1937. Färsta kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1937:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Färsta kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
311, angående gäldande av skadestånd m. m. till linjearbetaren K. S. Brindén.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
312, med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 5 mars 1937 (nr
61) angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget
i Spanien m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 336, av herr Stendahl, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m.; samt
nr 337, av herr Hagström, i samma ämne.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran utrikesutskottets
utlåtanden nr 2—4, statsutskottets memorial nr 143 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 80—82.

.Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 83, angående arvode
åt den, som inom jordbruksutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition angående jordbruksförsök m. m., bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 1 c), med uppgift å
vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna.

I detta memorial hade utskottet för riksdagen anmält vissa vid 1936 års
riksdag såsom vilande antagna grundlagsändringsförslag, nämligen

1) a) angående ändrad lydelse av

a) § 6 mom. 10 riksdagsordningen,

[>) §§ 16 och 26 riksdagsordningen;

b) angående ändrad lydelse av

a) § 1 4:o tryckfrihetsförordningen,

/i) § 2 4:o elfte stycket tryckfrihetsförordningen;

2) angående ändrad lydelse av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen.

Första hammarens protokoll 1937. Nr 31. 1

Ang. vissa

grundlags ändringar.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Ang. vissa grundlagsändringar. (Forts.)

På framställning av herr talmannen beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1) a) a).

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Det föreliggande memorialet kan väl synas
en smula inkrånglat, men det beror därpå, att de frågor, som här behandlas,
äro sammanhängande också med tidigare behandlade frågor, ehuru de icke
kunnat föreläggas kamrarna förrän nu. Det förslag, som närmast föreligger,
torde, herr talman, böra av kammaren förklaras hava förfallit, då det hänför
sig till en numera upphävd institution, elektorsförsamlingarna. Man kan inte
gärna avslå det, utan det förefaller mig vara naturligare och bättre, att man
förklarar det hava förfallit.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder annat yrkande ej förekommit, än att det vilande förslaget till ändrad
lydelse av § 6 mom. 10 riksdagsordningen skulle förklaras hava förfallit.

På därefter gjord proposition bifölls detta yrkande.

Punkten 1) a) fi) .

Det vilande förslaget till ändrad lydelse av §§ 16 och 26 riksdagsordningen
antogs.

Punkten 1) b) a).

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren ville besluta
även beträffande denna punkt såsom i den första, att förslaget har förfallit.
Det är nämligen så, att kammaren redan har antagit i samband med
tryckfrihetsprocessen en annan lydelse av hela denna §, och det ändringsförslag,
som här föreligger, hänför sig till den då avskaffade texten. Det synes mig
då vara orimligt att nu göra något annat än att förklara, att det har förfallit.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, beslöt kammaren, i enlighet
med herr Reutersläölds därunder framställda yrkande, förklara det vilande
förslaget till ändrad lydelse av § 1 4 :o tryckfrihetsförordningen hava förfallit.

Punkten 1) b) f>).

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte antaga
förslaget, men jag vill därvid lämna en upplysning, som synes mig vara
ganska nödvändig. Det är nämligen så, att örn kammaren nu antager detta
förslag oförändrat i enlighet med en kungl, proposition, så kommer den nya
texten med all sannolikhet ej att bli gällande mer än i cirka 14 dagar, ty i det
memorial, som i dag inkommer från utskottet, och som behandlar frågan om
allmänna handlingar, lyder motsvarande § på ett helt annat sätt, och då kommer
ändringen i dag också att mista sin betydelse. Endast emedan detta förslag
hänför sig till frågan om avskaffande av straffpåföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen och emedan det uppgivits vara av betydelse för departementen, att
riksdagens ståndpunktstagande i detta hänseende snarast möjligt blir klart, då
den vanliga allmänna lagen i denna punkt redan är ändrad, men ej kan tillämpas
förrän även grundlagen ändrats, har utskottet velat tillmötesgå önskemålen och
i förra veckan framlagt förslaget för kamrarna till antagande.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Ang. vissa grundlagsändringar. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter kammaren på gjord proposition
antog det vilande förslaget till ändrad lydelse av § 2 4 :o elfte stycket
tryckfrihetsförordningen.

Punkten 2.

Herr Reuterskiöld: Ja, herr talman, detta förslag, som härleder sig från
år 1934, avser i vissa delar detsamma som det i dag förut behandlade förslaget
under 1) a) /?), vilket nyss blivit antaget.

Jag hemställer, herr talman, att kammaren ville besluta, under förutsättning
att medkammaren fattar samma beslut som första kammaren nyss rörande
godkännande av §§ 16 och 26 riksdagsordningen enligt texten på sid. 2 i memorialet,
att detta förslag, som nu föreligger, måtte förklaras hava förfallit.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren, med bifall till herr
Reuterskiölds yrkande, att -— under förutsättning att även andra kammaren
antoge det under punkten 1) a) /?) införda förslaget till ändrad lydelse av
§§ 16 och 26 riksdagsordningen — förklara det vilande förslaget till ändrad
lydelse av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen hava förfallit.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.

Punkterna 1—16.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35. Anslag till

I denna punkt hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till“thärning''*-1
Kungl. Maj:ts i proposition nr 164 framlagda förslag och med avslag å rao-havan å lotstionerna
11:458, 11:467, 11:468, i vad sistnämnda motion avsåge anslaget ^ fyrstaten.
till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten, samt 11:469,

a) godkänna vid statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 19 februari
1937 fogat förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av
avlöningsreglementet den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lotsoch
fyrstaten;

b) godkänna under punkten införd personalförteckning för lots- och fyrstaten
;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat för lots- och fyrstaten, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1937/1938;

d) besluta, att under punkten angiven lotspersonal skulle — med skyldighet
att framdeles, därest lämpligt tillfälle erbjöde sig, åter inträda å ordinarie
stat - fran och med den 1 juli 1937 uppföras å indragningsstat under elfte
huvudtiteln med bibehållande av nu innehavande löner;

Nr 31.

Onadagen den 12 maj 1937.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten (Forts.)

e) till Lotsverket: Avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av 4,282,000 kronor;

f) bemyndiga Kungl. Majit att, i överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 19 februari 1937 anförts, utfärda taxor
å lotspenningar att från och med den 1 juli 1937 tillämpas i stället för nu
gällande, den 1 oktober 1914 fastställda taxor å lotsavgifter förutom hemvägsersättning; g)

medgiva, att de i förstnämnda taxor upptagna avgiftsbeloppen finge
från och med den 1 juli 1937 tills vidare utgå med 50 procents förhöjning.

I motionen 11:468'' av herr R. Lundqvist m. fl., hade hemställts,

1) att riksdagen, i avvaktan på det resultat, som kunde framkomma beträffande
storleken av lotslotterna vid respektive lotsplatser i anledning av
dels pågående arbetstidsutredning och därav troligen ökat antal befattningshavare
å vissa platser, dels ändrad lotsförordning och därav minskad lotspenninginkomst
vid lotsplatserna och med hänsyn till 1936 års . lönekommittés
ännu ej avslutade utredningsarbete, måtte avslå i Kungl. Maj:ts proposition
föreslagen ändring i 11 § i avlöningsreglementet den 9 juni 1922 för befattningshavare
vid lots- och fyrstaten örn nedsättande av lotspersonalens andel i
lotspenningarna från fyrtio till trettiofem procent samt

2) att riksdagen i sitt yttrande i anledning av den föreliggande propositionen
måtte hemställa, att vid fastställandet av resereglementet för lotsar vissa
i motionen angivna ändringar i det upprättade förslaget måtte vidtagas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Holmström och
Rahmn ansett, dels att utskottets yttrande bort i viss angiven del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 11:468
i den del, som berörde lotspenningarna, ävensom med avslag å motionerna II:
458, 11:467, 11:468, i vad denna motion berörde resereglementet för lotsar,
och 11:469 ej mindre avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande ändringen i 11 § i
avlöningsreglementet den 9 juni 1922 för befattningshavare vid lots- och fyrstaten,
avseende nedsättande av lotspersonalens andel i lotspenningarna från
fyrtio till trettiofem procent, än även godkänna övriga av Kungl. Majit föreslagna
ändringar i samma avlöningsreglemente;

b) —g)---(lika med utskottet).

Herr Holmström: Herr talman! Kungl. Majlis proposition i^ denna punkt
innebär, att lotsarnas andel i lotspenningarna skall sänkas från 40 till 35
procent, och att alltså en inkomstminskning för dem skulle inträda. Nu är
det så, att det pågår utredning örn lotsarnas arbetstid. Av denna utrednings
.resultat äro naturligtvis lotsarna beroende. Vidare planeras en ändrad lotsförordning
rörande bland annat lotsplikten. Även av utgången av denna utredning
äro lotsarna beroende. Och till slut: Det pågår en utredning hos 1936
års lönekommitté. Då lotsarna äro statstjänare, äro de även beroende av resultatet
av den utredningen vad deras inkomster beträffar. Riksdagen brukar
ju inte fatta beslut i frågor, rörande vilka det pågår utredning. Här är det i
tre olika avseenden som sådana utredningar pågå. Vi reservanter ^anse, att
riksdagen icke skall föregripa resultatet av dessa utredningar, utan låta denna
fråga vila. Hade det varit enskilda motionärer, som kommit med ett sådant
förslag som propositionens, skulle säkerligen statsutskottet inte lia offrat
många ord på dem, utan bara avfärdat motionerna med hänvisning till utred -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten. (Forts.)
ningen. Vi anse, att Kungl. Maj :t i det här fallet skall få röna samma behandling
som motionärer.

Jag anhåller därför, herr talman, att med denna korta motivering få yrka
bifall till reservationen.

Häri instämde herr Rahmn.

Herr Borell: Herr talman! Det är väl tämligen tydligt, att för dem, som
icke närmare satt sig in i denna rätt invecklade och omfattande fråga, som
har varit föremål för en synnerligen grundlig utredning, det kan förefalla, som
om herr Holmström skulle ha mycket goda skäl för sin framställning. Han
påpekar ju, att det pågår eller planeras utredningar i tre olika avseenden, av
vilkas resultat lotsarnas löneförhållanden och ekonomiska förhållanden överhuvud
taget äro beroende, och anser, att man således borde avvakta dessa utredningar,
innan man tar definitiv ställning till motsvarande punkt i det nya
avlöningsreglementet. Han säger också, att det nog vore mycket sannolikt,
att. om föreliggande förslag framkommit på grund av en enskild motion, skulle
med hänsyn till nu angivna förhållanden motionen icke föranlett något riksdagsbeslut;
och han förmenar, att det borde vara på samma sätt, då förslaget
föreligger på grund av en Kungl. Maj :ts proposition. Detta resonemang synes
mig dock vara föga hållbart. Det är uppenbart, att, örn en framställning i en
invecklad och subtil fråga göres av enskild motionär, så kan man icke förutsätta,
att den blivit på samma grundliga sätt utredd, som när den blir framlagd
i en Kungl. Maj :ts proposition. Det är just detta förhållande, att utredningen
är mycket omsorgsfull och grundlig, som gjort, att vi i utskottet
•— sedan i avdelningen framförts samma synpunkter som herr Holmströms —
ha övergivit de betänkligheter, som kunnat grundas på anförda förhållande
och ansett, att vi kunde rekommendera riksdagen att antaga Kungl. Maj :ts
förslag även i den nu av herr Holmström berörda punkten. Jag kan erinra om,
att lönenämnden också haft denna fråga under övervägande. Jag skall ej läsa
upp vad nämnden yttrat — jag vill inte upptaga kammarens tid med det —
men de, som äro intresserade, kunna på sid. 26 av statsutskottets utlåtande i
förevarande ärende finna, att lönenämnden icke ansett de av herr Holmström
anförda skälen utgöra anledning att uppskjuta frågans avgörande.

Jag kan beträffande frågan i övrigt inskränka mig att nämna, att lotsarna
genom det förelagda förslaget utan tvivel i åtskilliga hänseenden vinna mycket
stora fördelar. De minst betalda lotsarna flyttas icke oväsentligt upp i
löneställning. Hela avlöningssystemet får en reda, ordning och överskådlighet
som förut långt ifrån varit förhållandet. Lotsarna beredas därjämte semester,
likställd med motsvarande befattningshavares inom övriga civila beställningar
oell detta utan att de förlora något av de inkomster — naturligtvis
inte heller med förlust av lönen — som tillföras dem genom deras lotslotter.

Beträffande lotslotterna eller det ämne, som nu är särskilt aktuellt i anledning
av herr Holmströms yrkande, förhåller det sig så, att ursprungligen hade
lotsarna ingen fast lön utan åtnjöto sin betalning genom andelar i lotsavgifterna,
vilka fördelades mellan på varje lotsplats tjänstgörande lotsar -—■ de så
kallade lotslotterna. Lotsarna fingo hela lotslotten obeskuren. Senare, det
var 1914—1915, erhöllo de genom lönereglering fast lön, och då minskades andelarna
i lotslotterna till 40 procent. Ar 1921 höjdes i anledning av då inträffad
dyrtid lotsavgifterna, det vill säga de avgifter, som fartygen skola
betala för lotsning, med ett procentuellt tillägg av 50 procent, som var avsett
att tillföra såväl staten som lotsarna kompensation för dyrtiden. Lotsarna
fingo därvid behålla sina 40 procent. Men det betonades alldeles bestämt, att

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten. (Forts.)
denna förhöjning var provisorisk. Ehuru så var förhållandet, tog nian dock
icke hänsyn därtill vid en strax därefter följande lönereglering, varigenom lotsarna
erhöllo en löneförbättring, utan de fingo fortfarande behålla sin gamla
andel, sina 40 procent av lotslotterna, oaktat lotsavgifterna voro höjda med ett
procentuellt tillägg av 50 procent. Denna löneställning ha de innehaft ända tills
nu. oaktat levnadskostnaderna lia sjunkit. Man kan därför på intet sätt säga,
att lotsarna ställts i någon ogynnsam ställning. För min del är jag besjälad av
den känslan, att lotsarna till följd av sitt riskfyllda, ansvarsfulla yrke samt
den skicklighet och plikttrohet, varmed kåren under alla tider arbetat, böra
vara väl tillgodosedda i lönehänseende, men jag anser, att även med nedsättning
av lotsarnas andel i lotspenningar^ från 40 till 35 procent man vågar
påstå, att lotsarna i jämförelse med övriga likställda statens befattningshavare
äro väl tillgodosedda i ekonomiskt hänseende. Jag tror för övrigt ej, att det
går an att, såsom herr Holmström föreslår, helt enkelt avslå den i motionen omnämnda
detaljbestämmelsen. I Kungl. Maj :ts förslag hänga alla de ekonomiska
frågorna, avvägda inbördes, ihop, utgöra ett enda sammanhang. Man kan icke
rubba en viss mer väsentlig detalj, utan att riva upp hela förslaget. Skulle
man därför vidtaga den ändring, som herr Holmström föreslår, vore det val
nödvändigt att i år avslå hela förslaget. Jag tror icke, att detta vore till
nytta för lotskåren, och jag är ganska övertygad om att flertalet i denna kår
icke med glädje skulle hälsa en sådan utgång av föreliggande förslags behandling
i riksdagen.

Med dessa ord tillåter jag mig således yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Under överläggningarna örn
detta ärende har det, såsom redan framgått av debatten, framförts vissa
önskemål att låta frågan vila i avvaktan på vissa pågående utredningar. Bland
andra utredningar gäller det ju arbetstiden för lotsarna. Man har ansett, att
man hade svårigheter att rätt uppdraga gränsen mellan arbetstid och fritid,
och på vissa håll har man därför hållit före, att innan lönefrågorna avgjorde.s,
borde frågan örn arbetstiden vara klar. I allmänhet brukar riksdagen låta
ärendena vila i avvaktan på pågående utredningar, men detta bör ju inte vara
någon regel. Man kan komma in i förhållanden, där det mycket väl går för
sig att besluta en sak oberoende av hur en därmed sammanhängande utredning
utfaller. Och jag är livligt övertygad örn att lotspersonalens intressen,
sådana de kunna uppstå i samband med en slutförd utredning, skola genom
vad som nu beslutes bli lika väl beaktade som de kunde lia blivit, ifall utredningen
nu hade varit klar. Jag har vägt skälen för och emot, och jag har velat
lämna denna förklaring här, eftersom personalen ju har hemställt, att frågan
skulle vila i avvaktan på utredningen. Jag säger, att då jag vägt fördelar
och nackdelar för personalen i detta förslag, så har jag ansett, att jag
inte kunnat ta på mitt ansvar att genom ett avslag nu vägra personalen de
fördelar, bland annat semester, som föreliggande förslag innebär.

Under sådana omständigheter ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Oasdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Punkten 36.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 37.

Lades till handlingarna.

Punkterna 38—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 272, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar; och
nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till ändrad lydelse
av § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen.

Skrivelseförslagen godkändes, sedan underrättelse inhämtats, att jämväl
andra kammaren godkänt ifrågavarande grundlagsändringsförslag.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående inrättandet av
en lotsverkets båtlånefond;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av
vissa av marinförvaltningen förskotterade kostnader för en expedition år 1926
med Stockholms stad tillhöriga »Isbrytaren II»;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till färdigställande av andra våningen i statens provningsanstalts
huvudbyggnad;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för tillbyggnad av statens provningsanstalts flygelbyggnad;
samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till ändrings- och inredningsarbeten i patent- och registreringsverkets
byggnad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket förslag örn vissa
ändringar i stadgarna för biblioteket;

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Ang. lån för
utbyggnad av
turiststat lenén
vid Storlien
m. m.

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändrad lydelse
av § 8 och § 18 mom. 2 bankoreglementet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
med avseende å statens engagemang i Wermlands Enskilda Bank Aktiebolag;
samt

nr 50, angående provisoriskt dyrortstillägg under budgetåret 1937/1938 till
befattningshavare vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 134, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Häradsrätterna: Avlönin gar,

bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 135, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående lån för ytterligare utbyggnad av turiststationen
vid Storlien m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1937 dagtecknad proposition, nr 200, hade Kungl. Majit,
under åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av departementschefen anförts och i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Kungl. Majit meddelades, finge dels till föreningen för
skidlöpningens främjande i Sverige för ytterligare utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien av statens järnvägars rörelsemedel lämnas ett lån
av 515,000 kronor, dels ock under den tid, amorteringen av sagda lån påginge,
till annuitetens bestridande tillskjutas ett årligt bidrag av högst 14,500 kronor,
att utgå av statens järnvägars trafikmedel.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 234, av herr N.
Andersson och den andra inom andra kammaren, nr 459, av herr 17. Annér
m. fl., hade hemställts, att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts proposition
nr 200 måtte anhålla hos Kungl. Majit örn utredning och förslag åsyftande
uppförande i Storlien för statens järnvägars räkning (eventuellt genom lånestöd
åt skidfrämjandet) av ett sporthem eller turisthärbärge av i motionen antydd
enkel typ.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med bifall till propositionen och med avslag å motionerna I: 234
och II: 459, måtte medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse med vad av
departementschefen i statsrådsprotokollet den 5 mars 1937 anförts och i enlighet
med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Majit meddelades, finge

a) till föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige för ytterligare utbyggnad
av turiststationen Högfjället vid Storlien av statens järnvägars rörelsemedel
lämnas ett lån av 515,000 kronor,

b) under den tid, amorteringen av sagda lån påginge, till annuitetens bestridande
tillskjutas ett årligt bidrag av högst 14,500 kronor, att utgå av statens
järnvägars trafikmedel.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Hansén, Holmström, Lindström,
Jansson i Falun, Olsson i Staxäng, von Seth och Bergvall, vilka ansett
de skäl och synpunkter, som föranlett framläggandet av propositionen, kräva
ytterligare utredning och övervägande.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Ang. lån för utbyggnad av t ur i st stationen vid Storlien m. m. (Forts.)

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Det må tillåtas mig som motionär i
den fråga, som kammaren nu går att taga ställning till, att framhålla några
synpunkter.

Det gäller här, som herrarna finna av utlåtandet, ett nytt stort statligt engagemang
för utbyggnad av Skidfrämjandets turistanläggning i Storlien, och
det kan ju synas egendomligt, att en representant för det län, inom vilket anläggningen
planeras, motionerar om avslag. Av motionen framgår emellertid,
att jag icke motsatt mig en ny utbyggnad av anläggningarna i Storlien under
statlig medverkan, utan jag begär endast, att det skall byggas billigare, så
att för de medel, som disponeras för ändamålet, så många flera platser kunna
vinnas. Jag är angelägen att försäkra, att jag hyser ett mycket livligt intresse
för Storliens utveckling som vintersportort. men jag är lika intresserad
för att utvecklingen skall följa sunda och — jag skulle nästan vilja tillägga —-demokratiska linjer. Jag är visserligen ensam motionär i denna kammare i
frågan, men jag ber att få fästa uppmärksamheten på att i andra kammaren
stå fyra av de fem länsrepresentanterna bakom samma motion. s/7 av den
jämtländska länsrepresentationen i riksdagen har sålunda intagit en kritisk
inställning till Skidfrämjandets och järnvägsstyrelsens utbyggnadsprogram för
Storlien, och jag tror, att det finns anledning för riksdagen att något beakta de
synpunkter, som vi lägga på denna fråga.

Motiveringen för det föreslagna stora lånestödet på 515,000 kronor plus
14,500 kronor i årligt anslag under 28 år till ränta och amortering av lånet är
ju väsentligen, att man skall bereda kompensation åt Storlien och Skidfrämjandet
för de sovvagnsutrymmen, som hittills stått till förfogande under den
livligaste delen av vintersäsongen, närmare bestämt tiden omkring Marie bebådelsedag
och påskhelgen, då efterfrågan på inkvarteringsmöjligheter varit
större, än man på något sätt kunnat tillgodose. De sovvagnar, som varit disponibla
för detta ändamål, byggas nu efter hand om till sittvagnar, och därmed
minskas dessa logimöjligheter. Det har kunnat vara ända upp till 600—700
sovvagnslogin under vintersäsongens kulminationstid. Hela bangården har varit
full av sovvagnar, där vintersportarna ha legat relativt billigt. Efter hand
har emellertid antalet logiplatser i sovvagnarna minskat, så att det nu iir
knappt 300 sådana platser, som stå till förfogande, och meningen är, att denna
form av inkvartering skall alldeles upphöra, allteftersom vagnarna tagas i anspråk
på annat sätt. Det skulle därför vara i statens järnvägars intresse —■
och är det givetvis också — att man bereder andra logimöjligheter, så att trafikinkomsterna
kunna vidmakthållas, om inte helt så i varje fall i största
möjliga utsträckning.

Då är emellertid att märka, att det är relativt billiga login, som skola ersättas
med dessa mera fasta, och för att inte utestänga den publik, som har kunnat
vistas i Storlien tack vare sovvagnsutrymmena, synes det lämpligt, att man
bygger så billigt som det är möjligt utan att eftersätta de rimliga krav, som
man kan ställa på en förläggning. Ju billigare man kan bygga, desto flera
platser får man för de medel, som kunna anslås. Nog måste väl alla erkänna,
att det ter sig litet avskräckande, att man skall lägga ut över en halv miljon
kronor för att vinna 170 platser. Detta gör ju en byggnadskostnad av 3,000
kronor per bäddplats. Det måste väl ändå anses åtminstone stöta på överdåd,
då man kalkylerar den planerade utbyggnaden så pass dyrt, när det, märk viii,
endast gäller att skapa inkvarteringsmöjligheter för cn ytterligt begränsad tid.
Örn det vore möjligt att belägga dessa platser under en längre tid av året,
skulle förslaget vara mera bärigt ekonomiskt sett, men jag försäkrar, att dessa,
platser inte komma att bli fullt belagda mer än högst tre veckor på året. Mer
blir det inte! Skidfrämjandet och järnvägsstyrelsen ha kalkylerat med en be -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. rn. (Forts.)
läggning av 60 procent under en tid av fyra vintermånader. Om denna kalkyl
håller, skulle man med det pris av 7 kronor 50 öre, som man beräknat, att det
i genomsnitt .skulle kosta att utnyttja de nya logimöjligheterna, med knappt 3
procent förränta den ena hälften av anläggningskapitalet. Den andra delen
skulle förräntas av statens järnvägars trafikmedel. Jag är emellertid mycket
skeptisk angående möjligheten att under en så lång tid som fyra månader per
år kunna få dessa utrymmen belagda till en så hög procent som 60. Erfarenheten
visar nämligen, att de utrymmen, som redan finnas, räcka till med undantag''
av den korta kulminationsperioden omkring påskhelgen. Jag har sedan
tio år tillbaka varje år vistats i Storlien, så att jag tror mig äga rätt ingående
kännedom örn förhållandena där uppe. Jag var där senast i år under påskferierna,
och redan annandag påsk var det inte någon svårighet att få logi i de
nuvarande utrymmena, men väl dagarna före påskhelgen och en tid före påsk.
Det är endast cirka tre veckor under högsäsongen, som inga utrymmen förslå
för att möta den efterfrågan, som då förekommer, men under hela den övriga
delen av året räcka de redan befintliga utrymmena mycket väl till. Nu är ju
tanken, att man skall söka breda ut tiden för frekventerandet av anläggningarna
i Storlien, och den tanken är sund och riktig, men det finns ingen garanti
för att detta lyckas i den utsträckning, som man har räknat med.

Då man tar ställning till denna fråga, bör man, som jag nyss sade, hålla i
minnet, att det är de relativt billiga inkvarteringsmöjligheterna, som skola ersättas,
och då bör man helst inte ersätta dem med dyrare utrymmen, som utestänga
den publik, som inte har det så gott ställt ekonomiskt. Vad som är huvudlinjen
för motionärerna är att söka leda utvecklingen där uppe in på den
vägen, att man kan få dit inte endast rika utlänningar för vilka man skulle
bygga hytter med privata bad och v. c:n, utan även och framför allt människor
i enkla levnadsförhållanden och att man icke utestänger den svenska ungdomen.
Jag kan inte hjälpa, att jag tycker att det för Skidfrämjandet, som
ju är en ideell organisation, som gör mycket gott för vintersportlivets utveckling,
skulle vara mera angeläget — mera förenligt med dess ideella program
— att i enlighet med motionärernas tankegång ordna med mera spartanska,
billiga förläggningar utan att därvid eftersätta kravet på hygien, värme och
sådant, än att ordna det på ett sådant sätt, att människor, som leva i enkla
förhållanden, inte kunna komma att utnyttja denna anläggning.

Det finns ett uttalande i statsrådsprotokollet örn att man förväntar, att prispolitiken
skall läggas så, att bredast möjliga publik kan vistas vid turiststationen.
Jag har vidare fäst mig vid ett uttalande av Skidfrämjandets överste
ledare, att det råder så utmärkt demokratiska förhållanden i Storlien, att arbetaren
och direktören bli mottagna och behandlade på precis samma sätt. Ja,
det är klart, att de bli det, men vilken arbetare har råd att betala, vad det
kostar? Jag tror emellertid, att det uttalande, jag nyss erinrade örn, är ganska
platoniskt, ty den prispolitik, som hittills förekommit i Storlien, ger inte precis
några säkra löften örn en mera önskvärd utveckling i det avseendet. Jag kan
ju upplysningsvis nämna, att den billigaste helinackorderingen under påsken
i år var 7 kronor 50 öre. Det var emellertid ingalunda i en förläggning, liknande
den, som här är föreslagen och där priset kommer att röra sig örn 12 kronor,
utan i den förläggningen låg man fyra och fyra eller sex och sex i samma
rum. Redan av dessa priser förstå vi, att det är omöjligt för den, som är
svagt ekonomiskt rustad, att frekventera detta ställe.

Vad motionärerna däremot åsyfta är en utbyggnad av enkel, billig sporthemstyp.
Det finns redan nu på platsen ett mönster för en sådan utbyggnad i
den s. k. skidstugan, som nu har moderniserats med bidrag från staten och blivit
mycket tilltalande och proper. Där kostar det 1 krona 25 öre per natt

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 01.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
att ligga, och kan man i ett kök få laga elen mat. sorn man själv medför, och
förtära den i en matsal, som står till förfogande. I Skidstugan kan alltså ungdomen
— och den är ju framför allt avsedd för ungdomen — men även äldre
vintersportintresserade människor i enkla levnadsförhållanden ta in. Stugan
är dock ganska liten och kan inte ta emot så många. Örn man emellertid byggde
i denna stil — och det behöver ju inte utesluta dusch och andra anordningar,
som äro nödvändiga vid en dylik anläggning — skulle man för de medel, som
här begäras, få vida mer än 170 platser. Man skulle åtminstone få en tredjedel
så mångå platser till, och man skulle göra det möjligt även för fattigt folk
att. komma till Storlien. Och, mina herrar, statens järnvägars intresse av trafikinkomster
blir ju inte sämre tillgodosett på det sättet. Örn man bygger på
detta enklare sätt, får flera platser och kan ta emot ännu mera folk, skulle ju
statens järnvägar i själva verket få ökade trafikinkomster.

Nu har det framhållits, att vid sidan av Skidstugan, som jag nyss talade
örn, finns det också två andra byggnader, som man med ett oegentligt namn
kallar för baracker, den s. k. Djursholmsgården och Fjällgården, som äro ordnade
i mera enkel stil. Men lägg märke till att det var där, som helinackorderingen
kostade 7 kronor 50 öre. Skidfrämjandet framhåller, att dessa mera
enkla utrymmen icke bli upptagna annat än när mycket stor efterfrågan på
login förekommer, t. ex. vid kurser samt under högsäsongen. Detta anser man
tyda på att anspråken äro uppdrivna hos alla. som vilja frekventera vintersportorten,
varför man inte vill bygga på detta enkla och mera spartanska vis. Att
dessa förläggningsmöjligheter inte bli fullt upptagna, beror emellertid egentligen
på den omständigheten, att de människor, som ha små resurser, på grund
av de höga priserna uppgivit hoppet att kunna vistas i Storlien. Dessa människor
ha därför inte kommit att frekventera Storlien i den utsträckning, som
de otvivelaktigt skulle komma att göra, om man byggde på det sätt, som motionärerna
ha tänkt sig. Den skidstuga, som jag nyss nämnde, är efter moderniseringen
så pass proper och trivsam, att den, som inte trivs där, ingenting
har att göra i fjällen under vintern. Det finns enligt motionärernas mening
ingen anledning för statsmakterna att stödja en utveckling av turistväsendet i
fjälltrakterna, som resulterar i att folk far dit och har med sig en massa toaletter
och lever ett mer eller mindre lyxbetonat liv. Meningen är väl, att man
i fjällen skall åka skidor, leva sunt, sporta och hämta hälsa och krafter, och då
mår man bäst i en enkel förläggning av den typ, som vi motionärer ha föire-''
slagit.

Det bär också framhållits — av länsstyrelsen i Jämtlands län — att man
inte kan bygga på det sätt på grund av eldfaran. Det är klart, att örn man
uppför trevåningars trähus, kan det vara vanskligt, men det är ju inte nödvändigt.
Örn man bygger envånings trähus av den typ, som redan finns, och
sprider ut dem över Skurdalshöjden, där det finns plats för kolossalt många
kan det väl inte bli någon mera påfallande eldfara. Örn detta resonemang om
eldfaran skulle hålla streck, skulle det inte heller vara rådligt att bo i samhällen,
som nästan uteslutande bestå av trähus, vilket ju är fallet litet varstans
i vårt land. Jag tänker mig, att det är ganska lätt att räkna stenhusen t. ex.
i Kiruna stora samhälle, som också är utsatt för fjällstormar precis som Storlien,
men det hindrar inte, att människorna där bo i trähus. Denna invändning
kan jag sålunda inte tillmäta någon större betydelse. Då det är uppenbart,
att ett byggnadssätt av det slag, som jag här har antytt måste ställa sig väsentligt
billigare trots de förnekanden, som i det fallet gjorts av vederbörande.
bör det vara anledning för riksdagen att lyssna till de invändningar, som
ha rests, och således ansluta sig till reservanternas i statsutskottet mening, att
byggnadsfrågan bör bli föremål för ytterligare övervägande.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. ra. (Forts.)

Jag Ilar varit angelägen, herr talman, att anföra dessa synpunkter, och jag
vill begagna tillfället att säga ytterligare en sak, innan jag slutar. Vad som
under de senaste åren starkt bidragit till att under en mycket kort tid koncentrera
turisttrafiken på ett sätt, som innebär vissa vanskligheter, är skolungdomens
fjällfärder. Nu senast var det visst 7,000 ungdomar, som på en gång
sändes upp till fjällen. De spridas visserligen ut på ett stort område, igen
genom denna oerhörda tillströmning just under den mest brinnande tiden, blir
det svårt att få utrymmena att räcka till. Det vöre därför mycket önskvärt,
och skulle väl inte behöva möta några större svårigheter, att skolungdomens
fjällfärder förlädes till en annan tid än just under själva kulminationstiden i
turistsäsongen. Skolornas påskferier skulle väl kunna ruckas så pass, att det
ginge an att starta fjällfärderna något tidigare eller eventuellt något senare.
Vidare kunde man ordna det så, att inte alla skolor reste samtidigt. Dexta
skulle lätta en hel del på trängseln i fjällen just under påsktiden. Hela denna
fråga är i mycket hög grad ett organisationsproblem, som ännu inte är löst,
men det kan lösas. Det gäller överhuvud att försöka åstadkomma en jämnare
fördelning av turistströmmen till fjällen, så att man slipper denna fruktansvärda
stockning, som var särskilt påtaglig under den senaste säsongen.
Gör man detta, är det kanske inte alldeles nödvändigt, i varje fall inte för en
mycket kort tids användning, att bygga förläggningar av mer exklusiv karaktär.

Med dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få hemställa örn bifall till
reservanternas yrkande.

Herr Holmström: Herr talman! Kammaren har ju redan fått höra ganska
mycket örn den bär frågan. Jag anser mig dock såsom reservant vara skyldig
att säga några ord, då jag delvis går ut ifrån andra synpunkter än den föregående
ärade talaren.

Jag vill till en början säga, att jag hyser den allra största beundran för Skidfrämjandet
och dess verksamhet. Jag är också av den meningen, att statens
järnvägar böra sköta sin verksamhet affärsmässigt och göra det mesta möjliga
för att öka sina inkomster. Då jag nu går emot det föreliggande förslaget, gör
jag det alltså inte för att på något sätt motarbeta vare sig Skidfrämjandet eller
statens järnvägar.

Storlien är ju inte den enda plats här i landet, där det är ordnat för turister
och sportintresserade. Det är gjort på många andra ställen icke blott i Jämtland
utan även i andra delar av landet, t. ex. i Norrbotten, i Västerbotten, i
Dalarna, i Hälsingland och i andra trakter. Där ha enskilda företagare byggt
hotell och ordnat med skidbackar, slalombanor och sådant. Det är inte bara
enskilda, som satsat kapital, utan även kommunerna ha på flera håll intresserat
sig för saken, då det ju är av stort värde för en kommun att draga till sig turister.
Särskilt är det av stor betydelse för jordbruket, som därigenom får avsättning
för sina livsmedelsprodukter. Jag anser därför, att det är oriktigt,
att staten nu skall offra så mycket pengar — en halv miljon kronor •— för att
så att säga auktorisera just Storlien som turistort, när det finns så många andra
platser, som kunna bjuda lika goda och, på ett pär håll, till och med bättre
förmåner än Storlien gör.

Det är med denna enkla motivering jag vill avstyrka den kungl, propositionen.
Jag upprepar, att jag anser, att statens järnvägar skola göra allt vad de
kunna för att få inkomster, men de få inte göra det på ett sådant sätt, att de
motarbeta enskilda företagare och kommuner. De måste ta hänsyn till deras
intressen. Och statens järnvägar få ju under alla förhållanden inkomster genom
turistresorna till andra platser än Storlien.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)

Det finns en synpunkt till på frågan, den nämligen att man bör tänka på

dem, som skola företa resorna. En resa upp till Storlien tar lång tid. En kort
semester berövas ett par dygn bara till resan. Dessutom är en sådan resa ganska
dyrbar. Det vore bättre, örn man kunde stanna på en plats, som var mera
närbelägen än Storlien. Det medförde kortare resetid och lägre resekostnader.

Det är på grund av dessa synpunkter som jag biträtt reservationen, till vilken
jag nu, herr talman, anhåller att få yrka bifall.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har under den granskning
av frågan, som företagits i utskottet och tidigare på den avdelning, som
förberett ärendet, tillägnat mig den uppfattningen, att vad som i propositionen
föreslås är välbetänkt och bör av riksdagen godkännas.

Den siste ärade talaren, herr Holmström, yttrade -— mycket riktigt för övrigt
-—- att det är inte bara i Storlien, som det vidtagits åtgärder till främjande
av skididrotten, utan det har gjorts på många andra platser. Skidf rämjan det har
också i en särskild promemoria till statsutskottet redogjort för de åtgärder i
dessa avseenden, som den vidtagit på flera olika platser under föreningens fyrtiofemåriga,
framgångsrika och mycket gagnande verksamhet. Men när herr
Holmström säger, att utvecklingen på detta område uteslutande har ägt ruin
tack vare enskildas insatser och efter enskilt initiativ, vill jag erinra örn att
vid föregående års riksdag anvisades utan några som helst invändningar vare
sig från statsutskottet eller i kamrarna 200,000 kronor till örn- och tillbyggnad
av vissa av statens järnvägar ägda men till Skidfrämjandet uthyrda byggnader
vid turiststationen i Riksgränsen. Det är alltså ingen nyhet vi här stå inför,
då statsmakterna vilja ge Skidfrämjandet ett handtag i dess arbete.

Den förste ärade talaren gick in på den fråga, som beröres i motionen, nämligen
att det borde uppföras byggnader av billigare och enklare typ än här avses.
Jag vill då framhålla, att den saken har varit mycket diskuterad. Frågan
örn den planerade nybyggnaden har utretts av Skidfrämjandet under två års
tid, och förslaget att lösa frågan genom byggande av sporthem eller turisthärbärgen
i enkel stil har grundligt diskuterats under denna utredning, vilken emellertid
kom till det resultat, som här föreligger. Däremot Ilar Skidfrämjandet
satt i gång utredningar om möjligheterna att ordna sådana skidstugor och härbärgen
på andra platser än i Storlien.

Att den tilltänkta byggnaden blir dyr, beror bl. a. därpå, att man måste uppföra
den av sten, därför att en träbyggnad har ansetts vara alltför eldfarlig,
särskilt som vattentillgången på platsen är dålig.

Beträffande talet örn byggnader av enkel typ vill jag endast säga, att vi ha
fått de upplysningarna i utskottet, att de byggnader av enkel typ, som redan
finnas i Storlien, inte ha varit särdeles eftersökta, utan de ha i sista hand bland
alla tagits i anspråk av turisterna. Folk har inte velat begagna sig av deni.
Man har uppenbarligen numera vant sig vid att fordra litet större komfort än

den, som kan bjudas i vanliga, enkla baracker, och därför måste, örn det skall
vara någon ekonomi i det hela, härbärgena vara av en sådan standard, att de,
som besöka dem, kunna trivas där.

Nu har herr Holmström uttalat — och samma mening göres gällande också
i den motion, som väckts i frågan — att det skulle medföra en olämplig konkurrens
med enskilda företagare i Jämtland, örn det föreliggande förslaget nu
bifölles. Den ifrågavarande motionen är för övrigt ganska egendomlig, ty i
motiveringen säges det, att det »mäste anses principiellt oriktigt att statsmedel
investeras i ett privat företag utövande verksamhet i direkt konkurrens med andra
av enskilda drivna rörelser i samma bransch, de där icke åtnjuta förmånen
av en sådan favör». Men i klämmen i samma motion begäres utredning och

Xr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Ang. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
förslag åsyftande att byggnader av de av motionären förordade typerna skola
uppföras för statens järnvägars egen räkning. Jag undrar, om inte konkurrensen
med de enskilda blir densamma oberoende av vilka byggnadstyper som
komma till utförande.

Till denna detalj Ilar redan på ett tidigt stadium länsstyrelsen i Jämtlands
län tagit ställning. I propositionen redovisas nämligen ett yttrande av denna
länsstyrelse, vilket berör just denna fråga, och länsstyrelsen borde väl bättre
än någon annan känna till förhållandena där uppe. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har livligt tillstyrkt den föreslagna tillbyggnaden under framhållande av
att de invändningar, som från hotell- och pensionatshåll anförts, ej vore berättigade,
utan att det tvärtom ur lokala synpunkter vore olyckligt, örn nu, sedan
genom en välskött propaganda publiktillströmningen till västra Jämtlands
sportplatser uppdrivits, logimöjligheterna genom sovvagnarna undandroges
utan att ersättning härför skapades genom andra förläggningar. Länsstyrelsen
har också antytt behövligheten av ytterligare logimöjligheter i Storlien
utöver den nu planerade nya hotellbj-ggnaden. Det förtjänar också påpekas,
att restaurang- och ekonomibyggnaderna äro så tilltagna, att de gäster, sorn
komma att taga i anspråk de nya 170 platserna, kunna utspisas i de redan
befintliga lokaliteterna.

Det kan väl knappast vara en riktig anordning, att statens järnvägar skola
ha bangården däruppe fylld med sovvagnar, som upplåtas åt gäster, vilka
besöka Storlien. Statsutskottet har fått en promemoria, undertecknad av järnvägsstyrelsen,
som berör den saken. Jag skall inte trötta kammaren med att
läsa upp den, men den lämnar en hel del intressanta uppgifter. Det upplyses
bland annat, att underhållskostnaderna, trots att »vagnarna långa tider stodo
oanvända ute på bangårdarna, uppgingo till omkring 10,000 kronor per vagn
och år eller sammanlagt för 34 vagnar — det antal, som nu blivit ombyggt —
till 340,000 kronor per år. Det bokförda värdet utgjorde i medeltal 78,590
kronor per vagn eller tillsammans för 34 vagnar 2,672,000 kronor.» Jag menar,
att det inte kan vara ekonomiskt att lösa logifrågan på det sättet, att
statens järnvägar hålla sovvagnar, för vilkas skötsel för övrigt ha varit sysselsatta
8—10 städerskor utom vagnskötare.

Här är det ju bara fråga örn att lämna ett lån till Skidfrämjandet för att
man skall få de 170 nya platserna. Och det är att märka, att alla, som
lia yttrat sig och som känna till saken, vitsorda, att de 170 platserna icke täcka
behovet, utan det måste tillgodoses även på annat sätt. Det förefaller mig
därför, som örn opponenterna mot utskottets förslag inte riktigt hade sett
frågan i hela dess sammanhang.

Det framgår av det sista stjmket på sid. 3 i utskottets utlåtande, att även
vi, som tillhöra utskottsmajoriteten, äro av den uppfattningen, att man bör
undersöka möjligheterna att få resandeströmmen spridd till nya trakter av
Norrland, främst vissa fjäll- och skogsområden. Men det säges i de promemorior,
som utskottet har fått, att Storlien ligger synnerligen väl till men att
det därjämte nu i alla fall pågår arbete för att åstadkomma den önskade spridningen.
Vi ha fått en mycket lång uppställning över vad som utföres i det avseendet.
Men Skidfrämjandet självt säger, att »Storlien är den centrala platsen
för skididrottens i Sverige utveckling». Och det heter vidare i Skidfrämjandets
promemoria: »Till Storlien med dess särskilt för nybörjare lämpliga terräng
och pålitliga snöförhållanden -— turiststationen ligger 610 meter över havet —
förläggas numera all skidutbildning. Under julloven ordnas två stora skidkurser
för lärare och lärarinnor, vilka i vintras voro så eftersökta, att endast
en del av de sökande kunde medtagas, beroende på att alla logiplatser i Storlien
— även i järnvägshotellet och i samhället — voro tagna i anspråk av tir -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Ang. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
rister och kursdeltagare.» När nu genom sovvagnarnas indragande logiutrymmet
kommer att avsevärt minskas, är det uppenbart, att dessa 170 platser
äro nödvändiga, och de räcka för övrigi, som jag nyss sade, inte till.

Det är inte riktigt, att den föreslagna byggnaden skulle vara någon ^byggnad.
Det ha vi inom statsutskottets fjärde avdelning förvissat oss om/Det
är en byggnad av en sådan standard, att vem som helst bör kunna finna, att den
är praktiskt och val ordnad, och det är, som jag nyss sade, nödvändigt att
byggnaden inte får en alltför låg standard, eftersom erfarenheterna visa, att
de billigare och enklare träbarackerna inte äro eftersökta utan sist av alla
tagas i anspråk.

En annan sak, som i detta ^sammanhang kan vara förtjänt att omnämnas,
är, att Skidfrämjandet, som ju startat en mycket omfattande verksamhet där
uppe, efter vad det upplyses är ägare till marken i Storlien. Av den anledningen
lär det inte vara möjligt för någon enskild företagarverksamhet att just
i Storlien kunna utföra så mycket.

Jag har därför, herr talman, under beredningen av ärendet kommit till den
uppfattningen — och det har inte skett på en slump utan efter ingående granskning
och överväganden — att man bör biträda vad statsutskottet här hemställt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Borell.

Herr Wingson, Otto: Herr talman! Jag mäste bekänna, att jag har ganska
svårt att förstå den strid, som blåsts upp kring denna fråga.

Herr Nils Andersson, som i kammaren uppträtt som förste opponent mot
utskottsförslaget, har utförligt redogjort för de företagsekonomiska synpunkter,
som varit vägledande för järnvägsstyrelsen i denna fråga och som även
Kungl. Maj :t har anslutit sig till. Han medger själv, att han inte har någonting
att invända emot järnvägsstyrelsens kalkyler i och för sig. Men såvitt
jag kan förstå är det just dessa rent affärsmässiga synpunkter, som både ha
varit avgörande för järnvägsstyrelsens och departementschefens ställningstagande
och även böra vara avgörande för riksdagen, då den går att fatta beslut
i frågan.

Jag skall sedan villigt erkänna, att jag i det väsentliga delar herr Nils
Anderssons uppfattning, då han framhåller önskvärdheten av att utvecklingen
av turistlivet inte minst i Storlien ledes in på en mera demokratisk linje,
såsom han uttryckte det. Detta är emellertid en helt annan fråga och en, det
erkänner jag, större och viktigare fråga.

Problemställningen, sådan herr Nils Andersson angivit den, är emellertid,
förefaller det mig, inte alldeles riktig. Han vill ställa problemet så, att antingen
skall man följa utskottets och regeringens förslag eller också den linje,
sorn han och några reservanter i utskottet ha förordat. Mot detta antingeneller
vill jag ställa ett både-och: både den utvidgning av turiststationen i Storlien,
som har föreslagits och som utskottet förordar, och en utveckling på den
linjo, som herr Nils Andersson har dragit upp i sin motion. Jag kan inte förstå,
att dessa båda önskemål i något avseende strida mot varandra. Sedan
man på grund av rent affärsmässiga kalkyler har godtagit det föreliggande
förslaget, kan och bör maru gå vidare på den av herr Nils Andersson förordade
vägen. Jag håller fullständigt med honom örn att allt som kan göras både
från enskildas och från kommuners och statsmakternas sida för att möjliggöra
för mindre bemedlade eller personer i relativt blygsamma ekonomiska
omständigheter att få njuta av det härliga sporlliv, som erbjudes i våra fjälltrakter
— inte bara i Storlien utan även på andra hull i landet — det bär

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Äng. lån för utbyggnad av turist stationen vid Storlien m. m. (Forts.)
också göras. Men denna uppfattning utgör icke något skäl för avslag på utskottets
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck, Willielm: Herr talman! Örn jag inte haft glädjen att i påskas
dväljas i Storlien tillsammans med herr Nils Andersson, skulle jag av hans
anförande närmast fått den föreställningen, att han aldrig varit där eller i
varje fall att han alldeles förväxlat miljön i Storlien med miljön i låt oss säga
Åre eller Hålland. Ty vad gäller det här, mina herrar? Jo, i Storlien finnes
ett högfjällspensionat, där man bor i små rum, som äro — jag har inte precis
mätt upp golvytan —- jag skulle tro 6 ä 8 kvadratmeter. I dessa bo två personer.
Det är den oerhörda lyx, örn vilken herr Nils Andersson ordade. Jag
talade nyss med en annan skidlöpare som i likhet med mig i flera år sökt vila
och rekreation däruppe. Och han förvånade sig lika mycket som jag över
detta framhållande av, att det var ett så fruktansvärt lyxbetonat liv, som vi
föra där uppe. Den där bilden av livet på turisthotellet, som herr Nils Andersson
målade, återger möjligen förhållandena på andra håll men absolut inte
på det ställe vi här tala om.

Det var också vissa andra ting i herr Nils Anderssons anförande, som något
överraskade mig. Han talade mycket välvilligt om sydstugan, där man
bor för 1,25 örn dagen — det är en utomordentlig anordning. Men hur har
den kommit till? Jo, genom en donation, och från arvsfonden har i fjol lämnats
bidrag med 10,000 ä 12,000 kronor för att sätta den i stånd och möjliggöra
för barnen att uppehålla sig där för en avgift av 1,25. Man bör ju lämna
den upplysningen, när man åberopar förhållandet som en sadan kontrast.

Vad sedan beträffar de där lärarna, som skulle betala 7,50, bär jag verkligen
tagit reda på att det var under högsäsongen, då doter en så oerhörd efterfrågan
på rum, som de fingo betala denna avgift. Eljest är priset för lärarna
5.50. Och jag vill säga, att de barn, som komma upp till Storlien och
ha sitt matställe på det turisthotell det nu gäller, få betala, vill jag minnas 4
kronor örn dagen. Det är i mycket hög grad Skidfrämjandets förtjänst, att
våra barn, även de, som bo i det sydligaste Skåne, fa resa till Jämtland och
vistas där i sex dagar för en kostnad av mellan 50 och 60 kronor. Det är ett
ideellt värde, som man bör komma ihåg i detta sammanhang. °

Jag vill vidare säga, att det företag det här gäller inte är något enskilt profitföretag,
utan att en förening med mycket stor anslutning står bakom rörelsen.
_ .

Hur är det för övrigt med priserna på andra ställen i Jämtland? Det vore
kanske av intresse att göra en jämförelse med dem. Vi ha inte anledning bär
att medverka till att priserna hållas på en högre nivå än som är nödvändigt
med hänsyn till produktionskostnaderna. De rum, som herr Nils Andersson
och jag bott i, kan man, som sagt, inte sanningsenligt beteckna som lyxrum.

En annan sak är, att länsstyrelsen uppställt det kravet, att byggnaden skall
uppföras av sten. Örn det berättigade i detta krav har jag inga möjligheter
att självständigt döma. Men örn herr Nils Andersson och jag ha sagt, att
huset kan byggas av trä och det sedan brinner ned och människor bli innebrända,
tror jag att människor inte bliva sa värst tacksamma mot herr Nils
Åndersson och mig för att man på vårt förord byggt huset av trä. Pa den
punkten böjer jag mig för vad sakkunskapen säger, liksom utskottets ärade
representant gjorde nyss. o

Jag spårar i det här egendomliga motståndet någon mycket kortsynt politik
ifrån andra pensionats och andra kommuners sida. Det skymtade inte fram

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

n Äng. lån för utbyggnad av turist stationen vid Storlien m. m. (Forts.)
så mycket i herr Nils Anderssons anförande, meri det framträdde i reservantens
argumentering, då han talade örn enskilda företagare och kommuner. Jag
vill säga, att jag är övertygad örn -— och jag vet att de framsynta av Skidf
rämjan dets konkurrenter, om man skall kalla dem så, ha samma uppfattning
— att dragés det. folk till Storlien, så dragés det folk till Jämtland i allmänhet.
Jag har varit nied så många år, att jag vet, hur det såg ut i Storlien ungefär
vid den tid, då Skidfrämjandet övertog rörelsen där, och jag vet, hur
det ser ut där nu. Jag har också sett, hur oerhört turistströmmen har svällt
under de senaste tio å femton åren. Jag tror, att mycket av den ansvällningen,
örn inte rent av det mesta, bottnar just i den mycket demokratiska propaganda,
som från Skidfrämjandets sida har drivits för fjällen och vintersporten.
Det skulle vara en särdeles kortsynt politik, örn kammaren följde dem,
som nu vilja uppskjuta avgörandet av frågan.

Kungl. Majit har presterat mycket goda skäl för sin ståndpunkt, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Herr J. B. Johansson erinrade om att det
i dag inte är första gången, som riksdagen fattar beslut i en sådan här fråga.
Han nämnde, att för något år sedan anslog riksdagen över 200,000 kronor för
ett liknande ändamål uppe i Riksgränsen. Jag vill inte säga, att det beslutet
var oklokt, men så mycket kan jag väl ha anledning att säga, att det
i dag visar sig, att det beslutet var mycket farligt, när det nu åberopas
såsom något slags prejudikat. Jag skulle tro, att riksdagens ledamöter, då
de fattade det beslutet, inte tänkte sig, att det skulle få några sådana konsekvenser
som att riksdagen nu skall anslå en halv miljon kronor till uppförande
av ett hotell, rymmande 170 platser och avsett, såsom framgår av handlingarna,
att tillgodose behovet allenast under tiden omkring Marie bebådelsedag
och påsken. Det gäller alltså ungefär tre veckor under året. För den
skull vill man nu uppföra en byggnad, som kostar 3,000 kronor per sängplats.
Herr Björck talade alldeles nyss om kortsynthet. Jag skall inte gå in på frågan
örn vad som kan vara kortsynt i detta sammanhang, fastän det ju vore
ganska frestande för mig att säga, att det är kortsynt att förfara just på
det sätt, som utskottet föreslår.

Örn man nu anser riksdagens tidigare beslut på något sätt prejudicerande,
skulle man alltså nästa år kunna vänta förslag örn att staten skall anslå medel
för att gynna den och den turistorten. En sådan framtidsutsikt skymtade verkligen
i ett anförande i utskottet av en representant för ett nordligare län. Han
sade, att örn vi nu gå med på detta förslag, kunna vi uppe i Västerbotten
också räkna med att få hjälp av staten vid ett senare tillfälle. Jag tror, att
riksdagen har anledning att taga sig en funderare på huruvida staten skall
engagera sig i sådana här företag.

Herr J. B. Johansson citerade Skidfrämjandets skrivelse, där det påpekas,
att Storlien är en central turistort. Jag har rasande svårt att förstå, att en
plats, som ligger alldeles uppe vid norska gränsen, skall kunna kallas en
central turistort. Jag erkänner däremot gärna, att det är en idealisk turistort,
men jag påpekar, att det finns sådana även på andra håll; i synnerhet vill
jag peka på de stora nya turistorterna i Dalarna vid Sälen och Transtrand,
där mycket pengar äro nedlagda. Jag har talat med många personer, som
varit både i Storlien och Transtrand, och de anse, att skidterrängen och
sportmöjligheterna på den senare platsen äro överlägsna Storliens. Man kan
inte vara säker på att Storliens popularitet som turistort kommer att vara
konstant. Jag har varit diir för ganska länge sedan, men jag Ilar träffat personer,
som förklara, att det numera inte är någon trevnad diir med det inyl Första

kammarens protokoll 1937. Nr SI. 2

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
ler av människor, som utmärker Storlien. Jag tror, att det vore lyckligare
för de sportintresserade, örn de bleve utplacerade på flera olika håll i landet.

Vad skolungdomen beträffar, är dess vistelse där uppe mycket litet berörd
av det ifrågavarande hotellets tillblivelse. När det gäller de massor av
skolungdom, som resa upp till fjällen, spela naturligtvis 170 platser ingen
nämnvärd roll. Detta kan man inte åberopa som något skäl.

Jag skall, herr talman, som vanligt vara kortfattad och inte fortsätta debatten
längre för min del. Jag yrkade i mitt förra anförande bifall till reservationen.
Denna innefattar emellertid icke något positivt förslag utan är
endast ett principuttalande. Jag anhåller därför, herr talman, att nu få yrka
avslag på Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! När man resonerar på det sätt,

som den siste talaren gjorde, är det inte så märkvärdigt, att man kommer att
tillhöra reservanterna. Han utgick ifrån, att här är det fråga örn ett stort anslag
till ett enskilt företag, där man kan tvista om huruvida det kan vara riktigt
att lämna det anslaget eller ej.

Statens järnvägar hava hemställt örn att få tjänstgöra såsom lånegivare för
det belopp, varav Skidfrämjandet är i behov för att ombesörja sin verksamhet
på ett tillfredsställande sätt. Den verkliga kärnan i denna sak är den,
huruvida riksdagen vill medgiva, att statens järnvägar i sina egna affärsintressen
må få använda ett belopp av 14,500 kronor per år för att vara med och
betala förräntningen och amorteringen av det lån, som är nödvändigt att upptaga
för den byggnad, varom här är fråga. Det är en väsentlig skillnad emot
det resonemang, som den siste talaren här förde. Jag är villig att erkänna,
att när man ytligt ser på denna sak, kan det förefalla egendomligt att dels
lämna ett lån och dels också lämna medel för att betala lånet. Utan att tänka
igenom vad saken gäller, kan man, som jag sade, komma till ett sådant resultat,
att man tycker, att staten är inne på orätt väg. Men de, som i utskottet
sysslat med detta ärende, hava kunnat läsa vad som anförts bland annat
av järnvägsstyrelsen, vilket också har åberopats i departementschefens
yttrande. På sid. 11 sista stycket har tydligt och klart sagts, att det Kär är
ett statens järnvägars intresse, därför att man måste vidtaga åtgärder till
förekommande av en nedgång i resandetrafiken till Storlien till följd av minskade
logimöjligheter. Det är sålunda från statens järnvägars sida en försvarsåtgärd
för att kunna behålla det resandeantal, som man nu glädjande nog
kommit att få. Skidfrämjandet har anlagt den stora verksamhet, som föreningen
har dels uppe i Storlien och dels också på andra platser, där statens
järnvägar ha sina linjer. Skidfrämjandet är en institution, som utövar en
verksamhet, vartill vi för dagen inte behöva taga, ställning. Inte heller gäller
det i dag att besvara frågan huruvida föreningen är värd statens stöd.
Detta har skett mycket tidigare genom riksdagens beslut, såsom också nyss
har anförts här. Man anser, att denna verksamhet är av så stort intresse, att
man så långt ifrån att försöka motsätta sig en naturlig utveckling på detta
område i stället bör stödja den. När det därtill så starkt rör statens järnvägars
egna affärsintressen, så kan man inte få komma till det slut, som reservanterna
hava gjort, nämligen att betrakta detta bara såsom ett anslag till
stöd för ett privat affärsföretag.

Därtill komma här de omständigheter, som åberopats i de skrivelser, som
inkommit och som delvis ligga till grund för propositionen, nämligen de logimöjligheter,
som tidigare beretts genom att använda sovvagnar, men vilka nu
icke längre stå till förfogande. Statens järnvägars ledning säger, att man kan
inte fortsätta med det angivna systemet, ty det är för dyrbara logianordningar

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
att lia sovvagnarna bundna. Och när det nu har kommit att bliva på d_et
sättet, att Skidfrämjandet har tillvunnit sig så stort intresse, att det drager
ut folk till fjällen, äro statens järnvägar skyldiga att i största möjliga utsträckning
söka ^ fylla uppgiften att transportera dem dit bort. Nu har det
kommit att bli sa, att folk reser till Storlien, där man direkt befinner sig uppe
i fjällen. Man får inte heller förbise den omständigheten, att Storlien är beläget
ute i rena fjälltrakten, och man behöver inte — som på sina håll annorstädes
— först färdas många kilometer från stationen, utan folk kan där med
ens börja åka skidor. Det är en väsentlig skillnad, och att det har sin stora
dragningskraft, är väl ganska säkert, eftersom resandeantalet dit upp ökts i så
utomordentligt stor utsträckning.

Iiommer man sedan in på frågan, om man bygger dyrt eller om man inte
kunde bygga litet billigare, är det ju givet, att därom kan man alltid diskutera;
alla, som besöka Storlien och taga del av de anläggningar, som där äro
uppförda, måste komma till det resultatet — vilket jag gjorde endast under
några fa timmar på en dag — att det inte är någon lyx nedlagd i de byggnader,
som äro uppförda där. Förhållandet torde i stället vara, att rumsutrymmet
var i knappaste laget.

Om det dock kostar mycket pengar, är det kanske beroende på helt andra
omständigheter. Man far lov att komplettera med sanitetsanläggningar, som
bli ganska dyrbara. När det nu har förordats, att man skulle uppföra denna
byggnad av tegel är detta ingenting annat, än vad man ur brandsäkerhetssynpunkt
är skyldig att iakttaga, när man tar emot så mycket folk, som man
faktiskt gör där uppe.

Man kan inte frigöra sig ifrån tanken att såväl statens järnvägar som Skidfrämjandet
ha ett ofantligt stort ansvar för den stora mängd människor, både
äldre och yngre, som man tar emot. _ Det går knappast att längre ha det på
det sättet, att människorna skola bo i sovvagnar med alla de olägenheter som
äro förknippade härmed. För övrigt vet man inte, vilken olycka som skulle
kunna inträffa, även örn vagnarna stå stilla på en bangård. Det kan ju alltid
bli olyckor ändå. Dessutom är det ur brandfaresynpunkt så mycket som
talar för, att när man nu skall uppföra en byggnad igen, man då inte bygger
den av trä utan använder tegel.

I denna sak skulle det vara en hel del att säga, men jag vill för min del endast
ytterligare understryka, att här gäller det frågan: vill riksdagen eller
vill riksdagen inte medgiva, att statens järnvägar av sina driftsmedel i sitt
eget intresse få använda 14,500 kronor per år? Om man vill se frågan på det
sättet, skulle val någon då vilja stiga upp och säga, att detta affärsföretag,
som har ett så. starkt intresse av denna trafik till Norrland och över hela
statsbanenätet, inte skulle få dessa medel? Det är så frågan skall ses, men
inte örn man bygger så eller så, därom kan man ju alltid tvista.

Det är en sak till, som jag är mycket förvånad över, nämligen att reservanterna
ha kunnat komma till ett sådant resultat, att de endast yrka att ingenting
skall göras och att man bara skall sitta ned och ytterligare fundera på
saken. De taga inte ens upp motionärernas yrkande om utredning beträffande
byggandet av dessa sporthem, vilket ju tidigare av Skidfrämjandet varit under
utredning. Motionären själv har här yrkat avslag på Kungl. Maj:ts förslag
och bifall till reservationen, vilket inte alls betyder bifall till hans motion.
Hans eget förslag kanske inte ens kommer upp till någon ytterligare
omprövning.

Jag har ingen anledning att sörja över den utgången, utan jag önskar helt
naturligt^ att statens järnvägar skola få denna rätt, som de egentligen under
alla förhållanden borde hava.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Ang. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)

Herr Berglund: Herr talman! På det att kammaren inte skall få den

uppfattningen, att alla norrlänningar dela herr Nils Anderssons uppfattning
i denna fråga, har jag begärt ordet för att omtala, att jag kommer att rösta
för utskottets förslag.

Då jag gör det, sker det i tacksam erinran örn den verksamhet, som Skidfrämjandet
har utfört främst bland vår svenska skolungdom, men även bland
äldre människor. Jag har haft nöjet att tillhöra denna organisation sedan
1899, så att jag har haft tillfälle att ganska ingående följa dess verksamhet.
Örn man tänker sig tillbaka till sekelskiftet, så var det då lika svårt att upptäcka
en skidåkare ute i terrängen någon söndag, som det nu är att upptäcka
någon, som icke åker skidor. När man erinrar sig den verksamhet, som Skidfrämjandet
i förening med Svenska turistföreningen gjort för turistlivet —
framförallt för vinterturistlivet i Jämtland — har man litet svårt att förstå
de jämtländska riksdagsmännens inställning till denna fråga. Såsom ångermanlänning
har jag ingen anledning att lägga mig i denna fråga ur vissa
s synpunkter, som enskilda hotell- och restauranginnehavare kunna göra. Jag
ser denna fråga såsom intresserad för svensk, sund idrott och för svensk
natur.

Då jag tacksamt erinrar härom, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Berglunds yttrande instämde herrar Norman och Asplund.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Jag blev uppkallad av herr Björcks inlägg
och vill fästa hans uppmärksamhet på att jag talade örn det bygge, som
föreslås och icke om vad som redan finns däruppe. Jag har icke heller karakteriserat
det som något lyxbygge, men jag har varnat för att man skulle bygga
för exklusivt och tillåtit mig peka på att däri dock ingår åtminstone den lyxbetoningen,
att för 24 platser skulle man tillhandahålla privata bad och w. c.
Jag vill inte precis säga, att det är lyx, men då jag är angelägen om, att man
skall bygga, så att vanligt folk kan komma till Storlien och icke blott rika
in- och utlänningar, anser jag att det är befogat att framställa en del anmärkningar.
Herr Björck undrade, örn priserna äro lägre på andra håll i Jämtland
än i Storlien. Jag tror jag vågar säga, att de äro det under högsäsongen.
De äro, herr Björck, lägre även på hotell Storlien, som drives av Turisttrafikförbundets
restaurangaktiebolag, som icke fått någon som helst subvention och
ändå lämnar överskott. Man kan hålla lägre priser än Skidfrämjandet gör,
det är ett faktum.

Jag vill också gärna fästa uppmärksamheten på, att när man här talar så
vackert örn skolungdomens fjällfärder, så vill jag visst inte förneka Skidfrämjandets
stora insatser därvidlag, men det bör göras klart för kammarens
ledamöter, så att ingen missuppfattning skall föreligga, att av dessa tusentals
skolungdomar är det ett relativt ringa antal som förläggas i Storlien.
De bredas ut på ett stort område. Jag tror inte, att jag gör mig skyldig till
någon felaktig uppgift, örn jag säger att den inkvarteringskostnad Skidfrämjandet
tar för skolungdomen i varje fall inte är mindre än den, som erlägges
på andra orter i västra Jämtland, där inkvartering sker.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att genom billiga priser animeras trafiken
på Storlien, vilket för statens järnvägars vidkommande är huvudsaken. Ja,
det är ju alldeles utmärkt sagt. Det är ju den tanken, som ligger till grund
för motionen, att man skall bygga så, att det kan hållas billiga priser och att
därigenom trafiken på Storlien kan intensifieras.

Kommunikationsministern erinrade örn vad som ligger till grund för denna

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
framställning, nämligen sovvagnarnas ombyggande. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att örn man efter de linjer, som nu äro föreslagna, 3,000 kronor
per bäddplats, skulle fullt ut ersätta det förlorade sovvagnsutrymmet, 700
bäddplatser, så skulle det gå löst på en kostnad av 2,100,000 kronor, det är
lätt att räkna ut. Nu föreslås att man för en kostnad av 515,000 kronor skall
vinna 170 bäddplatser, det är en mycket otillräcklig ersättning för vad som
går förlorat genom sovvagnarnas ombyggnad. Då menar jag: Är det då
inte anledning att överväga att bygga på ett sådant sätt, särskilt när det
gäller inkvartering under en mycket begränsad tid, att man får ut flera platser?
Det måste ju vara i statens järnvägars intresse.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet har polemiserat
emot uppgiften att det skulle vara fråga örn något statsbidrag. Det skulle
vara endast låneförmedling, men 14,500 kronor årligen, tillsammans 257,500
kronor, är onekligen ett bidrag från det allmännas sida. Jag betonar, att jag
inte bär något emot den tanken, men bidraget bör göras så fruktbärande som
möjligt genom att man bygger på det sätt, att man kan taga dit mera människor
och kan få dit även sådana, som nu äro utestängda och måste bli utestängda,
örn man skall bygga på mera dyrbart vis.

Jag vill till sist återkomma till talet om de s. k. barackerna. Herr J. B.
Johansson framförde några synpunkter därvidlag efter Skidfrämjandet. Nu
vill jag först och främst framhålla, att det är alldeles oegentligt att tala örn
baracker. I det uttrycket ligger någonting örn att det skulle vara provisoriskt
och tarvligt, men dessa »baracker» äro tillräckligt propra och ändamålsenliga.
Det finns värme, vatten och torkmöjligheter och man kan icke begära mera.
På tal örn Skalstugan vill jag erinra herr Björck örn att jag meddelade, att
den hade blivit upprustad genom bidrag från det allmänna. Dessa så kallade
baracker har man enligt Skidfrämjandet.s ledning svårt att få belagda under
annan tid än den, när det är stor rumsefterfrågan i Storlien. Men som jag
förut, framhöll, beror detta på att prispolitiken och utvecklingen gått i den
riktningen, att endast mera välbesuttna människor anse sig kunna frekventera
Storlien. Herr Johansson erinrade om att hela området omkring Storliens
station äges av Skidfrämjandet. Det är alltså uteslutet för enskilda att kunna
etablera sig där. Jag vill då i förbigående anmärka, att detta monopol på
jorden väl ändå inte skall behöva betyda, att man diktatoriskt kan begära, att
statsmakterna skola rätta sig efter de önskningar man har och vill göra gällande
i kraft av sitt monopol; men den egentliga upplysning, som jag vill ge herr
Johansson, är den, att örn bara den vägfråga, som ligger före, blir löst. kommer
ett enskilt konsortium att på rätt nära avstånd från Storlien uppföra en
större turiststation.

Jag har icke gjort mig till tolk för de andra hotellföretagens i trakten synpunkter,
deni har jag alldeles bortsett ifrån. Men jag kan inte uraktlåta att
citera en passus i det yttrande, som de avgivit, nämligen att de erkänna, att
det varit motiverat med statlig hjälp åt Skidfrämjandet, om det varit fråga
örn att bereda mindre bemedlade möjlighet till skidsport och fjällvistelse.
Detta är dock ingalunda fallet, det utesluter den prispolitik, som Skidfrämjandet
bedriver. Örn det gällt stöd för en demokratisk utveckling, så skulle de
alltså inte haft någon invändning att göra, men när det icke är förhållandet,
så är det naturligt, att även de äro oppositionella.

Jag har, herr talman, endast velat göra dessa erinringar och vidhåller det
yrkande, jag tidigare framställt.

Herr Bergström: Herr talman! Jag måste erkänna, att då denna fråga behandlades
i utskottet, var jag ganska betänksam, huvudsakligen på grund av

Nr 31.

Onadagen den 12 maj 1937.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)
det stora belopp, som det gällde. Men när jag blivit litet insatt i frågan oell
läst handlingarna, blev jag omvänd.

Jag tror, att det första skälet för omvändelsen var, att jag tänkte på den
brandfara, som kunde uppstå genom uppförande av träbyggnader. De myndigheter,
som haft med saken att göra, hava också sagt, att det är ytterst
vanskligt med sådana träbyggnader. Skulle någon olycka inträffa — och
man vet aldrig, när en sådan kan hända —- så vill jag för min del inte ens
taga det divisionsansvar, som kan falla på mig genom ett sådant beslut.

Men jag försökte också så mycket som möjligt se saken affärsmässigt. Man
vet ju, att järnvägsstyrelsen på sin tid klandrades för att styrelsen inte
följt med utvecklingen. Man tyckte, att styrelsen ansåg, att järnvägarna
voro sig själva nog. Men på de senare åren har det blivit helt
annorlunda. Som jag ser saken, är Storlien ett typiskt exempel på,
låt mig säga, statens järnvägars expansion. Skidfrämjandet får statens
järnvägars hjälp, och Skidfrämjandet gagnar järnvägarna, allt till järnvägarnas
fromma. Järnvägsstyrelsen har i en inlaga till Kungl. Majit yttrat
bland annat, att »då ett samarbete med en ideellt arbetande riksorganisation
här kunnat etableras till statens järnvägars fördel, vore det ur statens
järnvägars affärssynpunkter oklokt att avvisa ett fortsatt och ökat samarbete,
som, sett på längre sikt, förvisso blir av ej oväsentlig betydelse för vintertrafiken
på de norrländska linjerna.

Enligt styrelsens uppfattning är ökningen av resandetrafiken på Norrland
vintertid en direkt följd av den propaganda för idrott och friluftsliv, som —
icke minst genom Skidfrämjandets försorg — nu så energiskt bedrives över
allt i landet».

Jag är för min del övertygad örn att det lån, som statens järnvägar nu
skulle lämna till Skidfrämjandet, för järnvägarna äro en mycket god affär.
Som det har sagts, skulle statens järnvägar bidraga till amortering och förräntning
med 14,500 kronor om året. Det har påvisats, att de 170 nya logiplatserna
i det nya huset skulle tillföra järnvägarna cirka 2,000 resande årligen.
En sådan resandeström inbringar, lågt räknat, järnvägarna en bruttobiljettinkomst
av 75,000 kronor. Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande
meddelat, att med endast 240 för järnvägen förlorade platser, blir det en förlorad
biljettinkomst av 14,500 kronor, eller just det belopp, varmed statens
järnvägar skulle bidraga till räntor och amortering av byggnaden i Storlien.

Från något håll har framkastats — fast kanske inte här i debatten — att
det vore bättre att ha sovvagnar stående vid Storlien i stället för att kasta bort
så mycket pengar på en byggnad. Då får jag erinra örn att järnvägsstyrelsen
beräknar värdet av dessa vagnar till 2,400,000 kronor, vilket efter 31/2 procents
ränta motsvarar 84,000 kronor om året. Motionärerna hålla före, att det
måste anses principiellt oriktigt, att statsmedel investeras i ett privat företag.
Jag skall inte taga upp någon diskussion örn riktigheten eller oriktigheten
av denna princip, men jag vill erinra örn, att Skidfrämjandet, såsom nog
sagts förut, inte är något privat företag i egentlig mening, utan en ideellt
betonad organisation, som söker på allra bästa sätt främja ett sunt idrottsoch
friluftsliv. Det är ju allmänt erkänt, att det inte minst är Skidfrämjandet,
som har förtjänsten av att skidsporten fått en sådan omfattning här i
landet, som den har. Och så får man inte heller glömma, att Skidfrämjandet
inte bara lockar folk till Storlien och andra platser, utan den tar hand örn
skidlöparna, ordnar utflykter och söker på allt sätt genom ledning och goda
råd skydda besökande mot farligheter av olika slag.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Ane/, lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Endast en kort replik till min vän herr
Holmström.

Han yttrade, att han ansåg det oriktigt att här anslå medel för något, som
skulle tas i bruk under en tid av endast tre veckor av året. Uttalandet är felaktigt
i två avseenden. Talet örn anslag har ju statsrådet redan tillrättalagt,
och talet örn endast tre veckor är också oriktigt. Jag vill upplysa örn,
att när vi behandlade ärendet i utskottet, anförde en av utskottets egna ledamöter,
att han hade besökt Storlien under annan tid än under säsongen, nämligen
på sommaren, och icke kunnat erhålla rum, utan fått resa till den ett
stycke därifrån belägna järnvägsstationen Enafors. Herr Holmströms uttalande
innebär alltså en förvanskning av saken. Här gäller det en samverkan
mellan statens järnvägar och Skidfrämjandet, och örn statens järnvägar
på något område skall samarbeta med enskilda och organisationer, är det väl
just med sådana, som befrämja trafiken på statens järnvägar och dess utveckling.
Det är ett rent naturligt samarbete som här äger rum mellan
Skidfrämjandet och statens järnvägar. Mottagaren av den hjälp till självhjälp,
varom här är fråga, kan ytterligare utveckla sin verksamhet, statens
järnvägar, som ger hjälpen, får en ökad trafik, och det är ur ekonomisk synpunkt,
som statens järnvägar velat vara med om att ge detta lån för att därigenom
öka sina inkomster.

Det förefaller mig mycket egendomligt, att man har kunnat resa ett så
våldsamt motstånd, som här tycks vara fallet, mot en så självklar och naturlig
sak som att statens järnvägar och Skidfrämjandet samarbeta på en så
viktig punkt. Vad som sker här, är ingenting annat än vad en enskild järnväg
skulle göra. Om jag vore ledare för ett enskilt järnvägsföretag, skulle
jag göra precis detsamma som statens järnvägar här gjort, örn det förelegat
en dylik situation. Jag tror mig också veta, att det i södra delarna av landet
finns ett enskilt järnvägsföretag, som på samma sätt under likartade förhållanden
stött tillkomsten av ett företag av liknande art.

Med anledning av herr Anderssons anförande vill jag, för att förebygga att
Skidfrämjandet genom denna debatt utåt skulle framstå som föremål för klander
för att föreningen debiterar för höga pris, bara meddela, att vi inom
statsutskottets fjärde avdelning inhämtat, att logiavgifterna i sovvagnarna i
Storlien ha varit 2 kronor 50 öre per dygn och person, medan Skidfrämjandet
för varje logi i gamla och nya Högfjället lär ha tagit 1 krona 50 öre för delad
hytt och ha ordnat förläggningarna i gårdarna för 50 öre per dygn. Jag
vill ha sagt detta för att visa, att Skidfrämjandet självt är inställt på moderata
priser.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Häri instämde herrar Carlström, Bäcklund och Bergqvist.

Herr Holmström: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag tar till orda
igen, men jag anser mig tvungen att göra det.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet ville ställa
kyrkan mitt i byn här i diskussionen, då han förklarade att det ?här bara
gällde ett tillstånd för statens järnvägar att begagna sina driftsmedel för detta
ändamål. Ja, den synpunkten hörde vi i utskottet. Jag skall inte nu fresta
kammaren att gå in på en debatt även om den detaljen; jag vill bara säga,
att en av statsutskottets mest inflytelserika ledamöter i utskottet sade, att vi
få ha klart för oss, att detta, ehuru till formen ett lån, i sak blir en statsutgift.
Jag tror inte kammarens ärade ledamöter kunna komma ifrån, att så
blir det.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Äng. lån för utbyggnad av turiststationen vid Storlien m. m. (Forts.)

Herr Berglund var mycket tacksam mot Skidfrämjandet, av vilken organisation
lian själv är ledamot. Herr Berglund var alltså tacksam mot sig själv.
Han var tacksam även i andra led, när lian nu ville betyga Skidfrämjandet
sin tacksamhet genom att fresta riksdagen att till dess dotterbolag anslå 1/2
miljon kronor. Jag skulle tro, att det är en ganska dyrbar tacksamhet, som
herr Berglund därmed vill visa.

Jag skall inte lägga mig i den debatt, som förts mellan herr Andersson och
herr Björck; den avsåg en fråga, som för mig är en bisak. Jag ser, såsom jag
tidigare sagt, i detta ärende en stor och mycket viktig principfråga, nämligen
om staten skall engagera sig i sådana här företag eller inte.

Jag har hört av en ärad ledamot av medkammaren, att det finns ett privat
konsortium, som har planerat att just uppe i Storlien bygga ett hotell. Det
är bara en vägfråga, som hindrat planens realiserande, men den frågan lär
komma att bli löst. Alltså finns det utsikter att i Storlien kunna tillfredsställa
de resandes behov genom enskild företagsamhet utan någon statsutgift.

Herr J. B. Johansson menade, att jag hade feltolkat saken, då jag sade, att
det var endast under en kort tid av året, som turisttrafiken krävde dessa ökade
utrymmen. Jag skall inte läsa upp vad som står överst på sid. 2 i statsutskottets
nu förevarande utlåtande. Därav framgår tydligt ,att det är just omkring
tiden för Marie bebådelsedag och vid påsktiden, summa tre veckor, som
man är i behov av dessa ökade utrymmen.

Herr J. B. Johansson sade, att det är en alldeles självklar sak, att statens
järnvägar skola befrämja trafiken. Ja, visst är det så. Men gå vi in för detta
förslag, få vi, som jag sade i mitt förra anförande, vara beredda att taga konsekvenserna.
Det kan uppträda representanter för turistorter i andra delar
av landet och säga: »Vi begära nu att få anslag för att bygga hotell, och i
konsekvens av det tidigare fattade beslutet bör riksdagen ge oss detta,
ty platsen ligger så till, att statens järnvägar får trafikinkomster genom att
man reser till och från vår ort.» Överallt kan man ju åberopa ungefär samma
skäl, att företaget främjar trafiken, örn statens järnvägar i sin ordning gynnar
detta, och det är dessa farliga konsekvenser, som jag nu ber att få varna för.
Det finns ju en hel del ideella företag, som kunna komma med liknande krav.
Turistföreningen t. ex. tjänar ju liknande syften, och den kan bilda dotterbolag
och begära bidrag av riksdagen för det ena eller andra syftet.

Herr J. B. Johansson framhöll, att örn det vore fråga örn enskilda järnvägar,
skulle det vara helt naturligt, att de biträdde ett sådant här förslag.
Ja, det tror jag visst. De enskilda järnvägarna förfoga över egna medel.
Men här är det fråga örn statens järnvägar och statens medel. Jag reagerar
mot, att man med statens medel skall motarbeta företag på andra orter här i
landet.

Det är, herr talman, denna principsak, som för mig är avgörande. Staten har
ingen rättighet att engagera sig i sådana här saker. Gör riksdagen det i dag,
kunna vi vara övertygade om att det blir mycket svåra konsekvenser.

Herr Frändén: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna fråga,
men jag har uppkallats av herr Andersson, som i sitt första anförande erinrade
om vilken betydelse det hade, att det stora flertalet av de jämtländska riksdagsmännen
skrivit under hans motion. Jag ber att få erinra örn att i denna
kammare är det lika många jämtar, som inte ha skrivit på, så att här kan inte
åberopas någon sådan stor majoritet.

Vidare var herr Andersson mycket missnöjd med att statens järnvägar skulle
gå in för ett nyengagemang i Storlien och menade, att hotellet skulle ha betydelse
endast för en kort tid, men såvitt jag förstår och kunnat följa med sa -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Ang. lån för utbyggnad av turiststalionen vid Storlien m. m. (Forts.)
ken, ha statens järnvägar räknat med att kunna förtjäna på detta. Jag menar
då, att det kan vara litet för mycket sagt, när herr Holmström påstår, att statens
järnvägar inte ha rättighet att placera sina pengar på det sättet. Det
har alltid varit statens järnvägars uppgift att förtjäna pengar på sin rörelse,
och för sådant ändamål lära de ha rätt använda nödigt rörelsekapital. Det
ha de också tydligen räknat med att kunna göra här, och jag ber att få säga,
utan att vilja vara elak mot herr Holmström, att jag tror mycket mera på
statens järnvägars beräkningar än på herrar Holmströms och Anderssons kalkyler.

Jag har haft ett visst intresse för denna fråga, och jag har försökt ta reda
på, hur förhållandena äro i Norge. Jag fick då den uppgiften därifrån såsom
säker, att de norska statsbanorna i sådana här företag lagt ned 4 miljoner
kronor. Bland annat ha de byggt ett verkligt lyxhotell vid järnvägen Trondheim—Bergen,
som kostat en miljon kronor. Det var ett stort sällskap jämtar,
som övernattade på det där stora statshotellet, och de tyckte, att allt var
utmärkt bra och det var mycket resande där. En av sällskapet frågade den
man, som arrenderade hotellet: »Ni förtjänar väl mycket på den här rörelsen?»
■—- »Nej, inte jag», sade han, »men de norska statsbanorna förtjäna.» Nu vet
jag ju inte, i vilken omfattning de norska statsbanorna ha överflöd på pengar,
men detta visar, att de i alla fall kunna förtjäna pengar på en sådan här rörelse
genom biljettintäkterna från den ökade trafiken. Norrmännen ha varit
föregångare på detta område.

Jag skall inte vidare ingå på något bemötande av herr Anderssons ovederhäftiga
uttalanden i övrigt, utan ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wangson, Otto: Herr talman! Bara en replik till herr Holmström.

Herr Holmström talade örn de konsekvenser, som skulle kunna följa av ett
bifall till utskottets förslag, och han trodde väl, att han i sin framställning
målade upp någonting riktigt fult och skrämmande på väggen. Han framhöll,
att örn vi bifalla utskottets förslag, komma med ali säkerhet liknande krav
från andra håll, och då måste vi taga de s. k. konsekvenserna. Jag förstår
emellertid inte, vad det skulle vara för farligt i dessa konsekvenser. Örn det
görs framställningar från andra turistcentra och järnvägsstyrelsen vid en ekonomisk
kalkyl finner, att det vore ett affärsintresse för statens järnvägar att
stödja dessa företag, och framlägger förslag därom, och det förslaget prövas
av Kungl. Maj :t och av Kungl. Maj :t godtas, då tycker jag, att riksdagen också
kan med gott samvete vara med örn att på detta sätt stödja statens järnvägar
i deras af färsdrivande verksamhet. Något annat är det ju inte här fråga
örn.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Bara ett par ord.

Jag fick ju höra av min vän herr Nils Andersson, att den där lilla skissen
av påsklivet i Jämtland inte var någon verklig bild utan en dröm. Detta
medgivande gör det knappast lättare för herr Nils Andersson att få kammaren
att inse, att de nya badrummen och toaletterna skulle lia så våldsamt demoraliserande
verkningar.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder, framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan Iian upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Om motverkande
av folkströmningen

från landsbygden
till
städerna.

Äng. lån för utbyggnad av turist stationen vid Storlien m. m. (Forts.)
Herr Holmström begärde votering, i anledning varav uppsattes saint efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 135, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 314, angående
anordnande av provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion om åtgärder till motverkande av folkströmningen
från landsbygden till städerna.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 140, har herr Domö m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville begära skyndsam utredning angående flykten från
landsbygden till städer och stadsliknande samhällen, dess konsekvenser särskilt
för jordbrukets och för städernas utveckling, vidare av de åtgärder till
landsbygdens fromma, som kunde befinnas välbefogade och ändamålsenliga
för att hämma denna strömning, likaså att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Bodin, Jolian Larsson
och Hörstadius ansett, att utskottets utlåtande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, slutande med en hemställan, att första kammaren
ville för sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
skulle begära skyndsam utredning angående flykten från landsbygden till städer
och stadsliknande samhällen, dess konsekvenser särskilt för jordbrukets
och för städernas utveckling, vidare av de åtgärder till landsbygdens fromma,
som kunde befinnas välbefogade och ändamålsenliga för att hämma denna
strömning, likaså att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde ge anledning.

Herr Bodill, Karl: Herr talman! Vid behandlingen av den föreliggande
motionen, vari hemställes örn en utredning för att hindra flykten från lands -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn motverkande av folkströmningen från landsbygden till städerna.

(Forts.)

bygden till städerna, har jag jämte två andra utskottsledamöter reserverat
mig, och det är med anledning därav, som jag ber att få yttra några ord.

Vid behandlingen i utskottet ha vi ju i stort sett varit eniga örn att åtgärder
böra vidtagas. Man har från alla håll insett, att den stora inflyttningen
från landsbygden till städerna utgör en fara för landsbygden, och
förordar således en utredning. Därom är utskottet enigt, men när det gäller
själva klämmen, ha meningarna gått isär. Utskottsmajoriteten har föreslagit,
att frågan skall hänskjutas till befolkningskommissionen, och har på den
grund hemställt örn avslag på motionen. Reservanterna däremot anse, att motionen
bör bifallas och att utredningen bör anförtros åt Kungl. Majit. Det
brukar ju vara mycket vanligt, att om en utredning beslutas av riksdagen
det uppdrages åt Kungl. Maj :t att verkställa densamma. Detta hindrar ju
inte alls, att Kungl. Maj :t i sin tur uppdrar åt befolkningskommissionen eller
åt en särskild kommitté att utreda frågan.

Vi anse således, att det korrektaste och klokaste vore, att riksdagen ville
uppdraga åt Kungl. Maj :t att utreda frågan. Med anledning därav ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som
herr Bodin säger, att vi inom utskottet varit tämligen eniga örn att de spörsmål,
som beröras i motionen, borde bli föremål för en allsidig utredning, men
det är ett par omständigheter, som göra, att vi icke kunna följa reservanterna.

Det har vid olika tillfällen framförts en rätt stark kritik över att det tillsatts
allt för många sakkunnigkommittéer och utredningskommittéer och att
detta medfört stora utgifter för staten. Då vi för närvarande ha den s. k. befolkningskommissionen
i arbete och denna kommission sysslar just med sådana
spörsmål, som beröras i motionen nr 140, lia vi ansett, att det kunde vara
bra, om befolkningskommissionen toge denna utredning om hand. Utskottet
har alltså tillfrågat befolkningskommissionens ordförande, huruvida kommissionen
hade för avsikt att ta upp dessa frågor till behandling, och han har
svarat, att kommissionen kommer att inom en mycket snar framtid taga upp
dessa spörsmål till en allsidig utredning.

Nu peka ju reservanterna visserligen på att man inte skulle från riksdagens
sida utfärda sådana direktiv, som skulle vara ägnade att avskära möjligheten
att åt en särskild för ändamålet tillsatt sakkunnigkommitté anförtro
ifrågavarande utredningsuppdrag. Det kan ju vara riktigt, men örn utskottet
följt reservanterna och det hade inträffat, att kamrarna avslagit utskottets
hemställan, kunde befolkningskommissionen ha fattat detta kamrarnas beslut
så, att den ansett sig förhindrad att syssla med dessa spörsmål. Det är detta,
vi velat undvika, ty om så hade skett, hade ju dessa frågor inte kommit upp
till behandling. Befolkningskommissionen har ju arbetat raskt hittills, och
det blir väl likadant i fortsättningen, och vi lia ansett det uttalande, som
gjorts av befolkningskommissionens ordförande, vara fullt tillfredsställande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Domö: Det skulle kanske inte vara så mycket att siiga i denna fråga,
då såväl utskottets majoritet som reservanterna i stort sett äro eniga örn att
en utredning bör ske och rekommendera cn sådan, men jag tillåter mig i alla
fall, herr talman, i anledning av vad den ärade utskottsordföranden nu har
sagt, att framhålla, att denna fråga i och för sig torde vara av den omfattningen
och den betydelsen, att den förtjänar en begäran från riksdagens sida
om en snabb och grundlig utredning. Vi ha, sade den ärade utskottsordföran -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn motverkande av folkströmningen från landsbygden till städerna.

(Forts.)

den, allt för många utredningar, och vi vilja nu hindra, att vi få ytterligare
en särskild sådan. Men är det inte åtskilligt i dessa spörsmål, som är av den
art, att det bästa vore att få till stånd en utredning, speciellt inriktad på
dessa frågor? Utan att på något sätt vilja underkänna befolkningskommissionen,
vill jag framhålla, hurusom det här rör sig — förutom om befolkningspolitiska
frågor — om ganska ingående ekonomiska undersökningar. Jag
tänker särskilt på detta i anledning av en reflexion, jag gjorde, när jag genomgick
arbetslöshetspropositionerna, i vilka socialministern uttalar sig för
särskild yrkesundervisning och en hel del utredningar och åtgärder i anledning
av. förhållandena i vissa landsdelar, nämligen att Kungl. Majit kanske
kunde vilja i samband med den utredning i föreliggande fråga, som motionärerna
begära och utskottet förutsätter kommer att ske genom befolkningskommissionen,
överlämna för utredning just en del av de spörsmål, som beröras
i förutnämnda propositioner. De spörsmål som i motionen och i utskottsutlåtandet
rätt ingående dryftas äro så pass omfattande, att jag håller för
sannolikt, att en särskild utredningskommitté, tillsatt för detta ändamål, skulle
under en rätt avsevärd tid ha arbete med att komma fram till resultat, som
kunde läggas till grund för förslag och åtgärder. Jag nämner, förutom yrkesundervisningen,
de behövliga utredningarna örn ekonomiska förhållanden, om
den även i utskottsutlåtandet omnämnda avvägningen av skatterna, om förläggande
av hantverk och industri till landsbygden o. s. v. Är inte allt detta så
pass viktiga och omfattande saker, att man kunde räkna med den välviljan
mot denna motion — som alla erkänna är berättigad — att riksdagen ville i
skrivelse, till Kungl. Maj :t hemställa om utredning? Sedan må det vara Kungl.
Majit fritt att, örn Kungl. Majit finner det lämpligt, hänskjuta saken till befolkningskommissionen.
Detta kan ju vid det tillfälle, när det skall avgöras,
vara beroende på tillgången på lämpliga arbetskrafter för denna utredning
o, s. v.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att hemställa örn bifall till reservanternas
yrkande.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Utskottets ordförande har ju redan
klarlagt, varför utskottet icke kunnat vara lika positivt i klämmen som i
motiveringen, och det anförande, som en av motionärerna, herr Domö, nyss
höll, kan heller inte övertyga om behovet av ett särskilt utredningsorgan i
detta fall, när det redan finns ett som förklarat sig villigt att verkställa utredningen
och som anser sig ha till uppgift att göra det. Det skulle efter inhämtande
av denna upplysning ha varit att underkänna befolkningskommissionen
som utredningsorgan, om utskottet skulle ha kommit till samma mening
som reservanterna, och då det inte kan finnas någon anledning till ett
sådant underkännande, har utskottsmajoriteten icke kunnat annat än komma
till ett avstyrkande, dock med allt erkännande i motiveringen av det berättigade
i motionens syfte. Jag erinrar emellertid om att utskottet dock inskärper
önskvärdheten av att befolkningskommissionens utredning måtte bedrivas
med all skyndsamhet och göras så allsidig som möjligt. •— När detta lägges
till den allt .igenom välvilliga motivering, som utskottet anfört, förefaller det,
som örn motionärerna skulle ha vunnit allt vad de rimligen kunna begära.

Jag ber således att få tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn motverkande av folkströmningen från landsbygden till städerna.

(Forts.)

på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstningen på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 55.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion örn central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna; och

nr 7, i anledning av väckt motion örn utredning angående orsakerna till den
ökade ungdomsbrottsligheten m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen kammarens beslut i förevarande
ärenden genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande
av s. k. förebyggande mödra- och barnavård jämte i dessa ämnen
väckta motioner, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj :ts förslag till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m^anställande av
dels ock i ämnet väckta motioner. distriktsbam „

_ . , morskor m. m.

benoni en den 15 januari 1937 dagtecknad proposition, nr 40, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)

1. lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. samt

2. lag angående ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443).

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
tre med anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 207 av herr David Pettersson och motionerna i andra
kammaren nr 411 av herr Mäler m. fl. och nr 420 av herr Andersson i
Rasjön och Fast.

I motionerna I: 207 och II: 420, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville besluta, att 5 § 2 mom. i förslaget till lag örn anställande
av distriktsbarnmorskor skulle utgå.

I motionen 11:411 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta vidtaga sådan
ändring i Kungl. Maj:ts förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor,
att bestämmelsen i 6 § örn distriktsbarnmorskas rätt att vid förrättning
i barnaföderskas hem av den vårdade erhålla antingen fri skjuts eller ersättning
för resekostnaden ändrades därhän, att hon skulle erhålla sagda ersättning
av allmänna medel, samt att 1 och 4 §§ ävensom punkten 4:o) i övergångsbestämmelserna
bragtes i överensstämmelse härmed.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga under punkten infört förslag
till lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj :ts i propositionen framlagda förslag
till lag angående ändrad lydelse av 19 § epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443);

C. att motionerna I: 207 och 11:420 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A hemställt; samt

D. att motionen 11:411, i den mån den icke blivit beaktad genom vad utskottet
förut anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förslaget till lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. var i nedan
angivna delar så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

5 §•

1 mom. Distriktsbarnmorska skall åtnjuta dels kontant lön av minst ettusenfemhundra
kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor,
efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock kostnadsfritt
möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för dessa naturaförmåner
efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett rum och kök
jämte nödiga uthus ävensom, där hinder härför icke möter, särskilt rum för
mottagning.

Utöver sålunda stadgad kontant lön äger distriktsbarnmorska, som under
loppet av ett kalenderår biträtt vid mer än tjugufem förlossningar i hemmet
eller å förlossningsanstalt, vilken drives av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, åtnjuta lönetillägg med tio kronor för varje sådan förlossning utöver
tjugufem, dock högst med trehundra kronor för kalenderår.

Distriktsbarnmorska skall tillika kostnadsfritt erhålla alla för förlossnings -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

biträde erforderliga förbrukningsartiklar varjämte, där så lämpligen kan ske,
fri telefon skall beredas henne.

Distriktsbarnmorska äger rätt att åtnjuta semester under sammanlagt trettio
dagar årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.

2 mom. Fråga angående utgörande och beskaffenhet av naturaförmåner
ävensom rörande ersättning för sådan förmån skall i händelse av tvist hänskjutas
till medicinalstyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut. Dylikt beslut
må ,ej överklagas.

8 §.

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med ettusenfemhundra
kronor jämte belopp, motsvarande dels till henne utgående ålderstilllägg,
dels ock det särskilda lönetillägg, varom förmäles i 5 § 1 mom. andra
stycket.

11 §. 11 §.

Under tid, då reservbarnmorska Under tid, då reservbarnmorska
tjänstgör å annan ort än den, där hon tjänstgör å annan ort än den, där hon
är bosatt, skall hon förses med möble- är bosatt, skall hon förses med möblerat
rum jämte värme och lyse. När rat rum jämte värme och lyse. När
dylik tjänstgöring avser fullgörande dylik tjänstgöring avser fullgörande
av distriktsbarnmorskas åligganden av distriktsbarnmorskas åligganden
under det denna åtnjuter semester under det denna åtnjuter semester
eller eljest förfall för henne föreligger, eller eljest förfall för henne föreligger,
skall nämnda rum med värme och skall nämnda rum med värme och
lyse tillhandahållas av distriktsbarn- lyse tillhandahållas av distriktsbammorskan;
i övriga fall åligger det ve- morskan; dock att i fall, då distriktsderbörande
landsting eller stad, som ei barnmorskan på grund av familjefördeltager
i landsting, att låta förse re- hållanden, sjukdom eller andra synnerservbarnmorskan
med nämnda förmå- liga skäl icke lämpligen kunnat upplåta
ner. sin bostad åt reservbarnmorskan samt

bestritt kostnaderna för anskaffande av
annan bostad åt henne, det åligger vederbörande
landsting eller stad, som ej
deltager i landsting, att bereda distriktsbarnmorskan
gottgörelse för nödiga
kostnader. I övriga fall åligger
det landstinget eller staden att låta
förse reservbarnmorskan med nämnda
förmåner.

Fråga angående utgörande och beskaffenhet
av naturaförmån varom
ovan stadgas ävensom rörande ersättning
för sådan förmån skall i händelse
av tvist hänskjutas till medicinalstyrelsen,
som härutinnan äger meddela
beslut. Dylikt heshet må ej överklagas.

Beträffande lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. hade reservationer
avgivits

vid 5 § 1 mom. av fröken Hesselgren och fru Johansson, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka stadgandet med den ändring, att ordet »ettuspnfemhundra»
utbyttes mot »ettusenåttahundra»;

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Lagförslag örn anställande av distriktsbarnrnorskor rn. m. (Forts.)

vid 5 § 2 mom. av herrar P. Sandström, Wistrand, Hage, Skoglund och
Sandström i Sollefteå, som ansett, att utskottet bort, med tillstyrkande av motionerna
1:207 och 11:420, förorda att 5 § 2 mom. i förslaget till lag örn anställande
av distriktsbarnrnorskor m. m. skulle utgå;

vid 8 § av fröken Hesselgren och fru Johansson, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka stadgandet med den ändring, att ordet »ettusenfemhundra» utbyttes
mot »ettusenåttahundra»;

vid 11 § av herrar P. Sandström, Wistrand, Hage, Skoglund och Sandström
i Sollefteå, som ansett, att utskottet icke bort tillstyrka andra stycket i utskottets
förslag till ifrågavarande stadgande.

Herr Sandström: Herr talman! Beträffande 5 § 2 moni i det föreliggende
lagförslaget har avgivits en reservation, vari uttalats, att utskottet bort, med
tillstyrkande av motionerna, 1:207 av herr David Pettersson samt 11:420 av
herrar Andersson i Rasjön och Fast, förorda, att nämnda moment i lagförslaget
skall utgå. Som jag är en av reservanterna, ber jag att i korthet få yttra
några ord.

Som kammarens ledamöter torde lia observerat, skall enligt 2 mom. 5 §
i lagförslaget frågan örn utgörandet och beskaffenheten av de naturaförmåner,
som enligt 1 mom. i samma paragraf skola tillkomma en distriktsbarnmorska,
ävensom ersättning för sådana förmåner, i händelse av tvist, avgöras
av medicinalstyrelsen, vars härutinnan meddelade beslut icke får överklagas.

Bestämmelsen att medicinalstyrelsen skall avgöra en sådan tvist innebär
en annan ordning än den, som nu är stadgad. I gällande barnmorskelag, enligt
vilken primärkommunerna skola svara för distriktsbarnmorskornas naturaförmåner,
finnes visserligen en bestämmelse, att barnmorskestyrelsen skall
slutgiltigt avgöra tvist av den beskaffenhet här berörts. Detta, säges det i
motionerna, synes vara fullt riktigt, enär i annat fall stor oenhetlighet i fråga
örn naturaförmånerna och deras värdesättning skulle förekomma inom relativt
begränsade områden. I och med det att, enligt den nu föreslagna ordningen,
det skulle bliva landstinget, som skulle tillhandahålla naturaförmånerna och
dessa följaktligen bliva enhetligt reglerade för hela landstingsområdet, har
emellertid skälet att införa en överordnad instans för bedömande av naturaförmånerna
och deras värdering helt bortfallit. I full konsekvens härmed, säges
det vidare i motionerna, ha statsmakterna också, när det gällt distriktssköterskorna,
till vilkas kontanta avlöning staten i viss utsträckning lämnar
bidrag men vilkas naturaförmåner bekostas av landstingen, ansett sig kunna
med fullt förtroende överlämna åt landstingen att besluta beträffande naturaförmånerna
utan att göra medicinalstyrelsen till överinstans. Någon anledning
att för barnmorskorna införa en annan ordning i detta hänseende syntes
motionärerna icke föreligga.

Motionärerna ha slutligen framhållit, att landstingen bättre än medicinalstyrelsen
känna förhållandena i de olika orterna och därför ha större möjlighet
att rättvist avväga naturaförmånerna eller den för dessa utgående ersättningen,
vartill kommer att, då landstingen ha att besluta örn naturaförmåner
till ett flertal olika kategorier av befattningshavare, man kan förvänta, att
de utgående förmånerna och ersättningen därför skola komma att fastställas
på ett fullt opartiskt sätt.

De synpunkter, som sålunda ha framförts uti de avgivna motionerna, hava
reservanterna funnit vara i allo riktiga. Jag tillåter mig särskilt framhålla,
att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, landstingen genom sina förvalt -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorslcor m. m. (Forts.)
ningsorgan allmänt pläga med stor humanitet handlägga ärenden av den art,
varom i förevarande moment av lagförslaget är fråga. Det torde sålunda
kunna med säkerhet antagas, att distriktsbarnmorskorna icke .skulle komma
att bliva lidande på att landstingen och icke medicinalstyrelsen skulle bliva
beslutande myndighet beträffande dem tillkommande naturaförmåner och ersättning
för desamma.^ Ej heller torde det vare skäl att befara, att landstingens
beslut i dylika frågor skulle komma att i avsevärd omfattning överklagas
och därigenom regeringsrättens arbetsbörda i någon avsevärdare mån ökas.

Vad som nu i korthet sagts rörande den föreslagna bestämmelsen i 5 § 2
mom. av lagförslaget gäller även beträffande den avgivna reservationen i fråga
om lagförslagets 11 §.

Med hänvisning till vad i motionerna och av mig nu anförts ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de av mig m. fl. avgivna, till utskottets utlåtande
fogade reservationerna.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag kan inte finna, att de skäl, som anförts av reservanterna,
äro så övertygande, att de skulle kunna föranleda ett bifall till reservationen.

Det föreliggande förslaget innebär, att eventuell klagan i händelse av tvist
om naturaförmåner eller ersättning därför skall kunna föras hos medicinalstyrelsen,
medan reservanterna anse, att landstingen själva skola bestämma i
denna _ sak. Jag delar visserligen herr Sandströms mening, att landstingen
säkerligen komma att göra det bästa möjliga och att därför anledning till
klagomål i allmänhet icke kommer att finnas, men örn sådan anledning skulle
yppas eller örn någon skulle anse sig lia fått sin rätt kränkt, då är det ganska
rimligt, att det finns möjlighet att föra saken vidare, och då tycker jag också,
att det är ganska riktigt, att medicinalstyrelsen, som har den allmänna överblicken
över detta område, får tillfälle att döma i tvisten och att denna myndighet
också blir den enda instansen.

Örn man följer reservanterna och stryker andra momentet i 5 §, kan eventuell
tvist örn sådana förmåner dragas inför regeringsrätten, vilket medför en
mycket omständligare procedur än den av utskottet föreslagna.

_ Jag anser således praktiska skäl tala för ett bifall till den kungl, propositionen
oell utskottets hemställan.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i frågan,
men då den siste ärade talesmannen för utskottet framhöll, att det var en sådan
omväg och medförde större besvär att gå till regeringsrätten än att gå
till medicinalstyrelsen, måste jag, herr talman, påpeka att det väl i verkligheten
förhåller sig så, att man måste ställa frågan: vilket är bättre och vilket
är riktigare, att taga hänsyn till rättssäkerhetens krav eller hänsyn till lättheten
och bekvämligheten? Det finns ingen myndighet i Sveriges rike, örn
vars utlåtanden och beslut, när det gäller andra ting än rent medicinska, man
kan hysa så starka tvivel som örn medicinalstyrelsens, och detta gör, att jag
för min del inte under några förhållanden kan vara med om att hos medicinalstyrelsen
och till på köpet i sista hand hos den lägga avgörandet av dessa
tvister, utan jag ber att få förena mig i det yrkande, som går ut på avslag ä
§ 5 mom. 2 och sista stycket i § 11.

Herr statsrådet Möller: Ilct moment, som här föreligger till behandling, är
inte mycket att tvista örn.

Jag håller för min del också för sannolikt, att sådana tvister, som bär tafversta
kammarens protokoll 1987. Nr 81. 3

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Lagförslag orri anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)
lats om, bli ytterligt sällsynta, ja, kanske överhuvud taget inte alls behöva
förekomma, då enligt min mening landstingen komma att ordna dessa frågor
på ett så tillfredsställande sätt, att det inte kan väcka missnöje hos barnmorskorna
själva, med vilka tvisten skulle uppstå. Men örn det trots allt
skulle bli någon tvist, är ju huvudsaken, att tvisten leder till att förhållandena
för barnmorskorna i de olika länen på detta område bli så likvärdiga som
möjligt, och ur den synpunkten får jag säga, att jag tycker att medicinalstyrelsen
är bättre instans än regeringsrätten, av det skälet att medicinalstyrelsen
nog lättare kan taga hänsyn till de materiella förhållandena, under
det att man måste befara, att regeringsrätten, örn ärendet skulle gå dit, i
stället skulle döma väsentligen efter formella grunder. Det tror jag all erfarenhet
säger oss, och det är ju riktigt och skall så vara, och därför är det
enligt min mening lämpligare, att medicinalstyrelsen, under vilken barnmorskeväsendet
sorterar, får slita sådana tvister, som gälla helt och hållet frågan
örn materiella förmåner, därest sådana tvister mot förmodan skulle någon
gång förekomma.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag begärde icke ordet med anledning av
den paragraf, som herr Sandström här förde pa tal och som varit föremal
för diskussionen hittills. Det skulle ju vara mycket att ventilera i sammanhang
med detta lagförslag. I likhet med åtskilliga produkter, som komma i
sista hand från medicinalstyrelsen, är det ju i hög grad en skrivbordsprodukt.
Sakkunskapen ute i landstingen har fått göra sig mycket litet gällande
i utarbetandet av detta förslag, såväl som av en hel del tidigare förslag rörande
barnmorskor och distriktssköterskor och sådant, men jag har ändå inte så
stora anmärkningar att göra emot förslaget. Jag vill emellertid göra ett par
påpekanden.

I § 6 finns det en bestämmelse, som enligt utskottets förslag lyder: »Då distriktsbarnmorska
för förrättning i barnaföderskas hem måst företaga färd,
som överstigit en kilometer, är hon berättigad att av den vårdade erhålla antingen
fri skjuts eller ersättning för resekostnaden enligt taxa» o. s. v. Denna
bestämmelse kan ju låta rimlig, men enligt min uppfattning kommer den att
äventyra mycket i det syfte, som ligger till grund såväl för denna lag som
för några andra lagförslag från regeringens sida, som vi behandlat i år. Meningen
är ju, att barnaföderskorna skola göras till föremål för större omvårdnad
från barnmorskornas sida än vad förut varit fallet såväl beträffande
förbehandlingen som efterbehandlingen. Det är uppenbart, att örn barnaföderskorna
själva skola betala skjutsarna för barnmorskorna, kommer detta
att omöjliggöra något större antal besök fran barnmorskans sida, ifall denna
är bosatt på något längre avstånd från. barnaföderskans hem. Jag har inte
något annat förslag att framställa — jag ville endast påpeka dessa förhållanden
— och jag är övertygad örn att en revision av bestämmelsen i detta
avseende rätt snart kommer att tvinga sig fram.

Däremot skulle jag i fråga örn 5 § mom. 1, vid vilket moment fröken Hesselgren
och fru Johansson avgivit en reservation, vilja instämma i denna reser ^Enligt

utskotts förslaget skall lönen till distriktsbarnmorska utgöra 1,500
kronor. Fröken Hesselgrens reservation tillstyrker stadgandet i nämnda
moment med den ändring, att ordet »ettusenfemhundra» utbytes mot »ettusenåttahundra».
Jag tycker, att det är rimligt, att lönen till barnmorskorna sättes
högre än 1,500 kronor, örn de hädanefter inte skola ha råttkatt uppbära
någon ersättning vid sidan av lönen, utan endast skola, ha lön från staten.

Jag talade nyss om skrivbordsprodukt och just i fråga örn beräkningen av

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Lagförslag orri anställande av distriktsbarnmorshor m. m. (Forts.)
de ^löneinkomster, som barnmorskorna ha haft, har medicinalstyrelsen, varifrån
förslaget väl ursprungligen kommer, uteslutande räknat med vad som
finnes pa papperet. Det talas örn att en lön av 950 kronor hittills har utgått.
Det är riktigt. Det finns ju en bestämmelse örn att kommunerna skola
betala lägst 450 kronor och staten och landstinget vardera 250 kronor, vilket
tillsammans utgör 950 kronor, men det är ju ett rätt märkligt förhållande, att
kommunerna i ett ytterst litet antal fall ha nöjt sig med att lämna barnmorskan
en lön av 450 kronor. Överhuvud taget är det ju inte möjligt att leva
på 950 kronor om året ens på landsbygden, med de anspråk, som åtminstone
en distriktsbarnmorska bör ställa på sig själv, och med de anspråk, som det
allmänna bör ställa på henne. Nu lägges till detta belopp 550 kronor dels
för viss eftervård och dels som ersättning för vad barnmorskan förut uppburit
enligt taxa, och på så sätt kommer man upp till ett belopp av 1,500 kronor.
Men det lämnas inte någon ersättning för den så gott som obligatoriskt
högre lön, som kommunerna betalat till distriktsbarnmorskorna förut.

Nu har utskottet försökt lösa detta genom att göra det uttalandet, att
landstingen böra lämna ersättning till distriktsbarnmorska, så att ingen skulle
få lägre lön enligt de föreslagna bestämmelserna än hon haft förut. Hur skall
det gå till? Vem skall räkna ut, hur stor inkomst barnmorskorna ha haft
förut? De ha förut inte bara haft lön från stat, landsting och kommun, utan
de ha också uppburit ersättning enligt taxa. Man skulle i så fall få lita på
deras egna uppgifter örn den inkomst de haft, och det kommer att bereda
landstingen, som ju blir den institution, som skall ha hand örn dessa saker,
fullständigt oöverstigliga svårigheter att skaffa dessa uppgifter. Då jag
själv tillhör landstinget och till och med tillhör barnmorskestyrelsen i det
län jag representerar, vill jag inte gärna vara med örn att försöka knäcka dessa
svårigheter, utan vill hemställa, huruvida det inte vore bättre att i så fall
taga till lönen något högre och lita på att de barnmorskor, som redan finnas,
skola vara nöjda med den ersättning, som denna lön ger dem.

Jag vill med denna motivering, herr talman, yrka bifall till den reservation,
som fröken Hesselgren och fru Johansson avgivit.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber att först få instämma
i herr Åkerbergs yttrande beträffande hans ståndpunkt till frågan örn
barnmorskornas avlöning. Jag begärde emellertid även ordet, i anledning av
2 mom. 5 § och 2 mom. 11 §, där utskottet föreslår, att eventuell tvist skall
avgöras av medicinalstyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut, och där
utskottet gjort det betydelsefulla tillägget, att »dylikt beslut må ej överklagas».
Detta betyder, att medicinalstyrelsen är sista instans, och det är ganska
ovanligt, att en central verksmyndighet får en sådan befogenhet. Det riktiga
är väl, örn man vill lägga ärendet under medicinalstyrelsen, att den, som
är missnöjd med medicinalstyrelsens beslut, äger att i vanlig ordning överklaga
detta beslut, då frågan går till Kungl. Maj :t i statsrådet.

Jag skulle därför, herr talman, vilja föreslå en kompromiss på denna punkt
på det sättet, att den sista meningen, »dylikt beslut må ej överklagas», måtte
utgå såväl i 5 § som i 11 § och jag ber, herr talman, att få framställa detta
yrkande.

I detta anförande instämde herrar Källman och Ehrnberg.

Herr Björck, Wilhelm: Herr tolman! Jag förmodar, att örn herr Akerberg
hade uppmärksamt följt förhandlingarna, hade han vetat, att vi alldeles nyss
avslagit fröken Hesselgrens motion i sammanhang med behandlingen av före -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m, (Forts.)
gående ärende, statsutskottets utlåtande nr 121. Då herr Åkerberg emellertid
här inlett en real debatt, tror jag att det är önskvärt, även om jag är övertygad
örn att herr talmannen icke kan ställa proposition på hans yrkande, att
frågan belyses något från andra sidan också.

Jag kan nämligen inte komma ifrån, när det gäller de krav, som framförts
i fröken Hesselgrens motion, att man inte hållit sig i önskvärd mån till sanningen.
_ .

Vad är det, som Kungl. Maj :ts förslag innebär, och hur ligga dessa förhallanden
till? Det förbigår herr Åkerberg. Befolkningskommissionen hade
föreslagit, att alla nuvarande barnmorskor skulle ha 1,500 kronor per år i
begynnelselön. Denna begynnelselön konstruerades på det sättet att barnmorskorna
som för närvarande ha 950 kronor i statsgaranterad kontantlön,
därtill skulle få 350 kronor i ersättning för de patientavgifter, som de nu äga
uppbära — denna ersättning representerar 35 förlossningar efter 10 kronor för
varje — och dessutom 200 kronor i ersättning för förvård. På det sättet får
man siffran 1,500 kronor för år. Vidare skulle enligt befolkningskommissionens
förslag två ålderstillägg på 100 kronor vartdera utgå efter 5 och 10 års väl
vitsordad tjänstgöring, varigenom slutlönen skulle komma upp i 1,700 kronor.
Beträffande framtidens barnmorskor, för vilka utbildningstiden skulle i det
närmaste fördubblas mot den nuvarande — det böra vi observera — har befolkningskommissionen
föreslagit en lön av 1,800 kronor, vartill komma tre
ålderstillägg å 100 kronor vartdera efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.
Denna lön på 1,800 kronor behöva vi inte diskutera nu, ty socialministern
har avböjt denna omläggning. Han har inte velat förlänga utbildningstiden
från två år upp till tre och ett halvt år.

Vad ha nu barnmorskorna själva sagt örn förslaget? Jo, de anföra, att
»kommissionen i det stora hela väl tillgodosett våra intressen och synpunkter».
De säga vidare, att en lön av 1,500 kronor visserligen är en liten lön, men
de tillägga: »kommissionen erinrar emellertid i detta sammanhang med rätta
örn den fördel, som ligger däri, att denna bestämda årsinkomst blir bestående
under alla förhållanden» — med minskat barnantal har nämligen hittills deras
inkomst minskats — och »vidare få vi ej bortse från förmånen av den väl automatiskt
inträdande ökningen i pensionsunderlaget jämsides med löneförhöjning».

Men därtill framhåller föreningen, att det vore ändå önskvärt, att man
jämkade så, att »en viss relation kunde fastställas mellan den fixa lönen och
arbetskvantiteten» genom ett bestämt tilläggsarvode för varje förlossning utöver
ett visst antal. Den tanken har befolkningskommissionen haft uppe men
avvisat. Barnmorskorna yttra vidare i sin skrivelse: »Med denna av oss tänkta
förändring torde den förmärkta misstämningen bland en del barnmorskor mot
denna detalj i förslaget kunna delvis hävas eller åtminstone avsevärt minskas»,
och så sluta de med att säga, »att förslaget i stort sett innebär så stora fördelar,
att detsamma bör kunna läggas till grund för en blivande lagstiftning
i ämnet».

Socialministern har tagit fasta på detta önskemål från barnmorskornas sida.
Han har först och främst givit de nuvarande barnmorskorna tre ålderstillägg
i stället för två, med en begynnelselön av 1,500 kronor. Han har vidare föreslagit,
att det skall utgå ett tillägg på lönen av 10 kronor för varje förlossning
utöver 25, vid vilken barnmorska under loppet av ett kalenderår biträtt, och
slutligen har han givit dem, som äro eller bli kompetenta därtill, ersättning
med 300 kronor för s. k. förebyggande barnavård.

Alltså kan en barnmorska även med den nuvarande korta utbildningen, i fall
hon genomgår denna kurs i barnavård, komma upp till en lön av 1,800 kronor

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)
per år plus tre ålderstillägg, eller precis lika mycket sorn de nya barnmorskorna
skulle få enligt befolkningskommissionens förslag och mera än vad barnmorskornas
organisation förklarat sig tillfreds med. Icke förty komma motionärerna
och vilja driva lönerna i höjden. Jag får säga att det sättet icke
är tilltalande, att när ett organisationskrav tillmötesgåtts fullt ut och litet till,
motionärer fordra mera.

Man får också anlägga en annan synpunkt på denna fråga, nämligen den, att
det i landet finns 1,600 barnmorskor, fastän vi bara behöva 850 stycken. Örn
vi kunde nyorganisera barnmorskeväsendet i denna dag, skulle 850 distriktsbarnmorskor
vara ett tillräckligt antal. De lia sex månaders uppsägningstid,
och vore det en enskild arbetsgivare, som de vore anställda hos, kunde denne
säga till dem, att de inte vidare hade anställningen kvar. Men en så obillig
handling begår inte det allmänna, utan man behåller även de övertaliga i tjänst.
Då avgången bland barnmorskorna är ungefär 60—80 stycken örn året, får
staten avlöna 600 ä 800 barnmorskor under den närmaste tioårsperioden med
dessa nya löner, utan att vederbörande få tillräckligt att göra. Denna överorganisation
kostar l1/2 miljon kronor per år under den närmaste tioårsperioden,
även med de löner, som här äro fastställda. Riksdagen bör ha klart för sig,
att när den godkänner Kungl. Maj:ts förslag, är det ett mycket humant förslag,
som innebär betydande uppoffringar för statsverket.

Slutligen vill jag upplysa herr Åkerberg därom, att förslaget, att landstingen
skola lämna lönetillskott, icke tillkommit på utskottets initiativ. Ett närmare
studium av propositionen skall övertyga herr Åkerberg örn, att Kungl. Maj :t
just anvisat denna utväg, och glädjande nog har utskottet ställt sig bakom propositionens
ståndpunkt i denna del. Det är klart, att det icke föreligger några
svårigheter att härvidlag verkställa en undersökning. Barnmorskorna skola
föra journaler och även deklarera sina inkomster, och på denna grundval torde
barnmorskestyrelserna i de olika länen säkerligen kunna klara uppgiften. Och
örn det nu skulle befinnas, att herr Åkerberg såsom ledamot av barnmorskestyrelsen
i alla fall finge svårigheter härvidlag, vill jag fästa uppmärksamheten
på att det framlagda organisationsförslaget öppnar möjlighet att ersätta
barnmorskestyrelserna med förvaltningsutskotten. Och då kunna ju de klara
upp vad barnmorskestyrelserna icke förmå.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Hansson, Sigfrid: Herr talman! Lönefrågan är ju i själva verket avgjord
genom det beslut kammaren fattade i anledning av statsutskottets utlåtande
nr 121, och jag skall därför inte närmare uppehålla mig vid saken,
i all synnerhet som den siste ärade talaren utförligt bemötte herr Åkerberg.

Vad åter angår herr Åkerbergs kritik mot den av andra lagutskottet föreslagna
ändringen i 6 §, där två kilometer minskats till en, vill jag erinra örn
att utskottet i sin motivering varit angeläget örn att framhålla den i statsutskottsutlåtandet
i detta ärende omförmälda utredningen även bör gälla frågan
örn statsbidrag till kostnader för barnaföderskas färd från och till förlossningsanstalt.
På det sättet skulle man kunna tillgodose det önskemål, för
vilket herr Åkerberg velat göra sig till tolk — ett i och för sig mycket beaktansvärt
önskemål.

Anledningen till att andra lagutskottet föreslagit denna ändring är förresten,
att utskottet blivit övertygat om att ett åläggande för barnmorskan att färdas
till fots så lång väg som två kilometer skulle vara olämpligt icke bara ur
hennes egen, utan även ur barnaföderskans synpunkt. Det har sagts, att de
utensilier som barnmorskan måste vara utrustad med ofta utgöra en alltför

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)
tung börda för henne, när hon skall ta sig fram i sitt tjänsteärende. Det är
säkerligen mycket välbetänkt att ordna det så, att barnmorskan icke kommer
till förrättningen uttröttad och enerverad.

Slutligen ber jag att få meddela, att jag för egen del inte har någonting
emot att kammaren bifaller herr Johanssons yrkande örn strykning av den
sats i 5 §, 2 inom., och i 11 §, sista stycket, som lyder: »Dylikt beslut må ej

överklagas». Jag skulle tro, att andra lagutskottet icke heller har någonting
att invända däremot.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill med anledning av herr

Åkerbergs yttrande endast påpeka, att det även i den kungl, propositionen
uttryckligen framhållits, att i den mån de lönebestämmelser, som skulle fastställas
enligt Kungl. Maj :ts förslag, på någon punkt skulle leda till att någon
distriktsbarnmorska finge sina inkomster minskade — jag tror inte det
skall bli i många fall — torde man kunna påräkna att landstingen ge nödigt
lönetillägg. Det är visserligen sant, att det inte kan fattas något beslut om
att landstingen skola ge sådana löneutfyllnader. Men bland annat med hänsyn
till de mycket betydande och ur praktisk synpunkt onödiga, utgifter, sorn!
statsverket åtagit sig, då det avlönar ett mycket stort antal icke behövliga
barnmorskor ända till dess pensionsåldern avlägsnar dem ur yrket, har man
emellertid ansett det vara ganska rimligt, när det gäller de småsummor, som
det här kan bli fråga örn, att landstingen ville åtaga sig att bestrida dorm Det
tycker jag uppriktigt sagt från landstingsledamöternas sida inte är någonting
att bråka om. Även om man får sätta sig ner och göra en addition och
en subtraktion, bör man kunna stå ut med den saken — -det måste jag verkligen
säga. En kritik av bestämmelsen från den utgångspunkten, att den
kunde vålla litet besvär, hade jag inte väntat mig.

Beträffande 5 §, 2 mom. vill jag bara meddela, att jag inte har någon erinran
att göra mot det förslag, som herr J. B. Johansson framställt i kammaren,
nämligen att orden »Dylikt beslut må ej överklagas» måtte utgå ur lagtexten.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag hade tänkt begära ordet i denna fråga
redan vid behandlingen av det föregående ärendet. Det hela gick emellertid
så hastigt, att jag inte hann göra det — eftersom det ju fanns en reservation,
litade jag på att någon annan skulle ta upp diskussionen. Nu finns det en
reservation knuten även till detta betänkande, och jag tänkte mig, att det då
fanns en möjlighet att i anknytning till denna framställa mitt yrkande. Herr
talmannen har nu meddelat mig att han, eftersom ärendet praktiskt taget nyss
blivit avgjort, inte kan framställa proposition på detta mitt förslag, varför
jag inte bär någonting annat att göra än att återtaga mitt yrkande.

Men jag vidhåller min uppfattning, trots herr Björcks jonglering med siffror.
Jag har i 20 år varit ledamot och till och med kassör i barnmorskestyrelsen
i Örebro län, och jag vet, att åtminstone där flertalet av distriktsbarnmorskorna
förut haft högre inkomster än vad de komma att fa enligt det nu
föreliggande förslaget.

Det var dock icke främst med tanke på barnmorskorna, som jag framställde
mitt yrkande, utan med tanke på landstingen och deras organ. Nu hänvisade
herr Björck till att det går att skjuta saken från barnmorskestyrelserna till
förvaltningsutskotten. Det hjälper nu under alla förhållanden inte mig, eftersom
jag tillhör förvaltningsutskottet också.

Jag hade verkligen lagt märke till att det även i propositionen fanns en
hänvisning till att landstingen böra lämna den löneutfyllnad, som är erforder -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Lagförslag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (Forts.)
lig för att ingen skall få minskade inkomster. Det var inte alls min mening
att ta någon ära från departementschefen, men för korthetens skull hänvisade
jag endast till utskottet.

Jag har, herr talman, alltså endast att återtaga mitt tidigare yrkande.

Herr Sandström: Herr talman! Med anledning av den diskussion, som här
förekommit, ber jag att få taga tillbaka mitt yrkande örn bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen och ber i stället att få ansluta mig till det av herr
J. B. Johansson framställda yrkandet.

Häri instämde herr Reuterskiöld.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Johansson, Johan Bernhard, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i utskottets förslag till lag om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m., att sista meningen i 5 § 2 mom. och likaledes
sista meningen i 11 § andra stycket utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till herr Johan Bernhard Johanssons yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 136, i anledning
av väckt motion örn rätt för vissa förtidsavgångna officerare och underofficerare
i arméns och kustartilleriets reserver att vid uppnådda 55 levnadsår utbekomma
pensions kapitaliserade värde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning av väckta mo- Örn löntför tioner

angående beredande av förbättrade löneförmåner åt vissa konstaplar vid bättring åt

fästningspolisen i Boden. v.issa \°^v lar

vid fast I

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar ningspoluen
P. Sandström och O. Bergqvist (I: 26) och den andra inom andra kammaren av * Boden.
herr O. W. Lövgren (II: 27), hade hemställts, att riksdagen, för att bereda de
äldre fästningspoliskonstaplarna i Boden kompensation för omöjliggjord befordran
och för uppkommen försämring i pensionsförmåner, måtte besluta, att
följande konstaplar, vilka den 18 december 1936, efter 20 års väl vitsordad
tjänst, erhållit fanjunkares tjänsteställning, skulle uppflyttas i överkonstapels
lönegrad från och med den 1 januari 1937, nämligen:

Anton Rudolf Eriksson, Emanuel Murén, Otto Weimer, Carl Emil Feijen,

Sven Olof Malmkvist, Frans Winberg, Carl Arvid Westerberg, Arvid Nestor
Rödin, Nils Verner Engström, Per Arvid Lindgren, Nils Hjalmar Fredriksson,

Gustav Arvid Brännström, Viktor Ohlsson och Karl Albin Vikman.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 26 och II: 27 icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr Sandström: Herr talman! Uti det föreliggande ärendet ha motionärerna
hemställt, att riksdagen, för att bereda de äldre fästningspoliskonstaplarna
i Boden kompensation för omöjliggjord befordran och för försämring i pensionsförmåner,
ville besluta, att fjorton i motionerna uppräknade fästningspoliskonstaplar,
vilka den 18 december 1936, efter minst 20 års väl vitsordad

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn löneförbättring åt vissa konstaplar vid fästning spolisen i Boden.

(Forts.)

tjänstgöring, erhållit fanjunkares tjänsteställning, måtte uppflyttas i överkonstapels
lönegrad från och med den 1 januari 1937.

Till grund för motionerna har i första hand åberopats en av kommendanten
i Boden den 14 december 1935 till Konungen avlåten underdånig skrivelse,
däri kommendanten på anförda skäl hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för
att konstapel vid fästningspolisen i Boden måtte i samband med medgiven uppflyttning
i tjänsteklass jämväl uppflyttas i tredje lönegraden i löneplan C
enligt gällande avlöningsreglemente för officerare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet.

Av den motivering, som förekommer i motionerna, framgår i huvudsak följande.

Fästningspolispersonalen i Boden uppfördes på ordinarie stat enligt riksdagens
beslut år 1916, därvid samtidigt personalstyrkan, som förut utgjort
5 överkonstaplar och 5 konstaplar, fastställdes till en poliskommissarie, 5 överkonstaplar
och 24 konstaplar. Enligt den då genomförda organisationen, som
fortfarande äger bestånd, blevo befordringsförhållandena inom kåren försämrade
så till vida som antalet överkonstaplar förut varit lika stort som antalet
konstaplar men genom den förändrade organisationen minskades till att endast
utgöra något mer än en femtedel av konstapelsnumerären. Härav har blivit en
följd, att av de år 1917 anställda ordinarie konstaplarna endast fyra kunnat
erhålla befordran till överkonstaplar, under det att tolv alltjämt kvarstå obefordrade
i sina konstapelsbefattningar med en tjänstetid vid försvaret av mellan 22
och 32 år. Det kan därför med fog framhållas, att så ogynnsamma förhållanden
knappast äro rådande inom någon annan personalgrupp vid försvarsväsendet.
Så utgör exempelvis slutlönen för en fästningspoliskonstapel i högsta lönegraden
90 kronor mindre än för en sergeant i samma lönegrad, ehuru en sergeant,
med vilken en fästningspoliskonstapel i tjänsteställning är likställd, i de allra
flesta fall kan bliva befordrad till fanjunkare och sålunda under en större
del av tjänstetiden kommer i åtnjutande av bättre löneförmåner och vid avskedstagandet
däremot svarande högre pension. Härav framgår tydligt, att
fästningspoliskonstaplarna äro i såväl avlönings- och befordrings- som pensionsförhållanden
mycket sämre lottade än sergeanterna. Genom 1921 års
lönereglering ha tyghantverkarna, vilka förut varit likställda med. fästningspoliskonstaplarna,
beträffande såväl tjänsteställning som löneförmåner uppflyttats
i lönegraden C 3, medan fästningspoliskonstaplarna, trots det att
framställning gjorts örn att även de måtte erhålla högre lön, fått kvarstå i
lönegraden C 2, vartill kommer, att en del tyghantverkare som kompensation för
utebliven befordran enligt förra riksdagens beslut uppflyttats i ytterligare en
högre löneklass. Enligt det år 1935 fastställda militära pensionsreglementet
hade pensionsunderlaget ökats för fästningspoliskonstapel och sergeant med 35
kronor per år samt för fästningspolisöverkonstapel och fanjunkare med 168 kronor
per år, under det att pensionsavgifterna i samband därmed ökats med respektive
21 och 27 kronor per år; således åtnjuter en polisöverkonstapel mot
erläggande av endast 6 kronor högre pensionsavgift en nära nog tre gånger
högre ökning i pensionen. Då en konstapel vid fästningspolisen på grund av
förut anförda omständigheter icke för närvarande och den närmaste framtiden
kan erhålla befordran och därmed uppflyttning i högre löneklass. blir följden
den, att han under en lång följd av år får vidkännas pensionsavdrag, som vid
pensionsreglementets sista fastställande ökats med 21 kronor per år, men icke
erhåller större pensionsförhöjning än 36 kronor per år.

Av det citat jag nu lämnat från de i ämnet väckta likalydande motionerna
torde framgå, att de nu avsedda fästningspoliskonstaplarna genom vissa sam -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn löneförbättring åt vissa konstaplar vid fästning spolisen i Boden.

(Forts.)

verkande omständigheter blivit försatta i en för dem uti befordrings-, löneoch
pensionshänseende mycket ogynnsam situation, som rättvisligen borde föranleda
till att statsmakterna här skulle ingripa reglerande. Det har emellertid
hitintills icke skett, och det ärade statsutskottet har icke ansett sig kunna
i någon mån tillmötesgå de i motionerna framställda önskemålen. Utskottet har
till grund för sitt avstyrkande utlåtande hänvisat till att motioner i samma
syfte som de nu föreliggande väckts vid 1936 års riksdag, utan att desamma då
föranledde någon riksdagens åtgärd, ävensom att några nya omständigheter
icke tillkommit, som borde föranleda riksdagen att nu intaga annan ståndpunkt
i ärendet. Det är riktigt, att några nya omständigheter icke tillkommit sedan
förra årets riksdag, men motionärerna lia trott sig kunna antaga, att det särskilda
utskott, som vid behandlingen av den utomordentligt stora och vidlyftiga
frågan örn hela försvarsväsendets ordnande hade att även lägga hand vid
denna detalj rörande fästningspoliskåren i Boden, icke hade tid och möjlighet i
övrigt att ägna ifrågavarande speciella angelägenhet någon större uppmärksamhet,
ett förhållande som bestyrkes därav, att det särskilda utskottet utan
någon som helst motivering avstyrkte de år 1936 i ämnet väckta motionerna,
och att det därför vore skäl att vid årets riksdag återkomma för att söka
vinna ökad förståelse för att här avsedda tjänstemannakategori måtte erhålla
något förbättrade löneförmåner.

Då statsutskottet uti sitt betänkande med anledning av vad i motionerna anförts
rörande befordringsmöjligheterna inom fästningspoliskåren framhållit, att
befordran till överkonstapel icke, såsom fallet är med kompani- och underofficerare,
sker genom uppflyttning i tur, utan äger rum genom urval bland dem,
som anmält sig som sökande, tillåter jag mig erinra örn att befordran till överkonstapel
inom berörda kår på grund av förhållandenas egen natur i allt fall
faktiskt tillgår på sådant sätt, att därtill befordras väl meriterad och förtjänt
sökande inom samma kår och förläggning.

Slutligen vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att ett bifall till motionerna
icke skulle komma att förorsaka någon större utgiftsökning, ity att
merkostnaden under de närmaste åren beräknats komma att uppgå till högst
3,000 kronor örn året, ett i sanning ganska blygsamt belopp i dessa tider, då
ökade utgifter på miljoner och åter miljoner kronor för olika ändamål beviljas
av statsmakterna.

Under hänvisning till vad jag nu anfört dristar jag mig, trots det att ett
enigt statsutskott avstyrkt, att yrka bifall till de i ärendet väckta motionerna.

Herr Borell: I anledning av vad den ärade motionären nu anfört skall jag
tillåta mig att något närmare motivera de skäl, som ligga bakom utskottets
avslagsyrkande.

Motionärerna göra gällande, att fästningspoliskonstaplarna lia sämre befordringsmöjligheter
än andra vid försvarsväsendet, att de fått en faktisk försämring
i sina pensionsvillkor, trots att de efter det nya tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande få vidkännas högre avgifter, samt att deras möjligheter
till befordran försämrats också därigenom, att pensionsåldern blivit
sänkt.

Det ligger emellertid, såsom utskottet redan framhållit, icke så till. att fästningspoliser
i tur och ordning befordras till överkonstaplar liksom t. ex. sergeanter
befordras till fanjunkare, ty överkonstapelsbeställningärna tillsättas
efter ansökan. I Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående fästningspolisens
i Boden och Karlsborg tillsättande m. m. av den 28 mars 1917 stadgas uttryckligen,
att alla beställningar vid fästningspolisen skola tillsättas, sedan

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn löneförbättring åt vissa konstaplar vid fästning spolisen i Boden.

(Forts.)

ledig befattning ledigförklarats genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.
Befordran till överkonstapel kan alltså sägas ske genom urval bland
därför lämpliga poliskonstaplar.

Det är naturligtvis riktigt, att möjligheterna för fästningspoliserna att bli
befordrade till överkonstaplar äro proportionsvis mindre än för sergeanterna
att bli fanjunkare, då antalet överkonstaplar är 5 och antalet konstaplar är
24, d. v. s. då proportionen är 1:4,8, medan proportionen mellan fanjunkare
och sergeanter är 2:3, i båda fallen efter 1936 års försvarsordnings genomförande.
Detta hänger dock samman med behovet av beställningshavare i olika
grader.

Ett bifall till motionärernas förslag skulle innebära, att man i praktiken
ökade antalet överkonstaplar, eller förklarade tjänstgöring, som fullgöres av
fästningspoliskonstaplar, likvärdig med överkonstapels, och detta måste vara
orimligt.

Någon försämring i befordringsmöjligheterna för fästningspoliserna kan
icke sägas ha inträtt vare sig genom 1925 eller 1936 års försvarsordning;
detta bevisas av att försvarsväsendets lönenämnd vid avgivande hösten 1934
av förslag till tillfällig löneförbättring för viss personal, löjtnanter och sergeanter,
som fått sina befordringsmöjligheter väsentligt försämrade genom
1925 års försvarsbeslut, också prövade framställning i samma syfte från fästningspolispersonalen,
men förklarade sig icke kunna tillstyrka densamma.
Kungl. Maj :t lämnade den också utan avseende.

Det förhåller sig så, att antalet överkonstaplar alltsedan tiden före 1925
varit och alltjämt är 5, medan antalet poliskonstaplar varit och fortfarande är
24, av vilka 6 intill den 1 juli 1937 äro extra ordinarie befattningshavare, men
därefter uppföras såsom ordinarie, liksom övriga 18.

Vad beträffar pensionsvillkoren, ha de icke försämrats genom 1935 års
pensionsreglemente, ty pensionsbeloppet är något högre än tidigare; försämringen
skulle ligga däri, att pensionsavdraget blivit något större än den tidigare
pensionsavgiften, men sak samma gäller för andra pensionsberättigade
befattningshavare vid försvarsväsendet och har icke för någon likställd grupp
ansetts böra medföra rätt till kompensation. Pensionsålderns sänkning kan icke
heller anses utgöra skäl för löneförbättring; pensionsåldern har ju sänkts också
för ett betydande antal andra befattningshavare utan att löneställningen
förbättrats.

Det kan naturligtvis vara möjligt, att den nuvarande löneställningen för
fästningspoliskonstaplarna icke är fullt rättvis, alltså att de placerats i för
låg lönegrad med hänsyn till tjänsteuppgifterna, men denna fråga synes i så
fall böra bli föremål för övervägande i samband med den realprövning av lönerna
för försvarsväsendets personal, som äger rum i 1936 års lönekommitté.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 138, i anledning
av väckt motion om statens gäldande av kostnaderna för hemtransport
av officer och underofficer med vederlike, som i fredstid avlidit under tjänstgöring
å främmande ort, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 139, i anledning av vissa framställningar rörande anslag till sjöförsvaret.

Punkten 1. Anslag till

underhåll av

Under punkten 97 av fjärde huvudtiteln i innevarande års statsverkspropo-/Zo«<ww fartyg
sition hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till underhåll av flottans00^ byggnader
fartyg och byggnader m. m. för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservations- m'' m''
anslag av 5,823,000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr O. A. Nordborg m. fl.

(nr 143) och den andra inom andra kammaren av herr H. Andersson i Grimbo
m. fl. (nr 323), vari hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för modernisering
av den artilleristiska och nautiska utrustningen på pansarkryssaren
»Fylgia» anvisa ett anslag av 576,000 kronor att fördelas på två nästkommande
budgetår.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna I: 143 och
II: 323, i de delar varom här vore fråga, till underhåll av flottans fartyg och
byggnader m. m. för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av
5,823,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Borell, Holmström,
Johanson i Faleberg, Jonsson i Lycksele, Magnusson i Skövde, Jeppsson
och Olsson i Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 143 och II: 323, i de delar varom här vore fråga, till underhåll av flottans
fartyg och byggnader m. m. för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 6,111.000 kronor.

Herr Domö: Herr talman! Det sätt, varpå statsutskottet i sitt föreliggande
utlåtande nr 139 behandlat de särskilt från högerhåll väckta motionerna rörande
vårt sjöförsvar, avviker inte från det sätt, varpå statsutskottet tidigare
behandlat andra från vårt håll vid årets riksdag väckta försvarsmotioner.
Statsutskottet är visserligen inte känt som något pratsamt utskott, men knappast
blir det så fåordigt som när i år försvarsmotioner behandlas. Då blir uttryckssättet
verkligen kort och militäriskt — och avvisande. Genom denna
telegramstil har utskottet också på ett ganska bekvämt sätt avbördat sig skyldigheten
att ens antydningsvis behöva styrka, att de nuvarande marina försvarsanordningarna
äro något så när tillfredsställande, liksom att gendriva
de sakliga synpunkter, som uppburit motionärernas framställningar.

Denna knapphändighet kan visserligen icke förhindras, sådant det parlamentariska
läget nu är, men det kan omöjligen vara ägnat att främja en saklig
debatt om det vitala spörsmål, som hållandet av ett betryggande riksförsvar
till sjöss utgör. Det kan icke vara någon hemlighet för utskottet, att uppfattningarna
örn flottan divergera i alla partier, blott man kommer utanför riksdagspartierna,
ja, att en mycket stark opinion hyser den största oro och de
allvarligaste bekymmer för de uppenbara bristfälligheterna i vårt marina försvar.

För vår del gåvo vi i en reservation i fjolårets försvarsutskott uttryck för
vår otillfredsställelse med försvarsfrågans lösning i vissa avseenden. Ingenting
har inträffat sedan dess, som kan dämpa vår oro. Tvärtom häntyda många

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
faktorer i det nuvarande världspolitiska skeendet på att ännu större grund nu
finnes för dessa bekymmer. Vi blevo visserligen överröstade i fjol, men det
skulle vara föga bevänt med styrkan av vår sakliga övertygelse, örn vi i år,
då det utrikespolitiska läget än mer förmörkats och landets ekonomiska och
statsfinansiella bärkraft åtminstone tillfälligtvis förbättrats, skulle svika
samma övertygelse. Även örn vi ej överskattat möjligheterna att vinna någon
framgång med våra motioner, hyste vi faktiskt på nyåret, när dessa motioner
förbereddes, den förhoppningen, att det begynnande samförståndet i fjol i försvarsfrågan
skulle kunna utvecklas till att även inbegripa flottan. Framför
allt ville vi ej släppa hoppet om att en verklig prövning och sakdiskussion
skulle kunna uppstå. Det är mig omöjligt att se, att statsutskottets utlåtande
infriat dessa förhoppningar. Den anda, som talar ur utskottsutlåtandet,
verkar allt annat än lugnande på alla dem, som oroa sig för den sårbara punkt,
som flottan nu utgör i vår försvarsordning, för att ej tala örn sjöförsvarets egna
män, vilka man förelägger försvarsuppgifter, som de själva enligt egen manifesterad
uppfattning under nuvarande förhållanden endast svårligen kunna
fullgöra. Jag vill uttala den förhoppningen, att uttalandena från statsrådsbänken
och från majoritetens representanter i dag skola visa en större villighet
till saklig prövning och ömsesidig förståelse än den, som gör sig gällande i
utskottsutlåtandet. Våra motioner ha, märk väl, icke tillkommit som någon
aktion mot regeringen, utan för försvaret och allenast för försvaret.

Den svenska flottdebatten av i dag föres liksom örn vi befunne oss på de
världspolitiska händelsernas läsida. Ingenting kan väl dock vara oriktigare än
att tro, att Östersjön eller Skagerack i händelse av en stormaktskonflikt skulle
bli ett avspärrat innanhav, dit inga krigiska stormar skulle kunna nå. Det
kan givetvis icke vara någon obekant, att Tyskland rustar till sjöss, att England
gör detsamma, att Ryssland genom sitt nya kanalsystem, vilket bl. a.
gjort Moskva i dagarna till en hamnstad, mycket lättare än förr kan till Östersjön
överföra en del av sin marin, att den ryska flottans partiella basering
i Ishavet förändrat vår marina belägenhet, att våra malmångare nu mer än
tidigare kunna utgöra ett eftersökt mål i ett krig. innebärande en svår komplikation
i möjligheterna att hålla vår neutralitet okränkt. Till allt kommer, att
utsikterna att vidmakthålla vår sjöburna handel och överhuvud bevara förbindelserna
utåt äro i främsta rummet beroende på de maktmedel, som vi kunna
räkna med i vår flotta. Den säkerhetsgördel, som flottan utgör, har under
nuvarande läge icke den tillförlitlighet, som kan anses önskvärd och för relativt
begränsade kostnader också kan nås; ju iner vi eftersätta denna möjlighet
till säkerhet, desto större bli våra svårigheter att i en farlig situation
kunna förhindra överflyttandet av kriget till våra egna gränser, och desto
allvarligare blir i samma stund vårt försörjningsproblem. Vårt samvete kan
ej känna sig tillfreds med att landet skall ställas inför dessa perspektiv utan
att de åtgärder vidtagas, som i förevarande läge äro ekonomiskt möjliga. Vi
kunna icke flegmatisk! och indolent betrakta sjöförsvarets intressen. Och
vi måste fråga oss, örn icke majoriteten själv innerst inne inser, att det trekropparsproblem,
som försvarsfrågan utgör, först då vinner sin riktiga avvägning,
till gagn även för armén och flyget, när den flotta och de örlogsstationer,
vi ha, blivit verkligt stridsdugligt upprustade. Regeringsblockets representanter
bruka ofta säga, att man skall ge akt på tidsläget. Jag skulle vilja
göra den reflexionen med anledning därav: vore det inte nu skäl i att ge akt
på tidslägets krav i nu förevarande fråga?

Vi lia begärt bl. a. en förstärkning genom anskaffande av motortorpedbåtar,
en bättre bemanning, ett tillgodoseende av behovet av minor, luftvärnsmateriel
m. m., en ökning av luftskyddet för våra örlogsstationer samt en utflytt -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
ning- av luftvärnsmateriel m. m. från Älvsborgs fästning. Däremot lia vi ej
ansett det möjligt för riksdagen att förrän nästa år ta ställning till frågan örn
ersättningsbyggnader och därmed sammanhängande typfrågor. Jag betvivlar
i hög grad, att någon ansvarig här skall kunna stå upp och bedyra, att dessa
försvarsförstärkningar i och för sig skulle vara obehövliga eller att vi varit
ute i ogjort väder.

Herr talman! Marint mer sakkunniga personer än jag komma i fortsättningen
av denna debatt säkerligen att närmare beröra åtskilliga av de spörsmål,
som innefattas i våra motioner, och jag skall därför avstå därifrån. Men ett
par randanmärkningar vill jag dock göra. Jag frågar mig sålunda, med
tanke på den prisstegring, som nu äger rum, örn det icke varit med klok och
förtänksam politik bättre överensstämmande att nu kontraktera örn köp av t.
ex. motortorpedbåtar än att vänta till ett annat år, då kostnaderna kunna avsevärt
ha stegrats. Jag frågar mig vidare, med tanke på den bristfälliga personaluppsättningen,
örn icke det nuvarande inbördeskriget i Spanien härvid har
den erfarenheten att ge, att regeringsflottan trots sin numerära övervikt varit
i hög grad obrukbar och till ingen nytta blott på grund av befälsbristen. Och
vad »Espahas» sänkning beträffar, visar denna händelse antingen behovet av
betryggande luftvärn, därest nu sänkningen skedde genom flyganfall, eller
också behovet av minmateriel, därest sänkningen åstadkoms genom en mina.

Naturligtvis förbiser jag icke, att vår flotta i mångå avseenden har en fullgod
utrustning, och att analogierna därför ej böra drivas för långt. Men jag
tvekar icke att påstå, att 1936 års försvarsbeslut och dagens statsutskottsbetänkande
lämnat vår flotta i ett sådant tillstånd, som ej blott försvagat vår
första försvarsgördels hållfasthet, utan därmed även försvagat hela 1936 års
eljest så lovvärda riksförsvar. Regeringen, som ej behöver känna några hinder
att infånga det försvarspolitiska intresset, sorn nu alltmera utbretts till
alla landsdelar och klasser, borde ej ha tvekat att bota den brist, varav fjolårets
försvarsbeslut lider till följd av de allt för knappt utmätta marinanslagen.
Regeringen borde så mycket mindre ha tvekat, som här icke är fråga örn
revision av detta beslut utan örn reparation. Det kan icke vara något folkligt
drag, att flottan i fråga om anslagen till t. ex. utrustning och bemanning skall
vara försvarets »askunge». Den liknöjdhet — jag kan tyvärr icke finna något
annat ord — som flottan är föremål för, att döma av statsutskottets betänknade,
kan ej översättas med annat än en ljusblå — eller kanske i detta sammanhang
rättare sagt marinblå — optimism, enligt vilken allt ändå till slut
reder upp sig. Just därför, att denna optimism står i sådan ty^dlig motsats
till de allmänna uppfattningarna örn försvarets behov i övrigt, förvånar den
oss lika mycket som den ingivit de ansvariga marina myndigheterna ett omisskännligt
missmod. Med vår känsla för ansvar för det allsidiga riksförsvarets
nödvändighet i dessa tider kunna vi icke dela denna optimism, och därför
kunna vi icke heller frångå de krav, vi i våra motioner framställt.

Herr talman! Jag tillåter mig att på den nu föredragna punkten yrka bifall
till den vid samma punkt fogade reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Såsom framgår av det nu

föreliggande utlåtandet har utskottet i samband med några ur fjärde huvudtiteln
utbrutna punkter sökt ytterligare lämna svar på en del av de motioner,
vilka högerpartiet eller rättare sagt några högermotionärer funnit anledning
väcka i avsikt att på vissa punkter få till stånd en ökning av de i fjol beslutade
försvarsutgifterna. Tidigare i år har riksdagen avgjort nämnda högermotionärers
yrkanden om utredning av frågan om ett påskyndat genomförande av den år 1936
beslutade försvarsordningen. Resultatet av denna utredning ville motionä -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
Terna ha på bordet genast, ja, de önskade, att förslag härom skulle framläggas
redan vid innevarande års riksdag. Då emellertid riksdagen i sitt beslut redan
i fjol hade bemyndigat regeringen, att örn läget skulle därtill föranleda, redan
på en gång använda de då anslagna 50 miljonerna till materiel för armén, så
föranledde denna motion i år icke någon åtgärd från riksdagens sida. Vid ett
senare tillfälle under denna riksdag har beslut fattats angående ett par andra
yrkanden från högermotionärer. I samband därmed avslogs ett yrkande på
icke mindre än 13 miljoner kronor till luftvärnsmateriel utöver vad som beslöts
i fjol.

Vad kunna nu egentligen alla dessa motioner innebära, som högerpartiet
genom enskilda motionärer ständigt för fram? Det är ju alla bekant, att riksdagen
i fjol fattade beslut dels örn ny försvarsorganisation, och dels örn den
ekonomiska ram, som landet i anledning av beslutet bade att räkna med. Icke
minst högern har ganska ofta stoltserat med att säga att den också verkat för
detta beslut. Högern har således gärna velat ha äran av att hava medverkat
till ett beslut, som även det socialdemokratiska partiet vid nämnda tillfälle
förklarade sig vilja stå solidariskt med i framtiden. Här möta vi nu yrkanden
i dag, vilka gå ut på en ökning i ett fall av 15 miljoner kronor. Man har anledning
till undran örn det i ett lands finanser skulle råda ordnade förhållanden,
därest man på yrkande av enskilda motionärer utom den uppgjorda budgeten
skulle anslå medel till sådana belopp? Varför har nu endast högerpartiets motionärer
framkommit med dylika yrkanden? Dessa frågor äro i alla händelser
samtliga prövade under fjolårets debatter i såväl försvarskommissionen som i
försvarsutskottet och i riksdagen. I stort sett äro alltså alla dessa frågor, som
nu här föras fram motionsvägen, förut grundligt prövade. Det är också klart,
att lika väl som högerpartiets motionärer kunna framlägga motioner örn ändringar,
så finns det andra riksdagsledamöter, som skulle kunna motionera såsom
uttryck för det missnöje med försvarsbeslutet, vilket för dem rådde på
vissa punkter. Här förelåg i fjol, som herrarna minns, vid sidan om propositionen
flera motioner med yrkanden örn avsevärt lägre försvarsutgifter. Det
är väl icke meningen, att högern ensam skall ha monopolrätt på att efter det
beslut i frågan är fattat komma med motioner örn ändring? Yrkanden om
jämkningar kunna lika väl komma från alla de andra riksdagsledamöter, som
voro missnöjda med att den ekonomiska ramen gjordes så vid, som den blev.
Denna ram ligger för övrigt säkerligen i överkanten av vad landet kan tåla i
utgifts väg. Men medan högern ständigt under denna riksdag framhållit sina
önskemål och ånyo framfört sitt missnöje med försvarsbeslutet, så ha i stället
de andra motionärerna från i fjol ansett sig böra vara lojala mot beslutet, eftersom
en så stor majoritet stod bakom detsamma i fjol.

Herr Domö sade, att vi voro fåordiga i statsutskottet. Jag undrar, om
man inte har anledning säga, att detta är just vad utskottet bör vara mot dessa
nu liksom i fjol missnöjda minoritetsmotionärer. Detta, att högern ständigt
gör invit till fortsatta principdebatter i en fråga, som är avgjord, bör väl inte
uppmuntra till allt för stor mångordighet från utskottets sida. Jag skulle
vilja påstå, att örn nu statsutskottet ansett sig inte lia anledning att behandla
motionerna med allt för många ord, så måste man ge åtminstone högern den
komplimangen, att orden på det hållet flöda synnerligen rikligt, ja, nästan alltför
rikligt.

Vidare yttrade herr Domö, att detta är en aktion inte emot regeringen, utan
endast för försvaret. Denna aktion fördes ju också i fjol. Tro herrarna, att
det blir bättre, när man ständigt återupprepar en förut tillbakavisad aktion
mot ett beslut, som så nyligen blivit fallet? Det är ingenting nytt, att högern
ständigt motionerar i försvarsfrågan. Även på den tid, då riksdagen med stor

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
majoritet beslöt 1925 års försvarsordning, var högern missnöjd. Om jag inte
missminner mig, motionerade högerpartiet tio dagar efter den tidpunkt, då försvarsorganisationen
börjat tillämpas, örn att få en annan organisation till
stånd. Även sedermera, fastän tiderna ju medgåvo ett nedskrivande av försvarsutgifterna,
fortsatte i alla fall högerpartiet precis som nu att motionsvis
i riksdagen upptaga alla punkter, där de militära myndigheterna fått sina
anslag beskurna. Det är alltid så, att de militära myndigheterna, vilka inte
såsom regeringen lia någon skyldighet att inpassa anslagen i ett större sammanhang,
äro något mera generösa i sina krav. Men om herrarna samvetsgrant
läsa statsutskottets utlåtanden i försvarsfrågor sedan 1925, finna ni, att man
från högerhåll plockat fram och väckt motioner om höjning i alla de punkter,
där vederbörande försvarsminister nödgats skära ned anslagen. Är det nu
enbart försvarsministrarna i en socialdemokratisk regering eller i en blandad
regering, vilka nödgas skära ned dessa utgifter som skola anpassas i ett större
sammanhang? Visst inte! Jag skulle kunna visa, att även under de tider, då
vi haft en försvarsminister från högerpartiet, har han nödgats förfara på ungefär
samma sätt, men vi lia då inte sett samma lust hos högern att genom motioner
söka hindra dessa anslagsbeskärningar, som vi se under de tider, då det
varit en socialdemokratisk regering, en frisinnad regering eller som nu en koalitionsregering.

Jag vill inte, herr talman •— ty det är inte min avsikt •— förorsaka upptagandet
av nya principdebatter örn dessa spörsmål, som blevo avgjorda i fjol.
Jag har endast velat säga några ord till svar på herr Domös framställning och
till svar på de motioner, som här föreligga. Jag antager, att man kommer i
detalj att pröva eller diskutera varje punkt, och då jag inte vill föregripa en
sådan diskussion, skall jag inskränka mig till vad jag nu sagt.

Jag skulle dock inte vara obenägen att säga ett par ord örn den avvägning
av utgifterna, som skedde i fjol. Jag har för min del inte varit tillfredsställd
med denna avvägning på vissa punkter — jag vill inte ange vilka, för att inte
nu riva upp debatten och ge anledning till en längre överläggning. Min uppfattning
var, att man borde kunnat göra en avvägning mera till förmån för vissa
vapenslag. Men å andra sidan har en stor majoritet ställt sig bakom det beslut,
som fattades, och jag anser mig därför inte ha rätt att komma fram med några
motioner på dessa punkter, där jag särskilt var missnöjd. En försvarsorganisation
står sig inte längre än högst tio år. Yad som inte kunnat vinnas nu, får
man val skjuta på framtiden. Man får försöka att längre fram erhålla en
förnuftigare avvägning av utgifterna de olika vapenslagen emellan än den,
som i fjol skedde. Örn emellertid högerpartiet nu skulle önska göra en sådan
omplacering av utgifterna inom den ram, som majoriteten i fjol bestämt sig
för, så att totalutgifterna inte stiga, är jag övertygad örn, att såväl Kungl.
Maj :t som riksdagen och även statsutskottet, i den mån det har möjligheter
härtill, också skola medverka till att undersöka och pröva, örn en sådan omplacering
är möjlig. Men när det gäller att kasta ut dessa många miljoner, varom
högern i år har motionerat vid sidan av de i fjol beslutade försvarskostnaderna,
vilka man för övrigt ansett ligga i överkant, måste vi säga ett bestämt
nej. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
på den här föredragna punkten.

Herr Jonsson: Herr talman! Då jag biträtt reservationen på denna punkt,
är det därför, att jag trott mig förstå, att pansarkryssaren Fylgia inte är så
dålig, att den inte efter reparation och modernisering skulle kunna användas
i händelse av örlig.

Jag är inte alls sakkunnig och vågar därför inte ge mig in på någon dis -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
kussion med de sakkunniga, men jag har i denna viktiga sak gjort vissa jämförelser
med förhållandena på ett mycket enklare område, som jag känner till
och förstår. Jag har tyckt mig finna, att det råder en viss likhet, åtminstone
principiellt, mellan denna stora sak, och vissa förhållanden i mina hemtrakter,
varom jag nu vill säga några ord.

Där uppe, där jag bor, invid en stor älv, en av de allra största i landet, ha
vi naturligtvis användning för en hel del båtar och farkoster. Vi lia färjor,
större båtar, flottningsbåtar och andra båtar. Det är klart, att en hel del av
dessa båtar under användningen bli mindervärdiga, och inte längre kunna begagnas
för sitt ursprungliga ändamål. Man kan t. ex. inte använda en utrangerad
forsbåt i forsar eller ens på större sjöar, när det stormar. Men när
en sådan båt blivit gammal, förstöra vi den inte, utan vi laga och reparera
den och använda den på lugnare vatten, på sel och småsjöar, där ingen fara
är å färde, och där gör den alldeles samma nytta som en stor och fin forsbåt.

Nu har jag tyckt och trott, att samma metod skulle kunna användas i fråga
örn Fylgia. Man borde inte skrota ned den, utan modernisera och reparera
den samt använda den, inte ute i första stridslinjen kanske och på havet, utan
i lugnare farvatten och inomskärs. Jag har trott, att den då skulle kunna bli
till så stor nytta som motsvarade reparationskostnaderna.

Jag tycker också, att man bör komma ihåg, att man genom att nedskrota
denna båt mister en enhet bland flottans fartyg, och jag tror därför, att det
vore klokare, örn man hade kvar Fylgia, ty man hade då också kvar en pansarkryssare.
Jag tror, att den, om den moderniserades, även skulle kunna
inge en viss respekt hos smärre fientliga båtar, vilka till äventyrs, örn det blir
krig, kunna komma in i våra farvatten.

På grund av vad jag nu anfört, ber jag därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Borell: Herr talman, mina herrar! Herrarna förstå mig nog, om jag
ej ingår på något närmare bemötande av det anförande, som herr Johan Nilsson
nyss hade. Detta anförande var väl avsett att kringgå själva den sak,
som här är i fråga. Han utgick från den förutsättningen, att försvarskommissionen
avgivit ett visst förslag, därvid flottan hade inrangerats i försvarsorganisationen
på ett bestämt sätt, och att detta förslag hade gillats av en
stor majoritet i riksdagen. Detta faktum skulle, ansåg han, innebära att man
icke — åtminstone icke under den relativt korta tid, under vilken en försvarsordning
kunde antagas ha berättigande att leva ■— borde komma med några
ändringsförslag. Det gick som en röd tråd genom hela hans resonemang, att
det var något obehörigt av oss att väcka dylika motioner, att vi voro illojala,
och att de åter, som underläto att komma med några ändringsyrkanden, därmed
gåvo uttryck åt sin lojalitet mot det av riksdagen fattade beslutet.

Den föregående talarens resonemang omfattar emellertid icke alls kärnpunkten
i vad som här är i fråga. För det första är det icke riktigt, att försvarskommissionen
kommit med ett sådant förslag som den föregående talaren påstod.
Försvarskommissionen uttalade tvärtom, att utbyggnader och förstärkningar
kunde erfordras, örn vårt utrikespolitiska läge ytterligare försämrades.
En av våra försvarsgrenar, flottan, har otvivelaktigt blivit allt för litet tillgodosedd
för att kunna utgöra den verksamma länk i försvaret, som den måste
utgöra, örn riksförsvaret i sin helhet skall kunna göra sin tjänst i farans stund.
Och vid nu rådande förhållanden i världen måste dessa brister avhjälpas och
avhjälpas snart. Det förhåller sig således icke på det sättet, att försvarskommissionen
fattat sitt förslag som ett under alla omständigheter avslutat
helt, som icke i ett eller annat avseende behöver hjälpas upp. Varken i för -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
svarsntskottet eller i riksdagen gjordes några invändningar mot en sådan uppfattning,
och nian mäste förutsätta, att riksdagen utgick från detsamma.

Jag har tillåtit mig att i en tidigare under denna riksdag framställd interpellation
rikta^ några frågor till försvarsministern. Jag har ännu icke haft
förmånen att få svar på dem; jag får det väl, förmodar jag, i sinom tid. Mina
frågor gällde i viss mån samma förhållanden som nu behandlas. Jag avsåg
i interpellationer ej annat och jag avser ej heller i dag annat än att den flotta
som försvarskommissionen och en enhällig riksdag ansett som en nödvändig
länk i vårt försvar skall kunna fylla de avsedda uppgifterna. Jag har framställt
den fragan, och jag framställer den i dag också: Är det förnuftigt, kan
någon människa verkligen av sitt hjärtas övertygelse säga att det är förnuftigt,
att med stora kostnader uppehålla en viss försvarsgren och vissa försvarsanstalter
— ty även örn man underhåller dåligt och övar dåligt bli ju
kostnaderna ändock stora — då nämnda försvarsgren dock faktiskt i många
avseenden är oanvändbar vid mobilisering? Är sådant rimligt? Jag förstår
det icke. Örn det är avsikten att vi under allvarliga förhållanden skola söka
värna vår neutralitet, skydda vår sjöhandel och våra förbindelser utåt och efter
bästa förmåga uppehålla den samfärdsel med andra stater, vilket är en
nödvändig förutsättning för att vi skola kunna bibehålla vårt oberoende, är
det då försvarligt, att man nöjer sig med de nuvarande förhållandena i fråga
örn flottan. Jag är övertygad örn, att herr statsrådet erkänner det lojala i
den fordran, som ställes av mig och de många runt örn i landet som lia samma
uppfattning, nämligen att vi genom statsrådets hjälp få veta hur det verkligen
förhåller sig med de brister, som de marina myndigheterna gång på gång
i ^sin oro över det rådande tillståndet lia påtalat. Äro bristerna sådana, att
vår flottas lokalstyrkor praktiskt taget äro oanvändbara, åtminstone omedelbart
vid en mobilisering och ganska lång tid därefter? Är det riktigt att det
fattas officerare,, att det fattas underofficerare, att det fattas manskap, tillräckligt
för att överhuvud taget få dessa fartyg ur hamnarna? Är det riktigt
att det, förutom mycket annat, fattas minor att minera våra viktigaste
försvarsleder med, en åtgärd som ovillkorligen blir den första av de försvarsåtgärder
som böra vidtagas vid mobilisering eller krigsutbrott? Yi ha rätt att
få svar på dessa frågor av försvarsministern, den främste representanten för
vårt försvarsväsen. Detta har jag och svenska folket rätt att få veta. Antingen
få vi det svaret, att det är bra eller jämförelseyis bra som det är, och
få belägg därför, eller också få vi det svaret, att det icke är bra som det är,
och då är tillfället kommet^ för en saklig debatt örn hur dessa brister skola
kunna avhjälpas. Det är vår plikt mot landet, och vi från högern skola aldrig
vika från det anspråket. Det ma sagås hur många gånger som helst, att
det icke är lojalt att pa nytt väcka dessa frågor i riksdagen. Mili och mina
partikamraters avsikt är att, da vi veta att vara ifrågavarande yrkanden icke
i dag komma att bifallas, i landet skapa en alltmer växande känsla av det
orimliga i de av oss påtalade förhållandena. Det är detta som gjort, att jag
icke kunnat tiga, herr försvarsminister och övriga herrar i kammaren!

Den förevarande punkten är liksom alla de övriga nu föreliggande punkterna
ett utflöde av denna tankegång. Jag vet ej, örn det var herr Johan Nilssons
avsikt att lägga ut en fälla för mig, då han sade, att örn ett sätt anvisades
att inom den fastställda ramen för försvarskostnaderna avhjälpa dessa
brister, man från myndigheternas och riksdagens sida icke skulle vara obenägen
att taga upp en sådan diskussion. Jag skall emellertid icke ta upp
den fråsan i dag,_ det vore lönlöst. Jag vidhåller endast, att det först och
främst är nödvändigt att svenska folket genom försvarsministerns bistånd får
klarhet i det föreliggande läget. Det blir aldrig tyst, örn man icke får en

Första hammarens protokoll 1037. Nr 31. a

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader in. m. (Forts.)
saklig diskussion om dessa ting, det är, jag upprepar det, vår rätt att få de
nödvändiga upplysningarna, det är vår rätt att fordra, att de marina myndigheterna
få svar på sina gång på gång gjorda framställningar i avseende å de
brister som av deni påpekats.

Den nu föredragna punkten innebär en detalj i det mera allmänna yrkandet,
att våra lokalstyrkor skola utrustas så att de kunna fylla de uppgifter,
som tilldelats dem i den fastställda försvarsorganisationen. I den nu föredragna
punkten gäller det »Fylgia», som är tilldelad västkustens lokalförsvar.
Detta område är ju en alldeles särskilt sårbar punkt i händelse av mobilisering
eller krig. Där ha vi våra stora varv, där är den stora införselporten utifrån
världen. Men skyddet för dessa anläggningar, skyddet för vår handel
och sjöfart ha vi icke. Här gäller det att för en mycket rimlig penning modernisera
»Fylgia», så att den kan fylla sina uppgifter, och den kan bliva av
betydande värde för lokalförsvaret om den moderniseras i artilleristiskt och
icke minst i luftvärnsliänseende.

Jag yrkar bifall till reservationen på denna punkt.

Herr Hamrin: Herr talman! Örn jag inkluderar remissdebatten, ^torde detta
vara fjärde gången i år som vi på allvar tagit upp fragan örn vårt försvar.
Det sakförhållandet att högerns ledare i denna kammare och högerns ledare i
medkammaren uppträda som förste-opponenter mot statsutskottets utlåtande,
ger väl också vid handen, att det är meningen att allt framgent betrakta försvarsfrågan
som ett stridsäpple mellan de olika politiska partierna i riksdagen
och i landet. Jag beklagar detta, herr talman, och jag gör det uppriktigt. Som
försvarsvän beklagar jag verkligen, att sa skall vara förhållandet. Därmed har
jag ingalunda velat säga, att vare sig den förste talaren här i dag eller den
siste icke besjälats av en ärlig omtanke om vårt lands självständighet och frihet,
och att icke de båda talarna — även örn jag redan nu måste beteckna den
siste talarens uttalande, till vilket jag strax återkommer, som en betydlig överdrift
— hysa den uppfattning de givit uttryck åt beträffande såväl det utrikespolitiska
läget som bristfälligheterna i vårt nuvarande försvar.

Jag vill emellertid nu icke närmare ingå på denna stridsfråga ur principiell
synpunkt utan skall endast erinra herrarna på högersidan därom, att vi förra
riksdagen vidtogo en åtgärd, som åtminstone uppriktigt och ärligt syftade till
en avvägning mellan de olika försvarsgrenarna. Läget i riksdagen och ute i
landet — jag skall icke göra något uttalande om var majoriteten eller minoriteten
bland folket finns — är alltjämt sådant, att man på vissa håll i likhet
med de båda högertalarna här anser att vi behöva vidtaga omfattande åtgärder
för att stärka vårt försvar, men att å andra sidan betydande grupper anse att
vi förra året gingo alldeles för långt. Det är ju känt både av herr Domö och
herr Borell, att det åtminstone inom två eller tre partier i riksdagen finns personer,
som hysa den ärliga övertygelse, att vi borde ha stannat vid lägre utgifter
och mindre omfång för våra försvarsanstalter. Jag menar, att detta faktiska
läge måste en praktisk politiker ta hänsyn till, när man uppträder i riksdagen
med anspråk på ytterligare anslag.

Nu säger herr Borell — och jag återkommer här till vad jag nyss kallade
överdrift — att det försvar vi ha är oanvändbart, låt vara att han med detta
uttryck syftade på sjöförsvaret, och han tilläde med mycket stark röst, att det
är ett faktum att så är förhållandet. Ja, herr Borell, vi ha många. gånger
tvistat örn sjöförsvaret och behandlat frågan örn dess betydande utvidgning,
men herr Borell vet lika bra som jag och jag lika bra som han, att sådana yttranden
icke kunna fällas, och icke heller fällas, av fackmännen på det sjömilitära
området. Man är där av annan mening när det gäller utbyggandet av

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
sjöförsvaret, och när jag senare tar upp punkterna 2 och 3 skall jag påvisa, att
dessa icke ansågos behöva inkluderas i den önskelista som från sjöförsvarets
håll framlades för försvarskommissionen, och som stannade vid en utgiftssumma
på 52 miljoner kronor, alltså nästan dubbelt så mycket som majoriteten inom
försvarskommissionen kom till. Trots detta upptogos icke de krav som högern
nu anser ofrånkomliga och som partiet framför motionsvägen.

o Sedan jag gjort dessa allmänna uttalanden, herr talman, tillåter jag mig att
något ga in på den första fragan. Motionärerna ha motiverat sin framställning
närmast med hänvisning till försvaret av vår västkust. Man säger att
västkusten ligger utan försvar, och begagnar ett allmänt talesätt örn våra sjöförbindelser
västerut, att vår handel måste skyddas o. s. v. Men man vill icke
gå frågan närmare in på. livet och ange vad det är vi behöva skydda oss emot.
Ty örn man gör detta, mina herrar, örn man söker svaret på den frågan, kommer
man till det resultatet, att vad herrarna föreslå är — tillåt mig använda
uttrycket rena barnsligheter. Vad är det nämligen man föreslår? Jo, man
föreslår ett par motortorpedbåtar och därtill en modernisering av den gamla,
alltför gamla Fylgia. Men man nämner icke i minsta mån vilken fiende dessa
ökade försvarsanstalter, till sjöss skola möta, eller vilken handel de skola skydda.
Naturligtvis har jag varit med örn att diskutera även denna fråga, och
jag erinrar mig mycket livligt huru en fackman en gång framhöll, att när det
gäller våra sjöfartsförbindelser och vårt sjöförsvar måste vi sätta gränsen vid
Öresund; när det gäller västkusten skola vi icke hänge oss åt några drömmar
och fantasier att kunna sta emot de stormakter som kunna nå oss på dessa
låt vara ömtåliga punkter. Jag behöver icke nämna vare sig de länder eller
de fartygstyper som vi ha att räkna med som motståndare, då det gäller att
försvara Västkusten.

Ett nytt moment har pa sista tiden kommit till — jag minns inte örn det är
omnämnt i motion nr 86, men det har i varje fall anförts i den offentliga diskussionen
— nämligen Rysslands flottbas vid Ishavet och möjligheten att komma
dit med den nya kanalförbindelsen. Jag ber emellertid att få påpeka, att de
fartyg som kunna begagna sig av denna väg, inskränka sig till u-båtar, möjligen
jagare, men i varje fall endast mindre fartyg, alltså inga slagskepp och
inga kryssare. Våra sjömilitärer synas vara alldeles eniga om, att dessa mindre
fartyg, u-båtar framför allt, icke kunna föras över de stora vida vattnen utan
att som bas ha större pansarfartyg eller åtminstone kryssare. Men det låter
naturligtvis mycket bra i argumentationen att säga, att även vår granne i öster
på den vägen kan nå ned till våra sårbara punkter vid Västerhavet.

Jag menar med detta, herr talman, att man skall se saken sådan den är. Man
kan önska hur mycket man vill. men man skall icke stanna vid att säga att det är
fara å färde västerut och föreslå det och det, utan man skall fullfölja argumentationen
och uppge hur mycket vi behöva för att möta den fara som hotar, för
att vi skola kunna, jag höll på att säga, räkna med faktiska siffror.

När det sedan gäller anslaget till ombyggnad av Fylgia vill jag endast något
närmare utveckla vad jag nyss antydde. Fylgia är ett fartyg som nu fyller
30 år.. Jag vill i samband därmed erinra örn, att vi till och med 1927 beräknade
livslängden för fartyg i kustflottan till 20 år men då utökade den till 24

år. Alltså har Fylgia nu — låt vara att den hänföres till lokalstyrkorna _

20 procent högre ålder än den man då räknade med. Vi ha som bekant en hel
rad pansarskepp som tillhöra denna åldersklass. Oscar II är 30 år, Manligheten
33, Äran 35, Tapperheten 34 och Fylgia som sagt 30. Det är alldeles uppenbart
utan att man behöver säga det, att med den utveckling på detta område,
som har kunnat konstateras under dessa tre decennier, dessa fartyg äro omoderna
och icke kunna moderniseras i sådan utsträckning att de kunna hänföras

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
till kustflottan eller — jag går ännu längre — överhuvud taget få något stridsvärde.
De måste fylla sin uppgift på ett helt annat område, tjänstgöra som
konvojfartyg och utgöra ett slags polisvakt till sjöss. I denna egenskap behöva
de icke en sådan modernisering som här ifrågasättes. Då riksdagen för en tid
sedan beviljade, jag vill minnas det var 400,000 kronor, till nya pannor, för att
Oscar II skulle bli i stånd att utföra sådan polistjänst, framhöll herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, att dessa fartyg icke ha det stridsvärde,
som i våra dagar kräves för att ett fartyg skall betraktas. som stridsfartyg.
Då frågar man sig, örn de överhuvud taget ha någon uppgift att fylla.
Ja, åtminstone visade erfarenheterna från världskriget, att så va,r förhållandet.
Jag erinrar örn den kända episoden då en liten svensk vedettbat hindrade kapandet
av ett handelsfartyg, fastän en stor utländsk jagare eller kryssare uppträdde
i farvattnen. Hävdandet av vår neutralitet, skyddandet under svensk örlogsflagga
av våra handelsfartyg, det är den uppgift som dessa gamla fartyg
ha, och för att fylla denna kunna de säkerligen tjäna ännu åtskillig tid utan att
man behöver bevilja de anslag som här ifrågasättas. Ty skall man bevilja
500,000 eller 600,000 kronor till Fylgia, så har jag svårt att förstå hur man kan
slippa fortsätta med hela raden av pansarskepp som jag nyss räknade upp.

Herr talman, detta är vad jag egentligen har att säga på denna punkt, men
jag föreställer mig att det tyvärr blir nödvändigt att återkomma vid de andra
punkterna. Jag vill sluta som jag började med att säga, att även örn jag förstår
eller rent av uppskattar det intresse och den iver, som ligger bakom högerns
uppträdande i denna fråga, måste vi ta hänsyn till läget sadant det är
och för närvarande nöja oss med det gemensamma försvarsprogram som vi kunnat
ena oss om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Borell erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Den föregående
ärade talaren beskyllde mig för överdrifter och lade i min mun det yttrandet,
att vår flotta är oanvändbar för vårt försvar. Jag har aldrig sagt det. Jag
har sagt, att den del av vår flotta, som är anvisad till lokalstyrkorna, icke kan
användas vid en omedelbar mobilisering och icke förrän en ganska lång tid har
förflutit efter en sådan. Detta var mitt yttrande, och det vidhåller jag, och
jag skall ge skäl för det under en av de närmaste punkterna, då repliktiden
icke nu räcker till.

Vad Fylgias modernisering beträffar är den önskvärd och synnerligen värdefull
med hänsyn ej minst till det skydd kryssaren skulle lämna det med avseende
på luftvärn nu nästan försvarslösa Göteborg, där den blivit placerad.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman, mina herrar! Innan debatten på

denna punkt tar slut skall jag yttra några ord, särskilt med hänsyn till de
förfrågningar som riktats till mig.

Herr Domö förklarade, att ingenting kunde dämpa hans och hans meningsfränders
oro över att vi icke ha ett betryggande riksförsvar till sjöss. Jag
skall be att få ställa den motfrågan: vilket sjöförsvar skola vi ha för att det
skall anses betryggande? Motionärerna konstatera det kända faktum, att Tyskland
och England rusta för fullt och nämna att Ryssland nu också kan komma
från Ishavet till Nordsjön. Det är ingen elakhet från min sida, om jag påpekar,
att i den motion, där dessa förhållanden relateras, man föreslår inköp av
två motortorpedbåtar. Det är väl alldeles uppenbart att två motortorpedbåtar
på vår sida i Västerhavet icke skapa den betryggande säkerhet varom man
talar. Här är man ju inne på det väldiga problemet, vad en betryggande säkerhet
är. Jag har många gånger sagt, att vi icke kunna skaffa ett försvar —

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
jag tänker då på försvaret i dess helhet — som ur alla synpunkter och vid alla
tillfällen är betryggande. Alldeles särskilt stor blir svårigheten att skaffa
ett sådant. betryggande försvar för områdena väster örn Göteborg. Ty skola
vi ^ möta någon av de stormakter som herr Domö talade örn, så äro vi inne på
frågan om Sverige kan och svenska folket vill skaffa ett försvar som kostar
så mycket som ett något så när betryggande försvar i detta fall skulle
göra.

Herr Domö frågade också, örn det inte med hänsyn till prisstegringen vore
bättre att köpa dessa motorbåtar i år än nästa år. Det är mycket svårt att
svara på den fragan. Det kan vara bättre och det kan vara sämre. Inget vet
hur länge den nuvarande prisstegringen pågår; för någon vecka sedan ägde ju
faktiskt ett prisfall rum på åtskilliga stora stapelvaror.

Man har här kommit in på bemanningsfrågan. Herr Jonsson i Lycksele sade,
att Fylgia och de andra äldre båtarna kunde gå i de lugna vattnen, örn jag
uppfattade honom rätt. Ja, det tror jag nästan att de kunna göra, som de äro
nu. Men på tal örn bemanningen vill jag säga, att varken försvarskommissionen
eller den kungl, propositionen i fjol förutsatte så mycket folk på aktiv stat
till denna, flotta, som man önskar få. Jag vill emellertid erinra därom, att
kadrerna jämväl vid flottan i någon mån ökades genom försvarsbeslutet i fjol,
hur man än vill se det.

I fråga örn moderniseringen av de gamla fartygen — Fylgia, .Vasa, Äran,
Tapperheten, Örnen och allt vad de heta — vill jag taga ett litet exempel för
att visa, hur svårt det är att bedöma vad som är lämpligt i detta avseende.
Man har pekat på den sänkta spanska ångaren Esparia, och med utgångspunkt
. härifrån kastat fram förslag örn modernisering av våra gamla fartyg.
Jag vill då fråga: Är det någon av herrarna som vet, på vilket sätt Espana
sänktes? Jag får uppriktigt säga, att själv vet jag det inte, men enligt uppgift.
kämpa två olika vapenslag örn äran att ha sänkt Espana. Jag behöver
väl inte utveckla saken vidare: herrarna torde själva förstå, hur svårt det är
mångå gånger att bedöma vad som är riktigt eller oriktigt i dylika uppgifter.
Jag tillåter mig emellertid dröja ett ögonblick vid Espana med hänsyn till vårt
resonemang här örn reparation av de gamla båtarna. Espana var 22 år. Av
vara fartyg äro Aran och Vasa 35 ar, Tapperheten 34, Örnen 30 och Fylgia,
tror jag, av ungefär samma ålder. Sedan Esparia var sänkt, förekom i Nya
Dagligt Allehanda den 1 maj ordagrant följande intervjuuttalande av en framstående.
svensk sjömilitär och teknisk expert, chefen för marinförvaltningens
artilleriavdelning, kommendörkapten Gösta Ödqvist: »Gamla slagskepp, som
konstruerats med helt andra förutsättningar än vi räkna med nu, äro mycket
sårbara för flygbomber. De lia inte mycket motståndskraft överhuvud taget
mot flygbomber. Espana hade sålunda mycket dåligt pansardäcksskydd, 35
mm. Indelningen i vattentäta rum är heller inte tillfredsställande.» Jag nöjer
mig med att citera detta uttalande av en svensk sjömilitär. Av detsamma Damgar
att Espanas försättande i sadant skick att det i fråga örn motståndskraften
mot flygbomber varit något så när jämförbart med ett modernt krigsfartyg,
inneburit en ombyggnad som i kostnad kanske icke kommit så långt
efter cn nybyggnad.

^Jag förstår mycket val, att man från flottans sida kail hysa vissa önskemål
örn vad man vill ha, men precis samma förhållande råder beträffande andra
vapenslag. Jag har aldrig hävdat, att 193G års försvarsbeslut vore uttryck
för en sak, jarom man på alla punkter var ense och nöjd. Men jag vill fortfarande
pasta, att det som skedde var lyckligt, och framför allt har jag samma
uppfattning som herr Hamrin, nämligen att avvägningen mellan de olika va -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937

Anslag lill underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. (Forts.)
penslagen var riktig. Efter att ha åhört dagens debatt får jag säga, för att
citera herr Johan Nilsson i Malmö, att örn motionärerna kunna skapa en annan
majoritet i fråga örn avvägningen, då komma vi i minoritet, som stodo för
försvarsbeslutet. Men för närvarande vill jag säga, att jag icke vill reflektera
på en förnyad avvägning.

Herr Borell sade, att han icke hade fått svar på sin interpellation, och det är
ju riktigt. Såvitt jag kan förstå, utgöra emellertid just riksdagens beslut svar
på de framställda frågorna, och riksdagen är ju en auktoritet, som står mycket
högre än regeringen, varför svaret kan sägas komma från det högsta
forum vi ha. Beträffande en annan interpellation örn regeringens åsikt i fråga
om handläggningen av forceringarna etc. vill jag säga, att även dess ärenden i
form av kungl, propositioner skola ha passerat riksdagen, innan denna dag
är slut.

Herr Borell frågade, örn det vore riktigt att det fattades minor, att brist
rådde på officerare etc. På dessa frågor kan jag icke ge bestämt besked förrän
jag får veta, hur mycket man verkligen begär för att få täckt det maximibehov,
som kan anses skapa den betryggande säkerhet, varom man talar. Givet
är, att det för flottan ur många synpunkter kan vara önskvärt att ha mer
än man har. Men lika givet är, att andra vapenslag kunna framställa liknande
anspråk. Där är man åter inne på avvägningsfrågan, som vi aldrig
komma ifrån, när det gäller anslagen under de olika huvudtitlarna i riksdagen,
framför allt icke, när det gäller uppdelningen inom den begränsade
kostnadsram, som tillkommer försvaret, ehuru jag vill pasta, att försvaret
icke blivit sämre tillgodosett än någon annan huvudtitel.

Jag kan mycket väl förstå, att motionärerna icke vilja uppge sin principiella
ståndpunkt, men det oaktat skulle jag vilja säga envar, och icke endast
motionärerna, att det vore tacknämligt, örn vi finge litet lugn kring försvarsfrågan.
Jag säger detta icke med tanke på mig själv — mina personliga
synpunkter och känslor ha därvid ingen betydelse — utan jag säger
det för det svenska försvarets egen skull.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skall he att få rikta en
korrigerande replik till herr Borell, innan denna debatt avslutas. Han yttrade
i sitt anförande, att jag skulle ha talat örn försvarskommissionens förslag
och försvarsutskottets förslag och att riksdagen till sist godkände detta. Jag
sade i stället, att de frågor, som herrarna här motionsledes ha fört fram, omprövades
i fjol i såväl försvarskommissionen som försvarsutskottet och riksdagen,
där ett förslag godkändes med en synnerligen stor majoritet bakom. Jag
kan ju tillägga, att samma frågor rörande svagheten i vårt försvar, som herr
Borell så indignerat framställer i år, även i fjol framställdes lika indignerat
från hans sida. Följaktligen är det icke någon nyhet, som herr Borell kommer
med nu, året efter det beslutet fattades.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna, reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, och herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag lill underhåll av flottans fartyg och byggnader m. to. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 139 punkten
1, röstar

_ Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Under punkten 98 av fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade Anslag till
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till flottans ersättningsbyggnad för flottans ersättbudgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 7,600,000 kronor. mngsbyggnad.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr F. Domö m. fl. (nr
86) och den andra inom andra kammaren av herr G. Bagge m. fl. (nr 215),
vari hemställts, bland arfnat, att riksdagen måtte anvisa ett belopp av 1,700,000
kronor för anskaffande av två motortorpedbåtar.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 86
och II: 215, i de delar varom här vore fråga, till flottans ersättningsbyggnad
för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 7,600,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johansson i Fredrikslund,
Borell, Holmström, Johanson i Faleberg, Magnusson i Skövde och Olsson
i Staxäng ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 86 och II:

215, i de delar varom här vore fråga, till flottans ersättningsbyggnad för
budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 9,300,000 kronor.

Herr Borell: Med talmannens benägna tillstånd må det kanske tillåtas mig
att under denna punkt säga något mera än vad som direkt hänför sig till densamma,
men som utgör motivering jämväl för mitt yrkande i följande punkter
— detta för att i möjligaste mån undvika alltför många anföranden.

Jag skall då, som sig bör, först och främst be att få säga några ord i anledning
av herr statsrådets anförande. Jag får säga herr statsrådet, att det förvånade
mig ganska mycket att höra, att herr statsrådet hade den uppfattningen,
att de två motortorpedbåtar, som nu stå på önskelistan, vore avsedda för väst -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till flottans er sättning sbyggnad. (Forts.)
kustens försvar eller att de överhuvud vore avsedda att utgöra ett självständigt
led i vårt försvar. Så är ingalunda förhållandet. De marina myndigheterna
hade tänkt sig att få flera sådana båtar, men marinförvaltningen har inskränkt
sig till att begära dessa två, och de äro givetvis avsedda huvudsakligen att utgöra
ett experiment, som man dock Ilar grundad anledning tro skall leda till ett
gott resultat för försvaret. Herr statsrådet vet nog, att vi redan hava motortorpedbåtar
i vår flotta. Denna är ju huvudsakligen baserad på skärgårdsförsvar
och på våra möjligheter att genom hastiga framstötar med relativt billiga
medel åstadkomma avbräck för en anfallande fiende. Nyssnämnda torpedbåtar
äro emellertid icke tillräckligt sjödugliga och sakna även i övrigt
sådana egenskaper, som erfordras för att kunna göra några större insatser i
försvaret.

Nu har man emellertid konstruerat en ny typ av motortorpedbåtar i England

— en hel del av herrarna såg dem nog på den filmförevisning som ägde rum
för en tid sedan -— som är sjöduglig, besitter stor hastighet och i förhållande
till sin storlek relativt betydande stridsvärde. Det har antagits — och jag
tror att detta antagande har mycket goda skäl för sig — att man med sådana
fartyg på ett billigt sätt skulle kunna åstadkomma ett rätt värdefullt bidrag
till skärgårdsförsvaret, och att det därför vore skäl att pröva denna nya typ.

Beträffande den nu föredragna punkten kan jag till nöds förstå, när man
invänder, att man skall avvakta den pågående typutredningen, och om man
skall gradera de nu föreliggande motionerna inbördes, så kan man kanske säga
att det här finns mera skäl för uppfattningen, att vi skola vänta, än det gör
i fråga om de övriga motionerna.

Jag återkommer till herr statsrådets anförande. Herr statsrådet gjorde mig
en fråga i anledning av den omtalade interpellationen. Jag förstår nu, att
jag icke lärer få något annat svar på densamma, än det jag fått i dag, och
det kan så gott göra detsamma, herr statsråd, örn det icke blir mera tillfredsställande
än det uttalande herr statsrådet gjort i dag. Herr statsrådet sade,
att herr statsrådet icke kan svara på frågan örn bristen på minor o. d. förrän
herr statsrådet får veta, hur mångå vi vilja lia och hur många som behövas för
försvaret. Men, herr statsråd, ej skall väl herr statsrådet fråga mig örn den
saken! Herr statsrådet har sina underlydande myndigheter, vilkas yttranden
och råd herr statsrådet i det avseendet kan inhämta och sedan själv taga ställning
till. [Vad som behövs kan jag icke avgöra, det är för mycket begärt,
men det skall naturligtvis vara åtminstone så mycket, att fartygen nödtorftigt
kunna fylla sina uppgifter, och därom kunna säkert de marina myndigheterna
ge besked. Ett faktum är emellertid — och det gläder mig, att herr
statsrådet dock instämde med mig därutinnan —- att vad som nu finnes är otillfredsställande.
Jag betonar ännu en gång, att minor äro det första försvarsmedel,
som överhuvud kommer att användas vid en mobilisering eller ett krig.

Herr Hamrin förklarade, att våra gamla pansarfartyg egentligen icke ha
något värde ur stridssynpunkt, men att de dock kunna ha ett värde i så måtto,
att de kunna visa vår flagga på havet och genom sin blotta närvaro hindra
neutralitetskränkningar. Men, herr Hamrin, är det säkert att man kan hissa
flaggan på dessa fartyg? Är det säkert, att man kan använda dem för att
konvojera i händelse av en mobilisering? Och är det säkert, att de ha de medel
ombord, som erfordras för att kunna uträtta någon som helst militär tjänst, örn
så skulle påfordras? Jag vill beträffande stampersonalen erinra, att denna
genom försvarsbeslutet nedskrivits så långt, att man icke kan beräkna mer än
10 % av stammen till lokalstyrkorna. Det förhåller sig i själva verket på det
viset, att örn man använder stammen i första hand för att bemanna kustflottan

— vilket naturligtvis är nödvändigt, eftersom den är vårt viktigaste vapÄi

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Anslag till flottans ersättningsbyggnad. (Forts.)
till sjöss — så finnes det för lokalstyrkornas fartyg disponibla endast 2
chefer och 8 officerare ur stammen, under det 3 fartygschefer och 40 officerare
måste hämtas ur reserven. Och var finnes reservbefälet, när man skall mobilisera?
Jo, största delen är helt säkert ute och seglar på världshaven på längre
eller kortare avstånd. Redan ur den synpunkten, att bombplanen utgöra en
stor fara för flottan, är det emellertid nödvändigt för våra fartyg att intaga
rörliga positioner omedelbart vid en mobilisering, ty det är deras bästa passiva
värn emot anfall från luften. Aktiva försvarsmedel mot denna fara hava de
ju ej, då de sakna ett något så när modernt luftvärnsartilleri.

När försvarsministern var inne på frågan hur Esparia sänktes, sade han, att
han ej ägde kännedom därom — jag vet det ej heller. Statsrådet framhöll
emellertid, att enligt en intervju, som stått att läsa i Nya Dagligt Allehanda,
de omoderna fartygen vore synnerligen åtkomliga och svaga gentemot luftanfall.
Ja, det är klart, att så är förhållandet. Det är naturligtvis alldeles riktigt.
De äro svagare och mindre skyddade än ett modernt fartyg. Att vi modernisera
vissa av våra fartyg är emellertid en nödfallsutväg, därför att det
anses att vi ej ha råd att skaffa oss moderna fartyg såsom ersättning för de
föråldrade, vilket naturligtvis vore det enda riktiga. Men då det, trots att de
äro svaga, ansetts nödvändigt för vårt försvar att räkna med dessa fartyg,
skall man väl icke underlåta att förse dem med de försvars- och skyddsmedel,
som äro erforderliga för att de överhuvud skola kunna göra någon insats i försvaret.
Då de äro avsedda att spela en viss roll i vårt försvar, så är det ur den
synpunkten vi måste handla.

Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag tillåter mig i den nu föredragna
punkten yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Nilsson: Herr talman! Jag ber att få förtydliga ett uttalande,
som jag gjorde förra gången jag hade ordet och som möjligen kan lia
blivit missförstått. Det gäller motortorpedbåtarna. Jag har icke yttrat ett
ord om deras värde. Jag har icke yttrat ett ord om huruvida vi skola ha dem
eller ej. Att jag tog upp dem i detta sammanhang berodde därpå, att en fråga
riktades till mig med uttalande av oro över att vi på västkusten utanför Göteborg
saknade ett betryggande riksförsvar, vilken brist skulle kunna avhjälpas
med motortorpedbåtar, och jag tillät mig sätta i fråga, örn tryggheten
därigenom skulle bli så mycket större. Att jag utläste detta syfte ur förslaget
berodde på följande passus i motionen: »Särskilt påtaglig är risken för att
''våra oundgängligen nödvändiga handelsförbindelser med utlandet’ (kommerskollegium)
komma att helt brytas, därest icke flottan förstärkes», och så talas
det örn att en betydande ombasering av rj^ska fartyg ägt rum till Norra Ishavet,
varefter man längre fram i motionen »med hänsyn till behovet av sjöförsvar
i Kategatt och Skagerack» kommer med detta förslag.

Jag är fullkomligt villig att erkänna, att dessa motortorpedbåtar utmärkt
skulle passa till att upprätthålla den neutrala patrullering, som på landbacken
får skötas av en poliskonstapel, och jag är likaledes villig att erkänna det
tappra i den svenska vedettbåtens uppträdande under världskriget, när den
stoppade en tysk jagare, som ämnade uppbringa ett svenskt fartyg. Men ingen
tror väl, att det var den lilla vedettbåtens stridsvärde, som skrämde den
tyska jagaren? Vad som bidrog till den lyckliga utgången var väl snarare,
att bakom denna lilla båt låg det samlade militära försvar, som Sverige kunde
prestera. Det är detta samlade försvar, som skall vara betryggande, och man
bör icke tala om »ett betryggande försvar på västkusten».

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: På denna punkt ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag. Enligt vad som framgår av handlingar -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Anslag till flottans er sättning sby g gnad. (Forts.)
na har departementschefen ansett sig böra föreslå utförande av den i särskilda
utskottets program upptagna ersättningsbyggnaden, nämligen fortsatt byggande
av två undervattensbåtar och två jagare, till vilkas påbörjande 1936 års
riksdag anvisat medel, samt fortsatt modernisering av de tre pansarskeppen
av Sverigetyp. Vid sidan härav ha motionärerna påyrkat anskaffande av två
motortorpedbåtar. Det är redan sagt, att en typutredning rörande motortorpedbåtar
försiggår, och det är ju riktigt, att man avvaktar resultatet av denna
utredning, innan man anskaffar dylika båtar.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Herr Hamrin: Herr talman! Jag finner det ganska naturligt och förklarligt,
örn de av kammarens ledamöter, som icke ha haft anledning och tillfälle
att i detalj sätta sig in i vad fjolårets försvarsbeslut innebar, i den föreliggande
situationen bli villrådiga, när de lyssna till ett sådant anförande som
herr Borells. Det gick helt enkelt ut därpå, att vi ha fartyg, som — jag skall
icke använda så starka uttryck som herr Borell gjorde själv — icke befinna
sig i tillfredsställande skick och därtill icke äro bemannade. Då vill jag bara
meddela kammaren, att försvarskommissionen aldrig utgick ifrån, att lokalstyrkorna
skulle ha stambemanning. Tvärtom utgick man ifrån att de i mycket
hög grad och i stor utsträckning skulle rekryteras med reservpersonal.
Detta är alltså ett faktum, som vi haft fullt klart för oss, och något som vi
utgått ifrån. Tar man hänsyn härtill, så har, menar jag, ingen förändring
skett beträffande bemanningsfrågan, sedan beslutet fattades.

Därtill vill jag bara knyta en enda reflexion, och det är den, att när man
från högersidan kritiserar försvarsbeslutet i vad det avser flottan, så gör man
ju gällande, att detta icke innebär någon förbättring av flottan, utan snarare
en försämring, jämfört med 1925 års beslut. Men, mina herrar, örn man .jämför
personalstyrkorna för denna flotta, som man från högersidan betecknade
som ungefär densamma som föreslogs 1925 -— för att inte säga sämre -—- så
finner man, att fjolårets beslut dock upptog en ganska avsevärt ökad stampersonal.
Om jag inte alldeles missminner mig, ökade man irt den med en
kommendörkapten, ett halvt dussin kaptener och 12 ä 15 underbefäl och korpraler.
Det företogs, menar jag, en ökning i fråga örn bemanningen, som man
måste taga hänsyn till, när man framför denna starka kritik.

Om herr talmannen, i likhet med vad fallet var beträffande en föregående
talare, tillåter mig tillfoga några ord om en följande punkt, hoppas jag slippa
besvära kammaren med att senare begära ordet. Det gäller den tekniska utrustningen.
Där har högern begärt 15 miljoner kronor att fördelas på tre år.
Riksdagen beslöt ju förra året på försvarskommissionens hemställan att bevilja
730,000 kronor om året. Här kommer jag tillbaka till denna önskelista,
som man från verkligt sakkunnigt militärt håll på sin tid framlade och som
stannade vid den slutsumma, som jag i mitt tidigare anförande omnämnde,
52 miljoner kronor. Nog trodde och tänkte jag, att man, när man fick möjlighet
att framlägga ett förslag utan påverkan av lekmän, utan civilt inslag,
i utredningskommittén skulle komma med det som man från militärt håll ansåg
vara nödvändigt och önskvärt. Jag hade särskild anledning att göra den
reflexionen, när jag nyss hörde den replik, som herr Borell gav försvarsministern.
Hur räknade man då? Jo, förslaget upptog för teknisk materiel
489,000 kronor och därtill för flottans tekniska materiel cirka 1 V2 miljon kronor,
alltså en slutsumma på cirka 2 miljoner. Men nu kommer man från lekmannahåll
i riksdagen och säger, att man vill ha mera — 15 miljoner, eller 5
miljoner örn året. Det verkar, herr Borell, åtminstone inte på en lekman synnerligen
vederhäftigt. Å ena sidan åberopas militär sakkunskap, då man

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

''Anslag till flottans er sättning sbyggnad. (Forts.)
kommer med sina förslag, men samtidigt kan konstateras att denna militära
sakkunskap, trots att den haft möjlighet och tillfälle att framställa sina yrkanden
obeskurna, kommit till andra och lägre siffror än dem, som nu från
högerhåll krävas.

Jag har ingen anledning att yrka annat än bifall jämväl till den nu föredragna
punkten i utskottets hemställan.

Herr Borell: Herr Hamrin uttalade sin förvåning över att vi nu komma fram
nied yrkanden, som gå längre i ekonomisk omfattning än de, som framställts
av sjöförsvarets egna målsmän i försvarskommissionen. Jag skall ge herr
Hamrin förklaringen till detta.

I försvarskommissionen fingo anspråken från marinens sida ett mycket kallsinnigt
bemötande. Marinens representanter hade emot sig en koalition av
de andra vapnen. Jag är naturligtvis förvissad örn att den handlade efter sin
bästa övertygelse, men ett faktum är, att överhuvud taget allt som framställdes
från marint håll inte ansågs vara värt något nämnvärt beaktande. Det
beslut, som försvarskommissionen till sist kom till, visade ju också, att sjöförsvaret,
ställdes i en helt annan klass än de övriga vapengrenarna. Jag kan anföra
som ett exempel, då herr Hamrin var inne på den saken, att visserligen
ökade man flottans kader med en kommendörkapten och några kaptener, men
det var en obetydlighet, och man får i det hänseendet erinra örn att behov av
ökat befäl ju uppkommit till följd av den ökade maskinella utrustningen på
olika områden. Jämför man med denna ökning den, som skedde av officerskadrerna
på andra håll, jag nämner särskilt armén — flyget är ju ett nytt
vapen och lämpar sig ej så väl att taga med i en sådan jämförelse — visar det
sig, att där bifollos fackmännens yrkanden nästan på alla punkter. Jag skall
ej själv fälla något omdöme härom, men jag har hört många lantmilitärer
säga, att önskemålen tillgodosågos på ett sätt, som ej var alldeles nödvändigt.
Det har sagts mig från många håll, att man utan men för försvaret kunde ha
gjort åtskilliga besparingar. Örn så är, är det ju ej något starkt argument,
örn man som ett bevis på att flottan ej fått det så dåligt anför, att man ökat
officersbeställningarna inom detta vapen med ett obetydligt antal.

Det är sant, att i det sista upploppet gjordes rätt så blygsamma framställningar
av sjöförsvarets målsmän både med avseende å teknisk materiel och i
andra hänseenden. Jag tror, att man för det syfte för vilket man nu fordrar
fem miljoner, då fordrade ungefär två miljoner kronor, kanske var det något
mindre. Mot bakgrunden av vad jag sagt är detta ju rätt förklarligt. Det
skedde, därför att man åtminstone ville få något, och man visste, att, örn man
i den situation, som då rådde, skulle kunna rädda något ur skeppsbrottet, så
fick man vara blygsam. Detta återspeglade emellertid icke alls vad man ansåg
sig behöva, utan det återspeglade, vad man hoppades kunna vinna i yttersta
nödfall.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 3.

I de likalydande motionerna I: 86 av herr F. Domö m. fl. och II: 215 av
herr G. Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för

Orri ökning
av flottans
personalstater.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Om materielanslcaffning
åi
sjöförsvaret.

Örn ökning av flottans personalstater. (Forts.)
anställande av erforderlig personal till sjöförsvarets lokalstyrkor saint till två
motortorpedbåtar anvisa ett anslag av 880,000 kronor.

Vidare kade i de likalydande motionerna I: 143 av herr O. A. Nordborg
m. fl. ock II: 323 av herr H. Andersson i Grimbo m. fl. hemställts, bland
annat, att riksdagen måtte för ökning av flottans personalstater från och med
budgetåret 1937/1938 anvisa ett anslag av 72,125 kronor samt att denna personal
måtte avses till tjänstgöring inom västkustens marindistrikt.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte
avslå såväl motionerna I: 86 och II: 215 som I: 143 och II: 323, i vad de avsåge
beviljande av särskilt anslag för ökning av flottans personalstater.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson i Fredrikslund, Borell, Holmström,
Johanson i Faleberg, Magnusson i Skövde och Olsson i Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 86 och II: 215 samt i anledning av motionerna I: 143 och II: 323,
samtliga motioner i de delar varom här vore fråga, till ökning av flottans
personalstater i riksstaten för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag
av 880,000 kronor.

Herr Borell: Under åberopande av vad jag tidigare anfört tillåter jag mig
att i denna punkt yrka bifall till den därvid fogade reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Under åberopande av vad jag tidigare anfört
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 4.

I de likalydande motionerna I: 86 av herr F. Domö m. fl. och II: 215 av
herr G. Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte för
materielanskaffning åt sjöförsvaret besluta ett engångsanslag av 15 miljoner
kronor, att lika fördelas på de tre nästföljande budgetåren med befogenhet
för Kungl. Majit att utan avvaktan på anvisandet av de för budgetåren
1938/1939 och 1939/1940 avsedda anslagen vidtaga erforderliga åtgärder för
dispositionen av dessa anslag.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr O. Jeppsson väckt motion
(nr 207) hemställts, att riksdagen för modernisering av befintlig och anskaffning
av ny luftvärnsmateriel för vissa flottans äldre fartyg ville beräkna ett
anslag av 655,000 kronor samt därav anvisa hälften eller i runt tal 328,000
kronor för budgetåret 1937/1938 ävensom att för anskaffning av teknisk materiel
för flottan — utöver vad i statsverkspropositionen för ändamålet begärts
— bevilja ytterligare 3,000,000 kronor för budgetåret 1937/1938.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten hemställt, att riksdagen måtte
avslå såväl motionerna I: 86 och II: 215, i de delar varom här vore fråga, som
motionen II: 207.

Onsdagen den 12 maj 1937. Nr 31. 61

Örn materielanskaffning åt sjöförsvaret. (Forts.)

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Johansson i Fredrikslund,
Borell, Holmström, Johanson i Faleberg, Magnusson i Skövde och Olsson i Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort lyda så, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 86 och II: 215, i de delar varom här vore fråga, samt i anledning
av motionen II: 207, till materielanskaffning åt sjöförsvaret för budgetåret
1937/1938 anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Herr Borell: Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Jag ber att få yrka bifall Jill utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 5.

I de likalydande motionerna I: 86 av herr F. Domö m. fl. och II: 215 av herr
G. Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte anvisa ett engångsanslag
av 4,050,000 kronor för anskaffande av luftskyddsmateriel för
örlogsstationer och varv samt Göteborgs örlogsdepå, att fördelas på en treårsperiod
med 1,350,000 kronor per år.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herrar O. Jeppsson och A. Nilsson
i Steneberg väckt motion (nr 208) hemställts, att riksdagen för luftvärnsmateriel
för flottans stationer, varv och örlogsdepåer samt för vissa skyddsanordningar
därstädes ville beräkna ett anslag av 3,990,000 kronor samt därav
anvisa en tredjedel, eller 1,330,000 kronor, för budgetåret 1937/1938.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten hemställt, att riksdagen måtte
avslå såväl motionerna I: 86 och II: 215, i de delar varom här vore fråga, som
motionen II: 208.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johansson i Fredrikslund,
Borell, Holmström, Johanson i Faleberg, Magnusson i Skövde, Jeppsson
och Olsson i Staxäng ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 86 och II: 215, i de delar varom här vore fråga, samt i
anledning av motionen II: 208, till anskaffning av luftskyddsmateriel för flottans
örlogsstationer, varv och depåer för budgetåret 1937/1938 anvisa ett reservationsanslag
av 1,350,000 kronor.

Herr Borell: Jag tillåter mig att yrka bifall till reservationen i denna

punkt.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Under åberopande av vad jag
tidigare anfört ber jag att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad ut -

om anskaffning
av viss
luftskyddsmateriel.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn anskaffning av viss luftskyddsmateriel. (Forts.)
skottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Johansson i Fredrikslund m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 139 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johansson i
Fredrikslund m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Om flyttning Punkten 6.

av bestyck- # .

ningen å I de likalydande motionerna 1:86 av herr F. Domö m. fl. och 11:215 av
Älvsborgs kerr G. Bagge m. fl. hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte besluta,
fästning. £ Älvsborgs fästning nu befintliga svåra och medelsvåra samt vissa lätta
pjäser skulle utflyttas till havsbandet av Göteborgs skärgård samt att för ändamålet
ett anslag av 1,698,000 kronor skulle beviljas att fördelas på nästkommande
tre budgetår med 566,000 kronor per år.

Enahanda yrkande hade framställts i de likalydande motionerna 1:143 av
herr O. A. Nordborg m. fl. och II: 323 av herr H. Andersson i Grimbo m. fl.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen måtte
avslå såväl motionerna I: 86 och II: 215 som 1:143 och II: 323, samtliga motioner
i de delar, varom här vore fråga.

Reservation hade anförts av herrar Johansson i Fredrikslund, Borell, Holmström,
Johanson i Faleberg, Magnusson i Skövde och Olsson i Staxäng, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen måtte, med bifall till såväl
motionerna 1:86 och 11:215 som 1:143 och 11:323, samtliga motioner i de
delar varom här vore fråga, till utflyttning till havsbandet av Göteborgs skärgård
av bestyckningen å Älvsborgs fästning för budgetåret 1937/1938 anvisa
ett reservationsanslag av 566,000 kronor.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Otti flyttning av bestyckningen å Älvsborgs fästning. (Forts.)

Herr Rahmn: Herr talman! I den motion, som avgivits av vissa riksdagsmän
i första och andra kammaren, representerande västra Sverige, har inte
minst denna punkt — örn anslag till utflyttning till havsbandet i Göteborgs
skärgård av bestyckningen å Älvsborgs fästning — ansetts innehålla ett utomordentligt
angeläget önskemål. Jag vill, innan jag går in på en närmare
motivering, säga ett par ord särskilt till herr Hamrin och herr Johan Nilsson
i Malmö. De ha under denna debatt gjort gällande, att det är högern, som
önskar det och det, och att det är högern, som gång på gång kommer igen, och
att högern är så onödigt besvärlig så snart försvarsfrågan föres på tal. Jag
vill bestämt säga, icke minst med tanke på den s. k. västkustmotionen, att det
här inte gäller något speciellt, eller enbart högerintresse, utan de framförda
önskemålen stödja sig på utredningar, som äro gjorda av de militära myndigheterna.
Vad beträffar det som beröres i punkt 6, vill jag erinra om att i
försvarskommissionens betänkande stå på sidan 143 — del I -— följande ord:
»Värdet av dessa befästningar» -— det gäller Älvsborgs — »skulle emellertid
i väsentlig mån ökas, därest batterierna bleve utflyttade till havsbandet och
mineringar till sjöss utanför detta kunde anordnas.» Det är väl en ganska
klar utgångspunkt för att man skulle kunna våga hoppas på ett positivt beslut
i den riktningen. När de marina myndigheterna yttrade sig örn försvarskommissionens
betänkande, framhölls också både av marinstabschefen och av
marinförvaltningen den stora betydelse det skulle ha, örn vissa delar av artilleriet
i Älvsborgs fästning flyttades ut i havsbandet; värdet av Älvsborgs fästning
skulle väsentligt okas, örn denna förflyttning skedde.

Jag vill dessutom erinra örn att riksdagen gått med på att vidtaga en liknande
åtgärd utanför Vaxholms fästning av precis samma skäl som föreligga
här, nämligen att räjongen för fästningens funktion behövde ökas betydligt.
Det är ganska märkvärdigt, att man fortsätter att säga nej här, när man ställer
sig förstående till önskemålen beträffande Vaxholms fästning. Det gäller
ju praktiskt taget samma sak.

Herr talman, och denna fråga hör till de verkligt utredda! Staten har köpt
särskild mark för att placera dessa batterier längre ut. I södra skärgården
utanför Göteborg är den saken utomordentligt väl preparerad. Detta markområde
är omsorgsfullt utvalt just för att dit förlägga ifrågavarande batterier.

Jag vill vidare, då det har sagts, att man kunde nöja sig med att öka skottvidden
på kanonerna på Älvsborgs fästning genom att höja dem något, åstadkomma
en s. k. elevation, erinra örn att de militära myndigheterna klart givit
besked om att man vinner mycket mer ur effektivitetssynpunkt, om man vidtar
en utflyttning, och jag har personligen övertygat mig örn att våra högsta marinmyndigheter
den dag som i dag är icke ändrat ståndpunkt i detta avseende.

Dessutom vill jag säga, i anledning av de beslut, som fattats av riksdagen
i dag. att ju mindre talrik och ju sämre kvalificerad fartygsmaleriel vi lia,
desto viktigare blir denna förflyttning.

När jag framhåller, att detta inte är något högeräskande, vill jag inte heller
underlåta att påpeka en annan detalj. Försvarsministern är tyvärr inte
längre närvarande, men jag vill erinra örn att bland motionärerna på denna
punkt förekomma åtskilliga, sorn'' företräda samma parti som försvarsministern.
Flera medlemmar av bondeförbundet från västra Sverige stödja nämligen
detta önskemål.

Jag vill säga kammaren, att i dessa tider, när man håller på att vädja till
offervilligheten hos en hel del företag och enskilda i Västsverige, inte minst
i Göteborg, för att de skola stödja den aktion, som satts i gång även där
för att få bidrag till luftskydd o. s. v., så förefaller det egendomligt, att riks -

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Om flyttning av bestyckningen å Älvsborgs fästning. (Forts.)
dagen samtidigt tycks ställa sig ..så oförstående till de speciella västsvenska
önskningarna. När man ser på Älvsborgs fästning för närvarande, har man
verkligen anledning att tänka på det gamla välkända citatet, som anföres örn
Moltke, när han fick se Vaxholms fästning; att det var den enda gång i sitt
liv Moltke skrattade. Jag tror, att han hade fått tillfälle att skratta en gång
till, örn han hade sett Älvsborgs fästning i dessa dagar. Något som särskilt
herr Johan Nilsson bör vara känslig för, är ju också vad folk i staden och
på västkusten säger i denna fråga. Finge vi höra det, skulle det mycket snart
övertyga oss örn att det inte bara är högern utan gemene man där nere, som
resonerar så här: Jaha, vi göteborgare ha en fästning, det veta vi, och be sättningen

utgöres av en officer, tre underofficerare och nio meniga. Vidare
har denna fästning några kanoner, som skulle bli ganska effektiva, om de
flyttades ut i havsbandet. Men nu säga vederbörande nej till detta. Då resonerar
man som så där nere: Då får denna fästning ju inte något speciellt
värde utan den får mera karaktär av ett museiföremål, och man tycker sig
nästan kunna läsa en inskrift på det där museiföremålet: »Föremålen få

ej vidröras.» Litet var läste vi i tidningarna härom sistens, att en tysk jagare
varit en smula närgången och kommit för långt in i Göteborgs skärgård.
Då var det en skämtsam göteborgare, som gjorde följande reflexion: den där
lilla museala devisen »Föremålen få ej vidröras» borde lämpligen översättas
till främmande språk, så skulle den få större praktisk betydelse!

Ja, herr talman, det är skämtsamt sagt, men detta är egentligen en alltför
allvarlig sak för att skämta med. Jag vill inte trötta kammaren med att
gå igenom, vad en hel rad av militära och kommersiella myndigheter yttrat
till förmån för detta förslag. Herr Johan Nilsson kanske inte personligen
varit med örn att skriva under vad jag nyss citerade, men majoriteten i försvarskommissionen
har tydligen på ett visst stadium gått in för den meningen
att det skulle väsentligt öka värdet av fästningen, örn man fattade ut kanonerna.

Jag återkommer till en sak, som jag något vidrörde förut, nämligen den psykologiska
effekten av ett beslut i den riktning, reservationen här pekar. Jag
vet så väl, att man där nere inte kan fatta statsutskottets och riksdagens oförstående
hållning gentemot dessa speciella önskemål. Man respekterar, visserligen
den s. k. borgfreden i försvarsfrågan — den är med rätta beprisad —
och jag är säker på att den respekteras allmänt där nere också — men här
gäller det en fråga av så speciell natur, som fått ett bestämt gillande just
från både försvarskommissionen och de militära myndigheterna. Till ett relativt
begränsat pris erhålles här ett effektivt försvarsvapen, därom synes sakkunskapen
också vara ense. Det är därför, herr talman, vi västsvenskar fråga
oss vad det beror på att statsutskottet ställer sig så oförstående.

Herr Hamrin sade i sitt anförande, att när det gäller västkustförsvaret är
det »rena barnsligheter», man kommer fram med. Förra gången vi diskuterade
denna sak, var herr Hamrin mera förstående. Då yttrade han något sådant
som att han kunde förstå västkustens bekymmer. I dag framstå dessa
önskemål för honom som »barnsligheter». Men, herr Hamrin, det äro. de
inte! Skola vi få någon fason på Göteborgs försvar och försvaret av Sveriges
västra kust — vare sig det skall ske på frivillighetens väg eller genom statens
organ — så gäller det att göra klart för sig, att det är ett vitalt riksintresse
det är fråga örn. Herr Hamrin säger också, att man inte fullföljer
argu meri terin gen. Jag får för min del säga, att argumenteringen verkar synnerligen
fullföljd och övertygande i fråga örn den effektivitet, man skulle vinna
genom den ifrågasatta utflyttningen av kanonerna. Nu kan man invända,^ att
detta är en bagatell, som inte spelar någon stor roll. Ja, det kan man säga

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn, flyttning av bestyckningen å Älvsborgs fästning. (Forts.)
om snart sagt allting, om man börjar dissekera enskilda detaljer av vårt försvar.
Det är dock konstaterat, att den minering, som skulle kunna göras i havet
utanför Göteborgs skärgård, skulle bli väsentligt effektivare, örn man
flyttade ut kanonerna.

Jag kan inte betrakta detta som något obefogat krav; jag är blott förvånad
över att icke denna uppfattning delas av alla, som inse, vilken betydelse västra
Sverige och Göteborg äga, inte minst ur ren försörjningssynpunkt.

Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till reservationen. Är
det nu sa, att denna avslås, då vill jag lova herr Hamrin och herr Johan Nilsson
m. fl., att jag skall återkomma. Vi skola återkomma ofta, vi från västkusten,
ända tills man äntligen börjar fa upp ögonen för det berättigade i
^ara krav. Ja,g skulle vilja sluta med att citera den gamle romerske skalden
Ovidius, men jag skall inte göra det pa romarnas och herr Johan Bergmans
sprak, utan jag skall göra det på svenska: »Droppen urholkar stenen, icke

med vald utan genom sitt ständiga fallande.» Nu hoppas jag, att detta inte
uPPtas sorn en ordlek och avser motionens ständiga fallande utan att det måtte
göra klart för kammaren, att vi västsvenska motionärer ej ge tappt förrän
motionen vunnit riksdagens bifall.

Heri talman! Jag yrkar bifall till den av herr Johansson i Fredrikslund
m. tl. angivna reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Elon, och herr Gustavson, John.

leri- Hamrin: Herr talman! Vad tjänar det till, när man har stenogra liska

protokoll, att göra ett sådant påstående som att jag skulle ha sagt att
det vöre barnsligheter från högermännens sida, när de motionerade örn’förstärkningar
av försvaret överhuvud taget på Göteborgssidan. Detta har jag
aldrig sagt, utan jag har sagt, att det är rena barnsligheter — och jag stryker
under detta starkt — när man talar örn det utsatta läget och därav drar den
konklusionen att man bör lia anslag för två motortorpedbåtar, som skola möta
den eventuella fiende, man måste tänka på, när man talar om det oskyddade
laget. Man skall åtminstone något så när hålla sig till verkligheten och san -

När det gäller denna sak, herr talman, vill jag öppet deklarera, att örn
statsutskottet har hade kommit med en hemställan, som gått ut på att anmoda
Kungl. Maj :t att undersöka den fråga, som har bringats på tal, skulle jag ha
varit den förste att förorda en sådan. Jag tror nämligen, att det fasta försvaret
vid inkorsportarna till våra stora hamnar är både det bästa och det
billigaste, och jag är visst inte av den åsikten, att den fråga, som här är bringad
pa tal skulle vara av den beskaffenhet, att den inte bör prövas. Men jag vill
samtidigt stryka under en sak: vart skall det taga vägen, örn det ena året representanterna
fran en plats, det andra året representanterna från en annan
plats komma och krava anslag för att vidtaga den och den försvarsåtgärden?
idet ar dock en fråga, som måste sammanhållas hos Kungl. Maj:t i försvarsepartementet,
och det är Kungl. Maj:t och försvarsministern, som bära ansvaret
tor utformningen av de olika detaljerna. Vi lia rätt att kräva respekt
tor den ordningen hädanefter som hittills, och lia vi inte en Kungl. Maj:t, som
yller sin uppgift i detta mycket vitala avseende — regeringens främsta uppgift
da ™ast0e svenska folket reagera. Men vi lia ännu inte i nuvarande läge
sett exempel pa att icke regeringen känner ansvaret och fullgör sin plikt

Herr Nilsson, Johan, i Malmö:
herr Rahmn hade yttrat några ord,

Första kammarens protokoll 1987.

Jag skulle inte lia begärt ordet örn inte
som jag måste be att få besvara. Men inNr
SI.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn flyttning av besty emning en å Älvsborgs fästning. (Forts.)
nan jag gör det skall jag be att få yttra några allmänna ord om hur en försvarsplan
från början uppgöres. När en utredning, en kommission eller försvarsrevision
sätter sig ned för att arbeta fram ett förslag till en hela landet
omfattande försvarsorganisation, utreda och bearbeta det militärpolitiska läget,
väga och undersöka det, så är det klart, att man först noggrant diskuterar
var risker och mindre risker kunna vara. När detta är gjort lägger
man fram det förslag till försvarsplan, som bäst passar landet och dess olika
delar. Då få vi se, att en del platser inte kommit med i denna plan, inte ha
fått sig några särskilda försvarsanordningar anvisade. Dessa ställa sig då förklarligt
nog undrande varför icke de tillerkänts någon försvarsanläggning.
Men eftersom kommissionen förut har gjort vissa undersökningar och avväganden,
är det givetvis inte beroende av en ren slump, att den och den staden inte
fått någon försvarsanläggning inom sitt område. Det är helt enkelt resultatet
av omsorgsfulla undersökningar, ett resultat, som alltså inte saknar sina skäl.

Det är alldeles givet, att medborgarna — jag går sällan in på detta offentligt
— i de städer, där man inte har fått några anläggningar, undra och fråga,
och det skulle ju vara förvånansvärt om inte flera än högerpartiets representanter
gripas av rädsla. Men andra kunna dela deras ibland onödiga rädsla;
det är alldeles klart, och i detta fall i synnerhet. Nu tror majoriteten i statsutskottet,
att om någonting bör göras utöver vad som gjordes i fjol så kommer
försvarsministern och Kungl. Majit att göra detta utan påminnelser från riksdagens
sida. Att det råder nervositet i Göteborg, det förstår jag, men att
Göteborg har blivit utan de försvarsanordningar, som man hade önskat, beror,
som sagt, inte på en slump utan på långa och mycket viktiga överväganden
örn hur läget är för vårt land speciellt med tanke på västkusten.

Något vidare vill jag inte gå in på, men jag tror, att jag har tillräckligt tydligt
sagt ifrån, att slumpen icke varit avgörande i dylika fall. Och gäller
en avvägning med hänsyn till en plats, så får den gälla på en annan också.
Skulle det nu vara så, att det kommer särskilda förhållanden fram i ett speciellt
fall, så är det min övertygelse, att Kungl. Majit observerar det och företager
den undersökning, som är nödig.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herrar Halmin och Domö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 139 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Neji

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn flyttning av bestyckningen å Älvsborgs fästning. (Forts.)
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Rahmn och Domö begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 44.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelser
med arméns och marinens familjepensionskassor samt tullstatens enskilda pensionsinrättning
om övertagande av dessa pensionsanstalters rörelse;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1937/1938 till pensioner åt efterlevande till befattningshavare i statens
tjänst m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag om vissa ändringar
i de vid militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167) såsom
bilagor A och B fogade förteckningarna m. m.;

nr 55, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag om ändring av särskilda
bestämmelser angående tillämpning av avlöningsreglementet för befattningshavare
vid riksdagens verk; samt

nr 56, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag örn ändring av
särskilda bestämmelser angående tillämpning av avlöningsreglementet för befattningshavare
vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 315, angående tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet å lärare
vid statens undervisningsväsen;

nr 316, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 11 oktober
1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 317, angående upphörande av tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt
för vissa lärare vid statens undervisningsväsen m. m.;

nr 318, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld, m. m.;

nr 319, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. förordningen
den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper;

nr 320, med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa
tillämpningen av 13 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den
30 juni 1934 och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873; samt
nr 321, angående överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland rörande
förhindrande av spritsmuggling m. in.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial:

nr 57, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Malmö och Luleå; ävensom

nr 58, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn ackord å
riksbankens fordringar hos A. Wahlgren och IL Sörensen.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 49, ^i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
angående upphörande av vissa till Lunds domkyrka utgående avgifter,
m. m.; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgille, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Orri behörighet
för häradsrätt
att upptaga
sjörättsmål
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn behörighet för häradsrätt att upptaga
sjörättsmål, m. m.

Genom en den 5 mars 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 190, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

2) lag örn tillägg till 38 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) örn inteckning
i fartyg.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Herr Löfgren: Herr talman, endast några ord! Som herrarna se ha vi här
att göra med ett enhälligt lagutskottsbetänkande, och särskilt som jag tyvärr
inte kommit att deltaga i ärendets behandling inom utskottet så kan det synas
ändamålslöst att resa någon opposition mot det, som säkerligen kommer att bli
kammarens beslut. Inte heller gäller det någon fråga av större räckvidd eller
praktisk betydelse. Men enligt min mening ha vi här att göra med ett exempel
på en alldeles onödig och oriktigt lagd lagstiftning av den beskaffenhet,
att den ej bör få passera utan att åtminstone en enstaka röst höjes mot den.

I alla civiliserade länder behandlas sjömål på grund av sin särskilda beskaffenhet
i ett särskilt processförfarande och inför särskilda domstolar. Enligt
de nordiska sjölagarna ha vi ju speciella sjörätter i Norge och Danmark,
och i Sverige lia vi rådhusrätterna såsom enbart kompetenta att behandla sjörättsmål.
Det har länge hos oss varit ett önskemål — d. v. s. hos dem, som
ha med de här sakerna att göra — att få sjömålen koncentrerade till ett icke
fullt så stort antal rådhusrätter, som därigenom bleve ändå mera erfarna och
skickade att handlägga dylika mål. Men det önskemålet har icke hittills genomförts.
Örn en redare bor på landet eller bor i en stad, som inte har rådhusrätt
— d. v. s. i någon av de nya städerna — och det kommer ett fartyg,
vars befälhavare skall stämmas, så går målet till närmaste stad, som har rådhusrätt.
Då nu enligt lagen av 1932 vissa småstäder skola bli av med sin
rådhusrätt och läggas under landsjurisdiktion så tycker man, att rent automatiskt
skulle — åtminstone delvis — det önskemål därmed kunna genomfö -

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål m. m. (Forts.)
ras, som man haft att få sjömålen koncentrerade på något färre rådhusrätter.
Men i stället går det föreliggande förslaget ut på, att Konungen skall få rätt
att förordna, att häradsrätten i orten regelmässigt skall upptaga sjörättsmål,
när en avskaffad rådhusrätt i någon av de åtta städer, som skulle komma att
förlora sin rådhusrätt, eljest skulle vara rätt domstol. Visserligen skulle man,
om Kungl. Maj :ts förslag nu antoges, ha rätt att i tvistemål stämma till närmaste
stad med rådhusrätt, d. v. s. nian skulle ha rätt att välja det forum,
som enligt nuvarande sjölag är det ensamt behöriga, men de kinkigaste målen,
de, som påkalla den största erfarenheten och den speciella sakkunskapen —
t. ex. brottsligt vållande av kollision eller annan sjöolycka — skulle enligt
detta lagförslag komma att obligatoriskt överföras till närmaste häradsrätt.
Denna anordning möter betänkligheter av rent principiell natur, vilka redan
ha påpekats av lagrådet. Den bryter sönder och den försämrar behandlingen
av sjömålen. Men vidare kan det, som lagrådet också har påpekat, inte vara
riktigt ur konstitutionell synpunkt att åt Konungen överlämna att ordna med
forumfrågor, allra minst i sådana fall, där det på grund av målets natur finnes
ett specialforum infört. Hur den nya ordningen kommer att verka i praktiken
är inte gott att veta, men man får dock en föreställning örn det genom
lagrådets redogörelse på sid. 14 i propositionen nr 190.

Indragningen gäller, som jag visst sade, åtta städer, och av dem komma endast
tre att ha häradsrätt med tingsställe i själva staden, och sjörättsmålen
där äro synnerligen få. För de fem övriga skulle tingsstället komma att ligga
utanför staden. Det mest groteska i det fallet är vad som kommer att inträffa
i Marstrand, där den närmaste rådhusrätten är i Göteborg, men där regelmässigt
sjörättsmål skulle gå till en häradsrätt, som också ligger i Göteborg.

Lagrådet har, som man kunnat vänta, på det bestämdaste avstyrkt hela lagförslaget
såsom innebärande, som det säger, »en avgjord försämring» av den
nuvarande rättsskipningen. Dessutom har redareföreningen avstyrkt, under
framhållande av att de praktiska fördelarna vore av underordnad betydelse:
det skulle för förslaget endast kunna anföras kostnadssynpunkter, bekvämlighetssynpunkter
uti rent lokala, smärre mål. Vidare framhålles att rättssäkerheten
ej heller komme att vinna något på förslagets genomförande samt att
jämfört härmed lättnaden ur ekonomisk och bekvämlighetssynpunkt syntes
bliva ringa eller ingen. Det säger redareföreningen, som val torde ha en betydande
sakkunskap; tyvärr ha vi ej herr Nordborg här i dag. Han skulle ejjest
kunna bestyrka min uppgift.

Kommerskollegium och sjöfartsföreningen ävensom fartygsbefälsföreningen
ha praktiskt taget också avstyrkt. De lia sagt, att örn detta förslag skall genomföras
så måste man inskränka sig till sådana fall, där man har häradsrätt
med tingsställe, som ligger i den stad, som det skulle komma att gälla. Sjöåklagaren
hoppas på, att örn Konungen skall få den här rätten till förordnande
så skall sådant givas endast i de fall, där något verkligt behov har yppat
sig. Advokatsamfundet, som eljest innesluter mycket stor praktisk erfarenhet
på området, har icke blivit hört. Men vad jag finner mera anmärkningsvärt
i fråga örn remisserna och de yttranden, som kommit från olika håll, är att
lagrådets yttrande icke har föranlett åtminstone en större betänksamhet i sista
skedet av ärendets behandling. Jag ber att få säga, att vi visserligen många
gånger lia fått vara med örn att frånse lagrådets mening, särskilt när det
gällt sociala reformer, som man velat genomföra utan alltför starka lagtekniska
hänsyn. Men när det gäller en fråga, som kan sägas i viss mån röra vid
grundprinciperna för vår lagstiftning, tycker man ändå, att man borde giva
lagrådet en smula ersättning för den tämligen stora nonchalans nian ofta visar

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål m. m. (Forts.)
det. I ett fall som detta, där hela lagstiftningsåtgärden är principiellt oriktig
och praktiskt onödig, tala alla skäl för att följa lagrådets mening.

I sakens nuvarande läge är det väl tämligen lönlöst att göra något yrkande,
men jag skall i alla fall sluta med att yrka avslag å den kungl, propositionen.

I herr Löfgrens yttrande instämde herrar Reuterskiöld, Hammarskjöld,
Stendahl, Gustaf Adolf Björkman, Linder, Ehrnberg, Velander och Borell.

Herr Schlyter: Herr talman! Såsom herr Löfgren inledningsvis anförde

är detta naturligtvis inte någon stor fråga. De invändningar han gjorde mot
den kungl, propositionen och lagutskottets förslag voro övervägande av praktisk
natur. Han gjorde gällande, att beträffande ett flertal av de mindre städer,
där lagen teoretiskt skulle kunna komma att erhålla tillämpning, skulle
det vara olämpligt, att Kungl. Majit förordnade, att häradsrätten i orten finge
övertaga den nuvarande lilla rådhusrättens befattning med dessa ärenden,
och han nämnde att det endast var i ett fåtal fall som situationen vore sådan,
att häradsrättens tingsställe fanns på platsen, där stadens rådhusrätt tidigare
hade legat. Nu är det ju alldeles självklart, att Kungl. Majit inte kommer
att begagna sig av den befogenhet, som lagen här giver, att bestämma forum
i ett sådant fall som det vilket herr Löfgren åberopade när han nämnde Marstrand.
Detsamma gäller ett flertal andra av dessa små städer, däribland sådana
som ej skulle få tingsställe på platsen, och det är väsentligen i sådana
fall som exempelvis Söderhamn, Oskarshamn och dylika relativt stora städer,
som lagen kan komma att vinna tillämpning. Syftet med hela den här propositionen
är, såsom herrarna torde ha sig bekant, att jämna vägen för vissa
mindre städers förenande med angränsande domsaga under dess jurisdiktion.
Att härvid en överflyttning av jurisdiktionen i sjörättsmål från dessa små
stadsdomstolar till den större häradsrätten skulle innebära, såsom herr Löfgren
sade, någon försämring av rättsskipningen, är svårt att förstå. Häradsrätten
blir i detta fall minst lika väl kvalificerad, som den tidigare rådhusrätten
varit, att pröva dessa mål. Syftet är alltså, att de städer, som det här
gäller, inte skola lia sådan ovilja mot den jurisdiktionella förändringen, som
de ofta visat på grund därav, att en eller annan olägenhet av jurisdiktionens
förenande med landsbygden av dem kunnat åberopas. Som sagt var: frågan
är inte stor, men någon anledning att gå emot Kungl. Maj :ts förslag kan jag
inte finna föreligga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till luftskyddslag; nr

53, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning
angående tillverkning, försäljning och införsel av gasskyddsmateriel;

nr 54, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
slakt av husdjur; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till kungörelse
om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning av väckta Om en allmän

motioner angående utarbetande av förslag till en allmän naturskyddslagstift- naturskydds ning

m. m. lagstiftning

m. m.

I två likalydande, till lagutskott hänvisade motioner, nr 40 i första kammaren
av herr Knut Petersson och nr 99 i andra kammaren av herrar Tengström
och Dahlbäck, vilka motioner behandlats av första lagutskottet, hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetandet av förslag
till en allmän naturskyddslagstiftning, inrymmande de grundläggande rättsreglerna
för naturskyddet, varvid särskilt borde beaktas nödvändigheten av
bättre skydd mot förorening av vattendrag, samt om fullföljande av det påbörjade
utredningsarbetet angående naturskyddets organisation och statliga
förvaltning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det är alltför otacksamt att taga till
orda vid denna timme på dagen för att jag skulle våga tillåta mig några längre
utläggningar i förevarande ämne. Jag måste ju också medgiva, att utskottet
har anfört åtskilliga skäl för sitt avslagsyrkande, vilkas giltighet det är svårt
att bestrida.

Utskottet har hänvisat till ett flertal utredningar, pågående eller planerade,
om vilka jag visserligen ej vill påstå, att de täcka den fråga, som jag har vågat
taga upp i motionen, men som likväl på ett eller annat sätt tangera den. Å
andra sidan vill jag ju säga det, att om man, som jag har gjort, ställer målet
så, att man bör sträva framåt mot en allmän och enhetlig naturskyddslagstiftning,
så bör man inte splittra frågan på ett flertal utredningar, utan då bör
man söka att sammanföra hela komplexet i en enda utredning, som kan på
ett planmässigt sätt behandla materialet i syfte att nå fram till en systematisk
lagstiftning och en lika systematisk administrativ organisation av naturvården.

Vad soln närmast har givit anledningen till motionen, är mycket direkta och
konkreta iakttagelser örn olägenheterna med den nuvarande ordningen. Jag
skulle gärna lia önskat, att jag hade kunnat taga första lagutskottets medlemmar
med på en studieresa till min hemtrakt. Jag hade då kunnat visa upp
för de ärade ledamöterna hur det i själva verket förhåller sig som det nu är.

Det finnes bland annat ett vattendrag, som har sin upprinnelse någonstans i
västra Sverige och som sedan rinner igenom ett stort industriområde. Vattendraget
heter Mölndalsån, och det avbördar sitt vatten genom ett mindre samhälle,
som på tillgängliga kartor plägar benämnas Göteborg. Vid det laget kan
inan inte längre tala örn något vatten, utan örn en flytande orenlighet, som
sprider sin stank vida omkring i samhället. Hur skall man bära sig åt för
att få bukt med dessa missförhållanden? Såvitt jag förstår räcker det inte
med de nuvarande lagbestämmelserna. De ha visat sig otillräckliga. Med
dem kommer man ingen vart. Det är alldeles nödvändigt, såvitt jag förstår,
att här komma fram till härdare och strängare lagbud än som för närvarande
finnas.

Det finnes en massa andra iakttagelser, sorn tala precis i samma riktning.

Jag tror, att vi allesamman ha en smula erfarenhet örn hur det står till på de
platser, där sommarvillorna nu växa upp som svampar ur marken, och särskilt
hur det står till med avloppsförhållandena. Jag skulle vilja säga, att dessa
avloppsförhållanden genomgående äro mycket bristfälligt ordnade. Där kan
man också iakttaga vådorna av alt lämna dessa förhållanden vind för våg utan
att staten på något sätt griper in reglerande. Låter man det bero vid vad som

Nr 3t.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Örn en allmän natur skyddslag stiftning m. m. (Forts.)
nu är, kommer snart ilen ena sjön efter den andra att fördärvas på ett sätt, som
gör den omöjlig att användas för bad.

För ett par dagar sedan var jag, tillsammans med åtskilliga andra av denna
kammares ledamöter, i tillfälle att konfronteras med förhållandena här ute i
Stockholms omedelbara närhet. Det var en av Stockholmstraktens allra ivrigaste
djurskyddsvänner, som hade inbjudit oss att bese den trakt, där han har
sin bostad, och där han nedlagt ett tjuguårigt arbete på djurskydd och naturskydd.
Jag måste säga, att besöket gjorde på oss alla, som voro med, ett imponerande
intryck. Jag hade för min del ingen aning örn att man så alldeles
inpå storstaden hade möjlighet att konservera och förkovra djurlivet i den utsträckning,
som här hade skett. Den viltfauna, som där kunde visas upp, var
verkligen aktningsbjudande, både i sin ymnighet och sin artrikedom. Men
samtidigt kunde vi icke undgå att lägga märke till hur detta var förknippat
med en fortgående kamp mot det störande och inkräktande inflytande, som i
olika former utövas av den närbelägna storstaden. Det finnes en jaktvårdsförening
därute, Sollentuna härads jaktvårdsförening, som nu behärskar ett område
på ungefär 25,000 hektar, och denna jaktvårdsförening måste utöva en
fortgående tillsyn över besökarna från Stockholm. Det händer t. ex. att det
kommer en lastbil, som vräker av hela sitt lass och lämnar kvar en stor sophög
i vildmarken. Andra gången kommer ett lass med tjuvskyttar, som från bilen
anställer verkliga massakrer på villebrådet ute på markerna. Jag tycker det
minsta dessa människor kunna begära, som så gästfritt upplåta sina marker
åt gästerna från storstaden, är att man giver dem ett handtag så att de åtminstone
kunna få möjligheter att beivra de allra svåraste övergreppen mot
natur friden.

Jag menar alltså, att den av riksdagen begärda utredningen, som utskottet
hänvisar till — nämligen om möjlighet att i större utsträckning göra det möjligt
för storstädernas befolkning att idka friluftsliv — långt ifrån att onödiggöra
den utredning, som jag har begärt, tvärtom utgör ett ytterligare skäl för att
påbörja den. Ty ju flera människor som komma ut på landet desto nödvändigare
blir det att skapa normer för deras uppträdande och umgänge med naturen.
Det är detta, som har gjort, att jag dristat mig att taga upp frågan.
Jag medgiver villigt, att jag inte kunnat fixera frågeställningen så klart, att
man skulle kunna basera ett riksdagsbeslut på motionen. Men jag hade hoppats
att utskottet velat bidraga med att sätta en smula kött på benen och på
det sättet föra frågan framåt. När jag nu inte kan yrka bifall till motionen,
inskränker jag mig i stället till att rikta en varm vädjan till regeringen — jag
ser visserligen ingen av dess medlemmar närvarande, men det kanske ändå
kommer till deras öron på eller annat sätt — att icke låta denna fråga vila
utan försöka att örn möjligt taga upp den i sitt rätta sammanhang och göra
vad som göras kan för att den svenska naturen måtte bevaras åt våra efterkommande
släkten.

I detta anförande instämde herr Sandegård.

Herr Schlyter: Ja, herr talman, jag skulle kunna inskränka mig till att

liksom herr Sandegård instämma med motionären. Utskottet har verkligen
ansträngt sig för att, såsom motionären yttrade, sätta kött på benen. Ingen
motion har med större sympati upptagits av första lagutskottet än denna, och
när utskottet inte har kunnat komma till något positivt resultat har det berott
uteslutande på det formella skälet, att saken redan är under utredning. Utskottet
har emellertid hyst den förhoppningen, att utredningen i sin fortsättning
kommer att vidgas just med de synpunkter, som motionären och utskottet
anfört.

Onsdagen den 12 maj 1937.

Nr 31.

Örn en allmän naturskyddslagstiftning m. m. (Forts.)
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckt motion om beredande av tilläggsersättning åt
innehavare av livräntor enligt lagen angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete; samt

nr 43, i anledning av väckt motion örn lagstiftning i visst avseende rörande
saluhållande av gödsel- och fodermedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 314—321.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 269, angående utredning rörande fartygskompassers uppställande och
kompensering m. m.;

nr 270, angående beredande av vila åt husmödrar på landsbygden; samt
nr 271, angående tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1937/1938 till ersättning åt blinda
m. m.;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till
fortlöpande konjunkturundersökningar jämte i ämnet väckt motion;

nr 284, i anledning av väckta motioner örn anslag till inköp av respiratorer
till beredskap vid häraförlamningsepidemier;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag för
budgetåret 1937/1938 till befrämjande av dövstumundervisningen; samt
nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till nybyggnad
för de teoretiska institutionerna m. m. vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 1 d, med uppgift å återstående vilande förslag till ändringar i grundlagarna; nr

19, med förslag till lindring i vissa delar av rcglementariska föreskrifter
för riksdagen;

Första kammarens protokoll 1987. Nr 81.

Nr 31.

Onsdagen den 12 maj 1937.

nr 20, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande av justitiekanslerns
samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens ställning;
samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till lag om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till avbetalning å statsskulden m. m.; samt

nr 142, i anledning av väckta motioner om tillvaratagande av den i järnmalmsavfall
befintliga apatiten m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande bestämmelser
rörande restitution av arvsskatt;

nr 24, i anledning av väckt motion angående viss ändring i 19 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare tillägg
till gällande tulltaxa jämte en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning av väckt motion angående nedbringande
av räntan å långfristiga lån från hypoteks- och liknande inrättningar;
ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av väckt motion angående
ändringar i lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.10 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

372413