1937. Första kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1937:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Första kammaren. Nr 17.

Lördagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 £. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
användande under budgetåret 1937/1938 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
järnvägen Vimmerby—Hällefors m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 54, till Konungen i anledning av väckt motion örn viss ändring i 1 §
i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 107, med förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar; och

nr 108, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 28 och 55 §§ lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående inrättande av ett statens hantverksinstitut.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 142, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 157, angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer; nr

161, angående anslag till stamlinjesystem Porjus—Västerås m. m.; samt
nr 162, angående anslag till distributionsanläggningar och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk m. m.

Första hammarens protokoll 19S7. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 0 mars 1937.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 165, angående vissa åtgärder för lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 221, av herr Anderson, Erik, och herr Bodin, Gunnar, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av de östra centralbanans
järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägarna; samt

nr 222, av herrar Lindhagen och Branting, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1937/1938 till universitetskanslersämbetet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Andersson,
Elof, m. fl. väckta motionen, nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 (nr 333).

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7—9 och jordbruksutskottets utlåtande nr 27.

L^Isaftkono'' föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av väckta
minka Strids- motioner angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

åtgärder. Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna inom

första kammaren:

nr 70, av herr Hamrin m. fl.; och

nr 168, av herr Velander m. fl.,; samt

inom andra kammaren:

nr 168, av herr Andersson i Rasjön m. fl.; och

nr 348, av herr Bagge m. fl.

I motionerna, av vilka I: 70 och II: 168 voro likalydande samt 1:168 och
11:348 jämväl voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagda texter till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna I: 70 och II: 168 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

b) att motionerna I: 168 och II: 348 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Österström och Knut Petersson, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa örn antagande av det i motionerna I: 70 och II: 168 framlagda lagförslaget; 2)

av herrar P. Sandström, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå,
vilka på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte antaga i motionerna
1:168 och II: 348 återgivna lagförslag.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Herr Sandström: Herr talman, mina herrar! Frågan örn lagstadgat skydd
för neutral tredje man i arbetstvister och därmed sammanhängande spörsmål
ha sedan rätt lång tid tillbaka tilldragit sig statsmakternas uppmärksamhet och
intresse. De utredningar, som verkställts, först av professor Ragnar Bergendal
såsom tillkallad sakkunnig och sedan av den s. k. trettonmannakommissionen,
hava otvetydigt givit vid handen, att en lagstiftning på området bör komma
till stånd. Vidare har redan på ett tidigt stadium av utredningen framgått, att
en dylik lagstiftning bör omfatta, icke endast arbetstvister, utan jämväl andra
ekonomiska konflikter, ävensom att rättsskydd bör tillkomma, ej blott neutral
tredje man, utan även i vissa fall sådana personer, som i utbrutna konflikter
äro att betrakta som parter. Statsrådet och chefen för socialdepartementet har
också i sina yttranden till statsrådsprotokollet vid tillsättandet av trettonmannakommissionen
och sedan vid framläggandet under riksdagen år 1935 av propositionen
nr 31 med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder bestämt
hävdat den uppfattningen, att en reglering i lag på förevarande område
är av förhållandena påkallad. Efter att till en början lia deklarerat, att statsrådet
från principiella synpunkter icke hyste betänkligheter mot att staten utvidgade
sin verksamhet på detta område, ehuru den hittills rådande handlingsfriheten
beträffande stridsåtgärder därigenom skulle i viss mån komma att begränsas,
anför statsrådet följande, som jag här tillåter mig citera:

»Vid övervägandet av denna lagstiftningsfråga bör tillbörlig hänsyn tagas
till den allt vidsträcktare opinion, som gjort sig gällande till förmån för en
lagstiftning till tredje mans skydd, och till de förhållanden, som framkallat
denna opinion. I samband med arbetskonflikter ha otvivelaktigt från såväl
den ena som den andra sidan missbruk förekommit och oskäliga utvidgningar
av stridsåtgärderna vidtagits, till skada för utomståendes legitima intresse av
att fullfölja sin verksamhet utan att inblandas i konflikterna. Visserligen har
en missvisande generalisering av enstaka sådana fall påverkat opinionbildningen
rörande dessa frågor och enstaka övergrepp fått spela en överdriven
roll i den politiska agitationen. Men det faktum kvarstår att även klara
övergrepp icke alls eller endast ofullständigt kunna beivras enligt gällande
lag. Mot detta förhållande har den allmänna rättsuppfattningen reagerat och
kravet på lagstiftning har vuxit i styrka. Det är otvivelaktigt i de närmast
intresserade parternas eget välförstådda intresse att beakta detta läge och
anpassa sina stridsmetoder därefter. Om lagstiftningen utformas opartiskt
och med moderation, bör den kunna bidraga till att i parternas medvetande
skarpare uppdraga gränserna mellan legitima och mindre legitima metoder
och att stärka deras känsla för nödvändigheten av hänsyn till andra samhällsgrupper.
Beträffande stridsåtgärder mot tredje man bör ock märkas, att de
ofta medföra avsevärda ekonomiska rubbningar för den enskilde, som utsattes
för en sådan åtgärd, medan effekten på utgången av primärkonflikten vanligen
— bortsett från vissa sympatiaktioner — är ganska obetydlig. Att de
ändock tillgripas sammanhänger tydligen därmed, att en bojkott av tredje man
ofta icke medför några uppoffringar för dem som deltaga däri, varför det
icke finnes samma motiv för ett noggrant avvägande av mål oell medel, som
vid igångsättandet av en ordiniir strejk eller lockout.»

Kammarens ärade ledamöter torde ännu lia i friskt minne, att det förslag
till frågans lösning, som i huvudsaklig överensstämmelse med den framlagda
propositionen i jannet av majoriteten inom andra lagutskottet presterades vid
1935 års riksdag, icke godtogs i någondera kammaren, it.y att såväl socialdemokraterna
som högern, fastän givetvis på alldeles olikartade grunder, funno
det framlagda utskottsförslaget oantagligt och därför, för cn gångs skull
eniga vid avgörandet, röstade för avslag å utskottets hemställan.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lag förslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Vid 1936 års riksdag väcktes ett flertal motioner beträffande lagstiftning
örn vissa ekonomiska stridsåtgärder oell därmed sammanhängande spörsmål
samt rörande lagstiftning om ideella föreningar. I enlighet med andra lagutskottets
utlåtande beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning av frågan örn föreningsväsendets
normering genom ^lagstiftning ävensom föranstalta örn fortsatt utredning
av frågan angående lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, därvid
borde beaktas, att en sådan lagstiftning skulle vara rättvist avvägd, fri
från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning,
med tagen hänsyn jämväl till den av riksdagen föreslagna utredningen av frågan
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, samt att de förslag,
vartill utredningarna kunde föranleda, måtte framläggas för riksdagen. Riksdagen
har sålunda så sent som förra året hos Kungl. Maj :t hemställt örn förnyad
utredning beträffande lagstiftning örn vissa ekonomiska stridsåtgärder,
och att så skett, har givetvis berott därpå, att riksdagen funnit frågan vara
av så stor vikt, att en lösning därav i enlighet med de utgångspunkter riksdagen
senast angivit borde komma till stånd. Att riksdagen vid detta sitt
ståndpunktstagande med allt skäl kunde tänka sig handla i fullt samförstånd
med den nu sittande regeringens egna intentioner, framgår enbart av socialministerns
förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet vid framläggandet
av 1935 års proposition i förevarande fråga. Ty i detta sitt yttrande har ju
socialministern, såsom nyss citerats, oreserverat anslutit sig till den uppfattningen,
att en lagstiftning på detta område vore av förhållandena påkallad.
Med hänsyn härtill synes det mig ganska anmärkningsvärt, att regeringen
icke, såvitt vid utskottsbehandlingen kunnat utrönas, efter tillkomsten av riksdagens
skrivelsebeslut under förra året, ägnat här avsedda lagstiftningsfråga
någon uppmärksamhet. Statsministern har emellertid vid årets remissdebatt
i andra kammaren något lyftat på slöjan beträffande regeringens inställning
till arbetsfredslagstiftningen och därvid gjort en — såsom han själv uttryckt
det ■—■ ganska frank deklaration av innehåll, att riksdagen icke i år hade att
förvänta något regeringsförslag rörande arbetsfredsproblemet. Av vad statsministern
i detta sammanhang vidare yttrade, torde med visshet kunna utläsas,
att regeringen, efter fjolårets valseger, icke för närvarande är intresserad
av att en rättslig reglering av förhållandena på arbetsmarknaden kommer till
stånd, och än mindre kommer att under den närmare framtiden i någon form
taga initiativ till en lagstiftning på området. Man har sålunda grundad anledning
utgå ifrån, att regeringen, åtminstone tillsvidare, kommer att ställa
sig helt passiv till lösningen av de problem, vilka för icke längre tid tillbaka
än år 1935 voro avsedda att regleras i den då framlagda propositionen nr 31
med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Såsom motiv till den sittande regeringens senast intagna ställning till här
föreliggande problem framskymta i statsministerns förutberörda anförande under
remissdebatten — förutom den stabiliserade position, som tillförsäkrats
det socialdemokratiska partiet efter den sista valsegern — de förhandlingar och
överläggningar rörande arbetsfreden, som inletts mellan arbetsgivarnas och arbetarnas
huvudorganisationer. Utskottsmajoriteten har även en därmed likartad
bevisföring, när densamma avstyrkt bifall till de av högern och folkpartiet
i frågan väckta motionerna. Gentemot detta resonemang göres i den
av mig och högerns övriga utskottsledamöter avgivna reservationen gällande,
att omförmälda förhandlingar mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
visserligen äro av stor betydelse för organisationsväsendets reglering
på centrala områden, men att dessa förhandlingar knappast kunna väntas lämna
väsentligt bidrag till frågan örn beredande av skydd åt dem, som stå utan -

Lördagen den G mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
för dessa båda sammanslutningar. För min ringa del är jag fullt övertygad
om, att vad som Ilar kommit till uttryck i reservationen, är med verkligheten
överensstämmande. Jag tillåter mig ock i detta sammanhang erinra örn, att
den av högern i ärendet begärda lagstiftningen såsom ett av sina viktigaste
moment har till uppgift att skydda just den neutrale tredje mannen, vilken
i en utbruten arbetskonflikt står utanför de tvistande parterna och deras organisationer,
ävensom de mindre företagare och oorganiserade arbetare, vilka för
närvarande, i saknad av stöd från lagstiftningen, ofta äro oförmögna att göra
sin rätt gällande på arbetsmarknaden. Överhuvud torde det om den här ifrågasatta
lagstiftningen kunna sägas, att den är av betydelse och intresse, icke så
mycket för arbetsgivarnas och arbetarnas stora och starka organisationer —-ty dessa ordna ju i regel sina mellanhavanden vid i hävdvunnen ordning förekommande
förhandlingar och i anslutning därtill ingångna kollektivavtal —
utan fastmera för de parter på arbetsmarknaden eller de utanför densamma
stående personer, som sakna stöd av organisationer och slutna kollektivavtal.

Det synes mig jämväl kunna på allvar ifrågasättas, huruvida icke en lagstiftning,
syftande till att i viss omfattning begränsa på arbetsmarknaden förekommande
stridsåtgärder, under alla förhållanden bör utgöra det primära, som
i första hand skall verka reglerande på området, och att, sedan vissa huvudprinciper
blivit av lagstiftaren fastställda, desamma lämpligen kunna utbyggas
och kompletteras vid förhandlingar mellan arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer. Härtill kommer vidare, att man ju icke vet, örn de mellan arbetsgivarnas
och arbetarnas huvudorganisationer inledda förhandlingarna, som
pågått en längre tid, verkligen komma att leda till något resultat, ehuru givetvis
alla ansvarskännande medborgare i vårt land intet högre önska, än att så
verkligen måtte bliva förhållandet.

Den omständigheten att, såsom statsministern i remissdebatten yttrat, utvecklingen
gått till det bättre på arbetsmarknaden, bör enligt min och mina
medreservanters uppfattning ingalunda åberopas till stöd för att statsmakterna
nu skola ställa sig helt avvaktande till de problem på området, där en lagstiftning
ansetts vara av behovet påkallad. Starka skäl synas mig tvärtom tala
för, att man, när större lugn än vanligt är rådande på arbetsmarknaden, griper
sig an med de problem, som här från lagstiftningens sida tarva en lösning. Ty
all erfarenhet giver vid handen, att en sakprövning blir bättre och säkrare utförd,
när den kan äga runi utan att röna påverkan av yttre irritationsmoment.

Då utskottsmajoriteten såsom ett särskilt starkt huvudmotiv för avstyrkande
av bifall till de i ärendet väckta olika motionerna velat åberopa innehållet i
1936 års riksdags förutberörda skrivelse, anser jag mig kunna inskränka mig
till att ånyo erinra om, hurusom denna skrivelse faktiskt icke lett till någon
som helst åtgärd från Kungl. Majlis sida, och att man icke heller vet, huruvida
eller när ett initiativtagande härutinnan från regeringens sida kan komma
att ske. Att man under sådana förhållanden, särskilt med hänsyn till den
belysning sakläget fått genom statsministerns uttalanden under remissdebatten
ansett sig kunna, på sätt som skett från u1 skottsillajoritelens sida, trösta
sig med och lita till, att Kungl. Majit alltfort skall ägna hithörande spörsmål
sin uppmärksamhet, vittnar om en optimism, varåt högerreservanterna omöjligen
kunna hängiva sig. Högerreservanterna anse sålunda, att på grund av
sakens vikt högermotionärerna haft bärande skäl till åtgärden att genom väckande
av motioner i ärendet få frågan örn lagstiftning rörande vissa ekonomiska
stridsåtgärder ånyo bragt under riksdagens prövning.

Beträffande det förslag lill lagtext, som framlagts i högermotionerna, inskränker
jag mig för närvarande till att omnämna, hurusom lagförslaget i sina
väsentligaste delar överensstämmer med det av trettonmannakommissionen ut -

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
arbetade lagförslaget, till vars huvudprinciper även lagrådet vid verkställd
granskning anslutit sig.

Under hänvisning till vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av herrar Ekströmer, Skoglund och Sandström i Sollefteå jämte
mig i ärendet avgivna reservationen.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Såsom framgår av föreliggande utskottsutlåtande,
har andra lagutskottet i år icke .ansett sig böra ägna någon
mera ingående uppmärksamhet åt de i motionerna berörda lagstiftningsfrågorna.
Utskottet har icke ingått på någon realbehandling av förslagen,- de
ha avvisats under hänvisning dels till en riksdagsskrivelse från i fjol och dels
till vissa förhandlingar, som sedan en tid tillbaka pågå mellan två enskilda
sammanslutningar.

Andra lagutskottet har alltså i detta ämne sällat sig till de teckenförbidande
neutrerna. Utskottet anser icke, att frågan för närvarande har någon
parlamentarisk aktualitet. Att den överhuvud taget ånyo tagits upp, har
uppenbarligen av utskottet betraktats såsom ett opassande tilltag, förklarligt
endast under antagande av vissa förborgade och närmast illegitima politiska
syften. Utskottets mening är tydligen den, att man icke skall störa det lugn,
som råder, icke störa vår landsfaderliga regering i den siesta, som den nu så
välförtjänt njuter efter sina stora mödor och stora segrar. Ungefär i den andan
synas motionerna hava blivit mottagna.

Nu förhåller det sig naturligtvis så, att den motion ännu ej har blivit skriven
och säkerligen ej heller inom den närmaste tiden kommer att bli skriven,
som inte kan avfärdas under hänvisning till en eller annan riksdagsskrivelse,
en eller annan pågående utredning. I detta fall — det vill jag gärna medge •—-ligger denna hänvisning rätt nära till hands. Det förhåller sig alldeles obestridligt
så, att andra lagutskottet i fjol förordade en sammankoppling av
frågan örn en lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder med hela det föreningsrättsliga
lagstiftningsspörsmålet. Jag skall emellertid be att få erinra
örn vissa härmed sammanhängande omständigheter, som uppenbarligen böra
tagas i betraktande, när man går att bedöma läget.

Som bekant föreslog utskottet i fjol, att det föreliggande förslaget om förenings-
och förhandlingsrätt borde beskäras och begränsas på det sättet, att
man därur utmönstrade alla de föreningsrättsliga bestämmelserna. I konsekvens
härmed föreläde utskottet för riksdagen en lag. icke örn förenings- och
förhandlingsrätt, utan om förhandlingsrätt. Man gjorde ett försök att konsekvent
rationalisera hela frågeställningen. Sedan inträffade emellertid, att
riksdagen både godkände och underkände den uppfattning, som på detta sätt
gjorde sig gällande rörande den lämpliga behandlingen av hithörande lagstiftningsspörsmål.
Riksdagen beslöt en lag, som innefattade både förenings- och
förhandlingsrätt. Här ansåg man alltså, att det var möjligt att utan att avvakta
någon allmän föreningslag taga upp till behandling ett mycket betydelsfullt
område, där även föreningsrättsliga spörsmål måste komma i betraktande.
Sedan avläts emellertid en skrivelse i fråga örn lagen örn ekonomiska
stridsåtgärder, där man direkt förordade en sammankoppling. Här ligger tydligen
en motsägelse och en motsägelse, som icke lätteligen kan tolkas. För
min del skulle jag vilja säga: låter det sig göra att antaga en lag örn föreningsoch
förhandlingsrätt utan att avvakta en allmän föreningslagstiftning, så bör
det rimligtvis också låta sig göra att antaga en lag örn ekonomiska stridsåtgärder
utan att avvakta en dylik allmän lagstiftning. I båda dessa fall måste
vissa föreningsrättsliga spörsmål komma med, men jag vet icke, örn det

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag orri vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
behöver bli svårare att komma till rätta med dem i det ena fallet än i det
andra.

Men även om man kan tvista örn innebörden av riksdagens ställningstagande
vid fjolårets behandling av dessa frågor, så är det en sak, som man icke kan
tvista örn, nämligen att riksdagen verkligen önskade ett fortsättande av det
påbörjade utredningsarbetet. Den saken är tydligt utsagd i fjolårets riksdagsskrivelse.
I J. 0:s berättelse redovisas emellertid denna riksdagsskrivelse såsom
fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Veterligen har ingenting
åtgjorts i den riktning, som riksdagen önskade, och i ett statsministerns
uttalande i årets remissdebatt —- vilket redan berörts av föregående talare —
har tydligt givits tillkänna, att regeringen tillsvidare icke ämnar företaga någonting
i detta ärende. »Regeringen», så folio orden vid detta tillfälle, »kommer
icke att företaga någonting, som kunde verka störande på de överläggningar
rörande arbetsfreden, som för närvarande pågå mellan å ena sidan arbetsgivarnas
och å andra sidan arbetareorganisationernas huvudorganisationer.
Riksdagen har alltså icke att förvänta något förslag i år från regeringens sida
rörande arbetsfredsproblemet.»

Regeringen har alltså lagt armarna i kors, och andra lagutskottet, som uppenbarligen
icke funnit tillräcklig betäckning bakom fjolårets riksdagsskrivelse,
har skyndat sig att taga upp även denna motivering för sitt avslagsyrkande.
Utskottet har alltså tagit sin position bakom dubbla barrikader.

Jag måste medge, herr talman, att jag finner situationen i någon mån
märklig. De förhandlingar, som åsyftas, äro icke av i går; de äro ingenting
nytt. De inleddes redan för ett år sedan och voro följaktligen ett välkänt
faktum, redan när fjolårets riksdagsskrivelse avläts. Riksdagen lät sig icke
därav förledas att betrakta frågan örn en lagstiftning rörande ekonomiska
stridsåtgärder såsom avförd från dagordningen. Den förblev i riksdagens
ögon en offentlig politisk angelägenhet, även sedan två enskilda organisationer
börjat samtala om möjligheterna att umgås i en smula älskvärdare former.
Denna syn på saken föll sig för riksdagen så mycket naturligare, som
den ifrågasatta lagstiftningen ingalunda hade avseende uteslutande på förhållandet
mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen, utan på organisationsväsendets
hela verksamhetsområde.

Regeringen däremot har dragit en helt annan slutsats. Den står nu med
hatten i hand och avvaktar med allt det tålamod den är mäktig vad de förhandlande
parterna kunna åstadkomma. Mig veterligen är det icke vanligt,
att två enskilda sammanslutningars förehavanden och åtgöranden uppfattas
såsom ett hinder för att tillmötesgå ett av riksdagen uttalat önskemål eller
såsom ett skäl för statsmakten att inställa ett pågående lagberedningsarbete.
Men jag förmodar, att denna nya praxis är att uppfatta såsom ett led i den
regeringsmaktens renässans, om vilken vi på senare tid så mycket ha hört
talas.

Låt mig tillägga, att jag på intet sätt underskattar betydelsen av de pågående
samtalen, vilka vi alla i denna kammare säkerligen önska den allra
bästa framgång. Och ännu mindre underskattar jag betydelsen av att de
parter, som i detta ämne samtala, verkligen lyckas att lägga grunden till ett
bättre inbördes förhållande. Däremot tvivlar jag mycket starkt på att resultatet
av dessa förhandlingar på något sätt kan onödiggöra en lag om ekonomiska
stridsåtgärder eller ens nämnvärt påverka denna lags utformning.

För att bli övertygad om motsatsen erfordras i varje fall en långt mera ingående
kännedom om förhandlingarnas innebörd, art och syften än som hittills
kommit riksdagen till del. Ty man måste väl ändå modge, att vi i denna
sak ha fått veta anmärkningsvärt litet. Genom utskottets kansli gjordes ett

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
försök att få en smula närmare vetskap i ämnet. Det gjordes en förfrågan -—
jag vill minnas till arbetsgivareföreningen. Svaret blev artigt avböjande. Några
upplysningar om förhandlingarnas art kunde icke lämnas. Svaret grundade
sig, såvitt jag förstår, tydligen på den uppfattningen, att det hela är en parternas
ensak. Örn det kan kallas tillfredsställande ur riksdagens synpunkt,
lämnar jag därhän. Emellertid förutsätter jag, att regeringen i denna sak har
blivit bättre underrättad än riksdagen, och att dess bemödanden att hålla sig i
kontakt med utvecklingen icke lett till samma negativa resultat. Under denna
förutsättning vågar jag nu till regeringsbänken uttrycka den förhoppningen,
att vad som blivit regeringen underkunnigt angående förhandlingarnas syfte,
förlopp och hittillsvarande resultat snarast möjligt måtte bringas till riksdagens
kännedom.

^ Till vad jag nu sagt skulle jag vilja foga några ord örn varför vi insistera
på att försöka vidmakthålla frågans politiska och parlamentariska aktualitet.

Så länge den ifrågavarande lagstiftningen hade avseende endast på förhållandena
på arbetsmarknaden och säkerligen på visst håll närmast uppfattades såsom
riktad emot fackföreningsrörelsen, ställde sig den borgerliga vänstern här
i landet mycket tveksam. Någon klasslagstiftning ville vi inte vara med örn.
Sedermera lyftes hela frågan örn en lagstiftning på detta område upp på ett
högre och friare plan i och med den bergendalska utredningen. Frågeställningen
blev en helt annan och långt mera betydelsefull. Den kom att gälla ingenting
mer och ingenting mindre än att ge normer för organisationernas maktutövning
och icke minst för deras inbördes krigföring. Från och med nu blev
det fråga icke örn en lagstiftning uteslutande för arbetsmarknaden, utan örn
en lagstiftning, som träffade alla organisationer oavsett deras ställning i samhället.
Detta att skapa normer för organisationernas verksamhet och inbördes
förhållanden var en uppgift, inför vilken svensk liberalism icke kunde ställa
sig likgiltig. Den sammanföll helt med liberalismens egen strävan att i det nutida
samhället förbättra förutsättningarna för en harmonisk samlevnad människorna
emellan.

Låt mig erinra om detta Hacket enkla, men enligt min mening synnerligen
betydelsefulla sakförhållande: den nuvarande rättsordningen är byggd på förutsättningen,
att samhället består av individer. Men så är icke längre förhållandet.
Det nutida samhället består av organisationer, av stridande och
tävlande sammanslutningar, som blivit medlare, jag vill icke säga mellan
Gud och människor, men i varje fall mellan människorna inbördes
och mellan individerna och staten. Ännu har lagstiftningen endast
i ringa mån tagit intryck av denna revolutionerande förändring i samhällsstrukturen.
Men ju längre det lider, ju klarare och ofrånkomligare framstår
behovet av nya rättsregler, som normera organisationernas handlande. Situationen
är alldeles densamma som en gång i mäktiga ordalag tecknades i stadfästelsen
till en av våra landskapslagar, där det heter: »Örn ock gammal lag
är värd att vördas, händer dock understundom så, att den laga ordning förändras,
som kommit till för att rätta onda mäns seder och med rättvisa bilägga
osämja människor emellan. Ty efter hand som tiden lider och människor falla
från och andra komma till växlar människornas umgänge med varandra; ty i
tidernas längd kunna många nya fall inträffa.»

Och huru, frågar jag, skulle det väl vara möjligt att lämna de stora sammanslutningarna
utanför lagens råmärken? Vi veta alla, hur djupt de ingripa i
statens och individernas liv. Hos deni ha människorna satt sin personliga frihet
och sin självbestämmanderätt i pant för att i gengäld vinna större trygghet
och bättre ekonomiska villkor. De lia härutinnan utfört en gärning, som åtminstone
jag för min del icke vill underskatta. Deras verksamhet Ilar varit på

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
mångahanda sätt välsignelsebringande, och de ha förskaffat sig en inteckning i
de enskilda individernas friheter och rättigheter, vilken icke lätteligen låter
sig dödas. Olli deras oumbärlighet i nutida samhällsliv lia vi heller icke några
delade meningar: de hålla samman krafter, som i sig själva äro splittrade men
som omfattningen av nutidens ekonomiska arbetsuppgifter tvingar oss att samordna.
Vi kunna helt enkelt icke vara dem förutan. Vi måste alltså inordna
dem i rättsordningen. Ty någonstans måste ju ändå gränsen gå mellan deras
rätt och människornas, mellan deras makt och statens. Ju större organisationerna
bliva •— och deras mål är att var på sitt område göra sig allomfattande
■— desto mer tillspetsade bli motsatserna, desto väldigare bli sammanstötningarna,
desto allvarligare och för samhället mera skadebringande deras ohämmade
maktutövning. Redan nu höra vi understundom ett tal, som örn de betraktade
sig själva som ett nytt frälse, och redan nu reser man allt eftertryckligare
kravet på frihet från statens inblandning.

Lämnad åt sig själv kommer utvecklingen att obevekligt gå sin förutbestämda
gång mot ett organisationernas feodalvälde. Då lia vi de hårda ideologierna
in på knutarna. Då komma människorna en vacker dag att hälsa den
totalistiska förkunnelsen örn en likriktad folkgemenskap under en befallande
statsmakts lydno såsom ett frälsningens budskap till ett samhälle, som håller
på att gå upp i sömmarna. Det är därför, herr talman, som utvecklingen icke
får lämnas åt sig själv. Det är därför det ligger som en manande plikt på
den nuvarande generationen att lägga handen vid verket.

Den lag örn ekonomiska stridsåtgärder, som för två år sedan i ett av den
svenska parlamentarismens olycksaligaste ögonblick förolyckades, betecknar i
och för sig icke någon lösning av de problem, sorn jag här har berört. Men den
betecknar i varje fall början till en lösning. Och den skulle också, örn den
verkligen bleve antagen, bli ett hälsosamt vittnesbörd örn den svenska folkstyrelsens
vilja att värna örn rättens höghet, statsmaktens integritet och människornas
frihet.

Det lagförslag, som vi i år ha framlagt, är icke i allo sådant vi skulle ha
önskat det. Vi skulle vilja ha haft ett starkare skydd för den enskilde mot
gruppens och majoritetens tyranniska begärelser. När vi ändå lagt fram det,
har det skett i det bedrägliga hoppet, att socialdemokraterna och bondeförbundet
skulle vidkännas sin egen livsfrukt. Det var alltså en utsträckt hand. Den
har mötts med en axelryckning. Vi konstatera detta med beklagande, men
det skall icke hindra oss från att framhärda.

I öster och söder höra vi det tunga stöveltrampet från enväldets legohorder
och den monotona förkunnelsen från frihetens vedersakare. Det synes mig, som
örn läget ute i världen ställde alldeles bestämda krav på att vi i denna sak icke
lägga armarna i kors. Det borde icke få sägas, att den svenska demokratien
i inbördes stridigheter ödde den kraft, som bort användas för att värna om rätten
och friheten och för att åt eftervärlden säkerställa förutsättningarna för ett
fortsatt arbete på den fria odlingens förkovran.

Herr talman! I den bestämda övertygelsen, att man skulle göra den svenska
folkstyrelsen en stor otjänst genom att lägga detta lagstiftningsarbete åt sidan,
ber jag att få yrka bifall till den av herr Österström och mig avgivna reservationen.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Det var ingenting mindre än en

skräckmålning, som den siste ärade talaren åstadkom. Det förhåller sig så, som
han gjorde gällande, att de, som icke vilja följa högern och folkpartiet i deras
krav på lagstiftning omedelbart, önska »lämna utvecklingen åt sig själv».
Andra lagutskottet har i sitt utlåtande hänvisat till cn enhällig framställning

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
i fjol från samma utskott, vilken blev godkänd av riksdagen. Och denna framställning
innebär just att utvecklingen på detta område skall vägledas. Jag
skall komma närmare in på den saken i det följande.

Jag kan inte finna, herr talman, att det är erforderligt att kammaren nu
inlåter sig på en principdebatt och ännu mindre på ett meningsutbyte örn de
olika detaljerna i den av motionärerna föreslagna lagstiftningen. Det är ett
faktum, att i princip inga meningsskiljaktigheter råda rörande önskvärdheten
av en tillfredsställande rättsordning på detta område, en rättsordning som
naturligtvis också kan komma att regleras i en lag av det slag varom nu är
fråga. Man har tvistat örn en sådan lagstiftnings utformning, men icke örn
själva principen. Och det är på grund av meningsskiljaktigheterna angående
utformningen och det sakliga innehållet, som vi befinna oss i den nuvarande situationen.
Utskottet har, såsom framgår av utlåtandet, hållit sig till den
rent formella sidan av saken, och jag ber, herr talman, att få motivera utskottets
utlåtande ur den synpunkten. Jag önskar emellertid också rikta några ord
till herr Knut Petersson med anledning av det anförande, som han nyss höll.

Han klagade över att man hade velat göra gällande, att det fanns några
förborgade motiv bakom de motioner, som nu föreligga. Jag vet inte i vad mån
det finns fog för ett sådant klagomål, men jag kan inte underlåta att erinra
örn att i den mån människor i vårt land ha fått den uppfattningen, att det icke
skulle ha förelegat uteslutande sakliga motiv bakom folkpartiets och högerns
framställningar vid innevarande års riksdag, så beror det i hög grad på den
upplysningsverksamhet, som har bedrivits av med dessa partier lierade tidningar.
Det kan vara tillräckligt att citera följande lilla blomma ur Svenska Dagbladet,
där man så sent som i onsdags hade en artikel, i vilken man grät över
»Tredje mannens martyrium». Svenska Dagbladet yttrade på tal örn folkpartiets
motion, att folkpartiet »velat samla glödande kol på bondeförbundets huvud
genom att hemställa om bifall till det ovannämnda utskottsförslag, varom
bondeförbundare och socialdemokrater enades för två år sedan.» Att folkpartiet
gärna velat samla glödande kol på bondeförbundets huvud framgår för övrigt
av det som skrevs i Dagens Nyheter, omedelbart efter att folkpartiet hade
väckt sin motion. Den tidningen yttrade med illa dold förtjusning över det
verkliga_syftet med folkpartiets motion: »Nu får man se örn herr Westman
lyckas bibehålla den (oberörda) minen inför folkpartiets motion i ämnet. Där
möter han i stort sett sina egna tankar från den tiden — inte så långt avlägsen
— då han satt som ordförande i andra lagutskottet.» Till yttermera visso hade
Dagens Nyheter låtit sin tecknare rita tredje man som ett spöke, varmed man
ville skrämma bondeförbundet. Och versmakaren på tidningsredaktionen hade
beledsagat teckningen med bl. a. följande ord:

»Men tredje man gasterar oförtrutet
till dess av skräck herr Nilsson sitter stel,
och för herr Bramstorp är det långt till slutet
av spökeriets dystra skådespel.

Ty denna vålnad är hans eget fel,
som hemskt ur det förflutna återvänder;
herr Westman reser borst och hackar tänder,
men idel fröjd är Hasjöns arvedel.»

Det sista var egentligen det väsentliga, tror jag. Dagens Nyheter har ett
ganska gott sinne för de politiska finesserna, och jag förmodar, att tidningen
har det alldeles speciellt beträffande sitt eget partis. Dagens Nyheters versmakare
har på ett utomordentligt sätt, såvitt jag förstår, kommenterat folkpartiets
framstöt i denna fråga vid innevarande års riksdag. Och »idel fröjd
är Hasjöns arvedel». . .

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Av vad jag sagt torde redan ha framgått, att jag inte gärna kan tro, att
högern och folkpartiet på allvar räknat med att riksdagen skulle vara benägen
att fatta ett avgörande beslut i detta lagstiftningsärende utan att avvakta ett
nytt initiativ av regeringen. Båda partierna måste ha haft klart för sig, att
riksdagen inte gärna kan gå ett sådant initiativ i förväg, i ali synnerhet som
riksdagen själv på dessa partiers tillskyndan i fjol skrev till regeringen och
hemställde om fortsatt utredning och därtill utredning i ett mjmket större sammanhang
än som hittills skett.

På förslag av ett enhälligt andra lagutskott avslog fjolårets riksdag de motioner
om tredje mans rätt m. m., som då hade väckts, men gjorde samtidigt
ett mycket betydelsefullt uttalande, som högern och folkpartiet nu tyckas vilja
komma ifrån. Det kan därför vara lämpligt att referera och delvis citera detta
uttalande.

I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande erinrades örn att den
omständigheten, att en allmän, laglig reglering av föreningsrätten icke företagits
i vårt land, hade föranlett, att åtskilliga bestämmelser av föreningsrättslig
natur hade införts i det vid 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag
om vissa ekonomiska stridsåtgärder, ehuru dessa bestämmelser egentligen bort
tagas upp till lösning i ett annat sammanhang. Föreningsrättsliga problem behandlades
även i annan ordning vid 1935 års riksdag. Med anledning av motioner,
som hade väckts av de borgerliga partierna, angående utredning örn lagstiftning
rörande yrkesföreningar, föreslog andra lagutskottet utredning angående
lagstiftning om ideella föreningar i allmänhet. Utskottet ansåg, att de
allmänna grunderna för lagstiftning på föreningsrättens område i första hand
borde vara utredda, innan ställning togs till spörsmålet, om särskilda regler i
vissa avseenden borde meddelas för några slag av ideella föreningar med särskilda
syften. De föreningsrättsliga problemen hade vidare vid 1936 års riksdag
kommit upp till behandling i det då av regeringen framlagda förslaget till
lag om förenings- och förhandlingsrätt, vid vilket herr Knut Petersson uppehöll
sig rätt utförligt. Utskottet yttrade vidare: Utskottet fann sig förra året
kunna förorda antagandet av en lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder trots
svårigheterna att kunna lösa vissa föreningsrättsliga problem inom den begränsade
ram, varom då var fråga. Det förefaller emellertid utskottet att tillskapandet
av en lagstiftning rörande tredje mans rätt skulle underlättas, därest
frågan härom behandlades i sammanhang med de föreningsrättsliga spörsmålen.
Örn grunderna för en lagstiftning beträffande såväl föreningar av arbetsgivare
och arbetstagare som andra ideella föreningar med olika syften bleve
klarlagda, skulle därmed en fast utgångspunkt för en slutlig lösning av frågan
om de ekonomiska stridsåtgärdernas reglering vara vunnen. Detta mycket
betydelsefulla uttalande gjordes av andra lagutskottet enhälligt, och jag
känner icke till, att det restes någon invändning mot detsamma^ kamrarna,.

En så omfattande utredning av de föreningsrättsliga spörsmålen, som fjolårets
riksdag begärt, är icke så lätt att åstadkomma, som man på sina håll
tycks föreställa sig. Den skall ju gälla s. k. ideella föreningar i allmänhet,
alltså icke blott arbetsgivarnas och arbetarnas, köpmännens och jordbrukarnas
av ekonomiska intressen influerade föreningsväsen, utan även i strängare bemärkelse
ideella föreningar, av olika slag, såsom idrottsföreningar, folkbildningsorganisationer
o. s. v. Det var, såsom jag i det föregående framhållit,
med anledning av högerns och folkpartiets motioner som riksdagen gjorde
det nu refererade och citerade uttalandet, och det var också med dessa partiers
oreserverade bifall som riksdagen i fjol sände en skrivelse till regeringen,
vari hemställdes, att regeringen måtte verkställa dels utredning av frågan om
föreningsväsendets normering genom lagstiftning, dels ock fortsatt utredning

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
av frågan angående lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder med beaktande
därav, att en sådan lagstiftning borde vara rättvist avvägd, fri från
ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning, ävensom
av det sammanhang, vari denna utredning borde ställas till den föreslagna
utredningen av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning.

Nu försöka, som sagt, högern och folkpartiet smita undan från den delaktighet,
som de ha i ansvaret för att tredjemansfrågan sammankopplats med det
stora och mycket komplicerade spörsmålet om föreningsväsendets normering
genom lagstiftning. I folkpartiets motion göres gällande, att tredjemansfrågan
»kommit i ett olyckligt läge» på grund av avfattningen av fjolårets riksdagsskrivelse,
men det borde ju egentligen folkpartiet ha tänkt på, då det i fjol
var med örn att avfatta skrivelsen. Jag upprepar, att man icke gjorde några
invändningar mot sammankopplingen då. Högern har yttrat sig försiktigare
på den punkten. Den menar, att eftersom regeringen nu i anslutning till riksdagens
hemställan »till beredning upptagit frågan örn föreningsrättens utbildande
i sin helhet» — härav framgår ju i motsats till vad herr Sandström
gjorde gäldande, att saken i varje fall på ett förberedande sätt tagits upp av
regeringen — behöver en lagstiftning örn de ekonomiska stridsåtgärderna icke
taga ståndpunkt till de föreningsrättsliga problemen. Såväl högern som folkpartiet
ha därför i sina lagförslag slopat föreningsrättsbestämmelserna, högern
dock med det förbehållet att ett medelbart skydd mot organisationstvång stadgas,
_d. v. s. högern önskar ett lagstadgande, som förbjuder stridsåtgärder mot
tredje man för att förmå part att inträda i eller hindra honom att utträda ur
förening. Den år 1935 mycket omstridda frågan örn omedelbart skydd mot
s. k. organisationstvång ha alltså både högern och folkpartiet nu lagt på hyllan.
Ävenledes har folkpartiet i sitt till innevarande års riksdag framlagda
lagförslag avstått från kravet på skydd för sådana oorganiserade strejkbrytare,
som vid konflikt på en arbetsplats stanna kvar i sitt arbete — en gest som
högern däremot icke ansett sig kunna kosta på sig.

Andra lagutskottet har som sagt icke funnit anledning att ingå på en principiell
och saklig prövning av detta ärende. Det torde, som jag också förut
framhållit, ej heller vara erforderligt. För att motivera ett avslagsyrkande
räcker det nämligen fullväl med att hänvisa till den av fjolårets riksdag avlåtna
skrivelsen, vari — jag måste upprepa det ännu en gång — hemställts att
tredjemansfrågan skall ställas i ett större föreningsrättsligt sammanhang och
göras till föremål för fortsatt utredning med beaktande av att en sådan lagstiftning
bör, som det heter i riksdagsskrivelsen, »vara rättvist avvägd, fri från
ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning». Utskottet
säger, att vad det sålunda anfört vid 1936 års riksdag —• och utskottet
var ju enhälligt då — fortfarande äger sin fulla giltighet. Under sådana omständigheter,
och då utskottet förväntar, att regeringen ägnar hithörande spörsmål
uppmärksamhet, har det icke funnit skäl föreligga för riksdagen att för
närvarande vare sig för egen del antaga någon lagstiftning örn ekonomiska
stridsåtgärder eller hos regeringen göra någon ytterligare framställning i ärendet.

Andra lagutskottet har därtill fogat en erinran örn att åtskilliga av de spörsmål,
som beröras i högerns och folkpartiets motioner, äro föremål för överväganden
vid de pågående förhandlingarna mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen rörande vissa arbetsfredsproblem. De
föregående talarna ha rätt utförligt yttrat sig örn den saken och uttalat sig
mycket pessimistiskt örn möjligheterna att komma fram på förhandlingsvägen.
Jag tillåter mig därför att anföra några synpunkter på den frågan.

Jag ber, herr talman, att först få erinra örn att initiativet till förhand -

Lördagen den 0 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
lingarna togs i maj 1936 och att man då först hade mera förberedande överläggningar,
varvid man gjorde upp en arbetsplan och organiserade detta mycket
omfattande förhandlingsarbete. Sedermera ha i två perioder sammanträden
hållits, dels i augusti i fjol under några dagar och dels under några dagar
i februari månad innevarande år. Det är riktigt, som herr Knut Petersson
sagt, att andra lagutskottets sekretariat har anhållit hos vederbörande att få
ta del av den arbetsordning, som uppgjorts, och att utskottet fått det beskedet,
att man icke ännu kunde ställa detta'' dokument till utskottets förfogande.
Jag tror inte, att man har rätt att klandra vederbörande därför. Ty örn ett
sådant dokument hade ställts till utskottets förfogande, skulle det lia blivit
en offentlig handling, och var och en, som varit sysselsatt med förhandlingar
av denna art, förstår, att man, så länge förhandlingarna pågå, icke gärna vill
presentera sådana dokument för en större'' allmänhet. Jag är emellertid i tillfälle
att meddela, att under de förhandlingar, som förts under februari månad,
ha preliminära överenskommelser träffats rörande bland annat vissa spörsmål,
som lia sin anknytning till frågan örn tredje mans rätt i den form, vari
denna fråga uppkommit i lagstiftningen. Jag är däremot inte i tillfälle att
närmare ingå på innebörden av dessa överenskommelser, men jag anser det
vara lämpligt att lämna denna upplysning, ty därav framgår ju för det första,
att parterna ägna detta spörsmål uppmärksamhet, och för det andra, att de
anse sig kunna genom överenskommelser reglera vissa problem, som man tänkt
reglera genom lagstiftning.

Genom dessa förhandlingar har otvivelaktigt, såsom utskottet framhåller,
skapats ökade möjligheter att mildra motsättningarna inom vissa områden av
arbetsmarknaden, och en dylik samverkan av olika intressemotsättningar inom
det ekonomiska livet skulle ju också vara av ett obestridligt samhälleligt värde,
vilket från många håll vitsordats. I förbigående vill jag göra det uttalandet,
att det är ju ingenting som hindrar, att andra intressesammanslutningar följa
arbetsgivareföreningens och landsorganisationens exempel och sålunda försöka
lägga saken till rätta på ett förnuftigt och rättsbetryggande sätt för sig själva
och andra. Andra lagutskottet hänvisar också till det betänkande örn folkförsörjning
och arbetsfred, som den nothinska kommittén avlämnade till regeringen
i fjol och vari det uttalades i samband med frågan örn en allmän reglering
av blockader och bojkotter m. m., att innan en lagstiftning genomföres,
böra genom förhandlingar med de större organisationerna såvitt möjligt åvägabringas
överenskommelser örn tillämpning av vissa normer. Det är precis
detta, som man nu strävar efter vid de förhandlingar, som pågå. Enligt den
nothinska kommitténs mening skulle en lagstiftning, som kunde stödja sig på
dylika överenskommelser, av det allmänna rättsmedvetandet värderas på helt
annat sätt än som eljest skulle bli fallet, och jag tror att man kan vaar överens
örn att ett sådant antagande har fullt fog för sig.

Nu framhålles det i högerreservationen, att den gemensamma utredningen
av föreningsväsendets normering genom lagstiftning och frågan örn lagstiftning
angående vissa ekonomiska stridsåtgärder ännu icke kommit till stånd.
Vidare göres gällande, att de av utskottet åberopade överläggningarna mellan
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen knappast kunna komma att
lämna något väsentligt bidrag till frågan om skydd för utom dessa sammanslutningar
stående. Herr Knut Petersson gjorde ett liknande uttalande, kanske
ännu skarpare, i det han sade, att dessa förhandlingar naturligtvis icke kunna
onödiggöra eller ens påverka den lagstiftningsfråga, som det här är tal örn.
Jag har redan med det meddelande, jag lämnat, föreslagit, att man i dessa två
organisationer anser sig kunna bidraga till cn lösning av de spörsmål, som
denna lagstiftning skulle taga upp till reglering.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om, vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Vad nu angår ifrågavarande ärendes handläggning i regeringen, förhåller
det sig väl så, att någon tid ännu icke är försutten, eftersom, såsom ju även
statsministern vid årets remissdebatt framhöll, regeringen önskar avvakta resultaten
av förhandlingarna mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

Örn värdet av de resultat, vartill man kan komma, är det klart, att det är
svårt att uttala sig bestämt. Jag ber emellertid ånyo att få erinra örn att de,
som äro mera initierade än högerreservanterna i andra lagutskottet och tilläventyrs
även högerpartiets högsta ledning, icke torde se pessimistiskt på
möjligheten att åstadkomma ur parternas egen och den allmänna rättsordningens
synpunkt goda resultat. Men även örn man skulle acceptera högerreservanternas
resonemang på den punkten, alltså det pessimistiska resonemanget,
att dessa förhandlingar icke kunna utsträckas till alla vrår och vinklar
på den svenska arbetsmarknaden, har man likväl all anledning att hålla
fast vid utskottets uttalande i fjol örn tredjemanslagstiftningens nära sammanhang
med de föreningsrättsliga problemen i allmänhet. Det bör även erinras
örn att högerns och folkpartiets förslag till lag om vissa stridsåtgärder baserats
på en föreningsrättslig reglering av mycket komplicerad beskaffenhet.
Förutsättningen för förbudet mot stridsåtgärder skall nu nämligen enligt dessa
lagförslag, i motsats mot det lagförslag, som regeringen framlade 1935, vara
att frågan örn organisationernas behörighet regleras. Och jag tror, att vi, som
hade nöjet sysselsätta oss med den saken i andra lagutskottet 1935, fingo
en livlig känsla av att just denna fråga om organisationernas behörighet tillhör
de allra svåraste att reglera i föreningsrättsligt hänseende. Därvid uppstå
ju bland annat sådana spörsmål som underorganisations förhållande till huvudorganisation,
organisations skyldighet att ställa ekonomisk säkerhet med tanke
på eventuellt skadestånd — ett ganska egendomligt och unikt krav för resten
— vidare hur ansvaret för eventuella lagstridiga åtgärder skall utkrävas inom
organisationerna o. s. v.

Mot invändningen, att förhandlingar mellan arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen strängt taget icke kunna ha så mycket med tredje mans
rätt till neutralitet att skaffa, kan anföras, att en reglering på detta område
ju måste komma att gälla bland annat strejkbrytares ställning, skyddsarbete,
arbetsbefälets ställning o. s. v. Slutligen böra vi också erinra oss, att den hittills
föreslagna tredjemanslagstiftningen icke begränsats till tredje mans rätt
till neutralitet, utan utsträckts till att omfatta jämväl stridsåtgärder mot part,
t. ex. reglering av blockader, som kunna uppstå i samband med bevakande
av lönefordringar. m. m., vilket ju utgör ett särskilt svårt kapitel. Jag tror,
att dessa sistnämnda spörsmål i mycket hög grad kunna vara i behov av en
ventilering vid förhandlingar mellan de ledande organisationerna på arbetsmarknaden,
dessa s. k. privata organisationer, för att citera herr Knut Petersson.

Ja, herr talman, såvitt jag förstår, finns det goda skäl för den uppfattningen,
att man bör avvakta resultatet av dessa förhandlingar. Man har så
mycket större anledning att göra detta, som det inte med fog kan göras gällande,
att någon större fara för tredje mans rätt har yppats under de senaste
åren, i varje fall icke på arbetsmarknaden. Hur det förhåller sig med den
saken på det allmänekonomiska området, undandrar sig mitt bedömande. Jag
har inte några förbindelser där, men det kanske herr Knut Petersson eller
någon annan kan lämna bättre besked om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Hagman.

Lördagen den 6 mara 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ehonomisJca stridsåtgärder. (Forts.)

Herr Domö: Herr talman! Som redan framhållits av de föregående talarna,
är ju lagstiftningen angående ekonomiska stridsåtgärder alltjämt en mycket
aktuell fråga och måste bland annat av de anledningar, som angivits icke
minst av den ärade talaren på Göteborgsbänken, fortfarande vara det, såvida
man inom landet skall ha en rättsordning och en lagstiftning, som ger samhället
auktoritet och åstadkommer goda samlevnadsförhållanden. Denna fråga
är även ett led i strävandena att ernå lugnare arbetsförhållanden och få de
vanliga rättsnormerna tillämpade även på områden, dår mäktiga organisationer
stifta sina egna rättsregler, ofta långt ifrån humana, utan motsatsen. Allt
sedan 1934 har frågan om lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder även
i riksdagen varit högst aktuell, så aktuell, att det år 1934 framställdes krav
på urtima riksdag, och riksdagen gick med på beslut, som förutsatte en sådan.
År 1935 var saken inte bara aktuell, utan även drastisk i olika avseenden. Det
inträffade då, att regeringen fann sig föranlåten att gå ifrån sin egen proposition,
och det socialdemokratiska partiet frångick det förslag, som det i utskottet
hade biträtt. Kom så år 1936, då vi väl alla blevo tämligen ense örn,
att när det hade varit så besvärligt att få en lösning på frågan, så gällde det
att se på den ytterligare och ta upp den i ett vidare sammanhang och delvis
från andra utgångspunkter. Detta föranledde ju, som vi veta, skrivelsen år
1936, då andra lagutskottet begärde en utredning örn lagstiftning om ekonomiska
stridsåtgärder och sade, att denna lagstiftning borde vara rättvist avvägd,
fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.

Det är svårt att förstå vad man nu syftar på, när man bara hänvisar till
detta utredningskrav. Måhända föranleddes en del av dem, som bidrogo till att
enhällighet nåddes vid beslutet örn skrivelsen, därtill av den anledningen, att
de vid närmare begrundande funnit 1935 års utskottsförslag icke fylla de önskemål,
som jag nyss uttalade, att andra lagutskottet ville lägga på frågan,
nämligen att lagstiftningen skulle vara rättvist avvägd, fri från ensidighet
och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning. Helt visst var det
så. att 1935 års utskottsförslag icke i allo fyllde dessa anspråk. Situationen
i år är ganska egendomlig så till vida, att när frågan av högern och folkpartiet
tagits upp, så har folkpartiet motionerat örn lagstiftning efter linjer, som
det förut icke ansett lämpliga, och i stort sett följt bondeförbundets linje, sådan
den tedde sig efter uppmjukningen i utskottet 1935. Kanske det, såsom
den ärade talaren på Göteborgsbänken sade, inte är troligt, att bondeförbunddet
känns vid den linjen. På grund av den hastiga utveckling, som partiet är
inne på, så tror jag också, att de av herr Petersson uttalade farhågorna härutinnan
ingalunda äro ogrundade. Folkpartiet har frångått sådana krav som
skydd för arbetsvilliga som kvarstanna i arbetet och vidare avfört kravet på
organisationsfrihet. I synnerhet från de synpunkter som herr Petersson förfäktade,
om att individens frihet är en tillgång, som man icke onödigt får beskära,
framstår den ändrade uppfattningen hos folkpartiet som ganska egendomlig.
Inom högern ha vi ansett, att vi skulle föra fram den mening, som vi tidigare
haft. Att vi från förslaget i år undantagit en del punkter, hänger ju endast
ihop med att vi anse, att de skola tagas upp till behandling i samband med
frågan om föreningsväsendets normering.

Herr Sigfrid Hansson sade, att det knappast finns någon anledning att taga
upp en detaljdiskussion i denna fråga för närvarande, och utskottet bär ju tydligen
förfarit på det sältet, då någon realbehandling icke förekommit. Jag
skall inte här gå in på någon detaljdiskussion, då jag också anser, att det inte,
som läget här i kammaren är, tjänar någonting till, men jag vill dock ytterligare
uppehålla mig något vid den principinställning, som vi lia till en lagstiftning
på berörda område och vid frågans innevarande läge.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag orri vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Utskottet framhåller, att vad det anfört 1936 fortfarande äger sin giltighet
och att utskottet förväntar, att Kungl. Maj :t ägnar hithörande spörsmål uppmärksamhet.
Fortfarande skulle vi således ha att lita till den goda viljan hos
regeringen att åstadkomma den begärda fortsatta utredningen örn en lagstiftning,
så beskaffad som jag nyss omnämnt att 1936 års andra lagutskott ville
lia den: rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt
samhälles rättsordning. Jag tror helt visst, att utskottets förväntan, att
regeringen ägnar dessa.spörsmål uppmärksamhet, icke är obefogad, ty i regeringen
sitta män, som förr varit mycket intresserade av och angelägna om en
effektiv lagstiftning till skydd för den stackars s. k. tredje man, vilken nu
synes ligga ogill — uttrycket hämtat från en socialdemokratisk tidning för
några dagar sedan. Men huruvida man kan påräkna, att regeringens helt säkert
förefintliga uppmärksamhet resulterar i raskhet med den begärda utredningen
och framläggandet av förslag, det kanske är mera ovisst. Måhända
är regeringens uppmärksamhet på spörsmålen lik den, som erinras örn i det
gamla ordspråket: »Bränt barn skyr elden.» Vi ha genom det anförande,

som herr Sigfrid Hansson höll, fått reda på att det i alla fall skulle pågå en
utredning. Därom sägs emellertid, såvitt jag kan erinra mig, icke något i utskottsutlåtandet.

Man såg i »Svenska Landsbygden» för några dagar sedan en notis örn att
inom justitiedepartementet skulle pågå handläggning av frågan örn normering
av föreningsväsendet. Jag passar i anledning härav på att fråga justitieministern,
örn vi i samband med denna handläggning av frågan örn föreningsväsendets
normering kunna påräkna, att därvid också tages upp den begäran örn
utredning av frågan örn kollektiv tvångsanslutning till politiskt parti, som
framställdes av 1934 års riksdag. Den frågan tillhör ju också föreningsväsendet,
och jag tillåter mig vädja till justitieministern att ha uppmärksamheten
riktad just på den frågan. Om jag inte minns fel var justitieministern själv
ganska intresserad av att den frågan togs upp till utredning i samband nied
en lagstiftning örn föreningsväsendet.

Nu framför man mot en omedelbar lagstiftning på detta område den invändningen,
att det pågår överläggningar mellan de stora organisationerna och att
man skall avvakta resultatet av dem. Man säger också, att det skett en avspänning
på ifrågavarande område. Det synes dess bättre vara en avspänning,
men man vet inte, örn detta är en mera tillfällig företeelse eller en bestående,
och då vore det kanske angeläget att just under en sådan tid av avspänning få
till stånd en sådan lagstiftning, som man här talar örn. Under en avspänningsperiod
kunna ju frågorna dryftas mera lidelsefritt, och man kanske kan
komma till bättre och mera enhälliga resultat än under andra omständigehter.
Ty man får nog inte vara för optimistisk och tro, att lagstiftning
på området skulle bli överflödig. Varken den föreliggande avspänningen eller
pågående överläggningar mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen,
hur betydelsefulla dessa än må vara, torde, som förut framhållits, onödiggöra
lagstiftning. Allt eftersom organisationer på olika områden växa fram,
blir det mer och mer nödvändigt, att samhället fastställer regler för^avgörande
av tvistigheter dem emellan och mellan organisationer och utomstående s. k.
tredje man. Inte minst en god demokratisk rättsordning torde kräva, att liksom
för den enskilde måste också för organisationen gälla iakttagandet av de
rättsregler, som ingå i den allmänna samhällsuppfattningen. Det^ framhålles
med rätta i högermotionen, att spörsmålet om de ekonomiska stridsåtgärdernas
reglering dock ytterst är en rättsfråga och som sådan måste lösas av staten.

Jag vill i anledning av det anförande, som hölls av andra lagutskottets ärade
ordförande, tillåta mig yttra några ord ytterligare. Det var en icke ringa ton

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
av förebråelse i hans röst, när han lät oss förstå, att våra motioner voro tämligen
onödiga, därför att landsorganisationen och arbetsgivareföreningen hålla
på att lösa frågan på sitt område och att så småningom en lagstiftning nog
kommer att läggas fram av regeringen. Vi är ense om, sade han vidare, att
den skall komma fram, och det är bara örn formerna, som vi ha olika meningar.
Jag tar med glädje fasta på detta yttrande av herr Hansson och uttalar min
tillfredsställelse över att han synes vara fullt införstådd med att en lagstiftning
på detta område måste komma till, men jag är otillfredsställd med vad han
yttrade örn att en sådan utredning naturligtvis måste ta en högst avsevärd tid,
om däri skulle ligga, att utredningen kommer att draga ut på tiden så länge,
att vi inte under de närmaste åren lia att emotse ett förslag.

Det var inte vänligt sagt av herr Sigfrid Hansson, att högern och folkpartiet
söka smita undan sin anslutning till förra årets utredningsskrivelse. _ Jag
vill för högerns vidkommande säga, att vi lia ingen anledning att smita ifrån
den, och göra det ej heller. Men när man av regeringens främste man, som
i årets remissdebatt, får intrycket att något förslag ej är att förvänta från regeringen,
då ha vi ansett oss böra ånyo taga upp frågan.

När vi nu motionera i ärendet, räkna vi med att kunna komma till tåls med
regeringen och få reda på hur det ligger till med utredningsarbetet i denna
fråga. Jag tillåter mig i anledning av herr Sigfrid Hanssons yttrande ställa
den frågan till regeringen: pågår det verkligen en effektiv utredning örn dessa
frågor? Man har inte riktig klarhet örn det. Är det bara överläggningarna
mellan landsorganisationen och arbetsgivareföreningen, som° pågå och som
man vill avvakta, innan man gör någonting vidare? Är det på det sättet, att
hittills trots upprepade påstötningar från riksdagens sida år från år och under
den nuvarande starka regeringens hägn ingenting görs för att snabbt få frågan
löst, då är det väl också förklarligt att vi äro oroliga för att Hagan förhalas.
Kan på denna punkt vår oro stillas, så skulle detta givetvis bibringa oss den
uppfattningen, att utsikterna för lösandet av detta kinkiga lagstiftningskomplex
äro bättre än vad vi nu våga tro.

Herr talman! Jag tillåter mig instämma i yrkandet örn bifall till den av
herr Sandström nr. fl. avgivna reservationen.

Herr Linder: Herr talman! Jag ber örn ursäkt, att jag tar till orda i denna
fråga — jag har ju inte varit med om de tidigare förhandlingarna i detta
spörsmål i935 och 1936 — men, herr talman, jag får verkligen säga, att jag
trodde, att den tredje mannen var död och begraven. Han hade ju sin högkonjunktur
1933 och 1934 och framför allt 1935. Sedan tyckte jag, att det började
bli så, att ingen brydde sig örn honom, utan att han förde en mera tynande
tillvaro; och när vi slutligen kommo fram till 1936 års riksdag, trodde jag,
att hans öde var beseglat, när jag läste det utlåtande, som då avgavs av andra
lagutskottet. Man önskade där få en utredning örn ekonomiska stridsåtgärder
med beaktande därav, att en sådan lagstiftning borde vara rättvist avvägd, fri
från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.
Vad är detta för någonting? Det är ju allt och ingenting! Det sikta väl° alla
lagstiftningar till. Att en sådan fulländad lagstiftning skulle pa detta omtåliga
område verkligen kunna presteras, måste betvivlas; det är väl knappast någon
man av kvinna född, som kan göra det. Då far man väl vånda sig till högre
ort, åtminstone till någon av ärkeänglarna, örn det skall gå att få en sådan
lagstiftning.

Hur skall, som det nu är ställt, denna lagstiftning vara avvägd för att densamma
såväl från högerhåll som från socialdemokratiskt håll skall synas riktig?

Första hammarens protokoll 1937. Nr 17. 2

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Hur skall denna lagstiftning kunna anses vara »fri från ensidighet», med tanke
på folkpartiets och bondeförbundets inställning o. s. v.? Jag är av den fasta
övertygelsen, att ställningen i det stora hela mellan de olika partierna, när det
rör sig^ örn främjandet av freden på arbetsmarknaden, med alla de otaliga
spörsmål, som där finnas, i hög grad liknar vad som avses med det gamla uttrycket,
att det som är sanning i Berlin och Jena, är dåligt skämt i Heidelberg.
För övrigt måste ju en lagstiftning, av vilket slag den än vara må,
sikta till något bestämt. Det måste finnas en viss tendens, någon mentalitet
i den, °och den kan ju inte bara vara vita plåstret, som man önskar få igenom,
ty i så fall kan den inte vara till någon nytta i det verkliga livet.

För att inte denne tredje man skulle ha så lätt för att kunna uppstå igen,
har man till på köpet velat lemina in den kommande lagstiftningen i en framställning
örn att fa en »utredning av frågan örn föreningsväsendets normering
genom lagstiftning». Vad så? Jo, där ha vi ju den gamla frågan örn föreningsväsendets
normering, som jurister och lekmän i många år ha stött sina pannor
blodiga emot, utan att något kunnat åstadkommas som ifrån ledande organisationers
eller andra håll kunnat anses tillfredsställande. Det förvånar mig heller
inte alls, att det är på det sättet, ty aspekten på detta område är underkastad
en ständigt och jämt fortgående ändring — de förhållanden, som existerade
exempelvis år 1935, äro inte desamma som i dag. Och skulle det till äventyrs
komma att inträffa en lågkonjunktur, varvid organisationernas krafter
spännas emot varandra, är det inte alls säkert, att en lagstiftning, som dikteras
i dag, också skall kunna passa vid det tillfället.

För övrigt äro striderna på arbetsmarknaden av helt annat slag nu än de
voro förr. Det bär på dessa områden kommit män med mycket större erfarenhet.
Det har sa att säga blivit en högre kultur över hela förhandlingsväsendet
och jag skulle tro, att de, som nu förhandla med varandra, allt mer och mer
ha kommit pa det klara med, att det endast är till fördel för alla parter, om
ai betet hålles igång. Det är det enda mal, som är det stora och bärande och gemensamma.
efter vilket också alla sträva.

Det händer då och då, att det blir avtalsuppsägningar. Då får man se, att
det står med tumshöga^ bokstäver i pressen »Strejkhot», »100,000 man i strid»
eller »Lockout hotar, så och så många tusen man utkastade»; och allmänheten
darrar i knävecken för detta. Men i verkligheten förhåller det sig på det sättet,
att det är ansvarsmedvetna, på området kunniga män, som gå att förhandla
med varandra och i sinom tid lösa frågan. Det är en helt naturlig sak, att man
förhandlar örn olika arbets- och lönevillkor vid olika tillfällen, allt eftersom
det råder hög- eller lågkonjunktur, i en ständigt fortgående serie, som kräver,
icke en lagstiftning i och för sig, utan fastmera, att man har förståelse för de
praktiska sakerna och värven.

Förresten får jag verkligen lov att säga, att jag är nog hädisk att undra,
om denne tredje man verkligen existerar. I mm ungdom talade man rätt mycket
om, att den ensamme var den starkaste. Men det har blivit mer och mer tyst
om den ^saken. Den ensamme är inte längre den starkaste, för såvitt han inte
Bitter på toppen och är representant för massorna. Numera brukar den ensamme
mannen inlemma sig på ett eller annat sätt i organisationer, i sällskap eller
i föienmgar, som taga kans sak örn liander ock föra den fram. Ensam kar kan
inte makt att kunna göra det. Jag kan inte se annat än att deli utveckling
som i det avseendet försiggår, är högst lämplig och efter denna tids förhållanden
högst nödvändig. Jag finnér det vara alldeles riktigt, att t. ex. dessa stora
organisationer för arbetsgivare och arbetare förhandla med varandra. Kunna de
liksom andra organisationer komma överens, är detta enbart av godo, men därför
behövs det icke någon lagstiftning. Det går att ordna detta på ett utmärkt

Lördagen den 0 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
sätt för närvarande: parterna söka kontakt med varandra genom offentliga organ,
träffas vid sammanträden oell söka där efter några riktlinjer för att utjämna
tvistigheterna o. s. v., och på så sätt utvecklas förhandlingsarbetet, om
jag så får säga, i laga ordning.

För mina ögon ser det ut att ligga något visst föråldrat över frågan örn
en tredjemanslagstiftning. Den är icke, trots vad herr Domö sagt, aktuell på
samma sätt, som den tidigare har varit. Den har blåsts upp och givits överdrivna
proportioner. Jag är mycket väl medveten örn, att övergrepp inträffat här och
där, och jag beklagar att så skett, men jag tror, att ju större möjligheterna för
arbetare och arbetsgivare m. fl. motsatta parter äro att komma till tals med varandra
och på så sätt samsas, dess mindre skall man få höra talas örn dessa
övergrepp, som — vem som än begår dem, arbetsgivare eller arbetare — äro beklagansvärda.

Beträffande själva motionerna måste jag säga, att jag är förvånad över deras
form. Det är ju så i riksdagen — det veta icke minst de män, som ha skrivit
under dessa motioner — att riksdagen är ytterligt rädd för att besluta någon
lagtext, såvida denna inte anknyter sig till en kungl, proposition. Riksdagen
drar sig i det längsta för att omedelbart besluta en lagtext, även örn det bara
är fråga örn en liten paragraf. Här vill man, att riksdagen nu skall besluta
genomföra ett helt lagkomplex och därtill med en lagtext av synnerligen ömtålig
karaktär. Från den synpunkten sett måste jag säga, att jag aldrig har
kunnat ta dessa motioner på allvar. — Man kan tänka sig, att det häremot
skulle kunna invändas, att lagtextförslaget är precis lika med det av Kungl.
Majjt på sin tid i proposition framlagda, men vad som var rätt år 1935, behöver
inte vara rätt i dag, även örn det kommer från Kungl. Majit!

De föreliggande motionerna från folkpartiet och högerpartiet överensstämma
för övrigt icke med varandra på mycket väsentliga punkter, och —• vad värre är
— de äro icke ens lika med de motioner, i vilka lagtext från sagda partier förelåg
vid 1935 och 1936 års riksdagar. De äro nya. Men icke förty begär man,
att riksdagen skall besluta, att de här framlagda lagförslagen skola antagas.
Det regelmässiga förfarandet i dylika fall är, att man anknyter sitt förslag till
en kungl, proposition, eller också att man i en skrivelse begär en lagstiftning
av den eller den beskaffenheten.

När jag^nu — med den inställning jag har — yrkar bifall till utskottets
förslag, står jag uteslutande på följande, enligt min mening formellt riktiga
ståndpunkt: riksdagen bär upprepade gånger skrivit till konungen och begärt
en lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder. Den man, som har så att säga
varit hörnstenen i fråga örn framförandet av denna lagstiftning, sitter nu vid
konungens rådsbord på den, såvitt det gäller denna lagstiftning, viktigaste posten.
Det ligger i hans skön att fullfölja det arbete, som riksdagen har bett örn.
Under sådana omständigheter — såvida man inte bara vill slå på sköldarna och
åstadkomma vapengny och buller — finns det formellt sett ingen anledning att
påminna Kungl. Maj :t och den man, som nu sitter som justitieminister, örn att
han har någonting att göra. Det böra både Kungl. Majit och justitieministern
själva ha mycket väl reda på, och det synes mig därför vara i hög grad opåkallat
att fortsätta längre med skrivelser.

Dessutom vill jag säga, att jag naturligtvis liksom utskottet med stor glädje
ser de förhandlingar, som pågå. Det har också under utredningens lopp sagts,
att det vöre önskligt, att de stora arbetare- och arbetsgivareorganisationerna ville
nied varandra förhandla och komma till någon uppgörelse i denna fråga,
något som i hög grad skulle underlätta arbetet med en kommande lagstiftning.

Jag kan inte finna annat, än att fragan ligger pa rätt bog såsom den nu lig -

Nr 17.

Lördagen den 0 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
ger, och då jag finner utskottets inställning till frågan vara riktig, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr Wohlin: Herr talman! Ehuru jag måhända icke delar den nästföregående
ärade talarens uppfattning örn de stora framtidslinjerna i vår samhällsutveckling,
var det dock för mig glädjande att höra de beska och salta ord,
som han fällde med avseende å den lagstiftningsfråga, som här är före och som
under åtskilliga år åstadkommit så mycket onödigt buller. Jag vill beledsaga
denna fråga med några randanmärkningar och anser mig lia så mycket större
anledning därtill som jag för två år sedan förenade mig med högerpartiet och
socialdemokraterna i yrkandet örn avslag på de då föreliggande förslagen, en
avslagsståndpunkt, som naturligtvis föregicks av noggrant övervägande, men
vars välmotiverade karaktär den efterföljande tiden enligt min uppfattning
ytterligare har bekräftat och bestyrkt.

Här stå två ideologier emot varandra. I det förnämliga anförande, som herr
Knut Petersson höll nu på förmiddagen i denna fråga, fick man en vacker och
fängslande bild av den ena ideologien. Men jag tror. att man får se samhällsutvecklingen
något mera historiskt än den ärade talaren gjorde och bemärka
vissa utvecklingslinjer, som han måhända icke ägnade tillräcklig uppmärksamhet.
Det gamla liberala — eller, som somliga säga, liberalistiska — samhällsskicket,
utbildade sig ju under förra århundradet och medförde ingalunda, som
många förmena, så lyckliga följder för samhällets utveckling som man har
gjort gällande. Det rådde på den tiden en utomordentlig fattigdom på den
svenska landsbygden, det var en svår nöd, som drev bortåt en miljon av. dess
inbyggare ut till främmande länder, och de arbetare, som då sysselsattes i den
framväxande storindustrien, levde under fruktansvärda och ur nutida synpunkt
knappast tänkbara förhållanden.

Så har då under liberalismens tidsskede storindustrien vuxit upp, och med
den en föreningsrörelse såväl på arbetarsidan som sedermera i tiden på arbetsgivarnas
sida, och vi ha kommit över från det gamla liberala samhället, varav
endast numera står kvar en mindre del, till de stora organisationernas tidevarv
med helt nya uppfattningar och problemställningar. Den svenska fackföreningsrörelsen
har under denna tid vuxit fram med ständigt växande styrka,
och liksom alla stora folkrörelser har den naturligtvis under årtiondenas lopp
visat en del mindre lyckliga sidor. Det ligger i allt mänskligt, och ingen folkrörelse
finnes väl, som är fri från alla anmärkningar. Men i stort sett har
dock fackföreningsrörelsen på ett i varje fall i Sverige märkligt sätt lyckats
höja arbetarnas levnadsstandard och tillvarataga deras intressen utan att i
stort sett — enskilda missförhållanden och förlöpningar undantagna — göra
sig skyldig till ett sådant missbruk av sin makt, att det skulle vara ett samhällsproblem
av eminent betydelse att här inskrida med lagstiftningsåtgärder.
De svenska arbetsgivarna —■ som äro sammansatta av utomordentligt
framstående och kunniga representanter för vårt näringsliv — en elit av företagare,
över vilken vårt land kan vara verkligt tacksamt —■ ha likaledes på sitt
område skött sin sammanslutningsverksamhet på ett i stort sett lysande sätt,
även om också där vissa missförhållanden naturligtvis lia förekommit och eventuellt
kunna förekomma. Från utomstående håll kan man numera, som den
siste ärade talaren underströk, med verklig tillfredsställelse bemärka och konstatera
det ansvarsmedvetna och skickliga sätt, på vilket Sveriges arbetsgivare
och Sveriges arbetare komma till tals med varandra i de brännande arbetsmarknadspolitiska
problem, som de lia om händer. Och dessa _ stora ekonomiska
organisationer kunna icke stämplas såsom havande så missbrukat
sin ställning eller havande i sådan grad visat tecken på brister och på ur sam -

Lördagen den (i mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
liällets synpunkt otillfredsställande förhållanden, att något nämnvärt eller ens
något behov alls för närvarande föreligger av lagstiftning rörande deras inbördes
förhållanden.

Visserligen fingo vi, som anses tillhöra den s. k. borgerliga politiken, under
en lång följd av år från 1920-talet och in på 1930-talet lära oss något helt annat,
när vi slogo upp de stora tidningarna icke minst här i huvudstaden. Vi
fingo läsa, utan att själva vara närmare förtrogna med arbetsmarknadens förhållanden,
att här försiggingo fruktansvärda saker ute i landet, här försiggingo
förföljelser i en utsträckning, som man knappast kunde drömma örn, här
förekommo andra oerhörda saker, som dessa tidningar i jättestora rubriker
serverade sina läsare, och många människor i detta land — vi skola icke undantaga
många av oss själva — trodde väl mer eller mindre på riktigheten av
dessa fantastiska skildringar. Det var ganska egendomligt, att när allmänna
valmansförbundets byrå för näringsfrihet, belägen vid Vasagatan, icke hade
tillfälle att vara i verksamhet lika mycket som förut, blev det plötsligen oändligt
mycket bättre på den svenska arbetsmarknaden. Man finner härav, att
man politiserade dessa frågor på ett oerhört sätt; blåste upp förefintliga missförhållanden
till orimliga dimensioner och av en fjäder gjorde man en höna.
Nu ha vi kommit till klarhet örn den saken, nu föreligger icke längre någon
möjlighet för opinionsbildande tidningar eller institutioner att förrycka bilden,
och bilden är, som samtliga talare under den föregående debatten understrukit,
för närvarande ganska tillfredsställande.

Jag har då icke kunnat förstå, vare sig för två år sedan eller nu, att något
så trängande behov har förelegat eller i denna stund föreligger för en sådan
lagstiftning örn s. k. tredje man, varom debatten här alltjämt i realiteten rör
sig. Jag kan mycket väl förstå och respektera representanternas för de liberala
samhällsidéerna teoretiska intresse för en dylik lagstiftning, men örn jag
ser saken ur praktisk synpunkt, förefaller mig denna deras ståndpunkt mera
ideologisk än praktisk, och när jag ser den i belysning av den nya tidsålder,
som brutit in — där det är de stora organisationerna, som, på sätt riktigt, anmärktes
av herr Knut Petersson, i väsentlig grad bestämma det ekonomiska
samhällslivet, och där även de vuxit upp under självtukt och under ansvar —
tror jag, att det gammalliberala juristeriets vanmäktiga försök att lagstifta
på detta område icke heller i framtiden kommer att lia någon större framgång.
Aven om man i likhet med den ärade utskottsordföranden håller före, att frågan
icke är avförd från dagordningen utan alltjämt kommer att återupptagas
till utredning i ett större s. k. föreningsrättsligt sammanhang, så har jag personligen
likväl den känslan, som jag icke vill underlåta att giva uttryck åt,, att
själva problemet såsom sådant är utomordentligt svårt, därför att det icke
gäller ett juridiskt problem i vanlig mening, utan att i en lagstiftning sammanföra
bestämmelser, som skola kunna antagas av såväl den stora arbetarklassen,
å ena sidan, med sin uppfattning örn de arbetsmarknadspolitiska och föreningsrättsliga
frågorna, som, å andra sidan, de stora arbetsgivarna, vilka helt naturligt
i väsentliga avseenden företräda en annan rättsuppfattning, som man
också kan respektera men som enligt min mening är oupplösligt förbunden
med det liberala samhällsskicket; ett samhällsskick som enligt min tro successivt
kommer att undergå fortsatt omtransformation till något nytt, om vilket
jag icke här har anledning att yttra mig, men en utveckling som i varje fall
steg för steg och år efter år sätter denna lagstiftningsfråga örn den s. k.
tredje man ej endast politiskt utan även sakligt och ekonomiskt på avskrivning.

.Tåg har nu icke anledning att närmare beröra denna frågas tidigare riksdagsbehandling,
men kan icke underlåta den reflexionen, att det enligt min

Nr 17.

Lördagen den G mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
uppfattning låg något av forcering över andra lagutskottets dåvarande ärade
ordförandes framförande av ärendet. Det är ju mycket möjligt, att andra
lagutskottets dåvarande ärade ordförande var genomträngd oell alltjämt är
genomträngd av uppfattningen, att en lagstiftning av denna natur är av utomordentlig
betydelse för vårt land, och i sådant fall är ju om intresset för en
sådan lagstiftnings framförande intet att säga. Men det är ju ganska anmärkningsvärt,
att man för ett par år sedan fick ett förslag från hans sida örn
urtima riksdags inkallande för detta ärendes skull och att man för två år sedan
såg andra lagutskottets ärade ordförande med sin florett sikta mot hans excellens
statsministern i en storpolitisk duell kring denna fråga, för att nu ett
par år efteråt finna floretten mera tillhöra sådana vapen, som användas vid
de kungl, teatrarna och läggas åsido i något förvaringsrum. Ty den uppfattningen
har jag gemensam med den ärade högerreservanten och den ärade representanten
för det folkfrisinnade partiet, att — säga vad nian säga vill från
utskottsordförandens sida och eventuellt, örn det skulle komma något yttrande
från regeringsbänken, från regeringsbänkens sida — det sätt, på vilket denna
fråga nu sammankopplats med de s. k. föreningsrättsliga spörsmålen, och den
takt, i vilken detta arbete veterligen upptagits, nog icke tyda på att herr Sandström
i Luleå och herr Knut Petersson inom en mycket näraliggande tid få
motse en kungl, proposition, som löser tredjemansrätten enligt deras önskemål.
Detta så mycket mindre som det enligt min mening är utomordentligt svårt att
förena deras uppfattning örn vad som är icke ensidigt och rättvist och står i
överensstämmelse med ett demokratiskt samhällsskick nied den uppfattning
om samma sak, som den nuvarande regeringens chef har utvecklat vid flera
tillfällen, då frågan varit före. Kommer ett lagstiftningsförslag fram för
riksdagen — vilket ju är möjligt -— tror jag i likhet med herr Linder, att det
blir en lagstiftning utan nämnvärd betydelse för saken, och så gott kan det
vara. Och helst ser jag för min egen del, att en dylik lagstiftning alldeles uteblir.

Jag slutar med att tillägga, att man ju kan misstaga sig rörande den kommande
utvecklingen, och ingen kan vara tvärsäker på hur i vår oroliga tid ett
samhälle kommer att gestalta sig. Men jag har personligen den övertygelsen,
att den stora liberala tidsepok, vars framsteg på näringslivets alla områden
och vars betydelse för de arbetande klassernas strävanden till högre välstånd
självfallet av alla måste erkännas, att detta liberala tidsskede, säger jag, likväl,
å andra sidan, har medfört många olyckliga samhällsförhållanden i form av
skärpning av motsättningarna samhällsklasserna emellan, i form av en enorm
ökning i spänningen mellan de besittande och de icke besittande klasserna, i
form av ett framväxande av de stora ekonomiska organisationer, varom vi nu
tala, som gör det gamla liberala samhället mera till ett sken än en verklighet,
och dessutom — örn jag nu ett ögonblick skall göra en avvikning vad jordbruket
angår —- de stora missförhållandena på jordbrukets område i form av under
högkonjunkturerna pågående handel och spekulation i jordbruksegendomar med
stegrade värden å dessa och efterföljande ökad skuldsättning; överhuvud taget
det svenska jordbrukets gäldbundenhet. Men frånsett detta har jag den tron,
att den lagstiftning, som vi nu i dag diskutera, tillhör en ideologi, värd att
respektera och att beundra, men en ideologi, som tiden och utvecklingen rider
förbi, och att det nya samhälle, i vilket vi redan kommit in ett gott stycke,
måste försöka att bemästra de problem, som det här gäller, på ett annat sätt
än på de vägar, som man, i bästa avsikt och med bästa tro på lagstiftningens
förmåga, hittills har trott sig kunna följa.

Jag yrkar, herr talman, avslag på alla i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Herr Hamrin: Herr talman! Jag skall försöka fatta inig mycket kort,

när jag nu ger uttryck åt några reflexioner med anledning av den förda debatten.

Efter de båda sista ärade talarnas anföranden föreställer jag mig att många
i kammaren liksom jag funnit, att debatten utvecklats på ett sätt, som andra
lagutskottets betänkande icke givit anledning till, ej heller utskottsutlåtandets
tidigare försvarare här i dag. Utskottets ärade ordförande betonade det intresse,
han personligen hyste för den föreliggande frågan, och underströk också
utskottets ärliga syfte med det avslagsyrkande, som ställts. Men sedan uppträdde
två personer i debatten: en av hans meningsfränder, som tillhör utskottet,
ehuru han icke varit närvarande vid utskottsutlåtandets justering, tog
avstånd från hela den argumentering som utskottsmajoriteten förebragt, och
den siste ärade talaren lät som många gånger tidigare begravningsklockorna
ljuda över vad han kallade den tredje mannen. Men jag föreställer mig, herr
Wohlin, att kammaren inte tar allt för starkt intryck av en klockringning, då
herr Wohlin håller i tåtarna. Ty det är ändå så, att vi här i kammaren äro
ganska vana att höra sådana toner från herr Wohlins sida, som ta avstånd
från synpunkter och uppfattningar, som herr Wohlin tidigare själv anslutit sig
till. Jag kan i det sammanhanget bara erinra om, att herr Wohlin en gång
t. o. m. gått så långt, att han lät begravningsklockorna ringa över det parti,
han i dag själv tillhör. Jag menar att under sådana förhållanden må det förlåtas
oss andra, om vi inte ta allt för starkt intryck av dessa begravningsklockors
klang.

Herr talman! Jag hade knappast ämnat börja på detta sätt; tvärtom hade
jag tänkt att i viss utsträckning ge ett erkännande åt andra lagutskottets majoritet.
Utskottet har nämligen lämnat en redogörelse över vad som tilldragit sig
kring frågan örn tredje man alltsedan denna fråga kom upp här i riksdagen.
Jag skulle vilja påstå, att det är en förtjänstfull redovisning för vad som tilldragit
sig, och den ger vid handen, att frågan örn tredje man alls inte är död,
såsom man gjort gällande i riksdagen vid många tillfällen och senast i dag.
Därom vittna alla de framställningar, som under de gångna tiderna ha gjorts,
och utskottet konstaterar än i dag, att alltjämt föreligger ett problem som
måste i fortsättningen behandlas och lösas. Utskottet uttalar också sin förväntan,
att Kungl. Maj :t ägnar spörsmålet en fortsatt uppmärksamhet.

Det är emellertid så, herr talman, att vid varje tillfälle, då denna fråga kommer
upp till diskussion i riksdagen, finner man alltid det vid varje tidpunkt
föreliggande läget vara ett argument och ett motiv emot en positiv åtgärd. Jag
erinrar om tillfällen, då denna fråga diskuterats av kamrarna, när det varit oro
ute på arbetsmarknaden och man sagt: låt oss avvakta lugnare tider, låt oss
se tiden an och se om inte den ena eller den andra vidtagna frivilliga åtgärden
eller frivilliga överläggningen kan verka lugnande, och låt oss inte irritera
läget genom att nu diskutera frågan och ta upp den till slutgiltig behandling.
När vi i dag diskutera frågan, har man en fullkomligt motsatt uppfattning.
Man gör gällande, att det nu är så lugnt och fridfullt på arbetsmarknaden,
något som vi alla säkerligen äro tillfredsställda med, och i denna situation bör
man ju, för att citera det främsta regeringsorganets ledare i går, icke irritera
stämningen genom att nu ta upp frågan till något avgörande.

Inom den meningsriktning, jag tillhör, lia vi under de gångna åren intagit
en ståndpunkt, som jag vill påstå har varit konsekvent. Det är den ståndpunkt
vi kommit till när vi utgått från att vi, såsom utskottet säger pa sid.
lii sitt utlåtande, krävt en lagstiftning, som skulle vara »rättvist avvägd,
fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning».
Precis samma ståndpunkt inta vi ännu i dag. Nu lia vi fått se under

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
årens lopp, hurusom personer och partier, som tidigare visat ett stort intresse
för skyddet åt tredje man, lia lämnat sina tidigare ståndpunkter och nu inta en
mycket passiv hållning. Andra lagutskottet redovisar här de gångna årens
motioner och erinrar om framställningar till riksdagen samt andra uttalanden,
som inneburit mycket starkt klander emot oss för att vi inte velat gå tillräckligt
långt. Och jag skall rekommendera herrarna att läsa anföranden, som hållits
i riksdagen av den dåvarande högerledaren samt den dåvarande och nuvarande
bondeförbundsledaren, vari man från såväl högerns som bondeförbundets
sida klandrat oss för att vi inte velat gå tillräckligt långt, när det
gällt lagstiftning till skydd för tredje man.

Men, herr talman, dessa ändrade ståndpunkter kunna kanske förklaras, till
och med försvaras. Jag vill inte göra gällande någonting annat. Men vad
man däremot synes mig ha rätt att kräva, det är en respekt för den uppfattning,
som vi alltjämt hysa, att här föreligger ett problem, som man icke kan
komma ifrån.

Ett av de argument, som man jämväl i dag kört fram med och som särskilt
den ärade talaren på Malmöhusbänken anförde, var att vi kräva för mycket —-vi begära nämligen omedelbart antagande av en lag, och detta skulle vara något
slags brott emot konsekvent och följdriktig behandling av ett ärende i riksdagen.
Ack, herr Linder, hur många gånger har icke det parti, herr Linder tillhör,
icke bara lagt fram förslag med krav på utredning, utan även stora genomgripande
lagförslag, men aldrig har det hörts det ringaste om att sådant
varit olämpligt och icke följdriktigt. Jag skulle redan ur minnet kunna dra
fram en hel råd lagförslag, som från socialdemokratiskt håll framlagts med
krav på riksdagen att omedelbart anta förslaget. Och detta, herr talman, även
under tider, då den fråga, som varit föremål för framställningar från det socialdemokratiska
partiet, legat under utredning. Det har gällt fall, som äro
så analogt lika det föreliggande — örn man nu vill använda ett sådant argument
som detta — som någonting gärna kan vara. Därför tycker jag, herr
Linder, att man en smula i minnet skulle kunna repetera vad som förekommit,
ty herr Linder såväl som jag börjar bli gammal i riksdagen och har varit med
örn åtskilligt.

Herr talman! Det finns ingen anledning att uppehålla kammarens tid längre
med någon motivering och argumentering för den ståndpunkt, som mina meningsfränder
intagit i lagutskottet. Det är ju lönlöst att göra det, ty när en
överenskommelse är träffad mellan dem, som makten hava, hjälper givetvis
ingen argumentering. Jag skall därför bara sluta med att uttala som min bestämda
uppfattning, att så länge det finns frihetsälskande individer i detta
land, så länge inte alla vilja erkänna, att makten går före rätten, kommer det
att finnas en fråga, som rör dem, vilka icke bli föremål för skydd och hjälp
av de stora maktägande grupperna.

Herr statsrådet Westman: Herr talman, mina herrar! Vi ha bär i kam maren,

varom erinrats under den förda debatten, under många år diskuterat
frågan om tredje mans rätt, och inom riksdagens andra lagutskott har den
frågan varit föremål för behandling vid många och arbetstyngda sammanträden.
Det är då en smula överraskande för oss att av den ärade talare, som
hade ordet omedelbart före herr Hamrin, få höra att denna fråga inför den
kritiskt skolade samhällsbetraktarens blick upplöser sig till ett tomt intet.

Det kunde emellertid helt säkert icke undgå kammarens ledamöter, att när
den ärade talaren drog upp konturerna för problemet örn tredje mans rätt, så
berörde han icke alls detta problem. Den ärade talaren uppehöll sig vid
striderna mellan parterna på arbetsmarknaden och framhöll den glädjande

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

haij förslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
företeelsen, att parterna kommit varandra närmare på förhandlingens väg oell
att spänningen mellan dem minskats. Men detta rör ju inte tredje man.

Den ärade talaren förbisåg vidare att det problem, som handlar örn tredje
mans rätt, ingalunda är begränsat till arbetsmarknaden, utan att detta problem
berör det ekonomiska livet i dess helhet och att det utanför arbetsmarknadens
område förekommer förhållanden.^ som i minst lika hög grad påkalla statsmakternas
uppmärksamhet som förhållandena inom själva arbetsmarknaden.
Det har många gånger vid överläggningarna såväl i utskottet sorn här ^kammaren
förvånat mig, att uppmärksamheten varit så ensidigt inriktad på förhållandena
inom arbetsmarknaden. Var och en, som känner till det ekonomiska
livet, vet emellertid, att det inom andra sidor av det ekonomiska livet,
t. ex. på handelns område, förekommer förhållanden som ur deras synpunkt,
vilka vilja skydda tredje mans rätt, äro mycket mer betänkliga än vad som
förekommer på arbetsmarknaden.

Den ärade talaren skildrade för oss, när lian ville ge oss det rätta perspektiv,
ur vilket vi skulle se frågan om tredje mans rätt, hurusom omsorgen örn
tredje mans rätt är en kvarleva från det gammalliberala, industrialistiska samhället.
Detta samhälle, sade han till oss, håller på att försvinna. Det ersättes
av ett organisationernas samhälle, och då kan man lugnt överlämna åt
organisationerna att lösa det problem, som vi nu diskutera, utan att samhället
lägger sig i saken. Men denna åskådning betyder givetvis, att staten
skulle avstå från att vara en rättsstat inom ett centralt område av statens liv.
Örn den ärade talaren gått den andra vägen och sagt, att samhället utvecklat
sig i den riktningen, att det blir en upplösning av organisationerna och att
individerna komma att stå isolerade mot varandra, då kunde^den ärade talaren
ha sagt, att staten icke behöver ingripa, ty då får man, låt oss antaga det,
en jämvikt mellan dessa isolerade individer, som gör att den ene inte så hårt
kail förtrycka den andre. Men i ett samhälle, som i sitt ekonomiska liv skall
behärskas av de ekonomiska organisationerna, där är det naturligtvis otänkbart
att samhället skulle underlåta att rättsligt reglera detta förhållande. Här
förelåg en tydlig brist på skärpa i den ärade talarens tankegång.

Den ärade talaren anförde vidare som ett skäl för riksdagen att lägga denna
lagstiftningsfråga åsido det förhållandet, att det skulle vara omöjligt att förena
de motstridiga intressen, som i denna fråga stå emot varandra, å ena sidan
arbetsgivarnas och å andra sidan arbetarnas. Jag har en smula, svårt att tillägna
mig den uppfattningen, att detta skulle vara omöjligt, och jag kan ju till
stöd för denna min optimism åberopa, hurudant läget var vid 1935 års riksdag.
Vid denna riksdag framlade ju andra lagutskottet ett förslag, som var
av den beskaffenheten, att den socialdemokratiska regeringen förklarade sig
beredd att expediera ett riksdagsbeslut i överensstämmelse med utskottets förslag
under förutsättning, att detta beslut fick karaktären av en samförståndslösning.
Det blev inte så. Och den ärade talaren kunde ju då säga: Där se
vi att jag har rätt! Men vi ha nu fått sc genom de motioner, som äro väckta
vid årets riksdag, att de partier, som då ställde sig så betänksamma emot förslaget
på många punkter, nu ha modifierat sina ställningar, och ur den synpunkten
äro naturligtvis de motioner, som väckts, ett symptom som kan vara
hoppingivande för dem, som eftersträva att fa till stånd en samförstandslösning
i denna fråga. Men tyvärr finns det inte någon resning i politiska mål.
Det är omöjligt att återföra verkligheten till det läge, varl den befann sig
för några år sedan, och man kan ju därför inte nog varna politiska partier och
deras ledare för att komma flir sent till tåget.

Det har under den förda debatten talats åtskilligt i mer eller mindre skämtsamma
vändningar örn att jag en gång här i kammaren företrädde

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
ett utskottsutlåtande, vari det hemställdes till regeringen, att den skulle ta
under övervägande^ frågan att taga upp tredje mans rätt vid en urtima riksdag.
Jag hade då den uppfattningen, att denna fråga var så svår och invecklad,
att den, om man skulle få en lösning inom rimlig tid, borde isoleras,
och att både regeringen och riksdagen skulle sättas i ett sådant läge att det
var omöjligt för dem att skiljas åt utan att ha löst frågan. Jag undrar, örn
icke den utveckling, som efteråt ägt runi, kan anföras som ett stöd för den
uppfattning, jag då framförde. Flera talare lia ju här antytt att de anse, att
en lösning av frågan örn tredje mans rätt alltjämt vilar i en avlägsen framtid.
Ändra lagutskottet, vars ordförande jag vid den tiden var, hänvisade emellertid
till att försöka lösa frågan under gången av det vanliga riksdagsarbetet
med den risken, att frågan därvid skulle röna inflytelser från andra frågor,
som man hade att räkna med. Jag skall nu inte vidare uppehålla mig vid
vad som skedde vid 1935 års riksdag i annan mån än att jag erinrar örn att
den riksdagen icke kunde föra problemet till en positiv lösning. ~Vi kommo
så fram till 1936 års riksdag, och då framfördes från de olika partiernas
sida ånyo deras olika ståndpunkter. Det visade sig vid utskottsbehandlingen
omöjligt att förena dessa till en sådan samförståndslösning, att man kunde
förelägga riksdagen en lagtext med utsikt att få den antagen. Och inför den
utsikten enades alla utskottets ledamöter örn att man skulle söka taga upp
frågan ifrån nya utgångspunkter och under nya förutsättningar. Vi hade då
att erinra oss, att lagrådet, när det yttrade sig om 1935 års proposition, förklarat,
att det är mycket svårt att få en tillfredsställande reglering av tredje
mans rättsförhållanden, när man icke har en föreningslagstiftning. När andra
lagutskottet framlade sitt förslag vid 1935 års riksdag sade också utskottet
i sin motivering, att det hade mött stora svårigheter att föreslå en tillfredsställande
lösning, eftersom vi icke ha en tillfredsställande föreningsrättslagstiftning
att bygga på. Och som utskottets ärade ordförande i dag framhållit,
behöver man ju bara se på 1935 års utskottsutlåtande eller på folkpartiets
motion, som går tillbaka till utskottsutlåtandet, för att det skall bli klart, vilken
rad av föreningsrättsliga bestämmelser man var tvungen att rycka in i
detta sammanhang. Nu hade detta den olägenheten med sig, att de föreningsrättsliga
bestämmelserna löpte fara att bli politiserade. Det hade också den
olägenheten med sig, att en hel del av dessa föreningsrättsliga bestämmelser
egentligen borde lösas ur vidare synpunkter. Det fanns behov av dem i samband
med andra lagstiftningsfrågor, för vilka de också behövde läggas till
grund. Då gjorde vi i andra lagutskottet enhälligt det uttalandet, att man
skulle försöka lägga den grunden för en vidare behandling av frågan örn tredje
mans rätt, att man tog upp de föreningsrättsliga frågorna och löste dem
under beaktande av att man vid detta arbete samtidigt lade en grund för
lösningen av frågan örn tredje mans rätt och under tillvaratagande av de
vunna resultaten förde arbetet på lagstiftningen för tredje mans rätt vidare
framåt.

Nu har, som vi sett genom två motioner, från högerpartiet och från folkpartiet,
en annan ställning intagits av dessa partier än den, som angavs genom
överenskommelsen vid fjolårets riksdag, vilken gick igenom i kamrarna utan
att någon debatt förekom — den antogs alltså, såvitt man kunde se, av ett
enhälligt utskott och en enhällig riksdag. Högerpartiets ärade ordförande i
denna kammare har förklarat, att syftet med högerns motion icke varit något
annat eller mera än att få en upplysning av regeringen, i vad mån regeringen
vidtagit åtgärder för att effektuera riksdagens skrivelse från i fjol. Jag tilllåter
mig anmärka, att det parlamentariska arbetet väl erbjuder enklare metoder
för att få kännedom örn den saken, än att man lägger fram en motion, som

Lördagen den G mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
innehåller en utarbetad lagtext. I varje fall skulle jag icke ha haft någonting
alls emot, om den ärade talaren antingen privat eller offentligt interpellerat
mig, att lämna honom upplysning i saken. Den metod, som i stället använts
från högerpartiets sida, har i varje fall missuppfattats av partiets egna tidningar,
som i högerns motion inlagt ett allvarligare syfte än det rent interrogativa,
som högerns ärade ordförande här framställde såsom det avsedda.

Vad folkpartiets motion beträffar yttrade den ärade talaren, att det skulle
vara intressant att se, örn bondeförbundet nu skulle springa ifrån sin tidigare
intagna ståndpunkt. Liknande synpunkter ha, som vi veta, framförts
i pressen, både i högerpressen och i folkpartiets press. Men det beror naturligtvis
på bristande insikter i parlamentarismens grundregler. Ty när riksdagen
nu en gång enhälligt har angivit sin ståndpunkt och anvisat, hur riksdagen
vill att frågan vidare skall behandlas, i en riksdagsskrivelse, så borde
man väl förstå, örn åtminstone ett av de politiska partier, nämligen bondeförbundet,
som varit med örn överenskommelsen, icke är benäget att kasta
den överbord vid nästa riksdag. Vad min personliga ställning beträffar är
det klart, att jag, som är chef för justitiedepartementet och har riksdagens
skrivelse liggande på departementets bord i den del, denna skrivelse gäller utredning
rörande föreningsrätten, icke kan gå ner och sätta mig i min bänk
och rösta för den motion, som folkpartiet behagat att nu väcka. Vad jag har
att göra är naturligtvis att se till, att det arbete utföres, som riksdagen begärt
att få utfört. Jag har då vidtagit den åtgärden, att jag givit i uppdrag
åt första lagbyrån inom justitiedepartementet att verkställa den förberedande
utredning, som bör ligga till grund innan man tillkallar sakkunniga från näringslivets
olika områden. Ty örn man tänker aldrig så litet på vad problemet
örn föreningsrättslagstiftning innehåller och på vad det innebär att urskilja
detta problem ur de olika sammanhang, vari det på grund av situationens
krav blivit infört, så förstår var och en naturligtvis utan vidare, att
här måste ske en teknisk utredning, som mycket väl kan utföras av departementets
egen arbetskraft, och att det skulle vara ett missbruk av värdefull
utomstående arbetskraft, örn man på detta tidiga stadium tillkallade sakkunniga.
Vi klandras ju ofta för att det tillsättes så många kommittéer i onödan,
men här tycks man att döma av högerreservanternas uttalande lia fått
för sig, att Kungl. Maj:t icke skulle kunna vidtaga något utredningsarbete
alls inom rättens område utan att det tillsättes en kommitté. Annars kan jag
icke förstå, varifrån högerreservanterna lia fått grunden till det påstående,
som finns i deras reservation örn att ingenting göres i departementet.

På samma gång tillåter jag mig påpeka för dessa ärade reservanter, att i
och med detsamma som de säga i sin reservation, att ingenting är gjort i departementet,
lia de fullkomligt slagit undan det principiella stödet för den
ståndpunkt, som intages i högermotionen. Ty i denna förklaras, att man i
departementet upptagit en utredning rörande föreningsrätten och att motionärerna
därför nu kunna ur motionen utelämna yrkandet på att få cn lösning
av vissa lagstiftningsproblem, som de tidigare ha påyrkat.

Men det tjänar ju inte så mycket till att ställa emot varandra uttalanden,
som på detta sätt skära sig. Det tjänar, så vitt jag förstår, överhuvud taget
icke mycket till att man i denna överläggning mer eller mindre vänskapligt
erinrar örn ändrade ståndpunkter. Inte för att jag ilr rädd för att bli föremål
för sådana erinringar, ty den som verkligen vill gå till källorna skall
finna, att den linje, som jag hållit, är rak. Men vi stå här inför en ny arbetsuppgift,
den arbetsuppgiften nämligen att laga itu nied en lösning av
dessa invecklade problem på grundval av den ståndpunkt, som intogs av en
enhällig riksdag i fjol. Oell då är det viii bäst alf vi tillämpa Taciti gamla

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
ord om germanerna, att »de förbliva icke oförsonliga», att vi alltså bemöda
oss om att gemensamt arbeta på att få till stånd en samförståndslösning när
det gäller lagstiftningen på detta för vårt folk synnerligen viktiga och betydelsefulla
område.

Överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Möller att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 156, med förslag till lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran
(lagsökningslag), m. m.;

nr 164, angående vissa anslag till lotsverket m. m.;

nr 169, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen den 6
juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m.;

nr 172, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor m. m.;

nr 175, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa;

nr 176, med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker; samt

nr 180, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 3 mom. 3 och § 4
mom. 5 förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete.

Lagförslag om Fortsattes överläggningen angående andra lagutskottets utlåtande nr 18.
vissa ekonomiska
strids- Herr Heiding: Herr talman! En av de föregående ärade talarna gav ett
åtgärder, erkännande åt andra lagutskottet för dess redogörelse över vad som tilldragit
(Forts.) sjg i denna fråga. I slutet av sitt anförande kom talaren emellertid in på
den överenskommelse, som skulle ha träffats mellan »dem som makten hava»,
och han talade sedan örn att makten går före rätten. Jag tycker att
dessa uttalanden i början och slutet av hans anförande icke riktigt stämma
överens.

Jag får tillkännagiva att jag för min del i utskottet tillät mig framhålla,
att denna viktiga fråga bör lösas så fort som möjligt. I det uttalande, som
utskottet gjort, lia vi också uttalat att vi förvänta, att det skall komma fram
en utredning, även örn vi inte sagt att detta skall kunna ske inom den allra
närmaste tiden.

Frågan örn tredje mans rätt har ju varit uppe många gånger i riksdagen,
och första gången det skedde var det verkligen med tanke på att man skulle
komma till en lösning rätt fort. Och vid 1935 års riksdag var ju läget faktiskt
sådant, att man kunde tänka sig möjligheten av att en lösning då skulle
komma till stånd. Men hur var det då? Det var i alla fall flertalet, som
ansåg att de inte kunde ansluta sig till förslaget nied mindre de fingo med
sina speciella önskemål, och det gick därför icke att uppnå någon enighet.
När en sådan viktig fråga skall lösas är det emellertid klart, att icke var och
en kan få alla sina önskemål tillfredsställda, utan man får göra det mesta
möjliga för att gå varandra till mötes.

Nu uppträdde herr Wohlin här i dag och förklarade för sin del, att han

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
icke önskar någon lagstiftning på detta område. Det var jn ett egendomligt
uttalande från den sidan, men det förvånar mig inte alls att det var just
lian som gjorde det. Örn det kommit från något annat håll kan det ju hända
att man hade haft anledning att göra några andra reflexioner.

Ett uttalande, som även i någon mån förvånade mig, var det som fälldes
av högerledaren i denna kammare, vilket även justitieministern nu berört, när
han nämligen förklarade att det hade väckts en motion för att komma till tals
med regeringen — jag antecknade precis de orden när de fälldes. Var det
ingen tanke på att man skulle komma längre med motionen för året måste jag
säga, att metoden är dålig, och då förvånar det mig också att saken drivits
så pass hårt som här i dag skett. Skall frågan komma igen riksdag efter
riksdag och inte lia någon annan avsikt, beklagar jag för min del att frågan
kommit i ett sådant läge, ty .då kan man ju inte tänka sig möjligheten att
''få någon lösning till stånd. Även vid 1935 års riksdag deltog den ärade talaren
i debatten örn denna fråga och kom då med följande uttalande: »Jag
kan inte komma ifrån, att ett antagande av utskottsförslaget, sådant det föreligger,
skulle innebära sådana omändrade förhållanden på landsbygden, att
man, som jag förut sade, bleve av med en hel del goda förhållanden, som
förut rått, och i stället finge fram motsatsförhållanden och ett tvångsregemente,
som skulle vara oförenligt med den svenska bondens kynne.» Det
var slutklämmen i det anförande, som den nuvarande högerledaren då hade,
och jag får ju säga, att jag undrar, örn icke vederbörande nu från det hållet
ångra, att de inte gingo med på det förslag, som då kunde haft möjlighet
att bli antaget. Man hade i alla fall då varit på god början och en början,
som hade kunnat leda till att man senare fått vissa förbättringar.

Nu är det tydligt, att regeringen kommer att utreda denna fråga, och gentemot
vad herr Petersson från Göteborg yttrade, att regeringen stöde med
hatten i hand för att avvakta vad som kan komma från de organisationer, som
hålla på att undersöka möjligheterna att komma till bättre samarbete, får jag
säga, att kunna dessa organisationer komma till något resultat, är det tacknämligt.
Denna viktiga fråga bör lösas på ett sådant sätt, att det blir en samförståndslösning.
Det är alldeles tydligt, att det bör vara allas vår önskan,
att man skall kunna lösa denna fråga på så bred front som möjligt, och kan
det efter den begärda utredningen framläggas ett förslag från regeringens
sida, som vi kunna ena oss om, då bör det väl vara till lycka för hela det
samförståndsarbete, som vi trakta efter.

När det yttrades här från herr Domös sida, att bränt barn skyr elden, får
jag ju säga, att man tycker, att just högerpartiet blev bränt efter 1935 års
beslut här i riksdagen. Därför borde man inte från högerhåll behövt ha så
bråttom med att framlägga denna motion i år, och folkpartiet borde ju heller
inte ha behövt framkomma med sin motion i denna fråga. Man kunde ha väntat
och sett, vad utredningen kunde komma att leda till för resultat.

Jag är förvissad örn att den nuvarande justitieministern kommer att ägna
denna fråga all uppmärksamhet och att man således har att förvänta något
förslag från regeringens sida i detta fall. Att det finns ett visst behov av
att få fram en lagstiftning i denna riktning kan jag för min del intyga, och
det är många ute i landet, som vänta på att det verkligen skall göras någonting
i denna viktiga sak. Därför skall man emellertid inte nu ovillkorligen
komma och tro, att man genom dylika motioner, som äro väckta i år, skall
kunna i ett nu lösa denna fråga och i all synnerhet sedan man fått den upplysningen,
att motionerna endast äro väckta för att man skall kunna komma
till tåls med regeringen.

Jag uttalar den förhoppningen, att vi så fort som möjligt skola kunna få

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
fram ett förslag, som kan vara så utformat, att det kan godtas av så många
som möjligt, och att frågan sålunda blir löst på en så bred front, att man
slipper så mycket strider på arbetsmarknaden. Det vore önskvärt, om vi
kunde komma till denna samförståndslösning ju förr dess hellre.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Domö: Herr talman! Jag ber först att få rätta ett missförstånd. Det
var så, att när jag uttalade mig angående motiven för högerns motion, så ville
jag därmed lia sagt, att vi som ett resultat av motionen bland annat räknade
med att åtminstone kunna få besked från regeringen. Syftet var emellertid
ingalunda begränsat till att åstadkomma besked i den mån som detta skulle
vara möjligt från regeringen, utan syftet var att ge denna lagstiftningsfråga
en stöt framåt och få höra den nuvarande riksdagens mening. Likaså kunde
det ju vara en betydelsefull sak att få reda på regeringens nuvarande inställning
till denna fråga.

På tal örn denna inställning ber jag att få tacka justitieministern för beskedet,
att frågan ligger på hans bord, i gott förvar, och är föremål för uppmärksamhet.
Men det är ju icke därmed sagt, att i och med det förhållandet, att
frågan är under uppmärksamhet i justitiedepartementet, man kan räkna med,
att den beredning, som utskottet förutsatte, verkligen kan åstadkommas inom
departementet. När justitieministern säger, att man skall vara rädd örn arbetskraften,
gör jag den reflexionen: är det verkligen så, att man inom ett departement
kan ha tillgång på så mycken arbetskraft och i all synnerhet den speciellt
sakkunniga arbetskraft, som behövs i detta fall för att kunna göra en utredning,
varifrån kan utgå ett förslag att lösa spörsmålet, när man förut inom en beredning
— trettonmannakommittén — sammansatt av framstående sakkunniga
från olika områden, gått bet på uppgiften.

Vore det så, att den uppfattning, som framgick av herrar Wohlins och Linders
anföranden här, vore representativ för regeringspartierna, då vore det verkligen
synd örn de människor, som kanske icke kunna inrymmas i de där stora
organisationerna, som herr Wohlin har så stor beundran för. Nu hoppas jag
emellertid, att denna fråga icke så där enkelt och lättvindigt, som både herr
Linder och herr Wohlin vilja göra, kommer att avfärdas av den stora svenska
allmänheten. Herr Linder sade, att han trodde, att tredje man är begravd. Ja,
kanhända för tillfället är den det, men den kanske tillhör den kategori av lik,
som kommer att titta och återuppstå i en helt annan gestalt, när den kommer
att företes inför den lagstiftande församlingen. Man fick det intrycket, när
man hörde herr Wohlin, att det var så ideala förhållanden numera på de områden,
som den ifrågasatta lagstiftningen skulle beröra, och framför allt skulle det
vara så på arbetsmarknaden. Ja, med den syn på livets företeelser, som utmärker
herr Wohlin, kan jag förstå, att han framför allt ger akt på de där stora
formationerna, som under flygande fanor och klingande spel tillkännage sin
närvaro i samhället. Har man emellertid också ett öra för de individer, som
av olika anledningar icke kunna inrymmas i dessa organisationer, då blir bilden
för betraktaren en helt annan. Är det överhuvud taget möjligt här i landet, att
de olika kategorierna kunna inrymmas i organisationer? Det är gott och val,
att landsorganisationen och arbetsgivareföreningen komma överens, men det
finns mångå kategorier, utsatta för trycket av just dessas parters samverkan,
som stå dar trängda och icke förmå att göra sig gällande. De ha ingen möjlighet
att få till stånd en sammanslutning, som nied någon effekt kan tillvarata
deras intressen. Överhuvud taget kunna de icke ens få tillfälle att komma till
tals med parterna. Lat oss exempelvis betrakta Svenska arbetsgivareföreningen.
Är den öppen för alla kategorier av småföretagare? Enligt min vetskap

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
är den icke det. Redan detta innebär svårigheter för den enskilde företagaren
att bli satt i tillfälle att på någorlunda jämställt sätt få möta sina eventuella
motståndare och framföra sina synpunkter.

Det ligger en viss fara i att allt för mycket imponeras av det lugn, som nu
synes råda på arbetsmarknaden. Är det i själva verket så lugnt, som man av
herr Wohlins anförande fick intryck av? Nej, ingalunda. De fackliga organisationerna
bedriva alltjämt sina tvångsaktioner mot särskilt mindre företagare
i stor omfattning och med oförminskad intensitet, men de lanseras försiktigare.
Offentligt låta de mindre tala om sig. Varför? Jo, därför bland
annat, att de attackerade numera äro så rädda för den fackliga bestraffning,
som väntar dem, örn de icke underkasta sig. Därför finna de sig nödsakade att
hellre »göra upp», än att för hävdande av sin rätt våga göra motstånd, ett motstånd,
som under nuvarande brist på lagar på detta område är fullständigt lönlöst,
och icke bara lönlöst, utan till och med blir bestraffat. Ge de sig till att
giva offentlighet åt bestraffningar eller dylikt, ha de att emotse ännu värre repressalier.
Därför underlåta de också att göra någonting sådant. Effektiva
och raffinerade äro organisationernas medel många gånger mot den enskilde,
det kan man icke komma ifrån. Det finns de, som i tysthet lida mer än vad
allmänheten vet örn. Ett sådant exempel som att en enskild husbyggare kan
hållas i blockad under åratal och därmed bringas till ekonomisk ruin för utpressande
av en av fackförening föregiven men icke specificerad fordran, utan
att samma fackförening ens vill uppge för vems räkning fordringsbeloppet kräves
och utan att myndigheterna kunde inskrida eller att domstol kunde döma
— vittnar icke detta örn huru stor rättslösheten och otryggheten är på detta område,
och huru hänsynslöst de fackliga organen utnyttja tillfällena? Ett
sådant fall är att inregistrera från fjolårets blockadflora. Hur är det, örn man
slår upp tidningarna? Enbart i Social-Demokraten förekommo under fjolåret
400 ä 500 blockadannonser, berörande huvudsakligen småföretagare enbart
i Stockholm och dess förortssamhällen.

Det finns alltså icke, detta fredstillstånd, som man vill göra gällande. Även
örn det är stora organisationer, som vilja ha det lugnt och bra, kunna de ibland
inbördes eller i förhållande till utomstående komma i motsatsställning, och är
det då icke farligt att låta det fortfarande vara på det sättet, att det icke skall
finnas möjlighet att få dessa tvister dragna inför domstol eller få dem avgjorda
efter motsvarande regler, som staten har uppställt för andra samhällslivets
områden? När organisationerna ha blivit en sådan makt i samhället, skall nian
icke då låta rättsordningen utformas med hänsyn till det förhållandet?

Just behovet av denna lagstiftning har varit den egentliga drivfjädern för
frambärande av vår motion, och jag inlägger en förtjänst för vår meningsriktnings
sida däri, att den icke av tillfälliga politiska konstellationer vill avhålla
sig från att säga sitt ord örn huru den anser, att tillståndet bör vara, och att
rätt bör gå före makt här i landet.

Herr statsrådet Westman: Den ärade talaren polemiserade något emot vad
jag hade sagt, och den ärade talaren ville rätta det citat, som jag hade gjort
ur hans anförande, men vad den ärade talaren sade, gick ut på, att jag borde
lia citerat, vad den ärade talaren hade velat säga. Det är mycket stora anspråk,
som man då ställer på sina åhörare. Här i kammaren få vi nöja oss
med att försöka ta vara på de värdefulla yttranden, som verkligen fällas i
kammaren.

Den ärade talaren citerade å sin sida mig, och enligt hans referat skulle jag
ha sagt, att det var min avsikt att inom justitiedepartementet verkställa en
fullfärdig utredning rörande föreningsrätten av den beskaffenheten, att den

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
kunde läggas till grund för en proposition. Det har jag naturligtvis icke sagt,
utan som kammarens ledamöter hörde, sade jag, att vi skulle inom departementet
bedriva saken på det sättet, att vi där företogo en förberedande teknisk
utredning, som sedan skulle läggas till grund för ett blivande kommittéarbete.

Jag säger detta därför att det förekommer, att det vidtages justeringar i
protokollet, och jag vill därför ha klarlagt vad som verkligen förekommit här
i kammaren.

Med anledning av den ärade talarens slutord skall jag också be att få göra
en anmärkning. Örn det är högerns mening, att det skulle vara lyckligt för
landet, därest riksdagens kamrar på grund av någon egendomlig politisk händelse
nu antogo högermotionens lagförslag, och örn den ärade talaren tror, att
en sådan lag förd ut i det verkliga livet skulle vara till minsta gagn för de
fredsfrämjande syften, som den ärade talaren sade sig vilja stödja, då har den
ärade talaren begått ett mycket stort misstag. Jag skulle vilja hemställa till
högern, att den måtte ta så pass mycken lärdom av vad som skedde 1935, att
de i framtiden bli mera böjda för att försöka få en lösning av de här frågorna
på samförståndets väg.

Herr Lindley: Det är inte utan att man får en humoristisk känsla när man
tänker på gångna tider, när vi socialdemokrater måste föra demonstrationspolitik,
därför att vi icke orkade med att genomdriva någonting, och nu finner, att
tiderna ha blivit sådana, att man på. högerhåll måste bedriva demonstrationspolitik,
ty det är icke fråga örn någonting annat än demonstrationspolitik i nu
förevarande framstöt.

De allra flesta talarna här lia icke ansett sig böra gå in i någon sorts realbehandling
av den föreliggande frågan, men herr Domö tillät sig att göra
detta, och det var, må jag säga, den mest intressanta framstöt, som här har
förekommit. Han deklarerade helt enkelt det syftemålet, att det icke är fråga
örn att åstadkomma en lagstiftning till skydd för neutral tredje man, utan
lian ville ha en lagstiftning, som skall kunna stävja fackföreningsrörelsen och
förhindra den att begå, vad han kallar övergrepp emot några enskilda individer,
alltså just motsatsen till vad man här har talat örn.

Nu tror jag för min enskilda del, att man behöver inte kosta på så värst
mycket krut på döda hökar, och jag erkänner också, att jag är ganska ensidig
i mina synpunkter, ty jag känner endast till situationen pa arbetsmarknaden.
Jag känner inte till så värst mycket, hur man på arbetsgivarhåll, kapitalisthåll,
kan utöva otillbörligt inflytande på tredje man. Då jag emellertid tanker
på situationen på arbetsmarknaden, tror jag verkligen inte pa möjligheten
att där skapa en fullt rättvis lagstiftning till skydd för tredje man. Det almin
bestämda uppfattning, att det finns ingen möjlighet att åstadkomma någonting
dylikt. Först och främst skulle jag i detta sammanhang vilja veta:
vad är tredje man? Hur vill man definiera tredje nian i detta fall? Är det den
stora allmänheten? Vid varje konflikt, som uppstår mellan arbetaare och
arbetsgivare, blir givetvis den stora allmänheten lidande. Den kan icke ta
sina förnödenheter, den blir hindrad i sin verksamhet m. lii. Där är givetvis
den stora allmänheten tredje man, och den blir alltid träffad vid dessa fackliga
konflikter. Men vad skall man göra för att kunna förhindra detta? Det
begriper jag inte. Jag förstår icke, hur man på lagstiftningsväg skall kunna
förhindra någonting sådant. Den enda möjligheten vore, att icke några fackliga
konflikter få förekomma, utan att alla sådana ekonomiska frågor skola
lösas genom obligatorisk skiljedom. Men då frågar jag: hur manga är c et,
som vilja gå nied på detta? Vilja arbetsgivarna det? Nej, säkerligen icke.
I Australien har man ju försökt lösa detta problem genom att införa obliga -

Lördagen den G mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
torisk skiljedom, men den måste man upphäva därför att den visade sig vara
olämplig.

Jag tänker på hur olika man bedömer dessa spörsmål. Arbetsgivarna lia
alltid hävdat rätten att få företaga lockout. Men en lockout riktar sig icke
bara mot de arbetare, med vilka man har konflikt. Örn det råder konflikt
inom byggnadsindustrien, så har arbetsgivarorganisationen ansett sig hava
rätt att kasta ut till exempel textilarbetarna, icke därför att man hade någon
tvist med dem, utan därför att man genom att göra dem arbetslösa kunde öva
press på den fackliga organisationen, minska understöden och minska kampmöjligheterna.
Där kan man verkligen säga, att det är tredje man som angripes.
Men finns det någon möjlighet att åstadkomma en lagstiftning, som förbjuder
arbetsgivarorganisationen att vidtaga sådana åtgärder? Jag är säker
på, att man på högerhåll icke vill vara med örn att votera en lag som på sådant
sätt begränsar arbetsgivarorganisationens rätt att vidtaga stridsåtgärder av
dylik art.

Det fanns en tredje man, som ursprungligen fördes fram i frontlinjen, när vi
diskuterade detta spörsmål. Det var då herr Frändén på sin tid väckte motion
örn skydd för handlande, som eventuellt blevo angripna i en facklig konflikt.
Herr Frändén hade förnämligast sin lilla sammanslutning i tankarna,
den som går under benämningen Arbetets frihet. Dess medlemmar användas
som strejkbrytare i fackliga konflikter, och hos de handlande som sålde proviant
till dessa strejkbrytare ville sedermera icke de organiserade arbetarna
handla. Detta var enligt herr Frändéns uppfattning ett angrepp på tredje
man, och mot sådant ville han ha skydd. Sedermera har frågan avancerat och
utvecklats på helt annat sätt, men detta var ursprunget. En lagstiftning till
och med mot sådana åtgärder kan ju emellertid endast bli effektiv mot arbetarna
efter vad jag kan förstå. Deras bojkotter och blockader måste ske öppet,
de måste meddelas allmänheten, under det att de åtgärder som vidtagas
från arbetsgivarhåll ske hemligt och i tysthet; man behöver inte annonsera
dem och tala örn dem. Det går helt enkelt till så, att av den som understödjer
arbetarna, handlar man icke; det blir ingenting offentliggjort, ingenting publicerat,
men det sker ändå. Jag skulle kunna underhålla kammaren med en
mycket lång och intressant historik över händelser som inträffat inom den organisation
jag tillhör under dess fyrtioåriga tillvaro. Jag vet hur det i all
tysthet ordnades i en hamn, där vi hade startat ett litet kooperativt företag, så
att vi icke ens kunde få köpa rotting att göra de korgar av, med vilka vi lossade
kol. Ingen vågade sälja, ty av dem som gjorde det skulle sedermera stuverifirmorna
icke köpa sin rotting, Ingenting publicerades, men firmorna voro
fullkomligt på det klara med, att om de sålde till oss skulle det och det inträffa.
Jag skulle kunna peka på dussintals dylika fall, och jag tror därför
inte på möjligheten att åstadkomma en fullt rättvis lagstiftning till skydd för
tredje man. När man gnuggat problemet riktigt ordentligt och kommit fram
med ett förslag som kail anses någorlunda rättvist är det ingen som vill ha det,
och det är vad som tröstar mig för framtiden.

Herr Woldin: Det iir åtminstone en vinst för själva saken av denna debatt,
att vi från olika håll lia rivit sönder den väv av formella synpunkter, med
vilken andra lagutskottet Ilar omgivit denna fråga, och åtminstone en liten
smula kommit in på sakens verkliga innebörd.

Herr statsrådet Westman anförde i sitt uttalande gentemot mig bland annat,
att den uppfattning av denna fråga som jag i korthet utvecklade skulle
innebära, att staten skulle avstå från att vara en rättsstat på det område det
här gäller, för den händelse icke någon lagstiftning — på sätt jag uttalade

Första kammarens protokoll 19S7. Nr 17. 3

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
en förmodan om -— skulle komma till stånd. Det finns ju för närvarande
icke någon lagstiftning på detta område, oell då skulle logiskt sett, enligt
herr Westmans uppfattning, staten i detta avseende icke för närvarande vara
någon rättsstat, och det bör ju bekymra herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Det var mycket intressant att höra herr Domös och icke minst herr Lindleys
anförande. Ty vad visa dessa anföranden, örn icke att jag och många
med mig lia rätt i vår uppfattning, att man icke kan förena den helt naturliga
och mycket begripliga inställning, som den svenska arbetsgivarvärlden
har till detta spörsmål, med den likaledes mycket begripliga inställning, som
arbetarvärlden har till detsamma. Herr Domös anförande, sammanställt med
herr Lindleys, är ett utomordentligt gott exempel på de båda skilda uppfattningar
av huvudfrågan som jag tillät mig anföra, och som göra ett lagstiftningsarbete
på detta område, även med anlitande av de mest skickliga jurister,
politiskt och socialt sett så oerhört svårt, att jag alltjämt, i likhet med åtskilliga
talare tror, att den samförståndslösning, som herr statsrådet likväl hoppades
på, är avlägsen. I den mån det lyckas herr statsrådet att ändå åstadkomma
en samförståndslösning i form av en lagstiftning örn tredje man, så
tror jag, som jag nyss anförde och flera andra talare också ha sagt, att det
blir en så pass uttunnad och för de parter, som det här gäller, så föga betydelsefull
lagstiftning, att dess reella samhälleliga värde blir mycket begränsad.

Jag har icke alls för egen del uttalat någon glädje över att samhällsutvecklingen
går i den ena eller andra riktningen. Jag har velat antyda utvecklingen
sådan den ter sig för mig och andra som lia samma uppfattning, och jag
tror att jag icke är ensam örn den meningen, att hela det samhällstillstånd, som
vi gemenligen bruka sammanfatta under benämningen det liberala tidsskedet
med dess uppfattningar i skilda hänseenden, med varje dag som går undergår
en transformation, som ställer de lagstiftningsfrågor, som här äro under diskussion,
i en helt annan belysning än den herr Hamrin — utgående från den
för honom naturliga liberala grundsynen — vill ställa dem i. Jag har varit
angelägen att understryka att jag respekterar de båda övertygade och talangfulla
representanterna i denna debatt för denna liberala samhällsåskådning,
men jag har också velat understryka, att jag tror att utvecklingen skall visa,
att den storslagna tidsålder, som de representera, numera befinner sig i transformation
till något helt nytt, och att deras förhoppningar på värdet av en
lagstiftning av denna natur komma att bli mycket minskade, för att icke säga
grusade.

Herr statsrådet Westman: Jag vill endast med anledning av den föregående
ärade talarens anförande påpeka, att en stat icke upphör att vara en rättsstat
därför att dess lagstiftning är förenad med vissa brister som man söker avhjälpa.
Vi lagstifta här i riksdagen på en massa områden. Allteftersom livet
utvecklas följa vi efter med lagstiftningen på nya områden. Detta har så
långt ifrån den innebörden att Sverige därigenom skulle upphöra att vara en
rätsstat, att det tvärtom är ett tecken på att Sverige är en rättsstat. Den ärade
talaren intog däremot den principiella ståndpunkten, att staten med hänsyn
till den framtida utvecklingen skulle avstå från att reglera de ekonomiska
mellanhavanden invånarna emellan, som kunde uppstå till följd av mäktiga
ekonomiska organisationers verksamhet. När jag hörde den ärade talarens
anförande blev jag ännu mer betänksam än jag var förut, ty såvitt jag förstod
skulle hans principiella ståndpunkt innebära, att det rent av skulle vara
förkastligt att försöka få till stånd även en föreningslagstiftning.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag orri vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Trots att debatten i hög grad kommit
att röra sig om det principiella i problemet skall jag icke ingå på ett meningsutbyte
därom.

Av herr Wohlins uppläggning av problemet, särskilt i hans senaste anförande,
fick nian det intrycket, att herr Wohlin anser intressemotsättningarna
på arbetsmarknaden vara så stora, att det överhuvud taget är uteslutet att de
skulle kunna sammanjämkas genom en lagstiftning som den nu ifrågasatta.
Om så vore förhållandet, så skulle det ju också vara meningslöst att hysa
några förhoppningar örn resultat av de förhandlingar som pågå mellan arbetsgivarföreningen
och landsorganisationen. Örn jag uppfattade herr Wohlin
rätt trodde han heller icke mycket på dessa förhandlingar. Men man måste
också draga en annan slutsats av hans anförande, nämligen att det arbete,
som till exempel herr Lindley under många år med skicklighet och icke ringa
framgång utfört, varit meningslöst. Jag kan icke dela en sådan uppfattning.
Jag tror visserligen att det under lång tid framåt kommer att råda starka
meningsmotsättningar mellan arbetsgivare och arbetare. Men å andra sidan
— och det tycker jag erfarenheten har lärt •— är jag övertygad örn, att klokheten
på båda sidor och omtanken örn det egna intresset skola lägga till rätta
för de strävanden som gå ut på att bemästra intressemotsättningarna medelst
förhandlingar, jämkningar och ömsesidigt tillmötesgående. Jag kan ej heller
acceptera den uppfattningen, att man icke kan komma till något resultat i
fråga örn skydd åt tredje man genom lagstiftning. Det hänger helt och hållet
på hur en sådan lagstiftning utformas. Den får naturligtvis icke utformas
på sådant sätt, att man under förevändning att vilja skydda tredje mans
berättigade intresse av att vara neutral, söker hämma organisationernas rörelsefrihet
och deras möjligheter att bedriva en i och för sig legitim verksamhet.

Herr Domö tycks fortfarande hysa den uppfattningen, att en tredjemanslagstiftning
framför allt skall vara en lagstiftning för att lösa intressemotsättningarna
mellan parterna. Som man hittills har tänkt sig tredjemanslagstiftningen
äro visserligen parternas intressen i viss mån berörda, eftersom
i detta sammanhang upptagits bestämmelser örn förbud mot stridsåtgärd mot
part i vissa fall, men detta har dock icke varit det väsentliga. Av herr Domös
senaste anförande framgick emellertid, att det framför allt var den saken han
önskar få reglerad; han vill ju ha förbud mot blockader som tillgripas bland
annat för att bevaka lönefordringar. Annars brukar man från högerhåll gärna
hänvisa till överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare såsom ett
lämpligt sätt att lösa vissa tvister och intressefrågor. Det borde man kunna göra
även i detta fall. När det till exempel var fråga örn att åstadkomma skydd
mot missbruk av arbetsgivares rätt att avskeda arbetare, avvisade man — enligt
min mening fullt riktigt —- tanken på en lagstiftning och rekommenderade
förhandlingar och överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna och
deras organisationer.

Jag ber till slut att få fråga: varför gick högern emot frågans lösning
1935? Det var ju dock så, att det förslag, som andra lagutskottet då hade
framlagt och som hade utsikter att få majoritet i riksdagen, örn högern velat
medverka — utan högerns medverkan också för resten — inte så värst mycket
skilde sig från det nu föreliggande högerförslaget. Varför gick högern
anot en lösning den gången? Såvitt jag förstår skedde det därför att detta
parti spekulerade i möjligheten av ett sådant politiskt-parlamentariskt läge,
att nian från denna lagstiftning örn vissa stridsåtgärder skulle kunna undanta
det allmänekonomiska området och begränsa lagstiftningen till arbetsmarknaden.
Det var naturligtvis detta som högern önskade. Den önskade en lag -

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
stiftning, som riktade sig mot arbetarnas organisationer under förevändning
att den skulle skydda tredje mans rätt, men den hesiterade inför de konsekvenser
som en allmän lagstiftning skulle få för köpmännens och liknande
intresseorganisationer. Därför ville man vänta och se vad 1936 års val kunde
ge åt tanken på en klyvning av problemet, så att lagstiftningen begränsades
till arbetsmarknaden. Man spekulerade emellertid fel. Jag tycker att
detta bör fastslås, och jag har denna gång begärt ordet för att få göra det.

Herr Hamrin: Herr talman! Endast en kort replik till herr Wohlin. Örn
det är så, att den liberala åsiktsriktningen och de liberala strävandena under
gångna tider lia fört oss fram till den höga ståndpunkt, där vi för närvarande
befinna oss, i ekonomiskt, i kulturellt och i socialt hänseende, så finns det
givetvis ingen anledning för oss att frångå densamma utan tvärtom knyta vid
och fortsätta vårt arbete på alla dessa områden till en ytterligare utveckling
och en ännu högre ståndpunkt. Jag har i min enkelhet fattat all lagstiftning
på det sättet, att den skall reglera förhållandet människorna emellan, reglera
samhällslivet. Ju större motsättningarna äro, desto nödvändigare är lagstiftningen.
Motsättningar finnas ju på alla områden. Låt mig bara erinra örn motsättningen
mellan köpare och säljare, mellan husägare och hyresgäster, mellan
egendomsägare och arrendatorer, för att bara ta några exempel. Inte har lagstiftningen
ryggat tillbaka för dessa motsättningar, utan den har tvärtom gripit
in tid efter annan, allt eftersom nya problem på olika områden lia uppstått. Det
är då ett ganska underligt resonemang, att i den situation som här föreligger vi
icke kunna göra någonting utan tvärtom skulle skada saken, och att vi, örn
jag fattade herr Wohlin rätt, skulle lämna hela detta område. Det är en ståndpunkt,
herr talman, som jag hoppas att vårt land och dess riksdag aldrig komma
att gå in för.

Herr Domö: Herr talman! Då utskottets ärade ordförande i sitt sista anförande
frågade, varför vi icke kunde biträda förslaget år 1935, ber jag att få
säga, att vi fortfarande ha den uppfattningen, att 1935 års förslag icke var ägnat
att lösa denna frågan örn lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder
på lyckligt sätt. När andra lagutskottets ordförande säger, att skillnaden mellan
1935 års förslag och vårt nu föreliggande förslag icke är nämnvärt stor,
överensstämmer detta enligt min uppfattning icke med verkliga förhållandet, ty
vi ha i vår motion visserligen undantagit den väsentliga frågan örn organisationstvång
men hänskjuta den till utredningen örn föreningsväsendets normering,
där den närmast ansetts höra hemma. Yi anse oss därför i detta sammanhang
kunna skjuta undan den frågan utan att på något sätt släppa den uppfattning,
vi haft i densamma. I den andra väsentliga frågan, den örn skydd för
kvarstannande arbetsvilliga, lia vi fortfarande samma uppfattning. Yi ha nämligen
icke haft anledning att av hittills framlagda skäl frångå vår uppfattning,
och så vitt jag kan se komma vi heller icke att få det. Och en sak vill jag framhålla
som viktig: man kan icke gå ifrån rättvisans och billighetens synpunkter,
och vi lia den uppfattningen, att dessa icke voro tillgodosedda i tillräcklig graci
i 1935 års förslag.

I anledning av herr justitieministerns yttrande, att nian bör lära av vad sorn
skett, ber jag få säga, att vi äro beredda därtill och lia försökt att anpassa oss,
men detta har hittills icke kunnat föranleda oss till en sådan inställning, som
t. ex. justitieministern för närvarande tycks lia — att ingenting skall göras åt
den här saken. Jag kan nämligen, herr talman, icke få ut något särskilt positivt
i herr justitieministerns uttalande i föreliggande lagstiftningsfråga. Väl
förstår jag, att den är föremål för uppmärksamhet och att den skall så småning -

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
om utredas, men någon strävan att få den löst med snaraste Ilar jag icke kunnat
utläsa av herr justitieministerns anförande.

Herr Wohlin: Herr talman! I anledning av de anmärkningar, som riktades
mot mig av herr statsrådet och herr Hamrin ber jag att få säga, att samtidigt
som det liberala samhället fört med sig en mängd lysande framsteg, har det också,
som jag sade i mitt inledningsanförande, fört med sig svåra samhälleliga
missförhållanden. Det har i det liberala samhället uppstått klassmotsättningar,
vartill motstycke knappast funnits under tidigare århundraden. Det har uppstått
stora fattiga människomassor, som i ekonomiskt avseende stå i den mest
skriande kontrast till den ekonomiska överklass, som herr Hamrin tillhör. När
då herr Hamrin med utgångspunkt från dessa förhållanden finner sig böra även
i fortsättningen arbeta på att främja detta av historien och förhållandena utdömda
samhällsskick, sätter jag däremot en annan politik, nämligen detta samhälles
successiva transformation till något nytt och bättre, som för samhällsklasserna
närmare varandra och avlägsnar klyftorna i ekonomiskt och andra avseenden
medborgarna emellan — allt uppfattningar, som äro totalt främmande
för herr Hamrin.

Jag hoppas, att den svenska riksdagen aldrig skall följa herr Hamrins anvisningar
beträffande framtidslinjerna för svensk samhällspolitik.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Med anledning av herr Domös sista
anförande önskar jag framställa den frågan: Örn nu det förslag till lag om ekonomiska
stridsåtgärder, som herr Domös parti har framlagt, vinner riksdagens
gillande — vilket är högst osannolikt — skulle herr Domö då anse, att ett bifall
till folkpartiets förslag vore uteslutet? Skulle han och hans parti anse sig
vara förhindrade att acceptera en sådan lösning? Örn herr Domö svarar nej,
tillåter jag mig spörja: Varför kunde han och hans parti inte då vara med på
den lösningen 1935?

fe;

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag kunde inte underlåta att begära ordet,
när herr Wohlin nu hade sitt tredje anförande. Ty örn någon är bakom alla
politiska flöten, så är det väl Wohlin i det här fallet.

Herr Wohlin skall aldrig försöka inbilla oss, att det inte är för individens
frihet vi kämpa. Det latinska liber betyder »fri», och nu vill Wohlin kasta
över bord detta historiens och alla partiers genomgående ideella mål för att
driva oss i armarna på föreningar, juridiska personer — skapade, konstgjorda,
utan själ! Nej, liberalismens ofantliga insats i världen för politisk frihet är
bestående för alla tider, socialismen vill fullkomna den med även ekonomisk
frihet, och framtiden kommer att fullända den med andlig frihet.

Herr Wohlin skall inte inbilla sig, att han står på höjdpunkten av utvecklingen,
när han vill trampa individernas frihet under fotterna.

Herr Domö: Herr talman! Jag trodde, att andra lagutskottets ordförande
av mitt föregående anförande drog den slutsatsen, att jag på hans fråga, örn vi
kunde biträda folkpartiets motion, skulle svara nej; vi ha nämligen icke samma
uppfattning i detta fall som folkpartiet, och vi kunna icke biträda dess nu
framförda förslag.

Herr Hamrin: Ja, herr talman, jag lämnar åt herr Wohlin att bevisa på ståendet,

att den liberala utvecklingen bidragit att skärpa klassmotsatserna i
detta land eller i något land överhuvud taget. Jag erinrar örn, att under de
gångna tiderna just det liberala partiet tillsammans med socialdemokraterna tid

Nr 17.

Lördagen den G mars 1937.

Lagförslag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (Forts.)
efter tid, år efter år Ilar verkat i syfte att utjämna striderna mellan klasserna,
och jag slutar, herr talman, med att uttala min förhoppning, att bondeförbundets
ståndpunkt i denna fråga är den, som här förfäktats av herr justitieministern
och herr Heiding, och inte den, som har förfäktats av herr Wohlin, liksom
jag också hoppas, att den ståndpunkt, som socialdemokratien nu intager till
frågan, är den, som här representeras av herr Sigfrid Hansson, och inte den,
som företrädes av herrar Linder och Lindley.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag ber endast som replik till herr
Domö att få säga, att då har högern alltså icke menat allvar med sin motion.
Motionen är tydligen endast en flaggning för tredje man, men icke ett allvarligt
försök att åstadkomma en god lösning.

Herr Domö: Skulle detta anförande av herr Sigfrid Hansson innebära, att
han anser, att en motion icke får väckas? Det är illa ställt med demokratien,
örn en minoritet ej utan klander skall få framföra sin mening.

Herr Hansson, Sigfrid: Nej.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av utskottets hemställan.

I fråga örn punkten a), fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle godkänna den
av herrar Österström och Knut Petersson vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de beträffande punkten b) förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till den av herr P. Sandström m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 166, angående ytterligare statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag;
nr 167, angående lindring i köpevillkoren vid försäljning av viss kronoegendom,
m. m.;

nr 168, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond;
nr 181, angående fortsatt reglering av tillverkningen och avsättningen av
potatismjöl; samt

nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli
1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Omförbud Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning av väckta
mot utställa,!!- motioner om visst tillägg till 11 kap. strafflagen.
de av blockad vakter

m. m. Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 169 i första
kammaren av herr Velander m. fl. och nr 349 i andra kammaren av herr Bagge
m. fl.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Örn förbud mot utställande av blockadvakter m. m. (Forts.)

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att i 11 kap. strafflagen skulle upptagas en ny paragraf, betecknad
16 §, av följande lydelse:

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande
av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten
till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra
riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd
är. _

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1937.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Tamm, Wistrand,
Skoglund och Sandström i Sollefteå på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte antaga i motionerna I: 169 och II: 349 avsedda lagförslag.

Herr Wistrand: Herr talman! De uppträden, som då och då förekomma i

samband med vakthållning och utdelande av blockadmeddelanden å allmän
plats, äro ofta av ganska stötande natur och väcka ej sällan ogillande långt in
i leden av de organisationer, i vilkas namn de bedrivas.

Den bestämmelse, som motionen avser, fanns redan i den utredning rörande
ekonomiska stridsåtgärder, som verkställdes av professor Bergendal, och jag
tror, att professor Bergendal bättre än kanske någon annan skulle kunnat göra
det har sammanfattat avsikten med en sådan bestämmelse, när han yttrar —
jag skall be att få citera det — att »dylika offentliga försök att förmå åtminstone
delvis okända personer att deltaga i en blockad eller bojkott å ena sidan
synnerligen ofta innebära en kränkning av dessa personers självbestämningsrätt,
även örn något i egentlig mening straffbart icke förekommer eller åtminstone
icke efteråt kan bevisas, och å andra sidan i de flesta fall torde vara
onödiga såsom medel att åstadkomma en fullt frivillig anslutning till en legitim
ekonomisk stridsåtgärd».

Det är också påtagligt, att dessa gatuuppträden under intrycket av^ den allmänna
uppfattningen på de senare åren betydligt minskat, vilket, såvitt jag
kan bedöma, är ett mycket gott bevis för den ringa betydelse de ha som ett led
i organisationsväsendet och de stridsåtgärder, som man i hägn av detta organisationsväsende
företar. Men därför är ju på intet sätt en lagstiftning onödig.
Det har förekommit flagranta fall, som vi alla ha i minnet, och nya fall kunna
när som helst dyka upp —- mången gång kanske förorsakade just av sådana
organisationer eller organisationsmedlemmar, vilka minst beflita sig örn lojalitet
och återhållsamhet mot utomstående i sina stridsmetoder.

Den lagbestämmelse, som här föreslås, kan ju lösas alldeles fristående och
har icke sådant direkt sammanhang med förslaget till lag om ekonomiska
stridsåtgärder, att en ändring på denna punkt skulle vara betingad av denna
lag.

Nu har man gjort en mycket prononcerad invändning mot förslaget — man
kan måhända säga, att det är utskottets huvudinvändning — nämligen att
förutsättningen för att man skulle kunna genomföra en lagbestämmelse i enlighet
med motionärernas yrkande skulle vara en komplettering av tryckfrihetsförordningen.
I den mån tryckta uppmaningar till deltagande i blockad
äro att hänföra till tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening, så

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Örn förbud mot utställande av blockadvakter m. m. (Forts.)
skulle, menar man, den föreslagna lagbestämmelsen stå i strid med bestämmelsen
i § 1 mom. 12 tryckfrihetsförordningen, som säger, att »hinder icke skall
föreligga för en skrifts föryttrande». Denna uppfattning har på sin tid hävdats
av professor Bergendal och, örn också på skruvar, av trettonmannakommissionen,
vilken yttrar, att den med hänsyn till den strängt bokstavsbundna
tolkning av tryckfrihetsförordningen, som framträder i rättspraxis, icke vågar
antaga, att en ändring av § 1 mom. 12 tryckfrihetsförordningen kan undgås.

Om man ser på detta uttalande, får nian ganska klart för sig, att endast
strängt formalistiska tankegångar kunna ge anledning till en dylik tolkning.
Rättstillämpningen är ju mycket formalistisk, ehuru jag i detta sammanhang,
där det gäller tryckfrihetsförordningens tolkning, måste framhålla, att den
icke grundar sig på en tolkning efter ordalydelsen. Tryckfrihetsförordningen
talar nämligen om »föryttrande», och föryttrande kan, enligt sin ordalydelse,
icke betyda något annat än försäljning. Praxis har dock därunder hänfört jämväl
gratisutdelning. Emellertid är den tolkning som utskottet åberopar ingalunda
allmänt omfattad av juridiska auktoriteter. Överståthållarämbetet har
sålunda i sitt yttrande över professor Bergendals utredning framhållit, att det
enligt dess mening kan ifrågasättas, huruvida ett stadgande, sådant som det
i motionen omfattade, skall för sin laglighet förutsätta ändring i tryckfrihetsförordningen.
Det skydd, som denna lämnar för föryttring av skrifter, har,
säger ämbetet, aldrig stått i vägen för och naturligtvis aldrig avsetts skola
stå i vägen för ett spridande av dylika skrifter på ett sätt, som finnes stridande
mot god ordning.

Meningarna i denna sak äro ju, som jag uppvisat genom denna redogörelse,
delade, och frågan kan måhända icke lösas annat än av en auktoritativ instans,
sådan som lagrådet. Jag och mina medreservanter ha icke kunnat inse, att
en ändring av tryckfrihetsförordningen skulle vara oundgängligen nödvändig
och att man därför skulle nödgas invänta tidpunkten för en sådan, vilket skulle
ytterligare fördröja lösningen av denna fråga. Det rör sig örn en sak, som enligt
vår uppfattning icke berör väsentliga intressen för någon part på organisationsområdet
men som ofta ger anledning till irritation, obehag och otrevnad,
ofta nog även oordning. Det är ett samhällsintresse att frågan blir löst, och
enligt min mening är den mogen för sin lösning.

Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att helt
kort motivera utskottets avslagsyrkande.

Jag ber med hänsyn till vad den förste ärade talaren yttrat rörande riskerna
av oordningar i samband med blockader och deras upprätthållande att få
erinra örn vad socialministern framhöll i sin proposition vid 1935 års riksdag,
då han uttalade: »Det är dessutom uppenbart att även utan det föreslagna

tillägget till strafflagen verkliga övergrepp, som må förekomma i samband
med vakthållning, kunna beivras med stöd av gällande lag och ordningsföreskrifter.
Sålunda äger otvivelaktigt ordningsmakten ingripa därest utdelandet
av blockadmeddelanden sker på ett aggressivt eller eljest förargelseväckande
sätt eller på ett sätt som hindrar trafiken. Detsamma gäller i fall ett blockadeller
bojkottmeddelande, som offentligen utdelas, är förbundet med uppmaning
till brukande av våld eller till användande av andra brottsliga medel.»

Men därjämte skulle jag vilja fästa uppmärksamhet på en sida av saken,
som jag tror är kanske väl så viktig som den, som herr Wistrand gjort sig till
talesman för. En lagstiftning av denna art skulle otvivelaktigt också komma
att drabba fullt legitima och med det allmänna rättsmedvetandet helt överens -

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Örn förbud mot utställande av blockadvakter m. m. (Forts.)
stämmande blockad- och bojkottåtgärder. Jag ber att få erinra örn den kamp,
som man då och då nödgas upptaga mot vad man kallar smutslitteratur och
obskyra pressalster och som tagit sig uttryck i stridsåtgärder, vilka tydligen
skulle komma att avsevärt försvåras, ja, kanske rent av omöjliggöras, om motionärerna
finge sin vilja igenom.

Längre tror jag icke jag har anledning uppehålla mig vid saken nu, utan ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner örn åtgärder till förhindrande av samhällsfarliga arbetsinställelser.™^®^^

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom in“^fser
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 170 i för- lns “ e ser''
sta kammaren av herr Velander m. fl. och nr 350 i andra kammaren av herr
Bagge m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som
kunde vidtagas i syfte att förhindra samhällsfarliga arbetsinställelser, samt
örn framläggande av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Tamm, Wistrand, Skoglund och Sandström
i Sollefteå, vilka av angivna orsaker hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning rörande de åtgärder, som kunde
vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt örn framläggande
av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Herr Wistrand: Herr talman! Den motion som behandlats i detta utlå tande

rör sig på ett område som mycket länge varit föremål för statsmakternas
intresse och där samhället också har betydande intressen att bevaka.

Det partsförhållande, som vi äro vana vid att se konstituerat ute i livet i
förhållandet mellan företagare och anställda, har icke sin motsvarighet i de
fall, där det allmänna eller företag med mer eller mindre allmännyttiga uppgifter
står som arbetsgivare. Man kan konstatera det säregna förhållandet, att
arbetsgivarparten där har en helt annan, oskyddad ställning än i de flesta
andra fall på arbetsmarknaden. Han har icke något effektivt stöd av en organisation
som kan komma till hans hjälp, örn han skulle bli attackerad, och de
uppgifter han i samhällets intresse förvaltar äro ofta nog sådana, att de endast
med svårighet kunna utföras under en arbetskonflikt. Uppstår en sådan gå
följderna ofta nog direkt ut över samhället självt och dess inbyggare. Att samhället
på detta sätt har visat sig sårbart har också kunnat utnyttjas i rätt

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Om förhindrande av samhälls farlig a arbetsinställelser. (Forts.)
många fall, vilket man skulle kunna visa med siffror som äro tillgängliga för
en var. Det är ett mycket klart samhällsintresse, som icke av någon kan förnekas,
att denna sårbarhet på ett eller annat sätt bör minskas. Det står överhuvud
taget i mycket dålig relation till hela den uppfattning som anser, att
samhällets ekonomiska verksamhet bör utsträckas över allt vidare områden, att
just i de fall där samhällsdrift redan förekommer och där dessutom driften
avser tillgodoseende av viktiga, för samhällsbyggnaden primära behov, samhället
i förhållandet till sina arbetare skulle vara försatt i den sämsta ställningen
av alla företagare. Det stämmer lika litet med en modern samhällsuppfattning,
att samhällsmedlemmarna skola äga sämsta möjliga trygghet för att
de tjänstbarheter, som de erhålla från samhället, under alla omständigheter
komma att utgå, och att samhället skall var sämst rustat att stå emot hotet
av arbetskonflikt från de anställdas sida.

Denna fråga har gång på gång uppställt sig med krav på lösning, men lösningen
har lika ofta undanskjutits. Motionärerna framhålla med rätta som
en egendomlighet, att den under 1920-talet icke mindre än fyra gånger blivit
överlämnad till utredning, ehuru intet förslag till lagstiftning har kunnat åstadkommas.
De sakkunniga som på sin tid tillsattes för verkställande av förberedande
utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden
av det ekonomiska livet — den s. k. nothinska kommittén — hemställde
med behjärtande av denna frågas viktiga och säregna natur, att det genom
särskilda sakkunniga måtte utredas, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter
kunde förhindras i sådana fall, där verksamheten icke avser att i
främsta rummet tillgodose en arbetsgivares ekonomiska intresse. Denna utredning
har ännu icke kommit till stånd. De skäl som åberopas för denna underlåtenhet,
nämligen förhandlingarna mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen,
måste jag alldeles speciellt i detta fall anse mycket litet bärande.
Vad kan det egentligen tänkas komma ut ur dessa förhandlingar, som
kan vara till någon vägledning vid lösningen av just denna fråga? Några normerande
bestämmelser för organisationernas allmänna umgänge på arbetsmarknaden,
säger utskottet. Men tror verkligen utskottet självt på att detta
kommer att lia någon egentlig betydelse för undanröjande av allmänfarliga
_ konflikter, som röra sig på ett helt annat område än dessa organisationers
gemensamma arbete avser? Dessa förhandlingar mellan arbetsgivarna
och arbetarna anser jag för min del mycket värdefulla i sig
själva och på stora områden av samhällslivet, men jag finner det mycket litet
tilltalande, att de skola begagnas att förhindra en lösning av en fråga, där
samhället är direkt intresserat på ett helt annat sätt än i något annat fall.

Återigen är det intressant att konstatera motsättningen mellan den teoretiska
uppfattning, som hävdar samhällets suveränitet och nödvändigheten av dess ingripande
även på områden, där, åtminstone enligt min uppfattning, den privata
företagsamheten skulle reda sig bäst utan samhällets hjälp och pekpinnar,
och denna ömkliga praktik att krypa bakom förhandlingar mellan tvenne enskilda
organisationer, där ingen av de förhandlande parterna veterligen åtagit
sig att bevaka intressen, som ligga utanför deras intressessfär, för att undgå
att taga ställning till ett effektivt värn örn ett så klart och renodlat samhällsproblem
som här föreligger.

Det är att märka att den nothinska utredningskommittén, vars utredningsyrkande
jag nyss åberopat, icke delat utskottets mening örn värdet av dylika förhandlingar
på detta område. Den föreslog nämligen dels en utredning om förbud
mot vissa stridsåtgärder, där den rekommenderade en överenskommelse efter
förhandling med vederbörande organisationer, dels ock en särskild, fristående
utredning örn förbud mot allmänfarliga konflikter, därvid naturligt

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Örn förhindrande av samhälls farlig a arbetsinställelser. (Forts.)
nog intet nämndes om några förhandlingar mellan organisationerna, som enligt
denna kommittés uppfattning ha sin tillämpning på helt andra områden.

De sakkunnigas betänkande är föremål för.prövning hos Kungl. Maj:t, säger
utskottet. Ja, men prövningen har hittills icke föranlett den utredning, som
förutsatts som en följd av omprövningen. Vi ha i varje fall icke sett något av
den, och den har icke kommit till uttryck utåt. De pågående förhandlingarna
böra avvaktas, säger utskottet vidare. Jag tror mig ha klargjort, hur liten inverkan
de kunna hava på denna fråga.

Jag förstår för min del icke meningen med denna dilatoriska politik. Jag
förstår den icke ur någon synpunkt. Ty — som det redan förut i dag i annat
sammanhang har framhållits — när det gäller lösningen av svåra sociala konfliktproblem
av allmän natur, bör väl tidpunkten vara lämpligast när det i stort
sett råder lugn och samförstånd på arbetsmarknaden. Då är det i själva verket
den bästa tidpunkten att gå till en samvetsgrann och lidelsefri utredning i motionens
syfte. Vinner frågan ur någon synpunkt på att tagas upp vid en tidpunkt,
då känslorna kommit i svallning genom kanske mycket ^flagranta aktuella
fall, där samhällsintressena möjligen fått sitta emellan på ett sätt som
upprör sinnena i deras innersta? Föreligga då större förutsättningar för en
lugn avvägning mellan organisationernas och samhällets berättigade intressen
eller överhuvudtaget för en lösning som tillfredsställer^dem, vilka nu^under
olika förevändningar önska ställa frågan på framtiden? Jag har svårt att
föreställa mig detta; just nu föreligga otvivelaktigt de bästa förutsättningarna
för att frågan skall bliva objektivt utredd med alla synpunkter beaktade. Det
synes mig att vi icke böra låta detta tillfälle ga oss ur händerna.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som nu föreligger
till kammarens behandling, har ju mycket starkt tycke med den tredje man,
som vi tidigare i dag ha avverkat. Den far kanske anses vara av litet mindre
storleksordning, men den härstammar dock från en tid, då motioner örn utredningar
av detta slag oupphörligt väcktes.

Det förhåller sig emellertid på det sättet, att lika väl som det är fredligt
på arbetsmarknaden i vårt land beträffande de härjningar, som den s. k. tredje
man på sin tid vållade, så är det för närvarande lika kemiskt fritt från s. k.
samhällsfarliga arbetsinställelser. Det kan ju tänkas, att vi definitivt ha
passerat den tidsperioden, när de överhuvud taget förekomma, och da mäste
man säga, att det icke finnes stor anledning att längre syssla med detta spörsmål.
Jag vill för min del visst icke förneka, att förhållanden förelegat, som
krävde ett övervägande av dessa angelägenheter, men för närvarande är det
ju, som jag nyss anförde, rätt fredligt, och det är rätt länge sedan man hade
någon konflikt mellan en arbetargrupp och någon kommunal samhällelighet;
det är ju närmast på detta område man riktar tanken.

Utskottet framhåller i sin avslagsmotivering, att en lagstiftning på detta
område är mycket vansklig att genomföra, ty man stöter på betydande svårigheter,
när det gäller att begreppsmässigt avgränsa dylika »samhällsfarliga.»
konflikter. Envar inser ju, vilka dessa svårigheter äro. Det viktigaste, när
man skall göra cn lagstiftning på detta område, är att halla .skillnaden klar
mellan konflikter av olika slag. Jag skulle för min dol vilja fråga herrar
anhängare av en lagstiftning av denna art. huruvida t. ex. den konflikt, som
nyligen förekom vid aktiebolaget Vin- och spritcentralen, var en samhällsfärlig
konflikt eller icke? Örn jag skulle döma av vissa tidningars insändareavdelningar,
var denna konflikt samhällsfarlig i allra högsi a potens, men skulle
jag döma av vissa andra meningsyttringar i annan press, var den inte sam -

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Örn förhindrande av samhällsfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
hällsfarlig i minsta mån, ty den höll på att skapa det alkoholförbud, som vi
inte kunna få på annat sätt i detta land. Hur skall man ställa sig vid konflikter
av denna art? Den var kanske samhällsfarlig för statsbudgeten med
hänsyn till den minskade konsumtionen, men den var inte samhällsfarlig i den
sedvanliga betydelse, som man lägger i detta uttryck.

Jag tror därför, att vi även här böra ta saken synnerligen lugnt och vänta
och se. Och även örn den siste ärade talaren hade rätt däri, att de förhandlingar,
som för närvarande föras mellan Svenska arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen, väl inte direkt komma att syssla med just detta delproblem
i arbetskonflikternas historia, så komma emellertid — jag är säker
på att herr Wistrand är ense med mig därom •— sådana överenskommelser,
som kunna träffas i anseende till den stora arbetsmarknaden i sin helhet, att
ha en uppfostrande betydelse jämväl för det avsnitt, där vi för närvarande
uppehålla oss.

Det har inte ansetts innebära nog starka skäl, har jag hört förut här i dag,
att en fråga är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Annars skulle även detta
kunna anföras, beträffande föreliggande problem, och det är tydligt, att det
kräves ett initiativ från Kungl. Maj:ts sida, om vi skola kunna komma fram
till någon lagstiftning pa detta område — som jag emellertid för min del
anser är fullkomligt överflödig. Det förhåller sig ju nämligen så, att de olika
samfälligheterna och de olika arbetargrupperna på dessa områden, som här
närmast avses, förhandla örn sina intressefrågor precis på samma sätt som
man gör. på arbetsmarknaden i allmänhet. Och föreligger det intet behov av
lagstiftning på ett visst område, så bör man inte påyrka en sådan för lagstiftningens
egen skull.

På dessa motiv, herr talman, tillåter jag mig hemställa örn bifall till andra
lagutskottets nu föreliggande utlåtande.

Herr Wistrand: Den siste ärade talaren framhöll, att vi på senare år varit
i hög grad fredade från samhällsfarliga konflikter. Ja, det är alldeles
rätt, men jag vill säga, att samhället i allmänhet fått vara med örn att köpa
aen freden ganska dyrt. Det bär fått betala rätt mycket för den. Det är
ingen tillfällighet, att lönestegringen t. ex. för kommunalarbetare, anställda
vid kommunala verk och byggnadsarbeten, från år 1913 varit 65 procent högre
än den genomsnittliga lönestegringen för arbetare i vårt land. Det är sålunda
alldeles klart, att om samhällets svaga ställning inte kommit till uttryck i
öppna konflikter, har den kommit till uttryck på andra sätt, genom att samhället
fått mycket dyrt betala sin svaghet att inte kunna taga en konflikt.

Herr Hagman frågade vidare, om konflikten vid Vin- och spritcentralen
vöre samhällsfarlig eller ej. Därpå vill jag inte ge något svar. Det anser
jag vara en sak,. som Kungl. Majit får låta utreda. I Norge betraktas, i förbigående
sagt, sådana konflikter som samhällsfarliga. Man har lag därom,
som herr Hagman kanske vet.. Men jag vill inte gå så långt, jag vill bara,
att saken skall utredas, och tidpunkten är lämplig att utreda saken. Jag
begriper inte, varför man sätter sig däremot.

Herr Lindhagen: Spritkonflikten var väl inte »samhällsfarlig». Dep gick
visserligen ut. över statens inkomster, uppbyggda på lockelsen för individen
att. förstöra sin hälsa, men den räddade i viss mån individerna en tid från
dylika lockelser.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Om förhindrande av samhälls farliga arbetsinställelser. (Forts.)
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—34-.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 35—40.

Kades till handlingarna.

Punkterna 41—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 61 och 62.

Kades till handlingarna.

Punkterna 63—83.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84.

Kades till handlingarna.

Punkterna 85 och 86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Under punkten 87 av nionde huvudtiteln i innevarande års statsverkspro- Anslag till
position hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Befrämjande av mindr^höjande av det
jordbruk: Höjande av det mindre jordbruket för budgetåret 1937/1938 anvisa ''

ett reservationsanslag av 72,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:20 av herr Mannerskantz m. fl., likalydande med II: 64 av herr Gustafson
i Kasenberg m. fl., vari hemställts, att till Befrämjande av mindre jordbruk:
Höjandet av det mindre jordbruket för budgetåret 1937/1938 måtte
anvisas ett reservationsanslag av 92,000 kronor; samt

2) 11:282 av herr Larsson i Hede m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln, punkt 87, måtte
besluta att till främjande av det mindre jordbruket, höjande av det mindre
jordbruket för budgetåret 1937/1938 utöver äskade 72,000 kronor ytterligare
anvisa ett reservationsanslag av 245,000 kronor, tillsammans ett reservationsanslag
å 317,000 kronor, i syfte att återupptaga premieringsverksamheten.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 20, II: 64 och II: 282, till Befrämjande av mindre jordbruk: Höjan -

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)
de av det mindre jordbruket för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 72,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sederholm, Mannerskantz
och Gustafson i Kasenberg ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna 1:20 och
II: 64 ävensom med avslag å motionen II: 282, till Befrämjande av mindre jordbruk:
Höjande av det mindre jordbruket för budgetåret 1937/1938 anvisa ett
reservationsanslag av 92,000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Under denna punkt har jag både såsom
motionär och reservant föreslagit, att anslag skulle beviljas för att möjliggöra
studieresor för mindre jordbrukare, och jag skall nu be att få något motivera
detta förslag.

Under många decennier har ett anslag utgått för detta ändamål, såväl för
studieresor som för annan upplysningsverksamhet, kursverksamhet, för
mindre jordbrukare. Jag är av den uppfattningen, att denna form av hjälp
till mindre jordbrukare är en synnerligen lämplig form av hjälp till självhjälp.
Undervisningsverksamheten har varit av två slag, dels studieresor,
dels kurser. Båda dessa former torde vara lämpliga, och de komplettera varandra.
Emellertid ligger det väl så till, att den ena formen, undervisningskurserna,
inte ensam kan vara till fyllest, detta av den anledningen, att det
ofta är svårt för deltagarna i sådana kurser att följa undervisningen. Hushållningssällskapen
anordna sådana kurser under en eller två dagar, och de
bestå, av föreläsningar, som hålla på hela dagarna. Det är inte så svårt att
förstå, att deltagarna, som ju inte äro så tränade på att följa sådana föreläsningar,
ofta slappna i intresset och inte få den behållning, som kurserna
äro avsedda att ge. Men de lärdomar och erfarenheter, som de inhämtat genom
besök på väl skötta gårdar, vare sig dessa äro små eller stora, äro av den
arten, att de^fastna i minnet och bli åskådliga på ett helt annat sätt än det, som
inhämtats på teoretisk väg.

Orsaken till att anslaget drogs in framhålles i den kungl, propositionen.
Den var, att det ekonomiska läget under 1932 var sådant, att besparingar
skulle göras överallt, där sådana överhuvud taget vore möjliga att göra. Detta,
att det ekonomiska läget var så pressat, var det enda skäl, som anfördes. Man
kan „ givetvis inte nu göra gällande, att man har råd till vad som helst, men
i fråga örn anslag av denna storleksordning torde dock inte det ekonomiska
läget vara sa obönhörligt hämmande som det var då. Det är delvis av den
anledningen som jag anser det vara riktigt, att den verksamheten ånyo tages
upp.

Under behandlingen i utskottet av denna punkt gjordes några invändningar,
bl. a. att studieresorna visserligen vore nyttiga och bra, men att de i många
fall bleve mera lustresor än studieresor. Jag tror inte, att man på allvar
kan hävda detta. Om man följt med denna verksamhet och sett resultaten av
densamma, så vet „ man, att erfarenheterna peka i gynnsam riktning. Att
de deltagande också ha nole av resorna menar jag inte är något fel. Men jag
har själv sett många småbrukare, som under gångna år varit med örn dessa
studieresor.. När de ha kommit hem, lia de så småningom börjat få upp ögonen
för utvecklingen pa jordbrukets område, som de sett på bättre skötta gårdar.
Sedan ha deras grannar sa småningom tagit exempel efter dessa. Denna
form av jordbrukets utveckling anser jag ha varit rätt påtaglig. Där en vaken
småbrukare fatt vara med pa en sadan resa, har han oftast efteråt utgjort ett
gott exempel för sina grannar.

Lördagen den 0 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)

Vidare framställdes den invändningen inom utskottet, att det skulle vara
onödigt att nu taga upp denna verksamhet, därför att människorna nu i allmänhet
vore mera rörliga och reste mera än förr. Jag tror, att detta har
sin riktighet, när det gäller de flesta grupper av människor här i landet, men
jag tror, att just småbrukarna även nu lia svårare än andra att fara till andra
trakter. I sin egen socken och sitt eget härad komma de givetvis. åt att se
sig örn, men de komma inte ut på resor till andra län och andra jordbruksbygder.
Det torde fortfarande vara svårt för dem att resa i sådan utsträckning,
att det kan ha någon betydelse för att utveckla deras energi och företagsamhet.
Just den kategori, det här gäller, består nog av dem, som äro
minst rörliga nu för tiden.

Örn man kunde åstadkomma återhållsamhet i allmänhet pa samtliga budgettitlar
och verkligen göra sparsamheten till en ledstjärna, skulle man givetvis
kunna reflektera på att spara även på ett sådant här anslag, men vi seju, att
så inte är fallet, och då tycker jag, att det är synd, att inte också detta
önskemål blir tillgodosett. Da anslaget inte är större än det är, tycker jag,
att det i alla fall skulle kunna få slinka med i de uppgörelser, som träffats
mellan regeringspartierna. Jag tror, att åtminstone det ena av dessa partier,
och antagligen båda, inte vill förneka nyttigheten av detta anslag. Jag tror
därför, att man har ganska goda skäl, när man yrkar bifall till det.

Jag skall alltså, herr talman, be att få framställa det yrkande, som är framfört
i den reservation, vilken fogats till denna punkt.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Om det föreliggande

utskottsbetänkandet rörande nionde huvudtiteln skulle jag vilja säga, att utskottet
har behandlat huvudtiteln på ett ur min synpunkt tillfredsställande
sätt. Det kan ju inte heller komma i fråga, att jag skulle vilja kritisera dem,
som nu vilja bevilja mer pengar än det har varit möjligt för mig att upptaga på
de olika punkterna, när jag haft att hålla mig inom en viss ram för huvudtiteln
i dess helhet. I föregående års nionde huvudtitel framhöll emellertid
departementschefen, att hela främjandet av småbruksverksamheten och de
mindre jordbruken tålde en översyn, och man ville försöka att lägga det efter
delvis andra linjer än tidigare. Detta gällde inte minst premieringen. Denna
departementschefens uppfattning underströks av 1936 års jordbruksutskott.
Nu föreligger ett förslag, utarbetat av lantbruksstyrelsen. Detta förslag berör
ju i eminent grad hushållningssällskapen och andra institutioner, och
därför remitteras förslaget nu för yttranden. Jag ansåg i det sammanhanget,
att det var riktigast, att man försökte invänta, att detta förslag blir färdigt,
då man inhämtat yttranden och fått taga del av hur olika korporationer se

på det. .

Jag kan betyga det behjärtansvärda i denna verksamhet och instämmer
med den föregående ärade talaren, rörande den betydelse dessa resor åtminstone
tidigare haft för småbrukarna. Enligt mitt sätt att se ha de haft mycket
stor betydelse, inte minst därför att dessa människor fått komma ut från
sin många gånger ganska stora enformighet och se någonting annat i livet
och därmed kanske få något litet ljusare intryck än de hade, då de gmgo
hemma. Men då jag läste, vad föregående ars utskott yttrat, da^ det också var
aktuellt att höja detta belopp, fick jag närmast den uppfattningen, att jag
var i mycket gott sällskap med jordbruksutskottets medlemmar, då jag menade,
att man skulle avgöra hela frågan i ett sammanhang. Föregående år
förelågo också motioner, och då häntydde utskottet inte pa den utredning, som
försiggick, utan sade: »I motionerna 1:62 och 11:191 framställt förslag att
höja anslaget för anordnande av studieresor fran av Kungl. Maj:t äskade 5,000

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)
kronor med 20,000 kronor till 25,000 kronor kan utskottet ■— under erinran,
att Kungl. Maj:ts framställning härutinnan överensstämmer med lantbruksstyrelsen
anslagsberäkning — icke biträda.» Örn inte jag tar fel, var den
siste ärade talaren medlem av jordbruksutskottet även föregående år, och följaktligen
räknade man då med att herr Mannerskantz delade den uppfattningen.
Nu föreligger, tycker jag, så mycket mer skäl att vänta och se, då man
får ett ^förslag från lantbruksstyrelsen, som nästkommande års riksdag kan
taga ståndpunkt till.

^Även örn herr Mannerskantz väl kan vilja försöka reparera litet av sitt
ståndpunktstagande emot småbrukarna förra året, då hans hjärta var ganska
iskallt i fråga örn vissa bidrag till småbrukarna, så tycker jag, att ivern inte
skulle behöva bli så brinnande, att man inte skulle kunna vänta till ett kommande
ar med att låta småbrukarna få del av de högre resebidragen.

Vad som nästan mest förvånar mig är, att jag ser, att herr Sederholm är
med på reservationen. Det sällskap jag har haft med honom i jordbruksutskottet
har givit mig den uppfattningen, att herr Sederholm mycket sällan
vill gå med på en anslagsökning, särskilt då en fråga sammanhänger med
någonting, som är under utredning. Jag kan inte konstatera någonting annat
än att han nu måtte lia gripits av en ungdomlig entusiasm, som jag inte
känner igen från gamla tider.

Herr Granath: Ett bifall till den reservation, som föreligger här, skulle
innebära en höjning med 20,000 kronor av det anslag, som föreslagits av
Kungl. Majit. ^Utskottet har emellertid inte bara haft att behandla den motionen,
^utan i år har, underligt nog, väckts en massa motioner särskilt från
högerhåll, vari föreslagits höjningar av anslagen under nionde huvudtiteln.
Man måste uttala sin förvåning häröver, särskilt som huvudtiteln inte blivit
missgynnad i år jämfört med tidigare år, utan tvärtom. Jag skulle tro, att
utgifterna på huvudtiteln ha ökats med i runt tal över en miljon kronor. Men
örn utskottet skulle ha bifallit alla motioner, som det haft att handlägga i
samband med behandlingen av huvudtiteln, så skulle det lia blivit en ytterligare
ökning med i runt tal fyra och en halv miljoner.

I denna, fråga förekommer ju, såsom departementschefen redan har omtalat,
en utredning om nya grunder för premieringen av de mindre jordbruken, som
det här är fråga örn, och då finns det väl ingen anledning att gå händelserna
i förväg, innan utredningen är färdig.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sederholm: De,t tycks inte råda någon meningsskiljaktighet angående
lämpligheten av dessa studieresor och det välsignelsebringande inflytande,
man kan påräkna av sådana. Det har också varit smärtsamt för jordbruksutskottet
och även för mig att de föregående åren vara med örn en begränsning
både av småbrukspremieringen och särskilt av dessa studieresor. Man
har ju böjt sig för det finansiella läget, men när det nu ljusnar, är det ju
rimligt och naturligt, att man såsom motionärerna här lia gjort försöker komma
till ett bättre förhållande.

Då anföres den pågående utredningen som skäl häremot. Det framhölls
vid. föregående års riksdag, att departementschefen pekat på att utredning
pågick örn nya former. Då uttalade utskottet, att det ansåg, att utredningen
borde verkställas snarast och bedrivas så, att förslag örn småbrukspremieringens
återupptagande kunde underställas 1937 års riksdag. Detta var förutsättningen
för att man inte då skulle gå in för att vidtaga några åtgärder

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)
vare sig i det ena eller det andra avseendet med avseende å småbrukspremieringen
eller småbrukarnas resor. Man kunde alltså vänta ett förslag till 1937
års riksdag. Nu har emellertid inte utredningen bedrivits på sådant sätt, att
förslag kunnat framläggas, och då lia motionärerna ansett, och jag med dem,
att man åtminstone kunde bryta ut denna punkt örn småbruksresorna, som är
ganska fristående och inte inverkar på organisationen av småbrukspremieringen
i övrigt. Dessa resor skulle man åtminstone kunna stödja under detta år, då
utskottet i alla fall i fjol hade tänkt sig, att hela saken och alltså även denna
del skulle få ett ökat anslag från riksdagens sida. Någon sinnesändring i
min välvilja för denna sak föreligger inte, utan de skäl, jag nu anfört, lia
varit vägledande för min önskan att biträda denna reservation, till vilken jag
nu ber att får yrka bifall.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Av riksdagens protokoll från föregå gende

år torde det framgå, att min inställning till det sätt, på vilket man bör
stödja både större och mindre jordbrukare, i allmänhet är, att man i minsta
möjliga mån bör ge pengar direkt i bidrag till sådana arbeten, som utföras på
vederbörandes egna gårdar, men att man däremot bör hjälpa på andra sätt i
rätt avsevärd utsträckning, i form av undervisning, i form av tillrättaläggande
av det ena eller det andra för att underlätta näringens bedrivande. Jag är av
samma åsikt nu som i fjol, och jag kan säga, att jag inte satt mitt namn under
några motioner eller några reservationer, som gå ut på att giva direkt understöd.
Däri intar jag samma ståndpunkt nu som förra året. Men här gäller
det ju inte alls några kontantbidrag, utan här ha vi ett typiskt exempel på
vad jag anser vara den riktiga formen. Detta kan inte demoralisera någon
människa, vilket den andra formen för hjälp faktiskt gör på sätt och vis. Jag
vet ju, att det inte är så populärt att säga så, men det torde i alla händelser
vara ostridigt att så är fallet.

Vidare ber jag i anledning av statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
uttalande få säga, att jag i fjol inte var i tillfälle att framställa något
yrkande inom jordbruksutskottet på denna punkt, emedan jag inte deltog vid
behandlingen av denna fråga i utskottet. Det var också första året jag var i
jordbruksutskottet och i riksdagen, och det ena med det andra gjorde det inte
så lägligt för mig att taga upp saken. Annars har jag varit speciellt intresserad
av just detta, därför att jag under ett flertal år varit med örn att välja
ut deltagare härför och kunnat konstatera, att det varit kö och nästan slagsmål
för att få komma med på dessa) resor. Jag känner personligen åtskilliga
tjog småbrukare, som varit med på sådana studieresor, och jag har varit i tillfälle
att följa resultaten av dessa resor.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
87, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Första kammarens protokoll 1037. Nr 17.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till
gödselvårdsanläggningar.

Anslag till höjande av det mindre jordbruket. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propopositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 68;

Nej —- 28.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 88—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 100 och 101.

Lades till handlingarna.

Punkterna 102—104.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 1987/1938 anvisa ett reservationsanslag av

200,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:179 av herrar Carlström och Hagström, likalydande med 11:61 av
herr Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att riksdagen ville till bidrag till
gödselvårdsanläggningar för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 350,000 kronor; samt

2) 11:103 av herr Danielsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för budgetåret 1937/1938 under nionde huvudtiteln anvisa anslag
till samma belopp för gödselvårdsanläggningar som under nuvarande budgetår
eller 350,000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna 1:179,
11:61 och 11:103, till Bidrag till gödselvårdsanläggningar för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Sederholm, Gabrielsson, von Stockenström,
Hedlund i Häste, Carlström och Gustafson i Kasenberg, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, och
avslutas med en hemställan att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:179, II: 61 och II: 103, till Bidrag till gödselvårdsanläggningar
för budgetåret 19317/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 350,000 kronor.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

Herr voll Stockenström: Herr talman! I en reservation vid denna punkt
föreslå sex reservanter, att anslaget till gödselvårdens befrämjande skall upptagas
icke till 200,000 kronor, som utskottsmajoriteten föreslagit, utan till samma
belopp som utgått under de sista åren, nämligen 350,000 kronor.

^Det är ju så, att detta anslag tillkom för några år sedan, närmast med tanke
pa att bekämpa arbetslösheten, oell anslaget utgick också under några år med
ett betydligt högre belopp, nämligen 700,000 kronor. En nedsättning har skett,
och förra året uttalade dåvarande departementschefen, att den verksamhet på
detta område, som bedrives med statsmedel, borde så småningom avvecklas,
varför han endast föreslog ett anslag av 200,000 kronor. Efter motioner höjde
emellertid^ riksdagen då anslaget till 350,000, som alltså har utgått under senaste
båda år. Den nuvarande departementschefen har inte i sin statsverksproposition
talat om något direkt avvecklande av verksamheten, utan han har
nöjt sig med att säga, att då vissa skäl för denna verksamhet inte längre äro
för handen nu, så behöver den inte fortgå i samma omfattning som tidigare.
Det är ju alldeles givet, att statsrådet här inte avser, att verksamheten, då det
gäller att främja gödselvården, skall förminskas, utan att här endast avses
den verksamhet, som äger rum med stöd av statsbidrag. Jag tror nog, att man
kan utläsa en viss gradskillnad mellan den inställning, som föregående departementschef
och den nuvarande ha i sina uttalanden, då ju den nuvarande departementschefen
inte talar örn någon avveckling av anslaget.

Nu är det alldeles riktigt, att detta anslag har från början tillkommit för
att lindra arbetslösheten inom den kategori av arbetare, som här kan komma i
fråga. Det har emellertid visat sig, att detta anslag har blivit mycket, mycket
eftersökt och omtyckt. Ansökningar ha inströmmat i mycket stor utsträckning,
och jag kan nämna, att innevarande år lia ansökningar örn bidrag av detta slag
inkommit till ett belopp av 1,600,000 kronor, så att även det anslag, som utgår
nu, nämligen 350,000 kronor, kan endast täcka en mindre del av behovet. Hos
hushållningssällskapen, som ha att fördela detta anslag, har man företagit en
ganska sträng behovsprövning. Jag vill också erinra örn att detta anslag,
detta bidrag utgår endast till mindre jordbrukare, sådana som ha upp till 15
hektar.

Jag vill säga, att en del av det arbete, som kommer i fråga, då man skall
göra i ordning vad som behöves för en ordnad gödselvård, kan utföras av jordbrukaren
själv, t. ex. hantian grung, gruskörning o. s. v. Men ett sådant företag
är också förenat med en hel del kontanta utgifter, i första hand för inköp
av cement och armeringsjärn, och i regel får man också lov att lia särskild arbetskraft,
någon cementeringsförman för själva arbetets utförande. Det är
ändå mycket viktigt och värdefullt att vid de företag, som det här gäller, få
särskilda planer uppgjorda, så att arbetena bli utförda på ett planmässigt och
riktigt sätt och givetvis med iakttagande av den försiktighet i fråga om utgifter,
som kan vara nödvändig.

Jag vill framhålla, att vi på detta område, i fråga örn gödselvården, nog
ligga, ganska mycket efter åtskilliga andra länder. Vid den senaste jordbruksräkning,
då en undersökning på detta område gjorts -— det var år 1932 —
visade det sig, att det vid endast 20 % av landets brukningsdelar fanns verkligt
ordnad gödselvård. Nu har väl kanske sedan dess någon förbättring inträtt,
bland annat genom detta anslag, men jag tror man vågar säga, att det dock
i runt tal är omkring V5 av landets jordbruk, där ingen ordnad gödselvård
förekommer och där givetvis stora värden gå lill spillo genom den försummelse,
som där siger rum.

Nu är det ju alldeles givet, att det på en huvudtitel, som omfattar en sådan
mängd olika anslag som jordbrukets, lätt blir en viss trängsel mellan de

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
olika anslagen, och att olika meningar kunna råda rörande avvägningen av
dessa olika anslag. Jag anser visst inte, att nionde huvudtiteln i år blivit illa
behandlad av regeringen. Tvärtom: det har varit glädjande att se, att man
kunnat tillgodose en hel del önskemål och behov, som tidigare fått stå tillbaka.
och vi lia också sett, att när det gällt vissa andra anslag, så har regeringen
kunnat föreslå ganska avsevärda höjningar och ökningar, i och för sig
mycket behjärtansvärda, och de ha också blivit tillstyrkta av utskottet. Jag
kan emellertid icke förneka, att jag tycker det är beklagligt örn den verksamhet,
som det här är fråga örn, och det stöd, som från statens sida är lämnat,
skall komma att krympa ihop och kanske helt och hållet försvinna. Man kan
säga, att en god gödselvård är något så värdefullt för en jordbrukare^ att han
bör själv kunna ikläda sig kostnaderna därför. Och vidare kan också erinras
om, att det finnes lånemöjligheter genom den särskilda gödsellånefonden. Denna
har emellertid till större delen, tror jag, kommit att tagas i anspråk av större
jordbrukare. Men just när det gäller de mindre företagen, de mindre jordbrukarna,
menar jag, att örn man inom rimlig tid verkligen skall komma fram
till bättre förhållanden på detta område, så behöves det en viss stimulans och
uppmuntran genom ett inte för knappt utmätt statsbidrag, och jag vill säga,
att skulle nu anslaget minskas till endast 200,000 kronor och kanske bli. till
och med mindre ett annat år, så blir det ett så pass litet antal, som verkligen
kan få del av detta, att statens stöd i själva verket icke blir mycket, värt.

Ja, herr talman, på dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Då nionde huvudtitelns
samlade utgiftssumma, örn man ser bort från sådana anslag, som man kan säga
vara mera tillfälliga, ökades med i runt tal 2 miljoner kronor 1,900,000. kronor
— så är det klart, att det gällde att försöka avväga^vilka anslagshöjningar
som vore mest behövliga, och som herrarna ha funnit sa finnes det ju en enda
post, där höjningen inte är mindre än omkring 400,000 kronor. Jag kom till
den uppfattningen, att den anslagsposten behövde en sa väsentlig höjning, och
då är det klart, att man inte kan höja alla anslagsposter, såvitt man inte räknar
med, att det icke gör någonting hur mycket pengar det kostar.

Vi lia resonerat under de gångna aren örn att denna verksamhet togs upp
dels för att stödja jordbruket under en ekonomiskt svår tid, dels för att försöka
motverka arbetslösheten genom att skaffa sysselsättning at vart svenska
folk och därmed giva det en bättre köpkraft''. Den verksamheten borde alltså
minskas i samma utsträckning som den enskilda verksamheten ökades. Jag
tycker, att jag försökte att på ett riktigt sätt följa de direktiv och de uttalanden.
som riksdagen i detta fall givit, och detta gäller ju en verksamhet, sorn,
kan man säga, rör sig inom hela byggnadsverksamheten, och vi äro väl tämligen
eniga om. att byggnadsverksamheten såsom sådan är ganska omfattande
i närvarande stund, även örn det är självfallet, att det inte. spelar stor roll, örn
det är 350.000 kronor, som användas till byggnadsmaterial i detta fall, eller örn
det är 200,000 kronor. Jag menar den del, som utgör ^statsbidrag, men vi räkna
väl med att det är den minsta delen, som kommer från statsbidraget, och följaktligen:
skall den verksamheten fullföljas, så blir det ju inte små belopp. Från
de utgångspunkterna tycker jag att det var riktigt att nedsätta detta anslag
till 200,000 kronor, oell jag har ett mycket gott stöd för denna min uppfattning
i fjolårets jordbruksutskott. Som den siste ärade talaren nämnde, sade
departementschefen förra året, att han menade, att verksamheten borde upphöra
varvid utskottet framhöll — inte minst ur synpunkten av önskvärdheten
av gödselvårdens befrämjande — sedan det relaterat vissa saker, att »av sistnämnda
anledning och med hänsyn till föreliggande ansökningar, vilka grunda

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)
sig på förslag, å vilka nedlagts rätt avsevärda kostnader» — det var således
en av anledningarna — »torde, även om anslaget icke framdeles skall utgå»
detsamma icke böra för då ifrågavarande budgetår nedsättas utan bestämmas
till 350,000 kronor. Det var således icke främmande för föregående års jordbruksutskott,
att anslaget skulle upphöra. Då förefaller det mig litet inkonseqvent
—• åtminstone då jag finner samma representanter i jordbruksutskottet
innevarande år som föregående år — att, då dessa nästan godkänt den tanken,
att anslaget skall för kommande år upphöra, man ändå tycker, att det är för
litet med de 200,000 kronor, som nu äro upptagna. Det synes mig med hänsyn
till de synpunkter, som ha gjorts gällande hela tiden, då det gällt detta
anslag, att jag befinner mig på den riktigaste sidan, då jag stannat vid 200,000
kronor, och med det bidraget är det ju inte riktigt att säga, att bidragen till
gödselvården upphöra eller att de förbättringar, som behövas för gödselvården,
upphöra, ty det är väl inte meningen, att en hel del människor, som själva böra
och kunna vidtaga dessa anordningar, skola ha bidrag! Ha de så litet sinne
för att förbättra förutsättningarna för sitt jordbruk, så är det ju beklagligt,
men om de ha sinne för vad som är realiteter för jordbruket, så menar jag, att
gödselvården kommer väl att fortsätta, och den kommer att uppmuntras, örn
man med ett visst belopp hjälper dem, som ekonomiskt lia det ställt på ett sådant
sätt, att de behöva hjälp.

Herr Granath: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: I egenskap av motionär kan jag inte underlåta att lägga
några ord till denna debatt. Att denna motion blivit väckt beror väl kanske
närmast därpå, att uppe i Norrland, speciellt i Norrbotten, detta bidrag i mycket
hög grad har stimulerat fram ett betydligt större intresse för denna viktiga
gren av jordbruket, nämligen gödselvården. Vi veta ju också, att där
uppe jordbruket i huvudsak bedrives på mycket små jordbrukslägenheter —
de flesta jordbrukare där äro ju småbrukare — samt att de i regel lia en mycket
liten bärkraft. Vi veta också, att jordbruket där uppe har fått en mycket liten
del i de övriga åtgärder, som tidigare vidtagits för att stödja jordbruket.

Dessa åtgärder, som man nu vidtagit från statens sida, alltså denna form
av understöd, liksom också bidraget till nyodling, har stimulerat fram ett livligt
intresse. Det är detta, som har gjort, att man särskilt där uppifrån skulle
mycket gärna ha sett, att riksdagen även i år hade gått nied på åtminstone ett
lika stort anslag som riksdagen beviljade förra året. Det är ju högst beklagligt,
örn anslaget sänkes till 200,000 kronor, när ansökningar ligga inne till det
8-dubbla beloppet, alltså 1,600,000 kronor, som det är för innevarande budgetår.
Det blir en så liten del, en så liten procent av de sökande, som kan
komma i åtnjutande av detta anslag. Den ene undrar kanske storligen varför
grannen skall få, då han själv, som kanske har ett lika .stort behov, icke kan
komma i åtnjutande av något bidrag. Det är också ytterst svårt för de prövande
myndigheterna. Jag tillhör ett litet jordbruksorgan, ett hushållsgille
där uppe, och vi ha haft stora packor av ansökningar till detta bidrag, men
vi veta ju, att en ytterst liten del av alla dessa, som dock lia ett normalt behov,
kunna komma i åtnjutande av detta anslag. Nu säger man, att de ju lia möjlighet
att få denna hjälp genom lån, men det är man inte så pigg på, då man
kanske tidigare är mycket starkt belastad med inteckningar och lån av alla
slag. Då dessa bidrag kommo till, så hälsade man som sagt dem där uppe
nied mycket stor tillfredsställelse. Nu, när de minskas och tendera att dragas
in, är man mycket bekymrad däröver.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till gödselvårdsanläg gningar. (Forts.)

Herr talman, jag ber att få instämma i det yrkande, som är framställt i
reservationen.

I detta anförande instämde herr Lindhagen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Med den motivering,
som den siste ärade talaren hade, att hans yrkande närmast var dikterat av
svårigheterna för de organ, som skola pröva anslagsbehovet, skulle konsekvensen
väl lia blivit, att den ärade talaren motionerat örn 1,600,000 kronor, ty
samma svårigheter föreligga väl, örn man får 150,000 mer eller mindre. Man
kan väl ändå inte giva alla, örn det är ansökningar på 1,600,000. Jag tycker
det skulle vara bättre att resolut begära alltsammans, då komme man undan
alla sådana svårigheter!

Herr Carlström: De,t är ju alldeles uppenbart, att man inte kan gå in för
en så stor anslagspost, som behovet i verkligheten visar, men vi motionärer ansågo
ju, att vi stannade vid rätt så måttliga anspråk, då vi inte begärde högre
belopp än riksdagen beviljade förra året -— så mycket mer som det statsfinansiella
läget nu icke är sämre än då.

Herr Lindhagen: En gång i andra kammaren för länge sedan hade jag ett
samtal med andra kammarens nuvarande talman och en annan riksdagsman
rörande en icke ovanlig konflikt mellan skåningarna och norrlänningarna, där
norrlänningarna ansågo sig blivit missgynnade av sörlänningarna. Då slog
andra kammarens nuvarande talman handen i pulpeten och sade: »Det finnes
bara ett fel med Sverige, och det är, att Öresund inte går norr örn Skåne.»

Jag menar, att södra och mellersta Sverige få verkligen se upp med att
inte lantbruket uppe i Norrland, Dalarna och Värmland går under av brist på
förståelse och omtanke söderifrån i lagstiftningsåtgärderna. I norra Sverige
ha ju jordbrukets utvecklingsmöjligheter av förbiseende från statsmakterna
våldsamt beskurits genom att sådana möjligheter gått över i industriens händer
i strid mot kronans avsikt vid awittringarna, som var att skänka kronans stora
skogsmarker till jordbruket för en utveckling.

Då gäller det här bara en liten obetydlig avbetalning för en sådan stor försummelse,
och en liten avbetalning är bättre än ingen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr von Stockenström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 105, röstar

Ja;

Devi, det ej vill. röstar

Neji

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till gödselvårdsanläggningar. (Forts.)

Sedan, kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr von Stockenström begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 32.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 106—108.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 109—112.

Lades till handlingarna.

Punkten 113.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 114.

Lades till handlingarna.

Punkterna 115—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121. Anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till jordbrukarung- Ungdomens
domens förbund för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 90,000 kro- förbund.
nor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:180 av herrar Carlström och Hagström, likalydande med 11:58 av
herr Hansson i Vännäsby, vari hemställts, att till bidrag till jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1937/1938 måtte beviljas ett anslag av 115,600
kronor; samt

2) II: 262 av herr Barnekow m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1937/

1938 anvisa ett anslag av 115,600 kronor att användas på sätt lantbruksstyrelsen
föreslagit.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Utskottet anser sig icke böra tillstyrka, att för ifrågavarande ändamål anvisas
högre belopp än Kungl. Maj :t föreslagit eller 90,000 kronor, och hemställer
alltså, att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och med avslag å motionerna 1:180, 11:58 och 11:262, till Bidrag till jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 90.000
kronor.»

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herrar Sederholm, Gabrielsson, von Stockenström,
Hedlund i Häste, Carlström och Gustafson i Kasenberg, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

»Med hänsyn till den gagnande verksamhet, som jordbrukarungdomens förbund
obestridligen utför i avseende på att väcka och vidmakthålla landsbygdsungdomens
intresse och kärlek till jordbruket, finner utskottet väl motiverat,
att statsmakterna genom bidrag stödja densamma.

Icke minst i denna tid, då ropet örn landsbygdens avfolkning gör sig allt
starkare hörbart, bör det vara angeläget att främja varje åtgärd som kan bidraga
till att skapa mera lust hos ungdomen att stanna kvar vid modernäringen.
Därjämte är att märka, att en mycket stor del av landsbygdsungdomen
på grund av ekonomiska och andra förhållanden alltjämt saknar möjlighet
att i lantmanna- och folkhögskolor få del av den undervisning, som
där bedrives och som kan anses välbehövlig för ungdomen under brytningsåren.
För just denna del av det unga släktet kan jordbrukarungdomens förbund
genom sitt arbete vara till stort gagn.

Utskottet finner sig därför böra biträda den förhöjning av ifrågavarande
anslag, som av lantbruksstyrelsen föreslagits och varom hemställts i motionerna
1:180 och II: 58 samt II: 262.

På grund av det anförda hemställer utskottet alltså, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:180 och 11:58 samt
11:262, till Bidrag till jordbrukarungdomens förbund för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett anslag av 115,000 kronor.»

Herr Carlström: Herr talman! Den rörelse, som bedrives av Jordbrukarungdomens
Förbund, är en rörelse, som kan sägas vara en av de viktigaste
undervisningsformer, som vi f. n. ha för jordbrukarungdomen i den ålder, som
det här är fråga om. De åldersklasser, som jordbrukarnas ungdomsförbund
tar hand om, ligga mellan folkskoleåldern och den ålder, då våra pojkar och
flickor kunna få inträde i de egentliga lantbruksundervisningsanstalterna, lantmannaskolor
och lanthushållningsskolor resp. lantbruksskolor. Vi ha ingen
annan form av jordbruksundervisning för dessa åldrar än just den, som bedrives
av Jordbrukarungdomens Förbund. Denna rörelse har ju pågått i nära
20 år i vårt land. Den började 1918, och den har sedan dess fortgått oavbrutet
med stegrat intresse. Des^. verksamhet bedrives dels såsom en ren undervisningsverksamhet,
dels befinner sig vid sidan av denna också en kulturellt
bildande verksamhet i form av studiecirkelverksamhet och dylikt. Det
är nu den här praktiska verksamheten, bedriven genom undervisning av anställda
manliga och kvinnliga konsulenter, som drager den största kostnaden,
och det är egentligen för en utvidgning av den verksamheten, som den här i
motionen och i reservationen ifrågasatta ökningen av anslaget är avsedd att
användas. Det är några län, där man för närvarande på grund av bristande
medel inte haft någon konsulentverksamhet, och nu begär förbundet en ökning
av anslaget för att kunna utsträcka verksamheten även till dessa län.

Denna verksamhet är ju allmänt erkänd. Den uppskattas livligt av våra lokala
organ. Hushållningssällskapen bidraga med inte så oansenliga belopp till denna
rmdervisningsverksamhet. Det är ju för övrigt en verksamhet, som inte pågår
endast i vårt land utan som också förekommer i en hel del andra länder. Då
jag bor vid gränsen mot vårt östra grannland, känner jag rätt så bra till
verksamheten därifrån. I Finland har den konsulentverksamhet, som jag här
åsyftar, fått en betydligt större omfattning än i vårt land. Under år 1936
var antalet deltagare i den praktiska verksamheten, som vi också kalla för
klubbverksamhet, i Finland i det närmaste 50,000, under det att samtidigt

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
i vårt land endast omkring 10,000 deltogo i denna klubbverksamhet. De finska
myndigheterna ha också anslagit betydande belopp för denna verksamhet.
Statsanslaget för år 1936 uppgick till 2,375,000 mark, eller omräknat i svenskt
mynt 204,250 kr. För 1937 begäres 2.7 miljoner mark, motsvarande 232,000
kr., alltså det dubbla mot vad som ifrågasattes i vårt land. Men utöver dessa
statsbidrag ha också de finska ortsorganen anslagit betydande belopp. Ännu
till för ett par år sedan voro de sammanlagda kommunala anslagen till denna
verksamhet större än de bidrag, som finska staten lämnade. I Finland bär
man kommit så långt, att man i det närmaste har dylik klubbverksamhet i
varje socken. Man är visserligen ännu inte riktigt framme vid målet, men
man strävar efter att i varje socken få anställd en instruktör som undervisare
för denna jordbruksundervisning. Under sådana förhållanden måste man tycka,
att man även här i landet kunde vara litet mera generös, då det gäller statsbidrag
för att uppmuntra denna rörelse. Det förhöjda anslag, som här begäres,
innebär ju inte att konsulentverksamheten i dess nuvarande omfattning
skall få högre anslag, utan det innebär endast, att verksamheten i någon mån
skall kunna utökas.

Nu kanske det kan anses, att eftersom lantbruksundervisningen är föremål
för utredning, bör det inte vara så brådskande med att höja anslaget till just
denna verksamhet. Det kan väl ändå i alla fall inte vara någon risk att låta
verksamheten komma till sin fulla utveckling i alla län här i landet.

Det skulle naturligtvis kunna vara mycket att säga här ytterligare, men
jag vill inte ta kammarens tid i anspråk längre, utan bes att med dessa ord
få yrka bifall till reservationen.

I herr Carlströms anförande instämde herr Lindhagen och herr Andersson,
Elof.

Herr Granath: Utskottsmajoriteten vill naturligtvis inte förneka den gagnande
verksamhet, som bedrives av jordbrukarnas ungdomsförbund på olika
håll i vårt land. Frågan är bara, hur långt man kan sträcka sig. När förbundet
började sin verksamhet, det vill säga första gången det erhöll statsbidrag,
begärde man 15,000 kr. Sedan har anslaget ökats undan för undan,
och nu är man uppe i 90,000 kr. Med hänsyn till att det här ändå gäller en konsulentverksamhet,
som enligt vad den föregående talaren påpekade ligger under
utredning, har man inom jordbruksutskottets majoritet ansett, att man inte
bör gå längre än vad Kungl. Majit har föreslagit. Jag vill i det sammanhanget
säga, att det finns många andra organisationer i detta land, som ha
bildningssträvanden på sitt program, som inte begära statsbidrag, men som
skulle vara minst lika berättigade därtill som jordbrukarnas ungdomsförbund.

Med hänsyn till vad jag nu anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Lindström: Herr talman! Då denna fråga behandlades i kammaren
för två å,r sedan, tillät jag mig att rikta några kritiska anmärkningar mot
jordbrukarnas ungdomsförbunds verksamhet. Jag skulle inte ha kommit igen
i dag, om inte någon för förbundets arbete särskilt intresserad person hade
sänt mig en del handlingar, som gjort det möjligt för mig att med ledning
av förbundets egna aktstycken på nytt pröva dess verksamhet.

Jag måste efter detta studium säga mig, att de anmärkningar, som jag framförde
för två år sedan, lia full kraft ännu i dag. Det föreligger ännu inte
någon årsberättelse för förbundets verksamhet under 1936, fastän vi nu äro
framme i mars månad. Däremot har man tillgång till årsberättelsen för 1935.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)

Om man uppmärksamt går igenom den, måste man få ett mycket starkt intryck
av att förbundets verksamhet fortfarande är mycket diffus, mycket
obestämd, mycket oklar, så att man på väsentliga punkter svävar i okunnighet
örn vartill de tämligen rikliga bidrag, som det allmänna ger till denna
verksamhet, användas. Förbundet erhåller nämligen inte enbart statsbidrag
med sammanlagt 90,000 kr., som har varit fallet de senaste åren, utan även
landstingen och särskilt hushållningssällskapen skjuta till sammanlagt över

40,000 kr. — jag utgår härvid från förhållandena under år 1935. Det blir
en sammanlagd anslagssumma på 130,000 kr. från det allmänna, oberoende
av vad förbundet lyckas få av enskilda och sammanslutningar, genom donationer
o. s. v. Förbundet rapporterar ett medlemsantal av 26,660. Det får
av det allmänna 130,000 kr. Det blir omkring fem kronor per medlem i allmänt
bidrag till dem, som äro inskrivna i förbundet. Örn man sedan går till
dem, som delta i förbundets egentliga verksamhet, kommer man underfund
med att de uppgå till ett antal av 9,500. Det är dessa som delta i de olika
försök på jordbrukets område, som förbundet anordnar. Örn man delar upp
de allmänna anslagen på var och en av dessa, kommer man fram till en anslagssiffra
av 14 kronor per aktivt deltagande medlem. Det är, herr talman,
en ovanligt hög siffra, i varje fall, när det gäller en verksamhet, som skall
vara frivillig.

Då frågar man sig, vad bidraga medlemmarna själva med? Jo, det är
fastslaget, att till den centrala verksamheten skola medlemmarna bidra med
den utomordentligt iringa summan av 10 öre per år och medlem. Detta skulle
i varje fall för 1935 ha blivit 2,667 kr. Örn man emellertid ser efter i förbundets
revisionsberättelse, finner man, att de inlevererade medlemsavgifterna
uppgå till endast 850 kr. Jag måste fråga mig, örn det verkligen kan vara
så alldeles riktigt, att staten och det allmänna överhuvud taget skola ge så
stora penningbidrag till en verksamhet, vars egna medlemmar göra så oerhört
små uppoffringar för saken. Jag tror, att det är en riktig synpunkt
att en rörelse, som skall kallas frivillig — den må sedan vara av vilket slag
som helst — bör anstränga sig för att av medlemmarna taga ut åtminstone
något, som visar, att det inom de egna leden finns ett verkligt intresse för
den verksamhet, som i olika tonarter prisas så mycket.

När jag upptog denna fråga för två år sedan, svarade mig dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, att jag skulle observera att staten gav bidrag
även till andra organisationer, som bedrevo upplysningsverksamhet, arbetarnas
bildningsförbund, svenska landsbygdens studieförbund o. s. v. Ja,
herr talman, vi ha allesammans observerat, att på åttonde huvudtiteln i år
begäres 35,000 kr. till arbetarnas bildningsförbund. Det blir, utslaget på det
stora medlemsantal, som det förbundet har, ett försvinnande litet antal ören
på varje medlem. Svenska landsbygdens studieförbund, som uträttat mycket
gott i samma riktning som jordbrukarnas ungdomsförbund, får enligt förslaget
på åttonde huvudtiteln 7,000 kr. Det förbundet har 7,000—8,000 aktivt deltagande
medlemmar. Det blir sålunda jämnt en krona per medlem. Men dessutom
har svenska landsbygdens studieförbund ett stort antal passivt stödjande
medlemmar. Det sammanlagda medlemsantalet är därför uppe i 50,000. Räknar
man ut statsbidraget på den siffran efter samma metoder, som jag nyss
gjorde för jordbrukarnas ungdomsförbund, blir det 14 öre per medlem mot 5
kronor för jordbrukarnas ungdomsförbund. Här är det den personliga insatsen,
den bästa av alla insatser, som får betyda mest, och på samma sätt är det inom
arbetarnas bildningsförbund.

Det är mycket annat, herr talman, som frapperar, när man går igenom
dessa handlingar. Bland annat lägger man märke till i den senast utkomna

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
årsberättelsens redogörelse för de aktiva medlemmar, som tillhöra ungdomsförbundets
avdelningar, att ett så utpräglat jordbrukson som Malmöhus län,
har summa summarum två avdelningar med 95 medlemmar och att ett annat
län, som är så pass jordbruksbetonat som Södermanlands län, har åtta avdelningar
med summa 274 medlemmar. Det säger oss, att det aktiva intresset
för denna verksamhet hos jordbrukarungdomen i våra största och rikaste jordbruksbygder
måste vara ringa, dag frågar då, är detta inte ytterligare en
anledning till att man skall vara försiktig, när det gäller anslag av denna
art?

Jag skulle kunna dra fram många andra saker. När jag läste denna årsberättelse,
kom jag att ägna särskild uppmärksamhet åt det distriktsförbund,
som är störst inom hela förbundet, nämligen Uppsala läns distriktsförbund,
som räknar 3,708 medlemmar. När jag kom till de speciella redogörelser, som
röra den olika försöksverksamhet, som har bedrivits med odling av köksväxter,
åkerbruksväxter o. s. v., fann jag, att Uppsala län, den kraftigaste länken i
förbundet, alldeles saknades i redogörelsen för det, som förbundet utfört i de
olika landsdelarna.

Lägger man tillsammans allt detta, herr talman, tror jag, att man fortfarande
måste ha mycket stora krav att ställa på denna verksamhet, örn den
skall fylla de anspråk, som man måste ha, när det gäller en verksamhet, som
blir så rikligt understödd med offentliga medel. Jag vill icke yrka avslag
på anslaget till jordbrukarnas ungdomsförbund. Jag tror, att denna verksamhet
har ett mycket gott syfte och att den kan bli mycket mera välsignelsebringande,
örn den skötes på det sätt, som man vanligen kräver att statsunderstödda
organisationer skola skötas i detta land. Det är det syftet, herr talman,
som jag har velat befordra med detta anförande. Jag har intet yrkande.

Häri instämde herrar von Heland, Anders Andersson och Theodor Nilsson.

Herr Hansén: Herr talman! Jag begärde ordet i samma ögonblick, som
den siste ärade talaren tog till orda. Efter det anförande, som han här hållit,
kan jag inte annat än vara tacksam för att jag nu får deklarera mina synpunkter
på den föreliggande frågan. När jag begärde ordet, var det annars
egentligen för att ge ett enkelt vittnesbörd örn vad jag sett av jordbrukarnas
ungdomsförbund och dess verksamhet i vår nordligaste landsända.

Jag kom jämte hushållningssällskapets ledamöter på sensommaren 1929 till
en by, Erkheikki, i den svenska Tornedalen, 30 mil norr örn Luleå. I denna
by hade ungdomen i särskilt hög grad anslutit sig till jordbrukarungdomens
förbund. Det var första gången jag kom i kontakt med förbundets verksamhet
i dess praktiska gärning. Vad fick jag då se? Jo, när vi kommo fram till
byn, begåvo vi oss först till ledaren för ortens J. U. F. Hos honom funno vi
en trädgårdstäppa med en blomprakt, vars yppighet och livskraft kunde mäta
sig med det bästa man kan få se här i landet. Vi fingo vidare se en gräsmatta,
som var skött på ett sätt, som stod på höjden av vad som i det avseendet
kan åstadkommas. Efter vårt besök hos ledaren gingo vi igenom den lilla
byn. Vid värjo stuga fanns en trädgårdstäppa, som omsorgsfullt sköttes av
gårdens ungdom och där man med god framgång odlade trädgårdsväxter.
Slutligen kommo vi till ett gemensamt trädgårdsland, som var indelat i små ru1or,
där ungdomen i byn tävlade örn att få fram de bästa köks- och trädgårdsväxterna.
Jag gick senare in i en enkel stuga, som bestod av ett stort kök
och en kammare. Jag slogs med förvåning, då jag fick se att man i köket
hade nya möbler, enkla trevliga hemslöjdsmöbler. I kammaren var det likaså.
Jag! frågade, hur ha ni haft råd att åstadkomma detta? Jo, det hade gossen

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
gjort alltsammans. Han var 14 år gammal oell medlem av jordbrukarungdomens
förbund. Eli flicka på 16 år i det hemmet vävde möbeltyg av sådan kvalitet
och utseende, att tyget gott försvarade sin plats i de allra bästa hem.
Allt detta var resultatet av den.upplysningsverksamhet och den yrkesutbildning,
som jordbrukarnas ungdomsförbund bedrev i denna avlägsna bygd.

Efter att lia sett detta blev jag för min del övertygad örn att denna rörelse
har en mycket god inriktning och en mycket stor uppgift att fylla.

Jag har sedan följt deras verksamhet så gott jag kunnat, och jag skulle
vilja i korthet sammanfatta mina ord med att säga, att jag hyser den bestämda
uppfattningen, att jordbrukarungdomens förbund har åtagit sig en så mångsidig
verksamhet, att organisationen i hög grad förtjänar det allmännas stöd.
Deras verksamhet är särskilt ägnad att stärka intresset för jordbruket. Denna
uppgift är mycket betydelsefull inte minst i en bygd, örn vilken man i stort
sett kan säga, att inga andra förvärvsmöjligheter stå den uppväxande ungdomen
till buds än att söka finna sin bärgning på torvan. Jordbrukarnas ungdomsförbunds
verksamhet är ägnad att höja folkbildningen, att höja hemkulturen
och hembygdskänslan. Organisationen har vidare i denna politiserande
tid hållit sin verksamhet fri från politisk inblandning och därför kunnat samla
alla goda krafter till en fostrande och gagnande gärning, som inte minst har
betydelse ur ekonomisk synpunkt för att jordbruket överhuvud taget skall bära
sig i denna nordliga landsända.

Jag underskattar inte värdet av de anslag, som verksamheten redan kommit
i åtnjutande av, utan jag kan tvärtom uttala min tacksamhet för statsmakternas
välvilja härvidlag. Jag har inte tagit till orda för att kritisera herr
statsrådet eller för att driva opposition, men jag har känt behov att vid detta
tillfälle avge mitt vittnesbörd om hur jordbrukarungdomens förbund bedriver
sitt arbete i min landsända, och vad jag med egna ögon sett, att dess verksamhet
kunnat uträtta. Även örn jag inte är blind för att det kan finnas något fog
för den siste ärade talarens anmärkningar och att rörelsen kan vara behäftad
med fel och brister som allting annat, ber jag likväl, herr talman, få uttala den
bestämda uppfattningen att den utfört en mycket värdefull gärning.

Då den siste ärade talaren särskilt framhöll det ringa ekonomiska bidrag,
som medlemmarna själva lämna, vill jag med den kännedom om förhållandena,
som jag har, erinra om att det är ytterligt svårt att på vår landsbygd kunna
bilda organisationer som förutsätta större ekonomiska uppoffringar från medlemmarnas
sida. Medlemmarnas insats i denna organisation är, sådan jag sett
den, deras egen gärning, och den är av den beskaffenheten, att den fyller
högt ställda anspråk. Denna organisation griper in på en hel mängd områden,
som i olika ordning erhålla understöd av statsmakterna. Jordbrukarungdomens
förbund söker sammanföra dessa olika intressen i en mångsidig, men på samma
gång mycket lämplig och god fostran av landsbygdens ungdom.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat stödja dem, som här gå fram för
ett ytterligare ökat bidrag till jordbrukarnas ungdomsförbund.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Att den organisation,
varom man här diskuterar, har en viss och på många ställen stor uppgift att
fylla, då det gäller irngdomens fostran, därom torde inte råda delade meningar.
Det bär ju för övrigt det anslag, som begäres i propositionen, vittnesbörd örn.

Om jag ser efter vad förra årets proposition innehöll, så äskades där 90,000
kronor på samma skäl, som innevarande år äskas 90,000 kronor. Det förelåg
motioner i anledning av lantbruksstyrelsens anslagsberäkningar örn att anslaget
skulle utgå med 100,000 kronor, men föregående års jordbruksutskott ansåg
sig icke vilja tillmötesgå denna anslagshöjning till 100,000 kronor. Man tycks

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

''Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
inom jordbruksutskottet se litet mera optimistiskt på våra ekonomiska möjligheter
i år, och det är ju klart, att jag gärna skulle vilja ta intryck av denna
generositet. Det går naturligtvis mycket lätt att få en stor budget, om herrarna
vilja vara med örn att bevilja hur mycket pengar som helst. Samtidigt måste
jag emellertid framhålla, att det inte finns många organisationer av detta slag,
som lia fått sitt anslagsbelopp ökat i den utsträckning, som denna organisation
fått under de relativt få år, som förflutit sedan den startades, utan att medlemmarna
själva vidkännas de minsta kostnader, eller i varje fall mycket ringa
kostnader, för verksamheten. Som herr Rickard Lindström anförde, lämna
medlemmarna själva — även den vuxnare delen av dem — ett mycket litet bidrag
till sin organisation. Jag skulle våga påstå, att örn andra organisationer,
som enligt mitt förmenande också lia en stor uppgift att fylla, då det gäller
att sprida kunskaper på det ena eller andra området, skulle komma in nied en
begäran örn statsanslag och det visade sig att medlemmarna själva bidraga nied
så ringa belopp som inom denna organisation, skulle riksdagen säkerligen återförvisa
anslagsäskandet och icke vilja bevilja något anslag.

Vad som jag tycker ger ytterligare stöd för att man bör stanna vid 90,000
kronor är utredningen om den lägre lantbruksundervisningen. Denna utredning
har väl ändå hunnit något steg längre i år än förra året, då den knappt
var påbörjad. Jag kan inte komma ifrån den uppfattningen att man, då det
gäller en rörelse, som får ett så stort anslag som denna, bör undersöka, efter
vilka former den skall läggas upp och vilken kontroll man skall ha över den.
Det är inte tal örn annat, än att nian mäste ta upp till övervägande, i vilken utsträckning
denna verksamhet kan inpassas i den lägre lantbruksundervisningen.

Jag har själv varit entusiasmerad av att igångsätta denna rörelse,^ och jag
säde den gången, vi gjorde det, att jag tyckte, att det är en brist, att våra folkhögskolor
och lantmannaskolor ha alldeles för liten kontakt med ungdomen i
de kringliggande orterna. Om man kan få till stand en verksamhet, genom
vilken man kan samla denna ungdom till, lat mig säga, försöksarbeten av ena
eller andra slaget under ledning av de lärare, som undervisa vid dessa^undervisningsanstalter
—• i den mån de lia tid att utöva sådan ledning - da finge
lärarna samtidigt kännedom örn orten och komme också att känna folkets psyke
på ett helt annat sätt, och de skulle därigenom vinna elever, som så småningom
komme att inträda i deras undervisningsanstalter. Detta kanske till och nied
skulle kunna underlätta och hjälpa till, så att eleverna oavsett ekonomiska
svårigheter kunde strömma in till de lägre lantbruksundervisningsanstalterna.
Då skulle något mera vinnas av hela denna rörelse och bättre valuta erhållas för
det bidrag, staten lämnar densamma. Jag menar därför att man bör taga upp
anslagsfrågan i ett sammanhang, sedan utredningen om den lägre lantbruksundervisningen
närmat sig sin fullbordan, och undersöka anslagsbehovet. Jag
skulle därutöver vilja säga, att rörelsen naturligtvis har sin uppgift^att fylla
även på andra platser i Norrland, men den fyller sin uppgift på mycket
olika sätt. Jag har själv haft två ungdomar, som kommo med i denna rörelse,
då de voro mycket små. Det är för all del gott och väl, att ungdomen får entusiasm
för det arbete och det värv, den skall utföra, men å andra sidan är det
lika viktigt, att denna ungdom inte tror att vad som skördats och vad som skall
utgöra förtjänst på de försök, som äro gjorda, uppgår till dubbelt mera
i netto än som överensstämmer med verkligheten. Så har jag funnit, att det
skett enligt redogörelsen för förbundets verksamhet. Det är alldeles självklart,
att man kan betvivla, örn en rörelse av denna beskaffenhet kan ledas centralt.
Därför kommer mycket att hänga på de lokala organisationerna, örn och i den
nian dessa ha sinne för det hela. Jag har sett resultatet, då en sådan där mindre
parvel gjort vissa försök och av dessa försök utvunnit ett belopp av 37 kronor.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)

Denna summa, dividerad med antalet arbetstimmar, som lian nedlagt, skulle
då lia skaffat honom en arbetsinkomst av 70 öre i timmen. Men när jag fick
räkna örn resultatet, sjönk hans arbetsinkomst till 30 öre i timmen, och det är
klart, att ynglingen fick tårar i ögonen, då han fick reda på att hail tjänat så
litet pengar per timme. Givet är, att man måste se till realiteten samtidigt
som man bör se till att man höjer intresset. Ty det kan hända att det till slut
blir1 så, att sedan man i hög grad befrämjat intresset, men det verkliga resultatet
sedan blir känt, intresset slappnar, och då lia ungdomarna blivit vilseledda,
och det tror jag inte är nyttigt även från uppfostringssynpunkt.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vill framföra ett tack till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för det sympatiska uttalande han gjort till
förmån för denna rörelse. Emellertid har också rörelsen blivit utsatt för en
mycket stark kritik, oell denna kritik har kommit förnämligast från herr Lindströms
sida och från dem, som instämde med honom. Jag tror, att örn herr
Lindström hade haft tillfälle att se denna verksamhet ute i praktiken, kanske
herr Lindström fått en annan inställning till hela detta problem. Det är jag
fullt övertygad örn, örn jag känner herr Lindström rätt. Det är alldeles uppenbart,
att då man läser redogörelsen för verksamheten, där inte alla detaljer äro
medtagna, nian måhända inte kan få någon riktig föreställning om rörelsen
och på vilket sätt den verkar. Herr Lindström framhöll bland annat som
exempel på att rörelsen inte skulle ha tillvunnit sig större intresse, att den inte
vunnit tillräcklig anslutning i vårt största jordbrukson, eller Malmöhus län.
Jag måste då säga, att i ett sådant län som Malmöhus län har nog denna rörelse
de minsta förutsättningarna, emedan vi där ha relativt stora jordbruk.
Det är i trakter, där man har små jordbruk, som denna rörelse har de största
förutsättningarna att slå igenom och där den också har största nyttan med sig.

Herr statsrådet nämnde, att han skall akta sig för att väcka för starkt intresse
hos vår jordbrukarungdom för yrket. Ja, det kan ju vara riktigt, att om
intresset blir så stort, att förhoppningarna ställas allt för höga, så kan ett sådant
intresse måhända bli skadligt. Men finns det egentligen i stort sett någon
risk härför? Det försiggår ju för närvarande en strömning av folk från
landsbygden till städerna, en företeelse, som statsmakterna lia sin uppmärksamhet
riktad på och som de dess värre också förr eller senare måste vidtaga
åtgärder emot. Denna tillströmning till städerna beror bland annat på att
ungdomen inte längre trivs på landet i sina fäders yrke. Det är just detta, som
är ett av huvudsyftena i jordbrukarungdomsrörelsen, att den söker motarbeta
tråkigheten på landet och sålunda indirekt motarbeta flykten från landet till
städerna. Det anser jag för min del åtminstone vara en viktig uppgift, och
kunna vi tomma därhän, att ungdomen redan i sina uppväxtår finge kärlek till
landet, finge kärlek till s^rket, så skulle vi säkert därmed också lia vunnit mycket.
För Norrbottens vidkommande, enkannerligen nu gränsbygderna, är det
så, att där ha vi huvudsakligen småbruk. Familjerna äro stora, de ha många
barn, och vad skola dessa barn göra? De ha inte alltid full sysselsättning.
Det är då mycket lämpligt just att man, så att säga, intresserar dem för jordbruks-
och trädgårdsarbete, och det har också visat sig, att de blivit mycket
intresserade för sådant arbete, då de blivit omhändertagna. Herr Lindström
nämnde, att denna verksamhet är för dyr. Han räknade ut, att den kostar,
jag tror han sade, 14 kronor 50 öre per aktiv deltagande medlem. Ja, är det
något att tala örn, när vi tänka på vad den lägre lantbruksundervisningen
kostar staten? Där få mindre bemedlade elever upp till 35 kronor per månad,
när de bevista lantmannaskolor och lantbruksskolor. På samma sätt erhålla
vid våra folkhögskolor de mindre bemedlade eleverna 15—35 kronor i måna -

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
deri i understöd. Här uppgår kostnaden för denna understödsverksamhet till
14 kronor eller 14 kronor 50 öre per medlem under hela sommaren. Det är
alltså en mycket billig undervisningsform.

Ja, herr talman, jag ber fortfarande att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Bergqvist.

Herr Norman: Herr talman! Jag Ilar haft ett mera principbetonat skäl

kanske att från början personligen intressera mig för detta anslag. Det är ju
så, att landsbygdens ungdom är i så ofantligt många avseenden handikappad i
fråga örn bildningsmö.jligheter gent emot städernas och de större samhällenas
ungdom. Varje bildningsverksamhet, vare sig den bedrives direkt genom det
allmänna eller genom frivilliga krafter med det allmännas stöd, förtjänar därför
att uppmärksammas och beaktas med all välvilja från denna synpunkt sett.

När jag sedan fick liknande handlingar, som herr Rickard Lindström här
talade örn, att han fått, hade jag särskild anledning att taga närmare del av
desamma. Men jag måste säga, att på mig gjorde dessa handlingar ett helt
annat intryck än det, som herr Lindström fått. Det beror kanske därpå, att vi
haft olika grunder för vårt bedömande. Jag såg inte så mycket på det materiella
som på det ideella, jag fäste mig mera vid den pedagogiska grund, på
vilken jag fann, att verksamheten var lagd. Jag blev för min del från dessa
utgångspunkter sett ganska imponerad av verksamheten. När herr Rickard
Lindström erinrade örn, att deltagarna, såsom han uppgav, själva bidraga mea
en så ringa del av kostnaderna för verksamheten, förtjänar det kanske erinras
örn, att det ökade anslag, som här begärts, till större delen syftar på den så
kallade klubbverksamheten, det vill säga den verksamhet, som bedrives bland
den ungdom, vilken nyss har lämnat folkskolan. Av dessa tolvaringar och de
närmaste åren däröver finnér jag för min del inte, att man har rätt att kräva
något så stort pekuniärt bidrag, kanske inte sådant bidrag alls !

Jag har trott mig finna att den verksamhet, som här bedrives, utgör ett
mycket betydelsefullt komplement till den undervisning, som genom statsmakternas
och det allmännas försorg meddelas i våra praktiska ungdomsskolor pa
landsbygden, närmast fortsättningsskolan, där den är ansluten just till ortens
näringsliv och i detta fall till jordbruksnäringen. Verksamheten är, som jag
sade, lagd på pedagogiskt riktig grund, bygger på deltagarnas eget intresse,
på deras självverksamhet. Av praktisk erfarenhet kan jag nu inte bedöma, i
vad mån man har lyckats, men jag tycker mig finna, att det syfte, som man
nn har med denna begärda ökning av statsbidraget, är i sig självt berättigat
ur verksamhetens egen synpunkt, just därför, att man åsyftar närmast att kunna
erhålla möjligheter att få till stånd en likartad verksamhet över hela landet,
det vill säga, i de bygder, där en sådan konsulentverksamhet i anslutning
till förbundets syften ännu inte kommit till stånd. Herr Rickard Lindstrom
nämnde bland annat Södermanlands län för att ge bevis för att enligt redogörelserna
verksamheten vore ganska litet betydande i en sadan jordbruksbygd.
Nu är emellertid Södermanlands län ett av de län, där man ännu inte
har dessa konsulenter anställda. Finge man ökat statsbidrag, skulle nian
kunna anställa en sådan konsulent i detta län såväl som i de tre andra Ian,
vilka sakna dylik. Och jag är närmast böjd att uttrycka den förmodan, att
har man lyckats därmed, skall kanske Södermanlands län i en kommande, redogörelse
kunna uppvisa bättre siffror för verksamheten än dem herr lunt -ström uppläste ur en föregående årsredogörelse. .... .. ,

Då jag började fundera på det här spörsmålet, ställde jag närmast samma
fråga som herr Granath gjorde beträffande anslagets storlek: hur långt kan

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
man gå? Men då jag närmare, visserligen bara teoretiskt, men dock i åtskilliga
delar studerat denna verksamhet, har jag föranlåtits att närmast ställa frågeställningen
så: ha vi råd att underlåta att bidraga med det ökade anslag,
som här begäres? Jag instämmer givetvis till fullo i vad herr Rickard Lindström
här framhållit om betydelsen av att verksamheten utvecklas och skötes
på ett rätt sätt, och jag uttalar också den förhoppningen, att ett ökat statsbidrag
helt naturligt skall medföra, att statsmakterna anse sig berättigade att
öva kontroll över verksamheten och granska, hur medlen användas; men såsom
en sympatiyttring ber jag att få tillstyrka den anslagshöjning, som begäres i
reservationen.

Herr von Heland: Herr talman! Det är ju ingen, som inte anser, att syftet
med J. U. F. (jordbrukarungdomens förbund), är mycket gott, och alla här
instämma vi väl med herr Hansén, då herr Hansén anser, att ett sådant syfte
bör understödjas. Herr Hansén nämnde också, att det var mycket svårt att
bilda organisationer på landsbygden med några nämnvärda insatser av deltagarna
själva, och herr Hansén tilläde, att han var imponerad av vad dessa
ungdomar i jordbrukarungdomens förbund kunnat åstadkomma. Herr Lindström
har emellertid redan nämnt, att det finns andra organisationer, vilka inte
behöva sådana här anslag, som det här gäller. Jag tror, att man kan bli
minst lika imponerad när man ser, vad dessa organisationer utföra. Jag kan
exempelvis omnämna Svenska landsbygdens studieförbund, och jag skulle tro,
att örn herr Hansén komme till en utställning, som det förbundet anordnat, och
studerade dess arbete, skulle herr Hansén säkert ha blivit ändå mera imponerad
än han blivit av J. U. F. Ty studieförbundet behöver intet sådant understöd,
som jordbrukarungdomens förbund årligen får, inte bara av allmänna
medel, som herr Lindström här har kritiserat, utan även från många andra
olika håll.

Även herr Norman var imponerad av J. U. F., och herr Norman berörde
Södermanland. Det var därför, jag begärde ordet. Jag har nämligen ytterligare
ett skäl än herr Lindström har, varför man bör med försiktighet och uppmärksamhet
tilldela anslag åt jordbrukarungdomens förbund — fastän jag
är lika intresserad som herr Hansén för syftet. Jag har nämligen sett, hur
det kan ställa sig i praktiken, när denna sammanslutning går fram med sitt
arbete. Herr Norman nämnde, att i Södermanland är det så dåliga resultat,
därför att J. U. F. där inte har en ungdomskonsulent, som kan vidga deras organisation.
Ja, men herr Norman, det är ju ett faktum, att i Södermanland ha
vi ett mycket intensivt ungdomsarbete, utan att man där har någon konsulent,
och detta ungdomsarbete, som bedrives med stor intensitet, skötes av en annan
organisation. Nu kommer jag till orsaken, varför jag anser, att man skall behandla
denna anslagsfråga med försiktighet: det är därför, att man märkt,
att på vissa platser kommer jordbrukarungdomens förbund, utan att kanske
ledningen och någon här anser detta vara lämpligt, att leda till splittring bland
landsbygdens ungdom. Jag har till och med — jag har själv inte varit med
vid sådana tillfällen, utan vet det ändå — fått kännedom om att det varit
mycket svåra sammanstötningar mellan ungdomar, som tillhört dessa olika
organisationer, när man velat tvinga fram en J. U. F.-organisation på en viss
ort, medan ungdomarna i trakten sagt: vi ha redan en ungdomsorganisation
här, och vi behöva inte någon mera sådan, vi vilja inte ha någon mera!

Det är detta, jag ville tillägga med anledning av herr Normans anförande,
men jag skulle vilja säga ännu en sak. Jag tycker, att det vore synnerligen
olyckligt, örn man skulle komma att understödja denna organisation, att det
därigenom bleve stridigheter mellan ungdomarna ute på landsbygden. Nu är

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
det val så, att tyvärr somliga personer tyckt att det varit fördelaktigt — jag
beklagar det — att kunna använda denna organisation som ett slags politiskt
instrument. Ursäkta att jag säger det, och jag vill varna representanterna
från vissa borgerliga partier, som försökt använda jordbrukarungdomens förbund
på sådant sätt, jag vill på det skarpaste varna dem, ty de kunna bli
bönhörda över hövan! Det kan hända, att det blir en sådan massanslutning
till jordbrukarungdomens förbund med åtföljande krav, att den anslutningen
alls inte skulle vara så lämplig för vissa personer, som nu sitta i ledningen för
detta förbund.

Herr talman, jag har inte på något sätt velat gå emot det syfte, det här gäller,
och jag skulle intet högre önska, än att jordrukarungdomens förbund skulle
kunna arbeta på sådant sätt, som motsvarar detta syfte, men jag tror i likhet
med herr Lindström, att man bör med försiktighet och uppmärksamhet gå
fram, då man tilldelar detta anslag, och det är därför, som jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i frågan,
fastän jag tecknat mig såsom reservant, örn inte den siste ärade talaren poängterat,
att.vi redan förut ha Svenska landsbygdens studieförbund, som borde
vara tillräckigt för att sammansluta landsbygdsungdomen. Men örn jag inte
är fel underättad, är det förbundet en politisk jordbruksorganisation, och styrkan
i. J. U. F.-sammanslutningen är däremot att den organisationen är fullständigt
opolitisk. Jag kan nämna, att i Västerbotten började både landsting
och hushållningssällskap för mångfaldiga år sedan att ge anslag åt J. U. F.
och ha år efter år^ fortsatt att bevilja ganska stora anslag. Man har ansett
att detta var en så värdefull sammanslutning av ungdom, att man borde intressera
dess medlemmar att stanna kvar på landet och intressera dem för jordbruket.
Det har varit alldeles utomordentligt värdefullt. Det nu omnämnda
Svenska landsbygdens studieförbund skulle således utgöra en tidigare sammanslutning,
och J. U. F. skulle, efter vad man tycks förmena, såsom en senare
tillkommen ungdomsorganisation lia åstadkommit splittring i den förra.
Det torde snarare vara tvärtom, eller så att denna studieförbundsorganisation,
som tillkommit senare, försökt åstadkomma splittring bland J. U. F. Detta
har inte i någon nämnvärd grad lyckats i det län, jag representerar, därför
att där är jordbrukarungdomens förbund mycket starkt sammanslutet. Jag
kan nämna, att för ett par år sedan hade hushållningssällskapet ett årsmöte
uppe i Lappmarken i en av våra lappmarkssocknar, och vi fingo där se alster,
som ungdomarna lockat fram, inte bara trädgårdsalster utan också hemslöjdsalster.
Det visades en hel mängd vackra saker, som vi förvånade oss över att
de kunnat åstadkomma.

Herr Lindström sade, att det var så dåligt ställt i J. U. F., därför att medlemmarna
inte betala några årsavgifter. Men vi få komma ihåg, att medlemmarna
många gånger utgöras av barn från fattiga hem. De äro sålunda barn
till fattiga^ kolonister och kronotorpare, och man kan naturligtvis inte begära
att de — såsom herr Norman också sade — sedan de nyss slutat fortsättningsskolan,
skola lia råd att betala några större avgifter. Det framhölls också av
herr Carlström, att den ungdom, som undervisas i lantbruksskolorna, har 35
;i 40 kronor i månaden i statsbidrag för att kunna uppehålla sig i skolan och
kostar alltså statsverket en bra slant utom allt som undervisningen kostar, så
att örn vi jämföra dessa båda grupper, ställer det sig nog ganska mycket billigare
med det lilla anslag, som här lämnas. Jag vill understryka vad som
yttrades av herr statsrådet, som ju varit vänlig och föreslagit anslag i årets
statsverksproposition. Vad jag yttrat utgör därför inte någon kritik mot ho Forsta

kammarens protokoll 19S7. Nr 17. 5

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)
nom. Men jag tror, i likhet med herr Norman, att det är en ganska utbredd
önskan, att man i de län, där man ännu inte kunnat anställa någon särskild
ungdomskonsulent, kunde få ett bidrag så att man bleve i tillfälle att anställa
en sådan. Jag tror att Södermanlands och Malmöhus län skulle ha fördel av
en sådan ungdomskonsulent.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen!

Herr von Heland: Herr talman! Det är naturligtvis förargligt för herr

Gabrielsson, när herr Gabrielsson ger sig in i diskussion och skall försvara
något, att herr Gabrielsson inte har reda på de saker han talar om. Det är
nämligen inte så, som herr Gabrielsson nämnde att svenska landsbygdens studieförbund
är en politisk organisation. Det är en fullständigt opolitisk organisation,
som, enligt vad herr Lindström omtalade, får anslag av riksdagen. Det
skulle väl inte något politiskt förbund få. Men herr Gabrielsson tar helt säkert
miste och tror, att jag talade örn Svenska landsbygdens ungdomsiöibnnd. Det
är en politisk ungdomsorganisation, som med sina ungefär 70,000 medlemmar
är landsbygdens största ungdomsförbund och som också bedriver studieverksamhet,
en mycket intensiv studieverksamhet t. o. m., men utan statsanslag.
Jag har bara velat rätta till detta misstag ifrån herr Gabrielsson.

Herr Hansén: Herr talman! Endast ett par ord till herr von Heland. Herr
von Heland uttalade, med blicken riktad mot mig, en varning mot att i politiskt
syfte utnyttja jordbrukarnas ungdomsförbund. Jag säde i mitt första
anförande, att en av förtjänsterna med denna rörelse, sådan jag lärt känna den,
var att den i denna politiserande tid var opolitisk. Då jag sade detta, så menade
jag det, herr von Heland! Jag kan tillägga, att i denna.stund känner jag inte
en enda medlems i jordbrukarnas ungdomsförbund politiska inställning — så
litet har jag intresserat mig för den sidan av saken. Vad^jag^ intresserar mig
för är deras verksamhet och inte medlemmarnas politiska åskådning. Jag vill
tillägga, att det hade varit för rörelsen gott, örn även denna debatt kunnat
föras utan politiska beräkningar.

Herr Lindström: Jag skall bara säga ett par ord^med anledning av den

begreppsförvirring, som tycks råda här i kammaren, da det gäller de avgifter,
som skola betalas av medlemmarna själva.

Denna rörelse har så att säga två avdelningar. Den ena är den avdelning,
som omfattar de allra yngsta, den s. k. klubbverksamheten. Den står utanför
den egentliga organisationen, och det är ingen som har begärt några avgifter
av medlemmarna i denna avdelning. Men så finns det de s. k. aktiva medlemmarna,
som tillhöra de avdelningar, som bilda jordbrukarnas ungdomsförbund,
alltså den organisation, till vilken det allmänna ger pengar. Det är människor
i stort sett i ungefär samma ålder, kanske något lägre, än övriga ungdomsrörelser.
Det är de, som delta i plöjningstävlingar och dylika ting, som inte de
allra yngsta kunna delta i. Det är alltså vad man skulle kunna kalla en ganska
vuxen ungdom. Nu har man —• som nämnts sagt, att en del äro för unga.
Ja, på de yngsta skall man inte ställa några särskilda ekonomiska krav. .Sedan
har herr Gabrielsson sagt, att de äro fattiga. Ja, det kan vara riktigt,
men det är de flesta människor, som äro i förvärvsverksamhet inom jordbruket,
och nog kan man begära, att de skola kunna avstå åtminstone tio öre per år till
centralverksamheten, när man har bevis för att medlemmarna i andra ungdomsrörelser,
rekryterade från minst lika fattiga befolkningsskikt, kan satsa mycket,
mycket högre belopp för den verksamhet, som de bedriva.

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till jordbrukarungdomens förbund. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Herr Hansén torde ha märkt, att jag i mitt
första anförande framhöll min uppskattning av herr Hanséns inställning i denna
fråga, men att jag samtidigt varnade för att den rörelse, som det här gäller,
användes som ett politiskt instrument. Herr Hansén måste väl då också förstå,
att det inte är jag, som inte är nied i jordbrukarnas ungdomsförbund, som kan
göra denna fråga politisk, utan det är väl de, som äro med i jordbrukarnas ungdomsförbund.

Herr Lindhagen: Jag ber jordbruksministern överväga, att icke denna

diskussion ger anledning till att södra och mellersta Sverige bör få mindre
anslag än den del av vårt land, som bättre behöver denna hjälp, nämligen Norrland.
Det är även så att här pågår en kamp mellan förhållandena i södra och
mellersta Sverige å ena sidan samt förhållandena i norra Sverige å andra sidan
där läget inom jordbruket är särdeles hotande, och då statsmaktens majoriteter
på senare tider vägra de talrika ofullständiga jordbruken i norra delarna av
riket att få tilläggsjord, så får man väl försöka att under väntetiden stödja
de ofullständiga jordbruken i någon mån på annat sätt.

Herr Gabrielsson: Jag beklagar, om jag fått fel uppgift örn svenska landsbygdens
studieförbund. Jag vill dock framställa den frågan till herr von
Heland om inte svenska landsbygdens studieförbund är en avläggare från S. L.
U. och således måste vara politiskt anstruken, i varje fall på ett helt annat
sätt än jordbrukarnas ungdomsförbund.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
pa bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Enär herr statsrådet Forslund anmält sig vilja avlämna en kungl, proposition,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Herr statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 185, angående
nedsättning av räntan för egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets utlåtande nr 1.

Punkterna 122—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag UU^ Punkten 127.

^"egnahems- Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Egnahemsbildning: Premielåntagare.
län till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 900,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:136
av herr Gabrielsson m. fl. och II: 263 av herr Hansson i Vännäshy m. fl., vari
hemställts, att riksdagen till Egnahemsbildning: Premielån till egnahemslåntagare
för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret 1937/1938 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 1,100,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med ayslag å
motionerna 1:136 och 11:263, till Egnahemsbildning: Premielån till egnahem
slånetagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för budgetåret 1937/
1938 anvisa ett reservationsanslag av 900,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sederholm, Gabrielsson,
von Stockenström, Hedlund i Häste, Gustafson i Kasenberg och Hilding
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
slutande med en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:136 och 11:263, till Egnahemsbildning:
Premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 1,100,000 kronor.

Herr Gabrielsson: Herr talman! I den reservation, som är avgiven i denna
fråga, lia vi framhållit, att de medel, som äro anvisade till premielån icke varit
tillräckliga. Detta har ju också vitsordats i den framställning, som har gjorts
av statens egnahemsstyrelse. Det har nämligen i regel varit tre gånger så
stora belopp, som ha sökts av låneförmedlarna, än som Kungl. Maj :t och riksdagen
ha beviljat. Sålunda har man inte kunnat tillgodose de personer, som i
vanlig ordning sökt egnahemslån för att bilda självständiga jordbruk. Vi reservanter
ha nu den uppfattningen, att man inte bör förbise angelägenheten av att
en person, som har sparat en slant och som sålunda inte har möjlighet att kunna
få vare sig arbetarsmåbruk eller arrendeegnahem, blir tillgodosedd, så att han
har möjlighet att kunna klara sig i dessa för bildande av småbruk svåra tider.
Det visar sig också av den redogörelse, som är lämnad av statens egnahemsstyrelse,
att låneförmedlarna under hela tiden från 1923 till 1935 i medeltal icke
ha kunnat lämna högre premielån än 280 kronor. I författningen medgives, att
man får lämna premielån upp till 1,500 kronor. Det är många låneförmedlare.
som lia önskat erhålla ett sådant belopp, men vars önskemål man på grund av
bristande tillgång på anslag inte har kunnat tillgodose. Jag är nu personligen
av den uppfattningen, att det är minst lika viktigt att hjälpa den, som varit så
pass förutseende, att han har sparat en penning och därigenom också har större

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till premielån till egnahernslåntagare. (Forts.)
möjligheter att senare klara sig på det egna jordbruket. Av egnahemsstyrelsens
redogörelse framgår, att medeltalet för premielån varit i Kronobergs län
202 kronor, i Gotlands län 214 kronor, i Blekinge 204, Kristianstad 207 och
Gävleborgs län 312 kronor. Då vi sedan komma till Västerbotten, har man i
några fall kommit upp till högre siffror, men medeltalet i detta län, som är
ett av de större egnahemslåntagande länen, går inte upp till mer än 275 kronor.

Nu har egnahemsstyrelsen begärt, att anslaget till premielån skall höjas från
förra årets 700,000 kronor till 1,100,000 kronor. Statsrådet har varit tillmötesgående
och föreslagit höjning med hälften av detta belopp, eller 200,000 kronor,
men jag för min del anser, att detta inte är tillräckligt. Till stöd för min
uppfattning kan jag också nämna att inom den utredning, som pågår på det
sociala jordområdet, nämligen 1936 års egnahemsutredning, äro vi på det klara
med att vi måste höja beloppen då det gäller bidrag till anläggande av nya
jordbruk, avsevärt utöver vad vid nu lia. Nu kan man ju visserligen säga —
och jag förmodar att herr statsrådet resonerar på det sättet — att vi få vänta,
till dess att vi få detta förslag ifrån egnahemsutredningen. Men sannolikt och
säkert kommer det att dröja minst ett par år innan ett dylikt förslag kan komma
på riksdagens bord. Under sådana förhållanden ha vi reservanter ansett det
vara nödvändigt, att man redan nu får ett så pass stort belopp, att man kan
tillgodose de föreliggande behoven.

Nu ha ju byggnadskostnaderna ökats rätt avsevärt, och man kan därför
kanske säga, att det inte är så nödvändigt att höja anslaget till premielån, därför
att pengarna sannolikt inte komma att tas i anspråk. Jag vill då ännu en
gång poängtera, att vi skola se till att den gamla egnhemsverksamheten inte
avstannar. Det har den i stor utsträckning redan gjort i en hel del län. Detta
kan ju i viss mån vara beroende på de fördelaktiga villkor, som lämnas vid bildande
av arbetarsmåbruk och arrendeegnahem, så att man inte i samma utsträckning
velat fortsätta med egnahemsverksamheten efter de gamla riktlinjerna.
Liksom min vän i jordbruksutskottet måste jag ju säga, att man inte
bör höja huvudtitelns slutsumma i den grad, som här ifrågasatts. Men örn herrarna
vilja titta på ett betänkande, som kommit från jordbruksutskottet angående
anvisande av medel till arbetarsmåbruk, skola ni finna, att på grund av
de ändrade förhållanden, som inträffat, sedan statens egnahemsstyrelse begärde
anslag för detta ändamål, kan man nu mycket väl pruta på anslaget till arbetarsmåbruken.
Sålunda är det endast en omflyttning från arbetarsmåbruksverksamhet
till den gamla egnahemsverksamheten, som här förordas. Jag vill
därmed inte ha sagt, och kommer inte heller, när denna fråga i fortsättningen
tages upp, att säga, att vi inte skola gynna arbetarsmåbruksverksamheten. Men
vi skola inte gynna den på ett sådant sätt, att vi inte ha råd att hjälpa dem,
som bilda egna hem och självständiga jordbruk med insats av en sparad penning.
Det är därför, som vi ha velat höja anslaget till premielån från av
Kungl. Maj :t föreslagna 900,000 kronor till av egnahemsstyrelsen föreslagna

1.100,000 kronor.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation.

.Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! T likhet med vad den
siste ärade talaren anförde, anser jag självfallet, att premielåneverksamheten
har en uppgift att fylla, då det gäller egnahemsbildningen. Jag anser för min
dol heller inte, att man bör strama åt denna verksamhet, så att egnahemsbildningen
upphör, men riksdagen har ju varit ense örn att själva systemet för egnahemsverksamheten
i den form, som nu existerar, icke är riktigt. Med hänsyn
till svårigheterna nu för tiden för en egethemslåntagare att skaffa sig sysselsättning
vid sidan av sitt jordbruk, har man nämligen kommit fram till den

Nr 17.

Lördagen den 0 mars 1937.

Anslag till premielån till egnahemslåntagare. (Forts.)
uppfattningen, att de jordbruk, som upplåtas till egna hem, äro alltför små. Då
jag är övertygad örn att även den pågående utredningen måste komma till
den uppfattningen, att själva brukningsenheterna måste bli större, kan det
inte, åtminstone enligt mitt sätt att se, vara angeläget, att man försöker forcera
fram egnahemsverksamheten under den tid, som utredningen pågår.

I förra årets statsverksproposition äskade Kungl. Maj:! 700,000 kr. till
premielåneverksamheten. Då motionerades örn 900,000 kr. i bidrag. Jag
förmodar emellertid, att det med den siffra, som herr Gabrielsson den gången
föreslog, förelåg samma svårigheter som i år att tilldela 1,500 kr. i premielån,
utan man fick skära ned dem. Den gången satt herr Gabrielsson i jordbruksutskottet
och ville inte ens vara med örn 900,000 kr. utan stannade för 700,000
kr., trots att det förelåg motion örn en ökning. Nu har jag i år tillmötesgått
motionärerna från i fjol och i viss mån även egnahemsstyrelsen genom att föreslå
ytterligare 200,000 kr. Men då säger man, att nu räcker inte det heller,
och då är det sannerligen inte lätt att veta, när det räcker! Herr Gabrielsson
är ju med i egnahemsstyrelsen och ville trots detta i utskottet föregående år
stanna för i700,000 kr. Herr Gabrielsson stod då antecknad under utskottets
betänkande, och utskottet sade, att med hänsyn till egnahemsutredningen borde
man stanna för vad Kungl. Majit föreslagit, d. v. s. 700,000 kr.

Utredningen örn egnahemsverksamheten ligger väl ändå något längre fram
i närvarande stund än den låg föregående år, ty då var den inte påbörjad. Men
det var en nyhet för mig, att det kommer att dröja ett par tre år, innan resultatet
av utredningen föreligger, ty ordföranden i egnahemsutredningen har
under hand meddelat mig, att han hoppas, att de skola kunna komma fram
så långt, att vi skola kunna se konturerna av utredningens resultat under hösten
1937. Men då herr Gabrielsson är medlem av utredningen, förstår jag,
att det önskemål, som utredningens ordförande har uttalat till mig, kanske
inte blir så lätt att realisera. Örn de andra ledamöterna liksom herr Gabrielsson
mena, att det skall dröja ett par tre år, då kan han väl inte få fram utredningsarbetet
så intensivt som han tänkt sig.

Herr Granath: Med anledning av den långt framskridna tiden skall jag be
att få begränsa mig till att endast yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gabrielsson: Jag vet inte, örn jag sade fel eller om herr statsrådet har
missuppfattat mig. Örn jag sade minst ett par år, menade jag, att ett beslut i
bästa fall kan komma att fattas först vid 1939 års riksdag. Utredningen tar
alltså sin tid, och det äro vi väl alla på det klara med att frågan är av en
sådan betydelse, att det måste utredas grundligt. Det har ju för övrigt sagts
i ett utlåtande, som gått från jordbruksutskottet till egnahemsutredningen, att
det nog kommer att dröja till 1939 års riksdag innan förslag i ärendet kan
framläggas.

Med anledning av vad herr statsrådet sedan yttrade örn att egnahemmen äro
alltför små, vill jag framhålla, att vi redan ha gått in för att bevilja egnahemslån
till ett värde av 20,000 kr. Vi ha väl alla den uppfattningen, att om
man bildar egnahem till ett värde av 20,000 kr., så bli de så pass stora, att en
familj kan ha sin bärgning på dem. Men då är det just denna brist på medel
till premielån, som gör, att man har svårt att åstadkomma tillräckligt stora och
bärkraftiga jordbruk.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av det för -

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till premielån till egnahemslåntagare. (Forts.)
slag, sorn innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara nied övervägande ja besvarad.

Punkterna 128—134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135.

Under punkten 135 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade.
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1938 bevilja statsanslag intill

1,950,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

2) till Grundförbättringar i Bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 1,950,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) nr 21 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln punkt 135 föreslagna
anslaget, för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning, skulle höjas till 3,500,000 kronor;

2) nr 22 av herr Herou m. fl., vari hemställts, att § 3 i Kungl. Majits kungörelse
angående statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk måtte
erhålla den ändrade lydelse, som i motionen angivits;

3) nr 57 av herr Sandberg m. fl., vari hemställts,

1 :o) att riksdagen måtte medgiva, att Kungl. Maj :t finge under år 1938 bevilja
statsanslag intill 3,000,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling,
betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

2:o) till Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor; samt

3 :o) att riksdagen måtte besluta de ändringar i grunderna för bidragstilldelningen
som angivits i motionen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Mlaj :ts förslag och med avslag
å motionerna lii 21, lii 22 och lii 57,

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1938 bevilja statsanslag intill

1.950.000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

2) till Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett förslagsanslag av 1,950,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Hilding, som på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag och motionen lii 57
samt med avslag å motionerna lii 21 och lii 22,

1) medgiva, att Kungl. Majit finge under 1938 bevilja statsanslag intill

2.500.000 kronor för utlämnande av statsbidrag till nyodling, betes förbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk;

Anslag till
nyodling
u m. å ofullständiga

jordbruk.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Anslag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! Här talas i rubriken om något som kallas
för »ofullständiga jordbruk». Den frågan upptogs först i norrlandskommittén
på mitt initiativ, och jag kom då till den uppfattningen, att här måste göras
någonting.

Med ofullständiga jordbruk menade vi sådana jordbruk, som ha för liten jord.
Sådana jordbruk, som ha tillräcklig jord för att kunna bli, vad man kallar
»självförsörjande» men ännu ej utnyttjat den för ändamålet, utan behöva förbättras
och uppodlas, så att de bli fullständiga, kunna däremot icke kallas för
ofullständiga jordbruk i egentlig bemärkelse.

Nu har emellertid här under denna något missvisande rubrik föreslagits åtskilliga
anslag, för att jordbruk med »ofullständig jord» skola kunna förbättra
den jord, som de redan ha, och det ligger ju inget ont i det. Statsrådet
Bramstorp säger: »Det synes önskvärt, att statens insatser på förevarande område
ökas, då denna verksamhet ur social synpunkt måste tillmätas icke ringa
värde såsom ett led i strävandena att bereda de mindre jordbruken större bärkraft.
» Det få de ju på det sättet, att de, örn det är fråga örn sandjord, få anslag
till att föra på bättre jordpartiklar, och de kunna ju få anslag till att
plocka sten på den »ofullständiga» jorden o. s. v.

Sedan säger statsrådet i propositionen vidare: »Härvid synes det vara av
särskild vikt, att större anslag ställas till förfogande för åtgärder, som äro avsedda
att öka de ofullständiga jordbrukens förmåga av självförsörjning.» Där
kommer statsrådet från sitt tidigare tillstyrkande av »större bärkraft» för de
mindre jordbruken fram till begreppet »självförsörjning». Och då äro vi alla
framme vid målet.

Med ofullständiga jordbruk mena vi ju i alla händelser ett jordbruk, som
icke. är och aldrig kan bli självförsörjande utan tilläggsjord. Jag har givetvis
ingenting att erinra mot de anslag, som yrkats både i propositionen och av
en reservant. Men jag efterlyser huvudsaken för de ofullständiga jordbrukens
förvandling till självförsörjande jordbruk. Vi, som sysslat med dessa frågor i
Norrland, Dalarna och Värmland, ha erfarenheter av vad detta problem betyder
därborta. Där har en mängd ofullständiga jordbruk skapats, till en början
avsiktligt genom ägostyckningslagen av 1896, som tillät fri delning av
jord, och sedan, då lagstiftningsåtgärder hotade, genom att industrien passade
på att i största utsträckning stycka på lager dylika små, fattiga jordbruksdelar
med bara sin inägojord utan möjlighet till utveckling. Det gick så långt,
att hela Västerbottens lantmätarkår — på den tiden gick sådant för sig —
reste sig som en man och frågade regeringsmakten, —• vad menar ni skall bli
av dessa fattiga små jordbruk, som bildas på detta sätt utan några utvecklingsmöjligheter? År

1904 var den stora majoriteten inom norrlandskommittén, högermän och
liberaler, på det klara med att här måste tillkomma en expropriationsrätt för
återbördande av odlingsmark och därtill allra minst husbehovsskog. Detta
skulle ju bara vara att mot ersättning få återbördat till jordbruket något av
de ofantliga områden, som genom avvittringarna i strid mot deras uppgift
tillföllo industrien för en billig penning.

Sedan dess har det nu gått 33 år, och ännu är ingenting gjort, herr talman,
för en sådan naturlig, rättvis och moderat sak. Alla tre jordkommissioner, som
tillsatts vid sidan av och hand i hand med pengarnas egnahemsrörelse att byg -

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Anslag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
ga landet även med lag och med rättvisa åt alla, som våra förfäder velat
hava det.

Herr jordbruksminister, ni sade nyss eder uppfattning vara, att dylika jordbruk
böra »göras större». Jag vet, att vad statsrådet Bramstorp säger, det
menar han. Men försök då, herr statsråd, övertyga edra medstatsråd, att här
bör landets regering vara »stark», uppträda med kraft och omsider lägga de
ofullständiga jordbrukens livssak på riksdagens bord.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 136—165.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 166.

Lades till handlingarna.

Punkterna 167 och 168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169. Äng. statens

skogs odlings Kungl.

Majit hade föreslagit riksdagen att under titeln Skogsvård m. m.: anslag.

Statens skogsodlingsanslag för budgetåret 1987/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 400,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:81 av herr Hagström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av bestämmelserna rörande användningen av statens skogsodlingsanslag,
att skogsvårdsstyrelse bereddes möjlighet att lämna bidrag till
röjningsgallring jämväl i tätväxande, till s. k. stavaskog ej hänförlig ungskog,
samt att detta anslag för budgetåret 1937/1938 måtte höjas till 600,000 kronor;
ävensom

2) 11:370 av herr Lövgren m. fl., vari hemställts, dels att riksdagen måtte
besluta den ändring i villkoren för erhållande av bidrag från statens skogsodlingsanslag,
att bidrag jämväl skulle kunna utgå till röjningsgallringar i de
norrländska länen och Kopparbergs län i tätväxande ungskogsbestånd, vilka
ej vore hänförliga till s. k. stavaskog, dels ock att riksdagen i anslutning härtill
måtte besluta att under titeln Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 600,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:81 och 11:370, under titeln Skogsvård m. m.: Statens skogsodlingsanslag
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 400,000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr Hagström, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Hagström: Herr talman! Jag har på denna punkt anfört en reservation,
därför att jag ansett, att det yrkande, som framställts i de båda motioner
som avgivits på denna punkt, bort bättre beaktas, än vad det nu föreliggande
utskottsutlåtandet ger vid handen.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Äng. statens skogsodlingsanslag. (Forts.)

Såsom av utlåtandet framgår, har i de båda motionerna yrkats dels sådan
ändring av bestämmelserna för skogsodlingsanslagets användning att skogsvårdsstyrelse
skulle bli i tillfälle att lämna bidrag jämväl till röjning av tätväxande,
till stavaskog ej hänförlig ungskog, dels att anslaget måtte höjas från
av Kungl. Maj :t föreslagna 400,000 kr. till 600,000 kr.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i skrivelse till regeringen
framställt samma yrkande liksom också skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län och skogsvårdsstyrelserna i samtliga norrländska län, förutom Gävleborgs
län framfört samma önskemål.

Det torde nog både bland fackmän och andra råda en ganska enhällig uppfattning
därom, att det för skogsvården och skogstillgångarnas fortbestånd
vore av mycket stor betydelse, örn dessa önskemål kunde tillgodoses. Jag har
i samband med denna fråga hört den invändningen göras, att det borde ligga i
varje skogsägares intresse att även utan statsbidrag försätta sin skogsmark i
så bögproduktivt skick som möjligt. Detta kan ju vara riktigt, men här gäller
det ju dock ett arbete, som kanske först en kommande generation kan komma
att njuta frukterna av, och då är det ju förklarligt, örn de små hemmansägare,
som det här är fråga örn och som måste arbeta för sitt uppehälle för dagen,
komma att uppskjuta eller eftersätta arbeten av här ifrågavarande art. Det
är dock ett mycket viktigt allmänintresse att röjning av ungskog kommer till
utförande i rätt tid. Emellertid lär det väl, som frågan nu ligger till, ej vara
annat att göra än att hoppas på. bättre utgång ett annat år. Jag har därför,
herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 170—174.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 175 och 176.

Kades till handlingarna.

Punkterna 177—193.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 194—196.

Kades till handlingarna.

Punkterna 197—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Kades till handlingarna.

Punkterna 209—215.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 216 och 217.

Kades till handlingarna.

Lördagen den 6 mars 1937. Nr 17. 75

Punkten 218.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
till Väddö kanal hörande område m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för statens
vattenfallsverks räkning av vissa fastigheter i kvarteret Björnen i Stockholm;
samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statlig
exportkreditgaranti.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av framställning örn ersättning till en tjänsteman vid riksbankens huvudkontor
för viss under tjänstgöring såsom kassör liden förlust, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 16, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Kades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 17, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som
ålåge innevarande års riksdags bankoutskott, hade utskottet tagit del av dels
de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit förda hos
fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1936, intill vilken
dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 10 januari 1937, dels den av riksdagens
år 1936 församlade revisorer avgivna berättelsen örn granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30 juni 1936,
dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1937 års
riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, hade utskottet i
det nu föreliggande utlåtandet avgivit berättelse över den verkställda granskningen.

Punkten 1.

Revisorerna hade under § 3 i sin berättelse erinrat, hurusom enligt förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
av kassan utgivna obligationer skulle för att hava gällande kraft
mot kassan, vara försedda med påteckning, att de blivit inregistrerade hos riks -

én#. ersäUning
för inregistrering
av
stadshypotekskassans

obligationer.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Äng. ersättning för inregistrering av stadshypoteic skås sans obligationer.

(Forts.)

''gäldskontoret. Efter förmälan att de tjänstemän i riksgäldskontoret som ombesörjt
inregistrering, med fullmäktiges medgivande av kassan ägt uppbära
ersättning för det därmed förenade arbetet, hade revisorerna gjort följande uttalande
:

»Utan att ingå på frågan huruvida registrering av dessa obligationer numera
är behövlig eller ej, vilja revisorerna som sin mening framhålla, att av
bestämmelserna i ovan anförda förordning och lydelsen av § 1 i reglementet
för riksgäldskontoret, där det heter, att riksgäldskontoret har till föremål att
utföra alla uppdrag och åligganden, som riksgäldskontoret för övrigt av rikets
ständer eller riksdagen erhållit, måste framgå, att inregistrering av stadshypotekskassans
obligationer är ett åliggande, som åvilar vederbörande tjänstemän
i riksgäldskontoret. Särskild ersättning för det med inregistreringen förenade
arbetet synes därför ej böra utgå.»

Med anledning av revisorernas uttalande hade fullmäktige i riksgäldskontoret
i skrivelse till riksdagen den 21 december 1936 bland annat erinrat, att frågan
örn här berörda ersättningar varit föremål för behandling av bankoutskottet
vid 1936 års riksdag och att utskottet i skrivelse till fullmäktige den 20 mars
1936 härom anfört:

»Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke ersättningen för här avsedda
arbete borde utgå enligt de grunder, som tillämpades beträffande ersättning
till tjänstemän för fullgörande av uppdrag eller arbete, som folie utom tjänstemännens
vanliga tjänstutövning, samt utbetalas av riksgäldskontoret, som
därefter av stadshypotekskassan skulle bereda sig täckning för sålunda utlagda
belopp. Med hänsyn till att en sådan anordning måste innebära en onödig
omgång och då utskottet ansett sig kunna förutsätta, att den kontroll över utbetalningarna
från stadshypotekskassan, som enligt fullmäktiges beslut hädanefter
skall utövas av riksgäldsdirektören, blir i alla avseenden betryggande, har
utskottet icke funnit anledning intaga en från fullmäktige avvikande ståndpunkt
i förevarande ärende.»

Utskottet hade i den nu förevarande punkten yttrat:

»Såsom framgår av fullmäktiges yttrande, var nu förevarande fråga föremål
för behandling av bankoutskottet vid 1936 års riksdag. Då utskottet vidhåller
den ståndpunkt, utskottet då intog, har utskottet härigenom allenast
velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen omförmäla.»

Herr Reuterskiöld: Herr talman! När statsrevisorerna granskade riksgäldsfullmäktiges
förvaltning, observerade revisorerna i år, att den föreskrift, som
stadgar att av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa utfärdade obligationer
skola registreras hos fullmäktige, på det sättet tillämpats och tillämpas,
att avgifterna eller betalningen för det arbete, som inom riksgäldskontoret
utföres med denna registrering, erlägges av hypotekskassan direkt till de
tjänstemän, som verkställa registreringen.

Då det här är fråga örn en registrering, som är föreskriven — man må hysa
vilken mening man vill örn dess behövlighet, men den är föreskriven — har
det förefallit statsrevisorerna som en självklar sak att detta arbete med registreringen
skulle ske på riksgäldskontorets ordinarie arbetstid och av dess
ordinarie krafter med gäldande av kostnaderna härför av riksgäldskontoret,
även örn hypotekskassan finge till riksgäldskontoret betala ersättning härför.
Det kari icke vara med god ordning överensstämmande, att hypotekskassan,
vars obligationer som sådana registreras, själv betalar direkt till tjänstemännen

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Äng. ersättning för inregistrering av stadshgpotekskassans obligationer.

(Forts.)

vad de skola lia, och att de utföra detta arbete på övertid. Vi funno också vid
granskningen, att denna fråga har varit uppe hos fullmäktige förra året, och
den hade då anmälts hos bankoutskottet, som ställde sig på majoritetens i
fullmäktige ståndpunkt, så att det godkände att detta förfarande skulle fortsätta.
Det har varit en viss hemlighetsfullhet kring dessa förhållanden, även
örn den inte var så stor, att den inte kunnat genomträngas. Man säger, att
detta förfarande har pågått allt ifrån begynnelsen och att det är en tradition
att så skall ske. Vidare har det sagts att detta förfarande grundar sig på
ett gammalt brev från 1910 från en fullmäktig till en av hypotekskassans
styresmän. Det var till en början litet svårigheter att få fram detta brev,
men vi fingo det. Läser man detta brev, finner man, att det varit muntliga
förhandlingar mellan representanter för riksgäldskontoret och för stadsliypotekskassan.
Dessa förhandlingar hade utmynnat i att den tjänsteman,
som 1910 inom riksgäldskontoret skulle handha registreringen och lade upp
planen för den, skulle få en ersättning av 600 kr. Men så kom man underfund
med i riksgäldskontoret, att han haft mycket arbete. Det skrives här, att
han under 4 veckor varit upptagen från kl. 8 på morgonen till 9 på kvällen
nied endast en kort middagsrast, och att han under denna tid måst försumma
sitt eget arbete, vadan han nuen tid framåt måste arbeta om kvällarna för att återvinna
det förlorade, och att följaktligen en ersättning av 600 kronor knappast
kunde vara skälig. Därför föreslog man från riksgäldskontorets sida, att han
skulle få 1,000 kronor, och man trodde, att han skule vara nöjd med det. Ja,
då fick han det; men sedan har jag här en annan lista, som visar, vilka utbetalningar
den gången också skedde till andra i riksgäldskontoret, och man
förvånar sig litet — åtminstone gjorde vi det inom statsrevisionen — över
den fördelning av betalningen, som då skedde. Alltså, för besväret med registrering
av hypotekskassans obligationer i riksgäldskontoret fick en tjänsteman,
som arbetat med detta och haft huvudparten av arbetet 1,000 kronor.
Dessutom fick en förste revisor 200 kronor, en kassör 100 kronor, en kammarskrivare
68 kronor, en extra kammarskrivare 84 kronor, en anställd fröken
67 kronor 50 öre, en annan lika mycket, 67 kronor 50 öre, övermaskinisten
25 kronor, eldaren 10 kronor, en annan eldare likaledes 10 kronor, en vaktmästare
60 kronor, en annan vaktmästare likaledes 60 kronor och en extra
ordinarie vaktmästare 15 kronor, summa 767 kronor.

Man frågar sig verkligen, i vadjnån alla dessa personer hade med registreringen
av hypotekskassans obligationer att skaffa. Betalt fingo de, men vad
de hade med saken att göra är litet svårare att förstå. Den, som haft mesta
arbetet och lagt upp det hela, fick 1,000 kronor. Det hade väl varit rimligt
och naturligt att man då — jag pläderar inte för någon ändring i det gamla,
som redan skett, ty det kan ju inte göras — men det hade väl varit naturligt,
att man då och ännu mera i det följande, när man skulle lia denna registrering,
gått ifrån dessa underliga utgångspunkter och principer och låtit registreringen
verkställas såsom den i normala fall bör göras genom det registrerande
verkets ordinarie personal på dess arbetstid och utan att personalen är beroende
av den ersättning till riksgäldskontoret som sådant, som gives av hypotekskassan.

Nu är det klart, och det är också uttalat, att det finns den, som kontrollerar
vad vederbörande få, och som eventuellt för fullmäktige skall anmäla, örn
något är att anmärka, men redan behovet härav visar, att det är ett felaktigt förfarande.
Jag för min del har mycket svårt att förstå, varför bankoutskottet godkänner
en sådan anordning, och jag har ännu svårare att förstå, varför bankoutskottet,
då statsrevisorerna påpeka detta, helt enkelt — ursäkta herr talman

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Äng. ersättning för inregistrering av stadshypotekskassans obligationer.

(Forts.)

— kör huvudet i väggen och säger: »Då utskottet vidhåller den ståndpunkt,
utskottet då» -— det vill säga 1936, utan att kamrarna visste om något —
»intog, har utskottet härigenom allenast velat vad i detta ärende förekommit
för riksdagen omförmäla.» Ja, på det kan man naturligtvis inte här göra
något yrkande. Jag skulle kunna göra yrkande örn återremiss, men det tjänar
ingenting till mot ett genstörtigt utskott, som kör huvudet i väggen. Jag har
inte anledning att antaga att ens i andra kammaren kommer att framställas
ett sådant yrkande, ehuru samma framställning, som jag här gjort, torde komma
att där av revisionens ordförande göras, måhända i något mera skärpt
form än jag kunnat tillåta mig att göra, herr talman!

Det är under sådana förhållanden endast ett, som jag velat avse med denna
framställning, och det är, att kammarens ledamöter var för sig ville taga
ståndpunkt till spörsmålet, örn en registrering, som i författningen föreskrives,
verkligen skall direkt gäldas av den institution, vars obligationer registreras,
till det verk, som verkställer registreringen. Är det någon mening med registreringen,
synes det vara ett kontrollsyfte. Kontrollsyftet förfelas i samma
mån som den registrerade betalar dem, som skola verkställa den registrering,
som utgör kontrollen.

Något yrkande kan jag inte ha, herr talman!

I herr Reuterskölds yttrande instämde herr Bäcklund.

Herr Åkerberg: Herr talman! Herr Reuterskiöld kan väl knappast begära,
att bankoutskottet skall ställa sig på statsrevisorernas sida i denna fråga och
instämma med anmärkningen, eftersom anmärkningen ju strängt taget inte
riktar sig mot bankoutskottet, utan, kan man säga, t. o. m. mot riksdagen, som
har beviljat riksgäldsfullmäktige decharge i den fråga, herr Reuterskiöld här
bär tagit upp. Det beslut, mot vilket statsrevisorerna och nu herr Reuterskiöld,
vänt sig, fattades av fullmäktige den 9 januari i fjol och var föremål
för bankoutskottets granskning redan vid förra riksdagen. På grundval av
denna granskning beviljades riksgäldsfullmäktige decharge, så att strängt
taget är ju anmärkningen nu som sagt inte riktad emot utskottet, utan emot
riksdagen, som redan har godkänt denna åtgärd.

Nu var anledningen till att bankoutskottet sysslade med frågan i fjol, att
inom riksgäldsfullmäktige hade väckts förslag örn att förfarandet i detta fall
skulle ändras därhän, att stadshypotekskassan visserligen skulle betala ersättning
till riksgäldskontoret för arbetet med inregistreringen, men att dessa
pengar skulle tillfalla riksgäldskontoret. Tjänstemännen och andra, som hade
med saken att göra, skulle antingen utföra sitt arbete på den ordinarie arbetstiden
och alltså inte erhålla någon ersättning för det, eller också skulle de fortfarande
utföra arbetet på övertid, men i sin tur erhålla ersättningen av fullmäktige
eller av riksgäldskontoret. Bankoutskottet tyckte på skäl, som jag
anser ligga tämligen klara, att detta var en ganska onödig omgång, och att
man alltså skulle fortsätta med det gamla systemet. Man kan naturligtvis
tvista örn, huruvida det är riktigt, att arbetet utföres på kontorstiden och inte
ersättes särskilt, men riksgäldsfullmäktige ansågo, då de fattade sitt beslut,
att det var skäligt att detta arbete inte belamrade annat arbete i riksgäldskontoret,
som är tillräckligt brådskande ändå, och därför funno de, att det borde
utföras på övertid. Det har alltid utförts på övertid, och ersättningen har utgått
med belopp, som fastställts. Det utgick från början med 1,300 kronor
för ett lån på 50 miljoner, men på föranstaltande av fullmäktige sänktes denna
ersättning, så att den nu torde utgöra 1,100 kronor för ett sådant lån. Herr

Lördalen den 6 mars 1937.

Nr 17.

Ang. ersättning för inregistrering av stadsfl}/potekskassans obligationer.

(Forts.)

Reuterskiöld uppläste nyss en förteckning på deni, som fått med av dessa pengar,
men jag misstänkter, att den förteckningen är ganska föråldrad. Jag
skulle kunna tro, att den är framgrävd från 1909 eller 1910 eller den tiden.
För närvarande är i alla fall det hela omlagt på ett helt annat sätt.

Herr Reuterskiöld har inte gjort något yrkande, och jag har heller inte något
annat yrkande att göra än det omförmälande, som utskottet gjort under denna
punkt.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag tillåter mig erinra, att statsrevisorerna
tillstyrkt ansvarsfrihet både förra året och nu, och att statsrevisorerna
inte ansett detta förfarande vara till den grad felaktigt, att man skulle vägra
decharge. Men det kan finnas saker som det inte är så alldeles klokt att man
gör utan att det berör dechargefrågan. Den är det inte alls fråga örn här, utan
här är helt enkelt fråga örn, huruvida viss anordning är en förnuftig anordning
ur kontrollens synpunkt. Föregående år hade riksdagen såsom sådan inte
den minsta kännedom örn saken, utan den stannade inom bankoutskottet, och
jag tillåter mig, herr talman, dessutom i saken erinra, att inom fullmäktige en
reservant, en mycket inflytelserik och betydande man inom fullmäktige, ansåg
fullmäktiges beslut vara felaktigt. Man kan ju alltid säga, att det är gott
att bibehålla det, som gammalt och fornt varit, även örn det är ihåligt och trasigt.
Men att det skulle vara en genväg att låta stadshypotekskassan till denna
främmande personal direkt betala viss ersättning, förefaller mig vara en
ganska konstig uppfattning örn genvägar. Vad som är huvudsaken, synes mig
vara, att en uppgift, som åligger riksgäldskontoret enligt författningarna utgöres
av riksgäldskontoret inte blott på övertid, utan, örn så erfordras, med
förstärkt arbetskraft och som ett riksgäldskontorets arbete. Som det nu är,
ser det ut, som örn det blott vore några befattningshavare från riksgäldskontoret,
vilka utföra arbetet på uppdrag av hypotekskassan!

Hela idén med denna kontroll förfelas därigenom, om det nu finns någon
idé med den. Jag utgår ifrån, att då författningarna föreskriva det, har det
åtminstone funnits en gång någon idé, men revisorerna lämna den frågan därhän.

Det förefaller oss, som örn när ett förhållande upptages och påpekas, man
skulle upptaga och pröva det ur lämplighetssynpunkt, och jag hemställer i
allt fall, herr talman, till herrar riksgäldsfullmäktige själva att åter upptaga
frågan för att — oberoende av bankoutskottet — gå sunda förnuftets väg.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 18, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; och

nr 19, i anledning av väckt motion om pension åt andra kammarens sekreterare,
juris kandidaten P. Cronvall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av dels
verkställighet Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn verkställighet av bötes av

bötesstraff s|-ra(''f m m hels ock i ämnet väckt motion.
m. m. ’

Genom en den 15 januari 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 35, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om verkställighet av bötesstraff;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom;

3) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

4) lag örn tillägg till lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning,
pension eller livränta;

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. lagen
den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister;

6) lag om ändrad lydelse av 1 § andra stycket och 4 § lagen den 6 juni 1924
(nr 206) innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga ;

7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 maj 1918 (nr 294) örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

8) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

9) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes; samt

10) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
örn behandling av alkoholister (alkoholistlag).

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl. i anledning av propositionen
väckt motion, nr 405, vari hemställts, att riksdagen icke måtte bifalla
det i 13 § i förslaget till lag örn verkställighet av bötesstraff innefattade förslaget
örn skärpning av förvandlingsstraffet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande, att de av Kungl. Maj:t genom propositionen
framlagda lagförslagen icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen antagas,
måtte för sin del antaga 10 under punkten införda förslag till lagar i
nu ifrågavarande ämnen;

B) att den i ämnet väckta motionen måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A).

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Lagfrågor av den art, som
detta utlåtande innefattar, enhälligt tillstyrkta, pläga icke ofta föranleda någon
debatt, utan de gå lätt förbi utan att märkas, hur mycket arbete, som än
ligger bakom och hur mycket de än motsvara tidsutvecklingen, såsom man anser
vid det tillfälle, då lagen kommer till.

När jag nu bryter mot denna vana, har jag naturligtvis, herr talman, några
särskilda skäl för att jag vill säga några ord, och jag ber då kammaren att
kasta blicken på 9 § i lagen örn verkställighet av bötesstraff i lagförslaget,
där det heter: »Där någon enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt
eller tvångsarbetsanstalt» — varefter utskottet har tillagt »eller för
skyddsuppfostran i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt» — »vare beslut
om förvandling som dessförinnan meddelats förfallet.» Sedan ha vi i motiveringen
ett litet ord av utskottet, som säger: »Genom dessa bestämmelser
avses att undanröja de olägenheter — särskilt beträffande alkoholistbehandlingen
— som äro förbundna med verkställighet av förvandlingsstraff i dessa

Lördagen den 6 mara 1937.

Nr 17.

Lagförslag om verkställighet av bötesstraff m. m. (Forts.)
fall och som i praxis för närvarande föranleda att förvandlingsstraff nådevägen
efterskänkas.» Det är till den saken, jag ville komma, herr talman, genom
att påpeka, att när förslaget talar om att det eljest är nådevägen, som
dessa mål gå, är det synnerligen viktigt, att vi nu genom en bestämmelse, som
av Kungl. Majit föreslagits och av lagutskottet tillstyrkts, få bort en hel del
mål, vilka nådevägen betungat högsta domstolen och Kungl. Maj :t. Vi ha naturligtvis
i konstitutionsutskottet vid granskning av statsrådsprotokollen
och särskilt då frågan örn nådemålen varit före haft uppmärksamheten
fästad på detta förhållande. Vi lia märkt, att det är icke
ofta, som det kan sägas nej till en begäran av förevarande art. Men
det har i alla händelser vållats besvär och icke oavsevärd tidsutdräkt vid
ärendenas behandling och föredragning. Jag kan, eftersom jag under åtskilliga
år haft konstitutionsutskottets uppdrag att i första hand genomgå nådemålen,
nämna att 1935 hade vi 1,104 nådemål att granska i utskottet. Av
dessa voro 246 av den beskaffenhet som denna lagparagraf avvärjer från högsta
domstolen och statsrådet. I år befanns att det år 1936 förekom 1,204 nådemål.
Av dessa voro 421, sålunda 33 procent, av den beskaffenhet, att de
ej behöva gå till föredragning i högsta domstolen och hos Kungl. Maj :t genom
denna föreslagna lagbestämmelse. Det är ju visserligen i allmänhet mycket
enkla mål det här gäller. Det är i huvudsak spritförseelser, där vederbörande
blivit ådömda böter, och det anses naturligtvis vara synnerligen olämpligt, att
sedan en person för förbättring intagits på Venngarn eller på Svartsjö, det
första, som möter honom, när han kommer ut, är ett extrakt, som säger, att han
skall in och sitta av böter.

Men det är icke endast så, att vart enda ett av dessa mål kunnat komma fram
till vederbörande endast efter anmälan, att här föreligger ett det enklaste mål,
klart att bifallas, ty förra årets protokoll hos högsta domstolen och Kungl.
Majit visa oss, att i åtminstone 4 av de 421 målen hade högsta domstolen avstyrkt
nåd. Således måste det, kunna vi säga, finnas en del gränsfall, som
fordra viss något vidlyftigare föredragning. Var och en kan emellertid räkna
ut, att vart och ett av dessa 421 ärenden tager tid, och få vi bort dem från
högsta vederbörandes behandling, måste man säga, att genom denna lagändring,
som vi nu gå° att besluta, kommer en icke oavsevärd, ja, jag kanske bör
säga, åtminstone någon, lättnad att uppstå för högsta domstolen till gagn för
föredragningen av viktigare mål. Det är därefter vi strävat så många gånger,
att man skall försöka genomföra åtgärder för att få föredragning av
ärenden icke alltför länge uppskjuten i den högsta instansen. Och då vad jag
nu framhållit utgör örn också blott en liten möjlighet till att befordra snabbheten
i högsta domstolen, har jag icke ansett att detta tillfälle borde gå förbi
utan att en anteckning komme till protokollet, att i riksdagen observerats, att
det bland allt annat viktigt i denna lag också ligger detta viktiga, som''jag,
herr talman, tillåtit mig att nu i största korthet referera.

Herr Schlyter: Herr talman! Eftersom herr Björkman till diskussion upptagit
ett lagförslag, som enhälligt tillstyrkts av lagutskottet och om vilket inte
synes föreligga någon meningsskiljaktighet i kammaren heller, vill jag blott
till protokollet anteckna, att den av herr Björkman framförda punkten inte utgör
någon av de viktigare beståndsdelarna av detta lagförslag. Lagförslagets
huvudsyfte är att avfolka fängelserna från cn stor del av det klientel som,
enligt den uppfattning som ligger till grund för den kungl, propositionen, till
ingen eller ringa nytta och till olägenheter i åtskilliga avseenden får undergå
fängelsestraff, som domstolen från början inte har avsett, utan som har
blivit en följd av de hittills gällande reglerna örn nödvändigheten att vid bri Forsta

Icammarens protokoll 19S7. Nr 17. (j

Nr 17.

Lördagen den 6 mars 1937.

Lagförslag om verkställighet av bötesstraff m. m. (Forts.)
stande tillgång förvandla böter till fängelse. När den kungl, propositionen
har lyckats finna vägar att komma ifrån den nuvarande ordningen på detta
område, så innebär det ur allmänna straffrättsliga och sociala synpunkter mycket
betydande fördelar, något som jag alltså med dessa ord, herr talman, har
velat omnämna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
156, 164, 166—169, 172, 175, 176, 180, 181, 184 och 185 blevo desamma på
begäran bordlagda.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till statens byggnadslånebyrå;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer jämte en i ämnet väckt motion;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen ;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden; nr

59, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lånefonden för lantarbetarbostäder; samt

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till Konungen angående utredning örn rening och desinficering av vissa
för sängkläder m. m. avsedda råvaror.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt motion örn viss
ändring i 24 § lagen om vägdistrikt;

statsutskottets utlåtande nr 5, angående regleringen för budgetåret 1937/1938
av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet
;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 11, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser för
tull å ackumulatorer; och

Lördagen den 6 mars 1937.

Nr 17.

nr 12, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till förordning
om tillägg till förordningen den 2 maj 1919 (nr 200) angående rätt till ränta
vid restitution av utskylder m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering
av prästerskapets avlöning; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring
i lagen den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i
nyreglerade pastorat.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.01 e. m.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 17.

Tisdagen den 9 mars 1937.

Tisdagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde lil. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 2, 3 och 5 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare herr A. J. Bärg på grund av
åderinflammation i benen är urståndsatt att deltaga i riksdagsarbetet intygar.
Katrineholm den 6 mars 1937.

Carl Ellwyn,
''lasarettsläkare.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 64, angående vissa utgifter för kapitalökning för budgetåret 1937/1938
i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk;
samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillbyggnad till beskickningsliuset
i Washington.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen den 12 maj
1917 om expropriation; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angåen de. vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1936 vid dess tjugonde sammanträde fattade beslut.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 170, angående inköp av fastighet för konsulatet i Reykjavik; och
nr 196, angående provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare
i statens tjänst.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, med förslag till lag örn lagsökning och om handräckning för
fordran (lagsökningslag), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
164, angående vissa anslag till lotsverket m. m.

Tisdagen den 9 mars 1937.

Nr 17.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 166, angående ytterligare statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag;
...

nr 167, angående lindring i köpevillkoren vid försäljning av viss kronoegendom,
m. m.; och

nr 168, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, med förslag till lag om ändrad lydelse av 79 och 88 §§ lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 175, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa; och

nr 176, med förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 180, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 3 mom. 3
och § 4 mom. 5 förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 181, angående fortsatt reglering av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
185, angående nedsättning av räntan för egnahemslån vid statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, statsutskottets utlåtande nr 5, bevillningsutskottets
betänkanden nr 11 och 12 samt första lagutskottets utlåtanden nr 15 och 16.

Nr 17.

Tisdagen den 9 mars 1937.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Marits propositioner:
nr 177, angående anslag till skyddsuppfostran m. m.; och
nr 186, angående ersättning till förre kontoristen A. L. Johansson för nastad
pension.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 170, 177, 186 och 196.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 224, av herr Granath m. fl., i anledning av Kungl. Mlaj:ts proposition angående
anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus; och
nr 225, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen den 26
juni 1936 (nr 333).

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges bidrag till kostnaderna för internationell övervakning av utförseln
och resandetrafiken till Spanien; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående
visst bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna skattkammarväxlar
m. m.;

nr 21, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn årliga understöd
åt vissa städerskor vid riksbankens huvudkontor; och

nr 22, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn årligt understöd
åt förre tryckerimästaren Ernst Alfred Johanssons änka.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 70, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn tvångsuppfostran m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Slockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

371385