
skaffa sig närmare upplysningar örn ett förhållande, som man finner i räkenskaperna,
i kvittenser och sådant, och man så går till protokollen, finner man
där platt ingenting. Vi ha kommit så långt, att protokollen blivit betydelselösa
register, och längre i förenkling kan man icke komma. Möjligen kan man
komma längre i rationalisering genom att återvända till de gamla protokollen.

Jag menar, att hela det skrivsätt, som utskottet använder på sid. 25, är ett
sådant där vittsvävande och allmänt skrivsätt, som innefattar allting och ingenting.
Hesultatet därav, herr talman, blir i bästa fall en undersökning, som
kostar pengar och icke kommer att leda till något resultat, sannolikt icke heller
i avseende på statistiken. Hade den frågan däremot förelegat fri och självständig
utan att blandas ihop med de andra frågorna, hade vi kanske haft utsikt
att få statistiken, medan vi ännu hade någon nytta av den.

Nu berörda förhållanden göra emellertid, herr talman, att jag har svårt att
yrka avslag på statsutskottets hemställan i denna punkt. Men då jag undviker
att yrka avslag, gör jag det med den motiveringen, att jag hoppas, att
när Kungl. Maj :t får den skrivelse, som utskottet föreslår, han lägger herr
Hages motion ad acta.

Herr Hamrin: I motsats till herr Reuterskiöld hoppas jag att Kungl.

Maj :t tar upp både vad revisorerna skrivit och framför allt vad herr Hage
motionerat örn.

Här föreligger en fråga, som synes mig vara alldeles för litet beaktad hittills.
Statsrevisorerna ha gång efter annan tagit upp frågan, vilket också omnämnes
i statsutskottets utlåtande, och riksdagen har även avlåtit skrivelser med
begäran örn åtgärder i syfte att åstadkomma förenklingar, när det gäller arbetsmetoderna
och arbetsorganisationen inom statsförvaltningen. Men det har
icke lett till något verkligt resultat. Jo, det ledde en gång till det resultatet,

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Ang. formerna för arbetet inom statsförvaltningen. (Forts.)
att organisationsnämnden år 1930 tillsattes och började sitt arbete på olika
områden. Den påtalade också åtskilligt, som var av sådan natur, att det dels
Väckte uppmärksamhet och dels också avsatte frukter i form av reformer inom
olika områden av statsförvaltningen. Men sedan finansministern år 1933 eller
1934 avskedade organisationsnämnden, har allt arbete av detta slag legat nere.
Jag tror man kan säga, att vilken regering som än har suttit här i landet under
loppet av låt mig säga tjugu, trettio år, har den alltid haft någon kommitté
eller nämnd, som granskat arbetsmetoderna och arbetsuppgifterna i syfte att
förenkla desamma och vinna besparingar. Men, som sagt, under de senaste
åren har ingenting gjorts i denna riktning.

Jag måste, herr talman, bekänna, att när man som jag flyttat från det fria
näringslivet — affärslivets och industriens områden — direkt in i statsförvaltningen
såsom chef för ett ämbetsverk, blir man verkligen förbluffad över de
förhållanden, som råda just i de avseenden, som påpekats av statsrevisorerna
och särskilt av herr Hage. Det gäller t. ex. en sådan enkel sak som att bokföra
en befattningshavares avlöning. Jag kan illustrera förhållandena, herr talman,
genom att nämna för herrarna, att enligt de fastställda formulären, som man
alltså icke kan gå ifrån, måste man inom länsstyrelserna bokföra en månadsavlöning
till en landsfiskal i minst tio kolumner. Är det nu så, att denne man
under månadens lopp varit tjänstledig av en eller annan anledning under ett
par, tre dagar och den biträdande landsfiskalen ryckt in i hans ställe, tillkomma
ytterligare en två, tre kolumner. Detta skall göras i dubbla exemplar. En
person skall sitta och räkna ut en sådan sak med multiplikation, subtraktion
och addition, så att man får ett utförligt läroexempel i algebra, innan man
kommer fram till vad som skall utbetalas till en enda befattningshavare. Jag
menar, att här finnes det oändligt mycket att göra för att skapa större reda
och klarhet och framför allt för att spara tid och arbete.

Vad jag här sagt gäller också örn andra områden, som beröras i statsutskottets
utlåtande. Jag tänker bland annat på en av de nyaste avdelningarna inom
länsstyrelserna, nämligen automobilavdelningarna, vilka bland annat Ira att
lämna upplysningar och uppgifter till andra myndigheter. Där förekommer också
ett mångskriveri, som alldeles säkert utan några som helst eftergifter med
avseende på kontrollen eller med hänsyn till den officiella statistiken kunde
inskränkas i mycket hög grad.

Slutligen ber jag, herr talman, att få yttra ett par ord örn en annan fråga, som
beröres i utskottets utlåtande, nämligen statens upphandlingar. Det är nu ungefär
tjugufem år sedan vår nuvarande upphandlingsförordning reviderades, ett
arbete som jag på sin tid deltog i. Det måste emellertid sägas, att vårt upphandlingsväsen
har stelnat i byråkratiska former, som behöva reformeras till
fromma för både statens ekonomi och affärslivet. Jag hoppas därför, herr
talman, att Kungl. Maj :t snarast möjligt beaktar vad statsutskottet i denna
fråga anfört och den skrivelse, som jag hoppas riksdagen kommer att avlåta
med anledning av utskottets utlåtande. Jag vill även uttala det önskemålet, att
när en utredning sättes i gång, den kommer att utföras inte så mycket av tjänstemän
och personer, som ha en förutfattad mening, låt vara att de kunna vara
mycket skickliga inom det område, där de nu arbeta, utan av det praktiska livets
män, som kunna på statsförvaltningen tillgodogöra de erfarenheter och de
arbetsmetoder, som de sedan längre eller kortare tid använt på sitt vanliga arbetsområde.
Jag har härmed icke velat ge något avkall på kravet ifrån statens
sida på stark kontroll, men jag tror inte, att det förekommer några större
risker i det avseendet inom det enskilda näringsliv^ än inom statsförvaltningen.
Det förekommer med andra ord icke flera försnillningar inom det fria näringslivet
i förhållande till dess storlek än inom statsförvaltningen.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. formerna för arbetet inom statsförvaltningen. (Forts.)

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till statsutskottets utlåtande, och jag
vågar uttala den förhoppningen, att dessa erinringar och påpekanden jämväl
måtte beaktas, när Kungl. Maj :t går att vidtaga åtgärder med anledning av
den riksdagsskrivelse, som här kan komma att beslutas.

Herr Borell: Efter herr Hamrins anförande kunde jag egentligen lia av stått

från att yttra mig, men det bör väl i anledning av herr Reuterskiölds uttalande
sägas ett ord också från utskottets sida.

I den föreliggande berättelsen av statsrevisorerna förekomma under flera
punkter anmärkningar rörande tungroddheten och dyrbarheten i statsförvaltningens
arbetsformer, och revisorerna påpeka behovet av rationalisering och
förbilligande av desamma. Dessa olika punkter i revisionsberättelsen bär utskottet
sammanfört under punkt 13 i utlåtandet, och i det sammanhanget har
också till behandling upptagits en till utskottet hänvisad motion av herr Hage.
Nu förvånar sig professor Reuterskiöld häröver, därför att statsrevisorerna,
innan motionen väcktes, skulle tagit avstånd från de framställningar, som herr
Hage gjorde inom statsrevisionen och som sedermera återkommit i hans motion.
Men detta förhållande utgör väl intet hinder för att statsutskottet kan ha en
annan upfattning örn herr Hages önskemål än professor Reuterskiöld. Statsutskottet
har ansett, att de framställningar, som herr Hage gjort, äro förtjänta
av beaktande vid den allmänna utredning, som statsutskottet ifrågasätter. Detta
är ju anledningen till att vi behandlat motionen på det sätt, som skett. Jag
förstår ej, att herr Reuterskiöld kan förvåna sig så mycket över den saken.
Det föreligger tydligen olika åsikter i sak beträffande herr Hages önskemål.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Ja, inte förvånar jag mig, herr talman, över statsut skottet

— det gör man icke i dessa dagar alltför mycket! Men jag har heller
icke sagt det, utan jag sade, att det, som förvånade mig, var att få se herr
Hages av statsrevisorerna avvisade linjer återuppståndna utan närmare granskning
i statsutskottet, som dessutom i detta sammanhang — jag tillåter mig att
påpeka det — har yttrat sig örn en motion, som icke är hänvisad dit, nämligen
en motion av herrar Österström och Bergvall! örn den säger utskottet självt:
»Ur denna motion, som icke hänvisats till statsutskottet, vill utskottet dock andraga»
etc.

Förhållandet är det, att vi naturligtvis ha önskemål med avseende på förenklingar
och dylikt, men det får vara måtta på reformerna också.

Jag begärde emellertid ordet, när landshöfdingen i Jönköpings län yttrade
sig. Han fäste uppmärksamheten vid de tabeller och dylikt, som skola föras
rörande utbetalning av löner. Förhållandet är det, att hela det där systemet
beror på det avlöningsreglemente, som förutvarande statsminister Ekman införde
här i landet och som är en mycket underlig tillställning, en tillställning kanske
på gott, men mest på ont, och något som man så snart som möjligt borde
komma ifrån. De där tabellerna äro ändå värre, när det gäller skolorna. Då
statsrevisorerna besökte skolorna, klagade alla rektorer utom en över dessa tabeller
och sade, att de voro alldeles förfärliga och fullkomligt onödiga. Det
var vår mening också. Den enda, som gillade dem, var herr Hage.

Nu säde också den ärade talaren på Jönköpingsbänken, att vi skulle begära
en utredning av icke tjänstemän. Herr talman, det råkar vara så, örn jag icke
är fel underrättad, att de omtalade formulären för löneuträkningar med mera
sådant ha utarbetats inom riksräkenskapsverket just med tillhjälp av en revisor
från järnvägsstyrelsen, som icke var sakkunnig på förvaltningens område. Och
därför blev det, som det blev!

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Äng. formerna för arbetet inom statsförvaltningen. (Forts.)

Herr Bäcklund: Herr talman! Herr Reuterskiöld Ilar beklagat sig över

att statsutskottet i sitt utlåtande gått längre än statsrevisorerna gjort i sin berättelse
angående förevarande fråga. Då jag tillhör statsrevisionen och dessutom
har deltagit i behandlingen av detta ärende i utskottet, kan det måhända
förefalla litet egendomligt, att jag biträtt statsutskottets utlåtande Den, som
känner till behandlingen av frågan inom statsrevisionen, behöver emellertid inte
förundra sig över att jag gått med på den utvidgning av statsrevisorernas påpekanden,
som utskottet gjort. Saken är nämligen den, såsom väl alla känna till,
som tillhört statsrevisionen, att man gärna vill undvika reservationer till statsrevisorernas
berättelse, och därför får man ofta göra eftergifter. Det var på
det sättet, att inom revisionen utarbetades flera förslag i detta ärende, men professor
Reuterskiöld opponerade sig emot dem, och till sist blev det en mager
kompromiss, som kom fram i statsrevisorernas berättelse. Statsutskottet har
nu behandlat revisorernas påpekanden så, att man mera fått fram vad herr Hage
egentligen avsåg. Då detta i stort sett överensstämmer med min mening, hade
jag ingen anledning att i statsutskottet motsätta mig det förslag, som den första
avdelningen framlade. Och örn nu professor Reuterskiöld inte tycker örn det
förslaget, vill jag säga, att jag i stället tycker om det.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20. Ang. en

I denna punkt hade utskottet yttrat: klarad^efau »Vad

i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet funnit ningshavares
dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av vederböran- åtennträde i
des utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklarin- ''
gen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bort av förhållandena
föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet att från utskottets
sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat för riksdagen anmäla.
»

Herr Reuterskiöld: Herr talman! I den nu föredragna tjugonde punkten
sammanfattar utskottet de statsrevisorernas erinringar, som icke föranlett något
utskottets yttrande. Att något sådant icke avgivits, har skett på olika grunder,
bland annat därför att vad revisorna där anfört icke varit av beskaffenhet
att påkalla något yttrande från utskottets sida. Det är ett av dessa ärenden,
som jag vill tillåta mig att rikta kammarens uppmärksamhet på, just därför
att jag mycket väl kan förstå, att statsutskottet icke haft anledning att upptaga
det, då frågan gäller lagstiftningen.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Äng. en sträffriförklarad befattningshavares återinträde i tjänst. (Forts.)

Jag syftar på § 42 i statsrevisorernas berättelse, vilken avhandlar det fallet,
att en fjärdingsman blev häktad för förskingring och skulle ha blivit dömd
bl. a. till avsättning, örn han ej råkat förklaras sinnessjuk, och så blev han
icke dömd. Han sattes in på vårdanstalt, men det dröjde icke mer än ett par
månader förrän han började bli frisk, och innan ett år var gånget, var han utskriven
som fullt frisk. Han begärde att få återinträda i tjänsten, och länsstyrelsen
ansåg sig icke kunna förhindra det. Kommunen var alldeles ifrån
sig. Man ålade honom att ställa en mycket stor borgen, men den lyckades han
skaffa. På det sättet återfick han sin tjänst. Statsrevisorerna uttala, att de
»anse det ofrånkomligt, att lagbestämmelser — därest nya sådana skulle erfordras
—- snarast möjligt komma till stånd, som möjliggöra för myndighet
att förhindra en befattningshavare att återinträda i tjänst, då befattningshavaren
i fråga gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, för vilket han, därest
han icke straffriförklarats, skulle kunnat dömas till avsättning».

Man vet ju, att straffriförklaringarna många gånger äro både för lekmannen
och för juristen högst oförklarliga. De äro kanske förklarliga för läkaren,
därom skall jag icke fälla något omdöme, men i varje fall blir man, när man
ser tillämpningen, ganska betänksam.

Jag vill hemställa till justitiedepartementets chef att ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga, då den ju kommit upp också i ett annat sammanhang,
nämligen när det gäller de straffriförklarades behandling. Denna senare
fråga^kan vara nog så viktig, men jag tror, att ur statens synpunkt den
andra frågan är väsentligt viktigare. Jag hoppas, att departementschefen vill
upptaga spörsmålet till utredning och framlägga ett lagförslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, lädes den under behandling varande
punkten till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättande av en
skadad telefonkabel inom Karlskrona fästning;
o nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av ett
fårstall vid Drottningsholms kungsgård;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående inrättande av
ett statens hantverksinstitut jämte en i ämnet väckt motion;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till bidrag till
sjukkassor m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till utbildningskurser
för hushållerskor i skogsarbetarförläggningar;

nr 150, i anledning av väckt motion om anslag till biologiska undersökningar
av farmaceutiska specialiteter;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad uppställning
av riksstaten m. m. jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 152. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till låneunderstöd
åt vissa egnahemsägare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

o Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion, II: 10''7, om införande av skolplikt
för bildbara sinnesslöa barn m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,0m stödjande
i anledning av väckt motion angående stödjande av produktionen av god, folk- av produkuppfostrande
film. twnenav god,

** folkupp I

en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hän-fostrande film.
visad motion, nr 187, hade herr John Björck m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående
lämplighet att vidtaga åtgärder för att befria verkligt god folkuppfostrande
film från nöjesskatt och att antingen statens biografbyrå eller ett av Kungl.

Majit tillsatt granskningsråd måtte bedöma, när sådan film förelåge, samt att
genom direkt statsunderstöd gynna produktionen av verkligt god folkuppfostrande
svensk film, varvid uppmärksamheten jämväl borde riktas på den s. k.
skol- och bildningsfilmen, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga
de förslag, som av utredningen föranleddes.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Björck, John: Herr talman! Behandlingen av denna motion är rätt
anmärkningsvärd. Under det att andra kammarens första tillfälliga utskott
enhälligt tillstyrkte en likalydande motion, har denna kammares utskott lika
enhälligt avstyrkt motionen. Utskottet är i övrigt rätt välvilligt, men det
bruka utskotten ju vara i sin motivering för att trösta en motionär, när hans
motion slaktas.

Jag får emellertid vara tacksam för den välviljan. Utskottet säger bland
annat, att det är ense med motionären angående filmens kulturella betydelse
och att det instämmer i uttalandet örn önskvärdheten av att genom positiva
åtgärder söka höja filmens kulturella nivå. Men sedan, måste jag säga, är
det också slut med välviljan. Utskottet säger nämligen i fortsättningen, att
de vägar, som motionären anvisat, äro varken lämpliga eller framkomliga.
Jag anser, att utskottet här använt väl starka ord eller större våld än nöden
kräver, då det, innan någon utredning ens tillstyrkts, förklarar, att de ifrågasatta
vägarna icke alls gå att komma fram på. Jag tillåter mig påpeka, att i
motionen inte direkt har angivits, vilka vägar utredningen skulle gå eller vad
den skulle omfatta. I motionen hemställes bl. a. örn en utredning angående
lämpligheten av åtgärder i ett visst syfte, och slutligen hemställes, att Kungl.
Maj :t måtte framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Att vi, som önska en förbättring av filmen, inte stå ensamma örn detta krav,
visa tydligt uttalanden från vitt skilda håll. Jag tillåter mig påpeka att två
statliga institutioner, nämligen skolöverstyrelsen och statens biografbyrå, och
dessutom Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska
filmsamfundet, Sveriges biograf- och filmkammare och Sveriges biografägareförbund
samtliga hava tillstyrkt motionen. Man måste väl ändå tillerkänna
dessa organisationer, som delvis äro sakkunniga på området, ett visst
vitsord, när det gäller att bedöma den föreliggande frågan.

Då det för två år sedan väcktes en motion angående skärpning av filmcensuren,
instämde däri livligt flera större sammanslutningar, bl. a. Arbetarnes
bildningsförbund och Svenska landsbygdens studieförbund. Att ej allting är
så bra ställt i fråga örn filmen, bestyrkes också av ett uttlande av skolöverstyrelsen
från år 1935, vilket citeras av andra kammarens första tillfälliga utskott.
Skolöverstyrelsen yttrade: »Filmens stora inflytande har emellertid

uppenbarligen även sina faror. En mängd filmer stå i konstnärligt avseende
lågt. Många av de pjäser, som spelas, beröra erotiska förhållanden på ett sådant
sätt, att det näppeligen kan undgå att verka förslappande på ansvars -

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

Om stödjande av produktionen av god, folkuppfostrande film. (Forts.)
känslan.» Skolöverstyrelsen fortsätter: »De banala pjäserna med sin bland ning-

av yttre fulländning och inre tomhet, av sentimentalitet och brutalitet ge
ofta en falsk bild av livet och äro ägnade att fördärva smaken och förvilla
begreppen hos mindre kritiska åtskådare.»

Så talar den myndighet, som har sig anförtrodd den högsta vården av folkundervisningen
här i landet. Vi få väl inte alldeles negligera ett sådant uttalande.

Jag vill inte vid denna sena timme trötta kammaren med flera citat, änskönt
sådana kunde anföras.

När man talar med enskilda riksdagsmän och andra, hålla de med örn att allt
inte är bra, som det är, och att åtskilligt i filmen borde vara annorlunda. När
så är förhållandet, borde väl inte riksdagen utan vidare slentrianmässigt låta
saken ha sin gång, utan den borde gå med på att låta utreda örn inte någonting
kan göras.

Jag tillåter mig påpeka, att den förordning, som reglerar offentliga föreställningar
och således även filmförevisningar, daterar sig från år 1911. Den är
alltså över tjugufem år gammal. Det är för all del inte någon särdeles hög
ålder, men det har dock hänt åtskilligt sedan förkrigstiden inte minst på filmens
område. Jag tror, att tiden nu är mogen för att man skall undersöka, örn
inte denna förordning bör justeras och skärpas. Alla torde ju i övrigt vara
ense örn, att det är åtskilligt inte bara i Stockholms utan även i övriga städers
nöjesliv, som lämnar mycket övrigt att önska. Motionärerna i denna fråga ha
peilat på ett område. Jag beklagar, att riksdagen har så litet intresse för att
söka göra någonting i detta avseende.

Jag är övertygad örn att många, som i pressen uttalat sin tillfredsställelse
över motionerna och sin förhoppning, att riksdagen måtte göra någonting åt
saken, i likhet med motionärerna komma att bli besvikna över frågans utgång.
Såsom saken nu ligger till, herr talman, har jag emellertid intet jakande
att framställa.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag ber att få säga några
ord med anledning av den föregående ärade talarens anförande för att motivera
utskottets behandling av hans motion.

Innan vi i utskottet gingo att behandla problemet, sådant det föreligger i motionen,
besökte vi bland annat statens biografbyrå, där vi fingo se klipp från
censurerad film. Statens biografbyrå censurerar, örn jag inte minns fel, något
över 5 Va miljoner meter film örn året — det säger en hel del i detta fall
— och jag kan försäkra herrarna, att det är tur, att det finns saxar att klippa
filmerna med. Jag tror inte, att det brister något i det avseendet; jag kan
tillägga, att jag är ganska filmbiten och ser ganska mycket film. Vi ha även
varit hos Svensk Filmindustri och sett verkligt god svensk film. Jag må säga,
att det var en njutning av rang. Jag beklagar, att inte motionären var med,
ty då hade han fått sett på verkligt god svensk film.

Utskottet säger i slutet av sitt utlåtande, att utskottet »anser sig alltså icke
kunna tillstyrka en utredning efter de linjer, motionären föreslår». Motionären
pekar bland annat på den utvägen, att viss film skulle befrias från nöjesskatt.
Nu är det emellertid så, att en hel del städer och andra kommuner använda nöjesskattemedel
till kulturella och sociala ändamål. Örn nöjesskatten skulle försvinna,
komme det att drabba kommunernas budget, vilket skulle medföra antingen
skattehöjning eller också att de nämnda anslagen till kulturella och
sociala ändamål måste slopas. Ett sadant resultat har utskottet ansett olyckligt.

Lärdagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

Orri stödjande av produktionen av god, folkuppfÖstr ande film. (Forts.)

Det är givetvis riktigt, att allt inte är bra, som det är. Vi kunna gärna
skriva under på att det återstår mycket att göra, men jag tror för egen del
inte, att de vägar, som motionären föreslagit, äro framkomliga, och den meningen
omfattar utskottet fullkomligt enhälligt.

Då motionären här talar örn att det var ett enhälligt utskott i andra kammaren,
som tillstyrkte den likalydande motionen där, vill jag erinra örn att det
å andra sidan var en nästan enhällig andra kammare, som avslog utskottets enhälliga
hemställan. Det säger väl ändå en hel del. Jag var närvarande vid
debatten i andra kammaren, och jag tror verkligen inte, att första kammarens
första tillfälliga utskott sagt någonting, som det inte kan stå för. Jag
tycker också, att motionären kan vara tillfredsställd med den behandling motionen
fått.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson, Ruben: Jag ber endast att få beklaga, att denna fråga
kommit i ett sådant läge, att man inte kan nå något positivt beslut i år. Det
förhåller sig utan tvivel så, att skolfilmen kan vara av utomordentligt stor betydelse
för undervisningsväsendet, inte minst sedan smalfilmen standardiserats
och möjlighet skapats för skoldistrikten att lägga upp egna filmarkiv. Det
hade efter mitt förmenande varit synnerligen önskvärt, att riksdagen i år fattat
ett beslut, som inneburit ett steg i riktning mot ett sörre användande av
skolfilm i undervisningens tjänst.

I det läge frågan nu befinner sig har jag emellertid, herr talman, intet yrkaude.

Herr Englund: Herr talman! Endast ett par ord. Jag vill i anslutning
till den föregående ärade talarens yttrande påpeka, att riksdagen år 1926 med
anledning av en av mig i andra kammaren väckt motion uttalade sig just för att
staten borde understödja skolfilmens användning i undervisningens tjänst; och
jag begagnar tillfället att till protokollet —- till ecklesiastikministerns erinran
— få antecknat detta riksdagens beslut för elva år sedan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1937/1938 till Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar jämte i
ämnet väckta motioner m. m.;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående justitiekanslersexpeditionens avlöningsanslag jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till ersättning
åt Lunds domkyrka för upphörande av vissa kyrkan tillkommande avgifter;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till inlösen
av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille m. m.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphörande av vissa till statsverket indragna hospitalsräntor;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter; samt
Första Tcammarens protokoll 1937. Nr 34.

Nr 34.

Lördagen den 22 maj 1937.

nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till räntor å statsskulden m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Herr Andersson, Elof avlämnade en av honom och herr Andersson, Elon undertecknad
motion, nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland rörande förhindrande
av spritsmuggling m. m.

Motionen hänvisades till bevillningsutskottet.

Herr Reuterskiöld väckte en motion, nr 340, örn vissa ändringar i första
kammarens ordningsstadga.

Denna motion hänvisades till kammarens första tillfälliga utskott.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 304, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till Häradsrätterna: Avlöningar.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla örn ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 26 maj till och med den 5 juni på grund av Kungl.. Maj :ts mig
meddelade uppdrag att deltaga i Nationernas förbunds församlings möte i
Genéve.

Östen Undén.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 160, i anledning av väckt motion örn anslag till bidrag för ordnande av
semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m.;

nr 161, i anledning av väckt motion örn anslag till vissa livräntetillägg åt
livräntetagare enligt lagen angående skada till följd av olycksfall i arbete;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till länsstyrelserna
för budgetåret 1937/1938 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående främjande av
planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslanefond m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; . .

nr 164, i anledning av väckt motion örn en statlig busslinje Älvsbyn—Kåbdalis;
.........

nr 165, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående gäldande av
skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S. Brindén; samt

Lördagen den 22 maj 1937.

Nr 34.

nr 166, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående lönereglering för folk- och småskollärare m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner med mera;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker
jämte vissa i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skydigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld,
m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn
bankaktiebolags kassareserv jämte en i ämnet väckt motion;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 § andra
stycket lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen
örn rikets mynt den 30 maj 1873; samt

nr 70, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående vissa
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret m. m.; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar;
samt

nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.39 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.