1937. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1937:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1937. Andra kammaren. Nr II.

Tisdagen den 16 februari.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: Mina damer och
herrar! Med beklagande hava vi mottagit underrättelsen örn att ledamoten av
denna kammare Adolf Wallerius avlidit.

Genom hans bortgång har kammaren förlorat en hedersman av gamla stammen.
Med sitt lugna och sympatiska väsen tillvann han sig en talrik skara
vänner, som villigt betygade honom sin aktning. Vid sidan av sitt kyrkliga
kall ägnade prosten Wallerius sina krafter åt olika uppgifter, däribland den
riksvårdande verksamhet som här bedrives. I såväl andra lagutskottet som
konstitutionsutskottet rönte han erkännande för sitt sätt att sköta sina uppdrag.

o Pbr alla dem, som i sin dagliga gärning stodo honom nära känns hans bortgång
som en svår förlust. Frid över hans minne!

Detta yttrande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande februari.

§ 3.

Herr statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 92, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret
1937/1938;

nr 94, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 (nr 333);

nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 22 juni
1928 (nr 254) örn arbetsdomstol;

nr 97, angående anslag till domkapitlen för budgetåret 1937/1938 m. m.;
onr 98, angående ändrade grunder för statsbidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund;

nr 102, med förslag till lag örn skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda
vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap;

nr 104, angående försäljning av ett till Väddö kanal hörande område m m •
och

nr 105, angående inköp för statens vattenfallsverks räkning av vissa fastigheter
i kvarteret Björnen i Stockholm.

Dessa propositioner bordlädes.

Andra hammarens protokoll 1937. Nr 11

Nr 11.

Tisdagen den 16 februari 1937.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att fru Olivia Nordgren på grund av influensa (bronchit) med hög feber
är arbetsoförmögen och följaktligen förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under
den närmaste tiden fr. o. m. den 15 februari 1987, intygas härmed.

Stockholm den 14 februari 1937.

S. Alldvin.

§ 5.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 96, angående befrielse för Aktiebolaget
svenskt konstsilke från erläggande av accis för ett parti konstsilkeavfall; till

bankoutskottet propositionen, nr 91, angående reglering av Falkenbergs
järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten;

till statsutskottet propositionen, nr 103, angående elektrifiering av banorna
Ange—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—Uddevalla;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 86, angående överlåtelse av vissa markområden till Karlsborgs kommun
i Skaraborgs län och Sorsele kommun i Västerbottens län; och

nr 90, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana
egendomar;

till statsutskottet propositionen, nr 101, angående lån till föreningen Vilhelmsro
anstalt för fallandesjuka;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 87, med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av utsökningslagen; samt

till statsutskottet propositionen, nr 93, angående tillbyggnad till beskickningshuset
i Washington.

§ 6.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 23 och
24, bevillningsutskottets betänkanden nr 2 och 3 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 7—9.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial, nr 10, med
överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt och
statsvetenskapligt arbete örn den svenska riksdagen berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1936.

§ 8.

Härefter föredrogos, men bordlädes ånyo första lagutskottets utlåtanden nr
4—7, andra lagutskottets utlåtanden nr 9—11 samt andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

§ 9.

Härpå föredrogs herr Lindbergs i Umea vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att till herr statsrådet och

Tisdagen den 16 februari 1937.

Nr 11.

chefen för försvarsdepartementet få framställa spörsmål i anledning av inkomna
uppgifter örn otillåtna flygningar i övre Norrland; och biföll kammaren
denna anhållan.

§ 10.

Slutligen föredrogs herr Brädefors’ likaledes på bordet liggande anhållan
att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa
spörsmål angående visst i samband med avvecklingen av föreningen Nederkalix
industri u. p. a. stående förhållande; och blev ifrågavarande anhållan
av kammaren bifallen.

§ 11.

Härpå upplästes ett till kammaren inkommet protokoll, så lydande:

År 1937 den 15 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Rodhe, C. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvagnskonduktör, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Hultgren, Anton, landstingsman, Reslöv, Marieholm,

» Thomasson, Axel G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,

vid kontoret i Falun

herr Minör, P. A., landstingsman, Falun,

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

» Eriksson, Emil, f. d. riksdagsman, Hedemora,

vid kontoret i Gävle
herr Hellström, H., kapten, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Törnfelt, Erik, redaktör. Gävle,

» Bergman, Stefan, landstingsman, Forssa,

vid kontoret i Halmstad

herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Våxtorp,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Olsson, N. V., lantbrukare, Ahlslöv, Eldsberga,

vid kontoret i Härnösand
herr Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

Nr 11.

Tisdagen den 16 februari 1937.

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd, med 30 röster,

» Pettersson, J. Äng., landstingsman, Huskvarna, » 30 » ,

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping, » 30 » ,

» Estberg, Carl A., kamrer, Munksjö, Jönköping, » 30 » ;

vid kontoret i Kalmar
herr Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Jonsson, Axel, landstingsman, Påryd,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Konneby, med 30 röster,

» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona, » 30 » ,

» Thorsell, Carl, kamrerare, Ronneby, » 30 » ,

» Klemedtsson, Nils, lantbrukare, Merserum, » 30 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse, med 30 röster,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned, » 30 » ,

■» Johansson, Henning, landstingsman, Hygn, Värmlands Säby, » 30 » ,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Vestbro, Värmlandsbro, » 30 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karlstad, Österslöv,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill, Lövestad,
» Jeppson, Emil, landstingsman, Haraberga, Broby,

med 30 röster,
»30 » ,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Linköping

friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

» Hallendorff, Joh. Th., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linkoping* -

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

» Lantz, E. P., distriktschef, Luleå,

» Bengtsson, Axel, drätseldirektör, Piteå,

» Sandström, J. R., handlande, Gammelstad,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare. Lidköping
» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,
» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

» Carlsson, Adolf, nämndeman, Nykvarn, Leksberg,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,
» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga,

med 30 röster,

» 30 » ,

»30 » ,

» 30 » ;

Tisdagen den 16 februari 1937. Nr 11.

vid kontoret i Nyköping

herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

» Schill, L. A., f. d. riksdagsman, Västermo, Stora Lundby,

vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. II., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala
herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Tingstäde,

» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve,

» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Vänersborg
herr Sjölin, Bengt, överingenjör, Trollhättan,

» Kjerrulf, E. A. /., godsägare, Vänersborg,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Johansson, Gustaf, kommunalnämndsordförande, Blaxtorp,
Sjuntorp,

vid kontoret i Västerås
herr Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

» Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Växjö
herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad Täckaregård, Väckelsång,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult
» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

vid kontoret i Örebro
herr Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro,

» Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,

med 30 röster,

» 30 » ,

» 30 » ;

Nr 11.

Tisdagen den 16 februari 1937.

vid kontoret i Östersund

herr Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Östersund,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Holm, Sigurd, typograf, Östersund,

» Persson, Per, f. d. riksdagsman, Trången,

med 30 röster,
» 30 » ,

»30 » ,

» 30 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

» Andersson, Sven, expeditör, Göteborg,

» Rhedin, C. W. F., major, Göteborg,

» Gidén, Edvin, advokat, Hovås,

vid kontoret i Malmö

herr Jensen, Martin Christian, f. d. riksdagsman, Lund,

» Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Andersson, Assar, nämndeman, Åkarp, Hörby,

» Andersson, Alfred, lantbrukare, Holmby, Flyinge,

vid kontoret i Falun

herr Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar,

» Maritz, Per, kommunalnämndsordförande, Leksand,

» Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

» Berg, K. F., landstingsman, Vansbro,

vid kontoret i Gävle

herr Norell, J. A., fabrikör, Söderhamn
» Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Krona, Emil, järnvägstjänsteman, Hudiksvall,

» Hansson, Hans, landstingsman, Bollnäs,

vid kontoret i Halmstad

herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Larsson, Oskar, järnarbetare, Halmstad,

vid kontoret i Härnösand

herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,

» Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Sundström, O. W., sågverksarbetare, Kramfors,

vid kontoret i Jönköping

herr Karlsson, Anton, arbetsförmedlingsdirektör, Jönköping,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
» Boman, Rudolf, lantbrukare, Kieryd, Vireda,

» Larsson, Einar, lantbrukare, Klevarp, Bogla,

vid kontoret i Kalmar

herr Therner, R., agronom, Smedby,

» Johnsson, Gotthard, landstingsman, Emmaboda,

» Olsson, Waldemar, landstingsman, Oskarshamn,

» Källén, Albert, lantbrukare, Källingemöre, Tingsdal,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,
» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,
»27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

»26 » ,

»25 » ;

Tisdagen den 16 februari 1937.

Nr 11.

vid kontoret i Karlskrona
herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Dahl, Aug., häradsdomare, Svängsta,

» Nelson, Nels, Ekengård, Ysane,

» Andersson, O. W., rektor, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Eliasson, Efraim, ekonomichef, Karlstad,

» Andersson, G. W., lantbrukare, Löved, Forshaga,

» Wennberg, G. W., kassör, Skoghall,

» Lövåsen, Frans, landstingsman, Väse,

vid kontoret i Kristianstad
herr Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,
» Elowson, Gustav, lantbrukare, Wä,

» Nilsson, Sture A., kamrer, Fjälkinge,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Johnsson, Robert, överkontrollant, Linköping,

» Lindholm, Rud., kamrer, Linköping,

» Hagman, Josef, f. d. riksdagsman, Linköping,

» Wesström, Erik, stiftsjägmästare, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Johansson, Anders, landstingsman, Ersnäs,

» Jansson, Gustav, landstingsman, Karlsborg, Vånafjärden,
» Hedström, R. A., ombudsman, Luleå,

» Svensson, Nils, landstingsman, Malmberget,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

vid kontoret i Mariestad
herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

» Jakobsson, Mårten, kontorist, Falköping,

vid kontoret i Norrköping
herr Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

» Norén, Sven, underinspektor, Norrköping,

vid kontoret i Nyköping
herr Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Gnesta,

» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

» Stigberg, Edvin, järnarbetare, Katrineholm,

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Kahlin, E., löjtnant, Sundsvall,

» Wiklander, Tyko, kommunalkamrer, Alnö,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

Nr 11.

Tisdagen den 16 februari 1937.

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

» Eriksson, C. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Palmgvist, K. V., nämndeman, Bomarve, Bander,

» Nilsson, C. O., redaktör, Visby,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

» Nilsson, Hj., drätselkassör, Visby,

vid kontoret i Vänersborg
herr Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Johansson, A. E., lantbrukare, Kråkered, Borås,

» Lundström, Hj., direktör, Forsane, Frändefors,

» Andersson, Julius, landstingsman, Lilla Edet

vid kontoret i Västerås
herr Lundgren, Joh., ingenjör, Västerås,

» Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Karlsson, A. R., nämndeman, Berg, Släthög,

» Pettersson, P. Herman, häradsdomare, Holstensskog, Tolg,
» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

vid kontoret i Orebro

herr Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Eldvalla, Glanshammar,

» Ahlin, Einar, lantbrukare, Alavi, Hardemo,

» Nilsson, Olov, f. d. riksdagsman, Örebro,

» Lysell, Karl, grosshandlare, Örebro,

vid kontoret i Östersund
herr Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Olof, korum.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Clarin, Ruben, tapetserare, Östersund,

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

med 28 röster,

» 27 » ,

» 26 » ,

» 25 » ;

Elof B. Andersson.
Bernhard Nilsson.

Ernst Hage.
K. A. Westman.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
örn de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige
i riksbanken som vederbörande avdelningskontors styrelser och de valde meddelande
om valens utgång.

Tisdagen den 16 februari 1937.

Nr 11.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet, nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till vissa engångskostnader för försvarsväsendets
byggnader m. m.; och

från jordbruksutskottet:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående placering i lönehänseende
av kronojägaren A. W. Andersson;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Majit att godtaga ackord å kronans fordringar för försålda kronoegendomar;
och

nr 31, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ordet lämnades nu på begäran till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att på
morgondagens föredragningslista uppföra statsutskottets utlåtande nr 21 närmast
före statsutskottets utlåtande nr 2.

Denna hemställan bifölls.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Erlander	under	3 dagar fr. o. m. den	18 fehr.,
>	Andersson i Mölndal	2>	6	» 2> >	18
>	Pettersson i Dahl	»	2	!» > ■»	17
	Wallén		den 16 fehr.,
»	lethander		6 dagar fr. o. m. den	17
2>	Jonsson i Skedsbygd		5		18	2>
2>	Nilsson i Eskilstuna		3		18	S>
2>	Törnkvist	>	3	> 2> »	18
>	Lovén	2>	5	» Tf y>	18	>
>	Eriksson i Toftered	>	6		18	» .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Onsdagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

Herr talmannen meddelade, att samtliga av kammaren valda ledamöter av
utrikesnämnden, nämligen herrar Anderson i Råstock, Ward, Bagge, Vougt,
Närlinge, Lindqvist, Andersson i Rasjön och Anderson i Norrköping, samt
suppleanter i utrikesnämnden, nämligen herrar Eriksson i Stockholm, Fast,
Skoglund, Olsson i Gävle, Svensson, Hallén, förste vice talmannen Jeppsson
och Lithander, i till kammaren ställda skrivelser avsagt sig uppdraget att vara
ledamot av, respektive suppleant i utrikesnämnden.

Kammaren godkände dessa avsägelser, varefter ordet på begäran lämnades
till

Herr Hallén, som yttrade: Herr talman! I anledning av det beslut, som

kammaren nu fattat, tillåter jag mig att få till protokollet anteckna följande:

En grundlag, som ändras eller upphäves, skiljer sig från annan lag därigenom,
att institutioner och rättsförhållanden, som uppstått före ändringen, men
som av denna väsentligen beröras, efter ändringen icke längre regleras av den
gamla lagen, såsom fallet är i fråga örn privaträtten. Tvärtom upphöra omedelbart
förhållandena att existera, eller, örn de fortfarande existera, regleras
de omedelbart av den nya lagen. Såvitt jag begriper, herr talman, har utrikesnämnden,
såsom den var före grundlagsändringen i lördags, nu upphört att
existera. En avsägelse av ledamotskap är då utan all verkan — man kan ju
ej avsäga sig vad man ej längre innehar. Men även örn man anser, att utrikesnämnden
fortfarande finns, sådan den valdes i januari, upphör den att ha
sin hittillsvarande sammansättning, så snart utrikesutskottet valts enligt nya
lagen. Såvitt jag kan fatta, måste då utrikesutskottet under alla förhållanden
väljas så snart ske kan, och då bli avsägelserna meningslösa och överflödiga.
Vill man i avsägelserna inlägga, att dessa äro ett villkor för val av utrikesutskott,
vågar jag anse, att den uppfattningen är oriktig och i en framtid kan
leda till ganska betänkliga konsekvenser. Då skulle t. ex. elektorskollegiet för
förstakammarvalet i Stockholm i höst anses fortbestå som behörig valkorporation,
även örn detsamma genom nu vilande grundlagsändring skulle upphöra.

Jag har för min del biträtt dessa avsägelser mycket med hänsyn till att jag
icke velat sudda till den fråga, som det nu gäller, och därmed försena övergången,
men jag har också gjort dessa kommentarer till det fattade beslutet i
den förhoppningen att därigenom i någon mån förtaga beslutet dess prejudicerande
innebörd.

Vidare anförde:

Herr Närlinge: Herr talman! Jag vill här meddela, att vid överläggningen
i talmanskonferensen hade jag precis samma uppfattning som den föregående

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

talaren, men då nu talmännen beslutat, att en avsägelse är den form, som
kanske är den riktigaste, har jag givetvis ansett mig böra finna mig i dessa
avsägelser.

Herr Bagge: Herr talman! Saken är den, att meningarna äro delade i denna
fråga bland de juridiska experterna, och det är därför, som man gått denna
vägen, precis på samma sätt som man gjort tidigare, exempelvis då ledamöterna
i det hemliga utskottet avsade sig sina uppdrag i detta utskott för
att därigenom möjliggöra valet av utrikesnämnd.

Herr Vougt: Herr talman! Jag ber att i korthet få instämma med herr
Närlinge i hans yttrande och meddela, att den uppfattning, som han däri gav
uttryck åt, också är min.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill blott tillkännagiva, att jag i det väsentliga
instämmer i vad utskottets vice ordförande här anfört. Jag vill endast
tillägga, att det enda godtagbara skäl, som kan ligga till grund för den
anordning, som nu vidtagits, är, att man kan vilja vidtaga ändringar beträffande
personvalet, och det kan då vara ett artighetsskäl, men icke något mera.

Härefter beslöt kammaren på förslag av herr talmannen, som förmälde sig
hava örn tiden för valen samrått med första kammarens talman, att företaga
val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet lördagen den 20 innevarande
februari.

§ 2.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren vidare att lördagen
den 20 innevarande februari företaga val dels av tjugufyra valmän att, gemensamt
med ett lika antal valmän från första kammaren, utse riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare samt riksdagens militieombudsman och dennes
efterträdare dels ock av sex suppleanter för de av kammaren utsedda valmännen.

§ 3.

Härpå föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid:

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 92, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret
1937/1938;

nr 94, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen
den 26 juni 1936 (nr 333); och

nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 22 juni
1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

till statsutskottet propositionerna:

nr 97, angående anslag till domkapitlen för budgetåret 1937/1938 m. m.; och

nr 98, angående ändrade grunder för statsbidrag till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 102, med förslag till lag örn
skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska
försvarsberedskap; samt

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

till statsutskottet propositionerna:

nr 104, angående försäljning av ett till Väddö kanal hörande område m. m.;
och

nr 105, angående inköp för statens vattenfallsverks räkning av vissa fastigheter
i kvarteret Björnen i Stockholm.

§ 4.

Ordet lämnades nu på begäran till herr Liedberg, som yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av de frågor, som behandlas i Kungl.
Maj:ts proposition nr 94, tillåter jag mig hos kammaren anhålla, att motionstiden
måtte utsträckas till tjugu dagar beträffande ifrågavarande proposition.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Vid härefter skedd föredragning av andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier m. m. blev utskottets däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Till avgörande företogs härpå statsutskottets utlåtande, nr 21, i anledning
av vissa av Kungl. Majit under rubriken Utgifterna: För flera huvudtitlar
gemensamma frågor framlagda förslag.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. kompen- Punkten 2, angående kompensation åt vissa befattningshavare för minskSabefattningsa
av den behållna inkomsten vid familjepensioneringens genomförande.

havare för Uti statsverkspropositionen hade enligt vad som framginge av statsrådsmJnshiin1
vid Protokollet över finansärenden den 4 januari 1987 under rubriken Utgifterna :
familjepensio- För flera huvudtitlar gemensamma frågor bland annat behandlats frågan örn
neringens kompensation åt vissa befattningshavare för minskning av den behållna ingenmnförande.
kornsten vid familjepensioneringens genomförande.

Enligt departementschefens uttalande till nämnda statsrådsprotokoll skulle
extra ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen m. fl. grenar
av statsförvaltningen från den tidpunkt, då allmänna familjepensionsreglementet
vunne tillämpning å honom, så länge han uppbure lön enligt lägre löneklass
än den högsta för honom i hans innehavande befattning gällande, äga
åtnjuta provisoriskt lönetillägg med ett belopp lika med det för befattningen
gällande familjepensionsavdraget.

Uti en inom andra kammaren av herr Bergvall och fröken Hennings väckt
motion (nr 305) hade föreslagits, att den i statsverkspropositionen angivna
kompensationen för löneminskningen vid familjepensioneringens genomförande
även måtte komma tjänstemän å extra stat och extra ordinarie tjänstemän
med slutlön till del.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag å den av herr Bergvall och fröken Hennings
väckta motionen (11:305) i skrivelse till Kungl. Majit tillkännagiva sin upp -

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Ang. kompensation åt vissa befattningshavare för inkomstminskning vid

familjepensioneringens genomförande. (Forts.)
fattning beträffande ordnandet av frågan om kompensation åt vissa befattningshavare
för minskning av den behållna inkomsten vid familjepensioneringens
genomförande.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herr Bergvall, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) med bifall till den av herr Bergvall och fröken Hennings väckta motionen
(II: 305) medgiva, att provisoriskt lönetillägg såsom kompensation för
minskning av behållen inkomst vid familjepensioneringens genomförande finge
utgå ej blott till av föredragande departementschefen angivna befattningshavare
utan även till tjänstemän på extra stat och extra ordinarie tjänstemän,
som uppnått slutavlöningen;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännagiva sin uppfattning beträffande
ordnandet av frågan örn kompensation åt vissa befattningshavare för under a)
berörd inkomstminskning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Bergvall: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga några ord
i anledning av den reservation, som i föreliggande utlåtande avgivits på denna
punkt i anslutning till en av mig och en annan ledamot av kammaren väckt
motion. Den fråga, som här beröres, gäller kompensation åt vissa befattningshavare
för det avdrag, som de få genom familjepensioneringens genomförande.
Det råder ingen principiell skillnad i uppfattningen örn att kompensation i viss
utsträckning bör komma dessa befattningshavare till del, men statsutskottet
har i anslutning till den ståndpunkt, som departementschefen
intagit, förordat, att kompensation icke skulle ges till de extra befattningshavare,
som uppnått slutlön, d. v. s. stå i den högsta löneklassen
i lönegraden, och icke heller till befattningshavare på extra
stat. Jag skulle förstå den ståndpunkten, örn man följt den metod för beredande
av kompensation, som 1934 års avlöningsrevision förordade. 1934 års avlöningsrevision
tänkte sig nämligen, att man skulle ge kompensation i den formen
att de extra ordinarie befattningshavarna flyttades upp en löneklass. I
regel är skillnaden mellan extra ordinarie befattningshavare och ordinarie befattningshavare
två löneklasser. Man skulle sålunda minska denna skillnad till
en löneklass. I fråga örn extra ordinarie befattningshavare med slutlön ligger
det emellertid till så, att skillnaden mellan dem och de ordinarie befattningshavarna
blott är en löneklass, och då skulle man sudda ut denna löneskillnad.
Jag skulle som sagt kunna förstå den ståndpunkt, som departementschefen och
utskottet intaga, om man följt de principer, som kännetecknade 1934 års lönerevisions
förslag. Nu har man i anslutning till 1936 års avlöningsrevision valt
den metoden att ge befattningshavarna en kompensation, som matematiskt motsvarar
det avdrag, de få vidkännas genom familjepensioneringens genomförande.
Under sådana förhållanden har, såvitt jag förstår, i stort sett bortfallit de
farhågor för framtida lönetekniska svårigheter, som närmast förestavat Kungl.
Maj :t vid dess ståndpunktstagande, vilken ståndpunkt nu statsutskottet anslutit
sig till. Skulle man få något krångel vid en framtida avlöningsrevision,
skulle det snarast innebära, att vissa extra ordinarie befattningshavare skulle
få minskade löneförmåner, men det förefaller mig med hänsyn till förevarande
situation föga sannolikt. Under .sådana förhållanden kan jag icke förstå, att
det föreligger något motiv för ett uteslutande av de befattningshavare, som

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. kompensation åt vissa befattningshavare för inkomstminskning vid
familjepensioneringens genomförande. (Forts.)
uppnått slutlön, d. v. s. som längst varit extra ordinarie och sålunda under,
den längsta tiden haft att dragas med de olägenheter, som äro förbundna med
det rådande systemet.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att de extra befattningshavare,
som det här är fråga örn, finnas spridda över hela löneskalan. Det gäller alltså
ingalunda de bäst ställda befattningshavarna, utan de finnas såväl i botten
som i toppen av skalan, men de ha blott litet längre tjänstgöringstid än andra.

Ja, herr talman, jag skall icke upptaga kammarens tid längre utan med hänsyn
till den motivering, jag här anfört, hemställa örn bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Arnemark.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag skall icke spilla många ord
på detta utan vill endast konstatera, att vi haft en mycket utförlig debatt i
statsutskottet på denna punkt, och trots att utskottet velat skipa största möjliga
rättvisa, har utskottet ansett det önskvärt att undvika det blindskär, som
till äventyrs kan ligga i ett bifall till herr Bergvalls motion. Jag inskränker
mig sålunda till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr
2, angående regleringen för budgetåret 1937/1938 av utgifterna under riksstatens
andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Punkterna 15—38.

Vad utskottet hemställt bifölls. , »

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Härefter föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
angående anskaffande av nya maskiner för mynt- och justeringsverkets räkning;
och

andra lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion örn anläggande
av gång- och cykelbanor på vägarna m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Vidare förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning
av väckta motioner angående upphävande av lagarna om kollektivavtal
och örn arbetsdomstol.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 7 av
herr Olsson i Stockholm m. fl. samt nr 342 och 343 av herr Senander m. fl.

I motionen II: 7 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att lagen om
kollektivavtal och lagen örn arbetsdomstol omedelbart upphävas.

I motionen II: 342 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta upphäva
lagen örn kollektivavtal.

I motionen II: 343 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta upphäva
lagen örn arbetsdomstol.

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 342 ävensom motionen II: 7 i vad den avsåge upphävande
av lagen örn kollektivavtal icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att motionen II: 343 ävensom motionen II: 7 i vad den avsåge upphävande
av lagen örn arbetsdomstol icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Jag bär ett tidigare år motionerat
i samma sak som den nu föreliggande och vid behandlingen av den då
väckta motionen anfört en del synpunkter. Motioner ha i denna sak legat
på riksdagens bord under alla år sedan 1929, alltså året efter det lagen örn
kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol stiftades. Detta visar, att det råder
ett mycket starkt missnöje med dessa lagar. Allvarliga uttalanden ha också
gjorts för att få lagarna ur världen. .Vid senaste L. O.-kongressen beslöt sålunda
denna församling att verka för att få dessa lagar upphävda. Det för -

Ang. upphävande
av
lagarna om
kollektivavtal
och om’arbetsdomstol.

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. upphävande av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. (Forts.)
klarades, att såväl lagen om arbetsdomstol som lagell örn kollektivavtal ensidigt
riktade sig mot den ena parten, och att man icke kunde betrakta tillämpningen
av dessa lagar såsom en verklig rättsskipning i ett demokratiskt samhälle.
Det är ju också ganska naturligt, att lagar på detta område bli mer
eller mindre ensidiga och rikta sig åt ett bestämt håll. De allmänna bestämmelser
i avtalen, varom det så ofta uppstår tvistigheter, vilka sedan hänskjuta»
till arbetsdomstolen, äro i regel mycket gamla. Det finnes avtal vars allmänna
bestämmelser tillkommit långt innan lagen örn kollektivavtal stiftades
och långt innan arbetsdomstolen tillsattes. Följaktligen ligga dessa gamla allmänna
avtalsbestämmelser till på ett sådant sätt, att många tvistigheter
uppstå, som sedan måste hänskjutas till arbetsdomstolen. Detta framgår också
av andra lagutskottets utlåtande, där det meddelas, att sedan år 1929 icke
mindre än 1,453 mål varit före i arbetsdomstolen, därav från arbetaresidan
instämts 1,185 mål och endast 258 mål från arbetsgivaresidan. Detta visar,
att här räder i själva verket oefterrättliga förhållanden, beroende på avtalens
gamla allmänna bestämmelser, som återspegla sig i tvisterna inför arbetsdomstolen.
_ .

Nu är det klart, att man från arbetarpartens sida praktiskt taget varje gang,
då ett avtal skolat regleras, sökt få ändringar till stånd i de allmänna bestämmelserna,
så att dessa skulle korrespondera mera med de förhållanden, som
nu äro rådande på arbetsplatserna, varigenom man skulle kunna undvika dessa
tvister inför arbetsdomstolen. Det har emellertid visat sig, att företagarna i
betydande utsträckning varit ovilliga att justera dessa gamla allmänna bestämmelser
i avtalen, emedan de alltid sedermera fatt tvisterna reglerade genom
lagen örn arbetsdomstol och lagen örn kollektivavtal. Sa länge ett sadant tillstånd
är rådande, är det naturligt, att arbetarna måste söka få dessa lagstiftningar
upphävda och söka komma fram till en annan rättspraxis pa arbets -

platserna. . ,

Med denna motivering, herr talman, ber jag att fa yrka bifall till den av mig

m. fl. väckta motionen nr 7 i andra kammaren.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till ett mycket kort
anförande. Jag vill dock passa på att säga, att det är oriktigt att påstå, som
herr Olsson i Stockholm gjorde för en stund sedan, att landsorganisationen
skulle ha gått in för att denna lagstiftning skall upphävas. Jag har hatt tillfälle
att kontrollera den saken, vilket även utskottet haft tillfälle att göra.
Visserligen är det sant, att det vid en landsorganisationskongress framfördes
vissa anmärkningar mot denna lagstiftning, men det bley icke så, att landsorganisationen,
som ju representerar majoriteten av landets fackligt organiserade
arbetare, gick in för att söka få lagstiftningen upphävd Däremot beslöt
man att uppdraga åt landssekretanatet att följa denna lagstiftning. Fltersom
denna fråga på sätt och vis kommer tillbaka i andra lagutskottets
utlåtande nr 7, vill jag framhålla, att där påpekas, att detta följande Iran
lands sekretariatets sida sker på sådant sätt, att det för närvarande pagar förhandlingar
mellan landsorganisationen och arbetsgivarnas organisationer, varvid
även den fråga, som är mest aktuell, när det gäller anmarkmngarna mot
lagens tillämpning — nämligen frågan örn arbetsgivarnas ratt att antaga

och avskeda arbetare — kommer att tågås upp till behandling.

Vi socialdemokrater i utskottet ha nu med hänsyn till att Hagan redan i den
form jag här antytt, är föremål för övervägande, ansett oss bora yrka avslag
pH; föreliggande motionerna. Jag ber med utgångspunkt därifrån for mm
del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Äng. upphävande av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Yi lia för vår del också väckt motioner
i den föreliggande fragan, vilka motioner innebära ett upprepande av våra
tidigare strävanden att bringa dessa lagar ur världen. Jag ber för min del att
få yrka bifall till dessa motioner, ehuru jag redan av socialdemokraternas ställningstagande
i andra lagutskottet förstår, att de komma att slå vakt örn lagstiftningen!
fråga trots vad som förekommit i saken.

I anledning av vad herr Hage yttrade örn landsorganisationens beslut vill
jag anteckna till protokollet, att L. O :s beslut är formulerat på ett sådant sätt,
att nian kan tolka detsamma nästan som man vill. I varje fall är det uppenbarligen
formulerat med tanke på den nuvarande parlamentariska situationen.

Det har sagts, att denna lagstiftning skulle tjäna arbetsfredens sak. Det
gör den blott i den mån den sätter nosgrimma på arbetarna. Men vad är det
för slags arbetsfred, som man erhåller genom att binda den ena partens rörelsefrihet
och omöjliggöra för denna att kämpa för sin sak och vinna rättelse? De
siffror rörande antalet mål, som varit före i arbetsdomstolen och som lagutskottet
varje år kommer med, visa ju ingenting annat än hur många fall av trakasserier
och orättvisor, som förekomma på arbetsplatserna. Arbetarparten är
ju i stort flertal, när det gäller att beivra sådant inför arbetsdomstolen, vilket
blott vikar, att det är arbetsgivarna, som bryta avtalen. Dessa försök från
arbetarpartens sida, att på rättslig väg få rättelse till stånd göras endast därför,
att man icke har någon annan utväg. Man har ju icke kvar den gamla möjligheten
att bringa rättelse genom en kraftåtgärd, genom att ställa ett ultimatum
eller eventuellt gå i strejk.

Lagstiftningen har därför också endast inneburit, att orättvisorna ha
sanktionerats i en mängd fall. Vid landsorganisationens senaste kongress, där
man gjorde detta konstifika uttalande, framfördes från ledande fackföreningsmän,
som sannerligen icke äro kommunister utan förmodligen lika goda socialdemokrater
som regeringsledamöterna själva, upprörande exempel på hur denna
lagstiftning verkar och vilken underlig objektivitet den åstadkommer. I
nästföljande utlåtande från andra lagutskottet behandlas en speciell sida av
denna lagstiftnings tillämpning, och jag hoppas, att vår vän Cruse, kom år
1935 just påpekade lagens verkningar på den punkten, icke nu skall glömma
bort att göra sin röst hörd.

_ Det Ilar inletts vissa förhandlingar mellan arbetarna och arbetsgivarna i avsikt
att få vissa rättelser till stånd. Emellertid står icke den nu förevarande
frågan därvid i förgrunden, utan det är »arbetsfredsproblemet» överhuvud taget,
som skall behandlas vid dessa förhandlingar. Jag hyser ingen tilltro till
desamma. Jag erinrar om den saligen avsomnade Mondkommittén, som bildades
under den förra högkonjunkturen. Så snart krisen kom, avbrötos alla dessa
försök. De nu inledda nya förhandlingarna skola väl ge åtminstone ett formellt
skäl för att avvisa alla försök att bringa lagstiftningen ur världen, och
när vi få en ny kris — det väntar ju till och med regeringen — kommer det
väl att gå på ungefär samma sätt som förra gången. Jag tror icke på dessa
förhandlingar, och det är icke många arbetare, som tro, att de komma att bringa
frågan närmare sin lösning.

För att demonstrera vår mening, att denna lagstiftning är en klasslagstiftning,
ber jag att få yrka bifall till våra motioner.

Herr Cruse: I den motion, som är avlämnad av herrar Henander, Brädefors
och Hagberg i Luleå återgives ett citat ur ett uttalande av mig här i andra
kammaren år 1935. Vad man har citerat återfinnes emellertid icke med ett
ord i protokollen från detta år. Jag har följaktligen icke yttrat ett enda av

Andra kammarens protokoll 1937. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. upphävande av lagarna om kollektivavtal och oyn arbetsdomstol. (Forts.)
dessa ord, som man citerar i motionen. Det uttalande, som jag gjorde, var, att
den nya kollektivavtalslagen hade medfört nackdelar för arbetarna på grund
av § 23. .

Nu ha emellertid fackförbunden möjlighet att komma ifrån både kollektivavtalslagens
verkningar och arbetsdomstolens behandling av tvistefrågor genom
att i avtalen taga in bestämmelser om skiljenämnd. För vårt vidkommande
ha vi i det ena riksavtalet fått in bestämmelse örn att alla tvister skola avgöras
av skiljenämnd, och vi äro mycket belåtna med denna anordning. Andra
fackförbund ha emellertid gjort en motsatt erfarenhet. De ha kommit underfund
med att skiljenämndsinstitutionen har varit till nackdel för dem, och de
lia därför gått ifrån densamma i sina avtal och på det sättet alltså medverkat
till att tvisterna kommit under arbetsdomstolens prövning. Man har nämligen
där gjort gällande, att i arbetsdomstolen finns det sådan sakkunskap på detta
område, att man har större garanti för att utslagen bli så rättvisa som möjligt
än örn tillfälligt sammansatta skiljenämnder skola fälla utslag. I det sistnämnda
fallet blir det nämligen icke samma överblick, och man kan kanske la
olika utslag i precis samma tvist, ifall skiljenämnder skola avgöra tvisterna.

Jag är för min del fullt på det klara nied att kollektivavtalslagen är till
nackdel för de fackliga organisationerna och deras medlemmar, så länge vi
icke ha löst spörsmålet örn § 23 i avtalen. Emellertid är ju den frågan under
behandling mellan representanter för huvudorganisationerna, och kan Dagan
lösas på ett tillfredsställande sätt, bortfaller ett av de avgörande skälen emot
denna lagstiftning. Jag vill för min del yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan, emedan jag har den uppfattningen, att förhandlingarna mellan huvudorganisationerna
rörande § 23 kunna lämna en tillfredsställande lösning.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Herr Hage hänvisade till det mellan
representanter för parterna inledda samarbetet och förklarade, att detta
skulle vara ett av utskottets huvudargument för avslag på de föreliggande
motionerna. Jag förstår icke riktigt, till vilken lösning av själva lagstittningsproblemet
parterna på arbetsmarknaden skulle komma. Visserligen kan
man, som här sagts, reglera eller uppmjuka § 23, och därmed skulle självfallet,
anser man, en av de större stötestenar, som nu finnas i denna lagstiftning, vara
ur världen. Men om det är på det sättet, att parterna själva kunna åstadkomma
en lagstiftning utanför den officiella lagstiftningen, då begriper jag ej, varför
vi skola lia lagarna om arbetsdomstol och kollektivavtal. Da skulle ju herr
Hages resonemang gå ut på att örn man reglerade förhallandena a arbetsplatsen
mellan parterna, då vore en lagstiftning på detta område ej nödvändig.

Herr Cruses ståndpunkt finner jag ännu mera egendomlig. Han yrkar bifall
till utskottets förslag örn att dessa lagar i fortsättningen skola bestå,
men i sitt eget förbund är han med om att genomföra avtal, som sta utanför
lagstiftningen, d. v. s. sådana avtal, där tvisterna skola lösas genom skiljenämnd.
Han vill sålunda själv, att dessa avtal icke skola dragas in under den
lagstiftning som finnes, utan att de skola stå utanför densamma. Jag kan ju
nämna, att det finns andra fackorganisationer, som gått samma väg att ha
skiljenämnd, exempelvis målarnas i Stockholm. Man tycks allt mer vara inne
på den vägen att få tvisterna lösta genom skiljenämnd.

Jag vill ännu en gång poängtera, att så länge de allmänna bestämmelserna
i avtalen datera sig från 1924, 1925 och 1926, alltså innan kollektivavtalslagen
stiftades, kommer en mängd tvister att dragas inför arbetsdomstolen, vilket ej
blir till gagn för någondera parten och allra minst för arbetarparten. Det
är ur den synpunkten, herr talman, som jag vidhåller mitt yrkande.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Ang. upphävande av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Med anledning av herr Cruses anförande
måste jag återigen taga till orda. Hur det förhåller sig med det omnämnda
citatet, kan jag för ögonblicket ej säga, då jag ej har motionen till
hands, men jag förmodar, att det är taget ur ett referat.

Jag har ej försökt att giva herr Cruses ståndpunkt vidare tolkning än han
själv, gjort, nämligen att anledningen till hans missnöje med lagen är det sätt,
varpå den utnyttjas för att giva § 23 sanktion och därmed giva statligt skydd
åt de trakasserier, som genom denna paragraf utövas från arbetsgivarnas sida.

Det har nämnts här, att man genom bestämmelserna om skiljenämnd kan
komma bort från denna paragraf. Detta tal kan förstås vad typografförbundet
beträffar. Men typografförbundet är ett undantag. Jag vet ej, örn det
är det enda, men det är på sin höjd endast något enstaka förbund, som lyckats
i sitt avtal eliminera denna § 23 i fråga örn antagande eller avskedande av arbetare.
För dem ligger det åtskilligt annorlunda till än för övriga förbund,
som ej haft samma förmåga som typografförbundet att få genomförd en egen
rekryteringsapparat, dit arbetsgivarna tvingas vända sig, när de skola ha sin
arbetskraft. Typografförbundet har faktiskt lyckats få arbetsgivarna hänvisade
till denna rekryteringsapparat. Därmed bringar man i realiteten denna
paragraf ur världen. Men det har ej lyckats övriga förbund att på detta sätt
nå större resultat. Och det kommer icke heller att lyckas så länge vi ha kvar
denna lagstiftning.

o Herr Cruse erkände emellertid, att lagen har en nackdel, och det är, att den,
så länge § 23 finnes, kan giva sanktion åt denna paragraf. Ja, det är alltid
ett erkännande. Min uppfattning går dock mycket längre i fråga örn lagens
nackdelar. Men även med denna tolkning är det, tycker man, ganska ologiskt,
att man skall vända sig även mot varje försök att mjuka upp lagen
i dessa avseenden.

Jag har redan i mitt tidigare anförande bemött talet örn att förhandlingarna
skulle komma att giva resultat. Jag har visserligen sett ett uttalande häromdagen
av en arbetsgivare, som sade sig vara inne på den linjen. Men det är
bara en, och en svala gör ingen sommar. Jag har svårt att tro, att han representerar
någon allmännare mening, och jag kan ej frigöra mig från den tanken,
att detta uttalande kom nästan som efterskickat till denna diskussion för
att giva litet bättre motiv för dem, som i själ och hjärta äro motståndare till
lagen, men av olika opportunitetsskäl anse sig böra slå vakt om densamma i
dag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först, propositioner angående utskottets hemställan i punkten 1), nämligen dels
på bifall till denna hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till motionen II: 342 ävensom motionen II: 7 i vad den avsåge upphävande av
lagen örn kollektivavtal; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Olsson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i punkt
1) av utskottets förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen 11:342 ävensom motionen II: 7 i vad den avser upphävande
av lagen om kollektivavtal.

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Ang. vissa
ändringar i
lagen om
kollektivavtal.

Äng. upphävande av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Därefter gav herr talmannen beträffande punkten 2) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till motionen II: 343 ävensom motionen II: 7 i vad den avsåge upphävande av
lagen om arbetsdomstol; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 10.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 89, med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 och 37 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 251) örn kommunalstyrelse på landet m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Till avgörande förelåg nu andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning
av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn kollektivavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 344,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. föreslagit,
att riksdagen, därest motionen II: 342 örn kollektivavtalslagens slopande icke
bifölles, måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att sådana förslag till
förändringar av kollektivavtalslagen måtte utarbetas, att dess verkningar begränsades,
så att lagen inte kunde utnyttjas för sanktionerande av de orättvisor,
som arbetsgivarens monopolställning på arbetsplatsen ledde till, samt
att dessa förslag snarast möjligt måtte framläggas för riksdagen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Kammaren har nyss fattat ett beslut, som
betyder, att den utpräglade klasslag, som heter lagen örn kollektivavtal, alltjämt
skall bestå. Detta beslut kommer säkert att väcka ett starkt missnöje
bland de fackligt organiserade arbetarna. Bland dem råder trots allt tal örn
motsatsen ej mer än en mening, och det är, att denna lag riktar sig ensidigt
mot fackföreningsrörelsen och utgör ett allvarligt hinder i dess kamp för att
tillvarataga sina medlemmars intressen. Beslutet betyder därför ingenting
mindre, än att kammaren nonchalerat denna enhälliga mening. Detta är dubbelt
anmärkningsvärt, därför att majoriteten i kammaren utgöres av arbetarrepresentanter.

De gravaste anmärkningarna mot kollektivavtalslagen rikta sig mot att
lagen utnyttjats för att giva sanktion åt den av alla arbetare hatade § 23. Därmed
har man faktiskt godkänt arbetsgivarnas monopolställning pa arbetsplatsen,
vilket naturligtvis i sin tur betyder, att arbetarna gjorts fullständigt
rättslösa, sedan lagen kommit till. Det kan anföras en hel rad av upprörande
exempel — och sådana exempel hava också anförts här i kammaren och annorstädes
— på verkningarna av lagen med hänsyn till tillämpningen av § 23.

Onsdagen elén 17 februari 1937.

Nr 11.

Äng. vissa ändringar i lagen örn ''kollektivavtal. (Forts.)

Vi lia i vår motion om lagens slopande framhållit vad en hel del ledande
fackföreningsmän anfört vid den senaste L. O.-kongressen beträffande lagfästandet
av § 23. Utöver detta vill jag här citera några meningar ur ett
anförande, som herr Cruse här hållit vid en föregående behandling av denna
fråga, och alldenstund herr Cruse bestritt riktigheten av vad vi citerat i vår
motion, vill jag särskilt framhålla, att de ord, jag nu citerar, äro tagna direkt
ur riksdagsprotokollet.

Herr Cruse yttrade: »Däremot har själva kollektivavtalslagen gjort de

enskilda arbetarna nästan rättslösa. Kollektivavtalslagen har nämligen givit
en innebörd åt § 23, som denna paragraf ej ägde, när den infördes i avtalen.
Den ger visserligen arbetsgivarna rätt att fritt antaga och avskeda arbetare,
men denna rätt missbrukas nu på ett sådant sätt, att arbetarna -— jag vågar
göra detta påstående utan att göra mig skyldig till någon överdrift — bli
fullständigt rättslösa. Det går nämligen icke nu att få rättelse, när ett avskedande
ägt rum, som innebär en kränkning av föreningsrätten.» Efter att
herr Cruse anfört ett synnerligen betecknade exempel till bekräftelse av detta
sitt uttalande, fortsatte han: »Jag håller därför före, att denna lagstiftning
ensidigt gynnar arbetsgivarna genom att göra det möjligt för dem att missbruka
sin ställning till trakasserier och förföljelser av de enskilda arbetarna,
utan att fackförbunden ha möjlighet att få rättelse på detta område.» Jag kan
ej förstå, att det efter detta herr Cruses anförande inträffat något, som kan
förändra den mening, som herr Cruse företrätt och som jag här anfört genom
att citera honom. Herr Cruse och andra ledande fackföreningsmäns uttalanden
i saken gå ut på ett klart fördömande av lagen särskilt nied hänsyn till tilllämpningen
av § 23. Det är också att anse som synnerligen betecknande för
stämningen bland arbetarna, att män i ansvarig ställning inom fackföreningsrörelsen
beteckna arbetarnas ställning efter lagens tillkomst som rena rättslösheten.

Mot bakgrunden av denna stämning är det ett slag i ansiktet på landets
fackligt organiserade arbetare, att utskottet icke ens velat gå med på att
åstadkomma en sådan förändring av lagen, att arbetsdomstolen förhindras att
tjänstgöra som ett sanktionsorgan. för § 23, d. v. s. som ett sanktionsorgan för
ett tillstånd av ren rättslöshet. Än värre är det emellertid, att ingen av utskottets
arbetarrepresentanter försökt förhindra den utmaning mot fackföreningsfolket,
sorn enligt vår mening utskottsutlåtandet utgör.

Till stöd för sin ståndpunkt anför utskottet till en början arbetsdomstolens
utslag den G december 1933, varigenom metallindustriarbetarförbundet förpliktades
att häva en blockad, som tillkommit för att tvinga en arbetsgivare
att återtaga en orättvist avskedad arbetare. Detta beslut tillkom i trots av
att § 23 ej intagits i verkstadsavtalet. Motiveringen till detta, örn jag så får
uttrycka mig, vidunderliga domslut var, att § 23 innehåller en »allmän rättsgrundsats»,
som icke kan rubbas ens genom att man utelämnar densamma i
ett uppgjort avtal. För att ilga giltighet inför denna märkliga domstol skall,
som det står i motiveringen till domslutet, varje inskränkning i arbetsgivarnas
heliga och oantastliga rätt att fritt antaga och avskeda arbetare vara uttryckligen
fastslagen i avtalet. Det hjälper inte, att arbetsgivarparten frivilligt
gått med pa den inskränkning i rätten att fritt antaga och avskeda arbetare,
som ligger i att man utelämnat § 23 i avtalet. Då paragrafen enligt den högvördiga
arbetsdomstolens oförgripliga mening är en allmän rättsgrundsats,
bryter den en sådan överenskommelse i avtalet.

Det betyder i realiteten, att utskottet och arbetsdomstolen lagfäst arbetsgivarnas
envälde pa arbetsplatsen. Det betyder, att trakasserier och förföljelser
mot arbetare kunna fortgå i skydd av kollektivavtalslagen. Det betyder, att

22 Nr 11. Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. vissa ändringar i lagen om kollektivavtal. (Forts.)
rättslösheten fritt får breda ut sig, nu draperad i den vackra benämningen »allmän
rättsgrundsats». Det betyder, att fackförbunden icke ens genom frivilliga
överenskommelser med arbetsgivarna kunna råda bot på orättvisorna
utan att komma i konflikt med lagen.

Arbetsgivarnas rätt att fritt antaga och avskeda arbetare innebär i och för
sig en orätt mot arbetarna. Men ännu värre är, att arbetsdomstolen nu har
givit laglig helgd åt detta tillstånd. Här lia vi fått ett nytt exempel på hur
den svenska demokratien genom eftergifter åt arbetsgivarna och domstolsbyråkratien
skänker allt större skydd åt arbetsgivarnas monopolställning i olika
avseenden, under det att arbetarnas möjligheter att hävda sig bli allt mindre
och mindre.

Arbetsgivarna ha i den s. k. Åkarpslagen ett skydd för det speciella slag av
arbetare, som kallas strejkbrytare. Men ännu har man inte sett några ansatser
från den svenska demokratien att skydda arbetarna mot följderna av
strejkbryteriet. Nu ha arbetsgivarna fått ett nytt skydd i arbetsdomstolens
sanktionering av § 23, d. v. s. för sin rätt att efter behag kasta arbetarna pa
gatan. Men arbetarna ha ännu ej fått lagligt skydd mot arbetsgivarnas
trakasserier och obegränsade utplundring. . ,

Vid behandlingen av tredjemanslagen 1935 framhöll Georg Branting, att vad
som behövdes i detta land vore icke nya klasslagar, icke en tredjemanslag, utan
en lag till säkrande av arbetsrätten. Hans da framförda krav har enligt var
mening större aktualitet i dag än då det framfördes. Med det gynnsamma parlamentariska
läge, som nu existerar för arbetarna, är det berättigat, att nian
ställer frågan till arbetarnas representanter i utskottet, som nu tyckas hava
accepterat arbetsdomstolens lagfästande av § 23, örn de icke skulle anse tidpunkten
vara lämplig för att söka förverkliga en arbetsrätt, som ger arbetarna
och deras familjer skydd mot arbetsgivarnas envälde. Örn man nu kan tala örn
allmänna rättsgrundsatser i detta sammanhang, borde väl detta kunna ske, da
det gäller arbetarnas rätt till arbete och bröd.

Trots allt ser det så ut — jag tar det som ett glädjande tecken — som örn
enigheten inom utskottet i denna fråga icke varit så fullständig^ som man
skulle kunna utläsa av yrkandet. Jag tror mig kunna draga en sådan slutsats
av utskottets utlåtande. Detta är nämligen sådant, att man mäste anse
det vara en kompromiss mellan de mest skilda meningar inom utskottet. Utskottets
utlåtande är både dunkelt och motsägande. Det är svart att utläsa
en bestämd mening ur detsamma. Först slår man fast, att kollektivavtalslagen
endast avser att reglera avtalen till form och rättsverkan och att avtalens materiella
innehåll lämnats utanför lagens reglering. Omedelbart därefter förklarar
man emellertid, att det icke är lämpligt att från lagstiftningens giltighetsområde
undantaga i kollektivavtal upptagna frågor rörande antagande
eller avskedande av arbetare eller att begränsa arbetsdomstolens nuvarande möjligheter
att behandla sådana spörsmål. Så kommer som ett mycket märkligt
påhäng den självklara satsen, att arbetares anställningsförhållanden närmast
beröra den materiella arbetsrätten. Arbetares anställningsförhållanden
beröra närmast den materiella arbetsrätten! Men trots detta anser utskottet,
att sådana frågor höra hemma under arbetsdomstolen.

Man får icke riktigt klart för sig, vad utskottet egentligen anser om arbetsdomstolens
tilltag att överskrida sin befogenhet och fälla dom i spörsmål, som
beröra den materiella arbetsrätten. Örn, som jag också nämnde i början, man
emellertid får tolka detta tämligen makabra utlåtande från utskottet som ett
uttryck för trots allt delade meningar inom detsamma, så skola vi icke beklaga
oss över den dunkla och motsägande formuleringen.

Utskottets yrkande är emellertid icke att taga fel på. Det innebär ett blankt

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Ang. vissa ändringar i lagen om kollektivavtal. (Forts.)
avvisande av vårt försök att åtminstone få avlägsnad en av de allra största
orättvisorna beträffande lagens tillämpning — denna lag, som genomtrumfades
under en tid, då borgerligheten hade majoriteten i parlamentet. Vi konstatera
med beklagande, att utskottets socialdemokratiska ledamöter trots ett valresultat,
som riktat hela sin spets mot försöken att lagstifta mot arbetarklassen,
ändock icke kunnat giva sin anslutning till denna vår motion, som dock endast
innebär ett försök att revidera lagen i sådan riktning, att man avlägsnar den
värsta orättvisan.

Alla arbetare äro i dag eniga om att fördöma framför allt arbetsdomstolens
sanktion av § 23. Jag vill därför hoppas, att arbetarrepresentanterna här i
kammaren ändock komma att intaga en annan hållning än den, som intagits av
arbetarrepresentanterna i utskottet. Visserligen hava arbetarrepresentanterna
här i kammaren nyss varit med örn att avslå vår motion örn upphävande av
själva lagen. Jag förutsätter emellertid, att åtminstone flertalet är med om
att medverka till att söka bringa en av kollektivavtalslagens värsta orättvisor
ur världen genom en revidering i riktning mot att få ett förbud mot arbetsdomstolens
sanktioner av § 23. Jag tror, att arbetarrepresentanterna hava all
anledning att i dag giva uttryck för arbetarnas hat mot § 23 genom att rösta
för vår motion.

Jag vill, herr talman, sluta med att yrka bifall till det i vår motion framförda
kravet.

Herr Österström: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Senander
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anled- Äng. befrielse
ning av väckt motion om befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa från avgift till
tjänstemän och arbetare i statens tjänst m. fl. ringen^får

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 341, vi?sa tjänstevilken
behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt, °i stålens

att riksdagen måtte från skyldigheten att erlägga avgifter till allmänna folk- tjänst m. fl.

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och
arbetare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
pensioneringen befria statstjänstemän, arbetare i statens tjänst och de medlemmar
i privata pensionskassor, som före pensionsreformens ikraftträdande varit
befriade från dylik skyldighet.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Senander: Herr talman! Hen fråga det här galler har, som också

framhållits i handlingarna, varit föremål för mycken meningsskiljaktighet.
Egentligen borde det icke råda mera än en mening i saken, nämligen att det
är mycket oriktigt att, såsom nu sker, dubbelbeskatta statstjänare, som redan
betala dryga avgifter till sin tjänstepensionering. Det måste också vara principiellt
oriktigt, att statstjänarna skola erlägga avgifter till en pensionering,
som de faktiskt icke få nytta av i samma utsträckning som andra medborgare.
Det visar sig också, att man i alla instanser av frågans behandling haft synnerligen
svårt att prestera en någorlunda acceptabel motivering för åtgärden
att pålägga statstjänarna avgifter till folkpensioneringen. Särskilda utskottet
vid 1935 års riksdag har sålunda i stort sett måst inskränka sig till att
åberopa dels administrativa svårigheter och dels det förhållandet, att undantaget
för statstjänarna är en halvmesyr ur principiell synpunkt, därför att det
fanns också andra grupper, som med samma rätt skulle kunna höra hemma
under undantaget.

Detta är, som man ser, i verkligheten ingen motivering alls. Det kan naturligtvis
icke anses vara ett allvarligt menat skäl att anföra administrativa svårigheter
som hinder för ett tillgodoseende av rättvisa och riktiga principer.
Icke heller kan man taga det skälet på allvar, som går ut på, att statstjänarnas
avgiftsplikt skall bestå därför, att det finnes andra grupper, som hava
rätt att framställa anspråk på samma undantagsställning. Enligt min mening
är det ett något konstifikt tillvägagångssätt att upphäva en riktig bestämmelse
därför att den icke omfattar alla, som äro berättigade att höra
hemma under densamma. Enligt min mening borde den enklaste logik i sådana
fall bjuda, att man förvandlade den halva rättvisan till att bliva hel och
fullständig, d. v. s. omfatta alla, som hava rätt att höra hemma under densamma,
i stället för att av en sådan anledning slopa undantagsställningen för
en viss grupp.

Någon bärande motivering för dubbelbeskattningen av statstjänarna har sålunda
icke presterats. De motiv, som man har lämnat, verka åtskilligt konstruerade.
Örn jag icke missminner mig alltför mycket, uttalade statsrådet
Wigforss, då frågan första gången var aktuell, att statstjänarna, örn icke för
annat så av solidaritetsskäl, borde betala avgifter till folkpensioneringen. Det
är just detta, som jag tror var det verkliga skälet till upphävandet av undantaget
för statstjänarna. Statstjänarnas avgifter till folkpensioneringen skulle
alltså vara ett offer på solidaritetens altare. Gentemot detta vill jag framhålla,
att de lägre statstjänarna aldrig hava dragit sig för att öva solidaritet
mot sina klassbröder, mot dem, som hava det dåligt ställt i ekonomiskt avseende.
Jag tror också, att statstjänarna äro de första, som skulle vilja vara med
örn att hjälpa de gamla till en verklig ålderdomspensionering, som tryggade
deras försörjning på ålderns dagar. Men statstjänarna anse, att detta är en
statens skyldighet och icke statstjänarnas. Det är statens plikt att visa solidaritet
mot de gamla, som hava slitits ut i grottekvarnen. De lägre statstjä -

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Ang. befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och

arbetare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
narna hava ingen anledning att taga på sig bördor, som staten och de som dragit
rikedomar ur de gamlas arbetskraft, hava en oavvislig skyldighet att taga
på sig. I varje fall måste statstjänarna vända sig mot att taga på sig ekonomiska
bördor i större utsträckning än andra medborgare. Sådant är enligt vår
mening icke solidaritet. Det är ett missbruk av solidariteten.

Statsmakterna hava icke heller behandlat statstjänarna på sådant sätt, att
de hava rätt att kräva en särskild solidaritet av dem. De upprepade löftessveken
i lönefrågan och det ständiga naggandet i kanten på statstjänarnas löner
äro dåliga bevis på solidaritet från statens sida gentemot dess anställda.
De. som det härvidlag gäller att avkräva en solidaritetsyttring i detta avseende,
äro rikemännen, alla dessa, som sugit ut de gamlas arbetskraft. I denna beprisade
samhällssolidaritets namn har man tiodubbelt större skäl att fordra deras
kraftiga insats för att hjälpa de gamla till en anständig folkpensionering. Vi
hava också förut i riksdagen framfört ett krav på en högre uttaxering av de
stora inkomsttagarna till förmån för en ordentlig folkpension åt de gamla. Då
hava de, som nu i samhällssolidaritetens missbrukade namn vilja, att statstjänarna
skola påtaga sig en dubbelbeskattning, ögonblickligen rest borst och
varit med örn att avvisa dessa förslag. Så långt som till att offra något av
sitt Överflöd till de gamlas folkpensionering har man icke velat sträcka sig.

Vid 1935 års riksdag yrkade ett flertal motionärer avslag på regeringens förslag
i detta avseende. Det var bland annat statstjänarnas representanter, herrar
Forslund och Severin, som stodo för dessa motioner. Den gången segrade
emellertid regeringen, oell orättvisan blev alltså lagfäst. Nu föreligger ett annat
läge i riksdagen, som gör, att kravet i vår motion utan svårighet kan genomföras.
Jag vill ännu en gång säga, att jag hoppas, att man åtmintone härvidlag
markerar sin vilja att befria statstjänarna från denna dubbelbeskattning
genom att rösta för bifall till motionen. Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till densamma.

Herr Hage: Herr talman! Det var ju på det sättet, att när denna fråga
först avgjordes, röstade verkligen en del statstjänarerepresentanter och även
en del andra mot förslaget, att statstjänarna m. fl. skulle komma med i folkpensioneringen.
Vi kommo i minoritet. Såvitt jag förstår har förhållandet
mellan majoritet och minoritet, då det gäller denna fråga, icke på något sätt
ändrats här i kammaren. Under sådana förhållanden måste jag säga, att detta
upprepade motionerande i en sådan fråga som denna, där allting är utsiktslöst,
är ganska litet motiverat.

Utöver detta vill jag säga, att det är naturligtvis oriktigt, när den föregående
talaren säger, att här föreligger dubbelbeskattning av statstjänarna. Detta
är icke fallet, utan det är tvärtom så, att vad som betalas av statstjänarna få
dessa valuta för i form av dels de 70 kronor, som ingå i avgiftspensionen, och
dels 10 procent på de erlagda avgifterna. Det enda de icke få, det är det så
kallade pensionstillägget, men det få icke andra heller, som hava tillräckligt
stor inkomst. Alltså, i det avseendet hava statstjänarna blivit ställda precis
på samma sätt som andra medborgare i landet.

Nu har emellertid utskottet både i år och ett föregående år pekat på en utväg,
som man kunde gå för att i någon mån tillmötesgå motionärerna. Man
skulle kunna vid en blivande lönereglering och vid den därmed följande pensionsreglcringen
ordna det på det sättet, att statstjänarna finge pensionsavgifterna
minskade i samma proportion som deras avgifter nu ökats genom detta
beslut. Det är ju svårt att bedöma, örn vederbörande komma att gå på en så -

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. befrielse från avgift till folkpensioneringen för vissa tjänstemän och
arbetare i statens tjänst m. fl. (Forts.)
dan linje, men den är åtminstone mera framkomlig och möjlig att komma någon
väg på än den linje, som motionärerna äro inne på. Ty där kommer man
ingen väg.

I betraktande härav, herr talman, har jag — som från början haft en annan
inställning till detta — ansett, att man gagnar de personer det här är
fråga örn mera, örn man kommer in på den vägen. Från den utgångspunkten
skall jag för min del alltså be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 13.

Till avgörande företogs härpå andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 1, i anledning av väckt motion, angående tillgodoseende av behovet
av allmänna samlingslokaler.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 14.

Härefter föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till studielånefonden jämte
två i ämnet väckta motioner; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Ungern för undvikande av dubbelbeskattning; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn viss retroaktiv
tillämpning, i vad avser befattningshavare vid riksbankens avdelningskontor
i linköping, av beslut rörande Linköpings stads placering i dyrortshänseende; nr

8, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om beredande
av ersättning åt verkställande styrelseledamoten vid riksbankens avdelningskontor
i Norrköping Carl Dahl för viss merutgift för bostadshyra; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld;
samt

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om befordran
med luftfartyg, m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn internationella
rättsförhållanden rörande dödsbo, m. m.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av bostad
för en i Ammarnäs i Sorsele församling stationerad kontraktsadjunkt;
och

nr 7, i anledning av väckt motion angående ändring i visst syfte i lagen örn
servitut.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring; och anförde därvid:

Herr Sandström: Herr talman! Det har från visst håll framställts kritik
mot högerpartiet därför att det återkommit till detta spörsmål vid årets
riksdag, ehuru det under de senaste båda åren inträtt en avsevärd nedgång i
antalet s. k. etiskt samvetsömma. Jag vill därför erinra örn ett yttrande som
generalstabschefen avgav i oktober 1935, där han berör dessa samvetsömma.
Det heter i en kläm i detta yttrande följande: »Den omfattning befrielser från
vapentjänst på grund av samvetsbetänkligheter tagit kan komma att rubba
de grunder varpå härordningsberäkningarna vila. Med anledning härav är det
ett statsintresse av stor vikt att dessa befrielser begränsas.» Jag har velat citera
dessa generalstabschefens ord för att därmed understryka betydelsen av
att denna fråga alltjämt hålles levande, och detta är i och för sig ett fullgott
motiv för högerpartiets motion till denna riksdag. Det har ju också alltid varit
ett gammalt önskemål från högerns sida att detta, örn jag så får säga, mindre
tilltalande epitet »etiskt samvetsöm» måtte försvinna ur den svenska värnpliktslagstiftningen.
Det framgår, örn man studerar de statistiska tabellerna,
att antalet samvetsömma under åren 1921—1935 har uppgått till ej mindre
än 7,541 personer. Det är ju ett ganska stort antal som därigenom har undandragits
landets försvar. Detta antal innefattar minst 10 bataljoner soldater,
som saknas i våra led, ifall vår armé förr eller senare måste i farans stund
försöka värja vårt land. Nu är det visserligen sant, att av denna kategori endast
något under ett tusental äro att betrakta som s. k. etiskt samvetsömma.
De etiskt samvetsömmas antal är således icke stort, men även ett tusental man
kan spela en viss roll, då det gäller för en så pass relativt obetydlig armé som
den svenska att göra sig gällande.

Vi ha således ansett, att vi haft fullgoda skäl att komma med vår lilla
framstöt, och vi hade hoppats, att den skulle få utskottets förord. Emellertid
har nu icke så skett, och då torde det nog lia förefallit de ärade kammarledamöterna
kanske i viss mån egendomligt, att icke de högermän som deltagit i
behandlingen av denna motion inom utskottet lia fogat någon reservation till
utskottets betänkande. Då vi emellertid närmare studerat utskottets motivering
för sitt avslag, lia vi funnit, att vi icke hade skäl att denna gång reservera oss
mot utlåtandet. Utskottet skriver ju nämligen, att det icke för närvarande finner
anledning att ingripa med en lagstiftningsåtgärd i detta ämne. Vidare
skriver utskottet, att det med hänsyn bl. a. till den nedgång och den ändring i
dessa förhållanden som har inträtt genom en kunglig kungörelse som utfärda -

Ang. viss ändring
i lagen
orri värnpliktiga,
vilka
hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring.

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. viss ändring i lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
cles den 9 jan. 1935 vill avvakta de ytterligare verkningarna av denna kungörelse.
Vi som för högerns räkning sutto i utskottet ansågo då vid ärendets
behandling, att det icke förelåg anledning för oss att avgiva någon reservation,
eftersom utskottet enligt vår mening ändock hade behandlat vårt initiativ
ganska välvilligt och alltså hade givit vid handen, att örn anledning därtill
komme att föreligga och örn de etiskt samvetsömmas antal icke i fortsättningen
ytterligare komme att reduceras i samma mån som hittills skett, så
skulle utskottet då vara villigt ingripa med en lagstiftningsåtgärd.

Under sådana förhållanden, herr talman, har jag icke något annat yrkande
att framställa än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! När jag hörde herr Sandström taga till orda

kunde jag icke komma till annan uppfattning än att lian hade ångrat sig nu
och tänkte göra ett yrkande. Det gjorde han emellertid ej, men då jag redan
begärt ordet, ber jag för min del att få säga, att denna motion som här föreligger
snarast skulle kunna karakteriseras som ett försök att rekvirera en kanon
för att skjuta en mygga. Ty det är ju ett faktum, att dessa som man
vänder sig mot, de etiskt samvetsömma, ha i ett land på över 6 miljoner människor
gått ned i antal till summa 90 personer. Tror verkligen herr Sandström,
att örn man skulle kunna tvinga in dem på något sätt i den svenska armén,
dessa 90 stycken skulle kunna avsevärt stärka vårt svenska försvar? Nej,
säkert icke. Nu sade ju visserligen herr Sandström, när han yttrade sig, att
det gäller många många flera, men då räknade han med, kunde jag förstå,
även de religiöst samvetsömma. Men med avseende på dessa har ju högern icke
gjort något yrkande. Herrarna låta ju nu folk få vara religiöst samvetsömma,
men samvetsömhet som grundar sig på etiska, skäl vill man icke acceptera och
icke godkänna. Men från mina utgångspunkter måste jag säga, att örn en människa
kommer till en viss åskådning — den må sedan anses vara riktig eller
oriktig — antingen det sker från religiösa utgångspunkter eller från etiska,
föreställer jag mig, att lagstiftningen har anledning att ta samma hänsyn i
ena fallet som i det andra. Det är min åskådning, och det var också den åskådning,
som låg till grund, när denna lagstiftning örn de etiskt samvetsömma kom
till stånd. Några skäl att frångå den ståndpunkten ha icke anförts.

Nu är visserligen detta utskottsutlåtande skrivet på ett visst sätt, vilket jag
icke är särskilt belåten med i alla delar, och det beror på att vi ha försökt
åstadkomma en kompromiss. Och kompromisser äro ju i allmänhet sådana, att
ingen är riktigt belåten med dem, vare sig han tillhör den ena eller andra
sidan, i detta fall alltså varken elen sida jag representerar eller den som herr
Sandström representerar.

Slutligen vill jag tillägga, att jag laar haft tillfälle att under fyra år som
statsrevisor besöka en del förläggningar, där samvetsömma funnits, och jag
måste säga, att på en hel del håll har jag konstaterat, att dessa människor
ha utfört ett gott arbete åt samhället. De lia utdikat myrar, byggt vägar och
gjort en hel del saker, där de satts i arbete. När man funnit, att de nedlagt
ett intresserat arbete på sina uppgifter, måste man tro, att det legat en verklig
övertygelse bakom deras åskådning.

Med denna motivering ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Österström: Herr talman! Jag vill icke neka till, att jag hade hoppats,
att det icke skulle bli någon debatt kring detta utskottsutlåtande, men
genom den deklaration som herr Sandström å motionärernas vägnar avgivit,
uppkallades herr Hage och kanske blir det också någon mera. Jag är icke rik -

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Äng. viss ändring i lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
tigt säker på, att det är så stor fördel att i detta läge få en polemiskt inställd
överläggning om liela detta ämne. Varför jag tog till orda var egentligen för
att säga, att det är mänskligt och naturligt, att herr Sandström å motionärernas
vägnar försöker göra en tolkning av detta utskottsutlåtande, som från hans
utgångspunkt är sympatisk. Det har jag ingenting emot och skall icke göra
någon erinran däremot i annan mån än att jag med anledning av det allra
sista som förekom i herr Sandströms yttrande ber att få säga, att om
kammaren tar detta utskottsutlåtande, bör kammaren ta det på den formulering
som är given och som här står i utlåtandet. Men därvid är det nog säkrast
att icke fullfölja en tankegång med någon uttolkning i den ena eller andra
riktningen efter vad de som deltagit i detta utskottsutlåtandes formulering funnit
vara för sin räkning mest sympatiskt i nuvarande stund.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i
anledning av väckta motioner om ändring i lagen örn förbud i vissa fall mot
värnpliktigs skiljande trän tjänst eller arbete blev utskottets däri gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

§ 17.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört andra lagutskottets
utlåtande, nr 11, i anledning av väckt motion örn statens övertagande av kostnaderna
för avlönande av pensionsnämndernas ordförande.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 54,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Baeckström och Sandberg
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning.
av frågan örn statens övertagande av kostnaderna för avlönande av
pensionsnämndernas ordförande samt örn framläggande av förslag i ärendet
till 1938 års riksdag.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Äng. statens
övertagande av
kostnaderna
för avlönande
av pensions -nämndernas
ordförande.

Sedan utskottets hemställan föredragits yttrade:

Herr Baeckström: Herr talman! Såsom huvudmotionär i denna fråga ber
jag få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk några korta minuter.

Andra lagutskottet har avstyrkt motionen under motivering, att frågan torde
komma att behandlas av kommunalskatteberedningen. Jag ber att få påpeka,
att jag inhämtat, att frågan icke varit och icke heller torde komma under
kommunalskatteberedningens omprövning. Den främsta anledningen till
att vi framfört denna motion är den, att vi önska ett rättvisare avlöningssystem
för pensionsnämndernas ordförande än vad som nu praktiseras. Jag
vill taga ett exempel. En landskommun i Västerbotten med 26,000 invånare
är uppdelad i två pensionsdistrikt. Den ene ordföranden har 500 och den
andre 300 kronor i lön. Sammanlagt utgår sålunda arvode till dem med 800
kronor, vilket utgör cirka 35 kronor per tusen invånare. En annan kommun,
som gränsar därintill, har en befolkning av 10,000 personer och utgör ett enda
pensionsdistrikt, vars ordförande uppbär ett arvode av 1,000 kronor, vilket

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. statens övertagande av kostnaderna för avlönande av pensionsnämndernas
ordförande. (Forts.)

utgör 100 kronor per tusen invånare, d. v. s. ungefär tre gånger så mycket
som i den förstnämnda kommunen. Då därtill kommer, att den första kommunen
enligt Kungl. Maj:ts proposition angående dyrortsgrupperade pensioner
tillhör en högre dyrortsgrupp än den senare, blir orättvisan så mycket mer
iögonfallande.

Detta var blott ett exempel bland mångå. Vad vi motionärer framför allt
önska är, att frågan blir utredd. En allsidig utredning torde ge vid handen,
att pensionsnämndsordförandena äro mycket orättvist avlönade, och att deras
arbete är synnerligen underskattat och underbetalt. Vi ha räknat med att en
rättvis avlöning av ordförandena skulle draga en kostnad av cirka 800,000
kronor. Jag ber i detta sammanhang få påpeka, att avlöningsstaten för pensionsstyrelsen
belöper sig på 1,245,000 kronor. Ett enda ämbetsverk i Stockholm
har alltså en och en halv gång så stor avlöningsstat, som det skulle kosta
att avlöna samtliga ordförande i pensionsnämnderna i hela riket. Den som
lever sitt liv ute på landsbygden vet, att det ofta råder stor misstänksamhet
och avoghet bland den enklare befolkningen just emot statstjänstemännen. En
av orsakerna därtill är det enkla faktum, att det grundläggande arbete, som
utföres ute i kommunerna, så skamligt underbetalas, samtidigt som ämbetsverken
i Stockholm sluka miljonanslag. Det är icke staten värdigt, att de
män och kvinnor, som år efter år troget utföra det grundläggande arbetet i
folkpensioneringens tjänst, oskäligt underbetalas, under det att t. ex. en enkel
tjänsteman i Stockholm, som bara har till uppgift att ordna de av pensionsnämnderna
färdigställda handlingarna och inplacera dem i lämpliga fack, har
en timlön, som tiodubbelt överstiger vad pensionsnämndsordförandena få i
arvode.

Vad vi med vår motion avsett är sålunda att få till stånd en rättvisare ordning
på detta område. En utredning är den första etappen på denna väg. Det
är denna utredning, som andra lagutskottet har motsatt sig. Att folkpensioneringen
är en statens angelägenhet torde ingen numera bestrida. Enligt
årets statsverksproposition utgör statens bidrag till folkpensioneringen

184.900.000 kronor, och att statsmakterna insett denna pensionerings statliga
karaktär framgår bland annat av det sätt, pa vilket pensionsavgifterna numera
skola uppbäras. Enligt tidigare ordning erlades grundavgifterna i samband
med kommunalutskylderna och tilläggsavgifterna i samband med kronoutskylderna.
'' Numera skola alla pensionsavgifter erläggas i samband med
kronoutskylderna. På grund därav föreslås ju också, att häradsskrivare,
som hava hand örn uppbörden, skola få anslaget härför ökat från 57,000 till

106.000 kronor. Vi ha i vår motion bl. a. påpekat, att arvodena till taxeringsnämndernas
ordförande bestridas av statsmedel, och hålla fortfarande före,
att pensionsväsendet i ännu högre grad än taxeringsförfarandet är en statens
angelägenhet. Pensionsnämndernas ordförande utses, som bekant, av länsstyrelserna
men avlönas av kommunerna. Det är detta, som skapar orättvisan.

Vi ha begärt en utredning huvudsakligen för att få ett rättvisare avlöningssystem.
Även örn riksdagen icke vill beträda den av oss föreslagna vägen,
nämligen avlöning av statsmedel, så kan ju ändå en utredning vara nyttig.
Man kan ju tänka sig, att riksdagen preciserade vissa normer, efter vilka länsstyrelserna
hade att gå, när de fastställde de kommunala arvodena åt pensionsnämndsordförandena.
Länsstyrelserna skola nämligen, som bekant, fastställa
dessa arvoden liksom alla andra kommunala arvoden.

Jag vill icke längre trötta kammaren med denna fråga, då jag förstår, att
kammaren kommer att följa andra lagutskottets avslagsyrkande. Detta anförande
är närmast ämnat såsom ett begravningstal. Jag är till yrket präst

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

Ang. statens övertagande av kostnaderna för avlönande av pensionsnämn dernas

ordförande. (Forts.)

och van att hålla begravningstal, och jag brukar då ofta tala om de dödas
uppståndelse. Jag tror, att denna fråga kommer igen, att den kommer att
stå upp ur den grav, där andra lagutskottet enligt min mening alltför tidigt
begravt den.

Då emellertid andra lagutskottets skäl för avslagsyrkandet helt bortfallit,
eftersom frågan icke torde komma under kommunalskatteberedningens omprövning,
ber jag, herr talman, få hemställa, att kammaren måtte bifalla den
väckta motionen.

Herr Hage: Herr talman! Med anledning av den föregående talarens anförande
får jag säga, att utskottet på sätt och vis givit motionärerna rätt därigenom,
att utskottet gjort det uttalande, som återfinnes på sista sidan av dess utlåtande:
»Det synes därför utskottet rimligt, att ordförandena tillerkännas skälig
ersättning för sitt arbete.» Men det har synts utskottet, att en av orsakerna
till underbetalningen i föreliggande fall väl ofta är den, att respektive kommun
är skattetyngd. Nu pågår ju en utredning om en utjämning av skattetungan,
varvid bl. a. skall övervägas, huru stor del av de allmänna utgifterna, som bör
falla på staten, på landstingen och på kommunerna. Då måste det kunna sägas,
att förevarande spörsmål faller inom detta skatteutjämningsproblem, och
det är från den utgångspunkten vi ansett, att hela denna fråga sammanhänger
med den pågående skatteutjämningsundersökningen.

För min del skulle jag vilja säga till motionären, då nu givetvis denna motion
avslås, att det kunde ju vara lämpligt att vända sig till det organ, som sysslar
med skatteutjämningsfrågan, och framhålla de synpunkter, motionärerna ha
i denna sak, och att de anse även denna fråga vara värd att göras till föremål
för en undersökning.

Talaren var ju i slutet av sitt anförande inne på den tankegången, att man
borde så att säga tvinga kommunerna till att ge en viss ersättning för ifrågavarande
arbete. Ja, det finns måhända anledning att förfara så ibland, men den
föregående talaren vet nog också, att det ute i kommunerna finns en självkänsla,
som ofta reser sig på bakbenen, så fort man vill tvinga kommunerna
till någonting. Man talar då om kommunernas självbestämnings rätt. Och jag
skulle tro, att så länge kommunerna själva skola betala detta, är det ganska
svårt att över huvud komma någon vart på den vägen. Det är åtminstone icke
populärt att gå en sådan väg. Jag tror för min del, att det vore en bättre väg,
om hela detta spörsmål finge behandlas i samband med det stora skatteutjämningsspörsmålet.

Från denna utgångspunkt, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Olsson i Rimforsa: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
uttala någon bestämd ståndpunkt i fråga om motionärernas anspråk på att
staten skulle övertaga kostnaderna för ifrågavarande avlöningar. Men jag
vill begagna tillfället att med den kännedom jag äger om förhållandena på
detta område få vitsorda behovet av en utredning i frågan.

Även örn själva avlöningssättet skall bibehållas, d. v. s. även örn kommunerna
fortfarande skola betala kostnaderna, så är jag i likhet med motionären
övertygad örn att en utredning örn grunderna för dessa arvodens utgående vore
ganska välkommen. Jag har tjänstgjort såsom pensionsstyrelsens ombud sedan
år 1914 hemma i södra delen av Östergötland och vet, att nämndsordförandena
på den ena platsen ha 50 kronor och på den andra 150 eller 200 kronor och en
del ordförande ingen ersättning alls. Det är ett kommunernas intresse, att

Nr 11.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Äng. statens övertagande av kostnaderna för avlönande av pensionsnämndernas
ordförande. (Forts.)

sysslan skall skötas på allra bästa sätt, och man kan knappast begära, att en
ordförande skall offra tid och arbete för detta utan skälig ersättning. Även
om han har intresse för saken, kan han givetvis ibland känna det tungt, örn
han blir dåligt avlönad, under det andra med motsvarande uppdrag i grannkommuner
ha det bättre ställt.

Jag menar därför, att en utredning i frågan skulle vara synnerligen önskvärd
ur många synpunkter, och ber för min del få ansluta mig till motionärens
yrkande därom.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Baeckström begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresnmgsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för Japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 18.

Äng. utred- Slutligen föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande,
ning av vissa nr 2 i anledning av väckt motion, angående utredning av vissa frågor rörande
statlig och kommunal bostadsproduktion.

kommunal Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
bostadspolitik.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är för mig en sådan angenäm
överraskning, att bostadssociala utredningen skall upptaga bostadsfragan till
prövning ur de synpunkter som jag skisserat upp i den motion jag framlämnat,
att jag icke kan låta bli att ge uttryck för denna. Men jag undrar om icke
utskottet ändock har pressat direktiven för bostadssociala utredningens arbete.
Det spelar dock mindre roll i detta fall; det mäste vara betydelsefullt att riksdagen
genom bifall till utskottets utlåtande förklarar, att bostadssociala utredningen
har att upptaga frågan örn bostadsproblemet även ur dessa synpunkter,
d. v. s. ur synpunkterna att pressa ned prisnivån för bostäderna och samtidigt
skapa bättre bostadsförhållanden för svenska folket. Det är utmärkt, säger
jag, att utskottet har skrivit detta, och jag anser att vederbörande i bostadssociala
utredningen icke gärna kunna alldeles låta bli att ta hänsyn till vad som
skrivits. Då därtill kommer, att utredningen snart torde komma med förslag,
enligt vad utskottet säger, har jag för min del intet särskilt yrkande i Hagan
utan kan gott ansluta mig till utskottets mening.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 17 februari 1937.

Nr 11.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 9, angående regleringen för budgetåret 1937/
1938 av utgifterna för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk; och

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående utredning örn desinficiering av vissa för sängkläder
m. m. avsedda råvaror.

§20.

Justerades protokollsutdrag.

§ 21.

Herr Karlsson i Munkedal avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 103, angående elektrifiering
av banorna Ånge—Bräcke—Långsele, Bräcke—Östersund och Göteborg—
Uddevalla.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 421, bordlädes.

§ 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Olsson i Kullenbergstorp	under	2 dagar	fr.	o. m.	den	19 fehr.,
Mattsson		3	P		P	2>	18
Isacsson	>	8	>		P		18
Larsson i Mörlanda		5	2>		P	»	19	>
Pettersson i Norregård	>	5	2>		P		19	>
De Geer i Hanaskog	P	3	»		2>		20	>
Hagberg i Malmö	P	3	P		P		19	■P
Nyblom	P	4	P		P	»	20
Werner i Höjen	P	2	T»		P	>	20	>
Gustafson i Kasenberg	P	den	17 fehr.,
Barnekow	P	2 dagar	fr.	o. m.	den	21 fehr.,
Uddenberg	>	3	>		2>		18	>
Pettersson i Kosta	»	3	»		P		19	»
Gardell	P	4	P				19	»
Andersson i Grimbo	)	2	2>		>		19	>
von Seth	>	5	P		>	»	18
Westman	>	3	P		>	2>	IS	>
Norén	>	5	»		>	>	23	>
Karlsson i Munkedal	>	5	>			>	20	>
Viklund	P	5	>		T>	>	23	>
Mäler	>	8	P			>	20	>
Hage	>	3	P		»	>	22	>

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.17 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1987. Nr 11.