1937. Första kammaren. Nr 29 (Riksdagens protokoll 1937:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Första kammaren. Nr 29.

Tisdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 28 och den 30 nästlidne april.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse angående förordnande av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj :ts öppna brev till riksdagen angående viss grundlagsändring.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Majit förordnat hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Sandler att i första kammaren uppläsa Kungl. Maj :ts ifrågavarande öpnna
brev.

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Sandler, som i enlighet med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj :ts öppna brev, nr 309, angående vissa ändringar i riksdagsordningen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 303, angående bestridandet av kostnaderna för vissa byggnadsarbeten för
signalregementets förläggning å Lilla Frösunda;

nr 304, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;

nr 305, med förslag örn ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 306, med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet
den 16 oktober 1936 (nr 542);

nr 307, med förslag om ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167); samt

n.r ^8, med förslag till förordning angående dels viss utsträckning av Kungl.
Maj :ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni
1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, dels ock ändring
i vissa delar av samma förordning, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna i
samband med evakuering av det svenska beskickningshuset i Madrid m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln framlagda förslag rörande avveckling av skeppsgossekåren i Marstrand
;

nr 240 i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående stat för skeppsgosseskolan
m. m.;

Första hammarens protoholl 1937. Nr £9. i

Nr 29.

Tisdagen den 4 maj 1937.

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i
1927 års malmavtal mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra si nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
förre kontoristen A. L. Johansson för mistad pension; samt

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för förädlings- och försöksledare vid Weibullsholms växt förädlingsanstalt;

. _ .

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstarsberäkning
i vissa fall för pension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare; samt
nr 245, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, statsutskottets memorial nr 128 och utlåtanden nr 129
—133, första lagutskottets utlåtanden nr 42—48, andra lagutskottets utlåtanden
nr 38—40 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 75—78.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial nr 79,
med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen försålda
hemman och lägenheter.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber att
få hemställa, herr talman, att följande ärenden, nämligen konstitutionsutskottets
utlåtande,, nr 17, statsutskottets utlåtande nr 130, första lagutskottets
utlåtande nr 42 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 38, 39 och 40, i nu
nämnd ordning sättas främst på morgondagens föredragningslista bland två
gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj :ts öppna brev nr 309, angående
vissa ändringar i riksdagsordningen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
303—308 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande av
vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesfjällen m. m. samt en i ämnet
väckt motion;

Tisdagen den 4 maj 1937.

Nr 29.

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
viss personal vid domänverket;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet vid domänverket m. m.; samt

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening
m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 10, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående inrättandet av
en lotsverkets båtlånefond;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av rätt
till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av vissa
av marinförvaltningen förskotterade kostnader för en expedition år 1926 med
Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till färdigställande av andra våningen i statens provningsanstalts
huvudbyggnad;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för tillbyggnad av statens provningsanstalts flygelbyggnad;
och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till ändrings- och inredningsarbeten i patent- och registreringsverkets
byggnad; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag örn vissa ändringar
i stadgarna för biblioteket;

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse av
§ 8 och § 18 mom. 2 bankoreglementet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ändringar
med avseende å statens engagemang i Wermlands Enskilda Bank Aktiebolag;
och

nr 50, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1937/1938 till
befattningshavare vid riksdagens verk.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Onsdagen den 5 maj,

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Branting för tiden till den
12 i denna månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
303, angående bestridandet av kostnaderna för vissa byggnadsarbeten för signalregementets
förläggning å Lilla Frösunda.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 304, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv;

nr 305, med förslag örn ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 306, med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet
den 16 oktober 1936 (nr 542); samt

nr 307, med förslag örn ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 308, med förslag till förordning angående dels viss utsträckning av Kungl.
Maj :ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni
1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, dels ock ändring
i vissa delar av samma förordning, m. m.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 122—127 samt bankoutskottets utlåtanden nr 47—50.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 och 37 §§ lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på
landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1937/1938 till ersättning åt blinda m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse örn ändring
i vissa delar av kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med
farmacevtiska specialiteter, dels ock i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels Förordning&■

Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn moderskapspenning förslag om

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. moderskap»-

n . penning m. m.

brenom en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 38, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:!
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till 1) förordning
om moderskapspenning; 2) förordning angående ändrad lydelse av 32 §
förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor; samt 3) förordning
örn mödrahjälp.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
sju med anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 203, av herr Martin Svensson m. fl.; och

nr 209, av herr Myrdal m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 404, av herr Spångberg m. fl.;

nr 406, av herr Skoglund m. fl.;

nr 416, av fru Nordgren;

nr 418, av herr Österström m. fl.; och

nr 419, av herr Österström.

Motionerna I: 203 och II: 406 hade dock behandlats allenast såvitt däri icke
framställts yrkande, att riksdagen i anledning av propositionen ville i skrivelse
till Kungl. Majit begära skyndsammaste förnyad utredning och förslag
angående nödvändigheten av att genomföra en rationalisering av socialvården.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition ej kunnat
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga tre under punkten införda,
med 1—3 betecknade förslag till förordningar i nu ifrågavarande ämnen;

B) att motionerna 1:203, 11:404, 11:406, 11:416 och II: 419 — motionerna
I: 203 och II: 406 dock allenast, såvitt däri ej hemställts om skrivelse till
Kungl. Maj :t i fråga örn rationalisering av socialvården — i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

C) att motionerna I: 209 och II: 418 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Beträffande förslagen till förordningar om moderskapspenning och angående
ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor hade reservation anförts av herr Knut Petersson, som ansett, att
utskottet bort avstyrka ifrågavarande förslag och i stället hemställa om en
skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning angående införandet av
en allmän moderskapsförsäkring.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra
lagutskottets utlåtande nr 38 hemställes,

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sförslag om moderskapspenning m. in. (Forts.)

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten
A på det sätt, att författningsförslagen föredragas vart för sig i nummerordning,
de med 1 och 3 betecknade paragrafvis och, där så erfordras, styckevis
med slutbestämmelser, ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla
författningsförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan i punkten A
föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

samt att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Det under 1 framställda förslaget till förordning om moderskapspenning.

1 och 3 §§ i förevarande förordningsförslag lydde:

1 §•

Moderskapspenning enligt denna förordning skall av statsmedel utgå med
ett belopp av sjuttiofem kronor till kvinna, som till lindrande av de med
barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.

3 §.

Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever
med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp,
uppgående till minst tretusen kronor.

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro
med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt
ömmande, må ock behov av moderskapspenning anses vara för handen.

I fråga örn berörda förordningsförslag hade reservationer avgivits av, utom
andra,

1) herrar Sigfrid Hansson, Österström, Norman, Myrdal och Olovson, vilka
i fråga örn 1 samt 3—10 §§, herr Österström i den mån han deltagit i behandlingen
av dessa paragrafer, på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i utskottets förslag, att

dels 1 § erhölle följande lydelse:

1 §-

Till kvinna, som fött barn, utgår efter nedkomsten moderskapspenning med
sjuttiofem kronor av statsmedel.

dels ock 3 § utginge och i följd därav numreringen av de följande §§ 4—10
ändrades till 3—9;

2) herrar Heiding och Johanson i Hallagården, vilka beträffande 3 § ansett,
att utskottet bort göra ett uttalande av den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort föreslå, att 3 § första stycket skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

Behov av moderskapspenning---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)

--— belopp, uppgående till minst tvåtusen kronor.

3) herrar Wistrand, Ekströmer och Skoglund samt fröken^ Andersspn, som
ansett, att utskottets utlåtande rörande 3 § bort lyda så, som i denna

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordningsförslag örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
reservation angivits, samt att utskottet bort föreslå, att 3 § första stycket
skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Behov av moderskapspenning---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)

---belopp, uppgående till minst ettusen kronor.

Nu föredrogs

1 §■

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Reservationernas mångfald kan vara
ägnad att giva en oriktig föreställning örn de meningsskiljaktigheter, som
gjort sig gällande i utskottet.

Det torde måhända därför vara nödvändigt att erinra örn, att det i utskottet
icke förmärkts någon opposition mot den av regeringen föreslagna reformen
i och för sig. Utskottet är fullständigt enigt därom, att åtgärder i
det i propositionen angivna syftet äro i hög grad önskvärda och att de utan
större svårigheter kunna vidtagas. Det är. ju förresten nu närmast fråga örn
att bygga ut och förbättra en redan befintlig lagstiftning. De i propositionen
föreslagna och av andra lagutskottet tillstyrkta författningsförslagen innebära
sålunda, dels reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden,
dels införande av en särskild hjälpfond för nödställda mödrar,
s. k. mödrahjälp.

I båda dessa hänseenden har propositionen grundats på ett av befolkningskommissionen
avgivet betänkande, som rönt stark genklang hos flertalet av
de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig örn detsamma.

De till det nu föreliggande utskottsutlåtandet fogade reservationerna gälla
— örn man bortser från herr Knut Peterssons -—- endast detaljer. En av dem
torde emellertid kunna tillmätas betydelse ur principiell synpunkt. Jag åsyftar
den av mig, utskottets vice ordförande och tre av utskottets övriga ledamöter
avgivna reservationen.

Mitt och mina medreservanters förslag innebär, att moderskapspenningen,
75 kronor, skall utbetalas till envar barnaföderska, som i vederbörlig ordning
ansöker därom. Vi lia gjort oss till förespråkare för den av befolkningskommissionen
hävdade principiella och enligt vår mening mycket betydelsefulla
uppfattning, att moderskapspenningen icke bör erhålla karaktär av understöd
utan mera betraktas som en handräckning, som bör kunna lämnas utan
vidare i den mån barnaföderskorna själva anse sig böra behöva densamma.

Befolkningskommissionen yttrade härom i sitt betänkande bl. a. följande:

»Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden,
att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon egentlig
förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande av
de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydligt att den. icke
uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, sorn principens uppgivande innebure.
En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga,, att för
närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å inkomsttagare
med en taxerad inkomst över 10,000 kronor.»

I vår reservation ha vi resonerat så här:

»Ur en vidare synpunkt finnes---anledning att i den socialpolitik, som

inriktar sig på familjerna och barnen, så långt det är möjligt, frångå behovsprövningsprincipen
och i de ifrågavarande samhälleliga åtgärderna mera se
en tillämpning av den allmänna socialförsäkringens princip. T detta särskilda
fall vore tanken att gemensamt sörja för vissa angivna barnkostnader, vilka
därigenom avlyftas de enskilda familjerna och komma att betalas av alla med -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordningsförslag orri moderskapspenning m. m. (Forts.)
borgare i mån av deras förmåga, ej i mån av deras barnantal. Den olika inkomstställningen
i familjerna komme ju likväl vid bidragens finansiering, även
örn ingen inkomstgräns för moderskapspenningen fastställdes, att beaktas genom
beskattningens progressivitet. Ur rent ideell synpunkt är det även betydelsefullt
och ägnat att stegra det personliga värdet av denna förmån, örn
den gives alla utan hänsyn till inkomstförhållanden och social ställning.»

För min del är jag angelägen örn att särskilt understryka denna rent ideella
synpunkt. «Xag är övertygad om, att barnaföderskorna i allmänhet skulle
sätta stort värde på att den synpunkten beaktades i riksdagen. Detta torde
framför allt vara förhållandet med de kvinnor, som visserligen leva under
knappa ekonomiska omständigheter, men på grund av uppfostran och social
miljö känna det som en smälek att behöva anlita allmänna medel för bestridande
av med barnsbörden ofrånkomliga, ehuru för deras egen ekonomi betungande
utgifter. Det är icke minst av omtanke om de ambitiösa kvinnornas berättigade
anspråk på hänsyn, som jag och mina medreservanter föreslå, att
moderskapspenningen skall utgå till alla barnaföderskor, som önska komma i
åtnjutande av densamma.

Ett bifall till var reservation kommer icke att medföra några avsevärda
kostnader för staten utöver den som beräknats för genomförande av reformen
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag. Enligt sistnämnda skall som bekant
moderskapspenning utgå, därest för barnaföderskan eller -— om hon är gift
och sammanlever med sin man — för makarna tillsammans vid senaste taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst 3,000 kronor. Detta betyder ju, att endast
omkring 8 % av barnaföderskorna bli uteslutna från möjligheten att tillgodogöra
sig den reform som det här är fråga om, och detta betyder i sin tur. att
de besparingar som skulle möjliggöras, örn Kungl. Maj:ts förslag beträffande
inkomstgränsen accepterades, måste bli relativt obetydliga, i all synnerhet
som man torde kunna gå ut ifrån att många, ja, kanske de flesta, av de bäst
situerade barnaföderskorna icke komma att göra anspråk på att få del av den
förmån som lagstiftningen erbjuder, d. v. s. de komma icke att ansöka örn moderskapspenning.
I varje fall lär den ideella vinsten av utsträckandet av lagstiftningen
till att omfatta alla barnaföderskor mer än väl uppväga de ekonomiska
^konsekvenserna av en sådan avvikelse från den kungl, propositionen.

I fråga örn de praktiska fördelar, som mitt och mina medreservanters förslag
erbjuder, nöjer jag mig med att hänvisa till reservationen. Det säger sig
självt, att det ur administrativ synpunkt kan vinnas betydande lättnader, om
den i reservationen föreslagna förenklingen av reformen genomföres.

Detta örn den reservation, som jag och mina medreservanter ha avgivit. Till
utskottets utlåtande ha ävenledes fogats reservationer av bondeförbundets och
högerns representanter, och jag ber, herr talman, att få säga några ord även örn
dem. Dessa reservationer gälla inkomstgränsen beträffande moderskapspenningen.
Högerreservanterna anse att denna gräns bör dragas vid 1,000 kronors
beskattningsbart belopp, medan bondeförbundets representanter tycka, att
en 2,000-kronorsgräns är riktigare.

Det förefaller emellertid, som om denna sistnämnda gräns uppdragits ganska
godtyckligt. Att den satts vid 2,000 kronor torde väl uteslutande kunna
förklaras med det matematiska förhållandet att talet 2,000 ligger mitt emellan
3,000 (regeringens förslag) och 1,000 (högerns förslag). Jag tror det kan
vara nog att konstatera detta. Därutöver torde icke mycket vara att säga örn
bondeförbundets reservation.

Högerreservationen erbjuder framför allt intresse ur principiell synpunkt. Den
bygger på behovsprövningen i sträng bemärkelse, och sedd i belysning av den

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordning sför slag örn moder skap shenning m. m. (Forts.)
traditionella socialpolitiken är den icke särskilt anmärkningsvärd. Men den
tyder därför också på, att nian på högerhåll saknar känsla och intresse för de
grundläggande faktorerna i modern befolknings- och socialpolitik.

För närvarande lämnas som bekant bidrag till moder skapspenning åt sjukförsäkrade
barnaföderskor — låt vara med ett lägre belopp än det nu föreslagna
—- varvid ingen inkomstgräns stadgats. Örn man sätter inkomstgränsen
så lågt som bögerreservanterna föreslagit, riskerar man att avskära en del
av dem som redan äro moderskapsförsäkrade från möjligheten att framdeles
komma i åtnjutande av statsbidrag. Det kan väl icke vara lämpligt att förfara
på det sättet. Redan med hänsyn därtill finnes det goda skäl att icke
bifalla högerreservationen.

Denna^ger mig för övrigt anledning till en stilla undran, hur det egentligen
förhåller sig med högerns, särskilt vid fjolårets riksdag och under valrörelsen
i fjol, livligt affischerade intresse för de s. k. anställda, icke kroppsarbetande
löntagarnas krav på att bliva mera delaktiga i det socialpolitiska
reformarbetet än de hittills ansett sig vara. Regeringens proposition innebär
att dessa befolkningsgrupper skola komma att omfattas av den föreslagna lagstiftningen
— jag och mina medreservanter vilja att reformen skall omfatta
alla utan undantag — men om högerreservanterna få sin vilja igenom, blir det,
såvitt jag förstår, klent beställt med möjligheterna för barnaföderskor inom
den s. k. medelklassen, d. v. s. den klass till vilken de anställda i allmänhet
vilja räkna sig, att komma i åtnjutande av moderskapspenning. Örn gränsen
sättes vid 1,000 kronor beskattningsbart belopp, kommer det nämligen att betyda,
att gift skattskyldig med ett barn, som är bosatt på lägsta dyrort, skall
ha taxerat för minst 2,980 kronor och, örn han eller hon är bosatt på högsta
dyrort, för 3,700 kronor. De flesta som tillhöra de s. k. anställdas kategori
torde väl åtnjuta inkomster som ligga över dessa belopp, och de skulle alltså
bli uteslutna från rätten till moderskapspenningen, därest högerreservanternas
förslag godkändes. Detta skulle förresten också bli förhållandet med en del
som tillhöra arbetarklassen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen
beträffande 1 §. Enligt vår reservation skulle paragrafen erhålla
följande lydelse: »Till kvinna, som fött barn, utgår efter nedkomsten moder skapspenning

med sjuttiofem kronor av statsmedel.» Därest detta förslag,
vilket jag hoppas, vinner kammarens bifall, kommer jag vid 3 § att framställa
yrkande örn att denna paragraf utgår ur författningstexten.

I herr Sigfrid Hanssons yttrande instämde herrar Fredrik Ström, Otto
Wang son och Myrdal.

Herr Wistrand: Herr talman! Den socialpolitiska expansion, som för närvarande
försiggår, är ju ur många synpunkter önskvärd, men man måste i
detta sammanhang också noga beakta de ekonomiska förutsättningarna. Beträffande^
dessa kan man icke undgå att hysa en viss oro. När man därför
slår in^ på nya utvecklingsbanor på det socialpolitiska området, måste man
vara på sin vakt, att åtgärderna icke få en omfattning, som går utöver vad
man anser vara förenligt med en sund och riktig socialpolitik.

Det befolkningspolitiska läget är otvivelaktigt sådant, att man icke kan
bortse från nödvändigheten att i viss omfattning, genom vissa samhällsåtgärder,
medverka till förhållanden, som äro mera överensstämmande med ett
folks livsvilja än dem, som för närvarande råda. Men det gäller att i det
sammanhanget också se till att de åtgärder, som företagas, icke bliva längre gå -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sförslag om moderskapspenning m. m. (Forts.)
ende än man för framtiden — icke minst ur finansiell synpunkt — anser sig
kunna stå till svars med.

Med utgångspunkt i denna uppfattning lia jag oell mina partikamrater i
utskottet i princip ansett oss böra gå med på det föreliggande lagförslaget,
men vi lia gjort en mycket viktig begränsning i 3 §, vilket ju redan berörts
här i kammaren av herr Sigfrid Hansson. ,Vi kunna icke släppa ur sikte, att
denna fråga ingalunda är isolerad, utan är ett led i ett helt program, som vi
för övrigt icke ha haft eller fått tillfälle att överblicka. Det är särskilt vid
sådant förhållande den största anledning att icke frångå de bärande principerna
för varje socialpolitik, nämligen att samhällets hjälpåtgärder skola
komma endast dem till del, vilka utan samhällets mellankomst skulle möta
verkliga svårigheter. Går man i socialpolitiken längre än att hjälpa dem,
vilkas förhållanden äro sådana, att de presumera ett hjälpbehov, måste man
snart nog upphöra med socialpolitiska åtgärder även för dem, som behöva
hjälp, därför att de ekonomiska resurserna på ett alltför tidigt stadium bli
uttömda. I anledning av vad herr Hansson yttrat anser jag angeläget betona,
att jag med den grunduppfattning, varåt jag givit uttryck, håller det som en
god regel att alldeles bortse från huruvida de, som skulle kunna komma i
åtnjutande av statens hjälpåtgärder, stå en närmare eller fjärmare i politiskt
avseende. Det är en sak, som icke bör inverka på ens ställningstagande. I
varje fall är hänsynen till sådana omständigheter en mycket dålig grund för
en riktig socialpolitik. Vad som bör vara avgörande är, huruvida vederbörandes
ekonomiska förutsättning att själva bära de kostnader, som äro förenade
med barnsbörd, är större eller mindre, icke något annat.

Den reservation, som jag och milia kamrater lia avgivit i fråga örn 3 §, innebär,
att förutsättningen för att komma i åtnjutande av moderskapspenning
skulle bliva att vederbörande har högst 1,000 kronor i beskattningsbar inkomst.
Med denna gräns komma alla, som leva i sådana omständigheter, att
barnsbörden och därmed förenade kostnader innebär en verkligt stor börda,
att få sin hjälp. De andra kategorierna ha ju möjlighet att försäkringsvägen
kunna förskaffa sig hjälpen. Vår uppfattning har varit, att denna gräns bör
sättas mycket snävt och att man icke skall låta samhället ingripa direkt och
utan samband med försäkring i andra fall än där det är oundgängligen nödvändigt,
och detta står enligt vår mening i nära samband med de principer,
som hittills tämligen oomstritt ansetts vara bärande och riktiga för varje slag
av socialpolitik.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Ur rationell synpunkt är jag utan
vidare beredd att erkänna, att befolkningskommissionens förslag, som här stödes
av vissa reservanter med herr Sigfrid Hansson i spetsen, borde bifallas.
Om jag ändå i propositionen icke har vågat sträcka mig lika långt som befolkningskommissionen,
beror detta på ett särskilt skäl, som jag skall tillåta
mig anföra.

Vi befinna oss nu i en period av mycket snabb utveckling på det socialpolitiska
området, där samhällets resurser tagas i anspråk för olika ändamål, alla
avsedda att söka stödja människor, som i olika lägen ha svårt att reda sig
själva. Då har jag sagt mig, att när man går till åtgärder av detta slag, får
man akta sig för att vidtaga dem på det sättet, att man uppväcker en framgångsrik
reaktion mot de socialpolitiska besluten i riksdagen. Stora delar
av svenska folket ha ganska svårt att fatta, att personer i mycket gynnsam
ekonomisk ställning skola erhålla bidrag av staten, även örn detta sker som
ett slags barnpremiering, d. v. s. med befolkningspolitiska motiv. Jag har
varit litet rädd för, att när människor ute i landet såge, att den och den per -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordningsförslag om moders k a p s pennin g m. m. (Forts.)
sonen med mycket betydande inkomster och med en mycket betydande förmögenhet
finge en postanvisning på 75 kronor från staten, när hon födde ett
barn, så skulle de inte begripa sammanhanget. Man skall inte glömma, att
allt eftersom de socialpolitiska utgifterna växa, kommer en reaktion mot fortsatta
dylika utgifter att inträda och kanske också en del av de resultat, som
vi betrakta som uppnådda och som vi hoppas kunna bevara, att eventuellt med
framgång kunna anfallas.

Det är därför som jag sagt mig, att man får försöka ålägga sig någon begränsning,
där det är uteslutet, att denna moderskapspenning spelar den ringaste
roll. Teoretiskt kan den spela en roll även för dessa människor, men
ingen kvinna i en familj, vars inkomster överstiga, låt mig säga, 7,000 ä 8,000
kronor, lär väl låta påverka sig i sin egen uppfattning örn hur många barn
familjen skall lia av de 75 kronor, som hon eventuellt skulle få, under det att
ett rent ekonomiskt övervägande otvivelaktigt kan spela en verklig roll, örn
familjen befinner sig under en viss inkomstgräns.

Då har jag försökt komma fram till en gräns, som å ena sidan skulle utesluta
dem, för vilka moderskapspenningen kanske skulle betraktas som en
■utmanande gåva från samhället, men å andra sidan icke utesluta någon, vars
ekonomiska läge kan anses motivera ett litet handtag i ett ögonblick, då utgifterna
— även örn andra förslag vid årets riksdag bli accepterade -—■ enligt sakens
natur bli extra stora för familjen. Och jag har tyckt mig finna, att en
beskattningsbar inkomst av 3,000 kronor skulle vara en lämplig gräns. Det
betyder ju inte, att gränsen är satt vid en verklig inkomst av 3,000 kronor.
Jag har låtit uppgöra en liten tabell över vad en beskattningsbar inkomst
av 3,000 kronor betyder i faktisk inkomst på olika dyrorter. Det visar sig
då, att i den lägsta dyrortsgruppen en familj kan lia en inkomst av 4,500
kronor och likväl erhålla denna moderskapspenning. I den högsta dyrortsgruppen
stiger beloppet till 5,100 kronor. Är det fråga örn en familj, som
redan har två barn, blir inkomstgränsen i den lägsta dyrortsgruppen 5,460
kronor och i den högsta 6,300 kronor, och sedan höjes gränsen för varje ytterligare
barn.

Det förefaller mig som örn denna inkomstgräns vore ganska väl avvägd,
om man vill nå syftet. Överallt, där det kan bli tal om nämnvärd ekonomisk
belastning vid en barnfödsel, får man stöd, örn man så önskar. Vi veta,
att i en stad som t. ex. Stockholm torde den genomsnittliga kroppsarbetareinkomsten
ligga vid omkring 4,000 kronor. Man kommer upp till, inte mycket
viii, men jämförelsevis hyggligt betalda kontorsfamiljmiljöer och andra, med
dem likställda, när man drar en inkomstgräns såsom jag har_ föreslagit skulle
ske. örn man går på den linje, som högern här förordar i sin reservation,
d. v. s. en inkomstgräns av 1,000 kronor, så skulle det komma att medlöra
— jag medger att jag inte har verkställt några noggranna beräkningar, utan
det är bara ett antagande, men jag tror, att en statistisk undersökning skulle
bekräfta dess riktighet — att praktiskt taget alla icke moderskapsförsäkrade
mödrar i de större städerna skulle bli utan detta bidrag på 75 kronor från
staten. Sannolikt skulle verkningarna sträcka sig så ^pass långt, att det
egentligen bara bleve landsbygdens befolkning, som, i någon större utsträckning
åtminstone, bleve delaktiga av denna moderskapspenning. Men på landsbygden
skulle, örn vi alla veta, på grund av arten av inkomstberäkningarna,
även med en inkomstgräns av 1,000 kronor med all säkerhet icke så få personer
ur den svenska bondeklassen med egna egendomar bli berättigade till
moderskapspenning.

Jag måste under sådana omständigheter säga mig, att den gräns, som har
dragits av högerreservanterna, är mycket irrationell. Jag skulle tro, att sam -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sfär slag om moderskapspenning m. m. (Forts.)
ma resonemang, även om det måste ske i begränsad utsträckning, gäller den
av herr Heiding avgivna reservationen om en inkomstgräns av 2,000 kronor.
Det är visserligen sant, att därmed ett större antal personer skulle erhålla
moderskapspenning. Därmed skulle väl nästan alla familjer på landsbygden,
utom de allra bäst situerade, erhålla moderskapspenning. Men det skulle
fortfarande bli tvivelaktigt, örn i städerna personer i en mycket sämre ekonomisk
ställning skulle kunna erhålla denna moderskapspenning. Skall man
gå ned till sådana belopp som 1,000 och 2,000 kronor, så måste man ifrågasätta,
örn inte den individuella behovsprövningen skulle vara att föredraga
för att skapa någon rättvisa, under det att man med en gräns av 3,000 kronor
för den beskattningsbara inkomsten vet, att åtminstone alla, som i någon
mån kunna anses vara ekonomiskt jämställda, också bli delaktiga av
denna moderskapspenning.

Jag skall inte upptaga kammarens tid mera. Naturligtvis är det av mycket
stor vikt, vilket beslut som fattas här, och jag måste hålla på, att de,
som inte anse, att man helt enkelt skall slopa varje inkomstgräns, om de utgå
från rationella synpunkter, då de skola fastställa sin gräns, borde stanna
vid det av Kungl. Maj :t föreslagna beskattningsbara beloppet av 3,000 kronor.
Jag hoppas därför, att första kammaren vill fatta ett beslut, som följer
denna linje.

Herr Heiding: Herr talman! Det kan ju av reservationerna förefalla som
om det skulle rått mycket stor oenighet inom utskottet, men i själva verket
är det huvudsakligen endast på denna punkt, som vi inte kunnat enas. Herr
statsrådet har enligt min mening gått en riktig väg, när han, i motsats till
vad befolkningskommissionen föreslagit, satte en inkomstgräns för åtnjutande
av moderskapspenning, men jag anser, att han borde ha gått längre och
fixerat en ännu lägre inkomstgräns än 3,000 kronor. Herr statsrådet yttrade
själv, att många säkert skulle ställa sig undrande, örn en barnaföderska i en
familj med goda inkomster finge sig tillsänd en postanvisning på 75 kronor
som understöd från staten, och jag tror, att detta herr statsrådets antagande
är fullt riktigt. Jag anser, att en behovsprövning härvidlag vore på sin plats.
Kunde man däremot sänka inkomstgränsen till 2,000 kronor, bleve det i alla
fall många, som finge draga fördel av den föreslagna åtgärden, vilken jag
för min del finner vara mycket berättigad. Jag håller nämligen före, att man
bör bistå de sämre lottade i samhället, när det är av behovet påkallat, och en
åtgärd som denna kommer att bli till ovärderlig hjälp för många familjer.

Emellertid få vi komma ihåg, att de förslag, som i fortsättningen äro att
vänta från befolkningskommissionen, vid realiseringen komma att föranleda
stora utgifter, och det är därför skäl att nu i början iakttaga försiktighet.

Vad socialstyrelsen i detta ärende har yttrat anser jag vara mycket berättigat,
och jag skall be att få anföra något därav. Det återfinnes på sid. 9
i andra lagutskottets utlåtande. »Att frångå behovsprincipen skulle betyda
ett uppenbart avsteg från statsmakternas så sent som 1931 intagna ståndpunkt
i denna fråga. Redan av denna anledning kunde styrelsen för sin del icke
förorda, att ett sådant steg toges. Men därtill komme rent sakliga betänkligheter.
Ett frångående av understödssynpunkten, där behov och yttre förhållanden
vore utslagsgivande, och ett hävdande av ett generellt premiesystem enligt
kommissionens principer vore knappast ägnat att skänka ökad respekt för
moderskapets naturliga höghet och helgd. En ekonomisk premiering av själva
barnsbörden såsom sådan, vilken enligt naturens ordning torde utlösa en kvinnas
mest upphöjda ^känslor av glädje, tedde sig i styrelsens ögon såsom nära
nog neddragande på dessa känslor och instinkter.» Jag anser, att vad social -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordningsförslag örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
styrelsen här säger, är fullkomligt riktigt, och jag kan icke finna det lämpligt
att införa ett premieringssystem på detta område. Det är ju meningen att
hjälpa människor, inte att på något sätt premiera dem.

Utskottets ärade ordförande ansåg att den siffra, som jag och min medreservant
velat sätta som inkomstgräns, var godtyckligt vald. Ja, det kan ju sägas
örn vilken siffra som helst. Även herr statsrådets gräns, 3,000 kronor,
kan ju sägas vara godtyckligt vald. Då man diskuterade denna sak, var man
enig om, att den av högern föreslagna gränsen, 1,000 kronor, var alldeles för
låg. Den skulle inte medföra någon hjälp för en hel del människor i högsta
dyrortsgrupp, alitsa de som bodde i de större städerna. Jag ansåg för min
del, att man borde gå något längre och valde därför siffran 2,000. Man kunde
lika gärna ha tagit 1,500 eller 2,500, det är svårt att säga vilken som varit
den riktiga, men jag är fullt förvissad örn, att med den av oss satta gränsen
ingen kategori som är i verkligt behov av hjälp blir utestängd. En person
med hustru och två barn kan då ha en inkomst av något över 5,200 kronor i
högsta dyrortsgrupp och likväl vara berättigad till moderskapspenning. Man
kan alltså inte säga, att vi dragit gränsen för lågt, och jag tycker det är en
gräns som kan godtagas.

Utskottets ärade ordförande framhöll, att enligt Kungl. Maj:ts förslag endast
8 % skulle bli uteslutna och menade att det inte skulle ha så stor betydelse,
om ^även dessa komme i åtnjutande av moderskapspenningen. Men örn
man da^går ner till gränsen 2,000 kronor, är det tydligt att man vinner något
mera, så att det icke blir så stor utgift för staten. Detta är av mycket stor
betydelse, när man skall gå in för alla de sociala utgifter, som komma att
krävas under de närmaste åren. All klokhet bjuder att man inte går för
hastigt fram utan är någorlunda försiktig. Jag är övertygad om, att här
komma att uppträda talesmän för befolkningskommissionen, som hävda att den
föreslagna åtgärden är fullt berättigad och utveckla andra synpunkter än sådana
som varit bestämmande för oss, då vi ansett att icke alla borde få del
av detta bidrag. Men tänker man närmare på de föreslagna hjälpåtgärderna,
måste man komma till den uppfattningen, att man icke bör beträda en väg,
som sedan är svår att komma ifrån.

Jag kommer därför, herr talman, att yrka bifall till den reservation som
är avgiven av mig och herr Johanson i Hallagården.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Som kammarens ledamöter behagade
finna, ha samtliga utskottets medlemmar på ett undantag när anslutit
sig till principen örn en förbättring av de hittills gällande bestämmelserna på
detta område och tillstyrkt en höjning av moderskapspenningen för såväl de i
sjukkassor försäkrade som oförsäkrade. För min del hade jag önskat att detta
förslag kunnat läggas så, att all moderskapspenning hade utbetalats genom
sjukkassorna, och att en förutsättning för att erhålla moderskapspenning hade
varit medlemskap i sjukkassa. År 1931 beträdde vi emellertid i princip den
väg som här följts, och då jag varken i form av motion eller reservation framfört
någon erinran på denna punkt, kommer jag i denna situation självfallet
icke att framställa något yrkande.

Beträffande 3 § i förordningen om moderskapspenning, vilken här särskilt
varit föremål för överläggning, ha inom utskottet förhållandena utvecklat sig
på sådant sätt, att jag har blivit ensam förespråkare för Kungl. Maj :ts förslag.
Somliga av utskottets ledamöter vilja minska möjligheten att få moderskapspenning
genom att nedsiitta i propositionen angivna 3,000 kronor till
lägre belopp. Vissa ledamöter stödja befolkningskominissionens ursprungliga
förslag, som går ut på att moderskapspenning skall utgå till alla barnaföder -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sförslag om moderskapspenning m. m. (Forts.)
skor utan någon som helst gradering. Jag måste beträffande denna punkt påpeka,
att det här icke kan bli tal om någon försäkring, icke ens socialförsäkring.
Det är icke meningen att vederbörande skola erlägga några som helst
premier såsom vederlag, och hur man än diskuterar det önskvärda i själva anordningen,
blir det ett understöd från det allmännas sida. Men ett understöd
från det allmännas sida måste kombineras med vissa behovssynpunkter, och
det förefaller mig mindre tillfredsställande, att man skall utbetala detta belopp
till varje kvinna som har fött ett barn. Jag tror att man ute bland folket,
som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet nyss anförde, skulle
komma att få mycket svårt att förstå den tankegång, som ligger bakom befolkningskommissionens
förslag och reservanternas hemställan, som innebär
att beloppet utgår utan någon som helst hänsyn till vederbörandes ekonomiska
ställning. Förhållandet är nämligen, enligt mitt sätt att se, att i det ögonblick
man går in för detta, blir det inte längre ett understöd för att täcka, med
barnsbörden förenade, ofrånkomliga ökade utgifter, utan i stället en nativitetspremie.
Men ett belopp av 75 kronor —- eller 110 som är föreslaget för sjukkassornas
kvinnliga ledamöter — är enligt min asikt alldeles för lagt för att
verka i den riktning som en nativitetspremie avser. Därför måste man fasthålla
vid att det är fråga örn ett understöd till dem som behöva det, och ur denna synpunkt
finner jag Kungl. Majits förslag väl avvägt. Jag anser nämligen icke att
man i denna angelägenhet skall göra en lika noggrann och ingående behovsprövning
som i andra fall, utan man skall ha en enkel och lätt konstaterad
gräns att rätta sig efter och därmed låta saken vara avgjord. Det är detta som
Kungl. Maj :t har gjort genom att sätta gränsen till 3,000 kronor beskattningsbart
belopp. Men att ge moderskapspenning till kvinnor, vilkas män kanske
ha hundratusen eller mera i inkomst, skulle i vart land betraktas som ganska
egendomligt. Det vore bättre att ge ett högre belopp till de behövande än ett
lägre belopp, som skall utgå till alla, och det är därför jag har anslutit mig
till Kungl. Maj :ts förslag, till vilket jag kommer att yrka bifall, när vi komma
till denna paragraf. .

Jag har vidare, herr talman, beträffande i detta utlåtande föreliggande iorslaget
till förordning om mödrahjälp avgivit en reservation, som jag här i korthet
vill motivera. Denna reservation berör mödrahjälpsnämndens sammansättning.
Utskottet har föreslagit att landstinget skall utse två.representanter
och Kungl. Majit en, nämligen ordföranden. Härigenom bilda ju landstingets
representanter majoritet i mödrahjälpsnämnden. Jag anser emellertid att den
principiella synpunkten bör bevakas, att när dessa nämnder uteslutande skola
arbeta med statsbidrag, av staten utsedda representanter böra ha majoritet i
nämnden. När vi komma fram till denna paragraf, kommer jag att hemställa
örn bifall till min reservation. Jag har ansett båda dessa saker — saval
3 § i förordningen om moderskapspenning som sammansättningen av mödrahjälpsnämnderna
— vara ur principiell synpunkt så viktiga, att de böra läggas
på det sätt som jag här har antytt, och jag ber att la hemställa örn biiali til
dessa båda förslag.

Herr Myrdal: Herr talman! Det har framhållits av samtliga tidigare talare
att fastän den fråga vi nu diskutera är stor, ingen större meningsskiljaktighet
råder. Den viktigaste meningsskiljaktigheten avser spörsmålet om det
skall vara behovsprövning eller icke, och, i förra fallet, hur behovsprövnmgen
skall genomföras. För den som i likhet med mig i. anspråkslös man varit, med
örn att förbereda denna reform är det mycket glädjande, att en sa stor. enig e
råder i huvudfrågan. Men det är icke annat än naturligt, att diskussion upp -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordningsförslag örn moder skap spe n n i n g m. m. (Forts.)
står i fråga om behovsprövningen, eftersom detta spörsmål är av principiell,
om också inte så stor, betydelse.

Utskottets ärade ordförande herr Sigfrid Hansson har redan i debattens början
lagt upp skälen för den uppfattning som även jag har anslutit mig till,
nämligen att moderskapspenning bör utgå utan varje behovsprövning. Jag
hade inte tänkt att här yttra mig, men jag skall i anledning av några uttalanden
som ha fällts ta mig friheten att ingå på polemik.

Jag vill då först vända mig mot min ärade vän herr Hagman, som ju är den
ende här i kammaren som står för utskottets förslag, vilket sammanfaller med
Kungl. Majlis, eftersom övriga partiers representanter gå på andra linjer, och
de tre återstående socialdemokraterna i utskottet följt den linje som företrädes
av herr Sigfrid Hansson. Herr Hagman började med att framhålla, att han
icke kunde betrakta moderskapspenningen som en socialförsäkring. Jag förstår
mycket väl att han tog upp den saken, eftersom vår inställning i sista
hand är den, att vi i moderskapspenningen vilja se en bland alla de åtgärder,
som tillsammans skola åstadkomma en omfördelning på visst sätt mellan familjer
av olika storlek och mellan inkomsttagare med olika inkomster. Den
enda principiella skillnad jag för min del ser mellan en sådan här åtgärd
och en obligatorisk socialförsäkring är, att den senare betalas genom en skatt
som mer än vår allmänna beskattning drabbar de fattigare samhällsklasserna,
medan ju en åtgärd som den här föreslagna finansieras på den allmänna
budgeten och därigenom mera kommer att betalas av de i inkomsthänseende
bättre ställda samhällsgrupperna. Detta är den enda reala skillnad jag kan
se. Örn det nu här vore fråga om en utvidgad obligatorisk socialförsäkring,
skulle vi finna det ganska naturligt, att moderskapspenningen utginge till alla.
Det förefaller mig då besynnerligt, att den omständigheten att de högre inkomstskikten
enligt föreliggande plan .skulle få betala mera, skulle leda till att
just de ställdes utanför moderskapspenningen.

Jag förstår på sätt och vis herr Wistrands och de. övriga högermännens inställning
till denna fråga. Herr Wistrand argumenterade mot utskottsförslaget
och för sin ståndpunkt huvudsakligen genom att hänvisa till behovet av
en begränsning av utgifterna för den allmänna socialpolitiken. Jag förstår
även att man, om man av detta skäl går på understödslinjen, måste ledas ganska
långt ner vid gränssättningen. Emellertid vill jag inom parentes påpeka
för herr Wistrand, att högerns förslag dock innebär, att en statshjälp på 75
kronor skall lämnas utan inkomstprövning, nämligen i de fall då kvinnan är
sjukförsäkrad. Örn jag inte minns fel, framgår det mycket tydligt av den
högermotion, som legat till grund för högerns reservation, att man ansett det
önskvärt, att en så stor del som möjligt av befolkningen skall komma att tillhöra
sjukkassor. Ifall detta högerns ideal skulle uppfyllas, komme det, mina
herrar, icke att bli någon skillnad i fråga om statsverkets kostnader mellan
högerns ståndpunkt och den ståndpunkt som jag och andra här företräda.

Nu är det ju så, att den stora reform, som vi nu genomföra, har sin huvudsakliga
betydelse däri, att beloppen höjas till bättre överensstämmelse med de
faktiska kostnaderna och att de kvinnor, som inte äro sjukförsäkrade, jämställas
med de sjukförsäkrade, i vad ankommer på statens bidrag. Det framstår
då för mig såsom en naturlig konsekvens av den tanke, som bär upp hela
reformen, att man inte skall göra ett undantag just för de högre inkomstlagren
bland mödrarna, som äro sjukförsäkrade.

För de olika förslagen örn en viss behovsprövning — framställda av Kungl.
Maj :t, utskottet, bondeförbundsrepresentanterna och högern — har det vidare
anförts ett psykologiskt skäl, nämligen att folk ute i bygderna skulle finna
det underligt, örn 75 kronor skulle komma på en postanvisning, bara därför

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordningsförslag örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
att en kvinna har fått ett barn. Jag vill då först erinra om en sak, som
redan herr Hansson har påpekat, nämligen att moderskapspenningen inte kommer
på posten, utan att man begär den. Det förutsattes alltså en ansökan,
och man kan taga för givet, att i många fall, när det är fråga örn folk i en
mycket trygg ekonomisk ställning, kommer en sådan ansökan inte att inges.
_

Vidare vill jag påpeka, att det också finns en annan psykologisk synpunkt,
som för oss är av större betydelse. Den omständigheten, att moderskapspenning
utgår åt alla utan behovsprövning höjer dock det personliga värdet av
denna förmån, tar hort understödskaraktären. Och, herr talman, örn det finns
någonting, som man varit ganska ense örn i diskussionen örn våra befolkningspolitiska
och familjesociala problem, så är det detta, att man i så hög grad
som möjligt från barnavårds- och familjepolitiken bör borttaga karaktären av
understöd, bör borttaga allt, som ger ett lägre personligt värde åt den insats,
som samhället gör.

Vad det är fråga om är ju, som jag redan sagt, att få till stånd en jämnare
fördelning mellan familjer med olika försörjningsbörda, en sak som är av betydelse
ganska högt upp i samhällsklasserna. Betydelsen är kanske inte
minst i medelklassen. Eftersom ingen gradering efter barnantalet sker, måste
varje inkomstgräns komma att verka i viss mån godtycklig. Jag vill bara
exemplifikationsvis påpeka, att den, som har 3,000 kronor i beskattningsbar
inkomst men lever i en stor stad och till äventyrs har stora studieskulder
eller andra skulder, befinner sig i ett annat läge än en person med motsvarande
inkomster, som inte har dessa skulder och bor någon annanstans.

Det har ifrågasatts av flera talare och framför allt av herr Heiding, att
örn moderskapspenning utginge till alla mödrar, skulle detta vara ägnat att —
som det står i den reservation, han har talat för — »leda tanken på att moderskapet
i huvudsak är en uppoffring gentemot samhället, för vilken vederlag
gives». Därmed skulle man »delvis fördunkla de känslor av högre lyftning,
som moderskapet normalt innebär». Jag vill gärna säga till herr Heiding,
att det inte finns många här i kammaren, som i så hög grad som jag ha förståelse
för moderskapets höghet, men jag kan inte följa honom och de myndigheter,
som tidigare ha givit uttryck åt en liknande uppfattning, när de
tro, att utgåendet av en moderskapspenning skulle kunna ha denna effekt på
moderns inställning till sitt barn. Tvärtom måste jag föreställa mig, att det
på en normal kvinna snarast måste verka på motsatt sätt, när hon ser, hur
man av familjesociala skäl och med hänsyn till den olika levnadsstandarden
i familjer med olika barnantal, med hänsyn till den börda och den uppoffring,
som faktiskt barnafödandet innebär, ger henne denna moderskapspenning, örn
hon vill kräva den.

Överhuvud taget tror jag, att man gör för oss gemensamma ideal en stor
otjänst, när man talar örn nativitetspremier. Jag skulle gärna som avslutning
vilja peka på att det består en väsentlig skillnad mellan den familjesociala
och befolkningspolitiska inställningen i sådana länder som Italien och Tyskland
å ena sidan och å andra sidan sådana grundfasta demokratier som
Frankrike och Förenta staterna. Trots allt vad som har stått i tidningarna
är det i själva verket så, att den mest intensiva och framgångsrika befolkningspolitiken
har drivits i länder som Frankrike och Amerika, men där har
man inte varit inställd på att premiera nativiteten, att stegra fruktsamheten,
utan man har varit inställd på att taga bort olika av de hinder, psykologiska
och där bakom liggande ekonomiska och sociala, som stått i vägen för ett
normalt barnafödande i familjerna. Jag tror, att här i landet finns det inte
någon grundval alls för en familjepolitik efter de nationalsocialistiska och

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordnings förslag om moderskapspenning m. m. (Forts.)
fascistiska mönstren. Där är man för övrigt inställd på folkökning. Däremot
torde det finnas en ganska stark grundval för allmänna åtgärder i syfte
att borttaga de hinder i de enskilda familjerna, som stå i vägen för en normal
fruktsamhet. Det är möjligt, att man kan säga, att detta i sista hand dock
är nativitetspremier. Men jag tror, att det finns en ganska väsentlig skillnad
i hela åskådningssättet, som det är viktigt att upprätthålla. Och jag menar,
att man gör orätt mot ideal, som äro gemensamma för oss alla, om man i fråga
örn en sådan åtgärd som denna talar örn nativitetspremier. Ty märk väl,
mina herrar, även örn ni ha en behovsprövning, så skulle ni från ehra utgångspunkter
här lika väl kunna tala örn en nativitetspremiering, låt vara
att det då är en sådan för en begränsad del av folket, för de mer eller mindre
fattiga.

Emellertid skulle jag inte på denna punkt så pass hårt hålla på att här inte
skall vara någon behovsprövning, såvida det inte vore uppenbart, att i detta
fall finansiella skäl inte föreligga, medan tvärtom viktiga praktiska skäl
tala för att taga bort behovsprövningen. I princip menar jag, liksom väl
de flesta mena, att en behovsprövning skola vi bara ha, när vi behöva den,
och att en behovsprövning i och för sig inte är ett önskemål. Jag gör här en
jämförelse mellan det reservationsförslag, som jag här talar för, och utskottets
och regeringens förslag om en inkomstgräns vid 3,000 kronor. Det är
nämligen uppenbart, att har man en inkomstgräns, som ligger så högt, så
undgår man å ena sidan icke att ställa utanför vissa, som man skulle viljå
ha inom gränsen, men å andra sidan utesluter man ju dock bara 8 procent
av de barnafödande kvinnorna. Därigenom blir den finansiella betydelsen
av denna begränsning ringa. Den blir ännu mindre, örn man tar hänsyn
till att det är uteslutande på grund av att man inkonsekvent och principlöst
vidmakthållit behovsprövningen — låt vara vid denna höga gräns — som
man är tvungen att ha en prövning av inkomsten i de instanser, som skola
bevilja moderskapspenningen, och som man är tvungen att ha de bestämmelser,
på grund varav moderskapspenning skall kunna utgå för vissa personer
över inkomstgränsen, respektive icke utgå för vissa andra personer under
gränsen. Det är alldeles uppenbart, att ett slopande av denna inkomstprövningsgräns,
som inte har någon stor praktisk finansiell betydelse i och för
sig, skulle minska kostnaderna och besväret och göra hela verksamheten mycket
enklare.

Av både principiella och inte minst dessa praktiska skäl måste jag därför,
herr talman, yrka bifall till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. till utskottets
betänkande fogade reservationen. Men jag gör det inte utan att framhålla,
att naturligtvis innebär ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag praktiskt taget
nästan detsamma, utom att man då för skenets skull bibehållit en slags behovsprövning.
Även om utskottets förslag skulle godtagas, kommer jag att
anse, att en stor reform har blivit genomförd i väsentlig överensstämmelse med
vad jag anser vara riktigt.

Häri instämde herr Larsson, Sam.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Sedan, som jag förmodar,, de mera

vägande vittnesmålen i denna debatt nu ha blivit avlagda, har jag dristat mig
begära ordet för att anföra några synpunkter i anslutning till den av mig avgivna
reservationen. Jag skall därvid inte försöka följa den föregående talaren
i hans graciösa tankelekar, där synpunkterna och syftemålen blandade sig
om varandra i den behagligaste och brokigaste omväxling. Jag skall bara till
herr Myrdals inlägg foga den reflexionen, att örn man, såsom han gör, fattar

Första hammarens protolcoll 19S7. Nr £9. 2

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Fbyordningsförslag örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
denna reform såsom ett led i en pågående och förestående omläggning av inkomstfördelningen
i samhället, så tvingas jag för min del att beteckna det hela
som ett fullkomligt fuskverk. Skall man verkligen gripa sig an med sådana
ting, då får man val ändå rimligtvis taga till ett anslag av något större dimensioner
än det här är fråga om. En eller annan miljon kan dock inte spela någon
större roll i fråga om inkomstfördelningen i detta land! —

Såsom framgår av handlingarna i ärendet, har jag icke kunnat ansluta mig
till det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget. Anledningen härtill är inte den,
att detta förslag otvivelaktigt i vissa delar innebär ett avsteg från hittills följda
principer inom vår socialpolitik. Jag finner det mycket naturligt och understundom
också mycket önskvärt, att man gör dylika avsteg ifrån gamla grundsatser.
Anledningen är helt enkelt den, att jag finner detta förslag innebära
ett hot mot och en fara för den vidare utvecklingen av det sociala försäkringssystem,
som vi här i landet under de senaste tjugu åren ha varit i färd med att
bygga upp.

I sitt utomordentligt läsvärda griftetal över den saligen avsomnade socialiseringsnämnden
yttrar herr Rickard Sandler — eller kanske jag bör säga herr
ministern för utrikes ärendena — bland annat, att människorna försörja varandra
bäst, när de försörja sig själva så gott de kunna. Denna förbehållslösa
bekännelse till självförsörjningens och självhjälpens princip är visserligen avlagd
av en rättrogen socialdemokrat, men är inte desto mindre uttryck för en
klart liberal tankegång. Det är ju efter denna regel, att människorna hjälpa
varandra bäst genom att hjälpa sig själva så gott de kunna, som vi ha ordnat
med det sociala försäkringsväsendet här i landet. Resultaten av detta uppbyggnadsarbete
ha kanske inte i allo svarat emot förväntningarna, men ett
mycket stort verk har dock blivit uträttat, och jag tror, att de resultat, som
skulle kunna nås i framtiden, skulle bli ännu större än de, som hittills ha uppnåtts,
örn man följdriktigt och målmedvetet inriktade sig på en rationell utbyggnad
av detta försäkringsväsende.

Det är framför allt, såvitt jag förstår, två uppgifter, som i detta hänseende
ha en alldeles särskild aktualitet. Den ena är sjukförsäkringens och den andra
arbetslöshetsförsäkringens utsträckning till att omfatta allt vidare medborgargrupper,
så att omsider båda med skäl skulle kunna betecknas som allmänna
försäkringar. Om fördelen att på detta sätt i största möjliga utsträckning
organisera hjälpverksamheten i försäkringens form har, såvitt jag vet, hittills
icke rått någon som helst meningsskiljaktighet. Fördelarna härav äro många
och uppenbara. Man har fattat det som någonting naturligt och riktigt, att
människorna först och främst skola hjälpa sig själva och att samhället skall
träda till först när denna hjälp inte räcker till. Riktigheten av denna grundsats
framstår endast så mycket klarare, örn man ställer den i relation till de
gjorda erfarenheterna, av vilka det förefaller mig tydligt framgå, att en väl
och ändamålsenligt organiserad inbördes samverkan människorna emellan i
själva verket räcker oändligt mycket längre än samhällets bidrag till deras underhåll
och försörjning. Inte heller förlorar, såvitt jag förstår, försäkringen
någonting av sitt sociala värde av den anledningen, att man här helt och hållet
kan avstå ifrån den behovsprövning, som blir ofrånkomlig beträffande de i
olika former distribuerade allmosorna, men som aldrig kan förtagas sin förödmjukande
och i viss mån nedsättande karaktär för mottagarna. Ett understöd
kan ju heller aldrig, hur man än konstruerar lagstiftningen, få samma
karaktär av välfången moralisk rätt, som dessa förmåner få, för vilka vederlaget
har blivit presterat på förhand i form av undan för undan erlagda försäkringspremier.

Nu förhåller det sig ju så, att man 1931 gjorde ett stort och allvarligt försök.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Fijrordningsförslag om moderskapspenning rn. rn. (Forts.)
att organisera moderskapsskyddet efter de riktlinjer, som jag har angivit här.
Man byggde då ut sjukförsäkringen med en moderskapsförsäkring, som man.
hoppades så småningom skulle bli effektiv och som avsåg att säkerställa barnaföderskorna
emot de kostnader, som följa med en barnsbörd. Gifta kvinnor
fingo då liksom ogifta kvinnor utan eget förvärvsarbete rätt att bli medlemmar
i en sjukkassa uteslutande i avsikt att få sjukvårdsersättning och moderskapshjälp.
Denna försäkring gjordes utomordentligt billig och följaktligen
också utomordentligt lättillgänglig. Hela premiekostnaden går upp till summa
4 kronor 20 öre per år, d. v. s. 35 öre i månaden. Det kan ju inte förnekas, att
denna hjälpform faktiskt är tillgänglig för det ojämförligt stora flertalet av
barnaföderskor här i landet. Samtidigt stadgades i sjukkasseförordningen, att
kvinnliga medlemmar i erkänd sjukkassa städse skulle åtnjuta moderskapshjälp
vid barnsbörd. Såsom en komplettering av dessa bestämmelser infördes
så det nuvarande moderskapsunderstödet å 30 kronor, som utgår helt av statsmedel
till oförsäkrade kvinnor.

Det kännetecknande för denna reform förefaller mig vara just att man har
försökt att lägga huvudvikten vid försäkringslinjen. Understöden ha kommit
som ett komplement, och man får val förutsätta, att de äro en faktor, som man,
hoppades skulle bli av mer eller mindre provisorisk karaktär och som skulle
kunna avvecklas i den mån försäkringen bragtes att omfatta allt större grup:
per av kvinnor.

Nu trädde detta system faktiskt inte i kraft i någon större utsträckning
förrän år 1934. Hedan 1935 var man i färd med att lägga till rätta förutsättningarna
för en ny reform. Man kunde vid det laget faktiskt icke med någon
som helst säkerhet överblicka verkningarna av 1931 års reform. Går man till
de siffror, som nu äro tillgängliga, så visar det sig ju, att man har kommit inte
så litet stycke på vägen. Man har kunnat bringa det därhän, att i vissa distrikt
ända upp till 83 procent av barnaföderskorna åtnjuta antingen moderskapshjälp
eller moderskapsunderstöd, och man har kommit därhän, att åtminstone
14 procent av barnaföderskorna numera äro försäkrade. Det är kanske ett blygsamt
tal, men jag ber att få erinra örn att de år, som ha gått, ha varit utomordentligt
ogynnsamma för de syftemål, som det här är fråga om. Sjukkassorna
ha varit tyngda av alla omorganisationens vedermödor, och över hela landet
har legat ett ekonomiskt betryck, som uppenbarligen har varit en starkt hämmande
faktor, när det gällt ackvisitionsverksamheten vid sjukkassorna. Inte
desto mindre kom det ett förslag från befolkningskommissionen, som, om det
hade genomförts oförändrat, säkerligen skulle ha lett till ett förintande av hela
försäkringstanken vad beträffar moderskapsskyddet. Kungl. Maj:ts förslag
går inte så långt, men jag har ändå inte kunnat komma ifrån, att det i mycket
stor utsträckning kommer att stå i vägen för den fortsatta utvecklingen av
den hjälpform, som jag ser såsom den naturliga och riktiga.

Detta är, herr talman, anledningen till att jag har antecknat mig såsom reservant.
Jag har inte kunnat övertyga mig örn riktigheten i att slunga tanken
ifrån 1931 över bord, och jag har inte kunnat övertyga mig om att det är nödvändigt
att på detta sätt ytterligare desorganisera en redan svårt desorganiserad
social hjälpverksamhet. Att här föreligger ett behov, som kan och bör avhjälpas,
är jag den förste att erkänna, men jag kan inte se, att man Handlar
rätt och riktigt, när man försöker avhjälpa detta behov genom att ytterligare
utvidga understödsverksamheten i allmosans mindervärdiga former.

Utan att yrka bifall till min reservation, herr talman, vilket jag anser vara
fullkomligt lönlöst, har jag med dessa ord velat klarlägga min ställning till det
föreliggande spörsmålet.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sförslag om moderskapspenning rn. m. (Forts.)

Herr Ekströmer: Herr talman! Herr ordföranden i andra lagutskottet säde
nyss -—■ jag tror orden folio sig så -— att högern skulle sakna intresse och förståelse
för den moderna socialpolitiken. Det där var väl ett sådant där uttryck,
som slapp ur munnen litet av gammal vana, kan jag förstå, ty man behöver
väl ändå inte sakna intresse och förståelse för en sak, därför att man
vill utforma den på ett något annat sätt än som till äventyrs majoriteten önskar.

Ju mer jag har hört denna debatt i dag, dess mer övertygad har jag blivit
örn att den väg som vi högerreservanter anvisa, är en sund och såvitt man kan
förstå riktig väg. Vi vilja hjälpa dem, som verkligen behöva hjälp. Det är
riktigt, som herr statsrådet nämnde, att man kanske skulle ha gått in för en
individuell behovsprövning, men jag förmodar, att en sådan skulle vara alldeles
för besvärlig att genomföra praktiskt. Därför ha vi stannat för ett skattepliktigt
belopp på 1,000 kronor. Vi ha satt det så pass högt, att man kan
vara tämligen säker på att de, som verkligen så att säga befinna sig på livets
skuggsida, också få den hjälp, som vi vilja ge dem.

Vi förbise ingalunda, att det finns människor även i högre inkomstgrupper,
som kanske kunna ha det mycket besvärligt de också och för vilka ett väntat
barn kan betyda oro och ekonomiska bekymmer. Men till dem säga vi: det
finnes sjukkassor, där man för det ringa belopp, som herr Petersson nämnde,
4 kronor 20 öre om året eller 35 öre i månaden, kan få försäkra sig till erhållande
av en moderskapspenning och denna till och med större än den normala
moderskapspenningen: den kommer ju nämligen upp till 110 kronor. Jag
tycker verkligen att denna ståndpunkt icke kan anses på något sätt hjärtlös.
För sådana familjer, som verkligen icke äro alldeles utblottade, tycker jag
också, att det skulle vara angenämare att lämna en om ock aldrig så liten
motprestation än att taga emot ett rent understöd. Och likaså tycker jag man
nästan kan begära, att dessa bättre situerade skola ha en sådan förtänksamhet,
att de t. ex. vid äktenskaps ingående verkligen taga en sådan försäkring.
De få ju, även de, sin moderskapspenning, och detta tycker jag — inte annat
än jag kan förstå — överensstämmer fullkomligt med vad herr utskottsordföranden
pläderar för i sin reservation, ty denna linje är väl örn något en
tillämpning av den allmänna sociala försäkringsprincip, som han anser önskvärd.

En sak, som också har gjort, att åtminstone jag gärna^har velat så att säga
gynna denna princip, det är tanken på sjukkassorna. Så vitt jag kan förstå,
äro sjukkassorna en av de allra bästa anordningar för social hjälp, som vi ha
här i landet, varför de också på bästa sätt böra gynnas. Med vårt förslag^får
ju ett stort antal av kvinnorna här i landet ett verkligt intresse av att gå in
som medlemmar i sådana sjukkassor, och jag tror, att sjukkassorna själva
skulle se detta med mycket stor tillfredsställelse, ty ett ökat medlemskap
skulle givetvis för dem betyda ökad stabilitet och bättre möjligheter att fylla
sitt ändamål. Däremot bortfaller, enligt såväl regeringsförslaget sorn också
herr Hanssons reservation, åtminstone den anledning till medlemskap i sjukkassorna
som finnes genom att man vill försäkra sig just för moderskap.

Kort sagt: jag kän inte finna annat än att vår linje är fullt ut lika socialt
välvillig som någon annan linje och jag tycker också, att den är. ekonomiskt
betydligt sundare. Därför skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den
av herr Wistrand m. fl. avgivna reservationen.

Herr Sundvik: Herr talman! Jag kan inte hjälpa, att jag för min del bär
samma syn på denna sak, som herr Petersson nyss framförde. Jag kan inte

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordningsförslag om moder skapspenning m. m. (Forts.)
komma ifrån, at jag har den uppfattningen, att då den erkända sjukkasseverksamlieten
inte har varit i tillämpning mer än nätt och jämt två år, så
kommer den att lida på den utökning, som här föreslås. Rekryteringen av
kvinnor inom sjukkasserörelsen har ju varit synnerligen stor under de gångna
två åren, och det föreligger enligt min uppfattning fara för att den komme
att hämmas, örn de utökningar, som här föreslås, komma till stånd.

Jag skall dessutom be att få framhålla, att socialministern säkerligen har
alldeles rätt tolkat de psykologiska verkningar, som det skulle få, örn man
accepterade reservationen, som föreslår, att ingen behovsprövning skall äga
rum. Utskottets ordförande framhöll ju här, att den av herr Heiding framförda
reservationen skulle vara tillkommen så där på en höft. För min del
skall jag be att få säga, att jag har inte den uppfattningen. Jag har gjort
mig underrättad om vad t. ex. en yrkesarbetare inom metallindustrien har för
inkomst här i Stockholm. Örn det för honom i regel komme att röra sig örn
en inkomst på 4,000 kronor örn året, med ett beskattningsbart belopp av 2,000
kronor, så skulle en familjeförsörjare med ett barn här i Stockholm kunna ha
en inkomst upp till i det närmaste 5,000 kronor och ändå erhålla de här 75
kronorna. Jag anser för min del, att ett beskattningsbart belopp på 2,000 kronor
alltså är en ganska väl avvägd gräns.

Det har ju framhållits här av herr Myrdal, att det inte sker någon behovsprövning
inom sjukkassorna för att man skall komma i åtnjutande av det belopp,
som utgår från dem, men det är ju en alldeles självklar sak. Sjukkassorna
ha ju, ända sedan 1910 års sjukka.sselag kom till, lämnat moderskapspenning,
ehuru visserligen när 1931 års sjukkasselag tillkom, statsbidraget
till moderskapspenningen fördubblades liksom sjukdagsbidraget fördubblades,
och jag tycker, att det är en given följd, att så skall bli förhållandet. Nu får
man ju dessutom lov att säga, att det skulle vara önskligt, att de, som ha en
inkomst på 5.000 kronor — och man skulle också kunna fordra det — ansluta
sig till en sjukkassa för att komma i tillfälle att erhålla den försäkring därifrån,
som de då ha rätt till, och det har framhållits, att det inte kostar mer
än 40 öre i månaden, så att det bör inte vara någon ekonomisk uppoffring för
dem att tillhöra en sjukkassa och till denna erlägga denna avgift. Man får
ju också dessutom taga i betraktande, att en kvinna eller en familj kan komma
i andra omständigheter, som göra, att de bli beroende av den ersättning de
kunna få från sjukkassan. Utom det här beloppet på 75 kronor är det ju 300
kronor, som de ha rätt att få i mödrahjälp. Men det kan som sagt inträffa
omständigheter, som göra, att de bli i stort behov av att tillhöra en sjukkassa.
Jag håller därför före. att detta är en linje, som man bör försöka att sträva
efter, och komma vi därhän, att vi få en obligatorisk sjukförsäkring, liksom
det finnes i vårt södra grannland Danmark, så komma vi inte att behöva gå
den understödslin.je, som vi nu måste gå för att tillgodose de här behoven.;
Får man en obligatorisk sjukförsäkring, som alltså alla måste tillhöra, så
bli också alla mödrar berättigade till ersättning vid detta tillfälle. Jag skall
därför, herr talman, 1m att få yrka bifall till den av herr Heiding framförda
reservationen.

Herr Wistrand: Herr Myrdal anförde, att därest det nu bleve en allmän

sjukförsäkring för moderskapshjälp, så skulle utgifterna för det allmänna bli
desamma som med regeringens förslag. Det är naturligtvis alldeles riktigt,
men vilken oerhörd skillnad är det icke ur social synpunkt, när man i ena fallet
kräver en motprestation och i det andra icke? Det har oerhört stora konsekvenser
och stor betydelse både ur social och ur finansiell synpunkt, om man

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sförslag om moderskapspenning m. m. (Forts.)
ser frågan på vidare sikt. Nu tyckte jag mig av herr Myrdals anförande kunna
utläsa, att rent principiellt vore den nya socialpolitiska inställningen den, att
kostnaderna för barn och för familj undan för undan skulle mer eller mindre
överflyttas å samhället. Man skulle inte tala örn understöd i detta fall. Den
hjälp, som samhället gåve, skulle icke givas på ett sådant sätt, att den innebure
ett understöd och vore graderad efter behovet. Jag vill ju säga, att i den
mån man omfattar denna uppfattning, trampar man sig redan vid denna riksdag
mycket hårt på tårna. Yi ha ju redan en proposition örn barnbidrag, som
icke skola utgå till andra än dem, som på grund av sin ekonomiska ställning
kunna presumeras behöva dem, och det är alldeles naturligt, att man av statsfinansiella
skäl måste gå den vägen. I dessa fall visar det sig just som ett
skolexempel hur falskt herr Myrdals resonemang är. Man kan inte gå den
vägen, där man kommer ut på de större vidderna, utan då måste man begränsa
hjälpåtgärdernas omfattning efter det förefintliga behovet. Samhället kan icke
bära upp en socialpolitik, som träffar andra än de behövande. Man kan naturligtvis
göra det på ett så litet område som just i fråga örn moderskapspenningen,
men man torde lia svårt att driva upp något rationellt motiv för att just
taga ut moderskapspenningen och där ensamt tillämpa denna princip.

Med hänsyn till att man måste vårda de principer, som böra läggas till grund
för varje socialpolitik, örn den i längden skall kunna bedrivas, vidhåller jag den
reservation, som vi lia gjort från högerhåll.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag uttalar min största tillfredsställelse över
att den föreliggande frågan vunnit en sådan anslutning inom riksdagen, att den
i varje fall kommer att lösas efter någon av de linjer, som innefattas i utskottsutlåtandet.

Frågans senare del örn den särskilda s. k. mödrahjälpen, som skall utgå efter
behovsprövning till mördrar i nödställd belägenhet, synes icke ha föranlett
några meningsskiljaktigheter, och denna mycket viktiga del av förslaget förefaller
alltså att kunna genomföras under allmän anslutning.

Vad angår förslagets förra del, örn den s. k. moderskapspenningen, så synes
icke heller här något större motstånd resas mot själva principen, frånsett de betänkligheter,
som en ärad talare på Göteborgsbänken anförde, och som hänförde
sig till en oro för att anordningen skulle komma att försvåra den fortsatta utvecklingen
av en viss gren av vår socialförsäkring. Jag vill icke bestrida, att
denne ärade talares synpunkter kunna innehålla åtskilligt tänkvärt, men jag
vill framhålla, att när det gäller att genom lämpliga medel understödja de familjer,
som på grund av barns tillkomst bringas i ökade ekonomiska svårigheter,
nya vägar — som också den ärade talaren höll före — naturligen någon
gång måste sökas, och jag tror icke, att detta förslag örn moderskapspenning,
som här är framlagt, behöver innebära något mera allvarligt hot mot den
svenska socialförsäkringens stora och av alla högt uppskattade byggnad. Det
har ju icke heller, såvitt jag har förstått, rests alltför starka invändningar mot
en lösning av frågan efter de huvudlinjer, som nu föreligga.

Den punkt, kring vilken meningarna i dag bryta sig, gäller huruvida denna
s. k. moderskapspenning skall mer eller mindre utgå efter behovsprövning,
d. v. s. till mödrar, där familjens överhuvud har en beskattningsbar inkomst
under viss gräns, eller örn den skall utgå generellt till alla barnaföderskor. Jag
tog här fasta på ett ord i början av socialministerns anförande, där han sade,
att nationellt sett ligger det någonting tilltalande i befolkningskommissionens
förslag. Det är just detta: »nationellt sett». Däri ligger det en sund och riktig
idé, tanken att icke göra detta statsbidrag till en barnafödande moder till ett
led i klass- och understödspolitiken, sådan den har varit dominerande i svenskt

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

F förordning sför slag örn moderskapspenning m. m. (Forts.)
samhällsliv och svensk socialpolitik under en följd av årtionden. En ny tidsålder
bryter fram icke bara på socialpolitikens område utan även inom samhällslivet
och samhällspolitiken överhuvud taget, där det gäller att komma bort
från den gamla klasspolitiken i ordets skiftande betydelse och samla hela nationen
i gemensam känsla av samhörighet i sina plikter mot framtiden, och det
är denna linje i den nutida socialpolitiken, som slår igenom i det ena främmande
landet efter det andra. Jag skulle kunna här uppräkna åtminstone åtskilliga
anglosachsiska stater. Det är helt naturligt, att när nu ett förslag framkommit,
som lagts efter dessa enligt min uppfattning mera vidsynta linjer än
dem som den svenska socialpolitiken, byggd på klassamhällets grund, hittills
har brukat följa, ett avsevärt motstånd, ett mycket kompakt motstånd skall
uppstå mot ett sådant på den nationella samhörighetens idé fotat förslag, allt
ifrån de ärade representanterna för den gamla konservatismen, som vill trycka
ner dessa hjälpåtgärder ännu mera till karaktären av understöd och allmosa
åt de fattigaste, och vidare uppåt i olika gradationer till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet, som — med erkännande av befolkningskommissionens
betänkandes riktiga principer — av ett slags opportunistiska skäl
har gått ifrån dem och fastställt en viss gräns. Herr statsrådet har ännu icke
lyckats lösgöra sig helt och fullt från den gamla socialpolitikens enligt min
uppfattning alltmera överlevade ståndpunkter i förevarande fall. Herr statsrådet
deklarerar som sin huvudinvändning mot befolkningskommissionens förslag,
att man skulle kunna befara en reaktion här i landet, som med framgång
skulle komma att uppagiteras ej bara mot de socialpolitiska reformer, som
komma att genomföras, utan även mot dem, som redan ha åstadkommits. Jag
trodde, att herr statsrådet och chefen för socialdepartementet —- som sitter
som en av spetsarna i riksdagens största och mäktigaste parti, som har makten
att genomföra i riksdagens andra kammare vilka lagförslag som helst och nära
på även i riksdagens första kammare •— skulle låta dessa räddhågade hänsyn
till en frambrytande reaktion falla platt till marken och i stället resolut
och målmedvetet gå in för den nya socialpolitikens riktlinjer. Man frågar: vad
betyder det för en kvinna i bättre ekonomiska omständigheter att få dessa 75
kronor? Sannolikt i regel icke mycket?, det medgives gärna, men hela åtgärdens
karaktär av en samhällsaktion till förmån för de barnafödande mödrarna
framträder ju mycket mera öppet och tydligt för alla. Det är en vänlig inställning
från statsmakternas sida, det är ett uppskattande av moderskapet,
som bättre träder fram om man ger åtgärden en allmän karaktär. Men i och
med att man sätter inkomstgränser, sådana som de föreslagna, så gör man moderskapspenningen
till ett led i den gamla klassbetonade socialpolitiken och
understödspolitiken.

Jag bekymrar mig likväl icke alltför mycket örn beslutet nu kommer att gå i
den riktning, som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet i den föreliggande
specialfrågan har förordat. Det blir ju i alla fall en mycket betydande
och den alldeles övervägande delen av Sveriges barnaföderskor, som
komma att få del av den föreslagna reformen. Men jag vill ha anfört dessa
allmänna synpunkter, icke minst med tanke på kommande stora socialpolitiska
spörsmål, och jag vill — utan att följa några utländska förebilder, som icke
passa för vårt land — likväl säga, att örn man för en socialpolitik på olika
områden, som icke drar hela nationens massa med sig, som icke även de i god
mening konservativa delarna av nationen vilja vara med om att bära upp, då
har man nog icke riktigt aktat på tidens tecken. Det finnes inom den svenska
konservatismen —■ trots den reservation, som här föreligger och andra gamla
synpunkter — mycken känslighet för vad samhörigheten inom en nation betyder
och för vikten av att samla folket kring de reformer, som genomföras. Det

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sförslag om moder skapspenning m. m. (Forts.)
kan vara av en viss betydelse i framtiden att taga vara på alla samhällsklassers
medverkan vid den reformpolitik, som vi behöva föra och som vi måste föra.
Jag tror, att det skall komma en dag, då man här i landet har kommit bort
från de gamla klasspolitiska idéerna och ser frågor som dessa i ett större nationellt
sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna reservationen.

1 detta anförande instämde herr Västberg.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herr Sigfrid Hansson m. fl.
beträffande förevarande förordningsförslag vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Sigfrid, och herr Wohlin begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 1 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 38 punkten
A tillstyrkta förslaget till förordning örn moderskapspenning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som förordats
i den av herr Sigfrid Hansson m. fl. beträffande nämnda förordningsförslag
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Sigfrid, och herr Wohlin begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

2 §.

Godkändes.

3 §.

Herr Wistrand: Under åberopande av vad jag förut i debatten anfört skall
jag ber att få yrka bifall till den herrar Ekströmer och Skoglund samt fröken
Andersson och mig avgivna reservationen.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordningsförslag örn moder skap shenning m. m. (Forts.)

Herr Hagman: Jag ber att med åberopande av den motivering, som jag

förut bar anfört, få hemställa örn bifall till utskottets förslag, som är i huvudsak
lika med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Heiding: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är avlämnad av mig och herr Johanson i Hallagården.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande paragrafen yrkats l:o) att densamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag; 2 :o), av herr Heiding, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse av första stycket, som förordats i den av honom
och herr Johanson i Hallagården beträffande nu ifrågavarande förordningsförslag
vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Wistrand, att
kammaren skulle godkänna det förslag till ändrad lydelse av paragrafen, som
förordats i den av honom m. fl. beträffande samma förordningsförslag anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Heiding och Wistrand begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Heidings yrkande.

Herr Stendahl äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 3 § i det av
andra lagutskottet i utlåtande nr 38 tillstyrkta förslaget till förordning örn
moderskapspenning antager bifall till herr Heidings yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Wistrands yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 38 punkten
A tillstyrkta förslaget till förordning om moderskapspenning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordning sför slag om moder skap spenning m. m. (Forts.)

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats av
herr Wistrand.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Övriga delar av ifrågavarande förordnings förslag.

Godkändes.

Det under 2 framställda förslaget till förordning angående ändrad lydelse
av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.

Godkändes.

Det under 3 framställda förslaget till förordning örn mödrahjälp.

1 och 2 §§.

Godkändes.

3 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde
och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (mödrahjälpsnämnd),
bestående av en ordförande och två ledamöter.

Ordföranden jämte suppleant för
honom förordnas av Kungl. Maj :t.

Dedamöterna jämte två suppleanter
utses för två år i sänder, en ledamot
jämte suppleant för honom av landstinget
eller, vad beträffar stad, som ej
deltager i landsting, av stadsfullmäktige,
samt en ledamot jämte suppleant
för honom av styrelsen för barnavårdsförbundet
i orten; dock att för
Stockholm en ledamot jämte suppleant
för honom utses av Kungl. Maj:t
samt en ledamot jämte suppleant för
honom väljes av stadsfullmäktige för
två år i sänder. Underlåter styrelse
för barnavårdsförbund att utse ledamot
eller suppleant, förordnas sådan
av Kungl. Maj:t för två år i sänder.

Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Maj:t.

Beträffande nu ifrågavarande förordningsförslag hade reservation avgivits
av, utom annan, herrar Hagman, Norman, Wistrand, Knut Petersson, Ekströmer
och fröken Andersson, vilka i fråga örn 3 § anfört följande:

»Då de understöd, vilka skola utanordnas av mödrahjälpsnämnderna, komma
att helt utgå av statsmedel, bör enligt vår mening majoriteten av nämndens

Ordföranden jämte suppleant för
honom förordnas av Kungl. Maj:t.
Ledamöterna jämte två suppleanter
utses för två år i sänder av landstinget
eller, vad beträffar stad, som ej deltager
i landsting, av stadsfullmäktige.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Förordnings förslag om moderskapspenning m. m. (Forts.)
medlemmar förordnas av Kungl. Majit. Vi hemställa därför, att 3 § andra
stycket måtte erhålla följande lydelse:

Ordföranden jämte suppleant för honom samt en ledamot jämte suppleant
för denne förordnas av Kungl. Maj :t. En ledamot jämte en suppleant för
honom utses för två år i sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som
ej deltager i landsting av stadsfullmäktige.»

Herr Hagman: Herr talman! Jag ber att få hemställa om bifall till den
formulering av 3 § i förordningen örn mödrahjälp, som innefattas i den av
mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hansson, Sigfrid: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! För min dei måste jag anse, att den
av herr Hagman avgivna reservationen åtminstone bättre stämmer med de allmänna
principerna för sammansättningen av en sådan nämnd, som det här är
fråga örn, än utskottsförslaget. Man skall inte glömma, att dessa mödrahjälpsnämnder
skola handhava statens medel, skola efterskänka statens fordringar
m. m. Under sådana omständigheter måste det åtminstone i princip vara riktigare,
att staten utser majoriteten i mödrahjälpsnämnderna, och då den av herr
Hagman avgivna reservationen medför det resultatet, får jag erkänna, att jag
helst såge ett bifall till denna reservation.

Herr Heiding: Herr talman! Vi ha ansett i utskottet, att det vore lämpligare
med den sammansättning av mödrahjälpsnämnderna, som av utskottet är
föreslagen, därför att man så mycket som möjligt bör söka få en centralisering
till stånd och inte skapa till nya nämnder. Vi ha med vårt förslag förutsatt,
att man skulle ordna det så, att mödrahjälpsnämnden hade sina sammanträden
på landstingsexpeditionen i vederbörande landstingsområde. Då skulle det hela
bli betydligt enklare, än örn nämnden skulle få den sammansättning, som Kungl.
Maj :t föreslagit, d. v. s. att ordföranden skulle utses av Kungl. Maj :t, en ledamot
av landstinget och en av barnavårdsförbundet i respektive län. En sådan
nämnd kan inte göra anspråk på att få disponera landstingets lokaler, utan
får hyra en särskild lokal för sin verksamhet. Dessutom måste den väl anställa
någon tjänsteman, som finns till hands på nämndens expedition. Då
landstinget ju i alla fall har en expedition, är det väl lämpligare, att vederbörande
få gå dit och tala vid lanstingsdirektören eller landstingskamreraren
och att denne får lämna de upplysningar, som kunna vara erforderliga.

Jag tror, att denna utväg blir betydligt enklare än den, som föreslagits från
Kungl. Maj :ts sida. Det är i all synnerhet med tanke på att man eljest inte
kan få den av oss önskade centraliseringen till stånd, som vi gått in för detta
förslag.

Herr talman! Med vad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag i denna paragraf.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den ändring, som förordats i den av herr Hagman m. fl. beträffande
ifrågavarande förordningsförslag vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Förordningsförslag örn moder skapspenning m. m. (Forts.)

Den, som godkänner 3 § i det av andra lagutskottet i utlåtande nr 38 punkten
A tillstyrkta förslaget till förordning om mödrahjälp, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den ändring, som förordats i
den av herr Hagman m. fl. beträffande nämnda förordningsförslag vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Heiding begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—40;

Nej—53.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Övriga delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å förordningsförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn
erkända sjukkassor m. m.; samt

nr 40, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skogshärbärgeslag
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. andrin- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av väckta

gar i olycka- motioner angående vissa ändringar i lagen örn försäkring för olycksfall i
fallsförsäk- arbete_

Tingslagen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 167
av herr Spångberg m. fl. och nr 256 av herr Senander m. fl.

I motionen 11:167 hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte anhålla örn skyndsam utredning och förslag till ändring av bestämmel -

Onadagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Äng. ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. (Forts.)
serna i lagen om olycksfall i arbete åsyftade en höjning av sjukhjälp och invaliditetsersättning
för lågt avlönade inkomsttagare.

I motionen 11:256 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar
i nämnda lag, att beräkningsgrunden för ersättning vid olycksfall bleve
den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag under de tre månaderna
före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbade arbetare, som nyss varit
arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för motsvarande arbete bleve
bestämmande vid fastställandet av hans ersättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna II: 167 och II: 256, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig
utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall
i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets
motivering, borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt

B. att motionerna II: 167 och II: 256, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Herr Sundvik: Herr talman! Utskottet framhåller i sitt här föreliggande
utlåtande, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen är behäftad med brister,
varför den bör bli föremål för en allsidig utredning, därvid uppmärksamhet
måste ägnas åt de spörsmål, som utskottet i det föregående berört. Jag
skulle dock vilja framhålla, att det utöver vad utskottet här berört finns en hel
del andra spörsmål, som man också borde ägna uppmärksamhet åt i samband
med denna utredning. Det kan kanske förefalla, som om vad jag här kommer
att beröra är en mindre betydelsefull sida av denna stora fråga, men med den
erfarenhet, jag har om olycksfallsförsäkringslagen, anser jag ändå, att denna
sak har en viss betydelse.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen är en arbetsgivare skyldig att anmäla, när
ett olycksfall inträffat. Inom den industriella verksamheten är denna organisation
genomförd på ett tillfredsställande sätt, men inom den mindre verksamheten
är det inte fullt så bra ordnat. Örn t. ex. en egnahemsbyggare, en fastighetsägare
för sina reparationer eller till och med en jordbrukare anställt arbetskraft,
uppstår det i många fall svårigheter för vederbörande, när han skall
anmäla ett inträffat olycksfall. Jag vill blott erinra örn att det i många fall
ställer sig svårt för vederbörande att erhålla en blankett att skriva denna anmälan
på. Riksförsäkringsanstalten skall visserligen ha ombud här och var
ute i landet, men den har i alla fall inte ombud ens i varje kommun, och det
är inte säkert alla gånger, att dessa ombud kunna tillhandahålla blanketter
för denna anmälan. När så vederbörande i alla fall har anskaffat en blankett
och den skall fyllas i, händer det många gånger, på grund av obekantskap med
förhållandena, att blanketten blir ifylld på ett otillfredsställande sätt. När anmälan
kommit in till anstalten, måste anstalten därför anmoda sitt ombud på
orten att företa en undersökning av fallet. Detta medför, att den skadade kan
få vänta på ersättning en ä två månader, och vad det kan betyda i en hel del
fall, behöver jag väl knappast framhålla. Jag får lov att säga, att sjukkasseoch
olycksfallsförsäkringsverksamheten komma i kontakt med varandra allt
emellanåt. Det har ju ofta här i kammaren pekats på den oenhetlighet och
splittring, som är rådande på de sociala hjälpåtgärdernas område. För min
del har jag den uppfattningen, att det just på detta område mellan sjukkasscverksamheten
och olycksfallsförsäkringsverksamheten skulle kunna etableras

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Anslag till
rikets allmänna
kartverk.

Äng. ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. (Forts.)
ett fruktbärande samarbete, som i många avseenden skulle vara till nytta för
båda parterna. Jag tror för min del, att de erkända sjukkassorna, som äro representerade
i så gott som varenda kommun ute i landet — i en del kommuner
finns det ju till och med två erkända sjukkassor — skulle bli alldeles utmärkta
ombud för riksförsäkringsanstalten.

I förhoppning örn att tillsynsmyndigheten för sjukkasseverksamheten liksom
även svenska sjukkasseförbundet måtte bli i tillfälle att yttra sig under den nu
ifrågasatta utredningen ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för de teoretiska institutionerna m. m. vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret
1937/1938 till befrämjande av dövstumundervisningen;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till fortlöpande
konjunkturundersökningar jämte i ämnet väckt motion;

nr 119, i anledning av väckta motioner örn anslag till inköp av respiratorer
till beredskap vid barnförlamningsepidemier; samt

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad löneställning
för vissa befattningar vid statens kommunikationsverk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av väckt motion örn begränsning av arbetstiden för personal vid sjukhus
och vissa andra anstalter, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 74, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till rikets allmänna kartverk m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 237 gjorda framställning
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte
dels besluta, att befattningen som överdirektör och chef för rikets allmänna
kartverk skulle hänföras till befattningar, vilka tillsattes genom förordnande
på viss tid, och förenas med arvode av 17,000 kronor;

dels för rikets allmänna kartverk fastställa i utlåtandet införd personalförteckning; dels

godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för rikets allmänna kartverk,
att tillämpas tillsvidare från och med budgetåret 1937/1938;

dels till Rikets allmänna kartverk: Avlöningar för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 584,900 kronor;

dels till Rikets allmänna kartverk: Expenser och publikationstryck för budgetåret
1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 123,900 kronor;

dels till Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten m. m. för budgetåret

1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 317,000 kronor;

dels ock till Rikets allmänna kartverk: Inventarier m. m. för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 20,000 kronor.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Anslag till rikets allmänna kartverk. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Örn det här föreliggande utskottsutlåtandet
är intet annat än gott att säga. Jag kommer därför inte heller att göra
något yrkande, utan vill endast framhålla vikten av att man vid utförandet
av dessa kartläggningsarbeten tager hänsyn till de landsändar, som förut inte
ha några ekonomiska kartor. Det får inte bli så, att de delar av landet, som
ligga litet mera centralt, komma i förtur och få sina ekonomiska kartor förnyade,
innan de landsändar, som inte ha några ekonomiska kartor alls, komma
i åtnjutande av förmånen, att äga sådana kartor. Behovet av ekonomiska kartor
är nämligen ofta lika stort i mera avsides belägna landsändar som på andra
håll, men dessa landsändar ha kommit litet i skymundan. Jag vill därför vid
detta tillfälle uttala den förhoppningen, att man vid planläggningen av den
ekonomiska kartläggningen beaktar denna synpunkt, så att inte sådana landsändar,
som kanske inte ha möjlighet att hålla sig framme och inte ligga så
nära centrum, komma i efterhand.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående utredning av frågan örn det kommunala
revisionsväsendet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 128, i anledning av kamrarnas Sammanskiljaktiga
beslut i fråga örn Kungl. Maj :ts framställning angående beredandejämkningsför av

vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer jämte en i ämnet väckt'',fa? anf- bemotion.
redande av

vidgade ar -

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 157, hade Kungl. Maj:t, under ^uppgifter
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över eckle- ko^tnånr
siastikärenden för den 19 februari 1937, föreslagit riksdagen att till konstrådet
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 9,000 kronor.

I en inom första kammaren av herr I. Ekströmer väckt motion (I: 231) hade
hemställts, att riksdagen måtte uttala, att det föreslagna konstrådet borde få
den ändrade sammansättning, som i motionen angivits.

Utskottet hade i sitt utlåtande nr 87 anfört och hemställt följande:

»Mot vad departementschefen anfört rörande formerna för den konstfrämjande
verksamhet, som även enligt utskottets mening bör komma till stånd, har
utskottet intet att erinra. Lämpligt synes vara, att denna verksamhet, såsom
Kungl. Majit föreslagit, ställes under ledning av ett för ändamålet tillskapat
organ, ett konstråd, med i huvudsak de befogenheter, som i statsrådsprotokollet
angivits.

Vad sammansättningen av konstrådet beträffar, innebär det ovanberörda,
motionsvis framställda förslaget den avvikelsen från departementschefens förslag,
att antalet i konstrådet ingående representanter för konstnärerna skulle
sänkas från fyra till två och i stället i rådet ingå dels nationalmuseichefen som
självskriven ledamot, dels ock en av Kungl. Majit utsedd lekman med intresse
för bildande konst. I anledning härav vill utskottet framhålla önskvärdheten
av att både de allmänna och de mer utpräglat konstnärliga intressena få en såvitt
möjligt är allsidig och auktoritativ representation i konstrådet. Ur denna
synpunkt synes den i statsrådsprotokollet angivna sammansättningen av konstrådet
väl avvägd. Någon minskning av antalet företrädare för de utövande

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Sammanjämkning sförslag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för
svenska konstnärer. (Forts.)

konstnärerna är icke tillrådlig. Att uttryckligen tillerkänna nationalmuseichefen
ledamotskap synes icke vara erforderligt, då det torde få förutsättas,
att Kungl. Maj :t — om så befinnes ändamålsenligt — icke lärer underlåta att
taga honom i anspåk såsom ledamot av konstrådet.

Mot detaljerna i Kungl. Maj :ts förslag i övrigt och mot kostnadsberäkningarna
har utskottet intet att erinra.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å herr Ekströmers ovannämnda motion (1:231), till
Konstrådet för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 9,000 kronor.»

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hade herr J. B. Johansson i
Fredrikslund m. fl. förklarat sig anse, att utskottet bort tillstyrka bifall till
herr Ekströmers motion (1:231).

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren
bifallit utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen, varemot andra kammaren bifallit utskottets hemställan
oförändrad.

Utskottet hade i det nu föredragna memorialet, efter redogörelse för vad sålunda
förekommit, vidare anfört:

. »Kamrarna hava alltså fattat samstämmande beslut i fråga örn anslagets belopp,
medan åter skiljaktighet föreligger beträffande motiveringen.

Då sammanjämkning av de skiljaktiga besluten icke synes böra ske, får utskottet
framhålla, att enligt dess mening riksdagens beslut beträffande motiveringen
till det beviljade anslaget så utfallit, att ur utskottets utlåtande skola
utgå de där gjorda uttalandena angående konstrådets sammansättning, vilket
utskottet velat för riksdagen anmäla.»

Enligt en vid memorialet avgiven reservation hade herrar J. B. Johansson i
Fredrikslund, Hansén, Nilsson i Landeryd, Domö, Magnusson i Skövde, Persson
i Falla och Andersson i Södergård ansett, att utskottet bort föreslå följande:

»Utskottet har till behandling förehaft frågan örn sammanjämkning av den
skiljaktighet, som sålunda förefinnes mellan kamrarnas beslut, och har utskottet
därvid funnit sig böra hemställa, att kamrarna, med frånträdande av sina förut
därutinnan fattade beslut, måtte besluta, att utskottets utlåtande skall erhålla
följande lydelse:

»Mot vad---- statsrådsprotokollet angivits.

Vad sammansättningen---i konstrådet. Ur denna synpunkt syne3

den i statsrådsprotokollet angivna sammansättningen av konstrådet kunna
godtagas med den ändringen, att antalet företrädare för de utövande konstnärerna
sänkes från fyra till tre — minst en målare och en skulptör — och
att som självskriven ledamot av konstrådet ingår nationalmuseichefen. De tre
konstnärsrepresentanterna torde böra utses i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som i statsrådsprotokollet antytts.

Mot detaljerna---att erinra.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herr Ekströmers
ovannämnda motion (I: 231), till Konstrådet för budgetåret 1937/1938
anvisa ett anslag av 9,000 kronor.»

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den anmälan, som utskottet här gör, är
åtföljd av en reservation av flera av utskottets ledamöter, i vilken de hem -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Sammanjämkning stör slag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för

svenska konstnärer. (Forts.)

ställt orri. framställande av ett förslag till sammanjämkning. Denna reservation
kan ju uppenbarligen inte bli föremål för kammarens beslut, då initiativet
tillkommer utskottet som sådant men inte reservanterna, och jag har också
förvissat mig örn att inte heller något yrkande i sådan riktning kommer att
göras. Däremot vill jag utan att gå in på frågan hur sammanjämkningen
skulle göras och således utan att gå in på formuleringen av det sammanjämkningsförslag,
som reservanterna gjort, uttala som min uppfattning, att ett
försök till sammanjämkning här bort göras.

Det är alldeles riktigt, att man inte brukar sammanjämka motiveringar.
Men det är skillnad på motivering och motivering, herr talman! Det är nämligen
sa, att i statsutskottet förekommer det gang på gång i motiveringarna
just direktiv, och det är fallet här. Skulle nu motiveringen falla bort för
kamrarnas i fråga örn anslagsbeloppet lika beslut, blir följden, att Kungl.
Majit, har fullkomligt fria händer att sammansätta konstrådet som Kungl.
Maj :t vill. Det kan ju ändå inte gärna vara meningen, och varken majoriteten
eller minoriteten i utskottet har tänkt sig detta från begynnelsen. När det
är fråga örn direktiv, måste man enligt min mening göra den modifikationen i
den praxis, som finnes — så att inte praxis övergår till en rent formalistisk
praxis - att man ser efter vad det är, som finns i motiveringen. Örn denna är
begränsad till att verkligen vara bara motiv, d. v. s. ett uttalande som utgör
skäl eller grund, för det ena eller andra, och inte tillika innehåller direktiv,
som Kungl. Maj :t måtte anses bunden av, då har man den gamla praxis orubbad,
och då har jag ingenting att erinra. Men då det är uppenbart, att man menar
att i motiveringen ge direktiv, och då det är uppenbart, att statsutskottet gång
på gång använder denna form, måste man, herr talman, enligt mitt förmenande
klart och bestämt hävda, att alltid, när det är fråga örn direktiv, det
blir nödvändigt att undersöka, om en sammanjämkning kan göras och inte i
förväg blott avvisa densamma.

Därför tillåter jag mig, herr talman, att yrka återremiss till utskottet, naturligtvis
i syfte att utskottet ånyo skall ta sammanjämkningsfrågan i övervägande
med hänsyn till vad som inom kamrarna under överläggningen blivit
anfört. Jag vill tillägga, att jag förvissat mig örn att ett liknande yrkande
också kommer att, örn intet oförutsett inträffar, göras även i andra kammaren.

Herr Pauli: Herr talman! Jag kan visserligen förstå den föregående ärade
talarens önskan, att man här inte skall gå efter rent formella synpunkter, utan
att man också bör ha låtit denna anmälan till kamrarna ha föregåtts av en
undersökning, huruvida en sammanjämkning kunnat göras. Det är av dessa
skäl som herr Reuterskiöld begär återremiss till utskottet.

Jag kan emellertid upplysa kammaren om att i utskottet har det ganska
utförligt diskuterats, huruvida en sammanjämkning, som kunde anses tillfredsställande,
här vore möjlig. Man Ilar bland annat framfört ett sådant sammanjämkningsförslag
som det, vilket här avspeglas i reservationen och som innebar,
att man skulle sänka antalet företrädare för de utövande konstnärerna
från fyra till tre och att man skulle ta in nationalmuseichefen som självskriven
ledamot i konstrådet. Det har gjorts starka anmärkningar mot ett sådant
sammanjämkningsyrkande, och det har även framställts andra sammanjämkningsyrkanden
under diskussionen på avdelningen och i utskottet. Man har
bland annat gjort den invändningen, att om man gör denna rent matematiska
kompromiss och beslutar att tre konstnärer skola utses, måste det frågas, hur
Första kammarens protokoll 1987. Nr 29. 3

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Sammanjämknings för sid g ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för
svenska konstnärer. (Forts.)

man föreställer sig, att utseendet av dessa skall ske. Reservanterna tänka
sig, att det »torde kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som antydas i statsrådsprotokollet». Men hur skall det gå till? I statsrådsprotokollet
har förutsatts, att konstakademien skall föreslå två, de fria konstnärernas
sammanslutning två, och att Kungl. Maj :t sedan skall grunda . sitt
avgörande på dessa förslag. Nu kan man visserligen säga, att det inte finns
något hinder för att dessa institutioner fortfarande föreslå samma antal, som
ifrågasatts i statsrådsprotokollet, och att Kungl. Maj :t tar t. ex. en skulptör
från akademiens förslag och en målare från det andra förslaget och sedan
ytterligare en konstnär, vilken Kungl. Maj :t vill och var Kungl. Majit vill.
Detta förefaller mig dock vara ett system, som mycket litet verkar system,
och som i själva verket redan på detta sätt ger mycket fria händer åt Kungl.
Maj :t. .

Dessutom vill jag erinra kammaren örn, att i propositionen redan fran början
den avsikten fanns tydligt angiven, att även örn man i allmänhet uppdrog grundlinjerna
för konstrådets sammansättning, skulle Kungl. Majit lia stor rörelsefrihet
vid utseendet av dess medlemmar genom att vid tillsättningen kunna gå
utanför förslagen. Mot detta var det ingen vare sig i utskottet eller kammaren,
som opponerade sig; följaktligen Ilar man fran början varit inställd pa att ge
Kungl. Majit mycket fria händer vid utseendet av konstrådet. Örn nu det
praktiska resultatet av riksdagsbehandlingen blir, att denna frihet för Kungl.
Majit ytterligare utsträckes, kan jag för min del inte se någon olycka i detta.

Det skäl för återremissyrkandet, som herr Reuterskiöld åberopade, nämligen
att nian skulle ge utskottet tillfälle att överväga möjligheterna till en sammanjämkning,
är alltså inte relevant av den enkla orsaken, att utskottet renan, utförligt
diskuterat möjligheterna för en sammanjämkning och funnit sig icke
kunna och böra föreslå en sådan. Under sådana förhållanden ha vi inom utskottets
majoritet funnit den här föreslagna utvägen vara den ur olika synpunkten,
även praktiska sådana, mest lämpliga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på återremissyrkandet.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Jag har begärt ordet för att insLamma
i herr Reuterskiölds jakande örn återremiss.

Utskottet säger i sitt memorial: »Kamrarna hava alltså fattat samstämmande
beslut i fråga örn anslagets belopp, medan åter skiljaktighet föreligger beträffande
motiveringen.» Det är riktigt, men det är inte hela sanningen. Omedelbart
förut säger nämligen utskottet: »Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
har första kammaren bifallit utskottets hemställan med den
ändring, som föranledes av bifall till den i ämnet väckta motionen, varemot
andra kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad.» Utskottets hemställan
löd: »att riksdagen må, med bifall till Kungl. Majlis förslag och med
avslag å herr Ekströmers ovannämnda motion (1:231), till konstrådet för
budgetåret 1937/1938 anvisa» etc. Det är ju uppenbart, att första kammarens
beslut, som gick ut på bifall till utskottets förslag, med den ändring, som föranleddes
av bifall till herr Ekströmers motion,, icke kan innefatta orden »med
avslag på herr Ekströmers ovannämnda motion». Här ^föreligger således i
själva verket en skiljaktighet icke blott med avseende pa motiveringen, utan
även med avseende på själva beslutet.

Att det för övrigt är fråga inte örn blott en egentlig motivering, utan örn
direktiv framgår till överflöd på flera ställen i utskottets memorial. I utskottets
hemställan heter det således, med citerande av utskottets föregående
utlåtande: »Vad sammansättningen av konstrådet beträffar, innebar det ovan -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Sammanjämknings för slag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för

svenska konstnärer. (Forts.)

berörda, motionsvis framställda förslaget den avvikelsen från departementschefens
förslag, att antalet i konstrådet» etc. Här Ilar således vad som säges
om konstrådets sammansättning såväl i Kungl. Maj:ts proposition och i det
utskottsutlåtande, vilket ansluter sig därtill, som i motionen betecknats såsom
förslag, således något annat och mer än motivering. I alla händelser föreligger,
såsom jag nyss påpekade, en skiljaktighet inte blott i avseende på »motiveringen»,
utan även i avseende på själva beslutet, eftersom första kammaren
omöjligen kan anses ha beslutit avslag på herr Ekströmers motion. I föreliggande
ärende ligger det måhända inte i och för sig så stor vikt på att framhålla
detta, men det är av en vida större allmän betydelse, att man en gång
för alla .gör klart för sig, eller åtminstone börjar försöka göra klart för sig,
att det inte går an att behandla allt som står i en »motivering» bara såsom
skäl, vilka anföras, då tvärtom »motiveringen» ju i de allra Hesta eller i
manga fall åtminstone även innehaller direktiv. Antar man i föreliggande
ärende att första kammaren hade fattat det beslut, som första kammaren verkligen
har fattat, och att andra kammaren beslutit i »motiveringen», att antalet
konstnärer bör bestämmas till tre, skulle då, när första kammaren uttalat
sig för tva konstnärer och andra kammaren för tre konstnärer, Kungl. Maj :t
fortfarande vara oförhindrad att efter sitt ursprungliga förslag ta fyra?

Jag vill inte ingå på det resonemang om de olika möjligheter till en sammanjämkning,
som herr Pauli här förde. Det är för mig alldeles tillräckligt
att framhålla, att da utskottet åberopar, att skiljaktighet här föreligger blott
med avseende på motiveringen, så är detta ett misstag. Det föreligger skiljaktighet
även i fråga örn beslutet, både formellt i avseende på klämmen och
i avseende på de direktiv, som innefattas i motiveringen.

Herr talman, på dessa grunder ber jag att få understyrka vad herr Reuterskiöld
anfört och förenar mig med honom i yrkandet örn återremiss.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är ju möjligt, att det rent formellt
hade kunnat vara bättre, örn statsutskottet hade använt sig av den formuleringen,
att utskottet, eftersom möjlighet till sammanjämkning icke förelåg, anmodat
den ena kammaren att avstå ifrån sitt beslut och biträda den andra
kammarens beslut. Så vitt jag kunde förstå av herr Hammarskjölds yttrande,
skulle i så fall inga^ formella svårigheter ha förefunnits, utan då skulle allt
även rent formellt från herr Hammarskjölds synpunkt varit fullt i sin ordning.
Jag kan emellertid inte inse, att en sådan rent formell synpunkt i detta fall
kan bli något annat än en formalistisk synpunkt. Örn kammaren lägger denna
anmälan till handlingarna, har ju i själva verket det skett, att Kungl. Majit
får tillfälle att, i överensstämmelse med de överväganden Kungl. Majit gör
vid betraktandet av de bada kamrarnas beslut i fråga örn motiveringarna, ta
den hänsyn till desamma, som Kungl. Majit kan göra.

Naturligtvis vill jag inte förneka, att det hade funnits en möjlighet till vad
kamrarna viii skulle kunna kalla för en verklig sammanjämkning, och det
försöket gjordes också i statsutskottet, nämligen att ordna saken på det sättet.
att nian erbjöd riksdagen att ta första kammarens slut i fråga örn nationalmuseichefen
och andra kammarens beslut i fråga om representanterna i
kostnärsrådet.. Detta var, sa vitting kunde finna, den enda vägen att gå fram
på, om man ville ha en sammanjämkning. Reservanterna ville emellertid inte
gå, med på denna tanke. De ansågo nämligen, att den gav för litet åt det håll,
som de representerade. Därför kommo de med ett sammanjämkningsförslag,
sorn i själva verket innebär, som herrarna se av reservationen, att medan Kungl.
Majit föreslår en representation från två olika konstnärsriktningar med två

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

S amman'') äm k nin g sfi) islå g äng. beredande av vidgade arbetsuppgifter för
svenska konstnärer. (Forts.)

konstnärer från varje, skulle förslaget göras om så att antalet företrädare för
de utövande konstnärerna minskades till tre. Då man ju inte gärna kan tänka
sig en och en halv konstnär från vartdera hållet, innebär detta, att hela meningen
med vad som ligger bakom Kungl. Maj :ts proposition skulle komma
att falla bort.

Jag kan inte förstå, att riksdagen skulle vinna något genom en återremiss.
Resultatet av ett beslut örn återremiss kan, så vitt jag förstår, efter de långa
förhandlingarna, som vi fört i utskottet, inte bli något annat än att den ena
kammaren anmodas biträda den andras beslut.

Jag anser därför, herr talman, att det klokaste kammaren kan göra är att
lägga denna anmälan till handlingarna, vilket jag ber att få yrka.

Herr förste vice talmannen: Jag vill inte säga, herr talman, att jag skulle
ha gått med på den reservation, som finnes här, för den händelse den förelegat
i form av ett utskottsförslag, men jag kan inte heller vara med örn utskottets
förslag, sådant det här uppträder i sin kläm. Jag blev rätt förvånad,
när jag läste den första raden i memorialet, nämligen orden: »Då sammanjämkning
av de skiljaktiga besluten icke synes böra ske» etc. Jag fattade
först inte riktigt meningen med detta. Grundlagen säger, att ett utskott

»skall---såvida möjligt är sammanjämka» etc. Det innebär, att orden

»böra ske» inte kunna förekomma. Man kan tänka sig ordet »kunna», örn
utskottet verkligen menat, att det ingen möjlighet finns att sammanjämka;
följaktligen kan man inte göra en sammanjämkning. Men örn man använder
ordet »böra», så har det en otrevlig politisk anstrykning. Det innebär nämligen,
att man vill inte, således inte, att man inte kan. Det innebär ett maskerat
dikterande av beslutet här, vilket. naturligtvis inte får förekomma vid en
sådan handling som en sammanjämkning.

För övrigt finns det ingenting, som hindrade en sammanjämkning av de
båda förslag, som lågo före. Bägge vörö positiva, det förekom ingenting, som
utgjorde en blandning av något positivt och en begäran örn skrivelse exempelvis,
och det fanns inte i det ursprungliga förslaget några motsatta principer
i det utlåtande och den reservation, som förelåg till kammarens behandling.
Här fanns alltså intet av de hinder, som bruka stå i vägen för en
sammanjämkning. Den omständigheten, att man i förstakammarbeslutet upptog
som säregenhet nationalmuseichefen och i andrakammarbeslutet de fyra
konstnärerna, innebär intet som helst hinder för att man kan fa en sammanjämkning,
där man ger vardera kammaren det, som vardera kammaren sätter
värde på. Det enda som skulle kunna anses som hinder skulle vara det, som
redan från början här drogs fram, nämligen detta, örn motiveringen. Ty det
ha vi ju kommit underfund med, att motiveringar inte gärna kunna sammanjämkas,
vilket inte hindrar, att man kan draga in olika motiveringar i en
sammanjämkning och sammanjämka pa dessa motiveringar det har hant
mer än en gång i den svenska riksdagen. . Men vad som här förekommer
är intet annat än ett förslag under motiveringens förklädnad. Det är precis
så, som både herr Reuterskiöld och herr Hammarskjöld lia framhållit: menlorialet
anger ingen som helst motivering, varför man skall taga de 9,000 kronorna
och överhuvud taga konstrådet. Här förekommer ingenting annat än
en förfiågan till kammaren, hur kammaren ser på saken. Då bör väl kammaren
också visa, hur den ser på denna sak. Och det kan ske genom en sammanjämkning.
Alla kammarens ledamöter ha inte samma .uppfattning som
utskottet har, men man kan mycket väl finna ett sammanjämkningsförslag,
som går för sig för alla.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Sammanjämkningsförslag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för

svenska konstnärer. (Forts.)

När således ingenting vare sig materiellt eller formellt hindrar från en
sammanjämkning, så bör en sammanjämkning grundlagsenligt ske, och på
grund därav ber jag också, herr talman, få förena mig med dem, som yrkat
återförvisning av ärendet till statsutskottet.

Herr Pauli: Herr talman! Det må tillåtas mig att uttrycka en viss förvåning
över att min ärade kamrat i statsutskottet, herr förste vice talmannen,
sparat sin argumentering i denna fråga till kammarens sammanträde.
Det förefaller mig, som om han inte skulle lia saknat tillfälle att arbeta för
den i hans ögon sa önskvärda och nödvändiga sammanjämkningen redan inom
utskottet, sa att han inte behövt här verka för en återförvisning av ärendet
till utskottet. Jag ber också att få försäkra honom, att de, som kunna göras
ansvariga för uttrycken i utskottets korta motivering, kunna fullkomligt frikännas
från sådana biavsikter, som han fruktade, att man skulle lia inlagt
här. Det finns inte alls någon otrevlig politisk anstrykning i orden »synas
böra», inte heller något maskerat försök att diktera några beslut, utan dessa
korta, kanske alltför korta ord, äro endast ett uttryck för det resultat, som
utskottet kommit till. Saväl med hänsyn till hittills tillämpad praxis som med
hänsyn till de svårigheter, vilka nu mott att få en lämplig sammanjämkning
till stånd, har utskottet kommit till den mening, som här uttalas. Detta
kunde naturligtvis ha uttryckts med delvis andra ord, men jag tror inte,
att man skall lägga in sa mycket i det enkla ordet »böra» som herr förste
vice talmannen tycktes vilja göra.

När det vidare säges här, att man alltid bör försöka och inte bara försöka
utan rent av anse sig tvingad att göra en sammanjämkning, när det finns
några förslag eller direktiv inlagda i motiveringen, vill jag verkligen fråga
herrarna, örn detta kan tillfullo bestyrkas av hittillsvarande praxis i den svenska
riksdagen. Jag vill erinra örn vad som skedde, när seminariefrågan avgjordes
1932, då det stod en skarp strid i båda kamrarna angående de i motiveringen
inlagda direktiven i fråga örn inträdesfordringarna till folkskoleseminarierna.
I denna fråga fåttade kamrarna olika beslut. Det bör dock
observeras, att det ■—herr Olof Olsson berörde den saken nyss •— i Jetta
fall också förelåg, i viss mån positiva beslut i båda kamrarna. Man önskade
i båda fallen en viss jämkning i de dittillsvarande förhållandena, men skillnaden.
. i dessa positiva önskemål kamrarna emellan var dock så stor, att man
ansåg, att en sammanjämkning då icke borde företagas, med den påföljd att
hela detta kapitel, som handlade om inträdesfordringarna till seminarierna,
den gången ströks ur riksdagsskrivelsen och fältet lämnades fullständigt
fritt för den nya utredning, som sedan företogs och på grund av vilken riksdagen
sedermera fattade beslut.

Jag kan alltså inte känna mig övertygad om att det är riktigt som man
här sagt, att man alltid skall anse sig förpliktad att göra en sammanjämkning
i sådana fall, där direktiv finnas inlagda i motiveringen. Vi ha tydliga
exempel på att riksdagen förfarit annorlunda i dylika fall, och när man nu
inom utskottet gjort åtskilliga försök att nå fram på den positiva vägen och
inte kunnat komma överens, är det ju uppenbart och även ur praktisk synpunkt
önskvärt, att kammaren följer den väg, som utskottet velat anvisa.
Jag tror inte, att kammaren därmed på något sätt riskerar några farliga framtidsperspektiv,
eftersom man, vilket jag nyss framhållit, redan förut varit
beredd att ge Kungl. Majit en mycket vidsträckt handlingsfrihet vid startandet
av denna nya institution, konstrådet.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Sammanjämknings förslag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter försvenska
konstnärer. .(Forts.)

Herr Reuterskiöld: Det skall ingalunda, herr talman, bestridas, att utskottet
vid flera tillfällen icke gjort en sammanjämkning, oell att kamrarna låtit
därvid bero. Men denna omständighet, att statsutskottet på senare tider blivit
— jag vet inte vad jag skall säga; jag törs inte använda ett uttryck, som
förste vice talmannen enskilt hade ■— en liten smula, om jag får säga lättsinnigt
i fråga örn sådana här saker, är intet skäl för att kamrarna skola fortsätta
att understödja utskottet att fortgå på lättsinnets väg.

Det andra, jag skulle vilja säga, är att i det åberopade seminarier ef ormfallet,
frågan sedermera blev föremål för nytt beslut i riksdagen. Allt, som i nu föreliggande
fall står i utskottets motivering och föranlett de olika meningarna
kamrarna emellan, är direktiv eller villkor för anslaget. Och när kamrarna
fattat olika beslut i dessa frågor, har däri legat, att anslaget bundits vid det
ena eller andra villkoret, och därom kan — det råder inte det minsta tvivel —
man naturligtvis göra en sammanjämkning.

Och för det tredje, herr talman, har utskottet här satt sig i kamrarnas ställe.
Utskottet prövar inte allenast, hur en grundlagsenlig sammanjämkning bör
föreslås, utan utskottet sätter sig upp och säger, att den bör inte göras. Det är
eljest den fråga, som kamrarna ha att pröva. Och om utskottet inte anser sig
kunna komma till annat än ett efter dess egen mening mycket olyckligt eller
olämpligt sammanjämkningsförslag, så finns alltid den utvägen, att de i utskottet,
som finna detta olämpligt, reservera sig och gå på avslag, och då ligger
prövningsrätten kvar hos kamrarna.

Här har utskottet prövat sig fram på åtskilliga vägar, förkastat de olika
möjligheterna och sagt: nu se vi ingen annan råd än att Kungl. Maj :t får taga
hand örn detta helt och hållet. Det kan nog hända att detta blir resultatet, men
då, herr talman, är det kamrarna, som skola säga det och inte utskottet!

Vad beträffar den utväg, som man här också har påpekat, nämligen att man
inbjuder den ena kammaren att biträda den andras beslut, så kan det vara tvivelaktigt,
örn detta verkligen är en sammanjämkning, men det betraktas dock
faktiskt som en sammanjämkning, och det finnes ingenting, som hindrar, att
utskottet hade gått den vägen, men det förefaller mig, som örn utskottet inte
velat gå ens den vägen, utan utskottet har velat sätta sig i kamrarnas ställe.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

I herr Reuterskiölds yttrande instämde herr Björkman, Gustaf Adolf.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har inom utskottet deltagit
i detta ärendes avgörande och ber får säga, att ehuru jag inte står antecknad
för reservationen, har jag dock röstat för densamma vid ärendets avgörande.
Jag gjorde det därför, att jag anser, att den organisation, reservationen innebär,
är lämpligare än den, som Kungl. Maj :t föreslagit och som andra kammaren
tidigare biträtt.

Beträffande själva sammanjämkningen vill jag säga, att uttrycket »böra»
som utskottet här använt, ju inte är så lämpligt, men orsaken, varför man skrivit
detta är, att det förelåg politiska svårigheter att komma till en sammanjämkning.
Utskottet borde snarare ha använt orden »svårighet för sammanjämkning»
eller direkt sagt, att utskottet icke kunnat sammanjämka..

Herr Reuterskiöld har nu påpekat, att det formellt och naturligtvis konstitutionellt
skulle ha varit möjligt att gå fram på en annan linje, men man får
ju se på saken även materiellt och taga i betraktande vad som är möjligt. Här
förelågo politiska svårigheter att komma till en sammanjämkning, och då fann
utskottets flertal, att man borde hänskjuta frågan örn organisationen till Kungl.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Sammanjämknings förslag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för

svenska konstnärer. (Forts.)

Maj :t och låta den av Kungl. Maj:t avgöras. Ofta är det ju så i många frågor,
när kamrarna beträffande en motivering stannat vid olika beslut, att Kungl.
Majit får avgöra frågan och utläsa ur kamrarnas olika beslut vad kamrarna
menat och önskat. Därför ansåg utskottets flertal, att Kungl. Maj :t skulle
få göra det också i detta fall, då det var svårt för utskottet att få ett lämpligt
förslag till organisation i ifrågavarande hänseende.

Jag har för min del i övrigt, då jag nu har biträtt reservationen, ingenting
emot, örn kammaren skulle vilja visa ärendet åter till utskottet. Då får man
inom utskottet företaga en förnyad prövning av saken, och det kanske gör,
att de ledamöter, som förut varit ovilliga att gå in på allvarligare försök till
sammanjämkning, kanske nu skulle vilja pröva saken en gång till.

Jag har, herr talman, intet yrkande, utan jag har bara velat med dessa ord
säga min mening örn saken.

Herr förste vice talmannen: Det var två synpunkter, herr talman, i herr
Paulis yttrande, som saklöst kunnat vara borta, i varje fall i den form de
lingö.

Den första var, att jag på ett annat ställe kunde ha givit statsutskottets
ledamöter tillfälle att taga del av mina synpunkter på den här frågan. Jag
har inte deltagit i behandlingen av propositionen örn konstnärers sysselsättande
och heller inte i fråga örn konstrådet, men jag har under en liten tid suttit på
andra avdelningen och förströdd hört på, när man försökte knäcka frågan
örn en sammanjämkning. Det är hela mitt deltagande i den här saken. Det
är visserligen klart, att under den korta stunden kunde jag mycket väl ha
sagt vad jag tänkte, men jag hade ingen bestämd uppfattning i frågan, förrän
jag fick se vad utskottet skrivit.

Och även i en annan punkt var det alldeles onödigt av herr Pauli att draga
de slutsatser, han drog. Jag anklagade inte utskottet för vare sig diktatur
eller någonting annat, men jag sade, att det var mycket illa valda ord, som
utskottet använt. Man kan inte skriva på det här viset. Örn man skriver på
detta sätt, kunna de människor, som läsa det, lätt ledas in i de tankegångar, jag
för mm del lade fram. Det är nämligen på det viset, att man inte kan vid en
sammanjämkning av de skiljaktiga besluten skriva, att »sammanjämkning icke
synes böra ske». Det är redan befallt i grundlagen, att en sådan sammanjämkning
skall ske, men det är inte alltid säkert, att man kan sammanjämka,
vilket är någonting helt annat. Dessa två små anmärkningar från herr Paulis
sida voro således inte på något sätt belysande för kammarens ledamöter.

Nu har jag för min del hört sägas, att andra kammaren redan tagit det här
memorialet »okammat», och så är väl den saken utagerad! Jag tycker nästan
under sådana omständigheter, att det är bäst att nian tar tillbaka återremissyrkandet.
Ett bifall till det har ingen som helst påföljd i sak. Men jag
skulle tro, att det ändå kan ha en liten betydelse, nämligen på så sätt, att det
då i alla fall en gång sagts ifrån här i kammaren, att under den sista tiden
en alldeles otrolig löslighet i uppfattningen örn hur sammanjämkning skall ske
och när gemensam votering skall ske smugit sig in, och det skadar inte, att
detta någon gång säges ifrån här ordentligt. Bara den omständigheten, att
det av ett utskott kan skrivas på det sättet, som det skrivits här i början av
memorialet och att detta skrivsätt brännmärkes, är alldeles tillräcklig för att
denna lilla diskussion skall ha haft sin betydelse.

Herr Olsson, Oscar: Det är två yttranden, som göra, att jag åter nödgas taga
till orda. De båda vice talmännen här i kammaren lia kommit med vissa be -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Samman jämknings för slag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för
svenska konstnärer. (Forts.)

skjdlningar mot statsutskottet, vilka jag inte kan låta stå oemotsagda. Herr
andre vice talmannen var pigg på att låta frågan gå tillbaka till statsutskottet
för att man skulle göra ett allvarligt försök till sammanjämkning. Jag tror,
att när herr andre vice talmannen satt i statsutskottet, deltog han i mycket
allvarliga försök. Det var inte någon kort diskussion, utan det var en lång
diskussion i plenum, och det hade varit lika lång diskussion förut på avdelningen.
Det har verkligen gjorts allvarliga och mycket allvarliga försök att
komma fram till vad herrarna här kalla för en verklig sammanjämkning.

Herr förste vice talmannen lade lök på laxen genom att tala örn den löslighet,
som på senare tid börjat göra sig gällande. Denna löslighet känner jag inte till.
Det enda exempel, som hittills anförts, har varit nu föreliggande fall. I statsutskottet
ha vi på senare tid betydligt skarpare än förut gått fram på den
vägen, att när möjlighet till sammanjämkning finns, skall, även örn riksdagspraxis
förut varit litet löslig, försök till sammanjämkning göras — således
raka motsatsen till vad förste vice talmannen här insinuerade örn statsutskottets
sätt att gå fram på senare tid.

Den mycket riksviktiga frågan, som förste vice talmannen med sådant allvar
drog upp beträffande ordet »böra» i stället för »kunna», som skulle vara grundläggande
för konstaterandet av denna stora förbrytelse, ger mig anledning att
säga, att det är inte heller så svårt att komma underfund med varför det förstnämnda
ordet användes. Jag har i mitt första anförande sagt ifrån, att rent
formellt skulle man naturligtvis ha kunnat komma fram till en sammanjämkning
i ordets vanliga betydelse, men jag visade i det sammanhanget, att reellt
gick det inte. Ur den synpunkten kan jag inte anse ordet »böra» vara så förskräckligt
illa valt. Det är valt därför, att realiter kunde vi i statsutskottet,
efter de försök som gjordes, inte komma till en sammanjämkning, även om vi
formellt kunnat skriva något i samman jämknings väg, som i grund och botten
icke var resonligt, när man tittade närmare på det.

Efter underrättelsen örn vad andra kammaren här har beslutat tycks det ju
inte betyda så värst mycket vad första kammaren nu beslutar därför att
frågan redan är avgjord. Herr Reuterskiöld hade emellertid en antydan — och
det tror jag var en mycket klok antydan — att även örn förslaget återremitterats,
kunde det hitta på att hända, att utskottet inte kunnat komma till något
annat resultat än att överlåta avgörandet till Kungl. Maj:t. Ja, det kunde
visst hitta på att hända, och därför kan jag inte förstå, att det skulle vara av
så stor vikt och betydelse att taga upp denna debatt i den här frågan, som jag
fortfarande har litet svårt att betrakta såsom något annat än någonting ganska
formalistiskt.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag förstår inte riktigt denna
långa utläggning örn mitt allvar. Jag brukar verkligen inte taga så dystert på
saker och ting, och när herr Oscar Olsson förklarar, att utskottet — visserligen
formellt, men inte reellt — inte skulle kunna komma fram till en sammanjämkning,
kan jag verkligen heller inte taga detta riktigt på allvar.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill till den förda debatten bara tillägga,
att eftersom andra kammaren nu fattat ett beslut, som överensstämmer med
utskottets ståndpunkt och alltså helt enkelt lagt denna anmälan till handlingarna,
kan ju det här framställda återremissyrkandet inte anses ha någon
praktisk mening.

Det är någonting, som jag anser böra fastslås, innan vi gå till votering.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Sammanjämkningsförslag ang. beredande av vidgade arbetsuppgifter för

svenska konstnärer. (Forts.)

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag ber örn ursäkt, för att jag yttrar mig
ännu en gång.

Återremissyrkandet har åtminstone lika mycket praktisk betydelse som utskottets
felaktiga framställning.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att det under behandling varande memorialet skulle läggas
till handlingarna, dels ock att detsamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på memorialets läggande till handlingarna
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att statsutskottets memorial nr 128 skall läggas till handlingarna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas memorialet åter till utskottet.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 60.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilkas
tjänster i samband med upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma
att indragas, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2. Äng. ersätt■

flitig dt WlSSCl

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall till rådmän i
Kungl. Maj :ts i proposition nr 223 framlagda förslag och med avslag å en Örnsköldsvik.
av herr N. V. Sandström i ämnet väckt motion (II: 481) medgiva, att till
en var av rådmännen i Örnsköldsvik Carl Gustaf Lindgren och Carl Kusoffsky
finge från och med den dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt
avseende med Ångermanlands norra domsaga trädde i kraft, från all -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. ersättning åt vissa rådmän i Örnsköldsvik. (Forts.)
manna indragningsstaten under återstående livstiden utbetalas en årlig gottgörelse
av 150 kronor, med iakttagande av att å denna förmån dyrtidstillägg
icke skulle utgå.

I herr Sandströms berörda motion hade hemställts, att riksdagen med hänsyn
till att det icke kunde anses klargjort, att laga rätt till stadens läggande
under landsrätt förelåge, måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag örn årlig gottgörelse
av 150 kronor till envar av rådmännen Carl Gustaf Lindgren och
Carl Kusoffsky.

Herr Velander: Herr talman! Jag har självfallet icke begärt ordet för att
framföra några särskilda betänkligheter mot den synnerligen blygsamma ersättning,
som statsutskottet här förordar skall utgå till två gamla rådmän i
Örnsköldsvik. Jag har emellertid funnit lämpligt att i detta sammanhang erinra
örn att det föreliggande ärendet återspeglar en långvarig och intensiv kamp
av ett ungt och raskt framåtgående samhälle för att få bibehålla den egna
jurisdiktionen. Det är ju så, att borgmästartjänsten i Örnsköldsvik varit vakant
sedan år 1929, och alla framställningar sedan dess från stadens sida
att få återbesätta denna tjänst hava avvisats. För ändamålets vinnande har
dock staden påtagit sig eller förklarat sig beredd att påtaga sig betydande uppoffringar.
Staden har sålunda gått in för en omorganisation av rådhusrätten,
avseende inrättande av en ordinarie litterat rådmanstjänst och därjämte ett
tillförsäkrande åt borgmästaren av en inkomst av i varje fall över 15,000
kronor årligen. Jag tänker mig, att förutsättningar därigenom skapats för
att sådana aspiranter på borgmästarbefattningen skulle hava kommit att anmäla
sig, att förutsättningar för en god rättsskipning måste anses hava förelegat.

På grund av den långa tid, som förflutit, sedan borgmästartjänsten blev vakant,
har emellertid beträffande förutsättningarna för tillämpningen av 1932
års lagstiftning rörande stads och landsbygds förenande i judiciellt hänseende
undan för undan inträtt mycket väsentliga förändringar, detta i fråga örn såväl
det viktiga spörsmålet, huruvida genom en eventuell landsrättsförläggning
gagn för rättsskipningen vore att förvänta som ock de rent ekonomiska konsekvenserna
för staden. Såsom av utskottets utlåtande framgår, har jag ju år
1933 sysslat med denna angelägenhet, och jag är icke beredd eller villig att erkänna,
att de resultat, vartill jag då i angivna tvenne hänseenden kommit, varit
på något sätt felaktiga. I detta sammanhang skall jag dock icke närmare
ingå härpå. Jag skall inskränka mig till, och detta på grund av den enhälliga
uppfattningen hos stadens invånare i alla läger örn önskvärdheten att få bibehålla
den egna jurisdiktionen, att uttala den förhoppningen, att statsrådet och
chefen för justitiedepartementet vid ärendets slutliga prövning måtte taga under
allvarligt övervägande, huruvida icke stadens önskemål kunna och böra tillgodoses.
Detta skulle i varje fall stå i den bästa överensstämmelse med vad
som vid tillkomsten av 1932 års lagstiftning från olika håll betonades, nämligen
att denna vore avsedd att tillämpas med försiktighet och under vederbörligt
hänsynstagande till bl. a. städernas egna önskningar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Viel förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 131, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statskontoret för budgetåret
1937/1938, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 132, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bildande av ett statligt aktiebolag för övertagande
av restaurangrörelsen m. m. vid statens järnvägar.

I en den 26 februari 1937 dagtecknad proposition, nr 199, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag, framlagt förslag örn
bildande av ett statligt aktiebolag för övertagande av restaurangrörelsen
m. m. vid statens järnvägar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Enligt föreliggande förslag skulle restaurangrörelsen vid statens järnvägar
från och med ingången av år 1939, vid vilken tidpunkt de med Turisttrafikförbundets
restaurantaktiebolag träffade avtalen upphöra att gälla, övertagas
av ett statligt aktiebolag med statens järnvägar såsom ägare av aktierna.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag får utskottet hemställa, att
riksdagen må, med godkännande av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 26 februari 1937 anfört rörande
organisationen av restaurangrörelsen m. m. vid statens järnvägar, medgiva,
att för tecknande av aktier i det nya statliga restaurangaktiebolaget må tagas
i anspråk ett belopp av 375,000 kronor av statens järnvägars rörelsemedel.»

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Nilsson i
Landeryd, Holmström, Rahmn, Magnusson i Skövde, Olsson i Staxäng och
Bergvall, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande
lydelse:

»Enligt utskottets mening böra förhandlingar upptagas med svenska trafikförbundet
örn bildandet av ett restaurangaktiebolag, så organiserat att, samtidigt
som statens järnvägars inflytande förstärkes, trafikförbundet dock bibehålies
som intressent och därmed åt bolaget alltjämt tryggas den sakkunskap^
som genom förbundet tillförts det nuvarande restaurangaktiebolaget.

Med avstyrkande alltså av propositionen får utskottet hemställa, att Kungl.
Maj :ts förevarande förslag ej må av riksdagen bifallas.»

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! För närvarande är det på
det sättet, att restaurangrörelsen vid statens järnvägar handhaves av Tuiisttrafikförbundets
restaurantaktiebolag enligt ett därom träffat avtal. Nu föreslås
i den kungl, propositionen i ämnet, att det för ändamålet skulle bildas ett nytt
aktiebolag, i vilket järnvägsstyrelsen skulle inneha alla aktierna. Rörelsen
skulle sålunda överföras från att vara ett företag, där det enskilda intresset
haft inflytande, till att nu bli ett rent statligt företag.

Enligt vad som framgår av handlingarna betalar det nuvarande bolaget i
hyra intill 50 procent av nettovinsten, och den vinst, som uppstår å rörelsen
efter det preferensaktieägarna fått dem tillerkänd utdelning, tillfaller svenska
trafikförbundet. Järnvägsstyrelsen har nu gått i författning örn att detta avtal
blivit uppsagt från och med utgången av år 1938. Såvitt vid behandlingen
av detta ärende inom statsutskottet har kunnat utrönas, har ingen anmärkning
kunnat framställas mot det sätt, på vilket restaurangaktiebolaget har utövat
sin verksamhet. Tvärtom har det vitsordats, att det utövat denna sin verksamhet
på ett utmärkt sätt och skött rörelsen väl. Det är inte alls så säkert,

Äng. omor ganisation
av
restaurangrörelsen
vid
statens järnvägar
m. m.

Xr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. omorganisation av restaurangrörelsen vid statens järnvägar m. m.

(Forts.)

att denna rörelse, bedriven i statens egen regi — ty så blir det ju praktiskt taget,
fastän det går under bolagsformen — kail tillföra statens järnvägar någon ökad
vinst. Svenska trafikförbundet, som har yttrat sig i ärendet, säger, att det
torde »vara en missuppfattning att påräkna att enbart den omständigheten, att
statens järnvägar ensamma hava ledningen av restaurangbolaget, skulle innebära
ökad garanti för större behållning».

Det lämnas i propositionen av trafikförbundet den intressanta uppgiften, att
järnvägsstyrelsen »hittills ställt sig obenägen medgiva en av restaurangbolaget
önskad och mot den hittillsvarande stegringen av partiprisen svarande och
av övriga restauranginnehavare vidtagen förhöjning av restaurangpriserna».

Det är väl att antaga, att man med hänsyn till den förestående uppsägningen
inte velat medge restaurangbolaget detta: men det är därför naturligtvis
inte uteslutet, att när rörelsen kommer i det nya företagets regi, vi ha att
motse den sålunda hittills hämmade prisförhöjningen på de varor, som där
försäljas. Det torde enligt min och övriga reservanters mening vara oriktigt
att i statens järnvägars regi monopolisera denna rörelse, och svenska trafikförbundet
säger också i sitt yttrande, att en sådan anordning är för svensk
statsförvaltnings vidkommande främmande och bör bestämt avvisas.

För min del anser jag -— och det står ju också i full överensstämmelse med
vad svenska trafikförbundet har yttrat — att det bör lämnas utrymme åt den
praktiska, enskilda företagarverksamheten och det intresse och den sakkunskap,
som där förekommer, att i samarbete med statens järnvägar fullfölja
restaurangrörelsen. Ett sådant samarbete bör kunna ge det bästa resultat.
Reservanterna hava också anvisat en sådan väg, då vi i reservationen föreslå,
att det bör upptagas förhandlingar »med svenska trafikförbundet om bildandet
av ett restaurangaktiebolag, så organiserat att, samtidigt som statens järnvägars
inflytande förstärkes, trafikförbundet dock bibehålies som intressent och därmed
åt bolaget alltjämt tryggas den sakkunskap, som genom förbundet tillförts
det nuvarande restaurangaktiebolaget».

Jag tror, att det i den föreliggande situationen är det enda riktiga. Skulle
det erfordras några ändringar i de nuvarande villkoren att gälla efter 1938
års utgång, bör det ju kunna gå att med restaurangaktiebolaget träffa ett nytt
avtal, där man inrycker bestämmelser, som trygga järnvägsstyrelsens inflytande.
Hyran bör kunna regleras i ett kommande avtal, och den bör också kunna sättas
i relation till vinsten. Och framför allt bör den sakkunskap, som nu finnes,
kunna utnyttjas, utan att man behöver vidtaga en så genomgripande störning
och omläggning, som här föreslås. All erfarenhet visar ju, åtminstone i de
flesta fall, att företag, där enskilt initiativ och enskild företagaranda utgöra
drivande krafter, också bli billigare i drift och ge det bästa resultatet. Sedan
är det klart, att örn detta statliga bolag kommer till stånd, dröjer det väl inte
länge, förrän personalen i det nya bolaget så småningom kommer att kräva,
att den skall bliva betraktad som statsanställd. På det sättet ökas automatiskt
antalet av statens befattningshavare.

Sedan kommer man till en sak, som jag tycker är mycket betänklig, och det
är den, att det blivande bolagets konstruktion förefaller att inte vara fullt klar.
Det framgår på sid. 20 i departementschefens uttalande, där han säger, att de
former, under vilka ett dylikt bolag bör komma att arbeta, torde han inte här
behöva gå in på i vidare mån, än att han talar örn, att det är hans avsikt att
flertalet av bolagets styrelseledamöter och revisorer skulle utses av Kungl.
Maj:t. Vidare skulle det bli en anordning, så att statsrevisorerna skulle få
granska räkenskaperna. Men det finns ju åtskilligt annat i ett sådant avtal,
som kan lia sitt intresse att få del av. Dessutom är det ju inte klart, hur

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang. omorganisation av restaurangrörelsen vid statens järnvägar ni. m.

(Forts.)

avvecklingen av det gamla bolaget skall ske i förhållande till det nya beträffande
de inventarier, som finnas. Vad som vidare är alldeles oklart är personalens
ställning i det gamla bolaget. Det talas om att denna personals pensionering
skulle genomföras, men, säger departementschefen, den frågan är
icke tillräckligt utredd, varför han anser, att den inte för närvarande bör upptagas
till slutligt avgörande utan underkastas ytterligare omprövning. Slutligen
är det inte klart -—- fast man har diskuterat frågan — vad staten eventuellt
skall lämna i ersättning till svenska trafikförbundet, men därom säger departementschefen,
att den frågan i sinom tid torde få upptagas till särskild prövning
efter framställning av förbundet. Det är således en hel del oklara punkter
beträffande det blivande bolagets konstruktion och dess förhållande till det
gamla bolaget och dess personal.

Det synes därför, som örn detta ärende vore värt att tagas under förnyad omprövning,
innan det slutligen avgöres, och det är just detta, som reservanterna
genom sin reservation ha velat framhålla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergström: Reservanternas oro för att statens järnvägar inte skulle
kunna sköta restaurangrörelsen vid järnvägarna är säkert mycket överdriven,
och jag skulle för min del tro, att den är alldeles ogrundad. Kan järnvägsstyrelsen
sköta sitt miljardföretag, skulle den väl också kunna skaffa sig
lika mycken sakkunskap för restaurangrörelsen, som turisttrafikförbundet
nu har.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att styrelsen har för avsikt att, örn bolaget
kommer till stånd, söka att som ledamot av den nya styrelsen få en i
hotell- och restaurangrörelse fackkunnig man. Vidare har styrelsen för avsikt
att till verkställande direktör taga en lika sakkunnig man, och för övrigt
meddelar järnvägsstyrelsen, att den har för avsikt att, örn det kan gå
för sig, behålla den person, som sköter restaurangrörelsen i turisttrafikförbundet.
När man sedan även vet, att järnvägsstyrelsen i så stor utsträckning
som möjligt ämnar behålla personalen, anser jag för min del, att sakkunskapen
kan vara tillräckligt representerad även i denna styrelse.

Man får inte förundra sig över, att järnvägsstyrelsen vill lia någon ändring
i nu rådande förhållande. I propositionen upplyses det örn att turisttrafikförbundets
aktiekapital utgör 375,000 kronor, därav 3,000 preferensaktier, som
äro i privat ägo, och 750 stamaktier i svenska, trafikförbundets ägo. Till
innehavarna av preferensaktier har åren 1923—1935 utdelats 10 procent med
30,000 kronor per år, varjämte på stamaktierna till svenska trafikförbundet
samma år utdelats 7,500 kronor. Dessutom har till svenska trafikförbundet
åren 1927—1935 utbetalats 60,000 kronor per år, medan bidraget under åren
1923—1926 var något mindre. Från 1927 har årsutdelningen sålunda uppgått
till sammanlagt 97,500 kronor. År från år har sålunda denna utdelning
försiggått, medan järnvägsstyrelsen, såsom den upplyser, inte på långt när
har fått den hyra, som borde beräknas för lokaler, både rullande och fasta.
Dessutom upplyser departementschefen, att även om hela vinsten hade använts
till att betala hyra, hade denna ändock inte varit fullt betald.

Under dessa förhållanden ber jag, herr talman, att för min del få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! De av reservanterna framförda

synpunkterna som skäl för avslag på förslaget örn statens järnvägars övertagande
av denna aktiepost och bildande av ett restaurangbolag, i vars ledning

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. omorganisation av restaurangrörelsen vid statens järnvägar m. m.

(Forts.)

statens järnvägar skulle hava ett starkare inflytande än i det nuvarande
bolaget, kan jag inte finna vara bärande.

Järnvägsstyrelsen har här framfört en mängd skäl för den åtgärd, som
den vidtagit i samband med uppsägningen av den hyresgäst, som hittills innehaft
restaurangrörelsen vid statens järnvägar. Hyreskontraktet är ju uppsagt,
och man måste säga, att statens järnvägars affärsintressen i första hand
måste bevakas av järnvägens egen ledning. När den funnit så starka skäl
tala för en omläggning, finns det inte från statens och riksdagens sida anledning
att motsätta sig en sådan åtgärd. Med den deklaration, som lämnats
från järnvägsstyrelsens sida rörande det framtida handhavandet av denna
restaurangrörelse, kan man inte ha skäl att befara, att denna inte skulle
komma att skötas på ett för allmänheten tillfredsställande sätt.

Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande till Kungl. Majit i denna sak tydligt
klarlagt, att restaurangbolaget icke har större möjligheter att försäkra sig
örn sakkunskap på detta område, än statens järnvägar har. Styrelsen säger
också mycket tydligt, att det är dess avsikt att anlita verklig sakkunskap för
denna uppgift. Den har dessutom sagt, att den löpande skötseln skulle läggas
i händerna på en verkställande direktör, tillhörande facket, och att den inte
ens har för avsikt a.tt utbyta den person, som för närvarande är den tekniske
ledaren av detta företag. Under sådana förhållanden hysa reservanterna —
som särskilt vilja framhålla nödvändigheten av att bibehålla den sakkunskap,
som är knuten till det bolag, som nu innehar och utövar denna restaurangrörelse
— onödiga farhågor, då det inte finns några risker i järnvägsstyrelsens
planerade åtgärder.

Dessutom måste man fråga sig: Hur är den nuvarande styrelsen för restaurangbolaget
sammansatt med hänsyn till här åsyftad sakkunskap? Enligt till
mig lämnad uppgift finns inte mer än en enda verklig fackman placerad i
denna styrelse, och när man därtill från järnvägsstyrelsens sida ger en sådan
deklaration, som här är given, har man inte anledning att misstänka att sakkunskapen
skall bli sämre representerad i det planerade bolagets styrelse och
ledning än i det nuvarande.

I reservationen kan man spåra den vanliga rädslan från herr Johanssons och
hans medreservanters sida för att staten skall utvidga sin verksamhet. Men
samma herrar ha inte alls något emot, att ett restaurangbolag, sådant som det
nuvarande, åtnjuter vissa ekonomiska fördelar på bekostnad av statens järnvägar,
såsom tillgång till lokaler, vagnar med mera, som statens järnvägar
ställa till förfogande och #rför icke ens självkostnaden täckes genom det hyresavtal,
som gällt. Örn järnvägsstyrelsen krävde full ersättning för sina
kostnader, vet man inte, vilka svårigheter restaurangbolaget skulle komma att
råka i under utövandet av verksamheten.

Ålla skäl synas alltså tala för att den av järnvägsstyrelsen planerade ombildningen
bör genomföras, vilket även regeringen har föreslagit och utskottsmajoriteten
för sin del tillstyrkt. De förhållanden, som herr Johansson ansåg
icke vara fullt uppklarade, ligga icke till på det sättet, att de utgöra något
som helst hinder för riksdagen att i dag fatta beslut i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Skillnaden mellan utskottets och
reservanternas förslag är inte sa stor. Bada förslagen förutsätta en omorganisation
av det nuvarande restaurangbolaget. . .

Enligt utskottets förslag, som överensstämmer med _ propositionen, skulle
statens järnvägar bil ägare till samtliga aktier och därigenom fa ensamt in -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Äng. omorganisation av restaurangrörelsen vid statens järnvägar m. m.

(Forts.)

flytande över restaurangbolaget i framtiden. Reservanterna hemställa, att
man skall bilda ett nytt bolag, där statens järnvägar få större inflytande på
skötseln av rörelsen än för närvarande. Även reservanterna mena alltså, att
det nuvarande tillståndet inte är fullt tillfredsställande, utan att man bör öka
statens järnvägars inflytande. Då så är förhållandet, förstår jag ej, varför
de inte våga ta steget fullt ut och låta statens järnvägar helt få överta ansvaret
för driften av denna rörelse, som är så intimt förknippad med själva
järnvägstrafiken, särskilt sedan förhållandena på senare tid förbättrats därhän,
. att restaurangvagn medföljer de snabbare genomgående tågen på flertalet
linjer. Under dessa förhållanden anser jag, att det är nödvändigt, inte minst
för att restaurangrörelsen må bliva ekonomiskt lönande och i övrigt hållas på
en tillfredsställande nivå, att statens järnvägar få bära ansvaret härför. Jag
kan sålunda inte se, att det är någon risk att lägga hela ansvaret på statens
järnvägar genom att låta dem överta bolaget.

Den enda betänklighet rörande Kungl. Maj:ts förslag, som man kunnat
fästa något avseende vid, var den, att sakkunskapen i det nya bolaget inte
skulle bli tillräckligt tillgodosedd. Men den farhågan tror jag är synnerligen
överdriven, ty nog går det även för det statliga företaget att anställa tillräckligt
sakkunnig personal för skötseln av restaurangrörelsen. Personal från det
gamla bolaget kan ju anställas. Och i varje fall bör inte detta skäl tillmätas
en sådan betydelse, att man för den skull nu motsätter sig den föreslagna omorganisationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr statsrådet yttrade,
att det privata restaurangbolaget inte har större möjligheter att skaffa sig
bättre sakkunskap än järnvägsstyrelsen. Här är det enligt min mening inte
fråga örn vad man kan skaffa sig, utan här är det fråga om att avskaffa, den
erfarenhet, som det nuvarande bolaget har beträffande driften av restaurangrörelsen.
Det är uppenbart, att denna erfarenhet blir avkopplad, örn Kungl.
Maj :ts förslag genomföres.

Vidare säger herr statsrådet, att det nuvarande restaurangbolaget åtnjuter
vissa fördelar på statens järnvägars bekostnad. Ja, men jag sade redan i mitt
förra anförande, att behöver kontraktet ändras på vissa punkter, är det ju
lätt att göra det, när det i alla fall skall träffas ett nytt avtal. Då är det
mycket lätt att justera villkoren, så att de bli för statens järnvägar mera förmånliga.

Herr andre vice talmannen har missförstått reservanterna, när han säger,
att även reservanterna vilja bilda ett nytt bolag. Ja, det kan man kanske säga,
men vi ha fallit tillbaka på det yttrande, som svenska trafikförbundet avgivit
och som återfinnes i propositionen. Där heter det, att frågan bör lösas
genom bildande av ett bolag, som inte borde ägas av statens järnvägar ensamma
utan där även andra intressen vore företrädda, varvid främst borde ifrågakomma
svenska trafikförbundet, d. v. s. en det nuvarande bolaget närstående
grupp, vilket just inom sig rymmer sakkunskapen.

Herr andre vice talmannen ansåg, att då skillnaden inte är så stor mellan
utskottets förslag och reservanternas, borde dessa kunna ta steget fullt ut,
d. v. s. gå med på att slå ihjäl det nuvarande bolaget och socialisera hela
rörelsen. Ja, det är herr andre vice talmannens upfattning, att man bör förfara
så, men vi reservanter ha inte velat gå så långt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Ang. vissa
ändringar i
strafflagen
m. m.

Äng. omorganisation av restaurangrörelsen vid statens järnvägar m. m.

(Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, hegärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp av vattenrätt i Gimån och Ljungan
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av
vissa frälseräntor, m. m.; samt

nr 44, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag), m. m., dels ock
i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av
strafflagen, m. m., dels ock väckta motioner angående effektivare lagstiftning
mot ocker.

Genom en den 5 mars 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 187, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående
ocker.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling föjehaft två
förp propositionens avlämnande inom andra kammaren väckta motioner, nr
358, av herr Hage, och nr 359, av herr Wallén m. fl. I den förra motionen hade
anhållits, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Majt: ville låta utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en lagstiftning
skulle kunna komma till stånd, som innebure möjlighet att på ett bättre och
effektivare sätt än vad som nu vore fallet beivra och bestraffa ocker av olika
slag, samt för riksdagen fortast framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I den senare motionen hade begärts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit skulle hemställa om utredning av frågan, huruvida och på
vad sätt en effektivare lagstiftning mot ocker vid försträckning skulle kunna
komma till stånd, samt örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att förevarand.e proposition måtte av riksdagen bifallas;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t snarast ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändrad
lagstiftning i fråga om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling; C)

att riksdagen i anledning av motionerna lii 358 och 359 måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit snarast ville låta verkställa utredning
angående åvägabringande av en effektivare lagstiftning mot ocker
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning anförde

Herr Schlyter: I avseende å föredragningen av första lagutskottets utlåtande
nr 45 får jag hemställa, att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A) på det sätt, att till en början föredragas de av utskottet
behandlade lagförslagen, det första paragrafvis med promulgationsbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter utskottets hemställan föredrages;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon kammarens ledamot begäres.

Vad herr Schlyter sålunda hemställt bifölls.

Det av utskottet behandlade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av
strafflagen.

5 kap. 10 och 12 §§, 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap. 1 §, 44 kap. 9, 1''3, 36, 37
och 45 §§, 15 kap. 12, 15a och 16 §§, 18 kap. 1, 2, 2a, 3, 6—8, 8a och 9 §§,
19 kap. 11 §, 20 kap. 3 och 7 §§ samt 22 kap. 1 §.

Godkändes.

Första kammarens protokoll 1937. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

22 kap. 11 §.

Denna paragraf var så lydande:

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar
annans gods, det man i besittning bäver; straffes högst med straffarbete
i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för
straffarbetet till fyra år höjas.

Beträffande 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen hade reservation avgivits av
herrar Löfgren, Bergquist, Lindqvist och Gezelius, vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
av 22 kap. 11 § strafflagen ej kunnat av riksdagen antagas, måtte för sin
del antaga följande lydelse av nämnda lagrum samt 14 § i samma kapitel:

22 KAP.

11 §•

Förfalskar man----två år.

Förskingrar man gods, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott;
må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart
tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl eller
eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman
vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; straffes högst
med straffarbete i två år.

Handlade sysslomannen i utövningen av yrke eller tjänst; må tiden för
straffarbetet till fyra år höjas.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty i 1 eller 2 mom. är sagt, förmyndare
och god man, som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande, så
ock ledamot i styrelse för bolag eller förening samt annan, som är satt att leda
bolagets eller föreningens angelägenheter.

Förleder man ----med böter.

Herr Löfgren: Herr talman! Jämte några andra utskottsledamöter har jag
avgivit en reservation vid denna punkt. Jag begagnar emellertid tillfället att
säga några ord även örn det föreliggande förslaget i dess helhet. Visserligen
innebär det inte någon mera ingripande strafflagsrevision, men det är i alla
fall så pass omfattande och har föregåtts av så mycken diskussion i riksdagen,
att det förtjänar att ägnas några ord vid dess, som jag hoppas, slutliga
behandling.

Som jag nämnde gör förslaget inte anspråk på att vara någon ingripande
strafflagsreform. Det är också för mycket begärt, att vi, vid sidan av annat
lagstiftningsarbete och arbetet med den stora processreformen med mera sådant,
skulle hinna med att göra en grundlig revision av strafflagen. Men
det får erkännas, att flera av de önskemål, som på senare tid blivit aktuella,
få en åtminstone provisorisk lösning genom det förslag, som vi nu ha framför
oss.

De mest framträdande reformkraven ha gått ut på att i ett flertal fall
borde genomföras en strafflindring så till vida att straffminima skulle sänkas.
Straffmaxima kunna vanligen gärna kvarstå, men däremot har i mångå fall
anmärkning gjorts mot de alltför höga sträffminima. Jag skulle för min del
till och med på vissa punkter ha velat gå längre än departementschefen i detta
avseende. Det är en viktig och riktig nyhet i förslaget, att blotta den yttre

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)
effekten av en handling, frånsett gärningsmannens mer eller mindre onda vilja,
icke skulle få samma betydelse i straffskärpande riktning som förut. Det är
ju alldeles orimligt att, såsom hittills varit förhållandet, en helt obetydlig
misshandel, som haft till följd, att någon fallit omkull och slagit ihjäl sig,
utan att detta rimligen kunnat förutses, skall föranleda mångårigt straffarbete,
trots att omständigheterna varit sådana som jag antytt. Nu blir denna
disproportion mellan brott och straff undanröjd i sådana fall, där det icke visas,
att oaktsamhet förelegat från gärningsmannens sida. Åklagaren skall
alltså bevisa, att vållande måste läggas gärningsmannen till last även beträffande
den yttre effekten. Och därmed är ju i princip saken ordnad på ett
tämligen tillfredsställande sätt.

Men för min del skulle jag gärna ha sett, att samtidigt de höga straffminima
i de fall, när döden följt av en ringare misshandel — därom stadgas i 14 kap.
4 och 5 §§ — blivit sänkta. Det synes mig vara alldeles orimligt, att även
under synnerligen mildrande omständigheter, som det heter i 14 kap. 4 §
straffminimum är fyra års straffarbete. Jag kan inte förstå, att vållande till
annans död genom en obetydlig misshandel — låt vara att det har förelegat
culpa levis, d. v. s. ett mycket lätt vållande — skall straffas mångfaldigt
strängare än vållande på annat sätt vilket som helst till en persons död.

I fråga örn de straff lindringar, som i övrigt föreslås, är det med särskild
tillfredsställelse man'' konstaterar de modifikationer, som gjorts i den orimliga,
mekaniserade och efter sin ursprungliga mening delvis fullständigt otilllämpliga
straffskalan vid återfall i tjuvnadsbrott. Även örn man också här
enligt min mening borde ha gripit litet djupare in, kan det ju sägas, att man
måste gå fram med en viss försiktighet, till dess man utformat modernare metoder
för behandlingen av de s. k. småtjuvar, som ideligen upprepa sina förseelser
och vilka icke äro så värst farliga, ehuru rätt besvärliga för samhället.
Det är under utredning att gentemot sådana brottslingar träffa andra anstalter,
och då den frågan kommer före, kanske samtidigt kan företas en ytterligare
reform beträffande de tjuvnadsbrott, som föranleda bestämt straff. Till
dess får man vänta.

De föreslagna ändringar, som gå ut på ett mildrande av straffen, får man
se som bakgrund i viss mån till de justeringar, som företagits i motsatt riktning—
straffskärpande. I fråga örn dessa senare ha reservanterna särskilt
funnit, att den föreslagna straffskärpningen beträffande förskingrings- och
trolöshetsbrott i 22 kap. 11 och 14 §§, har, låt vara att den i och för sig är
att rekommendera, blivit olämpligt lagd.

Den utredning, som propositionen i denna del grundats på, föranleddes närmast
av ett riksdagsbeslut år 1933. Vi, som voro med då, komma ihåg, att
den närmaste anledningen därtill var en motion från högerhåll, vilken gick ut
på att riksdagen direkt och omedelbart skulle anta en lag, som var ungefär
likadan som den lagtext, vilken propositionen nu innehåller, och alltså stadgade,
att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter skulle kunna höjas
ifrån två till fyra års straffarbete. Då denna motion behandlades, gjordes
två väsentliga invändningar, och för sammanhangets skull skall jag påminna
örn dem.

Den ena invändningen mot förslaget var, att det icke gick för sig att helt
fristående införa ett straffmaximum av fyra års straffarbete för förskingring
utan att samtidigt delvis lägga örn tjuvnadskapitlet, enligt vilket stöld hittills
behandlats som en svårare brottsart än förskingring. Örn motionen genomförts,
skulle det ha blivit tvärtom. Detta ansåg särskilt jag så mycket mindre
skulle gå för sig, som vissa slag av förskingring ilro upptagna i tjuvnadskapitlet
och skola anses som stöld, i avsikt att vid dessa speciella fall möjlig -

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)
göra ett strängare straff, än om brottet bedömts såsom förskingring. Bl. a.
stadgas i den paragraf av tjuvnadskapitlet, som jag talar örn, att om man
bryter upp och tar någonting ur en låst kista, som man fått sig anförtrodd,
skall man — ehuru förskingring förelåg emedan man hade godset i sin besittning
— dömas som för stöld. Det var ju riktigt, så länge det mildare straffet
kvarstod för förskingring i allmänhet. Men om man utan vidare genomfört
den nämnda motionens förslag, hade ett egendomligt förhållande inträtt. I
så fall skulle man, för att ta det kända exemplet dömas till ett lindrigare
straff — enligt tjuvnadskapitlet — därest man med våld öppnat en kista, som
man behörigen fått i sin besittning, och tagit de juveler, som lågo i den, än
örn man fått juvelerna lösa överlämnade till sig och förskingrat dem, i vilket
fall det föreslagna skärpta förskingringsstraffet skulle ådömas.

Enligt gällande rätt skola också tjänare och andra i motsvarande ställning,
som förskingrat sig anförtrodd egendom, straffas, som örn de gjort sig skyldiga
till stöld. Den anmärkning, som även här kunnat riktas mot, att vissa
kvalificerade fall av förskingring komme att falla under en lägre straffsats
än förskingring i allmänhet, har tillgodosetts i det föreliggande förslaget därigenom
att dessa stadganden, som återfinnas i 20 kap., helt tagits bort och
ifrågavarande fall i stället behandlas bland de andra förskingringsbrotten i
22 kap. 11 §.

Det är gott och väl, ehuru jag tror, att även straffmaximum för enkel stöld
första resan hade tålt vid en jämkning, för att man icke skulle komma att bedöma
tjuvnaden såsom brottsart lindrigare än förskingringen.

Den andra och enligt min mening allvarligaste invändningen mot den år 1933
väckta motionen var emellertid en annan och den gäller även det föreliggande
förslaget. Enligt detta kommer nämligen den mest obetydliga förskingring,
även den, som i det konkreta fallet icke skulle ha medfört mer än bötesstraff,
icke att preskriberas förrän efter tio år. Jag frågar, örn någon vill påstå,
att en sådan bestämmelse är rimlig. Man får bedöma den saken med hänsyn
till att ersättning av skadan ju efter den nuvarande lagen icke fritar från ansvar,
utan att även örn man gjort upp saken för länge sedan i världen kan
ansvar utkrävas inom tio år, örn historien gräves upp, vilket även allmänna
åklagaren kan göra, eftersom brottet faller under allmänt åtal.

Reservanterna ha icke velat vara med på en sådan drakonisk lagstiftning.
De lia i stället visserligen föreslagit en straffskärpning i svårare fall, men
sökt finna en bestämd kvalifikationsgrund för det högre straffet, vilken skulle
fastställas i själva lagen. De ha trott sig finna en sådan i det förhållandet,
att förskingraren försnillar gods, som han på grund av yrke eller tjänst fått
sig anförtrott. Därigenom ha vi ansett oss komma åt de värsta av de fall, på
vilka man vill tillämpa det skärpta straffet. Dessa fall motsvara delvis också,
i modern omklädnad, de förskingringsfall, som hittills straffats hårdare, nämligen
enligt tjuvnadskapitlet såsom stöld. Genom att gå denna väg undantar
man från tio års preskriptionstid det stora antal ringare förseelser av denna
art, som eljest skulle kunna utnyttjas till trakasserier av skilda slag under
den långa preskriptionstiden.

Jag är visst inte blind för att det kan riktas anmärkningar även mot en
dylik utformning av lagen, men jag tror, att de brister, som vidlåda den, äro
obetydligare än utskottsförslagets och verkningarna därav mindre svåra.

Jag ber slutligen att få påminna örn att reservanterna i detta fall inte hittat
på något nytt, utan att den av oss föreslagna formuleringen av 22 kap. 11 §
andra momentet och 14 § hämtats väsentligen från de sakkunnigas förslag, vilka
ville anlita samma utväg för straffskärpningens införande, som vi nu föreslagit.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

Med hänvisning till vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen i denna punkt.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag har haft mycket starka sympatier för den
tanke, som har kommit till uttryck i herr Löfgrens ni. fl. reservation, och var
en lång tid i utskottet inne på försök att ge någon utformning i lagtext av detta
förslag^ men det visade sig omöjligt, och vi som sympatiserade med herr Löfgren
måste uppge försöket. Det visar sig nu, att det med den avfattning, som
herr Löfgren föreslagit i sin reservation, blir en fullkomligt godtycklig gräns
mellan de fall, som skola bedömas efter den allmänna huvudregeln för förskingring
och trolöshet med högst två års straffarbete, och de fall, vilka skulle kunna
komma upp till fyra års straffarbete på grund av försvårande omständigheter.
Herr Löfgren medgav i sitt yttrande, att lagtexten kunde göras till föremål
för anmärkning, och den väsentliga anmärkningen är den, att åtskilliga av de
allra grövsta förskingringsfall, som ha upprört den svenska allmänheten under
årens lopp, icke skulle falla under reservanternas formulering. Dit hör t. ex.
när en förmyndare förskingrar en förmögenhet, som är anförtrodd åt honom.
Dit hör också det fall, då en person, som visserligen innehar yrke eller tjänst,
har fått en förmögenhet under sin förvaltning men icke på grund av sitt yrke
eller sin tjänst utan vid sidan om tjänsten, men på grund av det förtroende han
med anledning av sin tjänst åtnjuter. När en dylik tjänsteman gör sig skyldig
till en miljonförskingring, faller han ändå inte under det strängare straffet enligt
herr Löfgrens reservation. På dessa skäl måste vi uppge tanken att försöka
utforma en särskild kvalifikationsgrund för vissa arter av förskingring
och nöja oss med den formulering, som den kungl, propositionen innehöll, d. v. s.
sträcka oss till fyra års straffarbete vid synnerligen försvårande omständigheter.

Herr Löfgren nämnde, att hans lagtext huvudsakligen stödde sig på de sakkunnigas
förslag, som ursprungligen legat till grund för den kungl, propositionen.
Emellertid avviker de sakkunnigas förslag så till vida ifrån reservationen,
att det icke allenast fordrade, att förskingringen skulle vara begången
i yrke eller tjänst, utan även att den skulle ha överskridit en viss penningsumma,
nämligen 5,000 kronor. De sakkunnigas förslag blev emellertid allmänt
föremål för kritik, och det visade sig, att propositionen icke kunde vidhålla
det. Dessutom tror jag mig inte begå någon indiskretion, örn jag säger,
att de sakkunniga själva numera föredraga den kungl, propositionen framför
sitt ursprungliga förslag.

Den invändning, som göres emot propositionens förslag, är den som herr Löfgren
framförde, nämligen att höjandet av straffskalans maximum från två till
fyra år medför att alla förskingringsbrott hädanefter bli underkastade den tioåriga
preskriptionstiden i stället för den femåriga. Detta är naturligtvis en
olägenhet beträffande de ringare fallen; beträffande de grövre fallen är det väl
snarare en fördel, att preskriptionstiden blir utsträckt; däri ligger en del av den
önskvärda skärpning av förskingringsstraffet, som propositionen åsyftar. Beträffande
de ringare fallen återigen tror jag inte att preskriptionstidens utsträckning
har så stor praktisk betydelse, sorn herr Löfgren ville göra gällande.
Det lär viii egentligen vara fråga örn de förskingringsfall, som voro
föremål för riksdagens bedömande 1934, när det giillde att uppnå en lindrigare
straffrättslig behandling av förskingring av gods, sålt på avbetalning. Riksdagen
antog då ett lagförslag, som gick ut på att i dylika fall allmänna åklagaren
icke skulle stå de enskilda målsägandena till tjänst för åtals utförande,
utan att affärsmän, som i stor utsträckning byggde sin verksamhet på avbetalningsförsäljningar
till insolventa kunder, finge stå sitt eget kast. Det har visat

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)
sig, att sedan denna lag trädde i kraft, har antalet åtal för förskingringar gått
oerhört ned vid domstolarna. Syftet med lagen har uppnåtts: man har befriat
dessa i många fall mycket oskyldiga svarande från att behöva stå till rätta inför
domstol. Jag tror inte att den omständigheten, att nu i sådana fall preskriptionstiden
kommer att förlängas från fem till tio år, kommer att vålla några
nämnvärda olägenheter. Den olägenhet, som är förbunden med straffskärpningen,
är emellertid ofrånkomlig, om man anser sig ha behov av att höja straffskalan.
Vi ha redan detta förhållande rådande vid alla bedrägeribrott. Vid
bedrägeri har man ett högsta straffmått av fyra års straffarbete vid synnerligen
försvårande omständigheter, och det gör, att även det allra obetydligaste
bedrägeri angående ett värde på några ören blir underkastat en tioårig preskriptionstid.
Detta är naturligtvis en olägenhet, men den får i alla fall inte
leda till att lagstiftaren berövar sig möjligheten att vid behov gå över två års
straffarbete, när synnerligen försvårande omständigheter föreligga. Mig förefaller
det, som om den riktiga åtgärden vore att försöka tänka ut något sätt
att göra en ändring i fråga örn preskriptionsbestämmelserna, som bleve av betydelse
i detta fall liksom i andra. Härtill har utskottet i detta sammanhang
icke haft någon möjlighet, och utskottet har därför kommit till att det rätta
vore att föreslå kammaren att bifalla Kungl. Maj :ts proposition, till vilken jag,
herr talman, yrkar bifall.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på antagande av Kungl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse av 22 kap. 11 § strafflagen samt vidare på bifall till den
av herr Löfgren m. fl. beträffande 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

23 kap. 1 §.

Godkändes.

23 kap. 3 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar vårdslöshet
mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på spel
eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren tillfällighet,
eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser
förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning
eller tillgångar;

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom
avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjort blev, eller ock i fall,
då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs såsom i 2 §
under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av ansökningen
om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit penningar, borgat
varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför visa;

3) att lian, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör,
sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort det han
ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart underpris
eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, .eller gynnat någon
borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet
för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid ej varit utsatt

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)
och krav .ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja
utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat; dömes

till fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år; i fall varom under 3) sägs må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, dömas till böter, dock ej under trettio dagsböter.

Samma lag---4) sägs.

Beträffande förevarande paragraf hade reservation avgivits av herrar Löfgren,
Otto Wang son, Bergquist, Lindqvist och Olsson i Mellerud, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förslag
till ändrad lydelse av 23 kap. 3 § strafflagen ej kunnat i oförändrat skick av
riksdagen antagas, måtte för sin del antaga följande lydelse av nämnda lagrum: Prövas

gäldenär---— (lika med Kungl. Maj:t)---varor upplånat;

dömes till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, dömes
till straffarbete i högst två år; äro de synnerligen mildrande, må dömas till
böter, dock ej under trettio dagsböter.

Samma lag —--4) sägs.

Herr Löfgren: Herr talman! I 23 kapitlet har man inte försökt sig på att
göra någon omstädning, knappast någon ruckning på bestämmelserna, och det
är ju inte så lätt heller, ty hela kapitlet vilar på efter nutida uppfattning alldeles
felaktiga och delvis motsägande principer. I 3 § i fråga örn vårdslöshet
mot borgenärer har man dock velat göra en mera avsevärd ändring så tillvida,
att vid synnerligen försvårande omständigheter straffet skall kunna höjas till
två års straffarbete, medan det å andra sidan, då det gäller vårdslös bokföring,
skall kunna nedsättas till böter. För min del kan jag inte finna, att behov
gör sig gällande att vid detta slag av egendomsbrott stadga ett straffmaximum,
som är lika högt som för vållande till en människas död. Örn jag ändå kan gå
med på förslaget i fråga örn höjningen av maximum, så är det därför att vissa
slag av dessa i 3 § uppräknade åtgärder i själva verket icke innefatta bara
vårdslöshet utan nog snarare tyda på ett uppsåt att draga borgenärerna vid
näsan. Således kan man lätt tänka sig ganska svåra fall, som möjligen kunna
förtjäna att straffas med drygt tilltaget straffarbete. Men örn det således,
speciellt ur allmänpreventiv synpunkt, kan försvaras att införa ett så högt
straffmaximum, bör detta, synes det mig, motsvaras av en strafflindring till
böter inte bara för olaga bokföring utan också för vårdslöshet i allmänhet i den
mängd av ringare fall, som komma in under den vidlyftiga brottsförteckning,
som 3 § innehåller. Det räcker nämligen inte med att bara peka på fel i bokföringen,
även örn sådana fel kanske äro de vanligaste fall som beivras. De
äro lättast påvisbara och därför också lättast att påtala. Men även i andra
avseenden kan en obetydlig förseelse enligt denna paragraf leda till utpressning
-— jag säger ordet rent ut — från enskilda borgenärer, utan att rättvisan
främjas genom utkrävande av straff. Det förhåller sig nämligen så, som vi
säga i reservationen, att hotet om frihetsstraff som påföljd även för den mest
ringa förseelse i stor utsträckning användes av enskilda fordringsägare för att
tilltvinga sig förmåner framför andra borgenärer.

Reservationen går därför ut på att straffminimum skall sänkas till böter
för alla de olika fall, som omhandlas i 3 § 23 kap., och jag yrkar bifall till
denna reservation.

Häri instämde herr Wangson, Otto.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Man har nog kunnat ställa sig betänksam redan
inför den kungl, propositionens förslag att göra den ändring i nu gällande
lag, att böter skulle kunna ådömas vid uppenbar vårdslöshet mot borgenärer i
konkurs i det fallet, då vårdslösheten bestått däri, att gäldenären, såsom det
heter i lagen, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör,
sådan bokföring icke ordentligen fullgjort. Det är ju alldeles otvivelaktigt, att
örn man i en straffskala inför böter vid förmildrande omständigheter, så komma
i många fall personer, som annars eventuellt skulle ha återhållits av lagens
sträffhot, att säga sig: Straffet behöver dock inte bli strängare än böter. Var
och en uppfattar ju vanligen i en sådan situation sitt eget fall som synnerligen
förmildrande. Nu har emellertid av myndigheter, som yttrat sig, och särskilt
inom lagrådet, som på den punkten var enhälligt, framställts yrkande örn att
böter skulle införas i straffskalan vid synnerligen förmildrande omständigheter
i sådana fall, då vårdslösheten blott består i försummad bokföring, och det
kan inte motsägas, att det understundom förekommit verkligt förmildrande fall
av denna art. Det stadgas inte i svensk rätt någon skyldighet för en näringsidkare
att vara kunnig i bokföring, men råkar han i konkurs, så blir han straffad
för att han har fört böckerna på ett oskickligt sätt. Inom rättstillämpningen
ha nog många varit med örn fall, där det har varit motbjudande att straffa
en vårdslös bokförare med fängelse.

Nå, nu är det ett faktum, att propositionen innehåller sträffnedsättningen
vid detta moment och att denna nedsättning har tillstyrkts av lagutskottet;
ändringen lär val också komma att gillas av riksdagen. Men att utsträcka
denna straffnedsättning timandra fall i 23 kap. 3 § strafflagen, det tror jag
skulle vara ganska betänkligt. Herr Löfgren läste inte upp, vad de tre övriga
momenten innehålla, och jag skall inte heller göra det, men om kammarens
ledamöter vilja titta på 3 § i utskottets utlåtande, sid. 7, momenten 1 och 2,
som stå nederst på sidan, och mom. 4, som står på sid. 8, finna ni där de fall,
som det gäller. Örn man nu beträffande hela 3 § införde en sådan strafflindring,
att böter normalt skulle kunna ifrågakomma vid synnerligen förmildrande
omständigheter, tror jag att därigenom hela effekten av den föreslagna
straffskärpningen i denna paragraf skulle äventyras. Jag finner det mycket
förståeligt, att en human advokat, som har att göra med folk av detta slag, är
benägen att påyrka, att i straffskalan införes en möjlighet, sådan som här är
påyrkad i reservationen, men jag vill gent emot detta fästa kammarens uppmärksamhet
på att ett villkor för att överhuvud taget paragrafen skall bli
tillämpad är att gäldenären har gjort sig skyldig till uppenbar vårdslöshet,
och örn det är ett synnerligen förmildrande fall, lär överhuvud taget inte något
åtal vid domstol enligt denna paragraf komma till stånd i något annat fall än
beträffande den vårdslösa bokföringen, där förseelsen är så påtaglig, att det
är svårt för vederbörande att undgå att väcka åtal, när de formella förutsättningarna
äro för handen.

Jag ber på dessa skäl, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på godkännande av Kungl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse av 23 kap. 3 § strafflagen samt vidare på bifall till den
av herr Löfgren m. fl. beträffande nämnda paragraf vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades vara
med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang. vissa ändringar i strafflagen m. m. (Forts.)

De övriga av utskottet behandlade lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av väckta Äng. straffa

motioner angående ändring i strafflagens bestämmelser örn sabbatsbrott. Iör sabbais brott.

Med föranledande av två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 8 av herrar Otto Wang son
och Lindström samt motionen i andra kammaren nr 32 av fru Nordgren m. fl.,
hade utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
angående en revision av stadgandena i 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen
och vad därmed kunde äga samband samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Sandström: Herr talman! Med anledning av de i ärendet väckta motionerna
har första lagutskottet i sitt utlåtande hemställt örn skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
angående en revision av stadgandena i 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen rörande
sabbatsbrott samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan
föranleda.

Motionerna, i vad de avse upphävande av eller ändring i det första lagrummet,
som stadgar straff för den, som å sön- eller högtidsdag, emellan klockan
sex örn morgonen och klockan nio örn aftonen, idkar hantverk eller annat arbete,
som uppskov tåla kan, ha närmast föranletts av vissa under senare hälften
av förra året av en underrätt meddelade utslag, varigenom personer, som
under sabbatstid utfört arbete å sina sommarstugor, blivit efter anställda åtal
fällda till ansvar — det lägsta bötesansvar som lagrummet medger. Dessa fällande
domslut ha emellertid, enligt vad som framgår av utskottets utlåtande,
upphävts i högre instans, i den mån besvär blivit anförda. Vid sådant förhållande
synas de återgivna rättsfallen icke realiter kunna åberopas till grund för
kravet på ett upphävande eller en revision av stadgandet i 7 kap. 3 § strafflagen.
Utskottet har ej heller direkt uti sin motivering anslutit sig till en dylik
synpunkt men däremot, och som det synes mig icke utan fog, framhållit, att
sistberörda lagrum i dess nuvarande avfattning näppeligen fyller det mått av
reda och tydlighet, som för stadganden av straffrättslig natur är av särskild
vikt. Det är därför ej heller utskottets ståndpunktstagande i nyss angivna hänseende,
som föranlett, att jag nu tagit till orda, utan en annan passus i utskottsbetänkandet,
nämligen uttalandet, att den bärande grunden för straffbestämmelsen
i 7 kap. 3 § strafflagen icke längre är förseelsens karaktär av religionsbrott
utan den sociala synpunkten, som gör det angeläget att i möjligaste
mån tillförsäkra medborgarna en ostörd vilodag efter veckans arbete. 1 konsekvens
härmed har utskottet vidare uttalat, att detta stadgande, i fråga örn vilket
arbetarskyddssynpunkten enligt utskottets uppfattning i hög grad spelar in,

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Ang. straffet för sabbatsbrott. (Forts.)
systematiskt närmast bör behandlas, icke bland religions-, utan bland fridsbrotten,
ehuru vid omgestaltningen — jag noterar detta med den största tacksamhet
— uppmärksamhet självfallet, efter utskottets sätt att se saken, bör
ägnas jämväl åt de religiösa synpunkterna å frågan.

Utskottets majoritet ansluter sig sålunda obetingat till den tankegång, som
innebär, att de religiösa intressena icke böra vara dominerande eller utslagsgivande,
när det gäller att genom lagbestämmelser giva skydd åt vilodagens
helgd, utan att därvid de sociala förhållandena, särskilt då arbetarskyddssynpunkten,
framför allt böra vara vägledande och avgörande. Med ett dylikt
betraktelsesätt kommer givetvis tredje budets bestämda krav på att ett kristet
folk uti sin inställning skall helga vilodagen att träda i skymundan, under
det att frågans rent sociala innebörd kommer att träda i förgrunden. Det är
mot ett dylikt ståndpunktstagande jag för min ringa del vill rikta en gensaga.
För Sveriges kyrkofolk — härmed avser jag lika mycket de talrika medlemmarna
av de många frikyrkorna som de kristligt inställda inom folkkyrkan —
är det förvisso ingalunda likgiltighet, örn de religiösa synpunkterna vid en ny
lagstiftning på detta område liksom förut bliva vägledande, eller örn avkristnings-
och sekulariseringstendenserna även här skola träda i deras ställe, ja,
för de många i vårt land, som regelbundet högtidlighålla söndagarna genom
att besöka de allmänna gudstjänsterna eller i form av enskild andakt i hemmen,
är det helt enkelt en hjärtesak, att statsmakterna icke ställa sig oförstående
eller likgiltiga till det religiösa kravet, att sabbaten skall hållas i helgd. I
detta sammanhang bör också, enligt en tämligen enig uppfattning bland Sveriges
kyrkofolk, tagas i övervägande, huruvida icke söndagarnas helgd bättre
än vad som nu är fallet bör skyddas för de störningar av sabbatsfriden, som
bliva en följd av vissa offentliga nöjestillställningars anordnande under söndagarna.
Den omständigheten, att lagstiftaren härutinnan icke hitintills ingripit
reglerande, har för mig delvis varit avgörande, när jag icke velat ställa
mig helt avvisande till utskottets hemställan om utredning för en revision av
stadgandet i 7 kap. 3 § strafflagen. Ty jag har för min del ansett det vara
inkonsekvent, att utförande av visst arbete å sabbatstid skall vara förbjudet
och straffbelagt, under det att ett från religiös synpunkt mycket allvarligare
störande av sabbatsfriden, nämligen anordnandet av offentliga nöjestillställningar
av undermålig, ja ofta omoralisk art, skall vara tillåtet, utan att någon
reaktion däremot äger rum från statsmakternas sida. Enligt min uppfattning
är det beklagligt, att utskottets majoritet icke ägnat denna sida av störning
utav sabbatens helgd någon uppmärksamhet, men detta har sin naturliga förklaring
i majoritetens inställning, att frågan örn skydd för sabbatsfriden bör
ses icke från religiös utan från social synpunkt. Min förhoppning är emellertid,
att, örn riksdagen, såsom jag tager för givet, kommer att antaga utskottets
förslag med begäran örn utredning rörande revision av strafflagens bestämmelser
angående sabbatsbrott, vid utredningen jämväl kommer att tagas sikte
på de ofördelaktiga och rent av skadegörande verkningar, som uppstå, när söndagen,
i stället för att skänka vila och ro, störes av ett ohejdat och osunt offentligt
nöjesliv.

Mot utskottets hemställan i fråga örn utredning angående revision av stadgandet
i 7 kap. 4 § strafflagen finns från min sida intet att erinra.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Björck, John, och herr Andersson, Emil.

Herr Wangson, Otto: Herr talman! Då den föregående ärade talaren icke
ställt något yrkande, skall jag inskränka mig till att bara på ett par punkter
replikera honom.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang. straffet för sabbatsbrott. (Forts.)

Vad den senare delen av hans anförande beträffar vill jag fästa uppmärksamheten
på att utskottet egentligen bara konstaterat ett faktum, då det säger,
att den bärande grunden för stadgandet numera närmast skulle vara att söka
i en önskan att i möjligaste mån tillförsäkra medborgarna en ostörd vilodag
efter veckans arbete. Det är en uppfattning, som både inom juristkretsar och
inom andra mycket vida kretsar torde vara allmän. Jag står inte heller och
har inte såsom motionär tillsammans med herr Rickard Lindström stått främmande
för de religiösa synpunkterna. Det kan vara ett berättigat religiöst
intresse att få söndagens helgd skyddad, men vi ha lagt huvudvikten vid de
sociala synpunkterna, vilka i närvarande tid torde få bli de avgörande. Utskottet
har även i det avseendet ställt sig på samma linje, då utskottet har
framhållit att vid den omgestaltning, som begäres, »bör uppmärksamhet självfallet
ägnas jämväl åt de religiösa synpunkterna å frågan». Det torde alltså
inte föreligga skäl till någon oro från religiöst håll, att dessa synpunkter
inte skulle få det berättigade avseende som de förtjäna.

Då den föregående talaren framhöll, att de rättsfall, som åberopats i den motion,
som väckts här i kammaren, fått en sådan utgång i högre rätt att det tidigare
fällande utslaget blivit upphävt, vill jag påpeka, att detta ju bara är
5''tterligare ett kraftigt argument till förmån för motionen. Av de elva personer,
som ha fällts för sabbatsbrott, var det bara tre, som ansågo sig ha råd
att kosta på sig ett överklagande i högre instans. De, som överklagat, ha visserligen
blivit frikända, men för de åtta övriga — det stora flertalet av de
dömda — står alltjämt domen fast, och de äro alltså enligt gällande lag stämplade
såsom brottslingar, låt vara icke synnerligen samhällsfarliga sådana. Den
omständigheten, att detta utslag, som gällt elva personer, har upphävts beträffande
tre av dem, talar tycker jag för min del starkt för att man skall försöka
få bort detta stadgande, som alltså inte ur religiösa synpunkter skänker
någon effektivitet åt kravet på söndagens helgd, men som träffar så ojämnt
som i detta fall: de, som bara låta sig nöja med underrättens utslag, bli dömda
till böter, medan de, som ha medel att gå vidare, kunna befria sig genom hovrättsutslag
från det ådömda ansvaret. Detta är inte någon tillfredsställande
ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Otto Wangsons yttrande instämde herr Lindström.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning av väckta Om upp motioner

om upphävande av den s. k. åkarpslagen. hävande, av

deri s. k.

Med föranledande av två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hän- åkarpslagen.
visade motioner, nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl. och nr 257 av herr
Senander m. fl., vilka motioner behandlats av första lagutskottet, hade utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för nästkommande
års riksdag framlägga förslag om upphävande av 15 kap. 22 § 2 mom.
strafflagen och den däremot svarande särbestämmelsen i 24 § samma kapitel.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Erik Anderson,

Lindmark och Johansson i Krogstorp ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Om upphävande av den s. k. åkarpslaqen. (Forts.)
i samband med den avsedda revisionen av stadgandena örn straff för försök till
brott låta verkställa omarbetning av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen i syfte
att undanröja dessa bestämmelsers ensidiga karaktär samt för riksdagen framlägga
därav föranledda förslag.

Herr Anderson, Erik: Herr talman! Jag har jämte två andrakammarledamöter
inom utskottet i det föreliggande ärendet avgivit en reservation, till
vilken jag nu ber att få yrka bifall.

^ Utskottet har hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för nästkommande års riksdag
framlägga förslag om upphävande av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen
och den däremot svarande särbestämmelsen i 24 § samma kapitel». Utskottsmajoriteten
har således förbehållslöst hemställt, att lagen skall upphävas utan
någon som helst ersättning.

Det ämne, som i de ifrågavarande motionerna behandlas, har varit föremål
för riksdagens yttrande tidigare. Redan år 1925 väcktes det sålunda i
samma sak en motion, vilken avstyrktes av första lagutskottet. Denna motion
har sedermera återkommit varje år. Lagutskottet uttalade år 1925, att »utskottet
kan icke förorda de av motionären föreslagna ändringarna i 15 kap.
22 och 24 §§ strafflagen. De erfarenheter, som vunnits rörande behovet av
särskilt skydd för arbetsvilliga i samband med arbetskonflikter, giva enligt
utskottets mening vid handen, att det skydd lagen i sådant hänseende lämnar
icke utan fara kan av samhället undvaras.»

Jag kanske skulle omnämna, att det till samma utskottsutlåtande år 1925
var fogad en reservation av två av utskottets ledamöter, vilka ansågo lagen
vara något ensidig. Den riktade sig icke mot båda parterna och reservanterna
sade för den skull att örn lagrummet i fråga skulle bibehållas, borde det kompletteras
med motsvarande åtgärder, riktade mot andra partens i arbetsstriderna
ej sällan lika hänsynslösa och kännbara, örn också under andra former framträdande
stridsmetoder. Endast därest så skedde, kunde denna lags bibehållande
försvaras och dess auktoritet upprätthållas. Det var det frisinnade
partiet som hade en sådan inställning till lagen. Det har nu gått ifrån denna
och i stället gått med på att lagen skulle utan undantag upphävas.

Denna lag har alltid åberopats såsom ett irritationsmoment. Jag anser den
inte vara ett så farligt irritationsmoment, ty under lugna tider, då ingen missbrukar
sin ställning vid en arbetskonflikt, skadar det inte, örn en lag verkar
strängt, och då vi nu leva under jämförelsevis lugna förhållanden, är det klart,
att ingen har något obehag av att lagen står kvar.

Emellertid hava vi reservanter för att undanröja detta irritationsmoment,
som man talat örn, i vår reservation hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville i samband med den avsedda
revisionen av stadgandena örn straff för försök till brott låta verkställa omarbetning
av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen i syfte att undanröja dessa bestämmelsers
ensidiga karaktär samt för riksdagen framlägga därav föranledda
förslag.» Vi ha nämligen ansett att även örn jämförelsevis lugna förhållanden
för närvarande råda, vet man inte vad som kan möta i framtiden. AU
kunna möta sådana tider att lagbestämmelser kunna vara nödvändiga att lia,
även om dessa skulle vara av en mjukare och efter tiderna bättre anpassad karaktär
än den gamla åkarpslagen. Jag skall gärna giva det erkännandet, att
en dylik lag kanske är mindre behövlig för industrien, där båda parterna
bakom sig ha sina organisationer, men den kan i framtiden komma att i högre
grad bliva behövlig inom jordbruket. Förhållandena på jordbrukets område äro
alltid mycket känsligare och ömtåligare än på andra områden, och man för -

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Örn upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
står så väl, att det kan ställas till mycket trassel för en jordbrukare särskilt
under skördetiden, då skörden står ute, oell det är just med tanke därpå som
reservanterna ansett att någon bestämmelse bör ersätta den s. k. åkarpslagen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och de två
andra ledamöterna avgivna reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Det är ett glädjande tidens tecken att utskottet
varit enhällit i fråga örn behovet av en lagändring på det nu ifrågavarande
området. Även i reservationen vitsordas, att åkarpslagen visat sig vara en
källa till irritation genom sin inriktning emot den ena parten i arbetskonflikterna.
Nu möter det naturligtvis inte något hinder för justitieministern, i fall,
som jag hoppas, riksdagen bifaller utskottets förslag, att på sätt reservanterna
yrkat upptaga frågan om åkarpslagen i samband med den avsedda revisionen
av stadgandena örn straff för försök till brott. Enligt vad som är
upplyst i lagutskottets utlåtande föreligger det redan material till en dylik lagstiftning,
och det bör inte för justitieministern innebära någon som helst svårighet
att såsom utskottet hemställt, framlägga denna lagfråga till nästa års
riksdag, även örn justitieministern följer reservanternas hemställan på den
punkt, där de yrka att frågan måtte tagas upp i samband med revisionen av
stadgandena örn straff för försök till brott.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Hansson, Sigfrid.

Herr Velander: Herr talman! Efter den förklaring, som av första lagutskottets
ärade ordförande nyss avgivits därom att det stöde Kungl. Maj :t fritt
att vid den fortsatta behandlingen av föreliggande ärende inpassa detsamma,
så att säga, i ett vidare sammanhang, torde det knappast vara behövligt att
spilla många ord ytterligare i denna diskussion.

Jag vill emellertid, då utskottets ordförande fann sig böra betona, att det
var glädjande, att samtliga, som deltagit i ärendets utskottsbehandling, kommit
fram till att det nu borde göras något i denna sak, påpeka, att det inte är
första gången som en sådan tankegång kommit till uttryck inom riksdagen.
Det skedde ju redan vid 1925 års riksdag. Då förelåg det yrkandet, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta
utreda, vilka åtgärder som lämpligen kunde vidtagas för beredande av ett
allsidigt skydd mot övergrepp under arbetsstriderna antingen av ena parten
mot den andra eller — direkt eller indirekt — av någondera av dem mot tredje
man. Yrkandet godkändes av båda kamrarna. Redan vid denna tidpunkt
var man sålunda på det klara med att det ur skilda synpunkter kunde anses
betingat, att den ensidighet, som vidlått denna lagstiftning, borde elimineras.

Men denna ståndpunkt hade ju knappast bort föranleda utskottets majoritet
att nu formulera sitt ställningstagande så som skett. Det kan nämligen icke
anses försvarligt att ur 15 kap. 22 § strafflagen avlägsna vissa bestämmelser
utan att ersätta dem med andra. I det hänseendet vill jag erinra örn ett uttalande
till statsrådsprotokollet den 9 mars 1934. Detta uttalande formulerades
av chefen för socialdepartementet efter gemensam beredning med chefen för
justitiedepartementet, och det skedde i samband med tillsättandet av den s. k.
trettonmannakommissionen i och för överarbetning av det bergendalska förslaget
eller lagutkastet angående skydd för tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter. Efter att hava erinrat om att detta lagutkast behandlade en

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Om upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
rad sinsemellan ganska fristående ämnen, som endast genom pressning av ordalagen
kunnat sammanföras under den gemensamma beteckningen »stridsåtgärder
mot tredje man», anförde departementschefen bl. a.: »Då påtryckningsåtgärder
mot strejkbrytare äro föremål för kriminalisering i strafflagens 15 kap. 22 § i
den utsträckning, som befunnits nödig, bör det vid den fortsatta utredningen
övervägas, huruvida det kan vara riktigt att i en specialstrafflag införa särskilda
straffbestämmelser för påtryckningsåtgärder av lindrigare art.» Detta
uttalande vittnar örn att regeringen vid denna tidpunkt, alltså år 1934, var inne
på en sådan tankegång som att en kriminalisering enligt 15 kap. 22 § strafflagen
exempelvis av påtryckningsåtgärder mot strejkbrytare befunnits nödvändig.
Jag vill betona detta, då denna tankegång givetvis inte, såsom utskottet
föreslagit, kan leda till att man utan vidare skall eliminera de bestämmelser
i 15 kap. 22 § strafflagen, som Kungl. Maj :t i antytt sammanhang tagit
sikte på.

Jag skulle också här vilja efterlysa det egentliga skälet eller något skäl till
att representanterna inom första lagutskottet för de andra borgerliga partierna
— bondeförbundet och folkpartiet •— nu hava frånträtt den uppfattning, som
de hela tiden, då detta ämne varit föremål för behandling, städse förfäktat.
Särskilt måste det då uppmärksammas, hurusom i andra sammanhang representanter
för folkpartiet ju varit så angelägna örn att framträda såsom alldeles
speciella målsmän för tredjemansskyddet. Man kan då inte förstå, varför dessa
representanter eller detta parti just nu äro beredda att tillstyrka ett slopande
utan vidare av de bestämmelser i vår strafflag, som taga sikte på ett sådant
skydd. Såvitt jag förstår, är det nämligen här fråga örn den enda bestämmelse
i strafflagen, som tar direkt sikte på ett skydd för tredje man, när det gäller
motsättningarna på arbetsmarknaden. Om man sålunda är intresserad, av
detta tredjemansskydd, tycker jag, att konsekvensen fordrat, att man väl inte
skulle hava varit med örn att utan vidare eliminera dessa bestämmelser utan
att kräva andra i stället.

Jag är ju på det klara med att i det läge, vari frågan nu befinner sig, utskottsmajoritetens
ståndpunkt kommer att godkännas. Såsom redan utskottets
ordförande dock här förklarat, föreligger intet hinder för Kungl. Maj :t att
vid ärendets fortsatta handläggning inpassa detsamma i ett mera allsidigt sammanhang,
något som Kungl. Maj :t förmodligen tagit sikte på ar .1934, såsom
jag förut antytt, och vissa förutvarande justitieministrar varit inne på, exempelvis
i samband med utarbetandet av det förslag till en mera vidgad eller
mera allmän kriminalisering av försöksbrotten, som finnes åberopat i utskottets
utlåtande och varöver lagrådets yttrande redan inhämtats. Det förtjänar måhända
påpekas, att 15 kap. 22 § första stycket strafflagen i sagda förslag bibehållits
oförändrat, under det att andra stycket i paragrafen erhållit .följande
lydelse: »Gör någon försök till gärning, som här sågs, och är gärningen ej
särskilt belagd med svårare straff; varde dömd till böter eller fängelse.» Det
är således samma straffskala, som den som för närvarande gäller; och det torde
vara alldeles uppenbart, att lagstiftningen med denna formulering av ifrågavarande
lagrum skulle få samma omfattning eller räckvidd som den för närvarande
har. _

Jag tillåter mig, herr talman, i anslutning till det anförda, att rikta en vördsam
vädjan till statsrådet och chefen för justitiedepartementet, att han vid
övervägandet av denna fråga icke måtte begränsa sig till den s. k. åkarpslagen
utan att han i samband därmed måtte taga upp och fullfölja den sedan lång tid
tillbaka såsom önskvärd betraktade, utvidgade kriminaliseringen av försöksbrotten
i allmänhet, detta i överensstämmelse med den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Örn upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)

Herr Lindley: Herr talman! Jag skulle nästan kunna galgliumoristiskt beklaga
den enighet, som uppstått beträffande åkarpslagens borttagande ur vår
lagstiftning, ty ingen lag har väl gjort oss inom fackföreningsrörelsen större
gagn än just åkarpslagen, som svetsat samman arbetarna genom att man kunnat
påvisa dess^ ensidiga klasslagskaraktär. Jag tycker ändå, att det är onödigt,
att man på högerhåll fortfarande skall försöka hjälpa till att konsolidera
arbetarkrafterna genom att upprätthålla och ideligen tala för denna klasslagstiftning.
Jag tror säkerligen, att man ger ris åt egen rygg genom att gå fram
på den linjen att man säger, att man visserligen kan vara med örn att taga bort
åkarpslagen. men att man vill ha något annat av ungefär samma slag i stället.

Jag bläddrade häromdagen i en gammal skämttidning, Karbasen, som utgavs
ungefär vid storstrejkstiden år 1909, och jag fick där bl. a. se en karikatyr
föreställande de borgerligas helgon, strejkbrytaren, den arbetsvillige, den som
man ligger på knä för och tillbeder. Är det verkligen ofrånkomligt, att man
behöver skaffa sig en sådan helgonbild att tillbedja? Jag kan inte tänka mig,
att det ligger något praktiskt förnuft i detta, annat än att man på grund av
partiskhet emot arbetarna vill försöka ställa upp alla slags hinder i deras
väg; små, små hinder, som inte stoppa någonting. Vad gagn har man haft under
gångna tider av åkarpslagen? Ja, jag tror, att det inte förekommit i mer än
cirka ett femtiotal fall, att personer ha fått skärpt bestraffning på grund av
att de hotat arbetsvilliga eller till och med slagit arbetsvilliga. Arbetarna slåss
ju inbördes gång på gång, ifall de råka osams, och de kunna bli osams även
med arbetsvilliga utan att de därför skola behöva råka ut för någon särskild
straffskärpning, ty de arbetsvilliga äro väl inte heliga. Det är emot detta
som vi reagera. Jag tror inte, att man bör rikta någon vädjan till justitieministern
aJt söka hitta på någon ny paragraf, varigenom den gamla åkarpslagstiftningen
skall återuppstå med förnyad kraft, utan jag vädjar, att man
inte alls skall slå in på den vägen, utan att man i dess ställe bör försöka åstadkomma
en försoning och samverkan mellan samhällsklasserna.

Herr Roos: Med anledning av herr Velanders förfrågan, varför folkpartiet
i denna fråga nu intagit en annan ställning än förut, måste jag säga, att jag
inte kan svara på detta direkt, men vill jag i stället förklara varför jag personligen
i första lagutskottet biträtt beslutet örn åkarpslagens upphävande.
Jag har nämligen alltid betraktat åkarpslagen såsom en ensidig klasslag, som
varit alldeles onödig, då det gällt att reglera förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Den har alltid varit ägnad att framkalla irritation hos arbetarklassen,
och jag anser, att denna lag kan saklöst slopas under nuvarande tider,
då arbetarnas och arbetsgivarnas inställning till varandra ej är sådan att lagen
behövs.

För övrigt torde det oftast vara så, att 14 kap. 13 § strafflagen är tillämplig
på brott, som falla under åkarpslagen.

Herr Velander: Herr talman! Jag måste tolka herr Lindleys anförande på
det sättet, att han inte förstått något av innebörden i mitt yttrande.

Jag har aldrig påstått, att åkarpslagen vid sin tillkomst utgjorde någon
lämplig eller rättvis avvägning mellan olika intressen. Jag har alltid varit
av en annan och motsatt uppfattning och jag har icke förordat åkarpslagens bibehållande
utan att sådana åtgärder skulle vidtagas, att det inte längre skulle
finnas utrymme för anmärkningar av sådan art, som tidigare framställts mot
denna lagstiftning. Jag är inte heller ensam örn en sådan uppfattning. Jag
kan exempelvis erinra örn — något som förresten omnämndes vid förra årets
debatt i frågan, om jag inte missminner mig — den inställning, som kammarens
vördade ålderspresident hade till denna lag redan vid dess tillkomst. Den

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Örn upphävande av den s. k. åkarpslagen. (Forts.)
betecknades bl. a. såsom obillig. Denna inställning föreligger på grund av lagens
ensidighet jämväl hos mig och hos utskottsreservanterna, och jag tror,
ehuru jag icke har någon befogenhet att tala för någon annan än mig själv,
att den även är den förhärskande inom det parti, jag tillhör.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! I sitt första anförande framhöll herr
Velander bl. a., att enligt hans mening utgjorde de bestämmelser, som det här
är fråga örn, snart sagt det enda som i vår strafflag kunde erbjuda skydd åt
tredje man, och jag fattade också hans standpunktstagande till fragan i dag såsom
en önskan att åtminstone tills vidare upprätthålla detta »skydd åt tredje
man».

Jag kan inte underlåta att gentemot detta säga, att man säkerligen inte pa
ett mera uppseendeväckande sätt kan kompromettera strävandena efter en lagstiftning,
som skulle erbjuda verkligt skydd åt verklig tredje man, än att
koppla in åkarpslagen i detta sammanhang. Vill man bland arbetarna skapa
en misstänksamhet mot lagstiftningen till skydd för tredje man, tror jag inte
man kan göra det mera effektivt än herr Velander gjort med sitt yttrande i

^Herr Erik Anderson sade, att han inte kunde förstå, att denna lagstiftning
kunnat väcka så mycken irritation bland arbetarna, ty den spelar numera i
praktiken inte någon stor roll och hade kanske för övrigt aldrig gjort det heller.
Det är inte alls svårt att begripa, att åkarpslagen irriterar. En mera utmanande
lagstiftning än denna, sedd ur de organiserade arbetarnas synpunkt,
kan svårligen tänkas. Ja, den är icke mindre utmanande mot det allmänna
rättsmedvetandet. Jag skulle också livligt beklaga, örn det inte vore sa, att
arbetarna starkt och envist reagerade emot densamma.

Såsom herr Velander för resten i sitt sista anförande erinrat, förhåller det
sig på det sättet, att lagen, redan då den stiftades, fördömdes av vårt lands
högsta juridiska auktoriteter såsom en ren och skär klasslag. Under årens lopp
ha upprepade försök gjorts att få bort denna klasslagstiftning i vårt land. Man
har ännu inte lyckats därmed, och jag håller arbetarklassen räkning för att
den vidhåller sitt krav, att åkarpslagen, som i så hög grad har komprometterat
den svenska rätten, också så snart som möjligt avlägsnas ur Sveriges rikes lag.

I detta anförande instämde herrar Ruben Wagnsson, Härdin, Lindström,
Theodor Nilsson, Sten, Myrdal, Anderberg, Robert Berg och Oscar Gottfrid
Karlsson.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Erik, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Om upphävande av den s. k. Åkarpslagen. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning
av väckt motion angående revision av kommissionslagens bestämmelser
örn handelsresande, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckt motion örn inrättande för Norrlands vidkommande
av en lånefond för inköp av nordsvenska ston; och

nr 76, i anledning av väckta motioner angående upprättande av en lånefond
för förbättringar av ekonomibyggnader å landsbygden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 77, i anledning av Kungl. Äng. jordMaj:ts
proposition angående jordbruksförsök m. m. jämte i ämnet väckta mo- bmksförsök
tioner. m I

detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 249 framlagda förslag och med avslag å
motionerna I: 262, I: 281, I: 282 och II: 529 samt I: 283 och II: 528,

1) besluta, att försöksverksamhet på jordbrukets område m. m. skulle anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 5 mars 1937 tillstyrkta förslag;

2) godkänna av departementschefen framlagda förslag till grunder för statens
övertagande av vissa försöksgårdar samt för organisation m. m. av nämnda
samt statens nuvarande försöksgårdar;

3) för budgetåret 1937/1938 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till svenska mosskulturföreningen ett anslag av 116,900
kronor,

b) till Bidrag till svenska mosskulturföreningen för omändringsarbeten
m. m. vid Gisselås försöksgård ett reservationsanslag av 17,900 kronor,

c) till Bidrag till svenska betes- och vallföreningen ett. anslag av 92,900
kronor,

d) till Kemiska stationer m. m.: Bidrag till kemisk-växtbiologiska anstalten
inom Norrbottens län för vissa omändringsarbeten ett reservationsanslag av
900 kronor;

4) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser, som vid genomförande
av ifrågavarande organisationsförändringar kunde befinnas erforderliga.

I den av herrar Tjällgren och Sten väckta motionen I: 262 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att de båda assistenttjänsterna vid försöksgårdarna
Lanna och Offer skulle uppföras såsom extra ordinarie befattningar i
lönegraden B 21 fr. o. m. budgetåret 1938/1939.

Första kammarens protokoll 1987. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Äng. jordbruksförsök m. rn. (Forts.)

Herr Tjällgren: I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 249 Ilar jag
tillåtit mig att tillsammans nied herr Sten väcka en motion, vari hemställes,
att de båda assistenttjänsterna vid försöksgårdarna Lanna och Offer uppföras
såsom extra ordinarie befattningar i lönegraden B 21.

Vi ha nämligen ansett och anse naturligtvis fortfarande, att det icke kan
vara riktigt, att dessa befattningar alltjämt skola förbli s. k. arvodesbefattningar.
Såsom i motionen har anförts kan detta förhållande enligt vår mening
inverka menligt på rekryteringen av befattningshavare vid försöksgårdarna.
Härigenom föreligger också risk för att den statliga försöksverksamhetens
standard i dess helhet kan komma att sänkas. Man kan nämligen knappast
förutsätta, att verkligt dugande krafter skola ge sig in på denna bana,
om den företer så osäkra och knappa försörjningsmöjligheter som de, vilka i
nu föreliggande proposition föreslås för ifrågavarande försöksassistenter. Jag
tillåter mig också i detta sammanhang påpeka, att jämförbara befattningar på
närgränsande områden, till exempel inom hushållningssällskapens verksamhet
och vid de lägre lantbruksläroverken etc., erbjuda avsevärt mera betryggande
och bättre anställningsvillkor i fråga örn ålderstillägg och pensionsrätt
m. m. _

Jag tillåter mig ytterligare anföra örn dessa personer, som det nu är fråga
örn, att assistenten vid Lanna försöksgård, agronom E. Manell, alltsedan år
1921. alltså i 16 år, varit anställd vid centralanstalten för jordbruksförsök, sedan
1929 som assistent vid Lanna försöksgård och dessförinnan som assistent
vid centralanstaltens jordbruksavdelning. Assistenten vid Offers försöksgård,
agronom H. Winkler, har från och med denna försöksgårds^ inrättande 1931
varit anställd därstädes, men har även han dessförinnan flerårig tjänstgöring
vid centralanstaltens jordbruksavdelning och denna institution närstående jordbruksförsöksverksamhet.
För övrigt vill jag tillägga, att båda i egenskap av
författare deltagit i utgivandet av ett flertal försöksredogörelser från centralanstalten
för jordbruksförsök.

Departementschefen har beaktat centralanstaltens anhållan i avseende å försöksgårdsföreståndarna,
men ej i avseende å assistenterna, vilkas lönereglering
ställs på framtiden. Nu har emellertid jordbruksutskottet i sitt yttrande över
motionen sagt bland annat, att »i likhet med motionärerna finner utskottet befattningarnas
stadigvarande karaktär och det ansvar, som med desamma är
förbundet, ävensom de nuvarande innehavarnas långvariga tjänstgöringsmeriter
tala för att befattningshavarna erhålla ställning såsom extra ordinarie
tjänstemän med därtill hörande förmåner av pensionsrätt och ålderstillägg.
Emellertid torde slutlig prövning av assistenternas framtida löneställning icke
böra ske vid innevarande års riksdag.» Det hade ju varit önskligt, om utskottet
närmare motiverat, varför icke denna prövning behövde ske vid denna riksdag.
Vidare fortsätter utskottet: »Ehuru utskottet alltså icke anser sig böra
tillstyrka motionen I: 262, förutsätter utskottet, att berörda lönefråga ägnas
erforderlig uppmärksamhet i samband med nästa års statberedning.»

Ja, herr talman, det är på grund av detta utskottets yttrande, som jag icke
ansett mig böra anteckna någon reservation till utskottets utlåtande, men jag
vill i alla fall, eftersom jag nu fått ordet och då jag ser, att herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet är här närvarande, vördsamt anhålla, att
herr statsrådet måtte vid uppgörande av staten för nästa budgetår beakta, vad
utskottet i fråga örn detta ärende anfört.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

I herr Tjällgrens yttrande instämde herr Sten.

Onsdagen den 5 maj 1937.

Nr 29.

Ang. jordbruksförsök m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna punkt har jag väckt en motion,
som går ut på att befattningshavarna vid försöksanstalterna dels skulle få en
säkrare ställning och dels något högre lön. Anledningen är att denna försöksverksamhet
berör ett område, där det omsättes mycket stora belopp ■— många
tiotal miljoner årligen — och att konstgödselns användning här i landet följaktligen
är en fråga av ganska avgörande betydelse. Det är därför också av
stor vikt att jordbrukarna veta var de skola använda olika slag av konstgödselmedel.
När nu försöksverksamheten skall ordnas centralt är det en rätt
utbredd känsla bland de jordbrukare, som äro intresserade av att göra försök,
att det i ledningen för denna försöksverksamhet finns tillräckligt kapabla män.
Jag är därför av den uppfattningen, att utskottets tämligen välvilliga formulering
har ett mycket starkt fog för sig. Det är inte likgiltigt hur försöksverksamheten
planlägges, ty örn den icke planlägges på det absolut riktigaste
sättet kan den rent av bli missvisande. Vidare är det viktigt att slutsatserna
av gjorda försök dragas på ett riktigt sätt, och detta arbete vilar i stor utsträckning
på försöksmatematikerna. Örn man inte kan räkna med att få de
befattningar, som det här är fråga örn, besatta på längre sikt, utan täta ombyten
måste förekomma, måste detta komma att inverka ofördelaktigt på hela
verksamhetens planläggande och på resultaten av densamma.

Jag har nu inte något särskilt yrkande att framställa, ty jag förstår ju att
det är svårt att få fram ett beslut i en fråga som denna på grundval av en
enskild motion. Jag skulle endast vilja understryka att utskottets motivering,
som ju är skriven med tanke på att det kan bli nödvändigt att skapa en bättre
ställning för de här ifrågavarande anställda, icke endast betraktas som en
platonisk gest för att få motionen begravd på det mest hyfsade sättet, utan
att frågan kommer att följas med en verkligt intresserad uppmärksamhet. Om
det, som jag tror, kommer att visa sig att det finns behov av verkligt kvalificerade
män på dessa poster, hoppas jag sålunda att löneförmånerna bli sådana,
att man för framtiden kan räkna med att få dylika kvalificerade befattningshavare.

Jag har emellertid i sakens nuvarande läge, herr talman, icke något särskilt
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 78, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitutet vid Alnarp, m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för
värnpliktige befälseleven N. E. Ohlson m. fl. från viss betalningsskyldighet
till Kronan;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av fri
flyttning från Boden för vissa där tjänstgörande militära befattningshavare
m. fl.:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till reparation
av ångpannorna å pansarskeppet Oscar II;

Nr 29.

Onsdagen den 5 maj 1937.

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om täckande av vissa å
fonden för förlag till statsverket bokförda förskott till f örsvarsväsendet m. m.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt arvodestillägg
till vissa rullföringsbiträden;

nr 252, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående användande av
vissa anslagsmedel för utredning rörande nya fartygstyper;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
haverikostnad;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av vissa kronan tillkommande fordringar hos flaggkorpralen J. L. Gunnesson
och marinintendenten av l:a graden R. H. Berg;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående tillfällig
och provisorisk löneförbättring för viss personal vid sjöförsvaret; samt
nr 260, angående anslag till tullverket för budgetåret 1937/1938.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 1 c, med uppgift å vissa vilande förslag
till ändringar i grundlagarna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Häradsrätterna:
Avlöningar; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för ytterligare
utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

memorial nr 51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande punkten 3 av bankoutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av framställningar angående pensioner och understöd åt vissa i statens tjänst
anställda eller förut anställda personer m. m.; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion örn åtgärder till motverkande av folkströmningen
från landsbygden till städerna; ....

nr 6, i anledning av väckt motion örn central bearbetning av de vid insknvningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn utredning angående orsakerna till den
ökade ungdomsbrottsligheten m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372300